Förslag till revision av Den svenska kyrkohandboken

= 00!: National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 3 8 : 2 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

FÖRSLAG T I L L R E V I S I O N AV

DEN SVENSKA KYRKOHANDBOKEN AVGIVET AV

E R L I N G EIDEM

STOCKHOLM 19 3 8

Statens offentliga utredningar 1938 Kronologisk

1. Betänkande angående omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m. Idun. (4), 107 s. S.

förteckning

2. Förslag till revision av den svenska kyrkohandboken Av E. Eidem. Uppsala, Almqvist i Wiksell. vilj, 303 s. E .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna 1 omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1938:2

FÖRSLAG TILL REVISION AV

DEN SVENSKA KYRKOHANDBOKEN AVGIVET AV

E R L I N G EIDEM

STOCKHOLM 19 3 8

ss/ taft

UPPSALA 1938 ALMQVIST & W I K S E L L S 37404

BOKTRYCKERI-A.-B.

Till KONUNGEN.

Genom nådigt brev den 15 augusti 1933 har Eders Kungl. Maj:t åt undertecknad anförtrott uppdraget att utarbeta förslag till fortsatt revision av kyrkohandboken. Härmed får uppdragets mottagare i underdånighet till Eders Kungl.

rv Maj:t överlämna det av honom utarbetade förslaget till reviderad handbok för Svenska kyrkan. Kyrkomötet har under senare år vid olika tillfällen — särskilt gäller detta om mötena åren 1926 och 1929 — uttalat sig om angelägenheten av en »fortsatt, snar och enhetlig, varsam och pietetsfull revision av kyrkohandboken». Då Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden ovan sagda dag lämnat en översikt över av kyrkomötet under tiden 1925—1933 gjorda underdåniga framställningar beträffande kyrkohandboksfrågor och över av Eders Kungl. Maj:t med anledning härav vidtagna åtgärder, torde en rekapitulation av vad som förevarit här icke vara av nöden. För egen del förklarade sig Herr Departementschefen i nämnda yttrande finna en genomgående slutrevision av kyrkohandboken vara påkallad och framhöll att den borde ske utan onödig tidsutdräkt, att den i såväl sak som form borde präglas av en enhetlig syn, och att den borde verkställas med både varsamhet och vidsynthet. Samtidigt med uppdragets mottagande har undertecknad från Kungl. Ecklesiastikdepartementet erhållit ett avsevärt antal handlingar till sig överlämnade, huvudsakligen bestående dels av från ecklesiastika konsistorier och teologiska fakulteter infordrade utlåtanden över 1926 års handboksförslag, dels av från enskilda eller sammanslutningar till Eders Kungl. Maj:t, enligt tillstånd i nådiga brevet den 26 november 1926, ingivna anmärkningar och erinringar beträffande sagda handboksförslag. Att tagas i övervägande vid utarbetande av nytt handboksförslag hava till undertecknad den 31 december 1934 överlämnats 1934 års kyrkomötes underdåniga skrivelser dels angående ett kortare ritual till alternativ användning vid högmässogudstjänst å annan plats än i kyrka (n:r 4), dels angående införande i den allmänna kyrkobönen av bön för dem som lida förföljelse för sin kristna tros skull (n:r 5). Samma dag har undertecknad anbefallts att avgiva underdånigt utlåtande angående nämnda kyrkomötes skrivelse n:r 39, beträffande inställande i församlingen av vissa kyrkliga befattningshavare och förtroendemän, en fråga som faller inom kyrkohandbokens ram. De önskningar och erinringar av olika slag, vilka i ovannämnda skrivelser, yttranden och inlagor framställts, hava vid föreliggande förslags utarbetande tagits i samvetsgrant övervägande. Vad som under överläggningarna i kyrkomötet under åren 1925—1936 yttrats har jämväl varit föremål för noggrann prövning. Genomgående har stor uppmärksamhet, enligt av kyrkomötet uttryckligen uttalad önskan, ägnats åt 1926 års handboksförslag. Utöver förenämnda handlingar och aktstycken av mera officiell natur har undertecknad, under hela den tid han varit sysselsatt med uppdragets fullgörande, fått från enskilda personer och sammanslutningar mottaga ett högst betydande antal framställningar rörande ändringar i kyrkohandboken. Dessa olika förslag hava omsorgsfullt prövats.

v Därjämte har det vid förslagets utarbetande synts angeläget att uppmärksamma vad som inom de nordiska länderna under de senare åren i bok- eller artikelform publicerats i hithörande frågor. Till det härmed till Eders Kungl. Maj:t överlämnade förslaget till reviderad svensk kyrkohandbok har fogats en summarisk översikt över dess avvikelser från nu gällande handbok. En dylik redogörelse i stora drag och i möjligast kortfattad form har synts ägnad att underlätta granskningen av föreliggande handboksförslag. Däremot har det både av utrymmes- och tidsskäl varit omöjligt att lämna vare sig någon motivering för ändringar som gjorts, resp. underlåtits, eller någon redovisning för de källor som på olika punkter lämnat bidrag till föreliggande förslags utgestaltande. Det enligt Eders Kungl. Maj:ts nådiga uppdrag av undertecknad utarbetade förslaget till reviderad kyrkohandbok åtföljes icke av något förslag till motsvarande mässmusik. Det hade utan tvivel varit en fördel, om samtidigt med textförslaget ett förslag till behövlig musik hade kunnat framläggas. Utan att ingå på de olika, betydande svårigheter som icke minst i nu förevarande fall äro förbundna med en dylik parallell-behandling — psalmboken erbjuder i sin mån en analogi — må här endast erinras om att det nu framlagda handboksförslaget genomgående sökt taga hänsyn till de ifrågavarande texternas rytmiska gestaltning och därmed till deras sångbarhet. Vidare må påpekas att en särskild varsamhet iakttagits i fråga om ändringsförslag vid partier som ingå i mässmusiken. Slutligen skulle kunna framhållas att det torde vara möjligt att, även om ny handbokstext komme att antagas — förutsatt givetvis att denna, såsom i föreliggande förslag förordas, ansluter sig till gången i nuvarande kyrkohandbok — för de sjungna partierna medgiva fortsatt bruk av hittills gällande mässmusik, intill dess ny sådan hunnit utarbetas och sanktioneras, ett företag som otvivelaktigt kommer att kräva en ej ringa tid. Att handboksförslaget ej förrän nu kunnat framläggas har, utom i omfattningen av de ämbetsgöromål som i allmänhet åvila undertecknad, sin grund i av Eders Kungl. Maj:t honom meddelade uppdrag att deltaga i arbetet på en reviderad psalmbok och i nödvändigheten av att avvakta publicerandet av den nya psalmboken, då ju psalmboksmaterial ingår i kyrkohandboken. Uppsala den 10 februari 1938. Underdånigst

Erling Eidem.

INNEHALL. Sid.

Underdånig skrivelse

m

Förslag till revision av Den svenska kyrkohandboken

i—243

Innehållsöversikt till förslaget Översikt över förslagets avvikelser från nu gällande kyrkohandbok

v

3 245—303

Allmänna påpekanden

247 Anmärkningar till de särskilda handbokskapitlen

258 Bil. 1. Förteckning över i förslaget ingående bibelord

2Q5

Bil. 2. Förteckning över i förslaget ingående psalmer och psalmverser ur Svenska psalmboken

290 Bil. 3. Förteckning över i förslagets anvisningar på lämpliga ingångsoch gradualpsalmer vid högmässan ingående psalmer och psalmverser

DEN SVENSKA KYRKOHANDBOKEN

\

DEN

SVENSKA

KYRKOHANDBOKEN

Första delen. DEN ALLMÄNNA GUDSTJÄNSTEN. Sid.

Första kapitlet. Den allmänna gudstjänstens ordning. i. Ottesång. A. Ottesång (utan altartjänst) B. Ottesång (med altartjänst)

9 n

2. Skriftermål (allmänt) Bibelord att brukas vid skriftermål Psalmverser att brukas vid skriftermål

12 14 16

3. Högmässa. A. Högmässa (utan nattvard) B. Högmässa (fullständig, med nattvard) C. Högmässa (med [infogat] skriftermål och nattvard).

