Svenska kyrkans gudstjänst

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Statens offentliga utredningar

gg 1985:49

Eg Civildepartementet

Svenska

kyrkans gudstjänst

Invigningshandlingar

Bilaga 7 -

Kyrkoinvigningen Liturgiska utvecklingslinjer

av Åke Andrén

års kyrkohandbokskommitté 1_968 Stockholm 1985

Omslag: Lars Tempte ISBN 91-38-09042-2 ISSN 0375-250X Liber Tryck AB Stockholm I985 388694

sou l985z49 Innehåll 3

Innehåll

l Urkyrkan och gudstjänstrummet -församlingen som den levande ky-kan

2 Dm medeltida kyrkoinvigningensframväxt - skillnaden mellan heligtochprofant . . . . . . . . . . . . . . 2.1 De tidigaste historiska beläggen på kyrkoinvigningar . 2.2 De teologiska förutsättningarna för kyrkoinvigningar 2.3 Den liturgiska utformningen av kyrkoinvigningen . 2.3.1 Invigningen av altaret . . . . 2.3.1.1 Altarets material och form 2.3.l.l.l Altarets material 2.3.1.l.2 Altarets form . Altarinvigningsritualet . . . . 2.3.1.2.l Vigvattensbestänkning 2.3.l.2.2 av altaret . Smörjandet 2.3.l.2.3 Incenseringen av altaret 2.3.l.2.4 Konsekrationsbönen . 2.3.l.2.5 Ritual för reliknedläggande . 2.3.1.2.6 Konfirmation av altaret Altarets omgivning . . . . 2.3.l.3.l Altarets beklädnad . 2.3. l .3.2 Retabelväggen 2.3.l.3.3 Altarciboriet . 2.3.1.3.4 Tabernaklet 2.3.1.4 Altarskranket 2.3.2 Invigningen av kyrkans murar . 2.3.2.1 Vigvattensbestänkning 2.3.2.2 Smörjelse med chrisma 2.3.3 Besittningstagandet 2.3.4 Kyrkmässan .

3 Kvrkoin vigningens avskaffande under reformatiønstiden .

3.. Den teologiska motiveringen för kyrkoinvigningens avskaffande - som den levande församlingen kyrkan 3.2 Kyrkofridsbrott och återöppnande av kyrka. . . . . 3.3 Reformationens ceremoniuppfattning och kyrkoinvig-

Ibruktagande av kyrka genom gudstjänst med predikan .

4 Innehåll

4 K yrkoinvigningens återkomst under 1600-talet invigning genom Guds 0rd och bön . . . . . . . . . . . . 51 4.1 Den teologiska motiveringen för kyrkoinvigningens återkomst - mellan skillnaden profant och heligt 51 4.1.1 Nattvardslärans utveckling och konsekvenser . 51 4.1.2 Gamla testamentets förstärkta ställning . 52 4.2 Kyrkoinvigningsritualens framväxt under 1600-talet 52 4.2.1 England 52 4.2.2 Tyskland 54 4.2.3 Sverige 54

5 K yrkoinvigningens förändring under 1800-talet invigning genom särskild invigningsformel . . . . . 57 5.1 Den teologiska för förmotiveringen kyrkoinvigningens - den förändrade ändring ämbetssynen 57 5.2 Kyrkoinvigningsritualens förändringar 57 5.2.1 lnvigningsformeln . 57 5.2.1.1 Danmark . 57 5.2.1.2 Sverige 58 5.2.1.3 Finland 60 5.2.1.4 Norge . 61 5.2.1.5 Tyskland . 61 5.2.1.6 England 63 5.2.2 Processionen . 64

6 K yrkoinvigningen och den allmänkyrkliga traditionen under 1930-, 40- och 50-talen . . . . . . . . . . . . 67 6.1 Den - och de teologiska motiveringen kyrkobyggnaden konsekrerade nattvardselementen . . . . . . 67 6.1.1 Nattvardsläran och handhavandet av de konsekrerade nattvardselementen . . . . . . . 67 6.1.2 De teologiska konsekvenserna för synen på kyrkorummet . . . . . . . . . . . . 69 6.2 Påverkningar på kyrkoinvigningsritualet av den allmänkyrkliga traditionen . . . . . . . . 71 6.2.1 Utvecklingen inom de lutherska kyrkorna 71 6.2.1.1 Sverige 72 6.2.1.2 Finland 72 6.2.1.3 Norge . 73 6.2.1.4 Danmark . 73 6.2.1.5 Tyskland . 73 6.2.1.6 Frankrike 75 6.2.1.7 USA . . . . . . . 76 6.2.2 Utvecklingen inom de reformerta kyrkorna 85 6.2.2.1 Skottland . 85 6.2.2.2 England 87 6.2.2.3 Frankrike 88 6.2.2.4 Sverige 90

Innehåll 5

7 K yrkoin vigningen och synen pâfärsamlingen som den levande kyrkan under 1960-, 70- och 80-talen 91 7.1 Den - tradition och teologiska motiveringen fornkyrklig sekulariseringsteologi . . . . . . 91 7.2 Tillämpningen av gudsfolkstanken. . . . . . . . 92 7.2.1 Utvecklingen inom den romersk katolska kyrkan . 92 7.2.1.1 Husmässan . . . . . 92 7.2.1.2 Gudsfolket och kyrkobyggnaden 94 7.2.1.2.l Altaret. . . . . 96 7.2.l.2.2 Tabernaklet 97 7.2.1.3 Kyrkoinvigningsritualet . 98 7.2.2 Utvecklingen inom de lutherska kyrkorna 100 7.2.2.1 Husmässan . . . . . 100 7.2.2.2 Gudsfolket och kyrkobyggnaden l1l 7.2.2.3 Kyrkoinvigningsritualet . 112 7.2.2.3.l Tyskland 112 7.2.2.3.2 Danmark 116 7.2.2.3.3 Norge 119 7.2.2.3.4 Finland 121 7.2.2.3.5 USA 123 7.2.3 Utvecklingen inom de anglikanska kyrkorna 129 7.2.3.1 Multipurpose church . 129 7.2.3.2 Kyrkoinvigningsritualet . 130 7.2.3.2.1 England 130 7.2.3.2.2 USA 131 7.2.4 Utvecklingen inom svensk frikyrklighet . 133 7.2.4.1 Församlingen och kyrkobyggnaden 133 7.2.4.2 Kyrkoinvigningsritualen . . . . . . 134 7.2.4.3 Kyrkoinvigningen och de ekumeniska församlingarna . 135

K äll- och litteratur-hån visningar 137

SOU l985z49

-

1 Urkyrkan och

gudstjänstrummet

församlingen som den levande kyrkan

Det linns inga historiska belägg för att urkyrkan intresserat sig för att inviga gudstjänstrum eller begravningsplats. Det är sålunda påfallande att NT inte räknar med att någon form av invigning behövdes för att fira Den sal som Jesus själv utsåg till den första nattvarden var en gudstjänst. gästabudssal och när han efter uppståndelsen bröt brödet med vanlig lärjungarna i Emmaus, skedde detta i ett värdshus vid vägen. Inte heller helgades dessa båda rum av att nattvard där hade firats. Vi hör inte talas om att de sedan kom att brukas som särskilda gudstjänstrum, ja, de nämns överhuvud taget icke mera i NT. De första kristna århundradena präglas också av samma syn. Man väntade Herrens snara återkomst och intresserade sig inte för gudstjänstrummet eller begravningsplatsen. Vid begravningen klädde man sigi vita kläder som ett uttryck för glädjen att den döde fått gå hem till Herren och om uppståndelsen. Nattvarden firades hemma i man sjöng lovsånger privathusen hos den som hade en sal stor nog att rymma församlingen och under förföljelsetiderna måste gudstjänsterna äga rum i hemlighet. blev på detta sätt centrum och gudstjänstrummet blev en Församlingen fråga om lämpligt rum för församlingen, då den skulle fira gudstjänst. om gudstjänstrummets och begravningsplatsens invigning har Frågan helt andra förtecken än nytestamentliga och urkyrkliga värderingar och fick aktualitet först under 300-talet.

SOU [985149

2 Den medeltida kyrkoinvigningens framväxt

-

skillnaden mellan heligt och profant

2.1 De historiska beläggen för kyrkoinvigningar tidigaste

l och med att förföljelserna mot de kristna fick sin avslutning under Konstantin och kristendomen blev officiell statsreligion började man bygga särskilda rum avsedda enbart för kristen gudstjänst. Man använde den vanliga profana samlingssalens form, basilikan, men gav den en invigning, som bestämde den till enbart gudstjänstligt bruk. Alltifrån den första bevarade notisen om dylika kyrkoinvigningar år 3l4, då den av biskop Paulinus uppförda praktfulla katedralen i Tyrus invigdes, möter notiser om nybyggda och invigda kyrkor i allt större antal. Det var tre typer av rum som var möjliga att inviga till kristna kyrkor. Först och främst nybyggda kyrkor. Här var problemen ringa. De var byggda just för att fungera som kyrkorum och att inviga dem till kyrkor, när byggnadsperioden var över, var endast den naturliga följden av den igångsatta verksamheten. För det andra var det möjligt att omvandla hedniska tempel till kyrkor. Detta var inte lika problemfritt. Kunde man verkligen utan vidare använda ett hedniskt tempel, där hedniska riter ägt rum, vilka direkt stred mot den kristna trosåskådningen? Kunde man använda en sådan byggnad till en kristen kyrka? Vi skall nedan återkomma till formerna för en sådan invigning. Här är det nog att konstatera, att sådana omvandlingar verkligen ägde rum. Det föreligger dock en skillnad mellan det västromerska och det östromerska riket. I västromerska riket hörde detta snarast till undantagen, då man redan ägde basilikor, vilka passade bättre för kristen gudstjänst. Men exemplen från väst är ändå inte alltför fätaliga. I Rom t. ex. med ett överflöd av hedniska tempel omvandlades sålunda år 526 Den heliga stadens tempel till Kosmas och Damianus kyrka och påven Gregorius den store utfärdade t. o. m. ett särskilt dekret till den engelske missionsbiskopen, att han inte skulle förstöra de hedniska avgudatemplen utan i stället genom särskilda ceremonier förvandla dem till kristna kyrkor. l östromerska riket blev detta förfaringssätt vanligt förekommande. Under kejsar Theodosius llzs tid förvandlades sålunda ett avgudatempel i Antiokia under väldiga ceremonier till en kristen kyrka och på samma sätt förvandlades också i Kartago ett hedniskt tempel till en kristen kyrka. På framsidan skrevs: Aurelius pontifex dedicavit.

10 Den medeltida kyrkoinvigningensframväxt

För det tredje var det också möjligt att inviga judiska synagogor ri/I kristna kyrkor. Här förelåg dock en skillnad i förhållande till de hedniska templen. Hednisk avgudadyrkan var förbjuden inom romerska riket. Judendomen var tillåten religion för judar. Gregorius den store utfärdade därför förbud mot att inviga en synagoga till kristen kyrka mot dejudiska ägarnas vilja. Omvandlingen av synagogor till kristna kyrkor var dock icke alltför ovanlig och i Sacramentarium Gelasianum finns det sålunda särskilda anvisningar för hur en mässa skall firas vid invigandet av en plats, som förut varit en synagoga.

2.2 De teologiska förutsättningarna för kyrkoinvigningar

Samtidigt med att de historiska beläggen för kyrkoinvigningar börjar dyka upp, möter också en debatt om kyrkoinvigningens nödvändigherfär gudstjänsten och mässjirandet. När Athanasius t. ex. på folkets särskilda begäran firade gudstjänst i en ännu icke invigd kyrka under påsken, därför att den ordinarie kyrkan var Överfull, så att ytterligare människor inte kunde komma in i den, anklagades han av arianerna inför kejsar Konstantius (död 36l) för att han lirat gudstjänst i en icke invigd kyrka. I sitt försvar anförde Athanasius, att man under kejsar Konstans (död 350) hade lirat gudstjänst i Aquila i en icke invigd kyrka utan att detta föranlett någon åtgärd. Brytningstiden ligger alltså i mitten av 300-talet. Utvecklingen gick vidare på den inslagna vägen och kravet på invigning för mässñrande kom att inflyta i lagstiftningen och kodiñeras alltifrån den första iriska synoden i mitten av 400-talet. Den grundläggande orsaken till denna förvandling har att göra med synen på heligt och profant. Detta kommer klart till uttryck i martyrkul- Iensframväxt. När NT berättar om Jesu lidande och död, är det den tomma graven, som är berättelsens centrum. Bindlarna i graven nämns endast för att understryka uppståndelsens verklighet. NT informerar inte heller om vad det blev av Jesu törnekrona eller hans kors. Allt detta saknade intresse jämfört med det faktum, att uppståndelsen var en verklighet. Samma attityd möter också i Apostlagärningarnas berättelse om Stefanus” död. Läsaren informeras visserligen om att han blev stenad men den springande punkten i berättelsen är inte stenandet i och för sig utan Stefanus” vittnesbörd om att han såg himmelen öppen och Människosonen sitta på Guds högra sida. Den nytestamentlige berättaren har inte haft något intresse för hans blodfläckade kläder, för hans begravningsplats eller för hans krossade ben. Några århundraden framåt i tiden har detta intresse på ett egendomligt och överraskande sätt förskjutits. Nu är den första kristna apokalyptiska stämningen över, drömmen om Kristi snara återkomst, och i stället möter en tro på att heligheten finns kvar på jorden. Hade man förut haft sitt intresse inriktat på uppståndelsens verklighet, koncentrerar man sig nu på ett till synes motsägelsefullt sätt på helighetens lokalisation påjorden. Med explosionsartad kraft breder sig tron på denna statiska helighet ut över den kristna världen och relikkulten växer fram.

Den medeltida ll

kyrkoinvigningensframväxt

Därmed är man inne på en rade/ning av världen ien helig och en profan del. Den heliga delen har haft förbindelse med Gud direkt eller medelbart genom martyrer och gudsmän och den fick därigenom en helighet, som den sedan behöll. Därmed kom intresset att fokuseras på de ting som kommit i beröring med Kristus och på martyrernas gravar och bevarade ben. Detta är också bakgrunden till det nyvaknade kravet på särskild invigning av gudstjänstrummet och kom att prägla kyrkoinvigningsritualet.

2.3 Den utformningen av kyrkoinvigningen liturgiska

Den första västerländska kyrkoinvigning, om vilken mera utförliga historiska uppgifter finns bevarade, är Ambrosiusbasilikans invigning 386. Ambrosius berättar själv att huvudsaken för denna invigning var att reliker fanns tillgängliga. Han lät därför gräva upp martyrerna Gervasius” och Protasius ben för att användas vid invigningen. Denna bestod av tre moment. i den Först en vigilia under hela natten före kyrkoinvigningen där relikerna förvarades. Sedan ett praktfullt överförande av relikyrka, kerna påföljande morgon till den kyrka som skulle invigas samt slutligen ett nedläggande av relikerna i altaret. Det äldsta kyrkoinvigningsritualet var sålunda strängt taget inte något annat än en ny begravningsakt av martyrernas reliker. Vid en vanlig begravning brukade man ha en likvaka hemma eller i kyrkan, ofta under hela natten, beledsagad av psalmsång och bön. Vid en kyrkoinvigning försiggick natten före invigningen en vigilia med psalm- och hymnsång vid martyrernas reliker, tills de påföljande morgon med stor pomp och ståt, med ljus och facklor fördes till den plats, där de åter skulle läggas ned eller begravas. momentet i kyrkoinvigningen var nedläggandet av Att det viktigaste reliker och att detta var en förutsättning för att mässa skulle kunna firas också av påven Vigilius brev till biskop Profuturus år 538. För framgår att en kyrka skulle anses som invigd krävdes nämligen enligt detta brev två ting, först och främst att reliker lades ned, sedan att mässa firades. Fanns det emellertid i den kyrka som skulle invigas redan reliker behövde inga nya läggas ned utan invigningen kunde äga rum enbart genom att en mässa firades. Den västerländska traditionens fasthet på denna punkt kan också bestyrkas av Gregorius den stores (död 604) många brev om kyrkoinvigningar.

2.3.1 Invigningen av altaret

Det är naturligt att altaret i denna utveckling kommer att spela en nyckelroll. l nytestamentlig och urkristen tid finns det inga belägg för att altaret spelat någon roll vid den kristna gudstjänsten. Jesus själv firadeju den första nattvarden vid ett värdshusbord och det nattvardsfirande, som ägde rum hemma i husen hos de första kristna ägde inte rum i någon avskild del av huset utan i dess normala måltidssal, där det speciellt vanliga måltidsbordet redan fanns.

12 Den medeltida

kyrkoinvigningensframväxt

Inte heller tycks man ha varit bunden av att nattvarden måste firas vid ett bord av speciellt utseende, som överensstämde med utseendet på det bord vid vilket Jesus lirat nattvard. Varken under missionsresorna eller den första förföljelsetiden tycks man ha fört med sig ett bord av speciellt utseende för nattvardsñrandet, för att på det sättet efterlikna nattvardens instiftande. Vad man skulle ställa nattvardskärlen på vid nattvardsgången tycks snarast ha varit ett praktiskt problem. Det finns belägg för att man kunde använda en tavla, en stenskiva eller golvplattan i en nisch för detta ändamål. Någon direkt nattvardsscen finns inte bevarad från de första kristna århundradena. Däremot användes bespisningsundret med bröden och fiskarna och förvandlingsundret i Kana med vinet som symboler för nattvarden. De välsignade gåvorna är i dessa fall ofta placerade på runda bord av vanlig antik typ, vilket ytterligare belyser det ringa intresset för underlaget för nattvardskärlen.

2.3.1.1. Altarets material och form

2.3.l.l.l. Altarets material

Men föreställningarna om underlaget för nattvardsfirandet skulle radikalt förändras. l och med att nattvardsläran utvecklades hän mot den lokaliserade heligheten på jorden, hän emot transformationsläran och allt vad det innebar av liturgiska för att slå vakt om de förändringar helgade gåvorna, började man också kräva att nattvarden endast fick firas på helgad plats. Med Origenes (död i mitten av 200-talet) började man i Österlandet tala om att konsekrationen av Kristi kostbara blod gav altaret dess vigning och helighet, att man måste ta sig väl i akt för att låta ett sådant altare fall i hedningarnas händer, att man inte längre fick använda altaret till något annat ändamål. Altaret skulle därför förankras i marken eller golvet och nattvarden tick inte firas annorstädes än på ett kristet altare. Därmed också särskilda uppstod svårigheter för de kristna, som under förföljelserna kastades i fängelse, att där fira nattvard. Man måste då tillgripa mer eller mindre radikala åtgärder. Det berättas sålunda om presbytern Lucian, som led martyrdöden i början av 300-talet, att han, då man saknade altare i ett fängelse, lade sig ned på marken på ryggen och sedan omgiven av sina kristna medfångar, lirade nattvarden på sitt eget bröst. På samma sätt berättar också biskopen Theodoret av Cyrus (död 458) om sig själv, att han en gång, då han skulle celebrera, icke hade tillgång till något altare och att han då brukade diakonens händer som underlag för nattvardshåvorna för att kunna lira nattvarden. Det år i detta sammanhang som frågan om flyttbara altare blir brännande. Det gäller först och främst frågan om sjukkommunion. Under de första kristna århundradena diskuterar man överhuvud taget icke frågan om underlaget för nattvardselementen vid sjukkommunion men efter förföljelsetidens slut möter allt oftare notiser om att man lirat mässa hos de sjuka på ett icke acceptabelt sätt utan någon helgad altarsten. För att

Den medeltida kyrkoinvigningensframväxt 13

undvika detta missbruk bestämde man, att de sjuka i stället i görligaste mån skulle föras till kyrkan för att där mottaga nattvarden. Men det fanns också en annan möjlighet, att föra en flyttbar altarskiva, som särskilt invigts, till de sjuka och på den fira nattvarden. De nya värderingarna infördes också i den kyrkliga lagstiftningen och skårptes undan för undan. Vid konciliet i Paris 829 infördes betydande straff för de präster, som på icke invigd plats såsom i privathus, trädgårdar eller oinvigda kapell, firade mässa. Endast i nödfall skulle tillstånd ges till mässa utanför kyrkan, men avgörande var i så fall att icke någon kyrka fanns i närheten och att en av biskopen invigd alrarsren fanns att tillgå. Men krävdes ett invigt altare för att fira en rätt mässa behövdes också flyttbara altarskivor i en rad olika sammanhang. Det gällde t. ex. missionsresor. Ett sådant exempel möter hos Beda Venerabilis (673-735) i hans Historia ecclesiastica gentis Anglorum. Han berättar där att de båda anglosaxiska prästerna Hewald den vite och Hewald den svarte, som begivit sig från England till Saxen för att bedriva mission, förde med sig en till altare invigd skiva, vilken de tillsammans med de heliga altarkärlen ständigt förde med sig. Ett annat exempel möter från Karl den store missionsfälttåg mot saxarna i slutet av 700-talet. Han förde då med sig den helige Dionysius reliker och som altartavla tjänade en trätavla, som var omvirad med en linneduk. Vid något tillfälle råkade emellertid ett vaxljus välta på denna altarskiva och ingen av de präster, som hade uppsikt över den, varjust då närvarande. Tavlan tog eld och förbrändes fullständigt men enligt legenden skadades icke linneduken. Denna berättelse ger upplysning om flera intressanta ting. Dels krävdes det verkligen en särskild medförd altarskiva för mässñrande i fält, dels krävdes det tydligen även reliker, som också medfördes. Av störst intresse är dock upplysningen att linneduken var det heliga föremålet eftersom den icke förbrändes tillsammans med altarskivan. Altarskivan betraktades här tydligen endast som ett bifenomen, underlaget för linneduken. Den linneduk som nämnes i legenden har österlândskt ursprung. vilket är naturligt med hänsyn till att berättelsen härstammar från Gallien, som i många sammanhang var starkt orientaliskt påverkat. l östkyrkan hade man nämligen efter förföljelsetidens slut också börjat ställa krav på att mässan, den heliga liturgin, inte fick firas annat än på en förut helgad plats. Enligt den grekiska riten skulle nattvarden firas på ett antiminsiøn, en av biskopen invigd duk. Men denna duk skulle inte endast användas till ett flyttbart altare utan skulle också läggas på det fasta altaret i kyrkan, för att en rätt gudstjänst skulle kunna firas. Detta antiminsion var inte en motsvarighet till det romerska korporalet, som breddes ut på altaret i den romerska mässan och på vilket kalk och patén placerades. Det var i stället en ersättning för själva altaret och inte för dess enskilda dukar eller beklädnad. Därför placerades också motsvarigheten till de västerländska altardukarna ovanpå detta antiminsion som om de lagts direkt ovanpå ett altare. Först kommer den understa altarklädnaden, katasarpa, sedan kommer den övre altarklädnaden, tra-

14 Den medeltida kyrkoinvigningensframväxt

pezoforon, och sist kommer motsvarigheten till det romerska korporalet, ejläton. Att det var den invigda duken, antiminsion, och inte altaret, som var förutsättningen för att den heliga liturgin skulle kunna firas, framgår av en rad exempel. Så var det till och med möjligt att fira liturgin på ett orenat altare bara man hade ett antiminsion att lägga ovanpå. Eftersom det var biskopen som invigde antiminsion hade han också rätt att dela ut det till en präst så att han skulle kunna fira den heliga liturgin även på annan plats än i en invigd kyrka eller ett invigt oratorium, utan att för varje särskilt tillfälle begära biskopens tillstånd. Men biskopen kunde också dela ut det till en lekman, ja, t. o m. till kejsaren, så att han var som helst under sina resor kunde låta fira den heliga liturgin genom det prästerskap som fanns på platsen. Utvecklingen gick dock vidare på den inslagna vägen, vilket medförde, att antiminsion som heligt föremål icke ansågs kunna handhavas annat än av präster. En lekman hade inte ens rätt att vidröra den heliga duken. l de syriska. nestorianska och kopriska kyrkorna spelade antiminsion inte samma roll som i den grekiska kyrkan. Här var förutsättningen för att kunna fira den heliga liturgin att man hade tillgång till en invigd tavla av sten eller trä. Hos de syriskajakobiterna kan man följa framväxten av dylika flyttbara altartavlor. Under 500-talets början pågick sålunda debatten om man i nödfall hade rätt att utan altartavla konsekrera kalken. Att man bara talade om kalken sammanhänger med att brödet under konsekrationen lades ned i vinet i kalken. Biskop Johannes av Tella (död 538) menade att man kunde konsekrera i nödfall utan invigd altarskiva och han motiverade detta med att när man på skärtorsdagen tvättade altaret så tvättades icke altarskivan. Den kunde alltså icke vara nödvändig för den heliga liturgin. Detta medförde därför också omvänt, att om man ijorden hittade en altarskiva, som enligt trovärdiga vittnen verkligen använts till ett invigt altare, så fick man trots detta inte fira nattvard på den. För honom var det alltså altaret som var heligt, icke den skiva som låg ovanpå altaret. Redan kort tid efter biskop Johannes av Tellas död hade utvecklingen dock tagit ett nytt steg och altarskivan ryckt fram som den nödvändiga förutsättningen för ett rätt firande av nattvarden. Flera faktorer medverkade till denna utveckling. En pådrivande orsak var de oroliga tiderna. Biskopen hade ofta inte möjlighet att besöka varje nybyggd kyrka och inviga den och den heliga liturgin kunde icke firas annat än på helgat rum. Man löste då problemet med invigd altarskiva. Den kunde sålunda invigas av biskopen och sedan sändas till den icke invigda kyrkan och där placeras ovanpå det icke invigda altaret. Detta möjliggjorde då ett tillfälligt nattvardsfirande i kyrkan till dess att altaret och kyrkan i vederbörlig ordning invigts. Som en konsekvens av den statiska helighet, som man nu räknade med att altarskivan erhållit genom invigningen, utfärdades också förbud mot att inviga målade altarskivan Motivet härför var att även mâlarfärgen kom att bli delaktig av heligheten och att risk därför förelåg att om målarfärgen skavdes av eller sönderföll, heligheten okontrollerat skulle spri-

Den medeltida kyrkoinvigningensframväxt 15

das ut. Det är lätt att iaktta parallellen till den noggranna omvårdnaden om de konsekrerade nattvardselementen, som vid denna tid var gällande nattvardslära. , Enligt biskop Jakob av Edessas (död 708) kanones är omvårdnaden om dessa aitartavlor väl reglerad i den syrisk-jakobitiska kyrkan. Udden riktas här mot det gamla matbordet som altare. Därför kan man inte längre som altare använda en altarskiva som araberna äter kött på. I stället skulle altarskivan noggrannt tvättas, ställas upp i sakristian och endast brukas för heligt ändamål. Gick en altarskiva av marmor eller trä sönder, skulle den helt och hållet slås sänder och grävas ned i jorden, eftersom den helighet som altarskivan erhållit genom invigningen på samma sätt som hos de konsekrerade nattvardselementen blev bestående även efter bruket. Konsekvenserna av detta betraktelsesätt var att om en altarskiva under krigstider räddades undan fienden genom att grävas ned ijorden så kunde man, när förhållandena lugnat sig, mycket väl försiktigt gräva upp den igen, försiktigt tvätta den med vatten eller låta regnet tvätta den ren och utan förnyad invigning åter ställa upp den på dess gamla plats och på nytt bruka den vid den heliga liturgin. För att gudstjänsten skulle kunna firas i en syrisk kyrka vid denna tid krävdes därför en altarskiva på altaret och den som firade nattvarden utan en dylik skulle strängt bestraffas. Fanns det ingen altarskiva att tillgå, kunde dock i nödfall ännu en annan möjlighet stå till buds. Man kunde använda evangelieboken som underlag. Här finns en markerad skillnad mellan österland och västerland. På ett helt annat sätt än i västerlandet spelade evangelieboken en egen självständig roll i liturgin i österlandet. Den fördes in i gudstjänsten i en särskild högtidlig procession och symboliserade här Jesu offentliga förkunnelse, vilket innebar att den hälsades med vördnad av församlingen och kysstes av prästen. Det är uppenbart, att man just i evangelieboken sett ett slags förnyad inkarnation, att Guds 0rd blivit kött i den synliga bokens gestalt och det kan därför också ligga nära till hands att ersätta bristen på altarskiva vid nattvardsgâng med den heliga inkarnerade evangelieboken. Denna utveckling i den syrisk-jakobitiska kyrkan kodifierades också av patriarken Cyriakus av Antiokia (död 816), som förbjöd prästerna att fira det heliga mysteriet på ett invigt altare om detta saknade altarskiva. Det var också förbjudet att bruka en skadad eller spräckt altarskiva eller en som invigts av en heretisk biskop, d. v. s. av någon, som icke rätteligen innehade ämbetet. Så blev det också under hela medeltiden i den syrisk-jakobitiska kyrkan. För ett rätt nattvardsfirande krävdes en altarskiva, antingen place-

rad på ett fast altare eller en lös och flyttbar skiva av trä eller sten, men i

båda fallen måste den vara av biskopen invigd. Endast i undantagsfall fick man bruka annat heligt underlag som t. ex. evangelieboken. I den neslorianska kyrkan möter samma grundinställning till huvudprincipen om skillnaden mellan heligt och profant område men utvecklingen karakteriseras av vissa särdrag. Vi har tidigare sett hur biskop Theodoret av Cyrus (död 458) brukade diakonens händer som underlag

16 Den medeltida kyrkoinvigningensframvâxt

för konsekrationen, då han saknade invigt altare, och patriarken Johannes Bar Abgar tog omkring år 900 upp samma fråga i sina kanones. Först fastställde han, att för en rätt liturgi krävdes en invigd altarskiva av Ira. Saknades en dylik, fick man med biskopens tillstånd använda diaknnens händer. l den koptiska kyrkan uppstod två olika typer av altare, ett fast och ett

flyttbart. Derfasla altaret hade en stenskiva som altarskiva men denna var

nedsänkt i altarbordet i en halvcirkelformad fördjupning. Avsikten var att bevara altarskivan från att bli skadad eller stött i kanterna. Denna altarskiva ägde sin vigning i betydelse av fast altare och ansågs förlora sin vigning om det förflyttades, vilket givetvis icke hindrade att den åter kunde invigas. Den andra typen av altare, derfIy/tbara altaret. bestod av en skiva av rräi rektangulär form, som också var nedsänkt i altarbordet på ett sådant sätt att ingen del av denna träskiva nådde fram till altarbordets kant. Träskivan var lös och kunde lyftas upp ur nedsänkningen och föras med som underlag för firandet av den heliga liturgin. Detta var alltså en motsvarighet till det västerländska resealtaret, ehuru man i västerlandet räknade med att altarskivan skulle vara av sten och i den koptiska kyrkan med att den skulle vara av trä. Frågan om altarskivans materia/har ofta återkommit vid genomgången av utvecklingen både iöst och väst. Det kan därför finnas anledning att dröja vid motivet bakom valet av trä eller sten i altarskivan. Under den äldsta kristna tiden tycks inte detta ha varit något problem. Man använde det underlag som stod till buds oberoende av material. Det är först efter förföljelsetidens slut, som man på allvar börjar intressera sig för altarskivans material. l samband med att fasta altare infördes i de nybyggda kyrkorna byggdes också altarna allt oftare av sten. Detta innebar dock icke att de äldre träaltarna omedelbart trängdes undan. Striden mellan Augustinus (354-430) och donatisterna, vilken resulterade i att donatisterna kättarförklarades efter religionssamtalen i Kartago 4l l, är ett åskådligt exempel på motsättningarna i fråga om altarskivans material. Augustinus berättar sålunda, att biskop Maximianus skulle ha utsatts för ett våldsamt angrepp från donatisterna i samband med en tvist om en kyrka. Under pågående gudstjänst trängde sålunda donatisterna in i kyrkan och slog sönder altaret som var av trä och drog fram biskopen som gömt sig under det och slog honom med de sönderslagna delarna av altaret så att blodet flöt. Optatus säger också i sin skrift mot donatisternas spanske ledare Parmenianus (död 392), att varje troende vet, att altarets trä vid mysteriets fullbordande (konsekrationen av nattvardselementen) är täckt av linnedukar, varför inte träet utan blott linnedukarna berörs. Därför menar Optatus, att underlagets materia under linnedukarna är ointressant. Å andra sidan, säger Optatus, är det så, att om denna beröring verkligen skulle genomtränga linnedukarna, som donatisterna menar, så måste den också kunna genomtränga träet i altaret, och om detta är troligt, så måste den också kunna genomträngajorden under altaret. Är man därför intresserad av att skaffa bort träet i altaret, så måste man logiskt sett också gräva bort jorden under altaret.

Den medeltida kyrkoin vigningens fram växt 17

Vid kyrkoinvigningen skulle biskopen smörja kyrkans murar pâ tolv ställen med chrisma sedan han först bestänkt murarna med vigvatten. Pâ bilden ses vigvattensbehål/aren och vigvattenskvasten, som helst skulle vara av isop, samt biskopens smärjelse av de i förväg uppmålade konsekrationskorsen. Ur R. W. Muncey, A History of the consecration of Churehes and Churchyards, 1930. British Mus. Addit. MS. 18143.

2-SOU l985:49

m

Vid kønsekrationskarsen målade? Qfta bilder av apostlarna. som var och en bar el! .vprâkband med sin del av trosbekännelven. Enligt traditionen låste nämligen apostlarna på den _färsta pingstdagen upp varsin del av apøsto/icum. De synzbnliserade dâijüir också kyrkans grundval. Väggmâlning i Tensta kyrka. Uppl., av Johannes Rosenrnd 1437. Apøsteln Thonzas. Fota H. Cornell A TA

Den medeltida kyrkoinvigningensframväxt 19

För förvaring av den av biskopen Vigda oljan krävdes lämpliga kärl. Denna ampulla är utförd av jaspis och silver med emalj i rött och blått. Huvudmotivet är Marie bebâdelse som symbol för inkarnationen. Franskt arbete från förra delen av 1300-talet, Uppsala domkyrka. Foto A TA

20 Den medeltida kyrkoin vigningens fram växt

Vigningen av altaret .vkulle bla. äga rum med chrisma, dâfem kors. .mnboliserande Kristi fem sår. .vmarrles av biskopen. Bärbara altarstenar vigdes på samma sätt. Ur Joseph Braun. Der christliche Altar I, 1924 Tafel ll4

Bära/turen kunde inneslutas i mycket dyrbara behållare av olika/ann. Detta altare är troligen ett westfaliskt arbete, som importera/s till Sverige. Motivet är Majestas Domini. Storleken: H ll cm. L 18,5 em och B 11,8 cm. Norrala kyrka, Hâlxingland. Foto A TA

Den medeltida kyrkoinvigningensframväxt 21

Fram till 1200-talet spelade föreställningen om altaret som Kristi grav eller som Kristus .själv en framträdande roll. Det är därför naturligt, att man klädde altarets framsida och ibland även dess sidor med dyrbara dukar eller konstfärdigt utfärda antemensalen i ädelmetall. Broddetorpsantemensalet, nu iSkara museum, från l l00›talets andra hâlft. Foto A TA

22 Den medeltida kyrkoin vzgningensframväxt

A/Iarciborizznt med frra pelare som .skydd bâdefär altaret och den kunsekrerade lmstian. Ur Lemqzzaisx Les .Simramenlairesx Planc/ies nr LX X I V. M iszvelel li vre 1171011res_/ra›1i.sz*aii1s' (l .i8()). I .i *ooøw ev

* JN??

Ö j »Åüá *%**4â

“i O* j;

Altarciborium i tak/orm från vilket ett speciellt strutformat skydd hänger ned över de kønsekrerade elementen. Ur Lerøquais, Les Sacramentaires, Planehes nr XCVll:2. Misse/ de Sauvigny (MOD-tal)

Den medeltida kyrkoinvigningensframväxt 23

Sakramentscibørium från 1300-talet. Med direkt hänvisning till inkarnationen finns änglahälsningen till Maria anbragt pâ ciboriet: A ve Maria gratia plena. I de reserverade elementen finns den förnyade inkarnationen. Gøttröra kyrka, Uppland. Foto A TA

5_ Som en hänvisning till Kristi förnyade inkarnatiøn i nattvardens element har elevationens ögonblick mâlats pâ sakrament:- , skåpet: högra dörrinsida. 1300-talets bör- * jan. Gothem kyrka. Gotland. Foto S. Hallgren A TA

24 Den medeltida kyrkoinvigningensframväxt

*Wim

,i M -i .

51 Föreställningen om den graderade lzeligheten gjorde att kyrkorna kom att delas i en prästkjvrka och en Iekmannakyrka. skilda âl genom ett kørskrank. På detta .ställdes triumjkruci/ixet och därframfär lekmannaaltaret. Predikan skedde från en särskild ambo i korväggen. Husaby kyrka, Västergötland, Fota A TA

Den medeltida kyrkioinvigningehsfamväxt 25

Vad alltså striden gäller är hur långt de konsekrerade nattvardselementens helighet kan påverka sitt underlag. Är linneduken tillräcklig som underlag eller krävs en verkligt stabil stenskiva som begränsning, om träskivan på altaret är alltför lätt att skada om den helgats av konsekrationen. Donatisterna bröt därför ut de gamla träaltarna med våld, slog sönder dem och brände upp dem. Endast i undantagsfall, om brist på sten motiverade det, lät man de gamla träaltarna stå kvar. Genom att donatisterna kättarförklarades kom träaltarna att finnas kvar i äldre kyrkor ännu under lång tid. Vid synoden i Epanon 517 bestämde man dock, att inga andra altare än de som var gjorda av sten skulle smörjas med chrisma. Utvecklingen gick också vidare på den inslagna vägen och under de följande århundradena möter samma förbud i Spanien, England, Irland m. fl. länder.

2.3.l.l.2. Altarets form

Altarets/orm kom också genom den teologiska utvecklingen att genomgå flera olika faser. När man började intressera sig för vigda altare efter förföljelsetidens slut, kom som vi redan sett intresset att koncentrera sig kring altarskivan. Därför kunde också altaret till en början bibehålla sin

gamla bordform antingen genom en central pelare på vilken altarskivan

vilade eller genom att hörnen förstärktes med särskilda bordsben så att man fick trebenta eller fembenta altarbord, ja, t. o. m. altaren med ända upp till 12 ben finns bevarade. Under sådana förhållanden vilade martyren isin gravi en krypta under altaret eller nedgrävd ijorden. Med relikkultens genombrott började emellertid altaret att byta form. l stället pelaraltaret låda/turer, altaret inte bara

för uppstod varigenom

kom att ovanför martyrgraven utan blev själva martyrgraven.

placeras

Detta sammanhänger med det nya helighetsbegreppets framväxt, varigenom det blev önskvärt att relikerna kom i så nära kontakt med altaret, där konsekrationen ägde rum, som möjligt. I dessa lådaltare fanns en relikgömma icentrum. confessio, och en dörr eller ett fönster i altarets ena vägg, så att man kunde se in i relikgömman eller graven. Ur detta lådaltare med confessio utbildade sig sedan blockaltarel, som bestod av ett enda stort stenblock, och i själva altarskivan placerades sedan relikgömman. De flesta medeltida svenska kyrkor har haft en relikgömma i själva altarskivan. Alla de tre utvecklingsfaserna av altaret har samma teologiska förtecken, att skapa en särskild helgad plats för nattvardsñrandet genom kontakt med martyrernas reliker. Men samtidigt uppstod läran att det var tillräckligt att endast äga en mindre del av en martyrs reliker och det naturligaste var då att placera denna del i altarskivan, där den oftast lades in i en blykapsel åtföljd av en pergamentremsa med martyrens namn.

2.3. l .2. A ltarin vigningsritualet

De ritual som utbildades för altarinvigning belyser åskådligt den teologiska utvecklingen. Av intresse är att här följa de olika momenten, deras

3-SOU l985z49

26 Den medeltida kyrkoinvigningenshamväxt sou 1985:49

ursprung och vidare utveckling. Man kan då först konstatera att de äldsta kyrkoinvigningsritualen inte har någon särskild altarinvigning. Altaret byggdes antingen direkt ovanpå martyrgraven eller också lades martyrens reliker ned under altaret men altaret fick ingen speciell invigning. Det var hela kyrkan man helgade med martyrgraven. l och med att nattvardsläran förvandlades hän emot läran om konsekrationens varaktighet även efter nattvardsgången, vilket så småningom ledde fram till läran om nattvardselementens fulla transsubstantiation, vilken fastställdes som kyrkolära vid Laterankonciliet 1215, växte också behovet fram av en särskild invigning av altaret. Konsekrationen som gudstjänstens heligaste handling krävde ett helgat underlag, som utgjorde den heligaste platsen i hela kyrkan. De ceremonier, som växte fram kring altarinvigningen var alla tillkomna för att från olika utgångspunkter tillgodose detta behov av en speciellt helgad plats.

2.3. l .2. l Vigvattensbestänkning

Till dessa ceremonier hör bestänkningen med vigvatten av altaret. I den västliga traditionen ingick icke vigvattensbestänkningen av kyrkorummet som en normal del av kyrkoinvigningen. Det var endast i speciella fall som denna ceremoni tillämpades. Vi möter den emellertid i Gregorius den stores (död 604) föreskrifter för invigning av hedniska tempel i England till kristna kyrkor. l-lär fungerade riten uppenbart som en reningsceremoni, som brukades före den egentliga invigningen för att bereda det hedniska templet till att bli en kristen kyrka. Altarets bestänkning med vigt vatten är belagd från Gallien under 700talet enligt Sacramentarium Gelasianum och Missale Francorum. Själva vigningen av vattnet försiggick genom bönen Creator et conservator och ceremonin tillgick så att biskopen doppade fingret i vigvattnet och berörde altarets fyra hörn. Därefter bestänkte han altaret sju gånger, varefter resterna av vigvattnet hälldes ut vid foten av altaret. Enligt dessa källor bestod vigvattnet vid altarinvigning av två delar, vatten och vin, vilka blandades tillsammans och över vilka bönen Creator lästes. Som så många andra ceremonier, som växte fram i Gallien vid denna tid, hade även vigvattensceremonien österländskt ursprung. Här möter sålunda östkyrkans föreställning om altaret som Kristi grav eller Kristus själv, som skulle tvättas så som man brukade tvätta en sårig kropp eller en avlidens kropp före begravningen med vatten uppblandat med vin. Men utvecklingen skulle gå vidare och tillfoga ytterligare en tolkning av vigvattnets innebörd vid altarinvigning. Redan i andra hälften av 700talet möter uppgifter om att altarinvigningsvattnet inte endast bestod av vatten och vin utan att också salt fogats till som ett tredje element. Här kommer influenserna från ett helt annat håll. Vid denna tid växte nämligen parallellt med altarinvigningsvattnet också fram ett annat vigt vatten, aqua benedicta, som bestod av vatten blandat med salt. Detta vatten hade två syften, dels att rena, dels att helga. Dess bruk bredde ut sig med explosionsartad kraft och kom att påverka kyrkans liv på en rad områden. Det användes i snart sagt alla livets situationer och legendberättelser

l

Den medeltida kyrkoinvigningensjiamväxt 27

om dess renande eller undergörande kraft spreds i stort antal. Det är därför också naturligt att detta vatten användes vid välsignandet av privata byggnader och att ritual för dylik välsignelsehandling även fanns med i Sacramentarium Gelasianum. Samtidigt med att saltet fogades till altarvigvattnet utvidgades också vigningsbönen Creator med en lång rad kompletterande böner, varav tre redan fanns i Sacramentarium Gelasianum, fast i annat sammanhang. Så övertog man t ex vigningsbönen mot åska i fullständigt oförändrat skick och fogade den som en fast beståndsdel till vigvattensvigningen. Här framgår tydligt, att vigvattnet också fått en direkt skyddande och avvärjande karaktär.

