Betänkande med förslag till lag om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel (lantarbetstidslag) m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1935:48

SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAG OM A R B E T S T I D E N I JORDBRUK OCH T R Ä D G Å R D S S K Ö T S E L (LANTARBETSTIDSLAG)

M. M. avgivet

den

september

1035 AV

SAKKUNNIGA, TILLKALLADE AV CHEFEN F Ö R KTJNGL. S O C I A L D E P A R T E M E N T E T (LANTARBETSTIDSUTREDNKVGEJV)

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1935 K r o n o l o g i s k

1. Betänkande med förslag angående ålgärder för spannmålsodlingens slödjande. Marcus. 134 s. Jo. 2. Betänkande med torslag rörande lån och årliga bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika famiijer jämte därtill hörande utredningar. Beckman. 86*. 263 s. S. 3. Kortfattad framställning av organisationssakkunnigas betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleligt hjälpverksamhetens organisation m. m. Beckman. 25 s. S. 4. Promemoria angående tillsynen över fastighetsregislreringen och fastighetsbildningen. Marcus. 70 s. Ju. 5. Förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet. Norstedt. 79 s. Ju. 6. Arbetslöshesulredningens betänkande. 2. Åtgärder mot arbetslöshet. Norstedt, x, 338, 32* s. S. 7. Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendet Del 2. Broar. Haeggström. 130 s. K. 8. Betänkande med förslag angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet Idun. 406 s. Ju. 9. Betänkande med förslag till omorganisation av den högre skogsundervisningen. Peréus. 164 s. Jo. 10. Utredning tch förslag angående rundradion i Sverige. Norstedt. 202 s. 13 kartor. K. 11. Betänkande med utredning och förslag angående inrättande av en statsvetenskaplig examen. Marcus. 80 s. E. 12. Betänkande med förslag till förordning angående allmän automobilträfik. Iheggström. 227 s. K. 13. Yttranden iver preliminärt förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap. Marcus. (4), 132, 68 s. Ju. 11. Lagberedningens förslag till lag om skuldebrev m. m. Norstedt, vi, 211 s. Ju. 15. Belänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap. Marcus. 192 s. J u . 16. Konjunktur-uppsvingets förlopp och orsaker 1932—1934. Ilseggström. 106 s. Fi. 17. Yttrande och förslag rörande formulär för tjänstgöringsbetyg som av länsstyrelserna utfärdas. Beckman. 16 s. S. 18. Betänkande med förslag lill lag om arbetsavtal. Idun. 220 s. S. 19. Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande och förslag angående förebyggande mödra- och barnavård. Haeggström. 100 s. S. 20. Grunder för kollektiv och individuell pensionsförsäkring. Beckman. (2), 24 s. H. 21. Utredning angående införande av ell dagordningsinstitut m. m. av II. Tingsten. Norstedt. 98 s. J u . 22. Utredning och förslag rörande frågan om avgift för hemlån av böcker från bibliotek. Il.xggslröm. 59 s. E. 23. Betänkande med förslag till motorfordonsförordning och väglrafiksladga m. m. Idun. 202 s. K. 21. Betänkande med förslag till ändrad organisation av den ståtligs verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker m. m. Marcus. 193 s. F i . 25. Förslag till nya avlöningsbestämmelser for icke-ordinaric befat ningshavare inom den allmänna civilförvaltningen. Marcus. 42 s. Fi. 20. Betänkande med förslag rörande det svenska naturskyddets organisation och statliga förvaltning. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 197 s. E.

förteckning

Betänkande med förslag till ändring i vissa delar av upphandlingsförordningen. Marcus. 55 s. Fi. Utredning med förslag om egnahcmskonsulenter liios hushållningssällskapen. Lindström. 88 s. Jo. Betänkande angående husdjursförsöksverksamhetens iorganisation. Marcus. 75 s. Jo. Berättelse över statens spannmålsnämnds verks amlhet m. m. under år 1934. Marcus. 62 s. Jo. Belänkande med förslag till lag om domkapitel m. m. Hoeggström. 151 s. E. Jordbrukskreditulredningen. Betänkande med försllag till förordning om jordbrukets kreditkassor m. m. Marcus. 132 s. Jo. Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande och förslag anjgående statsunderstödd dispensärverksamhet. Marcus. 54 s. S. Betänkande med vissa synpunkter och förslag i fr»ga om den primära faslighetskrediten. Marcus. 92 s. .Jo. Betänkande och förslag rörande verksamheten -vid skyddshemmen m. m. Förra delen. Skyddshemmens organisation m. m. Norstedt. 93 s. S. Betänkande angående råvaruförsörjning, produktion och arbetarantal m. m. vid skogsindustrierna. Idiun. 276 s. S. 1934 Ars nämnd for stådningsutredning. Förslag irörande allmänna grunder för ordnandet av städmmgsoch rengöringsarbetet inom vissa statliga ämbetsilokaler i'Stockholm samt beräknandet av crsättnimg för nämnda arhete. Marcus. 39 s. Fi. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriiges försvarsväsende. Del 1. Inledande avdelning m. ni. Beckman, vij, 301 s. Fö. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriiges försvarsväsende. Del 2. Arméorganisalionen. Beckman, vij, 051 s. Fö. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriiges försvärsväsende. F)el 3. Marinorganisationen. Backman, iv, 203 9. Fö. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriiges försvärsväsende. Del 1. Flygvapnets organisation. Beckman, iv, 229 s. Fö. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriiges försvärsväsende. Del 5. Värnplikten m. m. Bilagor. Beckman, iv, 202 s. Fö. Betänkande med förslag till ordnande av Sveriiges försvarsväsende. Del (i. Särskilda yttranden. U-ekman. iij, 426 s. Fö. Betänkande med utredning och förslag angåemde folk- och småskoleseminariernas organisation in. m. Marcus. 405 s. E. Utredning och förslag rörande läroböcker vid allmänna läroverk och folkskolor m. fl. undcrvisninigsanstalter. Marcus. 162 s. 1 karta. E. Belänkande angående folktandvård. Idun. 195 s. S. Sociala jordutredningens betänkande ined förslag till låg om 'ändrad lydelse av 4 och 5 Ss lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa faU för bolag, t orening och stiftelse att förvärva fast egendom. M.arens. 113 s. Jo. Betänkande med förslag till lag om arbetstidem i jordbruk och trädgårdsskötsel (lantarbete tidsllag) m. ni. Idun. 140 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm ^ j ^ ^ j ^ ^ ^ ^ ^ S ^ bokstäverna till det deoartement, under vi ket utredningen avgivits, t. ex. E. - tecklesiastiuaepartemeniei JU. yllT S ^ ^ S i a S Ä é f f i E S S S * » « w i den 3 febr 1922 ang. s t a t e n s ° l ^ & »£«"»*"* * ** ordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg for varje departement.

STATENS OFFENTLIGA

U T R E D N I N G A R 1 9 3 5 : 48

SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL 'V

LAG OM ARBETSTIDEN I JORDBRUK OCH TRÄDGÅRDSSKÖTSEL (LANTARBETSTIDSLAG)

M. M. avgivet

den 30 september

1935 AV

SAKKUNNIGA, TILLKALLADE AV CHEFEN FÖR KUNGL. SOCIALDEPARTEMENTET (LANTARBETSTIDS UTREDNINGEN)

Iduns tryckeri

aktiebolag

Esselte ab. Stockholm 1935 519235

Ä*, l^&f i

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet.

Sakkunniga för biträde vid utredning rörande frågan om laglig reglering av arbetstiden för arbetare inom jordbruket och dess binäringar få härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till lag om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel (lantarbetstidslag) m. m. ^ Sedan Kungl. Maj:t den 30 juni 1933 bemyndigat chefen för Kungl. Socialdepartementet att utse fem sakkunniga att inom departementet biträda med ifrågavarande utredning, tillkallade departementschefen den 17 juli 1933 såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Ola Jeppsson, ledamoten av samma kammare, småbrukaren Johannes Allan Andersson i Tungelsta, verkställande direktören i Svenska lantarbetsgivarnes centralförening A. H. Carell, förtroendemannen hos Svenska lantarbetareförbundet C. A. Falk samt ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren Axel Löfvander i Kvarnby, varjämte det uppdrogs åt undertecknad Jeppsson att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Sedermera uppdrogs åt revisionssekreteraren Sven Turen att vara sekreterare åt de sakkunniga. De sakkunniga, som antogo benämningen Lantarbetstidsutredningen, avhöllo sitt första sammanträde den 24 oktober 1933. Sedan arbetet fortskridit så långt, att förslag till lagtext och motiv färdigställts, avled Falk den 25 mars 1935. Till ledamot av utredningen i Falks ställe utsågs den 13 april 1935 ledamoten av riksdagens andra kammare, lantarbetaren Knut Emil Johansson. Utredningens resultat består av: 1) förslag till lag om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel (lantarbetstidslag), samt 2) förslag till lag med vissa bestämmelser angående arbetsrådet. Lagförslagen åtföljas av motiv. Särskilda yttranden hava avgivits av ledamöterna Jeppsson och Löfvander samt av ledamöterna Andersson och Johansson. Dessa yttranden bifogas. Stockholm den 30 september 1935. OLA JEPPSSON. ALLAN ANDERSSON. K.

E. JOHANSSON.

A. H.

CARELL.

AXEL LÖFVANDER.

/ Sven

Turen.

L a g f ö r s l a g . Förslag till

Lag om arbetstiden i j o r d b r u k och trädgårdsskötsel (lantarbetstidslag). i §• Denna lag äger tillämpning å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, å byggnadsarbete för jordbruk och sådan dess binäring, som nu nämnts, samt å trädgårdsskötsel, ändock att densamma bedrives utan samband med jordbruk, allt för så vitt i rörelsen till arbete för arbetsgivarens räkning i regel användas flera än två arbetare. F r å n lagens tillämpning undantages: arbete som bedrives av staten, arbete som i regel utföres mot ackordsersättning, husligt arbete samt arbete som innefattar djurskötsel; dock skall vid beräkning enligt första stycket av det antal arbetare, som i regel användes till arbete för arbetsgivarens räkning, hänsyn tagas även till arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen användes till arbete med djurskötsel. 2 §. Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av arbetsgivarens familj samt ej heller lantbruksinspektor eller annan befattningshavare med uppgift att leda och fördela arbetet, bokhållare eller annan kontorspersonal. 3 §• På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vilkens rätt beröres av arbetet, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant arbete, å vilket denna lag äger tillämpning, huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare eller huruvida arbetare, som sysselsattes med djurskötsel, skall jämlikt 1 § sista slycket inräknas i det antal arbetare, som i första stycket av samma paragraf sägs. Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, som omförmäles i första stycket, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part

6 sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må domstolen ej meddela slutligt utslag, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda. I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som avses i första stycket, har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vilkens rätt beröres av frågan, avgiva utlåtande. 4 §• Tid, under vilken arbetare jämlikt denna lag må användas till arbete, benämnes ordinarie arbetstid, förändrad ordinarie arbetstid eller övertid. 5 §• 1 mom. Ordinarie arbetstid må under en tidrymd av tolv månader i följd icke överstiga 2 600 timmar och må ej heller under ett dygn överstiga 10 timmar, raster ej inräknade. 2 mom. I jordbruk, sådan dess binäring och sådant byggnadsarbete, som i 1 § sägs, må den ordinarie arbetstiden för vecka icke överstiga: 46 timmar, om första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december, 51 timmar, om första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november, samt 56 timmar, om första söckendagen i veckan infaller under tiden april— september, dock må beträffande högst tolv sådana veckor, som sist nämnts, veckoarbetstiden utsträckas till 59 timmar, då så erfordras för sådd med tillhörande för- och efterbrukning eller för bärgning av hö eller mogen spannmålsgröda. 3 mom. I trädgårdsskötsel, som bedrives såsom självständigt företag, må den ordinarie arbetstiden för vecka icke överstiga: 50 timmar, om första söckendagen i veckan infaller under tiden oktober— mars, och 56 timmar, om första söckendagen i veckan infaller under tiden april— september; dock må veckoarbetstiden i fråga om de veckor, vilkas första söckendag infaller under tiden oktober—mars, uppgå till 53 timmar, därest arbetstiden under de veckor, vilkas första söckendag infaller under tiden april—september, icke utsträckes utöver 53 timmar i veckan. 6 §• 1 mom. Därest den längsta arbetstid, som jämlikt 5 § 2 mom. eller endera bestämmelsen i 3 mom. av samma paragraf må uttagas under veckor, vilkas första söckendag infaller i februari eller mars, å någon ort eller i något företag skulle finnas icke vara tillfyllest, må arbetsgivare under högst tre perioder, vardera perioden omfattande två veckor, förlänga denna arbetstid med 2XJ2 eller 5 timmar i veckan, under förutsättning att motsvarande förkortning

av arbetstiden ägt rum under de veckor, vilkas första söckendag infallit i november eller december året förut. Arbetsgivare, som vill begagna den sålunda medgivna rätten alt förändra den i 5 § stadgade indelningen av den ordinarie arbetstiden, åligger att senast den 1 november året närmast före det, under vilket förlängningen skall ske, hava å lämplig plats å arbetsstället anslagit arbetstidsschema, angivande de veckor, under vilka förkortning respektive förlängning skall ske, ävensom det antal timmar, med vilket arbetstiden varje vecka skall förkortas eller förlängas. 2 mom. Finnes i annat fall av synnerliga skäl påkallat, att den ordinarie arbetstiden anordnas på annat sätt eller utsträckes längre än i 5 § sägs, m å arbetsrådet bevilja erforderliga eftergifter. Lag samma vare, då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt, och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas. 7 §• 1 mom. Erfordras för driftens ohindrade gång att förberedelse- eller avslutningsarbeten utföras före eller efter ordinarie arbetstid eller, såvitt angår trädgårdsskötsel, att vakt-, vattnings- eller annat nödigt underhållsarbete eljest utföres utom ordinarie arbetstid, må nödigt antal arbetare därtill användas å övertid under högst 7 timmar i veckan. 2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 1 mom. av denna paragraf eller i 8 §, med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver ordinarie arbetstid enligt 5 eller förändrad ordinarie arbetstid enligt 6 §, vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra veckor och 200 timmar under en tidrymd av tolv månader i följd. 3 mom. I fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som i denna paragraf avses, gäller vad därom kan anses vara överenskommet med arbetsgivaren, men det åligger denne att tillse, att arbetaren genom att användas till dylikt arbete icke utsattes för överansträngning eller ohälsa. 8 §• Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete utöver tid, som angives i 5 §, eller som kan hava bestämts med stöd av 6 § eller uttagits med stöd av 7 §. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet, som omedel-

8 bart skall avgöra, om arbetet är av sådan natur, som i denna paragraf avses, samt bestämma under vilka villkor arbetet må fortsättas. I denna paragraf föreskriven anmälan må anses gjord, när densamma i betalt brev avlämnats till allmänna posten. 9 §• Har arbetsgivare jämlikt 7 eller 8 § använt arbetare till arbete å övertid, åligger det arbetsgivaren att senast å första söckendagen i den vecka, som följer näst efter den, under vilken arbetet utfördes, i särskild journal (övertidsjournal), upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet, anteckna vilken eller vilka arbetare, som under veckan använts till arbetet, samt det antal övertidstimmar, som under veckan ultagits av arbetaren. Arbetsrådet äger dock föreskriva, att anteckning om övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt än nu angivits, övertidsjournal skall av arbetsgivaren förvaras intill dess två år förflutit från det sista anteckningen gjordes i densamma. Arbetare äge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer. 10 §. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens befattningshavare. Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse, vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912. 11 §• Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med dagsböter. Var arbetaren under aderton år, och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor. Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse. 12 §. Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives i 8 §, eller att iakttaga vad enligt 9 § åligger honom, straffes med dagsböter. Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning, som avses i 9 §, straffes med böter ej under fem dagsböter.

9 13 §. Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag. 14 §. Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndare. Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

Vad i denna lag är stadgat om arbetsrådets befogenhet och verksamhet, skall lända till efterrättelse från och med den 1 oktober 19. .. I övriga delar skall lagen träda i kraft den 1 november samma år och gälla under tre år från sistnämnda dag. Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 11 eller 12 §, skall dock vad i lagen är stadgat fortfara att gälla även efter utgången av nämnda tid.

10 Förslag till

Lag med vissa bestämmelser angående arbetsrådet. Då arbetsrådet handlägger ärende, som avses i lagen om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel, skola i arbetsrådet tjänstgöra två med jordbruksförhållanden förtrogna ledamöter, utsedda i den ordning här nedan sägs. Dessa ledamöter skola inträda i arbetsrådet i stället för motsvarande antal sådana efter förslag utsedda ledamöter, som omförmälas i 9 § 1 mom. första stycket i lagen om arbetstidens begränsning. De skola utses av Konungen för den tid Konungen bestämmer. En skall utses bland personer, föreslagna av Svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd, samt en bland personer, föreslagna av landsorganisationen i Sverige. För dessa två ledamöter skall i enahanda ordning utses minst dubbelt så många suppleanter. I övrigt skall beträffande ledamot eller suppleant, som nu sagts, och om avgivande av förslag å sådan ledamot eller suppleant gälla vad i 9 § i lagen om arbetstidens begränsning sägs om ledamot eller suppleant, som representerar arbetsgivare eller arbetare, och om avgivande av förslag å sådan ledamot eller suppleant. Vid handläggning av annat i lagen om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel avsett ärende rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant som omförmäles i 6 § 2 mom. andra stycket samma lag, bör arbetsrådet, på sätt i 9 § 7 mom. i lagen om arbetstidens begränsning för där avsett fall föreskrives, bereda vederbörande arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig samt söka samråd med representanter för arbetsgivare och arbetare. Vad i 9 § 8 mom. i lagen om arbetstidens begränsning sägs om beslut, som enligt 6 eller 7 § i nämnda lag ankommer på arbetsrådet, skall äga motsvarande tillämpning beträffande beslut, som enligt 8 § i lagen om arbetstiden i jordbruk och vissa andra näringar ankommer å arbetsrådet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 oktober 19. . och gälla till och med den 31 oktober 19. ..

Motiv.

Förslag till lag om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel. Inledning. I. Grunden för lagstiftning om arbetstid. I det nutida samhället ingriper lagstiftningen reglerande på medborgarnas arbetstid såväl i vad det gäller medborgarens rätt att själv arbeta, som i fråga om hans rätt att använda annan till arbete. Ingreppet sker i förra fallet närmast till skydd för allmänna intressen. I senare fallet avser det främst att skydda den enskilda individen, d. v. s. arbetaren. Här som eljest blir dock det, som gagnar det allmänna, även till båtnad för den enskilde och omvänt. Ett exempel på lagstiftning av det förstnämnda slaget är den svenska strafflagens förbud för en var att å sön- och högtidsdag idka hantverk eller annan näring, som kan tåla uppskov. Till det yttre en ordningsföreskrift avser dock detta stadgande innerst att utgöra ett skydd för religionen, betraktad såsom en nyttig eller nödig samhällsinstitution. Indirekt blir stadgandet också till skydd för individen, som — i den mån han är anställd hos annan — genom lagbudet tillförsäkras en viss regelbundet återkommande ledighet från arbete. Lagstiftningen angående tiden för öppethållande av handelsbod är ett annat exempel på ingrepp i medborgarens arbetsutövning, dikterat av omsorg för ett allmänt intresse. Sistnämnda lagstiftning avser främst att åstadkomma en för samhället i dess helhet önskvärd ordning på butikshandelns område, en ordning som indirekt även länder den i handeln anställda personalen till båtnad i form av begränsad arbetstid. Till skydd för den allmänna trafiksäkerheten å vägar och gator hava i gällande motorfordonsförordning införts bestämmelser om begränsning av arbetstiden för förare i yrkesmässig trafik. En annan grund för lagstiftning om arbetstid har på senare år yppat sig, i det att krav rests om lagstadgad arbetstidsbegränsning såsom medel mot arbetslöshet. Hittills i vårt land genomförd lagstiftning angående begränsning av den tid, under vilken en arbetsgivare må använda annan till arbete, har huvudsakligen avsett att värna arbetarens intressen mot arbetsgivarens. I den mån arbeta-

12 ren i det allt mer industrialiserade samhället genom lång arbetstid och konstlade arbetsformer utsattes för hygieniska vådor, behövde han samhällets skydd. Erfarenheten visade nämligen, att skyddsbehovet i dessa hänseenden icke blev tillfredsställande tillgodosett genom enskilt initiativ. Enligt nutida uppfattning äger emellertid lagstiftningen ingripa i enskilda rättsförhållanden icke blott för att skydda individen mot nedbrytande krafter utan även för att över huvud bereda vägen för hans sociala välfärd och trivsel. II. Tidigare svensk lagstiftning om arbetstid. Arbetarskyddslagen. I lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd förekomma flera stadganden om arbetstid. Dessa arbetstidsbestämmelser skola, i den mån de ej själva hänföra sig allenast till arbete av visst slag, tilllämpas på allt slags arbete, dock icke å arbete, som utföres av sjöfolk och är att hänföra till skeppstjänst, och ej heller å jordbruksarbete. Arbetarskyddslagen föreskriver, att arbetsgivare till förekommande av ohälsa i följd av arbetet särskilt skall iakttaga, att tiden för arbetares användande till särskilt hälsofarlig sysselsättning tillböiligen inskränkes. Likaledes ålägges arbetsgivaren att iakttaga, att varje arbete avbrytes av tillräckligt långa raster, att arbetaren beredes erforderlig ledighet för nattoch veckovila, samt att arbetare med mera stadigvarande sysselsättning beredas semesterledighet. Eftersätter arbetsgivare dessa bestämmelser, äger socialstyrelsen att till deras iakttagande meddela arbetsgivaren förbud eller särskilda föreskrifter, vilkas åsidosättande lagen belägger med bötesstraff. Utöver nu nämnda arbetstidsbestämmelser, som gälla arbetare i allmänhet oavsett ålder och kön, innehåller lagen särskilda föreskrifter rörande minderåriga och kvinnor. Minderårig, varmed arbetarskyddslagen förstår den, som är under aderton år, må icke användas till arbete mer än 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan. För det fall att natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott, må dock minderårig i den mån så är nödigt användas till arbete under längre tid än nyss sagts, s. k. nödfallsarbete. Om den minderårige deltager i viss undervisning, skall arbetstiden så begränsas, att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden icke överskrider förutnämnda begränsning. Arbetarskyddslagen innehåller vidare bestämmelser om minderårigs raster och nattvila. Beträffande rasterna sägs, att de skola anordnas på ett med hänsyn till den minderårige lämpligt sätt, och beträffande nattvila, att ledighet för sådan vila skall beredas den minderårige oavbrutet under minst 11 timmar varje dygn och förläggas mellan kl. 10 e. m. och kl. 5 f. m. Från bestämmelserna om nattvila kunna dock myndigheter, som skola öva tillsyn å lagens efterlevnad, medgiva vissa undantag. Ansvar är i lagen stadgat för

13 arbetsgivare, som åsidosätter de för minderåriga givna arbetstidsföreskrifterna. Beträffande kvinnors arbetstid innehåller arbetarskyddslagen dels bestämmelser om kvinnas användande i visst arbete under de sex första veckorna efter barnsbörden, dels bestämmelser om ledighet för kvinna, som väntar sin nedkomst eller ammar sitt barn, dels ock bestämmelser om nattvila. I sistnämnda hänseende är huvudregeln den, att ledigheten för nattvila skall vara oavbruten och omfatta minst 11 timmar varje dygn mellan kl. 10 e. m. och kl. 5 f. m. Från denna regel, som endast avser kvinna, som användes till industriellt arbete av sådan omfattning, att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, medger lagen undantag för s. k. nödfallsarbeten samt i vissa fall av hopat arbete eller arbeten av brådskande natur. Straffansvar är stadgat för arbetsgivare, som bryter mot bestämmelserna om kvinnas användande till arbete efter barnsbörd eller mot bestämmelserna om nattvila för kvinnor. Allmänna arbetstidslagen. De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna återfinnas i lagen den 16 maj 1930 angående arbetstidens begränsning, den s. k. 8-timmarslagen, vars 4 § innehåller huvudstadgandet: »Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan.» Denna huvudregel blir dock i lagen föremål för åtskilliga modifikationer och undantag, innan redogörelse lämnas därutinnan, må några ord sägas angående omfattningen av lagens tillämplighet. Lagen äger principiellt tillämpning å varje rörelse och arbetsföretag med undantag av de arbeten, som i lagen särskilt uppräknas såsom undantagna. Härjämte gäller såsom en allmän inskränkning, att lagen icke äger tillämpning å s. k. småföretag, d. v. s. rörelser eller företag, i vilka till arbete för arbetsgivarens räkning i regel icke användas flera än fyra arbetare. Med sist nämnda inskränkning äger lagen i regel tillämpning inom industri, byggnadsverksamhet och transportväsen, för lager- och distributionspersonal inom handeln samt för köks- och annan hotell-, restaurant- och kafépersonal, som icke direkt betjänar allmänheten. Undantagna äro arbeten, som utföras i arbetarens hem, och andra för arbetsgivaren okontrollerbara arbeten, särskilt oregelbundna arbeten, statens arbeten, arbeten som höra till sjukvård, fattigvård, uppfostran, undervisning eller liknande, arbeten hänförliga till sjöfart och fiske, skogsarbete, kolning i mila och flottning, arbeten inom torvindustri, inom jordbruk jämte binäringar, trädgårdsskötsel och djurskötsel, arbete som åligger trafikpersonal vid enskilda järnvägar i allmän trafik, biträden i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller badinrättning samt sådant arbete i hotell-, restaurant- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande. — Huruvida visst arbete är sådant, att lagen skall tillämpas å detsamma, avgöres av särskild myndig-

14 het, arbetsrådet. — Såsom arbetare i lagens mening räknas ej medlem av arbetsgivarens familj, ej heller verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bokhållare eller därmed jämställd person, kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde. I tveksamma fall avgör arbetsrådet, om viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare. I huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda arbetare till arbete längre än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan, göres till en början den modifikationen, att arbetstiden under något eller några av veckans dygn må utsträckas till 9 timmar, därest den medgivna arbetstiden för vecka, 48 timmar, därigenom icke överskrides. Denna anordning, tillämpad så att den kortare arbetstiden förlägges till lördagen, brukar kallas den engelska veckan. Vidare må, då arbete bedrives med regelbunden skiftindelning, annan arbetstid tillämpas, blott den sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst tre veckor icke blir längre, än att den motsvarar 48 timmar i veckan. I åtskilliga fall äger arbetsrådet medgiva förlängning av den ordinarie arbetstiden. Vid medgivandet av sådan förlängd ordinarie arbetstid har arbetsrådet att i vissa fall anpassa förlängningen efter en i lagen uppställd regel, under det att arbetsrådet i andra fall icke är bundet av fixerade tidsbestämmelser. Inskränkt handlingsfrihet vid medgivande av förlängd ordinarie arbetstid har arbetsrådet i det fall, att för visst arbete arbetstiden är i väsentlig mån beroende av årstiden eller väderleken eller på grund av annat förhållande av växlande längd. I sådana fall äger arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva, att arbetstiden med avvikelse från huvudregeln allenast begränsas så, att den i genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att uppgå till högst 48 timmar i veckan. I övriga medgivna undantagsfall äger arbetsrådet att beträffande tidsförlängningen så att säga laga efter lägligheten. Dessa undantagsfall äro: då arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl finnes böra fortgå jämväl under sönoch helgdagar, då ett arbete är kortvarigt, synnerligen ringa ansträngande eller av synnerligen stort allmänt intresse, då undantag är påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande, eller då förlängd arbetstid önskas av arbetarna själva. För sistnämnda fall har i lagen särskilt uttalats, att arbetstidsförlängningen icke får göras så, att arbetstiden därigenom kommer att oskäligt utsträckas. I vissa fall medgiver arbetstidslagen, att arbete får fortgå utöver den tid, som direkt på grund av lagens bestämmelser eller på grund av särskilt medgivande av arbetsrådet är att hänföra till ordinarie arbetstid. Det tillskott i arbetstid, som sålunda kan förekomma utöver den ordinarie arbetstiden, brukar benämnas övertid, och arbetet, som utföres på sådan tid, övertidsarbete. Arbetstidslagen skiljer på två slag av övertidsarbete nämligen dels s. k. nödfallsarbete eller sådant arbete, som betingas av natur- eller olyckshändelse eller av annan omständighet, som ej kunnat förutses, dels

15 ock mera reguljärt övertidsarbete. Nödfallsarbete får, om den inträffade omständigheten medfört driftsavbrott eller överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, igångsättas utan särskilt tillstånd men får ej fortsättas utöver två dygn, med mindre tillstånd därtill sökts hos arbetsrådet. — I övrigt medger lagen arbete på övertid dels under högst 7 timmar i veckan för utförande av sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, dels under högst 48 timm a r under loppet av i regel ej kortare tidrymd än fyra kalenderveckor eller under 200 timmar under loppet av ett kalenderår, då arbetsgivare finner sådant arbete påkallat av särskilt förhållande, dels ock efter särskilt tillstånd av arbetsrådet under ytterligare högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, om sådan eftergift är av trängande behov påkallad. Minderårig arbetare får ej påläggas övertidsarbete utan arbetsrådets hörande. I och för kontroll över förekomsten av övertidsarbete åligger det arbetsgivaren att föra särskild övertidsjournal. Slutligen har i arbetstidslagen stadgats befogenhet för Kungl. Maj:t att, då tillämpning av lagens arbetstidsregler skulle medföra vissa betydande svårigheter, eller då sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde, äro ense om viss eftergift, på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva särskilda undantag från lagens tillämpning. Dylikt medgivande har emellertid icke i något fall lämnats. Förseelser mot bestämmelserna i allmänna arbetstidslagen straffas med böter. Sjöarbetstidslagen. Beträffande de från allmänna arbetstidslagens tilllämpning undantagna arbetena hava egentliga arbetstidsbestämmelser utfärdats allenast för arbete inom sjöfarten. Härutinnan gäller numera lagen den 13 juli 1926 om arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen), som är av tillfällig karaktär. Dess giltighetstid har senast förlängts t. o. m. den 31 december 1937. Lagen skall tillämpas beträffande arbete, som å svenskt fartyg mot betalning anställd person för fartygets räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord å fartyget eller annorstädes. Sådant arbete benämnes skeppstjänst. Lagen stadgar emellertid åtskilliga undantag. Den gäller således i regel icke kronans fartyg samt ej heller fiskefartyg, fångstfartyg, isbrytare eller bärgningsfartyg, då de användas för sitt ändamål, och ej heller lustfartyg. Undantag stadgas också för fartyg av viss mindre dräktighet. Liksom allmänna arbetstidslagen undantager sjöarbetstidslagen medlem av arbetsgivarens, här redarens, familj. Undantag är också gjort för personer, som äro anställda för att tillhandagå passagerare med förplägnad, uppassning m. m. Generellt undantag för personer i befälsställning stadgas

16 ej, utan befälspersonernas undantagande göres beroende av antalet övriga å fartyget anställda personer. Städse undantagna äro däremot läkare och telegrafist. Beträffande lagens tillämpning har jämväl stadgats, att, när synnerliga skäl därtill äro, det må ankomma på Konungen eller av Konungen därtill utsedd myndighet att dispensera från lagen. Sjöarbetstidslagens arbetstidsbestämmelser hava fått sin särskilda utformning med hänsyn till skeppstjänstens skiftande arbetsformer. Lagen skiljer mellan arbete å ordinarie arbetstid, arbete som innefattar säkerhetstjänst och annat därmed likartat arbete, samt övertidsarbete. Sjömans skyldighet att utföra övertidsarbete är icke beroende av överenskommelse, utan sjöman är direkt på grund av lagens stadganden pliktig att utföra sådant arbete. Arbetstidens längd bestämmes väsentligen med hänsyn till, huruvida sjömans skeppstjänst är indelad i vakter eller ej. För sjöman, vars arbete är indelat i vakter, vilket huvudsakligen förekommer till sjöss å längre resor, är den tillåtna arbetstiden i regel betydligt längre än för annan sjöman (dagman). För sjöman, vilkens arbetstid är indelad i vakter, får arbetstiden icke under två på varandra följande dygn överstiga 24 timmar, och för dagman må till sjöss, eller då skeppstjänst eljest är ordnad såsom till sjöss, arbetstiden för dygn uppgå till högst 9 timmar, för kökspersonal högst 12 timmar. Detta som regel och för söckendag. P å helgdagar få i regel endast nödvändiga arbeten förekomma och för dagmän högst en timmes lättare rengöringsarbete. Då fartyg, som nyttjas å längre resa, gör längre uppehåll i hamn, skall tillämpning av den till sjöss brukade vaktindelningen upphöra, och gäller då i stället, att sjöman, som ej tillhör kökspersonalen, å söckendag icke må användas till skeppstjänst mera än 8, i tropikerna 7 timmar, dock må arbetstiden utökas med högst en halv timme för nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten, s. k. klargöring. För ej vaktindelat manskap givas vissa föreskrifter angående de tider på dygnet, inom vilka arbetet skall förläggas. För fartyg å kortare resa, högst tolv timmars oavbruten gång, utan vaktindelning stadgas beträffande arbetstiden såväl till sjöss som i hamn, att sjöman icke må användas till skeppstjänst mera än 24 timmar per dubbeldygn och 63 timmar i veckan. Begränsningen per vecka gäller dock ej kökspersonal. Då fartyg, nyttjat vare sig å kortare eller längre resa, gör uppehåll i h a m n , skall sjöman månatligen åtnjuta viss kortare ledighet för att få tillfälle att gå i land under affärs- och expeditionstid. Den tid, under vilken sjöman får användas till säkerhetstjänst och därmed likställt arbete, är ej begränsad i lagen. För övertidsarbete gälla vissa tidsbegränsningar, dock ej för övertidsarbete,

17 som erfordras för vidtagande av åtgärd, som blivit påbjuden av myndighet i hamn. För allt annat övertidsarbete gäller, att sjöman icke må användas till sådant arbete i mera än 18 timmar i veckan. Därjämte gälla för olika fall särskilda begränsningar per dygn eller dubbeldygn. För övertidsarbete skall sjöman hava ersättning, som ej får sättas till lägre belopp än det, som framkommer med tillämpning av vissa i lagen stadgade grunder. Det åligger befälhavare att anteckna förekommande övertidsarbete i särskild övertidsjournal. För överträdelse av sjöarbetstidslagens arbetstidsföreskrifter äro befälhavare och redare underkastade ansvar. Bagerilagen. Till arbetstidslagstiftningens område torde vidare få hänföras lagen den 16 maj 1930 om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete. Såsom framgår av rubriken avser denna lag, den s. k. bagerilagen, icke i och för sig att begränsa arbetstiden till ett högsta medgivet maximum, utan lagens mening är i första hand att råda bot på vissa missförhållanden beträffande förläggningen av arbetstiden inom bageri- och konditoriyrket. Det var särskilt det inom dessa näringar för många arbetare allt för ofta återkommande nattarbetet, som år 1919 framdrev den första lagstiftningen på detta område. Huvudstadgandet i lagen innehåller, att arbete för tillverkning till avsalu av bagerieller konditorivaror icke får bedrivas å sön- eller helgdag och ej heller å söckendag före kl. 5 f. m. eller efter kl. 8 e. m. Stadgandet gäller dock ej rörelse, som bedrives utan biträde av andra än make och hemmavarande barn, och undantag har tillika gjorts för tillverkning av vissa konditorivaror i samband med restaurantrörelse. Vidare stadgas för särskilda fall vissa modifikationer i huvudregelns tillämpning, varjämte det inrymts befogenhet för yrkesinspektör eller yrkesinspektionens chefsmyndighet att för särskilda fall meddela vissa eftergifter. Slutligen må i fall av olyckshändelse eller annan oförutsedd omständighet arbetsgivaren själv vidtaga avvikelse för ett dygn i sänder men är då pliktig att ofördröjligen anmäla förhållandet till vederbörande yrkesinspektör. Butikstängningslagen. Till arbetstidslagstiftningen kan slutligen hänföras även lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse, den s. k. butikstängningslagen. Denna lag syftar, såsom dess rubrik angiver, icke direkt på arbetarens arbetstid utan på tiden för idkande av handel. Så som lagen är utformad, medför den emellertid även en reglering av de i handeln anställda arbetarnas arbetstid, ett förhållande som väsentligen föranlett, att i den allmänna arbetstidslagen butiksbiträden undantagits från samma lags tillämpning. Butikstängningslagen innehåller bestämmelser för öppethållande av han2—519235

18 delsbod samt rakstuga, frisérsalong och varmbadinrättning. Lagen innehåller ett allmänt förbud för öppethållande av dylika affärer å sön- eller helgdag samt å söckendag mellan vissa klockslag. I förbudet mot butikshandel på söndagarna förekomma vissa modifikationer beträffande vissa slag av affärer, såsom mjölk- och fruktbutiker m. fl. De i butikstängningslagen medgivna tiderna för öppethållande av handelsbod, rakstuga o. s. v. få genom kommunalt beslut, som skall underställas länsstyrelsen, utvidgas eller inskränkas inom vissa i lagen utstakade gränser. Om tiden för öppethållande utsträckts genom kommunalt beslut, föreskriver lagen, att beslutet, där så finnes påkallat för att personalens arbetstid ej må obehörigen förlängas, bör innefatta villkor om lämpliga raster eller dylikt. Åt Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer har inrymts befogenhet att i vissa fall av särskilt trängande behov, såsom för fartygs förseende med skeppsförnödenheter m. m., meddela erforderliga eftergifter från lagens tillämpning. Från lagens tillämpning undantages försäljning i apotek och i restauranter, försäljning av rusdrycker och pilsnerdricka, försäljning av motor- och smörjoljor från upplagsställe, försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål, viss utomhusförsäljning m. m. III. Tidigare åtgärder för lagstadgad reglering av arbetstiden inom jordbruket.

Motion vid 1907 års riksdag. En första ansats till statlig reglering av arbetstiden inom jordbruket gjordes vid 1907 års riksdag, då herr Lindhagen i en inom andra kammaren väckt motion nr 161 hemställde bl. a. om en utredning angående lämpligaste sättet för åstadkommande av en undersökning rörande lantarbetarnas levnadsförhållanden samt framläggande för riksdagen av de förslag, som med anledning därav kunde synas påkallade. 1 anledning av denna motion anförde riksdagen i skrivelse nr 222 till Konungen bl. a.: Det torde kunna anses obestridligt, att det för jordbrukets arbetare i flera landsdelar gåves mycket, som påkallade förändringar till det bättre. Av sådana omständigheter nämnde riksdagen bland andra lantarbetarnas arbetstid. Riksdagen ansåge emellertid, att någon väsentlig förbättring av dessa förhållanden icke kunde ernås utan ett statistiskt material, ägnat att giva en i alla avseenden, såvitt möjligt, fullständig inblick i de förhållanden, under vilka ifrågavarande samhällsklass levde och verkade, och riksdagen anhölle förty om en utredning om lämpligaste sättet för åstadkommande av en undersökning och statistisk utredning rörande lantarbetarnas levnadsförhållanden samt framläggande för riksdagen av de förslag, som med anledning därav kunde synas påkallade. Lantarbetarstatistiken. Närmast med anledning av denna riksdagens hemställan har alltsedan 1910 inom socialstyrelsen anordnats en fortlöpande

19 länt arbetarstatistik, vilken genom årliga berättelser och särskilda utredningar efter hand tagit under behandling olika sidor av lantarbetarfrågan. Dessa berättelser och specialutredningar hava t. o. m. 1928 årligen offentliggjorts i publikationen »Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk». Sedan Kungl. Maj:t genom kungörelse den 4 september 1929 angående insamlande av uppgifter till lantarbetarstatistiken (Svensk författningssamling 1929 nr 281) meddelat nya bestämmelser angående denna statistik, hava hushållningssällskapen att till nämnda statistik införskaffa, dels årligen uppgifter angående arbetslöshet och arbetslön inom jordbruket, dels ock vart femte år uppgift om arbetstiden inom detsamma. På grundval av dessa uppgifter utarbetade redogörelser hava från och med 1929 offentliggjorts i publikationen »Lönestatistisk årsbok». Motioner vid 1913 års riksdag. Vid 1913 års riksdag väcktes i kamrarna två likalydande motioner i arbetstidsfrågan, vilka rörde även jordbruket, nämligen motionen nr 94 i första kammaren av herr Steffen m. fl. och motionen nr 239 i andra kammaren av herr Lindqvist i Stockholm m. fl. I dessa motioner hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning om och på vad sätt för manliga och kvinnliga lönarbetare och biträden inom industri, hantverk, handel och samfärdsel samt statens och kommunernas arbeten och företag måtte fastställas en maximalarbetsdag av 8 timmar per dygn samt i vilken utsträckning även inom andra områden av lönarbete sådan maximalarbetsdag måtte kunna fastställas eller, där så visades icke lämpligen kunna ske, på vad sätt motsvarande legala skydd för ett minimum av arbetsfri tid måtte kunna beredas dessa näringars lönarbetare. I motionernas motivering anfördes beträffande jordbruket bl. a.: Därest en arbetstidslagstiftnings goda verkningar skulle komma hela befolkningen till del, måste den omfatta icke blott arbetstiden i industriella och därmed jämförliga yrken utan även i jordbruksnäringen och hemmen. Även för dem vore en begränsning av arbetstiden och ett legalt skydd för ett berättigat minimum av fritid av vitalt intresse, såväl ur deras egen som ur samhällets synpunkt. Att jordbruksarbetsförhållandena icke borde intaga någon fullständig socialpolitisk särställning vore av staten redan i princip erkänt genom den senaste arbetarskyddslagen. Även ur jordbruksidkarnas egen synpunkt torde det icke i längden visa sig fördelaktigt, om lönarbetarna inom jordbruket på fundamentala punkter ställdes i en sämre ställning än industriens och andra näringars. Svårigheten att erhålla arbetskraft gjorde sig redan starkt kännbar, och den torde icke kunna bli mindre, därest man ville upprätthålla en undantagsställning av sämre levnadsstandard för jordbruksarbetarna på det socialpolitiska området. Detsamma gällde naturligtvis även om en hel del andra arbetargrupper ävensom den stora gruppen tjänstfolk i hemmen. — Det vore ett ofrånkomligt krav, att åtgärder för legal reglering av arbetstidsförhållandena vidtoges även för dessa lönarbetande massor i vårt land. Det kunde emellertid icke fördöljas, att svårigheterna att i detalj och medelst generellt gällande lagbud reglera arbetstiden växte i den mån arbetsförhållandena själva vore mindre ensartade och mera beroende av oberäkneliga faktorer, såsom, för jordbrukets vidkommande, av klimatiska förhållanden. Att helt schematiskt

20 överflytta föreskrifterna i en maximalarbetsdagslagstiftning för industriella och därmed jämförliga yrken på jordbrukets område läte sig icke göra. För stora grupper lantarbetare på större jordbruk borde det visserligen icke möta oöverkomliga svårigheter att på sådant sätt legalt reglera arbetstiden, att den icke i genomsnitt överskrede 8 timmar per dag under arbetsåret, med en speciell maximalgräns för de perioder av året, då jordbrukets särskilda naturförutsättningar kunde göra en längre arbetsdag än på 8 timmar ovillkorligen nödvändig. I andra fall åter, då något flertal arbetare ej vore anställda i samma företag och arbetsbehovet i hög grad varierade under veckan och under året, kunde det måhända vara nödvändigt att nå syftet med maximalarbetsdagslagstiftningen efter andra linjer än att direkt fastslå maximalarbetsdagens storlek — exempelvis genom föreskrifter rörande minimum av fritid under veckan. Då sådana föreskrifter näppeligen kunde göras likartade för hela landet, utan omständigheterna krävde, att man, med fullt tillvaratagande av syftet med ifrågavarande lagstiftning, anpassade sig efter lokalt skiftande arbetsförhållanden, kunde det böra tagas under övervägande, huruvida åt särskilda representativa myndigheter (lönenämnder eller yrkesnämnder) lämpligen borde överlämnas att såsom förslagsgivande eller inom vissa gränser beslutande myndigheter inverka reglerande på dessa arbetsförhållanden i maximalarbetsdagslagstiftningens syfte. — I varje fall borde en utredning oförtövat igångsättas ror att pröva olika former och medel för ett legalt reglerande av arbetstiden även på områden, där svårigheter kunde möta att tillämpa sådan maximalarbetstidslagstiftning, som för industriens vidkommande nu förordats. Ögonmärke för en sådan utredning borde vara att söka åstadkomma reell om ock ej formell likställighet i detta hänseende mellan lönarbetare i olika näringsgrenar. F ö r s t a k a m m a r e n s a n d r a tillfälliga u t s k o t t a v s t y r k t e i u t l å t a n d e n r 8 d e n i d e n n a k a m m a r e v ä c k t a m o t i o n e n , u n d e r det a t t a n d r a k a m m a r e n s fjärde tillfälliga u t s k o t t i u t l å t a n d e n r 15 b e t r ä f f a n d e m o t i o n e n i a n d r a k a m m a r e n h e m s t ä l l d e o m u t r e d n i n g o m och i v a d m å n det k u n d e a n s e s p å k a l l a t a t t för flera eller färre l ö n a r b e t a r e och b i t r ä d e n i n o m s ä r s k i l d a a r b e t s o m r å d e n g e n o m f ö r a m a x i m a l a r b e t s d a g av viss l ä n g d eller visst m i n i m u m a v s a m m a n h ä n g a n d e fritid. I sin m o t i v e r i n g a n d r o g a n d r a k a m m a r e n s fjärde tillfälliga u t s k o t t b e t r ä f f a n d e j o r d b r u k e t bl. a.: Arbetsdagens legala begränsning ställde sig mest grannlaga inom jordbruksnäringens och hemmens arbetsområden, där arbetsbehovet i hög grad kunde växla under veckans olika dagar och under olika tider av året. Vad som på detta område torde kunna göras i saken ginge väl ej utöver ett legalt skydd för ett visst minimum av fritid per vecka eller månad. Med hänsyn till de skiftande och på förhand oberäkneliga arbetsförhållandena på hemmens och jordbruksnäringens områden måste de laga bestämmelserna om maximalarbetsdagen på dessa, ifall de i en framtid skulle beröras av den, avfattas vidsynt och försiktigt. På dessa arbetsområden vore arbetsförhållandena ojämförligt gynnsammare än i de flesta industrier och yrken, varför behovet av legalt ingripande här icke vore särskilt framträdande. K a m r a r n a beslöto i enlighet m e d respektive u t s k o t t s h e m s t ä l l a n ,

vadan

frågan förföll. Arbetstidskoinmittén. G e n o m b e s l u t d e n 15 f e b r u a r i 1918 u p p d r o g K u n g l . Maj:t åt e n särskild k o m m i t t é , den s. k. arbetstidskommittén, att v e r k s t ä l l a

utredning och avgiva förslag till lagstiftning rörande arbetstidens längd och förläggning jämte i samband därmed stående förhållanden. Ett av denna kommitté den 25 januari 1919 framlagt betänkande låg till grund för den första lagen om arbetstidens begränsning, vilken gavs den 17 oktober 1919 (Svensk författningssamling 1919 nr 652). I statsrådsprotokollet angående kommitténs tillsättande anfördes bl. a., att för jordbruket av flera skäl vore påkallad en viss undantagsställning i fråga om arbetstidens reglering, samt att det därför lämpligen borde ankomma på en vidare omprövning, huruvida och i vad mån den ifrågasatta lagstiftningen kunde vinna tillämpning å det egentliga jordbruksområdet. Då arbetstidskommittén sedermera framlade sitt betänkande, undantog den i förslaget till lag icke blott jordbruket ulan även jordbrukets binäringar, för så vitt de icke dreves såsom självständiga företag. Denna utvidgning av undantagen hade — sade kommittén — föranletts av det förhållandet, att arbetet i det egentliga jordbruket och inom dess binäringar i många fall förrättades av samma personer och ej väl läte sig särskilja. Bedreves sådan binäring såsom självständigt företag, hade den i regel ej blott egen väsentligen självständig ledning utan även egen personal, och förhållandena ställde sig då givetvis annorlunda. Enligt kommitténs förslag undantogs från lagens tillämpning även djurskötsel utan samband med jordbruk, vilket kommittén fann motiverat, förutom av hänsyn till djurskyddet, även av att denna verksamhet stundom måste bliva i hög grad oregelbunden. Motioner vid 1919 års lagtima riksdag. Vid 1919 års lagtima riksdag väckte herr Carlström i andra kammaren en motion nr 252, i vilken han hemställde bl. a. om utredning angående möjligheten att införa förkortad arbetstid vid jordbruket. I utlåtande nr 27 anförde jordbruksutskottet, att det syntes utskottet vara skäl att avvakta resultatet av den industriella arbetstidslagen, innan frågan om en förkortning av arbetstiden även inom jordbruket gjordes till föremål för utredning. Riksdagen beslöt, att motionen ej skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. I anledning av den vid 1919 års lagtima riksdag på grundval av arbetstidskommitténs betänkande framlagda propositionen (nr 247) angående lag om arbetstidens begränsning, vilken sedermera avslogs av riksdagen, väckte herr Lindhagen i första kammaren en motion nr 214, i vilken erinrades om, att riksdagen redan 1907 begärt utredning rörande lantarbetarnas levnadsförhållanden samt förslag till åtgärder för avhjälpande av förefintliga missförhållanden. Bland dessa missförhållanden, fortsatte motionären, intoge en oskäligt lång arbetstid ett bemärkt rum. Trots upprepade påminnelser hade ingenting ännu avhörts i anledning av denna riksdagsskrivelse, och frågan hade icke ens såvitt den rörde arbetstiden tagits upp i samband med propositionen om arbetstidslagen. Motionären yrkade, att frågan rörande begränsning av lantarbetarnas arbetstid måtte om möjligt framläggas till