23 39

a. Ordning när skriftermålet infogas i begynnelsen av högmässan b. Ordning när skriftermålet infogas efter högmässans allmänna kyrkobön

46 49

4. Särskild nattvardsgudstjänst. A. Skriftermål jämte nattvard B. Nattvardsgudstjänst (högtidligare form)

5° 50

5. Aftonsång

S3

6. Morgon- och aftongudstjänst i kyrka på veckodag. A. Morgongudstjänst (enklare form) B. Morgongudstjänst (högtidligare form) . . . . . . . . . C. Aftongudstjänst (enklare form) • D. Aftongudstjänst (högtidligare form) Psaltarställen att brukas vid högtidlig morgon- och aftongudstjänst i kyrka

56 58 61 62 64

4 Sid.

7. Predikogudstjänst i kyrka på veckodag Passionspredikan Rättegångsgudstjänst

73 73 74

Tillägg till första kapitlet. 1. Söndagsgudstjänst (förkortad högmässa) på annan plats än i kyrka 2. Barngudstjänst

75 78

Andra kapitlet. Särskilda kyrkoböner och andra stycken som brukas vid den allmänna gudstjänsten. I. Morgonböner vid ottesången under särskilda kyrkoårstider . . . 82 II. Ingångs- och gradualpsalmer vid högmässan 85 III. Böner för prästen vid högmässans begynnelse, då han träder för altaret 92 IV. Inledande växelsånger vid högmässan på högtidsdagar . . . . 94 V. Vi prisa dig (Laudamus) 98 VI. Nicenska trosbekännelsen 99 VII. Litanian 100 VIII. Högtidsböner vid högmässan, före den allmänna kyrkobönen . . 104 IX. Bön under Fastan 108 X. Böner och förböner under särskilda förhållanden 109

Andra delen. DOP OCH KONFIRMATION. ENSKILT SKRIFTERMÅL OCH SJUKAS NATTVARDSGÄNG. VIGSEL OCH KYRKOTAGNING. JORDFÄSTNING. Tredje kapitlet. Dop. 1. Barndop 2. Nöddop och dess bekräftelse 3. Dop av unga 4. Dop av äldre Fjärde kapitlet.

125 129 132 135

Konfirmation.

1. Ungdomens konfirmation 2. Konfirmation av äldre

139 144

5 Sid.

Femte kapitlet. Enskilt skriftermål

147 Sjätte kapitlet. Sjukas nattvardsgäng

150 Sjunde kapitlet.

153 Vigsel

Kyrklig välsignelse över äktenskap som har ingåtts inför borgerlig myndighet Å t t o n d e kapitlet. En moders tacksägelse 1. I kyrka 2. I hemmet

IS6

(kyrkotagning). jcjen

Nionde kapitlet. Jordfästning. 1. Jordfästning (utan altartjänst) 2. Jordfästning (med altartjänst) 3. Gravsättning 4. Bön vid jordfästning av barn 5. Jordfästning av dödfött barn Bibelord att brukas vid jordfästning Psalmverser att brukas vid jordfästning

159 163 T64 165 165 166 170

Tredje delen. I N V I G N I N G S - OCH VIGNINGSAKTER.

Tionde kapitlet. Invigningsakter. 1. Kyrkoinvigning igg Bibelord att läsas av assistenterna vid kyrkoinvigning . . . . 192 2. Återöppnande av kyrka 19c 3. Grundstensläggning för ny kyrka 198 4. Invigning av altare, dopfunt, predikstol, orgel, kyrkklocka . . 198 5. Invigning av begravningsplats och gravkapell 201 Bibelord att läsas av assistenterna vid invigning av begravningsplats och gravkapell 202

Elfte kapitlet. Biskopsvigning Bibelord att läsas av assistenterna vid biskopsvigning

Tolfte kapitlet. Prästvigning Bibelord att läsas av assistenterna vid prästvigning

204 208

212 216

6 Sid.

Trettonde kapitlet. Kyrkoherdeinstallation 219 Bibelord att läsas av assistenterna vid kyrkoherdeinstallation . . . 222 Fjortonde kapitlet. Komministerinstallation Bibelord att läsas av assistenterna vid komministerinstallation Femtonde kapitlet.

Missionärsvigning

Bibelord att läsas av assistenterna vid missionärsvigning

225 . . 228 230 234

Sextonde kapitlet. Diakonvigning Bibelord att läsas av assistenterna vid diakonvigning

236 239

Sjuttonde kapitlet. Diakonissvigning

DEN SVENSKA KYRKOHANDBOKEN FÖRSTA DELEN DEN ALLMÄNNA GUDSTJÄNSTEN

Ö

R

S

T

A

K

A

P

I

T

L

E

DEN ALLMÄNNA GUDSTJÄNSTENS ORDNING.

1. A.

OTTESÅNG.

OTTESÅNG (utan altartjänst). 1.

Psalmsång.

I regel brukas några verser u r en m o r g o n p s a l m . svarar m o t dagens betydelse.

På högtidsdagar väljes en psalm s o m

U n d e r psalmsången går prästen på predikstolen.

2. Prästen b e d e r e n d e r a av följande

Morgonbön.

böner:*

Församlingen knäböjer eller lutar sig ned u n d e r bönen.

Jag tackar dig, Gud, min käre himmelske Fader, genom Jesus Kristus, din älskade Son, för att du i denna natt har skyddat mig för skada och farlighet, och beder dig att du ville förlåta mig alla mina synder och i denna dag nådeligen bevara mig för synd, olycka och allt ont, så att mitt leverne och alla mina gärningar varda dig behagliga. Jag överlämnar mig med kropp och själ i dina händer. Din faderliga vård vare mitt beskydd. Amen.

Herre Gud, himmelske Fader. Vi tacka dig av allt hjärta för denna nya dag, på vilken vi få höra ditt heliga evangelium. Vi bedja dig att du ville med ditt rena och klara ord upplysa våra hjärtan och genom din Helige Ande leda och regera oss, så att vi aldrig vika ifrån dina vägar. Giv oss att ståndaktigt tro vad du har utlovat och så slutligen varda saliga. Genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre. Amen.

* Under följande k y r k o å r s t i d e r : Advent, Jul, Nyår, Trettondedagstiden, Fastan, Påsk, Kristi Himmelsfärds dag och Pingst, må i stället den särskilda morgonbön kunna läsas, som är avsedd för ifrågavarande kyrkoårstid, och som är införd i kap. 2, sid. 82 ff.

10 3.

Predikan.

Predikan hålles över något stycke i katekesen, i fortlöpande följd, eller ock över en ordnad serie av valda bibeltexter. På högtidsdagar och böndagar predikas över någon för tillfallet vald text.

4.

Allmän kyrkobön.

Efter predikan beder prästen:

Församlingen knäböjer eller lutar sig ned under bönen.

Allsmäktige, evige Gud. Vi tacka dig för att du har givit oss ditt heliga ord, till att undervisa, förmana och trösta oss. Vi bedja dig: Se till oss i nåd, för Jesu Kristi skull, och förläna oss vad som är oss gagneligt till kropp och själ. Välsigna din församling, och uppfyll henne med sanningens och kärlekens Ande. Låt ditt ord och dina sakrament rikligen bo ibland oss och bära mycken frukt. Förhindra all falsk lära och allt vad som är till förförelse. Hjälp och ledsaga alla dina barn, och stärk dem till att i tron, med tålamod, göra din vilja. Utbred ditt rike allt mer, på det att ljuset av ditt evangelium måtte komma till alla jordens folk. Välsigna och bevara vår konung och hans hus, och låt oss bo i frid, under hägnet av god lag och ordning. Giv dem som du betrott barn och unga nåd till att fostra dem i din fruktan, att bland oss må uppväxa ett släkte som tjänar dig med lydaktigt hjärta. Förläna din välsignelse åt allt redbart arbete, och låt oss aldrig sakna vårt dagliga bröd. Besök med din tröst och hjälp alla sjuka och nödställda, och hör deras böner. Förläna oss slutligen en salig hädanfärd och en evig glädje hos dig. Amen. 5. Fader vår. Prästen fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen etc. Amen. 6.

Välsignelsen.

Slutligen säger prästen:

Herren välsigne oss etc. Amen. 7.

Slutpsalm.

B.

O T T E S Å N G (med altartjänst). 1 a.

Psalmsång.

I regel brukas några verser ur en morgonpsalm. På högtidsdagar väljes en psalm som svarar mot dagens betydelse. Under orgelförspelet altaret.

träder prästen för

1 b.

Psaltarställe.

Efter psalmsångens slut vänder prästen sig mot församlingen och säger:

Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Kommen, låtom oss tillbedja vår Gud och nedfalla för Herren. Prästen vänder sig mot altaret och läser något ställe ur Psaltaren, hämtat t. ex. bland de sid. 64 ff. anförda. •Psaltarstället avslutas med att prästen säger (sjunger):

Åra vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, Församlingen sjunger:

Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen. 2 a.

Morgonbön.

Sedan beder prästen morgonbönen, såsom vid ottesång utan altartjänst, mom. 2, sid. 9.

2 b.

Psalmsång.

Under psalmsången går prästen på predikstolen. Predikan hålles och gudstjänsten avslutas såsom vid ottesång utan altartjänst, mom. 3—7. sid. 10. * I stället för lovprisningen Ära vare Fadern må lovpsalmen O Gud, vi lova dig, o Herre, vt bekänna dig (Te deum), 603 = N Ps 505, kunna läsas av prästen eller sjungas av församlingen eller kyrkokören.

2. SKRIFTERMÅL (allmänt). Allmänt skriftermål,* såsom särskild gudstjänst, förrättas samma dag som nattvarden firas eller någon föregående dag. Skriftermålet kan ock infogas i högmässan, antingen vid dennas början (sid. 46 ff.) eller efter den allmänna kyrkobönen (sid. 49). Skriftermålet kan jämväl ingå i särskild nattvardsgudstjänst, utan förbindelse med högmässa (sid. 50 ff.). N a t t v a r d s f ö r h ö r må anordnas före eller i sammanhang med anmälan till nattvardsgång.