2.3.l.2.2 Smör/andel av altaret

Vid sidan om vigvattensceremonin spelade också smärjandet av altaret vid invigningen en framträdande roll. Även denna sed möteri västerlandet framför allt i Gallien, dit den sannolikt kommit genom österländskt inflytande. Under 900- och 1000-talet, då rikligare uppgifter möter om denna ceremoni, är det lätt att finna att den ännu inte stabiliserats utan utvecklat sig relativt fritt inom olika områden, som utbildat mer eller mindre fasta traditioner. Variationerna hänför sig huvudsakligen till de ställen på altaret, där smörjelsen skulle anbringas. Enligt Leofric-sakramentariet från Exeter smorde man endast altarets fyra hörn en enda gång, under det att Cordie-sakramentariet föreskriver, att biskopen först skall smörja altaret i mitten och de fyra hörnen med katekumenolja samt först därefter med chrisma. Här är det lätt att ñnna att altarinvigningens smörjelseceremoni har nära förbindelse med dopet. Man har börjat att döpa altaret. Denna sed utbredde sig mycket snabbt. Den möter på en mängd platseri Frankrike och Tyskland på 1000-talet, i pontilikalen från Reims och Noyon, från Köln, Verden, Meinz, Trier etc. Formerna varierade emellertid. På somliga platser smorde man först altaret med katekumenolja två gånger och först därefter med chrisma. På andra platser gjorde man så, att mellan de tre smörjelserna av altarets hörn smordes hela altarskivan på samma sätt som man ursprungligen gjorde i Gallien under karolingertiden. Här hade alltså de båda traditionerna i fråga om altarets smörjelse smält samman till en enda, dels den gamla dopceremonien med katekumenolja och korstecken, dels den andra österländska seden med altarets smörjelse som en smörjelse av Kristus själv till hans begravning. Under 1100-talet stabiliserades seden ytterligare så att man huvudsakligen fick två typer av altarsmörjelse, dels den äldre gallikanska med en smörjelse av hela altarskivan mellan varje smörjelse av de fyra hörnen, dels den vid denna tid dominerande seden i Tyskland med en trefaldig smörjelse av altaret med katekumenolja. Under 1200-talet sprängde man upp dessa både sammanflätade akter, smörjelse med katekumenolja och smörjelse av hela altaret, i två jämställda ceremonier. Först smorde man altarets hörn tre gånger och först därefter smorde man hela altarskivan men endast en gång. Det är uppenbart, att man på detta sätt kommit att bibehålla dopceremonin och be-

28 Den medeltida kyrkoinvigningensframväxt

gravningssmörjelsen som två mera jämställda och självständiga ceremonier än vad som var fallet under 900-talet och l000-talet, då de mera smältes samman.

2.3.l.2.3 lncensering av altaret

Tillsammans med smörjelsen av altaret kom även den s k incenseringen, helgandet med rökelse, in i altarinvigningsritualet. Liksom smörjelsen nådde även incenseringen Gallien genom österländskt inflytande. Man kan också beträffande denna ceremoni följa hur den gradvis spred sig i västerlandet. Ännu under 900-talet och 1000-talet finns det många pontifikalen, där denna rökelseceremoni saknas.Först genom det officiella romerska pontifikalet på 1500-talet blev denna ceremoni allmän i västerlandet. Man kunde antingen incensera hela altaret, då biskopen gick runt altaret med rökelsekaret, eller också kunde man incensera endast altarskivan. Här finns två traditioner, antingen incenserade biskopen de smorda ställena på altarskivan eller också lade han ett par korn av rökelse på de smorda ställena och antände dem. I dessa skilda tillvägagångssätt kan man spåra samma traditioner som ifråga om smörjelsen. Incenseringen av hela altaret motsvarar begravningssmödelsen och incenseringen enbart av altarskivans smorda ställen, dopsmödelsen. .j Ceremonien med rökelsekornen, som lades direkt på altaret, tillgick så * att de enskilda kornen välsignades och därefter utlades i ett särskilt mönster på altaret. Pâ dess mitt lades fem korn i korsform och i varje hörn av altaret ett enstaka korn. Därefter antändes dessa korn med ett

i

särskilt invigt ljus. Denna sed tillhör icke ursprungligen den äldre gallikanska traditionen utan är en senare i Frankrike utbildad förvandling av den orientaliska rökelsekarsincenseringen. Den blev mycket snart högt

i

uppskattad och utträngde därmed också den äldre seden. Redan i pontifikalen från 1300-talet möter denna incenseringssed utbildad i samma form, som fastställdes i det officiella romerska pontiñkalet, dvs välsignelse över rökelsekornen och deras utplacerande på de ovannämnda fem ställena på altaret. Därefter antändes kornen och förbrändes under det att Veni Sancte Spiritus sjöngs etc. Genom denna utveckling kom sålunda altarinvingningens karaktär av dopceremoni att ytterligare understrykas.

2.3.l.2.4 Konsekrationsbönen

De tre moment av altarinvigningsritualet, som nu behandlats, vigvattensbestänkningen, altarsmörjelsen och incenseringen, har samtliga österländska förebilder och har kommit in i västerlandet via Gallien. I somliga fall har formen bibehållits oförändrad, i andra har den vidareutveck-

lats eller omformats. Men det finns andra moment i altarinvigningsritua-

let som har andra förtecken. Dit hör konsekrationsbánen med prefation. Den förekommer i alla efterkarolingiska ritual och består av minst två böner, ibland tre eller fyra.

Den medeltida 29

kyrkoinvigningensframväxt

SQU 1985:49

l-lär är det varken dop- eller begravningsritualet som är förebilden utan nattvardslåran och dess onrformning i riktning mot transsubstantiationsläran. I nattvardsmässan ansågs visserligen instiftelseorden som de direkt förvandlande orden men hela den böne- och prefationsavdelning, som omslöt för en rätt konsekration. l-lär dessa ord, ansågs nödvändig har utan tvekan skett ett influensinflytande på altarinvigningsritualet, som erhållit ett konsekrationsmoment i direkt analogi med nattvardselementens konsekration.

2.3.l.2.5 Ritual för reliknedläggande

Ett annat moment, som fick sin speciella utveckling med hänsyn till nattvardslärans omformning, var reliknedläggander. Från att ursprunglikom som vi ovan sett reliknedläggning att kongen ha gällt hela kyrkan centreras till altaret. Därmed kom också ritualet att innehålla särskilda former för reliknedläggandet. Efter nattens vigilia fördes relikerna i procession till kyrkan under avsjungande av antifoner och psalmer. Urin i kyrkan men i efterkarolingisk tid sprungligen gick man sedan direkt företogs en trefaldig vandring runt om kyrkan, innan man gick in i den. Själva nedläggningsakten avskärmades från folkets blickar genom att ett förhänge spändes upp framför altaret. Ibland kunde man också omge altaret på alla sidor med förhängen för att garantera, att akten icke skulle kunna beskådas av någon som icke själv mottagit en vigning. Under processionen hade prästen burit reliken. Han överlämnade den nu till biskopen, som ställde den på altaret och smorde relikgömman, med chrisma. Med den fasta formeln: ”l Faderns och Sonens sepulcrum, relioch den Helige Andes namn. Frid vare med dig” nedlades därefter ken i sepulcrum. Därefter tog biskopen den sten, som skulle sluta till smorde den på undersidan med chrisma och lade den på relikgömman, confessio, som denna relikgrav kallades under högmedeltiden. Därefter fäste han slutstenen med ett särskilt för ändamålet invigt murbruk samt gjorde ett korstecken med chrisma på stenens översida samt på vart och ett av altarskivans hörn. Här är ett exempel på hur vördnaden för det heliga leder till en mer och mer utbyggd omvårdnad. Reliken, som själv var helig, kunde icke utan vidare placeras i ett profant hölje utan det krävdes ett slags avtagande helighet för att den skulle vara lämpligt placerad. Man tänker sig heligheten i ett antal skikt som koncentriska cirklar med avtagande eller ökande helighet i den eljest profana världen. I detta fall ligger alltså reliken innerst. Den vilar i en helt och hållet smord sepulcrum, eller confessio, och denna vilar sedan i altaret eller altarskivan, som mottagit sin speciella vigning. Altaret å sin sida vilar i den vigda kyrkan, som återigen är placerad i kyrkogårdens vigda mull runtomkring helgedomen. Kyrkocirklar. Utanför kyrkogården gården är den sista av dessa koncentriska den profana marken. Den som dräpte någon innanför kyrkobörjar gårdsmuren fick alltså ett strängare straff än om han dräpt honom omedelbart utanför muren.

i

30 Den medeltida kyrkoinvigningensframväxt

2.3.l.2.6 Konfirmation av altaret

Under 1200-talet kom en ny ceremoni att fogas till altarinvigningsritualet. Den är en direkt konsekvens av den utveckling som ovan skildrats, då den äldre uppfattningen av altaret som Kristi grav eller som Kristus själv, som med chrisma skulle smörjas för sin begravning, kom att skjutas åt sidan av den österländska dopceremonin med en smörjelse med katekumenolja. Eftersom dopet under denna tid kompletterades med en annan sakramental handling, konfirmationen, är det naturligt att man nu också

började att konfirmera altaret efter dopet.

Själva ceremonien tillgick på ett sätt som på det närmaste påminde om en vanlig konfirmation. Biskopen smorde sålunda altaret på framsidan, pannan, med chrisma och samma ordval brukades också som vid den vanliga konfirmationen, där konñrmanden också smordes i pannan med chrisma. skulle sålunda Biskopen säga: ”Confirma hoc Deus, quae confirmatio ex chrismate a Pontifice in fronte lapidis facta significat confirmationem, quae quotidie fit a Spiritu sancto per charitatem in altari cordis”. Vad som menades med altarets panna eller front var man vid denna tid icke riktigt överens om och vissa variationer föreligger mellan olika pontifikalen. Antingen menade man hela altarets framsida eller endast altarskivans framsida. Här är det återigen fråga om de båda äldre föreställningarna om altaret, där man i fråga om begravningssmörjelsen tänkte sig hela altaret som symboliserande Kristus och där man ifråga om dopsmörjelsen koncentrerade denna till altarskivan. Blev altarvigningen en vigning av hela altaret, var det också naturligt att konfirmationen ägde rum med hela altaret och chrismasmörjelsen företogs därför på hela altarets framsida. Koncentrerades däremot altarvigningen till altarskivan som en utpräglad dopceremoni blev det också lika naturligt att chrismasmörjelsen anbragtes på altarskivans panna, dvs framsidan av altarskivan och icke framsidan av altaret som helhet.

2.3.1.3 Altarets omgivning

2.3.l.3.l Altarets beklädnad

Som slutceremoni vid invigningen av altaret kläddes det med de altardukar som hörde till altaret. Dukar har säkerligen förekommit i samband med nattvardsfirande under de första kristna århundradena, utan att dessa tillmätts någon särskild betydelse. De har säkerligen haft ett rent praktiskt syfte, vilket också antyds av det ytterst sporadiska källmaterialet. Teologisk innebörd fick altardukarna först under 300-talet i samband med de nya föreställningarna om skillnaden mellan profant och heligt. Bland de tidigaste uppgifterna möter ett uttalande av Efraim (död 373): ”Salig är den med vars klädnad altaret är smyckat, ty han skall av Herren själv smyckas med härlighetens klädnad och så glänsa bland andarna i himmelen.” Det berättas också om Sofiakyrkans invigning i Konstantinopel år

Den medeltida 31

kyrkoinvigningensframväxt

bl a skänkte guldvävda täcken, besatta med ädelste- 360, att Konstantin nar, att lägga på altaret eller att svepa om det med och Chrysostomos i en av sina homilier omkring 390: ”Vad är det för fromhet säger ironiskt du visar, som smyckar Kristi bord med gyllene täcken, men inte giver honom kläderna”. Det själv i den fattiges gestalt de allra nödvändigaste berättas också om Palladius, att han under början av 400-talet berömde Melania för att hon hade skänkt sina dyrbara sidendukar till att svepa Kristi altare. Det finns alltså tillräckligt med exempel från österlandet för att man tydligt skall kunna iakttaga, hur en ny sed börjar att växa fram. Här är det utan tvekan den orientaliska uppfattningen om altaret som Kristus-symbol, ja, som Kristus själv, som håller på att bryta igenom. Det är Kristus, Det är mot Kristus man visar sin som man sveper till hans begravning. vördnad genom att svepa altaret. I västerlandet växte seden fram senare. Från vandalernas härjningar i Afrika berättas det, att Proculus av Geiserich skickats till på 400-talet provinsen Zeugitania och där ödelagt allt, som kom i hans väg. Av altarnas pallier hade han sedan gjort skjortor och benkläder åt sig själv. Här och inte utsmyckade dukar måste det vara fråga om linnedukar dyrbara av den typ som möter i österlandet vid denna tid och användes att svepa hela altaret med. Men uppgiften ger ingen klarhet i om det här är fråga eller om det är fråga om särskilda altarenbart om den gamla bordduken dukan l Benedicts mera i förbigående. Det regel 529 möter dock en uppgift föreskrivs nämligen här, att föräldrar, som vill bära fram sin son som offer tillsammans med det offer av bröd och vin, som bars fram till nattvardsgången, skulle vira in hans hand i altarets palla. Det är klart att även detta skulle kunna tolkas som den gamla bordduken men uppenbart är i tänka duk som innehållande en alla fall att man nu börjat sig denna särskild form av helighet. l och för sig är det egentligen föga förvånande, att själva altarklädnaden är så svår att belägga under den tidiga medeltiden i västerlandet. l-lär betraktade man ju inte heller liksom i österlandet altaret som en symbol för Kristus eller som Kristus själv. Det fanns dock ett undantag, Gallien. som inte bara Hår invigdes, som vi ovan sett, altaret genom en smörjelse, betraktades som ett slags dophandling utan på somliga platser som ett slags begravningshandling, ett slags smörjelse av Kristus till hans begrav- Rent teoretiskt borde därför också altartåckelser finnas i Gallien ning. vid denna tid. Så var också fallet. I mitten av 500-talet möter sålunda denna sed fullt utbildad i Gallien. Den nämns i Aurelianus klosterregel från Arles (död i mitten av 500talet), där han förbjuder munkarna att skaffa sig altardukar av rent siden, och enligt Historia Francorum var smyckade med guld och ädelstenar ett slags altarbeklädnad, som även då mässa icke firades låg på palla altaret. Ett åskådligt exempel på detta möter i en berättelse från denna tid om ett överfall mot ett kloster. På dess altare fanns en altarduk av siden, som även täckte dess sidor. En var så stor, att den förutom själva altarskivan giktbruten abedissa höll på att råka i inkräktarnas händer, då hon låg på

32 Den medeltidaVkyrkoinvigningenshamväxr

men hon hjälptes hastigt in under den nedhängangolvet i bönerummet, de altarduken och undgick upptäckt. Även de gallikanska mässförklaringarna räknar med en altarduk, som helt och hållet omhöljde altaret. Här möter också en direkt förklaring till bruket av dylika altarhöljen. Denna linneduk skulle sålunda vara osömmad och i ett enda stycke för att efterlikna Kristi livklädnad, som var vävd i ett enda stycke. Man utgick sålunda direkt från uppfattningen att altaret var en sinnebild, ett slags symbol för Kristus själv. Till Rom nådde denna sed med altardukar inte förrän i slutet av 600talet och inte förrän i mitten av 700-talet den bli allmän. Detta började gällde inte blott Rom utan hela västerlandet. Man kan sålunda med lätthet ñnna uppgifter om dylika altarbeklädnader från Spanien, England, Tyskland och givetvis också Frankrike från mitten av 700-talet och framåt i tiden, alltså från samma tid, under vilken av

begravningssmörjelsen

altaret ingick en fast förening med dopsmörjelsen av altaret. Det fanns tre slag av altarbeklädnader, vävda tyger, metall- eller rrätavlor. Då det gällde tyger valde man de kostbaraste tyger som stod att upp- 1

bringa. De senmedeltida inventarieförteckningarna l

ger goda exempel. ett inventarium från Peterskyrkan i Rom 1436 omnämns altarbeklädnad av glänsande guldbrokad. Så dyrbara altarbeklädnader kunde givetvis inte de små landskyrkorna gå i land med. I stället tillverkade man sina altarbeklädnader av linnetyg, som försågs med målningar eller påstickningar. Att antipendierna tillverkades avlinne var ett symboliskt uttryck för att Kristus under sittjordeliv bar en linneklädnad och de försågs sedan med lämpliga Kristussymboler för att ytterligare understryka, att altaret var en Kristussymbol. Från och med 700-talet möter också altarbeklädnader av metall, framför allt guld och silver. Man beklädde vid denna tid altarets framsida samt confessio, dvs relikgömman. Stundom smyckade man även altarets

kortsidor på samma sätt och det finns från 700- och 800-talen l

en mängd uppgifter om dylika tavlor, som sattes framför altaret. Från 900-talet finns också konstrikt utarbetade metalltavlor bevarade. I Sverige äger vi ett dylikt antemensale bevarat, det s k Broddetorpsantemensalet, med inte mindre än 24 särskilda bildfält. Dessa metallantemensalen upplevde sin blomstringstid under 700-talet fram till IZOO-talet, alltså under den tid, då altarinvigningen dominerades av begravningsritualet eller detta åtminstone ännu ingick som en klar beståndsdel av detta ritual.

Mera sällan möter under medeltiden altarbeklädnaderavylle och des-

sa tillhör typiskt nog den allra senaste medeltiden. Detta sammanhänger med förändringarna i det teologiska betraktelsesättet. Därmed kom upp- l om altaret l fattningen som en symbol för Kristus och altarsvepningen l som en svepning av Kristus själv att förändras. Avgörande var i detta fall l nattvardslärans förvandling till den fullt utbildade | transsubstantiationsläran. l

l

l

i

Den medeltida kyrkoinvigningensframväxt 33

2.3.l.3.2 Retabelväggen

Samtidigt som ylledukarna började användas vid sidan om linnedukarna på altaret försvann också antemensalet i form av metalltavlor och en särskild vägg började växa upp bakom altaret i stället. Detta sammanhänger med att man inte längre uppfattade altaret som en symbol för Kristus själv eller som hans grav utan den konsekrerade transsubstantierade hostian på altaret var nu helighetens centrum i kyrkan. Detta är helt i överensstämmelse med den ovan skildrade förskjutningen av altarets invigning, så att endast altarskivan smordes och döptes och konñrmerades för att vara ett heligt underlag för den på nytt inkarnerade Kristus. Bakom altaret växer nu också retabelväggen upp för att utgöra ett skydd för den heliga hostian och en avgränsning mot kyrkans bakvägg. Denna retabelvägg, vars framväxt kan beläggas på 1000-talet, fästes antingen direkt vid altarets bakre kant eller ställdes på ett särskilt podium bakom altaret, om detta var fritt anbragt i koret. Den kunde också fästas på korets bakvägg ovanför altaret, om altaret var anbragt mot denna vägg. Endast i undantagsfall var retabelväggen flyttbar. Detta gällde framför allt om den var utförd av guld eller silver och därmed hade så stort värde att den inte kunde få stå kvar även då mässa icke firades. De termer man brukade för denna påbyggnad eller bakvägg visar också, att man tänkte sig den som en direkt utbyggnad av altaret. Retabula eller retrotabula betyder visserligen den bakre tavlan men denna bak-

vägg kunde också benämnas retroaltare eller postaltare. Det är därför

också naturligt, att man under senmedeltiden krävde en särskild invigning av denna senare del av altaret i en välsignelsehandlings form, en benedictio. Denna välsignelsehandling bestod av det vanliga invitatorium, nämlinostrum”. Därefter bestänktes tavlan gen ”Adjutorium med vigvatten jämför kyrko- och altarinvigningarna - varefter själva välsignelsebönen lästes. I denna bön vände man sig till Gud, som betecknades som all helgelses och välsignelses yttersta grund, med bön att han måtte befria den från allt orent och utgjuta sin helgelses och välsignelses nåd däröver. Just då orden helgelse och välsignelse nämndes skulle korsets tecken slås. Detta markerar på ett påtagligt sätt handlingens karaktär av förvandling och bönen som ett slags konsekration.

2.3.l.3.3. Altarciboriet

Som en konsekvens av transsubstantiationsläran växer också altarciboriet fram i västerlandet. Det kunde ha olika form. Antingen kunde det hänga ned som ett slags skärm över de konsekrerade nattvardselementen i en kedja eller metalltråd från taket och fick då enbart karaktären av ett skydd över vinet och brödet. Dess diameter vari sådana fall icke särskilt stor. Det täckte inte hela altaret utan bara en bit av centrum. Det är framför allt i denna form, som altarciboriet först växer fram under högoch senmedeltiden och då som naturligt är i transsubstantiationslärans egentliga hemland, Frankrike. Därför möter också på senmedeltida bilder av mässoffret, framför allt elevationens ögonblick, ett dylikt altarci-

34 Den medeltida kyrkoinvigningens fram växt

borium i ett slags strutformad paraply hängande ovanför det eleverade brödet eller vinet. Men den i Frankrike vedertagna formen för altarciborium var ingalunda den enda. Långt tidigare hade i den österländska kyrkan en annan typ av altarciborium vuxit fram, som kom att få en viss betydelse även för den västerländska utvecklingen. Den tidigaste uppgiften om ett ciborium i österlandet möter omkring 500. Detta var tältformat med ett kupoltak av rent guld. De äldsta bevarade ciborierna i österlandet har emellertid bestått av ett av pelare uppburet tak. Pelarna var anbragta i fyrkant runt altaret och hade till uppgift att uppbära altardraperierna. Ovanpå dessa fyra pelare var ett tak av olika utseende placerat, kupolformat, pyramidformat eller platt. Detta ciborium kom därigenom att täcka hela altaret och inte bara nattvardselementen och det är typiskt att denna form av ciborium växte fram medan man ännu räknade med altaret som i sig själv ett slags helighetens centrum på grund av martyrgrav eller confessio. Bruket av ciborium blev i västerlandet vacklande men transsubstantiationslärans genombrott underströk dock en utveckling i den antydda riktningen. Typiskt för tiden är sålunda förekomsten av små altarciborier att använda vid de flyttbara altarskivorna och av mycket ringa storlek. l och med att intresset försköts från altaret till det som skedde på altaret, började en ny typ av altarciborier att växa fram, de s. k. halvciborierna. Dessa bestod egentligen endast av den bakre delen av det gamla stora ciboriet, alltså av de bakre pelarna vid eller på altaret och ett rakt eller snett framskjutande tak. Detta halvciborium är en typiskt italiensk företeelse, som uppstod under höggotiken, alltså vid samma tid som transsubstatiationsläran slog igenom. Dess uppgift har klart avseende på konsekrationens under och det blev framför allt sidoaltarnas speciella liturgiska arkitektur.

2.3.l.3.4. Tabernaklet

Ett utflöde av denna hela senmedeltiden dominerande vigningslära är

också den speciella sakramentsfromheten inför det reserverade sakramentet. Det är ganska naturligt att den konsekrerade hostian kom att bevaras i nära anslutning till altaret och att man sökte sig fram till olika lösningsförslag för att på tillbörligt sätt kunna tillbedja Kristus, som efter konsekrationens under ånyo inkarnerad vilade i brödet. Ett sätt var att göra retabelväggen till en s. k. sakramenrsre/abel, d. v. s. man byggde i själva retabeln ett slags nisch med dörri vilken den eller de konsekrerade oblaterna kunde vila efter konsekrationen. Ett annat sätt var att på själva altaret uppställa ett tabernaculum. d. v. s. ett hus vari Gud bodde, i form av ett torn eller ett slags gotisk kyrkobyggnad - det varju under gotiken som denna sakramentlära slog igenom på allvar. För det tredje kunde man också bevara hostian i en pyxis, d. v. s. en oblatask av olika slag, vilken hängdes upp i korets tak över altaret. Denna pyxis kunde ha formen av en skål med ett lock, påminnande om våra vanliga oblataskar, men den kunde också ha en helt annan form. Det äri detta sammanhang som den eucharistiska duvan dyker upp, en ihålig metallduva med ett lock på ryggen, vari oblaterna lades ned. Man anknöt

Den medeltida 35

kyrkoinvigningensframväxt

här till tanken, att det var genom den helige Andes förmedling som Kristus en gång inkarnerades och blev Marias son. På så sätt kunde duvan som oblatask symbolisera Andens roll vid Kristi förnyade inkarnation i nattvardsbrödet. I de senmedeltida bilderna av altaret och mässan möter därför också så gott som alltid en framställning av ett på altaret stående tabernakel, ett i retabelväggen infällt sakramentsskåp eller en under altarciboriet eller altarbaldakinen hängande pyxis, tabernakel eller eucharistisk duva.

2.3.1.4. Altarskranket

Den starka koncentrationen på altaret och de konsekrerade elementen som helighetens centrum i kyrkobyggnaden, från vilken heligheten i koncentriska cirklar avtog ut till kyrkogårdsmuren, där den profana världen började, medförde också att kyrkorummet kom att delas i en prästkyrka och en Iekmannakyrka, som skildes åt genom någon form av altarskrank. De tidigaste altarskranken påträffas i den österländska kyrkan och hänger nära samman med transformationslärans framväxt. De hade till uppgift att skilja altaret och konsekrationsplatsen från den allmänna kyrkan och hindra kyrkobesökarna från att tränga sig fram alltför nära den pågående handlingen och störa denna. Senare under medeltiden tillväxte dessa altarskrank i den österländska kyrkan och blev en hög skymmande vägg, som utestängde den heliga konsekrationshandlingen från församlingens blickar. Ur denna utvecklade sig ikonostasen, så benämnd efter de bilder som ñnns på denna vägg. Ikon betyder bild och sedan bildstridens dagar var helgonbilderna endast målade, då förbud mot skulpterade bilder utfärdats. Innanför altarskranket var det inte tillåtet för någon annan än den som tillhörde prästerskapet att träda och man kan i synodbestämmelserna från och med 300-talet följa utvecklingen hän emot en uppdelning av kyrkan i en prästkyrka och en lekmannakyrka. På synoden i Laodicea i slutet av 300-talet förbjöds sålunda kvinnor uttryckligen att gå innanför altarskranket och under 400-talet möter nya bestämmelser som inte blott hindrar kvinnor att träda innanför altarskranket utan även varje lekman, som alltså icke genom vigningen blivit delägare av det prästerliga ämbetet. Kejsaren ansågs under 600-talet tillhöra det andliga ståndet genom sin kröning. Han hade rätt att utföra vissa av diakonens uppgifter, tex att läsa evangeliet framför allt ijuldagens högmässa. Därför tilläts han även i vardagslag att träda innanför altarringen vid frambärandet av offret men icke vid nattvardsgången. Även i detta sistnämnda fall fanns emellertid ett undantag. På årsdagen av sin kröning fick nämligen kejsaren även kommunicera innanför altarskranket men inte framme vid altaret utan vid ett särskilt insatt bord med ett antiminsion brett däröver. l-los nestorianerna var t o m bestämmelserna så stränga att man ansåg att altarets vigning helt trädde ur funktion om en kvinna eller en lekman kom innanför altarskranket. En likartad roll kom också altarskranket att spela i västerlandet. Den första uppgiften möter här i samband med Ambrosius, som anvisade

36 Den medeltida kyrkoinvigningenshamväxt

kejsar Theodosius en plats framme vid altarskranket men utanför detsamma, alltså som den främste av lekmännen men icke jämställd med prästerskapet. Detta var alltså innan kyrkan tagit hand om kejsarkrö-

wmz-.avywwswaruism-mmn-.uwar-menn;un=ana

ningen och tillagt den en prästerlig vigningskaraktär. Den första synoden i Braga 56l förordnade också att endast präster och icke lekmän fick träda innanför altarskranket. Man sökte nämligen vid denna tid från lekmannakretsar med stöd av äldre synoder kräva rätt att träda ända fram till altaret vid kommunionen. Uppfattningen om kommunionen var dock vid denna tid något vacklande och andra synoden i Tour 567 gav med stöd av äldre synodbestämmelser lekmännen den önskade rätten att kommunicera ända framme vid altaret men förbjöd dem samtidigt att under den övriga gudstjänsten befinna sig där. I stället . förbehölls platsen mellan altarskranket och altaret prästerskapet, som .. därifrån utförde psalmer och hymner. Enligt synoden i Toledo 66 år senare år 633 var kyrkan uppdelad i tre avdelningar, vid altaret innanför altarskranket fanns bara tjänstgörande präst och diakon, i koret men utanför altarskranket prästkören och slutligen utanför koret den gudstjänstñrande församlingen. På en synod i Rom 826 var skillnaden mellan prästkyrka och lekmannakyrka helt och klart avgjord, ehuru alltjämt en lekman med prästens tillstånd kunde få träda innanför altarskranket. Detta undantag kunde dock aldrig beviljas en kvinna enligt en rad synodbeslut på 700- och 800-talen. Utvecklingen under medeltiden resulterade alltså i en prästkyrka och en folkkyrka med altarskranket som skiljemur mellan dem.

2.3.2 Invigningen av kyrkans murar

2.3.2.1 Vigvattensbestänkning

Som vi ovan sett föreskrev Gregorius den store (död 604) att hedniska tempel i England inte skulle förstöras utan förvandlas till kristna kyrkor. Först skulle dock templen renas genom att de bestänktes med vigvatten. Därefter skedde invigningsceremonien. l västerlandet ingick nämligen inte vigvattensbestänkningen i det ordinarie kyrkoinvigningsritualet. Via Gallien kom den dock att införlivas med det medeltida kyrkoinvigningsritualet som en nödvändig reningsceremoni före det positiva helgandet. Biskopen skulle sålunda först i procession gå runt kyrkan tre gånger och bestänka den med vigvatten. Sedan skulle murarna även på insidan bestänkas med vigvatten av biskopen, vid den första rundvandringen nere vid golvet, vid den andra i ögonhöjd och vid den tredje högre upp.

2.3.2.2 Smörjelse med chrisma

Sedan den negativa reningen av kyrkomurarna ägt rum kunde det positiva helgandet med chrisma taga sin början. Chrisma var en av biskopen invigd olja, som användes både vid dop och konfirmation och vid kyrko-

-

Den medeltida kyrkoinvigningensframväxt 37

rummets invigning. Enligt romersk tradition skulle tolv invigningskors målas på kyrkans innerväggar, tre på var och en av de fyra väggarna och i anslutning till dem skulle tolv vaxljus placeras i särskilda hållare vid varje invigningskors. Biskopen vandrade därefter runt i kyrkan med början på den högra sidan och gjorde ett korstecken med tummen doppad i chrisma på varje målat konsekrationskors. De tolv konsekrationskorsen symboliserade de tolv apostlarna som kyrkans grundval och det var därför också naturligt att i samband med kyrkans utsmyckning med målningar, apostlarna målades vid konsekrationskorsen. Många av de svenska medeltida kyrkorna har också flera eller färre av de medeltida konsekrationskorsen bevarade. l somliga kyrkor finns dock fler än tolv konsekrationskors. Orsakerna härtill kan vara av två olika slag. Om ett kyrkorum ombyggdes eller utvidgades, måste en ny invigning äga rum. I detta sammanhang anbragtes då nya konsekrationskors i de nya delarna som underlag för biskopens chrismasmörjelse. Det andra skälet kunde vara att en kyrka blivit ohelgad och därför behövde invigas på nytt. Här kunde frågan om nya konsekrationskors bli aktuell. l England utbildades en särskild tradition med inte mindre än 24 konsekrationskors. Detta sammanhänger med att man anbragte 12 konsekrationskors inte bara på kyrkans innerväggar utan även på dess ytterväggar. Från den svenska medeltiden finns inga potifikalen, i vilka kyrkoinvigningen ingick, bevarade men de danska pontiñkalena från Roskilde och Lund följer den romerska traditionen med endast 12 konsekrationskors. På Island kan dock den engelska seden ha vunnit insteg. Här möter nämligen en uppgift om att domkyrkan i Skalholt vid invigningen omkring ll6O vigdes ”ut- och invändigt” av två biskopar. Genom reningen med vigvatten och helgandet med smörjelse fick kyrkans murar en helighet som tog dem ut ur den profana världen, visserligen inte av samma höga grad som altaret men dock markerat annorlunda än en profan byggnad. Detta är också förklaringen till att en man ännu på gränsen till reformationstiden 1526 kunde lägga handen på kyrkmuren och avlägga en ed på sanningen av sitt yttrande.

2.3.3. Besittningstagandet

En viktig del av invigningsakten var besittningstagandet. Äganderätten

och det symboliska besittningstagandet var en viktig förutsättning för att helgandet skulle kunna äga rum. Det är biskopen som symboliskt utför akten och den består av två skilda ceremonier. Den första av dessa består i att biskopen med kräklan stöter mot kyrkporten och befaller att den skall öppnas, varefter biskopen med sin procession går in i kyrkorummet. Den andra delen av akten är hämtad från det romerska lantmäteriet och avser att markera rummets utsträckning. I två asksträngar, som lagts som ett Andreaskors mellan kyrkans fyra hörn, från det nordöstra till det sydvästra och från det sydöstra till det nordvästra, skriver biskopen det

latinska respektive det grekiska alfabetet från första till sista bokstaven.

Därigenom har det rum som skall helgas avgränsats.-

38 Den medeltida kyrkoinvigningensframväxt

2.3.4 K yrkmässan

På årsdagen av kyrkans invigning firades under medeltiden en särskild mässa med beteckningen kyrkmässa. Traditionen kan föras långt tillbaka i tiden och det första kända exemplet gäller den heliga gravens kyrka i Jerusalem, vilken uppfördes och invigdes av Konstantin den store 335. Kyrkmässodagen blev snabbt påbjuden. Att mässformulär saknas i de äldsta romerska sakramentarierna sammanhänger sannolikt med att man använt samma formulär för mässa som fanns för invigningsgudstjänsten. Det blev också dessa texter som kom att ingå i de medeltida missalena. I samband med kyrkmässan skulle de 12 ljusen på kyrkans väggar tändas. kyrkmässodagen blev en dag med hög firningsgrad, vilket medförde att kyrkmässofred skulle gälla från aftonsången dagen före kyrkmässodagen till aftonsången samma dag. Brott mot friden dömdes till böter. Dagen hade också karaktär av folkfest, då marknad och kyrkmässodag ofta sammanföll. Om kyrkmässodagen inföll på en olämplig dag kunde den dock med påvens eller biskopens tillstånd flyttas till en annan dag. Så skedde t ex 1397 beträffande Oslo katedral, Hallvardskirken. En stadga av biskop Brask i Linköping 1514 antyder också en tendens att förlägga stiftets samtliga kyrkmässodagar till samma tid.

3 avskaffande under

Kyrkoinvigningens

reformationstiden

3.1 Den teologiska motiveringen för kyrkoinvigningens

avskaffande - som den levande

församlingen kyrkan

Mot det medeltida bruket att helga och inviga olika slag av föremål reagerade de lutherska reformatorerna mycket kraftigt. Vad man framför allt vände sig mot var uppdelningen i helga! och profanr område. Luther ansåg nämligen att hela skapelsen varheligoch att människan genom sina ceremonier inte kunde ge de skapade föremålen någon ny kraft. 1 skriften Von den Konziliis und Kirchen säger sålunda Luther: ”Då nu djävulen såg, att Gud byggde sig en helig kyrka, dröjde han inte med att bygga sin kyrka därbredvid, som var större än Guds kyrka och på följande sätt gick han tillväga: Han såg, att Gud tog utvärtes ting, såsom dopet, ordet, sakramentet, bindenycklarna 0 s v, varigenom han helgade sin kyrka. Eftersom djävulen år Guds apa och vill göra allt som Gud gör bättre än han, tog han också yttre ting som skulle helga hans kyrka. På så sätt har han genom påvar och papister låtit viga eller helga vatten, salt, örter, ljus, klockor, bilder, páskalamm, pallier, altare, mässkrud, fingrar och händer, ja, vem kan räkna upp allt. - Nu vore det väl gott, om man kunde uttala Guds 0rd, välsignelse eller bön över de skapade tingen, liksom barnen gör över bordet, och över sig själva, då de skall sova, ty Paulus säger att alla skapade ting är goda och helgas genom ordet och bönen. Men härur får de skapade tingen ingen ny kraft utan befästs endast i sin förra kraft. Men djävulen söker något helt annat och vill att genom hans apespel de skapade tingen skall få en ny kraft och makt.” Dylika skarpa uttalanden är inte svåra att finna hos Luther. I Schmalkaldiska artiklarna ingår också en uppräkning av en rad av påvens narraktiga och barnsliga påhitt bland vilka omnämns kyrkoinvigning, klockdop, altarstensdop etc. Det är därför också naturligt att en rad evangeliska kyroordningar i Tyskland uttryckligen förkastade de katolska kyrkoin vigningarna. Sådana kyrkoordningar är Lüneburg 1527, Braunschweig 1528, Göttingen 1530, Soest 1532, Nassau 1536, Kurbrandenburg 1540, Kalenberg 1542 och Pfalzneuburg 1543. Luthers uttalanden i denna fråga är symptomatiska för hela reformationen. Vi finner dem sålunda i mycket likartade varianter i den svenska reformationskyrkan hos Ölavus och Laurentius Petri i deras båda postil-

40 K yrkoinvigningens avskaffande under reformatiønstiden

Ior, då de behandlar predikan på kyrkmässodagen. Och något annat var inte heller att vänta. Från reformatorisk synpunkt var varje försök att göra Guds skapelse heligare än vad den redan var genom Guds ubiquitet, Guds allestädes närvaro, ett slags hädelse. Därför betraktar man inte kyrkobyggnaden som ett Guds hus i bemärkelsen ett hus för Gud, på annat sätt än att varje annan plats också är en plats, där Gud finns, utan i stället som ett hus för människor, där de kan söka skydd för regn och oväder och samlas. Man behöver sålunda inte gå till kyrkan för att möta Gud, men kristna människor behöver en plats att samlas på. Den kyrka som behövde invigas var enligt reformatorerna i stället den levande kyrkan, dvs alla kristna människor, och denna kyrka invigdes genom att Guds klara och rena ord spreds ut över den. Den smörjelse Kristus använde, då han gick in i Sackeus” hus - denna perikop var den traditionella under medeltiden kyrkmässoperikopen var alltså enligt Laurentius Petri inte vanlig chrisma, utan ”han smorde med sitt heliga ord, hwilket är then retta chrisman och wiyelsen, genom vilket människors hjärtan varda Vigda och helgade”. Och denna vigning eller helgelse med Guds ord leder enligt Laurentius Petri till vissa konsekvenser som skiljer sig från den romerska vigningens konsekvenser, ty denna smörjelse med Guds ord ger människorna möjlighet att ”lära känna Gud, vndfå syndernas förlåtelse genom tron på Kristus och komma till den eviga saligheten”. Detta var enligt Laurentius Petri kyrkmässoevangeliets rätta innebörd och så borde också den romerska kyrkan ha uttytt det och visat folket till sådana salighet, det är, till den rätta och rena läran i det heliga evangeliet”. Men så har man icke gjort, säger Laurentius Petri. Ja, the kunna icke heller görat, vtan umgå dessförinnan med gäckeri och göra därav en besynnerlig högtid och kyrkoprång, eftersom de ock deras kyrkor vigt hafva, den ena i den helige mannens eller kvinnans namn, den andra i en annans. Detta har enligt Laurentius Petri medfört tvenne konsekvenser, nämligen avguderi och missbruk av skriften, ty, säger han, allt det Gud haver tillsagt och talat om sina levande kyrka, det är alla kristna människor, hava de vänt och tytt in på husväggar och sten och trä”. Här möter alltså precis samma tanke som hos Luther, då han talar om att sprida ut Guds ord som vigvatten icke över kyrkorummet utan över den levande kyrkan. Som stöd för kyrkoinvigningen i den romerska medeltidskyrkan hade man anfört gammaltestamentliga förebilder, framför allt Salomos rempel. Det blev därför angeläget för reformatorerna att bemöta detta och förklara skillnaden mellan den judiska tempelinvigningen och den romerska kyrkoinvigningen. Enligt Laurentius Petri var skillnaden den, att Mose ägde en särskild Guds befallning, som hörde samman med det gamla testamentet, men att de kristna icke ägde någon sådan befallning i det nya testamentet. Thet moste the (de påviske) bekänna, att det var befallat Mose, men vad kommer det dem vid? Hui taga de det till sig?” För Mose gjorde därför denna Guds befallning ”vigningen icke allenast härlig och stor utan också nödtorftig, ty vad helst Gud befaller, även om det icke är mer än att taga upp ett halmstrå från marken, så skall det likväl anses som en härlig och kostelig ting”.

K yrkoinvigningens avskajfande under reformatiønstiden 41

i

l

ha

5 l c x * l V i n! “

För Luther fanns kyrkan, där ordet rent förkunnades och sakramenten rätt utdelades. som Augsburgska bekännelsen uttrycker det. Kyrkan var alltså den levande församlingen omkring sin segrande Herre. Därför slörlades också påven och hans biskopar, kardinaler och munkar i helveresgapet. Lukas Cranach d.y.. Das Abendmahl der E vangelischen und der Höllensrurz der Papisten, Ulm 1540. Ur Geisberg, Der deulsche Einblanholzschnit! 9:29.

4-

V

42 K yrkoin vigningens avskaffande under reformationstiden

Enligt reformaturisk uppfattning var kyrkørummet av underordnad betydelse. Det var ett rum .för församlingens gudstjänst. Det var den levande församlingen, som lyssnade till ordet, mottog dopet och nattvardens bråd och vin, som var den verkliga kyrkan. Målning i Tors/unde kyrka på Själland. år 1561. Ur Fabricius, Danmarks kirkehistorie 2:1 5.216.

K yrkoinvigningens avska/Yande under reformationstiden 43

För den begynnande ormdøxin kom nattvardens helighelskarakiär all betonas pâ predikans bekostnad. Här har order placerats i bakgrunden som tex! på altarta vlan omkring den karsfäsre. Alrarravla i Lander kyrka pâ Lol/and, 1582. Ur Fabricius, Danmarks kirkehistorie 2:] s. 296.

