Svenska kyrkans gudstjänst

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

9a

Statens offentliga utredningar Q % 1985:48 % Civildepartementet

Svenska

kyrkans gudstjänst

och

Vignings- mottagningshandlingar

Bilaga 6

”Genom bön och

handpåläggning”

Vignings- jämte installationshandlingar e liturgiska utvecklingslinjer

av Lars Eckerdal

1968 års kyrkohandbokskommitté Stockholm 1985

Omslag Lars Tempte ISBN 91-38-09040-6 ISSN 0375-250X Liber Tryck AB Stockholm 1986 382937

Förord

Föreliggande undersökning har utarbetats på uppdrag av 1968 års kyrkohandbokskommitté. I preliminär form har den utgjort underlag för kornmitténs arbete med att utforma liturgisk ordning för vignings- och mottagningshandlingar såsom del av Svenska kyrkans gudstjänstordning (SOU 1985:45). Som alla böcker har också denna sitt öde. Något bör antydas. Inom kommittén lämnades utredningsuppdraget ursprungligen till biskop Ragnar Askmark. Ingenting var mer naturligt. Efter sin doktorsavhandling Svensk prästutbildning fram till år 1700 (1943) hade han utarbetat den stora undersökningen Ämbetet i den svenska kyrkan i reformationens, ortodoxiens och pietismens tänkande och praxis (1949). Sedan han ett decennium senare valts och vigts till biskop fick han under lång tid i både ”tänkande och praxis” arbeta vidare med ”ämbetet i den svenska kyrkan” och i andra kyrkor och samfund. Det var därför en självklarhet att han skulle utföra det nödvändiga utredningsarbetet för kommitténs räkning. Under flera år gjorde han det vid sidan om uppgifterna som biskop i Linköpings stift. När han gick i pension l98O kunde han med liv och lust bedriva sin forskning ända tills han hastigt rycktes bort den 19 februari 1983. Vid sin död efterlämnade han ett fyrtiotal pärmar med utdrag ur olika slag av källor och litteratur - ur böcker, tidskriftsartiklar etc - jämte en del skisser till enskilda avsnitt för en planerad, mycket brett upplagd framställning. Ett första avsnitt med utarbetad text förelåg vid ett kommittésammanträde få veckor före hans oväntade bortgång. Biskop Askmarks död innebar för kommittén också detta, att den inte kunde tillgodogöra sig frukterna av hans forskarmöda. Kommittén tvangs att skaffa sig en ersättare för utredningsarbetet, varvid jag utsågs. Vid det laget återstod endast två år innan såväl utredarens som kommitténs arbete skulle vara avslutat. För en undersökning av detta slag har den arbetstiden varit mycket knapp, särskilt som jag inte haft möjlighet att ägna mig odelat åt forskningsuppgiften. En svårighet har varit att tidigare forskning varit så ojämnt fördelad: i vissa fall är forskningsbi-

dragen oöverskådligt många, i andra få eller inga. En speciell komplika-

tion är att jag främst vad gäller den liturgiska utvecklingen i Svenska kyrkan tvingats till specialundersökningar, därför att jag nått andra resultat än tidigare forskare, särskilt min egen ämneslärare professor Sven Kjöllerström. När undersökningen nu framläggs, har jag lust att citera

SOU 1985 248

och göra till mina ärkebiskop Laurentius Petris 0rd i företalet till 1571 års kyrkoordning: Liksom man plägar säga: Den som bygger vid allmänna vägen, han får många skádare”, så kan man ock inte därom tvivla, att när denna vår kyrkoordning för var mans ögon utkommer, skola ock väl ibland andra de skådare häröver komma, som sakta finna det de kunna lasta. Ty var finner man någon tid någon så säll, att han allom allt kan göra till nöjes?

Några ord skall tillfogas om undersökningen sådan den faktiskt föreligger. Syftet är att redovisa hur vignings- och introduktionshandlingar liturgiskt gestaltas inom olika kyrkor i västerländsk kultursfär. l ovanligt präglad av ett historiskt arv som bevarats in i hög grad är utformningen nutiden, också om förskjutningar av olika slag ägt rum. Först under de allra senaste decennierna har skett förändringar med mer eller mindre radikala förtecken. Även dessa gudstjänstformer har kommit att dras in i kyrkornas intensiva liturgiska förnyelsesträvanden. Till sådant som medverkat till att dessa handlingars utformning långt om länge revideras hör exempelvis att tjänstekategorierna blivit fler än förr. Mer tvingande har varit att kyrkotjänarnas uppdrag och uppgifter fått redefmieras i samband med att synen på kyrkans väsen och uppgift kommit under omprövning. Teckningen av aktuella liturgiska utvecklingslinjer kräver därför både ett långt historiskt perspektiv och ett nutidsinriktat. I centrum för undersökningen står de liturgiska frågorna. De är sammanflätade med en rad andra av historisk och principiell art. frågor och även åt Vignings- introduktionshandlingars liturgi ger uttryck grundsynen på ”kyrkans ämbete”, hur detta kan eller skall gestaltas i olika uppdragstyper, vilka uppgifter som kan eller skall knytas till dem, åt grundsynen struktur och etc. Liturgin ger samtidigt uttryck på kyrkans vilken roll detta ämbete kan eller skall ha i kyrkan. Dagens brottning med den typen av frågor sätter sin prägel också på kyrkornas liturgiska

förnyelsearbete. Min strävan har varit att inte förbise dessa grundfrågor

för men att inte heller fångas av dem utan hålla fast vid huvuduppgiften undersökningen. Bokens är betingad av att utredningen utförts för att utuppläggning göra ett underlag för det liturgiska revisionsarbetet i Svenska kyrkan. l sex kapitel behandlas liturgiska utvecklingslinjer i lika många konfessionella grupperingar. Sist i den serien tas de lutherska kyrkorna upp, med viss tonvikt på de övriga nordiska systerkyrkorna. Utvecklingslinjerna i Svenska kyrkan behandlas i det sjunde kapitlet. Det har skrivits på så-

dant sätt att det bör kunna läsas separat. Avslutningsvis görs en samman-

fattande översikt över huvudtendenserna i kyrkornas vigningstraditioner. Partiet kan med fördel läsas även som en orientering före studiet av bokens enskilda kapitel. Några terminologiska förklaringar är på sin plats. Termerna ”vigning” och ordination används här som synonyma begrepp för den gudstjänsthandling med olika beteckningar i kyrkorna varigenom personer slutgiltigt avskiljs för permanent särskilt uppdrag i kyrkan. Definitionsmässigt är detta en engångshandling. Upprepbara är däremot de gudstjänsthandlingar som praktiseras när vigda och andra personer tillträder

viss befattning för att utöva sin tjänst. De kallas här installations-, introduktions- eller mottagningshandlingar, tre termer som valts för att återspegla de olika karaktärer sådana handlingar fått. Gruppen av gudstjänstformer för såväl engángshandlingarna som de upprepbara handlingarna kallas här vignings- eller ordinationsordning. Med rätta kan invändas att uttryckssättet är mindre lämpligt, eftersom också introduktionshandlingar inkluderas. Terminologin är emellertid försvarbar så till vida som de två grundtyperna av handlingari praktiken uppvisar stor släktskap i åtskilliga kyrkor. l den löpande texten har jag tillämpat principen att till svenska översätta citat ur källorna samtidigt somjag meddelar vissa nyckelbegrepp på originalspråket. Vad gäller svenska källor har jag praktiserat nutida ortografi och interpunktion. Förkortningar har jag varit sparsam med. Även om de förklaras när de första gången förekommer, har en särskild förkortningslista placerats sist i volymen. I notapparaten betecknar cf (confer = jämför) likartad uppfattning till skillnad från jfr (jämför), som markerar avvikande uppfattning.

Lars Eckerdal

Innehåll

Den romersk-katolska kyrkan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Västlig vigningstradition från gamla kyrkans tid till medeltidens utgång . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 1.1.1 Den gammalromerska vigningsordningen . . . . . . . . . 15 1.1.2 Utomromerska liturgiska traditioner . . . . . . . . . . . . . . 16 1.1.3 Medeltidens sammanfogning av vigningstraditioner 17 1.2 Den nygestaltade ordningen för vigning genom bön och handpåläggning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 1.2.1 Reformprogram för vigningsordningen . . . . . . . . . . . 20 1.2.2 1968 års pontiñkale för den latinska riten . . . . . . . . . 26 1.2.2.1 Gemensam liturgisk struktur för tre handlingar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26 1.2.2.2 De tre vigningshandlingarnas liturgi . . . . . . 30 1.2.2.3 Vigningsliturgins karaktär . . . . . . . . . . . . . . . 38

Den anglikanska kyrkogemenskapen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45 Vigning ”genom offentlig bön, med handpåläggning . . . . . . 45 2.1.1 Tillkomsten av ”The Anglican Ordinal” . . . . . . . . . . . 45 2.1.2 De tre vigningshandlingarnas liturgier 1550-1662 . 49 2.2 Vigningsordningen som den internationella kyrkogemenskapens särskilda enhetsband . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 2.2.1 Vigningsordningen och liturgins regionala anpassningar under 1900-talets förra hälft . . . . . . . . . . . . . . . 60 2.2.2 Medeltidsanpassad vigningsordning i 1928 års modelliturgi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64 2.3 På väg mot regionala liturgiska ordningar för vigning genom bön och handpåläggning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 2.3.1 Impulser för nygestaltning av vigningsordningen. . . 67 2.3.1.1 Nyorientering i kyrko- och ämbetssynen . 67 2.3.1.2 Ny enhetsliturgi som modellordning . . . . . . 69 2.3.2 Liturgireformen i Church of England . . . . . . . . . . . . . 75 2.3.2.1 Framväxten av 1980 års ”Ordinal” . . . . . . . 75 2.3.2.2 Den engelska liturgins karaktär av bönehandling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 2.3.3 Liturgireformen i Episkopalkyrkan i USA . . . . . . . . . 84 2.3.3.1 Revolutionsliturgi med konserverad ordinationsordning 1789-1957 . . . . . . . . . . . . . . .. 84

8 Innehåll

2.3.3.2 Den amerikanska gestaltningen av Vigningen som bönehandling 1970-79 . . . . . . . . . . 86 2.3.4 Anglikansk väg från förläningsakt till kyrkans bönehandling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 2.4 Anglikanska installationshandlingar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93

Metodismen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99 3.1 John Wesleys ordinationer och ordinationsliturgi . . . . . . . . . 99 3.2 Från vigningshandling till kyrklig auktorisation av redan kallade . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 3.2.1 Ordinationsordning i amerikansk episkopal metodism 1784- 1964 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 3.2.2 Ordinationsordningens anpassning för Metodistkyrkan i Sverige 1872- 1968 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103 3.3 På väg mot omdeñnierade vigningstjänster och reviderad ordinationsordning i Sverige och USA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 106 3.4 Från pastorsauktorisation på väg mot Vigning för olika uppdragstyper genom bön och handpåläggning. Den engelska metodismens utveckling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 109

Reformerta kyrkor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113

Det reformatoriska arvet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 4.1.1 Reformert grundsyn på kyrka och kyrkans tjänster . 113 4.1.2 Ordinationen som församlingshandling efter val med bön . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 115 4.2 Utvecklingslinjer i reformerta traditioner fram mot nutiden 118 4.2.1 Vigning som tjänsteförläning på den europeiska kon- , tinenten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 119 4.2.2 Vägen till Vigning som bönehandling på de brittiska öarna. ._ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 122 4.3 Ordinationsordningen i reformerta liturgiska förnyelsesträvanden 132 4.3.1 Framväxten av mönster för Vigning genom bön och handpåläggning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 132 4.3.2 Förnyelsemönstrets tillämpning i presbyterianska kyrkor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 4.3.3 Förnyelsemönstrets tillämpning inom kongregationalismen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 141 4.3.3.1 Nordamerikanska utvecklingsdrag . . . . . . . 142 4.3.3.2 Engelska utvecklingsdrag . . . . . . . . . . . . . . . 143 4.4 Ordinationsordningen i Svenska Miséionsförbundet . . . . . . 148 4.4.1 Förbundskaraktären från SMFs bildande till nutiden 148 4.4.2 Församlingens och förbundets avskiljningshandlingar genom bön och handpåläggning 1878- 1928 . . . . 151 4.4.3 Förbundsordningen för central och lokal avskiljning genom bön och handpåläggning 1947- 1983 . . . . . . . 159 4.4.3.1 Ordinationsordningens framväxt 1947- 1983 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159

Innehåll 9

4.4.3.2 Vignings- och introduktionshandlingarnas

liturgi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 161 4.4.3.3 Ordinationsordningens karaktär . . . . . . . . . 167

Baptismen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l7l 5.1 Traditionen för troendeförsamlingens av tjänare 171 avskiljning 5.2 Pastorsordinationen i nordamerikansk . . . . . . . . . . . 172 baptism 5.3 mot engelsk baptistisk Vägen samfundsordning för vigning genom bön och handpâläggning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 174 5.4 Avskiljning som bönehandling i svensk baptistisk tradition. 176

Lutherska kyrkor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 185 Det reformatoriska arvet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 185 6.1.1 Martin Luthers ordning för kyrkans bönehandling. . . 185 6.1.1.1 Prästadöme (sacerdotium) och tjänst (ministerium) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 185 6.1.1.2 Luthers eller Wittenbergs prästvigningsliturgi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187 6.1.1.3 Vigning av biskopar som Ordets tjänare. . . 195 6.1.2 Andra reformatoriska . . . . . . . 198 ordinationsordningar 6.1.2.1 Martin Bucers modell för insättande av kyrkotjänare” i församlingen . . . . . . . . . . . . 198 6.1.2.2 Johannes Bugenhagens modeller för vigning och installation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 200 6.2 Utvecklingslinjer i tysk lutherdom . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 204 6.2.1 Förläningsmönstrets renässans i furstars . . . . 204 kyrkor 6.2.1.1 Vägen från bönehandling till förläningsakt. Tendenser intill 1800-talets mitt . . . . . . . . . . 204 6.2.1.2 Förläningsmönstret i konfessionellt restaureringsarbete. Dresdenordningen 1854 som tysk modellordning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 207 6.2.2 Restaurerade ordinationsordningar för differentierade tjänster. Enhetsagendor i kyrkornas rekonstruktionsarbete efter 1945 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 209 6.2.2.1 ”Gammalt” och nytt i VELKD-agendans enhetsordning 1952 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 209 - De gamla ritualen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 210 - De ritualen

nya . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 213

6.2.2.2 Restaureringssträvanden i unionskyrkorna 215 - 1964 som led i enhetsar- EKU-agendan betet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 216 - Situationen i andra unionskyrkor . . . . . 218 6.2.3 Uppbrott från traditionell ordning i ett ekumeniskt sammanhang. Utvecklingsdrag från 1960-talet 218 6.2.3.1 Från gamla mot ”nya ledmotiv” för kyrkans tjänst och tjänsterna i kyrkan . . . . . . . . . . . . 218 6.2.3.2 Framväxten av provisorisk enevangelisk hetsordning. Arnoldsheinordningen 1972- 74 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 221

10 Innehåll

- EKU-modell för demokratiserad intro- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 221 duktionshandling - Arnoldshein-modellen för sändning till förkunnelseuppdrag och övriga uppdrag i kyrkan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 223 6.2.3.3 Preliminär vignings- och installationsordning. VELKD-formen 1982 för förläningsoch bönehandlingar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 228 - l-lerde- och enhetsuppdraget samt övriga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 228 uppdrag - av den Vägen till ”nybearbetad utgåva” . . . . . . . . . . . . . . . . 230 gamla enhetsagendan 6.2.4 Vigning som demokratiserad förläningsakt eller kyrkans bönehandling. Sammanfattning och utblick . . 237 6.2.4.1 Nutida tendenser i tysk lutherdom . . . . . . . 237 6.2.4.2 Tendenser i fransk och nordamerikansk lutherdom . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 239 6.3 Danska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 244 kyrkan 6.3.1 Från kyrkans bönehandlingtill ordinators förläningsakt under bön. Präst- och biskopsvigningar 1537/ 39-1685 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 244 6.3.1.1 Bönehandlingarna i Kirkeordinantian 1537/1539 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 244 6.3.1.2 Förläningsakter under bön i Kirkeritualet 1685 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 248 6.3.2 Vigning till Ordets tjänst och biskops tillsynsgärning. Präst- och biskopsvigning i 1898 års vigningsordning 251 6.3.2.1 Sammansmältningen av två vigningsliturgier till en i 1898 års ordning . . . . . . . . . . . . . . 251 6.3.2.2 1898 års vigningsordning i praxis . . . . . . . . . 256 6.3.3 Vigning till Ordets tjänst och insättande i tillsyns- Liturgikommissionens förslag 1978 . . . . . . 260 uppdrag? 6.3.4 lnstallationshandlingar enligt dansk liturgisk tradition . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 263 6.4 Norska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 266 kyrkan 6.4.1 Från till ordinatorskollegiets böneförläningsakt 266 handling för Vigning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.1.1 Den norska vigningsliturgin för två uppdragstyper. Präst- och biskopsvigning enligt Alterboken 1889 och 1920 . . . . . . . . . . . . . .. 266 6.4.1.2 Framväxten av norska introduktions- och . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 271 vigningshandlingar 6.4.2 Vigningsordningens revision för differentierade vig- . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 273 ningstjänster i kyrkan 6.4.2.1 Differentierade tjänster och vigningspraxis i . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 273 kyrkan - Framväxten av nya tjänster . . . . . . . . . . . 273 - Differentierade och vigningstjänster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 275 praxis

Innehåll 11

6.4.2.2 Ämbetsteologi för vigningsliturgi . . . . . . . . 276

- Teologi för avskiljning till prästens, kateketens och diakonens tjänstetyper . . . . . 276 - för till Teologi avskiljning biskopens tjänstetyp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 279 6.4.3 Ny norsk vigningsordning ”för interimistiskt bruk”. 284 6.4.3.1 Liturgikommissionens förslag 1984 till interimsordning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 284 6.4.3.2 Vigning som kyrkans bönehandling av tvâ slag för skilda uppdragstyper . . . . . . . . . . . . 285 - Huvudtypen av vigningsliturgi . . . . . . . . 287 - Sekundärtypen av vigningsliturgi . . . . . . 293 - . . . . . . . . 295 Vigningsliturgins tjänsteteologi 6.4.3.3 för biskops signing - el- Liturgi vigning ler installation? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 300 6.5 Islands kyrka . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 305 6.5.1 Vigningsfrågorna i tusenårsperspektiv . . . . . . . . . . . . . 305 6.5.2 Vigningsliturgi för olika uppdragstyper i kyrkan . . . 308 6.5.2.1 Den isländska vigningsmässans liturgiska tradition . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 308 6.5.2.2 Vigningsliturgi för differentierade vigningsuppdrag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 31 1 6.5.3 Introduktionen i isländsk tradition . . . . . . . 6.6 Finska evangelisk-lutherska kyrkan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 315 6.6.1 Den långa vägen till fastställd vigningsordning. Liturgiarbetet 1792- 1886 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 315 6.6.1.1 Stiftsregleringarnas tid . . . . . . . . . . . . . . . . . . 315 6.6.1.2 Restaurerad vigningsordning genom HBF 1859 och HB 1886 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 318 6.6.2 Från alternativprincipens vigningsliturgi till enhetlig ordning för differentierade tjänster. Från HB 1913 till Kyrkliga förrättningar 1972 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 319 6.6.2.1 Vigningsordning enligt alternativprincipen i HB 1913 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 319 6.6.2.2 Enhetsordningen i Kyrkliga förrättningar 1972 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 322 - Restaurerad form för de traditionsgivna handlingarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 323 - Enhetlig form för nya vignings-, installations- och benediktionshandlingar . . . . . 325 6.6.3 Vägen till förläningsmönstrets vigningsordning ”för interimistiskt bruk” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 328 6.6.3.1 Förslaget 1980 till vignings- och benediktionshandlingar enligt restaurerat förläningsmönster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 329 6.6.3.2 Förslaget 1984 till förläningsmönstrets vigningsordning för redeñnierade tjänster . . . 335 6.6.3.3 1984 års Kyrkliga förrättningar ”för interimistiskt bruk” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 340

12 Innehåll

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar . . . . . . 343 Prästvigningens liturgiska tradition . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 344 7.1.1 Den konservativt reformerade vigningsordningen. Från Wittenbergordningen till Den svenska kyrkoordningen 1571 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 344 Vägen till den uniformerade prästvigningsordningen. Från kyrkoordningen 1571 till kyrkohandboken 181 l 350 7.1.2.1 Från kyrkoordningen till kyrkolagen 1686. 350 7.1.2.2 Från kyrkoordning och kyrkolag till kyrkohandboken 1811 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 354 Restaureringsidealets prästvigningsordning . . . . . . . . 359 7.1.3.1 Restaureringssträvandena från HBF 1854 till HB 1868 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 359 7.1.3.2 Konsolideringsprocessen i kyrkohandboken 1868-1942 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 362 Exkurs Prästvigningsfrågor, -försäkran och -ed . . 367 1 De två gamla modellerna . . . . . . . . . . . . . . 367 2 Kyrkolagsmodellen . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 368 3 Kyrkoordningsmodellen . . . . . . . . . . . . .. 369 4 Kyrkomötesmodellen 1893 . . . . . . . . . . .. 371 5 Kyrkomötesmodellens konsolidering . . . 374 7.2 Biskopsvigningens liturgiska tradition . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 377 7.2.1 Den konservativt reformerade vigningsordningen. Vägen via kyrkoordningsförslaget 1561 till kyrkoordningen 1571 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 377 7.2.1.1 Ritualversionerna i KOF 1561 och KO 1571 377 7.2.1.2 Liturgiska utvecklingslinjer för biskopsvigningens ritual . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 379 7.2.1.3 Vigningsritualet och synen på biskopens uppdrag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 384 7.2.2 Från biskopsvigning till biskopsinstallation? Vägen från kyrkoordningen 1571 till kyrkohandboken 1811 390 7.2.2.1 Från kyrkoordningen till kyrkolagen 1686. 390 7.2.2.2 Från kyrkoordning och kyrkolag ti11 kyrkohandboken 1811 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 392 7.2.2.3 Handlingens innebörd i HB 1811: vigning eller installation? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 399 7.2.3 Från oklar vigningshandling till vigningshandling enligt klart restaureringsprogram. Vägen från 1811 års till 1868 års kyrkohandbok . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 405 7.2.4 Konsolideringsprocessen för biskopsvigningens liturgi. Från 1868 års till 1942 års kyrkohandbok . . . . 413 7.2.4.1 Ritualutformningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 413 7.2.4.2 Biskopsvigning samt biskopsinstallation . . 419 7.3 Diak0n(iss)vigningens liturgiska tradition . . . . . . . . . . . . . . . . 427 7.3.1 Liturgireform för kyrkoreform. Ritualens införande 1920-21 i kyrkohandboken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 427 7.3.1.1 Kyrkans diakonala uppdrag och diakonatets kyrkliga uppdrag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 427

Innehåll 13

7.3.1.2 Liturgireformen 1920-21 . . . . . . . . . . . . . .. 433 7.3.1.3 Den liturgiska handlingens karaktär . . . . . . 441 7.3.2 Konsoliderad vigningsordning för ett karitativt diakonat. Vägen till kyrkohandboken 1942 (1976) . . . . . 443 7.3.2.1 Reform på retur? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 443 7.3.2.2 Ritualutformningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 448 7.3.2.3 Handlingens karaktär . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 454 7.4 Från missionärsvigning till missionärssändning . . . . . . . . . . . 457 7.4.1 Liturgi för kallelsen av Svenska kyrkans ”sändebud. 1921 års ritual för missionärsinställelse . . . . . . . . . . . . 460 7.4.2 Vigning eller sändning av evangelii sändebud”? 1942 års ritual för missionärsvigning . . . . . . . . . . . . . . 460 7.4.3 Sändningsmotivets genombrott. 1969 års alternativa ordning för missionärssändning . . . . . . . . . . . . . . . . . . 463 7.5 Kyrkoherdeinstallationens liturgiska tradition . . . . . . . . . . . . 469 7.5.1 Från introduktionshandling på väg mot ”den andra vigningen. Från kyrkoordningen 1571 till kyrkohandboken 1811 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 469 7.5.1.1 Framväxten av liturgi för föreskriven introduktionsakt. Från kyrkoordningen 1571 via förslaget 1608 till ordningen enligt kyrkolagen 1686 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 469 7.5.1.2 Spänningen mellan

installationshandling-

ens introduktions- och vigningsmotiv. Installationsritualets utformning i 1811 års kyrkohandbok . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 473 7.5.2 Från församlingsintroduktion till ämbetsinställelse. Ritualutvecklingen i kyrkohandboken 1868-1942.. 477 7.5.2.1 Avvecklingen av församlingsintroduktionens element. Från 1868 års till 1894 (1917) års kyrkohandbok . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 477 - via Ritualutformningen HBF 1854 till HB 1868 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 477 - Ritualutformningen i HB 1894 (1917) . . 481 7.5.2.2 På jakt efter ”en annan karaktär” åt ämbetsinställelsens liturgi. Tillkomsten av installationsritualet i 1942 års kyrkohandbok . . 483 7.6 Nya mottagningshandlingar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 493 7.6.1 Biskops mottagande i stiftet . . ._ . . . . . . . . . . . . . . . . . . 494 7.6.2 av medarbetare Mottagande i församlingen . . . . . . . 497

Sammanfattande perspektiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 503

Källor och litteratur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 519

Förkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 533

l Den romersk-katolska

kyrkan

1.1 Västlig vigningstradition från tid till gamla kyrkans medeltidens utgång

l.l.l Den gammalromerska vigningsordningen

Den äldsta kända vigningsordningen ingår i Den apostoliska traditionen, en av Hippolytos (död 237) sammanställd skrift som anses återge 0rdningen i Rom på 200-talets början Urtexten på grekiska är bevarad enbart i översättningar av vilka den bästa är en latinsk version från 300talet. Den latinska texten har delvis gått förlorad men just partiet med vigningsliturgin är så gott som intakt. I och för sig finns notiser om vigningar i skrifter redan från IOO-talet, men här anges ordningen som sådan. I första hand behandlas sättet att utse och viga biskopen men i anslutning därtill anges också formen för präst- och diakonvigningar. Vigningsliturgin utgjordes av en söndagsmässa i vilken vigningshandlingen fogats in mellan 0rd- och nattvardsavdelningarna. Under handpäläggning? hålls först gemensam tyst bön ”om Andens nedstigande”, därpå den av biskopen högt föredragna vigningsbönen: lovsägelsen3 över att Gud från begynnelsen sett till det ringa och alltid försett sin kyrka med tjänare, en epikles, dvs bönen att han måtte utgjuta sin Ande över de utvaldaf slutligen bönen att han alltid måtte bevara dem som rätta tjäna-

Den moderna textkritiska editionen är Botte 1963 (om dom B Botte nedan med n 45-46), som är den vetenskapligt väsentligt förändrade andra upplagan; första upplagan kom 1946. En alltjämt ofta citerad edition är Dix 1937. En för studiesyfte utgiven version med engelsk översättning ingår i Porter 1967 (nedan 86). 3 I handpåläggningen deltar vid biskopsinvigningen några biskopar - först vid kyrkomötet i Nicaea 325 fastställdes att de skulle vara minst tre; vid prästvigning biskopen och några präster, vid diakonvigning enbart biskopen. 3 Bönens lovsägelse representeras i präst- och i viss mån diakonvigningen enbart av invokationen. Det finns allt skäl att med Kleinheyer 1962 19f anta, att de båda formulären skall uppfattas som modeller för just de avsnitt som är specifika för resp vigningsuppdrag, dvs inte fullständiga böner. 4 Epiklesavsnittet vid biskopsvigning: ”Utgjut nu den kraft som kommer från dig, ledningens Ande [principalis Spiritus = pneumati hägemonikå, Ps 51:14] som du gav åt din älskade Son Jesus Kristus, den Ande som han gav till de heliga apostlarna, vilka på var ort upprättade kyrkan . . .”; vid prästvigning: ”Se till denne din tjänare och gör honom delaktig av nåds och råds Ande för präster ...; vid diakonvigning: Giv nådens, omsorgens och ihärdighetens helige Ande åt denne din tjänare som du har utvalt till att tjäna din kyrka . . .”.

i 16 Den romersk-katolska ,

kyrkan

re. Omedelbart därefter hälsas de vigda genom fridskyssen, varpå den evkaristiska liturgin fortsätter. Den enkla vigningsordningen stammar från en period långt före de i böcker fixerade ritualens tid. Inte ens för biskopsvigning anges mer än huvuddragen, inte enskilda detaljer. Man skulle kunna tala om en vig-

ningsliturgi med varianter för biskops- resp präst- och diakonvigningar.

Det är tydlligt att vigningen av dem som utsetts uppfattas som en kyrkans bänehandling. Närmare bestämt gestaltas en epikles med handpåläggbön - såväl tyst som högt föredragen. Premissen är ning och gemensam att den som valts av kyrkan är din tjänare, som du har utvalt (biskops- Det som krävs är kyrkans bön om Andens utgjutelse, och därefvigning). ter kan kyrkan utan tvekan hälsa den som av Gud ”har blivit gjord (factus) till biskop” resp präst eller diakon. Romtraditionen förblev väsentligen bevarad ända fram mot 7-800talen att döma av liturgiska källor som rör praxis på 6-700-talen.5 Jämfört med Hippolytos” form finns några drag att notera. Ett sådant är att hade att avge ett slags negativ försäkran: att de inte vigningskandidater var moraliskt belastade med sådant som hindrade vigning. Församlingi valet av vigningskandidater omvandlades från 5 -600ens delaktighet talen i liknande riktning. Den som kunde vittna om vigningshinder uppmanades direkt före vigningshandlingen att göra detta. Vad själva vigningshandlingen angår är det en öppen fråga, när och varför handlingen kom att bli infogad i anslutning till mässans gradualpsalm. Också i östlig liturgisk tradition kom omplaceringar att skef Allmänt antas att dessa dikterats av önskan att nyvigda direkt efter vigningen skulförändringar le utföra de för tjänsten specifika liturgiska funktionerna. Till vigningsupptakt kom att höra kandidatpresentation. Anmäldes inga handlingens vigningshinder, uppmanade biskopen menigheten att delta i bön. Såsom kom litanian att brukas, föredragen av kören och med församinledning avslutad med en av biskopen inledd slutkollekta. Så lingsacklamationer, följde bönehandlingen enligt Hippolytos” beskrivning.

1.1.2 Utomromerska liturgiska traditioner

När den nyss beskrivna gammalromerska traditionen praktiserades ännu under tidig medeltid, förefaller Rom med omnejd snarast ha varit ett reliktområde. På olika sätt hade vigningsordningen omformats på gallisk, keltisk och germansk mark. Den nyktra, koncisa romerska liturgiska texten motsvarades av böljande, bildrika perioder med en inbyggd tendens att växa till än större överflöd. Ett annat karakteristiskt drag är olika typer av symbolhandlingar, ackompanjerade av liturgiska formler. 5 De allmänna utvecklingslinjerna i västlig tradition finns behandlade i en rad framställningar. Goda Översikter med litteraturhänvisningar i Hawkins 1978 3l3ff, Crehan l978a 320ff. Se även nedan 26 med n 25. 6 Västlig tradition ñck diakonvigning direkt efter episteln, präst- och biskopsvigning efter sångpartiet före evangeliet. I bysantinsk liturgi kom differentieringen att leda till omvänd ordning: biskopsvigning vid början av Ordets gudstjänst (”lilla intåget”), prästvigning vid offertoriet (stora intåget”) och diakonvigning omedelbart före kommunionen. - I Rom växte fram särskilda vigningsterminer (kvatemberlördagar) som fick speciella bibliska läsningar, t ex vid prästvigning Tit 1:1-9 och Matt 24z42-47 som epistel och evangelium. Kleinheyer 1962 56.

sou 1985:48 Den romersk-katolska 17

kyrkan

Generellt sett svarade dessa riter mot ett feodalismens formkrav: genom handling realiserades det som samtidigt deklarerades i ord. Den romerska traditionens enkla handpåläggning och bön kompletterades med nya riter i en svällande vigningsliturgi. Nytt och gammalt om vartträngdes annat på grund av den oskrivna regeln att allt som kommit att höra till den liturgiska traditionen kommit för att stanna. Framför sovring föredrogs såväl dupletter som tripletter av olika slag.

1.1.3 Medeltidens sammanfogning av vigningstraditioner

De till sin karaktär skilda liturgiska traditionerna sida vid praktiserades sida. Omkring år 950 redigerades dets k romersk-germanska pontifikale som för Roms del fullbordade den där redan inledda sammanvävningen av de skilda traditionerna. Resultatet blev en mycket komplex vigningsordning, som inbjöd till ytterligare inskott under de följande århundradena. Med sådana kompletteringar redigerades 1485 års första tryckta romerska pontifikale, i allt väsentligt omtryckt i det för hela kyrkan föreskrivna pontifikalet 1596. Denna den tridentinska uniformitetsordningen för latinsk vigningsliturgi avlöstes först år 1968 av en väsentligt omgestaltad ordning. Om det tidigare funnits ett vigningsritual med tre varianter, ledde omvandlingarna i den medeltida utvecklingsströmmen till tre vigningsritual i vilka man kan urskilja vissa gemensamma drag. Det är svårt att ens genom översiktliga strukturschemata beskriva de sammansatta mönstren. Traditionselement från skilda tider och regioner hålls samman genom ett slags sinkningsteknik: på ett stundom konstfärdigt, stundom okänsligt sätt har element skjutits in i varandra till ett genom anvisningar sammanhállet, omfattande rituellt handlande. Det förefaller bättre att förmedla ett intryck av resultatet att stanna enbart genom vid prästvigningsordningen och ta upp nâgra huvuddrag i enbart vigningsdelen i snäv mening. Först kan noteras att elementen från den gamla romerska traditionen alla är kvar men uppsplittrade. l den mån man alls kan tala om en hela menighetens bön har den kommit att ingå i förberedelsedelen. Handpåläggningen under tystnad har blivit en helt fristående rit. Först efter den finns en uppmaning till bön: en kollekta som ursprungligen var litanians

slutbön. Nattvardsprefationens inledningsdialog (Sursum

corda) utgör nu upptakten till den gamla romerska vigningsbönen, utsirad med framför allt gammaltestamentlig typologi. Bönen mynnar ut i investituren. Med tillhörande formler överlämnar

biskopen stola (”Tag emot Herrens

ok. . .”) och mässhake (”Tag emot den prästerliga klädnaden . . .). Sá följer en ursprungligen gallikansk vigningsbön sakligt en duplett till den romerska - och som ett högmedeltida tillskott pingstsekvensen Vem creator Spiritus (Kom, Skaparande . . ., ungefär sv ps 133). Bön och säng får uppfattas som inledning till en vid präst- liksom biskopsvigning från 7 -800-talen infogad rit, smörjelsehandlingen. Vid prästvigning smordes kandidatens handflator i det att biskopen yttrade: Herre, må dessa händer vara värdiga att inviga och helga (consecrare et sanctificare) genom denna smörjelse och vår välsignelse.

2 -Svenska kyrkans gudstjänst

18 Den romersk-katolska

kyrkan

Formelns deklarerar att händerna smorts för att kunna effortsättning fektivt välsigna, inviga och helga (benedicere, consecrare, sanctificare). Direkt härefter sker traditio instrumentørum, överlämnandet av de till knutna redskapen. Vid prästvigning räcks vigningstjänsten liturgiska blev sinnebilden kalk och paten med den formel, som för reformatorerna för papismens falska nattvards- och ämbetssyn: offer inför Gud och fira Tag emot förmågan (Accipe potestatem) att frambära mässan såväl för levande som för döda. I Jesu namn. Amen. Med detta slutade vigningsavdelningen. Anhopningen av riter hade emellertid blivit så stor att det under högmedeltiden blev nödvändigt med ett nytt extra parti efter de nyvigdas kommunion, som kom att bli ett trosbekännelse led i vigningsakten. På kommunionen följer: (den - andra) handpåläggningen löftesfrågor fridskyssen. Till den gamla romerska traditionen hörde fridshälsningen, omplacerad till att utgöra främst germansk tradition. Credo och avslutning på serien riter enligt båda element i den feodala formvärld, som även .löftesfrågor utgjorde Vasallen/ hade avsatt spår i aktens inledningsparti. vigningskandidaten och med sin hand i länsherrens/vigningsbiskopens händer att knäböja trohetsed inför den som gav förläningen/ ämbetet. Handpåläggavlägga ningsriten slutligen är en av resterna av den gammalromerska handpåläggningen under tystnadens bön. Inplacerad här kom den under högmedeltiden att beledsagas av en särskild formel. Dess inledning (Joh 20:22 b) hör samman med ritens ursprungliga funktion men tystnadens bön har omvandlats till ett imperativ. Dess senare del (Joh 20:23) kom ritens dubblering och först så småningom i bruk, kanske för att motivera tvivelsutan för att anknyta till samtida utvecklingsdrag i ämbetsuppfatt-

ningen: och dem du binder Tag emot den helige Ande. Dem du förlåter synder är förlåtna, i dem år bundna. Ett karakteristiskt är strävan att med drag i den medeltida utvecklingen element i vigningsliturgin fixera centrala funktioner för resp vigningsgrad. För prästvigningens del gäller detta framför allt den genom vigning förlänade ”förmågan (potestas)” att handha nattvardens och botens sakrament handpåläggningen). Den liturgiska ut- (smörjelsen resp andra med definierande stoff, inte minst genom de vecklingen erbjöd rikligt olika symbolhandlingarnas formler. Det rör sig väsentligen om uppgifter inom med en vidare ram enbart om biskoden liturgiska sfären, ifråga

pen. Genom 1485 och framför allt 1596 års pontiñkalen permanentades

detta in i nutiden. Parallellt med vigningsordningens utveckling pågick en teologisk bei den skolastiska tradition som formade sakramentsläran, inkl arbetning läran om vigningssakramentet. Det komplexa liturgiska stoffet erbjöd ett innebörd och konsekvenser i rikt material för att klarlägga vigningens knuten till skalan av vigningsgrader. Två kommentarer form av förmåga, kan vara på sin plats. Det feodalinspirerade medeltida formschemats symbolhandlingar med deras formler erbjöd ett viktigt tolkningsmaterial som svarade mycket väl mot de kriterier som specificerades i skolastisk sakramentsteologi. däri utgjorde sakramentets ”materia” (det kon- Grundkomponenterna

Den romersk-katolska l9

kyrkan

kreta elementet, t ex dopets vatten) och form” (sakramentsformeln) såsom tecken för den sakramentala realiteten (res sacramenti). Vigningsliturgins komplexitet erbjöd ett rikt tolkningsmaterial. Det teologiska huvudproblemet blev närmast att avgöra vad som skulle anses vara det konstitutiva i vigningssakramentet. För prästvigningens vidkommande

fanns olika möjligheterF Att handpåläggningsriten hade konstitutiv in-

nebörd var en traditionell uppfattning som förlorade terräng och knappt hade anhängare vid högmedeltidens ingång. Huvudalternativen var smörjelseriten eller traditio instrumentorum; vid prästvigningen kalk och paten med tillhörande formel. Särskilt sedan Thomas av Aquino avgjort sig för traditio-alternativet blev detta länge majoritetsuppfattningen. Avgjord blev saken dock först 1947, som framgår nedan. Vigningsliturgins in i högmedeltiden fortgående omformning var nära sammanknuten med en teologisk bearbetning, som ledde till en redifmition av ämbetshierarkin. Med rötter som sträcker sig ner i gamla kyrkan fanns uppfattningen om en från folket (populum) avskild grupp av kyrkotjänare (clerus). Dit hörde biskopar, präster och diakoner men också andra kyrkotjänare i ett på olika håll växlande antal kategorier eller stånd (ordo, ordines). Inträdet i klereciet kom att bli rituellt, i Rom från 5 -600-talen i samband genom en förbön med att den som upptogs anlade tonsuren, det klerikala tecknet. Frampå högmedeltiden hade den uppfattningen stabiliserats, att kyrkotjänarnas vigningsgrader var sju - fullkomlighetens tal som för den högsta vigningsgraden kunde stå för fullheten av Andens sjufaldiga gåvor. Om de fyra lägre vigningarna gällde att de utgjorde sakramentala benediktionshandlingar till skillnad från vigningssakramentets egentliga vigningshandlingar. Till de högre vigningarna räknades i stegrad skala diakon-, präst- och biskopsvigningarna. Under högmedeltiden uppkom det problem som bl a ärvdes av reformatorerna: hur skulle biskopsvigningen karakteriseras? Eftersom det i liturgin utomordentligt klart angavs att prästvigningen skänkte förmågan att utföra den högheligaste av alla att frambära mås-

handlingar, mässoffret,

te prästvigningen utgöra den högsta vigningsgraden, föregången av subdiakon- och diakonvigningarna. Biskoparna kunde då inte vigas till en högre grad än prästerna men de intog otvivelaktigt en högre ställning, eftersom de gavs förmågan att sörja för kyrkans ledning genom jurisdiktions- och ordinationsrätt bl a. Såväl teologer som rättslärda arbetade medeltiden ut med olika lösningsförslag för att klarlägga, hur en handling som från sakramentsteologisk synpunkt inte skänker en högre vigningsgrad likväl förlänar en högre värdighet (dignitas).8 Pragmatiskt löstes problemet så att prästvigning blev nödvändig förutsättning för biskopsvigning. Sammangjutningen av vigningstraditionerna och den därmed nära förbundna utvecklingen av ämbetsteologin är olika sidor av en process, som i huvudsak fullbordades på l200-talet. Om vigningsordningen erbjudit huvudmaterialet för den teologiska bearbetningen i denna process, blev förhållandet fortsättningsvis närmast det omvända. Den framvuxna komplexa vigningsordningen blev permanentad av ämbets- och närmare

7 Ott 1969 53ff, 92ff. 8 Ibm 40ff, 80ff, l36ff.

20 Den romersk-katolska

kyrkan

bestämt vigningsteologin. Det blev ett sakramentsteologiskt krav att vigningshandlingen sådan denna kommit att bli utformad blev rätt utförd för att sakramentshandlingen skulle vara effektiv? Ännu betraktades vigningshandlingen som ett av leden i på 1100-talet för tjänsten i kyrkan. Såen process varigenom personer togs i anspråk som processens slutsteg kunde vigningshandlingen kallas signaculum eller ”character”. Men begreppet fick en från 1200-talet entydig annan innebörd. l stället för att beteckna handlingen kom termen att beteckna det bestående resultatet av vigningen hos den som vigts. På samma sätt som dophandlingen medförde en ny och bestående ställning för den döpte medförde ordinationshandlingen ett bestående resultat hos den ”character indelebilis (oförstörbara prägling)”. För vigde, vigningens prästvigningens del skänkte sålunda vigningen den bestående förmågan att förlåta synder och frambära mässoffret. Från en synpunkt sett slår character indelebilis-tanken vakt om den uppfattningen att liturgiska handlingar skängamla och fundamentala ker de gåvor de betecknar alldeles oavsett utdelarnas och mottagarnas förtjänster. Det nya låg i tanken att det förhållandet måste garanteras och att garantierna vanns i de liturgiska uttrycksformerna och i ämbetsbärarna. Enligt det synsättet blev det för kyrkans fortbestånd nödvändigt, att förvaltades på rätt sätt av dem som förlänats förmåvigningssakramentet Troheten mot kyrkans så småningom uniformerade gan att ordinera. vigningsordning blev ett kyrkans livsvillkor. Det centrala i vigningsblev sådant varigenom ordinator såsom sakramentsförvaltahandlingen re förlänade vigningsgraderna. Det finns en inre logik i den liturgiska utvecklingen. De gammalromerska uttrycken för en kyrkans böne- eller troshandling trängdes ut i periferin för att ge plats åt sådana riter varigenom det stod tydligt att ordinator med sakramentsform och -materia skänkte kyrkan tjänare med oförstörbar förmåga att utföra de handlingar kyrkan behövde för att existera.

1.2 Den för bön

nygestaltade ordningen vigning genom

och handpåläggning

1.2.1 Reformprogram för vigningsordningen

Andra vatikankonciliet (1962-65) inkallades av påven Johannes XXIII som ett reformkoncilium. Detta var något konciliet i hög grad blev under konciliearbetets gång.” Konturerna till ett omfattande liturgiskt förnyelseprogram drogs upp i konciliets första huvuddokument, liturgikonstitutionen Sacrosanctum concilium, fullbordad den 4 dec 1963. Här skymtar var under utarett perspektiv på kyrkan och hennes liturgi, som samtidigt betande i de överläggningar, som ett år senare, den 21 nov 1964, resulte- 9 För detta och det följande ibm 48ff, 57ff, 96ff och t ex Martos 1981 485ff. ° För detta och det följande angivna konciliedokument, vilka med utmärkta inledningar och kommentarer återfinns i LThK Vaticanum II. Med korta inledningar är konciliedokument översatta till svenska i serien Katolsk dokumentation. Som regel följs dessa översättnigar vid citat. För konciliets kyrko- och sakramentsuppfattning och betydelsen för liturgireformen finns en översikt i Eckerdal 1981 29ff.

Den romersk-katolska 21

kyrkan

rade i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, Lumen gentium. Den grundsyn på kyrkan som möter i denna konstitution kom att prägla alla

konciliedokument. Ägnade åt en rad olika ämnen varierar de på en

mångfald sätt grundtemat, kyrkans roll för att fullfölja sin uppgift som kyrka. Det grundläggande synsättet på kyrkan kom till uttryck redan i den dogmatiska konstitutionens inledningsrader. Såsom Kristus är folkens ljus (lumen gentium)” är kyrkan kallad att i honom vara detta. Syftet med dokumentet var att mera ingående förklara väsen och univerkyrkans sella sändning. Det var angeläget att reda ut vad det betydde att troget vara ”i Kristus ett slags sakrament, dvs tecken och redskap, både för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet” (art l). Ännu i det på förhand utarbetade eller ”schemat” förslaget till konstitutionen behärskades av det nedärvda instituframställningen tionella kyrkobegrepp, som utmejslats i den medeltida skolastiska teologin, bekräftats på motreformationens Trientkoncilium (sessioner mellan 1545 och 1563) och som till värn mot andra tendenser konserverats på Första vatikankonciliet (1869-70). Enligt det synsättet var kyrkan en tidlös, fullkomlig, gudomlig frälsningsanstalt i vilken sakramenten, varken fler eller färre än sju, var verkningsfulla instrument för Guds nåd lagda i ämbetsinnehavarens hand. I stället för denna statiska och i sig vilande storhet tecknar konstitutionen med hjälp av en rad plastiska bibliska bilder konturerna av en kyrka såsom ”mysterium” eller sakramentet, där sändning och rörelse utgör konstitutiva element. Den mest kända och särskilt framträdande bilden är kyrkan såsom det vandrande gudsfolket, kallat att i tro och lydnad vandra med Kristus genom världen för att bland folken vara ett hoppets och enhetens tecken. Det är inte nödvändigt att gå närmare in på konciliets ecklesiologi (= läran om kyrkan), men sådant måste beröras som har direkt relevans för

vigningsordningen. Den traditionella kyrkouppfattningen har karakteriserats som en hierarkologi” (Yves Congar). Guds kyrka identifierades

med en hierarkisk institution och så att säga synliggjordes vertikalt: mest förtätat framträdde kyrkan i påven, Kristi ställföreträdare på jorden. I konciliets dogmatiska konstitution om kyrkan behandlas förvisso den hierarkiska uppbyggnaden. Det sker emellertid inte såsom det första utan efter det att kyrkan behandlats såsom ett Guds folk i Kristus genom Anden. Därför att kyrkan är Guds folk (kap 2) behövs de av Kristus insatta tjänsterna med inriktning på hela kroppens väl, ämbetsbärarna” som rustas för att rusta Guds folk för sändningen (kap 3). Såväl disposition som textinnehåll understryker att kyrkans ämbete inte är kyrkan men är till för att Guds folk skall växa samman i Kristus och vara till för världen. Även om det förvisso finns avvikande drag, vilka inte bara utgör gamla rester i en väsentligt omarbetad text, domineras framställningen likväl av tanken på kyrkans ämbete till för tjänst inom det vandrande pilgrimsfolket. l Hur kyrkosyn- och ämbetsuppfattning utformats i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan från det i förväg utarbetade förslaget till slutprodukten undersöks i Sigurbjörnsson 1974. Liknande frågeställningar behandlas i Schnell 1977 på grundvalen av en serie konciliedokument i slutversionen mot bakgrunden av utvecklingen från Trientkonciliet.

22 Den romersk-katolska kyrkan

En viktig konsekvens av synsättet är att kyrkan inte restlöst identifieras med hierarkin och därför inte heller synliggörs i första hand i det graderade ämbetet. Mitt i framställningen om kyrkans hierarkiska struktur (kap 3) rycktes i förarbetets slutskede in ett parti som anger hur kyrkan konkret framträder eller manifesteras.” På samma sätt som i liturgikonstitutionen understryks, att kyrkan synliggörs och ”är verkligt närvarande (vere adest)” i den gudstjänstñrande lokalförsamlingen, också den oansenligaste. Lokalförsamlingarna ”som i Nya testamentet kallas kyrkor” utgör nämligen, heter det, “var och en på sin ort det nya folk som Gud har kallat i den helige Ande och i rik fullhet (art 26). Det är i och för denna kyrka ämbetet finns. Från denna orienteringspunkt tar konciliet ställning i frågor om kyrkans ämbete på ett sätt som bryter med den skolastiska teologins framställningssätt och knyter an till både exegetisk och patristisk forskning. Framför allt är det biskopens ämbete som tas upp (art 20-27) och nästan i förbigående prästens resp diakonens (art 28-29). Närmast för att värna om påvens överhöghet hade Trientkonciliet till slut avstått från att även behandla den problematiska frågan om biskoparnas ställning.” Första vatikankonciliet (1869--70) blev ägnat åt preciseringar om påvens primat (t ex ofelbarhetsdogmen).“ I det perspektivet var tiden mogen för att på Andra vatikankonciliet äntligen behandla biskopsämbetet. Det klargörs att biskopsvigningen är den högsta vigningsgraden och att det är genom vig- - - tas i anningssakramentet inte utnämningsfullmakten biskopar språk för ett herdeuppdrag som rör kyrkans lära, liturgi och ledning. Tre viktiga aspekter skall markeras. För det första framhävs att bissker i och för gemenskap med biskopskollegiet - det är kopsvigningen inte fråga om ett suveränt monarkiskt episkopat utan den enskilde biskopen tillhör ett kollegium i och för kyrkan. För det andra markeras några gånger att kyrkans ämbete inte är tredelat utan snarare treledat: ”biskoparna har alltså tillsammans med sina medhjälpare, prästerna och diakonerna, församlingstjänsten (art 20, cf 28). Kollegialiteten är övertagit inte exklusivt biskoplig utan är förbunden med präst- och diakonkollegierna. Det tredje väsentliga draget är att kyrkans ämbete i dess triad utgör ”tjänst”, uttryckt genom den grekiska termen ”diakonia (art 24) och framför allt dess latinska motsvarighet, ”ministerium”. Den dogmatiska konstitutionens framställning har följts av en rad andra officiella dokument, i första hand om biskopens uppdrag men även prästens och diakonens. Konturskarpast är texterna om biskopar. Herdebilden är därvid dominant och den bilden inkluderar tanken på hjorden. l hög grad framträder orts- och stiftskyrkan som den storhet för vilken vigning sker; där skall biskops tjänst (ministerium)” utövas. Frågan är vilka konsekvenser det principiella synsättet fått för vigningsordningen. Liturgikonstitutionen blev klar redan ett år före den dogmatiska konstitutionen om kyrkan men den präglades likväl av sam-

” Partiet ingåri art 26 och rycktes in i samband med arbetet på schema 3. Rahner 1966 242ff. 3 Ott 1969 ll9ff, Sigurbjörnsson 1974 2lff. ° Ibm l2ff, l7ff, även Schnell 1977 38ff.

Den romersk-katolska kyrkan 23

ma grundsyn på kyrkan. Bärande är uppfattningen att Guds kyrkas mysterium i sin fullhet finns och framträder lokalt i det gemensamma gudstjänstfirandet. Vad just pontiñkalets vigningsordning angår hette det enbart, att den skulle revideras ifråga om såväl ceremonier som texter (art 76). Det hette visserligen också att biskopens inledande tal kunde hållas på folkspråk, en formulering som dock närmast står kvar som en rest från förarbetet. Steg för steg hade röjts väg för en uppfattning som fick fullständigt genombrott dagen innan konstitutionen slutligt fastställdes: inte bara vissa avsnitt, inte ens allt övrigt utom sakramentsformler utan liturgin som helhet skulle kunna firas på folkspråk.” Men hur pontiñkalerevisionen skulle ske angavs inte., inte ens i vilken riktning den skulle gå.” Likväl förelåg tre väsentliga premisser enligt följande. Nyss berördes hur den dogmatiska konstitutionen om kyrkan utan att närmare gå in på saken förutsatte ämbetstriaden biskop, präst och dia- Klart underströks att biskon såsom de tre egentliga vigningsgraderna. skänkte den högsta vigningsgraden samtidigt som det kopsvigningen markerades att diakonen hade en lägre grad i hierarkin än både biskop och präst, vigda som diakoner blev “icke till prästadöme utan till tjänargärning” (art 29). Därmed är triaden angiven. Intet sägs om några andra vigningsgrader, dvs de traditionella fyra nedre vigningsgraderna samt subdiakonatet som ju tidigare ansetts vara den nedersta av de tre högre vigningsgraderna. Medeltidstriaden för de högre vigningarna har med andra ord stillatigande skjutits åt sidan och den gammalkyrkliga triaden biskop, präst och diakon har återkommit. För vigningsordningen medförde detta konsekvenser som skall markeras.

För det första lades grunden till en radikal reform av kyrkans tjänster.

Den korn att offentliggöras genom en serie beslut år 1972. Grundläggande är ett motuproprium varigenom de nyss nämnda sammanlagt fem nedersta vigningsgraderna avskaffades.” Det underströks att kyrkan nu som alltid hade behov av medhjälpare i liturgin och för kärlekstjänst. Efter behov kunde speciella typer skapas med påvestolens medgivande men för kyrkan som helhet behövdes två typer av medhjälpare: lektorer

5 Om folkspråk i liturgin t ex Eckerdal 1981 41. Liturgikonstitutionens art 76 om vigningsliturgin betecknar egentligen ett äldre stadium innan folkspråkighetens grundläggande art 36 fått sin slutgiltiga formulering. Jungmann 1966 71. I den första instruktionen för liturgireformens genomförande 1964-09-26 gjordes i art 6lb en första generell utvidgning, ytterligare ökad i ett tillägg 1965-07-17. Det var emellertid först genom den andra instruktionen 1967-05-04 art 28 som folkspråkighet medgavs för vigningsordningen som helhet. De slutligt genombrutna latinreservaten var mässans evkaristiska bön och huvuddelen av vigningsliturgin, varför liturgirådets ordf kardinal J Lercaro i brev 1967-06-21 underströk att allt i liturgin föll under folkspråkighetsprincipen. De aktuella ställena i dokumenten avtryckta i Rennings I 1983 125, 437 och 510. 6 l art 76 angavs endast att inledande allokution skulle kunna vara folkspråkig och - inryckt under konciliesarbetet - att alla närvarande biskopar skulle få delta i biskopsvigningens handpåläggning. Se nedan. 7 Ministeria quaedam 1972-08-15, med uppgifter om dokumentet och litteratur i Rennings l 1983 1192f. En översikt över utvecklingslinjer historiskt och reformbehov i Kerkvoorde 1962 575ff, även Kerkvoorde 1966 214ff. Cf även Botte 1973 173ff.

24 Den romersk-katolska kyrkan

och akoluter. Enligt sakens natur, hette det, skulle dessa dock inte vigas till utan installeras för sina främst liturgiska uppgifter. Den fastställda liturgiska ordningen för installation inom mässans ram har som centrum förbön för medhjälparna och traditio instrumentorum, överlämnande av bibel till lektor och nattvardskärl till akoluten. Samtidigt avskaffades tonsur som rit för upptagande i klereciet: fortsättningsvis inträdde man genom att ta emot diakonvigningen. Eftersom de reformerade medhjälparuppdragen inte längre var klerikala, kunde de anförtros åt lämpliga lekmän samtidigt som de normalt skulle utgöra steg på vägen till kyrkans ämbete. En bieffekt av den radikala reformen blev en samtidigt införd ny liturgisk ordning för antagning av vigningskandidater. Kärnan i den enkla ordningen är dels kandidaternas offentliga förklaring att de vill förbereda sig för vigningstjänst, dels förbönen för dem.

För det andra öppnade konciliet en möjlighet till en reform av diakona-

tet. När den dogmatiska konstitutionen om kyrkan angav diakonatets karaktär, brukades det nyss återgivna gammalkyrkliga citat, vars dubbeltydighet är än mer slående i originalversionen: diakonen vigs “non ad sacerdotium sed ad ministerium” också biskop och präst vigs enligt konstitutionen till ”tjänst (ministerium, diakonia)” i och för kyrkan, gudsfolket. Direkt efter satsen följer en uppräkning av en rad liturgiska uppgifter inom ramen för diakonatets specifika ”ministerium”. Allra sist tillfogas emellertid ett uttalande om diakoner ”avdelade för kärleks- och förvaltningsuppdragm, vartill knyts ytterligare ett gammalkyrkligt citat om Kristus som föredöme, ”han som blev allas tjänare (minister)”. Intrycket att hela triadens karaktär av ”ministerium” har en specifik innebörd för diakonatets vidkommande bekräftar konstitutionen i senare delen av framställningen om diakonatet (art 29). Under uttrycklig hänvisning till behov i Latinamerika anvisas möjligheten att med påvligt medgivande regionalt inrätta ett diakonat, restaurerat till ”en särskild och stadigvarande grad i hierarkin”, dvs inte enbart som ett steg på vägen till prästvigning. 1967 reglerades förhållandena för Latinamerika. De generella konsekvenserna drogs däremot i det år 1972 utfärdade motupropriet Ad pascendum, som bl a behandlade den nyss berörda ordningen för antagning till vigningstjänst.” Anmärkningsvärt är att det redan i titeln talas om antagning av kandidater för diakonat och presbyterium. Motupropriet ger förklaringen. Här skiljs ut två grenar inom diakonatet: diakonatet som mellanstation för blivande präster och diakonatet som självständigt, livslångt uppdrag. Uppläggningen vetter mot de reformbehov och -förslag som konciliefäderna under arbetet med den dogmatiska

3 Avdelade skall återge latinets ”dedisti. I den svenska översättningen av den dogmatiska konstitutionen omskrivs uttrycket (grundbetydelse: givna åt) med ”helt ägnande sig åt”. Den franska översättningen skriver pá motsvarande sätt ”consacré (helgade át)” under det att den tyska valt det mer neutrala hingegeben (givna åt). ° Motuproprierna Sacrum diaconatus ordinem 1967-06-18 och Ad pascendum 1972-08-15 med hänvisningar (cfn l7) i Rennings I 1983 499ff resp l l99ff. Liturgierna för lektors- och akolutinstallation samt antagning av diakon- och prästkandidater jämte avläggande av celibatlöfte (cf n 32) offentliggjorda 1972-12-03. lbm l2l5.

Den romersk-katolska 25

kyrkan

konstitutionen så småningom hade accepterat såsom legitima.” För arbetet med vigningsordningen blev det nödvändigt att ta hänsyn också till detta. Den tredje och för liturgireformen otvivelaktigt viktigaste premissen återstår att nämna. Saken gäller det gamla problemet om det konstitutiva för vigningshandlingen, eller med sakramentsteologisk terminologi: frågan om vigningens materia och form. Liturgikonstitutionen snuddar inte ens vid den frågan. Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan behandlar den inte heller. Den har dock formuleringar som förutsätter, att det väsentliga i såväl östlig som västlig rit är andemeddelelsen ”genom handpåläggningen och vigningsorden” (art 21). Den.formuleringen och några liknande har såsom närmsta bakgrund en mycket högtidlig deklaration i ämnet av Pius XII år 1947, den apostoliska konstitutionen Sacramentum ordinis. Mot bakgrunden av en snabbtecknad historik, som också här inkluderade till östlig tradition, hänvisning kungjordes ett från många håll begärt dogmatiskt avgörande. Mycket klart slås fast att handpåläggningen utgör vigningssakramentets materia, dess form de ord som närmare bestämmer handpåläggningens syfte. Att smörjelseriten skulle vara konstitutiv var en traditionell uppfattning som inte ens förtjänade att nämnas. Annorlunda var det med traditio instrumentorum. Det förklarades att Kristus inte sagt att överlämnande av föremål jämte tydningsord krävdes för vigning. Om kyrkan skulle ha givit en sådan föreskrift - den - var kyrkan fri att ändra den. Fortsättningsvis saken lämnades öppen gällde att den typen av rit inte var nödvändig. Det för vigningen väsentliga var handpåläggning och vigningsord. Det får tas för givet att Andra vatikankonciliets dogmatiska konstitution byggde på denna deklaration och att det i första hand var denna som dikterade liturgikonstitutionens föreskrift om vigningsordningens revision. Påvens avgörande 1947 gav inte bara ett allmänt riktmärke för revisionen. För säkerhets skull preciserades där nämligen, vilken handpåläggning som var konstitutiv och vilka ord som var väsentliga. Bestämningen av vigningssakramentets form är speciellt intressant, eftersom den bryter med en mycket lång tradition. Såsom vigningsord angavs således icke den formel som knuten till handpáläggning inleddes på samma sätt i de tre vigningsritualen: ”Tag emot den helige Ande (Accipe Spiritum sanctum)”. Uppseendeväckande nog angavs istället den gammalromerska vigningsbön, som i de tre ritualen blivit mer eller mindre skild från handpåläggningen och som närmast blivit ett slags preludium. De föreskrifter utfärdade ritkongregationen 1950 för att liturgiskt tilläm-

3° På hösten 1963 utformades och först hösten 1964 konfirmerades formuleringarna om ett permanent diakonat, förhållanden som faktiskt direkt påpekas i Ad pascendum (n 19). Under konciliearbetet utnyttjades den gigantiska uppsatssamlingen i Rahner-Vorgrimler 1962 (Vorgrimler 1966 256 n l) med titeln Diaconia in Christo. Uber die Erneuerung des Diakonates. Förutom en rad specialstudier av historiskt och principiellt slag innehöll verket ett tjugotal uppsatser om regionala behov av diakonatets förnyelse. 1 Denzinger 3857-61, cf Ott 1969 180ff. Ibm 180 betecknas konstitutionen som die wichtigste lehramtliche Äusserung über das Weihesakrament seit dem Konzil von Trient”.

26 Den romersk-katolska kyrkan

Genom dem demonstrerades bepa konstitutionen blev egendomliga.” hovet av en liturgirevision. Sådan vigningsordningen faktiskt förelåg tilllät denna inte att sådant framträdde klart som klart angetts såsom det väsentliga i handlingen.

1.2.2 1968 års pontyikale för den latinska riten

1.2.2.1 Gemensam liturgisk struktur för tre handlingar

Några månader efter det att liturgikonstitutionen fullbordats tillsattes ”Rådet (concilium) för genomförandet av konstitutionen om den heliga liturgin”.23 Själva rådet” eller liturgikommissionen hade ett fyrtiotal kardinaler och biskopar från hela världen som ledamöter, men det egentliga arbetet skulle utföras i ungefär lika många arbetsgrupper till vilka mångdubbelt fler experter knutits. Vigningsordningens revision anförtroddes åt arbetsgrupp nr 20, sammansatt av mycket framstående liturgivetare. De var västeuropéer på ett karakteristiskt undantag när, en latinamerikan. Det egentliga arbetslaget utgjordes av gruppens nestor, patristikern Bernhard Botte, OSB, från Mont César, Belgien (ordförande), och två tyska liturgihistoriker, professorerna Bruno Kleinheyer (sekreterare) och Emil Lengeling. Till förutsättningarna för gruppens arbete hörde t ex att Kleinheyer två år tidigare publicerat den liturgihistoriska undersökning av prästvigningsliturgin som blivit en klassiker liksom en konturteckning i uppsatsform av diakonvigningens liturgihistoria. Bland dem som lämnat viktiga bidrag till biskopsvigningens historia hörde Botte.” Det fanns alltså goda förutsättningar för att arbetet inom gruppen skulle kunna gå undan. Lösningarna kunde också vinna gehör inom men förslaget manglades sedan inom kurian; rit-, sakraliturgirådet ments- och troskongregationerna blev involverade och Paulus VI ingrep personligen i processen. Kurian hade kort sagt svårt att acceptera konciliets reformprogram, åtminstone liturgirådets sätt att tillämpa det.” Trots - turerna kunde den nya vigningsordningen med smärrejämkningar snart nog vinna påvens stadfästelse. Bara drygt fyra år efter det att arbetsgripit sig verket an godkändes vigningsordningen genom en gruppen apostolisk konstitution den 18 juni 1968. Två månader senare offentliggjordes den latinska ordningen av ritkongregationen, som föreskrev att

22 Nedan 41 n 64. 23 För detta och det följande Jungmann 1966 11, Askmark 1974 2371, Eckerdal 1981 42f. 24En färgstark, personlig redogörelse för arbetet med vigningsordningen i Botte av vissa överväganden i 1973 156ff, l65ff, cf Botte 1969 1251. En redovisning av den nya vigningsordningen i Kleinheyer 1968 anslutning till presentation 210ff, även Kleinheyer 1969a 120ff. 25 i Kleinheyer 1962 resp Kleinheyer 1962a. Konkreta förslag för en liturgireform Kleinheyer 1964 201ff. För biskopsvigningens liturgi förelåg en rad delundersökningar, några viktiga av B Botte och profJ Lécuyer, som också var ledamot av arbetsgruppen. En samlad monografi förelåg först i Santantoni 1976. 2° - och bedömning av dem - i Botte 1973, fr a l6lff och l7lff. Förvecklingarna

Den romersk-katolska kyrkan 27

den nya vigningsordningen definitivt skulle ersätta 1596 års tridentinska fr 0 m påskdagen 1969.27 Därmed var sista steget taget i den första reformetappen. Liturgikonstitutionens folkspråkighetsprincip hade till sist - våren 1967 - accepterats också för vigningsordningen.” Den latinska modellordningen skulle därför regionalt översättas. Detta viktiga led i reformarbetet får dock förbigås i detta sammanhang.” Liturgikonstitutionen 1963 hade såsom utgångspunkt för det liturgiska reformarbetet målat bilden av kyrkan som det gudstjänstfirande gudsfolket. Vid övergången från denna principiella inledning till riktlinjerna för reformarbetet formulerades följande grundprincip: Vid denna förnyelse skall texter och riter ordnas på så°sätt att de klart uttrycker det heliga som de betecknar, och att det kristna folket, i möjligaste mån, lätt kan förstå dem och följa med i dem genom fullt, aktivt och gemensamt deltagande (art 21). Den generella regeln skulle kunna utnyttjas såsom en kort beskrivning av den nya vigningsordningen: så skulle och så har texter och riter ordnats. Den allmänna beskrivningen kan kvalificeras. Liturgikonstitutionens grundregel anspelar otvivelaktigt på ett klassiskt tema i sakramentsläran, uttryckt tex så att sakramenten ”verkar vad de betecknar och verkar detta genom att beteckna det (efficiunt quod significant, significando efficiunt)”. Det temat anslogs i den apostoliska konstitutionen 1947 angående vigningssakramentets materia och form, liturgins handpåläggning och vigningsbön. Den sakramentsteologiska satsen blev genom li-

turgikonstitutionen revisionsprincip för vigningsordningen. Överlag-

ringar av olika slag i det tridentinska pontifikalet måste ärevördig ålder till trots ge vika. Vigningsliturgin måste klart uttrycka det heliga som handlingen ”betecknar” och ”verkar”, och handlingen måste kunna firas med ett fullt, aktivt och gemensamt deltagande”. De tre ritualen fick återigen en gemensam, klar struktur. I inlednings- och avslutningspartierna bevarades en del element med gallisk och germansk bakgrund sedan de bearbetats för att inte dölja utan framhäva handlingens innebörd. Den gammalromerska traditionen hade restaurerats: vigning genom handpåläggning och bön. Den nya vigningsordningen kan till skillnad från den gamla översiktligt presenteras genom strukturschemata. Vigningsliturgin utgörs av en mässa ”med ett så stort antal av de troende som möjligt”, normalt på söneller helgdag. I Ordets gudstjänst utgörs de bibliska läsningarna av firningsdagens eller, helt eller delvis, ur vigningsordningens särskilda se-

27Pontificale Romanum 1968. l denna är den apostoliska konstitutionen avtryckt liksom ritkongregationens skrivelse. - Vid denna undersökning har vid jämförelsen med äldre ordning brukats 1596 års pontifikale i editionen Pontificale Romanum 1908. 2” Ovan n 15. 39 Såsom direkt följd av sprákprincipen följdes den latinska versionen av folkspråkiga. Sedan pontifikaledelen kompletterats med nya ritual 1972 (ovan med n 19) kom dessa också att översättas. - Som underlag för denna undersökning har svenska, tyska, franska och engelska (amerikanska) folkspråkiga översättningar för samtliga ritual eller somliga av dem förelegat. Det hör till sakens natur att det finns en del tolkningsvarianter, som kunde vara värda analys. Fortsättningsvis används dock enbart den latinska modellordningen.

28 Den romersk-katolska kyrkan

rie.” Till skillnad från den under medeltiden uppkomna ordningen infogas vigningsdelen nu på ett och samma sätt vid diakon-, präst- och biskopsvigning.” Strukturen är som sagt gemensam, varför översikten kan göras samtidigt:

Diakon vigning Präst vigning Biskopsvignin g

Efter evangeliet: Efter evangeliet: Efter evangeliet: Veni creator Spiritus Kandidatpresentation för Kandidatpresentation för Kandidatpresentation för ordinator ordinator ordinator Ordinators val av Ordinators va] av Upplåsning av fullmakten kandidaterna kandidaterna för ClCCtUS Församlingsacklamation Församlingsacklamation Församlingsacklamation

Allokution om uppdraget, Allokution om uppdraget, Allokution om uppdraget, till folket och till folket och ”till prästerskapet, folket kandidaterna” kandidaterna och den valde biskopen” [Celibatförpliktelsen] Förbindelser Förbindelser Förbindelser Lojalitetsförklaring Lojalitetsförklaring Lojalitetsförklaring Votum Votum Votum

3° Serien består av 4 GT-, 14 epistel- och 13 evangelielektioner. Inom resp grupp är texterna uppställda i bibelböckernas ordning. Somliga texter anvisas för viss typ av vigningshandling men majoriteten, däribland samtliga evangelielektioner, kan brukas vid de tre typerna av vigningshandling. - Det kan påpekas att Apg 6:1 - 7a anmärkningsvärt nog införts som epistel vid diakonvigning, uppenbarligen såsom eftergift åt traditionell sammankoppling mellan kyrkans diakonat och valet av de sju för ”diakonia. Texten har samtidigt utnyttjats i ett tillskott till vigningsbönen för diakoner (nedan 31), också om man måste medge“ att detta är exegetiskt tvivelaktigt; Lengeling 1969 l69f, även t ex Cnudde 1969 83. Som förklaring anges att nytestamentlig diakonia inte är exklusiv för diakonatet men likväl inkluderas i dess uppdrag. - Lektionsserien kompletteras med responsoriala psaltarpsalmer, Hallelujaverser (Matt 28:19f, Luk 4zl8f, Joh 10:14 och l5:15b) och acklamationer. 3 Jfr ovan n 6. - I det nya pontifikalet står ritualen i samma medeltida ordningsföljd som i det gamla pontifikalet, beklagat t ex i Lengeling 1969 156 som önskat den äldre ordningsföljden biskop-präst-diakon. I den apostoliska konstitution varigenom ritualen godkändes (ovan med n 27) brukades den sistnämnda, i Andra vatikankonciliets texter tillämpade ordningsföljden fram till den punkt, då sakramentsmateria och -form i resp ritual preciseras (nedan 40). Det sker i den ordningsföljd som också ritualen uppställts i. 321972 års reformer innefattade en form för avläggande av celibatlöfte att avläggas offentligt . . . inför Gud och kyrkan” (ovan n 18- 19) före diakonvigning av dem som offentligt antagits som kandidater. Detta gäller dock inte alla. Till Vatikankonciliets mer dramatiska diskussioner hörde frågan, om diakoner i det permanenta diakonatet måste leva i celibat. Slutresultatet efter speciell voteringsomgång blev att celibatet blivit villkorligt: kandidater för det permanenta diakonatet som är gifta kan vigas och leva vidare i det äktenskapet. Övriga förbinder sig till celibatet. Om konciliediskussionerna Philips 1966 145f, Vorgrimler 1966 259. 1972 års ordning för celibatlöftet konfirmerar detta beslut. Saken kan uttryckas så, att celibat gäller med förbehåll för diakoner men det är ovillkorlig förutsättning för prästvigning. Man kan jämföra utvecklingen i östlig tradition, där celibat ovillkorligt krävs inte av präster men väl av biskopar, vilka därför ofta rekryteras inte bland ”sekulärprästef” utan bland celibatâra munkar.

Den romersk-katolska kyrkan 29

Diakon vigning Prästvigning Biskopsvigning

Böneinbjudan Böneinbjudan Böneinbjudan Allhelgonalitanian Allhelgonalitanian Allhelgonalitanian Egen slutkollekta Egen slutkollekta Egen slutkollekta Handpåläggningen Handpåläggningen Handpåläggningen Vigningsbönen Vigningsbönen Vigningsbönen Smörjelse lnvestitur Investitur Traditio stola, dalmatika stola, mässhake evangeliebok Smörjelse Traditio Traditio Investitur evangeliebok offertoriegåvorna ring, mitra, kräkla Intronisation

Fridskyssen Fridskyssen Fridskyssen Evkaristin Evkaristin Evkaristin Te Deum; härunder går den nyvigde välsignande genom kyrkan Mässans avslutning Mässans avslutning Mässans avslutning

Översikten illustrerar vigningshandlingarnas struktur. Utrymmet medger inte en närmare behandling av utformningen. Det är dock på sin plats att ge några exempel innan några mer övergripande frågor tas upp. Det är lämpligt att återigen rikta uppmärksamheten på ritualet för prästvigning. Tidigare citerades de formler som beledsagade de medeltida riter som spelat så stor roll för den teologiska tolkningen av vigningshandlingen. Den sista handpåläggningen med dess tydningsord (Joh: 20:22-23) för andegåva och nyckelmakt är strukna men bevarade är såväl smörjelserit som traditio instrumentorum. Båda riterna får dock beteckna något annat än tidigare. Smörjelsens tydningsord talar inte längre om de prästerliga händernas förmåga att välsigna och konsekrera. Avsevärt förkortade och förändrade lyder orden nu: Herren Jesus Kristus, som Fadern har smort med helig Ande och kraft, bevare dig i uppdraget att helga det kristna folket och frambära offer inför Gud. Smörjelsen har blivit tecknet för Kristus/ den smorde, riten en symbol för Kristustillhörighet. Den tydningen understryker den nyinsatta psaltarpsalm, som kan tas upp direkt efteråt.” Den fungerar också som offertoriepsalm under vilken nattvardsgåvorna görs i ordning. I struktursche-

mat har antytts att den gamla traditio instrumentorum-riten nu blivit ett

led i offertoriet. När kalk och paten räcks till den nyvigde är det inte längre tal om hans förmåga att frambära mässoffer för levande och döda. Han tas i anspråk för den följande evkaristiska liturgin med orden: Tag emot det heliga folkets offergåva för att frambära det inför Gud. Var väl 33Det gamla pontiñkalets tydningsord citerade ovan l7f. - Efter smörjelsen kan sjungas Veni creator Spiritus (på Paul VIs ingripande, Botte 1973 l7l ; en traditionseftergift som bryter med den liturgiska strukturen, Kleinheyer l969a l2ll) eller Ps 110, som har antifonen: ”Prästen (sacerdos) för evig tid efter Melkisedeks ordning, Kristus Herren, har framburit bröd och vin.

30 Den romersk-katolska kyrkan

medveten om vad det är du gör, efterbilda det du utför och låt ditt liv bli format efter hemligheten i Herrens kors.” Till de båda omformade handlingarna kan knytas två reflektioner av mer generell räckvidd. För det första framträder nu uppdraget såsom tjänst i och för kyrkan, Guds heliga folk, där prästen inte ersätter utan tillhör Kristus och skall hålla sig till honom. Om huvudordet för det gamla, snävt kultiska perspektivet på prästens uppdrag var ”potestas(förmåga), måste man nu tillgripa två begrepp för att fånga in uppdragets karaktär och sammanhang: ”ministerium” och ”mysterium”, eller ”ministerium ecclesiae (tjänsten i kyrkan)” som redskap för ”mysterium fidei(trons hemlighet). Ett vidare perspektiv på uppdragen och på deras vidare sammanhang framträder också i tydningsord som omformats på motsvarande sätt i de båda andra ritualen. Den andra reflektionen är att riter av detta slag inte längre utgör ett antal sammansinkade men oavhängiga handlingari ett komplicerat ceremoniel. De utgör nu organiskt infogade led i ett och samma händelseförlopp, avsedda att tyda vigningens innebörd och konsekvenser. Med sina tydningsord framhäver riterna i koncentrat sådana aspekter på uppdraget vilka kommer till uttryck under hela vigningshandlingens liturgi. De nyss citerade tydningsorden anger således i starkt sammandrag vad som dessförinnan formulerats i framför allt den inledande allokutionen, löftesfrågorna och vigningsbönen.

1.2.2.2 De tre vigningshandlingarnas liturgi

Det är nödvändigt att nu göra åtminstone några markeringar i anslutning till vart och ett av de tre ritualen. Förnyelsearbetet har inneburit förändringar som är specifika för resp ritual. Därefter är det dags att återigen anlägga synpunkter på den reviderade vigningsordningen som helhet.

Diakonvigning skall enligt konciliebeslut och anslutande dokument ske till två typer av diakonat: dels till den traditionella genomgångsformen på väg till prästvigning, dels till det restaurerade permanenta uppdraget. När det senare genomdrevs under konciliet, behandlades det närmast som en experimentell undantagsform under uttrycklig hänvisning till latinamerikanska behov. Halvtannat decennium senare hade experimentet lett till att omkring 7 000 vigts världen över för att som huvud- eller bisyssla fungera i det permanenta diakonatet. Åtminstone i Västeuropa tycks detta diakonat under utformning i spänningsfâltet mellan två

vara

poler: behovet av prästerliga medhjälpare som i en bristsituation utför tjänst liknande prästens, och behovet av medhjälpare för att stärka församlingars förmåga att fungera karitativt. Det senare perspektivet anlade en del konciliefäder på sin tid såsom huvudskäl för att restaurera diakonatet. Ett nytt permanent och ett traditionellt genomgångsdiakonat hölls dock samman i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan (art 29) med

34 Orginallydelsen är: Accipe oblationem plebis sanctae Deo offerendam. Agnosce quod ages, imitare quod tractabis, et vitam tuam mysterio dominicae crucis conforma.

Den romersk-katolska kyrkan 31

den Övergripande bestämningen: vigda för att stå gudsfolket till tjänst ”i liturgins, ordets och kärlekens diakoni”. Jämte diakonatets traditionella liturgiska tjänst angavs förkunnelseuppdrag och karitativa uppgifter. Liturgireformen måste således syfta till en ordning för vigning till två slags diakonat med utgångspunkt från den medeltida riten för genomgångsdiakonatet. Mot denna bakgrund är den första och viktigaste iakttagelsen att 1968 års pontiñkale bara innehåller ett enda ritual för diakonvigning. I detta ritual finns inte ens avsnitt som avpassats för resp typ av diakonat.” I snävt ritualperspektiv framstår de två diakonatlinjerna såsom skilda enbart med hänsyn till uppdragstidens längd. Den andra och mer underordnade iakttagelsen är att det nya diakonritualet inte skiljer sig lika starkt från det gamla som de båda andra vigningsritualen. Förklaringen är inte att redaktörerna avstått från att ta häsyn till konciliets experimentmodell. - En del av förklaringen inte hela - är att det gamla ritualet aldrig hann bli lika komplext som de övriga. Även diakonritualet hade varit indraget i smältdegeln men här krävdes inte lika radikala grepp för att vinna en klar struktur för vigning genom bön och handpåläggning. Just vigningsbönen är väsentligen densamma i det nya ritualet som i det gamla. Den gammalromerska vigningsbönen hade under medeltiden splittrats i två böner” som nu återförenats genom ett restaurerat epiklesparti. En del små jämkningar och ett tillägg har dock medfört en inte oväsentlig accentförskjutning. Tidigare fanns anspelningar på den levitiska tempeltjänsten såsom prototyp för det liturgiska diakonatet. Nu har också nytestamentligt material infogats så att förkunnelse och karitativa funktioner dras in i bilden och så att förebilden blivit Kristus, han som kom inte för att betjänas utan för att tjäna (Matt 10:45). Ett breddat perspektiv på uppdragets art för gudsfolket och i Kristi efterföljelse framträder än mer i den helt omarbetade allokutionen eller homilian här som i övriga ritual närmast av modellkaraktär - och i de nyinförda löftesfrågorna. Konciliets tre grundbegrepp för diakonatet återspeglas i allokutionen.” Men triaden kondenseras två gånger om till ett enda diakonatets tema: ministerium caritatis (kärlekstjänsten)”. Såsom Kristi tjänare är diakonen allas tjänare eller rentav ”slav (servus). En analys av diakonritualet ger resultat som gör det rimligt att hävda,

35 I den liturgiska ordningen för antagning av diakon- och prästkandidater (ovan n 19) finns två alternativ för handlingens avslutande kollekta. Den första kan anses avpassad för kandidater för genomgångsdiakonatet/blivande präster, den andra i så fall för kandidater till det permanenta diakonatet. De alternativa kollektorna erbjuds emellertid för fritt val. - En presentation av diakonvigningens ritual mot liturgihistorisk bakgrund finns i Cnudde 1969 73ff, en teologisk analys (jämte ritualen för präst- och biskopsvigning) i Lengeling 1969 l42ff, cf även Kleinheyer 1968 2l0ff passim och t ex Crichton 1973 l58ff. 36 Den gamla bönens epiklesparti hade skurits ut och omformats till ett parti för en deklarativ formel under handpåläggning om andemeddelelse (Accipe Spiritus sanctum ad robur . . . ). Kleinheyer l962a 77f. 37 Ovan 24f. Det är inte oväsentligt att triaden anförts knuten till biskopens och prästerskapets uppdrag såsom gudsfolkets tjänare (servi) och därvid även till diakoner såsom deras medhjälpare i det gemensamma uppdraget till tjänst (ministerium).

32 Den romersk-katolska kyrkan

att den reformerade vigningsliturgin utformats för ett restaurerat diakonat, där liturgiska uppgifter och uppdrag i ordets tjänst (förkunnelse, undervisning, själavård) hålls samman i ett uppdrag med karitativ huvudinriktning. Omformningen har kunnat ske utan alltför kraftiga ingrepp i ett vigningsritual, som varit konservativare än diakonatets faktiska utformning. Det traditionella kortfristiga diakonatet som led i prästutbildningen har genom den förnyade vigningsliturgin också det blivit indraget i ett experiment- eller restaureringsarbete. Tecken tyder på att en konsekvens i praxis av att diakonatet dragits kortfristigt eller permanent - tillmäts ett egenvärde. Det är inte längre självklart att ens vigning till genomgångsdiakonatet skall ske i samband med prästvigning och såsom preludium till denna.”

Prästvigningsliturgin har också den stark släktskap med den gamla men på ett annat sätt. Av medeltida tillskott har fr a germanska element bevarats i omböjd form, vilket redan exempliñerats, eller rent av byggts ut, vilket gäller löftesfrågorna. En direkt kontinuitet föreligger emellertid ifråga om det tridentinska ritualets äldsta skikt, representerande ordningen i Rom. Det viktigaste härvidlag är det som återkommit från periferin till centrum, vigningshandlingens handpåläggning och vigningsbönen. Den senare har undergått anmärkningsvärt få jämkningar. Ny är däremot texten till de nyssnämnda löftesfrågorna, vilka fokuserar olika sidor av prästens uppdrag. Den inledande allokutionen är så starkt omarbetad att man också här får tala om ny text, som på sina ställen rentav kan läsas såsom en dold korrigering av den gamla liturgin.” I det nyformade vigningsritualet är perspektivet på prästens uppdrag vidgat genom att det blivit insatt i ett ecklesiologiskt sammanhang. I det avseendet är synvinkeln påfallande snäv i den bevarade vigningsbönen, som erbjuder ett gammaltestamentligt kultiskt prästadöme såsom proto-

35 Liksom det gamla har det nya pontiñkalet förutom de båda diakon- och prästvigningsritualen även en ordning för vigning av diakoner och präster vid samma tillfälle. Efter en homilia, sammanflätad av diakon- och fr a prästvigningsritualens allokutioner, varvas partierna ur resp ritual under inlednings-, huvud- och avslutningsdelarna av handlingen. Att denna anordning inte framstår som naturlig kan illustreras med det förhållandet att den inte berörs i framställningar om liturgireformens pontifikale eller tagits med eller ens omnämnts i t ex den officiella folkspråkiga editionen för USA, sanktionerad i Rom, The Roman Pontifical 1973. 39 Den 1969 95ff, även Kleinheyer

reformerade liturgin behandlad i Kleinheyer

1968 2lOff passim, teologiskt i Lengeling 1969 l42ff passim samt i tex Crichton 1973 l50ff. - Påståendet att allokutionen dolt korrigerar den gamla liturgin syftar på tex ett avsnitt (Munere item sanctificandi in celebratione mysteriorum offeretur) om prästens funktion ifråga om gudsfolkets helgelse och andliga offer samt det evkaristiska offret. Texten kan läsas som en korrigering av de gamla formlerna vid smörjelsen och traditio instrumentorum. Nyckelordet är inte längre potestas utan ministerium i ett ecklesiologiskt sammanhang, där gudsfolkets andliga offer inte avgränsas från utan förbinds med det evkaristiska offret. I förkonciliär teologi gjordes en strikt åtskillnad mellan prästens sacerdotala mässoffer och lekfolkets andliga offer, väsensskilt från det reala. Schnell 1977 3f, 4lff. Det är först med framväxten av en ecklesiologi med gudsfolkstanken som nyckelbegrepp som den klyftan börjat överbryggas. Ibm 45ff passim.

Den romersk-katolska 33

kyrkan

typ. Detta blev tydligen priset för att i någon utsträckning bevara den nedärvda liturgiska texten.” l omarbetad och fr a nyskriven text finns en större bredd. Med varierande vändningar och uttryckssätt framställs uppdraget såsom ”tjänst (ministerium) och t o m slavgöra (servitium)” i och för Guds folk. Prototyp är inte enbart eller ens i första hand en gammaltestamentlig offerpräst (sacerdos) utan Kristus framstår som den viktigaste förebilden för “tjänarna/slavarna (ministri/servi)”, vilka vigs till ”präster (sacerdotes) i det nya förbundet”. I ett sådant perspektiv kan prästens uppdrag tecknas på detta sätt: Hela Guds heliga folk är i Kristus format till ett konungsligt prästerskap (sacerdotium).“ Vår överstepräst (magnus sacerdos) utvalde likväl somliga lärjungar, vilka i hans namn skulle utföra prästerlig tjänst offentligt (sacerdotali officio publice) i kyrkan. Allokutionsavsnittet är inte det enda exemplet på formuleringar i samklang med klassiska reformatoriska. Huvudanledningen får anses vara att det finns en gemensam källa: bibeltexter, fr a nytestamentliga texter. De utgör klangbottnen för framställningen av de väsentliga dragen i prästens uppdrag. Såsom Kristus är kyrkans lärare, präst och herde” skall präster tjäna honom genom att vara förkunnare och ledare (lärare/ herdar) likaväl som liturger särskilt såsom celebranter (präster), i gudsfolkets evkaristiska liturgi. De tjänar Kristus genom att stå gudsfolket till tjänst, inte var och en på egen hand utan alla insatta i prästkollegiet såsom biskopens ”medarbetare (c0operatores). För att poängtera att är vidare än det kultiska uppdraget prästen som sacerdos ”offentligt” - används sammanfattande en nytestamentlig benämning: presbyter. Termen får även stå för kollegialitetstanken: genom vigning tillhör de presbyteriet. Det nya förbundets präster är såsom presyterer Vigda för att i Kristus ”viga era liv åt Gud för människors frälsnings skull” (ur fjärde löftesfrågan). Prästvigningsritualets omformning medförde att prästerskapet berövades en av de sista nedärvda identitetsgarantierna. Grovt förenklat tecknade det gamla vigningsritualet bilden av den monarkiske prästen, som ägde den oförstörbara förmågan att i Kristi ställe medla mellan Gud och människor. Andra vatikankonciliet drog upp perspektiv på kyrkan som innebar att prästens monopolställning upphörde. I arbetet på den dogmatiska konstitutionen om kyrkan fanns det bokstavligen talat ingen särskild plats för prästerskapet. Först efterhand rycktes in text för att

4” Emil Lengeling (ovan 26) anser att bönen kan ifrågasättas också från exegetiska utgångspunkter och att den inte helt svarar mot legitima krav på en idag god utformning. l förarbetet valde man att ur bönen enbart utmönstra det direkt ohållbara, ty mandatet var inte att göra allt nytt men att reformera liturgin. Lengeling 1969 l65f. 4 Texten anspelar på l Petr 2, som teologihistoriskt varit viktigt för att definiera lekfolkets roll men under 1900-talet blivit ett ekumeniskt ecklesiologiskt kardinalställe. Om dess roll vid utformningen av den reformerade liturgin för dop-konfirmation Eckerdal 1981 62 och passim. Det här citerade bygger närmast på dekretet om prästernas tjänst och liv art 2 (se n 42). I den franska pontiñkaleöversåttningen Pontifical Romain 1969 förtydligas avsnittet genom inskottet, att det konungsliga prästerskapet konstitueras genom dopet”.

3 - Svenska kyrkans gudstjänst

i

34 Den romersk-katolska

kyrkan

prästers roll såsom biskoparnas ”medarbetare (cooperatores)” klargöra inslagen under konciliet hörde förhand- (art 28). Till de mer dramatiska under flera etapper vilka mynnade ut i dekretet Presbyterorum lingar ordinis, ”om prästernas tjänst och liv”, antaget på konciliets näst sista har angett ett slags pastoral motivering för att dag 1965. Kommentatorer dokumentet alls kom till: det blev nödvändigt att säga något om prästerna i ett koncilium som hade ägnat så mycken uppmärksamhet åt biskouppdrag i kyrkan.” Det förefaller som om koncilieparnas och lekfolkets dokumenten närmast utlöste en bred och intensiv debatt om prästers roll. Både regionala biskopskonferenser men också den interspecifika nationella i Rom 1971 tvangs att utfärda omfattande biskopssynoden herdabrev till prästernas stöd i identitetskrisen.” Efter dessa antydningar får konstateras att vigningsliturgin 1968 knapolja på vågorna. Det tycks tvärtom ha varit så att den past göt någon texten skapade nya frågorf” Så mycket kan dock sägas attden liturgiska att debatt inte innehåller en sådan bredd i synen på prästens uppdrag strypts och utvecklingsmöjligheter inte uteslutits. På denna punkt kan det med diakonvigningens ritual. I det senare kunde vara värt att jämföra konciliets tre grundläggande bestämningar av tjänsten också koncentreras till ett enda nyckelord, ”ministerium caritatis (kär1ekstjänst)”. I prästfinns inte någon motsvarighet. Triaden lärare-1iturg-hervigningsritualet de brukas utan att något för prästens uppdrag speciellt riktmärke anges.

ritual har liksom de båda andra en kontinuitet bakåt. I Biskopsvigningens om man vill karakterisera det detta fall är det dock mer en smakfråga såsom starkt bearbetat eller som ett nytt ritual i vilket gamla formelement ingjutits. Huvudskälet är att den nya liturgin skulle ge uttryck åt Vatikankonciliets av biskopens uppdrag, eller dess restaurering av nytolkning den gammalkyrkliga biskopsbilden. Ett exempel på helt ny text som konsekvens av reformen är allokutionen om biskopens uppdrag, här som i de båda andra ritualen medvetet gjord såsom en sammanställning av citat ur konciliedokument allusioner.” Det tydligaste exjämte nytestamentliga emplet på restaureringssträvan erbjuder vigningsbönen enligt följande.

42Om bakgrunden till dokumentet (cf n 41) Rahner-Vorgrimler 1966 553ff och Lécuyer 1968 128ff, cf även Schnell 1977 139ff. 43Ett viktigt regionalt herdabrev, gemensamt för de tyska, österrikiska och schweiziska biskopskonferenserna, var Schreiben der Bischöfe . . . über das priesterliche Amt 1969. Den internationell biskopssynodens herdabrev utgavs också regionalt i t ex La sacerdoqe ministérial 1971. Såsom exempel på litteratur kring problemet kan anföras den fem volymer omfattande serien Der priesterliche Dienst 1970-73. En kommentar till biskopssynodens dokument i t ex Vorgrimler 1973 278ff. 44 Så t ex Lengeling 1969 l64f. 45 En synops på koncilieuttalanden utarbetades av Lengeling, varpå Botte gjorde en del stilistiska harmoniseringar. Botte 1973 l68f. Samma teknik tillämpades för diakon- och prästvigningsritualens allokutioner. Förteckning över koncilie- och bibelställen som använts, de senare inom eller utöver koncilieavsnitten, i Lengeling 1969 l6lf med n 91-92. -Ibm behandlas teologin i de reviderade ritualen, teologin i biskopsvigningens konsekrationsbön särskilt i Rose 1969 l27ff. Redogörelse för det nya biskopsvigningsritualet ges i Kleinheyer 1968 210ff, Botte 1969 113ff och t ex Crichton 1973 139ff.

Den romersk-katolska 35

kyrkan

l den liturgiska arbetsgruppen stod det snart klart att den i pontifikalet bevarade gammalromerska vigningsbönen var problematisk även sedan raden av gallikanska inskott utmönstrats. Med sin renodlade gammaltestamentliga typologi krävde den mer än jämkningar för att kunna brukas. l det läget väcktes ett förslag som i förstone ansågs drastiskt men efterhand uppfattades som ett lyckokast och verkligen också blev genomfört. Som vigningsbön har införts den äldsta kända, den ovan berörda” bönen i Hippolytos” Den apostoliska traditionen. Den interna argumenteringen för bönen har blivit officiell genom att den ryckts in i den apostoliska konstitution varigenom påven godkände pontifikaledelen. Även om kyrkans syn på biskopens uppdrag fanns med i den gamla ordningen, hette det, borde denna ”komma till uttryck på ett bättre och mer noggrant sätt”. Av det skälet hade det ansetts lämpligt att bruka en bön som hade mycket hög ålder och som därtill ännu var i bruk i koptisk och västsyrisk rit. På så sätt blir själva ordinationshandlingen ett vittnesbörd om endräkten mellan östlig och västlig tradition ifråga om biskoparnas apostoliska uppdrag.“ Man kan tillägga att bönens ålder och ekumeniska ställning kunde få legitimera den kraftiga förändringen av hela vigningsritualet. Bönen blev garantin för att traditionen alla utbyten och omarbetningar till trots inte hade brutits utan restaurerats. Några revisionsdrag förtjänar att särskilt nämnas. Presentationen har fått en form som motiverats av att biskopsvalet blivit en exklusiv påvlig rättighet. Här är därför uppläsningen av utnämningsfullmakten beviset på att vigningen inte bara kan utan skall ske. Láftesfrâgoma är dubbelt fler, nio stycken, än i de båda andra reviderade ritualen. Biskopens vidare uppdrag har krävt detta för att med koncentration bara på ”det väsentliga i den biskopliga tjänsten . . .belysa biskopens herderoll”.“ Men hänsynen till traditionen bör inte underskattas. Det tridentinska pontiñkalet bevarade i denna vigningshandling ett omfattande formulär för edgångj” därtill ett komplex av sammanlagt nitton frågor för löften, trosbe-

“ Ovan 15 med n l. Att bönen återupptogs är ett av uttrycken för ett stegrat intresse för tjänster och vigning under de första århundradena (cfn 47). Att denna bön åter tagits i bruk förefaller i sin tur att ha stimulerat ytterligare arbete med de frågorna från liturgivetenskapliga utgångspunkter. Vid Societas Liturgica-konferensen 1979 med ordination som tema presenterades två forskningsöversikter som gäller vigningshandling och med utgångspunkt från denna bön vigningsböner, publicerade såsom Kilmartin 1979 49ff resp Gy 1979 93ff. 47 Angående överväganden i förarbetet Botte 1973 166ff, cf Botte 1969 l19ff, Kleinheyer 1968 2l4ff, även Lengeling 1969 156, l64ff. De ansvariga uppger här att bönen erbjöd det viktigaste problemet bland dem man hade att lösa. Otvivelaktigt har det berott på att den ifrågasatta bönen 1947 fastställts såsom konsekratorisk med ett parti i den såsom sakramentsform nödvändigt för vignings giltighet. Cf ovan 25. Botte gav uppslaget att ta upp Hippolytos” bön, vilket han själv förknippar med sitt vetenskapliga arbete med den (n 1 och 46). Enligt honom blev det ekumeniska argumentet till sist avgörande för att liturgirådet m fl skulle anta förslaget. Lengeling betraktar beslutet som lyckligt efter omständigheterna, även om berättigade invändningar kan göras mot den (cf n 40). 43 Botte 1969 117. “9 Den ed som avslutade försäkran och som skulle sväras med hand på den uppslagna evangelieboken löd: ”Sic me Deus adjuvet, et haec sancta Dei Evangelia (Så sant mig Gud hjälpe och dessa Guds heliga evangelier). _

36 Den romersk-katolska

kyrkan

kännelse (Nicaenum) och avsvärjelse.” Med rötter i 500-talets Gallien hade dessa typiska feodala inslag några hundra år senare fått allmän spridning och med högmedeltida tillskott permanentats i pontifikaletraditionenà Revisionen har medfört ungefär detsamma som ifråga om omfånget har skurits ner mycket kraftigt medan innehålvigningsbönen: let avsevärt breddats och fördjupats. Den karakteristiken kan kanske få stå också för omformningen av smörjelsen. Medeltidens så småningom har reducerats till en (huvudet). Genom två smörjelser (huvud, händer) och helt andra beledsagande 0rd har riten blivit en bland omplacering andra med funktionen att tyda den vigning som har skett i och genom Anden.” Två för biskopsvigning speciella riter har bevarats. I anslutning till vigningens handpåläggning skall två diakoner bära fram den uppslagna evangelieboken, som konsekrator utan tydningsord placerar på vigningskandidatens huvud och håller så under hela vigningsbönen. Riten är känd i mycket tidig syrisk och snart nog bl a bysantinsk tradition och via Gallien fördes den successivt in i västlig liturgi. Innebörden är liturgihistoriskt dunkel, dunkel är den också i det reviderade ritualets sammanhang. Förmodligen är riten kvar på grund av den höga åldern och av ekumeniska - samma som uttryckligen för hänsyn argument angetts vigningsbönen - och alls inte såsom tydlig och tydande symbol. Talande och klar utan ord är däremot en annan speciell rit av mycket hög ålder också i västlig tradition: den nyvigdes intronisatiøn. När vigning har skett

5 En första serie på nio frågor avslutades med ett votum (Detta allt och annat gott förläne dig Herren. Må han bevara dig och stärka dig till allt gott“). Det inskjutna Nicaenum delades upp på flera avsnitt i frågeform och utvidgades med några frågor för bekännelse till trinitetsläran och till Skriften som given av Gud såsom auctorem (författare) samt för fördömande av alla kätterier, allt avslutat med nytt votum (Må Gud till sann och evig salighet föröka denna tro hos dig, min mycket älskade broder i Kristus). 5 Den äldsta kända versionen av löftesfrågor i Statuta ecclesia antiqua, en privatskrift som möjligen tillkommit i Marseille omkring år 500. Härom och om den fortsatta utvecklingen Kleinheyer 1962 87ff, 93 med n 47 och passim, Santantoni 1976 73f, l26ff. 52 så småningom Huvudsmörjelsen var tidigare inskjuten mitt i vigningsbönen, föregången av Veni creator Spiritus. Handlingen skedde med en till sin innebörd oklar formel: ”Med himmelsk välsignelse smörjs och helgas ditt huvud för (?) det översteprästerliga ståndet (Unatur. . .in ordine pontiñcali). I 1968 års liturgi sker smörjelsens tydningsrit med formeln: ”Må Gud själv, som gjort dig delaktig i Kristi som överstepräst, övergjuta dig med mysteriets väldoftande ställning frukt. smörjelse och med överflöd av andlig välsignelse få dig att bära rik 53 Om riten Santantoni 1976 l38ff, om revisionen Botte 1969 113, 119. Ibm anförs utan kommentar den bysantinska liturgins oktydning. Crichton 1973 149 och Crehan 1978 308 ser båda riten som symbolen för nedstigandet av den Ande som fyller - och andra Skriftens ord. I det liturgiska sammanhanget är båda tolkningarna - möjliga. Båda kan få stöd i tydningsorden vid överlämnandet av evangeliebok efter smörjelseriten, nämligen den gamla, lätt reviderade formeln om att ta emot har såtillvida försvårats som boevangeliet och predika Guds 0rd. Oktydningen ken inte längre placeras på electi nacke enligt även östliga riter utan på huvudet. Inga ok läggs på huvuden. Det nya utförandet medför dock knappast någon symbolik för andeutgjutelse heller.

Den romersk-katolska 37

kyrkan

ledsagas den nye biskopen till den plats varifrån liturgin leds.” Vigd till tjänst tar biskopen omedelbart vid tjänsten som (med)celebrant i den evkaristiska liturgin. Biskopens roll kommer till uttryck i hela den liturgiska texten men sammanfattas tydligast i allokutionen. Genom vigningen rustas biskopen för uppdraget att förkunna Guds ord, hålla samman hjorden, inspirera såväl präster och diakoner som de troende till tjänst, ge vägledning och öva tillsyn. Mönsterbilden är Kristus såsom den gode herden; biskopen skall göra sig känd såsom herde för sin hjord, själv känna den och inte tveka att ge sig ut för den. Det ecklesiologiska sammanhanget är alltså starkt framhävt. För att ge uttryck åt med vilken auktoritet biskopen skall tjäna gudsfolket brukas två tankemodeller. Inledningsvis heter det att Fadern i försoningens tjänst sände Kristus som i sin tur sände ut apostlarna, fyllda med Andens kraft. Eftersom deras funktion alltid behövs, utvalde de medhjälpare (adiutores). Den helige Andes gåva som de fått av Kristus överförde de på dem genom den handpåläggning som överbringar vigningssakramentet i dess fullhet. På så sätt är den ursprungliga överföringen bevarad från generation till generation genom en obruten följd av biskopar (successionem episcoporum) och Frälsarens verk har gått oupphörligt vidare ända in i vår tid och vuxit. Här formuleras den traditionella successionstanken: Kristus skapade den första länken i en kedja, som får nya länkar genom biskopar i vigningssuccessionen, närmare bestämt genom episkopal handpåläggning. Denna den manuella successionsidén har traditionellt för att utnyttjats avgöra vignings giltighet, och den har övat starkt inflytande på lärosamtal mellan kyrkor. Det förefaller dock som om modellen i Andra Vatikankonciliet främst funktionen att poängtera, fyller att biskop genom vigningen och inte genom påvlig fullmakt blir helt och fullt delaktig av apostolisk auktoritet.” Det finns som sagt också ett annat perspektiv. Enligt detta är det Gud själv som utsett sin tjänare och som rustar honom för uppdraget som Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter. Biskopen framstår då inte såsom den med alla befogenheter utrustade ersättaren för Kristus. I stället frammanas bilden av en levande Kristus

54 Egentlig intronisation brukas enbart då biskopen vigts i sin egen kyrka: han förs då till sin biskopsstol (cathedra), varifrån han undervisar och leder liturgin i sin kyrka (katedra1). Om vigningen sker på annan plats, ledsagas den nyinvigde till en plats vid sidan om konsekrator, som fortsätter att leda liturgin. -Intronisationsriten som del av vigningsliturgin är inte belagd i äldsta tid i väst eller öst men från 200-talet finns uttryckssätt i olika skrifter som kan uppfattas som speglingar därav. I och med att biskopen kom att bli lokalkyrkans ledare med präster och diakoner som medhjälpare förelåg förutsättningen för en i det perspektivet naturlig rit. Om riten i äldsta tid Crehan 1978 307, Kilmartin 1979 87ff. Under medeltiden drogs biskopsvigningar till ärkebiskops- och metropolitankyrkor, varvid den egentliga intronisationsakten i den medeltida vigningsliturgins avslutningsparti kom att skjutas till den dag biskopen tog säte i sin egen katedral. Pocknee 1972 123. 55 Allokutionsavsnitten bygger på Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan art 20-21. En poäng i förarbetets allokutionsomvandling var att komma från medeltidsuppdelningen i potestas ordinis resp jurisdictionis genom att understryka att biskopen genom vigning blev helt och fullt delaktig av munus apostolorum. Sigurbjörnsson 1974 126ff.

38 Den romersk-katolska

kyrkan

som handlar Den monarkiske biskopen får vika för en genom sin tjänare. till herdetjänst är förenad med biskopskolsom genom gudomlig vigning legiet och omgiven av ”präster och diakoner, dina medbröder (consortes) i Kristi tjänst”. Successionen blir då fr a en kontinuitet i ”det apostoliska värvet att rätt ta emot, leva i och föra vidare trons hemligheter?” Det vidare successionsperspektivet har en kvantitativ övervikt i vigningsliturgins allokution. Framför allt är det i enlighet med det synsättet som helhet formats. Sådant har utmönstrats i riter som vigningsliturgin och texter som förmedlat intrycket av vigningen som en ämbetsförläning i kraft av konsekrators ”förmåga (potestas)”. Så är t ex handpåläggningen inte en isolerad rit, följd av ämbetsförlänande vigningsformel. Konsekrators fullmaktsformel har uteslutits. Handpåläggningen är sammanknuten med en vigningsbän, att Gud skall utgjuta sin Ande över den han valt för uppdraget som biskop i och för den kyrka Gud själv uppehåller.

1.2.2.3 Vigningsliturgins karaktär

Översikten över de enskilda ritualen i 1968 års reviderade pontiñkale behöver med mer övergripande kommentarer. Först skall kompletteras uppmärksamheten inriktas på sådant som rör den grundläggande synen därefter på vigningsliturgins karaktär. på vigningstjänsterna, Vigningsordningen innehåller tre olika ritual för tre typer av uppdrag. Vid genomgången av ritualen har särdrag markerats. Det är på sin plats att erinra om att förnyelsen - eller restaureringen - medfört att de tre numera varianter med olika särdrag inom en i allt ritualtyperna utgör väsentligt gemensam ordning för vigningsliturgin. Det gemensamma sträcker än till den liturgiska strukturen. Texter och riter utsig längre trycker att de tre uppdragstyperna hör till en hierarki med klar rangordvia prästens till biskopens plats i skalan. Men klart ning från diakonens framhävs också att det inte är fråga om artskilda klasser. Den som vigs insätts för det första i ett kollegialt sammanhang - diakon-, präst- (pres- - och insätts för det andra därmed i byter-) och biskopskollegierna emellan. Såväl kollegie- som commuvigningsgemenskapen grupperna Samverkans karaktär emellan nioaspekterna har poängterats. grupperna illustreras såsom ”medarbetare (cooperatores)” eller genom uttryck medbröder Förstavelsen ”con- i dessa uttryck liksom i (consortes)”. ordet communio är väsentlig som återspegling av en teologisk grund-

tanke. Ödesgemenskapen mellan dem som vigts till ”tjänst (ministeri-

um”) är av sakramental art och skall yttra sig i samverkan. Att vigningen är ett sakrament tolkas i vigningsliturgin så att vigningen till olika typer av uppdrag sammanlänkar de Vigda inom en och samma tjänst i och för kyrkan, ”ministerium ecclesiae”. inom ett kyrkans ämbete anges Att det är fråga om tre uppdragstyper

5° Succession såsom inte enbart och i första hand den taktila kommer till uttryck redan däri att handpåläggningsriten knyts samman med bönen. Olika uttryck för succession i den apostoliska tron finns i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan art 19-21, som rör biskopsämbetet i kap 3 om hierarkin efter kap l och 2 om kyrkans mysterium och ”Guds folk”, vidare t ex i dekretet om biskopens herdeuppdrag, Christus Dominus, t ex art 15.

Den romersk-katolska

kyrkan V39

med varierande uttryckssätt i de tre ritualen. Enskilda uttryck får erinra om den sakramentala vigningsgemenskapen mellan diakoner, präster och biskopar. Sådana nämndes nyss. Det kan också anges att de är varandras ”medtjänare (c0mministri)” därför att vigningen sammanlänkar eller -okar (coniugere) dem.” Den grundläggande enheten i tjänsten i och för kyrkan kommer framför allt till uttryck i karakteristiken av vart uppdrag. Vid genomgången av resp ritual har inte särskilt markerats det som nu behöver understrykas. Uppdragens innehåll förs i de tre ritualen sam- man under tre huvudperspektiv: förkunnelse/undervisning liturgisk - sätts olika men denna triad är tjänst pastoral omsorg. Tyngdpunkter kännetecknande för vigningstjänsten, ty Kristi .tjänare (ministri) har att i Kristus tjäna såsom han som är det nya förbundets lärare, präst och herde (doctor, sacerdos, pastor).5“ Saken framställs inte så att var och en genom vigning utrustats med en efter graden stegrad förmåga (potestas) att i Kristi ställe utöva hans trefaldiga ämbete. Dominanten är att de som vigs rustas med Andens gåva för ”uppdrag (munus) i Kristi namn för gudsfolkets skull. Vigningsordningen lämnar inte något utrymme för s k absoluta vigningar utan framhäver att vigning av kandidater sker för andras skull. De vigdas tjänstgöring börjar redan i vigningsmässans evkaristiska liturgi för att fortsätta i församlings- och stiftstjänst.” Huvudperspektivet på vigningstjänsterna är således att de utgör minis-

57Den sakramentala föreningen genom vigningssakramentet är klart uttryckt i prästvigningsritualets allokution och avser där uttryckligen biskopar-präster. I ritualet för gemensam diakon- och prästvigning (ovan n 38) brukas samma formulering, här med tillägg också av diakoner. Motsvarande formulering finns inte i biskopsvigningsritualet. Det är dock inom den ramen man måste se att präster och diakoner där kallas ”cooperatores, consortes och comministri. Den sakramentala föreningen implicerar den hierarkiska rangordningen mellan de tre ordines. Allokutionerna anger att präster och diakoner är biskops medhjälpare, diakoner därtill prästers medhjälpare. 53 Kristi s k munus triplex (trefaldiga uppdrag) vidarefört i funktioner inom kyrkans ämbete var en i protestantisk teologi utvecklad uppfattning som under 1800talet övertogs i romersk-katolsk teologi. Persson 1961 247ff. Denna uppfattning har kombinerats med grundsynen att ämbetet i Kristi stad och ställe representerar Kristus. Ibm behandlas denna representationstanke. Hur munus triplex-tanken brukas i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan belyst i Sigurbjörnsson l974 passim. Koncilieanvändningen också i andra dokument redovisad i Schnell 1977 116ff, varvid den nämnda konstitutionen utgör jämförelsepunkten. Starkt sammanfattat innebär koncilieteologin, att munus triplex-uppfattningen knyts samman inte med representationsidén utan med den sändning den levande Kristus nu gör. l apostolat- eller missiouppdraget är alla delaktiga genom dopet och adressaten är de andra” i världen. Sändningen genom vigning gäller uppdraget att rusta gudsfolket för det till alla givna uppdraget. De döptas tjänstgöringsplats är i världen utanför, vigningsuppdragets ort är primärt ”innanför”. 1 det ena som det andra fallet är det uppdrag ”för andra, inte i Kristi ställe men på Kristi vägnar och i Andens kraft. 59 Eftersom biskop så betonat utgör stiftets herde med diakoner och präster som medhjälpare, och eftersom biskopen i stiftet symboliserar sammanhanget med och enheten med kyrkan som helhet, har det uppstått svårigheter att motivera vigbiskopar etc. Under konciliediskussioner hävdades att stora stift hellre bör delas och att präster hellre bör tas i anspråk som biskopens medhjälpare i stiftsangelägeheter av olika slag. Mörsdorf 1967 134ff, Rahner 1970 l8lff, Greinacher 1972 95ff.

40 Den romersk-katolska

kyrkan

terium ecclesiae. I detta ger vigningsordningen uttryck åt Andra vatikankonciliets framarbetade kyrkosyn. Tidigare” underströks att det mitt i framställningen om vigningstjänsterna i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan ryckts in ett avsnitt om att mysteriet eller bassakramentet manifesteras och är verkligt närvarande (vere adest) i den kyrkan gudstjänstñrande församlingen. Detta synsätt har haft hög relevans när vigningsliturgin utformats. Vigningsliturgins karaktär skall nu belysas. Flera gånger har angetts att den reviderade vigningsliturgin såsom centrum har handpåläggning och bön. Vigningen (ordinatio)° av diakon, präst och biskop gäller tre yttre kategorier (ordines) inom ministerium ecclesiae. För var och en av graderna utgör Vigningen en sakramental handling varigenom det mysterium sker som riten betecknar. Beskrivningen anspelar på 1947 års apostoliska konstitution om vigningssakramentets materia och form, separata element i den då gällande pontiñkala liturgin.” När den nya liturgin två decennier senare stadfästes genom 1968 års apostoliska konstitution, aktualiserades 1947 års normer. Återigen preciserades sålunda vilka avsnitt i de tre nya ritualen som utgjorde vigningssakramentets grundkomponenter: som materia handpåläggningen och som form vigningsbönen (oratio consecrationis), inom denna med tvingande nödvändighet epiklespartietf” Med citat fixerade konstitutionen juridiskt klart vilka element som erfordrades för vignings giltighet, validitet. De nya pontiñkaleritualen har inte formats efter sådant kanonistiskt Det som betecknas som sakramentsmateria och -form har regelsystem.

°° Ovan 22. - 6 Vid övergången från grekiska till latin som kyrkospråk i Rom användes civilt romerskt språkbruk vid översättning av grekiska begrepp. Cheirotonein och ”epitithenai tas cheiras (att utse genom handuppräckning resp händers påläggning) innebar i gamla kyrkan vigning. Som latinsk term brukades ordinare, som allmänt betydde att utse eller förordna en funktionär och gruppen av dem kallades ordo. När val- och vigningshandlingarna separerades i tid, förblev ordinatio term för Vigningen. Synonymer till ordinare var consecrare (helga)“ och ”benedicere (välsigna). Benedictio ñck en mer allmän betydelse, ordinatio kom att beteckna vigningshandlingen som sådan och consecratio vigningsbönen. Ytterligare förskjutningar ledde på ll- l200-talen därhän att ordinatio betecknade den sakramentala Vigningen, consecratio åter avsåg den handling som gällde biskopar, vilka inte fick högre vigningsgrad men väl hade högre värdighet (dignitas). I den äldre terminologin är Gud den som viger (ordinare/consecrare/benedicare), i medeltida språkbruk blir subjektet en biskop såsom ordinator resp censecrator, akten som sådan kallas ordinatio resp consecratio episopi. Denna terminologi är bevarad i Pontiñcale Romanum 1596. Härom Jounel 1965 49lff, Crehan 1978 309f, Gy 1979 l08ff. I 1968 års pontiñkale är det gamla språkbruket återinfört. För de tre uppdragstyperna heter handlingen som sådan ordinatio, vigningsbönen oratio consecrationis. Den inledande litanian brukar återigen verben benedicere, ordinare och consecrare om handlingen och med Gud som subjekt (nedan n 69). Samtidigt kan dock biskopen i regianvisningar kallas consecrator, t o m consecrator principalis (nedan n 65). “Z Ovan 25f, cf nedan n 64-65. 53 I liturgin kallas vigningsbönen oratio consecrationis (n 61). Konstitutionen om liturgin skriver precatio consecratoria, vid fixeringen av sakrametsformen “orden i vigningsbönen (verba precationis consecratiorae)”, varvid speciellt återges de verba i resp rituals bön vilka har att göra med sakens natur och sålunda verkar att handlingen blir giltig (ut actus valeat exiguntur).

Den romersk-katolska kyrkan 41

inte lyfts fram på något speciellt sätt i anvisningar, typografi e dyl. Inom vigningsbönen har epiklesen inte heller avgränsats så att den inte får utgöra ett integrerat led i en sammanhängande bön!” Det gäller åtminstone om diakon- och prästvigningarna, ty vid biskopsvigning fanns speciella problem att bemästra.” Spår av avgränsningar i liturgin måste betecknas som uttryck för en kompromiss mellan kanonisternas krav och de liturgiteologiska principer som dikterat utformningen av vigningsordningen som helhet!” I enlighet med de grundsatserna utgör handpålägg-

6* Då ritkongregationen 1950 föreskrev tillämpningen av 1947 års apostoliska konstitution om de 0rd inom resp vigningsbön som var nödvändiga för sakramentets giltighet avgjordes att dessa fortsättningsvis skulle läsas och inte längre sjungas såsom bönen i övrigt. Skarp teologiskt motiverad kritik levererades av dom Botte 1951 vilket nog bidrog till att 1968 års konstitution tydligare än 1947 års framhöll, att bönen som helhet bildar formen för sakramentet, även om epiklesavsnittet såsom obetingat nödvändigt blir särskilt utmärkt (n 63). Cf Kleinheyer 1968 210 med n 7, 214, Fischer 1970 174. I 1968 års pontifrkale reciteras hela bönen på prefationston. Denna har dock apterats så att en slutkadens lagts in på orden omedelbart före epiklesavsnittet; vilket i sin tur avslutas med en kadens, musikaliskt något pressad i diakonritualets korta epikles. Typografrskt antyds epiklesens särställning genom att den börjar på ny rad/ nytt notsystem, och efter partiet inleds återigen ny rad/ nytt notsystem. Direkt efter den förtonade vigningsbönen följer (för läsning) texten till hela bönen, varvid epiklesen bildar eget stycke. Det finns emellertid inga anvisningar e dyl som ger den en särställning. Vid det liturgiska utförandet framträder därför bönen som en enhet till skillnad från tidigare (l950-). Jfr dock n 65. 65 Biskopsvigningen utgör en särform, där epikles/ egentlig sakramentsform hörbart skiljs ut som ett separat avsnitt, eftersom detta parti skall reciteras ”av alla konsekrerande biskopar”. Ritkongregationens avgörande 1950 (n 64) drog även konsekvenser av en apostolisk konstitution 1944-11-30, Episcopalis consecrationis, som skulle avgöra debatten, huruvida assisterande biskopar agerade konsekrerande eller om de enbart var vittnen till konsekrators vigning. Konstitutionen fastställde att övriga biskopar var och skulle kallas conconsecratores och med huvudkonsekrator därför delta i handpåläggning och i läsningen av dess formel (Accipe Spiritum Sanctum). Ott 1969 178ff. Vid utformningen av liturgikonstitutionen under Andra vatikankonciliet rycktes i art 76 in som revisionsmål att inte bara tre utan alla närvarande biskopar skulle få deltai handpåläggningen (cfovan 000 med n 16). Jungmann 1966 71. l den första instruktionen för liturgireformen gjordes en egendomlig tillämpning i art 69: alla närvarande biskopar fick delta i handpåläggningen, men bara två av dem skulle såsom c0nconsecratores” tillsammans med konsekrator uttala handpåläggningsformeln Accipe . . . Föreskriften är märklig, eftersom denna formel enligt 1947 års avgörande icke hörde till sakramentsformen. Revisionsarbetet ledde till att de biskopar som deltari handpåläggningen också deltar i epiklesrecitationen. Vatikankonciliets konstitution om kyrkan art 21 talar om hela vigningsbönen; 1968 års apostoliska konstitution kom dock att utmärka epiklesen som avgörande för vigningen, varför den måste reciteras av alla conconsecratores. Lengeling 1969 150, Botte 1969 118f, l21f. Vigningsritualet talar genomgående om consecrator principalis (n 64) och episcopi consecrantes. För vigningsbönen föreskrivs att denna reciteras av den förstnämnde, epiklesen dock enligt klara instruktioner även av de senare. “f” Om kompromissarbetet n 65, Kleinheyer 1968 216, Botte 1969 l22f, även 125f. - I detta perspektiv är det värt att observera, att 1968 års apostoliska konstitution i sitt giltighetsresonemang å ena sidan klart markerar att vigningsbönen som helhet faktiskt tillhör sakramentsformen (n 64), å den andra sidan anger att handpåläggning vid biskopsvigning utförs av biskoparna eller åtminstone av huvudkonsekrator. (Tillägget knyter an till till 1947 års konstitution, som inte nämner några conconsecratores.) I båda fallen motverkas den skarpa gränsdragningen mellan dogmatiskt essentiellt och annat i det liturgiska handlandet.

42 Den v

romersk-katolska_ kyrkan

ning och bön centrum i ett liturgiskt handlande vilket som helhet utgör ett sakramentalt skeende. I pontiñkaleliturgin framträder vigningen som en kyrkans bönehandling, inledd med Ordets liturgi och fullföljd med nattvardsñrandet. Liturgiskt har reformen inneburit omvandling av en akt i vilken kandidater förlänats del i kyrkans ämbete i kraft av episkopal förmåga. Vigningen sker nu istället i en hela gudsfolkets liturgi i vilken alla är deltagande enligt olika roller. ”Alla (0mnes)” innefattar samtliga som vid det konkreta ñrningstillfället utgör manifestationen av kyrkan såsom sakrament eller mysterium i Kristus.” När gudsfolket firar liturgin och deltar i bönehandlingen sker vigningen genom att Gud på kyrkans bön utgjuter sin Andes kraft över sina tjänare. I centrum står inte en konsekrators imperativiska vigningsformel utan epiklesen, bönen om Anden. Det har redan understrukits att 1947 och 1968 års apostoliska konstitutioners sakramentsform, epiklesen, inte står isolerad i liturgin utan utgör en del av vigningsbönen. Denna står inte heller avskild utan utgör kulmen på den bön som nu inleds med litanian, fortsätter under tystnad i det att handpåläggning” sker och fullföljs med vigningsbönen. Detta böneblock utgör en strukturell enhet, bönehandlingen i inskränkt mening. ”Vänd mot folket” inbjuder biskopen alla att delta med formuleringar som föregriper den ivrigt upprepade bönen att Gud skall välsigna, helga och viga (benedicere, sanctificare et consecrare)” de kandidater gudsfolket (vi) inför honom för fram (offerimus) för att vigas.” Också vigningsbönen utgör ett led i hela denna kyrkans bönehandling, inte något avgränsat parti. Det medeltida solenna inledningspartiet (Sursum corda) har följaktligen försvunnit: bönen börjar inte utan fortsätter.” Det är i

°7 Ovan 22, 40, cf Eckerdal 1981 33ff. 63 Litanian beds knäfallande och denna böneställning fortsätter under det att konsekrator/assistenter reser sig och utför handpåläggningen utan att säga något (nihil dicentes), dvs en handling under tystnadens bön, varefter alla uppmanas resa sig för att stå under vigningsbönen. Att blocket fr o m böneinbjudan t o m vigningsbönen utgör en sammanhängande bönehandling är även uttryckt i regianvisningar enligt vilka konsekrator vid böneinbjudan tar av mitran för att sätta på den först efter vigningsbönen. Till skillnad frán tidigare utgör därmed också handpåläggningen ett led i den av biskopen ledda böneliturgin. 69 Litanian är utformad på samma sätt i de tre ritualen. Tre gånger stegras det bönerop som i slutversionen innehåller den citerade triaden (cf ovan n 61): ”Ut hos electos benedicere et sanctiñcare et consecrare digneris/te rogamus, audi nos. Böneinbjudan och litanians slutkollekta föreligger i tre versioner, vilka dock väsentligen utgör variationer på samma tema. Offerimus” står enbart i prästvigningsritualets slutkollekta, men offertorietanken är lika klart uttryckt i varje fall i diakonvigningsversionen. 7° Under högmedeltiden inkluderades nattvardsliturgins in1edningsdia10g(Sursum corda). I revisionsarbetet blev den problematisk, eftersom den inte tillhörde den áterinförda bönen för biskopsvigning. Det blev fr a berättigat, ja nödvändigt att utesluta den av teologiska skäl. I nattvardsliturgin inleder dialogen ett nytt skede; i vigningsliturgin har detta inletts tidigare. Böneinbjudan utgör inledningen och ”efter den förberedande bönen [dvs litanian] . . . har själva vigningsakten börjat med handpåläggningen”. Kleinheyer1968 2l3f. Uttalandet förefaller överdrivet färgat av ett dogmatiskt avgörande av det för vigning nödvändiga; liturgiskt utgör litanian inte bara en förberedelse utan ett integrerat led i bönehandlingen. Cf härtill Fischer 1970 169 med n ll.

Den romersk-katolska kyrkan 43

denna kyrkans vigningsbön också epiklesen ingår i övertygelsen att Gud hör vad kyrkan eller vi ber (quaesumus).7 Före det avslutande Amen har i konsekvens därmed skjutits in regianvisningen omnes (alla): hela den bedjande kyrkan. Därmed har vigningen skett. Olika tydande riter följer på vägen mot den evkaristiska liturgin, där de nyvigda börjar att fullgöra vigningsuppdraget. Den reformerade liturgins karaktär av en kyrkans bönehandling förut- sätter på ett nytt - eller restaurerat sätt hela gudsfolkets eller de troendes deltagande.” Det är då inte en lämplighetsfråga utan väsentligt enligt grundregeln för de tre ritualen att liturgin firas vid en tidpunkt när så många troende som möjligt kan delta. 73 Väsentligt blev inte bara av pedagogiska utan även av teologiska skäl, att språkreformen till sist kom att få omfatta hela vigningsliturgin.” Därigenom och på andra sätt skapades förutsättningar för att ”omnes (alla)“ skulle kunna delta i ett fullt, aktivt och gemensamt gestaltande av ”trons mysterium?” Såsom vigningstjänsterna utgör ministerium ecclesiae med uppdrag i och för Guds folk, utgör vigningsliturgin en sida av ”mysterium ecclesiae”, manifesterat genom att celebreras av gudsfolket. Det är då inte bara historiskt utan frälsningshistoriskt motiverat, att vigningshandlingen ingår som led i en mässa och fullföljs med den evkaristiska liturgin.

7 Vid såväl diakon- som prästvigning finns ett inskjutet quaesumus (ber vi)” i epiklesavsnittet. Detta ”vi” måste uppfattas som hela den bedjande menigheten. Vid prästvigning följer direkt efter epiklesen en sats, som otvivelaktigt innehåller en pluralis majestatis syftande på enbart biskopen (cooperatores ordinis nostri), men denna pluraltyp utgör ett undantag. 73 Detta är huvudsynpunkten i Fischer 1970 l66ff, uttryckt genom rubriken: ”Das Gebet der Kirche als Wesenselement des Weihesakramentes”. 73 Ovan 27. 74 Ovan 23 n 15. 75 Det längre citatet ur Vatikankonciliets grundartikel för liturgireformen, liturgikonstitutionens art l4. Uttryckssättet därefter återger sakinnehållet i samma artikel. Cf ovan 20ff, 27, Eckerdal 1981 36f.

2 Den

anglikanska kyrkogemenskapen

För den internationella anglikanska kyrkogemenskapen den geutgörs mensamma läromässiga grundvalen intei första hand av ”bekännelseskrifter”. Enhetsbandet utgörs av den gemensamma gudstjänstordningen, The Book of Common Prayer (BCP). Denna stammar från den engelska reformationstiden. Första upplagan utkom inte förrän 1549. En mer ingripande revision av medeltidsarvet genomfördes 1552 och efter vissa jämkningar erhöll liturgin hundra år senare sin som det verkar definitiva utformning. BCP 1662 är nämligen den i England alltjämt giltiga upplagan, och det är denna som utgör anglikanismens sammanhållande band. Inte ens i moderkyrkan Church of England är den dock i bruk. Där åtnjuter den ett grundlagsliknande skydd såsom läromässig norm men för kyrkans gudstjänstliv finns en annan auktoriserad gudstjänstordning. Inom anglikanismens övriga kyrkor är förhållandena likartade. Kyrkogemenskapens biskopsmöte, Lambethkonferensen, uttryckte år 1897 saken så, att kyrkornas gudstjänstliv måste formas enligt BCP-liturgins anda och grundton (spirit and tenor). Enligt konferenserna 1958 och fra 1968 betydde detta konkret, att BCP 1662 såsom dogmatiskt normerande inte kunde vara den liturgiskt praktiserade ordningen. Liturgiskt reformarbete blev nödvändigt för att bevara troheten mot BCPs ”spirit and tenor. För anglikanismens vidkommande är det alltså nödvändigt att först undersöka den dogmatiskt-liturgiskt normerande vigningsordningen i BCP, dess ”Ordinal. Därefter måste undersökas, hur denna Ordinal tillämpas liturgiskt i nutida ordinationsordningar inom kyrkogemenskapen.

2.1 Vigning ”genom offentlig bön, med handpåläggning”

2.1.1 Tillkomsten av The Anglican Ordinal

Den första engelskspråkiga gudstjänstordningen påbjöds genom parlaments- och kungabeslut 1549. Samtidigt som BCP påbjöds utfärdades förbud mot att längre bruka den gamla liturgin sådan denna var utformad i de olika medeltida stiftstraditionerna. Hur intimt reformen var

För det följande Eckerdal 1981 98f, l16f, l47ff.

i

46 Den anglikanska kyrkogemenskapen

förbunden med nationalstatens politiska agerande illustreras av betecklagstiftningen: uniformitetsakten? För att ningen på den grundläggande ingen skulle frestas att svika lojaliteten mot kungen och staten komplette-

rades lagstiftningen några månader senare med föreskriften att alla gam-

la liturgiska böcker skulle förstöras? med motsvarigheten till När BCP 1549 påbjöds fanns ingen ”Ordinal vigningsritualf l parlamentet genomdrevs under pontifikaletraditionens motstånd från bl a hälften av biskoparna beslutet att en kommission skulle utforma ny vigningsordning, varför också gamla ordinals inkluderades i påbudet att förstöra förbjudna böcker. En reformerad vigningsordning blev snart nog också verklighet; inom en vecka efter det att parlamentskommissionen tillsatts var saken klar. Uppgiften inskränktes till att enbart ta ställning till en färdig liturgi. Mer än uppenbarligen något annat i BCP-traditionen är vigningsordningen ett verk av ärkebiskopen Thomas Cranmer själv, som kanske också brukat den redan innan den var stadfästf I mars 1550 blev volymen tryckt med titeln The form and manner of making and consecrating of Archbishops, Bishops, Priests and Deacons. Fr o m BCP 1552 kom boken att ingå såsom en del av BCP men alltjämt med separat titelblad och förord.” En nyhet i den första ordinationsordningen anges indirekt genom den citerade titeln. Trots parlamentsbeslut därom upptar vigningsordningen ingenting om de medeltida lägre vigningarna. Dessa tycks ha haft en svag ställning i engelsk praxis, men den verkliga förklaringen till uteslutningen är nog en annan. För den bibelhumanistiskt inriktade ärkebiskopen fanns ingen tillräcklig biblisk grundval för de lägre vigningstjänsterna? Annorlunda förhöll det sig med de högre. Enligt vigningsordningens förord framgår det helt tydligt (”evident”) för alla som studerar Skriften och att Kristi kyrka ”från apostlarnas tid” har tre klerikala kyrkofäderna, stånd eller kategorier av tjänare (”orders of ministers”). De har alltid hållits i vördnad och ingen har kunnat utöva dem i egen kraft (pnvate authority”). Därtill måste man ha ”varit kallad, prövad, examinerad och blivit känd för att äga sådana kvalifikationer som erfordrades för desamma. Men inte heller detta var tillräckligt. Man blev godkänd och vann tillträde (approved and admitted) till vigningstjänst ”genom offentlig bön, med händers påläggning (by public prayer, with imposition of hands)”. Eftersom de tre vigningsgraderna (orders) skulle hållas vid makt också fortsättningsvis ”i” denna Englands kyrka (this Chursh of

2 Procter-Frere 1965 45ff. 3 Ibm 23. Tack vare obstruktioner är inte alla medeltida liturgiska böcker férstörda. Vigningsliturgieri Maskell 1882 163ff. 4 Konfirmationen, som enligt medeltidstraditionen var en episkopal handling och tillhörde pontiñkaleritualen, fick ett reviderat ritual intaget i BCP 1549. Handlingen förblev dock episkopal även i anglikansk tradition. Eckerdal 1981 102. 5 Procter-Frere 1965 62, Bradshaw 1971 18f. ° På den första vigningsordningens såväl titelblad som sista sida med dess boktryckaruppgift anges årtalet 1549. Allmänt anses årtalet vara relaterat till principbeslutet om ordningen, inte det faktiska tryckåret. - Texten till 1550 års vigningsordning samt upplagorna av denna i BCP 1552 och 1662 enklast tillgänglig i Brightman 1921 2 928ff. 7 Procter-Frere 1965 62, Bradshaw 1971 19.

i

Den anglikanska kyrkogemenskapen 47

England)i, måste den givna ordningen för tillträde alltjämt gälla. Vissa

kvalifikationskrav angavs och fr a ritual för vigningshandlingar att firas “på en sön- eller helgdag i kyrkans åsyn (in the face of the church)”.8 Detta förord tillhör alltså BCP-traditionen och dess ”spirit and tenor” är normerande för anglikansk syn på kyrkans vigningstjânster och vigningsordning? Här har in nuce formulerats den grundsyn som spelat en väsentlig roll inom kyrkogemenskapen men också i anglikanismens ekumeniska förbindelser. Det som framställs som apostolisk är dels ordning vigning genom bön och handpåläggning, dels ett trefaldigt kyrkans ämbete eller - för att bruka en senare term - ”threefold (treledat)”, dvs ett ämbete som kommer till uttryck i tre vigningsgrader eller ”stånd (orders)”. Denna ämbetsordning har hållits och skall hållas vid makt genom ett kyrkans kallelseförfarande, som mynnar ut i vigningshandlingen. Enligt en vidareutveckling från 1600-talet garanterades apostolisk ordning genom episkopal ”Det historiska vigningssuccession. episkopatet - blev ett av de fyra kriteden obrutna vigningsserien alltifrån urkyrkan rierna för apostolisk tro enligt den s k ”Lambeth Quadrilateral” 1888, som angav förutsättningarna för gemenskap med andra kyrkor.” Grundformen är vigningsordningens företa] om en kontinuitet genom att bevara det apostoliska treledade ämbetet och ordningen för personers insättande i detta. Företalet angav utan något egentligt eftertryck att vigningshandlingens grundelement utgörs av bön och handpåläggning. Mot bakgrund av medeltidstraditionen var det långtifrån givet. För bibelhumanisten Thomas Cranmer bör det emellertid ha varit självklart att i den nedärvda traditionen ta fasta på de element som framstod såsom urelementen. Det var två författare som framför andra blev vägledande för honom: Erasmus av Rotterdam och Martin Bucer. Textkritiska av Nya testautgåvor

* Citatet hämtat från förordets slutrader, som formellt gäller diakonvigningen. Först i BCP 1662 användes samma uttryckssätt även för prästvigning, om vilken dock redan 1550 angetts att den skulle ske på sön- eller helgdag, dvs inte som tidigare på kvatemberlördagarna. Att biskopsvigning alltid skall utföras på någon sön- eller helgdag föreskrevs först 1662 men det svarade å andra sidan mot medeltida tradition. ° Smärre justeringar skedde 1662. Den enda justeringen av betydelse är ett förtydligande om att diakon-, präst- och biskopsuppdrag förutsätter ordination enligt vigningsordningen. Det tilläggs att kravet gäller alla som inte tidigare fått episkopal vigning (consecration or ordination). Huvudordet 1662 är: episkopal. ° Om episkopal vigning cf n 9, om framväxt under 1600-talet av föreställningen om den episkopala successionen som förutsättning .för rätt vigning Bradshaw 1971 6lff, 76ff och passim. Om detta synsätt i nyare teologi mot historisk bakgrund Gassmann 1964. Om Lambeth-quadrilateral t ex ibm 39ff. Uppfattningen att handpåläggningsriten var konstitutivt vigningselement företräddes av en under hög- och senmedeltiden krympande minoritet. Cf ovan 5. Högmedeltidens huvudföreträdare för uppfattningen tycks vara Johannes Duns Scotus - ”skotten” - (1266-1308). Ott 1969 76ff, 81, 103. Engelsmannen John Wyclifförfäktade något senare samma uppfattning under hänvisning till Skriften och kyrkofäderna. Ibm l l2f. Fler exempel kan anföras på att Cranmer kanske inte ansågs lansera något helt nytt. Det avgörande stödet levererade dock bibelhumanismen. Till de av Erasmus Rotterdamus präglade berömda engelska bibelhumanisterna hörde förutom Cranmer John Colet (-1519) och fra Thomas More (-1535).

48 Den SOU l985:48

anglikanska kyrkogemenskapen

/ mentet och av kyrkofäders skrifter, bl a Hieronymus”, hade gjort Erasmus till lärofader för flera engelsmän. Hans auktoritet illustreras av att en NT-kommentar eller -parafras av honom skulle anskaffas till alla kyrkor i England enligt ett beslut 1548. I denna framställs bön och handpåläggvigningsformen.” Erasmus” lärjunge Martin ning som den apostoliska Bucer hade försökt tillämpa detta i kyrkoordningar på kontinenten. När han tvangs lämna Strasbourg 1549 och på Cranmers inbjudan kom till London presenterade han också där ett konkret förslag för ”den rätta vigningens återställande (de ordinatione legitima revocanda). Det var ett med bibelbelägg späckat förslag till apostolisk ordning för kallelse och vigning av biskopar, präster och diakoner, som blev en viktig liturgisk förlaga för Cranmer.” När Cranmer i företalet till 1550 års Ordinal” börjar med hänvisningen till läsningen av den heliga Skrift och de gamla författarna” skulle man alltså kunna förtydliga: såsom skrifterna blivit tolkade av Erasmus

och tillämpade av Bucer. Ärkebiskop Cranmer förefaller dock att ha läst

sina auktorer med urskiljning. För Bucer var vigningsbönen kärnan, med som bönehandlingens efterföljande synliga tecken. handpåläggningen För Erasmus tycks förhållandet ha varit omvänt: bönen utgjorde den nödvändiga förberedelsen, handpåläggningen vigningsriten.” Cranmers lösning eller, rättare sagt, den konkreta utformningen i den stadfästa vigningsordningen svarar inte riktigt mot något av alternativen som framgår av det följande. I 1550 års vigningsordning sker vigning genom den församlade menighetens bön och med biskopens handpåläggning. Till skillnad från Bucer och kanske även Erasmus eller åtminstone vigningsordanger Cranmer, ningen, en handpåläggningsrit till vilken en biskopens vigningsformel är knuten. I detta som i annat är det tydligt att Cranmer såsom förlaga för liturgiarbetet också haft den engelska pontiñkaletraditionen. Åt den saken ger företalet besked, ty med eftertryck hävdas, att den apostoliska ordningen skulle bevaras såsom den dittills hade bevarats. Med utnyttav olika källor utmejslades tre ritual för en vigningsliturgi mitt i jande kyrkans gudstjänstliv, där de bärande leden är dels bön, dels handpåmed vigningsformel.” Den ordningen återspeglas i företalets läggning

ord att vigningen sker genom offentlig bön, med händers påläggning

z Om NT-kommentaren, direkt utnyttjad i vigningsordningens ritualtext, Bradshaw l97l 27ff. 3 Procter-Frere 1965 7l, 662ff, Bradshaw l97l 20ff. Om Martin Bucer nedan l98ff. - Den Bucerska vigningsliturgi Cranmer hade tillgång till i skriften De ordinatione legitima ministrorum ecclesiae revocanda ..., i Bucer l577 238ff. Ordinationsliturgin ibm 254ff, ordinationsbönen och den påföljande (post hanc precem) handpåläggningen med votum ibm 258f. - Ritualet gäller prästvigning men det förklaras ibm 259 att det också bör brukas för vigning av biskopar och diakoner. Det är fråga om tre typer av presbyteruppdrag. ”Sålunda bör det inte ske någon åtskillnad (discrimen) mellan vigningen av presbyterer enligt det andra och tredje ståndet” jämfört med det första, ”ordo episcoporum. 4 Bucers resp Erasmus” ståndpunkter diskuterade i Bradshaw l97l 21 ff. 5 Jfr ibm, särskilt 25. Enligt Bradshaw kan Cranmer inte ha ansett vigningsformeln konstitutiv, eftersom en formel inte kan betecknas som bön. Den konstitutiva bönen anses litanian utgöra. Se härtill nedan 59.

SOU l985z48 Den

anglikanska kyrkogemenskapen 49

(by public prayer, with imposition of hands)”. Det är dags att se närmare på ritualutformningen.

2.1.2 De tre vigningshandlingamas 1550- 1662 liturgier

Vid utformningen av de tre ritualen har Thomas Cranmer - så kan saken kanske sammanfattas - använt Martin Bucers konkreta ritualförslag såsom slagruta vid arbetet att sovra, omforma och komplettera medeltidstraditionen.” Även om justeringar skett redan i BCP 1552 och sedan i BCP 1662 har ursprungsversionerna ändå i huvudsak bevarats. Mellan de tre ritualen fanns påtagliga skillnader i vigningsordningens första edition. I BCP 1552 och än mer 1662 blev de i någon mån utjämnade. Även om förändringar skett, är de inte större än att ritualutformningen kan tecknas schematiskt för de tre upplagøma av vigningsordningen. Efter denna Översikt kan några huvuddrag lyftas fram.

Diakon vigning Präst vigning Biskops vigning Homilia (Homilia) Presentation Vigningsbeslut Böneinbjudan Litanian Mässans ordning Mässans ordning Mässans ordning t o m episteln t 0 m evangeliet t o m Nicaenum Veni creator Spiritus Presentation Presentation Vigningsbeslut Fullmaktsläsning Böneinbjudan Litanian Edgång Edgång Edgâng Trohetslöfte till ärkebiskopen Böneinbjudan Litanian Frågorna Frågorna Frågorna Inledningsord Inledningsord Sju frågor Åtta frågor Sju frågor Votum Votum Bön Bön Böneinbjudan Tyst bön Veni creator Spiritus Lovsägelse, petition Lovsägelse, petition Handpåläggning med Handpåläggning med Handpåläggning med v vigningsformel vigningsformel vigningsformel ° I det följande redovisas skäl för denna summering. Förhållandet mellan Bucers och Cranmers ritual är debatterat. En resumé av diskussionen i Bradshaw 1971 20f.

4-Svenska kyrkans gudstjänst

50 Den kyrkogemenskapen anglikanska

Diakon vigning Prästvigning Biskopsvigning NT överlämnat Bibel, kalk/paten Bibel med tydningsord med tydningsord med tydningsord Kräklan lämnad med tydningsord Mässans ordning Mässans ordning Mässans ordning fr 0 m Nicaenum fr 0 m nattvardsdelen fr 0 m evangeliet

En hastig blick på schemat är tillräcklig för att se att diakonvigningens är betydligt enklare och att de tre ritualen överhuvud har fått ordning olika strukturer. Ett slags harmonisering infördes i BCP 1662. I prästvigningsritualet gjordes en omdisposition av det parti som här markerats med lodrät linje: Veni creator Spiritus fick samma placering som vid biskopsvigning under det att presentationsavsnittet och litanian förlades till inledningen såsom vid diakonvigning. Strukturskillnaderna mellan ritualen liksom de skilda sätten att foga in handlingarna i mässan får anses ha en gemensam förklaring. Ett reformerat gemensamt liturgiskt grundmönster för vigningar har tillämpats på tre olika sätt för att mönstret i görligaste mån skulle kunna förenas med medeltidstraditionens tre ritual med skilda strukturer. Därmed förklaras bara delvis den annorlunda, enkla formen för diakonvigningen. Möjligen skulle lösningen underlätta föreningen av diakon- och prästvigning. Redan 1550 räckte det med en enkel regianvisning för att förena vigningshandlingarna. Prästvigningsritualets förändring 1662 gick längre i rationaliseringen: presentation och fr a litaniebön blev gemensamma led.” Olikheterna i strukturerna får dock inte dölja att de tre ritualen förts förhållandevis nära varandra jämfört med medeltidstraditionen. Ett grundläggande gemensamt drag är att de tre vigningshandlingarna skulle ske i sön- eller helgdagsmässan - ”i kyrkans åsyn” enligt företalet. Vad där angavs om vigningstjänsterna skulle också lyftas fram ”för folket”, ty inledningsvis skulle undervisas om kyrkans tre ”stånd (orders) såsom nödvändiga”, varför tjänarna i dem borde uppskattas. Att en sådan homilia ñck inleda gudstjänsten anknöt förmodligen till medeltida predikopraxis.” I reformationens begynnelseskede utnyttjades den för förkunnelse innan liturgin omformats och beredde plats för predikan efter mässans evangelium. Det förefaller som om det är detta övergångsfenomen som blev konserverat in i nutiden i ordinationsordningen. Vad gäller själva mässordningen förutsätts den reguljära, som 1549 skulle ersätta de olika stiftstraditionerna och påbjöds såsom ”offentlig eller allmän ordning (public or common order)” i Kristi kyrka för den

7 1550 fanns sist i prästvigningsritualet en anvisning om sätt att förena de båda vigningshandlingarna. De skulle följa på varandra med den förenklingen att litanian bara brukades en gång, dvs före mässans inledning. Den ordningen föreskrevs generellt 1662 samtidigt som också prästkandidaternas presentation placerades före mässinledningen. 3 Homilia angiven enbart i dakonvigningsritualet, i prästvigningsritualet först 1662. Särskilt med förenad vigning (n l7) har det sannolikt inte funnits någon skillnad i praxis. Homilia är inte föreskriven för biskopsvigning ens 1662, varför den förmodligen inte förekommit i praxis.

ianglikanska kyrkogerhrzenskapen

Den 51

allmänna gudstjänsten (common prayer)”. På typiskt reformatoriskt sätt framhölls att liturgin (”prayer”) kunde utformas på olika sätt men ”nu och hädanefter skall hela riket enbart ha en rit (use)”. Den måste alla enskilda (”private men) underordna sig för att liturgin skulle bli ñrad ”på samma sätt och i tillbörlig ordning enligt apostolisk föreskrift (1 Kor 14:40).” Det synsättet bidrog förmodligen till att vigningshandlingarnas liturgiska struktur fick anpassas efter en väsentligen orörd mässordning.” Det hindrade dock inte att mässans kyrkoårsprincip i någon mån modifierades genom att det på medeltida vis angavs särskilda perikoper för mässans bibliska läsningar och speciella kollektor före mässans slutvälsignelse.

infogade i den intakta mässordningen och anknutna till medeltida pontifikaletradition har vigningshandlingama som sagt fått olika utformning med utgångspunkt från ett gemensamt grundmönster. De liturgiska huvudkomponenternai detta mönster är presentationspartiet, eds- och löftesavsnittet, böneelementen, handpåläggningsriten och tydande symbolhandlingar. Det är lämpligt att ta upp dem i tur och ordning. Presentationsblocket har bevarad medeltidsutformning. Kandidater presenteras för biskopen och vid diakon- och prästvigning är menighetens roll inskränkt till att anmäla hinder mot det vigningsbeslut biskopen fattar. Särskilt för biskopsvigningen har eds- och Iöftesblocket en medeltida bakgrund men omformningen är stark. Den för de tre handlingarna likalydande eden innehåller en kraftig avsvärjelse av lojaliteten mot påven och hans anhang och en lika kraftig lydnadsförklaring gentemot kungen, ”det enda överhuvudet på jorden över Church of England”, allt

° Citaten ur förordet till BCP 1549, avtryckt oförändrat i BCP 1552, samt ur det där tillagda extra förordet Om ceremonier. Varför somliga är uteslutna och andra bevarade (cf nedan). Ang 1 Kor 14:40 som reformatoriskt kardinalställe se exemplifieringen förlutherskt vidkommande i Andrén l97l 278ff. - Att mångfalden av liturgiska traditioner behövde ersättas av en enda i hela riket för ordningens skull poängterade 1549 års uniformitetsakt. Brightman 1921 1 LXXVIII. Z° Tolkningsförslaget är en hypotes. Samma resonemang skulle kunna förklara, varför Cranmers svenske kollega ärkebiskop Laurentius Petri inte bara som Cranmer placerade en del utan hela vigningshandlingen omedelbart före den mässa, som skulle firas på vanligt sätt. Nedan 348. 2 1550/1552 angavs för präst- och biskopsvigning särskilda intrøitusallernativ(Ps 40, 132 eller 135). Epistelkøllekt var dagens, 1662 i stället litanians särskilda slutkollekta (se nedan). Den enda gemensamma bland Iäsningama är 1 Tim 3, som innehåller de tre vigningsgradernas uttryck ”bishop”-”minister/presbyteP-deacon. 1662 skedde omredigeringar, främst för att profilera biskopen som bäraren av det fulla ämbetet. Urvalet var för vigning av diakon: 1 Tim 3:8- 16 (1662:-13), Apg 6:2-7, evangelium (först fr o m 1662) Luk 12:35-38; präst: Apg 20:17-35 (ej 1662), 1 Tim 3:1- 16 (ej 1662), Ef4:7- 13 (från 1662), evangelium Matt 28:18- 20 (ej 1662), Matt 9:36-38 (från 1662), Joh 10:1-16, Joh 20:19-23 (ej 1662); biskop: 1 Tim 3:1-7, Apg 20:17-35 (1662, från prästvigning), evangelium Joh 21:l5-17, samt Joh 20:19-23 eller Matt 28:18-20 (båda 1662, från prästvigningen). 22 I varje fall bygger två av kollektorna på medeltida material. De innehåller förbön för de nyvigda med hänsyn till det som bör utmärka resp uppdrag. I BCP1662 tillfogades ytterligare en kollekta, gemensam för de tre ritualen. Det är en av slutkollektorna för mässan (Prevent us, o Lord, in all our doings).

52 Den anglikanska kyrkogemenskapen

avslutat med själva eden.” Diakoners och prästers löfte om lydnad mot biskopen representeras vid biskopsvigning av en särskild lydnadsförsäkran avgiven till provinsens ärkebiskop, dvs Canterbury resp York. Ederna utgör den unga nationalkyrkans garantier. De i mycket Bucerintre serierna med frågor för deklarationer och löften speglar spirerade idealbilder för diakoner, präster och biskopar. Det som ansetts väsentligt för resp uppdrag framställs i en för prästernas del ganska utförlig allokution, motsvarad av korta summeringar i de båda andra ritualen.” Riktades homilian före mässan till folket, var kandidaterna allokutionernas adressater för att de som vigdes skulle förbli uppmärksamma på uppdragens innebörd. Av de tre uppdragen framstår prästens som huvudformen. Prästen knyts till församlingen, Kristi brud, för att föda och bära omsorg om hjorden genom predikan, undervisning, förmaning och sakramentsut- Diakoner vigs för ett kortfristigt förberedande uppdrag” för att delning. bistå (assist) prästen i liturgi och undervisning. Till detta läggs emeller- tid såsom något nytt en karitativ funktion i pastorat som lämnar utrymme för sådana uppgifter. I så fall skall diakonen sörja för sjuka, fattiga och orkeslösa människor” och inspirera församlingen att ta ansvar för dem - perspektiv som förblev dolda bortemot fyra sekler.” Biskopens uppdrag slutligen kunde beskrivas som prästens men med

33 För själva eden fanns ingen föreskrift om att den skulle sväras med hand på evangelieboken e dyl. Formeln 1550 löd dock: S0 help me God, all saints and the Otvivelaktigt på grund av puritansk kritik blev den 1552:. . . holy evangelist. God through Jesus Christ” men 1662 återigen . . God and the contents of this book. Den första och fr a den sista formuleringen förutsätter en konkret bok, nämligen evangelieboken. Anvisningen som inleder edgången lyder ”And before the Gospel, the Bishop sitting in his chaire shall cause the Oath . . .. Det är inte att supplera: knäfallande inför biskopen svär kandidaterna eden med orimligt hand på evangelieboken. 34 En grupp frågor gäller närmast löften inför tjänsten, andra syftar mer till att utröna kandidaters trosståndpunkt, tex om de tror Skriften innehålla allt som behövs för frälsningen. Bucerritualet är källan till prästvigningsritualets åtta frågor. Samma källa har även inspirerat diakon- och biskopsvigningens frågor men i fr a det senare fallet har Cranmer även anknutit till medeltida tradition. Från Bucers ritual kommer den i de tre ritualen upptagna frågan, om kandidaterna anser att deras personliga kallelse är i enlighet med Kristi vilja. Vid den första vigningen, till diakonatet, tillfrågas vederbörande därtill, om de anser sig vara invärtes drivna av den helige Ande”. 25 Prästallokutionen är från, Bucerritualet. Vid diakonvigning finns motsvarande beskrivning som inledning till den femte löftesfrågan. I texten, som anses vara Cranmers, finns intressanta nya aspekter på diakonatet (nedan). Biskopsvigningens allokution före frågorna anknyter till medeltidsmaterial. Frågorna motiveras med att man inte skall (1 Tim 5:22+3:l5) hasta med vigningen till uppdrag för ledningen av Kristi församling (1662:kyrka), eftersom Kristus vunnit den (Apg 20:28) ”med inget lägre pris än utgjutandet av sitt eget blod. Det sistnämnda var motiv i Bucers allokution och var fr a typiskt för Martin Luthers vigningsallokution (nedan 190). 2° Uppdraget skulle enligt ritualets avslutande anvisning normalt vara ett år. I bönen före mässans slutvälsignelse framstod det mycket klart att denna lägre vigning skulle följas av högre, om diakonen inte misskötte sitt uppdrag. 27 Ovan n 25 samt nedan bl a 66, 83.

i

Den anglikanska kyrkogemenskapen 53

tyngdpunkten på uppdraget ”att leda Kristi församling” och att därför ha den dyrköpta hjorden under uppsikt, vård och försvar.” Den gemensamma bönen utgörs i de tre ritualen av litanian. Rester av allhelgonalitanian fanns i pontifikaletraditionen. Här rör det sig emellertid om en l544 publicerad omformad version, i första hand avsedd för ons- och fredagars tidebön.” Böneämnenas spännvidd är så stor att man kunde tala om en universell bön för allt och alla, med täta acklamationer som uttryck för hela menighetens deltagande. lnryckt i vigningsliturgin kompletterades litanian med en bönepunkt om vigningskandidaterna och en extra slutkollekta inför vigningshandlingen.” Slutkollektan har varianter för resp vigningstjänst. Stommen är gemensam och petitionen densamma: att Gud skall ”rikligt fylla (replenish)” kandidaterna med sina gåvor, så att de skall kunna betjäna (serve) dig i detta uppdrag (office) till ditt namns ära och din församlings gagn”. Litanian är diakonvigningens enda bön, placerad redan före mässan. Den placeringen angavs 1662 definitivt även för prästvigning.” Vid prästers och biskopars vigning lämnades ytterligare utrymme för bön. När Cranmer för prästvigningen angav tyst bön följd av en särskild kollekta, följde han Bucers förslag. Det finns dock anledning att förutsätta, att ärkebiskopen gjorde detta som medel för att vidareföra element i pontifikaletraditionen. Den anknytningen är mer tydlig i biskopsvigningens ritual, som har en bönesång och särskild kollekta.” Såsom redan berörts utjämnades skillnaden mellan de båda ritualen i BCP 1662, då

33 I BCP l662 gjordes småjusteringar som framhävde biskopens uppdrag som det primära. Den saken kom bl a till uttryck i vigningsordningens förord (ovan n 9- l0) och korrigerade perikopurval (ovan n 21) och t ex en ny, mot det korrigerade förordet korresponderande löftesfråga: Will you be faithful in ordaining, sending or laying hands upon others? 29 Brightman 1921 l LXVff. Huvudmodellen för omformningen har varit Luthers latinska version. lbm samt ibm l74ff. 3” Den tillagda bönepunkren kan anses motsvara den gammalromerska litaniebönen att Gud skall välsigna, helga och viga (benedicere, sanctiñcare et consecrare)“ kandidaterna (ovan 40 n 61, Brightman 1921 2 938, 1006). För diakon- och prästvigning hette det: ”That it may please thee to bless these men and send thy grace upon them, that they may duely execute the office now to be committed. . Biskopsvigningens version är snarlik. Det är missvisande att ”none ofthe prayers in the rites asks for the bestowal ofthe office, or ofits powers. Bradshaw 1971 28. Detta är det bästa men inte enda exemplet på motsatsen. De tre slutkollekroma förefaller ha komponerats av Cranmer. För diakonatet anknyts till Apg 6:2ff (cf episteln, n 21 ovan). Alluderingen svarar mot Cranmers nya perspektiv på uppdraget (ovan n 25). Den för de tre ritualen gemensamma stommen alluderar på Ef 4:7ff (cf den l662 insatta episteln, ovan n 21), Bucerritualets kardinalställe för ministerium ecclesiasticum. 3 Ovan med n 17. 33 Genom anvisning förutsätts en böneinbjudan hos Bucer (”iubetur ecclesia eadem orare ordinandis in silentio”), bevarad vid prästvigning hos Cranmer. För biskopsvigningen fanns inte motsvarande anvisning. Att Veni creator Spiritus skall uppfattas som bönesång är direkt angivet i BCP 1662: electus skulle iföras resten av den biskopliga dräkten” och knäfalla, varpå sången ”skall bli sjungen eller läst över honom”. Att sången har bönefunktion förbises it ex Bradshaw 1971. - För hymnen angavs en engelsk version, Come, holy Ghost, eternal God, i BCP l662 denna eller i första hand biskop John Cosins metriska tolkning Come, holy Ghost, our souls inspire.

54 Den anglikanska kyrkogemenskapen

prästvigningsritualets hymn fördes över hit från sin medeltida placering i inledningspartiet. Enligt en anvisning skulle prästvigningens tysta bön ägnas åt de ting löftesblocket aktualiserat. Det kan man säga att också prästvigningens kollekta gör. Alluderande på främst Ef 4:8ff prisas Fadern som sänt sin Son som efter att ha fullgjort allt sände sina tjänare för de skilda uppdrag i kyrkan genom vilka hans hjord församlas. Tacksägelsen över att nya tjänare kallats förbinds med bönen att dessa samt alla troende i deras församlingar och över helajorden skall växa till i kunskap och tro genom Anden, allt för att Guds namn skall bli ärat och hans rike förökat.” Bönen utnyttjades delvis även för biskopsvigning. Efter biskopsvigningens bönesång följde en koncentrerad version av lovsägelsepartiet. Petitionen är helt inriktad på electus: att Gud skall skänka honom den särskilda nåden (grace)” som behövs för att hans ”fullmakt (authority)”

skall bli brukad rätt, till att ge din familj föda i rätt tid”.

Sin betydande längd till trots är prästvigningsbönen ett sammandrag av den utförliga förlagan i Bucers förslag. I både original- och BCPversionen är det en kollekta av evangeliebönstyp, bibelrefererande och starkt bibelalluderande. Biskopsvigningens bön bygger som sagt pá samma förlaga i sin förra del. Det senare partiet har komponerats av Cranmer och har även det klara bibelallusioner. Nya testamentet är dock bara indirekt källa. Partiet utgör en omformning av liturgisk text knuten till de medeltida smörjelseriterna.” Inledningen till dem hade utgjorts av Veni creator Spiritus, av Cranmer konsekvent placerad före kollektan. Regianvisningar understryker dess karaktär av inledande bönesång.” Förmodligen har den funktionen ansetts så värdefull att BCP 1662 flyttade sången hit även vid prästvigning. Litanian i tre ritual och det andra bönepartiet i två av ritualen har nu behandlats. Det vore på sin plats att precisera bönens funktion i en liturgi för vigning ”genom offentlig bön, med handpåläggning”. Det är dock lämpligt att uppskjuta den saken tills också de båda återstående liturgiska huvudelementen tagits upp, dvs handpåläggningen och tydningsriterna. Handpåläggningen som sådan behöver ingen särskild kommentar.” Det kräver däremot de därtill knutna vigningsformlerna. Särskilt biskopsvigningens har hört till det mycket uppmärksammade i anglikansk och även interkonfessionell diskussion. Denna har gällt formuleringarnas exakta innebörd, varför det är särskilt grannlaga att översätta formlerna. Det problemet är dock överkomligt, eftersom tolkningsfrâgorna måste beröras senare. En sida av debatten skymtar redan i följande uppställning, där kursiverad text utgör förtydligande tillägg i BCP 1662.

»33 Förlaga är Bucers vigningsbön, men anmärkningsvärt nog har dess epiklesparti helt strukits. Bradshaw 1971 26 med n l. 34 Bönen överfördes till Sverige med HB 1868. Om dess uppbyggnad se nedan 408f med n 79. 35 Ovan n 32. 3° Handpåläggning vid diakonvigning av biskopen, vid prästvigning av biskopen med de närvarande prästerna”, vid biskopsvigning av ärkebiskopen och närvarande biskopar.

kyrkogemøenskapen

Den anglikanska 55

Diakon Präst Biskop Tag emot din fullmakt att utöva Tag emot den helige Andeför en Tag emot den helige Andefär en en diakons uppdrag i Guds kyr- präst: uppdrag och arbete i Guds biskop: uppdrag och arbete i ka, anförtrott åt dig. kyrka, nu anförtrott ât dig ge- Guds kyrka, nu anförtrort ât dig l Faderns . . . namn. Amen. nom vâra händers pâläggning. genom våra händer.: påläggning. De vilkas synder . .. (Joh l Faderns . . . namn. Amen. Och 20:[22], 23) är bundna. Och var kom ihåg att uppliva Guds nåd du en trogen utdelare av Guds som är [i ;l662:] given át dig geord och av hans heliga sakra- nom denna våra händers påment. I Faderns namn. läggning. Ty Gud har ej givit oss Amen. rädslans ande . . .(2 Tim 1:6f).

Formlernas källa är tydlig. Ärkebiskop Cranmer har i detta stycke inte

alls kunnat följa Bucers uppslag.” Han har istället hållit fast vid medeltidstraditionens imperativiska formler vid handpåläggningen. Prästvigningsformeln 1550 är en direktöversättning av orden vid den medeltida andra handpåläggningenf* nu kompletterad med orden om förkunnelseoch sakramentsuppgifterna. Inledningsorden (Accipe Spiritum sanctum) utgjorde hela den medeltida formeln vid biskopsvigningens enda handpåläggning. Cranmer har enligt prästvigningens bibelcitatmodell kompletterat biskopsvigningens formel med de apostoliska 0rd som riktats till Timoteus, en tidigare biskop”.3° För diakonatets vidkommande tycks Cranmer ha kommit i beråd. l medeltidsliturgin åtföljdes handpåläggningen också här av samma inledningsord i en formel som sedan talade om kraft att motstå sataniska anslag. När Cranmer avstod från att omböja den för att med bibelcitat precisera det givna uppdraget, berodde det kanske på att inget lämpligt bibelcitat erbjöd sig.” För den införda formeln finns veterligen ingen egentlig förebild. Det förefaller som om ärkebiskopen i detta fall valt en neutral formulering som innehåller att diakonen skall utöva - ”en diakons uppdrag. När det gäller dessa tre formler har diskussionen kretsat kring två tingf” Det ena som anförts bl a från romerskt-katolskt håll - eller med tanke - har varit att det är oklart till vad på romerskt-katolskt synsätt präst- och fr a biskopskandidater vigs. Visserligen framgår det av liturgierna som helhet, men det anges inte entydigt på den avgörande punkten, dvs i vigningsformeln, har det hetat. Det var mot den bakgrunden som formlerna i BCP 1662 försågs med tillägg, så att det analogt klargörs att vigningen gäller diakonens, prästens resp biskopens ”uppdrag (ofñce)”. l de två senare fallen kompletterades dessutom med uttrycket ”och arbe-

37 Bucer: ”Manus Dei omnipotens, Patris, Filii et Spiritus sancti, sit super vos, protegat et gubernet vos. . .(Gud allsmäktig, Fadern, Sonen och den helige Ande - hans hand vare över er, skydde och lede er. . .). Tillönskans ñnalsats innehöll att de skulle bära sådan frukt som består (Joh 15:16). 38 Se ovan 18. 3 Enligt medeltida skriftutläggning syftade 2 Tim l:6f på biskop Timoteus vigning. Brightman l92l 1 CXLI. “° Apg 6:2ff hade redan utnyttjats två gånger. Ovan n 21 och 30. 4 För det följande t ex Bradshaw 1971 kap 3-8 passim.

56 Den anglikanska kyrkogemenskapen

te (work)”. Det rör sig sannolikt inte om en parallellism. Troligen syftar work på de till resp vigningsgrad knutna handlingar, vilkas effektivitet” är avhängig av rätt vigda tjänare. Det sistnämnda hör samman med följande debattämne. De tre formlerna har i översättningen som inledningsuttryck verbet tag emot”, motsvarigheten till latinets ”accipe”. I den engelska texten 1550 brukades emellertid två verb. l prästvigningsformeln hette det receive, i de båda andra formlerna take. Om ”receive måste beteckna ett mottagande, har take skapat problem. Med grundbetydelsen taga kan verbet brukas med två innebörder: att ta emot något som räcks en, eller att ta fatt i något man redan besitter. Den omdebatterade frågan har därför varit, om kandidater med handpåläggningen tar emot en särskild sakramental ”nåd (grace)” såsom grundförutsättningen för effekt av utövade ämbetsfunktioner (”work”) knutna till resp ”uppdrag (ofñce). Den särskilt på puritanskt håll drivna uppfattningen innebar att personer på grund av givna gåvor avdelades offentligt genom vigning för uppdrag där de skulle bruka sina redan givna personliga gåvor. Formlerna förändrades i BCP 1662 för att göra kyrkans position tydlig gentemot puritanska strömningar. Otvivelaktigt skedde det på ett sådant sätt att vigningsordningen skulle bli mer godtagbar på romerskt-katolskt håll. Debatten mellan romersk-katolska och anglikanska teologer om vigningarnas giltighet eller ”validitet” upphörde inte utan sköt snarare fart från denna tid. Mycket berodde detta på att fransk forskning kring pontifikaletraditionen gett resultat, som innebar att vigningssakramentets materia inte kunde utgöras av de riter som visat sig vara medeltida tillägg utan måste bestå av en handpåläggningsrit, som ofrånkomligen också tillhörde anglikansk tradition. Drygt tvåhundra år senare träffades ett avgörande som var avsett att vara definitivt. Den 13 sept 1896 utfärdades påvebrevet Apostolicae curae et caritatis, ”om de anglikanska vigningarna”. Efter en genomgång av ordinationsordningen i BCP sammanfattades resultatet av prövningen. Det var inte längre tal om oklarheter e dyl. Påven deklarerar att vigningar enligt anglikansk rit har varit och är helt och hållet ogiltiga och alldeles värdelösa handlingar?” Det i korthet berörda har i detta sammanhang betydelse såtillvida som debatten speglar anglikansk tolkning av vigningsordningen. Även om det funnits en viss variationsbredd, som delvis berott på att debatten förts på två helt olika fronter, förefaller det ha funnits en stor gemensam nämnare. Man har ansett att ordinationsordningen innehällit och senare fått klarare uttryck för det som erfordras för att den apostoliska ordningen för kyrkans ämbete skulle förbli vid makt. Tre iakttagelser skall särskilt lyftas fram. Anmärkningsvärt litet eller snarare: inget intresse har ägnats åt tanken på ”public prayer” som konstitutivt vigningselement. Under den månghundraåriga debatten har vidare diakonatet varit så gott som helt borta ur synfältet. När vigningsordningen skulle förtydligas i BCP 1662 underströks i företal och ritual nödvändigheten av episkopal vigning och vigningsformler reviderades.” Formelns famösa take fick stå

“Z Ibm l39ff. Texten till Apostolicae curae i Denzinger 3315- 19. Ang biskopens framhävda position i BCP 1662 ovan n 28.

SOU l985:48 Den 57

anglikanska kyrkogemenskapen

kvar vid diakonvigningen samtidigt som verbet måste bli ”receive” vid biskopsvigning. Det är typiskt för hela debatten att påvebrevet 1896 inte ens nämnde diakonatet. Den tredje iakttagelsen är att det i debatten rått så gott som fullständig enighet om att vigning inte sker genom handpåläggning utan genom den handlingen och den därtill knutna vigningsformeln. Den övertygelsen har burit sådana debattörer som tillämpat den skolastiska sakramentsteologins kriterier och här sett vigningens materia (handpåläggningen) och form (vigningsformeln). Men samma koncentration på vigningsformeln under handpåläggningen har visats även av dem som inte primärt inriktat sig på att demonstrera vigningshandlingens sakramentala karaktär, likaså av dem som bestritt en sådan karaktär. Det är knappast möjligt att sammanfatta huvudlinjen på annat sätt än att det feodala formschemat haft en fast och avgörande position. Under handpåläggning eller rättare sagt ”våra händers påläggning (1662) förlänar biskopen kandidater del i kyrkans ämbete genom sina vigningsord. Det kan diskuteras om detta sätt att se på vigningshandlingarna svarar mot den ursprungliga grundsynen. Det är i och för sig möjligt att ändringarna i BCP 1662 inte skall karaktäriseras som förtydligande - utan som förändring - av liturgins vigningsteologi. Den saken behöver beröras. Först skall dock tydningsriterna behandlas något. Tydningsriterna fick i vigningsordningen 1550 en utformning som väl illustrerar sättet att reformera liturgin. De utgörs alla av traditionella handlingar vilka med sina formler - som så (accipe tag emot) betraktats betydelsefulla att de även uppfattats som sakramentsmateria/*4 Vid revisionen har också accipe-formlerna brukats men i omböjd form. Till diakonen skulle räckas ett NT - inte evangelieboken - med uppmaningen att föreläsa evangeliet i Guds kyrka. I stället för frasen att så göra för både levande och döda” sattes in några 0rd om diakonens att uppdrag predika under förutsättning av biskopens venia. Biskopsvigningens evangelieboks- och kräklariter blev också bevarade men omgjutna på samma sätt. De gamla formlernas bibelalluderingar lyftes fram i ljuset. När en bibel - inte evangelieboken och inte bara NT - placerades pâ den nyvigdes huvud lästes ett längre bibelcitat om att föreläsa Skriften, förmana och undervisa (l Tim 4:13,15f). Herdestavens” överlämnande ackompanjerades av en bibelparafras om att uppträda som en god och

barmhärtig herde i överherdens tjänst (Hes 34:3,4,l6 och

spegelvänt, 1 Petr 5:4). Symbolhandlingarna blev till en slutförmaning att väl sköta givet uppdrag. Det intressantaste uttrycket för omböjningstekniken erbjuder prästvigningsritualet. Enligt huvudtraditionen under senmedeltiden utgjordes den egentliga vigningshandlingen av överlämnandet av kalk och paten med den formel som för de evangeliska var inbegreppet av papistiska förvrängningar.” Trots detta angavs att kalk eller paten skulle lämnas men därtill också en bibel. Med bevarande av den gamla formelns upptakt (Accipe potestatem - Take thou authority) blev uppmaningen nu att ”ta emot fullmakten och predika Guds ord och dela ut (minister)

44 Ovan 18f, cf även 25. 45 Ovan 18, cf nedan 116, l86f.

58 Den

anglikanska kyrkogemenskapen

sakramenten”. Anstötsuttrycket ”för både levande och döda blev förvandlat till ”i denna församling”, dvs Englands kyrka. Man kan kanske säga att lojaliteten mot nedärvd ordning medförde att särskilt sätt det blivit nödvändigt att tydningsorden klargjorde på vilket synsätt. Utformningen i vigningsordningen 1550 bryta med traditionellt blev dock omgående utsatt för hård kritik från puritanskt håll. Att NT/ bibel lämnades var svårt att kritisera och tydningsorden gick fria. Men, hette det tex, om prästen skulle ta emot en kalk borde också dopfunt levereras, sakrament som nattvarden etc.” Kritity dopet var lika mycket ken omfattade också de få anvisningarna om liturgisk dräkt - investiturceremonier var inte föreskrivna. till debatten kom i

Ett slags kommentar

en ny efterskrift i BCP 1552 om ceremonifrågan. Både papistisk och puritansk ceremoniell lagiskhet avvisades. Eftersom somliga ceremonier var hårt belastade, var det omöjligt att bevara allt. Lika omöjligt var det att avlägsna allt. Utan ceremonier kunde man inte vara. Den kristna friheten innebar att sådant kunde och borde brukas som tjänade och gav stöd åt god och uppbygglig ordning. För vigningsordningens vidkommande innebar kritik och principresonemang direkta förändringar i BCP 1552. Anvisningarna att kalk/paten resp kräkla skulle lämnas ströks medan tydningsorden förblev oförändrade. De knöts samman med ord anspelande på den bibel som nu skulle överlämnas också till nyvigd biskop. Anvisningar om liturgisk klädsel utmönstrades. Därmed upphörde inte kritiken, ty praxis förändrades knappast. I BCP 1662 återkom en diplomatisk formulering om att diakon- och prästkandidater skulle vara ”tillbörligt klädda”. Antagligen kom satsen in för anständighetens skull, ty det man då önskade reglera vara klädd - för att var hur electus skulle ett av de många uttrycken intresset kommit att fokuseras på biskopen såsom innehavaren av det fulla apostoliska ämbetet.” För första gången skymtar även en investiturceremoni. Det hette nämligen att electus från början skulle vara iförd alba. Omedelbart före Veni creator Spiritus-sången skulle han, hette det, iföras återstoden av den biskopliga dräkten”, också det en diplomatisk formulering.”

Det är dags att göra en sammanfattande karakteristik. Det är lämpligt

att göra det under anknytning till de huvudpunkter i ordinationsordningens företal, vilka redovisades inledningsvis. Med eftertryck framhåller förordet att Kristi kyrka alltid haft och skall bevara ett ämbete med tre ”stånd (orders)”, sak samma som skulle lyftas fram i homilian före mässan. För att hålla den apostoliska ordningen vid makt behövdes de tre vigningsritualen. Deras innebörd har emellertid tolkats pá olika sätt. Redan har framhållits att de diskussionerna glider förbi diakonvigningen, som i praxis uppfattats enbart som ett steg på vigningen, prästers ordination”. Liksom på mevägen till den egentliga deltiden har bestritts att biskopar kunde vigas. Man har då som förr

4° Bradshaw 1971 37. 47Ovan n 19. 4” Ovan n 28 och 43. 49 Ovan n 32.

Den anglikanska kyrkogemenskapen 59

konstaterat att liturgin talar om deras ”c0nsecration”, inte ordination, och att det i själva ritualet inte talats om en episkopal ”order”. Intressant nog har det medeltidsteologiska resonemanget om att det är prästvigningen som ger det fulla ämbetet förts främst i puritanska kretsar. Det har även upprepats i nutida forskning, då det hävdats, att ett treledat ämbete med tre egentliga vigningsgrader kommer till uttryck först i BCP 1662.50 Det är uppenbart att liturgiredaktionen 1662 innebar, att biskopsämbetet kom att framstå som det egentliga, fulla ämbetet. Även med spetsfundigheters hjälp har det dock visat sig svårt att komma ifrån, att vigningsordningen redan från början innehöll ritual för de tre egentliga ordinationshandlingar som enligt företalet krävdes för att apostolisk ordning skulle vidmakthållas i kyrkan. ifråga om vigningshandlingen framhöll förordet vad som var konstitutivt. Vigningen sker ”genom offentlig bön, med händers påläggning”. I äldre litteratur har såsom vigningsbön angetts den kollekta som stammar från Bucers förslag och ingår i präst- och biskopsvigningarnas ritual. Det är karakteristiskt att man först i nutiden gjort reflektionen, att diakonvigningen i sá fall skulle sakna den bön som angetts såsom konstitutivå Man har då i stället hänvisat till den litania som ingår i samtliga ritual, även om det ansetts besvärande att denna bön hållits före mässan vid diakon- och även prästvigning.” Resonemanget förefaller lika litet övertygande som det äldre. Gemensamt för båda resonemangsmodellerna är egentligen förutsättningen att vigningsliturgin formats för att restaurera den gamla kyrkans vigningsordning enligt kunskaper därom som vunnits långt senare. I företalet används emellertid uttrycket ”public prayer”. Det finns allt skäl att överväga, om detta inte är närbesläktat med ett annat uttryck i samma text: ”i kyrkans åsyn (in the face of the church). På det senare stället heter det, att det är biskopen som viger kandidaterna ”in the face of the

church. Uttrycket ”public prayer skulle då inte beteckna en speciell,

konstitutiv ”ordination prayer” uttrycket finns inte i vigningsordningen. Uttrycket skulle här som på andra ställen ha innebörden ”den allmänna Det utesluter gudstjänsten?” självfallet inte hänsyftning också på gudstjänstens bön, inklusive litanian, men också andra kollektor. Det väsentliga är att formuleringen sannolikt inte har en exklusiv men en inklusiv innebörd: till det för vigningshandlingen centrala hör att den sker mitt i den bedjande, gudstjänstfirande menigheten. På motsvarande sätt bör uttrycket ”handpåläggning” inte ges en exklusiv betydelse - den manuella - utan en inklusiv: gesten biskopens vigningshandling med handpåläggning och vigningsformel. Tolkningsförslaget rimmar väl med vigningsordningens ursprungsver-

5° Så Bradshaw l97l, t ex 31 ff. - Ett av uttrycken för förtydliganden i BCP 1662 är att termen ordination knyts även till biskopsvigning, dittills kallad ”consecreation. Så skeri ritualrubriken. I innehållsförteckningen till hela BCP används enbart ett uttryck: ”A Form and Manner of Ordaining Bishops, Priests and Deacons”. 5 Det karakteristiska ligger i att diakonvigningsritualet förbigåtts. Cf ovan 56f. 52Så Bradshaw l97l 26ff. 53 Om prayer” liktydigt med liturgi ovan 50f, cf 48f.

60 Den

anglikanska kyrkogemenskapen

sion, diskussionerna kring den och de ändringar som genomfördes såsom förtydliganden i BCP 1662. Det finns en del detaljer som kan ge ytterligare stöd för förslaget. Två sådana kan nämnas. I upplagorna 1550, 1552 och 1662 anges på likalydande sätt var nyvigda präster skall kommunicera. Det skall ske, heter det, på det ställe ”där händer lades på dem”, dvs där de vigdes genom biskopens handpåläggning och vigningsformel. I biskopsvigningsritualet heter det på motsvarande ställe den nyvigde (new consecrated) biskopen”. Tidigare i ritualet används uttrycket den valde biskopen, ett uttryckssätt som sista gången används i en regianvisning efter både bönesången och kollektan, då det heter: ”Sedan skall ärkebiskopen och närvarande biskopar lägga sina händer på den valde biskopens huvud i det ärkebiskopen säger: Tag emot . . Det anförda innebär att ordinationsordningen 1550-1662 till sin karaktär är mer medeltida än gammalkyrklig. Grundmönstret för den egentliga vigningshandlingen är feodalismens, enligttvilket biskopen förlänar kandidater ämbetet genom sin vigningshandling. Det mönstret är uppenbart i redigeringen av BCP 1662 i präst- och än mer biskopsvigningsritualet. Men det finns inget som motsäger att 1662 års justeringar enbart förtydligade originaleditionens struktur. Bland de alternativa medeltida uppfattningarna om det för vigningen konstitutiva har ärkebiskop Cranmer såsom bibelhumanistisk teolog tvingats ansluta sig till en minoritetsuppfattning: handpåläggningsriten. Därefter har hela vigningsliturgin gestaltats. Cranmer har egentligen själv redovisat det bibliska riktmärke han haft för att inte ny- eller återskapa en vigningsordning men omforma den nedärvda apostoliska som enligt företalet skulle bevaras. Böneinbjudan före biskopsvigningens litania har ärkebiskopen formulerat utan påvisade förlagor. Här anförs att Jesus bad hela natten innan han ”valde och sände ut sina tolv apostlar” och att apostlarna fastade och bad innan de lade händerna på eller sände ut Paulus och i Barnabas”. Med sådana föredömen skulle man ”först ägna oss åt bön innan vi viger (admit and send forth) denna person . . Efter väl förrättad bön har den nödvändiga förberedelsen skett för biskopens vigningshandling ”i församlingens åsyn”, handpåläggningen med vigningsorden. Det är BCP-liturgin för vigning ”genom offentlig bön, med handpåläggning”.

2.2 som den internationella

Vigningsordningen kyrkogemenskapens särskilda enhetsband

2.2.1 Vigningsordningen och liturgins regionala anpassningar under I 900-talets förra hälft

När det brittiska imperiet byggdes, expanderade Church of England ut över flera Världsdelar. Anglikanismen blev en internationell kyrkogemenskap med många provinser och kyrkor, alla med Church of England som moderkyrkai Först efter andra världskriget har förhållandena ändrats därhän, att Church of England blivit en bland många regionala kyrkor inom kyrkogemenskapen. Ett viktigt uttryck för den internationella karaktären och för behovet av samråd regionerna emellan blev det

Den 61

anglikanska kyrkogemenskapen

internationella biskopsmötet, Lambethkonferensen, som alltsedan 1867 sammanträtt vanligtvis vart tionde år. Såsom tidigare berörts har just Lambethkonferensen förklarat BCP 1662 vara kyrkogemenskapens sammanhâllande band.” Med jämna mellanrum har slagits fast att liturgin utgör enhetsfaktorn, BCP enhetsdokumentet. Det har inneburit problem för ett gudstjänstliv, som utspelats under vitt skilda förhållanden i olika Inom regioner. BCP-pärmarna återspeglades också samhällsförhållanden som inte rådde ens i England. Sådana fakta föranledde biskopskonferensen l897 att knäsâtta principen om vissa jämkningar i form av ”additions ana adaptions (tillägg och anpassningar) med hänsyn till olika behov. 1908 uppdrogs rentav åt kyrkogemenskapens primas, ärkebiskopen av Canterbury, att låta utforma ett BCP-tillägg ur vilket olika provinser skulle kunna välja ut och auktorisera det som behövdes.” Lambethkonferensens modell för att göra BCP mer tjänlig för gudstjänstlivet ledde i Church of England till ett liturgiskt översynsarbete under cirka två decennier. Via en serie förberedande förslag resulterade strävandena i ett slutligt förslag 1928.56 Liturgiarbetet i ”moderkyrkanl fungerade generellt sett som vägledande också för andra kyrkor.” Indirekt blev det engelska förslaget svaret på biskopskonferensens hänvändelse till Canterbury. Med viss överdrift skulle man kunna beteckna liturgiförslaget i Church of England som en modellordning för den anglikanska kyrkogemenskapen. De motiv som hade drivit fram om ”additions principen and adaptions” hade svag relevans för vigningsordningens vidkommande. I det fallet hade tvärtom om BCP som enhetsband särskild huvudprincipen tyngd. ”The Ordinal” innehöll formen för att bevara apostolisk ordning genom vigningar i episkopal succession. Enligt Lambethkonferensen fr 0 m 1888 utgjorde detta ett av den kristna kyrkans fyra huvudkriterier.” Redan på den grunden fick vigningsordningen en viss särställning. Att trosenheten kommer till uttryck i liturgin och att BCP utgör enhetsgarantin hade därtill deklarerats med avseende just på ordinationsordningen redan på reformationstiden. I anglikanismens enda s k bekännelseskrift, ”de 39 artiklarna” av år 1562, ägnas art 36 åt ”the Ordinal. Här slås fast att ordinationsordningen innehåller ”allt som är nödvändigt (all things necessary)” och ingenting överflödigt för vigning. Alla som hade blivit och fortsättningsvis skulle bli ordinerade ”enligt denna boks liturgier” är följaktligen Vigda ”rätt, i god ordning och lagligt (rightly, orderly and lawfully). Det skulle bli sörjt för att denna del av bekännelsen inte skulle bli dött gods. Seklernas intensiñerade debatter om ”the Ordinal” och de anglikanska vigningarnas ”giltighet” höll det gamla synsättet levande. 1896 års påvebrev med konklusionen att de anglikanska vigningarna var totalt värdelösa gjorde en total anglikansk uppslutning kring vigningsordning- 5 Ovan 45. 55 Cuming 1969 236ff, Eckerdal 1981 97f. 5° Ibm 100 Cuming 1969 213ff, även 236ff. För vigningsordningen nedan 64ff med n 71. 58 Ovan 47 med n 10.

62 Den

anglikanska kyrkogemenskapen

en till en bekännelsehandling. Ännu när Lambethkonferensen 1958 gjorde regionalt bedrivet liturgiskt förnyelsearbete till närmast ett generellt krav, måste the Ordinal” undantagas.” Här låg garantin för bevarad apostolisk ordning inom hela kyrkogemenskapen. Mot denna bakgrund kan man inte förvänta att vigningsordningen skulle dras in i anpassnings- eller egentligt förnyelsearbete. Lambethom ”additions (tillägg)” i samklang med BCPs ”anda och principen grundton (spirit and tenor)” fick dock trots allt betydelse också för vigningsordningen. Samtidigt som Lambethkonferenen 1897 formulerade det programmet, behandlades för första gången frågan om former för kvinnors tjänst i kyrkan. Frågan skulle återkomma flera gånger och ganska snart kom övervägandena också att gälla eventuella ”additions” till

vigningsordningen.

En huvudfråga för konferensen 1897 blev, hur man skulle ställa sig till kvinnor i diakonatet. Mer konkret handlade det om ställningstagande till När det karitativa diakonatet växte fram något som redan var ett faktum. i Tyskland under l830-40-ta1en kom förgreningar snart nog också inom anglikanismen. År 1862 skall biskopen av London ha vigt den första anglikanska diakonissan, och bara några år senare vigdes de första diakonissorna i den amerikanska episkopalkyrkan.” Biskopskonferensen 1897 stannade vid att uttala glädjen över att det gammalkyrkliga kvinnlibörjat restaurerasf Drygt två decennier senare tvangs ga diakonatet man att gå längre enligt följande. En av förberedelserapporterna för Lambethkonferensen 1920 ägnades åt kvinnors tjänst, konkret inom diakonatet.” Det underströks kyrkliga att utvecklingen under några år visat, att man inte längre kunde skjuta undan diakonissfrågan enbart därför att den var komplicerad. Ett kvinnvar sedan sex decennier en realitet inom anglikanismen och ligt diakonat institutionen var under tillväxt. Dittills hade denna form av diakonat inom existerat på enskilda biskopars eget ansvar så när anglikanismen som på ett hedersamt undantag? episkopalkyrkan i USA hade år 1889 gjort ett tillägg i kyrkolagen varigenom institutionen inorganiserats i kyr-

kan.” Övriga kyrkor rekommenderades att göra detsamma såsom god

- detta poängterades - inte införa något nytt utan återingrund för att

59 Lambeth Conference 1958 2 87ff. Det enda som rekommenderades var att vigoch ningsuppdraget i resp ritual skulle anges klart i bönen före handpåläggningen efter den sistnämnda i en nyinförd deklaration om att vigning skett. Bådadera kan ses såsom svar på romersk-katolska invändningar mot BCP 1662, inkl det definitiva - som det var tänkt - avfärdandet i Apostolicae curae (ovan n 42). 6” McCullum 1975 136f. 6 I rapporten, som behandlar kommuniteter, avgränsas diakonissor som en särskild grupp; diakonissa är ”duly set apart to her office by the bishop himself”, även om det finns problem att utreda beträffande the manner of setting apart. Resolutionerna 11-12 uttrycker glädje över framväxten och rekommenderar utredningsarbete. Lambethkonferensen 1897 216f resp 201. °1 och resolutionerna 46-54 i Lambethkonferensen 1920 95ff resp Rapporten 39ff. 63 Ibm 102, McCullum 1975 137.

Den 63

anglikanska kyrkogemenskapen

föra gamla kyrkans ”diakonissämbete (order of deaconesses)” inom holy orders”.°“ Under troget bevarande av undervisningen från det heliga förflutna blir det ibland vår plikt att förlita oss på dess [Andens] inspiration i detta nu, vilket är vår tid av möjligheter. . .ty den helige Ande är inte mindre med oss och vår generation än han var med våra äldre bröder i Kristus under evangeliets första dagar.

Till grund för det förväntade handlandet under konferensen dristiga drog rapporten också upp riktlinjer för utbildning till ett uppdrag med liturgiska, pedagogiska och karitativa uppgifter. Till riktlinjerna hörde också en grundskiss till ett vigningsritual. Lambethkonferensen 1920 följde i långa stycken rapportens rekommendationer. Två principbeslut kan rentav skönjas, även om d_evar sammanflätade.” Den gamla kyrkans permanenta mer karitativt inriktade diakonat borde bli ”restaurerat” i gemenskapens kyrkor också ”formellt och kyrkorättsligt”. Med emfas underströks att ”diakonissornas stånd (order of deaconesses)”, som självfallet gällde ett permanent uppdrag under celibat, ”är det för kvinnor enda (one and only) stånd inom ämbetet som bär apostolisk stadfästelses prägel”. 1930 års Lambethkonferens måste förklara att detta stånd (order)” utgjorde ett artskilt komplement till, inte en del av kyrkans historiska trefaldiga ämbete. Först Lambethkonferensen 1968 deklarerade - med knapp majoritet i linje med 1920 års ståndpunkt, att diakonissas permanenta uppdrag hör till ”de heliga stånden (holy orders)”, den klassiska benämningen på det som först i nutiden kallats den treledade tjänsten (the threefold ministry)”.°° I konsekvens med principbeslutet antog biskopskonferensen 1920 också de riktlinjer för en vigningshandling som hade rapporten lagt fram.°7 Enligt riktlinjerna skulle ett nytt vigningsritual utgöra ett tillägg till vigningsordningens tre gamla ritual men vara uppgjort i enlighet med deras liturgiska grundstruktur. Riktlinjerna belyser väl vad som på den tiden ansågs vara vigningshandlingars bärande element. Om dessa angavs följande: 1. Biskopens bön och hans händers påläggning. 2. En formel som skänker befogenhet att utöva en diakonissas uppdrag (office) i Guds kyrka. 3. Biskopens överlämnande av NT till varje kandidat.

f” Enligt rapporten blifdiakonissa vigd ”in the full sense-of the word ordained och hon kan genom vigning ”receive a character which is permanent. Genom vigning tillhör diakonissa “holy orders” för att utföra ”a lifelong service”. Lambethkonferensen 1920 102. . 65Redan 1878 ställdes konferensen inför frågan från asiatiskt håll om ett permanent (manligt) diakonat. Den sköts undan med den anmärkningsvärda motiveringen att saken borde avgöras regionalt. Lambethkonferensen 1878 96. 1920 fanns en öppenhet (ovan n 62; resolution 49) för ett restaurerat gammalkyrkligt permanent diakonat ”för kroppsligt och andligt bistånd”. Det var då en infallsvinkel för att klargöra diakonissas status. Först vid Lambethkonferensen 1968 återkom frågan om permanent (manligt och kvinnligt) diakonat (nedan). °° Referat för 1930 efter utdraget i Lambeth Conference infor- 1968, Preparatory mation l968 1l3f. Beslutet 1968 hade närmast formen av en bekräftelse av 1920 års resolution att ”the ordination of a deaconess confers on her Holy Orders”. Cf McCullum 1975 138, 14lff. °7 Lambethkonferensen 1920 103 och 40 (resolution 50).

SOU 1985148

64 Den anglikanska kyrkogemenskapen

Att komplettera BCPs vigningsordningen med ritual enligt de riktlinjerna hörde till de ”lämpliga steg” 1920 års Lambethkonferens rekommenderade.

2.2.2 Medeltidsanpassad vigningsordning i 1928 års modelliturgi

konstaterades att det under ungefär två decennier bedrivna eng- Tidigare elska liturgiarbetet mynnade ut i ett slutligt förslag år 1928, vilket skulle kunna kallas modellordning för anglikanismen. Ironiskt nog vann förslaget ingen stadfästelse för Church of England. Sedan det passerat olika kyrkliga instanser i Canterbury- och York-provinserna antogs det på kyrkligt håll men också parlamentets godkännande krävdes. Två gånger om vägrade underhuset att ge sitt bifall, mer av politiska än liturgiska skäl. Likafullt utgavs boken, försedd med ett extra förord som redogjorde för vad som hänt. Det framhölls att förslaget vunnit starkt gehör inom Church of England men fällts av underhuset. Med halvfet stil angavs: Denna boks utgivning gör vare sig direkt eller indirekt gällande att den kan betraktas såsom auktoriserad för användning i kyrkorna”. Direkt därefter angavs emellertid med versaler den fullständiga titeln för en ny - om den blivit BCP-upplaga godkänd.” Det dubbla budskapet uppfattades rätt av adressaterna. För säkerhets skull meddelade också biskoparna 1929, att det inte kunde anses vara oförenligt med lojaliteten mot Church of England” att boken användes Den blev under decennier riktmärket för sättet att bruka den liturgiskt.” åldriga BCP i gudstjänstlivet.” Förmodligen har detta även gällt om vig- En blick på är därför motiverad, ningsordningen. vigningsordningen särskilt som den som sagt fick motsvarigheter i andra kyrkor där inga parlament hejdade auktoriseringen. De tre gamla vigningsritualen var såsom tidigare framhållits omgärdade med särskilda skyddsnät. En genomgång av vigningsordningen i 1928 års version visar att skyddet varit effektivt, ty den är i mycket ett omtryck av 1662 års upplaga. Också språkligt bevarades dess ”Cranmerian English” oförvanskat. Vid översynen har dock vigningsordningens bönepartier undergátt förändringar av betydelse. Till litanian hörde en inbjudan, i biskopsvigningsritualet formulerad med hänvisning till Jesu och apostlarnas exempel. I diakon- och prästvigningsritualen ñxerades nu inbjudans lydelse, här såsom en kort anbeav kandidaterna åt meninghetens förbön. Revisionsarbetets gefallning nerella koncentrationsprincip” har inte förhindrat att

förkortnings- och

63 understryks de Proposed BCP 1928. I förordet för den planerade BCP-upplagan starka förändringar som genom samväldets och det moderna samhällets framväxt lett till att ”vi lever i en ny värld. Allt motiverade en revision av BCP. Undret är att den kräver så liten förändring”. Cf ovan med n 55. °° Citerat efter ASB 1980 Commentary ll. 7° T ex Cuming 1969 245ff. 7 Om vigningsordningen alls reviderades (cf ovan med n 58- 59) har den engelska lösningen 1928 varit stilbildande. Bradshaw l97l 168. 72 Eckerdal 1981 100, l05.

Den 65

anglikanska kyrkogemenskapen

litanian tvärtom fått tillägg av ytterligare nâgra bönepunkter. Samtidigt öppnades dock möjlighet att vid användningen utesluta vissa partier, vilket svarar mot den allmänna principen.” Denna fick emellertid en än mer ingripande tillämpning just vid vigningshandlingarna, ty det heter nu att litanian ”kan (may)” brukas. Den lilla anvisningen och redigeringen i övrigt visar att den egentliga avsikten var, att hela detta böneblock i första hand borde uteslutas.” Uteslutningsprincipen är direkt genomförd på en annan punkt. De tre ritualens specialböner omedelbart före mässans slutvälsignelse fanns inte längre med.” Mot dessa rekommenderade resp genomförda uteslutningar står utvidgningar av kollektan omedelbart före den egentliga vigningshandlingen, handpåläggningsriten. l diakonvigningens ritual hade ingen sådan bön funnits tidigare.” En kollekta har nu införts, varvid byggnadsmaterialet mest hämtats från den nyssnämnda uteslutna slutbönen.” Därmed var det inte längre litanian utan bönen före handpåläggningsriten som utgjorde vigningshandlingens särskilda bönj* utformad på olika sätt i de tre ritualen. Den har också fått en mer framhävd position. Efter böneinbjudanf tyst bön och vid präst- och biskopsvigning bönesången Veni creator Spiritus följde nattvardsliturgins solenna inledningsdialog (Sursum corda) och prefationsupptakt (Vere dignum). Vad själva kollektorna angår har diakon- och prästvigningarnas försetts med ett böneämne av samma slag som tidigare fanns i biskopsvigningens bön. Det har uppenbarligen ansetts väsentligt med det på tre sätt varierade temat, att de som vigs skall undfå en efter resp vigningsuppdrag avpassad ”nåd (grace)”.“° Termen är den klassiska sakramentsteologins, formuleringarna genljud av diskussionerna om de anglikanska vigningarnas innebörd och giltighet. Lambethprincipen om ”adaption (anpassning) har fått en speciell innebörd i vigningsordningen. I och för sig faller uteslutningar inom ramen för den allmänna strävan att förkorta. Tillämpningen fick emellertid här gå ut över avsnitt som innefattade menighetens deltagande i liturgin. I realiteten återstod av litanian enbart dess särskilda slutkollekta, eftersom den redan 1662 förvandlats till vigningsliturgins epistelkol-

73 Efter den egentliga litanian med det anslutande Kyrie kunde man i vissa fall utesluta Fader vår och serien med versiklar och kollektor för att sluta med en kort kollekta och välsignelse. 74 1549 - 1662 ingick litanian i vigningsordningen, redigerad ungefär så som anges i n 73. 1928 avtrycktes litanian inte längre i vigningsordningen utan det hänvisas till den. På ett tredje ställe kunde kollekta för vigningstillfällena återfinnas. 75 Cf ovan 51 med n 22. 7° Ovan 53, 59. 77 Tillskjutits har en alludering på Matt 9:38 (cf ovan n 21, prästvigning) om skördearbetare och Jes 11:2 om Andens sjufaldiga gåva. 78 Jfr 1549-1662 ovan 59ff. 79 Oförändrat fanns för biskopsvigning en allokution om Jesu och apostlarnas exempel, för prästvigning ingen formulerad inbjudan. För diakonvigning formulerades nu en inbjudan för bön att Gud skall ta emot diakonkandidaterna och på dem utgjuta sin himmelska välsignelses nåd (grace)”. 3° Diakoner: ”Fill them . . with . . . the sevenfold gift of his grace” (cfn 77), präster: endue them with all grace needful for their calling”. Cf ovan 56 och 62 n 59.

5 - Svenska kyrkans gudstjänst

66 Den kyrkogemenskapen anglikanska

1ekta.8 Revisionen upprepade det medeltida mönster i vilket det till slut enbart återstod ett litaniefragment i vigningsritens periferi. I den medeltida utvecklingen hade även liturgiskt material samtidigt förts in från natt-

vards1iturgin(Sursum corda - Vere dignum) för att signalera vigningsli-

turgins praefatio (prefation)” ett uttryck som i den gamla kyrkan hade avsett en högtidlig, högt utropad lovsägelse men kom att få betydelsen ”företal”, inledning, eftersom kyrkans nattvards- resp vigningsbön förvandlats till ett preludium inför liturgins sakramentala mittpunkt, konsekrationen genom konsekrator. I 1928 års vigningsordning utgjordes den egentliga vigningshandlingen nu som tidigare av biskopens handpåläggningsrit. Genom medeltidsanknytningen blev dock det förhållandet ytterligare understruket. En punkt förtjänar särskild uppmärksamhet. Till Lambethkonferensens rekommendationer 1920 hörde också att kyrkorna skulle ge stöd åt ett återupplivat permanent diakonat.” I diakonvigningsritualet fanns alltsedan 1550 anknytningspunkter för sådana strävanden.” Samtidigt underströk emellertid samma liturgi att diakonatet var ett normalt ettårigt genomgångsuppdrag. Bönen före mässans slutvälsignelse mynnade ut i önskan att de nyvigda skulle så kunna bete sig ”i detta lägre uppdrag (office) att de må befmnas värdiga att kallas till högre ämbeten (ministries) i din kyrka. En avslutande anvisning underströk att de nyvigda skulle noga instrueras om villkoren för att biskopen skulle kunna viga dem till präster. Lambethrekommendationen blev uppfylld vad slutbönen beträffar. Det nyss refererade partiet ströks när kollektan förvandlades till kollekta före handpåläggningsriten. Det förefaller dock som om rekommendationen följdes i distraktion. Den avslutande anvisningen står helt oförändrad kvar. I den liturgiska texten har ännu mindre vidtagits några jämkningar för att ge stöd åt ett restaurerat permanent diakonat. Det rekommenderade tillägget, ritual för diakonissvigning, skall till sist behandlas. Tidigare antyddes att Lambethkonferensens arbete 1920 förberetts främst genom utredningsarbete inom Church of England!” 1919 hade där framlagts ett betänkande med titeln The Ministry of Women (tjänst för kvinnor). Här konstaterades bl a att det fanns inofficiella vigningsritual för inofficiell diakonissvigningspraxis. Sådana ritual hade ställts samman och bildade underlaget för ett i betänkandet f ramlagt förslag till en officiell vigningsliturgi. Under några år bearbetades förslaget inom såväl Canterbury- som Yorkprovinsen och när BCP-översynen led mot sitt slut inlemmades det som ett appendix till ”the Ordinal”. sådant syarar helt mot 1920 års riktlinjer. Det behöver

Ritualet/som

ingen särskild presentation: det utgör en enklare version av diakonvigningens reviderade upplaga. Ett slags sammanfattning av uppdragets art

s Ovan 51 n 21. 32 Ovan 62ff. 33 Ovan 52. 3* Ovan 62ff. För det följande Bradshaw 1971 163 ff. 1919 års utredning redovisade bland vigningsritual också ett ritual för att återinföra gammalkyrklig ordning, utarbetat 1748 av en person som råkade heta Thomas Deacon. Om ritualet och programmet ibm 107ff. Deacons särskilda diakonissvigningsritual torde vara det äldsta evangeliska.

Den

anglikanska kyrkogemenskapen 67

ger orden vid överlâmnandet av NT till de nyvigda: . . du må föreläsa evangeliet om Guds nåd och vara föredöme i tro och heligt leverne”. Huvudskälet till att inte närmare uppmärksamma ritualet är emellertid ett annat. I allra sista stund lyftes det länge förberedda diakonissritualet ut ur BCP-förslaget. Det officiella skälet var ett formfel i beslutsprocessen.” Det förefaller dock som om modet att göra en djärv handling som Lambethrapporten 1920 ivrat för - svek till slut. l 1928 års version av vigningsordningen fanns sålunda inte något appendix. Det skulle dröja flera decennier innan man skulle ta upp saken igen - och på nytt fälla modet.

2.3 På väg mot regionala för liturgiska ordningar vigning

genom bön och

handpåläggning

2.3.1 impulser för n av ygestaltning vigningsordningen

2.3.1.1 Nyorientering i kyrko- och ämbetssynen

Under senare decennier finns också på anglikansk mark sådana nyansatser i kyrko- och ämbetsuppfattning som satt sin prägel på den romerskkatolska kyrkan.” Det är inte bara fråga om parallellföreteelser. Det teologiska grundarbetet för perspektivförändringarna är i långa stycken gemensamt, dvs exegetisk, patristisk och annan forskning och systematisk bearbetning av vunna resultat. Inom anglikanismen signalerades en ny epok redan vid Lambethkonferensen 1948. Dittills hade kyrkans folk så gott som genomgående framställts såsom liktydigt med the holy orders” med tanke på ”tjänst (ministry) i världen.” När ”kyrkans tjänst” och hennes sändning (mission) till mänskligheten behandlades vid biskopskonferensen 1948 bryts traditionella och nya perspektiv.” Under rubriken ”den stridande kyrkan kan denna framställas såsom en societas perfecta, den gudomliga institution som är Kristi kropp och består av klereciet (clergy) och därtill lekfolket (laity)”. Men samtidigt kan kyrkan framställas som ”Guds familj” eller ett kristet folk med kallelsen att i ord och gärning förkunna Kristus för världen. Det understryks att kyrkan i sin fullhet framträder lokalt, varvid gudstjänstñrandet bygger upp den gemenskap som är till för tjänst mot dem som är utanför. Också ”klereciet” behövs, när ”Guds

35 Bradshaw 1971 166. 86 Ovan 20ff. 37 Undantaget utgörs av 1908 års rekommendation om evangelisatoriska insatser för vilka kommunitetsfolk men även andra var en resurs. Det gällde dock speciella insatser där kyrkans ämbetsbärare hade behov av biträde av lekfolk. Lambethkonferensen 1908 298f. Textavsnittet är det enda material som påträffades, då alla tidigare konferenser inventerades som underlag för 1968 års konferens. Lambeth Conference 1968, Preparatory Information 106. 33För det följande Lambeth Conference 1948 l, särskilt l7f, 24 (encyklican), 34 ff (resolutionerna 36-49, främst 36-37), ibm 2 26 ff(rapp0rten avd 6, The Church Militant).

68 Den

anglikanska kyrkogemenskapen

skall byggas upp med ord och sakrament för att fullfölja den familj” gemensamma kallelsen i världen. För att framställa saken har en ny terbehövts. Kyrkans ”vigningstjänst (ordained ministry)”, heter minologi det sålunda, behövs för att gudsfolket skall bli rustat att utföra ”kyrkans Uppgiften att förkunna Kristus som korsfäst och uppstånden bär tjänst”. alla ansvar för, inte för att bistå klereciet utan för utföra den ”tjänst” till vilken vigning sker genom dopet.” Ansatserna vid 1948 års Lambethkonferens skulle utvecklas mer och klarare, särskilt vid 1968 års biskopskonferens med kyrkans förnyelse som huvudtema. Ett deltema gällde gudstjänstlivet. Starkt underströks behovet av ett liturgisktfärnyelsearbete med radikala förtecken för att ge uttryck åt rätt trohet mot BCP-liturgins ”spirit and tenor. Man poängterade vikten av en efter skilda regioners olika behov anpassad gudstjänstordning, framvuxen under liturgisk försöksverksamhet. Den teologiska grundmotiveringen för programmet är den som antyddes 1948. Även om saken inte behandlades lika ingående, är det fråga om samma grundsyn Andra vatikankonciliets repå kyrkan och hennes liturgi som präglade formprogram för den romersk-katolska kyrkan.” Vad ordinationsordningen angår utgjorde den inte på samma sätt som tidigare ett för reformer skyddat reservat. När Lambethkonferensen samlades 1968 var så ännu fallet. En totalexposé över liturgiskt förnyelsearbete inom kyrkogemenskapens olika kyrkor visar att vigningsordningen låg utanför de vid denna tid ganska många och omfattande projekten! De förhållandena skulle komma att ändras såsom framgår av det följande. att Church of England efter andra världskriget inte Tidigare antyddes ledande ställningen inom anglikanismen.” En längre har den självklart illustration till detta ger det liturgiska reformarbetet.” För att skildra nutida strävanden att reformera vigningsordningen är det inte tillräckligt att bara följa utvecklingen i Church of England. Utan anspråk på att leverera en heltäckande bild skall därför några olika kyrkors vigningsordningar uppmärksammas. Allra först skall uppmärksamheten riktas mot den ordinationsordning som i denna nya era skulle kunna betecknas som anglikanismens nya modellordning. Den är i denna sin egenskap ett vittnesbörd så gott som något om att en ny era bryter in. För det första är modellordningen inte engelsk och inte ens en liturgi knuten till gamla kristna landamärer. För det andra är det en modellordning med mycket konkreta ekumeniska förtecken, skapad som den är såsom enhetsordning för en kyrka med konfessionella traditioner som bakgrund. Det

fyra

är vigningsordningen för den sydindiska unionskyrkan, Church of South India (CSI).

39 är Dopet som vigningen till ”det konungsliga prästerskapet (royal priesthood) inte explicit uttryckt i dessa texter (n 88) men synsättet finns där. l klartext angavs det i konferensmaterial om den kristna initiationen”. Eckerdal 1981 l08f. °° Ovan 20ff, 27. Cuming 1969 255ff, för initiationsliturgi Eckerdal 1981 ll6f, 149. 9 Lambeth Conference 1968, Preparatory Information 35-70. 92 Ovan 60f. 93 Cuming 1969 257ff, Eckerdal 1981 149 med n 8.

Den anglikanska kyrkogemenskapen 69

2.3.1.2 Ny enhetsliturgi som modellordning

CSI konstituerades år 1947 såsom en förening av kyrkor med anglikansk och metodistisk konfession samt South Indian Union Church, en presbyteriansk och kongregationalistisk union 1908.94 Ekumeniskt har CSI tilldragit sig stor uppmärksamhet. I Indien blev det möjligt att överskrida de konfessionsgränser som dragits upp såsom särskiljande under bestämda europeiska historiska betingelser, väsentligen på engelsk mark. Kyrkounionen har kommit att stå som modell för flera liknande enhetsprojekt, to m i Europa.

Ämbetsfrågan hörde till de unionsproblem som krävde grannlaga be-

arbetning och fick en i viss mån pragmatisk lösning. Till de unionsbildande kyrkornas konfessionella arv hörde dels ett treledat ämbete (diakon-präst-biskop), dels ett i princip odelat ämbete (presbyter/ministery” Därtill kom den anglikanska grunduppfattningen, att ett giltigt kyrkans ämbete förutsatte den historiska episkopala vigningssuccessionen. Direkt sammankopplad var frågan, hur kyrkans vigningsordning skulle utformas. Den måste kunna accepteras utifrån skilda historiska förutsättningar, och den måste kunna fungera såsom en viktig enhetsskapande faktor. Den unga kyrkans konkreta lösningar behöver tas in i blickfânget. Två grunddrag i CSI-konstitutionen skall allra först noteras. Ett huvudperspektiv är att kyrkan såsom Guds kyrka konkret framträder i lokalförsamlingen. Med olika accenter hörde detta till den s k frikyrkotradition som representerades av tre involverade kyrkor. För den fjärde, den anglikanska, hade synsättet inte varit främmande men inte heller framträdande, även om det arbetade sig fram och t ex kom till uttryck på 1948 års Lambethkonferens. Det andra grunddraget av betydelse i sammanhanget var att den nybildade kyrkans författning skulle vara episkopal. På olika sätt framträdde dock att CSI därmed inte anslutit sig till anglikansk syn vad gäller vigningssuccessionen. År 1947 konstituerades CSI och därvid antogs en ordinalionsordning med ritual för vigning av diakon, präst och biskop.” Samtidigt som det skall understrykas att kyrkan inte övertog anglikansk ämbetsuppfattning, kan konstateras att det inte fanns tillräckliga hinder mot att överta en anglikansk tjänstetriad och ordinationsordning. 1947 års vigningsliturgi utgjordes av den anglikanska modellordningen, l928 års BCP-version i Church of England. Uteslutits har det förord som blivit symbolen för anglikansk ämbetsteologi. Men de tre vigningsritualen har ansetts tjänliga. Några jämkningar har skett, två värda att uppmärksammas.” I förarbetet hade funnits önskemål om att som förlaga hellre välja ortodox

°° Standardarbetet om CSI-unionens framväxt är Sundkler 1954. Även tex Muliyil 1973 219. 95 För metodistisk och reformert ämbetssyn nedan t ex 102, 110 resp 118. °° För det följande i ett liturgiskt perspektiv Garrett l96l, Cuming 1969 250 ff, Bradshaw 1971 175f. °7 Till jämkningarna hörde att lojalitetsförklaringen blev en till kyrkans lära och konstitution och att kräkla skulle överlämnas vid biskopsvigning i samband med de tydningsord, som i BCP 1552 hade knutits till bibelöverlämnandet (ovan 57f). Till det mer uppmärksammade hörde att även präster kunde delta i biskopsvignings handpåläggning. Cf nedan n 15.

70 Den anglikanska kyrkogemenskapen

rit.” För en indisk kyrka fanns förvisso en gammal inhemsk kristen tradition att anknyta till. Även om lösningen blev en annan tycks uppslaget inte ha varit helt utan betydelse. I CSI-liturgin bevarades nämligen litanian som liturgiskt led men inte i anglikansk utan i ortodox version.” Det är möjligt att sneglandet på ortodox liturgi bidragit till ännu en ändring, som dock snarare vetter mot metodistisk och presbyteriansk tradition. I CSI-liturgin beskars vigningsformlerna för präst- och biskopsvigning på det sättet att en del av texten fördes över till tydningsorden vid bibelöverlämnandet. 1947 års vigningsordning var konventionell och blev kortfristig. Redan år 1958 ersattes den med en ny som med smärre justeringar intagits i den 1962 antagna och 1963 samlat utgivna gudstjänstordningen, The

Book of Common Worship Det är i denna nya upplaga som CSIs vig-

ningsordning blivit stilbildande vid unionssträvanden men också såsom modellordning i anglikanismen. Under de fyra år CSIs liturgikommission arbetade stod den i nära förbindelse med dem som utförde liturgiskt förarbete i unionsprojektet för Church of North lndia and Pakistan? Som liturgisk grundmodell hade där valts den presbyterianska Skotska kyrkans vigningsordning. l sina upplagor 1931 och 1954 representerade den en tradition som via John Knox och Jean Calvin hade samma Martin Bucer i bakgrunden som den anglikanska riten. Här motsvarades dock det anglikanska treledade ämbetet av presbyterns odelade. Också CS1-kommittén utnyttjade den skotska liturgin som källa för liturgisk text. Det principiella liturgiska problemet - förutom det nyssnämnda - var dock att de två liturgiska grundmodellerna - den engelska resp den skotska -- representerade två synsätt på det centrala i vigningshandlingen.

Återigen kom ögonen att falla på ortodox rit med en grundsyn på

vigningshandlingen som ansågs analog med den presbyterianska och inte den anglikanska. Liturgivetenskaplig forskning kring den västliga traditionens utveckling från gamla kyrkan in i medeltiden blev också av betydelse. l halvtid, april 1956, beslöt sig CSIs teologiska och liturgiska kommissioner för ett historiskt uppbrott. Man gick in för att restaurera en vigningsordning efter gamla kyrkans mönster med bevarande av västliga medeltida symbolhandlingar enbart så långt att de framhävde och inte skymde det avgörande: vigningen som en kyrkans bönehandling? Liturgins bärande element kunde inte längre utgöras av biskopens handpåläggning och hans vigningsformel. En liturgi måste formas för “vigning genom handpáläggning med bön.4 Via tre i nutid praktiserade vigningsordningar och med utnyttjande av

98 Bradshaw 1971 175. °° Ibm. Det är den s k fredslitanian som utgör (bearbetning?) av okänd konkret förlaga. The Book of Common Worship 1963. Den första versionen 1958 utgavs lätt reviderad 1962 och ingår i den sistnämnda formen i 1963 års edition. Vid denna undersökning har enbart den sistnämnda varit tillgänglig. 3 För detta och det följande Garrett 1959 400ff, Garrett 1961 52ff, Ratcliff 1960 7ff, Cuming 1969 253, Bradshaw 1971 l80ff. 3Garrett 1959 405f. Sedermera biskopen T S Garrett, som kallade sig exangli-

Den anglikanska kyrkogemenskapen 71

både liturgivetenskaplig forskning och korresponderande europeiska forskare drevs man till tiden före konfessionella särtraditioner och såg gammalkyrkliga mönster som modell för en enhetsordningå CSI-kommitterade kände sig oförhindrade att bruka liturgiskt material från sin i egen f d engelska vigningsordning och än mer från den skotska men allt har gjutits om i en ny form.° Resultatet har blivit en enda vigningsliturgi med tre varianter. De tre vigningshandlingarnas liturgiska struktur är gemensam och utformningen är i stora delar densamma, även om det finns speciella accenter med avseende på diakons, prästs resp biskops särskilda uppdrag. Ett strukturschema kan ge en översiktlig bild. Det kan vara lämpligt att som jämförelse ange den engelska modell CSI brukade under ett decennium. Där hade de tre ritualen olika strukturerf Vid jämförelsen väljs biskopsvigningens ritual, eftersom det strukturmässigt är mest jämförbart med den nya liturgin.

CSI 1958/1962 CSI 1947/ Church of England 1928

Mässans beredelse Mässan på vanligt sätt fram t o m: Presentationen* Folkets acklamationsval° Kollektbön _ Tre bibliska läsningar/sång Predikan Nicaenum Nicaenum Psalm Presentation Fullmaktsläsning° Böneinbjudan Litanian

kan, var ledamot av CSI-kommittén, och betecknades som den huvudansvarige i ASB 1980 Commentary 140. l det för de nord- och sydindiska unionerna till dels gemensamma arbetet deltog också biskop Lesslie Newbegin, expresbyterian, som i aug 1955 pläderade för den skotska lösningen såsom primitive (ursprunglig)”. Bradshaw 1971 l80f. Hans idé växte fram vid studiet av en uppsats om vigningsliturgins historia. Också Garrett argumenterade liturgihistoriskt. Att västlig och i någon mån östlig utveckling genom olika tillägg fördunklat vigningsliturgins väsen är grundtemat i Garrett 1973 146ff. 4 Garrett 1959 405. Jfr häremot anglikanska riktlinjer för vigningsliturgi ovan 63.

5 Den nordindiska Beskrivningen gäller mer CS1-liturgin. kommittén stannade vid en bearbetning av den skotska modellordningen. Bradshaw 1971 l82f. ° Den liturgiska texten har släktskap med den skotska liturgin fr a i deklarationen om kyrkan (se nedan), löftesfrågorna (delvis), vigningsbönen, deklaration och handslag efter vigningen. 7 Strukturchemat för BCP ovan 491. 3 Upplåsning av beslut om antagning av diakon- och prästkandidater resp utnämning av biskop. ° Det gammalkyrkliga axioi-ropet (de är värdiga) blev modell, Garrett 1959 407. Menigheten reser sig. Biskopen: I oss själva är vi intet, vad vi är, är vi av Gud. Tror ni att dessa genom Guds nåd är värdiga (worthy) för vigning?” Församlingen: Vi tror att de är värdiga. Äran tillhör Gud.”

72 Den anglikanska kyrkogemenskapen

Frågorna Frågorna Deklarationen om kyrkan” Kort inledning Frågorna Frågorna Votum Votum Bön Bön Böneinbjudan Böneinbjudan Tyst bön Veni creator Spiritus (eng/ind) Veni creator Spiritus (eng) Sursum corda Vigningsbön, inkluderande Prefationsbön epikles under handpåläggning, med folkets acklamation Handpåläggning med biskopens vigningsformel Bibelöverlämnande Bibelöverlämnande med tydningsord med tydningsord Handslaget ordinator-ordinatus (Kräkla med tydningsord) ([CSI:] Kräkla med tydningsord) Deklaration att vigning skett, med folkets acklamation Sjungen doxologi Litanian Nattvardsliturgin Nattvardsliturgin

Den nya CSI-ordningen har fått en klar struktur för kyrkans evkaristiska vigningsliturgi. Hela Ordets liturgi präglas genom särskilda läsningar” etc av grundtemat, Guds kyrka och dess tjänster. Radikalt omplacerad innehåller den ortodoxa litanian även en förbön för de nyvigda. Nattvardsprefationen har försetts med alternativ relaterade till vart och ett av vigningsuppdragen. Nyss framhölls att den gemensamma vigningsliturgin innehåller avsnitt som accentuerar det karakteristiska för resp vigningsuppdrag. Det sker framför allt genom skriftlektioner knutna till resp uppdrag och genom särdrag inom den gemensamma uppsättningen löftesfrågor och även i bönerna. Det är förmodligen av främst principiella skäl som liturgin inte längre är avsedd för någon förenad diakon- och prästvigning.”

° Med alludering på Ef 4z8ff deklareras att vigning skall ske i Jesu, kyrkans konung och huvud”, namn, att kyrkan (sic) genom vigningen bekräftar sin tro på evangeliet om Faderns nåd och kärlek, hans som genom Kristus, inkarnerad, korsfäst, uppstánden”, erbjuder människor förlåtelse, Andens förnyelse och evigt liv samt kallar dem till arbete i trons gemenskap för Guds rikes tillväxt ut över hela världen”. l Skotska kyrkan, ej CSI, anges därefter kyrkans bekännelsetradition. Ovan n 97. 3 Diakonvigning: Jes 42:1 -9, I Tim 3z8-l3, Luk l2:35-38; prästvigning: Hes 3311-9, l Petr 5:1 -ll, Joh 10:1-16; biskopsvigning: Hes 34:1 l - 16, Apg 20-28-35, Joh 20zl9-23. Kursiveringar anger texter (med variation av antalet verser) gemensamma med BCP. CSI-liturgin anger även gemensam epistelkollekta (ur BCP) och olika psaltarpsalmer. ”Ordinationsordningen finns i The Book of Common Worship 1963 l59ff. I bokens inledande allmänna anvisningar anges ibm XXV att vigningshandlingar ordinarily skall ske var för sig. Om det skulle vara necessary, kan de förenas.

Den anglikanska kyrkogemenskapen 73

En konsekvens av att liturgin gav uttryck åt en diakonatets egenart lät för övrigt inte vänta på sig. Kritik växte fram mot ett kyrkans övertagna genomgångsdiakonat som ”trappsteg” för prästkandidater och krav restes på restaurering inte barai liturgin utan också i praxis av ett permanent diakonat.” Det är inte främst på grund av den konkreta utformningen som CSIs vigningsordning blivit stilbildande. Modell har den snarast blivit genom den grundläggande teologiska motiveringen och revisionsmetoden. Den - eller restaureringen radikala förnyelsen är uttrycket för en ganska konsekvent genomförd grundsyn. I koncentrat har denna formulerats i ett helt nytt förord till vigningsordningen en pendang till det 1947 uteslutna engelska förordet. Med anknytning till kyrkans konstitution heter det: Kyrkan såsom helhet är en prästerlig storhet (priesterly body), emedan den är Kristi, den store översteprästens kropp (body). Alla dess medlemmar är efter måttet av den gáva Kristus ger delaktiga av hennes prästerliga (priestly) natur. Gud har likväl från begynnelsen anförtrott särskilda tjänster (ministries) åt särskilda personer inom henne, och dessa har, genom kyrkan, tagit emot Kristi uppdrag... Vigningstjänsten (ordained ministry) består i CSI av biskopar, präster (presbyters) och diakoner. Genom att erkänna denna tjänst önskar CSI upprätthålla ett obrutet samband med kyrkans historiska tjänst (historic ministry) såsom denna gått i arv till oss alltifrån äldsta tider via unionskyrkorna. Språkbruket bör observeras. Prästerlig natur (priestly, ”sacerdotium”) tillskrivs Kristus och därmed alla kyrkans medlemmar, kallade till tjänst. l kyrkan finns gruppen av präster (presbyters, i presbyterium”) liksom biskopar och diakoner, alla inom en enda särskild ”vigningstjänst (ordained ministry). I förord och liturgi förekommer inte längre uttrycket stånd (orders)” utan tre uppdragstyper anges, som är olika på grund av inriktning och inte rang. En konsekvens för diakonatets vidkommande har redan berörts. En annan konsekvens är att förordet inte talar om ”historic episcopacy” e dyl utan om historic ministry”, ett uttryck som avser vigningstjänsten (ordained ministry) som sådan, inte en viss utformning av den, tex biskopstypen. När den historiska kontinuiteten åberopas, framstår den inte som förutsättning för giltig vigningstjänst utan mer som ett värdefullt uttryck för kontinuiteten i Guds handlande med kyrkan. Det är nämligen på det sättet vigningshandlingen framställs, delvis genom citat ur konstitutionen: I alla vigningar (ordinations and consecrations) är Gud den verklige (true) ordinatorn och konsekratorn, vilken - såsom svar på sin kyrkas böner och genom hennes företrädare ger fullmakten och kraften för det uppdrag och arbete som de personer hon har utvalt är kallade till. Det liturgiska grundmönstret för vigningen till tjänst (ministry ”diakonia”) anges ha sitt äldsta bibelstöd i Apg 6: l ff, som alltså inte uppfattas som modell exklusivt för diakonatet utan inklusivt för ”ordained ministry”. Där framträder följande delar: folkets val, bön och apostoliska händers påläggning. Det mönstret applicerades på vigningsordningen. De avslutande tydningsriterna är ”värdefulla, heter det, men såsom 4 Garrett 1959 4l2f.

74 Den anglikanska kyrkogemenskapen.

tydande och inte som handlingens essentiella element”. Till dem räknas presentationsblocket, det sista steget i valproceduren”, och själva vigningshandlingen: vigningsbönen med epiklesen, att de valda måtte få ta emot den helige Andes gåva för sin tjänst”, och den apostoliska handpåläggningen.” Eftersom vigningen är en kyrkans troshandling” är det konsekvent att presentationen före och deklarationen efter vigningshandlingen kulminerar i hela den gudstjänstñrande meninghetens acklamationer. På det sättet slutar också vigningsbönen, ty den är inte längre uppfattad såsom biskopens bön”” utan såsom kyrkans vigningsbön. Kulmen utgörs inte av biskopens imperativiska vigningsformel utan av den under handpâindividuellt läggning upprepade vigningsepiklesen i trycket rentav återgiven med versaler: Sänd din helige Ande ner över din tjänare N, som vi i ditt namn och i lydnad mot din högt välsignade vilja nu viger” till diakon [resp präst, biskop] i din kyrka.” Folket upprepar var gång: Amen. Samma år som CSI antog den starkt förändrade vigningsordningen konstaterade Lambethkonferensen att det nödvändiga liturgiska förnyelsearbetet inte skulle omfatta BCPs vigningsordning.” En inflytelserik engelsk teolog, prof E C Ratcliff, kom till en annan uppfattning i en artikel om CSI-ordningen. Under hänvisning till bl a dom B Bottes ordinationsforskning” summerade han, att det utarbetats en liturgi ”vars innebörd och innehåll är ett återljud av innebörd och innehåll i den gamla kyrkans riter. Också i utformningen liknade liturgin de gamla på grund av ”mönstrets enkelhet, händelseförloppets logik och hushållandet med böner och ceremonier”. Kyrkor inom den anglikanska kyrkogemenskapen borde här hämta ledning för revision av BCP-liturgin i enlighet med de principer om trohet mot Skriften och gamla kyrkan som var karakteristiska för BCP-programmet. ”Ingenstans har detta program hittills blivit bättre fullföljt än i den sydindiska vigningsordningen?” Det är dags att se på vilket sätt principerna omsattes i några av de anglikanska kyrkorna.