22 avgörande vid den näst därefter följande riksdagen. — Andra särskilda utskottet, till vilket herr Lindhagens motion hänvisades, anförde i utlåtande nr 8, att den fråga, som åsyftades i herr Lindhagens motion, redan en gång varit underkastad den samlade riksdagens beslut, då riksdagen avslog herr Carlströms nyssnämnda motion, samt att frågan avbidade riksdagens förnyade prövning i anledning av två inom andra kammaren väckta motioner, nr 287 av herr Lindman m. fl. och nr 288 av herr Sjölander. Vid sådant förhållande och då propositionen med förslag till lag om arbetstidens begränsning blivit avslagen av riksdagen, hemställde utskottet, att herr Lindhagens motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Motionen vann ej heller riksdagens bifall. I förenämnda av herr Sjölander väckta motion nr 288 hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning, huruvida och i vilken utsträckning en maximalarbetstid även måtte bestämmas för arbetare inom jordbruksyrket, samt att Kungl. Maj:t därefter måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan utredning kunde föranleda. — I motiveringen androg motionären bl. a.: Det ginge ej att tillämpa samma bestämmelser angående arbetstidens längd per dag för både jordbruk och industri. Mellan dessa båda näringsgrenar rådde nämligen en väsentlig artskillnad. Inom industrien vore arbetet likformigt året om. Inom jordbruket gällde under sånings- och skördetid att i största möjliga utsträckning utnyttja arbetskraften. Under för jordbruket kritiska situationer måste ökade arbetsprestationer fordras. Dock måste allt övertidsarbete kompenseras. Särskilt under för jordbruket ömtåliga tider måste arbetsgivaren utöver den lagstadgade arbetstiden tillerkännas rätt att fordra övertidsarbete inom rimliga gränser och mot särskild ersättning. — Kunde därför icke 8 timmars normalarbetsdag tillämpas inom jordbruksyrket i samma grad och omfattning som inom industrien, finge andra vägar sökas. Lagstadgad normalarbetsdag kunde ersättas med lagstadgad normalarbetstid, visst antal timmar under viss tidsperiod, en eller flera veckor. Noggrann utredning fordrades, enär hänsyn måste tagas icke blott till den lejda arbetskraften utan även till landets jordbruks konkurrensmöjligheter med utlandets. Såsom ofrånkomligt kvarstode dock, att den lejda arbetskraften i längden icke finge lämnas utanför arbetstidsreformen. Herr Sjölanders motion hänvisades till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott. Till samma utskott hänvisades förenämnda av herr Lindman m. fl. väckta motion nr 287, i vilken hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj.t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av de synpunkter som framhållits i motionen, låta utreda lantarbetarfrågan och för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Innan utskottet avgav utlåtande över dessa motioner, anhöll utskottet om yttranden över herr Sjölanders motion av Svenska lantarbetsgivareföreningarnas fullmäktige, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Svenska lantarbetareförbundet. Endast från de två förstnämnda sammanslutningarna inkommo yttranden. Lantarbetsgivareföreningarnas fullmäktige anförde bl. a.:

23 Skulle en genomsnittstid för vår- och sommardag nedsättas till 8 timmar eller på a n n a t sätt minskas, komme jordbruksproduktionen att avsevärt sjunka; om arbetstiden nedsattes till 8 timmar, skulle produktionen komma att sjunka med i det närmaste en femtedel, enär genomsnittsarbetsdagen under ifrågavarande arbetsperiod torde vara 10 timmar. Det vore under denna tid, som det egentliga produktionsarbetet, jordens beredning, sådd och skörd m. m. förekomme. — ö k a d arbetsintensitet kunde icke påräknas i de arbeten, där den mänskliga arbetskraften vore kombinerad med djurkraft. Och vad arbetaren själv beträffade vore det ganska mänskligt att, sedan arbetstidens förkortning skett genom lagbud, arbetaren icke ville giva något för det, som blivit hans lagliga rättighet. — Enär inom jordbruket vissa arbeten måste utföras på vissa bestämda tider, måste, om produktionen skulle hålMas oförändrad med förkortad arbetstid, anskaffas både mera folk och mera dragare. Större antal dragare betydde mindre antal mjölk- och köttdjur och mindre arealer brödsäd. Den under sommar och höst ökade mänskliga arbetskraften skulle icke hava något att taga sig till på vintern. — Ett vidsträcktare användande av maskinell arbetskraft kunde ej påräknas såsom produktionshöjande faktor, enär för det dåvarande allt vad i den vägen kunde åstadkommas behövdes för att motverka den rådande bristen på arbetskraft. Vad nu sagts gällde egentliga jordbruksarbetare. Vad anginge kreatursskötare vore uppenbart, att deras normalarbetsdag måste bestämmas av naturlagarna. Djurskötarnas arbete krävde icke någon större kraftansträngning och kunde näppeligen bliva föremål för ökad arbetsintensitet. Men djuren måste hava sin regelbundna skötsel, annars bleve det icke blott nedsättning i produktionen utan också djurplågeri. Att stadga maximalarbetsdag för dessa arbetare vore rena orimligheten och torde ej vara behövligt, enär tillräckliga vilostunder under arbetets gång inställde sig av sig självt. Sveriges a l l m ä n n a l a n t b r u k s s ä l l s k a p y t t r a d e bl. a.: Förkortad arbetstid inom jordbruket betydde, om produktionskapaciteten skulle hållas uppe på oförändrad nivå, utökning av arbetarstammen. Arbetarstammens ökning mötte svårigheter dels på grund av den ringa tillgången på arbetskraft dels ock på grund av bristen på bostäder och skulle i varje fall medföra ökade ekonomiska svårigheter för jordbruket. — Att arbetstidens längd inom jordbruket undergrävde arbetarnas fysiska och andliga hälsa strede mot allmän erfarenhet. — Vid bedömande av arbetstidens längd inom jordbruket måste hänsyn tagas till hur mycket av denna arbetstid, som verkligen komme det produktiva jordbruket tillgodo. I synnerhet vid de större gårdarna hade man att räkna med en högst avsevärd reducering av den verkliga arbetstiden för tid, som åtginge dels för ut- och inryckning (ofta 1 å 2 timmar om dagen) dels ock för av väderleken framkallad omläggning av arbetet under arbetsdagen. — På grund av jordbruksarbetets art kunde jordbrukaren icke vara tillgodosedd med att endast i enstaka fall, under kritiska situationer fordra ökad arbetstid. Han måste under hela den period, som de grundläggande arbetena påginge, sålunda under hela sommarhalvåret, fritt få disponera sin arbetskraft efter vad som för stunden krävdes. Att härvid lägga några konstlade band på jordbrukets utövare skulle otvivelaktigt få mycket menliga följder, framför allt för det medelstora och större jordbruket, där man huvudsakligen hade att räkna med den lejda arbetskraften, då däremot det mindre jordbruket med ägaren och hans familj som både arbetsgivare och arbetare skulle förbliva oberört. — Frågan om införande av maximalarbetsdag måste också ses i samband med den internationella konkurrensen. Skulle dylika bestämmelser införas endast i vårt land, skulle vårt jordbruks ställning bliva ytterst vansklig. I u t l å t a n d e ni 8 e r i n r a d e a n d r a k a m m a r e n s fjärde

tillfälliga u t s k o t t i

anledning av herr Sjölanders motion bl. a. om jordbruksutskottets tidigare under riksdagen gjorda uttalande, att utredning om arbetstidsförkortning inom jordbruket borde anstå i avbidan på verkningarna av en förkortad arbetstid på industriens område. Emellertid, fortsatte andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, syntes det utskottet, att denna fråga just på grund av konkurrensen om arbetskraft mellan jordbruk och industri fått en sådan aktualitet, att den borde utredas så skyndsamt som möjligt. Dels funnes inga officiella uppgifter angående vinterarbetstiden inom jordbruket, dels krävdes en undersökning rörande olikheten mellan det friska jordbruksarbetet och industriarbetet i avseende på arbetstidens längd, ävensom en undersökning huruvida, i vilken utsträckning och på vad sätt en begränsning av arbetstiden inom jordbruket skulle kunna genomföras med hänsyn tagen till olika förhållanden inom olika delar av landet. Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan, att Kungl. Maj:t ville verkställa en allsidig och sakkunnig utredning av lantarbetarfrågan jämte undersökningar angående längden av den rådande arbetstiden inom jordbruket samt huruvida, i vilken utsträckning och på vad sätt en begränsning av arbetstiden inom jordbruket kunde åstadkommas. Andra kammaren beslöt i enlighet med det tillfälliga utskottets hemställan. Andra kammarens beslut delgavs första kammaren, som hänvisade ärendet till sitt andra tillfälliga utskott. Detta utskott anförde bl. a. i utlåtande nr 25: Utskottet erinrade om, att undersökning av rådande arbetstid inom jordbruket redan verkställts av socialstyrelsen, som enligt den årligen utkommande redogörelsen för arbetartillgång, arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk statistiskt undersökte den normala arbetstidens början och slut samt rasternas längd under sommar och vinter vid gårdar med i någon mån genomförd arbetsfördelning. En utredning angående möjligheterna att förkorta arbetsdagen vid jordbruket borde, såsom jordbruksutskottet anfört och riksdagen redan beslutat, anstå i avvaktan på resultatet av allmänna arbetstidslagens genomförande. Utskottet hemställde, att riksdagen ville anhålla om en allsidig och sakkunnig utredning av lantarbetarfrågan, men utskottet hemställde ej om någon utredning i arbetstidsfrågorna. Första kammaren beslöt i enlighet med sitt utskotts hemställan, och då andra kammaren vidhöll sin ståndpunkt, förföll frågan. Motion vid 1919 års urtima riksdag. Vid 1919 års urtima riksdag förnyade herr Lindhagen, efter det Kungl. Maj:t i proposition nr 4 ånyo framlagt ett förslag till lag om arbetstidens begränsning, i motion nr 16 inom första kammaren sin vid den lagtima riksdagen väckta motion nr 214. Andra särskilda utskottet tillstyrkte i sitt utlåtande nr 1 Kungl. Maj:ts förslag till arbetstidslag med vissa ändringar, vilka dock ej gällde jordbrukets undantagande från lagens tillämpning. Vidkommande herr Lindhagens motion yttrade utskottet, att lantarbetarnas arbetstids- och andra förhållanden vore föremål för en fortlöpande, på senare tid i vissa avseenden fullstän-

25 digad statistik, som torde vara ägnad att i väsentlig mån underlätta en sådan åtgärd, som motionen åsyftade. Frågan om lagstadgad reglering av lantarbetarnas arbetstid komme säkerligen förr eller senare att påkalla statsmakternas ingripande. Enligt utskottets förmenande vore dock någon tids erfarenhet av den nu föreslagna lagstiftningen önskvärd, innan åtgärder vidtoges i ifrågavarande avseende, och utskottet hemställde, att herr Lindhagens motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. — Mot utskottsutlåtandet i vad det tillstyrkte jordbrukets undantagande från arbetstidslagens tillämpning reserverade sig herr Lindblad och åtta andra av utskottets ledamöter. Reservanterna androgo bl. a., att resultatet av socialstyrelsens omfattande undersökningar rörande arbetstidsförhållandena inom jordbruket borde kunna utgöra en något så när säker grund för en utredning angående möjligheten att även på jordbrukets område genomföra en i lag reglerad arbetstid. Med hänsyn därtill och framför allt till frågans stora sociala betydelse samt till den strävan, som på senaste tiden gjort sig gällande bland lantarbetarna att förbättra sina levnadsvillkor, syntes det reservanterna välbetänkt, om frågans utredning och positiva lösning påskyndades. Reservanterna hemställde förty, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att utredningen av den i 1907 års riksdagsskrivelse inneslutna frågan rörande begränsning av lantarbetarnas arbetstid måtte påskyndas, så att förslag i frågan måtte så snart som möjligt föreläggas riksdagen. — Riksdagen antog det av utskottet förordade förslaget till arbetstidslag men avslog herr Lindhagens motion. Motion vid 1923 års riksdag. I den av 1919 års urtima riksdag antagna lagen om arbetstidens begränsning undantogs från tillämpning »jordbruk jämte sådana därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändå att arbetet bedrives utan samband med jordbruk». 1919 års arbetstidslag gällde med vissa vid 1921 års riksdag beslutade ändringar t. o. m. utgången av 1923. I proposition nr 55 vid 1923 års riksdag framlades förslag till ny lag i ämnet, i vilket ovannämnda, jordbruket och dess binäringar berörande undantag kvarstod oförändrat. I anledning av denna proposition väckte herr Olsson i Ramsta m. fl. inom andra kammaren en motion nr 214 med yrkande, att från den föreslagna lagens tillämpning måtte undantagas allt arbete, för vilket arbetstiden i väsentlig mån vore beroende av årstiden eller väderleken, eller där arbetstiden på grund av annat förhällande vore av växbnde längd. — Beträffande denna motion anförde andra lagutskottet i utlålande nr 13 bl. a.: Frin jordbrukets sida hade städse framhållits de olägenheter, som den lagstadgade arbe stidsbegränsningen måste medföra för byggnadsarbeten för jordbrukets behov. Uttryck för denna uppfattning återfunnes jämväl i den av herr Olsson i Ramsta m. fl. vickta motionen, däri även med styrka framhölles, att lagen å denna punkt ej

26 efterlevdes. Enligt utskottets mening förefunnes ganska starka skäl för ett tillmötesgående av jordbrukarnas önskemål i förevarande avseende och något allt för betydande avsteg från den lagstadgade arbetstidsbegränsningens princip kunde väl det ifrågasatta undantaget i praktiken icke innebära. — Utskottet tillstyrkte det genom propositionen framlagda lagförslaget bl. a. med den ändringen, att från lagens tillämpning jämväl skulle undantagas byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, vilken icke bedreves såsom självständigt företag. Mot detta undantag reserverade sig sju av utskottets ledamöter. Riksdagen godkände utskottets utlåtande och i enlighet härmed utfärdades ny lag i ämnet den 22 juni 1923 att gälla t. o. m. 1926 års utgång. Motioner vid 1928 års riksdag. Sedan 1926 års riksdag antagit ny lag om arbetstidens begränsning, att gälla t. o. m. utgången av 1930, i vilken lag undantaget beträffande jordbruk med binäringar kvarstod oförändrat, väcktes vid 1928 års riksdag åtskilliga motioner i syfte att åstadkomma förbättringar i lantarbetarnas sociala och ekonomiska förhållanden. Av dessa motioner syftade en av herr Sjölander inom andra kammaren väckt motion nr 386 direkt på lantarbetarnas arbetstid. Motionären framhöll, att det som motiverat en förkortad arbetstid för industriens arbetare också i huvudsak motiverade en förkortning av arbetstiden för jordbrukets lejda arbetare, vilka av ålder fått vidkännas längre arbetstid än andra arbetargrupper. Lantarbetarna själva ville icke längre behandlas såsom en särklass i undanskjuten ställning, och det vore samhällets skyldighet att nedbryta de skrankor, som utestängde lantarbetarna från de högre värden, en rikare kultur skänkte. Därest en strikt tillämpad 8-timmarsdag ej vore tillämplig på jordbrukets område, borde lantarbetarna på annat sätt beredas kompensation för 8-timmarsdagen. Till samtidig prövning borde upptagas frågorna om maximalarbetstid, lagstadgad sammanhängande semester och förkortad arbetstid under helgdagsaftnar, och motionären hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte så fort som möjligt låta utreda lantarbetarnas arbetstidsfråga med beaktande av de synpunkter, som i motionen anförts, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Enär denna motion icke avlämnats inom lagstadgad tid, blev den ej föremål för riksdagens behandling. Jordbruksutredningen. Två andra inom andra k a m m a r e n vid 1928 års riksdag väckta motioner, nr 384 av herr Sjölander och nr 397 av herr Johansson i Krogstorp och herr Magnusson i Skövde, vilka båda motioner bl. a. åsyftade en förbättring av lantarbetarnas ställning, föranledde tillsättandet av den s. k. jordbruksutredningen. I anledning av dessa motioner anhöll nämligen riksdagen i skrivelse nr 375 om utredning rörande jordbrukets ekonomiska läge samt angående åtgärder, som kunde och borde vidtagas i syfte att höja jordbrukets ekonomiska bärkraft därhän, att förutsättningar skapades för att jordbrukets arbetare måtte komma i åtnjutande av förbättrade levnadsvillkor. Åt de sakkunniga, som i anledning av denna

riksdagens skrivelse tillkallades, uppdrogs att verkställa utredning rörande jordbrukets ekonomiska läge samt angående de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att höja jordbrukets ekonomiska bärkraft till förbättrande av derais ställning, som hade sin utkomst av jordbruksarbete. Efter framställning av dessa sakkunniga — jordbruksutredningen — förordnade chefen för jordbruksdepartementet i maj 1929 t. f. byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström att såsom särskild utredningsman biträda jordbruksutredningen vid utförande av vissa sammanställningar till lantarbetarfrågans belysande. Nysttröm utarbetade en statistisk undersökning rörande arbetarfrågan inom det svenska jordbruksarbetet, publicerad såsom del VIII i jordbruksutredningens betänkanden (Statens offentliga utredningar 1932: 14). I betänkandet lämnas till en början redogörelser beträffande jordbruksbefolkningens antal och ställning till yrket, arbetsåtgången inom jordbruket förr och nu samt tillgång och brist på arbete inom jordbruket. Vidare innehåller betänkandet en utredning angående arbetstiden inom jordbruket i Sverige ävensom en kortare redogörelse för arbetstiden inom jordbruket i vissa främmande länder. Slutligen innehåller betänkandet utredande framställningar angående arbetslönen inom jordbruket samt lantarbetarnas löne- och levnadsstandard. Jordbruksutredningen, som slutförde sitt arbete under 1933, har i övrigt ej offentliggjort någon utredning rörande arbetarfrågan inom jordbruket. Sociala jordutredningen och bostadsutredningen lör landsbygden. I detta sammanhang må omnämnas två andra, lantarbetarna berörande kommittéutredningar nämligen sociala jordutredningen och bostadsutredningen för landsbygden. Tillsättandet av den förra föranleddes av 1930 års riksdags skrivelse nr 276, i vilken begärdes utredning rörande vissa sociala jordfrågor bl. a. rörande ökade möjligheter för bl. a. lantarbetare att erhålla egna jordbruk. Kommittén har därutinnan avgivit betänkande med förslag till statsunderstödd arbetarsmåbrukslåneverksamhet (Statens offentliga utredningar 1932:33). Bostadsutredningen för landsbygden tillkallades i februari 1931 för att biträda med utredning rörande åtgärder för förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden och därmed sammanhängande ämnen. Motioner vid 1930 års riksdag. Vid 1930 års riksdag antogs ny lag om arbetstidens begränsning, i huvudsak överensstämmande med 1926 års lag. Lagen gavs samtidigt permanent karaktär. I anledning av den kungl. propositionen i ämnet (nr 31), vilken lämnade undantaget, beträffande jordbruk, trädgårds- och djurskötsel oförändrat, hemställde herr Karlsson i Grängesberg m. fl. i motion nr 386 i andra kammaren, att riksdagen måtte besluta antaga en sådan lydelse av arbetstidslagen, att bl. a. nyssnämnda undantag utginge. I två andra sinsemellan likalydande motioner nr 234 i första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 390 i andra kammaren av

28 herr Hansson i Stockholm m. fl. föreslogs bl. a., att ifrågavarande undantag måtte erhålla följande avfattning: »Från lagens tillämpning undantages e) jordbruk jämte sådana därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, ävensom trädgårdsskötsel och därmed förenad djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk.» Enligt sistnämnda lydelse skulle undantaget alltså icke komma att omfatta jordbrukets byggnadsarbeten och ej heller självständig djurskötsel. Andra lagutskottet anslöt sig i utlåtande nr 15 till vad tidigare i riksdagen anförts såsom motiv för ifrågavarande undantag och kunde med hänsyn därtill icke förorda bifall till de i motionerna innefattade förslagen, och riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. I utskottet avgåvos reservationer till förmån för den i de två likalydande motionerna föreslagna lydelsen av berörda undantagsstadgande, vilken lydelse avsåg att bereda möjlighet för en ratificering för Sveriges del av den s. k. Washingtonkonventionen, d. v. s. det å den internationella arbetsorganisationens konferens i Washington år 1919 beslutade förslaget till konvention angående begränsning av arbetstiden i industriella företag till åtta timmar om dagen och fyrtioåtta timmar i veckan. Motioner vid 1931 års riksdag. Vid 1931 års riksdag hemställde herr Karlsson i Grängesberg m. fl. i en i andra kammaren väckt motion nr 287, att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte anhålla om utarbetande och framläggande för 1932 års riksdag av förslag dels till sådana ändringar av lagen om arbetstidens begränsning, att arbetstiden för arbetare inom industrien i allmänhet fastställdes till högst 7 timmar per dygn eller 42 timmar i veckan och för arbetare i särskilt tungt eller hälsofarligt arbete samt för arbetare under 18 år till högst 6 timmar per dygn eller 36 timmar i veckan, dels ock till sådana ändringar att lagens tillämpningsområde utvidgades att omfatta samtliga arbetargrupper, som nu icke vore inbegripna under lagens bestämmelser, och att övertidsarbete medgåves endast vid sådana särskilda arbetstillfällen, då genom natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, fara förelåge för liv, hälsa eller egendom. Andra lagutskottet anförde i sitt i anledning av motionen avgivna utlåtande nr 16: Utskottet ville, med hänsyn till vad i motionen anförts om den rådande arbetslösheten, erinra om den pågående utredningen rörande arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker ävensom åtgärder för dess bekämpande. Enligt den till 1931 års riksdag avgivna berättelsen om vad i rikets styrelse sedan sista lagtima riksdags sammanträde sig tilldragit vore betänkande rörande de delar av utredningens uppdrag, som avsåge arbetslöshetens omfattning m. m., att vänta inom den närmaste tiden. Kommittébetänkande angående åtgärder för arbetslöshetens bekämpande väntades föreligga under hösten 1931. — De i motionen framförda önskemålen hade i

29 viktiga delar förekommit till behandling vid 1930 års riksdag (i samband med antagainde av lagen om arbetstidens begränsning) utan att då vinna beaktande. I vissa avseienden ginge de nu framställda yrkandena längre än det vid 1930 års riksdag frarmlagda förslaget. Utskottet funne motionärerna icke hava anfört skäl, som kunde föramleda utskottet att frångå sin vid 1930 års riksdag i ämnet intagna ståndpunkt. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan. Med anledning av en till 1931 års riksdag avlämnad kungl. proposition nr 40 med förslag till lag angående ändring i vissa delar av arbetarskyddslagen väckte herr Lindhagen inom första kammaren en motion nr 206, i vilken hemställdes om sammanförande i en lag av samtliga ämnen, som behandlades i lagarna om arbetarskydd, arbetstid och förbud mot kvinnligt nattarbete. Enligt denna motion borde den i lagen föreskrivna vilan i arbetet tillkomma alla lönarbetare utan skillnad mellan kön eller mellan kroppsarbetare på land och i stad. I motionen yrkades även bl. a., att riksdagen ville besluta hemställa, att Kungl. Maj:t ej måtte alldeles glömma bort ett begrundande i vad mån även jordbrukare, hantverkare och andra, som dreve sitt yrke utan lejd arbetskraft, samt hemmens hustrur måtte kunna, åtminstone i någon mån, skyddas mot deras arbetstids ofrivilliga uppressande till en oskälig höjd. Andra lagutskottet, som behandlade motionen i utlåtande nr 24, tillstyrkte ej densamma och motionen bifölls ej heller av riksdagen. Motioner vid 1932 års riksdag. Vid 1932 års riksdag väcktes flera motioner, avseende förbättring av lantarbetarnas förhållanden, bl. a. deras arbetstid. I två likalydande motioner, nr 283 i första kammaren av herr von Heland och herr Pettersson samt nr 408 i andra kammaren av herr Andersson i Dunker m. fl., hemställdes om allsidig utredning rörande lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning samt om möjligheterna till åtgärder för dess förbättrande. I motiveringen till dessa motioner nämnas bl. a. lantarbetarnas arbetstidsförhållanden. Första kammarens andra och andra kammarens fjärde tillfälliga utskott anförde i sina i anledning av dessa motioner avgivna utlåtanden bl. a.: Den fråga, som behandlades i motionerna, vore givetvis av betydelse och krävde därför beaktande. Emellertid sammanhängde dessa frågor på det närmaste med frågan om jordbruksnäringens ekonomiska ställning, och riksdagen hade beaktat denna fråga i den skrivelse, vilken föranledde tillsättandet av jordbruksutredningen. Utskotten hänvisade därjämte till de utredningar, som pågingo genom sociala jordutredningen och bostadsutredningen för landsbygden, och utskotten funno, att den i motionerna begärda utredningen sålunda redan påginge på flera håll. Utskotten hemställde förty, att de ifrågavarande motionerna icke måtte till någon kamrarnas åtgärd föranleda. Kamrarna biföllo utskottens hemställan. Tre andra vid 1932 års riksdag väckta motioner, nämligen de likalydande motionerna nr 189 i första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 281 i

30 andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl. samt motionen nr 60 i andra kammaren av herr Karlsson i Grängesberg m. fl., hänförde sig direkt till frågan om lantarbetarnas arbetstid. I de båda förstnämnda av herr Möller m. fl. och herr Hansson m. fl. väckta motionerna anfördes bl. a.: Sedan den allmänna arbetstidslagen 1930 erhållit permanent karaktär, hade flertalet av de vid industri, handel och samfärdsel anställda arbetargrupperna blivit för framtiden tillförsäkrade de sociala och kulturella fördelar, som den lagstadgade 8-timmarsarbetsdagen för deras del innebure. Den vidare omprövning av frågan om arbetstidens begränsning för jordbrukets arbetare, som vid arbetstidskommitténs tillsättande 1918 ansågs böra ifrågakomma, borde nu fullföljas. Jordbrukets arbetare intoge gent emot de i arbetstidslagen inrangerade arbetargrupperna en undantagsställning, som i längden icke vore vare sig önskvärd eller hållbar. Jordbrukets arbetare utförde i allmänhet ett ansträngande arbete och de vore oftast tvingade att leva under betydligt ogynnsammare förhållanden än de flesta andra yrkesgrupper. Genom arbetstidens längd vore de avstängda från de ökade tillfällen till kroppslig vila och andlig vederkvickelse, som industriarbetarna i stort sett blivit tillförsäkrade. Detta innebure, att de också vore berövade möjligheten att skaffa sig de kunskaper och insikter rörande samhälleliga spörsmål och frågor, som den nutida kulturutvecklingen krävde av alla samhällets medlemmar. Kortare arbetstid för jordbrukets arbetare vore således en av de viktigaste förutsättningarna för att lantarbetarkåren skulle kunna hålla jämna steg med övriga samhällsgrupper i socialt och kulturellt avseende. Jordbrukets undantagsställning inom näringslivet i avseende å driftsformerna hade genom maskinteknikens utveckling blivit mindre markerad än tidigare, och därmed hade en stor del av de skäl, som tidigare ansetts tala emot en lagstadgad normalarbetsdag för jordbrukets arbetare, bortfallit. Den av motionärerna ifrågasatta lagstiftningen borde föregås av en genom statsmakternas försorg verkställd utredning, som toge hänsyn till lantarbetarnas behov av ökad fritid och till klarläggande av de spörsmål, som dittills ansetts vara orsaken till att för jordbrukets vidkommande en undantagsställning i fråga om arbetstidens reglering ansetts från statsmakternas sida vara påkallad. Motionärerna hemställde om skyndsam utredning, avseende laglig reglering och begränsning av arbetstiden för arbetare inom jordbruket, så att dessa därutinnan principiellt likställdes med industriens arbetare, samt om framläggande av de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. I den av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. väckta motionen framställdes samma yrkanden som i motionen nr 287 i andra kammaren vid 1931 års riksdag. Andra lagutskottet, till vilket nu ifrågavarande motioner remitterades, hänvisade i sitt utlåtande nr 35 beträffande de två likalydande motionerna till förenämnda, av byråchefen Nyström verkställda utredning rörande arbetarfrågan inom det svenska jordbruket, i vilken utredning frågan om arbetstiden inom jordbruket behandlats i det sammanhang, till vilket det enligt utskottets mening naturligen hörde, i det att den insatts såsom ett led i den mera omfattande frågan om lantarbetarnas levnadsförhållanden över huvud. Utskottet hänvisade jämväl till riksdagens beslut i anledningav motionerna nr 283 i första kammaren och nr 408 i andra kammaren.

31 Det tryckta läge, anförde utskottet vidare, vari jordbruket befunne sig, gjorde det särskilt angeläget, att frågan om arbetstiden för lantarbetarna såges i sammanhang med de övriga omständigheter, som vore av betydelse för lantarbetarnas levnadsstandard. Utskottet ansåge sig därför icke böra biträda yrkandet i de ifrågavarande båda motionerna. I fråga om den av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. väckta motionen hänvisade utskottet till det nu anförda, i vad yrkandena i denna motion sammanfölle med yrkandena i de nyss behandlade motionerna. Beträffande övriga yrkanden i herr Karlssons i Grängesberg m. fl:s motion hänvisade utskottet till, att de nästföregående riksdagarna ställt sig avvisande till då framförda likartade krav, och utskottet funne nu ej anledning att intaga annan ståndpunkt. Utskottet hemställde, att ingen av nu ifrågavarande tre motioner måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Kamrarna biföllo denna hemställan. I detta sammanhang må omnämnas ytterligare ett par vid 1932 års riksdag väckta motioner, som i viss mån beröra lantarbetarnas arbetstid, nämligen motionen nr 61 inom andra kammaren av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. och motionen nr 133 inom samma kammare av herr Hermansson m. fl. I motionen nr 61 hemställdes, att lagen om arbetarskydd ändrades därhän, att denna lag gåves tillämpning även å jordbruket, ävensom därhän, att arbetare, som från årets början varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag, skulle å tid mellan den 15 maj och den 16 september beredas semesterledighet under minst 15 dagar. — I motionen nr 133 hemställdes om sådan ändring av arbetarskyddslagen, att den bleve tillämplig även å arbete inom jordbruk och till detsamma hörande binäring, vilken icke bedreves såsom självständigt företag, med undantag dock för bestämmelserna i 5 § om raster, nattvila och veckovila och för bestämmelserna rörande minderårigas och kvinnors användande till arbete. — Andra lagutskottet anförde i anledning av dessa motioner i sitt utlåtande nr 14 bl. a., att de frågor, som motionerna avsåge, varit föremål för prövning jämväl vid 1931 års riksdag, som icke biföll de i dessa hänseenden då framställda yrkandena. Skäl saknades att nu intaga annan ståndpunkt, och utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Kamrarna biföllo denna hemställan. Motioner vid 1933 års riksdag. Vid 1933 års riksdag väcktes inom första kammaren av herr von Heland m. fl. en motion nr 234 av i huvudsak samma innehåll som den av honom och herr Pettersson vid 1932 års riksdag i första kammaren väckta motionen nr 283. Första kammarens andra tillfälliga utskott anförde i utlåtande nr 13 i anledning av den förnyade motionen, att det i motionen framförda önskemålet om en allsidig utredning rörande lantarbetarnas ekonomiska och sociala ställning redan måste anses tillgodosett genom den utredning av frågan, som verkställts av jordbruksutredningen, och det finge även anses ådagalagt, att statsmakterna visat starkt intresse för en förbättring i lantarbetarnas levnadsförhållanden, vilket kunde förväntas leda till åtgärder i motionens syfte. Utskottet hemställde förty, att

32 motionen icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda. Kammaren biföll utskottets hemställan. En likalydande motion i andra kammaren, nr 407 av herr Beck m. fl., rönte där samma utgång. Härutöver avgåvos vid 1933 års riksdag två motioner, som bl. a. avsågo arbetstiden inom jordbruket. I motion nr 79 i andra kammaren framförde herr Karlsson i Grängesberg m. fl. samma yrkanden som i de av honom m. fl. vid 1931 och 1932 års riksdagar avgivna motionerna i ämnet, och i motion nr 252 likaledes i andra kammaren av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors föreslogos bl. a. sådana ändringar i arbetstidslagen, som innebure fastställandet av 8-timmarsdag för länt- och skogsarbetarna i förening med full lönekompensation. Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet i utlåtande nr 35, och riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Motion vid 1934 års riksdag. Vid 1934 års riksdag förekom inom andra kammaren en motion nr 286 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. med krav å sådana ändringar i allmänna arbetstidslagen, att arbetstiden fastställdes till 6 timmar per dag och 36 timmar i veckan med lönekompensation, samt att lagens tillämpningsområde utvidgades att omfatta samtliga arbetargrupper, som nu icke äro inbegripna under lagens bestämmelser. Motionen avslogs av riksdagen. IV. Organisations- och avtalsförhållandena inom jordbruket och närstående näringar med särskild hänsyn till arbetstiden. Lantarbetarna. Ansatser till fackliga organisationer bland lantarbetarna i Sverige gjordes redan under 1890-talet. En mera stadigvarande föreningsbildning kom till stånd 1904 i och med bildandet av Skånska lantarbetareförbundet, vilket bland sina programpunkter upptog bl. a. »att verka för avskaffandet av söndags- och övertidsarbete, så långt detta är möjligt, samt att verka för uppnående av lagstadgad 8-timmarsarbetsdag». Vid en kongress i Eslöv följande år, då förbundet räknade 2 800 medlemmar, upprättades ett förslag till löneavtal, som i fråga om arbetstid innehöll, att den ordinarie arbetstiden skulle vara maximalt 9 timmar under tiden den 1 oktober—den 1 mars och 10 timmar under tiden den 1 mars—den 1 oktober, att arbetet skulle förläggas mellan kl. 6 f. m. och kl. 6 e. m. med lämpliga måltidsraster, samt att de årliga fridagarna skulle vara fem, därav en den 1 maj och två torgdagar. Är 1906 bildades Mellersta Sveriges lantarbetareförbund och vid en kongress i Norrköping den 7 juli 1907 sammanslöto sig förefintliga organisationer i en landsomfattande organisation, Svenska lantarbetareförbundet, vilket i ett samtidigt antaget principuttalande angav såsom sitt mål bl. a. *att med de medel, som stå till buds, verka för en genomgripande skyddslagstiftning och lagstadgad normalarbetsdag, att arbeta för avskaffande av allt söndags- och övertidsarbete, som ej för jordbrukets rationella skötsel är

nödvändigt, samt att verka för att övertidsarbete, som ej utan olägenhet kan inställas, må av arbetsgivaren med särskild betalning ersättas i enlighet med av förbundet fastställd taxa». Det visade sig inom kort svårt att uppehålla Svenska lantarbetareförbundets verksamhet, och under åren 1911—1917 låg den helt nere. Vid en kongress i Mjölby 1918 fick förbundet åter fast organisation, och verksamheten upptogs ånyo från och med ingången av år 1919. Lantarbetarna i Uppland organiserade sig 1918 i ett fristående förbund, som dock från och med 1930 års ingång anslöts till riksorganisationen. Även arbetarna i Västmanland och Dalarna gingo för någon tid sin egen väg. De organiserades 1919 i Västmanland-Dalarnas lantarbetarförbund, sedermera kallat Mellersta Sveriges skogs- och lantarbetarförbund, men 1921 skedde anslutning till huvudorganisationen. Under denna sorterade vid utgången av 1934 över 400 lokala avdelningar med ett sammanlagt medlemsantal av omkring 17 000 personer. P å arbetsgivarsidan uppkommo under århundradets två första decennier åtskilliga länsföreningar, vilka till en början såsom gemensamt organ hade en fullmäktigeinstitution. Från och med 1920 sammanslöto sig lokalföreningarna i Svenska lantarbetsgivarnes central förening. Under 1919 kom den första större avtalsuppgörelsen till stånd mellan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer i och med upprättandet av ett riksavtal och fyra lokalavtal. Rörande den närmare utformningen i arbetstidshänseende av dessa avtal och deras förändring tid efter annan samt tillkomsten av nya lokalavtal intill den 24 oktober 1931 hänvisas till den redogörelse därutinnan, som lämnats i jordbruksutredningens förutnämnda betänkande om arbetarfrågan inom det svenska jordbruket sid. 59 och 60. År 1931 förlängdes det då gällande riksavtalet med vissa ändringar, som dock ej avsågo arbetstiden, att gälla för ett år i sänder med fem månaders uppsägning. Detta avtal, det s. k. riksavtalet vid jordbruket, är träffat mellan organisationer, sammanslutna i Svenska lantarbetsgivarnes centralförening, å ena sidan, samt Svenska lantarbetareförbundet för dess distriktsorganisationer, å andra sidan. Efter förhandlingar mellan huvudorganisationerna har i juli 1935, utan uppsägning av 1931 års avtal, träffats överenskommelse om nytt riksavtal, vilket skall träda i kraft den 1 november 1935 och gälla t. o. m. utgången av 1936. Den följande framställningen hänför sig till det nu gällande 1931 års avtal, men i den mån 1931 års avtal ändrats genom 1935 års avtal, kommer detta att särskilt anmärkas. Såsom förutsättning för avtalets giltighet stadgas i § 1, att det äger giltighet endast i samband med, att mellan parterna ingås kollektivt lokalavtal, innehållande arbets- och löne- m. fl. av förhållandena i olika orter betingade bestämmelser. Sådana av parterna godkända lokalavtal, även kallade distriktsavtal, hava träffats till ett antal av 12 stycken nämligen avtal mellan: 3—519235

1) Skånska lantmännens arbetsgivareförening och Skånes distrikt av Svenska lantarbetareförbundet. 2) Hallands läns lantarbetsgivareförening och Hallands distrikt av Svenska lantarbetareförbundet. 3) Kalmar läns lantarbetsgivareförening och Smålands distrikt av Svenska lantarbetareförbundet. 4) Älvsborgs läns lantarbetsgivareförening och Västergötlands distrikt av Svenska lantarbetareförbundet. 5) Skaraborgs läns jordbrukareförening och Västergötlands distrikt av Svenska lantarbetareförbundet. 6) Upplands lantarbetsgivareförening och Upplands distrikt av Svenska lantarbetareförbundet. 7) Västmanländska lantmännens arbetsgivareförening och Västmanlands distrikt av Svenska lantarbetareförbundet. 8) Värmlands lantarbetsgivareförening och Värmlands distrikt av Svenska lantarbetareförbundet. 9) Örebro läns lantarbetsgivareförening och Närkes distrikt av Svenska lantarbetareförbundet. 10) Östergötlands läns lantarbetsgivareförening och Östergötlands distrikt av Svenska lantarbetareförbundet. 11) Sörmländska lantmännens arbetsgivareförening och Sörmlands distrikt av Svenska lantarbetareförbundet. 12) Gävle-Dala lantmäns arbetsgivareförening och Norrlands distrikt av Svenska lantarbetareförbundet. Härjämte finnas dels ett mellan Lantmännens arbetsgivareförening i Blekinge län, å ena, och Svenska lantarbetareförbundet, å andra sidan, träffat kollektivavtal dels ock ett i anslutning till riksavtalet upprättat kollektivt löneavtal mellan Bergslagens skogs- och lantarbetsgivareförening, å ena, samt Svenska lantarbetareförbundet, å andra sidan. Utom riks- och distriktsavtalen förekommer ett antal lokala avtal, som sortera under riks- och distriktsavtalen, samt ett fåtal lokala avtal med fullständigt egna bestämmelser. Riksavtalet skall, jämlikt bestämmelse i dess § 1, jämte vederbörande lokalavtal äga tillämpning för de personliga arbetsavtal, vilka ingås mellan medlemmar av parternas organisationer. Riksavtalets bestämmelser om arbetstid och raster återfinnas i dess § 6. Arbetarna uppdelas med hänsyn till arbetstiden i tre grupper. Till första gruppen räknas alla arbetare utom kreatursskötare och mjölkerskor, till andra gruppen kreatursskötare och till tredje gruppen mjölkerskor. Bestämmelserna om arbetstid för första gruppens arbetare äro lokalt begränsade, så att det uppställes olika arbetstidstablåer för olika orter. Sålunda innehåller 1931 års riksavtal en arbetstidstablå för »Skåne», en för »Uppland och Västmanland», en för »Värmland, Örebro län, Östergötland och Södermanland» samt en för »Älvsborgs län». Tablån för Skåne tilllämpas i Malmöhus och Kristianstads län, tablån för Uppland och Västmanland i Stockholms län, Uppsala län och Västmanlands län, tablån för

35 Värmland, Örebro län, Östergötland och Södermanland för Värmlands län, Örebro län, Östergötlands län och Södermanlands län samt tablån för Älvsborgs län i Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län utom landskapet Bohuslän. För övriga orter innehåller 1931 års riksavtal inga arbetstidstablåer, men sådana återfinnas för vissa i detta riksavtal ej nämnda orter i respektive lokal- eller distriktsavtal. Sålunda ingå sådana arbetstidstablåer i lokalavtal, som tillämpas i Hallands län, Kalmar län, Skaraborgs län, Kopparbergs och Gävleborgs län. För landskapet Bohuslän, för Kronobergs och Jönköpings län, för Gotlands län och för de fyra nordligaste länen finnas inga arbetstidsavtal, i vilka riksorganisationerna eller endera av dem äro parter. I 1935 års riksavtal hava införts även arbetstidstablåerna för Halland och Skaraborgs län samt för Kalmar län. Nedanstående tabell utgör en sammanställning av de i riks- och lokalavtalen förekommande arbetstidstablåerna. Siffrorna inom parentes beteckna de ändringar, som gjorts genom 1935 års avtal. I sistnämnda avtal har tillika stadgats, att den ordinarie arbetstiden å lördagar icke får utgöra mer än 8 timmar. I avtalet för Gävleborgs och Kopparbergs län är arbetstiden icke på annat sätt reglerad än att det säges, att arbetstiden skall vara den dittills tilllämpade. I avtalet för Blekinge län stadgas, att det genom frivillig överenskommelse kan överenskommas om annan arbetstid än den i kol. VIII angivna. I

II

1 Hl

IV

Värmland, Uppland och Örebro Skara- HalVäst- län, Ös- borgs lands tergötmanlän land och län Södermanland Januari

1—15 16—31

8 8

8 8

8 8

Februari

1—15 16—28 1—15 16—31 1—15 16—30

&xV.

8V2 8V2

»V. 8 1 /. (8) 1

Mars April

Oktober

1—15 16—31 November 1—15 16—30 December 1—15 16—31

8 /2 9 9

9 9

9 10

8 8

V

1 vi

Älvsborgs län (samt Göteborgs Kaloch Bohus mar län utom län landskapet Bohuslän) 8 8 8 8

8 8

VII

VIII

BleSkåne kinge län

8 8

8 8 8 8 1 /, 9 10 (9) 9V, (9) 10(9)

8 8 8 9

10 10

8 /. 8Vi 9 9 9 ÖV, O) 10 10 10 10

10 10

10 10

10 10

10 10

9 9

9 9

9 9

10 (9 1 /,) 9 1 /, O)

9 9

9 9

10 9

8 8

8 8

8V,

9 9

9 8

7V3 7V.