1. Under orgelförspelet altaret.

träder prästen

2.

Psalmsång. för

Skriftetal.

Efter psalmsångens slut vänder prästen sig mot församlingen och säger:

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Prästen håller nu sitt s k r i f t e t a l , vilket på lämpligt sätt bör leda över till avläggande av syndabekännelsen.

3.

Syndabekännelse.

Prästen beder:**

Församlingen knäböjer eller lutar sig ned.

Jag fattig syndig människa ära. (Sid. 24 f.). 4.

- ditt heliga namn till pris och

Tillsägelse av syndaförlåtelse.

Prästen fortsätter på ettdera av följande sätt: * Ordning för enskilt skriftermål meddelas i kap. 5, sid. 147 ff. Då prästen önskar att själv, med församlingen, bliva delaktig av nattvarden, vänder han sig mot altaret och knäböjer under syndabekännelsen.

13 Är denna eder syndabekännelse uppriktig, och begären I alltså med botfärdiga hjärtan edra synders förlåtelse för Jesu Kristi skull, så är ock, i kraft av Guds ord och löfte, fast och visst att Gud av nåd förlåter eder alla synder. Och denna edra synders förlåtelse tillsäger jag eder, på vår Herres, Jesu Kristi, befallning, i Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Amen.

Käre kristen. Är denna din syndabekännelse uppriktig, och begär du alltså med botfärdigt hjärta dina synders förlåtelse för Jesu Kristi skull, så är ock, i kraft av Guds ord och löfte, fast och visst att Gud av nåd förlåter dig alla synder. Och denna dina synders förlåtelse tillsäger jag dig, på vår Herres, Jesu Kristi, befallning, i Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Amen.

5. Tacksägelse och bön.* Prästen säger ytterligare:

Låtom oss bedja. Prästen vänder sig mot altaret och beder:

Allsmäktige, himmelske Fader. Vi tacka dig av allt hjärta för att du, genom ditt ords tjänare, nådeligen har tillsagt oss våra synders förlåtelse. Vi bedja dig att du ville giva oss din Helige Ande, så att vi fast förtrösta på detta ditt ord och löfte. Bered oss till att i botfärdighet och tro undfå din Sons, Jesu Kristi, lekamens och blods sakrament. Och låt oss därigenom varda stärkta i kristligt tålamod och i det eviga livets hopp, till dess du omsider förlänar oss en salig hädanfärd. Genom Jesus Kristus, vår Frälsare. Församlingen sjunger:

Amen. 6. Apostoliska välsignelsen. Prästen vänder sig mot församlingen och säger:

Herrens, Jesu Kristi, nåd och Guds kärlek och den Helige Andes delaktighet vare med eder alla. (2 Kor. 13: 13.) Amen. 7. Psalmsång.**

* Närmast före tacksägelsebönen (eller i stället för denna) må prästen kunna läsa något lämpligt bibelord eller några psalmverser, hämtade t. ex. bland de nedan, sid. 14 ff., anförda. ** Om skriftermålet omedelbart efterföljes av högmässa, må denna psalm kunna utelämnas.

H Bibelord att brukas vid skriftermål. g i # Barmhärtig och nådig är Herren, långmodig och stor i mildhet. Han går icke ständigt till rätta och behåller ej vrede evinnerligen. Han handlar icke med oss efter våra synder och vedergäller oss icke efter våra missgärningar. Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som frukta honom. Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss. Såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem som frukta honom. (Psalt. 103:8—13.) g 2.

Så säger Herren: Om edra synder än äro blodröda, så kunna de bliva snövita, och om de äro röda såsom scharlakan, så kunna de bliva såsom vit ull. (Jes. 1: 18.)

g ^ > Om än bergen vika bort och höjderna vackla, så skall min nåd icke vika ifrån dig och mitt fridsförbund icke vackla, säger Herren, din förbarmare. (Jes. 54: 10.) g ,^

Så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter »den Helige»: Jag bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande; ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande och liv åt de förkrossades hjärtan. (Jes. 57: 15.) S 15. J a S v e t vä ^ v*lka tankar jag har för eder, säger Herren, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en framtid och ett hopp. Och I skolen åkalla mig och gå åstad och bedja till mig, och jag vill höra på eder. I skolen söka mig, och I skolen ock finna mig, om I frågen efter mig av allt edert hjärta. Ty jag vill låta mig finnas av eder, säger Herren. (Jer. 29: 11—14.) 5 £

Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag har ingen lust till den ogudaktiges död, utan fastmer därtill att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva. (Hes. 33: 11.) g yt

Jesus sade: Kommen till mig, I alla som arbeten och aren betungade, så skall jag giva eder ro. Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; så skolen I finna ro för edra själar. Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt. (Matt. 11:28—30.)

g g

Var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet. (Luk. n : 10.)

g q

Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv. Ty icke sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom. (Joh. 3:i6f.) g j0

Jesus sade: Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder; icke giver jag eder den såsom världen giver. Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda. (Joh. 14: 27.)

g

Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör. Vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått; och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss. (Rom. 8: 33 f.) n

g j2

Gud säger: »Jag bönhör dig i behaglig tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag.» Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag. (2 Kor. 6: 2.) g j .

Det är ett fast ord och i allo värt att mottagas, att Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare. (1 Tim.

^ ^ a v a lc^e e n s a d a n överstepräst som ej kan hava medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allting, likasom vi, dock utan synd. Låtom oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron, för att vi må undfå barmhärtighet och finna nåd, till hjälp i rätt tid. (Hebr. 4: 15 f.) S I A

g j .

Om vi säga att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen är icke i oss. Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. (1 Joh. i:8f.) Andra lämpliga skriftställen äro: Psalt. 32: 1 f.; Psalt. 50: 15; Psalt. 139: 23 f.; Jes. 40: 29 f.; Jes. 41: 10; Jes. 43: 1 b—3 a; Jes. 43: 24 b, 25; Jes. 55: 6 f.; Jer. 17 :i4; Hes. 34: 16 a; Hos. 2: 19 f.; Hos. 6: 3; Mik. 7: 18 f.; Joh. 6: 37 b; Rom. 8: 15 f.; 2 Kor. 7: 10 a; Fil. 1:6; 1 Joh. 2: 1 b, 2; 1 Joh. 3: 18—20; Upp. 3: 20.

16 P s a l m v e r s e r att brukas vid skriftermål. Si, Jesus är ett tröstrikt namn Och i all nöd vår säkra hamn. Igenom Jesus få vi nåd Och finna på det bästa råd. Guds ende Son, o Jesu huld, Förlåt oss all vår synd och skuld. Vår nöd du ser och hjälpa kan, Du som är både Gud och man. Av dig är all rättfärdighet, Av dig all frid och salighet. Ho sätter till ditt namn sin tröst, Han varder av allt ont förlöst. Dig vare pris för livets ord, För dopets bad och nådens bord. Din frid oss här i tiden giv Och efter döden evigt liv. (66 = W 66.) Jag på dig min tröstan ställer: Du min tillflykt är försann. Med din död du döden fäller, Att han mig ej skada kan. Nu i dig jag haver del, Skydd och hälsa utan fel; Du i nöden vederkvicker Och från döden mig uppväcker. Har jag dig i hjärtat inne, Du all godhets källa vid, Ingen sveda når mitt sinne, Ingen oro stör min frid. Herre, när jag haver dig, Intet mer kan fattas mig. Den sitt allt i dig har funnit, Han har lyckligt övervunnit. (77: 5 f. = W 77: 5 f.) När mitt hjärta måste bäva För ditt hot och lagens röst, Jesu, låt din Ande häva Denna sten ifrån mitt bröst, Denna tyngd av syndaskulden; Låt din ängel stiga ned Att förkunna mig din fred. Ack låt honom ljuvligt båda Att du haver seger fått. Låt mig själv i trone skåda Att du har ur fängslet gått Och detsamma för mig öppnat, På det jag därut skall gå Och på domedag bestå. Värdes du ock själv mig möta, Att jag dig med hugnad ser I din ord och löften söta, Där du dig med kraft beter Och mig kungör livets vägar, Dem jag vandra skall till ro, Att jag glad må hos dig bo. Här skall nu min själ sig nära Av osyrat himmelsbröd, Jesu nåd, och ej begära Annat till sitt understöd Än det han förvärvat haver, Kasta syndens surdeg bort, Vilkens fröjd är snöd och kort. ( 1 1 1 : 7 — I O = W 111: 7—10.) Jag är svag och syndafull, Kan ej till dig lända, Om ej för din kärleks skull Du mig hjälp vill sända. Jesu, mig din Ande giv, Som min svaghet stöder Och till trones rätta liv Mig ånyo föder.