5 Ovan n 97. Vigningsordningens förord anger att handpáläggningen skall utföras vid diakonvigning av biskop, prästvigning: biskop och präster, biskopsvigning: åtminstone tre biskopar”. I biskopsvigningsritualets anvisningar anges att konsekrator samt ”the bishops (and presbyters)” deltar (ovan n 97). ° Cf deklarationen före löftesfrågorna, ovan n 10. 7 Ovan 63. “3 För diakon- och prästvigning ”0rdain, för biskopsvigning ”ordain and consecrate, i samtliga fall förstärkt med do. “7 Vid prästvigning - enbart denna - tilläggs: committing unto him authority to minister thy word and sacraments, to declare the forgiveness to penitent sinners and to shepherd thy flock. Tillägget svarar mot den engelska och fr a den skotska liturgin för vigning av priest” resp ”minister”. Lösningen kan uppfattas som uttryck för en traditionell evangelisk uppfattning att presbyterns uppdrag är huvudformen till vilka de båda andra är relaterade på olika sätt. 3° Ovan 62. 3 Ovan 26 med n 25. 22Ratcliff 1960 l3ff. lbm 14f citeras 1549 års uniformitetsakts program för BCP. Prof Ratcliff, Cambridge, var en av de europeiska konsulterna i CSI-arbetet. Garrett 1959 406 (ang ”advisers in other parts ofthe world”), ASB 1980 Commentary 141 (om Ratcliffs roll). Om Ratcliff nedan 76.

Den anglikanska kyrkogemenskapen 75

2.3.2 Liturgireformen i Church of England

2.3.2.1 Framväxten av 1980 års ”Ordinal”

1 Church of England tillsattes år 1954 den liturgikommission som ansvarade för det arbete i etapper med liturgisk försöksverksamhet som ligger till grund för kyrkans nya gudstjänstordning, 77:e Alternative Service Book (ASB) 1980.23 Beteckningen alternativ har en speciell innebörd. BCP har haft en grundlagsliknande ställning som i modern engelsk lagstiftning återigen garanterats. På ungefär samma sätt som Lambethkonferensen gjort det har de engelska lagstiftarna 1975 förklarat, att statskyrkans i Skriften grundade lära är uttryckt ”särskilt i de 39 religionsartiklama, BCP och vigningsordningen. Den sistnämnda, som här officiellt betecknas the Ordinal, behåller därmed också sin särställning i liturgin. Samtidigt har emellertid också kyrkans egen högsta representation, General Synod, medgivits rätt att själv auktorisera den för liturgiskt bruk avsedda gudstjänstordningen under förutsättning att den står i samklang med BCP. BCP är läronormen, ASB är den för gudstjänstlivet kyrkligt stadfästa liturgin. I ASB 1980 ingår en starkt reviderad vigningsordning, Ordinal enligt den nya officiella benämningen. Liturgikommissionens förslag publicerades först i maj 1977 efter att enligt en accepterad procedurordning ha förhandsgranskats av biskopsmötet.” Kyrkomötet godtog förslaget i

dess huvuddrag. Ändringsförslag och önskemål om tillägg hänvisades

för överväganden i en särskild synodkommitté. Denna levererade efter ett halvår en i ett och annat jämkad lösning. Det förslaget blev i allt väsentligt godkänt ijuli 1978 för liturgisk försöksverksamhet tills liturgiarbetet som helhet fullföljts.” Med redaktionella justeringar blev ordningen intagen såsom ”the Ordinal i ASB 1980. Ovan uppgavs att CSI-liturgin 1958/1963 fungerade som modell inom anglikanismen för revision av ordinationsordningen. Den är dock inte ens nämnd i den engelska liturgikommissionens betänkande 1977, som anger några vigningsliturgier som haft särskild betydelse för arbetet.” Det romersk-katolska pontiñkalet 1968, ett förslag 1970 för episkopal-

33 ASB 1980. 1975 års Worship and Doctrine Measure avtryckt såsom del av ASBförordet. Redan 1965 genombröts officiellt den liturgiska uniformitetslagstiftningen genom lag om försöksverksamhet. Eckerdal 1981 115, 132 med n 32. För det följande ibm l l2ff, l32f. Om Lambethkonferensernas program ovan 45, 61, 68. 24ASB är enligt titelbladet ”authorized for use in the Church of England. Enligt förordet är ASB till för att ”Supplement the BCP, not to supersede it”. Förordet hari viss mån kalkerats på det planerade förordet för BCP-alternativet 1928 (ovan 64 n 68). 1980 framhävs emellertid förnyelsebehoven mer och här avtrycks inte som 1928 de gamla BCP-förorden. 25 Om proceduren Eckerdal 1981 115 med n 59. Förslaget, Ordination Services, i GS 327. 2° Sansom 1978 2. Mängden av önskemål rör allt från bagateller till principiellt viktiga ting och är förstås motstridiga. Dessajämte synodkommitténs ställningstaganden i GS 327 Y (stencil), kommitténs ritualförslag i GS 327 A (stencil). Efter synodbehandlingjan 1978 och påpekanden av biskopsmötet redigerades ritualen i GS 327 B (stencil) som låg till grund för synodens slutbeslut 1978-07-09. 27 För detta och det följande GS 327 5.

76 Den anglikanska kyrkogemenskapen

kyrkan i USA och den engelska metodismens ordinationsordning 1975 anges liksom några ekumeniska rapporter.” Det meddelades emellertid att kommissionsförslagets ritual ”i första hand är byggda” enligt ”the

Anglican-Methodist Ordinal”. En presentation krävs.

Såsom ett viktigt led i de sedermera strandade unionssamtalen mellan den engelska metodistkyrkan och Church of England hade en vigningsliturgi projekterats. Efter remissomgång hade slutversionen utgetts 1968. Den hade sedan utnyttjats för den nyssnämnda metodistiska vigningsordningen och således också lagts till grund för det anglikanska liturgiarbetet, uppenbarligen därför att projektliturgin ”rönte allmänt bifall?” Då den anglikanska liturgikommissionen skulle ange det liturgiteologiska grundmönstret för sitt förslag gjorde man detta i form av ett citat ur unionsdokumentets förordz” Vigningsritualens utformning följer i vart enskilt fall det bibliska mönstret med folkets antagande [av kandidaterna] och bön med händers påläggning I själva verket följdes modellordningen så nära, att liturgikommittén kunde inskränka sig till att enbart anmäla de sammanlagt sju jämkningar man gjort.” Liturgikommissionens betänkande är i realiteten ett vittnesbörd om den starka genomslagskraft CSI-liturgin fick i England. Den indiska enhetsliturgin hade nämligen lånats in för att med vissa jämkningar utgöra

instrument för det engelska unionsarbetet. Överingenjören i den arbets-

grupp som valde modellen var samme prof Ratcliff som några år tidigare med sådan emfas lyft fram CSI-ordningen som mönster.” Via det engelska unionsarbetet kom den alltså att bli mallen för ordinationsordningen i såväl metodistkyrkan som Church of England. Det kan tillläggas att vigningsordningen i sin anglikanska version utgjorde en hörnsten i det vidgade engelska enhetsprojektet ”hän mot synlig enhet i vilket fem kyrkor var direkt involverade och ytterligare några engagerade.” Under liturgins antagningsprocess inom Church of England skedde en del förändringar såsom redan berörts. De viktigaste avvikelserna från

28 Om liturgierna 26ff, 86ff resp 111. Bland de ekumeniska rapporterna var Ministry and Ordination 1973 från den anglikanska - romersk-katolska dialogen. Det bör tillfogas att liturgikommissionens ordf, canon R C D Jasper, som officiell observatör vid Andra vatikankonciliet deltog i arbetet på liturgikonstitutionen. 29 Citatet från GS 327 5. För det följande ibm Sf. Canon Jasper (n 28) deltog i arbetet på den anglikansk-metodistiska vigningsordningen i Anglican-Methodist Unity 1, Ordinal 1968. Den liturgiska arbetsgruppens kommentar ibm 4ff följs av ett av hela unionskommissionen antaget förord llff och ritual l4ff. Förordet har även återgetts på latin ibm 36ff. Motiveringen ibm 10 var att det vid konsultationer med andra kyrkor om this doctrinal statement” uppstått språkliga missförstånd. För klarhetens skull hade därför texten översatts också till latin. Den fullständiga titeln till vigningsordningen var The Form and manner of ordaining ministers in the Church of God, according to the Order of the Church of England and the Methodist Church in Great Britain. - Om ordningen Bradshaw 1971 187ff. “l You-reformen, GT-läsningar och psaltarsång var konsekvenser av övergripande reformbeslut. Fem egentliga förändringar: ny epistelkollekta, presentation även inför biskopen liksom för folket, reviderad litania införd enligt, hette det, ”obruten tradition och universellt bruk”, samt slutligen återinförande av kombinerad diakon- och prästvigning (jfr ovan 72 med n 13). 3 Ovan 74 med n 22. Om Ratcliff, död 1979, som huvudansvarig för det engelska liturgiska unionsförslaget Anglican-Methodist Unity I, Ordinal 1968 3.

Den anglikanska 77 kyrkogemenskapen

modellordningen fanns med redan i liturgikommissionens förslag och ytterligare något kom till på vägen till ASB 1980. Den ekumeniskt förmedlade ordningen för att vinna enhet i vigningsliturgin blevpdock på det hela taget antagen och auktoriserad som the Ordinal” i Church of England. Av det anförda framgår att det är tillräckligt att hänvisa till CSI-schemat för att presentera den i tre varianter utförda ordningen för vigningsmässan. En del förändringar skedde på vägen från CSI-liturgin till ASB 1980. Somligt genomfördes redan på vägen till den engelska unionsliturgin 1968. Det är t ex naturligt att den liturgiska texten bevarat mer av BCP-färgen. Såsom nyss berördes skedde också därefter en del förändringar. l detta sammanhang finns det ingen anledning att redovisa de olika stadierna. 1-lär är det viktigare att ringa in karakteristiska drag i ASB-ordningen sådan den faktiskt föreligger. Beträffande mässans ordinarie avdelningar har den tematiska karaktären snarast förstärkts.” Framför allt har urvalet av skriftlektioner förändrats. Ännu CSI-ordningen hade urval som skulle legitimera vigningstjänsterna genom att identifiera dem med nytestamentliga tjänster. Också ASB-lektionerna är fixerade för resp uppdrag, låt vara att biskopen kan välja andra texter ”lämpliga för tillfället?” 1 stället för att utgöra bibelbevis för isolerade tjänster handlar perikoperna dock mer om olika sidor av uppdrag insatta i sammanhang med kyrkans sändning och tjänst. Den nyinsatta gemensamma epistelkollektan ger med sin dubbla petition anslaget: Hör vår bön. . .att var och en i sin kallelse och tjänst (vocation and ministry) måtte bli ett redskap för din kärlek, och giv dina tjänare (servants) som nu skall vigas de nödvändiga nådegåvorna (gifts of grace). Beträffande vigningsavdelningen kan först noteras att denna inleds efter Credo och börjar med presentationsavsnittet, i ASB överfört hit f rån mässans inledningsparti. Gissningsvis har 1968 års pontifikale bidragit till att man i England gått längre än CSI-liturgin i omformning av BCP-struk-

turen. Återupplivad är BCP-traditionen så till vida som kandidaterna

32 Rapporten Towards Visible Unity, Proposals for av Covenant 1980. ”The Common Ordinal ibm 53ff. Här ingår presbyter- och biskopsvigningsritual. Ritual för diakonvigning förberett men inte tryckt. Problemet var utformningen av texten om diakons uppdrag, eftersom detta varierade så starkt i de involverade kyrkorna samtidigt som förnyelsesträvanden pågick. lbm 53. Direkt involverade kyrkor var Church of England, Churches of Christ, Methodist Church, Moravian Church och United Reformed Church (med bl a biskop Newbegin, ovan 71 n 3, som delegat). Observatörsroll intogs av bl a baptistiska, romersk-katolska och lutherska representanter. lbm 72f. - Om ritualen nedan 81 n 49. 33 ASB har förutom särskild prefation bibelspråk efter kommunionen (Mark 10:45), kollekta för resp uppdrag och särskild inledning till slutvälsignelsen. 1977 föreslogs även särskilt bibelord (Luk 10:2 parallell till Matt 9z35ff) som mässans inledning men det ströks. 3 Diakonvigning: Jes 6:1 -8, Rom l2:l-12, Mark 10:35-45; prästvigning Jes 61:1-3 eller Mal 2:57, 2 Kor 5:14- 19, Joh 20:19-23; och biskopsvigning 4 Mos 27:15-20+22f, 2 Kor 4:1-10, Joh 21215-17. Se och jfr ovan 72 n 12. Överensstämmelse med BCP fanns enbart ifråga om biskopsvigningens evangelium.

78 Den anglikanska kyrkogemenskapen

först presenteras för ordinator, varefter de enligt CSI-lösningen presenteras för menigheten, som med t 0 m två acklamationer biträder att vigning sker. Man har velat återuppliva den gammalkyrkliga acklamationen ”axioi (de är värdiga)”, vilket har vållat möda. Via olika formuleringar har utformningen i ASB blivit sådan att den ger intrycket av en dubbel liturgisk fiktion: för biskopen är kandidaterna välkända enligt kyrkolagfäst ordning, och enligt denna har menigheten som firar vigningsmässan ingen valrätt.” Blocket med frågorna inleds med en för resp uppdrag utformad allokution, som särskilt vad gäller prästvigningen har tydlig BCP-anknytning. Den bakgrunden kan väl också anas vad gäller frågorna. Det gäller tex Bucerfrågan, om kandidaterna tror sig vara kallade av Gud.” Formuleringarna har dock bearbetats en hel del på vägen till ASB. Nu är de likalydande i de tre ritualen bortsett från den något modifierade sista frågan till electus. Sedan de tre vigningsuppdragens olika huvuddrag angetts i allokutionen får frågorna - så är det nog tänkt - gälla kandidaternas grundläggande inställning till sättet att utföra kallelsen. Det tredje eller det centrala partiet utgör bönerna. Efter en nu fritt formulerad böneinbjudan följer tyst bön - Veni creator Spiritus - litania - vigningsbön. Förmodligen har pontiñkaleliturgin 1968 bidragit till tre avvikelser från modellordningen. Bönesången är utesluten ur diakonvigningen” och i de tre ritualen har en litania ”restaurerats”. Reellt betyder det att den starkt bearbetade BCP-litanian tagits med i ett kort utdrag” med tillägg av en kort bönepunkt om vigningskandidaterna” och

35 I ASB 1980, likalydande i de tre ritualen: Är det därför er vilja att de skall vigas? - Det är det. - Vill ni stödja dem i deras tjänst? - Det vill vi.” Den sistnämnda replikväxlingen får mer realism, om vigning sker i lokalförsamling, där tjänsten skall utövas. Enligt kyrkolagen (canon 3:2) kan undantag göras från huvudregeln om vigning i domkyrka. 3° Om Bucers fråga ovan 52 n 24. Liturgikommissionens förslag kompletterades rent av med följande kursivt markerade: D0 you believe, as far as you know your own heart, that God has called you. . .. lnskottet är från CSI-liturgin, uppges det i GS 237 Y 40, för att något tillmötesgå önskemål att fråga om kandidaters motiv för att begära vigning. 1 CSI-liturgin och den anglikansk-metodistiska vigningsordningen hette det emellertid Do you trust that you are truly called. . I ASB spelas vocatio interna ut mot vocatio externa, och ansvaret för att vigning sker vältras över på kandidaten. 37 Eftersom Uteslutning innebär anslutning till BCP- liksom pontifikaletradition. förenad diakon- och prästvigning i praxis är vigningarnas ”vanligaste form försvinner olikheten i praxis. Citatet om praxis från GS 327 6. Motsvarande anges i Episcopal services 1980 21 (se nedan n 48). 38 I ASB 1980 99ff är litanian inte särskild gudstjänstform somi BCP utan en bland andra kyrkoböner. Även vid andra tillfällen än ordinationer kan urval ur den göras enligt anvisningar ibm. - Påstáendet att litanian tillhörde obruten (anglikansk) tradition - ovan n 30 och ASB 1980 Commentary 142 - var ett önsketänkande. Om praxis i nutiden Samson l978 20, om lösningen i BCP-alternativet 1928 ovan 64f. 39 Böneämnet:B1ess your servants now to be made. . .[deacons etc] that they may serve your Church and reveal your glory in the world”. ”Bless är litanietraditionens benedicere”, ovan 53 n 30, make” är BCP-traditionens term för ”facere, tidigare reserverat för diakonvigning korresponderande mot ordain priests” resp consecrate bishops”. Den i de tre ritualen gemensamma termen i ASB 1980 är ordain. Även vigningsbönen kallas ”ordination lprayerj”. Cf ovan 16, 40 n 61.

Den anglikanska 79 kyrkogemenskapen

en speciell slutkollekta”. Det är därmed en förbön av litanietyp ”för kandidaterna och för hela kyrkans tjänst”, som rubriken uttrycker det. Den tredje förändringen finns i vigningsbönen. Lovsägelsen, epiklesen och den efter uppdragstyperna varierade förbönen för dem som vigs och doxologin följer i huvudsak modellordningen och därmed en bearbetad BCP-traditionf Förändringen gällde epiklesen enligt följande. CSI-versionen bearbetades i den engelska unionsformen. Sannolikt under inflytande från pontiñkaleliturgin gick man längrei tillämpningen av grundsynen enligt CSI-förordet: vid vigningen är Gud den verklige ordinatorn?” Relativsatsen om att ”vi viger ströks. Den återinfördes i liturgikommissionens förslag 1977, otvivelaktigt en eftergift åt BCP-traditionen. Fortsättningsvis åstadkoms en kompromiss. Relativsatsen ströks ur epiklesen men rycktes istället in i tacksägelsedelen. Brytningen mellan två grundsyner vigning genom biskops fullmaktsförläning resp genom - Det är värt att kyrkans bönehandling går här i dagen.” återge slutfallet på vigningsbönens första del och epiklesen i de versionerna efter den tidigare citerade CSI-utformningen:

Unionsliturgin 1968 Liturgifärslaget l 97 7 Färsökslil 1978/A SB 1980 Genom honom [Kristus] bön- Och nu tackar vi dig för att du har Och nu tackar vi dig för att du har faller vi därför nu ödmjukt dig, kallat dessa dina tjänare kallat dessa dina tjänare o Fader: som vi viger i ditt namn att delta i denna tjänst som anför- att delta i denna tjänst som anförtrotts át din kyrka. trotts åt din kyrka. Sänd din helige Ande ner över Sänd din helige Ande ner över din Sänd din helige Ande ner över din din tjänare N tjänare N tjänare N som vi nu viger i ditt namn för en diakons [etc]“ uppdrag för en diakons [etc] uppdrag och ar- för en diakons [etc] uppdrag och aroch arbete i din kyrka. bete i kyrkan. bete i din kyrka.

°° Kollektan blev en egendomlig kombination av slutkollekta och ersättning för efterlyst skriftermål. GS 327 Y 45. 1 ASB 1980 Commentary förklaras kollektan to m utgöra ”an absolution pronounced by the bish0p; i så fall är det Gud som absolveras av biskopen! “ Tacksägelse- och förbönspartierna är BCP-versionen 1928 via CSI-liturgin och - I förbönsdelen anglikansk-metodistiska unionsordningen. hade prästvigningsritualet en bibelalluderande (Rom 12:1) nyckelfras i liturgikommissionens förslag 1977: Set them among your people to offer spiritual sacriñces acceptable in your sight”. CSI-liturgin hade även ”to offer with all thy people . . .” vilket i ASB 1980 lett till ”offer with them . . .”. “Z CSI-lydelsen ovan 74. Anglican-Metodist Unity l, Ordinal 1980 behandlar saken i förordet l2f (punkt 6, 8) utan att dock bruka CSI-förordets uttryckssätt. 43Att relativsatsen återinfördes 1977 och omplacerad bevarades motiverade liturgikommissionen så, att the importance ofthe bishops participation in the rite is safeguarded by the words. ASB 1980 Commentary 148. We skulle alltså syfta inte på ordinatorskollegiet utan vara en pluralis majestatis, vilket svarar mot traditionell uppfattning att biskopen förlänar vigningen. 44 CSI-tillägget om prästens uppgifter (ovan n 19) ströks i den engelska unionsordningen 1968 och finns inte med i ASB 1980. Saken är förstås kvar men främst i beskrivning av uppdragsinnehåll före löftesfrågorna.

76 Den anglikanska kyrkogemenskapen

kyrkan i USA och den engelska metodismens ordinationsordning 1975 anges liksom några ekumeniska rapporter.” Det meddelades emellertid att kommissionsförslagets ritual ”i första hand är byggda” enligt ”the

Anglican-Methodist Ordinal”. En presentation krävs.

Såsom ett viktigt led i de sedermera strandade unionssamtalen mellan den engelska metodistkyrkan och Church of England hade en vigningsliturgi projekterats. Efter remissomgång hade slutversionen utgetts 1968. Den hade sedan utnyttjats för den nyssnämnda metodistiska vigningsordningen och således också lagts till grund för det anglikanska liturgiarbetet, uppenbarligen därför att projektliturgin rönte allmänt bifall?” Då den anglikanska liturgikommissionen skulle ange det liturgiteologiska grundmönstret för sitt förslag gjorde man detta i form av ett citat ur unionsdokumentets förordz” Vigningsritualens utformning följer i vart enskilt fall det bibliska mönstret med folkets antagande [av kandidaterna] och bön med händers påläggning” ”. I själva verket följdes modellordningen så nära, att liturgikommittén kunde inskränka sig till att enbart anmäla de sammanlagt sju jämkningar man gjort.” Liturgikommissionens betänkande är i realiteten ett vittnesbörd om den starka genomslagskraft CSI-liturgin fick i England. Den indiska enhetsliturgin hade nämligen lånats in för att med vissa jämkningar utgöra

instrument för det engelska unionsarbetet. Överingenjören i den arbets-

grupp som valde modellen var samme prof Ratcliff som några år tidigare med sådan emfas lyft fram CSI-ordningen som mönster.” Via det engelska unionsarbetet kom den alltså att bli mallen för ordinationsordningen i såväl metodistkyrkan som Church of England. Det kan tillläggas att vigningsordningen i sin anglikanska version utgjorde en hörnsten i det vidgade engelska enhetsprojektet “hän mot synlig enhet i vilket fem kyrkor var direkt involverade och ytterligare några engagerade.” Under liturgins antagningsprocess inom Church of England skedde en del förändringar såsom redan berörts. De viktigaste avvikelserna från

23 Om liturgierna 26ff, 86ff resp lll. Bland de ekumeniska rapporterna var Ministry and Ordination 1973 från den anglikanska - romersk-katolska dialogen. Det bör tillfogas att liturgikommissionens ordf, canon R C D Jasper, som officiell observatör vid Andra vatikankonciliet deltog i arbetet på liturgikonstitutionen. 2° Citatet från GS 327 5. För det följande ibm 51. Canon Jasper (n 28) deltog i arbetet på den anglikansk-metodistiska vigningsordningen i Anglican-Methodist Unity I, Ordinal 1968. Den liturgiska arbetsgruppens kommentar ibm 4ff följs av ett av hela unionskommissionen antaget förord llff och ritual 14ff. Förordet har även återgetts på latin ibm 36ff. Motiveringen ibm 10 var att det vid konsultationer med andra kyrkor om this doctrinal statement” uppstått språkliga missförstånd. För klarhetens skull hade därför texten översatts också till latin. Den fullständiga titeln till vigningsordningen var The Form and manner of ordaining ministers in the Church of God, according to the Order of the Church of England and the Methodist Church in Great Britain. - Om ordningen Bradshaw 1971 187ff. 3 You-reformen, GT-läsningar och psaltarsång var konsekvenser av övergripande reformbeslut. Fem egentliga förändringar: ny epistelkollekta, presentation även inför biskopen liksom för folket, reviderad litania införd enligt, hette det, obruten tradition och universellt bruk, samt slutligen återinförande av kombinerad diakon- och prästvigning (jfr ovan 72 med n 13). 3 Ovan 74 med n 22. Om Ratcliff, död 1979, som huvudansvarig för det engelska liturgiska unionsförslaget Anglican-Methodist Unity l, Ordinal 1968 3.

Den anglikanska 81 kyrkogemenskapen

2.3.2.2 Den engelska liturgins karaktär av bönehandling

Tidigare har framhållits att liturgirevisionen skett efter en modellordning som skapats och förmedlats på ekumeniska vägar. Under modellordningens bearbetning inom Church of England fram till slutversionen i ASB 1980 hölls också förbindelserna öppna med det pågående breda engelska projektet för försoning mellan kyrkorna.” De kanalerna krävdes, eftersom modellordningens utformning undergick förändringar. I den föregående redogörelsen har markerats att l968 års romersk-katolska pontifikale måste anses ha varit den kritiska instansen. I efterhand har liturgikommissionen kommenterat saken. Under ordinationsordningens hela tillkomsttid, heter det med en drastisk formulering, ”vilade skuggan av Apostolicae curae över dem som utarbetade ordningen, dvs l896 års bokstavligen talat förintande romersk-katolska kritik av anglikansk vigningsordning och därmed vigningstjänsterna.” Mer nyktert och av allt att döma mer rättvisande tillades att all strävan gick ut på att ”the Ordinal efter revisionen ”inte skulle lägga något hinder i vägen för romerskt erkännande av anglikanska vigningstjänster (Anglican Orders)”.5 Mycket konkret gällde det att inte störa utan främja den internationella romersk-katolska och anglikanska dialogen. I en pågående ekumenisk process hade arbetet år 1973 avkastat en enhällig delrapport om kyrkans och om vigningstjänstens väsen(nature)”. Det man där behandlade uppgavs vara det grundläggande om vilket total samstämmighet måste råda, det mest centrala där enighet är ett oeftergivligt villkor för enhet?” I CSI-liturgin och den anglikansk-metodistiska ordningen hade gjorts vilka alla kan förklaras ändringar som korrigeringar för att vinna samklang med pontiñkaleliturgin 1968 beträffande sådant som i dialogens delrapport, närmast artiklarna om ordinationen, lyfts fram som grundläggande.” Det var uppenbarligen med all rätt som de båda nyssnämnda dokumenten apostroferades i liturgikommissionens betänkande 1977. Som ett eko av l968 års apostoliska konstitutions deklaration om det för vigningshandlingen konstitutiva förklarade den anglikanska Iiturgikommissionen att den essentiella formen och materian för vigning är bön med handpåläggning, föregångna av folkets bifall och bön. Överlämnandet av någon symbol för uppdraget (office) är en ceremoni av tilläggskaraktär och inte essentiell för att förläna stánden (confer orders). Den äldsta traditionen innefattar ingen imperativisk formel i vigningens form.” Avsnittet med sitt nästan kanonistiska språkbruk tycks bekräfta utsagan, att Apostolicae curae kastade sin slagskugga över arbetet. Det intrycket kunde man också få av de tre ritualens allokutioner om resp uppdragstyp. I dessa ingick den likalydande deklarationen, att vigningen sker

49Ovan n 32. Unionsliturgin 1980 är nära relaterad till den anglikanska försöksordningen 1978-ASB 1980. 5° Om Apostolicae curae ovan 56. Citatet från ASB 1980 Commentary 143. 5 Ibm. 52 and Ordination Ministry 1973, sammanfattningsartikeln 17 ibm 36f. 53Ibm art 14-16. 54 GS 327 5, cf ovan 40.

é-Svenska kyrkans gudstjänst

82 Den anglikanska kyrkogemenskapen

”inom den historiska successionen för kyrkans tjänst såsom Church of England har mottagit den”. Så mycket intressantare är det i så fall att exemplen båda återfinns i liturgikommissionens förslag 1977 men inte senare. Vad allokutionsformuleringen angår är det värt att notera att det såsom en stark sammanfattning av det gamla förordet till ”the Ordinal” talas om kyrkans ”tjänst(ministry)” och inte ”tre stånd(orders). Det gamla förordet hade i allt väsentligt konserverats så sent som i 1969 års kyrkolag. I ASB 1980 finns däremot så gott som inget av det traditionella, kanonistiska språkbruket.” Ett studium av förändringar som skett ger vid handen att den konkreta ekumeniska kontexten med parallella inhemska och internationella lärosamtal över konfessionsgränserna ytterligare skärpt kravet på en omprövning av kyrkans egen traditionsgivna och -tyngda ordinationsordning. Genom anknytningen till restaurerad romersk-katolsk vigningsordning tycks den engelska fått tre accenter av betydelse?” Redan har framgått att förstärkning skett av bönekaraktären. När det gäller uppdragstyperna i och för kyrkan finns det en strävan att i fr a allokutioner och vigningsbönens varianter dels ge uttryck åt kollegialitetstanken, dels ange resp uppdrags särskilda relation till Kristus. För att Kristus skall bli känd för alla människor skall diakonen vara ”tjänare(servant) såsom Kristus; prästen skall lokalt vara ”tjänare och herde” såsom Kristi förvaltare (steward)” och ”i Kristi namn; och biskopen slutligen skall vara tjänare”, styresman (ruler), ”överherde(chief pastor) såsom sändebud(ambassador=apostel) för Kristus”, allt efter apostlarnas exempel”. Om diakonen heter det inte mer än att han skall ”bistå prästen under vilken han tjänar”. Prästen däremot skall tjäna med (with) biskopen och med sina prästkollegor (fellow-priests) såsom tjänare och herde, som en bland medtjänare (fellow servants) i Kristus. Biskopen slutligen har såsom ”Kristi sändebud” och chief pastor det övergripande ansvaret att föröka, förena och förnya kyrkan i sändningen till alla folk”. Ansvaret skall han bära tillsammans med (with)” sina ”biskopskollegor (fellow bishops) och utöva också genom ledning och uppmuntran åt dem som tjänar med (with) honom. I vigningsordningen är det nu lika litet som tidigare tal om dividerat resp fullt ämbete. Samtidigt är det tydligt att biskopen har totalansvaret för tjänsten i kyrkan och kyrkans tjänst men inte såsom monark utan i kollegialitet. Denna kollegialitetsprincip räcker dock bara till för biskopar och präster. Inom diakonvigningsritualet har det inte funnits utrymme för några ”fellow- Kristusmönstret får

och ”with-”-formuleringar.

55 används Genomgående ministry där kyrkolagen med BCP talar om ”(holy)orders”. ”The order of priesthood (canon 3:4) har bevarats i ärkediakonens presentation av kandidater för biskopen, reviderat dock till office of priesthood. Eljest är priesthood” en term använd om hela gudsfolkets konungsliga prästerskap. Även priest ifrågasattes till förmån för presbyter, vilket ledde till ritualtiteln ”The Ordination of Priests (also called Presbyters). Distinktionen mellan make-ordain-consecrate (ovan n 39) är upplöst. Huvudordet för de tre handlingarna är ”ordain”, angett också med den nya termen för vigningsordningen som sådan, the Ordinal” (ovan 75). Titeln för biskopsvigningsritualet har dock kvar en mellanform: The Ordination or Consecration of a Bishop. 56 Cf ovan 75f med n 28.

Den anglikanska kyrkogemenskapen 83

betyda att diakonen är kallad att ”tjäna(serve) - för de tre grundordet uppdragen genom att ”hysa omsorg (care)” och ”undervisa (teach), men det enda relationsuttrycket som finns är att diakonen skall bistå (assist) prästen under vilken han tjänar”. Man får intrycket att diakonatet trots allt är ett preliminärt steg för prästkandidater, handledda ”under prästen. Det hör till saken att afroasiatiskt tryck stegrats så att Lambeth-konferensen 1958 rekommenderade kyrkorna ta ställning till frågan om ett självständigt diakonalt uppdrag - den fråga som alltsedan 1878 skjutits undan.” Inom Church of England hade ärendet vid tiden för vigningsordningens utformning avkastat flera rapporter men inte något ställningstagande, otvivelaktigt emedan principfrågan gällde kvinnans roll, närmast diakonissornas, i kyrkans tjänst.” För liturgirevisionen innebar situationen två konsekvenser. Liturgikommissionen berörde inte ens det faktum att den inte framlade förslag för diakonissors och ASB vigning 1980 innehåller inte något ritual, trots att det redan 1937 principiellt förklarats att det av kyrkan antagna vigningsritualet skulle inlemmas i vigningsordningen, då denna reviderades.” Däremot har det gamla diakonvigningsritualet bearbetats. Efter CSI-modellen har den liturgiska texten närmast byggt vidare på nyansatserna för ett karitativt diakonat i 1550 års vigningsordning.°° Men 1980 likaväl som 1550-1662 är detta fält begränsat inom ramen för det preliminära steget till prästvigningenñ Med avvikelser från modellen och även pontifikalelösningen kommer preliminärkaraktären till uttryck i en enklare liturgi, där huvudformen för praxis återigen blivit diakonvigning som förspel till prästvigningenf” Kanske man dock kan säga att vigningsordningen i denna del är europeiskt och närmast engelskt ekumeniskt färgad av den pågående omprövningen av diakonatets karaktär.”

57 Ovan 63 n 65, Lambeth Conference 1958 lO6f. Frågan kom via 1968 års biskopskonferens att behandlas av det nybildade Anglican Consultative Council vid dess första konferens 1971 och blev ett delproblem i komplexet Women and Holy Orders. 5* Samson 1978 4f räknar upp rapporterna. 59 Bradshaw 1971 167 och ovan 66f. Om principbeslutet fullföljts, hade detta inte nödvändigtvis betytt ytterligare ett ritual (cf nedan 89), snarare revision av det införda. - Biskopen av Ely, som inte tvekade att dra konsekvenser av en teologisk grundhållning (Eckerdal 1981 ll9ff), drog av Lambethkonferensernas beslut 1920 och 1968 (ovan 63) den slutsatsen för praxis, att en kvinna vigdes för permanent diakonat tillsammans med män för genomgångsdiakonat enligt kyrkans ”Ordinal” med den ändringen, att kvinnan fick ta emot helbibel och därtill ett halskors. Samson 1978 21 med n 4, cf ibm 5 och 8. 5 Ovan 52. 6 Den ännu 1928 bevarade anvisningen om prästvigning normalt ett år senare (ovan 66) är dock struken. 62 Om normalformen i Church of England ovan n 37. Jfr CSI-liturgin ovan 72. Anglican-Methodist Unity 1, Ordinal 1968 har följt CSI-liturgin i att inte införa ritual för förenad vigningsliturgi. Ibm 13 ges emellertid anvisningar hur sådan skall utformas och restriktioner för praxis har inte getts. °3 Av detta skäl ingick inte diakonvigningsritual i det engelska förslaget till unionsliturgi 1980 (ovan n 32). Det är knappast en tillfällighet att diakonatet inte ens nämns i den anglikanska/romersk-katolska rapporten Ministry and Ordination 1973. Cf ovan 56f.

84 Den anglikanska kyrkogemenskapen

Med ASB 1980 fick Church of England en radikalt förnyad vigningsordning. Förbindelsen med BCP-liturgin kan inte bestridas men omär stark. Då professor Ratcliff 1960 varmt anbefallde CSIformningen liturgin som modellordning för anglikanismen, ansåg han att det var motiverat såsom uttryck för en reell och rätt trohet mot BCP-liturgin.°^ Church of England har genom antagandet uppenbarligen agerat efter maximen, att trohet mot vigningsordningens särskilda anda och grundton (spirit and tenor)” krävt ett uppbrott från den liturgiska ordningen för att restaurera ett gammalkyrkligt mönster. Motsvarigheten till det förordet 1550 i ASB 1980 kan få sammanfatta. I stället för mángomtalade att tala om tre ”stånd (orders)” ett uttryck som inte längre finns i - för kyrkans liturgin såsom apostolisk ordning apostolicitet, garanterad genom episkopal vigning, anges följande: Den treledade tjänsten (threefold ministry). - Church of England vidmakthåller den historiska treledade tjänsten med biskopar, präster och diakoner. Dess tjänare (ministers) vigs av biskopar i enlighet med fastställda gudstjänstformer med bön och handpáläggning.

2.3.3 Liturgireformen i Episkopalkyrkan i USA

2.3.3.1 Revolutionsliturgi med konserverad ordinationsordning

1789- 1957 Den revolutionära process 1783-89 i vilken USA konstituerades med egen författning innefattade också anglikanernas frigörelse från Church of England. År 1789 slutfördes arbetet genom att egen författning och egen liturgi, BCP/US, antogs för episkopalkyrkan i USA.” I förordet framhölls att ”den gudomliga försynens skickelse” medfört en regimförändring som enbart den föranledde ändringar i liturgin. General Convention, det efter demokratiska principer sammansatta högsta ledningsorganet, hade önskat göra en total översyn av den engelska liturgin utan att därför vilja bryta med kyrkans lärotradition. Man hade inte kunnat annat än att ?under tacksamhet mot Gud gripa det lyckliga tillfälle som erbjöds?” i BCP/ US med dess i alla upplagor omtryckta förord är veterligen den enda anglikanska liturgi som bejakar den liturgiska traditionen och samtidigt gör upp med Englands kyrka. Under bortemot tvåhundra år hade de amerikanska episkopalerna tvingats leva icke-episkopalt, ty Canterbury betraktade den nordamerikanska kontinenten som utmark till Londons stift. Den förste amerikanske biskopen, Samuel Seabury, blev vigd först 1784 men detta av oberoende skotska biskopar, då de engelska

vägrat. Canterburypolitiken ändrades visserligen senare men för sent.°7

9* Ovan 74. °5 Hardon 1969 l04f, Ahlstroem 1975 1 446ff, Martling 1982 67f. °° Regimförändringen krävde ändringar i förböner för civila makthavare, hette det. Förordet liksom 1789 års antagningsbeslut ingår i alla senare upplagor. 67 För detta n 65. Tre amerikanska anglikaner vigdes i England 1787-90.

Den anglikanska kyrkogemenskapen 85

Då BCP/US antogs av General Convention 1789 fanns ingen vigningsordning med. År 1792 var det dags också för en sådan, vilken omedelbart togs i bruk för den första anglikanska biskopsvigningen i USA.” De reviderade upplagorna av BCP/US år 1892 och 1928 innefattade också vigningsordningen, i USA som i England såsom en självständig del av gudstjänstordningenf” De två första upplagorna är så gott som identiska. Trots den revolutionära tillkomstprocessen utgjorde även den amerikanska vigningsordningen så gott som omtryck av BCP 1662 vad gäller både förord och de tre ritualen. Trohetseder till kung och för biskopars del också ärkebiskop ersattes med förklaring om trohet mot episkopalkyrkans lära och författning. Litanians förböner för det engelska samhällets civila myndigheter fick amerikansk anpassning. Den enda egentliga förändringen i den liturgiska texten gällde vigningsformeln vid ordination av präster. Vad puritaner inte hade lyckats med vid tillkomsten av BCP 1662 blev genomfört i USA 1792: istället för Tag emot den helige Ande för en prästs uppdrag. . hette det: ”Tag emot fullmakten . . .”.7° Men segern var bara halv, ty formeln sattes in som alternativ till den bevarade gamla. Vittnesbörd om förhållandena i den unga episkopalkyrkan ger vigningsordningen genom att för första gången innehålla regianvisningar angående deltagande ”av folket”. Här angavs redan 1792 när menigheten skulle stå, knäfalla etc. Här fanns rent av acklamationer, inklusive menighetens ”Amen” till bönen omedelbart före handpåläggningsriten. Vigningsordningen 1928 innehåller ytterligt få jämkningar. Det enda originella är att episkopalkyrkan i stället för att som i England utesluta litanian utformade en kortform med förbön för kyrkan, hennes enhet det är i den ekumeniska rörelsens framväxttid bönen redigeras -, för ”alla biskopar, präster och diakoner” samt för vigningskandidaterna. Det intressantaste är dock att vigningsordningen inte innehåller ritual eller anvisningar för vigning av diakonissor, trots att episkopalkyrkan i decennier kyrkorättsligt reglerat saken och trots att Lambethkonferensen 1920 givit rekommendationer i den riktningen. Det är uppenbart att ordinationsordningen sådan denna blivit given i BCP 1550-1662 också av episkopalkyrkan i USA betraktades som ett område skyddat för de förnyelsesträvanden som 1892 och fr a 1928 präglat liturgin i övrigt.” Förhållandet var detsamma när kyrkans liturgikommission på l950-talet producerade en rad delbetänkanden, baserade på liturgihistoriska studier. 1957 års förslag till vigningsordningen är kort

55 Mitchell 1971 529, Martling 1982 68, cf nedan n 69. ”I McGarvey 1895 420ff avtrycks vigningsordningarna 1792 och 1892; därtill BCP/ US 1928 . 7° Formeln i BCP 1662 ovan 55. Fortsättningen om nyckelmakten (Joh 20:23) ersatt med And be thou a faithful dispenser of the Word of God and of his holy Sacraments. ln the name of the Father . .. , vilket är helt enligt John Wesleys amerikanska liturgi 1784 (nedan 100 n 7). 7 Ovan 62f. Cuming 1969 239f, Eckerdal 1981 148 med n 4.

i

86 Den anglikanska kyrkogemenskapen

sagt bekräftelsen på att liturgin sådan den traderats representerade apostolisk ordning.”

2.3.3.2 Den amerikanska gestaltningen av vigningen som bönehandling 1970- 1979

1957 års betänkande ledde till ingenting. Tio år senare tillsattes en särskild arbetsgrupp för ordinationsordningen inom ramen för ett brett upplagt reformprogram, innefattande etapper med liturgisk försöksverksamhet etc.” Det har sitt intresse att gruppens ordförande, professor H B Porter, just 1967 utgett ett arbete med vigningsböner i den gamla kyrkan.” Det har också sitt intresse att arbetsgruppen informellt inhämtade synpunkter på utkast från en rad specialister i den egna och i andra kyrkor, också på andra kontinenter.” Direkta kanaler fanns mellan arbetsgruppen och det arbete på en ordinationsordning som inletts såsom led i ett brett upplagt projekt (COCU) för union mellan en rad evangeliska kyrkor i USA. Gruppen hade också förstahandsinformation om den romersk-katolska kyrkans liturgiska förnyelseprogram.” När gruppens förslag till ordinationsordning publicerades år 1970 berördes dessa förhållanden i allmänna ordalag. I en ovanligt väldokumenterad studie såsom introduktion till liturgiförslaget refererades dock mer till teologisk och framför allt liturgivetenskaplig forskning. Det sammanfattande omdömet blev, att man internationellt kunde iaktta ”konvergens i synsätten

73 Alltifrån 1928 fanns som permanent liturgiskt organ The Standing Liturgical Commission. Price 1976 9f. Om 1950-talsförslagen från denna ibm l0ff, Eckerdal 1981 l50ff. Förslaget till vigningsordning (The Ordinal) i PBS 8 1957, en version motsvarande den engelska 1928 med två viktiga avvikelser: litanian inlemmades i böneblocket omedelbart före vigningshandlingen och traditio instrumentorum, som praktiserades erkändes (för präst kalk och paten, för biskop kräkla enligt Cranmers ordning 1550). 1792 års alternativa vigningsformel för präster (n 70) uteslöts. Det är betecknande för förslagets konservativa karaktär att det inte åberopas ens av liturgikommissionen i senare betänkanden. 74 Eckerdal 1981 l50ff. 75 Porter 1967 var ingen vetenskaplig textedition utan en studieutgåva med originaltext och engelsk översättning jämte korta introduktioner och löpande kommentarer. Först i samlingen stod vigningsordningen i Hippolytos” Den apostoliska traditionen (ovan 15 n l) med utgångspunkt från den latinska versionen. lbm 6ff. 7° PBS 20 1970 5. 77 COCU (Consultation on Church Union) inleddes 1962 med representanter för en lång rad evangeliska kyrkor av anglikansk, metodistisk, reformert (presbyteriansk och kongregationalistisk) och baptistisk konfession och med romersk-katolska och lutherska observatörer. Eckerdal 1981 l82f, 239. Principprogram utgavs i Principles of Church Union 1966. lbm 45-54 ingår kapitlet ”The Ministry ofthe Church. Betänkandet A plan of Union 1970 90ff innehåller som appendix 2 en form för vigning av - i följande ordning _ presbyterer, biskopar, diakoner. Ett första COCU-förslag uppgjordes utan medverkan av liturgisk expertis och blev på grund av den kraftiga kritiken omarbetat. White 1976 123. Den bearbetade formen publicerades 1970. Episkopalkyrkan deltog i projektliturgins utformning, General Convention beslöt 1970 delta i studiearbete kring den. Mitchell 1971 529. 73 Liturgihistorikern Massey Shepherd, som var involverad i COCU-projektets och episkopalkyrkans liturgikommissions arbete var jämte canon Jasper (ovan 76 n 28) anglikansk observatör i Andra vatikankonciliets arbete med liturgikonstitutionen. Eckerdal 1981 152 n l9.

Den anglikanska kyrkøgemenskapen 87

utifrån skilda kyrkliga perspektiv om vad ordination borde vara?” Det var i enlighet därmed man velat utforma vigningsordningens tre ritual: Rotade i BCP är dessa anglikanska liturgier. Samtidigt är det förhoppningen att de skall erkännas i första hand som kristna liturgier, avsedda för att förläna biskopars, prästers och diakoners uppdrag i Kristi ena, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrka.” Den ekumeniska intentionen för ett arbete i det antydda konkreta ekumeniska sammanhanget har i hög grad präglat liturgiförslaget. Det visar sig att förlagorna närmast varit CSl-liturgin 1958, dels i original, dels i den engelska anglikansk-metodistiska versionen 1968, vidare det restaurerade romersk-katolska pontifikalet 1968. Men förslaget till ”the Ordinal utgör inte en kompilation av dessa källor utan är en relativt utförligt motiverad ny, välgjuten enhet. Arbetsgrupp och liturgikommission förordade med andra ord att episkopalkyrkans konservativt bevarade BC Ptradition skulle förnyas tämligen radikaltf” Uppenbarligen ansågs lösningen övertygande. General Convention godkände 1970 att vigningsordningen brukades i liturgisk försöksverksamhet. Med endast marginella justeringar under den stegvisa antagningsprocessen har vigningsordningen införlivats med den också i övrigt genomgripande förnyade BCP/US 1979.82 Det har redan framgått att episkopalkyrkans vigningsliturgi till struktur och utformning hör till samma liturgiska familj som de redan behandlade liturgierna. En allmän presentation är därför överflödig. Det kan däremot vara värt att jämföra hur två anglikanska kyrkor genomfört reformen, särskilt som arbetet i episkopalkyrkan och Church of England skedde under likartade förutsättningar.” Strukturmässigt har episkopalkyrkan med CSI bevarat ett karakteristiskt BCP-drag. Redan i mässans inledning sker sålunda presentationen. Den innefattar en både muntlig och skriftlig lojalitetsförklaring mot kyrkans lära och författning. Presentationsavsnittet som helhet har också i USA restaurerats för att ge utrymme åt meninghetens bifall till vigning-

7” PBS 20 1970 34. Ibm 7ffintroduceras förslaget, ibm l9ffanges sådant man dragit särskild nytta av, ibm 40ff redovisas källor och litteratur. introduktionen är skriven av H B Porter enligt liturgikommissionens Coordinator, Malania 1975 158 n 4. Liturgins teologiska grunddrag behandlade i Porter 1972 69ff. 3” PBS 20 1970 33. Det nästan kanonistiska språkbruket i slutfallet bör återges: liturgierna är ”intended to confer the episcopate, priesthood and diaconate of Christ”s . . . Church. 3 lbm l7f och t ex 28f anläggs mycket kritiska synpunkter på BCP-traditionen. I Porter 1972 74f, 77 heter det att förslaget fört fram i ljuset sådant som var fragmentariskt eller inte alls uttryckt i BCP, vilken teologiskt sett rent av skiljer sig från normal anglikansk lära. 32Godkänd 1970 för treårig försöksverkamhet utan några inskränkningar (jfr Eckerdal 1981 153 med n 51 om initiationsordningen) omtryckt i Services for Trial Use 1971. Godkänd för försöksverksamhet även 1973-76 blev den sedan införd i det samlade BCP-förslaget i PBS 29 1976 för att via Proposed BCP 1977 slutligen intas i BCP/US 1979. Om antagningsproceduren Eckerdal 1981 156 med n 35, 37, 38. 33 Den engelska liturgikommissionen angav den amerikanska systerkyrkans förslag till ”Ordinal bland särskilt anlitade förlagor. Ovan 75f.

88 Den anglikanska kyrkogemenskapen SOU l985r48

en.“ Den anslutande litanian är en bearbetning av 1928 års version. Slutkollektan fungerar samtidigt som epistelkollekta. Allt som allt har man restaurerat en kyrkans allmänna förbön inför Ordets gudstjänst” med dess tre läsningar och predikan.” Nicaenum utgör övergången till vigningsavdelningen.” Den har samma struktur i BCP/US och ASB med det undantaget att det i USA inte är litanian utan i alla tre ritualen Veni creator eller Veni sancte Spiritus som utgör inledningen till tyst bön och vigningsbönen. Till skillnad från européerna har amerikanerna angett en investitur efter vigningshandlingen och överlämnande av helbibel men även andra symboler jämte korta tydningsord för resp uppdrag.” Till episkopalkyrkans särtradition hörde en angelägenhet om hela menighetens deltagande i vigningsliturgin?” Den saken är nu gemensam för hela den ekumeniska familjen av vigningsliturgier. Fortfarande finns dock några särdrag i episkopalkyrkans liturgi. Ett sådant är föreskriften att vigningskandidater skall presenteras var och en av ”en präst och en lekman och ytterligare personer om så önskas” för att markera en hela kyrkans vigningsbegäran.” En pendang utgör mottagandet efter vigningshandlingen. I anslutning till Pax utväxlas fridshälsningen mellan de nyvigda och så många som låter sig göras. Förmodligen praktiseras flera olika sätt för den hälsningen. Veterligen är det dock första gången

S* Varje kandidat presenteras (se nedan n 90) för biskopen, som i sin tur vänder sig till menigheten. Bevarat är att vigningshinder kan anmälas. Därpå ställs två frågor för vigningsbifall genom acklamationer. 1970 bevarades dock direktöversättningen av axioi: They are worthy”, upprepat with a loud voice several times. Motivering PBS 20 1970 23f. Försöksverksamhetens erfarenheter ledde till omformning. Price 1976 102. I den senare versionen, anknuten till CSI-liturgins form (ovan 7l n 9) övertogs och bearbetades lösningen i England (ovan 78 n 35). Också USA-formen illustrerar problemet att i egentlig mening översätta liturgiska element knutna till helt andra yttre förhållanden. 35 sammanfattande Kollektan, bönen för världen och kyrkan, ”that wonderful and sacred mystery”, kan följas av eller ersättas med de temporebönen. Normalt hålls allmän förbön också sist i Ordets gudstjänst. 36 Som i CSI- och ASB-liturgierna anges läsningar för resp ritual enligt CSl-metoden för urval. Särskilt epistlarna skall således ge bibliska prototyper för resp vigningsuppdrag. PBS 20 1970 25, cf Porter 1972 721. I prästvigningsritualet påpekas särskilt, att elder i bibelöversättningar skall bytas mot ”presbyter, ritualets term för präst. Ett eller två alternativ anges till resp läsning, som även kan utgöras av dagens texter. 37 Vid biskopsvigning följer Credo först efter blocket med frågor på uppmaningen till electus, ”chosen to be a guardian ofthe Churchs faith, to lead us in confessing that faith. 83 I episkopalkyrkans praxis ingick investitur och traditio instrumentorum (ovan n 73). Nu har de föreskrivits resp medgivits. I allmänna anvisningar ges regler om liturgisk dräkt och om överlämnande till biskop av ”ring, kräkla och mitra eller andra för uppdraget passande insignier”, till präst av ”redskap eller symboler”. Diakon berörs inte. Enkel ordning anges för att i förväg välsigna kläder och andra symboler för uppdraget. 59 Ovan 85. °° Lösningen fanns redan i PBS 20 1970. Mitchell l97l 533, 535 ansåg den vara en verklig vinst för att uttrycka att vigningstjänsten finns ”inom snarare än över gudsfolket. När COCU-Iiturgin l97O (n 77) av samma skäl angav att lekmän kunde delta i handpåläggningen måste det räknas till ett av den liturgins uppslag som förvisso är excentriska”.

i

Den anglikanska kyrkogemenskapen 89

som det blivit direkt föreskrivet att menigheten också gemensamt skall hälsa en nyvigd biskop genom att applådera. Tidigare exempel finns det däremot för att också låta kyrkklockorna ringa. Mycket gammal tradition ñnns för anvisningen, att den nyvigde biskopen efter att ha tagits emot ”nu kan bli eskorterad till biskopsstolen”, dvs intronisationen, likaså för att avsluta hela mässan med Te Deum.” Mellan BCP/US och ASB finns en likhet som beror på olikhet. Båda vigningsordningarna har enbart de tre klassiska vigningshandlingarna och inget ritual för diakonissvigning. Förklaringen är emellertid att episkopalkyrkan i USA år 1970 och 1976 resolverat att uppdrag såsom diakon resp präst och biskop kan ges åt såväl kvinnor som män. I konsekvens därmed har kyrkan upphävt 1889 års kyrkorättsliga särreglering om kvinnor som diakonissor. Kyrkorättsligt stadgas numera enbart om de inte könsbundna uppdragen som diakoner, präster och biskopar.” Kyrkans vigningsordning är följaktligen till för vigning av såväl manliga som kvinnliga kandidaten” Särskilt ritual för diakonissvigning har det med andra ord inte funnits utrymme för.” Däremot har det funnits behov av sådana accenter i ritualet för diakonvigning att uppdraget framstår som ett med egen karaktär. Liturgin har formats så att den åtminstone vetter även mot ett permanent diakonat. Det är i varje fall inte uteslutet såsom det var ännu i BCP/US 1928. Iakttagelserna för över till innehållsaspekter. I direkt anslutning till det nyss anförda kan konstateras att kollegialitetstanken uttrycks ungefär som i ASB vad gäller präster och biskopar. Diakonatets ”tjänst inom tjänarskapet” lämnas emellertid inte helt åt sidan utan behandlas på ungefär det romersk-katolska pontifikalets sätt. Karitativa och undervisande funktioner i uppdraget skall diakonen utöva ”direkt under din biskop”. I praktiken innebär det något helt annat än att enbart biträda prästen under vilken diakonen tjänar (ASB). Om biträdesuppgifter talas det också här: i liturgi och förkunnelse skall diakonen ”biträda biskopen och prästerna. Likaså heter det att biskopen som herde, liturg och förkunnare på olika sätt skall bära ett särskilt ansvar inte bara för prästerna utan också för ”diakonerna och alla andra som tjänar i kyrkan”. De tre vigningsuppdragen är sammanlänkade, närmare bestämt på det sättet att präster resp diakoner är relaterade till varandra och fr a på olika sätt knutna till biskopen, som i sin tur står i gemenskap med biskopskollegiet.

° Motivering i PBS 20 1970 23, 29f. Förslaget om klockringning ibm 60 har inte redigerats in i de slutliga anvisningarna i BCP/US 1979. Där har Te Deum-anvisningen vidgats till a hymn of praise. Om tradition för klockringning och Te Deum t ex nedan 196. 93 Hamilton-Montgomery 1975 innehåller vissa data, kommentarer och en del aktstycken om anglikanismens och särskilt episkopalkyrkans behandling av frågan om kvinnors behörighet till vigningstjänst. °3 Vigningsordningen, som enligt gammal amerikansk praxis i första hand räknar med vigning i lokalförsamling av endast en kandidat, markerari liturgisk text att pronomen för kandidaten skall skifta beroende på om kvinna eller man vigs till biskop etc. 94 Utrymme är en sak, behov en annan. Kyrkan har inte förbjudit en diakonissvigning som inte skall anses ge del i kyrkans vigningstjänst. Biskopar kan därför bruka ritual enligt den hundraåriga särskilda diakonissvigningstraditionen.

90 Den anglikanska kyrkogemenskapen

Vigningsuppdragens innehåll beskrivs på liknande sätt i den ekumeniska liturgiska familjens ritual. Kanske man kan säga att mönstret i den amerikanska liturgin närmar sig pontifikalets treledade schema med herde-, liturg- och förkunnelseaspekterna korresponderande mot Kristi trefaldiga sändningsuppdrag.” Mer än i ASB-liturgin blir det tydligt att triaden fulltonigt innefattas i biskopens uppdrag. Dessa anordningar för ordination är anordningar för en episkopal kyrka?” I det perspektivet var det naturligt att också placera ritualet för biskopsvigning först i vigningsordningen. Den omplaceringen motiverades emellertid lika mycket av önskan att bryta med föreställningen om tre vigningsgraderi en hierarkisk trappa.” . Det hör till saken att episkopalkyrkan har ett starkt anglokatolskt arv med en kyrko- och ämbetssyn som också den skulle kunna karakteriseras som en hierarkologi”.98 Det finns olika tecken på att en gudsfolkstankens ecklesiologi bröt genom just under de år liturgiarbetet pågick.” Ett intressant uttryck för omorienteringen finns i det omarbetade förordet till vigningsordningen. Ur den gamla upptakten om det trefaldiga ämbetet har följande inledningsfras bildats: De heliga skrifterna och de gamla kristna författarna gör det klart, att det från apostlarnas tid har funnits skilda tjänster i kyrkan”. Först därefter talas om de tre för kyrkan karakteristiska vigningstjänsterna, ”en gåva från Gud som är till för att nära hans folk och förkunna hans evangelium överallt”. Vigning av dem som

Gud kallat sker, heter det nu, genom högtidlig (solemn) bön och episko-

pal handpåläggning”. Eftersom vigningstjänsterna inte är konfessionell egendom utan hör till Guds kyrka måste vigningssättet också i episkopalkyrkan vara ett ”sådant som av det kristna folket har varit och är mest allmänt erkänt som det lämpliga. Efter den grundsynen har vigningsliturgin som helhet präglats. Det är tydligt att ”episkopal handpåläggning” inte längre är en isolerad rit varigenom biskopen med sin vigningsformel förlänar Vigning. Handlingen är ett led i kyrkans vigningsbön. Vid utformningen av vigningshandlingen i snäv mening (”consecration) är det lätt att se att episkopalkyrkans liturgi också i detta är närmast jämförbar med pontiñkalets utformning.

95 Ovan 39. °° Price 1976 101. 97 Mitchell 1971 532f. 93 Ovan 2l. 99 PBS 20 1970 har en kommentar, som i vissa resonemang och uttryckssätt klingar på klassiskt anglokatolskt sätt. De troendes konungsliga prästadöme berörs enbart i inledningsfrasen, ett graderat ämbete utgjorde gudomlig ordning som kanaler för Guds nåd etc. Kommentarteologin sammanföll inte med liturgiförslagets, där vigningstjänsterna hörde hemma ”inom snarare än över gudsfolket. Mitchell 1971 533. Liturgikommissionens presentation av det slutliga förslaget genom Price 1976 99ff inleddes med en exposé över de många olika tjänsterna i hela gudsfolket”, där envar är kallad ”att representera Kristus och hans kyrka. Kristusrepresentationstanken i den anglokatolska ämbetsteologin har knutits till hela gudsfolket. Det har skett helt enligt den 1976 reviderade katekesen, intagen i BCP/ US 1979. Liturgikommissionens ”Coordinator” polemiserade mot vad han ansåg vara rigid anglokatolsk syn på apostolicitet enligt vilken denna skulle vara garanterad genom det historiska episkopatets länksystem. Malania 1975 153ff.

Den anglikanska 91 kyrkogemenskapen

Också episkopalkyrkan har för biskopsvigning använt Hippolytosliturgin som källa för vigningsbönen. Motiveringen var att denna är den äldsta kända” vigningsbönen och att det därtill är ”överensstämmande med anglikansk lära, att vigning sker genom händers påläggning och bön”. De båda argumenten har tydligen haft tyngd nog för att också i denna kyrka vinna förtroende för en radikalt förändrad uppfattning om det för vigningen konstitutiva? På samma sätt som vid biskopsvigning fick de på HCP-traditionen omformade bönerna för präst- och diakonvigning ett längre epiklesparti

att be under episkopal handpåläggningW Till skillnad från CSI- och i

viss mån även ASB-liturgin framhäver denna att Gud är den verklige ordinatorn och konsekratorn (CSI-förordet). En i de tre epiklesavsnitten gemensam nyckelformulering är att Gud skall sända sin Ande och “make (göra)” kandidaten till biskop etc. ”Make” är en klassisk synonym till ”ordain”. På en central punkt framhävs därmed att trefalden av vigningstjänster alltid är ”en gåva från Gud”. De har inte bara i begynnelsen blivit deponerade för att sedan förmedlas genom det historiska episkopatet. Vigningen är en Guds handling som svar på kyrkans troshandling,

genom högtidlig bön och episkopal handpåläggning.

2.3.4 Anglikansk väg från förlâningsakt till kyrkans bönehandling

Det är hög tid att sammanfatta utvecklingslinjerna inom den anglikanska

kyrkogemenskapen. Med skäl kan invändas att de här redovisade konkreta uttrycken för den traditionsgivna vigningsordningens förnyelse enbart utgörs av en indisk, en europeisk och en nordamerikansk vigningsliturgi. Den invändningen avvisas inte genom att tillägga ytterligare enskilda exempel. Likafullt skall två sådana lämnas med påståendet att den ena vigningsordningen får uppfattas som typisk, den andra otypisk för nutida anglikanska kyrkor.

Den anglikanska kyrkan i Canada (Anglican Church of Canada) hade

redan 1918 antagit en egen BCP, som i enskildheter hade påtagliga för-

ändringar. Vigningsordningen blev dock här som eljest i huvudsak in-

Price 1976 l02f. Det nämndes att bönen nu också är i bruk i den romerskkatolska kyrkan”. Om bönen och H B Porter ovan 86 n 75. 2 Price 1976 102: eftersom bön utgör bärande element i den gamla kyrkans vigningsliturgi och därtill i nattvardsliturgin finns det inget skäl förmoda, att denna form är på något sätt bristfällig (defective). 3 Påfallande är anpassningen snarare till den apostoliska konstitutionen om 1968 års pontifikaleliturgi än själva liturgin vad gäller den för vigningen avgörande sakramentsformen (ovan 40f). l BCP/ US 1979 anger allmänna anvisningar texten till ritualens epiklesparti, vilket alltså skall uppfattas som sakramentsform. 1 ritualen utmärker regianvisningar resp parti. Det kan tillfogas att BCP/US till skillnad från ASB 1980 ger föreskrifter om conconsecratorer, deltagandei epiklesrecitationen - en lösning som mot liturgikernas önskan genomdrevsi 1968 års pontiñkale (ovan 41 med n 65-66).

92 Den anglikanska kyrkogemenskapen

taktf* 1982 åter antog General Synod An Alternative Ordinal som utgör ytterligare en medlem i den ekumeniska liturgiska familjen. Det är naturligt att den i långa stycken är identisk med liturgin för episkopalkyrkan i USA, ty det fanns en samverkan mellan systerkyrkornas liturgikommissioner. En del avvikelser finns dock. På sådana punkter har canadensarna i huvudsak stannat för den engelska liturgikommissionens lösningar.5 På en del av punkterna kan man misstänka att den mer låg- än högkyrkligt präglade kyrkan norr om sjöarna av sådana skäl föredragit den engelska versionen. Ordningen som helhet ger sammanfattningsvis också den uttryck åt den grundsynen att vigningen är en kyrkans troshandling genom bön och handpåläggning. .Även om liturgierna inte är uniforma, representerar de en enhet i grunduppfattningen om vigningen och om nödvändiga konsekvenser för liturgiutformningen. Den helt avvikande liturgin är 1978 antagen såsom alternativ till BCP 1662 för den australiensiska anglikanska kyrkan. Reorganiserad antogs 1962 en ny konstitution och ännu i denna bär kyrkan det officiella nam-

net The Church of England in Australia. När det liturgiska reformarbetet

efter halvtannat decennium avkastade An Australian Prayer Book var denna genomgående mycket nära ansluten till BCP 1662, även om det finns avsnitt där man funnit skäl att närma sig engelska lösningar på vägen till ASB 1980.6 För ordinationsordningens vidkommande inskränktes revisionen emellertid till en försiktig språklig Översyn, tillägg av några bibliska läsningar och medgivandet att utelämna litanian? Bundenheten vid den traditionsgivna BCP 1662 är remarkabel. Det finns inte något som tyder på annat än att denna liturgirevision utgör ett anglikanskt undantag. På några få decennier har den dittills orubbade anglikanska vigningsordningen blivit indragen i ett radikalt förnyelse- eller restaureringsarbete. Så som saken återspeglats i kyrkogemenskapens biskopskonferens utgjorde vigningsordningen ännu år 1958 ett reservat i det eljest anbefallda liturgiska förnyelsearbetet. Sedan dess har de börjat omdanas som en konsekvens av omorienteringen i synen på kyrkan och därmed på vig-

4 Cuming 1969 241, Eckerdal 1981 148. l BCP/Canada 1918 övertogs från det pågående engelska revisionsarbetet särskild bön före biskopens ämbetsförläning även vid diakonvigning (ovan 65). Veterligen för första gången i anglikanska kyrkor infördes särskild prefation för vigningsmässans nattvardsliturgi. En nyhet var ett installationsritual (cf nedan 93). 5 An Alternative Ordinal 1982. Till egenproduktionen hörde ett litaniealternativ (Form A ibm 37ff). Man förtecknade även (ibm 421) olika engelskspråkiga versioner av Veni creator resp Veni sancte Spiritus. Såväl investitur som traditio instrumentorum (kalk och paten för präst, kräkla för biskop) med tydningsord är föreskrivna. Som appendix meddelas perikoplista, som utgör en sammanställning av de engelska och amerikanska serierna. Från England har de tre vigningsbönerna övertagits inkl epiklesformuleringen enligt 1977 års förslag (wh0m we. . . ordain, ovan 79). ° Eckerdal 1981 147, 149 n 8. An Australian Prayer Book 1978 innehåller även en redogörelse för reformarbetet och bokens auktorisering. 7 Språkreformen är en mycket försiktig you-reform. De gamla bibliska läsningarna har kompletterats med GT-texter men även några alternativ för epistel- och evangelieläsningarna. De nytillkomna texterna tycks valda för att bibliskt legitimera resp uppdragstyp.

Den 93

anglikanska kyrkogemenskapen

ningstjänsterna. Just troheten mot ”andan och grundtonen (spirit and tenor)” i BCP har tvingat fram förändringarna. Mer eller mindre uttalat har förnyelsemönstren hämtats från gamla kyrkan, före de konfessionel- 1a uppspaltningarna. Karakteristisk är den ekumeniska prägeln på förnyelsearbetet. Det är ett symboliskt historiskt faktum att modellordningen utgjorts av CSI-liturgin som formats för att uttrycka och främja kyrkoenhet. Vigningstjänsternas liturgier till tjänst för kyrkans enhet har alla det gemensamt att vigningen uppfattas som en Guds kyrkas troshandling, där centrum utgörs av bön och handpåläggning.

2.4 Anglikanska

installationshandlingar

Till skillnad från andra evangeliska innekyrkors gudstjänstordningar

höll BCP 1549-1662 inga ritual för installationshandlingar. I England

är förhållandet alltjämt detsamma. Inga sådana ritual finns i ASB 1980. Annorlunda är det i andra anglikanska kyrkor. I BCP/US 1797 fanns ingen men redan 1804 fastställde General Convention en liturgisk ordning för installation av försam1ingspräst,i Canadas BCP 1918 tillkom en sådan osvf* Saken förtjänar någon uppmärksamhet. I Englandñnns alltså ingen fastställd liturgisk ordning för installation. Fastställd är däremot en rättslig ordning, som in i nutiden bevarat sin medeltida feodala karaktär. När en kommission år 1947 framlade ett förslag för att för första gången inom två pärmar samla och justera gällande kyrkolagstiftning för Church of England vidarefördes i detta avseende den ordning som dittills gällt enligt ”inhemsk kanonisk rätt”.° Tillsättningsproceduren för en församlingstjänst kulminerar enligt denna ordning i tvâ helt olika led enligt följande. Enligt rättsordningen kallar patronus präst men det tillkommer bisko- - pen som även kan vara patronus att såsom stiftschef legitimera kallelsen. Prästen fick uppsöka biskopen i stiftsstaden för att efter trohetsförpliktelser ta emot fullmakten på tjänsten (”instituti0n”). Ärkediakonen - närmast motsvarande stiftssekreterare skulle därefter med prästen bege sig till församlingen för att övervaka att sådant som hörde till tjänsten (kyrka, prästgård etc) var i gott skick och överlåts till prästens lagliga dispositionsrätt (induction”). l 1947 års lagförslag anges den symboliska formen för överlåtelsehandlingen på följande sätt: När ärkediakonen utför introduktionen (”makes the induction) skall han fatta introducendus vid handen och lägga den på kyrkdörrens nyckel eller ringvred, eller, om det inte finns någon nyckel och det inte hör någon ring till dörren eller om kyrkan ligger i ruiner, på något ställe på kyrkmuren eller kyrkogården och samtidigt säga introduktionsorden. Därefter skall prästen som har blivit introdu-

3 Ritualen i McGarvey 1895 resp BCP/Canada 1918. ° The Canon Law of the Church of England . . . Report . . . 1947, citatet ibm 48, återgivet efter Edmund Gibson, som 1713 utgav ett standardverk såsom samling av gällande rätt, ibm 551. - För det följande ibm 150ff, förslagen enligt gällande rätt till canons 51-52, Of Admission and Institution resp ”Of lnduction.

94 Den

anglikanska kyrkogemenskapen

cerad ringa i kyrkklockan för att göra sin introduktion offentlig och känd för folket.” Det har förmodligen funnits flera motiv till att den rättsliga akten i lokalförsamlingen i Church of England har utvecklats till en särskild gudstjänstform. Under 1800-talet började också den rättsliga förläningsakten i stiftsstaden att flytta ut till församlingen. l planerna på BCP-tillägg vid sekelskiftet 18-1900 ingick också tanken på en gemensam liturgisk ordning för installationshandlingen. Något sådant tillägg kom aldrig till stånd men en i huvdsak gemensam liturgi har dock praktiserats i de cirka fyrtio engelska stiften. Otvivelaktigt har det mycket berott på att det funnits vitt spridda handledningar med liturgiska ordningar för olika handlingar av stiftskaraktär, installation, diakonissvigning, kyrkoinvigning etc.” Den ordning som utvecklats har följande huvuddrag.” Färläningsakten, utflyttad från stiftsstaden, sker inför menigheten i det att prästen efter avlagda löften knäfaller inför biskopen och fattar om fullmaktshandlingens sigill, varvid biskopen uttalar utnämningsorden: ”Tag emot vården av de själar som är både dina och mina. I Faderns . fi” Introduktionshandlingen fortsätter under ärkediakonens ledning” och slutar med prästens klockringning klocksträngen finns som regel i kyrkorummet. Det tredje ledet är besittningstagandet, då biskop, ärkediakon, prost, kyrkorådsrepresentanter och den nye prästen går i till olika stationeri - ambon, altare etc procession kyrkan dopfunten, där bibelord läses och löften avges anknytande till resp föremåls funktion.” Aktens avslutning utgörs av biskopens installationstal, förbön för prästen, av honom och sedan av hela menigheten. välsignelsen Den nu beskrivna ordningen, som med vissa jämkningar är rekommenderad för introduktion även av andra präster än kyrkoherdar, är en högtidligt utformad rättsakt enligt det feodala mönstret. De olika leden har blivit interfolierade med bön och psalmsång. Huvudkällan är prästvigningsritualet. Så t ex inleds förläningsriten med Veni creator Spiritus och biskopens tal slutar med prästvigningens kollekta efter nattvardsfirandet. Församlingens roll inskränks till att delta i sång och böneackla-

° Ibm l53. Ärkediakonen kan uppdra åt en präst att fungera såsom ersättare. Lloyd 1973 4f. Ang HCP-tillägg ovan 61. Z En sådan är Hunter 1965 med den betecknande titeln ”A Diocesan Service Book”. Lesslie S Hunter var biskop i Sheffield 1939-62. Han betecknar sig själv enbart som utgivare och hänvisar direkt till traditionen från The Oxford Diocesan Service Book 1921 och en motsvarande för Southwarkstiftet (London) 1932. 3 Framställningen bygger på Lloyd 1973 4f, Hunter 1965 l9ff samt Diocese of London, Form of Service. . .at the Institution and Induction . . . Den sistnämnda saknar tryckår men kunde inhandlas i Church House Book Shop, London, år 1983, dvs var då en aktuell försäljningsartikel. 4 Citerat från Londonordningen. Motsvarande har fått följande stenstil i Hunter 1965 23: Receive your cure my care. In the name of the Father . . 5 Formeln ibm 24 ”By virtue of this mandate [ = biskopens introduktionsuppdrag] l do induct you into the real, actual, and corporeal possession of the Church of. . . with all the rights, profits, and appurtenances thereof”. ° T ex ibm 24f vid dopfunten: ärkediakonen läser Matt 28:18 -20; biskopen uppmanar prästen att svara för dop, dopundervisning och förberedelsen för den episkopala konfirmationen; och prästen lovar att så göra.

Den 95

anglikanska kyrkogemenskapen

mationer samt att genom kyrkvärdarna lämna prästen och kyrknyckel inventarieförteckningar. Även om den beskrivna ordningen praktiserats in i nutiden finns numera strävanden att bryta med det nedärvda mönstret. De strävandena tycks gå ut på att låta de legala leden i tillsättningsproceduren föregå en liturgiskt firad församlingshögtid, där prästen blir introducerad i menigheten och mottagen av denna, varpå de gemensamt firar mässan. Även om ett visst motstånd tydligen funnits främst hos biskopama,” är det en kvalificerad gissning att den typen av omvandling har framtiden för sig. Otvivelaktigt är strävandena ett av flera uttryck för en omorientering i kyrko- och församlingssynen, där vigningstjänster relateras till de många tjänsterna i gudsfolket för att tjäna Herren i hans kyrka och värld. I USA intogs installationsordning som sagt redan l804 i episkopalkyrkans BCP. Ritualet ingick i både 1892 och l928 års upplagor i oförändrat skick på ett signifikant undantag när.” Ursprungligen knöts akten till söndagens ottesång (Morning Prayer) varefter den mässa följde, där den nyinstallerade ”utdelar nattvarden till sin församling”. Sedan l928 kunde emellertid handlingen alternativt knytas direkt till mässan. Det är historiskt berättigat att jämföra med den engelska ordningen. I det perspektivet kan man säga att de rättsliga leden föregår inställelsehandlingen redan 1804. Sedan fullmakten upplästs tas prästen emot av församlingen genom en kyrkvärld. ”Till tecken därpå lämnar kyrkvärden kyrkans nyckel till prästen som tar emot ”panten och ”lovar att vara en trogen herde över er, i Faderns . . . namn. Efter bön tar installator emot prästen ”innanför altarringen” och lämnar honom bibeln, BCP och kyrkolagen med uppmaningen att låta dessa forma pastoralvården. Efter böner om Guds nåd och bistånd åt präst och församlingsbor” och välsignelse av prästen skall denne ”bära fram böner för sig själv” - om man så vill är det prästlöftena i böneform och leda en förbön om fred och endräkt varpå inträdespredikan hålls. Tidigare har noterats att det redan i episkopalkyrkans äldsta vigningsordning fanns en strävan att ge liturgiskt uttryck åt hela menighetens deltagande, en tradition som förstärkts i BCP/ US 1979.” Motsvarande gäller om installationshandlingen. Från början var den en introduktionsoch mottagningshandling i lokalförsamlingen. Det draget har bevarats men i två avseenden har ordningen förändrats i BCP/ US. Förändringarna gäller den liturgiska utformningen och användningsområdet. Bådadera skall beröras i tur och ordning. Eftersom installationen är en handling som angår hela gudsfolket i

7 Lloyd 1973 3, 8ff. - Ett uttryck för att mönstret för närvarande är under förändring är att ceremonialet för biskopar (ovan 80 n 48) inte lämnar några anvisningar på grund av mångfalden av stiftsformer”. Episcopal Services 1980 26. “i Om dessa ovan 84f. 9 Den första utgör det enda inlånet från prästvigningsritualet: slutkollektan efter nattvardsfirandet, riktad till Fadern. Den andra kollektan är riktad till Sonen, åberopande hans löfte (Matt 28:20) att alltid ”vara med dina tjänare i den apostoliska successionen(sic!). Den tredje bönen riktas till Anden med petitionen: besök, ber vi, din församling med din kärlek och nåd”. 2° Ovan 85, 88f.

96 Den

anglikanska kyrkogemenskapen v

motiverar detta att handlingen sker i mässan; det var lokalförsamlingen huvudsaken i liturgikommissionens revisionsförslag 1959.3 Det var en självklarhet som inte ens motiverades i liturgikommissionens huvudföringår i BCP/US 1979.23 Här inleds mässan med slag 1976, som numera introduktionen. Kyrkoherden presenteras av kyrkvärdarna och efter att ha läst eller återgett fullmakten riktar biskopen (eller ställföreträdare) frågor till såväl präst som församling om villigheten att gå in i uppgiften På förbön i litanieform för kyrka, tjänst resp ta emot och stödja prästen. och uppgifter följer Ordets gudstjänst med inträdespredikan. Efter denna följer mottagandet genom en serie symbolhandlingar. Församlingsrepresentanter turas om att lämna kyrknyckel, bibel, liturgi, olivolja, bröd, vin etc - fler eller färre ting - med anknytande tydningsord, tex till bibeln: ”Var bland oss som förkunnare. Till serien hör intressant nog att en representant för stiftets präster genom symbolhandling välkomnar som en i stiftsprästerskapet. Sviten slutar med att biskopen skall prästen lämna en kanna vatten med 0rd som anger såväl prästens som biskopens roll i församlingen och samtidigt är uttryck för kontinuitet med den medeltida förläningsriten: ”Tag detta vatten och hjälp mig att döpa i Kristi

namn?” Allt detta sker på platsen för mässans ofertorium och är ett

för självframbärandets offer samtidigt som t ex bröd och vin för uttryck nattvardsñrandet bärs fram. Med applåder och fridshälsning i ord och fortsätter mässñrandet. Liturgiskt har introduktions- och mothandling tagningshandlingen integrerats med mässordningen. Den andra och minst lika intressanta förändringen är att handlingens vidgats avsevärt. Enligt ritualets inledande allmänanvändningsområde na anvisningar är handlingen avsedd att brukas när församlingen får ny eller annan präst, diakon eller ”lekman” på särskild befattkyrkoherde Vederbörande introduceras och tas emot enligt en ordning som ning. anpassas allt efter uppdragstyp. Såväl denna vidgning som handlingens karaktär har liturgikommissionen sökt fånga in i den nya benämningen Celebration of a new ministry”. Den ersätter den gamla rubriken ”Institution of Ministers”. Rubrikförändringen demonstrerar den förskjutning i grundsynen på kyrka och tjänst som skett och kommit till uttryck under

1970-talets revisionsarbete ifråga om vigningshandlingarna? Kyrkans

och de Vigda tjänarna utesluter inte andra tjänster och vigningstjänst tjänare men syftar till att gudsfolket som helhet skall rustas för att såsom ministers” utöva den ”ministry som kyrkan är till för. Det perspektivet lyftes också fram som liturgikommissionens motivering för nyordningen.”

3 pá l970-talet Återgett efter Lloyd 1973 4. Förslaget har liturgikommissionen förbigátt med tystnad. 22 Ritualet infört i Draft Proposed BCP 1976. 33Cf ovan med n l4. Denna återklang av den gamla förläningsformeln fanns inte med i denna eller liknande form i ritualen 1804-1928 utan har införts först i förslaget 1976 (n 22). Det är ett uttryck för den starka tonvikten på biskopen som stiftets ”chief pastor (ovan 90). Enligt liturgikommissionens kommentar blir Detta är uppgifter i lokalförsamlingen delegerade av biskopen till medhjälpare. ”lämpligt och nödvändigt men det är fråga om delegation. Price 1976 l0l. 24Ovan 90 med n 99. 15 Price 1976 107 med 99ff, ef även 44f.

SOU l985:48 Den 97

anglikanska kyrkogemenskapen

När det gäller den liturgiska utformningen kan kommentaren inskränkas till en huvudsynpunkt. Det är uppenbart att 1979 års liturgi bygger på och utvecklar drag som funnits i ordningen alltsedan 1804. Det är tydligt ;ut (präst-wigningsritualet inte varit den liturgiska förlagan och källan. lntroduktions- och mottagningshandlingen har som sådan haft en egen efter vilken formats. l stället profil liturgin för att peka på en förlaga skulle man kunna tala om en intressant parallell utveckling. Kyrkoinvigningstraditionen från l799 har via liturgikommissionens förslag l976 fått en utformning i BC P/US l979 som innebär att kyrkans hus tas i bruk som rum för kyrkans folk. Parallellen är påfallande tydlig. Såväl kyrkotjänare som kyrkorum kommer till sin rätt och tas i anspråk i det att kyrkan manifesteras som Guds folk genom att gemensamt ñra gudstjänst.

2° Frågor om kyrkoinvigning behandlas i Andrén 1985.

7-Svenska kyrkans gudstjänst

3 Metodismen

3.1 John Wesleys ordinationer och ordinationsliturgi

För John Wesley (1703-1791) var metodismen en fromhetsinriktning inom anglikanska kyrkan med sikte på personlig helgelse och socialt engagemang . Metodister skulle lojalt och intensivt delta i församlingens gudstjänstliv, ty Church of England var ”den mest skriftenliga nationali världen” och förmodligen fanns ingen kyrkan liturgi i världen, vare sig på klassiskt eller modernt språk, som andas mer helgjuten, skrifttrogen och sund fromhet än BCP. Den inställningen till trots bidrog prästen i Oxford själv väsentligt till att metodismen blev ett nytt samfund med en egen liturgi. Konkret kan man peka på två åtgärder 1784 i syfte att bistå metodister i Amerika, som var utan tillgång till anglikanskt gudstjänstliv. Den närmsta är densamma bakgrunden som för episkopalkyrkan i USA. Kyrkoledningen och närmast den för ”kolonierna” bisansvarige kopen i Londons stift vägrade villfara önskemål om präster och biskopar i den upproriska kolonin. 1784, samma år som episkopalkyrkans förste biskop fick sin vigning inte i England utan i Skottland] ansåg Wesley att nödläget krävde handling. Med två präster som assistenter vigde han själv två amerikanska lekmannapredikanter till ”äldste för Amerika. Påföljande dag ”avskilde (set apart)” han den amerikanske anglikanske prästen Thomas Coke till superintendent” och denne ñck vid vigningen lova att svara för ordinationer i Amerika. Hemkommen vigde Coke ganska omgående en superintendentkollega, den i nordamerikansk metodism nästan legendariske Francis Asbury.3 Wesley och för delen också Asbury har deklarerat att talet om apostolisk succession genom ett episkopat i obruten vigningsföljd är en fabel.4 Den bedömningen var allmängods i lågkyrkliga anglikanska kretsar. Den anglikanske prästen John Wesley, som enligt instruktionen för sin tjänst hade rätt att predika överallt (ius praedicandi ubique), ansåg sig handla irreguljärt men likväl som en god kyrkans son när han ordinerade. Må alla människor veta att jag, John Wesley, anser mig vara kallad genom Guds försyn att, i denna tid, avskilja (set part) några personer

Citat ur förordet till 1784 års liturgi (nedan n 6), cf Eckerdal 1981 161. 3 Ovan 84. 3 Hardon 1969 273f, Outler 1970 lllff, Ahlstroem 1975 l 4501”. 4 Outler 1970 lIO, ll2.

100 Metodismen

för ämbetets uppgifter i Amerika”. Såsom präst hade han enligt Skriftens vittnesbörd och enligt gammalkyrklig praxis i Alexandria rätten att viga? När kyrkoledningen svek krävdes den irreguljära nödlösningen för att under de irreguljära nordamerikanska förhållandena skapa god kyrklig ordning. För den goda ordningen behövdes vigda tjänare men också en liturgi. När de nyvigda seglade äter till Amerika hade de med sig en av Wesley liturgi: ”Söndagsgudstjänsten för metodisterna i ombesörjd nytryckt Nordamerika/jämte gudstjänster för särskilda tillfällen“.“ 1784 års liturgi är helt enkelt ett utdrag ur BCP 1662, den bästa av alla liturgier. Uppskattningen gällde uppenbarligen tämligen oreserverat också vigningsordningen som övertagits nästan ograverad. Här som i övrigt har dock en del uteslutningar skett. Somliga har dikterats av de annorlunda samhällsförhällandena, t ex strykningen av trohetsed till kung och ärkebiskop. De flesta alternativa bibelläsningarna har fått falla, förmodligen såsom Några ändringar har en puritansk teologisk tendens. ”Diaöverflödiga. kon var ett användbart uttryck men präst (priest/priesthood)” och ”biskop” var belastade termer som bytts ut mot ”äldste (elder)” resp superintendent. Att superintendent-/ biskopsämbetet inte är artskilt från ä1dste-/ prästämbetet enligt puritansk tradition och Wesleys uppfattning har nyss framgått. I liturgin tycks den inställningen vara markerad i anvisningen att äldste deltar som assistenter också vid en superintendents vigning. Denna handling har enligt samma tradition blivit kallad ordination, inte ”consecration” såsom i den BCP som rymde den episkopala vigningssuccessionens ”fabel”. Såsom ett uttryck för puritansk bibelsyn kan man uppfatta uteslutningen av trohetslöften mot kyrkans ordning och fr a Credo, likaså strykningen av bibelstället (Joh 20:19 ff) om andemeddelelsen och nyckelmakten både som skriftläsning och som del av vigningsformeln vid äldstevigningi En dogmatisk tendens kan alltså skönjas i redaktionen. Likafullt var det i allt väsentligt den anglikanska vigningsordningen Wesley testamenterade till den nordamerikanska metodismen. Den togs med all sannolikhet i bruk första gången vid Wesleys äldste- och superintendentvigningar, andra gången när Coke vigde Asburyf* Av särskilt intresse är superintendentfrågan. Superintendenten är föreskriven som ordinator för de tre vigningstyperna. Enligt ritualet är den metodistiske superintendentens

5 Ibm l08f, Hardon 1969 273f. ° Citatet är titeln på Sunday Service 1784. I denna undersökning har brukats omtrycket London 1825. I detta har titelns in Northamerica strukits (se nedan). 7 I äldstevigningsformeln ströks nyckelmaktsordet (Joh 20:23) till förmån för And be thou a faithful dispenser of the Word of God and of his holy sacraments; in the name of the Father .. .. Högst anmärkningsvärt år att förra delen (Joh 20:22b) eller den starkt omstridda Accipe Spiritum sanctum-formeln (ovan SSf) bevarades intakt; kritiken därav var fast puritansk tradition. I liturgin 1784 ingick även Wesleys bearbetning av de 39 artiklarna (ovan 61). I dessa är bl a art 8 om de tre gammalkyrkliga symbola struken. 3 Liturgins förord är daterat Bristol 9 sept. Den l sept beslöt sig Wesley för ordina- tionshandlingarna, som skedde några dagar senare enligt Ahlstroem 1975 l 450 olika uppgifter om vigningsdagarna förekommer. Det är ett rimligt antagande att Wesley vid vigningarna brukade den ordning han samtidigt lät trycka.

M etodismen 101

uppdrag detsamma som den anglikanske biskopens. Benämningen är ny, uteslutna är lojalitetsförklaringarna, såsom regeln om minst två biskopar assistenter har ändrats till ett obestämt antal äldsteassistenter. Sättet för vigning av superintendent”, som ritualtiteln lyder, är eljest i enlighet med BCP. Trots traditionell puritansk kritik av vigningsformeln emot (”Tag den helige Ande . . .”) är denna oförändrad, med bevarad hänvisning till nådegåvan ”genom våra händers päläggning. Wesleys liturgi och hans handlande ger otvetydigt uttryck åt uppfattningen att superintendent liksom äldste skall vigas till sitt uppdrag? Det finns heller ingenting som tyder på att han själv skulle ha uppfattat sitt agerande såsom kyrkosplittrande. De utförda vigningarna och vigningsordningen som sådan kan tvärtom anses vittna om vilja att bevara bästa (stats)kyrkliga ordning och den bästa bland liturgier.

3.2 Från till auktorisation

vigningshandling kyrklig av

redan kallade

3.2.1 Ordinationsordning i amerikansk metodism episkopal

1 784 - 1964

Wesley ville förbli andlig ledare även för USA-ñlialen med de av honom utsedda superintendenterna som mellanhänder, Coke som han vigde och Asbury som han utpekade. Den sistnämnde var emellertid främmande för band med England och anglikanska kyrkan. Wesley såg han som lärofader men inte som generalsuperintendent för en självständig amerikansk metodism. ”Julkonferensen” 1784 antog konstitutionen för The Methodist Episcopal Church. Samtidigt vigdes Asbury till superintendent efter val, inte Wesleys utan konferensens eget. Detta skedde faktiskt genom att han av Coke med prästerliga assistenter i tur och ordning vigdes till diakon, äldste och slutligen superintendent.” I nära anslutning till Wesleys riktlinjer fullbordades året därpå kyrkoordningen (Discipli-

ne) i vilken ordinationsordningen ingick såsom ett av kyrkans grunddo-

kument. I likhet med den anglikanska episkopalkyrkan i USA har metodistkyrkan in i nutiden räknat ordinationsordningen till grunddokumenten. Men vigningsordningen har successivt förändrats av generalkonferensen, särskilt åren 1792, 1864 och 1916.” Redan 1792 - året efter Wesleys död - återinfördes begreppet biskop, 1864 ”konsekration” istället för

9 1 Wesleys redaktion av de 39 artiklarna (n 7) ströks art 23 (= CA 14) om laglig kallelse för offentlig förkunnelse och sakramentsutdelning, art 26 (ung = CA 8) om nådemedlens kraft även om tjänarna är ovärdiga - både strykningarna i linje med puritansk tradition. Även art 36 om vigningsordningen (ovan 61) ströks, vilket inte innebar att Wesley tog avstånd från saken. Hans agerande vittnar om motsatsen. 9 Hardon 1969 274, Outler 1970 lllf, Ahlstroem 1975 l 450f. De etappvisa vigningarna är anmärkningsvärda. De kan ha berott på övertygelsen att den ordningen krävdes. De kan också ha praktiserats för att förebygga påståenden om att Asbury inte skulle vara rätt vigd. Hardon 1969 274. 3 För detta och det följande Outler 1970 1l3ff.

102 Metodismen

biskops ordination. Återigen syftade det sistnämnda terminologiskiftet

till nu att göra front mot den anglikanska synen på biskopsämbetet, såsom den utvecklades i den anglokatolska rörelsen inom episkopalkyrkan.” 1884 rycktes för säkerhets skull in en deklaration, att biskopskonsekrationen ”inte skall förstås som en vigning (ordination) till ett högre stånd (order) inom det kristna ämbetet. . ., över de äldstes”. Biskopen som en äldste med speciellt uppdrag för vilket skulle uppfattas, tydligen, han fick kyrklig auktorisation genom ”en högtidlig och passande konsekration. Andra ändringar, särskilt 1864 och 1916, gick ut på att eliminera skillnader mellan diakon och äldste. Diakonen hade ingen lägre vigoch inte var det enbart på äldstedelegation som han kunde ningsgrad döpa etc. Vid de olika bevisades lärofadern den troheten att de i ändringarna stor utsträckning skedde enligt hans reduktionsmetod.” Steg för steg utmönstrades särskiljande uttryckssätt, varför diakon, äldste och biskop tenderade att bli blott tre olika benämningar för samma uppdrag. Enligt reduktionsmetoden uteslöts litanian 1792. 1864 bekräftades att hela mässan blivit utesluten. Kvar fanns en separat vigningsakt, praktiserad under konferenserna.” Tyngdpunkten kom alltmer att falla på löften och vigningsformel.” Vigningsformelns imperativ (”Tag emot helig Ande . . .) förvandlades redan 1792 till en tillönskan. Ytterligare förändskulle uppfattas som en kyrklig aukringar 1864 betydde att handlingen torisation av dem som redan i förväg ägde gudomlig kallelse.” blev otvivelaktigt väsentligt förändrad i ett ameri- Vigningsordningen kanskt l800-tal med en kraftig, tidvis våldsam expansion för metodismen. Från att 1784 ha varit en obetydlig minoritet växte den så starkt att den ett sekel senare var den utan all jämförelse största konfessionen i USA. Till utvecklingen hörde en ovanligt diger serie kyrkosplittringar från första början. Det mest karakteristiska är likväl att mycket av metodistisk profil och av kyrkokaraktär upplöstes i en strategi med inriktning (”camp meetings). Ryggraden blev en resande på väckelsekampanjer icke ortsbundna ordinerade i predikantkår och de av princip pastorerna det ambulerande ämbetet (the intinerant minestry). I denna amerikanska kristendomstyp reducerades gudstjänstlivet till möten kring predikanter.” 3 Ovan 100 samt 90. 4 De skriftlektioner och kollektor som angetts för att brukas på resp plats i mässans ordning blev således en serie direkt på varandra följande led i ”the Ritual 1864. 5 Då litanian ströks 1792, fick dess slutkollekta stå kvar. Vid diakonvigning utmed formel. gjorde detta den enda bönen; löftesfrågor följdes av handpåläggning I de båda andra ritualen bevarades kollektorna före handpåläggningsriten. Genom strykningar blev särskilt äldsteritualets bön allmänt hållen, utan direkt anknytning till vigningshandlingen. ° Om formeln ovan n 7. Uppdraget kom nu att ges i kraft av kyrkans auktoritet genom våra händers påläggning. Talet om nådegåvor givna genom handpåläggning (2 Tim 1:6) blev omformat till nådegåvor ”som är i dig. En rågång drogs främst 1864 och 1916 här och i övrigt upp mellan Guds handlande och kyrkans agerande, mest i löftesfrágor, äldsteordinationens homilia samt biskopskonsekrationens bön före handpåläggningsriten. 7 Hardin m fl 1964 56ff, Hardon 1969 274ff, White 1976 78ff.

Metodismen 103

Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att så mycket av ordinaändå bevarades. tionsordningen 1 praxis blev det svårt att se någon reell skillnad i behörighet mellan ordinerade och legitimerade lekmannapredikanter, som tex i samma utsträckning som ordinerade ägde att leda nattvardsgudstjänster, om sådana alls firades. Likafullt praktiserades ordinationer enligt ordinationsordningen. En förklaring är gissningsvis venerationen för en tradition och en vigningsordning räknad till kyrkans grunddokument. De successiva förändringarna av den är vittnesbörd nog om att den ansågs finnas till för att användas. Under 1900-talet har den episkopala metodismen i USA i flera olika hänseenden reorganiserats såsom kyrka. Organisatoriskt återförenades två stora fraktioner 1939, och ytterligare några var involverade då The United Methodist Church konstituerades 1968. Såsom led i enhetsarbetet och för gudstjänstlivets vitalisering tillkom den gemensamma gudstjänstordningen The Book of Worship. Den första upplagan utgavs 1944 och en reviderad version 1964.” I båda upplagorna har ordinationsordningen en särställning i det att den inte enbart är rekommenderad utan såsom en kyrkans grundordning fastställd för att ”användas oförändrad?” Den ordning som på detta sätt fixerats är i båda fallen den från ISOO-talsutvecklingen förmedlade formen för kyrklig auktorisation. Till de tre ursprungliga ritualen har fogats ännu några för olika uppdrag. 1944 togs ritual för sex andra akter med, 1964 ytterligare två. Därmed fanns t ex en angiven form för ”diakonissas konsekration”.3° Även ifråga om dessa andra ritual tycks det mest vara fråga om registreringen av handlingar med tradition. I några fall används uttrycket consecration” (diakonissa, kyrkans lärare och musiker), som av ritualuppsättningen som helhet att döma betyder (permanent) avskiljning för annan särskild i kyrkan än Ordets. tjänst Om vigningsordningen som helhet kan sammanfattande konstateras att 1964 års upplaga helt bygger på 1944 års. Det liturgiska förnyelsearbete med ekumeniska förtecken som avsatt en del spår i 1964 års upplaga” har lämnat vigningsordningen helt orörd.

3.2.2 Ordinationsordningens anpassning i för Metodistkyrkan Sverige 1872- 1968

Generalkonferensens nyssnämnda beslut om har inte

gudstjänstordning

enbart gällt den episkopala metodismen i USA. Generalkonferensen är det högsta ledningsorganet för en kyrkogemenskap som under 1800-talet

3 lbm, Ahlstroem 1975 2 4111 och passim, Mead 1975 l88ff, Martling 1982 84ff samt Hardin m fl 1964 5811 och Dunkle - Quilligan 1970, Eckerdal 1981 177ff. ° The Book of Worship 1944 (citatet ibm V11) resp 1964. m l The Book of Worship 1964 är endast de tre klassiska ritualen obligatoriska, övriga är placerade i avdelningen med rekommenderade former för olika handlingar. De gäller korist-, söndagsskollärar- och andra uppdrag i lokalförsamlingen, vidare missionärs- och diakonissändningar, ”diakonisskonsekration” samt ordningen för upptagande i fullt medlemskap i konferensens predikantkår. 3 Eckerdal 1981 l78ff.

104 Metodismen

expanderade också ut över USAs gränser och även nådde Norden. Här blev metodismen nästan från början församlingsgrundande. l Sverige bildades de första församlingarna 1868 och åtta år senare blev Metodistkyrkan i Sverige samhälleligt erkänd storhet. Organisatoriskt utgör denna numera en del (ärskonferensen) inom en nordisk enhet (centra1konferensen) med gemensam biskop, stationerad i Stockholm. Den äldsta svenska gudstjänstordningen är tryckt redan 1872, typiskt nog gemensamt för svenskspråkiga immigranter i USA och metodistkyrkan i Sverige. Alla följande upplagor (1889, 1917, 1941 och 1968) är tillkomna i och för den svenska Metodistkyrkan. Vad generalkonferensen rekommenderat har med stor lojalitet använts i de svenska upplagorna av kyrkohandboken (HB) i den utsträckning ritualen ansetts fylla behov i Sverige.” Ordinationsordningen har ingått i samtliga svenska upplagor. 1872 års redaktion är anmärkningsvärt nog gjord utan hänsyn till generalkonferensens serie av ändringar 1864. Den skadan reparerades i andra upplagan 1889, som också fått med 1884 års ändringar. 1 de följande upplagorna är de tre klassiska ritualen redigerade helt enligt gällande beslut.” Ett problem har varit att transponera engelsk terminologi till svensk. Först 1917 har begreppsapparaten stabiliserats, otvivelaktigt med hjälp av svensk bibelöversättning och svensk frikyrklig tradition. Av ordinationsordningens övriga ritual har enbart ett ansetts angeläget i Sverige: Diakonissors invigning”. Föranlåten av missförhållanden hade generalkonferensen 1880 klargjort att kvinnor inte kunde ordineras till kyrkans ämbete (”ministry”).25 En sida av problemet var förmodligen att diakonissrörelsen var under stark framväxt även inom metodismen,

32 Ahrén 1974 77f, Andrén 1981 267f, Eckerdal 1981 360ff. 33 En del smärrre differenser finns i den svenska HB-traditionen, t ex annorlunda inbördes ordning mellan ritualen i HB 1872, 1889 och 1917 samt Sursum cordadialogen inledande bön vid biskopsvigning i de upplagorna, även vid prästvigning i HB 1941. En knagglig svensk översättning av biskop TJ Cosins version av Veni creator Spiritus (ovan 53 n 32) har fr o m HB 1941 varit utbytt mot sv ps 134, Kom helge Ande”, J O Wallins omarbetning av Martin Luthers tolkning av Veni sancte Spiritus, vilken dock fr o m HB 1968 uppges vara Veni creator Spiritus. 34 Vid översättning har ministry blivit tjänst och ämbete, office har blivit kall och ”verk. I HB 1917 hade en terminologi någorlunda stadgats: ”ämbetekall” knöts till diakon- och fr a äldstevigning, ”tjänst-verk” till biskopsvigning. Full konsekvens har inte uppnåtts. Ännu i HB 1968 talas i biskopsvigningsformeln om ”ämbete och verk såsom biskop i Kristi kyrka”. Ordination översattes till ”vigning”, ”consecration” blev ”avski1jning i HB 1889. l HB 1917 bevarades oöversatt ”ordination”, consecration” blev ”invigning”. Då kyrkobibeln 1917 i ritualens bibliska läsningar översatte episkopos och diakonos med ”församlingsförestándare” resp -tjänare brukades de termerna i HB 1917, i HB 1941 infördes biskop resp diakon, HB 1968 brukade kyrkobibelns uttryck med de grekiska inom parentes. -Äldsteritualet har inte bibeltexter i vilka ”presbyter/”äldste ingår. 35 Engelskans ”ministry” (cf n 24) har översatts med ”predikoämbetet” när såväl äldstes som diakoners stånd (orders) avses i Kyrkoordningen 1904 3851, en sammanställning av generalkonferensbeslut. I Kyrkoordningen 1964 127 (§303) görs motsvarande vid översättningen av beslutet 1956, att ”kvinnor innefattas i kyrkoordningens alla bestämmelser om predikoämbetet”. Om bakgrunden till det beslutet Smylie 1975 861.

M etodismen 105

fr a i Tyskland. Lösningen blev att istället för att ordinera” kvinnor ”konsekrera” dem till diakonissor. Från Tyskland inspirerades svenska metodistiska strävanden, som 1896 föranledde årskonferensen att låta utreda ”bildandet av en diakonissförening”. Några år senare var Betaniastiftelsen i Stockholm verklighet och därmed en diakonissförening”. Även om utbildningen skedde i Tyskland fram till 1920, hade Metodistkyrkan i Sverige fått ett permanent kvinnligt diakonat enligt den då självklara moderhusprincipen.” Det var i detta läge som det fanns behov av en ordning för diakonissors “invigning”, svenskarnas översättning av consecration. I 1904 års upplaga av kyrkoordningen togs en sådan form med, i bearbetad version intagen i HB 1917. Med ytterligare justeringar ingick ritualet även i 1941 års upplaga men inte i HB 1968. Då hade behovet upphört. Betaniastiftelsen fanns visserligen kvar, och kvar fanns en systerkâr. Men ”fram på 1940-talet upphörde invigningen till diakonissor”.37 Tre karakteristiska drag i ordningen bör nämnas. Skriftlektioner har här ersatts med växelläsning av korta bibelord, på ett undantag när från Gamla testamentet. Från Gamla testamentets värld nämns fyra kvinnor vilkajämte Jesu mor Maria utgör prototyper i ritualets huvudbön. Denna och för den delen även växelläsningen utgör en av de få beröringspunkterna mellan Metodistkyrkans och Svenska kyrkans gudstjänstformer.” Det tredje särdraget är formen för invigning, inte heller den utan beröringspunkter med tradition vad gäller diakonatet i Svenska kyrkan.” Sedan löftena avlagts, knäböjer kandidaterna och tyst bön hålls. ”Invigtillönskan om helig Ande och om välsignelse över ningsförrättarens” kandidaterna uttalas i denna akt utan någon handpåläggning.

Därefter uppstå kandidaterna, varpå invigningsförrättaren fattar den invigdas högra hand och säger: Jag upptager dig till diakonisstjänsten i Guds församling i Faderns namn. Amen. Sedan sjunges en för tillfället lämplig sång. Med stöd av det feodala formschemat uttalas formeln i det att kandidaten lägger sin hand i konsekrators. Även i den svenska översättningen står det klart att innebörden av ”invigning (consecration)” i detta fall är upptagandet i en ”diakonissförening” eller ordensgemenskap.” På sam-

3° 100 år 1968 96. Metodistkyrkan 37 lbm 56. Ritualet i Kyrkoordning 1904 426ff. 3” len snarlik version tillhörde bönen i Svenska kyrkan Ersta- och Samariterhemstradition, känd från 1901. Nedan 000. I Metodistkyrkans 1-1B 1917 infördes istället för serien bibelord den från USA övertagna perikopen Matt 25:31 -40. Principen med växelläsning bevarades. PåSamariterhemmet infördes en sådan ordning på 1930-talet men där läsning av 1 Kor 13. Nedan 000. 39 Vid diakonissvigningar i Svenska kyrkan infördes handpåläggningen först så småningom. Riten hörde inte till äldre tradition. Till denna hörde däremot psalm direkt efter vigningshandlingen. Nedan 000. 3° Den engelska formeln löd: ”I admit thee to the office of a deaconess”, varvid office står för order här som vid diakonvigning (office ofa deacon”). Parallellen är dock mindre diakonvigningsritualet, mer upptagandet i klerikalt stånd, Admission of candidates to full membership in an annual conference. l den

106 Metodismen

ma sätt som i de tre traditionella ritualen i ordinationsordningen var det fråga om en kyrklig auktorisationsakt. I detta fall förlänades dock ingen befogenhet (”fullmakt”, authority) att utöva ett kyrkans ämbete, vilket identifierades med pastorns uppdrag. Förberedande del därav fick dia-

konen och till speciell utformning av det ”konsekrerades biskopen.

3.3 På väg mot omdefmierade och

vigningstjänster

reviderad i och USA

ordinationsordning Sverige

1964, samma år som generalkonferensen godkände andra upplagan av The Book of Worship, utgavs det troligen första större metodistiska liturgiteologiska arbetet, “Att fira evangeliet (The Celebration of the Gospel). Vid behandlingen av sakramenten dop och nattvard framhölls att det till gudstjänstlivet faktiskt också hörde andra handlingar som är sakramentala till sin karaktär och verkan, däribland ordinationen.” Vad det innebar uttvecklades inte. Något mer skymtar i den först 1970 utgivna officiösa amerikanska

kommentaren till 1964 års gudstjänstordning. Här

konstaterades frankt att vigningsordningen inte undergått någon förnyelse. Samtida i kyrkorna förnyelsesträvanden hade inte fått ge impulser och man hade inte ens försökt att restaurera arvet från John Wesley. På den restaureringsvägen hade det varit naturligt att ordination förbundits med nattvardsñrande såsom uttryck för ”det grundläggande sambandet mellan ämbetet och sakramenten?” Det anförda är exempel på olika signaler för en kursomläggning i den unierade metodistkyrkan. Under 1960-talet drogs den in i ett ekumeniskt anlagt, teologiskt nyorienterat arbete för gudstjänstlivets förnyelse.” Under denna tid var kyrkan också involverad i de tidigare berörda förberedelserna för en bred evangelisk kyrkounion Därmed (COCU-projektet). blev kyrkan också engagerad i det arbete som avkastade förslaget till en

senare formen finns dock ingen admissionsformel utan prayer of consecration”. 1 HB 1941 byttes upptager” mot inviger. Ännu i The Book ofWorship 1964 sker diakonisskonsekration med samma formel men nu under handpåläggning och utan en föregående tillönskan. Enligt Agende 1973 för Evangelisch-Methodistische Kirche (Tyskland) sker Die Einsegnung der Diakonissen” genom handpåläggning under välsignelse (den aronitiska eller två andra), först därefter sker ”Aufnahme, en form som tydligt bevarar äldre drag: ”Wir nehmen euch hiermit als Diakonissen in die Gemeinschaft unseres Mutterhauses auf”, varpå bibel och bibliskt ”Denkspruch överlämnas till var och en.

3 Hardin m fl 1964, citatet ibm 110, Eckerdal 1981 l80f. 33 Outler 1970, citaten ibm 118, 133 (quintessentie1 connection of ministry and sacraments”). Tuell 1976 76ff betonar detsamma och anger det vara typiskt metodistiskt att betrakta sakramentshandlingarna as priestly” och knutna till the ministry of Sacrament, kyrkans vigningstjänst. - lbm görs ett utdrag ur en opublicerad studie av Albert C Outler enligt vilken John Wesley understood ordination as directly and uniquelly correlated with the administration of the sacraments rather than with preaching and nurture. Wesleys sålunda återgivna uppfattning har inte varit metodistkyrkans men har kommit att få konsekvenser för den. 33Ovan med n 21.

Metodismen 107

gemensam vigningsordning för tre typer av vigningstjänster. Förslaget var av samma typ och hade i långa stycken samma utformning som det liturgiförslaget för episkopalkyrkan i ungefär samtidigt publicerade USA.” Unionsprojektet ledde inte till någon kyrkounion. Projekteringsarbetet tycks likväl ha satt viss prägel på de involverade kyrkorna, däribland metodistkyrkan. Det finns redan av den anledningen skäl att förutsätta att den ekumeniska ordinationsordningen får ge impulser för en metodistisk inom ramen för det pågående, långsiktiga arbetet på en grundlig förnyelse av The Book of Worship.” Det finns en del tecken på att så redan blivit fallet enligt följande. Den episkopala metodismens generalkonferens har på sätt och vis redan börjat förbereda en vigningsordningens förnyelse. I serien av successiva förändringar av kyrkoordningen betecknar 1976 års upplaga något nytt i sättet att behandla kyrkans ”tjänst (ministry)”.3° Kyrkans tjänst och tjänare har tidigare självklart identifierats med av kyrkan auktoriserade personer. Utgångspunkten är nu istället kyrkans uppdrag och hela gudsfolkets genom dopet givna kallelse till tjänst i den kristna gemenskapen och i världen. I det perspektivet behandlas också kyrkans särskilda ”vigningstjänst (ordained ministry)” och det särskilda uppdraget gudsfolket till tjänst med förkunnelse, sakramentsutdelning och ledning. Kyrframställning kan karakteriseras som ett försök att förena koordningens den traditionsgivna uppfattningen med den syn på kyrkan och hennes vigningstjänster och vigningsordning som låg till grund för det amerikanska arbetsdokument och det 1970 publicerade liturunionsprojektets giförslaget. Spänningen mellan gammalt och nytt i 1976 års kyrkoordningsupplaga är påtaglig. Vigningstjänsten (ordained ministry)” definieras på traditionellt sätt som diakonens preliminära och äldstens fulla vigningsgrader förlänade genom ”ordination. Biskops uppdrag är en specialfunktion för en äldste, och i det fallet är det fråga om ”consecration” och inte ett uppdrag att behandla som del av ordained minisföljaktligen try”. Ett stort avsnitt ägnas åt ”the diaconal ministry” och ett permanent diakonalt för kärlek, rättfärdighet och tjänande”. Då är det uppdrag emellertid uppdrag inom ”the fråga om något helt annat än diakonens ordained ministry. För det permanenta uppdraget blir personer nämligen ”avskilda (set apart)” inte genom ordination utan ”consecration”. De berörda frågorna aktualiserades på generalkonferensen 1984 med av förslag att restaurera ”ett permanent diakonat”. Underanledning förstått: inom kyrkans ”vigningstjänst (ordained ministry)”. Det var knappast enbart en restaureringsfråga som drogs upp, snarare en redefinition av ”vigningstjänsten” och av de sedan länge genom ”consecration” givna permanenta uppdragen. Konkret gällde saken förhållandet

34 Ovan 86. 35Eckerdal 1981 l83ff. 1 White 1980 249ffñnns en framställning med inriktning på radikal förnyelse av vigningsordningen. Som modeller nämns Hippolytosliturgin (ovan l5f), 1968 års romersk-katolska pontifikale (ovan 26ff) och 1968 års engelska anglikansk-metodistiska unionsliturgi 1968 (ovan 76). 3° För detta och det följande The Book of Discipline 1976.

108 Metodismen

mellan permanent diakonat consecration” genom och det kortfristiga diakonatet ”ordination”. Istället genom för ”det tvååriga övergångsdiakonatet som ett steg på vägen till ordinationen som äldste” förordades ett diakonat, som ”skulle ha sitt centrum i gudstjänsten och i övrigt ta sikte på social tjänst med arbete på rättvisefrågor. Formellt och förmodligen också reellt gick konferensen längre genom beslutet om ”övergripande utredning om ämbetet i hela dess vidd”.37 Delfrågan transformerades till en fråga om ”vigningstjänstew”. Därmed aktualiseras rimligen inte bara diakonens utan också äldstens uppdrag, varför det även blir nödvändigt att ta ställning också till biskopens uppdrag.

Det finns också exempel på regionala strävanden inom den episkopala metodismen att dra konsekvenser för vigningsordningen. Ett svenskt och ett amerikanskt exempel skall anföras, eftersom de representerar två helt olika sätt att tillämpa synen på vigningstjänsten i och för ett tjänande gudsfolk. Metodistkyrkan iSverige beslöt vid ârskonferensen 1981 att med anledning av bibelöversättningsarbetet låta en kommitté ”språkligt bearbeta kyrkohandboken i den nya bibelöversättningens anda”. Den skulle också tillfoga nya gudstjänstformer med hänsyn till ”modern metodistisk liturgi . . . i våra metodistiska systerkyrkor?” Kommittén och begärde Fick senare ett vidgat mandat. Den behövde inte orientera sig så snävt konfessionellt och ”hänsyn till den internationella fick utvecklingen föranleda mer än språklig översyn av befintliga gudstjänstformer. Redan på våren 1985 förelåg ett så gott som fullständigt förslag.” Till nyheter av olika slag hör en disposition där sakligt sammanhängande gudstjänstformer förts samman avdelningsvis och blivit introducerade med förord till resp avdelning. Introduktionerna utgörs av utdrag ur kyrkoordningen med motiveringen att avsnitten skall bidra till att ”knyta samman kyrkans liturgi med dess lära och kyrkoordning.4° Vigningsordningens avdelning, här rubricerad ”Herrens tjänare,*“

37 Citerat efter den svenske delegatens, prof Thorvald Källstad, redogörelse till den svenska årskonferensen i Årsboken 1984 106. 3* Sammanställning i handbokskommitténs rapport till årskonferensen i Årsbok 1985 108ff.1(0mmitté1edamöter har varit Thorvald Källstad, Tord Ireblad och Per Olof Sandberg. 39 Kyrkohandboksförslag för Metodistkyrkan i Sverige (stencil) [l985]. Godkänt av Centralkonferensen antogs förslaget för ett års försöksverksamhet. Årskonferens 1985 22 (§ 26:6) med 111. *O Citerat ur rapporten i Årsboken 1985 109. Uppslaget har förmodligen hämtats närmast från Svenska Missionsförbundets HB-tradition fr o m 1963 (nedan 1601). l Metodistkyrkans HB 1968 fanns embryon i korta ingresser till ritual för förnyelse- och nattvardsgudstjänst, alltsedan HB 1889 i ritualet för biskopskonsekration anvisningen att den inte får uppfattas som ordination (ovan 102), fr 0 m HB 1941 dock starkt förkortad. 1 1985 års förslag är denna not inte inarbetad i introduktionen utan kvar som separat not till ritualet. 4 Förslaget (n 39) avd IX innehåller förutom de tidigare klassiska ritualen former för invigning (”consecration”) av lokalpredikant och missionär, upptagning i pastorskåren (ovan n 30, i den svenska metodismens HB fr 0 m 1968), alla i anslutning till The Book of Worship 1964 och såsom svensk särform ”när en ny pastor tillträder sin tjänst i församlingen.

M etodismen 109

har såsom introduktion en sammanställning ur kyrkoordningen 1976 om en gudsfolkets tjänst” och en särskild tjänst” eller den apostoliska zjänsten” i och för kyrkan, vilken förs vidare genom Vigningen, ”en helig handling i kyrkan som utgör ”en Guds gåva till kyrkan”. Här finns inte längre den gamla rágången mellan en kyrkans auktorisation och ett Guds handlande. Vigningen sker, heter det nämligen ”genom bön och handpâläggning” och därmed innebär den ”bemyndigande av den helige Ande att utöva denna tjänst”. Med detta företa] introduceras emellertid gudstjänstformer, där de tre klassiska ritualen enbart underkastats en försiktig språklig översyn men i övrigt bevarats intakta.” Det är tydligt att lojaliteten mot det som fastställts för kyrkogemenskapen som helhet varit så stark, att liturgin fått förbli den gamla men introduktionen enligt kyrkoordningen 1976. 77:e United Methodist Churchi USA har haft en annan inställning. År 1970 inleddes ett arbete på att etappvis utarbeta delarna i en projekterad alternativ gudstjänstordning. I serien av delförslag inom den ramen ingår också l979 års vigningsordning att brukas i försöksverksamhet tills vidare.” Beskrivningen av den är lätt gjord. Den utgör en översedd variant av unionsprojektets liturgi 1970. Därmed är sagt att det är fråga om ytterligare en liturgi inom den ekumeniska gruppen med vigningsmässa inom vilken vigning sker genom kyrkans bön under handpåläggning.

3.3 Från pastorsordination mot för olika på väg vigning uppdragstyper genom bön och handpåläggning

Den engelska metodismens utveckling

Wesleys liturgi 1784 med dess ordinationsordning var avsedd för Nordamerika”.“ Men även om de engelska metodisterna hade rik tillgång till den anglikanska kyrkans gudstjänstliv utvecklade de ett eget. Wesley försökte bemästra uttalade separationstendenser, vilka efter hans död

43 Kommittén hari sin rapport (n 38) själv anmält att ändringarna är huvudsakligen sprákliga. Det poängteras att den gamla översättningen av ”ministry” med ämbete (ovan n 24) konsekvent bytts ut mot ordet tjänst” och att särskild uppmärksamhet” ägnats åt ”utformningen av ordinationslöftena”. -Till detaljer som inte kommenterats hör den nya regianvisningen att biskopen vid äldsteordination efter handpåläggningen skall lämna bibel till den alltjämt knäböjande och varje ordinand [sic] lägger sin hand på bibeln medan biskopen säger: Ta emot fullmakten att som äldste i kyrkan predika Guds ord och förvalta de heliga sakramenten. Jämte handpåläggningsriten står detta parti under den gemensamma rubriken ”ordinationen. Traditio symbolorum-elementet har alltså omböjts till ordinationsrit enligt det feodala formschema, som tidigare mött vid diakonissinvigning (ovan l05) och som här blivit tydligare genom att en ordinand”, ej ordinatus, intar vasallens knäböjande ställning. 43 Proposed Ordinal for Alternative Use 1979, White 1980 253. 44 För detta och det följande ovan 99f och George 1972 89, George 1972a 269f, George l972b 294, Bishop 1975 76ff, Eckerdal l98l 161. Ministers översätts här med ”pastor (egentligen =herde)” som blivit den svenska frikyrklighetens term (tidigare: predikant). I både England och Sverige är begreppen försök att återge ”presbyteros med ett annat uttryck än priesW/präst" i Church of England resp Svenska kyrkan.

1 10 M etodismen

1791 tog överhanden. 1795 fattades beslut om eget sakramentsfirande och Wesleys liturgi befanns användbar också i England; det räckte med att vid omtryck utesluta titelns för Nordamerika. Liksom den amerikanska utmärks också den engelska metodismens historia under 1800talet av de många fraktionerna och klyvningarna. Ett tidigt engelskt särdrag var att den episkopala tillsynsfunktionen helt övertogs av årskonferensen. Men det var inte bara superintentordinationen som upphörde utan också de båda andra typerna av ordination. År 1836 beslöt emellertid den Wesleyanska årskonferensen, en av de olika metodistiska grupperingarna, att återuppta ordinationspraxis. I ordinationsordningens omtryck ett tiotal år senare framgår den egentliga innebörden. Av rre ordinationstyper återstår en: ordningen för vigning av pastorer (ministers)” som de äldste kom att kallas enligt engelsk frikyrkotradition. Till skillnad från den amerikanska metodismen blev den engelska sålunda inte ”episkopal” men den kände inte heller något ”diakonat”. Pastorn blev den enda utövaren av kyrkans ämbete. När stora delar av den engelska metodismen återförenades år 1932 tillsattes en arbetsgrupp för att utforma en enhetsskapande gemensam

gudstjänstordning. Arbetet fullbordades med utgivningen av 77:e Book of

Ofjices 1936.” I förordet framhölls strävan att ta till vara arvet från den universella kyrkan”, vilket i realiteten mest betydde försök att restaurera arvet från metodismens grundläggningstid. För vigningsordningens del var det emellertid mindre 1784 års och mer 1848 års liturgi för pastorsordination som blev riktningsgivande. Så till vida röjdes kontakt med grundläggningstiden och andra kyrkor att den enda ordinationshandlingens kollekta före handpåläggningen formats efter nattvardsprefationens mall och att vigningshandlingen skulle följas av nattvardsñrandeff* Det enda ritualet var emellertid kompletterat med ännu en form för ”ordination”. Det var en ordning för vigning av diakonissor, vilka i enlighet med praxis från 1800-talet hade en i huvudsak karitativ funktion men också kunde leda nattvardsgudstjänstf” När unionsförhandlingarna mellan anglikaner och metodister i England kom igång under 1950-talet blev det en metod att arbeta liturgiskt samtidigt som det blev en metod att i liturgiskt förnyelsearbete arbeta ekumenisktf* Som led i det bilaterala unionsprojektet med anglikanerna utarbetades, som tidigare berörts, 1968 års vigningsordning för unionen. Här ingick ett ganska omfattande förord om tjänsterna i kyrkan” och om ”vigning (ordination) och vigningsordning (ordinal) samt ritual för vigning av presbyters”, anglikanernas ”priests” och metodisternas

45 För detta och det följande The Book of Ofñces 1936 samt George 1972 89, George 1972b 294, Eckerdal 1981 163. 46Sannolikt användes som förlaga 1928 års tilltänkta BCP-alternativ (ovan 64ff). Så även Bradshaw 1971 l70f. Presbyteriansk liturgi tycks ha bidragit till utformning av löftesfrågorna och deklarationen efter vigningsformeln. Bevarad från 1848 var lösningen att till bibelöverlämnandet knyta 1784 års tydningsord vid superintendentvigning, ett ritual som blivit överflödigt. Det rör sig om BCP-orden om förkunnelse- och herdeuppdrag vid bibelns (och kräklans) överlämnande. 47 Hinchc1iff1972 162. I engelsk metodism kallas alltså handlingen ordination, ej consecration som i amerikansk episkopal metodism. 4* Eckerdal 198.1 1211”, l68f, 193, 232

M etodismen 111

”ministers” - men därtill också av både och diakoner.” biskopar V Unionsplanen föll. Metodistkyrkans årskonferens hade dock efter remissomgångar år 1970 gett sitt bifall till unionen. ställningstagandet innefattade ett ja också till vigningsordningen för tre uppdragstyper inom en och samma kyrkas ”vigningstjänst (ordained ministry)”. Metodistkyrkan drog även konsekvenser inom ramen för det liturgiska förnyelsearbete i etapper, som hade pågått sedan 1963.50 En relativ avslutning innebar 77:e Methodist Service Book 1975, en sammanbindning av separatpaginerade häften med gudstjänstformer som efter viss försöksverksamhet blivit godkända. I förordet markerades provisoriekaraktären. Liksom fyra decennier tidigare hänvisades till förbindelsen med kyrkornas gemensamma liturgiska arv. Referensens innebörd var nu en helt annan. Skälet till att metodismens gudstjänstformer förändrats så starkt i volymens ritual var, hette det, att man i samarbete med andra kyrkor tillämpat forskningsresultat om liturgisk tradition och liturgiska grundstrukturer. Effekten hade blivit en påtaglig konvergens ifråga om gudstjänstformerna som brukas i olika kyrk0r.5 Det generella uttalandet har hög relevans ifråga om ordinationsordningen. Det framhålls uttryckligen att den inte är fullständig.” Volymen innehåller faktiskt bara ett ritual, försett med en ekumeniskt betingad dubbelbenämning: ”Vigning av pastorer (ministers), även kallade presbyterer”.53 Det ligger helt i linje med den engelska metodismens särtradition att just den vigningshandlingen hade prioriterats. Med detta upphör emellertid traditionalismen. I ett och annat finns förvisso överensstämmelser med 1936 års liturgi. Mer påtaglig är överensstämmelsen med kyrkans deklaration 1960 om vigningstjänsten i och för den tjänande kyrkan, ”beskriven både såsom Guds folk och såsom Kristi kropp”, genom vilken Kristus ”fortsätter sin tjänst i världen?” Framför allt är det tydligt, att vigningsordningen liturgiskt är en nära släkting till prästvigningsformen i ASB 1980 för Church of England. De båda liturgierna är inte identiska, ty både Metodistkyrkan och senare Church of England har gjort jämkningar i 1968 års unionsförslag.” I stor utsträckning är likväl strukturen för vigningsmässan densamma, i långa stycken är utformningen likadan eller snarlik. Man kan inte karakterisera de två engelska liturgierna som enäggstvillingar men väl som syskon i den ekumeniska familjen av liturgier för vigning genom kyrkans bön och handpåläggning. 49 Om termerna ovan n 44, 1968 års Ordinal ovan 76. Huvudansvarig på metodistiskt håll för unionsliturgins utformning var pastor Raymond George. ASB 1980 Commentary 142. Alltsedan starten 1963 deltog han i den ekumeniska arbetsgruppen Joint Liturgical Group. Eckerdal 1981 169.

lsijtiliggiska

m. A 5 The Methodist Service Book 1975, citat från förordet ibm VIIff. 52 Ibm VIII anges att ordning för diakonissvigning saknas, vilket exempliñerar uttalandet att gudstjänstordningen inte är fullständig. 53 Cf dubbelbenämningen i ASB 1980 ovan 82 n 55. 54 Citerat efter utdragen i Stacey 1977 344ff. Ibm 345f deklarerar författaren att ställningstaganden om kyrkans vigningstjänst bör ta sin utgångspunkt i att kyrkan är tillför tjänst, inte i att den från apostolisk tid har vigningstjänst. 55 Liturgikommissionen i Church of England hänvisade även till metodistkyrkans liturgi som en av förlagorna. Ovan 76.

4 Reformerta

kyrkor

4.1 Det reformatoriska arvet

4.1.1 Reformert grundsyn på kyrka och kyrkans tjänster

l ett brett stråk från Sydtyskland och Schweiz nordväst ut mot Nederländerna och England fanns bibelhumanistiskt präglade reformrörelser i vilka en reformert tradition formades. På kontinenten denexpanderade na reformationstyp bl a till Frankrike, på de brittiska öarna upp till Skottland och med emigranter också tidigt till Nordamerika. Ett grundläggande och genomgående drag vara att kyrko- och församlingsliv måste reformeras i enlighet med den evigt giltiga ordning för tro, gudstjänst och kyrkoförfattning som Guds ord föreskriver. Den heliga Skrift, som i Gamla och Nya testamentets skrifter inte bara innehåller utan är Guds 0rd, skulle kunna betecknas som reformerta kyrkors gemensamma bekännelse- och författningsskrift. Däremot finns inget gemensamt, sammanhållande band för gruppen av självständiga reformerta kyrkor av samma slag som BCP för den anglikanska kyrkogemenskapen eller Confessio Augustana för lutherska kyrkor utan en mycket lång rad bekännelseskrifter för olika kyrkor. Heidelbergkatekesen 1563 har dock en särställning ungefär som Luthers Stora katekes i lutherska kyrkor. Kyrkoläraren framför andra är Jean Calvin (1509-64) i Genéve, särskilt genom det stora arbetet lnstitutio christianae religionis (Undervisning om den kristna tron) som från 1536 utkom i flera bearbetade upplagor fram till dess sista version 1559. Karakteristiskt för båda skrifterna är att under-

visningen sker genom täta referenser till och citat ur Skriften. l Guds

kyrka skall enbart Guds ord råda. På reformationstiden talade om calvinisterna eller

motståndarna

”calvinismen. Självbeteckningen var dock t ex ”ecclesia reformata (den reformerade kyrkan)”. Det blev dock främst på den europeiska konti-

nenten som kyrkor kallade sig reformerta , en beteckning som med emi-

granter därifrån förts över till USA. I den anglosachsiska världen blev huvudbeteckningen presbyterianism, ett uttryck som syftar på författningsformen. Valda och avskilda tjänare för olika funktioner bär gemensamt ansvar för att förbundsfolket lever och verkar i enlighet med Guds

Citatet ur den skotska bekännelsen 1560 (nedan 127 med n Sl). För detta och det följande Goodall 1973 passim, Grant l973a l56ff, Halaski 1977 passim.

8- Svenska kyrkans gudstjänst

l 14 Reformerta kyrkor

förordningar. Med olika benämningar utgjorde korporationerna av tjänare ledningsorgan i lokalförsamlingen men också på olika nivåer uppåt, motsvarande kontrakt, stift etc. En särskild författningstyp representerar kongregarionalismen (av engelskans congregation, församling), som växte fram under speciella historiska betingelser i England under 15- l600-talen. Den presbyterianska författningsformen rådde inom lokalförsamlingen även inom kongregationalismen, men här betraktades lokalförsamlingen som en autonom storhet, underställd ingen annan auktoritet än Guds 0rd. Olika särdrag utvecklades under konfessionalismens epok. Såsom led i strävanden för internationell konfessionell samverkan bildades såväl ett reformert-presbyterianskt (1875) som ett kongregationalistiskt (l89l) samarbetsorgan. Under intryck av regionala unionssträvanden inleddes efter andra världskriget internationella samtal vilka på grundval av långtgående samstämmighet ledde till en fusion 1970, World Alliance of Reformed Churches (Presbyterian and Congregational).2 Till reformert tradition hör en organisationsstruktur som ibland beskrivs som demokratisk med tanke på alla församlingsmedlemmars rätt att genom omröstning delta i beslut, tex menighetsval av dem som avskiljs för olika funktioner i lokalförsamlingen och - numera även inom - Otvivelkongregationalismen representativa organ för större enheter. aktigt har också både kongregationalistisk och presbyteriansk författningstyp utvecklats i riktning mot representativ demokrati, med tidsbestämda mandatperioder etc. Men till sin grundtyp är författningsprincipen inte demokratisk utan snarare skulle den kunna betecknas kristokratisk? När Heidelbergkatekesen skall klargöra vad som menas med ”en, helig, allmännelig kyrka” tenderar svaret att sammanfalla med utläggningen av frälsarbenämningen Kristus, den smordeü Kyrkan är den gemenskap ”från världens begynnelse till dess slut” som Herren bygger upp genom sin Ande och sitt ord, och Kristus kallas Herren emedan han är ordinerad5 av Gud Fadern och smord med helig Ande till att vara vår överste profet och lärare som helt uppenbarar för oss Guds fördolda mål och vilja ifråga om vår försoning; till att vara vår enda överstepräst som förlossat oss genom att en gäng offra sin kropp och alltid vara vår förebedjare hos Fadern; till att vara vår evige konung som leder oss med sitt Ord och sin Ande och försvarar och uppehåller oss genom förseningen han har vunnit för oss. Såsom profet, präst och kung är Kristus huvudet för den kyrka, där lemmarna med olika funktioner hålls samman som Kristi kropp. För att kroppen skall växa till och lemmarna hållas samman i tro och tjänst -

2 Goodall l973a l88ff, Pradervand 1977 25ff. 3 Jacobs 1959 l23f (nicht politisch-demokratisch sondern christlich-geistlich”). Jacobs brukar inte det här använda uttrycket ”kristokratisk”, som är ganska vanligt i speciallitteratur, t ex om Calvins teologi. Handböcker brukar ofta begreppet ”teokratisk”, ibland helt enkel som synonym till ”diktatorisk. Den teologiska kärnan demonstreras bäst med uttrycket kristokratisk”. 4 Heidelbergkatekesen nr 31 och 54. Här har begagnats editionen i Miller m fl 1962. 5 den amerikanska texten i Miller m fl Fråga 31. Den tyska texten har ”verordnet, 1962 ”ordinated, dvs ”vigd”.

Reformerta kyrkor ll5

för att anspela på Ef4 - skänkte den uppstândne sin kyrka differentierade tjänster för olika uppdrag i kyrkan/församlingen. Med en bibeltolkning byggd på kanske främst Ef 4:llff och även Rom 12:7f urskiljdes vissa unika nytestamentliga tjänster och några permanenta. Med Martin Bucer angav Calvin tidigare fyra uppdragstyper: pastor, lärare, äldste, diakon. I Institutio räknas emellertid till de permanenta tjänstetyperna följande tre: pastorema eller ”Ordets tjänare, vilka alla är varandra likställda enligt Skriften; de äldste, som bär lednings- och tillsynsansvar vad gäller församlingsordningen; och diakonerna, som har att utföra karitativa funktionerf* Förmodligen är det framväxten av tanken på Kristi tre ämbeten som har lett fram till att också tre tjänstetyper i kyrkan utkristalliseratsl Det är olika tjänstetyper varigenom Kristus handlar med sin kyrka. Författningsmässigt är det också främst som korporationer tjänarna gemensamt manifesterar det kyrkliga ämbetet både lokalt (court, consistoire etc) och i presbyterianska överordnade organ (presbytery, synod etc).3

4.1.2 Ordinationen som församlingshandling efter val med bön

l Institutio framhöll Calvin att grundsatsen om att allt i församlingen måste ske med ordning (l Kor 14:40) i synnerhet gällde vid ”bildandet av kyrkoledningen (in constituenda gubernatione)”, dvs kyrkotjänarnas kollektiv? Envar måste vara ”rite v0catus(1agligen kallad)” för att såsom

”Kristi tjänare (Christi minister)” och med Herrens befallning (Domini

kunna utföra i församlingen in mandato)” ”offentligt uppdrag (publicum ecclesia munus)”. Förutsättningen var Guds fördolda eller inre kallelse (vocatio arcana)” som måste prövas ”inför Gud (coram De0)” och den yttre och högtidliga kallelsen som sker ”inför församlingen (coram ecclesia)”, varigenom Guds kallelse blir både erkänd och realiserad av församlingen.” Även om Skriftens regler inte var omedelbart upplysande kom Calvin till slutsatsen att den enligt Guds ord rättmätiga gången var att tjänare utsågs genom hela församlingens val eller med folkets samtycke och godkännande (ex populi consensu et approbatione)”. För ordningens skull måste ”andra pastorer leda valet, ty endast den kunde

° Institutio 1559 IV:3,1ff, särskilt 6-9. -I kyrkoordningen för Geneve, bevarad i projekt 1541 fram till slutversion 1561, angavs emellertid att det fanns ”quatre ordres doff1ces, que notre Seigneur a instituté pour la gouvernement de son église”. COS 2 328. 7Om munus triplex-lärans framväxt i kristologin Persson 1961 252f, om sambandet mellan Kristi och kyrkans tre ämbeten Jacobs 1959 122. 3 Ibm ll9ff. 9 För det följande Institutio IV:3,l0-l5. Motsvarande var mer kortfattat i kyrkoordningsprojektet 1541-61, COS 2 329f. För det följande Ganoczy 1968 251ff, Gassman 1968 144ff, Milner 1970 134ff. ° Om kyrkan genom sin kallelse erkänner den kallelse Gud gjort eller är Guds instrument för att nå fram med sin kallelse har debatterats. Ganoczy 1968 254f. Den här använda formuleringen vill göra rättvisa åt båda aspekterna, som nog inte kan uppställas som uteslutande alternativ utan just olika aspekter: vocatio interna et externa.

1 16 Reformerta kyrkor

utses som uppfyllde Skriftens fordringar på kyrkotjänare, något pastorskollegiet skulle garantera. Men folkförsamlingens val var avgörande, inte av demokratiska skäl utan därför att bibelutsagorna om ”cheirotonein (grekiska, eg handuppsträckningy måste respekteras. l praktiken ledde detta efter vånda för Calvin närmast till en ordning enligt vilken församlingsledningen förstärkt med andra pastorer skulle pröva kandidater som menigheten fick ge sitt samtycke till. Hela resonemanget bygger på förutsättningen att Kristi kyrka (”ecclesia universa1is”) i sin fullhet möter i partikularkyrkan eller lokalförsamlingen (”ecclesia particularis). Ur denna gemenskap utväljs kyrkans tjänare för att i denna kyrka fullgöra uppdrag såsom rätta Kristi tjänare på Guds och kyrkans kallelse. Kallelseproceduren är knuten till lokalförsamlingen, och som konsekvens blev också ordinationshandlingen knuten dit. Det var inte uteslutet, markerade Calvin, att pastorer kunde tjäna också på annat håll. Men för ordningens skull var tjänarna hänvisade till den ort där de var utsedda, vilket inte var en mänsklig regel utan en ”av Gud själv fastställd?” Slutsatsen kunde då dras, att ordination gällde enbart lokalt och så länge tjänsten utövades där. I de olika upplagorna av Institutio liksom i versionerna av kyrkoordningen för Geneve behandlades ordinatiønsakteni en text som undergick bearbetningar. Dessa gav uttryck åt en ambivalens hos Calvin som erinrar om hans tvekan att dra konklusioner om valproceduren. Sedan Calvin i sista upplagan av Institutio behandlat kallelseprocessens första tre led, fortsätter han på följande sätt” Återstår ordinationshandlingen (ritus ordinandi) åt vilken vi har gett sista platsen i kallelsen. Det står klart att apostlarna inte brukade någon annan ceremoni än handpåläggningen (manuum impositio) då de införde (admovebant) någon i tjänsten . . lbibelbelägg och exegetiska överväganden] . . .Så vigde (consecrabant) de pastorer och lärare, så också diakoner. Det finns visserligen ingen klar föreskrift (certum praeceptum) om handpåläggningen. Emedan vi likväl ser att den vari kontinuerligt bruk hos apostlarna, bör detta deras sorgfälliga iakttagande av bruket (accurata observantia) gälla såsom (vice) föreskrift för oss. Förvisso är det nyttigt med en sådan symbol både för att tjänsten skall omfattas med aktning av folket och för att den som ordineras skall påminnas om att han inte är sin egen herre utan försvuren till tjänst åt Gud och kyrkan. För övrigt blir handlingen inget innehållslöst tecken (inane signum) om den blir återställd till sin ursprungliga äkthet. Eftersom Guds Ande ju inte har inrättat något meningslöst i kyrkan, anser vi att denna ceremoni, som är utgången från honom, inte är onyttig under förutsättning att den inte förvrängs till vidskepligt missbruk. Till sist är att märka att det inte var hela menigheten so_m lade händerna på sina tjänare utan pastorerna ensamma . . [bibelbelägg och överväganden] . . Handpåläggningens rit måste alltså anses tillhöra kyrkans apostoliska ordning, utgången från den helige Ande. I andra avsnitt i Institutio påvisade Calvin att riten också brukades i den efterapostoliska tiden.” Vid

“ För valfrågan och cheirotonein Ganozcy 1968 255ff. Den antydda praktiska lösningen av dilemmat avtecknar sig i kyrkoordningen för Geneve (n 9). Z Institutio 1559 IV 3,7. 3 lbm 3,16. För det följande Ganoczy 1968 266ff, Milner 1970 l42ff. 4 Institutio 1559 lV 4,l4-l5.

Reformerta kyrkor 117

sin mycket kritiska uppgörelse med papisternas vigningsordning måste han sedan allt annat avvisats till sist konstatera att det som återstod var handpåläggningen. Den brukades förvrängt, men det måste medges att handlingen vid sanna och rättmätiga ordinationer är sakrament (sacra-

mentum esse concedo)”.Den kunde inte räknas som sakrament vid sidan

om dop och nattvard, eftersom alla kristna inte ordinerades. Handlingen var emellertid hämtad från Skriften och långtifrån att vara meningslös och alldeles överflödig (inanis, supervaccuus)” utgjorde riten ”en pålitlig (fidele) symbol för andlig nåd, betygar Paulus, 1 Tim 4214.” Detta till trots fanns risken att handlingen skulle missbrukas också fortsättningsvis. l kyrkoordningen för Geneve hette det i.versi0nen 1541 att riten kunde leda till både vidskepelse och anstöt, varför man ”i denna oroliga tid” fick avhålla sig från riten. I versionen 1561 föreskrevs att ordinator istället skulle göra en deklaration med kungörelse om det uppdrag för vilket någon ordineras för att sedan be uthålligt, så att Herren ger denne nåd som upfyller honom”.° I Institutio behandlade Calvin handpåläggningen i Skriften samt i gamla kyrkan, medeltidskyrkan och i samtiden enbart som en manuell rit. Uttryckt med den skolastiska sakramentsterminologi Calvin inte brukade var det enbart sakramentets materia som stod under diskussion. Det är möjligt att Calvin inkluderade en formel knuten till den på samma sätt som hans liturgiske lärofader Bucer gjorde det.” Förvisso hörde också bönen till kallelseprocessen. Men den bön som uttryckligen blev nämnd i Institutio var församlingens bön om räds och urskiljnings Anda för valhandlingen.” Luthers förening av bön och handpåläggning till en bönehandling kan inte spåras i Calvins framställning.” Även om det inte uttryckligen anges måste likväl både kandidatens och kyrkans bön anses

*5 lbm IV l9, 22ff, särskilt 28 och 31. ° COS 2 330 rad 35ff med not a. Ganoczy 1968 266ff redovisar en hos Calvin mot riten med åren tilltagande tveksamhet som skulle ha varit föranledd av inflytande från Bucer med anledning av den nära kontakten med honom i Strasbourg l538 - 41. Belägg har inte lämnats och uppgiften förefaller orimlig, eftersom Bucer måste betecknas som en av ritens stora tillskyndare. Ovan 48ff, nedan l98ff. Snarare rör det sig om erfarenheter från det stormiga reformationsverket i Geneve. Ambivalensen i lnstitutioupplagorna tycks dock fr a bero på en spänning mellan Calvin som praktiserande teolog och reformator å ena sidan, som skriftutläggare å den andra. Belägg för en sådan tes ur resp materialgrupper lämnar egentligen Ganoczy ibm. 7 Cf n 16 med hänvisningar ibm samt Gassmann 1968 76, 99 etc. 8 Institutio 1559 lV 3,12, i tidigare upplagor med hänvisning till Apg 14:23 m fl. Vid diskussion av konfirmationen talas om bön och handpåläggning med citat från påven Leo 1. Under hänvisning till främst Apg 8zl4ff gör Calvin en distinktion mellan en föregående bön (”oratione facta) och en påföljande handpåläggning, och genom denna påläggning (per quam impositionem) mottog samaritanerna den helige Ande. I det sammanhanget blev slutsatsen, att riten som andemeddelande var unik för apostlarna. Ibm IV 19,4 resp 6. ° Om Luthers lösning nedan 191ff. -Bland de många bibelhänvisningarna ang kyrkans tjänster, valproceduren och ordinationshandlingen finns i Institutio ingen hänvisning till Mat 9:35ff (37f) eller parallellstället Luk 10:2, centraltexten för Luthers ordinationsritual. Calvins huvudtext är snarast Matt 28:18ff.

118 Reformerta kyrkor

vara det väsentliga i ordinationsgudstjänsten.” Problemet var hur insättandet i tjänst skulle bekräftas: med skriftenlig handpåläggning eller på annat sätt. 1561 års reglering för Geneve innebar att den manuella riten blev ersatt av en muntlig deklaration.

4.2 Utvecklingslinjeri reformerta ordinationstraditioner

fram mot nutiden

På sikt visade sig pastors- och äldsteuppdragen vara de livskraftiga. Det förefaller dock som om äldsteinstitutionen utvecklades till ett församlingsråd i vilket de äldste snarast blev pastors bisittare. Redan tidigt förekom att de valdes med tidsbegränsade mandat. Detta tycks fr a ha blivit praktiserat för diakoner, vars karitativa funktioner snart nog kom att överföras på församlingskassor under det att diakoner blev hjälpredor vid församlingsgudstjänsten, främst tydligen betjänande vid nattvardsfirande. På samma sätt som i romersk-katolsk, anglikansk och senare metodistisk tradition blev alltså diakonatet även i reformerta kyrkor ett kortfristigt liturgiskt diakonat. Livskraftig förblev tanken på församlingsval av tjänarna, även om formerna kom att växla. Calvins ambivalens blev reformert tradition. En hela menighetens medverkan i valproceduren kunde redan tidigt inskränkas till rätt att föreslå kandidater eller att inlägga veto mot presenterade. Genomgående tycks valprocedurens slutskede ha förlagts till ordinationsgudstjänsten med församlingens på det ena eller andra sättet uttryckta samtycke till utsedd tjänare. En konsekvens av tanken på församlingens kallelse blev att församlingens samtycke, ordination och installation skedde vid ett och samma gudstjänsttillfällei lokalförsamlingen. Det förefaller vara först i nutiden som ordi-

nation kommit att ske centraliserat, även i samfund av kongregationalis-

tisk typ. Två huvudproblem aktualiseras vid en undersökning av reformerta kyrkors ordinationsliturgi. För det första har gudstjänstordningarna karaktären av modeller, som kan vara mer eller mindre starkt rekommenderade - i nutiden stundom anbefallda med starkt eftertryck. Men också i presbyterianska kyrkor finns den för kongregationalistisk tradition karakteristiska grundinställningen, att frihet principiellt måste råda och ingen annan bundenhet än till Skriften. Det andra och större problemet är att ordinationsordning hört till sådant som inte ansetts nödvändigt att föra in i liturgiska böcker till ledning för församlingens reguljära gudstjänstliv. Såsom belysande exempel kan nämnas att det inte fanns någon ordinationsavdelning i Calvins gudstjänstordning för Geneve 1542, ett slags modellordning för reformerta kyrkor. I England satte puritansk kritik in mot den anglikanska ordinationsordningen så snart den utkom 1550. Fram till det definitiva nederlaget genom fastställandet av BCP

3° lnstitutio behandlar ingen annan bön än valhandlingens (n 18). l bibelutläggningar understryks dock att kandidatens och hela kyrkans (församlingens) bön om Guds nådegávor är nödvändig. Ganoczy 1968 273f.

sou 1985:48 Reformerta kyrkor 1 19

1662 utformades alternativ till en vigningsordning som skulle vara mer i överensstämmelse med Guds ord. Bland de“rena” alternativen till BCP innehöll dock enbart en upplaga fullständig ordinationsordning. Det som därför huvudsakligen står till buds är principiella uttalanden i olika bekännelseskrifter” och riktlinjer i kyrkoordningar.

4.2.1 Vigning som Uänsteförläning på den europeiska

kontinenten

På den europeiska kontinenten tycks den i reformert tradition viktiga s k

andra schweiziska bekännelsen (Confessio Helvetica posterior) 1566

vara typisk. Det förklaras att ordinationen, ”inte den papistiska utan den apostoliska”, är en bland nyttiga gudomliga inrättningar, om än inte sakrament. Tjänare som valts skall ordineras ”med (cum) offentliga böner och händers påläggning?” Vad detta konkret kunde innebära kan med 1566 års ordning för Hessen, som representerar tradiexemplifieras tionen från Martin Bucer och i viss mån fungerat som tysk modellordning. Ett annat tyskt exempel kan utgöras av den liturgi som 1554 färdigställdes för Frankfurts flyktingförsamling - en asyl med reformert profil för fr a fransmän och en tid även engelsmän. I Hessen 1566 fanns val- och ordinationsordning för pastorer, äldste och diakoner, därtill även för superintendent, närmast beskriven som en Ordets tjänare med en äldstes tillsynsuppgift över en region.” I församlingsgudstjänst med särskilda läsningar (främst Matt 28zl8ff) och predikan följde utförlig beskrivning av resp uppdragstyp, därefter en avslutande kandidatprövning genom en lång serie frågor om bl a uppdragets uppgifter. Den valde förklarade sig villig att åta sig uppdraget under hänvisning till den lagliga kallelsen och ”hela kyrkans bön och den gode Gudens nådiga bistånd”. Ordinator inbjöd så menigheten till gemensam bön. För denna angavs Bucers ordinationsbön, byggd på Ef 4:8ff och inrymmande en epikles. Ordinatorskollegiets handpâläggning följde under bönen att Gud, ”du som ensam kan göra” och sända dugliga tjänare, med sin Ande skall upplysa den knäböjande tjänaren, leda och föra

2 Davies 1948 126, Bradshaw 1971 51 ang Middleburg-Ordinal 1602. Beteckningen puritans uppkom omkring 1580 såsom en motståndarnas anklagelse att strömningen skulle stå i släktskap med de medeltida heretiker som kallades ”katarer” - en engelsk resp grekisk glosa för renhetsivrare. Puritanernas enda åberopade norm var Skriftens klara bud. Davies 1948 lff, 49ff.

22 Bortemot femtio dokument av detta slag finns från äldre tid, men antalet är

under ständig tillväxt. Det är en konsekvens av grundsynen, att de inte utgör mer än ad hoc-bestämningar av Skriftens regler. 23 Citerat efter utgåvan i Niesel 1938 255, 259. Om ordinationen är satserna likalydande i den franska och den belgiska bekännelsen ibm 76 resp 280. Båda tillägger dock med Calvin, att riten måste brukas utan vidskepelse. Verbet för vigning är franskans confirmer resp latinets conñrmare. I bekännelsen för Jülich-Berg 1671 används ibm 305f såsom synonymer ”ordinieren” och admittieren resp die Ordination, Handauflegung oder Praesentation. N Texten i Sehling 8 1965 199ff. 35 Det tyska Verbet ”machen” är liksom engelskans make ekvivalenter till latinets ”facere” = ordinare. Cf ovan 46 med n 6, 78 n 39.

Reformejrta kyrkor

honom med din mäktiga hand?” Efter denna handpåläggning med bön följde den imperativiska ordinations-installationsformeln med avslutande förmaningsord till tjänarna och menighet.” En helt annan karaktär fick Frankfurtordningen 1554, utformad av fransmannen Vallerand Pullain.” I kapitlet Om ordningen med tjänare och om deras inställelse” angavs kortfattat att församlingen behövde Så kom tre avsnitt Om valet

tjänare. (De e1ectione)”, som rymde regler

x för både val och inställelsen av pastorer, äldste och med inte mindre högtidlighet” diakoner. Valproceduren avslutas i en församlingsgudstjänst, varefter den nominerade ”inför hela församlingen . . inställes och stadfästes et conñrmatur) (instituitur . .. genom handpåläggning”. Till akten hör också bönen att Gud måtte föröka andegåvorna för att tjänsten skall kunna utföras väl. De kortfattade reglerna ger intrycket att valhandlingen fullföljs med installationen.” Upplysande är den kommentar som fogas till handpåläggningsriten när äldste blir inställda. Genom kollegiets handpåläggning på de utvalda ”inlemmar de dem i de äldstes stånd (ordo). Riten hade blivit ett kollegialitetstecken. Generaliserande blev det Frankfurttypen uttryckt som tog hem spelet också i kyrkor influerade av Hessenordningen. I Schweiz och Sydtyskland och ett stråk upp till Nederländerna och Ostfriesland tycks tre huvudkomponenter ha hört till inställelsen i lokalförsamlingen: utförliga allokutioner om tjänsterna, löftesfrågor med åtföljande inställelseformel, församlingens förbön. 1 Hessen ersattes bönen under handpåläggning redan 1574 med ordinators ämbetsöverlåtelse under handpålägg- I nordväst ning.” gick flera kyrkor ungefär samtidigt in för att göra handpåläggningen fakultativ. I stället anges i linje med Frankfurtordningens markering att löftesfrågorna skall beseglas genom handslag, även utväxlat mellan introducendus och det kollegium som får karakteriseras som ett installatorskollegium.” Den skisserade utvecklingslinjen löper in i nutiden. Efter en lång agen-

dalös period redigerades en gudstjänstordning 1941 för reformerta ryska

församlingar. I en uttalad strävan efter liturgisk förnyelse utkom en omarbetad upplaga i Kirchenbuch 1956 med en svit ritual för installation

3” Ang Bucers ordinationsbön och hans omformulering av Accipe Spiritum sanctum-formeln med tydningen av handpåläggningen som tecken för Guds hand ovan 55 n 37. 27 Till förkonfessionella Hessenordningens karaktär hör att pastorer vigs i domkyrkan, varför den avslutande formeln (”Nun befehle ich euch ...”) inte har installationskaraktär. För diakoners vidkommande avbryts framställningen i och med att diakonerna besvarat frågan, om de åtar sig uppdraget. 25 ”Liturgia sacra . . . in ecclesia peregrinorum Francofordiae . . . i Richter 1846 2 159. 29 Cf till de citerade verben instituere och confirmare ovan n 23. 3° Sehling 8 1965 454f. I detta fall får formeln betecknas som en engángsordinationens, inte installationens formel i en ordning, som 1574 givits luthersk profil. Här förbigás hela den komplicerade process i vilken tysk konfessionalism utvecklas. Viktig är framväxten av valda eller påtvingade unioner, unierade landskyrkor, cf nedan 146 n 17. 3 För utvecklingslinjerna fr a Graff 1937 385 n 3, 395, även 397, 399, Rietschel- Graff 1952 855f, 866ff, Barkley 1972 297, även Gassmann 1968 passim.

sou 1985:48

Reformerta kyrkor 121

(Einführung) av pastorer, äldste, diakoner och även predikobiträden. Här finns emellertid också några ritual för ”Ordination” av pastorer och av äldste med predikouppdrag. Gemensamt för alla ritual är att församlingens roll blivit att lyssna, fr a till utomordentligt utförliga allokutioner och serier av löftesfrågor. Det framhålls för övrigt att löftena utgör det kyrkorättsligt avgörande i akterna. För gemensam bön finns det utrymme i de flesta av ritualen, men det rör sig om mycket korta kollektor. Efter löftena följer ordinations-/installationsformeln under superintendentens handpåläggning, följd enligt tysk evangelisk tradition av att assistenter under handpåläggning läser var sitt bibelord. Den kollegiala handpåläggningens funktion förefaller att ha blivit att signalera, att den på vilken händer läggs är en Ordets tjänare, eftersom riten reserverats för akter som gäller pastorer och predikande äldste. Något liknande gäller om begreppet ”Ordination”, som nämligen blivit reserverat för akter som gäller dessa kategorier och deras installation. Agendan har inom avdelningen ”Die Einführungshandlungen” samlat ritual som med olika beteckningar rör installation av församlingstjänare.” Till samma traditionskrets hör de två reformerta kyrkorna i Holland. För den större Hervormde kerk utgavs 1955 Dienstboek, som i 1969 års upplaga innehåller inte mindre än tre ritual vardera för pastors-, äldsteoch diakoninställelse.” l den genom utbrytning bildade mindre Gereformeerde kerk innehåller Kerkboek 1968 ett lika generöst antal för pastorers inställelse men enbart ett för äldstes resp diakoners.” I båda agendorna är allokutionsglädjen stor men inte så stark att församlingsbönen här trängts undan. På löftesfrågorna följer stadfästelsen (bevestiging)”. De båda agendorna innehåller samma lösning med samma ord. Med en enklare utformning för diakoner och äldste och mer solenn för pastorer tillönskar installator dem Guds nåd och kraft för tjänsten. Till skillnad från Kirchenbuch har agendorna emellertid särskild då Ordets ordning, tjänare första gången insätts i församling. l de tre pastorsritualen för resp kyrka skall handpåläggning ske vid förstagångsinstallationen. För detta

33 Kirchenbuch 1956 l8lff. Den kyrkorättsliga anmärkningen ibm 236, uppgifterna om förnyelseambitionen ibm Vorwort, cf ibm 236 med källhänvisningar till reformert tradition i Tyskland samt Genévekantonens och Skotska kyrkans liturgier. - För pastorsordination anges två alternativa ritual med gemensam liturgisk struktur och samma sakinnehåll. l det andra alternativet finns även möjlighet till ordination som inte samtidigt utgör installation. Då ersätts ordinationsformeln (So ordiniere ich dich zum Prediger. . . in der Gemeinde Gottes) med bibelord (Rom 10:13 - 15a + l Tim 4:16) utan tillämpning; det är av slutkollektan slutsatsen kan dras att ordination skett (den Du zu Deinem Dienst hast verordnen lassen). Ritualet Einweisung ins Pfarramt (motsv kyrkoherdeinstallation) är det enda av ordinations- och installationsritualen för Ordets tjänare som inte brukar termen ”ordination”. Redan i ingressen till ritualet framgår emellertid att en Pfarrer unter Handauflegung und Gebet” skall bli bestätigt” - samma form och uttryckssätt som vid ordination. 3-* Dienstboek 1969 har tre särskilda pastorsritual, därtill tre pastorsritual som även rymmer alternativ för äldste- och diakoner. Utöver dessa ritual finns ett sjunde för insättande i annan typ av församlingstjänst. 34 Kerkboek 1968 har tre särskilda pastorsritual, ett fjärde som även rymmer alternativ som rör äldste resp diakoner.

122 Reformerta

kyrkor

tillfälle har bevarats en förkortad version av den gamla Hessenbönen om Andens upplysning och Guds hands ledning av denne ”Ordets tjänare i Kristi kyrka?” Efter denna ordinationshandling, alternativt enbart in- 3° en förmanande allokution och - allra sist stallation, följer (normalt) - med Fader vår. församlingsbön

4.2.2 Vägen till vigning som bönehandling på de brittiska öarna

Riktas uppmärksamheten mot de brittiska öarna är det nödvändigt att erinra sig några religionspolitiska grunddata. I England utgjorde puritanismen en bred strömning och först vid sekelskiftet 1600 började den episkopalism utkristalliseras som kom att prägla BCP 1662. Under Cromwells epok (1642-58) var det emellertid puritanismen som behärskade fältet. Parlamentskommissioner i Westminster utformade Directory 1544 med liturgiska riktlinjer som skulle ersätta BCP, en presbyteriansk författning 1547 med reformert i stället för anglikansk treledad tjänstestruktur samt Westminster Confession 1546, en av de mer betydande bekännelserna i reformert tradition. Under denna tid såg också parlamentet med blida ögon på kongregationalismen. I de kretsarna tvingades man modifiera läroförklaringen från Westminster och ta avstånd från författningsmodellen genom sin Savoydeklaration 1658, grunddokumentet in i nutiden för anglosachsisk kongregationalism. Men puritanismens högkonjunktur slog hastigt om. Genom uniformitetsakten 1662 påbjöds BCP i sitt reviderade skick såsom orubblig norm för gudstjänstlivet. Avvikelse stämplades nu som landsförräderi tills en uppmjukning skedde genom toleransediktet 1689. Även om puritanismen inte helt utmönstrades ur Church of England, löpte dock huvudfårorna in i presbyteriansk, kongregationalistisk, även baptistisk och senare metodistisk tradition. I Skottland, en autonom monarki, slog reformationsvågorna in senare än i England. Officiellt infördes presbyterianismen 1560, då ”ecclesia reformata antog sin confessio ñdei et doctrinae (tros- och lärobekännelse). På införandet följde genomförandet - under ett sekel. Enligt sin episkopala grundinställning tvang kung James (i Skottland 1567- 1625, från 1603 även Englands monark) successivt fram en omorientering mot anglikanismen. Skotska kyrkan fick 1610 biskopsämbete och fördes liturgiskt nära BCP-traditionen. Också här kom reaktionen. Westminsterbekännelsen och -directory blev 1647 antagna under det att biskopsämbetet avskaffades definitivt 1689. Vid samma tid blev England en anglikansk, Skottland en presbyteriansk konfessionsstat. Det anförda är inte enbart en bakgrundsteckning. De kyrkopolitiska konjunktursvängningarna fick direkta konsekvenser för synen på kyr-

35 Hår som i Hessen (ovan n 26) sker handpåläggningen under bön. Bucer och Hessenordningen hade en optativ formulering, den historiska utgångspunkten var det medeltida imperativet. -De båda holländska agendorna (n 33-34) har samma bön om än med smärre formuleringsdifferenser. 36 Vid installation av pastor, äldste resp diakon anges inte knäfall, inte heller inte heller votum vid handslag e dyl, enbart ett votum. Noga räknat förekommer pastorsinstallation enligt Kerkboek (Gereformeerde kerk).

Reformerta kyrkor 123

kans tjänster och därmed ordinationsordningen. Vilka var kyrkans tjänster enligt apostolisk ordning och var de som faktiskt gjorde tjänst rätta tjänare? I England utvecklades episkopalismen därhän att BCP 1662 i vigningsordningens förord kunde klargöra att rätt vigning kunde meddelas enbart av biskopar.” Det var inte så få presbyterialt vigda vilkas ordination därmed underkändes, därtill all reformert syn på kyrkans tjänster. Den rakt motsatta uppfattningen uttrycktes i kongregationalismens Savoydeklaration 1658: aldrig så mycket episkopal var den vigning ogiltig som inte skedde efter lokalförsamlingens val med ”högtidlig avskiljning genom fasta och bön, genom handpåläggning av församlingens äldsteråd?” I det ena fallet var det biskopen, ,i det andra lokalförsamlingen som utgjorde validitetsgarantin. På presbyterianskt håll utgjorde församlingsvalet något väsentligt, likaså den treledade presbyterianska tjänstestruktur som ansågs som nytestamentlig. Episkopat kunde accepteras likaväl som superintendentur på kontinenten, likaså episkopal ordinationsrätt som lösningen av en ordningsfråga. När det gjordes gällande och i England 1662 fastställdes att kyrkans apostolicitet krävde episkopal ordination, blev biskopsämbetet avskaffat i Skottland 1689. I presbyterianska och kongregationalistiska kretsar fanns tre liturgiska huvudkällor. Ännu långt in på 1600-talet utgjorde BCP 1552 en ofrånkomlig realitet i England och såsom antytts i viss mån även i Skottland. På 1550-talet tillkom också de båda andra källorna, i båda fallen liturgier som formats för flyktingkolonier. Det tyska interim 1548 drev grupper av dissenters till London, dit också kosmopoliten Johannes a Lasko kom närmast från Ostfriesland. Han blev genom ärkebiskop Cranmers för-

medling superintendent i flyktingkolonin. I den egenskapen utarbetade

han kyrkoordningen Forma ac ratio, tryckt först 1555 i Frankfurt.” The

Form of Prayers hade tidigare samma år under ledning av John Knox

utarbetats för den engelska flyktingkolonin i Frankfurt, men den kom till bruk först 1556 i den engelska asylen i Geneve, där Knox blivit pastor. 77:e Form ofPrayers 1556 har på olika sätt präglats av BCP 1552.40 Just ordinationsavsnittet saknar varje BC P-spår. Här har den viktigaste förla-

37 Ovan 47 med n 9- 10, 52f med n 28, 45. 33 med de här intressanta art V1, X1 och XV Savoydeklarationens författningsdel tryckt i Goodall 1973 204ff. -Det kan tillfogas att det i den nordamerikanska Cambridge Platform 1648 angavs i sak detsamma i kap 6:1-2, 10:3-5 (i Leith 1973 392f) med ett sakramentsteologiskt språk enligt vilket lokalförsamlingens förbundsfolk uppfyller form- och materiakraven på en verklig kyrka och såsom Kristi kropp utövar den suveräna rätt att utse tjänare som tillkommer dess huvud, Kristus. 39 Forma ac ratio tota ecclesiastici Ministerii . . ., i Johannis a Lasco opera 1866 2 lff. Ordinationsordningen ingår i kap De ministris ecclesiae peregrinorum Londoni ibm 51ff. -Kyrkoordningen trycktes i Frankfurt 1555 sedan Johannes a Lasko kommit dit som flykting. I litteratur förekommer uppgiften att den egentligen kom till 1550. Det är möjligt, även om det är troligare att den vuxit fram successivt. Titelbladen anger visserligen instituta Londoni . . . 1550 men verbet syftar otvetydigt på ”ecclesia Germanorum. 40 The Form of Prayers 1556 och dess latinska översättning Ratio et forma publice orandi . . . 1556 i Maxwell 1931 85ff, ordinationsavdelningen ibm 165ff. Rubriken för det aktuella avsnittet är ”The manner of electing the pastors or ministers resp ”De conscribendis pastoribus formula”.

124 Reformerta kyrkor

gan varit den franska flyktingkolonins Frankfurtordning 1554, som tidigare har berörtsf” Några förändringar hade vidtagits. I den engelska versionen skulle valproceduren avslutas vid söndagens förmiddagsgudstjänst och avskiljningen ske på eftermiddagen. Efter en predikan skulle ordinator uppmana menigheten till bön för den nominerades ”utkorelse (election)”, därefter leda bön såsom Gud rör hans hjärta. Sedan kunde man hålla tacksägelse och därtill be Gud om sådana ting som han behöver för sitt uppdrag”. Den engelska versionen känner inte något ordinatorskollegium som genom handpåläggning bekräftar att den utsedde upptas i deras krets, inte ens någon konfirmerande formel utan efter detta är han utsedd (appointed) till tjänare”. Utkorelsen sker under församlingens bön. Enligt den engelska textens typiskt puritanska vändning var det Gud och inte ett liturgins böneformulär som skulle anvisa de rätta orden. Den latinska editionen markerade enbart att bönen i fråga skulle vara avpassad för ”ändamå1et”, vilket där än klarare anges vara vigningen eller rättare sagt ”utkorelsen. När de engelska kolonisterna efter blodiga Marias” regeringstid (1553 -58) kunde återvända hem till England, förde de med sig sin liturgi. Den fick uppleva åtskilliga upplagor under nästan en hundraårsperiod. I engelsk presbyteriansk och kongregationalistisk tradition förblev liturgins anvisningar för ordination stommen i de med liturgisk text försedda bearbetningarna. Under Westminsterkommissionens arbete på 1640-talet önskade presbyterianerna att denna så framvuxna vigningsliturgi skulle ersätta BCPs. Kongregationalistiskt sinnade lanserade tydligen i stället ursprungsversionens enkla riktlinjer såsom BCP ersättning. Slutresultatet blev ett slags kompromiss.” Westminsterregleringen 1647 innehåller inga ordinationsritual men tämligen utförliga anvisningar om innehållet i de olika leden i ordinationsliturgin. Som kompromiss var det inte tillräckligt. Savoydeklarationen 1658 blev betydligt mer återhållsam.“ Med presbyterianismens större utförlighet resp kongregationalismens knappa anvisningar återgavs emellertid samma skeende i de båda för framtiden riktningsgivande dokumenten. Huvudpunkterna i Westminsteranvisningarna skall därför redovisas.” Efter valproceduren under Guds ord, fasta och bön skulle avskiljningen äga rum i en särskild församlingsgudstjänst. Dess predikan skulle klargöra meningen med kyrkans tjänster och påvisa tjänarens och folkets

4 Ovan 120. “Z För detta och det följande Maxwell 1931 72f, 75, Davies 1948 228f, Bradshaw 1971 4lff, 50f. -Tre upplagor av The Form of Prayers trycktes i Geneve. Så sent som på 1640-talet trycktes tre upplagor i London, förmodligen med särskild adress till Westminsterkommissionen (nedan). Från 1584-85 till 1602 trycktes minst fyra engelska bearbetningar, av vilka 1602 års upplaga innehöll fullständig ordinationsordning för vigning av pastorer, äldste och diakoner (ovan n 21). Den upplagan omtrycktes 1641 och 1643 med klart angiven adress till parlamentet och därmed Westminsterkommissionen. 43 Se n 42, cf Davies 1948 229f. 44Ovan med n 38. 45 Form of Presbyterial Church Government främst kap XV1II och The Directory for the Ordination of Ministers, i Westminster Assembly 1647, liturgin ibm 24ff. Sammandragi Barkley 1972 297f.

sou 1985:48 125

Reformerta kyrkor

ömsesidiga plikter. På predikan skulle en serie löftesfrågor riktas till predikanten. Också menigheten hade förpliktelser och fick lova att ta emot sin pastor såsom ”Kristi tjänare. . . som har ledningen över dem i Herren”. Ett antal tillresta pastorer skulle utgöra ordinatorskollegium det understryks i Westminsterdirectory under det att Savoydeklarationen markerar att församlingens eget äldsteråd utgör Efter de kollegiet. ömsesidiga löftena skulle ordinatorerna ”högtidligt avskilja (set apart) honom för tjänarens uppdrag och arbete genom handpåläggning på honom”. En förmaning skulle riktas till tjänare och menighet och i bön skulle de gemensamt anbefallas åt Guds nåd, varpå akten slutade med psalm och välsignelse. På engelsk mark hade handpåläggningsriten tidigare haft en vacklande ställning men den förefaller att ha fått en självklar position som ordinationsrit. Westminsterdokumentet - men ingalunda Savoydeklarationen - underströk detta genom påpekandet att riten inte skulle brukas, om pastorn tidigare var ordinerad. I sådant fall skulle man utväxla det kollegiala handslaget (”the right hand of fellowship).“ Den viktigaste förklaringen till en tidigare tveksamhet till handpåläggningen tycks ha varit det gamla motståndet mot det som man menade papistiska bruket i BCP att till riten knyta orden ”Tag emot den helige Ande . . Avståndstagandet från BCP förklarar att den första kända bearbetningen (1584- 85) av The Form of Prayers knöt handpåläggningen inte till bönen utan till en efterföljande formel, i vilken det emellertid hette att den helige Ande har vigt dig . . .”.I en senare bearbetning (1602) lyftes perfektformen fram än tydligare.” Ännu i Directory 1647 skymtar BCP-bundenheten. Den nyss citerade formuleringen om handpäläggningen vid avskiljning ”för tjänarens uppdrag och arbete (office and work)” utgör BC P-formelns fortsättning efter de bekämpade orden om andemeddelelsen. Liksom ursprungsversionen av The Form of Prayers demonstrerade att ordina- Directory torskollegiet inte disponerar över Anden. Handpåläggningen blev knuten till vigningsbönen för vilken följande riktlinjer gavs. Man skall: Med tacksamhet Iovprisa den stora nåd Gud visat genom att sända Jesus Kristus till sitt folks förlossning och för att denne uppstigit till Faderns högra hand och sedan utgjutit sin Ande och givit gåvor till människor, apostlar, evangelister, profeter, pastorer och lärare, för att han församlar och bygger upp sin kyrka och för att han gör denne man duglig och villig för detta stora verk; enträget be att han uppfyller honom med sin Ande och förlänar honom (som vi i hans namn sålunda avskiljer för denna heliga tjänst) att i allt kunna fullfölja arbetet som hör till tjänsten, så att han måtte rädda både sig själv och det folk som har anförtrotts åt hans vård. Den gamla Accipe Spiritum sanctum-formeln till handpåläggningen har inte blivit enbart återgiven på engelska som i BCP, inte heller blivit

46Redan i 1602 års liturgi (n 42) underströks detta. Där talades det om confirmation” av redan ordinerade. Bradshaw 1971 51. I Directory 1647 angavs uttryckligen, att man talade om dem som hade anglikansk vigning. 47 Formeln 1584-85 avtryckt i Bradshaw 1971 50. Verbet ”hath made har översatts med ”har vigt på allmänna grunder (ovan n 25) och emedan texten fortsätter med citat ur Apg 20:28, ett av de centrala ordinationsställena i reformatorisk, inkl reformert tradition.

126 Reformerta kyrkor sou 1985:48

omvandlad till ett votum som hos t ex Bucer. Bucers votum under handpåläggning följde på den kollekta, som Cranmer satte in i BCP.” Den kollektan har utnyttjats i Directory, men såväl denna bön som handpåläggningsformeln i BCP har omvandlats. Såsom i BCP får Ef4:8ffutgöra bibelfundamentet på vilket bönen bygger men stället utnyttjas på olika sätt. I BCP sände Kristus apostlarna när han avslutade sitt jordiska uppdrag. I Directory sände och sänder Kristus sin Ande, han gav och ger sina tjänare gåvor. I konsekvens därmed har ordinators imperativformel ” ”Tag emot helig Ande . . omvandlats till hela menighetens epiklesbön. har därvid blivit knuten till epiklesbönen, vilket i Handpåläggningen texten närmast kommer till uttryck genom den inskjutna parentesen. I Directory finns konturerna till en vigningsform som är närmastjämförbar med den gammalkyrkliga sådan den framträder t ex i Hippolytos vigningsliturgi. Det är uppenbart att likheten inte framträdde på grund av att den eftersträvades. Det finns inte heller något som tyder på att likheten uppträdde emedan Directory formats för att tillämpa Skriftens ordinationsföreskrifter. Enligt reformert skrifttolkning och liturgisk tilllämpning följde handpåläggningen efter väl förrättad bön. Allt tyder på att man tvingats till en kompromiss i tillämpningen för att komma ifrån BC P-mönstret. Handpåläggningens imperativiska förläningsformel böjdes om till epikles med bönen att Gud skulle förläna förmågan för tjänsten. Till det här framlagda resultatet bör ännu en anmärkning göras. Directory lämnar inga tydliga regiföreskrifter ifråga om handpåläggningsriten. Det är svårt att uppfatta det förhållandet som något annat än utslag av traditionell reformert ambivalens inför ceremonin som sådan. Grundproblemet var, hur man skulle hantera en ceremoni som inte var önskvärd men likväl måste uppfattas som skriftenlig. Från den synpunkten sett var det förmodligen mindre anstötligt att riten utfördes under församlingens bön än att den blev ett separat led - som i BCP.

I Skottland löpte utvecklingen i andra banor, i mycket utstakade av John Knox (1514-72). Själv skotte hade han varit verksam i England och spelat en viktig roll för de radikala krav på kyrkoreform, som endast delvis blev tillgodosedda i förarbetet till BCP 1552.” Som så många andra tvangs han till exil under Maria Tudor-regimen och kom via Frankfurt till Geneve såsom redan berörts.5° När engelsmännen kunde återvända hem reste Knox emellertid till Skottland 1559. Här blev reformationen påbjuden genom 1560 och i samband därmed antogs

parlamentsbeslut

43 Formeln 1602 avtryckt ibm 5l. Den är en till ett votum omarbetad version av handpåläggningsbönen hos Johannes a Lasko (nedan). 49 Under kampåren 1549-52 om ceremonier sökte biskop John Hooper, ansedd som puritanismens första ledargestalt, och ärkebiskop Cranmer båda stöd hos Martin Bucer och Johannes a Lasko. När BCP 1552 egentligen slutbehandlats höll John Knox en predikan, som övertygade Edward IV om att BCP borde rensas från föreskrifter om knäfall under den ekvaristiska liturgin. Cranmer vägrade men sträckte sig så långt som till en förklaring, den berömda s k black rubric” (tryckt i svart och ej i rött som alla andra anvisningar) om vad knäfallet innebar och inte betydde - en förklaring som under århundraden varit symbolen för stridiga meningar om anglikansk nattvardsuppfattning. Cft ex Cuming 1969 96ff, 114. 5° Ovan 123.

Reformerta kyrkor 127

grunddokument för vilkas utformning främst Knox svarat. Det var 1560 års skotska bekännelse, Confessio fidei et doctrinae”. Det var även en kyrkoordning (”Discipline) till grund för en fullständig reformation av fromhetslivet (religion) i hela riket”, en bearbetning av Calvins kyrkoordning för Geneve.” För liturgin fanns redan The Form of Prayers från Knox Genévetid, och kompletterad (Knox ?) blev den tryckt i Edinburgh första gången 1562. Ytterligare utvidgad med bl a psaltarpsalmer på engelsk meter” i en ny upplaga två år senare angav också titeln, att

detta var Skotska kyrkans gudstjänstordning. The Book ofCommon Or-

der (BCO/upplevde ett sjuttiotal upplagor fram till 1647.52 Om man utgår från dåtidens normalstorlek på upplagor (2-300 ex) har tydligen 15- 20 000 exemplar blivit spridda, vilket måste betecknas som ett starkt genomslag för liturgin. Skotska kyrkan hade med BCO fått en antagen ordinationsordning, åtminstone riktlinjer för pastorers, äldstes och diakoners ”utkorelse (election). 1 1560 års kyrkoordning fanns emellertid ytterligare två uppdragstyper angivna, båda med anledning av akuta samtida behov. Pastorsbristen medförde behov av readers (läsare, lektorer)” med förmåga att läsa liturgin och Skriften i församlingsgudstjänsten, personer som efter studier skulle kunna avancera och bli pastorer. Det behövdes vidare superintendenter ”som reser från plats till plats . . för organiseringen av församlingen (the establishing ofthe kirk)”. I de till sist tio stiften (provinces) behövdes inte den gamla sortens residerande biskopar men resande visitatorer, predikanter och ordinatorer för församlingarnas uppsikt och vård.” Redan 1560 avskildes den förste superintendenten enligt en liturgi som Knox hade utformat. Den blev 1569 antagen av General Assembly såsom tillägg till vigningsordningen i BCO.” Därmed blev de allmänna reglerna för de tre gamla tjänsterna kompletterade med ett utfört ritual för superintendent- och - som titeln angav - även pastorsavskiljning. Strukturen i 1560 års ritual svarar mot konturerna i 1556 års ordning. Allmänt sett bör ritualet 1560 kunna ge en bild av den utformning som 1556 års riktlinjer siktat till. Som gammal BCP-kritiker var Knox förtrogen med den engelska liturgins för- och nackdelar. En alternativlösning från kontroversåren i London erbjöd sig: den vigningsordning som medkombattanten Johannes a Lasko utformat för den tyska flyktingförsamlingen och senare låtit trycka i Frankfurt.” I Edinburgh kunde Knox i

5 Confessio fidei et doctrinae per ecclesiam reformatam regni Scotiae receptae, enligt titeln på översättningen till latin 1577. Engelsk orginaltext och latinsk översättning i Niesel 1938 (79ff), 82ff. Om bekännelsen Jacobs 1959 42ff. Texten till den s k First Book of Discipline i Croft Dickenson 1953, om kyrkans tjänster och tjänarnas ”election ibm 162ff. 53 Maxwell 1931 74f, Lamb 1972 93f. 53Ovan n 51. 54 Bradshaw 1971 55, Barkley 1972 297. 55 Ovan 123 med n 39. Den engelska flyktingliturgin utformades och förkastades på våren 1555 i Frankfurt, varefter Knox begav sig till Geneve. Först senare samma år anlände Johannes a Lasko till Frankfurt. Den senare kan kanske ha tagit del av Knox-ordningen. Knox har sannolikt känt till den ordning Johannes a Lasko brukat i London ty den tyska asylförsamlingen var välkänd som ett slags reformatoriskt experimentalfält.

128 Reformerta kyrkor

mångt och mycket överta den utformning som historiskt hade förbindelser med Ostfriesland och Hessen och därmed med den Martin Bucer, som i sin tur också verksamt bidragit till BCP-liturgin. Det är högst troligt att Knox-versionen såsom det enda utformade ritualet fick tjäna till ledning ocksä för tillämpningen av BCOs magra anvisningar för övriga vigningshandlingar, även om det inte var avsett.” På en punkt fastställde General Assembly en ändring i både ursprungs- och tilläggsdelen. 1 kyrkoordningen 1560 hette det på calvinskt sätt att handpålåggning inte skulle brukas: apostlarnas bruk var ”inte och riten ”kan vi inte gilla?” - Knox var nödvändigt” Tjugo år senare då död och Charles IV regent - hette det i den reviderade kyrkoordning- en att pastorer, äldste och lärare diakoner nämndes inte - skulle utkoras under fasta och bön men också handpåläggning. Under direkt tryck från kungen fastställdes senare ”att det skall råda uniformitet vid vigning av pastorer [- inga andra tjänster nämndes nu -] över hela landet: handpåläggning”. Sedan biskopsämbetet införts 1610 och historisk succession värnats genom att tre electi fått resa till London för vigning, beordrade kungen en revision av hela ordinationsordningen. Det krävdes en enhetlig ordning efter riktiga principer för pastorers vigning. Därtill krävdes ett anglikanskt och inte ett presbyterianskt sätt att se på gudstjänstordningen: reviderad skulle den bli tryckt och följd exakt av varje biskop?” Det tog sin tid men befallningen blev åtlydd. I BCO 1620 ingick en ordinationsordning som utgör en anmärkningsvärd kompromiss mellan anglikansk och presbyteriansk grundsyn, mellan BCP och den gamla BCO. Det finns inga ritual för ordination av äldste, okända i anglikansk tradition, eller diakoner, kända i båda traditionerna men i helt olika mening. Det som fanns var ritual för biskopsvigning, i huvudsak enligt BCP och såsom där firad inom mässans ram, och för vigning av pastorer, i huvudsak enligt BCO-tillägget för superintendent-/pastorsordination vid särskild predikogudstjänst i lokalförsamlingen.” Formen för biskops consecratiøn är intressantast som uttryck för den starka BCP-ställningen också i Skottland. Eftersom ritualet snart nog

5° General Assembly förklarade 1570 att superintendentritualet inte skulle brukas för pastorers vigning. Bradshaw 1971 55. Enligt ritualets titel gick det dock för sig, och enligt teologiskt allmängods var superintendentsysslan enbart en form av pastorstjänst. Kyrkomötesbeslutet kan vara uttryck för en annan syn (se nedan). 57 Discipline 1560 (n 51) 162. Att detta återspeglar Knox uppfattning är givet, ty därefter var även 1556 års ordning formad. Det har gjorts gällande att handpåläggning praktiserats på andra än på dem som redan hade anglikansk vigning, men det tycks vara efterrationaliseringar. Bradshaw 1971 55. I 1560 års ritual anges att handpåläggning inte skall ske, däremot handslag, vilket skulle bero på att den förste superintendenten var anglikansk präst. Barkley 1972 297. Det avgörande borde dock vara att exanglikansk präst eller presbyteriansk pastor såsom superintendent inte inträdde i nytt stånd och inte heller skulle bibringas den uppfattningen genom någon handpälåggning. Det var fråga om ett förtroendeuppdrag bland kolleger, som med handslaget uttryckte kollegialitet med den utkorade. 58 Citerat efter Bradshaw 1971 56. 59 För detta och det följande ibm 57ff (med utdrag ur liturgin), även Barkley 1972 297.

Reformerta kyrkor 129

försvann med biskopsämbetet kan den lätta bearbetningen i BCO förbigås utom i fråga om den i decennier debatterade frågan om handpåläggningens vigningsformel. Det anstötliga imperativet (”Tag emot den helig Ande. . .”) hade förvandlats till ett votum, inlett med en deklaration om förlänad ”makt (power) att viga genom handpåläggning och att hålla seder och bruk (manners) i tukt”.°° Ur presbyteriansk synvinkel innebar det att en ny anglikansk anstötlighet - exklusiv episkopal ordinationsrätt - kombinerats med ett gott presbyterianskt disciplinärt tillägg. Kombinationstekniken tillämpades också i ritualet för pastorers ”ordination”, ej election. Det votum till vilket handpåläggningsriten hade kommit att knytas även i BCO-traditionen kompletterades med element ur BC P-traditionen. Resultatet blev en deklarationjämte ett votum under handpåläggning. Därmed uppnåddes inte bara symmetri med biskopsvigningens handpåläggningsformel. Anglikanska formkrav för prästvigning blev någorlunda tillgodosedda. Deklarationen innehöll nämligen att ordinator med assistenter (”we) åt dig ger makten och myndigheten (power and authority) att predika Guds ord, utdela hans heliga sakrament och utöva kyrkotukt(discp1ine) efter det mått som är anförtrott åt pastorer enligt vår kyrkas ordning. Gud, vår Herres Jesu Kristi Fader. . . föröke sina nådegåvor i dig, upplyse dig med sin helige Ande, tröste och stärke dig i all dygd, styre och lede ditt tjänande. . . Ännu en BCP- och BCO-kombination gjordes. Presbyteriansk ceremonirestriktivitet till trots infogades överlämnandet av bibeln. Tydningsorden i BCP (Tag emot fullmakten att predika. . .”) hade fogats in i den citerade handpåläggningsformeln, varför man införde den oantastliga uppmaningen att låta Skriften bli ”grund och rättesnöre för lära och liv”. Därpå skulle den nyinvigde, biskop och assistenter efter BCO-tradition ge uttryck åt kollegialitet genom handslagf Sedan dessa kombinationer genomförts kunde den gamla ordningen i stort sett bevaras. BCO-versionen 1620 innebar att BCP-mönstret varit bestämmande, men på anglikanskt håll ansågs eftergifterna inte tillräckliga. År 1636 beordrade Charles I en omarbetning enligt direktiv som innebar att BCPformeln för prästvigning skulle införas ”utan förändring”. Befallningen

skulle också bli åtlydd under starka protester. Återigen tog det sin tid och

när arbetet var klart var episkopalismens tid ute. På begäran från Westminsterkommissionen hade sex officiella delegater för Skotska kyrkan deltagit i utformningen av Westminsterdokumenten, vilka 1647 blev antagna för Skotska kyrkans del. För vigningsordningens vidkommande innebar detta att vigningsordningen i BCO ersattes med Westminsterordningen 1647. I stället för ritual för präst- och biskopsvigning gällde därmed de tidigare berörda riktlinjerna för pastors-, äldste- och diakonavskiljning.

°° BCP-formlerna för biskops- resp prästvigning ovan 55. 6 Right hand of fellowship” utgjorde i Knoxritualet 1560 kollegialitetstecknet, sannolikt såsom ersättning för handpåläggningen (ovan n 57). Johannes a Lasko angav handpåläggningen under en epiklesbön, varefter ordinator deklarerade att vigning skett (nedan). Knox uteslöt deklarationen och angav handslaget före den till ett votum omgjorda epiklesen. Knoxlösningen i Bradshaw 1971 53, 58.

9-Svenska kyrkans gudstjänst

130 Reformerta kyrkor

När Westminsterdirektiven antagits upphörde utgivningen av BCO.” I sak innebar emellertid nyordningen ett återställande av den syn på utkorelsen och dess liturgi som präglat den tidigare BCO-traditionen. Riktlinjerna var visserligen utformade närmast i anslutning till engelsk presbyteriansk omarbetning av BCP-traditionen!” Det förefaller dock som om engelsmännen i sitt arbete under slutet av 1500-talet haft ledning av skottarnas utformning eller kanske direkt från samma källa John Knox brukat, dvs vigningsordningen hos Johannes a Lasko. Långt senare skulle den äldre BCO-traditionen aktualiseras och därmed indirekt a Lasko-vigningsliturgin, en av de mest omsorgsfullt genomarbetade reformationstida ordinationsordningarna. Det är lämpligt att översiktligt ange pastorsavskiljningens liturgi enligt a Lasko-ritualet 1555 och Knox” utformning sådan den blivit reviderad i BCO 1620. Här förbigås de särskilt hos Johannes a Lasko utförliga anvisningarna för valproceduren under Guds ord, fasta och bön för att enbart uppmärksamma den avslutande särskilda församlingsgudstjänsten.

Forma ac ratio 1555 (Johannes a BCO 1620 Lasko) Predikan om kyrkan och ämbetet Predikan om kyrkan och ämbetet Psalm Presentation av nominerade Presentation av nominerade Redogörelse för valproceduren Frågor om valproceduren som grund för ”vigning (inauguratio)” Försäkran om kungens stadfäs- Tre gånger upprepad fråga om telse av valet ev vigningshinder Fråga om församlingens samtycke Fyra löftesfrågor Löftesfrågor, utökade från BCP Vigningsbön med epikles och Vigningsbön med epikles och Fader vår Fader vår Votum för vigda Vigningsformel (se ovan) under handpåläggning under handpâläggning Bibelöverlämnande med tydnigsord (se ovan) Handslag utväxlat med kollegiet Deklaration med förmaning till menigheten om fortsatt förbön för de vigda Förmaning till de vigda Förmaning till de vigda Lovpsalm (psalmus gratulato- Psaltaren 23 rius Slutkollekta (BCP, omarb) Välsignelsen Välsignelsen

Uppmärksamheten får inskränkas till det som enligt både Johannes a Lasko och John Knox var det väsentligaste, församlingens bön. Vigningsbönen övertog Knox så gott som oförändrad från Forma ac ratio. Den latinska bönen har en språklig rytm och klang som Knox inte för-

” Lamb 1972 94. °3 Ovan l23ff.

Reformerta kyrkor 131

mått eller önskat återge i sin engelska version. Däremot har han bevarat den teologiska grundtanken att vigningen är Kristi suveräna handlande för att genom det verk hans tjänare utför bygga kyrkan och fördriva Satan och alla tyranner. Det är ett kampmotiv som har direkt motsvarighet egentligen bara i Luthers vigningsbön, som vid denna tid börjat att vinna spridning i det Tyskland Johannes a Lasko fått lämna!” Det är en händelse som ser ut som ett samband att Wittenbergs och Ostfrieslands reformatorer båda refererar till perikopen (Matt 9:370 om att be Gud själv sända arbetare i sin skörd - en perikop som två gånger om spelar en viktig roll som tydning av vigningsliturgin i Forma ac ratio.” Det är motiverat att åtminstone återge inledning och epiklesavsnitt i bönen,°° som liturgihistoriskt originellt är riktad till gudomens andra person: Herre Gud, du den levande Gudens son, Jesus Kristus, du som har lovat din församling (ecclesia) att du själv alltid skall vara närvarande ända till tidsålderns slut för att regera och leda henne med din helige Ande, och som så älskar henne att du inte blott en gång helt oskyldigt utgjutit ditt blod för henne utan även stadgat att vittnen och lärare om denna din stora välgärning skall träda fram till de heligas förnyelse och till den slutliga fulländningen av din hemlighetsfulla kropp som vi tillhör. Dig ber vi ödmjukt, Herre - konung, lärare och vår överstepräst för evigt - att du värdes med din helige Ande uppfylla dessa våra bröder, som i ditt namn är utkorade genom oss till Ordets tjänst, så att ditt gudomliga ords tjänst och det frälsande, verkningsfulla vittnesbördet (salutare atque efñcax testimonium) behålles och bevaras bland oss. . .

Det är i denna bön såsom i Westminsterriktlinjerna nästan ett sekel senare” tydligt att vigning kan ske och sker inte på grund av historisk vigningskontinuitet utan på grund av Kristi löfte att själv vara närvarande - en återklang av Matt 28:l8ff.°8 Det votum som knöts till handpålägg-

64 Om Luthers liturgi nedan l9lff. 65 Valproceduren inleds med faste- och bönegudstjänst med predikan. I den skall bönen motiveras för menigheten. Den krävs för att Gud skall få styra och leda valet genom sin Ande. ”Sålunda vill Herren Kristus, att vi ber skördens Herre, att han själv driver (extrudere) goda och trogna arbetare ut i sin skörd, belagt med Matt 9[:37f] och Luk l0[:2]. Forma ac ratio (ovan n 39) 52f. I själva vigningsliturgin (Forma inaugurandi”) skall ordinator efter vigningshandlingen hålla förmaning. Anvisningar hänvisar till det nyss refererade och tillägger att bön krävs, att Herren Gud inte blott driver trogna och skickliga arbetare ut i sin skörd utan även härefter alltid stärker och leder de utsända (extrusos)”. På båda ställena finns tjänarnas arbete insatt i ett kampperspektiv; tjänsten var redskap för Guds kamp mot fördärvsmakterna och för kyrkans uppbyggande. [detta och i annat finns överensstämmelser med Luthers vigningsliturgi, inkl lösningen att förbinda vigningsbönen med Fader vår, som dock är handpåläggningsbön hos Luther. -Det kan erinras om att Calvin överhuvud taget inte anspelade på ”skördeperikopen (ovan 117 n 19). 56 Vigningsbönen i Forma ac ratio (n 39) 72f. Den (i varje fall i editionen) med spärrad stil satta rubriken till bönen lyder: ”Precatio super electos verbi ministris circa ipsorum inaugurationem”. 67 Citerad ovan 125. 6” I anvisningarna för valprocedurens inledningspredikan (n 65) skall med bibelbevis framhållas att ”Ordets tjänst är en gudomlig inrättning i hans församling. . . såsom uttryckligt betygas här och var i hela Skriften”. På motsvarande sätt skall förfaras med superintendenturen som grekerna kallar episkopä. Till bibelbeläggen hör i båda fallen Matt 28:l8ff, som jämte Ef 4z7ff, llf får betraktas som reformert kardinalställe för vigningstjänsten. För superintendent anges aposteln Petrus som mönsterbild.

Reformerta kyrkor

ningen i Forma ac ratio och som i huvudsak övertogs av Knox är en tillönskan om Guds ledning ”även härefter”°° åt dem som blivit avskilda efter fasta och bön. Avsnittet har inte den ämbetsöverlâtande funktion som det ficki BCO 1620: Gud, vår käre himmelske Fader, som har kallat er till sitt ords tjänst i denna församling, upplyse er med sin helige Ande, stärke er med sin mäktiga hand samt regere och styre så er tjänst. . . Tillönskan inför arbetet i det redan givna uppdraget slår rentav över i bön, ty avslutningsfrasen blev: För samme din enfödde Sons skull, Jesus Kristus, vår Herre och frälsare. Amen.” Om tendensen på kontinenten blev att låta ordinationsformel bli aktens centrum, kan man kanske säga att BCP-trycket på de brittiska öarna var så starkt att en sådan utveckling måste bekämpas. Även ett avslutande votum tenderade att förenas med den församlingens bön som utgjorde det bärande. Bärande var däremot inte handpåläggningsriten. Den var närmast ett besvärande apostoliskt bruk. Det är därför anmärkningsvärt att Westminsterordningen 1647 men också Savoydeklarationen 1658 såsom avskiljningens tre huvudelement anger fasta, bön och handpåläggning, otvivelaktigt emedan detta uppfattades som Skriftens bud. Vid tillämpningen kom tydligen riten att förbindas med bönen, även om detta inte uttryckligen angavs. Mycket tydligt förvandlades det latinska/engelska imperativet Tag emot den helige Ande. . till epiklesen, bönen om Andens utgjutelse över tjänarna.

4.3 Ordinationsordningen i reformerta liturgiska

förnyelsesträvanden

4.3.1 Fram växten av mönster för vigning genom bön och

handpâläggning

Den reformerta förbundsteologin undergick under 1700-talet en omvandling till individualistisk väckelseteologi, som mer präglades av resttanken. I Europa och än mer USA tenderade kyrkor att betraktas som organisationer för väckelserörelser eller som den lilla restens sammanslutning, allt med oöverskådligt många samfundssplittringar och -bildningar som resu1tat..I samma utveckling tenderade gudstjänstliv att förändras till predikostunder eller väckelsemöten, som utvecklades till samling kring det egentliga hådemedlet, predikan, eller rent av predikanter som ansågs benådade. Vad Westminster- och Savoydokumenten hade att säga om kyrka/ församling och om vederbörligen kallade tjänare vägde då lätt. Det fanns inte heller utrymme för antagna gudstjänstordningar utan i så fall mer för privata prediko- och bönesamlingar som förberedelsematerial för predikanter. Det förefaller som om reaktionen inleddes i USA och detta ungefär samtidigt som camp meeting-strategin utvecklades till system. Ett säll-

69 Ovan n 65.

sou 1985:48 Reformerta kyrkor 133

samt fenomen var den liturgiska restaureringsrörelse som f rån 1840-talet utgick från Mercersburgseminariet i en liten reformert kyrka med sydtysk-holländsk bakgrund, German Reformed Church.” Seminarieteologin kan inte annat än betecknas som en god exponent för den anglokatolska oxfordrörelsen i England-USA. De liturgiska restaureringsidealen präglades av ambivalens. Den alltjämt föraktade BCP framstod här tvärtom som lödig. Konfessionella krav förde dock tillbaka till kyrkans egna källor, den liturgi som 1563 fastställts för Pfalz i Sydvästtyskland, vilket råkade vara en bearbetad tysk översättning av Johannes a Laskoliturgin. Det förefaller ha varit den konfessionella kniptången som drev Mercersburgfolket till vad man uppfattade som förkonfessionella källor.” Det var ett för sin tid märkligt fenomen, märkligare att kyrkan tillsatte en liturgikommission och att den fick domineras av teologerna från Mercersburg. Arbetet ledde till en gudstjänstordning för liturgisk försöksverksamhet, Provisional Liturgy 1857. Efter en viss översyn utgavs Order of Worship 1866, en gudstjänstordning som utgjorde en förargelseklippa men likafullt kommit att spela en viktig roll för såväl presbyteriansk som kongregationalistisk liturgisk förnyelse i USA in i nutiden.” Internationellt var det Provisional Liturgy som skulle få en viktig roll. År 1865 grundades i Skottland sällskapet Christian Service Society för studium av den kristna kyrkans liturgier, gamla och samtida”, outsagt utan konfessionella bindningar, allt med sikte på att utge en gudstjänstordning. En sådan utgavs 1869, i bearbetad version 1905, med en för hela företaget betecknande titel, Euchologion - en ortodox beteckning (grekiska, ungefär: fast ordning för liturgi) för en ekumeniskt anlagd gudstjänstordning med principiella och praktiska anvisningar. Till skillnad från kollegorna i USA hade den skotska gruppen som ett i förordet uttalat syfte att utforma en liturgi i enlighet med den skotska kyrkans ursprungliga och äkta lära”, varför BCO haft särställning som förlaga. Det hindrade inte att Provisional Liturgy varit en huvudkälla. Via USA återkom därmed BCP, via USA återkom samtidigt den Johannes a Laskoliturgi som också hörde till BCO-traditionens källor. Genom Euchologion kom dessa att assimileras i reformer! liturgisktförnyelsearbetei den anglosachsiska världen men även i reformert tradition på andra håll. Direkt eller indirekt genom Skotska kyrkans officiella liturgi har Euchologion spelat en roll för reformert liturgiskt restaureringsarbete som knappast kan överskattas.” l såväl Provisional Liturgy som Euchologion ingick också en ordinationsordning. I Provisional Liturgy fanns karakteristiskt nog enbart två

7° För detta och det följande Taylor 1963 121ff, fr a Maxwell 1976, som ägnats åt the liturgical lessons of Mercersburg”. 7 Karakteristisk är den instruktion kommissionsledamöterna fick av sin ordf Philip Scharff, Mercersburg, att skaffa gammalkyrkliga liturgisamlingar, helst den flerbandiga ”Hippolytos and his age”. Sådana källor skulle rådfrågas together with the works of the sixteenth century. Citerat efter Maxwell 1976 l60f. 73 Ibm 249ff, 323ff, Taylor 1963 l23ff med 95ff. Om German Reformed Church se nedan 143. 73 Euchologion i Sprott 1905; vidare Maxwell 1976 353ff, Taylor 1963 8f, Lamb 1972 94, Eckerdal 1981 216.

i

134 Reførmerta kyrkor

ritual: pastorsvigning (”ordination”) och -installation För några andra

kyrkans tjänster fanns inte utrymme. Vigningsritualet var på klassiskt

reformert sett anpassat för en särskild predikogudstjänst, här dock med predikan intagen som agendariskt bunden homilia.” Denna och liturgin som helhet ger klart uttryck för anglokatolskt synsätt med den skillnaden att pastorn övertagit biskopens roll för kyrkans apostoliska succession enligt den fullmakt Kristus ursprungligen gav apostlarna. I konsekvens därmed var vigningshandlingen avgörande väsentlig såsom den handling ”genom vilken denna förmedling flyter såsom genom en kanal”, varför den medför ämbetsinnehavarnas ”iklädande (investiture) med

ämbetets egen verkliga kraft (power)”. Menighetens roll i den liturgin är

att inledningsvis anmäla vigningshinder och avslutningsvis delta i förbön. På homilian kommer löftesfrâgor och direkt därefter vigningshandlingen genom ämbetsinnehavararnas handpåläggning och ordinators formel: I Herrens Jesu Kristi namn, hans som är kyrkans överherde och biskop, och i förtröstan på hans nåds makt, viger, helgar och utser (ordain, consecrate och appoint) vi dig till försoningens ämbete, till att förkunna . . . [uppgifter] och mä därför välsignelse från Gud allsmäktig, Fadern, Sonen och den helige Ande, vila över dig och förbli hos dig alltid. Amen. Vi räcker dig handen till tecken på kollegialitet för att du skall delta med oss i ämbetet.” Det förefaller som om denna lösning bidrog till att Euchologion-gruppens blick skärptes för det karakteristiska i reformert tradition. Den avslutande förbönen gjordes om till en vigningsbön med ett epiklesparti till vilket handpåläggningen knöts. Därmed blev Bucers bön i sin BCP-version införlivad med reformert tradition, om än bearbetad i USA och sedan Skottland. I Euchologion finns ingen ordinators vigningsformel, däremot det kollegiala handslag för vilket det också fanns en BCO-tradition. Som hos Johannes a Lasko och John Knox utgör bönen det bärande, omgiven av adresser till såväl menighet som valda tjänare. I grundsyn och struktur fanns stor överensstämmelse med BCO-traditionen, även om USA-ritualet använts som förlaga vid utformningen av den liturgiska texten. Veterligen har Euchologions ordinationsordning inte övertagits oförändrad av någon kyrka men väl med smärre varianter av några. Såsom två tidiga exempel kan nämnas den presbyterianska kyrkan i Canada 1922 och den skotska statskyrkan 1929 - samma år som denna och den s k fria presbyterianska kyrkan återförenades till Skotska kyrkan. Här lämnas en översikt över pastorsordinationens liturgiska struktur enligt den canadensiska BCO 1922 och i Prayers for Divine Service för den skotska statskyrkan.”

7* Ordination of Ministers” avtryckt i Maxwell 1976 458ff med analys ibm 237ff. - I homilian citeras Matt 28zl8ff, Ef 4:8- 16 samt bl a Joh 20:21 och 23. 75 Handslagets fras parafraserad vid översättningen. Lydelsen är: We give you the right hand of fellowship, to take part with us in this Ministry. 76 BCO/Canada 1922 resp Prayers for Divine Service 1929.

sou 1985:48 Reformerta kyrkor 135

Canada 1922 Skottland 1929 Vid predikogudstjänst: Vid predikogudstjänst: Predikan Predikan Psalm och kollekta Redogörelse för valproceduren Redogörelse för valproceduren Löftesfrågor, avslutande votum Löftesfrågor, undertecknande av försäkran Löftesfråga till församlingen Veni creator Spiritus Veni creator Spiritus Böneinbjudan Vigningsbön med epikles under Vigningsbön med epikles under handpåläggning handpåläggning Fader vår Doxologi Deklaration om vigningen Deklaration om vigningen Handslag med tydningsord (se Handslag och ovan), apostolisk välsignelse apostolisk välsignelse Psalm Löftesfråga till församlingen Förmaningar genom allokutioner Förmaningar, fritt formulerade till pastorn och till pastorn och till församlingen till församlingen Installationsbön Psalm Psalm Sändningsord Sändningsord

Kanske man kunde säga att Canadas ritual var trognare mot förlagan än det skotska. Den saken reparerades. Kyrkounionen 1929 föranledde ett liturgiarbete som medförde att ordinationsordning och ritual för invigningshandlingar utgavs separat under titeln Ordinal and Service Book år 1931, i omarbetade upplagor 1954 och 1962.77 Ritualet för pastorsvigning har fått en struktur som i den senaste upplagan närmast liknar den canadensiska. Tre partier förtjänar att särskilt nämnas: utformningen av inledningen till löftesfrâgorna av vigningsbönen och den efterföljande deklarationen. Inför löftesfrågorna hade Canadas BCO en till kandidaten riktad högtidlig inledning. I de skotska agendorna mynnar redogörelsen för valprocessen istället ut i förklaringen att vigning skall ske ”genom bön och handpåläggning”. Den solenna ordalydelsen upprepas i den avslutande deklarationen med ändringen, att pastorn nu har blivit vigd till uppdraget i det heliga ämbetet”, en deklaration som även Canadas BCO har. Med lån från vigningsformeln i Provisional Liturgy anges att vigningen sker ”i vår Herres Jesu Kristi namn, han som är kyrkans konung och huvud”. I den skotska inledningsversionen anspelas också på Ef 4, som

77 Ordinationsordningen utges fr 0 m 1931 i separat volym. Här har brukats Ordinal and Service Book 1931, 1954 och 1964. I BCO ingår dock akter, knutna enbart till lokalförsamlingen, fr a ordination av äldste och diakoner. Här har brukats BCO 1940 och 1979.

136 Reformerta kyrkor

dock här inte inskränks till att gälla ämbetssuccession. Vigningshandlingen sätts in i ett vidare sammanhang: l denna vigningshandling bekräftas ånyo av Skotska kyrkan - såsom del av den heliga katolska eller allmänneliga kyrka som dyrkar Gud, Fader, Son och helig Ande - tron på den Guds suveräna nåd och kärlek i vilken han genom Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre, människobliven, korsfäst och uppstånden, fritt erbjuder alla människor, på ånger och tro, syndernas förlåtelse, förnyelse genom den helige Ande och evigt liv, och han kallar dem att i trons gemenskap arbeta för Guds rikes utbredande över hela världen. Det vid tillkomsttiden sällsynta universella perspektivet på vigningshandlingen i en lokalförsamling rullas upp i en deklaration med hymnisk karaktär. Den för tankarna till Apostolicum, som i senare agendor också ingåri en inledande Ordets liturgi.” Bekännelsen i vigningsavdelningen övergår till en redogörelse för Skotska kyrkans bekännelseproñl och mot den bakgrunden ställs sedan löftesfrågorna. Vigningsbönen är så gott som identisk i Canadas och Skottlands liturflera stationer: BCP, Provisional gier. Det är Bucers bön som passerat Liturgy och Euchologion. Också i denna finns ett väldigt frälsningshistoriskt perspektiv i bönens förra del, i den senare en förbön för pastorn som vigs. Första delens lovsägelse - som i senare skotsk tradition föran- lett ytterligare ett BCP-inlån, nattvardsprefationens inledning löper via anspelning på Ef 4:11 över i epiklesen. I såväl den canadensiska som den skotska agendan ingår en utförlig regianvisning om handpåläggningsriten och i senare skotska upplagor har för säkerhets skull hela epiklesen satts med versaler. Här återges den dock med gemen stil: Vi ber dig ödmjukt: Sänd din helige Ande ner över denne din tjänare som vi i ditt namn och i lydnad för din högt välsignade vilja genom påläggning av våra händer Här skall moderatorn lägga sin hand på ordinandens huvud; också de andra pastorerna lägger på sin högerhand. viger och utser till det heliga ämbetets uppdrag i din heliga katolska kyrka, anförtroende åt honom befogenheten att utdela ditt ord och sakramenten och att ha ledningen i din hjord. Den som tycker sig känna igen epiklespartiet har förmodligen rätt. Med uteslutning av slutpartiet övertogs bönen i den tidigare behandlade CSIliturgin 1958/1962. I den formen har bönen från BCO-tradition börjat prägla BCP-tradition.” Motiveringen var att reformert tradition bevarade gammalkyrklig ordning med vigning genom handpåläggning under bön och inte med ordinators vigningsformel. Här måste då tillfogas, att denna reformerta tradition är klart belagd först i vigningsordningar ba-

78 I CSI-liturgin (ovan 69ff) övertogs deklarationen och det citerade bekännelsepartiet, som förenklades genom hänvisningen till the words which we have now with united voice declared in the words of the Creed”. Där följer sedan löftesfrågorna omedelbart. 79 Ovan 74. Den inledande lovsägelsen - i huvudsak gemensam med BCP - har övertagits så gott som oförändrad från förlagan. Den avslutande förbönen har förkortats utan innehållslig beskärning. Med utgångspunkt från en tidigare formulering har i CSI-liturgin gjorts ett tillägg, som tillmätts stor vikt särskilt på anglikansk mark: ”Give them grace, we beseach thee, o Lord, to offer with all thy people spiritual sacriñcies acceptable to thee. Cf ovan 79 n 41.

sou 1985:48 Reformerta kyrkor 137

serade på Euchologion. Riktlinjerna i Westminster Directory 1647 pekar otvivelaktigt i samma riktning, sannolikt för att ta avstånd från BCPlösningen och inte för att bevara gammalkyrklig ordning. Det som klart kan beläggas är också att Euchologionmodellen blivit flitigt nyttjad även i olika typer av reformert tradition såsom lösning av det klassiska dilemmat: att kunna bruka den i Skriften riten - såsom Calvin påbjudna uttryckte det - på rätt sätt, utan vidskepelse och utan att väcka anstöt.” Bön och handpåläggning förenas till handpåläggning under epiklesbön. En liten detalj i den citerade bönen bör noteras. I epiklesen används dubbeluttrycket viger och utser (ordain and appoint)”. Det är en reduktion av tripletten ”viger, helgar och utser (ordain, consecrate and app0int)” i ordinators vigningsformel enligt Provisional Liturgy. l CSIversionen blev serien inskränkt till ordain”. I ett historiskt perspektiv är det något nytt att ordain”/”ordination” blivit den liturgiska textens normaluttryck under det att de klassiska begreppen (”election/admission etc) så gott som försvunnit. Det beror knappast enbart på att verbal BC P-allergi upphört. De nu behandlade liturgierna gör på helt annat sätt än tidigare åtskillnad mellan ordination som engångshandling och en med ordinationen normalt - inte alltid - förenad installation (installation”, ”induction”) och för den principiellt upprepbara installationshandlingen lämnas nu också särskilda ritual!” Den terminologiska iakttagelsen för vidare till ytterligare ett konstaterande. Nutida reformerta ordinationsordningar innehåller också andra ritual, flest den skotska agendan 1962. Formerna gäller uppdrag i centrala kyrkliga funktioner, inkl kyrkliga lärartjänster, liksom kyrkans missionärer. Ritual finns även för veniater ett slags efterföljare till reformationstidens ”readers” - och den klassiska äldstefunktionen, slutligen såsom konsekvens av 1800-talets diakonissrörelse ett ritual som gäller dessa. De flesta av ritualen kan karakteriseras som introduktionseller installationshandlingar, efter Euchologions modell också äldsteoch diakoninsättande. Veniat-, missionärs- och diakonisshandlingarna har en annan karaktär. Veniaten vinner ”auktorisering (licensening)”, lekmannamissionär och diakonissa ”bemyndigande (commissioning)” och samlingsbeteckningen skulle kunna vara den som användes i diakonissritualet 1929: avskiljande (setting apart)”. Efter löften och bön avskiljs dessa tjänare genom en av ordinator uttalad formel under det att menigheten står upp. Därpå överlämnas bibel med tydningsordfz välsignelse lyses över den som avskilts, som sedan möts med kollegialitetens handslag. Avskiljning genom bön under handpåläggning har således blivit en form som reserverats för pastorerna och den avskiljningsakten kallas ordination. För andra avskiljningsakter för permanenta uppdrag, till

S” Ovan ll6ff. 3 CSI-liturgin har enligt BCP-traditionen inga installationsritual (ovan 93) men inte heller installationselement i ordinationsritualen enligt reformert tradition. I de här aktuella presbyterianska ritualen finns sådana element med markeringen att de utelämnas, om ordinationen inte är förbunden med installation. “3 Alltid för veniater, vid diakonissvigning endast när uppdraget uttryckligen även innefattar förkunnelse, aldrig vid missionärsakten.

138 Reformerta kyrkor

dels inom Ordets tjänst (ministry of the Word)”, används annan terminologi och den typ av avskiljningshandling som tidigare återfunnits i nutida kontinental reformert tradition: ordinators fullmaktsformel.

4.3.2 Förnyelsemänstrets tillämpning i presbyterianska kyrkor

När förnyelsesträvanden längs Euchologions linjer följdes in i nutiden i fr a Skotska kyrkan mötte ett sammansatt mönster, delvis på grund av att nya uppdragstyper vuxit fram. Det är då nödvändigt att se hur utvecklingen gått i några andra reformerta kyrkor av presbyteriansk typ. I USA utgör The Worshipbook 1970 en gudstjänstordning gemensam

för de tre kyrkor som tillsammans representerar mer än 90 °/o av presbyte-

rianerna. Problemet med vignings- resp installationshandling för olika typer av tjänster i kyrkan har där lösts på ett enkelt sätt: här finns ett ritual som fungerar som ordinations- eller installationshandlingar för de tre klassiska uppdragstyperna, pastor, äldste och diakon.” Ritualet fungerar som installationsakt för tidigare ordinerade genom att ett avsnitt i vigningsbönen utelämnas. Löftesfrågorna är gemensamma för de tre uppdragstyperna men den sista av frågorna är inriktad på resp uppdragstyp. Ordinations- och installationsbönen har en ovanlig utformning eftersom den komponerats i tre separata avsnitt. Ordinator ber ordinationens korta tacksägelse- och epikleskollekta, de som vigs och/ eller installeras ber den än kortare bönen om styrka, visdom och kärlek, varpå hela menigheten gemensamt ber om hjälp att i den gemensamma tjänsten som Kristi sändebud” kunna gå tillsammans med de särskilda tjänarna. På bönen följer den korta deklarationen ”NN, du är nu Ordets tjänare . . .” resp äldste eller diakon. Det för ordination specifika är bönepartiets första avsnitt till vilket också handpåläggning ”kan (may)” knytas. Den för de tre uppdragstyperna gemensamma bönen kan gott återges in extenso: Allsmäktige Gud, du hari alla tider utvalt tjänare för att tala ditt ord och leda ditt trogna (loyal) folk. Vi tackar dig för dessa personer som du har kallat till att göra tjänst (serve) åt dig. Ge dem särskilda gåvor för att göra särskilt arbete, och fyll dem med helig Ande så att de må ha samma sinne som vari Kristus Jesus och bli trogna lärjungar så länge de lever. Det är inte svårt att i detta avsnitt som i ritualet i övrigt se influenser från det stora evangeliska unionsprojektet (COCU). De tre kyrkorna var representerade i detta och i det liturgiarbete som ledde till unionsliturgin 1970, nära ansluten till CSI-liturgin.84 Men mer än influenser i form av nya accenter är det inte fråga om. Den kortfattade liturgiska texten ger knappast någon bild av det karakteristiska för tre uppdragstyper. Den lilla ordinationskollektan, med eller utan handpåläggning, kan knappast ge engångshandlingarna någon speciell profil. Förklaringen till lösningen är förmodligen att den ansetts bäst fylla uppgiften att kunna fungera i

33 The Worshipbook 1970. Om denna Eckerdal l98l 238f. I agendan ryms även enkla ordningar för mottagande av ekonomiförvaltare och lärare vid kyrkliga institutioner. 84 Om COCU-projektet och -liturgin ovan 86 med n 77.

Reformerta kyrkor 139

tre kyrkor inom vilka olika traditioner praktiserats. Möjligen skall vigningsböner utan att det sägs i högre grad än eljest uppfattas som strukturmodell, åtminstone sådana böneavsnitt som inte är avsedda att läsas gemensamt. 1 Frankrikeinleddes ett liturgiskt restaureringsarbete som ett privatföretag på 1870-talet (E Bersier) vid en tid när strävan till samorganisation ledde till uppspaltning i två kyrkor vid den tilltänkta unionssynoden.” Inom den ena kyrkogrenen tillsattes 1884 en liturgikommission, som i mycket byggde på Bersiers arbeten för sina delrapporter tills generalsynoden slutligen kunde anta Liturgie 1897 - drygt tvåhundra år efter den senaste, sedan länge förgätna agendan.” Den ett decennium tidigare preliminärt antagna ordinationsordningen innehöll precis som Euchologion 1867 ritual för pastors vigning (consécration)” och för pastors, äldstes och diakons installation. Särställningen intog ritualet för pastorsvigning också däri att ordning angavs för fullständig vigningsgudstjänst med särskilda bibliska läsningar och böner för Ordets gudstjänst, avslutad med ”vigningspredikan”. Vigningsavdelningen inleddes med deklaration om kyrkan och en serie löftesfrågor enbart till kandidaten, inte menigheten. Under hänvisning till löftena och till sitt uppdrag uttalade ordinator under sin och alla pastorers” handpåläggning: 1 Faderns och Sonens och den helige Andes namn [versaler] antvardar (conférons) vi genom handpåläggning enligt apostoliskt bruk evangelietjänsten i denna församlings mitt. Vi tillerkänner dig reguljär rätt att fylla alla detta ämbetes funktioner. . . [uppräkning]. Må Gud ge dig nåden att fullfölja din sändning... Genom Jesus Kristus, vår Herre. Här kan församlingen säga: Amen. Så följer ”vigningsbönen (priere de consécration), fritt formulerad eller enligt en meddelad, utförlig förbön. Under det att menigheten sjunger en andepsalm ”mottar den nye pastorn broderlig omfamning av pastorerna som har vigt (consacré) honom”. Med inträdespredikan, slutbön och välsignelse avslutas vignings- och installationsgudstjänsten. För Euchologions lösning bön med handpåläggning - deklaration fanns inte plats. Här blev schemat fullmaktsformel under - förbön. handpåläggning Det enhetsföretag som gick om intet 1872 lyckades 1938. Då den förenade kyrkan fick sin Liturgie 1963, utgjorde ordinationsordningen resultatet av ett vidare enhetsprojekt. År 1962 bildades ett permanent samarbetsorgan mellan de lutherska och reformerta kyrkorna i Frankrike och i Elsass-Lothringen. Redan dessförinnan hade dock de fyra kyrkornas liturgikommissioner samarbetat. År 1960 framlades det gemensamt utformade förslaget till ordinationsordning. Det var i huvudsak det förslaget som ingick i den nyssnämnda agendan.

35 Eckerdal 1981 243f. “f” om förhistorien i förordet och även i anmärkningar Liturgie 1897. Uppgifterna till enskilda ritual. 57 Ang enhetssträvandena Mehl 1977 169f, om det gemensamma liturgiprojektet Eckerdal 1981 248ff, om den gemensamma ordinationsordningen uppgifteri företal till ritualen i Liturgie 1963 253.

140 Reformerta kyrkor

Ordinationsordningens ritualtyper är desamma som 1897 med tillägg av form för installation av national- och regionalsynodernas styrelser, ett slags annex till äldsteritualet. Allmänt har större uppmärksamhet nu också ägnats åt de olika installationsritualen. Enligt den väsentligen gemensamma strukturen följs deklarationen om kyrka och tjänst av installandens löfte och ”mottagande (accueil): genom att resa sig markerar menigheten viljan att ta emot och samarbeta med den utsedde. Installationen sker nu som tidigare med installators fullmaktsformel i den treenige Gudens namn, nu uttalad ”med händerna utsträckta” över installandus. Efter ett votum med tillönskan om Andens bistånd avslutas akten med förbön, Fader vår, slutpsalm och välsignelsen. Pastorsvigningsritualet är jämfört med 1897 års version bearbetat en del. För Ordets gudstjänst lämnas nu några alternativa serier läsningar och vigningsavdelningens deklaration om kyrka och tjänst inleds med läsningen av Matt 28:l8ff, en text som betecknas ”instiftelsen. Vigningshandlingen är omgestaltad. En inspirationskälla kan ha varit de lärosamtal mellan evangeliska och romerska katoliker i den franska s k Dombesgruppen, vilka ifråga om kyrkans tjänster inletts 1957 men slutfördes först 1973.38 Som konkret förlaga får man räkna med den skotska liturgin eller möjligen CSI-ordningen 1958.89 Vigningsbönen måste karakteriseras som en fransk omgestaltning av den skotska. Denna lovsägelse med epikles under handpåläggning och avslutande förbön utgör nu ersättning för den gamla fullmaktsformeln och en avslutande förbön. Teologiskt

intressant är sättet att anspela på Ef 4, den reformerta kardinaltexten

jämte Matt 28. Tyngdpunkten i successionstanken faller på kontinuiteten i Kristi välgärningar: Herre Gud Fader i himmelen, vi frambär tacksägelse för din Sons, Jesu Kristi verk, för hans försoningsdöd, för hans uppståndelse, för hans himmelsfärd i härlighet. Han är det som genom den helige Ande har insatt apostlar, evangelister och vittnen och som genom århundradena har givit din kyrka de tjänare som hon har behov av. Han är det som idag ger oss denne nye pastor. Vi erkänner det och gläder oss däröver och prisar dig, Herre. Vi ber dig, allsmäktige Fader, sänd din helige Ande över vår broder NN som vi helgar (consacré) åt din tjänst och viger (ordonne) till pastor i din heliga kyrka, tjänare åt Ordet och sakramenten. Den följande förbönsdelen löper vidare i Fader vår. Det anges inte nu som 1897 att församlingen kan instämma ens med ett Amen. Det beror emellertid på en redigeringsprincip för hela agendan. Även om det inte anges pá varje ställe bör tex Herrens bön läsas gemensamt, och det rekommenderas t o m livligt att doxologin sjungs. Det är också uppenbart att bönens ”vi” till skillnad från den gamla fullmaktsformelns ”vi”

58 Pour une réconciliation . .. 1973. Dokumentet inleds med en historik över arbetsgángen. Enligt denna hade inte något genombrott skett, när det ekumeniska evangeliska förslaget fullbordades. -Till de gemensamma premisserna för lärosamtalet och liturgiarbetet hörde inte minst den franska exegetik och liturgivetenskap, som utövat ett väsentligt inflytande på Andra vatikankonciliet och senare pontiñkalet och som otvivelaktigt även påverkat också den evangeliska ekumeniska liturgin. 39 Ovan l34ff resp 69ff.

Reformerta kyrkor 141

avser inte bara ett ordinatorskollegium utan hela menigheten. Det blir också understruket i böneinbjudan? I stället för att enligt skotsk eller indisk modell deklarera att vigning skett riktar ordinator några 0rd (2 Tim 1:7) till den nyvigde om att Gud givit inte modlöshetens utan kraftens ande varpå fridshälsning utväxlas i - 0rd och handling fridskyss eller omfamning, en symbolhandling som nationalsynoden lade vikt vid som vittnesbörd om den pastorala tjänstens kollegiala karaktär. Vigningsakten slutar med Te Deum varpå inträdespredikan hålls, allmän förbön, välsignelse och slutpsalm. Som systerkyrkorna i USA ägnar den franska reformerta kyrkan vigningsordningen enbart åt de klassiska uppdragstyperna. Agendan berör tex inte alls den kår av diakonissor som i de franska evangeliska kyrkorna varit en realitet mer än ett sekel. En klar distinktion görs här till skillnad från i USA mellan pastorns uppdrag och de båda andra, vilket uttrycks också terminologiskt. 1897 hette akten ”consécration”, förmodligen ett arv för att markera avstånd från papismens ”ordination”. Den sistnämnda termen hade emellertid 1963 blivit introducerad i Frankrike som på andra håll, otvivelaktigt som resultat av att engelskan blivit det internationella - med ”ordination” kyrkospräket som mer evangelisk term än ”consécration. I den franska agendan genomfördes terminologiskiftet så konsekvent att också vigningsbönen betecknades ”ordinati0n“.° Bara några år senare skulle akten som sådan betecknas ”ordination” men vigningsbönen av historiska och teologiska skäl ”consécration” - i den franska översättningen av det reviderade romersk-katolska pontifikalet. Med detta får exemplifieringen avbrytas. Det är en uppenbar överdrift att alla presbyterianska vigningsordningar blivit likformiga, to m att mönstret för pastors vigning utgörs av bön under handpåläggning.” Men det är helt tydligt att förnyelsesträvanden vad gäller ordinationshandlingen för växlande uppdragstyper går i den riktningen. Några exempel bör då hämtas även från kongregationalistiska liturgier för att pröva om samma eller andra utvecklingslinjer kan iakttas.

4.3.3 Förnyelsemönstrets tillämpning inom kongregationalismen

Kongregationalismens grundinställning var att det var lokalförsamlingens angelägenhet att forma gudstjänstlivet i enlighet med Guds ord. Till arvet hörde emellertid också inställningen, att formulär utgjorde ”giftpiller”: man satte sin lit till böcker i stället fö_r att samlas till Guds ords läsning, förkunnelse och bön under Andens ledning och med de ord Anden gav. Det är därför först i det utgående 1800-talet och under 1900-

°° Regianvisningarna för Fader vår-läsning och -sång i Liturgie 1963 36. 9 Epiklesen innehöll båda termerna såsom verb. Det finns inte något som tyder på att bönen betecknats ”ordination” för att undvika termen consécration. Beteckningen förefaller att vara vald därför att handlingen som sådan numera betecknas så inte enbart i denna agenda utan i nutida reformert och överhuvud internationellt språkbruk. Om det romersk-katolska terminologiskiftet ovan 40 n 61, om anglikanskt och överhuvud anglosachsiskt skifte ovan 59 n 50, 78 n 39. 92 Jfr Barkley 1972 299f.

142 Reformerta kyrkor

talet som man kan tala om privata eller ofliciösa företag för att ge modeller, så småningom rekommenderade för användning i gudstjänstlivet, av naturliga skäl befryndade med presbyterianska ordningar.” Även ur denna synvinkel förefaller fusionen av kongregationalismens världsförbund och det presbyterianska år 1970 ligga i linje med konvergens i kyrko- och församlingsliv. Några exempel skall lämnas vad gäller ordinationsordningen.