44 Kyrkainvlgningens avskaffande under refbrmalionsliden

3-, \ - Ä .- å 5 :mL-og

kfsxfaÅ *ä* . \ v: .x-

.k ...x

m§m;›;\\\\x§s;3

\

X\\§\ av: u

Med orrot/(Lrinx Lzpp/arming av nazrvartlens heliglzølsJcara/(rär blev knmmuniondukar äter HiFi/randiga vid nattvardens lade/ande. Ur Paz/er Lazzrilzørz, CaIec/zisvnzzs1594 bl. Z: ij r.

K under 45

yrkoinvigningens avskaffande reformatiønstiden

Men Salomos tempel försvinner därför icke ur blickfältet, tvärt om var det förebilder: för det nya tempel, som Gud upprättade i nytestamentlig tid. Laurentius Petri utreder dettai KO l57l : Kyrkior kunne wij Christne icke heller vmbära, ändoch thet är een annor skääl med the Kyrkior som wij Christne haffue, än medh Juda Templet, hwilket Scrifften kallar Gudz hws, meer för then skul, at thet war een Figur til thet sanna Gudz hws, nemligha, then helga Christeliga Församblingen, som är thet retta och sanskylligha Gudz Tempel, än at Gudh ther retteligha boo skulle, såsom S Staphan noghsampt förklarar, Ty wåra Kyrkior äro icke någor sådana Figur, vthan the äro almenneligh Hws och såsom Scolar, ther Christet folck kan församblas, och bliffua obehindrat vnder skwr och teckio, så lenge the höra Gudz ord, vndfå Sacramenten, bidia etc.” All slags vigning av kyrkorummet, av stockar och stenar, som man sade, var därför en direkt gudsförsmädelse, ty det fanns enligt Laurentius Petri endast en kyrka som kunde vigas och det var den levande kyrkan, som vigdes genom att Guds ord fick ingå i de kristna människornas hjärtan. Därför möter också i KO l57l direkt förbud mot kyrkainvigning med följande ordalag: ”Effter thet then wiyelse som til Kyrkior, Kyrkegårdar, och til thenna margahanda Kyrkioskrudh, Beläte oc annat sådant haffuer brukat warit, icke annat är än menniskio påfund, oc haffuer tilfelle giffuit til ganska stort misbruk, skal hon här effter intet meer ther til brukas. Därmed hade alltså hela frågan om skillnaden mellan profant och heligt område avförts ur debatten och ersatts med ett funktionstänkande. Kyrkobyggnaderna ägde ingen egen helighet men de var nödvändiga för den kristna församlingens liv, för predikan, nattvard och bön. Vigningen hade försvunnit men kyrkobyggnaderna kunde icke avvaras, då de fyllde en nödvändig funktion för en levande församling.

3.2 Kyrkofridsbrott och återöppnande av kyrka

Då friden i kyrka eller på kyrkogård bröts genom våldsbrott av olika slag under medeltiden, ökades bötesbeloppen och de utkrävda straffen och graderingen var beroende av de olika helgade sfärer som fanns med altaret som centrum. Kyrkan och kyrkogården måste dessutom renas och återinvigas. Med den reformatoriska synen på invigningen var givetvis varjeform av ârerin vigning som innebar ett helgande av något som profanerats principiellt oacceptabel. Däremot kunde man mycket väl behålla ökade straffsatser för fridsbrottet. Detta blev också den svenska lösningen. Under Georg Normans tid avgjordes 1541 ett mål om slagsmål på kyrkogård. Regeringens sekreta råd fastslog således att straffen enligt gällande lagstiftning skulle utkrävas men att kyrkobalkens föreskrifter

om kyrkogårdsrening icke skulle tillämpas: ”Dock ingelunde medt någ-

hen kirckegårdzwigning och annat sligt swermerij. Detta innebar dock icke att man icke skulle visa omvårdnad om kyrkogården. Det ovannämnda utslaget fortsätter nämligen: ”The gamble forfädre och doctores

5 -SOU l985:49

-

46 Kyrkoin vigningens avskajfande under reformationstiden

haffue kallat kirckegårdene theris Slåpekamrar eller huilosenger, som warde vppå then yterste dagen vpståndendes och schole möta Herren i skyen och besittia schole medt honom then ewige ären, huarföre man tilbörligen schall holle kirckegårdernej wyrdning”. Straffen och förfaringssättet då friden brutits i kyrka eller på kyrkogård reglerades också i Vadstenaartiklarna 1552, en särskild stadga om kyrkofrid 1554, KOF 1561 och KO 1571. Här möter en gemensam huvudlinje. Ökade bötesbelopp för fridsbrottet fastslås och kyrkan skall stängas tills den brottslige försonat sig med församlingen. Det är alltså inte k yrkobyggnadens helighet som skadats utan församlingens gudsrjänszfrid Å andra sidan bör man icke förakta gudstjänstrummet, eftersom det är fråga om en plats för församlingens gudstjänst. Därför är det illa gjort at wanähra och förachta sådane rum, som skickade äro til Gudz prijs och ähra” och därför bör också den brottslige falla på knä vid kyrkodörren och bedja om nåd samt ”förlijkar sig med församblingen . .. thet hon (församlingen) hafwer nutit honom ondt åt, och mist för hans skuld messor och predijkan: och bekiänner sig hafwa illa giordt, thet han sådan styggelse har åstad kommit”. Enligt Laurentius Petris KO 1571 skulle prosten därefter hålla en predikan till folket om att avstå från slagsmål och annan otillbörlighet i kyrkan, varefter man endast skulle sjunga litanian och avstå från alla andra ceremonier, vilket Laurentius Petri uttrycker på så sätt, att det icke är ”aff nödenne, at man genom twettan och the monga andra vnderliga ceremonier (som vnder the påweska haffuer warit sedh) them skärar på nytt, ty sådant haffuer ock en ond smack effter hednisk wantroo”. Stängandet av kyrkan sammanhänger alltså inte med att kyrkan förlorat sin helighet, vilken skall återgivas, utan med att den vanärats, dvs brukats för något annat än det, vartill den var avsedd. Renandet av kyrkan tillgick därför inte med särskilda ceremonier som avsåg kyrkan, utan genom den brottsliges syndabekännelse, alltså genom ett renande av den levande kyrkan.

3.3 Reformationens ceremoniuppfattning och kyrkoinvigningen

Då det gällde den ceremoniella utformningen av gudstjänstema spelade reformationens ceremoniuppfattning en grundläggande roll. [princip var alla ceremonier fria, eftersom det endast var fråga om yttre former, som skulle åskådliggöra evangeliet. En viss gudstjänstform kunde därför aldrig vara absolut. Men detta innebar samtidigt inte att alla ceremonier var

likvärdiga och reformatorema skilde därför mellan tre olika slag av cere-

monier: nödvändiga, frivilliga och förkastliga. Under striden mot kalvinismen i Sverige på 1560-talet sammanskrev Laurentius Petri en skrift med titeln: Om kyrkostadgar och ceremonier, hurudana och vilka man uti en kristelig församling bruka må eller ej”. Den bär årtalet 1566 men befordrades icke då till trycket. När Laurentius Petris svärson Abraham Angermannus under den liturgiska striden som landsflyktig undan Johan III befann sig i Tyskland, lät han i Wittenberg

K avskaffande under reformationstiden 47

yrkoinvigningens

år 1587 denna skrift utgå av trycket och använde den i kampen mot den liturgiska rörelsen. Här möter just den ovan anförda tredelningen av ceremonierna i nödvändiga, frivilliga och förkastliga. Till de nödvändiga ceremonierna räknas alla stadgar och ceremonier, som hör till en god ordning, så att allt i församlingen kan ske tukteligen och med skickelighet. Som exempel på detta anger Laurentius Petri alla rättsinniga ordningarom tider och platser, när och var kristna människor skall församla sig att höra Guds ord, dvs helgdagar och högtidsdagar, då man kommer samman till predikan eller annan gudomlig handel i de rum, som därtill är avsedda, såsom kyrkor etc. Därtill hör också stadgar om kyrkans personer, präster och andra, deras underhåll etc, olika slags hus såsom prästgård, laga hus, klockarehus etc. Likaså om andra byggnader, som kristna människor bör underhålla såsom skolor, bibliotek etc. Likaså byggnader för fattiga, sjuka, halta och blinda samt begravningsplatser m m. Vid sidan om dessa allmänna ordningar hör också till de nödvändiga ceremonierna sätt och formulär för olika slags gudstjänsrhandlingar, dvs predikan, dop, nattvard, sjukbesök, begravning, uppenbar skrift, ordination, vigsel etc. Om man inte hade dylika fastställda formulär utan var och en skulle gå tillväga som honom bäst tycktes och som det råkade sig för honom falla, dvs i dag så, i morgon på ett annat sätt, skulle därmed uppstå inte bara oskickelighet utan även stor förargelse och tvedräkt församlingarna emellan. För det tredje hör till dessa nödvändiga ceremonier allt det som i församlingen här till tukt och ärbarhet, dvs att de kristna ifråga om predikan, dop, nattvard etc brukar gudeliga åthävor, söker sig till kyrkan i rätt tid, håller sig stilla och tysta, icke lämnar kyrkan under pågående gudstjänst. Dessutom finns en rad apostoliska stadgar och râd, som räknas till dessa ceremonier, liksom senare stadgar som med orätt bär deras namn men ändå kan vara goda, såsom tex uppräkningen av de kanoniska bibelböckerna, eller att visitation skall hållas en gång årligen, eller att koncilier och synoder skall hållas, då tvist uppkommer i religionen. Likaså att allt som sker i församlingen skall ske på folkspråket. Som en sammanfattning av dessa nödvändiga stadgar och ceremonier i församlingen förklarar Laurentius Petri, att alla dessa stadgari och för sig är fria och villkorliga ting, vad beträffar den invärtes människan, som i sin salighetssak endast kan rätta sig efter blotta Guds 0rd och evangelium, men trots detta kan en kristen församling inte undvara dem för Lutvärtes tukt och hövliga seders skull. Det andra slagetav ceremonier är enligt Laurentius Petri de villkorliga ceremonierna, dvs de frivilliga. De kan mycket väl brukas i en kristen fiörsamling men de kan också undvaras och så snart de genom någon sikadlig mening blir olämpliga, så blir de i stället för frivilliga i högsta grad skadliga och de kommer då i stället att tillhöra det tredje slaget av czeremonier, de förkastliga. Till dessa frivilliga ceremonier hör framför allt kyrkoskrud och kyrkobonad. Dessa ceremonier kan mycket väl brukas bara de inte anses höra med till syndernas förlåtelse. Hit hör enligt Laurentius Petri allahanda b›eläte och tavlor, både målade och skurna, som brukar finnas i kyrkorna.

48 K yrkoin vigningens avskaffande under reformationstiden

Mässkläder dvs humerale, alba, cingulum, manipel, stola, dalmatika, casel, sandalia, succintorium, tunica, chirotecae, mitra eller kloffhatt, ring (biskopsring), kryckia (kräkla), sudariolum, pallium. Och detta allt med åtskillig färg och form. Hit hör också chorkappor, röklin, altarkläder, gyllene och silverne mässokäril, monstrans, ciboria, chrismokaar, helgedomakar, rökelsekar, vigvattenskar, amplar, cimbler, klockor, mongehanda klockeringning till tiderna, vphåldsringning, själaringning, månadsringning, klämtning. Likaså mångahanda ljus, nämligen kyndelsmässoljus, hallelujaljus, kristningaljus, brudaljus, kyrkogångsljus, alla slags offerljus, större och smärre, som ägnas Gud och helgonen. Ljusstakar, blosstakar, ljuskronor, requiem runt omkring med ljuspipor, fanor, kyrkopäll, fastedukar, belätetäckelse eller fastokläder, orglar etc. Hit hör också en mängd ceremonier, som brukats i kyrkan, på kyrkogården eller eljest på stora högtider såsom kyndelsmässodag, askonsdag, palmsöndag, skärtorsdag, långfredag, påskafton, påskdag, S Marcus dag, stora gångdagar, pingstdag, kyrkmässodag, helga lekamens dag, festum reliquarum, vilka försiggått med processioner och annat. Från dessa måste man dock undantaga ”the ochristeliga mongahanda creaturs beswärjelse och wiyelse”, som hör till det tredje slaget ceremonier. Till dessa ceremonier hör också en mängd av dem som i den romerska kyrkan åtföljer nattvardens bruk. Vid sidan om alla sånger, läsningar, kollekter och böner finns emellertid enligt Laurentius Petri många ”vnderliga åthäffuor” med bugande, knäfallande, kyssande, korsande, rökande, vändande, upphöjande, viftande. Här hänvisar Laurentius Petri till Vilhelm Durandus” liturgiska riktlinjer. Enligt dessa skulle en romersk katolsk präst, som ville rätt förrätta en mässa och bevara sitt samvete, i mässan göra 8 knäfall, 13 knäböjningar, 13 gånger kyssa altaret, 25 gånger slå korstecken, 2 gånger sitta, 2 gånger röka, 2 gånger blunda ad memorias vivorum et defunctorum, 3 gånger vara tyst, 5 gånger vända

l

sig, 2 gånger höja och vifta, en gång fläkta med paténen, en gång stryka sig på bröstet med paténen, en gång slå sig hårt för bröstet när han säger

i

Nobis med hög röst, 7 gånger hälsa folket, en gång kyssa brödet, 2 gånger flytta mässboken, först från söder till norr och sedan tillbaka igen, etc. Alla dessa ceremonier som hör till gruppen adiafora, är villkorliga ting, som mycket väl kan brukas, om de befrias från falska föreställningar och det missbruk som funnits under den ”påveska” tiden. Det tredje slaget ceremonier är sådana som icke kan brukas i en kristen församling, därför att de går tvärt emot Guds bud. De är av denna anledning ”vederstyggliga och icke villkorliga”. Till dessa förkasrliga ceremonier hör en mängd exorcismer eller besvärjelser, vigningar, tvättningar, dop och smörjelser, som brukats under påven och ännu är i bruk, till mångahanda skapade ting, såsom besvärjelse och vigning till åtskillig olja, nämligen oleum infirmorum (för de sjuka), energumenon, oleum cum balsama, som man också kallar chrisma, oleum sanctum, som man kallar catechumenorum, besvärjelse och vigning av olika slags salt, olika slags vigvatten, olika slags ljusvigning, vigning av kvistar, som man kallar palm, vigning av eld, olika slags aska, kalk, sand och vin, in dedicatione ecclesiarum et altarium, vigning av kyrkor, kloster, kapell, kyrkogårdar, altare, altarstenar, kors, beläte, tavlor, mässkläder, kalkar, paténer,

K avskaffande under reformationstiden 49

yrkoin vigningens

korporale, helgedomakar, rökelse och rökelsekar, döpelsekar eller funtar, klocktorn eller staplar, klockor som de påveska döpa och smörja brukandes därtill faddrar, munkvigningar och nunnevigningar, beginers och deras kläders vigning, pilgrimers och deras stavars, skäppors, dryckeshorns vigning, vigningar av nät, not och allahanda fiskeredskap etc etc. Ty så runda hava de påviske varit med denna vigning, att vadhelst man begärt den till såsom hus, gårdar, åker, äng, skogar, brunnar, källor, sjöar, älvar etc, strax har man den bekommit. Allt sådant är för Gud en vederstygglig ting och efter skriftens grund alldeles olidlig, ja, man tager sig före att konsekrera och med besynnerlig ord, besvärjelseformler, böneformler, tecknande och korsande, smörjande och stänkande viga kreatur till någrahanda bruk till vilket de icke är skapat, icke heller genom Guds ord och klara befallning övernaturligen förordinerat. Allt detta är intet annat än avgudisk trolldom. Ty vad är det annat än trolldom, då man tager något av skriftens ord och giver det åt tinget utöver dess egen gamla natur en ny och främmande natur och kraft. De taga till sig bröd, salt eller vad de vilja, där över göra de många kors och läsa Guds ord, såsom de säga med rätta, ty de bruka Fader vår, Hell Maria, Kristi namn, födelse, död, sju ord etc, Kristi spikar etc etc och avsluta så sin välsignelse så som kyrkans allmänna bruk är: l namn faders och sons och den heliga Andes, med tackande och korsande. Sedan giva de bort eller sälja det förtrollade brödet eller saltet och säga att den som mottager det får helsa och helbregdo, god lycka, beskärm etc både till folk och få. Detta är avguderi och tvärt emot Guds ord. Laurentius Petris utredning om kyrkostadgar och ceremonier, som ovan refererats är utomordentligt belysande för frågan om kyrkobyggnaderna och deras bruk. Till de nödvändiga ceremonierna och ordningarna här sålunda kyrkor och kyrkogårdar. Till de frivilliga hör kyrkornas inredning och liturgiska kläder. Till de förkastliga slutligen alla slags vigningar av föremål och därför också kyrko- och altarvigningar.

3.4 av med

lbruktagande kyrka genom gudstjänst predikan

Reformatorernas stora problem var inte i första hand byggandet av nya kyrkor utan nedläggande och avskaffande av överflödiga kyrkor men detta innebar inte att inga nya kyrkor byggdes och då så skedde måste man ta ställning till på vilket sätt de skulle tas i bruk. Luther ställdes inför detta problem, då slottskapellet i Torgau 1544 skulle tas i bruk och han själv skulle ansvara för denna akt. Hans ställningstagande kom att bli vägledande för den lutherska reformationen. I sin predikan utgick Luther från det romersk katolska invigningsritualet men tillämpade dess ceremonier symboliskt pâ människans gudsförhållande. Detta vari och för sig ingen nyhet. Redan under senmedeltiden fanns det utarbetade andaktshandledningar för den som ville uppleva invigningen i sitt eget hjärta och de medeltida kyrkmässopredikningarna anknöt också till detta mönster. En sådan senmedeltida svensk andaktshandledning finns bevarad i

50 K yrkoin vigningens avskaffande under reformationstiden

KB A 9 och den följer de sex huvuddelarna av kyrkoinvigningsritualet. Det första som biskopen gör är att han stänker 0k wäter wäggiana m2 wigdhe watneno”. Detta skall man tillämpa på sitt eget hjärta och samvete, som man skall stänka med tårarnas vatten och syndabättringens svett. För det andra skriver biskopen det grekiska och latinska alfabetet i korsform på kyrkogolvet. Detta skall man tillämpa så att man skriver budorden i sitt hjärta. För det tredje skriver biskopen 12 kors på kyrkväggarna. På samma sätt skall man skriva kors i sitt hjärta och tänka på Jesu död och pina. För det fjärde sätter biskopen brinnande ljus vid varje kors. På samma sätt skall Gud också tända ljus i människans hjärta, själ och samvete. Det femte är att biskopen smörjer de tolv korsen med chrisma. Detta kan tillämpas som den helige Andes nåd i själ och hjärta. Det sjätte slutligen är biskopens välsignelse över kyrkan och folket. Så gör också Gud med den människa som levat efter detta rättesnöre. Han ger henne evig välsignelse. Mässutläggningsformen var utomordentligt vanlig under medeltiden och en utläggning av kyrkoinvigningsritualet enligt samma mönster är helt i överensstämmelse därmed. Det är därför föga förvånande att Luther direkt anknyter till denna form men han utnyttjar formen för det reformatoriska budskapet. Det är vi som skall inviga detta hus,“ säger Luther, ”icke jag, utan ni skall tillsammans med mig gripa tag i vigvattenskvasten och rökelsekaret, på det att detta nya hus må så inrättas, att intet annat sker här inne, än att vår käre Herre själv talar med oss genom sitt heliga 0rd och vi å andra sidan talar med honom genom bön och lovsång. För att nu denna invigning skall tillgå på rätt sätt (inte som i den påvliga kyrkan med biskopschrisma och rökelse, utan enligt Guds befallning och vilja) skall vi börja med att höra och handla med Guds ord. Detta utgör Luthers inledning till den vanliga gudstjänsten med den ordinarie predikoperikopen, över vilken Luther också i vanlig ordning predikade. I slutet på predikan gick han emellertid närmare in på dagens ibruktagande av kapellet. Han tog därvid upp frågan om vad det ur evangelisk synpunkt egentligen innebar att helga eller viga dagar, timmar eller veckor. Detta innebar nämligen icke att dessa dagar tillades någon särskild helighet utan ett tillfälle för församlingen att höra Guds ord, dvs att man framför allt skulle då predika Guds ord rent och klart. Detta var enligt Luther det rätta sättet att hålla helgdag och att inviga platser och kyrkor och det var också på detta sätt, som han ämnade inviga kapellet i Torgau. Predikoämbetet är, säger han, den vigvattenskvast i vilken vi alla skall gripa tag och strö ut Guds ord för att därmed välsigna och helga oss och andra. För det andra skall vi själva gripa fatt i Guds ord i våra hjärtan och därmed bestänka oss själva. För det tredje skall vi sedan vi spritt ut Guds ord gripa till rökelsekaret dvs i bönen anropa och tillbedja Gud. Förbönen för kyrkan, som därefter följer, är en bön till Gud att han måtte hålla detta hus rent så att Guds ord där förkunnas och djävulens falska lära ej får orena det genom sin lögner. Enligt reformatorisk uppfattning skulle sålunda en nybyggd kyrka tas i bruk med en vanlig församlingsgudstjänst med predikan.

4 återkomst under 1600-

Kyrkoinvigningens

talet

4.1 Den teologiska motiveringen för kyrkoinvigningens

- mellan och

återkomst skillnaden profant heligt

4.1.1 Nattvardslärans utveckling och konsekvenser.

De tidigare lutherska reformatorerna hade starkt understrukit, att vissheten om Kristi närvaro byggde endast på Kristi eget löfte. Det var endast därför att Kristus själv hade utvalt och instiftat nattvarden som en mötesplats mellan sig och sina lärjungar, som kommunikanten kunde äga visshet om att där möta Kristus. Genom sin delaktighet i skapelsen fanns Kristus visserligen i alla ting, ubikvitetsläran, men han hade själv utvalt just nattvarden som mötesplats. Utanför bruket skulle därför nattvardselementen behandlas som vanligt bröd och vin och inte tillbedjas eller förvaras som heliga föremål. I och med ortodoxien sker en markant förändring av detta betraktelsesätt. Prästens konsekration är inte längre en förkunnelse för församlingen utan en förutsättning för Kristusmötet. l vissa reformationskyrkor hade församlingen deltagit i instiftelseordens läsande som en konsekvens av Luthers uppfattning att instiftelseorden var löftesord, som gav kommunikanten visshet om Kristusmötet. På somliga platser förbjöds detta medläsande direktt ex i Lund 1597, på andra var man beredd att tolerera det endast under förutsättning att det klart underströks, att det endast var prästen som konsekrerade och att församlingens deltagande var en fråga om församlingens andakt. Konsekrationen kom därigenom att betraktas inte bara som ett Kristusmöte utan som en direkt förvandling av de jordiska elementen till himmelska ting. Därmed uppstod också problem med Luthers betoning av att nattvardselementen var en mötesplats med Kristus endast under själva bruket. Man började därför att diskutera, hur länge förvandlingen räckte och hur man skulle handhava de överblivna elementen. Föreställningen om att Kristusnärvaron var lokaliserad till elementen även efter kommunionen skapade en rad problem under 1600-talet. l Wittenberg t ex vidtog man sålunda utomordentliga åtgärder för att garantera att den lokaliserade heligheten i en konsekrerad oblat, som icke kunnat förtäras av den sjuke vid en sjukkommunion, verkligen förintades. Man upplöste den därför i vatten och hällde ut vätskan i rinnande vatten.

52 K yrkoinvigningens återkomst under 1600-talet

Ett annat sådant åskådligt exempel från Tyskland under 1600-talet gällde en pojke, som smusslat undan en oblat vid nattvardsgången för att använda den i magiskt syfte. Han upptäcktes och problemet uppstod, hur man skulle förfara med den lokaliserade heligheten i oblaten. Man tillfrågade en rad teologiska fakulteter och teologer, vilka alla i sina lösningsförslag utgick från den lokaliserade heligheten, som det gällde att oskadliggöra. Bland förslagen ingick offentligt brännande av oblaten eller efter upplösning i vatten uthällande i en rinnande flod. Det sistnämnda förslaget avvisades för att man inte därigenom skulle få en helgad flod. Det är alltså alldeles tydligt, att nattvardslärans utveckling åter fört in tankarna på skillnaden mellan profant och helgat.

4.1.2 Gamla testamentets förstärkta

ställning

Luther hade starkt understrukit att det nya testamentet för de kristna avlöst det gamla testamentet. Det gamla testamentet var en lagbok och rättesnöre för judarna men i och med att Kristus kommit inte gällde längre Gamla testamentets bud och föreskrifter. I stället skulle man läsa Gamla testamentet som en profetia om Kristus. Därför Luther fastslog att bibelböckernas värde kunde graderas efter hur mycket de drev Kristus”. Därigenom kom Moselagen att förlora sin giltighet som rättesnöre för de kristnas liv och därför också som underlag för domstolarnas straffutmätning. Tio Guds bud utgjorde dock en sammanfattning av den naturliga lagen, som var giltig under alla tider och hos alla folk. På en punkt var dock tio Guds bud icke i överensstämmelse med den nya uppenbarelsen genom Kristus. I Gamla testamentets tio Guds bud fanns det nämligen ett som förbjöd avbildning av Gud, det s k bildförbudet. Detta var enligt Luther satt ur kraft genom att Gud själv genom att sända Jesus hade givit de kristna en bild av Gud. Luther strök därför detta bud och delade ett av de andra i två så att summan trots allt blev tio. Under ortodoxin ändrades denna uppfattning av Gamla testamentet. Det uppfattades nu som giltigt på ett helt annat sätt än vad Luther gjort och de gammaltestamentliga straffbestämmelserna kom i många fall att direkt inarbetas i gällande lagstiftning. Men därav följde också, att berättelsen om Salomos tempel och dess invigning i Gamla testamentet inte längre uppfattades bara som en figura till den kristna församlingen utan som en gudomlig föreskrift för kyrkobyggnadens invigning.

4.2 Kyrkoinvigningsritualens framväxt under 1600-talet

4.2.1 England

Redan i början av 1600-talet dyker kyrkoinvigningarna åter upp i England men nu fanns ingen auktoriserad form för dem. Därför utarbetade biskop Andrewes år 1620 ett särskilt kyrkoinvigningsritual, som bär ganska tydliga spår av hans egna spekulationer utan direkt anknytning till äldre

K yrkøin vigningens återkomst under 1600-talet 53

kyrklig tradition. Huvudtanken är emellertid densamma som möter i äldre kyrkoinvigningsritual, att skapa en helgad plats för Guds helighet. Efter Psalt 24 som innehåller nyckelorden: Jorden är Herrens och allt vad därpå är samt uppmaningen Höj, ni portar, era huvuden, höj dem, ni eviga dörrar, för att ärans konung må dra dit in” följer Davids bön i l Krön 10 ff som innehåller orden: Herre, vår Gud, alla dessa gåvor som vi har anskaffat för att bygga dig ett hus åt ditt heliga namn - från din hand har de kommit, och ditt är alltsammans”. Därefter följer en bön till den heliga treenigheten att Gud ville mottaga, helga och välsigna platsen till en helig plats (Sanctuary) för den allra högste och den levande Gudens kyrka, så att den blir ett Guds hus för honom och för människorna en väg till himmelen. I procession gick så biskopen runt kyrkan och lade sin hand på dopfunt, predikstol och ambo samt nattvardskärlen på altaret med bön om att de måtte bli helgade föremål i Guds hus. Sedan följde böner på platsen för vigsel, begravningsgudstjänst samt kyrkogård. Slutligen sammanfattades allt i en bön i helgedomen om att denna plats måtte bli helgad genom den helgande kraften av Guds helige Ande. Akten fortsatte med Morning Prayer, i vilken ingick en lång bön om kyrkans avskiljande för olika helgade ändamål samt avslutades med nattvardsmässa. Kollektbönen mynnade ut i en bön för församlingen byggd på den tidigare reformationens grundtanke, att församlingen var den kyrka som skulle vigas: consecrate us into an holie Temple unto thine own self, that thou dwelling in our hearts by faith, we may be cleansed from all carnal affections, and devoutly given to serve thee in all good works”. Det dubbla mönstret speglas också i de valda texterna. Som episteltext ingår sålunda l Kor 3:16: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bori er?” och som evangelietext Jesu tal på tempelinvigningsfesten i Jerusalem enligt Joh. 10:22 ff men dessa texter avslutas med Salomos bön vid invigningen av Jerusalems tempel l Kon 8:27 fsamt 2 Krön 7:12- 16, de texter som under medeltiden användes som bibelunderlag för kyrkoinvigningen. Akten är byggd som en böneakt med bön till Gud att han ville helga byggnaden och dess föremål. Så sker det officiella konstaterandet av att konsekrationen är fullbordad. Biskopen sätter sig på sin biskopsstol, signerar ett aktstycke om konsekrationen och lägger det på altaret med orden: ”Offero hic tibi, O Beata Trinitas, Ecclesiam iam Tuam et Nomini Tuo consecratam . . Ungefär tio år senare eller 1631 utarbetade biskop Laud av London ett kyrkoinvigningsritual. lnvigningsformuläret gällde Catherine Cree church i London, som biskop Lauds företrädare hade återuppbyggt och tagit i bruk utan någon förnyad konsekration. När Laud blev biskop av London, lät han inställa all gudstjänst i denna kyrka, till dess den hade återinvigts av honom själv. Invigningsritualet finns inte bevarat men Laud uppgav själv att han förklarade platsen helig i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Han underströk också, att de platser och ting, som avskilts till Guds tjänst ägde en särskild helighet. Mot biskoparna Andrewes och Lauds hävdande av kyrkobyggnadens

54 K återkomst under 1600-talet

yrkoinvigningens

statiska helighet i den anglikanska ortodoxin opponerade puritanerna och underströk i överensstämmelse med den tidigare reformationen, att kyrkobyggnaden i och för sig icke ägde någon helighet utan att denna knöts till den gudstjänstñrande församlingen, eller som Laud något uddigt uttryckte saken, att platsens helighet vandrade in eller vandrade ut tillsammans med församlingen. Biskoparna Andrewes”och Lauds kyrkoinvigningar var inga undantag under den anglikanska ortodoxin. Redan 1610 hade biskop Barlow i Lincoln förrättat en dylik invigning och även Lauds företrädare i London biskop Georg Monteigne hade förrättat en sådan invigning redan 1622. Efter dem kan också kyrkoinvigningar under 1600-talet beläggasi många stift i England.

4.2.2 Tyskland

Men det var inte bara i England, som kyrkoinvigningarna kom tillbaka under 1600-talet. Även i det evangeliska Tyskland möter vi dem under ortodoxins tid med precis samma grundprincip. 1 den ena lutherska kyrkoordningen efter den andra infördes sålunda särskilda bestämmelser för invigning av kyrkor. 1 Calvoers sammanfattande liturgik 1705 förklaras också att de heliga byggnaderna i de protestantiska kyrkorna konsekreras genom hymner och böner efter Salomos och Serubabels exempel och enligt gällande lag. Därmed hade man alltså åter anknutit till Salomos tempel men inte på reformatoriskt sätt som en ñgura“ för den kristna församlingen utan som en direkt efterbildbar och nödvändig förebild, ett slags skriftbevis för invigningarnas nödvändighet.

4.2.3 Sverige

Även i Sverige skulle kyrkoinvigningen återkomma under ortodoxins tid. Laurentius Petri hade i KO 1571 förbjudit invigning av kyrkor men redan i KOF 1608, som utgör en bearbetning av KO 1571, hade förbudet mot kyrkoinvigningar strukits. 1 de KOF som utarbetades under 1600talet infördes också föreskrifter för hur nybyggda kyrkor skulle tas i bruk eller invigas. Både den gammallutherske biskopen i Västerås Olof Laurelius och den ortodoxe biskopen i Strängnäs Eric Emporagrius var överens om att invigning av nybyggda kyrkor skulle äga rum. 1 sitt KOF 1650 har sålunda Olof Laurelius infört ett särskilt kapitel Om en nybygd kyrckios inwigning”, i vilket han understryker att ingen gudstjänst skall äga rum i den nybyggda kyrkan, förr än den är ”ordenteligen ther til inwijgd”. Här återkommer den gamla terminologin och Laurelius betonar att kyrkorna ”medh retta kallas Gudz huuss”. Syftet med invigningsakten är, att ”thett huset til Gudz namns ära, genom hans ord sungit och predikat, och genom böön och åkallan til Gudh, må helgat och wijgt warda”. Därför skulle man ”hierteligen och innerligen bidia Gudh then aldrahögste, at han wille upfylla thetta rumet medh sin Helige Andes närwarelsse och gåfwor, och böija thenne församblingennes hierta til sigh”. Helgandet av rummet sker därefter i böneform, där man ber

Kyrkoinvigningens återkomst under 1600-talet 55

Gud ”at tu wille helga thetta rummet tino namne til ähra och församblingen til uppbyggelsse”. Även i sitt KOF 1660 har Eric Emporagrius infört ett särskilt kapitel om kyrkoinvigning: Huru Gudz tiensten skal först begynnas uthi en nybygd Kyrkia, hwilket man gemenligen kallar Kyrkiowigning” Grundmöstret är detsamma som i Laurelius förslag 1650. Enligt Emporagrius skall akten ledas från altaret, där ”then som wigningen förrättar håller ett tal om den nybyggda kyrkan, varefter han vänder sig mot altaret och säger: Helig, Helig, Helig, Herre Gud Zebaoth,ful1e äro himblarna och jorden aftine härligheet. Opfyll och nu medh tina heliga äro och härligheet thetta titt huus och alla tina christtrognas hierta för titt heliga nampns skull, Amen.” I vigningsbönen heter det också: ”Helga tu allena thetta nybygda huset, som tigh och titt nampn till ähra upsatt är”. Efter Fader vår välsignar biskopen eller den som fungerar i hans ställe både kyrkobyggnaden och församlingen: Herren Gudh, hwilken ingen Iijk är, hwarken ther uppe i himmelen, eller här nedre på jordenne, han uthgiute sina barmhertigheet och milda godheet öfwer thetta sitt huus, som till hans nampns äro upbygdt är: han wälsigne ock hela församblingen . . som under medeltiden - Syftet är alltså detsamma att skilja mellan profant och helgat område - men formen är en annan. Emporagrius tar sålunda direkt avstånd från ”thet levitiska sättet medh offrande och andra serdeles ceremonier” och betonar i stället att man skall följa thens helige apostelens lära och troo, som säger: Alt thet Gudh skapat hafwer warder helgat genom Gudz ord och bönen.” 1 Tim 4:5. Därför sker också invigningen och helgandet genom textläsningar och bön. l KL 1686 kodifierades också den utveckling som ägt rum under 1600talet och bestämmelsen infördes att den nya kyrkan skall ”såsom ett Gudz huus, helgas Herranom”. Grundformen är också densamma. Helgandet sker genom Guds ord och bönen och det som helgas är både kyrkorummet och församlingen. Redan före KL 1686 hade dock kyrkoinvigningarna tillämpats i praktiken med utgångspunkt från de förslag som framlagts. När man byggde Ulrika Eleonora kyrka i Stockholm, behövde man sålunda under mellantiden en tillfällig gudstjänstlokal. Denna inreddes i andra våningen av ett trähus, som inköptes för detta ändamål. Innan detta tillfälliga gudstjänstrum togs i bruk, invigdes det den 8 september 1672 av ärkebiskop Lars Stigselius. När sedan kyrkan blev färdig, utfärdade Karl X1 ett särskilt brev om att denna kyrka skulle ”efter ett gammalt kristeligt bruk och sedvänjo . . . Herranom helgas och invigas, vilket också skedde den 2 december 1688 av ärkebiskop Olaus Svebilius. Ett gott exempel på denna uppfattning av kyrkobyggnadens helighet i och för sig möter i Karl Xlzs mycket stränga straffbestämmelser i en resolution på prästerskapets besvär om slagsmål, oljud och förargelse i kyrkorna, 1680. Straffet för dylikt kunde nämligen utsträckas ända till dödsstraff eller mycket höga böter under motivering, att ”huset var Herranom helgat och att den Högstes ära bodde därinne”. Frågan fullföljdes

senare från Riga, då man förfrågade sig om dessa straff skulle utdömas

oberoende av om församling var närvarande eller ej och konungen svara-

56 K yrkoinvigningens återkomst under 1600-talet

de den l9juni 1693, att ”Guds hus och kyrka är Herranom helgat och de som förse sig därinne ohelga ävenväl Herrens tempel, när församlingen ej är tillstädes som eljest”. I Sverige följer utvecklingen sålunda samma grundmönster, som gällde under 1600-talet såväl inom anglikanismen som i den lutherska ortodoxin. Det anglikanska inflytandet på den svenska utvecklingen kan också direkt beläggas. När biskop Gezelius d y som superintendent i Narva i slutet av 1680-talet förrättade invigningen av en ny kyrka efter den 1681 nedbrunna kyrkan i Nyenskans ingår i hans tyska invigningstal en direkt hänvisning till Richard Hookers stora arbete ”Ofthe Lawes of Ecclesiastical Politie Eight Bookes, som utkom i London 1676. Gezelius har också utformat sitt kyrkoinvigningsritual enligt Hookers anglikanska grundmönster, att kyrkorummet dels är ett Gudshus, dels ett församlingens samlingsrum.

5 under

Kyrkoinvigningens förändring

-

1800-talet invigning genom särskild

invigningsformel

5.1 Den för

teologiska motiveringen kyrkoinvigningens

- den förändrade

förändring ämbetssynen

Den grundläggande orsaken till kyrkoinvigningsritualets förändring under l800-talet var den förändrade synen på kyrkans ämbete. Här spelade inflytandet från romantiken en betydande roll. Som exempel kan de tyska högkyrkliga teologerna W. Löhe och Th. Kliefoth anföras. För dem

avgörande var att ämbetet var gudomligt instiftar och redan från början

bundet till bestämda personer. Man kunde därför inte tala om ett allmänt ämbete som var givet åt kyrkan. I stället var ämbetet liksom kyrkan synligt och framträdde i bestämda personer. Att skilja på person och ämbete var en omöjlighet. Därför fick man inte heller sammanblanda ämbetet och det allmänna prästadömet. Här var det i stället fråga om två helt skilda ordningar. Att alla kristna var präster hade att göra med deras personliga gudsförhållande. Ämbetet däremot var en tjänst åt Ordet och församlingen. Det var ett nödvändigt led i kyrkans organisatoriska byggnad och härstammade direkt från Gud.

5.2 Kyrkoinvigningsritualens förändringar

5.2.1 Invigningsformeln

5.2.1.1 Danmark

Till de tidigare exemplen hör den högkyrklige Fr. Münters biskopen återinvigning av Petrikyrkan i Köpenhamn den l4juli 1816. I slutet av sitt vigningstal förklarar han, att han i kraft av sitt heliga herdeämbete viger altaret samt kyrkan på nytt till kristen gudstjänst i Faderns, Sonens och den helige Andes namn (”Und so weihe ich denn, Kraft meines heiligen Hirtenamtes, diesen Altar, so weihe ich diese Kirche von neuem dem christlichen Gottesdienst, im Namen des Vaters, des Sohnes und des heiligen Geistes”). Till skillnad från den tidigare traditionen, då kyrkan invigdes genom gemensam bön till Gud om att han måtte helga den, vigs den av biskop Münter i jag-form med hänvisning till hans ämbete. Formuleringen av vigningsformeln var ännu icke agendariskt bunden, vilket innebar att Münter använde andra formuleringar vid sina kyrkoinvigningar 1826 och 1828. År 1828 återinvigde han sålunda slottskyrkan i

58 K förändring under 1800-talet yrkoin vigningens

Christiansborg. Invigningen inflätades i invigningstalet där Fader vår parafraserades. l anslutning till bönen Tillkomme ditt rike säger Münter: ”og ligesom Du ville beskytte Din christne Kirke i alle Lande, i hvilke Jesu Navn förkyndes, saa anraabe vi Dig ogsaa om Din Miskundhed over den Danske! Forleen dens Laerere og Forstandere Din Hellig Aand, Viisdoms, Mildheds, Kraftens Aand! Lad Lyset aldrig vorde formørket, lad det skinne klarere Aar for Aar, og fremkalde i Alles Hierter dets Dig l velbehagelige Frugter. Velsign dertil Ordets Praediken! Allevegne! Også i dette Tempel, hvilket jeg nu i Dit navn, O Gud Fader, Søn og Hellig- i i aand, indvier til Din Paakaldelse”. Invigningen sker alltså även här i jag-form i den treeniges namn. Två år senare 1828 invigde biskop Münter den återuppförda Vor Frue kirke. Också här finns invigningsformeln inarbetad i invigningstalet, i detta fall omedelbart före Fader vår. Själva invigningsformeln är förändrad till en av biskopen uttalad välsignelse men jag-formen finns med i invigningstalets beskrivning av hur invigningen skall ske: thi nu vil jeg tale de højtidelige Ord, ved hvilke denne Kirke skal indvies, afskilles fra al verdslig og alene bestemmes for hellig Brug. Og med hvilke Ord kunde jeg vel vaerdigere indvie den, med hvilke Ord som kunde vaere Dig, Evige og Uendelige, velbehageligere, end med Velsignelsens Ord? Den avslutande invigningsformeln lyder också: ”Saa hvile da Velsignelsen over dette Guds Huus; og den Saed, som udstrøes her, baere de skjønneste Frugter for Tid og Evighed!” Münters personliga utformningar av tre konkreta kyrkoinvigningar blev också av principiell betydelse för det handboksförslag, som framlades av biskop J. P. Mynster år 1839. Här kombineras de tre ovannämnda lösningarna med varandra. Själva invigningsformeln är utformad ijagform med hänvisning till ämbetsinnehavet: Saa indvier jeg da paa mit Embedes Vegne denne Kirke i Navn Gud Faders, Søns og Hellig Aands.” Därefter fortsätter biskopen: “Jeg helliger og afsondrer dette Rum fra Verdens Larm og fra al verdslig Handel, at Guds Navn skal bo deri, at her skal vaere et Guds Huus, her en Forgaard til Himlene”. Därefter uttalas välsignelse över kyrkans murar, predikstol, doplunt, altare samt menigheten med inledningsorden vid varje punkt: ”Velsignede(at) vaere . . f - icke som fast ritual för den danska men Förslaget godkändes kyrkan det kom att brukas som sådant vid en rad kyrkoinvigningar: Kronborgs slottskyrka 1843, Johanneskirken på Nørrebro 1861 och Frederiksberg slottskyrka 1864. Förutsättningen var dock att konungen godkände ritualet punkt för punkt före användandet. Det dröjde ända till 1893 innan det fastställdes som officiellt ritual för danska kyrkan. Det ursprungliga högkyrkligt-romantiska förslaget hade då överarbetats i grundtvigsk anda men grundstrukturen var densamma och invigningsformeln var intakt frånsett smärre språkliga justeringar.