i7

Jag mitt kött korsfästa vill Med dess onda lusta; Jesu, värdes mig därtill Med din kraft utrusta. Dig jag vill i fröjd och nöd Älska, kärleksfulle, Du som lidit bitter död, Att jag leva skulle. Att jag leva skulle dig, Synden dö allena, Med ditt eget blod du mig Velat två och rena. Att i himlen jag min lott Skulle se förvarad, Har du ock ur graven gått, Härlig och förklarad. Liv och oförgänglighet Har du fört i ljuset, Att jag till din salighet Blicka må ur gruset. O så vill jag städse dit Upp från jorden blicka Och med allvar och med flit Mig för himlen skicka. Hjälp att världen mig ej mer I sin villa förer, Att jag synden överger Och blott dig tillhörer, Troget håller ditt förbund, Minnes vad du lärde, Tills jag i en salig stund Får gå mina färde. (114: 3—7 = W 128: 3—7-) Jesus är min vän den bäste, Vilkens like aldrig är. Skall då jag, så med de fleste, övergiva honom här? Ingen skall mig kunna skilja Ifrån den mig har så kär: En skall vara bägges vilja Alltid här och evigt där. Han har döden för mig lidit, Ingen skall fördöma mig; Hos sin Fader för mig bedit, Det mig gagnar eviglig. Ho är då som vill förklaga Den han själv utkorat har? Ho vill ifrån honom draga Den han har i sitt försvar? Jag är viss och därpå liter: Varken liv ej heller död Mig ifrån min Jesus sliter, Änglar, höghet eller nöd, Djuphet eller annat mera, Vare kommand eller när, Skall mig från Guds kärlek föra, Som i Jesus Kristus är. (120 = W 213.)

Jag är, o Gud, din nåd ej värd, Fastmera värd din aga. Jag är i synd och ondska snärd, Däröver må jag klaga. Dock tröstar det, o Jesu, mig Att du förlåter nådelig Och gärna dig förbarmar. Jag är all full med syndasår: Ack låt din hand mig hela. Jag är helt blind och vilse går: Din nåd låt mig ej fela. Jag är helt svag, förbarma dig; Förlorat får, men uppsök mig Och med din hjälp benåda. O Jesu, kom, kom hit till mig, Dig värdigas mig giva, Att dock din kärlek innerlig Må evigt hos mig bliva. I nöd och död är du min fröjd, I dig är jag så hjärtligt nöjd: Ej skola vi åtskiljas. 2 — 37404.

E.

Eidcm.

i8

Sist beder jag rätt innerlig: Låt, Jesu, mig åtnjuta Din helga nattvard värdelig Och mig i dig insluta. Jag blir i dig, du blir i mig. Du skall ock mig på livets stig Till himlens glädje föra. (191: 5—8 = W 155: 5—8.) Miskundlig, Gud, låt nådens sol upprinna, Att för dess ljus må syndens nöd försvinna. Din Andes kraft låt mig, o Jesu, vinna, Ack låt mig nåd för dina ögon finna. All världens ljus, liksom en morgonstjärna Du rinner upp, att lysa, värma, värna De jordens barn som sig till himlen ärna: Jag skådar dig, jag följer dig så gärna. Pris dig som ej tillstadde mig att sova I syndens sömn; min mun förmår ej lova Den nåd varmed du värdes mig begåva: Mitt hjärta tag, tag mot den ringa håva. Försonare, du har för mig och alla Tömt vredens kalk och smakat dödens galla: Dig vill jag tro, dig älska, dig åkalla Och med din hjälp ej mer i synden falla. (254: 6—9 = W 167: 6—9.) Skingra, Gud, all tvivlans dimma, Låt mig ljus i ljuset se, Låt i trone mig förnimma Att blott du kan frälsning ge, Att den väg som Jesus banat Är den enda jag kan gå, För att liv och räddning få. Var mitt ljus på livets bana, Var mitt ljus i dödens dal. Låt mig, fri från syndens vana, Lagens hot och ångerns kval, Mer och mer det landet nalkas, Där allt mörker skingrat är, Ty du själv är solen där. (259: 3 f. = W i 6 8 : 4 f . ) Vart flyr jag för Gud och hans eviga lag? Den drabbar mig nära och fjärran. Hur skall jag på domens förfärliga dag Väl kunna bestå inför Herran? Gud vare mig syndare nådig. Jag bävar, då jag uppåt himmelen ser: Där stå mina synder beskrivna. Och kastar till jorden jag ögonen ner: Där äro de alla bedrivna. Gud vare mig syndare nådig. Vart skall jag mig vända, var finner jag tröst I denna min jämmer och smärta? Förskräckt jag av ångest mig slår för det bröst Som hyser mitt syndiga hjärta. Gud vare mig syndare nådig. O du som mig skapat, min Frälsare bliv: Mig lede, mig styrke din Ande; Din frid mitt oroliga samvete giv, Med tröst mina tårar du blande. Gud vare mig syndare nådig.

IO

-

O Jesu, det blodet som talar så milt, Ditt blod, som från korset flöt neder, Giv att det på mig ej må bliva förspillt. På dig jag förtröstar och beder: Gud vare mig syndare nådig. (260 = W 170.) Till dig allena, Jesu Krist, Mitt hopp står här på jorden. I all min våda, sorg och brist Är du min tillflykt vorden. Du är till mänskors frälsning sänd; Förutan dig är ingen känd, Som kan av nöden hjälpa mig. Jag flyr till dig: Du kan, du vill förlossa mig. Min synd är stor och mycket svår, Att hjärtat må förtvina, Men hela du mitt samvetssår Uti din död och pina. I ångerns stund tillsåg mig huld Att du betalt min syndaskuld. I farans stund, o Herre, var Själv mitt försvar, Som du av nåd mig lovat har. Giv mig av din barmhärtighet Den rätta kristna trona, Att Gud för din rättfärdighet Mig syndare vill skona. Lär mig av hjärtat älska dig, Så ock min nästa såsom mig. Till livets slut din hjälp mig sänd, Din nåd gör känd, All satans list ifrån mig vänd. Ära ske Gud, som från sin tron Till oss i nåd ser neder, Och Jesus Krist, hans ende Son, Som för oss alla beder, Och Anden, som med ljus och frid Oss bliver när i all vår tid. Ja pris, o Herre, vare dig Här timmelig Och sedan där evinnerlig. (269 = W 194.) O Gud, giv oss din Andes nåd, Att vi vår synd, vårt överdåd Rätt ångra och begråta Och på din Son av hjärtat tro, Som kan ge våra själar ro Och all vår synd förlåta. Hjälp ock att vi på denna jord Rätt efterleva må ditt ord Och korset tåligt bära. Regere oss din Ande så, Att trygga vi till himlen gå, Ditt namn till evig ära. (272 = N Ps 580.) O Jesu Krist, du nådens brunn, Du livets rena källa, En bön som går av hjärtats grund Låt, Herre, för dig gälla. Din stora nåd, ditt ljuva namn Mig locka till din öppna famn, Min nöd för dig att ställa. Omkring ditt kors, o Jesu kär, Jag sträcker mina händer Och mot det livsbaner du bär Ett hoppfullt öga vänder. Det ve förbjudna trädet bar På korsets träd du lidit har: Det mig till tröst nu länder. Så giv mig nåd för ditt namns skull Att rätt min synd begråta Och älska dig, som evigt huld Mig vill och kan förlåta. Jag sedan får i världen här Vad dig, min Gud, behagligt är Och mig kan evigt båta (273:1—3 = W47: i, 7, 8.)

20 Av djupets nöd, o Gud, till dig Jag ropa må och klaga. Din milda öron vänd till mig, Min röst låt dig behaga; Ty om du synden räkna vill Och blott din stränga rätt se till, Ho kan då för dig bliva? Så är oss nu ej annan råd Att synden från oss skilja Än fly i trone till din nåd, Din evigt goda vilja. På jorden finnes ingen man Som lagen rätt fullborda kan: Guds nåd var man behöver. Ty vill jag till den fasta grund Som är Guds ord mig trygga Och hoppet om min frälsningsstund På Gud allena bygga. Min egen kraft ej här förslår, Allena Herren allt förmår: På honom jag förtröstar. Om Gud än ville pröva mig Och hjälpen strax ej sända, Skall dock i trone stadelig Min bön till honom lända. Han synes vred, men är dock blid; Han hjälper mig i rattan tid, Som han mig lovat haver. Fastän min synd är ganska stor, Dock större är Guds nåde: Han hjälper den på honom tror, Uti all nöd och våde. Jag tackar honom gladelig, Som har min synd förlåtit mig: Gud vare pris och ära. (278 = W182.) Det finns ett ord, för mig så kärt, Så fast och så anammansvärt, Till själens liv och hälsa: Att Jesus världens synder bar, Att han i världen kommit har De fallna till att frälsa. O nådens evangelium: Att han som rövaren ett rum I paradis förunnar Sig över mig varkunnar. O Jesu, Davids son, till dig Min blick, mitt hjärta vänder sig Och mina händer sträckas: Gör ångern sann, fast den är sen, Och två mig från de synder ren, Av dem min själ befläckas. Ett villat får som funnet är, Ack, till den frälsta hjorden bär På hulda herdearmar, O du som dig förbarmar. (280: 5 f. = W 184: 5 f.) Det finnes En som sig förbarmar Mer ömt än någon fatta kan, En Fader, som med kärleksarmar De ångrande sig tager an. En ständigt öppen famn jag vet: Den heter Guds barmhärtighet. När syndens minne hjärtat kränker, Jag söker vid Guds hjärta ro. I Kristi nåd jag ned mig sänker Och vilar där i stadig tro. Där når jag vad jag tryggast vet: Guds eviga barmhärtighet. När i vad bäst jag velat verka, I varje företag jag byggt Jag idel brister måste märka, Berömmelsen är utelyckt. Men tröst mot all min skröplighet Jag har i Guds barmhärtighet.