4.3.3.1 Nordamerikanska utvecklingsdrag

Kongregationalistisk och presbyteriansk konvergens ledde i Canada tidigt till union mellan kongregationalistförbundet och den presbyterianska kyrkan samt dessutom metodistkyrkan. Så tidigt som 1925 bildade de The United Church of Canada. Att den presbyterianska kyrkan utgjorde den allra största komponenten bidrog väl till att den ovan berörda BCO 1922 blev gemensam gudstjänstordning. I en översedd utgåva 1932 skall denna snabbt också ha blivit allmänt brukadf” Dess ordinationsordning var också väl förenlig med vad unionsdokumentet 1925 angav som bärande i synen på kyrkan och kyrkans tjänst.” Det hette där att Ordet och sakramentens tjänst eller pastorns uppdrag var av Kristus förordnat. Till detta kallar Kristus kvinnor och män, vilka kyrkan under Andens ledning utser” och ”avskiljer”. Med BCO fanns en rekommenderad ordning för att i lokalförsamlingens särskilda gudstjänst efter avlagda löften göra detta under bön med handpåläggning. Samma år som den canadensiska unionen genomfördes, förenades i USA för första gången kyrkor med engelsk resp europeisk kontinental bakgrund. Den händelsen utgjorde ett led i en unionsprocess som länge pågått mellan i huvudsak presbyterianska och kongregationalistiska samfund men även omfattade en metodistisk och en baptistisk enklav. Processen gick vidare. En verklig milstolpe utgjorde en union år 1957, då två stora unierade block förenades i The United Church of Christ som numera innefattar den överväldigande delen av den kongregationalism som alltsedan 1600-talet utgjort ett viktigt inslag i kyrkogeograñn i USA. Kyrkans grundsatser ratiñcerades slutligt år 1961, kyrkoordningen år 1965. Enligt denna är ”lokalförsamlingens (local church) oavhängighet konstitutiv och möjlig att ändra enbart genom hennes eget handlande?” För samordnande funktioner tillämpas presbyteriansk författningstyp, innefattande regioner motsvarande stift med distriktskonferens och -föreståndare. På de sistnämnda har lagts ansvaret för prövningen av pastorskandidater och för deras ordination. Ordinationen är den handling varigenom The United Church of Christ genom ett distrikt och i samarbete med lokalförsamlingen genom bön och handpåläggning för den kyrkliga tjänsten avskiljer en medlem som Gud har kallat därtill. 93 Davies 1948 passim, Huxtable 1965 58ff, Davies 1972a l49f, Davies 1972b 85f. Ang ritual som giftpiller t ex Huxtable 1965 60, citat från den ledande engelske l600-talskongregationalisten John Owen. 94 1922 ovan l34ff. Long 1973 71, Reynolds 1973 l70ff. Om BCO/Canada 95 Grundsatserna i tysk översättning i Goodall 1973 235ff. °° För detta och det följande Arndt 1973 263ff, dokumentutdrag på tyska i Goodall 1973 233f, på engelska i Mead 1975 266f.

Reformerta kyrkor

Genom de många fusionerna hade olika liturgiska traditioner förts samman. En tradition hade dock dominans. Det ena av unionsblocken 1957 hade bildats genom olika fusioner av främst presbyterianska kyrkor. Liturgiskt hade de kommit att präglas av arvet i German Reformed Church, dvs den lilla kyrka vars gudstjänstordning formats efter den tidigare behandlade Provisional Liturgy 1857.97 Kyrkans Book of Worship 1866, som hunnit en kraftig undergå bearbetning och en restaurering, blev grunden för arbetet med unionskyrkans enhetsagenda.” Bara några år efter 1957 års kyrkounion inleddes projektet för en än vidare union (COCU). l förlängningen av grundsatser om kyrka och tjänst 1966 projekterades COCUs ordinationsordning 1970.99 The United Church of Christ deltog i projektet och hade sina representanter i liturgikommissionen. Kyrkans egen liturgikommission, bildad 1960, utgav från 1964 häften för liturgisk försöksverksamhet, och snart nog ansågs tiden mogen

för utgivning av Services of the Church 1969.3 Det underströks i förord att

syftet med de utformade ritualen var att alla skulle kunna delta i gudstjänsten för att gudsfolket gemensamt skulle kunna ge uttryck åt enheten i tron. Agendan utgavs därför i särtryck för utdelning till gudstjänstdeltagarna (”pew edition”). Inte bara pastorn utan hela menigheten behövde således tillgång till en gudstjänstordning, som principiellt dock endast kunde rekommenderas. Ordinationsordningen är intressant i främst tre avseenden. Den innehåller ritual enbart för pastorsvigning och -installationP Även om andra uppdragstyper finns är det pastorns som framstår såsom kyrkans tjänst. I grundsynen pâ vigningen och vigningsliturgins utformning finns stor överensstämmelse med den parallellt ekumeniskt utarbetade ordningen, som dock innefattade också diakons och biskops uppdrag. I ett historiskt perspektiv innebär vigningsliturgin en markant omsvängning. Enligt traditionen från Provisional Liturgy skedde vigning efter löften genom ordinators mäktiga fullmaktsformel, följd av församlingens förbön för den vigde med uppdrag att utgöra Guds nådeskanal i församlingenf* Enligt 1969 års ordning vigs tjänare åt Guds evangelium genom kyrkans bön under handpåläggning.

4.3.3.2 Engelska utvecklingsdrag

Savoydeklarationen 1658 om lokalförsamlingens autonomi innehöll också uttalandet om vägen Kristus har utpekat” för att utse församlingens tjänare. Man skulle ”högtidligt avskilja honom genom fasta och bön, med handpåläggning”, en rit som dock kunde utelämnas. Det är möjligt

97 Ovan 133f. 93 Taylor 1963 100ff, 122ff, White 1976 114ff, även Horton 1973 77f. °° Ovan 86 med n 77, 138, Arndt 1973 276f. Eckerdal 1981 242. 7 Services of the Church 1-8 1969, White 1976 l14f. 3 Services of the Church 6 1969, med undertiteln The Order för Ordination to the Ministry, The Order for the Installation of a Minister. “ Citat ovan 134.

Reformerta kyrkor

att grundsatserna alltid tillämpatsà Till grundsatserna hörde dock att den av Kristus normalordningen som inte uteslöt att utpekade vägen gällde församlingen kunde betjänas även av andra än avskilda tjänare. Det finns en hel del som tyder på att gränsen mellan reguljärt och irreguljärt inte dragits så strikt under århundradena. Kongregationalismens autonomiprincip hindrade inte kontakter föremellan. År 1932 bildades en kongregationalistisk union för samlingar engelska församlingar och engelskspråkiga sådana i Wales. Grunddokumentet angav ungefär som Savoydeklarationen församlingens bibliska rätt att själv kalla personer till de bibliska tjänsterna, vilka nu angavs vara pastorers och diakoners uppdrag. Oavhängighetsprincipen uteslöt dock inte att församlingar gemensamt sörjde för pastorsutbildningenf Ökade krav på gemensamt ansvarstagande och ekonomisk solidaritet ledde 1919 till en distriktsindelning (ungefär motsvarande stift) och tillsättning av distriktsföreståndare (moderator”) med tillsynsuppdrag. Från den tiden blev det praxis, att förestândaren blev huvudordinator och ordinationen fick såväl rums- och tidsgiltigheten utsträckt utöver uppdraget i en lokalförsamling. Därmed blev föreståndaren även installator av tidigare ordinerade pastorer? Såsom frukten av en lång utveckling i praxis och i teologi antog unionen år 1966 reviderade grundsatser, och såsom uttryck för dessa och de reella förhållandena antog unionen beteckningen kyrka, Congregatiønal Church in England and Wales. Enligt den uttalade grundsynen utgjorde en manifestation av Kristi kyrka men därmed var varje lokalförsamling också isolationism uteslutenf* Samverkan mellan lokalförsamlingar var kallelsen i Kristi tjänst i värlnödvändig på grund av den gemensamma den. Beträffande kyrkans tjänster angavs lokalförsamlingens rätt dels att välja äldste och diakoner, dels att kalla pastorer och att ”i gemenskap med andra kongregationalistförsamlingar delta vid pastorernas ordination. Om den särskilda tjänsten i kyrkan hette det, att den var Guds och inte människors redskap”, dvs inte något gudsfolket i gåva, Guds över. Anmärkningsvärt är församling eller kyrkan som helhet förfogade att uppdragstyperna däremot inte längre absolutifieras såsom bibliska. Tvärtom framhölls att trohet och lydnad krävde kritisk prövning av tjänstestrukturerna för att Guds gåva skulle bli väl förvaltad. 1 detta som i annat står det klart att grundsatserna präglats av samtida ekumeniskt och teologiskt arbete? Det var vid denna tid kongregationalistkyrkan lät utge en gudstjänst-

som snabbt ha fått vidsträckt A Book of Servi-

ordning skall användning.

ces and Prayers 1959, i bearbetad upplaga 1969, var den första rekommenderade efter Savoydeklarationen 1658. Till skillnad från ordningen den senare gav volymen inte bara råd och anvisningar utan fullständiga

5 Så hävdas t ex av prof Horton Davies, kännaren framför andra av engelsk independistisk liturgi, bl a i Davies 1972 292. 6 Grundsatserna 3, 5, 11- 12, i tysk översättning i Goodall 1973 2l2f. 7 John 1973 33. 3 Konstitutionstext i tysk översättning i Goodall 1973 2l7ff. 9 Cf Eckerdal 1981 222.

Reformerta kyrkor

ritual, t 0 m formulär för böner. Epoken med liturgisk förnyelse genom privatutgåvor under ett halvsekel hade lett fram till en av kyrkan utgiven ordning för gudstjänstlivet.” Ordinarionsordningen har blivit redigerad på ett upplysande sätt. Bland gudstjänstformerna för det reguljära församlingslivet står ritualen för mottagande av diakoner och undervisningspersonal. Ordningen för pastorsvigning och -installation finns däremot bland gudstjänstformer av distriktskaraktär. Enbart ifråga om diakonavskiljningen anges att denna sker inom nattvardsliturgins ram. Det var otvivelaktigt en konsekvens av att diakonfunktionen innefattade eller oftast bara omfattade tjänst vid nattvardsutdelningen. Pastorsinstallationen hör på traditionellt sätt till en predikogudstjänst, så också ordinationen. Till den handlingen hör att församlingsrepresentant redogör för kallelseförfarande och att kandidaten lämnar ett självvittnesbörd. På kandidatens vigningslöften följer församlingens löfte. Allt detta är uttryck för att vigningen som engångshandling sker i den lokalförsamling där tjänsten först skall utövas. Det är inte nödvändigt att närmare redogöra för ordinationsliturgins utformning i övrigt. Den skotska kyrkans ordning har varit den viktigaste förlagan för struktur och utformning, även om en engelsk bearbetning har skett. Två särdrag har intresse. För vigningsbönen angavs i detta fall” ingen liturgisk text, enbart ett ”föreslaget (suggested)” strukturschema för extemporerad bön. I ett centralt avsnitt har gjorts en eftergift för den klassiska negativa inställningen till formulerad bön. Traditionsbunden var också anvisningen av vigningshandlingen ”vanligtvis innefattar handpå1äggning“, i så fall på traditionellt sätt utförd av såväl pastorer som ”representanter för församlingen”. Den klassiska skyggheten för symbolhandlingar har inte hindrat förslagen att bibel överlämnas och att handslag utväxlas efter deklarationen att vigning har skett. I denna och i tydningsorden vid bibelöverlämnande markeras, att den som blivit vigd (ordained)” är ”evangeliets tjänare i en vidare gemenskap än lokalförsamlingens. Det är på sin plats att skjuta in att den engelska presbyterianska kyrkan, som första gången fick auktoriserade liturgiska riktlinjer (directory”) år 1898, lät utge fullständig gudstjänstordning först 1948, Presbyterian Service Bøok. Efter viss liturgisk försöksverksamhet utgavs tillsammans med systerkyrkan i Wales en reviderad upplaga år 1968.” Ordinationsordningen utgör en annan variant på den skotska än den kongregationalistiska. För kyrkan i Wales var den lösningen oacceptabel, ty en för Wales sär-

° l-luxtable 1965 58ff, Eckerdal 1981 222, 233. Här har använts A Book of Services and Prayers 1969. Pastorsvigningens ritual beskrivet i Davies 1972 292 med utgångspunkt från 1959 års upplaga, som i varje fall i fråga om denna ordning tycks vara oförändrad 1969. l Särskilda avdelningar har inte markerats i redigeringen. I de båda pastorsritualens regianvisningar heter det inte att ”moderator” leder gudstjänsten utan ”presiding minister, som dock torde innebära moderatorn. Den normala anvisningstermen är ”minister”. 2 I diakonvigningsritualet har bönen i sin helhet angetts. 13 Service Book 1968. Om förhistorien förordet ibm och Eckerdal Presbyterian 1981 220f, 232.

IO-Svenska kyrkans gudstjänst

146 Reformerta kyrkor

skild ordning har fått sättas in. Denna är mest besläktad med kontinentala reformerta in i nutiden.” I denna skulle löftesfrågor följas av en ordinators fullmaktsformel, åtföljd av handslaget och först därefter församlingens förbön för den som vigts. Mellan den skotska presbyterianska kyrkan och den engelska kongregationalistkyrkan fanns olika uppfattningar om vilka uppdragstyper personer skulle avskiljas för. En tredje ståndpunkt har den engelska presbyterianska kyrkan. Liksom pastor skulle diakon bli ”avskild (set apart)” genom bön, men detta i och för lokalförsamlingen.” l den presbyterianska kyrkan var det emellertid äldste som skulle avskiljas och detta i den vidare gemenskapens ram. I den kyrkan betecknades handlingen ”ordination”, och den benämningen brukades även för diakonissors avskiljning. Till dels var dock skillnaden mellan de två engelska kyrkorna skenbar: kongregationalismens diakonuppdrag kundei praxis vara jämförbart med det presbyterianska äldsteuppdraget.” Jämförelsen mellan de båda kyrkorna i England och Wales är befogad. När de resp gudstjänstordningarna utgavs 1968-69 pågick slutfasen i det unionsarbete, som hade inletts 1945 och som 1972 mynnade ut i en av

de mycket få europeiska fusionerna, United Reformed Church.” l kyrko-

konstitutionen heter det, att Kristus fortsätter sin tjänst (ministry) för världen ”i och genom kyrkan, hela gudsfolket, som kallas och sänds i hans tjänst (service) och rustas av honom för den“.3 Detta hela gudsfolkets uppdrag av gudstjänst, förkunnelse och vittnesbörd. Det är utgörs knappast en överinterpretation att identifiera de tre aspekterna som en återspegling av den klassiska reformerta läran om Kristi tre ämbeten. Texten fortsatte emellertid: För att hans folk skall rustas för tjänsten i hela dess vidd skänker Herren Jesus Kristus särskilda gåvor för särskilda tjänster (ministries) och somliga av sina tjänare (servants) kallar han att utöva dessa uppdrag (offices) vilka vederbörligen respekteras i kyrkan . . . De som går in i sådana tjänster binder sig för dem så länge Gud vill. Sedan United Reformed Church högtidligt erkänt deras kallelse och vilja att följa den, utser kyrkan dem för deras särskilda tjänst och ger dem befogenhet att utöva den i kyrkan genom att avskilja dem med bönen att de skall förlänas alla nödvändiga nådegåvor för att fullfölja tjänsten, vilket kallas ordination. Till ordningen hörde att distriktsstyrelsen och synodens moderator bar huvudansvaret för vigda tjänare samt ”i gemenskap med lokalförsamlingen” för ordinationer och installationer. Särskild karaktär hade Ordets tjänst, men för och tillsynsuppdrag på livstid skulle också

lednings-

14 Cf den nutida tyska reformerta ordningen ovan 120f. 5 Ritualtiteln anger att det är fråga om “induction of deacons”. I bönens epikles (of ovan n 12) heter det - med influens från BCP - . . .we set apart to the office and work of a deacon”. ” Så Goodall l973a 195f, en framställning som dock förefaller något friserad. 7 Ibm 192ff, Eckerdal 1981 234. På den europeiska kontinenten har dock förekommit en serie unioner under äldre tid. Det har dock varit fråga om fr a politiskt betingade eller påtvingade sådana. Cf ovan 120 n 30 och nedan 207, 2151. ”i För detta och det följande konstitutionstexten, i tysk version i utdrag i Goodall 1973 250f. Här har brukats den engelska texten i The Scheme of Union [1970] 24f.

kyrkor

sou 1985:48 Reformerta 147

äldste ordineras. En tredje uppdragstyp som skymtade var diakonissans

karitativa. Nästan omgående tillsattes en specialutredning om tjänsterna i kyrkan. Enligt slutrapporten 1975 var det angeläget att för framtiden arbeta med nya sätt att organisera pastors uppdrag vid sidan om den ortsbundna formen. Diakonissans livslånga karitativa uppdragstyp, då utövat av fem (5) personer, måste vitaliseras såsom ett viktigt element i framtidens tjänstemönster”. Man pläderade och vann gehör för restaurering av ett karitativt diakonat, öppnat även för män, för den delen också för återupplivande av beteckningen ”diakon”. Man fann det naturligt att också dessa tjänare skulle bli Vigda (ordained).° I den nämnda utredningen betonades vikten av ett ansvarigt ekumeniskt handlande som skäl för några förslag. Sannolikt drog man slutsatser av arbetet i det breda engelska unionsprojekt inom vars ram en ordinationsordning fullbordades 1980.” l det ekumeniska liturgiarbetet var kyrkan representerad samtidigt som den igångsatt arbete med utformningen av en egen enhetsliturgi. Som slutsteg i den processen, som även

innefattade liturgisk försöksverksamhet, fullbordades A Book of Services

1980.3 Ordinationsordningen innehåller ritual för pastors- och äldsteordination under det att förnyelsen av diakonatet ännu inte lett till någon form för sådan ordination. Till avdelningen hörde också en form för auktorisering av lekmannapredikanter och av missionärer, det sistnämnda ritualet halvt omvandlat till en sändningsakt. Förutom de båda formerna för pastors- och äldsteordination anges också ordning för enbart installation. En nyhet i agenda om än förmodligen inte i praxis är ett ritual för installation av provinsens (ungefär: stiftets) moderator, en pastor med tidsbundet tillsynsuppdrag. Beträffande pastors- och äldstevigningama är strukturen i huvudsak gemensam, i viss mån också utformningen. I kontakt med de unionsbildande kyrkornas gudstjänstordningar 1968-69 har skapats en liturgiskt rikare ordning. Inledningen har formats som ett slags nutida Kyrie-Laudamus, för Ordets avdelning har angetts ett rikt urval texter ur GT och NT och vigningsavdelningen mynnar normalt ut i nattvardsfirande. Som tidigare börjar vigningsavdelningen med en deklaration om kyrkan och en serie löftesfrågor. Partiet framträder nu mer som en förberedande del med kandidatlöftena och därefter församlingslöftena att ta emot och samverka med tjänarna. Den egentliga vigningsdelen inleds med Veni creator Spiritus, eller en annan psalm om den helige Ande, och övergår

9 The Commission on the Ministry 1975 §§ 5, 15-20, 26. Förslaget om ett restaurerat karitativt diakonat antogs i princip av generalförsamlingen, som remitterade det för vidare utredning. Beslutet avtryekt ibm 4 punkt (l), 2. 20 Ovan 77 n 32. 2 A Book of Services 1980. Om förarbetet Eckerdal 1981 233! med n 13. Det bör tillfogas att representanter för unionskyrkan och dess båda föregångare ingått i den ekumeniska Joint Liturgical Group (ovan lll n 49). 22 Till kyrkounionsdokumenten hörde ett aktstycke om kyrkans väsen, tro och ordning, som oavkortat skulle läsas upp vid pastorsordination, samt den utförliga serien löftesfrågor vid pastorsordinationen. Båda dokumenten förefaller vara mer ägnade för studie- än kyrkorum. I ritualet för äldsteordination har sakinnehållet fått en mer koncis, liturgiskt lämpligare utformning.

Reformerta kyrkor

i vigningsbönen med tacksägelse, epikles under handpåläggning33 och förbön. Deklarationen att vigning skett kan åtföljas av bibelöverlämnande och handslag. Två iakttagelser är på sin plats. Den första är att vigningsliturgin ungefär som i de stora presbyterianska kyrkorna i USA” med lätt förändring skall fungera också som installationsordning. Epiklesavsnittet i vigningsbönen och därmed handpåläggningen utesluts då och i deklarationen efter bönen sker en jämkning så att den blir uteslutande en installationsformel. Den liturgiska textens innehåll blir därmed väsentligt förändrad, fr a i England-Wales. Men det liturgiska händelseförloppet är likväl detsamma. Liturgiskt tenderar ordination som engångshandling och den upprepbara installationen att sammanfalla. Den andra iakttagelsen gäller utformningen av den liturgiska texten. Den är på det hela taget nyskriven. Såväl de ömsesidiga löftesfrågorna - som fått olika i de båda vigsom vigningsbönen partier utformning ningsritualen med undantag för epiklesen ger uttryck åt den grundsyn på kyrkans tjänst och tjänsten i kyrkan som formulerats i unionskyrkans grundsatser. Samtidigt finns det skäl att även referera till såväl liturgisk struktur som utformning i vigningsordningen 1980 för det breda engelska unionsprojektet liksom till huvudförlagan, den gemensamma anglikanska och metodistiska vigningsordningen 1968.” Dessa hänvisningar inbjuder till reflektioner vad gäller likt och olikt i sättet att definiera uppdragstyper inom den kyrkliga tjänsten. Den diskussionen får lämnas därhän i detta sammanhang. Det här väsentliga är att det finns en stark överensstämmelse i grundsynen på den kyrkliga tjänsten som en Guds gåva och redskap för att gudsfolket skall växa i tro och rustas för tjänst. Den grundsynen kommer också till uttryck liturgiskt så att vigningen framstår som en Guds handling i och för kyrkan såsom svar på kyrkans bön.

4.4 i Svenska Missionsförbundet

Ordinationsordningen

4.4.1 Förbundskaraktären från SMFs bildande till nutiden

Till kongregationalismens typ hör Svenska Missionsförbundet (SMF), som vid framväxten och bildandet 1878 dock inte stod i förbindelse med den engelska kongregationalismen. Församlingsautonomin har varit en

23 Till äldste ordineras norm_alt flera kandidater samtidigt. En regianvisning anger att epiklesen kan bes för alla samtidigt men i första hand ”for each one . . . and, normally with two or more elders, laying hands on his/her head”. Anvisningen tar alltså hänsyn till traditionell kongregationalistisk försiktighet med riten. För pastorsordination heter det emellertid utan inskränkningar: Those appointed now lay their hands on the ordinands head. Det är förmodligen av ekumeniska hänsyn som handpåläggningen anges utan förbehåll. Uttrycket those appointed är troligen en kompromiss mellan presbyteriansk tradition, som för handpåläggningen anger pastorer, och kongregationalistisk, formulerad senast i 1969 års ordinationsritual (ovan n 10): “laying on ofhands” by ministers and church representatives, dvs församligsmedlemmar. 24Ovan 1381. 25Ovan 76 n 29, 1101 resp 77 n 32.

Reformerta 149

kyrkor

grundprincip men från början också förbundstanken. Syftet angavs i den första förbundsstadgans första paragraf: ”att förena . . . till gemensam verksamhet för såväl inre som yttre mission. I 1878 års normalplan för församlingsordning uttrycktes också de självständiga lokalförsamlingar-

nas ansvar för gemensamma angelägenheter” för vilka man behövde

sluta sig tillsammans”, bl a för pastorsutbildningen (art 10).” Ett decennium senare (1888) skapades en distriktsindelning med föreståndare tillsatta av års- eller med senare terminologi generalkonferensen och med

distriktsmöten för gemensamma angelägenheter”. Till dem räknades

uppgiften att ”förmedla predikanters omllyttning. Församlings rätt att kalla predikanter - först under 1940-talet började de mer allmänt kallas - uteslöt inte att samråd skulle ske med distriksföreståndaren pastorer och församling borde inte ens tillfälligt kalla predikanter utan ”SMFs rekommendationsbrev?” Till det grundläggande hörde församlingens rätt att fira gudstjänst utan påtvingade oandliga regler. Normalplanen för församlingsordning 1878 angav detta men också den enda giltiga normen för friheten: ordningen må församlingen själv bestämma, dock så att efter Guds 0rd allting skickligt och ärbart tillgår” (art 7) - en anspelning på 1 Kor 14:40 som också utgjorde ett av bibelbeläggen för artikelns skriftenlighet.” Det uteslöt inte önskemål om liturgisk vägledning för församlingen såsom en gemensam angelägenhet.” Efter tvekan antog förbundets styrelse ett av distriktsföreståndarna framlagt förslag till råd och anvisningar” för SMFs fria församlingar” (1893), efterhand utvecklade till några utformade ritual i en kalender (1912) som senare utgavs separat (1917) och i betydligt utvidgad form utgavs med den betecknande titeln Handledning

3° SMFs stadgar 1878 och normalplanen för församlingsordning avtryckta i Bredberg 1962 49ff resp 38ff. - Av konstitutionella skäl har SMF aldrig fastställt församlingsordnings utformning; det ankommer helt på lokalförsamlingen. 1878 års förslag var aldrig ens rekommenderat av SMF till skillnad från 1964 års normalplan, som generalkonferensen antagit såsom SMFs förslag till lokalförsamlingarna. 27 i Andersson Stadgan för distriktsföreståndare avtryckt 1928 1 l33ff; det här refererade ingår i punkterna 4-7. - Beteckningen pastor började tas i bruk omkring 1910. Ahrén 1966 115 n 81. Den brukades första gången officiellt i förteckningen över deltagare i generalkonferensen 1918 (om denna nedan). Förre missionsföreståndaren Gösta Hedberg i brev till förf 1985-05-10. Den nya termen var dock långt ifrån den vanliga. Richard Larsson (nedan n 30) tycks t ex genomgående ha brukat den traditionella beteckningen predikant i sina skrifter. Först i Larsson 1954 förekommer uttrycket pastor. 13 Alla artiklari normalplanen (ovan n 26) var försedda med en svit bibelord, som på en gång är såväl belägg som utveckling av det som artikeltexten anger. Sista artikeln (12) upprepar att Skriften är högsta och enda regel”, varför stadgetext måste ändras, om den visas icke äga tillräcklig grund i Skriften”. Man kunde rentav säga att bibelorden och inte artikeltexten utgör artiklarnas huvudsak. - Genom korshänvisning till grundartikeln om församlingen (2) relateras ordningen för gudstjänstlivet till församlingens väsen. Förbundstanken innebär lokalt att den enskilde är kallad att bidra till den gemensamma uppbyggelsen, styrkt med bl a 1 Kor 14:26. - Om I Kor 14:40 som liturgiskt motto i SMF-traditionen Eckerdal 1981 380, 3851. 39 För det följande Bredberg 1943 passim, Almquist 1962, Ahrén 1966 passim, Eckerdal 1981 380ff samt Råd och anvisningar 1983, Handledningen 1928, HB 1947, 1963 och 1983.

i

Reformerta kyrkor

till den kristna församlingens tjänst (1928). Handledningen har fortsättningsvis kallats handbok (HB). Den har på olika sätt utvidgats och komi upplagorna 1947, 1963 och 1983. Mottot från l Kor 14:40 pletterats fanns med ännu i förordet till 1947 års upplaga som skäl för att alls ge ut 1963 räckte det att uttala förhoppningen, att boken skulle hjälpmedlet. bli till hjälp för dem som har att tjäna i Kristi församling som herdar och lärare. I två avseenden har den önskan förändrats 1983. Utgåvan har blivit gemensam för SMF och Svenska Alliansmissionen, och det är inte enbart pastorerna som är adressater. Förhoppningen har nu blivit, att boken skall bli till glädje och hjälp för församlingarna, pastorerna och gudstjänstlivet i de båda samfunden. Den skisserade utvecklingen kan uppfattas som ett bland flera exemfrån ett antal oavhängiga församlingar till trossampel på en utveckling fundet SMF. Snarare är det fråga om en process i vilken realiteter i förbundsteologi och praxis steg för steg erkånts och fått utvecklas. Den reella förändringen är närmast att allergin mot former som betraktats som andedödande ”statskyrkliga efterhand avtagit. År 1964 antog SMF en ny konstitution. Den starka kontinuiteten är påtaglig, och mycket av det nya ligger i de facto-erkännandet av det som präglat gemenskapskyrkan” eller ”förbundskyrkan” under årens lopp.” Samtidigt finns nyansatser av olika slag. Konstitutionens grundsatser vittnar om att SMF inte stått isolerat från den internationella teologiska nyorienteringen i tolkningen av kyrkans väsen och uppgift och därmed av den särskilda kyrkliga tjänsten som Guds gåva och redskap i och för gudsfolket.” 1964 kan man betrakta HB Som ett slags pendang till konstitutionen att denna för första gången innehåller former för sön- 1963, bl. a. därför dagens församlingsgudstjänst men också inledningar med principiella och praktiska kommentarer till de olika gudstjänsttyperna. I denna ingår också för första gången en ordinatiønsordning med en serie ritual av vilka flera inte hör till lokalförsamlingens reguljära gudstjänstliv. Samtliga ritual gäller sedan länge praktiserade handlingar vilka emellertid nu fått en genom trycket erkänd och i församlingar känd form. Handboken

3° 1964 års konstitutionstext (med senare ändringar) i Konstitution (19841. På det internationellt vanliga sättet är texten disponerad i tre huvuddelar: grundsatser, stadgar och samfundsordning. Samtidigt som SMF antagit SMFs konstitution har SMF rekommenderat församlingskonstitution med samma tredelning, varvid tredje delen givetvis utgörs av förslag till församlingsordning. - Uttrycket gemenskapskyrka tex med förkärlek använt av Richard Larsson ( bl a inremissionssekr 1944-54, missionsföreståndare 1954 till sin död 1955), tex i Larsson 1939 33ff, 49f, även 9lff, Larsson 1946 69ff, 75ff, 85ff, Larsson 1954 78ff. ”Gemenskaps-” är ett centralt begrepp inom SMF. Uttrycket ”förbundskyrkan” använt av pastor Erland Sundström i en debattbok 1960, som i ljuset ville dra fram en rädsla för att öppet erkänna vad SMF varit och var. ”För samfundet som helhet borde det dock vara lämpligast att bruka ordet ”kyrka”. Sundström 1960 37. Särskilt efter religionsfrihetslagstiftningen 1952 med dess tal om trossamfund har uttrycket samfund eller ”trossamfund använts, troligen såsom ett mindre belastat uttryck än ”kyrka. Ett historiskt perspektiv på samfunds- och friförsamlingsfrågan anlagt i Bredberg 1962. Cf även för begynnelseskedet Walan 1964. 3 Nicklasson 1965 har sådana synpunkter. Boken ger en presentation av SMF med utgångspunkt från 1964 års konstitution. Gösta Nicklasson var missionsföreståndare (1955) 1956-72.

i

Reformerta kyrkor 151

kunde därmed fylla också funktionen att ge uttryck åt grundsyn på gudstjänst och kyrkliga handlingar i gemenskapskyrkan. De handlingar som har aktualitet i detta sammanhang är pastorsordination och -installation, avskiljning av missionärer och ”församlingssystrar, dvs diakonissor, samt ”förbön för dem som anförtrotts särskilda uppgifter i församlingen”. Ingen av handlingarna utgjorde någon nyhet. Huruvida strukturer och utformningar var det, kräver specialundersökningar som inte kan komma ifråga i detta sammanhang. Några linjer måste dock dras upp.

4.4.2 Färsamlingars och förbundets avskiljhingshandlingar genom bön och handpâlâggning 18 78-1928

Församlingen skulle enligt 1878 års normalplan för församlingsordning leva efter Guds 0rd. Skriftenligt hade medlemmarna att genom val kalla olika tjänare. Alla hade rättighet och plikt att tjäna Herren men församlingen skulle enligt Guds ord särskilt kalla och utse tillsyningsmän eller äldste, lärare, evangelister, diakoner och diakonissor till förrättande av de tjänster som Guds ord dem till församlingens uppbyggelse anvisar. Bibelbeläggen för särskilda tjänster (art 6) och för valhandlingen (art 8) innefattar de klassiska för ordningen med fasta, bön och handpåläggning för att den utkorade skulle anbefallas åt Herren och undfå nådegåvan ”genom profetia, med de äldstes handpåläggning” (l Tim 4:14).32 Även om grundsynen stod klar fanns Önskemål om vägledning. I 1893 års råd och anvisningar, som distriktsförestândarna utarbetade och som via generalkonferensen fastställdes av styrelsen, gavs mer konkretion. - - Denna vägledning motsvarigheten till anglosachsiska directories inskränktes till det nödvändigaste i församlingslivet: medlemsintagning och -uteslutning, dop- och nattvardsñrande samt Tillsättande av tjänster (ämbeten) inom församlingarnaW” De fyra förstnämnda avsnitten belyser indirekt de äldstes och fr a pastorns roll, och i det sistnämnda partiet gavs anvisningar för sättet att utse dem. Av de sammanlagt fyra meningarna ägnades karakteristiskt nog tre åt valproceduren. Bön krävdes för att man skulle kunna utpeka ”de rätta personerna” enligt Herrens fingervisning. Sedan valen ägt rum må församlingen, under det några därtill utsedda lägga sina händer på de valde, bedja Herren skickliggöra dem till troget utövande av det dem anförtrodda kallet. Mönstret är det från presbyterianska och kongregationalistiska handledningar välbekanta. Först med HB 1963 blev det mer konkretiserat i form av ritual. Till det mönstret har sannolikt också hört uppfattningen att avskiljningen enbart hade räckvidd och konsekvenser för den plats och

33 inbördes och till Normalplanen (ovan n 28) art 6 och 8 med korshänvisningar grundartikeln 2. Till de bibelbelägg som är gemensamma för de tre artiklarna hör utdrag ur Apg 6 och 13. 3-* Råd och anvisningar 1893, cf Ahrén 1966 88ff.

152 Reformerta kyrkor

för den tid til1sättandet” gällde. Enligt såväl normalplanen för församlingsordning som förbundets anvisningar utgjorde avskiljningen en 10kalförsamlingens angelägenhet. Förbundet hade emellertid alltifrån begynnelseskedet anledning att syssla med tillsättande av tjänster”. Till de för församlingarna gemensamma angelägenheterna hörde ”yttre mission”. Sedan styrelsen antagit missionärskandidater har dessa alltsedan 1881 avskilts genom bön och handpåläggning vid generalkonferensen. Sak samma har skett med distriktsföreståndarna alltsedan 1889.3” Med pastorer låg det annorlunda till. Det var från början en förbundsangelägenhet att sörja för_ deras utbildning vid den institution som så småningom blev flyttad till Lidingö och med tiden fick namnet teologiskt seminarium. Det var emellertid lokalförsamlingen som ägde att kalla och avskilja Ordets tjänare. Efter decennier av reformförslag övervanns ängslan för risker och med 1964 års konstitution genomfördes definitivt att pastorer i likhet med missionärer antogs av förbundet. Därmed erkändes även organisatoriskt förhållanden som egentligen rått från början. Genom att t ex matrikelföras legitimerades förbundets pastorer. Till distriktsföreståndarnas uppgifter hörde att medverka vid kallelser och en

särskild, central ”pastorsnämnd . . . för predikantkallelsers förmedling”

skapades av 1919 års generalkonferens -samma år som de löst organiserade predikantmötena kompletterades med predikanternas riksförbund.” På liknande sätt förhöll det sig med den avsevärt mindre kåren församlingssystrar eller diakonissor för vilka förbundet inledde utbildning 1910.36 Centralt utbildade är numera också de s k fritidsledarna, en uppdragstyp som dock tillkommit först under l960-ta1et. Nyss underströks att det skulle dröja innan pastorer organisatoriskt antogs av samfundet. Alltsedan 1918 har de emellertid avskilts vid generalkonferenserna för arbetet i evangelium medelst bön och händers påläggning?” Det finns förmodligen två samverkande orsaker till att det skedde först då. Att så skedde bör inte förvåna, snarare att det dröjde så länge innan central ordination började praktiseras. Att det dröjde med centrala ordinationer så länge får nog sättas i samband med främst P P Waldenström.” Kort tid efter 1917 års generalkonferens avled förbundspatriarken. Även på andra sätt blev generationsskiftet påtagligt men med Waldenströms frånfälle var en epok slut. “Åt-

34 1962 9, Walan 1964 453ff, 507, Ahrén 1966 88f, Gösta Hedberg i brev Almquist (n 27). 35 Om nämnden och predikanternas riksförbund Andersson 1928 l 300 resp 349. 3° lbm 352ff, Larsson 1928 85ff, Nicklasson 1965 52. 37 Andersson 1928 1 300. Initiativet till konferensordination togs av distriktsföreståndarkonferensen hösten 1917, tillstyrkes av teologiska seminariet (missionsskolan) och sanktionerades av missionsstyrelsen. Bredberg 1943 81f, Ahrén 1966 123 n 3. Det var således ett väl förberett ställningstagande att låta ordinationer ske vid konferensen. ”I sin troligen mycket spridda Biblisk troslära angav Waldenström följande: Invigningens betydelse i våra församlingar är endast den, att predikanten avskiljes till den församlings tjänst, som har kallat honom till sin lärare, samt för den tid, som kallelsen avser. Waldenström 19183 135.

sou 1935:43 Reformerta kyrkor 153

skilliga reformer. . . kunde genomföras”, som tidigare fått läggas på is.” Olika reformer och profilskapande åtgärder kom också att framstå som angelägna vid denna tid, som måste betecknas som krisår. Tiden kring första världskrigets slut var instabil politiskt och socialt men också religiöst. För svensk frikyrklighet medförde därtill pingströrelsens frammarsch djupt ingripande problem. I det läget bildade de etablerade fri- kyrkorna Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och SMF - ett permanent samarbetsorgan (1918), som med betydligt vidgad anslutning år 1963 antog benämningen Sveriges frikyrkoråd. En av de första påtagliga samarbetsåtgärderna för kommittén var att utforma och sprida ett herdabrev om samfundstrohet.” _ Det blev alltså möjligt och det framstod som angeläget att markera klara linjer. SMFs generalkonferens 1918 utvecklades på sätt och vis till en för förbundsfolket viktig manifestation av ”gemenskapskyrkan. Det är i det sammanhanget pastorsavskiljningen vid konferensen bör ses. Alltsedan 1918 har ordinationerna skett vid konferenser såsom ett uttryck för den betydligt äldre uppfattningen att pastorerna står i den enskilda församlingens tjänst och därmed i samfundets. Den saken bekräftades med 1964 års konstitution. Om avskiljningsakterna vid generalkonferenserna används formuleringar av det slag som mött i 1893 års anvisningar för församlingarna. Grundkomponenterna har varit bön och handpåläggning, och en systematisk genomgång av protokollen skulle förmodligen ge en ganska god bild av utformningen. Här kan det räcka med beskrivningarna från 1889, då alla nya distriktsföreståndare avskildes, och 1928, då såväl missionärs- och distriktsföreståndar- som pastorsavskiljningar förekom vid den konferens som tillika utgjorde förbundets femtioårsfirande. 1889 utsågs distriktsföreståndarna varefter de ”genast” avskildes/*l Under det att de knäföll kom några fram för att välsignande lägga händerna” på dem under bön och gemensamt läst välsignelse. Ett centralt parti av bönen protokollfördes och löd ”ungefärligen”: Herre Jesus, du som är församlingens huvud, vi tacka dig att du behagat utse dessa våra bröder att arbeta i din vingård såsom föreståndare för SMFs olika distrikt. Vi taga dem såsom en gåva från dig. Och vi bedja dig: giv dem din helige Ande. Gud, hör oss efter ditt löfte. Amen. Det är ingen svårighet att känna igen grundmönstret från normalplanen 1878 för församlingsordning och i 1893 års råd och anvisningar. På val efter Guds ”fingervisning” följer bön om nâdegåvor åt de tjänare Gud skänker sin församling. Grundmönstret framträder även i rapporterna

39 Bilden av patriarkaliskt ledarskap avtecknar sig i flera bidrag redan i minnesskriften över Waldenström, Ohldén 1918. Citatet från Andersson 1928 l 299, SMF-historiken av Axel Andersson, inremissionssekr 1918-30, missionsföreståndare 1930-44. l samma andedrag tar han upp pastorsavskiljningen och -nämnden (ovan n 37 resp 35). Till de uppskjutna frågorna får man nog även räkna den om liturgisk handledning (nedan). **° Eckerdal 1981 382 med 361, 371. Det hör till saken att SM Fs missionsstyrelse för sin del beslöt att trycka upp och sprida budskapet. Ibm 382. 4 För detta och det följande Ahrén 1966 88.

154 Refarmerta kyrkor

från 1928 års generalkonferens. Referenten har i det här fallet inte ätergett avskiljningsböners innehåll utan mer ägnat sig åt missionsföreståndare Janne Nyréns tal vid de sammanlagt fem avskiljningsakterna: tre för missionärer, en för predikanter och en för distriktsföreståndare.” Förutom tal förekom åtminstone vid missionärsavskiljning löftesfrågor” och efter avskiljningsbönen överlämnande av bibliska minnesord. Grundkaraktären kan återges med referatet från predikantavskiljningen, vilket inleds med en summering av missionsföreståndarens tal med utgångspunkt från Lukasberättelsen om Jesu himmelsfärd.” Såsom Jesus utsträckte sina händer över de första lärjungarna vill han nu utsträcka dem över eder och förläna eder sin kraft till det viktiga ämbete l gån att förvalta Distriktsföreståndare och missionslärare” framträdde, lade sin händer välsignande på de invigdas huvuden och uttalade samfällt välsignelsen. Mötet avslöts med psalmen Nu tacker Gud allt folk”. Avskiljningshandlingarna vid konferenserna tycks ha blivit formade med följande komponenter, varvid parentes anger lägre frekvens i rap- porterna: (presentation av kandidater, antagna av missionsstyrelsen) skriftställe och tal -- (löften) avskiljningsbön under handpåläggning, med [aronitiska] välsignelsen läst av ordinatorskollegiet (bibliska min- nesord) (lovpsalm). Det är mycket som talar för att det finns en till sin struktur och i viss mån utformning tämligen fast praxis för avskiljningshandlingarna vid generalkonferenser. Mycket talar för att denna praxis blev bestämmande för utformningen av ritual för dessa handlingar under förarbetet till 1928 års handledning. I sista stund blev de dock strukna. Härom är följande att säga. Till nyansatserna efter Waldenströms död hörde också bildandet 1917- 18 av ”ritualkommittén”, som bestod av några distriktsförestándare och ledamöter i missionsstyrelsen, inkl missionsföreståndaren. Även om förslaget egentligen blev färdigt några år tidigare fullföljdes arbetet först 1928 genom utgivningen av handledningen.” Sedan styrel-

“1 För det följande Nyrén 1928 361, 82f, 84f, 88f, 106. Bernhard Nyréns text har kompletterats med några fotografier från avskiljningstillfällen. 43Sådana är refererade från två av de tre missionärsavskiljningarna, inte i övrigt. Ang löftesfrágors roll nedan 159, 170 44 Nyrén 1928 106. Referenten har inte angett hur långt avsnitt ur Luk 24 som lästes. Det kan ha varit från v 46, i varje fall v 50, dvs om förkunnaruppdraget och beklädandet med kraft resp välsignandet. 45Lärare på missionsskolan, dvs teologiska seminariet. 46 Efter Waldenströms död beslöt distriktsförestándarna även (n 37) tillsätta en arbetsgrupp (tf missionsförest J P Norberg, distriksföreståndarna Johan Hellström och Per Nilsson). Underrättad om saken vid påföljande sammanträde (missionsstyrelsens prot 1918-01-29-30 bil ll, SM Fs arkiv, RA), kompletterade styrelsen ritualkommittén och ersatte Norberg som avlidit med den nyvalde missionsförest Janne Nyrén. Om kommittén och dess arbete Bredberg 1943 82ff, Ahrén 1966 ll7ff, även Almquist 1962 9ff. Mer än som skett bör understrykas att kommittén i högsta grad var SMFs kommitté, sammansatt med distriktsförcståndare (Hellström var ordf) och ledamöter ur missionsstyrelsen samt missionsförestándaren (Norberg/Nyrén). Mellan styrelse och kommitté förekom också några gemensamma överläggningar.

Reformerta kyrkor 155

sen tidigare behandlat förslaget kunde den på våren 1927 slutbehandla ärendet och uppdra åt kommittén att efter slutjustering låta utge den inför sommarens generalkonferens. Vid det laget förelåg förslaget sedan en tid i korrektur, varför tidtabellen var högst realistisk. I det slutbehandlade förslaget ingick bl a ritual för predikant- och missionärsavskiljningar och en ordning ”vid predikants inträde i lokalförsamlings tjänst”, dvs ett installationsritual. Men beslut som fattats revs upp och ritual som slutbehandlats blev helt enkelt uteslutna. Av de sammanlagt elva ritual som ingick i förslaget ännu vid årsskiftet 1927- 28 ströks drygt hälften, sex stycken, däribland de nyssnämnda. Anledningen till den kraftiga reduktionen var en aktion från predikantförbundets styrelse. Utgivningsbeslutet på våren 1927 förhalades och sedan amper kritik levererats i en skrivelse till missionsstyrelsen ett drygt halvår senare, fick ”ritualkommittén” missionsstyrelsens uppdrag att med representanter för predikantförbundets styrelse göra om förslaget.” Reduktionen som skedde var helt i enlighet med de framförda kraven. I den verkningsfulla skrivelsen anfördes kritiska synpunkter mot några enskilda ritual och för tre av dem lämnades rent av motbud i form av utförda ritual. Därvid hade man sökt tillämpa den inledningsvis uttalade grundsatsen för en handledning: ”Allt vad där står kommer också ovillkorligen att anses såsom SMFs åskâdning i olika frågor”. Men i enlighet med den grundsatsen måste också denna reduktion ske. Genom att utge ”en så vidlyftig ritualbok” riskerade SMF att dra på sig anklagelser för

47 Missionsstyrelsens prot 1927-04-28 §44, SMFs arkiv, RA. ”Särskilda önskemål och erinringar” kunde ledamöterna inge “före den S maj till, intressant nog, SM Fs expedition, inte kommittén. Till grund för beslutet låg kommitténs anmälan av förslaget samt prot från kommittésammanträden 1926-12-01 och 1927-01-24 med slutbehandling av förslaget, som förelåg i korrektur. 1 kommitténs slutbehandling deltog bl a missionsförest Nyrén. Akterna i bil 28 ibm. 4” Skrivelsen samt styrelsens därav föranledda beslut i missionsstyrelsens prot 1928-01-10- ll med bil I2, SMFs arkiv, RA. Om skrivelsen, predikantförbundets aktion och konsekvenserna Bredberg 1943 83ff, Almquist 1962 lOff, Ahrén 1966 l2lff. - Enligt Bredberg 1943 83 var de huvudansvariga i predikantförbundets styrelse distriktsförest Johan Nilson och dåvarande SMF-predikanten David Hedegård. Hedegård anges som ”initiativtagare” och ”drivande kraft i Ahrén 1966 121. Belägg har inte anförts. Belägg kan inte heller anföras för antagandet att missionssekr Axel Andersson (ovan n 39) spelat en viktig roll i sammanhanget. Såsom kritiker av kommitténs förslag hade styrelsen insatt honom i kommittén 1923. Han avgick vid årsskiftet 1926-27 under protester, intagna som protokollsanteckningar dels i kommittén jan 1927 (n 47), dels vid missionsstyrelsens slutbehandling i april 1927 (n 47) samtidigt som han publicerade en tidningsartikel om frikyrklighet och ritualism (Ahrén 1966 120 n 93). Predikantförbundets styrelse tog i febr 1927 beslut om en aktion (ibm 121 n 97). Det var en månad efter ritualkommitténs sammanträde, där man dels mottog Anderssons skriftliga protokollsanteckning om avgångsskälen, dels på nytt förklarat sig inte kunna tillmötesgå Anderssons ”principiella uppfattning, dels beslutat att efterjusteringar tillställa missionsstyrelsens ledamöter handledningskorrekturet för den slutbehandling som skedde i april. Möjligheternas tid var för Andersson förbi i kommittén, vars förslag redan tidigare var förankrade i styrelsen. Det förefaller sannolikt att Andersson inte försummade tillfället att aktualisera saken för predikantförbundets styrelse.

156 Reformerta kyrkor sou l985:48

ritualism”, dvs för bundenhet vid ritualböcker och därmed ”för bristande andlighet”. Den risken var påtaglig i en tid då det ”även inom våra egna led” fanns sådana föreställningar i en av pingströrelsen påverkad strömning”. Den invändningen mot omfånget var otvivelaktigt tung.” De pingstbetonade, som de brukade kallas, tog emellertid avstånd inte bara från oandlig ritualbundenhet. SMF ifrågasattes såsom uttrycket för en obiblisk samfundstanke, ett pålagt ok man borde kasta av sig för att, som det hette, gå ut i härlig frihet. Det sistnämnda berördes inte i skrivelsen. Det perspektivet har dock otvivelaktigt varit viktigt i predikantförbundets styrelse. Av taktiska men också av principiella skäl, omfattade i predikantförbundets styrelse, måste en reduktion ske. En handledning var befogad, hette det inledningsvis, för handlingar ”vid de högtidligaste och betydelsefullaste tillfällena i människolivet”, dvs för friförsamlingens gudstjänstliv. Det allvarliga med förslaget som utarbetats var inte att invändningar kunde göras mot ritual såsom de utformats, inte ens att man lagt fram ”en så vidlyftig ritualbok”. Det från taktisk men också principiell synpunkt verkligt allvarliga var otvivelaktigt att så många av ritualen hade samfundskaraktär. Handledningen kunde bibringa både SMFs kritiker och lojala uppfattningen, att förbundet för friförsamlingar hade samfundskaraktär. Handledningen kunde ge missvisande uttryck åt ”SMFs åskådning.5° När drygt hälften av ritualen ströks, försvann samtliga med samfundskaraktär.” Handledningen till den kristna församlingens tjänst kom därmed att exklusivt betyda fri- eller lokalförsamlingen. Det är i detta ljus man måste se kritik mot enskilda ritual av samfundskaraktär. Två togs upp till diskussion, eftersom ”särskilt” dessa bröt mot

“° från Pingströrelsen utgjorde ett reellt hot. Den expanderade genom rekrytering de gamla frikyrkorna i det att enskilda men också församlingar valde att, som det hette, gå ut i härlig frihet. Nytestamentlig trohet och samfundsprincipen blev motsatspar. Cf Ahrén 1966 125, ovan 153. 5 Skrivelsen (ovan n 48) inleddes men den ovan citerade grundsatsen (beteckningen finns inte i skrivelsen) och det här citerade uttalandet, som i sak anger vilka ritual som bör finnas i en handledning. Med denna utgångspunkt anges tre principer (refererade i Ahrén 1966 122). Den andra principen gäller den klassiska frågan om formulerade böner. Den första principen är att handledningen måste ge ett fullt exakt uttryck för SMFs principer. Den tredje principen (sic) anger vilka ritual som bör ingå resp uteslutas, därför att de angår ”ett litet fåtal personer och kan föranleda kritik för ritualism. Av inledningens uttalande om människolivets akter och grundsatsen följer som den första och den tredje principen: SMFproñlen fördunklas om det till lokalförsamlings ritual läggs också samfundsritual. 5 Handledningen 1928: ritual för dop, bibelskolas avslutning, medlemsintagning, nattvardsñrande, vigsel, begravning. Strukna ur det av styrelsen slutbehandlade förslaget: ritual vid församlingsbildning, vid predikants inträde i lokalförsamling” och vid invigning av kyrkor och missionshus - dvs handlingar i lokalförsamling för vilka i första hand distriktsföreståndare ansvarade - samt ritualen ”vid avskiljning till predikoämbetet” resp ”missionärsavskiljning”, dvs akter ledda av missionsföreståndaren vid generalkonferens. Referat och citat efter Ahrén 1966 124 n 4 med hänsyn till Bredberg 1943 85, Almquist 1962 l2ff (se not 58).

Reformerta kyrkor 157

kravet att ge ett fullt exakt uttryck för SMFs principer?” Ritualet för församlingsbildning gav sålunda belackarna rätt, att församlingen enligt SMF skulle vara en av människor konstituerad förening och inte Guds skapelse. Det måste omarbetas, om det alls skulle med. Annorlunda var det med ordningen ”vid avskiljning till predikoämbetet”. Här var det inte fråga om olyckliga formuleringar bara, och här var det inte tal om någon omarbetning.” Med citat från P P Waldenström deklarerades, att det står i klar strid mot våra principer att samfundet som sådant ordinerar predikanter”.54 Ordinationen hörde lokalförsamlingen till. ”Enligt vår syn på det kristna samfundet har detta som sådant ingen makt att förläna ”det heliga prediko- och herdeämbetet . . .55 Det är blott den enskilda församlingen som har att avskilja Ordets tjänare för arbetet i vederbörande församling”. I konsekvens därmed var det också lokalförsamlingen

som bar ekonomiskt ansvar för predikanter, vilka inte fick suggereras

att tro” att de skulle kunna ställa anspråk på förbundet som sådant?” De som fullbordat seminarieutbildningen kunde och borde visst presenteras för konferensen och Guds välsignelse nedkallas över dem”, och kanske man också kunde säga att ”eleverna avskiljas” vid konferensen”.57 Men det måste stå helt klart ”att ingen som helst ordinationsakt bör äga rum vid detta tillfälle”. Nyss framhölls, att grundfelet i detta fall inte låg i ritualutformningen. Det hindrar inte att den konkreta utformningen fick illustrera principvidrigheten. I skrivelsen åberopades ritualfrågan, om kandidaterna var villiga att ta emot predikantuppdraget, såsom uttryck för den felaktiga

53 Citatet är från formuleringen av den första av skrivelsens tre principer utifrån grundsatsen (n 50). Som illustration till denna princip nämns särskilt de två anförda ritualen. 53 Enligt Ahrén 1966 122fskul1e ritualet ”i sin föreliggande form” vara principvidrigt. Om ordningen alls skulle med borde denna alltså helt omarbetas i enlighet med i skrivelsen angivna riktlinjer”. Krav på omarbetning av formen anförs emellertid inte, än mindre lämnas några riktlinjer. Bådadera gäller däremot om ritualet för församlingsbildning. 54Waldenströmcitatet är det som har anförts ovan n 38. 55Skrivelsens citat är från frågan, om kandidaterna var villiga att ta emot predikantuppdraget. I citatet har utelämnats sidhänvisning till korrekturet. Man kan av litteraturen, tex Ahrén 1966 123 n 1, få intrycket att det var detta citerade ”uttryckssätt” som skulle vara felaktigt. Så är inte fallet. Men när man i skrivelsen citerar denna formulering är det otvivelaktigt en markering av missnöje med uttryckssättet. Det principiellt felaktiga var dock att en sådan fråga alls ställdes utanför lokalförsamlingen. 5° Pastorernas anställningsförhållanden var en följetong som löstes definitivt först med konstitutionen 1964. Ovan 152, nedan 164f. Involverad i samfundsfrågan är den ekonomiskt-sociala och vice versa, varför skälet var tungt. I skrivelse till missionsstyrelsen avgav pastor J Sahlin sitt votum, då han inte kunnat delta i predikantförbundets styrelsesammanträde. Han instämde i det styrelsen anfört men måste ytterligare understryka just detta argument för att ritualet skulle strykas. Sahlins votum i bil 12 (ovan n 48). 57 I skrivelsen sätts avskiljning inom citationstecken, vilket tyder på att konferensakten enbart i oegentlig mening kunde kallas så, kanske att uttryckssättet bara motvilligt accepterades. Det är dock för mycket sagt att avskiljningshandling över huvud icke [borde] förekomma”. Ahrén 1966 123 n 1.

158 sou 1985:48

Reformerta kyrkor

föreställningen att samfundet hade makt att förläna detta.” Tydligare var i så fall en not till installationsritualet enligt vilken man inte fick ”förväxla” installationen och avskiljningen vid konferensen, som avser predikokallet som sådant”. Exakt häri låg felet enligt skrivelsen: ”Samfundet som sådant ordinerar till predikoämbetet! En sådan syn på predikoämbetet ha vi emellertid icke”, heter det. Samfundet som sådant” kunde inte ordinera, enbart lokalförsamlingen. Ordination till ”predikokallet som sådant” kunde inte förekomma, enbart för viss plats och tid på sätt Waldenström klarlagt. Summan blev som sagt att samtliga ritual med samfundskaraktär utmönstrades ur handledningen. Det är viktigt att slå fast att det varjust så mycket aktionen ledde till. Handledningsreduktionen är ett faktum likaväl som det är ett faktum att förslaget dessförinnan successivt behandlats även i missionsstyrelsen och till slut godkänts för utgivning. På allmänna grunder kan antas att ritualutformningen för avskiljnings- och installationshandlingar anslöt sig till praxis för vilken missionsföreståndare och distriktsföreståndare bar ansvar. Det är knappast troligt att ritualkommittén vid denna tid önskade lansera egentliga nyheter, ty det som behövdes var inte noviteter utan konfirmation av SMFs ordning. När kritiken emellertid kom från predikantförbundets företrädare, utgjorde det förhållandet anledning nog till att reducera handledningens såväl omfång som karaktär. Samfunds- och friförsamlingsfrågan var under rådande förhållanden ett alltför känsligt kapitel för att man kunde kosta på sig en debatt därom. Den undvek man genom att helt enkelt stryka drygt hälften av de godkända ritualen. Det behöver inte och kan knappast att missionsstyrelse och ritualkommitté plötsligt ändrade inställbetyda, ning i sakfrågorna och anslutit sig till den uppfattning predikantförbundets styrelse företrädde eller åtminstone gav röst åt. Att ritual ströks ur handledningen innebar förvisso inte att de berörda handlingarna upphörde. Ett halvår senare hölls den jubileumskonferens vid vilken de fem avskiljningsakter, inkl predikantavskiljning, hölls som berörts i det föregående. Huruvida praxis förändrats i något avseende är svårt att avgöra på grundvalen av de magra uppgifterna om utformningen.” Det är möjligt att justeringar skett i sättet att praktisera konferensav-

53 Cf ovan med n 55. - Handledningsförslaget i korrektur är för närvarande på avvägar. Det har tidigare varit tillgängligt för forskning och är behandlat i litteraturen anförd n 48. Stiftsadj Gustav Almquist fick enligt uppgift till SMFs arkivarie dec 1985 låna korrekturet av missionföreståndare Nicklasson, då ordf i kommittén som utarbetade HB 1963 med bl a avskiljningsritual (ovan 150, nedan 161). Det kan inte uteslutas att det gamla förslaget utgjorde underlag för ritualarbetet, inte heller att Nicklasson såsom ordinator vid konferensavskiljningar anlitat detta (nedan 160). - För hjälp i det hittills resultatlösa arbetet att spåra korrekturet tackar jag SMFs arkivarie Tage Hiding, hans företrädare Ragnar Widman samt arkivarien på RA Ingemar Carlsson. - Genom predikantförbundets skrivelse och litteraturen är fragment av handledningsförslaget kända. Citat ur ritualförslagen bygger på dessa sekundärkällor. För frågor om kontinuitet mellan handledningsförslag och senare införda ritual är dessa fragment inte tillräckligt underlag, varför de frågorna tyvärr måste föras åt sidan för närvarande. 59 I predikantförbundets skrivelse framhölls att en konferenshandling borde ske men ingen som helst ordinationsakt. På våren 1928 anförde också ritualkom-

Reformérta kyrkor 159

skiljningarna. Om det alls frågats tidigare, huruvida kandidaterna var villiga att ta emot predikoämbetet eller predikantuppdraget, är det högst sannolikt att så inte skedde fortsättningsvis. Det är i varje fall ett faktum att en sådan fråga fanns i ritualförslaget och att motsvarande fråga enligt referatet inte funnits vid predikantavskiljningen under 1928 års konferens utan enbart vid missionärsavskiljningw Att predikantavskiljning fortsatt vid generalkonferenserna enligt tidigare tradition måste uppfattas så att akten var en angelägenhet för hela gemenskapskyrkan, samfundet likaväl som lokalförsamlingarna. Kommittéoch missionsstyrelseledamoten Janne Nyrén höll såsom missionsföreståndare det ovan berörda tal, som även kan uppfattas såsom en kommentar till frågan, vem som äger förmågan att förläna predikoämbetet. Lika litet som förbundet ägde lokalförsamlingen sådan makt. Det var, hette det, Jesus som ville sträcka ut sina händer ”och förläna eder sin kraft till det viktiga ämbete I gån att förvalta.°

4.4.3 Förbundsordningen för central och lokal avskiljning genom bön och handpâläggning 194 7 - 1983

4.4.3.1 Ordinationsordningens framväxt 1947- 1983

Erfarenheterna från arbetet med 1928 års handledning bjöd till försiktig-

het. 194 7 års handbok(H B) blev utarbetad och utgiven som en förlagsarti-

kelf” Erfarenheterna föranledde tydligen även denna gång återhållsamhet med ritual. Förslag till utformningen av söndagens församlingsgudstjänst ströks för att förebygga kritik mot uniformitetssträvanden.” Karaktären av en samfundets handbok fick ändå delvis komma till uttryck på olika sätt!” Det viktigaste härvidlag är att det inte längre gjordes invändningar mot att ta med en del ritual för handlingar av samfundskaraktär. Förutom lokalförsamlingarnas pastorer fick äntligen distriktsföreståndarna länge efterlyst stöd för olika handlingar, däribland pastorsinstallationen.” Visserligen hade det 1928 strukna ritualet omgående fått

mittén till missionsstyrelsen att akten måtte givas en karaktär, som icke innebär ordination till predikoämbetet” och styrelsen beslöt i samma riktning. Ahrén 1966 123 n 3. Huruvida detta innebar förändring av praxis är svårt att avgöra. Se dock härtill det följande med n 60.

°° Om ritualförslagets fråga ovan med n 55 och 58: om konferensavskiljningama

1928 ovan 154 med n 43. ° Citatet är som en replik till vad predikantförbundets styrelse anfört om SMFs oförmåga att såsom samfund förläna predikoämbetet, citerat ovan med n 55. 62 Ahrén 1966 137 med n 2. 63 Ibm uppges att strykningen skedde på begäran av missionsförest Johan Gustafsson och missionssekr Richard Larsson. Predikantförbundet hade samma önskan. Almquist 1962 16. 54 Exempel i Eckerdal 1981 385. 65 I HB 1947 fanns följande ritual av denna karaktär: pastorsinstallation, lokalförsamlings bildande, grundstensläggning och invigning av kyrkor och missionshus. Cf handledningsförslaget 1927 ovan n 51.

Reformerta kyrkor

bred användning!” Men också från praktisk synpunkt var det en tillgång att ha det i samfundsboken. Alltjämt saknades emellertid ordning för avskiljningsakterna vid generalkonferenserna. När handbokskommitténs sekreterare Gösta Nicklasson hade tillträtt som missionsföreståndare var han angelägen om att också dessa handlingar i samfundet skulle få ”en klar ordning?” Den saken blev i och för sig angelägen i och med att SMF efter andra världskriget medvetet engagerade sig i ekumeniskt arbete, vilket kom till uttryckt ex genom medlemskap i Kyrkornas världsråd 1948 och kongregationalistiska världsalliansen 1958. Missionsstyrelsen hade emellertid också haft anledning att direkt bearbeta frågor om rekrytering även av kvinnor till pastorsuppdrag, pastorernas ställning och därmed frågan om deras avskiljning eller ordination, som terminologin nu blev under antill internationellt språkbruk. I det arbetet var Nicklasson inpassning volverad och då han blivit missionsföreståndare ansåg han det nödvändigt att ta tag i den länge uppskjutna ordinationsfrågan.” År 1956 tillkallade missionsföreståndaren den kommitté vars arbete resulterade i HB 1963 som på olika sätt framträdde som en samfundsan- Nu ingick för första gången tre former för gelägenhet mer än tidigare.” församlingsgudstjänst liksom anvisningar för en enkel försöndagens för bönshandling för ny församlingsmedarbetare. Nya var också ritualen avskiljning av pastorer (”ordination), missionärer och församlingssystrar, från principiell synpunkt de viktigaste nytillskotten.” HB 1947 hade innehållit handlingar av samfundskaraktär men i likhet med visserligen alla övriga var det sådana handlingar som firades i lokalförsamling, om än vid speciella tillfällen. I HB 1963 togs för första gången med sådana handlingar som formellt och reellt var knutna till SMF såsom samfund. Handlingarna var inte nya och samfundskaraktären var inte ny. Det nya var att också HB gav uttryck åt ”gemenskaps- eller förbundskyrkans Den profilen framstod också klarare därigenom att ritualen för profil. gudstjänster och kyrkliga handlingar i åtskilliga fall försetts med ingres-

°° 1932 enligt Almquist Uppgift i prot vid distriktsförestándarnas överläggning 1962 15 med n 67. 57 Förre missionsförest Gösta Hedberg i brev till förf 1985-05-10. Hedberg var inremissionssekr missionsförest 1972-83. - Gösta Nicklasson inval- 1960-72, des i en handbokskommitté redan 1938. Som missionssekr efterträdde han Richard Larsson (n 30, 63), som blivit vald till missionsförest 1954. Under Larssons sjukdomstid och efter hans död fungerade Nicklasson som föreståndare, vald därtill av konferensen 1956_. “l Gösta Hedberg i brevet n 67, även Almquist 1962 17. °° Kommittén berörd ibm 18, Ahrén 1966 150f. Om karaktären pá HB 1963 Eckerdal 1981 385f. Kommittéledamöterna, som nu liksom i HB 1947 undertecknat förordet, var missionsförest och inremissionssekr Gösta Hedberg (n 67), rektorn vid teologiska seminariet, samfundshistorikern William Bredberg samt pastorerna Nils Mjönes och Nils Palmqvist. Nicklasson, Bredberg och Mjönes hade deltagit i arbetet på HB 1947. Både Bredberg och Nicklasson var väl infomerade om handledningsförslaget 1927 (ovan n 48 resp 58). 7° Ovan 150. ”Den främsta nyheten” har angetts vara HB-former för huvudguds- Att samfundshandtjänsten, Ahrén 1966 150. Därmed hade ett tabu genombrutits. sätts in i HB är ett annat och kanske principiellt sett lingar vid generalkonferensen viktigare genombrott i gemenskaps- eller förbundskyrkan.

Reformerta 161

kyrkor

ser med principiella synpunkter på handlingarna enligt grundsynen i SMF ”såsom kristet, evangeliskt trossamfund.7 Ordinationsordningens ritual i HB 1963 visade sig slitstarka, ty imycket bevarades dei HB 1983. Denna upplaga äri mycket högre grad än de tidigare resultatet av ett samfundets revisionsföretag. I kontakt med bl a Svenska kyrkans liturgiarbete utarbetade ”SMFs handbokskommitté förslag som successivt sändes ut för diskussion och även liturgisk försöksverksamhet. Redan på titelbladet framträder HB 1983 som en handbok för SMF och dessutom för Svenska Alliansmissionen.” Avskiljningshandlingarna är desamma, om än översedda på olika sätt.” För installation i församling intogs nya ritual vid diakon(issa)s resp fritidsledares tillträde, i huvudsak modellerade på ordningen för pastorsinstallation. Förbönshandlingen för mottagande av andra församlingsmedarbetare har däremot strukits, förmodligen därför att den gamla, mycket enk- la vägledningen visat sig överllödig.”

4.4.3.2 Vignings- och introduktionshandlingarnas liturgi

Det är hög tid att gå närmare in på utformningen av ordinationsordningens olika ritual. Eftersom kontinuiteten mellan HB 1963 och 1983 är så stark är det fullt tillräckligt att stanna för utformningen i HB 1983 med de tillbakablickar som kan behövas. Det är lämpligt att först behandla avskiljningshandlingarna och därefter installationsformerna. A vskiøningshandlingarna har såsom understrukits särställningen att de firas såsom samfundshögtider, som leds av missionsföreståndaren vid

7 Citat från HB 1963 llf, inledningen om församlingsgudstjänster för vilka ritual nyinsatts (ej om ”gudstjänsten som sådan, jfr Ahrén 1966 150). l denna anläggs tydligare än i övriga inledningar ett perspektiv på SMFs liturgiska tradition och SM Fs karaktär i en större allmännelig gemenskap. - Betr de här aktuella ritualen finns principiella inledningar till pastorsordination och -installation i viss mån även förbönen för församlingsmedarbetare, däremot inte till ritualen för missionärs- och församlingssysteravskiljning. 73 Att HB 1983 anger samfundsnamnen är säkert betingat dels av att förlaget inte längre är Missionsförbundets förlag, som det tidigare stått på titelbladet, dels av att HB i slutskedet förvandlades till HB för två samfund. Just samfundskaraktären kommer till uttryck häri. Förordet upplyser nu klart att samråd skett med de olika organen för medarbetare i berörda samfund” men också att missionsstyrelserna efter att ha tagit del av HB-förslag och remissyttranden gett handbokskommittén i uppdrag att fullfölja arbetet från angiyna förutsättningar. - Kommitterade, som nu liksom tidigare undertecknat förordet, var missionsförest Hedberg och inremissionssekr från 1972 Lars Lindberg, läraren vid teologiska seminariet Sven Hemrin och pastor Rune Forsbeck, därtill i slutskedet för Alliansmissionen Gunnar Melkstam. 73 Svenska Alliansmissionen utgav HB första gången 1964. Eckerdal 1981 394 n 74. Av de här aktuella ritualen ingick enbart ritual för pastorsinstallation, snarlikt motsvarande i SMFs HB 1963. 74 Viktigast var förmodligen ingressen (ovan n 71). Där angavs att personer som församlingens årsmöte utsett för särskilda uppdrag borde bli föremål för förbön vid årsmötet eller efterföljande söndags förmiddagsgudstjänst. HB angav exempel på enkelt och värdigt” sätt: förmanande bibelord - förbön (ej föreslagen) välsignelse - sång.

ll-Svenska kyrkans gudstjänst

“

Reformerta kyrkor

generalkonferenserna. Strukturschemata kan sammanfattande beskriva händelseförloppet:

Pastorsordinatiøn Missionärsavskiljning Diak0n(iss)avskiljning Kandidatpresentation (Kandidatpresentation) (Kandidatpresentation) Tal Tal Tal Bibelordsserie Missionsbefallningen Bibellektionen Löften - votum Löften - votum Löften Samfundslöfte” Vigningsbönen Vigningsbönen Vigningsbönen - - Deklaration - Deklaration Deklaration - - - ”Ordinationsbön Avskiljningsbön” Avskiljningsbön - - Fader vår - Fader vår Fader vår - - - Välsignelsen Välsignelsen Välsignelsen 75 Sändningsord Sändningsord Te Deum (två str0fer)7° ”Guds 0rd och löfte . . .76 Bibelöverlämnande Bibelöverlämnande Bibelöverlämnande i Ev bibliska minnesord

Doxologi Psalm Psalm (Psalm)

i stort sett gemensamma strukturen är I den för de tre handlingarna kontinuiteten En del jämkningar har skett i form av långt bakåt påtaglig. att vigningstal alltid hållits och förmodligen har tillägg. Det är möjligt också löftesfrågor kommit att bli ställda.77 Däremot får man räkna med

influenser från Svenska kyrkans ordning vad gäller skriftläsning efter

talet. Modellen med korta bibelord lästa av assistenter vid pastorsordination är också vad gäller inledningsorden övertagen från Svenska kyrkan, även om serien bearbetats. Den källan var tydlig i HB 1963 också för i ingress, anvisning och det bibelställe, l församlingssysteravskiljningen Kor 13, som 1983 blivit alternativ till huvudformen, Rom 12:6- 15.78 En utvidgning kan man iaktta även i avslutningsdelen. Missionärsavskiljöverlämnande av bibliska minnesord är gissningsvis en mycket ningens gammal tradition, till typen av 1800-talskaraktär. Detsamma gäller nog om lovpsalm, även om ñxeringen av just de angivna kan vara ett bidrag från förarbetet till HB 1963. Bibelöverlämnandet anges först i HB 1983,

75 Löfte om förbön (l983; 1963: trofast kärlek) och stöd följs av Joh 15:16 som löftes- och sändningsord, särskilt i HB 1983 som med NT 1981 anger att Jesus ”bestämt er till att gå ut i världen 7° För Te Deum används 1963 tre, 1983 två strofer ur Store Gud, ditt namn ske pris”, baptistpastorn N J Nordströms version 1928 av den romersk-katolske prästen I Franz” metriska tolkning. Selander 1985 7. Vid pastorsavskiljning 1928 brukades Nu tacker Gud allt folk, en psalm som på den europeiska kontinenten från reformationtiden varit en av standardpsalmerna vid ordinationer. - Missionärsvigningens psalm 1963 och 1983 är sista strofen i Wallins omdiktning av Luthers Ein feste Burg. Cf Selander 1985 81, 155. 77 Ovan 159. 73 Om ingress och assistentord i Svenska kyrkans HB 1942 för prästvigning och kyrkoherdeinstallation nedan 483ff. Förlagan är tydlig i SMFs ritual för pastorsin-

Reformerta 163

kyrkor

en ceremoni som fått genomslag i en rad kyrkor under de senaste decennierna, i SMF dock utan angivna tydningsord. Centralpartiet utgör bönehandlingen. Även här har skett ett tillskott, otvivelaktigt efter uppslag från Svenska kyrkan. Veterligen har inte Herrens bön ingått i bönehandlingen under äldre tid. Om den så gjort, borde det rimligtvis ha avsatt spår i berättelser som dock talar om välsignande. Utvecklingen tycks ha varit den, att missionsföreståndaren funnit skäl att avsluta den fria bönen med Herrens bön, varefter han med assistenterna gemensamt läst välsignelsen.” I HB 1963 har också Herrens bön blivit en gemensamt läst bön, i HB 1983 även med hela menighetens deltagande? Vad gäller vigningsbönens första del fullföljdes en tradition i SMF och systerkyrkor i det att inte ens innehållssynpunkter lämnades. Också i HB 1983 anges ”fri bön” men vid pastorsordination utgör detta alternativet till en i ritualet formulerad. Den kan uppfattas såsom modell även för de båda andra avskiljningsritualen. Det finns anledning att dröja något vid denna modellbön. Allmänt kan bönen betecknas som en bland de många nutida vigningsbönerna med tacksägelse, epikles och förbön, men den karakteristiken är inte riktigt rättvisande. Anropet till Fadern med åminnelsen av Sonens sändning till försoning för världen för till tacksägelsen för att du idag sänder ut arbetare till din skörd. Anspelningen på Matt 9:36ff är tydlig, särskilt som denna perikop placerats först bland assistentordenf” Tacksägelsen för dem som sänds ”i Kristi efterföljd” går över i bönen: Låt människor höra Jesu röst, när dina tjänare vägleder och predikar, och se Jesu händer, när dina tjänare döper och delar ut nattvardens gåvor. Detta böneämne är formellt mellan inskjutet två led som vanligtvis hålls samman i vigningsböners epiklesparti. Man skulle kunna tala om en

stallation i HB 1947 (nedan med n 90-91). Pastorsordinationens stora bibelordskatalog (21 st) är en SMF-komposition, även om några (5) råkar vara gemensamma med Svenska kyrkans. Till dessa hör Matt 28zl8ff, i SMFs HB 1983 satt i extraserie (nedan n 87). Till huvudurvalet även 1983 hör Ef4:1 lf, som i övrigt dock spelar en underordnad roll i denna liturgi. I HB 1983 har emellertid v 7 och 11 jämte Apg 20:28 satts som motto över ordinationsritualets principiella introduktion. Liturgins huvudtext är snarast Matt 9:36ff, som står först i assistentordskatalogen 1963 och 1983 och tas upp i vigningsbönen (nedan med n 81). Denna för luthersk ordinationsordning klassiska perikop (ovan 131, nedan 363) är däremot enbart antydd i Svenska kyrkans inledningskollekta i HB 1942. Ritualet för diakonissvigning i HB 1942 måste anses som modell för församlingssyster-/diak0n(iss)avskiljningi SMFs HB 1963 (och 1983). Förutom på angivna sätt: andra löftesfrågan var från HB 1942, på ett för SMF-tradition eljest okänt sätt följde 1963 en från HB 1942 övertagen fullmaktsformel, avlägsnad 1983. 2A 79 Det första stadiet är representerat i pastorsinstallationen i HB 1947. Fader vår under handpåläggning utgjorde fast led i vignings- och installationsritualen i Svenska kyrkans HB 1942 (och tidigare). 15° SMF-traditionen med hela kollegiets läsning äri HB 1983 representerad i ritualen för missionärs- och diakon(iss)avskiljning. Vid pastorsordination har däremot i regianvisning skjutits in att bönen beds gemensamt av föreståndaren, assistenterna ”samt församlingen. 3 Ovan n 78. Enskilda vändningar är bibelalluderande, t ex på Ef 4:11 och tydligast kanske Matt 28:20 (cf n 78).

Reformerta kyrkor

uppspaltad epikles. Där andra liturgier brukar uttryck såsom ”viger, ordinerar” eller ”avskiljer” har denna ”bekräftar” enligt följande: I Jesu Kristi namn, i lydnad för din vilja, bekräftar nu din församling genom bön och handpåläggning den kallelse som du har givit dem att vara ditt ords tjänare, att vara herdar och lärare. Låt människor höra. . . [enligt ovan] Ge dessa dina tjänare den helige Andes kraft och gåvor, så att de med ödmjukhet och frimodighet tillsammans med din församling kan bära ut glädjebudet. är inte tillfällig. Böneutformningen motsvaras i den Uppspaltningen principiella inledningen till ordinationsritualet av ett parti som är så gott som likalydandei HB 1963 och 1983.32 I ett historiskt och internationellt perspektiv framstår uppspaltningen som uttryck för två ting. Å ena sidan får inte ges intrycket att ordinatorskollegiet genom handpåläggningsriten förmedlar någon säregen andegåva.” Å andra sidan har samfundet att erkänna dem Gud kallat och be för dem. l och genom ordinationen nedkallar samfundet Guds välsignelse över dem”.34 I båda HB-upplagorna kan det därför sammanfattande heta på följande sätt i den inledande deklarationen i de tre ritualen: Efter apostoliskt föredöme vill vi genom bön och handpáläggning avskilja er för den tjänst som Gud har kallat er till (och nedkalla Guds välsignelse över en.” Den formuleringen har sannolikt lång tradition, ty det är troligt att protokollsreferenser med sådant innehåll knutit an till det slaget av ingress vid avskiljningshandlingar. Det är emellertid också troligt att vigningsbönens substans har lång tradition. En mycket god sammanfattning av vigi HB 1983 erbjuder den ovan citerade protokollförda böneningsbönen versionen 1889.

32 Det anges likalydande 1963 och 1983 att ordinationen innebär samfundets bekräftelse på kallelsen att bli Guds ords(1963:Ordets) tjänare som de som ordineras (1963 tilläggsztidigare) mottagit av (l963:från) Gud”. Efter en sats ang löftesfrågorna (nedan l70) fortsätts: I och genom ordinationen nedkallar (l963:nedbeder) samfundet Guds välsignelse över dem som går in i (1963: viger sitt liv åt) gärningen som Ordets tjänare och ger dem sin auktorisering som pastorer samt tar ansvar för dem enligt bestämmelserna i samfundets konstitution. Innan den gamla frågan om samfundsanställning (ovan 152) lösts definitivt med konstitutionen 1964, talade HB 1963 i sista satsen dock om att SMF ”tar ett andligt ansvar för dem”. 83 I HB 1963 angav inledningen detta genom en serie negationer, fr a: Ordinationen är inte alls sakramentalt tänkt. De som vigs anses inte få någon outplånlig karaktär - character indelebilis. De kvaliñceras inte på ett särskilt sätt” för förkunnelse, sakramentsutdelning och bikt. 1 HB 1983 motsvaras detta av bibelord (ovan n 78) och positiva utsagor om den särskilda tjänsten. Beträffande ordinationshandlingen däremot upprepas HB 1963 (n 82). Att det inte råder någon ur religös synpunkt skiljaktighet mellan ordinerade och lekmän anges även 1983 men inte som den första satsen i serien av negationer. 1983 tillfogas att det hör till god biblisk ordning att lekmän, som får uppdraget att tjäna församlingen genom predikan och sakramentsförvaltning . . . avskiljs för sitt uppdrag genom handpåläggning och förbön”, men om möjligt” bör uppgifterna utföras av pastorer. 34 Cfn 82. Såväl 1963 som 1983 anges att samfundets auktorisering och ansvarstagande är knutna till ordinationen (i och genom). 35 men Uttrycket som satts inom parentes finns inte med vid pastorsordination eljest. Pastorsordinationens lydelse får anses vara sekundär. Om diakonissritualet 1963 se nedan.

Reformerta kyrkor 165

Så starkt har kontinuitetsaspekten betonats att något också måste tillfogas om förnyelsen. Det mest frapperande i HB 1963 är den principiella inledningen till ritualet för pastorsordination. Så stor energi hade lagts ner på att klargöra vad pastors uppdrag och ordinationen inte innebar, att det blev svårt att fånga in varför somliga likafullt ordinerades till ”Ordets tjänare. 1983 är försvarspositionen borta och på odramatiskt sätt framställs i huvudsak samma innehålL8° En yvig bibelordskatalog har skurits ner till en tredjedel, vilket också det varit till gagn för klarhetenf” Löftesfrågorna har omformulerats för att bättre svara mot pastorns uppdrag såsom detta anges i konstitutionen.” I anslutning till denna och i enlighet med en i svensk kristenhet karakterjstisk SMF-tradition har slutfrågan omformulerats på följande sätt:

HB 1963 HB 1983 Vill du vara trogen SMFs församlings- Vill du vara trogen kallelsen att vara syn? pastor i SMF/Sv Alliansmissionen och arbeta för kristen enhet i enlighet med Jesu förbön ”att de alla skall bli ett?

Avslutningsvis bör noteras att de tre avskiljningshandlingarna inte utgör led i vigningsliturgier mellan Ordets och Nattvardens gudstjänstavdelningar. Till saken hör dock att handlingarna firas under generalkonferenser som utgör en arbets- och gudstjänstgemenskap under dagar. Handlingarna firas därför i en speciell mening i gemenskapskyrkans mitt vid ”Guds 0rd och bord. Installationshandlingari församlingarna gäller dels pastor och diakon(issa) som vid generalkonferenser permanent avskilts för tjänst, dels de av SMF centralt utbildade fritidsledarna. I deras fall anordnas vid utbildningstidens slut en särskild gudstjänst i teologiska seminariets kapell med bibelläsning och förbön, ledd av missionsföreståndaren.” Av de tre installationsritualen är två nya i HB 1983; i HB har tidigare funnits ritual enbart för pastorsinstallation och det sedan HB 1947. Av följande uppställning framgår att den från 1947 oförändrade ritualstrukturen tjänat som modell även för de båda nya ritualen, rubricerade ”förbönsakt för diakonissa/diakon resp ”förbönsakt för fritidsledare”.

3” Ovan n 82 och fr a 83. I HB 1983 framställs avskiljning genom bön och handpåläggning som biblisk ordning” oavsett om det gäller för ett permanent uppdrag som pastor eller undantagsformens tillfälliga när pastor saknas. “7 7 av 21 bibelord är avtryckta och detta i bibelböckernas ordningsföljd: Matt 923611, Joh 15:16 (cf missionärsavskiljning n 75), Joh 20:21 -23, Apg 20:28 (cfn 78), l Kor 3:71”, Ef 4:1 lf och 2 Tim 2:15. Övriga har förts till en extraserie som innehåller hänvisningar, ej avtryckta bibelord. X” Detta framhålls av kommittéordf, förre missionsförest Gösta Hedberg i brev till förf 1985-05-10. Det ansågs också mycket angeläget atti den principiella introduktionstexten lämna de negativa formuleringarna för att kortfattat söka säga vad vi menar med ordination (se n 83). 39 lbm. Lösningen har valts för att ”förbönshandlingen inte skall blandas samman med pastorsordination”. lnstallationsakten för dessa “har börjat ta form under 70-talet och fått sin verifieringi HB 1983.

166 Reformerta kyrkor

Pastor Diakonüssa) Fritidsledare Körsång (l anslutning till (l anslutning till Församlingssång församlingsgudstjänst:) församlingsgudstjänst:) Biblisk hälsning Bön Församlingssång Installationstal Tal Tal Bibelordsserie Bibelordsserie Bibelordsserie ”om tjänsom Guds ords tjänst” terna i församlingen” Installationslöfte Installationslöfte Frågan Frågan Förmaning, l Petr 5:2ff Förmaning, Ef 4:15f Församlingsförma- Församlingsförma- Församlingsbekräftelse ning, Hebr 13:7 ning, 1 Petr 4:10 av kallelsen, Rom l2:4-8 ”Installationsbön” ”Förbön “Förbön” Deklaration Deklaration Deklaration Fri bön Fri bön Fri bön Fader vår Fader vår Fader vår Välsignelsen Välsignelsen Välsignelsen Församlingssång Församlingssång Församlingssång Inträdespredikan Tillträdandes vittnesbörd eller tal (ev)

1947 års ordning för pastorsinstallation var till struktur och utformning en nära släkting till Svenska kyrkans form för kyrkoherdeinstallation. Två viktiga särdrag fanns i SMF-ordningen 1947: utformningen av installationslöften och -handling i inskränkt mening.” Vad först löftena angår ställdes till installandus samma slags frågor som i Svenska kyrkan men i SMF i anslutning till bibelord, upplästa som grund för resp fråga. HB 1947 hade emellertid också med en löftesfråga till församlingen, även den kompletterad med ett särskilt bibelord. Löftena blev alltså ömsesidiga. Installationsordningen blev till utformning enklare och mer koncentrerad 1963. Det gäller tex den solenna inledningen till assistenternas bibelordsläsningf” Koncentrationssträvan röjs fr a ifråga om löftena. Serien frågor till pastorn drogs samman till en enda till vilken knöts ett herdetjänstens bibelord. Församlingsfrågan åter förvandlades till installators konstaterande att församlingen ville ta emot och stödja pastorn, nu som tidigare stött med bibelord om hörsamhet mot lärarna. l HB 1983 finns samma modell i diakon(iss)ritualet.°2 För den i praxis sent framvux-

natredje installationsformen har förvandlingen gått ytterligare ett steg.

°° Bibelordskatalogerna var olika. I SMFs HB 1947 ingick inte Apostolicum. Sásom skriven bekännelse” vid sidan om Skriften hade den en svag och ifrågasatt ställning i SMF-traditionen. Bredberg 1943 86, Ahrén 1966 l27f. 9 Ingressen 1947 var så gott som övertagen från Svenska kyrkans HB 1942. 1 SMFs HB 1963 blev den förenklad och intagen även i ordinationsritualet. Det kan noteras att installationens bibelord samtliga är med i ordinationsritualet 1963. Detsamma gäller 1983, där dock Rom 10:15, 17 tillfogats. ”I HB 1963 fanns tvá frågor till församlingssystern, både utan anknytning till bibelord (cf n 78). 1983 finns en nyformulerad fråga som till typen anknyter till pastorsinstallationens.

Reformerta kyrkor 167

V

Här finns inte heller installandfråga. Partiet utgör här installators bekräftelse på församlingens kallelse av fritidsledaren, varpå ett bibelavsnitt följer om många tjänster i en och samma Kristi kropp. Såsom nämndes var installationshandlingen i inskränkt mening en annan än i Svenska kyrkan redan i HB 1947. Denna HB präglas i mycket av en strävan att välja former liknande Svenska kyrkans, när så var möjligt. Att löftesfrågan till församlingen likaväl togs med bör vara uttryck för att löftet ansågs så angeläget. På liknande sätt bör det ha varit ett medvetet val, då redaktörerna inte förde in någon motsvarighet till installators högtidliga installationsformel i Svenska kyrkans ordning.” I HB 1947 fanns på denna punkt i stället följande deklaration: Efter apostoliskt föredöme vilja vi nu avskilja dig för herde- och lärartjänsten i denna församling (församlingskrets) och över dig nedkalla Guds välsignelse. I HB 1983 är formuleringen utnyttjad även i de båda andra ritualen, i

samtliga fall kompletterade med inskottet genom bön och handpålägg-

ning?” I samtliga fall från 1947 till 1983 har kommitterade avstått från att lämna såväl modell som anvisningar om innehållet vad gäller den fria bönen före Fader vår och välsignelsen.” I HB 1983 ingick också som nyhet ritual för avskiljning av dem central-

konferensen kallar till särskilda ledningstjänster, tex som distriktsföre-

ståndare eller lärare vid teologiska seminariet. Ritualet är nytt i HB men därmed har enbart långvarig praxis kodifierats till ledning framöver.” Formen är enkel: tal - assistentord - bön och avskiljning ”genom - med handpåläggning sång. Det finns häri en påtaglig kontinuitet 1889 års avskiljning av de första distriktsföreståndarna.”

4.4.3.3 Ordinationsordningens karaktär

Till slut skall anläggas några övergripande synpunkter på SMFs ordinationsordning. Så långt utvecklingen alls är känd kännetecknas den av stark Iiturgisk kontinuitet. Från 1878 till 1983 sker avskiljning genom bön och handpåläggning. Bönens konkreta utformningar är knappt ens kända. Notiser tyder dock på att innehållet varit och förblivit tacksägelse, bön om Andens gåvor för dem Gud kallat och sänder och till sist välsignelse lyst över dem. Teoretiskt kan fäderna vid förbundets tillkomst ägt kännedom om de liturgiska förnyelsesträvandena i denna riktning som inletts i reformert tradition, fr a Skottland. I den dominerande lutherska traditionen fanns inte något sådant arv att anknyta till. Troligast är att man i detta som i annat ville tillämpa vad man i SMF såg som nytesta-

°3 Om det enda påträffade undantaget - avskiljning av församlingssyster 1963 ovan n 78. 94Verbet “avskilja” är bevarat i diakon(iss)ritualet, i pastorsritualet ersatt med installera och i fritidsledarritualet med ”insätta”. Den aktuella tjänsten anges klart enbart vid pastorsinstallationen. Fritidsledaren insätts ”i din tjänst, diakon(issa) avskiljs ”för den tjänst Gud har kallat dig till”. “5 Förre missionsförest Gösta Hedberg i brev till förf 1985-05-10. “Ovan 153. I HB 1983 är dock ordningen: fri bön - Fader vár - (aronitiska) välsignelsen. Cf ovan 163. °7 Till tidsbegränsade uppdrag hört ex missions- och distriktsföreståndarnas. Med tillfälligt uppdrag avses här det som får tillgripas, om pastor saknas (ovan n 83).

168 Reformerta kyrkor sou [985 :48

mentlig församlingsordning. På det sättet behandlades saken i l878 års normalplan för församlingsordning. När det senare blev en direkt strävan att om möjligt knyta an till Svenska kyrkans tradition har väl en viss förändring skett. Det kan antas att det är i det sammanhanget Fader vår blivit led i bönehandlingen. Men den klassiska SMF-traditionen med bön och handpåläggning har för den skull inte uppgetts utan snarare assimilerat ett nytt element. Uppenbarligen har traditionen förblivit väl förankrad. Den andra synpunkten är att en av församlingens särskilda tjänster från början men också fortsättningsvis haft en klar särställning. Det är inte obefogat att karakterisera predikantens eller pastorns uppdrag såsom den särskilda tjänsten. 1878 års förslag till församlingsordning talade med Ef4 om olika tjänster men tog särskilt upp ”lärares”. Ansvaret för deras utbildning var ett motiv för gemensamma åtaganden i förbundet. l 1964 års konstitution för SMF liksom modellen för församlingskonstitution har förhållandet närmast förstärkts. Klart är utsagt att alla är kallade till tjänst och att Gud kallar somliga människor för särskilda uppdrag”. l samma andedrag klargörs dock att ”pastorerna är Kristi tjänare i församlingarna”. På grundsatserna följer i samfundsstadgar och -ordning liksom i motsvarande aktstycken föreslagna för församlingarna åtskilligt om pastorers kallelse av Gud och av församling, deras ordination och uppgifter osv men därutöver finns inte utrymme för att tala om andra permanenta uppdrag. Förhållandena i konstitutionen återspeglas i ordinationsordningen. Enligt denna avskiljs somliga människor för särskilda uppdrag, permanenta, tidsbegränsade eller tillfälliga.” Det är emellertid tydligt att pastorns uppdrag har en särställning enligt både ordinations- och installationsritualen. Pastorns uppdrag identifieras med ”Guds ords tjänst, som bl a genom bibelordskataloger i sin tur kan beskrivas såsom nytestamentlig tjänst. Pastorer är Nya testamentets herdar och lärare”; till detta ordineras de och för det installeras de enligt resp ritual. För andra uppdrag blir några permanent avskilda, och de blirjämte ännu andra instal- Ierade på särskilda tjänster. Bibliska är uppenbarligen också dessa men i en annan mening än pastorns tjänst. De är bibliska i den meningen att de representerar nytestamentlig mångfald av tjänster utan att identifieras med någon speciell typ. Bibelordskataloger anges inte handla om resp tjänstetyp utan, när något alls sägs, om ”tjänsterna i Guds församling”. I analogi därmed talas i övriga ritual med förkärlek ospecificerat om ”din tjänst”, ”din gärning” etc. I såväl presbyteriansk som kongregationalistisk tradition har samma fenomen kunnat iakttas, även om det är ovanligt påfallande i SMF. Det är högst sannolikt att det är den lutherska bakgrunden och omgivningen som bidragit till att ”Guds ords” eller ”Ordets tjänst” blivit den nytestamentliga tjänsten, vidarförd i pastorns uppdrag. 93 I ritualinledningarna 1983 brukas verben insätta och inträda, i deklarationen före bön och handpåläggning för pastor installera, för fritidsledare ”insätta, för diakon(issa) omskrivningen: “vill vi. . .tacka Gud och bedja för dig när du går in i din gärning. - För pastorsinstallationer har tidigare brukats ”avskiljande” och ”inträde” (1963 års introduktion) och i ritualet ”avskilja (1947, 1963).

sou 1985:48 Reformerta 169

kyrkor

Den tredje reflektionen rör det liturgiska mönstret fär olika handlingar. Fastän uppdragstyperna är olika och fastän somliga är permanenta under det att andra är mer eller mindre tidsbegränsade utformas den liturgiska handlingen enligt ett gemensamt mönster. Samma mönster brukas när kandidaten ordineras till pastor, installeras på tjänst där det givna uppdraget skall utföras eller insätts t ex som lärare på teologiska seminariet. Liturgiskt görs ingen åtskillnad mellan de ovan åtskilda handlingarna, ordinations- eller avskiljningsakter som engångshandling och de principiellt upprepbara installationshandlingarna. Liturgiskt är alla handlingar varianter på ett och detsamma: den som på det ena eller andra sättet har utsetts för det ena eller andra uppdraget blir på samma sätt tagen i anspråk för tjänst. Nyckelbegreppet för alla handlingar är ”avskiljning”. l den för alla handlingar väsentligen likalydande deklarationen klargörs att avskiljning sker ”efter apostoliskt föredöme. . . genom bön och handpåläggning. Det skall genast tillfogas att HB 1983 undvikit att bruka begreppet “avskiljning” för installationshandlingar, i varje fall de som är knutna till lokalförsamling.” Det är möjligt att vignings- resp installationsböner utformas på olika sätt. Det enda som kan fastställas är att det inte ansetts angeläget att genom utskrivna böner eller anvisningar för dem ge vägledning av det slaget Ett tidigare installationssärdrag utgjorde löftesfrågan också till församlingen. Det enda resterande särdraget i HB 1983 är att församlingsnamnet anges och att installator förklarar församlingen vara villig att ta emot den tillträdande. Kallade ordination, avskiljning, installation eller förbön utformas handlingarna på samma sätt så långt HB ger vägledning. Liturgin ändras inte. Det som varierar är anledningarna till att samma liturgi brukas för avskiljning. Tidigare har understrukits att pastorns uppdrag intagit och intar en särställning. Historiskt har frågan varit, huruvida avskiljning kunde ske vid generalkonferensen eller om den inte borde ske enbart i och för den lokalförsamling till vilken pastorn kallades. Först sent har pastorer också enligt konstitutionen ordinerats för tjänst i samfundet, men därmed bekräftades en lång tradition enligt vilken pastorer utbildades av och ordinerades för tjänst i gemenskapskyrkan. Genom att ordinationen uppfattades som en engângshandling uppstod också behovet av ordning, som det hette i förslaget 1927, ”vid predikants inträde i lokalförsamlingens tjänst”. Spänningen mellan samfunds- och friförsamlingsprinciperna var det fält i vilket ordinations- och installationshandlingar har utformats. Det är sannolikt en viktig förklaring till att samma liturgi brukats centralt och lokalt om än med olika intentioner. Ännu i HB 1983 har de båda pastorsritualen dock den särställningen i förhållande till övriga ritual, att avsikten med resp handling även markeras i den liturgiska texten. Det är befogat att för ett ögonblick anställa en jämförelse med 0rd- ” I de 1983 nya ritualen för insättande vid generalkonferensen används avskiljning/”avskilja i rubrik, introduktionstext och deklaration. För övriga n 98. Den enda angivna bönemodellen är pastorsordinationens. Det finns inte något som hindrar att den utnyttjas som modell även för andra avskiljningshandlingar, inkl installationshandlingarna.

170 Reformerta kyrkor

ningen i Svenska kyrkan? Motsvarigheten till SMFs båda pastorsritual och den principiellt inär prästvigningens engångshandling upprepbara stallationshandling, som av historiska skäl är reserverad för församling- När SMF bildades hade utvecklingen i ens pastor, dvs kyrkoherden. Svenska kyrkan hunnit långt därhän, att installationsdragen vid kyrkoherdes eliminerats. Den utvecklingen gick vidare i församlingsinträde Svenska mot installation som upprepad ordination. För SMFs kyrkan del finns samma tendens i det att löftesfrågan till församlingen omvandlats till en installators utfästelse på församlingens vägnar. Gemensamt för de båda kyrkorna är att ordinationsliturgin firas centralt som en-

för att sedan upprepas lokalt med annan intention.

gångshandling I Sverige saknas alltså inte motstycke till situationen i SMF. Vidgas perspektivet till SM Fs samtliga ordinations- och installationshandlingar sin mothar lösningen med ett och samma liturgiska avskiljningsmönster i presbyterianska och kongregationalistiska kyrkor såsom tidisvarighet En otvivelaktigt viktig gemensam nämnare är den nyssgare framgått. nämnda spänningen mellan samfunds- och lokalförsamlingsprinciperna. I ordinationsfrågan är det en tillspetsad form av den klassiska spänningen mellan absolut och relativ ordination, dvs utan resp i direkt förbindelse med utövande av givet uppdrag i församlingstjänst. I reformerta traditioner är det främst ett led i ordinationsliturgin som kommit att uppfattas såsom karaktärsdanande för engångshandlingen: handpålägghar mött exempel brukas ningen. I det föregående på att samma liturgi vid ordination och installation men i det senare fallet med uteslutning av handpåläggningen, i vissa fall det anslutande epiklesavsnittet. I SMF är handpåläggningen ingen engångsrit. I anslutning till traditionen hör handpåläggningen till samtliga ordinations- och installationsi samtliga fall under hänvisning till ”apostoliskt föredöme”. handlingar, karaktärsbä- Det som tycks ha ryckt fram som det för engángshandlingar rande elementet tycks här ha blivit: ordinationslöfte(n). Den saken har markerats ordinationsritual. I såväl tidigare ifråga om 1928 års uteslutna HB 1963 som 1983 lyfts löftesavläggelsen också fram som väsentligt eledeklaration om ordinationens innebörd. I konstiment i inledningarnas tutionens förklaras om ordinationen enbart att löften samfundsordning skall avläggas, varvid frågornas ordalydelse anges. Det hör till saken att i den formen inte upprepas vid pastorsinstallation. Motlöftesfrågorna svarande förhâllande om diakon(iss)ritualen. Vid installationsgäller knyter an till handlingar avges löften enligt frågor som sammanfattande engångslöftena. Utan närmare undersökning kan inte avgöras, hur den nuvarande situationen vuxit fram. Det går inte heller att närmare fixera i vilken meelement i engångshandlingen. Det ning löftesavläggelsen utgör väsentligt är emellertid att löfteselementet har kommit att tillfogas det uppenbart såsom skriftenligt uppfattade mönstret av val, handpåläggning gamla, och bön. Ett element från förläningsmönstrets arsenal har därmed blivit ett viktigt led i bönehandlingens liturgi. Enbart i ett ritual under en kort period (HB 1963) har utrymme funnits även för fullmaktsformel.

3 Nedan särskilt 362ff, 477ff.

5 Baptismen

5.1 Traditionen för av

troendeförsamlingens avskiljning

tjänare

Det kan vara berättigat att i direkt anslutning till reformerta traditioner beröra också baptismen. Historisktväxte den fram såsom en särskild gren i den engelska puritanismen, även om den första baptistförsamlingen konstituerades 1609 utanför England - inom den engelska flyktingkolonin i Amsterdam. Baptistiska församlingar bildades snart nog också på engelsk mark. Ett särmärke utgjorde den tolkningen av Skriftens bud, att dop skulle ske på personlig trosbekännelse, efter några decennier kompletterad med krav på ett som man menade skriftenligt d0psätt. Dop på bekännelse genom nersänkning var och är det som uppfattats som det grundläggande. Dopsynen måste dock anses mer som konsekvens av den grundläggande synen på församlingen. Inom den reformerta förbundsteologins ram och enligt kongregationalismens princip växte övertygelsen fram, att församlingen utgör en gemenskap av dem som medvetet avgjort sig för Kristus, församlingens enda präst, profet och kung, och som bekänner honom som sin personlige frälsare. är därför Församlingen principiellt detsamma som troendeförsamlingen? Ett tema i raden av tidiga engelska grundsatser är att Kristus förordnat två slags tjänare vid de troendes sammankomster: pastorer och diakoner eller, som det t ex hette, ”evangeliets tjänare” och ”de fattigas tillsynspersoner”. Dessa skriftenliga tjänster skulle tillsättas på skriftenligt sätt. Tjänarna sk-ulle ”väljas

av församlingen och ordineras genom fasta, bön och handpåläggningW

Bortsett från att tjänstetyperna reducerats till två är mönstret välbekant. Hur ordinationen i praktiken tillgick är emellertid föga bekant. Enligt en

Duncan l964 l25ff, Eckerdal 1981 l89f. 3 T ex Luckey l964 58ff, för svenskt vidkommande Vad är och vill baptismen? 1959 22ff. 3 Citat ur den s k Standard Confession art 5, 15 och 19 i Lumpkin 1974 225ff. The Orthodox Creed” 1678 är den enda som räknar med tre av Kristus förordnade uppdrag i församlingen (vilken ”consists of officers and members): biskop, pastor och diakon (art 31); biskoparna med lednings- och förkunnelseansvar ifråga om de församlingar som deltagit i valet. lbm 319f. Cf härtill Beasley-Murray 1965 72ff. Diakoner - män som kvinnor - hade som liturgiska uppgifter att tjäna vid nattvardsbordet och vid den här och var ännu in på 1700-talet praktiserade fotatvagningen. Davies 1948 244f.

Baptismen

in i nutiden vidareförd grundinställning kunde enbart Skriften brukas som gudstjänstbok. Länge betydde det att inte ens psalmböcker och församlingssång kunde förekomma; enbart skriftläsning och -utläggning samt bön med ord som Anden ingav. Så mycket mindre fanns det utrymme för ens råd och anvisningar för liturginf Det skulle dröja mycket länge innan ens privata handledningar publicerades. Så tycks ha skett tidigast i USA under 1800-talets senare del.

5.2 Pastorsordinationen i nordamerikansk baptism

Från 1600-talets mitt började baptismens expansion i Nordamerika och från 1700-talet har samarbetsorgan mellan de oavhängiga församlingardet utan jämförelse största na vuxit fram. 1 dagens USA utgör baptismen blocket inom protestantismen. Baptismen är emellertid uppspaltad på ett mycket stort antal fastare eller lösare f ederationer. De tre största är American Baptist Churches (den äldsta), Southern Baptist Convention (som också i nordstaterna) och National Consedan länge är etablerad Baptist vention svarta församlingar). De två förstnämnda har (huvudsakligen alltmer antagit samfundskaraktär, även om församlingars självständigvis starkt framhävs? De båda nämnda samfunden har het på traditionellt inte utgivit några som helst anvisningar om församlingstjänster och avskiljning. Samfundsförlagen har emellertid in i nutiden utgett handledsom utgör lätt justerade omtryck av arbeten som utgavs av J M ningar, Pendleton år 1867 och av Edw T Hiscox år 1859. Hiscox gav själv ut en serie bearbetade versioner tills han på 1890-talet publicerade The Standard Manual och den fylligare The New Directory. De båda arbetena ha blivit helt dominerandef 1800-talstraditionen är välbevarad tycks också i sådana handledningar som utarbetats i nutidF I handledningar av detta slag ingår också avsnitt om församlingens nu som förr är att de tjänster och avskiljningsprocedurenf* Genomgående är två, pastorns och diakonens. Desskriftenliga tjänsterna ”uppenbart” finnas under det att andra, t ex skattmästarens, ”bör” sa tjänster skall

4 lbm 88ff, 95f, 1691”, 172ff, Skoglund 1972 65ff. 5Mead 1975 35ff, Martling 1982 9lff. Amerikanska bekännelsedokument från 17 - 1900-talen i Lumpkin 1974 34711. Om församlingens tjänster alls berörs, anges genomgående att de bibliska uppdragen är pastorns och diakonens. Inga särskilda deklarationer förekommer om ordinationen. ° 1974 360f. _ Hoadley 1964 7ff, Lumpkin 7 Vanligt har varit att bruka den gamla satsen för omtryck och bara föra in vissa tillägg i nytryck, vilken lett till typograñskt egendomliga alster. Av sex undersökta nutida handledningar (se n 8) är enbart två nyskrivna: Segler 1969, Foshee 1973. Övriga representerar klassikerna med lätta eller mer påtagliga bearbetningar. 3 På Southern Baptists-förlaget: Pendleton 1966 (sjätte bearb uppl), Segler 1969 och Foshee 1973 (cf n 7); på American Baptists-förlaget: The Star Book 1977 1968), The Hiscox Standard Baptist Manual 1977 (sjätte uppl av Hiscox-bearb (sjunde uppl av bearb 1965) samt _The Hiscox Guide 1976 (sjätte uppl av bearb 1964). - Om Southern Baptists och American Baptists och liturgiska förnyelsesträvanden Taylor 1963 267ff, Eckerdal 1981 207ff. Cf även Segler 1960, ang ordination ibm 62f.

Baptismen 173

finnas. Genomgående framstår diakonatet som problematiskt. Diakoner skall ñnnas och de bör återigen ordineras genom bön och handpåläggning för att göra tjänst inte bara vid ”Herrens bord utan också vid ”de fattigas och vid ”pastorns bord”.° Genomgående framstår emellertid pastorns ”evangelietjänst (Gospel ministry)” som den egentliga kyrkliga tjänsten. Enligt kongregationalismens princip, understryks det, tillkommer det församlingen som helhet och inte enbart genom ombud att på skriftenligt sätt utse pastor. Genomgående framhävs emellertid också att proceduren inte är en lokalförsamlings ensak. Standardformulär erbjuds för att inbjuda grannförsamlingar i området att utse representanter till det kollegium som skall pröva vald kandidat, och en rad anvisningar ges för prövningsförfarandet. Den som valts och prövats lämplig skall så avskiljas vid en gudstjänsthandling, vilken ensam eller jämte prövningsförfarandet kallas ”ordination”. Till gudstjänsthandlingen ñnns en påfallande ambivalens. Enligt handledningarna kan valproceduren inte värderas högt nog, men ordinationsakten måste å ena sidan anses ”övervärderad” och å den andra som ett måste, eftersom bön och handpåläggning hör till biblisk ordning. Ambivalensen till ordinationsakten har fått två intressanta yttringar. Genomgående betraktas ordinationen som en engångshandling med giltighet också utanför den lokalförsamling där den ägt rum. Handledningar och bokförlag tillhandahåller ordinationsbevis, som skall utvisa var och när innehavaren blev kallad, prövad och ordinerad, som undertecknas av representanter för prövnings- och ordinationskollegiet. Följaktligen blir ordinerad pastor efter kallelse till ny församling installerad där utan särskild prövning.” Att ordination inte upprepas är en självklarhet som handledningar inte kommenterar. Den fråga som några av dem däremot tar upp är, om pastorer, som ordinerats i andra samfund och kallats av en baptistförsamling, skall ordineras på nytt eller enbart installeras under erkännande av ordinationen i ett annat samfund. Det framgår att det sistnämnda erkännandet praktiseras men också ”reordination”. Handledningsråden sammanfaller: huruvida reordination“ eller ”erkännande av ordination” praktiseras ”gör mycket liten skillnad”. Ordinationsakten är en biblisk föreskrift att åtlyda men det måste uppenbarligen anses likgiltigt på vilket sätt detta sker. Ordinationsakten som sådan gör varken från eller till. Det som är väsentligt är själva valet. Ifråga om ørdinarionsliturgin inskränkte sig handledningarna förr till den allmänna utsagan att bön och handpåläggning skall ske. I nutida

bearbetningar har emellertid införts strukturschemata för pastorsordina-

tionen; även om diakonordination borde praktiseras enligt handledningarna är det enbart en av dem som går närmare in på valprocedur och

° Så Pendleton 1966 33f, i sak liknande i övriga handledningar (n 8). ° The Star Book 1977 28 behandlar installationen men enbart Segler 1969 l l7ffger anvisningar för liturgin. Ibm l20f anges t o m en litaniebön, avslutad med en gemensamt läst kollekta före Prayer ofConsecration” (för vilken inga anvisningar ges); installationsritualet är avsett för pastorer och andra medarbetare och urval för skriftläsningar är anpassade för olika medarbetarkategorier. “ The Hiscox Guide 1976 56f, The l-liscox Standard Baptist Manual 1977 52f, The Star Book 1977 29f (alla American Baptists-handledningar).

SOU l985z48

174 Baptismen

ordinationsakt.” Regelmässigt framhålls att det står församlingarna fritt att utforma liturgin och att skisserad form representerar en i praxis vanordning.” Strukturen som anges är med enbart smärre varianter denlig” - samma: psalm - bön - skriftläsning predikan förmaning riktad till kandidat resp menighet - ordinationsbön och ”nära slutet” handpå- - ev överlämnande och ordinationsbevis - läggning av bibel” psalm välkomstord - Att och handslag välsignelsen, lyst av den nyordinerade. ordinationen sker såsom en lokalförsamlings högtidsgudstjänst är klart. att denna normalt avslutas med nattvardsfirande” kan inte Uppgiften bekräftas i de här undersökta handledningarna. Endast en av handledningarna snuddar vid ordinationsbönens innehåll: tacksägelse för hans kallelse och anrop om hans välsignelse över kandidaten, över den församlade menigheten och över hela Herrens kyrka”. Mer uppmärksamhet ägnas åt handpåläggningsriten. Den som leder ”ordinationsbönen” utför riten jämte av församlingen utsedda”, ”en eller två” eller några andra”. Den nyssnämnda, i nutiden skrivna handledningen anger att hela menigheten kan delta genom att ”defilera f örbi” den knäfallande ordinanden, ”om det förefaller praktiskt”. På liknande sätt behandlas handslaget där. Det kan utväxlas med samtliga som välkomstgest men det kan också utväxlas med pastorerna som tecknet på upptagandet i full gemenskap med dem alla?”

5.3 Vägen mot samfundsordning för engelsk baptistisk vigning genom bön och handpåläggning

Riktas uppmärksamheten mot England tycks utvecklingen ha varit likartad. Två särdrag framträder. Redan med 1600-talets utgång tycks diakonatet ha spelat ut sin roll som kyrkligt uppdrag. Under 1800-talets starka baptistiska väckelserörelse tycks pastorsrollen ha förändrats i riktning mot metodismens ”ambulerande” uppdragstyp med omvändelseförkun-

Z Segler 1969 95ff med ritual 97ff. Strukturen är väsentligen samma som för pastorsordination (nedan). “3 För det följande Segler 1969 85ff, 90ff, The Hiscox Guide 1976 55f, The Hiscox Standard Manual 1977 Slf, The Star Book 1977 26f. Ritualfrågor berörs inte i Pendleton 1966 eller Foshee 1973. “ Bibelöverlämnande anges_ enbart i Segler 1969 94. Här tillfogas den för en symbolhandling egenartade anvisningen, att man alternativt kan lämna kontanter för att ordinatus skall kunna inhandla bibel efter eget val. Enligt Skoglund 1972 290 förekommer bibelöverlämnande i praxis vid många ordinationer”. 5 lbm 290 med uppgiften att ordination generally sker i samband med nattvardsfirande, då ordinationsakten utgör ett led i offertoriet (the ordinand offers himself to be set apart for the gospel ministry”); den nyordinerade träder i tjänst genom att leda nattvardsñrandet. ° Handpåläggning och handslag såsom riter i vilka hela menigheten deltar, om det är möjligt, anförs enbart av Segler 1969 93 resp 94. Båda riterna är knutna till pastorskollegiet enligt The Star Book 1977 23f, 27. The Hiscox Guide 1976 56 och The Hiscox Standard Baptists Manual 1977 52 anger enbart att några stycken deltar vid handpáläggningen, för handslaget ges ingen anvisning.

Baptismen

nelse som huvuduppgift. Charles H Spurgeon (1834-92), förkunnaren och väckelseledaren med en verkningskrets som sträckte sig långt utanför engelsk mark och in i nutiden, var själv inte ordinerad och tycks ha gett spridning åt en negativ syn på ordinationsakten. Det som betydde något var kallelsen från Gud och församlingen. Under ett sekel fram till 1940-50-talen var därför pastorsordination snarare undantag än regel”.” Att förändring inträtt har sannolikt flera förklaringar men en viktig förutsättning ligger förmodligen i utvecklingen enligt följande. Samordningsbehov av olika slag ledde till en engelsk baptistisk union 1813, vilken etappvis vidgades och fördjupades tills den fr o m 1891 kom att omfatta huvuddelen av baptismen i Storbritannien och lrland. Under 1900-talet har unionen av autonoma församlingar alltmer samantagit fundskaraktär med en närmast presbyteriansk Ett viktigt uppbyggnad.” steg togs 1916 genom en distriktsindelning och tillsättandet av superintendenter för tillsynsuppgifter av olika slag. De regelbundna superintendentmötena har under de senaste decennierna fått en viktig samordnande och ledande funktion.” Till de gemensamma som urangelägenheter sprungligen motiverade en union hörde pastorsfrågan, och denna har otvivelaktigt spelat en pådrivande roll också fortsättningsvis, tex för superintendentsinstitutionen. I nu gällande samfundsorganisation är pastorerna antagna, prövade och auktoriserade av samfundet. Pastorers antagning och anställningar för dem handläggs i ett centralt organ samti-

digt som superintendenter regionalt bär ansvar för ordinationer och in-

stallationer i församlingarna.” Ett slags milstolpe utgör en år 1957 framlagd utredning om pastorsordinationens innebörd. denna inte bara kan utan skall ordination Enligt ske, helst med deltagande även av representanter från andra samfund såsom uttryck för kyrkans enhet i Kristus. Handlingen som sådan definierades på följande sätt: Ordinationen är den akt varigenom kyrkan under den helige Andes ledning offentligt erkänner och bekräftar att en troende kristen av Gud fått gåvor, blivit kallad och avskild för det arbete som hör till tjänsten samt uppdrar detta arbete åt honom i Kristi namn. En ledande baptistisk teolog, pastor Neville Clark, anmälde omedelbart invändningar. Ordinationen var inte enbart ett erkännande av en kallelse som redan var ett faktum. Kallelsen fullföljdes att kyrkan vid genom ordinationen fungerade som redskap för Kristi handlande: Ordinationen är en Kristi handling i sin kyrka varigenom en troende kristen vigs (is made) till tjänare åt Guds kyrka. Det finns en del som tyder på att diskussionen numera gäller huruvida det äri den förra eller den senare meningen som ordinationen är av vitalt

”Nicholson 1976 l5f. 3 West 1964 145ff, Martin 1976 8ff, l8ff. 9 Nicholson 1976 81. 2” lbm 25 med 9, llf. Centralorganen är The Baptist Union Department of Ministry resp Ministerial Recognition Committee. 2 Citerat efter Nicholson 1976 16. 27 lbm.

Baptismen

intresse för kyrka/församling liksom för dem som ordineras. Det är möjligt att de flesta baptisterna instämmer i betänkandets definition.” Det är emellertid närmast enligt Clarks grundsyn som den ordinationsliturgi utformats, som ingår i den halvofflciella agenda som fått vidsträckt användning.

5.4 Avskiljning som bönehandling i svensk baptistisk

tradition

Den första svenska baptistförsamlingen bildades år 1848. När den andra rikskonferensen hölls tio år senare, deltog två tyska och två engelska baptistgäster och en av de första svenska ledargestalterna, Gustaf Palmåterkommen från en vistelse bland baptister i USA.” qvist, var nyligen Notisen är betecknande för den svenska baptismen, som haft öppna utlandsförbindelser, kanske främst med nordamerikansk baptism. Den svenska grenen har dock fått en självständig profil. Friförsamlingsprincipen uteslöt inte samordning redan från början. Vid den första konferensen 1857 skapades den ”förvaltningskommitté”, som 1913 omvandlades till styrelse för Svenska Baptistsamfundet (SB). Vid 1861 års konferens antogs svenska baptisternas bekännelse som gemensam norm samtidigt som stadgar antogs för en distriktsinde1ning.2° Till samfundets historia hör krisskeden med meningsbrytningar också om friförsamlings- och samfundsprinciperna. En särskild gren blev Missionssällskapet Helgelseförbundet ( HF), vars tillkomstår brukar anges till år 1887, en annan Örebro Missionssâllskap (ÖM), som anses konstituerat år 1892. Stegvis har både HF och ÖM antagit karaktären av trossamfund och anslutit samförståndssträvanden som sig till de ekumeniska karakteriserat SB från sekelskiftet. De nämnda samfundens inbördes närmanden har tagit sig olika uttryck. SB och ÖM inledde ett nytt skede i svensk samfundshistoria genom att gemensamt utforma en psalmbok 1966 och en handbok 1974.23 Parallellt med de senaste årens arbete på en för den svenska kristenheten gemensam psa1mbok(sde1) har SB, ÖM och nu även HF sedan 1983 bedrivit gemensamt arbete på en gemensam handbok. I ett internationellt baptistiskt perspektiv är liturgiföretagen ett svenskt baptistiskt särmärke. Hittills har HF inte haft någon rekommenderad agenda, ÖM fick det först 1974 under det att SB hade tre föregångare i de två slanka utgåvorna 1924 och 1940 och den fylligare år 1955.29 Redan vid 1857 års första svenska baptistkonferens avtecknade sig två

23 Så ibm 24. 14 1960. Om denna och dess reception Win- Payne-Winward 1965, förstaupplagan ward 1972 85, Eckerdal 1981 194. 25 Nordström 1923 304f. 2° Ibm 323, Nordström 1928 9lff, 104, Westin 1963 232f, 2361. 27 Om HF och ÖM Andrén l97la l47ff resp 150ff samt Davidson 1962 60ff resp Magnusson m fl 1942 passim. 28 Eckerdal 1981 376. 29 Ibm 37lff.

Baptismen

motiv för församlingarnas gemensamma åtaganden. Det ena var behovet av predikant- eller pastorsutbildning, och efter principbeslut 1861 kunde konferensen fem år senare ta det slutgiltiga ställningstagandet och Betelseminariet inleda sin verksamhet samma höst.” SB därmed efter

hade

tvekan definitivt avgjort sig för uppfattningen, att krav på boklig bildning inte stod i konflikt med krav på predikanter som kallats av Gud och ägde Andens lärdom. Ställningstagandets karaktär belyses kanske bäst av det faktum, att seminariet var den första europeiska baptistiska utbildningsanstaltenà Det kan tilläggas att HF och ÖM efterhand slagit in på samma väg. . Det andra gemensamma intressefältet som framträdde 1857 rörde garantier för att församlingarnas kallelser av predikanter nådde dem som borde förtroende. äga församlingarnas Distriktsstadgarna 1861 ägnade betydande uppmärksamhet åt den saken. Distriktsinstitutionen blev till församlingarnas värn och tillsyn och skulle bl a genom en särskild kommitté sörja för kolportörs- och predikantmissiveringar.” Vid 1858 års konferens fastslogs principen att de som betjänade församlingarna med dop och nattvard skulle tas i anspråk genom ”särskild ordination”. Att denna skulle ske genom bön och handpåläggning tycks ha varit en självklarhet, men hur akten i övrigt ordnades var en enskild församlingsangelägenhet. Det enda riktmärke som gavs var att församlingsmedverkan var angelägen.” › Mot denna allmänna bakgrund är det naturligt att inte enbart pastorsutbildningen centraliserades utan också pastorsordinationen såsom engångshandling vid årskonferensen. Det gäller om SB, kopplat till utbildningsfrågan kanske även ÖM, som det verkar (nedan), däremot än sä länge inte HF. Diakonavskiljning var däremot en lokalförsamlings interna angelägenhet, likaså avskiljning även av de äldste, som enligt svenskt frikyrkomönster kom att höra till den svenska baptismens institutioner. Det är inte möjligt att utan närmare undersökningar teckna utvecklingslinjerna in i nutiden. Mycket tyder dock på att pastorns framuppdrag stod som den särskilda tjänst vilken såväl samfund som enskild församling bar ansvar för under det att övriga uppdrag uppfattades mer som förtroendeposter, diakonens tydligen mest för biträde vid Herrens bord. Huruvida avskiljningsakter alltid hållits i svenska baptistiska församlingar till skillnad från engelska och amerikanska får lämnas öppet. Ungefär som i SMF inskränktes 1924 och 1940 års-liturgiska anvisningar för SB till vissa reguljära kyrkliga handlingar i lokalförsamlingens

gudstjänstliv.” HB 1955 var inte som föregångarna tillkommen på predi-

kantförbundets begäran utan på missionsstyrelsens uppdrag. Även om det fortfarande hette att HB skulle tjäna ”till hjälp och vägledning för predikanter och församlingsförestándare inom SB” rymde den också

3° Nordström 1923 3l0f, Nordström 1928 218ff, Westin 1963 235f, 238f. 3 Rudén 1964 174. 32 Nordström 1923 291, 323, Nordström 1928 91ff. Stadgan, särskilt §§ 3b, 8 och 9, avtryckt ibm 941. Westin 1963 236ff. 33 Nordström 1923 306f. 34 Ovan 150f, 158, Eckerdal 1981 371ff.

I 2 - Svenska kyrkans gudstjänst

Baptismen

ritual till ledning närmast för distriktsföreståndarna.” Det gäller om en ordning för pastorsinstallation Ett av de i HB nya ritualen för speciella församlingshögtider gällde diakonavskiüning Däremot fanns tydligen inte skäl nog att till ritualen med församlings- och distriktsanknytning foga ritual för handlingar knutna till årskonferensen. Huvudmotiveringen gavs egentligen i HB-förordet. Det hade ansetts nödvändigt att HB med nya ritual, eftersom det var önskvärt att en viss komplettera likhet blir rådande vid . . . handlingar och högtider som avses i denna HB”.3° Med den motiveringen var det inte ”nödvändigt” att ange ordningen för den ordinationshandling som enbart skulle ledas av missionsföreståndaren. Till typ och även i någon mån innehåll kan HB 1955 närmastjämföras med SMFs HB 1947. Jämförelsen är mer befogad mellan SMFs HB 1963 och den för SB och ÖM gemensamt utarbetade HB 1974.37 Såsom undertiteln angav skulle den utgöra ”HB för församlingens gudstjänstliv”, och enligt förordet ”omfattar gudstjänstlivet i församlingen de olika högtider och förrättningar för vilka förslag till ordning införts i HB”. Denna utgjorde således den rekommenderade normen inte bara för enskilda handlingar utan för gudstjänstlivet som helhet. Det innebar bl a att HB för första gången angav former föri första hand söndagens gudstjänstliv. Till nyheterna hörde också att en del avdelningar försetts med inledande anvisningar med principiella och praktiska synpunkter. Nu som tidigare innehöll HB ritual för handlingar som hade distriktskaraktär om än knutna till lokalförsamling. Ett nu utvidgat parti ägnades åt avskiljningsoch installalionshandlingar enligt följande. Ny var förbönsakt för n ya församlingsmedarbetare, en form som till typ och utformning är närbesläktad med den ordning som ingick i SM Fs HB 1963 men uteslutits ur 1983 års upplaga. I huvudsak samma utformning som 1955 hade ritualet för diakonavskiüning genom bön och handpåläggning omedelbart före nattvardsfirande. Nu som tidigare mynnar den fritt formulerade avskiljningsbönen uti Herrens bön, läst av alla, och välsignelsen.” Nytt är emellertid att handlingen utsträckts till att omfatta också avskiljning av äldste. I en längre inledning pläderas för en restaurering av diakon- och, lämpligen på livstid, äldsteuppdragen såsom komplement till församlingsstyrelsen. l det sammanhanget förordades ett _diakonat med funktion i pastoralvården och inte inskränkt till assistansen vid nattvardsñrande. En ny komplementär tjänst har föranlett ett nytt ritual:

35HB 1955. Ritual med distriktsföreståndarna som särskild adressat: lokalförsamlings bildande, kyrkas grundstensläggning resp invigning samt pastorsinstallationen. l ritualens regianvisningar anges såsom ledare enbart ”officianten”. l allmänna anvisningar för pastorsinstallationen anges emellertid att akten ”ledes av distriktsföreståndaren, distriktssekreteraren eller den distriktsstyrelsen i hans ställe utser”. 3° HB 1955 7. I citatet har utelämnats övriga”, som står sedan det understrukits att Vigseln måste utformas i enlighet med äktenskapslagstiftningens formkrav. 37 HB 1974. Denna förelåg egentligen 1970; efter en längre försöksperiod fullföljdes projektet 1974. HB fick officiellt samfundsmottagande och -rekommendatiom Eckerdal 1981 375f. 33 Grundschemat bön - Fader vår - välsignelsen är detsamma som i SMF, och även i detta fall kan influens från Svenska kyrkans tradition antas. Cf ovan 163.

Baptismen 179

avskiyning/installatiøn av ungdomsinstruktär. I Översedd form återkom ritualet för pastorsinstallation och fortfarande har det inte ansetts nödvändigt att föra in ordningen för pastorsavskiljning vid årskonferensen. Likafullt finns också en form för pastorsavskiyning. Av inledningen framgår att ordningen främst skulle tillgodose ÖM-behov av en kombinerad ordinations- och installationsakt i lokalförsamlingen. I allt väsentligt motsvarar emellertid formen den ordning som praktiserats i SB vid pastorsordination under årskonferensen.” HB innehåller därmed i realiteten en fullständig ordinationsordning.” Det är inte nödvändigt att gå närmare in på den liturgiska utformningen av de olika avskiljnings- respinstallationshandlingarna. Eftersom den liturgiska strukturen är gemensam för handlingar av olika slag är det tillräckligt att dröja vid pastørsavskiüningen och -installationert Att väl ja just pastorsritualen som exempel är befogat bl a av det skälet att HB i dessa fall ger den klaraste vägledningen ifråga om handlingarnas utformning. Strukturschemata får ge den översiktliga informationen:

A vskiljning Installation

Sång Sång Skriftläsning Skriftläsning Bön Bön Kör- eller solosång (ev) Sång Bibelord” Tal Tal Bön (angiven eller fri) Assistentord^l Kandidatens vittnesbörd”

39 Pastor Ruben Janarv, Stockholm, i brev till förf 1985-05-30. Huvudskillnaden anges vara, att det vid konferensordination ingår ett särskilt löfte om lojalitet med samfundet under förutsättning att samvetet inte kränks. - Samma löfte anger HB 1974 för förstagångsavskiljning av ungdomsinstruktör. 4” I HB 1974 framställs i inledningen (ibm 79) att SB ordnar pastorsordination vid konferensen som en engångsakt under det att ÖM vid sin konferens haft ”en särskild förbönsakt”, som i mycket haft likhet med en regelrätt avskiljning, om än med karaktär av ”en mer allmän invigning till tjänst i Guds rike”. Det ansågs inte nödvändigt att i HB införa ritual för de handlingar för vilka resp missionsföreståndare ansvarar. 4 HB anger serier av nytestamentliga bibelord, för ordination 18 i bibelböckernas ordning, för installation 15 som arrangerats tematiskt (uppdraget - uppgifterna - krav och löfte - slutord, Hebr 13:8). Tolv bibelord är gemensamma, däribland de i reformen tradition klassiska Matt 28:18ff och. Ef 4:11-13 samt herdetexter såsom Joh 21:15- 17, Apg 20:28 och l Petr 5:2-4. Bakom ordinationens 5 och installationens 3 särtexter kan teologisk avsikt möjligen spåras på en punkt. För ordination har reserverats v 14- 15 ur 1 Tim 4, för installation v 16, dvs orden om att komma ihåg nådegåvan given genom handpåläggning resp att ständigt ge akt på undervisningen. I HB 1955 hörde de båda förra versarna till installationen. Då angavs ytterligare 7 bibelord, vilka alla är med i HB 1974 på ett undantag när (Ef 6: 13). 42 Med indrag markeras element som främst gäller när en person samtidigt installeras i en församling (efn 39). I ett internationellt historiskt perspektiv kan personliga vittnesbörd anses vara föregångare till löftesfrågor. l det perspektivet får detta ritual betecknas som en mellanform, eftersom det rymmer såväl vittnesbörd som löftesfrågor.

Baptismen

A vskiljning Installation Löftesfrågor, votum Löftesfråga, votum Avskiljningsbön Installationsbön - Deklaration - - eller fri) Bön (angiven eller fri) Bön (angiven - - Fader vår (alla deltar) Fader vår (assisstenter deltar) Assistentord” Sändningsord Välsignelse Församlingsförmaning44 Välsignelse Sändningsord till pastorn Sång Sång lnträdespredikan” Inträdespredikan Församlingsgudstjänstens forts” Församlingsgudstjänstens forts

Strukturellt finns stark överensstämmelse mellan de båda ritualen. Överensstämmelse i struktur men också i utformning råder också med motsvarande former i SMF och i viss mån även Svenska kyrkan. Här skall inte de senare jämförelserna anställas utan uppmärksamheten inriktas enbart på de nyss schematiskt beskrivna handlingarna. Tidigare anfördes att de här aktualiserade båda ritualen är representativa för samtliga ordinations- och installationshandlingar i HB 1974. Det förhållandet skall tas med i beräkningen också fortsättningsvis. Den strukturellt enda påtagliga skillnaden mellan de två ritualen är att den ordning som enbart gäller installation har med en adress också till församlingen. Enligt en apostolisk förmaning skall denna möta sin pastor såsom sin herde och lärare. Det partiet utgjorde ett tillägg till installationsritualet 1955, varför partiet måste ha ansetts angeläget. Det är då så att motsvarighet inte finns i det kombinerade ormycket egendomligare dinations- och installationsritualet, inte heller i den nykomponerade formen för ungdomsinstruktörs (engångs)avskiljning och (upprepbara) installation. Med tanke på den framskjutna roll lokalförsamlingens val, mottagande och löften tillmätts i reformerta traditionsgrenar var det ett viktigt element som återvanns, om än hittills enbart i ett av ritualen. Det måste tillfogas att installationsfrågor till pastor resp instruktör i kondenserad form väsentligen innehåller vad ordinationsfrågorna anger klarare genom uppspaltning på flera frågor. Det finns inte heller här någon särskild tonvikt på den konkreta tjänsten i den konkreta församlingen och de konkreta medarbetarna. Tankeexperimentet att installationshandlingarna flyttas från lokalförsamling till årskonferenser erbjuder inga större svårigheter, i så fall mer med instruktörs- än pastorsritualen. Iakttagelserna kan summeras så, att inte ens de renodlade installa-

43 I ett historiskt perspektiv representerar ordinationsritualet otvivelaktigt ett äldre skikt än installationsritualet i det att skriftord ur samma serie (n 41) läses såväl Samma arrangemang fanns för installation i HB före som efter bönehandlingen. 1955. För seden med bibliska minnesord lästa (av assistenter) som avslutande minnesord har funnits förebilder såväl i väst som på den europeiska kontinenten. Lösningen med korta bibelord inledningsvis är förmodligen en anpassning till svensk tradition, dominerad av Svenska kyrkan. 44 är l Tim 5:12- 13, som därmed kan betecknas som den trettonde Förmaningen bibelstället i ritualet (cf n 41).

Baptismen 181

tionshandlingarna så mycket gäller en tjänares introduktion och mottagande i en lokalförsamling utan snarare deras avskiljning. Nu är att märka att begreppet ordination inte brukas i modern svensk baptism utan den tekniska termen för ordination ärjust avskiljning”.^5 Det preliminära resultatet skulle sålunda vara att installationshandlingar har ordinationskaraktär. En tydlig bekräftelse på den saken erbjuder pastorsritualens förslag till ordinations- resp installationsbön. De båda ritualtyperna har samma bön. Denna fanns först i installationsritualet 1955 och har undergått sin enda egentliga bearbetning i den inledande tacksägelsedelen. I sin nya lydelse har detta avsnitt blivit det parti i de båda pastorsritualen 1974 som närmast berör förhållandena ilokalförsamlingen. Efter det avsnittet följer ett epiklesartat led och en avslutande förbönsdel. De två första avsnitten förtjänar att återges:

HB 1955, installation HB 1974, ordination/installation Kärleksrike, himmelske Fader. Vi Käre himmelske Fader. Vi tackar och tacka dig av allt hjärta för att du i vishet prisar dig för att du, som i din nåd och förordnat somliga till att vara herdar i godhet kallat denne broder/denna sysdin församling, att ha omsorg om ditt ter till din tjänst, idag låter honom/ folk, förkunna ditt ord, förrätta det henne träda in i uppgiften som förekristna dopet, utdela den heliga natt- ståndare för/pastor i/medarbetare i varden och ha tillsyn över församling- denna församling. Gör hans/hennes ens liv och vandel. ingång rik och giv åt honom/henne och församlingen en god och fruktbärande gemenskap. (HB 1955) HB 197446 Uppfyll honom/henne med vishetens och kunskapens ande, skänk honom/henne det rätta herdesinnet och förläna honom/henne nåden att så utföra sin tjänst, att ditt namn blir ärat och församlingen befäst i tron.

Det är okänt vilka motiv som föranledde uteslutningen av det på Ef4rl l anspelande breda perspektivet. Det är möjligt att strykningen skedde enbart för att ge rum åt lokalanknytningen, otvivelaktigt på bekostnad också av bönestrukturens klarhet - ursprungliga (tacksägelse epikles förbön). Saken tycks vara den att ordinations- och installationshandlingar liturgiskt utgör en enda gudstjänstform i vilken tjänare avskiljs för tjänst under handpåläggning” och bön om Guds gåvor för denna. Genomgången av SMF-ordningarna 1963 och 1983 gav samma resultat. Möjligen skulle man kunna säga att ordinationen i SMF, SB och ÖM har den särställningen, oavsett om den sker vid konferens eller i lokalförsamling, 45 I HB brukas genomgående avskiljning resp installation“. ”Ordination har brukats i äldre tradition. För närvarande måste det dock betecknas som ”ett alltför känsligt ord”. Pastor Ruben Janarv i brev till förf 1985-05-30. *° 1 denna del inskränks olikheten fr a till 1974 års inskott om herdesinnet, förmodligen ersättning för motsvarigheten i tacksägelsedelen 1955. “7 I ordinationsritualets solenna deklaration anges att avskiljning efter apostoliskt föredöme” skall ske ”medelst bön och handpåläggning. Regianvisningar förutsätter assistenters medverkan. lnstallationsritualet har motsvarande regianvisningar men innehåller ingen deklaration. Formellt anger därför varken liturgisk text eller regianvisningar att handpåläggning skall ske vid installation.

Baptismen

att den utgör den första avskiljningshandlingen och i den meningen inte kan vara annat än en engångshandling.

I ett hittills enbart i förbigående berört avseende har ordinationshandlingen ett särdrag, vilket lyfts fram i den principiella inledningen till ordinationsordningen i SB/ÖM på samma sätt som i SMF. Det läggs särskild vikt vid att pastorskandidaterna inför bönehandlingen avlägger sina ordinationslöftenf” Löften förekommer också vid installationer men då i starkt koncentrat, med tidigare givna ordinationslöften som resonansbotten. Att löftena kommit att räknas till det centrala i ordinationshandlingen anges också uttryckligen i SB/ÖM-ritualet för ordination. Till regianvisningen om kandidatens vittnesbörd om sin omvändelse och kallelsevisshet har fogats anmärkningen: ”Därefter äger avskiljningsakten rum.” Det som närmast äger rum är löftesavläggelsen. Det finns förmodligen flera förklaringar till att löftesavläggelsen kommit att rycka fram så i förgrunden i traditioner som av ålder dock åberoföredöme” för att avsluta - ordnad pat ”apostoliskt valproceduren på det ena eller det andra sättet - med avskiljning genom bön och handpåläggning. En förklaring kan vara den latenta spänningen mellan engångsordinationen vid årskonferensen och lokalförsamlingens rätt att själv utse och avskilja sina tjänare. En troligen viktigare förklaring skymtar ibland: rädslan för att ordinationen skulle antas förläna pastorn någon viss förmåga, exklusiv för de vigdas skara. Särskilt tydligt framträdde den typen av farhågor i serien av avståndstaganden från falska ordinationsuppfattningar i SMF-inledningen 1963. I SMFs HB 1983 har neersatts med satser som anger vilka särskilda uppgifter i och gationerna för församlingen pastorn pålagts i och genom ordinationsuppdraget. Kanhända tiden är mogen för att i inledningar och ritualutformningar ge klarare uttryck åt den övertygelse som varit bärande för ordinationstradition och t ex författningsmässiga konsekvenser (samfundsanställning, anslutning till samfunds pastorskår etc). Såsom en konsekvens av den övertygelsen skulle rimligtvis installationshandlingar få annan karaktär än blott upprepning av ordinationshandlingen. Grundövertygelsen som fått behärska annat än just utformningen av ordinations- och installationsritualen är otvivelaktigt att handpåläggningens bön blir hörd av kyrkans Herre. Det sistnämnda skulle innebära att ordinationen - vid årskonferens eller i lokalförsamling - inte primärt är församlingens bekräftelse av en högtidlig löftesavläggelse eller erkännande av Guds kallelse till en enskild. Bådadera hör enligt de aktuella samfundens tradition till element i den procedur i vilken församling/samfund också utgör redskap för Guds kallelse. Ordinationshandlingen eller avskiljningsakten är i samma traditionsström den handling där den utkorade blir föremål för bönen att

48 ovan 170. - Att löften hör samman med ordination Ang SMF-anvisningarna anges i SB-ÖMs HB 1974 79 bl a så, att ÖM haft en akt som i mycket haft likhet med en regelrätt avskiljning i det att vissa frågor ställts och även tystnadslöfte med avseende på bikt avgivits. Vid ÖMs lokala avskiljning har därför löftena, ”med undantag av tystnadslöftet, ej behövt upprepas”.

Baptismen 183

Herren som kallar också skall rusta tjänare med gåvor som behövs för den särskilda tjänsten i och för församling/kyrka. För närvarande pågår arbetet på en ny HB gemensam för inte bara SB och ÖM utan även HF. De tre samfunden representerar var för sig historiskt betingade särskilda traditioner vad gäller ordinations- och introduktionshandlingar. I det gemensamma arbetet kan nog särtraditionerna visa sig vara en tillgång, eftersom de rimligtvis måste tvinga fram ett gemensamt studium av grundfrågorna om ordinationens resp installationens innebörd. En god utgångspunkt för det arbetet erbjuder HB 1974 i den lilla kollekta som angetts såsom avslutning på ordinationstalet: Allsmäktige Gud, du som är skördens Herre, vi beder- dig att sända ut arbetare till din skörd. Giv dina tjänare nåd och kraft att med glädje och frimodighet bära ut frälsningens evangelium till människors omvändelse och församlingens förkovran och tillväxt. Förläna dem i rikt mått din helige Ande till att med trohet tjäna dig i medgång och motgång, så att din församling blir uppbyggd och ditt rike befäst. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

sou 1985:48 185

6 Lutherska kyrkor

6.1 Det reformatoriska arvet

För luthersk ordinationsordning kom fr a tre personer att utöva ett omfattande i den tyska reformationen inflytande men också långt utöver Tysklands gränser: Martin Luther, Martin Bucer och Johannes Bugenhagen. Luther gjorde det mest genom att bli på sin läro- och predikstol i Wittenberg under det att Bucer och Bugenhagen blev ett slags resande ambassadörer i en vid sydlig resp nordlig sfär. Det har tidigare framgått att Bucer kom att lämna viktiga bidrag också i England, och Bugenhagen medverkade till utformningen av ordinationsordningen även i Danmark och Norge. Det tre personerna utgjorde inte något triumvirat med någon gemensam strategi. Även om både Bucer och Bugenhagen betraktade sig som lärjungar till Luther, är det inte sagt att de också företrädde samma uppfattning. Det är uppenbart att Bugenhagen såsom Luthers näre medarbetare stod honom betydligt närmare teologiskt än Bucer, som teologihistoriskt kan betecknas som bibelhumanist. Inte desto har de tre

mindre

reformatorerna format ordinationsordningar med aktualitet in i nutiden i lutherska kyrkor.

6.1.1 Martin Luthers ordning för kyrkans bönehandling

6.1.1.1 Prästadöme (sacerdotium) och tjänst (ministerium)

Sedan 1840-talet finns två huvudlinjer i Lutherforskningen vad gäller tolkningen av Luthers syn på den kyrkliga tjänsten (ministerium ecclesiasticum). Enligt den ena är alla genom dopet delaktiga i Kristi prästerlighet (sacerdotium); den särskilda tjänsten att offentligt förkunna och dela ut sakramenten måste dock för ordningens skull uppdras år några. Ordinationen är då bekräftelsen på att dessa har att fullgöra funktioner som alla i och för sig kan utföra. Enligt den andra huvudlinjen vilar den särskilda inte på en delegation tjänsten från alla döpta utan på gudomlig stiftelse och gudomligt handlande. Guds instiftelse hålls vid makt genom att tjänare genom vigning av Gud insätts i den särskilda tjänst, som är förutsättningen för kyrkans existens. Att tjänare måste vara kallade till tjänst och att de måste prövas lämpliga härför är okontroversiellt. Men ordinationen har tolkats på helt olika sätt. I ena fallet är ordinationen primärt en akt av kyrkorättslig betydelse: tjänare får fullmakt att utöva

Lutherska

186 kyrkor

tjänst. 1 andra fallet är ordinationen primärt ett gudomligt handlande

genom vilket tjänare rustas för och sänds till tjänsL

Till saken hör att det i Luthers överdädigt rika produktion inte finns systematisk framställning om ministerium ecclesiasticum någon samlad, och ordinationen. Saken tas upp i en lång rad skrifter i samband med att olika situationsbetingade problem avhandlas, ibland utförligare och ibland Det är dock inte utan skäl som det hävdats, att mer i förbigående. tolkningslinjerna delvis beror på att forskare använt sig av olika urval för att söka lämna bidrag till dagsaktuella teologiska eller kyrkopolitiska Det förefaller även som om de traditionella positionerna numera frågor? blivit avsevärt nyanserade, Här kan det inte bli tal om att göra mer än som bakgrund till presentationen av Luthers ordinanågra markeringar tionsordning. Det helt grundläggande är att kyrkan är och förblir en Guds skapelse behövs ”Guds ords som hålls vid makt genom Guds eviga ord. Därför tjänst (verbi Dei ministerium) och ”tjänare (ministri)” som förkunnar och delar ut sakramenten. Ministerium är en gudomlig 0rdevangeliet är utbytbara. ”Tjänst och sakrament förblir alltid i ning men tjänarna skiftar Man bara kallar och insätter däri kyrkan, personerna dagligen. dem som kan utföra den”, kan det heta. De frälsande handlingarna sker inte pâ grund av tjänarnas förmåga utan Guds ords kraft. ”Genämligen nom ordet undervisar vi, genom ordet konsekrerar vi [nattvarden], genom ordet binder och löser vi, genom ordet döper vi . . .”. Men ordet är Guds ord, varför det lika gärna kan heta att Gud delar ut nattvarden, mun? Det är inte tjänarna som har döper eller predikar genom tjänarens som Guds hand Guds ord utan Guds ord som har tjänare som fungerar och mun. Men även om tjänare är utbytbara, krävs sådana för att utföra uppdra- (publice) förkunna evangelium och dela ut sakramenget att offentligt ten. Alla är genom dopet Vigda till Kristi ”prästadöme (sacerdotium)” men alla skall därför inte döpa, predika etc. Kyrkan måste kalla somliga till att utöva den särskilda Det behövs särskilda tjänare för att tjänsten. bemanna ministerium verbi Dei eller ministerium ecclesiasticum. Det är i detta sammanhang ordinationen kommer in. av det Luther skriver om ordinationen hör hemma i den ofta Mycket våldsamma kritiken av papistisk ordningf* Kritiken riktades inte mot den särskilda som om denna skulle finnas på bekostnad av det alltjänsten männa Kritiken var tvärtom att den särskilda tjänsten deprästadömet. därför eller offerpräster. En molerades, att man skapat smorda präster arsenalen är vigningsliturgin och särskilt viktig källa för den polemiska

Forskningsöversikter i Heubach 1956 del 1, Brunotte 1959 9ff, även tex Aarts 1972 l7ff, Schütte 1974 155ff. 3 Den bedömningen återkommeri Stein 1974, särskilt lff, 205ff. 3 Citaten från WA 38 241, särskilt 18ff och WA 12 180, särskilt Sff, dvs ur skrifterna Von der Winkelmesse und Pfaffenweihe 1533 och De institutiendis ministris ecclesize 1523. Om dessa t ex Stein 1974 l79ff resp 145ff. 4 För det följande Vajta 1952 196ff, Prenter 1961 32Iff, Aarts 1972 304ff, därtill specialarbetena om vigningen och minsterium ecclesiasticum: Brunotte 1959, Lieberg 1962 och Stein 1974.

Lutherska 187

kyrkor

formlerna vid smörjelsen och överlämnandet av kalk och paten. Problemet var inte att ordination skedde utan att man därvid praktiserade antiordination för att kreera satanspräster i stället för Guds tjänare, osv. l stället för att viga dugliga personer till att utföra Ordets tjänst” genom att predika och dela ut sakramenten i församlingarna, vigde man personer för att tvärtom frambära mässoffer inför Gud. Det var ett hån mot Kristus som utfört offergärningen en gång för alla, och det var ett svek mot de människor för vilkas skull ministerium ecclesiasticum inrättats. Papismens offerprästadöme (sacerd0tium) och föreställningen om en genom vigning given särskild prästerlighet (character indelebilis etc) var alltsammans uttryck för perversioner. Dessa ti.ll trots hade Guds kyrka likväl kunnat fortbestå: evangeliet hade inte blivit tystat, dop har skett och mässa firats, ty ministerium ecclesiasticum har kyrkoledningen inte förmått avskaffa. Luther var själv prästvigd och veterligen ifrågasatte han aldrig sin vigning till präst i Guds kyrka. Men han besvor kvrkans biskopar att börja fungera som rätta biskopar och viga tjänare till det rätta ministerium ecclesiasticum. Eftersom kyrkoledningen vägrade, måste han och andra agera som rätta ledare. Efter femton år av kritik och krav utan framgång började han själv ordinera präster. Det beror avgjort inte på att han med åren skattade de troendes ”konungsliga prästerskap (sacerdotium regale)” mindre högt. Motsatsen gäller. Ministerium ecclesiasticum är inte konkurrenten till sacerdorium regale utan är till för att de troende skall kunna leva och fungera som prästerligt folk. Genom vigning blir vi slavar, tjänare och tjänstefolk år de andra prästerna”.5

6.1.1.2 Luthers eller Wittenbergs prästvigningsliturgi

På samma sätt som Luther utarbetade ordningar för evangelisk mässa, dop och äktenskapsvigsel skulle han också bidra med en ordinationsliturgi. Några noviteter ville han inte komma med. Häftigt bekämpade han papistiska missbruk, än häftigare svärmarnas. Han ville hålla fast vid den gamla tron eller kyrkans äkta apostolicitet. Det var därför kyrkans ordning behövde reformeras, inte nyskapas. Det perspektivet har hög relevans också när det gäller ordinationsordningen. Även om Luther på 1520-talet varit inne på hur rätt ordination borde gå till, blev det först från 15,35 som prästvigningar hölls kontinuerligt i Wittenberg? Då förelåg nödtvång i särskild mening. Enhetsförhandlingarna bröt samman på religionsriksdagen i Augsburg 1530 - det var till denna reformatorerna utarbetade Augsburgska bekännelsen - och biskoparna vägrade viga evangeliska eller ”rätta” präster. Ett redan tidigare känt nödtillstånd permanentades. De evangeliska församlingarna blev allt fler, evangeliskt sinnade präster var för få och blev allt äldre. Unga kandidater var färdiga att ta vid men vägrades ordination. En del hade utan att vara ordinerade ryckt in som predikanter, andra blev ordinerade

5 WA 7 633,16-18 (polemiken mot Emser 1521), Lieberg 1962 l72f, Stein 1974 94ff. ° För detta och det följande Drews 1915 406ff, Lieberg 1962 181ff, 190 n 125, 2151, Stein 1974 189ff.

188 Lutherska

kyrkor

av grannpräster. Hur man än såg på saken - olika meningar gjordes gällande - kunde krislösningar inte upphöjas till ordning. Nödsituationen tvingade till handling. När kyrkans biskopar svek, agerade kurfursten som ”nödbiskop” och uppdrog åt teologiska fakulteten i Wittenberg att pröva kandidater, som församlingar kallat, och ordinera dem. Stadsoch superintendent i Wittenberg var Johannes Bugenhagen, kyrkoherde men det blev Luther som utformade liturgin och fungerade som ordinator de första åren? - eller snarare kanske - Luthers prästvigningsordning Wittenbergs är känd genom flera källor, den yngsta från 1539 och den äldsta med all sannolikhet från ordinatiopsinstitutets begynnelseår 153 5.8 En av versionerna är på latin, redigerad troligen 1539 för vigning av de inte så få utländska studenter som inte behärskade tyska språket? Den är något i uttryckssätten än de tyska redaktionerna, en skillnad som för knappare på latin och tyska, utfärdade i samövrigt gäller också om prästbreven band med ordinationerna.” Differenserna mellan ritualversionerna är inte stora och i sak rör det sig om variationer i uttryckssätt för en och samma vigningsordning. I det följande skall denna ordning presenteras och kommenteras efterhand. Ordinationen sker inom mässan, närmare bestämt efter Ordets gudstjänst med dess predikan” och omedelbart före själva nattvardsñrandet.

7 Drews 1915 407ff (= inledning i WA 38) framställer det så att Luther började ordinera enbart såsom en eftergift för furstens krav, en uppgift som återkommer i litteraturen. I Rietschel-Graff 1952 850 n 4 ifrågasätts uppgiften och därefter i Lieberg 1962 204ff, sammanfattat i Stein 1974 l91ffn 60, 62, 65 och 66: på grund av önsketänkandet enbart som kyrkorättslig bekräfatt Luther såg ordinationen telse har Drews även gjort en direkt felläsning av en källa. Ibm n 66 hävdas att Luther i själva verket var initiativtagare till furstens förordnande. Det är sannolikt men det är för mycket sagt att belägget beweist detta. 3 och diskussion i Drews 1915 (WA 38) 423ff med 401ff. I littera- Källredovisning turen förekommer alltjämt hänvisningar till Sehling 1 1902 24ff, en utgåva som dock bl a saknar den av Drews senare (1904-05) identifierade och tryckta äldsta versionen. Olika uppgifter cirkulerar om antalet ritualversioner. Dei WA 38 redovisade är sex på tyska, sammanförda i tre textspalter; den sjätte (R) har därtill varianter redovisade i notapparaten. Förutom dessa finns en version på latin. ° Drews 1915 410, 421. Enligt Lieberg 1962 195 n 149 antas Luther “übereinstimmend vara redaktören. Men Drews har med goda skäl gjort antagandet att Bugenhagen sörjt för texten. ° Om dessa Lieberg 1962 193ff(n 146, 162, 173, 174 etc), 202f, Volz 1964 164ff. På varierande sätt anges att de som kallats av församlingar och prövats stå i den allmänneliga tron blivit slutligt kallade genom kyrkan av Gud och av honom ordinerats till evangeliets tjänare. - Alla var dock inte kallade av församlingen i betydelsen viss lokalförsamling. Lieberg 1962 197 n 162, Stein 1974 196 n 75. Lika litet som ordination måste ske inom viss lokalförsamling, måste sådan ha valt tjänare. Nödvändigt var däremot att ordination skedde för evangelietjänst i kyrkan, på en plats eller en annan. -Ordinationsbrev numera tryckta i WA Briefe 12 447ff. Den äldsta ritualversionen stammar med all sannolikhet från den ordinationsmässa den 20 okt 1535 från vilken Luthers predikan bevarats. Drews 1915 412 med - Denna hänvisning till predikan och kommentar därtill i WA 41 454ff resp 762f. ordination var inte Luthers första. Den första var troligen vigningen av Georg Rörer, Luthers medarbetare och sekreterare, som 14 maj 1525 vigdes till diakon, dvs predikant, genom bön och handpåläggning. Mer om den liturgin är inte känt. Lieberg 1962 l8lf, Stein 1974 190.

Lutherska 189

kyrkor

Under de första åren firades ordinationsmässan såsom församlingsgudstjänst på sön- och helgdagar, mestadels med Luther som ordinator.” När Bugenhagen ijuli 1539 återvände från andra uppdrag, blev han som regel ordinator - Luther var detta sista gången 1542. Mer och mer flyttades vigningsmässan över till vardagar, otvivelaktigt därför att ordinationsinstitutet blev så stort. 1537 vigdes nio präster vid sex tillfällen, följande år 23 präster vid 18 tillfällen, men under de närmaste åren därefter ordinerades årligen omkring 100 vid cirka 40 tillfällen. Ordinationsavdelningeni mässan har en enkel och klar struktur: presentation och bön - skriftläsning med förmaning (och ordinationsfrå- - gan) vigning genom bön under handpåläggning sändningsord (och välsignelse). De olika leden uppmärksammas i tur och ordning. Presentationen har en näst intill intighet stiliserad form. Utan att ens kandidaternas namn anges meddelar ordinator att de blivit kallade och är prövade de två förutsättningarna för att vigning skulle kunna ske. Det som presenteras är därför mer församlingens uppgift att - enligt en som senare uteslöts anvisning be Gud sända trogna arbetare till sin skörd (Matt 9z37f) för att hans namn skall hållas heligt, hans rike förökas (Fader vår-böner) och hans tjänare bevaras i den sanna tron, som trotsar världens makt och dödsrikets portar. Bönen, som möjligen inletts under tystnad,3 fick formen av Veni sancte Spiritus med versikel och avslutande k0llekta.4 I samtliga ritualversioner angavs de latinska texterna trots att de blivit översatta till tyska av Luther och sedan 1533 var tillgängliga i den s k Babtska psalmboken.” Att ”kyrkans bön börjar på det klassiska kyrkospråket förefaller därför vara avsiktigt. Avsiktigt var förstås urvalet; en sång med ordinationstradition blir led i en bön om Andens utgiutande.” Att karakteristiska element ur pingstliturgin placerats i ordinationsritualet kan inte förklaras med ordinationspraxis. Den första kända ordinationen hölls på hösten och fortsättningsvis praktiserades ingen viss ordinationstid, vare sig

2 Uppgifterna här och i det följande grundade på Wittenbergs ordinationsbok, som från 1537 fördes under ungefär trehundra år, delvis tryckt i Buchwald 1894- 95. - Det skall tillfogas att det inte uttryckligen anges att ordinationen sker i mässans ram. Det behövde inte anges eftersom det var en självklarhet; det som ges är praktiska anvisningar för kommunionen. _ 3 I de två äldsta versionerna (H-spalten i WA 38 423f1) heter det lakoniskt: Post facta oratione . . . som inledning till nästa led. Senare heter det dock Primum” före inbjudan, ”Secundo” före anvisningen om Ven_i sancte Spiritus. I senare fallet finns inte utrymme för tyst bön. Partiets bönekaraktär understryks av anvisningen att ordinator, assistenter och ordinandi skall knäfalla hela tiden. 4 Versikeln i äldre versioner Ps 104:3O eller 51:12, i yngre versioner enbart den sistnämnda, i båda fallen ord om Andens utgjutelse. Køllektan Deus qui corda fidelium är pingstdagens epistelkollekta. 5 Drews 1910 90 med 74f, 110f. 5 Partiet motsvarades i medeltida liturgi närmast av (fragmenten) av den s k allhelgonalitanian, som vid denna tid fanns tillgänglig på latin och tyska i Luthers bearbetning, försedd med versiklar och kollektor. I medeltidsliturgin förekom Veni sancte Spiritus, även om Veni creator Spiritus blivit huvudformen och detta såsom inledning till smörjelseriten. Ovan 17, Kleinheyer 1962 202f, 219. - Vilken specifik medeltida vigningstradition Luther var bekant med är inte känt.

190 Lutherska

kyrkor

pingsten eller någon annan. Lösningen kan bara uppfattas som uttryck för att handlingen som sådan ansågs ha pingstkaraktär. Efter bönen följde skriftläsning, i äldre ritualversioner inledd med förklaringen att ”allt Gud skapat. . .blir helgat genom Guds 0rd och bönen” (l Tim 4240.” ”Med tydlig stämma (clara voce)” skulle l Tim 3 :l -7* och Apg 20:28-3l läsas om uppgiften att ”vara herdar för Guds församling”. l de texterna talades det i både latinsk och tysk bibelöversättning om biskopar och biskopstjänst. Att bruka sådana texter vid prästvigning inte Luther och bör inte heller ha bekymrat ordinandi och förgenerade samling. År efter år hade Luther framhållit det som nu angavs i upptakten till tillämpningen: ”biskopar, det är predikanter och kyrkoherdar”, dvs beteckningarna växlar på ett och samma uppdrag. Den korta drastiska konklusionen på läsningarna var, att herdeuppdraget inte gäller gäss, kor eller svin utan Guds med Kristi blod dyrköpta hjord, som skall födas med Guds ord och värjas mot ulvar och sekter”.° Den så småningom införda korta ordinationsfrâgan gällde enbart om kandidaterna var villiga att gå in i detta uppdrag.” Texter, allokution och fråga gällde herdetjänsten i Guds församling. Det sägs mycket litet om uppgifter som hör till herdeuppdraget (förkunnelse, sakramentsutdelning etc) och om någon läro- eller bekännelsenorm är det inte tal, än mindre om några kandidaternas förbindelser.” Sådant hörde tvivelsutan med till prövningen före ordinationen. För löftesfrågor i liturgin fanns det emellertid en medeltida tradition att knyta an till.” Under rådande förhållanden hade den anknytningen inte varit i synnerhet inte om ordinationens betydelse enbart skulle ha onaturlig,

7 Orden utgör i de äldsta versionerna (H-spalten) inledning till en kort allokution föreläsningarna. l Tim utgjorde utgångspunkten för konstaterandet att kandidaterna inte bara tillhörde Guds goda skapelse utan helgats genom dopet för att nu helgas genom vigningen (”sanctil1cati per verbum et sacramentum baptismi, sed iam altera sanctificatione vocemini ad sanctum et divinum ministerium quo per vos multi alii sanctiñcentur et domini lucrifiant verbo et opere vestro). l Tim 4z4f har levererat verbet sanctificare som dock utan reservationer brukas om såväl dopet som ordinationen. Det kan orimligen ske om ordinationen enbart vore en kyrkorättslig akt. Cf ovan n 7 samt 1-2. 3 l versionerna från 1538 (F-spalten) anges som alternativ också kapitlets senare del. 9 Ritualversionerna har något varierad utformning men suLstansen är gemensam. För de två äldsta versionerna cf dock ovan n l7. - De sataniska sekterna blir konkretiserade i vigningsbönen (nedan): . . .dem leidigen greuel des Babsts und Mahometh sampt anderen Rotten”. På ett för Luther typiskt sätt jämställs påven och Muhammed eller papism och islam, och andra ”sekter”, ofta konkretiserade som svärmarna. l samtliga fall rör det sig om sekterisk nytro som hotar hjorden, kallad till den gamla eller apostoliska tron. Z° I l539 års version (WA 38 428,7ff, R-spalten) löd frågan: Seit ihr nun solches zu tun bereit?. I de två äldsta versionerna fanns ingen fråga. I mellanstadiet (ibm 428,22ff, F-spalten) ställdes frågan men plats för svar gavs först efter uttrycklig förklaring, att ordinator aus Befehl der Kitchen durch unser Amt euch ordinieren und bestetigen, wie S Paul zum Tito und Timoteo gebeut. . .”. Hänvisningen torde innebära, att de som prövats lämpliga skall vigas genom bön och handpåmotsvaras i latinversionen av promitto, som skall läggning. Svaret ”volumus” ges clara voce hic in publico (ibm 432,36f). 2 Ang läroförpliktelsen Lieberg 1962 l94 n 147. 22 Ovan 18, 35f med n 5l.

SOU l985:48 Lutherska 191

kyrkor

varit den offentliga bekräftelsen kallelse. på kandidaternas En rimlig förklaring till avsaknaden av en serie ordinationsfrågor kan vara, att kandiaternas löften skulle vara fel grund att bygga på. Den förklaringen rimmar väl med deklarationen, att allt kan helgas genom Guds 0rd och bönen. Upptakten utgörs av ”kyrkans bön om att Gud skall hålla sitt löfte och sända skördearbetare. Kandidatlöften får stå tillbaka för Guds.

Nyckeluttrycket genom Guds ord och bönen” karakteriserar den li-

turgiska strukturen så här långt. Uttrycket ger också en god sammanfatt-

ning av själva vigningshandlingenEfter församlingsinbjudan - i senare

ritualversioner - Låt oss bedja följde under ordinators och assisterande prästers handpåläggning den egentliga vigningsbönen. Den utgjordes av Fader vår ”med tydlig stämma (clara voce)”jämte en särskild kollekta. Enligt senare ritualversioner kunde denna kollekta brukas, om tiden medgav det; anvisningen har sannolikt dikterats av de många ordinationstillfällena med flera ordinandi. Innebörden kan vara att kollektan kunde utelämnas men troligare att den inte behövde upprepas för var och en utan kunde följa efter den individuella handpåläggningen under enbart Fader vår.” Kollektan ifråga har följande lydelse: Barmhärtige Gud, himmelske Fader, du har genom din käre Sons vår Herre Jesu Kristi mun sagt oss: Skörden är stor men få är arbetarna; bed skördens Herre att han sänder arbetare till sin skörd. På denna din gudomliga befallning ber vi dig av hjärtat, att du ville ge din helige Ande rikligen till denne din kallade tjänare och till oss och alla kyrkotjänare. Välsigna och stärka oss alla, så att vi jämte stora skaror är dina evangelister och förblir trogna och står fasta mot djävul, värld och kött pá det att ditt namn skall bli helgat, ditt rike förökat och din vilja fullkomnad. . .24 Vi ber, att du ville höra denna vår stackars bön såsom vi litar på och tror. Genom din käre Son, vår Herre Jesus Kristus, som med dig och den helige Ande lever och regerar i evighet. Amen. Liturgihistoriskt är vigningsbönen originell. Det är veterligen första gången Fader vår kommit till användning i denna funktion. l kollektans latinska version ges förklaringen. Gud har inte bara befallt bönen om skördearbetare genom sin Sons mun. Bönen sker med ord ”som du har lärt ut”; kraftigare och bättre kan man inte be. Det är särskilt de tre första

33 Ritualversionernas regianvisningar är svårtolkade. På likartat sätt anges att kollektan kan följa efter orationem dominicam super eos (WA 38 429, F-spalten Sff, R-spalten 9ff). Super eos (F-versionerna) pekar i riktning mot bön upprepad över varje individ. Då det i det yngsta ritualskiktettilläggs (ibm R-spalten 429,9 med n 2) att assistenterna skall knäfalla under kollektan (flectant genua presbiteri) tyder det på att kollektan vid denna tid kommit att bli den gemensamma fortsättningen på den för envar upprepade Fader vår-bönen. l den troligen 1539 redigerade latinska versionen för de relativt sett fåtaliga utländska kandidaterna heter det: ”Imponite manus. Oremus coniunctis precibus” (ibm 432, 38- 433,l), vilket kan betyda: Fader vår och kollekta beds i ett sammanhang under handpáläggning. Materialet kan alltså innebära att vigningsbönen klyvs i två hälfter, när flera vigs samtidigt; först beds Fader vår under handpåläggning på var och en, därefter knäfaller assistenterna och kollektan beds. Om ordinanderna är få, kan man dock upprepa bönen som helhet. 34 Utelämnats har avsnittet om att Gud äntligen skall göra upp med de sekteriskas (ovan n 19) ”förfärliga styggelse”, eftersom de står emot Guds namn, rike och vilja. - Bönen som helhet uppvisar smärre differenser i de olika versionerna, främst den latinska. översättningen bygger på den äldsta texten (WA 28, H-versionen 429,6-4l0,l3)

192 Lutherska

kyrkor

bönepunkterna som är aktuella, dvs de som enligt Stora katekesens Fader vår-inledning rör den nöd som Gud själv angår, dock för vår skull. Ty oss till godo sås och skäres” i världen.” De tre bönepunkterna får under skördearbetarperspektivet (Matt 9z37f) också prägla kollektan, vilken enligt några ritualversioner ”blott fylligare utvecklar tre delar av Herrens bön?” Kollektan, eller Fader vår-embolismen, är ovanlig i ett speciellt hänseende. I sitt liturgiska författarskap har Luther i övrigt öst ur de medeltida liturgiska källorna, men på denna enda punkt har det ”trots ivrigt sökande” inte stått att uppbringa förlagor. Just i vigningsliturgin har han tydligen känt sig tvingad att gå en annan väg. Förlagan är nog en några år tidigare utgiven bön, och uppslaget ñck Luther kanske från Johannes vigningsliturgi.” Det rörde sig om en kollekta av den sen- Bugenhagens medeltida bönetyp, den s k evangeliebönen, som skulle göra sitt segertåg på evangelisk mark: böner som byggde på, citerade eller refererade bibeltexter.” Här anförs vigningens eller rättare sagt vigningsbönens gudomliga befallning”. Inte självvald utan på Guds befallning sker kyrkans bön” om Andens gåva till kyrkotjänare. Den av Luther genomförda sammankopplingen med Fader vår-bönen understryker, att Gud måste agera i en sak ”som Gud själv angår, dock för vår skull. På Guds befallning ber alltså hans kyrka med Herrens ord om skördearbetare, enligt latinversionen evangeliets tjänare (ministri euangelii)” för ordets tjänst (ministerium verbi)”. Kyrkan kan lita på att Gud inte enbart hör bönen utan skall - som det heter i en ritualversion nådigt höra och göra vad som beds i tro. Det är i detta sammanhang handpâläggningen hör hemma. I samtliga ritualversioner anges med smärre variationer i uttryckssätt att bönen beds med handpåläggning på vars och ens huvud av ordinator och prästerna.3° l tvâ ritualvarianter finns

35 Concordia Pia 1895 373. Ibm 364 framhålls att Kristus själv lärt oss ord och sätt till att bedja”. 2° Förklaringen är inskjuten i anvisningen om kollektans användning (ovan n 23). Formuleringen kan betyda att kollektan av det skälet kan utelämnas, den i litteraturen genomgående uppfattningen. Den kan också såsom här skett uppfattas som en förklaring till att kollektan kan utgöra den avlutande gemensamma bönedelen. 27 Drews 1910 106. Ett liknande fall var Luthers arbete med dopliturgin, men Luthers s k syndaflodsbön bygger dock på fragment av medeltida liturgi. Eckerdal l98l 254 med n l0. 23 I Drews l9l0 106 antyds att Matt 9-uppslaget kunde ha givits av någon evangeliekollekta. Tveklöst rör det sig om den bön som tillskriven Andreas Althamer är känd från 1528. Nedan 383 n 20. Denna kollekta använde sig Bugenhagen av i sin ordinationsform 1529. Nedan 202. Det är lockande att gissa, att Luther knutit an till Bugenhagens lösning, som i sin tur kan ha motiverats avt ex Luthers utläggning i Stora katekesen (ovan n 25). Det originella att kombinera Fader vår och Matt 9:37f finns först i 1535 års Lutherritual. 29 Om typen Althaus l9l4, Althaus 1919 30ff, 39ff, Kulp 1955 406ff och fr a 4l0ff. -- Luther tycks själv ha varierat bönen ifråga. 1 en bevarad version från 1537 är utgångspunkten Matt 7:8 med anknytning till Matt 9:38 som utveckling närmast av de två första Fader vår-bönerna. Bönen ifråga upptecknad i WA Tischreden 5 nr 5376, 1l2,5ff, cf Brunner 1961 65 n 56. 3° I WA 38 429,1 -3 anger de två äldsta ritualen (H) handpåläggning ab ordinatore et presbiteris”, 1538 års varianter (F) anger impositio presbyterorum resp presbiterii totius”, ett uttryckssätt som ingår i de yngsta formerna (R). Latinversionen ibm 432, 38 anger enbart lmponite manibus”.

Lutherska 193

kyrkor

en motivering för ett sådant ordinatorskollegium. Under hänvisning till Pauli anvisningar till Titus och Timoteus skall kollegiet på kyrkans befallning genom vårt ämbete ordinera och stadfästa er.3 I en tredje variant heter det med anspelning på l Tim 4z4f att kollegiet som har sitt uppdrag, vilket är oss pålagt (impositum)”, agerar under ord och bön, såsom det är skrivet . . 3233 Till uppdraget att vara ”Guds ords tjänare som blivit kollegiet ”pålagt (impositum) hör alltså uppgiften att fungera vid den ”handpåläggning (impositio manuum)” genom vilken uppdraget blir nya tjänare ”pålagt (impositum). Hänvisningen till 1 Tim 4 är viktig i sammanhanget. Det är inte av egen kraft kollegiet kan förläna uppdrag utan de vigda handlar såsom tjänare åt Guds ord (Verbum Dei) som helgar. En tydligare kommentar ger Luther i den ordinationspredikan på hösten 1535, som med all sannolikhet är samtida med den äldsta bevarade ritualvarianten. I predikan frammanas bilden av ett gudstjänstliv, där dop sker, predikan hålls, nattvarden delas ut osv, alltsammans sådant där tjänarna är redskap för Guds handlande. Till yttersta dagen använder sig Gud av tjänare som sina masker (larvae)”. När tjänarna agerar, är det Gud som handlar och Guds gåvor som delas ut. Dör tjänare, får nya sättas in i ministerium som redskap i deras ställe, och vid deras ordination möter det vanliga mönstret. Guds tjänare är där för att funge-

ra som Guds redskap. ”Här är vi Guds masker (Dei larvae) och vår

Herres, Guds infångande hand (netzige Hand)”.33 Såsom Guds tjänare skall alltså ordinator och assistenter lägga på de händer som är det synliga tecknet på att Gud själv griper in med sin hand. Kyrkan disponerar inte över ”Guds ords tjänst (minsterium verbi Dei)”, vigda tjänare äger ingen förmåga att förläna ”uppdrag (officium)” åt andra. När kyrkan i lydnad mot Guds befallnirig ber Gud sända arbetare, är det bara Gud som kan höra och göra” vad som beds, som vanligt genom ”masker”. Att Gud håller löften och gör skördearbetare av dem som förs fram kan inte betvivlas. Direkt på bön och handpåläggning följer sändningsorden till dem som har blivit vigda: Så gå nu iväg och för Kristi hjord i bet . . (l Petr 5:2-4). Traditionsgivna fullmaktsformler är helt utelämnade. Inte heller för sändningsorden brukas någon traditionsgiven form utan ett lätt justerat bibelord. Detsamma gäller om den 1539 angivna välsignelsen med korsets tecken: Herren välsigne er så att ni bringar mycken frukt. + Amen (Joh 15:15b).34 Luthers version av medeltidsleisen Dig, helge Ande, bedje vi (sv ps 135) ännu en andebön - bildar övergång-

en till nattvardsfirandet med de nyvigda först bland kommunikanterna.

3 Ibm 428, 25-35 (F). Utgivaren har preciserat textens allmänna hänvisningar till Tit l:5, 9 och 1 Tim 3:2. Det sistnämnda kan ifrågasättas; troligare är l Tim 3 med särskilt vers 10 och t ex 5:22. ,32 WA 38 425, 28-34 i H-spalten (J-varianten 1536). 33 WA 41, särskilt 457, lff, 26ff. Om predikan och ordinationsritualet ovan n ll. 3* Bibelcitattekniken påpekad även i Schulz 1972 3 n 4. - Må bringa” skall återge faciatis i såväl den tyska som den latinska texten WA 38 431, 22f(R) och 433,33. Vulgata har här inte facere utan ferre, facere brukas först i v 15e. Troligen skall det valda verbet syfta inte på prästerna själva och deras mognad utan på deras uppdrag varigenom andra kommer till mognad. Cfovan n 17 (”per vos multi alii). De sändes iväg till fält som mognade till skörd, Matt 9:37f. 13 -Svenska kyrkans gudstjänst

194 Lutherska

kyrkor

Sedan vigningsritualet behandlats steg för steg, bör en sammanfattan- _de karakteristik 1 litteraturen brukar framfållas att Luther blev göras. att skapa ett helt nytt ritual istället för den oanvändbara medeltitvungen da riten. Tidigare påpekades att denna fick leverera material för Luthers kritik av det förvrängda i papismens eller djävulens antiordination°°ñ5 Men därmed är inte sagt att hela den traditionsgivna liturgin borde vräkas över bord. Den måste reformeras eller befrias från tillägg av allahanda slag. Ett sådant var smörjelseriten, som införts av ”de kära fäderna” i god avsikt men fått rysliga konsekvenser. Liturgin måste reformeras att förstörande tillägg utmönstrades, vilket innebar att den återgenom igen blev som på apostlarnas tid.” Det innebar den av Gud genom Kristi mun befallda bönen och den handpåläggningsrit som förs tillbaka till apostlarnas dagar. Men trots allt hade bönen aldrig tystnat i kyrkan. Handpåläggningriten åter var ”tagen i anspråk av fäderna, profeterna och hela kyrkan i alla tider?” utkristalliseras ett centrum i den Tillämpas kontinuitetsperspektivet, nedärvda riten: ordinators och assistenters handpåläggning. Den gamla som knutits därtill, “Accipe Spiritum sanctum (Tag imperativformeln emot den helige Ande)”, har emellertid förvandlats till bönen om Anden. Kyrkans bön” skulle kunna karakteriseras som en enda lång epikles. lnledningens och avslutningens andesång och -bön omramar vigningsbönen med dess epikles, att Gud genom sin Ande i rikt mått skall välsigna och styrka dem som skall vara evangeliets tjänare för Guds namns, rikes till bön motiveras med och viljas skull. Vigningsformelns omvandling skördearbetarperikopen, som först lyfts fram för menigheten som skäl sedan lyfts fram i vigningsbönen som skäl för den gemensamma bönen, för Gud att handla efter sitt löfte. Allt skall Några gånger om möter en och samma fras i vigningsritualet. ske ”clara voce (med tydlig stämma)”. Det är en liten detalj som kan få symbolisera att hela vigningsliturgin är en hela kyrkans angelägenhet.

35WA 54 428,1f. 1 Lieberg 1962 168ff finns gott om citat av detta slag. 35 Att traditionen inte skulle förkastas men befrias från falska tillägg är ett tema alltifrån De captivitate Babylonica 1520 och det är mycket tydligt t ex i Von der Winkelmese und Pfaffenweihe 1533. Lieberg 1962 l71ff, Stein 1974 84 resp 184f, 189 med n 52. I Exempel einen rechten christlichen Bischof zu weihen 1542 heter det att en vigning skett - enligt skriftens första sats - ”utan” en rad uppräknade ting (smörjelse etc) som papisterna tillmäter värde men i enlighet med den gamla WA kyrkans bruk och (såsom i samklang med Skriften alltjämt giltiga) rättsregler. 53 23l,6ff resp 257,l2ff. 37Cf Lieberg 1962 207ff, 2l3ff. Citatet ibm 2l0 n 244 (WA 44 695, 2lff). Lieberg finner att handpåläggningen är så intimt förbunden med den bön som är gudomligt befalld att handpåläggningen i praktiken uppfattades så också. Ibm 2l0f. att kyrkans bön är oundgängligen nödvän- Riktigare torde vara att sammanfatta dig men att val och avskiljning med handpåläggning är apostolisk ordning, dvs brukad från äldsta tid och överallt i kristenheten. 1 det sammanhanget hör hänvisningarna till gammalkyrkliga canones hemma och därav följer att riten hör till ordinationshandlingen, som också kort och gott kan kallas ”manuum impositio. Cfibm 211 n 249 och citaten ovan till n 32, Vajta 1952 2l7f. - I Wolf 1954 25lfoch fr a Brunotte 1959 l87ff, 202 hävdas att ordinationen för Luther är en kyrkorättslig akt, varför handpåläggningsriten skymmer den rätta Iutherska meningen och bör avlägsnas. Det är mer lutherskt än Luther någonsin var.

Lutherska 195

kyrkor

Kandidater skall inte bara vara kallade för tjänst i Guds kyrka utan kyrkan måste göra tjänst i vigningsliturgin och fullgöra uppgiften att i lydnad och tro be Gud handla. Utan ”kyrkans bön ingen Vigning. Men ingen kan gripa in i Guds handlande och ordinera. ”Genom Guds ord och bönen gör Gud, som det heter i en ritualvariant, av dem som förs fram goda utdelare av Guds hemligheter och Kristi tjänliga tjänare i liv och lära. Tecknet på det är tjänares handpåläggning.

6.1.1.3 Vigning av biskopar som Ordets tjänare

Luthers eller Wittenbergs ordinationsordning innehöll enbart ett ritual, med smärre varianter i källorna rubricerat Vigning av Ordets tjänare

(Ordinatio ministrorum verbi). Ibland kunde diakoner nämnas bland

”kyrk0tjänarna”, men det handlar då inte om något restaurerat diakonat utan om predikanter som inte är kyrkoherdar.” Ritual för diakonvigning fanns således inte. Inte heller fanns ritual för biskopsvigning. I ordinationsritualet ges ett slags förklaring i orden om att biskopar, predikanter och kyrkoherdar alla har samma kallelse. Det var inte anstötligt för dem som anslöt sig till medeltidsteologins ståndpunkt att prästvigningen var högsta vigningsgrad. För Luther var det omöjligt att utifrån Skriften hävda åtskillnad. Både präst och biskop hade uppdrag som den gamla kyrkan format. Olika uppdragstyper var inte uteslutna utan lämpliga. Tydligen med stöd främst från kyrkohistorikern Hieronymos (-420) hänvisade Luther till gamla kyrkans sed att låta stadskyrkoherdar öva tillsyn också över den kringliggande landsbygden. Redan på 1520-talet fick evangeliska kyrkoherdar sådana uppdrag. Dessa tillsynsmän kallades superintendenter, latinets motsvarighet till grekiskans biskopar.” I Luthers skrifter återkommer ständigt kritiken mot de papistiska biskoparna som evangeliets fiender. Kritiken mot biskoparna var inte att de var biskopar utan att de vägrade fungera som rätta, kristliga sådana. Till dels drabbade kritiken en författningsform enligt vilken biskopar var både stiftschefer och länsherrar direkt under eller under landskejsaren furstar. Därmed sammanblandades Guds andliga och världsliga regementen. Rätta biskopar skulle inte äga någon annan makt än Ordets, deras första plikt var att förkunna evangeliet och öva tillsyn över att så skedde i församlingarna. Eftersom biskoparna också svek sin plikt att ordinera evangeliets tjänare, startade Wittenbergs ordinationsinstitut. Men det var likafullt biskoparna som borde bära ansvar för att församlingarna försågs med rätta präster. Det är i det perspektivet man bör se Luthers biskopsvigningar på 1540-talet. Särskilt vid den första var det ett slags experiment inom bestående ordning. Det var knappast en tillfällighet att det handlade om två till börden värdiga vasaller: adelsmannen Nicolaus von Amsdorf samt domprosten och fursten Gerorg III von

38 Rörer vigdes 1525 till diaconus (ovan n ll), det kurfurstliga uppdraget till Wittenbergfakulteten gällde ”präst- och diakonämbetet”. Lieberg 1962 186. 39 Terminologin tycks först införd i Pommern 1525 för att sedan snabbt sprida sig. Sprengler-Ruppenthal 1980 847f. Om präster, biskopar och gamla kyrkans ordning tex Stein 1974 ll9f, l88f.

196 Lutherska

kyrkor

Anhalt. De skulle visa att biskopar kunde fungera rätt i kyrkan. Det sistnämnda angav Luther i den vitbok han gav ut i samband med att Amsdorfvigdes till biskopi Naumburg 1542: Exempel på vigning av en rätt kristlig biskop?” Aktionen måste betecknas som en kupp, iscensatt på länherrens uppdrag. Att denne utfärdade mandatet var irreguljärt men, hävdade Luther, det var nödvändigt med en nödlösning för att ”biskopsdömet ej skulle lida avbräck”. Men den fortsatta proceduren hade ingen nödfallskaraktär utan tvärtom. Rätt kallelse förelåg genom ett val inte bara inom ett papistiskt domkapitel utan i stiftet. Sedan electus förklarat sig villig att tjäna såsom rätt, kristlig biskop hade vigning kunnat ske öppet, rätt och väl. Man hade hållit allmän gudstjänst i vilken handpåläggning utförts inte bara av Luther skickligare att viga än papistiska biskopar - utan även ”biskopar . . . eller kyrkoherdar, om man så vill kalla dem, tre namngivna superintendenter. Ordningen bröt men var likafullt rättare och lagligare än med papistisk vigningsordning denna, eftersom allt hade skett ”som bruket var i den gamla kyrkan och de gamla kyrkorättsliga reglerna [canones] lär”. Det som här är av intresse är hur prästen von Amsdorf blev vigd till biskop. Om vigningsliturgin är inte mycket att tillägga. Den Wittenbergska prästvigningsordningen praktiserades med av allt att döma bara två jämkningarül Nattvardsfirandet sköts upp till en mässa efter det att den nyvigde biskopen avlagt tro- och huldhetsed på rådhuset, som alltså valdes till forum för vasallförbindelsen. Vigningsliturgin i domkyrkan slutade istället med en intronisations- eller installationshandling för det kyrkliga uppdraget.” Biskopen fördes till sin stol i koret. Te Deum spelades först på orgeln, sjöngs sedan i femstämmig körsättning och slutligen av hela församlingen. Det var sannolikt Luthers Te Deum-tolkning menigheten sjöng, och den avslutande kollektan var väl också hans bön till Te Deum.” Alltsammans ackompanjerades av klockringning i stadens alla kyrkor. Därmed var prästen rätt vigd till biskop i enlighet med ordningen för ordination av Ordets tjänare, varpå biskopen vederbörligen installerades. När Georg III 1545 blev utsedd till biskop i Merseburg var de yttre omständigheterna lugnare. PFäSKCUM Georg vigdes till biskop av Luther med assistenter, men denna gång tillämpades inte Wittenbergs vigningsritual. Bevarats har det förslag till ordning som Georg presenterade Luther, när denne kom till Merseburg.” I brist på andra uppgifter får antas

“l Ovan n 36. I kommentaren av O Albrecht till skriften WA 53 2l9ff återkommer den av Rietschel och Drews hävdade uppfattningen att Luther agerar därför att han anpassar sig till fursteanspråk. Cf ovan n 7. I detta fall fanns speciella komplikationer som gör uttalandet mer begripligt. Hela saken undersökt i Brunner 1961. För det följande WA 53 255ff. 4 Ibm ges ytterst spröda notiser om liturgin. Den är på grundval av olika källor rekonstruerad i Brunner 1961 60ff. 42Om intronisationsdelen ibm 66f. 43 Te Deum med kollekta publicerad på tyska första gången 1529. Drews 1910 97 med 74 och 110. “4 1544. Om honom Lau 1953-54 139ff. Efter- Georg III prästvigdes i Wittenberg som Georg mottagit romersk-katolska vigningar tycks han ha reordinerats, en ovanlig lösning. Stein 1974 189ff. 45 För detta och det följande aktstyckena i Sehling 2 1904 o.

Lutherska kyrkor 197

att den ordningen också praktiserades. Den är värd att uppmärksammas. Ordinationsmässan hade en extra förberedelsedel: en homilia och

Wittenbergs inledande böneavdelning (Veni sancte Spiritus etc) före in-

troitus, Kyrie etc. Detta är inte det enda som erinrar om BCP-lösningen 1550.46 Särskild, inte angiven epistelkollekta följdes av särskilda läsningar, Ef4:7ff (somliga utsedda till apostlar, andra till profeter etc) och Joh 21:15 - 17 (frågorna och herdeuppdraget till Petrus). Evangelieläsningen skulle emellertid ”som förut” föregås av några löften efter det att electus med Apostolicum bekänt tron som hela den kristna kyrkan tror och tagit avstånd från kätterier som koncilier i enlighet med Skriften hade fördömt. Electus lovade att fungera som biskop genom att predika i enlighet med tron och dela ut sakramenten, förmodligen också att hålla uppsikt över församlingarna och ordinera präster.” Dominanten är den apostoliska tron på den treenige Gudens frälsningshandlande: först i introitusñ* sedan i Apostolicum jämte frågorna och, efter evangelielektionen med dess tre frågor,i körens latinska Nicaenum och församlingens Apostolicum i Luthers metriska form. Ordinationsavdelningen inleddes med biskopsvigningens traditionella Veni creator Spiritus; Credosångerna mynnade ut i pingstsången.” Sedan skulle Wittenbergritualet följas. Georg ville dock ha en ändring, om Luther - det är okänt hur Luther kunde gå med på den (”si placet”) ställde sig därtill. Till bibeltexterna borde fogas den i vigningsliturgins medeltidshistoria centrala bibeltexten (Joh 20:21ff) om andemeddelelse och nyckelmakt. Den texten skulle också ha en speciell funktion. ”Härefter överlämnar (befehl) ordinator Ordets och sakramentsutdelandets uppdrag, nyckelmaktens bruk (usum clavium), vidare gärna uttryckligen befogenheten (auctoritatem) att ordinera andra”. Först därefter skulle följa vigningsbön under handpåläggning etc och sedan nattvarden firats avslutningens Te Deum. För denna biskopsvigning föreslogs alltså en speciell vigningsform. Det speciella ligger emellertid inte i att det rör sig om biskopsvigning utan i att det gäller en vigning i Merseburg. Det föreslagna ritualet sammanfaller på det hela taget med den prästvigningsform Georg utarbetat för den ungefär samtidigt färdigställda kyrkoordningen för Merseburg.”

4” Om den anglikanska lösningen ovan 49f. Man måste ställa sig frågan om Georg lärt känna Martin Bucer personligen; att han gjort det litterärt är troligt. 47 Om löftesfrågorna heter det endast att de skulle lyda ”som förut, varför de här supplerats från ritualet för prâstvigning (se nedan) i Sehling 2 1904 36f. 43 lntroitus var trefaldighetsdagens (Benedicta sit sancta Trinitas atque indivisa unitas), gradualets allelujavers samma dags (”Benedicta, o adoranda Trinitas). 49 Veni creator Spiritus hade haft funktionen som processionssång innan den blev inledning till smörjelseriten. Den äldre funktionen fanns kvar i Norden (nedan 000) och placeringen kan därför vara traditionell. Troligen beror placering dock (också) på lösningen i Wittenbergordningen. 5” Sehling 2 1904 36ff (ovan n 47). Liturgin ingår i en ibm beskriven vacker volym för liturgiskt bruk. Häri ingår också några prefationer med tillhörande notskrift. Utgivaren Emil Sehling har tyvärr uteslutit dem med motiveringen att de ”offenbar nicht zum Ordination-Ordnung gehören. Ibm 38. När källan utgavs hade ordination och nattvardsfirande inte med varandra att skaffa, varför man kan befara att detta styrt uteslutningen. Av ordgudstjänstens utformning att döma kan det röra sig om prefationer med trinitets- eller Andetemat. Saken har inte kunnat undersökas.

198 Lutherska kyrkor

I prästvigningsritualet fanns förstås inget tal om ordinationsplikt eller -rätt, där brukades inte Te Deum etc. Men både struktur och utformning var ungefär desamma. l-lär finns som sagt drag som erinrar om utformningen i den anglikanska liturgin 1550 men också i den svenska 1561. Det principiellt viktiga är att prästvigningsordningen - liksom förslaget för - innehåller en ordinators fullmaktsformel. I prästvigbiskopsvigning ningsritualet understryks i samklang med Wittenbergordningen ”att vår tjänst (Amt) är Guds den helige Andes tjänst och att han insätter oss i denna tjänst”. Men Georg ansåg tydligen att vigningen måste komma till klart uttryck genom den nyss citerade vigningsformeln. Strukturellt är av Joh 20:21ff - Fader vår under lösningen något förändrad: läsning individuell - och Luthers handpåläggning böneinbjudan vigningskol- - - nattvardslekta - fullmaktsformeln sändningsord och välsignelse liturgin. Det är som sagt okänt hur Luther såg på furst Georgs förslag. Merseburgordningen har liturgihistoriskt intresse som mellanform mellan Luthers ritual för kyrkans bönehandling under handpåläggning och den medeltida liturgins feodala fullmaktsformler efter avgivna löften. På sikt blev det den senare modellen som kom att bli dominerande också på luthersk mark. Det som emellertid i detta sammanhang bör lyftas fram är att det i Merseburg likaväl som i Naumburg och Wittenberg fanns en form för vigning till ministerium ecclesiasticum. Med små jämkningar ansågs den tjänlig för vigning av såväl predikanter och kyrkoherdar som biskopar eller superintendenter. Även om uppdragstyperna varierade främst vad gäller ansvarsområdets geografiska omfattning, rörde det sig likväl om olika kyrkliga utformningar av uppdrag i Ordets eller Guds den helige Andes tjänst.

6.1.2 Andra reformatoriska ordinationsordningar

6.1.2.1 Martin Bucers modell för ”insättande av kyrkotjänare” i församlingen

I den föregående framställningen har Martin Bucer (1491 - 1551) gång på gång blivit nämnd. Hans inflytande på ordinationsordningar blev kanske viktigare i reformen och fr a anglikansk tradition. Men inflytandet skall inte heller underskattas när det gäller främst sydtysk lutherdom. Han räknade sig själv som lärjunge till Luther, som han första gången personligen sammanträffade med 1519. Men fr a hörde han hemma i den bibelhumanistiskt skolade generationen i Sydtyskland, Schweiz och Frankrike, dit man också kan räkna Johannes Oecolampadius, Huldrych Zwingli och senare Jean Calvin. Till den kretsen hörde också Hanz Lambert von Avignon, som i sitt kyrkoordningsförslag för Hessen 1526 hade med den första evangeliska ordinationsordningen. Tydligen mycket på grund av Luthers yttrande blev denna ”anhopning av lagar” inte införd.5

5 Jahr 1965 llff, Niebergall 1965 2l6ff. Ordinationsordningen i Sehling 8 1965 127.

sou 1985:48 Lutherska kyrkor 199

Men i sina huvuddrag överlevde ordinationsordningen i den av Martin Bucer redigerade kyrkoordningen 1539 för Kassel.” Vid det laget hade Bucer haft ansvaret för förarbetet till ordningar antagna för Ulm 1531, Strasbourg 1534 - där verkade han tills han på grund av Interim tvangs lämna staden och på ärkebiskop Thomas Cranmers inbjudan begav sig till England. Av hans hand var också kyrkoordningen för Augsburg 1537, och han får nog anses som huvudansvarig för ett projekt 1543 -44 för Köln, vilket dock aldrig blev genomfört.” Bucer hann också utveckla ett rikt författarskap, t.ex. Om den sanna själavården och den rätta herdetjänsten” 1538 och med direkt betydelse för den anglikanska vigningsordningen den tidigare berörda Om den_rätta vigningens . . . återställande” 1550.54 Några drag skall antecknas i den typ av ordinationsordning som Bucer verkade för. En huvudpunkt var att den kyrkliga tjänsten krävde olika uppdragstyper enligt Skriftens anvisningar och föreskrifter, med Ef4:l lf som kardinalstället. Han räknade uppenbarligen inte med bibliskt fixerade typer som senare Calvin och reformert tradition. Han kunde tex redan före tiden i England tala om tre huvudtyper: superintendent eller biskop, präst och diakon för tillsynsuppdrag resp förkunnelse etc och karitativa uppgifter. Med Luther delade Bucer uppfattningen att bön och handpåläggning var ordinationshandlingens väsentliga komponenter. För Bucers del gällde det inte att bevara det som var gott i den medeltida riten utan att återställa (revocare)” biblisk ordning. Av hans konkreta ordningar framgår att församlingsval och -bön är förutsättning för den följande vigningshandlingens bön samt tillönskan under handpåläggning. Bucers engelska vigningsordning har redan tidigare berörts, i förbigående också den form för Kassel 1539 som 1566 blev Hessens kyrkoordning.” Någon uppmärksamhet ytterligare förtjänar Kasselversionen. Det hette i denna att det vid sidan om dop och nattvard fanns tre sakramenterliga ceremonier” att iaktta ”efter förbättring av liturgin: konfirmation, äktenskapsvigsel och ordinationen. Handlingarna hade det gemensamt att tecknet var detsamma, handpåläggningens symbol för ”Guds hand och hjälp”.5° Sedan kandidater vid ordinationsgudstjänst prövats och undervisats om uppdraget skulle ordinator ”låta församlingen be för dem” och ”sammanfatta denna bön i en kollekt. Därefter

skulle ordinator ”lägga händerna på dem och därmed i Herrens namn

[ge] dem gudomlig Ande och hjälp att trösta till och sålunda insätta dem i deras tjänst (Amt)”. Kollektan ifråga är byggd på Ef 4:7ff och är en variant av den bön som via Bucers engelska ordning 1550 låg till grund

53 lbm 124ff, Jahr 1965 20ff, Niebergall 1965 223ff. 53 och förarbeten i Bucer, Deutsche Schriften passim. Om Kyrkoordningsförslag Bucer Niebergall 1965 140ff, Köhn 1966 134ff, Stupperich 1981 258ff. 54 ”Von der waren Seelsorge. . i Bucer, Deutsche Schriften 7 1964 67ff. l detta arbete behandlas dock inte ordinationsliturgin som sådan. ”De ordinatione legitima . . . revocanda” behandlad ovan 48ff och passim. 5-* Ovan 48ff och 119f. 5° Sehling 8 1965 124, 127 med n 43 jämte litt n, Bucer, Deutsche Schriften 7 1964 292, Niebergall 1965 2231.

200 Lutherska kyrkor sou 1985:48

för BC Ps prästvigningsritual. Vigningsformeln kan också betecknas som en variant till den engelska Bucerordningen. I Kasselversionen lyder den: ”Tag emot Guds hand och hjälp, den helige Ande. Må han undervisa, leda och stärka dig så att din tjänsteutövning bär frukt. Genom Herren Jesus Kristus. Amen?” I sin strävan att återställa biblisk ordinationsform blev Bucer uppenbarligen mer bunden av medeltida liturgisk form än Luther. Den rätta ordinationsformen är sålunda inte bön med handpåläggning utan efter församlingsbön ordinators handpåläggning med vigningsformel. Intressant nog blev den gamla vigningsformelns direkta bibelcitat (Joh 20:22) Accipe Spiritum sanctumf bevarat i parafraserad form, som skulle förklara och binda samman den yttre riten och dess innebörd. Bibelhumanistens till typen medeltidsanknutna vigningsform skulle på sikt få betydelse även på luthersk mark. Det gäller om vigning efter bön genom ordinators handpåläggning och vigningsord. Det gäller även i ett annat avseende enligt följande. I likhet med övriga reformatorer underströk Bucer att kyrkotjänarna för olika typer av uppdrag måste vara kallade av församlingen för att kunna ordineras. Det karakteristiska var att församling var liktydigt med lokalförsamling både ifråga om kallelse och ordination. Ordinationen var därför på en gång vigning och installation i den kallande församlingen. Kasselordningen angav uttryckligen att den tredje sakramenterliga ceremonin” skulle brukas första gången en tjänare förordnades på kyrkotjänst”. Men därmed kom också frågan, hur man skulle gå till väga vid insättande av kyrkotjänare” som redan tidigare hade ordinerats. Den frågan togs inte upp i denna kyrkoordning, men den skulle aktualiseras framöver. Vigningsformen aktualiserade installationsfrågan som liturgisk handling.

6.1.2.2 Johannes Bugenhagens modeller för vigning och

installation Tidigare nämndes att Bugenhagen (l485- 1558) hade en nordlig verksamhetssfär med utgångspunkt från Wittenberg. Han var i både konkret och Överförd mening en nära medarbetare till Luther; tillfogas också namnet Philip Melanchton är det wittenbergska triumviratet presenterat. Bugenhagen var stadskyrkoherde från 1523 ända till sin död. 1529 kallades han att visitera och organisera församlingslivet i Hamburg, och under tre decennier tillbringade han ungefär hälften av sin tid på uppdragsresor, bl a 1537-39 i København. Under sina uppdrag skrev han kyrkoordningar eller medverkade till sådana, t.ex. den danska kirkeordinansen 1537/39 som även kom att gälla för Norge. Man skulle därför kunna tala om en Bugenhagenfamilj av kyrkoordningar. Till dem hörde även sådana som ärkebiskop Laurentius Petri anses ha använt för sitt kyrkoordningsarbete i Sverige. Till kyrkoordningarna hör avsnitt eller

57 Bucer, Deutsche Schriften 7 1964 316. Om BCP-bönen ovan 54, om Bucers handpåläggningsformel ovan 55 n 37.

Lutherska 201

kyrkor

kapitel om ministerium verbi (Ordets tjänst)”.

Några drag skall anges.” Bugenhagens övergripande perspektiv är tvåregementsläran.” Gud är Gud för allt och alla och håller den av förstörelsemakter ständigt hotade ordningen vid makt genom sina regementen. I det världsliga regementet skall den rätta överheten sörja för ordning och med maktmedel stävja oordning. Det andliga regementet utövar Gud genom ”Ordets tjänst (ministerium verbi)”. Det måste vara sörjt för tjänare som håller ordet ”i svang så att Guds ord (verbum får det herravälde Dei) i församlingen som det skall ha. I kyrkoordningarna, som inte är likformiga, behandlas därför ministerium verbi först, sedan med varierande de tre disposition huvudfälten: församlingarnas gudstjänstliv, skol- och andra utbildningsfrågor och karitativa uppgifter. Huvudsynpunkten är att det inte finns något bibliskt fastlagt mönster utan det får formas efter tid och lägenhet så att evangeliet kan vara ”i svang. Eftersom Gud inte är oordningens utan fridens Gud, var det rätt och nödvändigt att allt tillgick värdigt och med ordning; 1 Kor 14:33, 40 är det ofta åberopade kardinalstället. Till hörde kristlig församlingsordning tre yänstetyperi Bugenhagens kyrkoordningar. Församlingsprästen hade sin självklara uppgift i Ordets tjänst. Det fanns en accent på den pedagogiska uppgiften att lära ut Guds ord; det är inte så långt mellan kyrkans predikstol och skolkatedernf” De karitativa omsorgsfrågorna betonas, ty diakonal var befalld av gärning Gud. Diakonat av karitativt slag, har en forskare ”står i den framhållit, gudomliga rättsordningen vid sidan om predikoämbetet”.° Församlingarna skulle därför delas in i sektorer, rotar, var och en med sin diakon. Gemensamt bar de även ansvar för församlingskassan. Den tredje regelmässigt behandlade tjänstetypen är församlingars upseher eller superintendent, som skulle öva tillsyn över att allt tillgick rätt och med ordning i kyrka, skola och diakoni. Tillsynsmannen behövdes ”likaväl som i alla världsliga regementen, där något nyttigt skall bli uträttat.°2 En ”ordinarius skulle därför flitigt visitera och inspektera, och förutom attt ex vara skolinspektor skulle han själv också undervisa i teologi. Det var sålunda inte bara i Sydtyskland som kyrkotjänsten måste vara differentierad. Även i Bugenhagens kyrkoordningar församunderstryks lingsvalets betydelse. Bugenhagen kan för diakonatets vidkommande ge bibelhänvisningar som gäller diakoners utpekande genom val efter föregången bön, däremot inte om bön och handpåläggning över redan utsedda, tex Apg 1:15ff men inte Apg 6:lff. Diakoner var förtroendevalda som vid sidan om ordinarie yrke ryktade sitt uppdrag under mandatpe-

58 Kyrkoordningarna är genomgångna så långt dessa finns i Sehling-serien. Cf Wolf 1954 257ff, Schulz 1958 Slff, Sprengler-Ruppenthal 1971 l96ff, Holfelder 1981 358ff. 59 För det följande Sprengler-Ruppenthal l97l 209ff, Sprengler-Ruppenthal 1980 360f. °° Prästens roll som lärare i Guds ord kommer till uttryck i framställningar enligt vilka predikan med katekesannex av olika slag utgör gudstjänstlivets dominant. Nära anknuten är därför skolan och utbildningsfrågor. Cf Schulz 1958 56ff. ° Sprengler-Ruppenthal 1980 811. °3 Om Bugenhagen och superintendentskapet ibm 847f med n 8. - Citatet i texten är från 1562 års bearbetning av en Bugenhagen-text i Sehling 7:2 1980 1230. Det sammanfattar ett tema i Bugenhagen-texterna.

202 Lutherska

kyrkor

rioden. Anordningen med roteindelning och förstroendevalda diakoner infördes i Bugenhagens Wittenberg redan på 1520-talet. Den skall ha skrivits in i ungefär hälften av de lutherskt präglade tyska kyrkoordningarna och ha praktiserats in på 1600-talet. När kyrkotjänsten blev liktydig med församlingsprästens uppdrag särskilt under ortodoxins tid, avpersonaliserades diakonatetf” Diakonerna blev paragrafer i regleringen av församlings- och fattigkassor. Huvuduppdraget var församlingsprästens. I sin äldsta kyrkoordning, för Hamburg 1529, hade Bugenhagen ett avsnitt som handlade om föroch därefter partiet med motivering och anvisningar för samlingsvalet sättet att ta emot (annehmen) Ordets tjänare i kyrkan.°“ ”Smorda eller inte smorda”, dvs med eller utan romersk-katolsk vigning, skulle de som valts i församlingens söndagsgudstjänst inför menigheten ta emot den andliga ordo varigenom de kan kallas vigda till Andens tjänst (ministerium Spiritus) och inte bokstavens, 2 Kor 3[:7f]”. Att tillhöra den andliga ordo innebar att vara förordnad åt evangeliet och sakramenten, inte att göra dem. . .utan att dela ut dem, 1 Kor 4[:lt]”. Med anspelning på 1 Kor l4:33,40 framhölls ordleksvis att församlingen inte skulle hålla sig till dem som till namnet var vigda (ordinati) men i realiteten var inordinati, Inte oordning (inordinatio) utan ordning krävdes och däroordentliga. för rätt ordinatio. ”Att smörja och raka [dvs anlägga tonsur] hjälper inte för denna tjänst utan blott Guds gåvor”, beskrivna hos Paulus i l Tim 3. Vad så själva ordinationsformen angick behövde man inte tveka. Ordinationen skedde efter den första kristenhetens sedvana med bön och vilket Apg och Pauli brev mycket klart” visade. handpåläggning, ”Därefter skall det tillgå bland oss, kort och kristligt på detta vis”. Ordinationsformen, som även gällde för insättande av superintendenter är den äldsta auktoriserade evangeliska. Efter mässans epistel skulle hållas en allokution som framhöll att den nya tjänaren var Guds svar på församlingsbönen om präst. l-lur en sådan skulle uppträda, angavs med

en rad bibelhänvisningar.” Med Kristus som exempel (Luk 6:l2f) upp-

manades församlingen att anbefalla den valde åt Gud och hans nåd när denne nu skulle föras ”inför altaret med sång och bön och handpåläggsjungen av skolkören, bönen en ning. Sången var Veni sancte Spiritus, evangeliekollekta på Matt 9:37f under en handpåläggning, i vilken präster också från andra församlingar i Hamburg skulle delta. Med Lutherversionen av leisen Dig, helge Ande, bedja vi” var ordinationen fullföljd och gudstjänsten fortsatte på vanligt sätt. Man kan diskutera hur mycket Luther bidragit till Bugenhagens ritual och Bugenhagen till Luthers. Det är uppenbart att Bugenhagen inte hyser den minsta tvekan inför handpåläggningen, vilket han tidigare skall ha omramade kollektan är gjort.°° Vad gäller den av de båda andesångerna

“3 Maurer 1940 29ff, Philippi 1981 63lff. i” skick blivit ordning Sehling 5 1913 502f. Ritualet har även i nästan oförändrat för Lübeck 1531, ibm 530. °5 Främst l Tim 3zlff, Tit l:7ff, Matt 24z45ff. För det följande förutom Luk 6:l2f också Apg lz2lff. °° 1980 868fn 3-4. Om kollektan och Bugenhagen - Lu- Sprengler-Ruppenthal ther ovan 192 n 28.

Lutherska 203

kyrkor

grundtemat detsamma också i Luthers ritual. I Bugenhagens finns dock inte något epiklesparti och inte heller sammanbindningen med Fader vår och dess tre första bönepunkter. Släktskapen är intressant, så mycket intressantare olikheten. Luthers eller Wittenbergs vigningsordning gällde engångsordinationen. Bugenhagens form var däremot en ordinationsoch installationshandling i lokalförsamling där tillträdde predikant tjänst. Inledningsvis underströks att det inte gjorde någon skillnad om vederbörande var papistiskt att det vigd eller inte. Man måste supplera, inte gjorde någon skillnad om den nyvalde prästen var nyutbildad eller kom från tjänst i annan församling. Det hette att ”character indelebilis är uppdiktad”, vilket här knappast kan betyda annat än att engångsordination är uppdiktad och inget hade att göra med ”den andliga ordo. Det är med prästen som med borgmästaren och en tjänsteman i staden. Så länge hans tjänst varar, så länge varar ock hans ordo. Sedan Wittenbergordningen utformats, var det denna Bugenhagen införde i kyrkoordningar för områden med vitt skilda yttre förhållanden.” Bugenhagen intog tydligen samma ståndpunkt som Luther. Från 1539 blev han också Wittenbergs och därmed tvivelsutan lutherdomens meste ordinator för lång tid med ett trettiotal egna ordinationsmässor årligen.” l den s.k. Frederska ordinationsstriden avgav Bugenhagen och Melanchton ett gemensamt yttrande 1551. Där underströks att kallelseprocessen fullföljdes med ordinationshandlingen, ”den offentliga riten, enligt den ordning Luther fört över (transtulit) till den sanna kyrkan”. Me- Enligt lanchton var det t o m ”nödvändigt (necesse est)” att iaktta denna. Bugenhagen tillade för sin del att man måste tacka Gud för detta; ”vi vet att ordinationen är Överförd från evangeliets fiender till vår kyrka, och den bör vårdas med stor omsorg och inte förstöras?” 1 ord och handling liksom sammankopplingen därav i ordinationsbrev” betygade Bugenhagen uppfattningen, att den offentliga kallelsen till ministerium verbi innefattade ordination såsom engångshandling. Bugenhagens gamla vigningsritual blev alltså ersatt med Luthers. Det gamla skulle därmed inte försvinna. Till mellan- och nordtyska kyrkoordningars standarduppsättning hörde också anvisningar och ritual n n för en akt med många namn: installation , introduktion”, ”insättande 99 as u 19 (Einsetzung) , inlemmande , investitur etc.” lnvestituren eller överlåtelse till prästen av kyrka, prästgård osv är den rättsliga sidan avsaken. Såsom något utöver den medeltida rättsakten kommer tanken på församlingens mottagande av prästen, hans in1emmande” i lokalförsamlingens

°7 För Danmark-Norge nedan 244ff, Schleswig-Holstein 1542 Michelsen 1920 51f, Wolfenbüttel 1543 Sehling 6:1 1955 69ff, Hildesheim 1544 Sehling 7:2 1980 868ff etc. Ang yttre olikartade förutsättningar t ex ibm 868 n 3. °“ Ovan 189. °° Utlåtandet 1551-02-25 i CR 7 741ff(4854). Om Federska striden 1547- Lieberg 1962 360ff, cf Haendler 1968 - Necesse

;80ff. est är en mycket stark for-

mulering som i CA 7 nästan är utbytbar mot jure divino (enligt gudomlig ordning). I ordinationspredikan 1535 kunde också Luther ange ordinationem ecclesiae cum eius ritibus necessariam esse. WA 41 762, 18. 7° Cf ovan 188 n IO. 7 Om framväxten Graff 1937 396ff. Ibm 196f n 4-6 visar att akten här och var skedde hos patronus eller i sakristian, vilket understryker investiturkaraktären.

sou 1985:48

204 Lutherska kyrkor

gemenskap. Det utvecklades en liturgisk form som kunde bygga på den typ av gudstjänsthandling Bugenhagen tidigare verkat för. Här fanns en modell för hur man i lokalförsamlingen skulle ”ta emot Ordets tjänare i kyrkan” (1529). Samma slag av modell erbjöds också i kyrkoordningar inspirerade av Bucers arbete för ordination i lokalförsamling varigenom tjänare insattes i tjänst. Förbindelsen med den medeltida feodala investiturtraditionen har medverkat till två för installationshandlingar karakteristisförmodligen ka inslag: löftesfrâgor och fullmaktsformel. Man skulle kunna säga att installationshandlingar utformades som ordinationsritual med tillägg av dessa element. Som ett en_da exempel kan anföras en 1569 genomförd revision av en kyrkoordning, som hade utrormats av Bugenhagen 1543. Det wittenbergska ordinationsritualet är oförändrat, men installationshar blivit solenn akt. handlingen en från huvudgudstjänst fristående, Efter predikan, Credo och församlingsförmaning skall prästen bli anbefalld, inlemmad och installerad på samma sätt som vid ordination. Här finns ännu inga löftesfrågor utan en församlingens bön - det andra alternativet för denna är vigningsritualets kollekta - och ”efter bönen” installators handpåläggning under en mäktig formel. Trinitariskt omraoch ordmad lyder den centrala satsen: . . enligt gudomlig befallning ning förordnar, bekräftar och stadfästerjag dig som tjänare och själasörjare i denna församling . . JK” Under några decennier grundlades i tysk luthersk tradition en ordning med ordinationsmässa för vigning av tjänare i ”Guds ords ämbete (ministerium verbi som regel en till stiftsstaden (motsv) centraliserad Dei)”, engångshandling. Till denna kom emellertid även att fogas den inte sällan liturgiskt solenna installationshandling, som kunde te sig som en högtidligare upprepning av ordinationshandlingen.

6.2 i tysk lutherdom Utvecklingslinjer

6.2.1 Förläningsmönstrets renässans ifurstars kyrkor

6.2.1.1 från bönehandling till förläningsakt Vägen

Tendenser intill 1800-talets mitt

Under tre reformationsdecennier formades ett mönster som i huvudsak under tre sekler, om än med åtskilliga variationer.” På luthersk gällde identisk med församlingsprästens. Också i t ex mark blev kyrkotjänsten Hessen, vars tradition formats direkt av Bucer, infördes 1574 en till Marburg centraliserad ordination, som kompletterades med en upprepbar församlingsinstallation. Kvar fanns dock på sina håll typen med kombi-

72 Sehling 6:1 1955 189ff (Wolfenbüttel). 73 Citatet ibm 191f(”so ordne, confirmire und bestätige ich dich aus göttlichem bevelch und ordnung). 74 För det följande Graff 1937 384ff, Graff 1939 296ff, Rietschel-Graff 1952 850ff, Schulz 1972 lff, Niebergall 1965 228f.

Lutherska 205

kyrkor

nerad församlingsordination och installation. Württembergs landskyrka höll i det längsta fast vid den formen, men anpassade sig under 1800-talet till det gängse mönstret.” Vad gäller ordinations- och installationshandlingarnas liturgiska utformning fmns det en rad variationer i kyrkoordningar och agendor för att inte tala om de privatagendor, som från 1700-talet började utges såsom ofta rikhaltiga materialsamlingar även för dessa handlingar. Det går nog ändå an att summera utvecklingens huvudtendenser enligt följande. Till en början formades installationsritual med ordinationshandlingen som grundmodell, sedan blev utvecklingen den motsatta. Länge förblev Wittenbergs ordinationsritual ordinationsformen och inte sällan i intakt skick. En förklaring därtill är förmodligen att kyrkoordningar och agendor följde Bugenhagens recept att direkt ange att ritualet formats av ”dr Martin Luther”. Men under 1500-talets senare decennier inleddes en utveckling som tycks i huvudsak fullbordad med 1600-talets utgång, då Luther- eller snarare Wittenbergritualet hörde till historiska aktstycken. Ett par utvecklingsdrag i ordinationsritualen skall noteras. För det första blev ordinationsmässan ersatt med en predikogudstjänst med ordination, eller predikogudstjänst följd av ordination - med all sannolikhet beroende på utvecklingen vad gäller rätt nattvardsberedelse och kommuniontid. För det andra tenderade ordinationsaktens ursprungliga två bibliska att kompletteras läsningar med ytterligare en eller två. Så småningom blev Matt 28: l 8ff en standardtext, sannolikt med inspiration från reformert håll. Läsningarna fick funktionen att utgöra bakgrunden till predikan eller allokution med undervisning om Ordets tjänst och anslutande förmaning till prästkandidaterna. Förmaningen mynnade som förr ut i en fråga. Men för det tredje omformades den enkla vigningsfrågan till en mer eller mindre utbyggd löftesfråga av ny karaktär. Genom svaret på den formellt enda frågan förband sig kandidaterna att i lära och liv uppfylla angivna krav, tex bekännelsetrohet enligt antydd eller angiven bekännelsenorm. Den fjärde förändringen i kyrkoordningar och agendor - det enda undantaget skall ha varit ordningen för Hannover - var att en oftast solenn fullmaktsformel infördes också i ordinationsritualen, som regel direkt efter svaret på löftesfrågan. Vigningsbönen blev därmed en församlingsbön efter vigningshandlingen, ibland omformad för att bättre passa såsom förbön för de nyvigda, nu avslutad med Fader vår. Karaktären av avslutande förbön markerades ytterligare av att vigningsformeln på många håll kom att följas av bibelöverlämnande med anknytande tydningsord,_även assistenters överlämnande av bibliska minnesord under handpåläggning, ibland också utväxling av det kollegiala handslaget.”

75 Schulz 1972 4, 12 n 39. I litteratur förekommer den även där lämnade uppgiften att ordinationen infördes först på l800-talet. Det som infördes var emellertid termen ordination på en ordning som fick engångskaraktär, eftersom man nyinförde en speciell upprepbar installationshandling. Liturgik für . . . Württemberg 1809 204ff, Kirchenbuch für . . .Württemberg l-2 18583 (1855) 234ff, Kirchenbuch Württemberg 2 1877 244ff. 76 Graff 1937 394 med n l.

206 Lutherska

kyrkor

att installationsritual under reformationstiden fick Tidigare antyddes särmärket att ha löften och fullmaktsformel. Det finns också exempel på detta vad gäller ordinationsritual, bortsett från direkta Bucerordningar. kyrkoordning 1545 som anförts ovan har den lösningen, och Merseburgs av liknande typ var en ordning för Württemberg 1547.77 Det som då var blev emellertid regel vid ordinationer likaväl som installatioundantag ner. Ordinator/installator (jag) insätter i ”Predigtamt (predikoämbetet)” eller församlingstjänst, varefter menigheten håller förbön. Offentligt, inför församlingen, förordnar, bekräftar och stadfäster” ordinator/installator de kallade genom sin och assistenters handpåläggning och med sin fullmaktsformel.” För denna utveckling kan man allmänt hänvisa till ämbetsteologins hän mot ortodoxins ämbetslära. Det finns en parallellism melutveckling lan anglikanismens framväxande uppfattning om biskopsämbetet som garanten för kyrkans apostolicitet och lutherdomens tolkning av prästeller predikoämbetet. Den teologin växte fram i en historisk verklighet, som i sig inbjöd till ordinations- och installationshandlingarnas utformformschemat. Under perioden 1555- 1918 gällde ning efter det feodala en ursprungligen pragmatisk överlevnadsregel i Tyskland: ”cuius regio furstens skall vara regionens): var fursten eius religio (ungefär: religion t ex reformert, skulle furstedömets kyrka och befolkning vara detta. Den territoriella indelningen innebar komplicerade konfessiokomplicerade nella mönster. Om en evangeliskt sinnad furste tidigare agerat som nödbehövde han inte det fortsättningsvis på luthersk mark. Kyrkobiskop”, rättsliga teorier utvecklades enligt vilka fursten inte längre bara var den främste kyrkomedlemmen” utan var ”summus episcopus (överbiskop)”. Det blev då näst intill gudomligt bud att inte ha andra biskopar jämte denne; superintendenter blev furstens tjänare i furstens kyrka. Utifrån detta perspektiv är feodalschemat naturligt även i ordinationsoch installationsritual. Efter löftesförbindelser förlänas ämbete resp förmed formler som markerar förläningskaraktären. Ofta samlingstjänst följer formeln direkt på löftet och under direkt hänvisning till detta, ibland med en sats men vanligen genom småord såsom Så . . ., ”Och . ..7° Som regel hänvisar ordinator/installator till gudomlig befallning som grund för förläningen. Inte sällan åberopar han emellertid också furstens för sin ordinations- eller installationshandling. Hänbefallning visade han till uppdrag av kyrkans Herre hade uttrycket fått en dubbel-

betydelse.”

77 ovan 196ff, Württembergs synodalordning 1547 i Richter Merseburgordningen 1846 2 95. 73 I den funktionen är Württembergformeln 1547 har glidit in i installationsritual. den citerad ovan 204 med n 73. Men den övertogs också i ordinationsritual, varför den citeras här ånyo. I Schulz 1972 4ff ges föreställningen att Württembergs ordning generellt var stilbildande, vilket förefaller överdrivet. 79 1952 860f, Graff 1937 394f. Exempel i Rietschel-Graff “° Ett slags övergångsformel är Weimars 1664: ”Jag som förordnad superintendent för kyrkan i detta furstendöme. . .”. Rietschel-Graff 1952 855. Fullbordad är i Pfalz redan 1556: . . . jag [förordnar] dig på befallning av den utvecklingen Allsmäktige och vår nådige landsfurste och herre såsom den rätta, kristliga och av Gud givna överheten. . .. Schulz 1972 6.

sou 1985:48 Lutherska 207

kyrkor

6.2.1.2 Förläningsmönstret i konfessionellt restaureringsarbete Dresdenordningen 1854 som tysk modellordning

Från 1555 ända till Weimarrepublikens fall 1918 gällde religionsregeln men redan något sekel tidigare var systemet kraftigt perforerat. Ett magnifikt uttryck för furstligt var dock tillkomsten av Preussumepiskopat sens unionskyrka 1817. Kejsaren påtvingade en fusion mellan lutheraner och reformerta. Samtidigt som detta är ett exempel som hör till en epok under upplösning är unionen ett förebud om enhetssträvandenas tid. För unionskyrkan - första stadiet av den nutida evangeliska unionskyrkan (EKU) - lät kejsaren utarbeta och föreskriva en enhetsliturgi. I ordinationsritualet saknades inte förpliktelse till enheten i form av trohetsförbindelse mot kejsarens Delvis med anledning av denna kyrkounion inleddes en annan typ av enhetssträvanden. Det blev angeläget att värna om och även att restaurera det äktlutherska arvet, och det blev viktigt att åtminstone samordna strävandena i de olika lutherska landskyrkorna. Sá småningom formaliserades samordningsarbetet. Som ett halvofficiellt gemensamt forum bildade lutherska kyrkoledningar 1852 Die evangelische Kirchenkonferenz. I-lär kunde man vart eller vartannat år samråda ”på bekännelsens grundval om de för det kyrkliga livet viktigare frågorna”. Till dem räknades från början de liturgiska, och ordinationsfrágan gavs en särställning. På konferensens uppdrag utarbetade Theodor Kliefoth - han hade i Mecklenburg det högsta administrativa ansvaret för kyrkan såväl motivering som ritual för ordination och installation. Konferensen 1854 i Dresden beslöt att rekommendera denna som modell för ordning lutherska kyrkor.” Även om denna Dresdenordning enbart hade modellkaraktär, offentliggjord av ett rådgivande organ, vann den i oförändrad eller bara lätt justerad form insteg i flera kyrkor.” I detta ärende kröntes de konfessionella enhetssträvandena med en överraskande framgång.

3 Ang unionen och liturgin Eckerdal 1981 258f med n 27-28. Förbindelsen till kejsaren i unionsagendan 1822 utmönstrades i 1829 års upplaga, Agende für die evangelische Kirche in... der preussischen Lande 1829 2. Ordinationsritualet ibm svarar rätt väl mot det nyss beskrivna allmänna mönstret. Här är dock bibellektionema förvandlade till assistenters bibelordsläsning, som följs av Credo, bádadera möjligen efter uppslag från en av förlagorna, den svenska HB 1811 (nedan 3561). lbm 30 finns en anvisning som utgör en även i en del andra agendor bevarad egendomlig rest av ordinationsmässan. Efter ordinationen kan de nyvigda kommunicera i sakristian, ”där det är sed att den heliga nattvarden räcks åt ordinandi (dvs ordinati). 52 Schulz 1972 10ff. - Dresdenordningens principer och ritual i All- (canones) gemeines Kirchenblatt für das evangelische Deutschland 1854:29 3l6ff, 1854:30 32lff, om bakgrunden 1854:28 305ff. Såsom utförligare redovisning av förarbetet kan man se Kliefoth 1854 34lff, 38911 (ordinationen), 448fl (installationen) samt 488ff och 499ff (ritualskisser). Cf härtill för Sveriges del nedan 36lf. 33 Schulz 1972 12 n 39. Till strategiskt viktiga kyrkor kan man räkna Bayern och Württemberg (1855, ovan n 75), därtill också Baden och Preussen. l Baden (Kirchenbuch für. . . Baden 19013 403ff) följs löftesfrágorna av edslig förbindelse i det att ordinandens hand ligger i ordinators enligt feodalt mönster. Vigningsformeln är bearbetad men innehåller alltjämt att ordinandi ”på detta ert löfte (Zusage) får ämbetet ”som ni begär genom att ordinator enligt apostolisk föreskrift nu

208 Lutherska sou 1985:48

kyrkor

Den mycket klart uttalade principen för Dresdenordningen var att äktreformatorisk ordning skulle áterställas. Det betydde för ordinationen att denna återigen skulle ske efter predikan inom ramen för en huvudgudstjänst, eventuellt med nattvardsfirande.” Vigningsavdelningens liturgiska struktur behöver inte beskrivas. Det är Wittenberg- eller Lutherritualets i konsekvens med restaureringsprincipen. Så mycket intressantare är då den enda strukturella avvikelsen: en ordinators vigningsformel är inskjuten före vigningsbönen. Vad gäller utformningen av de olika strukturelementen har en del förändringar skett. Så har t ex Luthers två bibellektioner kompletterats med ytterligare några som skall visa att ”nådemedelsämbetet har nyckelställningen i kyrkan.” Texterna ingår i en som gäller detta ämbete och hur kallade och prövade kanundervisning didater ”enligt de heliga apostlarnas exempel skall vigas genom Guds ord, bön och handpåläggning”. Det som därefter följer är emellertid ordinators Med inte mindre än fem verb ”anbefa11er. . . vigningsformel. förordnar och sänder” ordinator med assistenter viger och välsignar, (wir”) kandidaterna ”på vår överherdes Jesu Kristi vägnar?” Här är det inte tal om något uppdrag från landsfurste längre men inte heller om något gudomligt mandat till Guds kyrka. Vigning innebär att ämbetsbärare på Kristi vägnar överlåter ämbetet. Det sker inför församlingen, som omger akten med bön. Kliefoths eller Dresdenordningens restaureringssträvanden betydde för installationen en aktualisering av ett reformationstida tankestråk: den knöts till borde han förbli trogen tills döden skilde församling prästen dem åt. I så motto kunde installationen få karaktären av en engângshandling, där den rättsliga investituren förbands med ömsesidiga tro-

förordnar, bekräftar och viger dem (ibm 406). l Preussen (Agende für [Preussen] 2 1895 89ff; cf ovan n 81) hänvisar ordinator i vigningsformeln till det uppdrag som har blivit mitt utan att det anges vem som givit det; formuleringen ger dock vid handen att ordinationen sker genom handpåläggning och bön - ordinators och assistenternas. - Att kyrkor så snabbt övertog Dresdenordningen kan ha underlättats av att Luthers eller Wittenbergs ordinationsritual jämte en rad bearbetningar i senare agendor publicerats samma år av Kliefoths motståndare i äm- Erlangenskolans liturg, i Höfling 1854 137-45 samt betsfrágan J W F Höfling, ibm 145-72 (inkl installationsritual).

i” I Kliefoth 1854 474f anges ordinationsmässan vara en gammal form som dock ej ingick i alla äldre ordningar. I ritualskissen anges att den nyvigde kan kommunicera ”antingen ensam eller, om ytterligare andra nattvardsgäster skulle finnas, med församlingen. lbm 490. Cfhärtill ovan n 81. Motsvarande anges i Dresdenordningen (ovan n 82) 1854:30 322. 35 1 Tim 3:1 -7 och Apg 20:28-31 kompletterade med Joh 20:21 -23, Matt 18:18 och 28:18-20. Huvudstållet är Joh 20 med Matt 18 enligt Kliefoth 1854 4661 med 4l2ff, 459 och passim. 36 .. befehlen wir dir durch Gebet und Auflegung unserer Hände das heilige Predigtamt. . .. Wir/”unserer" är ordinator och assistenter. Formeln, som utgör handlingens centrum, konstruerad efter olika förlagor. Kliefoth 1854 407f, 470, 472f. Verben svarar mot olika led i handlingen enligt ordinationens teologi ibm 399ff, 404ff och passim.