7 1 /, 7 1 /,

8 1 /, 8X/S (9) 8V, 8 1 /, (8) 8 8 7 8

8 (7V2) 8 (7 1 /,)

8 8

8 8

9 9

8V« 8V, 7 7

9V, 9

9 10

36 Vad beträffar arbetstiden a lördagar har såsom ovan nämnts i 1935 års riksavtal stadgats, att ordinarie arbetstiden å lördagar icke får utgöra mera än 8 timmar, varjämte det föreskrivits, att den ordinarie arbetstiden å lördagar icke får sluta senare än kl. 4 e. m. (Någon annan motsvarighet till dessa bestämmelser finns ej i 1931 års avtal, än att där sägs, att den ordinarie arbetstiden å lördagar icke får sluta senare än kl. 6 e. m.) Emellertid har i de nya lokalavtalen för Skåne, Halland och Kalmar län föreskrivits, att, om arbetsgivaren så önskar, skall den ordinarie arbetstiden å lördagar under månaderna april—september förlängas med en timme per dag (mot särskild ersättning till årsavlönad arbetare). Enligt riksavtalet (såväl 1931 års som 1935 års) gälla vidare beträffande nu ifrågavarande kategori arbetare följande i avtalets § 6 intagna bestämmelser : att enskild arbetsgivare äger rätt att vid uppgörandet av personliga avtal träffa överenskommelse om förlängning av den ordinarie arbetstiden (mot särskild ersättning) med högst en respektive en halv timme per dag under var och en av högst två respektive fyra månader under året, dock ej under de månader, då arbetstiden uppgår till 10 timmar per dag, samt att arbetare, som kör dragare (enligt 1935 års avtal även arbetare som äro avlönade såsom kördrängar), ävensom tjänare i husbondens kost äro skyldiga att alla morgnar (även sön- och helgdagsmorgnar) utom å de i riksavtalet stadgade fridagarna rengöra spiltor eller boxar för högst tre hästar eller oxar eller från bete inhämta högst samma antal hästar eller oxar samt att rykta högst tre hästar eller oxar. I 1935 års avtal har vidare intagits den bestämmelsen, att det må vara arbetsgivare obetaget att för hel eller halv månad förkorta respektive förlänga den ordinarie arbetstiden i utbyte mot motsvarande förlängning respektive förkortning av arbetstiden under viss annan månad, dock att förlängning icke får ske under månad, då arbetstiden uppgår till 10 timmar per dag. De s. k. fridagarna skola enligt riksavtalet § 8 punkterna 24 och 25 i regel vara: för årsanställd arbetare sju helgfria dagar om året och för timavlönad arbetare tre (enligt 1935 års avtal fyra) helgfria dagar om året. Utöver dessa fridagar stadgar riksavtalet i § 8 punkt 22, att alla arbetare skola hava ledigt den 1 maj samt efter kl. 12 middagen jul-, nyårs-, påsk-, pingst- och midsommaraftnar. Slutligen äger arbetare rätt till erforderlig ledighet för deltagande i allmänna politiska och kommunala val, varjämte arbetare, som är anställd mot årslön och av arbetsgivaren vägras förnyad anställning, skall för sökande av annan anställning åtnjuta två extra fridagar utöver förutnämnda sju fridagar. Beträffande den ordinarie arbetstidens förläggning och indelning stadgar riksavtalet, att detta bestämmes av arbetsgivaren, men att det egentliga

37 jordbruksarbetet i regel ej bör börja före kl. 7 f. m. och ej heller sluta senare än kl. 7 e. m., samt att den ordinarie arbetstiden a lördagar icke får sluta senare än kl. 6 e. m., enligt 1935 års avtal ej senare än kl. 4 e. m. Vidare stadgas, att för specialarbete — såsom mjölkkörning, körning av motorplog samt slåttermaskiner, skördemaskiner och dylika — ävensom i särskilda fall vid körningar utom gårdens egentliga arbetsområde må den ordinarie arbetstiden kunna förläggas till andra tider än för det egentliga jordbruksarbetet, i enlighet med vad som å orten är brukligt. För raster givas vissa bestämmelser, vilka, emellertid gälla endast för det fall, att ej annorlunda överenskommes mellan arbetsgivare och arbetare. Riksavtalet innehåller vidare i § 7 bestämmelser om övertidsarbete. Därutinnan stadgas, att arbetsgivaren äger rätt att av arbetaren påfordra arbete å annan tid än den ordinarie arbetstiden. För sådant arbete (»övertidsarbete») — som, om det förekommer mellan kl. 9 e. m. och kl. 5 f. m., kallas nattarbete — skall utgå särskild ersättning enligt i lokalavtalen närmare angivna grunder. Såsom övertidsarbete skall ej räknas arbete vid förlossning, sjukdom, olyckshändelse och dylikt. Beträffande arbetstiden för kreatursskötare, heter det i riksavtalet § 6, att den ordinarie arbetstiden skall vara den tid, som erfordras för djurens rationella skötsel och vård, och att denna tid i regel ej får överstiga 10 timmar. — I samband med föreskrifter om övertidsarbete stadgas vidare i riksavtalet § 7, att vid vallning arbetstiden under inga förhållanden får uppgå till mer än 11 timmar per dag. Ledighet den 1 maj och å helgdagsaftnar skola kreatursskötare erhålla i likhet med de egentliga jordbruksarbetarna, dock endast därest de icke äro hindrade av sin tjänst. I händelse av sådant hinder skall kompensation givas i form av kontant ersättning eller motsvarande ledighet å annan tid efter överenskommelse med arbetsgivaren. Årsanställd kreatursskötare med månadslön äger tillika rätt till sju fridagar varje år i likhet med övriga arbetare, och dessutom skall kreatursskötare erhålla var tredje sön- och helgdag fri, d. v. s. en dylik fridag efter utgjort ordinarie arbete å två närmast föregående sön- och helgdagar. Enligt 1935 års riksavtal äger arbetsgivare rätt att i stället ordna nyssnämnda ledighet så, att kreatursskötaren (varmed likställas körkarlar med uppdrag tillika att sköta kreatur, t. ex. stallare) erhåller var fjärde sön- och helgdag fri, d. v. s. en dylik fridag efter utgjort ordinarie arbete å tre närmast föregående sön- och helgdagar samt dessutom sex sockendagar utöver den ledighet, som i övrigt tillkommer honom. Slutligen äger krealursskötare i likhet med övriga arbetare rätt till ledighet för deltagande i allmänna val och för sökande av annan anställning. Vidkommande arbetstiden för mjölkerskor stadgas i riksavtalet, att den ordirarie arbetstiden skall vara den tid, som erfordras för mjölkningen. Trädgårdsarbetarna. En lantarbetarna närstående kategori arbetare äro träd^årdsarbetarna. I organisatoriskt hänseende sortera dessa arbetare under

38 Svenska lantarbetareförbundet, under det att arbetsgivarna äro organiserade dels i Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen dels ock i Allmänna arbetsgivareföreningen. Inom Svenska lantarbetareförbundet hava de till de olika avdelningarna anslutna trädgårdsarbetarna under 1933 bildat en egen organisation, Sveriges trädgårdsarbetares samorganisation. De i förbundet organiserade trädgårdsarbetarna uppgå till omkring 1 500 personer. Mellan Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetareförbundet har träffats ett kollektivt riksavtal, vilket i likhet med riksavtalet vid jordbruket gäller endast i samband med lokalavtal, som träffas mellan samma organisationer. Sådana lokalavtal hava träffats för åtskilliga orter. Vidare har mellan Allmänna arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetareförbundet träffats ett kollektivt löne- och arbetsavtal, som gäller direkt mellan dessa organisationers medlemmar. Enligt riksavtalet skall den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, vara 56 timmar per vecka, fördelad enligt arbetsgivarens anvisning å veckans sex söckendagar. Enligt avtalet med Allmänna arbetsgivareföreningen utgör den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, 55 timmar per vecka, att fördelas på sätt nyss nämnts, samt därutöver tid för vakt-, vattnings- och andra arbeten å sön- och helgdagar. Enligt riksavtalet räknas dylika vakt- och vattnings- m. fl. arbeten till övertidsarbete, som det åligger arbetaren att på arbetsgivarens begäran utföra under högst 4 timmar varannan sönoch helgdag dock utan förhöjning av den ordinarie timlönen. Enligt bägge avtalen gäller, att arbetstiden skall förläggas mellan kl. 6 f. m. och kl. 6 e. m. å veckans fem första dagar samt mellan kl. 6 f. m. och kl. 5 e. m. ä lördagar. Bägge avtalen ålägga vidare arbetarna att, då så påfordras, utföra natteldning mot viss ersättning. Om ledighet innehålla de båda avtalen, att arbetet skall sluta kl. 12 middagen den 1 maj samt förutnämnda fem helgdagsaftnar. Beträffande semester stadgar riksavtalet sex helgfria dagars sammanhängande semesterledighet efter tio månaders anställning, under det att avtalet med Allmänna arbetsgivareföreningen föreskriver fyra på varandra följande söckendagars ledighet. Enligt avtalen är en trädgårdsarbetare icke att anse såsom fullgod förlän efter minst sex års praktik inom yrket. Tiden dessförinnan är han lärling. Arbetare på lärlingsstadiet, som räknas från och med 16 års ålder, åtnjuter emellertid avlöning, ehuru lägre än den fullgode trädgårdsarbetaren. Inom trädgårdsyrket finnas även åtskilliga fristående lokala avtal, i vilka stadgas kortare arbetstid än i ovanberörda mellan huvudorganisationerna träffade avtal, däribland flera, som föreskriva 48-timmarsvecka. Arbetare inom torvindustri och självständig djurskötsel. Inom torvindustrien finnas åtskilliga lokala avtal, de flesta ingångna med avdelningar av Grov- och fabriksarbetareförbundet och föreskrivande 48-timmarsvecka.

39 Beträffande djurskötsel finnas flera avtal med personal inom ridhus, travsällskap och dylikt, de flesta ingångna med avdelningar av Transportarbetareförbundet. Arbetstiden är enligt dessa avtal oftast 10 timmar per dag. Mellan Svenska lantarbetareförbundet, å ena, och ett antal tränare av kapplöpningshästar, å andra sidan, har senast 1935 träffats ett kollektivavtal, som beträffande arbetstiden innehåller, att den för sex dagar i följd skall vara 52 timmar under tiden 1 april—15 november och 46 timmar under tiden 16 november—31 mars, vartill kommer vissa, i regel högst 4, timm a r s arbete å löpningsfria söndagar. Löpningsdagar skall arbetstiden vara den för arbetet erforderliga. V. Lantarbetstidsfrågans internationella behandling. Internationell behandling av frågan om lantarbetarnas arbetstid har icke förekommit i tillnärmelsevis samma utsträckning som motsvarande behandling av arbetstiden inom industrien och transportväsendet. Någon internationell överenskommelse, motsvarande Washingtonkonventionen, finns således ej beträffande jordbruket. Frågan om reglering av arbetstiden inom jordbruket var visserligen uppsatt på dagordningen för internationella arbetskonferensens tredje sammanträde år 1921 men upptogs då ej till realbehandling. Beslut fattades endast om, att jordbrukets arbetstidsfrågor skulle uppföras på dagordningen vid en följande konferens. Så har emellertid ej skett trots strävanden i sådan riktning särskilt av Internationella lantarbetarfederationen. Vid Internationella arbetskonferensens elfte session 1928 bragtes frågan på tal i ett vidare sammanhang. 1 I en resolution rörande kollektivavtalens användning inom jordbruket framhölls bl. a., att den del av fredsfördraget, som handlade om arbetarfrågan, icke blott avsåge att skydda industriens utan även lantbrukets arbetare, men att den sociala lagstiftningen till förmån för jordbrukets arbetare i många länder syntes stå tillbaka för motsvarande lagstiftning till förmån för industriens och andra arbetare. Ett sådant eftersättande av jordbruksarbetarnas rätt kunde icke rättfärdigas av olikheten i produktionsförhållandena. I avvaktan på en förbättrad sociallagstiftning för jordbrukets arbetare kunde kollektivavtal användas såsom ett förberedande medel för att reglera arbetsvillkoren på ett sätt, som överensstämde med moderna principer för socialt arbetarskydd. På grund härav anmodade konferensen Internationella arbetsbyrån att fullständiga sin kännedom om olika slag av kollektivavtal inom jordbruket dels i syfte att erhålla en grundval för en diskussion vid en senare konferens dels ock i syfte att i så många länder som möjligt påskynda användandet av kollektivavtalet för en förbättring av lantarbetarnas arbetsvillkor. 1 Jmf. International Labour Review september 1933: »The seventeenth session of the conference».

40 I anledning av denna resolution införskaffade Internationella arbetsbyrån från lantarbetsgivar- och lantarbetarorganisationer i olika länder uppgifter i omförmälda hänseenden och utarbetade på detta och annat material en förberedande rapport, som i informationssyfte överlämnades till Internationella arbetskonferensen vid dess sextonde session år 1932. Konferensen fann sig icke kunna taga upp rapporten till formlig diskussion, enär den icke avlämnats tillräckligt tidigt, men enär ärendet enligt gällande föreskrifter måste föreläggas arbetsorganisationens nästa konferens, hemställde konferensen, att arbetsbyrån skulle överlämna en slutlig rapport till 1933 års konferens och därvid taga hänsyn till de synpunkter, som kunde komma att anföras av vederbörande organisationer. I enlighet härmed avlämnade Internationella arbetsbyrån till 1933 års arbetskonferens, den sjuttonde i ordningen, en slutlig rapport i saken. Detta aktstycke, som publicerats i Internationella arbetsbyråns skriftserie »Studies and Reports» serien K nr 11 av år 1933 och som omfattar 122 sidor, hänsköts till en 18-mannakommitté, som ägnade rapporten ett omsorgsfullt övervägande. Samtliga kommittéledamöter voro ense om, att en kollektiv reglering av arbetsvillkoren inom jordbruket erbjöde arbetarna fördelar, men att kollektivavtalet ensamt ej kunde erbjuda tillräckligt skydd. Under det att frågorna om lön, arbetstid och årliga fridagar i vissa länder kunde bli likartat ordnade genom kollektivavtal, kunde åter andra frågor såsom socialförsäkring och skydd för kvinnor och minderåriga, åtminstone i de flesta fall, icke bliva tillfredsställande lösta annorledes än genom lagstiftning. Det påpekades, att i länder, där försök att införa kollektivavtal i jordbruket hade misslyckats, hade tillfredsställande resultat nåtts medelst användande av systemet att låta lagstadgade kommittéer bestämma lönerna. Det påpekades också, att vissa med kollektivavtalssystemet förenade brister, t. ex. att oorganiserade arbetsgivare kunna undgå de skyldigheter, som föreskrivas i kollektivavtalen, kunde undanröjas, om kollektivavtalen erhölle lagstadgad giltighet för alla jordbruk. Vissa medlemmar av kommittén föreslogo, att konferensen skulle fästa regeringarnas uppmärksamhet på den av Internationella arbetsbyrån gjorda undersökningen samt hemställa till dem att begagna kollektivavtalssystemet inom jordbruket. Slutligen anhöllo de, att styrelsen skulle undersöka möjligheten att uppföra frågan på dagordningen vid en senare session. Kommittéledamöternas synpunkter och förslag sammanfördes i en rapport, som konferensen överlämnade till Internationella arbetsbyrån för vidare åtgärder. Någon realbehandling av denna fråga har dock ej förekommit vare sig vid 1934 års eller 1935 års konferenser. Även i ett annat sammanhang har frågan om arbetstiden inom jordbruket under senare år sysselsatt Internationella arbetskonferensen. I anledning av väckt fråga om upptagande till internationell reglering av 40-timmarsveckan

beslöt Internationella arbetsbyråns styrelse i september 1932 att sammankalla en förberedande konferens (Tripartite Preparatory Conference) för att åstadkomma en förberedande överblick av problemet, som skulle avse all ekonomisk verksamhet med undantag av jordbruk och arbeten på sjön. I oktober samma år beslöt styrelsen att sätta upp denna fråga på dagordningen för Internationella arbetskonferensens sjuttonde session 1933 i och för vidare behandling på basis av den rapport, som kunde komma att avgivas av den förberedande konferensen. Den förberedande konferensen sammanträdde i Geneve i januari 1933 och utarbetade en rapport, som överlämnades till styrelsen, och styrelsen beslöt att tillställa regeringarna denna rapport för information och yttrande. Emellertid hade arbetargruppen å den förberedande konferensen väckt en motion om, att Internationella arbetsbyrån omedelbart skulle sätta i gång en undersökning angående arbetstiden inom jordbruket. Konferensen ansåg dock, att denna fråga icke föll inom gränserna för dess uppdrag, och beslöt endast att hänskjuta arbetargruppens motion till Internationella arbetsbyrån. Motionen överlämnades i april 1933 till styrelsen, som uppdrog ät arbetsbyrån att företaga en teknisk utredning i saken. Denna utredning, som är avsedd att läggas på bred bas, väntas taga lång tid i anspråk. Även vid Internationella arbetskonferensens session 1933, då den förberedande konferensens rapport om 40-timmarsveckan behandlades, yrkade arbetarnas representanter, alt förhandlingarna skulle omfatta även jordbruket. Detta yrkande ansågs emellertid icke vara framställt i behörig ordning, eftersom jordbruket på förhand hade uteslutits från föredragningslistan. Arbetarnas representanter begärde då i stället, att styrelsen skulle se till, att dess jordbrukskommitté — till vilken den förberedande konferensens beslut rörande frågan om arbetstidsförkortningens utsträckande att avse även jordbruket hänskjutits — skulle påskynda sitt arbete, så att saken kunde tagas under övervägande 1934 eller senast vid Internationella arbetskonferensens session 1935. Icke heller i denna ordning har dock frågan om arbetstiden inom jordbruket blivit föremål för behandling vid dessa konferenser.

Allmän m o t i v e r i n g . I. De sakkunnigas uppdrag. Då frågan om de sakkunnigas tillsättande den 30 juni 1933 förehades i statsrådet, anförde föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet bl. a., att den omprövning av frågan om arbetstidens begränsning för de i jordbruksdriften sysselsatta arbetargrupperna, vilken 1918 ansågs böra ifrågakomma, nu borde företagas. Dessa arbetare intoge en icke önskvärd och i längden icke hållbar undantagsställning gent emot de under arbets-

tidslagen hänförda arbetargrupperna. I längden torde det också bli till gagn för jordbruksnäringen såsom sådan, att de inom denna näringsgren sysselsatta arbetarna icke förbleve i en ofördelaktig ställning i jämförelse med a n d r a arbetargrupper. Åtskilligt hade under den senaste tioårsperioden inträffat, som gåve starkt stöd för kravet på en laglig begränsning av lantarbetarnas arbetstid. De förändringar av arbetsförhållanden och arbetsformer, som maskinteknikens utveckling medfört, hade, åtminstone i vad det gällde det s. k. storbruket, ganska väsentligt minskat skillnaden mellan industriens och jordbrukets driftsformer. Då jordbrukets särställning i detta avseende inom näringslivet sålunda blivit mindre markerad än tidigare, hade en stor del av de skäl, som tidigare ansetts tala emot en laglig reglering av arbetstiden för jordbrukets arbetare, därmed också bortfallit. Olikheter komme självfallet alltjämt att förefinnas mellan de övriga näringsgrenarnas produktionsmetoder och de arbetssätt, som av naturliga skäl måste komma till användning inom lantbruket. Departementschefen förbisåge ej de svårigheter, som kunde uppstå för en tillfredsställande lösning av denna fråga. Särskilt ansåge sig departementschefen böra erinra om sådana spörsmål som rörande lagens omfattning och arbetstidens fördelning på olika årstider. Dessa svårigheter, som bl. a. sammanhängde med jordbrukets skiftande driftsformer, borde dock icke få hindra en lösning av frågan om arbetstidens reglering för lantarbetarna. Att jordbruket för det dåvarande lede under en kris, syntes icke heller få lägga hinder i vägen för en utredning av denna fråga. Departementschefen hemställde, att åt sakkunniga skulle uppdragas att biträda med utredning rörande frågan om laglig reglering av arbetstiden för arbetare inom jordbruket och dess binäringar samt att avgiva det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Denna hemställan bifölls av Kungl. Maj:t. Då de sakkunniga gått att utföra det åt dem sålunda anförtrodda uppdraget, hava de ansett sig obundna av alla direktiv. De hava funnit sig böra underkasta frågan om införandet av lagstadgad reglering på jordbrukets område en förutsättningslös och i möjligaste mån allsidig utredning, vars resultat skulle bli avgörande för de sakkunnigas ståndpunkttagande till frågan om och i vilken utsträckning en sådan reglering borde komma till stånd. I enlighet med denna uppfattning hava de sakkunniga bl. a. uppmärksammat frågan huruvida behov av lagstadgad arbetstidsreglering inom jordbruket över huvud taget förelåge. Därvid hava de sakkunniga beaktat uteslutande det behov av lagstadgad arbetstidsreglering, som av hygieniska eller sociala skäl kunde förefinnas för de inom jordbruket sysselsatta arbetarna. De sakkunniga hava således helt och hållet länmat å sido, huruvida lagstadgad begränsning av arbetstiden inom jordbruket kunde anses önskvärd såsom ett medel mot rådande arbetslöshet. Frågan härom hava de sakkunniga ansett vara av så allmän räckvidd, att den ej kunde upptagas inom ramen för det åt de sakkunniga anförtrodda uppdraget.

43 II. Orsakerna till att jordbruksnäringen hittills ställts utanför arbetstidslagstiftningen. Attt jordbruket från början undanlogs från den allmänna arbetstidslagstiftningen i vårt land torde förnämligast hava haft sin orsak i insikten om, att väsensskillnaden mellan industriens och jordbrukets arbetsförhållanden nödvändiggjorde en särbehandling av jordbrukets arbetstidsfråga. Det stod klart, att en lösning av denna fråga icke kunde ske efter de linjer, som en enhällig opinion inom arbetarrörelsen uppdragit för en reglering av induLstriarbetarnas arbetstid och som samma opinion krävde, att statsmakterna skulle följa vid en blivande arbetstidslagstiftning. Vid tiden för arbetstidskommitténs tillsättande hade frågan om jordbrukets arbetstid icke heller samma aktualitet som frågan om den industriella arbetstiden. De motioner om lagstadgad arbetstid, som tid efter annan framfördes i den svenska riksdagen under åren 1908—1918, togo uteslutande eller huvudsakligen syfte på de industriella och industrien närstående yrkena. 1 Endast i ett fall (1913 års motioner av G. F. Steffen m. fl.) blev även jordbrukets arbetstidsfråga något uppmärksammad, men den ansågs tydligen då mindre mogen för sin lösning än den industriella arbetstidsfrågan. Den mindre framträdande ställning frågan om införandet av normalarbetsdag å jordbrukets område intog vid tiden för arbetstidskommitténs tillblivelse, kom till uttryck i knapphändigheten av den motivering, som i Kungl. Maj:ts direktiv till kommittén gavs för jordbruksnäringens undantagande från den anbefallda utredningen. Av ordalagen i direktiven »att för jordbruket av flera skäl vore påkallad en undantagsställning» och »att det därför lämpligen borde ankomma på en vidare omprövning, huruvida och i vad mån den ifrågasatta lagstiftningen kunde vinna tillämpning å det egentliga jordbruksområdet», torde emellertid kunna utläsas, att Kungl. Maj:t ansåg, att en lagstiftning om arbetstiden inom jordbruket krävde sin särskilda undersökning, som lämpligen ej borde sammankopplas med undersökningen om förutsättningarna för införandet av lagstadgad arbetstid inom industrien. Det lärer nog också stå utom allt tvivel, att en samtidig undersökning av förhållandena inom jordbruket och jordbrukets medtagande i lagförslaget hade varit ägnat att komplicera lösningen av industriens arbetstidsfråga. De diskussioner, som följde i 1919 års båda riksdagar vid arbetstidsfrågans behandling, visa hän på, att ett förslag till arbetstidslag, som jämväl innefattat jordbruket, då skulle hava mött ett motstånd, som näppeligen stått att övervinna. 1 Se motioner vid 1908 års riksdag A. K. nr 245 av K. V. Rydén m. fl., vid 1910 års riksdag A. K. nr 190 av E. C. Kropp m. fl., vid 1913 års riksdag F. K. nr 94 av G. F. Steffen m. fl. och A. K. nr 239 av H. Lindqvist m. fl. samt vid 1918 års riksdag A. K. nr 2 av I. Vennerström m. fl.

44 Motståndarna till en lagstadgad arbetstidsreglering fruktade, att en allmän arbetstidsförkortning skulle komma att medföra ett så stegrat behov av arbetskraft, att särskilt jordbruksnäringen, såsom sämre lottad i fråga om arbetarnas arbetsvillkor, skulle bli strandsatt på arbetare, och att detta i sin tur skulle komma att medföra ödesdigra verkningar på modernäringens produktion. Man pekade på de hinder naturförhållandena uppreste mot en lagbunden arbetstid inom jordbruket, och man framhöll, att en arbetstidsförkortning inom denna näring skulle medföra oöverkomliga tekniska och ekonomiska svårigheter. Särskilt skulle vårt land, med den arbetstid som praktiserades i andra länder och med de större möjligheter till maskinell drift som där förefunnes, icke kunna reda sig i den internationella konkurrensen. En ytterligare anledning att ej inbegripa jordbruket i arbetstidslagstiftningen ansåge man ligga däri, alt jordbruksarbetaren utövade sin verksamhet under förhållanden, som icke kunde sägas vara hygieniskt otillfredsställande. I och med framläggandet vid 1919 års lagtima riksdag av propositionen om en arbetstidslag för industrien blev även jordbrukets arbetstidsfråga aktuell, särskilt därigenom att vid denna riksdag väcktes motioner, som syftade till lagstadgad begränsning av arbetstiden inom jordbruket. Ehuru dessa motioner icke vunno riksdagens bifall, ställde sig riksdagen icke i princip emot en arbetstidslagstiftning även för jordbruket. Såsom skäl för avslag å motionerna anfördes bl. a., att man borde avvakta resultatet av den industriella arbetstidslagen, innan frågan om en förkortning av arbetstiden även inom jordbruket gjordes till föremål för utredning. Till det skäl, som år 1919 åberopades för ett uppskov med utredning och förslag om lagstadgad arbetstid inom jordbruket, kommo sedermera uttalanden om, att lantarbetarnas arbetstid borde ses i samband med jordbruksnäringens allmänna ekonomiska läge och lantarbetarnas levnadsförhållanden över huvud taget, och att slutförandet av pågående utredningar därutinnan borde avvaktas, innan jordbrukets arbetstidsfråga toges upp till slutlig prövning. Av det anförda synes framgå, att den undantagsställning, som jordbruket alltsedan allmänna arbetstidslagens tillkomst intagit i fråga om arbetstidens reglering, icke från riksdagens sida varit avsedd att bli av bestående natur, ritan att riksdagens avsikt endast varit att med frågans lösning borde anstå till en tidpunkt, då en allsidig överblick över de förhållanden, som inverkade på lösningen, erbjöde sig. De skäl, som under arbetstidsfrågans första behandling inom riksdagen framfördes mot en lagstadgad reglering även av arbetstiden inom jordbruket, torde numera icke vara av någon större betydelse. Grundade farhågor för, att en allmänt genomförd förkortning av arbetstiden skall komma att beröva jordbruket tillräcklig arbetskraft, torde sålunda numera knappast kunna hysas. På den allmänna arbetsmarknaden råder nämligen sedan

45 länge arbetslöshet. Vad särskilt jordbruket angår, lärer numera ett genomförande av reglerad arbetstid inom denna näring snarare vara ägnat att öka än att minska tillgången på arbetskraft. Den partiella brist på arbetskraft, som under senaste tid yppat sig inom jordbruket, synes hava varit av mera formell natur, och torde i viss mån vara orsakad just av frånvaron av genomförd arbetstidsreglering å detta område. Härtill kommer, att jordbrukets allmänna läge i vårt land numera icke häntyder på, att ökade sysselsättningsmöjligheter inom denna näring kunna väntas. Antalet av dem, som kunna beredas försörjning inom vårt lands jordbruk, synes fastmera för närvarande praktiskt taget vara fyllt. Problemet för det svenska jordbruket torde numera icke vara, hur produktionen skall kunna ökas, utan hur avsättning skall kunna ernås för den volym produktionen redan har. De med en arbetstidsförkortning inom jordbruket förenade tekniska och ekonomiska svårigheterna äro i väsentlig grad beroende av, på vad sätt och i vad mån arbetstiden beskäres. Att ett schematiskt överförande på jordbrukets område av den industriella normalarbetsdagen skulle medföra betydande svårigheter för jordbruket, lärer utan vidare vara klart. Men det torde vara lika klart, att det f. n. ligger inom de tekniska och ekonomiska möjligheternas gräns att åstadkomma en sådan reglering av jordbrukets arbetstid, som, utan att pålägga jordbruket en övermäktig börda, likväl kan bereda dess arbetare förbättrade arbetsvillkor. En med åren allt mer förbättrad maskinell utrustning inom jordbruket får härvidlag icke förbises såsom underlättande faktor. En annan omständighet av betydelse härutinnan äro de hjälpåtgärder, som under senare år från statsmakternas sida vidtagits till jordbruksnäringens fromma.

III. Behovet av lagstadgad arbetstidsreglering inom jordbruket. Av redogörelsen för organisations- och avtalsförhållandena inom jordbruket och jordbruket närstående näringar framgår, att arbetstiden inom dessa näringar redan är i stor utsträckning ordnad på det fria avtalets väg, och det skulle med hänsyn härtill kunna ifrågasättas, huruvida icke den sålunda på frivillighetens väg åstadkomna arbetstidsregleringen i och för sig är tillfyllest eller m. a. o., huruvida det är påkallat att ersätta det fria avtalet med en lagstadgad reglering. Från arbetarhåll har städse med skärpa framhållits, att det fria avtalet icke är ägnat att på ifrågavarande område bereda arbetarna erforderlig trygghet. Om också förhållandena under tidernas lopp förändrats i sådan riktning, att de numera åt det fria avtalet skänka en betydligt större grad av styrka och fasthet än förr, lärer det dock icke kunna bestridas, att den lagstadgade arbetstidsregleringen är ägnad alt bereda arbetaren större trygghet än den frivilliga. Huruvida en frivillig arbetstidsreglering skall kunna

46 godtagas såsom ett tillfyllestgörande skydd för arbetarintresset eller ej beror på regleringens art och omfattning. Vad angår arten av den frivilliga arbetstidsregleringen på jordbrukets område föreligger den fullständigaste regleringen beträffande de arbetare, som icke äro sysselsatta med kreatursvård. Enligt såväl 1931 års som 1935 års riksavtal för jordbruket varierar den dagliga ordinarie arbetstiden för dessa arbetare i regel mellan 10 timmar (under den ljusare årstiden) och 7 timmar (under den mörkare delen av året), och sammanlagda årliga timantalet ordinarie arbetstid varierar, bortsett från viss rätt till förlängning mot särskild ersättning, enligt 1931 års avtal, mellan cirka 2 725 timmar (för Sydsverige) och cirka 2 650 timmar (för Mellansverige) och enligt 1935 års riksavtal mellan omkring 2 660 respektive 2 625 timmar. Nämnda arbetstider överstiga, som synes, väsentligt den tid, som skulle kunna uttagas med tillämpning av allmänna arbetstidslagens regler om 8-timmarsdag och 48-timmafsvecka. Väl lärer det ej kunna påstås, att en på nu nämnda sätt ordnad arbetstidsreglering inom jordbruket utsätter arbetaren för hygieniska vådor, så mycket mindre som lantarbetarens arbete i det fria är hälsosammare och mera omväxlande än många arbeten inom industrien, men regleringen i fråga är i allt fall icke socialt tillfredsställande. För lantarbetaren måste det te sig som en orättvisa, att hans arbetstid är så väsentligt mycket längre än arbetstiden för industriens arbetare. Genom denna längre arbetstid avstänges lantarbetaren i viss utsträckning från de sociala och kulturella förmåner, som 8-timmarsdagen innebär för andra arbetare. Särskilt kännbar är bristen på lördagsledighet. Avkortningen å lördagsarbetstiden torde hittills i regel hava inskränkt sig till en timme gent emot övriga dagar i veckan. Väl har 1935 års riksavtal härutinnan medfört en betydlig förbättring för arbetarparten, i det att lördagsarbetstiden enligt detta avtal i regel icke får överstiga 8 timmar, men även med en begränsning till 8 timmar blir jordbrukets lördagsarbetstid 2V2 timmar längre än den sedvanliga lördagsarbetstiden inom industrien. Att ytterligare förbättra förhållandena för lantarbetarna i nu berörda hänseende framstår såsom ett angeläget önskemål. I vilken omfattning arbetstiden inom jordbruket på sätt nu nämnts är ordnad på frivillighetens väg är i brist på genomförd statistik därutinnan vanskligt att avgöra. Enligt en av socialstyrelsen år 1932 gjord beräkning var lantarbetarnas arbetstid direkt reglerad genom kollektivavtal inom högst en fjärdedel av rikets cirka 2 400 landskommuner och inom dessa i huvudsak endast å de större egendomarna. Enligt den officiella statistiken beröra dessa kollektivavtal omkring 20 000 arbetare, d. v. s. endast omkring en tiondel av landets samtliga i jordbruk sysselsatta lönarbetare. Enär omkring 20 procent av den totala arbetsstyrkan torde utgöras av stall- och ladugårdspersonal, skulle endast omkring 16 000 arbetare av nu ifrågavarande slag

(egentliga jordbruksarbetare och körkarlar) hava sin arbetstid direkt reglerad genom kollektivavtal. Även om man utgår från, att arbetstidsförhållanden, jämförliga med de i kollektivavtalen stadgade, råda för ett stort antal av de arbetare, som stå utanför kollektivavtalen, lärer i allt fall kunna tagas för visst, att en stor del av landets lantarbetare i arbetstidshänseende äro sämre ställda än de, som hemfalla under kollektivavtalen. Utbredningen av en frivillig, mera genomförd arbetstidsreglering torde sålunda icke vara så stor, att den i och för sig kan sägas utesluta behovet av en lagstadgad reglering. Då det alltså visar sig, att även den bäst utbyggda frivilliga arbetstidsregleringen inom jordbruket icke är fullt tillfredsställande vare sig i fråga om art eller utbredning, måste den frivilliga regleringens ersättande med en lagstadgad anses påkallad. IV. Vilka arbetsområden böra hänföras till jordbruk eller till jordbrukets binäringar? Sedan de sakkunniga sålunda funnit, att lagstadgad reglering av arbetstiden inom jordbruket är behövlig, uppställer sig såsom de sakkunnigas närmaste uppgift att undersöka, vilka arbetsområden som böra hänföras till jordbruk eller till jordbrukets binäringar och som böra inbegripas under den ifrågasatta lagstiftningen. Till utgångspunkt erbjuder sig därvid den i allmänna arbetstidslagen under 1 § h förekommande bestämmelse, som från denna lag undantager jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nu nämnts, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk. Till en början må beröras frågan om gränsen mellan jordbruk å ena sidan och industri å andra sidan. Redan yrkesfarekommittén fann i sitt den 9 december 1909 avgivna belänkande med bl. a. förslag till lag om arbetarskydd anledning att ingå på spörsmålet angående gränsen mellan jordbruk och industri och anförde därutinnan: I samband med jordbruket, som ju utgör en verksamhet för frambringande eller tillvaratagande av organiska naturalster, förekomma åtskilliga slag av verksamhet, vilka, ehuru otvivelaktigt i sig själva av industriell art, dock med hänsyn till, att de blott utgöra ett i förening med den egentliga jordbruksverksamheten bedrivet, omedelbart fullföljande av densamma, ej skäligen synas kunna avsöndras från jordbruket i avseende å skyddslagstiftningens tillämpning. Till jordbruk skulle kommittén alltså i förevarande hänseende vilja räkna även verksamhet för rensning och sortering eller annat särskiljande av naturalstren eller för deras bevarande eller beredande på annat sätt till vanliga s. k. lantmannaprodukter — allt under förutsättning att verksamheten endast eller så gott som uteslutande avser alster av det egna jordbruket och att densamma ej drives som självständigt företag. Såsom exempel på dylik till jordbruk hänförlig verksamhet kunna nämnas sädens

48 tröskning och målning, separering av mjölk samt smör- och ostberedning. — Sådana arbeten av industriell art, vilka mer eller mindre direkt ingå som ett led i verksamheten för naturalstrens frambringande eller tillvaratagande och ej utgöra föremål för självständig drift, såsom t. ex. husbehovssågning, reparationer av redskap, förfärdigande av enklare dylika eller beredning av kreatursföda, synas ej heller böra avskiljas från jordbruket i avseende å skyddslagstiftningens tillämpning. Däremot får naturligtvis ej till jordbruket hänföras självständig kvarn-, såg- eller mejerirörelse, tröskning, idkad som ambulatoriskt yrke, eller drift av andelsmejeri. Vidare har man tydligen att från jordbruket avskilja sådan verksamhet, som visserligen har organiska naturalster till föremål men innebär en längre gående förädling, t. ex. stärkelseberedning och brännvinsbränning. Vad yrkesfarekommittén sålunda anfört till särskiljande i arbetarskyddshänseende mellan jordbruk å ena sidan och industriell verksamhet å andra sidan torde i huvudsak kunna tillämpas till särskiljande i arbetstidshänseende av dessa näringar. Vissa modifikationer synas dock vara påkallade. Sålunda torde man i arbetstidshänseende stundom hava att till jordbruk hänföra sortering, beredning och liknande behandling av naturalster, även om verksamheten uteslutande avser alster, som det egna jordbruket icke producerat. Till jordbruk torde t. ex. böra hänföras husbehovssågning av uteslutande inköpt virke, stackning för jordbrukets behov av från annat håll anskaffad is, harpning av grus, hämtat från annans grustag, m. m. dylika inom jordbruksdriften tillfälligt förekommande arbeten. Såsom en allmän regel till särskiljande av jordbruk från industriell verksamhet torde kunna sägas, att till jordbruk är att hänföra varje arbete, som utgör ett naturligt led i ett jordbruks drift. Med en sådan definition å jordbruk kommer att under denna näring hänföras icke blott det egentliga lantbruksarbetet, d. v. s. jordens beredning, sådd och skörd samt naturalstrens tillvaratagande och beredning, utan även sådana naturliga och i regel nödvändiga samhörigheter till lantbruk som boskapsskötsel, husdjursavel i allmänhet och skogsbruk. Att efter enhetliga grunder avgöra, var jordbruket slutar och binäringen tar vid, torde knappast vara möjligt, i det att många verksamhetsgrenar än ingå såsom integrerande delar i jordbruk och än bedrivas mer eller mindre fristående, varigenom de kunna få karaktär av binäringar. En principiell gränsdragning mellan jordbruk och binäringar torde icke heller för nu ifrågavarande ändamål vara behövlig, enär de verksamhetsgrenar beträffande vilka man kan tveka om, huruvida de skola hemfalla under beteckningen jordbruk eller beteckningen binäring, i allt fall i regel torde böra behandlas lika med jordbruk i arbetstidshänseende, så snart de icke bedrivas självständigt. I de fall, då undantag härutinnan kunna finnas påkallade, lärer det icke stöta på svårigheter att ändock på ett tillfredsställande sätt avgränsa dessa. Kan det sålunda anses obehövligt att fixera en gräns mellan jordbruk, å ena, och binäring till jordbruk, å andra sidan, torde det däremot vara be-

49 hövligt att undersöka, vad som över huvud taget bör falla inom en för dem gemensam yttre gräns och vad som icke bör hänföras vare sig till jordbruk eller binäring till jordbruk. Att boskapsskötsel, husdjursavel och skogsbruk, då de bedrivas i samband med brukande av jord, äro att hänföra till antingen jordbruk eller binäring till jordbruk, lärer icke vara föremål för delade meningar. De sakkunniga hava såsom ovan nämnts ansett dessa verksamhetsgrenar hänförliga till jordbruk. Någon tvekan torde ej heller kunna råda därom, att t. ex. mejerihantering, bedriven i samband med brukande av jord, är att hänföra till endera av grupperna jordbruk eller binäring till jordbruk. Nu nämnda verksamhetsgren är en sådan, som av gammalt och i regel brukar drivas i samband med och såsom en naturlig tillhörighet till jordbruk. Men området för binäringar torde kunna utvidgas till att avse även alla vid sidan av egentligt jordbruk på grund av särskilda naturförhållanden bedrivna stödrörelser åt jordbruk, såsom kvarn- och sågrörelse, kraftstationsrörelse, tegel-, kalk- och brännvinstillverkning, torvberedning, stenbrytning, grus- och lertäkt, fiske och annat sådant, som innefattar ett tillgodogörande av markens alster eller ämnen. Såsom binäring torde även kunna betraktas rörelser, som väl avse elt tillgodogörande av jordens ehuru icke det egna jordbrukets alster eller ämnen. Skulle däremot den vid sidan av jordbruk bedrivna rörelsen hava till föremål annat än sådant, som kan hänföras till direkta naturalster, eller innefatta en längre gående bearbetning eller förädling av naturalster än som för en idkare av jordbruk är naturligt eller vanligt, torde rörelsen icke böra anses såsom en jordbrukets binäring. Under förutsättning att de rörelser eller arbetsföretag, som äro att hänföra till jordbrukets binäringar, bedrivas i samband med jordbruk och icke såsom självständiga företag, torde, såsom nämnts, för dem böra gälla samma arbetstidsregler som för jordbruket självt. För binäringen i och för sig torde i regel icke föreligga något behov av andra arbetstidsregler än dem, som stadgas i allmänna arbetstidslagen, men i den mån binäringen verkligen drives i samband med jordbruk och en växelverkan råder mellan jordbruket och binäringen i fråga om arbetskraft, produkter eller annat, i samma mån gör sig i jordbrukets intresse gällande ett behov av likformiga arbetstidsregler över hela linjen. Att avgöra när en binäring icke är att anse såsom en tillhörighet till jordbruk utan såsom ett självständigt företag, torde i regel icke stöta på större svårigheter. Såsom nödvändiga villkor för att en binäring skall anses tillhöra ett jordbruk torde få uppställas, att jordbruket och binäringen ekonomiskt utgöra en enhet, och att de hava gemensam administration. Vidare måste jordbruket vara den dominerande delen i komplexet och binäringen den underordnade delen. En viss växelverkan bör också vara rådande mellan jordbruket och binäringen i fråga om personal, produkter eller eljest. I enlighet med det anförda torde såsom en icke självständig binäring få 4—-519235

50 betraktas t. ex. det fall, att en lantbrukare, för att göra sig nytta av sten, som han brutit ur sin åker, uppsätter ett krossverk och till avsalu tillverkar makadam. Makadamslagningen har i detta fall, även om den skulle ombesörjas av särskilt för ändamålet lejd arbetskraft, ekonomisk samhörighet med jordbruksdriften. Den bearbetning av stenen det här är fråga om sträcker sig ej heller längre än till ett direkt tillgodogörande och kan icke anses vara en inom jordbruk främmande arbetsgren. — Likaledes torde såsom ett icke självständigt företag få betraktas t. ex. det fall, att en jordbrukare vintertiden sysselsätter gårdens lediga arbetskraft med pressning av på gården icke producerat hö och med höbalarnas distribution eller försändning till avnämarna. Skulle emellertid en i samband med jordbruk bedriven binäring utövas i en mer än vanligt stor skala, torde det kunna bli fråga om att redan på denna grund betrakta binäringen såsom en självständig rörelse. Oberoende av huruvida en näring på grund av sitt samband med jordbruk bör följa jordbrukets arbetstidsregler eller ej, kan en binärings art vara sådan, att den, även då den bedrives fristående från jordbruk, d. v. s. såsom självständigt företag, bör inordnas under arbetstidsregler, lika med eller liknande dem, som lämpa sig för jordbruk. Hit hör i första rummet trädgårdsskötsel, vilken liksom jordbruk är starkt beroende av årstid och väderlek. Samma förhållande råder beträffande vissa arbeten inom torvindustrien, och mellan denna industri och jordbruk torde därjämte ofta förekomma utbyte av arbetskraft, även då torvindustrien bedrives såsom självständigt företag. Beträffande denna industri hava emellertid de sakkunniga av andra orsaker funnit, att densamma icke bör inordnas under nu förevarande arbetstidslagstiftning. Ytterligare skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke de från allmänna arbetstidslagen undantagna verksamhetsgrenarna skogsbruk, milkolning och flottning borde, även då de bedrivas såsom självständiga företag, inordnas under jordbrukets arbetstidslagstiftning. Då emellertid dessa näringar liksom det självständigt bedrivna fisket i flera avseenden utövas under förhållanden, som äro vitt skilda från jordbrukets, hava de sakkunniga ansett sig icke böra inbegripa dessa i sitt förslag. V. Principen om 8 timmars arbetsdag. Såsom ett önskemål beträffande reglerandet av arbetstiden inom jordbruket och dess binäringar brukar från arbetarhåll uppställas, att den ordnas efter principen 8 timmars arbetsdag. Åt denna princip gives olika innebörd. Antingen fattar man den så, att arbetstiden för allt lönarbete skall begränsas till 8 timmar om dygnet, eller i genomsnitt för viss tidrymd till 8 timmar om dygnet, eller också inlägger man i principen 8 timmars arbetsdag den meningen, att 8 timmar skall vara

51 ett normalvärde på arbetsdagens längd, vilket, beroende på arbetets art, må över- eller underskridas, så att reell överensstämmelse ernås mellan arbeten av o»lika slag. F<ör de sakkunniga har den senare uppfattningen framstått såsom den riktiga. Normalarbetsdagens uppkomst och utveckling synes giva stöd för en sådan mening. Såsom upphovsman till idén om 8 timmars arbetsdag brukar nämnas den engelska industriidkaren och socialreformatorn Robert Owen, vilken i början av 1800-talet propagerade för förkortad arbetstid inom industrien och även i praktiken sökte omsätta denna tanke. Efter hand blev »8 timmars arbetsdag» en paroll, under vilken i arbelstidshänseende missgynnade samhällsmedborgare reste kravet på en dräglig arbetstid, d. v. s. en arbetstid så tillrättalagd, att individen bereddes tillfälle att tillgodose människans naturliga behov av vila och förströelse och hennes åstundan att deltaga i samhälleligt arbete. Att detta krav framfördes i form av ett krav på just åtta timmars arbetsdag, torde finna sin förklaring i en hos den växande industriens arbetare förefintlig känsla av att 8 timmars arbete om dygnet vore en för de flesta av dem lämplig arbetsmängd. Med den uniformitet, som blev utmärkande för det industriella arbetet, låg det nära till hands att använda tiden som måttstock på arbetsprestation, trots att den tid, under vilken ett arbete utföres, i och för sig är ett vanskligt mått på kvantiteten av mänskligt arbete och mänsklig kraftansträngning. Normalarbetsdagen blev snart föremål för beslut på olika arbetarkongresser. Sålunda uppställde en arbetarkongress i Baltimore i augusti 1866 kravet på en den amerikanska unionens samtliga stater omfattande lag om 8 timmars normalarbetsdag, och i september samma år uttalade sig Internationalen (International working mens association) å sin första kongress i Geneve för 8 timmars normalarbetsdag. Ett medvetet mål för världens organiserade arbetare blev 8-timmarsdagen, sedan den internationella socialistkongressen i Paris 1889 uppställt 8 timmars arbetsdag såsom den närmaste fordringen. Erkänd såsom en allmängiltig princip och såsom ett rättesnöre för socialpolitiskt reformarbete blev 8-timmarsdagen genom fredsfördraget i Versailles 1919. I del I av fredsfördraget, omfattande förbundsakten för Nationernas förbund, förklara de fördragsslutande parterna under § 23, att de skola bemöda sig att åvägabringa och upprätthålla rättvisa och människovärdiga arbetsvillkor, och att de i detta syfte skola upprätta och vidmakthålla nödiga internationella organ. I anslutning härtill innehåller del XIII av fredsfördraget under Avd. I bestämmelser om inrättande av en permanent organisation, den internationella arbetsorganisationen, samt under Avd. II allmänna principer för arbetsvillkorens reglering. Bland dessa principer nämnas: »Uppställande av 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka som mål överallt, där detta ännu ej blivit uppnått.» Genom sitt medlemskap

52 i Nationernas förbund lärer även vårt land hava åtagit sig att verka för detta mål. Närmare utformning fick principen om 8 timmars arbetsdag vid den internationella arbetsorganisationens första konferens, som jämlikt föreskrift i fredsfördraget hölls i Washington i oktober 1919. Såsom första punkt på dagordningen för denna konferens stod: »Tillämpning av principen om 8 timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka.» Konferensens första beslut blev också ett förslag till konvention i arbetstidsfrågan. Det blev emellertid endast fråga om 8-timmarsdagens tillämpning i industriella företag. Jordbruket liksom handeln lämnades å sido och konventionsförslaget lämnade åt vederbörande myndighet i varje land att fastställa gränsen mellan industri å ena samt handel och jordbruk å andra sidan. Konventionsförslagets rubrik blev: »Förslag till konvention angående begränsning av arbetstiden i industriella företag till 8 timmar om dagen och 48 timmar i veckan.» Sverige har icke ratificerat detta konventionsförslag. Konventionsförslagets huvudregel är, att arbetstiden för personalen icke i något slag av industriella företag, offentliga eller privata, eller någon gren av sådant företag, med undantag av företag, vari endast sysselsättas medlemmar av samma familj, må överskrida 8 timmar om dagen och 48 timmar i veckan, dock med vissa undantag. Dessa undantag avse: att personer, som intaga en övervakande eller ledande ställning eller bekläda förtroendeposter, undantagas, att 8-timmarsgränsen för en eller flera dagar i veckan må överskridas med högst en timme, om arbetstiden under övriga dagar är kortare än 8 timmar, att vid skiftarbete arbetstiden må utsträckas utöver 8 timmar per dag och 48 timmar per vecka, därest medeltalet arbetstimmar under en tidrymd av högst tre veckor icke överstiger 8 per dag eller 48 per vecka, att för undvikande av allvarlig rubbning i ett företags drift överskridande får ske i fall av olyckshändelse, i fall att brådskande arbeten behöva utföras i avseende å maskiner eller redskap eller i fall av force majeure, att överskridande intill i medeltal 56 timmar i veckan får ske vid kontinuerlig drift, samt att i undantagsfall, då de bestämda gränserna måste anses omöjliga att tillämpa, regeringen må fastställa överenskommelser mellan organisationerna angående begränsningen av den dagliga arbetstiden under en längre tidsperiod, för så vitt medeltalet arbetstimmar pervecka under de veckor, sådan överenskommelse avser, icke överstiger 48. Den utformning principen om 8 timmars arbetsdag sålunda fick i den s. k. Washingtonkonventionen är tämligen snäv. Arbetstidens utsträckande utöver ett medeltal av 8 timmar per dag eller 48 timmar per vecka får enligt konventionsförslaget ske endast i fall av olyckshändelse, brådskande arbeten i avseende å maskiner eller redskap, force majeure eller kontinuerlig drift. Det göres således icke någon skillnad mellan det ansträngande och det mindre ansträngande arbetet, mellan arbete inomhus i en skum och trång lokal och arbete ute i det fria, mellan enformigt arbete och omväxlande

53 arbete o. s. v. Till viss mån har väl denna förenkling möjliggjorts just genom avsöndrandet av handel och jordbruk. Enligt förbundsakten skall 8-timmarsdagen tjäna förverkligandet av social rättvisa samt främja lönearbetarens fysiska, moraliska och intellektuella välbefinnande. Dessa syften torde bäst förverkligas genom att giva visst utrymme för en differentiering av normalarbetsdagen så, att hänsyn tages till arbetets art, varigenom det mindre ansträngande eller hälsofarliga arbetet icke i arbetstidshänseende jämställes med det mera ansträngande eller hälsofarliga arbetet. Möjlighet till en sådan differentiering har också beretts i den svenska lagen om arbetstidens begränsning. En differentiering blir särskilt aktuell vid reglering av arbetstiden inom jordbruket, vars arbetsförhållanden i många hänseenden skilja sig från det industriella arbetet. Redan i den vid 1913 års riksdag av herr Steffen m. fl. framlagda motionen om utredning angående arbetstidens reglering inom bl. a. jordbruket kom denna synpunkt till uttryck. I nämnda motion anfördes bl. a., att ögonmärke för den begärda utredningen givetvis borde vara alt söka åstadkomma reell om dock ej formell likställighet i arbetstidshänseende mellan lönarbetare i olika näringsgrenar. Likaså framhölls i ett år 1927 i Finland framlagt kommittébetänkande i ämnet, att man i fråga om arbetstiden inom industri och jordbruk icke finge stanna vid en aritmetisk likställighet mellan timantalen utan jämväl måste se till den väsentliga olikheten mellan arbetets art på de två områdena. Såsom ett uttryck för samma tankegång torde också kunna anföras, att den s. k. skeppstjänstkommittén i sitt 1919 avgivna betänkande med förslag till lag angående begränsning av arbetstiden å svenska fartyg, fixerade arbetstiden för sjöman å fartyg i hamn icke till 8 utan till 8x/2 timmar om dygnet, detta emedan sjömannens bostad och arbetsplats, i motsats mot vad som i regel är fallet inom andra arbetsområden, lokalt sammanföll. Med beaktande av det nu anförda synes principen om 8 timmars arbetsdag böra givas den innebörden, att arbetstiden i normalt industriellt arbete, d. v. s. arbete som i regel bedrives inomhus med tillhjälp av mekaniska anordningar, drivna av maskinell kraft, må uppgå till högst 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan, samt att arbetstiden för arbeten, som vid jämförelse med normalt industriellt arbete äro mera eller mindre ansträngande eller hälsofarliga, må — inom ramen av den arbetstid, som socialt sett kan anses skälig — anpassas så, att reell likställighet mellan arbetena i möjligaste mån ernås. Därest arbetstiden inom jordbruket och därmed jämställda arbetsområden ordnas på sätt de sakkunniga föreslå, hålla de sakkunniga före, att praktisk motsvarighet i arbetstidshänseende ernås mellan dessa arbetsområden och de näringar, som hemfalla under allmänna arbetstidslagen, eller m. a. o. att 8-timmarsprincipen kommit i tillämpning även såvitt angår arbetstiden inom jordbruket och dess binäringar.