21 Mig gånge efter Herrens vilja, Som är i nåd och godhet stor. Från honom kan dock intet skilja Det hjärta som på honom tror. I väl och ve jag tror och vet: Allt vilar på barmhärtighet. På denna grund jag vill förbliva, Så länge jag i livet är; Från den skall intet mig fördriva, Så länge jorden än mig bär. Sist sjunger jag i evighet: O djup av Guds barmhärtighet! (299: 2, 4, 6—8 = N Ps 583: 2, 4, 6 - 8 . ) Om tron dig synes matt och svag, Dock tröst av Jesu kärlek tag, Att han som tro i hjärtat ger Skall ock fullborda den alltmer. En rykand veke släcks ej ut: Den svaga tron når ock gott slut. Din bättring ofullkomlig syns: För Gud rättfärdig ingen finns. Gud gör din bot och bättring sann, Om du i trone håller an. Med Jesus skall du allt förmå, Hans löfte har du däruppå. Är du Guds godhet icke värd, Den är dig dock av nåd beskärd. Din Jesus undfår syndare Som äro rätt botfärdige. Till honom fly: Gud är dig god För hans förtjänst och dyra blod. Om dig stor svaghet kommer på, Med trogen bön till Jesus gå: Hos Jesus finnes tröst och råd; Ty han är rik av makt och nåd. Sann läkdom mot all synd och brist Uti hans sår du finner visst. Slätt ingen utan Jesus kär I himlen och på jorden är, Som glädja kan en sorgsen själ; I Kristus är oss evigt väl. Håll dig med tron vid honom fast, Han hjälper dig från all din last. (361: 6—10 = W 191: 6—10.) Ingen herde kan så leta Efter ett borttappat får. Kunde du Guds hjärta veta, Huru ömt för dig det slår, Törstar, längtar innerlig Efter den som söndrat sig Från hans hjord och får så såta, Skulle du av glädje gråta. Ingen sjö så högt kan svalla, Intet djup så grundlöst är, Intet regn så rikt kan falla, Att det minsta likhet bär Med den nåd som Herren blid Oss bevisar allan tid, Helst då synden vill oss föra I fördärv och oss förstöra. Så var tröst och hav glatt sinne, Du min själ, som ängslig går. All din sorg härvid försvinne: Ingen nöd dig skada får. Dina synders myckenhet Emot Guds barmhärtighet Kan ej liknas, icke nämnas: På dig vill han aldrig hämnas.

22 Vore världen av vår Herre Tusen gånger större gjord, Och dess synder, större, smärre, Uti tankar, verk och ord, Vore av dig alla slätt övade på många sätt, Kunde dock Guds nåd ej stäckas Och lians kärlekseld ej släckas. Ack min Gud, låt samma nåde Alltid för mig öppen stå, Att jag i min sorg och våde, Gud, din godhet smaka må. Hav mig kär, och uppväck mig, Att jag åter älskar dig. Låt din Ande mig regera, Att jag icke syndar mera. (362: 5—9 = W 192: 5—9.) Bepröva mig, min Gud, förnim hur jag det menar: Om världen eller dig i håg och verk jag tjänar. Se till, om ej ännu på orätt väg jag är, Och led mig på den väg som till ditt rike bär. O Gud, vem märka kan hur ofta här han bryter? Gå ej med mig till doms: du skådar vad mig tryter. Allt vad jag syndat har för Jesu skull giv till: Jag på en bättre väg härefter vandra vill. (393: 1, 9 = W 171: 1. 9-) Andra lämpliga psalmverser äro: O du som för vår frälsnings skull (88: 2 = W 88: 2). Jesus allt mitt goda är (122 = W 215). Kom, Guds dyra gåva (137:4—7 = W 137:4—7). Till den himmel som blir allas (255: 1—4 = W 163:4—7). Gud sin kärlek dig förklarat (256: 2—5 = W 164: 2—5). Sök i tron med ångerns smärta (261: 6—8 = W 172: 6—8). Giv mig min syn, att jag må se mitt bästa (274: 4—8 = W 175: 5—9). Varthän skall jag dock fly (275 = W 176). Till dig av hjärtans grunde (279 = W 183). Min synd, o Gud (283 = W 187). Mitt skuldregister, Gud, när jag det vill beskåda (285: 1—3 = W 189: 1, 5, 6). Nämn mig Jesus, han är livet (286). Nu sannerlig Jag lämnar mig (288:4, 5, 7 = W 195:4, 5, 7)Till dig jag ropar, Herre Krist (343 = W 208). Jag vet på vem jag tror, när mina synders minne (363 = W 193).

3.

HÖGMÄSSA.

A. HÖGMÄSSA (utan nattvard). 1. Ingångspsalm. D e n n a psalm, som består av en eller ett p a r verser u r psalmboken, väljes efter d e n i n n e varande söndagens eller helgdagens egenart och plats i n o m kyrkoåret.* U n d e r orgelförspelet träder p r ä s t e n altaret och knäböjer till kort b ö n . * *

för

2. Inledning. Efter psalmsångens slut vänder p r ä s t e n sig m o t församlingen och säger (sjunger):

***Helig, helig, helig är Herren, den Allsmäktige. Hela jorden är full av hans härlighet. Härefter säger prästen:

Herren är i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen. Han är ock när dem som hava en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder sig till deras bön. Låtom oss därför trösteligen gå fram till hans nådetron och bekänna vår synd och skuld. * Anvisningar på lämpliga i n g å n g s p s a l m e r meddelas i kap. 2, sid. 85 ff. ** Några b ö n e r till fritt bruk äro införda i kap. 2, sid. 92 f. *** På följande h ö g t i d s d a g a r : Första söndagen i Advent, Juldagen, Trettondedag Jul, Fastlagssöndagen, Påskdagen, Kristi Himmelsfärds dag, Pingstdagen, Heliga Trefaldighets dag, Alla Helgons dag och de fyra årliga böndagarna, må i stället för Helig, helig, helig de i n l e d a n d e v ä x e l s å n g e r kunna brukas, vilka äro upptagna i kap. 2, sid. 94 ff. Prästen står under växelsången vänd mot församlingen.

3. Syndabekännelse. Syndabekännelsen Jag fattig syndig människa m å , d ä r så önskas, k u n n a b r u k a s u n d e r hela kyrkoåret.* I annat fall nyttjas den syndabekännelse s o m är avsedd för d e n i n n e varande delen av kyrkoåret eller den särskilda högtidsdagen.** Prästen v ä n d e r sig m o t altaret*** och knäböjer. Prästen beder:

Församlingen knäböjer eller lutar sig ned u n d e r syndabekännelsen.

Trefald.- Jag fattig syndig mäntiden. niska, av syndigt släkte född, bekänner av allt hjärta inför dig, helige och rättfärdige Gud, kärleksrike Fader, att jag i alla mina livsdagar på mångfaldigt sätt har brutit emot dig. Jag har icke älskat dig över allting, icke min nästa såsom mig själv. Emot dig och dina heliga bud har jag syndat, med tankar, ord och gärningar. Fördenskull vet jag mig vara värd att förkastas ifrån ditt ansikte, om du skulle så döma mig, som mina synder hava förtjänt. M e n nu har du, käre himmelske Fader, utlovat att med mildhet och nåd omfatta alla botfärdiga syndare, som fly till din faderliga barmhärtighet, i förtröstan på vår Frälsare, Jesus Kristus. Dem vill du tillgiva vad de än hava brutit emot dig och aldrig mer tillräkna dem deras synder.

Advents-, Barmhärtige G u d , allgode jultiden. Fader. Du är tålig och långmodig. Du förlåter alla botfärdiga deras missgärningar och synder. Din nåd varar från släkte till släkte över dem som frukta dig. Herre, inför dig bekänner jag att jag har syndat och gjort vad ont är i dina ögon. Emot dig har jag brutit, med tankar, ord och gärningar. Jag är helt och hållet ovärdig din godhet och kärlek. M e n tänk icke på mina överträdelser, Herre, och handla icke så med mig, som jag har förtjänt. Förbarma dig över mig. Hjälp mig, Gud, min Frälsare. Förlåt mig allt vad jag har brutit, och utplåna all min skuld. Gör min ånger uppriktig, och lär mig att avsky vad ont är. Giv mig din Helige Ande, som kan omskapa mig, till att härefter vandra i ett nytt leverne.