Lutherska 209

kyrkor

hetsförklaringar, beseglade med handslaget.” Kliefoth knöt an till äktensåsom det för installationen bärande.” skapsmodellen På församlingens val kom prästen dit såsom budbärare i Kristi ställe”. Han blev knuten till församlingen och denna bunden till honom i en rättslig men också andlig förbindelse, ”den andliga relation som blir upprättad mellan herden och hans församling genom introduktionen, vilken just är som en vigsel: de anförtros åt varandra. Installation inte bara kan utan måste därför ske, och den måste i första hand vara en gudstjänsthandling. Så värstjämlikt var inte äktenskapet i fråga, och i vigseln hade bruden ingen talan. Kliefoths motivering var att församlingen hade sagt sitt genom att genom valet ha svurit tro och loven. Vid installationsgudstjänsten var det prästens tur. Han blir där installerad genom installators fullmaktsformel, och det är med installator det beseglande handslaget skall utväxlas. Den symbolhandlingen var direkt felaktig vid ordinationen, hävdade Kliefoth. Såsom trohetstecken var den däremot mycket vid inpassande stallationen. Men det var en självklarhet att trohetstecknet skulle utväxlas enbart mellan installator och installatus. Installations- liksom ordinationsritualet vann insteg i kyrkors agendor. Det kunde ske i restaureringens och de konfessionella enhetssträvandenas tecken. Det intressantaste därvidlag är att det uppenbarligen framstod som omöjligt att återigen bruka Luthers eller Wittenbergs ordinationsordning för vigning genom bön med handpåläggning. Det hade blivit nödvändigt med vigning genom ordinators förläningsakt i församlingens närvaro och omramande bön. Det hörde till Kliefoths klart redovisade premisser, att det var på detta sätt ”nådemedelsämbetet” förmedlades i kyrkan såsom frälsningsanstalt. Denna den s k tyska högkyrklighetens teologi blev en rad landskyrkors liturgi.

6.2.2 Restaurerade ordinationsordningar för differentierade

tjänster

Enhetsagendor i kyrkornas rekonstruktionsarbete efter 1945

6.2.2.1 Gammalt och ”nytt” i VELKD-agendans enhetsordning

Nästan jämt ett sekel efter Dresdenordningens publicering trycktes en ny liturgisk ordning som led i lutherskt konfessionellt enhetssträvande. Nu var det inte längre fråga om en rådgivande modell utan om en auktoriserad ordning för den 1948 bildade federationen mellan åtta lutherska

landskyrkor, Vereinigte Evangelische-Lutherische Kirche Deutschlands

(VELKD). År 1952 auktoriserades det band i det liturgiska enhetsprojektet för VELKD som innehöll vignings- och introduktionshandlingar,

37 Några 1500-talsexempel i Graff 1937 399 n 3. Oldenburgordningen 1573 (Sehling 7:2 1980 1130) anförde bilden av församlingen-Kristus som brud-brudgum enligt 2 Kor l l :2. Steget var då inte långt till tanken på prästen som brudgummens vän, och föreställningen om vännen som representant för den frånvarande brudgummen. 33Kliefoth 1854 45lf, 492ff, 499ff, Dresdenordningen (n 82) 1954:30 322f.

14-Svenska kyrkans gudstjänst

210 Lutherska sou 1985:48

kyrkor

Agende IV.” Volymens handlingar av detta slag innebar ingen överraski en år 1941 publicerad agendadel. Tre ning. Till stor del hade de ingått landskyrkor hade bildat en gemensam liturgikommission med uppgift att utforma förslag till ordinationsordning. Det arbetet kom att bedrivas inom den vidare krets, som från 1939 bär namnet Lutherische Liturgische Konferenz. Sedan förslaget offentliggjorts 1941, blev det antaget tex i Hannovers landskyrka året därpå.” Erfarenheter föranledde ytterligare tills det femtonåriga projektet kunde avslutas. I förordet bearbetningar till Agende IV framhölls därför med rätta att det var en väl beprövad som auktoriserats. När denna nu ställdes till landsordinationsordning detta en händelse i Tyskland men också kyrkornas förfogande utgjorde för världslutherdomen, hette det, ty agendan erbjöd ”i mönstergill form” vad som behövdes för att främja den inre enheten i vår förenade lutherska kyrka”. är den kolossala anhopningen av ritual i Det mest iögonenfallande agendan. l-lär erbjöds således inte mindre än aderton ritual av vilka några därtill var försedda med underavdelningar. Det är lämpligt att ta upp med tradition från reformationstiden för att sedan de båda handlingarna gå in på de övriga.

De gamla ritualen

Prästvigningsritualethar en omisskännlig restaureringsprägel. Det är tydvarit redaktörernas ideal men också att Dresligt att Wittenbergformen denformen varit vägledande. Det är varken den förra formen eller den utan här möter en blandform mellan Lusenare som kommit i repris” ther- och Kliefothritualen. I Agende IV är det återigen fråga om en ordinationsmässa, och på olika sätt görs klart att det är en hela kyrkans högtid som normalt bör firas på sön- eller helgdag.” Vigningsavdelning- De led som stammar från ens struktur kan anges genom ett schema. Wittenbergformen är placerade i vänsterspalten, varvid ett litet indrag markerar att utformningen förändrats i större omfattning. Högerspaltens led åter stammar huvudsakligen från Dresdenformen.

39 Eckerdal 1981 258 med n 28. Utanför VELKD Agende IV 1952. Om VELKD ställde sig Oldenburgs och Württembergs landskyrkor. Den sistnämnda hade med Hannovers och Bayerns kyrkor 1935 bildat Lutherische Pakt (n 90). °° Om Lutherische Pakt (n 89) och dessa kyrkors liturgiutskott, konferensen samt

agendaförslaget 1941 Rietsçhel-Graff 1952 392, 856ff (passim), Schulz 1972 12f,

Eckerdal 1981 258f, 289f. Konferensen är ett forum för lutherska kyrkor men också unierade kyrkor med luthersk karaktär eller i stort sett det evangeliska Tyskland, numera i BRD. 9 Så antydst ex i Kalb 1982 315 resp Schu1z1972 12. - Av liturgiska restaureringsskäl trycktes i Luther-Agende 1928 l53ff ett ritual, som dock inte är Wittenbergformen utan en av utgivaren Otto Dietz bearbetad version. Detta anges inte i anslutning till ritualet men kan utläsas ur källförteckningen sist i volymen. 92 För den händelse ordinationsmässan firas på vardag får den genom en rad regianvisningar temamässas karaktär. Ett skäl för vardagsformen var att ordinationen enligt en traditionslinje skedde i lokalförsamling, kandidatens hemförsamling eller första missiveringsort. l senare fallet skulle installationsavsnitt infogas. I fortsättningen behandlas enbart huvudformen.

sou 1985 :48 Lutherska 21 l

kyrkor

Prästvigning 1952 Presentation av kandidater Litanian jämte Versiklar, kollekta Vigningstal Böneinbjudan Veni sancte Spiritus Bibliska läsningar Allokution Löftesfråga Vigningsbön - Fader vår, handpåläggning - Skördearbetarbönen Vigningsformel med handpåläggning De två assistenternas bibelord med handpåläggning Bibelöverlämnande med tydnings- 0rd Sändningsord Välsignelse

Modiñeringen av Wittenbergritualets led bör belysas på två punkter. Ordinators båda assistenter skall läsa ”evangelief” resp epistellektionen” - i den ordningen. Med detta menas i realiteten närmast Dresdenritualets sammanställningar av bibelord. Enligt Agendeingressen skulle de visa vad Guds ord, som helgar allt, säger om kyrkans ämbete, vilket betydde prästens uppdrag.” Löftesfrågan åter hade sin motsvarighet i Wittenbergritualet. Den har här placerats under Dresdenformens spalt, eftersom den enkla vigningsfrågan byggts ut till en förbindelse att följa kyrkans lära och ordning, något kandidaterna redan i förväg förbundit sig till genom en undertecknad försäkran.” Redan vid presentationen anges vad som upprepas ett par gånger om, nämligen att vigningen sker under bön och händers påläggning”. Detta sägs sålunda omedelbart före vigningsbönen med dess individuella handpåläggning under Fader vår. Men frasen upprepas också direkt ef-

ter vigningsbönen. Kandidaterna skall då i tur och ordning gå upp till

altaret och knäfalla. Under handpåläggning uttalar ordinator en bearbetad version av Dresdenritualets vigningsformel: . . . i kraft av den fullmakt Jesus Kristus har givit åt sin församling överantvardar (überantworten) vi genom bön och våra händers påläggning kyrkans ämbete åt dig; vi välsignar, förordnar (ordnen) och sänder dig till Ordets och sakramentens tjänst i Faderns . . . namn. Amen.

°3 Texterna: Matt 2818-20. Joh 20:21-23, 2 Kor 5zl9f (ny och som det verkar utan tidigare tysk tradition vid ordinationer), Ef 4:ll-13, 1 Tim 3:1 (den sista resten av Wittenbergritualets läsningar) och 4zl2-l3 (ej 4f, som dock har en efterklang i de citerade inledningsorden). Dresdenordningens texter ovan n 85. 94 Vid kandiatpresentationen anges namnen på dem som skall vigas ”under bön och händers påläggning, därtill att de blivit prövade och gjort sin förpliktelse”, dvs en till sin formulering av resp landskyrka fastställd läro- och lojalitetsförbindelse.

2 l 2 Lutherska kyrkor sou 1985:48

Det är alltså två grundtyper av vigningshandling som förmälts i Agende IV: vigning under kyrkans bön med handpåläggning resp vigning efter bön genom vigningsformel och ordinatorskollegiets handpåläggning. De båda linjerna kommer till uttryck också i detaljer. Wittenbergritualets vigningsbön slutar enligt regianvisningarna med församlingens Amen, Dresdenritualets vigningsformel med de båda assistenternas Amen. Men tonvikten faller på Dresdentypen av vigning. Inledningsvis uppmanas menigheten att be för ordinandi och att ”med ordinatorerna be om Andens gåva” åt dem. Inför själva vigningshandlingen deklareras för vigningskandidaterna att ”vi (tillsammans med hela församlingen) ber över er”. Orden inom parentes kan utelämnas. Det väsentliga är ordinatorskollegiets ”vi”. Såväl vid vigningsbönen som vigningsformeln görs klart att det är detta ”vi” som agerar; således ”överantvardar vi genom bön och våra händers påläggning kyrkans ämbete”. Kyrkoherdeinstallatiønen bygger väsentligen på Dresdenformen som dock kompletterats genom inlån från prästvigningen. Helst inom mässans ram infogas Einführung efter predikan. Till presentation, fullmaktsläsning och installationstal har lagts ordinationens böneinbjudan, Andepsalm och ett delvis ändrat urval bibeltexter om kyrkans herdeämbete”.°5 Installationsfrågan till kyrkoherden har mot Kliefoths bestämda mening kompletterats med en församlingsfråga. Genom kyrkorådsrepresentanter får församlingen lova att ”akta och ära denne kyrkoherde NN såsom den för er insatte församlingsherden”. Efter ordinationsmodellen har infogats en installationsbön: Fader vår -- utan handpåläggning - och en kollekta?” Under handpåläggning uttalar installator därefter installationsformeln. Under hänvisning till Guds ords läsning och församlingens bön ”förordnar och stadfäster jag dig som kyrkoherde och själasörjare i denna församling. Jag hänvisar dig till denna och denna till dig. . - en för Dresdenordningen karakteristisk formulering. Detta sker i den Treeniges namn under korstecknande. Med Dresdenordningen slutar handlingen med välsignelsen, varpå gudstjänsten fortsätter på vanligt sätt för att sluta med det tyska Te Deum med versikel och kollekt. Dresdenordningens äktenskapsmodell har bevarats och det är inom den ramen som olika element från prästvigningsformen inlemmats. Med Dresdenformen understryker Agende IV att introduktionen är en gudstjänsthandling för den djupaste förening mellan präst och församling. Det var tydligen för att bevara denna karaktär intakt som ingenting av

den gamla investiturtypen fick inrymmas i liturgin. Om sådana inslag alls

skall brukas, får det enligt agendan inte ske inom liturgin utan efter

95 Dresdenordningen hade inga texter för denna akt. Däremot angavs biblisk motivering för att forma akten så som skett (ovan n 88)). De hänvisningarna gled in i agendor som evangelieställen: Luk 10:16, Matt 18:18. Som epistelställen 1 Tim 3:1 och ettdera av Apg 20z28-3l (överfört från Dresdenordningens prästvigningsritual), l Tim 4:14- 16 (cf prästvigningen, n 93) eller 2 Tim 2:l -5. °° Kliefoth 1854 478f, 50l drog fram bönen men angav den som avslutande förbön. Den är reformationstida och kan karakteriseras som textillåmpningen i Luthers prästvigningsritual omvandlad till bön.

Lutherska 213

kyrkor

utgángsprocessionen. lt ex sakristian kan kyrknyckeln få överlämnas till kyrkoherden, och handslag mellan honom och kyrkorådet kan där få bekräfta att installationen har skett.

De nya ritualen

Förutom de två behandlade innehöll Agende IV ytterligare fjorton ritual tillhörande två kategorier: somliga för ”Einführung”, introduktionshandlingar av olika slag, några för Einsegnung, vilket preliminärt kan översättas Huvuddelen

”välsignelsehandlingar”. rör olika typer av för-

samlingstjänster. Från 1800-talets slut°7 hade agendor börjat innehålla introduktionsritual för medarbetare som länge funnits men nu blev erkända vid sidan om kyrkoherden men också för nya typer av tjänster liksom för förtroendevalda. En viss fanns

reformationstidsanknytning

för två akter. Det rör sig om ritual som gäller mottagande av skolans lärare förmodligen genom reformen influens. Med någon historisk bakgrund infördes i Agende IV också ritual för handlingar som gäller tjänster för lednings- och tillsynsuppgifter för vidare enheter än församtill kontrakt lingsplanet.” Motsvarigheten och stift fanns också tidigare, men genom VELKD-organisationen 1948 blev det angeläget att införa ritual som gäller tjänster och i dessa vidare enheter.

förtroendeuppdrag

Det är inte nödvändigt att presentera hela serien av introduktionsritual. De är alla modellerade efter formen för kyrkoherdes installation. Solennitetsgraden är i allmänhet lägre, differentieringen har i regel skett genom uppsättningarna av bibliska läsningar och i viss mån genom varianter av installationsbönen.” Genomgående avläggs installationslöfte; präster som vid vigning avlagt löften erinras därom, övriga lovar att sköta tjänst

resp förtroendeuppdrag ”enligt vår evangelisk-lutherska

kyrkas bekännelse och ordning”. Det är enbart i präster som installeras det att installationsformeln uttalas under handpåläggning. Det är enbart

vid prästinstallationer i lokalförsamling som installator och ev assisten-

ter kommer tillresande; i detta att superintendenten nu ungefär kontraktsprosts motsvarighet - installerar markeras lokalförsamlingens tillhörighet till en vidare gemenskap, vilket även blivit markerat i liturgisk text i prästritualen men inte de övriga? Sammanfattande visar sviten av

introduktionshandlingar att det behövs en rad differentierade tjänster i

kyrkan men att prästens uppdrag intar en särställning såsom ministerium ecclesiasticum.

97 Rietschel-Graff 1952 869ff, Graff [939 295. °“ lbm 863fanges sammanfattande att sådana ritual kom in i kyrkors agendor på 1930-talet. Det nämns att den berömde liturgikern G F Seiler infört ritual av detta slag i en utgåva l786. CfGraff 1939 293. Detta var emellertid en privatutgåva, inte någon kyrkas agenda. 99För Iäsningarna kan inte skönjas någon klar urvalsprincip utöver den formella att samtliga ritual har ett bibelord från evangelierna och ett eller två från breven. InsIaI/aliørtsbönen kan vara densamma i flera ritual, ibland med speciella inskott eller strykningar. l Det sistnämnda gäller också kateketer och diakoner som vid Einsegnung avlagt löften av engångskaraktär. 2 Kommentaren i n l gäller även i detta.

Lutherska

214 kyrkor

Det är dags att övergå till ritualen för Einsegnung, som preliminärt översattes som välsignelsehandlingar. Av skäl som följer kallas de fort- Efter särskild utbildning, kallelse och sättningsvis vigningshandlingar. i samband med vilken förbindelser undertecknas avskiljs tjänaprövning Det gäller diakonässa) för karitativa och re för tre typer av uppdrag. uppgifter3 och kateket för tjänst med pedagogisk inriktpedagogiska ning. Det gäller vidare vad som här kan kallas predikant med gudstjänstoch förkunnelseuppgifter, vanligen ett uppdrag av genomgångskaraktär på väg mot fullständig utbildning för prästvigning, ett slags motsvarighet till det medeltida diakonatetr* Ritualen för dessa tre typer av vigningshandlingar behöver inte presenteras närmare. De utgör något förenklade kopior av prästvigningsformen också om utformningen av de men. Det gäller om ritualstrukturen olika leden. Skriftlektionerna skiljer sig åt5 och i löftesfrågan specificeras inte olika som vid prästvigning. Olika vigningsböner brukas° uppgifter och de beds i dessa tre ritual utan handpåläggning. Under handpåläggsom vid prästvigning uttalas däremot vigningsning och korstecknande formeln: . .jag välsignar dig (segne dich ein) för tjänsten som diakon” och Formelns motsvarar ett av

resp kateket predikantF einsegnen

tre ”välsignar, förordnar och sänder och går igen prästvigningsformelns i ritualtitlarnas under det att prästvigningens titel är ”Or- ”Einsegnung” dination. mellan de tre ritualen för Einsegnung och Liturgiskt utgör skillnaden ritualet för Ordination en olikhet i solennitet; de tre förra ritualen är förenklade* Den saken kan illustreras med just vigningsformelns olika antal verb. Undersöker man vad ritualen anger om uppgifterna för resp tjänstetyp kan konstateras att sakramentsutdelning knyts enbart till präsäven faller tens uppdrag, och att de tre andra uppdragstypernas uppgifter under prästens uppdrag. Saken skulle då kunna uttryckas så, att de tre

3 För diakonissa är moderhusorganisationen kvar. Vigningen kan ske där eller i tjänstgöringsstift (motsv). Organisatoriskt är diakonatet knutet till moderhus, ej till stiftsorganisationen (motsv). 4 Beteckningarna växlar och ritual finns för manlig resp kvinnlig kandidat. Dessa skall ha avlagt en lägre teoretisk teologisk examen. De skall parallellt med praktisk tjänst fördjupa den teoretiska skolningen. Predikantvigning kan även ges för permanent uppdrag vid sidan om borgerligt yrke. En viktig bakgrund härtill var nödlösningar under nationalsocialismens och andra världskrigets tid. Wolf 1970 89ff (Laienordination!). 5 lngressen, som anger vad för slags tjänst texterna skall anses handla om, växlar förstås. Evangelietext för vigning av predikant Matt 9z35ff, diakon Apg 6:lffmen för diakonissa Matt 25:lff, kateket Matt 28zl8ff eller Joh 12:26. ° Luthers vigningskollekta används bearbetad för predikantvigning. Matt 9-inledningen kan utlämnas, epiklesbönen för kandidaterna ”samt uns und allen” har här men inte vid prästvigning begränsats till kandidaterna. Vid diakon(iss)- och kateketvigning används andra böner men också i dem ingår epiklesavsnitt. 7 l de tre ritualen kan assistenter medverka vid skriftläsning. Sådan medverkan förutsätts inte vid handpåläggningen. Prästvigningens wir motsvaras här av ich. Detaljen bekräftar ytterligare att vigning sker genom ordinat0r(skollegiet) och inte innefattar någon menighet. 3 Vid diakon(iss)- som vid prästvigning men inte i andra fall kan vigningsformeln utan handpåläggning, därföljas av assistenters bibelord, vid diakon(iss)vigning till överlämnade av diakon(iss)kors.

sou 1985:48 Lutherska 215

kyrkor

uppdragstyperna är inriktade på var sin sektor under det att prästens uppdrag spänner över hela evangelietjänsten. I begreppet Ordination skulle då ligga att denna vigning sker till ”hela” eller ”det fullständiga ämbetet”. VELKDs läronämnd förklarade 1955 att så var fallet. Genom prästvigning till ”herdeämbetet” hette det, ”blir fullheten av . . . funktionerna i ministerium ecclesiasticum överförda”. åter var en Einsegnung ”lämplig” handling för övriga uppdrag ”i särskild närhet till herdeämbetet (kateketer, diakoner, predikanter)”. I de fallen rörde det sig om ”hjälpredof” som tjänstgör på den ordinerades ansvar och inordnade under hans tjänst”.9 Det är uppenbart också därför som begreppet Amt i liturgin knutits till prästuppdrag, Dienst till övriga uppdrag, även om båda orden betyder tjänst. Om det förhåller sig så att prästen genom blivit av vigning delaktig det fullständiga ämbetet” eller fullheten” av ministerium ecclesiasticum med underställda ”hjälpred0r, har den lutherske prästen tydligen fått samma position som t ex den anglikanske biskopen. På sätt som visar tydlig likhet med ett medeltida romerskt-katolskt biskopssyndrom har VELKD också konsekvent avböjt tanken på vigning för de biskopstjänster som numera tillhör kyrkans författning. Till förutsättningarna nu som på medeltiden hör att det enbart är präster som kan väljas till biskopar. Eftersom dessa präster genom vigning redan är delaktiga av det fulla ämbetet, kan de således inte bli Vigda genom en ny Ordination. Det finns följaktligen inte heller någon Einsegnung för valda biskopar. I Agende IV ingår däremot ett särskilt ritual för biskopars Einführung. Liksom prästen installeras såsom församlingsherde blir prästen också installerad som stiftsherde.

6.2.2.2 Restaureringssträvanden i unionskyrkorna

I det evangeliska Tyskland har begreppet union olika betydelser.” I den preussiska kejsarunionen 1817, som tidigare nämnts, pâtvingades lutheraner och reformerta en gemensam evangelisk bekännelse, liturgi osv. Efterhand mognade unionen innifrån och efterhand vidgades den avsevärt geografiskt. Denna storpreussiska unionskyrka överlevde Preussen och förblev in på 1930-talet den liturgiskt ledande kyrkan, då med en agenda 1895 som även innefattade Dresdenformerna för prästordination och installation. I rekonstruktionsarbetet efter andra världskriget var den gamla storunionen basen för nyorganisationen Die Evangelische Kirche der Union (EKU). Unionskyrkor kallas emellertid också fem fristående landskyrkor som med undantag av Bremen alla ligger samlade i sydväst. I såväl EKU som i de fem landskyrkorna betyder union att kyrkoorganisationen är gemensam för församlingar som är unierade eller lutherska eller, till ringa del, reformerta. Det lutherska inslaget är påfallande. Man kan säga att de olika unionskyrkorna visserligen har

° ”Gutachten des Theologischen Ausschusses” (der VELKD) 1955-06-22 i Amt und Ordination 1974 82ff. Sak samma framhålls i Kalb 1982 319. ° Eckerdal 1981 258 n 27-28, 264, 267. Ovan 207ff med n 81 och 83.

“

216 Lutherska kyrkor

sina särdrag men att de till profil och vad gäller problem står i en ödesgemenskap. EKU har dock speciella problem. Efter krigsslutet befann sig en del av den gamla storunionens område i det nuvarande Polen, och genom den tyska de facto-delningen i DDR och BRD är kyrkans öst- och västområden i varje fall sedan 1961 separerade. Liturgiskt har unionskyrkorna likaväl som de lutherska alltsedan 1939 haft ett gemensamt forum i Lutherische Liturgische Konferenz. Av skäl som nyss antytts har blocket med unierade kyrkor emellertid haft ett behov av samarbete också i andra grundläggande identitetsskapande ämnen, ett slags motsvarighet till de lutherska kyrkoledningarnas gamla konferens från vilken Dresdenordningen stammade. För sådana angelägenheter har etablerats den s k Arnoldsheiner Konferenz såsom permanent organ från 1967. I denna har också ordinationsordningens olika frågor kommit att bli behandlade från början.

EKU-agendan 1964 som led i enhetsarbetet

Strävanden efter en för EKU gemensam liturgisk ordning resulterade i Agende II 1964 med bl a en ordinationsordning.” Egentligen hade arbetet inletts redan under den gamla storunionen. Ett förslag till revision av 1895 års agenda blev framlagt 1932, men det hann aldrig bli genomfört innan kyrkan bröt samman under nationalsocialismens tryck. I 1932 års förslag fanns ritual för ”Ordination, Einsegnung och Einführung”, de tre typer som nyss mött i VELKD-agendan.” Jämförelsen är befogad. Liksom VELKD-agendan 1952 är EKU-agendan 1964 baserad på arbetet i Lutherische Liturgische Konferenz; ordförandena i VELKDs resp EKUs Christhard Mahrenholz och Johannes Beckliturgikommissioner, mann, var den gemensamma konferensens drivande krafter alltifrån starten. Därtill kommer att konferensförslaget fått särskild tyngd sedan VELKD inlemmat det i sin agenda. Av det anförda framgår att EKU-ordningen motsvarar VELKDs. l agendaförordet framhölls emellertid att det mödosamma projektet att nå fram till en för EKU enhetlig ordning inte i allo lyckats. Det var dock inte rådligt att dröja längre med publiceringen i “en delad kyrka som EKU”. Vad som publicerades var en agenda med de nyssnämnda tre typerna av handlingar i inte mindre än tjugosex ritual. Ett par kan betraktas som dupletter men å andra sidan rymmer några av ritualen underavdelningar för olika slag av uppdrag. Det är den utan jämförelse största ansvällningen av ritual som mött i de agendor som legat till grund för denna undersökning. Det saknas anledning att gå närmare in på dem; de utgör alla varianter på de tre grundtyper som redan behandlats vid presentationen

3 Agende für die EKU 2 1964, Eckerdal 1981 264f. 3 Agende für [Preussen] 2 1895 innehåller ritual för prästvigning och installation av präst och äldste samt för kombinerad prästvigning och installation. Agende . . . Entwurf [1932] innehåller ritual för prästvigning och -installation samt kombinationsakten, vidare den kombinerade ”einsegnung und Einführung einer Vikarin” samt Einführung” av superintendent, generalsuperintendent, äldste och organist samt anvisningar för mottagande av diakonissa.

sou l985z48 Lutherska kyrkor 217

av VELKD-agendan. Däremot är det befogat att lyfta fram nâgra särdrag som möter i EKU-versionen av det gemensamma godset. Ett särdrag som hör samman med unionskaraktären gäller förbindelsen till kyrkans lärotradition. Hänvisningen till ”vår kyrkas bekännelse och ordning förekommer, men som regel efter en allokution som specificerar vad ”bekännelse” står för, ett parti som rymmer ett avsnitt med tre variabler för unierad, luthersk resp reformert reformationstradition. Som ett slags kompensation för den uppspaltningen tillförs två för unionens alla församlingar gemensamma symbola: Apostolicum och 1934 års Barmenförklaring.” Till EKUs historiska arv med rötter i reformationstiden skall man nog hänföra det faktum att ritualen saknar symbolhandlingar; här finns sålunda inga föreskrifter eller rekommendationer om korstecknande etc. Det är förmodlingen traditionell ceremoniskygghet som bidragit till att EKU-agendan också ransonerar handpåläggningsriten mer än VELKD-agendan. Enbart i två ritual föreskrivs handpåläggning även av assistenter. Så sker för prästvigning, kanske med stöd av Luthers men också tex Bucers auktoritet. Så sker emellertid intressant nog också för en handling som inte heller i EKU har karaktär av vigning (Ordination, Einsegnung), nämligen biskops Einführung. I ett historiskt perspektiv kan man också se ett generellt påpekande. Det heter att det får avgöras i resp unionskyrka, om lekmän skall kunna delta som assistenter och därmed medverka vid handpåläggningen.” Till skillnad från VELKD-agendan innehåller EKUs olika ritual inte fixerade bibliska läsningar. I stället lämnas en svit texter för fritt val. Den traditionella lusten att späcka allokutioner med bibelspråk är förmodligen bakgrunden till en agendatradition med rika uppsättningar av bibelspråk som bas för kasualtal. Den modellen var välrepresenterad i den gamla unionsagendan, och det förefaller vara den som lever vidare i den nya unionens agenda. En konsekvens därav har blivit att marginalerna för handlingarnas innebörd blivit vidare och till viss del överlåts det åt den som leder resp handling att genom bibelurval och tal ange inriktningen. I viss mån vetter det mot ett klassiskt reformert synsätt. Detsamma kan sägas om ytterligare ett särdrag. Normalformen - inte den enda är att vigning (Ordination, Einsegnung) sker i den församling där tjänstgöringen börjar, varför vigningshandlingen också utgör installationshandling.” Det förhållandet bidrar till att upprepade installationshandlingar för vigda tjänare formats närmast såsom utdrag ur vigningsliturgin.

4 Barmenförklaringen (Persson 1985 l74ff) formulerades med anledning av nationalsocialistiska fordringar på kyrkorna. Anspråken bejakades däremot av Deutsche Christen som skall ha fått god anslutning i den gamla unionskyrkan, vilket förmodligen bidragit till Barmenförklaringens starka ställning i EKU. De reformationstida bekännelseskrifterna specificeras närmare enbart vid prästvigning. 5 Agende für die EKU 2 1964 10. ° Cf kombinationsritualen 1932 (ovan n l3). l Agende für die EKU 2 l9_64 lO anges att diakon(iss)ritualen inte var bindande”; ritualfloran i EKU-kyrkorna hade uppvisat så stora skillnader att enhetsordning inte hade varit möjlig att uppnå.

218 Lutherska kyrkor

Situationen i andra unionskyrkor Norrifrån räknat fanns fristående unierade landskyrkor för Bremen, Kurhessen-Waldeck, Hessen-Nassau, Pfalz och Baden. Medlemmar i några av dem hade deltagit i Lutherische Liturgische Konferenz. Efter kriget inleddes liturgiskt förnyelsearbete åtminstone i några av dem. När EKU-agendans vigningsordning blev klar 1964 hade dock ingen av dessa kyrkor i agendearbetet hunnit få färdigt detta parti. Det betydde t ex för Hessen-Nassau att 1904 års agenda gällde med en för den tiden ovanligt rik flora ritual i ordinationsordningen.” Till dem hörde t ex ritual för ”ordinationsjubileum med den egenartade upplysningen att akten skulle utgöra en församlings och dess kyrkoherdes privata fest (Privatfeier). Till uppsättningen av ritual för differentierade församlingstjänster hörde givetvis också prästvigningsritualet, som intressant nog utgjorde en bearbetning av Dresdenordningens form. När EKU-agendan blivit klar, är det möjligt att denna kom till användning även i de övriga unierade kyrkorna, och förmodligen har det väl också gällt om VELKDs agenda. Säkert har de båda stora kyrkoblockens agendor givit enledning till att arbetet med ordinationsordningens förnyelse kom igång på allvar även i dessa kyrkor. Det skedet tillhör dock en ny utvecklingsfas.

6.2.3 Uppbrottfrân traditionell ordning i ett ekumeniskt

sammanhang Utvecklingsdragfrân 1960-talet

6.2.3.1 Från gamla mot ”nya ledmotiv” för kyrkans tjänst och tjänsterna i kyrkan

I förordet till 1964 års agenda för EKU framhölls att utgivningen inte längre kunde uppskjutas fastän man ännu inte nått fram till en enhetsordning. Ytterligare dröjsmål skulle bara innebära uppskov på obestämd tid.” Med all sannolikhet åsyftades därvid fenomen i kyrkolivet som vid denna tid hade börjat göra sig gällande. Sådant som varit givet och självklart sattes i fråga i debatt men så småningom också i handling. Gudstjänstlivets former ifrågasattes men också om det alls fanns anledning att fira gemensam gudstjänst, iaktta dopsed osv. Sedan lavinen väl satts igång, kom den att dra vidare och svepa med sig det ena efter det andra. Det gällde inte bara om EKU utan om tyskt evangeliskt och till dels också romerskt-katolskt kyrkoliv. Det förefaller dock som om uppbrott från traditionsgivna mönster och tänkesätt fick särskilt dramatiska uttryck i några unionskyrkor men även i en luthersk landskyrka som Württembergs.”

7 Kirchenbuch für... Hessen 2 1904 l25ff med utförliga anvisningar XXVIIIff. - Bland de fristående unionskyrkorna hade förslag till ordinationsordning blivit klart enbart i Kurhessen-Waldeck, där förslag framlagts 1961, tvivelsutan med prof A Niebergall som huvudansvarig. Ordination . . . Entwürfe . . . Kurhessen- Waldeck 1961. Förslaget är jämförbart närmast med EKU-agendan 1964. 5 Agende für die EKU 2 1964 6, ovan 216. 9 Cf härtill Eckerdal 1981 87ff, 270ff, 286ff.

sou 1985:48 Lutherska kyrkor 2 l 9

När kritiken i teologi och praxis riktades mot kyrkan såsom etablerad och statisk institution, kom den traditionella prästrollen i skottgluggen. Dietrich Bonhoeffers tal om den myndiga människan omsattes också till talet om den myndiga församlingen som vuxit från ordningen med den myndiga församlingsbiskopen. Tiden är förbi för den monarkiske kyrkoherden, för tusenkonstnärens monopolställning, för den isolerade gör-det-själv-prästen”.2° Kritiken, som frambars inte minst av präster och prästkandidater, kom också att drabba ordinationen. I varje fall i sydtyska kyrkor ledde det på 60-talets slut även till att kandidater vägrade att underkasta sig prästvigning. Att prästen som teologisk specialist kunde fylla en funktion i församlingen vid sidan om andra som också behövdes kunde accepteras. Men för den uppgiften behövdes specialkompetens och inte en speciell vigning. Ordinationsliturgins bild av prästen som församlingens herde uppfattades som särskilt stötande; den bilden gick stick i stäv mot strävanden att skapa ”den myndiga församlingen??? De radikala protesterna mot och även avståndstaganden från prästens vigning till uppdraget kom först från 1969 och var säkert delvis följdverkningar av revolutionsåret 1968. Det var drastiska yttringar av uppbrottstendenser från traditionsgiven ordning vad gäller prästens vigning och uppdrag i församlingen. En väsentlig faktor bakom detta fenomen var tvivelsutan den teologiska nyorientering som i konfession efter konfession utgjorde basen för uppbrott från ett statiskt till ett mer dynamiskt kyrkobegrepp, från institutionsmodellen till bilden av kyrkan såsom det vandrande gudsfolket. Andra vatikankonciliets nyorientering kunde sålunda bygga mycket på och systematisk teologisk forskning.” Det företysk liturgivetenskaplig faller emellertid som om konsekvenserna i tyskt l960-tal in på 70-talet inte blev inspirerande visioner utan domen gick över traditionsgivna ordningar. Etablerade strukturer måste brytas ner. Gudsfolkstanken tenderade att bli den myndiga församlingen”, ministerium ecclesiasticum tenderade att bli motsatsen till “sacerdotium regale (det konungsliga prästadömeo”. VELKD- och även EKU-agandornas ledmotiv i prästvigningsliturgin, prästen som herden, blev symbolen för ett auktoritärt mönster, och det blev svårt intill omöjligt att erkänna ordinationens legitimitet. Det är en egendomlig historisk ironi att kyrkans vigningstjänst och vigningen kom att ifrågasättas mer eller mindre radikalt i tyska evangeliska kyrkor under en period som ekumeniskt innebar ett genombrott i den dittills låsta frågan om ömsesidigt erkännande från romersktkatolskt och evangeliskt håll av kyrkornas vigningstjänster. Stort uppse- 3 Ammer 1970 62. 3 Wolf 1970 66f, Kunst l976 l34ff. 33 Wolf 1970 66 med n 5. Kritiken från ordinanderi Baden 1969 mynnade uti krav att alla i församlingstjänst skulle vigas av jämlikhetsskäl men helst att alla enbart skulle installeras enligt en och samma ordning. Liknande krav kom på andra håll, även formulerat som krav på ordination av flera kandidater samtidigt och inte av en ensam (ev samtidigt installerad i lokalförsamling). Förutom Baden tycks Hessen-Nassau och EKU/Berlin samt den lutherska Württemberg ha varit de mest utsatta kyrkorna. 33 Eckerdal 1981 33 och passim.

220 Lutherska kyrkor SOU l985:48

ende väckte ett 1973 publicerat betänkande av tjugofyra romersk-katolska och evangeliska teologer vid olika västtyska ekumeniska forskningsinstitutioner. Efter att ha berört de aktuella krisfenomenen formulerade man en svit teser om det väsentliga i vigningstjänsten och vigningshandlingen, därefter i punktform olika slags reformkrav. Det som var uppseendeväckande var slutavsnittet om ömsesidigt erkännande av kyrkornas vigningstjänster. Skillnader förelåg, vilka var historiskt men betingade inte längre kunde anses vara kyrkoskiljande. Även om reformer var angelägna, borde ett erkännande inte anstå. Uppskov låter sig inte längre rättfärdigas”.24 Betänkandet utlöste livlig debatt och ledde till några officiella kyrkliga ställningstaganden. Debatten, ofta mycket kritisk, fördes mest på romerskt-katolskt håll. Det är möjligt att det sistnämnda var konfessionellt betingat.” De evangeliska kyrkorna tycks vid den tiden dessutom ha varit alltför upptagna med de interna anti-erkännandena. Mindre uppseende väckte ett i sak nog viktigare betänkande 1974, som undertecknats av en lång rad universitetsteologer och kyrkoledare inom ramen för en väletablerad ekumenisk arbetsgemenskap.” Med utgångspunkt från analyser av prästvigningsritualen i pontifikalet resp evangeliska kyrkors agendor summerades, att dessa gav uttryck åt sådant som är grundläggande och bärande enligt allmänkyrklig uppfattning. Samtidigt ringades in sådant som krävde ytterligare gemensamt studium: förhållandet - men också de klassiska präst biskop frågorna om tolkningen av vigningens och tjänstens karaktär (sakrament?, sakerdotal?). När betänkandet här ändå betecknas som viktigare beror det på att man utifrån olika tolkningspositioner likväl kunde förteckna enhälligt ordinationens förutsättningar och konsekvenser men också vigningshandlingens bärande element, ett slags tysk motsvarighet till Faith and Order-kommissionens s k Accra-dokument 1974 om vigningstjänsten. Betänkandet kunde också karakteriseras som ett förstudium i den internationella romersk-katolska/lutherska dialog, som l98l mynnade ut i rapporten Andens ämbete i kyrkan. Så olika förhållandena än tedde sig internt och ekumeniskt blev det tydligt att ett nytt skede bröt in. Det blev för kyrkoledningarna ofrânatt bearbeta komligt de frågor som blivit satta på dagordningen. Situationen tvingade fram ”ett intensivt sökande efter nya ledmotiv för kyrkan, uppdragen och tjänsterna?” Konkret betydde det arbete med ordina-

1* Reform und Anerkennung kirchlicher Ämter 1973 i Amt und Ordination 1974 l09ff. Om prästrollskrisen i romersk-katolska kyrkan ovan 34 med n 43. ”Så Gassmann 1973 l29f. Evangeliska ställningstaganden från Arnoldsheinkonferensen och Hessen-Nassau i Amt und Ordination 1974 l20ff. 3° Uttalandet av Ökumenischer Arbeitskreis evangelischer und katolischer Theologen tryckt bl a ibm l4lff. 37 Accra-dokumentet på svenska i Dop, nattvard, ämbete 1975, om ordinationen särskilt art 38-49. 3” Das geistlische Amt in der Kirche l98l. Mellan den tyska dialoggruppen (n 26) och den internationella fanns personalunion genom biskop Dietzfelbinger (lutheran) och prof Bläser (romersk katolik). 29 Citat från Gemeinde, Amt, Ordination 1970 9. lbm 7 anges att uttrycket prägla- “ des vid ett sammanträde i EKU-rådet, dvs EKUs centralstyrelse. Gissningsvis skedde det under 60-talets slut.

sou 1985:48 Lutherska 221

kyrkor

tionsordningen i hela blocket av unionskyrkor och med en viss tidsförskjutning också i blocket av lutherska kyrkor. Av praktiska skäl är det lämpligt att först behandla strävandena i det förra blocket, därefter VELKD-arbetet.

6.2.3.2 Framväxten av provisorisk evangelisk enhetsordning Arnoldsheinordningen 1972-74

EKU-modell för demokratiserad introduktionshandling

Uppbrottet var redan på gång när EKU-agendan 1964 slutfördes. Samma synod som slutgiltigt godkände agendan initierade ett decennielångt arbete på att nyorientera ordningen.” För att kartlägga ordinationens innebörd och rättsliga konsekvenser tillsattes en ordinationskommitté. Dess huvudsynpunkter var att kyrkan genom ordinationens engångshandling sänder och välsignar specialutbildade vilka personer, på grund av ordinationen är garanterade prästbefattningar. Vid synodbehandlingen l965 ledde det svaret till en serie frågor för förnyat utredningsarbete i den ombenämnda arbetsgruppen ”Tjänst och försam1ing: hur förhöll

sig prästens uppdrag till det förkunnelseuppdrag som givits åt

hela kyrkan; hur förhöll sig prästens särskilda uppdrag till andra kategoriers särskilda uppdrag; och vilka konsekvenser borde dras för utbildning och ordinationspraxis? Den preliminära rapporten 1968 angav såsom ”bibelteologisk grundval att den universella kyrkan manifesterades i den gudstjänstfirande församlade församlingen (gesammelte Gemeinde)”, som ”Herren samlar . . . och sänder till tjänst i världen”. Förkunnelseuppdraget gällde alla som ”genom dopet har mottagit sacerdotium omnium ñdelium (alla troendes prästadömey”. Det uteslöt inte utan förutsatte ”den särskilda tjänsten för förkunnelse, (Dienst) undervisning och församlingsledning”. Ministerium ecclesiasticum krävdes för att ”rusta församlingsmedlemmarna att avlägga vittnesbörd i ord och gärning”. Andra uppdragstyper såsom kateketens gällde vissa men inte alla funktioner inom ministerium ecclesiasticum, därprästens emot hela förkunnelseuppdraget. Åt präster förlänar kyrkan fullmakten och uppdraget genom ordination. De konsekvenser av olika slag som skissades kan förbigås. Riktmärket var att det krävdes flexibilitet i tjänsteutformningar etc för en fruktbar kyrkans tjänst” i ett samhälle med ”rörlighet och differentiering”.3 Rapporten hade omisskännliga drag av guösfolkstankens teologi men den var ingalunda revolutionär. Det var emellertid tidpunkten. Synoden 1968 beslöt att utöka kommittén med en stor grupp studenter och unga präster men även en grupp universitetsteologer. Till det förnyade uppdraget fogades nu också som en huvudsak den ursprungliga ordinations-

3° För det följande Viering 1970 3lff, Wolf 1970 63ff, Gemeinde, Amt, Ordination 1970 9f. 3 Rapporten ”Das Amt des Gemeindepfarrers” jämte Leitsätze . . . der Ordination ibm 134ff och l40ff.

222 Lutherska

kyrkor

Två år senare kom slutbetänkandet. Detta måste betecknas som frågan.” radikalt under det att det här inte är så lätt att spåra gudsfolkstanken. Ett karakteristiskt uttryck är ”den myndiga församlingen”, en huvudsynpunkt är att man måste göra upp med den prästens monopolställning som blivit resultatet av en utveckling sedan 300-talet, eller rättare sagt: Såsom prästens uppdrag var utformat utgjorde detta en ”felutveckling”. hämsko på ett sunt, demokratiskt församlingsliv. För att prästen och andra församlingsmedhjälpare skulle bli församlingen till gagn för ”förvar en reform nödvändig. Man måste enligt komkunnelseuppdraget mittéordföranden, Wolfi Göttingen, ”avfärda en kvasisakraprof Ernst mental ordinationsuppfattning, som enligt honom på sistone fått breda ut sig för att legitimera en ”prästkyrka. Konkret gällde det att utesluta stöttan för falsk ordinationsuppfattning.” Utan handpåläggningen, Wolfs polemiska ton framställde betänkandet saken så: Den traditionellt som ”ordination” betecknade gudstjänsthandlingen är enligt evangelisk uppfattning en akt i vilken kyrkan verkställer den offentliga bekräftelsen av kallelsen och förlänar uppdrag och befogenhet vad gäller den ifrågavarande ordnade Ordets tjänst. Den kallade blir anbefalld åt Guds välsignelse och församlingens förbön . . . ordinationen ger ingen särskild vigning åt den ordinerade, ställer honom inte över andra församlingsmedlemmar, medför inte heller någon rangställning över andra ordnade tjänster.

Det borde övervägas om inte akten kunde vara densamma vid bekräftelse av kallelsen till andra tjänster, och lika mycket som termen ordination borde lämnas därhän. Handlingen borde ske i uttrycket Einsegnung och utgöra installation; varje senare installation borlokalförsamlingen de uppfattas som den förnyade förläningen av uppdrag och befogenhet för ett annat verksamhetsfält”.3“ För att konkretisera rekommendationerna om ordinationen hade kommissionen vad man kallade ”Utpå denna viktiga punkt bifogat kast till den framtida utformningen av ett ordinationsritual, avsett för olika typer av uppdrag för ”den offentliga förkunnelsen i denna försam- Det förvånar inte att det är utformat som en enklare form av ling?” installationshandlingar i 1964 års agenda. Ett tillskott som förstärker installationskaraktären är ömsesidiga löften från församling och installandus. Ordinations-/installationsaktens centrum utgörs av den formel vars huvudfras nyss citerades. Självfallet förekommer ingen handpåläggning men knappt heller bön. I en kort kollekta ber församlingen om Guds

31 Ibm 10. För det följande_ 1970 års rapport Gemeinde-Amt-Ordination ibm l3ff. 33 ibm 86f, 89. Som exem- Uttrycket i Wolf 1970 t ex 87, om handpåläggningsriten pel på falsk uppfattning summerades och avfärdades med eftertryck fr a tre arbeten: Heubach 1956, Lieberg 1962 samt ett kapitel i Dombois l961. Med gillande anfördes däremot prof H Diem. Om Diems och Wolfs position Schütte 1974 173ff, l82ff. Wolf ansåg det uppenbart att ordinationen för Luther enbart var en kyrkot ex Wolf 1954 251f. Cf härtilLovan 194 n 37. rättslig bekräftelseakt, 34 1970 20f. Geminde, Amt, Ordination 35 Ritualet ibm 25ff. Uppgiften om syftet med ritualpubliceringen ibm lO. Det har inte ställt sig bakom ritualsförslaget. Dombois 1972 uppgetts att kommissionen 83f. Det är dock publicerat som del av kommissionsrapporten och svarar väl mot där förda resonemang.

sou 1985:48 Lutherska 223

kyrkor

välsignelse över den som utsetts till präst, församlingen och kyrkan. Enligt en anmärkning kunde förslaget lätt apteras för att passa även för andra typer av ordination.” Även om det inte påpekas, kunde det utan förändring brukas för upprepad installation. Det gamla herdemotivet är givetvis utraderat men även andra bilder. l den intill torftighet nyktra prosan förekommer inte begreppet Amt (ämbete) men inte heller termer såsom t ex ”Pfarrer e dyl.” Huvudordet är ”Dienst”, (präst) en gäng ordnad till skillnad tjänst” från allas vittnesbördstjänst, två gånger kallad tjänare”, fem gånger kvalificerat som ”ordförkunnelsens tjänst” och variantuttrycket ”Guds ords predikant”. Det blir i varje fall understruket att det handlar om ett verbalt uppdrag. En enda gång nämns sakramenten i frasen att ”offentligt förkunna i 0rd och evangeliet sakrament”. Förslaget är en utmärkt illustration till förlägenheten när nedärvt mönster skulle avlägsnas och ”nya ledmotiv” inte fanns i sikte. Vid behandlingen i den av politiska skäl delade öst- och västdelen av EKUsynoden blev det samlade resultatet en bred remiss. Den gick till EKUkyrkorna men dessutom till övriga kyrkor i Arnoldsheinkonferensen och även till VELKD och det reformerta förbundet, dvs hela det evangeliska Öst- och Västtyskland.” Den omfattande remissomgången är ett tecken så gott som något på EKUs dilemma.

Arnoldshein-modellen för sändning till förkunnelseuppdrag och övriga uppdrag i kyrkan

När EKU-remissen gjordes 1970 hade Arnoldsheinkonferensens teologkommission redan ett halvår tidigare offentliggjort ett uttalande om ”ordinationen idag”, vilket kan betecknas som en reservation mot vad som var på gång i EKU. Det var, hette det, ett obestridligt och tragiskt faktum att ”prästkyrkan i protestantisk tradition” hade sin bas i ortodoxins ”betoning av predikoämbetets fullmakt och koncentrationen av hela

den kyrkliga tjänsten på detta enda ämbete. Man måste med reformato-

rerna âtempptäcka nytestamentlig grundsyn på kyrkan och församlingen. “Som helhet är hon staden på berget och ljuset i världen (Matt 5zl3f), ett konungsligt prästerskap och ett heligt folk med uppdraget att förkunna hans välgärningar som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus (1 Petr 2:9). Men detta uppdrag upphäver inte nödvändigheten av sär-

3° Allokutionen om uppdraget är ganska utförlig men också så vag att den med smärre jämkningar kunde bli användbar för alla tjänstetyper. 37 Cfn 36. Termen Ämter förekommer en gång - i läsningen av l Kor l2:4-6. Övriga läsningar är Matt 28:18-20 och 2 Kor 5:19-20. Nyckeltermen kan kanske sägas vara ”Dienst der Versöhnung”. 3” Uttrycken är Dienst des Wortverkündigungs, des Wortes, des Verkündigungs, der Versöhnung, Auftrag des öffentlichen Verkündigung. 39 BRD- och DDR-sektionernas beslut i Gemeinde, Amt, Ordination 1970 l43f. Påpekas bör att Arnoldsheinkonferensen bland medlemskyrkorna räknar även den nordvästtyska reformena och den fristående lutherska landskyrkan i Oldenburg, som observatörer den reformerta delen av den lippeska kyrkan samt den lutherska i Württemberg. EKU-remissen gick även till EKD, de evangeliska kyrkornas samarbetsorganisation (Eckerdal l98l 258 n 28, 293 n 53).

i 224 Lutherska

kyrkor

skilda tjänster och funktioner i församlingen, som inte kan motiveras med behov av specialister och rådgivare utan med Kristi sändningsuppdrag. Detta var ”grunden för förkunnelsetjänsten. Omstrukturering och differentiering krävdes, men detta därför att det var den oumbärliga och viktigaste tjänsten i kyrkan. Ordinationskritiken var berättigad så till vida som kyrkornas vigningsritual behövde underkastas en såväl innehållslig som språklig omprövning”. Kritiken mot handpåläggningsriten och magiskt-sakramentala [sic] missförstånd” liksom ”en auktoritär ämbetsöverlåtelse” kunde bero på missförstånd av det särskilda uppdraget och ett förnekande av handpåläggningsritens “påminnelse att det är den upphöjde Kristus som egentligen ordinerar och skänker gåvan”. I detta som ifråga om ordinationens engångskaraktär kunde en kyrka inte agera på egen hand. ”Ordinationen är ett ekumeniskt band av särskild betydelse”, varför varje steg måste tas på sådant sätt att enheten ”blir bevarad och stärkt och inte . . . skadad eller kastad överbord”.“° Arnoldsheinkonferensens representantskap mottog på hösten 1970 såväl EKU-betänkandet som teologkommissionens utlåtande och beslöt tillsätta en gemensam liturgikommitté. l denna utformades i etapper (1972, 1974) ritual för såväl vignings- som installationshandlingar av olika slag, otvivelaktigt med prof Frieder Schulz i Heidelberg som drivande kraftf Liksom Dresdenordningen på sin tid antogs förslagen av Arnoldsheinkonferensen, som rekommenderade att medlemskyrkorna brukade denna ordning. Den rekommendationen riktades i realiteten till alla evangeliska DDR- och BRD-kyrkor som inte tillhörde VELKD. Den fick omgående reception i flera av dem, däribland EKU.” I så motto kom den att bli ett medel för den enhet mellan kyrkorna som teologkommissionen så starkt betonade. Arnoldsheinordningen innehåller inte mindre än femton ritual. Det får likväl betecknas som en reduktion jämfört med situationen dittills, särskilt de tjugosex i 1964 års EKU-agenda. Förenklingen är genomförd kraftigare än så. Några ritual är rena dupletter, i flera fall inskränker sig skillnaden till olika utformning av något avsnitt, varför det också här l närmast är fråga om dupletter. Det är sannolikt att redigeringen dikterats inte så mycket av hänsyn till den praktiska användningen som önskan att

^° Utlåtandet i Amt und Ordination 1974 40ff. Ibm 46ff finns ett utlåtande om ordinationen i kyrkorättsligt perspektiv. Att ordinationen är unwiederholbar bestrids inte, men det ansågs bättre att med EKU tala om erneunte Ordination vid senare tillfällen. - l Men även i detta måste ekumeniska hänsyn vara viktiga. citerar utlåtandet ett det här gjorda utdraget om handpåläggningens symbolik Faith and Order-dokument på vägen till Acera-rapporten om Ministry. Samma aktstycke hade citerats i EKU-betänkandet och av prof Wolf i det sammanhanget men på ett tendensiöst sätt. Gemeinde, Amt, Ordination 1970 22 resp Wolf 1970 86f. Arnoldsheintexten kan därför uppfattas som en korrigering. 4 Ordination 1972 (här undersökt i omtrycket 1973), Einführung 1974. Ordningen bygger närmast på den ordinationsordning som utarbetats under prof Schulz” ledning för Baden och antagits för försöksverksamhet 1969. “2 Ordination 1972 anger i omtrycket 1973 4f att ordinationsordningen då (maj 1973) antagits av EKU (BRD, DDR), Rheinland, Hessen-Nassau och Pfalz och antagits för försöksverksamhet i Baden; Berlin-Brandenburg (BRD, DDR) var då på god väg med ett antagande.

Lutherska 225

kyrkor

demonstrera grundsynen för ordningen. Redan genom redigeringen visas sålunda att en vigningshandling kunde ske samtidigt som ordinanden installerades men också - stick i stäv pä första tjänstgöringsorten mot EKU-betänkandet 1970 - att ordinationen kunde ske centralt av en kandidat men också flera samtidigt.” Det är därför rimligare att säga att ordinationsordningen innehåller ritual för/yra slag av handlingar: vig-

ningshandlingar, installationer av dels befattningshavare, dels förtroen-

devalda samt förbönshandlingar. Förbönshandlingarna anger sätt att presentera och hålla förbön för tillfälliga medarbetare vid en församlingsgudstjänst. När det gäller installationshandlingarna finns ritual som gäller förtroendevalda i lokalförsamling och i olika regionala ledningsorgan, vidare sådana som avser dem som efter utbildning (lärare) och vigning tillträder tjänst i lokalförsamling eller tjänst för tillsynsuppdrag, inkl uppdraget som biskop. Det som karakteriserar installationsritualen för förtroendevalda är att det i dessa mer allmänt eller specificerat ställs löftesfrågor som gäller kyrkans lära och ordning. Vigningshandlingarna slutligen galler kandidater för ”den offentliga förkunnelsens tjänst” (Ordination) resp andra särskilda uppdrag (Einsegnung), dvs blivande präster och predikanter resp kateketer och diakoner. Indelningen i fyra ritualkategorier kan emellertid också ifrågasättas. Om man bortser från förbönshandlingarna har en och samma liturgiska struktur brukats för samtliga ritual. Vid installationshandlingar har löftesfrágan till installandus dock som regel kompletterats med en löftesfråga till medarbetare och en avslutande förmaning till menigheten. Strukturschemat har sedan lett till varianter vad gäller de enbart föreslagna bibliska läsningarna, den allokution som rör det aktuella och i uppdraget viss mån uppsättningen av alternativ för vignings- eller installationsbönen. Med hänsyn till liturgisk struktur och utformning är vigningen en engângshandling eftersom enbart denna är

förstagångshandlingen. Bland de upprepbara installationshandlingarna åter finns en grupp som

har vigning som förutsättning i den meningen att det hävisas till avgivet vigningslöfteü” I samtliga fall är grundmönstret detsamma. Inom ramen

43Ordination 1972 innehåller ritual för ordination, ordination med installation samt enbart installation, allt för Dienst der Verkündigung (präst, predikant). Huvudskillnaden mellan ordinations- resp installationsritualen är att församlingslöfte ingår i det senare. Kombinationsordningen innehåller således ett oförändrat ordinationsritual i vilket löftesfrágan skjutits in. - Man kan säga att EKUförslagets princip, om än inte den konkreta utformningen, fann vägen till agenda. l Kirchenbuch für. . . Würtemberg 2 1971 finns en svit ritual för Einführung. Det första heter Einführung in den Pfarrdienst (Ordination)”. Huvudskillnaden mellan den första och de upprepade installationerna är fullmaktsformelns inskott: ”berufen wir Sie zum Pfarrdienst in unsrer Landeskirche varefter orden fortsätter som vanligt: . .. und setzen Sie ein als Vikar in dieser Gemeinde”. Cf till traditionen i Württemberg ovan n 75, 83. “I Einführung 1974 80 anges att vigningen (Ordination) har en räckvidd ”in besonderes Weise auf Dauer in Pflicht och att installationen weist auf die in der Ordination erfolgte geltende Berufung zum Dienst zurück und ist von ihr unterschieden. - Liturgiskt är det befogat att tala om erneunte Ordination” (ovan n 40)

15 -Svenska kyrkans gudstjänst

226 Lutherska sou 1985:48

kyrkor

sker vigning under skriftläsför en (huvud)gudstjänst resp installation bön samt det led som genomgående är rubricerat Senning, löfte(n), (sändning och välsignelse)”. Här skall de två sistdung und Segnung nämnda leden uppmärksammas. vilka När det gäller bönerna anges som regel två eller flera alternativ, dessutom har karaktären av modeller. Mönstret är dock gemensamt. Förkonkretiseras i bönen om Guds kraft för uppdraget, i bönen för tjänaren fall utformad som en epikles: ”utrusta honom/henne med din åtskilliga Andes gåvor . . I exempelvis prästvigningsritualet anges tre alternativ. Det första är den till bön omvandlade tillönskan vid handpåläggningen i Martin för Hessen (. . . upplys deras hjärtan med din Bucers ordning helige Ande och led dem med din starka hand . . .), de två andra utgör bearbetningar av Martin Luther-böner, båda på temat att Gud skall stå vid sitt löfte och sända skördearbetare och rusta dem för uppdraget.” Det av böneinbjudan. Detta framär en hela menighetens bön, föregången hålls också i kommentaren till ordinationsordningens ritual. Det tilläggs, att deltagande av menigheten såsom manifestationen av Guds kyrka ”är konstitutivt för vigning och installation.“ Direkt följer sändning och välpå vignings- resp installationsbönen I ordinationsordningens samtliga ritual bevaras lösningen signelse. med en fullmaktsformel i den Treeniges namn. Härtill fogas en försäkran och ett votum, som regel följt av de båda assistenternas ”välsignelseönsuttalad av ordinator/installator. I de kan, och till sist en välsignelse många ritualen finns två utformningar för partiet enligt följande:

Typ A Typ B Käre .. ., under hörsamhet mot det Käre ..., under hörsamhet mot Guds uppdrag som Herren har givit sin kyr- ord ka och i förtröstan på hans utfästelse kal- och i förtröstan på hans nådiga löfte lar och sänder vi dig till din tjänst i Fa- insätter vi dig i din tjänst i Faderns . . . derns . . . namn. Amen. namn. Amen.

Fall ner på knä och låt handen läggas (Fall ner på knä och låt handen läggas på dig. på dig.)

Herren vår Gud har kallat dig till-din Herren vår Gud har kallat dig till din tjänst. tjänst. eller Kristus säger: Såsom Fadern har sänt Jesus Kristus säger: Ni har inte utvalt mig, så sänder jag er. mig . . . bära frukt som består. [Assistentord] [Assistentord] Herren välsigne dig. Han välsigne din Må Herren bistå dig och hjälpa dig att tjänst för alla dig anförtrodda. Amen. arbeta troget. Amen.

45 Bucerformeln ovan 200. Lutherkollektorna var Wittenbergritualets samt varian- Matt ten på Matt 7:8 (ovan 192 n 29). - Som bibeltexter föreslås vid ordination 28:18-20, 2 Kor 5zl9f, Ef4:11-13. 46 1974 8l. Einführung

Lutherska kyrkor 227

Parentestecknen i högerspalten kan anger att inte bara uppmaningen utelämnas utan förstås både knäfall och handpåläggning. Det parentestecknet återfinns i alla ritual som gäller andra än dem som vigs eller har vigts (Ordination, Einsegnung). Kan riten utelämnas vid vissa installationshandlingar, brukas den vid andra installationer och vid vigningshandlingarna. Det är normalordningen. Enligt den avslutande anmärkningen kan riten emellertid alltid utelämnas, ”där handpåläggning och knäfall inte tillhör praxis. Med tanke på teologkommissionens ganska skarpa uttalande i denna fråga förvånar det att riten gjorts fakultativ i vigningshandlingarna.” Det är en av de punkter där lösningen ger intrycket av att vara resultatet av kompromisser. A- och B-spalterna är inte så olika. Möjligen kan man säga att högerspaltens form är något enklare. Det är emellertid fr a så att högerspaltens text är tänkt att vara mindre specifik än vänsterspaltens. I A-versionen hänvisas först till Herrens uppdrag till kyrkan, en hänvisning som inte finns i B-typen. I A-versionen lämnas försäkran om Guds kallelse och därtill fogas Kristi sändningsord (Joh 20:21), och detta under påläggning av den hand som skall uppfattas som tecken för Guds hand.” _I B-versionen kan med bibelord (Joh 15:16) eller utan talas om Guds kallelse. Men i de fallen är det inte fråga om en sändning i ett av Herren givet specifikt uppdrag. Det uppdraget är ”den offentliga förkunnelsens tjänst”, ty A-typen brukas i ritual som gäller vigning av präster och predikanter (Ordination) och olika typer av insättande av ordinerade i tjänster i lokalförsamling eller eljest, däribland biskopens tillsynsuppdrag. B-versionen brukas i samtliga övriga fall, inkl vigning av kateketer och diakoner (Einsegnung). Kritiken av identiñeringen av ministerium ecclesiasticum med prästens uppdrag hari så motto lett till den eftersträvade differentieringen att även predikanter utan fullständig teologisk utbildning kommit att inkluderas. Det finns fler iakttagelser av detta slag att anteckna men de lägger inte mer till bilden: genom extra accenter avtecknar sig vignings- och installationshandlingar som rör ”den offentliga förkunnelsens tjänst som specialgruppen för det särskilda uppdraget i kyrkan. Den myckna kritiken av den auktoritära herdebilden har här som i EKU-modellen givit resultat, om än inte fullt så drastiska. I välsignelseorden kan det här sålunda sägas att människor blir tjänarna anförtrodda”, ett ord som närmast hör samman med herde/hjord-bilden. Bibelurvalen för insättande i ledningstjänster i pastorat, kontrakt och stift ger dessutom vid handen att

det bildspråket ansetts användbart i de sammanhangen, om det möter i

bibeltextens form. Under det interna EKU-arbetet fälldes yttrandet att det behövdes ”nya ledmotiv. EKU-ritualet 1970 gav närmast prov på att de gamla utmönstrats. Arnoldsheinritualen vittnar i så fall om att ”ett intensivt sökande därefter inletts. Till det mer påfallande hör att vignings- och

installa-

“7 Ovan 223f. 43 Denna tydning, framhävd i teologkommissionens yttrande 1970, finns i ritual som innehåller Bucerbönen (n 45): enbart vigning och/ eller installation av präster och predikanter.

228 Lutherska sou 1985:48

kyrkor

tionshandlingar utgör varandras dupletter trots kommentarer som framhåller skillnaden handlingarna emellan. Påfallande är också att kommentarer till ritualen och i några fall den liturgiska texten anger, att det bärande för gudstjänsthandlingarna utgör Guds ord och bönen medan ritualens centrum utgör fullmaktsformeln, med eller utan handpåläggsom om utformningen blivit en kompromiss mellan ning. Det förefaller olika uppfattningar. Slutorden i kommentaren till vigningsordningen är också, att formerna inte skall uppfattas som slutgiltiga. De representerar snarare en station på vägen och den samstämmighet som för ögonblicket är möjlig.4°

6.2.3.3 Preliminär vignings- och installationsordning VELKD-formen 1982 för förlänings- och

bönehandlingar

Herde- och enhetsuppdraget samt övriga uppdrag Diskussioner och aktioner ifråga om kyrkans vigningstjänst och vigberörde även blocket med lutherska kyrkor i VELKD ningsordningen såsom tidigare påpekats. Det förefaller dock ha skett med en viss fördröjmed unionskyrkorna.” En på traditionellt sätt utformad ning jämfört kyrkorättslig reglering år 1961 om ”Det andliga ämbetet” blev anledning till överläggningar mellan VELKD- och EKU-företrädare om bl a den teologiska tolkningen av ordinationen. De kunde på grund av divergerande meningar inte slutföras, enligt prof Ernst Wolf från EKU på grund av ordinationen av VELKD-representanters oevangeliska uppskattning som ”mandatum indelebile Rättsreglerna för (oförstörbart uppdrag)”.5 VELKD hade utformats med hänsyn till ordinationsordningen i 1952 års Agende IV. Under förarbetet hade VELKDs läronämnd fått besvara juristernas frågor föranledda av liturgin. Det var frågor om vigningens innebörd, om relationerna mellan olika uppdrag inbördes, och om övriskulle anses vara inordnade under prästämbetet eller minisga uppdrag terium verbi divini. Nämndens betänkande, som redan tidigare bei likhet med apostlarna är utövare av rörtsfz underströk att prästerna ”herdeämbetet” under vilket alla andra uppdrag och tjänster är inordnade. ”Bärare av ministerium ecclesiasticum i dess totalitet blir prästen genom vigning ”under bön och handpåläggning” såsom sista steget i ett förlopp i etapper. Kyrkan är viss därom att Gud genom ordinatorn själv och sänder (segnet und sendet). Ordinanden får förtrösta därpå välsignar att Gud därmed räcker fram gåvor och krafter som han behöver. 49 1974 87. Einführung 5° Ovan 2l8ff. 5 Wolf 1970 63, of ovan 222 med n 33. 51 Ovan 215. För detta och det följande läronämndens betänkande, tryckt i Amt und Ordination 1974 82ff. Det längre citatet ibm 85. 1 ett yttrande från VELKDs kyrkoledning 1957 angående apostolicitet och succession sätts än tydligare likhetstecken mellan apostlarnas och prästernas uppdrag. Uttrycket das kirchliche Amt” är ett av kyrkan utvecklat dogmatischer Begriff”. Det är legitimt när det är relaterat till Kristi verk såsom ”sachliche Mitte”. Apostlarnas verk måste gå vidare. Deshalb ist das kirchliche Amt seinem Wesen nach zu bestimmen als Hirtenamt”. Ibm 77.

Lutherska kyrkor 229

Femton år senare var förhållandena annorlunda och situatiomycket nen krävde ett nytt utlåtande av läronämnden. Året därpå, 1971, antogs det av biskopsmötet som jämte ett eget uttalande publicerade dokumentet.” båda aktstyckena Enligt var det inte möjligt att reda ut alla de många nya frågor som anmält sig, men det behövdes ”orienteringspunkter för den fortsatta diskussionen. Nödvändigt var i varje fall att ”fälla ett grundläggande avgörande. . . nämligen om ett särskilt kyrkans ämbete (enligt CA 5 och 14) skall upprätthållas och i vilken mening en speciell form för att överföra detta ämbete skall praktiseras. Att båda delfrågorna besvarades jakande är givet, men det är värt att notera på vilket sätt det sker. __ _ Betänkandet inleddes med avdelningen “Ambetslärans bibliska och reformatoriska grundval, som uttryckligen sammanfattade 50-talsrönen. Mer än tidigare lyftes fram att ”det kristna sändningsuppdraget” vilar på ”alla döpta efter måttet av olika nådegåvor. Men sändningen förutsätter

församlingens samling, ett gudstjänstliv för församlingens

uppbyggnad såsom Kristi kropp”. till CA art 5 och 14 Hänvisningarna kompletterades med CA 7 om den offentliga ort där det särskilda ämbetet var nödvändigt, inte som ett församlingens praktiska arrangemang utan på grund av Kristi uppdrag. Nu sätts emellertid inte längre likhetstecken mellan apostlarnas och kyrkans ämbete,54 och centralbegreppet “herdeämbetet” har försvunnit. Det talas egentligen inte heller om det offentliga uppdraget för förkunnelse och

sakramentsförvaltning (”-ver-

wa1tung”) utan om den församlingens ”offentlighet, enhet och gemenskap som skall komma till uttryck i och genom ”evangelieförkunnelsen”, dvs ”det muntliga ordet och sakramentens framräckande”. Mot denna bakgrund behandlades ämbetets roll ”i den nya situationen”. Trots alla förändringar i församlingsliv och kyrkligt arbete var evangelieförkunnelsen nödvändig och därav följde ”ämbetets nödvändighet”. Nödvändig, framhölls det på ett nytt sätt, var också en mot enskilda och samhälle inriktad ”hjälpande tjänst”, varför det fordrades att särskilda tjänster inrättas”. fick Differentieringskravet emellertid inte skymma vad som var ”konstitutivt för kyrkans ämbete”, vilket oföränderligt var ”gudstjänstlivets offentliga förkunnelse och sakramentsutdelandet (-Spendung)”. Den traditionella förändrades och prästrollen det var i sin ordning att prästen befriades från olika traditionella uppgifter. Det enda som var och måste förbli konstant var den förkunnelse och

sakramentsutdelning som utgjorde grunden för samling och sändning.

Detta offentliga uppdrag måste ges offentligt. Denna akt kallas ordination”. På ett nytt sätt underströks den ordinerades ansvar inför evangeliet men också ekumeniskt, ty kyrkans ämbete gäller . . . hela kristenheten”. Därav följde också krav på kyrkor att erkänna varandras ämbeten, så snart samstämmighet fanns om det konstitutiva för ämbetet och kyrkans enhet (CA 7). För alla som skulle utöva funktioner som är konstitutiva för kyrkans ämbete, också om det bara gällde ”delfunktioner, krävdes ”Ordination”. För andra kyrkliga tjänster åter kunde ”Einsegnung”

53 Biskopsmötets uttalande i utdrag ibm 69, betänkandet ibm 70ff. 5* lbm 70 hänvisas till 1955 och 1957 års utlåtanden (n 52).

230 Lutherska

kyrkor

företas, en handling som till skillnad från ordinationen inte är erf orderlig. Tidigare markerades att hänvisningen till CA 7 är ny 1970. Det väsentliga är att det är utifrån den artikeln slutsatser dras vad gäller - med - det som är - -

artikelns uttryck nog (satis)” eller enligt betänkandet

eller ”konstitutivt för kyrkans enhet men nödvändigt (notwendig)” också för kyrkans ämbete. Gudstjänstramen avgränsar det bärande i från det som är föränderligt och utbytbart. Den avprästens uppdrag innebär samtidigt att den totala identiteten mellan prästens gränsningen och kyrkans ämbete är upplöst; till prästens uppgifter hör fler uppdrag än de konstitutiva ämbetsfunktionerna. Dessa kan utövas också av andra, även om de normalt är knutna till församlingsprästen. Kyrkorumsavbetyder emellertid också att ett uppdrag som kan karakterigränsningen seras såsom nödvändigt men är inriktat på uppgifter utanför gudsbefinner sig utanför kyrkans ämbete”. I såtjänstrummet följaktligen

dant fall är ordination inte ”meningsfull (sinnvoll)” men det går an att

praktisera en välsignelsehandling. En annan konsekvens av utgångspunkten från CA 7 är att ett nytt ledmotiv har erbjudit sig som ersättning för herdebilden, som helt försvunnit. Det som är nog för kyrkans enhet är den evangelieförkunnelse och sakrametsutdelning som utgör det konstitutiva för kyrkans ämbete. Därmed åt och ansvarig för enheten. Eftersom den är prästen tjänare sanna enheten kommer av evangeliet krävs evangelietjänsten. ”För att enheten och gemenskapen förkunnelsen bli låta offentligheten, genom verksam kallar kyrkan ur sin mitt enskilda”, som ordineras för uppdraget att ”tjäna den kristna församlingens enhet genom den offentliga evangelieförkunnelsen”. Det enhetsuppdraget utövas lokalt men är inte begränsat till vare sig rum eller tid. Principiellt gäller det på livstid och i kristenfalska måste överskridas. Hela resonemanget om heten, varför gränser som redskap för enheten mellan församlingen och Kristus och uppdraget inom den universella är otvivelaktigt en återspegling av ekumekyrkan nisk diskussion. På samma sätt som femton år tidigare tillskrivs församlingsprästen här den roll som i andra kyrkor läggs på stiftsbiskopen.

Vägen till ”ny bearbetad utgåva av den gamla enhetsagendan

Det är tydligt att dagsproblemen ifråga om vigningstjänst och vigning ledde till helt andra slutsatser i VELKD-yttrandet än i det ungefär samtida EKU-betänkandet.55 Till det sistnämnda fogades ett radikalt förslag till liturgireform men i det förra berördes inte ens den frågan. I VELKDs pågick emellertid förarbete och uppenbarligen med liturgikommission Lutherische Liturgische Konferenz som gemensam plattform samordnades detta med arbetet i Arnoldsheinkonferensens liturgikommitté med vilken man även hade en gemensam överläggning.” VELKD-kommittén framlade och installation ungefär samtidigt som förslag för prästvigning Efter förberedande behandling antogs dessa ritual av systerkommittén.

55 Ovan 222. 55 Schulz 1972 13 med n 51.

Lutherska 231

kyrkor

generalkonferensen 1973 för några års försöksverksamhet.” Mellan Arnoldshein- och VELKD-ordningarna finns en del olikheter men de är av tämligen underordnad betydelse.” I realiteten erbjöds alltså alla evangeliska kyrkor samma ordning för prästvigning och -installation. VELKDs försöksordning bröt ganska kraftigt av mot motsvarande ritual i 1952 års agenda. Ofrånkomligen talade VELKDs läronämnd och liturgikommission mycket olika om inte språk så i varje fall dialekter. Mycket medvetet reserverade nämnden t ex uttrycket Amt för uppdrag knutna till kyrkans ämbete till skillnad från annat uppdrag, kallat ”Dienst. I försöksliturgin åter brukades enbart uttrycket Dienst och i denna finns inte ett spår av nämndens enhetstanke. Parallellt med att försöksverksamhet pågick fortsatte arbetet inom liturgikommissionen. I den vidare ramen, Lutherische Liturgische Konferenz, ägnades samtidigt uppmärksamhet åt bl a Faith and Order-kommissionens Accra-dokument 1974 om vigningstjänsten men också t ex förslag till ordinationsordning under utarbetande för lutherska kyrkor i USA. Med utnyttjande av olika slags erfarenheter av detta slag färdigställde kommissionen ett förslag som efter att ha bearbetats ytterligare krav enligt biskoparnas framlades år 1981.59 Med biskopsmötets och generalförsamlingens godkännande har den kompletta ordinationsordningen såsom utgivits Ny bearbetad 1982 av motsvarigheten utgåva i 1952 års agenda.” Den citerade undertiteln föreslog liturgikommissionen med en motivering som generalsynoden gjorde till sin. Man skulle se ordningen inte som något nytt utan som en vidareutveckling av den gällande agendan och som ett led i en kontinuerlig process.° Av titeln liksom motiveringen att döma är originalversionen av agendan, 1952 års upplaga, förlagan framför andra. Det är emellertid naturligare att också för slutredaktionen 1982 göra jämförelsen med Arnoldsheinordningen 1972-74. Det kan förklaras av att kommittéerna till dels haft ett gemensamt förarbete. VELKD-kommissionen fick dessutom från kyrkoledningen direktivet att till denna ordning ansluta ritualför-

57 Brunner 1975 174. ”Ordinations- und Einführungshandlungen l 1972, 2 1973. Till Arnoldsheinordningens läsningar för förkunnelsetjänsten (n 45) fogades Joh 20:21 -23 (cf 211 n 93). Som alternativ till det ritualets allokution om uppdraget - en bearbetning av EKU-texten (ovan n 36) - jämte kort löftesfråga fanns två versioner av 1952 års agendas löftesfråga som innefattade uppdragsbeskrivningen liksom läronormen. Beträffande bönen före vigningsformeln har Arnoldsheinordningen infört den bearbetning VELKDs liturgikommission gjort av den klassiska kollektan (ovan n 45), i VELKD-ordningen den enda formen. Beträffande vigningsformeln har VELKD-ordningen övertagit Arnoldsheinformen (ovan 226) med den ändringen att Joh 20:2lb inleder formeln. I VELKD-versionen är handpåläggningen inte fakultativ. 59 Liturgikommissionens preliminära förslag förelåg 1979. De utgjorde underlag för de diskussioner som ledde till direktiv för slutbearbetningen. 1979 års upplaga har inte varit tillgänglig vid denna undersökning. Dess konturer kan dock rekonstrueras genom kommentareri 1981 och 1982 års volymer. Förslaget 1981: Ordinati0ns-, Einsegnungs- und Einführungshandlungen. Entwurf [stencil] 1981. °° Agende IV 1-2, Neuausgabe 1982. ° Förslaget i Entwurf (n 59) 55f, beslutet i Neuausgabe (n 60) 7.

232 Lutherska

kyrkor

slag också ifråga om ordalydelsen så nära som någonsin möjligt?” Eftersom Arnoldsheinordningen belysts ur olika synvinklar är det lämpsom skiljer ordningarna åt och som är av ligast att nu lyfta fram sådant mer principiellt intresse. Först kan noteras att antalet ritual reducerats ytterligare i VELKDordningen, som också disponerats klarare. I en första avdelning står ritual för vigningar (Ordination, Einsegnung) och i den andra för olika Här finns enbart en form för förbön i församintroduktionshandlingar. sedan olika slag av tillfälliga medarbetare presenterats. lingsgudstjänst Av liknande slag är här ordningen för förtroendevalda till regionala inom t ex synodens inledningsgudstjänst hålls förbön för ledningsorgan: de nyvalda efter det att dessa avlagt försäkran. Efter Arnoldsheinordär däremot ritual för att i lokalförsamling installera förtroendeningen anställda, likaså kyrkoherdeinstallation. Efter valda, vigda resp andra är också ritual för prästers installation på specialtjänster av förlagan särskilda ritual för olika slag. Enligt samma mall har dock här utformats installation av kyrkoherde vars tjänst innefattar också regionalt tillsynsansvar som prost (Superintendent, Kreisdekan etc) och för insättande på tillsynsuppdrag som inte är knutet till församlingstjänst, dvs biskops uppdrag. När det gäller regionalt eller lokalt förtroendevalda har Iöftesfrâgan fått en ny utformning i VELKD-ordningen. Samma lydelse har brukats, även om ingressen anpassats för resp situation. Versionen för lokalförsamlingen lyder: Så frågar jag er: Vill ni rykta uppdraget som kyrkoråd i denna N församling i enlighet med Jesu Kristi evangelium såsom detta är oss givet i den heliga Skrift och är betygat i den evangelisk-lutherska kyrkans bekännelse, och är ni beredda att överta ansvar (Verantwortung übernehmen) för gudstjänsten, för diakonala och evangelisatoriska uppgifter och tillika för kyrkans lära, liv och ordning, så (räck mig handen och) svara: Ja, med Guds hjälp. Orden inom parentes gäller den angivna möjligheten att bekräfta svaret med ett handslag. Själva frågekonstruktionen är historiskt sett konsekvensen av att den enkla vigningsfrågan i Wittenbergritualet formellt bevarats i det att det ena ledet efter det andra fogats in i den enkla frågan. Den från olika utgångspunkter orimligt kompakta konstruktionen är inte makalös, eftersom detta är ett exempel på den praktiserade konstruktionstypen. Just läroförpliktelsens parti har dock sin motsvarighet bara i vigningsritualen. I de fallen riktas emellertid orden till kandidater som efter avslutade teologiska studier före vigningen undertecknat en förbindelse, vilket sammanlagt innebär att vederbörande är underkunnisig t ex bakom uttrycket ”bekännelse.°3 Noteras ga om vad som döljer

62lbm 6. Arnoldsheinordningen behandlad ovan 224ff. 63 Alternativet med allokution + fråga i försöksordningen l972 (n 58) vann inte gehör i VELKD-kyrkorna. Neuausgabe (n 60) 10. Det framgår inte om detta berodde på innehåll eller form. Som ersättning har prästvigningsritualets kompaktfråga omvandlats till en serie på fem löftesfrågor för att samma sakinnehåll skulle framstå klarare. För formen åberopades såväl östlig som västlig liturgisk tradition, som motivering anfördes förutom det nyssnämnda att lösningen kunde utgöra ett ekumeniskt tecken. lbm.

Lutherska 233

kyrkor

kan att det i ritualen för förtroendevalda tydligen ansetts att möjligt bruka begrepp som Amt. Den hårda kritik som riktats mot den gamla vigningsliturgins bild av den monarkiske församlingsprästen har inte hindrat att bilden märkligt nog bevarats men nu applicerats på en kyrkorådsoligarki, som allt skall beställa. Att vignings- och installationsritual i VELKD-ordningen placerats i skilda avdelningar ger uttryck åt att de också sakligt sett fått olika karaktär. Installationsritualen är inte kopior på vigningsritualen. I viss mån har bibel- och bönematerialet förändrats och en del andra justeringar

skett. Främst har emellertid formen för installationshandlingi snäv me-

ning ändrats. Efter försöksverksamhet med Arnoldsheinordningens ritual var kritiken kompakt mot installationsformel etc under handpåläggning!” Under återknytning till den gamla agendan och Dresdenordningen 1854 har installationsformeln i vissa ritual förändrats ytterligare i riktning mot den äktenskapsmodell som i viss mån präglade Arnoldsheinordningen.” Handpåläggningsriten är bevarad men har här fått en annan funktion: den knyts till den avslutande välsignelsen. Nytt är att de i den gamla agendan till sakristian hänvisade investiturelementen nu blivit led i installationshandlingen: handslag utväxlas, fullmakt men också andra symboler överlämnas, tex kyrknyckeln till kyrkoherde. Dessa symbolhandlingar får tala stumt. Vid biskops inställelse fogas emellertid också tydningsord till att korset hängs på som tecken på ditt ämbete (Amt).°° Ambitionen att låta installationshandlingar få en egen karaktär har avkastat påtagliga resultat. Det är emellertid också påtagligt att den bearbetningen har skett inom den av förlagan satta ramen för ”förnyad vigning”.°7 Ett konkret exempel på dilemmat utgör arbetet med Arnoldsheinordningens huvudform för prästvigning, den kombinerade ordinatiøns- och installationshandlingen. Denna fanns med i VELKDs liturgiska försöksverksamhet men den uppfattningen stadgade sig, att man inte på det sättet borde ”fläta samman” de båda handlingarna. Liturgikommissionen prövade möjligheten att låta ordinationsavdelningen följas av ett separat installationsparti men fann ingen tillfredsställande” lösning. Grundproblemet var att installationens ritual kopierade ordinationens. Skapades ett installationsparti med egen profil, borde den lösningen i konsekvensens namn tillämpas också vid alla fristående installationshandlingar. I det slutliga betänkandet anmäldes saken samtidigt som man såsom tillägg till ordinationsordningen bifogade ett slutligt

t” lbm 13. 65 kan räknas till den modellen. Arnoldsheinordningens ömsesidiga löftesfrågor VELKD-ordningen har med dem och knyter därmed också an till 1952 års agenda. l VELKD-versionen reserveras lösningen emellertid för ritual som rör präster och prästvigningskandidater. I VELKD hari kyrkoherdeinstallationens fullmaktsformel återinförts Kliefoths formulering Ich weise dich an sie und sie an dich. “I detta fall överlämnas insigniet medan biskopen ännu är knäfallande efter välsignelsen: Dieses Kreuz lege ich dir als Zeichen deines Amtes um. Es soll dich und andere aufJesus Christus hinweisen, der am Kreuz für uns alle gestorben ist. Friede + sei mit dir!” Formen och ett snarlikt uttryckssätt fannsi 1952 års agenda. Den anges även som fakultativ möjlighet vid superintendents insättande. ”7 Till citatet ovan n 40.

234 Lutherska kyrkor sou 1985:48

förslag för kombinationshandlingen.” Liturgikommissionens önskan gick inte att ta miste på. Vid generalsynodens behandling blev den också villfaren: ritualet uteslöts helt enkelt.” I vigningsritualens avdelning finns ritualen för prästvigning7° och för diakon- och kateketvigning, dvs för Ordination resp Einsegnung. Att Arnoldsheinordningen är förlagan är fullt tydligt men även ifråga om vigninghandlingarna har bearbetningar skett. I mycket rör det sig om förtydliganden och preciseringar. Det gäller justeringar i anvisningstext. När förlagan tex anger att handlingarna infogas i ”huvudgudstjänst, klargörs här, att denna skall mynna ut i nattvardsfirande. Också liturgisk text har bearbetats i klarhe_tens intresse. Talar förlagan om ”den offentliga förkunnelsens tjänst”, står det här klart att denna innefattar såväl den muntliga förkunnelsen som utdelningen av sakramenten och att tjänst”

är tjänst i kyrkans ämbete (Dienst im Amt der Kirche). Ett klarläggan-

de som var uteslutet i Arnoldsheinordningen på grund av meningsmotsättningar blev möjligt i VELKD-versionen. Här heter det sålunda i liturgisk text att vigningen (Ordination, Einsegnung) sker genom bön och handpåläggning. Den utan tvekan största förändringen gentemot såväl Arnoldsheinordningen som den gamla VELKD-agendan är att Ordination tillgår på ett sätt, Einsegnung på ett annat. Detta har emellertid inte sin grund i strävan att skapa åtskillnad handlingarna emellan. Förklaringen är att liturgikommissionen under anknytning till liturgivetenskaplig forskning och ekumeniska förnyelsesträvanden omarbetade ritualen. I den förändrade versionen deklarerades, att vigning sker genom bön och handpâläggning, och detta också i den liturgiska gestaltningen. Efter praktiserades löftesgivningen skulle kandidaterna falla på knä och hela menighetens vigningsbön följa: ett av alla högt läst Fader vårjämte en efter uppdragstyperna varierad kollekta med epiklesavsnitt. Till denna bön knöts handpåläggningen samtidigt som man med Luther” utmönstrade ordinators fullmaktsformel under handpåläggning. Denna förnyelse eller restaurering har också blivit genomförd - som form för diakon- och kateketvigning. För prästvigningens vidkommande motsatte sig biskoparna att ordinators vigningsformel skulle strykas. Invändningar som riktats mot formelns ordalydelse fick också falla. Det återstod inget annat val”.72 Biskoparnas aktion för fullmaktsformeln gällde enbart vigningen till

°“ Entwurf (n 59) 59 (motivering) samt kombinationsritualet i separat form: Ergänzung zu Agende lV . . . Ordination verbunden mit der Einführung . . . [l98l]. °° Neuausgabe (n 60) motivering ll. Cf kombinationstypen 1952 ovan 210 n 92. ”Ritualrubriken Ordination motsvarar Arnoldsheinordningens Ordination zum Dienst der öffentlichen Verkündigung, dvs för vigning av såväl präster som predikanter. VELKD-ritualet motsvarar tre ritual i 1952 års agenda (ovan 000 med n 4): ritualen för Ordination eines Geistlichen, Einsegnung eines Pfarrhelfers, Einsegnung einer Vikarin”. 7 Ritualrubriken anger Hauptamtliche Dienst, i ritualet finns partier avpassade för resp kateket, diakon och annan uppdragstyp efter medlemskyrkornas egna beslut. Neuausgabe (n 60) llf. 71 Ibm l0f. Formeln ovan 231 n 58. I slutversionens formulering av uppdraget infördes såsom huvudalternativ ”kallar och sänder vi dig till tjänst i kyrkans ämbete.

sou 1985:48 Lutherska kyrkor 235

”tjänst i kyrkans ämbete”. Som följd därav uppstod en olikhet mellan formen för Ordination resp Einsegnung, en åtskillnad som för övrigt hade efterlysts av biskopsmötet.” En kompromiss blev emellertid möjlig. Enligt ritualet för Ordination sker vigning efter menighetens bön genom ordinators fullmaktsformel under handpåläggning. Såsom alternativ anges emellertid också en upptakt till bönen enligt vilken vigningen sker med bön och händers påläggning, varefter handpåläggning sker redan under bönen för att fortsätta också under vigningsformeln. Därmed hänger det på den enskilde biskopen, huruvida kyrkans bön skall utgöra preludium till eller en första del av vigningshandlingen. I anslutning till det senast anförda måste några iakttagelser i enskildheter markeras. l-luvudformen för (vignings)bönen i prästvigningsritualet är en bearbetad version av Luthers skördearbetarbön. I slutbearbetningen avlägsnades den sista resten av perikopalluderingen (Matt 9:370. Bland alternativen fanns inte utrymme för förlagans variant att Gud skall sända tjänare efter löftet till dem som ber, söker och klappar (Matt 7:8).7“ Vid kateket- och diakonvigning har det i vigningsbönen funnits utrymme för en Matt 9-anspelning under det att perikopen som helhet utmönstrats ur förlagans uppsättning för bibliska läsningar. På samma sätt som i prästvigningens fullmaktsformel heter det vid de andra vigningshandlingarna direkt efter vigningsbönen: Vi sänder dig till tjänst. . ?.75 Den formuleringen korresponderar mot inledningsorden till vigningsavdelningen. Också här är det ”vi” som skall viga präst-, kateketoch diakonkandidater. Den logiska fortsättningen lyder: ”Låt oss be om den helige Andes bistånd därtill”. Alltjämt är det alltså vi” som viger, om än med Andens ”bistånd. Det hade inte blivit möjligt att liturgiskt uttrycka att Gud viger med tjänare som redskap eller ”masker”. Det är tveksamt om man i vigningsritualen kan ringa in några ledmotiv för de olika uppdragen. Den gamla agendans centrala herdebild för prästvigningsritualet var så när som på ett verb utmönstrad ur Arnoldsheinordningens form. Den bilden kunde nämnas i VELKD-versionen.” Mer framträder tanken på prästens uppdrag ”för att tjäna din kyrka i det ämbete som predikar försoning”.77 I Arnoldsheinordningen drogs konturerna upp av en kyrka i vilken de döpta genom vigningstjänsten rustas ”för tjänsten i världen.78 Det perspektivet fanns även i 1970 års yttrande om kyrkans ämbete” från VELKDs läronämnd, ett aktstycke till vilket liturgikommissionen också hänvisade. Utifrån CA 7 underströks där att uppdragets centrum låg i gudstjänstlivet för att värna och vinna enheten. Varken gudsfolksperspektivet eller enhetsmotivet har satt sin prägel på ordinationsritualet. 73 Ibm 12. 74 Ovan 226 n 45. 75 Cf n 72. 76Ovan n 58. Efter bibelläsningarna brukas 1952 års agendas anspelning på Wittenbergritualets allokution (ovan 190) att kandidaterna hört vad som är uppdraget åt oss såsom herdar och predikanter. Orden följer på Matt 28:l8ff, Joh 20:21-23, 2 Kor 5:l9f, Ef 4:11-13 (fakultativ), l Tim 6:llf(nyinsatt). Cfn 58. 77 2 Kor 5-anspelningen (cf n 76) insattes i slutskedet såsom bearbetning av Wittenbergritualets vigningsbön. Därvid utmönstrades skördearbetarperspektivet (Matt 9z37f) 75Främst i den allokution om tjänsten som utmönstrades (n 63).

236 Lutherska kyrkor sou 1985:48

En sannolik förklaring till det sistnämnda förhållandet är att herdemotivet förbundet med enhetstanken blivit problematiskt i ritual för vigning av dem som inte sänds för att göra tjänst som församlingsherdar utan som adjunkter. Annorlunda ställde sig saken i ritualen för inställande av kyrkoherde, prost och biskop. Ritualen har en gemensam uppsättning bibliska läsningar och böner. Här har det alltjämt ansetts befogat med bibeltexter enligt vilka ”ämbetsbäraren är Kristi tjänare, insatt av Anden över Kristi hjord.” I förbönerna framträder bilden av en tjänare med uppdrag att rusta de döpta till tjänst. Det uppdraget kräver även aktning och förbön för tjänare, som är förvaltare med ansvar för kyrkans uppbyggelse i en Ande och en_tro. Accenter av det slaget kommer också till uttryck i den löftesfråga och den allokution som i dessa handlingar riktas till menigheten.” I detta sammanhang är det inte betydelselöst att bibeltexter om biskops uppgifter utmönstrats ur ”präst-ritual” samtidigt som det i biskopsüritualet såsom det enda gjorts en variant av löftesfrågan, riktad till menigheten:

K yrkøh erde/prost Biskop Är ni beredda att ta emot NN som er Vill ni ta emot den tjänst som prästen kyrkoherde NN såsom biskop i N i Herrens namn l gör bland er och lovar ni att med honom och med honom tillsammans göra tjänst för församling- tillsammans arbeta på Jesu Kristi kyrens uppbyggelse, kas byggande (eller: med de uppgifter som Jesus Kristus har anförtrott åt sin kyrka), så svara:Ja, med Guds hjälp. så svara: Ja, med Guds hjälp.

Regianvisningar om t ex assistenter ger på liknande sätt uttryck åt uppfattningen att biskops insättande är en tilldragelse som angår hela kyrkan. Den ställning biskopen faktiskt har i VELKD har med andra ord fått färga också liturgin, om än i mycket återhållsam skala. För säkerhets skull måste det framhållas att det är prästen NN som gör tjänst som - biskop.”

79 Luk 10:16, Matt 18: 18, Apg 20:28 eller som alternativ epistel 2 Tim 2:1 -3, 5, alla i 1952 års agenda, som dock hade olika urval för olika installationshandlingar. “I förmaningen från Arnoldsheinordningen har av okänt skäl följande gjorts fakultativt i slutversionen för kyrkoherdeinstallation: Bedenkt dass wir alle Aufgrund der Taufe zum Zeugnis und Dienst in der Welt berufen sind. S 1952 års agenda hade med l Tim 3:1 (S0 jemand ein Bischofsamt begehrt. . .), som ströks; som inledning till löftesfrågan Luthers ord om kallelsen zu Bischöfen, das ist zu Hirten und Predigern”, en fras ur vilken ”Bischöfen ströks när den återinfördes (n 76). ”Z Ang assistenter nedan. För just biskops insättande anges insignieöverlämnande med tydningsord (n 66) och enbart här anges psalm som aktens avslutning, som det ena alternativet Nu tacker Gud allt folk (sv ps 12), som i tysk ordinationstradition tycks ha brukats alltsedan reformationstiden såsom ett tyskt Te Deum. Te Deum-anvisning 1952 vid kyrkoherdeinstallation (ovan 212) är struken. VELKDs generalkonferens och biskopsmöte fastslog 1981, att kyrkans - eller prästens ämbete, för vilket Amt och Ordination skulle reserveras, var ett och odelat och inte kunde framträda i en hierarkiskt stegrad skala. Det blev således nödvändigt att biskopen angavs vara ”prästen NN.

sou l985z48 Lutherska 237

kyrkor

6.2.4 Vigning som eller demokratiseradförläningsakt kyrkans bönehandling Sammanfattning och utblick

6.2.4.1 Nutida tendenser i tysk lutherdom

I det tyska evangeliska uppbrottet från traditionell kyrko- och ämbetsuppfattning kom kyrkornas vigningsordningar att framstå som inbegreppet av ett auktoritärt hierarkiskt system. Symbolen blev det uttryck som särskilt i 1952 års VELKD-agenda utgjorde nyckelbegreppet: ”kyrkans herdeämbete (das Hirtenamt der Kirche). I det för Arnoldsheinoch VELKD-kyrkorna samordnade liturgiska förnyelsearbetet har ordinationsordningarnas ritual avklätts mycket av det som framstått som anstötligt eller problematiskt. Mellan de båda nya ordningarna finns en eftersträvad stor överensstämmelse men också en del olikheter. Med all sannolikhet är de lika mycket betingade av historiska skäl som av olika yttre förhållanden under förnyelsearbetets gång. Ett sätt att sammanfattande karakterisera de båda ordningarna kan vara att uppmärksamma föreskrifterna om handpåläggning och om assistenter. I Arnoldsheinordningen utgör handpåläggningen en rit som i samma mening är knuten till vigningshandlingar som installationer, vilka har karaktären av (förnyad) vigning. Men riten är och måste vara fakultativ. Vigning och installation sker efter Guds ords läsning och bön genom ordinators/installators fullmaktsformel. I VELKD-ordningen åter brukas riten på olika sätt och med olika innebörd i vignings- resp installationshandlingar. I förra fallet är det en rit som efter Guds ords läsning är knuten till vigningsbönen med dess epikles; vid ordination fakultativt på det sättet och alltid till ordinators fullmaktsformel. I installationshandlingar äter är handpåläggningen en del av aktens avslutande benediktionshandling. lfråga om assistenter håller båda ordningarna fast vid den av reformatorerna åberopade gammalkyrkliga regeln om två sådana. Men det sker på olika sätt. Kraven på en liturgi avpassad för ”den myndiga församlingen” blev en fråga om rättighet för andra än vigda att också ingå i vigningskollegiet. l Arnoldsheinordningen ledde övervägandena till regianvisning om obligatoriskt två assistenter (även om fler kan delta) och föreskriften: ”Bland assistenterna skall en icke ordinerad församlingsmedlem .. . ingå”. VELKD-ordningen förutsätter assistenter vid såväl vignings- som installationshandlingar, men anvisningar om assistenter finns enbart i ritual som gäller dem som blir eller är ordinerade till ”kyrkans ämbete”. I några typer av installationshandlingar anges enbart att såväl ordinerade som andra assistenter kan medverka, men vid kyrkoherdeinstallation skall” en präst i kontraktet och en kyrkorådsrepresentant medverka. Ordination åter utförs av biskopen ”och två ordinerade präster . . . Därutöver kan också andra kyrkomedlemmar assistera”. Vid biskops insättande leds gudstjänsten av biskop ”och två ytterligare biskopar”; anvisning om ”andra kyrkomedlemmar” finns inte i detta fall.” 33l vissa landskyrkor brukas andra beteckningar än biskop och för de fallen ges motsvarande anvisning.

238 Lutherska kyrkor sou 1985:48

Det finns inga kommentarer som motiverar de olika föreskrifterna. Otvivelaktigt är de differentierade VELKD-anvisningarna tillkomna för att tillgodose krav i den samtida debatten på ett sätt som inte skulle medföra ekumeniska komplikationer vad gäller tjänst i kyrkans ämbete. Även om andra kyrkomedlemmar” kan delta därutöver”, skall präst- och biskopshandlingar ske med presbyteral assistans resp episkopal samverkan. En huvudaspekt på de olika lösningarna av handpåläggnings- och assistentfrågorna i kyrkoblockens liturgier är att de på olika sätt sökt

bryta upp från en feodalismens grundform för ämbetsfärläning med löfte

och fullmakt som huvudpoler. Av historiska och samtidsbetingade skäl demokratiserades förläningsmönstret i Arnoldsheinordningen, sannolikt teologiskt motiverat utifrån tanken på de döptas prästadöme. VELKD-lösningen ifråga om assistenter blev en kompromiss som ett slags pendang till kompromissen mellan prästvigningsbön eller -formeL Sett i detta perspektiv representerar båda ordningarna stadier i en utveckling. Analysen bekräftar det som understrukits i båda ordinationsordningarnas följeord. Det rör sig om ett etappmål i en kontinuerlig process” (VELKD), ”en station på vägen”, där utformningen representerar ”den samstämmighet som för ögonblicket är möjlig” (Arnoldsheinkyrkorna). I detta sammanhang kan det vara på sin plats att nämna ett av diskussionsinläggen med anledning av 1970 års radikala förslag för EKUs ordi- I en debattbok 1972 publicerade superintendenten Alexnationsordning. ander Völker i en av unionskyrkorna ett motförslag till ordinationsritualet med en relativt fyllig kommentar.” Huvudförslaget var att vigningshandlingen återigen på reformatoriskt vis och enligt de bibliska texterna skulle ske genom bön och handpåläggning. När vigningen gestaltas som en akt med ordinators vigningsformel som centrum, väcks frågan, hette det, om man tog bönen om Andens kommande på allvar. Kyrkan hade emellertid ingen annan makt att sända tjänare än den som blev henne given. ”Det härför givna sättet är den lovprisande, epikletiska bönen, som inte frigör sig från honom som ensam är välsignande och sändande?” Handpåläggningen var en rit som hörde till denna vigningsbön. Den kunde få stå för två innebörder i ett och samma skeende: som tecken för hela kyrkans epiklesbön och som tecken för Guds svar. Det var därför inte omöjligt att representanter- för den bedjande kyrkan, ordinerade och andra kyrkomedlemmar, deltog i riten samtidigt som de som vigts till att offentligt vara Guds redskap utförde handlingen i den egenskapen.”

Handpåläggningen skulle alltså på en gång vara tecken för kyrkans bön

och Guds svar. Det sistnämnda resonemanget är direkt insatt i diskussionen om de-

54 Völker 1972 3lff. Allmänna synpunkter, ritualförslag och kommentarer till detta ibm l3ff, 22ff resp 25ff. lbm 50ff finns skiss till lektorsvigning (Leseprediger). Uppsatsen ingick i en skrift utgiven av Ev Michaelsbruderschaft. 35 Ibm 48f. 36 Ibm l8ff, 44ff. En huvudsynpunkt är den klassiska, att de ordinerade lokalt liksom regionalt representerar en vidare kyrkogemenskap. Av det skälet diskuterades deltagande också av representanter för andra konfessioner.

Lutherska kyrkor 239

mokratiserade form-er, där den tänkta lösningen var ett slags dubbelexponerad symbolik. Tyngdpunkten i förslaget ligger dock på en ordinationens omvandling från en förlänings- till en bönehandling i en evangelisk kyrka likaväl som i den då nyss reviderade romersk-katolska pontifikaleliturgin. Inför den frågan ställdes fler lutherska kyrkor. Det kan vara intressant att på denna punkt göra en hastig utblick till två lutherska kyrkor under mycket olika villkor: kyrkorna i Frankrike och i USA.

6.2.4.2 Tendenser i fransk och nordamerikansk lutherdom

När det gäller den lutherska kyrkan i Frankrike har denna mött redan tidigare i denna framställning. Gemensamt med den reformerta kyrkan lät den 1960-61 utforma en vigningsordning, som låg till grund för den franska lutherska agendan 1965. Vid ordinationen utgjordes den centrala vigningshandlingen av kyrkans bön med lovsägelsen och bönen om Anden ”över vår broder NN, som vi helgar åt din tjänst och viger till pastor i din heliga kyrka, tjänare åt Ordet och sakramenten?” År l976 antogs en reviderad ordinationsordning vari prästvigningens karaktär av kyrkans bönehandling accentueras än mer.” Ordets gudstjänst har fått särskild kollekta och särskilda läsningar om kyrkan och de olika uppdragen i denna.” En trinitariskt uppbyggd inledning till vigningsdelen tar upp Guds handlande med sitt folk och interfolieras med församlingssång av Ps 13621, 2 resp 10. Sedan kandidaten presenterats och avlagt löften, följda av ett församlingslöfte, kommer den bearbetade vigningsbönen. I det justerade skicket har epiklesen fått följande lydelse: Vi ber dig, Gud vår Fader, skänk och förnya Andens gåva åt vår broder NN som vi viger (ordonnons) till pastor i din kyrka, Kristi vittne i profeternas och apostlarnas kyrka. Av de två vigningstermerna (consacrer, ordonner) återstår en, som alltjämt knyts till den bedjande menigheten. Samtidigt ger hela liturgin uttryck åt uppfattningen att Gud som skapat himlen och jorden och utfört frälsande gärningar förmår och vill utse och utrusta sina tjänare. I stället för den äldre traditionens vigningsformel följs bönen av ordinators hälsning till den nyvigde: ”Gläd dig och fatta mod. Frälsaren är trofastl. I nordamerikansk Iutherdam förenades en rad kyrkor med främst tysk och skandinavisk bakgrund i de båda unionerna American Lutheran Church (ALC) 1950 och Lutheran Church in America (LCA) 1962. Ett led i unionsarbetet utgjorde arbetet på den för de båda blocken gemensam-

ma enhetsliturgin 1958, följd av ordningen för olika typer av kyrkliga

handlingar 1962.” 1 den senare ingick ordinationsordningen. För präst-

37 Ovan l39ff samt Liturgie 2 1965 99ff. 35 et dinstallation Liturgie dordination (stencil) [l976]. l-läftet har enligt uppgift på omslaget antagits av den franska lutherska kyrkan juli 1976. Det är troligt, men inte kontrollerat, att liturgin utarbetats gemensamt för också den lutherska kyrkan i Elsass-Lothringen och den reformerta kyrkan där och i Frankrike såsom halvtannat decennium tidigare (ovan 139). 89Jer 1:4-9, Rom l2:3-6, Matt 16:13- 19. 1 den nya versionen finns inte Matt 28zl8-20 placerad under rubriken Institution (ovan 140). °° Eckerdal 1981 294ff. För det följande Occasional Services 1962.

240 Lutherska kyrkor .

vigningens del kan ritualet kortast karakteriseras som en sammanjämkning av luthersk och anglikansk ritualtradition. Det betyder för centralpartiets del att löftesfrågor med edslig förbindelse följs av vigningsformel och investitur med fullmakt. Först därefter kom Fader vår med Luthers kollekta och välsignelsen. Det som i Wittenbergordningen utgjorde centralpartiet hade trängts ut i periferin till förmån för ordinators vigningshandling. Med tydliga BCP-klanger formulerades följande: [Ordinanden knäfaller och under handpáläggning säger ordinatorz] Herren förläne dig den helige Ande för en prästs uppdrag och arbete i Guds kyrka, vilket blir dig anförtrott på grund av kyrkans bemyndigande genom våra händers påläggning. l Faderns . . . namn. [Ordinatus reser sig, tar emot bibel och stola. Ordinatorz] Tag emot fullmakten att predika Guds ord och dela ut de heliga sakramenten i kyrkan. Det skall tillfogas att denna lösning var resultatet av ett arbete, där metoden var att vinna enhet genom att restaurera en för de många olika förenade kyrkorna gemensamma tradition före särutvecklingarna i de enskilda kyrkorna. Det lutherska liturgiska arbetet på en enhetsordning hade inte mycket mer än slutförts då ett nytt inleddes år 1966, gemensamt för de båda stora kyrkorna (ALC, LCA), den stora Missourisynoden och den lutherska kyrkan i Canada. Den direkt utlösande faktorn var otvivelaktigt det då inledda projektet för en bred evangelisk union (COCU), som lutheranerna deltog i som observatörer.” När den lutherska liturgikommissionen på 70-talet reviderade ordinationsordningen var alltså en hel del förarbete redan utfört i samarbetet mellan olika samverkande kyrkor.” Såsom led i den liturgiska försöksverksamheten publicerades år 1977 en serie ritual för en ny ordinationsordning. Med ledning av erfarenheterna fullföljdes revisionen, och den nya ordningen intogs i 1982 års upplaga av volymen för kyrkliga handlingar.” För prästvigningens del kan strukturschemata illustrera utvecklingen:

Prästvigning 1962 Prästvigning 1977 Prästvigning 1982 Veni sancte Spiritus Veni sancte Spiritus Veni sancte Spiritus Presentation Presentation Presentation l Kollektbön Läsningar” Läsningar” Läsningar” Allokution Apostolicum

° Eckerdal l98l 299ff. 92 Ovan 86 med n 77. 93 The Rite for Ordination 1977, Occasional services 1982. “1962 års läsningar: Joh 20:21-23, Matt 28218-20, l Tim 3zl-4, 6f; 1977 och 1982 enbart de två förra, 1982 därtill den i detta sammanhang originella texten l Kor 11223-26. I ett konfessionshistoriskt perspektiv är det intressant att en luthersk liturgi i prästvigningsordningen sätter in nattvardens instiftelseordi I ett nutida ekumeniskt perspektiv framstår läsningen som uttryck för strävan att poängtera prästens roll att tjäna offentligt = i gudstjänstñrandet. Cf den tyska lutherska lâronämndens uttalande 1970 (ovan 229).

Lutherska 241

kyrkor

Prästvigning 1962 Prästvigning 1977 Prästvigning 1982 Löftesfrågor Löftesfrágor Löftesfrågor Edlig försäkran Löfte om förbön Litanian” Veni creator Spiritus Vigningsformel med Vigningsbön med med Vigningsbön handpåläggning handpáläggning handpáläggning - Lovsägelse - - Epikles Epikles - Förbön - Förbön Proklamation Bibel, stola+tydning°° Bibel + tydning” Stola + tydning” Stola + tydning°° Förmaning” Förmaning” Fader vår Skördearbetarbönen Välsignelsen Församlingslöfte” Välsignelsen Välsignelsen Församlingslöfte” Kyrkans allm förbön Proklamation Pax i 0rd + handling Pax i ord + handling Nattvardsprefationen Offertoriet Offertoriet

Översikten beskriver kort sagt utvecklingen från medeltida till gammalkyrkligt vigningssätt, från ordinators ämbetsförläning efter givna löften till en kyrkans bönehandling. 1977 års version är en intressant mellanform. Den publicerade ordningen en se-

utgjorde kompromisslösning,

dan bestämda krav framförts på vigningsformels återinförande med anledning av liturgikommissionens ursprungliga lösning med enbart vigningsbön. Kompromissen blev ordinators proklamation (”Let it be acclaimed . . .”) att vigning skett och härtill fogades de gamla fullmaktsorden, förstärkta med treenighetsformeln.” Med några års erfarenheter i

95 Litanian kan betecknas som en variant av ortodoxins fredslitania, förmedlad till USA främst genom CSI-liturgin 1958/-62 (ovan 70). °° Tydningen 1962 i textcitatet ovan. 1982 brukades en lydelse vid bibelöverlämnandet som kan betecknas som en omarbetning av tydningsorden 1962. För stolan används tydningsord om arbete i Kristi lydnad och i tillit till hans löfte + Matt 11:28-30. 1982 bevarades det sistnämnda tydningsordet orört. 97 Historiskt kan partiet betecknas som resten av assistenters bibelord under handpáläggning enligt uppkommen tysk modell, som i 1977 och 1982 års ordningar blivit ordinators ord: 1 Tim 6:llf(1982), Apg 20:28, l Pet. 5:2-4, l Kor 4rl-2 (1982) samt en kort tillämpning. _ 93 Menigheten lovar ta emot de Vigda som Kristi sändebud och att bistå dem med förbön och hjälp. Menigheten, förtydligas det 1982, är ”assembled as the people of God and speaking for the whole Church”. Ordination förenad med installation på första missiveringsorten skall förekomma endast under exceptional circumstances. I sådana fall infogas installationselement omedelbart före Pax. 99Brand 1976 16ff. Med anledning av kritiken publicerades en uppsats på det provokativa temat, om ordinationens centralhandling var till för att kyrkan skulle be om Andens gåvor eller för att ordinator skulle meddela dem, dvs om handpåläggning skulle ske under bön såsom föreslogs eller under vigningsformel enligt gällande ordning och framförda krav. Uppsatsen var skriven av ordföranden i liturgikommissionens arbetsgrupp för ordinationsordningen: Quere 1975 322ff (Imparting or Exploring the Spirit).

16-Svenska kyrkans gudstjänst

sou 1985:48

242 Lutherska kyrkor

kunde fatta modet att låta handlingen vara en böneryggen kyrkorna handling. Ordinators fullmaktsord ersattes med en nu utbyggd lovsägelse sätt som i en rad liturgier i den över Guds väldiga gärningar på samma ekumeniska familjen Efter anspelning på Ef 4:1 lf följde epiklesbönen:

Evige Gud, utgjut för din Sons Jesu Kristi skull din helige Ande över N och fyll honom med nådegåvorna (för Ordets och sakramentens tjänst).

Proklamationen bevarades utan de överflödiga fullmaktsorden i en helt fridsannan funktion: som inledning till de nyvigdas mottagande genom utväxlad på olika sätt i hela kyrkan, också med ”applåder”. hälsningen, har karaktären av bönehandling förstärkts genom litanims Samtidigt förböner och epiklessången Veni creator i den anglosachsiska för kyrkan John Cosins metriska form. Med några traditionsbeversionen, biskop blev liturgin som helhet ännu en i den ekumeniska tingade undantagz gruppen. Det skall att de nordamerikanska lutheranerna liksom de tillfogas franska om andra tillämpat samma synsätt som ifråga uppdragstyper är ritualet för diakonissvigning format etter mött hos de tyska. Liturgiskt samma mönster som prästvigningens. Men prästvigning heter ”ordinaof (avskiljning)”, motsvarande det tion, diakonissvigning ”setting apart För det i USA nyinförda biskopsuppdraget har uttyska Einsegnung”. till närbesläkformats en ordning, som rubriceras ”installation”, typen tad med VELKD-ordningens Einführung. Det hör till saken att luthersk syn på episkopalt uppdrag i hög grad inte minst i USA genom bl a dialogen med romerskproblematiserats katolska kyrkan. Frågan behandlades på internationellt plan i en dialog som avkastade ett betänkande 1981, ungefär samtidigt som Faith and Order-arbetet ut i det s k Lima- eller BlZM-dokumentet om mynnade ”vigningstjänsten (ordained ministry)” och struktureringen av uppdragsinom detta? För lutherskt vidkommande hade år 1977 inletts ett typer

och särskilt lovsägelsen är jämförbar närmast med episkopakyr- Vigningsbönen kans i USA (ovan 901). 2 lstället för en allokution om uppdragets innebörd används 1977 och 1982 modellen med korta bibelord (n 94) samtidigt som ett mycket fylligt urval meddelas för GT-, epistel- och evangelieläsningarna i Ordets gudstjänst, med utläggning i predikan. På motsvarande sätt utformas förmaningen efter Vigningsbönen (n97). Egendomligt nog infördes 1982 Sursum corda såsom solenn inledning till vigtrots att böneavdelningen redan inletts med litanian och Veni creator ningsbönen Spiritus. Cf härtill ovan 42 med n 70. 3 l den amerikanska dialogen publicerades ett betänkande 1970, som gav utvyck consensus i nattvards- och ämbetsfrågorna: Luthe°ans åt en anmärkningsvärd a och Catholics in Dialogue 4 1970. I det gemensamma uttalandet behandladesbl vigningstjänstens strukturering i tjänstetyper ibm 13, med lutherska kommentarer till ställda frågor ibm 54f (prof W A Quanbeck ) och 56ff (prof George A Lndbeck). Den internationella dialogen: Das geistliche Amt in der Kirche 1981,vari struktureringsfrågan behandlas 33ff (art 40- 58, särskilt 47), cf även vigningifrågan ibm 29ff(art 32-39). I kommissionen (ovan 220) deltog från amerikanskthåll ordf för den lutherska delegationen. Lindbeck deltog för öirigt prof Lindbeck, som luthersk observatör i Andra vatikankonciliet och i den därefter inledda iiternationella och kommentarer därtill ñnrs på dialogen. Utdrag ur dialogdokument svenska i Thunberg-Persson 1974. Faith and Order-arbetet: 1982 års dokunent med orientering om arbetet i Dop, nattvard, ämbete 1982.

sou l985:48 Lutherska 243

kyrkor

särskilt studiearbete om ministerium ecclesiasticum inom Lutherska världsförbundets ram. Som ett led i det arbetet blev det angeläget att år l982 ordna en speciell internationell konsultation om luthersk uppfattning om biskops uppdrag.4 Ett studium av slutdokumentet visar att det

var befogat att vid utgivningen framhålla, att arbetet bara börjat. Över-

läggningen bekräftade att ytterligare rådplägning behövs både inom den lutherska familjen och ekumeniskt”.5 Allmänt den uttryckt tycks lutherska diskussionen om vigningstjänst, vigning och uppdragstyper ha kommit för sent för att få konsekvenser för de tyska och amerikanska vigningsordningarnas liturgier för olika uppdragstyper. I ett avseende kan man registrera en klar kursändring i den amerikanska vigningsordningen. Av historiska skäl har prästvigning varit förbun-

den med installation i tjänstgöringsförsamlingen, i Missourisynoden

närmast som en upprepbar kombinationsordningf Inte minst i det sistnämnda perspektivet är det intressant att en kombinerad och vigningsinstallationshandling enligt 1982 års ordning får praktiseras endast såsom ett yttersta undantag? Skälet är inte det Iiturgitekniska problem som anmäldes av VELKD-kommissionen, nämligen att det inte blev annat än en upprepning om installationsdelen skulle placeras efter vigningsdelen.8 Tekniskt var det amerikanska problemet snarast det motsatta. Installationen har nämligen fått sin egen profil såsom en församlingshögtid, där den nya medarbetaren blir introducerad och genom olika symbolhandlingar mottagen av församlingen. Handlingen behöver inte beskrivas närmare, ty till typen är den en motsvarighet till episkopalkyrkans nya form? Sedan installationen blivit en handling på egna villkor, kunde vigningsliturgin lättare befrias från element av feodal förläningskaraktär. Vigningen (ordination/setting apart) har fått bli en kyrkans bönehandling, präglad också liturgiskt av övertygelsen att Gud hör bönen och sänder sina tjänare genom att gripa in med sin hand, synliggjord i de vigda tjänarnas handpåläggning.”

4 Lutheran Understanding of the Episcopal Office (stencil) 1983. Konsultationen hölls 29 nov-2 dec 1982. Deltagare var från Nordamerika biskop David Preus, ALC, och biskop S T Jacobsen, Canadas lutherska kyrka. Till staben hörde dr Eugene L Brand, som varit den amerikanska lutherska liturgikommissionens sekreterare. 5 Ibm 6. ”Tappert 1968 1421, Brand l976 19. 7 Ovan n 98. 3 Ovan 233f. 9 Ovan 951. ° I USA förekom 1976 enligt Eugene L Brand (n 4) att även andra kyrkomedlemmar deltog i handpåläggningen in einigen vom norwegischen Pietismus geprägten Gemeinden”. Kirche als Familie l976 45. Detta var tydligen så mycket undantag att det inte präglat regianvisningar om assistenter i Occasional Services 1982.

244 Lutherska sou 1985:48

kyrkor

6.3 Danska kyrkan

6.3.1. Från bönehandling till ordinatorsförläningsakt kyrkans

under bön Präst- och 153 7/39- 1685

biskopsvigningar

6.3.1.1 Kirkeordinantian 1537/1539

Bönehandlingarnai

l Danmark blev reformationen påbjuden 1536. I anslutning därtill drog Christian Ill samman kyrkomän som skulle utforma en kyrkoordning. - nu känt enbart i en dansk På våren 1537 förelåg ett förslag på latin - som sedan det bearbetats i kungens kansli blev sänt till översättning för av Luther m fl.” På begäran returnerades Wittenberg granskning som i København ledde arbebåde förslaget och Johannes Bugenhagen, I september 1537 auktoriserades den latinska tet på slutredigeringen. två år senare en dansk översättning, som 1542 förklarades xara texten, den rätta ordinantian”.3 Med den hade den evangeliska kyrkan också en fastställd med en kortfattad teologisk kommenordinationsordning och

tar. Här fanns ett av Europas tidigare evangeliska prästvigningsritual

den äldsta fastställda formen för vigning av biskopar. Kyrkoordningen föredrog dock den latinska beteckningen superintendent, förmodligen för att understryka tillsynskaraktären och för att undvika ett belastat finns en typisk deklaration: bisuttryck. Inskjuten i prästvigningsritualet det är superattendenten.” Med all sannolikhet togs ordinationskopen, ordningen i bruk samma dag den auktoriserades. Den dagen vigde superintendenten en rad superintendenter, sju för Danmark och Bugenhagen en för Norge. I det danska förslaget till kyrkoordning fanns föreskrifter om präster- Bland ceremonierna fanns dock bara forna och biskopar förutsattes. men för prästvigning. När förslaget bearbetades, bevarades den givna dispositionen, varför ett extra kapitel om biskopar (superintenderter) och deras vigning blivit ett slags avslutande appendix. Liksom dispostio- - nen vittnar också ritualen eller snarare de utförliga anvisningarna för vigningshandlingarna om skillnaden i bakgrund. De två handlingar- Formen för prästvigning har byggs ut na har var och en fått sin profil.

ytterligare i ordningen för superintendentvigning.

Ritualet för prästvigning, grundformen, byggde i det ursprungliga danska Hamburg- och Lübeckordning 1529förslaget på Bugenhagens också av den teologiska kommentaren hämtats.” 31, varifrån mycket

särskilt Lindhardt 1984 249fl - För detta och det följande 1977 7ff, Fahn Artiklarna är skrivna i samband med den danska resp norska liturgikommissionens arbete med ordinationsordningens revision. Z i Kirkehistoriske Samliiger Kyrkoordningsförslaget jämte kanslitillägg tryckt l 1849, ang präster ibm 8lff, om superintendenters uppgifter l10ff. 3 Den rette ordinans blev tryckt och utsänd först 1542. Omtryckt i Danske Kirkelove l 1883, om präster ibm 75ff, superintendenter l06ff, l26ff. Citatetibm 78. 1537 års latinska ordinantia tryckt i Feddersen 1934; om präster och suprintendenter ibm 26ff, 6lff. 4 Ibm 78. “5 Ovan 202f.

i

Lutherska kyrkor .245

Som där ströks under att rätt ordo eller ”denna andliga ordning” betyd-

de, att kallade och prövade genom bön och handpåläggning sändes för

att predika evangeliet och ”icke att göra men att dela ut sakramenten”. Vigningen utgjorde “inget annat än ett skick uti kyrkan att kalla någon till att tjäna uti Guds 0rd och sakramenten”, Den som kallats skall prövas, och sedan skall ordinator i liturgin under handpåläggning ”läsa över honom en kollekt på danska till vilken folket skall svara Amen. Det är vad kyrkan skall och kan göra. Sedan måste man överlåta åt ”Herren Gud allt saken”. Även om både motivering och riktlinjer för vigningshandlingen i kyrkoordningsförslaget baserats på Bugenhagens Hamburg-Lübeckordning, kan man inte säga att den blivit ”rätt och slätt övertagen” därifrån.” Den danska versionen hade särdrag, och de blev mer markanta vid översynen i kungens kansli. Danskarna tycksinte ha varit bekanta med Wittenbergs ordning, i bruk sedan halvtannat år. Den formen utnyttjades i slutredigeringen.” Men också i den slutgiltiga utformningen har den danska vigningsordningen sin egen profil, som delvis knyter an till senmedeltida tradition i Lundaprovinsen.” skall anföras. Några särdrag l dansk tradition kom

vigningshandlingen inte efter predikan som i

Wittenberg utan redan efter episteln för att följas av nattvardsfirandet. Den reguljära ordgudstjänsten ersattes med i en

vigningsavdelningen

speciell vigningsmässa.” Efter episteln presenterades vigningskandidaterna från predikstolen. Om blivande präster hette det, att de kallats och prövats och därför skulle ”ordineras och skickas inför altaret, med heliga ords upplåsning, förmaningar, händers påläggning och en gudlig bön till Gud”. Uppmaningen till tacksägelse och bön följdes av Veni sancte Spiritus med versikel och kollekt.” Så långt var ordningen i stort sett likadan

för präst- och biskopsvigning, men sedan skilde sig handlingarna åt.

För prästvigningens del bevarade slutredaktionen väsentligen den form som kungens kansli angett. Efter en i evangeliska ordinationsritual

° Så Lindhardt 1977 l4. 7 Vid denna tid - 1537 - hade Wittenbergordningen en utformning som är känd genom de två äldsta versionerna i WA 38 423ff H-spalten. Till det äldsta, senare utmönstrade skiktet hörde Ps l04:30 som versikel till Veni sancte Spiritus samt allokutionen på l Tim 4:4f(ovan l88ffn 8, l4, 17). De element som försvann i Wittenbergritualet bevarades i den danska versionen. Det är möjligt att Wittenbergformen var källa för den danska i dessa avseenden. Cf nedan n 22. 8 Lunda- och Roskildepontiñkalena trycktai Strömberg 1955, med utredning om senmedeltida utvecklingsdrag ibm fr a 55ff, 73ff. I Lindhardt 1977 8 avvisas ett samband med medeltida vigningstradition. Med Faehn 1984 249 med n 3 måste framhållas att saken återstår att undersöka. Exempel härpâ nedan. 9 Placeringen efter episteln fanns i Lübeck-Hamburgformen men i det danska förslaget (n 12) angavs platsen efter predikan. I slutversionen kastades ordningen om trots att Wittenbergformen hade placeringen efter predikan. Den danska omkastningen kan ha dikterats av traditionshänsyn. Traditionsanknuten var anvisning om prästvigning på sön- eller helgdag. 2° Det danska förslaget (n 12) angav sången men inte versikel och kollekt. Slutversionen har noga taget angett hela serien enbart för biskopsvigning. Den tycks ha tillämpats även för prästvigning, Lindhardt 1977 l7. Som versikel angavs Ps l04:30 (cf n 17). Karaktären av böneavdelning understryks av regianvisning om knäfall av ordinator etc.

sou 1985:48

246 Lutherska kyrkor

hålla en förmaning an-

ovanlig läsning (Tit l :5-9) skulle biskopen enligt

att predika och undervisa rätt om bot, visningar om prästens uppgift mot överheten och goda gärningar, dela ut sakramenten kors, lydnad skulle för allt folket lova att efter osv. Ordinander så högt och tydligt Guds nåd ”göra allt detta”. Biskop med assistenter skulle lägga händerna och be Fader vår och en kollekt och församlingen inpå var ordinand stämma med Amen. Därmed hade vigning skett och avdelningen slutar och slutredakmed en dansk psalm, Dig, helge Ande, bedja vi”. Förslag tion angav inte någon viss vigningskollekta, men det var nog meningen att den bön skulle brukas som fick en specialform för biskopsvigningen.” var och

Med bönehandlingen allt gjort som skulle ske. Kansliversionen

slutredaktionen framhöll detta genom påpekandet att ”skapelsen görs helig med Ordet och böner (l Tim 4:40.32 För biskopsvigningen har leden utvecklats mer. På böneavdelningen tal till folket utifrån Ef4:7ff, ett för prästvigningen bara följer ordinators ställe. Man måste tacka och be, eftersom Gud inte bara sände sin antytt och sänder Son utan också genom honom skänkt ”denna kyrkans tjänst” och lärofäder som med ”det ljudande ord” delar ut predikanter evangeliets gåvor. Ps 8 sjungs på latin, och ”med få ord” skall den tillämpas på Kristi predikanter och rike. Förmaningen om biskopens uppgifter skulle leda fram till löftet: - Så räcker han Lovar Ni detta? - Ja, det lovar jag. - Giv mig Er hand därpå. honom handen!

Ps 134 sjungen på latin följs av några ord som för över till bibellektioner,

förutom Tit-stället Apg 28:20-32 och det mindre vanliga 2 Tim 4:I -8.

Tillämpningen framhåller att kyrkotjänsten är Gud välbehaglig och nyttig för kyrkan och att det är Kristus själv som handlar genom sina tjänare, straffar, förmanar och tröstar”. Med an- ”predikan ger sakramenten, till l Tim 4:4f och 14, Matt 9:37f osv understryks Ordets och knytning kraft men bönens att helga, vikten av att be Gud sända skördearbetare ordinera, efterockså av att inte vara för snar att genom handpåläggning och inte mässpräster som behövdes. Med hänvissom det var predikanter ”i fordom tid” att lägga händer ning till den mosaiska lagen och bruket stod det klart att electus nu i Jesu namn och efter på det man offrade apostoliskt bruk skulle offras åt Gud för helig tjänst. Också denna biskopsvigningens bönehandling under handpåläggning inleds med Fader vår som följs av den kollekta som blev utsatt i biskopsvigningsritualet. Det är en skördearbetarbön, som med lätt hand apterats för biskopsvigning:

Så ber vi nu din outsägliga godhet, att du nådigt vill se till denne din tjänare N, vilken vi uti ditt namn utväljer till det heliga biskopliga ämbetet uti kyrkan. . .

Att Gud skall nådigt se till tjänaren som förs fram är en bön som motsvarar Lutherritualets bön om Andens rikliga utgjutelse över den som kal-

2 Att biskopsvigningsbönen förutsatts bli använd i apterat skick också vid prästvigning antas i Lindhardt 1977 17, antyds i Faehn 1984 251. Cf nedan n 24. Z? l Tim 4z4f spelade en nyckelroll i de äldsta Wittenbergversionerna (n 17). Bibelstället var emellertid utnyttjat redan i den danska kansliversionen.

Lutherska 247

kyrkor

lats.” Att saken uttryckts så annorlunda är inte ägnat att förvåna. Förlagan är nämligen inte såsom antagits någon Lutherversion av skördearbetarbönen utan Bugenhagens i Hamburg-Lübeckritualen. Med obetydliga jämkningar följer den danska versionen sin förlaga ganska nära utom just i det citerade inskjutna avsnittet. ”Vår valde predikant”, som det hette i förlagan, fick bli den citerade relativsatsen.” Sedan hela menigheten sagt sitt Amen, slutade handlingen också i detta fall med Andepsalmen på danska. Det finns framför allt två ting att understryka. I prästvignings- och än tydligare biskopsvigningsliturgin ansågs det angeläget att knyta an till den medeltida traditionen med vigningslöfteFå Vid denna tid fanns inte sådana i någon av de tyska förlagorna. Redan på utkaststadiet fogades elementet in, vid slutjusteringen tillfogades handslagets bekräftelse. Kyrkoordningen innehöll särskilda formulär för förbindelsen att fungera som rätt präst resp biskop.” Det innebar för biskopar bl a förbindelsen att öva tillsyn över prästerna liksom skol- och socialväsendet. Särskilt biskopar avkrävdes också lojalitetsförklaring mot kungamakten. Men fastän sådana förbindelser avgetts i samband med vigningen, skulle också löftesgivning med bekräftelse ingå i själva vigningsliturgin. Det andra som bör strykas under är att den danska vigningsordningens ritual formats som kyrkans bönehandlingar. När prästvigning sker i domkyrkan eller när ny biskop vigs där med en grannbiskop som ordinator är det lika mycket kyrkans bönehandlingar. Särskilt i ritualet för biskopsvigning markeras det genom regianvisningar. Grundregeln var att ”allt detta här skall på danska läsas [så] att kyrkan må förstå vad där säges”. De latinska sångerna skulle också kommenteras på danska men ”med få 0rd”, så att folket inte tröttnade. Karakteristisk är anvisningen att folket skall dra sig mot koret och ordinator ner mot folket när vigningshandlingen tar vid. Det var uppenbarligen meningen att alla skulle delta i vigningsbönen för att sedan instämma högt med sitt Amen. Det var den liturgiska tillämpningen av Matt 9:37f och l Tim 4:4f. Alla skulle delta i enlighet med den regel som gäller: att - som det heter vid biskops- vigning denna ”vigning bliver helig genom dessa tvâ stycken som är Guds 0rd och en gudlig bön”.37 Mer kunde man inte göra, men detta skulle man göra gemensamt och så lämna saken i Guds hand.

73 Ovan l9lf. 24 Om Bugenhagenversionen ovan 202f med n 66. I Lindhardt 1977 20 citeras bönen i den danska lydelsen med kommentaren att den har sin upprinnelse i Luthers bön. Cf ibm l7. Bönen anges ibm som ett bevis för att den danska vigningsordningen blivit starkt påverkad av Luthers formulär”. lbm 18. I Faehn 1984 251 med n 12 anges att bönen i kyrkoordningens danska och latinska lydelse är tämligen självständig i förhållande till Luthers bön, bevarad i olika versioner (vid denna tid dock enbart två, n 17 ovan). - lbm framkastas förslaget att kollektan placerats i ritualet för biskopsvigning eftersom detta skulle brukas omgående vid den första biskopsvigningen. Hypotesen kanske kan justeras därhän att det ansetts lämpligt att i detta ritual trycka en specialversion av Althamer-Bugenhagenbönen. Bön om biskopar fanns ej men väl Althamerbönen om Kristi ords tjänare fr o m En ny bedebog l53l och Haandbog 1535. Gierow 1948 54, 66f, 69f. 35 Cf härtill nedan 344f, 367. Z° Ederna i kyrkoordningen (n 13) 75 resp 126f står före resp vigningsritual. 37 Citaten ibm l28, 132.

248 Lutherska kyrkor sou 1985:48

6.3.1.2. under bön i Kirkeritualet 1685

Förläningsakter

Efter halvtannat sekel auktoriserades den reviderade ordinationsordningen, som då inte längre var placerad i kyrkoordningen utan införd i en liturgisk bok, Kirkeritualet 1685.28 Den överföringen har väl bidragit till en redigering mer i ritualform. En hel del av de förändringar som infördes har sannolikt haft tradition. Troligen har t ex skördebönen alltsedan reformationstiden med jämkningar brukats också vid prästvigning, även om den först nu markeras att inlånet skall ske.” Med eller utan stöd i praxis kom de båda olika ritualen att i någon mån närmas varand-

ra.” Men likafullt har resp handling sin profil som följande visar.

Biskopsvigning Prästvigning Efter mässans epistel: Efter mässans epistel: Presentation Presentation - av electus - av kanditaterna - - av handlingen av handlingen Fader vår Fader vår Veni sancte Spiritus med Veni sancte Spiritus med versikel och kollekt versikel och kollekt Fritt vald läsning Läsning Tit l:5ff + ev fritt vald text Utläggning om ”det allra Utläggning om ”det heliga ämbetet” heligaste predikoämbetet Den valdes levnadsbeskrivning med votum

Domine, dornine noster (Ps 8)

- Körsång - Utläggning Biskops uppgifter enligt kyrkolagen Ämbetet antvardas Allokution, fråga, Löftesallokution, fråga, löfte och handslag löfte och handslag Ämbetet antvardas Ecce nunc benedicite (Ps 134) - Körsång - Utläggning Läsningar - Tit 1:5ff, Apg 20:28, 2 Tim 4:1ff Allokution Allokution Bön under handpåläggning Bön under handpåläggning -- Fader vår - Fader vår - Skördebönen - Skördebönen (anpassad) Dig, helge Ande, bedja vi Dig, helge Ande, bedja vi Predikan av den nyvigde Predikan av nyvigd Nattvardsliturgin Nattvardsliturgin

13 Kirkeritualet 1685 (här undersökt efter en upplaga 1762; cf om denna Borregaard 1953 10). - För det följande även Borregaard 1953 59, 78f, 98f, 149ff. 29 Så Fzehn 1984 251, ef ovan n 24. 3 Ibm 256 sammanfattas sådant varigenom de två ritualen harmoniserades.

i sou 1985:48 . Lutherska 249

kyrkor

Strukturen har blivit särskilt komplicerad vid biskopsvigningen. Den var den stora begivenheten som centraliserats till kungens København och firades efter inbjudan till stadens honoratiores och prästerskap. Nya led har tillkommit, trots att de är likartade tidigare. Electus skall t ex presenteras från predikstolen och därtill presenteras genom upplåst levernesbeskrivning. Till serien av utläggningar har kommit fritt vald text och vigningstal, som inte borde överstiga en timmas längd. Av större vikt är tyngdpunktsförskjutningen i vigningshandlingen i

inskränkt mening. Till kyrkoordningens utbyggda löfte med det bekräf-

tande handslaget, nu avgivet även vid prästvigningf har fogats ännu ett led enligt det feodala mönstret: vigningsformeln. Den är markerad men inte formulerad för biskopsvigning.” För prästvigningens del finns i gengäld tydliga regianvisningar och en i sin helhet utskriven formel med följande lydelse: Därefter knäfaller de (kandidaterna) igen, såsom tidigare? och då överlämnar (overlevererer) biskopen åt dem det heliga ämbetet med bön och händers påläggande, så sägandes: Så antvardar (overantorder) jag nu ät er det heliga präst- och predikoämbetet enligt det apostoliska skicket i Guds. Faderns, Sonens och den helige A rider, namn. och ger er makt och myndighet att som rätta Guds och Jesu Kristi tjänare härefter predika Guds ord, enskilt och offentligt i kyrkan, att utdela de högvördiga sakramenten enligt Kristi egen instiftelse, att binda de halsstarriga i synden och lösa de botfärdiga från den, och eljest allt som ankommer på detta Guds heliga kall, enligt Guds 0rd och vårt kristliga skick och bruk. Det har hävdats att formeln blev “starkare” än någon som eljest var känd i de lutherska kyrkorna?” Den är i varje fall både mäktig och klargörande. Biskopen (jag) åberopar apostoliskt skick för att i Guds namn för-

3 Handslaget utväxlat vid biskopsvigning mellan electus och ordinator (dvs de i princip enda närvarande ur biskopsståndet), vid prästvigning mellan ordinand och biskop samt närvarande präster. Bekräftelsetecknet är uppenbarligen samtidigt kollegialitetssymbolen. 32 Kirkeritualet anger bara att ordinator i den heliga Trefaldighets namn antvardar honom det heliga ämbetet. I Borregaard 1953 l5lff görs den osannolika gissningen att formeln inte skrivits ut, eftersom det skulle vara genant att termen ”biskops” och ej superintendentämbetet” brukats. Om terminologiskiftet var besvärande, borde hela ritualets myckna talande om biskopsämbetet ha varit genant. I Lindhardt 1977 28 antas att vigningsformeln i biskopsvigningsritualet enbart markerats av kyrkopolitisk anledning. Kyrkomännen ville inte genom att skriva ut lydelsen riskera kunglig opposition mot en formulering av biskops myndighet som kränkte kungens maktsfär. Genom att avstå från ett formulerat förslag undvek man en kunglig omformulering och fixering av gillad lydelse. Gissningen förefaller rimlig. Cf för den likartade situationen i Sverige vid denna tid nedan 392. 33 Kandidaterna hade ”tidigare” avlagt löftet i vasallens knäfallande ställning men rest sig för att utväxla handslaget. 34 Lindhardt 1977 24. Ibm 24f antas syftet ha varit att stävja konfessionellt (romerskt-katolskt, anglikanskt) och politiskt (adeln, kungen) förakt för ”det lutherska ämbetet”, varvid den viktigaste förlagan för formeln otvivelaktigt” skulle ha varit BCP 1662 (ovan 55). l Borregaard 1953 l54ff är den källan så uppenbar att detta faktum tillåter slutsats om formelns upphovsman. l anslutning till Hardt 1979 53lff bestrids att BCP skulle vara källan i Fashn 1984 253; det skulle vara långt mera sannolikt att formeln i den svenska KO l57l (nedan 346) varit ”mo-

250 Lutherska sou 1985:48

kyrkor ,

ämbetets ”makt och myndighet” med läna (overleverere, overantvorde) tre huvuddelar. dedess enligt ortodox skolteologi Regianvisningen monstrerar kanske tydligast förskjutningen i grundsynen. Kyrkoordgenom bön och handpåläggning har bäddats in i ningens tal om vigning förläningsfrasen enligt vilken biskopen genom formel och handpålägg- ”det heliga ämbetet. Förläningsakten har blivit ”det ning överlämnar apostoliska skicket”. Såsom strukturschemat visar är detta inte hela saken. Traditionen med är bevarad. I biskopsvigningsritualet står fortfarande den vigningsbön bearbetade förmaningen om hur allt helgas genom Guds ord och bönen.

Också i prästvigningsritualet anges nu efter formeln att man måste vända

förmana honom med Jesu Kristi egen bön att sig till Gud och ”samtliga han måtte själv dana och göra er dugliga för detta heliga ämbete”. Under ordinators och assistenters handpåläggning beds Fader vår och skördearbetarbönen. Det härvidlag verkligt nya är att den gamla bönehandlingen måste motiveras, eftersom biskopen framstår såsom den danande.” Den besvärande traditionen för bönehandlingen har emellertid omsom skall delta i den manande bönehandlingen är enböjts. ”Samtliga” båda ritualens regianvisningar enbart alla eller “samtliga ligt Borta är anvisningen att folket och ordinator skulkringstående präster. le dra sig nära varandra, borta anvisningen att ordinator ”skall be kyrkfolket (den meninge kirke) svara Amen” till bönen. Nu är det alla prästerna”. Men biskopen får sista ordet och ”avslutar allra sist och säger: Amen - en klerikal i Jesu namn, Amen Amen-liturgi. Dit hör Det finns fler ting att notera i vigningsritualens omformning. mellan lekmän och ämbetsinnehavare men ockden tydliga graderingen

dellen”. - Förlaga har inte påvisats. Skall man anföra formler av samma typ, måste man rimligen skilja mellan vignings- och installationsformler (jfr Hardt 1979 S3lff). Till typen har den danska formeln släktskap med BC P- men inte KOformeln. KO-formeln definierar noga varför biskopen (jag) kan överlämna det prästämbete om vars innehåll intet sägs. Den danska formeln och BCP-formeln innehåller ingen ordinators legitimering för överlämnandet utöver ”det apostoliska skickeW/our imposition of hands. Både formlerna ägnar däremot utrymme åt att definiera prästens ”makt och myndigheV/”authority” enligt ortodoxins treledade mönster - förkunnelse, sakramentsutdelning och “nyckelmakten” enligt Joh 20:23. Vid denna tid är typen emellertid inte exklusiv för BCP och Kirkeritualet.

35 Under anknytning till den gamla formen utgör motiveringen ett avsnitt i anvisningarna för utläggning av de bibliska läsningarna vid biskopsvigning. Sedan det med l Tim 4:4f (ovan n 22) klargjorts att allt kan helgas genom Guds ord och bönen och konstaterats att Guds ord behandlats skulle man träda till det andra”, varpå bönen och därefter handpåläggningen behandlas. Summeringen blir att man nu med bön och handpåläggning skulle be Gud ”dana och dugliggöra sin tjänare för Kristi skull. Prästvigningsritualet med annan struktur har fått denna summering som inskott 1685. Det har antagits att inskottet skett för att kompensera prästkandidater för den långa allokutionen till biskopskandidater. Faehn l984 352f. Genom införandet av vigningsformeln blev det enligt min mening nödvändigt att förklara varför bön och handpåläggning alls skulle följa. I formeln hadeju redan förklarats att den uttalades enligt det apostoliska skicket.

sou 1985:48 Lutherska kyrkor 251

så mellan präster och biskopar.” Vid biskopsvigning kan således hand-

slaget enbart utväxlas mellan electus och biskop, medan prästkandidater

utväxlar det också med de prästerliga assistenterna. Nattvardsfirandet, som här till skillnad från i andra kyrkor, fortfarande skulle följa efter vigningshandlingen, måste också ske med värdighet. Vid biskopsvigning kommunicerar först ordinator och den nyvigde biskopen för sig, anges det, samtidigt som det framhålls att biskopen vid prästvigning inte skall kommunicera tillsammans med de nyvigda prästerna. Tvivelsutan är formuleringar av det slaget uttryck för både sociala och teologiska värderingar. De låter sig väl infogas i en vigningsordning, där kyrkans bönehandling har blivit en ordinators förläningsakt, åtföljd av ordinatorskollegiets bön och handpåläggning.

6.3.2. Vigning till Ordets tjänst och biskops tillsynsgärning Präst- och biskopsvigning i 1898 års vigningsordning

År l898 stadfästes de reviderade ritual för biskops- och prästvigning, vilka ingår i den ännu gällande vigningsordningen.” Till skillnad från 1685 års Kirkeritual skapades denna 1898 års upplaga enbart för Danska kyrkan. Norska kyrkan var självständig sedan 1814 och fick 1889 en reviderad ordinationsordning. Snart nog fick Islands kyrka det också.” Men inte heller i Danska kyrkan praktiseras l898 års ordning utan man följer på olika sätt gillade jämkningar därav. Först behandlas nu den stadfästa ordningen, därefter tillämpningarna.

6.3.2.1 Sammansmältningen av två vigningsliturgier till en i

1898 års ordning

När 1898 års vigningsordning stadfästes, hade ritualen i 1685 års kirkeritual sedan länge undergått förändringar som officiellt godkänts.” Med inspiration från England och som det verkar även Sverige hade biskop Fr Münter format ett biskopsvigningsritual, som första gången brukades 1811 vid den sista Københavnsvigningen av norsk biskop. Det blev den praktiserade danska huvudformen. På officiellt uppdrag framlade biskop J P Mynster 1839 förslag till en genomgripande revision av hela gudstjänstordningen.” Aldrig auktoriserat kom också detta att spela roll för dansk praxis och för den delen även norskt och isländskt liturgiarbete. När biskoparna på 90-talet utformade förslag till revision av enskilda ritual, knöt de an till denna praxis samtidigt som de fick en del impulser

3° Kirkeritualet 1685 kap 10 har rubriken om Bispe- og Pra:ste-Vielse; också officiellt har superintendenttiteln lämnats och ritualet om biskopar placerats först. Ritualet ger olika uttryck åt biskopens förstarangställning. Cf Lindhardt 1977 24ff, 28. 37 De 1898-09-03 auktoriserade ritualen i Gejstlig Reskriptsamling 1897-98 356ff (biskopsvigning), 362ff (prästvigning), cf Lindhardt 1977 38ff. 3” Nedan 266ff, 307ff. \ 39 För det följande Lindhardt 1977 31ff, 39f, Faehn 1984 257. °° Mynster l (alterbog), 2 (kirkeritual), 3 (motivering) 1839.

252 Lutherska sou 1985:48

kyrkor

från Svenska kyrkan och fr a kunde utnyttja Norska kyrkans gudstjänstordning 1889.4 På samma sätt som under liturgiarbetet på enväldestiden var uppmärksamheten under 1800-talet inriktad på biskopar och biskopsvigningen. Men två helt olika tendenser avlöste varandra. Biskop Münters bearbetning av det ritualet röjer strävan att lyfta fram akten som en dansk riksangelägenhet med stor festivitas. Markant skedde det genom en körkantat, som flätades in i handlingen och skulle accentuera de olika leden. Biskop Mynster hade samma inriktning men ville beskära det alltför yvigt växande för att icke för mycket förlänga handlingen”. Den gamla uppläsningen av kyrkolagsföreskrifter om biskops uppgifter ersattes t ex med en allokution, där redaktören ”försökt att sammantränga det viktigaste?” Handlingen fick inte vara alltför utdragen när den skulle vara festlig. I förarbetet på 1890-talet blev målsättningen däremot att skapa större enkelhet för att klarare framhäva den kyrkliga innebörden. Medvetet valdes prästvigningsritualet som riktmärke.” Prästvigningsritualetlåg som sagt i förnyelsesträvandenas periferi. Bis-

kop Mynster gjorde en del justeringar i det gamla förträffliga ritualet”

men ägnade sin revisionsmotivering främst åt att försvara vad han med andra kallade den latinska mässan”, dvs Veni sancte Spiritus med versikel och kollekta. I biskopsvigningsritualet hade partiet trängts ut av körkantaten, men här kunde den gamla sången göra akten ”högtidligare”, helst på det mer sângbara Iatinet men eljest enligt en dansk version han låtit göra!” Även i 90-talsarbetet gällde det att värna om den gamla formen, vilket inte uteslöt bearbetningar, kanske främst komplettering av ritualets enda fasta bibliska läsning. Resultatet av en lång utveckling hade blivit att båda vigningshandlingarna formades som separata akter, avslutade med enbart den nyvigdas kommunion. Att hela menighetens kommunion fallit bort berodde delvis på reglerna för nattvardsberedelsen. I varje fall för biskopsvigningens del tillkom att den inte passade sig i sammanhanget. På den dagen kan ingen kommunion för menigheten äga rum” (Mynster).^5

4 Lindhardt 1977 38ff med n 4. Som exempel på norskt inflytande anges att Matt 28:l8ff införts som textläsning. Det stället liksom 1 Petr 5:2ff hade inte hört till dansk-norsk tradition men togs in in norska Alterboken 1889 och 1898 års danska ordning. Båda ställena fanns i svensk tradition fr o m 1811. Den svenska HB 1868 förefaller att i annat ha varit källa för den norska. Just skriftläsningarna hörde emellertid vid denna tid till lutherskt allmängods, varför man enbart på grund av dem inte kan uppvisa beroendeförhållande. Att den danska bearbetningen 1898 är beroende av den norska är helt uppenbart. Saken kan närmast uttryckas så att den norska upplagan anpassats för Danska kyrkan. Cf nedan. 41 Mynster 1839 3 52. 43 Lindhardt 1977 39ff. 44 Mynster 1839 3 53f. Att ”den latinska mässan betraktades ur blott stämningsskapandets synvinkel illustreras av att bönesången omedelbart föregicks av dansk psalm, en lösning som permanentades 1898. 45 Mynster 1839 2 85, 92. För Mynster var det ännu möjligt att nyprästvigda kommunicerade med församlingen på sedvanligt sätt”. Ibm 94, 101. Cf ang den danska formen och den kontinentala sakristikommunionen ovan 251 resp 207f n 81, 84.

Lutherska 253

kyrkor

Biskopsvigningens starkt reviderade form och prästvigningensjämkade i 1898 års ørdinationsordning kan översiktligt illustreras med följande schema. Eftersom 1685 års ordning bara indirekt utgjorde föregångare sätts den inte I stället hänvisas till upp parallellt. det tidigare uppsatta strukturschemat för den gamla ordningen.

Biskopsvigning 1898 Prästvigning 1898

Veni sancte Spiritus (dansk form) Veni sancte Spiritus (dansk form) lngångsböm” lngångsbön” Episteln Ef 4:7ff Episteln Ef 4:7ff Psalm Psalm Levernesbeskrivning Presentation av akten och mottagningsord” och kandidaterna

Kollekta (Ef 4)” Kollekta (Ef 4)”

Psalmen Allena Gud i himmelrik Psalm “Mässan (dansk eller latinsk)4° ”Mässan” (latinsk eller dansk)“° Vigningstal Vigningstal Ps l34 (dansk körsång) Läsningar-“l varvade med psalm” Läsningar5°

“ Kollektan var en bearbetning av mässans slutbön 1685 ”för Ordets tjänst och det heliga predikoämbetet”. Lindhardt 1977 31 n 10, 40. Dock är denna bön inte anpassad till Ef4 (cf n 48) men däremot har den gamla anspelningen på Matt 9:37f strukits. 47 Efter norska Alterboken 1889 är biskopsvigningens mottagningsord l Tess 5:121, som föranleder uppmaningen till bön för denne man som är kallad till tillsynsgärningen i församlingen. Levnadsbeskrivningen inleds med orden att denne som är kallad till biskop över N stift idag skall vigas till denna tjänst”. Formuleringen är inte densamma vid prästvigning (jfr Lindhardt 1977 41), där det heter: De män som idag enligt det apostoliska bruket skall vigas till Ordets tjänst genom bön och handpáläggning är . . .. Böneuppmaningen är mycket kort och saknar motivering. 4” Kollektan (efter Veit Dietrich, Prøveritualbogen 1963 16) enligt norska Alterboken 1889 utgör ännu en bön (cf n 46) om Ordet och tjänarna, denna utifrån Ef 4:1 lf. En särskild bönepunkt för dem som skall ”vigas till en tillsynstjänst resp prästtjänsten i församlingen infogades 1898 i Danska kyrkan och övertogs i norska Alterboken 1920. Kollektans bönepunkt om vigningshandlingen i norsk version (”Lát den heliga handling som vi nu skall företa bliva till Guds namns ära . . .”) ändrades i dansk bearbetning till förbön för de vigdas tjänsteutövning (”sá att all deras gärning må bli ditt namn till ära . . .). J norsk version riktades bönen till Sonen, i dansk till Fadern. 49 Veni sancte Spiritus har tolkats i dansk metrisk form, versikelns Ps l04:30 har också tolkats: Herre, udsend din hellig Aand så du skaber dig tjenere/Og fornyer din meninghed dag for dag! Amen.” 5° Biskopsvigning: Matt 28:18-20 (ny, cf n 41), Tit l:5-9, 2 Tim 4:1 -5, Apg 20:28-32 (nu placerad sist). Prästvigning fick samma urval men Apg-texten utbytt mot 1 Petr 5:2 -4 (cfn 41). Enligt anvisning i prästvigningsritualet kan istället som förr läsas enbart Tit-texten samt en fritt vald som grund för vigningstalet. 5 Uppslaget i norska Alterboken 1889, där en Grundtvigpsalm om kyrkan brukades med stroferna infogade mellan läsningarna. I den danska versionen insattes istället ”Grundtvigs ordinationspsalm” (Idag på apostolisk vis/En tjener . . ./Vi laegger vore hender paa”).

254 Lutherska SOU l985z48

kyrkor

Biskops vigning 1898 Prästvigning 1898

Allokution, löftesfrågaf? Allokution, löftesfrågaf? löfte och handslag löfte och handslag Ämbetet överlämnas” Ämbetet överlämnas” Bön med handpåläggning Bön med handpåläggning - lnledningsord* Inledningsord” - Kollekta” - Kollekta” - Fader vår - Fader vår Psalmen Dig, helge Ande, bedja vi Psalmen Allena Gud i himmelrik Predikan (”den ordinerade bisko- Predikan (“en av de ordinerade”) pen”) Biskopskommunionen De ordinerades kommunion

Såsom redan framgått av notapparatens detaljkommentar har Norska vigningsordning 1889 varit det väsentligaste hjälpmedlet vid rekyrkans visionen.” Det förefaller också naturligt, eftersom det var två kyrkor med lång gemensam liturgisk tradition. På båda hållen har det uppenbarligen varit ett mål att koncentrera ordningen för biskopsvigning efter prästvigmall, även om lösningarna inte blev desamma i alla enningsritualets

53 Allokutionen för prästvigning är l685 års språkligtjusterad och med inskott om att vara föredöme för den Guds hjord som eder betros. Allokutionen inleds med en ny anknytning till läsningarna som visat, hur Herren har instiftat Ordets tjänst”, dess nödvändighet och rätta utövning. För biskopsvigning finns nästan samma inledning. Prästvigningsingressen är en dansk bearbetning av biskopsvigningsingressen, övertagen från norska Alterboken 1889. Den norska källan är inledningsorden till löftet i Kirkeritualet 1685. Biskopsvigningsallokutionen i övrigt har i norsk version sammanställts huvudsakligen ur Kirkeritualet. I den danska bearbetningen har Kirkeritualet fått lämna ytterligare bidrag. 53 Prästvigningsformelns inledande anvisning (ovan 249) struken och själva formeln lätt justerad (jfr Lindhardt 1977 42) efter norska Alterboken 1889. Härigenom blev överlåtelsen av ämbetet inte kompletterad (och jag giver eder”) utan den innefattade auktoriteten (med makt och myndighet. . .). Som formel för biskopsvigning angavs nu (jfr ovan n 32): Så antvardar jag dig nu det heliga biskopsämbetet i Faderns . . . namn. Amen. Denna formel var möjligen i bruk redan före 1685 och i varje fall intagen i en utgåva av Kirkeritualet 1771. Lindhardt [977 28, 41. l Mynster 1839 2 90 används den formeln i ett utvidgat skick: . . . namn och giver dig rätt och myndighet som en lagligt förordnad biskop i Kristi kyrka . . .. Mallen är prästvigningsformeln. Mynster har dock för biskopar inte kunnat specificera biskops uppgifter mer än i termer av ”ämbetets bördor och ”ämbetets lön och välsignelse. 54 Prästvigningens från 1685 (ovan n 35) är något justerat och har nu använts även för biskopsvigning med två ändringar. Den senare delen om rätt tjänsteutövning är inarbetad i den följande kollektan. Att man skulle be Gud danne og dueliggøre präster blev inskränkt till “dueliggøre biskopar. 55 Bearbetad efter norska Alterboken 1889 är skördearbetarbönen införd i båda ritualen. Den inledande Matt 9-parafrasen är inskränkt till en relativsats. Bönen utvidgad för biskopar om tillsyn och gärning (cf n 54), för präster om att vara ”rätta arbetare i din skörd” och goda förvaltare av din mångfaldiga nåd”. På så sätt har bönen förvandlats till tvâ versioner för två funktioner. Cf Faahn 1984 261, jfr Lindhardt 1977 41 och 42. Vigningskandidatens namn anges under det fr a vid biskopsvigning epiklesartade partiet. Även i Danmark följdes den norska modellen att placera Fader vår efter kollektan, såsom en sammanfattande avslutningsbön. 5° I Lindhardt 1977 39f med n 4 anges med exempel (cf ovan n 41) att hänsyn” togs till den norska Alterboken 1889 vid den danska revisionen. Det är ett alldeles för kraftigt understatement.

Lutherska kyrkor 255

› skildheter. Gemensam har också strävan varit att ge vigningsritualen en mer agendariskt bunden form. Gemensam är slutligen viljan att i vigningsliturgin precisera innebörden i biskopens resp prästens uppdrag genom differentierade avsnitt i främst allokutionen före löftesgivningen.” För Danska kyrkans vidkommande har detta lett till en för biskopar

och präster gemensam vigningsform. Det enda ”extra” vid biskopsvig-

ningen blev körens korta psaltarpsalm och den mellan läsningarna inflikade Grundtvigpsalm, som kan karakteriseras som en menighetens sjungna förbön för electus. Differentieringsavsnitten i allokution och böner anger att biskop vigs för en ”tillsynsgärning”, präster för att vara skördearbetare, förvaltare och herdar.” Men vigningsliturgin är nu väsentligen densamma. Grundstrukturen är densamma som i enväldestidens vigningsordning, där den klarast hade framträtti prästvigningsritualet. Vigning sker således efter ett med handslag bekräftat löfte genom ordinators förläningsord, åtföljda av ordinatorskollegiets bön och handpåläggning. Av vikt är differentieringens innebörd. Det är påfallande att det såsom nyss framgick finns utrymme för flera bilder för att karakterisera prästens uppdrag men egentligen bara ett begrepp för biskopens: tillsyn. Under det att olika uppgifter anges för prästen, inte minst i allokution och vigningsformel, blir tillsynsuppgifter allmänt formulerade i allokutionen och inte alls i formeln.” Den egentliga anledningen till detta kommer tydligast till uttryck i inledningsorden till skriftläsningarna och i upptakten till allokutionen efter dem. Med utgångspunkt från det gamla ritualet för biskopsvigning har formulerats ingresser vid prästvigning, vilka med jämkningar blivit tjänliga även vid biskopsvigning:

Biskøpsvigning Prästvigning Låt oss nu höra Guds ords vittnesbörd om Ordets tjänst.

Du har nu hört, min broder, hurusom Ni har nu hört, mina bröder, hurusom Herren har instiftat Ordets tjänst och Herren har instiftat Ordets tjänst och hurusom hans apostel har vittnat om hurusom hans apostel har vittnat om densammas nödvändighet för hans densammas nödvändighet för hans menighet på jorden. menighet på jorden och om hur denna tjänst rätteligen skall utövas. När Herren nu alltjämt (fremdeles) betror dig med denna heliga tjänst och därtill (derhos) sätter dig till att utöva en biskops gärning, då kräver han av dig . . . Så förelägger jag eder. . .

57 Cf för Norges dei Faahn 1984 261, nedan 268f. 58 Cf ovan n 48, 52, 55, även 47, 53. Bibelläsningarna (ovan n 50) är däremot i den danska till skillnad från den norska utgåvan gemensamma med ett undantag;

Apg-texten om tillsynsmän reserverades för biskopar, l Petr-texten om herdar för

präster. För präster brukades emellertid alltjämt Tit-texten om tillsynsmäns plikter. 59 Cf n 53.

x I

256 Lutherska kyrkor

Innebörden är alltså den att biskopen anförtrotts Ordets tjänst” genom prästvigning. Ordets tjänst och prästens uppdrag tycks sammanfalla. Tillspetsat uttryckt får biskopen fortsätta uppdraget som präst med inriktning på tillsynsuppgifter. Några detaljer i vigningsliturgin går i samma riktning. 1 båda de gamla ritualen framhölls vid presentationen och i samband med vigningsakten i snäv mening, att vigning skulle ske i enlighet med apostoliskt bruk. Vid biskopsvigningen fanns t o rn en utläggning om bönens och handpåläggningens betydelse, övertagen från kyrkordningen 1539 och i utdrag införd också vid prästvigning. 1898 bevaras hänvisningarna till ”det apostoliska bruket” i prästvigningens presentation och fullmaktsformel, likaså orden om bön till Gud att dana och dugliggöra” tjänarna. Vid biskopsvigning talas inte längre om något apostoliskt bruk i presentationen, vigningsformeln har ingen sådan hänvisning och Gud behöver inte längre dana biskopar! Det räcker med att ”dugliggöra” den som redan är vigd till ”Ordets tjänst”. Det är konsekvent att inledningskollektans förbön inför vigningshandlingen ändrats till en bön inför den kommande tjänsten!” Det tycks alltså vara så att präster danas på apostoliskt vis under det att biskopar, som redan är Vigda till Ordets tjänst, behöver dugliggöras för specialuppdraget. Det finns tydligen endast en enda vig-

ningshandling, prästvigningens, aktualiserad vid biskopsvigning.

6.3.2.2 1898 års vigningsordning i praxis

Enligt en under 1800-talet framvuxen uppfattning utgör den auktoriserade gudstjänstordningen en liturgisk kanon. Gudstjänstlivet skall vara i samklang därmed men inte bundet därav. Mot bakgrunden av praxis men också en del tidigare förarbeten till en liturgirevision lät biskopsmötet sammanställa en liturgisk modellordning. Mötet ansåg att det behövdes ett stöd för ”en sund förening av fasthet och frihet i den kyrkliga tjänsten”. Denna biskoparnas Vejledningutkom 1949 och i en lätt bearbetad version 1955.63 Strax efter det att första upplagan gått ut, utfärdades en kunglig förordning som bemyndigade Københavns biskop att i ritualet för biskopsvigning göra sådana ”mindre väsentliga ändringar” vilka kunde anses ”passande”.“ I vägledningens andra upplaga åberopades resolutionen i en ny ingress till ritualet som skäl för ändringar som gjorts.”

°° Ordets tjänst” används 1898 såsom förtydligande av Kirkeritualets ”den heliga tjänsten. Cf till den norska utformningen nedan 269. Enligt traditionen bevarades 1898 i prästvigningsformeln det heliga präst- och predikoämbetet”, vid biskopsvigningen det heliga biskopsämbetet (ovan n 53). f Ovan n 47, 53 och 54 samt ovan 246f, 249f. Det skall tillfogas att Grundtvigs ordinationspsalm dock hänvisar till vigning ”på apostoliskt vis (ovan n 51). “Z Ovan n 48. 63 Vejledning 1949 (citatet ur förordet), Vejledning 1955 (ändringar enligt förordet p g a ny bibelöversättning och såsom korrigeringar av en serie fel och inkonsekvenser”). 64 Lindhardt 1977 46. 55 1955 129. Vejledning

sou 1985:48 Lutherska 257

kyrkor

Attjust ritualet för biskopsvigning särbehandlats beror nog uteslutande på denna handlings särställning såsom både kyrklig och nationell dansk begivenhet. För prästvigningens del behövdes ingen särskild förordning. Det föll inom biskopens oskrivna, av kirkeministeriet 1974 erkända befogenhet att göra jämkningar inom ramf” Vad biskofastlagd parna ansåg passande” gav de uttryck åt i Prøvealterbogen 1958 och Prøveritualbogen 1963, som också innehöll en ordinationsordning. Båda volymerna var utarbetade inom biskopsmötet med sikte pä en revision av hela gudstjänstordningen. l Prøveritualbogens motivering framhölls också att utgåvan skulle tjäna som underlag för ”ett fruktbart dryftande av dessa frågor. Samtidigt var det rätt klart att ritualförslagen inte bara skulle diskuteras. Biskop W Westergård Madsen i København framhöll i sitt förord, hur väsentligt det var med erfarenheter av både denna och den förra att förslaget volymen genom blev genomprovat i praxis.°7 Den här angivna ordinationsordningen kan alltså uppfattas till dels som en registrering av vad som ansetts ”passande” för praxis, till dels som riktmärke för praxis och reformer. l detta sammanhang kan det vara tillräckligt att markera huvudtendensen. För prästvigningens del gäller att 1898 års ordning tydligen stod sig ganska väl i praxis. Två problem fanns men av den karaktären, att ändringar knappast kunde räknas till de ”mindre väsentliga”. Det ena var utformningen av den högtidliga förbindelse som 1870 hade efterträtt den gamla prästeden i anslutning till ordinationen. Ännu i förarbetet till Prøveritualbogen hade man misslyckats i ett av de många försöken att skapa en godtagbar ersättning.” Det andra problemet var vigningsformelns sätt att uttrycka ”ämbetsauktoriteten”. Den hade blivit ”starkare framhävd och fr a ensidigare formulerad hos oss än hos andra”, närmast de nordiska systerkyrkorna. Ett nytt förslag formulerades, troligen efter norsk modell, där tex makt och myndighet” att utföra ämbetsuppgifterna ändrades till ”rätt och myndighet?” Men det är som sagt osäkert om biskopar ansett sig ha rätt och myndighet att i praxis göra ändringar i dessa stycken. Intressant är kritiken i Prøveritualbogen att vigningsuppså nationellt draget blivit begränsat. l allokutionsinledningen här liksom vid biskopsvigning kom det därför att heta att Herren ville göra alla folk till lärjungar (Matt 28:19) och därför har instiftat Ordets tjänst”.7° Den viktigaste tendensen återstår att nämna: strävanden att låta prästvigningen återigen bli en angelägenhet för hela kyrkan. Ännu i 1963 års ritualversion är vigningens centralparti en klerikal angelägenhet för biskopen och de omgivande assistenterna i koret. Men indragna i den kleri-

°° Lindhardt 1977 47. °7 Prøveritualbogen 1963 (citatet ibm [5], om syftet med projektet ibm [71]). o aa lbm 15f, Lindhardt 1977 43ff. °° Prøveritualbogen 1963 15, 119. Om Norska kyrkans lösning 1920 nedan 268. Men samma uttryckssätt fanns i Mynsters biskopsvigningsformel (ovan n 53). 70 Prøveritualbogen 1963 15, 119, 131. Om Matt 28 som textläsning och om allokutionsingressen ovan n 50 och 52. Ur prästallokutionen ströks 1898 års inskott om herdeuppgiften för hjorden. Som textläsning insattes 2 Kor 3:4-6 istället för ”biskopstexten” Tit 1 :5ff. Denna var visserligen ärevördig men mindre lämplig och dessutom utgjorde stället inte sakramentsord som inte kan bytas ut”. lbm 16.

17 -Svenska kyrkans gudstjänst

258 Lutherska

kyrkor

kala kretsen kan också finnas ”lekfolk”. Den lösningen hade funnits i biskoparnas revisionsförslag alltifrån l9lO-talet.7 l linje därmed kallas assistentgruppen i koret ”de medverkande” i 1963 års upplaga. De fyra assistenterna, ”präster (och lekfolk)”, läser bibeltexterna och de medverkande” deltar i handpåläggningen och i den avslutande Amen-liturgin.” Av ett helt annat slag var en annan förändring. Den avslutande kommunionen för de nyvigda vidgades till ett församlingens nattvardsfrande.” Prøveritualbogen 1963 angav också att vigningen kunde ske pä söndag och återigen infogas inom mässans ordning. När denna förändring vuxit fram i praxis” har infogandet kommit att ske efter predikan. 1963 angavs att det som utgjorde resten av den gamla förmässan (bön, epistel) kunde utelämnas. Därmed hade den ordning successivt vuxit fram som angetts i kyrkoordningsförslaget 1537.75 Viktiga förutsättning-

ar gavs på detta sätt för att hela den församlade menigheten skulle kunna

bli medverkande, inte enbart en klerikal grupp med ev inkorporerat ”lekfolk”. Om prästvigningen tenderade att mer markerat framstå som en stiftshar biskopsvigningen utvecklats som rikshögtid i Danmark och högtid, Den danske folkekirke. Tidigare nämndes 1949 års specialreglering om biskopsvigningen. Fortsättningsvis har ordningen reglerats efter överenskommelser mellan regenten och Københavns biskop. Ett riktmärke har varit att göra akten ”både kortare och mer högtidlig”.7° Det hari detta sammanhang betytt att biskopskommunionen inte fick utvecklas till ett hela menighetens nattvardsñrande utan också den sista resten avlägsnades 1949. Det innebar också t ex att Ps 134 i stället fick utgöra introitus, att inledningsorden om akten (intimationstalet”) här som vid prästvigning utelämnades men också t ex att den nyvigde lyste slutvälsignelsen. Det mesta registrerades i Prøveritualbogen 1963 så långt utvecklingen då hade gått. Strävan att göra biskopsvigningen till nationell och kyrklig högtid kom att befolka koret som händelsens centrum inför menighetens ögon. Antalet medverkande växte kraftigt, men här är det fråga om ”de medverkande andliga (gejstlige)”. Omständigheterna hade lett till att fem biskopar hade vigts samtidigt 1923, och den stora biskopsvigningen” blev upptakten till en ordning enligt vilken alla Danmarks nio stiftsbiskopar borde delta. Den svenska ordningen från denna tid att inbjuda

7 Lindhardt 1977 45. 77 Cf ovan 250, 255. _ 73 SkriftermåIsbestämmelserna, som måste anses ha varit huvudanledningen till uppkomsten av den egendomliga prästkommunionen (ovan 252), hade förändrats, otvivelaktigt ett uttryck för den genom grundtvigianismen förändrade synen på nattvarden. 7” I Prøveritualbogen 1963 kommenteras inte anvisningen om ”lekfolk” i assiförvandling till församlingskommunion och stentgruppen, prästkommunionens vigningens inlemmande i mässan. I Lindhardt 1977 45 anges att det efter 1898 inte principiellt skett ändringar”. Intet av det här uppräknade kommenteras. Detta ger intrycket att ordningen blivit så självklar i praxis att den inte särskilt uppmärksammas. 75 Ovan 244f med n 19. 7° Lindhardt 1977 46.

sou 1985:48 Lutherska kyrkor 259

biskopar från grannkyrkor togs upp även i Danmark, första gången 1939 och regelmässigt efter andra världskriget. Men den gamla ordningen att ordinator assisterades av fyra textläsande stiftspräster bevarades i omvandlad form. ln- och utgángsprocessionerna skulle prydas av stiftsprostar och -präster till ett antal som 1949 begränsades till tolv. För att höja festivitetsgraden föreskrevs att in- och utländska biskopar skulle vara klädda i kåpor, prästerna i de mässhakar som dock avlades 1969.7* Ordningen att alla danska biskopar trängde sig samman med ordinator framför högaltaret för att sedan delta i handpåläggningen har också förenklats; sedan 1969 deltarjämte Københavns biskop två biskopar från den nye biskopens grannstift.” Utvecklingsdragen registrerades som sagt i Prøveritualbogen 1963. Här föreslogs också en del andra jämkningar, fr a en viss differentiering av präst- och biskopsvigningens bibliska läsningar. Det inte angivna motivet var otvivelaktigt att det klarare borde framgå att präster vigdes för att utföra ”en evangelists gärning, biskopar åter till att vara ”tillsynsmän för att ni skall vakta Guds kyrka”.“° Det förefaller spegla en utveckling under 1900-talet i vilken biskoparnas lednings- och tillsynsfunktion fått ökad betydelse. Enligt lag 1922 har också stiftets biskopsval införts. Denna utveckling har nog också kastat nytt ljus över vigningshandlingen. l Prøveritualbogen inleds akten återigen med kungörelsen att electus som skall vigas ”till en biskops gärning” kommer att bli vigd enligt apostolisk sed genom bön och handpåläggning”. I motiveringen för revisionen framhölls, att ritualen för präst- och biskopsvigning var och borde vara likadana. Men det skulle finnas vissa olikheter beroende på biskopsvigningens karaktär. ”Det är tydligt att den icke är en vigning till ett annat ämbete men en bekräftelse av prästvigningen och en utvidgning av funktionerna?” Karaktären av bekräftelse framhölls nu som tidigare i allokutionen, men det markerades att tillsynsuppdraget utgör något ”ytterligare”, något utöver det redan givna uppdraget.” Det förefaller vara tänkt så, att prästens uppdrag inte är identiskt med hela uppdraget inom 77 För detta och det följande ibm 45f. Om svensk ordning nedan 430. 7* Ordningen med prästeri mässkrud blev inte införd 1949 (jfr Lindhardt 1977 46) utan antalet skrudade präster begränsades då till tolv efter framställningar från biskopsmötet 1940 och 1949 (Prøveritualbogen 1963 18). Beslutet om mässhakens avläggande enligt Lindhardt 1977 46. 7° Att enbart danska biskopar deltar i handpåläggningen, har förmodligen styrts av önskan att inte tillskrivas återvunnen historisk vigningssuccession, förlorad vid superintendenten Johannes Bugenhagens stora biskopsvigning 1537. Så ibm 46, Stolt 1972 88 och jfr t ex för Finland nedan 324f. Men det hör till saken att utrymmet för ytterligare handpålâggande biskopar var starkt begränsat p g a att så många danska biskopar kommit att delta som assistenter. 3° Den iakttagbara tendensen är inte strikt genomförd vid läsningarnas omdisposition. Biskopstexten Tit l ströks från prästvigningen (ovan n 70), herdetexten l Petr 5 behölls här men infördes även i ritualet för biskopsvigning. Särtext för präst- och biskopsvigning blev 2 Tim 4:1ff resp Apg 20:28ff. Ur de senare har citaten hämtats. S 1963 17. Prøveritualbogen 3? Ut- Biskopsallokutionens inledningsparti (ovan n 52, 60) är språkligt justerat. trycken fremdeles och derhos har bytts mot de innehållsligt likvärdiga fortsat och ”yderligare”. Av lexika att döma finns dock i ”yderligare” en klang av det som går utöver och inte enbart ligger jämte givet uppdrag.

260 Lutherska kyrkor

Ordets tjänst”. Prästens uppdrag utgör uppenbarligen huvudformenf” Men det finns rum för ytterligare uppgifter, knutna till biskopens vigningsuppdrag. Utvecklingstendenser i praxis skulle kunna sammanfattas så att prästoch biskopsvigningarna med samma liturgiska form tänjdes i två riktningar. Vigningen till prästens uppdrag utveklades i riktning mot en kyrklig stiftshögtid, Vigningen till biskopens ytterligare tillsynsuppdrag formades som en kyrklig och nationell riksangelägenhet. Det rörde sig om två vigningstjänster, nära förbundna men med olika proñl.

6.3.3 Vigning till Ordets tjänst och insättande i tillsynsuppdrag? Liturgikommissionens förslag I 978

Biskopsmötets förberedelsearbete ledde till att en liturgikommission år l970 tillsattes för att revidera hela gudstjänstordningen. Kommissionen framlade 1978 delbetänkandet De biskoppelige handlinger, som bl a innehöll förslag till revision av biskops- och prästvigningsritualen. Betänkandets båda ritualförslag hade formats ”på traditionens grund” såsom traditionen har formats i Danska kyrkan?” Detta betydde ingripande förändringar i ritualförslagen men än mer radikala förslag i motiveringen. Förslaget som helhet är ännu under prövning. Det innebär i fråga om de här aktuella ritualen, att enskilda biskopar enligt sedvanerätten kan ha utnyttjat en del inslag men knappast ritualen som sådana, eftersom det skulle betyda mer än ”mindre väsentliga ändringar?” Inriktningen på att förnya genom att restaurera dansk tradition har inte uteslutit en ”modernisering” genom dels ökad språklig koncentration”, dels större ñexibilitet.” Det förra har inneburit också strykning av avsnitt som ansetts överflödigaf” det senare har inneburit överflöd av böne- och av läsningsförslag som skall anses handla ”om Ordets tjänst?” Under hän-

“3 Troligen är det av detta skäl som ritual för prästvigning utan motivering placerats först i Prøveritualbogen 1963 ll4ff, ritualet för biskopsvigning sist ibm l26ff. 84 De biskoppelige handlinger 1978 49. Ett uttryck för strävan att ansluta till traditionen är den undersökning av dansk tradition från reformationstiden till nutiden som kommissionsledamoten prof P G Lindhardt utarbetat, införd ibm 7ff, kompletterad med fr a vetenskaplig apparat i Lindhardt 1977, som här har utnyttjats. Det är slående att traditionen begränsas till Danska kyrkans tradition. 35 bekräftade vid samtal med Københavns Uppgifterna biskop Ole Bertelsen 1986-02-03. Biskopsmötet har ijan 1986 beslutat att i kirkeministeriet hemställa att auktoriseringsarbetet igângsätts. När biskop Bertelsen föreslagit att betänkandets förslag till ritual för biskopsvigning skulle användas såsom en försöksverksamhet har detta avböjts i ministeriet med motivering att auktoriseringsprocessen inte borde föregripas. “f” De biskoppelige handlinger 1978 48. “7 Till prästvigningens kandidatpresentation (ovan 253 n 47) har som bönemotivering infogats Matt 9z37f. Den anslutande kollektan (ovan n 48) har skurits ner till en allmän petition att våra predikanter alltid må predika ditt evangelium rätt. 33 Inledningskollektan (n 46) har kompletterats med fem alternativ jämte medgivandet om ”söndagens kollekt”, inledningsepisteln är förlängd till Ef4zl - 13 eller tre andra läsningar. För handlingens fyra bibliska läsningar om Ordets tjänst” erbjuds sex evangelie- och åtta episteltexter, inkl de gamla fastställda. Även om läsningarna är högst variabla är inledningsorden till dem och den efterföljande allokutionsingressen oförändrad.

Lutherska kyrkor 261

visning till 1539 års ”rette ordinans” har båda ritualen formats såsom ”församlingshandlingar”.3° För prästvigningens del skulle det betyda vigningsmässa på vardag i domkyrkan eller någon annan kyrka i stiftet, för biskopsvigning återigen vigningsmässa, intei København utan ”i det aktuella stiftets domkyrka”. Ett av uttrycken för strävan efter en hela menighetens vigningsmässa är att vigningshandlingens bön inte längre avslutas med ordinatorskollegiets Amen-liturgi utan återigen med hela menighetens instämmande. Den största förändringen är omgestaltningen av vigningshandlingen i snäv mening. Kommissionen fäste också själv störst vikt därvid. Av historiska och principiella skäl hade man strukit ”den fdrmidabla, olutherska och i de lutherska kyrkorna eljest okända fullmaktsformeln från 1685? ”Det centrala i ritualet” måste återigen bli som hos Luther och i dansk reformationstid att de kallade vigs till sin tjänst. . .genom bönen att Gud själv ville dana och dugliggöra” tjänarna. Vigningen måste gestaltas som en kyrkans bönehandling. Efter löftesgivningen följde därför en deklaration, som för prästvigning byggde på den gamla fullmaktsformeln, för biskopsvigning däremot på de gamla inledningsorden till bönen:

Prästvigning Biskøps vigning Eftersom ni är lagligen kallade till och Låt oss nu av hjärtat bedja Gud att själv blivit auktoriserade som präster i Den dana och dugliggöra dig för din tjänst: danska folkkyrkan, så mottag nu under bön och handpåläggning enligt apostoliskt skick det heliga präst- och predikoämbetet i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Låt oss alla bedja:

Den påfallande skillnaden mellan texterna beror på den skillnad som enligt kommissionen finns mellan de två handlingarna. De som kallats till präster” får nu” på apostoliskt vis ta emot (mottag”) ”det heliga präst- och predikoämbetet i Guds namn. Biskopar däremot är ”fortfarande” betrodda med detta, när de valts och utnämnts till att ”dessutom . . . utöva en tillsynsgärning”.°3 Den saken markeras också tex i inledningsorden till textläsningarna, som i detta fall anges gälla tillsynsupp-

“9 De biskoppelige handlinger 1978 48. 9 Ibm. Korrekt är att formeln är unik för Danska kyrkan, om man därmed menar dansk lydelse i exakt den utformning som infördes 1898. Men snarlika versioner tillhör såväl Norska som Isländska kyrkorna. Vid denna tid - 1978 - var principen om vigning genom fullmaktsformel allmän i lutherska kyrkor. 9 Ibm 48 understryks att en biskop redan har fått sitt ämbete genom församlingsval och överhetens stadfästelse” eller ”bekräftelse av detta val. Därmed är biskop kallad. Vigningen utgör således inte något led i kallelseprocessen utan en handling därefter. Vid handlingen ber man Gud dugliggöra biskopen till att utöva enfunktion han redan har fått sig överlämnad. Om präst gäller något annat. Prästen ”mottar” i kyrklig mening sitt kall genom bönen, dvs vigningsbönen. 93 och Allokutionsinledningens duettuttryck (ovan n 82) har nu blivit ”stadig” desuden.

262 Lutherska kyrkor

draget i Ordets tjänst.” Biskopar har därför inget ämbete att ta emot och följaktligen finns ingen hänvisning till apostoliskt skick i vare sig presentationsavsnittet eller i de nyss citerade orden.” Det är konsekvent att de båda ritualen har olika böner vid presentationen” och vid handpåläggningen.°° Också på detta sätt skall det stå klart att präster på apostoliskt vis vigs till, eller mottar Ordets ämbete, under det att biskopar blir mottagna i stiften och därvid blir föremål för de mottagandes förbön. Förändringen från vignings- till installationshandling kom även till uttryck i en nyinförd föreskrift om investitur. Löftesgivningen skulle följas av kåpans påsättande. Därefter skulle förbön ske under handpåläggning av ordinator helst nästboende biskop” -, assisterande biskopar och representanter för prostar och ev kyrkoråd i stiftet”. Belysande är omformningen av följande parti i denna ”förbön”:

1898 års ordning 1978 års förslag Allsmäktige, nådige Gud, du som Herre vår Gud, himmelske Fader, har bjudit oss att bedja om arbetare till din skörd, vi ber dig att du i nåd ville ta dig an vi ber dig att du ville kännas vid denne denne din tjänare som är utsedd (be- din tjänare NN som får tillsynsgärskikket) till en biskops ämbete i för- ningen i N stift sig betrodd. samlingen. Giv honom din helige Ande för att rätt Låt honom lägga sig vinn om sin gärning, ditt heli- lägga sig vinn om sin gärning till ditt ga namn till ära . .. namns ära...

Anförda och andrajusteringar har skett i ett ritual som alltjämt rubricerades ”bispevielse”. Strukturen är väsentligen densamma som vid ”praastevielse”. Det finns ett av kommissionen angivet principiellt skäl för att skapa en installationshandling och ett formellt skäl för att göra detta inom den traditionsgivna ramen för en vigning. Under hänvisning till kyrkoordningen l539, Luther och CA 5 understryks att kyrkan bara har ett ämbete, predikoämbetet”. Detta, underförstâs det, är detsamma som prästens uppdrag, varför det i vigningsliturgin även skall heta att präster tar emot ”det heliga präst- och predikoämbetet. Akten för utnämnda

93 Skriftens ”vidnesbyrd om ordets tjeneste til tilsynsgerningen i menigheden anses givet i samma läsningar som för prästvigning. Tillagts har dock Apg 20z28ff, som enligt kommissionen skall uppfattas som en text om Ordets tjänst. De biskoppelige handlinger 1978 54. 94 I presentationen följs alltså inte Prøveritualets version 1963 (ovan 259), inte heller infogas här som vid prästvigning Matt 9-motiveringen (ovan n 87). - Det är ganska givet att ritualet för biskopsvigning placerats sist (cf n 83). 95 Prästvigningens kollekta vid presentationen n 87. För biskopar har den gamla bevarats. °° För prästvigningen var bönen inte sakligt ändrad, bara stilistiskt och språkligt åtstramad och resp kandidats namn är utelämnat med motiveringen att namnen redan kungjorts(!). Vid biskopsvigningen är denna förbön kvar och här anges inte bara biskopens utan fr a stiftets namn - båda kungjorda tidigare - för att därmed understryka att det nya i förhållande till det predikoämbete han alltjämt” har . . . just ligger på det administrativa området”. De biskoppelige handlinger l978 52, 55. Den gamla och 1898 differentierade bönen (ovan n 55) är nu så starkt bearbetad i två riktningar att det är rimligare att tala om två olika böner.

Lutherska kyrkor 263

biskopar innebar ”en upprepning av prästvigningen”. Även om man

kunde diskutera, om det var lämpligt att praktisera ”en sådan upprepning“”, skulle kommissionen av formella skäl inte göra så. Mandatet innefattade inte ”uppgiften att avskaffa bestående ritual eller formulera helt nya, däremot att - på traditionens grund - företa en lämplig revision av de gällande”.°7 Kommissionsresonemanget kan inte gärna uppfattas på annat sätt än att biskopsvigningen borde avskaffas och ersättas med en ordning för Det framlagda ritualförslaget angav ”en lämplig rebiskopsinstallation. vision inom ramen som sattes av ritualet för bispevielse”: en så långt gående omformning som möjligt i riktning motinstallation av den redan vigda Ordets tjänare, som ”allaredan genom val och utnämning är innehavare av det ämbete vartill han nu i kyrklig mening vigs”, dvs installeras.” Den fråga som står öppen i Danska kyrkan är tydligen, om man framöver skall följa huvudinriktningen sådan den blev sammanfattad i Prøve- 1963, eller liturgikommissionens förslag l978 sådant detta ritualbogen framträder i ritual och motivering. Det är sålunda för närvarande oklart, om vigning skall gestaltas som en kyrkans bönehandling, och om vigning skall ske till en eller två uppdragstyper inom Ordets eller kyrkans tjänst. I sammanhanget måste noteras att diskussionen alls inte tycks ha involverat frågan om diakonatet och den vigning som sker av de kvinnor som sedan 1863 och de män som sedan l920 utbildats och avskilts för diakonal tjänst. Att liturgikommissionen inte med ett 0rd berörde saken har med all sannolikhet sin förklaring i den formella uppfattningen att enritual kunde revidast befintliga, redan tidigare officiellt auktoriserade deras. Om Danska kyrkans gudstjänst- och kyrkoliv och inte dess auktoriserade gudstjänstböcker sätts i fokus för förnyelsearbetet, lär såväl diakonatet som andra typer av kyrkotjänare också kommai blickfånget. Om danskt kyrko- och gudstjänstliv dessutom ses i ett ekumeniskt perspektiv, lär nytt ljus falla över vigningsordningens tradition och förnyelse.

6.3.4 enligt dansk liturgisk tradition lnstallationshandlingar

l det föregående har redan installationshandlingens typ aktualiserats. Det finns en liturgisk tradition att hänvisa till. ljämförelse med utvecklingen i Svenska kyrkan kan man säga att motsvarigheten till den svenska är den danska prostinstallationen, även om kyrkoherdeinstallationen den senare aldrig nått samma liturgiska dignitet. l den rette ordinans” 1539 hade prosten en nyckelroll som prosteriets ledare, och på motsvarande sätt hade sockenprästen en given plats i församlingen. Men kyrkoordningen säger inte ett ljud om prostars och kyrkoherdars installation som en särskild liturgisk akt. Under l600-talet kom prosten av olika skäl att få en allt starkare ställning, vilket under det feodala edsinstitutets tid kom att innebära att vikt fästes vid en särskild prosted. Kirkeritualet 1685 kom att för prostinstallation fixera ett slags

°7 lbm 48f. 9” lbm, cf ibm 54f.

264 Lutherska kyrkor

liturgisk ram kring edsavläggelsen.” Den av prästerna valde prosten skulle vid stiftets prostmöte motsvarigheten till det svenska prästmötet under äldre tid - insättas i samband med inledningsgudstjänsten. Efter predikan skulle biskopen från altaret ”hålla ett litet tal . . . på latin” till den som skulle bli ”insatt”. Han skulle därefter på sina knän, med ljudlig röst” svära eden, och ”strax kreerar biskopen honom till prost. . .iden heliga Trefaldighets namn”. Efter en förmaning om prostuppgifterna skulle biskopen sända iväg honom ”med en liten önskan”. Omkring 1800 övertog kungen prostutnämningarna. Det är möjligt att den saken bidrog till att den enkla vasallakten skulle göras högtidligare. Det är troligt att biskop .l P Mynster i sitt liturgiförslag 1839 även ifråga om prostinstallationen tog fasta på praxis som den utvecklatsf När prostmötet samlas och installation skall ske, ”iför biskopen sig den biskopliga ornaten och upp i koret går en procession med biskop, stiftssekreterare (egentligen stiftamtmanden), prostarna och installandus. Talet på latin elleri nödfall på danska skulle vara ”riktat till det tillstädesvarande klereciet (egentligen: ”gejstlige“), icke till församlingen”. Edsavläggelsens karaktär av svuren ed skulle demonstreras i det att den knäfallande prosten vid den avslutande edsförbindelsen ”uppräcker . . . sina fingrar”. Efter eden skall biskopen under hänvisning till den kungliga fullmakten förklara prosten lagligt sänd . . . i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”, varpå akten slutar med förmaning, ”goda önskningar och bön”. 1 samband med ordinationsordningens officiella revision 1898 är akten densamma, även om eden här som eljest ersatts med förbindelse i löftesform? Här finns dock ingen föreskrift om tal på latin. Latinet blev bevarat ändå. Samtidigt som ”den latinska mässan” återinfördesi ritualet för biskopsvigning, infördes den i prostinstallationen. Det är intressant såsom ett uppenbart inlån från vigningsliturgin. Sedan löftet givitsfinsätter biskopen prosten och tillfogar ”avslutningsord som han finner varefter han lyser välsignelsen passande, och handlingen slutas med en psalm”. Framväxten av en installationsliturgi med vigningsliturgin som förlaga hade kommit igång. 1 biskoparnas Vejledning 1949/1955 tillfogades en allokution om prostens uppgifter. Prøveritualbogen 1963 tillade det inledande presentations- och förbönsavsnittet. Efter den nu till ordalydelsen angivna installationsformeln följer angiven bön, under vilken prosten knäfaller. Formeln är förmodligen den av ålder brukade: Så insätterjag dig nu som prost i N prosteri i Faderns. . Bönen är inte överraskande vigningsliturgins Fader vår, följd av salutation, välsignelse med trefaldigt Amen, slutpsalm och sedvanlig utgångsbön. Motiveringen för utformningen i Prøveritualbogen är intressant. Man hade velat avhjälpa ”bristande balans” i akten genom att medvetet anknyta till vigningsliturgins* 1 sitt förslag 1978 har liturgikommissionen

°° Borregaard 1953 59f, 158, Lindhardt 1977 47. För det följande Mynster 1839 2 105f, 3 55f. Enligt Lindhardt 1977 47 skedde det inga ändringar” mellan 1685 och 1898. Den uppgiften måste uppfattas så att det inte skedde någon officiellt auktoriserad förändring under perioden. 3 För det följande Gejstlig Reskriptsamling 1897-98 411ff. 3 Prøveritualbogen 1963 17, förslaget ibm 122.

sou 1985:48 Lutherska 265

kyrkor

inte lämnat däremot någon motivering, ett ritualförslagf Detta visar tydligt nog att kommissionen ansett det nödvändigt att rida spärr mot utvecklingen. Riktmärket har tydligen varit att till nöds acceptera 1898 års ordning med ”den latinska mässan” men med talet ersatt av en allokution inför löftesgivningen. Här är emellertid inte tal om knäfall under löftet och inte heller om efterföljande bön(er). Efter löftet säger biskopen fortfarande att han ”insätter” prosten men inte i Treenighetens namn; installator “önskar dig lycka och välsignelse i din gärning”. Omedelbart därpå vidtar den nattvardsliturgi som blivit normal vid stiftets inledordning ningsgudstjänst. I Danska kyrkans officiella gudstjänstböcker finns inga anvisningar, än mindre ritual för andra installarionshandlingar. Följaktligen finns sådana inte berörda i liturgikommissionens inte att de förslag. Det hindrar funnits och finns i praxis. Till prostens traditionella har hört att uppgifter introducera vilket sockenpräst, förmodligen skett genom fullmaktens upplåsning. När biskop Mynster tar upp saken i sitt förslag till gudstjänstordning anger han detta som den självklara formen för introduktions* Han tillfogar att det blivit sed att prästen omedelbart därpå håller sin inträdespredikan. Den seden borde befrämjas, så att prosten skulle kunna bilda sig en uppfattning om prästens förmåga som predikant. huvudintresse Mynsters var att stryka under, hur viktigt det var att prästen blev introducerad. I flerförsamlingspastorat borde det ske i var församling, och hörde pastoratets församlingar till olika borde prosterier resp prost ansvara för introduktionen. Att en präst skulle ”insätta sig själv” kunde egentligen bara tolereras, om församlingen ifråga fanns på en avsides ö”. Det verkligt intressanta är att biskop Mynster i all sin omsorg om anvisningar för introduktionen inte fann något skäl att ange någon liturgisk ordning. Den viktiga legitimeringen av präster skedde genom upplåsning av fullmakten i samband med församlingens söndagsgudstjänst. Sedan kunde och skulle träda prästen i tjänst. Ännu drygt hundra år senare tycks läget ha varit detsamma. Biskoparnas Vejledning 1949/1955 och Prøveritualbogen 1963 tar upp saken men enbart i form av några enkla anvisningar. l den sistnämnda anges att prosten skall leda högmässogudstjänsten tills prästen blivit introducerad omedelbart före predikstolspsalmen. Prosten ”håller ett kort tal till menigheten, läser upp fullmakten ”och förklarar insatt”. Därmed prästen kan prästen träda i tjänst och leda gudstjänsten i fortsättningen? Det har inte funnits behov av någon speciell liturgi kring församlingsprästers ankomst till orten. Förklaringarna därtill får lämnas därhän. Summan blir att introduktionsakter i Danska kyrkans i stort sett förblivit församlingar tydligen legitimeringshandlingar.

4 De biskoppelige handlinger 1978 82f, ritual. Den enda motivering som ges ibm 55 är hänvisningen till prof Lindhardts historik ibm 47. Denna historik är dock ett Tilag som enbart innehåller ett sammandrag ur de kyrkliga böckerna. 5 För det följande Mynster 1839 2 l02f, 3 55. ° Prøveritualbogen 1963 122. Ibm 16 konstateras bara att enbart en rubrik lämnats såsom i Vejledning 1949/1955.

266 Lutherska sou 1985:48

kyrkor

6.4 Norska kyrkan

6.4.1 Från förläningsakt till ordinatorskollegiets bönehandlingfär

vigning

6.4.1.1 Den norska vigningsliturgin för två uppdragstyper Präst- och biskopsvigning enligt Alterboken 1889

och 1920

Norska kyrkans ordinationsordning sammanfaller med Danska kyrkans fram till den politiska och kyrkliga bodelningen 1814. Men den

_därmed

historien sträcker sig långt in i 1800-talet. Det norska särgemensamma draget tycks under hela denna period vara att ordningen som den fanns föreskriven i 1685 års kirkeritual bevarades mer intakt än i Danmark? När biskopsvigningar flyttades från København till Oslo, kom en särskild 1817 som angav på vilka sätt biskopsvigning skulle förordning markeras som norsk Det mest anmärkningsvärda är riksangelägenhet. att reglerna gäller olika ting utanför domkyrkan under det att förordvärnar om den oförändrade gamla liturgiska ordningen under ningen vigningsgudstjänstenf* Kanske udden var riktad mot utvecklingstendenserna i Danmark och kanske också i unionslandet Sverige? Från Sverige hade en ordning redan övertagits. 1815 föreskrevs att norska biskopar skulle bära biskopskors i guld på samma sätt som de svenska och finska kollegorna från 1805.° Men det innebar inte att korset skulle hängas på som en del av vigningsliturgin som i Sverige. krav och önskemål Anledningen till en liturgirevision gav egentligen att få bort prästeden, eller rättare sagt bruket att svära ed. Här som i de nordiska grannländerna blev lösningen en kandidaternas förbindelse i löftets form. I samband med att den nyordningen infördes 1878, gjordes för prästvigningens del en partiell reform. Den innebar att vigningen eller -kvällen l ett infogades i högmässan, firad på söndagsförmiddagen av 1800-talsväckelse präglat norskt fromhetsliv betydde detta inte gemensamt nattvardsfirande. Nattvard firades, om vigningskandidaterna det. Denna reform och utbytet av prästeden mot högtidlig förbegärde säkran utgjorde dock bara partiella ändringar. Revisionen av guds-

l 7 Faehn 1984 249ff, 257f. 8 1817-05-17 refererad efter trycket i den upplaga av kirkeritualet Förordningen 1685 som utgavs i Christiania 1825. Förordningen ibm l29f. Ordinator ålades att tillse att ritualet följdes och att ingen annan orgelmusik förekom än koralspelet. Att förordningen utfärdades först 1817 berodde på att den första biskopsvigningen efter skilsmässan skedde 1817. Fzehn 1984 257. ° ha föranletts av unionen med Sverige. Enligt Flatø 1982 78 skulle förordningen Det utesluter inte att de liturgiska restriktionerna föranletts av den danska utvecklingen, känd t ex genom vigningen av norsk biskop i København 1811 (ovan 251). Så tycks även Faehn 1984 257 kunna tolkas. ° lbm 257. Om det svenska och finska biskopskorset nedan 397f. Flatø 1982 801, Fa-:hn 1984 258ff. - Edsförvandlingen innebar bl a omböjningar för att undvika det som man av edgångens inlednings- och avslutningspartier menade obibliska svärjandet vid Gud och hans heliga evangelium (ovan 257); lösningen blev: Jag, NN, lovar och vittnar i Guds åsyn att jag . . . Detta allt lovar jag att uppfylla så sant somjag i sanning av hjärtat önskar att Gud skall hjälpa mig genom sitt heliga evangelium. Cf ovan 35 n 49, nedan 368.

Lutherska kyrkor 267

tjänstordningen som helhet genomfördes också. Det skedde genom 1889 års Alterbok för Norska kyrkan.” l denna ingick en reviderad ordinationsordning. När det gäller ordningen för präst- och biskopsvigning handlingar- na placerades i den följden har den i sina huvuddrag redan presenterats, eftersom den norska revisionen 1889 väsentligen övertogs i den danska 1898. Det finns olikheter som är intressanta och värda uppmärksamhet. Dessa särdrag liksom ritualen i övrigt blev emellertid bevarade vid översynen som ledde till 1920 års Alterbok, som alltjämt gäller för Norska kyrkan.” Med en lätt överdrift kan man därför säga att den nuvarande norska vigningsordningen tillkom 1889. Den nästan sekelgamla ordningen har en internationellt sett ovanligt hög ålder. Kommentarerna inriktas fortsättningsvis i första hand på 1920 års version.

Såväl präst- som biskopsvigning sker inom högmässans ram.” Den

gamla föreskriften om nyvigd som predikant har lett till ett infogande omedelbart före predikan. Om struktur och utformning av de båda vigningsritualen är inte mycket att tillägga utöver det som redan anförts om den danska ordningen 1898. I Norge omformades den gamla psaltarpsalmstraditionen vid biskopsvigning så att Ps 121 om hjälpen från Herren infördes som inledning till allokution och biskopslöftet. Förmodligen av församlingsmässiga hänsyn uteslöts ”den latinska mässan” 1889 för att i sista stund bli återinförd 1920 vid biskopsvigning, i norsk eller latinsk version.” Eljest är strukturen densamma. Den till Danmark övertagna norska modellen med psalmsång mellan läsningarna praktiserades i Norge under båda vigningshandlingarna. I Norge brukades inte Grundtvigs ordinationspsalm utan en annan Grundtvigsång, beskrivande ordningen i kyrkan eller Kristi rike, ”vidunderligst av alt på jord, vars hemlighet är ”et guddomsord som skaper hva det nevner”. l 1889 liksom 1920 års ordning finns två drag som är värda att särskilt framhålla. Det ena draget är den rika bibelanvändningen. Ingen brist skulle råda på Guds ord. Vid vigningsgudstjänst läses förutom högmässans reguljära bibeltexter” en av biskopen bestämd predikotext samt vigningsaktens serie läsningar såsom ”Guds ords vittnesbörd om den heliga tjänsten”. Hela den liturgiska texten har därtill bearbetats med bibelalluderingens teknik. Enda egentliga undantaget är prästvignings-

2 Alterboken 1889. Om ordinationsordningen Flatø 1982 78f, 8lff, 87, Faehn 1984 258ff. 3 Alterbok 1920, Flatø 1982 170ff, Faahn 1984 262ff. 14 I Alterbok 1920 anges för biskopsvigning att skriftermál och nattvard kan firas - dagen före . . .om någon av biskoparna [dvs ordinator och electus] anmält sig därtill”. För prästvigning gällde att skriftermál och nattvard firades dagen före, om vigningskandidat så begärt. Kommunion kunde även förekomma i högmässan för kandidaterna, också om ingen annan har anmält sig. 5 Flatø 1982 173. “ Prästvigning kan alltjämt ñras på söndagkväll eller vardag. 1 det fallet läses som mässans epistel och evangelium 2 Kor 3:4-9 och Joh 20:21 -23. Texterna fanns med redan i den partiella reformen 1878. Faahn 1984 259.

268 Lutherska kyrkor

allokutionen; genom prästeds- och löftesdebatten har det förmodligen ansetts bäst att låta den texten stå sådan den blivit.” Det andra framträdande draget är dijâferentieringsmodellen. Inom den från redogörelsen för Danska kyrkan redan kända strukturen för vigningsliturgin” görs differentierade formuleringar med inriktning på prästens resp biskopens typ av vigningsuppdrag. Detta gäller allokutionerna inför löftesfrågan men också de gemensamma inlednings- och handpåläggningsbönerna. I den gemensamma texten finns uttryck eller fraser relaterade till en prästs resp biskops gärning. Som regel har det skett med hjälp av bibliska bilder och vändningar, varför den liturgiska

texten som helhet fått ett rikt övertonsregister. Metoden att inom en ge-

mensam ram differentiera mellan uppdragstyperna har egentligen också tillämpats på vigningsformeln. För prästvigningens del bevarades i huvudsak 1685 års lydelse i den norska liturgins förstautgåva. Efter en översyn är lydelsen nu:

Präsrvigning 1920 Biskøpsvigning 1920 Så överlämnar (overgiver) jag nu åt er Så överlämnar (overgiver) jag nu åt dig det heliga prästämbetet, i Faderns och det heliga biskopsämbetet Sonens och den helige Andes namn, med rätt 9 och myndighet att förkunna med den rätt ° och myndighet som till- Guds ord, att förvalta de heliga sakra- kommer en tillsyningsman menten, att bära omsorg om de sjuka och fattiga och hjälplösa, att trösta de 3° sorgsna och vägleda de villfarande och att eljest utföra allt som hör till ert heliga kall, efter Guds ord och vår kyrkas ordning- efter Guds ord och vår kyrkas ordningar. ar, i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Låt oss alla bedja! Låt oss alla bedja!

7 Biskopsvigningsritualet 1889 skall ha formats av biskop Essendrop, prästvigningsritualet däremot av sedermera domprosten Gustav Jensen, motorn i revisionen av de liturgiska böckerna ännu på l9l0-talet. Flatø 1982 78. Mellan de båda redaktörerna måste förutsättas nära samarbete enligt Faehn 1984 259. Eftersom de båda ritualen har formats på samma fasta och enhetliga sätt, framträdande fr a i bibel- och bönematerialet, är det svårt att tänka sig mer än en penna, förmodligen Gustav Jensens. Det hindrar inte att Essendrop haft ansvaret för ett ritual. x Cf schemat ovan 253f. I Norska kyrkan är själva vigningsavdelningen infogad efter evangeliet med trosbekännelsen, och vigningstalet hålls först efter läsningarna. 9 1685 års lydelse ovan 249. ”. . . och [jag] giver eder makt och myndighet” l889 ändrat till med makt. . (cf ovan 254 n 53) vid prästvigning; vid biskopsvigning blev makt ersatt med ”rätt, infört för prästvigning 1920. 2° Partiet att bära omsorg . . . villfarande insatt istället för den gamla formelns hänvisning till nyckelmakten. Om bakgrunden Flatø 1982 l7lf, Fzehn 1984 263.

sou 1985:48 Lutherska 269

kyrkor

Differentieringen är långt driven i urvalet av bibliska läsningar. l Norge - danskarna valde en annan väg 1898 inleddes läsningarna som i Kirkeritualet 1685. Man skulle höra ”Guds ords vittnesbörd om den heliga tjänsten”. Den naturliga tydningen av det uttrycket är att ”det heliga prästämbetet resp ”det heliga biskopsämbetet får Skriftens vittnesbörd. Först efter läsningar och vigningstal anges i upptakten till biskopsvigningens allokution om uppdraget att ”Tjänsten” är såväl det heliga ämbetet eller Ordets tjänst som den speciella utformningen därav i biskopens uppdrag, det strax därefter överlämnade ”heliga biskopsämbetet”. Läsningsingressens dubbeltydighet har nog ansetts lämplig. Det norska bibelurvalet är till skillnad från det danska differentierat för prästens resp biskopens uppdragstyp inom samma ”heliga ämbete”.32 Som i den liturgiska texten i övrigt framträder, att Kristi sändning innebär att präster i försoningens tjänst skall predika bättring och tro, offentligt och hemma i husen, och att biskopar som oförvitliga tillsynsmän skall bära omsorg om hjorden, föda den och vaka över den och den sunda läran. De nu behandlade två karakteristiska dragen i den norska vigningsliturgin 1889/1920 innebär sammanfattningsvis följande. Vigning sker enligt en gemensam vigningsliturgi till Ordets ämbete och därvid till de i liturgin utmejslade tvâ uppdragstyperna, prästens och biskopens. Ordets ämbete är gudomligt instiftat” och det är inom detta samma ämbete

3 Allokutionerna för präst- och biskopsvigning i huvudsak som de senare övertogs i Danska kyrkan (ovan 254). Allokutionsingressen förblev i Alterboken 1889 och 1920 reserverad för biskopsvigningens ritual som i Kirkeritualet 1685. 33 Prästvigning: Matt 28:18-20, Apg 20:17-2l, 27f, 32 (obs urvalet och jfr biskopsvigning), 2 Kor 5:17-21, l Petr 5:1 -4, samtliga ställen nya för prästvigning som tidigare haft enbart Tit 1:5ff. Biskopsvigning: Matt 28:18-20 (ny, cf prästvigning), Tit 1:7-9, nu reserverad för biskopsvigning, Joh 21:15- 17 (ny), Apg 20:28-32 (traditionell, jfr prästvigning), l Petr 5:1-4 (ny, cf prästvigning). För redigeringsgrepp och urval finns det skäl att jämföra med Svenska kyrkans HB 1868 (nedan 4050. 231889 angavs i biskopsallokutionens inledning (n 21) att läsningarna handlat om ämbetets instiftelse”, 1920 ändrat till uttrycket om tjänsten såsom rättelse av en ”lapsus: lektionerna innehöll icke något om ämbetets instiftelse”. Flatø 1982 173. Det kan inte råda tvivel om att redaktörerna till ingressen 1889 (n 17) ansett att man hört skriftord just om ”ämbetets instiftelse”, e,tt skriftord som tillhörde båda vigningsritualen, Matt 28zl8ff, det sedvanliga bibelbeviset för ämbetets gudomliga instiftelse. Cf nedan 395. Vid redigeringen har redaktörerna ganska troget följt kirkeritualet. Här inleds textläsningarna med utsagan att läsningarna handlar om ”det heliga predikoämbetet. Efter läsningarna följer utläggning om ”det höga och heliga kall som Gud nu betror”, dvs biskopens uppdrag. På denna punkt har tydligen skett en anknytning till kirkeritualets anvisning om en allokution efter den latinska mässan: först om det allraheligaste predikoämbetet” och om tjänsterna i kyrkan (Ef4:1 lf), sedan ”desslikes äran Gud bevisar tjänare genom att han gör dem till biskopar och tillsynsmän över sin dyrköpta församling. Kirkeritualets nu och ”desslikes förefaller ha givit uppslagen till alterbokens formuleringar att Herren nu fremdeles anförtror det heliga ämbeteW/den heliga tjänsten och ”derhos anförtror tjänaren biskops uppdrag.

270 Lutherska SOU I985:48

kyrkor

och biskopens uppdrag faller. Men biskopens uppdrag är inte prästens en speciell form av prästerlig tjänst utan en typ liksom prästens en.” Denna differentiering i uppdragstyper är bibliskt motiverad. Den saken görs klar från vigningsliturgins början. Då presenteras de kallade som ”nu skall vigas till denna heliga tjänst” som präst resp biskop. Förbönen som följer gäller särskilt vigningshandlingen, ”som vi nu skall företaga”, och dem som skall vigas till en biskops tjänst i vår kyrka” resp en prästszá Den förbönen inleds med en parafras på den klassiska bibeltexten för differentierade tjänster, Ef 4:1 lf. Det är otvivelaktigt av samma skäl som det senare är möjligt att bl a läsa bibliska texter om resp uppdragstyp inom Ordets ämbete. En präst som vigs till biskop betros ”alltjämt (fremdeles)” med uppdrag inom Ordets ämbete men nu såsom biskop. I den norska till skillnad från den danska liturgin kan följaktligen också den som inte varit präst vigas till biskop enligt den vanliga formen för biskopsvigning.” Biskopens uppdrag är inte en specialform av prästens, och prästens är inte identiskt med Ordets ämbete. Inom detta finns två uppdragstyper till vilka präst resp biskop i samma mening blir Vigda enligt den gemensamma vigningsliturgins ordning. Det skall noteras att det i såväl präst- som biskopsvigningsformen enbart allmänt skall vigas genom ”denna heliga anges att de kallade handling”. Pâ vilket sätt vigningen närmare bestämt sker sägs inte. I den danska versionen av den gemensamma gamla liturgin bevarades hänvisningar till vigning genom bön och handpåläggning enligt apostoliskt skick, också i vigningsformeln. Det gällde dock bara prästvigningsritualet. I den norska traditionen finns inga sådana hänvisningar. Vad ”denna i snäv mening innefattar behöver man dock inte tveka heliga handling” inleds med fullmaktsformeln. Den är emellertid om. Vigningshandlingen - - till bönen under här inledning utan mellanliggande förklaringar En vink ger regianvisningarna. I båda ritualen talas om handpåläggning. ordinanden också efter ordinatorsformeln, först efter vigningsbönen

24l Faahn l984 260f framhålls att en del enkeltheter tyder på att Kirkeritualet 1685 mer betonade ”enheten og likheten mellom de to embeder/tjenestekategorier under det att revisionen i Norge gick mer i den annen retning og betoner forskjellene. Att enheten tidigare betonats måste ifrågasättas. Att revisionen åsyftade en tydligare differentiering är påtagligt på de grunder Faehn anger. Lägoch alterger man därtill resultatet av en jämförelse inte enbart mellan kirkeritual bok utan också mellan präst- och biskopsvigningsritualen är saken ofrånkomlig. - I Flatø 1982 79 heter det att alterboken inte såg noen prinsipiell forskjell Allt hänger på vad ”prinsipiell” står mellom presteembetet og biskpeembetet. för. I Bispeembetets grunnlag 1982 l8ff tycks utgångspunkten vara att ämbetet är ett = prästämbetet och att det i den meningen inte finns principiell skillnad mellan präst och biskop, dvs att biskop fullgör en form av prästerligt uppdrag. ritualet för biskopsvigning i Den grundsynen skall ha präglat det reformationstida 1539. Tesen om kontinuiteti uppfattning från reformationstid till kyrkoordningen nutid undersöks inte och jämförelse med prästvigningsritualet underlåts. Om denna skrift nedan 280ff. 35 Jfr Danska kyrkans ordning 1898 ovan 255f. 2° införda i Alterboken 1920 efter danska ordningen Differentieringssatserna 1898, ovan 253 n 48. 27 l allokutionen om biskops uppdrag finns till uttrycket ”fremdeles” (n 23) en not med lydelsen: ”Ordet fremdeles” utelates naar ordinanden ikke før har vaaret prest. Den noten övertogs inte i den danska versionen.

sou 1985:48 Lutherska kyrkor 271

om ”den nyordinerade”.3“ Viktigare är omformningen av vigningsbönen. 1 båda ritualen ingår ett parti med följande vigningsepikles:

Präslvigning l 920 Biskopsvigning I 920 ... sänd dem din Ande med tjänstens Giv honom din helige Ande, så att gåvor, så att de kan bli rätta arbetare i han kan sköta sitt ämbete till din kyrdin skörd. . . kas uppbyggelse och ditt heliga namns ara . . .

Den norska lösningen kan i detta och annat erinra om den svenska ordningen 1868.29 I båda fallen måste såväl formel som bönehandling räknas till ”den egentliga vigningsakten”, som det hette i Sverige. Men i Norge faller tyngdpunkten på bönehandlingen, med vigningsformeln som upptakt. Samtidigt står det klart att vigningshandlingen i Norge som i både Danmark och Sverige utgör en klerikal angelägenhet för ordinatorskollegiet, i varje fall i stor utsträckning. Amen-liturgin utspelas också i Norge i koret. När denna sker däri Norge har den gemensamma vigningsliturgins ”heliga handling” firats för vigning till det heliga prästämbetet” resp ”det heliga biskopsämbetet” inom kyrkans vigningstjänst eller ”det heliga ämbetet”.

6.4.1.2 Framväxten av norska introduktions- och

vigningshandlingar

Den enkla ordningen för prostinstallation i 1685 års Kirkeritual fanns kvar också i den norska editionen 1825. Alltsedan 1685 fanns emellertid en anmärkning, att formen inte gällde för Norge där man skulle få förbli vid gammal praxis enligt lag och sedvanerätt.” I Norge hade prosten inte samma ställning som de danska kollegorna. Här var det snarare kyrkoherden som behövde installeras. I Alterboken 1889 och 1920 ingår därför kyrkoherdeinstallationen, anvisningar för en enkel introduktion ungefär som i 1539 års kyrkoordningå Vid högmässan i pastoratets huvudkyr- ka” skulle prosten först läsa upp fullmakten, kort tala över ett bibelord något kyrkoordningen inte anger - och ”anbefalla den nya prästen till församlingens aktning och kärlek”. Legitimerad på det sättet kunde kyrkoherden sedan leda gudstjänsten. I annexförsamlingar fick prästen själv läsa fullmakt och hålla tal.” Det väsentliga var uppenbarligen att prästen legitimerades som den lagligen kallade. Men i församlingarna fanns fler medarbetare. 1889/1920 finns också

13 Anvisning om ”de(n) nyordinerade finns först efter Fader vår och ordinatorskollegiets Amen-liturgi. Det är svårt att avgöra om Fader vår skall räknas till vigningsbönen. Fazhn 1984 260. Men nu som tidigare är både kollekta och Fader vår föreskrivna och först efter Fader vår kommer den markerade avslutningen genom kollegiets Amen-liturgi, varför Fader vår rimligen skulle utgöra en del av vigningsbönen som en helhet. Z° Nedan 4lOff. 30 Borregaard 1953 60, 158. I kirkeritualseditionen Christiania 1825 144 kompletterades anvisningen med Iaghänvisningar i en not. 3 Cf Flatø 1982 82f, 173. 32 Cf den ordning som Mynster anbefallde ovan 265. Skillnaden i anvisningar beror uppenbarligen på hänsyn till andra geografiska förhållanden i Norge.

272 Lutherska kyrkor

anvisningar för introduktion av andra färsamlingsarbetare: präster, - - och från 1920 klockare och medhjaepere” ungefär kyrkvärdar diakonissor. Denna introduktion blev än enklare eftersom det inte fanns högtidlig fullmakt att läsa upp. Efter högmässopredikan skulle de nya medarbetarna helt enkelt presenteras. Präster, ”medhjaelpere” och klockare var gamla tjänstetyper. 1920 hade också diakonissans tjänst börjat få tradition bland församlingstjänsterna, och ett manligt diakonat var på väg in i församlingslivet. Strävanden fanns vid denna tid att föra vigningen ut från diakon(iss)anstalterna, med Svenska kyrkans praxis som förebild. Det riktiga vore att låta vigningen ske i församlingens mitt - i en kyrka - och

under handpåläggning” (Reidar Kobro).33 Från ord till handling var vä-

gen inte så lång, men det skulle dröja innan norsk praxis blev officiellt erkänd. Först 1949 fick 1920 års Alterbok en officiellt auktoriserad form för diakon(iss)vigning. Men detta erkännande är ett erkännande med starka förbehåll, vilka ganska klart demonstreras i ritualets titel: “Vigning av lekmannakristna för församlingstjänstTy* Vigningshandlingen som sådan kan karakteriseras som en förkortad och förenklad version av den gamla vigningsliturgin. Efter predikan i en gudstjänst - här föreskrivs inte huvudgudstjänst, än mindre nattvardsfirande - presenteras vigningskandidaterna. En psalm får motsvara både den latinska mässan, de bibliska läsningarna och vigningstalet. I allokutionen om tjänsten understryks ”det rätta tjänarsinnet” i de karitativa uppgifterna att utföras i lydnad mot vår Herre Jesus Kristus och i trohet mot Guds ord och vår kyrkas bekännelse. Löftesgivningen beseglas med handslaget. Den gamla liturgins ordinatorsformel och bönehandling är här kondenserade till följande vigningsord under ordinators handpåläggning: ”Sá viger jag dig härmed till tjänsten i församlingen i Faderns . . . namn. Enligt traditionen kunde (bibliskt) ”minnesord” också tillfogas. Med en psalm fortsätter gudstjänsten på vanligt sätt. Om vigningen sker i den församling där ”församlingstjänsten skall utföras, kan introduktionen emellertid följa direkt på vigningshandlingen och detta genom upplåsning av fullmakten. Anvisningarna till ritualet är upplysande. Biskop eller ersättare viger till ”särskild församlingstjänst” dem som med eller utan särskild utbildning ”skall gå ut till arbetet”. Handlingen kan men behöver inte ske, brev om tjänstens art och omfång” kan men behöver inte utfärdas. Bland alla fakultativa drag står egentligen bara en sak fast. De som på detta sätt vigs enligt kyrkans ordning för särskild församlingstjänst är ”lekmannakristna”. Den egendomliga terminologin kan bara tolkas på ett sätt. I detta fall sker visserligen vigning till särskild tjänst i kyrkan men inte vigning till uppdrag inom det heliga ämbetet”. Sammanfattningsvis kan konstateras att Norska kyrkan med 1949 års

33Flemestad 1981 48ff, citatet ibm 52. Yttrandet fälldes l9l7 och syftade på praxis i Svenska kyrkan, som dock först 1920 blev officiellt erkänd. Nedan 427. Norsk diakonissanstalt grundades 1868 första gången, diakonanstalt 1890. 34 Kungl resolution 1949-01-28, citerad till rubrik och innehåll efter 1966 års edition av Alterboken 1920 l99ff. Trots titeln har ritualet intressant nog inredigerats i installationskapitlet.

_ Lutherska kyrkor 273

komplettering har en vigningsordning med tre typer av handlingar. De svarar rätt väl mot den tyska lutherdomens tre grundtyper: handlingar för Ordination, Einsegnung” och ”Einführung”. Till den första typen hör i Norge såväl präst- som biskopsvigning, till den andra diakon(iss)vigning och till den tredje enkla legitimerande introduktionshandlingar för olika slag av församlingstjänster.

6.4.2 Vigningsordningens revision för differentierade tjänster i

kyrkan.

6.4.2.1 Differentierade tjänster och i vigningspraxis kyrkan

Framväxten av nya tjänster

När en vigningsform för diakonatet auktoriserades 1949 var arbetet i full gång med en reorganisering av efterkrigstidens kyrkoliv i ett förändrat och föränderligt modernt samhälle. År 1953 fastställdes en ny kyrkolag. Här föreskrevs såsom något nytt varje kyrkoråds diakonala ansvar, därtill stiftsstyrelsens (”bispedømerådet”) uppgift att främja och öva tillsyn över församlingsdiakonin, bl a genom att fastställa instruktion för diakonal ”ordnad församlingstjänst”. Sedan 1959 har en diakoninämnd hört till den permanenta rikskyrkliga organisationen. Vid den tiden började det stå klart att det fanns behov inte bara av ett karitativt diakonat i församlingslivet. För de alltmer framträdande undervisningsbehoven behövdes specialutbildade. År 1969 stadfästes lag om katekettjänst i Norska kyrkan. I kyrkans centralstyrelses (kirkerådet”) organisationsplan 1981 ingår därför normalinstruktioner för tre typer av församlingstjänster: präst, kateket och diakon. Även om alla tjänstetyper långtifrån är ett faktum i alla församlingar, är organisationsmodellen en realitet liksom tjänstetyperna. Den gamla ordningen med prästen som den ende utövaren av särskild kyrklig tjänst har börjat avlösas av en ny med flera tjänstetyper. I denna situation har den decennielånga diskussionen om diakonin och diakonatet i kyrkan både breddats och intensiñerats. Debattskrifter, symposier och utredningar har det funnits gott om. Grundfrågan har varit, hur de tjänster som de facto finns i kyrkan skall uppfattas. Bland alla frågor om inriktningar, centrala och perifera uppgifter för resp tjänst osv finns den principiella teologiska frågan, hur dessa tjänster skall anses vara relaterade till ”det heliga ämbetet”. Såsom ett belysande exempel kan nämnas den utredning som kyrkans centralstyrelse tillsatte, när man förberedde 1981 års organisationsplan. Arbetsgruppens direktiv var att reda ut de teologiska principerna för tjänstedif f erentiering”, eller närmare bestämt att klargöra ”ämbetsteologin och tjänstedifferentieringen”. Såsom resultat av arbetet överlämnades år 1975 betänkandet Embetsteologi og tjenestedifferensiering.” Mot

35 Embetsteologi och tjenestedifferensiering 1975. - l arbetsgruppen ingick bl a tre personer som då eller senare tillhörde liturgikommissionens presidium: kyrkohistorikern Helge Faehn (då sedan tio år kommissionens sekreterare, senare dess ordförande), exegeten Bjørn Sandvik och systematikern Karl Gervin.

18 -Svenska kyrkans gudstjänst

274 Lutherska kyrkor sou |9g5;4s

av en behandling av nytestamentligt material och ämbetssybakgrunden nen hos Luther och i bekännelseskrifterna tog man upp dagsdebatten. Tre teologiska grundtyper identiñerades. I anslutning till dessa skisseraliksom ”huvudarbetsfält” för de des ”tjänstedifferentieringsmodeller” tre tjänstetyperna präst, kateket och diakon.” Nödvändigt var enbart kyrkans ämbete samtidigt som det fanns växlande behov av också andra Enligt den första modellen föll enbart prästens uppdrag slags uppdrag. inom kyrkans ämbete. Prästen hade därmed inte ”monopol” på alla upp-

gifter, men kateket och diakon liksom organist m fl utförde uppgifter

under prästens tillsynsansvar. Enligt den andra modellen hade präst men också kateket och diakon som med olika tyngdpunkter föll uppdrag inom kyrkans ämbete. I den tredje modellen åter utgjorde de tre tjänstelikaväl som t ex organistens sådana som kunde inrättas och förtyperna ändras efter behov. Det väsentliga var att uppgifter som hörde till kyrkans ämbete blev utförda, underordnat vilka som gjorde dem. Hur betänkandet användes i det organisatoriska arbefortsättningsvis tet kan här lämnas därhän. Av intresse i detta sammanhang är emellertid de synpunkter som meri förbigående lades på vigningsfrågan. Den självklara utgångspunkten var att alla kunde insättas i tjänst genom en gudstjänsthandling. Det var emellertid viktigt att ha ett språkbruk som både skapar klarhet och ordning och som dessutom speglar tjänsternas egenart och deras inbördes förhållande”. Termen ”ordinasjon” borde enligt företrädarna för de två första ståndpunkterna reserveras för vigning till uppdrag i kyrkans ämbete, vigsling i övriga fall. Den tredje grundsynens företrädare hävdade förstås att enbart en beteckning kunde brukas; vilken term som valdes mindre, även om vigsling vore att betydde föredra.” Det verkar som om företrädarna för de två förra ståndpunkterna pläderade för att Norska kyrkan skulle inplantera den tyska lutherdomens distinktion mellan Ordination och ”EinsegnungW” Närmast knöt det lilla avsnittet som utarbetats av dock an till ett 1972 publicerat dokument, en arbetsgrupp inom Norsk Teologisk Nemnd: Teser om ordinasjonsi Iys av embetsforståelse og Den

spørsmålet tjenestedifferensiering.39

första av de tjugotvå teserna slog fast att det inte var av principiell betydelse vilka termer man brukade. Viktigt var däremot att terminologin

3° Utifrån tre redovisade grunduppfattningar ibm 23ff skisserades de tre differen- 32ff, med beskrivning av uppdragstyperna 33f och relationen tieringsmodellerna dem emellan 34f. 37 Ibm 32. 33 Betänkandets litteraturlista ibm 39ff upptar bl a Gemeinde, Amt, Ordination 1970 (ovan 22lf). Alterboken hade noga taget distinktionen mellan ”vielse” av präst och biskop, innvielse av lege kristne” enligt 1949 års form. Cf ovan 272. 39 Luthersk Kirketidende 1972 530ff. Gruppen bestod av fem ledamöter och en expert. Av dessa ingick senare fyra i centralstyrelsens arbetsgrupp om tjänstedifferentieringen: Fzehn och Sandvik (n 35), sedermera biskopen Fredrik Grønningsaeter samt Gunnar Neegaard, som 1970 vigdes till Norska kyrkans första kateket. Neegaard avgav särskilt yttrande med motivering att majoritetsteserna fungerade snarare som en legitimering av den faktiskt fungerande prästtjänsten i vår kyrka än som en redefmition av denna i förhållande till kateket- och diakontjänsten. Ibm 532f.