5.2.l:2 Sverige

Mynsters förslag 1839 kom att bli av direkt betydelse för den svenska kyrkan. Det har sålunda fått ett direkt nedslag i HBF 1854. l den kom-

i

K yrkoin vigningens förändring under 1800-talet 59

mitté, som utarbetade förslaget, hade den lundensiska högkyrkligheten en betydande representant i professor E. G. Bring. Han har också personligen ägt Mynsters HBF 1839. Det är därför helt naturligt, att Bring med sina kontakter med Kliefoth och Löhe och den tyska högkyrkligheten kände sig nära befryndad med Mynsters förslag. När kommittén själv redogör för sitt arbete understryker den, att man upplevt det som en svår brist, att HB l8l l saknar invigningsformel. Man hade därför ”med rådfrågande af äldre och nyare kyrkoritualer” infört en sådan. Det visar sig att förlagan varit just Mynsters ritual men detta har modiñerats till närmare likhet med det svenska prästvigningsritualet. Formeln är sålunda ijag-form liksom i Mynsters förslag. Men i stället för att hänvisa till ämbetsinnehavet, åberopar biskopen liksom i prästvigningsritualet ”den fullmakt, som mig i detta ärendet betrodd är. Formeln kom därför att lyda: ”och enligt den fullmakt, som mig i detta ärendet betrodd är, inwiger jag nu detta tempel, i Fadrens och Sonens och den Heliga Andas namn.” Därefter uttalas välsignelsen över kyrkans murar, predikstol, dopfunt, altare etc under starkt beroende av Mynsters förslag: ”Wälsignade ware dessa murar, som skola genljuda af Herrans lof. . lnvigningsformeln kritiserades av Uppsala lågkyrkliga konsistorium, som ansåg det föga passande” att kyrkor invigdes med samma formel som biskopar och präster. Inledningsorden av formeln ändrades därför redan i det bearbetade förslaget 1855, vilket sedan antogs av KM 1868. Formeln fick därvid följande lydelse: ”Och nu vare detta tempel helgat åt Herren till hans tjänst och dyrkan. Välsignade vare dessa murar, som skola genljuda av Herrens lov . . l sin Evangelisk-luthersk liturgik 1879 tar U. L. Ullman upp frågan om invigningens innebörd. Inledningsvis anknyter han till Augsburgska bekännelsens definition av kyrkan och skriver: ”att der Guds ord och sakrament efter Herrens befallning förehafves och hans församling samlar sig omkring dessa nådens medel, Herren der möter sin brud och skänker henne all andlig och himmelsk välsignelse”. Detta är också den grund på vilken kyrkoinvigningen kan vila: ”När nu Guds församling med dessa Guds ord och löften för sina ögon tillreder ett hus, ett rum och bestämmer det till att vara en plats, der gudstjenst skall firas, der Guds ord och sakrament skola utdelas och anammas, samt på grund av Guds löften anropar honom derom att han måtte låta det rummets bruk till sådant heligt ändamål vara för församlingen välsignadt, då är härmed detta hus, detta rum invigdt, d v s det är helgadt genom Guds ord och bön och är avsöndradt från privat och hvardagligt bruk för att nu. användas för kyrkans heliga syften.” Vad detta innebär för synen på kyrkobyggnadens helighet utreder också Ullman. Han skriver: ”Det är således icke så, att kyrkobyggnaden i och för sig blir genom invigningen gjord helig och ren från att förut hafva varit oren - hvarken det ena eller det andra är fallet - ; ej heller så, att det kyrkliga rummet genom invigningen erhåller vissa mystiskt-öfvernaturliga egenskaper eller krafter, som om nådemedlen, då de förvaltasjust inom dessa vigda murar, skulle hafva kraftigare verkan än om de begagnas på ovigdt rum. I motsats till dylika öfverspända och origtiga före-

60 K yrkoinvigningens förändring under 1800-talet

ställningssätt hafva vi att noga fasthålla hvad här ofvanför yttrats om hvad kyrkoinvigningen verkligen innebär och åsyftar. 1855 års förslag till kyrkoinvigning antogs som ovan nämnts av KM 1868 som gällande ritual. Detta i sin tur övertogs i det närmaste oförändrat av HB 1894 och HB 1917. Det är alltså närmast 1855 års förslag som Edvard Rodhe bedömer, när han 1923 ger sin kommentar till 1917 års ritual. Han skriver härom: ”Klart framträder den evangeliska principåskådningen, enligt vilken invigningen icke åsyftar att förläna de ting som invigas övernaturlig kraft eller helighet. Den avsöndrar dem blott för gudstjänstligt bruk. Det är icke det gudstjänstliga föremålet, kyrkan, altaret etc som gör en handling helig, utan den heliga handlingen gör föremålet till en res sacra. Dedicatio är därför kanske ett riktigare uttryck än consecratio. Invigning i evangelisk mening har emellertid sin stora betydelse. Den vill vara ett värn mot pietetslösheten och fostra till pietet. ISOO-talsutvecklingen i Sverige resulterade sålunda i att det romantiskthägkyrkliga betonandet av ämbetets nyckelroll vid kyrkoin vigningen, vilket medförde förslag om införandet av en in vigningdørmel i jag-form, avvisa-

des redan i det bearbetade förslaget 1855. En modifierad invigningsfor-

mel bibehölls dock men Ullmans och Rodhes analyser visar att den inte officiellt uppfattades som en föremålsvigning, trots att välsignelse uttalas över såväl kyrkans murar som Övriga kyrkliga föremål.

5.2.1.3 Finland

Det svenska förslaget fick direkt betydelse för utvecklingen i Hnland. År 1809 hade Finland skilts från Sverige och HB 1811 blev därför aldrig officiellt godkänd i Finland. När förslag till ny handbok framlades i Finland 1859 var kyrkoinvigningsritualet påverkat av HBF 1854 och dess bearbetning 1855. Den största förändringen gällde den nyinförda invigningsformeln, som påtagligt är påverkad av den svenska bearbetningen av Mynsters förslag. Det är sålunda 1855 års bearbetning som format ingressen: Och nu ware detta tempel Herren helgadt till Hans tjenst och dyrkan!” Även fortsättningen visar att förlagan varit det danska och det svenska förslaget även om ordet ”välsignat” utbytts mot ordet helgadt” och formeln språkligt bearbetats: Helgadt det rum, hwarifrån Kristi evangelium här skall blifwa predikat. Helgadt det rum, der Herren, genom dopets bad, skall upptaga nya medlemmar i sitt rike. Helgadt det altare, der bönens offer skola hembäras Herren och -Jesu Kristi för oss offrade lekamen och blod utdelas åt Hans menighet. Åt Herren helgadt ware hela detta hus, att werldens larm och orenhet må härifrån blifwa fjerran och de heligas församling här ñnna skygd. Amen. Frid ware detta hus. I Guds, Fadrens och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.” När den nya kyrkohandboken antogs 1886 övertogs HBF 1859 praktiskt taget oförändrat. Den officiella tolkningen av invigningsformeln gick i Finland i en annan riktning än i Sverige. När Frans Ludvig Schauman 1875 i Praktiska teologin” analyserade kyrkoinvigningens innebörd präglas hans ana-

K yrkoinvigningens förändring under 1800-talet 61

lys av en mera statisk syn på kyrkorummets helighetän som möteri Sverige hos Ullman fyra år senare, vilken ovan refererats. Schauman skriver: ”Och ehuru nu, liksom vissa tider i och för sig icke äro heligare än andra, icke heller några vissa rum i och för sig äro heligare än andra, så erhålla dock, genom afskiljandet af vissa rum från alla sådana rum, hvilka begagnas endast för jordiska ändamål, och deras uteslutande bestämmelse för Herrans verk, dessa rum en karakter af helighet. De äro heliga såväl derföre att Herrans ära här uteslutande sökes, som derföre att det verk, som här förehafves, är ett heligt verk, och de bliva sålunda uti en särskild mening liksom Herrans verkstäboningar, der för Hans heliga anda.” HBF 1911 som i fråga om kyrkoinvigning oförändrat i HB upptogs 1913 är en varsam överarbetning av HB 1886. Inledningen av invigningsbönen har ändrats men innebörden är oförändrad: Helige allsmäktige Gud. Hör i nåd ditt folks bön. Helga detta hus till Din boning. Kom till oss i barmhärtighet. Uppenbara för oss Din ära och härlighet. Låt oss här förnimma Din heliga närvaro, Dig till pris och ära, och oss till välsignelse och evig salighet.

5.2.1.4 Norge

Även i Norge följde utvecklingen under 1800-talet samma mönster som i övriga Norden. I Alterboken 1889 finns en vigningsbön med efterföljande Fader vår, vilken kompletteras med en vigningsformel. Liksom i Mynsters förslag 1839 och det svenska förslaget 1854 är den avfattad i jagform men den har mera karaktären av ett offentliggörande av vad som redan ha.” skett än att fungera som direkt invigande formel: ”Saa erklae-

rerjeg delnne Kirke med alt, hvad den tilhører, at vaere indviet og helliget

til Guds aere og Hans Menigheds Opbyggelse i Troen paa Jesus Kristus. I Fadrens og Sønnens og Den Hellige Ånds Navn. Amen.” Akten ägde 1889 rum på predikstolen men i den nya Alterboken 1920 flyttades den till altaret och i ordningen 1955 fick den rubriken Kirkebønn og vigsling och församlingen reste sig, då biskopen uttalade ”erklaeringen. Den har därigenom fått karaktären av det avgörande vigningsmomentet.

5.2.1.5 Tyskland

Särskild invigningsformel vid kyrkoinvigning var i mitten av 1800-talet det stora debattämnet i Tyskland. Vid den konferens för de lutherska kyrkoledningarna i Sachsen, Bayern, Hannover, Württemberg och Mecklenburg, som sammanträdde i Dresden 1856, drog man upp riktlinjer för kyrkoinvigning. Här förbjöd man direkt varje vigningsformel av operativ karaktär och underströk att vigningen skedde genom vigningsbönen, d v s ett fasthållande vid den tidigare ortodoxa traditionen, att vigningen skedde genom Guds ord och bön. I ett direkt avståndstagande från den nya högkyrkliga synen att ämbetsinnehavaren i kraft av sitt ämbete vigde, underströk man att församlingen skulle uppmanas att bed-

6-

62 K under 1800-talet

yrkoinvigningens förändring

ja med i vigningsbönen. Därigenom fick alltså akten karaktär av församlingens gemensamma bön till Gud. Redan påföljande år 1857 antog Württembergs landskyrka dessa riktlinjer och i den konferens för de evangeliska kyrkoledningarna som hölls i Eisenach 1863 fastslog man dem som normativa riktlinjer. Detta innebar dock icke att invigningsformlerna försvann. I många landskyrkor möter sålunda vid denna tid invigningsformler efter invigningsbönen. Dessa invigningsformler ansågs inte bara acceptabla utan tom önskvär- \ da men förutsättningen var, att varje operativ uppfattning avvisades. Detta ansåg man sig vinna genom att i invigningsformeln betona syftet med invigningen såsom t ex ”till Guds tjänst” eller ”till Guds hus, så att inte invigningen kom att uppfattas som en från användningen lösgjord * absolut konsekration. Genom att på detta sätt invigningsformeln inte förbjöds utan endast dess avfattning i operativ riktning, kom i praktiken en rad agendor att införa invigningsformel. Variationerna av formlerna blev också bety- l dande. Flera agendor följer den traditionella ortodoxa uppfattningen och lå- j I ter invigningsformeln utgöra en förklaring av vad som redan skett, och fastslår att huset genom Guds ord och bön vigts till en helgedom som

ställs i Guds och hans kyrkas tjänst (”Durch Gottes Wort und Gebet ist

dieses Haus zu einem Heiligtum geweihet, und wir stellen es nun mit seiner Kanzel, seinem Altar, seinem Taufstein, mit seinen Gefässen und Geräten, mit seiner Orgel, seinen Glocken in den Dienst Gottes und seiner Kirche im Namen des Vaters . . .). Detta gällert ex agendorna för Sachsen och Schwarzburg-Rudolstadt. Agendan för Hessen- Preussen, Darmstadt följer samma mönster men avslutar formeln med att tre gånger lysa frid över huset först i Faderns, sedan i Sonens och slutligen i den

helige Andes namn. (”Friede sei mit diesem Hause von Gott unserem

Vater, Friede sei mit diesem Hause von seinem Sohne, welcher ist unser Friede, Friede sei mit diesem Hause von dem heiligen Geiste, unserem Beistand und Tröster”). Därmed har man utvidgat formeln till inte enbart ett konstaterande av vad som redan har skett utan i riktning mot en direkt invigningsformel. Den mera ämbetsinriktade invigningsformel, som vi ovan mött i Danmark och Sverige, återfinns också i vissa tyska agendor. I agendan för Bayern-Braunschweig hänvisar visserligen invigningsförrättaren till att församlingen i gemensam bön vänt sig till Gud men fortsätter därefter i jag-form och förklarar huset invigt och helgat i den treeniges namn

(Nachdem wir Gott den Herrn im gemeinsamen Gebet angerufen haben

und seiner Erhörung im Glauben versichert sein dürfen, erkläre ich hier- l mit dieses l-laus mit allem, was es in sich schliesst, für geweiht und gehei- l ligt im Dienst Gottes im Namen . . .” Ännu en variation av detta tema l l möter i Schleswig-l-lolstein. Även här hänvisas till den föregående vigl J ningsbönen men därefter viger den som förrättar akten huset till ett Guds 1

hus (Nachdem wir Gott ernstlich im Namen seines Sohnes angerufen

i zweifeln l haben, wir nicht, er werde uns geben, darum wir ihn gebeten haben. In diesem Glauben Jesu Christi, des Sohnes Gottes, weihe ich i darin seine Ehre wohnen I dieses Haus zu einem Hause Gottes, soll, zu l

SOU I985:49 K yrkoin vigningens förändring under 1800-talet 63

einem Bethause für diese evangelisch-lutherische Gemeinde, die durch das teure Blut Jesu Christi erlöst ist. Gesegnet sei dieses Haus und alle seine Fülle im Namen des Vaters . . .”) Gränsen till en direkt operativ formel ligger också nära. l agendan för Nassau tilltalas sålunda kyrkobyggnaden direkt. Införandet av invigningsformleri en rad kyrkor under 1800-talet skapade en viss osäkerhet om kyrkoinvigningens innebörd. Mot varandra kom man att ställa den traditionella ortodoxa uppfattningen att kyrkan invigdes genom Guds ord och församlingens gemensamma bön och den romantiskt högkyrkliga uppfattningen om ämbetsbäraren som just i egenskap av ämbetsbärare ijag-form invigde kyrkan.

5.2.1.6 England

Den anglikanska kyrkan i England fick under 1600-talet inget officiellt antaget kyrkoinvigningsritual. I samband med revisionen av BCP 1662 diskuterade convocations behovet av en officiell form för kyrkoinvigning men någon sådan fastställdes icke. Det blev i stället de enskilda biskoparna som var och en i sitt stift fick ansvara för den liturgiska formen. Under ärkebiskop Tenison utarbetades och godkändes dock en särskild form av Canterburys båda convocations 1712 och en nästan identisk form föreslogs som officiellt kyrkoinvigningsritual 1715 men godkändes icke av underhuset och fick aldrig kunglig sanktion. Den kom dock att bli den av biskoparna allmänt brukade formen till mitten av 1800-talet. År 1833 omtrycktes den av Archdeacon Clerk med smärre språkliga bearbetningar. Denna form var starkt beroende av Andrewes” ritual 1620. Centrum i invigningsakten bestod dels av biskopens fastställande av att kyrkan avskildesfrån allt vanligt bruk för att ägnas åt Guds tjänst, dels av en invigningsbön. I denna möter samma motiv. Kyrkan skall sålunda avskiljas från allt profant och vardagligt bruk (unhallowed, ordinary, and common uses”) och dediceras (”dedicating”) till Guds tjänst (”for reading thy holy word, for celebrating thy holy sacraments, for offering the sacrifices of prayer and thanksgiving, for blessing thy people. . . and for all other holy offices”). År 1887 och 1898 reviderades denna form av biskop John Wordsworth. Vid revisionen har han varit påverkad av samma av romantiken influerade högkyrkliga trend som vi ovan mött. Detta märks redan av att en särskild procession införts runt kyrkan och kyrkogården och att biskopen slog tre slag med kräklan mot kyrkdörren. Så överlämnades kyrkans nycklar till biskopen. Med orden Peace be to this House from God. . . gick processionen ledd av biskopen in i kyrkan och biskopen lade kyrkans nycklar på altaret. Efter tyst bön, Veni Creator, Litania och andra böner gick processionen på traditionellt sätt till de olika kyrkliga föremålen, dopfunt, predikstol, altare etc., vilka välsignades: ”Bless this Font, which we now hallow for thy service” var formuleringen beträffande dopfunten och för altaret löd orden: ”l-lallow this Table as Thine own, for the purpose of that heavenly Mystery”.

64 K yrkoin vigningens förändring under 1800-ta1et

Samma motiv går också igen, när kören sjunger: Surely the Lord is in this place. This is none other than the House ofGod and this is the gate of Heaven. Inte heller detta ritual blev officiellt antaget men det kom att i praktiken brukas av de enskilda biskoparna, som dock icke var bundna till ordval eller form.

1 England skapades sålunda under 1800-talet ingen fast utformad invig-

ningsformel men det var biskopen som ämbetsbärare som utförde akten och uttalade välsignelseorden: Bless this Font . . . Hallow this Table”.

5.2.2 Processiønen

En av debattfrågorna under 1800-talet beträffande kyrkoinvigningsritualet var frågan om processionen, d v s om invigningsakten skulle föregås av en procession fram till den stängda kyrkporten. I Mynsters danska förslag 1839 fanns föreskrifter för en sådan. Den skulle bestå av biskopen, ”kirkepatronen, prosten och församlingsprästen samt de övriga två och två i procession. Den skulle utgå från prästgården eller annat näraliggande hus och gå in i kyrkan vid sammanringningen. I Sverige fanns ingen procession upptagen i HB 1811. Men HBF 1854 gav direkta föreskrifter för den. Den skulle bestå av biskopen, kyrkoherden, assistenter, församlingens kyrkvärdar, kyrkoråd och dem som haft ledningen för kyrkbygget. Under sammanringningen går processionen från den gamla kyrkan, om den finns kvar och ligger nära den nybyggda. I annat fall sker processionen från prästgården eller annat närliggande hus. Enligt HBF 1839 skulle prosten bära kyrkbibeln, församlingsprästen kalk och patén samt ett antal präster oblatask, vinkanna och handbok. HBF 1854 skulle Enligt församlingsprästen bära kalk och patén samt andra assistenter kyrkans bibel, evangeliebok och handbok. I båda förslagen skulle föremålen placeras på altaret följda av knäfall med tyst bön. Reaktionen mot förslaget blev kraftig från flera av konsistorierna. Växjö konsistorium uppfattade det sålunda som ett katolskt bruk, som det var betänkligt att införa. Visby konsistorium menade att föremålen endast skulle bäras till sakristian och inte vidare till altaret och Härnösands konsistorium avgav en utförlig skrivning med argument för och emot procession. Visserligen erkände man, att processionen byggde ”på urgammal christlig häfd och ännu gällande bruk i andra christliga länder”. Det största hindret var praktiska svårigheter, först och främst folkträngseln sedan också ”det Svenska Presterskapets bristande fallenhet och vana i afseende på alla så beskaffade handlingar, vid hvilka en i det yttre imponerande hållning är erforderlig. Det var dessutom ytterst sannolikt, att processionen af mången skall emottagas såsom en okär pâminnelse om Catolsk ståt och Formelväsende. Å andra sidan fanns det enligt konsistoriet ingenting förkastligt i en sådan handling, som istället ökade högtidligheten, varför konsistoriet biträdde förslaget. I pastoralutskottets förslag ströks dock alla bestämmelser om procession och bärandet av böcker och nattvardskärl till altaret. Motiveringen

K förändring under 1800-talet 65 yrkoin vigningens

var att det medförde problem att återupptaga avskaffade kyrkobruk eller införa nya sådana och bland de exempel som anfördes upptages också ”ett slags visst icke påvisk eller annars i och för sig klandervärd procession vid nybyggd kyrkas invigning”. Dessa nyheter var inte bra för ett folk och ett prästerskap som föga älskar eller använder stora åtbörder. Därigenom kom också föreskrifter för procession att saknas i det antagna kyrkoinvigningsritualet 1868. Ullman införde dock i sin Liturgik 1879 en plädering för processionen. Han understryker sålunda, att i ”gällande handboks behandling av de kyrkligt-liturgiska handlingarna... det sinnebildliga mer än tillbörligt är undanträngdt, hvarigenom liturgien ej sällan kommer att lida af en viss abstrakthet och kalhet, hvilken mera erinrar om den reformerte än den lutherske andens skaplynne.” Därför var det viktigt, att man icke läte vidskeplig rädsla för romanismens misbruk af det symboliska förmå sig att fortfarande förkasta den symbolikens betydelsefulla, det inre sinnet omedelbart tilltalankristliga de former och ritus”. drar han följande slutsatser: ”Så vore Tillämpat på kyrkoinvigningen det tex vid kyrkoinvigning mycket passande, om församlingens medlemmar dervid icke såsom eljest en och en eller några i sänder samlades till det nya Gudshuset, utan först samlade sig på ett annat ställe, t ex i och den gamla kyrkan, om sådan finnes, och härifrån samfällt ginge omkring i procession till den kyrka, som skall invigas. Främst skulle församlingens skolungdom gå, dernest presterna, bärande de viktigaste gudstjenstliga sakerna, kyrkobibeln, kyrkohandboken, psalmboken, nattvardsoch dop-kärlen o s v hvilka de vid inträdet i kyrkan skulle uppställa och platser”. Därefter skulle församlingen i värlägga på sina vederbörliga dig ordning” gå in i kyrkan. Enligt Ullman skulle processionen åskådliggöra ”hurusom församlingen såsom ett helt, ett Guds folk, nu tager det nya gudstjensthuset i besittning för att gemensamt viga det till Guds tjenst och dyrkan.” Ullmans förslag gav dock icke något resultat i HB 1894 och HB 1917. Däremot Edvard Rodhe i sin bok Svenskt gudstjänstliv 1923 om upplyser att ”man på senaste tid vid några bemärkta kyrkoinvigningar anordnat procession, ett försök som, efter vad det vill synas, slagit väl ut.” Före-

skrifterna om procession vid kyrkoin vigning ströks sålunda ur förslaget och

kom inte heller in i de följande handböckerna men kom att i periodens

slurfas tillämpas i praktiken. Det var emellertid inte så, att procession

under alla förhållanden var förkastligt. l prästvigningsritualet accepterades processionen och föreskrifter för denna kom därför också att ingå i handböckerna. Skillnaden mellan dessa båda typer av procession var, att processionen vid prästvigning endast utgjordes av präster under det att processionen vid kyrkoinvigning också räknade med lekmän. Processionen vid kyrkoinvigning fick en annan behandling i Norge än i Sverige. I Norge fanns processionen med redan i reglementet l8l8, där det föreskrevs, att ”biskopen går med prosten och prestene samt den forsamlede menighet, i procesjon fra samlingsstedet i naerheten til kirken. Denna också i AB 1889 utan någon diskussion. I ordning upptogs Sverige uppfattades lekmännens deltagande i processionen sannolikt

66 K yrkoinvigningens förändring under 1800-talet

som ett problem; i Norge var deltagandet redan tradition. Det visar sig dock att de båda följande AB 1920 och AB 1955 innebar en försvagning av lekmännens Processionen deltagande. 1920 var prästerlig men i den kunde även andre som ønsker det” deltaga och [955 föreskrevs att også menighetsrådet, klokkeren och andre lekmenn kan delta i prosesjonen”.

6. och den allmänkyrkliga Kyrkoinvigningen

traditionen under 1930-, 40- och 50-talen.

- och

6.1. Den teologiska motiveringen kyrkobyggnaden

de konsekrerade nattvardselementen.

6.1.1. Nattvardsläran och handhavande! av de konsekrerade nattvardselementen

Under 1900-talets första hälft växte en liturgisk rörelse fram i de västerländska kyrkorna, vars motto var en restaurering av de skilda kyrkornas traditionen. Förebilden för liturgier i enlighet med den allmänkyrkliga traditionen i den skolastiska den allmänkyrkliga ansåg man sig finna medeltida traditionen. Detta innebar att de kyrkor, som bevarat tradifrån den senmedeltida såsom den romersk katolska tionsdrag kyrkan, den kyrkan och den anglikanska kyrkogemenskapen ansågs stå närmare traditionen. För de högkyrkliga rörelser, som under denallmänkyrkliga na tid utvecklades i de flesta kyrkor, blev det därför angeläget att restaurera sina egna gudstjänstformer enligt detta mönster. och kyrkoinvigningens innebörd viktigt För frågan om kyrkorummet blev den nattvardssyn som växte fram och som kom att prägla handhavandet av de konsekrerade elementen. Ett gott exempel på denna förete- 1954 utgivna skriften Mässan i bilder. Den else är den av Hugo Blennow har snarast karaktären av ett ceremoniale som i text och bild ger anvisningar för hur en mässa bör gestaltas. Den ceremoniella av den centrala nattvardsmässan har utformningen katolska förebilder. Det är sålunda ingen svårighet att i de klart romersk bilderna i Laurentiusstiftelsen i Lund direkt återfinna samma nytagna motiv som i en samtida romersk katolsk framställning av den romersk katolska mässan i bilder. Av särskilt intresse är här att den för svensk efterreformatorisk tradition helt främmande handtvagningen före konsekrationen nu återkommit. Motiveringen för handtvagning är mycket försiktigt skriven: ”Handtvagningen har väl ursprungligen haft ett praktiskt som skall beröra och överlämna brödet, som är Kristi syfte. Prästen, Men den har också en Lekamen, måste göra detta med rena händer. Den ger uttryck för en önskan om själens rening.” symbolisk betydelse. Av de övriga bilderna framgår dock att just denna aspekt på de tvättade roll. Sättet att hålla kalken är händernas renhet spelar en betydande nämligen just det katolska sättet att skydda de tvättade fingertopparna

68 K yrkoinvigningen och den traditionen allmänkyrkliga

på högra handens tumme och pekfmger, som skall hålla den konsekrerade hostian, från att beröra något som kan orena dem. Reformationens uppfattning om att det utanför bruket inte fanns något sakrament har ersatts med utförliga ceremoniella föreskrifter, som avser att skydda de konsekrerade elementen. Här anknyter man till den lutherska ortodoxiens värderingar och åberopar därför också KL 1686 och dess föreskrift: ”Vad som överbliver skall förvaras och noga uppsikt havas att icke något av sådana överlevor till vidskepelse bliver brukat”. Men man går långt utöver KL:s allmänna föreskrifter och reglerar i detalj handhavandet. Mässan i bilder innehåller ett särskilt med rubriken kapitel ”Det som över bliver”. Här förs ett allmänt resonemang om förfaringssättet. Det finns enligt kapitlet två vägar att gå, antingen kan man omedelbart konsumera det överblivna eller också kan man reservera det. Beträffande vinet är konsumtion enda möjligheten. Man kan undvika detta genom att inte hälla upp mer vin än vad som beräknas gå åt. Men om det blir vin över i kalken, bör prästen dricka upp vinet antingen omedelbart efter församlingskommunionen vid altaret eller efter gudstjänsten i sakristian. Vilket prästen väljer är i och för sig likgiltigt men eftersom det kan väcka en viss undran, om prästen efter gudstjänsten i sakristian dricker upp det som finns i kalken, är det säkrast att prästen omedelbart konsumerar det vid altaret. I ceremonialets anvisningar för mässans avslutning möter därför också föreskrifter för kalken: tvättning så att intet av det konsekrerade vinet finns kvar efter Föreskriften nattvardsgången. lyder: ”C(elebranten) sköljer kannans inre med litet vatten (ablution) vid altarets södra hörn. Akolut 2 bär vinkannan och akolut 3 vattenkannan. C håller kalken själv och dricker ablutionen mitt för altaret. Det är också viktigt, att C skiljer mellan konsekrerade och okonsekrerade element enligt kyrkolagens bud. (Sv. synodalakter m fl beslut från 1600-talet om att allt skall förtäras vid altaret eller i sakristian, så att intet blir över.) Akolut l flyttar mässboken tillbaka till dess ursprungliga plats (på epistelsidan). Diakonen går upp på evangeliesidan och torkar ur och täcker över kalken. C går till mässboken och läser tacksägelsebönen, varunder diakonen står på sin vanliga plats.” Det överblivna konsekrerade brödet kan handhavas på två sätt, antingen konsumeras det efter församlingskommunionen vid altaret av prästen eller i sakristian av prästen och kyrkvärdarna. Om en större kvantitet återstår, kan det i stället förvaras i pyxis eller ciborium, som ”liknar en liten kalk med lock”, eller också i en vanlig kalk eller en oblatask, som bör traditionellt vara invändigt eller klädd med en linneduk”. förgylld

Här följer man allmänkyrkligt bruk dvs närmast romersk katolsk ordning. Likaså antyder man att de gamla medeltida sakramentsskåpen kan

vara en lämplig plats att förvara de konsekrerade elementen. Däremot tar man avstånd från romersk katolsk ordning att ”utmärka sakramentets plats med en röd lampa, ty det strider både mot fornkyrkans och reformationens principer. Det avgörande är nämligen, att ”Kristus har instiftat nattvarden för att vi skall äta och dricka, icke för att elementen skall tillbedjas utanför mässans ram.

K yrkoinvigningens och den allmännkyrkliga traditionen 69

Det är möjligt att den anglikanska utvecklingen här spelat en förmedlande roll. Den revision av BCP som publicerades 1928 men aldrig blev officiellt antagen men trots detta kom att brukas i de olika stiften med biskoparnas godkännande, harjust tagit upp frågan om reservation av de konsekrerade elementen. Enligt officiell anglikansk ordning var det förbjudet att reservera överblivet nattvardselement. Det skulle i stället förtäras av prästen och några av kommunikanterna efter mässans slut. Denna föreskrift trycks också om 1928 i huvudordningen för mässan, vilken är den traditionella. I den alternativa ordningen anges dock att det är tillåtet att reservera nattvardselement för de sjukas kommunion och i ordningen för sjukkommunion lämnas närmare föreskrifter. De reserverade elementen skall sålunda placeras i någon form av förvaringskärl (an aumbry or safe”) i nord- eller sydväggen av koret. De kan också placeras i ett sidokapell eller i någon annan av kyrkans murar, under förutsättning att de inte får sin plats omedelbart bakom eller ovanför ett altare. Förvaringsplatsens dörr skall vara stängd och endast öppnas, då man behöver använda dem för kommunion eller då de behöver förnyas. Härigenom har man klart tagit avstånd från varje form av sakramentstillbedjan. Mässan i bilder tar också klart avstånd från romersk katolsk sakramentstillbedjan men uppfattar de konsekrerade elementen som bärare av Kristi närvaro även efter mässans slut. De måste därför ägnas särskild omvårdnad. Denna uppfattning av nattvardselementens helighet kom också att påverka uppfattningen av kyrkorummet.

6.1.2. De teologiska konsekvenserna för synen pâ kyrkorummet.

År 1952 utgav Hugo Blennow en bok med titeln Kyrkans liturgi. Den var skriven av flera olika författare och avsedd som en presentation av de högkyrkliga idéerna. Genom att olika författare medverkade finns det nyansskillnader mellan de olika kapitlen. Då det gäller kyrkorummets karaktär finns det två upplysande artiklar. Kapitlet om de kyrkliga vigningshandlingarna har skrivits av Gunnar Rosendal. Han behandlar här även vigning av kyrka (s. 145 ff.) och konstaterar att kyrkorna ursprungligen icke invigdes. Genom att de brukades ansågs de helgade. ”Ett altare invigdes genom att mässan där firades. Detta ansåg Rosendal vara ”en klar och sund tanke”. Han påpekar därför att lika som nödvändiga vigningarna till Kyrkans Ämbete äro . . . lika frivilliga äro de vigningar, som i detta kapitel omtalas”. En kyrka skulle sålunda kunna brukas utan vigning och om Svenska kyrkan beslöt, ”att icke mer viga Kyrkor, skulle ingen väsentlig skada därigenom uppstå.” Genom att mässa firades blev de i alla fall helgade föremål. Om vigningarna i allmänhet säger Rosendal: ”Att något helgas betyder, att det viges åt Gud, för att tillhöra Gud. Det tages undan för ett särskilt bruk, nämligen Guds bruk. Men endast Gud är i sig själv helig. Därför måste han själv helga det som skall bliva heligt. Därför nedkallas Guds Guds helgande kraft välsignelse, och handling, över de ting och personer, som vi vilja taga undan för Guds tjänst. Den akt varigenom detta sker, kallas vigning.”

70 K och den allmänkyrkliga traditionen yrkoinvigningen

Rosendal fortsätter: ”Genom att så viga eller åt Gud undantaga vissa personer och föremål, skapar Gud, genom Kyrkans verksamhet, en helig sfär, ett heligt område i denna värld, som i sig själv icke är ond men profan”. Här understryker sålunda Rosendal den grundtanke, som var för den medeltida synen på världen, skillnaden mellan proavgörande fant och heligt. Han utlägger också denna skillnad på följande sätt: ”Och liksom uppenbarelsen har en klarare och fullkomligare gudskunskap än människan har i sitt medfödda intellekt, så är heligheten klarare och högre hos de 1 invigda föremålen eller personerna än i den profana sfären. Redan natu-

rens rike är heligt, emedan allt är av Gud och till Gud, och vilar i Gud; är så mycket högre som den nye Adam är

men nådens rike i Jesus Kristus högre än den förste Adam. Adam står såsom den profana världens fader, l men i Kristus är allt gjort nytt och allt det vi viga, förnyas i nådens

med Kristi kraft. Detta är den innersta meningen med alla i

välsignelse kyrkliga vigningar. Detta är grundskillnaden mellan profant och heligt, J naturens och nådens sfärer.” I sitt kapitel ”Kyrkans liturgi och reformationen” utlägger Kjell Barnekow skillnaden mellan profant och heligt på följande sätt: ”Men det är och kyrkklockor, som äro heliga. Även kyrkan är ej blott kyrkogård helig, och den svenska högmässan kräver för att kunna utföras på ett normalt sätt ett heligt, vigt rum liksom den skall utföras av en vigd präst. Hela ritualen för kyrkoinvigning sådan som den ännu brukas inom vår kyrka ger uttryck åt tanken på kyrkan som det vigda sakrala rummet avskilt från världens larm och oro . . . Ännu starkare framträder skillnaden mellan det sakrala och det profana därigenom att reformationen bibehöll altaret på sin gamla plats i kyrkans kor. Till denna plats, avskild från menigheten såsom ett allraheligaste, förlägges alltjämt firandet av sakramentet. . .Så bilda kyrkogården, kyrkorummet, koret, altarrunden, altaret och nattvardshåvorna s a s koncentriska ringar, vilka giva en stegrad förnimmelse av Guds helighet.” Här möter sålunda ett eko av den medeltida graderade heligheten. Utanför kyrkogården ligger den profana världen. Sedan stiger heligheten i koncentriska cirklar fram till det allraheligaste, som är nattvardens element. Det är därför också naturligt, att man vill återuppliva bruket av de medeltida sakramentsskåpen i kyrkornas kor liksom att piscinan blir ett föremål som också upplever en renässans. Bruket av piscinan får också en kommentar i Mässan i bilder. Här heter det: ”I somliga liturgiska handledningar kan man möta uppgiften, att piscinan är avsedd för att tömma det överblivna nattvardsvinet i. Ett sådant bruk torde aldrig någonsin ha förekommit i Sverige före detta århundrade. l piscinan slog man däremot bl a sköljvatten och dopvatten.” Under medeltiden krävdes ett invigt altare för mässñrandet. Skulle i mässa firas utanför kyrkorummet löste man problemet genom att medfö-

i

ra en liten invigd altarskiva på vilken kalk och patén kunde ställas under mässñrandet. Det är belysande att lägga märke till att önskemål om dyli-

l

ka invigda resealtare dyker upp under denna tid i Sverige, vigda av bis- i

kop och brukade utanför kyrkorummet.

l

[samband med Herman Hedbergs prästvigning i Strängnäs domkyrka

i

SOU I985:49 K och den allmännkyrkliga traditionen 71 yrkoinvigningens

den 28 maj 1944 fick han också ett resealtare invigt. Bengt Stolt, som själv var med vid detta tillfälle, berättar: Till detta tillfälle hade han (Hedberg) enligt egen önskan erhållit ett resealtare av dåvarande friherrinnan Brita Klingspor, Rábäck, tydligen hugget vid Kinnekulle enligt ritningar som Hedberg ställt till förfogande. Efter prästvigningen samlades biskop Aulén, Hedberg och något dussin personer i ett kapell en trappa upp ovanför sakristian. På altaret lades resealtaret, och på detta ställdes en förgylld silverkalk, som enligt den latinska texten skänkts av vänner i Uppsala. Till kalken bör ha hört patén. Den korta vigningen minns jag endast av: Vile Guds över detta altare välsignelseformeln välsignelse och denna kalk - i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Stolt berättar vidare, att Hedberg ”under tiden före sin prästvigning talat om att han önskat äga ett resealtare, därför att han under tidigare år samlat grupper av pojkar i en fäbodstuga utanför Gävle och där hållit gudstjänster och nu ville ha möjlighet att lira nattvard där. Själv har jag varit med om tillfällen då resealtaret använts, dels i ett samlingsrum i Ulleråker medan själva kapellet reparerades, dels i Alvastra klosterruin där Societas Sanctae Birgittae brukat fira morgonmässa den 25juli, Jacobus major. Bengt Stolt uppger också att han från Hedberg fått uppgiften ”att Stig Lindholm fått ett resealtare invigt av Torsten Ysander”. Det bör enligt Stolt ha skett omkring 1940, då Lindholm tjänstgjorde i Visby och ”Ysander lär ha begärt garantier för att altaret icke profanerades.” Även Gunnar Rosendal ägde ett resealtare och han berättar i Vårt katolska arv att han låtit tillverka det och att det invigts i samband med hans USA-besök 1952 av biskop Ivins av Milwaukee. Enligt bibliotekarie Per Ekström i Lund skulle biskop Elis Malmeström i Gräsgård på Öland ha invigt två resealtare, vilka av Ekström överlämnats till lektorn och SSB-brodern Herbert Johansson i Kalmar resp prosten Jan Redin i Långasjö. Invigningen skulle ha ägt rum omkring 1954. lnvigning av resealtare har icke varit allmänt förekommande men så sent som 1985 har biskop Bertil Gärtner invigt dels ett resealtare, dels ett flyttbart altare, det senare för ett församlingshem.

6.2. Påverkningar på kyrkoinvigningsritualet av den allmänkyrkliga traditionen

6.2.1. Utvecklingen inom de lutherska kyrkorna

Inom de lutherska kyrkorna innebar den allmännkyrkliga trenden inga genomgripande strukturförändringar i fråga om kyrkoinvigningsritualet. Detta sammanhänger med den utveckling under 1800-talet och det begynnande 1900-talet, som ovan skildrats. I de flesta lutherska kyrkor fanns redan såväl invigningsformel som invigningsbön och den allmänkyrkliga trenden tog sig mindre uttryck i förändringar av ritualet än i det ceremoniella utförandet. När Lutherska Världsförbundet under 1950talet utsände en frågelista till 42 olika medlemskyrkor bl a om vilken

72 K yrkainvigningen och den allmänkyrkliga traditionen

ordning, som brukades vid kyrkoinvigning, kunde också 38 av dessa kyrkor hänvisa till sina officiella kyrkohandböcker. Vi har också ovan behandlat utvecklingen i de nordiska lutherska kyrkorna och allmänt kunnat konstatera, att 1800-talsutvecklingens huvudintentioner traderades i det närmaste oförändrade över till 1900-talet.

6.2.1.1. Sverige

När Sverige år 1942 fick sin nya kyrkohandbok hade inga mera genomgripande strukturella förändringar ägt rum beträffande kyrkoinvig- é ningsritualet. Vissa av 1800-talets intentioner, som då icke gick att gei nomföra, har dock nu fått en fast plats i ritualet. Dit hör föreskrifterna om den inledande processionen, där även processionsordningen före- 1 skrives: ”först församlingens kyrkovärdar, där så befinnes lämpligt, sedan de assisterande prästerna, de yngre främst, iklädda skrudar, slutligen 3

biskopen i sin skrud.” Likaså ges tillstånd att bära kyrkans nattvards- i

kärl och altarböcker” i processionen fram till altaret. Till nyheterna hör i

också att de assisterande prästerna och ”där så önskas, kyrkovärdama l

ställer sig runt omkring altarringen, under det att biskopen går upp till | altaret. Akten leds av biskopen och äger helt och hållet rum från altaret. l i HB 1942 är byggt som en sluten fristående

l

Invigningsritualet akt, som avslutas med välsignelsen och församlingens trefaldiga Amen. I anvis- | ningarna medtas dock möjligheten att låta akten avslutas med högmässa. l så fall sparas välsignelsen till högmässans avslutning och invigningsakten avslutas med lovsång. Det är symptomatiskt att HB icke fixerar for-

i

men för högmässan. Den kan alltså antingen firas som högmässa med 1 eller utan nattvard. Trots bibehållen struktur har sålunda de nya allmänkyrkliga tendenserna på en rad punkter kommit att påverka ritualet. Till detta kom dessutom den friheti den ceremoniella utformningen som av tradition tillämpats i den svenska kyrkan. Detta gav den enskilde biskopen möjligheter

att vid utförandet av ritualet låta det färgas av ceremoniella former med

allmänkyrkliga förtecken.

Ärkebiskop Natan Söderblom tycks sålunda ha varit den förste som

med kräklan knackade på kyrkdörren och befallde att dörren skulle öppnas, en sed som sedan övertagits av många av biskoparna. Biskop John Cullberg i Västerås stift använde även kräklan vid välsignelseformeln över kyrkan och dess föremål, så att han riktade kräklan mot kyrkans murar, dess predikstol, dopfunt och altare.