* När skriftermål förrättas efter den allmänna kyrkobönen (sid. 49), användes alltid någon annan syndabekännelse än Jag fattig syndig människa, så ock helst, om särskild skriftermålsgudstjänst har hållits omedelbart före högmässan (sid. 12 f.). ** Om prästen förrättar högmässogudstjänst på mer än ett ställe samma dag, må han vid den senare gudstjänsten kunna efter eget val bruka någon annan än den för kyrkoårstiden avsedda syndabekännelsen. *** Där så av ålder brukas, eller om särskilda skäl därtill äro, må prästen, i stället för att knäböja vid altaret, kunna gå ned till altarringen och där, knäböjande, bedja syndabekännelsen, vänd mot församlingen.

25 Därpå förlitar jag mig, arme syndare, och beder dig trösteligen att du, efter samma ditt löfte, värdes vara mig miskundsam och nådig och förlåta mig alla mina synder, ditt heliga namn till pris och ära. •Prästen må h a r rest sig:

kunna

fortfara,

sedan

Se, käre Fader, i nåd till ditt folk, och hör dina barns suckar, för din Sons, Jesu Kristi, skull. Amen.

han

Den allsmäktige, evige Gud förlåte oss alla våra synder, efter sin stora, outgrundligabarmhärtighet, för Frälsarens, Jesu Kristi, skull, och give oss nåd att bättra vårt leverne och få med honom ett evigt liv. Amen. Påsk-, Fader i himmelen. Jag nådi S efter din godhet, utplåna mina pingsttiden, är icke värd att kallas ditt överträdelser efter din stora barm- barn. Jag har syndat emot dig i härtighet. Två mig väl från min mångahanda måtto dagligen. Vad missgärning, och rena mig från du begärde av mig har jag undermin synd. Ty jag känner mina låtit att göra. Dina bud har jag överträdelser, och min synd är överträtt, med tankar, ord och alltid inför mig. Mot dig allena gärningar. Du ville att jag skulle har jag syndat och gjort vad ont är älska dig över allting och min nästa i dina ögon. såsom mig själv. Men jag har Vänd bort ditt ansikte från sökt mitt eget och gått långt bort mina synder, och utplåna alla ifrån ditt ansikte. Detta bekänner mina missgärningar. Skapa i mig, jag inför dig, du som vet allt, du Gud, ett rent hjärta, och giv mig som känner mig bättre än jag på nytt en frimodig ande. För- själv. kasta mig icke från ditt ansikte, Fader, till dig tager jag min tilloch tag icke din Helige Ande ifrån flykt, då mitt hjärta fördömer mig. mig. Låt mig åter få fröjdas över Ingen annan har jag att gå till. Fastan.** G u d ' V a f m i §

* Den följande böneönskan Den allsmäktige, evige Gud, med prägel av tillsägelse av syndaförlåtelse, kan utelämnas. I så fall läses Amen efter föregående styckes slutord: till pris och ära. I stället för sagda böneönskan må, där så önskas, ett Skriftens ord av tröstande innebörd kunna läsas mellan Herre, förbarma dig och Åra vare Gud (sid. 26). ** Denna syndabekännelse må jämväl brukas p a d e s t o r a h ö g t i d s d a g a r n a o c h d e f y r a å r l i g a b ö n d a g a r n a . Den må ock kunna nyttjas på särskild högtidsdag för viss församling.

26 Du stöter icke bort den som botfärdig anropar din godhet. Av kärlek till de förlorade barnen har du utgivit din enfödde Son. Prästen fortfar: Därför beder jag dig, helige och Himmelske Fader, hör min bön barmhärtige Gud: Förlåt mig, ditt för din käre Sons, Jesu Kristi, förlorade barn; tillgiv mig allt vad jag har brutit. Tag mig åter till dig skull. Amen. för Jesu Kristi skull, och gör mig till din viljas tjänare, ditt namn, o Fader, till pris och ära. Amen. din frälsning, och uppehåll mig med villighetens ande. (Psalt. 51: 3—6, 11—14.)

4. Herre, förbarma dig. Vänd mot altaret, sjunger prästen med för samlingen:

Församlingen sjunger:

Herre, förbarma dig över oss. Kriste, förbarma dig över oss. Herre, förbarma dig över oss.* 5. Ära vare Gud. Prästen vänder sig mot församlingen och säger (sjunger):

Åra vare Gud i höjden och frid på jorden, till människorna ett gott behag. * Efter Herre, förbarma dig och före Åra vare Gud må prästen kunna vända sig mot församlingen och läsa ett Skriftens ord av tröstande innebörd, vilket av församlingen besvaras med Amen.

Trefald. Om än bergen vika bort och tiden. höjderna vackla, så skall min nåd icke vika ifrån dig och mitt fridsförbund icke vackla, säger Herren, din förbarmare. (Jes. 54: 10.) Så älskade Gud världen, att Fastan. han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv. (Joh. 3: 16.)

Advents-, Jesus sade: Kommen till mig, jultiden. I alla som arbeten och aren betungade, så skall jag giva eder ro. (Matt. 11: 28.) Påsk-, Såsom en fader förbarmar pingsttiden, sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem som frukta honom. (Psalt. 103: 13.)

27 Prästen vänder sig m o t altaret.

Församlingen reser sig och sjunger:

*Allena Gud i himmelrik må lov och pris tillhöra för all den nåd han, kärleksrik, med oss har velat göra. Han jorden skänkt stor fröjd och frid. Ack mänskan må väl glädjas vid Guds evigt goda vilja. (24: 1 = W 24: i.)

Församlingen sätter sig ned.

6. P r ä s t e n vänder sig m o t församlingen säger (sjunger):

Kollektbön. och

Herren vare med eder. Församlingen sjunger:

Med dig vare ock Herren. Prästen säger (sjunger):

Låtom oss bedja. Prästen vänder sig m o t altaret och b e d e r dagens kollektbön i evangelieboken. Församlingen

sjunger:

Amen. * På följande h ö g t i d s d a g a r : Första söndagen i Advent, Juldagen, Nyårsdagen, Trettondedag Jul, Påskdagen, Kristi Himmelsfärds dag, Pingstdagen, Heliga Trefaldighets dag och de årliga Reformations-, Missions- och Tacksägelsedagarna, samt på särskild högtidsdag för viss församling sjunges i stället för Allena Gud i himmelrik lovsången Vi prisa dig (Laudamus), som är införd i kap. 2, sid. 98. — Där denna lovsång icke kan utföras med tillbörlig värdighet, bör Allena Gud i himmelrik brukas jämväl på de nämnda högtidsdagarna. Om större omväxling, beträffande vanliga söndagar, skulle befinnas önskvärd, må emellanåt jämväl andra psalmverser kunna brukas, enligt följande ordning. Under Adventstiden sjunges Allena Gud i himmelrik (24: 1 = W 24:1), under Jultiden O gläds, min själ, och sjung hans pris (69: 3 = W 69: 3), under Fastan Åra ske Gud, som frän sin tron (269: 4 = W 194: 4), under Påsktiden Gamla, unga (106: 4 = W 106: 4) och under Trefaldighetstiden Vi prise dig, o Fader kär (206: 5 = W 324: 5). — När annan psalm än Allena Gud i himmelrik sjunges, måste psalmnumret vara angivet på nummertavlorna.

7. Epistel. Prästen vänder sig m o t församlingen och säger, m e d angivande av söndagens eller helgdagens n a m n :

Hören Herrens ord på (Första söndagen i Advent o. s. v.) genom aposteln (profeten) N . F ö r s a m l i n g e n reser sig. Prästen föreläser dagens epistel enligt evangelieboken. Prästen vänder sig därefter m o t altaret.

Församlingen sätter sig n e d .

8. Gradualpsalm. D e n n a högmässans h u v u d p s a l m , s o m ej m å vara för kort, bör väljas m e d hänsyn till d a gens ställning i kyrkoåret och till evangelietexten.*

9. Prästen vänder sig m o t församlingen säger:

Evangelium. och

Upplyften edra hjärtan till G u d och hören dagens heliga evangelium. F ö r s a m l i n g e n reser sig. Prästen fortfar:

Så skriver evangelisten (aposteln) N . Prästen föreläser dagens evangelium ligt evangelieboken.**

10.

en-

Trosbekännelse.

Prästen vänder sig m o t altaret*** och läser trosbekännelsen:!

f t Församlingen förbliver stående.

* Anvisningar på lämpliga g r a d u a l p s a l m e r meddelas i kap. 2, sid. 85 ff. ** Efter textläsningens slut må församlingen kunna sjunga: Gud vare lovad för sitt goda budskap, eller: Pris och ära vare dig, Herre. *** Prästen må ock kunna förbliva vänd mot församlingen. t Såsom inledning till trosbekännelsen må prästen, vänd mot församlingen, kunna säga: Låtom oss nu, med den allmånneliga kyrkan, gemensamt bekänna vår kristna tro. t f Församlingen må kunna deltaga i läsandet av trosbekännelsen.