Lutherska 275

kyrkor

som väljs ”definieras och används konsekvent”. För vigning till den kyrkliga tjänsten, Alterbokens det heliga ämbetet”, var det ändamålsenligt” att bruka termen ”ordinasjon”, som skulle beteckna ”ett ”ianspråktagande (beslagleggelsef av livslång karaktär (tes 2). Enligt gruppen var det ”ändamålsenligt” att reservera vigningshandlingen som ”ordinasjon” för prästens, kateketens och diakonens uppdrag (tes 2). Underförstått var förmodligen att vigsling kunde brukas i andra fall; gruppen nämner men går inte in på uppdragen som evangelister och missionärer. Uppmärksamheten var inriktad på ordinationshandlingen och dess liturgi enligt den principiella uppfattningen att inte bara språkbruket måste vara klarläggande. ”Ordinationshandlingen som helhet anger grunden för och definierar den tjänst som det vid vart enskilt tillfälle gäller” (tes 4).

Differentierade tjänster och vigningspraxis

Debatt och organisationsarbete bedrevs inte i ett vacuum. Tjänsterna differentierades i församlingslivet. Det framstod som angeläget att de som trädde i särskilda församlingstjänster också skulle vara Vigda. Av en del inlägg att döma var det i varje fall angeläget att de som gjorde tjänst fick avlägga löfte om trohet mot kyrkans lära och ordning. För diakonatet fanns sedan 1949 en fastställd form. I samband med att diakonatet inordnades i kyrkans reguljära organisation ifrågasattes den vigningssed som upprätthållits på diakonianstalterna också sedan moderhusorganisationens modell övergetts. 1949 års ordning kan karakteriseras som en grundform, anknuten till sådana anstaltsliturgierf Pâ initiativ från diakoninämnden gick biskopsmötet på 1960-talet in för en praxis som knöt samman vigning och tjänst. Å ena sidan skulle vigning ske först när de som utbildats stod färdiga att gå i tjänst. Å andra sidan skulle de som gick i tjänst vara Vigda för den. På motsvarande sätt fördes resonemanget när kateketens uppdrag formades. Kateketerna borde, framhöll biskopsmötet, få ”en speciell vigning till sin tjänst, gärna genom biskopen”.“ Biskoparna kunde inte inskränka sig till att tala om saken. Manliga och kvinnliga diakoner blev utbildade och fick tjänster och detsamma gällde om kateketer. Inom biskopsmötet utarbetade en arbetsgrupp en vigningsform år 1965. I denna är 1949 års ritual kvarvhelt oförändrat, men det har ramats in med inledande skriftläsning om diakonens uppdrag och en avslutande förbön - eller snarare en till bön draperad homilia.”

Inom diakoninämnden tycks den ordningen inte ha väckt entusiasm,

varför man där lät utarbeta ett nytt förslag som är lätt beskrivet: det är prästvigningsformen med små justeringar.” Det förhållandet bidrog väl till att biskopsmötet tog upp saken på nytt, vilket blivit angeläget också därför att kateketinstitutionen nu blivit en realitet - den förste kateketen

^° Exempel på sådana ritual (i sammandrag) i Hagesaater 1976 l46ff. 4 Flemestad 1981 54. 43 Ritualet i Hagesaeter 1976 156ff med 127 punkt 5. - Läsningarna är Mark l0:42-45, 1 Petr 4110-13, Joh 13:12-17. 43 Förslaget med motivering ibm l58ff.

276 Lutherska

kyrkor

vigdes 1970. lnom biskopsmötet formades därför ännu en gång en ordning, uttryckligen såsom ett provisorium. Detta har varit i bruk sedan l974.” l974 års ordning avser en särskild vigningsgudstjänst. En med psalmsång omramad predikan följs av vigningsakten. Nu som 1965 bevarades 1949 års ritual, med en liten men viktig justering. Uppgifterna hade tidigare konkretiserats i detta att ”bära omsorg om sjuka, nödlidande och alla som behöver hjä1p; talet om sjuka och nödlidande upphörde nu för att den mer allmänna beskrivningen skulle kunna duga också för kateketer. Med inlån från präst- och biskopsvigningsritualen annonserades ritualets nya läsningar som ”Guds ords vittnesbörd om den heliga tjänsten”. Den i Alterboken bevarade seden att lämna ”minnesord” ur Skriften upphörde däremot. Vigningsformeln under biskopens handpåläggning var oförändrad. Ny var en efterföljande bön med handpåläggning, en nyhet att assistenter fanns med och under bönen deltog i handpåläggningen. I bönen hålls fram att Gud främjar sitt rikes växt ”genom människor du har utvalt”. Huvudämnet för bönen blev följaktligen: ”vi ber dig för denne din tjänare, att han måtte bli rustad genom din helige Ande till rätt tjänst i din kyrka hos oss”. Genom provisorier av detta slag blev Norska kyrkans officiella ordinationsordning kompletterad med en officiös del. Men vigningshandlingarna för olika tjänstetyper var fler. På anstalter burna av väckelsekretsar i kyrkan skolades och vigdes församlingsarbetare som kanske kan kallas evangelister. Så skedde av hävd med missionärer och på 1970talet också med organister.” Mot den bakgrunden är det begripligt att betänkandet om tjänstedifferentieringar 1975 pläderade för klarhet och ordning.

6.4.2.2 Ämbetsteologi för vigningsliturgi

Teologi för avskiljning till prästens, kateketens och diakonens tjänstetyper När biskopsmötet 1965 färdigställt sin ordning för diakonvigning var det för ett praktiskt behov. Men ordningen sändes också till den samma år konstituerade liturgikommissionen med uppdrag att revidera alla kyrkans liturgiska böcker? När kommissionen år 1971 skulle ta itu med ordinationsordningen, började man med att ställa ämbetsteologiska grundfrågor till biskoparna, två år senare i en skrivelse till kirkedepartementet. l denna angavs skälet till att arbetet inleddes på detta sätt. ”Dessa frågor är så viktiga och har så många implikationer av dogmatisk karaktär att de med rätta måste sägas falla in under kyrkans läroämbete”. Det var inte liturgikommissionen, ansåg man, som hade att avgöra hur “det kyrkliga ämbetet och de olika kyrkliga tjänsterna definieras teologiskt”.

44 Ritualet ibm 164f. Läsningarna om ”den heliga tjänsten” (cfn 23 till uttrycket) är Ef 4:1-6 (obs urvalet) och 2 Tim 3:14- 17. 45Ritual av detta slag ibm 166. Här ingår även ritual för missionärsvigning eller -sändning Cf härtill Flemestad 1981 55. *f*Ibm 54. Om liturgikommissionen Eckerdal 1981 31 lf.

r

sou 1985:48 Lutherska kyrkor 277

Pâ den första hänvändelsen fick man några svar men av den karaktären att de inte gav någon ledning för liturgiarbetet. Den andra hänvändelsen följdes av total tystnad.” l detta läge uppsköt liturgikommissionen sitt arbete under ett par år. Kanske man kan säga att ett informellt alternativt arbetssätt valdes. Folk från liturgikommissionen ingick i de tidigare nämnda arbetsgrupperna som levererade 1972 års teser om ämbetsteologi och vigningsliturgi och 1975 ârs betänkande om ämbete och tjänstedifferentiering.” Det fanns ytterligare ett skäl till uppskov. 1972 tillsatte diakoninämnden en stor utredning om kyrkans diakoni och diakonatet. Om förhoppningen var att den skulle bidra till teologiska klarlägganden till stöd för liturgiarbetet, blev den grusad. Utredningen blev klar l976 men det som överlämnades till diakoninämnden var ett stort antal specialutredningar. Det försök till sammanfattning och konklusion” som medföljde hade författats av ledaren för arbetet och stod ”helt för min egen räkning?” Ett studium av materialet ger vid handen att en viktig skiljelinje gällde tolkningen av diakonatets relation till kyrkans ämbete. Enligt en position är prästens och diakonens uppdrag två särskilda, varandra kompletterande uppdragstyper inom kyrkans offentliga tjänst. Enligt den andra positionen är det “nödvändigt och rätt” att ha fasta tjänster för att sörja för det karakteristiskt diakonala: att ”sammanhälla den goda gärningen och det goda Kristusvittnesbördet”. Som diakonin måste diakonen därför stå ”i ett nära förhållande till” kyrkans ämbete. Men det diakonala uppdraget kan icke inordnas i nådemedelsförvaltningens ämbete?” De sistnämnda Synpunkterna kompletterades med ännu en. Det måste vara möjligt att forma ett ritual för ”vigsling” som med hänsyn till den konkreta utformningen av diakontjänsten gav uttryck ät dess kyrkliga egenart. Det anfördes av utredningsarbetets ledare Andreas Aarflot. Själv nybliven biskop invaldes han vid denna tid av biskopsmötet i en intern arbetsgrupp som utförde förarbetet för ett ställningstagande 1977 ifråga om vigningens innebörd och konsekvenser för vigningsliturginf

47 Liturgikommisjonen 1984 3ff. Citatet ur skrivelseutdraget ibm 3. För det följande ibm 3ff samt material och informationer som under årens lopp lämnats av prof Helge Faahn, utförligt senast 1984-01-25. 4” Se n 35 och 39. ^° Betänkandet tryckt som Diakoni og Kirke l976, citatet ibm 173. Utredningsgruppens ordfvar dåvarande doc Andreas Aarflot, senare biskop i Borg, därefter i Oslo. -- l den tryckta versionen saknas fyra bidrag som författarna drog tillbaka. De uppsatserna jämte ytterligare några bidrag publicerade i Oftestad m fl 1980. 5° Den förra positionen efter Oftestad 1980 405ff, den senare i Aarflot 1976 183, l86f. 5 Biskopsmötet tillsatte 1976 en egen arbetsgrupp med biskoparna Grønningsazter (n 39), Weider och Aarflot (n 49). Arbetsgruppens arbete låg till grund för biskopsmötets PM ”Ordinasjon/vigsling for prester, kateketer og diakoner” 1977, delvis avtryckt i Liturgikommisjonen 1984 96f. - Vad denna PM anger om vigningsliturgins uppbyggnad återger i mycket 1972 árs teser (ovan 274). En olikhet är klar. 1972 utgjorde centrum ”förbön med handpåläggning/oblatiom (tes 8). l biskopsmötets PM är motsvarigheten satsen att vigningen ”betecknar det offentliga överantvardandet av detta uppdrag ; handlingen ger därmed både myndighet och ansvar i utövandet av kyrkliga tjänster. 1972 stod alltså bönehandlingen i centrum, 1977 förläningsakten, varvid den gamla fullmaktsformeln tydligt äterklingar i biskoparnas formulering.

278 Lutherska kyrkor SOU l985z48

Om man så vill, fick liturgikommissionen sent omsider svar på sin hänvändelse 1971. Den blev bönhörd på ett sätt som den nog inte räknat med. l huvudfrågan hur de olika uppdragen var relaterade till kyrkans ämbete utgick biskoparna från prästens uppdrag med dess komponenter. Till prästens uppdrag hörde sådana uppgifter som var centrala för kateketen (undervisning) resp diakonen (diakoni/själavård), varför det var ”rimligt” att anse att också dessa uppdrag var relaterade till kyrkans ämbete (tes 7). Men också fortsättningsvis behöll prästens uppdrag ”sin särställning”. Prästen bar ”huvudansvaret” med uppgift att också vägleda sina medarbetare i tolkningen och förkunnelsen av Guds ord (herdeansvaret)” (tes 8). Vad detta teologiskt innebar rådde det emellertid delade meningar om. Biskopsmötet ansåg det därför vara angeläget att ”i den praktiska utformningen icke skilja mellan ordinasjon och vigsling”. Biskoparna avförde med andra ord den fråga som varit liturgikommissionens problem. l gengäld fick man ett besked som inte begärts. Biskopsmötet överlämnade klara riktlinjer för vigningsliturgin och anbefallde kommissionen att fullfölja det arbetet. Vårt förslag anvisar bara huvudlinjerna i ritualen. Den slutliga utformningen för enskilda tjänstekategorier måste vara liturgikommissionens sak. Gången i dem följer enligt vårt förslag i stort sett Alterbokens.” Biskopsmötets ställningstagande blev startsignalen för liturgikommissionens arbete med ordinationsordningen. En illustration till intensiteten ger notisen att dryga sjuttiotalet mer eller mindre omfattande rapporter i ärendet är registrerade under åren 1978-84. Oklarheten i den teologiska bestämningen av prästens, kateketens och diakonens uppdragstyper förblev ett huvudproblem i liturgiarbetet. År 1981 valde kommissionen att sända en principskiss på en informell remissrunda.” Skissen innehöll tvâ varandra uteslutande lösningar. Enligt en modell var vigningsliturgin gemensam för triaden präst-kateket-diakon, med variabler enbart i bibelordskatalog och allokutionen om uppdraget - en ordning för ordination till ”kyrkans ämbete”. l den andra modellen reserverades den formen för prästers ordination”; de skulle på apostoliskt vis genom bön och handpåläggning ta emot det heliga ämbetet. Formen för ”vigsling” av kateketer och diakoner lämnade det däremot öppet, hur apostolisk handlingen var och hur uppdragen var relaterade till “kyrkans ämbete”. I det fallet skulle man ”under bön och handpåläggning viga medarbetare till kateket-/diakontjänsfÄ Sedan yttranden inkommit och principskissen bearbetats ytterligare, överlämnades den till biskopsmötet. På hösten [982 kom svaret i form av synpunkter på skissen. Fr a kom ett fullständigt ritual för ”vigsling” av triaden präst-kateket-diakon.” Poängen i både rubriceringen och utformningen var, att vigningsliturgin måste vara sådan att den “inte utesluter den ena eller den andra ämbetssynen i kyrkan”. Sedan biskopsmötets svar anlänt hade, kan man säga, en andra arbets-

53 Biskopsmötets beslut 1977 i Liturgikommisjonen 1984 97. 53 ibm 99ff. Avtryckt 54 För detta och det följande används redogörelsen ibm Sf. Liturgiförslaget redovisat ibm 2lff passim samt 35ff.

Lutherska kyrkor 279

omgång slutat. Liturgikommissionen ansåg det nödvändigt med en klar teologi, biskopsmötet fann det lika nödvändigt med en konkret utformning som innefattade olika tolkningsmöjligheter. Kommissionen beslöt sig då för en tredje omgång.” Under hänsyn till biskoparnas synpunkter och ritualförslag utformade kommissionen en svit ritual för tre slag av vigningshandlingar: vigning till ministerium ecclesiasticum” av triaden, alternativt av enbart präster, vidare vigning till ”ordnad församlingstjänst” för kateketer och diakoner och, med samma rubricering, en enkel ordning för vigning av kateketer och diakoner men också organister osv. Grundfrågan var hur kateket- och diakonuppdragen skulle uppfattas. Hur förhöll de sig till ”ministerium ecclesiasticum”? Och hur för- höll de sig till andra typer av ”ordnad församlingstjänst kyrkolagens enhetsterminologi för församlingstjänster. Ritualpaketet sändes på ny underhandsremiss tillsammans med ”22 ”teser” vilka samtidigt också

publicerades. Återigen framhöll kommissionen att den inte hade befo-

genheten att avgöra lärofrågor, vilka dock måste avgöras för att vigningsliturgin skulle kunna färdigställas. ”Just i den konkreta liturgiska utformningen kommer de teologiska nyanserna klarare fram än någon annanstans. Den saken visste kommissionen besked om, eftersom olika ståndpunkter var representerade inom kommittén, vilket redovisades i teserna. Men det rådde enighet om att lärofrågorna måste avgöras i kyrkan. Vigningsliturgin måste ”klart och tydligt ge uttryck åt vad man vigs till. Den saken fick inte överlåtas åt ordinanders och ordinatorers ”subjektiva tycke”. l denna tredje omgång fick remissinstanserna ytterligare en försändelse. Biskopsmötets enhetsordning för triadens vigsling” sändes ut i efterhand.” Det är knappast förvånande att biskoparnas fredliga lösning tedde sig mest lockande. Men ytterligare en möjlighet skymtade i den besvärliga frågan: att förbli vid gällande ordning.” En majoritet gick alltså på biskopsmötets linje. Biskoparna själva ansåg att deras lösning var den tjänligaste” och de anmodade kommissionen ”att lägga förslaget från biskopsmötet . . . till grund” för sitt slutliga betänkande. Biskoparna kunde nämligen inte ansluta sig till något av liturgikommissionens alternativförslag. De måste återigen avvisa utgångspunkten, ”att det måste träffas ett absolut val mellan olika typer av ämbetssyn innan liturgierna för vigning kan bli utarbetade i detalj?” På hösten 1983 avslutades remissomgången. Med ledning av inkomna synpunkter färdigställde kommissionen sitt betänkande, som avgavs ijuni l984.

Teologi för avskiljning till biskopens tjänstetyp

l liturgikommissionens betänkande l984 finns inget ritual för biskops- Går man från avdelningen med vigningsritual till installationsvigning. handlingarna finns inte heller där något ritual som rör biskopar. Där-

55 För detta och det följande ibm 6 samt motiveringen eller teserna avtryckta ibm l09ff. De blev separat tryckta i Luthersk Kirketidende 1983 94ff. 5° l984 7. Liturgikommisjonen 57 ibm 7ff. Remissammanställning 5* Citerat efte utdraget av biskoparnas yttrande ibm 10.

280 Lutherska kyrkor

emot ñnns det en hänvisning till en nybildad sektion. l denna återfinns en form som rubricerats ”Signing av biskop” och såsom ”tillägg” anvisningar för en handling kallad Mottakelse av ny biskop?” Disposition och rubriksättning visar tydligt nog att det på denna punkt finns en markant skillnad mellan gällande Alterbok och kommittéförslaget. l debatt och förhandlingar om de differentierade tjänsternas relation till ”det heliga ämbetet har frågorna kretsat kring kateketens och diakonens uppdrag och förhållandet mellan de tjänstetyperna och prästens. Av allt att döma har det inte förts någon diskussion av detta slag ifråga om biskopens uppdrag, därför att diskussion varit överflödig. Upplysan-

de härvidlag är l972 års dokument om ordinati0nsfrågan”.° Sedan te-

serna om vigningen och vigningsliturgin presenterats, följde som avslutning två punkter. I den ena förklarades att vigningen hade ”engångskaraktär under det att den vigde fortsättningsvis insätts på olika befattningar enligt särskild liturgi för installation (innsettelse”). Sista punkten gäller ”innsettelse av biskop, dvs biskopsinstallation. Den lyder i sin helhet: Vad biskopsämbetet har utöver prästämbetet, har det iure humano [enligt mänsklig rätt]. Det man hittills har kallat biskopsordination behålls som förböns- och välsignelsehandling, med inriktning på det särskilda ansvar biskopen går in under. Den självklara förutsättningen är att det eljest förda resonemanget om differentierade tjänster inom kyrkans ämbete är irrelevant i fråga om biskops uppdrag. Självklar är också förutsättningen som Alterboken inte hade, nämligen att enbart präst kan vara biskop. Åt den som har vigts till präst har emellertid kyrkans ämbete blivit givet en gång för alla. Den som väljs till biskop blir följaktligen detta genom utnämning, vilket inte hindrar att den nye biskopen installeras på sin tjänst. Det är en handling som i likhet med andra installationshandlingar tar sikte på det för befattningen ”särskilda”. l konsekvens med det resonemanget hade det varit naturligt att i liturgikommissionens betänkande återfinna ritual för biskopsinstallation bland övriga installationshandlingar. När så inte blev fallet, tycks det bero på en viss förskjutning i uppfattningen. Ett allmänt skäl skulle kunna vara det förhållandet att Norska kyrkans organisationsförändringar, reformplaner för ett kyrkomöte osv kommit att innebära att biskoparna och biskopsmötet fått en mer påtaglig ledande funktion. 1981 kunde det rent av kritiskt heta att de senaste tio årens utveckling tycks ha gett biskopsämbetet och inte minst biskopsmötet en kontinuerligt mer dominerande roll”.° Biskoparna själva hade saken före vid biskopsmöten alltifrån 1976 och beslöt efter några år tillsätta en arbetsgrupp, som 1981 avgav betänkandet Bispeembetets grunnlag og plass i kirken. Det består av ett par specialutredningar och tre sammanbindande, ganska kortfattade kapitel, som satts upp av biskop Aarflot.” Det som här är av särskilt

5° Hänvisning ibm 52, 54, ritual 59ff, 63. °° Ovan 274f. 6 Prof Inge Lønning och prosten Kjell Bergi Bispeembetets grundlag 1982 28. “Z Utredningen jämte biskopsmötets eget ställningstagande därtill tryckt som Bispeembetets grundlag 1982. Cf om Aarflot ovan 277 med n 49, 51.

sou 1985:48 Lutherska 281

kyrkor

intresse är de två första, mer principiella kapitlen. Det första kapitlet ägnades åt att ange grundläggande drag i kyrkooch ämbetsuppfattningen enligt luthersk bekännelse och i ljuset av Faith and Order-studiet och den romersk-katolska/lutherska internationella dialogen om kyrkans ämbete.” Sedan ”det kyrkliga ämbetet” beskrivits, blev nästa steg att belysa - enligt kapitelrubriken - i biskopsämbetet lutherskt och ekumeniskt perspektiv. Här skisserades biskopsinstitutionen i den tyska reformationen och den dansk-norska, närmast enligt 1539 års kyrkoordning och dess vigningsliturgi. Från den togs ett raskt kliv till ordningen för biskopsvigning i Alterboken 1920 som förklarades ha väsentligen samma innehåll som kyrkoordningen. Liturgins syn på biskopens uppdrag förklarades stå i samklang med bekännelsens. Poängen var att det i Norska tradition kyrkans inte förelåg “någon principiell motivering för biskopsämbetet som något kvalitativt annat än det kyrkliga ämbetet.* Det uttryckssättet och liknande visar att likhetstecken sätts mellan “det kyrkliga ämbetet” och prästens uppdrag.” Även om biskopen principiellt utövade samma uppdrag som prästen, utövades biskopens likväl ”i en större geografisk och kyrklig dimension”. Med anknytning till CA 28 och ekumenisk diskussion betonades sålunda, att biskopens tillsynsuppdrag betydde ett särskilt ansvar för kyrkans enhet, vilket konkretiserades i några slag av biskopliga uppgifter. Den refererade texten har en namngiven upphovsman men utarbetades å andra sidan som en sammanfattning för en grupp. Det sistnämnda kan förklara att tvâ olika tankelinjer tycks löpa genom I förra kapitlet. delen dominerar talet om enheten i det kyrkans ämbete som är prästens. l senare delen kan däremot framhållas att kyrkans ämbete är ett enda men att det kan organiseras på olika sätt. Efter ett längre utdrag ur den romersk-katolska/lutherska rapporten om lokala och regionala tjänster tillfogas sålunda följande kommentar: Det finns en starkare tendens i det senaste dialogmaterialet att erkänna, att det bara kan vara tal om ett ämbete i principiell mening men att detta kan vara ordnat på olika sätt, i första hand utifrån lokala och regionala behov.” Ganska exakt ett år senare gjordes en snarlik formulering i slutdokumentet från den tidigare nämnda interlutherska konsultationen om biskopens uppdrag. I den deltog två personer som varit engagerade i den

63 lbm 7ff. Faith and Order-rapporten är 1981 års version av det s k Lima- eller BEM-dokumentet 1982, dialograpporten Das Geistliche Amt 1981 (ovan 220, 242). Dokumenten är mest representerade i form av citat i notapparaten. De finns inte med i underlaget för sammanfattningen, Lønnings uppsats ibm 43ff. t” Citatet ibm 21, närmast knutet till dansk-norska reformationen. Synpunkterna bygger endast delvis på Juvkams uppsats ibm 64ff. l den sistnämnda görs distinktionen mellan kyrkans ämbete och tjänstedifferentiering inom kyrkans ämbete”, t ex ibm 70. sammandraget är snarare i släkt med Lønnings huvudlinje (n 63). °5 Cft ex ibm 22 punkt 6, 25. För det följande ibm 22. - Ang sättet att redovisa liturgins bild av biskopsämbetet cf anmärkningen ovan 270 n 24. °° lbm 25. Citatet ur Das geistliche Amt art 44 ang konvergens i praktiken mellan romersk-katolsk episkopal och luthersk presbyterial tradition. l betänkandets historik hänvisas till den tyska reformationens s k nödbiskopar utan ens antydan om att den historiska situationen tedde sig annorlunda i Danmark-Norge.

282 Lutherska

kyrkor

norska arbetsgruppen, biskop Aarflot som den ene av de två inledningsföreläsarna.” Här gick man dock vidare från utsagan att lutheraner är ense om” det nyss angivna förhållandet (art 6). Via konstaterandet enligt CA art 7 att strukturella olikheter inte kan vara kyrkoskiljande (art 7) kom man fram till följande uttalande (art 8)!” Tillsynsuppdraget måste betraktas som en av den helige Andes gåvor; det kan inte tillfredsställande beskrivas genom att förteckna dess uppgifter. Genom kallelse och insättande i biskops uppdrag blir förvisso ett nytt och vidare ansvar givet. Därtill är insättandet ett erkännande av gåvorna för detta uppdrag och ett anropande av den helige Ande, bönfallande om Guds kraft för utövandet av detta uppdrag. Lutherska kyrkor sätter olika uttryck eller termer på detta insättande, och termerna kan antyda olika underliggande teologiska mönster. Också om så är fallet, betraktas olikheterna inte som skiljande. Uttalandet är överraskande för att komma från en interluthersk konsultation. 1 beskrivningen av “insättandet” används den ekumeniska terminologin för en ordinationshandlingf” Det är ett högst rimligt antagande att de två rapporterna från internationella kyrkosamtal liksom den interlutherska konsultationen kom till omedelbar biskopens uppdrag i Norska kyrkan och hjälp för att tolka den norska för biskops ”innsettelsd”. Dokumenten kom fram ordningen först 1981-82. Men det var under denna tid det norska liturgiarbetet började. När liturgikommissionen på våren 1981 gjorde sin andra remissantecknades enbart att frågan om ”biskopsvigning” anstår tills omgång vidare.7° 1 den tredje remissomgången ijanuari 1983 fanns en skiss till ett ritual för ”signing av biskop”. Det blev färdigställt och utsänt först på senvâren-försommaren; formen för mottagande av en ny biskop kom först med slutbetänkandet ett år senare. och mellan denna och 1 denna fråga föreslåg enighet inom kommittén biskopsmötet. Det man var ense om var en form som skulle vara ”något förenklad i förhållande till ordningen i Alterboken” men extra högtidlig jämfört med installationshandlingarna. [januari 1983 angav kommissionen såsom riktmärke för ritualarbetet, att biskopens uppdrag utgjorde en teologisk-andlig tillsynsfunktion, dvs i princip en utvidgning av prästtjänsten?” 1 slutbetänkandet framhölls också att handlingen uppfattades vara ”en innsettelse”. Men här har under hän- ”principiellt”

°7 Cf ovan 280. I staben ingick Karl Gervin, tidigare sekreterare i biskopsmötet och liturgikommissionen (ovan n 35). Rubriken för Aarflots föreläsning var The understanding of episcopacy in the lutheran tradition” enligt Lutheran Understanding of the Episcopal Office 1983 6. °3 lbm 8. Första satsen lyder: ”Episcopal ministry must be seen in the perspective of the gifts of the holy Spirit”. Uttrycket induction är här översatt med ”insättande. - Det kan noteras att art 22 citerar samma konvergensuttalande från Das geistliche Amt som den norska utredningen (n 66) och ett liknande avsnitt i Faith and Order-dokumentet, motsvarande Dop, nattvard, ämbete 1982 art 29. °° Så Faith and Order-dokumenten från Accra och Lima, i Dop, nattvard, ämbete 1975 art 44 med 45-47 resp Dop, nattvard, ämbete 1982 art 15, 41 med 42-44. 7° 1984 99. Liturgikommisjonen 7 Ibm 6f. 73 Citerat ur kommissionens teser jan 1983 (ovan n 55), teserna 21-22, ibm 11l. Om samarbetet med biskopsmötet ibm 13.

Lutherska 283

kyrkor

visning också till aktuell ekumenisk diskussion tillfogats ett avsnitt om handlingens särdrag, som gjorde att denna handling är något mer (och annat?) än ett vanligt insättande. Kommissionen har därför - tills vidare - placerat ordningen som ett Tillägg bland installationshandlingarna, och gett den ett namn som kanske på grund av sin flertydighet och högtidlighet har vunnit allmän anslutning vid remisser.” Just i namnfrågan är förskjutningen i argumenteringen påtaglig. I jan 1983 hette det nämligen att signing av biskop var en beteckning som var ”medvetet skapad för att undgå varje missförstånd av teologisk art om biskopsvigningens karaktär. Ett år senare var det inte en- utan flertydigheten som blivit viktig. Det återstår att se vad detta betydde för liturgin. l den debatt i vilken liturgikommissionens betänkande drevs fram finns åtskilliga iakttagelser att göra. l detta sammanhang skall bara följande antydas. Under samma tid pågick den danska liturgikommissionens arbete under betydligt lugnare former. Det finns emellertid en påfallande likhet i premissen, att prästens uppdrag är konstanten till vilka alla andra uppdragstyper skall relateras. l Danska kyrkan blev det enbart aktuellt att relatera biskopens uppdrag till prästens. Den självklara förutsättningen var att prästen genom vigning tagit emot och därför har kyrkans ämbete. I Norska kyrkan är den förutsättningen nästan lika självklar i diskussionerna, om kateketens och diakonens uppdragstyper ryms inom kyrkans ämbete eller inte. Företrädare för uppfattningen att så var fallet utgick från premissen att prästen genom vigning tar emot kyrkans ämbete men fann att också andra kan göra detta. 1 januari 1983 var liturgikommissionens företrädare för både den förra och den senare ståndpunkten helt eniga om följande sats: Eftersom det bara finns ett ministerium ecclesiasticum (ett ämbete), har man antingen del i det - är ämbetsinnehavare/-bärare“ - eller icke. Någon tredje möjlighet i form av en “medelväg, t ex grader/trappsteg i eller innanför ämbetet finns inte i den lutherska bekännelsen.” l Norska kyrkan tillämpades uppenbarligen samma vad resonemang gäller biskopens uppdrag. Till skillnad från den danska liturgin 1898 gjorde den norska 1889/1920 en klar distinktion mellan prästens och biskopens ”ämbete”. Alterbokens ordning kunde sålunda inte övertas. Ungefär som den danska liturgikommissionen förklarade därför den norska att biskopen skulle installeras. I slutskedet av arbetet förde emellertid de internationella kyrkosamtalen in ett annat perspektiv. Det före-

” Ibm 20. 7* Tes 3 ibm 109. I en reviderad version av teserna från april 1983 (Liturgikommisjonens rundskrivelse 523, stencil) är detta tes 3a och såsom ny tes 3b har ryckts in att samma synsätt fortsättningsvis uttryckts också ”i reformationens hemland, vilket styrks genom citat från VELKD-beslutet i generalkonferens och biskopssynod 1981 att kyrkans ämbete inte kan förekomma i hierarkisk stegring och att ”Ordination” och Amt måste reserveras för (präst)ordination till kyrkans odelade ämbete (ovan 236 n 82). Ibm finns en ny tes 6b, som anger att det med tanke på utbildning och uppdragsinriktning ”kanske skulle vara mer naturligt att bara innefatta kateketen”, inte diakonen i ministerium ecclesiasticum, underförstått: vid sidan om prästen.

284 Lutherska

kyrkor

faller som om Norska kyrkans egen liturgiska tradition från reformationstiden omprövades med frågan om präst och biskop hade olika uppdragstyper inom ”det heliga ämbetet?” Det påtagliga resultatet i betänkandet var att det inte längre var så självklart att biskop skulle installeras och inte kunde vigas. Men av allt att döma gick det vattentäta skott mellan överväganden om präst-biskop å ena sidan, å den andra prästkateket-diakon.

6.4.3 Ny norsk vigningsordning för interimistiskt bruk

6.4.3.1 Liturgikommissionens förslag 1984 till interimsordning

När liturgikommissionen på försommaren 1984 avgav sitt betänkande innehöll det såsom kommissionens slutord ett förslag angående antagandet. l kursiverad text ville man starkt anbefalla” att den vigningsordning som godkändes skulle kompletteras på en punkt. Det borde ”uttryckligen tillfogas och tas in i Alterboken att den bara är godkänd ”för interimistiskt bruk”. Den notisen skulle vara en permanent påminnelse i kyrkan om nödvändigheten att också fortsättningsvis bearbeta ämbetsoch vigningsfrågorna i dialog med våra lutherska systerkyrkor och den världsvida kyrkan. Kommissionen föreslog med andra ord en lösning av samma slag som lanserats i de tyska evangeliska kyrkorna.” Det är naturligtvis också en form av vittnesbörd om den mödosamma väg som hade tillryggalagts. Det tycks därtill vara ett uttryck för erfarenhet, att de pågående kyrkosamtalen var ett kapital som inte kunde undvaras i det inomkyrkliga förnyelsearbetet. Hemställan gällde, hette det, oavsett vilken ordning som blir godkänd”. Det tillägget hade blivit nödvändigt, ty i den mångomtalade diskussionen om triaden präst-kateket-diakon var kommittén delad. Eftersom biskopsmötet utformat och vunnit gehör för en egen lösning ingår också den i betänkandet. Kommitténs ena hälft (fem personer) förstod biskopsmötets ireniska strävanden men fann det principiellt oriktigt att föreslå en ordning som gör tjänstens grundval och innehåll oklart och som också är ny i vår kyrka? Det sistnämnda antyder yrkandet: efter Alterbokens princip en prästvigning till ministerium ecclesiasticum och en annan typ av vigningsakt för olika typer av ”ordnad församlingstjänst”, inkl kateketens och diakonens tjänster. Den andra kommittéhalvan (fyra personer) ansåg det också oriktigt med en oklar ordning. Man höll fast vid grundtanken på en vigningsform med varianter för vigning till ”det av Gud insatta särskilda ministerium/ämbete”, som principiellt är ett men ”kan ges till olika typer av tjänstegrupper/-bärare“. Liksom majoriteten framhöll minoriteten att det var något för kyrkan nytt som föreslogs. Det var angeläget:

75Det finns en påfallande skillnad i sättet att behandla den liturgiska traditionen i Bispeembetets grundlag 1982 (ovan n 65) och i Faehn 1984 249ff, som tillkommit som led i reformarbetet: ibm 249. 7° Liturgikommisjonen 1984 93 samt ovan 228, 231. 77 För detta och det följande Liturgikommisjonen 1984 92f.

Lutherska 285

kyrkor

Minoriteten menar att det nu är en historisk anledning för Norska kyrkan att ordna tjänsterna i församlingen med tanke på framtiden och skapa nya modeller för Ordets tjänst i ett kritiskt skede i vår kyrkas historia. Denna modell är också mer öppen vis-â-vis den aktuella ekumeniska debatten om dessa frågor. Med denna klara markering gick gruppen emellertid in för den lösning biskopsmötet två gånger enhälligt påyrkat och åtskilliga remissinstanser förordat. Just det förhållandet krävde lojalitet, om också under tvekan, som ordföranden, prof Helge Fmhn, antecknade.” Huvudproblemet för minoriteten som för majoriteten var den teologiska oklarheten på centrala punkter” i biskoparnas lösning. Men den kunde accepteras till skillnad från den modell majoriteten gick in för. Saken kan kanske uttryckas så att man valde en lösning som i varje fall inte skulle föra Norska kyrkan in i en isolerad återvändsgränd och som med tiden skulle kunna göras klarare. Det anförda kan ge intrycket att kommittén misslyckats i uppgiften att framlägga en reviderad vigningsordning. l själva verket tycks kommittén ha lyckats ganska väl med uppdraget. I en grundläggande teologisk fråga gick de delade meningarna i kyrkan också tvärs igenom kommittén. Men enhällig var uppfattningen att vigningsordningen som helhet med såväl vignings- som olika slag av installationshandlingar måste ge klart uttryck åt handlingarnas innebörder. Det slutliga ställningstagandet till betänkandets vigningsordning pågår och beräknas bli avgjort under l986. Förmodligen finns det i varje fall i sak inga erinringar mot kommitténs enhälliga uppfattning, att den nya ordningen måste uppfattas som en station pâ vägen vidare, med tanke på framtiden”. Vad gäller betänkandets sammanlagt ganska många ritualförslag är det lämpligt att först behandla vigningshandlingarna och, trots att betänkandet har en annan disposition, formerna för biskops och signing” mottagande. Sist skall de olika typerna av mottagningshandlingar beröras.

6.4.3.2 Vigning som kyrkans bönehandling av två för slag skilda uppdragstyper

l liturgikommissionens betänkande redovisades tre olika liturgiska lösningar, vilka dikterades av olika teologiska om trigrunduppfattningar adtjänsternas förhållande till kyrkans ämbete. De tre teologiska modellerna betyder emellertid liturgiskt inte tre helt separata Om förslag.

7* lbm 93. Anslutningen till biskopsmötets förslag sker först i andra hand. Sitt huvudförslag har gruppen dock inte funnit anledning att offentliggöra i slutlig form. l betänkandets bilagedel (98f), 100- 104 finns en äldre version därav (jan 19_83). Kommissionsarbetet hade emellertid gått vidare bl a med hänsyn till remissbehandlingen av förslaget. Majoritetsgruppens ritual för prästvigning ibm 22ff ger underlag för att sluta sig till hur minoritetens triadordning i slutligt skick skulle te sig. - Förhållandet är likartat vad gäller biskopsmötets förslag. Viktigare avvikelser i prästvigningsritualet är angivna i form av marginalanteckningar till majoritetsförslaget ibm 22ff. Kateket- och diakonritualen är avtryckta in extenso ibm 36 -49 men också dessa i en äldre version. Marginalanteckningar anger viktigare konsekvensändringar o dyl varigenom man kan dra slutsatser om hur kommissionen ansett att en slutversion skulle formas.

286 Lutherska kyrkor sou 1985:48

prästvigningens innebörd var kommitténs ledamöter ense, varför man också kunde vara ense om den liturgiska utformningen. Problemet inom kommittén låg i de skilda uppfattningarna om kateket- och diakonvigningens innebörd. Från sin utgångspunkt måste minoriteten tillämpa samma - med varianter om upplösning som för prästvigning ifråga giftsbeskrivningar etc. För majoriteten blev det omöjligt. Från sin utgångspunkt måste de välja en helt annan liturgisk lösning. Biskoparna ansåg uppspaltning på teologiska grunder olycklig. Med utgångspunkt från (präst)vigningsliturginjusterade man sådana uttryckssätt i den liturgiska texten som bindande knöt triaduppdragen till kyrkans ämbete. Det anförda innebär att betänkandet i grund och botten innehåller tvâ liturgiska grundlyper för vigning. En grundform var alla ense om - den förnyade versionen av den gamla prästvigningsliturgin. Vilka kategorier som skulle vigas efter denna form hade kommitténs majoritet (MJ) och minoritet (MN)olika uppfattning om. Biskopsmötet (BMjvalde en inklusiv lösning genom att retuschera den liturgiska texten. Men grundformen var gemensam. Den andra grundformen hade enbart kommittémajoriteten som förespråkare, formen som vidareförde Alterbokens ritual för lekmannavigning. Eftersom ritualet på sin tid hade modellerats på prästkan det vara försvarligt att ta det som utgångspunkt för vigningsritualet, en presentation av de båda nya typerna. Av flera skäl är det befogat att beteckna dem huvud- För att ge en allmän översikt resp sekundärtyp. lämnas följande strukturschema för resp den gamla typen, huvudtypen” och sekundärtypen.

Gamla typen Huvudtypen Sekundärtypen Prästvigning 1920 Präst (KaIeket/Diakon) Ordnad tjänst (kateker mfl) Efter evangeIiet/Credo: Efter predikan: Efter predikan: Presentation Presentation Presentation lnledningsord Böneinbjudan Böneinbjudan

Kollekta (Ef 4) Litania, läst/sjungen Kollekta

Veni sancte Spiritus Versikel Versikel Kollektbön Veni creator Spiritus Veni creator Spiritus Läsningar/Sång Läsningar/Sång Läsningar/Sång Tal Tal Tal Allokution Allokution Allokution Löfte/handslag Löfte/handslag Löfte/handslag Ämbetet överlämnas Vigningsbön Vigningsbön Vigningsbön -Inledning -Inledning - Kollekta med epikles - Kollekta med epikles - Kollekta (epikles) - Fader vår - Fader vår - Fader vår -Amen-liturgi

79 Ovan n 78. Minoritetsanslutningen till BM-modellen skedde med den uttryckliga förutsättningen att ritualen skulle bearbetas med hänsyn till kommissionsarbetet 1983-84. Förmodligen är premissen okontroversiell, även om den från liturgisk synpunkt betyder inte oväsentliga förändringar.

i

Lutherska kyrkor 287

Gamla typen Huvudtypen Sekundärtypen Prästvigning 1920 Präst (Kateket/Diakon) Ordnad tjänst (kateket mfl)

Tyst bön Tyst bön

Dig, helge Ande, Dig, helge Ande . . . Dig, helge Ande . ..

bedje vi Deklaration (med investitur) Församlingsförmaning (Predikan, nyvigd) (Nattvardsliturgi) Nattvardsliturgin (Nattvardsliturgin) Slutvälsignelsen Sändningsord Precession

Redan en hastig blick ger intryck av liturgisk kontinuitet men också förändring. Uppmärksamheten skall nu inriktas på fr a de nya dragen i huvudtypen. Sedan det karakteristiska även för sekundärtypen lyfts fram, skall exempel få belysa vilka konsekvenser de teologiska grunduppfattningarna fått för utformningen av den liturgiska texten.

Huvudtypen av vigningsliturgi

Det första som bör understrykas är strävan att låta vigningshandlingen framstå som ett led i en vigningsmâssa, normalt som söndagens huvudgudstjänst i domkyrkan. Den uttalade principen att så långt som möjligt bevara aktens struktur 1920 har lett till kompromisslösningar. Eftersom aktens läsningar och tal bevarats, kan ordgudstjänsten antingen formas efter kyrkoârsdagen eller inriktas på det särskilda högtidstemat i kollekta, läsningar och predikan.” Den gamla möjligheten till de nyvigdas kommunion*“ har nu fått ett nytt sammanhang. Att gudstjänsten mynnar ut i det gemensamma nattvardsñrandet har ansetts så självklart att det inte ens motiverats. En form av markering av att huvudgudstjänsten som helhet utgör vigningsliturgin är de nya anvisningarna om in- och utgångsprocession. Det vanliga sändningsordet om att gå och tjäna Herren med glädje är vid detta tillfälle förbundet med Jesusordet (Joh 15:16) om att vara utvald för att gå ut och bära frukt som består.” Vigningsavdelningen har reviderats så att vigningen skall framstå som en hela kyrkans bönehandling. l liturgin anges och motiveras det från

3° Till traditionen hörde kollekta och läsningar för prästvigning på annan tid än söndagsförmiddagen (ovan 267). Som läsningar anges Jes 6:1-8/40:6-8, Ef 4:1 l - l6/R0m 12:4- ll samt Matt 9:35- 38. Skördeperikopen angavs med sikte på [vignings]bönen (från Luthers ordning)”. Liturgikommisjonen 1984 15. 3 Ovan 266f med n l4. 82 Liturgikommisjonen 1984 l8 anger att l Petr 5z2ff övervägts som sändningsord till de nyvigda men att man stannat för denna lösning. För det förra talade ”Luthers ordningar men för det senare kunde också anföras Lutherstöd. Här och i flera andra sammanhang (cfn 80) är förutsättningen att Luthers vigningsordning är den historiska utgångspunkten för dansk-norsk tradition. Jfr ovan 244ff, 247.

288 Lutherska

kyrkor

nya inledningsord som anger vigningsuppdragens” roll i början genom kyrkan som Guds folkj” och genom en böneinbjudan, som nu direkt sker: ”på apostoliskt vis genom handpåläggning och anger hur vigning bön?” Den gamla inledande förbönen är bevarad men infogad i litanietypens schema med församlingsacklamationer. Strävan att ge stöd åt en hela menighetens bön har också föranlett ett alternativ: en norsk version av den s k fredslitanian, sjungen av försângare på en enkel musikalisk formel med en tätt upprepad församlingsacklamation. Här är förbönen för kyrkans tjänare dessutom infogad i den allmänna förbönens sammanhang - ett slags pendang till det gudsfolksperspektiv inledningsorden dragit upp.°““ Denna förbön leder över i den bönesång som nu rubricerats ”Åkallan av den helige Ande”. Eftersom den norska versionen av den latinska mässan” av främst musikaliska skäl inte fungerat församlingsmässigt utmönstrades allt utom versikeln, nu upptakt till det norska Veni creator Spiritus.” Med anknytning till traditionen från 1889 fördelas stroferna så att denna sång också fogas in mellan läsningarnaå* Struktur och gestaltning av de enskilda leden har mer än förr gett förutsättför en hela menighetens förbön och bönesång knuten samman ningar med Guds ords läsning.

33 Här som eljest har ”vigningsuppdrag” olika innebörd i MJ-, MN- och BMmodellerna, i praktiken prästens uppdrag i MJ-modellen, i de båda andra prästkateket-diakonuppdrag. S* Inledningsorden tar upp dopet som vigningen till Guds folk, beskrivet med 1 Petr 2:9, samt en särskild tjänst, beskriven med CA S-parafras, slutligen kyrkans uppgift att svara för kallelsen av tjänare. 35 Jfr ovan 270. Presentationen innehåller nu även att kandidaterna blivit prövade och befunna lämpliga att viga till tjänst. 3° Det förefaller som om två skäl bidragit till alternativet, som kom in på ett sent stadium: dels en form som gav stöd åt allas deltagande (olika andra sångalternativ hade tidigare funnits), dels en form i vilken förbönen för tjänarna infogades i den allmänna förbönens ram. Valet motiveras med att fredslitanian ”är ett gammalkyrkligt och mycket ekumeniskt led i ordinationsliturgin och att den förordade melodiformen (två versioner fanns) församlingsmässigt fungerar mycket bra. Liturgikommisjonen 1984 15. - Litanieversionen med rysk-ortodoxa musikaliska formler för körsångare resp församling införd i 1981 års psalmboksförslag (nr 933). - Förbönen för ”vår kyrkas tjänare råkar ange dessa såsom enbart präster och biskopar, en för MN-gruppen och BM alltför snäv beskrivning. 57 Ibm (nr 250) finns M B Landstads tolkning av Veni creator Spiritus med den gregorianska hymnmelodin noterad i två versioner (gregorianskt resp koralmässigt). Även om litanian (n 86), som noterats med G som grundton, sänks ett helt tonsteg för att länkas samman med hymnen, noterad i F, förefaller kombinationen musikaliskt komplicerad. Det är möjligen skälet till att ett versikelelement bevarats som mellanstick (”Sänd ut din Ande, o Herre, och tjänare skapas åt dig), vilket inte fanns i kommissionens äldre förslag (men väl biskoparnas); hur melodifrågan skulle lösas har ej angetts. 33 Joh 20219-25, 2 Kor 5:17-20, 1 Petr 511-4; Prästvigning: Matt 28:18-20, samtliga medjustering av omfång övertagna från alterbokens läsningar (ovan n 16 och 22). MN-förslagets kateket- och diakonvigningar har prästvigningens första och tredje läsningar gemensamma, som andra text för kateket 2 Tim 3:14- 17, för diakon Joh 13:12-17; prästvigningsritualet har inte 1 Petr-stället. BM-urvalet är detsamma utom för diakonvigningens andra text, som är Matt 25234-40. MJurvalet har för kateket 2 Tim 3:14- 17, för diakon Joh 13:12- 17 men som gemensam inledande text för dessa tvâ ritual Rom 12:4- 11.

sou 1985:48 Lutherska

kyrkor 289

Vigningshandlingens karaktär av kyrkans bönehandling har fått fler uttryck. Enligt principen att bevara 1920 års struktur följs assistenters bibelordsläsning av biskopens bibelord och tal, allokution och löftesgivning. Men på löftet följer inte längre ordinators överlämnande av ämbetet. l stället förs ett annat överlämnande på tal: Under handpåläggning och bön vill vi överlämna er åt Gud och be att han skall viga och helga er genom sin Ande.” Upptakten till Vigningsbönen med handpåläggning är, framhöll kommissionen, en nyhet med tradition från 1539 års kyrkoordning fram till Alterboken 1889. Men det var inte traditionen utan innehållet som var det väsentliga. Formuleringen ”säger klart att den egentlige ”ordinatorn” är Gud den helige Ande.°“ Genom de orden och utmönstringen av 1685 års förläningsformel framstår vigningens karaktär av bönehandling klarare än i Alterboken. Det hör dock till saken att tyngdpunkten i denna låg på bönehandlingen såsom visats tidigaref” Det förklarar också att vigningsbönen har kunnat övertas därifrån så gott som oförändrad.” Förändrad är däremot fortsättningen: det från 1889 avslutande Fader vår och ordinatorskollegiets Amen-liturgi. Vigningsbönen går direkt över i ett Fader vår, som nu läses gemensamt av hela menigheten.” Med omböjning av traditionen följer ytterligare ett böneavsnitt: tystnadens och där-

39 Till skillnad från Alterboken 1889/1920 anges såsom i Kirkeritualet 1685 på vilket sätt vigning sker. - BM-versionen har: ”Fall på knä, så vill vi lägga våra händer på er och överlämna er. . .. Uttryckssättet representerar ett äldre stadium i övergången från förlänings- till bönehandlingens liturgi. ”Så-uttrycket representerar för övrigt förbindelsen med förläningsformeln efter Iöftesgivningen (Så överlämnar jag nu åt er det heliga predikoämbetet . . .). Cf härtill ovan n 51. °° Liturgikommisjonen 1984 17. - Kommissionens citerade kommentar motsvaras av det slags kommentar i liturgin som de citerade inledningsorden utgör. Kommentaren/förklaringen har framstátt som angelägen i den bevarade struk- - - ämbetsförläturen, präglad av förläningsmönstret: allokution löftesgivning ning genom ordinatorsformeln ordinatorskollegiets bön. När formeln ströks uppstod ett vacuum att fylla, och det fylldes med den återinförda (n 89) förklaringen om vigningssättet. - Trots att förläningsformeln utmönstrats även i BMritualen har förläningsschemat återverkat på utformningen av inledningsorden (n 89) men också vigningsbönen. lnledningssatsen förutsätter att vigning redan har skett (dem som idag ärvigda . . .tjänsten som ärdem betrodd). Detta är inte en eftersläpning från Alterboken 1889/1920 utan en rättelse av alterbokens presensform. På samma linje ligger korrigeringen av alterbokens inledningsbön, där passivform bytts mot aktivform med utsatt subjekt: ”som vi idag viger . . .”. (Denna sistnämnda formulering fanns dock även i Alterbokens vigningsbön.) 9 Ovan 270f, cf n 90. _ 93 Alterbokens enda uttryck som vi viger (n 89) ändrat till som blir vigd. Uteslutits har några bibelalluderingar från 1889 (fr a Joh l7:l l, 17) för att ge rum för bönepunkten: att du vill rusta och dugliggöra dem för tjänsten som blir dem betrodd”; orden är kyrkoordningens/kirkeritualets inledningsord för (biskops)vigningens bönehandling (ovan 250 n 35) och blir nu inledning till den oförändrat övertagna vigningsepiklesen. _ 93 I Liturgikommisjonen 1984 17 betonas att Fader vår-bönen nu blivit speciellt framhâvd genom att allai kyrkan ber den tillsammans. Det anges efter ett resonemang om bönens funktion i förhållande till kollektan utifrån förutsättningen att Luthers vigningsordning är ursprungsformen (cf n82). Till den verkliga ursprungsformen hörde inte Fader vår. Kollektan, som nu ändrats till likhet med det antagna originalet, fjärmas från det verkliga originalet.

19- Svenska kyrkans gudstjänst

290 Lutherska sou 1985:48

kyrkor

efter psalmens bön.” Vigningen som kyrkans bönehandling avslutas på samma sätt som den inletts. Den reviderade liturgin bör också beskrivas ur en delvis annan synvinkel. Väsentligt är ett överlämnandels mönster. Nyss berördes element som historiskt hör till den feodala förläningen enligt ett formschema som dock redan i Alterbokstraditionen och fr a nu har blivit genombrutet. 1 centralpartiet står likväl den allokution om tjänsten” som leder fram till med åtföljande handslag. Förläningsformeln är emellerlöftesgivningen tid ersatt av den nyss citerade formuleringen, som liturgiskt fyller en balanserande funktion genom att framhäva vigningen som bönehand- 1981 framhöll kommissionen att reling.°° l den första remissomgången formatorerna hade den grundsynen och att förläningsformeln från 1685 Remissutfallet blev emel- ”döljer detta och skapar en oklar dubblering. lertid sådant måste skapas.” Situationen i det

att något slagsersättning

lutherska var ungefär densamma som i nordamerikansk luther- Norge dom ett par år tidigare. Lösningen blev också densamma. Med utnyttjande av formuleringar i den gamla formeln infogades en högtidlig deklaration efter böneavdelningen, där det förklaras att nya tjänare är Vigda.” Till den deklarationen knöts i slutskedet också en symbolhandling med tydningsord, för prästvigning: Och som tecken på detta mottar du prästens stola.°° Den transatlantiskajämförelsen kan föras ett steg vidare. Också i Norge blev deklarationen ackompanjerad av några ord riktade till försam-

lingen att ta emot de nyvigda, be för dem och med dem göra tjänsL

Förläningsmönstret har därmed förändrats kraftigt. De som vigts till anförtros åt menighetens fortsatta förbön och samverkan i den tjänst gemensamma kallelsen” i försoningens tjänst som Gud har gett sin församling”. Avslutningsperspektivet blir detsamma som dragits upp i vigningsavdelningens inledningsord.

94Båda elementen har funnits i traditionen alltifrån början 1537. Nu ändras emellertid regianvisningar så att församlingssången inte längre sker under det att ordinatorskollegiet knäfaller i stilla bön. 95 Allokutionen är bearbetad med hänsyn till att vigningsformeln uteslutits. Det har fr a betytt ett led om ”omsorg om var enskild människa” i själavård, skriftermål och i förbön. Det partiet representerar såväl det 1920 uteslutna avsnittet om nyckelmakten som det då införda partiet om diakonal omsorg (ovan 268). Här är dock det diakonala - det återfinns i 1984 års perspektivet avsevärt nertonat diakonvigningsritual i såväl MJ- som MN- och BM-versionerna. °° Ovan n 90. 97 Liturgikommisjonen 1984 99 (remissen), 18 (remissutfallet). Cf härtill biskopsmötets riktlinjer och ritual med kvardröjt förläningsmönster ovan n 51 och 89. 93 Cf för USA/Canada ovan 241f. Jfr däremot lösningen i det danska kommissionsförslaget 1978 ovan 261. °° Denna form för traditio instrumentorum jämte investitur införd i slutskedet och finns därför enbart med i prästvigningsritualet (cf ovan n 78). Det får antas att motsvarighet är avsedd ingå även i kateket- och diakonvigningsritualen. - Deklarationen är till skillnad från i USA/Canada liksom en rad andra liturgier originellt nog riktad till de nyvigda, inte till menigheten. Även detta avsnitt (cf n 99) år insatt i slutskedet. Den sakliga utgångspunkten var den traditionsgivna presentationen-böneinbjudan som särskilt i biskopsvigningens ritual innehöll uppmaningen att ta emot tjänarna. Det var ”mest naturligt och funktionellt med den nya placeringen enligt Liturgikommisjonen 1984 18.

sou 1985:48 Lutherska 291

kyrkor

Betecknande för inriktningen på att forma vigningen som kyrkans bönehandling är att Luthers kardinaltext för den befallda bönen om skördearbetare (Matt 9t35ff) angetts som läsning för första gången i norsk tradition? Riktmärket för förnyelsearbetet kunde formuleras med utsagan redan i kyrkoordningsförslaget 1537: kyrkans bön var viktig och så måste man överlämna ”allt saken” åt Guds* Men det blev problematiskt att förena den förnyelseprincipen med principen att så långt som möjligt behålla Alterboksformen. Elementen i det feodala förläningsschemat fick stå kvar i centralpartiet, men det ansågs nödvändigt att utmönstra dess kulmen, ordinators förläningsformel. Nyss nämndes att den omvandlades till en avslutningens deklaration. Den utnyttjades emellertid också i den anslutande församlingsförmaningen men därtill

även i centralpartiet. Där har ordinators ämbetsöverlämnande till kandi-

dater blivit kyrkans överlämnande av dem ät Gud i de tidigare citerade inledningsorden till vigningsbönen. Omvandlingen kan illustreras på följande sätt:

Alterboken Liturgikommissionensförslag Sa° äverlämnarjag nu det he- Under handpáläggning och bön vill vi överlämna liga prästämbetet a°t eri Fa- er åt Gud och be. . . derns. . . namn, med rätt och Så förklarar jag att ni har tagit emot kyrkans uppmyndighet att förkunna... drag till prästtjänst och är rätt kallade präster i vår [olika uppgifter] enligt Guds kyrka, med den myndighet och det ansvar som ord och vår kyrkas ordninghör till ert heliga kall enligt Guds ord och vår kyrar. kas ordningar. Kära församling. TY/lxammans har vi överlämnat dessa våra medkristna åt Gud och bett om hans välsignelse över deras gärning. Låt oss ta emot dem i kärlek och fortsätta med att bära fram dem inför Gudi våra böner. . .

l detta ”omvända förläningsmönster är verbet ”overgive” en nyckelterm. Slutfrasen ”baere dem fram for Gud” är en repris från vigningsavdelningens inledande böneinbjudan sedan det angetts att vigning skall ske ”under handpâläggning och bön. Men det inledande och efterföljande frambärandet i bön har i vigningshandlingens centralparti en speciell karaktär av överlämnande med åtföljande bön: overgi . . . og be resp ”overgitt . . . og bedt”. Det uttryckssättet korresponderar mot ordalydelsen när det centrala i vigningshandlingen inledningsvis anges. l en gentemot traditionen omvänd ordföljd heter .det ”håndspålaeggelse og

1Ovan n 80. Som parafras har den dock ingått i vigningsbönen från början. I Kirkeritualet 1685 åberopas den som bibelbevis för vigningshandlingens bön i biskopsvigningens allokution (nedan n 5). 3 Ovan 245. 4 Här återges vad som får uppfattas som den gemensamma texten för MJ- och MN-formerna. I deklarationen (andra stycket) följs BM-versionen vad uppdragsbeskrivningen angår. MJ-versionen har: ”. . .tagit emot Ordets ämbete och är rätt kallad präst. MN-gruppen skulle enligt sina principer i första hand bruka MJformen, i andra hand BM-lydelsen.

292 Lutherska

kyrkor

bønn”.* Handpåläggningen tycks sålunda förbunden med överlämnandet. Det är också liturgikommissionens mening att genom det omvända uttryckssättet markera den saken. 1 motiveringen gjordes utdrag ur kyrkoordningens och kirkeritualets tydningar av handpåläggningen som offerrit ”i fordom tid. Härtill fogades kommentarer som ger en förklaring till det nya överlämnandets mönster som framträderi revisionsförslaget. Tanken på Gud som ordinator var fram till Alterboken 1889, hette det, intimt förbunden med oblatio-motivet” (offer/överlämnande) och handpå- Iäggningen . . . På det hela taget var ordinationen som ett offer åt Herren en vanlig åskådning i den lutherska kyrkan på 1500- och 1600-talet, och det nämns också i * utredningen om Bispeembetets grunnlag. . . f

Tolkningen av vigningen som en kyrkans offer- och bönehandling med handpåläggning som offertecknet har fått konsekvens också för uppfattningen om assistenter. Som symbol för kyrkans offerhandling är det vik-

och assistenter - -

tigt att ”ordinator präster och lekfolk lägger handen på ordinandens huvud”. Det anges på detta sätt i vigningsliturgins regianvisningar och sak samma framhävs i allmänna anvisningar om utseende av assistenter. I motiveringen bokförs som en konsekvens av att vigningen betraktas såsom en hela menighetens angelägenhet, att också

lekmän medverkar i handlingen, bl a med handpåläggningW Under

jämförelse med den samtida tyska evangeliska inställningen uttryckt i vigningsliturgierna” finns i det norska förslaget ett teologiskt och liturgiskt väsentligt motiv för att “också lekmän” deltari riten. Om ordinator enligt Kirkeritualets dansk-norska tradition ensam överlämnade ämbetet åt ordinander, har det i betänkandets omvända förläningsmönster blivit väsentligt att hela kyrkan genom representanter deltar i överläm-

5 Frasen finns inte i Alterboken 1889/1920 men dessförinnan. l Kirkeritualet 1685 brukas den för prästvigning i presentationen och anvisningen för fullmaktsformeln (indirekt i den sistnämnda), i båda fallen i följden bön-handpáläggning. För biskopsvigning brukasi presentationen enbart ”bön och åkallan enligt det apostoliska bruket”. 1 utläggningen före vigningsbönen förekommer uttrycket ”händers påläggning med bön och åkallan. Här motiveras först bönen med främst Luk 6:12 och Matt 9:37, därefter förklaras handpåläggningen med allmän GT-hänvisning för seden att lägga händer på det som skulle helgas och offras åt Herren. Tillämpningen är att man nu skall viga i Treenighetens namn ”med bön och åkallan samt händernas påläggande”. ° Liturgikommisjonen 1984 17, cf ibm 14 om förslagets huvudprinciper, punkt 4:”. . . från äldsta tradition: ablatio-motivet, att ordinanden ”offras”, dvs överlämnas till Gud. lbm 17 styrks det intima sambandet mellan böne- och offerhandling genom korta utdrag ur 1539 års kyrkoordning och kirkeritualet 1685, varvid det dock inte framgår att handpåläggningsriten förklarats genom GT-hänvisningar. - Referensen till Bispeembetets grunnlag gäller dels ett sammandrag ibm 19 av samma textavsnitt i liturgierna, dels en allmän utsaga ibm 11 om vigningen såsom församlingens överlämnande av en person varigenom ”församlingen placerat vederbörande i en kontext som den icke själv har herravälde över. Vare sig här eller i liturgikommissionens betänkande finns referenser för att visa att offertanken var ”en vanlig åskådning redan på reformationstiden. Det är värt att notera att de textavsnitt som anförs för att klarlägga vigningshandlingens innebörd såväl 1539 som 1685 tillhör ordningen för den biskopsvigning, vars karaktär av vigning samtidigt bestrids såsom oförenlig med lutherskt synsätt. 7 Liturgikommisjonen 1984 14 punkt 2, 22 punkt 7, 27 punkt 2b. 8 Ovan 237ff.

Lutherska 293

kyrkor

nandets handling. Därför kan det också avslutningsvis framhållas: ”Tillsammans har vi överlämnat dessa våra medkristna åt Gud . . Denna särskilda av ordinationen tolkning som kyrkans offerhandling tycks ha varit allmänt accepterad i diskussionerna under förarbetet. Synsättet fanns redan i l972 års principer för ordinationsliturgins utformning. Såsom något bärande angavs förbön med handpåläggning/”oblation”. Det framhölls att ordinationen . . . är given åt församlingen . .. Kollegiet som förestår ordinationen representerar och är församlingen sammansatt av ordinerade och lekfolk”.° kyrkans tjänare En speciell konsekvens av det “omvända förläningsmönstret” aktualiserades emellertid i det konkreta ritualarbetet. i traditionen Löftesgivningcn följdes av det kollegiala handslaget. Liturgikommissionens förslag att detta bara skulle utväxlas mellan ordinand och ordinator varför betänogillades, kandet anger att det utväxlas även med assistenterna”, nu för första gången uttryckligen angivet såsom löftesbekräftelse. Vid närmare eftertanke hade kommissionen dock tydligen blivit tveksam inte bara till denna sak. På denna enda punkt riktas nämligen en direkt fråga till remissinstanserna. Den begärda regianvisningen om “det handslakol1egiala” get var införd, hette det, även om Iekmannaassistenterna avgjort gör denna syn på handslaget som uttryck för kollegialitet sakligt tvivelaktig . .. Kommissionen vill därför be att remissinstanserna återigen tar ställning till om handslaget inte bör ges bara till ordinator, ifall det skall vara lekmannaassistenter med vid handlingen, inklusive handpåläggningen.” Avsnittet ger intrycket att kommissionen börjat ifrågasätta den lanserade modellen. I förlängningen ligger väl frågan, om inte hela arrangemanget döljer det som skulle framhävas: att varken en ensam ordinator eller kyrkan som utvidgat ordinatorskollegium förlänar vigningstjänsten, eftersom ”den egentlige ordinatorn är Gud den helige Ande”. Med säkerhet kan kontateras att det vållade problem att genomföra det omvända förläningsschemat” som medel för att vigningen skulle bli gestaltad som en kyrkans bönehandling i tro.

Sekundärtypen av vigningsliturgi Den tidigare” uppsatta tablån över huvud- och sekundärtypernas liturgiska struktur visar, att den sekundära vigningstypen saknar flera led som finns i huvudformen. Det som reducerats är emellertid inledningsoch avslutningspartierna. Också i sekundärtypen finns skriftläsning med tal, allokution och löftesgivning med handslag samt vigningsbön, allt-

” Om l972 års teser ovan 274. De här refererade är tes 4 och 8. 1 remissammanställningarna för 1981 och 1983 års omgángari Liturgikommisjonen 1984 5, 7ff finns inga reaktioner antecknade i denna fråga. Sammanfattningarna är emellertid inriktade på grundfrågan om ämbete och tjänstedifferentiering. ”l lbm 17. Bland hänvisningarna till Luther finns ingen som gäller handpåläggningen såsom tecken på ”Guds infångande hand och de vigda tjänarnas uppdrag att fungera som ”Guds masker. Ovan 193. 3 Ovan 286f.

294 Lutherska sou 1985:48

kyrkor

sammans omramat av bön. l den förenklade strukturen återfinns sålunda leden i huvudtypens Strukturens motsvade väsentliga liturgi. förenkling ras av förenkling också av de enskilda leden: färre bibeltexten” kortare allokution,“ kortare inlednings-5 och vigningskollektor.” Det ligger i sakens natur att den förenklade utformningen av de enskilda leden speglar den teologiska grundsyn som motiverade att sekundärtypen alls utarbetades. Den saken skall dock uppmärksammas först i nästa avsnitt. Också sekundärtypen ger uttryck åt revisionsträvan att forma en kyrkans bönehandling. Ritualet är avsett för vigning av olika typer av församlingsmedarbetare i fast kyrklig tjänst” såsom ersättning för 1949 ärs vigning av lekmannakristna”. l det ritualet fanns ingen bön eller bönesång angiven i vare sig liturgisk text eller regianvisningar. l det perspeken total förändring. Stegringen av tivet utgör den föreslagna ordningen karaktär är påtaglig också vid jämförelsen med de ritubönehandlingens blir al som trängt sig fram i praxis.” Att det är fråga om en bönehandling nu också deklarerat från början likaväl i sekundär- som huvudformen. Den nyssnämnda deklarationen är inte formulerad på riktigt samma sätt som i huvudformen. Två små men väsentliga ändringar har skett. Här talas inte om vigning ”på apostoliskt vis”. Med uteslutningen har förmodligen markerats, att vigningen visserligen kan ske, men att den bör Den tolkningen får stöd ske utan någon referens till apostolisk ordning. av det förändrade sättet att ange hur vigningen sker. l av iakttagelsen denna vigningstyp heter det nämligen sedan kandidaten presenterats: ”Under skall han idag vigas till sin tjänst”. Att bön och handpåläggning brukats här kan knappast vara en tillfällighet, efterden ordningsföljden som liturgikommissionen i huvudtypens ritual och motivering lagt vikt vid den omvända Det antagandet skulle innebära att ordningsföljden.”

3 - utan inledningsord! - äri samtliga fall Rom 12:4- 1 1 jämte en Läsningarna efter tjänst variabel, t ex för organist Kol 3:15 - 17, för kateket resp diakon samma specialtext som enligt MN-förslaget (ovan n 88). l MJ-förslaget finns självfallet inte de enligt MN- och BM-modellerna angivna som är gemensamma även för präst (ibm). ”Inledningsvis anges att Herren nu anförtror dig tjänsten som kateket osv, därefter följer avsnitt specialiserade för resp kateket, diakon och organist alternativt ett kollektivavsnitt för alla övriga tjänster, därpå en gemensam avslutningsdel - De om att leva efter Guds ord” och bevisa sig som ”en sann Herrens tjänare. för kateket och diakon avsedda specialavsnitten sammanfaller med texten i MNoch BM-versionerna. Omöjliga var dock partier som gällde liturgisk tjänst samt och förmaning till omvändelse, tro och heligt liv. Utelämnats har vägledning vidare utsagan att skriftlektionerna visat hur angelägen (”nödvändig”/”viktig”) tjänsten är för kyrkan samt maningen att tränga djupare in i Skriften och tron. 5 Kollektan röri böneform alla döptas kallelse till tjänst; för den särskilda tjänsten finns inte utrymme i detta sammanhang. Förbönen för vigningskandidaterna gäller inte deras vigningstjänst utan deras person. ° Efter Matt 9z37f-parafras bönen: Styrk honom med din Ande och kraft så att han kan tjäna dig i glädje, sanning och kärlek. Bönen gäller inte ”tjänstens gåvor” (prästvigning). 7 fr 0 m 1949 och i praxis ovan 272f, 275f. Ang ritual i Alterboken 3 För sekundärtypens utformning finns ingen motivering utöver den allmänna att den ansluter sig till huvudformen i strukturen och “i större eller mindre grad i flera av leden”. Liturgikommisjonen 1984 19. Den slutsatsen kan ordalydelsen nog dras att avvikelser från huvudformen har gjorts därför att de ansetts nödvändiga.

Lutherska kyrkor 295

det här visserligen är fråga om en böne- men ingen offerhandling. Antagandet får hög grad av sannolikhet. Inledningsorden till vigningsbönen är helt andra i sekundär- än i huvudtypen: Låt oss be att Gud måtte rusta och göra dig duglig för tjänsten genom sin helige Ande. Orden är traditionstyngda. De stammar från kyrkoordningens inledning till biskopsvigningens bön, i 1685 års Kirkeritual insatta också före prästvigningens bön.” Liturgikommissionen citerade dem i sin argumentering för huvudtypens offer- och bönehandling. I det fallet drogs orden emellertid in i vigningsbönen såsom upptakt till vigningsepiklesen: ”Sänd dem din Ande med tjänstens gåvor .. l sekundärtypen finns ingen sådan vigningsepikles utan en förbön för den person ”som nu skall gå in i tjänsten i din församling. [fråga om huvudtypen visade det sig fruktbart att kartlägga ett överlämnandets liturgiska mönster. Sekundärtypen behöver i det avseendet ingen ingående analys. I församling där någon träder till tjänst som kateket, diakon, organist osv sker en högtidlig löftesavläggelse inför prosten inom en bönens ram. Det löftet beseglas med handslag och åtföljs av menighetens förbön under handpâläggning av prosten och ”de assisterande lekmännenW Sekundärtypen för vigning framstår som en böneakt kring Iáftesgivningen.

Vigningsliturgins tjänsteteologi Det teologiska grundproblemet i förarbetet var, hur man skulle bestämma karaktären på prästens, kateketens och diakonens uppdrag. Kommittén som helhet hävdade att den saken måste klarläggas av ”kyrkans läroämbete”, om någon vigningsliturgi alls skulle kunna utformas. Biskopsmötet åter ansåg att det inte var möjligt att uppnå fullständig enighet i grundfrågan och att detta inte heller var nödvändigt för att skapa liturgin. Utifrån den uppfattningen utformades biskopsmötets (BM) vigningsform. Kommittéminoriteten anslöt sig med tvekan till denna men förordade en klar ordning för vigning till tre uppdragstyper inom kyrkans ämbete, MN-förslaget. Majoriteten inom kommittén, dvs de fem personerna gentemot de fyra i minoritetsställning, utformade MJ-lösningen med förutsättningen att enbart prästens uppdrag kunde räknas till kyrkans ämbete. I det följande skall konsekvenserna belysas. MJ-modellen har lett till två typer av vigningsliturgi. För prästens särskilda uppdrag finns ett ritual enligt det som här kallas den liturgiska huvudtypen. För kateketens, diakonens, ungdomsledarens och alla andra slag av ”ordnad församlingstjänst” har sekundärformen av vigningsliturgi utarbetats. Det är givet att det så uppbyggda kollektivritualet inte har beteckningar sådana som ”Ordets ämbete, ”den heliga tjänsten” etc.

° Ovan 250 n 35. 3° Enligt de allmänna anvisningarna skall assistenterna vara två och utgöras av lekfolk; en av dem bör inneha samma tjänst som den som skall vigas. Motivering har inte lämnats.

296 Lutherska kyrkor

l kollektivritualet talas istället om ”tjänsten”, någon gång mer preciserat om kandidatens vigning ”till sin tjänst”. Tydligast anges saken så att t ex kateketen vigs till tjänsten som kateket. Vad det innebär kan man sluta sig till genom allokutionen före löftesgivningen. Centrala riktmärken för uppdraget anges här åtminstone för kateket och diakon, möjligen också organist, i övriga fall är ordalagen mycket allmänna. Den mycket klara skillnaden mellan de båda ritualtyperna är att prästens uppdrag sätts in i ett ecklesiologiskt och frälsningshistoriskt sammanhang. Detta sammanhang är markerat i uttryckssätt och vändningar strödda i den liturgiska texten som helhet. Det finns partier där saken blir

särskilt tydligt framställd. _Generellt uttryckt är det dessa partier som har

uteslutits vid konstruktionen av sekundärformen. Det har skett genom att utmönstra strukturella led, t ex vigningsaktens inledningsord eller avslutande deklaration och förmaning. Det har också skett genom förkortningar inom resp led. Inledningsorden till prästvigningens bibeltexter anger att man skall höra vad Guds ord vittnar om den heliga tjänsten. Kollektivritualet har inga inledningsord. Upptakten till prästvigningens allokution om tjänsten deklarerar att läsningarna om tjänsten visat ”hur nödvändig den är för Guds kyrka på jorden”. Kollektivritualet har ingen ingress. Detta är två exempel på den genomgående tillämpade uteslutningsmetoden. En följd är att det klart framgår att prästvigning sker, eftersom denför kyrkans sku/I måste ske. För det första är det nödvändigt med präster, eftersom tjänsten är nödvändig för kyrkans existens. För det andra är prästernas vigning nödvändig, eftersom det är genom vigningens offeroch bönehandling kyrkan kan ta emot rätt kallade tjänare i Ordets ämbete”. I alla övriga fall tycks vigningen skefär kandidaternas skull, även om det är svårt att avgöra, varför vigningen sker. Den tillämpade uteslutningsmetoden innebär att man utlämnas åt ovissheten. Kateket- och diakontjänsternas uppgifter anges visserligen, i viss mån också organistens. Möjligen är det för deras men också för kyrkans skull som de offentligt skall avge löften att göra tjänst i enlighet därmed. Men i liturgin finns inga formuleringar som anger i vilken mening tjänsterna har betydelse för kyrkan, än mindre av vilken anledning vigning skall ske för kyrkans skull. Det motiv som förekommer är att den som träder i tjänst skall bli omgiven av menighetens bön, att vederbörande skall få göra tjänst i glädje, sanning och kärlek. MJ-formen utarbetades eftersom gruppen inte kunde ansluta sig till BM-formen. Det skulle vara ”oriktigt att föreslå en ordning som gör tjänstens grundval och innehåll oklar. Det måste, hette det, bli tydligt att bara präst vigs till det kyrkliga ämbetet” under det att alla andra vigs till församlingstjänster vilka ”är konkreta uttryck för det allmänna prästadömet.3 Exempliñeringen visar tillräckligt att det står fullt klart i vigningsliturgin vad prästs uppdrag innebär och varför vigning sker. Kollektivritualet för vigning till alla andra slag av tjänster svarar däremot mot högt ställda krav pá oklarhet. Respektive tjänsts ”innehåll” fram-

3 1984 92. Majoritetsyttrandet jan l984i Liturgikommisjonen

Lutherska 297

kyrkor

ställs visserligen, i varje fall för några uppdrag. Men tjänstens grundval” är oklar och oklart är varför vigning alls sker. Biskoparna och liturgikommissionens minoritet var ense om att vigning till triaduppdragen skulle ske enligt den liturgiska huvudtypens mönster. Varken BM- eller MN-läsningen innehåller ritual för vigning av andra kategorier än triadens präster, kateketer och diakoner. De båda grupperna måste rimligtvis då också ha varit ense om att enbart triaduppdragen förutsätter vigning. Problemet var, hur dessa tre vigningstjänster närmare skulle definieras. MN-formens företrädare hade övertygelsen att de tre uppdragstyperna alla hörde till kyrkans ämbete. Det förefaller befogat att instämma i MN-gruppens påstående att biskoparna i sina teser 1977 argumenterat i samma riktning.” Men då liksom fortsättningsvis hade biskoparna i alla händelser uppfattningen att liturgiutformningen måste ha sådan karaktär att olika teologiska uppfattningar skulle kunna rymmas inom dess ram. När de liturgiska konsekvenserna av de två positionerna skall undersökas, anmäler sig en bestämd svårighet. Varken MN- eller BM-förslagen föreligger i fullständigt genomförd slutlig form. MN-förslaget föreligger i en version som i slutfört skick rimligtvis skulle innehålla sådana justeringar och tillägg som är representerade i MJ-formen för prästvigning. BM-förslaget representerar också ett stadium före slutbearbetningen, även om MN-gruppen markerat de viktigaste av de konsekvensändringar som gruppen anfört som självklar förutsättning för sin andrahandsanslutning till lösningen. Svårigheten att anställa jämförelse mellan de två inte helt jämförbara BM- och MN-förslagen skall dock inte överdrivas. Det är fullt möjligt att avstå från detaljanalys och bara ta upp några huvuddrag. Enligt MN-gruppen är kyrkans ämbete helt och odelbart, varför den som vigs till detta blir beklädd med hela detta ämbete. Den liturgiska konsekvensen innebar kort sagt att alla uttryck som förr använts om prästens uppdrag (Guds ords tjänare etc) måste brukas också om kateketens och diakonens. Men Iikafullt var det fråga om tre tjänstetyper med olika inriktning. Båda dessa aspekter har fått uttryck i allokutionen om “det ämbetet” som anförtros. heliga l MN-gruppens version har den blivit treledad. Först anges det som utgör respektive uppdrags tyngdpunkt, därefter andra uppgifter som hör till kyrkans ämbete och som därför ligger i vigningstjänsten, för det tredje sådant som gällertjänarens egen person. Till det primära för präster hör att de ”förkunnar Guds ord” och förvaltar de heliga sakramenten”. Detta anges inte som det primära för kateketer och diakoner; det är pedagogiska respektive karitativa uppgifter. Men såsom Vigda till ”kyrkans ämbete” faller det likväl även på dem att förkunna Guds ord och förvalta de heliga sakramenten. Men det görs ett upplysande tillägg. De skall utföra dessa uppgifter ”inom de ramar som gäller för katekettjänsten” respektive ”diakontjänsten”. l BM-färslaget förekommer inte sådana uttryck som kyrkans ämbete” eller ”den heliga tjänsten. l upptakten till allokutionen talas rätt och

33 Minoritetsyttrandet jan 1984 i Liturgikommisjonen 1984 92f.

“ 298 Lutherska

kyrkor

slätt om präst-, kateket- respektive ”diakontjänsten i vår kyrka”. Biskoen annan dispositionsprincip för allokutionen än MNparna tillämpade gruppen. Först anges det centrala i vigningstjänsten men med olika aspekter för respektive uppdragstyp, därefter olika uppgifter knutna till uppdragstyperna såsom konsekvenser av det centrala, slutligen sådant som rör tjänarens egen person. Det första partiet i uppdragsbeskrivningarna fick då följande gemensamma resp differentierade avsnitt:

Präster K atekeler Diakoner

När Herren nu anförtror er . . . -tjänsten i vár kyrka pålägger och förmanar jag er att ni förkunnar att ni i förkunnelse att ni i vittnesbörd och undervisning och själavård lägger lägger fram fram

Guds 0rd klart och rent så som det är oss givet iden heliga Skrift och såsom vår kyrka vittnar om det i sin bekännelse, och förvaltar de och utför er tjänst i den församlade heliga sakramen- menigheten till Guds ära och i enten efter Kristi in- lighet med vår kyrkas ordning. stiftelse och i enlighet med vår kyrkas ordning.

För en utomstående iakttagare utgör den påtagliga skillnaden mellan M N- och BM-Iösningarna att den senare betydligt klarare anger på vilket sätt det som är centralt i uppdragstypen skall präglas av det som är bärande för kyrkans ämbete. Liturgikommissionen som helhet tog tydligen intryck av detta sätt att redigera uppdragsbeskrivningen. Också i MJritualet för prästvigning har BM-texten tagits in.” l MN-gruppens anteckning om förutsatta förändringar av BM-formen nämns inte allokutionen. Det finns ett slags pendang till denna allokution riktad till kandidaterna. Det är vigningsavdelningens inledningsord, som riktas till hela menigheten. Ett tidigt kommissionsförslag drog här upp konturerna av kallelse till tjänst genom dopet. Det tillfogades att “också gudsfolkets dagens ordinander” sålunda var ”Vigda till att vara Guds tjänare. ldag skall de ordineras till att vara Guds ords tjänare i Kristi kyrka på jorden”. Uppslaget blev bearbetat i BM-versionen på ett sätt som kunde tas med även i det slutredigerade MJ-ritualet. Efter ett något utvidgat avsnitt om gudsfolkets vigning till tjänst genom dopet tillfogas att det också finns ”insatt en särskild tjänst” i kyrkan. Mycket kort anges det bärande för respektive tjänstetyp och för vilket syfte uppdraget finns i

23 kollektivritual kan för kateket och diakon också överta BM-for- MJ-gruppens men efter vissa uteslutningar, ovan n 14.

Lutherska kyrkor 299

och för kyrkan.” Partiet kan inte karakteriseras på annat sätt än som en bearbetning varigenom det klarare än i kommissionsutkastet anges, varför uppdragen behövs i kyrkan och varför vigning skall ske. Exemplen är inte valda på måfå utan har hämtats från centrala avsnitt vad gäller tjänstetypernas innehåll och innebörd för kyrkan. Redan har markerats uppfattningen att BM-bearbetningen medfört att båda aspekterna därigenom blivit inte vagare utan klarare. Den bedömningen tycks också kommissionen ha gjort, eftersom både MJ- och MN-grupperna kunde utnyttja BM-lösningarna. Ända in i slutvändan måste MN-gruppen likväl kritisera BM-förslaget för oklarhet. Av allt att döma var det fr a två brister MN-gruppen fann. MN-gruppen hade den principiella uppfattningen att triaduppdragen alla tre hörde till kyrkans ämbete. Man menade att biskoparna egentligen också hade gett uttryck för en sådan syn i 1977 års riktlinjer till kommissionen. Då borde också de liturgiska konsekvenserna dras. Det måste stå klart att de som vigdes till uppdragstyperna därmed mottog kyrkans ämbete helt och odelat. Allokutionstalet om katekets och diakons liturgiska uppgifter i den församlade menigheten och i enlighet med kyrkans ordning” var inte tillräckligt precist. l kommissionsförlagan hade talats om ”förkunnelse” och om sakramentens ”förvaltning” och detta inom de ramar som gäller för katekettjänsten” resp för diakonen. Men de ramarna sätts av den ”kyrkans ordning” som BM-versionen anförde. BM-texten anger detsamma som MNversionen uttryckt mer i lagstil. Då MJ-gruppen å sin sida uteslöt hela det avsnittet berodde det inte på textens oklarhet utan på att den tydligt angav något oacceptabelt. Kritiken för oklarhet torde för det andra ha föranletts av det sätt på vilket kommittéförlagans traditionella beteckningar för kyrkans ämbete blev utmönstrade. l BM-versionen förekommer istället med förkärlek uttrycket präst-, kateket- resp diakontjänsten, eller bara tjänsten”. Men det har inte ställts isolerat. Enligt skriftläsningens ingress handlar vittnesbördet inte ”om den heliga tjänsten” men däremot om tjänsten som Kristus kallar till i sin kyrka?” Den efterföljande allokutionsupptakten hänvisar inte till läsningarna om Andens tjänst i det nya förbundet. Här står det enbart tjänsten. Men i den gemensamma fortsättningen anges läsningarna ha visat ”hur nödvändig den är för Guds kyrka på jorden”. Även om adjektivet ”nödvändig” brukas enbart på detta ställe, finns temat varierat alltifrån vigningsavdelningens början. l inledningsorden blev det visserligen inte tydligt uttryckt vem som ”insatt den särskilda tjänsten” i kyrkan” men det ges likväl inte rum för tvekan. Inled-

” BM-versionens lydelse för kateket- och diakonritualen om innehållet i den särskilda tjänsten spinner på undervisnings- resp omsorgsmotiven och på vilka sätt uppdragen behövs (“så att . . .) i kyrkan. Prästversionen kan sammanfalla med det färdigredigerade prästvigningsritualet, eftersom anteckning om avvikelse inte finns i marginalen. l så fall innehöll också BM-versionen att denna särskilda tjänst behövdes för att förkunna evangeliet och förvalta [sic] sakramenten för att vi skall få del i den frälsande tron och bli bevarade i tron”. 35 ovan n 88. Ang läsningarna 3° Formuleringen (cf n 24) var: Men i församlingen finns också insatt en särskild tjänst . .

300 Lutherska kyrkor

ningsbönens Ef 4:llf-parafras om tjänster Kristus givit åt kyrkan går över i förbön för dem som vigs till ”tjänsten i kyrkan” såsom “dina tjänare” och allt mynnar ut i bönen att vigningshandlingen skall bli Kristi namn till ära, Guds rike till gagn och ”till välsignelse för dessa dina tjänare, så att din församling kan bygga på dig, den enda sanna grunden

(Ef 4zl2/l Kor 3:1 l).37 De tre uppdragstypernas frälsningsekonomiska

roll” kan man knappast ta miste på. l BM-förslaget fick vigningsbönen därtill inledningsord om att man skulle överlämna kandidaterna till G-ud med bön att han själv skall viga och helga dem genom sin Ande?” Resultatet av jämförelsen blir att BM-versionen i samma utsträckning som MN-lösningen (liksom MJ-formen för prästvigning) ger uttryck åt den teologiska grundsynen att de som vigs för kyrkans skull måste bli vigda för att fullgöra den för kyrkan nödvändiga tjänsten. Skillnaden ligger till allra största delen i att denna ”frälsningsekonomiska roll” uttrycks på olika sätt. Det blir då svårt att förstå kritiken mot BM-versionen för oklarhet men också biskoparnas deklarerade uppfattning att lösningen måste vara teologiskt inklusiv. l ett hittills inte alls berört avseende råder emellertid oklarhet. l BM-versionen finns inte en enda formulering som rör de vigda tjänarnas inbördes relationer. Men det finns ingenting av detta i MJ- och MN-formerna heller. Den enda form av relation som nämns är den som skall råda mellan den enskilde tjänaren och de människor vederbörande skall tjäna. Det är anmärkningsvärt att tjänarna framstår så relationslösa när revisionen utförts i ett kyrkoliv med differentierade tjänster och under en debatt om deras natur och inbördes relationer.

6.4.3.3 för - eller

Liturgi biskops ”signing” vigning

installation?

Bakgrunden till biskopsvigningens omvandling till en akt för signing har redan berörts.” Här är det den liturgiska formen som den faktiskt föreligger som skall behandlas. Den liturgiska strukturen kan beskrivas på tvâ sätt. Gången är densamma som i Alterbokens ritual för biskopsvigning med undantaget att vigningsformeln är utesluten och att en avslutande deklaration är införd. Det gär också att hänvisa till den nya huvudtypen för vigning enligt liturgikommissionens betänkande, även om den strukturen jämkats en del vid utformningen av det nya ritualet.-“

37 Fr o m Alterboken l889 slutade bönen med hopkoppling av Ef 4zl2 och GTbilden (tex Jes 17:10) om Gud som frälsningens fasta klippa. Kommissionen gjorde den här citerade sammankopplingen. - l norsk till skillnad från dansk tradition från 1889 resp 1898 har inledningsbönen varit riktad till Sonen, sången Veni creator Spiritus till Anden, vigningsbönen till Fadern. l Liturgikommisjonen 1984 l7 betonas att den egentlige ”ordinatorn” är Gud den helige Ande”. Det är inte möjligt att i detta sammanhang belysa liturgiförslaget i ett trinitariskt perspektiv. 2” lett kommissionsförslag talades om bönen att Gud, ”som har kallat er till denna heliga tjänst”, skulle dugliggöra kandidaterna. Formuleringen är starkt traditionsanknuten. Vid bearbetningen för BM-versionen härav rycktes orden in i vigningsbönen samtidigt som offertanken framträdde i ingressen. Denna lösning har kornmittén fört vidare. 3” Ovan 279ff. 30 Strukturschemat ovan 268 n 18 resp 286f.

Lutherska 301

kyrkor

Det finns däremot ingen släktskap mellan strukturen i detta ritual och i installationshandlingarnas form. Frågan är då, hur denna vigningsliturgins struktur utförts i en handling för ”signing”. De strukturella jämkningarna innebär sammanfattningsvis att vigningsliturgins karaktär av en hela kyrkans bönehandling försvagats. lnledningsbönen av litanietyp motsvaras här av en kort kollekta för Apostladagen med infogad bön för biskopen (”välsigna vår nye biskop genom din Ande, som ger kraft. . .”).3 Den avslutande bönen under tystnad och Andepsalm är utesluten. Vigningsbönens motsvarighet, utan inledningsord, utgörs enbart av en kollekta. l stället för ett av alla gemensamt läst Fader vår slutar kollektan med ett Amen, som enligt regianvisningarna enbart är assistenternas acklamation. Det kan förvåna, likaså det faktum att formerna för av biskopen menighetens mottagande är svagare än i vigningsliturgin, trots att kommissionens utgångspunkt var att det här rör sig om en installation. l den inledande presentationen finns kvar en uppmaning att “ta emot honom i kärlek?” Men de få orden ger i detta fall inte anledning till särskilda inledningsord, och i samband med den avslutande deklarationen finns här ingen maning till att ta menigheten emot den som blivit signad. Det finns ännu en olikhet mellan vigningsliturgin och formen för biskops signande. På samma sätt som förr anges att handlingen sker i samband med söndagens högmässa. Men i detta fall anges inte att det är en huvudgudstjänst med nattvardsfirande, och det finns inte ens någon härom som i Alterboken. hindrar markering Ingenting en sådan ordning, men det är inteheller som uppmuntrar den. För sättet något att infoga har här valts en helt modell.

handlingen ny Högmässans ordgudstjänst

ersätts med signingsavdelningen. Efter inledningsliturgin med dagens kollektbön tar presentationen vid. Sedan akten avslutats med deklarationen att signing skett, leder den nye biskopen den gemensamma läsningen av Nicaenum för att sedan predika. Den liturgiska texten är med ett fåtal justeringar övertagen från Alterbokens ritual för biskopsvigning. Som förut heter det i presentationen att biskop utsetts som ”ny tillsynsman i kyrkan” och “föreståndare i Herren”. Självfallet skall personen ifråga inte längre ”vigas till denna heliga tjänst” utan ”signas till sin tjänst”. Guds ords vittnesbörd ”om den heliga tjänsten” rör nu ”tillsynstjänsten”, ettjusterat urval om att hålla fast vid

3 Denna kollekta används med andra inskott vid installation. Med god vilja kan man säga att den nya bönen i starkt kondenserad form ger uttryck åt samma förbönsämne som tillhört traditionen sedan 1537/1539. I Alterboken 1920 ingick bönen om Andens ledning át din tjänare som idag skall vigas till en biskops tjänst i vår kyrka”. Uttrycket ”vigas” är nu ersatt med ”välsignas i en formulering som skall anspela på 2 Tim l:6f om att uppliva den genom handpåläggning mottagna nådegåvan, dvs vid biskops enda vigning, prâstvigningen. I detta ritual inleds inte Veni creator Spiritus med versikelelementet efter Ps l04:30, förmodligen därför att det här talas om att ”tjänare skapas åt dig”. Det är förmodligen av samma skäl som versikeln utelämnats i kollektivformerna enligt sekundärtypen i majoritetsförslaget. 37Av principiella installationsskäl anges i allmänna anvisningar och regiföreskrifter att presentationen skall göras av ”lekman från stiftsstyrelsen.

302 Lutherska

kyrkor

tron och om herdeuppdraget.” Överoch föra vidare det grundläggandei om tillsynstjänsten i och för kyrkan. Upptakten om tagen är allokutionen den särskilda betydelse enligt Skriften står kvar. Det är inte så tjänstens märkligt, den har tradition här alltifrån 1537 års kyrkoordning.

eftersom

Kommissioneniansåg emellertid att avsnittet varit felplacerat och anmälde att det satts in även i prästvigningsritualet, “där det och

teologiskt

sakligt hör hemma: om den fundamentala tjänsten med 0rd och sakrament”. att biskopen tidigare vigts till den fundamen- Justeringar klargör tala tjänsten”, nu däremot blir satt att utföra tillsynsuppdrag.” Herdemotivet är kanske mer accentuerat, i varje fall uppgiften att bära ansvar för - accenter Ett ”den apostoliska läran” som knyter an till läsningarna. inte företrätt motiv har arbetats in: biskopens uppdrag att ”tilltidigare sammans med dina medtjänare lägga vikt vid att främja och bevara enhe-

Samarbetstanken är ny och den är inordnad under

ten i Guds kyrka”. att främja lärans renhet och kyrkans enhet. Omedelbart herdeuppdraget efter signingshandlingen träder också biskopen i tjänst genom att leda av Nicaenum, ”kyrkans verkligt ekumeniska symbol?” Den läsningen gamla vigningskollektan är bevarad med två tillägg. 1 bönen att Gud har skall se i nåd till sin tjänare och skänka honom sin Ande för tjänsten skjutits in: “och signa honom till hans gärning”. Denna bön under handpåläggning har till skillnad från vignings- och installationshandlingar inga inledningsord. Tanken är förmodligen att detta inskott skall ange innebörden i bönehandlingen och därmed akten som helhet. Det andra inskottet knyter an till allokutionen. Förbönen för biskopen och tjänstesamlas att ett rent och klart evangelium skall utövningen upp i detta bevaras och kyrkans enhet främjas. Som i vigningsliturgin möter också här den gamla vigningsformeln omdanad till en avslutande deklaration. 1 vigningsritualen förklaras sålunda att de som vigts har mottagit kyrkans uppdrag till prästtjänst” etc, varefter insignium lämnas ”som tecken pâ detta”. Eftersom signingens innebörd är oklar även för dem som format handlingen, har man valt att tillämpa den omvända ordningen. Biskopskorset hängs på med orden:

33 Matt 28118-20 Läsningarna: (från 1889), l Kor 1521-11 (ny, internationellt ovanlig text, insatt eftersom den framhäver uppståndelseberättelsen som grundvalen för det apostoliska budskapet, Liturgikommisjonen 1984 20), Tit lz7-9 (återinförd med motiveringen ibm att texten, som rör tillsyningsmannen själv och hans uppgift, till 1889 utgjort den enda för präst och biskopsvigning gemensamma textenl), l Petr 5:1 -4 (från 1889). - Uteslutna är Apg 2028-32, som varit specialtext från reformationstiden, och Joh 21 :15- 17, som funnits sedan 1889. Förmodligen har man ansett att föreståndare- och herdemotiven redan blivit tillräckligt representerade. Det förefaller emellertid också vara uttryck för ängslan att biskops uppdrag skall framstå som ett särskilt vigningsuppdrag (cf motiveringen för Tit-texten). 34 1984 16, 20. Det anmäls att adjektivet viktig blivit Liturgikommisjonen om prästens uppdrag under det att viktig behölls i ”skärpt till nödvändig singningsritualet. I detta har texten därtill justerats, så att läsningarna inte längre anges handla om tjänsten utan tillsynstjänsten, det heliga ämbetet åter om Ordets och sakramentens ämbete. Det förefaller vara ett misstag utifrån kommitténs principiella utgångspunkt när det senare i allokutionen likväl alltjämt talas om ditt ämbete. l den avslutande deklarationen har valts uttrycket ditt heliga kall”. 35 Ibm 20.

sou 1985:48 Lutherska kyrkor 303

Du mottar detta tecken på att du är signad till tjänsten som biskop i vår kyrka, med den myndighet och det ansvar som hör till ditt heliga kall enligt Guds ord och vår kyrkans ordningar. Genomgången ger vid handen att ordningen för signing av biskop liturgiskt har formats som en vigningshandling. Den gamla liturgins text har väsentligen bevarats, låt vara medjusteringar varigenom även ett nytt enhetsperspektiv på tillsynsuppdraget tonat fram. Men akten skall inte uppfattas som en vigningshandling. Tillsynsuppdraget skall uppfattas som en särskild form av det ämbete biskopen mottog vid prästvigningen. Nyss markerades ett parti som i traditionen hört till biskopsvigning men enligt kommissionen rätteligen hörde samman med prästvigning. Det finns fler exempel på sådana överföringar. Underlaget för att i vignings- Iiturgin forma och argumentera för vigningen såsom en kyrkans offeroch bönehandling är ett sådant exempel. Strävan att utmönstra traditionens mönster för differentierade uppdrag inom ”den heliga tjänsten” kan tydligast belysas genom att återge den ovan berörda upptakten till aHokuüonen:

A lterboken I 920 Betänkandet 1984

Du har hört, broder, Guds 0rd om Du har hört Guds ord om tillsynstjänsten, dess krav och dess löften, hur yänxten, dess krav och dess löften stor den är, hur välbehaglig för Gud, och hur viktig den är och hur viktig för hans kyrka på jor- för Guds kyrka på jorden. den. När Herren nu fortsättningsvis* När Herren nu fortsättningsvis anförtror dig det heliga ämbetet anförtror dig Ordets och sakramentens ämbete och därtill sätter dig och därtill sätter dig till att utöva en biskops gärning. . . till att utöva en biskops gärning. . . * Ordet fortsättningsvis utelämnas när ordinanden icke förut har varit präst.

Skriftorden får efter bearbetningen entydigt gälla ”tillsynstjänsten”, varefter framställningen kommer att övergå till den fundamentala tjänsten”. Den gamla asterisken och anmärkningen har uteslutits och i konsekvens därmed har i allmänna anvisningar införts en ny punkt: Om den utnämnde biskopen inte tidigare har varit vigd till präst, måste han ordineras innan han signas”. Den strukna jämte den nya an-

anmärkningen

visningen innebär att biskops uppdrag är en form av prästtjänst. All argumentering ifråga om triadtjänsterna om vigning till hela kyrkans ämbete och differentiering efter olika tyngdpunkter saknar tydligen relevans i detta sammanhang. Här är prästämbete och kyrkans ämbete ett och detsamma. Enbart genom prästvigning blir biskopen rustad för biskops uppdrag för vilket signingsakt likväl skall hållas. I anslutning till det anförda skall markeras att det finns en del regianvisningar som närmast ger uttryck åt installationsuppfattningen. För första gången har i anvisningar ryckts in att signingen skall ske i det berörda biskopsdömets domkyrka”. Decentraliseringen från Oslo till

304 Lutherska kyrkor

resp stift är ingen nyhet. Det nya är att detta blivit direkt föreskrift. Nytt är också att regianvisningar inte längre talar om ”ordinand den nyordinerade” utan genomgående ”biskopen”. Biskop blir man genom utnämning och inte genom vigning/signing. Men det finns signaleri riktning mot vigningen också. Exempliñeringen kan inskränkas till det mest talande. I aktens inledning anges att biskopen skall signas till sin tjänst såsom ”tillsynsman i kyrkan”. Avslutningsvis heter det att biskopen ”är signad till tjänsten som biskop i vår kyrka”. Orden visar sig betyda vad de anger. Anvisningarna för Mottagande av ny biskop gäller nämligen för det fall en stiftsbiskop utnämns till biskop i ett annat stift.” I ett sådant fall skall ett mottagande ske men inte någon signing. Såsom vigningen är signingen en engångsakt. Sammanfalrningen efter genomgången av denna typ av handling kan göras kort. l vigningsliturgins ordning skall utnämnd biskop, som måste vara prästvigd, ta emot ”signing” som biskop i kyrkan. Att klargöra denna handlings innebörd stöter på stora svårigheter eftersom detta inte anges i liturgin. Liturgins text och anvisningar pekar i olika riktningar. Allt tyder på att formen framlagts innan arbetet på den hunnit slutföras.

6.4.3.4 lntroduktionshandlingar för församlingstjänare

1984 års betänkande innehåller två slags introduktionshandlingar. Alla som tillträder ordnad församlingstjänst (triaduppdragen, organist, klockare etc) skall enligt traditionen bli installerade. En nyhet med viss bakgrund i praxis är en introduktionsakt för fr a församlingars förtroendevalda. Den traditionella insrallationstypen har alltjämt fullmaktsläsningen som ett huvudelement. Kvar är också installationstalet av installator prosten-för vigningstjänster och kyrkoherden för övriga.” En nyhet är löftesgivning. lntroducendus lovar att verka i trohet mot Guds ord och vår kyrkas bekännelse” och under samarbete med övriga anställda i anslutning till att vederbörande förklarar sig beredd att gå in i tjänsten. I introduktions-, inte vigningshandlingar, ställs tjänaren i relation till medarbetare av olika slag.” Löftet följs av handslag. Men i denna typ av handling ställs löftesfrâgan av installator på N församlings vägnar. Här är det inte installandus som med handslaget bekräftar löftet utan installator räcker handen ”som tecken på vår samhörighet”.3° Ytterligare en nyhet är att handlingen avslutas med en kort bön för den nytillträdan- V des tjänst men också alla övrigas, så att vi tillsammans kanbygga vår

36 har inte kommenterats av kommissionen. Anvisningarna De bygger otvivelaktigt på det förslag för biskops mottagande som framlagt 1956 aldrig blev antaget i Svenska kyrkan. Nedan 4961. 37 Prostuppdraget är i Norska kyrkan knutet till bestämd kyrkoherdetjänst. Enligt förslaget installerar biskopen prost. - Vilka uppdrag som innefattas i ”vigningstjänst” står tills vidare öppet: präst eller präst-kateket-diakon. Öppet står också om prost eller kyrkoherde skall installera övriga befattningshavare. Utsatta frågetecken torde innebära att remissinstanser skall ta ställning till saken. 33Jfr ovan 283f, 300. 39Vid biskops singning är handslaget däremot den nye biskopens bekräftelse av avgivet löfte pá samma sätt som i vigningshandlingar.

sou 1985:48 Lutherska 305

kyrkor

församling på den enda sanna grunden, Jesus Kristus.4“ Samverkanstemat i bönen skall konkretiseras i handling. Den som tillträder knäfaller tillsammans med en kyrkorådsrepresentant på ena sidan, en anställd på den andra såsom uttryck för ”gemenskap och samarbete i tjänsten?” Även om den klassiska akten är bevarad, har den påtagligt förändrats. Syftet att med fullmaktsläsning legitimera den nya medarbetaren har böjts om, eftersom det skall vara en församlingsbo som läser dokumentet. lnstallators roll att introducera är omböjd: sedan introducendus avgett löfte tar installator emot den tillträdande ”på NN församlings vägnar”. Samverkans- och samhörighetstanken i församlingen också innepräglar håll och gestaltning av förbönen, som i de flesta fall är knuten till kyrkans allmänna förbön.” Riktmärket för omformningen har varit att det skulle strykas under ”att det är församlingen som kallar och sänder sina arbeta-

re”. Motpolen såg kommissionen i en Alterbokens ordning enligt vilken

“arbetaren bara anbefalls åt församlingen av en kyrklig övercrdnad”.“3 Omdaningen inbjuder emellertid till reflektionen att tonvikten på samtenderar att utsudda hörighet att uppdragen är olika, och att ”församtenderar att framstå lingen” som en oavhängig lokalförsamling. lntroduktions- eller förbönshandlingen förförtroendevalda liksom tillfälliga medarbetare och administrativ personal är i betänkandet representerad av relativt utförliga anvisningar. De går ut på att förtroendevalda och anställda ”skall” bli presenterade för församlingen vid en högmässa under det att så ”kan” ske med andra. Efter predikan sker presentationen av personerna, varefter förbön sker. Bönen kan hållas i direkt anslutning till presentationen eller fogas in som led i den allmänna förbönen. Personerna som tillträder kan stå i koret, knäfalla på altarringen eller bli kvari kyrkbänken. På sådant lades ingen vikt. Det väsentliga för både menighet och personerna i fråga var att presentationen ägde rum och att förbön för dem blev hållen.

6.5 Islands kyrka

6.5.1 Vigningsjrâgorna i tusenårsperspektiv

Sammanflätningen av landets historia och kyrkans är påtaglig på Island och kommer till uttryck i förhållandena som rör vigningsuppdrag. Sedan alltinget år 1000 antagit kristen tro för det då ungefär hundraåriga sam-

^° Vid prästinstallation är kollektan densamma som_brukas som inledningsbön vid biskops singning (n 31) men här anpassad på annat sätt. Vid övriga installationshandlingar används en annan kollekta med ett liknande innehåll. 4 Liturgikommisjonen 1984 19, l9b. Det framhålls här att tanken är densamma bakom anvisningarna för handslaget. Det påpekas att ordningen skall vara likadan vid olika installationshandlingar för att förebygga rangordning mellan de olika tjänstekategorierna”. Det hör till saken att anvisningarna om att tillträdande skall knäfalla flankerad av representanter inte finns i formen för biskops singning. 43 Prästinstallation sker vid högmässans inledning för att den installerade därefter omedelbart skall kunna träda i funktion. Den formen är en avvikelse. Handlingen bör ske i samband med den allmänna förbönen, eftersom bön är det avgörande elementet vid insättande. Liturgikommisjonen 1984 19. 43Ibm.

20- Svenska kyrkans gudstjänst

306 Lutherska

kyrkor

hället, blev kyrkan så småningom organiserad med två stift inom den lundensiska provinsen, med biskopssäten i Skálholt i sydväst och Holar i norr. Under medeltidens gång knöts Island liksom Norge alltmer till Danmark, och 1536 förklarades lsland som lydrike till den danska kronan. Det var samma år som beslut fattades att reformationen skulle genomföras i den danska maktsfären, vilket efterhand skedde också på den från København avlägsna ön. Kyrkligt en filial till den reformerade danska kyrkan kom kyrkan på Island att höra till samma liturgiska familj som i Danmark-Norge. Mycket beroende på avståndet blev de isländska villkoren delvis annorlunda. l685 års liturgiska uniformitetsordning blev exempelvis inte ens denna påbjuden för Island, förmodligen av glömska. Den blev dock så småningom översatt och tydligen också brukad. Under medeltiden hade isländska biskopar fått resa till Lund för att ta emot vigning. Efter reformationen fick de justera resrouten något för vigningi Kongens by. En för enväldesepoken egendomlig kunglig kungörelse l789 gav emellertid tillstånd för biskopsvigning på Island. Nio år senare kunde biskopen av Hölar viga ny biskop för Skálholt. 1798 års första biskopsvigning på Island blev den sista på mycket lång tid. När den ordinerande Hölarbiskopen dog, blev de båda stiften sammanslagna till ett för hela Island år 1802. Några decennier senare flyttades biskopssätet till öns förvaltningscentrum, Reykjavik? Under 1800-talet inleddes en frigörelseprocess på allvar. 1873 infördes egen grundlag för Island med alltinget halvt återupprättat som lagstiftande församling. 1903 infördes isländsk regering för begränsat hemstyre, 1918 konstituerades ett isländskt rike med den danska regenten som överhuvud, och 1944 utropades den helt suveräna isländska republiken. Frikom också till uttryck i kyrkliga förhållanden av olika görelseprocessen slag. Under århundraden hade all prästutbildning skett i København. 1847 bildades ett isländskt prästseminarium på vilket i varje fall grundkunde ske, av en biskop långt senare betecknat som läggande utbildning viktigt, utan tvivel den största händelsen i den isländnågot avgörande ska kyrkans liv på 1800-talet”. 1911 ombildades seminariet till en teoloi det nybildade isländska universitetet. Därmed hade det gisk fakultet blivit sörjt för helt inhemsk prästutbildning.” För prästvigningar fanns det en lång inhemsk tradition. Förmodligen har dansk vigningsordning kommit att bli tillämpad, av allt att döma i varje fall när den kyrkliga frigörelseprocessen inleddes. Men biskopsvigningar måste ske i København. Sista gången så skedde var 1908. Sedan återupplivades den drygt hundraåriga specialbestämmelsen men i en efter förändrade omständigheter ny form. 1909 utfärdades sålunda en förordning som öppnade möjligheten för biskopsvigning på lsland. Eftersom det bara fanns en biskop i kyrkan blev lösningen vigning av två ”ofñciales” eller ”vigbiskopar” som de brukar kallas.4° De skulle ta emot

44 Helgason 1922 168, 171. 45 Ibm 184ff, citatet 186. 46 Ibm 194f, 205, 212. ”Hjä1pbisk0p till âldriga biskopars hjälp hade funnits tidigare. Exempel ibm 151, 156. Om diskussion under 1800-talet i vilken frågan är involverad Stolt 1972 87f.

sou 1985:48 Lutherska 307

kyrkor

biskopsvigning enbart för att stå till reds att utföra det enda episkopala uppdraget som pålades dem: att viga lslands biskop. Institutionen är alltjämt kvar, även om dessa vigbiskopari nutiden tagits i anspråk även för några andra episkopala uppgifter.” Möjligen kunde de kallas titulärbiskopar i medeltida mening. De vigs enligt samma ordning som den ordinarie biskopen. De vigs emellertid inte till Islands biskop” som denne utan som biskopar till de nedlagda Skálholts resp Holars ”biskopsdöme i enlighet med den i liturgin införda enda specialformuleringen för dessa vigningarf* Det bör kanske framhållas, att ordningen tillkom som ett led i lslands politiska och kyrkliga frigörelseprocess. Det som skulle garanteras var att kyrklig ordning med episkopal vigning skulle kunna upprätthållas inom den egna kyrkan. Arrangemanget hade inte något att göra med

obruten episkopal vigningssuccession för att garantera ämbetets validitet

och därmed kyrkans apostolocitet. I teknisk mening står det isländska episkopatet utanför den successionskedja som Svenska och numera Finska kyrkans biskopar anses tillhöra. För att förebygga misstanken att den isländska institutionen skulle utgöra led i strävanden att länka in Islands episkopat i successionskedjan tillämpas regeln, att svenska och ñnska biskopar som gäster vid isländsk biskopsvigning inte deltar i handpåläggningen.” Naturligtvis är kontinuitetstanken viktig. Men den kontinuitetstanke som burit och bär den mycket speciella isländska vigbiskopsinstitutionen är obruten ordning med episkopal vigning inom Islands självständiga kyrka.” Också liturgiskt har frigörelseprocessen inneburit att en isländsk gudstjänst- och därmed vigningsordning vuxit fram. Den första gudstjänstordningen för Islands kyrka i modern tid utgavs av lslands biskop Pjétur Pjétursson år 1869 som led i strävandena att forma isländska liturgiska böcker. Enligt uppgift är gudstjänstordningen genomgående utarbetad efter biskop Mynsters revisionsförslag för Danska kyrkan tre decennier tidigaref Förhåller det sig så, är det ett starkt indicium på att enväldestidens gudstjänstordning blivit en del av isländskt kyrkoliv. År 1910 utgavs den första ordning som kan betecknas som den isländska kyrkans. Vigningsordningens ritual för biskopsvigning togs för övrigt i bruk samma år för vigning av de första vigbiskoparna. Den andra gudstjänstord-

“ Intervju med prof Einar Sigurbjörnsson, Reykjavik, 1985-05-22. 4* 1vigningsliturgins inledande presentation fanns ingen specialformuleringi Helgisiöabök 1910, däremot rentav två gånger om i Helgisaöabök 1934 och Handbok 1981. lnledningsorden till presentationen 1981: Idag veröur NN vigöur til biskups Islands (vigslubiskups . . . biskupsöøemisyi - sker i de f d dom- Vigningarna kyrkorna. Sedan länge ñnns förslag att de båda stiften skall återupprättas varvid vigbiskoparna skulle vara ordinarie stiftsbiskopar. Prof Einar Sigurbjörnsson i brev till fört 1985-07-11. 49 Intervju med och brev från prof Sigurbjörnsson (n 47, 48). I Handbok 1981 anges uttryckligen att de som deltar i handpåläggningen är isländska biskopar som står bredvid”. 5° Helgason 1922 205. Vid biskopsskiftet för Islands kyrka 1981 skedde ingen biskopsvigning. Till ordinarie biskop valdes och utnämndes en vigbiskop. Meddelande av prof Sigurbjörnsson (n 47). 5 1922 191. Helgason

i 308 Lutherska

kyrkor

ningen i raden utgavs år 1934 och efter några års liturgisk försöksverksamhet 198l års gudstjänstordning.” Uppmärksamheten skall nu inriktas på den isländska vigningsordningen i de tre editionerna.

6.5.2 olika uppdragstyper i kyrkan Vigningsliturgi för

6.5.2.1 Den isländska vigningsmässans liturgiska tradition

1910 års präst- och biskopsvigningsrirual är lätt presenterade. Den danska ordningen 1898 har blivit översatt, om än med avvikelser.” Det verkligt intressanta är att den danska revisionen ansetts alltför radikal, eftersom en del av nymodigheterna inte övertogs. Det gäller en del av uttrycken för den danska harmoniseringen av präst- och biskopsvigningsritualen. Under det att prästvigningsformen från 1685 i mycket bevarades intakt i den isländska ordningen, utnyttjades en del av de danska bearbetningarna för en förenklad form för den biskopsvigning, som saknade isländsk traditionf* Den danska skyggheten för att bruka ordet biskop fanns däremot inte på lsland. Två karakteristiska justeringari prästvigningsritualet kan nämnas. Prästedens avskaffande hadei den danska versionen inte kunnat få någon ersättning i omformulerad allokution för prästlöftet. l den isländska fick prästerna däremot lova att förkunna Guds upplagan 0rd ”rent och obemängt. . . i vår evangelisk-lutherska kyrkas anda”. Men edens lojalitetsförklaring mot överheten fick ingen plats. Tvärtom utraderades satsen om prästernas plikt att förmana sockenborna till lydnad mot överheten.” Den satsen från 1685 års liturgi hade förmodligen försvunnit från en främsedan länge i ett folk och en kyrka under frigörelse mande överhet. 1 1934 års vigningsardning finns en rad enskilda förändringar som tillsammantagna innebär att man kan tala om en ordning med särskild isländsk profil, närmast jämförbar med 1920 års ordning för Norska kyrkan. Det innebär inte att den norska ordningen varit förlaga. Om

53 Eckerdal 1981 317ff. Handbok 1981 blev antagen av präst- och kyrkomöte 1980. Ibm 319 n 57. Så anges också i den utgivna volymen. Vignings- och installationshandlingarna ingick dock intei det som antagits utan har tillfogats i samband med utgivningen såsom biskopliga handlingar, utformade av biskopen. Meddelande av prof Sigurbjörnsson (n 47). 53 Helgisiöabök 1910 l06ff. Om den danska ordningen 1898 ovan 25lff. 5“ lnledningsbön och epistel.(Ef4:7fl) enligt danska formen i biskopsvigningsritualet, för prästvigning särskild kollekta och epistel (Hebr 131171). Läsningarna förblev de gamla, för prästvigning således endast ”biskopsspegeln” Tit 1:5-9. Upptakten till allokutionen om uppdraget endast för biskopsvigning och utan de norsk-danska tilläggen fremdeles/”derhos". Vid prästvigningens bönehandling beds först Fader vår under individuell handpåläggning, med namns nämnande, därefter kollektan. Vid biskopsvigning däremot införs den norsk-danska omvända ordningsföljden. Den gamla kollektan reserverades för prästvigning, för biskopsvigning brukades en bearbetad version av den norsk-danska inledningsbönen för biskopsvigning. Därmed blev bönehandlingens parti utformat på två olika sätt i de båda ritualen. 55 För Danska kyrkan ovan 257. I Islands kyrka avskaffades eden i samband med att 1910 års liturgi infördes. Helgason 1922 206.

sou 1985:48 Lutherska 309

kyrkor

någon särskild sådan alls kan urskiljas, är det i så fall 1685 års liturgi, som

använts som källa för en del inslag. Det är fr a två strävanden som röjs i

den nya utformningen. För det första har siktet varit inställt på att forma en särskild vigningsmässa. De gamla resterna av en förmässa ströks. Vigningshandlingen utgör nu mässans förra del. Den klerikala kommunionen såsom rest av ett nattvardsfirande har förvandlats till ett gemensamt nattvardsñrande; åtminstone står nattvardsbordet återigen öppet också för ”andra som vil1”.5° På olika sätt underströks att Vigningen var en bönehandling. Det betyder inte att ordningen formades för att ge stöd åt hela meninghetens deltagande i bön. Det deltagandet uteslöts inte, men det var fr a i koret som bönehandlingen utspelades. Vigningen som bönehandling var ett perspektiv som nu underströks i inledningen till biskopsvigning. Efter 1685 års ritual sköts in inledningsord, som med hänvisning till Jesu och apostlarnas exempel inbjöd alla till bön inför denna vigning genom bön och handpåläggning. Orden ger en karakteristik av den omgestaltade centrala vigningsdelen. Som i Norge knöts vigningsformel och vigningsbön samman, men den isländska lös- ningen blev en helt annan. Vigningsformlerna den mäktiga för präster och den jämförelsevis spartanska för biskopar spaltades upp till två led. Först uppdrogs åt präster att tjäna Kristi kyrka genom att predika, dela ut sakramenten och handha skriftermâl, åt (vig)biskop att ta emot “det heliga biskopsämbetet”, därefter fortsatte ordinator under sin och assistenternas handpåläggning: .. och (jag) viger dig till det heliga prästämbetet resp ”till biskop i Guds, Faderns . . . namn”. Vigningskollektan följde jämte Fader vår och ordinatorskollegiets Amen-liturgi.” Vid prästvigning med flera kandidater skulle kollektans epiklesparti under handpåläggning och med namns nämnande upprepas för envar, varför epiklesen i det ritualet för säkerhets skull skilts ut och tryckts i storstil: Giv din tjänare, prästen NN, den helige Ande till att tjäna med trohet i din kyrka”. Också Fader vår skulle bes under handpâläggning. Det blev väl sörjt för att präster och biskopar skulle bli vigda genom ordinators vigningsformel och hela ordinatorskollegiets bön under handpåläggning. Utvecklingslinjerna har förts vidare i 1981 års ordning.” Vid utform-

5° Helgisiöabök 1934 l46ff. Här anges orgelpreludium för ingångsprocession och

ingångspsalm. Den inledande episteln i biskops- resp prästvigningsritualen (n 54)

ströks. Prästvigningens enda bibelläsning ströks utan att ny sattes i stället: textvalet blev fritt. Läsningar vid biskopsvigning förändrades till en serie om kyrkans enhet i Gud trefaldig: Matt 28:18-20 (1910), Joh 15:4-9 (ersatte Tit 1), 1 Kor 12:4-6 (ersatte 2 Tim 4:1 -5) och Ef4:3-6 (obs urvalet; ersatte Apg 20:28-32). 57De danska vigningsformlerna (ovan 254 n 53) har för biskopsvigning bevarats i huvudsak, för prästvigning bearbetats. I den senare har dispositionen ändrats: det gamla inledande överlämnandet av ämbetet har ställts sist, efter beskrivning av de här angivna tre huvudomrádena som prästens ”makt och myndighet”, omsatt i ”tjänargärning i Kristi kyrka”. Vigningsbönerna (n 54) har förkortats, fr a genom uteslutning av parafraserna på Matt 9z37f och Ef 4:1 lfi präst- resp biskopsvigningen. I förra fallet finns dock en liten rest kvar. Särskilt biskopsvigningskollektan visar att vigning sker genom ordinatorsformeln. Man ber Gud ta sig an ”denna din tjänare, som nu är vigd till biskop i din kyrka”. 5* Handbok 1981 (ovan n 52) l83ff.

310 Lutherska kyrkor

ningen har ägnats större omsorg även åt regianvisningar av olika slag för den särskilda vigningsmässan. Att den vanliga inledningen och ordgudstjänsten ersätts med vigningshandlingen innebär inte någon ransonering på Guds ords läsning och utläggning. Efter ”den latinska mässan”, som i Islands kyrka bevarats intakt, följer som tidigare biskopens tal utifrån fritt vald bibeltext, nu åtföljt av trosbekännelsen i form av psalm eller gemensamt läst Apostolicum. Omedelbart därpå läser assistenter de för vigningshandling angivna fyra skriftlektionerna - inte korta bibelresp ord. 1 samband med prästvigningens presentation av kandidaterna läses dessutom skördeperikopen Matt 9z35ff såsom förmaning att delta i bön. Biskopsvigningen har kvar_ 1934 års böneinbjudan, men före presentationen läses särskild såväl epistel- som evangelietext.” l denna vigningshandling ingår dessutom den nyvigde biskopens predikan, hållen över ”dagens evangelium”. Bibelurvalet anger Kristus som kyrkans och vigningstjänstens grund och livskälla och ger bilden av präster som oförtrutna predikanter och förvaltare av Guds hemligheter, av biskopar som omtänksamma och vaksamma herdar för överherdens dyrköpta hjord. Dessa temata präglar också allokutionerna om prästs och biskops uppdrag. Vid bearbetningen av 1934 års version har beskrivningen av prästens uppdrag blivit mer koncentrerad till huvuduppgifterna i gudstjänstliv, undervisning och omsorg om enskilda. Biskopsvigningens allokution har ett än mer utmejslat herdetema och betonar uppgiften att leda och vägleda milt men fast, att värja kyrkan mot villoläror och styrka henne i den apostoliska tron. Pâ Guds ord är det ingen brist, inte heller på bönen. Gudstjänsten inleds nu som tidigare med bön, som i båda ritualen har stramats åt. Efter presentation av den utsedde biskopen resp dem som ”idag skall vigas till prästämbetet enligt apostlarnas sed med bön och handpåläggning” följer nyinförda förböner, även om medgivande finns om fri bön (ur eget bröst”). Nästan i klassisk kollektstil ryms förbön för vigningskandidater och resp vigningsuppdrag, insatt i ett frälsningshistoriskt sammanhang. Också den centrala vigningshandlingens kollektor har bearbetats till koncentrerade förböner anslutna till en epikles. Som tidigare följs de av Fader vår, en bön som nu försetts med den lilla regianvisningen “Alla” och inledningsorden ”Låt oss tillsammans be”. Rimligtvis innebär det hela menighetens bön på samma sätt som tex i nattvardsliturgin. Kvar från förr finns emellertid Amen-liturgin i koret. sammanfattningen av genomgången skulle kunna bli att präster och biskopar vigs genom Guds ord och bön. Det är dock inte hela sanningen. Genom Guds ord och bönen kommer man fram till den egentliga vigningshandlingen: biskopens vigningsformel och den efterföljande bö-

5° (nya): Läsningar för biskopsvigningens förmässa l Kor 4:l -5, Joh 21215-17 assistentläsningar (cf n 56) Matt 28:16-20, Joh l5:I-9 (båda utökade), l Petr 5: l -4 (ny), Apg 27- 32 (utökad). För präsrvigning utgjorde fasta läsningar nyhet; de var förutom Matt9:35-38 följande: Matt28:l6-20,Joh 15:1 -9 (gemensamma med biskopsvigning), 2 Tim 4:l-S, 2 Kor 5:14-21.

Lutherska kyrkor 311

nen, allt under vigningskollegiets handpåläggningf” 1934 års modell blev övergiven. Med utnyttjande av den textversionen blev lösningen:

Präsrvigning l 98/ Biskopsvigning 198] NN. Jag överlämnar åt dig det heliga NN. Jag överlämnar åt dig det heliga präst- och predikoämbetet: al! predika biskopsämbetet, Guds 0rd till ånger, omvändelse och tro; att dela ut dopets och nattvardens heliga sakrament; al! lyssna till skriftermål och i Jesu namn förkunna syndernas förlåtelse. l Guds, Faderns . .. namn. Amen. i Guds, Faderns . . . namn. Amen.

Eftersom formlerna inte enbart överförts från den gamla liturgin utan för prästvigningens del blivit föremål för bearbetning, har denna typ av vigningshandling uppenbarligen ansetts angelägen att bevara. Lösningen med såväl vigningsformel som vigningsbön med epikles representerar två vigningsmodeller, vilket understryks genom vigningskollegiets handpåläggning under formel och bön. Den ovanliga lösningen är inte unik. Det var denna ordning som blev kompromissen i den ungefär samtidigt fullbordade vigningsordningen för de tyska lutherska kyrkorna inom VELKDK” l den isländska kyrkan har det feodala förläningsmönstret rent av förstärkts. Sedan präst- resp biskopslöftet avgetts och bekräftats genom det kollegiala handslaget mellan kandidater och vigningskollegiet följer investitur såsom en nyhet: stola och mässhake resp biskopskors och kåpa sätts på. Vid biskopsvigning fogas också bibliska tydningsord

till handlingen: orden om att ta korset på sig och följa Jesus (Mark 8:34)

och att iklädd Kristus förnyas genom Anden (Ef 4:230. Också visuellt når handlingen sin kulmen när fullmaktsorden riktas till de nyklädda.

6.5.2.2 Vigningsliturgi för differentierade vigningsuppdrag

Vid genomgången av den isländska vigningsliturgins utveckling har ritualen för präst- och biskopsvigning behandlats samtidigt. Av och till har gjorts markeringar som sammanfattningsvis innebär att en vigningens liturgiska grundstruktur formats på delvis olika sätt. Det är inte bara allokutionerna om resp uppdrag som varit och förblivit olika utan också bibel- och bönematerialet. Differentieringen mellan ritualen 1910 berodde mest på att revisionen var mer konservativ än den något tidigare danska. Den danska omformningen av traditionen och harmoniseringen av de båda ritualen utnyttjades på lsland fr a för ritualet för biskopsvigmen också det med urskiljning. 1934 års revision medförde en ning påtaglig omformning av traditionen, men alltjämt bevarades profilen på 1981 års bearbetning fullföljer den isländska traditionen. Här resp ritual. finns sålunda två ritual för handlingar som var och en har sin prägel.

°° är bearbetad. Relativsatsen Biskopsvigningens kollekta efter vigningsformeln (n 57) är struken. Här anges att den som vigs skall säga sitt Amen till vigningsformeln. l den anvisningen talas om vigningskandidaten”; om ”den nyvigde biskopen talas först i anvisning efter Amen-liturgin. ° Ovan 226f, 234f.

i

312 Lutherska kyrkor

En väsentlig anledning till detta är att prästens och biskopens uppdrag enligt vigningsliturgin i de tre gudstjänstordningarna uppfattas som två uppdragstyper inom ”Ordets tjänst. Som 1910 heter det också 1981 att kandidater vigs till ”det heliga präst- och predikoämbetet” resp det heliga biskopsämbetet. Just de uttryckssätten brukas i vigningsformlerna. I ritualen brukas också andra uttryckssätt. Huvudbegreppet 1981 är snarast ”tjänare” eller ”Guds tjänare”. Men i Islands kyrka har det inte som i Danska kyrkan och numera också Norska kyrkan utgjort något problem att viga kallade personer till prästens och biskopens uppdragstyper inom Ordets tjänst. Ett belysande exempel utgör ett liturgiskt textparti, som är gemensamt för de tre kyrkorna: inledningsorden till allokutionen om en biskops uppdrag. I de norsk-danska versionerna hette det att Herren alltjämt“ anförtrodde Ordets tjänst åt den som därjämte sätts att “öva en biskops gärning. 1 den isländska ordningen 1910 övertogs texten i den danska formen men här fanns det inte behov av att ta över dessa småord. Här heter det att Herren i Ordets tjänst ”bestämmer (skipar) dig till att utföra biskopsgärning”. l Norska kyrkan fanns den anmärkning som inte övertogs i Danmark, att ordet “alltjämt” skulle utelämnas, om electus inte var prästvigd. Den anmärkningen har av principiella skäl strukits i det norska liturgiförslaget 1984. I 1981 års isländska liturgi har den norska anmärkningens sakliga motsvarighet införts såsom en nyhet. Efter talet om Guds ords tjänst i kyrkan enligt Herrens förordnande fortsätter texten numera på följande sätt: Av sin nåd har han kallat dig (har vigningskandidaten inte tidigare varit prästvigd säger biskopen: Av sin nåd kallar han dig) till denna tjänst och lämnar nu åt dig ansvaret för herdetjänsten i sin kyrka . . . Genom den nya parentetiskt inskjutna alternativa lydelsen står det klart att även andra än präster kan vigas till biskop. Genom den nya formuleringen konsolideras traditionslinjen enligt vilken präst och biskop sätts till två uppdragstyper inom Guds ords tjänst. 1 1981 års gudstjänstordning finns emellertid ritual för ännu en vigningshandling. Utan motsvarighet i tidigare upplagor finns en form för diakonvzgning. Det är inte bara vigningsformen som är ny i lslands kyrka utan också uppdragstypen. 1 liturgins rubrik används det gammalnordiska uttrycket djäkne. Med en viss motsvarighet i Danmark och Norge användes den beteckningen för sockenprästens medhjälpare, på Island särskilt för predikanter på de institutioner som ännu 1700-talet ut fanns kvar som utlöpare av det rika medeltida klosterväsendet. En nutida motsvarighet är uppdrag att leda gudstjänst, predika och öva själavård i avlägset belägna, prästlösa församlingar. I centralorter har församlingar haft behov av medhjälpare för främst undervisningsuppgifter. Efter viss teologisk skolning har under de senaste åren nâgra personer efter biskopens prövning blivit vigda till dessa två slag av djäkneuppdrag.” Det är för detta diakonat i vardande som vigningsformen fastställts. l lslands kyrka var vägen till kyrkans gudstjänstordning inte många de-

°3 Meddelande av prof Sigurbjörnsson (n 47).

sou 1985:48 Lutherska 313

kyrkor

cennier det tog några år. Det diakonat det lång; är fråga om är som framgått ett med två inriktningar med tyngdpunkt på förkunnelse resp undervisning. Det återspeglas i ritualets allmänna anvisningar. För uppdrag närmast motsvarande kateketens eller för-

församlingspedagogens

utsätts kallelse från och kyrkoråd, kyrkoherde och vigningen sker som huvudgudstjänst i församlingskyrkan. Predikande diakoner vigs däremot i domkyrkan någon sön- eller helgdag. Skillnaden beror inte på den annorlunda inriktningen av uppdraget utan förhålpå annorlunda yttre landen: här är det fråga om någon som kan sändas som medhjälpare till

avlägset belägna platser. Vigningsformen är emellertid gemensam. De olika inriktningarna har emellertid motiverat till diakoatt allokutionen nen, ”karl eöa kona eller (man kvinna)”, anger att uppdraget skall utföras i trohet mot kyrkans lära och ordning samt i enlighet med instruktionen för uppdraget.

Diakonvigningens liturgi är en tredje variant av den som gäller för präst- och biskopsvigning. [denna form finns dock inte inledningspartiet med presentation, förbön och ”den latinska mässan”, förmodligen delvis därför att vigningshandlingen i första hand sker i den församling som redan kallat kandidaten till ”fast är ordmedhjälpartjänst”. Eljest ningen den ovan beskrivna för särskild för vigningsmässa. Uppdraget vilket vigning sker börjar utövas vid nattvardsfirandet, där ”den nyvigde diakonen biträder vid utdelningen”. De fyra manar bibelläsningarna fram bilden av tjänare som med Kristus som föredöme är redo att i försoningens tjänst bistå andra!” I allokutionen varieras efterföljdstemat. ”I Kristi fotspår” skall diakonen och stärka andra så hjälpa, stödja att unga och gamla etc genom tjänarens ord och föredöme” kan gå ”livets väg. Efter vigningslöfte och det bekräftande överlämhandslaget nas stola som på diakonvis läggs över vänstra skuldran. Själva vignings-

handlingen utgörs också här av vigningsformel och vigningsbön under handpåläggning. Kollektan innehåller bönen att Gud som kallat sin tjänare skall skänka Andens I denna form gåva för uppdraget. är det tydligt att Fader vår är hela menighetens högt lästa bön, avslutad på vanligt sätt och utan Amen-liturgi. Blir diakon vigd till uppdrag inom ämbete? kyrkans Begreppet kyrkans ämbete eller motsvarande finns inte i liturgin, inte heller uttrycket diakon, inte ens i vigningsformeln, då biskopen överlämnar den tjänst som Gud har kallat dig till”. På den uppställda finns inte .frågan något entydigt svar. Detta motsvarar lång luthersk tradition om diakonaifråga tet. Den traditionen rör emellertid ett karitativt inriktat diakonat. Här gäller det ett diakonat inriktat eller förkunnelse. på undervisning Det som med säkerhet kan avgöras är att vigningsformen är en variant av den

vanliga vigningsliturgin. Här som i övriga ritual klargörs att vigning sker på grund av kyrkans kallelse till tjänst. Tre avvikelser från de traditionella vigningshandligarna finns. Normalt sker denna vigning inte i domkyrkan utan i kallande församling. Men har för den skull inte handlingen installationskaraktär. Till installationstypen hör fr a presentation genom

°3 Läsningarna är l Petr 4:10-ll, 2 Kor 5zl4-2l (cf prästvigning, n 59), Mark 10142-45, Luk l2z35-37a.

314 Lutherska

kyrkor

Vid diakonvigning till skillnad från de andra vigningfullmaktsläsning. arna förekommer ingen inledande presentation - för att förebygga sammanblandning med installation? Den tredje avvikelsen gäller vigningssättet. I denna form uttalas vigningsformeln under enbart biskopens handpâläggning under det att assistenter deltar under bönen. Här anges det uttryckligen att assistenterna skall utgöras av kyrkoherde och kyrkorådsordförande, ytterligare en lekman eller diakon samt en präst. Anvisningarna är klara, men det ges ingen vink om hur de skall tolkas. Svaret på frågan, huruvida diakon vigs till ”Ordets tjänst”, ”kyrkans ämbete” eller motsvarande, måste lämnas öppet. Men det finns två indiinom ämbete. cier på att diakonen vigs till ”medhjälpartjänst” kyrkans Bibelurvalet kan peka i den riktningen” Detsamma gör den liturgiska formen. Även om särdrag finns är vigningshandlingen en av tre varianter på en kyrkans vigningsliturgi. Det är en ordning efter vilken sådana vigs som för förkunnelse- tar emot kyrkans kaloch undervisningsuppgifter Hur akten än skall definieras närmalelse att tjäna ”i 0rd och föredöme. är det en vigning för uppdragstyp bland differentierade re teologiskt, tjänster, församlingars och prästers ”medhjälpartjänst”.

6.5.3 introduktionen i isländsk tradition

Beträffande installationshandlingar har isländska gudstjänstordningar mer med Norska än Danska kyrkan.” Från den danska revisiosläktskap nen 1898 övertogs inte ritualet för prostinstallation. Som i Norge infördes 1910 enkla anvisningar för den nye prästens introduktion vid början av Efter installationstal av fullmakten för en högmässa. och upplåsning skulle be sockenfolket ta emot honom i kärlek. Med prästen prosten bön slutade akten, varpå den installerade ledde högmässan. Det väsentliskedde, så att prästen legitimerades, också om ga var att introduktionen kyrkoherden i avlägsna församlingar fick introducera sig själv genom fullmaktsläsningen. Med all sannolikhet representerade l9l0 års anvisningar traditionen. Den vidarefördes 1934 liksom i 1981 års gudstjänstordning. Här har dock en viss justering skett. Installationstalet är avskaffat. I stället leder prosten högmässan tills evangeliet lästs. Då introducerar han prästen genom fullmaktsläsning, tillfogar den apostoliska förmaningen (l Tess 5:12) att ta väl emot och be för denne föreståndare i Kristus och slutar med bön, varpå prästen träder till genom att predika. En nyhet i gudstjänstord-

ningen 1981 är en form för prostinstallation i den nye prostens kyrka eller

är lätt beskriven. Här möter en isländsk variant i domkyrkan. Ordningen Men huvudformen för instalav den gamla danska installationsformen. lationshandlingar är nu som förr den enkla introduktionsakten.

°° Bland läsningarna ingår inte Matt 28:(16-)l8-20, som blivit en luthersk huvudtext för kyrkans ämbete (ef n 59). Här ingår emellertid en annan text som också kommit att bli central, nämligen 2 Kor 5: I4ff. Som allmän text om mångfalden av tjänster brukas allmänt l Petr 4:8- 10. Här brukas emellertid v 10-11 som även gäller att tala i enlighet med Guds ord etc. 55 Ovan 27lf.

sou 1985:48 Lutherska 315

kyrkor

6.6 Finska evangelisk-lutherska kyrkan

6.6.1 Den långa vägen till fastställd vigningsardning Liturgiarbetet I 792- 1886

6.6.1.1 Stiftsregleringarnas tid

Fram till skilsmässan år 1809 gällde samma liturgiska för den ordning svenska och finska kyrkoprovinsen, den senare sedan 1554 uppdelad i två stift, Åbo och ursprungligen Viborgs, senare Borgå stift. Det betydde

för ordinationsordningens vidkommande att man var hänvisad till kyr-

koordningen (KO) 1571 med de ändringar som skett genom kyrkolagen (KL) 1686, ty kyrkohandboken (HB) 1693 kom aldrig att innehålla denna avdelning. Först i samband med Firandet av tvåhundraårsminnet av Uppsala möte 1593 inleddes strävanden att reglera praxis genom ritual i en reviderad upplaga av HB 1693.1” För den finska provinsens vidkommande fanns ingen inhemsk praxis för biskopsvigningar, eftersom vigningarna skedde i Sverige. Vad prästvigningar angår var finsk praxis möjligen mer trogen än svensk mot ordningen i KO 1571. I samband med att HB-revisionen inleddes 1792 framhöll Åbo domkapitel, att en ny HB borde uppta ”lämpligare formulär till att ordinera präster än det som redan under mer än 200 års förlopp blivit i vår församling oförändrat bibehållet”. De önskemål som knöts till revisionsbegäran kan tyda på att den gamla formen faktiskt följdes ”vid slika tillfällen”, om än med tillfogande av den prästed KL 1686 föreskrev.” lfråga om prästinstallationer fanns inte ens något föråldrat ritual att tillgå, enbart förutsättningen i KL 1686 att ett sådant skulle ñnnas. Det är möjligt att de finska biskoparna brukade prästvigningsritualet med jämkningar. Det var i varje fall den ordning ärkebiskop C F Mennander vid denna tid föreslog för ärkestiftet efter nära tjugo års tjänst som biskop i Åbo.”

Hur det än förhöll sig med praxis, fanns det också i Finland önskemål om en reglerad ordning i en reviderad HB. En aktiv tillskyndare redan från början var professor Jacob Tengström, biskop i Åbo från 1803. Som stiftschef hade han att vaka över att gudstjänstlivet formades efter kyrkans ordning. Men vignings- och installationshandlingarna hade en särställning. Enligt biskopens resonemang var det lovligt att bruka de ritualförslag som ingick i HBF 1799. Samtidigt som han för prästerskapet underströk att HB 1693 skulle ”ovillkorligen följas”, kunde HBF-ritual ”lämpligen och utan anmärkning iakttagas”, när motsvarighet inte fanns i HB 1693. Genom domkapitlets försorg utsändes därför 1808 en svensk-

*t* Nedan kap 7, särskilt 350ff, 3541. 67 Rosenqvist 1935 361, cf l7f, utdrag ur domkapitlets utlåtande och Tengströms yttrande. - Även om biskopsvigningarna skedde i Sverige fanns undantag. Åbobiskopen J Gezelius vigde år 1680 H Carstenius som utnämnts till biskop i Viborg. Stolt 1972 166, Kjöllerström 1974 98f. °“ Mennanders ritual beskrivet i Kjöllerström 1971 2681. lbm uppges att det användes 1778, tre år efter det Mennander transporterats från Åbo till Uppsala.

316 Lutherska kyrkor

och en finskspråkig version av installationsritualet. Så skedde två år efter det att domkapitlet utan framgång sökt utverka tillstånd från högsta ort att bruka ordinationsordningens ritual i HBF 1799 såsom ett supplement

till gällande HB. Övertygad om att det inte gick att förmå den svenske

kungen att stadfästa det av riksdagen godkända förslaget till en ny HB, ville biskopen uppenbarligen ta vara på det som gick av förnyelseprojektet.°° Mot både biskop Tengströms och ärkebiskop J A Lindbloms förmodan blev ändå liturgiprojektet slutfört och HB 1811 kunde tas i bruk. Vid det laget var den finska kyrkoprovinsen skild från den svenska. HB 181 1 blev ändå spridd i Finland, från 1817 även i en finskspråkig upplaga.” Liksom Tengström i Åbo stift kunde den kyrkligt konservative biskopen i Borgå M J Alopaeus utnyttja denna HB i sitt stift, även om han avvisade förslaget vid prästmötet 1817 att officiellt tillstånd att bruka den skulle inhämtas. Det var naturligtvis en politisk omöjlighet att vinna den ryske kejsarens tillstånd att bruka en HB som stadfästs av den svenske kungen. Revisionsarbetet måste för Finska kyrkans del börja om från början. Det var precis vad som skedde vid reformationsjubileet 1817, då också Åbo biskop förklarades vara Finska kyrkans ärkebiskop. Efter ett av Tengström utarbetat förslag godkände tsaren ett omfattande program för revision av kyrkolagen och alla kyrkliga böcker utom bibelöversättningen. För HB-revisionen var planen enkel, och efter den löpte arbetet i kommittén som tillsatts: till grund för arbetet låg inte gällande HB 1693 utan den svenska HB 1811.72 Även om man kom en god bit på vägen, drog arbetet ut på tiden. Psalmboksfrågan kom i förgrunden och ärkebiskopen, som knutit revisionen till sig, förlorade så småningom både lust och kraft att genomföra saken.” Under åtskilliga decennier fick man hjälpa sig fram med den gamla gudstjänstordningen och med HB l8ll som komplement under medverkan från domkapitlen, fr o m 1851 tre genom tillkomsten av Kuopio stift.

°° Rosenqvist 1935 20f. Förutom ordination . . .och en pastors installation gällde saken konfirmation och kyrkoinvigning. Ännu en nyhet i HB 181 1 var skriftermålet, som Tengström haft bestämd uppfattning om från förarbetets början. Eckerdal 1970 28ff. Det nya ritualet berör Tengström dock inte 1807-08. - Bakgrunden till domkapitelsskrivelsen 1806 var att det behövdes ett omtryck av den finska versionen av HB 1693. Rosenqvist 1935 20. Skrivelsen ger intrycket att domkapitlet tog för givet att HBF inte skulle stadfästas av kungen och att man funnit en väg att lansera de nya ritualen med kunglig sanktion rent av. Då aktionen misslyckades, lanserades ritualen utan sådan sanktion 1808. 7” Ibm 35 n 3. 7 lbm 4171”, cfibm 418 n 2. Vid sin anbefallning av HB 1693 undvek biskopen att beröra de nya ritualen. 73 Ibm 39ff, 50ff. Om HB 1811 som grund för revisionen ibm 67, 71, 76. Tengströms förslag till HB-disposition, anknuten till men inte identisk med den i HB 1811. Såsom nya rubriker anges: ”Om en ärkebiskops eller biskops inställelse i ämbetet (vigningar), Om invigning till predikoämbetet” och Om nyligen befordrade eller flyttade prästmäns inställelse i tjänsten. Ibm 80. - En kommittéledamot ansåg att dessa ritual inte behövde ingå i HB, en annan att de inte behövdes i den finska editionen, en tredje att rubriken till biskopsvigningsritualet - eller saken? var tvetydig. Ibm 80, 356. 73 Om arbetet som utförts och skäl till revisionens avstannande ibm 373ff, 38011.

sou 1985:48 Lutherska 3 l 7

kyrkor

Domkapitelsrekommendationer och HB-editioner med material även ur H B 1811 tog sikte på församlingarnas ordinarie gudstjänstliv.” Biskoparna.kunde utan särskilda och använda regler HB-tryck de nya ritualen enligt den filosofi Tengström tillämpat vid sekelskiftet. Förmodligen gjorde biskoparna så också. Ett speciellt problem utgjorde installationer, som inte alls uppfattades som en exklusiv episkopal angelägenhet. Kyrkoherdar och andra präster skulle tillträda inträny tjänst genom ”vanlig despredikan”, hette det vid prästmötet i Åbo 1807. Prostar och kyrkoherdar hade dock att i ämbetet inställa” sätt” före ny präst ”på lämpligt högmässan och att därvid ”den anbefallda ämbetseden av honom mottaga”. Det var för att anvisa lämpligt sätt som domkapitlet lät trycka installationsritualet i HBF 1799.75 Drygt ett decennium senare anslöt sig HBkommittén till samma linje. Prostar skulle installera och dei kyrkoherdar

sin tur andra präster ”efter enahanda formulär, och detta skulle ske före

och inte efter högmässan.” Vigningshandlingens assistenter hade blivit också installationshandlingens. De borde emellertid inte såsom i den svenska ritualversionen stå jämte installandus ”utom altaret” utan tillsammans med installator såsom ett slags installatorskollegium.” Det finns alltså skäl att anta att installationsritualet i HB 1811 praktiserades i Åbo stift och förmodligen också i Borgå liksom stift. Kuopio Förmodligen tillämpade biskoparna samma princip för Vigningshandlingarna. Eftersom Jacob Tengström 1806 verkat för att ritualen i HBF 1799 skulle av den svenske godkännas kungen, är det rimligt att anta att han själv brukade ritualen för präst- och senare biskopsvigning.” HBkommittén kunde senare inta ståndpunkten att ritualen sådana de förelåg i HB 1811 kunde brukas med vissa justeringar. Ett upplysande till-

lbm 426ff. 75lbm 21, 367 med nl. 7” Om installationen före eller efter högmässan i HBF 1793, HBF 1799 och HB 1811 nedan 479. Då kommittén poängterar att akten skall hållas före mässan, verkar det som om man ville bryta med en sed med installation efteråt. Har installationspraxis följt vigningspraxis därför att vigningsliturgin apterats för installation? 77 Rosenqvist 1935 366. Eftersom biskop inte var installatonjämkades föreskriften om notarie i HB 1811. Fullmakten kunde uppläsas av notarie ”eller ock någon utom altaret stående präst”. lbm. 7” Vid prästmötet 1807 rekommenderade han att HBF skulle brukas bl a för ”ordination” (ovan n 69), vilket före skilsmässan från Sverige enbart gällde prästvigning. 1809 skall Tengström efter begäran om vigning från electus till Borgå M J Alopaeus ha uttryckt uppfattningen att vigning var ”obehövlig”. Så Stolt 1972 88 med 151 och Kjöllerström 1974 l31f. Båda bygger ,på en brevväxling mellan bl a Tengström och Alopaeus, tryckt i Neovius 1890-91 XIVff och l78f. Båda utelämnar ett enligt min mening avgörande uttryck hos både Tengström och Alopaeus: ”i närvarande - halvannan omständigheter” månad efter skilsmässan från Sverige och med den ortodoxa kyrkans överhuvud eller ryske kejsaren som regent. I en också av andra skäl ytterligt labil situation pågick skriftväxlingen, och den som först drog upp det problematiska var den kyrkligt konservative Alopaeus. Att dra slutsatser om skribenternas principiella uppfattning utifrån i denbrevväxlingen na situation är mer än vanskligt. Det är riktigt att också Alopaeus kallar akten installation, vilket Stolt och Kjöllerström uppger, men den kallas också både vigning och ordination. På grundval av terminologin kan inga slutsatser alls dras om grundsynen på handlingen. CfTengströms uttryck ovan n 72 och nedan, t ex 401f.

318 Lutherska kyrkor ,

lägg angav att prästvigning ”helst bör ske i kyrkan i församlingens närvaro något det svenska ritualet inte uttryckligen angav och något liturinte förutsatte.” Biskopsvigningens överlämnande av gin som sådan kräkla med tydningsord och av mitra skulle strykas, emedan dessa insignier ej finnas i de finska stiften”. Assistentanvisningarna måste också korrigeras så att det framgick att de inte var ordinanders utan ordinatorers assistenter; de skulle flankera ordinator och på så sätt ingå i ordinatorskollegiet?” Men allt som allt rör detta småjusteringar för att de svenska ritualen skulle kunna tas in i en ny finsk HB. Det förefaller inte vara alltför djärvt att anta att de tills vidare också fick göra tjänst vid finska vigningshandlingar.

6.6.1.2 Restaurerad vigningsordning genom HBF 1859

och HB 1886

Såsom tidigare uppgavs förpuppades HB-kommittén. Den upplöstes aldrig men så småningom dog den ena ledamoten efter den andra, inkl ärkebiskop Tengström, utan att ersättare utsågs. År 1851 rekonstruerades emellertid kommittén för revision av både HB och katekes, ungefär på samma sätt som i Sverige vid samma tid. Viktigare än så var den ideologiska överensstämmelsen. Inte heller den finska kommittén verkade för några nymodigheter. Det var restaurering som behövdes, men den måste ske under stor hänsyn till praxis och det i folkets sinne . . . ingravda, framhöll kommittén i sitt HBF 1859. Till skillnad från de svenska kollegorna ansåg kommitterade, att präster och församlingar kunde avgöra om kommittén lyckats i sitt uppsåt bara om de praktiserade den föreslagna liturgin. Det kunde visserligen tyckas som vore försök med det heliga vådliga”, anförde man, men ”även för det heliga gives här nere inga andra säkra prov”.8 När Finska kyrkans kyrkomöte 1876 sammanträdde för första gången, utsågs en ny grupp för att färdigställa det slutliga liturgiförslaget. Efter några års arbete med att skapa större moderniseringar framlades HBF 1884. Med kyrkomötets slutliga godkännande kunde kyrkans gudstjänstordning äntligen utges, HB 1886. Därmed avslutades det år 1792 inledda revisionsarbetet.” När HBF 1859 utformades var riktmärket som sagt här som i Sverige att under hänsyn till samtidens gudstjänstliv återvinna traditionen från HB 1693. I praktiken tillämpade den rekonstruerade finska kommittén samma metod som sin föregångare. I stället för att som denna ta HB 1811 som utgångspunkt valde.man dock nu det svenska restaureringsförslaget i HBF 1855.33 Kommittén kunde överta de svenska vignings- och installationsritualen med bara smärre jämkningar. Förutom sådana som Teng-

79 Nedan 357ff. 30 Rosenqvist 1935 362f resp 355ff. 3 HBF 1859. Kommitténs motivering ingår inte i förslaget som trycktsjust för att \ kunna brukas i gudstjänstlivet. Motiveringen är däremot i utdrag tryckt i Tidskrift för Finska kyrkan 1859 113ff, om försöksverksamheten ibm l25f. 33 HBF 1884, HB 1886, Rosenqvist 1935 394f, Rosenqvist 1946 136ff. 83 lbm 137 med 273 n 9. Ang de svenska HBF 1854 och 1855 nedan 359ff, 405ff, 477ff.

sou 1985:48 Lutherska 319

kyrkor

ströms kommitté tänkt sig gjorde man en lätt översyn av bibelordskatalogerna?” och av läroförpliktelsen vid prästvigning; kandidaterna förband sig att genom studier förkovra sig.” Förmodligen är justeringarna i mycket föranledda av hänsynen till praxis. Det gäller av allt att döma en justering av installationsritualet. Aktens avslutande allokution till församling och kyrkoherde i HB 1811 hade i den svenska revisionen ersatts med bara en anvisning om denna dubbelriktade förmaning. I det finska HBF 1859 bibehölls allokutionen efter språklig översyn. Ett viktigt bidragande skäl var förmodligen att installationen i Finska kyrkan var decentraliserad, varför ritualet skulle brukas av många installatorer så snart präster tillträdde nya fasta tjänster. Här var det inte bara fråga om kyrkoherdar. ”Efter samma formulär, mutatis mutandis [med ändring av det som bör ändras], installeras jämväl övriga ordinarie präster?” Ordinationsordningen i HBF 1859 blev via HBF 1884 införd i den nya HB 1886.87 Allt tyder på att den till slut fastställda ordningen inte medförde något nytt vad gäller de här aktuella handlingarna. Ordningen hade successivt tagits i bruk, länge som en nödlösning och under ett kvarts sekel i form av liturgisk försöksverksamhet. Denna nya finska ordinationsordning överensstämde därtill på det allra närmaste med den år 1868 godkända svenska ordningen. Just ifråga om dessa handlingar hade förutsättningarna för liturgisk överensstämmelse mellan de båda kyrkorna blivit större än de var när kyrkorna var förenade.

6.6.2 Från alternativprincipens vigningsliturgi till enhetlig ordning

för differentierade tjänster

Från HB 1913 till Kyrkliga förrättningar 1972

6.6.2.1 Vigningsordning i HB 1913 enligt alternativprincipen

Då HB 1886 godkändes tycks ett viktigt skäl ha varit att revisionsarbetet måste komma till ett slut, även om många hade önskat en mindre arkaiserande lösning.” En revisionsgrupp tillsattes redan 1903 och dess förslag

1” Detaljerna kan förbigås. Noteras kan att 1 Petr 5:2ff reserverades för biskopsvigning under det att stället i Sverige fördes in i båda vigningsritualen och installationsritualet. HBF 1859 tillförde prästvigningsritualet Hes 33:7ff, som HBF 1884 förde till installationsritualet. Kvari HB 1886 var en anvisning från HBF 1859 utan svensk motsvarighet - att angivna ställen skulle läsas ”eller andra lämpliga. Katalogerna tenderade att bli exempelsamlingar för assistentord. 35 Ett tillägg av det slaget yrkade Jacob Tengström på i sitt yttrande över HBF 1793. Rosenqvist 1935 363. Han hade naturligtvis möjlighet att realisera önskan såsom biskop under en lång period. 8° HBF 1859 160. Den svenska ritualrubriken Huru en kyrkoherde skall inställas i en församling hade ändrats till “. . . skall i ämbetet inställas. 37 l HBF 1884 och HB 1886 blev väktarordet flyttat(n 84). Föreskriften om edgång i HBF var struken. Under mellantiden hade den saken reglerats i KL 1869. De gamla formulärens politiska avsnitt hade justerats redan i samband med regimskiftet 1809. Rosenqvist 1935 356 n 1. 3” Rosenqvist 1946 138, Eckerdal 1981 323.

320 Lutherska kyrkor

1911 låg till grund för_kyrkomötesbeslutet om en ny HB 1913.8” Det har om denna HB sagts att den innehöll många av tiden betingade ändringar”. Det tydligaste och viktigaste draget är alternativrikedomen. Alternativprincipen har tillämpats för att vinna omväxling. Den har också praktiserats för att tillgodose önskemål i olika fromhetsriktningar med olika teologisk profil? Alternativprincipen har praktiserats också ifråga om vignings- och installationsritualen. En analys ger vid handen att syftet i första hand har varit att bryta med en stel uniformitet. De fasta bibelordskatalogerna har avlösts av förteckningar med ett överflöd av bibelställen, i t ex prästvigningsritualet drygt trettio korta GT- och NT-ställen. Bibelordsinflationen tycks delvis vara betingad av en ansvällning av assistenter, som måste förses med skriftställen att läsaf Också på bönematerialet tillämpades alternativprincipen i de båda vigningsritualen och installationsformen. Enligt de tre ritualens gemensamma grundstruktur förekom dels en inledningsbön, dels i samband med vignings- resp installationshandlingen i snäv mening en kollekta, som nu rubricerades ”tacksägelseböw”. Även om de enskilda bönerna har ett och annat särdrag, infördes dock knappast alternativa tydningar av resp handlings innebörd. Det mest framträdande draget i bönerna är ordrikedomen, delvis beroende på en tillämpad bibelparafrasteknik. Också de från HB 1886 övertagna bönerna har bearbetats på ett sätt som erinrar om ordexplosionen i HB 1811. Det är egentligen bara en sak som inte expanderat, resp rituals vignings-/installationsformel. Prästvigningens formel är bearbetad med ett i det närmaste oförändrat innehåll. Detsamma kan sägas om installationsformeln, som nu försetts med rubriken ”inställandet i ämbetet?” Biskopsvigningens formel skars emellertid ner. Tidigare hade ärkebiskopen áberopat ordinatorsfullmakten på Guds vägnar av hans församling. Den hänvisningen ströks. Formeln konstruerades istället på samma sätt som i installationsritualet, även om det inte hette ”insätter . . . i utan fortfarande ”antvardar jag dig härmed biskopsämbetet i N stift”. Man kan få intrycket att ”inställandet i ämbetet är en akt av samma slag för kyrkoherdar och biskopar. Det intrycket kunde förstärkas av att biskopsvigningar enligt finsk tradition som regel skedde i det stift till vilket ny biskop utnämnts. Ritualets allmänna anvisningar anger att akten skall

39 Den Ibm, HB 1913. Det skall påpekas att HB 1886 därmed inte antikverats. kunde brukas vid kyrkliga_ handlingar, om enskilda så begärde för egen eller anhörigas del. Medgivandet hade sålunda räckvidd för församlingsanknutna handlingar såsom dop eller begravning. °° Citerat från HBF 1957 3. Om principen och konsekvenserna Andrén 1981 88, Eckerdal 1981 323ff. 9 HBF 1913 införde anvisningen att, ”om assistenterna är många, träda några utanför altarringen för att medverka vid påklädandet och handpåläggningen. Cf ovan 3l7ff med n 84. Om assistent- och bibelordsinflation ef nedan t ex 365f. 93 Vid prästvigning överlämnas präst-K inte predikoämbetet enligt det mandat ”som mig enligt Guds vilja av hans församling. . .är betrodd, inte på Guds vägnar av hans församling . - Installationsformeln har insätter i” som ersättning för ”antvardar kyrkoherdeämbetet [kaplans- etc] i N kristliga församling.

x* Lutherska 321

kyrkor

ledas av ärkebiskopen eller en grannbiskop och att assistenterna skall utgöras av präster från den nye biskopens och ordinators stift. Det till- Iäggs emellertid att regeringen utser den vilken akten förrätta bör, om ingen biskop är tillgänglig. Allt som allt bibringas man intrycket att akten bör uppfattas som en installationshandling. Det är sannolikt att intrycket var avsett av HB-kommittén, ledd av kyrkohistorikern och biskopen i Borgå Herman Råbergh, en ledargestalt i inremissionskretsarna.” Men kommittén behövde inte agera på egen hand. Anvisningarna hade traditionsstöd och särskilt ordinatorsanvisningarna hade en speciell både principiell och historisk bakgrund. En frukt av ärkebiskop Tengströms förnyelseplan för kyrkans böcker var en

ny KL 1869. Enligt denna skulle biskop vigas av biskop eller, om sådan

saknades, av regeringsutsedd ordinator. Bestämmelsen var mest ett uttryck för den principiella uppfattningen att biskopar inte tillhörde en ”från . . . prästeståndet skild ordo”.°4 Men kyrkolagens regel visade sig vara en profetia som uppfylldes 1884. Då avled biskoparna i Åbo och Kuopio. l Borgå hade biskopen dött året innan och efterträdare hade utsetts men innan han hann tillträda avled också han. När nya biskopar utsetts utsåg regeringen såsom ordinator för den nye ärkebiskopen den

äldste professorn vid teologiska fakulteten i Åbo, bibelteologen A F

Granfelt. Sedan han ordinerat ärkebiskop, vigde denne sina båda kollegor. Det har i senare diskussioner om detta brott i den episkopala vigningssuccessionen i Finska kyrkan anförts att Granfelt motvilligt uppfyllde regeringspåbudet. Det är möjligt. Det är emellertid helt osannolikt att den tvekan skulle bero på några successionsskäl, även om saken framstod som den nödlösning den också enligt kyrkolagen var.” De reglerna infördes emellertid i HB. 1 denna angavs också kyrkolagsregeln att prästvigningens ordinator var biskopen eller vid förfall för denne domprost eller den äldste prästvigde domkapitelsledamoten.°° En kontroll visar att HB-kommittén inte generellt varit angelägen att i HB-anvisningar infoga olika slags särregler i KL. Just ifråga om biskopens uppdrag har det uppenbarligen varit särskilt angeläget att ange inte enbart normalordningen utan även klara undantagsbestämmelser. Förklaringen kan knappast vara någon annan än att det skulle vara tydligt, att biskop inte tillhörde någon ”från . . . prästeståndet skild ordo”. Också formuleringen av ritualets formel skall ange att biskop inte ordineras till ett episkopalt stånd utan installeras på en speciell typ av tjänst inom prästeståndet. Den omformulerade ingressen till uppläsningen av ut-

93 .Om Råbergh Rosenqvist 1946 200f och passim, Sentzke 1963 176, 252. 9” Stolt 1972 83. - KL 1869 var i mycket ett verk av F L Schaumann. Enligt hans principiella uppfattning fanns enligt evangelisk åskådning inte flera ordines; biskopar hade sålunda en form av prästtjänst och tillhörde inte någon från . . . prästeståndet skild ordo. Rätteligen borde det heta biskopars inställelse i ämbetet, inte vigning eller ordination. Stolt 1972 83, Kjöllerström 1974 131, 145. Det är uppenbart en självklarhet att det finns en prästeståndets ordo. 95 Om 1884 års händelser Parvio 1968 121 med n 21, Stolt 1972 83f med 151. °° Också dessa särregler har brukats här och var”. Parvio 1968 122.

21 - Svenska kyrkans gudstjänst

322 Lutherska

kyrkor

nämningsfullmakten visar att biskopen inte vigs till ämbetet utan installeras på en särskild tjänst. Det som uppläses är inte att en person är vald och utnämnd utan ”kejsarens fullmakt på det ämbete biskopen undfâtt”. l konsekvensens namn hade det inte varit överraskande med en anvisom biskop förflyttades från ett stift till ning om att akten skulle upprepas, finns inte. Den troliga förklaringen är ett annat. Någon sådan anvisning härför. I förarbetet till KL 1869 att det inte fanns något kyrkolagsstöd hade en föreskrift med det innehållet varit föreslagen, men uppslaget förföll.” Det anförda innebär inte att biskopsvigningen blivit biskopsinstallation i HB 1913. Det är i den riktningen ritualet har bearbetats. Men det är om en tendens i en ordinationsordning som främst utmärks av fråga och alternativprincipen. Sådan ordinationsordansvällningsfenomenet finns ingen entydig syn på de olika handlingarnas inneningen förelåg börd. Ordningen medger alternativa tolkningar.

6.6.2.2 Enhetsordningen i Kyrkliga förrättningar 1972

Genom förändrade förhållanden för nation, kyrka och gudstjänstliv blev HB 1913 föråldrad i olika avseenden. 1943 ansågs tiden mogen för att i ett och förändringar. Vad det för sammanhang låta göra ”nödiga tillägg del borde innebära redovisades i ett HBF 1957. ordinationsordningens Här innebar ändringar” att de tre gamla ritualen tuktats och stramats åt, “Tillägg” att nya ritual införts för missionärs- och diakon(iss)vigningar.°“ De nya vigningsritualen var kort sagt formade efter de gamlas mall under som det verkar, av motsvarande ritual i svensk tradition från intryck, 1921.99 Med ledning av diskussionen kring förslaget utarbetades ett nytt med flera nya ritual. Detta 1962 års förslag låg till grund för förslag av en avdelning inom HB, utgiven som 1963 kyrkomötets godkännande hade motsatt förårs Kyrkliga förrättningar. Kyrkomötet sig egentliga av traditionsgiven ordning, varför slutresultatet kan karakteriändringar seras som en översyn av motsvarande avdelning i HB 1913. Den karakteristiken gäller emellertid ritualen för de i församlingarnas gudstjänstliv återkommande kyrkliga handlingarna, inte ordinationsordständigt ningens ritual. Här har 1957 års princip att beskära gammalt och tillägga 1963 års var emellertid interimistisk. Revi-

nytt drivits längre. redaktion

sionsarbetet fortsatte och 1968 utgavs ny evangeliebok och ny upplaga av huvuddelen av HB. 1963 års Kyrkliga förrättningar underkastades en översyn som främst men inte enbart gällde språkformen för att vinna mellan de olika volymerna för gudstjänstordningen. l den kongruens

97 Stolt 1972 83. “a HBF 1957. Om uppdraget ibm 3; ordinationsordningen 88ffoch de nya ritualen 98ff. °° Om de svenska missionärs- och diakon(iss)vigningsritualen stadfästa 1921, reviderade 1942 nedan 443ff, 460ff. Kyrkliga förrättningar 1963, Eckerdal 1981 325.

Lutherska kyrkor 323

översedda versionen utgavs Kyrkliga förrättningar 1972.3 Uppmärksamheten skall nu inriktas på ordinationsordningen i 1972 års upplaga, de traditionella ritualen och därefter de nya.

Restaurerad form för de traditionsgivna handlingarna

l de tre klassiska ritualen har beskärningsprincipen tillämpats. Det ledde till avsevärt färre förtecknade bibelord i serier som inte längre hade karaktären av uppslag för assistenter. I slutversionen 1972 sköts in att angivna ställen ”helst” skulle brukas av assistenter vilkas antal också reducerats; de borde inte vara fler än sex. Bönematerialet stramades åt. I vissa fall utmönstrades alternativ. l andra fall skapades reella alternativ. Som inledningsbön vid prästvigning angavs vid sidan om en ”vanlig” kollekta en mycket kort och koncentrerad. Vid biskopsvigning bereddes på motsvarande ställe rum för ett speciellt alternativ, en kollekta efter gammal-

kyrkligt mönster (HBF 1957). Återerövringsskäl har kanske föranlett att

biskopsvigning inleds med psaltarpsalm, om än i ett läst, kort utdrag (Ps 43:30, och att prästvigningen avslutas med sändningsordet enligt ordningen hos Luther och i KO 1571 (1 Petr 5r2fl). Eljest är den liturgiska strukturen oförändrad och genomgående har den liturgiska texten koncentrerats. Ett intressant uttryck för koncentrationsprincipen erbjuder redaktionen av löftesfrågorna, som dragits samman till färre frågor med klarare innehåll. Revisionen av ritualet för biskopsvigning förtjänar särskild uppmärksamhet, eftersom det i HB 1913 fanns en benägenhet att ge handlingen installationstydning. l förarbetet till 1963/1972 års ordning var tendensen den rakt motsatta. Att ritualets titel nu blivit biskopsvigning behöver inte säga så mycket. Av större symbolisk betydelse är den nyssnämnda nyinsatta inledningskollektan. Via HBF 1957 införlivades nämligen med Finska kyrkans liturgi ordinationsbönen för biskopsvigning i Hippolytos Den apostoliska traditionen, även om bönen starkt omgestaltats

för funktionen som inledningsbönP Det är veterligen första gången i

modern tid som den bönen återupptagits. Även om den blivit kraftigt förändrad är anordningen karakteristisk för den nya inriktningen. När tex HB 1913 talade om ”kejsarens fullmakt på det ämbete biskopen undfått”, hette det nu med den svenska HB 1942: Du har kallats till biskop i N stift och nu trätt fram inför Guds altare för att vigas till ditt ämbete. Av samma skäl har vigningsformeln förändrats som tvillingsamtidigt

2 Kyrkliga förrättningar 1972. Om den närmsta bakgrunden ibm [3]. lbm [2] kvarstår den generella anmärkningen om giltighet för HB 1886 och HB 1913, om enskilda begär handlingar enligt dem. Ovan n 89. - Volymen utgör del 3 av HB. Del 1-2 utgörs av evangeliebok resp gudstjänstordningen i övrigt, här tillgänglig i sammanbindningsedition, HB 1968. 3 I HBF 1957 upplystes att bönen formats efter Hippolytos. Att det år biskopsvigningens bön (ovan 15f med n 1) är uppenbart. Lovsägelsepartiets förra del är så gott som oförändrat. Senare delen och epiklespartiet har dragits samman kraftigt: en enda tillbakablickande sats (Genom Jesus Kristus utgöt du din Ande över dina apostlar och bekännare) och förbönen för denne din tjänare är avkortad.

324 Lutherska kyrkor

formeln 1913, prästinstallationens, bearbetats. Parallellt återges de i sammanhanget jämförbara formlerna:

Biskops vigning I 9 72 Biskops vigning 1913 PrästinsIaI/ation 19 72 Med den myndighet Och enligt den fullmakt Med den myndighet som enligt Guds vilja har som migi detta ärende är som har givits mig givits mig av hans för- betrodd samling anförtror jag dig bis- antvardar jag dig här- insätter jag dig i kyrkokopsämbetet i N stift, med biskopsämbetet i N herde-[etdämbetet i denstift, na kristliga församling, i Faderns . . . i Faderns . . . i Faderns . . .

Den nya vigningsformeln är konstruerad på samma sätt som vid prästvigning. Det görs nu klart att det här rör sig om ett uppdrag som överlämnas på Guds vägnar. Det har formulerats enligt försöket att till tydbart språk översätta prästvigningsformeln i KO 1571. Eftersom electus blir biskop genom vigning, har regianvisningarnas uttryckssätt förändrats. I HB 1913 hette det genomgående ”biskopen, nu åter ”den utnämnde biskopen” resp den vigde biskopen. Terminologiskiftets plats är upplysande, eftersom det markerar att vigningen sker genom bön under handpåläggning vid både präst- och biskopsvigning. Också efter vigningsformeln heter det ordinanderna” resp ”den utnämnde biskopen i anvisning om knäfall under bönen som följer. På samma sätt framgår det att vigningsbönen utgörs av Fader vår. Visserli- ”de ordinerade” resp ”den vigde biskopen” knäfallande, men gen förblir ordinator och assistenter återvänder till altaret för att recitera avslutningsbönen. Den rubricerades inte längre tacksägelsebön” men utgjorde likafullt en avslutande förbön för dem som har kallats till ”kyrkans heliga ämbete och vigts till präster resp biskopar. I 1913 års avslutande förbön vid prästvigning prisades Gud som förlänat dessa dina tjänare det nya testamentets ämbete. 1972 hölls förbön för ”dem som av dig idag har kallats och vigts till prästämbetet”. Därmed fanns sakligt utrymme för biskopsvigningens förbön för din tjänare som nu har blivit insatt i sitt ämbete”, ett uttryckssätt som fått annan innebörd 1972 än 1913. Den förändrade synen på biskopens uppdrag inom nya testamentets ämbete kommer till uttryck på olika sätt, även i regianvisningar. I den reviderade KL 1964 fanns väsentligen samma regler som förr om ordina-

tor vid biskops- liksom prästvigning. Det har dock nu inte varit lika

angeläget att dra in alla specialregleri anvisningstexten. En ny regel i KL togs emellertid in också i ritualet för biskopsvigningl* Det heter sålunda nu att assistenter utgörs av “därtill kallade biskopar och präster”. Att såväl lag som liturgi nu även anger biskopar innebar en sanktion av en praxis, som från 1930-talet också betydde biskopar från andra kyrkor, i första hand de nordiska systerkyrkorna. En sida av saken var en angelä-

“ KL 1964 94 och 426 §.

e

sou 1985:48 Lutherska kyrkor 325

genhet om att visa ekumenisk öppenhet på sådant sätt att Finska kyrkans biskopar numera anses ha inlemmats i den historiska episkopala vigningssuccessionen? En annan aspekt på saken är att biskopens tillsynsuppdrag i de numera åtta stiften framstått som en viktig tjänstetyp inom kyrkans ämbete. Tillsyns- och ledningsperspektivet är framträdande i KL-beskrivningen av uppdraget. I vigningsliturgin är det inbäddat i den helt dominerande herdebildenf

Enhetlig form för nya vignings-, installations- och benediktionshandlingar Uppmärksamheten skall nu riktas mot det som blivit “tillägg” till de traditionella ritualen i ordinationsordningen. Det rör sig om sju ritual för utformningen av nya handlingar. Innan de till sin karaktär olika nytillskotten tas upp, är det lämpligt att kort redovisa föreskrifter om tjänstetyper i 1964 års KL, reviderad på grund av förändringar i det finska statsskicket men också i kyrkans egen organisation liksom förändrade förhållanden i kyrkolivet. I KL-sektionen om ”tjänster och tjänsteinnehavare för kyrkans heliga handlingar” behandlas ”prästämbetet”, med bl a underavdelningen mission-är” (85ff§ resp 120-121 §), samt ”övriga tjänster i församlingen” (229ff §); biskopens uppdrag behandlas i sektionen om kyrkans ledning (397ff §). Förutom prästerliga församlingstjänster anger KL två typer: de som skall resp kan finnas i en församling. De förra är tjänsterna som organist/ kantor och som diakon(issa), de senare lektorstjänst och ospecificerade tjänster som inrättas efter behov. Anmärkningsvärt är att diakon(iss)tjänst skall finnas” och detta i varje församling” (263 §). Obligatoriet har ett tillägg enligt vilket domkapitel kan dispensera församling från kravet att tillsätta hel- eller halvtidstjänst. Men principen och huvudregeln är klar. Domkapitlet har tillsyn över tjänsteinstruktioner och -tillsättningar. Endast sådana som har föreskriven utbildning kan tillsättas på tjänst, och dessa ”skola vigas till diakon eller diakonissa” (264-65 §). Reglerna är likartade för organist/ kantor med den skillnaden att det i detta fallet inte finns någon vigningsföreskrift. Den utbildningsmässigt kvalificerade lektorsbefattningen som kan finnas” (229 §) motsvarar närmast Svenska kyrkans församlingspedagog eller Norska kyrkans kateket. Lektoratet är inriktat på kristligt uppfost-

5 Om Finska kyrkan och ekumeniska aspekter Sentzke 1963 262ff, om den episkopala successionsfrågan Parvio 1968 l22f, Stolt 1972 84f med 1391”. lbm förtecknas endast vigningar med ”áterupprättad” historisk succession fr o m 1934. Ur assistentlistan har konsekvent utelämnats alla prästerliga assistenter men den traditionen är inte övergiven. - I HBF 1957 fanns en senare utelämnad anvisning enligt vilken enbart två assistenter skulle delta vid biskopsvigning, förmodligen underförstått: två biskopar. ° l KL 1964 397 § ges en sammanfattande uppdragsbeskrivning. Första stycket lyder: Biskop utövar, envar i sitt stift, den högsta tillsynen över församlingarna och prästerna. Utifrån den finskspråkiga editionen översätts avsnittet i Parvio 1968 122 så: Der Bischofist in seinem Bistum der oberste Hirte über die Gemeinden und Pfarrer.

326 Lutherska sou 1985:48

kyrkor

rings- och undervisningsarbete samt själavårdsarbete i församlingen” (231 §). Behörighetsregler och lönevillkor är desamma som för prästtjänster men till skillnad från präst och diakon(issa) skall lektor inte vigas för sin tjänst. Om lektorn vigts, skulle detta ha skett enligt ordningen för prästvigning. I KL 1964 kallas präst genomgående han, lektor ”hon”, ty lektoratet inrättades år 1954 i konsekvens med uppfattningen att kvinnor inte kunde vigas till präster. Enligt KL 1964 kan lektor inte leda församlingens gudstjänst men däremot i övrigt utföra en Ordets tjänst.7 Innehavarna av ”morsämbetef” i kyrkan* skulle dock enligt KL arbeta ”i synnerhet. . .bland kvinnor och flickor” (231 §). Mot bakgrunden av det_ anförda kan ritualen för de olika nya handlingarna nu presenteras. Enligt KL 1964 måste det finnas ritual för diakon(iss)vigning, och det är lika uppenbart varför lektor inte vigs utan installeras. Förklaring har även givits till att det finns ett ritual för ”missionärsvigning”, ett annat för välsignelseakt för kvinnor och andra icke-ordinerade missionsarbetare“; gemensam för män och kvinnor var dock ordningen för ”välsignelseakt före utresa till missionsfältet”, en form liknande 1969 års form för missionärssändning i Svenska kyrkan? En förbönsakt för karitativt inriktade kvinnotjänster är närbesläktad med ”välsignelseakt” för organister m fl som tillträder församlingstjänst. Uppräkningen ger vid handen att ett par av ritualen är betingade förutom av tjänst också av kön. I HBF 1957 fanns ett enda ritual för vigning till missionärskallet, vilket emellertid i 1963/1972 års Kyrkliga handär uppspaltat på de två nyssnämnda ritualen.” De olika ritualen lingar kan klassificeras i fyra typer: två korresponderande mot de traditionella vignings- och installationshandlingarna, missionärssändningens typ och slutligen en grupp ritual av benediktionshandlingens typ. Det finns ingen anledning att gå närmare in på alla olika ritual. Det kan räcka med att närmare beröra diakon(iss)- och lektorsritualen, dvs former för en vignings- resp en installationshandling. Till strukturen är diakon(iss)- och lektorsritualen likadana och mönstret är präst- och biskopsvigningens. I långa stycken är de båda ritualen

7 En speciell liturgisk uppgift finns angiven. Lektor äger rätt att utdela Herrens heliga nattvard” (231 §), men detta endast bland sjuka och vid synnerligt nödläge”. l sådan akut nödsituation när präst saknades kunde emellertid vilken kristen som helst” rycka in (52 §). - Om tjänsten, införd 1954, Sentzke 1963 95f. lbm 38f uppges att föreskrift om diakon(issa) i varje församling föreskrevs redan 1944. 1* Ett kyrkligt morsämbete till skillnad från det faderliga prästämbetet förordas i Teinonen 1976 67. ProfS Teinonen var ordfi 1968 års ämbetsutredning i Finska kyrkan. lbm 86 kritiseras lektorslösningen såsom principiellt och praktiskt ogenomtänkt. Han förordar en lektorsvigning som teologiskt sett skulle vara en diakonvigning”. Innebörden anges inte, inte heller berörs de liturgiska konsekvenserna. ° Om missionärsutbildning och missionärers tjänst i Finska kyrkan Sentzke 1963 97. l” Ritualet i HBF 1957 har reserverats för män efter vissa justeringar. Fullmaktsformelns överlämnande av missionärskallet blev missionärsämbetefi 1957 skulle biskopen under handpåläggning läsa den apostoliska välsignelsen, vilken blev ersatt med Fader vår.

sou 1985:48 Lutherska 327

kyrkor

också likadant utformade. Bibelmaterialet är i huvudsak gemensamt, även om textorden i det ena fallet sägs handla om ”den tjänande kärleken”, i det andra om de uppgifter som åligger evangeliets budbärareT” Bönematerialet uppvisar däremot olikheter. Olika böner används som avslutande förbön men innehållsligt är överensstämmelsen stor. Inledningsbönen för diakon(iss)vigning ger konturer av diakon(issa)s uppgifter under det att bönen för lektorsinstallation visserligen har uttrycken ”tjänst” och uppgifter men däremot ingenting om innehållet i uppdraget. Vignings- resp installationslöftena är två. Den första frågans trohetsoch läroförpliktelse är gemensam, den andra frågan och den anslutande fullmaktsformeln lyder på följande sätt:

Diakøn(iss)vigning l 972 Lektorsinstallalion 1972 Vill ni som Kristi lärjungar be om ett Vill du också i ditt liv visa dig som rätt tjänarsinne och sträva efter att all- evangeliets rätta och trogna tjänare? tid och i allt göra hans vilja? Du har bekänt din tro och avgett dina löften.” Med den myndighet som Guds försam- Med den myndighet som har getts mig ling har gett mig insätter jag dig i lektorsämbetet i NN anförtror jag er diakon(iss)åmbetet i församling, i Faderns . .. Faderns . . .

Det är tydligt att löftesfrågan för diakonatets vidkommande formulerats för att markera ett karitativt uppdrag. Till lektorn ställs en fråga som ger intrycket att hon tillträder en befattning för Ordets tjänst eller, som det också heter i luthersk tradition, evangelietjänsten. Fullmaktsformlerna kan med fördel jämföras med de ovan citerade för vigning resp installation.” I både gamla och nya ritual anförtros” vigningsuppdrag under det att personer vid installation insätts i tjänst. Ordinators/installators mandat att göra detta uttrycks emellertid i en glidande skala, som tycks återspegla olika grad av visshet, huruvida handlingen sker ”enligt Guds vilja”. Störst är vissheten ifråga om prästs och biskops vigningsuppdrag, ifråga om lektorsinstallationen. Motsvarande förhållande råder lägst ifråga om den bön med handpåläggning som utformats efter mönstret för

l diakon(iss)ritualet läser assistent upp kandidatnamn enbart, vid lektorsvigning anger installator namn men också tjänstgöringsort, vilket i praktiken innebär att diakon(iss)kull kan vigas efter avslutad utbildning, inte först sedan kallelse till tjänst föreligger. Såsom i bl a svensk tradition kan en psalm sjungas efter diak0n(iss)ritualets handpåläggning, en möjlighet som inte anges för lektorsinstallation. Diakon(iss)- men inte lektorsritualet inleds med läst utdrag ur psaltarpsalm. Z Gemensamma läsningar är Matt 9:36ff, Mark l0:42ff, l Kor I2:4-6, Luk 6:36ff, l Petr 4:l0f. För diakonissa tilläggs Joh 13:15- 17 och l Joh 4:20f. Alternativt ersätts alla läsningar vid diakonissvigning med l Kor l3 såsom även i Svenska kyrkan (nedan 448f). För lektorsinstallation tilläggs l Tim 6:l3-l6 och l Kor 3:1 l - 13. 3 Denna sats har ingen motsvarighet vid diakon(iss)vigning men såväl Credo som löfte finns där. 4 Ovan 324.

328 Lutherska kyrkor SOU l985t48

präst- och biskopsvigning samt prästinstallation. Vignings- och installationsbönen utgörs av Fader vår. Vid diakon(iss)vigning uttalas i stället en apostolisk välsignelseönskan.” l de allmänna regianvisningarna heter det därtill att ”också lekmän kan assistera. Vid lektorsinstallation är utformningen likadan, även om det här hette att ”eventuellt även lekmän” kunde assistera. I de båda nya ritualen är dock bönehandlingen ersatt med en benediktionshandling av samma slag som i gruppen av benediktionshandlingar, t ex när organist skulle tillträda befattning. Genomgången av diak0n(iss)- och lektorsritualen ger det överraskande resultatet att för den handling som enligt lag skall vara en vignings-

handling och för den som inte kan vara detta är liturgin gemensam. Den

största skillnaden mellan ritualen utgörs förutom av rubriceringen av fullmaktsformeln och inledningsbönen. Lektorsritualets bön utmärks av stumhet ifråga om tjänstens uppgifter. Tystnaden förefaller förklarlig. Med de uppgifter KL l964 anger för lektorns tjänst hade den naturliga men samtidigt omöjliga inledningsbönen varit prästvigningsritualets.

6.6.3 Vägen till förläningsmönstrets vigningsordning för interimistiskt bruk

Med Kyrkliga förrättningar 1972 hade efterkrigstidens översynsprojekt

avslutats. Vid det laget drog emellertid kyrkomötet igång ett nytt revisionsarbete. Kyrkomötet 1973 ansåg att ”i synnerhet de kyrkliga förrättningarna behövde överses både ifråga om sitt innehåll och sin språkdräkt”. En kommitté på fem teologer tillsattes. l980 kunde man framlägga sitt betänkande, innefattande bl a en ordinationsordning och en motivering för serien av olika ritual.” Efter granskning i bl a biskopsmötet togs saken upp i kyrkomötet, som gav riktlinjer för ett fortsatt arbete inom mötets liturgiska utskott. På grundvalen av utskottsförslaget kunde kyrkomötet i november 1984 godkänna en ny upplaga av denna HB-del. I och med beslutet inleddes ett redigeringsarbete som också innefattade arbetet med en såväl finsk som svensk edition. Finska kyrkan har därmed efter drygt ett decenniums arbete fått ännu en upplaga av Kyrkliga förrättningar.” Det är lämpligt att först redogöra för ordinationsordningen 5 2 Kor 13 : l3 (cfmissionärsvigning ovan n l0). Lösningen är densamma som den planerade i Svenska kyrkan innan välsignelsen i slutvändan ersattes med Fader vår, som ingåri HB [942 (nedan 452ff). Bönen Fader vår hari detta ritual liksom vid lektorsinstallation placerats såsom avslutning på förbönen efter vignings- resp installationshandlingen. ° Citatet från Betänkande l980 5. Ibm redovisas de krav kyrkomötet 1973 formulerade, däremot inte tilläggsdirektiv (cf nedan). lnga av ursprungskraven gällde ordinationsordningen. - Förutom allmän motivering ibm 5ff gavs kortfattade specialmotiveringar för de olika kapitlen, om ordinationsordningen ibm lOff. Senare anfördes att kommittén var alltför kortfattad i motiveringarna. De är dock ovanligt fylliga jämfört med tidigare förslag i Finska kyrkan. Ordinationsordningens ritual var utarbetade av prof Martti Parvio, Helsingfors. Ibm 5. 7 Liturgiutskottet 1984 (Handboksutskottets betänkande 1984:1, stencil) samt utskottets förslag Kyrkliga förrättningar 1984 (stencil). Vid kyrkomötet 1984 gjordes en del ändringar att inarbeta vid redigeringen av den antagna utgåvan. Dessa har vänligen meddelats mig i form av stencilmaterial och brevkommentarer av generalsekr Kai Vahtola i Kyrkans gudstjänst- och musiknämnd, som fick redigeringsansvaret, samt redigeringsförslaget Kirkollisten foimitutsen kirja [l985].

^ Lutherska 329

kyrkor

enligt [980 års kommittéförslag, därefter för utformningen sådan denna blev enligt kyrkomötets beslut 1984.

6.6.3.1 Förslaget 1980 till vignings- och benediktionshandlingar enligt restaurerat förläningsmönster

I sitt betänkande framhöll kommittén att arbetet bedrivits i kontakt med samtida liturgiska förnyelsesträvanden med särskild uppmärksamhet” riktad mot lutherska kyrkor. ”Värdefulla impulser hade kommit från tysk lutherdom, från nordamerikansk ”stor hjälp i särskilt vissa teologiska grundfrågor, och det pågående arbetet i de nordiska systerkyrkorna hade man känt till”. Ambitionen hade varit att ”förena lutherska konfessionella principer med de gemensamma ekumeniska

synpunkter

som framträder i vår tid. När man ”på ett vetenskapligt sätt” försökt angripa uppgiften, hade man sökt sig till den västliga traditionens liturgiska källor och fördjupat sig i Finska kyrkans egen liturgiska tradition alltifrån medeltiden. Här fann man att nyckeln låg för att förena konfessionellt och ekumeniskt. I sitt arbete hade kommittén ”blivit medveten om att det liturgiska arvet överskrider gränserna mellan kyrkosamfundenTmResonemanget är karakteristiskt för ett restaureringsprogram. Det är konsekvent att två liturgiska källor framför andra lyfts fram: Åbomanualet 1522 och KO l57l. Hänvisningar till nutida i andra liturgier kyrkor förekommer när det gällt att poängtera behovet att återerövra element som tidigare tillhört finsk liturgisk tradition men senare försvunnit.° Restaureringsprincipen betydde inte att ett streck skulle strykas över hela den efterreformatoriska utvecklingen. hade skett Språklig förnyelse med inriktning på ”nutida människor. ”Tunga, labyrintiska texter” och religiöst blomsterspråk hade man önskat ersätta med det klara och enkla. Över huvud former taget hade man eftersträvat för de kyrkliga så att närvarande skulle kunna handlingarna vara deltagande. För ordinationsordningens olika ritual betydde förnyelsesträvandena att åtstramningen av den liturgiska texten nu fördes ännu längre än i l972 års ordning. Gamla böner har beskurits ytterligare eller ersatts med andra, koncisa kollektor. 1800-talstraditionen med inlednings- och avslutningsord kommenterande den liturgiska handlingens olika led har så gott som helt utmönstrats. Uppslaget att sammanfatta det viktiga för resp i en allokution har bara fullföljts handling i en del benediktionshandlingar. Av det skälet blev det inte mycket av tanken att låta allokution ersätta kasualtal. Mer konsekvent kunde åtstramningsprincipen begenomföras träffande skriftläsningar. Kommittén med serier av ansåg traditionen ”korta bibelspråk” tvivelaktig och fann det angeläget att ”låta bibelns budskap framträda mer centralt och mångsidigt än förut”. Därför angavs färre men längre, nu fastställda bibliska läsningar. beskars Samtidigt antalet assistenter ytterligare. Sattes övre gränsen till sex 1963/1972 an-

” För detta och det följande Betänkande 1980 6. ° Så ibm 9, l0, l2 (förbön för döende och begravningsliturgin samt kyrkoinvigningen). För kommitténs allmänna inriktning Andrén l98l 90, Eckerdal l98l 326.

330 Lutherska sou 1985:48

kyrkor

gavs nu antalet till fyra. För biskopsvigningens del sattes en annan intressant gräns men i det fallet ett minimum. I enlighet med KL 1964 kunde fungera som assistenter, men nu angavs att ”minst två präster alltjämt skulle vara biskopar, nu liksom i HBF 1957 otvivelaktigt ett eko av den gammalkyrkliga regeln. En rimlig konsekvens av restaureringssträvan och av anknytningen till samtidens ”ekumeniska synpunkter” uteblev. Ordinationsordningens handlingar är alltjämt separata akter. Enbart några benediktionshandhar inlemmats i högmässan. Visserligen heter lingar utan längre tradition det att tex skall ske på sön- och helgdag” och detta i prästvigning omedelbar till Men det var allt-

anslutning den offentliga gudstjänsten”.

jämt fråga om en ”anslutning” där en gudstjänsttyp följde efter en annan. Skedde tidigare efter högmässan, skulle den nu hållas prästvigningen och processionen lämnat och före. När aktens slutpsalm sjungits kyrkan återvänt till sakristian, skulle deltagarna där bereda sig för gudstjänsten” som skulle följa. över till vilka ritual betänkandet upptar för Flyttas uppmärksamheten ordinationsordningen, kan konstateras att det nu rör sig om ritual för tre typer av handlingar: vignings-, benediktions- och installationshandlingar. Grupperna fanns också 1963/1972 men antalet ritual inom grupperna har stigit och fr a har enskilda handlingars karaktär omdefmierats. Till kategori hör nu som tidigare präst-, biskops- och vigningshandlingarnas diakon(iss)vigningar men därtill lektors-, ungdomsledar- och organistvigningar. Den kraftiga utökningen beror på den deklarerade ”principen, att alla som på heltid deltar i kyrkans andliga arbete vigs till sin uppgift medan de övriga välsignas till sitt arbete”.3° För de senare finns sålunda benediktionshandlingars ritual. Den nyss citerade definitionen för benediktionshandling visar sig emellertid vara mycket för snäv. Välär nämligen avsedda att hållas när uppdrag tillträds i signelsehandlingar lokalförsamling av Vigda (t ex diakon(issa), organist) och andra (t ex kyrkovaktmästare) eller när förtroendevalda börjar mandatperiod. Det är alltså fråga om en introduktionshandling. Kvar finns emellertid det traditionella installationsritualet för ordinarie präster, likaså 1972 års installationshandling för lektor. Nytt är ritual för installationshandling som gäller vigd biskop som flyttar från ett stift till ett annatP installations- och benediktionshandlingarnas funktioner är snarlika. Till installationshandlingarna hör löftesfrågor, nu riktade till förutom installandus också menigheten, och installationsformel. Till centralpartiet, rubricerat ”installation”, hör nu också överlämnande av fullmakt och församlingsrepresentant bibel samt under handpåläggning bibgenom

. 3° Betänkande 1980 6. Ritualet för mäns missionärsvigning (ovan n 10) var struket, eftersom den speciella tjänstetypens utbildning upphört. lbm 11. Kvar finns en benediktionshandling för kvinnliga och manliga missionärer, vidare en benediktionshandling som närmast är av sändningskaraktär. 1 Ritualet för installation av transporterad biskop utarbetat på tillskyndan av ärkebiskop Martti Simojoki (själv transporterad från biskopsstolen i Helsingfors) enligt kommittéledamoten biskop Yrjö Sariola i rapport till Nordiska biskopsmötet 1983 (stencil).

sou 1985:48 Lutherska 331

kyrkor

liskt ”följeordm jämte Fader vår och avslutande förbön. Välsignelsehandlingens centrum däremot utgörs av bön”, en förbön för den tillträdande avslutad med benediktionen, en biblisk välsignelseönskan (2 Kor 13:13) under handpåläggning.” Det ritual som avviker från installationsoch benediktionshandlingarnas mönster gäller biskopsinstallationen. Allmänt sagt aktualiseras där den en gång mottagna biskopsvigningen. Fullmaktsläsningen följs av ”installationen” som i detta fall består av att fullmakten överlämnas med uppmaningen att ”stå fast i ämbetet och att kräklan överräcks såsom tecknet på ditt herdeämbete”. Efter en avslutande förbön uttalas en välsignelseönskan, i detta enda fall utan handpåläggning. Såväl installations- som benediktionshandlingar är upprepbara, av engångskaraktär är vigningshandlingama? Det är överflödigt att presentera de olika vigningshandlingarna. De följer alla strukturen för prästvigningen, ett ritual som med små justeringar vidareför traditionen. Det är konsekvent utifrån den redan citerade huvudprincipen, att alla skall vigas ”som på heltid deltar i kyrkans andliga arbete”. Den ståndpunkten intog kommittén för att komma till rätta med ”en svårighet i arbetet. Kommittén hade inte, deklareras det, ”haft tillgång till en precis ämbetsteologisk utredning som skulle belysa det teologiska innehållet i kyrkans olika, ofta brokiga ämbeten och befattningar”. I det läget valdes det nyss citerade såsom kriterium för vigningstjänst. Det skulle också bidra till, hette det, att sändningstanken blir inskärpt i det allmänna medvetandet” och att ”de kyrkliga arbetarnas identitet stärksT” Det för resp uppdrag karakteristiska skulle komma till uttryck i böne- och bibelmaterialet. Det borde emellertid också, framhölls det som en av betänkandets grundprinciper, komma till uttryck i samband med den centrala vigningshandlingen. Uppdragets speciella karaktär har kommittén valt att lyfta fram på det sättet att handpåläggningen har förbundits med ord som ger uttryck åt det egenartade i varje särskilt ämbete. Dessa ord läses före bönen Fader vår.” Med hjälp av ett pragmatiskt kriterium föreslog alltså kommittén en radikal reform vad gäller vigningsuppdrag i kyrkan. Ett studium av de sex 32 Vid prästinstallation Joh 20:22b + 2 Tim 1 :6a, 7 (märkligt nog ej 6b om nådegåvan given genom handpåläggning) i parafrasering, för lektor sammanställning av Joh 20:22b+ Rom 12:11b. 23 Välsignelse av församlingens förtroendemän” är rubriken. Allmän anvisning anger att förtroendevalda välsignas för de uppdrag vartill de blivit valda och kompletterande anvisningar ges för välsignelseakten. l själva verket är det fråga om en förbön för förtroendevalda, ingen benediktionshandling. Särskild välsignelse förekommer inte i ritualet, däremot den avslutande ”sändningen: Gå och fullgör det uppdrag som anförtrotts er i Kristi kyrka. Herrens frid vare med er”. 24 Den här föreslagna distinktionen håller inte streck ifråga om Välsignelse av missionsarbetare, en akt som med hänsyn till struktur och utformning framstår som vigningsakt. Ritualet är närbesläktat med formen för diakon(iss)vigning. - Kvar finns också en missionärssändning (n 9) av benediktionskaraktär. 35 Betänkande 1980 6. 25 lbm 7, l0f punkt 11, 13 och 15 (präst-, biskops- och lektorsvigningarna), däremot inte ibm punkt 17- 19 (diakon-, organist- och ungdomsledarvigningar). 37 lbm 7 framhålls att betänkandets förslag borde föranleda utredning om ”vilka eventuella ändringar detta föranleder i KL”.

332 Lutherska kyrkor sou 1985:48

vigningsritualen visar emellertid att det rör sig om ett reformförslag med en rad förbehåll i realiteten. För det första har biskopsvigningens ritual en del avvikande drag som tillsammantagna innebär att vigningen till ”herdeämbetet” blivit den stora vigningshandlingen i kyrkan.” För det andra framträder två kategorier av vigningstjänster, om man utgår från strukturen för ritualens centralparti, nu rubricerat Överlåtelsen av ämbetet resp ”av tjänsten”. De två strukturmodeller som tillämpats är:

Präst, biskop, lektor Organist, diakønüssa), ungdomsledare Vigningsformel Vigningsformel Traditio instrumentorum med investitur jämte psalm-körsång” Handpåläggning med Handpåläggning med - (variabla) ”följeord” - Fader vår apostoliska välsignelsen Särskilt som kommittén apostroferat principen om ett till resp uppdrag knutet följeord är det anmärkningsvärt att sådant över huvud taget inte förekommer i den ena modellen. I den förekommer inte heller vigningsbönen Fader vår, likaså markerad i principdeklarationen. Här har istället införts en välsignelseönskan, samma lösning som utgjorde centralhandlingen i benediktionshandlingar för dem som inte vigs men introduceras på befattning. Skall man ta kommittén på orden vigs sålunda inte organist etc till ”särskilt ämbete”. Det skulle förklara att ”ämbete” är ett 0rd som inte brukas i dessa ritual; här talas om ”tjänsf”. Det skulle också kunna förklara varför dessa vigningshandlingar till skillnad från de andra inte sker i anslutning till allmän gudstjänst i domkyrkan, kan ledas av eller präst denne förordnar etc. Att dessa akter likväl kallas vigbiskop nings- och inte benediktionshandlingar tycks hänga samman med att det i dessa förekommer löftesgivning och i anslutning därtill avlagd trosbekännelse i form av Apostolicum. I den grupp som tydligen skall uppfattas som de egentliga vigningshandlingarna intar som nämnts biskopsvigningen en viss särställning. Den särställningen kommer också till uttryck ifråga om uppdragets speciella ”följeord. Det är nämligen svårt att förena kommitténs principuttalande med de följeord” som införts i präst- och lektorsvigningsritua-

2” lbm l0f anges att kommittén vid revisionen ”följt vår kyrkas evangeliska biskopsvigningsformulär, som ingåri KO 1571”. Den uppgiften äri varje fall missvisande, även om enskilda element stammar därifrån. KO l57l kunde åberopas som stöd för principen om sammanhängande läsningar. Från KO är l Tim 3:1 -7. Luk 12:42-48 har ersatts med Joh 2l:l5-17, som l963/I972 angavs för präst- och biskopsvigning och nu reserverats för den senare. Prästvigningens enda text från KO l57l, som 1963/1972 skurits ner till Apg 20:28, blev nu utesluten, sannolikt såsom biskopstexti 39 Vid ”överlåtelsen av ämbetet” till biskoplämnas fullmakten, kåpan och ”övriga insignier”, förutom korset numera (jfr ovan 318) även kräklan. Till präst lämnas prästbrevet och assistenter skall sätta på mässhaken sedan biskopen satt på stolan med följeord om oket, Matt ll:29f. - Vid ”överlåtelsen av tjänsten till lektor lämnas inte ens vigningsbevis och i detta fall anges ingen församlings- eller körsång.

Lutherska 333

kyrkor

len. Här tillönskas nämligen Guds välsignelse ”över dig i ditt ämbete” resp ”i din lektorsgärning. Enbart för biskopsvigningens ”följeord ger kommittén en motivering enligt vilken det för biskopsämbete karakteristiska enligt Augustanabekännelsen (CA 28) och Ospecificerat ”kyrkans tradition” skulle vara uttryckt genom Joh 20:22b-23. Man behöver inte tveka om vad kommittén åsyftade genom sina hänvisningar, ty i motiveringen har det väsentliga kursiverats (v 22b): Tag emot den helige Ande”.3° Kommittén föreslog sålunda år 1980 ett återinförande av den medeltida handpåläggningsformeln ”Accipe Spiritum sanctum”, bevarad i den romersk-katolska latinska riten fram till liturgireformen l968 och bl a i BCP 1550-1662 fram till liturgireformen, tex i Church of England 1980.3 De liturgireformerna har lett till avskaffande av imperativiska fullmaktsformler till förmån för vigningsbön med epikles. Den finska lösningen är så mycket mer anmärkningsvärd som kommittén generellt uppgav sig ha följt vår kyrkas evangeliska biskopsvigningsformulär, som ingår i 1571 års KO”. I den ordningen ingick ingen ordinatorsformel men en vigningsbön.” Även i vigningshandlingens centralparti hade alltså ritualet för biskopsvigning en speciell utformning. Det är emellertid tydligt att även ritualet för lektorsvigningen har en särställning. I denna form förekommer inte uttrycket ”ämbete, än mindre kyrkans heliga ämbete” utan här talas om ”lektorstjänst och ”gärning” etc. Det är i två avseenden som lektorsvigning till typen förenas med präst- och biskopsvigningar och inte med den andra gruppen vigningshandlingar. Även vid lektorsvigning används den nicaenska och inte den apostoliska trosbekännelsen. Även vid lektorsvigning brukas ”följeord och Fader vår. Eljest betygar olika detaljer att handlingen skiljer sig från präst- och biskopsvigningarna. Den saken kommer till uttryck också i det mångomtalade följeordet. l detta ritual finns en inledande sats utan motsvarighet i andra ritual: Låt oss bedja. NN. Jag viger dig till lektor i Guds församling. Guds, Faderns och Sonens och den helige Andes, välsignelse må komma dig till del i din lektorsgärning. Inledningssatsen uttalas omedelbart efter det att lektorstjänsten anförtrotts vederbörande genom vigningsformeln. Mellan överlämnandet av lektorstjänsten och välsignelseönskan över ”lektorsgärningen, bådadera i Treenighetens namn, skjuts den för hela betänkandet unika satsen in: ”Jag viger dig. . .”. Det är svårt att tyda inskottet på annat sätt än som ett kraftigt villkorande av vigningshandlingen som sådan. Förslaget framstår som en variant av den konditionalformel som i kyrkans tradi-

tion tillgripits, då ovisshet föreligger, t ex vid dop (”Om du inte är döpt,

3° Betänkande 1980 ll. - I CA 28 anförs bibelstället när ”biskoparnas rättighet och fullmakt” klargörs. Bibelstället har den enda särstållningen att det utgör det första bland flera. Artikeln kan definitivt inte åberopas som stöd för uppfattningen att nyckelmakten skulle vara knuten till biskopar, i någon mening separerad från evangelieförkunnelsens uppdrag. 3 Ovan 25f med 40ff och 79f med 55. J? Nedan 378f, 383f.

334 Lutherska

kyrkor

döperjag dig. . .). Ovissheten eller oklarheten i detta fall skullei så fall vara den, om den kvinnliga” lektorn alls kunde vigas för uppgifter i ”kyrkans andliga arbete”. Genomgången har sammanfattningsvis givit resultatet att tre vigningsdiak0n(issa), ungdomsledare) är formade som behandlingar (organist, nediktionshandlingar med den skillnaden att löftesgivning också sker. ansluter om m0- En vigningshandling (lektor) sig nära till dessa. Även dellen för vigningens centralparti ansluter till präst- och biskopsvigningens, sker detta med markerat förbehåll. De enda egentliga vigningshandlingarna till uppdrag i kyrkans ämbete är uppenbarligen prästvigningen, som för säkerhets skull nu har fått titeln ”Ordination till prästämbetet, och vigningen till ”herdeämbetet” i kyrkan. En väsentlig förklaring ligtilläggsdirektiv enligt vilket lektor ger i att kyrkomötet gav kommittén inte enbart skulle installeras på befattning utan vigas för sitt uppdrag. Inom kommittén var de teologiska uppfattningarna om saken delade. Enhetslösningen fann man i det pragmatiska kriteriet för vigningstjänst

organist-diak0n(issa)-ungdoms1edare också innefat-

enligt vilket triaden tades.” att utformningen av de olika ritualen emellertid Det har framgått skett med olika slags reservationer.” Vad gäller vigningsliturgins utformning är det från principiell synatt det medeltida feodala vigningsmönstret fått en såpunkt påfallande dan renässans fr a i de två egentliga vigningshandlingarna. På ett sätt som inte varit så definitivt och principiellt motiverat tidigare sker vigning efter löfte och edsförbindelse” ordinators vigningsformel, ackgenom av traditio/investitur. Formeln är i sin tur utformad som ett ompanjerad ämbetsöverlåtandets 0rd och den följs av benediktionsord. Till biskops- vigningen hör den medeltida Accipe-formeln, som vid prästvigningen eller ”ordinationen” - har en viss motsvarighet. Det föreskrivs nu att biskopen skall överlämna stolan och därvid uttala ett imperativiskt 0rd, här dock inlett med att det är Jesus som säger: ”Tagen på eder mitt ok . . .. Renässansen för det feodala mönstret är så mycket mer anmärk-

33 Att lektorn är kvinna framhåvs nu på olika sätt i inledningsbönen och kollektan likaså i bibelurvalet. Detta inleds med kvinnobilder i efter tjänsteöverlåtelsen, Luk10:38-42 och Joh 12:1-8. 34 Uppgifter vid samtal med kommittéledamoten prosten Sigtrygg Serenius, Uppsala, 1985-03-28 och 1985-04-12. Inom kommittén var meningarna delade om den framlagda lösningen, men enligt oskriven regel antecknades inte avvikande uppfattningar. 35 Kommittén har också i specialmotiveringarna antytt - inte angett - förbehåll till sin egen definition av vigningstjänst, Betänkande 1980 11 punkt 15, 17- 19. I intet fall föreslås vigning pg a resp uppdrags egen karaktär vad gäller lektor, diakon(issa), organist och ungdomsledare. 36 Den edgång KL 1686 föreskrev, bevarades i Finland (ovan n 87), även om formulären reviderats, senast i KL 1964 96 och 427 § (präst- resp biskopsed). Båda formulären har bevarade men reviderade edgångsformler som inledning och avslutning: ”Jag, NN, lovar och svär vid Gud den allsmäktige och allvetande, attjag ” . . . (dvs ej längre vid ”hans heliga evangelium”) resp (enligt den för biskopar mer koncentrerade versionen)” . . . Allt detta vill jag redligt efterkomma, så att jag kan svara därför inför Gud och människor. Härtill förhjälpe mig Gud”. - Enligt 1972 års liturgi kunde eden ”avläggas separat i anslutning till präst- och biskopsvigåterinfördes förestavad edgång som obligatoriskt led i ning. 1 kommittéförslaget vigningsliturgin.

sou 1985:48 Lutherska 335

kyrkor

ningsvärd som kommittén uttryckligen hänvisar till såväl kyrkornas gemensamma liturgiska arv som samtida förnyelsesträvanden med den forskning som utförts kring ”de västerländska liturgiska källorna”. Den forskning som lett till förnyelsesträvanden under anknytning till gamla kyrkans mönster för en bönehandlingens liturgi har synbarligen vägt lätt. En liten detalj framstår som betecknande för medeltidsinriktningen. l 1980 års förslag fanns inte plats för den kollekta som via HBF 1957 tillhörde 1963/1972 biskopsvigningens liturgi och hämtats från Hippolytos Den apostoliska traditionen.

6.6.3.2 Förslaget 1984 till förläningsmönstrets vigningsordning för redefmierade tjänster

Sedan kommittébetänkandet 1980 blev det föremål för offentliggjorts granskning och debatt i olika sammanhang. Ett avgörande steg togs vid 1982 års kyrkomöte. Det uppdrogs då åt mötets liturgiutskott att fullfölja revisionsarbetet ”på grundval av handbokskommitténs betänkande och biskopsmötets utlåtande?” Efter två år förelåg ett fullständigt förslag till ny HB-del. Detta togs upp till behandling i kyrkomötet 1984 som efter vissa ändringar godkände, att kyrkans gudstjänst- och musiknämnd redi-

gerade den nya upplagan av Kyrkliga förrättningar.

Liturgiutskottet skulle alltså bygga på kommittéförslaget och biskopsmötets ganska omfattande yttrande. Här berömdes kommitténs ambition att skapa ”ett teologiskt sett konsekvent förslag på basen av vår kyrkas månghundraåriga tradition”. Beklagligt var att den teologiska motiveringen var så knapp. Det framgick inte hur olika lösningsförslag kan motiveras utgående från bibeln, bekännelsen och ekumeniken. Den kritiken drabbade speciellt ordinationsordningen, ”förslagets mest problematiska punkt”. Det blev den också i biskopsmötet. Ställningstagandet i huvudfrågan fick ske genom votering, vilket dock öppet deklarerades i utlåtandet. Här förs ett längre principiellt om kyrkans resonemang ämbete såsom en del av ”kyrkans grundstruktur och om historiskt betingade utformningar av ämbetet. Samtidigt framhölls att alla genom dopet är kallade till tjänst och att somliga på dopets grund kan avskiljas för särskilda uppgifter. Problemet stanlåg i tillämpningen. Biskoparna nade för en ”principiell lösning” som i realiteten var lika pragmatisk som kommitténs. Såsom vigningstjänster knutna till kyrkans ämbete skulle räknas de uppdrag för vilka KL 1964 föreskrev vigning. Personer skulle vigas till de uppdragen, för andra skulle de ”välsignas till sin tjänst.33

37 1984 l. Cf ovan n 17. Liturgiutskottet 3” utlåtande Biskopsmötets nr l/1982 till kyrkomötet (tillhör kyrkomöteshandlingarna, här tillgängligt i särtryck) lff och, ang enskilda ritual, 9ff. - Ibm 3f anges ståndpunkten att HB skall innehålla ritual enbart för präst- och biskopsvigning men det tillfogas såsom en central motivering” att man med en annan ståndpunkt tvangs in i kyrkorättsliga problem. Liturgiutskottet (n 17) uppfattade också yttrandet så som det här refererats men tillfogade ibm 19 att KL dock även förutsätter vigning till diakon och diakonissa, varför också diakon(iss)vigningsritual infördes i liturgiförslaget. I Biskopsmötets utlåtande nr 3/1984 till kyrkomötet (stencil) 5 ñnner också biskopsmötet att utkottet i detta ”följt linjen i biskopsmötets utlåtande och i den gällande kyrkolagen.

336 Lutherska

kyrkor

Mot framlagda ritualförslag riktades en hel del kritiska anmärkningar, inte minst mot tendensen att tillskriva biskop förläningsförmåga. En omfattande bearbetning krävdes alltså enligt biskopsmötets mening, godtagen av kyrkomötet.” Mot denna bakgrund är det inte förvånande att liturgiutskottet framlatill ordinationsordning. Det de ett ganska kraftigt omgestaltat förslag tillhörde direktiven att arbeta med ny definition av vigningstjänst men också en annan syn på vigningens liturgi. Utskottet betonade också ett annat skäl till omgestaltningen. Propåer hade gjorts om att man förutom den liturgiska sakkunskapen skulle beakta den vanliga församlingsmedlemmens erfarenhet”. Utskottet hade uppfattningen att det önskemålet hade blivit tillgodosett genom att arbetet anförtrotts åt detta, representerande kyrkomedlemmarna ”i synnerligen bred skala”. Utskottet var ganska förteget om skälen till förändringar av olika slag. Det anförda förefaller ge uttryck åt huvudinriktningen på bearbetningen.” Några huvuddrag i omgesraltningen bör noteras. Kommitténs endast delvis genomförda princip att inlemma ordinahandlingar i huvudgudstjänsten och att därvid ersätta tionsordningens kasualtal med allokution om uppdrag/tjänst har ogillats. Om än i samband med huvudgudstjänst skall de olika handlingarna vara fristående akter, inledda med kasualtal.” Kommittéprincipen om färre men längre föreskrivna skriftläsningar har avlösts av utskottsprincipen om bibelord som passar för den art av uppgifter som varje grupp av tjänsteinnehavare har”. l realiteten gick kommittén längre. Andra bibelord kunde väljas, inkl texter i anslutning till kyrkoåret. Angivna serier betydde i huvudhade utskottet önskat sak en återgång till l972 års urval. Bönerna göra ”mer innehållsrika”. Konkret har detta knappast betytt ett rikare innehåll men generösare utrymme för längre perioder, ibland böljande på ett sätt som erinrar om HB l9l3. Enligt ett generellt uttalande skulle detta underlätta att alla närvarande blev deltagande. Av samma skäl skulle sång och musik få en starkare ställning.” Det betydde i ordinationsordningens ritual att man som nya inledningsalternativ efter ingångspsal-

39 Främst invände biskopsmötet mot två ting. Edgången, ”okänd” i de flesta lutherska kyrkorna, borde omprövas i den meningen att den avskaffades också i KL. Det fanns i varje fall inte skäl att nu avskaffa möjligheten att separera den från vigningsliturgin. Biskopsmötets utlåtande nr l/l982 till kyrkomötet (n 38) 9, 10. ”Följeorden vid präst- och än mer biskopsvigning var ”problematiska därför att de förskjuter tyngdpunkten från bönen Fader vår till den av biskopen förmedlade välsignelsen. Det är ju under Fader var och handpáläggningen som den egentliga vigningen sker, den vigning som Kristus utför och i vilken hela hans kyrka deltarl”. lbm 9. Speciella problem tillstötte i ritualet för biskopsvigning. Dels lärde inte kyrkan att nyckelmakten överlåtes speciellt åt biskoparna” (cf ovan med n 30), dels vore det felaktigt att ge intrycket att biskopen förfogade över den helige Ande (cf ovan 238). (Det sistnämnda är en tolkning av en oklar skrivning, där biskopsmötet fö kallar ordinator och electus installator och installand.) lbm l0. “l 1984 (n 17) 2. Argumenterande text finns men gäller ett par Liturgiutskottet specialfrågor (sjukas smörjelse, förbön för döda, korstecknande). 4 För detta och det följande ibm 19. “Z lbm 4, cf 19.

Lutherska

kyrkor 337

men som vid högmässa angett läst dialog eller

(bibelord/Gloria Patri)

psaltarsång. De olika ritualen i ordinationsordningen tillhör tvâ huvudkategorier: engångshandlingarna för vigning resp benediktion till uppdrag samt de upprepbara introduktionshandlingarna av installationens resp benediktionens typ. Det är lämpligt att först meddela vad några iakttagelser

gäller de reviderade introduktionshandlingarna för att därefter

gå in på engångshandlingarna. Introduktionshandlingama är alltså nu som tidigare av två slag. Präst, biskop vid förflyttning och lektor installeras. Med tanke på liturgiutskottets understrukna princip om församlingsorienterad är det påfalliturgi lande att man ur präst- och lektorsritualen har strukit två uppslag 1980: församlingslöftet att ta emot och stödja tjänaren och mottagandet i form av församlingsrepresentantens överlämnande av en bibel.” Det nytillkomna formuläret för installation av tidigare har bearbetats vigd biskop på sådant sätt att installationskaraktären blivit klart framhävd samtidigt som vigningsaktualiseringen bevarats. I sin nya form är ritualet närmast jämförbart med 1913 års ritual för biskopsvigningñ” Eden upprepas inte, och löftesfrågorna är sammandragna till en enda. Därefter följer en installationsformel som kan jämföras med vigningsformeln 1913:

Biskopsvigning 1913 BiskopsinsIa/Iatiøn 1984 Och enligtden fullmakt som migidetta Med den myndighet som enligt Guds ärende är betrodd antvardar jag dig vilja har getts mig av” Kristi kyrka inhärmed biskopsämbetet i N stift. l Fa- sätter jag dig i biskopsämbetet i detta derns . . . namn. N stift i Faderns . . . namn (+).

lnstallators myndighet formuleras utförligare och tydligare än ordinators. Det för handlingens karaktär avgörande tycks ligga i verben ”antvarda resp ”insätta”. 1913 följdes formeln av Fader vår under handpåläggning, 1984 av överlämnande av fullmakt och kräkla samt benediktion under Till det sistnämnda blir handpåläggning. det anledning att återkomma. De introducerande benediktionshandlingarna för anställda och förtroendevalda har byggts ut vad gäller den förra kategorin, otvivelaktigt för att de skulle utgöra fristående akter. Här finns sålunda de nyss berörda alternativa inledningsformerna, kasualtal men också i skriftläsning form av bibelord. En svit av bönealternativ är anknutna till olika befattningstyper (barnarbetare, ungdomsledare, ekonomiförvaltare etc). Nytt är också att akten slutar med ett sändningsord om tjänst i Jesu efterföljd

43.Prästinstallationens gamla avslutande förmaning till präst och församling, struken 1980, återinfördes i bearbetad form. I sina förslag i denna del anslöt sig utskottet till biskopsmötets utlåtande 1982 (n 38) 9f. 44 Ovan 320ff. 45 l alla andra ritual än de för biskopsvigning och -installation står nu som tidigare av Kristi kyrka, i dessa båda ritual i. Prepositionen har här ändrats såsom feltryck, Det är motiverat också av den anledningen att utskriften har åtskilliga felaktigheter och inadvertenser, som förmodligen beror på dels utskottsbrådska, dels brådska vid översättningen till svenska.

22-Svenskakyrkansgudstjänst

338 Lutherska

kyrkor

Bevarat som särdragjämfört med installationen är att löf- (Joh l2:26a). inte brukas. Det centrala i ten inte avläggs“ och att insättningsformel under handpåläggning.” I stälhandlingen är alltjämt välsignelseönskan let för den apostoliska önskan har följande införts:

Måtte Gud, den treeninge, välsigna och helga dig till tjänst för Kristi kyrka i denna församling. Riktas uppmärksamheten mot de omdefmierade engângshandlingarna, har redan framgått att vigningsritualen gäller prästs, biskops och diakon(issa)s uppdrag. Benediktionshandlingen av engångskaraktär gäller lektor och ungdomsledare. En särskild variant förutom också organist för missionärer.” ritual har bearbetats inom gruppen är ritual Samtliga det allmänna mönstret vad gäller inledningspartiet, 49 böne- och enligt bibelmaterialet. Redifmitionen av vigningstjänst har emellertid lett till att tidigare vigningshandlingar blivit benediktionshandlingar. Det egenär att det medfört bara den konsekvensen att termen vigning domliga ersatts med termen välsignelse i ritual som i princip är oförändrade. har dock förts från domkyrkan till den församling där Handlingarna skall ske. Terminologiskiftet märks fr a i ritualtitlar första tjänstgöringen och -anvisningan Det kommer emellertid även till uttryck i den liturgiska text som ljuder när handlingen firas. Enligt en generell princip liturgiutskottet lanserade skulle en handlings beteckning brukas ”vid den punkt Det innebar att ordinator inte som utgör höjdpunkten i förrättningen.5° anförtror” utan

längre tex ”biskopsämbetet” eller ”organisttjänsten

enligt fullmaktsformeln ”viger . . .till biskop” och ”välsignan . .till kantorstjänsten”. I den mån principen genomförts i utskottsförslaget, röjs på det sättet en skillnad mellan vignings- och välsignelsehandlingar. l betänkandet 1980 intog lektorsvigningen en särställning bland de tre egentliga vigningshandlingarna (präst, biskop, lektor). I liturgiutskottets är det istället diakon(iss)vigningen som har en särställning. Präst förslag av ämbetet” till ”0rdinanden”, en och biskop vigs genom överlåtelsen term som nu också ingår i ritualet för biskopsvigning. Diakon(issa) vigs genom överlåtelsen av tjänsten”. Präst och biskop får förklara sig villiga diakon(issa) att att ”i den treeniga Gudens namn ta emot” resp ämbete, tydligen i eget namn ”ta emot diakonitjänsten. Enbart för präst- och biskopsvigning finns sändningsord relaterade till uppdragets karaktär, etc. Samtidigt finns det särdragav liknande slag varigenom lektorsvälsig-

4° Missionärsritualet har även nu sina särdrag (cf ovan n 24) varigenom det är närmast jämförbart med ritualet för diakon(iss)vigning. f Nu som tidigare (n 23) utgör Välsignelse av församlingens förtroendevalda en enkel akt med psalm, tal, förbön för de valda och församlingsborna i övrigt. Tanken är förmodligen att bönen skall följas av psalm, eventuellt tillika gudstjänstens inledningspsalm. 4” Dels akten n 46, dels benediktionsakten som missionärssändning (ovan n 24). 49 En konsekvens för ritualet vid biskopsvigning blev att litanian uteslöts igen. Det var kanske också motiverat av att litanians stenstil avvek alltför kraftigt från bönematerialet i övrigt. 50 Liturgiutskottet 1984 (n 17) 12 ang principen. Det tilläggs att principen ”konsekvent följts”. Så är inte fallet. Såsom tidigare anförtror“ biskopen såväl ”prästämbetet som ”diakonitjänsten. lnkonsekvens råder också ifråga om introduktioner. Man insätter” präst och biskop i tjänsten, ”anförtrof” den åt lektor.

Lutherska 339

kyrkor

nelsen intar en särställning bland benediktionshandlingarna. Mellan vignings- och välsignelsehandlingarna finns ett slags mellanposition för diakon(iss)- och lektorshandlingarna. Det är oklart i vilken utsträckning denna mellangrupp uppstått på grund av teologisk reflektion och efter medvetet ställningstagande. En del tyder på att gruppen snarare råkade bildas, vilket i och för sig är förklarligt enbart med tanke på den hastighet med vilken ordinationsordningen omgestaltades. Men även om det inte varit avsiktligt är mellangruppen en realitet i det framlagda förslaget.

Det är befogat att se närmare på utformningen av vignings- och benedik-

tionshandlingarnas centralparti. Enligt liturgiutskottets nyss citerade

principuttalande utgör ämbets- resp tjänsteöverlåtelsen en handlings centrum eller den som utgör höjdpunkten punkt i förrättningen”. Utskottet gick vidare och utvecklade uppslaget om ”följeord i 1980 års betänkande: I utskottsversionen har introduktionshandlingarnas välsignelseönskan utnyttjats också för vigningshandlingarna och benediktionsakterna av engångskaraktär. Skillnaden får ligger i att välsignelseönskan gälla gärningen ”i denna församling” i ena fallet, i det andra rentav ”överallt och alltid” i Kristi kyrka. Varianterna lyder som följer: 5 5 Engângshandlingar lntroduktionshandlingar Den treeninge Guden välsigne och hel- Mätte Gud, den treenige, välsigna och ge dig, så att du överallt och alltid tjä- helga dig till tjänst för Kristi kyrka i nar Kristi kyrka. Amen. denna församling. Amen. Liturgiutskottet motiverade inte men kommenterade lösningen i sin helhet på följande sätt” I stället för Herrens bön uttalas välsignelsorden under handpåläggningen. Vid vigningarna och vid välsignelseakterna [av engångskaraktär] uttrycker man med välsignelseorden den livsuppgift som skall utföras i hela kyrkan. Vid installationerna och vid välsignelse till uppdrag [= introduktion] kommer det lokala området för uppgiften med i bilden. För centralpartiet och avslutningsdelen har liturgiutskottet praktiserat två strukturmodeller. Den ena gäller präst- och biskopsvigning, den andra övriga engångshandlingar, dvs diakon(iss)vigning och serien benediktionshandlingar.

Präst- och biskopsvigning Övriga engångshandlingar

av ämbetet av tjänsten

Överlåtelsen Överlåtelsen

- Overlåtelseformel - Overlátelseformel - Traditio instrumentorum med investitur jämte psalm-/körsång e Benediktion under - Benediktion under handpåläggning handpåläggning

5 Introduktionens språkform (Måtte Gud . . .) brukad även vid kantors- och ungdomsledarvälsignelse som engångshandling men med uttrycken för den generella räckvidden i Kristi kyrka. 52 Liturgiutskottet 1984 (n 17) 19. I sitt yttrande 1984 (ovan n 38) Sf instämde biskopsmötet häri.

340 Lutherska kyrkor sou |985:48

Präst- och biskopsvigning Övriga engângshandlingar

Bön Bön - Förbön - Förbön - Fader vår - Fader vår Sändningsord, anknutet till Sändningsord uppdraget Välsignelse Välsignelse Slutpsalm Slutpsalm

Det hör till saken att de två strukturmodellerna medjusteringar visade sig tjänliga också för introduktionshandlingar avsedda för de två huvudkategorierna, framför allt för präst- och biskopsinstallationer. Det är logiskt. Liturgiutskottet har fullföljt 1980 års starka inriktning på att restaurera det medeltida förläningsschemat i vigningshandlingarna. Av vigning under bön och handpåläggning återstår vigningsformel och benediktion under handpåläggning. Bön finns det utrymme för först sedan ordinator förlänat ämbete/tjänst.”