6.2.1.2 Finland l l l l l

Utvecklingen i denfinska kyrkan fullföljer också intentionerna från 1800- l

talsutvecklingen men med ett förstärkande av kyrkans helighetskaraktär. 1 I HBF 1911 företogs knappast några förändringar i förhållande till HB ä 1886 men de förändringar som gjordes är upplysande. I biskopens inled- l ningsord möter nu formuleringen: ”Helga detta hus till Din boning och i l i invigningsformeln nämns kyrkans väggar: ”Åt Herren vare helgade dessa murar, som skola genljuda av hans lov”. HBF 1911 övertogs också l I

K yrkoinvigningens och den allmännkyrkliga traditionen 73

beträffande invigningsritualet i oförändrad form i HB 1913. När den nya HB 1968 antogs, var också invigningsritualet i det närmaste oförändrat. På en punkt kan dock en tendens iakttagas. De bibeltexter som talar om församlingen som den helige Andes tempel har sålunda uteslutits. Likaså har invigningsformeln i samband med de olika gudstjänstföremålens invigning fått en mera formelartad uppbyggnad genom att den vid varje föremål inleds med orden: ”Helgad åt Herren vare . .

6.2.1.3 Norge

Även den norska 1800-talsutvecklingen gick i arv till 1900-ta1et. I det närmaste oförändrad övertas sålunda denna ordning i Alterboken 1920. I ordningen 1955, som också för traditionen vidare, sker emellertid två väsentliga förändringar. Böneavdelningen får nu rubriken ”Kirkebønn og vigsling” och församlingen reser sig när biskopen uttalar erklaeringen i Därigenom kommer denna senare att fungera som det egentliga invigningsmomentet.

6.2.1.4 Danmark

I Danmark kom den mynsterska traditionen från 1800-talet att leva vidare även under 1900-talets första hälft med invigningsformel och invigningsbön. När Prøveritualbogen 1963 utarbetades, befann man sig redan på gränsen till en ny tid och denna kommer därför att behandlas nedan i det nya sammanhanget.

6.2.1.5 Tyskland

Inom de lutherska kyrkorna i Tyskland hade det liturgiska förnyelsearbetet tagit sin början redan före andra världskriget. Redan 1935 hade tre av de lutherska landskyrkorna i Bayern, Hannover och Württemberg tillsatt en liturgisk kommission med uppdrag att utarbeta en gemensam agenda för de lutherska kyrkorna. Första steget i detta arbete skulle gälla ordinations-, mottagnings- och invigningshandlingar. Fram till 1943 arbetade denna kommission målmedvetet men därefter avbröts dess arbete av kriget och dess följder. När efter kriget år 1949 en större luthersk kyrkogemenskap bildades i VELKD, fortsattes arbetet med bredare bas. Det förarbete som gjorts för Agenda IV, i vilken invigningshandlingarna ingick, bearbetades nu vidare och framlades som förslag vid generalsynoden 1950. Utkastet antogs och en sista överarbetning vidtog, innan den i slutgiltig form antogs 1951. Den utkom av trycket 1952. En av de ledande krafterna bakom den nya agendan var professor Christhard Mahrenholz med starkt engagemang för att restaurera det lutherska gudstjänstlivet i allmänkyrklig riktning. Detta är också klart iakttagbart i den nya agendan. Det är därför naturligt, att kyrkoinvigningen benämns ”Weihe einer neuen Kirche” och att akten betraktas som verklig vigningshandling.

74 K och den traditionen

yrkoinvigningen allmânkyrkliga

l processionen föreskrivs den allmänkyrkliga ordningen med ungdomarna först och biskopen sist. Endast präster får lov att bära de kyrkliga föremålen, bibel, agenda, nattvardskärl. Vid kyrkporten överlämnar den ansvarige byggmästaren kyrkans nyckel till byggherren, som lämnar den vidare till biskopen, vilken i sin tur lämnar den till församlingsprästen, som låser upp porten. Först därefter öppnar klockaren portarna på vid gavel. Ordningen är sålunda hierarkiskt uppbyggd. Vid processionen in i kyrkan är det endast prästerna, som går fram till altaret och placerar antingen de kyrkliga föremålen vid sidan om altaret

för att under den fortsatta l

vigningsakten i sin ordning placeras på sina egna platser eller också placeras de ut i samband med processionen på de l slutgiltiga platserna. Sist går biskopen med sina båda assistenter fram till l altaret, varifrån akten leds. Den ene assistenten fungerar som textläsare, a den andre placerar ut de kyrkliga föremålen under invigningsaktens

i

gång. Biskopen förrättar vigningen och använder en likartat uppbyggd formel såväl för kyrkan som helhet som för de enskilda föremålen. Formuleringen han använder är vigd till Guds tjänst” (”So sei denn diese Kirche dem Dienste Gottes geweiht”). Därefter ber han att Gud, Fader, Son och helig Ande skall välsigna och helga denna plats. Därunder slås också korstecken. Syftet med helgandet är att Guds ära skall bo här och att församlingen genom Ord och sakrament skall uppbyggas till den helige Andes boning. Så vigs altaret efter samma formel, varefter det kläds och förste assistenten ber en bön. Därefter vigs dopfunt, predikstol, orgel och kyrkklockor efter samma mönster. Slutligen avslutar biskopen den centrala invigningsakten med hänvändelse till Gud om bönhörelse och begäran att Gud skall taga detta till honom vigda hus (”dieses dir geweihte Haus”) i sitt skydd. Efter den centrala vigningshandlingen fortsätter gudstjänsten som en huvudgudstjänst med Kyrie etc. Om inga speciella hinder föreligger, firas också nattvard och dop. Ritualet är sålunda starkt påverkat av den al/mänkyrkliga traditionen både i det ceremoniella utförandet och synen på akten som markerat prästerlig. Nattvardsmässan har också fått en fast plats. De lutherska kyrkorna deltog emellertid också i unionsarbetet mellan de evangeliska kyrkorna i Tyskland (EKD) och unionens (EKU) synod beslöt att ett agendautskott skulle framlägga förslag för gemensamma gudstjänstordningar för unionen. Komplikationer tillstötte, då det gällde invigningshandlingarna, och först efter många års arbete lyckades man framlägga ett förslag, som antogs av synoden 1963. Detta förslag uppvisar påverkningar av den allmänkyrkliga traditionen. Akten är delad i tre delar. Den första äger rum i det tidigare gudstjänstrummet, den andra utanför den nya kyrkans port och den tredje i den nya kyrkan. I det tidigare gudstjänstrummet leds gudstjänsten av församlingsprästen. Deltagare är församlingen, inbjudna gäster, församlingskyrkorådet och prästerna liksom biskopen eller den som utsetts som invigningsförrättare av kyrkoledningen. Gudstjänsten är kort och består huvudsakli-

SOU |985:49 Kyrkoinvigningens och den allmännkyrkliga traditionen 75

gen av tack till Gud och bön om att han ville leda församlingen också i det nya huset. Därefter går gudstjänstförsamlingen i procession över till den nya kyrkan under det att prästerna och de äldste bär bibel, agenda och de kyrkliga kärlen. Utanför kyrkans huvudingång gör man halt och sjunger en psalm, varefter den ansvarige byggmästaren lämnar över kyrkans nyckel till invigningsförrättaren, som i sin tur överlämnar den till församlingsprästen med uppmaning att öppna porten så att församlingen kan gå in. Nyckeln kan också överlämnas till ordföranden för församlingskyrkorådet. Därefter går processionen in i kyrkan. Akten i kyrkan tillgår så att invigningsförrättaren tillsammans med två assistenter går fram till altaret. De äldste överlämnar bibel, agenda och kyrkliga kärl till den som förrättar invigningen, som i sin tur lämnar dem vidare till sina assistenter, vilka placerar föremålen på deras platser. Detta innebär att i de lutherska kyrkorna, där biskopen var invigningsförrättare, överlämnade lekmännen föremålen till den högste ämbetsinnehavaren som i sin tur lämnade dem till andra ämbetsinnehavare. Härigenom kom ämbetet enligt allmänkyrklig tradition att särskilt markeras. Själva invigningsakten förrättas också av biskopen och hans två assistenter. Nyckelord i invigningen är citatet ur l Tim 4:4-5 om att allt helgas genom Guds ord och bön. Därefter följer två bibeltexter till vilka också lämnas alternativ, vilka läses av de två assistenterna. Helt enligt traditionen följer så invigningsbönen. Denna läses av invigningsförrättaren, som tillsammans med sina båda assistenter faller på knä på altarets nedersta trappsteg. Sedan de rest sig upp efter bönen, följer invigningsförmeln. Denna kan varieras i två riktningar på ett sätt som belyser en unionskyrkas problem. Invigningsförrättaren kan sålunda antingen förklara, att kyrkan ”ställts” till Guds och församlingens tjänst eller att den vigts till deras tjänst. Sedan invigningsakten avslutats med en psalm följer församlingens söndagsgudstjänst ledd av superintendenten eller en av assistenterna. Ritualet lämnar öppet om det skall vara högmässa med eller utan nattvard.

6.2.1.6 Frankrike

När LVF sände ut sitt frågeformulär på 1950-talet visade det sig att fyra små lutherska kyrkor saknade officiellt ritual för kyrkoinvigning. Till dessa hörde den lutherska kyrkan i Frankrike. Redan 1965 fick den emellertid ett officiellt nytt ritual. Det visar sig att detta ritual är påverkat av den allmänkyrkliga traditionen. Gudstjänsten som helhet betecknas ”Dédicace dune église” och består av en församlingsgudstjänst med nattvardsgång, i vilken invigningsakten integrerats. Den centrala invigningsdelen bär rubriken Acte de consécration”. De båda termerna dédicace och consécration understryker att själva invigningsakten har karaktären av ett helgande. Gudstjänsten inleds med procession, i vilken de äldste bär bibeln, kyrkans böcker och de liturgiska föremålen. Efter dem följer prästerna samt inspecteur ecclésiastique”, som är invigningsför-

76 K yrkoinvigningen och den allmänkyrkliga traditionen

rättare. Ordningen för den ordinarie gudstjänsten följs sedan t o m Gloria, varefter invigningsförrättaren håller invigningstalet. Konsekrationsakten börjar med det traditionella bibelcitatet från l Tim 4:4-5 om att allt helgas genom Guds 0rd och bön. Den är som helhet en bönehandling, som åtföljs av invigningsförrättarens deklaration av konsekrationen. Först konsekreras sålunda kyrkan som helhet i Faderns, Sonens och den helige Andes namn: Cette église est désormais consacrée au service de

Dieu, le Pêre, le Fils et le Saint-Esprit. Que sa gloire y demeure.” Därefter

konsekreras altare, dopfunt och predikstol. Beträffande altaret bär en av de äldste fram nattvardskärlen och ställer dem på altaret, varefter det förklaras konsekrerat till Guds tjänst tillsammans med kalk och patén: ”Cet autel est consacré au service de Dieu avec ce quil porte: cette coupe et cette patêne destinées au repas du Seigneur. Så följer bön för alla de människor som i olika sammanhang kommer till altaret som kommunikanter, konñrmander, brudpar, präster etc. I fråga om dopfunten sätter en äldste dopskålen på dess plats, varefter den helgas: ”Cette aiguiére (ce baptistére) est consacrée au service de Dieu.” Så följer bön för dem som döps och till sist invigs predikstolen sedan en äldste lagt bibeln på predikstolen eller på en pulpet: ”Cette chaire est consacrée au service du Seigneur. Så följer bön om att ordet må rent förkunnas och rätt mottagas. Efter en sammanfattande avslutande bön fortsätter gudstjänsten med textläsning, nattvard och ev dop.

6.2.1.7 USA

De lutherska i USA påbörjade kyrkorna efter andra världskriget arbetet

med att skapa gemensamma gudstjänstordningar. Drivkraften var bl a

den allmänkyrkliga traditionen. År 1950 antogs också Liturgical texts av

National Lutheran Council, i vilket ingick ULC (United Lutheran Church), ALC (American Lutheran Church), Augustana Lutheran

Church, ELC (Evangelical Lutheran Church), Lutheran Free Church,

UELC (United Evangelical Lutheran Church), Danish Lu-

Evangelical theran Church, Finnish Evangelical Lutheran Church. Här har man sökt att skapa en ny gemensam formel, som används både för gudstjänstföremålen, altare, predikstol och dopfunt, och för kyrkan som helhet. Formeln innehåller två led. Den förklaras både välsignad (blessed) och avskild (dedicated) till Guds ära och till hans heliga kyrkas tjänst. Det visade sig dock att den nya lösningen inte utan vidare slog igenom och i svaret på LVF:s frågeformulär hänvisade ALC. ELC, ULC och UELC till sina egna gällande handboksformulär. Dessa varierade dock sinsemellan. I ELC och UELC talar invigningsförrättaren ijag-forrn och använder terminologin ”to be consecrated and set apart. I ULC är det också jag-form men terminologin lyder ”set apart . . . and dedicate och i ALC är det vi-form med terminologin dedicate and consecrate”. Missourisynoden följer ytterligare en form. Invigningsförrättaren markerar särskilt sin ämbetsfunktion: I, a servant of God, by virtue of my office, bless and dedicate this house. Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera, att de lutherska kyr-

K och den allmännkyrkliga traditionen 77 yrkoinvigningens

Vid e/evatitznen av kalken måste tumme och pek/inger, som tvättats vid handtvagningen. hål/as samman så att de inteföre elevatitøi.. nen av brödet kom att nedsmutsas. Regler härför/ann.: in/?irda i det romersk katolska

muqzrxawkva*

ceremonin/el. Ur Henri Daniel-Rops. This is* the Mass. 1958. Foto YousufKarsh.

Samma eeremoniella beteende rekommenderas också i det hägkyrk/igt lutherska ceremonialel. Ur Mässan i bilder, mg. av Hugo Blennow 1954.

7-

78 Kyrkoinvigningen och den traditionen al/mänkyrkhga

Handtvagning enligt ronzerxrk kato/.çk ordning Ur This is the Mass. Foto Yausu/Karsh

K och den a/lmännkyrklzga rraditionen 79 yrkoinvigningens Handrvagning enligt Mässan i bilder

80 K yrkoinvigningen och den traditionen allmänkyrk/iga

Lilla e/evalionerz enligt romersk katolsk (irdning Ur This i.: the Mass. Form; Yousuj K ars/I

Lil/a elevarionen enlig! Mässan ibi/der

K och den traditionen 81

yrkoinvigningens allmännkyrkliga

Vid invigningen av Stillhetens kapell i Uppsala 1971 var enbart ärkebiskop Gunnar Hultgren iförd skrud. Övriga assistenter, som samtliga var präster, var :förda alba och stola. Foto Uppsa/a-bild

Enligt HB 1942 är assistenterna vid kyrkøin rigning präster men även församlingens Detta har medfört Varierande kyrkvärdar kan deltaga, där sa befinnes lämpligt. tillämpning, som dock utvecklats i riktning mot ökat Iekmannadeltagande.

Vid invigningen av Kista kyrka i Stockholm 1978 var biskop Ingmar Ström iförd ämbetsdräkt och försambiskopsskrud. prästerna mässhake, diakon och diakonissa Iingens kyrkvärdar hägtidsdräkt. Ur Stockholms stift 1942-1982. Foto Stig Gustavsson 1%

82 Kyrkoin vigningen och den allmänkyrkliga traditionen

Inmurande av dokumentskrin i Svenska Mi.x:s*i()n.g/Z›rbundetskyrka i Uppsala 1982. Lektor Per Erik Gusta/Ãrson placerar in skrinet. Foto Upsala Nya Tidning

Inom olika samfund i Sverige har under senare år grundstensläggning med inmurande av døkumentskrin blivit en vanlig företeelse, som fått varierande rituell utformning.

vigningens och den allmännkyrkliga traditionen 83

K_vrkoin

lnmuranzle av dokumenlxkrin inom Svenska kyrkan. Biskop Manfred Björkqzzist vid grundläggningen a» Essinge lçvrka i Slocklzolm den 3 april 1954. Ur Stockholms stift 1942-1982

84 K och den allmänkyrkltga traditionen yrkoinvigningen

å Då Svenska kyrkan saknar ceremoniale har de enskilda biskoparnafitl! frihet att i samband med kyrkoin vigningarna göra bruk av kräklan enligt a//mánkyrkligt mänster eller spontant beteende. Ärkebiskop 0/ofSundb_v inviger Gottsunda kyrka. Foto Upsala Nya Tidning

K och den allmännkyrkliga traditionen 85 yrkoinvigningens

korna i Norden, Tyskland, Frankrike och USA vid sitt agendaarbete under dessa år förde 1800-talstraditionen vidare men bearbetade den på ett sätt som ytterligare kom att understryka den allmänkyrkliga traditionen. De högkyrkliga önskemålen om en nära förbindelse mellan invigningshandlingen och mässan tillgodosåg man genom att i ritualen lämna möjligheten till avslutande nattvardsmässa.

6.2.2 Utvecklingen inom de reformerta kyrkorna

Inom de reformerta kyrkorna kom påverkningarna från den allmänkyrkliga traditionen att medföra större struktur/förändringar än i de lutherska kyrkorna. Detta är också naturligt. De reformerta kyrkorna hade f rån början tagit avstånd från den kyrkliga traditionen och krävt en återgång till den urkyrkliga gudstjänstformen. De nya idéerna tog sig därför mycket markanta uttryck först och främst då det gällde den allmänna söndagsgudstjänsten men de har också påverkat och omskapat kyrkoinvigningsritualet.

6.2.2.1 Skottland

Till de tidigaste allmänkyrkligt påverkade reformerta gudstjänstord-

ningarna hör den skotska presbyterianska kyrkans The Book of common

order 1940. Här möter ett ritual för kyrkoinvigning ”Order for the dedica-

tion of a church”. Akten inleds med flera processionen Presbyteriet skall sålunda samlas i kyrkans hall eller dess sakristia och sedan i procession gå in i kyrkan och inta sina platser. Kören skall också gå in i procession och inta sina platser. Sedan skall kyrkans dörrar stängas två minuter före utsatt tid Iför gudstjänsten. Presbyteriets ordförande (moderator) skall sedan tillsammans med tjänstgörande präster (ministers) gå i procession från kyrkans hall eller sakristia till kyrkans huvuddörr. Där skall moderatorn knacka på kyrkans dörr och använda det traditionella psaltarcita-

tet: Öppna för mig rättfärdighetens portar . . .” Dörren skall sedan öpp-

nas inifrån av en församlingsrepresentant, som överlämnar kyrkans nycklar till moderatorn, därför att kyrkan byggts för Church of Scotland, och uppmanar honom att ”dedicate it to the worship of Almighty God”. Efter det traditionella: Frid vare med detta hus . . . går processionen in i kyrkan och intar sina platser, varvid moderatorn lägger kyrkans nycklar på altaret (”the Holy Table). Den tjänstgörande prästen övertar så akten och ber en lång bön, som består av fyra delar. Den första till Gud allsmäktig ”the sanctifier of all things”. Därefter till de tre personerna i gudomen. Först till Fadern, att han må bo i detta hus byggt till hans ära (dwell in this House, built to the honour of Thy most glorious name”) för att det skall bli den levande Gudens tempel (”a temple of the living God”). Sedan riktas bönen till Jesus Kristus att han alltid måtte uppfylla detta hus med sin närvaro (”always be filled with Thy presence”). Slutligen till den helige Ande att han måtte utgjuta sin helgande kraft (”Thy sanctifying power”) så att denna plats kan avskiljas till Guds ära och helgas för evigt (”that this place may be separated to Thy glory and hallowed for ever”). Därefter sammanfattas bönen i en välsignelse över

8-

86 och den allmänkyrkliga traditionen

_Kyrkoinvigningen

Gud allsmäktig, en Gud i tre personer, genom vars kraft, visdom och kärlek alla ting helgas (all things are sanctified”). En av bönens huvudlinjer är alltså uttagandet av byggnaden ur det profana sammanhanget och skapandet av en helgad plats, ett helgar rum med en bestående helighet (for ever”). Men bönen innehåller också på traditionellt sätt i alla sina punkter hänvisningar till församlingen och dess gudstjänst. Efter bönen följer textläsningarna, där den gammaltestamentliga texten symptomatiskt hämtas från Salomos tempelinvigning (l Kon 8:22- 23 samt 27-30) och episteltexten handlar om församlingen som den

levande kyrkan (Ef 2213-22). Evangelietexten slutligen är hämtad ur

berättelsen om när Jesus renar templet (Mat 21:12- 16). Så följer den apostoliska trosbekännelsen och Veni Creator Spiritus före den egentliga invigningsakten. Moderatorn övertar ledningen och konstaterar att kyrkan nu skall invigas till Guds namns ära (”dedicating it to the honour of Gods most holy name). Därefter följer en lång uppräkning av syftet med invigningen av kyrkan, där varje avdelning avslutas med orden ”We dedicate this House”. Den sista avdelningen kastar dock om perspektivet och riktar blickarna mot församlingen as a people within the houshold of God”. Här svarar också församlingen följdriktigt att den dedicerar sig själv till Guds tjänst (We dedicate ourselves to the worship of God and the service of His kingdom”). Den långa kyrkobön, som därefter följer, är en bön som handlar om

församlingens gudsrelation i samband med predikan, dop, nattvard, vig-

sel etc. Den avslutas med Fader vår.

Centrum i ritualet är den följande invigningsformeln formulerad i jagform och uttalad av moderatorn med understrykande av att huset nu för

all framtid är avskilt från allt profant bruk och konsekrerat till Guds tjänst (”I do now declare this House to be for ever set apart from all profane and common uses, and consecrated to the worship and service of Almighty God”). Ritualet uppvisar sålunda ett dubbelt perspektiv. Den traditionella presbyterianska synen på församlingen som den levande kyrkan med rötter i reformationens reformerta värderingar och den allmänkyrkliga trenden med markerandet av kyrkobyggnadens egen helighet och dess avskiljande från det profana och helgande för all framtid, ett slags statisk helighet. Det skotska ritualet i BCO 1540 bearbetades i Ordinal and Service Book

for use in Courts of the Church 1962. Bearbetningen har tagit ytterligare ett

steg i allmänkyrklig riktning och innebär en rätt markant strukturförändring. Akten har blivit en rent prästerlig handling och leds inte längre av presbyteriets ordförande utan av ”the presiding minister”. Knackandet på dörren skall ske med tre slag och ceremonin med kyrkans nyckel har helt försvunnit. Detta senare sammanhänger utan tvekan med att nyckelceremonin markerade kyrkans tillhörighet till den presbyterianska kyrkan i Skottland och att ritualet nu i stället vill betona sambandet med den heliga katolska kyrkan (”The holy Catholic Church”), som det heter på ett annat ställe i ritualet. Ritualet har dessutom omstrukturerats så att invigningsakten fått en

K yrkoinvigningens och den allmännkyrkliga traditionen 87

egen rubrik The dedication varigenom bönerna före och efter invigningsakten rensats från de element som har direkt med invigningen av byggnaden att göra. Invigningsakten börjar med invigningsbönen (prayer of dedication”) som är direkt övertagen från BCO l940 frånsett dess avslutande del om dediceringen av församlingen till Guds tjänst. Denna del har nämligen flyttats till efter invigningsakten. Som övergång till invigningen av de kyrkliga föremålen har bönen omstrukturerats till

en konsekrationsbön efter eucharistibönens mönster. Den börjar därför

med den traditionella växelläsningen eller växelsången ”Lift up your hearts - We lift them up unto the Lord. Let us give thanks unto our Lord - God; It is meet and right so to do.” Den efterföljande bönen börjar därför också som en eucharistibön: It is verily meet, right, and our bounden duty, that we should give thanks unto Thee, O God” samt fortsätter sedan med den tidigare bönens markering av att himlarnas himlar inte kan rymma Gud. Som en nyhet går också ”presiding minister” runt i kyrkan till de olika kyrkliga föremålen, dopfunt, läspulpet, predikstol, altare och förrättar invigning av dem. Invigningen tillgår så att invigningsförrättaren läser ett bibelord och därefter beder en bön. I fråga om bönen vid dopfunt och altare ber han också om att Gud måtte välsigna föremålet, vid dopfunten till och med välsigna och helga, ”bless and sanctify this Font to the holy use”. Efter en stunds tystnad vid altaret förklarar invigningdörråttaren kyrkan fär invigd med ord som möter i BCO 1940 frånsett att de

samma här formuleras inte ijag-form utan ivi-form:We declare this House to be

for ever set apart from all profane and common use, and consecrated to the worship and service of Almighty God”. En originell ceremoni finns också omnämnd i ritualet. Efter de inledande bönerna kan en ljuständningsceremoni äga rum. Om kyrkans lampor skänkts av unga människor, som tillhör den skotska kyrkan och är medlemmar av ”The League ofthe Lamp” kan en av dem tända lamporna med en särskild formel, som avslutas med en önskan om att de skall lysa till Guds ära och förkunna om upplysningen genom den helige Ande. Därefter läses några bibelord om ljuset i skapelseögonblicket och Jesus som världens ljus.

6.2.2.2 England

Den skotska ordningen från 1940 fick direkt betydelse för den presbyterianska kyrkan i England och Wales. Den ordning som 1968 utgavs för dessa båda kyrkor är en försiktig bearbetning av den skotska. Såväl de ceremoniella anvisningarna som den språkliga formen uppvisar till större delen full identitet. Huvudlinjen är alltså den allmänkyrkliga formen. Av dess större intresse är det då att iakttaga syftet bakom de fåtaliga ändringarna. Det är inte heller svårt att bestämma detta syfte. Frånsett rent språkliga förkortningar eller moderniseringar är avsikten alldeles tydligt att dämpa ned den allmänkyrkliga synen på kyrkobyggnadens mer eller mindre statiska helighet och i stället fokusera den levande församlingen. Här har man alltså icke velat gå lika långt som den skotska. Några exempel kan belysa detta.

88 Kyrkoinvigningen och den allmänkyrkliga traditionen _ sou 1985:49

I den tjänstgörande prästens bön till Gud, Fader, Son och Ande, avslutas den skotska bönen till Jesus Kristus med önskan om att detta hus alltid skall bli fyllt av hans närvaro (”always be filled with Thy presen-

ce”); under det att den engelska ber att huset alltid skall tala om hans

närvaro (”always speak of thy presence”). Den skotska fortsätter i samma bön med att be att huset för alltid måtte bli en tillflykt för hans folk (ever remain a refuge for Thy pe0ple”), under det att den engelska i stället ber att huset måtte bli till inspiration för Guds folk (”be the inspiration ofthy pe0ple). I fråga om bönen till den helige Ande ber den skotska kyrkan, att den helige Ande måtte helga denna plats för alltid (”that this place may be . . . hallowed for ever), under det att den engelska i stället helt utesluter detta led och koncentrerar sig på det andra ledet om uppbyggandet av församlingen till ett Guds tempel (that all who worship within these walls may be built up as thy temple and dwelling place”). Den engelska kongregationalistiska kyrkan hade inget kyrkoinvigningsritual i A Book of Public Worship i dess tre första utgåvor 1948, 1949 och 1956. I den nya för England och Wales utgivna handboken A Book of Services and Prayers, som utkom i två upplagor 1959 och 1960 samt reviderades 1969, har ett särskilt ritual införts The opening and dedication of a church. Förlagan har varit den skotska presbyterianska och den allmänkyrkliga påverkan är iakttagbar. Församlingen samlas tillsammans med ”the presiding minister” framför kyrkdörren. Denne * knackar på dörren, som öppnas av en representant för kyrkan. Invigningsförrättaren går in i kyrkan i procession med kör och församling. Textläsningarna består av Salomos tempelinvigning och Kolosserbrevets ord om den gamla och nya människan. Invigningsförrättaren förklarar därefter att kyrkan nu skall invigas (”to dedicate it to his worship and service”) och fortsätter liksom i BCO med en precisering av syftet med invigningen: For the glory of God in praise and prayer . . .”, vilket utgör en förkortning av BCO:s ritual. Det avslutas också på samma sätt som BCO 1940 med en dedication av församlingen To the worship of God . . . Så långt kan ritualet följas i detalj. Nu ges endast rubriker. Här anges

sålunda att invigningsbönen följer (”The prayer of Dedication”) men

utan att texten lämnas. Det är möjligt att man här har rätt att supplera den skotska kyrkans invigningsbön. Men bönen kan givetvis hämtas även från annat håll.

6.2.2.3 Frankrike

Det agendaförslag som framlades för den franska reformerta kyrkan 1948 följde helt kalvinsk reformatorisk tradition. Det kom därför att hårt kritiseras av företrädare för den reformerta högkyrkligheten Eglise et Liturgie”. J.-D. Benoft kallade den t o m ett sjukligt barn av reformationen”. Ett annat ledande namn inom denna rörelse var R. Paquier. Han utgav 1954 en omfattande liturgisk handbok som en programskrift inför handboksreformen, Traité de Liturgique, där han också behandlade kyr-

K och den traditionen 89

SOU I985:49 yrkoinvigningens allmännkyrkliga

kobyggnaden. När den nya agendan utkom påföljande år hade också de allmänkyrkliga intentionerna bragts att slå igenom. Kyrkoinvigningsritualet kom därigenom att innehålla en inledande procession, i vilken bibel, dopfat, kalk och patén bars och föremålen placerades ut på sina under bön och textläsning. Denna ordning bearbetades vidare platser och kom 1963 att resultera i en ny agenda för Eglise Réformée de France, som fullföljde den allmänkyrkliga traditionsanknytningen.

Akten leds av en pastor, som tillika är regionalrådets ordförande eller

någon som utsetts i hans ställe. Under den inledande sången går han fram mot altaret samt ställer sig bakom bordet, vänd (table de communion) mot församlingen. Han håller därifrån ett inledande tal om invigningsakten (pour la dédicace de ce nouveau sanctuaire). Därefter följd av presbyteriets råd och andra går församlingspastorn, närvarande i procession fram emot altaret. Presbyteriets råd bär pastorer bibel, dopfat, kalk och patén samt ställer sig bakom altaret vända mot församlingen. De övriga pastorerna ställer sig på altarets högra och vänstra sida, dock så att altaret förblir synligt för församlingen. Efter en invocation, som består av församlingssång, kommer en avdel- ”Adoration”, tillbedjan. Under denna akt ning, som bär beteckningen placeras gudstjänstföremålen ut på sina platser. Detta tillgår så att invigningsförrättaren bestämmer föremålens funktion med utgångspunkt i Psalt 43:3-4: ”Sänd ditt ljus och din sanning; må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar, så attjag får gå in till Guds altare, till Gud, som är min glädje och fröjd, och tacka dig på ” harpa, Gud min Gud.” Om kyrkbibeln heter det sålunda: För livets ord, Därefter för evangeliet om frälsningen; i din kyrka lova vi dig, Herre”. eller altaret. På samma sätt placerar pastorn själv bibeln på pulpeten placeras dopfatet antingen på altaret eller på sin plats på dopfunten. Patén och kalk placera sedan på likartat sätt på altaret. Själva invigningsakten ”Dédicace” följer därefter. Först överlämnas byggnaden som sådan till Guds ära, varefter den avskiljs för sina guds-

tjänstfunktioner, evangeliets predikan, dop och nattvard. Därefter be-

stäms den till att tjäna ungdomens kristna fostran, till att helga familjeli- _ vet och till att trösta de bedrövade. Slutligen avskiljs den till att vara en plats, där den broderliga kärleken skall lysa fram, där tro och hopp skall stärkas i förbidan på Guds rike, varefter pastorn avslutar med orden: ”Låt oss ge Gud äran. Själva den centrala invigningsakten är därmed avslutad och gudstjäns-

ten fortsätter med trosbekännelsen. Så följer den gammaltestamentliga

läsningen ur psaltaren 122 samt Salomos bön i 2 Krön. 6. Den nytestaär hämtad ur Joh 4:21, 23-24 om tillbedjan i ande mentliga läsningen och sanning, Ef2:19, 22 om byggnaden som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten, samt l Pet 2:4, 5, 9, 10 om församlingen som levande stenar. Därefter följer en bön med tack till Gud för den nya helgedomen, predikan, Fader vår och nattvardsgång. Invigningsgudstjänsten har sålunda typiska allmänkyrkliga drag och den avslutas också med nattvardsgång.

90 K yrkoinvigningen och den allmänkyrkliga traditionen

6.2.2.4 Sverige

Även i Sverige kom de fria sam/anden att påverkas av den allmänkyrkliga

traditionen, klart iakttagbart i ett förkyrkligat beteende t ex i fråga om pastorernas klädsel, altarets roll i kyrkorummet etc. Det är också märkbart i Svenska missionsförbundets Handboktill den kristna församlingens tJinst 1963. Akten heter här Invigning av kyrkor och missionshus och inleds med att officiant och assisterande går i procession genom kyrkan ”och träder innanför altarringen”. Som ingångsord fungerar psaltaren l0O eller psaltaren 24, den gamla tempelinvigningspsalmen. Härefter hålls invigningstalet följt av bibelläsning. Ett stort antal texter anges, där dock Salomos invigning av Jerusalems tempel icke finns med, däremot psaltaren 84, som också handlar om helgedomen. Efter textläsningarna kommer ett avsnitt, som bär rubriken ”Helgedomen förklaras invigd”. Här möter en bearbetning av Svenska kyrkans ordning i HB 1942. Man har dock strävat efter att lösgöra välsignelsen från murar, altare, predikstol och i stället fokusera församlingen, ordet, nattvardshåvorna etc. De inledande och avslutande orden riktar dock blickarna mot själva byggnaden: Och nu vare detta hus helgat åt Herren” samt ”Uppfylle så Herren detta rum med sin härlighet.” I det närmaste lika lydande är också formuläret i Handbok för Svenska Alliansmissionen 1964. Sammanfattningsvis kan man sålunda konstatera, att utvecklingen inom de reformerta kyrkorna i Skottland, England, Frankrike och Sverige visar en påfallande i omstrukturering

allmänkyrklig riktning och att nattvardeni många av dem fått en fast plats

isamband med invigningen.

7 och på

Kyrkoinvigningen synen

som den levande kyrkan församlingen

under 1960-, 70- och 80-talen.

- tradition

7.1 Den teologiska motiveringen fornkyrklig och sekulariseringsteologi.

Den exegetiska och patristiska forskningen kom att spela en betydande karaktär. Genom att intresset roll för uppfattningen av kyrkorummets till den västerländska medeltida skolastiska inte längre koncentrerades traditionen utan fördes tillbaka till urkyrkan fick man anledning att pröva nya infallsvinklar. Detta gällde först och främst gudstjänstens utformning. Här kom Gregory Dix genom sin stora patristiska undersökning, roll. Han hade The Shape of the Liturgy (1937), att spela en banbrytande nämligen iakttagit, att fornkyrkans gudstjänstordningar icke präglades av identiska formuleringar utan av en gemensam struktur, ett gemensamt Här kom den medeltida mönster. Men detta gällde också ämbetsfrâgan.

ämbetshierarkin att ifrågasättas och tyngdpunkten försköts till den guds-i

tjänstñrande församlingen. Litet tillspetsat kunde man uttrycka det så, att utan en församling fanns det inget behov av ett

gudstjänstñrande

ämbete och inte heller behov av ett kyrkorum. Det är i denna något situation, som gudsfolkstanken kommer att uppfattas som ett nyckelbe-

grepp. tradition hämtade som Denna från fornkyrklig syn på församlingen den levande kyrkan kom att under l960-talet stödjas från ett helt annat håll, från den framväxande sekulariseringsteologin. Utgångspunkterna var helt olika. Den exegetiska och patristiska forskningen talade om de små urkristna som slöt sig samman ofta i hemlighet som församlingarna, kretsar upplevde man ett utvalt gudsfolk i en hednisk värld. l högkyrkliga I en sekulariserad värld fanns också detta som dagsaktuell problematik. det anledning för de kristna att sluta sig samman gärna innanför kyrkans skyddande murar som ett gudsfolk, som i tro på sin Herre firade sin gudstjänst. Skillnaden i förhållande till den tidigare högkyrkorörelsen med sina ideal i medeltida skolastik var inte avståndstagandet från världen utan en breddad närhet mellan präst och församling och ett fördjuoch ansvarstagande från församlingen och dess medpat engagemang lemmar. för sekulariseringsteologin var en helt annan. Den Utgångspunkten kritiserade just den traditionella kyrkan för att avgränsa sig mot världen utanför Man levde efter ett falskt alternativ. Antingen valde man kyrkan.

92 K yrkoin vigningen och synen som den levande pâfärsamlingen kyrkan

Kristus och då tog man också därmed avstånd från världen. Eller också valde man världen och därmed hade man också sagt nej till Kristus. Detta ”två-rums-tänkande” starkt avstånd tog sekulariseringsteologin ifrån. Det fanns inte två skilda verkligheter utan bara en enda verklighet, den Guds verklighet som i Kristus uppenbarats i världens verklighet. Kyrkan var en kyrka för andra, inte en kyrka för sig själv. svårigheterna att nå ut till människorna berodde på att kyrkan sakraliserats och ritualiserats. Lösningen låg i en avsakralisering och en öppenhet för människornas vardagsproblem. Därför var också kyrkorummets helighetskaraktär det väsentliga oväsentlig, var att evangeliet nådde dagens människor och att dagens människor engagerades av evangeliet till eget ansvarstagande. Med tvâ helt olika utgångspunkter nådde man samma mål: en levande församling av engagerade och ansvarsmedvetna människor. Från och med 1960-talet kom frågan om den levande församlingen att drivas antingen med fornkyrkans eller förteck-

sekulariseringsteologins

en eller med dessa förtecken sammanflätade med varandra. Därmed skapades också ett kulturklimat som påverkade världens kyrkor i stort och kom att utgöra förutsättningen för hur kyrkorummet uppfattades och hur kyrkoinvigningen strukturerades.

7.2 av

Tillämpningen gudsfolkstanken.

7.2.1 Utvecklingen inom den romersk katolska kyrkan

7.2.1.1 Husmässan

Gudsfolkstanken kom att spela en betydande roll vid andra Vatikankonciliet. Redan i den ecklesiologiska konstitutionen Lumen gentium möter de dogmatiska grundvalarna för förhållandet mellan präster och lekmän. Uppdraget att förkunna tillkommer inte endast hierevangeliet arkin. Guds folk har själv mottagit en sändning att föra evangeliet vidare. Det finns sålunda ett lekmannaapostolat vid sidan om det prästerliga apostolatet utan att vara underordnat hierarkin. Genom att gudsfolkstanken kunde härledas från urkyrkan och fått sitt officiella genombrott vid Vatikankonciliet skapades helt nya förutsättningar för huskommunion och gruppmässor Till utanför kyrkorummet. de tidigare försöken hör J. E. Mayers förslag 1964 till familjemässa. Här är ännu den liturgiska formen oförändrad, likaså kravet att en präst skall leda gudstjänsten. Men nytt är försöket att skapa en gruppgemenskap som centrum. kring familjen Det är inte här fråga om något invigt kyrkorum eller ett invigt altare. Gudstjänsten kan sålunda äga rum hemma hos en familj kring ett vanligt bord. Deltagarna utgörs av familjens medlemmar, grannar och vänner. Prästen sitter vid den ena långsidan av bordet, man och hustru i familjen mitt emot honom. Mässan bör också återfå sin ursprungliga karaktär av måltid. Därför bör man som nattvardsbröd använda samma som familjen brukar slags bröd, äta till vardags och i fråga om vinet bör man ge varje deltagare ett eget glas.

K yrkoinvigningen och synen pâ församlingen som den levande kyrkan 93

Mayers förslag rörde sig helt inom den nya gudsfolkstankens ramar och fick bred offentlighet genom att det presenterades vid den tredje tyska liturgiska kongressen 1964. Såväl Liturgikonstitutionen liksom den av Vatikankonciliet beroende nya Ordo missae 1969 drog konsekvenserna av denna utveckling och interimistiska bestämmelser utfärdades 1969 av gudstjänstkongregationen i dess instruktion för mässa med mindre grupper. De olika kyrkornas liturgiska kommittéer utfärdade därefter tillämpningsföreskrifter för denna typ av mässor. I Tyskland skedde detta genom biskopskonferensens Richtlinien für die Messfeier kleiner Gemeinschaften 1970-09-24, i Frankrike genom liturgikommissionens Les messes de petits groupes samma år. I USA utarbetades tillämpningsföreskrifter av den liturgiska konferensen i Washington och ingick i dess allmänna föreskrifter för mässfirandet, Manual of Celebration, 1972. Utmärkande för dessa officiella tillämpningsföreskrifter är att gruppmässorna tolkas som ett utflöde av den urkyrkliga gudsfolkstanken. De franska biskoparna framhåller sålunda, att gruppmässa skall firas, när den överensstämmer med gruppens rytm och medlemmarnas tro. Det är också utmärkande för alla dessa riktlinjer att gruppen får långtgående liturgiska friheter att från sina utgångspunkter och sin gemenskap vara liturgiskt nyskapande. Nattvardens karaktär av måltidsgemenskap får en stark betoning, varigenom det vigda kyrkorummet kommer att skjutas i bakgrunden. I stället är det naturligt, att man samlas kringett vanligt bord i ett vanligt rum utan liturgisk klädsel. Deltagarna är klädda i sina vanliga kläder och brödet är det vanliga brödet. Här föreligger dock en skillnad mellan de franska och de amerikanska föreskrifterna. l Frankrike ville man att prästen åtminstone skulle bära alba och stola, under det att man i Amerika fick bära civil dräkt, vilket också blev vanligt i Tyskland. Något försök att dra de yttersta konsekvenserna av gudsfolkstanken, då det gällde frågan om vem som skulle vara ansvarig för sakramentsförvaltningen vid gruppmässan, drog man icke i de officiella aktstyckena, även om frågan om den vigde prästens funktion i en gruppmässa, om han inte tillhörde gruppen, ställdes. Vid sidan om de officiella tillämpningsföreskrifterna skulle dock lösningar föreslås. I sin artikel Die Feier der Messe im kleinen Kreis” 1971 tog sålunda Johannes Lütticken OSB upp detta problem. Förutsättningen för en gruppmässa var enligt Lütticken en aktivt fungerande gemenskap. Denna kunde direkt anknyta till den äldsta kyrkans situation och var därför inte beroende av den tradition, som vuxit fram under århundraden. Därför hade också den lilla gruppen rätt att vara nyskapande och därför var det inte heller utan vidare klart, att det var prästen som skulle leda mässan, utan ledningen kunde i stället anförtros åt gruppen som helhet. Här fanns enligt Lütticken två möjligheter. Antingen kunde

l

gruppen överta större delen av mässan, ja, t o m delar av eucharistibönen och endast överlämna de centrala delarna av nattvardsmässan d v s instiftelseorden, anamnesen och epiklesen åt prästen, eller också kunde man i en mera radikal lösning ifrågasätta, om eucharistifirandet absolut var knutet till prästämbetet. Lütticken yttrar sig här med stor försiktighet

94 K som den levande

yrkoinvigningen och synen på församlingen kyrkan

och betonar att frågan blir akut bara om gruppen inte har tillgång till en präst, som kan ingå i gruppen som medlem. Margaret Hebblethwaite berättar i sin bok Motherhood and God 1984 om romersk katolska husmässor i Oxford i England. Hon säger där: ”De första kristna hade inga kyrkor, och nattvarden förrättades alltid i någons hem. Nu håller vi på att återupptäcka betydelsen av att föra in detta heliga ögonblick i vårt vardagsliv. Det heliga blir inte mindre heligt i ett

yanligt rum utan lättas bara upp. Ingen vill avskaffa kyrkorna, men en

mässa i hemmet kan vara ett bra komplement till söndagens gudstjänst med en större församling.” För egen del berättar hon att hon varit med om mässor på vinden, i sovrum, matsalar, kök, vardagsrum och arbetsrum och fortsätter: ”Om vi har en präst på besök hemma hos oss händer det att vi ber honom fira mässa med oss. Då brukar vi sitta runt köksbordet och använda en liten bit av vårt vanliga bröd och vinet som vi dricker till maten . . . Det som betyder mest för mig vid dessa tillfällen är att jag kan finna Gud mitt ibland ting som hör ihop med mitt dagliga liv . . .jag känner aldrig detta så starkt som när Kristi kropp ligger där på en av mina tallrikar på mitt eget köksbord.”