54 VI. Några synpunkter på frågan om arbetstidens längd inom jordbruket. Att inom jordbruket en något längre genomsnittlig dygnsarbetstid än 8 timmar är motiverad för ernående av reell likställighet i arbetstidshänseende med industriella arbeten beror på de speciella förhållandena inom jordbruket. Arbetet utföres här i regel i det fria, och det är härigenom hälsosammare och mera omväxlande än arbetet vid en maskin inne i en fabrik. Det nyttiga arbetet per tidsenhet blir i lantbruket med nödvändighet jämförelsevis litet. I en fabrik är det året igenom den utan avbrott gående maskinen, som bestämmer arbetstakten, det hela fungerar perfekt, störningarna äro få, arbetsplatsen koncentrerad och arbetet noga övervakat. I jordbruket åter äro störningarna många. Ofta försvåras eller hindras arbetet av ogynnsamma väderleksförhållanden, dragdjurens vilopauser inverka på arbetets gång, åtskillig tid åtgår för förflyttning till och från den egentliga arbetsplatsen och för iordningställandet av redskap före eller efter det egentliga arbetet. Ett annat förhållande, som i sin mån motiverar en något längre tillmätt arbetstid för lantbrukets arbetare än för industriens är, att lantarbetaren i regel är boende på den gård, där han är anställd. Han behöver för den skull icke — såsom merendels industriarbetaren — sätta bort något av sin fritid för att förflytta sig till och från arbetsplatsen. Bortsett från omständigheter av nu nämnda slag äro emellertid förhållandena inom jordbruket sådana, att en på samma sätt som inom industrien utmätt och indelad arbetstid icke är lämplig för jordbruket. Vad som framför allt inverkar på lantarbetarens arbetstid är jordbrukets beroende av årstid och väderlek. Ju kortare vegetationstiden är och ju ogynnsammare väderleksförhållandena gestalta sig, desto intensivare måste arbetet sättas in, för att jorden skall kunna avvinnas den avkastning, som är ändamålet med dess brukande. På arbetstiden inom jordbruket inverkar också i hög grad dess beroende av djurkraft. Om också maskinkraften mer och mer kunnat tagas i jordbrukets tjänst, kan den dock aldrig där tillnärmelsevis komma till samma arbetsbesparande användning som inom industrien. Effekten hos en maskin kan genom fortgående förbättringar stegras, och en maskin kan arbeta utan uppehåll. Djurkraftens arbetsförmåga åter är en gång för alla mer eller mindre given, dragaren behöver avsevärd tid för vila och binder, i långt högre grad än maskinen, mänsklig arbetskraft för tillsyn och vård. Inom industrien kan människan genom organisation och tekniska hjälpmedel snart sagt göra sig till herre över arbetstiden, inom jordbruket åter sätter naturen en gräns för den möjliga arbetstidsförkortningen, en gräns som icke med än så planmässiga åtgärderkan ändras. Det är under sådana förhållanden uppenbart, att en arbetstidsbegränsning på jordbrukets område är ett betydligt svårare problem än en begränsning av arbetstiden inom industrien. Kan inom industrien ett jämförelsevis stelt och snävt arbetstidsschema komma till användning, är detta

55 icke möjligt för jordbrukets del. Totalarbetstiden måste här utmätas rundligare än inom industrien och tidsschemat måste göras mera smidigt. Ett smidigt arbetstidsschema för jordbruket nödvändiggöres också av skiftande klimatiska förhållanden och jordbrukens växlande karaktär. Medan vegetationstiden på skånska slättbygden når en längd av omkring 250 dagar, håller den sig inom mellersta Sverige omkring 210 dagar och stannar i övre Norrland vid 150 dagar. Jordmånen växlar också avsevärt inom landet. Inom jordbruket utöva störningar och andra avbrott i arbetet en betydande inverkan på förhållandet mellan arbetstid och arbetseffekt. För att på ett rationellt och enhetligt sätt kunna bedöma avbrottens och störningarnas inverkan i nämnda hänseende betjänar man sig inom lantarbetsläran av följande terminologi: y. Bruttoarbetstid

är

ur arbetsgivarens synpunkt den tid, som förflyter från det arbetaren skall inställa sig till arbete och till dess arbetet avslutats, och u r arbetarens synpunkt samma tid med tillägg av den tid, som erfordras för förflyttning från och till gården samt tid för eventuella förberedelser för arbetet på fritid (t. ex. iordningställande av redskap); Nettoarbetstid är bruttoarbetstiden minus måltidsraster, d. v. s. den tid då arbetaren står till arbetsgivarens förfogande ( = i arbetsjournalen bokförd tid); Utnyttjad arbetstid är nettoarbetstiden minus den arbetstid, som på grund av för sen utryckning, för tidig inryckning, för långa måltidsraster eller dylika orsaker icke utnyttjats; Förberedelsetid är tid för ut- och inryckning, för- och frånspänning, förflyttningar till och från eller mellan arbetsplatser samt andra dylika förberedelser till arbetet; Tid på arbetsplatsen är utnyttjad arbetstid minus förberedelsetid; Egentlig arbetstid är tid på arbetsplatsen minus störningar; Störningar äro ofrivilliga uppehåll i arbetet på grund av maskinskada, väderleksförhållanden och dylika orsaker; Effektiv arbetstid är egentlig arbetstid minus nödvändiga avbrott och vilopauser; Nödvändiga avbrott äro uppehåll, betingade av arbetets art, t. ex. för vändningar, för ifyllning av säd och gödsel i maskin, smörjning och dylikt. Vilopauser äro antingen frivilliga (kortare kafferast) eller ofrivilliga, t. ex. genom att lastning eller avlastning hindras av föregående fordon. Till belysande av den inverkan störningar och andra avbrott utöva på jordbruksarbetet må här intagas följande tabell, upptagande resultatet av tidsstudier vid olika lantbruk beträffande skilda slag av fältarbeten. Tabellen utvisar, att den effektiva arbetstiden under observationsperioden i genomsnitt ej ens uppgick till 70 procent av nettoarbetstiden.

56 Undersökning

rörande nettoarbetstidens

användning

i procent

(enligt tidsstudier vid Alnarp, Ultuna, Uddeholm och Munkagård under vegetationsperioderna 1925—-1928).

NödEj utFrivil- Ofri- Effek- Netto- Antal tagen Förbe- Stör- vänliga villiga tiv ar- arbets- obserdiga redelarbetsningar vatiopauser pauser betstid tid avsetid tid ner brott Gödselkörning Jord- och gödselvattenkörning Hökörning Hopkörning av rotfrukter. Sockerbettransport Hopkörning av hässjevirke Slätter och skörd med maskin Sådd med maskin Potatissättning , Ogräsbesprutning och konst gödselspridning med maskin Rotfruktsupptagning.. Potatisupptagning med maskin Vältning , Skumplöjning, årderkör ning Hästhackning , Harvning Sladdning , Traktorharvning Plöjning

1-9

8-1

31 1-6

9-5 6-6 16-0 17-8 10-5

4-3

0-8 0-6

1-0 3-4 0-7 2-3 21 1-2

0-7 0-3

12-8 10-8 13-7

21-6 8-6 51

3-8 21-8 18-1

1-6 1-4

16-3 12-2

9-5 4-0

14-2 3-6

0-3 1-4

13-4 12-6

10-0 5-0

9-6 4-4

5-4 2-2

15-4 10-0 13-6 22-7 7-0 14-0

7-3 13-0 3-5 0-6

9-5 6-5 6-0 8-6 22-8 9-4

5-2

6-1

83-9

3-7 15-3 2-3 8-1 0-9

83-7 75-8 81-4 74-1 84-3

100 100 100 100 100

61-0 5G-6 61-7

100 100 100

16 41 9

57-3 78-0

100 100

13 9

61-6 74-8

100 100

7 12

57-0 67-2 70-4 62-0 67-4 65-5

100 100 100 100 100 100

37 32 60 4 4 77

Summa

0-9 0-8

1 t 30

69-2 100 2-3 2-2 100 69-2 17-0 1 Den effektiva arbetstiden gäller i fråga om dessa arbeten k ö r k a r l a r n a ; för lassare och avlassare blir denna tid lägre. Genomsnitt

,

1-4 1-4

12-4 12-4

5-7

6-8

VII. Raster, s e m e s t e r och annan fritid.

Lagstadgad arbetstidsreglering kan tänkas genomförd antingen på det sättet, att lagen fastställer det maximum av arbetstimmar, som må uttagas under loppet av en viss tidsperiod (direkt arbetstidsreglering), eller så att lagen bestämmer det minimum av fritid, som arbetaren skall åtnjuta under en viss tidsperiod (indirekt arbetstidsreglering). En kombination av bägge dessa system kan också förekomma. Förslaget bygger på systemet direkt reglering, liksom fallet är med de två egentliga arbetstidslagar, som förut finnas i vårt land, nämligen allmänna arbetstidslagen och sjöarbetstidslagen. Den direkta regleringen torde i allmänhet vara ägnad att giva ett effektivare resultat än den indirekta, vilket sistnämnda system huvudsakligen

57 b r u k a r användas i stället för direkt reglering, då en sådan är svår att ernå, eller tillsammans med direkt reglering för att komplettera denna. Då lagstiftningen riktar sig mot arbetsgivaren, framstår det direkta systemet, d. v. s. det system enligt vilket ingreppet avser arbetstiden och icke fritiden, tillika såsom det naturligaste. Man torde nämligen hava att utgå från det betraktelsesättet, att arbetaren själv råder över sin fritid, och att arbetsgivaren endast råder över den del av arbetarens tid, som denne ställt till arbetsgivarens disposition, d. v. s. den avtalade arbetstiden. Vid sådant förhållande kan det synas oegentligt att pålägga arbetsgivaren förpliktelser beträffande arbetarens fritid. Att förslaget samt de två nyssnämnda arbetstidslagarna bygga på det direkta systemet betyder bl. a., att varken förslaget eller lagarna upptaga några bestämmelser om raster, nattvila, söndagsledighet och semester. Såsom ett undantag kan möjligen anföras föreskriften i 10 § sjöarbetstidslagen om en halv dags ledighet i varje månad för sjöman under fartygs uppehåll i hamn. Denna bestämmelse är emellertid icke av samma karaktär som en bestämmelse om semester. Dess syfte är nämligen icke att vara ett skydd mot ett för hårt utnyttjande av annans arbetskraft, utan bestämmelsen avser endast att bereda sjöman tillfälle att ombesörja egna angelägenheter i land. Om allmänna arbetstidslagen och sjöarbetstidslagen sålunda icke upptaga några lagbestämmelser om raster och annan fritid, betyder detta icke, att sådana lagbestämmelser helt saknas beträffande de arbetarkategorier, som hemfalla under dessa lagar. Sålunda innehåller arbetarskyddslagen i 5 § åläggande för arbetsgivare att till förekommande av ohälsa i följd av arbetet se till, att arbetet avbrytes av lämpliga raster, att arbetaren beredes erforderlig ledighet för natt- och veckovila, samt att arbetare efter viss tids anställning beredes semester, allt i den mån det är möjligt, och 49 § sjömanslagen innehåller ett allmänt stadgande om, att befälhavare skall behandla sina underordnade med välvilja och hovsamhet. Enär nyssnämnda bestämmelser i arbetarskyddslagen icke äga tillämpning å arbete inom jordbruket, skulle det kunna ifrågasättas, om icke arbetarskyddslagens tillämpningsområde nu borde i denna del utsträckas till att omfatta jämväl jordbruket eller om icke i förevarande förslag borde intagas föreskrifter av liknande innehåll som dessa bestämmelser. Enär förslag, innebärande att arbetarskyddslagen i dess helhet skall göras tillämplig även på arbete inom jordbruket, under senare år vid olika tillfällen framförts i riksdagen, och då denna fråga alltjämt torde vara aktuell, synes det icke lämpligt att i förevarande sammanhang föreslå en sådan ändring av arbetarskyddslagen, att endast en del av dessa bestämmelser nu förklaras skola gälla inom jordbruket. Inför ett väntat allmänt utsträckande av arbetarskyddslagens tillämpningsområde till jordbrukets arbetsfält synes det ej heller vara lämpligt att i förevarande förslag nu införa en bestämmelse om, att viss del av arbetarskyddslagen skall gälla inom jordbruket. Bestäm-

58 melser med så allmän avfattning som de ifrågavarande torde för övrjgt icke hava sin rätta plats i en arbetstidslag utan torde höra hemma, där de nu stå, d. v. s. i arbetarskyddslagen. Något större behov för jordbrukets del av dylika föreskrifter torde icke heller förefinnas. Inom jordbruket med dess naturliga arbetsförhållanden giva sig raster och andra behövliga ledigheter av sig självt på ett helt annat sätt än inom industrien med dess konstlade arbetsformer. VIII. Arbetstidens förläggning. Arbetstidens förläggning regleras i förslaget icke i vidare mån, än att ett i förslaget angivet maximum för årsarbetstiden uppdelas på veckor och dygn. Någon föreskrift om, att veckoarbetstiden skall uttagas endast under veckans söckendagar, finnes alltså icke. Ej heller innehåller förslaget någon bestämmelse om, till vilken tid på dygnet den medgivna dygnsarbetstiden skall förläggas. Särskilda bestämmelser om arbetstidens förläggning givas icke heller i allmänna arbetstidslagen, under det att sjöarbetstidslagen innehåller flera föreskrifter såväl om arbetstidens längd å helgdagar som om de tider på dygnet, mellan vilka arbetet skall förläggas. Vad jordbruk och trädgårdsskötsel beträffar lärer det icke förefinnas något egentligt behov av särskilda lagstadganden om arbetstidens förläggning. Inom dessa näringar lära såväl arbetsgivare som arbetare utgå ifrån såsom självfallet, att sön- och helgdagar skola vara arbetsfria, därest ej särskilda omständigheter påkalla undantag, och vad arbetstidens förläggning till viss tid på dygnet beträffar äro arbetsuppgifterna merendels sådana, att de icke lämpa sig att utföra under den del av dygnet, som bör vara reserverad för nattvila. Undantag därutinnan torde icke förekomma i andra fall, än då så är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till djurvården eller särskilda väderleksförhållanden. Vad djurvården angår hava de sakkunniga av skäl, som anföras i den speciella motiveringen, funnit sig icke böra inbegripa denna gren under regleringen, och de undantag, som kunna påkallas av väderleksförhållandena, torde icke förekomma i sådan utsträckning, att de kunna anses medföra några hygieniska vådor för arbetarna. Om de sakkunniga alltså funnit sig icke böra föreslå några direkta bestämmelser om arbetstidens förläggning, hava de sakkunniga i allt fall sökt att på indirekt väg tillgodose arbetarnas intresse av att på lördagar fä sluta arbetet tidigare än å andra dagar. Till denna fråga återkomma de sakkunniga i samband med motiveringen för de särskilda paragraferna i förslaget. IX. övertid och övertidsersättning. Införandet av lagstadgad arbetstidsbegränsning kommer givetvis att för arbetsgivaren medföra minskade möjligheter att anpassa arbetstidsuttaget efter rådande faktiska förhållanden. Opåräknade omständigheter kunna all-

59 tid inträffa, som göra det omöjligt för arbetsgivaren att med den normala arbetsstyrkan få det nödvändiga arbetet utfört inom den i lagen tillmätta arbetstiden. För jordbrukets del lära väl dessa omständigheter mestadels k o m m a att utgöras av ogynnsamma väderleksförhållanden. Men även i fråga om arbetskraften kan det inträffa tillfälliga rubbningar, som gör det nödvändigt för arbetsgivaren att anlita den tillgängliga mänskliga arbetskraften i större utsträckning, än den i lagen medgivna normalarbetstiden tillåter. En i lag begränsad arbetstid måste därför anordnas så, att arbetsgivaren beredes möjlighet att utöver den konstanta eller normala arbetstiden för särskilda fall uttaga viss övertid. För att lagstiftningens sociala syfte icke skall äventyras, måste emellertid jämväl rätten att uttaga övertid hållas inom vissa gränser. I enlighet med dessa grunder upptager de sakkunnigas förslag bestämmelser om rätt för arbetsgivaren att utöver den i förslaget medgivna normala arbetstiden, som benämnes ordinarie arbetstid, uttaga viss övertid. Övertidens syfte är alltså enligt förslaget att utgöra en reserv för oförutsedda händelser. Arbetstidens uppdelning i ordinarie arbetstid och övertid får följaktligen icke fattas såsom tillkommen för att reglera arbetslönen. H u r u det arbete, som utföres på övertid, skall ersättas, om det skall betalas särskilt eller betalas efter högre taxa än arbete, som utföres på ordinarie arbetstid e t c , äro frågor, som principiellt icke beröra arbetstidens reglering. Icke desto mindre är det en inom utländska arbetstidslagar vanlig företeelse, att bestämmelser givas även om övertidsarbetets betalning. Avsikten därmed torde emellertid merendels icke vara att tillförsäkra arbetaren en viss minimilön utan att hämma eller sätta en slutlig gräns för användningen av övertid såsom något socialt sett icke önskvärt. En regel om att övertidsarbetet skall ersättas särskilt eller ersättas efter högre taxa än arbete, utfört å ordinarie arbetstid, kan vara särskilt påkallad i sådana fall, då arbetstidslagen, såsom i Tyskland, icke på annat sätt begränsar övertidens längd. Enär de sakkunnigas förslag begränsar övertiden till visst antal timmar under viss tidsperiod samt därutöver angiver vissa förutsättningar, för att övertid över huvud taget skall få tillgripas, torde det vara opåkallat att tillika införa ett stadgande om särskild ersättning för arbete på övertid. Frågan härom torde lämpligen böra regleras genom frivilliga avtal. Någon bestämmelse om övertidsersättning återfinnes icke heller i allmänna arbetstidslagen. Att sjöarbetstidslagen innehåller föreskrifter om ersättning för övertidsarbete, torde få ses i samband med den särställning övertidsarbetet enligt denna lag intager.

X. Arbetstidsregleringens inverkan på produktionen. Tvångsvis genomförd förkortning av arbetstiden inom en näring kan befaras medföra menlig inverkan på näringens produktionsförhållanden. Den direkta och omedelbara följden av en arbetstidsförkortning måste, under i övrigt oförändrade förhållanden, bliva produktionsminskning. Vill man efter

60 genomförd arbetstidsförkortning undgå produktionsminskning, har man endera att av den oförändrade arbetsstyrkan taga ut ett större mått av arbete per tidsenhet än tidigare eller att utöka arbetsstyrkan eller att rationalisera driften, d. v. s. vidtaga sådana organisatoriska eller tekniska åtgärder, att produktionsvolymen hålles vid makt. Det är givet, att en ökning av arbetsintensiteten mången gång icke är möjlig att åstadkomma, samt att det i varje fall är vanskligt att på denna väg nå ett varaktigt resultat. Risk föreligger också för, att den större arbetskvantiteten får köpas på bekostnad av kvaliteten. Väljer man åter utvägen att öka arbetsstyrkan för att undgå produktionsminskning, förbytes produktionsminskningen i produktionsfördyring, ett arrangement som i de flesta fall torde vara av tvivelaktigt värde. Ur arbetsgivarsynpunkt torde rationaliseringen framstå såsom det bästa medlet mot de produktionsrubbningar, som kunna uppkomma såsom följd av en förkortad arbetstid. Rationaliseringen behöver givetvis icke med nödvändighet inriktas på att uppehålla produktionsvolymen utan kan hava till syfte att över huvud taget vidmakthålla eller förbättra det ekonomiska utbytet av rörelsen: Givet är, att den tekniska rationaliseringen erbjuder de största möjligheterna. Å andra sidan fordrar en sådan rationalisering ökad kapitalinvestering. Mindre djupgående ingrepp i de normala produktionsförhållandena torde i regel kunna mötas med organisatoriska åtgärder, som leda till ett förbättrat tillvaratagande av arbetstiden. De sakkunniga hålla före, att de olägenheter för produktionen, som kunna bli en följd av den nu föreslagna arbetstidsförkortningen, skola kunna elimineras genom förbättrad arbetsorganisation och utan annan teknisk rationalisering än den, som är bruklig inom företag, vilka följa med sin tid. Med denna uppfattning hava de sakkunniga icke ansett av behovet att närmare ingå på frågan om den föreslagna arbetstidsförkortningens inverkan på det svenska jordbrukets konkurrenskraft med andra näringar eller med jordbruk i främmande länder.

Speciell motivering. 1 §• Denna paragraf utstakar gränserna för den föreslagna lagens tillämplighetsområde. Å ena sidan fastställes i lagrummet vilka slag av verksamhet, som över huvud taget skola hemfalla under lagen, och å andra sidan utsäges vilka inskränkningar i tillämpningen, som i avseende å dessa verksamhetsgrenar funnits påkallade. Jordbruk och binäringar. Lagförslaget har först och främst till föremål jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom själv-

61 ständiga företag. Vad som enligt de sakkunnigas mening är att hänföra till jordbruk och till jordbrukets binäringar framgår av den allmänna motiveringen. I sammanhang därmed har också behandlats, huruvida sådana jordbruket närstående verksamhetsgrenar som torvindustri, skogsbruk, milkolning och flottning borde inbegripas i en lagstiftning om jordbrukets arbetstid. Därutinnan funno de sakkunniga, att vissa skäl talade för att inordna torvindustri under samma arbetstidsregler som jordbrukets, men att de övriga verksamheterna av företrädesvis praktiska hänsyn borde ställas utanför jordbrukets arbetstidslagstiftning. Enär de sakkunniga vid lagförslagets utformning funnit sig böra från lagens tillämpning undantaga sådana arbeten, som i regel utföras mot ackordsersättning, och då en väsentlig del av arbetet inom torvhanteringen utföres såsom ackordsarbete, samt andra delar, särskilt inomhusarbetet, är av mera industriell art, hava de sakkunniga ansett riktigast, att jämväl detta arbetsområde lämnas utanför förevarande reglering. Att de icke självständiga binäringarna böra inordnas under samma arbetstidsregler som de, vilka gälla det egentliga jordbruket, synes självfallet. Beträffande frågan när en i samband med jordbruk bedriven binäring bör anses såsom ett självständigt företag hänvisas till den allmänna motiveringen. Byggnadsarbeten för jordbruk m. m. På de skäl, som tidigare föranlett undantagande från allmänna arbetstidslagen av byggnadsarbeten för jordbruk och dess icke självständiga binäringar, hava de sakkunniga funnit sig böra i arbetstidshänseende jämställa sådana byggnadsarbeten med jordbruk. Rörande dessa skäl hänvisas" till den historiska översikten. Trädgårdsskötsel. Till de arbetsområden, vilka skola omfattas av förevarande lagstiftning, hava de sakkunniga jämväl hänfört självständigt bedriven trädgårdsskötsel. Sådan trädgårdsskötsel jämställdes redan vid allmänna arbetstidslagens tillkomst vid 1919 års urtima riksdag med jordbruk. Såsom skäl härför anfördes, att trädgårdsskötsel otvivelaktigt vore ett slag av jordbruk. Av samma skäl synes arbetstiden inom den självständigt bedrivna trädgårdsskötseln nu böra regleras i samband med arbetstiden inom jordbruket. Härmed hava skärskådats de olika slag av verksamhet, som över huvud taget ansetts böra hemfalla under den föreslagna lagen, och det återstår att redogöra för de inskränkningar, som funnits påkallade. Undantag för mindre företag. Den måhända betydelsefullaste inskränkningen är, att lagen skall gälla endast företag, i vilka sysselsättas flera än två arbetare. Denna begränsning utgör en motsvarighet till allmänna arbetstidslagens undantag för s. k. småföretag. Ur synpunkten att arbetstidslagstiftningens syfte, sådant de sakkunniga fattat detsamma, är att skydda arbetaren mot för hård exploatering av hans

arbetskraft och att tillförsäkra honom skälig tid för vila, förströelse, andlig förkovran och andra personliga förehavanden, saknas anledning att från lagstiftningen undantaga arbetare i små företag. Snarare kan det ur berörda synpunkt förefalla särskilt angeläget att under den ifrågavarande skyddslagstiftningen få in just de små företagens arbetare, vilkas möjligheter att i anställningsförhållandet hävda sina personliga intressen kunna befaras vara mindre än de möjligheter, som därutinnan stå till buds för arbetare i större företag med starka personalorganisationer. Icke desto mindre torde det icke kunna undgås att från lagstiftningen undantaga de minsta företagen. Dels lärer det nämligen bliva förenat med hart när oöverkomliga svårigheter att anordna en verksam kontroll över lagstiftningens efterlevnad å de synnerligen talrika små jordbruken med spridd och avlägsen belägenhet, och dels torde de minsta jordbruken, där arbetaren och husbonden arbeta sida vid sida, vara i stort behov av att få mera självständigt ordna sina arbetstider för att kunna bemästra de svårigheter, som ogynnsam väderlek och små möjligheter till arbetsväxling medföra. Dragés gränsen så lågt som mellan företag med två och företag med tre lejda arbetare, kan med visshet beräknas, att största delen av landets i jordbruk anställda lönarbetare komma att falla direkt under lagen och att beträffande återstoden lagens indirekta verkan kommer att bli ett i stort sett tillfredsställande skydd mot missbruk. Skulle åter gränsen mellan företag, som skola hänföras under lagen, och företag, som i egenskap av småföretag skola undantagas från lagens tillämpning, sättas högre än de sakkunniga föreslagit, t. ex. mellan företag med tre och företag med fyra lejda arbetare, är att befara, att antalet av dem, vilkas arbetstid ej komme att direkt regleras av lagen, skulle bliva så stort, att syftet med lagen komme att äventyras. Till belysning av detta förhållande må här återgivas följande ur officiella publikationer hämtade statistiska material rörande jordbruksbefolkningens sociala fördelning, antalet brukningsdelar av olika storleksgrad och åkerarealens fördelning å dessa storleksgrupper. Enligt Statistisk årsbok 1933 tabell 22, som grundar sig på 1920 års folkräkning, uppgick den egentliga jordbruksbefolkningen vid räknetillfället till 2 043 258 personer. Häri äro inräknade alla, som hava sitt uppehälle från jordbruket, alltså icke endast de egentliga yrkesutövarna, de i jordbruket aktivt verksamma, utan även deras hustrur och andra familjemedlemmar m. fl. Av dessa 2 043 258 personer redovisas 963 439 personer (varav 715 803 manliga och 247 636 kvinnliga) såsom yrkesutövare och återstoden såsom hustrur utan yrke (352 153), barn under 15 år (672 329) och övriga familjemedlemmar (55 337). De 963 439 yrkesutövarna kunna uppdelas i självständiga företagare, funktionärer och arbetare, varvid enligt nedanstående tabeller erhållas följande antal:

63 1) S j ä l v s t ä n d i g a f ö r e t a g a r e 378 942. 2) F u n k t i o n ä r e r 8 224. 3) A r b e t a r e 576 273. 1. Självständiga

företagare. Manliga 1 930 212 790 2 525 46 606 702 42 935 33 674 771 341 933

Kvinnliga 319 23 314 90 10 178 37 1398 1 568 105 37 009

Summa 2 249 236 104 2 615 56 784 739 44 333 35 242 876 378 942

Funktionärer. Manliga Lantbruksinspektorer, bokhållare o. d 3 351 Trädgårdsmästare 3 573 Mejerister och mejeriföreståndare 882 7 806

Kvinnliga 88 35 295 418

Summa 3 439 3 608 1 177 8 224

Manliga 7 254 1 128 6 830 10 339 1 721 1 186 2 153 26 762

Kvinnliga 942 2 245 3 641

Summa 8 196 3 373 6 830 13 980 1 721 1 186 2 153 26 762

45 333 93 813

3 214 11 149

48 547 104 962

126 995 11 540 21 283 7 546 1 724

130 556 21 752 21588 14 980 11

257 551 33 292 42 871 22 526 1 735

372 85

103 28 210 209

475 113 576 273

Godsägare Hemmansägare och nybyggare Trädgårdsodlare (även av annans jord) Övriga jordägare Arrendatorer (av större egendomar) Brukare, landbönder Jordtorpare, torpare Nomadlappar

2.

3.

Arbetare.

Trädgårdsarbetare Mejeriarbetare och mejerskor Befallningsmän, rättare Ladugårdsdrängar och biträden Smeder, maskinister (i jbr) Snickare, slöjdare (i jbr) Kuskar, chaufförer (i jbr) Statare, gifta drängar (ej ovan upptagna) . . . . Tjänstefolk för jbr i husbondens kost (ej ovan upptagna) Övriga jordbruksarbetare Hemmansägares hemmavarande barn och anhöriga över 15 år Övriga jordägares d:o Brukares d:o Jordtorpares d:o Lantbrukselever och lärlingar Nomadlappars hemmavarande barn och anhöriga över 15 år Övriga

366 064

Uppdelas d e s å s o m a r b e t a r e r e d o v i s a d e 576 273 p e r s o n e r n a i lejda a r betare o c h a n d r a i j o r d b r u k e t a r b e t a n d e , h u v u d s a k l i g e n h e m m a v a r a n d e barn, e r h å l l a s följande t a l :

64 1) L e j d a a r b e t a r e (inkl. elever och »övriga») 219 558 2) H e m m a v a r a n d e v u x n a a n h ö r i g a , s o m d e l t a g a i j o r d b r u k s a r b e t e t 356 715 S u m m a 576 273 S å s o m ett k o m p l e m e n t till f ö r e s t å e n d e sifferuppgifter m å h ä r å t e r g i v a s följ a n d e u r A r b e t s l ö s h e t s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e I (Statens offentliga u t r e d n i n g a r 1 9 3 1 : 20 sid. 245 ff) h ä m t a d e f r a m s t ä l l n i n g : Gränsen mellan företagare och arbetare inom jordbruket är i vissa fall svår att draga. Vid fastställande av storleken av jordbrukets arbetarbefolkning måste man vidare beakta, att jordbruket utöver sin reguljära arbetarstam i stor utsträckning utnj'ttjar hemmavarande anhöriga i arbetet. Beträffande den närmare sammansättningen av jordbruksbefolkningen har man icke att tillgå siffror senare än från 1920 års folkräkning. Dessa giva vid handen, att gruppen jordbruk och boskapsskötsel då för män och kvinnor tillsamman räknade i runda tal 380 000 företagare, 355 000 hemmavarande i jordbruksarbete deltagande anhöriga (ej hustrur) över 15 år och 220 000 arbetare, vartill kommo 70 000 i jordbrukarnas tjänst varande tjänarinnor för rent husligt arbete. Ovannämnda siffror kunna icke sägas giva en bild vid räknetillfället av den sociala fördelningen av jordbrukets yrkesutövare. Sålunda kan nämnas, att i företagarkategorien äro i sin helhet inräknade grupperna brukare och jordtorpare, uppgående till sammanlagt 75 000 personer. Beträffande dessa gäller emellertid, att — även om en stor del till dessa folkräkningsgrupper hänförda arbetarsmåbrukare och lägenhetsinnehavare ha att från det egna jordbruket och kreaturshållet med sina hemmavarande familjemedlemmars hjälp hämta sina huvudsakliga livsförnödenheter — den större delen av dem är nödsakad att förskaffa sig kontanlinkomst genom lönearbete inom jordbruk, skogsbruk eller till landsbygden lokaliserade industrier. För att få en föi delning av grupperna brukare och torpare ur ovannämnda synpunkt, synes man, i likhet med vad socialstyrelsen tillämpat vid en utredning i lantarbetarfrågan, kunna räkna en tredjedel av dessa brukare och jordtorpare såsom företagare och de återstående två tredjedelarna såsom lantarbetare. 1 Antalet personer av lönarbetartyp vid jordbruket skulle härigenom ökas med omkring 50 000. De helt i annan tjänst arbetande jordbruksarbetarna beräknades vid samma tidpunkt uppgå till i runt tal 220 000 personer, Bland dessa återfinner man i första hand den årsanställda personalen, inemot 110 000, fördelande sig sedan gammalt på de båda kategorierna »arbetare med stat» och »tjänare i husbondes kost». De till den förra kategorien hörande gifta statarna och statdrängarna utgöra de större lantegendomarnas mera stabila personal och åtnjuta förutom viss, per år beräknad kontantavlöning även »stat», d. v. s. naturaförmåner i form av fri bostad, visst kvantum mjölk per dag, spannmål, mjöl, ärter m. m. och i regel tillgång till potatisland och trädgårdstäppa. Hustrurna åtaga sig ofta mjölkning på gärden och kunna dessutom ställa sin arbetskraft till förfogande vid skördearbete och betskötsel. De till kategorien »tjänare i husbondes kost» hörande årsanställda manliga och kvinnliga tjänarna erhålla kost och logi hos jordbrukaren och uppbära en ärlig kontantlön. De olika gruppernas storlek har år 1920 beräknats utgöra 40 000 statare, 50 000 ogifta drängar samt 20 000 kvinnliga tjänare; i sistnämnda siffra äro icke inräknade de kvinnliga tjänare, s. k. innejungfrur, som äro anställda uteslutande för husliga sysslor, utan endast s. k. lands- och mjölkjungfrur, vilka förutom visst innearbete i stor utsträckning fä ägna sig ät kreaturens och övriga 1

Se Soc. Medd. årg. 1925, h. 12, s. 1026.

65 husdjurs skötsel samt jord- och trädgårdsarbete. Medan det ogifta tjänstefolket utgör huvudparten av den lejda arbetskraften inom det mindre jordbruket, förekomma statare huvudsakligen pä de större egendomarna. Förutom de till över hundratusentalet uppgående årsanställda behöva emellertid jordbrukarna för längre eller kortare tid av året viss tillfällig personal, såsom sommardrängar, mänadsdrängar och daglönare. Många av dem arbeta vid jordbruket större delen av aret men äro dessemellan nödsakade att söka sin utkomst pä andra områden av arbetsmarknaden, vanligen vid olika slags säsongarbeten. Andra gä från skogsarbete under vintern till vägarbeten, torvmossar o. dyl. under viss tid av sommaren för att under hösten deltaga i skördearbete och tröskning — i vissa trakter även betupptagning samt senare på hösten vid något sockerbruk, då betkampanjen inbryter. Denna jordbrukets stora lösarbetargrupp är mycket svår att rent siffermässigt avgränsa. Med ledning av 1920 års folkmängdssiffror torde man hit kunna räkna omkring 110 000 personer. Med utgångspunkt från de här framlagda siffrorna över den till socialgruppen lantarbetare hänförliga delen av jordbruksbefolkningen kommer man för nämnda lidpunkt upp till i runt tal 270 000 personer, därav 250 000 män. Dessa siffror äro, som nämnts, icke fullt exakta och gälla närmast förhållandena är 1920. Ur arbetsmarknadssynpunkt torde därutöver stora delar av folkräkningsgruppen »hemmavarande i jordbruksarbete deltagande anhöriga», omfattande sammanlagt 355 000 personer, vara att hänföra till arbetstagarkategorierna. Man erhåller sålunda siffran 625 000 såsom ett mått på det högsta antal personer, som kan sägas stå i arbetarställning inom jordbruket. Dess arbetsbehov fylles emellertid icke enbart av dessa utan i många fall även av de i arbetet deltagande företagarna samt hustrurna såväl till företagare som arbetare; enbart antalet arbetarhustrur utgjorde 1920 72 000. Såsom en sista kategori att i detta sammanhang beakta äro barnen i åldrarna närmast under 15 år. I vissa trakter är det sålunda vanligt, att skolbarn deltaga i sommarskötseln av sockerbetorna. »Skörde»- eller »potatislov» kunna dessutom förekomma i skolorna på landsbygden, avsedda just att underlätta de yngres medverkan i jordbruksarbetet. Ovan meddelade data giva vid handen, att jordbruket, säkerligen i större utsträckning än andra näringar, kan räkna med mycket stora reserver av arbetskraft, vilka vid tider av arbetsbrådska kunna ställa sig till förfogande. Å andra sidan torde det ligga i jordbruksdriftens natur att kunna bereda rum åt ett ökat eller minskat antal personer, beroende på att vissa arbeten kunna drivas mer eller mindre intensivt. Under tider av mindre tillgång på arbetskraft kunna vissa arbeten anstå, under det att rikligare tillgång kan tillåta upptagande och utförande av dylika arbeten. I n e d a n s t å e n d e tabell r e d o v i s a s enligt 1927 å r s j o r d b r u k s r ä k n i n g a n t a l e t b r u k n i n g s d e l a r av olika s t o r l e k s g r u p p e r s a m t d e n p å de v a l d a s t o r l e k s g r u p perna belöpande åkerarealen:

5—519235

Storleksklass i hektar åker

Antal brukningsdelar

Åbelöpande antal hektar åker

2—10 10—20 20—30 30—50 50—100 över 100

212 211 59 593 17 114 10 813 5 195 2 469

1 128 446 851 687 422 993 413 402 353 564 393 332

66 Såsom av det föregående framgår, inbegripas i det ovan angivna antalet lejda arbetare såväl de, som hava årsanställning, som de, vilkas anställning är av mer eller mindre tillfällig natur. För de lönarbetare, som endast under kortare tid av året arbeta i jordbruket, måste emellertid lagstadgad reglering av arbetstiden inom denna näring vara av underordnad betydelse, och lagförslaget avser ej heller att i första hand nå dylika arbetarkategorier. Vill m a n lära känna antalet av dem, som lagstiftningen i främsta rummet avser att nå, d. v. s. dem, vilkas arbetstid ansetts vara i behov av reglering, har man att från det funna värdet på antalet lejda arbetare draga antalet av nyssnämnda korttidsarbetare. Vidare bör man frånräkna den personal, som icke intager ren arbetarställning, såsom arbetsledare och andra. Återstoden d. v. s. de i annans tjänst helt eller varaktigt anställda lönarbetarna beräknas icke överstiga 200 000 personer, så gott som uteslutande manliga arbetare. Huru detta antal fördelar sig på olika storleksgrupper av jordbruk låter sig icke statistiskt påvisas men kan dock tämligen väl beräknas. Känt är att på det s. k. storbruket, d. v. s. gårdar med en åkerareal överstigande 50 hektar, belöpa ungefär 100 000 arbetare, samt att på storleksordningen 10 hektar och därunder endast i ringa utsträckning komma lejda arbetare. De 100 000 i det mindre jordbruket varaktigt anställda lönarbetarna fördela sig alltså i huvudsak på storleksklasserna 10—50 hektar. Inom dessa storleksklasser måste med hänsyn till förekomsten av i jordbruket arbetande familjemedlemmar antalet lejda arbetare per arealenhet antagas vara proportionsvis betydligt lägre å de mindre jordbruken än å de större. Då den sammanlagda åkerarealen inom storleksklasserna 20—50 hektar är i det närmaste lika stor som åkerarealen inom storleksklassen 10—20 hektar, måste alltså huvudmassan av det mindre jordbrukets 100 000 lejda arbetare belöpa på storleksklasserna 20—50 hektar, och inom sistnämnda storleksklasser måste av samma skäl den övervägande delen belöpa på storleksklassen 30—50 hektar. Då de jordbruk, i vilka i regel användas flera än två lejda arbetare, måste antagas falla inom storleksklasserna 25 hektar och däröver, skulle alltså lagen bliva direkt tillämplig å jordbruk, som sysselsätta det stora flertalet av de jordbruksarbetare, vilkas arbetstid bör bli föremål för reglering. Antalet jordbruksenheter, som sålunda skulle komma att falla under lagen, torde böra uppskattas till 20- å 25 000. Flera företag i samma ägares hand. I detta sammanhang torde det vara lämpligt att beröra frågan, huru det skall förfaras i det fall, att en och samma arbetsgivare driver flera företag, av vilka ett eller flera var för sig icke sysselsätta flera än två arbetare. För sådant fall uppkommer frågan, huruvida varje företag beträffande lagens tillämplighet skall betraktas såsom fristående eller huruvida det eller de företag, vilka, sedda för sig, skulle falla utanför lagen, böra tillsammans med ett eller flera andra företag betraktas såsom en rörelse och sålunda komma att hänföras under lagen.

67 Dylika frågor hava beträffande rörelser, som avses i allmänna arbetstidslagen, upprepade gånger varit föremål för arbetsrådets prövning. I en av chefen för arbetsrådet John Nordin författad kommentar till allmänna arbetstidslagen 1 hava de grunder, som beträffande berörda spörsmål tillämpats av arbetsrådet, sammanfattats på följande sätt: »För att två eller flera verksamhetsgrenar skola anses såsom en gemensam rörelse är det uppenbarligen icke tillräckligt, att de bedrivas av samma arbetsgivare. Det avgörande är, om de olika verksamhetsgrenarna med hänsyn till organisation och driftsätt slå i sådant samband med varandra, att de från teknisk och måhända särskilt från ekonomisk synpunkt äro att anse såsom en enhet, t. ex. om de drivas med samma drivkraft, om de helt eller delvis betjänas av gemensam personal, om bokföringen är gemensam o. s. v.» De grunder, som sålunda ansetts böra vara vägledande beträffande rörelser, hänförliga till allmänna arbetstidslagens område, synas i stort sett böra bliva vägledande även beträffande nu ifrågavarande företag. Dock lärer man vad angår sistnämnda företag böra uppställa såsom en ovillkorlig fordran för deras betraktande såsom ett företag, att deras inbördes belägenhet är sådan, att utbyte av personal, djurkraft eller arbetsbesparande maskiner är möjlig och lämplig. Detta med hänsyn till att ett av de mest vägande skälen för mindre jordbruksföretags undantagande från lagens tilllämpning just är en befarad svårighet att med begränsade resurser kunna inom i lag fixerade tider komma till rätta med arbetsuppgifter, som hopats på grund av ogynnsam väderlek eller andra förhållanden. Att två eller flera företag av den art, som i föreliggande förslag avses, ekonomiskt kunna betraktas såsom en enhet, med t. ex. gemensamt ordnade anskaffnings- och avsättningsförhållanden, bör således icke vara tillräckligt för att de även i arbetstidshänseende skola anses såsom ett och samma företag. Statens arbeten. Andra stycket i 1 § innehåller de övriga undantag från huvudregeln, som funnits påkallade. Sålunda undantagas från lagens tilllämpning arbeten som bedrivas av staten. Sådana arbeten äro tidigare undantagna från allmänna arbetstidslagens tillämpning, och skäl saknas att på jordbrukets område tillämpa en annan grundsats. Till statens arbeten höra bl. a. arbeten, lydande under statens arbetslöshetskommission. Ackordsarbeten. Nästa undantag gäller de s. k. ackordsarbetena. Ackordsavtalet är en inom det egentliga jordbruket mindre använd avlöningsform. Dels är denna avlöningsform med hänsyn till dragarna i regel mindre användbar vid körningar med djurkraft, och dels är jordbruksarbetets natur sådant, att det kräver särskild omsorg, som ej låter sig väl förenas med den forcerade arbetstakt, ackordsarbete mestadels föranleder till. Ackordsarbete förekommer huvudsakligen endast beträffande tillfälliga arbetare, och mera 1 John Nordin: »8-timmarslagen, redogörelse för tillämpningen av bestämmelserna i lagen om arbetstidens begränsning under åren 1919—1932». (Sthlm 1933.)

68 undantagsvis i fråga om statare och andra fasta arbetare såsom vid skördearbete och dylikt. Beträffande vissa slag av arbete brukas ackordsformen allmänt, såsom vid rensning och upptagning av rotfrukter. Den brukas även vid en del andra arbeten, vilka kunna kontrolleras efter utförandet, såsom dikesgrävning och andra grundförbättringsarbeten, skogshuggning, vissa arbeten vid hö- och sädesskörden såsom höhässjning och skyl ning ävensom vid gödselkörning. Att inordna inom jordbruket regelmässigt förekommande ackordsarbeten under fasta arbetstidsregler stöter på särskilda svårigheter och torde stundom vara praktiskt taget omöjligt. Värdet av ackordssystemet skulle för arbetaren väsentligt förminskas, därest han icke vore i tillfälle att anpassa arbetstidens längd och förläggning efter väderleks- och temperaturförhållanden, och för arbetsgivaren måste det ofta ställa sig omöjligt att kontrollera arbetstiden. De sakkunniga hava under sådana förhållanden funnit det vara mest ändamålsenligt att från förevarande arbetstidsreglering undantaga arbeten, som utföras mot ackordsersättning. Till förhindrande av missbruk har dock föreslagits, att undantaget endast skall avse arbete, som i regel utföres mot ackordsersättning. Härmed avses i första rummet arbetets art; det skall vara ett sådant arbete, som allmänt utföres å ackord, t. ex. rensning och upptagning av rotfrukter. Men uttrycket medgiver även, att ett arbete, som måhända endast på en viss ort eller en viss gård regelmässigt utföres såsom ackordsarbete, skall vara undantaget. Däremot skola mera tillfälliga ackordsöverenskommelser icke konstituera undantag. Husligt arbete. Undantaget för husligt arbete syftar närmast på sådana i lantbrukshushåll sysselsatta tjänare, i regel kvinnliga, vilka, ehuru de uteslutande eller huvudsakligen utföra husligt arbete, likväl äro anställda i och för jordbruksdriften och alltså i rörelsen. Tjänare, som äro anställda i lantbrukarens och hans familjs personliga hushåll, falla utanför lagen, enär de icke hava sin verksamhet i själva jordbruksrörelsen, någon dess binäring etc. De falla jämväl utanför allmänna arbetstidslagen, enär privata hem och hushåll icke äro rörelser eller särskilda arbetsföretag i sistnämnda lags mening. Djurskötsel. Det sista av de sakkunniga föreslagna undantaget från lagens tillämpning gäller arbete, som innefattar djurskötsel. Även till dylikt arbete skall dock vid lagens tillämpning hänsyn tagas så till vida, som djurskötare skall räknas med vid bestämmandet av ett företags storlek enligt första stycket. Ett jordbruksföretag, som sysselsätter en kreatursskötare och två andra arbetare, skall således anses underkastat lagen, och dess arbetstidsregler skola tillämpas på de två, som icke syssla med djurvård. Ett dylikt företag sysselsätter ju flera än två arbetare och är sålunda av den storleksklass, att det principiellt bör komma in under lagen.