6.6.3.3 1984 års Kyrkliga förrättningar ”för interimistiskt bruk”

Liturglutskottets utlåtande och liturgiförslag slutbehandlades vid kyrkomötets novembersession 1984. Uppenbarligen ansåg mötet att den med ganska frejdigt mod omdanade vigningsordningen motsvarade mötets beställning två år tidigare. l varje fall blev förslaget godkänt. En del förändringar skedde dock. Inom ordinationsordningen har två ändringar betydelse. Kyrkomötesmajoriteten gick in för uppfattningen att lektorns uppdrag var sådant att det måste anses vara en vigningstjänst, även om KL 1964 inte föreskrev vigning. Med ändring av biskopsmötets pragmatiska princip, som kyrkomötet anslutit sig till, beslöts sålunda att lektoratet var en vigningstjänst.” Principbeslutet krävde ändring av det framlagda liturgiförslaget. Den förändringen var lätt att genomföra. Orden ”välsignelse/Välsigna” fick bytas ut mot ”vigning/viga”.55 Ännu en förändring av principiell innebörd genomfördes under kyrkomötet. l 1980 års betänkande fanns en princip som accepterats och även utmärkte liturgiutskottets förslag. Enligt denna princip skedde vigning/välsignelse enbart av dem som antagits för tjänst. Som fast led i samtliga handlingar av engångskaraktär ingick därför vad som benämnts ”kallelsen”, meddelandet om kandidaternas namn och tjänstgöringsort. En aktion från diakonianstalterna medförde att denna princip genombröts ifråga om diak0n(iss)vigning. För anstalternas del skulle principen ha inneburit att vigning inte längre skulle utgöra en kulls högtidliga avslutning efter genomförd utbildning. Vigningarna skulle ha blivit handlingar knutna till stiften. Inför de utsikterna pläderade man för

53 Det är anmärkningsvärt att biskopsmötet med sin kritik 1982 av förläningsschemat (ovan n 39) inte anför några synpunkter 1984. Edgângen kvarstår som obligatorisk vid präst- och biskopsvigning, och den bönehandling, vid vilken stor vikt lades 1982, har långtifrån förstärkts. 54 Uppgiften i brev från generalsekr Kai Vahtola 1985-04-12. 55 Brev med belysande akter från Vahtola 1985-04-19.

i Lutherska 341

kyrkor

en särbehandling av diakonatet. Kyrkomötets majoritet visade sig lyhörd och utmönstrade förbindelsen mellan diakon(iss)vigning och kallelse till tjänst.” In i det sista skedde alltså förändringar av principiell räckvidd. Alltifrån början hade emellertid understrukits att de principiella frågorna var speciellt svårlösta vad vigningsordningen beträffade. Handbokskommittén valde ett pragmatiskt kriterium för att avgöra vilka uppdragstyper som skulle anses vara vigningstjänster. Biskopsmötet valde ett annat lätthanterligt kriterium. Den liturgiska lösningen av distinktionsproblemet blev närmast att forma vignings- och benediktionshandlingar efter samma mall. Denna kom också att tillämpas för såväl engångshandlingar som de upprepbara introduktionshandlingarna. Den saken underlättades av att det feodala förläningsmönstret blivit formande princip. Men lösningarna hade inte större stabilitet än att principiella förändringar kunde genomföras i sista stund. De problem som var knutna till vigningsordningen har förmodligen bidragit till att liturgiutskottet som sista punkt i sitt utlåtande argumenterade för ett antagande av HB-delen Kyrkliga förrättningar enbart ”för interimistiskt bruk. Konkret pekade utskottet på det förhållandet att HB i övrigt men också psalmbok och bibelöversättning var under revision. I det läget ansåg utskottet det motiverat att den aktuella HB-delen antogs såsom ett provisorium. Man fick då möjlighet att låta utvärdera den för att dra nytta av erfarenheterna inför en kommande slutlig översyn.” Kyrkomötet följde utskottsförslaget. Kyrkliga förrättningar godkändes för utgivning med tillägget ”för interimistiskt bruk?” I Finska kyrkan blev det aktuellt med samma typ av ställningstagande som mött i tysk lutherdom och såsom förslag i Norska kyrkan. Motiven för provisoriemodellen har formulerats på olika sätt. Även för Finska kyrkans del får antas att ett motiv varit, att ordinationsordningens principiella problem måste lösas och att den lösningen ligger i en ekumenisk kontext i framtiden.

5” lbm. 57 Liturgiutskottet 1984 (n l7) 23 samt klämmen punkt 5 ibm 24. Biskopsmötets yttrande 1984 (n 38) tillstyrkte förslaget inte enbart genom att tillstyrka klämmens punkt utan också genom att infoga förslaget om interimistiskt bruk i sin egen kläm. 5” Vahtola enligt n 55.

sou 1985:48 343

7 Svenska kyrkans Vignings- och

mottagningshandlingar

I Den svenska kyrkohandboken (HB) 1942 ryms en rad ritual för vignings- och mottagningshandlingar i den tredje huvuddelen. Sedan HB tillkom har en del ändringar och tillägg skett vad gäller dessa handlingar. Dagens fastlagda liturgiska ordning gäller handlingar med olika funktioner, vilka kommit till i skilda tidssammanhang. Trots detta har de alla en bred gemensam liturgisk bas. Det rör sig om ett liturgiskt arv, som med olika slags omböjningar förmedlats genom århundradena från den svenska reformationstiden. Under grundläggningsperioden var förbindelserna nära med den tyska lutherska reformationen. Samtidigt bevarades förbindelsen med det svenska medeltida arvet. En undersökning av den liturgiska ordningen för handlingarna sådan den idag är utformad tvingar därför fram ett studium av de liturgiska utvecklingslinjerna under hela denna tidsperiod. Liturgiskt är handlingarna som sagt besläktade, t o m närbesläktade. Det medför en del problem vad gäller dispositionen av framställningen. Av olika skäl har det synts bäst att behandla varje handling för sig med början på de äldsta. Samtidigt har det varit naturligt att hälla isär vignings- och mottagningshandlingar som två grupper. Först behandlas därför given ordning för personers avskiljning för permanent uppdrag såsom ”kyrkotjänare”, för att bruka en reformationstida term. Efter gruppen vigningshandlingar ägnas ett parti åt former för att introducera och ta emot tjänare på den ort, där givet uppdrag skall utövas, mottagningshandlingarna. Inledningsvis kan ett terminologiskt klarläggande vara på sin plats. År 1860 genomfördes en lagstiftning enligt vilken olika kyrkor och samfund har hemortsrätt i Sverige. Den kyrka som tidigare kallats ”Guds Israel”, ”den svenska församlingen” etc behövde då ett egennamn, vilket tidigare inte hade varit nödvändigt. Från denna tid blev egennamnet i lagstiftning - etc Svenska kyrkan. Detta egennamn med stor begynnelsebokstav används i denna framställning för den tidsperioden.

344 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

7.1 Prästvigningens liturgiska tradition

7.1.1 Den konservativ; reformerade vigningsordningen

Från Wittenbergordningen till Den svenska kyrkoordningen 1571

När ärkebiskop Laurentius Petri redigerade prästvigningsritualet i KOF I56l/KO 1571, utgjorde Wittenbergordningen den väsentliga förlagan l litteraturen uttrycks detta så, att han helt enkelt byggde på tyska reformatoriska källor. Emil Färnström har undersökt saken och uppger, att han så gott som helt och hållet” nyttjat Luthers ritual såsom det förelåg i Mecklenburgs KO 1552. Till avvikelserna hörde dock det parti i ritualet, ”som är rikare liturgiskt utfört . . ., mittpartiet, själva centrum: frågorna och Överlämnandet av prästämbetet”.2 Helge Nyman har anslutit sig härtill, då han specialundersökt det enligt honom verkligt avvikande, ”ordinationens löftesmoment”. Han finner, att Laurentius i detta anknutit till medeltida nordisk tradition, som dock innehållsligt omböjts så långt, att också detta sakligt motsvarar innehållet i det tyska ritualet i Mecklenburgs KOF Undersökningen bekräftar därmed den i olika sammanhang framförda uppgiften, att Laurentius Petri förenat tysk evangelisk och svensk medeltida tradition till en självständig evangelisk svensk ordning! Det är inte möjligt att här gå närmare in i denna diskussion, men några markeringar är nödvändiga. Vad den evangeliska förlagefrågan angår, måste metodiska invändningar riktas mot sättet att fastställa Mecklenburgs KO som huvudkällan för ritualet. I sin undersökning har Färnström själv på punkt efter punkt redovisat olikheter mellan det svenska ritualet och det tyska, som för övrigt innehåller Wittenberg- snarare än Lutherritualetf Visserligen är överensstämmelserna många, men ce får alla anses falla inom ramen för den tyska evangeliska ordinationstraditionens allmängods i beroendet av Wittenbergordningenf* För att samband skall kunna konstateras, måste det fastställas, att överensstämmelser råder på specifika, särpräglande punkter. Den frågan har Färnäröm inte alls tagit upp. Det är lätt att konstatera, att inga sådana karakteristiska särdrag förenar det svenska och det uppgivna tyska ritualet. Det är vidare anmärkningsvärt att Färnström över huvud taget inte diskLterat

Prästvigningsritualet med principiell inledningi KOF I56l l4lff, KO l57l 37ff. 3 Färnström 1935 251. 3 Nyman 1963 21, 48f, 60. 4 Ullman 1879 332ff, Holmström 1889, bl a 85f. Båda räknar införandet av löftena och ordinationsformeln till fullföljandet av den reformatoriska intentionen. Vidare Rodhe l923 455ff, bl a 465 (löftena), 470 (vigningsformeln), 473, Kjöllerström 1971212, cf Nyman 1963 21 med n 4. 5 Färnström 1935 243 med n l som bygger på Rietschels resultat, vilka dockhade korrigerats av Drews (ovan 188 n 8). Om Wittenbergritualet ovan l87ff. ° Cf ovan 203, 205.

Svenska och

kyrkans vignings- moitagningshandlingar 345

innebörden av resultatet, att det svenska ritualet enligt en för övrigt inte

komplett katalog på avvikelser påfallande mycket skiljer sig från

Mecklenburgritualet, to rn i ”själva centrum. Om man i förlagefrågan tar sin utgångspunkt i det svenska ritualets karakteristiska särdrag, inkl ”mittpartiet, själva centrum: och frågorna överlämnandet av prästämbetet, är Mecklenburgritualet inte av intresse. Snarare förs tankarna till den tidigare behandlade Merseoriginella burgordningen 1545 (furst Georg). Till samma familj kunde man även räkna den dansk-norska Kirkeordinantian 1537/39 och kanske ordning-

en i Schleswig-Holsteins

KO 1542.7 Förlagefrågan kan dock inte här behandlas vidare. Det här väsentliga är konstaterandet, att det svenska ritualet måste bli föremål för en egen analys, eftersom detta - med eller utan fastställda -

förlagor skiljer sig från Wittenbergordningen. Detta

sker to m i själva centrum, vilket måste få konsekvenser för ritualet som helhet. Enligt Nyman är det “den mest påtagliga avvikelsen”, som han ägnat sin undersökning: löftesmomentet”. Det är enligt honom inte bara ”fylligare”. Det har väsentligt framhävts, och det ”efterföljs dessutom av själva överlämnandet av ämbetet under en särskild formel”.“ Även enligt Färnström var dessa avvikelser som sagt centrala. hade Långt tidigare U L Ullman och Ola Holmström tagit fasta på dessa två led och lagt tonvikten fr a på ordinationsformeln som ett viktigt och förtjänstfullt utvecklingsdrag. På ett sätt som saknades i Luthers ritual gav denna uttryck åt den evangeliska vigningsuppfattningen.” Holmström uttryckte det bl a så, att ordinationsformeln behövdes för att klargöra, att det är den därpå följande ”handpåläggningen som tänkes förmedla överlämnandet av ämbetet åt ordinanderna.*° Den överraskande synpunkten har han utförligt förtydligat. Vad han avsåg var, att ämbetet överlämnas dels genom att ordinationsformeln ”uttalas”, helst beledsagad av korstecken i den Treeniges namn, dels genom att handpåläggningen utförs under bön. Med ett språkbruk Holmström själv inte använder utgör tydligen biskopens formel vigningens form, handpåläggningen vigningens materia. Bådadera är lika nödvändiga för Genom

vigningshandlingen.

båda leden, eller formen och materian, blir ”den intention som därmed åsyftats fullbordad”. Det skall tillfogas, att det Holmströmska resonemanget närmast hör hemma i slutsatser för revision av det då gällande vigningsritualet (1868). Det uttalade syftet var att revisionen bättre skulle klargöra och uttrycka den reformatoriska ordningen. Det ligger i öppen dag att han härvidlag argumenterade helt enligt den samtida tyska Kliefothskolan. Eftersom

7 Ovan l96ff, 245f. ” Nyman 1963 49, cf 23. ° Ullman 1879 334f. Även om handpåläggningen med kyrkans bön är den apostoliska formen, ibm 327ff, 339, är det främst formeln som gör KO-versionen fullständigare och bättre” än Luthers ritual, ibm 334. En liknande hög uppskattning och motivering härför i Holmström 1889 85f. Så även Rodhe 1923 465, 470, 473. ° Holmström 1889 86. lbm l72f med l52f. Om sakramentsteologins form- och materiabegrepp tex ovan 181.

Svenska och mottagningshandlingar

346 kyrkans vignings-

denna var ofullgånget, ”kan det Luther- eller Wittenbergritualet enligt att Laurentius Peicke gärna vara tvist underkastat enligt Holmström, tris redaktion den evangeliska prästvigningsordningen nästan gjorde Här fanns och endast några detaljer återfullkomlig. vigningsformeln stod att förbättra.” I detta sammanhang räcker det med att konstatera, att Holmström en skillnad mellan Wittenberg- och KO-ritualet. Hans bedömiakttagit ning, att förändringen innebar en klar vin_st, kan här lämnas åt sidan. Oavsett om förlagor till fr a löftespartiet och ordinationsforfrågorna meln, är det uppenbart, att sådana inskott i Luther- eller Wittenbergritualet får konsekvenser för ordningen som helhet. Sedan nämligen kan-

didaterna avlagt sina löften, ”befaller dem ordinarius [biskopen] präst-

ämbetet med denne efterföljande 0rd. Formeln som sådan lyder:

Och jag av den fullmakt, som mig på Guds vägnar uti detta ärendet av hans församling betrodd är, antvardar eder prästaämbete. l namn Faders och Sons och den helge Andes. Amen.

Omedelbart därefter följer handpåläggning och bön enligt Luther- eller Men det förhållandet ändrar inte vad både anvisning Wittenbergritualet. och formel att prästämbetet överlämnas genom biskoanger, nämligen pens vigningsord. Det är hög tid att övergå till en presentation av det svenska ritualer. Som ske under jämförelse med strukturen i Witframgått kan det lämpligen tenbergformen.

Wittenbergritualet Ritualet i KO 1571

Efter mässans predikan: Före mässans introitus: Inledningsord: lnledningsallokution: - om kandidatprövning/kallelse - om kandidatprövning/kallelse - om plikten att be Gud sända - om plikten att be Gud sända skördearbetare skördearbetare Bön Bön enligt tvâ alternativa former: - litanian - - Veni sancte Spiritus Veni sancte Spiritus - versiklar [- versiklar?] - litaniekollekta - - kollekta (pingstdagens) kollekta (pingstdagens) - ”för läkyrkobönen rama” Presentationen - av ordinandinamn, upplåsning stift eller tjänstgöringsförsamling -kandidaternas framträdande till altarringen i tur och ordning

Z Ibm 86 och l56ff med reformförslag. Ullman 1879 338ff anser än mer ritualet ganska förträffligt, lätt att göra mönstergillt. -Ang Kliefoths uppfattning ovan 207ff, nedan 36lf.

Svenska kyrkans vignings- och 347 mottagningshandlingar

Wilrenbergritualet Ritualer i KO 1571 Skriftläsning med ingress Skriftläsning med ingress” - 1 Tim 3:1-7 - l Tim 3:1 -7 - Tit 127-9 - - Apg 20:28-31 Apg 20:28-31 - allokution - allokution tillämpande tillämpande (bearbetning av Wittenbergritualets) Vigningsfrågan Vigningsfrågan Fyra löftesfrågor Löftesförklaringen - individuell förklaring ”in summa - Ordinators votum

Vigningsformeln

Handpåläggning och bön: Handpåläggning och bön: - Fader vår - Fader vår - skördearbetarbönen - skördearbetarbönen (bearbetad) Sändningsorden (1 Petr 5) Sändningsorden (l Petr 5) Välsignelse Avslutnings- och offertoriesång: Avslutningssång såsom mässans det tyska Veni sancte Spiritus introitus: den svenska Nu bedje vi den helge And

Det framgår omedelbart att det svenska ritualet har alla partier som finns i det tyska, men till dessa har fogats ytterligare några. Den inledande bönen har som huvudform litanian med en av dess kollektor, och i båda alternativen fullföljs bönen med en särskild bön ”för lärarna”. Bönen ifråga tillhörde den svenska reformationstraditionens olika kyrkliga böcker. l KO-anvisningarna för mässans allmänna förbön brukades den mer adekvata uppgiften, att det var en bön för den helga kristeliga kyrko och om trogna kyrkotjänare”.4 Det finns anledning anta, att denna allmänna kyrkobön fogats in i ritualet därför att bönen, som är av s k evangeliebönstyp, refererar till och bygger på skördeperikopen Matt 9:37 -38. Till bönen om Ordets sådd, växt och mognad knyts också bönen om Ordets tjänare eller ”rättsinniga lärare”. Samma perikop utgjorde ju också ett väsentligt element i Luthers ordinationsbön.” Den har Laurentius Petri behållit. Luthers karakteristiska sammankoppling med Fader vår är emellertid borta i den svenska bearbetningen, som också avstått från att inför Gud så uttryckligt lyfta fram Jesusordet såsom skäl för att han skall höra den befallda bönen om skördearbetare. De båda bönerna - inled-

3 Tit-texten är ovanlig men inte unik för KO 1571, vilket bör uppmärksammas i en förlagediskussion. Den liksom de båda andra texterna har orden biskop”/biskopsämbete, ingressen åter säger prästämbete”.Till skillnad från Luther framhåller inte Laurentius Petri att det är ett och detsamma”. I förklaringen används istället kyrkoherde, ”predikare” och lärare som synonymer. 4 KO 1571 97. Bönen återfanns dessförinnan i olika kyrkliga böcker: nedan 383 n 20. 5 Ovan 1911.

348 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

nings- och vigningsbönerna - tenderar att utgöra dupletter. Genom dem båda och genom inledningsallokutionen understryks likväl kraftigt, tre gånger om, att Gud är den som sänder tjänare och att kyrkan därför måste be honom därom. Det infogade presentationsavsnittet är inte mycket att orda om. Det kan noteras, att uppläsningen av namnen på dem som kallats och prövats ackompanjeras av att namnens bärare efterhand gå. . .ordentliga fram” i koret, i alba enligt praxis eller sin egen, dock hövelig kläder”. Läsningarna om ”en Guds skaffare” och tillämpningen behöver bara den kommentaren, att Laurentius Petri i huvudsak skurit bort de drastiska uttrycken för motstånden mot Guds rikes växt, hos Luther upptakten till vigningshandlingens Fader vår jämte embolismbönen. Den bönen har som ovan nämnts bearbetats i samma nedtonande riktning som denna textutläggning. Tillsammantaget har ett dramatiskt frälsningshistoriskt perspektiv på tjänsten tonats ner. Wittenbergritualet hade till skillnad från Luthers en särskild vigningsfråga. Den motsvaras av KO-frågan ”Viljen I då nu uti Gud den helga Trefaldighets namn taga vid denna tjänsten och prästaämbete 7”. Till den frågan har fogats de inledningsvis redan uppmärksammade láftena om sättet att förvalta uppdraget, varpå var kandidat för sig skulle avge en sammanfattande (”in summa) försäkran. Dess vikt understryks av anvisningen, att den skulle läsas ”utav boken överljutt.° På denna förklaring av edskaraktär” - Allt detta villjag med Guds nåd och hjälp gärna - så biskopens bekräftande votum: Gud tröste och styrke göra” följde eder härtill alltid. Amen.” Det skulle spränga framställningens ram att nu gå närmare in på hela detta block. Eftersom det kommit att spela en viktig roll i den svenska ritualtraditionen, är det nödvändigt att ta upp den frågan i en exkurs.” Här får saken lämnas med konstaterandet, att de i förväg examinerade kandidaterna offentligt förklarar sin vilja att i Guds namn ”taga vid” som präster, och ”överljutt” försäkrar sin vilja att med Guds nåd vara trogna skaffare. Efter frågorna och förklaringen kan själva vigningshandlingen ske. Wittenbergritualets parti är övertaget i det svenska ritualet. l detta har dock som första led skjutits in den redan citerade anvisningen om och formeln för ämbetets antvardande. Det första intrycket blir därför, att KO-ritualet sida vid sida ställt två former för samma sak. Handlingen avslutas på samma sätt som i Wittenbergordningen. Noteras bör den skillnaden, att avslutningssången i det senare fallet är offertoriepsalm under det att KO låter prästvigningen ske som inledning till mässan. Den skulle tydligen firas på vanligt sätt, och först ”när tid är, gå ordinati ad sacram communionem [går de vigda till den heliga kommunionen]”.

° Oklart är om ordinanden själv läser förklaringen ”utav boken” eller om den förestavades av biskopen. Nyman 1963 70 n l. För bädadera finns en senare praXlS. A 7 Huruvida orden hör till Iöftes- eller edskategorin diskuteras ingående ibm 66f med slutsatsen att de i sitt givna sammanhang utgör och även uppfattades såsom en ed. Eftersom en annan typ av konungsligt påbjuden ed snart nog togs i bruk, används i denna undersökning dock termen försäkran för att förebygga förväxlingar. 8 Nedan 367ff.

Svenska och

kyrkans vignings- mottagningshandlingar 349

Frågan hur KO-ritualet skall tolkas måste nu återupptas, sedan det presenterats. Det skall då konstateras, att det finns en viktig kommentar till ritualer, nämligen Laurentius Petris egen inledning till KO-kapitlet ”om präster och prästämbetet”. Den inledningen anlägger ett långt frälsningshistoriskt perspektiv med temat, att Gud från begynnelsen ”velat församla sin kyrka och kalla sitt folk icke annars [dvs på annat sätt] än genom Ordet”. Han har därför alltid sänt personer, vilka uti predikoämbetet vara skola. Sonen var ”den förste redan predikaren” i urhistorien, profeter och hans predikare” efterföljare i det gamla förbundet tills ”han omsider kom till där själv världen, han .. . predikade och sedan med klar utsände befallning apostlarna att de ock predika skulle”. Det uppdraget har sedan gått vidare. Upprepade gånger framhålls, att präst-, prediko- eller kyrkoämbetet är ”Guds och vår Herres Jesu Kristi egen vilken det ock håller vid makt ordning, och därigenom krafteligen verkar. Det har alltså inte bara ett gudomligt ursprung långt tillbaka i tiden. Det är Gud själv som alltjämt i detta ämbete ”verkan bor hos oss, hör och hjälper oss och gör oss till arvingar till den eviga saligheten”. Men det krävs också som kallats personer och prövats skickliga att ”uti predikoämbetet vara”, ”bruka prästämbetet, det förestå”. Så hade troligen också apostlarna utgivit befallning, att predikarna samt [tillsammans] med församlingen skulle antvarda detta ämbetet [åt] andra dugliga personer”. Enligt den apostoliska ordningen skulle församlingarna skicka utsedda kandidater till och efter biskopen, prövning av skicklighet och lämplighet skulle dessa, eller andra lämpligare tas i anspråk som präster ”genom bön och händers åläggning”. Till hörde apostolisk ordning ocksâ själva vigningshandlingen ”uppenbarliga i församlingen genom händers åläggning och bönen - ett uttryck som betecknar led i Iiturgin men också som helhet. handlingen Nödvändig är handlingen inte i den meningen, att ordningen som sådan är befalld av Gud. Men den är en nödvändig kyrklig ordning i den meningen, att den ger uttryck åt den gudomliga ordningen med predikoämbetet. Ingen kan därför vara präst utan att vara vigd, helt enkelt därför att den helige Ande, utan vilken detta ämbetet väl uträttas ingalunda kan, plågar genom sådana medel [dvs bön och handpåläggning] given varda”. Det vore då en stor överdådighet” att förakta en sådan vigning, synnerligen [e-]medan det alltifrån apostlarnas tid så uti kristenheten haver plägat tillgå”. Den därefter meddelade var ”ett prästvigningsordningen sätt - inte det enda möjliga att ge uttryck åt denna apostoliska, allmänkyrkliga form. _ Till det i korthet refererade måste i varje fall tre kommentarer fogas. För det första är det av vikt att iaktta ett språkbruk vilket termerna enligt växlar men där det genomgående mellan skiljs det gudomliga prästämbetet å ena sidan, å den andra ämbetsbärarna, personerna som skall vara uti predikoämbetet”, ”förestå eller bruka” det. Här möter den klassiskt lutherska distinktionen mellan och ämbete person av vad slag detta vara månde, prästs eller smeds eller regents. Men medjust den distinktionen omöjliggörs den medeltida distinktionen mellan clerus och populus. Genom prästvigning försätts personen intei någon ny status, men genom vigningen insätts vederbörande i uppgiften att bära eller utöva eller vara

350 Svenska och mottagningshandlingar

kyrkans vignings-

uti predikoämbetet”. Den som vigs äger inte ämbetet utan tas i anspråk inom det. Personer äger inte ämbetet, ämbetet äger personer. För det andra är det tydligt, att den frälsningshistoriskt motiverade apostoliska ordningen för att ta ämbetsbärare i anspråk är en kyrklig eller tradition, som i huvuddragen faktiskt måste tillämpas. efplägsed ”alltifrån tersom Gud själv handlar genom den. Lika visst som vigningen tid . . . plägat tillgå” med bön och handpåläggning, lika visst apostlarnas kan det sägas, att ”den helige Ande. . . plägar genom sådana medel given varda”. Kyrklig och gudomlig plägsed sammanfaller. Det är ingen tillfältill att det förhåller sig så ges främst genom hänvislighet. Motiveringen i ritualet ningen till ”skördeperikopen” (Matt 9), som också återkommer inte mindre än tre gånger. För det tredje finns det i Laurentius Petris inledning en viss tendens att och präster/ordinator, en hålla isär församling/församlingsmedlemmar viss strävan att markera deras olika roller i proceduren att skaffa fram Det tillkommer församlingen att under bön utse och nya ämbetsbärare. föreslå biskopen kandidat, därtill att under bön delta i prästvigningen. Men det tillkommer biskopen att bära ansvaret för prövningen, därtill att sedan viga den kandidat församlingen önskat - eller någon enligt bisko-

pen lämpligare. skulle rollfördelningen innebära Tillämpat på själva vigningsritualet att menigheten instämmer i bönerna. Men enligt anvisning och liturgisk text är det biskopen som genom vigningsformeln antvardar eder präst- - assistenter ämbete” för att därefter ensam eller med prästerliga sina händer på deras huvud” och be. I formeln anges också lägga ”båda mycket klart, att biskopen (jag”) är den som viger enligt ”den fullmakt” som kyrkan på Guds vägnar betrott biskopen med. Det vigningsuppdrag har är emellertid ett uppdrag att viga just ”uppenbarliga i förbiskopen samlingen”, i hela församlingens närvaro, ”samt med församlingen”. Rollfördelningen innebär att församlingen har ett böneuppdrag. Prästvigningsritualet i KO 1571 utgör om inte en unik så dock en särpräglad evangelisk ordning. Bakgrunden till den utgörs av både reformatoriska och medeltida traditioner l på sätt som ännu inte helt klarlagts. den form faktiskt fått i KO kan det diskuteras, huruvida de ordningen båda traditionstyperna verkligen har sammansmälts till en enhet. I varje Med säkerhet kan konstafall är båda traditionstyperna representerade. teras, att Luthers radikala reform inte fullt ut tillämpades i Sverige. Vigblev i Sverige vigning under bön ning genom bön under handpåläggning

genom ordinationsformel och handpåläggning. Prästvigningsordningen

reformerades men blev konservativt reformerad.

7.1.2 Vägen till den uniformerade prästvigningsordningen

Från 1571 till kyrkohandboken 1811 kyrkoordningen

7.1.2.1 Från kyrkoordningen till kyrkolagen 1686

Ritualet i KO 1571 var den officiellt antagna formen tills ett kraftigt

reviderat ritual i HB 1811. iPrästvigningstraditionen under den

intogs är otillräckligt undersökt. Tillräckligt mycket är dock långa mellantiden

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 351

känt för att det skall kunna hävdas, att huvuddrag i den nya formen hade mycket gamla anor. Det huvudproblem som fäderna till HB 1811 ville lösa var, hur man i anslutning till både gammal tradition och rådande praxis av tydligen starkt växlande slag skulle kunna åstadkomma en enda och för samtliga stift fastlagd form. Ordningen skulle uniformeras. Att KO-ritualet i praxis undergick olika slag av ändringar är som sagt en gammal företeelse. Om 1600-talets många kyrkoordningsförslag i sina bearbetningar av prästvigningsliturgin återspeglar praxis, kan här vara en öppen fråga. Det räcker med konstaterandet, att ordningen enligt olika redaktörer borde förändras. förslagens När det hundraåriga arbetet på en ny upplaga av KO äntligen resulterade i den edition som fick benämningen kyrkolagen (KL) av år 1686, ingår där också ett starkt reviderat kapitel om prästvigningen. Enligt den i slutskedet tillämpade redigeringsprincipen för KL 1686 uteslöts själva vigningsritualet. Enbart huvuddrag anges. Det kan redan nu tilläggas att detsamma kom att gälla om biskopsvigning. Redigeringsprincipen för KL 1686 innebar nämligen att ritualen som sådana skulle tas in i en likaså reviderad av HB upplaga 1614. Så snart den nya kyrkolagen kom ut av trycket mot slutet av år 1687, utsåg Karl XI kommittén som skulle revidera HB. I januari-februari 1688 åstadkoms under sammanlagt en månads tid en revision enligt den av kommittén från början överenskomna metoden att gripa detta verket an”. Den nya KL, som i många stycken utgjorde en verklig nyhet också för ledamöterna, huvudsakligen biskopar, skulle kapitel för kapitel ”uppläsas och handboken ock därvid i ordning observeras”, från HBföretalet till sista bladet. HB skulle med andra ord korrigeras till Överensstämmelse med KL. Med kommitténs mandat och den valda “metoden följde också konsekvensbeslutet, att ritual för biskopsordination . . . prästernas ordination . . . [och] pastorum introduktion [dvs kyrkoherdeinstallationl” allra sist skulle ordentligt införas i nya handboken.*° Det stannade vid besluten om de nya ritualen. Enligt kommittéprotokollen kom saken inte upp mer innan man till kungen överlämnade _ sitt förslag till ny HB. Det blev inte något gjort åt detta HBF heller. Under nästan fem år vilade ärendet, när kungen återigen beordrade ”deputerade” att överse förslaget. Det skedde också nu under ledning av ärkebiskop Olavus Svebilius och med i huvudsak samma ledamöter. Snart nog kunde ett översett och av alla undertecknat exemplar bli ”underdånigst

9 Protokoll som blev hållet vid handbokens reviderande anno 1688, som är akt 53 i volymen R 1100, RA. Titelbladet bundet sist i akten. Beslut om metoden ibm l (17 jan), om de nya ritualen ibm 6 (l9jan). Det kan tillfogas, att man ibm 22 (26 jan) beslöt, att i litanian införa den nya bönepunkten om bevarande av biskopar, präster och församlingar i sann lära och heligt leverne. Kommittéarbetet avslutades den 15 jan (ibm 32). Protokollet är fört av sekreteraren, Israel Kolmodin, då profi Uppsala. Ett interfolierat exemplar av HB 1614, tryckt 1682, innehåller på sista sidan hans anteckning: Denna förändring på handboken är en avskrift av det exemplar som till Kungl Majzt av deputatis inlevererades och är lika lydande, vilket jag attesterar, som vid protokollet pennan förde”. Uppsala domkapitels arkiv, l VI:l2, ULA.

352 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

överlevererat till majestätet, varvid liturgifrågan var ”dess vidare nådige gottfmnande och omdöme underkastad” enligt kommitténs för enväldestiden typiska formulering. Fortfarande fanns inte de tre beslutade nya ritualen med.” I slutet av år 1693 fick prästeståndet kungens uppdrag att befatta sig - alla med bibelöversättningsverket, psalmboken och evangeliboken kyrkans böcker skulle överses för att en och samma goda ordning skulle råda i kungarikets alla församlingar. Ståndet ñck då också ta del av konceptet till ”prefationen, dvs företalet till HB. Kommittén hade i sitt förslag gjort några smärre ändringar i företalet till HB 1614. Kungen däremot hade precis som i KL-arbetet strukit den gamla förklarande inledningen och ersatt den med sitt s k stadfästelsebrev. Kort sagt ersattes det gamla mottot och motiveringen för att allt skulle tillgå ”ärliga och (1 Kor 14:40) med krav på obrottslig HB-efterföljd under hot skickliga” om straff. Det enda som kom ut av snabbremissen var, att ärkebiskopen skulle ”gå och betacka HK Majestät allerunderdånigst för en nådig kommunikation av berörde prefation”.2 När sedan kungens HB 1693 kom ut av trycket, inleddes boken med denna nya prefation men den avslutades inte med ett enda nytt ritual. Till saken hör att ett visst redigeringsansvar lagts på kungens trogne och förtrogne medarbetare Jesper Svedberg, då ännu professor i Uppsa- 1a.” När prästeståndet beslöt att framföra sitt tack för ”prefationen”, skall enligt protokollet ingen ha haft några önskemål förutom Svedberg. Han “begärde . . . att ett visst formulär måtte publiceras ti11 att insätta pastores i församlingarne, jämväl om biskopars så ock kyrkors invigan-

de, prästers ordinerande etc. Ärkebiskopen skall då ha sagt ”att detta är

på vägen att publicerasT” Det har antagits att detta, som Svedberg efterlyste och ärkebiskopen gav upplysning om, gällde nya ritual i den nya HB.” Den lapidariska protokollsformuleringen kan ge det intrycket.

Ärkebiskopens medkommittenter kunde dock vitsorda att några ritual

inte inlevererats med HB-förslaget, trots att kyrkolagen (kap 23, 21, 27 resp 22) förutsatte just de ritual som Svedberg efterlyste. För Svedberg såsom redaktör var detta känt. Två tolkningsmöjligheter anmäler sig då. Den ena innebär att ärkebiskopen med sitt svar förklarat att det var för

1° HBF 1693 utgörs av ett vackert bundet interfolierat exemplar av HB 1614, tryckt 1682 (cf n 19), vari införts ändringar och tillägg, tex den s k dopbefallningen (Matt 28:l8f, ej 20) som dittills inte hade ingått i dopritual (Eckerdal 1981 333). Missivskrivelsen finns på volymens sista blad. Den är undertecknad av sju deputerade 1693-01-31. Med instämmande undertecknade ytterligare fyra biskopar 1693-03-07 detta HBF, i prästeståndets arkiv katalogiserat ”Deputerade för kyrkohandboken 1692”, numera ÄK 826, RA. 2 Prästeståndets riksdagsprotokoll 4 (1962) 420f, den 10 nov. Remiss har påträffats ang revisionen av psalm- resp evangeliebok (8 och 16 nov, akterna 204 avskrift - och 173 i R 1100, RA) liksom ifråga om bibelöversättningen (bl a 8 nov, avskrifter ibm 202-204) men ej ang HB-”prefationen”. Man kan misstänka att det som överlämnades var korrekturet till stadfâstelsebrevet, som är dagtecknat redan 1693-07-22, tryckti HB 1693 (t ex F 1700/538, KB). 12 Tottie 1885 179f. 23Prästeståndets riksdagsprotokoll 4 (1962) 421. 24 1974 87fger en ny Kjöllerström 1971 252 kan ännu ge det intrycket, Kjöllerström version av händelseförloppet (nedan).

Svenska och

kyrkans vignings- mottagningshandlingar 353

sent att göra tillägg, eftersom HB var på vägen att publiceras”. Den andra möjligheten är att just den efterlysta ritualsviten var på väg. Förklaringen skulle i så fall kunna innebära, att de inte skulle ingå i en HB för gudstjänstlivet i församlingarna utan publiceras separat i en volym med de speciella biskopliga handlingarnas ritual. Redigeringsprincipen skulle i så fall vara densamma, som medfört att kyrkolagen tex inte innehöll något avsnitt om stiftens domkapitel. Vid sidan om det generellt givna i kyrkolagen publicerades för detta en speciella separat

domkapitelsförordning.”

Det finns en del som talar för det senare antagandet. Till saken hör, att det inom HB-kommittén från början rått delade meningar om den tidigare citerade revisionsprincipen.

Ärkebiskopen genomdrev sin uppfatt-

ning om ”metoden”. Biskop Erik Benzelius d ä hade däremot uppfattningen, att HB inte alls skulle bara ”anpassas som en appendix till kyrkoordningen [dvs KL] eller [ut-]göra en dess del, det somliga hava påstått?” innefattade ”Somliga” ärkebiskopen, som tydligen fick ge vika: de båda förslagen till reviderad HB 1688 och 1693 saknade de från början beslutade Olavus Svebilius nya ritualen. och Jesper Svedberg hade tydligen fått gå in för en separatutgivning efter att ha utverkat kungens samtycke därtill.” Inte heller av den saken blev det emellertid något. Den uppkomna situationen innebar, att KL 1686 angav huvuddragen för den liturgiska utformningen av handlingar för vilka det inte fanns någon samtidigt fastställd ordning i HB 1693 - eller något separat stadfäst tillägg. För prästvigningens del innebar detta, att det alltjämt giltiga ritualet i KO 1571 fick brukas. Det måste emellertidjämkas samman med de föreskrifter om handlingen som tillkommit i KL (22 kap fr a 2 §). Till 35 Förordningen 1687-02-11 ang ”rättegång uti domkapitlen” utgör trots titeln domkapitelsförordningen. Om principen Kjöllerström 1974, särskilt 731”. 3° Dessa somliga hade även låtit avskriva handboken och där vid fogat en appendicem och någre tillsättningar”. Anteckning av Benzelius i interfolierat exemplar av HB 1614, tryckt 1682, A 523, KB. Anteckningen utgör inledningen till en PM med kommentarer till ett på det sättet reviderat HB-exemplar. Anteckningen ingår i häfte, inbundet sist i hans HB-exemplar. Den är odaterad men skriven på samma sätt som ändringar etc i själva HB. l häftet tillkommer andra anteckningar av hans hand, skrivna med annan penna och annat bläck, vilka rör översynen år 1693 av HBF. Det kan inte råda tvekan om att den här citerade anmärkningen gäller revisionsarbetet 1688. Hans kritiska invändningar rör inte de ev nya ritualen utan de ”gamla” HB-formulären. Tydligt är att Benzelius ogillade tanken att liturgin skulle förändras slaviskt efter kungens kyrkcag. Kritisk hade han också under kyrkolagsarbetet varit mot tanken att alls placera ritual för introduktion och sådant i en HB. Kjöllerström 1971 25lf. 37 Tolkningen innebär att Svedbergs frågai prästeståndet 1893 skulle vara en retorisk fråga, för att ärkebiskopen därmed skulle kunna tillkännage för ledamöterna att en plan var under verkställighet, ty Svedberg var insatt i saken. I Kjöllerström 1974 87f redovisas också ett projekt av större räckvidd, där dessa ritual kunde tänkas bli infogade. Det gäller dock närmast en aktuell författningssamling. lbm 88 förmedlas dock intrycket att Svedberg verkligen begärde en upplysning i ståndet 1693 och ibm 87 att Svedberg genom en aktion 1691 själv föranlett att de aktuella ritualen inte kom med i HB. Men Svedberg var inte ledamot av kommittén, och redan 1688 saknades ritualen i det till kungen inlevererade HBF. Det var detta HBF, ånyo underskrivet 1693, som blev HB 1693. Anledningen till en förnyad kommittégenomgång var att ärkebiskopen begärt en sådan innan HBF kom i dagsljuset och i tryck såsom ny HB. Genom att HBF 1688 blev ”av förrige

23 - Svenska kyrkans gudstjänst

354 Svenska och

kyrkans vignings- mottagningshandlingar

dessa hörde i första hand att kandidaterna i liturgin skulle avlägga den mer än hundraåriga eden, som nu också blivit till sin lydelse fastställd, här berörd i exkursen.” Det finns ingen anledning att närmare dröja vid de ritualförändringar i KL förutsatte eller kunde till. som de nya föreskrifterna ge anledning Två allmänna iakttagelser bör dock noteras. För det första har prästvigningsakten Iösts från förbindelsen med mässan och blivit en separat akt. som spåras också i förarbetena till Det är konsekvensen av en utveckling, KL. Försedd med egen inledning och avslutning skall nu akten äga rum vilket innebar efter någon gudstjänst, på KLs tid med all sannolikhet predikogudstjänst av något slag, inte mässan. Att vigningen inte längre till en mässa förklaras främst av en framvuxen kunde utgöra inledningen nattvardsuppfattning och därmed en praxis med beredelse och kommunion inom lokalförsamlingen. Den andra iakttagelsen är att församlingsdeltagande inte hör till aktens angivna huvuddrag, även om en menighet förutsattes för det inledande talet om predikoämbetet och präster, ett kasualtal hade viss tradition.” Att vigningshandlingen inte som troligen skulle inledningen till en församlingsgudstjänst utan utlängre utgöra vecklats till en särskild akt efteråt bör hänga samman med den framvuxna ortodoxa ämbetssynen. I konsekvens med denna av medeltidsteologi beroende uppfattning betraktades vigningen till det heliga läroståndet som en handling, som utfördes i kraft av ämbetet. Med renodling av tendenseri KO-traditionen framstår vigningen i KL-beskrivningen som en klerikal, i första hand biskoplig angelägenhet. Efter talet till folket kallelse och ämbete”, Veni om predikoämbetets instiftelse, prästernas för lärarna, fortsätter en klerikal sancte Spiritus och kyrkobönen vigmed centrum i biskopens vigningsformel och hans liksom assiningsakt stenternas handpåläggning medan Fader vår läses”.

7.1.2.2 Från kyrkoordning och kyrkolag till kyrkohandboken 1811

Situationen med dels ett KO-ritual, dels KL-föreskrifter med delvis annat innehåll predisponerade till skilda stiftstraditioner. Det har troligen

deputerade översedd, erkänd och underskriven” ville ärkebiskopen förebygga, att i någon annars skulle ”föregiva någon ändring däruti vara skedd”. Uppgifterna kungabrevet om förnyad revision 1692-11-08, riksregistraturet, RA. Det deputerade betygar i HBF 1693 är också, att detta är likalydande med HBF 1688 (n 20). Ännu en renskrift av det granskade HBF har påträffats och undersökts av prosten David Svenungsson i Svenungsson 1953. Inte heller i detta finns det minsta spår av de ”nya” ritualen. Renskriften = interfolierat exemplar av HB 1614, tryckt 1682, hos fru Margit Svenungsson, Stockholm. - Det är möjligt att Svebi1ius-Svedberg tänkte sig att de nya ritualen kunde ingå i författningssamlingen, troligare dock i en aldrig utgiven separat volym.

2* Nedan 368. 39l KOF efter KOF anges inledande allokutioner, som betydligt utvidgat den i KO till ritualet i 1571. Förlagan är en och densamma: den principiella inledningen KO. Sannolikt har biskoparna också i praxis använt den metoden, eftersom inledningen stod tryckt omedelbart före det ritual man skulle följa.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 355

hört till rena undantagen att KO-ritualet i huvudsak använts.” I förberedelserna för reformationsjubileet 1793 ingick också insamling av önskemål för en HB-revision. Såsom ett slags sammanfattning av inkomna önskemål redigerade ärkebiskop Uno von Troil ett HBF 1793. I detta ingick äntligen en ordinationsordning. Till stora delar är det detta prästvigningsritual som slutligen infördes i HB 1811.3 Härigenom uniformerades prästvigningsliturgin i Sveriges kyrka. Av förarbetena framgår, att metoden för att vinna den enhetliga ordningen var att söka tillgodose och förena olika slags önskemål och gjuta dem samman i en ny form. En översiktlig bild av uniformitetsordningen bör följande strukturschema ge. Sådant ritualet faktiskt föreligger är det som sagt resultatet av en både lång och komplicerad historia. Det kan här dock räcka med att enbart KO-ritualet anges för jämförelsens skull.

K O-ritualet HB-ritualet (Vigning efter en gudstjänst där sär- (Vigning före mässan) skild förbön hållits) Psalm Inledningsord (“I Guds, Faders Biskopen håller sitt tal” Allokution Allokution (KOs bearbetad) Bön: Bön: - Litanian Veni sancte Spiritus -Kollekta Versiklar/kollekta Bön ”för lärarna - Bön för ordinandi starkt be-

(KOs

arbetad) Presentationen Presentation (genom notarien, ordi- _ nandi redan stående i koret) Läsningar Läsningar - - Ingress Ingress (KOs bearbetad) - Tre läsningar - Sju av assistenter lästa ”språk” - - votum Tillämpning Tillämpande Allokution (”Av eder väntar Jesu Kristi församling. . . ”) utmynnande i: uppmaning att ”avlägga eder trosbekännelse” Apostolicum, ”förestavas av notarien”

Votum C-Herren Gud give eder

nåd...”)

3° Detta skall ha varit fallet i Åbo, Helander 1934 469, ovan 315. I ärkestiftet skall löftespartiet ha utformats enligt KO, trots att KL föreskrev den ed som på andra håll också hade ryckts in i ritualet. Kjöllerström 1971 254f, cf biskop Wallquist uttalande, berört ibm och delvis citerat i Helander 1934 472 n 1. 3 Arbetet i enskildheter redovisat i Helander 1934, om prästvigningsritualet särskilt 475ff.

356 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

K O-rirualel HB-rirualer

Vigningsfrâgan Vigningsfrågan (bearbetad) Fyra löftesfrågor Tre löftesfrågor (bearbetade) Löftesförklaringen Ämbetseden - Ingress av biskopen - Individuell försäkran - av notarien Ed, förestavad - Ordinators votum - Ordinators votum (bearbetat) vigningsformeln Vigningsformeln - med anslutande votum med löfte om förbön [Investitur] Investitur (biskopen med assistenterna [sätter] mässhaken på 0rdinandus) Handpåläggning och bön: Handpåläggning och bön: - Fader vår - Fader vår - Skördearbetarbönen

Votum (Gud allsmäktig välsigne

edert arbete . . . ”) Sändningsorden Aronitiska välsignelsen Introituspsalmen Slutpsalm

Som synes har flera nya led kommit till, däribland några som mer har karaktären av utsirningar (inskjutna inlednings- och avslutningsfraser). Den sistnämnda typen hör samman med dåtidens krav på högtidlighet och värdighet. Av samma skäl har den liturgiska texten utsmyckats enligt tidens retoriska stil. Uppmaningen att avlägga trosbekännelsen formuleras exempelvis i en period med ett komplicerat satssystem, där huvudsatsens subjekt och predikat (vill jag uppmana”) åtskilts av 43 ord i en rad sam- och underordnade bisatser. Också då förlagan utgörs av en viss KOtext har denna som regel starkt förändrats stilistiskt. Bortsett från bibeloch Apostolicumtexterna är det enbart vigningsformeln som bevarats oförändrad. Ett skäl var förmodligen att det handladejust om en formel som var och än mer blev aktens otvetydiga centrum. Bidragande var säkert, att den redan i sin KO-version motsvarade åtminstone måttliga retoriska stilkrav, varför den lät sig inbäddas i det omramande ordflödet,

låt vara att den måste kompletteras med ett votum.

Som nya led kan man notera vigningstal och prästed, gamla element som nu uniformeras.” Detsamma gäller om anvisningen att mässhakarna skall sättas på efter vigningsformeln.” En egentlig nyhet var det dock troligen att Apostolicum skulle höra till akten.” Uppslaget gav förmodli-

32Om talet cf ovan n 29. I HBF 1793 föreslog von Troil alternativt tal eller allokution av KOs typ, i HB föreskrevs såväl talet som allokutionen. Lösningen exemplifierar metoden att under hänsyn till olika önskemål och praxis vinna en uniformerad ordning. Angående eden liksom löftena nedan 370f. 33 Kjöllerström 1971 259 som korrigering av Rodhe 1923 462, 470. 3“ I HBF 1793. Cf härtill Rodhe 1923 463f, Helander 1934 481.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 357

gen ordningen för biskopsvigning. Dess Nicaenum har här blivit ett av notarien förestavat Apostolicum, samme notarie som strax därefter förestavar eden. Detta Credo blev ett nytt led i kandidaternas ”förbinde1ser”, ochjustAposto1icum var i dåtiden omhuldat. Det kan antas att tillskottet allmänt sett skulle bidra till att höja solennitetsprägeln, ett allmänt riktmärke för revisionen. Till nyheterna hör även, att de tre bibliska läsningarna i KO blivit ersatta med ”språk, vilka enligt en nu införd anvisning skall läsas av assistenterna. lnlednings- och avslutningsorden meddelar att det är fråga om ”språk” med 1ärdomar” att bevara ”djupt intryckta” såsom ”rättesnöre” förtjänsten.” Att de lästes av assistenter var i varje fall inte generellt någon nyhet. Fyrtio år tidigare var det känt att biskopen förr hade läst texterna men att uppgiften övertagits av assistenter, vanligen fyra - lektorer domkapitelsledamöter kyrkoherdar, prästvigda och professorer.” Det verkar som om utökningen av antalet bibelspråk i HB 1811 redan nu drog med sig en ökning av biskopens assistenter. Enligt en uppgift 1838 var de vid det laget vanligen fyra till sex.” Ett i varje fall bidragande skäl var sannolikt också att detta ökade aktens högtidlighet. HB-ritualet har alltså vuxit genom både den nya ordrika retoriska stilen och genom nya led. Men också några uteslutningar har skett. Inledningens litania eller Veni sancte Spiritus med tillhörande kollektor är strukna. I stället för det avslutande sändningsordet (1 Petr 5z2ff) har införts ett votum och den aronitiska välsignelsen. Struken utan någon ersättning är ”skördearbetarbönen”, Luthers vigningsbön. Genom bearbetningarna av inledningsallokutionen och den inledande förbönen har för övrigt den tidigare tre gånger aktualiserade skördeperikopen (Matt 9) helt utmönstrats.” Något för KO-ritualet mycket karakteristiskt har med andra ord försvunniti HB l8ll. Det sist anförda för över uppmärksamheten från formfrågorna till frågan om vigningsordningens bärande teologiska drag. Den förändring, som kunde skönjas redan i beskrivningen av prästvigningsordningen i KL 1686, är bekräftad i HB 1811. I KL-beskrivningen framstod vigningen som en klerikal och i första hand biskoplig angelägenhet. I HB 1811 framstår vigningen som en biskoplig och klerikal angelägenhet i tvåfaldig mening. För det första förutsätter liturgisk text och anvisningar knappast ens närvaron av en menighet. Genom strykningar, tillägg och bearbetningar har den från församlingsgudstjänsten fristående akten blivit en handling för biskop med notarie, assistenter och ordinandi. Hela det första blocket av bön har förvandlats till en kort förbön för deras gärning som skall prästvigas. Bibellektionerna med tillämpningen har blivit en svit minnes-

35 var: Matt 28:18-20 Bibelspråken (ny), 1 Tim 4:l2,l6 (ny, se nedan 396 n 48), Matt 5:16 (ny), 2 Tim 2:15 (ny), 2 Tim 2:24f (ny), 2 Tim 2:22 (ny). 3° Baelter 18383 (första uppl 1762) 671, 674. 37 Ibm 671 n 24, där utgivaren A K [rogho1m] (Eckerdal 1970 21 n 57) korrigerar Baelters uppgift. 3* En svag reminiscens finns i inledningsallokutionens ord om att bedja Gud att sända trogna lärare i sin församling.

358 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

ord inför gärningen, lästa av blivande kollegor. Prästlöftena inför församlingen har blivit det stora blocket Credo-löften-ed, enligt inledningsorden ordinandi till ”styrka”. Just i detta sammanhang hänvisas till en menighet men då bara såsom ”vittne till edra förbindelser”. Vigningsformeln och handpäläggningen med Fader vår är kvar. Det senare ledet är nu inlett inte bara med böneinbjudan (”Låter oss bedja”) men dessutom med försäkran till dem som vigs om förbön inför den kommande gär-

ningen (Vi vilje därom bedje Gud . . . ”). Detta ”vi” skulle kunna inne-

fatta även en bedjande församling. Den naturligt givna innebörden är dock att ”vi” är biskopen med assistenterna, som enligt den anslutande anvisningen sätter på mässhakarna och ”under händers påläggning beder för var och en särskilt. I avslutningens votum och välsignelsen åsyftas på motsvarande sätt med ”eder” enbart de som vigts. På det hela taget skulle hela akten kunna ske utan ens närvaron av en menighet. Den har blivit en klerikal angelägenhet. En klerikal angelägenhet har akten också blivit i den meningen att vigningen knappast framstår som en gudomlig handling såsom svar på kyrkans bön. Uteslutnings-, tilläggs- och bearbetningsmetoden har lett därhän att vigningen sker genom biskopens vigningsord. Den inledande bönen har som sagt förvandlats till en förbön med sikte på de nyprästvigdas tjänst. I det votum som fogats till den gamla fullmaktsformeln uttalas önskan, att ämbetet som överlämnats ”må lända till eder egen och deras eviga salighet, som eder anförtrodde varda”. Det är om den saken ”vi nu förene våra suckar i Fader vår. I anvisningen inskjuten mellan vigningsformeln och Fader vår med handpåläggning ordas om ordinandus, dvs den som vigs, men allt tyder på att termen bort vara ”ordinatus”, den som har vigts - dvs den som efter givna förbindelser och ed förklarats som präst genom biskopens formel. Denna formel är som sagt den gamla med ett upplysande litet inskjutande 0rd: jag . . . antvardar eder härmedpredikoämbetet. Detta sker i Treenighetens namn såsom tidigare. I den tidigare ställda vigningsfrågan finns dock ingen treenighetstanke längre. Detaljerna tycks vara uttryck för en förskjutning i grundsynen. Tillspetsat formulerat har vigningen såsom Guds svar på kyrkans bönehandling blivit en akt, då biskopen efter kandidaternas ämbetsed förlänar dem ämbetsfullmakten. Ett slags sammanfattning av aktens karaktär erbjuder texterna till pålysning och förbön, som HB 1811 anvisat för användning i församlingsgudstjänsten före prästvigningen. I detta sammanhang var menigheten adressat för böneinbjudan. Men uppmaningen att delta i bönen gäller inte vigningsbönen eller akten som helhet. I stället rör det sig om en förbön i förväg, där man skall be Gud om visdom, kraft och nåd åt dem som nu komma att undfå detta ämbete”. För den kommande gärningen behöver de som skall vigas Guds nåd och församlingens förbön. Vigningshandlingen som sådan, då kandidaterna ”undfå detta ämbete” är en klerikal angelägenhet i den uniformerade prästvigningsordmngen. Handlingens separation från gudstjänstlivet och dess klerikalisering har satt olika spår också i praxis. Ett karakteristiskt exempel kan anföras. I ett exemplar av HB 1811, som har tillhört Lunds domkyrka, finns en upplysande korrigering. HB-pålysningen om prästvigning efter gulds-

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 359

tjänsten ”uti detta Herrens hus har av okänd hand rättats med bläck till: uti domkapitlets sessionsrum”.^° Efter givna förbindelser kunde kandidaterna där ”undfå detta ämbete” genom biskopens fullmaktsord.

7.1.3 Restaureringsidealets prästvigningsordning

7.1.3.1 Restaureringssträvandena från HBF 1854 till HB 1868

HB 1811 blev framemot mitten av 1800-talet föremål för mycken kritik, från vissa håll mycket frän och mycket kyrkopolitiskt betingad. Allt som

allt ledde detta till att ett officiellt revisionsarbete inleddes 1852. På grund

av de yttre omständigheterna var det ett ovanligt grannlaga och känsligt

uppdrag. När kommittén med profE G Bringi Lund som huvudredaktör

framlade sitt HBF 1854 angavs syftet ha varit att utarbeta en klart bekännelsetrogen liturgi. Under bevarad kontinuitet med den samlade liturgiska traditionen ville man restaurera äktluthersk reformationstida ordning. Metoden och resultatet blev i huvudsak accepterade. Att lösningen - - inte på med vissa jämkningar inte ledde till en ny HB berodde liturgiska utan politiska hänsyn. HBF 1854 blev emellertid av grundläggande betydelse för serien av partiella reformer under flera decennier.” I HBF 1854 ingick förstås också en ordinationsordning. Efter viss bearbetning kom denna som helhet att antas såsom del av HB av det första kyrkomötet år 1868. Med hänsyn till den uttalade restaureringsprincipen är det mest anmärkningsvärda, att den restaurerade liturgin för prästvigtraditionen från HB 1811. Oförändrad är ning i så hög grad fört vidare den dock inte. Ett genomgående drag i översynsarbetet präglade också ritualet för prästvigning: ordrikedomen i HB 1811 har tuktats, den retoriska stilen har dämpats. Den liturgiska texten i prästvigningsordningen fick därmed en form som i mycket är bevarad ännu i HB 1942. Det gäller tex de ord som inleder och avslutar assistenternas läsning av bibelord, vilka för övrigt i ett delvis förändrat urval nu ökades från sju till tio. Enligt revisionens restaureringsprincip blev den 1811 kraftigt förändrade inledande bönen ersatt med sin förlaga. Motiveringen för att áterbörda den gamla förbönen ”för lärarna” är intressant: med det i och för sig felaktiga antagandet att den skrivits av Laurentius Petri räckte det med att enbart hänvisa till hans namn. På liknande sätt återbördades ännu en bön: ”utmärkt för sin anderikhet bör ock visserligen [förvisso] Luthers egen prästvigningsbön allt framgent begagnas i den kyrka som i honom vördar sin reformator”.“ l förbigående noteras, att skördeperikopen (Matt 9) återkommit genom dessa båda böner, om inte i tre- så i varje fall i tvåfaldig form. ”Luthers borde alltså återinföras, men den kunegen prästvigningsbön” de inte återfå sin funktion. Det framhålls uttryckligen, att den placerats ”näst efter den egentliga vigningsakten”. Formuleringen var inte tillfäl-

39 i LUKA, Lund. Exemplar av HB l8l l, med anteckning om proviniens, “l Om förarbetet i handbokskommittén 1852 t o m HB 1868 Helander 1939 42ff, Eckerdal 1970 49ff etc, för särskilt (bisk0ps)vigning Kjöllerström 1974 153ff. 4 HBF 1854 motiv 35 resp 37.

360 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

lig. Bönen har sålunda återinförts i sin KO-version, men på en punkt har den måst korrigeras. Församlingens av Gud befallda bön gäller, heter det nu, Andens gåva till dem ”som nu till din tjänst och det heliga predikoämbetet invigde äro. Vigningen hade med andra 0rd redan skett och detta i ”den egentliga vigningsakten. Till denna hörde förstås vigningsformeln, som nu justerades till den form den ännu hari HB. Utmönstrade blev emellertid det l8ll inskjutna tilläggen med votum och löfte om förbön. Det hängde samman med uppfattningen, ”att hela vikten bör läggas på de näst föregående orden om överantvardandet av ämbetet, vilka här utgöra huvudsaken, som icke av nâgra mindre viktiga detaljer bör bortskymmas. Istället infördes något ”varigenom det förbigångna mer än ersättes. ”Choren” det första exemplet på kyrkokörens återkomst i Svenska kyrkans liturgi - skulle nämligen direkt efter vigningsformeln sakta beledsagad av orgeln” sjunga det svenska Veni sancte Spiritus.” Sången återbördades men till en ny plats* Sedan mässhakar satts på och ”efter sångens slut skulle biskop och assistenter under handpåläggning be Fader vår ”för var och en särskilt”. Detta är det andra ledet i ”den egentliga vigningsakten, som förbinds med det första vig- - liksom investituren. ningsformeln genom Andesången Det styrks av anvisningen att handpåläggning med bön sker på ”dem som invigas” (presens), tydligare av uttalandet att den därnäst följande Lutherbönen placerats ”näst efter den egentliga vigningsakten”. Bönen står efter den tváledade vigningshandlingen, och i bönen hänvisasju också efter korrigeringen till dem ”som nu . . . invigde äro. Om prästvigningen i HB 1811 var en klerikal akt med biskopens fullmaktsord som centrum, blev den således i HBF 1854 och HB 1868 en klerikal akt med vigningsformel och via epiklessången handpäläggning under bön som ”den egentliga vigningsakten”. Men samtidigt och otvivelaktigt förbundet härmed har församlingen fått en funktion, som går något utöver 181l års att enbart vara vittne till edra förbindelser. Citatet är hämtat från inledningsorden till blocket Apostolicum-löften-ed. Den inledningen blev omarbetad till den form den i huvudsak alltjämt har. Enligt den reviderade lydelsen skulle bekännelsen ske ”inför Gud och denna kristliga församling. [anvisningen för inledningens presentation heter det att biskopen vänder sig till församlingen”. Frasen används för all del genomgående i HBF 1854 som regi till motsats från uttrycket vänder sig till altaret”. Men i prästvigningsritualet används också regi-

frasen vänder sig till de invigde”. Det sistnämnda uttrycket finns efter

43 Huvudsatsens subjekt (jag”) skiljs inte längre av den långa bisatsen från predikatet (”antvardar“eder härmed predikoämbetet . . .). Uttrycket predikoämbetet” har dock ändrats till ”prästämbetet” först i HB 1894, där den inte konsekvent genomförda intentionen var, att i ritualet använda den i praxis förekommande termen prästämbetet. 43 HBF 1854 motiv 36. Uttalandena gällde explicit inskott av tydningsord vid överlämnandet av biskopsinsignier och om ersättning härför, men det kan anses gälla alla inskott som skymde huvudsaken. 4* Den lösningen fanns i HBF 1793, där även ”någon annan andakten väckande vers föreslogs. Uppslaget försvann redan i HBF 1799. l HBF 1854 nämns även HBF 1793 bland källorna för kommittéarbetet.

Svenska och

kyrkans vignings- mottagningshandlingar 361

Luthers korrigerade vigningsbön. Före denna finns den ingress som i KO stod redan före Fader vår, böneinbjudan. Otvivelaktigt är denna nu en inbjudan, som efter den egentliga vigningsakten riktas till hela menigheten. Det finns med andra 0rd detaljer som visar, att den restaurerade vigningsordningen förutsätter en bedjande menighet, inte för ”den egentliga vigningsakten” utan för att omrama denna med bön. Nu är det dags att också notera detaljer i anvisningar om prästvigningstid etc. Med HB 1811 anger HB 1868 att prästvigningen skall ”ske i och där efter domkyrkan gudstjänstens slut”. Men det tillfogas, att den skall ske på söndag eller högtidsdag, säkerligen bl a därför att det då fanns en större gudstjänstmenighet som kunde delta. Däremot accepterades inte uppslaget i HBF 1854, att stryka prästvigningsaktens ingångsord (“I Guds, Faders . . . namn”), varigenom den föregående gudstjänstens slutpsalm lättare skulle kunna uppfattas som enbart övergången till vigningshandlingen. Detaljerna skulle otvivelaktigt motverka prästvigningens klerikalisering och separation från gudstjänstlivet. I detta sammanhang skall man se en förändring av bönen som skulle hållas i den föregående församlingsgudstjänsten. Pålysning och bön har övertagits från HB l8l l, men i HBF 1854 och HB 1868 är bönens senare del omformulerad. Förbönen för deras gärning ”som nu kommer att undfå detta ämbete” har ersatts med en bönepunkt inför själva vigningsakten. Den citerade frasen har fått stå kvar men till den fogas en petition utan motsvarighet i förlagan: ”besegla själv av himmelen den invigning som gives dem påjorden”. Kandidaterna blir präster genom en akt som, föregången av kyrkans bön, förutsätter en bedjande församling, vars

bön

omramar “den egentliga

vigningshandlingen”. I denna åter ”gives dem

på jorden” en vigning genom biskopens vigningsformel, åtföljd av epiklessången och handpåläggningen under bön. Som svar på den bedjande församlingens bön och på bönen under handpåläggning av biskop och assistenter skall skördens Herre också ”besegla själv av himmelen den invigning som gives”. Den därefter återinsatta gamla vigningsbönen har här fått den förändrade funktionen att efter vigningen utgöra församlingens förbön för den gärning som väntar ”de nyvigda. Sammanfattningsvis har prästvigningsliturgin 1868 utformats under stor lojalitet mot strukturen i HB l8l l. Men inom den bevarade ramen harjåmkningar av olika slag skett för att ge uttryck åt en annan teologisk grundsyn på vigningshandlingen. Den nya ordningen förelåg som sagt i stort sett färdig i HBF 1854, där utformad närmast av prof E G Bring. Det finns en intressant tysk tvillingordning, som offentliggjordes senare samma år: det av Th Kliefoth utarbetade förslag som blev den tyska lutherdomens viktiga Dresdenordning.” Här finns inte rum att utreda frågorna om samband mellan de två redaktörerna och den svenska resp tyska prästvigningsliturgin. Det är tillräckligt intressant att kunna konstatera, att svensk och tysk lutherdom samtidigt fick modellordningar, vilka både i sinom tid blev officiellt och i den formen antagna varit riktningsgivande in i nutiden. Gemensam är strävan att restaurera äktluthersk vigningsordning. Men redigeringen har styrts av en grundsyn som står i större

45 Ovan 207ff, cf ovan 345f.

och

362 Svenska kyrkans vignings- mottagningshandlingar

samklang med ortodoxins än reformationstidens syn på ämbete och vigning. Det kunde vare sig i Tyskland eller Sverige bli tal om att restaurera förlaga använda Luthers resp Laurenliturgin genom att såsom egentlig tius Petris ordinationsritual.

7.1.3.2 i kyrkohandboken 1868-1942 Konsolideringsprocessen

Sedan den nya vigningsordningen genom en partiell reform blivit en del av HB 1868, har tre officiella nya upplagor av kyrkohandboken tagits i bruk: HB 1894, 1917 och 1942. Revisionsförslag av större eller mindre omfattning har väckts under snart sagt hela perioden. Såsom sammanav olika strävariden har de viktigaste varit de officiella HBF fattningar viktiga förändringar har skett 1891, 1893, 1926, 1938 och 1940. Flera under perioden som helhet. Det gäller dock inte om prästvigningsliturhar traderats vidare och är till största delen bevarad gin. 1868 års ritual ännu i HB 1942. Att prästvigningsritualet i stort är detsamma från 1868 till 1942 innebär inte att det förblivit helt oförändrat. En förändring av stor betydelse rör prästláftena och eden, behandlad i exkursen.” Här måste sammanfattande konstateras, av lagen om prästerlig ämbetsed inte att upphävandet medförde att edsinstitutet försvann ur prästvigningsordningen. Eden fick sakligt sett sin ersättning i dels omformuleringen av prästlöftena, dels utformningen av den edsliknande försäkran som ingår ännu i HB 1942 och förestavas av notarien. Även andra förändringar har skett, vilka mest haft karaktären av språkliga justeringar. Några punkter skall uppmärksammas. 1868 års ritual förutsatte en församling som med bön omramaée vig- Den förutsättningen finns kvar, men den har försvaningshandlingen. bönerna blivit tre fr 0 m HB 1894. gats, trots att de två gamla omramande Då infördes som upptakt efter ingångsordet kollektan Deus qui corda fidelium med motiveringen i HBF 1891 att Luther och nästan alla fornlutheranska hade med den urgamla kollekten. Den kyrkoordningar måste således återfå sin ”sedan urminnes tider vanliga plats”. Med sina överdrifter är motiveringen av renodlad restaureringstyp. Påfallande är då att man inte använt den ”urgam1a svenska översättning, som var och alltjämt är i bruk för pingstdagens epistelkollekt. I stället producerades den parafraserande nyöversättning, som ingår i prästvigningsrtualet också i HB 1942.47 En liknande restaureringsargumentering motiverade för övrigt även återinförandet av sändningsordet (l Petr 5:2 ff) i ”vårt äldsta ordinati0nsritua1.48

^° Nedan 37lff. 47 HBF 1891 XXIII. Uppslaget fannsi Ullman 1879 333 med n 2, 3371 och Holmström 1889 16lf, 178. översättningen ibm kan ha varit förlaga till HBF-versionen. översättningen fr o m Svenska mässan 1537 ingår i språkligt lätt jämkad lydelse för pingstdagen ännu i Den svenska evangelieboken 1983. - För försam ingens “självverksamhef” infördes även sjunget Amen. 41* HBF 1891 XXXlllf. 1889 181, men enligt Lllmans Förslag härom i Holmström uppgift till Gottfrid Billing hade restaureringen skett på prof Sven L Brirgs förslag (Helander 1939 616) - en person som inför Billing tydligen skulle garantera förslagets lämplighet.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 363

I HBF 1891 infogades alltså kollektan. Samtidigt gjorde redaktörerna ingrepp i de båda tidigare representerade urgamla bönerna. I båda fallen gällde det sättet att använda ”skördeperikopen” (Matt 9). I förbönen ”för lärarna” lyftes ursprungligen befallningen ”Jesu Kristi genom mun fram inför Gud, för att han skulle uppfylla löftet och sända arbetare. Nu åter fanns en mycket blek alludering på bibelstället. Det reduceringsgreppet blev än mer utpräglat vid revisionen av Luthers vigningsbön. Redaktörerna strök varje anspelning på skördeperikopen, dvs bönens formellt och reellt bärande element sedan Laurentius Petri redan skurit bort Fader vår-anknytningen. Båda bönerna blev därmed förböner av allmänt hållen karaktär - eller brist på ,egen karaktär - inför en kommande prästerlig gärning. Annorlunda uttryckt försvagades här den inte heller tidigare särskilt framträdande tanken på kyrkans bön som ett bärande element i vigningshandlingen. Den förra förbönen är liksom den tidigare berörda nya kollektan kvar i HB 1942, språkligt i den lätt justerade form förbönen fick i HBF 1938 (Erling Eidem). Formellt ett arv från KO 1571 har den genom serien bearbetningar fått en ganska annorlunda och allmän karaktär. Den andra förbönen bevarades ännu i HBF 1938, också den ytterligare justerad. Vid kyrkomötesbehandlingen antecknades önskemål om ”en viss omgestaltning av den. ”Särskilt bör i densamma givas uttryck för medarbetarskapets glädje”, hette det.” I HBF 1940 (Tor Andrei:) intogs en ny bön enligt de önskemålen, och efter vissa turer blev den också införd i HB 1942.5 l sin förra del har den kvar drag från den gamla bönen men som helhet fullföljer den tendensen från särskilt HB 1894. Bönen gäller de nyvigda såsom individer, vilka tycks stå ensamma i världen med uppdraget att vara vittnen och medarbetare. De tycks inte vara Vigda till tjänst i Guds kyrka såsom en realitet. Under perioden 1868- 1942 har uttrycken för den bedjande församlingens meddelaktighet i vigningsliturgin försvagats. Menigheten tende-

49 Kyrkomötet 1938 BU l 64. 5° HBF 1940 147 med motivering 185. Kyrkomötet 1941 BU l 144 införde en annan bön. lbm prot 1l6ff yrkade Gustaf Aulén att BU-bönen ”av mera klichéartad karaktär” skulle ersättas med Andraes, i högre grad ett konstverk”. Att denna liksom ritualet överhuvudtaget inte nämnde sakramentsförvaltningen, det vid prästvigning . . .nya och av alldeles särskild betydelse” (prosten Albert Lysander), ledde till beslutet ibm 119 att återinföra Andraes bön med det sistnämnda tillägget (0ch troget förvalta det heliga sakramentet”). I remissbehandlingen hade från Lunds domkapitel framhållits såsom ”icke tillfredsställande” att sakramentsförvaltningen inte omnämndes. Kapitlet ”förmenar det vara av vikt att denna fråga beröres”, närmast i löftesfrågorna. Allmänna kyrkomötets protokoll, bilaga till K Majzts skriv 3, 1941 (remissammanställning, stencil, LUB) 74. Kyrkomötesbeslutet föranledde vid redigeringen en långdragen skriftväxling jan-mars 1942 mellan Eidem och Aulén. Denne hade i efterhand blivit missbelåten med den på hans yrkande i plenum antagna ändrade lydelsen och önskade en enligt Eidem radikal bearbetning. Eidem försökte ”i det längsta. . . så mycket som möjligt lojalt följa kyrkomötets beslut” i denna och några andra frågor. Sedan Edv Rodhe förklarat förslaget ligga i linje med kyrkomötets ”intention” och Tor Andrae framhållit att det var tjänligt, plenarversionen däremot omöjlig, gick Eidem med på Auléns förslag. Brevväxlingen fr a i B I a:63 och 69, Erling Eidems arkiv, ULA. förslag. Brevväxlingen fr ai B I a:63 och 69, Erling Eidems arkiv, ULA. - Angående uttrycket sakramentsförvalrning Persson l985a l28ff.

mottagningshandlingar.

364 Svenska kyrkans vignings- och

rar återigen att ha funktionen att bevittna handlingen och att omge dem som vigs med förböner för deras kommande tjänst. Det finns andra detaljer som gär i samma riktning och främjat en klerikaliseringstendens. 1868 infördes som nämnts anvisningen, att vigningen skulle ske i direkt anslutning till allmän gudstjänst på sön- och helgdag. På prästernas förslag i 1893 års kyrkomöte ströks detta i HB 1894, otvivelaktigt för att möjliggöra eller snarare legalisera prästvigning efter någon veckogudstjänst.” Efter förslagi HBF 1938 har karaktären av separat vigningsakt förstärkts i HB 1942. Tidigare förenades den föregående gudstjänsten och vigningsakten av en gemensam övergångspsalm åtminstone i HBritualet. I HB 1942 heter det emellertid, att akten må kunna inledas med orgelspel eller körsång”, därefter med en egen ingångspsalm. Före eller under denna sker ingångsprocessionen, vars deltagare komna inför altaret ”knäböja till kort bön”. En helt fristående akt har därmed fått en utförligt beskriven inledning. ”Akten” hade också i anvisningar blivit separerad. Intressanta motdrag erbjöds på sin tid i HBF 1926. Där föreslogs att vigningsakten med oförändrad utformning alternativt skulle kunna infogas i högmässa med eller utan nattvardsfirande, alternativt i otte- eller aftonsång, i samtliga fall direkt efter den allmänna kyrkobönen.” Förmodligen har historiska skäl medverkat till förslaget, som dock troligen främst har internationell ekumenisk bakgrund.” De typerna av motiv var inte mindre aktuella ett decennium senare, men uppslaget blev inte ens berört i HBF 1938.5* HB 1942 känner inte något annat slag än den från församlingsgudstjänst separerade formen. Det är troligen också först i nutiden som vigningsakten i praxis förts in i mässans liturgi. Men enligt HB 1942 skall akten vara separerad. På sitt sätt talande är en redigeringsmässig detalj, lanserad i HBF 1938. Pâlysning om bön inför prästvigning vid den föregående församlingsgudstjänsten står inte längre i prästvigningskapitlet. De har förts över till kapitlet med den allmänna gudstjänstens böner för olika tillfällen (kap 2), för övrigt i den form de båda texterna hade fått i HB 1868.

5 Helander 1939 617f. Därmed tillgodosågs bl a önskemål från Göteborgs och Härnösands domkapitel; se och jfr ibm n 9, sista stycket. 53 HBF 1926 339. Ursprungligen gällde förslaget vigningens infogande i mässan, antecknat som kommentar till kommitténs första prot 15- 16 dec 1525 § 3, kommitté 289, RA. Att otte- och aftonsång senare tillkommit torde vara en kompromiss. Det är otänkbart att dåvarande kyrkoherden Sam Stadener kunnat vara med om det ursprungliga uppslaget, vilket förmodligen som förespråkare haft i första hand ordföranden, ärkebiskop Nathan Söderblom, och biskoparna Hjalmar Danell och Edv M Rodhe. Gissningsvis har pastorn primarius Nils Widner varit avvaktande. Om kommittén och nattvardsfrågan Eckerda 1970 276ff. 5-* med mässan hade framförts och motiverats i Förslag att förena prästvigningen Holmström 1889 181. Hans uppslag kommer tydligen från studiet av reformationstida, i första hand tyska källor. 1 Rodhe 1923 472 berörs saken enbart som en historisk upplysning. Betr internationella och ekumeniska förbindelser kan det räcka med att erinra om det nyss avhållna Stockholmsmötet 1925, då fö ett slags upptakt utgjordes av Edv Rodhes biskopsvigning. Söderblom 1926 l26 med 212, Sundkler 1968 364. “I sitt revisionsarbete utgick ärkebiskop Erling Eidem från dels HB 1917, dels HBF 1926. Arbetsexemplar av bádadera i vol 5, kommitté 568, RA.

Svenska kyrkans vignings- och 365 mottagningshandlingar

Har uttrycken för församlingens delaktighet i vigningsakten försvagats, finns det samtidigt några drag som kan främja intrycket att handlingen är en klerikal angelägenhet. Ett gammalt och alltjämt anfört motiv för en prästvigning löst anknuten till församlingsgudstjänst under veckan är, att detta underlättar ett större deltagande av präster.” Antalet präster som kommit att delta såsom assistenter har i vilket fall som helst kommit att öka. En principiell motivering härför anförde Ola Holmström för snart hundra år sedan. ”Ordinationen”, säger han, är en kultakt, vilken av kultämbetet skall förrättas. Just därför icke blott kunna utan böra även andra bärare av detta kultämbete på ett självständigt sätt taga del i handlingen. . ., först i lektionerna och sedan i handpåläggningen”.5° Ett sådant synsätt har säkert till att antalet assistenter bidragit under 1900-talet endast begränsats av tillgången på bibliska minnesord, lektionerna. På bl a Holmströms förslag utökades dei HB 1894 till tio angivna skriftställen. I HB 1942 är de fjorton, av vilka ett kan fördelas på tre läsare. De är inte längre fixerade, även om HB-språken ”företrädesvis” skall användas. Denna anordning med utökning och flexibilitet infördes i HBF 1938. Enligt Göteborgs domkapitel, som sin vana trogen eljest inte strödde lovord över förslaget, varjust detta både ”lämpligt och riktigt. Man hänvisade till ”de många tillfällen då flera assistenter fungera än den nuvarande kyrkohandboken förutsatt?” Ingen HB har emellertid förutsatt eller angett något om assistenternas antal. Domkapitlet åter förutsatte att antalet bibelord att läsa skulle bestämmas av antalet assistenter. Resonemanget hörde otvivelaktigt även samman med en väl spridd uppfattning och praxis enligt vilken varje ordinand skulle ha “sin” assistent förutom den traditionella assistentgruppen (”capitulares“). Den förändrade synen på assistentinstitutionen med åtföljande ökning av antalet och den förändrade synen på de bibliska läsningarnas funktion har förmodligen föranletts av olika skäl. En troligen viktig bidragande orsak står att finna i ingressen till av Skriftens läsningen “språk” i HB l8l 1, särskilt sådan den ingressen blev redigerad i HB 1868 och alltjämt är bevarad i HB 1942. l KO 1571 lästes texter, som enligt utläggningen handlade om predikoämbetets och prästens funktion i Guds kyrka. Enligt ingressen 1868/1942 läser emellertid assistenter en rad ”bibelord” för att ”I med oss och vi med eder må rätt besinna betydelsen [1942:he1gden”] av detta kall”. Tillspetsat uttryckt har Guds ords

55 Enligt Rodhe 1923 473 var prästvigning vid högmässa på den tiden inte regel överallt”, utan den skedde ”ofta . . . efter aftonsång eller veckogudstjänst. Den vanliga motiveringen har varit att präster skulle kunna delta. Principiella skäl härför enligt n 56. - Prästvigningen ijuni 1984 i Växjö skedde på vardag under prästmötet. 5° Holmström 1889 165, 175f. Cf ang Hes 3:17-19 nedan 481 n 41. 57 Citerat ur remissammanställningen, Kyrkomötet 1938 K Majzts skriv 7 244. Enl Helander 1939 618 n 10, andra stycket, förekom det då (1939) ofta” att andra bibelord lästes och detta på grund av de stora prästvigningsgrupperna. I kyrkomötet 1893 föreslogs, att assistenter skulle läsa ”t ex följande bibelspråk”. lbm n 10, första stycket. Uppslaget föll men återkom i HBF 1926:29 angivna bibelspråk eller andra tjänliga Skriftens språk. Cf nedan 416f.

Svenska och

366 kyrkans vignings- mottagningshandlingar

och utläggning ersatts med ett generöst mått av kollegialt meddeläsning lade minnesord att ”besinna”. Särskilt i det av assistenter väl befolkade koret lär det vara svårt att uppfatta pronomina på annat sätt än att minnesorden eller inträder i klereciet. gäller dem som tillhör Ytterligare några detaljer bör beröras. Enligt 1868 års ritual utgjordes ”den egentliga vigningsakten” av den biskopliga ordinationsformeln, som beseglades från himmelen genom handpåläggning under bön - av och assistenter. Mellanledet utgjordes av epiklessången Veni biskop sancte Spiritus under vilken de som vigas” ikläddes mässhakar. På yrkande från flera håll” kompletterades anvisningarna i HB 1894. Det angavs att biskopen till dem som invigas” skulle överlämna deras prästbrev, dvs beviset på prästvigning som i och för sig var av betydligt äldre datum.” Efter förslag i HBF 1938 fullföljdes uppslaget i HB 1942. Efter löften och försäkran inför Gud den allvetande markeras att vigning - som förestavat försäkran - nu ”framträkan ske genom att notarien der och överlämnar till biskopen. Sedan biskopen uttalat prästbreven lämnas breven eller vigningsbevisen till ”dem som vigningsformeln, vilka samtidigt ikläds mässhaken, ämbetsinsigniet. Liksom prästvigas”, 1868 och 1894 håller dock HB 1942 fast vid att mottagarna är ”de som - vilka först efter handpåläggning med Fader prästvigas presens -, vår°° betraktas såsom ”nyvigda”. 1868 -1942 har redovisats för- För hela perioden drag, som ytterligare svagat tanken på prästvigningen som en handling, där kyrkans gemensamma bön är ett bärande element. Samtidigt har noterats olika drag, som i varje fall kan främja intrycket, att vigningen är en klerikal angeläkandidater och assistenter i koret. Menighetens uppgenhet för biskop, handlingen och omrama vigningsakten med förbön gift är att bevittna för dem som går i tjänst. Att vigningshandlingen som sådan är en intern korfråga har fått ett symptomatiskt uttryck i praxis. Ännu enligt HB l942 sker handpåläggning och bön efter det att kören sjungit bönesången Veni sancte Spiritus. Praxis är mer konsekvent. Vigningshandlingen pågår i koret allt under det att kören sjunger sången. Detta är en bland flera små vilka dock alla skett inom ramen för den förändringar under perioden, 1868 införda konfessionellt restaurerade prästvigningsordningen. Det är denna som har konsoliderats.

53 Helander 1939 617. Fullmaktsöverlämnandet vid biskopsvigning och kyrkoherdeinstallation har sannolikt varit inspirationskällan. Rodhe 1923 471. 5° Överlämnandet av prästbrev efter vigningen föreskrevs i KI 1686 22 kap 3 §. Om svensk prästbrevstradition Pleijel 1984, cf ovan 188 med n lO, nedan 411 n 93. “I HBF 1926 infördes apostolisk välsignelse under handpäläggningen. Nedan 452ff med n 76-77. I HBF 1938 bevarades uppslaget som alternativ. Efter remissomgången framhöll kyrkomötesutskottet 1938, att enbart Fader vår skulle brukas. Kyrkomötet 1938 K Majzts skriv 7 244 resp BU l 64.

Svenska kyrkans vignings- och 367 mottagningshandlingar

EX K U RS

Prästvigningsfrâgor, -försäkran och -ed

1 De två modellerna

gamla

Laurentius Petri infogade i prästvigningens liturgi förutom vigningsfrâgan, om kandidaterna var villiga att gå in i ämbetets tjänst, en serie löften om sättet att sköta tjänsten, därefter en sammanfattande (in summis”) försäkran av edskaraktär. Efter ett votum uttalade biskopen vigningsformeln. Genom denna lösning tillhör KOF- och KO-ritualet en särskild familj av reformatoriska vigningsordningar. Särskilt har Helge Nyman visat, att den svenska lösningen anslöt sig till en i Norden dokumenterad medeltida tradition enligt vilken vigningsfrågan, löftena och försäkran ingick i själva vigningsliturgin. Det finns också ett sprött material framdraget som grund för antagandet, att den traditionen obruten men evangeliskt omböjd praktiserades vid svenska prästvigningar under tiden före KOF 1561 och KO 1571. › Löftena och den sammanfattande förklaringen är till typen ett uttryck för det germanska rättsväsendets edsinstitut. Trohet och lydnad svors i en ed och bekräftades med handslag e dyl och blev därmed rättsligt bindande för parterna. Vad gäller prästvigningen blev emellertid den vanliga kontinentala lösningen att edsförbindelsen skedde inte under vigningen utan i anslutning till den. Även den modellen skulle komma att praktiseras i Sverige sedan .lohan III föreskrivit att sådana förbindelser skulle göras, med bl a lydnadsförpliktelse till kungen. En stående punkt i 1600talets kyrkolagsarbete var att praxis måste samordnas, så att edsformuläret blev ett och detsamma. Så blev det också. Med KL 1686 fastställdes en uniformerad lydelse av löftena och edsformulärets sammanfattande förbindelse. När edsformuläret ñxerades för hela riket, fastställdes också att denna ed skulle avläggas inte bara i samband med utan under själva vigningsakten. Den nya modellen skulle ersätta den gamla i prästvigningsritualet i KO 1571. Meningen var att den nya HB 1693 även skulle innehålla en reviderad vigningsordning, men så blev inte fallet. Därmed uppkom situationen att det gamla alltjämt enda ritualet innehöll den gamla modellen samtidigt som KL föreskrev den nya i regleringen av aktens huvuddrag. KO och KL angav två modeller och båda utgjorde gällande ordning? I praktiken löstes problemet med de två modellerna på olika sätt: den gamla följdes under vigningen, den nya i anslutning till vigningsakten; eller den nya modellen fick ersätta den gamla, vilket mest svarade mot KLs mening; eller den gamla följdes omedelbart av den nya.3 Drygt

l Ang notiser för tiden före KOF 1561 Nyman 1963 38ff. 3 Ovan 35lff. 3 Ritual med dessa tre modeller representerade i beskrivningarna i Kjöllerström 1971 253ff.

368 Svenska kyrkans vignings- och møttagningshandlingar

hundra år försenad kom den reviderade ordinationsordningen in i HB 1811. Problemet med de båda modellerna löstes på ett för den revisionen typiskt sätt: de togs båda med. På så sätt tillgodosågs olika linjer i praxis samtidigt som man kunde nå uniformitetssyftet. I HB 1811 föreskrevs sålunda först KO-modellen, vilken reviderats för att bättre kunna förenas med den därefter föreskrivna KL-modellen. Det är nu lämpligt att gå närmare in på dem.

2 Kyrkolagsmodellen

Riktas uppmärksamheten först mot det i KL fastställda edsformuläret, kan först noteras att aktstyckets text till längd överstiger vigningsritualets hela liturgiska text i övrigt. Enbart kvantitativt blev det dominerande. Den som ”med hand å den heliga bibel” avlade sin ed offentligt inför biskopen lovar och svär vid Gud och hans heliga evangelium dels att inte bryta läroenheten med kyrkan, dels att visa obrottslig trohet mot regenten och tronarvingarna och mot min biskop och andliga förmån, dvs mot både världslig och andlig överhet. Lydnaden mot läran och överheten skulle också bevisas i ämbetsutövningen bland församlingsborna. Alltsammans sammanfattades till sist i kandidatens försäkran att ”detta allt. . .troligen [dvs troget] och efter min högsta förmåga oförsumligen efterkomma . . . så sant mig Gud hjälpe till Iiv och själ”. KL-formuläret är ett magnifikt uttryck för stormaktstidens samhällssyn och kyrkouppfattning. Eden hade dock inte mer än kommit ut förrän kritik satte inf* En väsentlig förändring undergick den år 1829, även om « det knappast kan hävdas att den mildrades. Det är inte förbindelsens tyngd som ändras, men adressaten förändras. Riksdagen drog nämligen konsekvensen av kungamaktens förändrade ställning efter revolutionen och tillkomsten av 1809 års regeringsform. Edgångens kungalojalitet ersattes med trohet mot regeringsformen och statsmakterna. Samtidigt koncentrerades det textpartiet, på liknande sätt också avsnittet med lydnadsförpliktelsen mot ”mina förmän”.5 Om riksdagen tog initiativ 1829, gjorde det nyinrättade kyrkomötet detta ett halvsekel senare. Resultatet blev den gången ett år 1878 radikalt förändrat edsformulärf Karaktären av samhällskontrakt försvann nu

4 Präst- liksom biskopseden hade fått en helt förändrad utformning under förarbetets slutskede inom kungens kansli och blev i den meningen den största nyheten i 1686 års KL” också för dem som deltagit i avslutande förhandlingar. Kjöllerström 1974 78. Om kritiken ibm 84ff. Denna gällde främst formuleringar, som medförde att landet strängt taget skulle fyllas av ”menederi. Man önskade därför åtminstone någon generell ordeform” varigenom de överdrivna försäkringarna skulle ”lindras”. 5 KK l829-04-l5(12), även i Kyrkolagen 1686(1845) 456. ° KK 1878-l0-25(42). Formulären hade satts upp av den kommitté som framlade 1873 års kyrkolagsförslag. Såsom en partiell reform hade 1878 års kyrkomöte hemställt, att de framlagda formulären skulle ersätta de gamla. Ur formell synvinkel kan noteras att de nya infördes i administrativ ordning och inte på kyrkolags vag.

Svenska kyrkans vigrzings- och mottagningshandlingar 369

helt - ett av de många uttrycken vid den tiden för enhetssamhällets upplösning. Hela avsnittet om trohet och lydnad mot samhällets makthavare ströksf Kvar stod dels läroförpliktelsen, dels förbindelsen till lydnad mot “kyrkans lag och gällande stadgar”. Såsom tidigare angavs detta innebära lydnad och trohet mot mina förmån”. Med utnyttjande av 0rd och vändningar i det gamla formuläret skapades nu också ett panorama av den kyrkliga, sociala församlingsvård till vilken prästen förband sig - innebörden av att visa ”mina åhörare trogen och beredvillig tjänst”. “Detta allt”, kom sammanfattningen nu att lyda, vill och skall jag redligen och samvetsgrant efterkomma. Så sant mig Gud hjälpe till liv och själ! När förbindelsen så radikalt förändrades till en trohetsed mot Svenska kyrkan, hade inte bara prästeden utan edsinstitutet som sådant kommit i gungning. Det ena skälet var att det gamla rättsinstrumentet med ämbetseder av präster, läkare, militärer osv ersattes av nya former av anställningsavtal. Prästedsreformen 1878 måste ses i det sammanhanget; samhällsorgan hade inte längre behov av eden som därför blev en kyrklig angelägenhet. Men just en sådan kyrklig prästed hade börjat att starkt ifrågasättas. Från vissa håll kom en ibland häftig kritik mot att överhuvud svärja ”vid Gud och hans heliga evangelium” och att avsluta förbindelsen på edvis (”Så sant. . .”). Frågan om kyrklig edgång blev en följetong i kyrkomötena tills motståndet slutligt bröts vid 1893 års kyrkomöte. Frågan var inte, om statsmakterna skulle acceptera prästedens avskaffande - det hade regering och riksdag egentligen gjort genom att acceptera 1878 års edsformulär. Frågan var om kyrkomötet kunde avstå från den kyrkliga eden. Ännu i kyrkomötet 1888 förklarades att Svenska kyrkan vid denna tid skulle mindre än någonsin kunna umbära” prästeden, denna betydelsefulla garanti för upprätthållande av den kyrkliga ordningen?” Vid nästa kyrkomöte fem år senare ansåg en bred majoritet att edgången var umbärlig. Sedan motståndet fallit, kom edsformuläret omgående att upphävas genom särskild lag 1893.9 Det finns en viktig förklaring till omsvängningen i kyrkomötet. Den måste tas upp, men dessförinnan skall den äldre förbindelsemodellen behandlas.

3 Kyrkoordningsmodellen

Som inledningsvis nämndes innehöll KO 1571 vigningsfråga, löften och

försäkran. Bearbetad intogs denna form i HB 1811, där den omedelbart följdes av KL-modellen. Det kan räcka att anställa en jämförelse

med

7 Den enda resten är att prästen skall ”med lära och efterdöme förmana . . . åhörare. . . till inbördes kärlek, undersåtlig trohet samt en god, fridsam och ärbar umgängelse”. 3 Kyrkomötet 1888 KLU 19. 9 Kyrkomötet 1893 KLU 13, prot 249ff, beslut 269f med röstetalet 38-15. Upphävandet fullbordat på kyrkolags väg genom lag 1893-11-10 (86).

24- Svenska kyrkans gudstjänst

370 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

att placera den gamla och den reviderade textversionen sida vid genom sida:

KO 1571 HB 1811

Vigningsfrågan Viljen l då nu uti Gud den helga Trefal- Förklarar l eder villiga att det dyra predighets namn taga vid denna tjänsten dikoämbetet med alla dess plikter eder och ämbetet? åtaga?

Löftesfrágørna Och viljen I vinlägga eder därom att Förplikten l eder att åt detta ämbetets det må rätt och värdeliga Gudi till äro utövning uppoffra alla edra själs- och och hans församling till godo brukat kroppskrafter? varda? Viljen l ock alltid stadeliga bliva vid Förplikten l eder att enligt Guds ord rena Guds ord och fly all falsk och kät- predika försoningens lära till visdom, tersk lärdom? till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning? Viljen I desslikes så skicka edert lever- Förplikten l eder att genom Guds ord ne att l given god exempel ifrån eder vara andra till efterdömen i rättsinnigoch ingen förargar? het och dygd? Viljen l ock alltid söka allmännelig landsfred och förskaffa lydno och hörsamhet mot ordentlig överhet, så mycket eder står till görandes?

Edsformulärer Färsäkran Edgângens slutørd Kandidaten: Kandidaten: Allt detta vill jag med Guds nåd och Detta allt vill och skall jag redligt och hjälp gärna göra. samvetsgrant efterkomma. Så sant mig Gud hjälpe till liv och själ. Biskopen: Biskopen: Gud tröste och styrke eder härtill alltid. Gud allsmäktig styrke och hjälpe eder Amen. att allt detta hålla.

Det finns att gå in mer i detalj på skillnaderna. Den ingen anledning är självfallet att KO-modellen blivit ett preludium till edsforviktigaste muläret. Det förklarar att det sista KO-löftet ströks l8l l, ty den saken var rikligt tillgodosedd i KL-formuläret för eden. Intressantare är därför att ty de var också i rikt mått representerade i edsforövriga frågor bevarats, muläret. Men vid överföringen har de nyktra och prosaiska KO-formuleringarna ersatts med den dåtida fromhetens språk och teologiska uttryckssätt. Pâpekas bör också den innehållsförändring termen predikoämbete” undergátt. I HB 1811 har termen blivit synonym till ”prästämbete”, om den inte bara innebär prästens uppgift att ”predika försoningens lära”. Den förskjutningen fanns för övrigt mycket tydlig redan i KLformuläret för edgång. Förpliktelsen till läroenhet med kyrkan inrymde en beskrivning av bekännelsen och bekännelseskrifterna. Den innefattade också förpliktelsen att följa läran i förkunnelse och undervisning och i

Svenska och mottagningshandlingar 371 kyrkans vignings-

uppgiften att “utdela de högvärdiga sakramenten”, som alltså kommit att som en bland andra uppgifter uppfattas vid sidan om predikouppgiften. När ordinationsordningen underkastades revision på 1800-talets mitt, kom den även att omfatta detta parti. l detta som i annat är restaureringsarbetets tendens att så långt som möjligt knyta an till traditionen före HB 1811. En klar gräns för ambitionerna satte givetvis föreskriften om edgång, vid denna tid enligt 1829 års formulär. Utformningen av KO-modellen som den blev i HB 1868 har sitt intresse. Det intressanta kommer dock bäst till uttryck, när man jämför den reviderade utformningen med den starkt förändrade lösningen i HB 1894. Med den saken förhåller det sig på följande sätt.

4 Kyrkomötesmodellen 1893

På tal om KL-modellen för edgång markerades tidigare, att kyrkomötet hastigt bestämde sig för att låta prästeden i 1878 års version försvinna. Till det anmärkningsvärda hör att kyrkolagsutskottet föreslog detta utan att ge någon som helst motivering. En del av förklaringen är, att en kyrkolagskommitté två år tidigare framlagt ett förslag i den riktningen. Riksdagen hade för sin del godkänt saken, som kyrkomötet nu alltså förklarade sig inte ha något att erinra mot. Lösningen innebar, att ordinander skulle i stället för ed avlägga ett högtidligt löfte av den lydelse kyrkohandboken innehåller”, som det hette i förslaget som blev lag. En sådan ”lydelse” hade också införtsi HBF 1891 såsom förslag i händelse prästeden borttages”.° För detta gick kyrkomötet 1893 in. Det fanns rentav ett förslag att hela HB-frågan skulle uppskjutas med undantagjust för detta ”högtidliga löfte”. Förklaringen till denna kyrkomötets omsvängning är, att detta ”löfte” innehöll allt som ”eden” i 1878 års version upptagit. Om den saken var alla ense. Det var också skälet till att det fanns såväl förespråkare som motståndare till reformen. Tillskyndarna ansåg lösningen utmärkt, ty man kunde omöjligen finna någon skillnad varken i sakligt innehåll eller förbindande kraft”. För en del var det ett sakligt eller åtminstone ett formellt hinder mot att anta förslaget. Om löftesformuleringen nämligen innehöll ”med ett ord: eden”, varför skulle den då inte fortfarande kallas ed? l varje fall måste löftesformuleringen ändras av det skälet att lagen om edens upphävande uttryckligen angav, att eden skulle ersättas med ett löfte. Man måste tillse att innehållet verkligen blir ett löfte”.2 l Lagen n 9. Lag- och HB-förslagen hade vuxit fram under samråd mellan handbokskommittén och en kyrkolagskommitté (Helander 1939 248, Eckerdal 1970 l24ff) i vilken bl a Gottfrid Billing ingick, På begäran hade han från Ullman fått förslaget till prästvigningsritual. Helander 1939 229 n 14, 616 n 8. Förslaget i HBF 1891 återkom oförändrat i HBF utom på en punkt (se nedan n 14). Kyrkomötet 1893 PL l - som utan särskilt påpekande tillstyrker detta förslag - innehöll reservation av Gottfrid Billing, som gick ut på att man skulle anmäla till K Maj :t att HBF måste bearbetas ytterligare men att man inte motsatte sig utan godkände ”formuleringen av det högtidliga löfte vilket. . . skulle. . . avläggas i stället för ed. 3 Citaten ur debatten om utbytet (n 9) resp den föreslagna löftesformuleringen i Kyrkomötet 1893 prot - i tur och ordning - 250 (biskop Ullman), 251 (biskop NIOH Lindström), 268 (rektor J H Bergendal) samt ang just löftesformuleringen 703 (förra statsrådet Gunnar Wennerberg).

372 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar SOU l985z48

Utgången blev som redan nämnts, att lagförslaget godkändes med bred majoritet. Förslaget till ”högtidligt löfte” i HB antogs utan votering ens. Den verkliga förklaringen är alltså den, att edsformuläret och den i edsformen avskaffades sedan edsformuläret förts över lag föreskrivna löfte”. till prästvigningens löfte, som alltså nu skulle vara ett högtidligt Rättsligt ersattes en text av kyrkolags natur med samma text fastställd på administrativ perspektiv innebar lösningen, att l8l l väg.” I ett historiskt års försök att förena KO- och KL-modellerna nu fullföljdes. Resultatet blev otvivelaktigt en högtidlig ed”. Kyrkomötesmodellen kan lämpjämte restaureringslösningen i HB 1868. ligen anföras

HB 1868 K yrkomötet l 893

Vigningdrâgan Förklaren l eder villiga att i den heliga Förklaren l eder villige att i den heliga Treenighetens namn det dyra prediko- Treenighetens namn ätaga eder det ämbetet eder åtaga? dyra predikoämbetet och förvalta det Gud till ära och själar till salighet?

Láftesfrâgørna Viljen I städse förbliva vid den rena Viljen l vinlägga eder därom att detta ämbete må i alla stycken rätt och vär- evangeliska läran sådan den, grundad i digt Gud till ära och själar till salighet Guds ord, det gamla och det nya testaav eder förvaltat varda? mentets heliga skrifter, genom den oförändrade Augsburgiska bekännelsen och Uppsala mötes beslut av år 1593 är antagen och förklarad, så att l varken uppenbarligen förkunnen och utspriden eller hemligen främjen däremot stridande läror? Viljen I alltså städse förbliva vid Guds Viljen I ock vid utövningen av prästrena ord, fly all falsk och kättersk lär- ämbetet efterleva kyrkans lag och gäldom, Jesum Christum enligt Guds ord lande stadgar, bevisa edra förmån rätt predika och de heliga sakramenten skyldig lydnad och troget efterkomma efter hans instiftelse utdela? vad eder är ålagt; förmana edra åhörare till gudaktighetens övning och bevisa dem trogen och beredvillig tjänst; om de fattiga, sjuka och värnlösa bära kristlig omvårdnad samt bedrövade och bekymrade hjärtan av den nåd Gud förlänar hugsvala och upprätta? Viljen l desslikes så ställa edert leverne Viljen I desslikes så ställa edert leverne att det varder de trogna en eftersyn och att det varder de trogna till föredöme ingen förargar. och ingen till anstöt?

3 De nya löftena separat auktoriserade genom KC l893-11-09(89). De inredigerades samtidigt i den av kyrkomötet antagna reviderade HB som auktoriserades efter ett redigeringsarbete. Mellan den godkända och i tryck utgivna stadfåsta versionen av löftena i cirkulär och i HB 1894 finns en del differenser. Helander 1939 26lff.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 373

Försäkran Ãrnbetsed Försäkran Kandidaten: Kandidaten: (Edgångens slutord ovan s 369 och 370, Allt detta lovarjag, NN, inför den allhögerspalten.) vetande Guden och med den stora räkenskapsdagen för ögonen att redligt och samvetsgrant med Guds nåd och hjälp efterkomma. Biskopen: Biskopen: Gud allsmäktig styrke och hjälpe er att Gud allsmäktig styrke och hjälpe er att allt detta hålla. hålla löften.”

dessa

Först några 0rd om 1868 års utformning (ovan 372). I detta fall innebar restaureringsprincipen, att redaktörerna i 1811 års text (ovan 370) dragit in formuleringar ur texten i KO 1571 (ovan 370) såsom korrigering eller komplettering. Kompletterande införs i vigningsfrågan hänvisningen till Guds namn. I den första löftesfrågan hade det nog varit KO-uttrycket ”vinnlägga eder” som föranlett 1811 års tal om total uppoffring i den tjänst vars syfte inte längre angavs. 1868 användes KO-lydelsen kompletterad med en sammanfattning av versionen 1811. I den andra löftesfrågan åter citerades först KO-frågan, därefter tillfogades en korrigerad version av 1811 års lydelse: att predika försoningens lära blev att ”rätt predika . . . Jesum Christum, därtill satsen att rätt ”de heliga sakramenten utdela. Det juridiskt-moralistiska perspektivet 1811 dämpades kraftigt, främst genom att Förplikten I eder blev ”Viljen I”. Men individualismens och idealismens fromhetsperspektiv bevarades, även genom korrigeringar av KO-texten. Att ämbetet genom tjänsten skulle bli ”rätt och värdeliga . . . hans församling till godo brukat korrigerades till . . själar till salighet av eder förvaltat. Att präster genom livsföringen given god exempel” klingade för prosaiskt 1811 men också 1868; de skulle bli ”de trogna en eftersyn”.5 Liksom 1811 bör den viktigaste förklaringen till att den sista KO-frågan med dess samhällsperspektiv inte togs med vara, att detta var välrepresenterat i edsformuläret också i 1829 års version. Men då perspektivet utmönstrades 1878, inträdde en ny situation. Vare sig 1893 eller senare har det perspektivet dragits in igen. Om 1868 års utformning kan sammanfattande sägas, att restaureringssträvan här de facto innebar att 1811 års form och karaktär bevarades, om än riktad med uttryckssätt från KO 1571. Lösningen 1893 har redan övergripande behandlats. Det kan nu kon-

4 1 biskopens votum tillönskades kandidaterna Guds kraft att allt detta hålla”, varvid pronominet närmast syftar på eden/försäkran. Kritik mot att ed inte blev ersatt med löfte (cf Wennerberg n 12) har förmodligen bidragit till ändringen i HBF 1893, varigenom satsen blev: att hålla dessa löften”. Därmed blev formuleringen densamma som i ritualen för biskopsvigning och kyrkoherdeinstallation. l dessa åter fanns emellertid inte som i prästvigningsritualet en sammanfattande förbindelse efterlöftesfrågorna. Den förbindelsen hade avskaffats i samband med att eden togs bort ur dessa ritual genom KF 1884-05-l6(20). l HBF 1891 och 1893 väcktes inte förslag att i dem återinföra KO-modellens sammanfattande försäkran 5 se nedan n 20-21. Ang uttrycket förarga

374 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshartdlingar

stateras, att vigningsfrågan även fick överta innehållet i den första löftesfrågan. Den senare har nu blivit ett helt ordagrant citat av läroförpliktelsen i 1878 års edsformulär. En motsvarande funktion hade tidigare den andra löftesfrágan. Denna har nu istället blivit ett citat av edsformulärets andra eller återstående del sådan saken utformats i den så att säga förkyrkligade edsupplagan 1878. ”Förkyrkligandet” gick 1893 längre. I det ordagranna citatet utelämnades satsen, att gudaktigheten” skulle eljest övas av ”åhörare” och präst ”uti inbördes kärlek, undersåtlig trohet samt en god, fridsam och ärbar umgängelse”, dvs också till vardags. Den avslutande försäkran är allmänt en nyformulerad motsvarighet till KOformeln. Men den egentliga förlagan är återigen edsformuläret. Avslut-

ningsformeln (”Detta allt . . .”) citeras, men dess sista sats (Så sant mig

Gud hjälpe till liv och själ”), som ansågs anstötlig, har dragits hop till ”med Guds nåd och hjälp. Samtidigt har edens inledningsfras (”. .. lovar och svär vid Gud och hans heliga evangelium”) i bearbetad form fogats in (”l0var . . . inför Gud den allvetande och med den stora räkenskapsdagen för ögonen”). Edsformuläret har alltså bokstavligen talat konserverats och bestämt utformningen av såväl vignings- som löftesfrågorna och den avslutande försäkran. Den 1893 fullbordade sammansmältningen av de två gamla modellerna ledde till en tredje med en egen karaktär. Pâfallande är utförligheten, där avsnitten ter sig som paragrafer i lagstil. Men det verkligt karakteristiska är det prästideal som framträder. Prästen vigs inte längre för att som ämbetsbärare tjäna i Guds kyrka utan tar emot ämbetet för att förvalta det, ett ämbete som i sin tur framstår som identiskt med kyrkans hela sändningsuppdrag. Innehållsligt är det ett mycket stort avstånd mellan KO-modellens realistiska riktmärken för tjänsten och kyrkomötesmodellens väldiga panorama över allt prästen skall bestyra. KO-modellens prästbild är trivial under jämförelse med denna nya. För att travestera Cervantes beskrivning av en annan gestalt: prästen framstår här som den ensamme riddaren av den andliga skepnaden.

5 Kyrkomötesmodellens konsolidering

Det är väl känt att lundabiskopen Gottfrid Billing i samverkan med sin son Einar Billing tog upp frågan om läroförpliktelsens utformning och fick kyrkomötet 1903 med sig på en omformulering. Ett tecken så gott som något på att kyrkomötesmodellen för ”en högtidlig ed” verkligen också uppfattades så var, att den från edsformuläret ordagrant övertagna läroförpliktelsen drev fram betänkligheter bland prästkandidater. Uppmärksammad på detta drev då Gottfrid Billing genom vad han ansåg vara en bättre formulering av ett oförändrat innehåll.”

° För detta och det följande Pleijel 1968 l33ff. Den ibm l4l med n 35 nämnda agendan är Agende für . . . Sachsen 1880. Den som förlaga använda texten återfinns ibm 131. En väsentlig upplysning är att den tyska löftesformuleringen inte gäller en bland flera frågor utan vigningsritualets vigningsfråga med försäkran, enligt tysk evangelisk tradition en enda fråga (ovan 190, 205 etc). Försäkran är ibm rubricerad Gelöbnis(löfte)“, men i enlighet med edsinstitutets formkrav avslutas försäkran med handslag. - Citaten i det följande från Gottfrid Billings motion och plenaryttrande i Kyrkomötet 1903 motion l resp prot ll7ff. Cf härtill Pleijel l968 146ff.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 375

Den distinktionen var alls inte taktiskt dikterad. Syftet med aktionen var att kyrkans bekännelse av alla och därmed också präster måste tiller- kännas ”auktoritet, men icke juridisk utan evangelisk” ungefär på det sätt Jesus till skillnad från fariséerna såg på sabbatsbudet. Det Billing argumenterade för utgjorde motsatsen till såväl en lagisk som en löslig inställning. Men enligt Billing gav den gamla formuleringen av löftet stöd åt en lagisk syn. Till sin lydelse, som ”påminner om ett stycke strafflag”, gav den intrycket, att bekännelsen vore en antagen Codex, ”en samling av så eller så många läropunkter”. Allvarligt var, att den ställde bekännelseskrifterna över eller jämte Skriften och i varje fall inte klart uttryckte Skriftens supremati. De som prästvigdes, underströk Billing, ”koras och utsändas . . . till församlingens uppbyggelse på hennes allraheligaste tro. Ett löfte om trohet mot kyrkans bekännelse” var riktigt, men bekännelsetroheten måste formuleras riktigare. Bekännelseskrifterna fick inte ges vare sig en högre eller lägre rang än såsom vittnesbörd om kyrkans tro så som kyrkan tillägnat sig denna och så som hon ”fortskridande” måste ”på livserfarenhetens väg under ledning av Herrens Ande tillägna sig alltmera av Guds i Skriften givna uppenbarelse”. Arten av bekännelsens förbindande makt” uttrycktes enligt Billing bäst genom att man i prästlöftet brukade ”de ordalag, som användes av våra bekännelseskrifter själva.7 l det förslag lundabiskopen framlade fanns emellertid inte alls något citat ur dessa men väl en begreppsapparat. I stället för att tala om storheterna ”Skriften” och bekännelsen förordade han, att man refererade till ”Guds ord” såsom ”givet” i Skriften och omvittnat i ”bekännelseskrifterna”, och att man talade om åmbetsbärarnas uppgift att ”rent och klart” förkunna detta ord. Den nya och år 1903 genomförda formuleringen av läroförpliktelsen kan med fördel läsas under jämförelse med dels ursprungsversionen i KO 1571, dels 1893 års ifrågasatta version.

K yrkømäIermode/Ien 1893 K O-modellen 15 7] Viljen l städse förbliva vid den rena Viljen l ock stadeliga bliva vid rena evangeliska läran sådan den, grundad i Guds ord och fly all falsk och kättersk Guds 0rd, det gamla och det nya testa- lärdom? mentets skrifter, genom den oföränd- I 903 Omformuleringen rade Augsburgiska bekännelsen och Viljen l efter bästa förstånd och samve- Uppsala mötes beslut av år 1593 är an- te rent och klart förkunna Guds ord så tagen och förklarad, så att I varken upsom det är oss givet i den heliga Skrift penbarligen förkunnen och utspriden och så som vår kyrkas bekännelseskrifeller hemligen främjen däremot stri- ter därom vittna? dande läror?

Då lundabiskopens svärson Edv Rodhe två decennier senare kommenterade saken, menade han att ”ett juridiskt klingande moment” fick ”en betydligt mera tillfredsställande lydelse?” ”Det liturgiska missgreppet”

7 I motionen citerades direkt de två sista styckena i konkordieformelns inledning. l den texten finns otvivelaktigt den sak Billing angav, däremot inte, såsom man får intrycket, ”de ordalag” som han föreslog för löftesformuleringen. För dessa är snarare den sachsiska försäkran (n l6) förlaga. “l För detta och det följande Rodhe 1923 466f.

376 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

blev avlägsnat, men ändå hade ett närmande till KO-lydelsen varit allra lyckligast. Där var formuleringen ”enklare” ansåg Rodhe. Man kan kanske uppfatta det så: där saknades en teologisk nomenklatur, som brukades 1903 och som i varje fall inte är omedelbart tillgänglig. Rodhe var alltså inte entusiastisk över omformuleringen. Han anmälde i samma sammanhang kritiska synpunkter också på andra delar av kyrkomötesmodellen. Bara ett par år senare medverkade han vid utarbetandet av HBF 1926. I detta har inte en bokstav ändrats i partiet. Sekelskiftesmodellen (1893 + 1903) trycktes om oförändrad. Via HBF 1938 och HBF 1941 har den förts vidare till HB 1942. Dess ställning hade konsoliderats. Konsolideringen har inte uteslutit vissa justeringar, vilka dock understrykerjust att modellen konsoliderats. Den 1893 kombinerade vigningsoch första löftesfrågan bevarades 1942, likaså den nyss behandlade läroförpliktelsen. I vigningsfrågan kallas dock prästämbetet inte längre det dyra” (1811): nu används attributet ”det heliga”, som inte längre är knutet till Treenigheten. Läroförpliktelsens formulering åter hade fått en så stark position, att det ansågs omöjligt att här eller på någon annan punkt göra ett tillägg. Vid slutbehandlingen i kyrkomötet 1941 uppdagades nämligen att sakramentsförvaltningen saknades i uppgiftskatalogen, men korrigering var utesluten.” Den följande långa och alltomfattande löftesfrågan från edsformulärets senare del blev nu (HBF 1938) uppdelad på två frågor, för övrigt i omkastad ordning. Tanken att göra dem ”kortare och mindre juridiskt formulerade” fick ett modest uttryck från början,

ännu blygsammare i HB 1942. Ändringarna inskränker sig till att uttryck-

et församling nu fått ersätta ”edra åhörare och att formuleringen ”kyrkans . . . gällande stadgar blivit . . ordning”. I den sista och avslutande frågan kunde en av två föreslagna ändringar (HBF 1938) genomföras. Prästens uppgift att vara föredöme för de troende” vidgades betydligt till: ”för var man. Däremot fick motsatsparets andra led oförändrat lyda: ingen till anstöt”. Det uttrycket hade införts 1893 som ersättning för det äldre ”ingen förargar”, som visserligen konserverats i kyrkobibeln men förlorat den gamla innebörden av att inte skada eller förleda någon.” 1917 års bibelöversättning valde uttrycken

9 Kyrkomötet 1941 prot 5:1 l6ff passim i debatt om prästvigningsbönen (ovan 363 med n 50). Från olika utgångspunkter konstaterade biskop Gustaf Aulén, direktor Manfred Björquist samt prosten Albert Lysander att chansen att nämna sakramentsförvaltningen i detta ritual var att beröra den i bönen. I utskott och t o m i slutplenum liksom efter mötet sökte man lösningar (ovan 363 n 50). Att föra in ledet i löftesfrågorna kom tydligen inte på frågan; enligt Auléns uttalande i debatten var det för sent att reparera skadan. 3” I NT finns två helt olika skandalon-tankegångar: Kristus som stötestenen för dem som inte tror (t ex Rom 9:32f, l Kor 1:23) och människor som ställer sig i vägen, förleder (t ex Matt l8:6f, 2 Kor 6:3). l NT 1526 och följande översättningar brukades genomgående termen ”förargelse/förarga. För den senare innebörden krävdes förklarande kommentarer redan i t ex Fjellstedt 18733 3:74, 488. l provöversättningen 1883 (normalupplagan”) och i bibelöversättningen 1917 användes i Matt-perikopen förförelse/förföra”, i NT 1981 däremot förförelse men förleda. Detta har förmodligen skett därför att den i och för sig gamla tendensen förstärkts, så att särskilt verbet fått enbart sexuell innebörd. Samtidigt hänvisas till

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 377

”förföre1se”, ”anstöt eller ”stötesten”. Det sistnämnda uttrycket brukade ärkebiskop Eidem i HBF 1938, men det avvisades under hänvisning till - bibelöversättningen.” Istället för att söka ett bättre begrepp återinfördes ”anstöV-uttrycket. Detaljinventeringen bekräftar att 1893 års modell för en högtidlig ed” konsoliderats. Visserligen har i synnerhet läroförpliktelsen omformulerats (1903), men konceptionen är likväl given. Det prästideal som tecknades i 1893 års utformning finns i den alltjämt brukade ordningen: den ensamma riddaren av den andliga skepnaden. Den bilden, kan det tilläggas, får ännu skarpare drag genom att frågorna följer direkt efter assistenternas bibelord”, som i det breda urvalet 1894 och än mer 1942 alla skall anses handla om ”helgden av detta kall”, inte kyrkans utan prästens uppdrag.

7.2 tradition

Biskopsvigningens liturgiska

7.2.1 Den konservativ! reformerade

vigningsordningen Vägen via kyrkoordningsförslaget 1561 till kyrkoordningen 1571

7.2.1.1 Ritualversionernai KOF 1561 och KO 1571

De äldsta i sin helhet kända svenska evangeliska ritualen för biskopsvigning fmnsi KOF 1561 och KO 1571.* Läget är detsamma som ifråga om prästvigningen. Den jämförelsen är befogad också av det skälet, att de båda typerna av vigningsritual till struktur och innehåll är tvillingar. Det påståendet gäller dock i första hand om utformningen i KO 1571. Prästvigningsritualet är på det hela taget detsamma i KOF och KO. Ritualet för biskopsvigning har däremot undergått förändringar på vägen från KOF till KO. En tablå illustrerar förhållandet:

Biskopsvigning K OF Biskopsvigning KO Prästvigning K 0 (K OF) (Före mässan): (Före mässan): (Före mässan): Böneinbjudan Böneinbjudan Bön Bön Bön - - litanian Veni sancte Spiritus - Veni s Sp litanian - - litaniakollekta ”kollekterna” - kollekten lit-kollekta - bön för lärarna - bön”för lärarna

Presentationen

ordet ”stötesten” i uppslagsdelen. För 2 Kor-ställets gamla förargelse giva” sattes 1883 ”giva anstöt”, 1917 däremot ”vara till anstöt, vilket också - utan någon - hänvisning brukas i 1981 års översättning. Då prästlöftet fick det nya uttrycket anstöt torde 2 Kor-översättningen 1883 vara källan.

3 Så yttrandet från biskop Edv Rodhe med motiveringen, att Kristus var och skulle vara stötesten. Kyrkomötet 1938 K Majzts skrivelse 7 244. KOF1561 165ff, KO 1571 169ff.

378 Svenska och

kyrkans vignings- mottagningshandlingar

K OF Biskopsvigning KO Prästvigning KO (K OF) Biskopsvigning

Läsningar Läsningar Läsningar - - - l Tim 3:l-7 l Tim 3:1-7 l Tim 3:1 --7 - Tit l, Apg 20

- - Luk 12242-48 Luk12:42-48 - - ”liten - ”liten förklaring förklaring (arman) ”liten förklaring

Vigningsfrågan Vigningsfrägan (Ny) vigningsfråga Vigningsfrågan Fyra löftesfrågor Fyra löftesfrågor Försäkran Försäkran

- Votum tröste och - Votum tröste . . .) - Votum (Gud tröste . . .) (Gud (Gud

styrke dig alltid. Amen.) Credo - Bekänn din tro - Nicaenum - Votum (Härtill och allt

gott styrke och tröste dig alltid Herren Gud. Amen.) Vigningsformeln

Kör (Sint lumbi vestri)

och bön: Handpåläggning och bön: Handpåläggning och bön: Handpåläggning - - Fader vår - Fader vår Fader vår - - Luthers - Luthers Bönen ”för lärarna” vigningsbön vigningsbön Sändningsorden (1 Petr 5) introitus Mässans introitus Mässans introitus (Nu

Mässans (Nu (Nu

bedje vi den helge And) bedje vi . . . ) bedje vi . . . )

alternativformer, vilka l inledningspartiets bön har prästvigningsritualet för biskopsvigning. KOFvar för sig ingår i KOF- resp KO-ritualen KO-versionen en evangeliskt omforversionen är typiskt reformatorisk, mad medeltida tradition. KO-ritualets bön ”för lärare”, använd också vid prästvigning, utgör ett tillägg till KOF-versionen på denna punkt. i alla tre ritualen av en gemensam epistel, 1 Tim 3 Läsningama utgörs är ett fast ord: om någon begärer ett biskopsämbete, han åstundar

(Det

. . ”), följd vid biskopsvigning i både KOF och KO av en god gärning. evangeliet Luk l2:42ff med dess utläggning om att vara satt som trogen ”skaffare” åt sin Herres husfolk och om att inte vara det. Vigningsfrâgani KOF och KO är helt enkelt, om electus detta ”göra vill”. På denna punkt sväller KO-ritualet, som tillfogar prästvigningsritualets vigningsfråga med uttrycket ”prästaämbete” utbytt mot ”biskopsämbete” och fyra skulle kunna uppfattas som en láftesjfrâgorsamtförsäkran. Utvidgningen anpassning till medeltida tradition. Det är den naturliga förklaringen

också till det i KO tillagda Credø-partiet just för biskopsvigning. har samma strukturi KOF- och KO-ritualen Själva vigningshandlingen för biskopsvigning. I dessa finns inte motsvarigheten till prästvigningens vigningsformel, inte heller sändningsorden. På två punkter finns skillnader mellan versionerna för biskopsvigning. KO inleder vigningshand-

lingen med responsoriet Sint lumbi vestri praecincti (Luk l2z35f) om tjä-

Svenska kyrkans vignings- och 379

mottagningshandlingar

nare som med omgjordade länder väntar sin Herre. Sången är en pendang till evangelielektionen ur samma kapitel, i medeltida tradition dock knuten mest till prästvigning. Ordinator och ”de andra biskopar[-na], om flera är tillstädes” eller ordinator (KOF), samt med de andra biskopar, eller präster, som vid handena äro” (KO) lägger . . . händerna på electi huvud och läs[-er] överljutt Fader vår . . . och därtill . . I- kollekten” (KOF). Olikheten består i valet av vigningsbön. KOF anger den bön ”för lärarna”, som i KO hör till det inledande bönepartiet. Som vigningsbön har KO istället samma version av Luthers vigningsbön som KOF och KO anger för prästvigning. Omedelbart därefter och som övergång till mässan - där den nyvigde kommunicerar ”först ibland andra” - ”sjunger kören” Andesângen ”Nu bedje vi den helge And”, en medeltida leis som i svensk version är känd från 1536. l detta sammanhang är det inte nödvändigt att dra upp detaljfrågor i biskopsvigningens ritual. Det krävs emellertid en diskussion av några frågor som underlag för en karakteristik av ordningen för biskopsvigning i den svenska reformationstiden. Först kan uppmärksamheten fästas vid frågan, varför biskopsvigningens ritual förändrats så pass mycket på vägen från KOF 1561 till KO 1571 samtidigt som prästvigningsritualet kunde tas över oförändrat. En andra fråga som behöver tas upp är, varför vigningsformel finns vid prästvigning såväl 1561 som 1571 men inte vid biskopsvigning, inte ens i KO-versionen som i övrigt fått element som hört till prästvigningen. Båda typerna av frågor har ventilerats i forskningen, och svaren har betydelse för tolkningen av biskopsvigningens karaktär och innebörd.

7.2.1.2 Liturgiska utvecklingslinjer för biskopsvigningens ritual

Mer än alla andra har Sven Kjöllerström undersökt de knippen av problem som rör biskoparnas ställning, biskopstillsättning och -vigning under i första hand reformationstiden. Han har bl a visat, att Laurentius Petri, som utarbetade KOF och KO, såsom ärkebiskop från 1531 till sin död 1573 själv vigt biskopar med säkerhet enbart vid två tillfällen, år 1532 och år 1536. Gustav Vasa (-1560) gick under 30-talets slut med tyska medhjälpare in för ett kyrkoorganisationsprogram av tysk modell, som bl a innebar att biskopar skulle avskaffas. Ett viktigt skäl var otvivelaktigt att ärkebiskopen vägrade att fungera som kungens redskap. Gustav Vasa liksom Erik XIV (l 560 - 68) förordnade istället utan föregående val för biskops funktioner personer, som under några år kallades seniorer, sedan ordinarier eller superintendenter, av kungen placerade i nybildade men också gamla stift. Till programmet tycks ha hört att ordinarierna inte

skulle vigas. Enbart i ett fall (Skara 1544) är det belagt att ordinarien inte

var vigd, eftersom denne mot sina protester av kungen tvingades att utan att själv vara vigd för sitt uppdrag ordinera präster. Det finns emellertid också belägg för att ordinarier, som med åren blev ganska många, fak-

tiskt har vigts. Återigen är det dock bara fråga om belägg som rör ett enda

tillfälle: år 1554 vigdes tvâ ordinarier för de båda finska stiften, inte av ärkebiskopen som var i kungens onåd utan av Strängnäsbiskopen Botvid Sunesson. Nästa kända vigningstillfälle inträffade år 1575 under nya

380 Svenska och

kyrkans vignings- mottagningshdndlingar

förhållanden. Då var Laurentius Petri död och då hade Johan Ill satt sig

på tronen. De med säkerhet kända vigningstillfällena mellan 1531 och 1575 är alltså enbart 1532, 1536 och 1554. Efter sina undersökningar drar Kjöllerström slutsatsen, att det är osannolikt att några andra biskops- eller ordinarievigningar skulle ha skett utöver dem som är belagda? I så fall kan man inte tala om någon vigningssed eller -tradition på samma sätt som ifråga om prästvigning. Prästvigningar pågick kontinuerligt under hela perioden. Biskopsvigningar inträffar generellt mera sällan. Om de därtill i stor utsträckning var inställda, kan man inte tala om någon sed eller någon kontinuitet. D_etta skulle kunna förklara, att särskilt KOFritualet men även KO-versionen bröt så pass kraftigt med medeltidstraditionen. Det skulle innebära att trycket var större ifråga om prästvigningar, för vilka traditionen med löften, försäkran och vigningsformel bevarades, om än evangeliskt omformad. Ett sådant tryck fanns inte ifråga om biskopsvigningar. Visserligen infördes löften och försäkran i KOversionen, men också i denna kunde vigningen på Luthers vis ske utan vigningsformel men genom bön och handpåläggning. Den antydda förklaringsmodellen går stick i stäv mot Kjöllerströms resultat. Särskild vikt fäster han vid avsaknaden av vigningsformeln, det centrala uttrycket för att biskop eller ordinarius icke enligt honom ämbete. Den vigningsformel som måste finnas vid vigdes till ett särskilt kunde inte förekomma vid biskopsvigning. ”Det fanns enprästvigning ligt evangelisk uppfattning endast ett ämbete: predikoämbetet. Som prästvigd var den blivande biskopen innehavare av detta ämbete”, po- Den saken skulle också förklara en anvisning i ängterar Kjöllerström. KOF - kunde brukas vid inte i KO - enligt vilken prästvigningsritualet biskopsvigning, om den utnämnde inte tidigare ”varit i prästaämbetet”.3 Som för Gustav Vasa skulle alltså prästvigningen vara den enda vigningen för ärkebiskopen, varför biskopar och ordinarier helt enkelt inte kunde motta någon särskild vigning. Var kungens inställning klart kyrkopolitiskt motiverad, skulle ärkebiskopens vara lika klart teologiskt grundad. Man kunde inte vigas till det som inte fanns. Skillnaden går hos honom mellan och icke-prästvigda”, inte mellan präster och prästvigda biskopar (ordinarier). Den poängen skulle vara uttryckt också i det att löftesfrågorna och försäkran i KO-ritualet är just prästvigningensx* Om det förhåller sig på detta sätt, måste man fråga, varför Laurentius Petri överhuvud tog med ritual för biskopsvigning i såväl KOF som KO. Det kunde inte bero på slentrian: han hade kanske inte själv vigt biskonär han redigerade KOF. Sju år tidigare hade par på ett kvartssekel, visserligen en vigning skett, men den hade utförts av kollegan i Strängnäs.5 Innan frågan om ärkebiskopens syn på biskopsvigningen kan tas

3 Främst Kjöllerström 1965 20ff. 3 Ibm 60 med 5l, KOF1561 165. “ framhävs ordet åter i anvisningarna Kjöllerström 1974 24. Med kursivering före löftesfrågorna i KO 1571 172: Då säger ordinarius åter till honom. Detta ”åter” är dock inte som Kjöllerström gjort gällande relaterat till de från prästvigningen upprepade löftena utan är en regianvisning, att biskopen åter skall tala. Anvisningen är ordagrant övertagen från KOF 1561 168, där inga löften finns. 5 1965 27, 34. Kjöllerström

SOU |985:48 Svenska kyrkans vignings- och 381 mottagningshandlingar

upp, är det nödvändigt att pröva vad det är för ett ritual som ärkebiskopen redigerar in i KOF, vilket i bearbetad form ingår i KO. Det har antagits att Laurentius Petri i KOF-arbetet medvetet hållit sig till den ordning Botvid Sunesson sju år tidigare följt i Strängnäs. Sven Kjöllerström anknyter till Helge Nyman och anser att KOF-ritualet skulle ”i stort sett överensstämma med det. . .i Strängnäs 1554? Nyman hade inte gått lika långt. Han ansåg det troligt att KOF-/KO-ritualet hade övertagits från Strängnäs 1554 i varje fall vad löftesmomentet angår.7 Nymans hypotes faller dock, eftersom KOF inte hade något ”löftesmoment” över huvud taget. Eftersom ingenting annat anförts till stöd för antagandet utgör detta en ren gissning. En enligt min mening i så fall rimligare gissning är att ärkebiskopens gode vän och ersättare varit angelägen om att vid vigningen i Strängnäs 1554 skaffa sig en förlaga för liturgin. Det naturliga vore väl i så fall att han tänkte på den ordning som Laurentius Petri brukat vid Strängnäsbiskopens egen vigning 1536. Om man skall gissa på kontinuitet, skulle den i så fall rimligen innebära, att KOF- och Strängnäsordningarna i huvudsak motsvarade vigningsordningen på 1530-talet. Vad gäller vigningen 1536 är ingenting annat känt om den än att den enligt kritiker inte skedde enligt romersk-katolsk rit.” Om vigningen 1554 säger en kritiker (Johannes Messenius) att den skedde efter Luthers sed”. En av de två som vigdes (Paulus Juusten) anger, att den skedde genom ”manuum impositio et conñrmatio (händers påläggning och bekräftelse.° Vittnesbörden ger en allmän karakteristik av handlingen. Luthersk var den, och på evangelisk mark var handpåläggningen ett så karakteristiskt kunde betecknas drag att hela handlingen som handpåläggningen”.° Men vad står begreppet conñrmatio för? Den som genom val (electio) utpekats som ny biskop skulle enligt medeltida ordning söka påvens bekräftelse (conñrmatio), förutsättningen för vigningen (consecratio). I Sverige hade kungen alltsedan 1528 övertagit den konfirmationsrätten för att, som nämnts, något decennium senare överta också valrätten. För att vinna konfirmationen eller bekräftelsen av valet, måste electus till kungen avge sin försäkran eller ed. De två ordinarier som 1554 hade också i förväg inför kungen vigdes avlagt och skriftligen undertecknat eden.” Efter erhållen konñrmation kunde de få sin vigning; och de vigdes genom handpåläggning - och konñrmation. Uttrycket kan omöjligen betyda att electi avgav löften och försäkran under vigningsakten,3 ty de kunde omöjligen konñrmera sig själva. Det är för övrigt okänt att löften och försäkran avges_efter den i varje fall först

° Ibm Slf. 7 Nyman 1963 82. 3 Kjöllerström 1965 23. ° Ibm 34f. ”l I KO 1571 140ff är handpåläggning dels ett liturgiskt led bland andra, dels det liturgiska led som står för alla. Ovan 3491. Uttryckssättet är reformatoriskt allmängods. Exempel härpå i Luthers och Melanchtons skrifter i Lieberg 1962 passim, för Melanchtons de] Haendler 1968 passim. Cf ovan 194 med n 37, 202f. 1 Nyman 1963 77ff, Kjöllerström 1971 222. 3 Nyman 1963 81. 3 Så ibm.

382 Svenska vignings- och mottagningshandlingar kyrkans

nämnda handpåläggningen. Allt talar för att uttrycket utgör en annan, bl ai KOF och KO brukad evangelisk karakteristik av vigningshandlingen som sådan: hela handlingen som ”bekräftelsen” eller ”stadfästelsen av den utsedde som rätt präst eller biskop.” Juusten ka- (c0nñrmatio)” rakteriserar således vigningshandlingen med två evangeliska benämningar för rätt vigning, och kritikern Messenius menar från sin utgångspunkt att handlingen var just ”efter Luthers sed. Det enda som är känt från två vigningstillfällen är således bara att i ett fall karakteriserats negativt - inte romersk-katolsk rit handlingarna - och i det andra fallet omvänt evangelisk rit. I den mycket allmänna meningen har det förstås funnits en kontinuitet mellan de olika vigningstillfällena. Men det finns inget anfört till stöd för en liturgisk kontinuiteti någon kvalificerad mening. Den nyss f ramkastade tanken att KOF-ritualet kunde representera liturgisk kontinuitet från 1530- och l550-talsvigningarna är därför en gissning. Den förblir en gissning, även om det finns som ger intrycket, att KOF-versionen kan vara en några drag att nämna tidig evangelisk vigningsordning. Redan vid ritualpresentationen markerades, att KOF-ritualet har en typisk reformatorisk inledning med Andesången. Den slutar också med en Andesång, i det fallet en körens sång av en leis vars svenska version råkar vara känd första gången i psalmhäftet 1536. Det kan i varje fall noteras att den inte står angiven som församlings- utan just som körsång. Vad gäller inledningen hänvisas enbart till ”kollekternaü”. I stället för att diskutera vilka som kan ha avsetts, kan enbart noteras, att bl a pingstdagens epistelkollekt är känd i svensk översättning första gången i mässboken 1537. Viktigare är emellertid urvalet av läsningar.Episte|n hade förreformatorisk tradition för biskopsvigning.” Den används i KOF och KO också vid prästvigning på samma sätt som i Luthers vigningsordning. Till medeltida (präst)vigningstradition hörde det i KO införda responsoriet, i KO reserverat för biskopsvigning på en plats som i medeltidstradition intagits av Veni creator Spiritus eller Veni sancte Spiritus.” Det är

4 Conñrmatio i betydelsen kungens stadfästelsei KO 1571 168, ett avsnitt som inte fanns i KOF 1561. Conñrmatio som beteckning på vigningen i KOF 1561 143, KO 1571 141. Som allmänreformatoriskt uttryckssätt Lieberg 1962 och Haendler 1968 passim, Rietschel-Graff 1952 850ff. 15 Från Norden är bevarat endast ett fullständigt ritual för biskopsvigning (med intronisation), det senmedeltida Roskildepontifikalet inom den lundensiska kyrkoprovinsen, tryckt i Strömberg 1955 (279ff resp 297ff). Den lundensiska liturgiska traditionen anses ha övat starkt inflytande på den svenska kyrkoprovinsen enligt argument som i t ex Nyman 1963 27ff. - Vigningsepisteln var l Tim 3, ett allmängods. 16 medeltida skikt, Responsoriet hörde inte till biskops- men prästvigningslitugins i Lund- och Roskildepontiñkalena placerat i samband med offertoriet. lbm 64, 69f, 91. De under senmedeltiden omhuldade Veni creator resp Veni sancte Spiritus förekom i såväl präst- som biskopsvigningsliturgiers inledningspartier men förekom även i slutpaniet. lbm 52, 62ff,80. Båda lösningarna var representerade i lundaprovinsen - och för den delen på sitt sätt i KOF- och KO-ritualen, i senare fallet dock inte i biskopsvigningens inledning, där istället litanian återerövrade sin traditionella plats. l senmedeltida prästvigningstradition var dock funktionen att introducera smörjelse- eller fullmaktshandlingen. Så i lundapontifikalet ibm 170, cf kommentaren ibm 64, 80.

Svenska kyrkans vignings- och 383 mottagningshandlingar

möjligt att responsoriet bestämts av biskopsvigningens evangelielektion. Liturgihistoriskt tycks förvaltarperikopen (Luk l2z42ff) vara originell. Den tillhörde i varje fall inte medeltida kontinentalt inte normalgods, heller den franskinspirerade nordiska pontifikaletraditionen så långt denna är känd.” På tysk evangelisk mark förekom texten i sparsamt ordinationssammanhang, men detta långt senare.” Den närmaste parallellen som nu uppspårats finns i Johannes Bugenhagens ordinationsordningar för Hamburg och Lübeck 1529 och 1531. 1 dessa ingår en allokution, som hänvisar till Kristi 0rd vam truwen hussholdere Mått 24”, dvs om trogna förvaltare enligt Matt 24:45ff.° Med tanke på de nära svenska förbindelserna med fr a Lübeck är det frestande att gissa på ett samband mellan Bugenhagens uppslag och Laurentius Petris ritual. Men mer än en gissning är det inte. Viktigare är, att den anslutande förklaringen eller texttillämpningen tycks vara utformad av Laurentius Petri själv. Han har alltså för biskopsvigning inte utnyttjat Luthers texttillämpning, från 1530-talets senare del, använd i prästvigningsritualet i KOF och KO. Det hittills anförda skulle kunna sammanfattas så att KOF-ritualet för biskopsvigning har en utformning som inte utesluter att det brukats redan på 30-talet. Det finns ytterligare en omständighet som kan rymmas under den sammanfattningen. I såväl präst- som biskopsvigningsritualen i KOF och KO brukas bön ”för lärarna”. KOF-versionen för biskopsvigning har emellertid till skillnad från de övriga ritualen denna bön inte såsom en inledningskollekta utan såsom vigningsbön. Denna bön för kyrkan och hennes tjänare är i sin tyska version känd första gången 1528 och blev flitigt utnyttjad i Sverige.” Man kan naturligtvis anta, att ärkebiskopen fann ett värde i att som vigningsbön bruka en med åren mycket spridd och därför kanske väl känd bön. Men i så fall fanns det inte skäl att ersätta den med Luthers vigningsbön i KO-ritualet. En annan och mycket lockande förklaring till KOF-lösningen är, att det var den bön som stod till buds när ärkebiskopen vigde biskopar på 30-talet. Bönen ifråga hade Bugenhagen som vigningsbön i Hamburg-Lübeck-ordningarna. Tidigare” har framkastats, att det var Bugenhagens modell Luther använde sig av, då han utarbetade sin vigningsordning med dess vigningsbön 1535. Det finns inget som hindrar gissningen, att också Laurentius Petri i Sverige använt samma källa på 30-talet. Då Luthers ordina-

7 Ibm 36, 51. 3 Färnström 1935 240 n 2, Rietschel-Graff 1952 859. 9 Sehling 5 1913 350 (Lübeck), 502 (Hamburg), cf ovan 2021, även 244f. 3° Bönen tillhörde standardgodset i reformationstida bönböcker som framgår av Estborn 1929 127 och passim. Bönen, tillskriven Andreas Althamer som har den i sin katekesbönbok 1528, anses ibm 130, 137ff, ha förmedlats till Sverige genom en annan bönbok, sammanställd av Johannes Brentz 1538, förlaga till den svenska En liten bönbok. I denna ingick bönen ”med ganska stor sannolikhet” i den fragmentariskt kända första upplagan 1544. Estborn 1929 l23f. Det är sannolikt, och med säkerhet gäller detta om den första fullständigt kända upplagan 1562. Eckerdal 1984 120f. Bönen ingick i En liten sångbok (senast) 1553, första upplagan kanske redan ett decennium tidigare. Ibm 120. Den kom in i Svenska mässan 1557. Den tyska versionen fanns även i Brandenburg-Nürnbergska KO redan 1533, ansedd såsom källa för Laurentius Petri. Rodhe 1923 460, Estborn 1929 1371. 3 Ovan 192 n 28, cf även om Danmark ovan 245 med n 24.

384 Svenska och mottagningshandlingar SO U I985:48 kyrkans vignings-

tionsordning blev känd i Sverige, skulle den nya vigningsbönein la konkurrerat ut den äldre, som dock bevarades i inledningspartiet. Fillföljs det hypotetiska resonemanget, skulle KOF-formen för biskopsvigning på denna punkt representera den äldre vigningsordningen, som (unnat konserveras i ett biskopsvigningsritual, som genom kunglig powlitk kom ur bruk. På vägen från KOF till KO skulle i så fall denna ”eftersläpning” ha korrigerats. l det anförda finns det två intressanta paralleller mellan Bugenhagens tidiga och Laurentius Petris vigningsritual. De är intressanta, eftersom det rör sig om två signifikanta drag. Det vore förhastat att påstå azt ärkehaft Bugenhagenritual som förlaga: det som anförts är indicier biskopen som pekari den riktningen. Genomgången har i varje fall visat så myckutan möjligt, att KO F-ritualetrepresenterar en et, att det inte är uteslutet form som ärkebiskopen själv brukat vid vigningar på 30-talet. Det har redan tidigare allmänt framkastats att den formen också kunnat brukas av Strängnäsbiskopen 1554. Med det anförda är det inte bara en kronologisk fråga som ventilerats utan också en innehållslig. Hänvisningarna till Bugenhagenordningen som modell för biskopsvigningsritualet är hänvisningar till ritual för prästvigning. Lika litet som i Luthers ordning ingår i dessa någon vigningsformel varigenom ett ämbete överlämnas. Så här långt måste resultaten sammanfattas så, att KOF ritualet för biskopsvigning uppvisar en rad enligt min mening ålderdomliga drag, av vilka somliga försvinner vid överarbetningen på vägen till KO 1571. De ålderdomliga dragen - som förblir - att KOF-ritualet kan kvalificerar gissningen gissning Det innebär representera en liturgisk form i bruk på 30-talet. samtidigt, att biskop i samma mening som präst enligt både KOF- som KO-ritualen vigdes till ”denna tjänsten och biskops ämbete i Guds namn genom bön och handpåläggning. Den saken är det emellertid nödvändigt att gå närmare in på.

7.2.1.3 Vigningsritualet och synen på biskopens uppdrag

När det gäller KOF-ritualets bearbetningar på vägen till KO 1571 måste en stor del av dem enligt Sven Kjöllerström bero på initiativ av Johan III (l 568 -). Bearbetningarna skulle ha skett i samband med förhandlingarna om godkännandet av KO och ledde sammantaget enligt Kjöllerström samband med medeltida tradition. Det som till ett ganska påtagligt” av löftesfrågor, försäkran och trosbekännelsen; åsyftas är återinförandet inte. På en viktig skall utbytet av vigningsbönen kommenteras punkt dock inte ha gett vika. Någon vigningsformel kunde inte ärkebiskopen brukas och någon sådan blev inte heller införd. Det var också på denna punkt, som Johan III främst satte in sin kritik”.22 I vilken riktning kungen ville driva revisionen visade sig efter Laurentius Petris död i de förhandlingar som ledde till att inte KO-ritualet utan en särskild vigningsliturgi brukades vid den nye ärkebiskopens vigning 1575. Ritualet har för inte så länge sedan återfunnits, beskrivits och ka-

” 1974 24f. Kjöllerström 1965 53ff, 58ff, citat ur Kjöllerström

Svenska kyrkans vignings- och 385 mottagningshandlingar

rakteriserats.” Här kan det räcka med ett instämmande i det sammanfattande omdömet, att ordningen utgör ”en ganska unik kompromiss”.“ Kompromisskaraktären är av samma slag som i 1576 års mässordning (“röda boken”). Strävan att starkare knyta an till en liturgisk tradition som uppfattades som gammalkyrklig har förenats med strävan att genom om- eller nyformulering av traditionellt gods vinna en ur evangelisk synvinkel godtagbar liturgisk text. Huruvida resultatet vad gäller biskopsvigningens ritual tillfredsställde någon är obekant, men det är inte troligt. l detta sammanhang är det viktigt, att dragkampen i förhandlingarna om 1575 års vigningsliturgi inte tycks ha gällt vad som skall anses väsentligt i en vigningshandling. Diskussionen gällde, huruvida man utöver den apostoliska ordningens bön och handpåläggning också kunde eller borde bruka tydande ceremonier. Kungalinjen var att sådana visserligen missbrukats men likväl borde brukas, eftersom de ansågs stamma från gamla kyrkan. Genom förhandlingar och möjligen överrumplingsteknik kom 1575 års liturgi att också innefatta smörjelseriten och överlämnandet av insignier (mitra, ring och kräkla) med evangeliskt omböjda tydningsord. Bland nytlllskotten fanns också en vigningsformel. Allt i forskningen hittills framdraget material om förhandlingar före och reaktioner på vigningshandlingen liksom samtida referat av den har det gemensamt, att formeln överhuvud taget inte tilldragit sig någon uppmärksamhet. I själva verket är formelns existens vid vigningstillfället känd enbart genom det återfunna ritualet.” Intrycket blir att den för samtiden inte framstod som vare sig väsentlig eller problematisk i någotdera lägret. Alltsammans kretsade istället kring frågan, om det var lovligt, eller lämpligt, eller angeläget med de kompletterande riterna. Det tycks mig som om den generella inriktningen på en vigningshandlingens ordinationsformel blivit aktuell på allvar först genom den konfessionella restaureringsdebatten på 1800-talet.” KO- liksom KOF-ritualet saknade alltså vigningsformel. Huruvida kungen yrkat att en sådan skulle införas är okänt. Existensen eller frånvaron av särskild vigningsformel kan dock inte avgöra, eller åtminstone

”Gierow 1964 l5ff, Kjöllerström 1965 70ff, 76ff, 82ff, Kjöllerström l974 25ff, Persson 1973 58f, l43ff, Lindbladh 1984 96ff. Detaljer kan korrigeras. Kollektan Adesto supplicationibus nostris ingåri Roskildepontifikalet, Strömberg 1955 289 med kommentaren om typen ibm 51 ; kollektan Deus qui corda ñdelium kom att ingå i Liturgin 1576 men fanns i KO-ritualet för prästvigning, på svenska i evangelieboken, En liten sångbok och mässboken, etc. 34 l974 27. Instämmandet Kjöllerström gäller dock inte slutsatsen ibm att ”tjänsten och ämbetet hade skilts åt” på ett oevangeliskt vis emedan ”akten delats upp i två åtskilda delar”, den senare för själva vigningshandlingarna. Den bedömningen tycks också företrädd i Persson 1973 144. 35 En i sammanhanget viktig bekräftelse härpå har Kjöllerström själv lämnat i Kjöllerström 1965 86 n 53, där det emellertid tilläggs, att tystnaden kring formeln berodde på att den förutsattes såsom ”självklar”. lbm 87 t ex kan det därför upprepas, att vigningsformeln liksom smörjelsen och traditio instrumentorum enligt Johan III hörde till ”de för en vigning väsentliga momenten. Men om denna formel för Johan var så ”självklar”, borde debatt om dess frånvaro tidigare och dess användning 1575 ha varit lika självklar. 2° Ovan 208, 345f, 360. Frågan återkommer i det följande.

25 - Svenska kyrkans gudstjänst

386 Svenska kyrkans vignings- och näottagningshandlingar

ensamt handlingens karaktär. Att KO-ritualet bearbetats i mer avgöra konservativ riktning är tydligt. Förmodligen har ärkebiskopen driv.ts pâ av Johan IIIs revisionskrav, men den totala avsaknaden av tydande riter måste i så fall ha inneburit en besvikelse för kungen. En noggrann analys av KOF- och KO-versionerna av ritualet ger som huvudresultat, att det inte går att påvisa någon saklig förskjutning ifråga om handlingens karaktär. kvarstår emellertid: vad innebär denna handling i vilken Grundfrågan electus anförtros ”denna tjänsten och biskops ämbete”, som saken uti KO, enligt Kjöllerström såsom en ärketrycks i den nya vigningsfrågan biskopens eftergift åt kungen.” I sin textutläggning har Laurentius Petri i såväl KOF som KO dock slagit fast, att Kristus t 0 m klarliga sagt, att de som till ”biskops ämbete kallade äro, hava fått en befallning av Gudi . . . över hans folk och tjänare. Därpå anges det, hur biskopar bör och inte bör handla i detta ämbetet. Lika tveklöst som ritualversionerna talar om en biskops särskilda uppdrag eller ämbete avhandlas den saken i de närmast föregående kapitlen: ”Ordning om biskopar, vilka på latin kallas superattendentes, ordinarii eller ordinatores” resp ”Om biskops val?” Till skillnad från ritualet har dessa KOF-kapitels text istort sett oförändrade överförts till KO. Det är av flera skäl värt att något dröja vid texten. Efter förklaringen att biskop och superintendent betyder tillsyningsman, upplyses att Slätta präster hava först i kristenheten icke varit, utan biskop och präst voro allt ett och samma ämbete?” Det stod dock inte på innan ”de behöllo prästnamn, som icke flere än en församling hade i vårdnad, men de som fingo befallning över flere församlingens präster [KO: flere församlingar samt med deras pastorer eller präster] tillägnades då detta namnet episcopus. Orsaken angavs vara kristenhetens tillväxt med många församlingar och många församlingsbiskopar, varvid det - ”såsom - och tvedräkt. uppstod i slik lägenhet plägar tillgå” split För att råda bot på skadorna enades man om:

att en biskop ibland dem skulle utväljas, vilken uppseende med alla de andra hava skulle och fullmakt till att ordinera och laga med både prästerna och deras församlingar, så att det måtte dess bätter och endräkteligare tillgå. Historiken är ärkebiskopens programförklaring. Resten av framställningen konkretiserar innebörden av uppsiktsskyldigheten, ordinationsuppgiften” och uppgiften att sörja för att allt skulle komma väl i lag i

27 I Kjöllerström 1965 60 anges enbart detta ställe och på ett sätt som vore frågan/ formuleringen en eftergift. Omedelbart därefter konstateras: ”Han [dvs biskopen] mottar emellertid icke något ämbete. 38 KO 1571 l60ff resp 168, KOF 1561 lS8ff resp 165. De citerade rubrikerna tillhör KO. Även KOF har rubriker, men de är tillskrivna senare. Färnström 1965 14. 29För detta och det följande KOF 1561 158ff, KO 1571 l60ff. Den ur KOFciterade satsens inledningsavsnitt är utvidgat i KO men innebörden har inte förändrats. 30 formel Uttrycket fullmakten till att ordinera” liksom prästvigningsritualets “Och jag av den fullmakt som mig. . . betrodd är” skulle enligt Kjöllerström 1974 22 betyda ”fullmakten . . .genom konungens utnämning”. Också om det genom kungamaktens ingripanden hade blivit så vad ordinarier beträffar, vilket Kjöllerström klart visat, var det dock inte om den ordningen som ärkebiskopen skrev i KOF och KO.

Svenska kyrkans vignings- och 387 mottagningshandlingar

stiftet. Principiellt var således detta uppsiktsämbete en kyrklig anordning för att vinna och underhålla enheten eller endräkten. Annorlunda uttryckt fanns det rätta biskops ämbete” för att sörja för att alla, särskilt prästerna, ”rätt och endräkteliga föra Guds 0rd ibland den meniga man” och att ”meniga man . . . fliteliga hålla sig till rena Guds ord, sakramentets rätta bruk etc.” Biskopsämbetet var således till för värnet av trons renhet och kyrkans enhet. Det rätta biskopsämbetet var därtill en kyrkans ordning som inte enbart var ”ganska nyttig” utan för den delen ”utan tvivel av Gud den helga Anda (som alla goda gåvor giver) utgången”. De stora missbruk som funnits i ämbetsutövningen måste avlägsnas, så att gåvan brukades rätt. Såsom en Guds Andes gåva hade ämbetet också blivit ”allmänt utöver hela kristenheten gillat och anammat. Det måste också förbli ”än ytterligare så länge världen står. För den sakens skull om hur det ”skall gavs anvisningar kristeliga tillgå” vid val, då elektorer skulle välja den person dem ”tycktes inför Gud vara till sådana ämbete bekvämligast”, likaså hur man skulle ordinera en vald biskop”.33 Såväl KOF som KO värderar således biskopsämbetet mycket högt, såsom en gåva som är utgången” av Guds Ande till kristenheten. När det heter att denna institution nästan från början funnits och alltid skulle finnas och att den var erkänd i hela kristenheten, används mycket starka

argument. Ärkebiskopen brukade den gamla kyrkans kriterier för att

fastställa apostolisk ordning. Innebörden är att biskops uppdrag är en näst intill gudomlig inrättning. I KOF och KO talas emellertid samtidigt om ett predikoämbete inrättat i begynnelsen för att bestå för evärderliga tider, såsom tidigare redovisats. I det sammanhanget underströks den viktiga distinktionen mellan det gudomliga predikoämbetet och de personer som genom vigning tas i anspråk för att uti predikoämbetet vara”. Nu är det på sin plats att understryka den nyss refererade upptakten till kapitlet om biskopar genom att framhålla vad det inte står och vad det faktiskt skrivs. Varför finns biskopar enligt KOF och KO? Det står inte, att det ursprungligen bara fanns slätta, dvs vanliga präster, snart nog också biskopar. Ursprungligen fanns vare sig ”Slätta” präster eller biskopar utan biskop och präst var allt ett och samma ämbete. För att förebygga konflikter, värna om trons renhet och kyrkans enhet gjordes emellertid en differentiering eller ”åtskillnad”: kyrkan fick dels präster, dels biskopar, alla tagna i anspråk för ”kyrkoämbetet” eller för att vara uti predikoämbetet”. Detta åter kan bara vara ett enda, nämligen ”Guds och vår Herres Jesu Kristi egen ordning, vilken det ock håller vid makt och där-

-“ KOF 1561 160, KO 1571 l62f. 33 KOF 1561 65, KO 1571 l68f. KOF-texten i KO utökad med anvisningar om överhetens stadfästelse (conñrmatio, cf ovan n 12), och om den vigningshandling som skall ske uppenbarliga genom händers åläggning. Den sistnämnda anvisningen tillmäts stor vikt i Kjöllerström 1965 58; genom den gjordes vigningen till ett obligatorium och detta vad just biskop beträffar; underförstått: ej ordinarier eller superintendenter. Dock förutsätter både KOF och KO att vigning sker, och det framhålls uttryckligen, att det inte råder någon skillnad mellan biskop, ordinarius etc.

388 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

krafteligen verkar”. Eftersom Gud är en, är ”kyrkoämbetet” ett. igenom Detta hindrar inte en ”åtskillnad” i uppdrag inom detta ämbete enligt en ordning, som måste betraktas såsom utgången av Guds Ande. Somliga vigs sålunda till präster och några till biskopar inom Guds ”predikoämbete”. Det skall tilläggas, att det inte finns något som tyder på att det som sägs om val- resp vigningsordning för den ena typen av uppdrag vore omöjligt att säga om den andra. Att ordningen för valproceduren för resp tjänstefår inga teologiska utan (föregivet) historiska förklaringar. typ är olika, Vad vigningshandlingen angår klargörs vad som skall uppfattas som från apostlarnas tid (bön och handpåläggning) i allmänkyrklig ordning anslutning till prästvigningsritualet. I anslutning till biskopsvigningens ritual särskild motivering. Det enbart anges, att electus ges inte någon skall ”av någon annan biskop, en eller flere, uppenbarliga genom hänordinerat varda.33 Både KOF och KO har ritual för bisders åläggning kopsvigning som svarar mycket väl mot vad som i prästkapitlet uppges Det som anges gälla för prästvigning är vara apostolisk vigningsordning. sett tillämpligt också på biskopsvigning inom ”kyrkoämbetef”. sakligt Lika litet som man skulle förakta prästvigningen, eftersom Anden enligt gudomlig ordning därigenom ”plågar . . . given varda” (KOF, KO), lika måste kyrkan be Gud ”förläna denna föreställda person, som mycket utvald är till biskopsämbete, sin helga nåd” (KO), i båda fallen för att eller nåden krävdes, för att ämbetet skulle rätt ”uträttas.34 andegåvan Men i intet fall var det fråga om ett visst kvantum speciell nåd varigenom den vigde fick en särskild förmåga eller ämbetsmakt (potestas) eller blev ämbetsinnehavare.” Såväl biskop som präst valdes och vigdes inte för att

33Citatet är ett KO-tillägg, men det är inte mot KOF-innebörden. “I KOF skulle biskopsvalet för ärkebiskopen ha avgörande betydelse” men vigningen Villkorlig och därför inte uttryckligt föreskriven för prästvigda electi enligt Kjöllerström 1965 5lf. I KO åter blev vigningen obligatorisk för biskopar. Ibm 58, cf ovan n 32. Kjöllerströms KOF-tolkning bygger på anvisningen, att en electus kan vigas efter prästvigningsritualet, om han inte förut var prästvigd, och enligt det därefter meddelade ritualet för biskopsvigning, om electus var prästvigd såsom mestadels präglar ske. KOF l56l l65f. I senare fallet må det angivna ritualet brukas enligt KOF, enligt KO skall vigning ske. Enligt Kjöllerström har den villkorliga vigningen blivit obligatorisk. Först bör påpekas att ”må”-f0rmuleringen används i KOF också om de inte tidigare prästvigdas biskopsvigning, vilket i Kjöllerströms tolkning blivit ett skulle, ett obligatorium: cfn 35 nedan. Men fra gäller, att KOF inte ordar om huruvida vigning skall ske eller inte. Textpartiet gäller enbart vigningsformen: det anges inte explicit att vigning skall ske men hela redigeringen av KOF måste uppfattas som uttryck för kyrkans ord- - Att KOF-texten om alternativa ning om biskopar, deras val och deras vigning. former för vigningen utelämnats i KO kan ej tas till intäkt för en ändrad inställning till vigningshandlingen som sådan. 35I Kjöllerström 1965 5lf, 60 m fl förklaras, att prästvigd electus vid den genom KO obligatoriska biskopsordinationen inte kan ta emot ett ämbete. Det fanns enligt evangelisk uppfattning endast ett ämbete: predikoämbetet. Som prästvigd var den blivande biskopen innehavare av detta ämbete”. Vigningsformel fanns därför ej och kunde inte finnas. Samma uppfattning skulle vara företrädd i KOF, varför vigning av prästvigda electi skulle vara Villkorlig (ovan n 34). Någon annan eller någon särskild vigning krävdes alltså icke. Prästvigningen var för ärkebiskopen både nödvändig och tillräcklig förutsättning, hävdas det. “Skillna-

Svenska kyrkans vignings- och 389 mottagningshandlingar

äga ämbetet utan för att tjäna i det genom att uträtta eller ”utföra” Guds befallningar såsom ”en trogen och snäll [förståndig] skaffare” (KOF/ KO). Alltifrån 1533 och inte minst under decenniet före sin död 1573 hade Laurentius Petri anledning att yttra sig om det enda ämbetet och falsk resp rätt syn på biskops uppdrag.” Än mer yttrade han sig om det enda ämbetet och falsk resp rätt syn på prästens uppdrag, inte minst med anledning av Johan llls reformplaner.” Utomordentligt tydligt framgår, att falskheten i det ena som det andra fallet bestod att man till däri, personer ville den makt eller auktoritet knyta som ingen tillhör utom Kristus.” Rätt eller evangeliskt var i det ena fallet som det andra att anse dem som vigts till kyrkotjänare såsom tjänare i Guds ord”. Till den falska ämbets- och därmed vigningsuppfattningen hörde allt tal om vigningssuccession, smörjelse, character indelebilis etc. Allt sådant uppfattades som uttryck för föreställningen om en genom rätt vigning förlänad och förvärvad vilken speciell förmåga (potestas) genom man gjorde sig

till herre över kyrkan och fr a över Kristus. Det som däremot befalles

är att herdar ”med församlingen rena Guds ord föda och regere skole” (prästvigningsallokutionen). Rätt var att biskopar, som ”hava fått en befallning av Gudi”, fungerade som trogna och förståndiga skaffare, vilka satts att ”i rättan tid” utdela eller ”besörja dem [dvs husfolket] med det eviga livsens ord” (biskopsvigningsallokutionen). I det ena fallet som det andra är poängen, att det är fråga om det ord, som genom Andens och inte tjänarnas förmåga (potestas) verkar i ord och sakrament - det levande ordet, Kristus. Ordningen med biskopar och präster, som i KOF och KO tillskrivs en mycket hög dignitet, innefattar också, att de som valts och utsetts vigs till sitt uppdrag. I biskopsvigningens inledningsord (KO) sägs bara allmänt, att man måste be Gud skänka electus ”sin helga nåd”. Det är otvivelaktigt samma sak som sägs vid prästvigning, om där än i utförligare form: detta ärendet är större och viktigare än att någon människa skulle kun-

den går hos honom mellan prästvigda och icke-prästvigda. Tolkningen bygger på en läsning som inte håller streck enligt n 34. Den bygger på förutsättningen, att ärkebiskopen skulle ha företrätt medeltida ämbets- och vigningsuppfattning men uteslutit vigningsgrader samt ansett att prästen genom vigning blev innehavare av det fulla ämbetet, varför gränsen skulle gå ”mellan prästvigda och icke-präst- Vigda”, ämbetsinnehavare och de som inte var det - mellan clerus och folk. ”Skillnaden” dem emellan skrev ärkebiskopen mycket om. Den vigning han då kraftigt hävdade var dopets, den enda vigning till prästerlighet (sacerdotium) som förändrade de vigdas status. l KOF-, KO- och andra texter identifieras inte heller prediko- eller ”kyrkoämbetet” med prästens uppdrag, så att denne genom vigning blev detta ämbetes innehavare.

3° Kjöllerström 1965 46ff och passim. 37 lbm 53ff och passim. J* Centrala sidor av ärkebiskopens ämbets- och vigningsuppfattning klarläggs och jämförs med allmänreformatorisk i anslutning till en under ..ökning om hans nattvardsuppfattning i Ahlberg l964, särskilt 85ff, lO6ff, l42ff, 282ff, 295f. Ahlberg knöt an till och förde vidare resultat i standardframställningen om ämbetsuppfattningari Svenska kyrkan, Askmark 1949.

Svenska och

390 kyrkans vignings- mottagningshandlingar

na det utan Guds besynnerliga [särskilda] nâd och hjälp väl förestå”. I det ena fallet som det andra gäller, att också vigningshandlingen har en hög såsom apostolisk tradition. Kommentaren därom finns enbart i dignitet om prästvigning. Saken åter finns i såväl KOF- som KOF-/KO-kapitlen KO-ritualens utformning för vigning av både präster och biskopar. har KOF 1561 och än mer KO 1571 ritual för Sammanfattningsvis vilka till struktur och innehåll kan betecknas präst- och biskopsvigning, som tvillingformer. Det förhållandet kan uppfattas som en inte Överraskande om än inte heller nödvändig konsekvens av grundsynen på vigvigningshandlingen genom kyrkans bön ning och tjänst. Den apostoliska förmedlar inte olika till och handpåläggning slags ”nåd” eller ”förmåga” och biskopar. De behöver i samma mening ”Guds besynnerliga präster för olika uppdrag inom ett och samma ämbete. nåd och hjälp kyrkans Det karakteristiska för resp tjänstetyp uttrycks svagt resp knappast alls i biskops- och prästvigningsritualen, snarare i kapitlen som föregår resp ritual. om den liturgiska utformningen har den gissningen lfråga framkastats, att KOF-ritualet för biskopsvigning representerar en tidig reformatorisk tradition. Möjligheten är i varje fall inte utesluten. Det är mycket möjligt, att redigeringen med några tillägg i KO 1571 skett för att gå Johan III till mötes. Det principiellt viktiga är dock, att det formella skillnader till trots inte går att belägga en saklig förskjutning i synen på biskops särskilda uppdrag vid sidan om prästens särskilda såsom ”tjänare i Guds ord.

7.2.2 Från till biskopsinstallation ? biskopsvigning

15 71 till kyrkohandboken 1811 Vägen från kyrkoordningen

Rubriken formulerar en fråga som rör handlingens karaktär. Den frågan är närmast föranledd av diskussionen i litteraturen om innebörden av för vilken ritual meddelades i HB 1811. Innan denna väden handling fråga tas upp, måste dock materialet i KL 1686 och l-lB 1811 sentliga presenteras.

7.2.2.1 Från till kyrkolagen 1686 kyrkoordningen

KO-ritualet för biskopsvigning fick liksom prästvigningsritualet genom Uppsala mötes beslut 1593 en förstärkt ställning som den evangeliska Officiellt förblev den detta ända tills en reviderad form kyrkans ordning. intogs i HB 1811. På sätt som redan har berörts” gav KL 1686 riktlinjer för en delvis annorlunda akt, och först genom uniformitetsordningen 1811 fanns en liturgisk utformning som även svarade mot KL-riktlinjerna. l detta sammanhang kan det inte bli tal om att gå in på utvecklingen under den långa tidsperioden. Det är emellertid angeläget att ta upp KLriktlinjerna, eftersom de fick konsekvenser för utvecklingen långt fram i tiden. Vad KL anger “Om sätt till att ordinera en vald biskop” (kap 21) är i tre avseenden. Två av dem är gemensamma för värt uppmärksamhet

39 Ovan 35lff.

Svenska vignings- och 391

kyrkans mottagningshandlingar

präst- och biskopsvigning, det tredje är ett särdrag för biskopsvigningen, i KL för övrigt inte som i KO placerad efter prästvigningen utan före. För det första förutsätts att akten sker ”efter hållen predikan”, dvs inte som inledning till mässan utan efter en predikogudstjänst av något slag. För det andra skall electus i stället för löften och försäkran avlägga biskopseden ”livligen, med hand å den heliga bibel”. Ett undertecknat exemplar skulle sedan insändas till K Majzt. Såsom tidigare berörts var saken ingen nyhet; den svenska kungamakten hade begärt biskopsed alltsedan 1528.” Nyheten var att eden infogades i själva liturgin, och att texten fick en i lag fastställd lydelse. Till typ och i viss mån innehåll motsvarar biskopseden den tidigare behandlade Prästedens prästedenf” läroförpliktelse har dock ersatts med biskopsförbindelsen att slå vakt om den rätta religionen” i stiftet och att för den skull flitigt visitera. Electus skulle vidare förbinda sig att med omsorg ordinera och missivera präster och sörja för goda lärarkrafter i skolväsendet till ”församlingarnas och ungdomens gagn och bästa”. Electus skulle kort sagt förbinda sig att fungera som ”uppsyningsman”, KL-uttrycket för episkopä, tillsynsuppdraget. För det tredje fanns som sagt regler som enbart gällde biskopsvigningen. Riktlinjerna tenderar faktiskt att bryta mot redigeringsprincipen för KL, dvs att enbart ange huvudpunkter och inte meddela ritual. Inledningsvis, heter det, skall ordinator hålla ett tal, riktat till folket, innan han vänder Gud för honom”. sig till electus, bedjande För talet ges huvudpunkter eller ett slags innehâllskatalog. Av förarbetena till KL framgår att denna summering historiskt utgör ett steg för steg gjort allt kraftigare sammandrag av KO-kapitlet om biskopsämbetet. Slutprodukten har dock inte mycket gemensamt med KO-texten. Ordinator skall framhålla den Andens ”nåd och välgärning”, att han bland lärare” sänder också ”somliga som större gåvor undfått hava”, vilka skall vara uppsyningsmän” över hur prästerna sin ämbetsplikt i lära och leverne fullgöra. Biskoparna hade förvandlats till prästernas chefer, genom sina gåvor prästerna överlägsna. Det förefaller också som om kyrkans biskopar identilierades med Nya testamentets. I varje fall skulle talet följas av bibellektioner: Pauli till Timoteus förmaning och Titus om en rättsinnig biskops egenskaper och kännemärken”. Om KO-lektionen och utläggningen om de trogna förvaltarna eller ”skaffarna var det inte längre tal. De kunde inte hävda sin ställning i det nya sammanhanget. Efter bibellektionerna skulle istället för utläggning den hade sin ersättningi kasualtalet - en annan text läsas: ”uppläses . . Vår [kungens] honom meddelta fullmakt” att vara biskop. Läsningen skulle av följas den nya eden och - som i KO - trosbekännelsen. Därefter ”överantvardar ordinator honom biskopsämbetet i namn Faders, Sons och den helige Andes”. Liksom den kungliga fullmakten och eden blivit liturgiska led, hade alltså även en vigningsformel blivit detta. Fullmaktsläsningen

”Ovan 381 med n ll. ° Ovan 368ff. Eden för biskoparna i KL 1686 var en överraskning, men det var fr a mot prästeden de satte in kritik. Kjöllerström 1974 82ff. Ett skäl var säkert att det var taktiskt lättare att driva präst- och inte den egna biskopsfrågan inför kungen.

392 Svenska och mottagningshandlingar . SOU 1885:48 kyrkans vignings-

såsom presentation. Att en vigningsformel skulle hade länge praktiserats brukas hade det också rått enighet om i förarbetet till KL. Att lydelsen enbart antyds på det citerade sättet skulle kunna ha berott på redigeings- Det verkliga skälet tycks dock vara att dragkampen blev principen. oavgjord, huruvida det var Guds församling eller K Majzt, som på Guds fullmakt att viga biskopen.” Aktens senare del vägnar gav ordinator formas nästan som i KO: handpåläggning under skulle enligt riktlinjerna Fader vår och ”en annan tjänlig bön”. Tillägg för den separerade tkten utgjorde välsignelsen och ”till slut” en psalm. Redogörelsen visar att KO-formen genom KL-riktlinjerna måsteböjas om rätt mycket. Registreringen ger också vid handen, att perspektivet på biskops tjänst och uppdrag förskjutits rätt mycket från KO till KL. Under till Sven Kjöllerströms forskning kan här sammanfat:ande hänvisning konstateras, att KL-reglerna efterhand kom att tillämpas i praxis? Det sätt på vilket handlingen reglerats vad gäller fr a bibellektioner 00.1 vigmedförde inte alldeles överraskande, att KL-reglerna anningsformel för vändes som komplement till den i KO angivna liturgiska ordningen - Bortsett från vissa utvärtes prästvigningen. prydnader” biskcpsinunder 1700-talets senare del - ledde detta till att de signier infogade båda nämnda ”vigningsritualen blivit nära nog identiska.“ Frågan blir då, hur saken reddes ut när HB l8ll utarbetades.

7.2.2.2 Från kyrkoordning och kyrkolag till kyrkohandboken 1811

Först skall påpekas att ärkebiskop Uno von Troil inte hade med något ritual för biskopsvigning i sitt HBF 1793, den direkta upptakten till det arbete som ledde till HB 181 l. Det kan väl inte uteslutas, att ärkebiskopen hyst uppfattningen, såsom det gjorts gällande, att detta vigningsritual hörde till ett område, som konstitutionellt var kungens ensak”.5 Det förefaller dock långt troligare och rimligare att ärkebiskopen ansåg det att i uniformitetsordningen införa ett ritual för en akt som dels onödigt var mindre dels som regel leddes av - ärkebiskopen. Hur som vanlig, helst: ritualförslag kom att införas i det under ärkebiskopens ledning kommittévis utarbetade HBF 1799. Efter bearbetningar kom ritualet till slut att ingå i HB 181 l. Det kan vara lämpligt att ge en översiktlig bild genom ett strukturschema, som tar upp slutversionen under jämförelse

43 Om fullmaktsläsningen ibm 35 bl a, ang de delade meningarna om vigningsformeln ibm 51ff passim, 86. Lösningen i KL 1686 är densamma som infördes i det danska kirkeritualet kort dessförinnan, 1685, vilket antagits ha berott på samma slags dragkamp. Ovan 249 n 32. Danska förhållanden var kända (Kjöllerström 1974 65 t ex) men om just Kirkeritualet hunnit bli tillgängligt i förarbetet är obekant “3 Kjöllerström 1974 88ff. Hänvisningen innebär inte en anslutning till alla slutsatser. 44 1971 263. Motsvarande omdöme ges dock intei Kjöllerström 1974. Kjöllerström 45 lbm 139 med hänvisning till Helander 1939 84 n l. Belägg har dock inte anförts för att ärkebiskop von Troil räknat biskopsritualet till ”lagstiftningen såsom konungens ensak, eller haft uppfattningen att en kyrkolagstiftning skulle kunna vara kungligt prerogativ.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 393

med KO-formen och KL-riktlinjerna. Av det som tidigare anförts borde följa, att även prästvigningsritualet i HB 1811 kunde sättas upp som jämförelse. Detta är överflödigt. Strukturen är exakt densamma i prästvignings- och biskopsvigningsritualen med ett enda undantag, som rör insigniefrågan. Till de innehållsliga olikheterna blir det anledning att återkomma senare.

KO 1571 KL 1686 HB 1811

(Före mässan) (Efter guds- (Efter gudstjänst, normalt i domkyrka

tjänst) på sön- eller helgdag)

Böneinbjudan Tal till folk Ärkebiskopen håller sitt tal

resp electus Bön: Bön: - litanian - litaniakollekta - bön ”för lärarna - bön ”för lärarna” (starkt omarb)

Fullmaktsläsning Fullmaktsläsning, av notarien Läsningar (ingress) Läsningar Läsningar (ingress) - 1 Tim 3:l-7 Matt 28:18-20, Tit l:7-9, l Tim 6:11 [1] Tim [3:1-7] - Luk 12:42-48 Tit [l:7-9] l Tim 5:211, Apg 20:28, l Petr 5:2-4 Luk l2:37f - Utläggning - Votum Allokution, som utmynnar i: Vigningsfrågan Credo Andra - att bekänna tron vigningsfrågan uppmaning - läst av electus Fyra löftesfrâgor Apostolicum, Försäkran Eden - votum

- votum (Gud troste. . .)

Vigm-ngsfâgan Credo Credo Fyra löftesfrågor uppmaning Biskopseden - Nicaenum - votum

(electus) [Nicaenum] (Gud allsmäktig styrke och

- votum hjälpe dig att allt detta hålla) Vigningsformel Vigningsformeln Insignieöverlämnande med tydningsord - votum, med löfte om förbön lnvestitur (korkåpan) Resp: Luk l2:37f Handpåläggning, bön: Handpåläggning Handpåläggning och bön: - Fader vår - Fader vår - Fader vår - Luthers - ”annan . . bon vigningsbön lnvestitur (mitran) - votum

Välsignelsen Välsignelsen ”över honom” Mässintroitus Slutpsalm Slutpsalm

Tablåns kursiveringar är införda enbart av identiñeringsskäl, eftersom KO- (och KL-)ordningen mellan frågeblock och Credo kastats om i HB 1811. Att Nicaenum bytts mot Apostolicum har redan berörts vid genomgången av 1811 års prästvigningsritual. För biskops- och prästvigningsritualen gemensamt är också, att såväl KO- som KL-modellerna för löften och försäkran finns med. Gemensamt drag är de många inlednings- och

394 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

avslutningsinskotten. Det gemensamma draget sträcker sig längre än till det formella: den liturgiska texten är densamma med några jämkningar som strax skall beröras. Eftersom de båda ritualen i struktur och utformning är så lika, behöver här inte upprepas det som angetts vid genomgången av prästvigningsritualet 1811. Även denna akt är separerad från överhuvud - med en pålysning och mässan och församlingsgudstjänst förbön i en sådan såsom enda rest. Varken i struktur, liturgisk text eller anvisningar finns egentliga drag kvar av en kyrkans bönehandling. Om karaktären av bönehandling upplösts, har biskopsvigningen fått handlingskaraktär i långt högre grad än prästvigningen. Utöver de av assistenter lästa nu sju bibliska minnesorden och investituren efter vig- - motsvarigheter till element vid prästvigningen - finns ningsformeln här ytterligare inslag. Notarien skall läsa fullmakten, som efter läsningen lämnas till ärkebiskopen, som i sin tur lämnar aktstycket till biskopen som vigs i anslutning till vigningsformeln. Samtidigt får biskopen ta emot ämbetsinsignierna - kors och kräkla - och förutom kåpan sätts också mitran på honom. Eftersom allt detta ingår i en akt av samma karaktär som prästvigningens, understryker dessa olika element än ytterligare karaktären av en klerikal angelägenhet för det befolkade koret. Handlingen förutsätter flera aktörer men förutsätter inte närvaron av någon menighet, än mindre dess deltagande. Som klerikal framstår biskopsvigningen också i den meningen, att ärkebiskopens vigningsformel i än högre grad än i prästvigningen framstår som handlingens centrum. Med detta har överensstämmelser mellan biskops- och prästvigningsritualen betonats men också särdrag genom vilka ritualens gemensamma tendens får förstärkt accent vid biskopsvigningen. Också i KO fanns särdrag, om än mindre än i KOF 1561. Inga av de särdragen är kvar. Där fanns Credo men ingen vigningsformel, nu finns bådadera i båda ritualen. Den kombinationsmetod som nu praktiserats för att förena KO- och KL-modellerna för löften och försäkran har inte praktiserats ifråga om läsningar. KO-ritualets karakteristiska evangelielektion, som KL inte räknade med, har inte fått plats bland assistentorden. Sist bland dem finns däremot KO-ritualets responsorium ur samma Lukaskapitel. De gamla särdragen är alltså borta. Men nya har kommit till. Den nyss berörda förvandlade lektionsavdelningen utgör ett viktigt sådant. Dit har inte bara förts det nyss nämnda responsoriet utan också Luther- eller Wittenbergritualets sändningsord, i KO 1571 angivet för prästvigningen: ”Går och föder Kristi hjord . . . (1 Petr 5 :2ff). Herdeuppdragetsbibelord har 1811 blivit ett minnesord som reserverats för biskopsvigningen. En överföring av samma slag gäller två av prästvigningens tre gamla bibel-

läsningar (Tit l, Apg 20), vilka alltså nu reserverats för biskopsvigning;

den tredje eller den s k biskopsspegeln i 1 Tim 3:lff har däremot helt uteslutits. Att de två texterna reserverats för biskopsvigningen har en förklaring, som gavs redan i KL-bestämmelserna om biskopsvigning och som i biskopsedens form aktualiserades vid varje biskopsvigning. Texterna ifråga ansågs handla ”om en rättsinnig biskops plikt och ämbete, nämligen enligt bibelöversättningen om en biskop . . . såsom en Guds skaffare” (Tit) resp om ”biskopar [satta] att regera Guds församling” (Apg). Lika olämpliga som texterna hade blivit vid prästvigring, lika

Svenska och mottagningshandlingar 395 kyrkans vignings-

passande var de i ritualet för vigning (eller installation?) av kyrkans biskopar, identifierade med bibeltexternas biskopar.“° Det är nödvändigt att dröja ytterligare vid det nu berörda. Ett studium av förarbetena till HB 1811 visar nämligen mycket tydligt, att ritualens urval av, som det heter i ingressen, ”dyra lärdomar. . . utur Guds 0rd” är avsedda att vara minnesord om just prästens resp biskopens kall. Principen kan i viss mån skönjas redan i HBF 1793. Där fanns inget ”biskopsritual* men väl två ”prästritua1”, prästvigningens och kyrkoherdeinstallationens. I dessa var uppsättningen bibelord gemensam, bl a de nyss berörda Apg- och Tit-ställena. Men de hade anpassats på ett sätt som strax skall belysas. I HBF 1799 hade den differentiering genomförts, som bevarades i HB 1811. De nyssnämnda två prâstritualen hade en delvis gemensam uppsättning skriftord under det att det nyinförda biskopsritualet” fick ett exklusivt urval. Den enda för de tre ritualen gemensamma

texten var den s k dop- och missionsbefallningen (Matt 28zl8ff), otvety-

digt införd som en text om kyrkans ”läroämbete”: ”Går fördenskull ut och lärer allt folk . . fi Det karakteristiska är urvalet ”lärdomar” för klart differentierade kall, biskopars å ena sidan, å den andra prästers, med en viss särställning för kyrkoherdar. Den gemensamma nämnaren för ”prästritualens” urval är prästen såsom ”Herrens tjänare för att utföra ”en evangelisk predikares verk, dvs en som rätt delar sanningens ord” och genom sin vandel skall låta sitt ”ljus lysa för människorna”, Gud till pris. Det framhålls också i prästvigningens allokution efter bibelorden, att präster är evangeliska lärare - för samma eller ”predikare” två begagnade översättningar grekiska - NT term (evangelistos; NT 1981: förkunnare) i sitt kall (diakonia; 1981: tjänst). Det uttrycket - lärare - användes i Apg- och Tit-texterna insatta i ”prästritualen” i HBF 1793. Då texterna reserverades för biskopsritualet” kom översättningstermen däremot att bli biskop. Så hette

“l Kjöllerström 1974 20, 107, 1861 markeras att reformatorernas grundsyn på präst och biskop såsom ”allt ett och samma ämbete successivt övergivits i en utveckling, som fullbordats med HB 1942. l KO 1571 hade dock ärkebiskopen strukit Luthers kommentar av den innebörden i skriftlektionernas utläggning (ovan 347 n 13). Noten i 1541 års bibelöversättning stod kvari 1703 års. Den kunde inte finnas i 1917 års. Där översattes nämligen ”episkopos med församlingsföreståndare, och under det uppslagsordet levererades det gamla notinnehállet i ”Ordförklaringar och sakupplysningar. Motsvarande har NT 1981 under uppslagsordet ”församlingsledare”. Information lämnas där även fortlöpande i återinförda noter till texten. Vad ritualen angår fanns som sagt ingen upplysning i KO 1571, inte heller senare. l KO-ritualen ingick emellertid ”bisk0p“-texter även i prästvigningsritualet. Det principiellt nya lanserades i det av Kjöllerström högt skattade HBF 1799 (se nedan), ty där reserverades ”biskop”-texter för biskopsvigningens ritual. Den reservationen tillämpades med hjälp av olika översättningar (n 48) i HB 1811 to m HB 1894. 1 HB 1917 användes emellertid 1917 års kyrkobibel, varvid den verbala identiñeringen mellan NTs och kyrkans biskopar upphörde. Ur den synvinkeln är biskopsvigningsritualet 1917 inte oförändrat, jfr Kjöllerström 1974 182. ldentiñeringsepoken bröts definitivt i HB 1942 vad gäller detta ritual. Från den synpunkten skulle det i så fall betecknas som reformatoriskt. 47 Ärkebiskop J A Lindblom föreslog den i HB 1811 dock inte införda ingressen: ”Hör här grunden till en biskops och kristlig lärares plikter”. Helander 1934 467. Matt 28:18f(f) hade med början på 1600-talet vid denna tio vunnit terräng i tyska evangeliska vigningsritual. Rietschel-Graff 1952 859, Graff 1937 394.

i 396 Svenska och

kyrkans vignings- mottagningshandlingar,

det visserligen i den reformationstida och ännu officiella bibelöversättningen (av episkopos; NT 1981: församlingsledare, alternativt: en som har uppsikt - brukat i Tit- resp Apg-ställena). Men denna gamla Översättning användes med stor urskiljning i de aktuella urvalen. Det var helt enkelt önskvärt att i biskopsritualet bruka just denna term. Biskopar är - de är satta att

sålunda ”biskopar; regera eller styra Guds försam-

ling”, ”hela hjorden”. Såsom förvaltare i Guds hus” är biskopen ”Guds man”, som bl a skall vakta sig för att vara ”snar att lägga händerna på någon”, dvs ”inviga någon till församlingens tjänst?” Denna klara åtskillnad mellan biskopar och andra ”lärare”/präster uttrycks inte enbart genom redigeringen av skriftord. Anvisningarna i KL 1686 för aktens inledande tal motsvaras i ritualet av inskott eller omformuleringar av prästvigningens liturgiska text. De uttrycker KLprincipen om biskopar såsom “uppsyningsmän över andra” vilka skall ”hava akt uppå . . . [dem] som under deras uppsikt och lydnad stå”. I färsamlingsbänen före akten och i aktens inledningsbön finns ett på l Kor 14:33 och 40 alluderande, nästan likalydande tillägg om att Gud ”såsom ordningens Gud tillsatt” eller ”förordnat dem som skola hava tillsyn däröver, att allt uti församlingen ordentligt och skickligt må tillgå. Där det i inledningsbönen vid prästvigning heter att Gud ”förordnat det ämbete, som skall predika försoningens lära, och att präster skall ”förkunna . . . den[na] dyra lära”, heter det vid biskopars vigning att det sådana ”tillhörer att vårda den[na] dyra lära”. Gud har nämligen beslutat förordna predikoämbetet”, men han har också ”tillsatt vissa personer i biskopsämbetet. I bön heter det att dessa ”enligt dina skall ”befordra det stora ändamål vilket du med läroämheliga avsikter” betet åsyftat. På samma sätt som i bibelorden och biskopseden anges

också i bönen uppgiften att noga pröva och förordna skickliga lärare till

församlingens tjänst”, att bära ansvar för ”ungdomens fostran och de vård” - - och allmänt att fattigas dvs skol- och fattigvårdsvåsendet avböja all ofärd” och stärka allt gott. Det anförda har fr a hämtats från inledningsbönen. Utbytes- och tillläggsmetoden har också praktiserats på láftesfrâgorna och detta på tre ställen. En ny fjärde fråga gäller uppgiften att med yttersta vaksamhet avböja all ofärd och stärka allt gott. Prästvigningens läroförpliktelse ”att enligt Guds ord predika försoningens lära” står kvar med tillskottet att tillse” att så sker. Den inledande vigningsfrågan om villigheten att

4* Den sist anförda formuleringen ur den provöversättning, som anfördes såsom alternativ i HBF 1799. I den brukades”1ärare för episkopos - HB 1511 har en sammanjämkning mellan den gamla översättningen och provöversättningar. - l biskopsritualet kunde ordinationsuppdraget anges med bibelordet 1 Tim 5:22. l prästvigningsritualet däremot utelämnades hänvisningen till den gåva som i dig är”, given med prästernas händers åläggning. Därför utelämnades v l4i l Tim 4, bara v 12 och 16 citerades. Från början hade HB-upplagor de båda versarna citerade, men i hänvisningen angavs 12- 16, tex i oktavupplagan :rån H A Nordström, Stockholm 1810 (om denna Helander 1934 199, om problemen med autentisk HB-text, -tryckning och -upplagor ibm 19lff, 205ff). I litterazuren har den felaktiga hänvisningen citerats. - Bibelorden blev i HB 1811: Matt 28:18- 20(ny), Tit l:7-9(KO), l Tim 6:1 lf(ny), l Tim 5:2 lf(ny), Apg 20:28(KC)), l Petr 5:2-4(ny [KO]), Luk l2:37f{cf KO]). För prästvigningen ovan 357 n 35.

Svenska kyrkans vignings- och 397 mottagningshandlingar

åta sig ”det dyra predikoämbetet” har blivit ”det viktiga biskopsämbetet uti NN stift. Det har redan framhållits att bibelords-, böne- och löftesfrågeredigeringarna väl svarar mot den grundsyn som redan KL-reglerna och biskopseden ger uttryck åt. Genom tilläggs- och utbytesmetoden har prästvigningsritualet omböjts för att kunna fungera, när någon skall ”i biskopsämbetet inställas”, som rubriken lyder. Ett för denna akt påtagligt särdrag har redan tidigare berörts - raden av symbolhandlingari anslutning till vigningsformeln. För samtliga gäller, att det fanns stöd för dem i praxis, då de angavs i HB 181 l. För somliga handlingar var dock traditionen kort eller mycket kort, vilket främst Sven Kjöllerström klarlagt. Här räcker det med en stark sammanfattning av de forskningsresultaten. Handlingarna skedde i anslutning till vigningsformeln. Formuleringen är adekvat också som beskrivning av handlingarnas framväxt i praxis. Tidigare angavs, att reglerna i KL 1686 innehöll upplåsning av fullmakten för electus och en vigningsformel. Det kan inte uteslutas att båda reglerna hade stöd i praxis, men första gången de båda elementen är direkt formulerade i ritual är i tre aktstycken från 1742, -44 och -46. l det första av dem angavs också uttryckligen, att fullmakten skulle överlämnas i anslutning till vigningsformeln. Detsamma angavs i det tredje ritualet, som också uttryckligen angav att korkâpan skulle sättas på efter vigningsformeln och fullmaktsöverlämnandet.” Så långt är det fråga om en utveckling varigenom biskops- och prästvigningar i praxis kom att bli varandra lika i dessa hänseenden. Ordningen med vigningsformel och de nämnda symbolhandlingarna konsolideras under perioden 1742- 58, då ärkebiskopsstolen i tur och ordning innehades av de tre bröderna Erik, Jakob och Henrik Benzelius. HB 1811 innehöll emellertid fler symbolhandlingar. Bakom dessastod inte ärkebiskopar. Det var i hög grad monarker som drev fram användningen av kräkla och mitra: Gustav III (1771 -92) och Gustav IV Adolf (l792-l8O9).5° Den sistnämnde utfärdade därtill 1805 en förordning, som påbjöd att biskoparna i fortsättningen skulle bära på bröstet ett guldkors, fästat i en kedja av guld”. Motivet var enkelt. Biskoparna var, hette det, ”vid högtidliga tillfällen genom deras skrud utmärkte framför det övriga prästerskapet, men de borde ”även vid andra tillfällen bära något tecken till bevis av deras ämbetsvärdighet och förmanskap”. Kungen överlämnade därför dessa biskopskors vilka, likasom skruden, åtfölja ämbetet. Men han nöjde sig inte med detta. Han föreskrev i egen kraft och utan riksdagens hörande, att korset skulle överlämnas vid biskopsvigningar med de i förordningen fastställda tydningsorden infogade i vigningsformeln sådan denna var utformad i HBF 1799.5 I det ritualförslaget angavs endast de tidigare berörda handlingarna, som konsoliderats på 1700-talets mitt. Genom 1805 års förordning föregreps pá en

“° För detta och det följande Kjöllerström 1974 ll5ff. Parallellen till biskopsinvestituren är prästinvestituren, dvs kåpan resp mässhaken sätts på. Det senare är uttryckligen belagt i början av 1700-talet. Kjöllerström 1971 253ff, även 259. 5” Kjöllerström 1974 l39ff, l46ff, även l2lf(Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika). 5 KL l686(1845) 456, Kjöllerström 1974 l46f.

398 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

punkt och enväldigt förslagets auktorisering. Uppenbarligen var det också på kunglig anmodan som ärkebiskop J A Lindblom i HB-arbctets slutskede även inrymde plats för överlämnandet av kräklan ock mitran.” Det kan ifrågasättas, om ärkebiskoparna Benzelius och de nämnda monarkerna hade samma motiv för att ”utmärka” biskopsämbetet.” Kungarnas intresse för biskoparnas decorum låg helt i linje med särskilt Gustav llls strävanden att hålla lysande hov och att utmärka snille och smak. Oavsett vilka motiv som drivit fram förändringarna, är det här intressanta, att serien symbolhandlingar blev direkt föreskrivna i HB 1811. Hur intressant det än är att dessa handlingar påbjöds, är det väsentliga ändå inte att utan hur de inlemmats i akten. Det har redan nämnts att kåpan sattes på efter vigningsformeln, mitran däremot först efter handpáläggningens Fader vår, naturligtvis av praktiska skäl, bådadera utan några tydningsord. Notariens uppläsning av fullmaktsformeln hade i praxis redan länge skett i samband med att electus efter den inledande böneavdelningen kallades fram. l HB 1811 har den presentationshandlingen ersatts med fullmaktsläsningen en konsekvens av att ritualet inte förutsätter någon i handlingen deltagande menighet.” l vigningsformeln infogades emellertid redan i HBF 1799 en formulering om den nu överlämnade fullmakten på tjänsten. Till den lösningen anknöt såväl Gustav Adolf som ärkebiskop Lindblom vad gällde överlämnandet av korset resp kräklan.” Vigningsformeln från . prästvigningsritualet byggdes sålunda ut i etapper och fick i HB 1811 följande lydelse. För tydlighetens skull har texten här delats upp i stycken, men i HB är den tryckt i svit.”

Och jag; enligt den fullmakt, som mig, på Guds vägnar, av hans församling, uti detta ärendet betrodd är, antvardar dig härmed konungens fullmakt, och därjämte biskopsämbetet uti NN stift, samt fäster nu på ditt bröst denna sinnebild av Jesus Kristus, till en beständig påminnelse, att det är hans dyra försoningslära, du skall förkunna och heligt vårda; varjämte jag antvardar dig denna stav, såsom ett tecken till din rättighet, och erinran om din plikt, att leda och styra den hjord, dig nu anförtrodd är, och detta gör jag i Guds, Faders och Sons och den heliga Andas, namn.

53 lbm 146, l50ff. 53 Den meningen företrädd ibm, tex 124 eller 152. 54 lbm 118, fr a 143 anses att man i strid med bestämmelsen i KL” placerat fullmaktsläsningen före, inte efter bibelorden, för att ange att akten var en installationshandling. Den direkta parallellen erbjöd dock prästvigningsritualet, där no- tarien läser upp domkapitlets kallelse av ordinandi och deras tjänsteplacering överlämnandet av prästbreven till de vigda infördes dock formellt först i HB 1894. - För min del kan jag inte tillskriva uppläsningens placering annan betydelse än att det gällt att praktiskt förena KL-krav med KO-ritualet. 55 hade J A Lindblom Kring kräklans tydningsord satt en av praktiska skäl framtvingad parentes - kräkla fanns inte i alla stift. Kjöllerström 1974 151. l HB 1811 finns dock ingen parentes, dvs partiet vart föreskrivet. 56 Här avtrycks enbart vigningsformeln med tillfogade tydningsord till fullmakt, kors och kräkla. l Kjöllerström 1974 152 avtrycks även det votum som historiskt och sakligt hör samman med den föregående eden, vidare det nyskrivna votum efter vigningsformeln, som leder över till handpåläggning med Fader vår.

Svenska kyrkans vignings- och 399 mottagningshandlingar

Intrycket av mäktighet förmedlar redan den ”gamla” formeln från prästvigningsritualet. Det bör observeras, att formeln så långt, kungalojaliteten till trots, är oförändrad; 1600-talets mellan dragkamp K Majzt och prästeståndet/biskoparna” slutade alltså med att det fortfarande angavs vara ”församlingen” och inte kungen som på Guds vägnar” gav ordinationsuppdraget. Intrycket av mäktighet ges dock främst av att alla insigniehandlingar med tydningsord fogats in i vigningsformeln. Tydningsorden till korsets ”sinnebi1d och kräklans tecken svarar utomordentligt väl mot de biskopsritualets särdrag, som uttryckts genom redigeringen av ritualets bibelställen, böner och löften liksom eden. Den enda ”nyheten” är egentligen, att biskopar har inte bara att vårda utan även förkunna” försoningens ”lära”. Det formelns centrum kring vilket allt övrigt är ordnat utgör otvivelaktigt överlämnandet av ”konungens fullmakt, och därjämte (sic) biskopsämbetet uti NN stift”. Till tolkningen blir det anledning att återkomma i nästa avsnitt. Det kan diskuteras, om de efterföljande symbolhandlingarna understryker eller konkurrerar med huvudsaken. har Uppenbart blocket med insignier och den avslutande investituren (kåpa, mitra) framhävts här betydligt mer än i prästvigningsritualet. Liturgihistoriskt rör det sig om en typ av handlingar, som knutits till såväl vignings- som installationsakterå* Allmänt uttryckt fullbordades med HB 1811 en lång utveckling i enlighet med germansk rättsuppfattning varigenom det som sker blir giltigt, realiseras. Försäkran och ed av electus förutsättutgör för ordinators som bekräftas ningen formel, med handlingar varigenom den utsedde får makt och myndighet: electus blir insatt som biskop.”

7.2.2.3 Handlingens innebörd i HB 1811: vigning eller

installation?

Nu är det dags att ta upp den fråga, som formulerats i kapitlets rubrik och inledning: blir vald biskop vigd eller installerad genom den handling HB 181 l ger ritual för? Ett kort och enkelt svar är att kapitelrubrikerna i HB 1811 talar om ”invigning till predikoämbetet men däremot huru en biskop skall i ämbetet inställas resp ”huru en kyrkoherde skall inställas i en församling”. Rubrikerna tycks tala om en vignings- och två installationshandlingar. Det måste dock noteras, att biskopen skall ”i ämbetet inställas”, kyrkoherden åter ”skall inställas i en församling. Är alltså tanken att biskopen genom handlingen vigs till ett ämbete eller installeras i ett stift? Med den frågeställningen har Sven Kjöllerström behandlat HB 1811 och dess förarbeten. Huvudresultatet är att ritualet i HBF 1799 konse- 57 Ovan 392. 53Det är därför enligt min mening helt omöjligt att enbart på den grunden att kors, kräkla och mitra införts i ritualet konstatera att ett typiskt vigningsmoment införts i installationsritualet”. Så Kjöllerström 1974 152. 5° Terminologin tillhör inte ritualet, ty i regianvisningarna talas genomgående om biskopen. I prästvigningsritualet är den genomgående termen ordinandi. I det förra brukas alltså inte först electus, i det senare ej mot slutet ordinati. I kyrkoherdeinstallationens regianvisningar brukas begreppen introducendus och kyrkoherden som utbytbara termer redan i de inledande anvisningarna.

400 Svenska och

kyrkans vignings- mottagningshandlingar

kvent utformades för en installationshandling. Det för detta HBF utmärkande var nämligen ”fr a, att det endast räknar med ett ämbete, vartill alla präster vigs”. Biskopar är sålunda redan vigda till detta enda ämbete” och kan endast inställas” i en viss tjänst. ”De kommtterade hade härmed dragit konsekvenserna av den evangeliska uppfattningen om ett enda ämbete”. Genom insignie- och investiturtilläggen urder arbetets slutskede fick emellertid ritualet i HB 1811 ”en påbyggnad, som föga rimmade med ett installationsritual”. Mot den evangeliska åmbetssynens uttryck bröt sig därmed ”uttryck för en helt annan uppfattning”, ty ”denna påbyggnad innebar, att ett typiskt vigningsmoment iiförts i installationsritualet.° Eftersom denna ”påbyggnad” utgör den enda skillnaden mellan HBF 1799 och HB 1811 tycks allt hänga på, hur den tolkas. Kjöllerströms bedömning går stick i stäv mot den som formulerades ovan. Där konstaterades, att partiet blivit framhävt betydligt mer än i prästvigningsritualet - - och därtill, att de att det alltså är en grad- och ingen artskillnad nyinförda tydningsorden svarar utomordentligt väl mot de ritualets särdrag som framträtt i bibelställen, böner och löften enligt redigcringen redan i HBF 1799. De motsatta bedömningarna beror därmed på skilda uppfattningar om ritualet i HBF 1799. Det är då nödvändigt andra fram Kjöllerströms skäl för sin annorlunda karakteristik av det ritualet. I sin undersökning riktar Kjöllerström uppmärksamheten mot inte bara biskopsritualet utan också ritualen för prästvigning och kyrkoherdeinstallation. Han anser att de tre ritualen i HBF 1799 redigerats helt i enlighet med den teologiska grunduppfattningen, att ämbetet är ett och odelat, och att det därför bara kan bli tal om en enda vigning till detta ämbete.” HBF-redaktörerna har inte redovisat sin principiella uppfattfastställt efter att ha uppmärksammat vissa ning. Den har Kjöllerström enskilda uttryckssätt för den. Formuleringarna anser Kjöllerström utgöra dels korrigeringar av texten i HBF 1793 - förlagan -, dels protester mot främst Gustav IIIs strävanden. De två ritualen i HBF 1793 hade rubricerats Om prästvigning” och ”Huru en kyrkoherde uti ämbetet skall invigas”. I HBF 1799 ombenämndes det senare ritualet till”. . .skall inställas i en församling”. På analogt sätt formulerades rubriken till det ritualet för det som var biskops installation. Rubr.kerna utnyinförda gjorde det konsekventa motstycket till det likaså nyrubricerade ritualet Om invigning till predikoämbetet”. Under anknytning till såväl KO 1571 som KL 1686 ”utbyttes ordet ”prästämbete” mot ordet ”predikoämbete” i ritualets inledningsord, vigningsfråga, vigningsformel och rubrik. Därmed uttrycktes den principiella ”utgångspunkten”: ma: räknade på reformatoriskt vis bara med ett ämbete och därför med endast en nya rubrik säger egentligen alt som bevigning. Prästvigningsritualets hövs för en rätt förståelse av de tre ritualen”.

°° Det gäller J A Lindblom, Några biskopar var inte prästvigda vid sin utnämning. då han utnämndes till biskopi Linköping. Han vigdes till präst innan hzn biskopsvigdes. Kjöllerström 1974 142. Motivet till prästvigningen kan här lämras därhän. 6 Ibm 143 och 152. “Z För det följande ibm l39ff.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 401

Det kan nämnas att uttrycket ”predikoämbetet”, bäraren av kommitténs ”helhetsuppfattning, förekommer på några fler ställen än de angivna. Men argumenteringen övertygar inte. Det formellt helt avgörande är, att detta uttryck brukades på samtliga ställen redan i HB 1793 på ett undantag när, kapitelrubriken för prästvigningsritualet. Det väsentliga är dock på vilket sätt termen brukats. Kjöllerström har knappt berört textsammanhanget i HBF 1799, dvs den ovan genomgångna redigeringen av bibel- och bönematerialet samt löftesfrågorna, än mindre tagit uppjämförelsen med HBF 1793 resp HB 181 l idessa avseenden. Det kan tillfogas, att analysen ovan gett vid handen att begreppet ”predikoämbetet vid denna tid snarast betydde prästers uppgift jämte andra att ”predika försoningens lära - den då aktuella inklusive termen var mer ”lärare”.°3 Huvudpoängen i Kjöllerströms framställning är att biskopsritualets karaktär förändrades på vägen från HBF 1799 till HB 1811.64 I konsekvens med den föregivna grundsynen i HBF talades inte om någon vigning utan i rubriken om inställande, dvs installation av en till det enda ämbetet redan vigd person. Vid fullmaktsläsningen talades om kallelsen “till biskopsämbetet uti NN lovliga stift”, dvs formen av tjänst att utöva ämbetet i. Fullmakten överlämnades ”och därjämte biskopsämbetet uti det vällovliga NN stift”, dvs tjänsten. I pålysningen om akten i den föregående församlingsgudstjänsten angavs följaktligen också, att ”biskop skall i ämbetet inställas”. Enbart en detalj bröt det enhetliga mönstret enligt Kjöllerström. Förmodligen var det av traditionsskäl som anvisningen om korkåpans påsättande fick stå kvar, fastän detta moment passade dåligt i en installationsakt”. Det var detta på ett undantag när konsekvent utformade installationsritual, som fick sin ”påbyggnad” i HB 1811. Överlämnandet av kors, kräkla och mitra utgjorde nämligen ett typiskt vigningsmoment”. Det var detta tillskott, som ”underminerade den grunduppfattning, som möter i ritualet i HBF 1799”. Trots detta utgjorde dock handlingen också i HB 1811 en installation av samma karaktär som en kyrkoherdeinstallation”. Utarbetat i nära anslutning” till ritualen för prästvigning och kyrkoherdeinstallation, hörde biskopsritualet samman med det senare i enlighet med ”en väl genomtänkt helhetsuppfattning” i HBF. De båda installationsritualen ”fick . . . samma utformning”. Vad först biskopsritualets kapitelrubrik angår, anger denna att biskop skall ”inställas”. Det bör dock anmärkas, att också verbet ”invigas” förekommer såsom kolumnrubrik till kapitlet.” Viktigare är dock den faktiska skillnaden i rubriceringen av de båda ”installationsritualen”. Både biskop och kyrkoherde är utnämnda till en viss tjänst, då akten skall äga rum. Men i HBF liksom i HB heter det, att biskop ”i ämbetet skall instäl-

°3 Ovan 370f och 395f. 54 Kjöllerström 1974 142ff, 152. °5 I HBF 1799 återges resp kapitels rubrik såsom kolumnrubrik på högersidorna. Biskopsritualet ibm 148-60 har alltså sex sådana rubriker. De tre första lyder Huru biskop i ämbetet skall inv[igas]”, de tre senare däremot ”Huru . .. skall instlällasl”.

26- Svenska kyrkans gudstjänst

402 S och mottágningshandlingar

venska kyrkans

vignings-

las”, kyrkoherden åter skall inställas i en församling”. Det senare uttryckssättet kan inte brukas om en vigningshandling utan måste avse en installation. Det förra uttryckssättet skulle kunna brukas också om en \ vigningshandling. Även om ordningen för kyrkoherdeinstallationen skall behandlas senare, måste några uppgifter förutskickas om det ritualet i HBF 1799 och HB 1811.66 Det är liksom biskopsritualet kalkerat på prästvigningsritualet. Det finns emellertid vissa särdrag. Det tvivelsutan viktigaste särdraget är, att den ordningen till skillnad från de båda andra i hög grad förutsätter att inte bara kyrkoherden utan också den aktuella församlingens menighet deltar. Handlingen skall också enligt olika slag av anvisningar ske i den församling i vilken kyrkoherden installeras. Det är där är ”introducendus”, som det heter i regianvisningarna. Det kyrkoherden uttrycket eller något motsvarande förekommer inte i biskopsritualet, där det genomgående talas om biskopen”. Biskops inställelse skall enligt anvisningar ske i domkyrkan”. Enligt dåtida praxis kunde detta vara det aktuella stiftets domkyrka, men det var ingalunda regeln. Någon annan stiftsanknytning känner inte ritualet än den att stiftets namn skall ”i ämbetet skall inställas. De båda ritualen - bisanges, när biskopen kopsritualet och kyrkoherdeinstallationens - har otvivelaktigt stora likheter. Dessa förklaras dock fr a av att förlagan är gemensam: ritualet för prästvigning. En del särdrag finns. Biskopsritualets har redovisats, kyrkoherdeinstallationens får tas upp mer samlat senare. Här får föregripande slås fast, att särdragen inte förenar de två ritualen. De har inte fått ”samma utformning. kvarstår emellertid, om det är med eller utan avsikt som det Frågan heter att biskop skall “inställas” inte i ett stift utan i ämbetet”. Av särskild vikt är förstås de ställen i ritualet, som enligt Kjöllerström skulle visa, att handlingen är en installation och ingen vigning. Det första av dessa är fullmaktsläsningen och de därtill anslutande orden, vilka även utgör inledning till bibelordens läsning. Det är bäst att direkt citera anvisningens och den liturgiska textens lydelse, och att för jämförelsens skull citera motsvarande parti i de båda andra berörda ritualen i den ordning de ståri HBF l799/HB 1811.

Biskopsritualet Prästvigning K yrkoh erdeinstalla tion Därefter uppläser no- Notarien uppläser där- Därefter uppläser notarien tarien efter eller någon av assistentema konungens fullmakt deras namn som ordine- fullmakten ras skola på den tjänsten bis- och tjänsten till vilkopen undfått ken de kallade äro, och lämnar henne se- varefter biskopen och lämnar henne sedan dan till ärkebisko- fortfar: till biskopen eller hans pen, som säger: fullmäktig, som säger: Emedan du är kallad Emedan I ären kallade Emedan du är kallad till till biskopsämbetet till det heliga pre- kyrkoherdeämbetet dikoämbetet

°° Nedan 473ff. Ritualet mycket kortfattat berört i Kjöllerström 1974 142.

Svenska kyrkans vignings- och 403 mottagningshandlingar

Biskopsrirualel Präsrvigning Kyrkoherdeinsta/Iariøn ” uti NN lovliga stift uti denna kristeliga församling och nu inför Herrens och beredde och nu redo altare framträtt att uti samma ämbete att tillträda dess att tillträda dess inställas; utövning; utövning; så avhör . . . så avhör . .. så avhör . . .

Prästvigningsritualet har uppenbart varit mall för de båda andra ritualen. Men inbördes har de fått en textutformning som visserligen är liknande men inte likadan, samma. I de inledande anvisningarna görs en precisering ifråga om biskopens fullmakt”, nämligen om den aktuella tjänsten, något som inte sker i kyrkoherderitualet. I den liturgiska texten anges i både biskops- och kyrkoherderitualen var tjänsten skall utövas. Det sker inte i prästvigningens ritual. Det är dock förhastat att som skett därav dra slutsatsen, att biskopar och kyrkoherdar installeras i tjänster under det att prästkandidater vigs till ”predikoämbetet”. Att ”tjänsten” inte nämns i prästvigningsritualet beror rimligen på att denna angetts omedelbart dessförinnan, då notarien angett kandidaternas namn och tjänsterna de kallats för. Detta beror i sin tur på det enligt luthersk uppfattning grundläggande, att det inte finns ”absoluta” vigningar utan alltid vigning för utövande av tjänst. l partiet finns emellertid en avvikelse. Den finns i biskopsritualet. I de båda andra ritualen konstateras beredskapen att “tillträda dess [ämbetets] utövning. I biskopsritualet åter konstateras att biskopen kommit för att ”inför Herrens altare . . . uti samma ämbete inställas. Uttryckssättet förefaller användbart i en installationshandling men mer adekvat för en vigningshandling. Det bör i sammanhanget noteras, att detta ”altare” konkret kan vara domkyrkans i det aktuella stiftet men i praxis normalt inte var detta. Enligt såväl HBF 1799 som HB 181 1 skulle handlingen ledas av ”ärkebiskopen” liksom prästvigningen av ”biskopen”, kyrkoherdeinstallationen åter av ”biskopen eller hans fullmäktig.°7 Detaljanalysen på en av tre punkter, som skulle utvisa att biskop installeras och inte vigs, måste föranleda slutsatsen, att belägget inte styrker påståendet. Men det har inte heller visats, att biskopsritualet gäller en vigningshandling. Detaljanalyser av de båda andra punkterna behöver inte redovisas här, ty de ger inte ökad klarhet i vare sig den ena eller den andra riktningen.” På alla tre ställena pekar resultaten visserligen i rikt-

67 Det kan nämnas att kyrkans samtliga regionala enheter fr o m 1772 hette biskopsdömen” eller stift, eftersom Karlstads, Härnösands och Visby superintendenturer då förklarades vara ”biskopsdömen”. Deras ”styresmän skulle i fortsättningen kallas biskopar. Ibm 127. Epoken med av konungen kallade och utnämnda ordinarier eller superintendenter upphörde därmed. Samtliga ”styresmän” i hela kyrkan skulle således definitivt vara i stiften valda och av konungen utnämnda biskopar, vilka normalt skulle vigas av ärkebiskopen, om än alls inte självklart i Uppsala. Enligt en resolution 1803 bekräftades också, att prästvigning inte skulle förrättas av andra än biskopar. Ibm 103. Om tidigare praxis ibm passim, särskilt 93ff, 98ff, 105. “S Installationsformeln hade dock en avvikande lydelse, vilket inte observerats i Kjöllerström 1974 142 eller eljest. Nedan 474.

404 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

ning mot en vigningshandling men inte mer. Frågan kvarstår alltså, huruvida biskopsritualet gäller vigning eller installation. Konstaterandet är viktigt. Vid prövning höll således inte argumenten för att biskopsritualet i HBF 1799 är ”en installation av samma karaktär som en kyrkoherdeinstallation”, rent av med ”samma utformning”. Resultaten pekar i stället mot att akten skulle vara en vigningshandling. Detta rimmar också väl med de resultat, som vanns vid genomgången av biskopsritualets bibelords- och böneredaktioner liksom utformningen av löftesfrågorna. Den ”påbyggnad” HBF-versionen fick i HB 1811 tillförde inte heller element, som bryter mot den i HBF givna karaktären. Symbolhandlingarna blev mer framhävda och stryker ytterligare under handlingens solennitet. Genom de handlingarna, som historiskt hör samman med både vignings- och installationsakter, markeras också innehållsligt den syn på biskops uppdrag som redan HBF 1799 gav uttryck åt. Med anknytning till det som anförts tidigare kan konstateras, att HBF och HB liksom KL 1686 till skillnad från KO 1571 har en disposition enligt vilken biskopsritualet utgör det första såsom det förnämsta. Liturgiskt har de tre ritualen släktskap. Till typen är biskopsritualet mer besläktat med det andra ritualet, prästvigningens, än med det tredje, kyrkoherdeinstallationens. Präster vigs, därför att Gud ”förordnat det ämbete, som skall predika försoningens lära”. Biskopar men också kyrkoherdar finns, därför att Gud ”såsom ordningens Gud tillsatt vissa personer, som däröver bör hava tillsyn, att allt uti församlingen må skickligen tillgå”, heter det i de båda ritualens gemensamma tillägg till prästvigningens inledningsbön. I kyrkoherdeinstallationens utformning av den bönen skall i kyrkoherdeämbetet vid denna heter det också, att kyrkoherden kristeliga församling inställas” för att befordra Guds vilja med läroämbetet. På sätt som svarar mot kapitelrubrikens uttryckssätt heter det däremot i biskopsritualet på motsvarande ställe, att biskopen skall i biskopsämbetet inställas”. I det fallet gäller saken ett tillsynsuppdrag ”enligt dina heliga avsikter”, uttryckta genom bl a urvalet av bibelord. Resultatet skulle kunna formuleras så, att man vigs till biskop och präst men installeras som kyrkoherde. Det är dock en pressad slutsats. Huvudresultatet är tvivelsutan, att de hittills behandlade båda vigningsritualen är oklara till sin innebörd. Det som tidigare sammanfattande sagts om prästvigningsritualet är giltigt också för ritualet för biskopsvigning.” Båda handlingarna får anses vara vigningshandlingar. Fr a är de klerikala handlingar i den meningen att prästkandidater resp electus, som omges av assistenter/blivande kollegor, efter föreskrivna förbindelser av (ärke)biskopen förklaras insatta i ämbetet som biskop resp präst. De är därmed behöriga att tillträda de angivna tjänsterna i vilka ämbetet skall utövas. Uttrycken är i båda ritualen mycket svaga för tanken på vigningen som en kyrkans bönehandling och som ett Guds handlande uttryckt i handpäläggningen under bönen.

°° Ovan 357ff och 370f.

Svenska kyrkans vignings- och 405 mottagningshandlingar

7.2.3 Från oklar vigningshandling till vigningshandling enligt

klart restaureringsprogram

Vägen från 1811 års till 1868 års kyrkohandbok

Restaureringssträvandena under 1800-talets mitt fick en rad konsekvenser för prästvigningsritualet, som vi sett. Samma slag av konsekvenser drogs också ifråga om biskopsvigningens ritual. Ritualförslaget i HBF 1854 föranledde i enskildheter kritik vid granskningen i fyrståndsriksdagens prästestånd. Kommittén tog de ändringskraven ad notam och inarbetade dem i förslaget som ingick i HBF 1855. I denna version blev ritualet antagen ordning för Svenska kyrkan vid det första kyrkomötet år 1868. Den av 1811 års ritual nya ordningen utgörs i en språkligt tuktad form. Den har även riktats med en del material från KO 1571 enligt kommitténs allmänna restaureringsprinciper. struktur är Handlingens till större delen densamma. I en mer koncentrerad form uttrycks väsentligen samma innehåll. Vid behandlingen av prästvigningsritualet exempliñerades revisionsarbetets karaktär. Det finns ingen anledning att nu göra detta igen, så mycket mindre som den liturgiska texten i långa stycken är densamma. Det är emellertid nödvändigt att visa, att revisionen såsom kapitelrubriken anger ledde till att biskopsritualets karaktär av vigningshandling framträdde klarare - eller mindre oklart - äni HB 1811. Uppmärksamheten måste då riktas mot i tur och ordning redaktionen av bibel- och bönematerialet samt löftesfrågorna, slutligen mot vigningsformeln och symbolhandlingarna.

Vad bibelorden bevarades från HB angår uppsättningen 1811 på två undantag när.7° Utmönstrat blev Luk l2:37f, anmärkningsvärti ett restaureringsarbete, då stället representerade KO-ritualets responsorium Sint lumbi vestri. I gengäld ñck evangelielektionen leverera två bibliska min-

nesord (Luk 12:42-44 resp 48). Ett pastoralbrevscitat med mer allmänt

etiskt innehåll (1 Tim 6:1 lf) ersattes med ett annat om gåvan given med handpåläggningen (1 Tim 4:141). Att just biskopsvigningen därigenom skulle få sin bibliska motivering och tydning antyds redan av skriftställets placering i urvalet av bibelord. Antagandet får ytterligare stöd vid en blick på prästvigningsritualet. I dess samtidigt justerade förblev katalog nu liksom 181 l just detta avsnitt överhoppat, när de omgivande verserna citerades.” Tillagda är två något längre avsnitt. Det ena av dem har införts i såväl de båda vigningsritualen som installationsritualet. Det har skett

7” Bibelorden i HB 1811 ovan n 48, i HB l868:Matt 28218-20, Joh 21215-17 (nytt), Ef4:10- 12 (nytt), Apg 20:28, Tit 1:7-9, l Tim 4:14f (nytt), l Tim 5:2lf, 1 Petr 5:2-4, Luk l2:42-44, 48 (nytt, cf dock KO och HB 1811). 7 HB 1811: l Tim 4:12, 16, HB 1868: l Tim 4zl2-l3 såsom ett assistentord, v 16 såsom ett följande. Vid biskopsvigning (n 70) citerades i HB 1868 ställets v 14- 15. Denna HB liksom HBF 1856 ger båda hänvisningen ”12- 14 men citerar 12- 13. HBF 1854 däremot citerade även v 14a. Där hade avsnittet angetts för prästvigning. Förändringen, som bidrog till en starkare differentiering mellan de båda ritualen och till en biblisk tolkning av biskopsvigningen, infördes vid präste-

och SOlU 985:48

406 Svenska kyrkans vignings- mottagningshandlingar

till det bibelord som var gemensamt för de tre iritxalen i som komplement HB 1811, läroämbetets befallningsord, (dop- eller missionsbefatlliingen Matt 28:18-20). Direkt efter detta har sålunda placerats stället mtd den uppmaningen: ”Älskar du trefaldiga frågan till Petrus och den trefaldiga får” (Joh 21:15-17). Därmed angavs en läiro- eller mig? . . . Föd mina herdeämbetets grundval. Att det var meningen styrks av att de tre rjtualen direkt därefter får ytterligare ett gemensamt tillägg. l prästvignimgritualet infördes stället om Sonens sändning och överlämnande av ”ryckelmakten” (Joh 20:21 -23). Klassiskt som vigningsord var det ÖOClL nytt i / Det gäller även om det för biskopsvigzning och svensk vigningstradition. skriftstället om den uppståmdne och kyrkoherdeinstallation angivna himlafarne Kristus, som satt somliga till apostlar, andra till profeter, evangelister, herdar och lärare - dvs olika tjänster som alla insazts ”till

ämbetets verk (Ef 4:10- 12).

Efter partiet om läro- och herdeämbetet och om tjänstedifferentieringserie ett antal speciella bibelord, som handlade en kom i biskopsritualets om vigningem till ämom just biskopens uppgift (Apg- och Tit-ställena), betet (l Tim enligt ovan) och prästvigningsuppdraget (l Tim 5), varpå avslutades med tre bibelord om sättet att sköta uppdraget och katalogen om ansvaret (l Petr 5, Luk-ställena enligt ovan). 1811 års urval har således och katalogen som helhet omdisponerats. Klarare en 1811 kompletterats framgår det redan av dispositionen, att Guds ords löfte och förmaning - som det hette i den omformulerade ingressen gällde just tiskops uppdrag, eller ”helgden av ditt kall”. Bönematerialet förändrades också. Den revisionen är i ögonen fallani två helt olika avseenden. I HBF 1854 ersattes de, och den är viktig den ordrika och starkt omarbetade versionen av KOinledningsbönen, ritualets dess första skördebönÅ Som ersättning insattes inledningsbön, Den återinfördes i båda vigningsritualen och i ritualet för nu originalet. kyrkoherdeinstallation. Att inledningsbönen blev gemensam uppgavs vara en poäng utöver denna, att bönen stammade från KO och, antogs det, Laurentius Petri. Att samma bön brukades underströk ”protestantisn 73 mens grundsats om läroämbetets enhet .

ståndets granskning i ett arbete som i hög grad bestämdes av biskop .l H Thomander. Där infördes även Luk 12:48. Om Thomander och prästeståndets H BF Eckerdal 1970 58ff. Vad prästeståndets HBF innehöll ifråga om ordinationsordningens kapitel accepterades utan vidare av kommittén i HBF 1856,jämte motiv XVI, med undantag av ett tillägg till Credo-ingressen. Att Thomander/prästeståndet tog initiativet är intressant, att tillägget av bibelord gjort E G Bring/kommittén belåtna får tas för givet. Jfr Kjöllerström 1974 160f.

73 HBF 1854 motiv 35. lbm talas just om två ”vigningsakter” och en ”installation”. - Vid införandet av KO-bönen har smärre språkligajusteringar gjorts. Två är att nämna. Enligt KO var bönen befalld ”om arbetare i din säd, det är om trogna predikare”. I HBF/HB 1868 är förklaringen struken, knappast därför att termen predikare blivit föråldrad utan snarare för att förklaringen var mindre lämplig, då bönen skulle användas i såväl biskops- som prästritual. Bönepunkten ”Giv oss... din heliga Anda hade i KO ett vid revisionen struket tillägg . .och visdom. Sannolikt skedde strykningen för att epikleskaraktären skulle framstå klarare.

Svenska och

kyrkans vignings- mottagningshandlingar 407

Det principiella argumentet och traditionshänsynen medförde på denna punkt att ett viktigt karaktärsbärande element i HB 1811 försvann ur biskopsritualet. Synen på biskopens tillsynsuppgift framträdde där inte minst i denna inledningsbön. Förlusten kompenserades rikt genom en annan restaureringsâtgärd. För bönen vid handpåläggningen angavs förutom Fader vår återigen en bön, vilken i denna undersökning kallas vigningsbönen. Det är emellertid inte Luthers vigningsbön, trots den uppgivna strävan att restaurera KO-ritualet. Luthers bön infördes, som vi sett, i prästvigningsritualet med den typen avvargument: med emfas underströks att just Luthers bön inte fick saknas i den kyrka som i honom vördar sin reformator. För biskopsritualets återvigningsbön stod enbart ett antikvitetsargument som motivering, och självfallet framhölls inte, att den föreslagna bönen saknade den eljest uppskattade hävden i svensk evangelisk tradition. Det hette att den ”till sitt huvudinnehåll överensstämmer med KO-bönen och att kommittén för HBF 1854 ”något omarbetat och utvidgat” texten till ”en urgammal, vid biskopsvigning annorstädes ännu bruklig förbön”.73 Argumenteringen ansågs tydligen hållbar, ty oförändrad intogs bönen i HB. I HB har den också förblivit, även om den förkortats en del och justerats språkligt i HB 1894 och fr a i HB 1942. Om den nya vigningsbönen skall kallas urgamma1” eller inte är sin sak. Den ursprungliga förlagan är otvivelaktigt Martin Bucers vigningsbön, som presenterats tidigare. Det är inte uteslutet att kommittén stött på denna i en eller annan kontinental version.” för den Motiveringen pekar emellertid klart mot England. Bönen var nämligen ”vid biskopsvigning. . .ännu bruklig” i den form den fått i anglikanismens liturgi The Book of Common Prayer (BCP). Vid denna tid skulle den engelska versionen ännu i två decennier förbli ansedd som urgammal eller åtminstone antas ha medeltida anor.” Just för biskopsvigningen hade Bucers bön förändrats för att markera vigningens särart. Det är den versionen som ansågs lämplig att bruka i HBF 1854. Kommitténs upplysning att man - dvs med stor sannolikhet E G Bring - ”något omarbetat den, är nästan överdrivet korrekt.” Att man också ”utvidgat” bönen, innebär i realiteten ett sammanhängande tillägg motsvarande ungefär en fjärdedel

7-7 HBF 1854 motiv 36f. 7 Ovan 54, 199f. 75 1 Helander 1939 601 nämns flera böner som äro mycket lika” HBF-versionen, men då denna var bearbetad, var det svårt att peka på ”någon särskild källa”. Bönen nämnd men ej behandlad i Kjöllerström 1974 157. 7° Att biskopsvigningens ritual i BCP är källan för bönen angivet i Rodhe 1923 489, dock utan motivering. - Först 1872 påvisades förbindelsen mellan Bucers ordinationsordning och ärkebiskop Cranmers. Bradshaw 1971 20. 77 ljust biskopsritualet övergavs Bucer-förlagan i bönens senare del. l stället infogades material från smörjelseritens parti i medeltida liturgi. Brightman 1921 l CXXXVf, CXXXIX, noten till 1012, samt ibm 2 1012 och 1014. 78 Vissa jämkningar har skett genom att några parallelluttryck dragits samman. Omarbetad är endast epiklesperioden, där en relativsats om biskopens uppgift skjutits in. Cf nedan n 83.

408 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

fjärdedel av den svenska texten.” Det blev för övrigt främst där senare nedskärningar gjordes. Det är intressant att biskopsritualets vigningsbön övertogs från BCP, intressantare att förslaget blev antaget. Med all sannolikhet var bönens härkomst okänd för samtiden. Bönen hade eljest knappast accepterats i en tid med skarp kritik mot en engelsk och en även i HB-kommittén framväxande svensk s k högkyrklighet eller, som det då representerad ofta hette, puseyismen.8° Viktigare än härkomstfrågan är spörsmålet om bönens karaktär och innehåll. Att bönen ”till sitt huvudinnehåll överensstämde med Luthers vigningsbön är en korrekt kommittéuppgift. Så mycket mer måste det då ha funnits en bestämd anledning till att välja en aldrig så ”urgammal” annan bön, när KO 1571 varit riktmärke för strävan att ”ställa detsamma [HBF] på rent fosterländsk grund”.*“ Beskedet får man vid ett närmare studium av bönen. Det för Bucerbönen karakteristiska var att den enligt samma princip som de s k evangeliebönerna byggde på ett skriftställe, kardinaltexten för Bucer om de differentierade tjänsterna inom det av Kristus insatta ämbetet, Ef 4:1 lf. Som vi sett blev den texten placerad i HBF-serien av bibelord. Stället klingade alltså med även i den överförda engelska vigoch dess tacksägelse med anamneskaraktär. I BCP fortsatte ningsbönen den med en epikles, som i den svenska versionen kompletterats med en sats om innebörden i det uppdrag som vigningen gäller:

BCP 1662 HBF 1854/HB 1868 Grant we beseech thee, . . . och bedje dig: förläna to this thy servant, denna din tjänare, som nu är satt till att hava uppsikt i församlingen, such grace, that he may din helige Anda, att han ever more be ready to spread alltid må redo vara abroad thy Gospel the glad till fridens evangelium, tidings of Reconcilation with thee and use the authority given och det ämbete honom givet är unto him så bruka not to destruction, but to att han icke nedriver utan Salvation, uppbygger, not to hurt, but to help . . . icke skadar utan hjälper . . .