7.2.1.2 Gudsfolket och kyrkobyggnaden

Accepterandet av gudsfolkstanken fick alltså vittgående konsekvenser på en rad områden. Främst gällde det församlingens liturgiska aktivitet och församlingens ansvar för gudstjänsten i dess helhet mer. därmed väcktes också frågan om den liturgiska utformningen och om platsen för gudstjänstfirandet. Genom att urkyrkan framhävdes som förebild sköts det invigda gudstjänstrummet och det invigda altaret i bakgrunden och husmässa i ett vanligt rum och vid ett vanligt bord accepterades. Ett åskådligt exempel på gudsfolkstankens konsekvenser försynen på gudstjänstrummet är Robert W. Hovdas och Gabe Hucks bok Theres no place like people Planning small group liturgies, 1971. Boken är utgiven av Liturgical conference, Washington D. C., som skapades år 1940 som en katolsk rörelse för liturgisk förnyelse men utveckladesi ekumenisk och internationell riktning. l denna skrift ingår ett kapitel rred rubriken People or Place”, som utförligt belyser denna fråga. Redan i inledningen möter anslaget, när författarna betonar, att den bibliska :ron drev judarna och sedan också de kristna mot den klara iakttagelsen. att platsen (”the place) för gudstjänsten, för den heliga handlingen, var församlingen, gudsfolket (the community of Gods children, Gods people) och inte den helgade platsen (”any sacred place”), byggnaden eller templet. Som nytestamentligt stöd hänvisar man till Joh. 4:23: ”men den tid skall komma, ja, den är redan inne, då sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning.” Därför brukades också termen kyrka under kristenhetens lörsta århundraden enbart som beteckning på gemenskapen av de troende och aldrig för att beteckna en byggnad eller en plats. Man avvisar därför också ”myten om att Roms katakomber var bestämda platser ?ör gudstjänstñrandet”. De tidiga kristna församlingarna möttes i stället i hem-

K som den levande 95

yrkoinvigningen och synen på församlingen kyrkan

men och om en sådan plats blev ett centrum för den söndagliga gudstjänsten, så kallades den för ”domus ecclesiae”, kyrkans hus. Det var alltså församlingen och dess liturgiska handlande som var centrum, platsen hade ingen betydelse. Därför är också den moderne kristne på fel väg, om han börjar med den helgade byggnaden (”sacred building”) och inte med gudstjänsten. Ur denna utgångspunkt är det inget chockerande i att fira nattvarden hemma i husen, ”home eucharists, eller att små grupper firar gudstjänst i salar eller rum som uppfattas som världsliga. Tvärtom kan det vara en fördel om kristna återigen kan få sin uppmärksamhet fokuserad på gemenskapen, församlingen, människorna, kyrkans levande, dynamiska realitet. För den liturgiska förnyelsen är det nödvändigt att kristna upphör att uppfatta sig själva som objekt, så att deras gudstjänstdeltagande endast blir i det närmaste en statisk funktion, utan i stället blir medvetna om att de egentligen är subjekt. Därför bör gudstjänsten inte längre uppfattas

som en rit som utförs för folket utan som en handling av folket. För

denna handling har därför var och en av de närvarande ansvar. Huvudfrågan blir inte längre om varje rörelse utförs rätt enligt ceremonialet utan om gudstjänsten är ett autentiskt uttryck för församlingens situation och dess kristna svar (Christian response”). Det år sålunda inte bara eftervatikansk uppfattning utan också i full överensstämmelse med urkyrkan att det är människorna och den gudstjänstfirande församlingen som gör platsen till vad den är (create the place”), eftersom det är den gudstjänstñrande församlingen och inte platsen som är helgad (sacred”). Stenar och murbruk har under historiens lopp helgats endast genom att de brukats av gudstjänstñrande människor och är underordnade församlingen. Därför är kyrkobyggnaden icke nödvändig för gruppmässan och även i situationer, där en kyrkobyggnad är nödvändig, kan människorna aldrig underordnas byggnaden. Detta är också tankar, som blivit gångbara i kyrkoarkitektkretsar, och som ett exempel härpå anför man ett uttalande av kyrkoarkitekten Dom Frédéric Debuyst, där han understryker, att dagens kyrkobyggnader snarare bör byggas som hem och inte som monument, eftersom byggnaden skall tjäna människornas inbördes relationer och handlingar. l början av 1970-talet var dessa tankar starkt levande inom Liturgical Conference i Washington och kom till uttryck på många sätt. Ytterligare ett exempel kan anföras. I dess publikation Living Worship ingick i mars 1970 en artikel med titeln ”Lets Curb Visual Pollution! - The Environment of Worship”, vilken omtrycktes 1973 av Robert Hovda i boken Bones - Guides to Good Också här ”Dry Living Worship Liturgy”. understryks gudsfolkstankens grundläggande betydelse för synen på kyrkorummet. Det är sålunda gudstjänstrummets funktionella användbarhet som är grundläggande. Alltför ofta startar man i frågan om hur kyrkobyggnaden skall se ut och inte i vilka det är som skall använda den och hur de skall använda den. Därför är det egentligen inte arkitekterna - hur betydande de än är - som skall skapa kyrkobyggnaderna. I stället behövs det specialister i liturgik, i gudstjänstffågor. Domus ecclesiae, kyrkans hus, kan nämligen bara skapas utifrån den levande gudstjänsten.

96 K yrkainvigningen och synen pâ församlingen som den levande kyrkan *

Kyrkobyggnaden är sålunda inte ett Guds hus, (house of God), utan ett hus för Guds folk (”house for the people of God”) för att tillbedja Gud. Kyrkobyggnaden är egentligen skalet omkring den levande församlingen och dess uppgift är att tjäna församlingen och dess gudstjän.st. I detta sammanhang av särskilt intresse är en artikel 1969 av den romersk katolske professorn Günter Rombold i Wien. Den bär den belysande titeln ”Anmerkungen zum Problem des Sakralen und des Profa-

nen” Utgångspunkten för honom är också urkyrkan.Till skillnad från det

gammaltestamentliga sakralbegreppet, som gällde platser, tider, rum och kärl, riter och heliga personer, trädde i nytestamentlig tid en person, Kristus, Guds helige. Detta innebär att den tid som den kristne lever i är den yttersta tiden, det rum som han lever i är den av Kristus frälsta världen, den uppgift han har, är att tjäna världen, bröderna. I denna uppgift för människorna utger han sig själv som ett offer. Därför är det också en helt fundamental iakttagelse, att helig/ret i NT är en personlig kategori.

7.2.l.2.1 Altaret

Redan före andra Vatikankonciliet kom gudsfolkstanken att spela en betydande roll för de romersk katolska kyrkobyggnaderna. Detta kom först till uttryck i samband med restaureringen av de under kriget förstörda kyrkorna. När det nya altaret i den nyrestaurerade domen i Münster invigdes 1956, hade detta flyttats fram från sin tidigare plats i koret till skärningspunkten mellan långskeppet och tvärskeppet. Det nya altaret var av enkel blocktyp utan retabel och gudstjänsten därför ledas

kunde

av den tjänstgörande prästen från altarets östra sida så att han stod vänd mot folket. Genom restaureringen hade kyrkan förändrats från en biskopskyrka till en församlingskyrka. Prästerskapet och folket kunde härigenom fira mässa med varandra. Termen circumstantes började nu användas för att markera att gudstjänstdeltagarna, präster och lekmän, var samlade omkring altaret som ett gudsfolk. Utvecklingen blev mycket snabb på romerskt katolskt område. Inte bara restaurerade och nybyggda kyrkor fick centralaltaren i församlingens mitt. Även i intakta äldre kyrkor strävade man efter att få ett centralaltare. Man rev då inte ned det gamla altaret utan behöll det på sin plats avklätt och utan liturgisk funktion. I stället införde man ett extra altare centralt i kyrkan och vid detta altare firade man mässan. Vid andra Vatikankonciliet drog man också konsekvenserna av denna utveckling. Liturgikonstitutionen föreskrev sålunda (124) att vid nybyggnad av kyrkor skulle man lägga ned stor omsorg på att göra dem lämpliga för celebrerandet av gudstjänsten och de troendes aktiva deltagande. I de tilläggsföreskrifter, som utarbetades beträffande denna paragraf och fastställdes av ritkongregationen den 26 september 1964 föreskrevs också, att man vid nykonstruktion, reparation eller anpassning av kyrkobyggnaderna skulle sträva efter att göra dem lämpade för gudstjänsten både med hänsyn till gudstjänstens sanna natur och till församlingens deltagande. Detta innebar beträffande altaret, att det föreskrevs att huvudaltaret skulle byggas upp fristående från kyrkomuren, så att man med

och synen som den levande kyrkan 97 Kyrkoinvigningen på församlingen

lätthet kunde passera runt omkring altaret och mässan äga rum i riktning mot församlingen. Altaret skulle dessutom placeras centralt så att hela församlingen spontant kunde vända sig mot det. Platsen runt omkring altaret skulle vara tilltagen så stor att gudstjänsten utan svårighet skulle kunna firas. Konsekvenserna av denna utveckling, baserad på gudsfolkstanken, blev också att man började att ifrågasätta den traditionella uppfattningen av altarets symbolik. Vatikankonciliets tillämpningsföreskrifter hade varit mycket försiktiga på denna punkt och föreskrivit, att man beträffande altarets material skulle följa gällande lag, dvs i klartext att altaret skulle utföras av sten. l den ovan citerade amerikanska boken ”Dry Bones - 1973 kommer de nya tongångarna väl till Living Worship” synes. Här markerade man sålunda, att altaret inte i första hand skulle uppfattas som Kristusrepresentation. Det är i stället församlingen som representerar Kristus. Altaret är som symbol ett bord, som skall användas vid nattvarden. Det är bröd och vin och altarbok, som skall placeras på altaret. Allt annat som ljus och blommor etc hör inte dit och altaret skall vara helt avklätt, då det inte brukas för detta ändamål. Det skall därför inte användas för något annat. Mot denna bakgrund fanns det inte längre någon anledning att fortsätta att tillverka altare i sarkofagform och i sten. I stället var bordformen lämpligast och materialet kunde gärna vara trä. Den officiella utvecklingen följde dock de mera restriktiva bestämmelserna i Vatikankonciliets tillämpningsföreskrifter. l Institutio generalis Missalis Romani, som utgjorde en presentation av den nya Ordo Missae 1969, fanns sålunda ett särskilt avsnitt om altaret. Här skilde man på fasta

och flyttbara altare. Det fasta altarets skiva skulle enligt kyrklig sed och

traditionell symbolik” vara av sten. Med biskopskonferensens tillstånd kunde man dock använda ”ett annat värdigt, hållbart och vackert bearbetat material”. Ett flyttbart altare kunde vara ”av vilka ädla och solida material som helst som passar till liturgiskt bruk, enligt olika länders traditioner och seder”. I fråga om invigningen fastställdes att både fasta och flyttbara altare skulle konsekreras enligt det romerska pontifikalets ordning” men flyttbara altare behövde ”endast välsignas”. Man var inte heller förpliktad att ha ”en konsekrerad sten på ett flyttbart altare eller på ett bord där man firar mässa utanför kyrkorummet”. Beträffande mässa utanför kyrkorummet föreskrevs att den kunde ”utföras vid ett lämpligt bord, där man då alltid placerar en duk och ett korporale. Codex iuris canonici 1983 följer Institutios bestämmelser. Can 932 §2 föreskriver sålunda, att mässan skall firas på ett invigt eller välsignat altare och utanför kyrkorummet kan ett lämpligt bord användas, varvid altarduk och korporale bör brukas. Altarmaterialet fastställs också i Can. 1236 i överensstämmelse med Institutios föreskrifter.

7.2.l.2.2 Tabernaklet

Som vi ovan sett kom under medeltiden i samband med transsubstantiationslärans fastställande 1215 tillbedjan av de konsekrerade nattvardse-

98 K yrkoinvigningen och synen pâförsczimlingen som den levande kyrkan

lementen att påbjudas. De reserverade nattvardselementen skulle förvaras så nära altaret som möjligt i ett tabernaculum på altaret, i själva retabelväggen bakom altaret eller hängande över altaret i en pyxis. Genom den nya utvecklingen av altaret på 1950- och 60-talen kom denna traditionella placering att sättas under debatt. Ett fristående altarbord var ingen lämplig plats för ett tabernakel. Det fanns inte längre någon retabelvägg bakom altaret och ett hängande förvaringskärl ovanför altaret förändrade hela innebörden av mässans celebration. Andra Vatikankonciliets tillämpningsföreskrifter tog också upp denna fråga 1964. Här söker man både behålla den traditionella ordningen så långt detta är möjligt och samtidigt anvisa nya lösningsvägar. Om tabernaklet är litet kan man i så fall placera det mitt på huvudaltaret och detta utgör i så fall inget hinder för att fira mässa vid altaret. Men man kan också placera det på ett sidoaltare, om detta är ett verkligt förnämt altare, och för det tredje kan man med lokalbiskopens tillstånd få placera det på någon annan framträdande plats i kyrkan. Det blev också den senare vägen som fick laglig dignitet i den nya Codex iuris canonici 1983 men nu krävdes inte längre lokalbiskopens tillstånd. Can 938 §2 föreskriver sålunda kort och gott att tabernaklet skall befinna sig på någon framträdande plats i kyrkan eller kapellet. Gudsfolkstanken har sålunda medfört, att altaret som helighetens centrum avskilt från folket och helgat genom närvaron av de konsekrerade

elementen, på ett nytt sätt fått en funktionskaraktär för den gudstjänstñ-

rande församlingen, som en plats, där man samlas omkring sin uppståndne Herre.

7.2.1.3 Kyrkoinvigningsritualet

Trots den uppmjukning beträffande rätten att förrätta mässa i icke invigt rum, som i praktiken kan iakttagas under 1960- och 70-talen framför allti samband med husmässor, gällde den kanoniska rättens föreskrifter att en kyrka skulle vigas. När den nya bearbetningen av den kanoniska rätten utkom 1983, var rättsläget oförändrat. Där föreskrivs i Can 1217 att sedan kyrkbygget fullbordats, skall den nya kyrkan snarast möjligt invigas, ”dedicetur”, eller åtminstone välsignas, ”benedicatur”. Beträffande katedral- och församlingskyrkor skall detta ske i en festgudstjänst, ”sollemni ritu”. Can 1219 fastslog också att i en invigd eller välsignad kyrka kunde alla gudstjänstliga handlingar utföras. Som en följd av andra Vatikankonciliets beslut bearbetades också kyrkoinvigningsritualet 1977. Stora delar av den tidigare traditionen och dess huvudceremonierna behölls visserligen men de inplacerades i en ny ram beroende på den nya synen på församlingen som gudsfolket. Strukturen blev därför församlingens ordinarie mässa och invigningsritualet flätades in i mässans struktur. Ett gott exempel på den nya formen är invigningen av S:ta Eugenia kyrka i Stockholm den 3 april 1982, dvs lördagen före Palmsöndagen. Akten förrättades av biskopen, assisterad enbart av präster. Församlingen har före akten tagit plats inne i kyrkan. Biskopen med assistenter

K och synen som den levande kyrkan 99 yrkoinvigningen på församlingen

\ samlas utanför kyrkans portar, där biskopen håller ett tal, som inleds Nåd Så ø med hälsningen: och frid vare med er alla i Guds heliga kyrka.” g överlämnas kyrkobyggnaden till biskopen som uppmanar kyrkoherden att öppna kyrkans portar. Under processionsmusik tågar så korsbäraren, prästerskapet, assistenterna m fl och biskopen in i kyrkan, under det att församlingen reser sig. Biskopen startar processionen med orden Träd in genom Herrens portar i jubel, i hans gårdar med lovsång”. Enligt formuläret har sålunda vigvattensbestänkningen utanpå kyrkan försvunnit liksom biskopens stötande med kräklan mot kyrkdörren. Detta har i stället ersatts med uppmaningen till kyrkoherden att öppna dörren. Man kan också lägga märke till att ceremonin med askkorset och skrivandet av det latinska och grekiska alfabetet uteslutits. Därmed har de traditionella formerna för biskopens besittningstagande av kyrkobyggnaden förts åt sidan. Omedelbart efter intåget äger vattenvigningen rum. Detta vatten skall enligt bönen ”vi . . . bestänka oss med som ett tecken på vår bot och som ett minne av vårt dop”. Dessutom skall vattnet brukas till att ”rena de nyuppförda väggarna och det nya altaret”. Efter ytterligare bön sker under det att församlingen sjunger: ”Här en vigvattensbestänkningen, ” källa rinner. . . Så avslutar biskopen vigvattensceremonin med en bön om att ”den Helige Andes nåd (må) göra oss till det tempel och den boning för hans härlighet, som vi redan är. Därefter fortsätter mässan med Gloria, kollektbön och Ordets liturgi. Kollektbönen har anpassats till vigningsgudstjänsten och innehåller orden: ”utgjut din nåd över denna plats och bistå med din nåd alla som åkallar dig. Låt kraften av ditt ord som ljuder här, och dina sakrament som utdelas här, ge styrka åt alla troendes hjärtan. Ordets liturgi får på samma sätt en markering av invigningens syfte: ”Må Guds Ord alltid ljuda i detta rum; må det för er uppenbara Kristi hemlighet och i kyrkan verka er frälsning.” Den första textläsningen är hämtad från Nehemja 8:1 - lO, som innehåller berättelsen om när Esra föreläser lagen för folket och leviterna undervisade folket i lagen ”så att man förstod det som lästes”. Den andra läsningen är hämtad ur Ef 2:19-22 om församlingen som den levande byggnaden, där Kristus Jesus själv är hörnstenen. Den tredje slutligen är Matt 16:13- 19 om Petri bekännelse och himmelrikets nycklar. Efter Nicenum följer ”invigningsbön och smörjelse”. Denna del av akten inleds med Allhelgonalitanian, som avslutas med orden: ”Att du ville välsigna, helga och viga denna kyrka”. Därefter ber biskopen om bönhörelse, ”så att det hus, som vi skall viga åt ditt namn, blir ett nådens och frälsningens hem, där det kristna folket församlas till ett och kan tillbedja dig i ande och sanning och låta sig uppbyggas i kärlek”. Därefter följer den traditionella reliknedläggningen, då reliker av Szta Eugenia och S:t Ansgar muras in i altaret. Biskopen biträds här av en murare. Den långa invigningsbönen, som sedan följer, har som ett grundmotiv den levande kyrkan: Salig är hon, denna kyrka, Guds boning bland människor. Som ett heligt tempel bygges hon upp av levande stenar på apostlarnas grund med Kristus som hörnsten.” Det andra

l

100 K yrkoin vigningen och synen på församlingen som den levande kyrkan SOU I985:49

grundmotivet är bön om välsignelse över ”denna kyrka och detta altare. Må detta hus vara en helig plats och detta bord alltid stå redo för Kristi offer”. Det är inte den statiska heligheten som fokuseras utan syftet med gudstjänstrummet att vara en plats för församlingens gudsmöte i evighetens perspektiv. Så kommer den traditionella ceremonin, då biskopen smörjer altarets fyra hörn och tecknar 12 kors med krisma på kyrkans väggar. Platserna för dessa kors har markerats med särskilda stenar. Syftet med smörjandet förklaras av biskopen med följande ord: så att både altaret och kyrkan kan uttrycka Kristi och kyrkans mysterium”. Festmusiken med text av K Sundén och musik av l Milveden har endast ett grundmotiv - församlingen som levande stenar. Så incenseras altaret och kyrkan med biskopens förklarande ord: Må vår bön stiga upp som rökelse inför ditt ansikte, o Herre. Liksom detta hus uppfylls av vällukt, så må din kyrka sprida den ljuva doft, som Kristus givit världen.” l-lär återknyter ritualet till mässans ordinarie form och fortsätter med eukaristins liturgi. Prefationen har dock anpassats till invigningsmotivet: Ty du har gjort hela världen till ett tempel för din härlighet, för att ditt namn överallt skulle lovsjungas. Men nu låter du oss också åt dig helga byggnader, där dina heliga mysterier kan firas. Vi viger alltså nu med glädje och fröjd detta bönens hus, som människors arbete uppfört, åt ditt heliga majestät. Här kan vi ana det sanna templets mysterium, och här får vi en bild av det himmelska Jerusalem.” Samma motiv återkommer än en gång i slutet av den eukaristiska bönen. Till sist förs det heliga sakramentet” till tabernaklet, vilket invigs, varefter tänds. Akten avslutas ”evighetslampaw” med välsignelsen och sändningsord. Väsentliga delar det traditionella kyrkoinvigningsritualet har sålunda bevarats men samtidigt har också väsentliga förändringar vidtagits. Strukturmässigt har sålunda invigningen integrerats i den ordinarie mässordningen, så att strukturen är oförändrad samtidigt som de enskilda

momenten färgats av invigningsmotivet. Gudsfolkstanken har också bli-

vit ett Iedmotiv, som ständigt understryker, att församlingen är levande stenar i den byggnad, vars hörnsten är Kristus.

7.2.2 Utvecklingen inom de Iutherska kyrkorna

7.2.2.1 Husmässan

På Iutherskt håll kom också de nya tankarna på gudsfølket att snabbt slå igenom. Det är för utvecklingen typiskt, att dessa tankar framför allt framfördes av 50-talets restaureringsteologer, som flyttade över sitt intresse från den medeltida skolastiska förebilden till urkyrkan. När K B Ritter, ledande liturgikeri Michaelsbruderschaft i Tyskland, 1961 gav ut sitt stora arbete Die eucharistische Feier”, som till sin grundkorception präglades av de tidigare restaureringsidéerna, presenterade han vid sidan om den stora evangeliska festmässan också en annan form. den s k bordsmässan. Denna är klart påverkad av det nya gudsfolkstärkandet.

SOU I985:49 K och synen på församlingen som den levande kyrkan yrkoin vigningen

Den nya gudsfolkstanken krävde ett altare i församlingens mitt. I äldre kyrkor avkläddes därför ofta det tidigare höga/rare! och ett nytt altare uppfördes i korsmitten fär färsamlingsgudstjänsten med möjlighet för prästen att förrätta gudstjänsten vänd mot jörsamlingen. Shrewsbury, Abbey church. Ur Gilbert Cape. The Liturgical Reordering of Paris/z Churehes. 1979.

9-

102 K yrkoinvigningen och synen pâ församlingen som den levande kyrkan

å . 4 , , s. % . a - p» ,w

Sekulariseringsteøløgin skapade ett flexibelt gudstjänstrum, som antingen kunde användas för olika former av församlingsaktivitet eller för gudstjänstbruk. Här används rummetfär ungdomsaktiviteter. Ur The Multipurpose Church, ed. J. G. Davies, 1971 Hødge Hill.

1 I1

K och synen som den levande kyrkan 103 yrkoinvigningen på församlingen Samma rum används här som gudstjänstrum

104 K yrkoinvigningen och synen päfärsamlingen som den levande kyrkan

»x s ;zxx “ *w Vid restaureringen av Uppsala domkyrka a°r 1968 uppg/orde domkyrkoarkitek! Auke Porne ett förslag till centralaltare i kørsmitten. Detta kom icke till utförande men vid speciella tillfällen har ett _llyltbart altarbord placerats på denna plats och mäsxa förrättar: av prästen vänd mot församlingen. Ur Uppsala domkyrkas restaureringsjtâga. Stockholm 1968.

K och synen församlingen som den levande kyrkan 105 yrkoinvigningen på

Även i den romerska katolska kyrkan har vid onzbyggnad av gamla och nybyggnad av nya kyrkor altaretjlyttats ut i församlingen och prästen fzirrättar mässan bakom altaret vänd mot församlingen som ett uttryck för den nya gudsfolkstanken. Ur A.J..l. van Rooy, Nederlandse kerkbouw op een keerpunt.

l 06 K yrkoin vigningen och synen som den levande pâfärsamlingen kyrkan

Å ven om det nya romersk katolska kvrkoinvigningsritualet betonat församlingen som den levande kyrkan har Iraditiansankndvtttittgen till det medeltida ritualer behållits. Här tänder biskopen/em ljusskâlar på altarskivatt sedan den smarts med chrisma. Från invigningen av St Lars kyrka i Uppsala 1985. Fota Upsala Nya Tidning

Här incenserar biskopen altaret med riikelse. Från invigningen av SI Lars kyrka i Uppsala 1985. Fota Upsala N_v1 Tidning

m_ §___\:T:4av›n\vn_

.ä

K yrkoinvigningen och synen pâ församlingen som den levande kyrkan 107

Här smörjer biskopen de tolv konsekrarionskorsen pâ kyrkans murar. Från invigningen av SI Lars kyrka i Uppsala 1985. Foto Upsala Nya Tidning

l08 K yrkoin vigningen och synen pâ församlingen som den levande kyrkan

Den nya gudsfølkstanken har medfört, att de reserverade nattvardselementen inte längre kan placeras i direkt anslutning till altaret utan i ett särskilt tabernakel. Här tas tabernaklet i bruk. Från invigningen av St Lars kyrka i Uppsala 1985. Foto Upsala Nya Tidning

K yrkoinvigningen och synen på församlingen som den levande kyrkan

Formen är ny och förslaget karakteriseras därför av stor försiktighet. Det är dock uppenbart att mässan präglas av försöket att i direkt anknytning till urkyrkan lägga tyngdpunkten på gudsfolkets gemenskap, koinonia. Mässan är tänkt för den lilla gruppen, som sitter omkring ett vanligt bord, och Ritter diskuterar, hur man praktiskt skall gå tillväga om man har fler deltagare, om man då skall ha fler stolsrader eller fler bord. För de nya idéerna typiskt är också, att kyrkorummet icke är förutsättningen för mässan utan att den kan äga rum i ett vanligt bostadsrum. Likaså undviker han beteckningen kalk och patén för nattvardskärlen och antyder att vanligt bröd är att föredra i en mässa av denna typ. I fråga om den liturgiska klädseln föreskriver han att de som ansvarar för gudstjänsten inte i klädedräkten skall avvika från deltagarna. Man behöver inte tveka om att K B Ritter påverkats av de nya gudsfolkstankarna, som sätter församlingens gemensamma handlande i centrum och skjuter åt sidan den yttre ramen ifråga om liturgisk klädsel, liturgiska föremål och liturgiskt gudstjänstrum. Det är dock uppenbart att uppmjukningen gäller den yttre formen och inte liturgin, som fortfarande är präglad av de tidigare restaureringstankarna. Det nya sättet att se på gudstjänsten som en gemensam handling av den gudstjänstfirande församlingen fick ett brett genomslag under l960-talet. Det är därför naturligt att detta klart kommer till uttryck också på lutherskt område under slutet av 1960-talet och början av l970-talet. År 1968 skapade sålunda studentprästen John Arthur i USA ett förslag till gruppmässa, ”Eucharist for small groups, som präglas av gudsfolkstankens intentioner. För honom viktigt var det sålunda att återställa nattvardens ursprungliga karaktär av måltid. Därför borde den äga rum kring ett bord i ett vanligt rum, där bröd och vin fick sin ursprungliga karaktär av verklig måltid. Men han tar ytterligare ett steg och drar de fulla konsekvenserna av gudsfolkstanken även i ämbetsfrågan. Han konstaterar nämligen, att om endast vigda präster kan få huvudansvaret för huskommunioner, kommer nattvardsgångarna i hemmen att stagnera av brist på präster. Därför måste man söka sig fram till lagliga former för att diakoner eller familjeöverhuvuden kan få ansvara för huskommumoner.

Det har sitt intresse att konstatera, att endast fem år senare 1973 kommer en annan framträdande representant för Michaelsbruderschaft i Tyskland Otto Dietz att driva likartade tankegångar. l en artikel om att förverkliga kyrkans katolicitet i nattvarden hävdar sålunda Dietz, att även husfadern bör kunna fungera som sakramentsförvaltare. Som argument driver han tesen, att Kristus själv inte skulle ha vägrat att sitta till bords vid en måltid, vid vilken inte en av honom eller hans apostlar auktoriserad husfader fanns. Klarare kan knappast de yttersta konsekvenserna av gudsfolkstanken drivas. Men om det nu är den gudstjänstfirande församlingens aktiva handlande som gör gudstjänsten till gudstjänst och därför också den yttre omramningen är av sekundärt intresse, så borde det vara naturligt att betrakta gudstjänstrummet och dess inredning främst från funktionssynpunkt. Dietz berör icke dessa frågeställningar men de utgör egentligen direkta konsekvenser av gudsfolkstanken. De skulle också

IO-SOU l985z49

llO K och synen som den levande kyrkan yrkoinvigningen på församlingen

komma att beaktas i samband med arbetet på formerna för kyrkoinvigning.

I Östtyskland, DDR, kom behovet av gudstjänster hemma i husen i

mindre grupper att få hög aktualitet. I samarbete mellan den evangeliska kyrkounionen EKU DDR och den förenade evangelisk-lutherska kyrkan VELKD DDR utarbetades en ”Arbeitzbuch zur Agende” 1981, då det visade sig icke vara möjligt att revidera agendan som sådan. I denna arbetsbok ingick också ett omfattande kapitel om bordsnattvardsgång ”Feier des Herrenmahls in einer Tischgemeinschaft”. Här understryker man, att denna typ av huskommunion blivit allt vanligare. Det har gällt församlingsgrupper, ungdomsgrupper, huskretsar, ålderdomshem, fritidsgrupper samt gudstjänstgrupper med ringa deltagarantal. Man har då i all enkelhet samlats omkring ett bord med uppslagen bibel, med bröd och vin och firat nattvard sittande runt om bordet. Orsakerna till att man gärna samlas till bordsnattvardsgång är av både sociologisk och teologisk art. Det moderna storsamhällets ensamhet och anonymitet kan vid en sådan gudstjänst ersättas av närhet och gemenskap i den lilla gruppen. Bordsgemenskapen ger också måltiden en annan och djupare dimension än massutspisningarna i det sekulariserade samhället. Dessutom återfår nattvardsgången sin ursprungliga karaktär av verklig måltid. Därmed kommer man närmare nattvardens bibliska ursprung. För en liten församling, som lever i en sekulariserad, ateistisk värld, kan också bordsnattvardsgången upplevas som en vilopaus tillsammans i sin Herres närhet, innan vandringen fortsätter på nytt. Normalt leds nattvardsgången av en präst men även en icke prästvigd församlingsmedlem kan av kyrkan erhålla särskilt uppdrag att fungera som ledare och deltagarna skall engageras både i förberedelserna för gudstjänsten och dess utgestaltande. Här kommer gudsfolkstanken klart till uttryck. Om bordsnattvardsgången kombineras med en vanlig måltid, bör nattvardsgången föregå måltiden, som då får karaktären av en agapemåltid. Eftersom församlingen, som deltar i en bordsnattvardsgång, på ett synligt sätt får karaktären av ”familia Dei, Guds familj,bör döpta barn,som följer sina föräldrar till gudstjänsten, också få deltaga i nattvardsgången, vilket är naturligt, då man sitter omkring ett bord. Utdelandet av nattvarden tillgår så, att ledaren räcker brödet till den deltagare som sitter närmast, och denne ger det vidare till sin granne. Distributionsformeln utgörs lämpligen av ett enkelt bibelord tex Kristi kropp för dig utgiven, eller Kristus sade: Jag är livets bröd. Utdelningen av vinet sker efter samma mönster. Under distributionen kan bibelavsnitt eller meditationstexter föreläsas. Någon invigning av rum eller nattvardsbord är det inte fråga om. Däremot bör festkaraktären av gudstjänsten betonas. Bordet bör klädas med en ren vit duk. Ett för alla synbart kors eller krucifix bör placeras på bordet, liksom ljusstakar med ljus och blommor. Den bägare (kalk) och det fat (patén) som används, bör vara lämpade för ändamålet. Det är sålunda uppenbart, att gudsfolkstanken, synen på församlingen som den levande kyrkan, har påverkat och utgjort förutsättningen för de

SOU l985:49 Kyrkoinvigningen och synen på församlingen som den levande kyrkan ll l

officiella riktlinjerna för bordsmässa. Det är därför också naturligt, att det efter det inledande, mera principiella avsnittet ges utförliga föreskrifter för hur en bordsmässa strukturmäsigt skall byggas upp och att inte mindre än tre olika, helt utarbetade exempel på bordsmässor presenteras.

7.2.2.2 Gudsfolket och kyrkobyggnaden

- I Sverige kom Axel Rappes prästmötesavhandling Domus ecclesiae Studier i nutida kyrkoarkitektur” 1962 att bli banbrytande för de nya tankarna om förhållandet mellan gudsfolket och kyrkobyggnaden. I ett utförligt första kapitel över temat ”Domus Dei - Domus ecclesiae” tar Rappe upp den grundläggande frågan om kyrkan är ett Guds hus eller ett församlingens hus. Han konstaterar därvid först att terminologin ”Guds hus” har bibliskt ursprung och framför allt går tillbaka på Jerusalems tempel. Det är dock alldeles uppenbart att templet inte utan vidare får betraktas som en Guds boning på samma sätt som ett hedniskt avgudatempel med en däri placerad avgudabild. Redan bildförbudet utgör ett korrektiv. Men synen på Salomos tempel i Gamla testamentet uppvisar en spänning mellan immanens och transcendens. Å ena sidan är det ingen tvekan om att arken i det allra heligaste uppfattas som den särskilda platsen för Guds närvaro men å andra sidan är himmelen den plats, där Gud bor. Därför är templet inte utan vidare ”en Guds boning i egentlig mening, men det är ett privilegierat böneställe, en helig plats, där Herren vill möta sitt folk och lyssna till dess åkallan och böner. I Nya testamentet sker en markerad förskjutning från tempelbyggnaden till den levande församlingen. ”Det nya templet har tagit gestalt i den nya Messiasmenigheten, kyrkan, som är Kristi kropp. Det är ett tempel, som ”icke är gjort med händer”, ett andligt hus”, byggt av ”levande stenar (l Petr 225).” I urkyrkan fanns det till att börja med inga särskilda kyrkobyggnader och termen ecklesia användes för att beteckna församlingen, mötesplatsen var oftast enskilda bostäder och församlingen fungerade som husförsamling. När sedan ett komplex av byggnader började att växa fram mer eller mindre fast anknutna till församlingslivet, började man använda termen Domus ecclesiae dvs kyrkans, församlingens, hus: ”detta hus var där Gud bodde - Dei”. l-lär kan man ännu inget tempel, inget Domus inte tala om ett ”sakralt - - fanns före rum, ”ty kyrkan församlingen kyrkobyggnaden och betydde . . . något helt annat än ett tempel, ett Gudshus i förkristen mening.” Detta betydde emellertid icke enligt Rappe, att byggnaden var utan intresse. Även om en familj kunde fungera utan en bostad så var ett hem inte utan betydelse för familjen. På samma sätt hade kyrkobyggnaden en dubbel funktion, både att avgränsa utåt mot världen och att hålla samman inåt mot församlingen. ”I kyrkans hus äger församlingen sitt andliga hem, bakom dess mur har den byggt sig en egen värld mitt i världen.” Rappe framhåller att dessa tankegångar har varit av avgörande bety-

112 K yrkoinvigningen och synen på församlingen som den levande kyrkan

delse för de kyrkobyggnader som vuxit upp efter kriget på kontinenten. Kyrkorummet har alltså formats efter församlingen i stället för att församlingen formats efter kyrkorummet och han fortsätter: ”Avgörande för den arkitektoniska reformen har varit insikten, att hela Gudsfolket enligt biblisk syn är ett prästerligt folk, som tillsammans med Herrens tjänare i ämbetet skall uppbära gudstjänsten från dess början till slut höra, bedja, sjunga, offra och själv deltaga i förkunnelsen av Herrens död genom den i kommunionen fullbordade nattvardshandlingen.” Men argumentationen kunde också föras med sekulariseringsteologins färrecken. Vid den stora lutherska liturgiska konferensen i Minneapolis, Minnesota, 1973, med ett deltagarantal av ca 2 000 varav ca 300 från andra konfessioner höll arkitekten och lekmannateologen Edward A. Sovik ett anförande, där han starkt kritiserade de nuvarande kyrkobyggnaderna som ett hinder för gudstjänsten. Han ansåg att den tradition som sedan Konstantins dagar på 300-talet präglat attityden till kyrkobyggnaderna måste förändras. Lösningen såg han i en återgång till den inställning man mötte hos Jesus själv och i urkyrkan. Som jämförelse anförde han att man i den sekulära världen inte byggde särskilda byggnader för fest utan att man utnyttjade platser, som var byggda för annat ändamål och gjorde dem till festsalar med hjälp av tidsmässiga föremål, flaggor, banér, ballonger, blommor, facklor etc. På samma sätt är det med kyrkobyggnaderna. Det är inte byggnaden som gör festen, utan gudstjänsten som sker i byggnaden. Därför skall vi inte

längre bygga kyrkor, som är programmerade för gudstjänsten. I stället

önskade han flexibla byggnader, som kan användas för olika ändamål. Altare, läspulpet, ljushållare och andra liturgiska föremål skall vara flyttbara på samma sätt som utrustningen i det gammaltestamentliga tabernaklet. Sovik gör sig sålunda till tolk för den av sekulariseringsteologin påverkade teorin om ”multi-purpose-church”.

Men detta ger honom också anledning att tala om församlingen som

den levande kyrkan. Det är sålunda enligt Sovik fel att kalla byggnader för kyrkor. Kyrkan är i stället de troendes församling. Man kan därför kalla platsen för samlingsrum eller hall. Inom hans egen arkitektfirma använde man ordet centrum eftersom man ville ha ett enkelt ersättningsord med världslig klang.

7.2.2.3. Kyrkoinvigningsritualet

De nya tankarna på gudsfolket, församlingen som gudstjänstfirande gemenskap, kom också att spela en betydande roll för de lutherska kyrkornas kyrkoinvigningsritual.