69 Då det heter, att arbete, som innefattar djurskötsel, skall undantagas från lagens tillämpning, så betyder det icke, att undantaget träder i tillämpning endast i fråga om arbete av mera varaktig natur. Även ett tillfälligt arbete med djurskötsel, utfört av någon, vars arbetstid eljest regleras av lagen, skall således anses undantaget. Om således en icke djurskötare tillfälligtvis eller vid sidan av sitt egentliga arbete tager befattning med något till djurvården hörande arbete, skall vid lagens tillämpning på hans övriga arbetstid ingen hänsyn tagas till den tid, som åtgått för djurvården. Kreatursskötarnas nuvarande arbetstid uppvisar vid jämförelse med övriga jordbruksarbetares arbetstid flera olikheter. Sålunda är, vad först beträffar nettoarbetstiden, kreatursskötarnas arbetstid åtskilligt längre än arbetstiden för övriga jordbruksarbetare. 1 Detta gäller såväl dygnsarbetstiden som vecko- och årsarbetstiden. Vidare uppvisar kreatursskötarnas arbetstid den skillnaden i förhållande till övriga jordbruksarbetares, att kreatursskötarens arbetstid i regel omfattar även sön- och helgdagar, under det att av övriga jordbruksarbetare endast de, som äro körkarlar, hava vissa arbetsuppgifter å sådana dagar, nämligen ombesörjandet av dragarnas rykt, utfodring och övriga vård, varjämte de stundom hava att ersätta djurskötare, som har fridag. Enär kreatursvården enligt sakens natur måste omspänna större delen av dygnets 24 timmar, äro kreatursskötarnas arbetstimmar utspridda under en betydligt större del av dagen än övriga jordbruksarbetares. Under det att bruttoarbetstiden för egentliga jordbruksarbetare vanligen utgör nettoarbetstiden plus måltidsrasterna, tillkomma för kreatursskötarna andra av djurvården betingade uppehåll i det dagliga arbetet. Å andra sidan är kreatursskötarnas dagliga arbetstid av jämförelsevis konstant varaktighet året runt, under det att övriga jordbruksarbetares dagliga arbetstid uppvisar stora växlingar allt efter årstiderna. Skillnaden mellan sommarhalvårets sammanlagda arbetstid och den sammanlagda arbetstiden för vinterhalvåret blir härigenom för kreatursskötarnas del obetydlig men för övriga jordbruksarbetare påfallande stor. Kreatursskötarnas nettoarbetstid torde under nuvarande förhållanden i regel icke behöva överstiga 10 timmar om dygnet. Även om en viss förkortning av denna arbetstid stundom kan tänkas vara möjlig att genomföra medelst en koncentrering av arbetsuppgifterna, lärer dock även här i de flesta fall en förkortning av någon betydelse icke kunna ernås med mindre arbetsstyrkan utökas. Den för en i och för sig önskvärd arbetstidsförkortnings åstadkommande erforderliga ökningen av arbetsstyrkan skulle enligt de sakkunnigas mening för många jordbrukare bliva ekonomiskt oöverkomlig. En utökning av arbetskraften kan också befaras lända till minskad inkomst för dem, som vid tiden för åtgärdens vidtagande äro sysselsatta i ladugårdsarbete. 1

Jmf. Jordbruksutredningens betänkande VIII s. 65.

70 Även om nettoarbetstiden kan nedbringas till en hygieniskt och socialt sett tillfredsställande längd, kan dock en sådan åtgärd bliva av mindre värde för arbetaren, därest arbetstiden genom att under dagens lopp avbrytas av ett flertal jämförelsevis kortvariga uppehåll blir utspridd över större delen av dagen. För arbetaren kan det nämligen komma att ställa sig svårt att utnyttja sådana uppehåll såsom fritid på samma sätt som en längre sammanhängande ledighet efter arbetets slut för dagen. I särskild grad gäller detta ett sådant yrke som kreatursskötarens. För den, som arbetar i en ladugård, blir det exempelvis knappast möjligt att under de relativt kortvariga uppehåll, som kunna bli en följd av förkortad nettoarbetstid, hinna med omklädsel och annat sådant, som är nödvändigt för att s. a. s. komma ur arbetet och känna sig fri. Ej heller kan han under de tider på dagen, då de flesta människor äro i arbete, bli i tillfälle till sådan samvaro med andra, som arbetstidslagstiftningen syftar till att möjliggöra. Det kan ifrågasättas, om icke under sådana förhållanden ett arbetsförbud skulle bliva mera till skada än gagn. Även ur den synpunkten att det för arbetsgivaren måste bliva förenat med särskilda svårigheter att kunna kontrollera en av andra avbrott än sedvanliga måltidsraster uppdelad arbetstid, synes det mindre välbetänkt att i lag påbjuda sådana avbrott såsom obligatoriska. De sakkunniga hålla före att, därest förevarande förslag upphöjes till lag, blotta tillvaron av denna skulle komma att utöva ett sådant inflytande på kreatursskötarnas arbetsavtal, att de reella motsättningar, som kunna förefinnas mellan deras och övriga jordbruksarbetares arbetsvillkor, komma att utjämnas s. a. s. av sig självt. Med denna uppfattning anse de sakkunniga det lämpligaste vara, att låta praxis anvisa en framkomlig väg, innan lagstiftningen ingriper med tvångsföreskrifter, och detta så mycket hellre som utvecklingen för närvarande, åtminstone vad de större ladugårdarna beträffar, synes peka mot en ökad rationalisering av ladugårdsarbetet i arbetstidsförkortande syfte. I allt större utsträckning synes t. ex. försök göras att förenkla foderordningen i ladugårdarna och att övergå från tre gånger till två gånger mjölkning per dag. Det k a n befaras, att en tvångsvis genomförd förkortning av arbetstiden i ladugårdarna skulle inverka störande på dylika försök. Ett vägande skäl för lagstiftaren att beträffande djurskötseln framgå med all varsamhet utgör det förhållandet, att i de länder, där arbetstidslagstiftning genomförts på jordbrukets område, undantag städse gjorts beträffande djurskötseln. I detta hänseende hänvisas till den framställning om arbetstidsförhållandena i främmande länders jordbruk, som såsom bilaga fogats till detta betänkande. De sakkunniga hava alltså funnit övervägande skäl tala för att för närvarande icke föreslå lagstadgad reglering av kreatursskötarnas arbetstid. Vad de sakkunniga i det föregående andragit angående djurvården har

71 närmast avsett de egentliga kreatursskötarnas arbete. Vad som sagts angående möjligheten och lämpligheten av en lagstadgad reglering av de egentliga kreatursskötarnas arbetstid, har emellertid i stort sett sin tillämpning även å dem, som syssla med annan djurvård, och det synes icke kunna komma i fråga att i förevarande hänseende tillämpa olika regler på olika former av djurvård. De sakkunniga hava därför från huvudstadgandet i 1 § undandragit varje slag av djurskötsel. Till djurskötsel bör enligt de sakkunnigas mening hänföras allt arbete, som erfordras för husdjurens skötsel och vård, såsom utfodring och vattning, rykt, rengöring av djurstallar, mjölkning, fårklippning, utsläppande på bete, intagande från betesgång och vallning. Denna uppfattning lärer även stå i överensstämmelse med den mening, som i ett flertal rättsfall uttalats av arbetsrådet. Sålunda har arbetsrådet förklarat bl. a., att den lagstadgade arbetstidsbegränsningen beträffande kuskar, som hade att dels rykta hästar och dels förrätta körslor, endast gällde det senare arbetet, samt att arbete, som ålåge stallnattvakter i ett bryggeri, i vilket arbete inginge att tillse, att hästarna under natten hade foder, samt att om morgnarna vara behjälpliga med renhållningen i stallen, vore att hänföra till djurskötsel. Över huvud taget har arbetsrådet efter 1921 års revision av allmänna arbetstidslagen tillämpat den regeln, att den del av en arbetares arbete, som utgöres av hästskötsel, d. v. s. den form av djurvård, som kommit under arbetsrådets bedömande, under alla förhållanden är undantagen från nämnda lags tillämpning. Denna regel bör givetvis hava motsvarande tillämpning å all annan djurvård. Den i andra stycket av 1 § förekommande regeln, att arbetare, som uteslutande eller huvudsakligen användes till arbete med djurskötsel, skall räknas med vid bestämmandet enligt första stycket av det antal arbetare, som i regel användes till arbete för arbetsgivares räkning, synes icke böra givas en så vidsträckt tillämpning, att den skall omfatta exempelvis en mjölkerska, vilkens arbete i arbetsgivarens tjänst inskränker sig till några få timmar dagligen. Visserligen kan om en sådan arbeterska sägas, att hon, under den tid hon arbetar åt arbetsgivaren, uteslutande användes till arbete med djurskötsel, men därest den huvudsakliga delen av hennes arbetsdag icke alls ägnas åt arbetet i arbetsgivarens tjänst, torde det vara följdriktigast att icke anse henne såsom en sådan arbetare, som skall räknas med, då det gäller att avgöra, om i företaget äro anställda så många lönarbetare, att företaget skall vara underkastat lagen eller ej. Att t. ex. en hos en arbetsgivare anställd innejungfru, som under någon kortare del av arbetsdagen sysselsattes i arbetsgivarens ladugård med mjölkning, icke skall räknas med vid bestämmandet av nyssberörda antal arbetare, torde direkt framgå av paragrafens ordalydelse; så mycket mindre synes en person, som icke utför annat arbete åt arbetsgivaren än berörda mjölkningsbestyr, böra tagas med vid samma beräkning.

72 2 §•

Medlem av arbetsgivarens familj. Att sådana jordbruk, som drivas uteslutande av företagaren själv och hans familjemedlemmar, icke böra omfattas av en för jordbruket i övrigt gällande, lagstadgad arbetstidsreglering utan i stället böra vara fria från all lagstadgad reglering av arbetstiden, torde näppeligen bestridas av någon. Det måste förutsättas, att förhållandet mellan medlemmar av en och samma familj ytterst utformas efter andra hänsyn än dem, som bestämma förhållandet mellan en arbetsgivare och hans arbetare, och att därför också familjebandet i sig självt innesluter det korrektiv mot missbruk, som en lagstiftning å ifrågavarande område är avsedd att utgöra. Redan vid internationella arbetsorganisationens konferens i Washington 1919 undantogos — i det då antagna förslaget till konvention angående begränsning av arbetstiden i industriella företag — sådana företag, i vilka endast sysselsattes medlemmar av samma familj. De rena familjejordbrukens undantagande från nu ifrågavarande lagstiftning utgör därför ett uttryck för en internationellt erkänd princip. Ett uttryck för denna princip är också allmänna arbetstidslagens undantag för medlemmar av arbetsgivarens familj. Detta undantag är något vidare än konventionsförslagets. Arbetstidslagen undantager nämligen var och en, som är att betrakta såsom familjemedlem, även om företaget i fråga sysselsätter andra arbetare, under det att konventionsförslaget begränsar undantaget till sådana företag, där alla arbetare äro familjemedlemmar. Att den svenska arbetstidslagens utformning av undantaget är att föredraga framför konventionsförslagets, synes uppenbart, om man över huvud taget anser, att det är familjebandet såsom sådant som påkallar undantaget; och någon anledning att icke i nu förevarande lagstiftning i oförändrad form upptaga den allmänna arbetstidslagens regel om familjemedlemmars undantagande synes ej föreligga. På jordbrukets område kommer detta undantag att få en vidsträckt tilllämpning. Om man bortser från de brukningsdelar under 10 hektar åker, vilka utgöra inemot 80 procent av hela antalet brukningsdelar i riket, och vilka ändock måste antagas komma att falla utanför lagen, kominer undantaget beträffande familjemedlemmar likväl att omfatta en stor del av bondebruken, till vilka pläga hänföras brukningsdelar om 10—50 hektar åker. Begreppet familj kan givas olika innehåll, beroende på om man tagerhänsyn endast till släktskap eller såväl till släktskap som samboende och annan gemenskap i levnadsförhållanden. Uttrycket »medlem av arbetsgivarens familj» infördes i den svenska arbetslagstiftningen genom 1912 års lag om arbetarskydd. Yrkesfarekommittén, som 1909 framlade det förslag, på vilket arbetarskyddslagen grundades, anförde såsom skäl för familjemedlemmars undantagande från arbetarskyddslagstiftningen kommitténs önskan att bevara hemmet och fa-

miljelivet från det tvång och intrång, som lagens bestämmelser, särskilt angåiende minderårigas arbete och inspektionen, eljest i många fall skulle förorsaka. Ett stöd för kommitténs önskan i nu förevarande avseende torde, sade kommittén, föreligga i de känslor av samhörighet och tillgivenhet, som väl i regel rådde mellan medlemmar av samma familj och som utgjorde en ersättning av lagens skyddsföreskrifter. Till medlemmar av arbetsgivarens familj hänförde yrkesfarekommittén emellertid endast anförvanter i rätt ned- eller uppstigande led samt hustru eller man till arbetsgivaren. Kommittén framhöll, att hustru eller man till arbetsgivaren intoge en särställning så till vida, att den ena maken med hänsyn till äkta makars ställning till varandra enligt svensk lag icke kunde betraktas såsom arbetare i förhållande till den andra maken såsom arbetsgivare. I den kungl. proposition, varigenom arbetarskyddslagen framlades (prop. 104: 1912), anförde föredragande departementschefen, att uttrycket »medlem av arbetsgivarens familj» icke finge fattas allt för snävt. Under detta uttryck borde enligt departementschefens mening inbegripas icke blott anförvanter i rätt ned- och uppstigande led samt arbetsgivarens make utan även avlägsnare släktingar och t. o. m. oskylda personer såsom fosterbarn och myndlingar, när de levde i gemensamt bo med arbetsgivaren eller tillhörde hans hushåll. Då arbetstidskommittén i sitt betänkande 1918 från arbetstidslagen undantog bl. a. medlem av arbetsgivarens familj, motiverade arbetstidskommittén detta undantag allenast med, att det överensstämde med arbetarskyddslagen. Icke heller i förarbetena till sjöarbetstidslagen, vilken undantager »person tillhörande redarens familj», lämnas någon särskild motivering för undantaget. I propositionen till sjöarbetstidslag (nr 364:1919) säges blott angående undantaget för personer tillhörande redarens familj, att härmed ernåddes överensstämmelse med det då föreliggande förslaget till allmän arbetstidslag. I Washingtonkonventionen gives icke någon närmare definition å begreppet familj. Konventionsförslagets franska text använder uttrycket »les membres d'une méme famille» och den engelska texten »members of the same family». Den svenska allmänna arbetstidslagens rättspraxis, sådan den utformats av arbetsrådet, har icke gått emot den av departementschefen vid arbetarskyddslagens antagande hävdade innebörden av begreppet familj. Såsom exempel å denna rättspraxis kan anföras, att anförvant i rätt nedstigande led, en son till arbetsgivaren, förklarats vara undantagen från lagen, även om sonen vore gift och hade eget hushåll. Dylikt släktförhållande har ansetts böra konstituera undantag även i det fall, att släktskapet förelåge mellan arbetaren och en delägare i enkelt bolag, vilken sålunda betraktades såsom arbetsgivare. Däremot har delägare i aktiebolag

icke ansetts såsom arbetsgivare i förhållande till delägarens i aktiebolagets tjänst anställde son. En fosterbroder till arbetsgivarens hustru har förklarats icke vara undantagen, och ej heller »en arbetare, som sedan sitt 14:de år varit i arbetsgivarens tjänst och hos honom åtnjutit kost samt mera betraktades som medlem av arbetsgivarens familj». Den nu lämnade redogörelsen för innebörden av uttrycket medlem av arbetsgivarens familj giver icke full ledning för uttryckets tolkning i varje förekommande fall. Ur redogörelsen torde dock följande två regler kunna härledas. 1) Alltid undantagna: a) anförvanter i rätt ned- eller uppstigande led, b) maka eller make, c) adoptivbarn och adoptivföräldrar. 2) Undantagna under förutsättning håll med arbetsgivaren:

av samboende

eller gemensamt

hus-

a) syskon, b) svågrar och svägerskor, c) magar och svärdöttrar, d) svärföräldrar, e) fosterbarn, f) myndlingar. Det torde å ena sidan kunna ifrågasättas, om myndlingar städse skola vara undantagna i fall av samboende eller gemensamt hushåll med för myndaren såsom arbetsgivare, men å andra sidan torde mellan samtliga de under 2) här ovan upptagna personerna och deras arbetsgivare sådan särskild familjesamhörighet kunna föreligga även utan samboende eller gemensamt hushåll, att det kan synas rimligt, att även i sådant fall undantaget för familjemedlemmar blir tillämpat. Likaså torde fall kunna tänkas, då än avlägsnare släktingar böra hemfalla under undantaget. Att i en allmängiltig regel närmare bestämma alla de fall, då undantag bör ske, torde icke låta sig göra, utan lärer det få ankomma på praxis att uppdraga gränserna härutinnan. Minderåriga. I detta sammanhang må beröras lagförslagets ställning till minderåriga arbetare. I 9 § av arbetarskyddslagen stadgas förbud mot minderårigs användande till arbete, förrän den minderårige fyllt tretton år. Denna bestämmelse gäller dock ej arbete inom jordbruk. Förslag om förbudets utsträckande till att avse även minderåriga inom jordbruket har tidigare vid olika tillfällen framförts inom riksdagen men avvisats. Då socialstyrelsen i sitt den 2 november 1925 avgivna betänkande med

75 förslag till reviderad lag om arbetarskydd (Statens offentliga utredningar 1925: 34) avhandlade frågan om likställighet inför arbetarskyddslagen mellan industriens och jordbrukets arbetare, framförde styrelsen mot kravet på sådan likställighet, att arbetet inom jordbruket i flera hänseenden vore olika industriarbetet. Sålunda företedde det vanligen ej den enformiga sysselsättningen i hygieniskt mindre tillfredsställande omgivningar, vilket ansetts karakterisera fabriksarbetet, och som varit den närmaste anledningen till inskränkningen i avseende å minderårigas arbete inom industrien. Med hänsyn härtill hade styrelsen också undantagit jordbruksarbetet från tillämpning av lagens bestämmelser rörande bl. a. minderårigas användande till arbete. Då Kungl. Maj:t sedermera i proposition (nr 40) till 1931 års riksdag föreslog vissa ändringar i arbetarskyddslagen, bibehölls undantaget beträffande minderåriga arbetare inom jordbruket med den motiveringen, att det icke torde vara av något avsevärdare behov påkallat att inrymma jordbruksarbetet bland lagens bestämmelser om minderåriga. I anledning av att två vid 1931 års riksdag väckta motioner (1:206 och 11:352) bl. a. innefattade krav på borttagande av denna begränsning, anförde andra lagutskottet (i utlåtande nr 24), att utskottet vore av den meningen, att lagens föreskrifter om minderårigas användande till arbete icke lämpligen kunde göras tillämpliga å jordbruksnäringen, och riksdagen godkände utskottets utlåtande i denna del. I en motion vid 1932 års riksdag (11:61) framfördes ånyo kravet, att arbetarskyddslagen skulle göras tillämplig även på jordbrukets område, alltså även i vad den innehöll bestämmelser om minderårigas användande till arbete i denna näring. Andra lagutskottet anförde bl. a. i anledning av denna motion (i utlåtande nr 14), att då några nya skäl för en ändring av arbetarskyddslagen i denna del icke framkommit, ansåge sig utskottet icke böra tillstyrka riksdagen att frångå sitt vid 1931 års riksdag fattade beslut i ämnet, och riksdagen beslöt i enlighet med den av utskottet uttalade meningen. Även vid 1933 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren väckt motion (nr 80), att arbetarskyddslagen skulle utsträckas till att omfatta jordbruket, men motionen vann ej riksdagens bifall. Frågan om de minderårigas användande till arbete inom jordbruket torde icke nu befinna sig i väsentligt ändrat läge. I den mån minderåriga under tretton år deltaga i jordbruksarbete, lärer det som regel ske i egenskap av medlemmar av företagarens familj. Den omständigheten, att lagstadgad arbetstidsreglering nu föreslås beträffande jordbrukets arbetare, torde icke heller i och för sig kunna åberopas såsom skäl för ett förbud att i jordbruksarbete använda minderåriga under tretton år. Frågan härom torde under alla omständigheter icke böra upptagas till behandling annat än i sammanhang med spörsmålet om en vidsträcktare tillämpning av arbetarskyddslagen på jordbrukets område. En konsekvens av de sakkunnigas ställningstagande i denna del blir, att

jämväl minderåriga under tretton år, i den mån de komma att användas till arbete, som är underkastat den föreslagna lagen, skola inräknas i det antal arbetare, som är avgörande för, huruvida ett arbetsställe skall hemfalla under lagen eller ej. I allmänna arbetstidslagen stadgas vissa inskränkningar i rätten att använda minderårig arbetare till arbete å övertid. Med minderårig arbetare förstås då arbetare, som icke fyllt aderton år. De skäl, som föranlett de sakkunniga att icke föreslå förbud för minderåriga under tretton år att användas i jordbruksarbete, kunna jämväl anföras som skäl för att, beträffande övertidsarbete, icke göra skillnad mellan vuxna och minderåriga såvitt jordbruket angår. Härtill kommer, att övertidsarbete inom jordbruket kan antagas bliva både sällan förekommande och av kortvarig natur. På det hela taget torde det huvudsakligen komma att röra sig om hjälp vid skördearbetet. Dylikt arbete lärer med fog kunna sägas vara ett sådant som icke »företer den enformiga sysselsättningen i hygieniskt mindre tillfredsställande omgivningar», vilket karakteriserar fabriksarbetet, och som varit den närmaste anledningen till inskränkningen i avseende å minderårigas användande till arbete inom industrien. Befäl och kontorspersonal. Att lantbruksinspektor eller annan befattningshavare med uppgift att leda och fördela arbetet icke skall anses såsom arbetare i lagförslagets mening överensstämmer med vad som gäller enligt allmänna arbetstidslagen, som undantager verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning. Arbetsrådet har i fall, som dragits under dess bedömande, till befattningshavare i överordnad ställning hänfört föreståndare, verkmästare och förmän inom olika verksamhetsområden, allt under förutsättning att de icke eller endast undantagsvis deltoge i det av dem ledda arbetet. I enstaka fall hava dit räknats även befattningshavare, vilka på ett mera regelbundet sätt deltagit i arbetet, men vilkas huvudsakliga uppgift varit att leda arbetet för ett större antal arbetare. Till dem, som icke böra anses såsom arbetare i lagförslagets mening, höra självfallet även de, som uteslutande utföra kontorsarbete, d. v. s. bokhållare och annan kontorspersonal. Vad lagförslaget innehåller i denna del är avsett att överensstämma med motsvarande stadgande i allmänna arbetstidslagen. Elever. Lagförslaget utsäger ingenting angående den ställning elever inom jordbruk och trädgårdsskötsel böra intaga. Arbetsrådet har förehaft frågan om, vilken ställning elever å vissa, under allmänna arbetstidslagen hänförliga områden (skrädderier och syateljéer) skulle intaga, och har därvid förklarat, att dessa elever, så länge de erlade avgift för undervisningen och icke för sitt arbete mottoge någon som helst ersättning, vare sig i form av penningar, fri kost, fritt husrum eller på annat sätt, icke vore att räkna såsom arbetare, men att de under tid, då de icke erlade avgift

77 för undervisningen, eller då de för sitt arbete i någon form mottoge ersättning, vore att räkna såsom arbetare enligt arbetstidslagen. Den regel arbetsrådet följt beträffande nu nämnda elever, finna de sakkunniga böra tilllämpas även beträffande sådana elever, som kunna förekomma å de områden lagförslaget omfattar. 3 §• Utlåtanden och beslut av arbetsrådet. Denna paragraf har avfattats i överensstämmelse med motsvarande lagrum i allmänna arbetstidslagen. De sakkunniga hava nämligen funnit arbetsrådet vara det naturligaste och lämpligaste organet för bedömande av tveksamma eller tvistiga frågor inonr lagförslagets ram. Emellertid skall lika litet här som inom allmänna arbetstidslagens område vanlig domstol avkopplas från handläggning av förekommande tvistefrågor. Till domstolarnas avgörande måste självfallet höra frågor av kriminell natur, men även för lösandet av civila tvistefrågor å förevarande område står det en var öppet att gå till domstol antingen direkt eller för att få ett av arbetsdomstolen avgivet utlåtande, som han anser icke stå i överensstämmelse med lagen, korrigerat. I tre fall föreslå dock de sakkunniga, att arbetsdomstolen skall hava att fatta beslut med bindande verkan för domstol. Dessa fall äro, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant arbete, å vilket förslaget äger tillämpning, huruvida viss arbetstagare är att enligt förslaget räkna såsom arbetare, eller huruvida djurskötare skall inräknas i det antal arbetare, som är avgörande för frågan, om arbetsstället skall hemfalla under förslaget eller ej. Dessa fall äro sådana, då arbetsrådets speciella sakkunskap ansetts böra vara utslagsgivande. I annat sammanhang föreslå de sakkunniga, att arbetsrådet vid handläggning av frågor, hänförliga till den nu föreslagna lagen, skall bestå även av representanter, som äro förtrogna med jordbruksfrågor. 4 §• Olika slag av arbetstid. Arbetstidens uppdelning i ordinarie arbetstid och övertid står i överensstämmelse med den allmänna arbetstidslagen. Denna uppdelning hänför sig icke, såsom merendels i kollektivavtalen, till frågan om betalningen för arbetet. 1 Lagen lämnar således öppet, om arbete å 1 Ett exempel på övertidsarbete, som icke skall ersättas efter högre taxa än arbete, utfört å ordinarie arbetstid, erbjuder riksavtalet mellan Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetareförbundet, vilket såsom övertidsarbete betraktar vakt-, vattnings- och a n n a t förekommande arbete om högst 4 timmar per arbetare varannan sönoch helgdag, men som samtidigt förklarar, att sådant arbete skall ersättas med ordinarie timlön. Å a n d r a sidan förekomma till övertidsarbete icke hänförliga arbeten, för vilka kollektivavtalen föreskriva särskild ersättning. Ett sådant arbete utgör såväl enligt nyssn ä m n d a avtal som enligt avtalet mellan Allmänna arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetareförbundet erforderlig natteldning. Likaså stadgas i riksavtalet för jordbruket, att timavlönad arbetare, som kör dragare, äger rätt till särskild ersättning för rykt av dragare m. m., vilket arbete dock icke, vare sig i fråga om timavlönad arbetare eller

78 övertid skall ersättas efter högre taxa än arbete å ordinarie arbetstid. Av sikten med uppdelningen är i stället att åstadkomma en sådan planläggning av arbetet, att det i regel kan utföras å ordinarie arbetstid, under det att den medgivna övertiden i huvudsak skall vara en reserv att tillgripa för oförutsedda händelser, vilka förrycka den uppgjorda normalarbetsplanen. Ordinarie arbetstid och övertid utgöra tillsammans den arbetstid, som enligt lagen får uttagas. 5 §• Ordinarie arbetstid. I denna paragraf hava sammanförts de bestämmelser, som reglera den ordinarie arbetstiden. Första momentet, som gäller samtliga de företag, å vilka lagen skall tillämpas, innehåller bestämmelser om årsarbetstid och dygnsarbetstid. I de följande momenten regleras veckoarbetstiden. Andra momentet innehåller bestämmelser för veckoarbetstiden i jordbruk med tillhörande binäringar, under det att tredje momentet reglerar veckoarbetstiden för självständigt bedriven trädgårdsskötsel. Då jordbrukets och de med jordbruk jämställda näringarnas arbetsmängder växla i omfång under loppet av ett år, kan såsom utslagsgivande regleringsperiod icke väljas kortare tidrymd än ett år. De sakkunniga hava därför till en början fixerat ett visst timantal, 2 600 timmar, såsom årsmaximum. Behovet av en längre årsarbetstid inom jordbruket än i industrien har klarlagts i den allmänna motiveringen. Här skall endast erinras om, att det valda årstimantalet 2 600 understiger årsarbetstiden enligt samtliga i 1935 års riksavtal för jordbruket intagna arbetstidstablåer. Året har uttryckts såsom tolv månader i följd, huvudsakligen därför, att årsanställning i jordbruket i regel icke omfattar hela kalenderår utan vanligen delar av två, så att anställningen löper från en viss dag det ena året till motsvarande dag det följande året. För arbetsgivaren står det sålunda öppet att såsom regleringsperiodens begynnelsedag välja vilken dag på året som helst. Med arbetstid i förslagets mening avses den tid, då arbetaren står till arbetsgivarens förfogande. Raster skola alltså frånräknas, vilket även uttryckligen tillkännagives i paragrafen. Med raster avses avtalade, i arbetsplanen ingående raster, t. ex. ordinarie måltidsraster men ej under pågående arbete inträffande tillfälliga uppehåll, t. ex. vilopauser för dragare eller avbrott på grund av oväder eller maskinskada. Om däremot någon arbetsdag av någon inträffad anledning förkortas på det sätt, att arbetet begynner senare eller avslutas tidigare än vanligt, bör arbetsgivaren icke vara pliktig att räkna förkortningstiden såsom arbetstid. Tid, som åtgår för förflyttning på annat sätt avlönade arbetare, hänföres till övertidsarbete. Särskild ersättning skall jämväl utgå för den förlängda ordinarie arbetstid, som medgivits dels i riksavtalet med en respektive en halv timme per dag under var och en av två respektive fyra månader under året dels ock i det nya lokalavtalet för Skåne med en timme å lördagar, som infalla under månaderna april—september.

79 från arbetarens bostad och till arbets- eller utryckningsplatsen och omvänt, ingår icke i arbetstiden, men väl tid, som åtgår för ut- och inryckning. Maximitiden för dygn hava de sakkunniga fixerat till 10 timmar, och det är enligt de sakkunnigas mening uteslutet att för jordbrukets del tänka sig en längre gående begränsning för dygn. För jordbrukaren måste det stå öppet att under ett visst antal dagar på året använda sina arbetare till arbete upp till 10 timmar om dygnet. Med hänsyn till den reglering av veckoarbetstiden, som de sakkunniga föreslå, lärer högsta antalet 10-timmarsdagar, som det i regel kan bliva fråga om att uttaga under loppet av en tolvmånadersperiod, icke komma att överstiga 125. Att icke fullfölja arbetstidens reglering längre än till bestämmandet av maximiantalet arbetstimmar för år till 2 600 och en begränsning av dygnsarbetstiden till 10 timmar skulle vara till föga gagn. En sådan reglering skulle icke erbjuda tillräcklig garanti för en för arbetaren förbättrad ordning på ifrågavarande område, och för arbetsgivaren skulle införandet av ett snävt årsmaximum utan andra kompletterande bestämmelser än en i förhållande till årsbegränsningen lindrigare tillskuren begränsning av dygnsarbetstiden medföra risk för oavsiktligt överskridande av det tillåtna årstimantalet. En dylik risk föreligger icke för den arbetsgivare, vars arbetsområde faller under allmänna arbetstidslagen. Nämnda lag maximerar ju ej arbetstiden för år utan endast för dygn och vecka, och beträffande vecka med ett för årets alla veckor konstant timantal. Så snart en sådan arbetsvecka är förbi, behöver arbetsgivaren, för att uppfylla lagens arbetstidsföreskrifter, icke vidare taga med i beräkning den under veckan uttagna arbetstiden. En likformig uppdelning av de 2 600 timmarna på månader, veckor eller andra perioder är såsom förut nämnts för jordbrukets del uteslutet. Fördelningen måste ske efter en varierande skala. Att utfinna en sådan för jordbrukets växlande arbetsmängder lämpad och för olika slag av jordbruk i landet enhetlig skala är förenat med svårigheter. Det kan tänkas ske enligt ettdera av två olika system. Man kan gestalta delperiodernas timantal enligt ett rörligt system, d. v. s. stadga rätt för arbetsgivaren att underett visst antal perioder uttaga ett visst antal arbetstimmar och under andra perioder ett annat antal arbetstimmar med rätt för arbetsgivaren att själv bestämma, huru perioderna skola fördelas under året. En annan utväg är att tillämpa ett kalenderbundet system, vilket innebär, att m a n i lagtexten utsäger vilket antal arbetstimmar, som högst må uttagas under var och en av årets olika månader, veckor eller andra delperioder. För en tillämpning av det rörliga systemet talar jordbrukets och de därmed jämställda näringarnas beroende av klimat, årstider och väderlek. Om jordbrukaren för en tidrymd av tolv månader i följd har att röra sig med ett knappt tillmätt maximum arbetstimmar, måste det givetvis vara i jordbrukarens intresse att kunna så fullständigt som möjligt utnyttja detta maximum, och för att han skall kunna göra detta, måste h a n hava möj-

80 ligheter att anpassa uttaget av arbetstimmarna allt efter växlingarna i mängden av arbetsuppgifter. Då de olika tidpunkterna för ökning och minskning av arbetsuppgifterna äro beroende av väderlekens växlingar och förty icke kunna med säkerhet på förhand beräknas, och då dessa tidpunkter ställa sig olika för jordbruk i skilda delar av landet, måste ett kalenderbundet system medföra olägenheter för arbetsgivaren. I den mån han icke varit i tillfälle att under en viss kalenderperiod uttaga det för denna period medgivna timantalet, går han förlustig de timmar, som under perioden blivit outnyttjade, vilket kan föranleda till, att det under en senare infallande kalenderperiod medgivna antalet ordinarie arbetstimmar icke räcker till. Med hänsyn härtill har det för de sakkunniga framstått såsom önskvärt att utfinna en tidskala enligt det rörliga systemet. En mångfald enligt detta system uppgjorda förslag hava prövats. De hava inneburit, att det skulle stå arbetsgivaren fritt att bestämma, huru stor del av den för en tidrymd av tolv månader i följd medgivna ordinarie arbetstiden skulle uttagas under loppet av en var av de under denna tidrymd infallande kalenderveckor na, dock med iakttagande av att arbetstiden under ett visst antal veckor icke finge överstiga ett visst antal timmar, under ett visst antal veckor ett annat antal timmar o. s. v. En enligt detta schema utformad regel torde emellertid, hur den än avfattas, komma att för många av dem, som skola tillämpa den, te sig svårfattlig och besvärlig att följa, vadan den redan ur denna synpunkt är mindre lämplig, men den för också med sig en olägenhet av större räckvidd. För att arbetsgivaren skall kunna hålla reda på, huru mycket han tagit ut av den tillåtna arbetstiden, så att han varken överskrider det antal veckor av olika slag han högst får uttaga eller maximiarbetstiden för år, blir det nödvändigt, att han dag för dag eller vecka för vecka för en var arbetare noggrant upptecknar den under dagen eller veckan uttagna ordinarie arbetstiden. En sådan journalföring av den ordinarie arbetstiden blir, vid en tillämpning av det rörliga systemet, nödvändig även för att möjliggöra den offentliga tillsynen över lagens efterlevnad. Att pålägga de arbetsgivare, det här rör sig om, en journalföring av nu nämnda omfattning hava de sakkunniga emellertid funnit uteslutet, och de sakkunniga hava därför funnit sig böra tillämpa det rörliga systemet allenast såsom komplement till det kalenderbundna. Med ett kalenderbundet system bör arbetsgivaren kunna befrias från skyldigheten att journalföra den ordinarie arbetstiden. Om det omedelbart av lagen framgår, vilken arbetstid som beträffande varje avsnitt av året är den högsta medgivna, erfordras för ett konstaterande av, när maximitiden för varje delperiod uppnåtts, endast kännedom om, huru lagen uppdelar årsarbetstiden på de olika perioderna, under det att vid tillämpning av det rörliga systemet ett sådant konstaterande även förutsätter, att arbetsgivaren vid varje tidpunkt under regleringsperioden har kännedom om, huru mycket arbetstid som uttagits under den förflutna delen av regleringsperioden. Man

81 tordte sålunda kunna förutsätta, att ett kalenderbundet system såvitt angår delp.erioderna så att säga kontrollerar sig självt. För att ett motsvarande resultat skall kunna uppnås beträffande årsarbetstiden fordras, att den för varjie delperiod medgivna högsta arbetstiden avväges så, att summan av delp.eriodernas maximala arbetstid, minskad med det antal timmar, som går bort genom infallande helgdagar och andra sedvanliga ledigheter, i det närnnaste sammanfaller med den högst medgivna ordinarie årsarbetstiden. Om denna maximitid är så utmätt, att den i regel bör räcka till för arbets uppgifternas fullbordande, och om arbetsgivaren därjämte tillerkännes rätt att uttaga ett någorlunda väl tillmätt antal övertidstimmar, bör en arbetsgivare, som oavsiktligt överskrider det för år medgivna högsta antalet ordinarie arbetstimmar, näppeligen utsätta sig för någon risk att drabbas av straffansvar, i det att det överskjutande antalet ordinarie arbetstimmar kunna redovisas såsom av lagen medgiven övertid. Till förmån för ett kalenderbundet system talar den omständigheten, att dettat system hittills undantagslöst tillämpats i de inom jordbruket träffade kollektivavtalen. Vid utformandet av reglerna om veckoarbetstidens längd hava de sakkunniga haft såsom särskilt ögonmärke att gestalta dem så, att förutsättningar skapades för förkortad arbetstid på lördagar. Den betydligt sämre ställning, lantarbetarna i förhållande till industriens arbetare hittills intagit i fråga om kort lördagsarbetstid, torde vara den omständighet, som framför alla andra kommit lantarbetaren att känna sig stå i en vid jämförelse med industriarbetaren missgynnad ställning. Det framstår därför såsom en angelägen uppgift för de sakkunniga att vid arbetstidsreglernas utformning skapa garantier för eller möjligheter till en för lantarbetaren förbättrad ordning i förevarande hänseende. Då lagförslaget över huvud taget icke befattar sig med arbetstidens förläggning under dygnet, hava de sakkunniga icke heller ansett sig böra lösa frågan om lördagsarbetstidens förkortning genom en föreskrift om, att arbetstiden på lördagar skall vara avslutad vid ett visst klockslag. De sakkunniga hava i stället avvägt veckoarbetstiderna så, att en i praktiken lämplig uppdelning av veckoarbetstiden på veckans olika dagar bör leda till en lördagsarbetstid ej överstigande 6 timmar. Med en på detta sätt avvägd lördagsarbetstid bör jordbruksarbetarens arbete på lördagar kunna vara slut omkring kl. 1 e. m., d. v. s. vid samma tidpunkt, som arbetet inom industrien gemenligen slutar å dessa dagar. De av de sakkunniga föreslagna reguljära maximitiderna för vecka uppgå till 46, 51 och 56 timmar. 46-timmarsveckan är av de sakkunniga avsedd att uttagas med 8 timmar å en var av veckans fem första sockendagar och med 6 timmar å lördagen, liksom 51- och 56-timmarsveckorna äro avsedda att uttagas med 9 respektive 10 timmar under en var av de fem första söckendagarna och med 6 timmar på lördagen. Den kortaste veckoarbets6—-519235

82 tiden, 46 timmar, har knutits till månaderna december, januari och februari, då det som regel är minst att göra i jordbruket, och då vintermörkret lägger hinder i vägen för en lång dygnsarbetstid. 51-timmarsveckorna äro förlagda till övergångsmånaderna mars, oktober och november och 56timmarsveckorna till tiden april—september, d. v. s. jordbrukets arbetsammaste årstid. En på detta sätt anordnad veckoarbetstid ansluter sig nära till det nu gällande riksavtalet för jordbruket. Den i detta avtal stipulerade rätten att förlänga den ordinarie arbetstiden med högst en respektive en halv timme per dag under var och en av två respektive fyra månader av året, då arbetstiden eljest skall understiga 10 timmar om dygnet, har icke någon motsvarighet i förslaget. Däremot har i förslaget upptagits rätt för arbetsgivaren att under tiden april—september förlänga den ordinarie veckoarbetstiden med högst 3 timmar eller således till 59 timmar, då så erfordras för sådd eller för bärgning av hö eller mogen spannmålsgröda. En sådan förlängning får dock icke förekomma under fler än tolv av de i regel tjugusex veckor, som infalla under nämnda tidrymd. Den närmare förläggningen av dessa tolv veckor har överlämnats till arbetsgivarens bestämmande, vilket alltså innebär en partiell tillämpning av det rörliga systemet. Även i ett annat hänseende hava de sakkunniga givit ett visst utrymme åt det rörliga systemet. I 6 § har nämligen införts en bestämmelse, som möjliggör för arbetsgivaren att överflytta eventuellt överflödig arbetstid från vintermånaderna november och december till vårmånaderna februari och mars. För den närmare innebörden av denna bestämmelse redogöres under 6 §. I den mån arbetsgivaren begagnar rätten att förlänga veckoarbetstiden utöver 56 timmar, måste förlängningen, med hänsyn till bestämmelsen i 1 mom. att den ordinarie dygnsarbetstiden ej må överstiga 10 timmar, förläggas till lördagsdygnet, vadan lördagsarbetstiden beträffande högst tolv lördagar kan komma att uppgå till högst 9 timmar. För ernåendet av en praktisk lösning av frågan om arbetstidens längd under de kalenderveckor, som infalla på gränsen mellan två månader, för vilka man tänkt sig olika veckoarbetstider, har veckoarbetstidernas anknytning till kalenderveckor uttryckts så, att de skola tillämpas å veckor, vilkas första söckendag infaller i en given månad. En beräkning av det högsta antal ordinarie arbetstimmar, som med tilllämpning av 5 § 1 och 2 mom. i förslaget samt det nu gällande riksavtalets bestämmelser om fridagar och andra ledigheter skulle kunna uttagas under ett arbetsår, räknat från den 1 november 1935 till samma dag 1936, ger, om helgdagar anses såsom helt arbetsfria dagar, följande resultat.

83 Tabell 1. Utan hänsyn till helgdags- och andra ledigheter skulle följande antal arbetstimmar belöpa på arbetsåret: Fredagen den 1 november 1935 Lördagen den 2 november 1935 4 st. novemberveckor ä 51 limmar 5 » decemberveckor a 46 => 4 » januariveckor a 46 » 4 » februariveckor å 46 » 5 » marsveckor å 51 » 26 » april—septemberveckor, varav 14 veckor a 56 timmar och 12 veckor a 59 timmar 4 » oktoberveckor ä 51 »

9 timmar 6 » 204 » 230 » 184 » 184 > 255 » 784 708 204 Summa

» » »

2 768 timmar

Tabell 2. Under ifrågavarande arbetsår infalla följande helgdagar, som medföra nedanstående avdrag: Juldagen (onsd. d. 25 dec. 1935) Annandag jul (torsd. d. 26 dec. 1935) Nyårsdagen (onsd. d. 1 jan. 1936) Trettondagen (månd. d. 6 jan. 1936) Marie bebådelsedag (onsd. d. 25 mars 1936) Långfredagen (fred. d. 10 april 1936) Annandag påsk (månd. d. 13 april 1936) Kristi himmelfärdsdag (torsd. d. 21 maj 1936) Annandag pingst (månd. d. 1 juni 1936) Midsommardagen (onsd. d. 24 juni 1936) Summa avdrag för helgdagar

8 timmar 8 » 8 » 8 » 9 » 10 » 10 » 10 » 10 » 10 » 91 timmar

Tabell 3. Med tillämpning av bestämmelserna i nu gällande riksavtal angående fridagar och andra ledigheter skola vidare avdragas följande antal timmar: 1) Sju fridagar (beräknas motsvara sex 9-timmarsdagar och en 6-timmarsdag 2) Första maj (fred. d. 1 maj 1936) 3) Helgdagsaftnar (ledighet efter kl. 12 midd.): Julafton (tisd. d. 24 dec. 1935) 3 timmar Nyårsafton (tisd. d. 31 dec. 1935) 3 » Påskafton (lord. d. 11 april 1936) högst 4 » Pingstafton (lord. d. 30 maj 1936) » 4 » Midsommarafton (tisd. d. 23 juni 1936) . . » 5 » Summa avdrag enligt riksavtalet

c:a

timmar

,

IQ-

»

» 19

»

c:a 89 timmar

M i n s k a s det i tabell 1 e r h å l l n a b r u t t o a n t a l e t a r b e t s t i m m a r , 2 768, m e d s u m m a n av de i tabell 2 o c h 3 e r h å l l n a t i m a n t a l e n , 180, blir r e s u l t a t e t 2 588 l i m m a r , som alltså u t g ö r det h ö g s t a a n t a l o r d i n a r i e a r b e t s t i m m a r , s o m u n d e r

84 ovan angivna förutsättningar skulle kunna uttagas under tiden 1 november 1935—31 oktober 1936. Enahanda beräkningar för 10-årsperioden 1 november 1936—31 oktober 1946 ger följande resultat: A r b e t s å r

Vu i » »> » » »> »> l »

1936193719381939194019411942194319441945-

1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946

Brutto arbetstimmar

2 758 2 762 2 758 2 776 2 762 2 759 2 758 2 771 2 762 2 767

Antal timmar, som avgå på grund av helgdagar

fridagarm.m.

84 81 69 87 91 91 89 75 75 83

85 79 85 75 89 89 88 89 79 84

Nettoarbetstimmar

2 589 2 602 2 604 2 614 2 582 2 579 2 581 2 607 2 608 2 600

Beräkningarna visa, att under elvaårsperioden 1 november 1935—31 oktober 1946 det medgivna maximiantalet av 2 600 arbetstimmar per år skulle hava kunnat uttagas under sex arbetsår, för vilka nettoantalet arbetstimmar varierar mellan 2 600 och 2 614, under det att de återstående fem arbetsåren icke skulle hava medgivit uttagande av nämnda maximum, i det att nettoantalet uttagbara arbetstimmar för dessa år varierar mellan 2 589 och 2 579. Då ett strikt uttagande av alla medgivna ordinarie arbetstimmar arbetsåret igenom icke lärer vara möjligt att åstadkomma, något som för övrigt gäller varje i lag eller kollektivavtal fastställd arbetstid, i det alt otjänlig väderlek, sjukdom och permissioner m. m. alltid måste beräknas medföra vissa avkortningar, är det antagligt, att det medgivna maximiantalet ordinarie årsarbetstimmar kan visa sig omöjligt att uppnå även under år, vilkas matematiskt uttagbara maximum ligger över det medgivna. Härvid är jämväl att taga i beräkning, att arbetarnas förmåner beträffande fridagar och andra ledigheter kunna i nya avtal komma att bliva mer eller mindre utvidgade. De sakkunniga hava icke förbisett, att den föreslagna indelningen av veckoarbetstiden i vissa fall kan bliva mindre lämplig eller t. o. m. icke användbar, men räkna med, att dessa fall icke komma att bliva allt för talrika. För sådana fall har i 6 § — förutom att där medgivits rätt för arbetsgivare att i viss utsträckning överflytta arbetstid från vintermånaderna till vårmånaderna — inrymts befogenhet för arbetsrådet att laga efter lägligheten. Vad beträffar den självständigt bedrivna trädgårdsskötseln torde inom denna näring i allmänhet tillämpas en konstant veckoarbetstid året om. Inom vissa företag tillämpas emellertid en jämförelsevis lång arbetstid, under det

85 att andra företag reda sig med en jämförelsevis kort arbetstid. Enligt gällande kollektivavtal variera veckoarbetstiderna mellan 56 och 48 timmar, vilken arbetstid skall uttagas under veckans sex söckendagar, med rätt dock för arbetsgivaren att därutöver påfordra utförandet på sön- och helgdagar av vakt-, vattnings- och andra arbeten. De sakkunniga föreslå i fråga om veckoarbetstiden för den självständiga trädgårdsskötseln två regleringsalternativ. Antingen skall veckoarbetstiden under vintermånaderna begränsas till 50 timmar i veckan, för vilket fall veckoarbetstiden under sommarmånaderna må uppgå till 56 timmar, eller också skall arbetstiden året runt begränsas till 53 timmar i veckan. Det skall tillkomma arbetsgivaren att bestämma, vilketdera av de båda alternativen som skall tillämpas, och tillämpningen måste självfallet utsträckas till hela tolvmånadersperioder. Om sålunda en arbetsgivare efter sommarsäsongens slut anställer en arbetare med en vinterarbetstid av 53 timmar i veckan, äger arbetsgivaren icke rätt att under den följande sommarsäsongen använda samma arbetare till arbete under längre tid än 53 timmar i veckan. En veckoarbetstid av 53 timmar året runt eller en veckoarbetstid av 50 timmar under den ena hälften av året och 56 timmar under den andra hälften av året motsvarar i det närmaste medeltalet av de i 2 mom. för jordbruk stipulerade maximitiderna per vecka under olika delar av året, inbegripet tolv 59-timmarsveckor. Skillnaden mellan arbetstidsregeln för jordbruk i 2 mom. och arbetstidsregeln för självständig trädgårdsskötsel i 3 mom. är alltså huvudsakligast den, att den förra — med hänsyn till det egentliga jordbrukets större beroende av årstid och väderlek — är mera differentierad. Enär beroendet av dessa faktorer även inom trädgårdsskötseln kan vara stort, har i 3 mom. föreslagits den alternativa regeln med en längre maximiarbetstid under sommarhalvåret än under vinterhalvåret.