Kommentaren kan inskränkas till konstaterandet, att biskopens ”myneller ”ämbete” givits nu, vid dighet” enligt det svenska textavsnittet

79 I bönen sådan den återfinns i HB 1942 stammar textens första stycke från Bucer via BCP. Från Cranmers bearbetning kom andra styckets första epiklessats (”Vi bedja dig. . . Ande, cf n 78) liksom fortsättningen, byggt av honom med medeltidsmaterial i (n 77). I partiet gjordes dock avbrott för det svenska HBF-tillägget, HB 1942 representerat av styckets mittparti (Hjälp honom . . . till vânster”). m Härom Helander 1939 59f, Eckerdal 1970 71 med n 36, Kjöllerström 1974 153f, 164 och passim. 3 HBF 1854 skrivelsen X1. *3 vari HBF 1854 översatt med myndighet, men det änd- Uttrycket authority rades till ämbete vid prästeståndets granskning (cf n 71).

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 409

vigningen. Den senmedeltida, av reformatorerna omhuldade bibelparafrastekniken är brukad i anamnesen och tillämpad i epiklesavsnittet ovan. Tekniken användes än mer i det svenska tillägget, som utgjordes av en lätt jämkad sammanställning av bibelord: l Tim 4zl4a, 15 och 2 Kor 6:8a, 4-7 om att bevisa sig som Herrens tjänare i allt, under ont och gott rykte etc. Efter utvidgningen kunde redaktören återknyta till förlagan, som i sin tur formats med medeltidsmaterial - 12:42. byggt på Luk Bönen fullbordades som i BCP med den solenna kollektavslutning genom Jesus Kristus . . . som med dig och den helige Ande lever och regeu rar... . Redan vigningsbönens konstruktion antyder dess funktion. Såsom bönen börjat fortsätter den: i bönens form rekapituleras bibelordskatalogen om biskops vigning och uppdrag.” ”Guds ords löfte och förmaning” om just biskopens kall blev till vigningsbönen för biskops vigning. Inledningsbönen skulle brukas i alla tre ritualen och skulle enligt motiveringen därmed ge uttryck åt ”läroämbetets enhet”. Vid prästordinationen skulle brukas en särskild vigningsbön med begäran om Anden3^ till ”dessa dina tjänare som nu till din tjänst och det heliga predikoämbetet invigde äro. Vid biskopsvigning åter skulle brukas en annan särskild bön med begäran om Andens gåva till biskopen, som genom vigningen blivit ”nu . . . satt till att hava uppsikt”. Den vigningshandlingen karakteriserande inledningsbönen i HB l8ll fick således sin ersättning i denna vigningsbön. Den fasta kopplingen mellan urvalet av bibelord och vigningsbönen bidrog också den till att vigningshandlingens karaktär och innebörd framstod klarare än tidigare. Láftesfrâgorna fick i biskopsritualet nästan samma redaktion som i prästvigningsritualet. l8ll års version berikades med material från KO 1571.55 Biskopsritualets särdrag möter redan i vigningsfrågan, huruvida electus var villig att ”i den heliga Treenighetens namn [KO] biskopsämbetet uti NN stift dig åtaga [HB]”. Läroförpliktelsen blev som vid prästvigningen formulerad genom en kombination av KO- och korrigerade HB-formuleringar, varvid HB-uttryck för biskopens tillsynsuppgift förstärktesflf* Det egentligt nya kom i den för biskopsvigningen speciella frågan, som i två olika avseenden reviderats. Som följande tablå visar har

l” I epiklesen utgör relativsatsen (som nu . . . i församlingen”) ett svenskt tillägg (ovan n 78). Detta och den tillagda l Tim 4-anknytningen motsvarar ganska väl vigningsformeln i BCPs biskopsritual (ovan 55). Det är möjligt att den medverkat till de svenska tilläggen. Det kan inte uteslutas, att vigningsbönen gav uppslaget till prästeståndsinitiativet att föra in l Tim-stället i urvalet av bibelord (ovan n 7l). - I Helander 1939 598 antyds, att införandet av Joh 21 skulle berott på inflytande från BCP. Det kan inte uteslutas, men dels var texten inte något originellt BCPdrag, dels infördes den i såväl vignings- som installationsritualen i HBF 1854. “4 Se härtill och till uttrycket ”predikoämbetef” i det följande citatet ovan n 72. 35 Om frågorna vid prästvigning ovan 370. l” ”Vill du alltså städse förbliva vid Läroförpliktelsens fråga blev för biskopar: Guds rena ord, fly all falsk och kättersk lärdom, [KO] och sorgfälligt [HBF] tillse [HB] att Jesus Kristus enligt Guds ord rätt predikas, [HB, bearb] och de heliga sakramenten efter hans instiftelse utdelas [HBF]?

410 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

redaktörerna inte kunnat följa vare sig KO 1571 eller HB 1811 utanslagit in på en helt annan väg:

KO 1571 HB 1811 HBF/HB 1868 Vill du ock alltid Förpliktar du dig att med yttersta Vill du ock vaka däröver vaksamhet söka allmännelig landsfrid att allt i församlingen ordentligen och skickligen till-går, och förskaffa lydno och hörsam- avböja all ofärd och styrka till det avböja all ofärd och styrka till het emot ordentlig överhet, så som gott, nyttigt och lovligt är? allt varmed Kristi rike befrämmycket eder står till görandes? jat varder?

Att just denna fråga blev mer allmänt hållen i HB 1811 berodde förstås främst på att den med konkretion stod inskriven i biskopseden i KL 1686. Denna ”tro- och huldhetsed” hade ifråga om riket och fr a kungahuset mildrats i den reviderade versionen av biskops- liksom prästeden 1829, och samhällsperspektivet hade där formulerats allmänt!” Men vid HBrevisionen har löftesfrágan radikalt förändrats från att gälla Svea rike till att röra Kristi rike, den världsliga fredsfrågan blev en ”andlig” fridsangelägenhet. En parallell bör nämnas. Biskopsritualets tidigare inledningsbön hade avsnitt som rörde det världsliga (fr a skol- och fattigvårdsväsendet). Sådant fick ingen motsvarighet i den reviderade ordningen. Den väsentligt förändrade löftesfrågan är det mest markanta uttrycket för den utveckling i förkyrkligande riktning, som tidigare har iakttagits.” Löftesfrâgan blev förändrad även i ett annat avseende. Biskopcns väkskedde detta genom ett bibelorc, denna

taruppgift preciserades. Återigen

gång kardinalstället för bl a KO 1571 om ordning och lojalitet not kyrkans ordning, 1 Kor 14:40. Genom det inskottet räddades också ett perspektiv i inledningsbönen i HB 1811 över till den nya editionen” Motsvarande parti stod visserligen alltjämt kvar i den förbön son skulle hållas före vigningsakten, där även med v 33 om ordningens GLCl. Men genom inskottet i vigningsliturgin fick perspektivet otvivelaktigt en fastare position. Genom att orden fördes in i löftesfrågornas block, kom detta att klarare än tidigare framhäva biskopens tillsynsuppgift och syftet med den. Vigningsformeln och de därtill knutna symbolhandlingarna urderkastades revision i HBF 1854 och lösningsförslaget blev antaget i l-IB 1868. Eftersom Sven Kjöllerström ingående behandlat detta, är det tilräckligt att kort sammanfatta det nya.” Ur den vigningsformel med all: inskott

37Eden 1829-04-l5(12), cf om den reviderade prästeden ovan 368. - Vil utarbetandet av den reviderade texten till biskopseden har den egentliga förlagan vid sidan om KL 1686 otvivelaktigt varit biskopsritualet i HB 1811, särskilt inledningsbönen och löftesfrágorna. *l*Ovan 3731. 89Ovan 396. Om 1 Kor 14:40 Andrén 1971 278ff, Eckerdal 1974 25f. -Pápekas bör att biskops prövnings- och ordinationsuppgift, som i HB 1811 särslilt framhöllsi inledningsbönen, i HB 1868 fick sin motsvarighet enbart i ett av bbelorden (1 Tim 5:21 och fr a 22), dock brukat även i HB 1811. °° Kjöllerström 1974 153ff, särskilt 157ff.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 411

som blev slutresultatet i HB 181191 ströks tydningsorden till biskopskorset och kräklan men också de här kursiverade orden om fullmakten: ”. . .

antvardar jag dig härmed konungens fullmakt och därjämtebiskopsämbe-

tet uti NN stift, i Guds, Faderns . . .”. Formeln blev alltså likalydande med prästvigningens men med ordet “predikoämbetet” ersatt som ovan, inklusive stiftsnamnet. Symbolhandlingarna avskaffades emellertid inte. Efter vigningsformeln skulle ärkebiskopen utan tydningsord överlämna fullmaktsbrevet, korset och biskopsstaven. Samtidigt skulle assistenter sätta på kåpan; ”biskopsmössan skulle däremot som tidigare sättas på efter Fader vår. Motiveringen för omredigeringen var den redan tidigare återgivna. Hela vikten bör läggas på . . . orden om överantvardandet av ämbetet, vilka här utgöra huvudsaken, som icke av några mindre viktiga detaljer må bortskymmas. Symbolhandlingarna åter var talande nog utan 0rd. Som i prästvigningsritualet satte man istället in sången Veni sancte Spiritus, ”varigenom det förbigångna mer än ersättes”. Det förslaget motiverades med hänvisning till KO 1571.” KO hade emellertid på den platsen anvisat responsoriet Sint lumbi vestri. Kanske den nu föreslagna sången ansågs lämplig, därför att BCP hade den platsen för Veni creator Spiritus i en ordning som ansågs urgammal. Som redan framgått blev alltså biskops- och prästvigningsritualen i denna del helt parallellt uppbyggda: vigningsformeln i Guds namn, körsången ”O du helge Ande kom till oss in samt ”under sången” investituren, i biskopsritualet därtill insignieöverlämnandet.” I detta sammanhang bör behandlingen av ritualet för kyrkoherdeinstallation föregripas så mycket att det konstateras, att 1811 års speciella installationsformel också reviderades utan att särdraget dock avlägsnades. I det ritualet infogades inte Veni sancte Spiritus.” De båda vigningsritualen distanserades sålunda ytterligare från installationsritualet. Innebörden av biskopsritualets förändring i denna del behöver inte föranleda någon diskussion. Den har redan förts vid analysen av prästvigningsritualet.” Diskussionen och resultatet äger giltighet också för biskopsritualet. Enligt motiveringen i HBF 1854 skall alltså ”den egentliga vigningsakten” utgöras av två huvudled. Hela vikten bör läggas på . . . huvudsaken”, ärkebiskopens vigningsformel. Andesången med symbolhandlingarna ”under sången” utgör övergången till det andra ledet, ärkebiskopens och assistenternas handpåläggning med Fader vår. Näst

9 Formeln 1811 citerad ovan 398. “3 HBF 1854 motiv 36. 93 Överlämnandet av prästbreven - motsvarigheten till biskopsritualets fullmaktsöverlämnande - föreskrevs först i HB 1894, då på yrkande från flera håll. Helander 1939 617. Sannolikt var därför överlämnandet då redan en praxis. Otvivelaktigt var den influerad av ritualen för biskopsvigning och kyrkoherdeinstallation. Rodhe 1923 471, ovan 366. - Pápekas skall att deti HB 1868 och ännu i HB 1942 uttryckligen anges, att bönen under handpåläggning vid biskops- och prästvigning skall ske efter körsången av Veni sancte Spiritus. lnsignieöverlämnande och investitur skall dock ske under sången”. Detta senare har troligen dragit med sig att också bönen kan komma att ske ”under sången”, något som understryker att partiet också i praxis uppfattas som en klerikal angelägenhet. Cf ovan 366. 94 Ovan 40lff, nedan 474ff. °5 Ovan 360ff.

412 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlirzgar

efter den egentliga vigningsakten” följer så BCP-bönen. Som vid prästvigning markeras också här att vigningen ”nu” har skett. Hela menighetens bön sker när vigningen är ett faktum. Ritualens regianvisningar för samma språk i de båda vigningsritualen. Den biskop som i börjar. av akten ”skall inställas” är den som enligt anvisning efter vigningsformeln inställes och efter handpåläggningen är ”den i ämbetet inställde”. Biskops- och prästvigningar är alltjämt en klerikal angelägenhet i den meningen, att ärkebiskopens vigningsformel och vigningskollegiets handpåläggning och bön utgör den ”egentliga” vigningshandlingen. Denna följs dock upp av en kyrkans bön direkt efteråt. Revisionen har medfört att vigningskaraktären framträtt klarare än 181 I. Ett vidgat utrymme har också lämnats åt den gemensamma omramande bönen. Genomgången har på punkt efter punkt visat, att biskopsritualet 1868 klarare framstår som vigningshandling. Genom denna blir en för ett stift vald och utnämnd i ämbetet - är biskop vigd eller inställd uttrycken synonymer. Nyss refererades regianvisningarnas serie skall inställas. . . inställes . .. den inställde. I serien använde HBF även verbet ”vigas, men prästeståndet satte i stället in kapitelrubrikens term. Man korrigerade även förbönen i gudstjänsten före vigningsakten. HBF 1854 hade bevarat bönen i HB 1811 men ersatt slutorden med motsvarande parti i prästvigningsförbönen. Förslag och ändring hade följande lydelse:

HBF 1854 Prästesrândet/ H B 1868 Se i nåd till din tjänare som nu skall Förläna visdom, kraft och nåd åt din emottaga biskopsämbetet och besegla tjänare som nu i biskopsämbetet skall själv av himmelen den invigning som inställas på det att . .. gives honom på jorden på det att . . .

De båda slagen av korrigeringar har tolkats såsom uttryck för en prästeståndets opposition mot en vigningsakt till förmån för en installationshandling.” Vad regianvisningen angår var prästestândets påpekande dock uttryckt som ett formellt krav på terminologisk konsekvens. Kapi-

°° Så poängterat Kjöllerström 1974 160f med 158. En okorrigerad och ”svárförklarlig rest diskuteras och leder till antagandet, att uttrycket “invigas” bevarats av Thomander såsom ”åtminstone en erinran om att i akten ingick ett vigningsmoment. Uttrycket skulle betecknande nog fått stå kvar tills anvisningen ifråga helt omredigerades i HBF 1938. Antagandet är inte övertygande ens om premissen accepteras, att prästeståndet ville göra rent hus med vigningstanken. Förklaringen är enligt min mening trivial. Vid den under mycket stor brådska gjorda redigeringen under hänsyn till inkomna remissyttranden (cf Eckerdal 1970 58f med n 91- 93) är det inte egendomligt att ordet invigas förblev okorrigerat i ritualets inledande mängd av allmänna anvisningar. Eftersom ordet fannsjust i ett sådant parti förklaras mer än väl, att det senare inte tycks ha observerats förrän biskop Martin Johansson upptäckte det under förarbetet till HB 1894 - och glömde av upptäckten (Kjöllerström 1974 175 resp 176). - Enligt min mening finns det emellertid inte stöd för premissen i Kjöllerströms resonemang. Om vigningstanken måste utmönstras, borde detta rimligen ha räknats till de principiellt viktiga frågorna. 1 Thomanders/utskottets motivering för bearbetningen av HBF 1854 nämns inte frågan med ett ord bland de fem huvudpunkterna, inte heller nämns saken bland de övriga mera huvudsakliga ändringar som förordades. RD 1853 -54, Prästeståndets protokoll, enskilda utskottets pastoralavdelningens betänkande 2 lffresp lVff. Cf härtill ovan n 71 och 83.

.. Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 413

telrubrik (”inställas”) och ritual måste korrespondera.” Den citerade

textändringen kan formellt uppfattas på samma sätt. Den nya texten utgör knappast en garanti mot en vigningstanke och för installationsidén. Det väsentliga är dock att korrigeringarna på intet sätt förändrade ritualets struktur och utformning. Redaktionen av bibel- och bönematerialet, utformningen av löftesfrågorna och av ”den egentliga vigningsak- ten” med dess symbolhandlingar alltsammans har resulterat i en av prästeståndet lätt putsad ordning för biskopsvigning, antagen av kyrkomötet och stadfäst 1868.9* Den restaureringsinriktade revisionen bevarade kontakten med HB 1811. Enligt ett klart revisionsprogram framträdde vigningskaraktären klarare.

7.2.4 K onsolideringsprocessen för biskopsvigningens liturgi Från 1868 års till 1942 års kyrkohandbok

7.2.4.1 Ritualutformningen

Den år 1868 antagna ordningen för biskopsvigning undergick enbart smärre förändringar vid revisionen som resulterade i HB 1894.” Förändringarna får karakteriseras som mer formellajusteringar i samklang med ritualet i HB 1868. Det hette t ex i vigningsbönen, att biskopen nu satts 97 Kjöllerström 1974 160, Helander 1939 601, cf ovan n 96. - Det kan nämnas att det i pålysningen omedelbart före den citerade förbönen hette ”inställas” också i HBF 1854. Uttrycken ”viga”-instäl1a”-”installera var vid denna tid till innebörden flytande. En utmärkt illustration härtill finns i de citat som anförts i Kjöllerström 1974 161-74. 98 Bedömningen i Kjöllerström 1974 157ff, l60fär en helt annan, dels därför att en helt annan tolkning av ritualet i HB 1811 där är företrädd, dels därför att tolkningen av förarbetet samt ritualeti HB 1868 nästan uteslutande bygger pä vigningsformeln, investituren och insignieöverlämnandet och inte berör bibel- och bönematerialet. Enligt Kjöllerström 1974 l6l skulle såväl kyrkomöte som K Majzt vid antagandet och stadfästelsen 1868 vara ”ense om att ordination av biskop var en installation men att ordination av präster var en ”invigning till predikoämbetet”. Uppgiften stöds med hänvisning till Helander 1939, som 149ff behandlar saken. lbm 149 heter det också, att kyrkomötet begärde stadfästelse av bl a ritualet för installation av biskop”. Terminologin är dock Helanders resp Kjöllerströms. Kyrkomötet 1868 PL B angav bland ritualförslag som ägde ett obestridligt företräde” framför dem i HB 1811 även Huru en biskop skall i ämbetet inställas, ett ritual som tillstyrktes och antogs av mötet utan debatt enligt prot ll2f. Eftersom diskussionsprotokoll ej fördes vid det första kyrkomötet bör uppgiften kompletteras med den inofficiella redogörelsen i Allmänna kyrkomötet 1868 (F P Hierta). lbm 477 anges att de olika ritualförslagen alla ”utan diskussion blevo antagna”. Efter kyrkomötets antagande stadfästes ritualen genom KC 1868-11-13 (79 31), däribland detta ritual med den nyss citerade HB-rubriken. Cf härtill Eckerdal 1970 80f. Det finns alltså inte grund för påståendet om installationsenigheten mellan kyrkomöte och K Majzt. 99 Om revisionsarbetet cf ovan 362f. I ritualet infördes efter HBF 1891 inledningsord till fullmaktsläsningen. De löd: . .den utnämnde biskopen . . - den första motsvarigheten i den liturgiska texten till det gamla anvisningsuttrycket ”biskopen som skall inställas. Om denna ändring Helander 1939 605f, Kjöllerström 1974 174. I de inledande anvisningarna infördes efter HBF 1893 att biskop kunde vara förordnad som ordinator ”i hans [ärkebiskopens] ställe”. Därvid försvann emellertid också anvisningen att assistenter var ordinators assistenter. Se härtill om prästvigningsassistenter ovan 365f, om ändringarna Helander 1939 605f, Kjöllerström 1974 174.

414 S venská kyrkans vignings- och mottagnzjngshandlingar

1 inledningen till till uppsikt i det ämbete som har blivit honom betrott. före ”den egentliga vigningsakten” talades därför inte löftesfrågorna om ”biskopsämbetets vikt utan förtydligande också bara som tidigare om vikten av det biskopsämbete som idag dig anförtros”.3 Tydligen närmast för att bringa också detta ritual närmare Skriftens ”enkla djupa och kärnfulla framställningssätt” fick också bönerna språkliga juszeringar av mer formell art? Det intressanta med revisionen är emellertid främst förändringar som uteblev. Tänkvärd är strykningen av en liten detalj, föreslagen i HBF vid gudstjänsten före vigningen. bor- 1891 för pålysningen Församlingen de ”vid den heliga förrättningen vara närvarande för att av densamma hämta uppbyggelse” enligt HBF. Varför detta tillägg föreslogs enbart för och ej också för prästvigning är okänt. Anledningen till att man biskopsskulle vara närvarande” enbart för egen uppbyggelse och inte vara i handlingen är efter här gjorda analyser uppenbar. Men inte deltagande utan det försvann redani HBF ens i denna form accepterades tillägget, 1893.4 är emellertid en annan utebliven förändring. Tidigare har Viktigare visats, hur prästedens avskaffande ledde till en lösning enligt vilken edens hela text konserverades såsom tillägg till löftesfrågor och försäkran i HB 1894.5 Ingenting av det slaget skedde i biskopsritualet, trots i den förkyrkligade versionen av år 1878 sex år därefter att biskopseden hade avskaffatsf tycks överhuvudtaget inte Frågan om någon ersättning ha varit aktuell, och i varje fall berördes den inte i något HBF? Resultatet av en utebliven revision blev tvåfaldigt. För det första kan den bearbetade KOman säga, att prästvigningens löftesfrågor enligt

? 1974 1741, där slutsatsen är att Ändringen enligt HBF 1891. Jfr Kjöllerström ändringen ganska uppenbart beror på en resolution 1885 och fr a stämmer . . . som en installationsakt. 1 mycket väl överens med Sundbergs syn på ordinationen För min del kan jag inte se att ärkebiskop A N Sundberg företrädde en sådan syn, och jag kan inte finna att ifrågavarande resolution uttryckte en sådan. Här kan den diskussionen (se n 97) dock inte föras vidare. Men fr a medför denna något avvikande formulering” inget nytt, eftersom den är en direkt parallell till vigningsbönens gamla uttryck. 3Citatet från HBF 1891 skrivelsen I1 F. Inledningsbönens bearbetning berörd ovan 363. Vigningsbönen blev något justerad, fr a i det svenska tilläget (ovan 408 n 79), varvid 1883 års ”normalöversättning” för en kyrkobibel blev normerande. Så utbyttes t ex ”trogen skaffare” mot ”förståndig förvaltare”. Motiv ej angivet i vare sig HBF 1891 eller 1893. Pápekas bör att ett förszmlingens Amen infördes i prästvigningsritualet såsom ett bland andra efterstävade uttryck för omedelbart, självverksamt deltagande av församlingen eiligt HBF 1891 skrivelsen Ill. Det skedde däri anslutning till den nyinförda kolleltan (ovan 362), och det är uppslaget behölls i HB 1894. 5Ovan 362 och 371ff. ° 1829 (ovan 410 n 87) ändrad genom KK 1878-10-25 (42). Den vä- Biskopseden sentliga förändringen är att hela partiet med ”tro- och huldhetseden” til statsledningen har tagits bort. Eden i denna nya version avskaffades genom K: 1884-05- 16 (20). Samtidigt togs element som rörde eden bort ur vigningsritualet genom KC samma dag (20). 7 Saken ej berörd i HBF 1891 och 1893, vilka båda däremot hade förslag för en prästedens ersättning med en försäkran (ovan 37lff).

Svenska och 415

kyrkans vignings- mottagningshandlingar

modellen i ritualet märkligt nog kom att bevaras för - biskopsvigning.” För det andra och av större vikt är, att vissa ting försvann med edsformuläret utan att få någon ersättning i biskopsritualet. Dit hör hänvisningarna till uppgiften att pröva och viga prästkandidater, att missivera präster och att bära ansvar för skolväsendet. Principiellt viktigt är också, att edsformulärets avslutande försäkran avskaffades utan att dess motsvarighet i KO-modellen återinfördes. Vid biskopsvigning till skillnad från prästvigning försvann således också den sammanfattande försäkran helt och hållet? En möjlig tolkning är, att den en gång vid prästvigningen avgivna förbindelsen ansågs ha giltighet även då en prästvigd electus vigdes till biskop. I och för sig utesluts inte denna av en annan och troligare förklaring. Uttalat hade det ansetts skäligt att genom försäkrans högtidliga löfte förvissa sig om prästers lojalitet mot Svenska och hennes i kyrkan samtiden på olika sätt attackerade ordning. Vad gällde biskopar uttalades inga sådana behov. Deras lojalitet behövde tydligen inte ifrågasättas eller garanteras. I HB l9l7skedde av ritualet än den i och för ingen annan förändring sig inte oviktiga, att bibelorden nu trycktes enligt 1917 års bibelöversättning. Därmed försvann med andra ord sviten av särskilda “biskops”texter i bokstavlig mening.” Det blev inte lika givet att identifiera kyrkans biskopsämbete med Nya testamentets ”församlingsföreståndare”, som termen blev i den nya kyrkobibeln. Flera är förändringarna i HB 1942. Revisionen föranleddes främst av förslagen i HBF l926, 1938 och 1940. Av dessa förslag är det viktigaste HBF 1938, utarbetat av ärkebiskopen Erling Eidem. I hans revision bevarades även en del av uppslagen i HBF 1926. Sedan Eidems förslag granskats och riktlinjer för en fortsatt bearbetning lagts fast av 1938 års kyrkomöte, fullföljdes dessa i HBF 1940, utarbetat av biskop Tor Andrae. 1 kyrkomötet 1941 gjordes i detta ritual en del ändringar som återknöt till Eidems betänkande. I denna form antogs den nya ordningen av kyrkomötet, varefter HB 1942 kunde stadfästas efter att ha redigerats av ärkebiskop Eidem. Ännu i HBF 1938 fanns några uppslag från HBF 1926, som hade en viss motsvarighet i HBF 1891: former för församlingsdeltagande. De enda resterna härav i HB 1942 är ett ”amen som församlingen ”sjunger”

3 Biskopsritualets speciella sista löftesfråga gällde bl a viljan att ”styrka till det som gott, nyttigt och lovligt är”. Detta blev: ”främja allt varmed Kristi rike varder uppbyggt - ett led i en ”förkyrkligande” tendens. - De gamla löftesfrågorna var utan tillsynstillägg bevarade i ritualet för kyrkoherdeinstallation. Nedan 48lf. 9 När eden avskaffades (ovan n 6) återinfördes inte KO-modellens avslutande sammanfattande försäkran 1884, inte heller i HBF 1891 eller 1893. Ovan n 6-7. Endast prästvigningsritualet fick en nyformulerad sådan i HB 1894. ° Ovan 395 n 46. Om revisionen som ledde till HB 1917 Eckerdal 1970 215ff. I HBF 1926 fanns följande övergivna uppslag: anvisning om infogad vigning (se nedan), i anvisningen för Credo-läsningen uttrycket introducendus, förslaget om fullmaktsöverlämnande under vigningsformeln (om båda nedan), handpåläggning av ärkebiskop och assistenterna, eller några av dem under den apostoliska välsignelsen i stället för Fader vår (nedan 452ff). Om kommittéarbetet som ledde till HBF 1926 Eckerdal 1970 229ff, 276ff.

416 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

efter den lästa inledningsbönen, rent av ett trefaldigt sådant efter den avslutande välsignelsen över den nyvigde.” Den i det sammanhanget viktigaste nyheten i HBF 1926 uteslöts redan 1938: förslaget att biskopsliksom skulle kunna ”infogas i allmän gudstjänst”. Efter prästvigning Eidems förslag anger HB 1942 att denna skall utgöras av högmässa på från allmän blev mer sön- eller helgdag. Men separationen gudstjänst markerad än tidigare genom att det nu också föreskrevs, att inledningsi sin tur skulle av ”en av kören sjungen hymn.“ Ur psalmen föregås denna synvinkel i varje fall var biskopsvigningen således ingen församlingsangelägenhet utan en separat akt. bibelord lanserades i HBF 1926 en princip som Vad gäller ritualets utvecklades i HBF 1938 och i den formen återfinns i HB 1942. 1926 att följande eller andra tjänliga skriftens språk skulle angavs sålunda läsas. 1938 hette det att assistenterna skulle läsa var sitt bibelord, i kommentaren kallade just ”assistentorden”. Den nu separattryckta katalogen skulle ”härvid företrädesvis komma till användning. Huvudregeln i HB 1942 blev, att assistenter skall läsa ”var sitt bibelord”. Det separattryckta, rekommenderade urvalet av ”assistentord” är nästan dubbelt så stort av de gamla bibelorden är kvar.” De nya, för som det gamla. Majoriteten vilka Hebréerbrevet är huvudkällan,5 har valts i samband med att ”det bibliska materialet [blivit] genomgånget” av Eidem. Assistentorden blev också systematiskt ”anordnade i fyra grupper?” Dessa står också angivna i HB 1942.” Redigeringsprincipen för katalogen är otvivelaktigt densamma som den outtalade men tydliga i HB 1868. Sådan den nya konkret fasthet katalogen ter sig har den dock inte samma innehâllsliga i grupper förefaller åtminstone som den gamla hade.” Arrangemanget

3 Även om det uttryckligen heter att församlingen sjunger, har saken förbigátts med total tystnad i musikdelen till HB, Mässboken 1942. Uppslaget med ett väx- HBF 1938 men ströks i elsjunget Gloria Patri i HBF 1926 fanns omplacerat kvari Kyrkomötet 1938 BU 1 60 3. 3 1 HBF 1926 skrevs att ingångsprocessionen skulle ske ”under orgelspel, i HBF 1938 ändrat till den i HB 1942 övertagna anvisningen. 1 HBF 1926 föreslogs för orgelspel eller körsång, i HBF 1938 ändrat till ett prästvigning procession under fakultativt övertaget i HB 1942. Om separationen cf ovan 364. medgivande, 4 Uteslutna ur den gamla katalogen (ovan 405 n 70) är den klassiska ”biskopsspegeln Tit 1 och “ordinationsordet” l Tim 5:21f, infört i HB 1811. Påpekas skall att Detta ställe fanns inte i Apg 20:28 i HB 1942 återigen anges även för prästvigning. HBF 1938 men infördes enligt ett yttrande av exegetikprofessorn Anton Fridrichsen. Hans motivering var, att stället var ”av Luther använt vid prästvigning”. Kyrkomötet 1938 EU l, bilaga 1:11. 5 Nya bibelord är Joh 15:16 (nr 3), l Kor 3:11 -- 13 (nr 4), 2 Tim 3:14- 17, Hebr 4:12, 10:23, 12:14f, 2 Tim 2:2 (nr 6- 10), 2 Tim 2:15 (nr 12, tidigare vid prästvigning), Luk 17:10 och Hebr 13:7 (nr 16-17). ° Citaten ur motiveringen i HBF 1938 290. “7 Uppdraget och grunden . . . Ämbetet och dess uppgifter . . . Kravet . . . Löftet”. Motsvarande indelningsgrund - för ett delvis annat urval - i övriga ritual i ordinationsordningen. 3 Huruvida exegeten Eidem (f d prof i exegetisk teologi i Lund) hade exegetiska betänkligheter vid redigeringen av denna och motsvarande kataloger i övriga ritual är okänt. Känt är att professorn i samma ämne i Uppsala, Anton Fridrichsen, i ett specialutlátande (n 14) om katalogerna inte anförde några sådana. Däremot förklarade han närmast motsatsen: ”Att ett och samma bibelord förekommer vid biskops- och prästvigning samt vid kyrkoherdeinstallation torde ej behöva väcka betänklighet”.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 417

delvis sökt. Men någon ny urvalsprincip har som sagt inte tillämpats. Undersöks bönematerialet, skulle man även om detta kunna säga, att två uppslag i HBF 1926 kom att fullföljas i HBF 1938. Det ena var en strävan till större koncentration, det andra en strävan till bättre anpassning till 1917 års kyrkobibel. De båda principerna ledde till smärre justeringar i inledningsbönen. Vigningsbönen blev i HBF 1938, som Eidem själv uttryckt det, ”avsevärt förkortad” och språkligt förenklad, bl a genom justeringar i fråga om en del mindre naturliga uttryck.° Detta innebar i praktiken en kraftig beskärning av det tidigare behandlade svenska tillägget till BCP-bönen. En viss beskärning gjordes även av anamnesinslaget i den inledande tacksägelsen.”

Åberopande kyrkomötets riktlinjer uppgav biskop Andras i HBF 1940,

att vigningsbönen bearbetats med större hänsyn till formuleringen i den gamla HBF Detta är korrekt vad gäller det svenska ”tillägget” några uttryck i det uteslutna partiet återinfördes.” Men det rör sig likväl om marginellajusteringarjämfört med den kraftiga förändringen av bönens tacksägelse- och epiklesdelar. I det förra fallet fortsatte Andra: drastiskt den reduktion Eidem påbörjat. Av den gamla tacksägelsen återstod egentligen enbart en relativsats med den bibliska tjänstekatalogen (Ef 4:11) såsom inledning till huvudsatsen, epiklespartiet. Det förkortades starkt och återstoden omarbetades. Resultatet blev otvivelaktigt en kortare bön. Men avslipningen slipade bort bönens karakteristiska profil. Bönen blev nu en bland andra böner.

En viktig förklaring till det kraftiga ingreppet finns att hämta i ritualets

inledningsbön. I stället för den gamla och för flera ritual gemensamma inledningsbönen hade i HBF 1940 en ny utarbetats, troligen av Andra: själv. Syftet var att som inledning ha en just för biskopsvigning avpassad bön enligt ett allmänt differentieringsönskemål i kyrkomötet.” Inledningsbönen i Andraes version fick således samma funktion som den haft i HB 1811 och som den programmatiskt inte skulle ha enligt förarbetet till HB 1868.34

° HBF 1938 290. Med mer ”naturliga uttryck menas tydligen tex utbytet av “ ”bruka” mot förvalta i satsen ”så bruka det ämbete ..., av hjälper mot “gagnar” i uttrycket icke skadar utan hjälper. Uttrycket ”Låt honom icke försumma den gåva. . .” blev ersatt med Bevara honom frånatt försumma att vårda den nådegåva . . etc. Med mer naturliga uttryck” menas således formuleringar som närmare anknutits till 1917 års kyrkobibel eller utgjorde (arkaiserande) ut- tryckssätt i predikospråket. Om arkaismer som stilmedel, om förenkling i uttryckssätt och syntax samt om medvetet underlåten fullständig konformation” med kyrkobibeln HBF 1938 251f. 30 Ur “tillägget” (ovan 408 med n 79) ströks 2 Kor 6:4b-8a, ur tacksägelsen motsvarigheten till Ef 4:10. Avsnittet om Kristi nedstigande uteslöts vid redigeringen av Ef-stället för katalogen med assistentorden. 3 HBF194O 185. 33Det rör sig om uttrycken ”genom ära och smälek och i oskrymtad kärlek, i Guds kraft, genom rättfärdighetens vapen till höger och vänster”, tagna ur 2 Kor 6:6-8. Dessa uttryck hade direkt begärts i kyrkomötet 1938 BU l 63. Där ansågs det därtill allmänt ”önskligt att mera av bönen i nuvarande HB bibehålles. 23 Ibm samt HBF 1940 184. 2* Ovan 396f och 406.

27 - Svenska kyrkans gudstjänst

418 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

Den nya bönen är värd att uppmärksamma också därför att den ned enbart smärrejusteringar kommit att införas i HB 1942. Formschemat för den klassiska kollektan har otvivelaktigt varit vägledande vid utarbetanl det av bönen, även om schemat inte tillämpats strikt. Samtidigt har b belalluderingsprincipen praktiserats. Den gamla vigningsbönens tacksågel- j se- och epiklespartier har tydligen fått vara huvudleverantörer av byggl nadsmaterial. En parallell uppställning kan vara befogad:

Vigningsbönen HB 1917 Inledningsbönen HBF 1940 Vi tacka dig allsmäktige Gud barm- Allsmäktige evige Gud, du som g:härtige Fader att du av din oändliga nom din Son Jesus Kristus har utkärlek givit oss din enfödde Son Jesus skickat dina sändebud och rikligen Kristus till en Frälsare, vilken sedan utgjutit över dem din Andes gåvor, på han återlöst oss med sin död och upp- det att ordet om din frälsning måtte farit över alla himlar, har rikligen ut- varda förkunnat över hela världen, gjutit sina gåvor över människorna mottaget i tro och verksamt i heligt leoch, för att uppbygga sin kyrka, satt verne. somliga till apostlar . . . [Ef 4:1 l] Vi bedja dig: förläna denne din tjäna- Vi bedja dig: Giv dina tjänare nåd att re, som nu är satt till att hava uppsikt rätt fullgöra vad du har befallt dem. i församlingen din helige Ande, att Styrk dem som du har förordnat att han alltid får vara redo till fridens hava uppsikt över församlingen med evangelium och så bruka det ämbete vishet och kraft att de såsom heréar som är honom givet att han icke ned- för din hjord och väktare över dirt river utan uppbygger, icke skadar hus så fullgöra sitt ämbete, att ditt utan hjälper . . . 0rd må hava framgång och ditt namn varda förhärligat. Genom Jesus . . .

Om bönematerialet i HB 1942 gäller, att det är ett slags kompromiss mellan Eidem- och Andrea-lösningarna. Inledningsbönen i HBF 1940 har efter viss justering i kyrkomötet” införts i HB 1942. Vigningsbönen däremot återfördes i både tacksägelse- och epiklespartierna till utformningen i den gamla HB men med vissa av Eidems uttryckssätt och med det svenska tillägget redigerat enligt Andras förslag. Detta betyder att den gamla vignings- eller BCP-bönen bevarats samtidigt som en inledningsbön kommit till, som innehållsligt svarar mot vigningsbönens två första delar. Det är inte alldeles nödvändigt att tala om dupletter. Man skulle kunna säga, att inledningsbönen förbereder vigningshandlingen genom att föregripa vigningsbönens tacksägelse- och epiklespartier. Sammanfattande måste om bönematerialet sägas ungefär detsamma som

yttrades om bibelmaterialet. Ändringarna har i sak inte lagt något till

eller uteslutit något ur bönematerialet i den tidigare HB-traditionen. Innehållsligt har den gamla ordningen bevarats.

25 Den viktigaste är uteslutningen av väktarebilden, som varit representerad inte i biskops- men prästvigningsritualet genom Hes 3:17- 19 i HB 1894 och 1917 (nedan 481 n 41).

i

Svenska kyrkans vignings- och 419 mottagningshandlingar

Vad så gäller blocket med frågori HB 1942 kan det konstateras, att vigningsfrågan dels förändrats på ett sätt som strax skall tas upp, dels förenats med den första löftesfrågan här som vid prästvigning (HBF 1938).” Läroförpliktelsens fråga och den nu direkt därefter ställda frågan om biskopens tillsynsuppgift har vidare bearbetats (HBF 1938, fr a 1940), så att hoten mot kyrkans enhet inte längre uttryckligen nämns.” Ändringarna har dock inte försvagat grundtanken, att biskopens uppgift är att tillse att församlingarna fungerar kristligt. Det bör tillfogas, att löftena fortfarande inte följs av någon särskild biskopens försäkran. Riktas uppmärksamheten slutligen mot den egentliga vigningsakren, kan kort konstateras, att strukturen är densamma, utformningen i huvudsak likaså. Här som vid prästvigning är anvisningstexten visserligen rätt mycket utbyggd (HBF 1938), men den saken förändrar inte det nyss angivna. Av intresse är att den körsång, under vilken insignieöverlämnande och investitur skall ske, nu anges i såväl latinsk som svensk version. För den latinska sången var det också sörjt i 1937 års psalmbok, som på denna enda punkt infört också den latinska texten efter E G Geijers svenska version av Veni sancte Spiritus (nr 132). Beträffande strukturen angavs, att den är oförändrad. Det finns en liten detalj, som i och för sig dementerar påståendet. Utan motivering har här till skillnad från vid prästvigning införts en viktig tempusförändring i anvisningstexten. Efter vigningsformeln och före handpåläggningen under bön talar nämligen HB 1942 här efter HBF 1940 om ”den som skall vigas till biskop”. Förändringen ger intrycket att uppfattningen skulle ha förändrats vad gäller den egentliga vigningshandlingen”. Det intrycket tas dock bort bara några rader senare i samma anvisning, där det återigen som tidigare heter ”den som viges”. Det förra uttryckssättet kan därför betraktas som en lapsus. Påståendet att utformningen är densamma måste däremot nyanseras. I vigningsformeln har nämligen hänvisningen till stiftet uteslutits, varför formeln helt parallelliserats med prästvigningens (”. . . antvardar jag dig härmed biskopsämbetet. I Guds . . . namn. Amen?) Den saken får tas upp i nästa avsnitt.

7.2.4.2 Biskopsvigning samt biskopsinstallation

Efter genomgången av ritualfrågan måste frågan_ återigen ställas om handlingens innebörd. Nyss påpekades, att vigningsformeln i HB 1942 blivit redigerad på precis samma sätt som prästvigningens. Enda skillnaden är att ”prästämbetef” överlämnas i det ena fallet, biskopsämbetet i

26 Ang prästvigningsfrågorna ovan 376 med 370, 372. 37 Förpliktelsen att fly all falsk och kättersk lära blev i HBF 1938 ”. . .villfarande lära”, i HBF 1940: ”[vill du vara] själv fast grundad i sanningen”. Tillsynsfrågan: Vill du ock vaka däröver att allt i församlingen tillgår ordentligt och skickligt, avböja all ofärd och främja allt. . blev i HBF 1938 . . skickligt, förhindra det som länder till skada och främja allt . . men i HBF 1940 ”Vill du vaka över att kristlig ordning och helig vandel främjas i församlingen och stödja allt . . .”. Genom den sistnämnda ändringen upphörde förbindelsen med l Kor 14:40. Noteras kan att Eidem inte anpassat lydelsen efter 1917 års kyrkobibel (cf ovan n 19).

420 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

det andra. Sett i ett långt tidsperspektiv tog det nästan fyrahundra år innan ritualen i KO 1571 blev redigerade på samma sätt. Med tanke på den särskilda uppmärksamhet denna formel dragit till sig under nu i det närmaste hundra år, är det nödvändigt att återigen dra upp diskussionen om handlingens karaktär av vigning eller installation. Uteslutningen av stiftsnamnet ur vigningsformeln stammar från HBF

1938. Ärkebiskop Erling Eidem har där strukit stiftsnamnet ur såväl in-

ledningen till ”assistentorden” som vigningsfrågan. De strykningarna och några andra justeringar hade skett, hette det i HBF, för att uttrycka att vigningsakten väsentligen avser vigning till kyrkans biskopsämbete”. I såväl ritual som motivering markerades likafullt, att tjänsten skulle utföras i ”det särskilda stiftet” , som är eller blir biskopen anförtrott”* Vigningen är enligt HBF 1938 med andra 0rd en engångshandling som inte skall upprepas, även om biskopen transporteras till ett annat stift framdeles.

Ändringarna visar enligt Sven Kjöllerström tydligt en sak: Eidem

”bröt på väsentliga punkter med äldre svensk tradition”. Den nya karaktären kom enligt honom även till uttryck i ritualets anvisningar och i den nya titeln, som nu blev biskopsvigning”. Vigningsidén skulle alltså ha fått tränga undan den installationstanke som ”alltsedan KO av 1571 satt sin prägel på ritualet?” Formuleringen har naturligtvis såsom förutsättning, att biskopsritualet dittills anvisat ordningen för en installationshandling. Enligt Kjöllerströms resultat skulle den karaktären ha varit förhärskande, även om vigningselement tillfogades i HB l8ll och även om vigningsidén satte sin prägel på förarbetet till HB 1868. l den föregående framställningen har skälen angetts för uppfattningen, att biskopsritualet angett ordning för biskops vigning eller - med ett annat uttryck för samma sak - ämbetsinställelse. Detta ger ingen befrielse från skyldigheten att pröva, om någon förskjutning i grundsynen skett i och med HBF 1938. . HB 1942 med anledning av ändringari Det som står utom diskussion är att de refererade ändringarna gjordes i HBF 1938. Huvuddelen av dem har kommit in i HB 1942 efter att ha tagits med i också HBF 1940 och efter att ha behandlats i två remissomgångar och två kyrkomöten. Hette ritualet tidigare Huru biskop skall inställas i sitt ämbete”,3° blev rubriken nu ”Biskopsvigning” i analogi med rubriken ”Prästvigning”. I regianvisningarnas gamla triad ”skall inställas - inställes - den inställde” ersattes verbet ”instä1la med ”viga”.3 Att slutligen stiftsnamnet ströks såsom påpekats, innebar självfallet en ändring. Denna demonstrerades särskilt tydligt i vigningsfrågan:

28 HBF 1938 289. Det innebär att ändringen till ”varder” i satsen ”vården av det stift som blivit dig anförtrott” öppnar mot vården i mer än ett enda visst stift. Cf ibm 289. Därmed uteslöts ingalunda tanken på den konkreta tjänsten och någon absolut vigning var inte föreslagen. Jfr Kjöllerström 1974 184. 29 Ibm 182, 184. 3° HB 1894 och 1917; tidigare stod verbet sist i satsen. 3 Att ritualets anvisningar blivit betydligt fler och mer detaljerade och därvid översållade av biskopWuttryck (”biskopsvigningsprocession”, ”-tal” etc) är helt nytt, indikerande en brytning med traditionen enligt Kjöllerström 1974 l82f. Nytt är det, men det nya är något helt annat än en ny syn på handlingen. l HBF 1938 har Eidem genomgående givit utomordentligt noggranna anvisningar, eller

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 421

nu nämndes inte stiftet utan frågan gällde åtagandet av ”biskopsämbetet i hans [Guds] kyrka”. Enligt Eidems egen motivering i HBF hade med

dessa ändringar inte något nytt synsätt lanserats. Ändringarna karakteri-

serades som justeringar för att det klarare skulle framgå vad handlingen ”väsentligen avser”, nämligen vigning till kyrkans biskopsämbete. I HBF-redogörelsen för föreslagna ändringar i sakligt hänseende” upptogs även några ritual inom den tredje huvudavdelningen i HB med ritual för invignings-, vignings- och installationshandlingar. l det sammanhanget nämndes inte biskopsvigningens ritual. Först skall framhållas, att skiftet av terminologi från ”inställelse” till ”vigning” inte får övertolkas såsom övergången från en vag till en teologiskt väldefmierad terminologi. Såsom den fortsatta framställningen visar kan med ”vigning” avses såväl avskiljning för kyrkans ämbete som en handling av benediktionskaraktär.” Att Eidem i detta fall avsåg vigning till kyrkans ämbete är dock klart, lika klart att han därmed inte avsåg att bryta med traditionen och lansera något nytt. Det finns rent av skäl att anta att hans verkliga om än inte uttryckligen angivna avsikt var att gentemot strävanden i en annan riktning värna om vad han ansåg vara Svenska kyrkans tradition. Med den saken förhåller det sig på följande sätt. Såsom biskop i Strängnäs från 1927 hade Sam Stadener ansett sig förhindrad att fullfölja episkopala uppgifter i och med att han inträdde såsom statsråd i den ekmanska ministären 1930. Den nya utnämningen skulle alltså ha hävt den gamla, till episkopatet. l-lan ansåg sig sålunda inte ”vigd” till biskop utan blott ”installerad” på biskopstjänsten - tills han installerades såsom statsråd. ställningstagandet skall ha vållat förvåning och debatt, som gav eko i kyrkomötet 1938.33 l praktiken ändrade han själv inställning. Han ansåg sig sålunda oförhindrad att delta såsom assistent vid ärkebiskop Eidems vigning år 1932.3” Då han själv ett halvår senare utnämndes till biskop i Växjö, förekom ingen upprepad ”installation”. Men några år dessförinnan hade Stadener fått tillfälle att ge uttryck åt sin installationsuppfattning såsom ledamot av den kommitté, som utarbetade HBF 1926 -- förlaga för Eidems revisionsarbete. Efter

övertydliga. Om t ex handpåläggningen: Ärkebiskopen och assistenten lägga. . . sina händer på huvudet av den som biskopsviges”. På motsvarande sätt heter det också om prästvigning i ett ritual som är översållat av ”präst-uttryck (prästvigningstal”, ”-procession etc). Hela detta HBF utmärks av detaljerade anvisningar.

31 Nedan 441ff, 455f etc. 33 Kyrkomötet 1938 prot 7:25f(Albert Lysander). Statsrådsutnämningen skedde 6 juni. Den 8 juni hölls utsatt prästvigning men ordinator var biskop Erik Aurelius, Linköping. SKT 1930 339. En månad senare var Aurelius ”förordnad av konungen” att leda det prästmöte i Strängnäs där Stadener dock deltog. lbm 421. Något liknande ägde under mellantiden rum vid biskopsmötet. Eckerdal 1970 363. 34Stolt 1972 65, 136. lbm 65 anges Stadener som biskop i Växjö. Ärkebiskopsvigningen skedde emellertid den 22 maj. Då och ännu några månader var Stadener ecklesiastikminister. Enligt uppgiften ibm 180 utnämndes han till Växjö först den 2 dec. Om Stadeners relationer till biskopskollegiet och särskilt Eidem Eckerdal 1970 363ff, 371, 376ff. Relationen Stadener - Eidem förbättrades inte av att Eidem och inte Stadener 1933 utsågs som utredare av HB-frågan. lbm 379ff, 387f.

422 och

Svenska kyrkans vignings- mottagningshandlingar

förslag av biskop Hjalmar Danell sammanställde Stadener för tryckning ett manuskript, som i regidetaljer innebar en förändring av HB l9l7 vad biskopsvigningen angick. I anvisningen före trosbekännelsen har uttrycket introducendus förts in - precis som vid kyrkoherdeinstallation. Enligt en nyinförd anvisning skall ärkebiskopen överlämna fullmakten - som vid till biskopen, inte efter utan under vigningsformeln ungefär biskopsvigning enligt HB 1811 och som vid kyrkoherdeinstallationen. I dessa detaljer tycks installationsuppfattningen vara representerad i HBF 1926.35 De nya detaljerna i HBF 1926 och Stadeners tillämpning genom sitt eget agerande några år senare kan gissningsvis ha utgjort en direkt anledning för Eidem att tydligare uttrycka, vad handlingen ”väsentligen avser” enligt den svenska traditionen. I HBF 1938 talas det i ritualet - och i motiveringen på motsvarande sätt - om biskopens uppgift i ”det stift som varder dig anförtrott”. Formuleringen kan innebära att detta skall anses ske genom vigningen såsom sista ledeti kallelsen, och att stiftet inte blivit . . . anförtrott” (HB 1917) enbart genom utnämningen.” Den nya formuleringen innebär emellertid också, att vigningen framstår såsom en engångshandling för tjänst i stift som anförtros biskopen nu men också i framtiden. Också såsom diskussionsämne uteslöts därmed installationstanken eller - från en annan synpunkt sett - tanken på reordination av biskopar. Eidems motivering för revisionen och tänkbara skäl för den är en sak. Den väsentligare frågan är, om ritualet formats på ett sådant sätt att handlingens karaktär har förändrats. Den här företagna ritualgenomgången har inte gett stöd för en sådan uppfattning. När Kjöllerström hävdat att Eidem ”på väsentliga punkter” brutit med den svenska traditionen, är omdömet inte grundat på analys av bibel- och bönematerial etc utan på iakttagelserna av fr a skiftet från ”inställelse” till ”vigning” och uteslutningar av stiftsnamnet. Vad terminologiskiftet angår finns det i ritualet inte något som tyder på att begreppet ”vigning” i HBF 1938 har annan innebörd än det tidigare uttrycket ”inställelse. Att stiftsnamnet uteslutits ur bl a vigningsformeln och i vigningsfrågan ersatts med hänvisningen till Guds kyrka är svårt att uppfatta som mer än ett förtydligande enligt Eidems karakteristik. På intet sätt öppnades därmed någon smygväg för ”absolut” vigning. I ritualet fanns nu som tidigare hänvisningar till tillsynsuppdraget i stift. När det heter att stiftet ”varder dig anförtrott”, kan detta omöjligen betyda enbart någon gång i framtiden: fortfarande hör t ex fullmaktsläs-

ningen till ritualets inledningsparti. Ändringarna måste därför karakteri-

seras som justeringar varigenom de upprepade stiftshänvisningarna genom namns nämnande reducerades. Tanken på det stift i vilket uppdraget skulle utövas är därmed inte utesluten. Revisionsintentionen belyses

35 Om punkterna i HBF 1926 ovan n 11. Fullmaktsfrågan berörd i Kjöllerström 1974 184. Om Stadeners roll som HBF-redaktör i slutskedet Eckerdal 1970 307ff. Diskussionerna inom kommittén berörd nedan 4521. 3° Så uppfattas saken i Kjöllerström 1974184, varvid detta är ett av exemplen på en i HBF 1938 lanserad ny syn, där installationstanken ersatts av vigningsidén; successionstänkandet hade segrat. lbm.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 423

väl i omredigeringen av pålysningen av förbönen i gudstjänsten före vigningsakten. Det hette i HBF 1938, att vigning skulle ske ”till biskopsämbetet inom Svenska kyrkan, men omedelbart dessförinnan presenterades med namn personen som ”blivit utnämnd till biskop i N stift”. Helt avgörande är dock, att bibel- och bönematerialet, löftesfrågorna och den liturgiska texten i övrigt inte försvagat, än mindre utmönstrat tanken på biskopens tillsynsuppdrag såsom stiftschef. Eidems HBF-ändringar har inte i allo blivit överförda till HB 1942. Vid kyrkomötesbehandlingen 1938 antecknade utskottet önskemål och förslag för den fortsatta revisionen av HB. Beträffande biskopsvigningens ritual hette det, att ”bestämmelser att vigningen sker för visst stift”, vilka dittills stått i HB, böra införas” igen.” Formuleringen kan kanske ge intrycket, att utskottet spjärnade mot en strävan i riktning mot absoluta vigningar. Avsikten belyses dock av några inlägg i plenardebatten, vilka för övrigt fick stöd genom ett par instämmanden.” Utskottsledamoten prosten Carl Thölén från Göteborg formulerade i sitt inlägg rätt väl vad som kom fram i de olika yttrandena. Han menade att det visst förelåg skilda uppfattningar i ämbets- och vigningsfrågan. Alla skulle dock kunna “vara ense om, att det inte kan vara önskvärt, att ur biskopsvigningsritualet skulle utgå alla sådana uttryck, som giva en antydan om till vilket stift den ifrågavarande biskopen viges . . . Vi ha i vår kyrka inga absoluta ordinationer, vare sig ifråga om präst eller biskop?” Vad frågan gällde var inte, om man skulle införa en vigningshandling eller bevara en installation. Den gällde inte heller, om man skulle medverka till införandet av ”absoluta ordinationer”. Eftersom det inte fanns några sådana, gällde frågan, i vilken utsträckning man skulle bevara ”alla sådana uttryck som giva en antydan om” det aktuella stiftet. En så kraftig reduktion som Eidem föreslagit ville utskottsmajoriteten inte gå med på. Det direkta resultatet av utskottsarbetet och plenardiskussionen kom i H BF 1940, utarbetat av biskop Tor Andrae. Såsom utskottsledamot hade

37 1938 BU 1 64. Detta som annat var önskemål för revisionens fort- Kyrkomötet sättning. lbm 68. Man bör därför inte tala om beslutet vid mötet; felaktig år uppgiften att önskemålet skulle vara ”att vigningen skall ske för visst stift”. Kjöllerström 1974 186. 3* Debatten om HBF i Kyrkomötet 1938 prot 7:3ff. Utskottsuttalandet om stiftsomnämnandet stöddes av tre talare (rektor Carl Ernst Göransson ibm 7: 1 5, biskop Tor Andra: 7:21 samt prosten Carl Thölén 7:480, HBF-modellen däremot stöddes av sex ledamöter (prosten Albert Lysander 7:25ff, rektor Manfred Björkquist 7:28 [han var ännu inte biskop; jfr Kjöllerström 1974 l85fj, professor Anton Fridrichsen 7:28 [instämmande], domprosten Emil Berglund 7:33f, kammarherren Erland von Hofsten 7:34 [instämmande] och fru Ester Lutteman 7:49). Om debatten Kjöllerström 1974 1851. Det finns inte stöd för uppgiften ibm 185, att utskottets ställningstagande skett ”efter flera voteringar”, där Thölén ”segrade”. Lysander upplyser (7 :26f), att en förberedande votering i utskottet utiallit till stöd för HBFmodellen, men det definitiva beslutet hade sedan blivit ett annat. Det finns inte något dramatiskt över metoden som sådan. Utskottshandlingarna innehåller intet, som tyder på att frågan haft någon särställning. Kyrkomötet 1938, Handlingar 2, BU prot, KMA, RA. 39 Kyrkomötet 1938 prot 7:48. För tydlighetens skull skall påpekas att debatten fördes utan yrkanden och än mindre några voteringar enligt planen att utskottsbetänkande och debatt skulle ge ledning för en fortsatt revision (cf ovan n 37).

--.J _-.

424 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

han ställt sig bakom betänkandet i denna del och i plenum hade han .j uttalat sitt stöd för utskottsönskemålet. Med ändring av HBF 1938 föreslog han i HBF 1940 att stiftsnamnet skulle återinföras i vigningsfrågan. Den lösningen vid remissbehandlingen och av kyrkomötet i accepterades 1941, och den återfinns numera i HB 1942.4” Stiftsnamnet eller den särskilda tjänst för vilken biskop valts och utnämnts anges därmed direkt i förbönspálysningen före akten och under denna vid fullmaktsläsningen och i vigningsfrågan. j denna framställning

i

Enligt gällde saken alltså inte vigningshandlingens karaktär. Det som eftersträvades var att stiftsnamnet uttryckligen j skulle finnas med i vigningsliturgin. Saken skulle också kunna uttryckas I så, att kyrkomötet 1938 i detta och på andra sätt eftersträvade inte en konservering av traditionen utan en förstärkning. Ett av de i HB 1942 realiserade utskottsönskemålen var tex, att förbönen före biskopsvig-

ningen borde ge ett fylligare uttryck åt biskopsämbetets betydelse” för

| vården om stiftet eller Guds husfolkf” Utskottet knöt därmed an till ett av

i

Eidems förslag, vilket likaså realiserats i HB 1942. Till skillnad från tidi- I gare anges sålunda i en ny anvisning att denna förbön på vigningsdagen också skulle kunna brukas i de kyrkor som höra till den nye biskopens

stift.42 Genom bönens I

bearbetning och genom den nya anvisningen

i

skulle vigningshandlingen konkret framstå såsom en stiftsangelägenhet.

På samma linje som det anförda fanns ytterligare ett nytt förslag i I

Eidems HBF. Bland anvisningarna för biskopsvigningen fanns också l

l

den, att vigningen förutom i Uppsala skulle kunna ske i det aktuella stiftets domkyrka. Förslaget återfinns också detta i HB 1942, även om möjligheten aldrig utnyttjats.” Vid kyrkomötesbehandlingen 1938 fram-

“J Allmänna kyrkomötets protokoll. Bilaga till K Majtzs skrivelse 3, 1941 (stencil), l LUB, innehåller remissammanställning. Ibm 73 antecknas att Uppsala teologiska

l

fakultet särskilt framhållit att lösningen i HBF 1940 lett till en god ordning,

l

varigenom bevaras den svenska evangeliska traditionen att en biskop viges för l sitt stift men att vigningen även gäller, om den vigde sedermera skulle Överlyttas l till annat stift”. Fakultetens yttrande 1941 är ett komplement till yttrandet 1938;

enbart det senare återgivet i Kjöllerström l

1974 l85f. 4 K Kyrkomötet 1938 BU l 48. Det motsvarade synpunkteri remissomgången,

l

Majzts skrivelse 7 l40f. Utökningen har skett genom bearbetning av det parti, som iHB 1811 inskjutits för att ange biskops uppdrag genom alludering på l K0rl4:33, 40. Eidem strök i HBF 1938 anspelningen på v 33, men bevarade v 40-anknytning- I en. Andra fann att ”det kärva som bevarats måste ersättas med ”ett bättre” l uttryck. Omformuleringen svarar väl mot de ovan behandlade två omformu erade l löftesfrågorna i HBF 1940 och anger aspekter på omsorgen om Guds htsfolk. l Bönebearbetningen är kvari HB 1942. - Att ”predikoämbetet” i HB 1942 blivit “prästämbetef” fullföljer ett terminologibyte inlett 1894 (ovan 360 n 42, 36i) och l innebär ingen saklig ändring. Alltsedan HB 181 l var det huvudsakligen två crd för a

samma sak till skillnad från biskopsämbetet. Jfr Kjöllerström 1974 184 ang det av l

Eidem lanserade men av kyrkomötet avböjda inklusiva uttrycket: ditt heliga ords l

ämbete. Cf ovan 401 med n 63. l 43 Skara domkapitel yrkade att medgivandet skulle ändras till ett obligaurium.

l

Kyrkomötet 1938 K Majtzs skrivelse 141. Så skedde dock inte. “l Nytt i HB 1942 är att vigningsorten regleras, ty i HB har tidigare endast stått i domkyrkan”, inte vilken. Då Eidem införde Uppsala såsom plats var detta en sedan länge fast praxis, och medgivandet om det särskilda stiftets domkyrka utgjorde en nyansats, låt vara att det finns några historiska precedensfall. Kjöllerström 1974 l82f, nedan 494.

SOU l985:48 Svenska kyrkans vignings- och 425 mottagningshandlingar

fördes önskemål om ”regelrätt” stiftsanknuten Vigning i den nyss berörda plenardebatten. I denna gav några talare eftertryck åt ett helt annat önskemål: någon form för en intronisations- eller installationsakt i stiftets domkyrka, när biskopen kom från vigningen i Uppsalañ* Det verkligt intressanta med det sistnämnda önskemålet var, att det inte enbart bars fram i några spridda inlägg. Utskottet hade i sitt av mötet godkända betänkande föreslagit att ett bihang till kyrkohandboken” skulle utarbetas. I detta skulle bl a ingå en ordning för gudstjänst vid mottagning i domkyrka av biskop som icke blivit vigd i sin stiftskyrka”.45 Bakom det önskemålet stod också sådana utskottsledamöter, som i och för sig önskade att vigningen normalt skulle ske där. Mötet som helhet ställde sig bakom utredningsbegäran, och upprepade den för övrigt år 1941. Hur det blev med ärendet, får tas upp senare.” Kyrkomötets önskan om en mottagningshandling utgjorde på intet sätt något motbud mot ordningen för biskopsvigning. Mottagningshandlingen skulle utgöra ett viktigt komplement. Önskemål av det slaget och framväxten av en praxis av denna karaktär kan därför alls inte betraktas som konsekventa uttryck för en förändrad syn på den traditionsgivna handlingen - en glidning från en installations- till en vigningsteologi.” Dessa strävanden likaväl som de nyss berörda om vigningsplatsen, stiftsnamnets nämnande i vigningshandlingen och förbön i stiftets kyrkor på vigningsdagen alla dessa måste uppfattas såsom motsatsen till strävanden för en icke stiftsanknuten vigning i riktning mot en absolut sådan. Förklaring till dessa strävanden av olika slag ligger tveklöst i den otvetydiga förändring som successivt skett i Svenska kyrkan under 1900-talet av stiftens och därmed biskopens roll. Stiften hade vid denna tid omkring 1940 - hunnit på god väg att bli fungerande arbetsenheter på ett tidigare okänt sätt. Uttryckebland andra för denna förändring är tillkomsten av stiftsmöten, -råd, -byråer, -gårdar etc. Denna drastiska faktiska förändring hade vid denna tid också rent av hunnit få ett nerslag i kyrkans lagfästa organisation genom omregleringen av domkapitlens roll som tillsynsmyndighet i 1936 års domkapitelslag.” Stiftens nya eller åtminstone kraftigt förändrade profil har också fått konsekvenser för biskopens arbetsuppgifter och ”kontaktyta” vis-a-vis stiftets gamla och

44 Debatten med hänvisningar ovan n 38. Att vigningarna ”regelrätf” skulle ske i stiftets domkyrka var Göranssons huvudangelägenhet i yttrandet, till vilket Andrae allmänt anslöt sig. Vigning i Uppsala och därtill en intronisationsakt i stiftet borde vara något obligatoriskt enligt Lysander och skaradomprosten (cf ovan n 42) Emil Berglund. Manfred Björkquist hade “den önskan, att en installationsakt eller mottagningsakt bör beredas i stiftskyrkan”. Synpunkterna på en intronisationsakt uteslöts i varje fall inte uttryckligen i något av instämmandena från A Fridrichsen, E von Hofsten och E Lutteman. Jfr framställningen i Kjöllerström l974 185, 187 om Göranssons yttrande resp intronisationsförslaget. 45 Kyrkomötet 1938 BU l 6, cf ibm l94l BU l 3 punkt 5. Utskottets önskemål i denna fråga är inte ens omnämnt i Kjöllerström 1974. “ Nedan 495ff. 47 Jfr Kjöllerström 1974 187. “l Domkapitelslagen 0936:567) 13 §, som trots det höga numret utgör den s k ändamålsparagrafen.

426 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

nya slag av medarbetare: präster men också andra grupper, anställda men också s k ”frivilliga”, förtroendevalda och ”vanligt” kyrkfolk. Biskopens roll som stiftsherde har därmed fått en ny innebörd med en helt annan konkretion än tidigare. Det är i det ljuset man måste se de olika liturgiska önskemål, som till dels blev genomförda i ordningen för biskopsvigning i HB 1942.

Det är dags att sammanfatta resultaten. När det gäller ritualet för bis-

kopsvigning i HB 1942 är huvudresultatet, att traditionen från HB 1868 har konsoliderats. Även om ”det särskilda stiftet” nämns färre gånger i det reviderade ritualet, innebär denna kvantitativa ändring ingen kvalitativ förändring. Att val och utnämning till ett visst stift är hela handlingens förutsättning är alltjämt tydligt uttryckt i ritualet genom fullmaktsläsning och omnämnandet av stiftet. Arrangemangen vad gäller förbönen före vigningshandlingen understryker stiftsanknytningen. Avgörande är dock, att innehållet i bibel- och bönematerialet samt blocket av frågor, likaså i förbönen före akten - alltsammans tecknar bilden av biskopen såsom ”tillsiare” enligt den reformatoriska grundsynenf” Man skulle rent av kunna sammanfatta det reviderade ritualets biskopsbild genom att hänvisa till det votum som 1942 införts före slutvälsignelsen. Biskopen skall i stiftet ”fullkomna, stödja, styrka och stadfästa” stiftskyrkan i vetskapen om att ”all nåds Gud skall göra detsamma med honom.” Ställs slutligen frågan, vad som är bärande i vigningshandlingen, eller vad som utgör ”den egentliga vigningsakten”, blir svaret återigen, att HB bön skall omrama - i 1868 konsoliderats. Kyrkans vigningshandlingen HB 1942 även gärna i stiftets kyrkor. Församlingsdeltagande genom bön under vigningsakten utgör likaså ett drag i vigningsliturgin, 1942 likaväl som 1868 dock såsom inramningen av den egentliga vigningsakten. 1 HB 1942 utgörs denna alltjämt av ärkebiskopens vigningsformel såsom det första ledet. Efter insignieöverlämnande och investitur under körsângen följer det andra ledet, ärkebiskopens och assistenternas handpåläggning och bön. I praxis har saken kunnat uttryckas ännu kortare:

”Ärkebiskopen och de assisterande biskoparna viger genom handpå-

läggning och bön biskopen?” I detta är den konsoliderade HB-traditionen summerad däri att biskops- likaväl som prästvigning är en klerikal angelägenhet i vilken det inte finns utrymme för tanken på vigning som en kyrkans bönehandling.

49 Jfr Kjöllerström 1974 186. Det kan tillfogas, att Apg 20:28 efter HBF 1940 kommit tillbaka även till prästvigningsritualet i HB 1942. Cf ovan 416 n 14. 5° I HBF 1938 290 föreslogs under hänvisning till prästvigningsritualet ett bibelord jämte Gloria Patri. Prästvigningens sändningsord utgjordes av l Petr 5:2-4, för biskopsvigning föreslogs istället v lOf. Kyrkomötet 1938 BU l 63 antecknade utgår utan någon motivering. Utan motivering återinfördes bibelordet i Kyrkomötet l94l BU l 138, varifrån det övertagits i HB 1942. 5 Citat ur en agenda för biskopsvigning 1973, anfört efter Kjöllerström 1974 186 n 23, där bedömningen dock är en annan.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 427

7.3 Diakon(iss)vigningens tradition liturgiska

l HB 1942 finns tre vigningsritual, som inte hade funnits i den närmsta föregångaren, HB 1917. Det är ritualen för ”invigning” av missionär, diakon och diakonissa. De tre ritualen har en hel del gemensamt. Liturgiskt är släktskapen stark, vilket naturligtvis förenar dem. Gemensamt har de att de samtidigt infördes i HB genom en partiell reform 1920-21. Till det gemensamma hör också att handlingarna, när reformen genomfördes, redan hade en förhållandevis lång tradition i Svenska kyrkan. Det gemensamma kunde föranleda en gemensam behandling av ritualen. Det är dock inte bara praktiskt motiverat utan också sakligt, att missionärsvigningsfrågan behandlas för sig i ett separat avsnitt. Av och till får det förstås beröras i det följande, där framställningen dock ägnas åt diakonatets vigningsfråga. I HB-traditionen har det funnits skilda ritual för vigningen av män och kvinnor, delvis beroende på att de utbildats vid och varit knutna till olika anstalter. I det följande används uttrycket ”diakon(iss)vigning som sammanfattande begrepp. När ritualen måste hållas isär, talas om mäns ”diakonvigning” och kvinnors diakonissvigning.

2.3.1 Liturgireform för kyrkoreførm Diakon(iss)ritualens införande 1920-21 i kyrkohandboken

7.3.1.1 Kyrkans diakonala uppdrag och diakonatets kyrkliga

uppdrag

Nyss nämndes att vigningstraditionen är äldre än vigningsritualen i HB. Det beror i sin tur på att diakonatet har en längre historia i Svenska kyrkan. Till skillnad från den äldsta tyska lutherdomen kände den svenska reformationskyrkan inte något permanent karitativt diakonat. Ett traditionellt diakonat såsom led i prästutbildningen kan visserligen spåras eller snarare anas i övergångsperioden och ett sådant restaurerades under Johan lll-epoken. Det är också ett diakonat närmast av den typen men även med viss undervisningsfunktion som fick plats i uppbyggnaden av gymnasier, dvs prästutbildningscentra, under l600-talets förra del. Det var dock en episod. Det är först från 1800-talets mitt som ett diakonat växer fram i Sverige med inspiration från och nära relationer till den tyska evangeliska karitativa diakonin Även om man kan tala om en diakonatets förnyelse från 1850-talets början skulle det dröja drygt ett sekel innan diakonin och diakonatet

Om diakonatet under svensk reformationstid och ortodoxi och om framväxten från 1850-talet av ett karitativt diakonat finns sammanställning i Elmund l983a 2l6ff. För reformationstid och ortodoxi följs där närmast Cnattingius 1952 22ff om ett diakonat ännu på 1550-talet och ett restaurerat ännu i början av l600-talet. Det spröda källstödet i förra fallet kan betyda rester ännu i början på l540-talet enligt Eckerdal 1984 l l7ff, 129. Fr a måste understrykas att det i båda fallen rör sig om ett liturgiskt diakonat som led i prästutbildningen. Ett reformerat diakonat av samma slag som i Tyskland (ovan 201f) finns inga spår av i Sverige. Det enda i den riktningen är de biddare och sysslomän eller ”skaffare som KO 1571 talar om i kapitlet om hospital och sjukstugor.

428 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshaizdlingar

organisatoriskt började infogas i Svenska kyrkan. Det avgörande stegeti den riktningen togs då Svenska kyrkans diakoninämnd inrättades år 1963 - motsvarigheten till Svenska kyrkans missionsstyrelse, som bildades redan 1874 för den med diakonirörelsen ungefär samtidigt framväxande missionsrörelsen? Men långt innan organisatoriska konsekvenser drogs hade diakonianstalterna men i viss mån även församlingsdiakonin erkänts såsom viktiga element i kyrko- och församlingslivet. Det kan med påpekandet, att biskopar just i egenskap av biskopar ingicki

räcka

anstaltsstyrelser och att präster missiverades för arbete inom dem. Med diakonatets framväxt följde också framväxten av en vigningshandling. Också för denna fanns tyska förebilder, men senare kom Svenska kyrkans prästvigningsordning att ge mönstret. Den första vigningshandlingen skedde år 1855 på Ersta, och när nya diakonianstalter ; - växte fram före och efter sekelskiftet med något olika inriktningar kom vigning att ske även där: Samariterhemmet, Värsta, Bräcke liksom Ersta för diakonissor, för diakoner Stora Sköndal. Att gå in på den liturgiska utvecklingen vid anstalterna är överflödigt, eftersom den är kartlagd och analyserads* Det räcker med att här konstatera, att det är mot bakgrunden av denna vigningspraxis som tre biskopar vid kyrkomötet 1920 motionsvis begärde, att ritual skulle införas i HB för missionärs- och diakon(iss)vigning. Det finns all anledning att notera två ting. Förslaget väcktes och kunde to m bli antaget enbart tre år efter det att en ny HB hade tagits i bruk. Historiskt är redan detta anmärkningsvärt. Motionärerna var biskoparna Hjalmar Danell i Skara, J A Eklund i Karlstad och Ernst Lönegren i Härnösand. De brukade inte uppträda som triumvirat, och de utmärkte sig inte för lustar att förändra kyrkans ordning. Genom självvalda eller givna uppgifter skulle de kunna kallas missionens, kyrko- och församlingsmedvetandets resp diakonins biskopar. Att de nu gjorde gemensam sak, och fr a att de fick kyrkomötet med sig på företaget att i HB införa ordning för ”invigning” av missionens och diakonins tjänare är mycket anmärkningsvärt. Förhållandet kan bara uppfattas som ett av flera uttryck för viljan vid 1920 års kyrkomöte att i ett internationellt och nationellt kärvt läge ta djärva grepp även ifråga om kyrkans liturgi, för att Svenska kyrkans karaktär av kyrka skulle förbli eller bli tydligf* I motionen framhölls att det var angeläget att i HB föra in ritual för som sedan länge ”växt fram” och i verkligheten ägt rum”. l handlingar, Ett speciellt problem berördes. Diakoniarbetare var till skillnad från missionärer ”ej på samma direkta sätt anställda i kyrkans tjänst”. Den enda konsekvensen som drogs var, att ritual i deras fall inte kunde ”statuariskt

3 Ibland anges såsom ett steg även 1961 års församlingsstyrelselag (436) 2 § l mom (b). l denna formuleras församlingens diakonala ansvar (“omvårdnad). Formuleringssättet är nytt, men saken har funnits i lagens föregångare ända tillbaka till KO 1571 (n I). 3 Främst Svalander-Palmgren 1962 llOff med redovisning av en noggrann inventering av praxis, och Elmund 1983 222ff med kompletteringar samt teologisk analys. 4 Eckerdal 1970 204ff, om just liturgifrågan vid kyrkomötet ibm 219ff, om liturgin och bekännelsen ibm 226f.

Svenska och

kyrkans vignings- mottagningshandlingar

föreskrivas”. Men likafullt borde ritual alltså finnas i HB. Införandet ”vore ett steg i rätt riktning emot en mera fullständig av auktorisering diakonin och dess arbetare”, menade motionärerna. Utskottet på den tiden än så länge formellt mötets prästerliga ledamöter5 kompletterade argumenteringen. En Svenska kyrkans fastställda vigningsordning skulle för diakoniarbetarna innebära ”ämne till glädje och uppmuntran och väcka känsla av förbindelse med kyrkan” som ”kyrkan samtidigt synes böra vinna rätt att av dessa enligt fastställt ritual inställda tjänare kunna kräva ett kyrkligt arbete.° När kyrkomötet antog de senare också stadfästa ritualen för diakon(iss)vigning, bröt man medvetet mot två principer som kyrkomötet hållit i ära. För det första infördes i HB ritual för handlingar, som inte var föreskrivna i kyrkolags ordning. För det andra antogs ritual för vigning av diakoniarbetare, vilka formellt var okända för Svenska kyrkan - och detta rentav såsom ett led i en auktorisering av diakonin och dess arbetare”.7 Situationens allvar krävde om inte ett revolutionärt så tydligen likväl ett antecipatoriskt handlande. Det var angeläget att ge uttryck åt kyrkans diakonala uppdrag och diakonatets kyrkliga uppdrag genom en ”i HB fastställd liturgisk ordning”.** Det antydda övergripande perspektivet kräver en viss precisering. De under särskilt år 1919 hopade kyrkopolitiska hoten mot Svenska kyrkan möttes under 1919-20 av flera motdrag. En viktig roll därvidlag spelade biskopsmötet med ärkebiskop Nathan Söderblom som överingenjör. De i detta sammanhang fyra viktigaste aktionerna är följande. Allmänna kyrkliga mötet på våren 1920 omvandlades genom en nyinförd representation från samtliga kyrkoförsamlingar till en massiv demonstration inför riksdag och regering av att Svenska kyrkan var en av dem klart underskattad samhällsfaktor med ett brett folkligt en realitet som underlag, inte var att leka med. På våren utfärdades också det första herdebrevet från samtliga biskopar till kyrkoförsamlingarna, där tidens allvar och allas kyrkliga kallelse underströksf* På höstkanten före kyrkomötet vigde ärkebiskopen Einar Billing och Viktor Rundgren till biskopar i Västerås

*Eckerdal 1971 184ff. ° Kyrkomötet 1920 motion 41 (missionärsritualet), 81 (diakon(iss)ritualen), PL 6. 7 Om principen Eckerdal 1974 41lf, om brottet med principen ibm 416, 419f, Rodhe 1923 495, Andrén 1969 168. . 3 Synpunkten finns i Zetterquist 1983 245 men med en exempliñering (t ex 1890talets dopstrid!) som inte är övertygande. lbm påstås därtill, att diakonins integrering” och liturgisk uniformitet mellan anstalterna” skulle ha varit två vid kyrkomötet klart formulerade strävanden som motiv för reformen. Hur klart denna integrering” blev uttryckt skall här visas i det följande. Beträffande den föregivna uniformitetssträvan finns intet därom i kyrkomöteshandlingarna eller i förarbetet (nedan). Det verkligt intressanta är att kyrkomötet 1920 tvärtom genombröt uniformitetsprincipen på flera viktiga punkter enligt hänvisningen n 4. I detta som i övrigt är framställningen i Zetterquist 1983 för fri i förhållande till källmaterialet, varför den i fortsättningen inte dras med i diskussionen. Dess rubricering såsom ”motivhistorisk undersökning kring diakonvigningar i Svenska kyrkan” är passande för framställningen i Elmund 1983 222ff. Den där valda inriktningen på anstalterna har medfört att ritualen i HB 1921 och 1942 förbigåtts. 9 Om Allmänna kyrkliga mötet 1920 Sundkler 1968 122ff, Eckerdal 1970 188, om biskopsmötet och herdabrevet ibm 185f, 187f.

430 Svenska och SOU 1935:48

kyrkans vignings- mottagningshandlingar

t och Visby. För första gången assisterade förutom några svenska biskopar och närvarande var även ortodoxa - allt också två anglikanska, gäster en omtalad händelse, som synbart uttryckte Svenska kyrkans övernationella och -konfessionella sammanhangm Vid kyrkomötet, där ärkebiskampsignaler redan i öppningsanförandet, utmärkte sig biskopen gav koparna såsom ovanligt flitiga motionärer i olika frågor av uppbrottska-

raktär. Grundtemat i deras och andras program var, att hänsynen till

kyrkans “hemmavarande barn” inte fick förleda kyrkan att överge dem som hamnat utanför. När evangeliet skymdes för dem, måste drastiska åtgärder vidtas. Svenska kyrkan måste i handlingar visa att hon var eller ville vara den hon så eftertryckligt sagt sig vara. Det är i detta sammanhang man måste se de tre biskoparnas förslag som rörde kyrkans erkännande av det internationella missionsansvaret och det nationella diakonala ansvaret. Vigningsförslaget är rakt inte det enda djärva greppet utan ett bland flera för att bryta faktiska eller befarade murar kring ett kyrkligt ghetto.” Saken kan också uttryckas så, att biskoparna vid kyrkomötet gick i bräschen för och vann stor uppslutning kring programmet att förändra föråldrade ting och införa nya, för att i ett krisläge skulle kunna ge uttryck åt den faktiska innebörden i kyrkan som kyrka i världen, globalt men också lokalt. Man kyrkans uppgift måste konkretisera vad Einar Billing år 1919 kallat ”den religiöst motive- - föranledda rade folkkyrkotanken” där den av tidsläget (polemiska) motiveringen.” De här aktuella förtyngdpunkten låg på den religiösa slagen till liturgireform för vigningshandlingarna utgör ett av uttrycken för viljan till uppbrott från en statisk kyrkosyn i riktning mot en mer Att det verkligen förhåller sig på det sättet kan direkt beläggas dynamisk. enligt följande. Biskopsmötet på våren 1919 var på grund av dagshändelserna ovanligt Det var kort sagt vid detta möte biskoparna utformade den ovan späckat. allmänt tecknade strategin. Bland frågor som togs upp gällde en svit olika aspekter på församlingsvården i Svenska kyrkan. Ett komplex gällde ”förbättrad själavård på anstalter för gamla, fattiga, sjuka m m sociala arbete”, ett annat komplex lekmännens delsamt om prästernas i det kyrkliga arbetet”, ett tredje ”frågan om kvinnors anställtagande såsom Det sistnämnda gällde överhuvud utrymme för ning präster”. kvinnors i kyrkan, vilket av sammansättningen av den tjänst framgår tillsatta utredningsnämnden. En anledning var otvivelaktigt att rösträttsreformen aktualiserat frågan om kvinnors tillträde till statlig tjänst, 1919 ledde till att en offentlig utredning härom tillsattes. Det är vilketjust samtidigt en händelse som ser ut som ett samband att förslag om kvinnors

° 1920: Sundkler 1968 143ff, Stolt 1972 63, 179. Biskopsvigningen Citatet ur kyrkoherde Josef Källanders kritik av delar av HB 1917, vilka ”står i vägen för evangelium. Eckerdal 1970 22lf. Z Om olika typer av liturgiska nyansatser ibm 2l9ff, Eckerdal 1974 30ff, 4191. Ett led i evangelisationssträvandena var att planer på en kateketutbildning, som länge diskuterats, snabbt ledde till igångsättning av det experiment, som så småningom kom att kallas pastorsdiakoner. Martling 1971 1lOff, 118ff. 3 Eckerdal 1970 186 n 17, 199.

Svenska och

kyrkans vignings- mottagningshandlingar 431

tjänst i kyrkan samma år framlades i Church of England.” Redan efter ett år kunde biskopsmötet behandla nämndens i vilfyrpunktsprogram ket också diakoni och mission togs upp (punkt l resp 2).” Beträffande diakonisskallet framhölls att detta funnits i Svenska kyrkan sedan år tillbaka” och att diakonissor sjuttio tjänade ”i en mångfald olika arbetsuppgifter, såsom sjukvård, och mera direkt fattigvård församlingsvård”. Därmed utfördes både direkt och indirekt en själavårdande ehuru det för diakonissan gärning, och församlingssystern alltid står klart, att hennes gärning är en annan än prästens”. Eftersom det de facto förhöll sig på det sättet, vore det önskvärt att diakonisskallet av vår kyrka erkännes såsom ett kyrkligt ämbete genom en i kyrkans handbok fastställd Nämnden vigningsakt. hade ganska stor framgång: betänkandet omvandlades i långa stycken till biskopsmötets samfällda mening.” Man stannade inte vid ett uttalande. J A Eklund ansåg, att man skulle sörja för att det vid höstens kyrkomöte måtte föreligga förslag till liturgiska formulär för invigning av diakonissor och missionärer, manliga såväl som kvinnliga, vilka formulär borde intagas i kyrkans handbok”. Enhälligt beslöts uppdra åt Hjalmar Danell som sammankallande samt J A Eklund och Ernst Lönegren att utarbeta och till kyrkomötet inkomma med dylika förslag?” Genom att de tre biskoparna gemensamt avgav motionerna med missionärs- och diakon(iss)ritualen hade det givna uppdraget fullföljts.” Det har redan angetts att motionsförslagen vann bifall. Hur anmärkningsvärt detta var har också understrukits. Det kan gott nämnas, att framgången inte alls var given. På sedvanligt sätt förbereddes utskottsbehandlingen av en liten arbetsgrupp eller nämnd, ledd av växjöbiskopen Ludvig Lindberg. Mot förslaget att införa ritual om missionärs invigning har nämnden intet att invända, hette det, men en del ritualjämk-

*4 Biskopsmötets prot 1919-03-14- l5 §§ 9 och 20, BMA. Nämnden: biskop Lönegren, kyrkoherde Axel Ihrmark (tidigare missionsdirektor), pastor Otto Centerwall (Samariterhemmets föreståndare), fil dr Alf Ahlberg (rektor för Brunnsviks folkhögskola), ärkebiskopinnan Anna Söderblom samt lärarinnan Gertrud Aulén (lärare på Sigtunastiftelsens folkhögskola). -- För England ovan 62ff, 66. 5 Punkt 3 gällde tjänst med pedagogisk huvudinriktning för ungdomsvården, en uppränning till församlingssekreterar-/pedag0g- men även församlingsassistenttjänster. Punkt 4 avsåg den på ärkebiskopens förslag (se n 16) uppskjutna principfrågan om kvinnors antagande för prästtjänst. För detta och det följande Biskopsmötets prot 1920-03-18-20 § 5 jämte bilaga = nämndutlåtandet och biskopsmötets ställningstagande (se n 16), BMA. ° Ibm. Utlåtandet har förvandlats till biskopsmötets med ärkebiskopens exemplar som förlaga. Det har skett genom enkla ändringar av uttryck, t ex Nämnden vill . . .” ändrat till ”Vi vilja . . .”. Undantaget utgör punkt 4 (ovan n 14). 7 lbm prot § 5 senare delen. 3 Missionärsmotionen och ritualet - nr 41 - är i original i maskinskrift med korrigeringar av Danells hand. Samma typ av utskrift har motion 17 om trosbekännelsens ingress, avgiven av Danell ensam (nedan). Danell får därför anses som missionärsmotionens redaktör. Enligt rubriken gäller förslaget missionärs inställelse “i sitt ämbete”. - Diakon(iss)motionen - n 81 - har en text som är skriven av Lönegrens hand. Det bifogade diakonissritualet är likaså skrivet av Lönegrens hand, diakonritualets maskinutskrift får anses vara av Danell. Det kan noteras, att motiveringen talade om diakon(issa)s inställelse ”i sitt ämbete/kall” men ämbete” har senare överstrukits. Originalen i Kyrkomötet 1920, Utskotten, KMA, RA.

z -

432 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

förordades.” Diakon(iss)vigningsfrâgan bedömdes annorlunda. ningar Med motionärerna konstaterades, att diakonatet Förslaget avstyrktes. saknade kyrkorättsligt erkänd ställning i Svenska kyrkan. ”Med hänsyn härtill, och då nämnden hyser principiella betänkligheter mot att i Svenska kyrkans ritual för antagande av enskilda anstalters

handbok intaga

tjänare”, kunde man inte ge sitt bifall. Ritualförslagen hade dock granskats för den händelse ”utskottet” ville tillstyrka förslaget. Enligt nämndens mening krävdes då en del ”ändringar och tillägg?” När ärendet behandlades av de prästerliga ledamöterna i kyrkomötet, även diakon(iss)ritualen. Tydligen har diskussionen likväl accepterades justerades: i korrekturet insköts ytterligare pågått ända tills betänkandet för ett antecipatoriskt beslutF Det relaterade ett led i argumenteringen nämnd- och utskottsarbetet har stort intresse av ett speciellt skäl. I realitevid denna tid som ett utskott, ”utskottet” nästan ten fungerade nämnden Då betänkandet justesom ett icke protokollfört plenarsammanträde. rats, var principfrågan på sätt och vis avgjord. Vid den protokollförda plenarbehandlingen ägnades principfrågan inte heller någon överlägg- De bevarade från förarbetet visar framför allt att det ning.” aktstyckena ordvar med öppna ögon som mötet valde att bryta med hävdvunnen ning, därför att saken så krävde. Formellt var diakon(iss)vigningsfrågan dubbelt problematiskt enligt nämnden. Mötet har uppenbarligen antagit förslaget av två viktigare principiella skäl. Det fordrades för kyrkans diakonala uppgifter och för diakonatets kyrkliga uppdrag. att det inte minst för En aspekt på hela denna sak är otvivelaktigt, blivit nödvändigt att sörja för utrymme åt kvinnor i kyrbiskopsmötet kans tjänst. Ur ett delvis annat perspektiv, tydligt inte minst i biskopsmötets utredningsgrupp, kyrkomötesmotionen och -utskottet, framstod önskvärdheten av att diakonatet erkändes av kyrkan som uppfordrande. I den numera långa serien av principuttalanden om ”önskvärdheten har kyrkomötesbeslutet 1920 en särställning såsom det första. Det är

° Ritualrubriken ändrades till inställandei kall (cfn 18), ingressen till Credo (cf För att vinna överensstämmelse med orden n 18) ändrades till den traditionella. vid prästvigning korrigerades vigningsfrågan. l vigningsbönen byttes uttrycket missionärer mot ”dina sändebud” och tillades en avslutningsformel (Genom betän- Jesus . . .). Kyrkomötet 1920, Handlingar l, PL, Handbokskommitténs kande angående kyrkohandboken” i 28ff, KMA, RA. (Om nämnden Eckerdal 1970 222f med n 82.) 3” lbm 3lff. Ändringar som förordades gällde harmonisering av de båda ritualen genom korrigeringar av regianvisningar - de bar spår av att ha blivit redigerade av två redaktörer (n 18). Motionsförslaget att presentera vigningskandidater genom namns nämnande avstyrktes: Nämnden anser namngivningen av diakonerna icke liturgiskt riktigt (sic), varför detta moment borde utgå. 2 av betänkandet, vilket brukats vid justeringssammanlbm, PL 6. I korrekturet trädet, har för missionärsinställelse skjutits in, att assistenter kunde innefatta lek- För diakon(iss)vigning har som män (”mâ utgöras av präster och 1ekmän). motivering för handlingens införande i HB skjutits in det ovan refererade, att diakonatet inte hörde till kyrkans organisation, varför ritualet inte kunde statuariskt föreskrivas. Även i de båda ritualen gjordes justeringar. Den viktigaste av en alternativ vigningsbön i diakonissritualet (nedan). utgjorde strykningen 2? Eckerdal 1971 l90f. 23 Kyrkomötet 1920 prot l0:2ff.

Svenska kyrkans vignings- och 433 mottagningshandlingar

därtill originellt, eftersom konkreta slutsatser drogs av uppfattningen. Den övergripande aspekten på saken, tydlig inte minst i biskopsmötet 1919 och utredningsgruppen, är att kyrkans uppgift i en ny tid krävde nyorientering nationellt som internationellt. ”Församlingsvården” krävde differentierade tjänster. Svenska kyrkans diakonala uppgifter fordrade särskilda insatser av kyrkfolk och präster men krävde också ett kyrkans diakonat med karitativ huvudinriktning. Reformen fordrades för kyrkans diakonala uppdrag och diakonatets kyrkliga uppdrag.

7.3.1.2 Liturgireformen 1920-21

Sedan sammanhanget angetts, kan ritualen för diakon(iss)vigning behandlas. Den allmänna beskrivningen av ritualens struktur och utformning är lätt undanstökad genom hänvisning till prästvigningsritualet i första hand. Den hänvisningen är inte alls oförenlig med motionärernas uppgift, att ritualen utformats ”i huvudsaklig överensstämmelse med det material som föreligger”, dvs i praxis. Det gällde i varje fall om diakonritualet. Diakonissanstalterna - Bräcke fanns ännu inte - hade inbördes olika traditioner.” De hadejämkats samman med prästvigningsritualet som mall - enligt Lönegrens praxis på Värsta. Det går därför an att säga, att de båda nya ritualen liksom missionärsvigningens ”mycket nära” ansluter sig till prästvigningens.” Men den allmänna uppgiften måste preciseras. Först får korrigerande nämnas, att det inte är präst- utan biskopsvigningsritualet som varit förlaga till de nya ritualens titlar: Huru missionär inställes. . resp Huru diakon och diakonissa mä inställas i sitt kall”. Hjälpverbet må är ett inskott, som bara finns i diakon(iss)ritualens rubrik. Det tillkom i “utskottet” som ett förtydligande av motionssynpunkten, att dessa inte kunde ”statuariskt föreskrivas för dem som inte var i egentlig mening ”anställda i kyrkans tjänst”. Innebörden i att termen ”kall” och inte som vid präst- och biskopsvigning ”ämbete” brukades kan preliminärt antas ha en liknande förklaring: diakoniarbetarna var inte valda och kallade till en viss konkret tjänst i Svenska Att det likafullt kyrkan.” är fråga om en vigningshandling och en vigning till kyrkans tjänst - antyds för övrigt inte bara genom rubrikens ”inställas i sitt kall” utan också av regianvisningarnas tal om de i diakon(iss)kal1et invigde” synonymt med uttrycket Ä . . inställde”.28 Till de teologiska principfrågorna blir det anledning att återkomma nedan. Här fästs uppmärksamheten enbart på uttryck för särdrag genom diakonatets särställning. Ett särdrag i ritualen är att det inte förekommer upplåsning av kallelse som i präst- och biskopsvigning, inte ens upplåsning av kandidaternas

34 Svalander-Palmgren 1962 l24f.

35_Ibm 1l0ff, Elmund 1983 222ff.

31° I Rodhe 1923 496f beskrivs missionärs- och diakon(iss)ritualen just genom den jämförelsen. Den förberedande nämnden i kyrkomötet 1920 använde också den mallen. Cf ovan n 19. 17 Härom nedan s 441ff. 23 Se nedan 438, 441f.

28 - Svenska kyrkans gudstjänst

434 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans

c_.___._a__,_._._____J

vignings-

namn. I Danells diakonritualförslag fanns formuleringen: ”De män som nu skola inställas som diakoner till tjänst inom vår Svenska kyrka äro: med .M . . På denna som på andra punkter var förslaget inte harmoniserat för diakonissvigning. Det arbetet utfördes av ”utskot- Lönegrens förslag

tets” nämnd, som strök detta led såsom ”icke liturgiskt riktigt. Nämn- MM-..

_-. var otvivelaktigt att det inte rörde utan dens mening sig om kyrkans ”enskilda anstalters tjänare”. Diakonritualet hade inte heller uppläsi de gamla vigningsritualen, överlämnandet av fullningens pendang ___._..-makt resp prästbrev. I Lönegrens förslag för diakonissvigning fanns där- __. emot en motsvarighet i anslutning till praxis. Biskopen skulle enligt den av kyrkomötet accepterade lösningen överlämna ”en diakonisstavla unav ett minnesord ur bibeln”. På Ersta, där traditionen var der uppläsande hette det också tidigt att tavlan skulle uppfattas som fullmakt gammal, Men utfärdare av denna ”fullmakt” var inte nåpå diakonissåmbetet?” got Svenska kyrkans organ utan diakonianstalterna. Ett annat särdrag är, att intet sägs om var och i vilket sammanhang vigningshandlingen skall ske. De gamla ritualens anvisningar (i domkyrkan efter förbön i församlingsgudstjänst) har här ett slags motsvarighet i en dubbel anknytning till resp anstalts styrelse. ”Denna förrättning verkställes”, hette det, av biskop som styrelsen anmodar, eller den präst bis- I klartext avsågs enligt praxis biskopen i kopen ”i sitt ställe förordnar. anstaltsstyrelsen eller anstaltens föreståndare. Styrelseanknytningen Enbart i diakonritualet hette det, att några gällde också assistenterna. äldre diakoner” skulle assistera, men båda ritualen anger likalydande, att assistenter skulle av präster och ledamöter i vederbörande . . . utgöras motsvaras alltså av anstalten anstalts styrelse. Stiftet och stiftsledningen och dess styrelse, stiftsbiskopens ”öppna brev” vid prästvigning av diakonissanstaltens ”diakonissttavla”. Som redan antytts är strukturen prästvigningens. Allmänt uttryckt har också utformningen av den övertagits på så sätt att inlednings- och avtrans- v slutningsord till de olika leden i liturgin apterats genom att stilläget

ponerats ner. Tydligast gäller det om den allokution som i prästvigningen i

mynnade ut i serien av frågor. Av hela den solenna texten återstod här i

-

l

enbart en fras: ”Inför Gud och den kristna församlingen frågar jag” varpå frågan ställdes. Det finns i de nya ritualen bara ett exempel på i

motsatsen, utvidgning. Före den avslutande välsignelsen fick alla tre nya i

i

vigningsritual genom inlån från högmässan ett växelsjunget Benedica-

mus (Tackom och lovom Herren. . .). l l

I lnskottet skulle kunna uppfattas som en festlig ersättning för prästvig- l

i missionärsritualet, där- l

ningens sändningsord. Sådana fanns emellertid l 1 emot inte i diakon(iss)ritualen. Den rimliga tolkningen är att de saknas l l där, eftersom de nyvigda inte vigs med förutsättningen att de tillträder 1 konkreta i kyrkan. Den tolkningen skulle även ge en del av för- l tjänster till ett annat särdrag för ritualen. Under vigningshandlingen i l klaringen i form av bibelord. Diakonissri- l snäv mening uttalades en ”välönskan”3°

29 Elmund 1983 224, cf 226. Motsvarande tradition fanns på Vårsta, ”dotteranstalt till Ersta, och på Samariterhemmet. Ibm 232, 234. 3° finns inte i 1921 års ritual men används i beskrivningen Uttrycket välönskan av det i HBF 1938 293.

Svenska kyrkans vignings- och 435 mottagningshandlingar

tualets anvisning om minnestavlan och ett individuellt minnesord” citerades tidigare. l diakonritualet åter angavs ”välönskan, att överherden måtte ”fullkomne eder i allt vad gott är, så att l gören hans vilja (Hebr l3z20f). Här är bildspråket detsamma som i sändningsorden vid prästvig-

ningen. Men här har alltså valts inte ensändning utan en ”välönskan.

De hittills iakttagna olika dragen förenas alla i detta, att diakon(iss)vigningsritualen till skillnad från övriga vigningsritual saknar uttryck och markeringar som rör de konkreta tjänster för vilka vigning sker. Diakon(iss)vigning skulle med andra 0rd ha drag av en ”absolut” vigning. Den rellektionen skulle kunna förbindas med det faktum, att kommunitetstanken ännu vid denna tid var stark, i synnerhet på diakonissanstalterna.” Men prästvigningsritualet har faktiskt även det nästan liknande drag av absolut” vigning. I själva ritualet är det mer löfte/ försäkran än kallelsen till konkret tjänst som framstår som nödvändig, näst intill tillräcklig förutsättning för vigningshandlingen, som blivit en kortilldragelse i ett slags de vigdas kommunitet. Förankring i kyrkolivet är inte framträdande ritualet. drag i det gamla Hur det nu verkligen förhöll sig med de nya vigningsritualen får undersökas.

Bibelmarerialet är utom på två punkter detsamma i de båda ritualen. Det gäller i varje fall om de auktoriserade versionerna. Sedan kyrkomötet antagit ritualen, skedde en ganska självsvåldig redigering. Den innebar bl a, att diakonissritualets bibelord anpassades efter diakonritualets, vilket samtidigt kompletterades med nya bibelord.” Den ena olikheten som efter slutredigeringen kvarstod mellan ritualen var den redan berörda bibliska den andra olikheten ”välönskan”, fanns i uppsättningen av assistentord. I den för övrigt gemensamma katalogen finns i diakonritualet ett bibelord om förhållningssättet hos ”församlingstjänarna, kyrkobibelns översättning av den maskulina pluralen ”diákonoi” (l Tim 3:80. Uppenbarligen ansågs det att stället därmed måste reserveras för män som vigdes. Det ur den synvinkeln neutrala motstycket kyrkomötet antog för kvinnor (2 Kor 10:3) utmönstrades vid redigeringen.” Gemensam för

3 Kommunitetstanken som motpol till församlingsförankringen hörtill analysapparaten i Elmund 1983 222ff. 33 För redigeringen av den antagna ordningen ansvarade ärkebiskop Söderblom. Svalander-Palmgren 1962 127. Det kan antas att hans medhjälpare i detta var Samariterhemmets föreståndare Otto Centerwall (ovan n 14). Den omredigerade katalogen redovisad nedan n 34. Kyrkomötet hade för diakonissritualet antagit samma åtta bibelord som fanns i diakonritualet, men dessa var uppställda i en annan ordningsföljd. Vid redigeringen uteslöts dock ett bibelord, vilket var diakonissritualets särgods, nämligen 2 Kor 10:3 (se n 33), ett motstycke till diakonritualets särgods, behandlat i det följande. 33 Det kan nämnas att den gamla kyrkobibeln översatte diakonerna, 1883 års normalupplaga däremot ”tjänarna”. Diakonissritualet hade före redigeringen som eget bibelord egendomligt nog 2 Kor 10:3, vilket dock sakligt svarade mot petitionen i en föreslagen men av utskottet utesluten alternativ vigningsbön för diakonissritualet (nedan n 36): ”giv dem din helige Ande, rena dem från all köttets och andens besmittelse så att de värdigt må kunna utföra sitt anförtrodda verk”. Det är ur kvinnohistorisk synvinkel intressant att bön och bibelord föreslogs för diakonissritualet men också att kyrkomötet resp redaktören/ärkebiskopen uteslöt dem.

436 Svenska och

kyrkans vignings- mottagningshandlingar

\ båda ritualen var emellertid skördeperikopen” (Matt 9z36ff) uttrycket arbetare för skörden står också detta i en maskulin pluralform (ergámen i det fallet gick det tydligen an. tai), De i ritualen kvarstående nu nämnda bibelorden är de enda i bibelordssom får anses ha inriktning på just ”diakon(iss)kallet”, den katalogen dock mer allmänt så att ”kallet hörde gemensamma ”skördeperikopen” till Guds skördearbete. Ett annat bibelord handlar också mer allmänt om att sköta given tjänst efter den kraft Gud ger (l Petr 4:l l), ännu ett hand-

lar om den enskildes ”frimodighet” (Hebr l0z35f). Men de senare har

naturligtvis samtidigt en generell räckvidd. Den innebörden understryks också därigenom att katalogen i övrigt handlar om de kristnas uppgift att be för förföljare, klä nakna etc.” i Jesu efterföljd älska ovänner, Bibelorden har i nya till skillnad från gamla vigningsritual alltså även hela menigheten till adressat. Det kan förutskickas att det förhållandet råder i än högre grad i missionärsvigningsritualet. Saken kan kanske som nu infördes i kyrkans HB också i dessa utryckas så, att ritualen kataloger skulle teckna kyrkans profil som kyrka. En detalj är värd att lyfta fram. Bibelordens adressat kom väl till uttryck i de inledningsord som antogs efter motionsförslaget, vilka dock vid redigeringen anpassades mer efter de gamla vigningsritualens ingress som framgår av följande:

K yrkomörer 1920 HB-ardningen 1921 Prästvigning HB 1917 För att vi med För att vi med ...på det att l med oss varandra varandra och vi med eder må besinna må rätt besinna må rätt besinna helgden av tjänandets helgden av edert kall, helgden av detta kall, kall i församlingen, låtom oss nu höra Guds Iâtom oss nu höra Guds Iåtom oss nu höra Guds ords löfte och förmaning ords löfte och förmaning ords löfte och förmaning

Den ursprungliga formuleringen svarade mot bibelkatalogens ord om församlingens uppdrag och den särskilda kallelsen, men i slutredaktionen är den förra betydelsen utesluten. Det bör dock samtidigt påpekas, för bibelorden vid att urvalsprincipen på sätt och vis fick starkare uttryck slutredigeringen genom att tre bibelord lades till om Kristus såsom tjänandets föredöme.” Kanske man kunde säga, att tillskottet av bibelord skulle balansera den förändrade ingressen. Hur som helst: även om ingressen anpassades efter de gamla vigningsritualen, behöll själva katalogen sin karaktär av ord även till hela församlingen. Vad bänematerialet angår, kan först konstateras att de båda ritualen har var sin inlednings- och vigningsbön. Frågan om de fyra bönernas ursprung kan lämnas därhän. Den allmänna reflektionen kan inflikas, att uppdelningen på två ritual i mycket motiverats av maskulin- resp

34 cf nedan), Matt 936-38, Katalogen 1921: Mark 10:45 (infört vid redigeringen, Matt 5:44f, 25234-40, Luk 22:27 (redigeringstillägg), Joh l2:25f, Joh 13:34 (redigeringstillägg), l Kor l3zl-7, l Tim 3:8f (enbart diakonvigning), Hebr l0:35f, l Petr 4:11 och 1 Joh 3:16. 35 utgör det viktigaste, inte Tilläggen vid redigeringen redovisade i n 34. Tillskottet ”det enda sakligt mer betydelsefulla”. Jfr Svalander-Palmgren 1962 127.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 437

femininformer just i bönerna, dvs av skilda böjningsformer för samma innehåll. I diakonissritualets vigningsbön” talas sålunda om ”tjänarinnor” och ”diakonissoñ” - utom i den_ även i HB 1942 bevarade bibelalluderande slutfrasen om ”den trogne tjänaren”. Viktigare är att diakonissritualet och i svag form även diakonritualet i inledningsbönen anknyter till skördeperikopen, placerad allra först i den 1920 antagna versionen av bibelordskatalogen.” I diakonissritualet kombinerades den anknytningen med en anknytning till de tre första bönepunkterna i Fader vår såsom i Luthers ursprungliga prästvigningsbön. Därmed kom diakonissritualet såsom det enda bland vigningsritualen att innehålla en tolkning av vigningen med Fader vår som handpåläggningens bön. Lösningen förtjänar att återges:

. . . Sänd, 0 Herre, arbetare i din myckna skörd! Styrk och välsigna dem som du kallar och utsänder! Låt genom dina tjänares villiga och trogna tjänst ditt namn förhärligas, ditt rikes tillkommelse främjas och din vilja ske på jorden såsom den sker i himmelen.

Vad gäller inledningsbänen som helhet är uppbyggnaden densamma i de båda ritualen, även om diakonritualets bön är stramare. Utgångspunkt är att Gud i Kristus uppenbarat sin “outsägliga barmhärtighet” resp ”den tjänande kärlekens härlighet”. Att församlingen i Kristi efterföljd skall bära ”kärlekens sinne” förbinds med ”skördebönenü ”sänd trogna tjänare” enligt diakonritualet, diakonissritualet enligt citatet nyss. På tacksägelsen följer således bön som rör dels församlingens diakonala ansvar, dels hennes behov av särskilda diakoniarbetare. Vigningsbänen är också stramare formulerad i diakonritualet samtidigt som perspektivet där är vidare. I diakonissritualet inriktas bönen enbart på de Vigda diakonissorna och deras tjänst. Men det bärande motivet för bönen är detsamma i ritualen, och utformningen av det är snarlikt:

Diakonritualet Diakonissritualet . . . Vi bedja dig att du nu ville giva des- . . .Vi bedja dig av allt hjärta: se i nåd sa män, till dessa dina tjänarinnor, som nu tagit som mottagit kallelsen att såsom dia- emot din kallelse att såsom diakonissor koner tjäna i din församling, din helige tjäna de hjälpbehövande i din försam- Ande och ling. utrusta dem med visdom och nåd att Utrusta dem genom din helige Ande troget förvalta denna heliga tjänst . . . med de gåvor de behöva för sitt kall . . .

“l diakonissritualet föreslogs i motionen som alternativ vigningsbön en med ursprunglig bakgrund i de s k Apostoliska konstitutionerna. Alternativet ströks i beredningen (n 21). Dess petition refererad ovan n 33. Den föregås av hänvisningen till GT-kvinnorna Mirjam, Debora, Hanna och Hulda samt till Jesu mor Maria. I Sverige belagd först l90l hörde bönen till Ersta- och Samariterhemstraditionerna. Svalander-Palmgren 1962 113, 116f. Ungefär samtidigt som bönen tidigast belagts där, togs den med av Metodistkyrkan i Sverige för dess vid denna tid införda ritual för diakonissvigning (ovan 105). Den versionen är språkligt något enklare. Huruvida samband föreligger kan här lämnas därhän. Gemensamt för traditionerna i de båda kyrkorna är det starka beroendet av tysk tradition. 37 Ovan n 34. Vid redigeringen sattes däremot som första bibelord Mark 10:45, Kristus som förebild ”för att tjäna. Detta var Samariterhemmets lösenord, tex inhugget över ingångsporten. Cf härtill ovan n 32.

438 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

I båda bönerna innebär vigningshandlingens nu att de ”invigda” är - ”inställda” - citaten är från regianvisningarna i en ”tjänst” eller ett ”kall” med en dubbel inriktning. I diakonissbönen uttrycktes denna i frasen ”de hjälpbehövande i din församling”. l diakonritualet angavs enbart i din församling, men där bönens text ovan avbröts, följer bönens fmalsats: tjänsten Gud ”till lov och pris”, församlingen ”till glädje. Mot konventionen fortsätter bönen med tillägget: ”lidande människor till hjälp och välsignelse. Diakonatets särskilda ”tjänst” eller ”kall” är således till gagn för lidande resp hjälpbehövande men också till gagn för församlingen. Det senare perspektivet är bara antytt. Om bibelordskatalogen tas med in i bilden kan den antydda innebörden formuleras i negativ resp positiv form på följande sätt. Den särskilda kallelsen är inte uppgiften att i församlingens ställe fullgöra efterföljelsens uppgift. Kyrkans/lokalförsamlingens uppdrag att tjäna är givet. Diakonatet blir då tecknet i kyrkan/lokalförsamlingen på kallelsen till efterföljelsens tjänande. Motsvarigheten till de gamla vigningsritualens láftesblock fick en speciell utformning i diakon(iss)- och missionärsvigningsritualen. Speciell var den ingress till Credo som fanns i motionäremas förslag. Där fanns inte bara den traditionella uppmaningen att bekänna tron utan också en tolkning av innebörden i att Apostolicum lästes. Kort sagt utgjorde Apostolicums ”av ålder brukade ord” inte tron men ett historiskt givet vittnesbörd om kyrkans levande tro med vilken man förenade sig genom att läsa denna bekännelsesammanfattning. Läsningen fick inte uppfattas som en judiciell edgång. Biskop Hjalmar Danell, som hade ett grundmurat rykte - som Gottfrid som bekännelsetrogen ungefär Billing -, presenterade denna punkt ge uttryck åt kyrkans bekännelseprofil och hennes evangeliska Det var Danells uttryck för den sak Einar syn på bekännelsen.” denna punkt ge uttryck åt kyrkans bekännelseproñl och hennes evangeliska syn på bekännelsen.” Det var Danells uttryck för den sak Einar Billing kallat den religiöst motiverade folkkyrkotanken”. Saken gillades men förslaget föll, varför den gamla bekännelseuppmaningen fogades in också i de nya ritualen.” Inom kyrkomötets väggar gavs i varje fall en viktig tolkning av både Apostolicums karaktär som symbol och läsfunktion. Den var en bekännelsehandling med bruk av den ningens apostoliska trons historiskt givna sammanfattning, den som ”omspänner i kortaste stenstil hela Guds handlande med mänskligheten alltifrån skapelsen till fulländningens dag” enligt den nyvigde biskopen Einar Billings bekanta ord i överläggningarna.” Av det Danellska uppslaget blev alltså ingenting kvar i ingressen till trosbekännelsen. Ett slags pendang fick stå kvar i ett votum efter läsningen. Till det medverkade säkert att man häri såg en för diakon(iss)ritualen omböjning av de gamla vigningsritualens votumf l stället för lämplig J* 1920 motion 17. Cf ovan n 18. Kyrkomötet 39 Cf ovan n I9. 4” Eckerdal l970 226f med n 9. 4 l lätt justerad form behölls den gamla formuleringen däremot märkligt nog i missionärsritualet. Missionärer uppmanades sålunda styrka dem som med eder -äro delaktiga i samma tro”.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 439

önskan, att bekännarna skulle förbli i tron och ”styrka dem som äro edra bröder i tron”, fick det här heta: och han [Gud] göre eder tro verksam i kärlek”. De gamla ritualens serie láftesfrâgørmotsvaras av en enda i anslutning till anstalternas tradition, bestämd av tysk evangelisk ordning med en allomfattande fråga. Hänsynen till anstaltspraxis ledde till följande:

Diakonrilualer Diakonissritualet Förklaren I eder villiga att Viljen l i förlitande på Guds och Frälsa- med Guds hjälp rens nåd och hjälp och av kärlek till honom vara diakoner inom vår kyrka vara Herrens och hans församlings tjänarinnor, i trohet mot hennes lära och ordning? tjänande varandra och de hjälpbehövande?

De båda ritualens vigningsfråga hari diakonritualet kombinerats med en läroförpliktelse, för övrigt på samma sätt som i missionärsritualet.” Diakonissfrågans avvikande formulering beror som sagt på tradition eller rättare sagt på strävan att kombinera Ersta-, (Vårsta)- och Samariterhemsfrågornaf Det originella är förstås att diakonissorna lovar vara Herrens och kyrkans tjänarinnor” genom att tjäna ”de hjälpbehövande” och - ”tjänande varandra”. Denna kommunitetsförpliktelse är ett viktigt drag också däri, att den i sin tur innefattar en förpliktelse till Svenska kyrkans ”lära och ordning”. Organisatoriskt hörde diakonissanstalterna inte till Svenska kyrkan, men det var inom denna som de fanns. Bejakandet av kommuniteten innebar därmed ett bejakande av kyrkans lära och ordning”. I diakonissfrågan fanns därför i indirekt form samma förbindelse som klart formulerades i diakonfrågan. Något liknande gäller om det kall” man blev vigd till. Det har formulerats kort och nyktert i diakonritualet: ”att . . . vara diakon inom vår kyrka, i diakonissritualet däremot att vara Herrens och hans församlings tjänarinnor. Innebörden är tydlig nog genom frågeformuleringen. De knappa uttrycken finns bl a i vigningsbönerna som tidigare har citerats och får där någon illustration. I den liturgiska textens sammanhang ger de båda frågornas kortform besked om, att diakoner och diakonissor efter sin viljeförklaring vigs för att i Svenska kyrkan utöva diakonal tjänst vis-a-vis de hjälpbehövande” och samtidigt kyrkan/lokalförsamlingen. Vigningshandlingeni inskränkt mening skiljer sig något från de gamla vigningsritualens. Den är därtill något olika i de nya ritualen inbördes. Själva vigningsformeln är densamma i diakon(iss)ritualen. Den är den kortast tänkbara, utan någon som helst hänvisning till ordinators vigningsuppdrag: Så vare eder diakon(iss)kallet betrott i Guds . . . namn.

“Z Beträffande den tyska traditionen, berörd ovan 374 n 16, se ovan 2l3ff. 43 bör främst vara att Danell varit redaktör för de båda ritualen. Förklaringen Ovan n I8. “4 Elmund I983 235.

440 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

Amen.” Som i de gamla ritualen följs vigningsformeln av handpáläggning och bön. Denna bönehandling är såsom redan berörts förberedd eller motiverad i diakonissritualets inledningsbön. Den omständigheten att denna bönehandling inte hört till diakonissanstalternas praxis bidrog kanske till att tydningen gavs ijust detta ritual såsom det enda. Här som i övrigt utgjordes bönen av Fader vår. På den punkten fördes plenarbehandlingens enda debatt i kyrkomötet. Det ansågs vara snudd på blasfemi med handpåläggningens upprepade Fader vår-läsning. Det något bleka försvaret var, att akten var gripande och att det var den anordning som fanns i övriga vigningsritual.” Vigningsformel och handpåläggning under biskopens och assistenternas bön hörde till den egentliga vigningshandlingen även i de nya ritualen. Den i de gamla ritualen inskjutna Andesången Veni sancte Spiritus fanns inte i de nya. Såsom ett slags motstycke hade diakonritualet den tidigare berörda välönskan”. Diakonissritualets lösning har större släktskap med de gamla ritualens. Direkt efter vigningshandlingen följde en diakonipsalm eller, som det hette efter redigeringen, ”psalm, vilket enligt praxis innebar speciell diakoni- och Andesång3° Parallellen med de gamla ritualen sträcker sig längre: i anslutning till sången överlämnades ”diakonisstavlan” och bibliskt ”minnesord”. Först därefter var det dags att be den bön som i denna undersökning kallas vigningsbönen. I diakon(iss)ritualen likaväl som i de gamla vigningsritualen utgör den inte en del av den egentliga vigningsakten utan den hör till inramningen. Hela anordningen kan schematiskt sammanfattas på följande sätt under jämförelse med samma parti vid prästvigning.

Diakonvigning Diakonissvigning Prästvigning Vigningsformel Vigningsformel Vigningsformel lnvestitur Prästbrev lämnas Välönskan Veni sancte Spiritus Handpåläggning, bön Handpåläggning, bön Handpåläggning, bön (Diakoni)psalm Diakonisstavla med ”minnesord Församlingsbön Församlingsbön Församlingsbön

45 Debatten om Fader vår som bön och motförslaget om ett bibelord i Kyrkomötet 1920 prot l0:2ff, beslut 10:6. Lösningen antogs med röstetalet 34 - 15. - Till Ersta- och Samariterhemstraditionerna hörde inte handpåläggning med bön. Bruket lanserades av Lönegren på Värsta. Svalander-Palmgren 1962 1241, Elmund 1983 234. 46 I den antagna versionen stod diakonipsalm, vid redigeringen ströks diakoni”. Det kan inte ha motiverats av strävan att harmonisera de båda ritualen, eftersom psalmen angetts enbart för diakonissritualet. l praxis hade Samariterhemmet inte denna psalm; redigerarna (n 32) har kanske önskat en mer allmän karaktär. Till Ersta- och Vårstatraditionerna hörde den från tyska anstalter övertagna Konung och präst, träd in (sv ps 1937:239). Vårsta- eller diakonipsalmen blev den psalm Lönegren skrev till sin första Várstavigning 1916, Din kärlek, Jesu gräns ej vet” (1937:237). Svalander-Palmgren 1962 113, 119. Vårstapsalmen har ett epiklesliknande motiv (v 5) såsom i de gamla vigningsritualens Veni sancte Spiritus (1937:132): ”O Jesu, oss din Ande sänd. . resp Din levande kärlekslåga där upptänd och uppehåll . . ..

Svenska kyrkans vignings- 441 och”mottagningshandlingar

Grundelementen är uppenbart strukturen desamma, i långa stycken. Präst- och diakonissvigningsritualen uppvisar störst överensstämmelse. Vid diakonvigning finns vare sig bönepsalm eller insignieöverlämnande. Det är lätt att förstå att en del snabbt reparerades i praxis. När motionären Hjalmar Danell år 1922 vigde diakoner, överlämnades för första gången ”diakonbrev” med en efter prästbreven utformad lydelse. Där hette det, att vederbörande enligt kyrkans ordning” och efter hennes liturgi blivit med bön och händers påläggning invigd till diakon”.“7

7.3.1.3 Den liturgiska karaktär handlingens

Det är en väl etablerad uppfattning, att diakon(iss)ritualen 1920-21 intar en särställning i en alldeles speciell mening. Den liturgiska handlingen skall ha vigningsliknande drag men inte utgöra en vigningshandling, snarare då en installation. l den här givna framställningen har genomgående talats om en vigningshandling, utan någon reservation. Eftersom motsatta uppfattningar föreligger, måste skälen granskas. Det tycks finnas två argument för att karakterisera den liturgiska handlingen såsom ”en mycken säregen kyrklig anordning. Det ena skälet är att kapitelrubriken anger att ritualen innehåller ordningen för hur diakon(issa) ”inställes i sitt kall”, således inte ”viges”. Det andra skälet är att ordinator genom vigningsformeln inte antvardar ”ämbete” något utan genom den blir diakon(iss)kallet betrott”. Handlingen skulle därför utgöra ett slags installation i ett slags kall.” Vad först installationsidén angår, måste den allmänna reflektionen

göras att en sådan handling defmitionsmässigt förutsätter tjänst i vilken

uppdrag skall utföras. Problemet 1920-21 var att en sådan förutsättning över huvud taget inte förelåg i Svenska kyrkan vad just diakonatet anbelangade. Att idén alls uppkommit hänger samman med att ”inställelse/ inställa” förutsätts ha innebörden ”installation/installera”. Det har redan vid behandlingen av biskopsritualet gång på gång understrukits, att det för den faktiska innebörden avgörande är det sammanhang i vilket terminologin brukas. Detta betyder att man inte heller kan förutsätta att detta uttryckssätt motsvarar vigning/viga” enbart därför att det gjorde detta i biskopsritualet. Vad gäller ”inställelse/inställa” i diakon(iss) ritualen hari de föregående avsnitten lämnats en rad citat från förarbetet och ur ritualen. Med hänvisning därtill kan konstateras, att uttrycken ”inställelse” och ”invigning” används om samma handling av biskopsmötets utredningsgrupp 1919-20, biskopsmötet 1920, 1920 års kyrkomötes motionärer, utskott och dess nämnd. Kort sagt används

inställelse”-terminologin i ritualen, ”invignings-terminologin på tal om dessa. Det är synonyma uttryck.

47 Citerat efter Elmund 1983 235. 4” Karakteristik och argument i Rosenberg 1945 222, utan reservation använd i Svalander-Palmgren 1962 l23f. Den i Zetterquist 1983 244ff använda, ibm 259 sammanfattande angivna tolkningsapparaten ger ett liknande resultat ifråga om handboksfrågan 1920”. I det fallet liksom vid bedömningen av ordningen i HB 1942 visar sig apparaten inte vara användbar, eftersom den inte ger rättvisa åt materialet i vare sig det ena eller det andra fallet.

442 Svenska och

kyrkans vignings- mottagningshandlingar

för det påståendet är att begreppen används ömsevis i samma Avgörande text. Så gör t ex motionärerna. I de av kyrkomötesnämnd och slutredaktionen granskade och bearbetade ritualen förekommer vid sidan om ”in-

ställelse-terminologin även ett ”invignings”-uttryck.

Beträffande begreppet ”kall” kan sägas ungefär detsamma. I de nyss nämnda aktstyckena brukas begreppen kall” och ”ämbete” synonymt av utredningsgruppen och motionärerna. De senare har en tredje synonym: ”tjänst” i betydelsen av permanent uppdrag. I diak0n(iss)ritualen slutligen används kall- och ”tjänsV-uttrycken. Det utan vidare vanliga begreppet är dock ”kall, fr a i sammansättningen ”diakonisskallet, med all sannolikhet därför att det var det hävdvunna begreppet. Icke kan allså flera begrepp användas synonymt för ett diakonatets förty kyrkliga ämbete” eller ”diakon(iss)kallet”. Så här långt har enbart understrukits, att det inte går an att tillskriva sådana som i nutiden framstår som begrepp och uttryck innebörder, Kvar står likafullt frågan, vilken innebörd den liturgiska handgivna. har, där dessa uttryckssätt förekommer. Efter genomgången av lingen diak0n(iss)ritualen kan svaret på den frågan summeras så, att handlingen i struktur och utformning tveklöst utgör en vigningshandling i samma som präst- och biskopsvigningarna. Genom vigningsformel och mening med handpåläggning under bön avskiljs ”nu och härmed personer som förklarat sig villiga att ”vara diakoner inom vår kyrka” resp ”Herrens och hans församlings tjänarinnor”. Eftersom just vigningsformeln anförts som argument för att det här inte skulle vara en vigningshandling, är det rimligt att särskilt ta upp den till granskning under jämförelse med prästvigningens.” Det har redan anmärkts, att den nya är avsevärt kortare än den gamla. Digniteten kan dock inte vara avhängig av kvantiteten ord. Den stora skillnaden mellan formlerna ligger däri, att den nya inte har något av den gamla formelns omständliga redovisning för ordinators rätt att fungera som ordinator. Den uteslutningen har veterligen inte anförts som skäl för att diakon(iss)handlingen inte skulle vara en vigning, varför den saken här kan Den skillnad som då återstår mellan formlerna är att ordinator i förbigås. den gamla antvardar . . . prästämbetet” under det att ”diakon(iss)kallet [blir] betrott”. I stället för det gamla verbet ”antvarda brukas ”betro”, med all sannolikhet ett inlån från - den gamla formeln. l denna ingår för det uppdrag som blivit ordinator ”betrott”. Det verbet i redogörelsen sakförhållande som hänvisningen avser är detsamma som den formelns huvudsats anger: det är fråga om ett gudomligt uppdrag som betrotts resp antvardas åt någon. Det finns ingen grund att anta, att innebörden skulle vara en annan i den nya formeln. Vad så ”ämbete” resp ”kall” angår ger fr a bibel- och bönematerialet i de nya ritualen skäl för påståendet, att detta kall” är ett kyrkligt ämbete” också det, låt vara att diakonatets ”gärning är en annan än prästens” som biskopsmötets utredningsgrupp det. Enligt vigningsformlerna är det i det ena fallet som det uttryckte

49Formlerna för präst- liksom biskopsvigning och kyrkoherdeinstallation ovan 346, 358, 411, 419 samt nedan 487, formeln för diakon(iss)vigning ovan 440.

Svenská kyrkans vignings- och mattagningshandlingar 443

andra fråga om att ett permanent uppdrag (ämbete”, ”kall) antvardas eller betros dem som vigs till prästämbetet resp diakon(iss)kallet”. Den nya liturgiska ordningen måste alltså anses ha vigningshandlingens karaktär i samma mening som biskops- och prästvigningar. Sedan detta väl understrukits, måste återigen markeras att de nya ritualen har sina särdrag. Dessa har angetts vid ritualgenomgången. De är inte betingade av att handlingens vigningskaraktär skulle vara annorlunda. De har dikterats av att diakonatet organisatoriskt hade en särställning, eller rättare sagt saknade ställning i Svenska kyrkans organisation. När särdrag tidigare exemplifierades, framkastades inledningsvis det preliminära antagandet att ritualens uttryck ”kall” valtsjust med hänsyn till diakonatets så att säga irreguljära ”ämbete” inställning. Begreppet kluderade dess utövande på den konkreta tjänst som inledningsvis angavs i de båda gamla vigningsritualen. I diakon(iss)vigningsritualen kunde ingen sådan kungörelse ske, eftersom det inte var Svenska kyrkan utan diakonianstalterna som anvisade tjänst. Kyrkomötesnämnden ville inte ens vara med om pålysning av kandidaternas namn. Det är möjligt att det bidragit till att man föredrog det traditionsgivna uttrycket ”kall” som ur denna synvinkel var mest oprecist, relaterat till personer mer än

till kyrkan. Det preliminära antagandet måste också efter ritualgenomförbli ett Det saknas material

gången antagande. för att avgöra saken. Avslutningsvis bör framhållas att karakteristiken av handlingen avser den ordning som antogs och godkändes 1920-21. Till skillnad från kyrkohandbokens alla övriga ritual vid den tiden utgjorde diakon(iss)ritualen kyrkans fastställda ordning, däremot inte en ordning som behövdes följas i praxis (”må” brukas). På Ersta, Samariterhemmet och det först 1923 startade Bräcke skulle det dröja innan HB-ordningen praktiserades. Det principiellt intressanta är att man på dessa anstalter till skillnad från Stora Sköndal och Värsta tydligen fann HB-ordningen alltför avancerad. Först senare började man också där att praktisera handpåläggning under bön som led i vigningsliturgin.5° Liturgireformen var tydligen också i det avseendet djärvt föregripande. Praktiserad eller inte utgjorde den införda vigningsordningen ett bekännelsemässigt uttryck för Svenska kyrkans syn på kyrkans diakonala uppdrag och diakonatets kyrkliga uppdrag.

7.3.2 Konsoliderad vigningsordning för ett karitativt diakonat Vägen till kyrkohandboken 1942 (1976)

7.3.2.1 Reform på retur?

En viktig aspekt på liturgireformen 1920-21 var att den skulle bidra till att klargöra kyrkans profil i en kristid. Genom att antecipatoriskt införa diakonvigningen skulle från en synpunkt sett diakonatet erkännas av Svenska kyrkan, ur en annan synvinkel kyrkans diakonala ansvar. När förarbetet till HB 1942 pågick, utvecklades en europeisk kristid till krigstid. Allmänt sett finns få ekon av detta i kyrkomötesförhandlingar dessa

5 Elmund 1983 234 ff.

444 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

år, inte heller i det intensiva arbetet på revision av kyrkans liturgiska böcker. Det finns knappt något uttryck för uppfattningen att en liturgireform skulle kunna fungera som bräckjärn för en kyrkoreform. Tongångar av det slag som hördes på 20-talet skulle höras igen först på 60-talet, med 1968 års kyrkomöte som ett slags motsvarighet till 1920 års. Det anförda utgör en allmän bakgrund till avsnittsrubrikens tal om konsolidering. Ett arv kan bevaras och befästas på vigningsordningens olika ritual traderades till sätt. Det sätt på vilket diakon(iss)vigningens HB 1942 reser frågan, om reformen var på retur. Det betyder inte alls att om kyrkans gudstjänstordning skulle innehålla det på allvar ifrågasattes, de djärvt införda ritualen.” Men dragen av radikalitet dämpades på olika sätt. En del av de utvecklingsmöjligheter som byggdes in 1920-21 snävades in vid bearbetningen på vägen till HB 1942. inskränkts till att avse diakonatets i Om den gamla reformen ställning Svenska skall först konstateras att 1919-20 års ambitioner inte kyrkan, hade svalnat. En vecka innan kyrkomötet 1941 antog den reviderade vigningsordningen hade mötet sagt sittja till den första s k stora diakonimotionen. inom biskopsmötet frambars den av Efter några års förarbete Gustaf i Skara och Yngve Brilioth i Växjö, om biskoparna Ljunggren man så vill diakonins och kyrkorättens biskopar på den tiden. Enligt motionen måste diakonins och diakonatets rättsligt-organisatoriskt löslitill Svenska kyrkan förändras. Förhållandena måste ”med ga relation till diakonins faktiska ställning och betydelse betecknas som en hänsyn anomali”, hette det. Ett elvapunktsprogram skisserades för diakonatets ”fastare anknytning till kyrkan. Det skulle ske genom dels nya grunddels utnyttjande av bl a redan gällande läggande kyrkorättsliga regler, lagstiftning för församlings- och stiftsstyrelse. I det sammanhanget sågs i HB som en viktig Det hela också vigningsordningen angelägenhet. mynnade ut i ett förslag till ett samlat grepp i en utredning, ett förslag som utskott och möte anslöt sig till. Det hör dock till saken, att utskottet ett viktigt tillägg, som inte motiverades i betänkandet eller komgjorde menterades i plenum. Som ledstjärna för utredningsarbetet skulle man ha, att den grundläggande frivillighetsprincipen” vad gällde diakonin och diakonatet måste ”bevaras oförkränktT” Grundtanken var alltså att ett faktiskt förhållande måste erkännas I programmets motivering uttrycktes klart, att rättsligt-organisatoriskt. utan befordregleringen måste göras på sådant sätt att den inte hindrade rade ”en sund utveckling av det som redan tagit gestalt i levande liv”. Motionens visade (punkt 1, 4.5), att biskoparna menade exempelkatalog en fortsatt utveckling av det karitativa diakonatet men därtill också av ansatser till ett diakonat av övervägande administrativ, pedagogisk eller liturgisk inriktning, eller kombinationer. De pekade också på möjlighe-

5 Svalander-Palmgren 1962 131 återger en först år 1945 lämnad uppgift av Dick Helander. På den tid han var föreståndare på Ersta ”framkastades tanken” under HB-förarbetet, att diakon(iss)ritualen skulle uteslutas ur HB. Det saken gällde var, om det skulle finnas en gemensam ordning eller skilda traditioner enligt ordningar sanktionerade av berörda domkapitel. Frågan och reell innebörd berörd nedan med n 55. 52 1941 motion ll, KLU 19, prot 3z3ff. Kyrkomötet

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 445

_

ten av såväl kyrkliga kombinationstjänster som “kyrkliga halvtidsarbetare” . . . [såsom] ett högeligen angeläget behov”. Legaliseringsprogrammet inkluderade alltså ett mer skissartat utvecklingsprogram. l detta perspektiv är de reviderade diakon(iss)ritualen anmärkningsvärda. Biskopsmötets motionsförarbete under några år har inte satt spår i revisionen av diak0n(iss)rituaIen. Det hade kanske varit för tidigt i HBF 1938. Fastän ritualen därefter etappvis bearbetades på väg till HB l942, går förslag entydigt ut på att konsolidera l92l års ritual. Det hör visserligen till saken att det i diakonimotionen särskilt anmärktes, att man fick ta särskild ställning till frågan om vigningsritual för eventuellt nytillkommande kategorier inom diakonatet” (punkt 6). Men det måste dock också framhållas, att de reviderade vigningsritualen lika mycket som de gamla gav en snävare bild av diakonatets kall eller ”tjänst” än den som redan växte fram ”i levande liv”. De reviderade lika väl som de gamla ritualen kände enbart ett diakonat uteslutande inriktat på ”nödlidande” eller ”hjälpbehövande”. Det kan erinras om den beskrivning av faktiska för diauppgifter kon(issa) som tidigare återgavs från biskopsmötets arbetsgrupp l9l9- 20.” Den bredden för ett karitativt inriktat diakonat fick ingen genklangi l92l års vigningsritual men anmärkningsvärt nog inte heller i 1942 års. Sedan länge var den karitativa funktionen vidare än ritualen gav uttryck åt. Såsom biskopsmotionen 1941 antydde fanns också ansatser till särskilda proñleringar. Ett exempel kan nämnas. Sedan 1920-talet utbildades och vigdes prediko- eller pastorsdiakoner för att, enligt biskopsmötets uttalande 1926, utöva ”en hjälptjänst åt prästämbetet” genom förkunnelse och undervisning.” Med tanke på dessa utformades i HBF 1926 ett speciellt ritual för inställelse” av en sådan ”predik0broder”, som det där hette. Det ritua-

lets inledningsbön spann på skördeperikopenL och i avslutningsbönen

talades om predikobroderns uppgift att ”troget och stilla förvalta denna hjälptjänst” till att ”med ditt heliga ord betjäna din församling”. Av hela det ritualet återstod i HBF 1938 en anmärkning, som i HB 1942 återfinns efter diakonritualets separat placerade urval av bibelord för assistentläsning. Anmärkningen innehåller att ritualet för diakonvigning kunde (må) brukas, när pastorsdiakoner vigas till sitt kall”, om än med behövliga jämkningar”. Med ”jämkningar” kunde inte rimligen menas förändring av den grundsyn som präglade ritualet, enligt vilken diakonens tjänst var inriktad på ”nödlidande”. Pastorsdiakonerna åter var enligt samma anmärkning utbildade för att göra tjänst med ”undervisning och förkunnelse”. Det är svårt att komma ifrån, att HB 1942 till skillnad från HBF 1926 lämnade vigningsfrågan öppen samtidigt som vigningspraxis pågick. Det bör inskjutas att anmärkningen innehöll ett ”må”: Svenska kyrkans liturgiska ordning Överlät åt enskilda biskopar att forma en för ändamålet lämplig vigningsordning. Med argumenteringstypen l9l9- 20 innebar detta, att kyrkan underlät att ”erkänna” den tjänsteutform-

53Ovan 431. 54 Martling 1971 ll8ff. För det följande även Svalander-Palmgren 1962 l29ff.

446 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

ning, som bl a biskopsmötet ansett angelägen. Återigen skapades med

andra 0rd en situation, som biskopsmötet genom diakonimotionen 1941 önskat bringa reda i. MF-lösningen var från den synpunkten sett ingen lösning. En utmärkt illustration till den saken erbjuder utvecklingen ifråga om diakon(iss)ritualen alltifrån HBF 1938. Till de fåtaliga egentliga motiveringarna i detta HBF hörde ett kort resonemang om diakon(iss)ritualens rättsliga karaktär. De var ”fakultativa”, hette det, men måste bli obligatoriska . . ., om formulär för ifrågavarande vigningsakter skola få sin plats inom HB”. Under hänvisning till förhållandena ”i verkligheten” vid diakonissanstalterna angavs alternativet, att anstalterna tillerkännas rätt att följa eget, av vederbörande domkapitel fastställt

ritual.55 Ärkebiskop Eidems egen ståndpunkt var uppenbarligen den

förra, eftersom han tog med reviderade former av ritualen utan det “måü” om användningen som funnits tidigare. Den linjen var den självklart nödvändiga i diakonimotionen l94l liksom i hela förarbetet till HB. Med HB 1942 kom därför Svenska kyrkans fastställda ordning för diakon(iss)vigning att också bli fastställd till vigande biskopars efterföljd. Det skulle kunna uppfattas som en fortsättning av reformen 1920-21, vilket dock måste ifrågasättas enligt följande. I den gamla ritualen var anstaltsstyrelsen orienteringspunkt för anvisom ordinator och assistenter. Detsamma gäller i HB 1942 men ningar konsekvenserna har dragits ut längre på en inte snörrät väg. I HBF 1938 anknöt Eidem närmast till Samariterhemspraxis genom att bl a utradera anvisningar om diakonissvigningens assistenter, eftersom dessa icke ansetts . . . av behovet påkallade”.5° Kyrkomötesutskottet 1938 invände, att de ”böra få förekomma även vid diakonissvigning”. Regianvisningar av det slaget fördes därför in i HBF 1940 och kompletterades i kyrkomötesutskottet l94l och återfinns nu i HB 1942. Diakonissritualets anstaltsorientering går något längre än diakonritualets.” I det förra talas inte bara om styrelseledamöter som assistenter utan om präster eller lekmän, män eller kvinnor, som tjänstgöra vid anstalten eller tillhöra dess styrelse eller eljest ådagalagt nit för diakonins sak. Diakonritualets anvisningarjusterades i samma riktning. Intrycket kan i varje fall uppkomma att ”diakonins sak” och kyrkans hör till olika världar. En konsekvens

55 HBF 1938 293. Cf ovan n 51. Även om grund inte anges, får antas att Eidem ansett att domkapitlen ifråga kunde fatta dylika beslut med stöd av den då nya domkapitelslagens vidgade ändamålsparagraf (ovan 425 n 48). Det kan betvivlas att Eidem framställde alternativet såsom ett reellt alternativ. Innebörden var troligen, att anstalterna hade att följa Svenska kyrkans liturgiska ordning vid vigningarna, dvs reellt ett uniformitetskrav. Principen genomförde Eidem även ifråga om barngudstjänst och enskild bikt. Eckerdal 1970 383 med n 21, 416, 419ff. 5° HBF 1938 294. Om praxis Elmund 1983 235. 57 1938 BU l 67, cf ibm 1941 BUl 161. BU 1938 l skrev dock att Kyrkomötet assistenter må kunna kallas”, så också HBF 1940 och BU 1941 1. Vid redigeringen av HB 1942 har Eidem dock skjutit in: må, där så befinnes lämpligt, kunna kallas. 1 diakonissritualet gjordes det förtydligande inskottet om lekmän: ”män och kvinnor. Det för detta ritual angivna urvalskriteriet, att assistenter skall ha ådagalagt nit för diakonins sak, infördes i HBF 1940, troligen i analogi med förtydligandet i missionärsritualet vid den förberedande granskningen i kyrkomötet 1920 (ovan n 21).

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 447

av anstaltsorienteringen var den i dessa vigningsritual klart uttalade meningen att lekmän skulle assistera. Vid detta höll det eljest liturgiskt konservativa kyrkomötesutskottet 1941 fast trots opposition från anstaltshåll mot denna ”bönhörelse över hövan” i assistentfrågan. Att också lekmän skulle delta i vigningens handpåläggning framstod nämligen såsom ”någonting fullständigt nytt i svensk liturgisk traditionT” Ordinatorsfrågan undergick en liknande men inte likadan utveckling i förarbetena. Meningen 1942 likaväl som 1921 är, att anstaltsstyrelsens biskop skall fungera som ordinator, också om han i sitt ställe kan förordna en präst - ett medgivande som inte borde utnyttjas enligt diakonimotionen l941 (punkt 6). Men denna tanke har formulerats omständligt i HB 1942 efter Eidems penna 1938. I sitt HBF anknöt Eidem samtidigt till dåtida Samariterhemspraxis genom att i diakonissritualets löpande regianvisningar byta ”biskopen mot prästen”, i klartext: anstaltsföreståndaren. Också här ingrep kyrkomötesutskottet 1938, varför det 1942 liksom 1921 står ”biskopen” i båda ritualen. Men till skillnad från 1921 är det 1942 uttryckligt angivet, att ”biskopen” i första hand skall vara anstaltsstyrelsens biskop, i andra hand biskopen i det stift inom vilket anstalten ligger.” När diakonimotionen 1941 som sagt framhöll, att biskop ”alltid” skulle vara ordinator, hette det också att anstaltsstyrelsen skulle tillställa honom ”redogörelse” för dem ”som föreslås till vigning”. Det sättet att uttrycka biskopens ordinations- och därmed prövningsrätt var möjligt att förena med ritualanvisningarna 1921. Men HB 1942 talar ett annat språk. Det är anstalts- och inte stiftsorganisationen som är utslagsgivande, och det är styrelsen och inte biskopen som har prövnings- och reellt vigningsansvar. I strävan att inorganisera diakonatet i kyrkans organisation är det en tillbakagång. Utvecklingen från 1960-talet mot vigning i tjänstgöringsstiftet hade kunnat förenas med 1921 års ordning men har fått ske under brytning med 1942 års HB. I redogörelsen har en differens mellan de två ritualen skymtat. En sådan fanns 1921 för att bevara kontinuiteten med olika traditioner. I HB 1942 finns också två ritual men detta med en annan motivering. I HBF 1938 angavs två riktmärken för revisionen: diakonritualet skulle fjärmas från prästvigningsordningen, diakonissritualet måste bli ”alldeles omarbetat” bl a därför att det, som det hette, ”helt ansluter sig till ordningen för diakonvigning”. För diakonissvigningen behövdes ”en högre grad av personlighet och värme”.°° Kyrkomötesutskottet 1938 strävade emellertid i motsatt riktning. Ambitionen skulle kunna formuleras med diakonimotionen 1941: ritualen böra stå i möjligast nära överensstämmelse med varandra.° Den ambitionen räckte emellertid inte till för ritualbe- 58 Dåvarande Erstaföreståndaren Dick Helander, citerad efter Svalander-Palmgren 1962135, cfibm 133f. Uppgiften att detta skulle vara något fullständigt nytt” är överdriven, eftersom detsamma angetts i 1921 års missionärsvigningsritual. 5° Lydelsen 1921: ”Denna förrättning verkställes av biskop som av vederbörande anstalts styrelse därom anmodas. HB 1942: ”Diakon(iss)vigning förrättas av biskop som är medlem av diakon(iss)anstaltens styrelse Om ingen biskop är medlem av anstaltens styrelse, förrättas vigningen av stiftets biskop ...”. I det senare fallet avses det stift inom vilket anstalten ligger. Cf ovan n 55. °° HBF 1938 293. f” Kyrkomötet 1938 BU 1 67, cfibm 1941 motion ll punkt 6.

448 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

arbetningen. Vissa uttryck för ”personlighet och värme, vilka i varje fall idag ger ett egenartat intryck, kom att avlägsnas, andra blev kvar. Själva inriktningen på två olika versioner var given. Det i sammanhanget viktiga är att motiveringen för två ritual inte längre som 1920-21 är kontinuitetshänsynen. I praktiken gick för övrigt inte heller skiljelinjen liturgiskt mellan diakonanstalten Stora Sköndal och de övriga diakonissanstalterna utan i så fall mellan de senare. Uppär inte heller motiverad av skillnader mellan delningen på två ritual manligt resp kvinnligt diakonalt uppdrag. Uppdelningen var betingad av könsskillnaden. Sedan utvecklingen vid diakonianstalterna lett därhän att utbildningslinjerna öppnats för båda könen, blev de könsuppdelande ritualen direkt besvärande: de som utbildats gemensamt för samma uppdrag kunde inte vigas gemensamt. Såsom ett temporärt arrangemang en året därpå auktoriserad liten anvisning till antog 1975 års kyrkomöte denna får biskop göra sådana jämkningar i den liturresp ritual. Enligt giska texten att kvinnor och män kan vigas gemensamt.” I sak har kyrkomötet därmed lanserat gemensam vigningsordning. ställdes om revisionsarbetet på vägen till HB Inledningsvis frågan, 1942 innebar en retur för reformen 1920- 2l. Efter den gjorda översikten kan konstateras att det finns visst fog för returtanken. Men riktigare är kanske att säga, att de anförda exemplen visar att ansatserna 1920-21 inte fördes vidare. Revisionen hade mer karaktären av en stagnation. 1 kan man tala om konsoliderad Det är nu emellerden meningen ordning. tid hög tid att gå in på ritualen för diakon(iss)vigning sådana de kom att föreliggai HB 1942.

7.3.2.2 Ritualutformningen

Efter det förra avsnittet bör slutsatsen vara att diakon(iss)ritualen i HB motsvarar 1920- 21. Det ena 1942 till struktur och utformning ordningen som det andra är i huvudsak riktigt men behöver nyanseras en del. Det till granskning i sker lämpligen genom att steg för steg ta upp ritualen olika hänseenden. Bibelorden i de reviderade ritualen erbjuder den mer påfallande nyhemed vigningshandlingarna i ten jämfört med de gamla och jämfört övrigt. Uppsättningen av bibelord har i mycket blivit en annan, och utformningen är helt olika i de två diakon(iss)ritualen. Den helt nya lösningen ñnns i diakonissritualet, men den har satt sina spår även i ritualet för diakonvigning. I diakonissritualet utmönstrades den gamla katalogen helt i HBF 1938. - eller Ett undantag gjordes. Enligt en ny praxis på Samariterhemmet”

°2 1975 motion 31 (biskop Bertil Gärtner, prosten Gustaf Elving och Kyrkomötet BU 7, som i stället för den föreslagna sviten av biskop Helge Brattgård), detaljändringar förordade en för ritualen likalydande anvisning att resp ritual ”med behövliga jämkningar” kunde brukas, ”då diakoner och diakonissor gemensamt vigas till sitt kall. BU-förslaget antaget ibm prot 525, anvisningen auktoriserad genom regeringsförordning 1976 (112). 63 Om Samariterhemstraditionen från 1935 Svalander-Palmgren 1962 118. Till den nya traditionen hörde även, att diakonisstavlorna lämnades först efter vigningsformeln.

Svenska kyrkans vignings- och 449 mottagningshandlingar

enligt en av Eidem där initierad ordning? - lästes inte bara ett utdrag ur utan hela den s k kärlekens höga visa (l Kor 13:1-7 + 8-13), med läsningen uppdelad på vigningskandidaternaf” l HBF inledde Eidem denna läsning med 0rd om ”kärlekens tjänarvärv” och uppmaningen att lyssna till ”apostelns vittnesbörd om kärlekens väg, den övermåttan härliga”. Såsom avslutning på läsningen angavs växelsång av Gloria Patri

(Ära vare Fadern . . . Såsom det var av begynnelsen . . .”). Partiet hade

med den lösningen fått en annan karaktär. Här var det inte fråga om bibliska minnesord” från assistenter till kandidater utan mer en meditation utmynnande i lovsång. På vägen till HB 1942 ströks Gloria Patri och av inledningsorden återstår en kort ingress, införd också i diakonritualet: ”Låtom oss nu höra Skriftens vittnesbörd om den tjänande kärleken. l diakonissritualet behölls den höga Visan som helhet och som enda läsning, HB av biskopen även enligt föredragen om läsningen kan (må”) fördelas mellan assistenter - inte kandidaterna. Slutresultatet får betecknas som en kompromiss mellan två uppfattningar om läsningens funktion. Till kompromissen hör att diakonissritualet såsom det enda bland samtliga ritual i kyrkohandbokens del (invignings-, tredje vignings- och installationsakter) har en föreskriven biblisk läsning, vilken därtill tryckts av i själva ritualet. Diakonritualets lösning ansluter sig formellt till det gamla ritualets liksom till övriga rituals i den nämnda HB-delen 1942. För detta ritual finns således en serie rekommenderade assistentord, placerade i en separat sektion efter ritualet. Den gamla uppsättningen är starkt förändrad i ett urval som huvudsakligen stammar från HBF 1938. Till de utmönstrade bibelorden hör de tidigare berörda karakteristiska, skördeperik0pen” och diakonritualets särtext om församlingstjänaren.°5 Av de nya är det bara tre som hämtats från den gamla katalogen. Två handlar om olika tjänster och gåvor i församlingen (l Kor l2,l Petr 4) och ett gäller diako-

nal tjänst (Rom 12). Med utgångspunkt från den av Eidem lanserade

dispositionsprincipen för olika handlingars bibelurval - (grunden tjänsten och kravet - kan man likväl löftet) ställa frågan, om det enligt HB 1942 finns någon grund för diakonatet och vigningen till detta. Re-

” Urvalet 1921 angivet ovan 436 n 34. °5 Ovan 437, 1921 års urval enligt n 64. Uppsättningen i HB 1942 är: Mark 10:43 - 45 (ej 1920 men v 45 1921), Luk 6136-38, l Joh 4:201] ljKor 1224-7, Jak 1:27, Rom 12:8foch 11-13, Gal 6:2f, Joh 12:25 (ej 1920 men 1921, återupptaget i HBF 1940), Kol 3:12- 14, Gal 6:9 och l Petr 4:11 (1920-21). Pápekas skall att vare sig 1920-21 års eller 1942 års ordningar eller förarbetena till dessa har med (förslag om) utdrag ur Apg 6: lff (Stefanos och andra ”medhjälpare” utses). Av ålder har det stället åberopats som grund för diakonatet och vigningen till detta, otvivelaktigt på grund av grundtextens ordval (diakonia, diakonein = tjänst, tjäna). Det sakliga underlaget för traditionens slutsats är bräckligt. I kyrkorna kan man numera iaktta försiktighet i den hänvisningen. Enligt 1985 års kyrkomötes yttrande över Faith and Order-dokumentet 1982 om dop, nattvard och ämbete uppges, att Svenska kyrkan liksom andra kyrkor gripit tillbaka på Apg 6 och inrättat en diakonitjänst, vari man insätts genom vigning med handpåläggning”. Formuleringen är tveksam som historik i allmänhet, ty än har Svenska kyrkan inte ”inrättat” sådan tjänst. Apg 6 har inte förekommit i de vigningsordningar kyrkan har antagit, vare sig i bibelordskataloger eller alluderingar i liturgisk text. På vilka grunder stället lämnats därhän får här lämnas öppet.

29 -Svenska kyrkans gudstjänst

450 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

sultatet av strävan att göra ett nytt urval specifikt för just diakonatetf* har blivit en serie som fr a handlar om det också ingressen anger: “vittnesbörd om den tjänande kärleken”. På en helt annan väg än i diakonissritualet har målet blivit detsamma. Till detta kan knytas reflektionen, att HB 1942 således på ett exegetiskt sunt sätt bryter med en tradition alltifrån HB 1811 att identifiera kyrkans tjänster med nytestamentliga. Men är dä, att detta sker i diak0n(iss)ritua1en till skillnad från påfallande biskops- och prästvigningsritualen. Ritualens bänematerialundergick också revision, som särskilt omfattade diakonissritualets båda böner. Principen om ”personlighet och värme” i HBF 1938 omgestaltade fr a diakonissritualets böner. l det fortsatta arbetet retuscherades bönematerialet successivt. Läsare kan besparas en Resultatet i HB 1942 blev att diakonritualets böner är detaljredovisning. mer stramt hållna, i det avseendet jämförbara med bönerna 1921. Mer känsloladdade uttryckssätt i de 1938 föreslagna versionerna för diakonissvigning slipades bort eller dämpades i det fortsatta arbetet. Den redogavs för bönerna i 1921 års ritual” kan i stort sett få görelse som tidigare gälla även för 1942 års ordning. Den hänvisningen får dock kompletteras med två påpekanden, som fra gäller diakonissritualet. Ett bestående resultat av utformningen 1938 är att inledningsbönens anspelning på ”skördeperikopen” och dess Fader vår-anknytning försvunnit - en stryksom motsvaras av periokopens strykning ur dianing i diakonissritualet konritualets bibelordskatalog. Man skulle till detta kunna knyta reflektionen, att diak0n(iss)ritua1en därmed blev övriga vigningsritual lika: det finns därmed inte något i något av ritualen som ger motiv för eller tolkning av den vigningshandling som sker. Det kan vidare påpekas att särskilt diakonissritualets böner tenderar att karakterisera diakoni som utövande av ”kärlekens tjänst”, t 0 m så mycket att uttrycket såsom diakonissor strukits. Den tendensen motsvarar bibelurvalet ”om den tjänande kärleken”. Vid kyrkomötesbehandlingen 1941 ansågs det dock just diakonatets kallelse. I de båda tydligen skäligt att något konkretisera ritualens inledningsböner rycktes således in” en formulering av stort intresse: . . . Styrk och välsigna dem du betror med uppdraget att tjäna församlingen, i dess omvårdnad om gamla och unga, betungade och lidande. I de två separerade ritualen ärdenna formulering avvikande just såsom gemensam och såsom en sats, som ger viss konkretion åt diakon(issa)s uppdrag. Här lämnas rum för ett något vidare perspektiv på uppgifternas art under huvudordet ”omvårdnad. På denna enda punkt kan man säga, att diak0n(iss)ritua1en tenderar att formulera uppdraget så som detta måste den reflektionen tillsedan länge de facto var utformat. Samtidigt fogas, att tjänsten i församlingen närmast formuleras som en tjänst varigenom församlingen på diakonatet delegerar sitt uppdrag att tjäna. Genom diakonatets ställföreträdande tjänande blir församlingen befriad från att tjäna, för att tillspetsa saken.

°° HBF 1938 293. Motiveringi 67 Ovan 435f, 437f. “S” KM 1941 BU l 141.

Svenska och 451

kyrkans vignings- mottagningshandlingar

Denna avvikande formulering är viktig såsom diakon(iss)ritualens precisering av diakonatets uppdrag. Den kom som sagt till i slutvändan av förarbetet till HB 1942. Utskottet som förde in satsen har inte lämnat någon motivering. Av de otryckta utskottshandlingarna framgår emellertid, att den föranletts av principiella skäl. Vid granskningsarbetet ansågs det nödvändigt att per delegation göra en snabbearbetning ”under hänsynstagande till de olikartade tjänster som diakoner utföra i församlingen, och samma ”direktiv gavs vad gällde diakonissritualet.” Genom inskottet blev det sörjt för någon konkretion och någon realism i ritualen. Credo- och láftesblocket undergick också en del förändringar. Efter HBF 1938 följs trosbekännelsen omedelbart av löftesfrågan. Mot de gamla orden om att omsätta tron i handling har förmodligen inte funnits någon invändning, utan strykningen får uppfattas som uttryck för Eidems strävan att komma från en likhet med prästvigningsritualet. Vad löftesfrågan beträffar vållade formuleringen en del bekymmer i båda ritualen. Diakonritualets gamla uttryck att vara diakoner inom vår kyrka ändradesi HBF 1938 till ”åtaga eder diakontjänsten i Kristi församling” - den motsatta ambitionen till trots en formulering efter prästvigningsritualets mall. I HBF 1940 skrevs istället: . . i Kristi kyrka. Vid utskottsbehandlingen i kyrkomötet 1941 restes invändningar mot uttrycket ”diakontjänsten”. Då ordet ”tjänst” är dubbeltydigt (uppdrag att tjäna resp fast anställning), har man sannolikt av kyrkorättsliga skäl ansett det bäst om det kunde ”undvikas”. Av idén att kopiera diakonissritualets uttryckssätt (”tjänarinnor”) blev intet; man nöjde sig med att byta ut ordet ”kyrka” mot det mångtydigare ”församling”.7° Alltifrån HBF 1938 bearbetades också diakonissfrågan. Strävan att utforma en speciell fråga för diakonissritualet (HBF 1938) kombinerades med strävan att harmonisera denna med diakonritualets. 1921 års kommunitetsperspektiv (”tjänande varandra) ersattes med lojalitetsförklaringen mot kyrkans lära och ordning. Slutresultatet kan redovisas genom direkt citat:

Diakonfrâgan 1942 Diakønisshágan 1942 Diakonissfâgan 1921 Viljen I, Viljen l, Viljen l med Guds hjälp, med Guds hjälp, med Guds hjälp av kärlek till Frälsaren och i trohet mot vår kyr- i trohet mot vår kyr- z kas lära och ordning, kas lära och ordning, åtaga eder diakon- vara Herrens och hans vara Herrens och hans tjänsten i Kristi församlings tjänarin- församlings tjänarinförsamling? nor, nor, alltid redobogna att i Kristi kärlek tjänande efter Kristi sinne varandra och de hjälpbistå var och en som behövande? behöver eder tjänst? °° Kyrkomötet 1941, Handlingar, BU prot 1 nov §§ 18, 21, KMA, RA. ”Delegationen inom utskottet utgjordes av dåvarande direktorn Manfred Björkquist, dåvarande prof Anders Nygren och prosten A O T Hellerström. Det kan nämnas, att utskottet i sitt arbete såsom grund lade såväl HBF 1938 och BU 1938 l som HBF 1940 liksom HB 1917. Ibm prot 30 okt § 4 resp 28 okt § 13. 7° Ibm prot 1 nov §25.

452 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

Vigningshandlingen i snäv mening är 1942 liksom 1921 något olika utformad i de båda ritualen. Just i detta block har de båda ritualen dock närmats varandra 1942. Såsom diakonissritualet tidigare fick diakonritualet redan i HBF 1938 genom inlån en ”diakonipsa1m”, troligen mest för att även här vinna ”en förhöjning av högtidsstämningen”.7 Det är förmodligen av samma skäl som båda ritualen ñck en anvisning om körsång som alternativ till församlingssången på denna punkt, även om anordningen trots allt fick ännu en likhet med prästvigningsritualet. Påfallande är att diakonritualet däremot inte nämner något om överlämnande av diakonbrev i enlighet med praxis.” Diakonissritualets gamla anvisning om diakonisstavla” är för den delen också struken men i detta ritual anges i stället diakonissbrevenT Tavlan hade i praxis ersatts av sådana, och en för anstalternas brev gemensam text skall ha auktoriserats år 1940 av ärkebiskop Eidem.” Vigningshandlingen som sådan utgörs i HB 1942 liksom 1921 av två led, vigningsformeln samt biskopens och assistenters handpåläggning och bön i form av Fader vår. l den eljest oförändrade vigningsformeln” har vid formuleringen av uppdraget som anförtros ordet kallet som diakon(issa) bytts mot uttrycket tjänsten”. Utskottsbesvären 1941 med det ordet har redan berörts, men det fick alltså stå kvar i båda ritualen. Det kan inflikas att det är på detta enda ställe som ordet diakonissa alls förekommer i diakonissritualet. Anmärkningsvärt är att handlingens senare led - handpâlâggning medbän - är oförändrati HB 1942. Med den saken förhåller det sig på följande sätt. att det vid diakon(iss)ritualens slutbel ett tidigare avsnitt nämndes, 1920 framfördes kritik mot att använda Herrens handling i kyrkomötet bön under den individuella handpåläggningen. Ett slags motivering för bruket fanns i och för sig i diakonissritualets inledningsbön, men gentemot kritiken var försvaret lamt.” Frågan kom tillbaka inom 1925 års handbokskommitté.” På ärkebiskop Söderbloms förslag beslöts att den brukas. I samma veva s k apostoliska välsignelsen (2 Kor 13:13) kunde aktualiserades emellertid två helt olika principfrågor. Den ena frågan var vad som skulle räknas till det centrala i vignings- och installationshand- För somliga i kommittén, däribland kyrkoherde Sam Stadener, lingar. realiserades installation när ordinator/installator uttalade vigvigning/ ”under det att han överlämnar” handlingens

nings-/installationsorden

dokument För andra åter utgjordes det centrala av (fullmakt, brev). med de ord därunder, som kunde kallas ”konsekrahandpåläggningen tionsformeln”. Det var för den funktionen Söderblom förordade den sannolikt på grund av dess trinitariska form. apostoliska välsignelsen, Det led som för den förra det centrala, framstod för gruppen utgjorde

7 införd även i missionärsritualet. Det är i kommentaren till detta Anordningen som den citerade motiveringen lämnas i HBF 1938 292. 73 Ovan 441. 73 1962 120ff. Svalander-Palmgren 7* Anförd ovan 440. 75 Ovan 437 (inledningsbönen) och 440 (debatten). 76 För det följande hänvisas i första hand till kommitténs arkiv, protokoll fr a 1926-04-14 § 2 samt manuskriptbuntar, kommitté 289, RA. Cf ovan 366, 415.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 453

den senare mer som ett preludium - även om det snarare var trosbekän-

nelsen som utgjorde den viktiga pendangen. Den andra principfrågan

var, vilka av tjänsterna i kyrkan som förutsatte vigda innehavare och för vilka tjänster man i stället borde ha en mottagningshandling. I ett skede gjordes t ex en ritualutskrift av diakon(iss)ritua1et, som innebar att akten utan trosbekännelse och handpåläggning skulle utgöra en mottagningshandling, användbar även för mottagande av kyrkvärdar och kyrkoråd. Kommitténs dilemma var att dessa frågor aktualiserades, när det var dags att slutföra arbetet. De fick lösas pragmatiskt i samband med ritualutskrifter. Det tryckta HBF 1926 visar att tiden vart för knapp också för en någorlunda konsekvent pragmatisk lösning. Då ärkebiskop Eidem i sitt revisionsarbete noga inventerade HBF 1926, tog han fasta på en del av uppslagen. Noteringar i HBF-exemplar och manuskript ger vid handen, att han såg biskops- och prästvigningsritualen som en grupp, kyrkoherdeinstallationsritualet som en annan men närbesläktad. Det förenande för de båda grupperna var tydligen att de ritualen gällde Ordets ämbete. En tredje grupp utgjorde 1921 års nytillkomna handlingar, missionärs- och diakon(iss)vigningarna.” Resultatet i HBF 1938 blev för diakon(iss)ritualen en lösning som på en gång knöt an till 1921 års ritual jämte praxis och utgjorde en nyhet. I diakonritualet ersattes Herrens bön under handpåläggningen med ett utdrag (Hebr 13:21) ur den ”välönskan”, som 1921 blivit övergången från vigningsformel till handpåläggning. I diakonissritualet ersattes Herrens bön också med bibelord men enligt fritt val, motsvarigheten till de ”minnesord” som varit knutna till diakonisstavlans överlämnande. Med hänsyn härtill var det naturligtvis konsekvent att i ritualets inledningsbön radera ut anspelningarna på ”skördeperikopen” och Fader vår. Genom omarbetningen följde i stället för en böne- en benediktionshandling efter biskopens formel. Omgestaltningen medförde konsekvensändringar. Efter benediktionshandlingen följde den nyss berörda psalmen/körsången som övergång till avslutningsdelen: den bön som i denna utredning kallats vigningsbönen, Fader vår, Benedicamus, välsignelse och slutpsalm. Den nyorienterade diakon(iss)ordningen föranledde kyrkomötesutskottet 1938 enbart att anteckna, att bibelord borde fixeras i diakonissritualet likaväl som i diakonritualet, ett önskemål som blev beaktat i HBF

1940 (Hebr 13:20 a, 21 a). Inga invändningar restes tydligen heller i sam-

band med remissomgångarna 1938 och 1940.79 Kyrkomötesutskottet 1941

77 skall Samariterlbm, manuskriptbunt 2, kap 16. Enligt en av anteckningarna hemmets föreståndare (Centerwal1”) ha gjort kommentaren till utkastet: Ta bort assistenterna [= församlingsassistenterna = predikobröder, sändemän, pastorsdiakoner] men bibehåll handpåläggning och trosbekännelse”. Till Samariterhemspraxis under Centerwalls tid hörde inte handpåläggningen. Ovan n 45. Det förefaller därför som om Centerwall varit beredd att acceptera den riten, om detta utgjorde villkoret för att vigningen skulle bevaras. 7* För detta hänvisas allmänt till volym l och 5, kommitté 568, RA. 7” För remissmaterialet har begagnats sammanställningarnai Kyrkomötet 1938 K Majzts skrivelse 7 resp Allmänna kyrkomötets protokoll, bilaga till K Majzts skrivelse 3, 1941 (stencil), LUB. l senare fallet har dock för frågan tunga remissyttranden kontrollerats i original, konseljakter (ecklesiastikdep) 1941-10-17 punkt 65, RA.

454 Svenska kyrkans vignings- och mottagningslzandlingar

slog emellertid till bromsarna. Det skedde med sådant eftertryck att man till och med i sitt betänkande inledningsvis anmärkte att man generellt valt en återgång till gällande ordning ”då det gamla ansetts äga företräde eller utan svårighet kan bibehållas”. Man anmärkte särskilt ”att Fader vår konsekvent âterinförts som vigningsbön.8° l utskottsversionen av diakon(iss)ritualen har Herrens bön ”återinförts” på det sättet, att bönen satts in där bibelord stått. l övrigt fick struktur och anvisningar förbli intakta från benediktionshandlingens ritual. Det fanns förmodligen ingen tid till överprövning av konsekvensändringar. Det förklarar att psalm/körsång ijust dessa vigningsritual avslutar vigningshandlingen i snäv mening, och att den bön som här kallats vigningsbönen förts till en klart avgränsad avslutande del. Detta utgjorde av allt att döma inte en vald ordning utan något som kom med på köpet, när utskottet i sista stund ryckte ut för att konsolidera 1921 års ordning.

7.3.2.3 Handlingens karaktär

Efter behandlingen av 1942 års diak0n(iss)ritual skall till sist sägas något om handlingens innebörd. Att det är fråga om en Svenska kyrkans vigningshandling är ett svar som ligger på lut, när huvudrubriken för revisionsarbetet talar om en konsoliderad vigningsordning”. Det är också en allmänt företrädd uppfattning, att HB 1942 för diakonatets vidkommande innebar ett genombrott i Svenska kyrkan. Hade situationen tidigare varit tveksam, blev det genom 1942 års HB erkänt, att diakonatet hör till kyrkans ämbete och att kandidater tar emot detta genom kyrkans vigning. Under senare decennier har detta varit utgångspunkt för önskemål och förslag ifråga om diakonatets inlemmande i Svenska kyrkans organisation. Det är t ex resonemangsmodellen i betänkanden från utredningar tillsatta av Svenska kyrkans diakoninämnd. Det vanligaste argumentet är att ”vigning/viga”-terminologin används i HB l942 och inte inställelse/inställa”-orden. Rubriken har sålunda blivit ”diakon(iss)vigning”, varför det till skillnad från tidigare tydligt framgår att det är fråga om en vigningshandling. 1977 års vigningsutredning inom diakoninämnden framhåller den saken genom att kursivera ordet vigning”. Samtidigt används även ett annat och mindre vanligt argument för slutsatsen: ritualens uppbyggnad företer stora lik-

heter med motsvarande för biskops- och prästvigningTx

Det sistnämnda argumentet är otvivelaktigt riktigt, åtminstone med måttliga krav på likheter. Men med samma argumentering är kyrkoherdeinstallation i minst lika hög grad en vigningshandling, eftersom det ritualet i HB 1942 ”företer stora likheter” i minst lika hög grad. Argumentet kan därför inte övertyga. Redan tidigare har hävdats, att ord och uttryckssätt inte kan förutsättas ha den innebörd som de numera i all-

8” Kyrkomötet l94l BU l 2. Anmärkningen om vigningsbönen gällde vigningsritualen och - ritualet för kyrkoherdeinstallation. l” sådan den Vigd till tjänst 1983 128. lbm 124 refereras normalargumenteringen framlades i 1969 års diakoniutrednings betänkande Tjänsten åt nästan 1972 43f.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 455

mänhet tillskrivs. Beträffande diakon(iss)ritualen ströks detta under ifråga om reformförslaget 1920-21. HB 1942 tillkom i en tid som teologiskt kännetecknas av arbete med kyrko- och ämbetsfrågor (”den nya kyrkosynen)33 på ett sätt som sannolikt alltjämt återverkar på nutida terminologi och begreppsapparat. Men det kan likafullt inte tas för givet, att HB 1942 präglats därav. Att det terminologiska argumentet är oandvändbart kan belysas med tvâ exempel. I HBF 1940, som utgör näst sista steget före HB 1942, kunde också kyrkoherdeinstallationen räknas som en ”vigning”. Nyss behandlades kyrkomötesutskottets arbete 1941, det sista steget före HB. Den i betänkandet anmälda aktionen att genomgående återinföra Herrens bön som ”vigningsbön” gällde diakon(iss)ritualen men också bl a kyrkoherdeinstallationen.” Viktigare i sammanhanget är, att ärkebiskop Eidem i sitt HBF 1938, grunden för HB-revisionen, upplyser, att han lanserat och tillämpat en bestämd terminologi. Rör det sig om föremål talar han om invigning”, gäller det personer brukas två begrepp. ”Åtskillnad har gjorts . . . mellan ”vigning” (ämbete, tjänst) och installation (lokalt bestämd uppgift)”.85 Det är troligt att han blivit föranlåten att göra distinktionerna, eftersom begreppsapparaten av tidigare antydda skäl är oklar i HBF 1926, Eidems utgångspunkt. Den avgörande åtskillnaden görs mellan föremåls- och personhandlingar. I HB 1942 är ritualen för dessa samlade i den tredje delen, som är rubricerad Invignings- och vigningsakter”. Metoden för att klargöra innebörden i diakon(iss)ritualens handling måste vara, att undersöka inte isolerade uttryck utan de båda ritualen som helhet. Efter genomgången av ritualen finns det underlag för sammanfattningen, att det rör sig om en vigningshandling i samma mening som gäller om 1921 års ordning. Vid sammanfattningen av undersökningen av de gamla ritualen framhölls, att vigningskaraktären var av samma slag som biskops- och prästvigningarnas. Det tillägget kan också göras ifråga om 1942 års ordning. Detta gäller om ritualen sådana de faktiskt kom att bli efter 1941 års utskottsarbete och alltså föreligger i HB 1942. Vad för slags uppdrag blev diakon(issa) enligt HB-ritualen vigd till? l vigningsformeln 1921 hette det ”diakon(iss)kallet”, alltifrån HBF 1938 utbytt mot diakon(iss)tjänsten. Tidigare påpekades att kall, ”tjänst” och ”ämbete” var synonymer i förarbetet från 1919 till 1921, om också ”kall” var mer brukat och även ”tjänst” brukat i ritualen. Det kan misstänkas att ”ämbete” undveks, eftersom ordet inkluderade tanken på anställning i Svenska kyrkan, tydligt t ex i biskopsvigningens formel: bis-

32 Ovan 433, 44lff. 33 Med inriktning på diakonatet är utvecklingen berörd i Elmund 1983 237ff. 54 HBF 1940 185, cf 184 samt ovan n 80. “5 HBF 1938 251. I detta HBF torde diakon(iss)ritualens handlingar få betecknas som benediktioner, inte ritual för vigning genom bön och handpåläggning. Rubriken ”diakon(iss)vigning” svarade helt och hållet mot Eidems definition av termen vigning.

456 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar sou 1935:48

kopsämbetet i N stift”. l HB 1942 heter det, och hette det alltifrån HBF 1938, ”prästämbetet” och ”biskopsämbetet” men också såsom tidigare ”kyrkoherdeämbetet i denna kristna N församling, varför ordet har både betydelsen av permanent uppdrag och tjänst att utöva uppdraget på. Materialet från Eidems förarbete ger intrycket - mer är det inte fråga om - att ordet ”ämbete” dock reserverats för uppdrag och anställning som rör Ordets ämbete (”ditt heliga Ords ämbete”), dvs för de tidigare angivna närbesläktade grupperna av vignings- och installationsritual. används i den tredje gruppen ritual, inkl diak0n(iss)ritualen för ”Tjänst” benediktionshandlingen enligt HBF 1938. På vägen fram till HB 1942 tycks samma distinktion ha iakttagits. Kyrkomötesutskottet 1941 fann som vi sett uttrycket diakontjänsten besvärande i diakonritualets löftesfråga, förmodligen på grund av dess dubbelbetydelse (uppdrag och anställning). Tanken tycks ha varit att en parallellisering med diakonissritualets löftesfråga skulle lösa problemet, eftersom substantivformen bättre angav karaktären av permanent uppdrag. Därmed (”tjänarinna”) blev uttrycket diakon(iss)tjänsten” användbart i vigningsformeln direkt efter frågan. Men uttrycket ämbete tycks aldrig ha varit på tal i förarbetet. Kall tycks också ha varit ur räkningen, förmodligen såsom alltför ålderdomligt. Av de tre synonymerna 1919-21 tycks alltså två ha varit aktuella 1938-42. De torde fortfarande ha varit synonymer men i en något annan mening än tidigare. ”Ämbete” hade troligen nu som tidigare ett begränsat - som syanvändningsområde på grund av ett högre stilvärde ungefär nonymparet “lekamen-”kropp. Men det tycks också som om ordet i förarbetet fått en speciell innebörd, ”ämbete” såsom ”Ordets” eller ”kyrkans ämbete”. ”Ämbete- skulle i så fall vara synonymer i sam- ”tjänst” ma uttänjda mening som tex ordparet ”gemåP-”hustru”. Betydelsen skulle då vara att alla vigdes till kyrkans tjänst, somliga av dem dock till kyrkans ämbete. Det finns i diak0n(iss)ritualens liturgiska text, inkl bibel- och bönematerialet inte en bokstav som klargör eller ens rör vid frågan, hur ”diakonn(iss)tjänsten” är relaterad till Ordets eller ”kyrkans ämbete” - de senare eller motsvarande uttryck finns inte i ritualen, inte heller i förarbetena. I den s k biskopsmotionen 1941 berörs den frågan men inte i vigningsritualen. Slutsatsen kan naturligtvis inte bli, att sålunda inte är en vigning till ”tjänsten” i ”Ordets diakon(iss)vigningen ämbete lika lite som slutsatsen kan vara den omvända. Där material saknas, kan ingen slutsats dras alls. / I inledningen till behandlingen av revisionsarbetet 1938-42 ställdes om det var fråga om en reform på retur. Avslutningsvis kan den frågan, behöva aktualiseras innebörd och kaigen. När det gäller handlingens raktär har det visats, att den undergick påfallande förändringar under 20- och 30-talens förarbete. I slutskedet skedde i det avseendet en ”återgång” till 1921 års ordning. När det gäller innebörden av det uppdrag till vilket tas i anspråk genom vigningshandlingen kan man diakon(issa) också hänvisa till en utskottsinsats i slutskedet. l det fallet bör man kanske inte tala om en ”återgång” till 1921 års ordning, eftersom den inryckta beskrivningen av uppdraget nyformulerades. Möjligen kan man tala om vad uppgifter På en större konkretion än i 1921 års ordning anbelangar.

Svenska kyrkans vignings- och 457 mottagningshandlingar

köpet kom en formulering som kan ge intrycket att diakonatet har rollen att ersätta församlingen i ett diakonalt uppdrag. Uttrycken är för all del svaga också i 1921 års ordning för tanken att diakonatet vis-a-vis församlingen har funktionen att tvärtom aktualisera En sammanuppdraget. vägning kan möjligen formuleras så att de båda ritualversionerna i detta avseende står på ungefär samma nivå. Sammanfattningsvis kan 1942 års ordning då karakteriseras så, att diakon(iss)ritualen 1942 trots allt kom att ange Svenska kyrkans ordning för diakon(iss)vigningen, eller att l92l års vigningsordning trots allt blev konsoliderad.

7.4 Från till

missionärsvigning missionärssändning

7.4.1 Liturgi för kallelsen av Svenska kyrkans sändebuczm

1921 a°rs ritual för missionärsinstâllelse

”Huru missionär inställes i sitt kall” rubricerades ett av de ritual som infördes i Svenska kyrkans handbok genom den radikala reformen 1920-21, inledd genom biskopsmötets planläggning 1919. Den saken har redan behandlats Samtidigt som det blev angeläget att ge uttryck ät kyrkans nationella diakonala ansvar måste också det övernationella uppdraget framhävas, konkret genom en ordning för ”invigning av . . . missionärer, manliga såväl som kvinnliga? enligt biskop J A Eklunds formulering. Mot bakgrunden av den redan givna framställningen skall här lyftas fram nâgra drag som utmärker ritualet för missionärsinställelse. Missionärs- till skillnad från diakon(iss)ritualen antogs inte enbart för fakultativt (må”) bruk. l detta fall blev kyrkans fastställda liturgiska ordning fastställd för användning. Motiveringen var att missionär till skillnad från diakon(issa) ställdes direkt i Svenska kyrkans tjänst. Var det enligt motionärerna i 1920 års kyrkomöte ”önskligt” att införa diakon(iss)ritualen, framstod det som en plikt” att i kyrkohandboken ange ”en mera högtidlig inställelse i missionärskallet”. Den plikten krävde även den ett radikalt grepp, ty likaväl som diakon(issa) var missionär ett för kyrkolagen okänt begrepp. Mot saken hade utskott, dess nämnd och mötet som helhet intet att invända”. Snart nog blev det också stadfäst och därmed påbjudet till användning? i Vad själva ritualet angår, företogs bara små jämkningar i det förslag, som inom biskopsmötets triumvirat utarbetats av Hjalmar Danell, mis-

Ovan 428ff. 3 Kyrkomötet 1920 motion 41, PL 6, prot l0z2ff. Ang redigering och godkännande genom KC till domkapitlen Svalander-Palmgren 1962 l26ff. Om nämndförarbetet för kyrkomötets utskott och ändringar av ritualets rubrik etc ovan 43lf n 18, 19 och 2l. I fråga om detta ritual till skillnad från diakon(iss)ritualen fanns inte invändningar mot införandet i HB, vilket man kan få intryck av i Andrén l969 l74.

458 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

sionens biskop? Skillnaden mellan diakon(issa) och missionär kyrkorättsligt sett kom till uttryck förutom i obligatorieföreskriften även i ritualets uttryck för kyrkans kallelse. I detta fall inte bara kunde utan skulle namnen tillkännages? Framför allt kunde i detta fall på ”introducendi” föreskrivas, att ”kallelsebreven” från inte stifts- men väl ”missionsstyrelsen” skulle överlämnas till dem i anslutning till inställelseformeln. Detta liturgiska parti är för övrigt det tydligaste men inte det enda exemplet, som visar att den liturgiska förebilden för ritualet varit ordningen för kyrkoherdars introducerande i församlingar, kyrkoherdeinstallationen.5 Karakteristiskt för ritualet som helhet är, att det lämnas så öppet för vilken tjänst eller uppgift ”missionär inställes” - ordet ”missi0när används för övrigt bara i ritualets rubrik? Den formulering som kommer närmast en beskrivning av uppdragets innehåll finns i förbönen efter inställelsehandlingen. Man ber om Guds välsignelse över ett arbete, som skall bidra ”till ditt rikes utbredande och till din kyrkas uppbyggande på jorden”. Den eljest på tre centrala ställen nästan likalydande frasen är, att introducendi kallas att vara ”vår kyrkas sändebud bland icke kristna folk”. Så heter det i den inledande presentationen av missionärerna, i löftesfrâgan och inställelseformeln. Formellt kom uttrycket från mis- Förklaringen till det allmänna uttryckssättet i sionsstyrelsens stadgar. ritualet är otvivelaktigt, att uppdragets art och innehåll inte kunde preciseras ytterligare, eftersom missionärernas uppgifter var av olika slag. Det för dåtidens missionärer - läkare och gemensamma präster, lärare, - var, att de för missionens anställts av Svenska sjuksköterskor tjänst kyrkan för att sändas ut, vår kyrkas sändebud”. Det ser ut som en tanke, att detta ritual till skillnad från de båda andra nya avslutas med ett sändningsord: Så gån nu åstad . . Upptakten klingar som prästvigningens klassiska (l Petr 5:2ff), men här är det fråga om ett med bibelmaterial specialkomponerat sändningsordi Missionärerna sänds att utföra ”edert arbete. . .i Herren” - skulle utformas. Böneosagt hur nu detta konkret och bibelmaterialet behärskas inte heller av tanke på speciella tjänster

3Såsom styrelseordförande för Stora Sköndal kunde Danell också betecknas som diakonins biskop. Till skillnad från medmotionärerna var han emellertid internationellt inriktad sedan länge, särskilt i uppdrag för Svenska kyrkans missionsstyrelse. Genom kontinuerligt arbete med missionsfrågorna sedan 90-talet och genom visitationsresor var han förtrogen med också de problem och uppgifter som för Svenska kyrkans del följt i första världskrigets spår. Direkt efter kyrkomötet begav han sig på visitationsresa till Indien, där han var ordinator vid svensk biskopsvigning. Furberg 1962 303ff, 390ff, 420ff, Österlin 1967 l76ff, Eckerdal 1970 l89f, l97f. Från denna epok stammar Skara stifts kräkla, som Danell ñck som gåva efter den nämnda resan - från Skara till Indien med byte i Stenstorp enligt anekdoten, som illustrerar hur exotiska resorna var, hur främmande kräklans ursprungsland. ^ Jfr ovan 433f. 5Jfr t ex Rodhe 1923 496 om prästvigningsritualet som mall och HBF 1938 292 (”kopiering av prästvigningsritualet”). Den förlagan hade också uttryckligen nämnden för ”utskottet” 1920. Ovan 432 n 19. ° Ibm visas att detta var resultatet av nämndarbetet. Där byttes även ämbete mot uttrycket kall. Troligen skedde så, emedan ”introducendi” trots allt inte installerades i viss tjänst. Cf om dessa båda uttryck och tjänst ovan 4421. 7 är sammanställt av l Kor l5:57b, 58, Fil 2zl3. Sändningsordet

Svenska kyrkans vignings- och 459 mottagningshandlingar

utan det är mer sändningstanken som är motiv. Det för särskilt bibelurvalet karakteristiska är vidare att Guds löften och evangeliets universalitet skall i akten på samma sätt som ljuda i gudstjänster under kyrkoåret, särskilt några högtider? Det nya ritualets särdrag kommer till uttryck också i inställelsehandlingen i snäv mening. I förbigående nämndes att det närmast är detta parti som visar att ritualet för kyrkoherdeinstallation I den utgjort förlagan. akten utgjordes handlingen enligt HB 1917 av dels installationsformel med fullmaktsöverlämnande, dels handpåläggning med Herrens bön. I missionärsritualet är lösningen densamma. Inställelseformeln är kalkerad på kyrkoherdeinstallationens° men den hade måst justeras. Det ”församlingens uppdrag som biskopen ”överlämnar” har fått formuleras på det öppna sätt som nyss berörts. Formeln kan med fördel citeras tillsammans med ritualets löftesfråga:

Förklaren l eder villiga att bliva vår kyrkas sändebud bland icke kristna folk och att i överensstämmelse med hennes lära och ordning, troget och hängivet, genom 0rd och vandel, under ära och smälek, i kraft av Guds nåd förrätta denna tjänst? Svar: Ja. Gud allsmäktig styrke och hjälpe eder att hålla detta löfte! Och enligt den fullmakt, som mig i detta ärende är betrodd, överlämnar jag härmed församlingens uppdrag att vara Kristi tjänare och vittnen bland icke kristna folk. I Guds . . . namn. Amen.

Med omböjning av kyrkoherdeinstallationens formel blir missionärer efter löfte såsom ”introducendi” inte installerade i konkreta tjänster utan installerade i en sändning. I sammanhanget bör man se en för detta ritual speciell regianvisning enligt vilken assistenterna kan av utgöras ”präster och lekmän”, vilka kallats ur eller ”utanför missionsstyrelsen”. har inte givits. Det är tänkbart Motivering att just denna ordning fick en så sammansatt assistentgrupp för att den skulle den representera kyrka/ församling, som utsänder vår kyrkas sändebud bland icke kristna folk”. En sådan tolkning ger i varje fall åt denna anvisgod mening ning, som kyrkomötet fann angelägen enbart i detta ritual och inte i de

samtidigt behandlade diakon(iss)ritualen.l°

8 Inledningsbönen är missionsdagens högtidsbön, dess evangelium (Matt 28zl8ff) inleder läsningarna av bibelord. Dit hör även episteln (Jes 60:1 -6) på trettondedag jul, ”kyrkans egentliga missionsdag (Evangeliebokskommitterades betänkande 1920 65). Till kyrkoårsläsningar hörde också övriga bibelord, inkl sändningsordet (n 7), med två undantag: Ps 91:1ff (tryggheten under den Högstes beskärm) och det bibelord, som skulle kunna betecknas som ritualets speciella missionärsord på det allmänna sändebudstemat, Rom: 10:l4f(sändebudens fotsteg kan inte höras, om inga blir sända). 1921 års serie i sin helhet var: Matt 28:18-20, Joh 3:14-17, Jes 40:3-5, Jes 60:1-6, Joh 10:l4-16, Joh 1224-26, Rom l0:l4f, Ps 91:1-6, 11, Ps 121:7f. 9 Kyrkoherdeinstallationsformeln 1868-1917 nedan 487. ° Vid justeringen av utskottets betänkande angavs uttryckligen ”och lekmän”. Ovan 432 n 21. Detta var dock ett förtydligande av motionens bevarade formulering: ledamöter ur missionsstyrelsen. Denna var sammansatt av präster och lekmän, valda av kyrkomötet. Justeringstillfället, när förtydligandet skedde, gällde samtidigt diakon(iss)ritualen, där motsvarande inte infördes.

460 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

Hur skall man klassificera ritualet för missionärers ”inställelse i sitt

kall? Ritualets använder generöst nog tre begrepp: det regianvisningar är en handling för dem som inställes, introduceras resp vigs. Jämfört med ”bredden”. och övriga ritual är det bara detta som har den terminologiska med de samtidigt antagna diskon(iss)ritualen är det bara detta jämfört som även har installationsterminologin. Jämförelserna har dock sin utgångspunkt i nutida språkbruk, och det har tidigare visats, att man på den vägen inte kan bringa klarhet. I det föregående har framhållits, att varit HB-ritualet för kyrkoherdeinstallation. Det är inte heller förlagan som ensamt håller för att klassificera detta ritual. Den något argument liturgiska släktskapen mellan prästvignings- och kyrkoherdeinstallationsritualen var vid denna tid mycket nära. Det är återigen enbart genom en analys av ritualet sådant det faktiskt föreligger som frågan kan Även om ritualutformningen spänner mellan vignings- och fr a avgöras. installationshandlingarnas förebilder, är den senare den dominerande såsom förlaga. Men ritualet låter sig inte infogas i vignings- eller installationskategorin. Det karakteristiska för den handling ritualet gäller är, att ”introducendi” insätts i ett särskilt missionärernas ”kall”. Den liturgiska dominanten är utsändningen av ”vår kyrkas sändebud bland icke kristna folk”.

7.4.2 Vigning eller sändning av evangelii sändebud?

1942 års ritual för missiønärsvigning

1921 års ritual för missionärsinställelse underkastades ungefär samma revisionsvillkor som diak0n(iss)ritualen under etapperna på väg till HB 1942, där ritualet införts under rubriken ”missionärsvigning, lanserad i HBF 1938. Den gemensamma förhistoriens mer principiella aspekter har redan behandlats i utredningen om diak0n(iss)ritualen. Det behöver inte upprepas, och det finns ingen anledning att gå in på detaljer i just missionärsritualets revisionshistoria. Framställningen kan också i detta avsnitt inriktas på intressanta särdrag. Sådana finns, även om man allmänt kan säga att 1921 års ordning konsoliderades. Tekniken att för böne- och fr a bibelmaterialet ösa ur evangeliebokens kyrkoårsfärrâd är densamma, på sätt och vis förstärkt. Det utesluter inte att bönerna bearbetats” och att urvalet bibelord starkt förändrats.” Urvalet representerar inte lika mycket profilerade kyrkoårsdagar. Det gör

Ovan 454ff. i lnledningsbönen 1921 (ovan n 8) ersattes i HBF 1938 med ”en ny bön, mera stämd i lovsångston. Ibm 292. Den utmönstrade bönen är dock förlaga. Efter bearbetningar i fortsättningen motsvarar den nya bönen i HB 1942 rätt väl mis- 1921 och 1942. Beträffande Eidems besionsdagens högtidsbön i evangelieboken arbetning i samma HBF av den avslutande förbönen se nedan. Motiveringen för gjorda tillägg var behovet av konkretion: det stora avståndet. . . farorna i fjärran land, behovet av frimodighet och hoppfullhet. HBF 1938 292. 3 Urvalet 1921 ovan n 8. HB 1942: Matt 28:18-20, Jes 52:7 (nytt), Joh 10:14- 16, Rom 10:12- 15 (v 12fnya), Joh l2:25f(tidigare även v 24), Jes 41:10 och Ps 86:9-11 (båda nya, ej i evangelieboken), Jes 60:1 - 3 (tidigare även 4-6), Jes 65:1 (nytt, ej i evangelieboken) samt (alla nya) Matt 24:14, Luk 13:29f, Jes 55:10- 12.

Svenska kyrkans vignings- och 461 motragningshandlingar

däremot den nya inledningen från HBF 1938: missionsdagens introitus såsom alternativ till en psaltarläsning av liknande karaktär, avslutad med ett växelsjunget Gloria Patri, en anordning som fick bli kvar i detta ritual till skillnad från diakonissritualetF ”Skriftens vittnesbörd om missionens uppdrag och löfte”, som ingressen till bibelordens nu läsning kom att lyda, riktas fortfarande som i andra gudstjänster till hela menigheten. Det anges i regianvisning men framträder fr a på två andra sätt. Läsningen skall nämligen avslutas med en församlingens ”missionspsalm”, som det först (HBF 1938) hette, för att vinna en förhöjning av högtidsstämningen”, även om sången kunde tas över av kören.” Av betydelse är också, att missionärerna nu blir presenterade först efter skriftläsningen och psalmen(körsången). Man skulle därför kunna tala om en inledande Ordets gudstjänst, inkluderande biskopens ”vigningstal”, om kyrkans missionsuppdrag innan den speciella missionärshandlingen tar vid. Av stort intresse är att det reviderade ritualet talar på punkter, där det gamla teg. l inledningsbönen finns en sats utan motsvarighet i den gamla versionen: bland oss budbärare och bekännare Utvälj att i ord och gärning vittna om dig för folken”. Två gånger om används här parvisa uttryck. Det kan röra sig om en upprepad stilistisk figur men i Eidems HBF 1938 är det inte ett framträdande stildrag. Det är mycket troligt att formuleringen valts för att rymma skilda innehåll i missionärers olika typer av tjänst. Den tolkningen håller också för det införda parallelluttrycket i löftesfrågan: att ”genom 0rd och vandel vara evangelii sändebud”. Missionärers kallelse eller uppdrag skulle alltså vara att utgöra kändebuaVi olika funktioner. I det nyredigerade urvalet av bibelord är också något mer markerat, att somliga i församlingen blir ”sända” och skall ”draga ut. I inledningsbönen är det tal om en sändning ”för folken”. I en tillfogad sats i den avslutande förbönen talas om tjänare, ”som du sänder åstad från hem och fosterbygd att bland folk i fjärran land bära bud om din frälsning”. Men detta allmänna och nu markerat avlägsna får en viss konkretion som inte fanns tidigare. Det gäller uppgiften att “till de unga församlingarna troget förmedla din nåds gåvor och kallelse. Med måttliga anspråk på konkretion kunde man säga att revisionen medfört några uttryck som gäller uppdragets innehåll och ort. Det sistnämnda gäller främst om den nyformulerade kungörelsen. Den utgör en presentation av namn som tidigare men tyngdpunkten faller på uppläsningen av ”kallelsebreven”, introducerad på följande sätt: ”Svenska kyrkan har till arbetare på sitt missionsfält i N kallat NN . . .”. Anslaget anger varthän ”evangelii sändebud” skall draga ut”. - Det gamla ritualets nyckelfras ”vår kyrkas sändebud bland icke kristna folk - har fått ett viktigt komplement. De missionärer Gud ”sänder åstad” är destinerade till Svenska kyrkans egna (”sitt”) ”missionsfält”, ”de unga församlingarna”. Kungörelsefrasen klingar som motsvarande ingress vid kyrkoherdeinstallation. Här är det fråga om bestämda perso-

4 Såsom första alternativ stod Ps 96z3f, 7-10 (cf bibelurvalet 1921, n 8). Om Gloria Patti ovan 449. 5 HBF 1938 292.

462 Svenska kyrkans vignings- och moltagningshandlingar

ner utsedda för bestämda platser. Man kan göra reflektionen, att uttryckssätten för dessa orter (missionsfält, ”de unga församlingarna”) tillhörde en vokalbulär och ett synsätt, som var under avveckling redan när HB 1942 utarbetades. Terminologin är sin sak. Ett tillskott till den reviderade ordningen var dock, att sändningen inte längre framstod enbart som en ut i ett okänt fjärran. ”Evangelii sändebud” tas i anspråk för sändning olika uppgifter på bestämda platser. Det är en händelse som ser ut som en tanke, att det gamla ritualets sändningsord avlägsnades. Kyrkan insatte ju tjänare på konkreta platser, låt vara att dessa hennes ”fält låg i de ”fjärran” utmarkerna. är ena sidan av saken, den andra är tydligare än Utsändningsmotivet 1921 destinationstanken. De båda polerna fick ett centralt liturgiskt ut- 1938. Där blev ”missionärstjänsten . . . betrodd genom en tryck i HBF formel, som helt kopierade diakon(iss)ritualens. Efter överlämnandet av kallelsebreven” följde i HBF inte en böne- utan en benediktionshandling. Under handpâläggningen skulle biskopen uttala ”välönskan” i form av bibelordet 121 :7f) att Herren skulle bevara din och din

(Psalt utgång

ingång”. I kontexten alltså: sändningen hemifrån, ingången på destinationsorten. Genom kyrkomötesutskottets aktion 1941 blev benediktionshandlingen förvandlad till bönehandling.” I stället för psaltarställets välönskan skulle biskopen och assistenterna” under handpåläggning be Herrens bön. I handlingen, som tillspetsat uttryckt varit en sändningsoch installationsakt, blev centralpartiet därmed omformat efter vigningshandlingarnas schema. När utskottet genomförde den ändringen, ansågs emellertid benediktionsordet alltför värdefullt för att strykas i detta som i övriga ritual. Psaltarstället skulle ”bibehållas på annan plats i formuläret, varför arbetsgruppen ñck ”överväga platsen ifråga?” Lösningen blev den enklast tänkbara: bibelordet sattes in direkt efter handpåläggningen med Fader vår. Liturgihistoriskt är psaltarstället en passus som hör till dopliturgin. I Svenska kyrkans dopordning återinfördes det 1933 i det dopritual som samma kyrkomötesutskott några dagar senare tillstyrkte också för HB - direkt 1942. I detta dopritual lästes denna välönskan efter handpåmed Fader vår. Det är ingalunda givet att parallelliteten efläggningen tersträvats, men det kan inte heller uteslutas.” Det som med bestämdhet kan konstateras är att den parallelliteten mellan dop- och missionärsritual, tillkommen med- eller omedvetet, blev ett faktum i HB 1942. Gemensam för ritualen är också den bibeltext, som brukar kallas Jesu dop- och

° Cf ovan 453. 17 1921, ovan n 10, förtydligades ytterligare genom inskot- Assistentanvisningarna tet ”. . . lekmän, män eller kvinnor”, nu valda enligt det nya kriteriet, att de skulle ådagalagt nit för missionens sak. l HB 1942 är assistentanvisningarna inte längre unika för detta ritual, eftersom motsvarigheten införts i diakon(iss)ritualen, ursprungligen när de formats som benediktionshandlingar. Ovan 459. 8 Kyrkomötet 1941, Handlingar, BU prot 1 nov § 15, KMA, RA. 9 En av delegationens ledamöter, Manfred Björkquist, hade spelat en aktiv roll alltsedan kyrkomötet 1920 i strävan att revidera dop- och konñrmationsritualen. Han tillhörde BU-delegationen vid slutbehandlingen av dopritualet 1932. Eckerdal 1970 passim, 3721 med n 20, även Eckerdal 1981 3381, 345ff.

Svenska och

kyrkans vignings- mottagningshandlingar 463

missionsbefallning (Matt 28:18 ff), i missionärsritualen 1921 och 1942 placerad först i bibelkatalogen. Vilken innebörd fick den revision handlingen genom som föreliggeri HB 1942? l rubriken till detta avsnitt formuleras den frågan så: vigning eller av ”evangelii sändebud”? sändning Otvivelaktigt är centralpartiet utformat som vigningshandlingarna i HB 1942, ett nytt som inte drag fanns i 1921 års ordning. Samtidigt har visats, hur i sändningsmotivet 1921 års ordning finns kvar och fått en utveckling i 1942 års. Avsett eller inte finns ett latent mönsteri HB 1942, påbörjat redani 1921 års ordning, ett mönster som kan formuleras på följande sätt. Personer som kallats för att i skilda funktioner - dessa var inte färre 1942 än 1921 - göra tjänst

på kyrkans egna ”missionsfält”, sänds dit hemmifrån såsom en konsekvens av kallelsen eller vigningen genom dopet. Den i HB 1942 fastställda ordningen karakteriseras av att vara formad som en vigningshandling som övriga sådana och samtidigt utgöra en destinerad sändningshandling på grund av dopets vigning.

7.4.3 Sändningsmotivets genombrott

1969 års alternativa ordning för missionärssändning

Redan då HB 1942 togs i bruk byggde missionärsritualet på en tankemodell som var föråldrad: att Svenska till sina ”missionsfält” eller kyrkan ”unga församlingar” sände sina missionärer. Kyrkornas ”missionsfält”

hade blivit unga kyrkor”, relaterade till den ter-

moderkyrkor enligt minologi som arbetade sig fram efter första Efter det andra världskriget. världskriget utvecklades förhållandena därhän, att man fick tala om kyrkorna i världen i beroende av varandra. Missionens tid var inte förbi, men under nya förhållanden sammanfattades den gemensamma kallelsen slagordsmässigt i uttryck såsom mission på sex kontinenter. Som en konsekvens av den utvecklingen liksom för den delen av välutbyggda, snabba kommunikationer förändrades missionärsrollen. Missionärer kom att bli traditionella och nya typer av specialiserad arbetskraft, som sändes för uppdrag i andra kyrkor efter deras behov och önskemål för uppdrag också under kortare tid i ”projekt” av olika slag (sjukhusbyggen, brunnsborrning etc). När Svenska kyrkan efter andra behov kallade medarbetare kyrkors att sända till deras tjänst, föreskrev HB 1942 ordningen för ”missionärsvigning”. Det ritualet var avpassat för förhållanden som tillhörde kyrkohistorien. I praktiken löstes dilemmat på två sätt.” som Kyrkoarbetare kallats av missionsstyrelsen reste utan Andnågon ”missionärsvigning”. ra åter önskade vara med om den praktiserade men inte auktoriserade form, som kallades ”missionärsavskiljning eller År 1965 Wsändning”. inleddes ett samarbete i frågan mellan Svenska kyrkans missionsstyrelse och biskopsmötets Liturgiska nämnd. Frukten därav blev ett ritualförslag framlagt motionsvägen av tre ledamöter i Liturgiska nämnden vid

30För detta och det följande Andrén 1969 168ff.

464 Svenska och

kyrkans vignings- mottagningshandlingar

1968 års kyrkomöte. Förslaget till missiønärssändning, som ordningen och god lösning. Efter rubricerades, blev antaget såsom en nödvändig där saken tillstyrktes, godkändes ritualet ”som alterremissbehandling, nativ till . . . ritualet för missionärsvigning? Stadfästelseformuleringen fanns med alltifrån motionsförslaget. Den innebar enbart, att det inte fanns skäl att ändra ritualet i den HB 1942, vars revision nyligen hade av 1968 års kyrkohandbokskommitté. Det inletts genom tillsättningen fick tills vidare stå kvar orört, men i realiteten fanns nu en gamla ritualet auktoriserad som var avpassad efter aktuella förhållanden. ny ordning, var vald med omsorg. I Den nya ritualtiteln ”missionärssändning” denna var det lika litet som i ritualets struktur och utformning fråga om någon vigningshandling. Det var inte heller fråga om någon utsändning

utan blott och bart LvändningT Sammanhanget har re-

till något fjärran dan berörts. Titel och ritualutformning är dock inte resultat av enbart av uttryck och vändningar, som hade blivit problematiska jämkningar eller anstötliga. I förarbetet hade man tagit tag i den grundläggande huvudfrågan, vad handlingen ifråga hade eller borde ha som teologisk! motiv. Den saken kan anges med säkerhet. Till detta ritual såsom det enda bland Svenska och installationshandlingar finns en kyrkans vigningsi den teologiska och god dokumentation av överväganden grundfrågan om konsekvenser därav för ritualutformningen. På grund av överväför missionsarbetares gandena slogs fast, att dopet måste utgöra grunden kallelse till andra kyrkor för uppgifter under längre eller kortare tid med anledning av deras profession. Det kunde därför inte bli tal om något missionärsvigning. Däremot fanns det skäl för en kyrkans slags speciell särskilda välsignelsehandling med dem som sändes med kyrkans upp-

drag. Med denna principiella utgångspunkt följde för liturgins del, att man åt sidan” HB-ritualet liksom den bearbetade version, som måste skjuta Saken har också kunnat så: ”denbörjat användas i praktiken. uttryckas na nya syn krävde, att ritualet inte längre kopierade prästvigningsritualet”.33 Genom ett enkelt strukturschema kan det nya ritualet presenteras struktur. Den översiktligt. Som jämförelse anges den gamla ordningens kan vara missvisande, eftersom redaktörerna medvetet valt jämförelsen att skapa en helt ny ordning. Men olikheterna, som kommenteras senare, framträder tydligt på det sättet.

3 Motionärer var nämndens ordförande, biskop Ragnar Askmark, samt ledamöterna prof Åke Andrén och prof Ragnar Holte. Ritualet godkänt genom KC 1969- 06-13. 23 l Andrén 1969 169ff redovisas på grundval av protokoll etc arbetets olika faser av förslaget i kyrkomötet och i den efterföljande remissomsamt behandlingen gången. - Textens påstående att ritualet är det enda för vilket teologisk motivering finns kan nyanseras, om ett långt perspektiv anläggs: till biskops- och prästvigningsritualen finns ett slags motivering i KO l57l. 33 Citerat ur Andrén [969 l69f. Om karakteristiken av det gamla ritualet är träffande eller inte, är här ointressant. Det viktiga är, att det var på det sättet man såg saken.

Svenska kyrkans vignings- och 465 mottagningshandlingar

Missionärsvigning 1942 Missionärssändning 1969 i Psalm Psalm

lngångsord/Introitus

Kollektbön (Missionsdagens epistelkollekta) ”Vigningstalef” Tal eller kort predikan” Bön (motsv Missionsdagens högtidsbön) Psalm/körsång Kallelsebreven läses Kallelsebreven läses Missionärers Credo Löftesfrågan Viljeförklaring Ordinationsformeln Votum Kallelsebreven lämnas Kallelsebreven (ev miss-brosch) lämnas Handpåläggning och Fader vår ”Välönskan Guds ords löfte och förmaning” Allas Credo Psalm: Gud trefaldig statt oss bi Förbönen för missionärerna Förbönen (starkt bearbetad) Fader vär Benedicamus Välsignelsen av missionärerna Välsignelsen av missionärerna under handpåläggning Trefaldigt amen Psalm Psalm

Redan av uppställningen framgår att det nya ritualet har färre *momenti Allmänt uttryckt avspeglar det en strävan, som är tydligt avläsbar i den liturgiska textens utformning: strävan efter enkelhet. Detta fenomen kan illustreras genom ett utdrag ur den avslutande förbön, som trots allt utgör ett gemensamt gods för de två ritualen. Avsnittet visar också, hur man önskat avlägsna uttryckssätt och vändningar, som tillhörde en förgängen epok:

Färbönen 1942 Förbönen 1969 .. . Vi bedja dig av allt hjärta att du . . . vi bedja dig, styrkt och bevara ville bevara dessa dina tjänare, dessa dina tjänare, som du sänder

som du sänder åstad från hem och åstad.

fosterbygd att bland folk i fjärran land bära bud om din frälsning. Skydda dem på alla deras vä- Skydda dem på alla deras vägar. . . gar. . . Skänk dem kraft och vishet att till Skänk dem vishet och kraft att rätt de unga församlingarna troget för- fullgöra de uppgifter, som de kalmedla din nåds gåvor och kallelse. las att utföra. Giv dem mod och uthållighet inför Giv dem glädje i gärningen och frihinder och motstånd . . . modighet inför hinder och motstånd . . .

30- Svenska kyrkans gudstjänst

466 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

Exemplet är otypiskt därigenom att det här som sagt är fråga om en gemensam text.” De nya förhållandena och den teologiska reflektionen har eljest lett till ny liturgisk text. Den tydligaste illustrationen erbjuder detta avsnitt:

Láftesfrâga/Vigningsord 1942 ViIjefärkIaring/Votum 1969 Viljen l, med Guds hjälp, åtaga eder Är ni villiga att mottaga detta uppmissionärstjänsten och i trohet mot vår drag? - Ja. kyrkas lära och ordning, genom ord och vandel, vara evangelii sändebud? - Ja. Så vare eder missionärstjänsten här- Gud give eder sin nåd och välsignelsei med betrodd. I Guds . . . namn. Amen. den tjänst som väntar eder.

Det nya är en enkel viljeförklaring vad gäller det uppdrag som får specificeras i varje enskilt fall. Förändringen av såväl frågan som formeln är dock främst beroende av att Svenska kyrkans roll blivit begränsad till sändandet. Det är den mottagande kyrkan som tar medarbetare i anspråk för tjänst, dvs ”den tjänst som väntar eder”. En viktig följd av den nya teologiska utgångspunkten är att handpâläggningens rit fått en ny placering i ett nytt sammanhang med en annan innebörd. Det gamla ritualets bönehandling har blivit en benediktionshandling, ett vigningselement har blivit ett sändningselement knutet till slutvälsignelsen. Omstruktureringen har medfört att skriftläsning, nu tre i ritualet angivna korta texten” utöver att vara ”Guds ords löfte och till missionärer och menigheten i övrigt också fått karaktären av maning” ett slags sändningsord efter missionärernas viljeförklaring och votum till dem. Båda aspekterna fångas i ingressen till den efterföljande trosbekännelsen: Låtom oss nu alla, Gud till ära, bekänna den kristna tro i vilken kyrkan utsänder NN. Till det nya i det nya ritualet hör något som inte alls framgår av strukturschemat. Nu anges till skillnad från tidigare var och när denna hand-

ling skall ske: helst i missionärernas Izemsrift och hemförsamlingoch

detta ”som fristående gudstjänst eller i anslutning till högmässa eller aftonsång”. Förslaget att handlingen helt enkelt skulle inlemmas i högmässan ledde inte längre än till en skiss i förarbetet. Den tanken var tydligen för djärv, för djärv också tanken att knyta an till nattvardsmotiv,” I praxis har utvecklingen emellertid gått i den riktningen. 1982 års

3* På en enda punkt finns en medvetet gjord anknytning till HB-traditionen. Som avslutande förbön infördes en bearbetad version av bönen i HB 1942 såsom denna hade reviderats i den inofficiella reviderade ordningen. Detta skedde för att ”markera anknytningen till den levande traditionen”. Men det var avsteget från principen att lämna den gamla ritualtraditionen med anledning av den nya teologiska utgångspunkten. Andrén 1969 169, l7l, 174. 15 Bibelläsningarna var Matt 28zl8-20, 5 Mos 31 :7f(nytt, cf dock till karaktären Jes 41:10, ovan n 13), l Petr 4:10 (nytt). Varje läsning har försetts med inledningsord, för Matt 28: Så säger den uppståndne Herren till sin kyrka”. 2° Uppslaget om infogande, som kom från biskop Askmark, ledde till en strukturskiss som inte fullföljdes. Andrén 1969 172. Direktor Olov Hartman aktualiserade nattvardsmotiv, dock inte i förlängningen av utan som alternativ till dopmotivet. Ibm l70f.

Svenska kyrkans vignings- och 467 mottagningshandlingar

kyrkomöte antog sålunda en sedermera aldrig stadfäst som utordning, formats inom missionsstyrelsen i anslutning till praxis.” Huvudtanken är där sändningshandlingens infogande i [aka/församlingens huvudgudstjänst. Det finns en annan punkt som inte framgår av strukturschemat men är värd att lyftas fram. l förarbetets slutskede gjordes en medveten anknytning till den gamla ordningen på en punkt.” Skriftläsningarna var som nyss nämndes tre i ritualet angivna. l slutskedet emellertid tillfogades anvisningen, att assistenter ”alternativt” kunde ”biträda vid akten och läsa de tre texterna. ”Om fler än tre assistenter förekomma, väljas ytterligare för akten lämpliga bibelord. Tydligare än eljest uttrycktes regeln i HB 1942, att det avgörande inte är vilka bibeltexter som bör läsas, utan hur många assistenter som skall förses med bibelord att läsa. Ritualets struktur är ovanlig. Man skulle kunna tala om två sammanflätade linjer. Renodlas de, utgörs den ena av inledningens kollekta och tal/predikan bibelläsningarna med Credo och bönepsalm, den andra - -

linjen av kallelsehandlingen förbönen benediktionshandlingen.”

Tolkningsnyckeln som anmäler sig är vigningen genom eftersom dopet, redaktörerna medvetet valt den teologiska Anmärkutgångspunkten. ningsvärt nog är grundtanken inte uttryckt i den liturgiska texten.” Den givna kontexten till den nya liturgin bör då vara dop- och konjirmationsordningarnai HB 1942.3* Dopliturgins evangelieperikop och Credo med dess lätt ändrade ingress återfinns här. Detta Credo är samtidigt konfirmationsliturgins. Därifrån kommer även dess fortsättning i bönepsalmen

17 Kyrkomötet 1982 motion 92 (biskop Olaus Brännström m fl, närmast på missionsstyrelsens vägnar), BU 6, skrivelse 21. Hemställan att den antagna ordningen med två ritualalternativ skulle utges [!] för användning intill dess ny kyrkohandbok tagits i bruk” föranledde ingen regeringens åtgärd. Genom beslut 1982-09-02 överlämnades handlingarna till 1968 års kyrkohandbokskommitté utan något direktiv. Detta var i enlighet med kyrkomötetsbeslutet, som även innefattade att ordningen enbart skulle ”överlämnas till kyrkohandbokskommittén som material(!) för dess arbete med handbokens ritual för vignings- och sändningsakter. Klämmens både egenanade och lama formulering fanns redan i motionen. 2” Alternativet med assistenter skrevs in av missionsstyrelsen efter slutbehandlingen i Liturgiska nämnden. Till de från början överenskomna riktlinjerna för arbetet hörde att assistenter inte skulle ”biträda, uppenbarligen för att bryta med vigningstanken. Andrén 1969 170, 173. . 3° Missionsdagens epistelkollekta vald som inledningsbön för att aktualisera kyrkans gemensamma ansvar. lbm 171. - Till det nya ritualet med dess struktur finns i HB 1942 en enda motsvarighet. Ritualet för jordfästning har en struktur, där tal/bön leder över till själva jordfästningshandlingen och först efter denna följer skriftläsning etc. 3° Såsom fortsättningsvis framgår, fanns element ur dop- och konfirmationsliturgierna. Ingen antydan därom ges ens, t ex i ingressen till evangelieläsningen (ovan n 25) eller Apostolicum (citerad i texten nyss). Den principiella grunden för handlingen och ritualutformningen aktualiserades under kyrkomötet först i plenum. Ett yrkande på avslag (biskop Sven Silén) motiverades med att lösningen inte var radikal nog. Sedan den teologiska motiveringen för ritualet redovisats (prof Åke Andrén), vidhölls avslagsyrkandet, nu med motiveringen att förslaget var för radikalt. Synpunkten återkom vid remissbehandlingen. Andrén 1969 174f. 3 Om konñrmationsritualet och dess benediktionshandling som kontext ibm 171, 175.

468 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

”Gud trefaldig, statt oss bi . . . (1937 nr 22). Där fanns också förebilden för benediktionshandlingen. Utan att det särskilt anges i liturgin blir den kallelse alla fått genom dopet aktualiserad i gudstjänstens läsningar etc, och den konkretiseras i detta att några mottar kyrkans uppdrag och sänds med kyrkans välsignelse. Det finns emellertid också en annan kontext till det nya ritualet. Av förarbetena att döma har redaktörerna inte varit medvetna om att det finns en kontinuitet Iiturgihistoriskt och teologisk! med de äldre missionärsritualen. Detta gäller om l942 års reviderade ordning. Den utgjorde som vi sett en blandform, där karaktären av vigningshandling enbart är en sida av saken. Det ritualet har från en annan synpunkt sett karaktären av den sändnings- och benediktionshandling, som i förarbetet var aktuell ända fram till kyrkomötesbehandlingen 1941. Såsom sändningshandling har det nya ritualet släktskap med 1921 års ordning. Den faktiska kontinuiteten mellan 1969 års ordning och l942 års men fr a 1921 års ordning kan belysas på en punkt. Missionärsritualets inledningsbön 1921 utgjordes av missionsdagens s k högtidsbön, 1969 av epistelkollektan för samma dag. Den avslutande förbönen är densamma men i två versioner. En tredje version föreslåg i HB l942. Redaktörerna för 1969 års ritual önskade bevara kontinuiteten med 1942 års ritual genom den bönen, som dock måste bearbetas. Bearbetningen exempliñerades tidigare Det som vid bearbetningen skurits bort är genom parallelltryck. till största delen sådana avsnitt i 1942 års version, vilka utgjorde tillägg till 1921 års. 1969 års förbön är kort sagtjämförbar med 1921 års förbön för kyrkans sändebud. Påpekandet om kontinuitet innebär inte att 1969 års ordning så att säga 1921 års. I 1921 års ordning är utsändningsmotivet förhärskanrepriserar de, i l969 års ritual sändningsmotivet. Förstavelsen är struken, en illustration till en förändrad kyrkohistorisk situation. 1921 års ritual pressades in i en installationsordningens mall. l942 års ordning präglas av mellan det gamla sändningsmotivet kompletterat med destispänningen nationstanken och det nya vigningsmotivet. När 1969 års ordning utarbetades, stod valet inte längre mellan vignings- eller installationshandlingarna såsom förlagor. Det är inte längre frågan om att viga till kyrkans ämbete eller att i någon mening installera ”introducendi” på avlägsen tjänst. Med den medvetet valda teologiska utgångspunkten i dopets grundläggande vigningshandling har sändningsmotivet varit ett fuIIgi/tigt motiv för en kyrkans benediktionshandling. Genom sina beslut 1968 och inte bara bejakat ett ritual såsom alternativ till ord- 1982 har kyrkomötet i HB 1942. Kyrkomötet har otvivelaktigt tagit ställning till två ningen varandra uteslutande alternativ och sagt sitt ja till det nya ritualets bärande motiv för handlingen. Det gamla sändningsmotivet har fått sitt klara

genombrott som skäl för en benediktionshandling.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 469

7.5 Kyrkoherdeinstallationens liturgiska tradition

7.5.1 Från introduktionshandling på väg mot den andra

vigningen

Från kyrkoordningen 1571 till kyrkohandboken 1811

7.5.1.1 Framväxten av liturgi för föreskriven introduktionsakt Från kyrkoordningen via kyrkoordningsförslaget 1608 till ordningen enligt kyrkolagen 1686

För introduktionen av sockenprästen i en församling gavs en del anvisningari KO l57l, nästan likalydandei KOF 1561. Biskopen skulle utfärda en fullmakt på tjänsten, ”inställelsebrevefj med innehåll att vederbörande var prästvigd och ”förskickad till kyrkoherde utöver sådan socken”. Prosten eller en grannpräst skulle svara för att brevet lästes upp ”på en helgdag för folket” i församlingen. Därvid skulle prosten ”förmana folket att de äro honom [den nye kyrkoherden] efter Guds ord hörige och lydige” och betala hans rättmätiga lön. En förteckning över den egendom som överlåts i kyrkoherdens vård skulle samtidigt läggas i förvar ”i kyrkans kista” för att användas på nytt vid nästa skifte på tjänsten.” Anvisningarna innehåller några principiellt viktiga uppgifter. Handlingen är slutsteget i en process, som KOF uttryckte det. Församlingen får sin präst ”förskickad”, från Gud genom stiftsledningen, representerad av prosten. lnställelsebrevet är beviset på att skördens Herre svarat på församlingens bön om en präst? Avlöningen är en konsekvens av att Kristus säger, att arbetaren är sin lön värd”. Den hörsamhet och lydnad prosten skall förmana till gäller ”predikoämbetef” som prästen skall ”troliga förestâ”, ”lärandes Guds ord”.3 lnventarieförteckningen slutligen är bevis på vad kyrkoherden blir ”handfångef” och därmed också på det förtroende sockenborna visar sin kyrkoherde. De tvâ dokumenten - inställelsebrevet och inventarieförteckningen - för den dubbla Med utgör de två symbolerna överlåtelsehandlingen. inställelsebrevet från stiftsledningen blir kyrkoherden församlingen förskickad”. Det som behövs för tjänsten anförtros åt denne av församlingen, vilket blir uttryckt med inventarieförteckningen. Därmed är prästen lagligen inställd som kyrkoherde i församlingen. När det heter att prosten ”på en helgdag” skall ansvara för inställelsen och därvid ”också förmana folket”, är det berättigat att göra antagandet, att handlingen skulle ske i anslutning till en gudstjänst. Det var då folket var samlat i kyrkan. Men KOF och KO ger inga som helst liturgiska anvisningar för akten som sådan. Anvisningarna är helt inriktade på den rättsliknande handlingen, den dubbla överlåtelsen. Om man så vill utgör KOF- och KO-formen för installation en före-

KOF l56l l50f, KO l57l l49f. 3 Cf proceduren när församling behöver präst eller predikare, KOF l56l l43f, KO l57l 1401, ovan 349. 3 KOF l56l 143 och 142, KO l57l 156 och l39.

,, _T, i

470 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

ning av två medeltida traditionslinjer. Enligt germansk rättsuppfattning insattes prästen genom att sockenborna “prästen i händer sätta” kyrkan, symboliserad av kyrknyckelnr* När nyckeln överlämnades, överläts kyr- a kan i prästens vård. Men enligt medeltidskyrkans rättsuppfattning var det ingalunda sockenborna utan biskopen ensam, som ägde rätten att 1 tillsätta präst och insätta honom i tjänsten, uttryckt även genom ”traditio instrumentorum (överlämnande av redskap)”. Brytningen mellan landskapslagarnas och den kanoniska rättens system har lett till ett slags i fusion i KOF/KO, där de båda linjerna samexisterar. Symboliskt är de representerade av inventarieförteckning resp inställelsebrev/fullmakt.

I KOF/KO hette det att prosten skulle introducera kyrkoherden på en helgdag” och då också förmana folket”. Snart nog växte en Iiturgifram härur. Det äldsta kända installationsritualet utgjorde bokstavligen en utvidgning av den citerade KO-satsen. I anslutning till den har nämligen ett ritual fogats in i KOF 1608.5 Den ena medeltidslinjen har där lett till förutsättningen, att biskopen skall vara installator och själv förklara kyrkoherden vara lagligen sänd. Biskopen skall så läsa bibelord om predikoämbetets rätta upphov, stiftare och förman”. Dessa bibelord s följs av 1 en bibelspäckad homilia om dem som till lärare uti Guds församling satte varda” samt ”om alla Guds ords hörares ämbete”. Efter en förbön för honom, som ”du till denna församlingens själasörjare skickat och förordnat haver, förklarar biskopen efter Guds befallning och uti Guds stad kyrkoherden vara insatt till att, med ansvar inför Gud som domare, ”förestå och tjäna” församlingen. ”Härtill give Gud Fader, Guds Son och Gud den helge Ande sin milda nåd och välsignelse”. Handlingen fullföljs sedan med psalmen Nu bedje vi den Helge And” och välsignelsen. Det kan tillfogas, att varken inställelsebrev eller inventarieförteckning ingår som led i den liturgiska akten. Det förra nämns omedelbart före denna, det andra direkt efter den. Detta utesluter inte att symbolhandlingar kunde ingå i akten. Syftet med ritualet har varit att anvisa ett kristligt sätt” för installationen: homilian om ”själasörjarens” och ”åhörarnas uppgifter och skyldigheter, förbönen och installationsorden. Det har antagits, att ordningen som sådan skulle stamma från förarbetet till KOF 1608, och att förbönen ”med stor sannolikhet skrivits av Laurentius Paulinus Gothus?” Bönen och ritualet som helhet motsvarar dock till typen ordningar för ”Einführung (införande)” i nord- och sydtyska kyrkoordningar. Förbönen och installationsformeln i det svenska KOF 1” 608 kan vara hämtad från Lauenburgs kyrkoordning 1585. Där finns förbönen, som sannolikt författats av reformatorn Johannes Brenz, och där

4 Hellström 1967 233ff, Kjöllerström 1971a 116f. 5 KOF 1608 184ff. KO-satsen om att förmana har ändrats till ”följande förmaning, därpå följer rubriken ”Ett kristeligt sätt till att insätta en kyrkoherde utti en församling”. Efter ritualet fortsätter den avbrutna KO-texten. ° Den svenska översättningen av bönen förutom i KOF 1608 tryckt bl a i Rodhe 1923 491 (efter KOF 1619). Antagandet om L P Gothus som författare i Kjövllerström 1971 274.

i

Svenska och mottagningshandlingar 471 kyrkans vignings-

finns en installationsformel i en version snarlik den svenska? Frågan om faktisk förlaga kan lämnas därhän här. Den uppenbarligen från Tyskland övertagna liturgiska akten hade kommit för att stanna i svenskt kyrkoliv. l praxis kunde denju också utan svårighet förenas med uttrycken för den rättsliknande akt KO l571 gav anvisningar om. l samband med att KL 1686 utarbetades infördes ett särskilt kapitel (23) med rubriken ”Huru en lagligen kallad kyrkoherde skall inställas i en församling”. Enligt redigeringsprinciperna fanns där inget ritual men väl riktlinjer för en liturgisk handling. KL-reglerna för inställelse svarar ganska väl mot KO-anvisningarna och ritualet i KOF 1608. Reglernas ena halvpart ägnas åt den handling med biskopens eller ersättares förmaning av ”åhörarna” resp prästen samt bön och sång, då kyrkoherden blir i församlingen ”intagen. Den andra halvparten gäller överlåtelsen av kyrkan och prästgården, inkl inventarieförteckningen. De liturgiska riktlinjerna är inte bara förenliga med ritualet i KOF 1608 utan bygger på detta sådant det hade förmedlats i 1600-talets kyrkolagsarbetef* Ritualet hade emellertid också praktiserats i kyrkolivet, så långt praxis nu är känd? l praxis förekom också symboliska överlâtelsehandlingar av medeltidstyp. En sak är gemensam för kända liturgiska varianter, för lagförslagens ritual och för riktlinjerna i KL: synen på handlingens innebörd. Den innebar inte att en präst av biskopen blev förklarad som kyrkoherde. Handlingen innebar att en kyrkoherde blev introducerad eller inställd i eller ”intagen” i församlingen. Det uttryckte symbolhandlingar. Installationstal skulle riktas till såväl ”åhörare” som ”sjä1asörjare”, och det förekom t o m ömsesidiga viljeförklaringar.

Det var som tidigare framhållits meningen att KL-riktlinjerna skulle följas av ritual i kyrkohandboken, men av den saken blev som vi sett intet i HB 1693.° KL 1686 föreskrev likväl en liturgisk handling. För installationen hade man inte som ifråga om vigningshandlingarna någon ordning i KO 1571 att falla tillbaka på. Hur man gick tillväga i praktiken är endast delvis känt. Välkänt är däremot, att Karl XI i ett brev 1695 gick skarpt tillrätta med biskoparna, för att dessa uppsköt installationshandlingar. De skulle antingen själva eller genom prostarna sörja för att kyrkoherdar inställdes i församlingarna så snart de utnämnts och inte senare. Det vore, ironiserade kungen, ”en överflödig tjänstaktighet att visa, huru den skall rätt ingå i huset. som en god tid haver däruti bott”. Det var således vid tillträdet kyrkoherden

7 Lauenburgritualet 1585 i Sehling 5 1913 408ff. Ibm 14 1969 241ff finns samma ritual i ett KOF från 1556. Enligt kommentaren därtill ibm 30 har bönen sannolikt Brenz som upphovsman. 1556 års installationsformel innehåller en solenn inledning om Anden. Det partiet finns inte i Lauenburgritualet. Det finns inte helleri det svenska ritualet. L P Gothus kan därför ha haft Lauenburgversionen som förlaga. Detta är dock enbart ett negativt indicium, som inte binder samman de två ritualen. 3 Kjöllerström 197la ll7ff, särskilt 118 n 11, 123. ° Ibm 119ff anges några exempel. “l Ovan 351ff.