29 Vi tro på Gud, Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Vi tro ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig G u d Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Vi tro ock på den Helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Församlingen sätter sig n e d .

**11.

Predikstolspsalm.

D e n n a psalm består av en eller ett par verser, i n n e h å l l a n d e b ö n om att rätt k u n n a taga emot ordet eller i övrigt syftande till att bilda inledning till p r e d i k a n . U n d e r psalmsången går prästen på p r e d i k stolen.

12.

Predikan.

Efter psalmsångens slut inleder p r ä s t e n akten på predikstolen m e d att säga: I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn, eller m e d att uttala n å g o n lämplig, u r Skriften h ä m t a d hälsning, t. ex.: Ndd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus, eller m e d att bedja en kort b ö n eller psalmvers.

* På de s t o r a h ö g t i d s d a g a r n a må prästen i stället för den vanliga trosbekännelsen (det s. k. Apostolicum) kunna läsa det s. k. Niceenum, som är intaget i kap. 2, sid. 99. I undantagsfall må Nicamum kunna sjungas av församlingen eller kyrkokören. I stället för den lästa trosbekännelsen må församlingen kunna sjunga Vi tro på en allsmäktig Gud (26: 1—3 = W 17: 1—3) eller Vi tro på Gud, som himmel, jord (27: 1—3 = N Ps 522: 1—3), varvid psalmnumret måste vara angivet på nummertavlorna. Psalmsången inledes icke av något orgelförspel, men avslutas med kort efterspel, varunder prästen går på predikstolen. Prästen står under hela psalmsången vänd mot altaret. ** Om vid högmässan utföres k y r k l i g h y m n , vilken alltid bör vara vald med särskild tanke på den innevarande dagen, får sådan sång av kyrkokören sin plats efter trosbekännelsen och före predikstolspsalmen.

30 Predikan hålles över i evangelieboken angiven bibeltext,* vilken uppläses.** På L å n g f r e d a g e n predikas över F e m t e akten av Vår Herres Jesu Kristi lidande. På de å r l i g a b ö n d a g a r n a predikas över den särskilt föreskrivna högmässotexten. På de s t o r a h ö g t i d s d a g a r n a m å u n d e r a k t e n på predikstolen en eller ett p a r för d a g e n passande psalmverser (utan orgelförspel) k u n n a sjungas av församlingen. Efter predikan beder prästen antingen den b ö n s o m i evangelieboken är införd efter d a g e n s texter,*** eller följande b ö n :

Lovad vare du, o Gud, och välsignad i evighet, som har givit oss ditt ord, till tröst och undervisning, till förmaning och väckelse. Din Helige Ande stadfäste ordet i våra hjärtan, att vi icke må vara glömska hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod, intill änden, och så varda saliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen. Efter b ö n e n och före de kyrkliga tillkännagivandena m å körsång, i a n s l u t n i n g till p r e d i kans innehåll, k u n n a utföras. Eller ock må en lämplig psalmvers h ä r k u n n a sjungas eller en helt kort stunds stilla orgelspel, i kyrklig stil, k u n n a förekomma.

13.

Kyrkliga tillkännagivanden.

D e kyrkliga tillkännagivandena göras av p r ä s t e n på följande sätt:f

Härmed lämnas följande kyrkliga meddelanden: a. Pålysntng om g u d s t j ä n s t e r och f ö r s a m l i n g s a r b e t e (under följande vecka) och om det ändamål för vilket k o l l e k t kommer att upptagas.ff * Där aftonsång icke hålles, må vid högmässan stundom alternativt predikas över aftonsångstext de år då första och andra årgångens predikotexter användas. Sådant utbyte får dock icke ske på de stora högtidsdagarna. ** Textläsningen inledes med uppgift på textens art (evangelium, i årg. högm., 2 årg. högm.), söndagens eller helgdagens namn samt bibelbok och kapitel av denna. Textläsningen avslutas lämpligen med ett kort, fritt valt ord, t. ex.: Helige Fader, helga oss i din sanning; ditt ord är sanning, eller: Saliga äro de som höra Guds ord och gömma det (Luk. 11: 28), eller: Herren inskrive dessa ord i våra hjärtan, eller med en kort psalmvers. Då dagens evangelium är predikotext, behöver detta icke ånyo uppläsas från predikstolen. *** Om denna bön på Jungfrun Marias Kyrkogångsdag, Jungfrun Marias Bebådelsedag, den helige Johannes döparens dag, den helige Mikaels dag eller Alla Helgons dag användes vid altaret före den allmänna kyrkobönen (sid. 33), brukas efter predikan bönen Lovad vare du, o Gud. t Först uppläses böndagsplakatet, då sådant föreligger. t t I samband med kollektpålysningen föreläses, där så befinnes ändamålsenligt, inkommet kollektcirkulär. Kollektpålysningen må kunna avslutas med ett lämpligt bibelord, t. ex.: Gud älskar en glad givare (2 Kor. 9: 7), eller: Låtom oss icke förtröttas att göra vad gott är (Gal. 6: 9), eller: Medan vi hava tillfälle, må vi göra vad gott är mot var man, och först och främst mot dem som äro våra medbröder i tron (Gal. 6: 10), eller: Förgäten icke att göra gott och dela med eder, ty sådana offer har Gud behag till (Hebr. 13: 16), eller med en kort bön, sådan som denna:

3i b.

Tillkännagivanden angående äktenskaps ingående.

P r ä s t e n säger:

Ä k t e n s k a p s b e t y g har utfärdats för N.N.till äktenskap med N . N . från N. församling i N. län, till vilken församling anmälan göres, för den händelse äktenskapshinder skulle föreligga* Ä k t e n s k a p s c e r t i f i k a t har av N. N. begärts för äktenskap med N. N., vilket härmed tillkännagives för denna församling **3:e gången **2:a gången i:a gången L y s n i n g till ä k t e n s k a p kungöres inför denna församling **3:e gången mellan N . N . och N . N . **2:a gången mellan N . N . och N . N . i:a gången mellan N . N . och N . N . S e d a n alla tillkännagivanden a n g å e n d e äktenskaps ingående hava gjorts, uttalar prästen över d e m som ä m n a inträda i äktenskap d e n n a välsignelseönskan:

Herren Gud, som har stiftat äktenskapet, give sin välsignelse åt dem som i hans namn vilja knyta sitt äkta förbund. c. Förbön för sjuka som hava begärt församlingens förbön. Prästen säger:

Låtom oss bedja för våra sjuka och särskilt för N. N., som ligger svårt sjuk. Härefter beder prästen följande b ö n (eller en a n n a n kort dylik eller någon lämplig p s a l m vers):

Allsmäktige, barmhärtige Gud, deras hugsvalelse, som äro i bedrövelse, och deras styrka, som äro svaga. Vänd ditt ansikte till vår sjuke Herre, du som i din godhet giver oss vad vi behöva, gör oss till glada givare, som gärna dela med oss åt andra. Och förläna du själv din välsignelse till de gåvor som med uppriktiga hjärtan givas i ditt namn. Amen. * Om utfärdande av mer än ett äktenskapsbetyg skall kungöras, lämnas en de olika äktenskapsbetygen sammanfattande hänvisning med följande ord: Anmälan göres till vederbörande lysningsförsamling, för den händelse äktenskapshinder skulle föreligga. ** I församling som av domkapitlet därtill har erhållit tillstånd behöva lysning och anhållan om äktenskapscertifikat allenast i :a gången kungöras på denna plats i gudstjänsten. Kungörandet av 2:a och 3:e gångerna sker då omedelbart efter gudstjänstens slut, varom församlingen erinras.

(sjuka) broder (syster) och till alla dem som sucka och ropa till dig, så att de förnimma din nåd och hjälp i sin nöds och våndas tid. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen. d. Tacksägelse för återvunnen hälsa. Prästen beder:

Vi tacka dig, Gud, vår Läkare, för att du i din nåd giver sjuka deras hälsa åter, och särskilt för att du har hört den bön som N. N. i sin svåra sjukdom har framburit till dig. Förläna honom (henne), o Herre, din Helige Ande, till att väl använda sin förlängda nådetid, ditt namn till ära och sig själv till salighet. Amen. e. Meddelanden om dödsfall. P r ä s t e n säger:

En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss i dag, då härmed tillkännagives att N. N. har avlidit, i en ålder av o. s. v. (att följande personer hava avlidit, nämligen N. N., i en ålder av o. s. v.). S e d a n alla de avlidna hava blivit n ä m n d a , b e d e r prästen:

Herre, lär oss att så betänka vår egen förestående bortgång, att när vi skola skiljas ifrån detta förgängliga livet, vi må vara beredda till en salig hädanfärd. Amen.* 14.

Välönskan över församlingen.

P r ä s t e n avslutar akten på predikstolen m e d att över församlingen uttala en u r Skriften h ä m t a d välönskan, lämpligen vald bland de n e d a n anförda, antingen d e n allmänna Herrens, Jesu Kristi, nåd eller någon för viss kyrkoårstid avsedd.