§ 6. Förändrad ordinarie arbetstid. Att i lag utforma en arbetstidsregel så, att den blir direkt anpassbar på alla skiftningar inom arbetslivet, är icke möjligt. Det måste alltid uppkomma fall, då lagens arbetstidsformel endast med svårighet eller icke alls går att tillämpa. I allmänna arbetstidslagen har i en särskild paragraf uppmärksammats flera sådana fall, beträffande vilka lagstiftaren funnit, att det kunde bliva nödvändigt att modifiera huvudreglerna, och i lagrummet bemyndigas arbetsrådet att i förekommande fall fatta beslut därutinnan. I förevarande paragraf har inrymts befogenhet icke blott för arbetsrådet utan även för arbetsgivare att anordna den ordinarie arbetstiden på annat sätt än i 5 § sägs. Arbetsgivarens rätt därutinnan är emellertid inskränkt till att omfatta allenast fördelningen under året av den maximala årsarbetstiden,

86 under det att arbetsrådet jämväl tillerkänts rätt att medgiva avvikelser från den i nämnda paragraf stadgade absoluta begränsningen av arbetstiden. Den i 1 mom. första stycket av förevarande paragraf föreslagna bestämmelsen avser att möjliggöra avhjälpandet av de olägenheter, som i vissa delar av landet och i vissa företag kunna uppkomma därigenom, att årsarbetstidens uppdelning på olika årstider är enhetligt bestämd för hela riket. Bestämmelsen tager närmast sikte på jordbruk, som äro förenade med skogsbruk, men har ansetts böra gälla även för företag inom trädgårdsskötseln. De olikheter beträffande dagsljusets längd och arbetsuppgifternas art, som förekomma mellan olika delar av landet, kunna tänkas på flera håll medföra ett särskilt behov av att vid vissa tider på året få tillämpa en längre arbetstid än den, som med fördel kan praktiseras på flertalet andra orter. Detta behov är i gällande kollektivavtal för jordbruket tillgodosett bl. a. på det sätt, att årsarbetstidens uppdelning på kalendermånader har gjorts olika i de olika avtalen. Såsom exempel kan nämnas, att dygnsarbetstiden enligt avtalet för Uppland m. fl. landskap är 8V2 timmar i februari och 8 timmar i november, under det att förhållandet är omvänt i avtalet för Älvsborgs län, där dygnsarbetstiden är 8 timmar i februari och 8V2- timmar i november. Liknande omkastningar i de båda avtalen förekomma i fråga om dygnsarbetstiderna i april och december. Variationerna jämna emellertid ut varandra så, att de maximala årsarbetstiderna, bortsett från avdrag för fridagar och andra ledigheter, bliva lika i de båda avtalen. Behov av förskjutningar i den indelning av arbetstiden, som stadgats i 5 §, kan beräknas uppkomma särskilt beträffande månaderna februari— mars och november—december. Sålunda kan det befaras, att det å vissa orter kan komma att medföra svårigheter att nedskära dygnsarbetstiden i februari till 8 timmar, under det att å andra sidan en dygnsarbetstid av 8 timmar i december kanske icke fullt kan utnyttjas. Men det kan även i vissa fall befinnas önskvärt att, i stället för att hålla 9-timmarsdag både i november och mars, få förkorta arbetstiden i november mot rätt att förlänga arbetstiden i mars. En indelning i sådan riktning förekommer för närvarande i avtalet för Blekinge län, enligt vilket arbetstiden under senare hälften av mars överstiger och under senare hälften av november understiger 9 timmar. I enlighet med det anförda har i 1 mom. första stycket av förevarande paragraf införts den bestämmelsen, att arbetsgivare skall äga rätt att på det sätt frångå den i 5 § stadgade indelningen av arbetstiden, att han må förlänga arbetstiden i februari och mars eller endera av dessa månader, under förutsättning att han vidtagit motsvarande förkortning av arbetstiden i november och december året förut eller endera av dessa månader. Förkortningen måste alltså ligga i tiden före förlängningen. Skälet härtill är, att det i möjligaste mån bör tillses, att förkortningen tillgodokommer samma arbetare, som få vidkännas förlängningen. Därest en förlängning i

87 februari eller mars finge kompenseras med motsvarande förkortning i följande november eller december, skulle, då arbetsåret i regel utgår med oktober månad, de arbetare, som då lämna tjänsten, icke komma i åtnjutande av förkortningen. För arbetets jämna gång är det önskvärt, att arbetstiden ordnas så, att ökningar och minskningar i arbetstidens längd ske successivt. Arbetstidskurvan för året bör m.a.o. icke uppvisa »hack» och ojämnheter, övergångarna från en period med längre dygnsarbetstid till en period med kortare dygnsarbetstid och omvänt böra ske efter en jämnt fallande eller en jämnt stigande skala. Efter dessa grunder är den i 5 § stadgade indelningen av arbetstiden uppgjord. Därest nu arbetsgivarna tillerkännas rätt att förändra berörda indelning, bör det tillses, att förändringen icke förrycker den kontinuerliga jämnheten. Av denna anledning har den i förevarande moment föreslagna rätten att förändra arbetstidens indelning knutits till perioder om minst två veckors längd. Med en sådan anordning bör kunna undvikas, att dygnsarbetstidens längd ryckvis stiger och faller. I samma syfte har förlängningen och förkortningen fixerats till bestämt antal timmar per vecka, alternativt 2Y2 och 5 timmar. Dessa timantal äro avsedda att jämnt fördelas på veckans fem första söckendagar, så att ökningen respektive minskningen kommer att uppgå till antingen en halv eller en hel timme per dygn. Högsta antalet tvåveckorsperioder, under vilka förlängning får ske, har satts till tre. Behov av längre utsträckt avvikelse från normalplanen i 5 § har icke ansetts komma att föreligga. Det lägsta antal timmar, med vilka förlängning får ske, blir 5 timmar, d. v. s. två veckor om vardera 2V2 timmar, och det högsta antalet timmar, varmed arbetstiden får förlängas mot motsvarande förkortning, blir 30 timmar, d. v. s. sex veckor om vardera 5 timmar. Inom ovan angivna gränser skall arbetsgivaren hava rätt att välja det antal perioder och det antal timmar, som med hänsyn till förhållandena på platsen blir det lämpligaste. Därvid är det ej nödvändigt, att förkortningsschemat och förlängningsschemat göras exakt likformiga. Nödvändigt är endast, att en förlängning motsvaras av en i fråga om sammanlagda antalet timmar likvärdig och i enlighet med lagens anvisningar anordnad förkortning. Sålunda skall det stå en arbetsgivare fritt att låta en förkortning, som omfattat exempelvis en tvåveckorsperiod med 2V2 timmar i veckan och en tvåveckorsperiod med 5 timmar i veckan, motsvaras av en förlängning, omfattande tre tvåveckorsperioder med 2V2 timmars förlängning varje vecka. Det sammanlagda timantalet blir ju i båda fallen detsamma, d. v. s. 15 timmar. På rätten att förkorta arbetstiden lägger lagförslaget givetvis inga band. Lagförslagets bestämmelser om sättet för förkortning av arbetstiden i november och december äro således endast att fatta såsom minimifordringar, för att förkortning skall medföra rätt att förlänga arbetstiden i februari och

88 mars. Härav följer emellertid också, att en förkortning, som skall medföra rätt till senare förlängning, icke får sammanträngas inom snävare perioder eller till mindre tidsenheter än lagen anvisar. Sålunda kan en förkortning, som omfattat en kortare period än två veckor eller kortare tid per dygn än en halv timme, icke medföra rätt till senare förlängning av arbetstiden. För säkerställandet av intresset att antalet förlängningstimmar icke kommer att överskrida antalet förkortningstimmar har i andra stycket av förevarande moment efter mönster i allmänna arbetstidslagen ålagts arbetsgivare att över tillämnad förändring av den i 5 § stadgade indelningen avarbetstiden uppgöra ett arbetstidsschema, angivande vilka veckor förkortningen respektive förlängningen skall vidtagas, och det antal timmar, med vilket arbetstiden varje vecka skall förkortas eller förlängas. Uppgörandet på förhand av ett sådant schema synes icke behöva lägga hinder i vägen för ett praktiskt utnyttjande av den medgivna förändringsrätten. Behovet att frångå det i 5 § stadgade normalschemat är ju icke avsett att grundas på förhållanden, som växla år från år, utan på förhållanden, som på ett stadigvarande sätt utmärka den arbetsplats det i varje fall blir fråga om. En arbetsgivare bör alltså redan före varje arbetsårs början i november kunna bestämma sig för, om han för det kommande arbetsåret vill följa normalplanen, eller om han vill förändra den och på vad sätt. Till befrämjande av ordning och reda i arbetsförhållandena har vidare föreskrivits, att arbetstidsschemat före arbetsårets början skall anslås på lämplig plats å arbetsstället. Den i 2 mom. första stycket föreslagna bestämmelsen skiljer sig så till vida från motsvarande lagrum i allmänna arbetstidslagen, att de närmare omständigheter, som skola föreligga, för att arbetsrådet skall äga befogenhet att meddela eftergifter, icke såsom i allmänna arbetstidslagen här närmare beskrivas i lagtexten. De sakkunniga hålla före, att det numera bör kunna överlämnas åt arbetsrådet självt att utan närmare anvisningar i lagtexten bedöma, när sådant fall bör anses föreligga, att eftergifter från huvudreglerna böra komma i fråga, ävensom på vad sätt eventuella eftergifter böra gestaltas. I den nu föreslagna lagtexten har därför utsagts allenast, att det skall röra sig om sådana fall, då det är av synnerlig vikt påkallat, att den ordinarie arbetstiden förlänges eller på annat sätt förändras. Med den i lagtexten givna formuleringen synes det icke finnas anledning antaga annat, än att lagrummet skall komma till varsam användning. Det må för övrigt observeras, att arbetsrådet jämväl i allmänna arbetstidslagen utrustas med en mer generell fullmakt, i det att denna lag bemyndigar arbetsrådet att medgiva undantag från arbetstidsreglerna även i andra fall, än de särskilt uppräknade, därest så prövas påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande. I 2 mom. andra stycket har införts en från allmänna arbetstidslagen häm-

89 tad hestämmelse om befogenhet för arbetsrådet att meddela eftergift, därest så påfordras av flertalet därav berörda arbetare. 7 och 8 §§. Övertid. I dessa paragrafer lämnas föreskrifter om rätt att använda arbetare till arbete å övertid. 7 § handlar om övertid i mera normala fall. un der det att 8 § innehåller bestämmelser för nödfallssituationer. 7 § 1 mom. handlar om förberedande och avslutande arbeten samt underhållsarbeten. Det är alltså fråga om arbeten, som i regel ligga utanför det egentliga driftsarbetet. Med förberedelse- och avslutningsarbeten avses sådana arbeten, som, om de ej finge utföras å övertid, skulle föranleda tillT att den övriga arbetsstyrkan eller vissa arbetare antingen komme att uppehållas vid den ordinarie arbetstidens början eller tvingades att sluta arbetet före den ordinarie arbetstidens slut. Såsom exempel på sådana arbeten kan anföras iordningställande av tröskverk eller andra maskiner, av vilka andra arbetare äro beroende för sitt arbete. Med förberedelse- och avslutningsarbeten synas sådana inom trädgårdsskötseln förekommande arbeten som vakt, vattning och dylikt böra jämställas. Då det emellertid kan synas tveksamt, om uttrycket förberedelse- och avslutningsarbeten kan avse även dylika arbeten, har i lagtexten särskilt utsagts, att till utförande av dessa underhållsarbeten får tillgripas den i 1 mom. medgivna övertiden. I likhet med vad som gäller enligt allmänna arbetstidslagen har antalet övertidstimmar för sådana arbeten, som i 1 mom. avses, begränsats till högst 7 timmar i veckan för nödigt antal arbetare. Att sådant arbete som rykt av hästar, rengöring av spiltor eller boxar, inhämtande av hästar från betesgång och dylikt, vilka sysslor arbetare, som köra dragare, gemenligen utföra före eller efter den egentliga arbetstiden, icke skall belasta den i 7 § 1 mom. medgivna övertiden, följer redan därav, att dylika sysslor äro att hänföra till djurskötsel, vadan lagen överhuvud taget icke skall tillämpas å dem. Dylika sysslor stå i så nära sam band med det egentliga jordbruksarbetet, att de närmast utgöra en naturlig del av detta, ehuru den tid, som åtgår för deras utförande, av praktiska skäl brukat förläggas utom den egentliga eller ordinarie arbetstiden. Dessa arbeten synas alltså under alla omständigheter icke vara av den karaktär, att de kunna betraktas såsom övertidsarbeten. I 2 mom. av 7 § regleras det egentliga övertidsarbetet och även här h a r antalet övertidstimmar begränsats såsom i allmänna arbetstidslagen, nämligen till 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och till 200 timmar under ett år, här en tidrymd av tolv månader i följd. Såväl i fråga om förberedelse-, avslutnings- och underhållsarbeten som i fråga om det egentliga övertidsarbetet gäller, att det står arbetsgivaren fritt att själv bestämma, när övertidsarbetet skall uttagas och huru många timmar arbetet vid varje tillfälle skall omfatta. Det förutsattes emellertid, att

90 arbetsgivare och arbetare äro överens om, att övertidsarbete över huvud taget skall komma i fråga, vilket även till undvikande av allt missförstånd härutinnan direkt utsäges i 3 mom. av 7 §. Liksom i allmänna arbetstidslagen utsäges jämväl i sistnämnda moment, att det tillkommer arbetsgivaren att tillse, att arbetare genom att användas till övertidsarbete enligt 7 § 2 mom. ej utsattes för överansträngning eller ohälsa. Detta stadgande överensstämmer med arbetarskyddslagens föreskrift, att det åligger arbetsgivare att iakttaga allt, som kan anses vara av nöden för att skydda hos honom anställda arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet. Då sistnämnda föreskrift, som i och för sig måste anses äga tillämpning även beträffande arbetstidens längd, formellt ej gäller arbete inom jordbruket, föreligger särskild anledning att här upptaga förevarande skyddsstadgande. 9 §• Övertidsjournal. Såsom i det föregående anförts, har en av de väsentligaste orsakerna till, att de sakkunniga vid utformningen av arbetstidsreglerna tillämpat ett kalenderbundet system, varit en önskan att slippa en för arbetsgivaren besvärlig bokföring av den uttagna ordinarie arbetstiden. Ehuru det även vad angår övertiden skulle vara önskvärt att undgå bokföringstvång, lärer så ej kunna ske. Övertiden är ju i motsats till den ordinarie arbetstiden rörlig, d. v. s. det står arbetsgivaren fritt att inom den i lagen angivna ramen uttaga sådan tid, närhelst under året det visar sig behövligt. För att arbetsgivaren skall kunna hålla överblick över den å skilda tider under kalenderåret uttagna övertiden, så att den hålles inom de i lagen utstakade gränserna, blir det därför nödvändigt att undan för undan anteckna övertidsuttaget. Även för tillsyningsmyndigheten, som skall kontrollera arbetstidsbestämmelser nas rätta iakttagande, är det behövligt att hava tillgång till en sådan bokföring. Enligt allmänna arbetstidslagen åligger det arbetsgivare att anteckna övertiden i en s. k. övertidsjournal, upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet. Åt arbetsrådet har tillika inrymts befogenhet att medgiva arbetsgivare att verkställa anteckningarna om övertid på annat sätt. Industriens arbetsgivare hava i stor utsträckning känt sig besvärade av denna journalföring, och arbetsrådet har i ett stort antal fall meddelat dispenser från huvudbestämmelsen. Det synes därför angeläget, att den journalföring, som måste åläggas jordbrukets arbetsgivare, blir i möjligaste mån enkelt beskaffad. Såsom tidigare anförts, är det vad jordbruket beträffar icke att förvänta något större uttag av övertidstimmar, och vad trädgårdsskötseln angår torde det huvudsakligen bliva fråga om ett mera regelbundet uttag avövertid för vakt-, vattnings- och andra dylika underhållsarbeten. Med hänsyn härtill synes det kunna vara tillräckligt att i detta fall inrätta över-

91 tidsjournalen såsom en enkel dagbok, i vilken arbetsgivaren efter bästa förstånd antecknar sina uppgifter utan att vara bunden av något kolumnsystem, varjämte uppgiftsskyldigheten synes kunna inskränkas till ett angivande av namnet å den till övertidsarbete använde arbetaren samt det antal övertidstimmar, som uttagits. För att emellertid journalföringen skall kunna ordnas på ett för varje särskilt fall lämpat sätt, har efter mönster i allmänna arbetstidslagen i paragrafen inrymts bemyndigande för arbetsrådet att meddela de förändrade föreskrifter i fråga om journalföringen, som kunna finnas påkallade. Då en av övertidsjournalens huvuduppgifter är att möjliggöra tillsyningsmyndighetens kontroll över arbetstidsuttaget och att eventuellt tjäna såsom bevismaterial, har det synts nödvändigt att ålägga arbetsgivaren att förvara arbetstidsjournalen även efter utgången av en fullbordad regleringsperiod. Det torde ur alla synpunkter vara tillräckligt, om förvaringsskyldigheten utsträckes till dess två år förflutit efter det sista anteckningen gjordes i journalen. I allmänna arbetstidslagen stadgas, att övertidsjournal, som där avses, skall under viss tid, efter det sista anteckningen gjordes i densamma, förvaras å arbetsstället. Då detta uttryck synes åsyfta det ställe, där det i journalen antecknade arbetet bedrivits, men det bör tillkomma den förvaringspliktiga arbetsgivaren att föra journalen med sig, i händelse han flyttar eller nedlägger sin verksamhet, har den plats, där journalen skall förvaras, ej angivits i förslaget. Bestämmelsen om rätt för arbetare att taga del av övertidsjournalen såvitt honom rörer är hämtad från allmänna arbetstidslagen. Den i allmänna arbetstidslagen förekommande bestämmelsen, att beslut av arbetsrådet, som avser övertidsarbete, skall biläggas journalen och förvaras jämte denna, har icke upptagits i förevarande förslag. Enär arbetsgivarens rätt att använda arbetare till arbete å övertid enligt förslaget icke i något fall gjorts beroende av arbetsrådets medgivande, skulle det här knappast kunna bliva fråga om annat beslut än sådant, som arbetsrådet meddelar i fall av igångsatt nödfallsarbete. Då dylika situationer för nu ifrågavarande näringar måste beräknas bliva mycket sällsynta, och då arbetsrådet i allt fall självt förvarar sina beslut, har det icke ansetts av behovet att pålägga lantbrukets och trädgårdsskötselns arbetsgivare någon särskild förvaringsplikt beträffande dessa beslut. 10 §. Tillsyn. Denna paragraf är likalydande med 11 § 1 mom. i allmänna arbetstidslagen. 11 och 12 §§. Straffbestämmelser. Vid utformandet av de straffrättsliga reglerna hava de sakkunniga följt motsvarande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen

92 under iakttagande av, vad numera gäller angående böters ådömande i dagsböter. Väl synes lämpligheten av dagsböter kunna ifrågasättas beträffande sådana jämförelsevis obetydliga förseelser som försummad anmälan om igångsatt nödfallsarbete och försummad anteckning i övertidsjournal, men då det måste anses olämpligt att i två varandra närstående lagar hava olika bötesregler för likvärdiga förseelser, och då den i allmänna arbetstidslagen för dylika förseelser stadgade högsta bötessatsen är 500 kronor och således medför tillämpning av dagsbotssystemet, har påföljden i förslaget bestämts till dagsböter. 13 §• Forum. Enligt denna paragraf skola förseelser mot den föreslagna lagen åtalas vid polisdomstol eller poliskammare, där sådana domstolar finnas, men eljest vid allmän domstol. Då det måste antagas, att endast ett fåtal av de företag och arbetsställen, å vilka förslaget skall äga tillämpning, lyda under stads jurisdiktion, och då det alltså måste förväntas bliva regel, att åtalen anhängiggöras vid allmän domstol, kan förevarande forumregel måhända synas mindre påkallad, men den har upptagits för att undvika dualism mellan förslaget och allmänna arbetstidslagen i forumhänseende. 14 §. Arbetsföreståndare. Första stycket är av samma lydelse som 15 § i allmänna arbetstidslagen. Anledningen till detta stadgande är den, att det i sådana fall, då en kommun är arbetsgivare, måste anses naturligare och lämpligare, att den, som förestår arbetet, betraktas såsom arbetsgivare i stället för vederbörande kommunalmyndighet. Då det på jordbrukets område ofta förekommer, att dödsbon, bolag eller andra juridiska personer än stat och kommun äga företag, vilka de icke själva sköta, utan vilkas skötsel ombesörjes av förvaltare eller andra förtroendemän, under det att dödsbodelägarna, styrelsemedlemmarna o. s. v. äro bosatta å annan ort än den, där företaget är beläget, har det synts önskvärt att i särskilda fall kunna avlyfta arbetsgivaransvaret från den frånvarande ägaren och i stället lägga det å den, som utövar den direkta ledningen av företaget. På grund härav föreslå de sakkunniga i andra stycket av förevarande paragraf, att arbetsrådet på framställning skall kunna godtaga viss person såsom arbetsföreståndare med den verkan, att vad i lagen är stadgat om arbetsgivare i stället skall gälla arbetsföreståndaren.

Lagens ikraftträdande och giltighetstid. Ehuru lagstadgad arbetstidsreglering sedan många år tillbaka tillämpas i vårt land inom ett avsevärt antal näringar och grundlig erfarenhet alltså kunnat vinnas angående verk-

93 ningarna av en sådan lagstiftning, blir dock införandet av lagstadgad arbetstid på ett sådant område som jordbrukets mer eller mindre ett expe riment, beroende på de särskilda betingelser under vilka jordbruket arbetar. De erfarenheter, som kunna hämtas från främmande länder, vilka infört eller sökt att införa lagstadgad arbetstid inom jordbruket, bekräfta detta påstående. Sålunda hava i utlandet gjorda försök att lagstifta på detta område i många fall slagit mindre väl ut, antagna lagar hava måst revideras eller till och med upphävas, allt följder av svårigheten att på förhand överskåda verkningarna av en sådan lagstiftning. Det har på grund härav synts lämpligt att föreslå, att den nu tillämnade lagen gives temporär karaktär, och de sakkunniga föreslå, att lagen tills vidare skall gälla under en tidrymd av tre år med den 1 november såsom begynnelsedag. Före utgången av en sådan tidrymd bör så stor erfarenhet hava vunnits angående lagens verkningar i olika hänseenden, att det kan avgöras, huruvida lagen vid giltighetstidens utgång bör slopas, förlängas eller definitivt antagas. Ett ytterligare skäl att framgå med försiktighet beträffande ifrågavarande lagstiftning är det internationella läget på detta område. Frågan om lagstadgad arbetstid inom jordbruket är för närvarande föremål för studier inom internationella arbetsbyrån och förslag till internationell konvention i ämnet torde kunna väntas inom en nära framtid. Att under sådana förhållanden nu i vårt land genomföra en definitiv lagstiftning på området synes knappast vara lämpligt. Att såsom tidpunkt för lagens huvudsakliga ikraftträdande föreslagits den 1 november och icke ingången av ett nytt kalenderår beror givetvis på, att arbetsåret inom jordbruket gemenligen räknas från den 1 november. Med den 1 november såsom dag för lagens ikraftträdande undgås också en särskild övergångsbestämmelse beträffande stadgandet i 6 § 1 mom. En med lagens ikraftträdande sammanhängande fråga, som måhända kan komma att vålla tvistigheter, är, huru det skall förfaras för den händelse att arbetsavtal, vilkas giltighet fortfar i tiden efter lagens ikraftträdande, statuera längre arbetstid än den i förslaget medgivna. Då lagens bestämmelser om arbetstidens längd äro av tvingande natur, måste givetvis avtalen vika, i den mån de därutinnan gå längre än lagen. Men enär maximitiderna i lagen äro avvägda med hänsyn till individens sociala välfärd kan å andra sidan förväntas, att den arbetsgivare, som på grund av lagens genomförande icke fullt kan taga ut den med arbetaren avtalade arbetstiden, icke skall taga denna omständighet till intäkt för en minskning av de avtalade löneförmånerna.

Förslag till lag med vissa bestämmelser angående arbetsrådet. Enligt förslaget till lag om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel skall arbetsrådet beträffande jordbrukets arbetstidsfrågor utöva en funktion, motsvarande den, som tidigare åvilar rådet på grund av lagen om arbetstidens begränsning. Meningen är alltså, att i arbetsrådets åligganden skall ingå att handlägga förutom ärenden, som avses i sistnämnda lag, jämväl ärenden, vilka bliva en följd av lantarbetstidslagen. Vid sådant förhållande kan det synas oegentligt, att reglerna om arbetsrådets organisation och arbetssätt, såsom nu är fallet, äro intagna i den ena lagen, och det kan förefalla riktigast att i en särskild lag sammanföra såväl dessa regler som de nya föreskrifter, som kunna finnas påkallade med hänsyn till rådets nya uppgifter. Då emellertid de sakkunniga föreslagit, att lantarbetstidslagen tills vidare skall erhålla karaktär av försökslag, som alltså skall hava allenast temporär giltighet, och då det icke kan vara lämpligt alt utan tvingande skäl göra en tillfällig rubbning av bestämmelserna i en bestående lag, torde man beträffande förevarande angelägenhet böra gå till väga så, att man i en särskild lag meddelar de tilläggsföreskrifter, som kunna erfordras för arbetsrådets av lantarbetstidslagen föranledda verksamhet. 1 föreliggande förslag hava sammanförts de bestämmelser, som av sådan anledning synas påkallade. De bestämmelser om arbetsrådets organisation och arbetssätt m. m., som återfinnas i 9 § i lagen om arbetstidens begränsning, skola alltså tillämpas, även då arbetsrådet handlägger ärenden, som härflyta av lantarbetstidslagen, för så vitt icke annat uttryckligen sägs i den kompletterande lagen eller bestämmelsen själv är så avfattad, att den hänför sig endast till lagen om arbetstidens begränsning. Jämlikt nyssnämnda lagrum skall arbetsrådet bestå av minst sju av Konungen utsedda ledamöter, av vilka fyra skola utses efter förslag av vissa arbetsgivar- och arbetarorganisationer, och återstoden skola utses utan förslag. Då det måste framstå såsom angeläget, att arbetsrådet vid handläggandet av ärenden, som avses i förslaget till lantarbetstidslag, erhåller en sammansättning, i vilken sakkunskap på jordbrukets område är särskilt företrädd, har i föreliggande förslag stadgats, att, då arbetsrådet handlägger

95 ärende, som avses i lantarbetstidslagen, i arbetsrådet skola tjänstgöra minst två med jordbruksförhållanden förtrogna ledamöter och att dessa ledamöter skola inträda i rådet i stället för motsvarande antal eljest efter förslag utsedda ledamöter. Uppgörandet av förslag å ledamöter är enligt allmänna arbetstidslagen anförtrott åt sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare, vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa minst 50 000 arbetare, samt åt sådana rikssammanslutningar av arbetare, som räkna minst 50 000 medlemmar. I förevarande lagförslag har efter mönster i lagen om arbetsdomstol uppgörandet av förslag å ledamöter, som äro förtrogna med jordbruksförhållanden, uppdragits åt arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och landsorganisationen i Sverige, till vilka rikssammanslutningar Svenska lantarbetsgivarnes centralförening respektive Svenska lantarbetareförbundet äro anslutna.

Särskilda yttranden. Herrar Jeppsson och Löfvander: Majoritetens uppfattning att den föreslagna arbetstidslagen skall erhålla en så vidsträckt tillämpning, att den skall omfatta företag, som sysselsätta ned till tre arbetare, kunna undertecknade icke biträda. Beträffande de arbetsområden, som hemfalla under allmänna arbetstidslagen, gäller den regeln, att sådana företag, i viika till arbete för arbetsgivarens räkning i regel icke användas flera än fyra arbetare, äro undantagna från lagen. Denna regel anse vi böra komma i tillämpning även såvitt angår de arbetsområden, som bliva hänförliga till den nu föreslagna lagen. Detta innebär, att lagen ej bör omfatta andra företag än sådana, som i regel sysselsätta flera än fyra arbetare. Såsom motivering för denna vår ståndpunkt få vi anföra följande: Det allmänna syftet med ifrågavarande lagstiftning är att nedbringa arbetstiden för jordbrukets och trädgårdsskötselns löneanställda arbetare så, att ett med den nuvarande tidens sociala krav överensstämmande arbetstidsläge inom dessa näringar ernås. För vinnandet av detta mål lärer det vara ofrånkomligt, att lagens bestämmelser erhålla tvingande natur och att överträdelser följas av straffrättsligt ansvar. I enlighet med dessa grunder är också det av de sakkunniga nu framlagda förslaget utarbetat. För de näringar, det nu är fråga om, gäller dock i motsats till vad fallet i allmänhet är beträffande industriella företag, att naturen själv lägger svårigheter i vägen för arbetstidens anpassande efter ett enbart ur sociala synpunkter uppgjort arbetstidsscehma. Klimatiska förhållanden och skötseln av levande djur kunna icke med än så fulländade organisatoriska och tekniska åtgärder bemästras på samma sätt som den döda maskinkraften. I särskild grad gäller detta de mindre jordbruksföretagen med deras begränsade möjligheter att mekanisera arbetet och växla om med arbetsuppgifterna. Under nu anförda förhållanden synes lagstiftarens strävan icke böra gå ut på att under den tillämnade lagen draga in ett så stort antal företag som möjligt. Man bör ju icke tillgripa större våld än nöden kräver. Och det normala och önskvärda tillståndet synes oss vara, att avtalsfriheten icke bindes av tvingande lagbud, samt att, då sådana lagbud i allt fall finnas påkallade, de icke givas större räckvidd, än som är oundgängligen nödvändigt.

97 Tillämpas dessa grundsatser på nu ifrågavarande lagstiftning betyder det, att den föreslagna lagens räckvidd icke bör utsträckas till områden, där den väl kan medföra icke önskvärda komplikationer, men där lagstiftningens syfte kan tänkas bliva ernått utan lag. Hur ställer det sig då med möjligheten att beträffande de mindre företagen kunna ernå lagstiftningens syfte utan att lägga dem direkt under lagen? Väljes den av oss förordade regeln, att lagen skall omfatta endast de företag, i vilka till arbete för arbetsgivarens räkning i regel sysselsättas flera än fyra arbetare, kan lagen för lantbrukets del beräknas få direkt tillämpning å gårdar om 50 hektar åker och därutöver, d. v. s. å det större jordbruket. Antalet jordbruksarbetare, som därigenom skulle komma att falla direkt under lagens bestämmelser, kan beräknas till åtminstone 75 000, vilket antal utgör omkring 35 % av samtliga i jordbruk varaktigt anställda lönarbetare. Med stor sannolikhet kan förväntas, att, därest lagen blir direkt tillämplig å det större jordbrukets till nyssnämnda antal beräknade jordbruksarbetare, detta kommer att hava sådan inverkan å avtalen för övriga jordbruksarbetare, att även deras arbetstid i allt väsentligt kommer att anpassas efter lagens bestämmelser. Då sålunda lagstiftningens syfte synes kunna ernås utan att påföra det mindre och medelstora jordbruket den belastning, en lagstadgad reglementering alltid kommer att innebära, föreligger enligt vårt förmenande ingen anledning att indraga även dessa företag under lagstiftningen. En särskild anledning att gå fram med en viss varsamhet, då det gäller att göra lagen direkt tillämplig å mindre jordbruksföretag, utgör den omständigheten, att det för landsbygdens ifrågavarande arbetsgivare måste ställa sig särskilt främmande och hindersamt att ombesörja sådan uppgiftsskrivning eller journalföring, som lagen måste pålägga arbetsgivaren. Det på industriens område sedan flera år gällande undantaget för företag, som icke sysselsätta flera än fyra arbetare, har veterligen icke medfört några ogynnsamma verkningar i arbetstidshänseende. Arbetstiden har inom dessa småföretag i praktiken oftast blivit densamma som inom de större företagen, utan att småföretagen behövt underkastas de ordningsföreskrifter eller det straffhot, som lagen utsätter. För småföretagen själva kan det endast hava varit till båtnad att oberoende av lagtvång få ordna sina arbetstidsförhållanden. Då sålunda arbetstidens reglering inom industrien låtit sig väl genomföras, utan att småföretagen indragits under lagen, lärer man ej hava anledning att vänta sig ett sämre resultat för jordbrukets del, därest samma principer tillämpas vid reglerandet av dess arbetstid. Väl äro småföretagen inom jordbruket procentuellt sett betydligt flera än småföretagen inom industrien, men den ledande ställning, de större jordbruken inom vårt land faktiskt intaga beträffande jordbrukets arbetstidsförhållanden över huvud 7—519235

98 taget, och den solidaritet, som förefinnes inom arbetsklassen i vårt land, utgöra förvisso starka garantier för en allmän utveckling i den riktning, som blir bestämmande för de större företagen. De skäl, som här anförts beträffande jordbruket, och de slutsatser, som därav för dess del dragits, torde utan vidare vara tillämpliga även för trädgårdsskötselns del. Härtill kommer, att dessa företag i stor utsträckning äro koncentrerade kring städer och andra tättbebyggda orter, ett förhållande som i särskild grad måste motverka oenhetliga arbetstidsförhållanden inom denna näring. Herrar Andersson och Johansson: Undertecknade hava ansett, att de sakkunnigas förslag till lag om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel bort givas följande lydelse: 1 §• Denna lag äger tillämpning å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, å byggnadsarbete för jordbruk och sådan dess binäring, som nu nämnts, samt å trädgårdsskötsel, ändock att densamma bedrives utan samband med jordbruk, allt för så vitt i rörelsen till arbete för arbetsgivarens räkning i regel användas flera än två arbetare. Från lagens tillämpning undantages: arbete som bedrives av staten, arbete som i regel utföres mot ackordsersättning, husligt arbete samt arbete av kortare varaktighet, som å tid, då arbetaren eljest ej skulle vara i arbete, vållas av födelser eller sjukdomsfall bland boskapen. 2 §• Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av arbetsgivarens familj samt ej heller lantbruksinspektor eller annan befattningshavare med uppgift att leda och fördela arbetet, bokhållare eller annan kontorspersonal. 3 §• På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vilkens rätt beröres av arbetet, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant arbete, å vilket denna lag äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare. Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, som omförmäles i första stycket, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må domstolen ej meddela slutligt utslag, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

99 1 annan fråga rörande lagens tillämpning, än som avses i första stycket, har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vilkens rätt beröres av frågan, avgiva utlåtande. 4 §•

Tid, under vilken arbetare jämlikt denna lag må användas till arbete, benämnes ordinarie arbetstid, förändrad ordinarie arbetstid eller övertid. 5 §• För arbetare, som i denna lag avses, med undantag av arbetare, som är anställd uteslutande såsom kreatursskötare, samt av arbetare i trädgårdsskötsel, som bedrives utan samband med jordbruk, må, utom i fall varom stadgas i 7 och 9 §§, ordinarie arbetstid icke överstiga det antal timmar, som i denna paragraf sägs. Arbetstiden för dygn må ej överstiga 10 timmar, raster ej inräknade. Arbetstiden för vecka må ej överstiga: om första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december, 41 timmar, om första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november, 46 timmar och, om första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september, 54 timmar. Arbetstiden för en tidrymd av tolv månader i följd må ej överstiga 2 400 i immar. 6 §• För arbetare, som är anställd uteslutande såsom kreatursskötare, må, utom i fall varom stadgats i 7 och 9 §§, ordinarie arbetstid icke överstiga: for dygn 8 timmar, raster ej inräknade, för vecka 56 timmar och för en tidrymd av tolv månader i följd 2 640 timmar.

Användes arbetare, som är anställd uteslutande såsom kreatursskötare, tillfälligtvis till annat arbete, eller användes tillfälligtvis annan arbetare uteslutande såsom kreatursskötare, må arbetaren användas till arbetet under det antal timmar om dygnet eller det antal timmar för vecka, som i varje i all är medgivet för ifrågavarande arbete, dock må arbetarens ordinarie arbetstid under en tidrymd av tolv månader i följd icke därigenom utsträckas utöver 2 640 timmar. 8 §• För arbetare i trädgårdsskötsel, som bedrives utan samband med jordbruk, må, utom i fall varom stadgas i 9 §, ordinarie arbetstid icke överstiga:

100 för dygn 10 timmar, raster ej inräknade, för vecka 48 timmar och för en tidrymd av tolv månader i följd 2 400 timmar; dock må veckoarbetstiden beträffande de veckor, vilkas första söckendag infaller under tiden april—september, utsträckas till 53 timmar, därest arbetstiden under de veckor, vilkas första söckendag infaller under tiden oktober—mars, begränsas så, att den ej överstiger 43 timmar. 9 §. Finnes i visst fall av synnerliga skäl påkallat, att den ordinarie arbetstiden anordnas på annat sätt eller utsträckes längre än i 5, 6, 7 eller 8 § sägs (förändrad ordinarie arbetstid), må arbetsrådet bevilja erforderliga eftergifter. Lag samma vare, då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt, och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas. 10 §. 1 mom. Erfordras för driftens ohindrade gång att förberedelse- eller avslutningsarbeten utföras före eller efter ordinarie arbetstid eller, såvitt angår trädgårdsskötsel, att vakt-, vattnings- eller annat nödigt underhållsarbete eljest utföres utom ordinarie arbetstid, må nödigt antal arbetare därtill användas å övertid under högst 7 timmar i veckan. 2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 1 mom. av denna paragraf eller i 11 §, med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver ordinarie arbetstid enligt 5, 6, 7 eller 8 § eller förändrad ordinarie arbetstid enligt 9 §, vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra veckor och 200 timmar under en tidrymd av tolv månader i följd. 3 mom. I fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som i denna paragraf avses, gäller vad därom kan anses vara överenskommet med arbetsgivaren, men det åligger denne att tillse, att arbetaren genom att användas till dylikt arbete icke utsattes för överansträngning eller ohälsa. 11 §• Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete utöver tid, som angives i 5, 6, 7 eller 8 §, eller som kan hava bestämts med stöd av 9 § eller uttagits med stöd av 10 §. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbets-

101 givaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet, som omedelbart skall avgöra, om arbetet är av sådan natur, som i denna paragraf avses, samt bestämma, under vilka villkor arbetet må fortsättas. I denna paragraf föreskriven anmälan må anses gjord, när densamma i betalt brev avlämnats till allmänna posten. 12 §. Har arbetsgivare jämlikt 10 eller 11 § använt arbetare till arbete å övertid, åligger det arbetsgivaren att senast å första söckendagen i den vecka, som följer näst efter den, under vilken arbetet utfördes, i särskild journal (övertidsjournal), upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet, anteckna vilken eller vilka arbetare, som under veckan använts till arbetet, samt det antal övertidstimmar, som under veckan uttagits av arbetaren. Arbetsrådet äger dock föreskriva, att anteckning om övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt, än nu angivits, övertidsjournal skall av arbetsgivaren förvaras intill dess två år förflutit från det sista anteckningen gjordes i densamma. Arbetare äge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer. 13 §. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens befattningshavare. Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse, vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912. 14 §. Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med dagsböter. Var arbetaren under aderton år, och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor. Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse. 15 §. Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives i 11 §, eller att iakttaga vad enligt 12 § åligger honom, straffes med dagsböter. Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning, som avses i 12 §, straffes med böter ej under fem dagsböter.

102 16 §. Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag. 17 §. Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndare. Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe. Vad i denna lag är stadgat om arbetsrådets befogenhet och verksamhet skall lända till efterrättelse från och med den 1 oktober 1936. I övriga delar skall lagen träda i kraft den 1 november 1936. Till motivering av förestående förslag få vi anföra följande: En lagstadgad reglering av arbetstiden inom jordbruket, som icke inbegriper kreatursvården, lider icke endast av det felet, att den lämnar en mycket betydande grupp av jordbrukets arbetare utan varje skydd, utan den måste tillika bli illusorisk för många av dem, som inbegripas under regleringen. Enär djurskötselns undantagande från regleringen kommer att innebära, att allt arbete, som erfordras för husdjurens skötsel och vård, såsom utfodring, vattning, rykt, rengöring av djurstallar o. s. v., kommer att falla utanför lagstiftningen, lärer det i praktiken bliva ofta förekommande, att arbetsgivaren beordrar sina arbetare till sådant arbete utöver den tid, som i lagen angives såsom den maximala för annat jordbruksarbete. En arbetstidslag, som medger ett dylikt kringgående av lagens syfte, måste bliva av tämligen ringa värde. Bedan av denna anledning kunna vi icke instämma i majoritetens förslag att från reglering undantaga kreatursskötarnas arbetstid. Därtill kommer, alt vägande skäl kunna åberopas för lagstadgad reglering av just dessa arbetares arbetstid. Kreatursskötarnas arbetstid torde vara den längsta, som över huvud taget kan uppvisas inom landet, måhända med undantag av arbetstiden inom det husliga arbetet. Inom sistnämnda arbetsområde torde dock arbetsuppgifterna i regel vara mindre betungande än inom kreatursskötseln, varjämte möjligheten att tidvis erhålla lättnad i arbetet torde vara större inom hushållsarbetet än inom kreatursvården. Vidare är att beakta, att den reglering, som på det fria avtalets väg hittills kunnat uppnås för kreatursskötarna, är av ganska primitiv beskaffenhet. Den i riksavtalet intagna bestämmelsen,

103 att arbetstiden för kreatursskötarna skall vara den tid, som erfordras för djurens rationella skötsel och vård, och att denna tid i regel icke får överstiga 10 timmar om dygnet, innebär i realiteten en mycket ringa garanti mot ett oskäligt exploaterande av kreatursskötarnas arbetskraft. Inför en förestående lagstadgad begränsning av lantarbetarnas arbetstid måste det framstå såsom en obillighet mot djurskötarna, att deras arbetstid lämnas oreglerad. I arbetstidshänseende är klyftan redan nu stor mellan kreatursskötare och egentliga jordbruksarbetare. Därest nu dessa senare i lag få sig tillförsäkrade en väsentlig förkortning av arbetsdagen, under det att kreatursskötarna ställas utanför lagstiftningen, blir klyftan mellan dessa varandra närstående arbetargrupper än mer påfallande, ett förhållande som för lantbruket självt kan komma att medföra oförmånliga verkningar. Härtill kommer, att kreatursskötarna utan tvivel är den grupp av lantbrukets arbetare, som starkast känner saknaden av lagstadgad arbetstidsreglering. E n under senaste tiden uppkommen brist i tillgången på kreatursskötare torde till väsentlig del bero på, att många arbetare icke se sig i stånd att acceptera den långa arbetstid, som allmänt gäller för detta slag av arbetare. Om också yngre personer kunna gå i land med denna arbetstid, är den dock allt för betungande för medelåldern och de äldre, vilket i sin tur ofta föranleder en viss återhållsamhet hos arbetsgivare vid anställandet av medelålders arbetare såsom kreatursskötare. En sådan återhållsamhet är för kreatursvården icke lycklig i betraktande av, att kreatursvården är ett arbete, som av sin utövare fordrar ett stort mått av ansvar och omtanke. I enlighet med det anförda innehåller den av oss föreslagna lydelsen av 1 § den avvikelsen från majoritetens förslag, att det generella undantaget för arbete, som innefattar djurskötsel, utgår. En direkt följd härav blir, att det i paragrafen icke behöver utsägas, att kreatursskötare skola räknas med vid beräknandet av det antal arbetare, som i regel användes till arbete för arbetsgivarens räkning. Deras inbegripande i detta antal blir en självklarsak. Undantag har dock ansetts böra göras för arbete, som vållas av födelser eller sjukdomsfall bland boskapen, dock endast därest arbetet är av kortare varaktighet, t. ex. en eller ett par timmar under loppet av ett dygn. Då det gäller att i lag begränsa arbetstiden för lantbrukets och den självständiga trädgårdsskötselns arbetare, måste, om denna reglering skall bliva av något egentligt värde för arbetaren, begränsningen avvägas så, att största möjliga likställighet uppnås mellan arbetstiden för dessa arbetare och arbetstiden för industriens arbetare. Enligt vår mening erbjuder majoritetens förslag icke sådan likställighet. Skillnaden mellan majoritetens förslag och allmänna arbetstidslagen i fråga om den arbetstid, som kan uttagas under loppet av ett år, är sålunda enligt vår mening allt för stor. Därtill kommer den oregelbundenhet, som vidlåder den för lantarbetarna föreslagna dygnsoch veckoarbetstiden. Att för lantarbetarnas del helt och hållet upphäva

104 denna oregelbundenhet lärer, såvitt angår egentliga jordbruksarbetare och trädgårdsarbetare, även enligt vår mening icke kunna ske, men en längre gående utjämning än den av majoriteten föreslagna torde i allt fall vara möjlig att åstadkomma, och vad årsarbetstiden beträffar synes full likställighet kunna uppnås mellan den industriella arbetstiden och arbetstiden för egentliga jordbruksarbetare och trädgårdsskötselns arbetare. Vad kreatursskötseln angår gäller för dess del det särskilda förhållandet, att arbetet ingen dag kan avbrytas utan måste pågå varje dag året igenom, oberoende av infallande sön- och helgdagar. Detta förhållande måste med nödvändighet medföra en i förhållande till övriga arbetares arbetstid något förlängd årsarbetstid. Strävandet att ernå likställighet med andra arbetares arbetstid får därför i detta fall inriktas på dygns- och veckoarbetstiden. För egentliga jordbruksarbetare torde en till 2 400 limmar fixerad årsarbetstid med fördel kunna uppdelas så, att veckoarbetstiden bestämmes, för tre månader till högst 41 timmar, för tre månader till högst 46 timmar och för återstående sex månader till högst 54 timmar, och dygnsarbetstiden lärer näppeligen i något fall behöva uppgå till mer än 9^2 timmar. Med en sådan indelning kan arbetaren tillförsäkras en lördagsarbetstid, som under vinterhalvåret uppgår till högst 6 timmar och under sommarhalvåret till högst Q112 timmar, och denna indelning kommer dessutom att medföra, att arbetet samtliga dagar i veckan, även under sommarhalvåret, kan avslutas senast kl. 6 e. m. För trädgårdsarbetare lärer årsarbetstiden numera inom de flesta företag i regel kunna uppdelas på samma sätt som inom industrien, d. v. s. i 48timmarsveckor med 9*/2 timmars dygnsarbetstid under veckans fem första söckendagar och 5^2 limmar på lördagar. Då emellertid vissa trädgårdsföretag fortfarande torde vara i behov av en längre arbetstid under sommarhalvåret än under vinterhalvåret, synes det skäligen böra medgivas såsom ett alternativ att under sommarhalvåret hålla 53-timmarsvecka med t. ex. 9 1 /2-timmarsdag under veckans fem första söckendagar och ö^-timmars lördagsarbetstid, under förutsättning att arbetstiden under vinterhalvåret begränsas till 43-timmarsvecka med t. ex. 7 1 /2-timmarsdag under veckans första söckendagar och ö1/* timmars lördagsarbetstid. Med hänsyn till kreatursvårdens särskilda förhållanden måste kreatursskötarens bruttoarbetstid, d. v. s. tiden från det arbetet börjar på morgonen till dess det är avslutat för dagen, med nödvändighet bliva längre än bruttoarbetstiden för arbetare i andra yrken. Arbetet måste, såväl med hänsyn till djurvårdens egen natur som med hänsyn till den tid, som åtgår för avsättningsmjölkens transport till leveransorten, begynna mer eller mindre tidigt på morgonen, och tidpunkten, då arbetet för dagen kan sluta, måste med hänsyn till mjölkningsintervallens naturliga längd bliva sen. Den tid, som måste förflyta från arbetets början till dess slut, lärer i regel icke kunna nedbringas under 13 timmar. En begränsning av kreatursskötarens arbets-

105 tid måste därför, och under förutsättning att någon form av skiftarbete ej; kan tillgripas, inriktas på nettoarbetstiden. En sådan begränsning lärer också i regel utan svårighet kunna åstadkommas. I ladugårdar med normal arbetsstyrka bör det nödvändiga arbetet med fördel kunna utföras under 4 sammanhängande timmar på morgonen och 4 sammanhängande timmar på eftermiddagen. Under mellantiden, som med hänsyn till djurens behov av stillhet och vila bör uppgå till 4 a 5 timmar, kan kreatursskötarens arbete i regel ligga nere. Kreatursskötarens dygnsarbetstid kan således maximeras till 8 timmar. Med beräkning att kreatursskötaren erhåller var tredje sönoch helgdag fri, kan hans årsarbetstid begränsas till 2 640 timmar. Beglerna i 5 och 6 §§ äro så utformade, att 5 § avser sådana lantarbetare, som icke äro anställda uteslutande såsom kreatursskötare, under det att 6 § avser arbetare, som uteslutande äro anställda för djurskötsel. Den arbetare, i vars arbetsuppgifter ingår såväl egentligt jordbruksarbete som kreatursvård, hemfaller således under 5 §. Endast om arbetaren uttryckligen är anställd såsom kreatursskötare och uteslutande såsom sådan, må han användas till arbete i den ordning 6 § utstakar. I 7 § regleras det fall, att antingen en uteslutande för kreatursskötsel anställd person tillfälligtvis användes i annat arbete eller en för egentligt jordbruksarbete eller blandat arbete, d. v. s. både egentligt jordbruksarbete och ladugårdsarbete, anställd person tillfälligtvis användes till att uteslutande utföra en kreatursskötares arbete. För sådana fall blir det ofrånkomligt att medgiva avvikelser från huvudreglerna, vilket kan medföra en något förlängd arbetstid. Dessa avvikelser böra dock icke få föranleda till, att en arbetares sammanlagda arbetstid för en tidrymd av tolv månader i följd blir längre, än vad som är medgivet för kreatursskötare eller 2 640 timmar, och detta har uttryckligen utsagts i paragrafen. Någon motsvarighet till bestämmelsen i 6 § 1 mom. i majoritetsförslaget, innefattande rätt för arbetsgivare att överflytta arbetstid från höstmånaderna till vårmånaderna, hava vi icke ansett av behovet påkallad. Skulle å någon plats behov uppkomma av ökad arbetstid under våren, lärer detta behov kunna tillgodoses medelst användande av övertid eller genom att hos arbetsrådet utverka eftergifter enligt 9 §. En sådan överflyttningsbestämmelse, som den av majoriteten föreslagna, synes också vara ägnad att förrycka den eftersträvade jämnheten i arbetstidsindelningen. Vad angår lagens giltighetstid synes oss tillräckliga skäl saknas för att föreskriva, att lagen skall gälla endast tillsvidare. De erfarenheter, som under en lång följd av år kunnat göras beträffande allmänna arbetstidslagens nödvändighet och lämplighet, torde erbjuda tillräckligt stöd för riktigheten av uppfattningen, att den nu föreslagna lagen kan och bör givas permanent karaktär. Undertecknades uppfattning, att den föreslagna lantarbetstidslagen bör bliva av permanent karaktär, föranleder följande

106 Förslag till Lag om

arbetsråd.