7.2.2.3.l. Tyskland

Detta är klart iakttagbart i det förslag till kyrkoinvigningsritual för de lutherska kyrkorna i Tyskland, som utarbetades av Lutherische Liturgische Konferenz som revisionsförslag av Agende IV 1952. Då övriga delar

K och synen på församlingen som den levande kyrkan yrkoinvigningen

av Agende IV, framför allt omfattande ämbetsvigningarna, icke fått sin form, beslöt generalsynoden och biskopskonferensen den 29 okslutliga tober 1976, att förslaget till invigningshandlingar skulle överlämnas till medlemskyrkorna för prövning och ställningstagande i avvaktan på att hela Agende IV officiellt skulle fastställas. Utgångspunkten för förslaget är en bearbetning av Agende IV 1952. Detta innebär, att man bevarat så mycket som möjligt av den tidigare agendan. Detta gäller först och främst den strukturella uppbyggnaden. Men redan här möter en attitydförändring. I agendan 1952 uppfattades ritualet som bindande. I kommentaren till det nya förslaget understryker man med emfas, att man överlåter åt präst och lokalförsamling att själva skapa meningsfulla former för utförandet. Det är viktigt att iakttaga, betonar man, att agendan inte innehåller ”Rituale utan snarast är att betrakta som en handbok till hjälp, då man skall skapa en gudstjänst, och att dess ordningar är exempel på meningsfullt strukturerat gudstjänstligt handlande, som bör användas med ansvarsmedveten frihet. Förskjutningen från den 1952 officiellt antagna handbokens absoluta karaktär till gudsfolkets frihet att i handbokens anda 1977 skapa en levande gudstjänst är påtaglig. Men förslaget presenterar dessutom en tredje ordning utöver de två, som fanns i agendan 1952. Man motiverar detta med att bakom förslaget ligger en särskild önskan från en av medlemskyrkorna. Nyheterna ligger i att invigningsakten inte byggs upp som en fristående akt utan integreras med församlingens ordinarie huvudgudstjänst. På detta sätt har man klart markerat att gudstjänstens centrum är den gudstjänstfirande församlingen. Bönematerialet har kraftigt överarbetats och moderniserats och också här markerar man församlingens frihet genom att betona, att dessa böner endast är avsedda som exempel. De kan och bör av sakliga eller lokala omständigheter förkortas, utvidgas eller förändras bara inte den teologiska innebörden förskjuts. Det är alltså helt klart, att den nya synen på gudsfolket gett den gudstjänstfirande församlingen en liturgisk frihet, som icke var tänkbar i den tidigare agendan. Men samtidigt är det uppenbart, att detta inte är en fristående företeelse utan att den intimt hänger samman med en omvärdering av hela den teologiska synen pâ invigningens innebörd. 1940- och 50-talen hade präglats av en restaureringsteologi som såg sina förebilder i den medeltida skolastiska teologin. Det är därför naturligt, att man starkt betonade, att invigningen gjorde kyrkorummet till ett rum. Koncentrationen på den gudstjänstfirande församhelgat, sakralt, lingen under 1960- och 70-talen försköt intresset från den helgade byggnaden till församlingen. Därmed kom också frågan om invigningsformeln vid kyrkoinvigning att bli brännande. I förslaget 1977 tar man därför också särskilt upp frågan om stadfästelseformel, Vollzugsformel”. Här tar man avstånd från 1950-talets helighetsideal och anknyter i stället direkt till Luthers och den tidigare reformationens teologiska värderingar. Man understryker sålunda, att enligt evangelisk-luthersk uppfattning finns det ingen dinglich verstandene Weihe” av föremål, dvs vigningen får icke uppfattas som om den

114 K yrkoinvigningen och synen på församlingen som den levande kyrkan

direkt påverkade tingen i sig. I stället är det så, att dessa föremål bör

betraktas som ”delar av det dagliga brödet” (Teile des täglichen Brotes),

som helgas därigenom att de mottas med tacksägelse (Danksagung). Här hänvisar man till Luthers utläggning i Lilla katekesen av 4zde bönen i Fader vår och jämställer på detta sätt kyrkobyggnaden och dess föremål med det dagliga brödet. En invigning kan därför inte vara något annat än att ett dylikt föremål för första gången tas i bruk för det ändamål, vartill det är bestämt. Det liturgiska utskottet förklarar därför att med en sådan grunduppfattning kan man överhuvud taget inte ha någon särskild invigningsformel (verbietet sich der Gebrauch besonderer Weiheformeln). Därmed tog man också direkt avstånd från uppbyggnaden i Agende IV 1952. Lösningen på problemet menade man sig finna genom att låta den avslutande deklaratoriska slutformeln direkt anknyta till inledningsformeln, så att de tillsammans kunde bilda en ram omkring förkunnelsen och bönen. Därigenom skulle man också vinna att tyngdpunkten hela tiden kom att ligga just på dessa moment. Om man samtidigt lät slutformeln leda över till församlingens lovsång, skapades också ett slags gångjärn (Scharnier) mellan de gudstjänstliga element, som uppfattades som ett fullbordande av det under tacksägelse mottagna dagliga brödet. Man betonade också starkt att denna totalsyn, som lät hela handlingen mynna ut i församlingens lovsång, var grundläggande (besonders wichtig) för det liturgiska utskottet. Man hade därför ställt sig frågan i det liturgiska utskottet, om inte denna stadfästelseformel helt och hållet kunde uteslutas. Efter noggrant övervägande fastslog man, att stadfästelseformeln var ett väsentligt element i församlingens eget bekräftande (Selbstvergewisserung) och att den därför också skulle bibehållas. I full överensstämmelse med sin grundintention fastslår utskottet att den språkliga skillnad, som kan iakttas mellan inlednings- och avslutningsformel i de olika akterna, icke får tolkas som om dessa innehöll olika grad av ”vigningsintensitet” (Weihe-lntensitäten) utan enbart var betingade av kasuella skäl. Går man till de direkta formuleringarna kan man konstatera, att det grundläggande skriftordet är l Tim 4:5 dvs att allt blir ”helgat genom

Guds ord och genom bön” (Alles wird geheiligit durch das Wort Gottes

und Gebet) som inleder alla tre kyrkoinvigningsritualen. ”Därför”, fortsätter ritualet, ”vill vi nu inviga denna kyrka (överlämna den till sitt ändamål) genom att höra Guds 0rd och bedja till honom.” Avslutningsformeln följer samma mönster: ”Sedan vi nu hört Guds ord och bett till honom, är nu denna kyrka vigd till Guds tjänst (eller överlämnad till sitt ändamål)”. Det är viktigt att lägga märke till att slutformeln endast är ett klargörande av vad som har skett och att den därför icke är någon verklig vigningsformel. Den nya teologiska grundsynen kommer också fram, då det gäller vem som har huvudansvaret för invigningsakten. Hade man under 1950-talet strävat efter att lägga denna akt i biskopens händer för att därmed garantera vigningens karaktär av att helga något, som icke tidigare var heligt, finns det i det nya förslaget en påtaglig strävan efter att koncentrera

som den levande kyrkan l 15 K yrkoinvigningen och synen på församlingen

intresset till den gudstjänstfirande församlingen. Den som förrättar akten skall sålunda vara antingen biskopen eller ett ombud för kyrkoled- Beauftragten der Kirchenleitung). Detta präglar också ningen (einem akten som helhet. Biskopen eller kyrkoledningens ombud skall sålunda uttala inlednings- och avslutningsformeln, men som vi sett är det icke dessa formler som karakteriserar vigningen. De utgör endast den inledande, respektive avslutande preciseringen av att invigningen sker genom Guds ord och bön. Då det gäller textläsningarna och bönerna är det lokalförsamlingen, som har ansvaret genom sin präst och sina kyrkvärdar. Formen varieras i de tre ritualen men gemensam! för dem alla är att [aka/församlingen spelar en central roll. formulär A åtföljs biskopen eller hans ombud av två assistenter. Enligt Den ene är församlingsprästen, den andre en kyrkvärd. En av dem, valfritt vilken, läser texten om Jerusalems tempelinvigning l Kon 8:22-23 samt 27-30 eller en av texterna på kyrkoinvigningsdagen. Den andre leder församlingens bön av Fader vår. Därefter kommer en lång bön om kyrkans rätta bruk, som kan läsas av biskopen ensam eller i växelläsning med kyrkvärden. Även enligt formulär B åtföljs biskopen av två assistenter enligt samma mönster: och en kyrkvärd. Den inledande texten församlingsprästen är även här Jerusalems tempelinvigning, läst av en av assistenterna. Den av den andre assistenten. Därefter följs likaså av Fader vår under ledning följer den första bönen om att kyrkobyggnaden må bli en plats där Gud vill samla och uppbygga sin församling genom ordet och sakramenten. Denna bön läses antingen av assistent nr två eller av en annan kyrkvärd. kläder klockaren Som förberedelse för textläsning och bön vid altaret och kyrkvärden altaret med paramenta, ljus, nattvardskärl och agenda. Om enskilda eller grupper i församlingen donerat enskilda personer föremål, bärs de fram här av donatorerna själva. Därefter preciserar

biskopen altarets gudstjänstfunktion och betonar, att det skall tjäna för-

som bord för nattvarden och plats för bön och välsignelse. En samlingen läser texten om välsignelsens kalk ur l Kor l0:l6-17 och en kyrkvärd annan kyrkvärd ber en bön om altarets rätta bruk i församlingen. Samma struktur som ifråga om altaret tillämpas sedan på övriga föremål, som tas i bruk i samband med invigningen. Detta gäller predikszolen, som kläs av kyrkvärdar, vilka sedan bär fram bibeln till dess plats på predikstolen och slår upp den för textläsningen. Om det finns utrymme läser den ene kyrkvärden därifrån texten ur Jes 55:10på predikstolen, ll att liksom som faller från himmelen gör jorden fruktbar, så regnet skall också Guds ord som sås ut icke återvända tomhänt. Därefter beder också om möjligt från predikstolen en förbön för den andre kyrkvärden dem som skall förkunna ordet från predikstolen. Biskopens insats inskränker sig till en pålysning om predikstolens funktion för församlingen. Den skall tjäna som en plats för förkunnelsen av evangelium. [fråga om dopfunten följs samma mönster. Kyrkvärdar bär fram doptill dopfunten. deklarerar, att dopfunten är skål och dopkanna Biskopen den plats, där dopet skall äga rum, såsom Jesus Kristus befallt sina lärjungar. Så läser en kyrkvärd texten om dopet ur Rom 6:4. En annan kyrkvärd ber därefter förbönen för dem som skall döpas.

116 K yrkoinvigningen och synen på församlingen som den levande kyrkan

Det är alltså även beträffande alternativ B helt klart, att centreringen på lokalförsamlingen tillhör grundmönstret. Biskopen eller kyrkoledombud ningens leder akten men snarast i form av pålysning av vad som skall ske eller vad som har skett. l det tredje ritualet C är invigningen uppbyggd som en vanlig församlingsgudstjänst med nattvardsgång (”Hauptgottesdienst”). Utmärkande för denna form är att biskopen inleder och avslutar gudstjänsten och att den däremellan följer den normala börordningen. Biskopens inledning jar med det välkända citatet från l Tim 4:4-5 om att allt helgas genom Guds 0rd och bön. Därför skall också kyrkan vigas genom att församlingen först gör vad kyrkan är avsedd för, dvs lyssna till Guds ord, anropa honom i bön och lovsång samt fira nattvard vid det nya altaret. Ett karakteristiskt inslag i huvudgudstjänsten är en speciell kyrkobön i litanieform, vilken leds av en lektor och börjar med orden: ”Lasst uns im Frieden den Herrn anrufen”. Den första bönen handlar om att Gud genom sin Andes kraft måtte samla en församling i denna kyrka. Den andra om dem som är nattvardsgäster vid detta altare. Den tredje om att Guds ord måtte rent och klart förkunnas från denna predikstol. Den fjärde om att Gud måtte skydda och hjälpa alla som här döps, konñrmeras och vigs. Den femte om frid och folkförsoning och bön för alla som befinner sig i nöd. Den sjätte slutligen om bönhörelse och om Guds hjälp under livet på vägen till det eviga fadershuset. När nattvardsñrandet avslutats, konstaterar biskopen att sedan gudstjänst nu för första gången firats i denna kyrka, är den invigd till Guds tjänst, varefter församlingen sjunger Te Deum. I samtliga tre ritual A, B och C har alltså församlingen fått en nyckelroll vid invigningsgudstjänsten och biskopens uppgift har koncentrerats till förklaring av vad som skall ske samt konstaterande av vad som har skett.

Grundintentionen fick också ett brett genomslag ide lutherska kyrkorna

men tillämpningsmönstret kom att variera.

7.2.2.3.2. Danmark

l den danska kyrkan kom utvecklingen att genomlöpa tvâ steg. År 1963 tillkom Prøveritualbogen. Här tog man avstånd från den danska traditionen i Mynsters förslag och fastslog under hänvisning till Luthers invigning av slottskyrkan i Torgau, att kyrkoinvigningen enligt evangelisk uppfattning är ”en dedikation, hvor tingene forbliver, hvad de er, men bestemmes til gudstjenstlig brug. Kritiken riktades framför allt mot at

indvielseakten er udtryk for embedsmyndighed, icke for bøn. Som ut- m,...

tryck för denna grundintention åberopade biskopen i ritualet det typiskt lutherska bibelcitatet i samband med invigningar ur 1 Tim 4:4-5: ”Da alle ting helliges ved Guds ord och bøn, vilket utgjorde inledningen till bibelläsningarna. Så följde invigningsbönen med tack till Gud för att han hade grundat sin kyrka påjorden och ville samla sin församling på dette sted” genom att skänka den ”denne kirke”. Därefter nedkallades Guds

m...

välsignelse över ”dette hus och de handlingar som där skulle äga rum. Trots den allmänna kritiken av det mynsterska

(\4›«u›x§›øLnu(

förslagets embedsmyn-

.--om

g., .

K yrkoinvigningen och synen pâ församlingen som den levande kyrkan

dighed avslutas förslaget 1963 genom en invigningsformel, som är formulerad i jag-form just med hänvisning till ämbetsinnehavet: ”Så erklaerer jeg på mit embedes vegne dette hus og alt, hvad det rummer, a: vaere indviet og afsondret til at tjene Gud og hans hellige 0rd, i Fadrens . . .” Sedan överlämnas kyrkan till församlingsprästerna och församlingen: ”til den (dem), der er kaldet til at vaere praest(er) ved denne kirke, og til menigheden på dette sted, at vaerne det og bruge det efter vor kirkes orden. Prøveritualbogen 1963, som beträffande nattvardsmässan uppvisar en påtaglig följsamhet till den allmänkyrkliga traditionen, innehåller sålunda i kyrkoinvigningsritualet nya intentioner, som pekar framåt mot den kommande utvecklingen. Mest markerat är sålunda åberopandet av den evangeliska grundintentionen att kalla akten för ”dedikation” och markera att någon förvandling av tingen inte förekommer utan att de bestäms för gudstjänstbruk. Men samtidigt är det uppenbart, att mycket av den mynsterska traditionen finns kvar. Den nya gudsfolkstanken påverkar inte alls ritualet. Det är fortfarande en biskoplig handling och invigningsformeln är formulerad ijag-form med hänvisning till ämbetsinnehavet.

I det nya förslag som framlades 1978 har utvecklingen tagit ett mycket

markerat steg. Anslaget märks redan i den inledande processionen, där enligt förslaget några av prästerna och lekmännen bär dopfat och dopkanna, kalk och patén, kyrkobibeln och övriga altarböcker. Det markeras ocksä särskilt, att biskopen under hela akten står vänd mot församlingen. I biskopens inledande agendariskt bundna tal finns också mottot för hela akten presenterat. Med ett citat från Salomos ord vid tempelinvigningen i Jerusalem: ”Gud satte solen på himmelen, men selv vil han bo i mulmet” understryker biskopen, att vi bygget en kirke, for at Guds navn kan bo midt iblandt os. Med en fortsatt alludering på Salomos bön konstaterar biskopen, att kyrkan icke är ett hus för Gud: himlenes himle kan ikke rumme ham, langt mindre det hus, vi har bygget til ham. Det är i stället så, att kyrkan är ett hus för församlingen: Men vi mennesker må have huse at samles i. Poängen är därför inte att vi stiger upp i Guds heliga hus utan att han stiger ned till oss och möter oss i våra jordiska förhållanden. Biskopen fortsätter därför: ”Og til os sendte Gud sin kaere Søn, Jesus, døbt ved et menneskes hånd i vand, stadfaestet af Guds hellige And, og han sad til bords i vore huse. Og da han blev optaget i herlighed, sendte han Talsmanden, sandhedens And, for att bede med os og vidne for os i ord og sakramenter.” Avsikten med invigningsakten var att ”tage dette hus i brug og med Guds ord og bøn gøre alle ting rede, så evangeliet kan forkyndes og velsignelsen lyde fra alter og praedikestol, mennesker modtages ved døbefont og nadverbord, og sammen bede til Gud og takke ham når vi spiller og synger til Guds aere.” Fortsättningen av ritualet följer samma huvudmönster som det lutherska tyska från 1977 med textläsning och bön vid dopfunt, altare, predikstol etc med typisk dansk betoning av församlingssången i en ”indivielsessalm”, vars olika verser binder samman och markerar aktens tyngdpunkter.

118 K och synen på församlingen som den levande kyrkan yrkoinvigningen

Anslaget möter i den första psalmversen som riktar blickarna på Guds 0rd:

”Hvor Gud sit hus ej bygge vil, omsonst er kalk og stene, thi der skal mer og andet til, end Verdens folk vil mene; det gaelder om et Guddoms-ord, når, som i Himlen så på jord, et Guds-hus skal opbygges.”

Därför överlämnas nu kyrkbibeln och övriga altarböcker till biskopen, som läser texten ur 1 Moseb 1:1-5 om Guds skapande 0rd samt fortsätter med en bön, vars motto är att församlingen skall lyssna till vad Gud vill säga den. Den andra delen av akten gäller dopfunten. Här fungerar andra versen av invigningspsalmen som processionspsalm:

Et klokketårn, en døbefont, et bord med lys, som braender, det fmdes kan al verden rundt, det gøres kan med haender; men trøst og fred og hjertensfrygd, det skaber ingen klokkelyd og ingen altertavle.”

Det nya är, att det är församlingens representanter som fungerar. Dopskål och dopkanna bärs nämligen av präster och lekmän och en av dem, som burit fram föremålen, och inte biskopen läser texten, i detta fall hämtad ur Rom 623-11 om dopet till Kristus som ett dop till hans död och till hans liv. Den följande korta bönen spinner också på detta tema: ”Herre, du skabte os ofjord og sagde: Til jord skal du blive. Vi takker dig, fordi du for Jesu skyld modtager os her og genføder os ved vand og And til livet i dit rige.” Den tredje delen av akten gäller altaret. Hit bär nu präster och lekmän fram kalk och patén m m och en av dem läser texten ur 1 Kor 10:15- 17 om välsignelsens kalk. Den efterföljande bönen är en parafras på den urkristna nattvardsbönen ur Didaché om åkrarnas korn och bergens druvor med det avslutande ekumeniska perspektivet: Som kornet var spredt ud over agrene, men blev samlet i eet brød, således samler du din menighet fra jordens yderste graenser ind i dit rige. Den fjärde delen av akten gäller predikstolen och tillgår så att under en vers av invigningspsalmen går en präst eller en lekman upp på predikstolen och läser texten ur l Kor 1121-25 om förkunnelsen om Kristus såsom korsfäst. Den efterföljande bönen är en bön om förkunnelsens betydelse för präst och församling. Den femte delen handlar om orgeln och tillgår så, att en präst eller en lekman från orgelns plats först läser texten ur Kol 3:16- 17 med orden: ”så I med al visdom laerer og påminder hverandre med salmer, hymner

-

pâförsamlingen

K som den levande kyrkan 119 yrkoinvigningen och synen

og åndelige sange og synger med taknemmelighed i jeres hjerter for Gud. Därefter följer en bön med avslutningsorden: ”Hør os, når vi også i kirken klager vor nød, beder om den godhed, vi ikke har fortjent, og takker for den hjaelp, du sender os i rette tid. Som den sjätte delen av akten kommer nu biskopens konstaterande av att kyrkan blivit invigd. Det är alltså inte fråga om någon invigningsformel uran om ett kungärande av vad som redan skett. Akten äger rum vid altaret och biskopen säger: ”Således er nu ved Guds 0rd og bøn NN kirke (i NN stift) indviet og taget i brug som Guds hus og kirke. Men dersom Herren ikke bygger huset, er bygmestrenes møje forgaeves. Derfor vil vi beder Den bön, som sedan följer, är inte en bön om kyrkobyggnaden utan om den levande församlingen. Den avslutas på följande sätt: Herre, vi beder dig, at du ved din Helligånd vil forny din menighed dag for dag og sende os ud i tjeneste for vor naeste.” Det är lätt att känna igen grundmönstret från den tyska lutherska ordningen från 1977. Uppbrottet från den tidigare danska traditionen även i Prøveritualbogens form 1963 är påfallande. Det är egentligen inte biskopen, som inviger den nya kyrkan utan präster och Iekmän i församlingen, som med Guds ord och bön talar om evangeliet och församlingen som den levande kyrkan. Det är också för akten typiskt att den fortsätter med den vanliga församlingsgudstjänsten, i vilken både dop och nattvard kan ingå.

7.2.2.3.3. Norge.

Det norska förslaget till kyrkoin vigning 1984 är ytterligare ett sätt att variera samma grundmotiv. Församlingen har sålunda en central roll i ritualet eller som det uttrycks i kommentaren: ”Menigheten er det primaere subjekt i vigslingshandlingen.” Detta märks redan i fråga om ingångsprocessionen. Under historiens lopp hade denna procession blivit mer och mer ”klerikalisert”, så att endast präster deltog. I praxis hade man dock påbörjat en utveckling i motsatt riktning och en del remissinstanser, som yttrade sig om det första förslaget l983, önskade en fortsatt markering i denna riktning så att lekmännens antal kunde ökas. Liturgikommissionen har också i sitt förslag 1984 följt denna linje, inte minst för att den överenstämmer med kommissionens nya intention. Men den ökade bredden på lekmannadeltagandet skall inte vara ett självändamål. De som deltar i processionen skall ha direkta liturgiska uppgifter. Detta medför givetvis ett bredare församlingsdeltagande i akten som sådan. I anvisningarna för ritualet anges det också att biskopen, som har huvudansvaret för ”oppleggef” i samråd med ”soknepresten - eventuelt menighetens prest”, anmodar representanter för olika grupper att delta i processionen. Här nämns barn, ungdom, konñrmander, kör, försam-

lingsanställda, ”menighetsrådZ arkitekt, byggmästare och hantverkare.

Hur detta skall gå till i praktiken ges det också anvisning för i samband med föreskrifterna för vilka föremål som skall bäras i processionen. Anvisningarna gör inte anspråk på att vara absoluta. Antalet föremål kan sålunda variera och översikten som sedan följer är endast avsedd att

120 K yrkoinvigningen och synen pâ församlingen som den levande kyrkan

vara et fleksibelt forslag. Däremot menar man, att ordningen föremålen emellan är bunden. Enligt förslaget skall två ungdomar lägga på altarduken på altaret. Sedan placerar unga och barn ljusstakar med ljus, ev vaser och blommor, samt dopskål och vattenkanna på deras platser. Församlingsprästen eller en annan präst sätter kalken mitt på altaret och patenen ovanpå kalken. Diakon/kateket och/ eller lekmän sätter oblatask och vinkanna på altaret på högra sidan om kalken och de liturgiska böckerna på den vänstra sidan. Evangelieboken läggs på läspulpeten. Slutligen lägger prosten bibeln på predikstolen. Det är biskopen som har ansvaret för fördelningen av uppgifterna, men det är församlingens egna medlemmar som skall bära fram och placera ut de flesta föremålen. Detta är egentligen samma ordning som är förutsatt i Alterbogen 1920 och ordningen 1955, nämligen att de som bär föremålen också placerar dem på deras platser. Men i praktiken har man i stället gjort så, att processionsdeltagarna lämnat respektive föremål till biskopen, som sedan själv placerat det på dess plats. Denna praxis tar liturgikommissionen starkt avstånd från. Utplaceringen skall handhavas av processionsdeltagarna själva ”og ikke samles i biskopens person”. Själva kyrkoinvigningsakten är uppbyggd som en högmässa med nattvardsgång, där nattvardsgången kan uteslutas, om praktiska omständigheter gör det omöjligt att genomföra. Då skall i stället en nattvardsmässa äga rum senare samma dag. Orsakerna till att invigningsakten är integrerad i en normal församlingsgudstjänst är två. För det första uppfattas inte invigningsgudstjänsten som ett helgande av kyrkorummet i och för sig. Etter luthersk syn er vigsling en dedikasjon/overgivelse, som lar tingene forbli hva de er, men bestämmer dem til gudstjenestlig bruk”. För det

andra skall det nya gudstjänstrummetjust tjäna församlingens gudsmöte

och även ur denna synpunkt är det då naturligt, att invigningen flätas in i en normal församlingsgudstjänst. Mot denna bakgrund är det också naturligt, att gudstjänsten både inleds och avslutas av församlingsprästen. Som vi ovan sett har det varit biskopen, som inlett och avslutat akten både i det tyska förslaget 1977 och i det danska 1978, men i det norska har man dragit de fulla konsekvenserna av gudsfolkstanken. Det är alltså församlingsprästen, som sedan föremålen placerats ut efter processionen går fram till läspulpeten och citerar l Tim 4:5 att allt helgas genom Guds ord och bön och sedan fortsätter: ”Slik skal også vi i dag vigsle denne kirke (dette kirkerom): Samlet her for Guds ansikt skal vi høre hans hellige ord (og feire Herrens nattverd), og sammen skal vi baere våre bønner og vår lovsang fram för Guds trone i himmelen. Därefter följer den normala gudstjänstens syndabekännelse, Kyrie, Gloria med Laudamus i högtidlig form samt dagens kollektbön. Denna del av gudstjänsten leds av prosten, som efter kollektbönen lyser på textläsningarna och själv lämnar altaret. Inte mindre än sex texter läses, som av biskopen fritt kan fördelas på präster eller lekmän. Texturvalet är fixerat och följer huvudlinjen att det är församlingen som är den levande kyrkan. Varje text är försedd med förklarande inledningsord. Den första texten, om Salomos invigning av Jerusalems tempel, presenteras som Guds

K yrkoinvigningen och synen på församlingen som den levande kyrkan

ord ”om Herrens tempel i den gamle pakt. Den andra texten ur Ef 2:20-22 får följande förklaring: Iden nye pakt er det menigheten som er et hellig tempel og en bolig for Gud”. Så följer tre texter om nattvard, dop och predikan. Den sista texten slutligen ur Upp 2l :10- ll och 22- 25 markerar, att kyrkobyggnaden hör vårtjordiska liv till: ”l Guds evige rike er det ikke lenger bruk for noe tempel eller kirkehus. Efter textläsningarna går biskopen för altaret, leder trosbekännelsen, predikar från predikstolen samt leder församlingens förbön från altaret. Denna bön är ett viktigt moment av akten, ty den är en bön om Guds välsignelse ”over denne helligdom”. Bönens upptakt är viktig som ett motto för hela bönen: ”Lovet vaere du, vår Gud, universets Herre. Himmel ogjord kan ikke romme deg, og likevel vil du bo hos oss ved ditt Ord og dine Sakramenter, og gjöre oss til et tempel for ditt Hellige og underfulle naervaer. Vi ber deg, la din frelsende gjerning lykkes også i vår menighet og i dette hus, som i dag vigsles til din tjeneste og til din aere.” Därefter följer en välsignelsebön med förebilder från den mynsterska ordningen 1839 och den svenska 1854 men den har omarbetats enligt det nya mottot om församlingen som den levande kyrkan. l stället för att bedja: Välsigna dessa murar som skall genljuda av Herrens lov, heter det nu: ”Velsign forkynnelsen av ditt ord, og la det fra denne prekestol lyde klart og rent, med Ånd og kraft som bevis. Även fortsättningen av bönen är omarbetad efter samma mönster. Därför avslutas också bönen på följande sätt: ”Gi oss en salig oppstandelse på den siste dag, og forunn

oss å bo hos deg i den evige by, det nye Jerusalem, hvor intet tempel er,

for du er dens tempel, Herre, allmektige Gud, og Lammet. Om nattvard icke äger rum, avslutas bönen med gemensamt Fader vår, varefter biskopen återvänder till sin plats. Om däremot nattvardsmässa skall äga rum, övertar församlingsprästen denna del av gudstjänsten. Före slutpsalmen går församlingsprästen till läspulpeten för att kungöra vad som har skett under gudstjänsten. Han gör det med följande 0rd: ”Kjaere menighet. Sammen har vi nå ved Guds ord og bønn vigslet dette kirkehus (kirkerom). La oss hjelpe og oppmuntre hverandre, så vi trofast samles i vår menighet/som menighet på dette sted og gir Herren vår Gud pris og aere.” Så sjungs slutpsalmen och församlingsprästen uttalar välsignelsen och sändningsorden. Det är alltså en mycket genomgripande omstrukturering, som ägt rum i det nya norska ritualet för kyrkoinvigning. Gudsfolkstanken är helt genomförd och de element som hämtats från traditionen har genom omplacering, tydningsord eller omformulering anpassats till det nya mönstret om församlingen som den levande kyrkan.

7.2.2.3.4 Finland

Även det finska kyrkoinvigningsritualet 1984 präglas av synen på försam-

lingen som den levande kyrkan. Kyrkomötets handboksutskott skriveri sin bearbetning av handbokskommitténs betänkande s 21: ”Invigningens ledande teologiska princip är, att den levande församlingen bildar

l22 K yrkoinvigningen och synen på församlingen som den levande kyrkan

Guds hus. Guds folk samlas omkring ord och sakrament. Invigningen

betyder i detta sammanhang helgande genom Guds ord och bön.” Men denna princip är icke allenarádande. I trohet mot traditionen betonar man, att även byggnaden berörs av invigningen: ”Invigningen gäller även själva byggnaden. I formuläret uttrycks, att kyrkobyggnaden är avskild för ordets förkunnelse och för utdelande av sakramenten samt en plats där Guds närvaro erfars. Denna dubbla aspekt påverkar hela ritualets utformning. Biskopen leder invigningsakten och församlingens medverkan kommer till synes redan i att två av de sex assistenter, som biskopen utser, ”kan vara av församlingen utsedda representanter. Är de lekmän, skall de då vara iförda alba, under det att prästerna är iförda alba och stola. Utskottets uppfattning av kyrkan som tempel markeras genom den inledande psaltarpsalmen 84. Utskottet skriver, att det förenar sig med kommitténs förslag, att förrättningen inleds med det tusenåriga tempelinvigningsbruket, med växelläsning av psaltarpsalm. Efter biskopens invigningstal följer en avdelning med bibelläsningar. Den ovannämnda dubbelheten framträder även här. De tre första läsningarna handlar alla om den heliga platsen. Den första om Jakobs dröm med orden: ”Detta måtte vara en helig plats; här bor förvisso Gud, och här är himmelens port. Den andra om Guds ord till Mose: ”Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig.” Den tredje slutligen om Salomos invigning av Jerusalems tepel, där den valda texten avslutas med orden: ”den plats varom du har sagt: Mitt namn skall vara där - så att du ock hör den bön som din tjänare beder, vänd mot denna plats.” De följande fem texterna handlar om församlingen som den levande kyrkan. Det är texterna ur Ef 2:l9-22 om den byggnad i vilken Kristus Jesus är hörnstenen, l Petr 2-5, 9-10 om Kristus som den levande stenen och församlingen som levande stenar i ett andligt husbygge, Hebr 3:4-6 om att vi är ”hans hus” samt Hebr 10:21 -25a med inledningsorden: Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus.” Till sist kommer en text som summerar båda motiven ur Upp. 21:3: ”Se Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Texterna är emellertid inte absoluta. De kan också väljas i anslutning till kyrkoåret eller helt fritt. Efter textläsningarna kommer en särskild avdelning, som bär rubriken ”invigningen”. Denna del av akten är knuten till de olika föremålen i kyrkorummet, vilka har att göra med gudstjänstens funktion. Handlingen tillgår sä, att den som förrättar invigningen vid de olika föremålen preciserar deras funktion, varefter en av assistenterna läser en text om denna funktion i församlingen. Även i denna avdelning märks det dubbla perspektivet, dels församlingen som den levande kyrkan, dels föremålen som helgade föremål. Vid invigningen av dopfunten kan ett ljus tändas och den som förrättar invigningen riktar uppmärksamheten mot vattnet som bärare av fräls-

;ammar

ningen genom orden: ”Må vattnet i denna dopfunt vara en frälsningens källa då det heliga dopet här förrättas enligt Kristi befallning.” Sedan

yirkoin

? K vigningen och synen som den levande kyrkan 123 på församlingen

läser assistenten Rom 6:4 om att dö och uppstå med Kristus i dopet. Även på predikstolen kan ett ljus tändas men här riktar invigningsförrättaren blicken mot förkunnelsen från predikstolen och predikans uppgift. Assistenten läser så texten ur 2 Kor 415,7 om skatten i lerkärlen. Invigningen av orgeln och kyrkklockorna sker samtidigt och invigningsförrättaren pekar på församlingens lovsång och klockornas uppgift att kalla församlingen till gudstjänst. Här tänds inga ljus. Som textläsning brukas Kol 3:16- 17 om lovsången, varefter kyrkans klockor får ljuda. Därefter invigs altaret, på vilket ljusen först tänds. lnvigningsförrättaren markerar här det dubbla perspektivet, altaret som ett heligt bord och som platsen för nattvardens utdelande med orden: Må detta altare vara ett av Kristi verkliga närvaro och hans korsoffer helgat bord, från vilket sakramentet utdelas till församlingens uppbyggelse.” Assistenten läser så texten om välsignelsens bägare ur l Kor 10:16- l7. Invigningsförrättaren summerar sedan till slut det dubbla perspektivet: Må denna N. Nzs kyrka vara helgad till den allsmäktige Gudens tempel och till ett hem för denna församling i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn (+). Frid vare över detta hus.” Det för den finska stituationen belysande är, att när kyrkomötet i november 1984 tog det nya handboksförslaget, accepterade man visserligen den nya formen för invigningsavdelningen men av traditionsskäl önskade man dock behålla den tidigare handbokens invigningsavdelning som alternativ. Efter invigningsdelen följer en böneavdelning. Även den är uppbyggd på det dubbla perspektivet. Det märks redan i inledningsorden, där man ber om Guds välsignelse över denna helgedom”. Den efterföljande bönens huvudtema är i stället att Gud ”bor i ett ljus dit ingen kan komma”, men att han vill vara nära sin församling, ”så att Guds barns frid och trygghet råder i vårt liv”. Den följande tacksägelsepsalmen inleds av invigningsförrättaren med en uppmaning till jubel, där ”det vandrande gudsfolket har en nyckelposition: ”Jubla må änglarnas skara i himlen, och jubla må de saligas församling. Glädjas må också jorden och det vandrande gudsfolket. Låt oss ta del i himlens och jordens jubel och sjunga tacksägelsepsalmen. I denna psalm brukas orgeln för första gången. Invigningsakten är nu avslutad och invigningsförrättaren konstaterar därför, att byggnaden tagits ut ur det profana och blivit en helgad sfär med orden: ”Sedan kyrkan är invigd, skall den anses som ett åt Gud helgat hus och ej upplåtas för ändamål som är oförenliga med dess helgd (KL 341 §). Akten avslutas med välsignelsen. På ett helt annat sätt än de tidigare refererade lutherska kyrkoinvigningsritualen har det finska ritualet ett dubbelt perspektiv, dels kyrkan som en helig byggnad, dels församlingen som den levande kyrkan.

7.2.2.3.5 USA

Även inom Iutherdomen i USA kom synen på församlingen som den levande kyrkan att prägla det nya ritualetför kyrkoinvigning, som utkom 1982. Ordningen är gemensam för Association of Evangelical Lutheran

124 K yrkoinvigningen och synen pâ församlingen som den levande kyrkan

\ Churches, Lutheran Church in America, The American Lutheran Church och The Evangelical Lutheran Church of Canada. Utmärkande för ritualets församlingsinriktning är att invigningsakten skall äga rum i anslutning till en högmässa med nattvardsgång. Två möjligheter föreligger här. Antingen sker invigningen som en sammanhållen akt, direkt följd av församlingsgudstjänsten, eller också integreras den helt i församlingsgudstjänsten. Ritual finns för båda formerna. Akten inleds med en procession, i vilken hela församlingen deltar. Processionen kan antingen samlas utanför kyrkans stängda dörr eller vandra från en närbelägen plats till den stängda kyrkodörren. Den som leder akten anges endast som *”minister, vilket innebär att det inte med nödvändighet är fråga om en biskoplig akt. Med hänsyn till aktens uppbyggnad är det också naturligt, att den inte knyts till biskopsämbetet utan till den levande församlingen. l det tal som invigningsförrättaren håller utanför den stängda kyrkodörren preciserar han aktens syfte. Han använder termen ”dedicate” (tillägna) för att markera att kyrkobyggnaden har ett syfte, nämligen att tjäna gudstjänsten och församlingen. Därför skall den också bli en plats där Guds folk kan samlas, där evangeliet kan förkunnas genom 0rd och sakrament och där församlingen kan få Iiv och hopp. Talet avslutas med bön om Guds ledning. Så överlämnar byggmästaren kyrkans nyckel till invigningsförrättaren, som i sin tur lämnar den till en representant för församlingen, varefter dörren öppnas. Under psaltarpsalm går processionen in i kyrkan. Processionen inleds med processionskors, ljus och banér. Församlingsprästen bär kyrkohandboken och representanter för folket bär kyrkbibeln, sakramentskärlen och andra gudstjänstföremål. Dessa placeras av sina bärare ut på sina respektive platser. Akten koncentreras till dopfunt, predikstol och altare men är inte inriktad på föremålet utan funktionen. Vid dopfunten lägger ”minister” sålunda sin hand på funten och börjar med att välsigna Gud, universums Herre, han som i begynnelsen lät sin ande sväva över vattnet och skapade himmel och jord, han som för oss gjort vattnet till ett nyfödelsens tecken och gjort oss delaktiga i hans sons död och uppståndelse. l lydnad för hans befallning skall vi göra alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Bönen om den helige Andes eller vattnet utan alla dem som döps i s utgjutande gäller varken dopfunten denna dopfunt, som nu avskiljs för sitt ändamål (”this font which we g i w today set apart). Akten vid dopfunten avslutas så med en doxologi: ”To J . . .” i you, O God, be given praise and honor and worship 3 Alla tre akterna är byggda efter samma mönster: välsignad vare du, ,i hjälp oss, prisad vare du. Avskiljandet av föremålet är därför satt i direkt á relation till dess funktion. Beträffande predikstolen ber ”minister, att Gud måtte rena deras läppar som predikar och ge dem som lyssnar nåden att höra Guds kärlek i förkunnelsen från denna predikstol, som vi nu avskiljer för sitt ändamål. I fråga om altaret ber man om välsignelse över och helgelse av alla dem som mottager Kristi lekamen och blod vid detta altare, som vi nu avskiljer för sitt ändamål.

K_ yrkoinvtgningeri och .synen pâfärsanz/ingert .som den levande kyrkan l25

Vid invigningen av Svenska Missionsfiirbzzndels kyrka i Uppsala l Advent I 983 var det /örsamlingsmedlemmar, även barn, som läste texterna mel/an invigningstalet och den akt, då Izelgedomen förklaras invigd Kyrkans_fiirsamlingsinriktade karaktär beskrivs [programmet bl.a. med orden: I den nya Missionskyrkan med dess många skiftande lokalerñnns platsföt mängder a v/râgeställningar och aktiviteter Foto Upsala Nya Tidning

II-

126 K yrkoinvigningen och synen pâförsamlingen som den levande kyrkan

Vasakyrkan i Hedemora byggdex av Irefrikyrkoförsamlingar i Hedemora, Baptisb, i Fribaprisl- och Missionsförsamlingen. Vid invigningerz l Advent 1976 fördelades ritualer pa samfundsrepreserztanterna i enlighet med deras traditioner. Ur Upplysningen? Vän 1977

De ekumeniska församlingar, som på senare âr växt fram i Sverige i betydande antal, har löst frågan om invigningen av de ekumeniska kyrkørna pa”sa sätt, att de berörda samfundens representanter var och en bidragit med en väsentlig del av sitt eget samfunds ritual. Några nya integrerade ritual bar därför icke byggts upp.

K yrkoinvigningen och synen pâförsamlingen som den levande kyrkan 127

Vid invigningen av K ronparkskyrkan i Karlstad annandag påsk 1980 represemerade.: SMF av Miss-ionsekreterare Lars Lindberg och Svenska kyrkan av biskop Sven lngebrand, vilkafärrätlade invigningen eller sina respektive ritual. Foto Bjarne Holmquist

128 K yrkoinvigningen och synen pâ församlingen som den levande kyrkan

é

-å r?

Det nya altaret i den restaurerade kyrkan i Greifswald har i enlighet med gudsfolkstanken placerats i korsmitten centralt i församlingen. Det är ett fvrkantsaltare i bordform, som erbjuder möjlighet till gudstjänstfirandehán vilken sida som helst. Originellt är placeringen av Lutherrosen och Bugenhagens vapen på den kraftiga centra/foten. Därmed har man markerat, att altaret är ett bord för församlingens evangeliska gudstjänst. Foto Dorothea Puttkammer

1 1 i.

K yrkoinvigningen och synen pâ församlingen som den levande kyrkan

Till sist återvänder minister och ställer sig mitt i församlingen (”in the midst ofthe people) och ber en sammanfattande bön enligt samma mönster, där huvudmotivet om församlingen som den levande kyrkan

sammanfattas med orden: ”We are the temple of your presence, and this

building is the house ofyour Church. Klarare kan knappast grundmotivet uttryckas. Men invigningsakten kan också helintegreras i församlingsgudstjänsten. Detta tillgår så att invigningsakten följer mönstret ovan fram t 0 m dopfuntens invigning. Därefter kommer lovsång, salutation och kollektbön, varefter predikstolen invigs. Så följer textläsningar, predikan, trosbekännelse, kyrkobön och fridshälsning, varefter altaret invigs. Därefter följer nattvardsmässan med kommunion samt dess böneavdelning, varefter den avslutande invigningsbönen äger rum följd av välsignelsen. Det lutherska kyrkoinvigningsritualet i USA är sålunda helt uppbyggt på huvudmotivet att församlingen är den levande kyrkan och att kyrkorummet är ett rum för församlingen, för dess gudstjänst och tillbedjan. Sammanfattar man utvecklingen under slutet av 1970- och början av 1980-talet i de av världens lutherska kyrkor, som här behandlats, Tyskland, Norden och USA, är det sålunda påfallande att det skett en mycket markerad förändring. I stället för den helgade kyrkobyggnaden har den levande församlingen kommit i fokus. Detta har skett under hänsynstagande till den nya exegetiska och patristiska forskningen men också i det nya medvetandet om att församlingen består av myndiga och ansvarskännande medlemmar. På ett överraskande sätt har detta samtidigt inneburit

en renässans för det lutherskt reformatoriska tänkandet.

7.2.3 Utvecklingen i de anglikanska kyrkorna

7.2.3.1 Multipurpose church

Professor J. G. Davies, som i Birmingham i England skapat ett särskilt institut för liturgi och kyrkobyggnadsfrågor, har i A Dictionary of Liturgy & Worship 1972 skrivit en särskild artikel om kyrkoinvigning. Han sammanfattar med att konstatera att det i historien kan återfinnas tre olika grundförutsättningar för att en invigning av en kyrka skall komma till stånd. Den första av dessa är den romerska formen med nedläggande av reliker. Denna tradition kan enligt Davies icke accepteras i dag, då nedläggande av reliker icke kan betraktas som en förutsättning för kristen gudstjänst. Kristen gudstjänst firades långt innan seden med reliker utbildats och gudstjänst kan också äga rum utomhus utan reliker. Den andra traditionen är den ortodoxa att inviga genom dop och konfirmation. Inte heller denna kan enligt Davies accepteras i dag, då en byggnad inte utan vidare kan behandlas som en person. Den tredje är att man firar gudstjänst och nattvard. Emellertid kan enligt Davies inte en gudstjänst konsekrera en kyrka, då i så fall en rad platser utanför kyrkorummet skulle ha konsekrerats genom att nattvard firats där. Det måste därför enligt Davies finnas en annan faktor, som vid invigningen gör en kyrka till kyrka. Invigningsaktens grundintention är egent-

l2-

K som den levande

130 yrkoinvigningen och synen pâ församlingen kyrkan

ligen thanksgiving d v s ett tack till Gud att en ny kyrka har kommit till. Därmed fastställs också tre ting. För det första att byggnaden inte är vilken byggnad som helst utan att den har att göra med Gud. För det andra att byggnaden har en bestämd funktion nämligen att tjäna församlingens gudstjänstliv. För det tredje slutligen dediceras den som ett instrument för Guds sändning (”the mission of God”). I de anglikanska kyrkorna har av tradition termen consecration använts som term för kyrkoinvigning. Davies ersätter denna term med dedication”. Detta sammanhänger med att han inte anser att byggnaden i sig kan konsekreras. Nattvardselementen kan konsekreras men inte en byggnad. En byggnad kan avskiljas och ändamålsbestämmas till sin funktion och sitt bruk. Det är lätt att se, att Davies lägger tyngdpunkten pâ församlingen som tackar för att den fått en plats för gudstjänst och tillbed- Jan. Det är symptomatiskt, att Davies som nyckelterm använder ordet ”thanksgiving”. Det korresponderar nämligen utomordentligt väl med de tyska lutherska lösningarna fem år senare l977, där ordet Danksagung” spelar samma nyckelroll. Davies har i sitt institut för liturgi och kyrkobyggnad drivit idéerna om the multi-purpose church d v s en kyrka som används både för gudstjänst och andra församlingsaktiviteter. All kyrklig inredning som altare, dopfunt, predikstol etc är flyttbar och samma sal som används för gudstjänstbruk kan alltså, sedan gudstjänstföremålen flyttats undan eller åt sidan, i stället användas som matsal, sporthall eller kulturhall. Förutsättningen för detta är givetvis, att inte byggnaden genom en konsekration blir en sakral byggnad, som blir obrukbar för andra ändamål. I enlighet med sekulariseringsteologins idéer finns det inte två parallella verkligheter, som utesluter varandra, en sakral och en profan. Verkligheten är en enda och därför är också multipurpose church ett utmärkt exempel på tillvarons enhet. Davis säger s 18: ”The unity of the sacred and the secular - as embodied in the multipurpose concept - could be more fully achieved within one integreated building.” Multipurpose church är alltså ett uttryck för tanken att det är församlingen och dess aktiviteter, som är det avgörande, antingen det gäller dess sociala, kulturella eller gudstjänstliga ansvar. Kyrkobyggnaden blir därför inte enbart specialanpassad för gudstjänst men den kan med enkla medel formas till lämplig gudstjänstlokal. När detta sker, är det just församlingens gudstjänstbehov som skall tillgodoses. Det är därför naturligt att altaret skall ställas i församlingens mitt och att prästen skall vara vänd mot församlingen - det är ju församlingens gudstjänst det är fråga åa 3 v. om. .. x

7.2.3.2 Kyrkoinvigningsritualet

7.2.3.2.l England

\I-.7 I den anglikanska kyrkan i England finns inget ojjiciellt fastställt kyrkoin-

.m1 vigningsritual. Det hari stället överlåtits åt den enskilde biskopen att själv

Jêleümøuxgøøaumaavwrjh

K yrkoinvigningen och synen på församlingen som den levande kyrkan 131

utforma invigningsritualet. Som vi ovan sett har biskop John Wordsworths revision 1887 och 1898 fungerat som riktningsgivande. Ingen biskop har dock varit bunden till detta ritual. Den bearbetning av Book of Common Prayer som resulterade i The Alternative Service Book 1980 innehöll inte heller något ritual för kyrkoinvigning. Den enskilde biskopen har därför fortfarande full frihet att själv strukturera ritualet enligt eget önskemål. Då det gällde utformningen av de biskopliga handlingarna, utarbetades särskilda riktlinjer av Patrick Ferguson-Davie, vilka gavs ut 1961 med titeln The Bishop in Church. Dessa riktlinjer var starkt påverkade av den allmänkyrkliga traditionen och gav ytterst detaljerade ceremonialeföreskrifter. Dessa upplevdes under 1970-talet som överspelade och i enlighet med de nya strömningarna i världens kyrkor i förenklande funktionell riktning beslöt Lambethkonferensen 1978, att biskoparna skulle erhålla utbildning i sättet att handhava sitt ämbete. År 1980 utkom också en ny handledning med förord av Eric Cicestr, Episcopal Services, The Church Union Ceremonial Guides, Alcuin Club Manual nr 2. Beträffande kyrkoinvigning ”Consecration or Dedication ofa Church Building konstaterar man, att det inte går att utfärda detaljerade föreskrifter, eftersom de enskilda stiften har sina egna traditioner. Som en allmän regel vill man dock understryka, att de nya allmänna föreskrifterna för det biskopliga beteendemönstret också bör tillämpas vid kyrkoinvigningarna.