472 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

behövde introduceras. Församlingsborna skulle då underrättas om att prästen var ”ordentligen sänd och kallad, då behövdes ”bön gjord till Gud om hans ämbetes lyckosamma förrättning”, och det var då kyrkans tillstånd skulle ”skärskådas och kyrkoherden för ögonen visas”. Päpekandet, eller snarare utskällningen, fick på sikt ingen större effekt för praxis. Otvivelaktigt har kungsorden likväl gett eko i HB-anvisningar om installationen ända fram till HB 1942. Från 1700-talet är en del ritual uppspårade. En genomgång av dessa visar, att element från medeltiden och den gamla formen från KOF 1608 hållit sig kvar. Men det var tydligen inte detta ritual utan en annan ordning som blev riktningsgivande: ritualet för prästvigning. ”Om medeltida tradition levat kvar och bestämt utformningen av installationen under 1600-talet”, kom under 1700-talet prästvigningsritualet att bli ”den allt dominerande förebilden, sammanfattar Sven Kjöllerström tendensen.” Domprosten Sven Baelter i Växjö gav en liknande karakteristik i sitt år 1762 tryckta arbete om kyrkoceremonierna. Prästvigningen skedde en gång och vid biskopssätet, ”inställningen däremot så ofta prästen tillträdde en ny församling och därvid i denna. Men vad ”ceremonierna” anbelangade, så gå de litet eller intet ifrån varandra, varför ”inställningen kallas av några den andra vigningen?” Baelters kommentar är intressant såsom en sammanfattning av huvudtendensen vad gäller ”ceremonierna” vid installationen. Hans redogörelse för praxis bekräftar, att prästvigningsritualets olika led också blivit installationens. Den tendensen har Kjöllerström ytterligare dokumenterat. Men samtidigt poängterade Baelter skillnaden i funktionen: vigningen är en engångshandling i stiftsstaden, installationen en handling upprepad så ofta en kyrkoherde trädde till i en ny församling. Baelter tyckte för sin del att installationen behövdes. ”Långtifrån” att vara ”ofelbart nödvändig . . . medförer denna handel mycken uppmuntran och nytta och länder till en anständig ordning“.“ Den renlärige domprosten ogillade av dogmatiska skäl ”att denna akt liknas av somliga vid ett äktenskap, varmedelst den nya läraren viges vid församlingen. Analogin måste avvisas, eftersom Kristus är församlingens ende brudgum, “dårarna” blott ”brudgummens vänner”. I det avseendet måste analogin avvisas, vilket är ett ganska klart uttryck för att det låg mycket i förmälningstanken. ”Inställningen” var för Baelter som för Karl X1 en god ”handel” som bidrog till en anständig ordning” präst och församlingsbor emellan. Även om aktens liturgi kommit att i så hög grad formas efter prästritual - ”den andra uteslöts ännu inte det vigningens vigningen -, gamla synsättet på installationens innebörd. Med eller utan symbolhandlingar hade den karaktären av en introduktion och ömsesidig överlåtelse.

“ Kungl brev 1695-04-19 i KL 1686 (1845) 471f. Om dragkampen mellan kung och biskopar ifråga om utnämningsrätten såsom motiv för brevet Kjöllerström l971a 123f. l lbm 124. Tendensen illustreras ibm 124ff med ett flertal exempel. 3 Baelter 18383 682, Kjöllerström l971a 125. 4 För detta och det följande Baelter 1838 689.

Svenska kyrkans vignings- och 473 mottagningshandlingar

7.5.1.2 Spänningen mellan installationsliturgins introduktionsoch vigningsmotiv Installationsritualets utformning i 1811 års kyrkohandbok

Det är överflödigt att översiktligt presentera struktur och utformning av den i HB 1811 för första gången fastställda, uniformerade ordningen ”Huru en kyrkoherde skall inställas i en församling”. Det går utmärkt att hänvisa till redogörelsen för prästvigningsritualet.” Att överensstämmelsen blivit genomgående framhålls också genomgående i litteratureni” Detta skulle alltså innebära att vigningslinjen segrat. Träffande vore väl då rubriken i HBF 1793: “Huru en kyrkoherde uti ämbetet skall invigas”. Det uttryckssättet säger dock inte mycket i sig,” och för övrigt blev titeln i HBF 1799 och HB 1811 den nyss citerade, otvivelaktigt övertagen från KL 1686. Viktigare är de avvikelser från vigningsritualen som fanns i HBF 1793 och som blev fler i det fortsatta arbetet. Det visar sig nödvändigt att mot bakgrunden av analyserna av präst- och biskopsvigningsritualen i HB 1811 undersöka utformningen av installationsritualet. Vad först bibel- och bänematerialet angår, blev uppsättningarna i HBF 1793 föremål för bearbetning i HBF 1799. De nya versionerna överfördes oförändrade till HB 1811. Vid omredigeringen utmönstrades ”biskops°bibelord ur prästvignings- och installationsritualen. För det senare redigerades en katalog med bibelord, som framhöll kyrkoherdens uppgift att utföra ”en evangelisk predikares verk” såsom väktare och ”sändningsbud i Kristi stad [ställe].8 Inledningsbönen är prästvigningens i en version med ändringar, vilka till dels är desamma som för biskopsvigning. Installationsritualets version framhäver kyrkoherdens tillsynsuppgift i församlingen där han inställes, hans uppdrag “till denna kristliga församlings ömma och trogna vård?” Kort sagt framställdes kyrkoherden som församlingsbiskop. Vad gäller blocket av förpliktelserär detta utformat på precis samma

sätt som vid prästvigning med Apostolicum, löftesfrâgor och ed. Frågor-

5 Ovan 355f. ° Såt ex Rodhe 1923 493 och Kjöllerström l971a 127, varvid båda även inkluderar ritualet för biskopsvigning. överensstämmelsen med prästvigningsritualet utgör förutsättningen för jämförelseri Helander 1934 493ff. Det sammanfattande omdömet är att installationsritualet inte har ”något särskilt originellt över sig. lbm 498. 7 Om inställelse”- och ”vigning”-uttrycken ovan 401foch passim. I de inledande anvisningarna i HBF 1799 finns en sats okorrigerad kvar från HBF 1793 (Den som invigningen förrättar. . .). Denna förblev okorrigerad i HB 1811 och förblev så ända tills hela anvisningstexten skrevs om i HBF 1938. Cf Kjöllerström 1974 142. Cf vidare diskussionen och förklaringen av en parallell företeelse i biskopsvigningsritualet ovan 412 n 96. “5 Utmönstrade ur HBF 1793 blev Apg 20:28 och Tit 1:7-9. De apostroferade speciella bibelordcn är 2 Kor 5:19f, 2 Tim 4:lf, 5, Luk 12:37f. Luk-stället fanns också i biskopsritualet. Gemensamma för prästvignings- och installationsritualen var 2 Tim 2:22 och 24f. Först i serien stod Matt 28218-20, en för de tre ritualen gemensam text. Om bibelurvalen i de båda andra ritualen ovan 395f. ° Ovan 396, 404.

474 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

na är identiska med undantag för den första, motsvarigheten till vigningsfrâgan, där ”introducendus” här förklarar sig villig ”det viktiga kyrkoherdeämbetet uti denna kristliga NN församling . . . åtaga”. Också eden är densamma, ty prästeden hade sedan länge repriserats vid installationer. Det skulle vara en extra garanti mot villoläror.” Ett ursprungligt motiv tycks ha varit att edgången krävdes, eftersom den ”icke allestädes blivit gjord”, som prästeståndet 1734 uttryckte saken.” Installationshandlingeni snäv mening inleds med den inställelseformel, som aktualiserats tidigare vid analysen av biskops- och prästvigningsritualen.” Det är biskopsritualets som bör jämföras med installationens:

181 1 K yrkoherdeinstallatiøn 181 I Biskopsvigning Och jag, Och jag, enligt den fullmakt som mig, enligt den plikt som mig på Guds vägnar, av hans församling, uti detta ärendet betrodd är, i detta ärende åligger, antvardar dig härmed antvardar dig härmed konungens fullmakt, konungens (konsistorii) fullmakt, (Nu överlämnar biskopen fullmakten till introducendus.) och därjämte biskopsämbetet och därjämte kyrkoherdeämbetet uti NN stift, uti denna kristliga NN församling samt fäster . . . [korset, kräklan] i Guds, Faders . . . i Guds, Faders . . .

De båda formlerna avviker från prästvigningens i det att stifts- resp församlingsnamn anges. Att en anvisning om kyrkoherdens fullmakt satts in i själva formeln kan noteras. Det intressanta är dock, att installators motivering för sin funktion blivit så helt annorlunda. Präst- och biskopsvigningarnas formler åberopar ett Guds uppdrag genom församlingen. Installationsritualet talar helt prosaiskt om ”den plikt som mig . . . ålig- 9a ger . Bakom formelns utformning får förutsättas bestämda avsikter, om det än kan vara vanskligt att rekonstruera dem.” Inga motiveringar är beva- 3” Baelter 1838 689, Helander 1934 490. Särskild kyrkoherdeed införd 1829. Härom nedan 4811. 2 Prästeständets riksdagsprotokoll 8 (1978) 532f samt stándets cirkulärbrev till prästerskapet 1734-12-13, tryckt i Normann 1952 307. Cfibm 12lff. År 1734 måste argumentet för prästedens avläggande ha varit ett traditionellt argument, ty edgång enligt kyrkolagsformuläret hade vid det laget varit föreskrift i drygt femtio år. Om ståndet menade att denna edgäng inte alltid skedde inom själva prästvigningsliturgin, var argumentet däremot aktuellt kanske ända till HB 181 l. Ovan 355 med n 30. 22 Ovan 399ff. Biskopsvigningens formel citerad i sin helhet ovan 398. 23 Helander 1934 495 och 496f berör installationsformlerna 1793 och 1799 (1798) men på ett missvisande sätt. Den nya redaktionen i HB 1811 är ej angiven ibm 497. Formeln är ej berördi Kjöllerström 197la 127, ej helleri Kjöllerström 1974 142. Ibm 143 kan intrycket uppkomma, att formeln är analogt utformad i biskopsvigningen och installationen. Formeln 1811 ej berörd i Rodhe 493, men ibm 494 kommenteras formeln i HB 1894 så, att orden på Guds vägnar av hans församling”, uteslutna då som 1811, är avsiktligt utelämnade, ”enär akten icke är nödvändig i och för sig för att kyrkoherden skall kunna fungera som kyrkoherde.

Svenska kyrkans vignings- och 475 mottagningshandlingar

rade. Ett faktum är likväl att installationsformeln successivt förändrades. l HBF 1793 skulle installator åberopa församlingens I HBF uppdrag. 1799 sattes däremot in att det var församlingens uppdrag men ”på Guds vägnar”. Det slutliga resultatet blev den citerade formuleringen, varigenom det enbart allmänt talas om en installators ”plikt”. I det avseendet avviker formeln påtagligt från vigningsritualens.

Till själva formeln hörde som sagt anvisningen om fullmaktsbrevets

överlämnade. Motsvarande regianvisning fanns inte i vigningshandlingarna. Att biskopens fullmakt skulle överlämnas var angivet men prästbrev torde vid denna tid ännu inte ha börjat lämnas i liturgin. Vid installationshandlingar insattes en speciell föreskrift. En förklaring skulle kunna vara, att redaktörerna var angelägna om en påminnelse i en handling, som skulle förrättas av biskopen eller prosten, som därtill av honom förordnas”, dvs många olika installatorer. Vilket motivet än varit, har det ansetts befogat att föreskriva fullmaktens överlämnande i det att installationsorden uttalades. Det överlämnandet är pendangen till den i ritualet inskrivna ordningen, att notarie eller någon assistent skulle läsa upp fullmakten efter inledningsbönen och före bibelordsläsningen.” Fullmaktsbrevet spelar alltså en viktig roll i HB 181 l liksom i KO 1571. Men rollen har mycket förändrats. 1 KO utgjorde uppläsningen garantin för församlingen att prästen som föreställdes var deras rätte sockenpräst. Den uppläsningen var utgångspunkten för installators adress till församlingsborna. I HB l8ll ligger tyngdpunkten på att prästen skall få sin fullmakt, men också uppläsningen av den har i HB fått en ny innebörd. Uppläsningen är nu upptakten till assistenternas läsning av de skriftspråk, ”som utur Guds ord dig nu skola föreläsas, ”lärdomar” förinstallandus och inte församlingen. Denna skulle visserligen, hette det i HB, ”en gång . . . vittna om fullbordan av dina förbindelser”. Men detta anförs som synes i ord till installandus. Installationen hade tydligt nog blivit en angelägenhet mellan installandus och installator. På installationsformel med fullmaktsöverlämnande följde också installators och assistenternas handpålâggningen med deras bön - som i vigningshandlingarna. Inledningsvis angavs att (präst)vigningsordningen bestämt installationshandlingens ritual. På punkt efter punkt har sedan registrerats avvikelser. Kort sagt har vigningslinjen jämkats samman med introduktionslinjen. Till denna hör också fullmaktsbrevet såsom symbol. Om HBlösningen tolkas enligt det feodala rättsschemat, är handlingens innebörd att installator sin plikt likmätigt förlänar installandus tjänsten. Symboliskt blev det uttryckt genom brevets överlämnande till installandus, sedan prästen med ed bekräftat sina givna förbindelser. Denna förläning skulle enligt ritualets anvisningar ske i församlingens kyrka. Den

34Cit ur de allmänna anvisningarna. Noten i HB 1811 är av ärkebiskop Lindblom övertagen från HBF 1799, som i sin tur fått den från HBF 1793, redigerat av ärkebiskop von Troil. Ärkebiskoparna ifråga behövde inte ge sig själva regianvisningar för biskopsvigning, däremot biskopar och prostar för installation. 35 i installationsritualet Fullmaktsläsningens plats och funktion är en direkt motsvarighet till dels fullmaktsläsningen vid biskopsvigning, dels ordinandpresentationen vid prästvigning. Avsnitten citerade ovan 402f.

476 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

kunde dock utan att förlora något av substansen lika gärna ha skett t ex i stiftsstaden. Men ritualet innehåller mer än det hittills redovisade. Sammanfattningsvis innebär detta andra, att handlingen inte bara skall utan måste ske i församlingen. Introduktionens traditionslinje var stark nog att prägla ett ritual, som inte bara i rubrik utan också i utformning gällde, hur kyrkoherden ”skall inställas i en församling”. För det första skulle den en vecka i förväg pålysta akten äga rum efter församlingsgudstjänsten. skulle inledas med en psalm och installatiønstalet, varuti Handlingen såväl kyrkoherden som församlingens ledamöter påminnas om deras inbördes skyldigheter. I HBF 1793 hade von Troil rent av angett huvudpunkterna för talet, men dessa ströks redan vid redigeringen av HBF 1799. I HB 1811 stod likväl klart utsagt vad talet skulle gälla och till vilka det skulle riktas.” Före slutvälsignelsen över kyrkoherden skulle installator för det andra ”förmana folket”, som det hette redan i KO 1571. För orden riktade till sockenborna resp kyrkoherden hade HB 181 l fastställda allokutioner, som med smärre justeringar övertagits från HBF 1793.37 Församlingsallokutionen är riktad till ”samtlige ledamöter av denna kristliga NN församling”. Dessa uppmanades att motta sin kyrkoherde såsom ”Guds tjänare . . . läraren, eder tröstare, eder rådgivare”. ”Omfatter honom med förtroende, välvilja och kärlek”, löd uppmaningen. Hans omsorger, arbete, undervisning och förbön för församlingen borde belönas med deras gensvar. Allokutionens stil är den retoriska som är typisk för HB 1811, men texten är ovanligt koncentrerad. Den blommar emellertid ut i en av bibelcitat formad senare del med en doxologisk avslutning.” Allokutionen till kyrkoherden består av en serie uppmaningar och önskningar om ”ett värdigt förvaltande av ditt viktiga ämbete” - formuleringen brukas för säkerhets skull två gånger. Formellt kan texten karakteriseras som en glossa till 1 Petr 5 :2-4, dvs prästvigningens gamla sändningsord. Detta ord fanns inte längre i prästvigningsritualet. Det blev emellertid utmärkt såsom avskedsord - och föd till en kyrkoherde gack Kristi hjord”. Det behöver inte särskilt framhållas, att herden med sin tillsyns- och vårduppgift är patriarkalisk. Det har redan framgått av referatet av församlingsallokutionen. Kyrkoherdens och församlingsbornas ”inbördes skyldigheter” är det förvisso tal om, men detta i ett klart över- och underordningsmönster. l ett sådant ritual finns inte utrymme för något församlingens överlämnande av kyrka e dyl. Sådant nämns inte ens, och än mindre finns plats för symbolhandlingar av det slaget. I denna akt är församlingsborna inte längre handlande subjekt utan enbart mottagare av förmaningar och kyrkoherde.

3° Saken förbigángen i Rodhe 1923 493, Helander 1934 495, 497, Helander 1939 620, Kjöllerström l97la 127, Kjöllerström 1974 142. 37 Allokutionerna nämnda men ej behandlade i Rodhe 1923 493, Helander 1934 495, 497, Helander 1939 620. 3* I Kor 3:7 citeras och kommenteras, därefter Ef3:14, 16-21 - i uppmaningens form och i enlighet med provöversättningen.

Svenska kyrkans vignings- och 477 mottagningshandlingar

Det är dags att sammanfatta. l HB 1811 innebär installationen, att den patriarkaliske herden eller församlingsbiskopen av installator ställs in i sin församlingstjänst och får sin fullmakt sedan han med ed bekräftat förpliktelserna. Samtidigt omges denna handling av adresser till såväl kyrkoherde som församlingsbor, varigenom installator också introducerar kyrkoherden i församlingen. Anvisningen att handlingen skulle ske “genast vid pastoratets tillträdande” var därmed inte bara en tom fras utan hörde samman med introduktionskaraktären i ordningen.” HBritualet innebär att traditionens vignings- och introduktionslinjer såsom mönster för akten här har förenats. På ett för HB 1811 karakteristiskt sätt har en enhetsordning skapats genom att skilda traditionselement blivit inkluderade.” Spänningen dem emellan har mildrats genom att vigningslinjen fått dominera handlingens mittparti, introduktionslinjen inlednings- och avslutningspartierna.

7.5.2 Från färsamlingsintroduktion till ämbetsinställelse Ritualutvecklingen i kyrkohandboken 1868- 1942

Genom HB 1811 grundlades en ritualtradition, som bevarats intill nutiden. Det mest karakteristiska är att installationshandlingens liturgi ansluter så nära till präst- och därmed biskopsvigningens liturgi. I HB 1811 fanns emellertid särdrag. Den fortsatta framställningen skall ägnas frågan, hur dessa utvecklades i fortsättningen. Den gamla ritualtiteln förblev densamma tills den i HB 1942 ändrades till ”Kyrkoherdeinstallation. Alltifrån HBF 1854 blev den gamla titeln emellertid förkortad som kolumnrubrik. Orden ”i en församling uteslöts, varför det enbart hette ”Huru en kyrkoherde skall inställas”. är symptomatisk Förkortningen för utvecklingen under perioden såsom framgår av det följande.

7.5.2.1 Avvecklingen av församlingsintroduktionens element Från 1868 års till 1894 (1917) års kyrkohandbok

Ritualutformningen via HBF 1854 till HB 1868 År 1868 antogs och godkändesjämte nya vigningsritual även ett reviderat installationsritual, vars ändringar på något undantag när stammade från HBF 1854.3 De bröt inte med den gamla ordningen utan förstärkte vissa drag i den. Urvalet av bibelordi HB-formen 1868 kompletterades, så att det än tydligare framgick, att kyrkoherden är herde och trogen skaffare, satt ”över” folket. Såsom Guds predikare skall han rätt dela sanningens

29 i HB 1811 vari förkortad Anvisningen form övertagen från HBF 1793, där von Troil också hänvisade till kungabrevet 1695 och refererade uttalandet, att den som redan var hemmastadd i huset inte behövde introduceras. Cf ovan 471f. 3° Om HB 1811 såsom enhetsagenda ovan 355. 3 Om revisionsarbetet 1854-1868 ovan 359ff och 405ff.

478 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

ord, även när människor föredrar sådant som kliar dem i öronen.” Bönematerialet reviderades enligt den plan som tidigare behandlats. Som ny sattes den för de tre ritualen gemensamma bönen om inledningsbön skördearbetare. Ny är också installationsbönen. l HBF 1854 uppgavs, att det var ”den i Svenska kyrkan av ålder vid detta tillfälle brukliga”. Därmed avsågs den tidigare berörda bönen av Brenz, i Sverige först känd i KOF 1608. Den hade otvivelaktigt brukats vid svenska installationer, men om den dessutom varit den ”brukliga” är Ovisst.” Den blev emellertid så fr 0 m HB 1868, och ännu i HB 1942 står den kvar, om än ganska förändrad. Bönens bibelanknytningar (1 Kor 1:18, l Petr 1:19 och 5:2) accentuerade vad bibelurvalet gjorde gällande om kyrkoherdes uppdrag. Installationsbönen markerade herdeuppdraget genom den nämnda l Det stället utgjorde i HB 1811 bas för slutorden till Petr 5-alluderingen. den nyinstallerade herden men försvann nu därifrån. I gengäld infördes form (v 2-4) i bibelordskatalogen som det fick det i fylligare samtidigt med i installators uppmaning efter ”assistentorden”. Hette det klinga 1811 att ”[bibel]språken skulle mana kyrkoherden ”att helga dig till denna kristliga församlings ömma och trogna vård”, sköts nu in: att helga dig âr âverherdens tjänst, till denna . . I släkt med den nyssnämndajusteringen är några andra. Den nyinsatta bibliska varningen mot att tillmötesgå förväntningar på sådant som kliar i öronen mot en justering av installationsbönen. En liten korresponderar en ny sats om att i församlingsvården vara ”emot all ändring skapade anfäktning fast och oviklig”. Kravet på personlig integritet understryks med hänvisning till ansvaret inför ”överherden”. Installationsbönen utockså en tanke i den nu uteslutna inledningsbönen 1811: det är trycker Gud som ”skickat och förordnat. . .denna församlings själasörjare”. Satt i församlingen är kyrkoherden Guds tjänare med Gud som domare. Det är kanske det perspektivet som förklarar en ändring av installationsforsom . . . åligger installator. Utan meln. Det talas inte längre om en ”plikt att hänvisa till något Guds uppdrag genom församlingen talas nu likväl på samma sätt som i vigningsritualen om ”den fullmakt som mig i detta ärende är betrodd”. Installationshandlingeni snäv mening har med det nyss anförda redan berörts. Det kan noteras att formeln inte längre inrymde orden och anvis-

32 Nya och med biskopsritualet gemensamma bibelord är Joh 21:15 - 17, Ef4:10- 12 och ur Luk 12 inte längre vers 37f utan 42-44, likaså 1 Petr 5:2-4, som även infördes i prästvigningsritualet. Nytt och med detta senare gemensamt är Jer 15:19. För prästvigning reserverades däremot nu 2 Kor 5:19f. lnstallationsritualet åter hade tidigare 2 Tim 4:1f, 5 och 2:24, nu utökade till I-S resp l5f, 22-25. Utökningarna torde vara direkt föranledda av förhållandena i kyrkan med väckelser, separatism och församlingssplittring, en viktig kontext till HB-revisionen. Eckerdal 1970 37 ff, Slff, 78ff. 33 Citaten ur HBF 1854 motiv 37, där den svenska traditionen beläggs genom hänvisning till Baelter. Om bönen ovan 470f, om Baelter ovan 472. Förmodligen har Baelter genom sitt uttryckssätt bidragit till att tradition togs för given i HBFarbetet. l varje fall bidrog han till att en tradition grundlades genom HBF och därmed HB l868-.

Svenska och

kyrkans vignings- mottagningshandlingar 479

ningen om av ”konungens fullmakt”.

överlämnandet (konsistorii) Den

strykningen berodde sannolikt också vid installationssom vid vigningshandling på att det väsentliga inte av några mindre viktiga detaljer må bortskymmas?” Visst skulle fullmakten överlämnas av installator till kyrkoherden men som tecken på att installandus efter avlagda löften blev installerad genom installators nu justerade installationsord. Det bör framhållas, att HBF-redaktörerna, som lanserade sången Veni sancte Spiritus i vigningshandlingarna, inte förordade denna vid installationshandlingar. Andesången reserverades för vigningshandlingarna. Installationen är dock mer än utförd plikt. heter det från 1868 Installandus, som vid biskopsvigning, ”har idag framträtt inför Herrens altare för att installeras. Själva installationshandlingens första led karakteriseras av att en Guds betrodde tjänare inför Herrens altare” i hans namn insätter en annan Guds tjänare i ”kyrkoherdeämbetef”. Det andra ledet är som i HB 1811 installators och assistenters handpåläggning och bön. Det kan vara värt att uppmärksamma anvisningar om installationshandlingens sammanhang. Enligt ärkebiskop Uno von Troils HBF 1793 kunde handlingen ske före eller efter högmässan i pastoratet, men i HB 1811 föreskrevs enbart det senare. Enligt förslageti HBF 1854 angav HB 1868 däremot, att akten skulle äga rum före gudstjänst, naturligtvis för att den nyinstallerade omgående skulle kunna ”göra sitt inträde” vid gudstjänsten såsom von Troil hade uttryckt saken.” Det är mycket möjligt att HBF-redaktörerna 1854 bara anknöt till en praxis, som motsvarade tillvägagångssätt vid andra kyrkliga handlingar.” Det hari varje fall tydligen ansetts vara en god ordning med installation som upptakt till församlingsgudstjänsten. Ett motiv har kanske varit att på det sättet förstärka aktens ställning, ty bara några år tidigare hade riksdagens prästestånd i cirkulär till prästerskapet måst inskärpa dess vikt. Trots att den var obligatoriskt föreskriven, hade den icke så allmänt ägt rum”. Även frånsett att den var av överheten förordnad”, måste den ske. ”Akten äger en vikt och ett värde, som . . . ej tillåta dess åsidosättande”, varför biskoparna

34 Citat från HBF 1854, ovan 360, 411. 35Cit ur de allmänna anvisningarna i HBF 1793. Det är icke stadgat” om installationen skulle ske före eller efter högmässan, hette det. På tal om inträdet ”kan han göra det söndagen därefter, om installationen skedde efter högmässan. HBF talade om högmässan, HB l8l1 däremot om gudstjänsten. Först i HB 1942 anges uttryckligen att gudstjänsten ifråga skall vara högmässa. Den föreskriften har där blivit nödvändig, eftersom det där samtidigt medges att installationen sker på annan veckodag. Nedan 49lf. *f* Denna HBF-ändring tycks inte ha bedömts som en nyhet, i varje fall inte värd att reagera på. Punkten finns inte med i den detaljerade redovisningen av tillgodosedda men även förbigångna ändringsförslag vid HBF-granskningen i Helander 1939 620ff. Prästeståndet kompletterade däremot HBF-uppslaget med särskilda inledningsord (l Guds, Faders . . . namn). Det hör också till saken att alla typer av kyrkliga handlingar (dop, kyrktagning, vigsel, jordfästning liksom olika typer av skriftermål) enligt en fast praxis skedde före högmässan. Det är därför i varje fall överdrivet att tala om ett brott med svensk tradition, när HBF 1854 föreslår installationen före gudstjänsten. Jfr Kjöllerström 1971 277, Kjöllerström l97la 1278.

480 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignirgs-

uppmanades ”att befordra . . . behörig verkställighet”.37 Det var nu inte längrekungen utan prästeståndet. som gick till rätta med missförhållanden. Sim genklang av Karl Xl-befallningen underströk också det av prästeståndet några år senare tillstyrkta HBF 1854, att handlingen skulle ske för: gudstjänsten genast vid tillträdet, “såvida ej laga hinder äro?” Med drn reviderade ordningen framstod handlingen mer som ett slags förutsättning för att en (vald och) utnämnd kyrkoherde skulle kunna träda i:jänst. Det verkliga syftet med ”denna förrättning” tycksju nämligen vaa, att kyrkoherden såsom Guds tjänare ”skall inställas” i sitt ”kyrkoherceämbete” för att därefter såsom inställd kunna göra sitt inträde” i försanlingen vid gudstjänsten efteråt. Det anförda går alltsammans ut på att insrallationsmotivet i ritualet förändats från församlingsintroduktionen i riktning mot en ämbetsinställelse av feodal typ. Detta var i och för sig i samklang med tendenseri HB 181 1. Där balanserades tendenserna likväl av introduktionsmotiv. När pvästeståndet 1848 gjorde sin aktion för installationshandlingens ställning, hänvisades till aktens vikt och värde. Vad man därmed menade var jus på Karl Xl-vis introduktionskaraktären. Installationshandlingen ”knyter lika starkt som högtidligt det heliga band, vilket bör förena lärarer med sina åhörare; den inskärper oförgätligt deras ömsesidiga källa är tydlig: installationsritualets inledplikterü” Formuleringarnas nings- och avslutningspartier i HB 1811. Det var där introduktionen i fått utrymme såsom motiv i det ritualet. Det motivet blev försairlingen genom revisionen mycket försvagat enligt följande. Utan särskild motivering för saken strök redaktörerna för HBF 1854 rörande installationstalets förmadels irledningspartiets anvisningar ning if-åga om prästens och sockenbornas ”inbördes skyldigheter”, dels avslutningens båda föreskrivna allokutioner till menighet och kyrkoherde. Strykningen av avskedsorden till kyrkoherden kompenserades genom a:t herdeuppdraget (1 Petr 5) kunde lyftas fram i andra sammanhang. Församlingsallokutionen fick däremot ingen som helst ersättning. 1854 ansågs ingreppet alltför Vid granskningen i prästeståndet tydligen drastiskt. För avslutningsdelen formulerades nämligen såsom ersättning en anvisning, som kom att ingå i HB 1868: Biskopen tillägger förmaningar och välönskningar till församlingen samt till kyrkoherdm, och slutar med att över den sistnämnde läsa välsignelsen . . . Anvisningen om installationstalets innehåll har med all sannolikhet strukits enigt en i HBF 1854 lanserad och av prästeståndet gillad redaktionsprincip. Den innebar att HB inte skulle formulera homiletiska och pas-

37 Prästcståndets protokoll 1848 8:151 (Cleri comitialis cirkulär 1848 § 9, cf Helander 193) 620 n l). Huvudanledningen till utebliven installation skall enligt cirkulärbrevct ha varit de dryga kostnaderna för den som installerades, men prästeståndet påstod att envar har frihet att foga sig efter tillgångarne”. Cf härtill Helander 1934 498 med referens till den drygt ett halvsekel tidigare lämnade uppgiften från biskop Olof Wallquist, att handlingen då inte praktiserades alltid och överallt. 3* 1 HBF 1854/HB 1868 heter det efter HB 1811, att installationen skall ske genast, men nu med tillägget: såvida ej laga hinder äro”. 39 Se n 37.

Svenska kyrkans vignings- och 481 nottagningshandlingar

torala råd och anvisningar.” När prästeståndet för avslutningrns del såsom ersättning för de strukna allokutionerna förde in den nyss cterade anvisningen, avvek man således från redigeringsprincipen. Det /ar enbart genom denna medvetet valda inkonsekvens som en rest av församlingsintroduktionens motiv hade räddats kvar i HB 1868. Sjävfallet fanns det inget som hindrade installator att ägna både installatonstal och avslutningsord åt församlingsbornas och kyrkoherdens imördes skyldigheter. l ritualet var motivet likväl marginellt, och det ga ringa stöd för sådan kasualtalspraxis. Den lilla bevarade anvisningen ugjorde inte mycket till spärr mot en tyngdpunktsförskjutning från försanlingsintroduktion till en akt för installators ämbetsförläning till instalhndus.

Ritualutformningen i HB 1894 (1917)

Förarbetena till H B 1894 och 1917 medförde på det hela taget myclet litet för installationsritualet sådant det utformats i HB 1868. Vad HB 1917 angår utgjorde den enda förändringen att bibelorden återgavs enlgt den nya översättningen i 1917 års kyrkobibel. Det blev dock först i HB 1942 som detta förhållande fick konsekvenser för urvalet av bibe1ord,som vi senare skall se. Ett tillägg till urvalet hade dock skett redan i Hll 1894. Installationsritualets serie ”assistentord” kompletterades med :tt om väktarna över Israels husf” Bidraget utgjorde en god sammanfattring av ritualets kyrkoherdebild. De justeringar som skedde kom med HB 1894. Det rörde sig cm just justeringar, vilka i detta sammanhang kan förbigâs.” Det endaegna° bidraget är det redan berörda tillägget av ett bibelord. Det viktigaste i revisionen 1894 är en utebliven revision på en punkt och en strykring på en annan punkt enligt följande. Den uteblivna revisionen gäller samma sak som togs upp vid behandlingen av biskopsritualet: löftesfrågorna och försäkran står kvar ofårändrade trots att edsinstitutet avskaffats. Effekten blev att prästvign ngens löftesfrågor förblev intakta i installationsritualet, när de för prästvigningens räkning förändrades genom inarbetandet av prästedens text 1893 -94.“ Det hör till saken att kyrkoherden tidigare hade fått upprepa ^° Om principen Eckerdal 1970 54 n 76, 56 n 82, 75 n 45. En energisk föresrädare för den var biskop J H Thornander, den huvudansvarige vid gransknirgen av HBFi prästeståndet 1854. 4 Hes 3: 17 - 19. Efter Ullmans förslag infördes detta samtidigt i prästvignirgsritualet. Helander 1939 614 med n 4; ibm 624 har dock biskopsritualet felaktigt angetts. Cf ovan 478 n 32, 365 med n 56. 431 de allmänna anvisningarna infördes efter HBF 1893 ändrade regler ominstallator och om assistenter. Nedan 489ff. Även i detta ritual infördes för församlingens “självverksamhet” sjunget Amen. I allokutionen efter assistenternas bbelord talades förut om tjänsten åt överherden till församlingens ”trogna och ömma vård”. Men den ömma vården blev nu den samvetsgranna. Samvetsñtosofin hade därmed införts i detta ritual liksom den samtidigt fördes in i prästvigringsritualets försäkran, övertagen från eden, och i läroförbindelsen år 1903 (efter bästa förstånd och samvete). Ur installationsbönen ströks partiet byggt pi 1 Petr 1:19. Det bör nämnas att bibelorden anfördes efter provöversättningen 1883 i detta ritual till skillnad från biskopsvigningens. Cf ovan 395 n 46, 415. 43 Ovan 362 och 371ff. I Rodhe 1923 494 påpekas, att en genom edens borttagande felaktig sprákform förblev oretuscherad i en löftesfråga.

31 -Svenska kyrkans gudstjänst

482 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

prästeden. En särskild kyrkoherdeed föreskrevs emellertid vid 1829 års edsrevision. Denna skul_le avläggas under installationsakten enligt ritualanvisningar och även liturgisk text, som gällde tills de inslagen försvann med edens upphävande år 1884.44 Så länge eden var kvar, fanns genom denna också en beskrivning av kyrkoherdes tjänst och uppgifter i församlingen. Installandus lovade att på olika sätt verka för och vaka över att ”i församlingen allt skickeligen tillgär” - en bibelalluderande (l Kor 14:40) formulering som också fanns i den 1868 uteslutna inledningsbönen. Särgods för just eden var tanken på kyrkoherdens uppgift som arbetsledare genom försäkran att visa ”mina medtjänare i Ordet broderlig välvilja”. I samklang med 1811 års ritual var slutligen edens uttryck för samverkan mellan kyrkoherde och församlingsbor och deras ”inbördes skyldigheter”. I förarbetet till HB 1894 tycks tanken på ersättning för edens uteslutna innehåll inte ha aktualiserats. Det är påfallande, i varje fall i ljuset av ansträngningarna vad gällde kompensation vid prästvigning. Revisionens uteslutning ligger innehållsligt på samma linje. Inte oväntat ströks anvisningen om avslutningsord till församlingsbor och kyrkoherde. Kvar i ritualen stod alltjämt fullmaktsläsningen men med anvisningens uteslutning försvann likväl den sista resten i ritualet av tanken, att kyrkoherden skulle - som rubriken fortfarande angav - ”inställasi en församling”. Enligt allmänna anvisningar skulle akten pålysas i förväg och sedan också ske i församlingen, vars namn för den delen också angavs under akten. Detta år de enda uttrycken för församlingsanknytning. Det fanns inte längre något i ritualet som sådant som motiverade, att handlingen skedde i församlingen. Syftet hade blivit ett annat än kyrkoherdens församlingsintroduktion. Karakteristisk är en liten ändring (1894) i den lilla förmaningen efter assistenternas bibelordsläsning: ”Av dig väntar Guds församling, att du behjärtar vikten av det kyrkoherdeämbete som idag dig anförtros”. ”Guds församling stod kvar sedan förr och betydde kyrkan, inte just lokalförsamlingen. Nytt var att tjänsten anförtroddes idag. Kyrkoherden blev kyrkoherde genom att av installator insättas i sitt kyrkoherdeämbete. Det kan ifrågasättas, om handlingens liturgiska form någonsin tidigare gett så gott skäl för beteckningen den andra vigningen” som nu. Domprosten Sven Baelter återgav från sin samtid det uttryckssättet men samtidigt också bröllopsliknelsen, kyrkoherdens förmälning med för-

samlingen.” Det var den senare tankegången som nästan hundra år sena-

re utgjorde prästeståndets huvudmotiv för installationshandlingen. Ytterligare femtio år senare fanns ingenting kvar därav i ritualutformningen. På sin tid avvisade Baelter bröllopsliknelsen av dogmatiska skäl. Den

“ Om kyrkoherdeeden som repris av prästeden ovan 474. Särskild ed för kyrkoherdar införd genom lag 1829 (12). Då präst- och biskopsederna reviderades i riktning 1878 (42) berördes inte kyrkoherdeeden - den var reförkyrkligande dan förkyrkligadi Eden upphävdes 1884 liksom biskopseden (1884:20), och sam- - som det tidigt uteslöts genom KC (l884:20) HB-text som rörde edgången vid heter - ”biskopars och kyrkoherdars inställande i ämbetet. Ovan 373 n 14 och 415 n 9. 45 Ovan 472.

Svenska kyrkans vignings- och 483 mottagningshandlingar

liknelsen kunde inte ens bli aktuell såsom frestelse vad gäller handlingen enligt HB 1894 och därmed HB 1917. Det var inte alls tal om att introducera kyrkoherden i församlingen.

7.5.2.2 På jakt efter ”en annan karaktär” åt ämbetsinställelsens

liturgi

Tillkomsten av installationsritualet i 1942 års

kyrkohandbok

Den gamla omständliga rubriken ”Huru en kyrkoherde skall inställas i en församling” förenklades som nämnts i HB 1942 till ”Kyrkoherdeinstallation”. Det var en ny rubrik men en gammal benämning. l mycket är ritualet som sådant också det gamla, även om en rad ändringar skett. i HBF 1926 togs upp och utveckades Uppslag av ärkebiskop Erling Eidem i HBF 1938. Efter kyrkomötesriktlinjer 1938 utformades ett bearbetat förslag av biskop Tor Andrée i HBF 1940. Remissbehandlingarna av dessa båda förslag ger vid handen, att strävandena på det hela taget gil1ades.^° En återhållande roll spelade också i detta fall kyrkomötesutskottet 1941. Ritualredigeringen som föreslogs av utskottet ”lämnades utan erinran” i plenum” och iden formen ingår installationsritualet i HB 1942. Riktmärket för förnyelsearbetet i varje fall fram till utskottsarbetet 1941 uttrycktes av kyrkomötesutskottet 1938 så, att ritualet borde få ”en annan karaktär” än prästvigningens.” Den saken uttrycktes på liknande sätt i de olika etapperna av revisionsarbetet. Däremot angavs inte, hurudan denna karaktär skulle vara. Om handlingens funktion finns inte något uttalande. Frågan är, om man strävade i blindo bort från likheten med prästvigningens liturgi. Den saken får undersökas genom att gå in på ritualets olika delar sådana dessa föreligger i HB efter förarbetena.

Bibelmaterialeti form av ”assistentorden” är efter uppslaget i HBF 1926 rekommenderat, inte fixerat, enligt principen att antalet assistenter fick avgöra hur många av den utökade seriens bibelord som skulle läsas. Eftersom katalogen likväl är rekommenderad, bör viss uppmärksamhet ägnas åt den. I HBF 1938 framhöll Eidem tydligen med tanke på ritualets profil, att det såsom ”assistentord” hade ”allenast det första gemensamt” med biskops- och prästvigningsritualet. Detta (Joh 21 :15ff, Har du mig kär?. . . Föd mina får”) hade varit gemensamt för dessa ritual alltsedan HB 1868. Bland de övriga föreslagna orden hade enbart ett tradition, en vers

46 Invändningar mot förslagen i HBF 1938 resp 1940 finns ej antecknade i remisssammanställningarna. Växjö domkapitel gjorde till HBF 1938 anmärkningen, att ritualet borde omarbetas grundligare; otvetydigt: göras än mer avvikande från ordningen i HB 1917 och därmed vigningsritualen. Kyrkomötet 1938, K Majzts skrivelse 7 248, cf 252. “7 Kyrkomötet 1941 prot 5:119. 4” Kyrkomötet 1938 BU 1 65, cf 63, närmast om inledningsbönen och löftesfrågorna.

484 Svenska och mottagningshandlingar kyrkans vignings-

(2 Tim 4:2, ”predika . . . i tid och otid”) ur ett ställe som sedan 181 l varit reserverat för installationen. Av de övriga tio ställena utgjorde två sådana som brukats i traditionen men såsom ”biskops”-ord utmönstrats ur präsf-ritual. Genom kyrkobibeln 1917 blev biskop i dessa ställen församlingsföreståndare”. Därmed förlorade sådana bibelord attraktion för biskopsvigning men de blev användbara för kyrkoherdeinstallation. Man skulle kunna säga att man nu fick fullfölja den revision, som inleddes genom att HB 1917 citerade kyrkobibeln. Skall man söka formulera ett tema för urvalet som det blev i HBF 1938, är det knappast kyrkoherden som församlingsföreståndare eller som herde, snarare: ”det kommer icke an på den som planterar, ej heller på den som vattnar, utan på Gud som giver växten (l Kor 3:7). Eidems urval blev korrigerat. l HBF 1940 hade Andra: ett urval som var ”delvis ett annat.5° Strukna är de nyssnämnda fd ”biskops-orden och ännu ett, några nya har lagts till. Ett av de nya är gemensamt med biskops-, ett annat gemensamt med prästvigning. De båda (Luk 17:10, l Kor 4:1f) kan få karakterisera det reviderade urvalet: kyrkoherdar är ”ringa tjänare” men likväl ”förvaltare av Guds hemligheter”. Kyrkomö-

tesutskottet 1941 kompletterade med bl a två tidigare gemensamma

skriftställen. Det ena av dem var ett herde”-ord, prästvigningens gamla sändningsord (1 Petr 5z2ff), som spelat en viktig roll i installationsritualets liturgiska tradition från 181 l. Intressant nog var det först i sista stund det räddades kvar. Summan av tillkomsthistorien är att det inte finns bara en enda urvalsprincip bakom katalogen sådan den blev i HB 1942.5* Den karakteristik, som nyss föreslogs för urvalet i HBF 1940, kan kanske gälla också för HB-uppsättningen. Men kompositionen är inte längre lika fast som tidigare. Bönematerialet reviderades också det. I HB 1942 finns en ny inledningsbön, och installationsbönen är reviderad. Den 1868 införda inledningsbönen stod bearbetad kvar ännu i HBF 1938, som tidigare gemensam för denna akt och biskops- och prästvigningar. Det var en anledning till att kyrkomötesutskottet 1938 önskade en fortsatt revision, för att installationen skulle få en annan karaktär”. I HBF 1940 kom också en ny

“° Om biskops”-ord ovan 395 med n 46. De aktuella är 1 Tim 3:1 och Tit 1:9, som båda finns i fylligare form i KO 1571. Det förra skriftstället uteslöts redan 181 l, det senare reserverades då för biskopsritualet men uteslöts därur 1942. 5° HBF 1940 185. Motivering anges inte. Det är inte remissinstansernas synpunkter eller redovisade önskemål i kyrkomötet 1938 som motiverat ändringen. 5 Urvalet i HB 1942 är följande: Matt 28: 18-20 (övertaget från utskottet 1941 [U]), Joh 21:15 - 17 (övertaget från Eidems katalog 1938 [E]), l Kor 3:11 -13 (övertaget från Andraas katalog 1940 {A]), 2 Kor 4:5f(E), l Kor 3:7f(E), 2Tim 2:24f(A), 1 Tim 4:16 (E), 2 Tim 4:2 (E), l Kor 4:1f(A), Luk 17:10 (A), 1 Kor 9:26f (E, U, struket i A), Hebr l0:35f(E), 1 Kor 15:58 (E), l Petr 5:2-4(U). - Att Matt 28 förts tillbaka av U svarar också mot ett yrkande från Göteborgs domkapitel, som anförde att stället giver en också liturgiskt riktig påminnelse om den en gång skedda vigningen till präst. Allmänna kyrkomötets protokoll, bilaga till K Majzts skriv 3 1941 (remissammanställning, stencil), LUB, 73ff. Det står inte dogmatiskt utan liturgiskt” riktig påminnelse. Matt-stället var alltså lämpligt, eftersom det lästes vid prästvigning, inte därför att det utgjorde grundvalen för vigningen.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 485

bön, sannolikt skriven av biskop Andrae, och den har nästan oförändrad intagitsi HB 1942. lnstallationens inledningsbön är uppbyggd efter den klassiska kollektans mönster och utformad med bibelalluderingens teknik.” Innehållsligt har otvivelaktigt den gamla bönen utgjort förlaga, och huvudkällan för den nya utformningen har varit Efesierbrevet. Som anslag står att Gud genom Kristus har grundat och sammanfogar sin kyrka (Ef2r20b- 22), finalsatsen uttrycker att den skall bli fullkomnad i Kristus (Ef 4:13,15). Själva petitionen följer efter tacksägelsen över att Gud

förordnat dem, som skola hava vård om din församling. . .bespisa henne med ditt ord . . .tjäna henne i kristlig kärlek. - Vi bedja dig: Styr deras verk, och välsigna genom deras tjänst din församling, att hon må bära frukt . . .

Man kan lugnt säga att petitionen är mycket kort och återhållsam. Det är snarare i tacksägelsens form som kyrkoherdens tjänst kommer till uttryck, med efterklanger av installationshandlingens gamla men i HBF 1940 strukna bibelordsurval (1 Petr 5:2ff, Luk l2z42ff, även Ef 4zl0ff). Kyrkomötesutskottet 1941 förde som sagt tillbaka l Petr-stället och bytte i bönen ut tacksägelsens ”dem” mot ”herdaf”. Bibelalluderingen blev tydligare, och tydligt knöts herdemotivet samman med kyrkoherdens tjänst. Installationsbänen hade i HBF 1938 blivit bearbetad och var i HBF 1940 omarbetad enligt Andraes formulering.” Den 1868 införda bönen från KOF 1608 hade först Eidem och sedan Andrae förkortat genom adjektivstrykningar 0 dyl. Särskilt i senare delen gjorde Andrae dessutom ändringar, till dels tydligen för att tillmötesgå kyrkmötesönskemål om “uttryck för medarbetarskapets gläjde”.5“ Efter ytterligare justeringar i kyrkomötesutskottet 1941 ingår bönen i HB 1942. Ett ledmotiv i arbetet kan man tala om: strävan att vinna utrymme för herdebilden. När bönen i 1917 års version talade om kyrkoherden som ”denna församlings själasörjare”, sköt Eidem in ”herde och själasörjare”. Andrae spädde på genom talet om uppdraget att föda och vårda din hjord”, när HB 1917 talade om ”församling”. Kyrkomötesutskottet kompletterade ytterligare med formuleringen, att det var Gud som ”skickat och förordnat” herden. Steg för steg mejslades alltså fram en bild av kyrkoherden som den av Gud sände herden och vårdaren. Bibelkatalogens tal om tjänaren och förvaltaren kompletterades 1941 med herdemotivet, som således tvingade sig fram också i bönematerialet. När det gäller blocket Credo-förbindelser meddeladesi HBF 1940, att allokurionen efter de s k assistentorden såsom upptakt till Credo och löf-

53 C f om den nya inledningsbönen för biskopsvigning ovan 417f. 5-1 I HBF 1940 185 heter det: Ny bön före vigningen [sic] utarbetad . . .bönen efter vigmingen omarbetad”. lbm 184 anfördes som generell upplysning, att kyrkomötet 1938 önskat att vignings- och installationsritualen skulle ”erhålla en mera självständig och med hänsyn till det särskilda ämbetets uppgifter utformad karaktär. 54 Kyrkomötet 1938 BU l 64, en anmärkning knuten till prästvigningsritualet doctk.

486 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

fått - ett försök att vinna ”en annan tesfrågor ny lydelse ytterligare karaktär” åt insta11ationsritua1et.55 Den tidigare versionen var ursprungligen införd i HB 1811. Redan då och särskilt efter senare bearbetningar var den snarlik präst- och biskopsvigningarnas. Den nya versionen intogs med en lätt förändring i HB 1942.55 Den nya versionen kan lämpligen läsas under jämförelse med förlagan:

HB 1894/1917 HBF I940/HB 1942 ...Av dig väntar Guds församling ... Av dig väntar Guds församling att du att du, behjärtar vikten av det kyrkoher- som en herde för Kristi hjord icke deämbete, som idag dig anförtros, söker ditt eget bästa utan deras samt de heliga plikter det åläg- som nu anförtros i din vård, ger dig, och att du, med ord och vandel, och att du under trogen bön i Jesu troget visar dem den väg som leder namn hos Gud söker nåd och kraft till livet. Stort är det ansvar som att vid dess utövande bevisa dig pålägges dig. Övermåttan stor är såsom en rätt Herrens tjänare. ock hans gåva, somgaktat dig värdig kallelsen till hans tjänst. Herren hjälpe dig att kämpa trons Gud give dig nåd och kraft att goda kamp, fatta det eviga livet efter hans vilja förvalta det och avlägga en god bekännelse. ämbete, vari du idag inställes. Bekänn nu . . . din kristna tro. Bekänn nu . . . din kristna tro

I förbigående kan noteras att ”inställelse”-terminologin, som försvann ur ritualets rubrik, i stället gjorde sin entré i den liturgiska texten. Intressantare är att herde-, förvaltar- och tjänarbilderna brukas, de två förra såsom nyförvärv. Formellt är det bara de sju första orden som är kvar av den gamla texten och som är gemensamma med biskops- och prästvig-

ningsritualen. Installationen fick en egen allokution, som väl ansluter

till det förändrade bibel- och bönematerialet. I HBF 1940 anmäldes att láftesfrâgorna ”omarbetats”, också detta med anledning av kyrkomötesönskemâl.” De hade varit desamma som prästvigningens tills de senare ändrades 1893-94.” l HBF 1940 skulle som sagt önskemål om ”egna” frågor tillgodoses. Det blev fr a den s k läroförpliktelsens fråga som omarbetades till att gälla herdetjänsten:

HB 1894/1917 HBF 1940 Vill du alltså städse förbliva Vill du alltså för Kristi skull vid Guds rena 0rd, fly all falsk och efter hans sinne så vårda och och kättersk lära, enligt Guds förestå denna församling, att hon ord rätt predika Jesus Kristus må växa till i Guds ords kunskap och efter hans instiftelse utdela och i heligt leverne? de heliga sakramenten?

55 Kyrkomötet 1938 BU l 65, HBF 1940 185. 56 I kyrkomötet 1941 BU 1 148 har dock frasen som aktat dig värdig kallelsen” (2 Tess 1:11) förenklats till som kallat dig”. 57 Ovan n 55. 5” 1 HBF 1926 (ej HB 1917!) korrigerades en felaktig språkform (cf n 43). l HBF 1938 förenades installationsfrågan och den därpå följande löftesfrågan på samma sätt som i präst- och biskopsvigningsritualen.

Svenska och mottagningshandlingar 487 kyrkans vignings-

Kyrkomötesutskottet 1941 fann frågan alltför kraftigt förändrad. Enligt uzskottsprotokollet skulle frågan bearbetas inom utskottet (BU), så att om möjligt ”ord och sakrament däri ingår. Just det önskemålet hade ansetts för sent framfört när det gällde prästvigningsritualet, men när rran kom till installationsritualet måste man våga försöket.” Lösningen vanns genom kombinationsmetoden: den gamla frågan kompletterades med den nya. Ur den förra ströks dock formuleringar om oren lära, ur den senare Kristus-mönstret. Resultatet av fusionsarbetet har blivit följande lydelse. Inom parentes anges de olika ledens härkomst. BU 1941/HB 1942 Vill du alltså städse förbliva vid Guds rena 0rd (KO 1571), rätt predika Jesus Kristus (HB 1811), efter hans instiftelse utdela de heliga sakramenten (HB 1868) och så förestå denna församling, att hon må växa till (HBF 1940) i kristlig insikt (BU 1941) och heligt leverna (HBF 1940)? Man kan hålla med utskottet när detta först ansåg, att tiden var för knapp för att under ett omfattande granskningsarbete hinna skriva liturgisk text. i snäv - installationsformel och Installationshandlingen mening handpåläggning med bön - undergick de kanske mest påtagliga föränd-

ringarna under arbetets gång. Installationsformeln fick i HBF 1938 en

särskild karaktär, mer än tidigare. Eidem använde här för sin del det gamla rubrikuttrycket ”inställelse”, vilket Andrae sedan också passade in i den tidigare berörda allokutionen. Eidems förslag blev med en liten justering antaget för HB 1942. Lydelsen blev: HB 1868-19/7 HBF 1938/HB 1942 Och enligt den fullmakt som mig Och enligt den fullmakt som migidetta i detta ärende är betrodd, ärende är betrodd, antvardar jag dig härmed inställer jag dig härmed kyrkoherdeämbetet såsom kyrkoherde i denna kristliga N församling i denna [kristna]°° N församling. i Guds, Faderns . . . l Guds, Faderns . . .

Beträffande handpåläggningen fannsi HBF 1926 det tidigare behandlade uppslaget, att låta handlingen bli knuten till den apostoliska välgångsönskan (2 Kor 13:13). Uppslaget tog Eidem fasta på, i detta fall också vad gäller benediktionshandlingens bibelord. Den enda kommentaren i HBF 1938 var att detta bibelställe blivit ”insatt som benediktionsord”.° Alltnog: i detta som i övriga fall stod denna lösning sig vid granskningar av olika slag tills kyrkomötesutskottet 1941 gjorde om saken. Benediktionshandlingen blev här som i andra ritual återigen en bönehandvälgângsönskan ersatt med Herrens bön. ling, den apostoliska

Komna så här långt i undersökningen kan resultatet summeras så, att jakten efter ”en annan karaktär” pågick alltifrån HBF 1926 och intensifi- 5” Kyrkomötet 1941, Handlingar, BU prot 30 okt §20, KMA, RA. Dessförinnan hade prästvigningsritualet behandlats. Om löftesfrágan i det ritualet ovan 376 n 19. ° N församling” kallades ”denna kristna N församling fr o rn HBF 1940. ° HBF 1938 291. Ang benediktionshandling i andra ritual ovan 452ff och 462.

488 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

erades. Kyrkomötesutskottet 1941 slog i viss mån till reträtt, särskiltgenom återgången från benediktions- till bönehandlingen. Om såväl bilel-som bönematerialet liksom blocket med förbindelser kan sägas, att får» ändringarna är påtagliga, också efter utskottsbehandlingen 1941. Ge-nomgående kan man tala om ”annan” utformning än tidigare. Rituaetss ”karaktär” har därmed inte förändrats. Motivkretsarna är desamma iem oförändrad struktur. Det finns visst nyansskillnader men inga innehåls-liga förändringar. Frågan blir då, om den eftersträvade annorlunda ;a-raktären kommit till uttryck på annat sätt. Det är tydligt att biskops- ccln prästvigningsritualen trots ansträngningarna förblivit riktningsgivaidee för installationsritualets liturgiska urformning. Har ett annat men :illl karaktären oförändrat litugiskt material fått ”en annan karaktär” gemmi att det satts in i ett nytt sammanhang? Det kan vara på sin plats att eriiraa om att den gamla rubrikterminologin (inställelse”) för första gångem flyttat in i den liturgiska texten, på två centrala ställen dessutom. Signalen rar detta en förändrad syn på handlingens innebörd? De framkastade frågorna hör naturligtvis samman med iakttagelsan” att installationshandlingen successivt förlorat karaktären av kyrkoleru dens introduktion i den nya församlingen. Det har på olika sätt framáttt att handlingen blivit en klerikal angelägenhet för installandus och insalu lator med assistenter. Den skulle visserligen ske i församlingen ifrágai men kunde likaväl ske tex i stiftsstaden. funktion hzdee Handlingens blivit, att installator skulle insätta installandus i kyrkoherdeämbectm sedan vederbörande gjort sina förbindelser. Genom installator med a.si-stenter blev installandus installatus (installerad). Hur det förhåller sigg med ritualet i HB 1942 ur den här synvinkeln, får undersökas. Vad först den klerkiala karaktären angår, bör några utvecklingsdagg noteras, som rör assistenterna. l HBF 1926 infördes trots oenighet inomi kommittén anvisningen, att kyrkvärdarskulle kunna ingå bland assistcnu terna, ”där så befmnes lämpligt. “3 I en klerikal akt utgjorde det :ttt genombrott, och just genom kyrkvärdarna symboliserades församlings-anknytningen. Uppslaget förtydligades i HBF 1938. I anslutning tilldee utförda anvisningarna om in- och utgångsprocession hette det, att kyk-värdarna kunde delta däri och dessutom, där så befinnes lämpligt, jän-väl i uppläsandet av bibelorden”. Bådadera motiverades med att så påå olika håll inom vår kyrka blivit bruk. För säkerhets skull sattes medgiu vandena dock inte i svit med övriga anvisningar utan såsom en not illl dem. I HBF 1940 däremot var noten inarbetad i den löpande texter.”

°3 I kommittén aktualiserades frågan, när man kom in på kyrkoinvigningsrituilett - i HB 1917 placerat först bland vignings- och invigningshandlingarna - enigt.t prot 1926-04-13 §2, kommitté 289, RA. Efter diskussion över ett förslag fåm biskop Danell beslöts, att kyrkvärd skulle kunna kallas som assistent, med till1g-get där så befmnes lämpligt”. Mot det beslutet reserverade sig kyrkoherde Stale- ner, som ansåg sådana assistenter inte kunde komma ifråga. °3 HBF 1938 219 not (ritualet), 291 (motiveringen). Enligt Eidems redigeringspm- cip placerades i noter somligt fakultativt, likaså upplysningar, som inte dinktt hörde till regianvisningar. Efter önskemål i kyrkomötesutskottet 1938 avskaffaless notsystemet i HBF 1940, notinnehållet ströks eller bevarades i vissa fall inarbetit ii löpande anvisningstext. Andra: valde alltså att bevara uppslaget ifråga.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 489

Som vanligt, frestas man säga, tycks saken ha varit accepterad vid granskningar, när den stoppades i kyrkomötesutskottet 1941. Enligt utskottets i HB 1942 införda formuleringar skulle kyrkvärdar kunna delta i processionen, ”där så befmnes lämpligt”, inte i läsningen av assistenterden, än mindre i handpåläggningen!” Utformningen beror på ett medvetet ställningstagande i ett utskott, som i andra sammanhang accepterade lekmannadeltagande i både skriftläsning och handpåläggning. Det är svårt att finna någon annan förklaring till saken än att kyrkoherdeinstallationen till sin karaktär var sådan, att lekmannadeltagande var uteslutet utom i in- och utgångsprocessioner. Det blev för övrigt inte heller rum för förslag om ett församlingsdeltagande genom sjunget Amen i inledningsoch avslutningspartierna.” Här rörde det sig om en tjänst i Ordets ämbete, varför enbart installator och ”de assisterande prästerna” kunde agera - så måste man tolka saken. I fråga om ”de assisterande prästerna hade de i HB 1942 som tidigare funktionen att läsa ”var sitt bibelord” så många som assistenternas antal krävde - och att delta i handpåläggningen med dess bön. Det hör till utvecklingsgången att detta tidigare lokalt anknutna kollegium fr o m HB 1894 även kunde rekryteras från en vidare krets. l HB 1942 åter finns inte något annat kriterium än att de skall vara präster. Också i det avseendet försvann efterhand en form av lokal anknytning. Det väsentliga blev att kollegor sinsemellan ”rätt besinna helgden av ditt [installandi] kall”. I det föregående har nästan genomgående talats allmänt om installator. Det är värt att kasta en blick på frågan, vem som skulle fungera som sådan. KO 1571 räknade med att prosten eller en ”närboendes klerk” skulle introducera prästen i församlingen. Alltifrån KOF 1608 angavs som regel i revisionsförslagen, att biskopen ”eller någon annan klerk uti hans stad[ställe]” skulle installera. Det ansågs tydligen av 1600-talets mäktiga stiftsbiskopar som givet, och det var med all sannolikhet givet från medeltida tradition. På denna punkt hade KL 1686 en anslutande formulering: biskopen eller någon annan å hans vägnar”. l sin ovan berörda vidräkning med biskoparna underströk Karl XI, att det viktiga var att introduktionen skedde. Det var inte så att en biskop nödvändigt

°^ Kyrkomötet 1941 BU l 147 (utan motivering). l HB 1942 skiljer anvisningarna klart mellan kyrkvärdar som processionsdeltagare å ena sidan, å den andra de assisterande prästerna” i de allmänna anvisningarna. Detta framgår av angiven processionsordning och fr a av det här (se n 65) lanserade, nyss citerade uttrycket.. Vid bibelordsläsningen står som tidigare enbart assistenterna men för säkerhets skull anges vid handpåläggningen ”de assisterande prästerna”. Att assistenter som inte är präster deltar i såväl skriftläsning som handpåläggning i nutida praxis har inte stöd i HB utan står i direkt strid med den. °5 sedan 1921 i missio- Lekmannadeltagande accepterad för assistentfunktioner närs-, sedan 1942 även i diakon(iss)ritualen och ritualen för kyrko- och kyrkogårdsinvigning. I dessa fall har kyrkomötesutskottet 1941 inte haft betänkligheter som Stadener på sin tid (ovan n 62), särskilt som utskottet i ett fall förde in och i andra fall byggde vidare på sådana anvisningar. Kyrkomötet 1941, Handlingar, BU prot 29 okt §§ 9 och 13, KMA, RA. Församlingens amen efter inledningsbönen var ej tydligt angivet i HBF 1938, tydligt utelämnat i HBF 1940. Där stod dock fortfarande tydligt kvar ett trefaldigt Amen efter välsignelsen, men även detta är struket i utskottet och finns följaktligen inte i HB 1942. _

490 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar SOU 1935:48

själv måste insätta kyrkoherdar”. Huvudsaken var att det blev gjoit av

biskopen eller genom prostarna i rättan tid”. På den tiden var dett: ett

inlägg i dragkampen mellan kung och biskopar om rätten att tillrätta kyrkoherdetjänster: kungen krävde att biskopar skulle acceptera oci installera kyrkoherdar, som kungen behagat utnämna på egen handf” När HB 1811 utarbetades tillhörde striden om tillsättningsordnirgen historien. Mot bakgrunden av kyrkolag och kungabrev angavs i allnänna anvisningar, att prästen skulle installeras ”av biskopen eller prorten, som därtill av honom förordnas. I ritualets regianvisningar skrev: genomgående biskopen” utom i samband med fullmakten, där det förtydligande sköts in ”eller hans fullmäktige. Att biskoparna ansvaradc för installationen var också en självklarhet för prästerståndet vid aktimen 1848 för installationsobligatoriet: det var biskoparna som anmodadcs se till att installationen alltid skedde. Också i HB 1868, 1894 och l9l7 âr biskopen installator också om biskopen inte är personligen närvarande utan fungerar genom ombud, ”den hans ställe företräder”. Kyrkoorganisatoriskt uttrycktes detta i anvisningen, att prosten i så fall fungeade som ersättare. Från och med HB 1894 har anvisningen emellertid inntburit, att biskopen vid sidan om organisationsstrukturen utser personligt ombud. I HB 1942 heter det sålunda, att installationen ”förrättas av biskopen eller av den präst han i sitt ställe förordnar. Regianvisningama i HB 1942 talar till skillnad från tidigare i övrigt genomgående enban om ”biskopen”. Hur det förhållit sig i praxis är en undersökning i sig. Notiser av (lika slag ger intrycket, att kommunikationsproblem och biskoparnas bortavaro under ståndsriksdagarnas tid medfört, att prostar och prästerliga domkapitelsledamöter länge fungerade som installatorer men att biskoparna under 1900-talet själva tagit på sig den uppgiften. Vid utformningen av HB 1942 utgjorde anvisningen om ersättare ett undantagsmedgivande. Biskopen skulle vara installator.” En förklaring kan vara att biskopens roll som stiftets ledare klart förstärkts under DOG-talet” I majoriteten av de svenska stiften ligger också avlägsna pastorat inom räckhåll från stiftsstaden genom moderna kommunikationsmedel. Men i samma mån som stiften framstått som arbetsenheter har också kontrakten gjort detta, och prostarna har utöver gamla uppgifter fått en rad funktioner som kontraktets ledare. Den saken återspeglas på intet sätt i

“Ovan 472 n 11. °7 I HBF 1938 skrevs att biskopen som ersättare kunde förordna kontraktsprosten (eller annan präst)”, i HBF 1940 däremot den i HB 1942 behållna satser, att akten förrättas av biskopen eller av den präst han i sitt ställe förordnar”. l ritual för komministerinstallation, som HBF 1938 har med (nedan 500) skrev HBFsom installator kyrkoherden. På vägen till HB 1942 förvandlades ritualet til en anvisning, att kontraktsprosten eller kyrkoherden installerar. Jämförs skri/sâtten blir den rimliga slutsatsen, att biskop skall installera kyrkoherde under det att komminister installeras av antingen prost eller kyrkoherde. För kyrkoherdeirstallation finns inte alternativ, enbart nödlösningen att personlig ersättare agerar i biskopens ställe. °8 Ovan 425f, nedan 495.

Svenska och mottagningshandlingar 491 kyrkans vignings-

installatorsfrågan.°° Som förklaring till att biskopen framstår som självskriven installator får man därför söka även något annat motiv. Det råder knappast någon tvekan om att installationsordningen som sådan är en väsentlig faktor. Handlingen har successivt förlorat dragen av församlingsintroduktion. Successivt har den fått en förstärkt karaktär av installators förläningsakt för insättande i kyrkoherdeämbetet” av den som (valts och) utnämnts och gjort sina förbindelser. I det perspektivet är det naturligt att installationen blivit en episkopal handling, där biskopen ”idag” insätter installandus. Det finns ytterligare några drag som visar, att installationen blivit en episkopal handling genom vilken biskopen installerar kyrkoherden i ämbetet, varefter kyrkoherden får göra sitt inträde i församlingen. Tidigare visades, att installationsakten placerades före den gudstjänst i vilken kyrkoherden trädde i tjänst.” l HB 1942 finns några tillskott som utformades i HBF 1938 efter uppslag i HBF 1926, varigenom handlingen framstår som en separat liturgi av högtidskaraktär: in- och utgångsprocessioner under processionsmusik med körsångsalternativ såväl före som efter akten, omramande inlednings- och avslutningspsalmerna. Det blev rent av nödvändigt att i HB 1942 ange, att akten skulle ske ”i omedelbart samband med efterföljande högmässa”. Det är ingen tillfällighet att det skrivs, att högmässan hålls efter installationen, inte att denna hålls före högmässan. Efter HBF 1938 anger nämligen HB 1942 för första gången, att installationen skall ske ”såvitt möjligt på söndag eller helgdag” och därvid följas av en högmässa vid vilken den nyinstallera-

°° Regleringen av kontraktsprosts uppgifter i KL 1686 kap 24 § 19 har av allt att döma varit fullt tillräcklig in på l900-talet. Utökningen av prostuppgifterna fick ett sammanfattande uttryck i normalinstruktionen för prostar, som biskopsmötet utarbetade och antog 1966 och som med viss justering gäller än (Kyrkoförfattningar 1967 66f, justering ibm 1970 970. Enligt denna skall prosten vara biskopens förtroendeman och såsom förman, rådgivare och medhjälpare” fullgöra uppgifter enligt 24 att-satser. Den sista av dem har möjliggjort att instruktionen oförändrad kan gälla: att i övrigt utföra de uppdrag, som biskopen och domkapitlet anförtro honom”. En omfattande sådan uppgift gäller semesterplanering m m på delegation från domkapitlet enligt KC 1971-10-29. Belysande är däri angivet villkor: uppgifterna skall utföras utan personellt eller annat tillskott, som direkt eller indirekt medför ökade kostnader för statsverket eller kyrkofonden”. Det nya i instruktionen är att prosten förutom administration etc som rör prästerna har att främja ”församlingsvårdew” i kontraktet i olika avseenden och - uppenbarligen som konsekvens - sörja för kontraktssamlingar med förtroendevalda. Aktuell kartläggning av prostuppgifter och kontrakt som enheter föreligger inte. En med instruktionen nästan jämnårig inventering för samtliga kontrakt i Svenslka kyrkan finns i LUKA ll:l968, Lund. Vad gäller det nyssnämnda nya visar inventeringen att det då var statt under framväxt, med t ex kontraktsråd, -dagar etc. Även om prostinstruktionen anger kyrkoherdeinstallationer som en uppgift, war det under inventeringsperioden biskopar som installerade. Såsom ersättare fungerade någon gång egendomligt nog domprosten. I kyrkan som helhet rapportterades prostar som installatorer vid ett par tre tillfällen. Liturgiskt inskränktes jprostuppgifterna till deltagande vid installationer etc och att ibland inviga kyrkoiinventarier (orglar, korfönster etc). 70 Ovan 479f. 7 I en avslutande anvisning i HB 1942 anges dock att aktens slutpsalm där så iönskas” kan utgöra högmässans ingångspsalm. Mässans sammanringning bortlfaller.

492 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

de kyrkoherden predikar”. Om det inte gick på sön- eller helgdag, fick således installation med högmässa ske på vardag. Efter samma HBF heter det inte heller längre, att installationen skall ske ”genast vid pastoratets tillträdande utan: vid första lägliga tillfälle efter den utnämnde kyrkoherdens tillträde”. Den faktiska innebörden är: installationen sker, när biskopenfâr tillfälle. Helst bör det vara på sön- eller helgdag. Närhelst det sker, skall kyrkoherden efter att ha blivit insatt av biskopen göra sitt inträde i församlingen vid en direkt anslutande högmässogudstjänst. På den tid kyrkohandboken utformades, var greppet mycket radikalt: högmässans ordning var ordningen för huvudgudstjänsten på sön- eller helgdag. Att förlägga högmässan till en vardag kunde emellertid bli tvingande nödvändigt med tanke på biskopens möjlighet att utföra den episkopala förläningshandlingen. Anvisningsförändringarna är tydliga uttryck för att ritualet i HB 1942 anger formen inte för församlingsintroduktion utan ämbetsinsättande. Tidigare nämndes, att den gamla ritualrubriken i HB 1942 införlivats med den liturgiska texten på två ställen. I allokutionen inför förbindelserna installandus skall göra talas om ”det ämbete vari du idag inställes”. I installationsformeln förklarar installator/biskopen: inställer jag dig härmed såsom kyrkoherde”. Uttryckssätten korresponderar utmärkt med den handlingens framvuxna karaktär, som HB 1942 bekräftar. Genom symbolhandling kunde den saken också komma till uttryck såsom följande visar. Inledningsvis påpekades förekomsten i äldre tid av dubbla symbolhandlingar: kyrkoherdens introduktion genom inställelse- eller fullmaktsbrevet resp församlingens överlåtelse av kyrkan etc uttryckt genom inventarieförteckning. I HB-traditionen finns enbart fullmaktsöverlämnandet och detta enbart i betydelsen av ett överlämnande till den installerade, kyrkoherden och inte församlingen till bevis. Den andra traditionslinjen dök efter lång frånvaro upp i HBF 1938 och fanns med i förarbetet ända tills kyrkomötesutskottet 1941 strök nyheten. Det var här inte fråga om överlämnande av t ex inventarieförteckning eller den klassiska symbolen, kyrknyckeln. Möjlighet öppnades att vid installationsaktens slut överlämna församlingens nattvardskalk till den nyinstallerade kyrkoherden”. Det finns ingen förklaring given till att medgivandet ströks. Det är möjligt att utskottet lyssnade på Uppsala domkapitel, som invände att just kalken inte var något lämpligt insignium, eftersom alla präster hade att dela ut sakramentet.” Något annat och bättre förslag kom tydligen inte fram. I vilket fall som helst ströks anvisningen. Uppslaget kan kommenteras ur Hera synvinklar. Det är t ex belysande för Svenska kyrkans gudstjänstliv vid denna tid, att anvisningen utformades på det sätt som skedde. Kalken skulle överlämnas direkt före utgångsprocessionen till kyrkoherden ”att av honom bäras under utgå-

” HBF 1938 222, noten, HBF 1940 154, den avslutande anvisningsgruppen (om skilda redigeringsprinciper för dessa HBF ovan n 63). Anvisningen är struken i Kyrkomötet 1941 BU l 150 (liksom i HB 1942). Motivering är ej angiven och skymtar ej i otryckta utskottshandlingar. - Uppsala domkapitels påpekande i yttrande över HBF 1940, konseljakter ecklesiastikdep 1941-10-17 punkt 67, RA.

SOU l985:48 Svenska och mottagningshandlingar 493 kyrkans vignings-

endet”. Kalken skulle alltså bäras ut ur kyrkan, när högmässan skulle börja. I detta sammanhang är det emellertid en annan del av anvisningen som är typisk. Kalken skulle inte överlämnas av församlingsrepresentanter, t ex de kyrkvärdar som till slut i varje fall tilläts gå i in- och utgångsprocessionerna. Kyrkoherden skulle ta emot ”församlingens nattvardskalk av - biskopen. Också genom denna föreslagna symbolhandling framstår installationen som en sak biskopen och kyrkoherden emellan. Denna handling liksom fullmaktsöverlämnandet låter sig väl tolkas

egentligen bara enligt det feodala färläningsschemat.

Den i förarbetet till HB 1942 uttalade önskan var, att installationshandlingen skulle få en annan karaktär” än biskops- och prästvigningarnas ritual. Genomgångens resultat är, att det liturgiska materialet ändrats utan att karaktären förändrats. Nu som tidigare finns därför stora likheter med de nämnda vigningsordningarna vad gäller struktur och utformning. Nu som tidigare är karaktären på installationshandlingen särskild i så måtto, att det här rör sig om inställandet i en konkret församlingstjänst. Revisionen har medfört att en successiv utveckling fått sin bekräftelse. Genom denna episkopala handling avlägger installandus sina löften och i kretsen av ”de prästerliga assistenterna” blir installandus installatus genom biskopens installationsord med åtföljande handpäläggning med bön. Tidigare kunde handlingen, har det hävdats, ske i stiftsstaden utan att akten skulle ha förlorat substans. Det gäller minst lika mycket nu. Föreskriften att handlingen skall ske i den aktuella församlingen står kvar i HB 1942. Till skillnad från tidigare är det nu emellertid fråga om en episkopal installation med åtföljande högmässa, när biskopen har möjlighet att komma. Församlingsintroduktionen sker på annat sätt, utan särskild liturgisk ordning. Den nyinstallerade träder i tjänst genom att predika i den anslutande högmässan. Resultatet är överraskande, om man betänker att det i samtiden fanns olika önskemål om en kyrkans liturgiska ordning för att ta emot medarbetare av skilda slag, vilket behandlas i nästa avsnitt. Det är också uppenbart, att installationer i praxis i nutiden har utvecklats till församlingshögtider. De utvecklingslinjerna kan inte följas här. Två ting skall dock konstateras. Ordningen för kyrkoherdeinstallation i HB 1942 hör till de ting i denna HB som inte har förändrats genom senare fastställda tillägg, alternativ e dyl. Framväxten av installationen som församlingshögtid har vidare skett utan att HB-ritualet har gett stöd däråt. Att installationen ii praktiken fått ”en annan karaktär” har skett inte med hjälp av kyrkans liturgiska ordning utan denna till trots.

7.6 Nya mottagningshandlingar

Detta avsnitt är det kortaste av alla dem som behandlar Svenska kyrkans liiturgiska tradition. Partiet om kyrkoherdeinstallationen är mångdubbelt SIIÖITC än framställningen om samtliga övriga mottagningshandlingar i Svenska kyrkans historia. Flera tjänster och uppdrag än just kyrkoherdens har funnits, och i samband med tillträde också mottagande. Motta-

494 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

gandet har förmodligen inte så sällan skett i anslutning till, eller rent av under församlingsgudstjänst. När kyrkolivet under olika skeden och i olika regioner skildras, finns det anledning att hålla ögonen öppna för sådana inslag. Det kan inte bli tal om något sådant i detta sammanhang. Här är uppmärksamheten inriktad på utvecklingstendenser i stort i Svenska kyrkan. Det kan då konstateras, att det funnits utomordentligt ringa intresse för en kyrkans ordning för att ta emot andra än kyrkoherdar. Det sistnämnda är i själva verket för mycket sagt. Genomgången av kyrkoherdeinstallationens utveckling har som huvudresultat givit att intresset för att i församlingar introducera och ta emot kyrkoherdar har varit avsevärt svagare än andra intressen. För att inte inledningen skall bli längre än sakframställningen, är det dags att övergå till denna. Framställningen ägnas först åt biskopars mottagande i stiften, därefter åt mottagningshandlingar i församlingar (pastorat).

7.6.1 Biskops mottagande istzftet

I Svenska finns ingen tradition kyrkan för biskopsvigning i det stift till vilket vederbörande valts och utnämnts. KO 1571 har en mycket vag formulering - KOF 1561 ingen alls -- vad gäller vigningsplatsen: domkyrkan eller var honom [electus] är bäst beläget?” Vigning i stiftets domkyrka har också förekommit men undantagsvis. Avgörande har nämligen inte varit - för att anspela på KO-formuleringen - vad electus tyckt vara ”bäst”, utan var ärkebiskopen befunnit sig. Det har kunnat innebära, att nyutnämnd ärkebiskop vigt sin efterträdare i det tidigare stiftets domkyrka, innan han begett sig till Uppsala. Normalt har biskoparna emellertid inte vigts i stiftets domkyrka utan i främst Uppsala och Stockholm, som kanske kunde betecknas som ärkebiskopens stifts- och riksresidensorter under äldre tid. Under den senaste hundraårsperioden har den orten varit Uppsala. Under denna tid har alla biskopsvigningar skett där på ett originellt undantag när. Det har således funnits förutsättningar för mottagningshandlingar i stiften. Sådana har också funnits, om än av olika slag. Under äldre tid förekom under ungefär två sekler offentliga mottagningshandlingar. Påståendet är riktigt, om terminologin tänjs mycket. Biskopar blev inte installerade_ utan installerade sig, som regel inför stiftets präster. Huvudingredienserna var att biskoparna trädde fram för att hålla sitt installationstal till prästerna och för att (låta) läsa upp sin fullmakt.” Att det var enbart prästerna som kallades samman är givet: såsom

73 KO 1571 168, cf Kjöllerström 1974 23. _ 74 En utmärkt sammanställning av vigningstillfällen, -platser etc alltifrån reformationstiden i Stolt 1972 129ff. När Luleå stifts första biskop, Olof Bergqvist, vigdes år 1904, skedde detta i Luleå domkyrka. Ordinator var inte ärkebiskopen utan det odelade Härnösands stifts biskop Martin Johansson. Stolt 1972 65, 135. Hela arrangemanget är tydligt gjort för att demonstrera såväl det nya som kontinuiteten. Detta undantag är därför en utmärkt bekräftelse på att Uppsala blivit fast vigningsort. 75 Stolt 1972 35f, Kjöllerström 1974 33ff.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 495

stiftschef betraktades biskopen såsom prästernas biskop, pastor pastorum (herden för herdarna)”. Under 1700-talet förändrades denna självinstallation. Istället för att kalla prästerna samman till prästmöte, sände så småningom sitt tal i form av ett brev, biskopens herdabrev. biskopen Istället för att installera sig i domkyrkan, gick biskopen till domkapitlets sessionsrum för att inför sittande domkapitel själv ta säte och stämma där.” Så länge installationshandlingen skedde offentligt kunde både bön och psalmsång förekomma, likaså när ceremonin ägde rum i domkapitlets sessionsrum. Veterligen har det dock inte förts på tal att utforma regler för ceremonin, än mindre någon kyrkans liturgiska ordning. Önskemål av det slaget hör 1900-talet till. Det är också mycket naturligt. Det är först under denna tid som det funnits egentlig grogrund för ett hela stiftets mottagande av biskopen. Redan tidigare har berörts” hur stiften vuxit fram som arbetsenheter för en rad sinsemellan tämligen olikartade gemensamma angelägenheter. Inte minst därigenom har biskopen på ett tidigare okänt sätt kommit att stå i mer eller mindre kontinuerlig direktkontakt med stiftets medarbetare av olika slag och kyrkfolk i olika sammanhang: styrelser, konferenser, kurser, möten etc. På ett tidigare okänt sätt har biskopen därmed kommit att framstå som ”herde” inte enbart för prästerna (”past0r pasutan också för andra medarbetare torum”) och vanligt kyrkfolk “pastor gregis (herde för hjorden). Ett slags mätare på den antydda förändringen utgör förvandlingen av biskoparnas herdabrev. Från att ha varit just brev blev de under 1900-talet häften som växt till böcker. Riktades de tidigare till prästerna tillfogades hälsningsord till församlingarna för att sedan vända sig till alla medarbetare och kyrkfolket i Stiftet.”

Det är i detta sammanhang man skall se behov av en mottagningshandling och önskemål om en kyrkans liturgiska ordning för en sådan. Det var sådana önskemål 1938 års kyrkomöte gav uttryck åt, vilket tidigare berörts i förbigående.” I samband med granskningen av HBF 1938 fann utskottet, att man borde sammanföra vägledande anvisningar liksom ritual för olika slag av gudstjänster och handlingar, vilka skulle vara ”frivilliga”, dvs inte föreskrivna för hela kyrkan. De skulle på grund av sin karaktär inte ingå i kyrkohandboken med dess föreskrivna gudsutan ingå i ett nytt bihang till kyrkohandboken”. I sitt tjänstordning betänkande föreslog utskottet kyrkomötet att begära, att ett sådant bihang skulle utarbetas med ledning av de önskemål som utskottet antecknat. Bland dessa var också förslaget till en gudstjänst vid mottagning i domkyrka av biskop som icke blivit vigd i sin stiftskyrka.8° Det bör noteras, att det var just ”mottagning” utskottet talade om, inte ”inställel-

76 1974 36. Om herdabreven Kjöllerström Pleijel 1972 57ff. 77 Ovan 425f. 73 Pleijel 1972 58f med 74ff. 79 Ovan 425. 3° 1938 BU 1 6. Kyrkomötet

496 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

n n se , installation e dyl. Meningen var att stiftsfolket skulle få tillfälle att ta emot sin biskop och detta i ett gudstjånstsammanhang. När biskop Tor Andra: överlämnade sitt HBF 1940 med revisionsförslag enligt kyrkomötets önskemål, framhöll han särskilt, att han fullgjort sitt uppdrag ”i vad detsamma rör den egentliga kyrkohandboken”. Bihangsfrågan var alltså inte berörd. För säkerhets skull underströk sedan kyrkomötet 1941 ”vikten av att . .. Bihang till kyrkohandboken så snart ske kan kommer till utförande”.8 Det blev inte Andra: som fullföljde den begärda utredningen. Det skulle dröja sexton år innan så skedde. År 1956 framlades ett betänkande av en särskild kommitté, ledd av biskop Gert Borgenstierna. 1 förslaget till kyrkohandbokens bihang ingick också en ordning, benämnd Mot/agning av ny biskop 132 Merparten bestod av anvisningar för mottagandet. Till en stiftets gemensamma ”högmässa med nattvardsgång” i domkyrkan skulle kallas domkapitlets ledamöter, stiftets präster och representanter för församlingskyrkoråden. Av domprosten och ”en företrädare för stiftets lekmän, heter det, ”mottages biskopen vid domkyrkans port , . .och ledsagas fram till koret. Där skulle hälsnings- och svarstal utväxlas, avslutade med angivna välsignelse- resp bibelord. Därpå skulle mässan ta vid, ledd av biskopen. Uttrycken för ett stiftets mottagande är återhållsamma. Det mest expressiva är väl egentligen själva mottagandet ”vid domkyrkans port” och ledsagandet. Det förefaller som om förslaget som modell haft intronisationsriten alltifrån gamla kyrkans tid i detta att biskopen ”ledsagas fram till koret. Till samma tradition anknyter också förslaget att biskopen skall träda i funktion genom att leda stiftets gemensamma nattvardsñrande. Till denna långa traditionslinje hänvisade kommittén dock inte. Man lämnade emellertid en nog så intressant upplysning. För sitt förslag hade man anknutit” till en viss praxis.” Efter remissbehandling kom saken upp i 1957 års kyrkomöte. Detta ritualförslag försvann ur diskussionen i och med detta. Efter fortsatt revisionsarbete kunde kyrkomötet 1963 godkänna en sedan för användning medgiven ny liturgisk bok, i tryck utgiven år 1965, Ordning för vissa gudtjänster . . . .84 I denna ingår inte någon ordning för den av två kyrkomöten efterlysta mottagningshandlingen. Det finns dock en del

3 HBF 1940, missivskrivelsen IV,1Kyrkomötet 1941 BU 1 3 punkt 5, sedermera antaget av kyrkomötet. 33 Bihang till kyrkohandboken, Förslag (SOU 1956:12); förslaget för biskops mottagande ibm [83]. Kommittéledamöter var förutom biskop Borgenstierna dåvarande komministern Robert Murray och dåvarande tf kyrkoherden Even Palmer. - Uppenbarligen såsom okänt är förslaget liksom dess förhistoria förbigångna i Stolt 1972 36 och Kjöllerström 1974 187. 33 Motivering för förslaget (n 82) 89f, 100. 84 En av Murray (n 82) gjord bearbetning blev efter ändringar i Kyrkomötet 1963 BU 10 accepterad i en debatt ibm prot 7:43ff, som mer gällde frågan, huruvida boken alls behövdes. Framställning genom ibm skrivelse nr 41. Bihanget medgivet för användning genom K brev 1963-11-01, men det dröjde innan boken kom ut i tryck såsom Ordning för vissa gudstjänster vilka icke upptagas i Den svenska kyrkohandboken 1965. Med all sannolikhet är detta Svenska kyrkans mest förgätna liturgiska bok.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 497

scm visar att förslaget inte försvann på grund av motstånd mot den framlagda ordningen, än mindre mot tanken på en mottagningshandling. Följande hör nämligen till saken. När kyrkomötesutskottet 1957 realbehandlade ordningen för biskops mottagande vid sin granskning av bihangsförslaget, gillades idén med en gemensam stiftshögmässa. Tydligen fann man det dock onödigt att lämna detaljerade anvisningar om såväl ledsagandet som en de utväxlade talens liturgi. Man beslöt nämligen att behålla de generella anvisningarna men ”resten borde utgå”. Det som därmed återstod var faktiskt enbart en rubrik och några rader anvisningstext. Det var inte mycket att föra in i en liturgisk bok men det fanns inte heller något som hindrade sådan praxis. När utskottet senare godkände och justerade sitt betänkande i bihangsärendet, angavs för ordningen: ”Ritualet utgår?” Den formuleringen täcker i och för sig vad utskottet hade beslutat vid realbehandlingen, då anvisningar och liturgisk text för mottagandets konkreta utformning ströks. Troligare är dock att utskottet fattat ett inte protokollfört beslut att stryka hela ordningen som sådan. I sitt betänkande framhöll nämligen utskottet vad syftet med den nya liturgiska boken skulle vara. Det var en bok ”för församlingsbruk, vars ritual ”ställes till församlingarnas förfogande?” I det sammanhanget var en ordning för biskops mottagande ett apart inslag. Den akten gällde stift. Allt det övriga gällde lokalförsamlingens gudstjänstliv. Troligen fick alltså saken bero tills ett annat och lämpligare tillfälle erbjöds för att införa en kyrkans ordning för denna mottagningshandling. 1956 kunde kommittén hänvisa till viss praxis. Denna har inte avstannat.” Behovet av en kyrkans antagna ordning har också fått en tydlig illustration. Då ärkebiskop Bertil Werkström kom från Härnösands stift för att träda till som ärkebiskop år 1983, brukades en ordning som inlånats från Finlands evangeliska kyrka.”

7.6.2 Mottagande av medarbetare i församlingen

Kyrkoordningen 1571 och kyrkolagen 1686 känner bara till kyrkoherdars introduktion i församlingarna. Bådadera räknade med kaplaner, hjälppräster och klockare liksom med förtroendeuppdrag. Det var däremot inte tal om någon hjälpprästers eller klockares introduktion. Sockenbor med förtroendeuppdrag behövde inte någon presentation. När de fasta församlingsprästerliga tjänsterna blev fler, uppstod också frågan om en introduktionshandling för andra än kyrkoherdar. Dom- Sven Baelter framförde i boken om ”kyrkoceremonierna” att prosten

85 Kyrkomötet 1957 Handlingar 2, BU prot 12 sept §2, samt ang behandling resp justering av det aktuella betänkandet prot 23 sept § 9 och 24 sept § 5 KMA, RA. 36 Kyrkomötet 1957 BU 8 l, om biskops mottagande ibm 3. 37 Stolt 1972 36. ”X Vid utnämningen var Werkström biskop i Härnösand och var således redan tidigare vigd till biskop. Den inlånade finska ordningen är nyskapad för den typen av tillfällen och inte för mottagande av nyvigd biskop - i Finlands evangeliska kyrka sker vigning normalt i resp stift. Ritualet kan enbart i uttänjd mening kallas mottagningshandling. Det är kort sagt ordningen för biskopsvigning utan vigningspartiet. Om ordningen nedan 331, 337.

32- Svenska kyrkans gudstjänst

498 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar

introduktionshandling inte borde försummas vid vare sig ”kyrkoherdars eller kaplaners tillträde”. Om kaplaners inställande nämnde kyrkolagen visserligen inte något. De var likafullt ”kallade och förordnade till församlingens ordentlige [lagliga] lärare”. Det fanns därför inte skäl till att inte också de skulle inställas i församlingen.” I en ganska spridd handledning för pastoralvården gavs liknande rekommendationer ett halvsekel senare. Där föreslogs ungefär som Baelter tänkt sig, att ritualet för kyrkoherdeinstallation skulle brukas med nödvändiga jämkningar, när kyrkoherden installerade sin komminister. Lösningar av det slaget har väl också praktiserats, om det än är okänt i vilken utsträckning.”

Också om en viss praxis funnits med i varje fall komminister- och klockareintroduktioner, tycks det vara först på 1900-talet som det ansetts angeläget med en kyrkans liturgiska ordning för introduktioner till de nu betydligt fler församlingstjänsterna och de nya s k frivilliga uppdragen liksom till förtroendeposter. Det hör med till de påtagliga förändringar i kyrkolivet, som tidigare berördes ur stiftssynvinkel.° Otvivelaktigt hör saken emellertid också samman med behov av en fast ordning och en bekräftande rit som gör sig gällande ungefär samtidigt också i andra europeiska kyrkor, t ex de tyska evangelisk-lutherska kyrkorna.” Fenomenet som sådant är förmodligen en direkt följd av den känsla av faktisk eller föregiven brytnings- eller snarare kristid, som grep kring sig i kyrkorna. En sida av den saken har vi stött på som drivkraft för tillkomsten av missionärs- och diakon(iss)vigningsritualen 1920-21.” Mot bakgrund av det anförda är det inte överraskande att förslag till installation av kyrkorâd både väcktes och avvisades vid slutbehandlingen av HB 1894. l en tid och vid ett kyrkomöte som gällde bekännelse- och församlingsmedvetandet i Svenska kyrkan föreslog professor Carl Norrby i Uppsala en enkel installationsakt med nyvalda kyrkorådsledamöter”. Akten med dess lojalitetslöften borde medverka till ett allvarligare behjärtande av kyrorådets betydelse” i församlingarna, för ledamöterna bli ”en sporre att fatta sin kallelse från en högre synpunkt än den vanliga. Även om man inte borde ”statuariskt föreskriva” handlingen, behövdes den för ”församlingslivets sunda utveckling”. Förslaget överlevde inte utskottsbehandlingen. Inte ens motionären reserverade sig mot uppfattningen att förslaget skulle lämnas därhän. Mot saken hade man ingen invändning men det fanns, hette det, ”intet hinder” mot att en installation skedde utan något kyrkans antagna formulär.” Drygt tre

39 Baelter 18383 689. 9° Ibm 689 n 65, en anmärkning gjord av utgivaren A K[rogholm] (Eckerdal 1970 21 n 57). Utgivaren hänvisade dels till handledningen ifråga (Hambraeus, Pastoralkurs), dels till egen erfarenhet av ”en sådan installation i Västerås stift”, dvs hans hemstift. 9 Ovan 495. 93- Ovan 213 med n 97. 93 Ovan 429ff. 94 Kyrkomötet 1893 motion 26, PL 1:1 l. - Om bekännelsefrågan vid detta kyrkomöte och om planer för uppbrott tiII församlingsmedvetande”, ”-själavård etc tex Eckerdal 1970 l23ff med n 55, l28ff med n 72, 135f med n 9.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 499

decennier senare vart det åter aktuellt att skapa en kyrkans antagna ordning för den gruppen medarbetare, nu med tyngdpunkt inte på lojalitetsförklaringen utan på en välsignelsehandling. Med den saken förhåller det sig på följande sätt. Bland de många uppslagen i 1925 års kyrkohandbokskommitté fanns också ett som rörde installation av kyrkvärdar och kyrkorådsledamöteri övrigt, i varje fall som en möjlighet. De nämnda skulle således kunna, där så prövas lämpligt, av prästen [läsz pastor = kyrkoherden] eller den han förordnar inställas i sin tjänst i församlingen”. Den ordning som då skulle brukas var en form av benediktionshandling: centrum utgjorde en apostolisk välsignelse under handpåläggning.” Av det uppslaget blev emellertid så gott som ingenting i det färdiga HBF 1926. Den enda resten är en finstilt anvisning enligt vilken de nyvalda kan välkomnas genom ett tal av prästen i anslutning till en gudstjänst. Det är lockande att med kyrkomötet 1893 slå fast att den lösningen inte behövde anges i en kyrkans HB, eftersom ”intet hinder” fanns för en sådan praxis. Det blygsamma resultatet kräver en kommentarer. Det är inte givet att kommittén egentligen ändrade uppfattning, även om förslaget förändrades. I det föregående har HB-kommittén gång på gång anförts, eftersom den tog en rad okonventionella grepp. Få av uppslagen blev genomarbetade, en del av dem kom inte med i betänkandet. Tidsfaktorn är kanske den viktigaste förklaringen därtill. Satt under både kyrkomötets- och regeringspress att framlägga förslag snabbt gjorde kommttén också detta. Ett fullständigt HBF framlades efter endast ett halvârs arbetstid (dec 1925 -juni 1926).” Det innebar att det inte fanns tid att bearbeta idéer, och mycket fick lösas i samband med redigeringen av ett tryckfärdigt manuskript. I den proceduren blev det som det blev med den nya benediktionshandlingen. Den slutsatsen kan man kanske dra, att det inte ansetts angeläget att driva fram den. Den fick falla. Den sak HB-kommittén var inne på aktualiserades motionsvägen vid 1934 års kyrkomöte. Denna gång gällde förslaget inte enbart kyrkorâd. Nu väcktes frågan om en kyrkans ordning för mottagande av olika församlingsmedarbetare. Präster och andra anställda samt förtroendevalda i Stockholm hade ansett saken så angelägen att man utsett en arbetsgrupp för att ta itu med den. I denna hade man funnit att kyrkoherdeinstallationens ritual gick an för installation även av andra präster. För övriga anställda - diakonissor osv - och för kyrkomusiker, kyrkvaktmästare, ”förtroendemän” behövdes en av kyrkan auktoriserad form enligt vilken dessa ”bleve mottagna av församlingen och ”beklädda med sitt uppdrag”. Huvuddragen skisserades för en handling, ledd av kyrkoherden före högmässan. Välkomstord och skriftläsning skulle leda över till ”väl-

°5 tCitatet från en anteckning på manus till en version av ritualet för diako›n(iss)vigning, eller snarare -benediktion, manuskriptbunt i kommittéarkivet 2819, RA. Saken är ej noterad i de innehållsligt magra kommittéprotokollen ibm. Samnolikt har ärendet varit före vid junisammanträdet, kommitténs sista, varvid dertta liksom andra uppslag noterats på då föreliggande utskrifter. Omvandlingen tovrde ha skett vid redigeringen, i hög grad genomförd av Sam Stadener. Den här aktuella anteckningen berörd ovan 453 med n 77. °° (Om HB-kommittén Eckerdal 1970 273, 276ff, 288f, 305ff.

500 Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar SOU 1983:48

önskan till den som inställes, med överlämnande av efter tjänsten länpat insignie eller av en bibel”, vidare en admonition till den som instålles och till församlingen samt en avslutande förbön för bâdadera. Till stöd för begäran om en ordning av detta slag bifogades också utkast till rtual för några av de tilltänkta mottagningshandlingarna.” Det skisserade, som fick ytterligare konturer genom ritualutkasten.har sin likhet med skissen i 1925 års hahdbokskommitté. Det som behöides var ett mottagande med en benediktionshandling. Intressant är att stockholmsförslaget knyter an till de gamla men sedan länge övergivna symbolhandlingarna för att ge uttryck åt ett församlingens mottagande. Påfallande är idén att utarbeta skilda ritual för olika kategorier av medabetare. En förklaring till den saken ger motionen genom upplysningen att man i stockholmskommittén haft tyska lutherska agendor som förlagor. l sådana fanns vid denna tid en uppsjö av ritual just för olika kategorin.” I kyrkomötet kom två olika frågor att dominera ärendets behandling. Det fanns visserligen de som menade att hela saken borde lämnas därhän, men de Synpunkterna vann inte gehör. Att ärendet inte var tillräckligt berett utan måste fullföljas med ett genomarbetat förslag stod kart. Men hur omfattande fick saken bli? En linje innebar att en utredning skulle fullfölja hela motionsförslaget. En annan linje som presenterades var, att ärendet skulle inskränkas till en utredning inom biskopsmötet beträffande ordning för enbart komministerinstallation. Med knapp majoritet beslöts det förra. Det får tillfogas, att ärendet knappast räknats till de angelägnare: enbart hälften av mötets ledamöter var närvarande, då ärendet avgjordes i plenum.” På sätt och vis vann förlorarna, åtminstone för de närmaste decennierna. Ärendet togs omhand i den 1933 tillsatta handboksutredningen för vilken ärkebiskop Eidem svarade. I HBF 1938 hänvisade han till kyrkomötets ”önskan” som skäl för att framlägga ritual för emart komministerinstallation. I gengäld för den insnävningen lämnade ha.n rent av två förslag för komministers installation: en helt enkel och”en högtidligare” form. Den förra utgjordes av välkomstord och bön, den senare av kyrkoherdeinstallationens ritual ”med någon liten minskning av solenniteten”. Enligt ärkebiskopens mening borde HB inte ha några andra ”särskilda ritual”. Det hade i varje fall ”icke synts lämpligf, ty behov av det slaget kunde bättre ”tillgodoses på annan väg”, ospecificerat vilken När ärendet behandlades i kyrkomötet 1938, klargjordes att den andra vägen borde vara ett ”bihang till kyrkohandboken”. Det var till detta man hänvisade ordningen för biskops mottagande, som vi sett. Dit fördle

97 Kyrkomötet 1934 motion 38 (dåvarande komministern Gustaf Ankar). °3 Ovan 2l3f med n 97, 216. °° Kyrkomötet 1934 Särskilda utskottet 9, prot 9zlff, votering ibm l8f med rösletatlet 19- 13 av mötets på den tiden totalt 60 ledamöter. Det finns ingen antecknimg om att någon avstått från att delta i voteringen. HBF 1938 29lf(motivering), 225ff(ritual). Den enkla formen är representeradl i form av regianvisningar: före en gudstjänst psalm, tal till den nytillträdande”, ”förbön för honom och hans ämbetsgärning samt psalm, varefter komministern inträdespredikar vid gudstjänsten.

Svenska kyrkans vignings- och mottagningshandlingar 501

man också Övriga mottagningshandlingar, inklusive komministerinstal-

lationen. Det aktiva kyrkomötetsutskottet 1941 höll fast vid den huvudlinjen men bröt med Eidem ut komministerinstallationen som en specialfråga. På utskottets förslag blev en anvisning införd i HB 1942 om ordning, som kan (”mâ”) brukas, om komministern själv önskar att genom en kyrklig akt inställas i sin tjänst”. 1 HB anges att prosten eller kyrkoherden före en gudstjänst kan hålla ett tal och leda förbön för prästen och hans ämbetsgärning inom pastoratet”, allt omramat av psalmsång, varpå komministern första gången efter sitt tillträde predikar”. Denna kyrkans antagna rekommendation är av tekniska skäl väl dold i HB 1942.3 Rekommendationen är förmodligen mycket litet känd. Anvisningarnas innehåll ger knappast heller någon vägledning. Resultatet motsvarade i varje fall inte i något avseende motionsförslaget 1934. På sikt skulle också kyrkomötesmajoriteten få gehör för önskan om utredning beträffande mottagande av olika slags medarbetare. Svaret kom först i betänkandet från biskop Borgenstiernas kommitté 1956, och det hela resulterade i partiet ”Mottagande av ny medarbetare i församlingen i kyrkans nya, år 1965 utgivna liturgiska bok? Efter drygt tre decennier fanns således en Svenska kyrkans ordning tillgänglig. Det som äntligen kom motsvarade dock i utomordentligt ringa grad, det som ursprungligen begärts. Typen hade inte då rönt någon kyrkomötets gensaga. Då var man inne på tanken om en serie ritual för olika kategorier av medarbetare. Nu kom en enda ordning som var avsedd för alla med undantag av kyrkoherden. Ursprungligen föreslogs att mottagandet skulle uttryckas genom insignieöverlämnande och en benediktionshandling jämte ”admonition och en förbön för både medarbetare och för- samling. Nu åter angavs - för att begagna Eidems uttryck en helt enkel” form. En kort förbön av det nämnda slaget fanns i 1956 års förslag. I övrigt lämnas anvisningar av samma slag HB 1942 innehåller för komministerinstallation. Skillnaden består i att den akten skall ske före gudstjänst, den nya efter. För den kraftiga kursomläggningen har inte lämnats egentlig motivering. 1 1956 års betänkande hette det, att det ansetts lämpligt med en kort

3 I94l BU l 151. Motivering Kyrkomötet har inte getts till att den av kyrkomötet 1938 strukna och i HBF 1940 ej upptagna ordningen återinförts. Det framgår inte herller av de otryckta utskottshandlingarna. - Anvisningen äri utskottsbetänkandett 1941 och i HB 1942 införd efter den separattryckta bibelordskatalogen för ky/rkoherdeinstallation. Den utmärks inte genom särskild rubrik e dyl; dock är dern angiven i innehållsförteckningen till HB. - Anvisningens innehåll motsvarar Eiidems förslag 1938 till en helt enkel” form (n 98). Utskottet har tillagt, att komtraktsprosten kan vara installator (cf ovan n 67). Liksom 1938 framhålls, att installation av en komminister sker, om han själv detta önskar”. Jfr motionsförslzaget 1934 enligt vilken frivillighetsprincipen skulle tillämpas enbart för förtroendezvalda. 3 Ordning för vissa gudstjänster. . . (n 84) 1965 l36f. I det ursprungliga förslaget, Biihang till kyrkohandboken, Förslag (SOU 1956:12), angavs i anvisning ibm [84], attt den föreslagna ordningen gällde mottagande av bl a annan präst än kyrkohe:rde”, dvs även komminister. 1 redogörelsen för kyrkomötesbesluten 1934, 1938 oc:h 1941 angavs inte, att komministerinstallationens ärende särbehandlats och lettt till anvisning i HB 1942 - troligen därför att kommitterade inte uppmärksammzat saken.

502 Svenska kyrkans vignings- och

mottçzgningshandlingar

och för alla gemensamma ordning. Med en cirkelargumentering angavs såsom skäl för den enkla, gemensamma ordningen att ”detta ritual är avsett att användas för många olika befattningshavare” an- Samtidigt togs att ordningen ”torde komma att brukas relativt ofta”. Det har knappast blivit fallet. Anvisningarnas existens är förmodligen känd i samma ringa grad som komministerinstallationens anvisningar, eftersom de ingår i en relativt okänd liturgisk bok. Den angivna ordningen som sådan har knappast heller låtit tala om sig. Det som ursprungligen begärdes var inte heller ett kyrkans uttalande om att tal och bön kan praktiseras utan en liturgisk handling för medarbetares mottagande. Ännu drygt femtio år efter kyrkomötets principbeslut i den riktningen saknas en sådan ordning. 1930-talsförslaget rönte i realiteten samma öde som 1890- och 1920talsuppslagen: planer på liturgisk mottagningshandling omvandlades till anvisningar om sådant som kan ske utan anvisningar.

4 Motivering ibm 100. Den ibm [84] angivna ordningen är med bara smärrejusteringar införd i den antagna liturgiska boken (n 84).

sou 1985:48 503

Sammanfattande perspektiv

I denna undersökning behandlas ett oräknat antal vigningsliturgier i kyrkor och samfund inom den västliga liturgiska traditionssfären under en tidsrymd av bortemot 1800 år. Variationsbredden är stor, otvivelaktigt allra störst under 1800-talets slutfas av konfessionalismens epok. Spännvidden var väldig mellan t ex den då rittyngda romersk-katolska prästvigningen i katedralen och den intill torftighet enkla pastorsavskiljningen i ett kongregationalistiskt bönhus. Även när liturgier är besläktade eller rentav närbesläktade såsom exempelvis inom luthersk eller anglikansk traditionskrets, har varje enskild liturgi sina särdrag. Det senare gäller också om vigningsliturgier som växt eller växer fram i nutida liturgiska förnyelsesträvanden. I den föregående framställningen har strävan varit att teckna liturgiers och att samtidigt peka på olika slag av förbindelselinjer och profiler sammanhang. I stället för att här försöka sammanfatta serien av sammanfattningar i de olika kapitlen är det på sin plats att anlägga mer övergripande perspektiv på de behandlade liturgiska traditionerna med deras vigningsordningar och -liturgier.

l I ett övergripande perspektiv på hela den liturgiska utvecklingen står det klart att liturgierna formats efter tvâ liturgiska grundmönster: vigningen som bönehandling eller som förläningsakt. Det går knappt att ange någon viss liturgi som formats uteslutande enligt det ena eller det andra mönstret. Det som möter vid studiet av liturgierna är en sammanvävning av element som är karakteristiska för det som här kallats bönehandlingens resp förläningsaktens mönster, ibland med tydliga spän-

ningar, ibland utan sådana. Det intressanta är vilket av mönstren som

fått dominera eller med andra ord utgöra grundmönstret. Ställt på sin spets visar den liturgiska utformningen, huruvida vigning sker under kyrkans bön med handpåläggning eller ordinators förläningsformel, som regel med ordinator(skollegiet)s handpåläggning under eller i anslutning till fullmaktsorden. Men detta ”centrum” ingår i ett liturgiskt sammanhang som präglats mer eller mindre av det ena mönstret och det amdra, varför det är liturgin såsom en helhet som ger uttryck åt grundsynen på vigningshandlingen: bönehandling eller förläningsakt. Detta sätt att se på kyrkornas vigningsliturgier kan gott betecknas som h uvudperspektivet. Det visar sig lika fruktbart att använda det på såväl oilika kyrkors liturgiska traditioner som skilda epokers ritualutformning-

504 Sammanfattande

perspektiv

ar. Det är därför befogat att skissera de viktigaste komponenterna i bönehandlingens resp förläningsaktens mönster.

1.1 Till bönehandlingens mönster hör en i liturgisk text sätt på olika formulerad övertygelse att vigningskandidater, som valts på det ena eller andra blivit utsedda eller kallade sättet, genom kyrkan av Gud själv. En inte sällan formulerad aspekt utkorelse är att den på Guds skett, eftersom tjänares uppdrag behövs för att hålla kyrkan vid makt. En annan sida av saken kan också formuleras och innebär att vigningshandlingen är slutsteget i en process: de som utsetts för uppdrag, rustas för tjänsten eller sänds till den genom vigningen. Båda aspekterna kan finnas uttryckta i ett inledningsparti med någon form av kandidatpresentation och deklarationen att de som utsetts på rätt sätt skall vigas för tjänst. Även om formerna för val/kallelse/antagning och prövning de tek» niska termerna är många - varierar, och även om formuleringarna skiftar, framträder uppfattningen att kyrkans ordning är instrument för utkorelse under Andens ledning. Till bönehandlingens mönster hör definitionsmässigt bönens liturgzi. Centrum utgörs av vigningsbönen, som regel föregången av andra bönetyper. Strukturmässigt men som regel också formuleringsmässigt uttrycks övertygelsen att Gud är den som viger sina utsedda tjänare sorm svar på kyrkans bön. Med viss schematisering skulle man kunna tala omi en i liturgierna tillämpad grundstruktur för vigningsbönen och för inledande bön(er) enligt följande. Vigningsbönens struktur kan belysas med uppbyggnaden i den äldstaa kända vigningsliturgin, Hippolytos Den apostoliska traditionen. Dem trinitariskt präglade bönen inleds med lovsägelsen till Fadern som till alllt annat också utser tjänare åt sin kyrka, fortsätter med epiklesen, bönem om Anden och hans gåvor över dem som vigs, går vidare med förbönem för dessa och deras gärning för att sluta med kort doxologi. Även orm schemat utförs på olika sätt, finns det gott om paralleller under främstt reformationstiden och i nutiden, numera också under medveten anknytning till I den sistnämnda finns Hippolytosliturgin. en utomordentligtt klarläggande anvisning före bönen. Det heter att alla först ber undeir tystnad, ”bedjande av hjärtat om Andens nedstigande”, varpå biskopem skall leda vigningsbönen ”på allas begäran (ab omnibus Bö-r0gatus)”. nen är kyrkans bön, framburen av hela den församlade menigheten, ocln denna bön antar epiklesens karaktär under såväl tystnadens gemensam-ma bön som den högt föredragna vigningsbönen. Bäneinbjudan riktad tilll menigheten kan ge uttryck åt kyrkans roll och vigningens innebörd såsom tex vid prästvigning i 500-talets Rom: Låt oss bedja, älskade, att Gud Fadern allsmäktig måtte mángfaldiga sina him-melska gåvor över dessa sina tjänare, som han har valt till prästens uppdrag.

Tusen år senare underströks vid i Dem prästvigningens böneinbjudan svenska kyrkoordningen l57l, att denna den gemensamma bönen vair ”av nöden. Uppdragets vikt krävde den bön ”som vår käre Herre Jesuss Kristus befallt haver”, den befallda skördearbetarbönen (Matt ll 9z37f). nutida liturgier utgör böneinbjudan ett normal led. Ofta skall den formu--

i

Sammanfattande perspektiv 505

leras fritt som i CSI-ordningen 1962, den ekumeniska ”modelliturgin”, ibland är den angiven som i 1968 års romersk-katolska pontifikale, som vid prästvigning har just de nyss citerade orden. att vigningsliturgin är kyrkans bönehandling har litur- Uppfattningen blivit framhävt på olika sätt. För det första har det blivit naturligt giskt med böneformer som underlättar hela menighetens deltagande. Anvisom tystnadens bön i Den apostoliska traditionen har alltjämt sin ningen motsvarighet, tex i de båda nyssnämnda ordinationsordningarna. Ur bön har fötts också Iitanians bönetyp med sina tystnadens gemensamma täta församlingsacklamationer. Känd från gamla kyrkans tid i såväl östvigningstradition fick litanian i väst under århundraden lig som västlig en undanskymd roll eller ingen alls tills den i nutiden kommit att bli viktig som form för hela menighetens deltagande i bönehandlingen. har också medfört att epiklessânger alltsedan medelti- Epikleskaraktären den inlemmats om än med växlande funktion i vigningsliturgier, i synnerhet Veni creator och Veni sancte Spiritus i originalform eller folksprå- ”Kom Skaparande” resp ”Kom, helige Ande” (cf sv ps kiga tolkningar: l33, 132). Sångerna är som gensvar på den äldsta bevarade uppmaningen till samfälld bön om Andens nedstigande”. rit utgör ett fast element i bönehandlingens möns- Handpâläggningens ter. l Hippolytos vigningsordning utgör riten ett lika självklart element som bönen. vilka som skall utföra riten, Anvisningstext ägnas åt frågan, inte varför den skall brukas. Den liturgiska texten anspelar inte ens på riten av handlingens innebörd. I dessa och ger än mindre någon tydning avseenden är den äldsta bevarade vigningsordningen representativ även att liturgier ritens innebörd såsom för efterföljarna. Det är ovanligt tyder i den danska kyrkoordningen 1537/39. Vanligt under reformationstiden och i nutiden är emellertid att liturgisk text utmärker riten som väsentligt element. Ofta heter det sålunda att vigningen sker enligt apostolisk ordbön och handpåläggning. Vilken vikt reformatorerna tillning genom mätte riten illustreras av deras språkbruk enligt vilket hela vigningshandlingen rentav kunde kallas ”manuum impositio (handpålåggningen)”. Kallad eller inte har riten praktiserats också i reformerta tradiapostolisk tioner; misstron mot symbolhandlingar har ofta fått vika till förmån för trohet mot en ordning som uppfattats som biblisk: vigning genom bön och Att båda dessa element ur dogmatisk synvinkel är handpåläggning. nödvändiga och bärande led har i den romersk-katolska kyrvigningens kan definitivt slagits fast i konstitutionen 1947 om vigningssakramentets form och materia. Trots att handpåläggningen bara undantagsvis berörs i liturgisk text,

läimnas som anvisningar om vilka som skall utföra den. Återigen

regel kan Hippolytosliturgin tas som exempel. Regianvisningar som ges där, återkommer i princip i vigningsordningar in i nutiden. Inte sällan genljuder vid kyrkomötet i Nicaea år 325, som på denna punkt regleringen ti llerkänts auktoritet. En aspekt som kan skönjas är att den en sällsynt srom vigs inte ställs ensam med ett uppdrag utan inlemmas i ett kollegialt En annan aspekt från Nicaea som i nutiden tillmätts ökad sammanhang. är att deltagarna genom att representera också konfessionellt b-etydelse slkilda enheter kyrkans överregionala och överkonfessiosymboliserar

506 sou 1985 :48

Sammanfattande perspektiv

- framhävs är en angelänella karaktär. Samtidigt att vigningsuppdraget såsom en gränsöverskridande gemenskap; ibland kan genhet för kyrkan för också anges att kandidater vigs för tjänst i denna och inte exklusivt exempelvis episkopalkyrkan i USA eller SMF i Sverige. Även om liturgisk text som regel inte tyder handpåläggningsriten, ligtill reds i det liturgiska skeendet. Ett slags förklaring till ger tydningen sammanbindningen av bön och handpåläggning ligger naturligtvis i den apostolisk ordning, ”på apostoliskt vis” ganska vanliga beteckningen etc. Inte sällan innefattar liturgier även läsning av bibeltexter om handoch nådegåvan för uppdraget given genom denna. Också påläggning utan sådana texter eller direkta anspelningar på dem lär den individuellt manuella riten nog uppfattas som sammanlänkad med bönen upprepade om Andens nedstigande över var och en av dem som vigs. Förknippningen torde vara given även då handpåläggningen sker under den gemensamma bönen under i Den apostoliska traditionen liksom det tystnad nuvarande romersk-katolska pontifikalet. Den bör vara än mer given när handpåläggningen sker under vigningsbönen med dess epikles, i somliga nutida liturgier rentav tryckt med versaler. Som ett exempel bland många kan anföras en anglikansk version, antagen för Church of England 1980:

Sänd din helige Ande ner över din tjänare N för en diakons [prästs, biskops] uppdrag och arbete i din kyrka. Här möter det för bönehandlingens mönster karakteristiska. Handpåläggningens rit är förbunden med bön och dess huvudsyfte är uttryckt i den på olika sätt formulerade epiklesen. Deñnitionsmässigt är denna uttrycket för den bedjande kyrkans restlösa beroende av Guds ingripande och tillit till Guds handlande. I konsekvens därmed hälsas de utsedda därefter som Guds vigda tjänare. Att Gud ser sin kyrkas behov, hör hennes bön och gör tjänare är den som bär bönehandlingens liturgi. Vigningen som trostrosuppfattning handling uttrycks genom den grundläggande strukturen. Det kommer också på olika sätt till uttryck i liturgisk text. Att Gud ingriper med sin skapande och uppehâllande hand formuleras tex i böner, som många kan föras tillbaka till Martin Bucertexter, vilka tyder vigningens handpåsom tecknet för Guds hand. Sak samma fixerade Martin Luther läggning och Vigningen med den expressiva formuleringen, att på tal om kallelsen man vid vigningen ser ”Guds infångande hand”: när Guds vigda tjänare lägger händerna på nya tjänare, ser man att Gud svarar på skördearbetarbönen och handlar genom ”Guds masker”. l CSl-liturgin som en nutida ekumenisk modellordning anges detta inledningsvis så, att Gud ”såsom svar på sin kyrkas böner och genom hennes företrädare” är den som viger, är ”den verklige ordinatorn och konsekretorn”. Vad vigningsliturmönster gestaltar formulerades av Bucer och gin enligt bönehandlingens Luther Den tolkningstraditionen formulepå ett sätt som hade tradition. rades exempelvis drygt tusen år tidigare på följande sätt av Johannes Chrysostomos: En människohand påläggs men Gud gör allt. l själva verket är det hans hand som rör huvudet på den som vigs, när denne blir rätt vigd.

SOU I985:48 Sammanfattande perspektiv 507

l.2 Färläningsaktens mönster har veterligen aldrig såsom bönehandlingens mönster betecknats som apostoliskt. Det har på särskilt luthersk mark dock funnits en benägenhet att beteckna förläningsaktens vigningstyp såsom formen för vigning enligt apostolisk ordning genom bön och handpåläggning. Bönehandlingens mönster har hört till ordinationstraditionen i väst så långt denna kan följas tillbaka i tiden, ner till 200-talets Hippolytosliturgi. Aktningsvärd ålder har också förläningsmönstret, till enskilda element känt i varje fall från 500-talet. Element ur detta mönster utgjorde inslag i vigningsliturgin norr om Alperna”, västerut på gallisk och även keltisk mark, norröver på germanskt område, tills det framemot 1000-talet blivit allmänt i västlig tradition. I ett feodalt samhälle med dess rättsuppfattning blev det angeläget att också i vigningsliturgin ge konkretion åt bönehandlingens innebörd genom ett handlingsmönster som kulturmiljön erbjöd. Förläningsaktens huvudschema som låg till reds var följande. På vasallens/ordinandens trohetsförbindelse till länsherren/ordinator kunde denne överbringa länet/ämbetet genom fullmaktsord med symbolhandling, överlämnandet av något föremål betecknande länet eller den förlänade värdigheten. Ett relativt gynnsamt källäge har gjort det möjligt att rekonstruera utvecklingslinjerna i olika regioner under ett halvt årtusende och därefter harmoniseringen av traditionslinjerna med det romerskt-germanska pontiñkalet omkr 950 och Durandus” pontifikale omkr 1295 som milstolpar. Här finns trohetslöften och handslagets rit varigenom förbindelser ratiñceras och blir rättsgiltiga. Här finns överlämnande av liturgiska plagg med formler som låter iklädandet beteckna den ”värdighet (dignivarmed ordinanden bekläds tas) eller den förmåga (potestas)” som förlänas åt honom, den s k investituren. Här finns traditio instrumentorum, överlämnandet av de redskap med vilka ordinanden enligt tydningsord skall utöva den genom vigningen förvärvade förmågan. Det framgår ganska tydligt att samtliga element av detta slag syftat till att accentuera och tydliggöra bönehandlingens innebörd. Sammanflätade med bönehandlingens mönster hade förläningsmönstrets element emellertid en inneboende tendens att växla karaktär från tydande till realiserande handlingar. Det förloppet har otvivelaktigt styrts av en inre logik. Såsom riterna brukades svarade de mot det feodala formschemat för att inte bara bildlikt framställa utan realisera ämbetsförläningen. Steg för steg förändrades vigningshandlingens karaktär. Bönehandlingens element utmönstrades inte. Tvärtom stegrades t ex bönernas antal och epiklessångerna Veni creator Spiritus och Veni sancte Spiritus tillfogades. Men funktionen förändrades. Karaktären av kyrkans bönehandling förändrades drastiskt genom att vigningsliturgin som helhet blev en korangelägenhet. Bön(esång)en fick därtill funktionen att blott förbereda det centrala, förläningsriterna. Det liturgiska grundmönstret blev förläningsaktens. Den medeltida växlingen från bönehandlingens till förläningsaktens grundmönster kan illustreras med några Accipe-formler av olika ursprung vilka alla kom att ingå i prästvigninsliturgin för att bevaras i denna fram till den romersk-katolska liturgireformen 1968. Överlämnandet av föremål kunde ske med en uppmaning såsom ”Accipe vestem

508 Sammanfattande perspektiv SOU |985:48

sacerdotalem (Tag emot den prästerliga dräkten) . . .”, varpå ord tillades om mässhakens symbolik i formeln. Vid överlämnandet av kalk och paten kom det emellertid att bli inte redskapen utan ämbetsförmågan som förlänades: ”Accipe potestatem offere sacriñcium Deo (Tag emot förmågan att frambära offer inför Gud). . I båda fallen är det tydligt att det är ordinator som överlämnar det som skall mottagas av ordinanden. Det blir klart att ordinator äger vigningsförmåga. Liturgins böner fick alltjämt innehålla variationer på temat, att Gud skulle viga sina tjänare genom att rusta dem med Andens gåvor. Det är dock konsekvent att vigningsepiklesen kom att förvandlas till biskopens andemeddelelse genom sin handpåläggning, ett liturgins yngsta skikt: Accipe Spiritum sanctum (Tag emot den helige Ande). . Det är i full samklang härmed som vigningsliturgin inledningsvis kompletterades med en ny bön i samband med kandidatpresentationen, en bön riktad till biskopen: Vördade fader. Den heliga och katolska modern kyrkan ber dig, att du måtte viga dessa här närvarande. .. Vigningsliturgins förvandling från kyrkans bönehandling till ordinators förläningsakt ingick i en allmän perspektivförskjutning med djupt ingripande konsekvenser för synen på kyrkan, hennes tjänster och handlingar. Att reda ut orsaker och verkningar i hela komplexet är inte lätt. Det är dock väsentligt att vara uppmärksam på det vidare perspektivet. Länge tycks vigningsliturgins växling av grundmönster ha fungerat som en pådrivande faktor. Till förändringarna hör att ett tidigare självklart samband mellan vigning och tjänst i vilken givet uppdrag skulle utföras mjukades upp så mycket att det vid sidan om dessa ”relativa vigningar” växte fram ”absoluta” i sådan utsträckning att det blev ett problem. Olika slags föreskrifter fick utfärdas enligt vilka biskopar ålades att viga enbart dem för vilka det fanns tjänst eller annat slag av försörjning (”stipendier”). Då vigningshandlingen bröts ut ur sitt sammanhang med kyrkans behov av tjänst såsom avskiljningsprocessens slutsteg eller sigill (”signaculum”, character”), kom vigningsliturgin att framstå som ramen kring biskopens högheliga ämbetsförlänande handlande. Genom detta undñck ordinanden inte i första hand ett uppdrag för kyrkans skull utan en ny status med särskild förmåga (”potestas). Den vigde tillskrevs speciell och ”outplånlig prägel (character indelebilis)”. I denna utvecklingsström fanns en effektiv spärr mot att förläningsakten skulle uppfattas som blott och bart en judiciell angelägenhet mellan länsherre och vasall: sakramentsteologins tolkning av vigningsliturgin. På biskopsvigningen tillämpades ett slags framtvingad kompromiss mellan sakramentalt och judiciellt; biskop ägde sin förmåga i kraft av såväl vigning som påvlig fullmakt. I övrigt tolkades vigningens förläningsakt sakramentalt. Även om meningarna var delade ifråga om vad som utgjorde sakramentsform och materia - såsom tidigare nämndes i princip fram till 1947 -, rådde en grundläggande enighet om det väsentliga: det sakramentsskapande stod att söka bland biskopens förläningsriter med tillhörande imperativiska formler. Förläningsmönstret har hittills illustrerats med medeltidsutvecklingen. Mot denna protesterade reformatorerna. På varierande sätt sökte de res-

a Sammanfattande perspektiv 509

taurera en bönehandlingens liturgi. Gemensam var strävan att se vigningen som sista steget i en avskiljningsprocess för tjänst i och för kyrkan, varvid slutsteget i ”kallelsen (v0catio)” kunde betecknas såsom ”bekräftelsen (testificatio, confirmatio)”, uttryck som korresponderar mot de gamla termerna för vigningshandlingen (signaculum”, character”). Bland de många liturgiprojekten förefaller Martin Luthers eller Wittenbergordningen att ha varit mest radikal. Alla element tillhörande förläningsmönstret utmönstrades. Såsom framgår bl a av utfärdade ordinationsbrev gällde den föregående prövningen även kandidaters lojalitet mot kyrkans lära och ordning. Den typen av förbindelser ingick dock inte längre i vigningsliturgin, inte heller investitur, traditio instrumentorum etc och inte någon enda motsvarighet till ordinators gamla Accipeformler. Här fanns inte ens som i andra reformatoriska liturgier på kontinenten och de brittiska öarna någon översättning och ev komplettering av handpåläggningens formel ”Accipe Spiritum sanctum”, trots att denna utgjorde ett bibelcitat (Joh 20:22b, 23) rätt och slätt. I den epikletiska böneliturgin förvandlades de orden återigen till epikletisk bön såsom led i kyrkans ”skördearbetarbön” till skördens Herre. Den wittenbergska vigningsliturgin måste emellertid betecknas närmast som ett undantag bland evangeliska ordinationsordningar. Dessa blev mer eller mindre präglade av förläningsaktens mönster fastän den uttalade strävan var att restaurera eller rentav återinföra apostolisk ordning för vigning genom bön och handpåläggning. I detta hänseende är det inte Martin Luthers Wittenbergordning utan Thomas Cranmers ”Ordinal som kan anföras såsom exponent av tendensen i evangeliska vigningsliturgier. I vidareutvecklingen fram till BCP 1662 blev det där än tydligare. Biskopen kunde på ordinandens förbindelse och efter kyrkans bön förläna ämbete genom formel och våra händers påläggning”, eftersom han genom sin egen vigning insatts i den historiska successionen och därmed ägde ämbetsförlänande förmåga. Ur puritansk och senare presbyteriansk och kongregationsalistisk opposition växte liturgier eller liturgiska vägledningar vilka också de kunde få prägel av förläningsschemat. Med viss tillspetsning kom frågan att gälla om kandidater efter förbindelser och kyrkans/lokalförsamlingens bön skulle ta emot vigning genom exklusivt episkopal förläningsrit eller genom presbyteriets handlande eller genom lokalförsamlingens agerande. På luthersk mark blev den renodlade bönehandlingens liturgi en episod. Redan under de första åren sköts en vigningsfråga till kandidater in i liturgin, och den blev fortsättningsvis ramen för regelrätta offentliga förbindelser (”löften”). Detta och andra element tillhörande föläningsmönstret kom i varierande utformning att tillhöra vigningstraditionen, på sina håll som i Sverige realtivt tidigt, på andra håll senare. Till element som smältes in i liturgin hörde snart nog också en ämbetsförlänande vigningsformel, som regel inte i imperativisk form (”Tag emot. . .”) utan såsom deklaration i indikativform. Språkformen innebär att det inte enbart angavs vad som överlämnades åt ordinander utan även vem som gjorde detta (”jag”/”vi). Inte sällan klargörs därvid såsom i Sverige med vilken myndighet ordinator(skollegiet) kan överlämna ämbetet. Som regel ligger dock tyngdpunkten på att klarlägga den myndighet eller förmå-

Sammanfattande

perspektiv

ordinander utrustas. För säkerhets skull hade formeln inte ga med vilken mindre än fem vigningsverb i Dresdenordningen 1854, den tyska lutherska restaureringsmodellen för landskyrkors vigningsliturgier. Som signiñkativ för utvecklingen i lutherska kyrkor kunde man eljest anföra förvandlingen av den danska reformationsliturgin enligt bönehandlingens grundmodell till stormaktstidens förläningsakt för präst- och biskopsvigning. Symptomatiskt är det som poängterades i prästvigningsritualets regianvisningar för formeln och dess liturgiska text. Att biskopen förlänade ämbete, makt och myndighet genom formel och handpåläggning efter kandidaters förbindelse och handslag angavs vara ”enligt det apostoliska sättet”, vilket i samma vigningsordning förklarades bestå i Guds ords läsning, bön och handpåläggning. Såsom på medeltiden bevarades bönehandlingens element också i efterreformatorisk luthersk utveckling. I och med att förläningsaktens mönster tenderade att överta rollen av grundmönster undergick bönehandlingens element olika slag av förändringar. Vigningshandlingens avskärmning från den evkaristiska liturgin liksom dess isolering från huvudgudstjänsten överhuvud är en konsekvens av att förläningsakten uppfattades såsom en korangelägenhet. Uttrycken för en kyrkans bönehandling reducerades. Gemensam epiklessång och litaniebön blev satta undantag eller blev som i Sverige avförda. Därmed avlägsnades bönepå hela menighetens deltagande. Vigningsbönen, efter typer underlättande Luthers mönster som regel Fader vår jämte kollekta, ändrade karaktär. Fader vår under handpåläggning blev ordinator(skollegiets) uppgift såsom uppföljning av eller inledning till förläningsformeln. Ibland kom som i Sverige i varje fall från 1811 en mellanliggande investitur och vid biskopsvigning traditio instrumentorum. Vigningskollektan före eller som regel efter förläningsakten förvandlades till förbön - med eller utan till - för deras kommande vilka böneinbjudan menigheten gärning, mottog ämbetet genom ordinator(skollegiets) handlande. Kollektan kunde dock anses överflödig som i Sverige (1811), eftersom menighetens förbön med fördel kunde ske i gudstjänsten före vigningsakten. I denna gudstjänst, inte i vigningsakten, förutsattes en deltagande menighet. Till det verkligt intressanta i efterreformatorisk luthersk utveckling hör 1800-talets liturgiska restaureringssträvanden. I program för revision av vigningsliturgin med utnyttjande av det reformatoriska arvet måste likväl bevaras, i synnerhet ordinators vigningsforförläningsmönstret mel. Luthers eller Wittenbergliturgins avsaknad av sådan formel kunde tex i såväl Tyskland som Sverige karakteriseras som en allvarlig brist; det ofullgångna fick senare fulländas. Lutherforskningens två skolor från 1840-talet om vigningens innebörd förefaller att i mycket kunna föras tillbaka förutsättning: att Luthertexterna skall tolpå en självklar kas utifrán förläningsaktens mönster. I den mån svensk ordinationsliturgisk forskning alls förekommit har det på samma sätt varit en självklarhet under den senaste hundraårsperioden att vigningen är en förläningsakt. Omramad av fler eller färre böner har förläningsakten enligt tolkningarna utgjorts av kandidaters förbindelse och ordinators fullmaktsordjämte ordinators och assistenters bön under handpåläggning.

Sammanfattande perspektiv 511

1 den medeltida utvecklingen medförde den sakramentsteologiska tolkningen av förläningshandlingens innebörd också den konsekvensen, att den aldrig uppfattades uteslutande som en rättsakt. .lust som judiciell akt växte enligt samma formschema fram en installation på befattning. Någon spänning mellan vigning och installation behövde emellertid inte uppstå. lnstallationsaktens juridiska förläningskaraktär var uppenbar, vigningens grundläggande och permanent varaktiga sakramentskaraktär var höjd utom allt tvivel. l sakramentsteologiskt perspektiv stod det klart att det var genom vigning ämbetet förlänades och att den handlingen skänkte en character indelebilis åt ämbetsinnehavaren. För reformatorerna blev character indelebilis-tanken såsom denna brukade framställas inbegreppet av falsk, papistisk ämbetsuppfattning. Vigningen kunde i varje fall inte betecknas som sakrament i betydelsen att handlingen skänkte tjänare ny status inför Gud eller speciell ”potestas. Reformatoriskt allmängods är förkastelsen av ”absoluta vigningar” till förmån för relativa inför tjänst i och för kyrkan. Att vigning förutsätter att kallelse föreligger till viss befattning innebar åtminstone från början för några ref ormatorer att vigning och installation smälte samman till en handling i den kallande lokalförsamlingen. Bönehandlingen gällde den aktuella befattningen och hade sin betydelse och räckvidd relaterad enbart till denna. Denna tolkning har utgjort ett arv främst inom olika reformerta traditioner, av naturliga skäl särskilt inom kongregationalism av varierande typer. Men också inom den renodlade “friförsamlingsideologin” har denna uppfattning parats med en praxis med ett annat eller ett kompletterande perspektiv. I enlighet med beprövad erfarenhet har de som kallats till särskild tjänst förberetts härför bl a genom särskild skolning för att efter vederbörlig prövning legitimeras såsom behöriga att ta emot kallelse till befattning, anslutas till predikant- eller pastorskår etc. Av ålder eller enligt en efterhand framvuxen praxis finns därför en första avskiljningshandling, firad centralt eller lokalt, som numera vanligen betecknas ordination inom olika språkområden, därtill upprepbara avskiljningshandlingar i samband med tjänstetillträde, inte sällan kallade installation e dyl. De berörda förhållandena kan exemplifieras genom hänvisning till SMF. Exemplet är särskilt intressant, eftersom ordinationsliturgin av allt att döma genomgående formats efter bönehandlingens grundmönster i tämligen renodlad form. lnstallationshandlingen åter tycks ha ägt en introduktionskaraktär, som efterhand fått träda tillbaka till förmån för en liturgi motsvarande förstagångsavskiljningens. Den nedärvda spänningen mellan avskiljningen som ordination och som introduktion fick anmärkningsvärda uttryck i HB 1963. Med emfas avvisades tanken att ordinationen skulle ha sakramental karaktär. När det dessutom för säkerhets skull angavs att ordinanden inte erhöll någon character indelebilis, torde den avvisade föreställningen ha varit okänd eller oklar för en stor del av SMF-folket. Mer gripbar var nog den utsaga som upprepas i HB 1983 enligt vilken man vid ordination ber om Guds välsignelse över dem som avlägger ordinationslöften. Detta element från förläningsmönstret börjar i SM F som i andra samfund med likartad tradition framstå såsom det för förstagångsavskiljningen artegna. Lösningen med en i

Sammanfattande perspektiv

övrigt gemensam liturgi för ordination och installation förefaller vara en historiskt betingad kompromiss framtvingad även av rädsla för en papistisk” ordinationsuppfattning av medeltida populärt snitt. Internationellt fmns dock en del tecken på strävanden att nytolka innebörden a\ ordinationen som bönehandling och kanske även installationen som introduktionshandling. På lutherskt håll har ordinationen som grundläggande och permanent avskiljningshandling varit helt dominerande, även om det också förekommit en praxis med enhersliturgi för ordination och installation. l och med förläningsmönstrets växande roll för vigningsliturgin har växelverkan uppstått mellan vignings- och installationsliturgier. Utvecklingen är särskilt tydlig i svensk tradition. Under två sekel fungerade vigningsliturgin som modell vid förvandlingen av den enkla introduktionsakten till en episkopal förläningsakt, otvivelaktigt som värn mot regala förläningar. Fortsättningsvis blev det snarare installationens förläningsakt som birikare tillämpning i vigningsliturgin. Såsom drog till förläningsmönstrets redan tidigare berörts har också den uppfattningen stadgat sig, att vigningshandlingen skall tolkas enligt förläningsschemat. Utvecklingen i Svenska kyrkan har sin motsvarighet också i andra lutherska kyrkor. Också för lutherskt vidkommande finns det i ett internationellt perspektiv tendenser till uppbrott under draghjälp från bi- och multilateralt ekumeniskt arbete med att nytolka vigningen som bönehandling. Det tycks också vara först i nutiden som teologisk reflektion börjat ägnas åt innebörden av den iakttagna regeln att vigningen är en engångshandling för permanent vigningsuppdrag.

2 Vid revision av vigningsordningar har en huvudangelägenhet under de senaste två, tre decennierna blivit att träffa ett val mellan de båda för vigningsliturgin. Det är ett interkonfessionellt fenogrundmönsrren men, och av den föregâende framställningen står det klart att förnyelsearbete ofta bedrivs i ett organiserat eller informellt ekumeniskt samarbete. Det finns en tydlig gemensam nämnare: förnyelse måste ske genom restaurering. Nedärvd ordning måste bokstavligen re-formeras. Det finns egentligen bara ett klart undantag - Finlands evangelisk-lutherska kyrka - från uppfattningen att man måste söka sig tillbaka till tiden före förläningsmönstrets dominans för modeller att forma liturgin enligt bö- Tonvikten ligger då på förstavelsen: det nehandlingens grundmönster. grundläggande mönstret för struktur och detaljutformningen av enskilda led i liturgin. Kanske man kan säga att den lärdomen dragits av reformatoriska program, att förläningsmönstret rymmer element som inte lät sig utrensas och inte heller behöver det. Strävan har istället blivit att inom ramen för bönehandlingens liturgi infoga symbolhandlingar, som kan och to m bör brukas som medel att lyfta fram och stryka under olika sidor av vigningshandlingens innebörd. Skolexemplet på ett medvetet val av bönehandlingens grundmönster är den romersk-katolska pontifikalerevisionen 1968. Här är också åtskilliga av det gamla förläningsmönstrets element bevarade. Riterna är emellertid i bönehandlingens liturgi vars innebörd accentueras i infogade

Sammanfattande perspektiv 513

tydningsorden. På evangeliskt håll har samma typ av förnyelseprogram rentav medfört ett rikare inslag av symbolhandlingar representerande särskilt de klassiska investitur- och traditio instrumentorum-elementen. I lutherska kyrkor tycks dock finnas en viss obenägenhet att skiljas från den eljest övergivna centrala förläningsformeln. Enbart i Finland har det även uttalade målet varit att i görligaste mån restaurera det medeltida förläningsmönstret. I tyskt, danskt och nordamerikanskt lutherskt förnyelsearbete representeras några slag av kompromisser för att söka förena ordinators förläningsformel med bönehandlingens Särskilt inliturgi. tressant är den amerikanska utvecklingen, ett slags exemplarisk demonstration av mönsterväxlingen: i det att den gamla förläningsformeln steg för steg förvandlas till en avslutande deklaration antar vigningsbönen successivt formen för trinitarisk lovsägelse, och förbön vigningsepikles för tjänarna. Förklaringar till det som ser ut som en luthersk obenägenhet att lämna förläningsmönstrets kärnstycke får anstå. Det skall dock konstateras att det till lutherskt konfessionellt arv också hör en reformationsepok med vigningsliturgier enligt ett i den wittenbergska modellordningen renodlat bönehandlingens mönster. I nutida strävanden att medvetet lägga bönehandlingens mönster till grund för mer eller mindre radikalt genomförda liturgirevisioner anförs olika motiv, ibland utförligare, oftast kortfattat och mer antydningsvis. Det på olika sätt varierade huvudtemat är att vigning genom bön och handpâläggning utgör ekumenisk och apostolisk ordning. Utgångspunkten är att kyrkan till sin natur är allmännelig och apostolisk vilket också måste prägla vigningstjänsten i och för kyrkan. Vigningstjänsten kan inte vara samfunds- eller konfessionsegendom lika litet som personlig förläning. I liturgier uttrycks det t ex så att personer inte längre vigs för det eller detta samfundet utan för tjänst i Guds kyrka. l regianvisningar förekommer nyheten att andra samfund kan eller bör vara representerade i ordinators-/assistentgruppen. Ekumenicitets- och apostolicitetsargumenten används också för enskildheter, t ex användning av Nicaenum såsom den enda verkligt ekumeniska trosbekännelsen. Men valet av det hela liturgin strukturerande grundmönstret motiveras som sagt med att bönehandlingens liturgi representerar ekumenisk och apostolisk ordning.

2.1 Det ekumeniska kriteriet består egentligen av en svit synpunkter. Från principiell synvinkel kan det mesta rymmas inom två huvudgrupper enligt följande. I klarhetens intresse skall framhållas att denna gruppering bygger på framställningar som ibland gäller just grundmönstret för vigningsliturgin, ibland gäller enskilda inslag vilka får symbolisera liturgins grundmönster. Som exempel på det sistnämnda kan anföras motiveringar i romersk-katolska och episkolpalkyrkyrkan kan i USA för att i reformerade vigningsordningar inlemma en vigningsbön ur 200-talets Den apostoliska traditionen. Vanligt är att styrka hur angelägen en radikal reform är och vilken verklig kontinuitet den representerar genom att hänvisa till ekumenisk ordning sådan denna varit formad från äldsta tid och somligstädes ännu

33 -Svenska kyrkans gudstjänst

SOU I985:48

514 Sammanfattande perspektiv

Inte sällan hänvisas till obruten kontinuitet för bönehandpraktiseras. mönster i ortodoxa och orientaliska Ibland påpekas att lingens liturgier. mönstret bevarats också i västlig tradition, om än undanskymt. l olika möter ett argumenteringssätt som erinrar om reformatorernas, kyrkor tex Thomas Cranmers i det berömda företalet till den grundläggande anglikanska vigningsordningen, eller Philip Melanchtons bl a i Apologien. För svenskt vidkommande underströk Laurentius Petri sammanfattande att vigningen genom bön och handpåläggning var en en tradition man hade att följa särskilt som ”det alltifrån apostlarnas eller “sedvänja” så uti kristenheten haver plägat tillgå. Samma ekumenicitetsargudagar ment är tydligare utfört ifråga om ordningen med biskops och prästs inom Det som blivit allmänt utöver uppdragstyper vigningstjänsten. hela kristenheten och anammat” och missbruk till trots förblivit gillat detta skall iakttas ”så länge världen bestårsåsom ordkyrkans ordning, av Guds Ande. Här som i en del nutida uttalanden röjs ning ”utgången” att ekumeniciteten är närmsta granne till apostoliciteten. l det anförda står ekumeniciteten för allmänkyrklig ordning, som mer kvalificerat är uttryck för kyrkans apostolicitet. Ur en annan synvinkel framträder kristenheten i konfessioner och samfund, kyrkan splittrad i kyrkor. Under tidigare århundraden ledde detta perspektiv till komparafrån konstanten: en kyrkas som tioner med utgångspunkt ”egen” ordning den rätta Som skolexempel kan anföras den anglikanska ordningen. under konfessionalismens era in i ekumenikens epok. Detinställningen - och underkänna - och ta sätt att pröva vanligen vigningsliturgin i andra hör inte enbart det förgångna till. Under vigningstjänsten kyrkor de allra senaste decennierna har dock ett annat förhållningssätt börjat måttstockarna revideras och framför allt växa fram. De gamla självklara har det blivit att inte ensidigt utan gemensamt anställa kritisk angeläget prövning av traditioner och sätta riktmärken för vägen framöver. Det anförda perspektiv nästan dramatiska syftar på den i ett historiskt i det ekumeniska klimatet som inträdde under 1960-talet. omsvängning Flera faktorer förberedde en förändring som konkret i mycket hade sin i signalerna från romersk-katolska kyrkans Andra vatiutgångspunkt kankoncilium. Fr a från denna tid bedrivs ett ekumeniskt arbete såväl som nationellt och i både bi- och multilateral form globalt, regionalt också om vigningstjänsten i kyrkan. Ett karakteristiskt drag är att problemkomplexet bearbetas i ljuset av studiet av kyrkans väsen och uppgift. Ett annat att söka sig bakom nedärvd, ofta drag är att det blivit angeläget för att fixera och diskutera de stelnad terminologi och begreppsapparat som åsyftats med historiskt bestämda utaspekter på vigningstjänsten På liknande sätt studeras vigningstjänstens konkreta utformtryckssätt. ning i uppdragstyper, vilka uppgifter som skulle bli tillgodosedda genom olika vilka som återspeglas i oliutformningar, perspektiv på uppdraget etc med sikte hur vigningstjänsten kan eller ka beteckningar på frågan, skall bli förvaltat i trohet bör formas framöver för att det givna uppdraget mot kyrkans Herre. l detta har också kyrkornas vigningsordningar kommit sammanhang in i blickfánget. Utifrån den numera vanliga ståndpunkten att en kyrkas *lära* manifesteras i hennes studeras vigningsordningar likaväl liturgi

Sammanfattande 5 l 5

perspektiv

som andra bekännelsedokument. I den föregående framställningen har detta inslag i ekumeniskt arbete skymtat. l än högre grad har en variant mött: det har blivit en ny ekumenisk metod att gemensamt utarbeta vigningsordning för att pröva hur långt samsynen sträcker sig och vilken innebörd skilda teologiska tolkningar egentligen har. l framställningen har också gång på gång berörts att det vuxit fram en ny metod för liturgiskt förnyelsearbete inom kyrkorna. Enskilda kyrkors liturgikommissioner har börjat få representanter för andra kyrkor på medlems- eller observatörsbasis, formellt eller informellt. Det gäller inte enbart för arbetet med vigningsordningar men det förefaller som om det blivit särskilt angeläget i det sammanhanget. I förlängningen härav ligger att utarbetade förslag till nya vigningsordningar i varje fall från 1970-talet vanligen granskas också i en ekumenisk ram. En ovanligt tydlig illustration till den nya ekumeniska och den nya liturgiska metoden ger det engelska anglikansk-metodistiska arbetet på en vigningsordning. Liturgins slutversion 1968 blev försedd med en motivering på såväl engelska som latin för att kunna uppfattas rätt och kommenteras av granskare i oikomene. Med utgångspunkt från det projektet har kyrkor i den engelska kristenheten kunnat Ur ekumeniskt arbete bygga vidare. med vigningstjänsten föds enskilda kyrkors vigningsordningar. Genom ett ekumeniskt samordnat liturgiskt förnyelsearbete har det under de senaste två decennierna vuxit fram en rad vigningsordningar, vilka i denna framställning betecknats som medlemmar av en och samma liturgiska familj. Den ekumeniska familjekaraktären kommer till uttryck främst däri att de alla formats efter bönehandlingens grundmönster. I motiveringar för dem ingår oftast redogörelser för tillkomsthistoriens konkreta ekumeniska sammanhang. Vanligen motiveras valet av grundmönster med att detta är det ekumeniska, en karakteristik som då har en ganska konkret innebörd. I åtskilliga fall läggs förslag och auktoriseras ordningar som kanske kan betecknas som kusiner till den nyssnämnda syskonskaran. Här är det fråga om revisioner under starkt intryck av arbetet ekumeniskt och i andra kyrkor. Uppgiften att bönehandlingens grundmönster representerar ekumenisk ordning är ibland allmän, ibland konkretiserad genom hänvisningar till kyrkosamtalen om vigningstjänsten, liturgier som haft betydelse som förlagor etc. Till nya inslag hör även den på olika sätt omvittnade uppfattningen att en enskild kyrka inte äger rätt att agera isolationistiskt utan i sitt arbete med vigningsordningen måste handla på ett ekumeniskt ansvarigt sätt. Det kan innebära att man i en kyrka måste övervinna nedärvt motstånd mot och acceptera vad som uppfattas som ekumenisk ordning såsom t ex iden lutherskt präglade tyska unionskyrkan (EKU). Det kan som i Norska kyrkan betyda att en kontroversiell fråga måste behandlas på sådant sätt att man inte avskärmar sig från utan öppnar sig för ekumeniskt arbete med vigningstjänsten. l båda fallen förefaller ekumenicitetsaspekten vetta mot apostolicitetsperspektivet.

516 SOU 1985:43

Sammanfattande perspektiv

2.2 Att vigning genom bön och handpåläggning utgör apostolisk ordning är en utsaga, som när den förekommer oftast inte utvecklas ytterligare. Även om så är fallet, kan sammanhanget visa eller åtminstone antyda vad som avses. Hänvisningen till apostolisk ordning är i första hand inlemmad i vigningsordningars liturgiska text, där saken av naturliga skäl inte blir föremål för någon utredning. Också här kan dock skymtai vilken mening vigningssättet är apostoliskt. Att bön och handpåläggning är apostolisk ordning kan vara ett historiskt påstående: kyrkan brukar en form som kan föras tillbaka till apostlarnas praxis. Utsagan kan emellertid gälla något helt annat än bönehandlingens ursprung. Om handlingen ur principiell synvinkel betecknas såsom apostolisk anges uppfattningen att den på ett autentiskt sätt ger uttryck åt eller står i samklang med den allmänneliga kristna tron, den apostoliska tron. Teoretiskt sett kan apostolicitetsargumentet innefatta såväl det historiska som det principiella Men det är fråga om två olika perspektiv som inte är avperspektivet. hängiga av varandra. om bönehandlingens historiska ursprung var länge relativt Frågan okomplicerad. Kyrkofadern Irenaeus skall vara den förste som åberopade kontinuitet från apostlarna för vigning genom bön och handpåläggning. På reformationstiden upptogs somliga reformatorer av uppgiften att utreda vilka uppdragstyper som skulle finnas i kyrkan enligt nytestamentliga föreskrifter (främst Ef4: 100. Att tjänare skulle väljas och sedan behövde inte utredas, eftersom det vigas genom bön och handpåläggning stod tydligt enligt Apg (främst 6:lff, l3:lffjämte 14:23, 20:28) och pastoralbreven (främst l Tim 4:l4jämte 5:22, 6:12, 2 Tim 1:6 jämte 2:2). De lutherska reformatorena intog närmast en särställning i det att bönehandlingens historiska ursprung inte tillmättes avgörande betydelse. Skriften kunde och fick inte brukas såsom permanent giltig kyrko- och gudstjänstordning, inte heller för uppdragstyper och vigningsliturgi. Att bön och handpåläggning var från apostlarnas dagar behövde emellertid inte betvivlas. På romerskt-katolskt håll inleddes under 1600-talet en forskning med huvudresultatet att vigningsordningens övriga riter var sekundära, bönehandlingens den ursprungliga. Mot den bakgrunden fastslog en konstitution 1947 att handpåläggning och bön utgör det för vigning konstitutiva. Indirekt gjordes rentav gällande att denna ordning vilade på Kristi förordnande. Vid denna tid hade emellertid frågorna om uppdragstyper och avskiljningssätt blivit avsevärt mer nytestamentliga komplicerade. Vad först uppdragstyper angår är det en gammal iakttagelse att de nytestamentliga skrifterna ger bilden av en mångfald tjänster. Samtidigt har det funnits en stark benägenhet att bland dessa urskilja somliga som grundläggande och att se den egna kyrkans tjänster som fortsättningen därav. Det är något som satt sin prägel även på vigningsordningars urval av bibliska läsningar eller korta bibelord vilka ibland såsom i Svenska rentav meddelats enligt olika översättningar för att ekvationen kyrkan skulle kunna gå jämnt ut. I ljuset av exegetiskt arbete enligt vedertagna vetenskapliga metoder har sådana harmoniseringar framstått som tämligen godtyckliga sätt att bekräfta befintliga tjänstestrukturer med nytestaurval. Det har börjat bli angeläget att för nutida förhållanden mentliga

Sammanfattande perspektiv 517

dra nytta av forskningsresultat: konturerna av skilda organisationer som de återspeglas i olika skrifter, drag av olika tjänstetyper på olika platser och under olika perioder etc. På liknande sätt förhåller det sig med frågan om sätt att ta personer i anspråk för tjänst. De tidigare anförda klassiska beläggen för bönehandlingens apostoliska ursprung åberopas numera med avsevärt större försiktighet också om det materialet med annat från såväl

kompletterats

judisk som kristen mark. Alltjämt förekommer framställningar med vetenskapliga anspråk som med hjälp härav tecknar bönehandlingens avskiljningssätt från äldsta tid in i 200-talet såsom det allmänt praktiserade? Det hör numera till undantagen. Visserligen uppfattas bl a de klassiska beläggen som vittnesbörd om ett avskiljningssätt. Det råder emellertid också en ganska bred samstämmighet om att det mer rör sig om antydningar. Bilden blir bara skenbart klarare om de pusslas samman till ett mönster, ty detta formas av det som är känt från en senare period eller helt enkelt av uttolkarens idealbild. Den saken kan lätt exempliñeras genom hänvisning till de olika mönster reformatorer såg i Wittenberg, Strasbourg, Geneve och Canterbury. Fastän källmaterialet numera är bredare anses det metodiskt otillåtligt att tolka detta med utgångspunkt från senare praxis och att förutsätta att samma ordning skulle ha praktiserats i den dåvarande kristenhetens olika regioner? Bönehandlingens historiska ursprung och spridning under äldsta tid undandrar sig alltså säker bedömning. Det avskiljningssätt som satt spår i nytestamentliga skrifter framträder emellertid mer konturskarpt i varje fall från 200-talet. Så är fallet främst i den vigningsordning varmed föreliggande undersökning inleds, Hippolytos” Den apostoliska traditionen. Den nu kända texten är resultatet av ett ganska intensivt vetenskapligt rekonstruktionsarbete, som inleddes på allvar först för femtio år sedan av dom Gregory Dix. Rekonstruktionsarbetet bygger på källor vilka bragts i dagen från slutet av 1800-talet och stammar från skilda regioner i gamla kyrkan. Att arbetet alls har kunnat utföras är i sig ett vittnesbörd om att bönehandlingens mönster vid denna tid praktiserades på vitt skilda håll. Det betyder emellertid därtill att inte bara strukturen utan också utformningen av liturgins vigningsbön fick en osedvanligt bred spridning inom kristenheten. Vigning genom handpåläggning och trinitarisk lovsägelse, epikles och förbön efter samma förlaga förefaller att ha blivit allmänkyrkligt bruk? Till det bruket hörde också att vigningshandlingen ingick såsom led i den evkaristiska liturgin.

Frågor som rör nytestamentliga organisations- och tjänstestrukturer återspeglade i nytestamentliga skrift(grupp)er faller utanför ramen för denna undersökning. Några arbeten med mer övergripande och sammanfattande perspektiv är Kertelge l972, Delorme l974, Miguens 1976, Holmberg 1982. Vetenskapliga frontförändringar belyses på ett intressant sätt genom ett urval ur vetenskapliga arbeten under en hundraårsperiod i Kertelge 1977. 3 Så t ex Richter l974. 3 Den hållningen är exempelvis representerad i arbetena enligt n l. En framställning ägnad åtjust bönehandlingens vigningsform under de första århundradena i Kilmartin 1979. 4 En forskningsöversikt som rör vigningsbönen i gamla kyrkan i Gy 1979.

518 Sammanfattande perspektiv

Att personer togs i anspråk för särskild tjänst genom bönehandlingens vigningsmönster kan alltså historiskt beläggas om inte i allra äldsta tid så dock tidigt såsom ett allmänkristet bruk. l den meningen skulle det kunna betecknas såsom ekumenisk ordning. Vigningssättet och t 0 m sättet att be blev tydligen ”allmänt utöver hela kristenheten gillat och anammat”, för att använda Laurentius Petris uttryckssätt. Man skulle nog med ännu en formulering i det sammanhanget kunna sammanfatta situationen så att detta bönehandlingens mönster betraktades som en ordning ”utan tvivel av Gud den helga Anda (som alla goda gåvor giver) utgången. I nutiden är det otvivelaktigt i denna kvalificerade betydelse vigning genom bön och handpåläggning betecknas som apostolisk ordning; För apostolicitet i principiell mening är inte det kronologiska utan det teologiska perspektivet det avgörande. I bönehandlingens mönster uttrycks genom kyrkans bön det restlösa beroendet av Guds eget ingripande och genom handpåläggningens tecken den förbehållslösa tron att han själv enligt sitt löfte rustar och sänder sina tjänare. Genom den formen gestaltas vigningen kort sagt som kyrkans troshandling. Såsom tidigare påpekades är detta perspektiv på bönehandlingen som apostolisk ordning vanligen bara antytt, mindre i motiveringar för formen och mer i utformad liturgisk text. I motiveringar ingår dock vanligen en i detta sammanhang väsentlig synpunkt. Det understryks att bönehandlingens mönster måste väljas framför förlåningsaktens för att den liturgiska formen skall ge adekvat uttryck åt vigningshandlingens innebörd enligt kyrkans apostoliska tro. Den grundsyn som dikterar de allra senaste decenniernas liturgiska förnyelsearbete kan anses rätt väl sammanfattad i en ekumenisk text som för vigningens del är avsedd att ge uttryck åt ”kyrkans tro genom tiderna eller ”den apostoliska tron”, Faith and Order-kommissionens s k Limadokument 1982. Avsnittet om vigningens innebörd inleds med hänvisningen till dess form, bön och handpåläggning, som kyrkans handlingsmönster? I det att den så gör söker den fullfölja apostlarnas uppdrag och förbli trogen mot deras undervisning. Vigningshandlingen genom dem som är utsedda för denna tjänst vittnar om kyrkans förbindelse med Jesus Kristus och det apostoliska vittnesbördet och är en påminnelse om att det är den uppståndne Herren som är den verklige ordinatorn och skänker gåvan. Genom att viga sörjer kyrkan under den helige Andes ingivelse för trogen förkunnelse av evangeliet och ödmjukt tjänande i Kristi namn. Handpáläggningen är tecknet för Andens gåva. Den synliggör det förhållandet att tjänsten instiftades inom ramen för den i Kristus förverkligade uppenbarelsen och den erinrar kyrkan om att se mot honom såsom källan till hennes uppdrag.

5 Limadokumentet om kyrkans vigningstjänst behandlar i partiet om vigningen handlingens innebörd (39-40), aspekter på den liturgiska strukturen (4l-44) och betingelser för vigningen (45-50). Citatet återger huvuddelen av 39, varvid den engelska texten översatts i huvudsaklig anslutning till lydelsen i Dop, nattvard, ämbete 1982.

Källor och litteratur

1 förteckningen upptas inte arkivalier för vilka fullständiga uppgifter lämnas i

notapparaten. Förlagsort anges inte för svenskt tryck, eftersom det lätt kan identifieras den uppgiften förutan.

A Ahrén, P O, Svensk frikyrklig gudstjänst (Gudstjänst A Book of Services. The United Reformed Church in 1974 i dag. Liturgiska utvecklingslinjer. SOU

1980 1974:67). England and Wales. Edinburgh. Allgemeines Kirchenblatt für das evangelische A Book of Services and Prayers. The Congregational I969 Church 1854 Deutschland. in England and Wales. 3L0ndon. Jahrgang 3. (I858:28-30.) Almquist, G, Handboksfrågan inom Svenska Mis- A Plan of Union for the Church of Christ Uniting. 1970 Commended 1962 sionsförbundet 1878- 1962. (Stencil, Stockto the Churches for Study and holms teologiska institut.) Response . . .[COCU]. Princeton, New Jersey. Alterboken: Alterbok for den norske Kirke. Kristia- Aarflot, A, Diakonien i kirkens liv og ordninger 1889 nia. 1976 (Diakoni og Kirke 1976). Alterbok for Den norske kirke. 50510 1966. Aarts, J, Die Lehre Martin Luthers über das Amt der 1972 1920 Kirche. Helsinki. Afzelius, H, Erik Benzelius den äldre. Althaus, P, Zur Charakteristik der evangelischen Ge- 1897 Band 1. 1914 betsliteratur im Reformationsjahrhundert.

1902 Band 2. Leipzig. Agende für die Evangelische Kirche in . . .der preus- Althaus, P, Zur Einführung in die Quellengeschiehte 1829 sischen Lande. Teil 2. Berlin. 1919 der kirchlichen Kollekten in den lutherischen

Agenden des 16. Jahrhunderts. Leipzig. Agende für die evangelisch-lutherische Kirche . . . [in] 1880 Ammer, H, Die sachlich begründete Zweckmässig- Sachsen. 2. Theil. Leipzig. 1970 keit bestehender Ämter und Dienste in der Agende für die Evangelische Landeskirche [in Preus- 1895 Kirche (Gemeinde, Amt, Ordination 1970). sen], II. Berlin. Amt und Ordination im Verständnis Agende der Evangelischen Kirche der Altpreussi- evangelischer 1974 Kirchen und ökumenischer Gespräche. Eine [1932] schen Union. Teil 3. Entwurf[utan år). Berlin. Dokumentation . . ., ed Burgsmüller, A - Agende 1V: Agende für evangelisch-lutherische Kir- I952 Frieling, R. Gütersloh. chen und Gemeinden. Band 1V. Ordinations-, An Australian Prayer Book for use together with the Einsegnungs-, Einführungs- und Einweihungshandlungen. Berlin. 1978 Book of Common Prayer, 1662. [The Church

Agende II: Agende für die evangelische Kirche der of England in Australia] Sidney.

1964 An Alternative Ordinal [of The Anglican Church of Union. 2. Band, Die kirchlichen Handlungen. Witten. 1982 Canada]. Toronto.

Kirche Andersson, A, Svenska Missionsförbundet. Dess Agende: Evangelisch-Methodistische [in 1973 1928 uppkomst och femtioáriga verksamhet. Den BRD], Agende. Stuttgart. inre missionen. 1. Ahlberg, B, Laurentius Petris nattvardsuppfattning. 1964 Andrén, Å, Missionärsvigning eller missionärssänd- 1969 ning (Svensk Teologisk Kvartalskrift). Ahlstroem, S E, A Religious History ofthe American 1975 People. l-2. New York. Andrén, C-G, ”Ãrliga och skickeliga. Kyrkoord- 1971 ningen 1571 och liturgin (KO 1571). Ahrén, P-O, Nattvardsgudstjänsten i Svenska Mis- 1966 sionsförbundet. En Iiturgihistorisk undersök- Andrén, C-G, Kristenheten i Sverige (Andrén, C-G, ning. l971a ed, Kyrkokunskap).

520 Källor och litteratur

Andrén, Å, Liturgiska utvecklingstendenser . . . [oli- BCP/Canada: The Book of Common Prayer... of 1974 ka uppsatser] (Gudstjänst i dag. Liturgiska ut- 1918 the Anglican Church of Canada. Toronto. vecklingslinjer, SOU 1974:67). BCP/US: The Book of Common Prayer... accor- Andrén, Å, Äktenskap och vigsel i dag - Liturgiska 1928 ding to the use ot the Protestant Episcopal 1981 utvecklingslinjer. (SOU 1981:67.) Church . . . New York 1945. Andrén, Å, Kyrkoinvigningen - Liturgiska utveck- BCP/US: The Book of Common Prayer. . . Accord- 1985 lingslinjer. (SOU 1985:49.) 1979 ing to the use of the Episcopal Church. New Anglican-Methodist Unity. 1, The Ordinal. Report of York. 1968 the Anglican-Methodist Unity Commission. Beasley-Murray, G R, The Diaconate in Baptist London. 1965 Churches (World Council of Churches, The Anglican-Methodist Unity. 11, The Scheme. Report Ministry of Deacons. World Council Studies 1968 of the Anglican-Methodist Unity Commis- No 2. Geneva 1965). sion. London. Betänkande utarbetat av den av Finlands evangelisk- Anglican-Methodist Unity. General Synod: Report 1980 lutherska kyrkas XX1 ordinarie kyrkomöte 1971 ofthe Joint Working Group 1971. GS 40. Lon- 1973 tillsatta handbokskommittén. Helsingdon. fors. Arndt,J F, Die United Church ofChrist, USA (Grant Bihang till kyrkohandboken. Förslag... (SOU 1973 1973). 1965 1956:12.) ASB: The Alternative Service Book 1980. Services Bishop, J, Methodist Worship in relation to Free 1980 authorized for use in the Church of England 1975 Church Worship. Scolar Studies Press [U S]. . . . London. Biskopsmötets utlåtande nr 1/1982 till kyrkomötet, ASB Commentary: The Alternative Service Book 1982 Handbokskommitténs betänkande. [Helsing- 1980 1980. A Commentary by The Liturgical Com- fors.) mission. London. Biskopsmötets utlåtande nr 3/1984 till kyrkomötet. Askmark, R, Ämbetet i den svenska kyrkan i refor- 1984 Handboksutskottets betänkande nr 1/1984: I949 mationens, ortodoxiens och pietismens tän- Bok för kyrkliga förrättningar. (Stencil.) [Helkande och praxis. singfors.) Askmark, R, Den romersk-katolska gudstjänsten ef- Bispeembetets grunnlag og p1assikirken.Betenkning 1974 ter Andra vatikankonciliet (Gudstjänst i dag. 1982 avgitt av en arbeidsgruppe oppnevnt av Bispe- Liturgiska utvecklingslinjer, SOU 1974:67). møtet. Oslo. Borregaard, S, Danmarks og Norges Kirkeritual af B 1953 1685. København. Botte, B, La Tradition Apostolique de Saint Hippo- Baelter, S, Historiska anmärkningar om Kyrko-Cere- 1963 lyte. Münster. 1762 monierna . .. Botte, B, Uordination de Pévêque (La Maison-Dieu 1838 ... Med tillägg och förändringarna enligt... 1969 98) de vigtigaste swenska kyrkoväsendet rörande Botte, B, Le mouvement Témoignage et liturgique. författningar . . . Af A[nders] K[righolm]. 1973 souvenirs. Paris. Barkley, J M, The Meaning of Ordination (Scottish Bradshaw, PF, The Anglican Ordinal. Its History 1956 Journal of Theology). 1971 and Development from the Reformation to Barkley, J M, Ordination, Reformed (DLW). the Present Day. London. 1972 Brand, E L, Kirche als Familie. Eine neue Konzep- BCO: The Book of Common Order ofthe Church of Reihe 1976 tion für Taufe und Amtshandlungen. 1940 Scotland. By Authority of the General Gottesdienst 6. Hannover. 1979 Assembly. Edinburgh m fl. - Bredberg, W, Frihet ordning. Om gudstjänstlivet ECO/Canada: Book of Common Order for use in 1943 inom Svenska Missionsförbundet. 1922 Church Services and Ofñces. Toronto, Lon- Bredberg, W, Sällskap-samfund-kyrka? Vad syfdon. fäder till? 1962 tade Missionsförbundets BCP: se Brightman 1921, Ratcliff 1949. Brightman, F E, The English Rite 1-2. 3London. 1549 1921 BCP: se Brightman 1921, Ratcliff 1949. von Amsdorf als Bischof von Brunner, P, Nikolaus 1552 1961 NaumburgGütersloh. BCP: se Brightman 1921. 1662

Källor och litteratur 521

Brunner, P, Ein Vorschlag für die Ordination in Kir- Davies, H, The Worship of the English Puritans. 1975 chen der lutherischen Bekenntnisses (Theo1o- 1948 Westminster. gische Literaturzeitung). Davies, H, Ordination. Congregationalist (DLW). Brunotte, Das Amt der Verkündigung und das Pries- 1972 1959 tertum aller Gläubigen. Berlin. Davies, H, Congregationalist Worship (DLW). Bucer, M, De ordinatione legitima ministrorum ec- 1972a 1577 clesia revocanda [1550] (Martini Buceri Davies, H, Books, Liturgical. Congregationalist Scripta Anglicana . . . Basel 1577). I972b (DLW). Bucer, M, Deutsche Schriften 7: Schriften der Jahre Das Geistliche Amt in der Kirche: Gemeinsame rö- 1964 1538- 1539 (Stupperich, R, ed, Martini Buce- 198l misch-katolische/evangelisch-lutherische ri opera omnia, Serie l, Deutsche Schriften). Kommission, Das geistliche Amt in der Kir- Gütersloh. che. Paderborn, Frankfurt am Main. Buchwald, G, Wittenberger Ordiniertenbuch. Band De biskoppelige handlinger... Betatnkning afgivet 1894-95 1-2. Leipzig. 1978 af Kirkeministeriets kommission. liturgiske (Betzenkning nr 848.) København. Delorme, J, ed, Le ministére et les ministéres selon le C 1974 Noveau Testament. Paris. Cnattingius, H, Diakonat och venia concionandi i Denzinger, H - Schönmetzer, A, ed, Enchiridion 1952 Sverige intill 1800-talets mitt. 1976 symbolorum definitionum et declarationum Cnudde, M, L“ordination des diacres (La Maison- de rebus ñdei et morum. (36 utökade uppl.] 1969 Dieu 98). Barcelona m fl. Concordia Pia: Lutherska kyrkans bekännelseskrif- Diakoni og Kirke, ed Aarflot, A, etter oppdrag fra 1895 ter (Concordia Pia) ånyo utgifna . .. af Gott- 1976 Diakoniråd for Den norske kirke. Oslo. frid Billing Dienstboek voor de Nederlandse Herformde Kerk. COS: Joannis Calvini Opera Selecta: Bl a: Ordon- 1969 s-Gravenhage. 2 nances Ecclesiatiques, ibm 328ff. Ed Barth, P Diocese of London; Form of Service . . . at the lnsti- - Scheuner, D. München 1952. tution and Induction . .. (Utan tryckår och 5 lnstitutionis Christianae religionis 1559 lib- förlagsort.) rum lV continens. Ed Barth, P - Nlesel, G. Dix, G, The Treatise on the Apostolic tradition of St München 1962. 1937 Hippolytos of Rome, Bishop and Martyr. CR: Corpus Reformatorum, ed Bretschneider, C G, 1-2. London. 7 Philip Melanthonis opera quae supersunt, DLW: Davies, J G, ed, A Dictionary of Liturgy and Band 7. Halle 1840. 1972 Worship. London. Crehan, J H,The01ogy and Rite [of Ordination] a.D. Dombois, H, Das Recht des Gnades. Ökumenisches 1978 200-400 (The Study of Liturgy 1978). 1961 Kirchenrechgwitten. Crehan, J H, Medieval Ordinations (The Study of Li- Dombois, H, Analyse des Ordinationsentwurfes für 1978a turgy 1978). 1972 die Evangelische Kirche der Union (Ordina- Crichton, JD, Christian Celebration. The Sacra- tion heute 1972). 1973 ments. London, Dublin. Dop, nattvard, ämbete. En ekumenisk samsyn. Croft Dickenson, W, ed, A Source of Scottish His- 1975 1953 tory. Volume 2. London m fl. Dop, nattvard, ämbete. Den officiella texten från 1982 Faith and Order. . . 1983. CSI-Iiturgin: se The Book of Common Worship. 1963 Draft Proposed Book of Common Prayer . . . Presen- Cuming, GJ, A History of Anglican Liturgy. Lon- 1976 ted by the Standing liturgical Commission [of l969 don. the Episcopal Church]. New York. - Drews, P, Beiträge zu Luthers liturgischen Reformen. 1910 Tübingen. D Drews, P, Das Ordinationsformular. Einleitung (WA 1915 38). Danske Kirkelove samt Udvalg af andre Bestemmel- Duncan, P A, Der Ursprung der Baptisten (Hughey 1883 ser.. ., ed Rørdam, H F, l. København. 1964 1964). Davidson, B, Missionssällskap - trossamfund (Vitt- Dunkle, W F - Quillian, J D, ed, Companion to the 1962 na och vinna. Missionssällskapet Helgelseför- 1970 Book of Worship. Nashville, Tenn. bundet 1887- 1962).

34- Svenska kyrkans gudstjänst

522 Källor och litteratur

E Forma ac ratio: se Joannes a Lasco. [1555] Eckerdal, L, Skriftermál som nattvardsberedelse. Foshee, H B, ed, Broadman Church Manual. Nashl970 1973 ville, Tenn. Eckerdal, L, Från kyrkomötets prästerliga beredning Furberg, T, Kyrka och mission i Sverige 1868- 1901. 1971 till beredningsutskottet. Ett led i kyrkomötets 1962 demokratisering? (Kyrkohistorisk Årsskrift.) Nor- Faahn, H, Liturgiene ved preste- og bispevielsei Eckerdal, L, Liturgisk utveckling i Sverige. . . . [olika 1920 1984 ge. Fra reformasjonen til Alterboken 1974 uppsatser] (Gudstjänst i dag. Liturgiska ut- (Norsk Teologisk Tidskrift). vecklingslinjer. SOU 1974:67). Färnström, E, Den handskrivna kyrkoordningens Eckerdal, L, Vägen in i kyrkan. Dop, konñrmation, 1965 tillkomst och huvudinnehåll. . . (KOF 1561). 1981 kommunion - aktuella utveckliturgiska Färnström, E, Om källorna till 1571 års kyrkoordlingslinjer. (SOU 1981:66.) 1935 ning. Eckerdal, L, När tillkom De ofñciism? (Kyrkohis- 1984 torisk Årsskrift). G Einführung. Gottesdienstordnungen für Einführung, 1974 Bevollmächtigung und Vorstellung, vorgelegt Ganoczy, A, Ecclesia ministrans. Dienende Kirche von der Arnoldsheiner Konferenz. Gütersloh. 1968 bei Calvin. Freiburg m fl. Elmund, G, Synen på diakonatet och vigningen till Gassmann, G, Das historische Bischofsamt und die 1983 detta vid de svenska diakonianstalterna frán 1964 Einheit der Kirche in der neueren anglikan- 1851 - omkr 1950 (Vigd till tjänst 1983). ischen Theologie. Göttingen. Elmund, G, Diakonatet under reformationstiden och Gassmann, B, Ecclesia Reformata. Die Kirche in den 1983a ortodoxien (Vigd till tjänst 1983). 1968 reformierten Bekenntnisschriften. Freiburg Embetsteologi og tjenestedifferensiering. Betenkning m 11. 1975 utarbeidet av en gruppe nedsatt av Kirkerå- Gassmann, G, Die Notwendigkeit ofñzieller Lehrgedet. (Stencil.) [Os1o.] 1973 spräche (Schuh, K, ed, Amt in Widerstreit, Episcopal Services. The Church Union Ceremonial Berlin). 1980 Guides 2. London. Garrett, T S, The Ordinal of the Church of South ln- Ergänzung zu Agende IV, Teil 1 und 2. Ordination 1959 dia (Scottish Journal of Theology). [1981] verbunden mit der Einführung in eine Pfarr- Garrett, T S, Worship in the Church of South India. stelle. [Stenci1, Hann0ver.] 1961 3London. Estborn, S, Evangeliska svenska bönböcker under re- Garrett, TS, Christian Worship. An lntroductory 1929 formationstidevarvet . . . 1973 Outline. ?London m 11. Euchologion: se Sprott 1905. Gejstlig Reskriptsamling. København. 1869 1897-98 Evangelieboken, Den svenska. Votum des Ausschusses Gemeinde, Amt, Ordination. 1921, 1942, 1983 1970 der Evangelischen Kirche der Union . . . Mit Evangeliebokskommitténs betänkande: Betänkande dem Entwurf eines neuen Ordinationsformu- 1920 jämte författningsförslag rörande Den svenslars. Ed Viering, F. Gütersloh. ka evangelieboken. George, A R, Books, Liturgical, Methodist (DLW). 1972 F George, A R, Methodist Worship. Britain (DLW). Feddesen, E, Die lateinische Kirchenordnung König 1972a 1934 Christians IIl. von 1537. Kiel. George, A R, Ordination. Methodist (DLW). Fischer, B, Das Gebet der Kirche als Wesenselement l972b 1970 des Weihesakramentes Jahr- Gierow, K, Den evangeliska bönbokslitteraturen i (Liturgisches buch). 1948 Danmark 1526- 1575. Fjellstedt: Biblia, Det är all den Heliga Skrift, Med Gierow, K, Biskopsvigningarna år 1575 (Kyrkohis- 1873 förklaringar av P[eter] Fjellstedt. 1-3. 31873. 1964 torisk Årsskrift). Flatø, L, Den store liturgirevisjonen i vår kirke Goodall, N, ed, Der Kongregationalismus. (Die 1982 1886- 1926. Oslo. 1973 Kirchen der Welt X1.) Stuttgart. Flemestad, R, Diakonens ordinasjon. Kirkens diako- Goodall, N, Die Annäherungen der Kongregationa- 1981 ni belyst ut fra ordinasjon og embede. (Förstu- 1973a listen und der Presbyterianer (Goodall dig, Stencil.) [Oslo] 1973)

Källor och litteratur

Graff, P, Geschichte der Auflösung der alten gottes- HB: Kyrkohandbok, hwaruti stadgas, huru guds-

dienstlichen Formen in der evangelischen 1868 tjensten . .. skall behandlas... med de änd-

Kirche Deutschlands. Göttingen: ringar och tillägg som intill år 1869 blifwit i

1937 l. Band. Bis zum Eintritt der Aufklärung und nåder fastställda. 1869.

des Rationalismus. HB: Methodist-Episkopal Kyrkans Ritual 1872. Gö- 1939 ll. Band. Die Zeit der Aufklärung und des Ra- l872 teborg, Cincinnati 1874.

tionalismus. HB: Kyrko-Handbok, hvaruti stadgas huru guds- Grant, J W, ed, Die unierten Kirchen. (Die Kirchen 1886 tjänsten uti evangeliskt-lutherska församling-

1973 der Welt X.) Stuttgart. arne i Storfurstendömet Finland skall förrät-

Grant, J W, Trends in der kongregationalistischen tas. Normalupplaga. Helsingfors 1888.

l973a HB: Kyrkohandbok Theologie (Goodall 1973). för Metodist-Episkopalkyrkans

Greinacher, N, Der Vollzug der Kirche im Bistum 1889 svenska församlingar.

1972 (Arnold, F X, Handbuch der Pastoraltheolo- HB: Handbok för Svenska kyrkan stadfäst av ko-

gie, Band 3. Freiburg m fl). 1894 nungen år 1894.

GS 327: General Synod. Alternative Services Series 3. HB: Kyrkohandbok för den evangelisk-lutherska

1977 Ordination Services. A Report by the Liturgi- 1913 kyrkan i Storfurstendömet Finland... Nor-

cal Commission of the General Synod of the Surdavala 1915. malupplaga. Church of England. London. HB: Handbok för Svenska kyrkan stadfäst av ko-

Gy, P-M, Les anciennes prieres dordination (La 19l7 nungen år 1917.

1979 Maison-Dieu 138). HB: Metodistkyrkan: för Metodist- Kyrkohandbok

1917 Episkopal-kyrkans församlingar.

H HB: [HB 1917 samt särtryck:) 15 Kapitlet. Huru mis-

1921 sionär inställes i sitt kall . .. 16 Kapitlet. Huru Haendler, K, Wort und Glaube bei Melanchton. Güdiakon och diakonissa mä inställas i sitt kall. 1968 tersloh. [Utan tryckár och -ort; Diakonistyrelsens Hagesaeter, O D, Vigsling av diakoniarbeidere (Diabokförlag] 1976 koni og Kirke 1976). HB: Kyrkohandbok för Metodistkyrkan i Sverige. Halaski, K, ed, Die Reformierten Kirchen. (Die 1941 1977 Kirchen der Welt XVlI.) Stuttgart. HB: Den svenska kyrkohandboken. Stadfäst av ko- Hamilton, M P - Montgomery, N S, The Ordina- 1942 nungen år 1942. 1975 tion of Women: Pro and Con. New York. HB: Handbok till den kristna församlingens tjänst Handbok islensku kirkjunnar. Reykjavik. 1947 [SMF]. 1981 HB: Handbok för Svenska Baptistsamfundet. Handledning till den kristna församlingens tjänst 1955 1928 [SMF]. HB: Handbok till den kristna församlingens tjänst Hardin, H G - Quillian,J D - White,J F, The Cele- 1963 [SMF]. 1964 bration of the Gospel. A Study in Christian HB: Handbok för Svenska Alliansmissionen. Worship. Nashville, Tenn. 1964 Hardon, JA, The Protestant Churches of America. HB: 1969 New York. Kyrkohandbok för den evangelisk-lutherska

1968 kyrkan i Finland. l-ll. Helsingfors. Hardt, T, Biskoppelige ritualer (Praesteforeningens HB: Kyrkohandbok för Metodistkyrkan i Sverige. 1979 blad 1979:31). 1968 Hawkins, F, The Early History ofthe Roman Rites of HB: Handbok för församlingens gudstjänstliv. 1978 Ordination (The Study of Liturgy 1978). 1974 Svenska Baptistsamfundet, Örebromissionen. HB: HandBok, ther Vti är författadt, huruledes gudz- 1693 HB: Handbok till den kristna församlingens tjänst. tiensten . . . skal blivwa hállen . . . numera ef- 1983 Svenska Alliansmissionen. Svenska Missionster nyja kyrckioordningen inrättad ahr 1693. förbundet. (Burchardi.) HBF: Förslag till en ny kyrkohandbok. HB: Kyrko-handbok, hwaruti stadgas, huru guds- 1793 1811 tjensten uti swenska församlingar skall be- HBF: Förslag till handbok. theruti stadgas huru handlas. (Nordström, Stockholm 1810.) 1799 gudstjensten . . . skall hållas . . . öfversedd, HB: Kyrko-handbok, hwaruti stadgas, huru gudsförbättrad och tillökt. 1811 tjensten uti swenska församlingar skall be-

handlas. (Raams Enka, Norrköping 1811.)

Källor och litteratur

HBF: Kyrko-Handbok, hwaruti stadgas, huru guds- Holmberg, B, Paul and Authority.

skall förrät- 1982 1854 tjensten i swenska församlingar tas. Underdånigt förslag.. . Holmström, O, Om ordinationen inom lutherska kyr-

HBF, Prästeståndets: Högvördiga prästeståndets en- 1889 kan.

l854 skilda utskotts pastoralafdelnings betänkan- Horton, D, Speziñsche Entwicklungen der Kongre-

1973 gationalismus. 2. Vereinigten Staaten von de . . . angående förslag till en förbättrad kyrkohandbok. (Betänkande nr 2. Prästestándets Amerika (Goodall 1973).

protokoll, riksdagen 1853-54.) Horton, D, Die Unierte Kirche Christi in den USA

HBF: Kyrko-Handbok, hwaruti stadgas, huru guds- 197321 (Goodall 1973).

för- der 1855 tjensten . .. skall förrättas. Underdånigt Hughey, J D, ed, Die Baptisten. (Die Kirchen 1964 Welt 11.) Stuttgart. slag ånyo öfversedt . .. 1856. HBF: Kyrko-Handbok, hwaruti stadgas huru guds- Hunter, L S, ed, A Diocesan Service Book. London.

1964 1859 tjensten uti evangeliskt-lutherska församling-

arne i Storfurstendömet Finland skall förrät- Huxtable, J, Prayer - fixed, free and extemporary

tas. Förslag. . . Åbo. 1965 (Jasper, R C D, ed, The Renewal of Worship.

HBF: Kyrkohandbok, hwaruti stadgas huru guds- Essays by members of the Joint Liturgical

1884 tjensten uti evangeliskt-lutherska församling- Group. London m 11).

arne i Storfurstendömet Finland skall hållas, Höfling, JW F, Liturgisches Urkundenbuch. Leip-

Förslag.. . Åbo. 1854 zig.

HBF: Förslag till reviderad handbok för Svenska Fullbordadt 1891. 1892. I 1891 kyrkan...

HBF: Nytt förslag till reviderad handbok för Svens- lnstitutio [Ca1vini]: se COS 5.

1893 ka kyrkan... Fullbordadt 1893. 1559

HBF: Förslag till handbok för Svenska kyrkan...

|926 (SOU 1926:12.) J

HBF: Eidem, E, Förslag till revision av Den svenska Jacobs, P, Theologie Reformierten Bekenntnisschrif- 1938 kyrkohandboken. (SOU 1938:2.) 1959 ten in Grundzügen. Münster. HBF: Andras, T, Förslag till revision av Den svenska Jahr, H,[Ein1eitung](Seh1ing 8). 1940 kyrkohandboken. (SOU 1940:39.) 1965 HBF: Kyrkohandbok för den evangelisk-Iutherska Joannes a Lasco, Forma ac ratio tota ecclesiastici mi- 1957 kyrkan i Finland. . . Förslag. Pieksämäki. [1555] nisterii, in perigrinorum . . . [Frankfurt a.M. Helander, D, Den liturgiska utvecklingen i Sverige 1555], i Joannis a Lasco opera, ed Kuyper, 1934 under 1800-talet 1. Tillkomsten av 1811 års A, Band 2. Amsterdam 1866. kyrkohandbok. der Kongrega- John, G, Speziñsche Entwicklungen Helander, D, Den liturgiska utvecklingen i Sverige 1973 tionalismus. 1. Europa (Goodall 1973). 1939 1811-1894. Jounel, P, Les ordinations (Martimort, A G, ed, L till vore Helgason, J, Islands kirke fra reformationen 1965 á la Liturgie. Eglise en priêre. Introduction 1922 dager. København. Paris m fl). Helgisiöabök izlenzku pjoökirkjunnar. Reykjavik. Jounel, P, Le Nouveau rituel d”ordination (La Mai- 1910 I969 son-Dieu 98). Helgisiöabök islenzku pjoökirkjunnar. Reykjavik. Jungmann, J A, Konstitution über die heilige Litur- 1934 1966 gie. Einleitung und Kommentar (LThK Vati- Hellström, JA, Överlämnande av kyrka till präst i canum 11:1). 1967 landskapslagarnas svenska samhälle (Svensk

Teologisk Kvartalskrift). K

Heubach, J, Die Ordination zum Amt der Kirche. Kalb, Fr, Grundriss der Liturgik. München. 1956 Berlin. 1982 Hinchcliff, P, Deacon, Deaconess (DLW). Katolsk dokumentation 4: Andra vatikankonciliets 1972 1970 dogmatiska konstitution om kyrkan. Hoadley, FT, Foreword (The Hiscox Guide 1964, Katolsk dokumentation 1-2: Andra vatikankoncili- 1964 °l976; se denna). l972 et, Det kristna livets källor. Holfelder, H H, Bugenhagen, Johannes (TRE: Theol981 Band 7). KC: Kungligt cirkulär - Svensk författningssamling logische Realencyklopädie, (spridda år).

Källor och litteratur 525

Kerkboek van de Gereformeerde Kerken in Neder- KK: Kunglig kungörelse - Svensk författningssam- 1968 land. Leeuwarden. ling (spridda år). Kerkvoorde, A, Erneuerung der niederen Weihen KL 1686: Kyrko-Lagen af 1686... samt författning- 1962 (Rahner - Vorgrimler 1962). (1845) ar, som dem upplysa, förklara, ändra eller Kerkvoorde, A, Elemente zu einer Theologie des Dia- tillöka . . . på konungens befallning utgivna. 1966 konates (Barauna, G, ed, De ecclesia. Beiträge KL: Kyrkolag [för den evangelisk-lutherska kyrkan i zur Konstitution Uber die Kirche . . . Zwei- 1964 Fin1and]. Finlands författningssamling ter Band. Freiburg m fl). 1964:635. Helsingfors. Kertelge, K, Gemeinde und Amt im Neuen Testa- Kleinheyer, B, Die Priesterweihe im römischen Ritus. 1972 ment. München. 1962 Trier. Kertelge, K, ed, Das kirchliche Amt im Neuen Testa- Kleinheyer, B, Der Diakonat im Lichte der rö- 1977 ment. Darmstadt. 1962a mischen Weiheliturgie (Rahner-Vorgrim- KF: Kunglig förordning - Svensk författningssam- ler 1962).

ling (spridda år). Kleinheyer, B, Uberlegungen zu einer Reform des Kirche als Familie. Die Amtshandlungen der Kirche 1964 Priesterweiheritus (Liturgisches Jahrbuch). 1976 - Ein Gespräch (Brand 1976). Kleinheyer, B, Weiheliturgie in neuer Gestalt. Zur Kilmartin, E J, Ministêre et ordination dans lT-Iglise 1968 Reform der Ordines maiores (Liturgisches 1979 chrétienne primitive (La Maison-Dieu 138). Jahrbuch). Kirchenbuch für die evangelische Kirche in Würt- Kleinheyer, B, Lordination des prêtres (La Maison- 1858 temberg. Teil 1-2. Stuttgart. 1969 Dieu 98). Kirchenbuch für die evangelische Kirche in Würt- B, Zur Reform der ordines maiores. Ein Kleinheyer, 1877 temberg. Teil 2. Stuttgart. 1969a Nachtrag (Liturgisches Jahrbuch). Kirchenbuch für die evangelisch-protestantische Band l. Kliefoth, Th, Liturgische Abhandlungen, 1901 Kirche im Grossherzogtum Baden. Karlsruhe. 1854 Schwerin, Rostock. Kirchenbuch für die Evangelische Kirche... [in] KO: Kjöllerström, S, ed, Den svenska kyrkoordning- 1904 Hessen. Band 2. Darmstadt. 1571 en 1571 jämte studier kring tillkomst, innehåll Kirchenbuch. Gebete und Ordnungen für die unter och användning. 1971. 1956 dem Wort versammelte Gemeinde herausge- KOF: Färnström, E, ed, Laurentius Petris handskrivgeben vom Moderamen des Reformierten 1561 na kyrkoordning av år 1561. 1956. Bundes [Deutschlands]. Neukirchen. KOF: Kyrkoordningsförslaget av år 1608. Ed Piltz, Kirchenbuch für die evangelische Kirche in Würt- 1608 CG. 1935. l971 Sondertemberg. Zweiter Teil. Handlungen. Kulp, H-L, Das Gemeindegebet im christlichen Gotausgabe: Einführungen in den kirchlichen l955 tesdienst (Müller, K F - Blankenburg, W, ed, Dienst . . . Württemberg. Leiturgia. Handbuch des evangelischen Got- Kirkehistoriske Samlinger. København. tesdienstes. Band 2. Kassel). 1849- und Ordinationskritik Kunst, H, Zur Ordination Kirkeritual: Danmarks og Norges Kirkeritual. Kø- 1976 (Mumm, R - Krems, G, ed, Ordination und 1685 benhavn 1762. kirchliches Amt. Paderborn, Bielefeld). Kirkeritual: Dannemarkes og Norges Kirke-Ritual. Handbok att användas i den Kyrkliga förrättningar. 1685/1825 Christiania1825. 1963 evangelisk-lutherska Helkyrkan i Finland. Kirkollisten toimitutsen kirja (stencil utan tryckår singfors 1965. [1985] och -ort). [Helsinki] Kyrkliga förrättningar: Kyrkohandbok för den Kjöllerström, S, Kräkla och mitra. En undersökning 1972 evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 111. 1965 av biskopsvigningar i Sverige under reforma- Kyrkliga förrättningar. Helsingfors. tionstidevarvet. Kyrkliga förrättningar. Handboksutskottet [i Finska Kjöllerström, S, Laurentius Petris kyrkoordning 1984 evangelisk-lutherska kyrkans kyrkomöte. 1971 1571-1971. Tillkomst och användning (KO Förslag] (Stencil.) [Helsingfors] 1571). Kyrkoförfattningar [för Svenska kyrkan], red Nord, Kjö11erström,S, Kyrkoherdeinstallationen eller ”den 1967, 1970 E. [Tidskrift] 1971a andra vigningen” (Svensk Teologisk Kvar- Kyrkohandboksförslag: Förslag till Kyrkohandbok talskrift). [1985] för Metodistkyrkan i Sverige. Framlagt... Kjöllerström, S, ”Sätt till att ordinera en va1d biskop” av den svenska ârskonferensens handboks- 1974 1561- 1942. kommitté. (Stencil utan år.)

526 Källor och litteratur

Kyrkolagsförslag: Förslag till kyrkolag och kyrko- Liturgie 2. Eglise évangélique luthérienne de France. 1873 stadgar. . . [Svenska kyrkan.] 1965 Paris. Kyrkomötet: Allmänna kyrkomötets protokoll och Liturgie des Eglises réformées de France. Revisée par 1868- handlingar... [Spridda än] 1897 le Synode général ofñcieux. Paris, Nancy. Kyrkomötet (Hierta): Hierta, F P, Allmänna kyrko- Liturgie dordination et dinstallation. [Eglise evan- 1868 mötet 1868. Förhandlingarna . . . samlade och [I976] gélique luthérienne de France. Paris.] (Stenordnade. 1868-71. cil.) Metodist-Episkopalkyrkans Lära Liturgik für die Evangelisch-lutherische Kirche im Kyrkoordningen: 1904 och Kyrkoordning l904. Med ett tillägg. 1809 Königreich Württemberg. Stuttgart. Kyrkoordningen: Metodistkyrkans lära och kyr- Liturgikommisjonen, Utkast til ordninger for Ordi- 1964 koordning. 1966. 1984 nasjon/Vigsling, innsettelse og fremstilling Köhn, M, Martin Bucers Entwurf einer Reformation med forbønn. Signing av biskop. (Stencil.) 1966 des Erzstiftes Köln. Witten. (Oslo.) Liturgiutskottet: Handboksutskottets betänkande nr 1984 1/1984 angående... ny bok för de kyrkliga L förrättningarna. (Stencil.) [Helsingfors.] La sacerdoce ministériel: Synode des évêques l97l, Liturgiutskottets förslag: se Kyrkliga förrättningar 1971 La sacerdoce ministériel . . ., ed Liégé, P. 1984 1984. Paris. and lnductions. Bramcote Lloyd, T, lnstitutions Lamb, J A, Books, Liturgical. Reformed (DLW). 1973 Notts. 1972 Long, E, Die Unierte Kirche von Kanada (Goodall Lambethkonferensen: The Six Lambeth Conferences 1973 1973). 1867- 1920. Revised with Appendix. London 11: Lexikon LThK Vaticanum für Theologie und 1929. Das zweite vatikanische Konzil. 1966- Kirche, Larsson, S, Församlingssystern (Nyrén, J, ed, Tids- Dokumente und Kommentare. Freiburg 1928 bilder. Svenska Missionsförbundet vid femtio m fl. år). Luckey, H, Die Gemeinde der Gläubigen (Hughey Larsson, R, Frikyrklig förnyelse. 1964 1964). 1939 Lumpkin, W L, Baptist Confessions of Faith. Valley Larsson, R, Frikyrkoperspektiv. 1974 Forge, Pa. 1946 Kirchenbuch aus Luthers Luther-Agende. Ein Larsson, R, Med sikte på framtiden. 1928 ed Dietz, O. Kassel. Schrifttum, 1954 Lutherans und Catholics in Dialogue lV, Eucharist Lau, F, Georg lll von Anhalt (1507-1553), erster 1970 and Ministry. Washington, D.C., New York. 1953-54 evangelischer BischoP von Merseburg Lutheran Understanding of the Episcopal Office. (Wissenschaftliche Zeitschrift der Karl 1983 Statement by the Consultation on Episcopé Marx-Universität, Leipzig). Geneva . . . 1982. Departement of Studies. The Lécuyer, J, Dekret über Dienst und Leben der Pries- Lutheran World Federation. (Stencil.) Gene- 1968 ter. Die Geschichte des Dekrets (LThK Vati- va. canum Il:3). Luthersk Kirketidende. Leith, J H, ed, Creeds of the Churches. A Reader in 1972, 1983 1973 Christian Doctrine from the Bible to the Present. Richmond, Virginia. M Lengeling, E J, Die Theologie des Weihesakraments 1969 nach dem Zeugnis des neuen Ritus (Liturg- Magnusson, J, m fl, 50 år i ord och bild. Jubileumsisches J ahrbuch). 1942 skrift för Örebro-Missionen 1892- 1942. Lieberg, H, Amt und Ordination bei Luther und Me- Malania, L, The New Rites: The Place ofthe Bishop 1962 lanchton. Göttingen. 1975 (Anglican Theological Review). Lindbladh, N-H, Anointing as an Ordination Prob- Martin, G W, The Church. A Baptist View. London. 1984 lem. 1976 Lindhardt, P G, De danske ordinationsritualer (Kir- Martling, C H, Diakon, veniat, assistentpräst? 1977 kehistoriske Samlinger 1977). l97l Liturgie: Eglise réformée de France. Liturgie. Paris. Martling, C H, Gud i USA. En religionsgeograñsk 1963 1982 översikt.

Källor och litteratur 527

Martos, J, Doors to the Sacred. A Historical lntro- Nicklasson, G, En kristen livsrörelse. Svenska Mis- 1981 duction to Sacraments in the Christian 1965 sionsförbundet. Church. London., Niebergall, A, Die Anfänge der Ordination in Hessen Maskell, W, Monumenta Ritualia Ecclesiae Anglica- 1965 (Reformatio und Confessio. Festschrift W. 1882 nae 2. ?Oxford Maurer. Berlin). Maurer, W, Gemeindezucht, Gemeindeamt, Konfir- Niesel, W, Bekenntnisschriften und Kirchenord- 1940 mation. Kassel. 1938 nungen der nach Gottes Wort reformierten Maxwe1l,W D, The liturgical Portions ofthe Genevi- Kirche. -*Zürich. 1931 an Service Book used by John Knox... Edin- Nordström, N J, Svenska Baptistsamfundets histoburgh, London. ria: Maxwell, J M, Worship and Reformed Theology. 1923 Första delen. 1976 The Liturgical Lessons of Mercersburg. Pitts- 1928 Andra delen. burgh, Penn. Normann, C-E, Cleri comitialis cirkulär 1723- 1772. McCulIum, H, The Experience in Anglicanism (Ha- 1952 1975 milton - Montgomery 1976). Nya Testamentet på svenska. Parallel-texter afgamla McGarvey, W, ed, Liturgiae Americanae. Philadel- 1883 och nya öfversättningen med textkritiska an- 1895 phia, Pa. märkningar af Claes Warholm. 1888. Mead, F S, Handbook of Denominations in the Nyman, H, Ordinationslöfte och prästed i Sverige- 1975 United States. Nashville, Tenn. 1963 Finland efter reformationen. Åbo. Mehl, R, Die Reformierte Kirche von Frankreich Nyrén, B, Svenska Missionsförbundets femtioársju- 1977 (Halaski 1977). 1928 bileum. Metodismen i Sverige 100 år. 1968 Michelsen, E, Die Schleswig-Holsteinische Kirchen- 0 1920 ordnung von 1542. Kiel. Occasional Services. A Companion to Lutheran Miguens, M, Church Ministries in New Testament 1982 Book of Worship. Minneapolis, Minnesota, 1976 Times. Arlington, Virginia, Westminster, Ma- Philadelphia, Penn. ryland. Miller, AO m fl, The Heidelberg Catechism with Oftestad, A B, Diakoniens forankring i menigheten 1962 Commentary. Philadelphia, Pa. 1980 som et hellig samfunn (Oftestad m fl 1980). Milner, C, Calvins doctrine of the Church. Leiden. Oftestad, A B, m fl: En bok om kirkens diakoni. Oslo. 1970 1980 Ministry and Ordination. A Statement on the Doc- Ohldén, A, ed, Lektor PWa1denström. Ett biogra- 1918 ñskt samlingsverk om hans liv och verksam- 1973 trine on the Ministry. Anglican-Roman Catholic International Commission. het. London. Ordinal and Service Book for use in the Courts ofthe Mitchell, L L, Four Ordinals (Worship 45). 1971 1931 Church. The Church of Scotland. Prepared by 1954 the General Assemblys Committee on Public Muliyil, FG, The Church of South lndia (Grant 1973 1964 Worship and aids to Devotion. Glasgow m fl. 1973). Ordination. Gottesdienstordnungen für Ordination Mynster: [Mynster, J P,] Udkast til en Alterbog og et 1839 Kirke-Ritual for Danmark. l-3. 1972 und Einführung, vorgelegt von der Arnolds- Kjøbenhavn. heiner Konferenz. (I972), 19733. Gütersloh. Mässboken: Den svenska mässboken. Del l Av Ordination, Einführungs- und Einweihungshand- 1961 lungen. Entwürfe der Liturgischen Kammer 1942 konungen gillad och stadfäst år 1942. Mörsdorf, der der Evangelischen Landeskirche von Kurhes- K, Dekret über die Hirtenaufgabe 1967 sen-Waldeck. Kassel. Bischöfe in der Kirche. Einleitung und Kom- Ordination, Einsegnung, Einführungshandlungen. mentar (LThK Vaticanum 11:2). 1982 Agende für evangelische-lutherische Kirchen und Gemeinden - Neu bearbeitete Ausgabe N - Band IV, Teil l und 2. (Reihe Gottesdienst Neovius, A, ed, Ur Finlands historia..., Borgå. 13.) Hannover. 1890-91 Ordinations- und Einführungshandlungen. Entwurf. Nicholson,J F V, The Ministry. A Baptist View. Lon- 1972 l.Tei1. Hannover [VELKD, 1972]. 1976 don. 1973 ll. Teil. Hannover [VELKD, 1973].

528 Källor och litteratur

und Einführungshand- Pleijel, H, Växjöbiskoparnas prästbrev. Från Olof Ordinations-, Einsegnungs- 1981 lungen. Entwurf für die neue Ausgabe der 1984 Wallquist till Sven Lindegård.

Agende . .. Band IV, Teil l und 2. Vorgelegt Pocknee, C E, Cathedra (DLW).

vom Liturgischen Ausschuss der VELKD. 1972

1981. Pontiñcal Romain. L“ordination des diacres et des [Stencil, Hannover] Ordination A - Lehmann K, Dom- 1969 prêtres. [Traduction ad interim . . .]. Paris. heute, ed Völker, 1972 bois, K. Kassel. 1973 Modiñcations á lordination des diacres [a la

vilka icke upptagas i suite de la publication . . . ”De sacro caelibatu Ordning för vissa gudstjänster 1965 Paris Den svenska kyrkohandboken. amp1ectando“]. Ott, L, Das Weihesakrament. (Schmaus, M, mfl, Pontificale Romanum summorum pontificum jussu

1969 Handbuch der Dogmengeschichte 1V:5.) Frei- 1596 editum a Benedicto XIV. et Leone XIII. pont.

max. recognitum et castigatum. Editio secunburg m fl. - da Ratisbonae etc Outler, A C, The Ordinal (Dunkle Quillian 1970). post typicam.

1970 MDCCCCV1I1.

Pontiñcale Romanum ex decreto sacrosancti oeco-

1968 menici concilii Vaticani 11 instauratum . . . De

ordinatione diaconi, presbyteri et episcopi. P Editio typica. Typis polyglottis Vaticanis. Parvio, M, Das Bischofsamt in Schweden, Finnland, Porter, H B, The Ordination Prayers of the Ancient 1968 Estland und Lettland (Asheim, 1 - Gold, 1967 Western Churches. London. V R, ed, Kirchenpräsident oder Bischof? Göt- of Ordination and the Porter, H B, The Theology tingen). 1972 New Rites (Anglican Theological Review). Payne, E A - Winward, S F, Orders and Prayers for Pour une réconciliation: des Dombes, Pour Group 1965 Church Worship. London. Elements 1973 une réconciliation des ministéres. PBS: Prayer Book Studies [prepared by the Standing daccord entre et protestants. catholiques Liturgical Commission of The Episcopal Taize. Church]. New York: of Pradervand, M, A Century of Service. A History 1957 nr 8: The Ordinal. Churches 1975 the World Alliance of Reformed 1970 nr 20: The Ordination of Bishops, Priests, and 1875- 1975. Edinburgh. Deacons. Pradervand, M, Der Reformierte We1tbund(Halaski 1976 nr 26: lntroducing the Draft Proposed Book. 1977 1977). 1976 nr 29: Revised: lntroducing the Draft Pro- Prayers for Divine Service. By Authority ofthe Geneposed Book. 1929 ral Assembly ofthe Church of Scotland. Edin- Pendleton, JM, Baptist Church Manual. [Revised burgh, London. 1966 edition.) Nashville, Tennessee. Prenter, R, Die göttliche Einsetzung des Predigtam- Persson, P E, Kyrkans ämbete som Kristus-represen- 1961 tes und das allgemeine Priestertum bei Luther 1961 tation. (Theologische Literaturzeitung). Persson, R, Johan 111 och Nova Ordinantia. Service Book, The, for use in the Presby- Presbyterian 1973 I968 terian Churches of England and Wales. Lon- Persson, P E, Den kristna bekännelsens då och nu don. 1985 (Gerhardsson, B - Persson, P E, Kyrkans be- Price, Ch: se PBS 29 1976. kännelsefråga). 1976 Persson, P E, “Utdela” eller förvalta sakramenten Principles of Church Union. Adopted by [COCU] l985a (Tro och tradition. Festskrift till Bengt Hägg- 1966 Consultation. Cincinnati, Ohio.

lund . . .). Procter, F - Frere, W H, A New History ofthe Book

Philippi, P, Diakonie, 11 (TRE: Theologische Real- 1965 of Common Prayer. London. 1981 enzyklopädie, Band 8). Proposed BCP: The Book of Common Prayer with

Philips, G, Geschichte der dogmatische Konstitution in 1928 the Additions and Deviations proposed 1966 über die Kirche (LThK Vaticanum 11:1). 1928. Oxford. H, Gottfrid - (Svensk Pleijel, Billing själasörjaren BCP: Proposed. The Book of Common Proposed 1968 Teologisk Kvartalskrift). 1977 to the Use ofthe Episco- Prayer . . . According i Pleijel, H, Småländska herdabrev. Från Petrus Jonae pal Church. New York. 1972 till Yngve Brilioth (Växjö stifts hembygdska- Ordinal for Alternative Use. Nashville, Proposed lender). 1979 Tenn.

Källor och litteratur 529

Prästeståndets HBF: se HBF, prästeståndets. Rodhe, Edv, Svenskt gudstjänstliv. Historisk belys- 1855 1923 ning av Den svenska kyrkohandboken. Prästestándets protokoll: Riksdagshandlingar. Rose, A, La priére de consecration pour ?ordination 1809- 1969 épiscopale (La Maison-Dieu 98). Prästestándets riksdagsprotokoll, Rosenberg, S-Å, Den tjänande kyrkan. 4 ed Thanner, L. 1962. 1945 8 ed Norberg, A. 1978. Rosenqvist, G O, Det liturgiska arbetet i Finland. Prøveritualbogen: Forslag til Ritualbog for den dan- 1935 Helsingfors. 1963 ske evangelisk-lutherske folkekirke. Køben- Rosenqvist, G O, Finlands kyrka i det senaste halvhavn. 1946 seklets brytningstider. Norsk salmebok. Forslag til felles Rudén, E, Die Baptisten des Kontinents Europa Psalmboksförslag: 1981 salmebok for Den norske kirke. Norges of- 1964 (Hughey 1964). fentlige utredninger. (NOU 1981:40.) Oslo. Råd och anvisningar för Svenska Missionsförbun- 1893 dets fria församlingar. . . (Missionsförbundet 1893:2 24ff). Q S Quere, R, The Spirit and the Gifts are Ours: lmpar- 1975 ting or lmploring the Spirit in the Ordination Sansom, M, Liturgy for Ordination: The Series 3 Ser- Rites? (Lutheran Quaterly 27). 1978 vices. Bramcote Notts. Santantoni, A, L“ordinazione episcopale. Storia e teo- I976 logia dei riti delfordinazione nelle antiche li- R turgie delfoccidente. Roma. Rahner, K, Dogmatische Konstitution über die Kir- Schnell, U, Das Verhältnis von Amt und Gemeinde I966 che. Kommentar zum 111. Kapitel Artikel 18- 1977 im neueren Katholizismus. Berlin, New York. 27 (LThK Vaticanum 11:1). Schreiben der Bischöfe des deutsprachigen Raumes Rahner, K, Die Träger des Selbstvollzugs der Kirche 1970 über das priesterliche Amt. Sonderdruck. 1970 (Arnold, F X, ed, Handbuch der Pastoraltheo- Trier. logie, Band 1. Freiburg m fl). Schulz, K, Bugenhagen als Schöpfer der Kirchenord- Rahner, K - Vorgrimler, H, ed, Diaconia in Christo. 1958 nungen (Rautenberg, W, ed, Johannes Bugen- 1962 Uber die Erneuerung des Diakonates. Frei- hagen. Beiträge zu seinem 400. Todestag. Berburg. lin). Rahner, K - Vorgrimler, H, Kleines Konzilskom- Schulz, F, Evangelische Ordination. Zur Reform der 1966 pendium. Freiburg m fl. 1972 liturgischen Ordnungen (Jahrbuch für Litur- Ratcliff, E C, ed, The First and Second Prayer Books gik und Hymnologie). 1949 of Edward V1. London, New York. Segler, FM, A Theology of Church and Ministry. Ratcliff, E C, The Ordinal of the Church of South 1960 Nashville, Tenn. 1960 1ndia(Theo1ogy). Segler, F M, ed, The Broadman Ministers Manual. Rennings, H, ed, Dokumente zur Erneuerung der Li- 1969 Nashville, Tenn. 1983 turgie, 1, Dokumente des Apostolischen Sehling, E, ed, Die evangelischen Kirchenordnungen Stuhls 1963-1973. Kevelaer. des XVI. Jahrhunderts: Reynolds, A G, The United Church of Canada 1902- Band 1-4, Leipzig 1902-13, 1973 (Grant 1973). 1955- Band 5- , Tübingen 1955-. Richter, A L, Die evangelischen Kirchenordnungen Selander, 1, Text- och musikkommentarer (Den 1846 des sechszehnten Jahrhunderts. Band 1-2. 1985 svenska psalmboken, volym 3. Slutbetänkan- Leipzig. de av 1969 års psalmkommitté. SOU 1985:18). Richter, K, Ansätze für die Entwicklung einer Weihe- Sentzke, G, Die Kirche Finnlands. Helsinki. 1974 liturgie in apostolischer Zeit (Archiv für Litur- 1963 giewissenschaft 16). Services for Trial Use [in the Episcopal Churchl. New Richter, K, Zum Ritus der Bischofsordination . . 1971 York. 1975-76 (Archiv für Liturgiewissenschaft 17). Services ofthe Church l -8 [United Church ofChrist Rietschel, G - Graff, P, Lehrbuch der Liturgik. 1969 in US). Philadelphia, Penn: 1952 Band 2. Die Kasua1ien.Zweite neubearbeitete 6 The Order for Ordination to the Ministry. The Auflage von P Graff. Göttingen. Order for the Installation ofa Minister,

530 Källor och litteratur

Sigurbjörnsson, E, Ministry within the People of Taylor, M J, The Protestant Liturgical Renewal. 1974 God. The Development of the Doctrines on 1963 Westminster, Maryland. the Church and on the Ministry in the Second Teinonen, S A, Kyrkans ämbete i vår tid. VaticanCounciFs De ecclesia. 1976 Skoglund, J E, Baptist Worship (DLW). Teser om ordinasjonsspørsmålet i lys av embetsforl972 1972 ståelse og tjenestedifferensiering (Luthersk SKT: Svensk Kyrkotidning. Kirketidende). 1930 The Book of Common Worship as authorised by the Churches - 1963 Smylie, .l H, The Protestant (Hamilton Synod 1962; The Church of South lndia. Lon- 1975 Montgomery 1975). don m fl. SprengIer-Ruppenthal, A, Bugenhagen und das pro- The Book of Discipline of the United Methodist 1971 testantische Kirchenrecht (Zeitschrift der Sa- 1976 Church. Nashville, Tenn. vigny-Stiftung für Rechtsgeschichte, 57). The Book of Ofñces . .. for use in The Methodist Sprengler-Ruppenthal, A, [Einleitung] (Seh1ing 7:2). 1936 Church [in Englandl. London. 1980 The Book of Worship for Church and Home. . . Ac- Sprott, G W, ed, Euchologion. A Book of Common 1944 cording to the Use of the Methodist Church. 1905 Order. . . Edingburgh. Nashville, Tenn. Stacey, J, Groundwork of Theology. London. The Book of Worship for Church and Home... ac- 1977 I964 cording to the usages 0fThe United Methodist Stein, W, Das Kirchliche Amt bei Luther. Wiesbaden. Church. Nashville, Tenn. 1974 The Canon Law ofthe Church of England. Being the Stolt, B, Svenska biskopsvigningar. Från reform- 1947 Report of the Archbishops Commission on l972 mationen till våra dagar. Canon Law, together with Proposals for a Re- Strömberg, B, Den pontiñkala liturgin i Lund och vised Body of Canons . . . London. 1955 Roskilde under medeltiden. The Commission on the Ministry in the United Re- Stupperich, R, Bucer, Martin (TRE: Theologische 1975 formed Church in England and Wales. Lon- 1981 Realenzyklopädie, Band 7). don. Sunday Service, The, of the Methodists; with other The Form of Prayers/Ratio et forma publice orandi: 1825 Occasional Services. London. 1556 se Maxwell 1931. Sundkler, B, The Church of South India. The Move- The Hiscox Guide for Baptist Churches. Edward T 1954 ment towards Union 1900-1947. London. 1976 Hiscox. [Revised edition 1964, °l976.] Valley Sundkler, B, Nathan Söderblom. His life and work. Forge, Pa. 1968 The Hiscox Standard Baptist Manual. Edward T Sundström, E, Förbundskyrkan. Nådegåva eller vill- 1977 Hiscox. [Revised edition.] Valley Forge, Pa. 1960 farelse. The Lambeth Conference: The Report of the Lam- Svalander, U - Palmgren, B, De svenska diakonian- 1930 beth Conference 1930. London. 1962 stalternas diakon- och diakonissvigningar. The Lambeth Conference 1948. London. Utvecklingen i Sverige från 1850-talet (Kyrko- 1948 _ historisk Årsskrift). The Lambeth Conference 19.58. London. Svenska Missionsförbundet, Konstitution. Antagen 1958 [1964] av Svenska Missionsförbundets generalkon- The Lambeth Conference 1968. Preparatory Inforferens 1964 med ändringar t o m 1984. 1968 mation. London. Svenungsson, D, Studier över tillkomsten av 1693 års The Lambeth Conference 1968. Resolutions and Re- 1953 handbok. [Kopia av maskinutskrift, LUKA, 1968 ports. London. Lund.] The Methodist Service Book [authorized by the Me- Söderblom, N, Kristenhetens möte i Stockholm au- 1975 thodist Conferencel. London. l926 gusti 1925. The Rite for Ordination. Prepared by the lnter-Lu- 1977 theran Commision on Worship. Minneapolis, Minnesota, m fl. The Roman Pontiñcal Revised by Decree ofthe Se» T 1973 cond Vatican Council . . . Provisional Text. . . Tappert, TG, Lutherisches Kirchenregiment in for interim use in the dioceses ofthe Approved 1968 Nordamerika (Asheim, 1 - Gold, V R, ed, United States.. National Conference ofcatho- Kirchenpräsident oder Bischof? Göttingen). lic Bishops . . ., Washington, D.C.

Källor och litteratur 531

The Scheme of Union. Joint Committee for conversa- Vejledning i Den danske folkekirkes gudstjeneste- [1970] tions between the congregational Church in 1949, 1955 ordning... København. England and Wales and the Presbyterian West, W M S, Geschichte der englischen Baptisten Church of England. Birmingham. 1964 (Hughey 1964). The Star Book for Ministers. Edward T Hiscox [Re- Westin, G, 1 den svenska frikyrklighetens genom- 1977 vised edition]. Valley Forge, Tenn. 1963 brottstid. The Study of Liturgy, ed Jones, C - Wainwright, G Westminster Assembly, Propositions Concerning 1978 - E. London. and ordination of minis- Yarnold, 1647 Church-government The Worshipbook. Services and Hymns. Prepared . . . ters. London. 1970 for Cumberland Presbyterian Church, Presby- White, J F, Christian Worship in Transition. Nashterian Church in the US, The United Presbyte- 1976 ville, Tenn. rian Church in the USA. Philadelphia, Penn. White, J F, Introduction to Christian Worship. Nash- Tidskrift för Finska kyrkan (Katekes- och handboks- 1980 ville, Tenn. 1859 kommitéernas motiver). Helsingfors. Viering, F, Das Amt des Gemeindepfarrers (Gemein- Tjänsten åt nästan. Svenska kyrkans diakoninämnds 1970 de, Amt, Ordination 1970). 1972 utredning [1969]. Vigd till tjänst. Betänkande av Svenska kyrkans dia- Tottie, H W, Jesper Svedbergs lif och verksamhet. l. 1983 koninämnds vigningsutredning. 1885 Winward, S, Books, Liturgical. Baptist (DLW). Towards Visible Unity: Proposals for a Covenant. 1972 1980 The Report of the Churches” Council för Co- Wolf, E, Peregrinatio. München. venanting. London. 1954 Tuell, J M, The Organization of the United Metho- Wolf, E, Zur Fragc der Ordination (Gemeinde, Amt, 1977 dist Church. Nashville, Tenn. 1970 Ordination 1970). Thunberg, L - Persson, P E, ed, Evangelium och Volz, H, Drucke von Wittenberger Ordinationszeug- 1974 kyrka. Kring samtalen mellan lutheraner och 1966 nissen aus der Reformationszeit (Gutenberg romerska katoliker. Jahrbuch, Mainz). Vorgrimler, H, Dogmatische Konstitution über die U 1966 Kirche. Kommentar zum 111. Kapitel Artikel 29 (LThK Vaticanum 11:1). Ullman, U L, Evangelisk-luthersk liturgik med sär- Vorgrimler, H, ed, Der priesterliche Dienst 1-5. 1879 skild hänsyn till den svenska kyrkans förhål- 1970-73 Freiburg m F1. landen . . . De kristliga kult-akterna. Vorgrimler, H, Das Priesterdokument der römischen 1973 Bischofssynode 1971 in ökumenischer Sicht V,W (Vorgrimler, H, ed, Der Priesterliche Dienst 5, WA: Martin Luthers Werke. Kritische Gesamtausga- 1973). be. [Olika band.] Weimar 1883- Völker, A, Zur liturgsichen Gestalt der Ordination WA Briefe: Martin Luthers Werke. Briefwechsel. 1972 (Ordination heute 1972). 12 Band 12. Weimar 1966. WA Tischreden: Martin Luthers Werke. Tischreden. z-Ö 5 Band 5. Weimar 1919. Vad är och vill baptismen? Baptistsamfundet. Zetterquist, H, Diakoni, diakonat, kyrkosyn (Vigd 1959 1983 till tjänst 1983). Vajta, V, Die Theologie des Gottesdienstes bei Lu- Årsbok: Metodistkyrkans i Sveriges Årsbok 1984, l952 ther. 1984 resp 1985, utgiven enligt konferensens beslut Walan, B, Församlingstanken i Svenska Missionsför- 1985 av Collin, L. 1964 bundet. Österlin, L, Det svenska biskopsämbetets införandei Waldenström, P P, Biblisk troslära. 31918. 1967 den lutherska tamulkyrkan i Sydindien (Kyr- 1918 ka. Folk. Stat. Till Sven Kjöllerström).

sou 1985:48 533

Förkortningar

ASB The Alternative Service Book BCO Book of Common Order BCP Book of Common Prayer BM biskopsmötet BMA Svenska kyrkans biskopsmötes arkiv, Uppsala BRD Bundesrepublik Deutschlands BU kyrkomötets beredningsutskott CA Confessio Augustana/Augsburgska bekännelsen 1530 cf confer (latin: jämför): används för att beteckna samma uppfattning vid hänvisning (till skillnad från jfr) COCU Consultation on Church Union (US) COS Calvini Opera Selecta CR Corpus Reformatorum CSI The Church of South India DDR Deutsche Demokratische Republik DLW A Dictionary of Liturgy and Worship EKD Evangelische Kirche Deutschlands EKU Evangelische Kirche der Union f, ff följande; betecknar vid sidhänvisning följande sida (f) eller sidor (ff) HB handbok, kyrkohandbok HBF förslag till (kyrko)handbok HF l-lelgelseförbundet ibm ibidem (latin): samma ställe (vid hänvisningar) jfr jämför; används för att beteckna annan uppfattning vid hänvisning (till skillnad från cf) KB Kungliga biblioteket, Stockholm KC kungligt cirkulär KF kunglig förordning KK kunglig kungörelse KL kyrkolag KLF kyrkolagsförslag KLU kyrkomötets kyrkolagsutskott KM kyrkomöte KMA Svenska kyrkans allmänna kyrkomötes arkiv (RA) KO kyrkoordning KOF kyrkoordningsförslag

534 Förkortningar

LUB Lunds universitetsbibliotek LUKA Kyrkohistoriska arkivet vid teologiska institutionen, Lunds universitet MJ maj0ritet(sförslag) MN min0ritet(sförslag) PBS Prayer Book Studies PL kyrkomötets prästerliga ledamöters avdelning RA Riksarkivet, Stockholm SB Svenska Baptistsamfundet SMF Svenska Missionsförbundet SOU Statens offentliga utredningar ULA Landsarkivet i Uppsala

VELKD Vereinigte Evangelisch-Lutherische Kirche Deutschlands

WA Martin Luthers Werke, Weimar-Ausgabe ÖM Örebro-Missionen

/Statens offentliga 1985 utredningar

Kronologisk förteckning

Församlingar i samverkan. C. Livsmedelsforskmng ll. Jo Leva som äldre. S. Râttshjälp. Ju.

wøwøwewwe

Barn genom befruktning utanför kroppen m. m. Ju. Förköp av bostadsrätter B. Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. A. Beredskapsarbete i AMS›regi. A. Kulturarbetsförmedling. A. Pantsattning av patent. Ju. Ny räntelag. Ju. Skolbarnsomsorgen. S. Fornlämningar och exploatering, U. Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten. S. Handel med alkoholdrycker. S. Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym l. C. Den svenska psalmboken. Historik, principer, motiveringar. Volym 2. C. Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer, Volym 3. C. 19. Den svenska psalmboken. Ackornpanjemang. Volym 4. C. 20. sammanhållen skatteförvaltning. Fi, 21. Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. S. 22. Forskola - skola. U 23› Svensk säkerhetspolitik inför 90-talet. Fö. 24. Ordningslag m. m. Ju. 25. Kunskap för kemikaliekontroll. Jo. 26. JO-ämbetet. R. 27. Gripen anhållen häktad. Ju. 28. Aktivt folkstyre i kommuner och landsting. C. 29. Principer för ny kommunallag. C. 30 Skola för delaktighet. C. 31_ Dagens äldre. S. 32. Hushállning för välfärd. Fi. 33. Några barn- och ungdomsfrågor 1982-1985. SB. 34. Gruppförsäkring. Fi. 35. Ersättningar och förmåner inom frivilligförsvaret. Fö. 36. Värnplikten i samhället. Fo. 37. Om smittskydd. S. 38. Reavinstuppskov fastigheter. Del 1. Fi. 39. Reavinstuppskov fastigheter. Del 2. Fi, 40. Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledning. C. 41. Affårsverken och deras företag. C. 42. Förenklad taxering. Fi. 43 Med sikte på nedrustning. Del 2. Ud. Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 6. C. Veckans och kyrkoårets bönegudstjänster. 45. Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 7. C. Vignings›, mottagnings och invigningshandlingar. 46. Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 8. C. Huvudgudstjanster och övriga gudstjänster. Kyrkliga handlingar. 47. Svenska Kyrkans gudstjänst, Band 9. C. Musik. 48. Svenska Kyrkans gudstjänst. Bilaga 6. C. 49. Svenska Kyrkans gudstjänst. Bilaga 7. C.

Statens offentliga utredningar 1985

Systematisk förteckning

Riksdagen Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 7. C. [45] JO›ämbetet. [26] Vignings-, mottagnings- och invigningshandlingar. Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 8. C. [46] statsrådsberedningen Huvudgudstiänster och övriga gudstjänster. Kyrkliga handlingaw. Några barn och ungdomsfrågor 1932* 1985. [33] Kyrkans gudstjänst Band 9. C. [47]

âveñâka us: .

Justitiedepartementet Svenska Kyrkans gudsqanst. Bilaga 6, C. [48] Svenska Kyrkans gudstganst. Bilaga 7. C. [49] Ränshjåüp] [4] Barn genom befruktning utanför kroppen m. m. [5] Pantsâttning av patent. [10] Ny rängemg] [11] Arbetsmarknadsdepartementet Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. [7] omngngsmg m_ m_ [24] Beredskapsarbete i l8l Gripen anhållen häktad. [27]

Kulturarbetsförmedling. 9 AMSI-rrgi-

Utrikesdepartementet Med sikte på nedrustning. [43] B°$t5d5depa7t3ment34| Förköp av bostadsrätter. [S] Försvarsdepartementet Svensk säkerhetspolitik inför 90-talet. [23] Ersättningar och förmåner inom trivilligförsvaret. [35] Värnplikten i samhället. [36]

Socialdepartementet Leva som äldre. [3] Skolbarnsomsorgen. [12] Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten [14] Handel med alkoholdrycker [15] Ökat förtroendemannainflytande i försäkringskassorna. [21] Dagens äldre. [31] Om Smittskydd. [37]

Finansdepartementet sammanhållen skatteförvaltning [20] Hushållning för välfärd. [32] Gruppförsäkring. [34] Reavinstuppskov fastigheter. Del 1. [38] Reavinstuppskov fastigheter. Del 2. [39] Förenklad taxering. [42]

Utbildningsdepartementet Fornlämningar och exploatering [13] Förskola - skola [22]

Jordbruksdepartementet Livsmedelstorskning Il. [2] Kunskap för kemikaliekontroll. [25]

Civildepartementet Församlingar i samverkan. [1] Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1. [16] Den svenska psalmboken. Historik, principer, motiveringar. Volym 2. [17] Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer. Volym 3. [18] Den svenska psalmboken. Ackompanjernang. Volym 4. [19] Aktivt folkstyre i kommuner och landsting. [28] Principer för en ny kommunallag. [29] Skola för delaktighet. [30] Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledning. [40] Affärsverken och deras företag. [41] Svenska Kyrkans gudstjänst. Band 6. C, [44] Veckans och kyrkoårets bönegudstjänster.

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kro