1 §• För handläggning av ärenden, som omförmälas i lagen om arbetstidens begränsning och i lagen om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel, skall finnas ett arbetsråd med säte i Stockholm.

Arbetsrådet skall bestå av minst nio ledamöter, vilka utses av Konungen för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna skola tre utses bland personer, föreslagna av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd, samt tre bland personer, föreslagna av landsorganisationen i Sverige. Av dessa sex ledamöter skola två, den ene representerande arbetsgivarintresset och den andre arbetarintresset, vara förtrogna med förhållandena i jordbruk. För nämnda sex ledamöter skola i enahanda ordning utses minst dubbelt så många suppleanter. Förslag, som ovan sägs, skall för att vinna avseende upptaga minst dubbelt så många personer som de, vilka med ledning av förslaget skola förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har å någondera sidan vederbörligt förslag icke avgivits, förordnar Konungen ändock ledamöter och suppleanter för den sidan. Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen. Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna skall vara lagkunnig man, vilken fullgjort vad författningarna föreskriva om dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

3§. Av de utan förslag utsedda ledamöterna förordnar Konungen en att vara arbetsrådets ordförande och chef samt en till ställföreträdare för denne. 4 §• Ledamot och suppleant skall vara svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas av den, som står under förmynderskap, som är i konkurstillstånd eller vars egendom utan att vara avträdd till konkurs förvaltas för borgenärers räkning, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller som är under framtiden ställd för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

107 5 §• Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rättegångsbalken stadgas i fråga om domare.

6§. Har ledamot eller suppleant, som representerar arbetsgivare eller arbetare, åtagit sig uppdraget, äge han ej att varda därifrån entledigad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsägelse av uppdraget prövas av Konungen. Avgår ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, annan ledamot eller .suppleant. 7 §• Skulle ledamot, som representerar arbetsgivare eller arbetare, vid sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra, och kan ej suppleant tillkallas, äger arbetsrådet utse lämplig person att vid det tillfället träda i den uteblivne eller jävige ledamotens ställe. 8 §• Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av fem ledamöter, så ock av lyra, där de äro om beslutet ense. Ej må flera än sju ledamöter deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet. Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som utsetts utan förslag, närvara. Vid handläggning av ärende, som avses i lagen om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel, skola de med jordbruksförhållanden förtrogna ledamöterna deltaga i arbetsrådets överläggningar och beslut. 9 §. Vid handläggning av annat, på arbetsrådet ankommande ärende rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant, som avses i 5 § 5 mom. eller 10 § 2 mom. i lagen om arbetstidens begränsning eller i 9 § andra stycket i lagen om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel, bör rådet i regel ej blott bereda vederbörande arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig utan även på lämpligt sätt söka samråd med representanter för arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet i fråga. Beslut, som avses i 7 § 4 mom. i lagen om arbetstidens begränsning, skall såvitt möjligt fattas efter samråd med socialstyrelsen. 10 §• Till utredning av ärende må arbetsrådet låta vid allmän underrätt höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetsrådet sådan åtgärd nödig, äger rådet

108 göra framställning därom hos den underrätt, inom vars område den, som skall höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig, och varde denne genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Bätten äger tillägga vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas skäligt. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet protokoll däröver. Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna medel. Arbetsrådets beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt. 11 §• Beslut, som enligt 6 eller 7 § i lagen om arbetstidens begränsning eller enligt 8 § i lagen om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel ankommer på arbetsrådet, må i brådskande fall meddelas av dess ordförande eller vid förfall för ordföranden av hans ställföreträdare eller, om jämväl denne är hindrad, av den återstående utan förslag utsedde ledamoten eller, där de utan förslag utsedda ledamöternas antal överstiger tre, av den bland dem, som rådet därtill förordnat. Har beslut i sådan ordning meddelats, tage arbetsrådet vid sitt första därefter följande sammanträde under omprövning, huruvida beslutet skall äga bestånd. 12 §. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan på närmare utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare. 13 §. Över arbetsrådets beslut må klagan ej föras. 14 §. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag, som i 2 § sägs, och om arbetsrådets verksamhet må meddelas av Konungen. Denna lag skall träda i kraft den 1 oktober 1936. Ledamot och suppleant, som omförmäles i 8 § tredje stycket, skall första gången utses för tiden från och med nämnda dag. Genom denna lag upphäves 9 § i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning. Till närmare motivering av förestående förslag till lag om arbetsråd få vi anföra följande. De allmänna bestämmelserna om arbetsrådet, dess sammansättning, be-

109 slutförhet o. s. v. återfinnas i 9 § i allmänna arbetstidslagen. Enär förslaget till lantarbetstidslag bygger på, att arbetsrådet skall omhänderhava även de ärenden angående förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, som omförmälas i förslaget, har det synts ofrånkomligt att ur allmänna arbetstidslagen utbryta de där förekommande allmänna bestämmelserna om arbetsrådet och i en särskild lag sammanföra dessa bestämmelser och de nya föreskrifter, som kunna finnas påkallade med hänsyn till de nya uppgifter, som i förslaget påläggas arbetsrådet.

1 - 3 §§• De inledande bestämmelserna i 1 § sakna motsvarighet i allmänna arbetstidslagen, under det att 2 och 3 §§ motsvara 9 § 1 mom. i nämnda lag. Arbetsrådet består f. n. av sju av Konungen förordnade ledamöter, av vilka fyra utses efter förslag av arbetsgivar- och arbetarorganisationen och återstoden utses utan förslag. I 2 § i det föreliggande förslaget föreslås, att arbetsrådet skall bestå av minst nio ledamöter och att sex av dessa skola utses efter förslag. Tillika föreslås, att de två nya ledamöterna skola vara förtrogna med förhållandena i jordbruk. Avsikten är, att dessa jordbrukskunniga ledamöter skola tjänstgöra i arbetsrådet, då rådet handlägger ärenden enligt lantarbetstidsförordningen, vilket också uttryckligen föreskrives i 8 §. Uppgörandet av förslag å ledamöter är enligt allmänna arbetstidslagen anförtrott åt sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare, vilkas medlemmar sysselsätta tillhopa minst 50 000 arbetare, samt åt sådana rikssammanslutningar av arbetare, som räkna minst 50 000 medlemmar. Nu föreslås i stället efter mönster i lagen om arbetsdomstol, att förslag skola uppgöras av arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och landsorganisationen i Sverige, till vilka rikssammanslutningar Svenska lantarbetsgivarnes centralförening respektive Svenska lantarbetareförbundet äro anslutna. I övrigt överensstämma 2 och 3 §§ med nu gällande regler.

4 - 7 §§. Dessa paragrafer överensstämma med 9 § 2—5 mom. i allmänna arbetstidslagen.

8§Första och andra styckena äro likalydande med 6 mom. i nyssnämnda paragraf i allmänna arbetstidslagen. Tredje stycket är nytt. Den i detta stycke införda bestämmelsen åsyftar att ernå ett sakkunnigt bedömande av ärenden, som härflyta av lantarbetstidslagen.

110 9—11 §§. Dessa paragrafer motsvara 7 och 8 mom. i nyssberörda paragraf i allmänna arbetstidslagen och avvika icke i vidare mån från lydelsen av dessa moment, än som betingas av, att bestämmelserna nu avse även lantarbetstidslagen. 12—14 §§. Dessa paragrafer äro likalydande med 9—11 mom. i 9 § av allmänna arbetstidslagen.

Bilaga.

Arbetstidsförhållandena inom främmande länders jordbruk. Försök att på lagstiftningens väg reglera arbetstiden inom jordbruket har — särskilt efter världskriget — gjorts i åtskilliga europeiska länder, i de flesta fall med ringa eller ingen framgång. I de flesta länder regleras arbetstiden genom kollektivavtal med växlande utbredning. Stundom slutas sådana avtal under medverkan av offentlig myndighet. Ett särskilt system tillämpas i England, där arbetstiden göres beroende av arbetslönen på det sätt, att samtidigt som en lönenämnd fixerar lönen för en viss tidsperiod, det tillika bestämmes, huru många arbetstimmar en sådan löneperiod skall innehålla. Maximiarbetstiderna enligt de sålunda förekommande regleringarna växla avsevärt, likaså omfattningen av de arbetarkategorier, som beröras. Tidsbegränsningen har ingenstädes kunnat stanna vid ett strikt genomförande av 8-timmarsdag eller 48-timmarsvecka. I de fall, då 8-timmarsdag eller 48-timmarsvecka från början lagts till grund för regleringen, har man sedermera i stor utsträckning nödgats införa undantagsbestämmelser. Fall förekomma också, då antagna lagar eftersättas eller icke kunnat i praktiken genomföras. Följande framställning angående arbetstidsförhållandena i främmande länders jordbruk grundas huvudsakligen på uppsatser i Internationella arbetsbyråns tidskrift »International Labour Review» och i dess skriftserie »Studies and Reports» samt på lagar och förordningar, som införts i arbetsbyråns lagsamling »Legislative Series». 1 Redogörelsen för arbetstidsförhållandena i Sovjet-Ryssland grundas på uppgifter, som inhämtats från svenska beskickningen därstädes. I Norge,2 vars jordbruk är av utpräglad småbrukskaraktär, saknas arbetstidslagstiftning angående jordbruket, och kollektivavtal mellan jordbrukets arbetsgivare och arbetare förekomma i ringa utsträckning. 1 Se särskilt International Labour Review januari 1932: »The present regulation of working h o u r s in agriculture» samt Studies and Reports Ser. K. nr 11. 2 Se Paul Borgedal: »Arbeidsdagens lengde og inndeling i jordbruk og skogsbruk r Norge». (Fredrikshald 1924.)

112 Den genomsnittliga årsarbetstiden för lantarbetarna torde röra sig omkring 3 000 timmar. Arbetstidens fördelning på olika årstider framgår av nedanstående tabell, i vilken med »större jordbruk» avses de jordbruk, där en väsentlig del av arbetet utföres medelst lejd arbetskraft, och med »mindre jordbruk» sådana jordbruk, i vilka så gott som allt arbete utföres av familjens egna medlemmar. (Tabellen hänför sig till förhållandena 1919, sedan vilken tid någon väsentligare förändring i förevarande hänseende icke torde hava inträffat.) Tabell över genomsnittlig nettoarbetstid i norskt jordbruk år 1919. (Siffrorna inom parentes angiva bruttoarbetstiden.) , Större A r s *' d jordbruk Sommarhalvåret: Vårbruket 10-0 (13-0) Höslåttern 10-3 (13'3) Skördetiden 9-8 (12-6) Eljest under sommarhalvåret 9-7 (12-6) Vinterhalvåret 8-5 (10-4)

Mindre jordbruk 10-2 10-6 10-0 9-8 8-3

(13-3) (13-4) (12-7) (12-6) (10-2)

För kreatursskötarna beräknades den genomsnittliga bruttoarbetstiden 1919 vara i större jordbruk under sommarhalvåret 13'5 timmar och under vinterhalvåret 13'0 timmar och i mindre jordbruk under sommarhalvåret 13-2 timmar och under vinterhalvåret 12-5 timmar. Avbrotten i arbetet beräknades under sommarhalvåret till 7*7 respektive 8*8 timmar och under vinterhalvåret till 6-0 respektive 6*9 timmar, vadan nettoarbetstiden per dygn skulle stanna under sommarhalvåret vid 5*8 respektive 4-4 timmar och under vinterhalvåret vid 7*0 respektive 5*6 timmar. Danmark saknar arbetstidslagstiftning för jordbruket, men arbetstiden inom denna näring regleras i viss utsträckning genom kollektivavtal. Sommaren 1931 var utbredningen av kollektivavtal i danskt jordbruk följande. 1 Huvudsakligen förekommo sådana avtal på Laaland och Falster, där arbetsorganisationerna voro mest utvecklade. Där förekommo kollektivavtal mellan danska lantarbetarförbundet och sockerbetsproducenternas organisationer och motsvarande avtal förekommo på Fyen och Jylland, men betarealen i dessa provinser är liten. Vidare förekommo kollektivavtal å omkring ett hundratal egendomar, nästan alla på öarna. På Jylland, där lantarbetarförbundets inflytande är minst, förekommo endast fyra sådana avtal. Arbetsvillkoren voro reglerade genom kollektivavtal endast å en åttondel av alla större egendomar i landet. — Dessa avtal omfattade ungefär 1 500 arbetsgivare, av vilka 1 200 å 1 300 sorterade under arbetsgivarfederationen på Laaland och Falster, samt 5- å 6 000 lantbrukare, som voro parter i avtalen endast i och för betproduktion. Danska lantarbetarförbundet hade 1

Studies and Reports Ser. K. nr 11.

113 omkring 13 500 medlemmar, varav 500 kvinnor. Av de manliga medlemmarna voro 1 000 ogifta dagarbetare eller tjänare, de övriga gifta arbetare. Sammanlagt 2 000 kvinnor, som icke voro formellt organiserade, voro gifta med organiserade arbetare och betraktades därför från båda sidor såsom medlemmar av förbundet. Dessa kvinnor voro huvudsakligen sysselsatta med mjölkning och betodling. Omkring 5- å 6 000 av de organiserade arbetarna voro anställda hos medlemmar av arbetsgivarfederationen eller hos lantbrukare, som undertecknat avtalen för jordbruket, och 3- å 4 000 (hustrur medräknade cirka 6 000) voro anställda såsom säsongarbetare hos medlemmar av sockerbetsproducenternas organisationer. Det är svårt att beräkna, huru många av de hos organiserade arbetsgivare anställda arbetarna själva voro organiserade. Därest lantarbetarnas hustrur betraktas såsom organiserade, utgjorde proportionen av organiserade gifta arbetare med anställning hos organiserade arbetsgivare omkring 70 å 80 procent. Kollektivavtalen bestämma både det antal timmar per dag, som det är tillåtet att arbeta, och de tider, mellan vilka arbetet skall förläggas, på följande sätt: 1 januari—1 mars

8 timmar mellan kl. 7.30 f.m. och 4.30 e.m. eller > » 8.00 » » 5.00 » 1 mars—15 mars 9 timmar i> » 6.30 » » 5.00 » 16 mars—1 april > » 6.30 » » 5.30 » 91/» ' 1 april—31 oktober 10 > » 6.00 » » 6.00 » > » 6.30 » 1 november—15 november 9 » 5.30 » > » 6.30 » 16 november—30 november 81/» » 5.00 » 1 december—31 december 8 7.30 » » 4.30 » > » 8.00 » eller » 5.00 » •

»

Från den 1 december till den 28 februari är endast en timmes middagsrast tillåten, mellan kl. 11.30 och 12.30. Under de övriga månaderna är arbetaren berättigad till ^2 timmes rast på morgonen och 1 till l1/2 timmes rast på middagen, och det får träffas lokala uppgörelser angående den tid på dagen, till vilken dessa raster skola förläggas; arbetstiden får dock icke i något fall bli förlängd genom sådana lokala uppgörelser. — Under skörden är arbetsgivaren berättigad att lägga om arbetstiden, dock så att den infaller mellan 8 f. m. och 8 e. m., men endast i avsikt att få skördearbetet på bästa möjliga sätt klarerat. Denna omläggning av arbetstiden kan därför äga rum endast under slätter eller bärgning och under högst 5 veckor, och arbetarna skola såvitt möjligt bli varskodda en dag i förväg. Då en sådan omläggning av arbetstiden hindras t. ex. av regn, upphör arbetet i regel kl. 7 e. m. Om skörden är avslutad före utgången av de fem veckorna, så får någon ytterligare omläggning av arbetstiden icke förekomma. — I sockerbetsdistrikten kan arbetstiden från 15 november till 1 december bli förlängd en halv timme under villkor att en motsvarande förkortning av arbetstiden kommer till stånd under första hälften av januari. 8—519235

114 Kreatursskötare är icke berättigad till övertidsersättning så länge hans arbetstid icke överstiger 66^2 timmar per vecka eller 10 timmar per dag. Varje kreatursskötare skall mjölka upp till aderton kor två gånger om dagen, förutsatt att nyssnämnda maximivecka därigenom icke överskrides. Beträffande arbetstidens beräkning är att märka, att manliga tjänare äro pliktiga att förrätta en halv timmes stallarbete före den egentliga arbetstiden. Även om arbetaren är sysselsatt ute på fälten, får han ej sluta arbetet före utgången av normalarbetstiden, dock äga körkarlar rätt att anträda återfärden till gården så tidigt, att de kunna sluta tjugu minuter efter normalarbetstidens utgång. I Finland avlämnade under år 1927 en av regeringen tillsatt kommitté ett »förslag till lag om arbetstiden i lantbruket». Lagen skulle, därest företaget i fråga sysselsatte minst en lönarbetare, tillämpas å jordbruk, husdjursskötsel, trädgårdsodling och skogsskötsel, vidare å förädling av lanthushållnings-, trädgårds- och skogsprodukter, tillverkning, reparation och skötsel av maskiner och arbetsredskap, byggande och underhåll av byggnader, vägar och broar, allt under förutsättning att denna förädling, tillverkning etc. utfördes i förening med jordbruk, husdjursskötsel, trädgårdsodling eller skogsskötsel, samt slutligen å övriga arbetsområden, vilka kunde likställas med de förenämnda. Lagen skulle däremot icke beröra arbete, som omedelbart föranleddes av födelser, sjukdoms- och dödsfall inom familjen, ej heller förvaltare, hushållerskor och andra sådana arbetsledare, vilka icke regelbundet deltogo i kroppsarbete, medlemmar av arbetsgivarens familj, personer, vilka enbart förrättade hushållssysslor, samt i norra Finland bedriven renskötsel. Arbetare, som i lagen avsågs, skulle icke få hållas till regelbundet arbete längre tid än i medeltal för år 9 timmar om dygnet och ej heller under något dygn längre än 10 timmar med undantag för Uleåborgs län, där den längsta dagliga arbetstiden skulle få vara 11 timmar, övertid medgavs i händelse av trängande behov men fick ej överstiga 6 timmar i veckan och 150 limmar per år. Härutöver medgavs rätt att förlänga arbetstiden i händelse av naturtilldragelse, olycksfall och dylikt, s. k. nödfallsarbete. För övertidsarbete och nödfallsarbete stadgades viss procentuell förhöjning i avlöningen, och det ålåge arbetsgivaren att föra förteckning över såväl sådant arbete som den därför utbetalade lönen. För arbetare i husdjursskötsel gåvos föreskrifter om nattvila, månadsledighet och semester och för andra arbetare gåvos bestämmelser om veckovila. Angående raster stadgades, att där arbetstiden per dygn var 6 timmar eller mer skulle arbetet för beredande av matrast eller fristund åtminstone en gång avbrytas för minst en halv timme. Undantag från den stadgade arbetstiden tilläts beträffande arbeten, som vållades av olycksfall, födelser, sjukdoms- och dödsfall bland boskapen ävensom med arbetarens samtycke och då trängande skäl sådant påkallade: vid

115 tillfälliga resor, vid körslor från längre avlägsna utskiften, vid husdjursskötsel, som sommartid äger rum å längre avlägsna utskiften, samt i hemsysslor, såsom skötsel av hästar, som köras av arbetaren, mindre reparationer av körredskap samt därmed jämförliga smärre sysslor. Det finska lagförslaget blev ej antaget. Enligt en av ovannämnda kommitté gjord undersökning av den faktiska arbetsdagens längd i finskt jordbruk (utom i ladugårdar och stall) jordbruksåret 1 november 1925—31 oktober 1926 gav följande resultat. Månad November December Januari Februari Mars A

Pril J

Ma

Juni Juli

Augusti September Oktober

Arbetsdagens nettolängd i timmar i medeltal 7.95 7-81 7.39 8-35 8-83 9-30 9-88 9-92 9-95 9.94 g.gO 8.94 Medeltal för helt år 9-03 timmar

Beträffande arbetstiden i ladugårdar anförde kommittén, att den allmänneligen började kl. 4—5 på morgonen och merendels slutade kl. 6—7 på aftonen men även utsträcktes längre, dock endast i undantagsfall till tiden efter kl. 8 e. m. Arbetsdagen avbröts merendels av två längre raster, ibland tre, varigenom nettoarbetstiden bleve väsentligt kortare än timantalet mellan dagsarbetets början och slut. Sommartid, då utearbete påginge, var arbetstiden i allmänhet kortare än de månader, då inneutfodring ägde rum. I medeltal för de gårdar, från vilka uppgifter ingått till kommittén, var arbetsdagens nettolängd 8-98 timmar eller således praktiskt taget 9 timmar. Arbetstiden i stallet begynte i allmänhet 2V2--3 timmar före hästarnas utryckning till arbete på morgonen och avslutades ungefär en timme efter dagsarbetets slut. Frånräknat raster komme den dagliga arbetstiden att i allmänhet utgöra 8—9 timmar, dock något kortare om söndagarna. I Estland bebådades i en proklamation i november 1918 antagandet av 8-timmarsdag för såväl jordbruk som industri. I sådan avsikt anvisade lagen den 13 september 1919 angående arbetstid och lönevillkor för lantarbetare en årsarbetstid om 2 250 timmar. Fördelningen av detta timantal på årets dagar skulle göras av provinskommittéer, som inrättades genom lagen. Detta system bröt emellertid samman 1921, och det blev nödvändigt

116 att reglera arbetstiden för året 1 maj 1921—30 april 1922 förmedelst en särskild lag den 13 maj 1921 1 på följande sätt: januari 6 timmar maj—september 11 timmar februari 7 » oktober 9 t mars 7 » november 7 » april 10 » december 6 » eller i medeltal för hela året 9 timmar. En ny lag av den 21 oktober 1921 ersatte 1919 års lag. Arbetstiden skulle enligt denna lag bestämmas av kommittéer, sammansatta av arbetsgivare och arbetare. Distriktsvis sammansatta kommittéer, av vilka halva antalet medlemmar skulle väljas av lantarbetare i distriktet, skulle ställa upp förslag på daglig arbetstid. På basis av dessa förslag skulle kommittéer, sammansatta av två representanter för varje distriktskommitté, bestämma medelarbetstiden för olika årstider, så att årsmedeltalet icke finge överskrida 9 timmar per dag och så att en oavbruten vilotid av 9 timmar skulle tillförsäkras arbetaren under den årstid, då arbetsdagen var som längst. Detta system utföll icke väl. Allt ifrån början visade det sig svårt att åstadkomma kommittéer. Lagen föreskrev ej straff för den, som undandrog sig, intresset bland arbetarna själva slappnade och deras organisationer upphörde. Kommittéerna upphörde att fungera under långa tider. Den 22 januari 1929 framlades i det estniska parlamentet en lag om kommittéernas formliga avskaffande. I Lettland diskuterades 1924 i riksdagen en lag om arbetstid inom jordbruket, men den blev avvisad. Den skulle hava begränsat medelarbetstiden till 9 timmar om dagen, d. v. s. under januari 7 timmar under maj—september . . . 11 timmar » februari 7 » » oktober 8 » » mars 8 » » november 8 » » april 8 » » december 7 » I Lithauen utfärdades den 18 april 1922 — efter genomförandet av en jordreform, som förstatligade större jordbruk — en lag angående anställande och avskedande av arbetare å lantegendomar, 2 vilken lag bl. a. stadgade, att arbetsdagen för statavlönade arbetare i medeltal per år skulle vara 10 timmar. Tidsschemat för varje månad skulle bestämmas genom överenskommelse mellan parterna eller i saknad av sådant arrangement vara som följer: januari 8 timmar juli 12 timmar februari 9 » augusti 12 mars 10 » september 10 april 11 » oktober 9 maj 12 » november 8 7 juni 12 » december 1 Legislative Series 1921 (Part II), Est. 1. 2

Legislative Series 1922, Lith. 1.

117 Lagen innehöll vidare en klausul om, att begynnelse- och sluttiderna för arbete och raster skulle bestämmas genom överenskommelse mellan parterna eller i brist på sådan överenskommelse bestämmas av arbetsinspektören. Denna lag ersattes av en lag den 12 april 1924,1 vilken endast bibehöll denna sista klausul, med ett tillägg av innehåll, att tid, som åtginge för att gå till arbetet, skulle inbegripas i arbetstiden men icke tid, som åtginge för att gå från arbetet. Emellertid har även 1924 års lag ersatts av en ny lag av 1929, vilken icke innehåller några som helst bestämmelser om arbetstid. I Polen utfärdades den 18 juli 1924 en lag om bemyndigande för arbetsministern och socialministern att sammankalla särskilda skiljenämnder för lösandet av kollektivavtalstvister mellan arbetsgivare och arbetare i jordbruket. 2 Genom denna lag, som delvis ersatte en lag av 1919 rörande samma ämne, bemyndigades ministrarna att sammankalla skiljenämnd i sådana fall, då det visat sig omöjligt att bilägga tvisten i den ordning 1919 års lag föreskreve, eller då parterna vägrade att underkasta sig den skiljenämnd, till vilken de vädjat. Ministern skall utse ordförande i skiljenämnden, i vilken även jordbruksministern och justitieministern samt arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer skola vara representerade. Om parterna vägra att utse representanter, bli de orepresenterade, och nämnden kommer att bestå enbart av de tre regeringsrepresentanterna. Skiljenämnden bestämmer villkoren i arbetsavtalen, som dock ej bliva bindande för längre tid än ett år. Därest arbetsgivare och arbetare, efter det en sådan särskild skiljenämnd fattat beslut, frivilligt träffa förlikningsavtal, träder detta avtal i stället för de av skiljenämnden meddelade föreskrifterna. — Lagen möjliggör för myndigheterna att ingripa i fall, då arbetarna äro oorganiserade, t. ex. då tvist har uppstått mellan arbetarna och arbetsgivaren på en enstaka gård, eller då kollektiv begäran om högre lön framställes av oorganiserade arbetare. På detta sätt hava kollektivavtal nått utbredning i trakter, där arbetarna varit jämförelsevis sparsamt organiserade. Å andra sidan har detta system enligt arbetarnas åsikt hindrat dem att till fullo utnyttja sitt övertag å platser, där deras organisationer varit starkast. — Kollektivavtalen skola i princip gälla alla jordbruk, men i praktiken omfatta de för det mesta endast större gårdar. Enligt 1920 års statistik utgjorde antalet större gårdar i Polen (d. v. s. gårdar med en total areal av mer än 50 hektar) 16 713 stycken med en sammanlagd arbetsstyrka av 620 000 arbetare. Arbetsåret 1929—1930 voro 16 873 gårdar med en totalareal av 9 765 706 hektar och 520 365 arbetare underkastade kollektivavtal. Kollektivavtalen, som omfatta stadigvarande men ej tillfälliga arbetare, äro mestadels gällande för flera provinser. De regler som gälla för de fem 1 2

Legislative Series 1924, Lith. 1. Legislative Series 1924, Pol. 4. — Studies and Reports Ser. K. nr 11.

118 mellersta provinserna tjäna mer eller mindre såsom mönster för övriga distrikt, varigenom arbetstidsregleringen är likformig över hela landet. Arbetsdagen är i genomsnitt per år 9 timmar 20 minuter eller sammanlagt 2 800 timmar. Fördelningen på årstiderna, tider för begynnelse- och avslutningsarbeten och rasternas längd hava i detalj utarbetats såsom framgår av nedanstående tabell. P e r i o d

Mars April Maj Juni

1—10 11—20

1 \

21—31

1—10

|

11—20 21—30

J J

1—10 11—20

) >

21—31

1—10 11—20

) \

21—30

J

1—10 | 11—20 \ 21—31 j Augusti 1 — 1 0 . . . ) 11—20. ..} 21—31. . . ] Sep1—10 ] tember 11—20 [•

Arbetstid under förmiddagen

Rast under förmiddagen

Middagsrast

f. m.

timmar

J

Oktober 1—10 ) 11—20...}

21—31. ..J November December

Rast under eftermiddagen timmar

timmar

e. m.

8.00—12.00 7.30—12.00

t Vt i Vt

7.00—12.00

I-H

1.30—4.00 1.30—5.00 f 1.30—5.30 \ 1.30—6.00 { 1.30—6.30 ( 1.30—6.40 { 1.30—7.00 { 1.30—7.20 f 1.30—7.30 { 1.30—7.50 [ 1.30—8.00 f 2.00—8.20 <^ 2.00—8.20 ( 2.00—8.30 [ 2.00—8.30 \ 2.00—8.20 [ 2.00—8.00 f 2.00—7.50 { 2.00—7.30 [ 2.00—7.00 f 1.30—6.40 \ 1.30—6.20 ( 1.30—6.00 f 1.30—5.30 { 1.30—5.20 [ 1.30—4.50 1.30—4.50 1.30—3.45

7.00—12.00

Vt

6.00—12.00

y2

iy 2

6.00—12.00

Vt

6.00—12.00

Vt

6.00—12.00

Vt

6.00—12.00

Vt

iy2

Juli

21—30

Arbetstid under eftermiddagen

7.00—12.00 7.30—12.00 8.00—12.00

iy2

i Vt iy 2

Vt Vt Vt Vt

Den noggranna anpassningen efter dagsljusets längd och de långa rasterna (3 timmar under sommarmånaderna) må observeras. Den kortaste nettoarbetstiden förekommer i december (6^4 timmar) och den längsta i slutet av juni och början av juli (IIV2 timmar). Bruttoarbetstiden varierar mellan 73/4 och I4V2 timmar. Övertidsarbete skall utföras i undantagsfall och lönen därför är l3/4 gånger den normala. Rykt av hästar och liknande arbeten liksom förberedande arbeten skola utföras utom den reguljära arbetstiden. De som köra hästar kunna emellertid icke åläggas att utföra sådana arbeten under längre tid än 2 timmar före den ordinarie arbetstidens början. Särskilda bestämmelser reglera arbetstiden för fåraherdar, nattvakter, hantverkare etc. I Tyskland utfärdades den 24 januari 1919 en provisorisk lantarbetstids-

119 förordning, 1 som utgjorde stadfästelse av en överenskommelse mellan representanter för arbetsgivare och arbetare. Redan på hösten 1918 hade i Tyskland införts förordningar om 8 timmars arbetsdag för övriga arbetare, liksom lantarbetstidsförordningen med provisorisk giltighet i avbidan på demobiliseringens genomförande. Enligt lantarbetstidsförordningen skall den dagliga maximiarbetstiden vara i medeltal 8 timmar under en tidrymd av fyra månader, i medeltal 10 timmar under en tidrymd av fyra månader och 11 timmar under återstående fyra månader. Det föreligger alltså en formell skillnad mellan den sistnämnda och de två förstnämnda perioderna. Under den sistnämnda perioden är det absolut förbjudet att arbeta mer än 11 timmar någon dag (med undantag av övertid), under det att under de två övriga perioderna tiden får utsträckas, teoretiskt hur långt som helst. I praktiken har emellertid hävdats, att även under dessa två perioder ingen dag får överskrida 11 timmars ordinarie arbete. Fyramånadersperioderna behöva icke bestå av månader i följd; deras uppdelning och utplacering under året tillkommer, om arbetstiden icke reglerats genom kollektivavtal, arbetsgivaren. Övertid mot högre ersättning kan förlänga den ordinarie arbetsdagen vilken period som helst utan bestämda gränser. Utanför arbetstiden falla raster, vilka under sommarmånaderna icke få vara kortare än två timmar per dag. Det föreligger alltså en viss kombination mellan indirekt och direkt begränsning av arbetstiden. Likaledes skall dragarnas utfodringstid falla utom arbetstiden. Slutresultatet av en reglering i enlighet med denna förordning blir, om varje månad antages innehålla 25 arbetsdagar, 2 900 timmar per år. Denna siffra varierar emellertid något, beroende på kalenderåret. I medeltal per år blir arbetsdagen alltså 9Vs timmar. I praktiken har emellertid arbetstiden i större delen av Tyskland reglerats genom kollektivavtal, vilka genom beslut av myndighet kunde göras generellt bindande för alla arbetsgivare och arbetare inom ett visst område, vare sig de voro organiserade eller ej. Enligt dessa avtal uppgår arbetstiden stundom till högre timantal per år än 2 900, men mestadels är den kortare, ned till 2 700 timmar per år. Nedanstående tabell visar olika anordningar av arbetstiden inom jordbruket i olika delar av Tyskland, ordnade efter maximiantalet timmar per dag. Arbetstidens anordnande på ovan beskrivna sätt äger i regel tillämpning på större gårdar och på arbetare, som icke äro att hänföra till tjänare i husbondens kost (resident farm servants). — På bondgårdar pågår arbetet vanligen så länge som arbetsuppgifterna på gården fordra, dock förekomma i några få avtal särskilda regler om arbetstiden för arbetare å bondgårdar. Även för sådana bondgårdar, å vilka kollektivavtal icke äger tillämpning, och där arbetsgivaren bestämmer arbetstidsschemat, gäller emellertid, att det 1 Jmf. Rulletin des Internationalen Arbeitsamtes (Basel) Del XIV 1919 s. 51, eller Jena, Band XVIII s. 2.

120 Distrikt som omfattas av avtalet

Köslin (Pommern) Cammin (Pommern) Greifswald (Pommern) Randow (Pommern) Soldin (Brandenburg) Ost-Preussen Bayern, Wiirtemberg Mecklenburg-Schwerin Stolp (Pommern) Distrikt i Brandenburg Mezeritz-Schwerin Anhalt I Distrikt i Kurhessen Ltineburg Erfurt Nordhausen Syd-Hannover Altmark (Provins i Sachsen), Anhalt II Naumburg Fristaten Sachsen Bielefeld Magdeburg 1 2

Maximum timmar per år 2 962 1 2 955 1 2 916 1 2 9002 2 9002 2 897 1 2 875 1 2 873 1 2 853 1 2 8502 2 8471 2 8002 2 8002 2 800 1 2 7752 2 7752 2 775 1 2 7672 2 7502 2 7502 2 725 1 2 723 1 2 700 1

Antal månader under vilka maximiantalet timmar per dag är 11 107,

iy 2 iy 2 y2

xv» iy 2 3y3 3y2

4 1 4 4 iy2 5 7 Vt 1 6 8 7 6 7 5 6y3 4% 4 5

87*

97, iy2 2 1

iy 2

67, 1 2 iy 2

4 4

v% 2

iy 2 i i 2 2 3 1 3 27. 5 6 3 2 6

iy 2 4 2 2 1 1 4 4 3 3 4 4 3y 2 2% 2 4 4 3

i 2 2 Itt

Maximum, beräknat med ledning av avtalets text. I avtalet angivet maximum.

icke är tillåtet att överskrida den fixerade maximitiden för år. — Endast avtalen för. Bayern innehålla särskilda arbetstidsregler för tjänstefolk (farm servants). Statsavtalet bestämmer, att arbetstiden för tjänstefolk skall bero på årstiden och arbetsbrådskan, och de supplementerande distriktsavtalen tillförsäkra tjänstefolk 10 timmars nattvila under de tre vintermånaderna och 8 timmars nattvila under återstoden av året. Efter införandet i Tyskland av det nationalsocialistiska styrelsesättet hava väsentliga förändringar skett på arbetslagstiftningens område i detta land. 1 E n ledande tanke i denna nya lagstiftning är upphävandet av det tidigare motsatsförhållandet mellan arbetsgivarnas och arbetarnas intressen samt införandet av arbetsgemenskap mellan företagsledaren (»Fiihrer») och de anställda såsom dennes följesmän (»Gefolgschaft») till befrämjande av företagets och statens väl. Arbetsgivar- och arbetarorganisationer såsom två mot varandra stridande intressegrupper existera ej längre, de äro upplösta, och kollektivavtal har ersatts av officiella kollektivregler. Denna arbetslagstiftning upphäver emellertid icke de dittills gällande arbetstidsbestämmelserna, även om dessa bestämmelser i vissa detaljer icke kunna undgå att röna in1 Jmf. lag den 20 januari 1934 angående organiserandet av det nationella arbetet (Gesetz zur Ordnung der nationalen Arbeit). Se ock International Labour Review april 1934: »The new German Act for the Organisation of National Labour».

121 verkan av de nya reglerna om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. I Tjeckoslovakien infördes 8-timmarsdagen genom en lag den 19 decem1 ber 1918. Enligt 1 § 1 mom. i denna lag får arbetstagarens »verkliga arbetstid» i alla yrkesmässigt bedrivna företag principiellt icke vara längre än 8 timmar under loppet av 24 timmar eller högst 48 timmar i veckan. I fjärde momentet av samma paragraf heter det, att bestämmelserna i första momentet även gälla för de i jordbruk och skogsbruk regelmässigt sysselsatta, personer, vilka bo utom arbetsgivarens hushåll och uppbära dag-, veckoeller månadslön. Detta innebär, att en stor del av jordbrukets arbetare, särskilt de som äro i husbondens kost (tjänstefolk) och de som äro statavlönade, få användas till arbete under längre tid, än huvudregeln angiver. Arbetstiden för dessa arbetare är dock i allmänhet icke oreglerad, men den reglering, som förekommer för dessa arbetare, är ordnad så, att bestämmelser endast givas om vissa timmars vila från arbetet. Även för dem, som äro underkastade huvudregeln om 8 timmars arbetsdag, givas i lagen bestämmelser om raster, natt- och veckovila. Arbetstidslagen gäller även statliga arbeten. Vad som är att hänföra till »verkligt» arbete regleras ej i lagen. Raster ingå dock ej i den »verkliga» arbetstiden. Socialministern i förening med annat vederbörande statsråd har i lagen bemyndigats att för särskilda näringar, särskilt jordbruket, medgiva en annan arbetstidsreglering än den i huvudregeln föreskrivna dock under förutsättning, att den göres så, att arbetstiden under en tidrymd av fyra veckor icke överstiger 192 timmar. Vidare medgiver lagen rätt till övertidsarbete. Såluda må arbetstiden i händelse av driftsslörningar på grund av naturhändelser eller olycksfall eller då en längre arbetstid är påkallad i allmänt intresse eller av andra dylika tvingande orsaker och andra åtgärder icke stå till buds, förlängas under högst fyra veckor med högst två timmar om dygnet. Sådan förlängning av arbetstiden får företagas endast efter särskilt tillstånd av viss myndighet. Under samma omständigheter, som nyss nämnts, må arbetstiden ytterligare förlängas intill två timmar om dygnet under högst sexton veckor. Även för sådan förlängning fordras särskilt tillstånd av myndighet, och lagen föreskriver, att dylik förlängning skall anses som övertid och betalas särskilt. Sammanlagt för år må övertiden icke överstiga 240 timmar. Sistnämnda begränsning gäller dock icke nödfallsarbeten, särskilt reparationsarbeten, då fara föreligger för liv, hälsa eller allmänna intressen. Nödfallsarbete måste dock begränsas till den tid, som av tekniska orsaker är oundgängligen nödvändig, och får utföras å övertid endast om arbetet icke kan utföras under ordinarie arbetstid. Förhandstillstånd till nödfallsarbete är icke erforderligt men skall, om det varar längre än tre dagar, anmälas till viss myndighet. 1

Bulletin des Internationalen Arbeitsamtes, Band XVIII (Jena 1920) s. 51.

122 I arbetstiden skola icke inräknas sådana hjälparbeten, som med nödvändighet måste utföras före eller efter det egentliga arbetet. Såsom exempel på dylika hjälparbeten nämner lagen uppeldning av ångpannor, rengöringav arbetslokaler och utfodring av kreatur. Dylikt arbete utom den ordinarie arbetstiden skall dock betalas särskilt. En särskild avdelning i lagen handlar om arbetare i arbetsgivarens hushåll. Sålunda stadgas, att personer, som äro anställda i arbetsgivarens hushåll, som bo hos denne och som äro anställda för längre tid än en månad eller såsom personliga tjänare (inklusive statavlönade arbetare), under en tidrymd av 24 timmar skola åtnjuta 12 timmars vila, varav åtminstone 8 timmar oavbruten nattvila och en halv timmes middagsrast. Detsamma skall gälla för personer, vilka sysselsättas med oregelbundet och mindre ansträngande arbete såsom uppsikt och bevakning av hus och företag samt vaktande av djur. Vidare förekomma vissa bestämmelser om söndagsvila. Överträdelser av lagen äro belagda med bötesstraff och i vissa fall även med frihetsstraff. Genom en särskild förordning den 11 januari 1919 har bl. a. jordbruket och därmed direkt sammanhängande företag berättigats att fördela arbetstiden så, att den i genomsnitt under fyra veckor icke överstiger 192 timmar. I en departementsskrivelse den 21 mars 1919 från socialministern till förvaltningsmyndigheterna rörande tolkningen av bestämmelserna om 8 timmars arbetsdag göras i anslutning till lagens olika paragrafer vissa allmänna uttalanden och särskilda förtydliganden. Bl. a. framhålles, att lagen reglerade arbetstiden för alla arbetstagare, alltså såväl för de egentliga arbetarna som också för tjänstemän, handens och hjärnans arbetare utan avseende å rang, samt att lagen sträckte sin verkan till alla slag av lönarbete. I jord- och skogsbruk, heter det vidare i skrivelsen, fölle under lagen de regelmässigt sysselsatta, utom arbetsgivarens hus boende personerna, varjämte lagen reglerade arbetstiden för de personer, som sysselsattes i hushåll, för så vitt de icke blott anställts till hjälp under mindre än sex dagar. Arbetstiden finge principiellt, med undantag av raster, icke vara längre än 8 timmar om dygnet, men inom den fasta gränsen av 48 timmar i veckan stode det parterna fritt att anordna arbetstiden å de enskilda dagarna, så att t. ex. en arbetstidsförkortning å lördagen finge kompenseras med längre än 8 timmars arbetstid å övriga dagar i veckan. Myndigheterna uppmanades att vid beviljandet av övertid taga särskild hänsyn till säsongyrken, i synnerhet jordbruket. Till arbetare i arbetsgivarens hushåll skulle hänföras bl. a. tjänstefolk, statavlönade arbetare i jordbruket, självständiga foderknektar, kuskar och förare av vagnar och kraftmaskiner, vilka tillgodosågo arbetsgivarens och hans arbetstagares personliga behov, hjälpkrafter i stallar m. fl., och med dem skulle likställas bl. a. nattvakter och självständiga stallvakter. Alla dessa personer skulle inom en tidrymd av 24 timmar åtnjuta 12 tim-

123 mars uppehåll för vila, varav 8 timmar ostörd nattvila (för så vitt de icke utövade sitt yrke just på natten) samt en halv timmes middagsrast. Resultatet av lagen blir, att maximiarbetstiden per år för dagavlönade arbetare med längre anställningstid än en vecka är 2 400 timmar plus 240 limmar maximiövertid och för statavlönade arbetare och tjänare i husbondens kost, 3 600 timmar plus 240 timmar maximal övertid. För dagavlönade arbetare med mindre anställningstid än en vecka finnas inga bestämmelser om arbetsdagens längd. Praktiska livet har betydligt modifierat arbetstidslagen för jordbruket. Sålunda brukar det medgivna antalet av 192 timmar under en tidrymd av fyra veckor överskridas, i det att man underlåter att giva kompensation i senare veckor, därest arbetstiden en tidigare vecka överstigit 48 timmar. Ett villkor för tillåtelsen att fördela 192 timmar på fyra veckor var ju att, om arbets liden någon vecka översteg 48 timmar, så skulle arbetaren under de följande tre veckorna beredas motsvarande vilotid. Detta villkor har man emellertid i praktiken bortsett från. Likaledes har kravet på förhandstillstånd till övertidsarbete övergivits i praktiken. Kollektivavtal hava utövat ett betydande inflytande på lagens tillämpning. Sådana avtal träffas under myndigheternas medverkan och tjäna såsom ledande principer eller mönsterkontrakt för personliga avtal. Dessa ledande eller allmänna principer skilja mellan två stora grupper av lantbrukets arbetare, nämligen dagavlönade arbetare och statavlönade arbetare. Beträffande båda dessa grupper har hänvisning skett till de legala arbetstidsföreskrifterna, men tilläggsbestämmelser reducera i viss utsträckning skillnaden i längd mellan deras respektive arbetsdagar, vilken skillnad uppgår till 4 timmar, d. v. s. skillnaden mellan 8 och 12 timmar. Beträffande statavlönade arbetare förefinnes emellertid en tendens att förkorta arbetsdagen. För statavlönade körkarlar (de statavlönade äro i regel anförtrodda hästar) är den arbetstid, som åtgår till själva körningen, räknat från uppbrottet från gården: januari—februari mars—maj juni—september

8 timmar 9 » 10 »

oktober november—december

....