7.2.3.2.2 USA

I den anglikanska kyrkan i USA kom utvecklingen att gå i en annan riktning. Redan 1799 fick den sålunda ett officiellt godkänt ritual för kyrkoinvigning. Därför kom också den nya bearbetningen av BCP, vilken godkändes som alternativ gudstjänstordning från och med 1 Advent 1976, att innehålla ett särskilt kapitel om kyrkoinvigning. Detta kyrkoinvigningsritual präglas av dubbla perspektiv. Å ena sidan spelar den nya synen på den levande församlingen en markerad roll och tar sig många uttryck men å andra sidan fokuseras också själva kyrkobyggnaden och de liturgiska föremålen på ett sätt som innebär en fortsättning av tidigare tradition. Detta är märkbart redan i kapitelrubriken: ”The Dedication and Consecration of a Church”. Dedication har snarast med funktionen, ändamålet, att göra, consecration med kyrkan som avskilt helgat föremål. Men med helgad menar man inte utan vidare en statisk helighet. Därför understryker man också i kommentarerna till ritualet att invigningsgudstjänsten inte utesluter, att byggnaden kan användas för undervisning, samkväm eller andra lämpliga aktiviteter. Ritualet tillhör de biskopliga handlingarna och akten leds alltså av biskopen. Dessutom skall de omkringboende prästerna inbjudas att delta, men samtidigt är det önskvärt att alla församlingens medlemmar, unga som gamla, får ta individuell eller kollektiv del i gudstjänsten liksom också arkitekt, byggmästare, musiker, konstnärer, välgörare och vänner. Akten är, församlingsrelaterad även på så sätt att den är integrerad i en

132 K yrkoinvigningen och synen på församlingen som den levande kyrkan

vanlig församlingsgudstjänst med nattvardsgång. Församlingsengagemanget kommer också till synes i den inledande processionen, där det kamuppdras åt lämpliga personer att förutom de föremål, som behövs för gudstjänsten, bära in sådant som har att göra med kyrkbygget såsom juridiska ägardokument, ritningar över kyrkobyggnaden, verktyg som brukats under byggenskapen etc. Processionen går fram till kyrkans stängda dörr, där biskopen efter ett kort inledande tal om syftet med akten och kort bön, befaller att dörren skall öppnas och, när så skett, skriver med kräklan ett kors på tröskeln med orden: ”Frid vare med detta hus och alla dem som här inträder. + l Faderns, Sonens och den helige Andes namn.” Detta kors skall sedan varaktigt märkas ut på tröskeln. Invigningen av kyrkorummet som helhet sker genom tre böner efter varandra. Den första beds av biskopen och riktas till Fadern, den andra av en församlingsrepresentant riktad till Jesus Kristus och den tredje av den tjänstgörande prästen riktad till den helige Ande. Därefter säger biskopen: Now, O Father, Son and Holy Spirit, sanctify this place.” Därefter dediceras dopfunt, läspulpet och predikstol i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Efter dediceringen av dopfunten kan man hälla vatten i dopskålen och förrätta dop. Om inget dop skall äga rum, kan man i alla fall hälla vatten i dopfunten och biskopen förrättar en utförlig tackbön om dopets gammaltestamentliga förebilder och nytestamentliga innebörd samt, om han så önskar, konsekrerar chrisman för framtida dop. Sedan läspulpet och predikstol dedicerats, följer på vanligt sätt Ordets gudstjänst. Texterna för den gammaltestamentliga läsningen och epistelläsningen är dock anpassade till invigningen. De gammaltestamentliga läsningarna handlar om Jerusalems tempel och fungerar som förebilder. Epistelläsningarna handlar om församlingen som den levande kyrkan i nytestamentlig tid. Om ett musikinstrument skall invigas, sker detta efter episteln och instrumentet får sedan ljuda. Den invigningsterm som används är dedicate”. Som evangelietext används Mat 7:13- l4 och 24-25 om den trånga porten och huset på berggrund eller Mat 21 :10- 14 om hur Jesus renar templet med nyckelordet: ”Mitt hus skall kallas ett bönens hus”. Efter den allmänna kyrkobönen, i vilken också ingår tack för den nya byggnaden, äger altarets invigning rum. Här användes tre olika termer: set apart, sanctify och dedicate. Biskopen börjar sålunda med en uppmaning till bön ”for the setting apart ofthe Altar”. Denna del av akten tillgår så att biskopen går fram till altaret med utsträckta armar och förrättar en tackbön, närmast av eucharistisk karaktär, till Gud för att han sänt sin Son, för att han levat på jorden och dött på korset ”as a perfect sacrifice”, för att Gud uppväckt honom från de döda och insatt honom att bli vår överstepräst samt slutligen för att Gud sänt sin helige Ande för att helga oss och förena oss ”in your holy Church”. Nästa del av akten börjar med att biskopen lägger sin hand på altaret med bön till Gud att han skall helga altaret, som ägnats åt honom (” Lord God, hear us. Sanctify this Table dedicated to you).

K och synen som den levande kyrkan 133 yrkoinvigningen pâ församlingen

Biskopen fortsätter sedan med att be om att detta altare skall fungera som a sign” av det himmelska altaret samt att Gud måtte mottaga the continual recalling ofthe sacrifice of your Son”. Till slut ber biskopen för kommunikanterna. Efter biskopens bön ringer man i klockor och spelar musik, under det att medlemmar av församlingen kläder altaret, sätter fram altarkärlen och tänder ljusen. Så följer nattvardsmässan. Utmärkande för den liturgiska akten är att det är en biskoplig akt, där det egentligen endast är textläsningarna och bönerna som kan utföras av lekmän. Ett exempel utgör den allmänna konsekrationsbönen för kyrkans invigning. Denna har sålunda delats upp på biskopen, kyrkvärden eller någon annan representant för församlingen samt församlingsprästen. Den allmänna kyrkobönen kan också bedjas av en diakon eller av en församlingsrepresentant. För övrigt är akten starkt lekmannaorienterad. I processionen in i kyrkan bör alltså lekmän deltaga och bära de olika föremålen. Då dopfunten invigs, skall barn eller andra lekmän hälla vatten i dopskålen. Om andra kyrkliga föremål invigs, kan de dekoreras av medlemmar av församlingen med blommor, ljus, vimplar eller dylikt. I stället för predikan kan olika församlingsbor bära fram vittnesbörd och biskopen bör svara för att markera församlingens plats i stiftet. Då det gäller altarets klädsel, kan donatorer eller andra lekmän bära fram föremålen och placera dem på deras plats.

7.2.4 Utvecklingen inom svensk frikyrklighet

7.2.4.1 Församlingen och kyrkobyggnaden

När de svenska fria samfunden växte fram under 1800-talet var uppmärksamheten helt inriktad på den levande församlingen. Gudstjänstrummet var av underordnad betydelse och preciserades ofta med termen bönhus. Som vi ovan sett korn dock restaureringsteologin att påverka även de frikyrkliga samfunden i förkyrkligande riktning. Gudstjänstrummet benämnas kyrka och ibruktagandet fick karaktären av började en verklig invigningsakt. På grund av samfundens historiska bakgrund fick denna utveckling ett fördröjt förlopp, vilket medförde att de nya fornkyrkliga tankarna om församlingen som den levande kyrkan kom på kollisionskurs med den pågående restaureringsteologiska utvecklingen. Ett teologiskt betydande inlägg i denna debatt utgör Lars Lindbergs bok l973 med den betecknande titeln ”En levande - en legudstjänst vande församling”. I denna finns också ett särskilt kapitel rubricerat ”Kyrkorummet och gudstjänsten”. Här understryks det viktigtiga i, att man vid kyrkbygge inte bygger ”så att man får en avskild sakral zon, där de medverkande” agerar inför folket”. Ett exempel på en sådan sakral zon är ”estraden” i den frikyrkliga traditionen och ”koret” i den kyrkliga. I gudstjänsten bör i stället ”hela församlingen vara aktiv i sång och bön och förkunnelse”. Detta är ting, som bör komma fram i själva arkitekturen.

134 Kyrkoinvigningen och synen pâ församlingen som den levande kyrkan

Den ideala kyrkotypen är därför inte en längdinriktad kyrka av katedraltyp” eller ”en predikokyrka där predikantens funktion mycket starkt betonas genom en dominerande predikstol”. l stället pläderar Lindberg för ett kyrkorum, där församlingen sitter i en halvcirkel, som är öppeni en bestämd riktning, t ex mot ett nattvardsbord eller annan sakral symbol. Här ansluter sig alltså Lindberg till de kyrkobyggnadsidéer, som har sin bakgrund i den nya gudsfolkstanken och som presenterades för svensk publik genom Axel Rappes Domus ecclesiae 1962. Han hänvisar också till denna bok. Men han anknyter i viss mån också till multipurpose church genom att starkt betona rörligheten inte bara i gudstjänsten utan också i kyrkorummet. Inredningen bör därför vara flexibel. Det bör finnas en ”uppbrottsstämning” i Guds församling. Därför bör åtminstone en del av sittplatserna utgöras av flyttbara lösa stolar.

7.2.4.2 Kyrkoinvigningsritualen

Den nya betoningen av församlingen som gudsfolket, som är iakttagbari många av världens kyrkor och som också kommit till uttryck i Lars Lindbergs ovan refererade bok, medförde inga genomgripande förändringari flera av de nya frikyrkliga ritualen i Sverige. Detta sammanhänger utan tvekan med att den restaurerande rörelsen började senare i de fria samfunden. När Svenska baptistsamfundet och Örebrømissionen år 1974 utgav sin ”Handbok för församlingens gudstjänstliv, karakteriserades kyrkoinvigningsritualet snarast av den allmänkyrkliga trenden. Kapitlet är rubricerat ”Invigning av kyrka och kapell” och den som leder akten kallas för ”ofñcianten”. Tempelinvigningspsalmerna Psalt 84 och 122 inleder akten efter ingångsprocessionen, varefter Salomos tempelinvigningsbön följer, avslutad med hänvisning till den levande kyrkan: ”Må vi alla växa upp till ett heligt tempel i Herren och med ditt folk på hela jorden bli uppbyggda till en Guds boning i Anden. Efter invigningstal och bibelläsning följer en direkt invigningsformel i jag-form och den treeniges namn: ”l Guds, Faderns och Sonens och den helige Andes namn förklarar jag denna helgedom invigd/återinvigd för tillbedjan och gudstjänst. Därefter fortsätter ritualet med den bearbetade välsignelsebönen från Svenska kyrkans handbok 1942 med inledningen: ”Och nu vare detta hus helgat/på nytt helgat åt Herren”. Inte heller i Svenska Alliansmissionens och Svenska Missionsförbundets nya handbok 1983 har invigningsritualet mera markant påverkats av den nya trenden. Detta är dess mera överraskande som Lars Lindberg är en av de ansvariga för den nya handboken. På två punkter kan dock en starkare betoning av församlingen iakttagas. Det föreskrivs alltså att ingångsordet bör läsas av församlingens pastor även om inbjuden representant för samfundet eller distriktet officierar”. Likaså markeras det lämpliga i att det är församlingens pastor som predikar i den efterföljande gudstjänsten. I det förslag till ny handbok för Metodistkyrkan i Sverige, som árskonf erensens handbokskommitté lade fram vid centralkonferensen den 27 fe-

som den levande kyrkan 135 K yrkoinvigningen och synen pâförsamlingen

bruari/3 mars 1985, är tonen en annan i kyrkoinvigningsritualet. Här har som den levande kyrkan fått en markerad perspektivet på församlingen betoning. lnvigningsakten har sålunda integrerats i en församlingsgudsmed nattvard. Normalt är biskopen officiant, men om han är förtjänst hindrad eller annan äldste kan även ”församlingens egen pastor någon officiera. Efter ingångspsalm och bön ber alla gemensamt om Guds välsignelse: Sänk över oss din himmelska välsignelse. Helighet anstår ditt hus för Gör oss därför alla till levande tempel, heliga och

evigt (Psalt 93:5).

inför Läsningen av evangelietexten utförs också av en välbehagliga dig. lekman. Under tillredelsepsalmen bär lekmän fram bägaren och patétill som ställer dem på nen jämte bröd och vin församlingens pastor, altaret”. Det är också församlingens pastor, som lägger brödet på paténen och häller vinet i kalken. Här den centrala invigningsdelen. Den börjar med att några följer för församlingsrådet går fram till altaret och överlämnar representanter till ”för att den skall helgas till Guds ära och männikyrkan biskopen skors Efter förklarar biskopen att frälsning”. namngivningsceremonin han tar emot kyrkan. Men han inviger den icke själv utan understryker, är en gemensam ”för att tillsammans med alla att invigningen handling: inviga den och därmed avskilja den er, som här har samlats, högtidligt Gudens och människors Därefter för den allsmäktige dyrkan frälsning.” samma av växelläsning som är traditionell inom reformert följer typ tradition och som handlar om kyrkans funktion. Den fortsätter med en gemensam läsning som slutar: ”Vi inviger oss därför här och nu på nytt till att tjäna den allsmäktige Guden. Genom Jesus Kristus, vår Herre.” Därefter fortsätts nattvardsmässan ledd av biskopen tillsammans med de

assisterande prästerna. Akten är sålunda starkt församlingscentrerad och de centrala invigav hela församlingen. särskild av ningsbönerna läses gemensamt Någon uttalad invigningsformel föreligger inte heller. biskopen

7.2.4.3 Kyrkoinvigningen och de ekumeniska församlingarna

de senaste decennierna har en ny typ av församlingsbildning bör- Under fram de ekumeniskaförsamlingarna. Utmärkande för jat växa i Sverige, dem är den dubbla dels till det egna samfundet, dels till den bindningen nya församlingsgemenskapen. Det rör sig om flera hundra församlingar med mer eller mindre nära samarbete, gemensam kyrka, gemensam ekonomi. Orsakerna till framväxten och formerna för präst, gemensam samarbetet och aktiviteterna är föremål för vetenskaplig analys, vars inte här skall Det i detta sammanhang intressanta är resultat föregripas. ekumenisk eller tas i bruk. hur en nybyggd, församlingskyrka invigs

Man kan då först konstatera, att något nytt officiellt ekumeniskt invignings-

har samfunden och kyrkorna varit ritual inte uppstått. I stället angelägna och även officiera. Detta har om att vara representerade vid invigningen att varje samfundsledare eller biskop strävat efter att få med en inneburit, väsentlig del av sitt eget samfunds eller sin egen kyrkas invigningsritual.

synen

136 K yrkoinvigningen och på församlingen som den levande kyrkan

Därigenom har invigningsritualet kommit att bestå av sammanförda delar av de olika samfundens kyrkoinvigningsritual. När den nya ekumeniska kyrkan i Hedemora invigdes l Advent 1976, var det tre frikyrkoförsamlingar som gick samman, Baptist-, Fribaptistoch Missionsförsamlingen. Tre samfundsledare var också närvarande och medverkade. Församlingspastorn läste ingångsorden ur Psalt 24. Missionssekreterare Lars Lindberg höll invigningstalet. Missionsföreståndare David förklarade Lagergren kyrkan för invigd. Baptistsamfundet harju en särskild invigningsformel. Och redaktör Ragnar Pettersson predikade. Samma princip tillämpades också, när Kronparkskyrkan i Karlstad invigdes Annandag Påsk 7 april 1980. Här var det fråga om ett samarbete mellan Svenska Missionsförbundet och Svenska Som invigkyrkan. ningsförrättare fungerade biskop Sven Ingebrand i biskopskåpa med assisterande präster i alba och stola samt missionssekreterare Lars Lindberg med assisterande pastorer i kaftan. Sven Ingebrand läste invigningsorden ur Svenska kyrkans ritual och Lars Lindberg motsvarande ord ur Svenska Missionsförbundets ritual. Samfunden och kyrkorna har sålunda varit angelägna om att bevara ett nära samarbete med de nya ekumeniska kanske församlingarna, framför allt för att inte de nya församlingarna skall bryta sig ut ur sin egen kyrkogemenskap och skapa ett eget ekumeniskt alternativ. Men detta har också medfört, att invigningsförrättarnas antal blivit stort och att församlingen själv inte kommit till tals i invigningsgudstjänsten. Därigenom har också den nya trenden att alltmer engagera församlingen själv i invigningsakten kommit att skjutas åt sidan för samfundens och kyrkornas önskemål om fortsatt samverkan.

Käll- och litteraturhänvisningar

l. Urkyrkan och gudstjänstrummet

Om den äldsta kristna tiden se t.ex. Peter G. Cobb, The Architectural Setting ofthe Liturgy, i The Study of Liturgy, ed Cheslyn Jones, Geoffrey Wainwright och Edward Yarnold, S.J. SPCK London 1980.

2. Den medeltida kyrkoin vigningensframväxt

Om kyrkoinvigningarnas historia se Dionys Stiefenhofer: Die Geschichte der Kirchweihe vom l -7 J hd. Veröffentlichungen aus dem Kirchenhistorischen Seminar München III Reihe nr 8, ed. A. Knöpfler, München 1909, R. W. Muncey, A History of Consecration of Churches and Churchyards, Cambridge 1930 samt L. Eisenhofer, Handbuch der katholischen Liturgik II, Freiburg im Br. 1933. Om altaret och dess invigning se Joseph Braun, Der christliche Altar in seiner geschichtlichen Entwicklung I och II, München 1924. Om benediktiønerna se A. Franz, Die kirchlichen Benediktionen im Mittelalter, Freiburg im Br. 1902. Om pontüikaletraditionen se Bengt Strömberg, Den pontiñkala liturgin i Lund och Roskilde under medeltiden, Lund 1955. Om kønsekratiønskors se Monica Rydbeck, Invigningskors, i Lexikon för nordisk medeltid. Om kyrkmässan se artiklarna Kyrkmässa i Lexikon för nordisk medeltid av Carl-Gustaf Andrén, Alfred Otto, Lilli Gjerløw, Magnus Már Lárusson samt A. Maliniemi. Beträffande de medeltida kyrkmässopredikningarna har docent Alf Härdelin påbörjat en undersökning.

3. K yrkoinvigningens avskajfande under reformationstiden

Om Luthers uppfattning se G. Rietschel, Lehrbuch der Liturgik II, Berlin 1909. Om de tyska kyrkoordningarna se Die evangelischen Kirchenordnungen des XVI. Jahrhunderts. Hrsg. von E. Sehling 1-5. Lpz. 1902- 13. Om utvecklingen i Sverige-finland se Åke Andrén, Zur Frage der Einweihun g des Kirchengebäudes und die Bedeutung des Kirchenraumes, i Wort und Welt. Festgabe f. Prof. D. Erich Hertzsch, Berlin 1968, samt Yngvill Johansson, Kyrkoinvigningen i Finland, Institutionen för praktisk teologi vid Åbo Akademi nr 10, 1975. Den svenska kyrkoordningen 1571 finns i en nyutgåva, Lund 1971,

”jämte studier kring tillkomst, innehåll och användning. Övriga skrifter

138 Käll- och litteratur-hänvisningar sou 1985:49

av Laurentius Petri är icke nytryckta: Postilla, 1555, samt Om kyrkio stadgar och ceremonier på prent giffuin aff A(braham) A(ndreae) A(ngermannus), Wittenberg 1587. Olavus Petris skrifter är utgivna under red. av B. Hesselman m fl. 1-4, Upps. 1914-17. Olavus Petri behandlar kyrkoinvigningen i två skrifter Om Guds ordh och menniskios bodh och stadhgar 1528 och i predikan på kyrkmässodagen i ”Een lijten postilla” 1530. Han följer här samma huvudlinje som Laurentius Petri. Yngvill Johansson har analyserat Mikael Agricolas uppfattning av kyrkoinvigningen och visat, att han följer samma linje som Luther och Olavus och Laurentius Petri. Om kyrkofridsbrotten se Åke Andrén, Gustav Vasas stadga om kyrkofred 1554, i Kyrka Folk Stat, festskrift till Sven Kjöllerström, Lund 1967. Den senmedeltida andaktshandledningen i A 9 KB är tryckt i Fornskriftsällskapets samlingar hf 119 s. 449-452. Jan Arvid Hellström har i en omfattande opublicerad undersökning ”Heligt rum och allmänneligt hus” analyserat den nya teologiska synens betydelse för den offentliga tillsynens och förvaltningens innebörd för kyrkorna och deras tillgångar.

4. K yrkoin vigningens återkomst under 1600-talet.

Om nattvardslärans utveckling under 1600-talet se Å. Andrén, Högmässa och nattvardsgång i reformationstidens svenska kyrkoliv, 1954, s. 337 ff. Om Gamla testamentets förstärkta ställning under 1600-talet se Sven Kjöllerström, Guds och Sveriges lag under reformationstiden, 1957, s. 68 ff. Jan Arvid Hellström har också behandlat denna fråga i sin ovannämnda otryckta undersökning. Om kyrkoinvigningens återkomst i England se R. W. Muncey, A History of Consecration of Churches and Churchyards, Cambridge 1930. Om utvecklingen i Tyskland se G. Rietschel, Lehrbuch der Liturgik 2, 1909, s. 448 ff. Utvecklingen i Sverige har behandlats av Åke Andrén, Yngvill Johansson och Jan Arvid Hellström i deras ovannämnda arbeten. KOF 1650 och 1660 är tryckta i Kyrko-ordningar och förslag dertill före 1686, utg. av O. v. Feilitzen 2:1 och 2:2, 1881 och 1887. Se även Sven Baelter, Historiska Anmärkningar om Kyrcko-Ceremonierna, 1762. Om kyrkoinvigning i Finland se Martti Parvio, Kyrkoinvigning i Finland

efter reformationen och de tidigaste invigningsformulären (Detta är en

kort sammanfattning av en undersökning på finska i Eripainos 1964- 1967). Här möter också upplysningen om Gezelius d.y. och hans beroende av Hooker.

5. K yrkoin vigningens förändring under 1800-talet

Om den förändrade ämbetssynen se Holsten Fagerberg, Ämbetet i tysk lutherdom under 1800-talet (i En bok om kyrkans ämbete, utg. av Hjalmar Lindroth, 1951). Om kyrkoinvigningsritualets utveckling i Danmark se Christian Thodberg, Historisk indledning om kirkeinvielsen (i Betaenkning afgivet af Kirkeministeriets liturgiske kommission ”De biskoppelige handlinger”, København 1978). Om utvecklingen i Sverige se Dick Helander, Den liturgiska utvecklingen i Sverige under 1800-talet, I, Tillkomsten av 1811 års kyrkohandbok, Lund 1934. Se även U. L. Ullman, Evangelisk luthersk liturgik, 1879, samt Edvard Rodhe, Svenskt gudstjänstliv, 1923. För utvecklingen i Finland se Yngvill Johanssons ovan anförda arbete. Om utvecklingen i Norge se Lars Flatø, Den store liturgirevisjonen i vår

Käll» och litteratur-hänvisningar 139

kirke 1886-1926. En kirkehistorisk undersøkelse. 1982. Se även den norska liturgikommisjonens ”Utkast til ordninger for Vigsling av kirke, kirkegård osv” översänt som delutredning till Det kongelige kirke- og undervisningsdepartementet den 20 juni 1984. För utvecklingen i Tyskland se Rietschel, Lehrbuch der Liturgik 2, 1909. Om utvecklingen i England se Munceys ovan anförda arbete.

6. K yrkoinvigningen och den allmänkyrkliga traditionen under

1930-, 40- och 50-talen.

Om restaureringsteologins utveckling se Åke Andrén, Liturgiska utvecklingstendenser i världens kyrkor under de senaste decennierna, samt dens., Liturgisk utveckling inom de lutherska kyrkorna under de senaste decennierna, samt dens., Liturgisk utveckling inom de reformerta kyrg korna under de senaste decennierna, samt dens., Den liturgiska utvecklingen i Svenska kyrkan under senare decennier. (samtliga artiklar i Gudstjänst i dag, Liturgiska utvecklingslinjer, SOU 1974:67) Se även Hugo Blennow, Mässan i bilder med förklaringar, 1954. Henri Daniel- Rops, This is the Mass, 1960. The Book of Common Prayer with the additions and deviations proposed in 1928. Om synen på kyrkorummet se Kyrkans liturgi, utg. av Hugo Blennow 1952: Gunnar Rosendal, De kyrkliga vigningshandlingarna samt Kjell Barnekow, Kyrkans liturgi och reformationen. Se även Ragnar Stenberg, Kyrkorummets teologi och arkitektur. Oration vid prästmötet i Stockholm 1957. Om det medeltida bruket av piscina se Åke Andrén, Högmässa och nattvardssång, 1954, s. 34 f. För information om moderna resealtarei Sverige tackar jag docent Bengt Stolt, Uppsala. Om kyrkoinvigningsritualets utveckling inom de lutherska kyrkorna se för Finland Yngvill Johansson a.a. Om utvecklingen i Norge se den norska liturgikommissionen 1984. Om utvecklingen i Tyskland se Agende für evangelisch lutherische Kirchen und Gemeinden, Band IV, 1952, samt Agende für die evangelische Kirche der Union, ll Band, 1963. Om utvecklingen i Frankrike se Eglise évangélique luthérienne de France. Liturgie 2, Paris 1965. Om utvecklingen i USA se Liturgical Texts, National Lutheran Council, 1950, The Altar Service Book, American Lutheran Church (A.L.C.), Altar Book, Evangelical Lutheran Church (E.L.C.), The Common Service Book, United Lutheran Church (U.L.C.), Order of Service, United Evangelical Lutheran Church (U.E.L.C.).

Om utvecklingen inom de reformerta kyrkorna se för Skottland Book

of Common Order ofthe Church of Scotland, Glasgow 1940, samt Ordinal and Service Book for use in Courts ofthe Church, London 1962. För den presbyterianska kyrkan i England och Wales se The Presbyterian Service Book for use in the Presbyterian Churches of England and Wales, London 1968, samt för den kongregationalistiska kyrkan i England och Wales se A Book of Services and Prayers, London 1969. För

den reformerta kyrkan i Frankrike se Liturgie de lEgIise réformée de

France, Berger-Levrault, Paris 1955 samt Liturgie. Eglise réformée de

Paris 1963. Se även André et architecture - le France, Biéler, Liturgie temple des chrétiens. Avec une notice de Karl Barth: Le probléme de l°architecture des lieux de culte dans le protestantisme. Geneve 1961. För de fria samfunden i Sverige se Svenska missionsförbundets Handbok till den kristna församlingens tjänst, Stockholm 1963 samt Handbok för Svenska Alliansmissionen, Hässleholm 1964.

140 Käll- och litteratur-hänvisningar

7. K yrkoin vigningen och synen på församlingen som den levande kyrkan under 1960-, 70- och 80-talen.

Om den teologiska motiveringen se Åke Andrén i Gudstjänst i dag, Liturgiska utvecklingslinjer, SOU 1974:67.

Den romersk katolska utvecklingen.

Om huskommunionen se Åke Andrén, Huskommunion i dag, i Eripainos 1978 samt Axel Rappe, Domus Ecclesiae. Studier i nutida kyrkoarkitek-

tur, Stockholm 1962. Se även Uberlegungen zur Theologie des Kitchen-

baues, i Das Münster nr 9/101960 s. 346 f., Le Mystêre de nos ég1ises,i La Maison-Dieu nr 63, Paris 1960 s. 5 f., Vilmos Vajta, Präst och lekman, i Andra Vatikankonciliet i luthersk belysning, 1970 s. 219 ff., F. Schulz, Das Mahl der Brüder, i Jahrbuch für Liturgik und Hymnologie s. 42, Ragnar Askmark, Den romersk- katolska gudstjänsten efter Andra vatikankonciliet, i Gudstjänst i dag, Liturgiska utvecklingslinjer, SOU 1974:67. Johannes Lütticken, Die Feier der Messe im kleinen Kreis, i Abendmahl in der Tischgemeinschaft Neue Möglichkeiten zur Feier der Eucharistie, Kassel 1971. Margaret Hebblethwaite, Det gudomliga moderskapet, Stockholm 1985 s. 142 f. Om gudsfolket och kyrkobyggnaden se Robert Hovda Gabe Huck, Theres no place like people - small Planning group liturgies, Chicago - Guides to Good Wash- 1971, samt Dry Bones Living Worship Liturgy, ington, D.C. 1973. Se även Pastoral Liturgy - A Symposium, ed Harold Winstone, London 1975, särskilt Austin Winkley, The Place of Celebration, och A.J. McCallen, The Liturgy in Small Groups. Se även Harry Haas, In Seinem Namen versammelt. Erlebnisberichte lebendiger Liturgie, 1972. Om altaret se Rappe, a.a. samt C. J. McNapsy, S.J. Our Changing Liturgy, London 1969. Om tabernaklet se Codex iuris canonici 1983 Can 934 ff. Om de reserverade nattvardselementen se Otto Nussbaum, Die Aufbewahrung der Eucharistie, 1979, samt Rombaut van Doren, La réserve

eucharistique, i Questions Liturgiques 1982, s. 235-242.

Om kyrkor och kyrkoinvigning se Can 1214 ff. lnvigningsformen för Szta Eugenia kyrka finns utförligt redovisad i den agenda, som utarbetades för invigningsgudstjänsten.

Utvecklingen inom de lutherska kyrkorna

Om husmässan se K.B. Die eucharistische Feier - Die Ritter, Liturgie der evangelischen Messe und des Predigtgottesdienstes, Kassel 1961, s. 273 ff. samt Andrén, Huskommunion i dag, 1978. Se även Hauseucharistie- Gedanken und modelle, hrsg. Hermann Reifenberg, München 1973. Arbeitsbuch zur Agende. Evangelische Haupt-Bibelgesellschaft zu Berlin und Altenburg. 1981. Se även Agende für die Evangelische Kirche von Kurhessen-Waldeck, Kassel 1971, Besondere Abendmahlsfeiern. Om gudsfolket och kyrkobyggnaden se Rappe, o.a.a. samt ref. f rån konferensen i Minneapolis 1973 i Jahrbuch für Liturgik und Hymnologie 1973/74 s. 188. Se även Rappe, Nytänkande i kyrkoarkitekturen, i Kyrkan bygger vidare, utg. av Kyrkfrämjandet 1974, samt Helge Nyman, Gudstjänstförnyelsens konsekvenser för kyrkorummet, föredrag vid

SOU 1985 :49 K äll- och litteratur-här: visningar

Nordiska kyrkobyggnadskonferensen och kyrkomusikkonferensen, - Helsingfors 18.8.1978. Se även Ove Lundin, Medeltida gudstjänstrum nutida gudstjänst, Prästmötet i Visby juni 1985. K yrkoinvigningsritualel. Om utvecklingen i Tyskland se Reihe Gottesdienst 7 lm Auftrag der Lutherischen Liturgischen Konferenz herausgegeben von Herwarth von Schade und Frieder Schulz, Einweihungshandlungen, Agende für evangelisch-lutherische Kirchen und Gemeinden Band lV, Teil 3. Hamburg 1977. Beträffande gudstjänst uppbyggd på bestämda strukturer se Versammelte Gemeinde, Struktur und Elemente des Gottesdienstes. Zur Reform des Gottesdienstes und der Agende. Vorgelegt von der Lutherischen Liturgischen Konferenz 1974. Om utvecklingen i Danmark se Prøveritualbogen 1963 samt De biskoppelige handlinger. Praeste- og bispevielse, provsteindsaettelse og kirkeinvielse. Betaenkning afgivet af Kirkeministeriets liturgiske kommission, København 1978. Om utvecklingen i Norge se Liturgikommisjonen. Utkast til ordninger for Vigsling av kirke, kirkegård osv. Oversendt som delutredning til Det kongelige kirke- og undervisningsdepartementet med brev av 20. juni 1984. Om utvecklingen i Finland se det finska kyrkomötets handboksutskotts betänkande nr 1/1984 angående den av kyrkomötet tillsatta handbokskommitténs betänkande till ny bok för de kyrkliga förrättningarna. Handbokskommittén hade tillsatts 25.10.1973 och avgav sitt betänkande 31.10.1980. Efter remissdebatt och yttrande av biskopsmötet uppdrog kyrkomötet 7.5.1982 åt sitt handboksutskott att avge förslag, som godkändes av kyrkomötet med nâgra förändringar i november 1984. Om utvecklingen i USA se Occasional Services. A Companion to Lutheran Book of Worship, Minneapolis/Philadelphia l982.

Utvecklingen i de anglikanska kyrkorna. Om multipurpose church se J .G. Davies i A Dictionary of Liturgy & Worship 1972 samt The Multipurpose Church ed. J.G. Davies, Birmingham 1971. Om kyrkøin vigningsritualets utveckling i England se Muncey, o.a.a. Om utvecklingen i USA se The Book of Common Prayer, proposed 1977, According to the use of The Episcopal Church. The Church Hymnal Corporation and Seabury Press. Om kyrkobyggnaden se även The Study of Liturgy, ed Cheslyn Jones, Geoffrey Wainwright och Edward Yarnold, S.J. SPCK London 1980, samt Marion J. Hatchett, Sanctifying Life, Time and Space. An Introduction to Liturgical Study, Seabury Press, New York 1976. Se även James F. White, Introduction to Christian Worship, Nashville 1980 särskilt The Language of Space, samt dens., Christian Worship in Transition, Nashville 1976 särskilt The Church Architecture of Change. Wilfred M. Bailey, Awakened Worship. Involving Laymen in Creative Worship, Nashville and New York 1972. Franklin M. Segler, Christian

Worship-Its Theology and Practice, Nashville 1967. James F. White,

New Forms of Worship, Nashville 1971.

Utvecklingen inom svensk frikyrklighet.

Om församlingen och kyrkobyggnaden se Lars Lindberg, En levande gudstjänst en levande församling, Gummessons 1973.

Om kyrkoinvigningsritualet se Handbok för församlingens gudstjänst-

142 Käll- och litteratur-hänvisningar

liv, Örebro 1974, utarbetad av Svenska baptistsamfundet och Örebromissionen. Handbok till den kristna församlingens tjänst, Svenska Alliansmissionen - Svenska Missionsförbundet. Verbum 1983. Förslag till ny handbok för Metodistkyrkan i Sverige 1985. Se också Kyrkohandbok för Metodistkyrkan i Sverige, Bjärnum 1968. K yrkoinvigningen och de ekumeniska församlingarna. Beträffande de ekumeniska församlingarna pågår för närvarande ett forskningsprojekt stött av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Den teologiska analysen utförs av docent Sven-Erik Brodd.

Statens offentliga utredningar 1985

Kronologisk förteckning

Församlingar i samverkan, C, Livsmedelsforskning Il, Jo. Levasom äldre. S. Rättshjälp. Ju.

W°°“°FP$“NT

Barngenom befruktning utanförkroppen m. rn,Ju. . Förköp av bostadsrätter. B. . Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde. A, . Beredskapsarbete i AMS-regi. A. . Kulturarbetsförmedling. A. . Pantsättning av patent. Ju. . Ny räntelag. Ju, . Skolbarnsomsorgen. S. , Fornlämningar och exploatering. U. . Den barn-och ungdomspsykiatriska verksamheten.S, . Handel med alkoholdrycker. S. . Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym l. C. . Den svenskapsalmboken. Historik, principer, motiveringar. Volym 2, C. , Den svenskapsalmboken. Text och musikkommentarer. Volym 3. C. 19. Den svenskapsalmboken. Ackompanjemang. Volym 4. C. 20. sammanhållen skattelörvaltning. Fi. 21. Ökat förtroendemannainflytande i försâkringskassorna.S. 22. Förskola- skola.U, 23. Svensksäkerhetspolitik inför 90-talet. Fö. 24. Ordningslag m. m. Ju. 25. Kunskap för kemikaliekontroll. Jo. 26. JO-ämbetet. R. 27. Gripenanhållen häktad. Ju. 2B. Aktivt folkstyre i kommuner och landsting. C. 29. Principer för ny kommunallag. C. 30. Skola för delaktighet. C. 31. Dagens äldre. S. 32. Hushållning för välfärd. Fi. 33. Några barn- och ungdomsfrågor 1982-1985. SB. , Gruppförsäkring. Fi. 35, Ersättningar och förmåner inom frivilligförsvaret. Fö. 36, Värnplikten i samhället. Fö. 37. Om smlttskydd. S. 38. Reavinstuppskov fastigheter. Del 1. Fi. 39. Reavinstuppskov fastigheter. Del 2. Fi. . Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledning. C. 41. Affärsverken och derasföretag. C, 42. Förenkladtaxering, Fi. 43. Med sikte på nedrustning. Ud, . Svenskakyrkans gudstjänst. Band 6. C. Veckans och kyrkoårets bönegudstiânster. . Svenska kyrkansgudstjänst. Band 7. C. Vignings-, mottagnings- och invigningshandlingar. . Svenskakyrkansgudstjänst, BandB. C, Huvudgudstiänster och övrigagudstjänster. Kyrkliga hand› lingar. 47. Svenskakyrkansgudstjänst. Band 9. C. Musik._ . Svenskakyrkansgudstjänst. Bilaga 6. C. 49. SvenskaKyrkansgudstjänst. Bilaga 7. C. Kyrkoinvigningen - Llturgiska utvecklingslinjer.

Statens offentliga, utredningar 1985

Systematisk förteckning

Riksdagen Civildepartementet JO›ämbetet. [26] Församlingari samverkan, [1] v v Den svenska psalmboken. Texter och melodier. Volym 1.|l. [ 1.[n 1.[16] I , Statsyådsberedningen Den svenska psalmboken. Historik, principer, motiveringaqargarngar. Vo- Några barn och ungdomsfrågor 1982-1985.[33] Ym 2- [17] , Den svenska psalmboken. Text och musikkommentarer. V. Vc. Ver. Volym g_ Justitiedepartementet 3- [31 Rättshjälp_ [4] Den svenska psalmboken. Ackompanjemang, Volym 4, [1S[l9[1f4.[19] Barn genom befruktning utanför kroppen m. m. [5] Aiftw] fdkâwm i k°mm“° °°h md-SME- [28] Pantsättning av patent. [10] Principer for en .ny kommunallag. [29] Ny ,ämehg [11] Skola delaktighet. [30] _for .Q omningsmg m_ m_ [24] Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledningng. ngAing. [40] ,E Gripen anhållen häktad_ [27] Affarsverken och deras foretag, [41] V_ Svenska kyrkans gudstjänst. Band 6. [44] i Utrikesdepartementet Veckans och kyrkoårets bönegudstjänster. i Med sikte på nedmstning_ [43] Svenska kyrkans gudstpanst. Band 7. [45] .i , Vignings-, mottagnings- och invigningshandlingar, , Försvarsde artementet $V°sk° i “W553” °“ds§“$. Ba 5:146] . . . . .

Svernsk sâkerheâpolitik inför “Makt [23] Huvudgudstjanster och ovriga gudstianster, Kyrkliga handliidlindliundlingar.

Ersättningar och förmåner inom frivilligförsvaret. [35] Svenska kyrkans gudstjänst. Band 9. [47] Musik Värnplikten asamhället. [36] Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 6. [48] Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 7. [49] Socialdepartementet Kyrkoinvigningen - Liturgiska utvecklingslinjer. Leva som äldre. [3] Skolbarnsomsorgen, [12] Den barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten [14] g Handel med alkoholdrycker [15] i Ökat förtroendemannalnflytande i försäkringskassorna. [21] Dagens äldre. [31] 3 =om Smittskydd. [37] f

Finansdepartementet i sammanhållen skatteförvaltning [20] Hushällning för välfärd. [32] : Gruppförsäkring. [34] I “ \ Reavinstuppskov fastigheter. Del 1. Förslag. [38] Reavinstuppskov fastigheter. Del 2. Bilagor. [39] Förenklad taxering. [42]

i

Utbildningsdepartementet

Fornlämningar och exploatering. [13] Förskola - skola [22]

Jordbruksdepartementet Livsmedelsforskning ll. [2] Kunskap för kemikaliekontroll. [25] Ny strålskyddsleg. [58]

Arbetsmarknadsdepartementet Arhetsmarknadsverkets ansvarsområde. [7] Beredskapsarbete i AMS-regi. [8] Kulturarbetsförmedling. [9]

Bostadsdepartementet Förköp av bostadsrätter. [6]

KUNAGL. BlBL.

luöáå-Ul- 2 2

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

Liber ISBN 91-38-0904412-2 Allmänna ISSN O375-25OX( Förlztgct