9 timmar 8 »

Dessa timmar få också fördelas på annat sätt, eller också kan det vara överenskommet om en medelarbetstid av 9 timmar för hela året. Återstoden av de 12 timmarna skall användas till hjälparbeten såsom utfodring, rengöring, ryktning och påselning etc. Statavlönade, vare sig de arbeta ute på fältet eller i stall, äro pliktiga att arbeta på övertid mot normal timlön, därest arbetet är trängande. I Österrike är det i några provinser genom lagstiftning sörjt för en minimitid för nattvila, vars längd är definitivt fastställd i timmar, och vidare har rasternas längd under dagen fastställts. Mestadels har det stadgats, att dessa måste uppgå till åtminstone 2 timmar. Genom att draga samman-

124 lagda tiden för nattvila och raster från dygnets 24 timmar får man maximiarbetsdagens längd. — I provinsen Vorarlberg får arbetsdagen vara 14 eller 13 timmar, beroende på årstiden. Den föreskrivna nattvilan är 8 timmar under tiden från 1 maj till 31 oktober och 9 timmar under återstoden av året. — I Övre Österrike 1 och Salzburg måste nattvilan vara minst 9 timmar, och följaktligen kan arbetsdagen vara 13 timmar. Högsta antalet timmar per dag skall bero på årstiden, väderlek och bruk på orten. — Lantarbetslagen i Tyrolen stadgar en vilotid av minst 10 timmar under tiden 1 m a j — 31 oktober och minst 12 timmar under återstoden av året. Tid, som behövs för intagande av föda, är ej inbegripen i vilotiden. I några av Österrikes provinser förekommer en viss kombination mellan indirekt och direkt begränsning av arbetstid. Så i Nedre Österrike, 2 Carinthia, 3 Steiermark och Burgenland. 4 Medelarbetsdagen för år är fixerad till 10 timmar, dock icke för arbetare, som äro anförtrodda vården av kreatur. Denna medelarbetsdag är i tre fall kombinerad med regler beträffande nattvila och raster under dagen, så att avvikelse från medeltalet är möjlig endast inom vissa gränser. I Carinthia är tiden för dagsraster och nattvila bestämd till 2 respektive 9 timmar; i Steiermark, varest parterna samarbeta för fastställande av arbetstiden under olika årstider, måste rasterna vara så förlagda, att de infalla åtminstone efter varje oavbruten arbetsperiod av 4 timmar; i Burgenland skall vid arbetets anordnande arbetarens hälsa och fysiska återhämtning tagas i betraktande, emedan han även under den bråda årstiden i regel skall åtnjuta oavbruten nattvila om minst 8 timmar; dock må han under särskilda förhållanden icke vägra att arbeta även nattetid. Kollektivavtal förekommer inom österrikiskt jordbruk endast i två provinser nämligen Nedre Österrike och Burgenland. I Nedre Österrike har arbetstiden reglerats på samma sätt i de två gällande avtalen. Fördelningen av den dagliga arbetstiden under året är följande: Timmar per dag Nedre Österrike Burgenland 1 januari—28 februari 1 mars—30 juni 1 juli—30 september Oktober November December

8 10 10 10 0 8

8 10 11 10 0 8

Under tre vintermånader slutar arbetet kl. 12 på lördagarna. I Burgenland fortsätter arbetet under tre månader i 11 i stället för i 10 timmar per dag. I Nedre Österrike är arbetaren skyldig att arbeta 11 timmar under tiden 1

Legislative Series 1921, Aus. 3 A. Idem 1921, Aus. 2. Idem 1921, Aus. 3 B. 4 Idem 1926, Aus. 5. 2 3

125 15 juli—31 augusti, därest arbetsgivaren så fordrar, han är icke berättigad till någon särskild betalning för dessa extra timmar (lön betalas per dag och icke per timme), men kan kompenseras medelst motsvarande förkortning av arbetsdagen till 7 timmar under vintermånaderna. Sammanlagda antalet timmar per år uppgår till 2 816 i Nedre Österrike och 2 875 i Burgenland. Dessa tal äro något lägre än dem, som föreskrivas i lagen, vilken stadgar ett maximum per år av 3 000 timmar. Utöver dessa timmar äro arbetarna pliktiga att se efter och utfordra dragarna ävensom att fortsätta med skördearbete, om väderleksförhållandena göra det nödvändigt. Kreatursskötare hava något, längre arbetstid. De äro i princip pliktiga att arbeta så lång tid, som behövs för att sköta, utfodra och mjölka boskapen. Men deras arbetstid är indirekt begränsad på grund därav, att det högsta antal djur, som får anförtros åt varje arbetare, är bestämt i avtalet. I Ungern1 varar arbetstiden i jordbruk vanligen från solens uppgång till dess nedgång, men tjänstefolk, som hava hand om kreatur, börja ofta sitt arbete 2.30 f. m. under sommaren och 3.30 f. m. under vintern. Den enda lagstadgade regleringen (Lag nr II av år 1898) är, att dagavlönade arbetare äro berättigade till en timmes middagsrast och under tiden 15 april—30 september till ytterligare två raster om en halv timme vardera, en på förmiddagen och en på eftermiddagen. Detta gäller dock ej tjänstefolk, beträffande vilka lagen (nr XLV av år 1907) endast föreskriver, att de skola vara lediga på söndagar och de stora högtiderna, och att arbetsgivaren är pliktig att bereda dem tid för utövande av deras religiösa plikter även å vardagar. Bestämmelserna om söndagsledighet gälla icke tjänstefolk, som åtagit sig husliga sysslor, eller vilkas arbete icke kan avbrytas utan förfång för företaget, utan för dem gäller, att de skola hava ledigt en hel dag en gång i månaden och en halv dag var fjortonde dag. Arbetarna hava länge önskat en förkortning av arbetstiden. 12-timmarsdag fordrades på den första jordbruksarbetarkongressen 1899, och ehuru dylika krav icke sedan världskriget framförts av någon organisation, hava de icke uppgivits. Detta framgår därav, att dagsverksarbetarna på åtskilliga håll i landet endast arbeta från kl. 6 f. m. till kl. 6 e. m., ehuru de därigenom öka det antal dagar, som åtgår för fullgörandet av deras arbete. Deras avsikt är att visa sin solidaritet med de dagavlönade arbetarna i fråga om arbetsvillkoren och att förekomma, att de sistnämndas arbetsvillkor försämras genom dåligt exempel. I Italien är arbetstiden inom alla näringar och för allt lönarbete reglerad genom en lag den 15 mars 1923, 2 och maximiarbetstiden är fixerad till 8 timmar om dygnet eller 48 timmar i veckan. Vad jordbruket beträffar säger dock lagen, att den skall tillämpas endast å tillfälliga arbetare, under det 1 Ur en u p p s a t s : International Labour Review oktober 1933 av Dr Miklos Möricz med titel »Landless Agricultural W o r k e r s in Hungary». 2 Legislative Series 1923, It. 1.

126 att arbetstiden för andra former av löneavtal skall ordnas genom föreskrifter, som meddelas av jordbruksministeriet. Sådana föreskrifter hava också sedermera utfärdats med tillämpning jämväl å tillfälliga arbetare. Vad först lagen beträffar utesluter den personer, sysselsatta i husligt arbete, samt företagsledare. Vidare föreskriver lagen, att tidsbegränsningen skall avse endast verkligt arbete, varmed skall förstås arbete, som fordrar trägen och oavbruten uppmärksamhet, och följaktligen, heter det, skall till verkligt arbete i lagens mening icke hänföras osammanhängande arbete eller arbete, som endast består i att vara tillstädes eller vakta. Överenskommelse får träffas om undantag för förberedande och accessoriska arbeten, som måste utföras utom den normala arbetstiden. Vad som skall hänföras till dessa slag av arbeten skall bestämmas av vederbörande statsråd. Arbetstiden får förlängas utan inskränkning i händelse av force majeure, eller i händelse att arbetets upphörande å den bestämda tiden skulle innebära risk för eller skada å människor eller produktion. Det åligger arbetsgivaren att underrätta arbetsinspektören om sådan förlängning av arbetstiden. Slutligen föreskriver lagen beträffande jordbruksarbete och andra arbeten, som äro beroende av årstiden, att 8-timmarsdagen och 48-timmarsveckan få överskridas, under förutsättning att arbetstidens längd i genomsnitt under en viss period icke överstiger de gränser, som kunde fastställas genom en kungl. förordning eller genom avtal mellan vederbörande parter. — Beträffande övertid medgiver lagen sådan intill 2 timmar om dygnet och 12 timmar i veckan, men all övertid skall betalas efter ett pris minst 10 procent högre än den ordinarie lönen. I en förordning den 10 september 1923 1 givas särskilda föreskrifter för jordbruket. I denna förordning stadgas, att föreskrifterna i arbetstidslagen och den särskilda förordningen skola tillämpas å åkerbruk och skogsskötsel och de arbeten, som äro förbundna därmed, såsom uppdragande av plantor, vattning, uppfödandet av ungdjur, tillredande, förvarande, förarbetande och transport av jordbrukets, djuravelns och skogsbrukets produkter. På det sätt och inom de gränser, som förordningen föreskriver, skola bestämmelserna i arbetstidslagen tillämpas å tillfälliga och stadigvarande arbetare, som utföra arbeten av nyss nämnda slag, dock med undantag för arbeten, som de utföra i bolagsförhållande. Hälftenbrukare och vissa arbetsledare äro jämväl undantagna. Däremot stadgas icke undantag för mindre arbetsställen eller för personer, tillhörande arbetsgivarens familj. I maximiarbetstiden skall ej inräknas avbrott, tid som enligt bruket på platsen använts till förflyttning till och från fälten eller arbetsplatsen och ej heller — för så vitt ej annat är avtalat — tid som åtgår för slipning av liar. Den i lagen stadgade period, under vilken 8-timmarsdagen och 48-timmarsveckan skulle få överskridas, under förutsättning att arbetstiden i genomsnitt ej överstege ett visst maximum, bestämmes i förordningen till högst tre månader om året, och under 1

Legislative Series 1923, It. 7 B.

127 dessa tre månader får arbetstiden — därest ej annat avtalats — icke överskrida 10 timmar om dygnet eller 60 timmar i veckan. Överenskommelsen om genomsnittsarbetstidens längd skall träffas mellan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer eller i brist på sådana mellan representanter för arbetsgivare och arbetare. Besluten skola publiceras i viss i förordningen närmare angiven ordning och skola delgivas vederbörande inspektionsmyndighet. — I förordningen medgives rätt för arbetsgivaren att, om den bestämda arbetstiden på grund av dålig väderlek någon dag icke kunnat fullt uttagas, taga igen den förlorade tiden under andra dagar i veckan, under förutsättning att det är fråga om dagavlönade arbetare och att arbetstiden ej utsträckes längre än till 10 timmar per dag. Sålunda förlängd arbetstid behöver icke betalas särskilt. — Inom jordbruket må övertiden efter avtal mellan arbetsgivarna och arbetarna under en tidrymd av högst nio veckor i följd överskrida 12 timmar i veckan, för så vitt övertiden i genomsnitt under perioden begränsas till 12 timmar i veckan. Från de allmänna tidsreglerna undantagas vissa slag av arbete, nämligen transportarbete, arbete i stallar, arbete som innefattar skötsel eller mjölkning av djur, som hållas för mjölkning eller annan produktion, arbete innefattande vård eller vallning av boskap under betesgång eller förflyttning från en plats till en annan. Beträffande dessa slag av arbetare stadgar förordningen, att arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer skola ombesörja arbetstidens reglering genom avtal, som skola godkännas av lagstadgad förlikningsnämnd. I saknad av avtal tillkommer det provinsens förlikningsnämnd att bestämma arbetstiden för dessa arbetare. 1 I nu nämnd ordning tillkomna beslut skola publiceras i viss i förordningen närmare angiven ordning och skola delgivas chefinspektören för industri och arbete. — Tillsynen av lagens och förordningens efterlevnad inom jordbruket tillkommer arbetsinspektörer och deras assistenter under ledning av chefinspektören för industri och arbete inom vederbörande distrikt. — Förekommer förseelse mot arbetstidslagen eller den särskilda förordningen, skall åtal anställas vid domstol, samtidigt som chefinspektören underrättas. — För arbetsgivare eller hans representant stadgas böter mellan 2—10 lire om dagen för varje person, som användes till arbete i strid med förordningens föreskrifter. Böterna fördubblas vid upprepad förseelse och få icke ådömas till högre belopp än 1 000 lire. 1 en ny lag av den 30 juni 19262 bemyndigas alla industriella, kommersiella och agrikulturella företag att, intill dess annorlunda bestämmes, öka den dagliga arbetstiden för sina arbetare och andra löntagare med en timme. Beslut om arbetstidens ökning till 9-timmarsdag skall dock enligt en förordning den 11 januari 1927 fattas av vederbörande organisationer och vara underkastade godkännande av vederbörande inspektionsmyndighet, eventuellt Enligt inhämtade upplysningar har någon reglering av kreatursskötares arbetstid genom kollektivavtal icke kommit till stånd. 2 Legislative Series 1926, It. 4.

128 av ministeriet för nationalekonomi. Arbetsgivare, som begagnar sig av bemyndigandet att utöka arbetstiden till 9 timmar om dygnet, är pliktig att betala arbetaren för den utökade timmen efter ett pris, som med minst 1/io överstiger den eljest utgående lönen. Kollektivavtal inom jordbruket förekommer i alla provinser. Enär arbetstiden inom jordbruket genom lag är begränsad till 8 timmar om dagen, kan längre arbetstid icke bestämmas genom avtal, men det är endast i få fall, som kortare arbetstid har avtalats. Bestämmelserna i kollektivavtalen inskränka sig i allmänhet till att begränsa arbetstiden i anslutning till årstiden så, att den dagliga arbetstiden i medeltal per år blir 8 timmar. Nedanstående tabell visar det antal månader, under vilka maximiarbetsdagen är 10, 9, 8 etc. timmar i enlighet med kollektivavtalen för olika provinser i Italien. Område som omfattas av avtalet Landsdel

Provins

Piemont Lombardiet Ligurien Emilien

Novara Mantua Spezia Parma Piacenza Viterbo Brindisi Catanzaro Trapani Nuoro

» Latium Apulien Calabrien Sicilien Sardinien

Antal månader under vilka maximiarbetstiden per dag är 6 t.

a1/, t.

3 2 2 3 1 2

7 t.

8 t.

9 t.

10 t.

8 12 12 4 6 5 6 7 6 5

1 1 2

3 2 1 3

1 1 2 1 3 2

3 3 3

I Nederländerna äro kollektivavtalen inom jordbruket karakteriserade av stor decentralisation. Där finnas tre huvudorganisationer för lantarbetare, av vilka en var sluter avtal med enskilda arbetsgivare eller med arbetsgivare, organiserade såsom sektioner av allmänna lantbrukarföreningar, eller med arbetsgivarorganisationer, tillkomna uteslutande för att sluta avtal om arbetslöner och arbetsvillkor. I några distrikt vila avtalen angående löner etc. endast på brevväxling. Avtalen äro mycket lokala, största delen innefattar arbetsgivare och arbetare i en enda by. Dessa talrika avtal skilja sig mycket från varandra. I jämförelse med kollektivavtalen inom jordbruket i andra länder kan man säga, att de i allmänhet hava en mycket enkel och elementär gestaltning. Några bestämma endast lönesatserna och nämna icke arbetstiden; andra föreskriva, att bruklig arbetstid skall tillämpas, och somliga tillägga, att arbetstimmarna skola ligga t. ex. mellan 6 f. m. och 7 e. m. Där en mera fullständig reglering av arbetstiden förekommer, variera detaljerna mycket. En grupp avtal reglerar arbetstiden likformigt året runt, vanligen till lO1/? eller 10 timmar. Stundom är arbetstiden reglerad i form av ett medeltal per år, t. ex. 9 timmar om dagen med ett maximum per dag av 10 timmar. Eller också kan arbetstiden

129 v a r a b e s t ä m d till 11 t i m m a r f r å n 15 m a r s till 30 s e p t e m b e r u n d e r föreskrift s a m t i d i g t , a t t dessa 11 t i m m a r ä r o m a x i m u m per d a g för h e l a året. D e flesta a v t a l b e s t ä m m a emellertid en arbetstid, s o m v a r i e r a r i enlighet m e d å r s tiderna. I vissa d e l a r av l a n d e t ä r det v a n l i g t att a r b e t a i ett sträck, v a n l i g e n f r å n 6 f. m . till 1 e. m . m e d e n d a s t en k o r t p a u s . E t t e x e m p e l p å ett enskiftsschema är följande: Period

1 januari—14 februari 15 februari—31 mars 1 april—14 oktober 15 oktober—15 november 15 november—31 december

Arbetsdag 7 f.m i e m 6 » 1 » 5 » i » 6 » 1 » 7 » i ,

D e n n a a r b e t s t i d i n k l u d e r a r en r a s t o m 20 m i n u t e r . K v i n n o r a r b e t a f r å n 6 f. m . till 1 e. m . U n d e r s k ö r d e n s k a l l a r b e t e t f o r t s ä t t a till 7 e. m . ( a n d r a a v t a l säga, så l ä n g e a r b e t s g i v a r e n ö n s k a r ) . P l ö j n i n g skall u t f ö r a s i t v å skift, det första intill 10 f. m . och det a n d r a från m i d d a g till 5 e. m . F ö l j a n d e tabell visar en ofta f ö r e k o m m a n d e a n o r d n i n g av a r b e t s t i d e n i två skift: 12 november—12 mars 12 mars—12 november

8 timmar f 7 ' 3 0 f m - — 1 1 3 0 112.30 e.m.— 4.30 10 » I 6.00 f.m.—11.30 ^12.30 e.m.— 5.00

fm

e.m. f.m. e.m.

U n d e r s k ö r d e n m å s t e a r b e t e u t f ö r a s u n d e r y t t e r l i g a r e en h a l v eller en timm e u t a n ö v e r t i d s b e t a l n i n g eller m e d ö v e r t i d s b e t a l n i n g e n d a s t för a r b e t e sent p å k v ä l l e n . I dessa a v t a l ä r a r b e t e m e d d r a g a r e ofta o r d n a t a n n o r l u n d a . S å s o m e x e m p e l p å ett m y c k e t u t a r b e t a t t i d s s c h e m a m å följande citeras. Period Arbetsdag 1 januari—15 januari 7.00 f.m.—4.45 e.m. 16 januari—31 januari 7.00 —5.00 1 februari—14 februari 7.00 —5.30 15 februari—28 februari 6.30 —5.30 1 mars—15 mars 6.00 —6.00 16 mars—31 mars 5.30 —6.00 1 april—31 juli 5.00 —6.00 1 augusti—31 augusti 5.30 —6.00 1 september—10 oktober 6.00 —6,00 11 oktober—17 oktober 6.00 —5.45 18 oktober—24 oktober 6.00 —5.30 25 oktober—31 oktober 6.15 —5.15 1 november—14 november 6.30 —5.00 15 november—30 november 6.45 —4.45 1 december—31 december 7.00 —4.30 I n o v e m b e r , d e c e m b e r , j a n u a r i och f e b r u a r i h a r m e d g i v i t s en r a s t o m lVa t i m m e och u n d e r övriga m å n a d e r en r a s t o m 2 t i m m a r . 9—519235

130 Det är svårt att få en riktig bild av det sammanlagda antal timmar, under vilka arbetet pågår i Holland. De ligga mestadels mellan 2 700 och 2 960 per år. Stadigvarande arbetare och arbetare, som hava hand om kreatur, arbeta ofta ytterligare 2 å 3 timmar per dag. I mejerier är arbetstiden särskilt lång, i betesdistrikten medgiva avtalen en arbetstid om 3 500—3 900 timmar per år. I Frankrike1 är arbetstiden inom jordbruket icke reglerad i lag. En arbetstidslagstiftning för det franska jordbruket erbjuder särskilda svårigheter med hänsyn till att inom franskt jordbruk antalet företagare och därmed jämställda personer är betydligt större än antalet löntagare, ett förhållande, som sammanhänger med, att Frankrike i stort sett utgör ett land av små och medelstora jordbruksföretag. Av Frankrikes mer än 2 1 / 2 miljoner jordbruksföretag är det sålunda blott något över 8 000 företag, som sysselsätta flera än tio arbetare, och icke mer än omkring 28 000 företag, som sysselsätta 6— 10 arbetare, under det att de företag, som sysselsätta ingen eller upp till fem arbetare, uppgå till nära 2 480 000. Av dessa företag åter sysselsätta mer än hälften ingen arbetare alls. En annan faktor av betydelse för möjligheten att införa lagstadgad arbetstid inom det franska jordbruket är, att den dominerande lantarbetartypen, den som förekommer å de små och medelstora, av ägaren själv och hans familj skötta jordbruksföretagen, i väsentliga hänseenden skiljer sig från lönarbetarna i de större företagen. Den förre är löntagare men icke ren proletär, han räknar ofta med att snart bli sin egen, antingen därför att han är son till en bonde, vilkens gård han skall ärva, eller emedan hans besparingar möjliggöra för honom att taga ett arrende eller att bli halftenbrukare. Därför räknar han sig själv till hemmansägareklassen, även då han arbetar mot lön. Han betraktar varken det närvarande eller framtiden under samma synvinkel som de, vilka icke räkna med annat än att förbliva löntagare i all sin tid. Arbetstiden står ännu under inflytande av bruket med timlön, vilket kräver, att arbetstiden skall vara så lång som möjligt och sträcka sig från dagningen till skymningen. De större gårdarna hava emellertid antagit ett arbetstidssystem, vilket innebär en väsentlig förkortning av de långa sommardagarna. Det är endast å smågårdarna, där den lejda arbetaren arbetar sida vid sida med sin arbetsgivare, som den effektiva arbetstiden överskrider 10 timmar om dagen under sommaren. Då på större gårdar övertidsarbete fordras, betalas det särskilt. Det förekommer också distrikt, i vilka den dagavlönade lantarbetarens arbetstid icke överstiger 8 timmar eller t. o. m. icke uppnår denna siffra. I de södra vindistrikten förekommer det, att den normala arbetsdagen är 6 timmar. Detta är ingalunda en fördel, som arbetarna ernått genom att or1

Se uppsats i International Labour Review januari 1932: .Labour Conditions in French Agriculture, av Michel Augé-Laribé, jur. dr, generalsekreterare i jordbruksforenmgarnas riksförbund (Frankrike).

131 ganisera sig. Denna korta arbetsdag fastställdes vid en tidpunkt, då fordringar beträffande arbetet ännu icke hade hörts av. Då bondens enda arbetartillgång var småbrukarna i grannskapet, så fick han gå med på en sådan arbetstid, som medgav dessa småbrukare att också bruka sin egen jord, de arbetade 6 timmar mot lön och återvände sedan till sitt för att arbeta på egen torva. En arbetsdag om 7 timmars effektivt arbete förekommer också på gårdar, vilka ligga på något avstånd från de byar, där arbetarna bo. Praktiskt taget är frågan om en permanent anordning med 8-timmarsdag i lantbruket icke aktuell någonstädes i landet. Detta är ett krav, som lantbrukets arbetare aldrig uppställa annat än under inflytande av propaganda frän städerna, och de äro fullt på det klara med, att det icke f. n. finns någon utsikt att få den accepterad. Det måste också erinras om, att det, trots den långa sommararbetsdagen, endast är i undantagsfall, som lantarbetarna arbeta mer än 2 400 timmarom året, vilket är detsamma som 300 dagar om 8 timmar, som är allmän regel i industrien. Om än arbetsdagen om sommaren är 10 timmar, eller t. o. m. 12 timmar under skörden, så är den blott 7 timmar om vintern, och alla dagar, som förloras på grund av dåligt väder, måste dragas från årssumman. Det kan antagas, att tjänarna i husbondens kost icke arbeta mer an 280 dagar om året och daglönarna icke mer än 250 dagar. Djurskötare arbeta dock 365 dagar om året, vilket gör 3 650 eller 4 000 timmar, ty det är svårt att ordna för dem så, att de få en regelbunden veckovila. På små gårdar, där det är omöjligt att bereda dem vila genom turindelning, är det vanligt beträffande alla arbetare, att de hava ledigt pa söndagen, då husbonden själv ser efter kreaturen. Arbetstiden för de kvinnliga tjänarna är ofta mycket lång och deras arbete ytterligt mödosamt, och på söndagarna hava de blott en halv dags ledighet. Enär de arbeta åtminstone 15 timmar om dagen, måste — om det också är sant, att arbetet ar omväxlande — deras arbetstid per år överstiga 5 400 timmar. Det förefinnes emellertid en bestämd tendens hos arbetstiden inom jordbruket att bli kortare, och forna tiders uttänjda arbetsdagar förekomma numera endast på små gårdar, där en eller två arbetare arbeta tillsammans med och på samma villkor som husbonden, vilken överanstränger både sig själv och dem i bemödandet att neutralisera bristerna i ekonomisk och teknisk organisation på gården. Lantarbetarens lön beror inte bara på den tid han arbetar, det förekommer också arbete på ackord eller efter prislista. Detta betalningssätt är mycket vanligt i alla distrikt om också icke beträffande varje slag av odling. Det sätter de bättre arbetarna i stånd att erhålla högre lön och hjälper företagaren att ernå snabbare resultat. Men det föreligger en betydlig tvekan att acceptera systemet mera allmänt, emedan arbetsgivarna hava funnit det svårt att övervaka arbetets kvalitet, och enär arbetarna hava funnit svårt att på förhand fixera ett klart pris för arbeten, som variera även på samma 9f—519235

132 gård efter jordmån och graden av regn och solsken. Det begagnas endast beträffande enkla svsslor, vilka icke kräva särskild omsorg. Kollektivavtal hava föga utbredning inom franskt jordbruk, vilket till stor del torde bero på, att den jordbrukande befolkningen har en särskilt individuell inställning. Franska jordbrukare känna ännu ej, att de utgöra en del av ett större helt. Kollektivism lockar dem ej varken på grund av klasssolidaritet eller ekonomisk nödvändighet. De föredraga personlig frrhet framför mängdens makt. Arbetsanställning grundas å ömse sidor såvrtt möjligt på personligt urval. Lantbrukaren väljer sin arbetare och betalar den ene mer än den andre, och på samma sätt avböjer eller föredrager arbetaren att taga tjänst på en viss gård, beroende på vad som bjuds i lönehänseende och personligt bemötande och på möjligheterna till förströelse. P å åtskilliga orter hava emellertid kollektivavtal träffats mellan grupper av arbetsgivare och yrkessammanslutningar. Ett betydande antal slöts efter strejker i de vinodlande distrikten i söder och i Paris-distriktet; det förekommer också avtal mellan hälftenbrukarna i Allier och de hälftenbrukande kådsamlarna i les Ländes. 1 Men man lärer icke få fästa stort avseende vid dessa avtal. De parter, som diskutera och underteckna dem, veta mycket väl att de ej hava någon verklig makt, och att deras underskrift icke alls binder dem. På grund härav föredraga de i regel att träffa avtal i närvaro av en administrativ myndighet såsom prefekten eller hans deputerade, for att giva dokumentet sken av att hava dennes auktoritet bakom sig. Men prefektens huvudsakliga syfte är att återställa allmän ordning så fort som möjligt Han har varken rätt eller makt att genomdriva iakttagandet av avtal, som undertecknats i hans närvaro. Varken yrkessammanslutningen, som ofta räknar sin tillvaro endast från strejkens första dag, eller arbetsgivargruppen, som merendels är en grupp »ad hoc» av välbekanta personer utan någon verklig makt, är i stånd att vädja till straff i händelse av ickeuppfyllelse. Så snart de ekonomiska förhållanden, som gåvo anledning till tvisten, ändrats, ändras också villkoren i de s. k. kollektivavtalen. Det lar icke heller glömmas, att prisen på lantbruksprodukter icke hava samma lugna stabilitet som inom storindustrien. Priset på kol och gjutjärn kan vara oförändrat i månadtal under det att priserna för vete och vin fluktuera varje vecka Även innan skörden kommit i ladorna eller källrarna, kunna priserna reduceras till hälften eller fördubblas på grund av vaga eller orrktrga beräkningar. Våldsamma förändringar av detta slag beröva de kontrakt allt värde 'som undertecknats av inkompetenta personer och som sakna sanktioner. Kollektivavtalens största värde ligger i, att de kunna inverka på lokalt bruk och såmedelst tjäna såsom ledning för individuella åtgärder. 1 Spanien införde en kungl. förordning den 15 januari 1920 8-timmarsM les Ländes finnas flera fabriker för tillgodogörandet av harts från den på havsdynerna planterade strandfuran (Pinus pinaster). 2 Legislative Series 1920, Sp. 4—5.

dagen eller 48-timmarsveckan i alla näringar, inklusive jordbruket. Arbetsgivare och arbetare hade rätt att träffa avtal om övertid intill 50 timmar i månaden och 120 timmar om året eller 240 timmar i händelse av odisputabel force majeure, som angick en hel näring eller ett helt yrke. En annan förordning medgav undantag från huvudförordningens strikta bestämmelser. Efter revolutionen 1931 utfärdade den interimistiska regeringen en förordning, 1 som reglerade arbetstiden i allmänhet och särskilt arbetstiden inom jordbruket. Enligt denna förordning är arbetstiden även på landet fixerad till 8 timmar. I fall av särskilda svårigheter att ordna en enhetlig arbetstid per dag, äga parterna träffa avtal om arbetstid per vecka, under förutsättning att den dagliga arbetstiden icke överskrider 9 timmar. Övertid medgives av kommittéer, tillsatta enligt en särskild förordning. 2 Övertiden begränsas till 2 timmar per dag, 50 timmar per månad och 120 timmar per år. I händelse av brist på arbetskraft må antalet övertidstimmar per år ökas 'ill 240. Övertidsarbete inom dessa gränser är beroende på överenskommelse och skall betalas efter viss högre taxa än det ordinarie arbetet, övertidsarbete tillätes ej beträffande barn under 16 år. Förlorad arbetstid kan få tagas igen under förutsättning, att arbetsdagen därigenom icke utsträckes mer än en timme och att veckoarbetstiden icke överstiger 50 timmar. — Under sådd och skörd och vid vissa andra tillfällen må kommittéerna under beaktande av svårigheterna att leja extra arbetskraft medgiva förlängning av den lagstadgade arbetsdagen till maximum 12 timmar. För lantbrukets kreatursskötare (ladugårdsarbetare, boskapsvakter etc.) gälla såsom allmän regel de i arbetstidsförordningen införda bestämmelserna om 8 timmars arbetsdag. Undantagna äro dock arbetare, vilka hava årskontrakt, under förutsättning att antalet arbetare på gården i fråga icke (iverstiger det för gårdens behov nödvändiga och överensstämmer med sedvänjan på platsen. Dessa arbetare skola dock alltid åtnjuta minst 10 timmars ledighet för nattvila. Undantagsbestämmelser finnas även för bl. a. arbetare i handelsträdgårdar och vintillverkning. överträdelser av arbetstidsförordningens bestämmelser straffas med böter. I England förekommer lagstadgad reglering av arbetstid endast beträffande hälsofarligt arbete samt för kvinnor och minderåriga arbetare vid fabriker och verkstäder i allmänhet. Denna lagstiftning har således i England ren arbetarskyddskaraktär, och motsvarighet till andra länders allmänsocialt betonade arbetstidslagstiftning saknas. Detta betyder dock icke, att arbetstiden i allmänhet är oreglerad i detta land, utan arbetstiden är i England i mycket stor utsträckning enhetligt reglerad såväl inom industri som jordbruk under medverkan av officiella organ. Arbetstidsregleringen har emellertid i England icke behandlats fristående utan i samband med lönesättning. 1

Förordning 1 juli 1931 (Gazeta de Madrid, 2 juli 1931). Förordning angående »jurados mixtos agricolas» (Gazeta de Madrid, 8 maj 1931).

134 1 England hava nämligen genom särskild lagstiftning (Trade Boards Acts) för åtskilliga yrken inrättats lönenämnder med befogenhet bl. a. att avgöra, vad som skall anses vara normal arbetstid inom yrket, och dylika nämnder hava i stor utsträckning fastställt 48-timmarsvecka inom industrien. Inflytande på arbetstidens längd har i England även utövats av ett slags industriråd, sammansatta av representanter för arbetsgivare och arbetare, de s. k. WhitJeyråden (Joint Industrial Councils), som tillkommit under medverkan av regeringen. Vad särskilt jordbruket beträffar, hava genom en 1924 tillkommen lagstiftning om minimilöner inrättats paritetiskt sammansatta lönenämnder, vilka samtidigt med lönesättning reglera arbetstiden. Inom varje grevskap finns en lönenämnd, Wages Committee, sammansatt av arbetsgivare, arbetare, opartiska ledamöter och en ordförande. Till en sådan Wages Committee vända sig vid löneaktioner respektive underavdelningar i arbetsgivarnas riksorganisation (National Farmers Union) eller lantarbetarnas riksorganisation (National Union of Agricultural Workers). Uppnås icke enighet där, hänskjutes saken till en central mellaninstans, och från denna kan appelleras till en rikslönenämnd (Agricultural WTages Board), som inkallas av jordbruksministern. Med detta system kommer det att råda olika arbetstid på olika orter. I allmänhet har dock den mot minimilönen svarande arbetstiden för egentliga jordbruksarbetare fastställts till 48 timmar i veckan under vintermånaderna och 50—54 timmar per vecka under sommarmånaderna, men exempel finnas också på enhetlig arbetsvecka året om. För arbete utöver denna tid skall särskild ersättning utgå. Kreatursskötare, kördrängar och fåraherdar åtnjuta något högre lön än övriga jordbruksarbetare men hava i gengäld en längre arbetstid, ofta 60—62 timmar i veckan. Nedanstående tabell utvisar antalet grevskap eller delar av grevskap, för vilka lönenämnd bestämt längden av den normalarbetsvecka, som skall ligga till grund för minimilönen. Tabellen hänför sig i regel endast till vanliga lantarbetare (manliga). Särskilda bestämmelser finnas för andra grupper. Antal timmar under vintern

Antal timmar under sommaren 50

48 50 51 52 52% 54

13 5

S:a områden

52 l / 2

53 1 /*

4 2

4 1

2 2

56 1 /,

26 10 1 1 1 9

1 1

1 Summa områden

2 Tabellen visar att, medan 48-timmarsveckan är mycket vanlig under vintern, vinterarbetstiden sällan överstiger 50 timmar. Sommararbetstiden va-

135 rierar mellan 50 och 54 timmar och är även fastställd så hög som till 567timmar. Tabellen visar emellertid också, att det finns vissa områden, i vilka både vinter- och sommararbetstiden är fastställd till ett högt antal timmar. Detta förklaras delvis därav, att i dessa områden den oftast förekommande kategorien arbetare icke är den vanliga jordbruksarbetaren utan arbetare med mera specialiserat arbete. Lönen för kvinnliga arbetare är vanligen bestämd per timme, i följd varav avtal på grundval av ett antal timmar icke är så behövligt för dem som för män. I de fall, då lönenämnderna hava ett grundtal timmar för kvinnor, har detta tal vanligen varit lägre än för män, nämligen 8-timmarsdag eller 48-timmarsvecka; i ett distrikt har man t. o. m. föreskrivit 44timmarsvecka för kvinnliga arbetare. I Sovjet-Ryssland innehåller gällande »Kodex av lagar om arbete» i kapitel 10 bestämmelser om arbetstid. Grundregeln återfinnes i § 94, som lyder: »Normal arbetstid såväl i produktionsföretag som beträffande för produktionen nödvändiga hjälparbeten må ej utsträckas utöver 8 timmar.» Samma paragraf innehåller dessutom bestämmelser för de branscher och företag, i vilka 7-timmarsdag i fastställd ordning införts, samt för sådana arbetsställen, där arbetet pågår oavbrutet, vilket nödvändiggör särskilda regler. Dessa bestämmelser hava dock ingen tillämpning på jordbruket. I § 97 givas särskilda bestämmelser om arbetstiden för husarbetare, reparationsarbetare, jordbruks- och andra arbetare av liknande kategorier. Med husarbetare förstås gårdskarlar, portvakter, nattvakter och dylikt. Denna paragraf har följande lydelse: »Arbetstiden för husarbetare, reparationsarbetare, jordbruks- och andra arbetare av likartade kategorier, vilka hava ständigt arbete och erhålla månatlig betalning, må uppdelas i perioder av olika längd, dock så att antalet avbrott i arbetet icke må överstiga två per dag och att arbetstidens sammanlagda längd under loppet av en månad icke må överstiga den normala mängden arbetstimmar per månad.» Utöver dessa bestämmelser förekomma föreskrifter om raster, d. v. s. avbrott i arbetet för vila och intagande av föda. Bestämmelser om veckovila förekomma i kapitel 11 i ovannämnda kodex. Principbestämmelsen, som inleder § 109, lyder: »Åt alla arbetare beredes varje vecka oavbruten vilotid av minst 42 timmar.» Därjämte givas särskilda föreskrifter om, hur denna veckodag skall bestämmas i enlighet med produktionsförhållanden, nationella och religiösa säregenheter etc. Sålunda kan denna veckodag infalla på söndagarna eller på annan dag eller inträffa var sjätte dag i stället för var sjunde etc. Vidare förekomma fasta fridagar eller vilodagar. Föreskrifter om dessa obligatoriska vilodagar givas i § 111. De sammanfalla med revolutionens högtidsdagar, vartill även kommer nyårsdagen. Dessutom skola enligt § 112 enligt särskilt träffade överenskommelser fastställas ytterligare sex vilodagar per år.

136 Bestämmelser om semester återfinnas i § 114. Enligt denna paragraf äro alla personer, som arbeta mot lön och som arbetat oavbrutet minst 5 Va månader, berättigade till en årlig semester om minst tolv arbetsdagar. För personer under aderton år utsträckes dock semestern till minst 24 arbetsdagar. Semester kan infalla vid vilken tid som helst på året, dock må arbetets normala gång i företaget ej därigenom rubbas. I Sovjetunionen skiljer lagen på fyra slag av jordbruk, nämligen: kolleklivjordbruk, jordbruk som skötas av individuella jordbrukare huvudsakligen utan hjälp av lejd arbetskraft, jordbruk som hava karaktär av storbondebruk (kulacker) samt statsgods. Den största gruppen är kollektivjordbruken. Närmast därefter i antal komma individuella jordbrukare, som i huvudsak arbeta utan lejd arbetskraft, under det att de s. k. storbondebruken utgöra en avsevärt mindre grupp. Statsgodsen äro en av de mest betydelsefulla grupperna med hänsyn till användningen av lejd arbetskraft. Beträffande kollektivjordbruken bestämmer en förordning av den 19 februari 1930, att dessa icke äga rättighet att anlita lönarbetare för sådant arbete, som bör utföras av kollektivets egna medlemmar. Däremot äro kollektivjordbruken berättigade att mot lön anställa personer för sådana arbetsuppgifter, som kräva särskild fackkunskap, såsom agronomer, bokförare e t c , och kvalificerade arbetare, såsom traktorförare, montörer, smeder m. m. Vid sådan anställning gälla de regler, som ovan anförts, och som hämtats ur motsvarande bestämmelser rörande arbetstid och arbetsvila i > Kodex av lagar om arbete». Beträffande individuella jordbrukare av ej storbondeklass gälla särskilda bestämmelser, s. k. »Provisoriska regler om tillämpning av lönat hjälparbete» (förordning av den 11 juli 1929). I 9 § av dessa Provisoriska regler heter det: »Förlängd arbetsdag (d. v. s. arbetsdag som överstiger 8 timmar) medgives efter överenskommelse mellan parterna under tid för särskilt brådskande jordbruksarbeten. Den förlängda arbetsdagen må dock under den ifrågavarande perioden av brådskande jordbruksarbeten (plöjning och sådd, skördarnas bärgning, tröskning, höslåtter och dylikt) icke överstiga i genomsnitt 10 timmar.» Enligt 10 § är arbetsgivaren skyldig att bereda arbetaren eller arbeterskan den normalt föreskrivna veckovilan samt ledighet å andra av lagen bestämda helgdagar, dock med möjlighet till följande undantag: »Utförande av arbete på vilodagar medgives endast under bestämda perioder av särskilt brådskande jordbruksarbeten (den bråda skördetiden) i händelse det är ovillkorligen nödvändigt och endast på villkor, att överenskommelse träffats mellan arbetsgivaren och arbetaren (arbeterskan). För arbete under dessa dagar skola antingen givas andra arbetsfria dagar eller utbetalas särskild ersättning i penningar (kompensation) enligt överenskommelse mellan parterna.» Även för storbondebruken gälla särskilda föreskrifter enligt en förordning av den 13 oktober 1930, men beträffande arbetstid och arbetsvila

137 lända de allmänna bestämmelserna i »Kodex av lagar om arbete» till efterrättelse. Beträffande statsgodsen bestämmer ovan omförmälda förordning av den 19 februari 1930, att »tillämpningen av lönarbete å statsgodsen regleras av de allmänna lagarna om arbete», d. v. s. i delta fall de ur »Kodex av lagar om arbete» här förut anförda bestämmelserna rörande arbetstid och arbetsvila. För övrigt har, i varje fall tidigare, den opinionen kommit till uttryck, att beträffande arbetare å statens gods bestämmelserna om 8 timmars arbetsdag skulle iakttagas med största stränghet och s. k. förlängd arbetsdag icke medgivas annat än i yttersta undantagsfall. För att få en så fyllig bild av arbetstidsbeslämmelserna som möjligt måste man observera även de föreskrifter, som gälla för säsongarbeten. Dessa arbeten spela nämligen en betydande roll särskilt för statsgodsen. De äro sammanfattade i en förordning av den 4 juni 1926 med senare tillkomna ändringar och tillägg. Enligt denna förordning menas med säsongarbeten sådana av klimatiska och andra naturförhållanden beroende arbeten, som icke kunna fullgöras året runt, utan som äro begränsade till bestämda perioder, vilka dock ej få överstiga sex månader. Beträffande arbetstiden i säsongarbeten föreskrives i 10 § av förordningen följande: »Arbetstiden för vuxna arbetare i säsongarbete fastställes till 8 timmar om dagen med vederbörlig inskränkning av arbetstiden enligt gällande föreskrifter för dem, som arbeta under jorden eller i särskilt skadliga arbete, och likaså i tillämpliga fall för kontorspersonal och icke-kroppsarbetare. — I de fall, då vid säsongarbete på grund av tekniska eller naturförhållanden under en bestämd lidsperiod kräves särskilt forcerat arbete, medgives efter överenskommelse mellan arbetsgivaren och vederbörlig fackorganisation att införa för bestämd tid förlängd arbetsdag med motsvarande ökning av arbetslönen. Den förlängda arbetsdagens utsträckning och tiden för dess tillämpning, liksom även betalningens storlek och beräkning, fastställes efter överenskommelse mellan arbetsgivaren och fackorganisationen.» För icke vuxna arbetare tillämpas särskilda modifikationer av den allmänna regeln. Beträffande herdar och deras medhjälpare fastställes arbetstiden genom överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetslagarna eller de senares organisationer. Enligt av arbetskommissariatet utfärdade instruktioner må villkoren i sådana överenskommelser icke vara sådana, att de försämra arbetstagarpartens ställning i jämförelse med bestämmelserna i »Provisoriska regler om tillämpning av lönat hjälparbete». Tilläggas må, att bestämmelserna om arbetstiden i Sovjetunionen i allmänhet få anses hava provisorisk karaktär på grund av det fortgående omdaningsarbetet i detta land.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Skrivelse

till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet

Förslag

till

3 LAGFÖRSLAG lag om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel (lant-

arbetstidslag)

°

Förslag till lag med vissa bestämmelser angående arbetsrådet

10 MOTIV Förslag till lag om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel

11 Inledning I. Grunden för lagstiftning om arbetstid II. Tidigare svensk lagstiftning om arbetstid Arbetarskyddslagen Allmänna arbetstidslagen Sjöarbetstidslagen Bagerilagen Butikstängningslagen I I I . Tidigare åtgärder för lagstadgad reglering av arbetstiden inom jordbruket Motion vid 1907 års riksdag Lantarbetarstatistiken Motioner vid 1913 års riksdag Arbetstidskommittén Motioner vid 1919 års lagtima riksdag Motion vid 1919 års urtima riksdag Motion vid 1923 års riksdag Motioner vid 1928 års riksdag Jordbruksutredningen Sociala jordutredningen och bostadsutredningen för landsbygden Motioner vid: 1930 års riksdag 1931 » »> 1932 » » 1933 » » 1934 » »

11 12 12 13 15 ^ I"7 1S

18 18 19 20 21 24 25 26 26 27 27 28 29 31 32

139 Sid.

IV. Organisations- och avtalsförhållandena inom jordbruket och närstående näringar med särskild hänsyn till arbetstiden

32 Lantarbetarna Trädgårdsarbetarna Arbetare inom torvindustri och självständig djurskötsel

32 37 38

V. Lantarbetstidsfrågans internationella behandling

Allmän

motivering.

I. De sakkunnigas uppdrag II. Orsakerna till a t t jordbruksnäringen hittills ställts utanför arbetstidslagstiftningen III. Behovet av lagstadgad arbetstidsreglering inom jordbruket IV. Vilka arbetsområden böra hänföras till jordbruk eller till jordbrukets binäringar V. Principen om 8 timmars arbetsdag VI. Några synpunkter på frågan om arbetstidens längd inom j o r d bruket V I I . Raster, semester och annan fritid V I I I . Arbetstidens förläggning IX. Övertid och övertidsersättning X. Arbetstidsregleringens inverkan på produktionen Speciell

41 43 45 47 50 54 56 58 58 59

motivering. J o r d b r u k och binäringar Byggnadsarbeten för jordbruk m. m Trädgårdsskötsel U n d a n t a g för mindre företag Flera, företag i samma ägares hand Statens arbeten Ackordsarbeten Husligt arbete Djurskötsel Medlem av arbetsgivarens familj Minderåriga Befäl och kontorspersonal Elever Utlåtanden och beslut av arbetsrådet Olika slag av arbetstid Ordinarie arbetstid Förändrad ordinarie arbetstid Övertid Övertidsjournal Tillsyn Straffbestämmelser Forum Arbetsföreståndare Lagens ikraftträdande och giltighetstid

Förslag till lag med vissa bestämmelser angående arbetsrådet

60 61 61 61 66 67 67 68 68 72 74 76 76 77 77 78 85 89 90 91 91 92 92 92 94

140 Särskilda yttranden av herrar Jeppsson och Löfvander av herrar Andersson och Johansson Bilaga. Arbetstidsförhållanden inom främmande länders jordbruk. Norge s. 111. — Danmark s. 112. — Finland s. 114. — Estland s. 115. — Lettland s. 116. — Lithauen s. 116. — Polen s. 117. — Tyskland s. 118. — Tjeckoslovakien s. 121. — Österrike s. 123. — Ungern s. 125. — Italien s. 125. — Nederländerna s. 128. — Frankrike s. 130. — Spanien s. 132. — England s. 133. — Sovjet-Ryssland s. 135.

Statens offentliga utredningar 1935 Systematisk (Siffrorna

förteckning

inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

förteckningen.)

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Betänkande med förslag ang. åtgärder för spannmålsodlingens stödjande. [1] Promemoria ang. tillsynen över faslighetsregistreringcn Yttranden "över preliminärt förslag till lagstiftning om och fastighetsbildningen. [4] avbrytande av havandeskap. [13] , Utredning med förslag om egnahemskonsulenter hos husLagberedningens förslag till lag om skuldebrev m. m. [141 hållningssällskapen. [28] . Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande ang. husdjursförsöksverksamhetens organisation. av havandeskap. [15] , Ql Betänkande [29] Belänkande med förslag Ull lag om arbetsavtal 118] Berättelse över statens spannmålsnämnds verksamhet m. m. Belänkande och förslag rörande verksamheten vid skyddsunder år 1934. [30] - , hemmen m. m. Förra delen. Skyddshemmens organisa- Jordbrukskreditulrcdningen. Betänkande med forslag till tion m. m. [35] förordning om jordbrukets kreditkassor m. m. 132] Betänkande med vissa synpunkter och förslag i fråga om den primära fastighetskrediten. [34] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Sociala jordutredningens betänkande med forslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 5 §§ lagen den 18 juni Förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna 1925 ang. förbud i vissa fall för bolag, förening och handlingars offentlighet. [5] stiftelse ätt förvärva fast egendom. [47] Yttrande och förslag rörande tjänstgöringsbetyg som av länsstyrelserna utlärdas. [17] , Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Utredning ang. införande av ett dagordningsinslitut : Betänkande med förslag lill omorganisation av den högre in. in. [21] " , , • • - , , • • skogsundervisningen. [9] , • , i Förslag till nva avlöningsbeslämmelser for icke-ordinarie Betänkande ang. råvaruförsörjning, produktion och arbebefattningshavare inom den allmänna civilförvaltningen. tarantal m. m. vid skogsindustrierna. [36] Betänkande med förslag till ändring i vissa delar av upphandlingsförordningen. [27] Industri. 1931 ars nämnd för städningsutredning. Forslag rörande allmänna grunder för ordnandet av städnings- och renHandel och sjöfart. göringsarbetet inom vissa statliga ämbetslokaler i Stockholm samt beräknandet av ersättning lör nämnda Kommunikations väsen. arbete. [37] Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendel Del 2. Broar. |7] Kommunalförvaltning. Betänkande med förslag till förordning ang. allman auto mobiltrafik. [12] • -. ,', Statens och kommunernas finansväsen. Betänkande med förslag till molorfordonsforordning oct väglrafikstadga m. m. [23]

Betänkande med förslag ang. åtgärder mot statsfientlig

Bank-, kredit- och penningväsen.

Politi.

Betänkande med förslag till ändrad organisation av den Försäkringsväsen. statliga verksamheten för bekämpande av olovlig införsel Grunder för kollektiv och individuell av spritdrycker m. m. [24] ring. [20]

Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande med förslag rörande lån och årliga bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning for mindre bemedlade barnrika familjer jämte därtill hörande utredningar. [2] Kortfattad framställning av organisationssakkunnigas betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. [3] Arbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Åtgärder mol arbetslöshet. [6] Konjunkturuppsvingets förlopp och orsaker 1932—1934. [16| Betänkande med förslag till lag om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel (lanlarhctstidslag) m. ni.

pensionsförsäl

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Utredning och förslag ang. rundradion i Sverige. [10] Betänkande med utredning och förslag ang. inrättande a en statsvetenskaplig examen. [Ill Utredning och förslag rörande frågan om avgift for herr lån av böcker från bibliotek. [221 Betänkande med förslag rörande det svenska naturskyddet organisation och statliga förvaltning. [26] Betänkande med förslag till lag om domkapitel m. m. [3 Betänkande med utredning och förslag ang. lolk- småskolescminaricrnas organisation m. m. [44] Utredning och förslag rörande läroböcker vid allmän!) läroverk och folkskolor m. fl. undervisningsanstaltci [15

Hälso- och sjukvård.

Försvarsväscn.

Allmänt näringsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rält.

Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges lo Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande och förslag ang. svarsväsende. Del 1. Inledande avdelning m. m. [3 förebyggande mödra- och barnavård. [19] Del 2. Arméorganisationen. [39] Del 3. Marinorganisi Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande och förslag ang. statstioncn. [10] Del 4. Flygvapnets organisation. [41] Del understödd dispensärverksamhet. [33] Värnplikten m. m. Bilagor. [42] Del fi. Särskilda y Betänkande ang. folktandvård. [46] randen. [43]

Iduns tryckeri aktiebolag Esselte ab. Stockholm 1935 519235