Herrens, Jesu Kristi, nåd och Guds kärlek och den Helige Andes delaktighet vare med eder alla. (2 Kor. 13: 13.) Amen.

Trefaid.- Gud, som förmår göra Advents-, Fridens Gud själv helge tiden. mer, ja långt mer än allt istiden. e c j e r tjij ^^ e c j e r va _ vad vi bedja eller tänka, efter den relse, så att hela eder ande och kraft som är verksam i oss, honom eder själ och eder kropp finnas tillhör äran i församlingen och i bevarade ostraffliga vid vår HerKristus Jesus alla släkten igenom, res, Jesu Kristi, tillkommelse. (1 i evigheternas evighet. (Ef. 3: 20f.) Tess. 5:23.) Amen. Amen. * Där så synes lämpligt, må bönen kunna efterföljas av en kort stunds klockringning, med tillfälle till stilla bön. Efter klockringningens slut kan prästen läsa något helt kort, lämpligt böneord, t. ex.: Förläna oss, Herre, med alla dina trogna en glad uppståndelse, eller en passande psalmvers.

33 Fastan. All nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa eder. Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter, (i Petr. 5: 10 f.) Amen.

Påsk-, Fridens Gud, som från pingsttiden, fe fefe ^ j . återfört vår Herre Jesus, vilken genom ett evigt förbunds blod är den store herden för fåren, han fullkomne eder i allt vad gott är, så att I gören hans vilja; och han verke i oss vad som är välbehagligt inför honom, genom Jesus Kristus. H o nom tillhör äran i evigheternas evigheter. (Hebr. 13: 20 f.) Amen.

15. Psalm efter predikan. D e n n a psalm, som lämpligen m å omfatta flera psalmverser, bör väljas m e d h ä n s y n till predikans innehåll och syfte. Under altaret.

psalmsången

träder

prästen

16.

för

U n d e r d e n n a psalm m å kollekten k u n n a u p p s a m l a s m e d håvgång, där så är brukligt.

Kyrkobön.

Efter psalmsångens slut vänder prästen sig m o t församlingen och säger (sjunger):

Herren vare med eder. Församlingen sjunger:

Med dig vare ock Herren. Prästen säger (sjunger):

Låtom oss bedja. Prästen v ä n d e r sig m o t altaret och beder den allmänna kyrkobönen.*

Församlingen knäböjer eller lutar sig ned under bönen.

Såsom allmän kyrkobön brukas antingen b ö n e n Dig, evige och allsmäktige

Gud — dock

* På följande h ö g t i d s d a g a r : Första söndagen i Advent, Juldagen, Nyårsdagen, Trettondedag Jul, Långfredagen, Påskdagen, Kristi Himmelsfärds dag, Pingstdagen, Heliga Trefaldighets dag och de årliga Reformations-, Missions- och Tacksägelsedagarna, beder prästen före den allmänna kyrkobönen den särskilda, till högtidsdagen hörande bön som är intagen i kap. 2, sid. 104 ff. På följande m i n d r e h ö g t i d s d a g a r : Jungfrun Marias Kyrkogångsdag, Jungfrun Marias Bebådelsedag, den helige Johannes döparens dag, den helige Mikaels dag och Alla Helgons dag, må prästen före den allmänna kyrkobönen kunna bedja den bön som i evangelieboken är intagen efter dagens texter, så vida bönen Lovad vare du, o Gud har använts efter predikan. 3 — 37404- E. Eidem.

34 ej u n d e r Fastan, på den årliga Botdagen och på D o m s s ö n d a g e n , vid vilka tillfällen Litanian skall användas — eller någon för viss kyrkoårstid avsedd sådan k y r k o b ö n . * F ö r b ö n e r n a för kyrkomöte, riksdag och konfirmander förbigås de tider då d e icke hava någon omedelbar tillämpning. F ö r b ö n e n för missionen förbigås på den årliga Missionsdagen, då särskild h ö g t i d s b ö n för missionen skall läsas före den allmänna kyrkobönen.

Dig, evige och allsmäktige Gud, alltings skapare och beskärmare, åkalla vi. Helga och regera oss med din Helige Ande, och giv oss nåd att efter ditt ord vandra i ett heligt leverne. Församla, styrk och bevara din kristenhet genom ordet och de heliga sakramenten. Välsigna kyrkan i vårt land, hennes herdar och församlingar (så ock kyrkomötet och dess rådslag). Se i nåd till de folk som ännu icke känna dig, den ende sanne Guden, och låt genom Kristi evangelium din frälsnings ljus uppgå för dem. Var vårt fäderneslands värn och sköld, och gör oss, Herre, till ett folk som fruktar dig. Välsigna och skydda vår konung och hans hus. Förläna din hjälp till rikets styrelse och till vår frihets försvar. (Låt riksdagens beslut lända landet till välfärd.) Förtag misstro och fiendskap mellan folken, och låt fred råda på jorden. Håll rätt och rättfärdighet vid makt ibland oss, och främja endräkt och försonlighet i vår sam-

Trefaid.- Herre, vår Gud och Fanden. fer Tänk i nåd på din församling, och förlossa henne från allt ont. Styrk och bevara henne genom ordet och sakramenten, och fullända henne i din kärlek. Välsigna hennes tjänare och deras verk (så ock kyrkomötets rådslag). Vidga din kyrkas gränser, så att ditt evangelium varder kunnigt för alla folk. Och samla henne från jordens ändar till det rike som du har berett. Herre, hjälp fred och rättfärdighet till välde på jorden. Välsigna vårt kära fosterland. Skydda konungen och hans hus. Låt visdomens och rättvisans ande vila över honom och hans råd (över riksdagen) och all överhet. Förläna våra hem och skolor att fostra ungdomen i din fruktan. Håll skada och fördärv borta från vår bygd. Giv att marken må bära sin frukt. Främja samdräkt på våra arbetsplatser och inbördes förtroende i alla våra förhållanden. Låt arbetet väl gå, och giv att vi ömsesidigt tjäna varandra. Beskärma våra bröder på haven och i främmande land.

* Om prästen förrättar högmässogudstjänst på mer än ett ställe samma dag, må han — utom under Fastan — vid den senare gudstjänsten kunna, efter eget val, bruka någon annan än den för kyrkoårstiden avsedda allmänna kyrkobönen, eller ock den allmänna kyrkobönen vid ottesång (sid. 10) eller aftonsång (sid. 54, dock med förbigående av näst sista stycket, beträffande nattvila), så vida nämligen ottesång, resp. aftonsång ej den dagen hålles i församlingen.

35 manlevnad. Giv framgång åt varje gott verk, och avvänd ifrån oss allt ont och skadligt. Låt din välsignelse vila över markens gröda och över allt redbart arbete. Välsigna våra hem och våra kära. Giv att de unga må fostras i din sanning och fruktan. (Förläna dem som nu beredas till sin första nattvardsgång att i oskrymtad tro alltid vandra på dina vägar.) *Välsigna ock gästerna vid ditt heliga bord, så att de där varda styrkta i tro och kärlek och det eviga livets hopp. Hjälp och hugsvala alla sjuka och fattiga, bedrövade och svårmodiga. Vårda dig i nåd om alla ensamma och värnlösa. Styrk och uppehåll dem som för evangelii skull utstå förföljelse. Var när dem som kämpa med döden. Hjälp oss omsider i vår sista stund, och förläna oss efter detta förgängliga livet en evig salighet. Genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre. Amen. Evige, allsmäktige Gud. Vi tacka dig för alla dina välgärningar. Du skänker oss dagligt bröd. Du beskär oss vederkvickelse och glädje. Du giver oss ditt heliga ord och har upptagit oss i din församling. Du fostrar oss genom trångmål och kors för ditt rike.***

Adventsjultiden.

Kom, o Herre, till alla själar som söka dig. *Möt de dina, då de träda fram till ditt bord, och giv dem din frid. (Välsigna ock de unga som beredas till sin första nattvardsgång.) Vårda dig om dem som äro i fara och frestelse, om fattiga och sjuka, om ensamma och bedrövade. Bistå dem som lida förföljelse för ditt namns skull. Hjälp oss väl igenom detta livet, och förläna oss, när vår stund är inne, en salig hädanfärd. Genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre. Amen.

Fastan.** U n d e r d e n n a kyrkoårstid, s a m t jämväl på d e n årliga Botdagen och på D o m s s ö n d a g e n , brukas Litanian, vilken är införd i k a p . 2, sid. 100 ff.

Påsk-,

Helige Herre Gud, he-

pingsttiden. Hge

g ^ g

Qud,

h e 1 i g e

barmhärtige Frälsare, du evige

Gud.t Om våra själars frälsning, om din kyrkas välgång och utbredande över jorden, om alla trognas endräkt, om skydd åt denna helgedom och åt alla dem som här in-

* Förbönen för nattvardsgästerna må kunna förbigås, då nattvard den dagen ej hålles inom församlingen. ** På Jungfrun Marias Bebådelsedag användes dock någon annan allmän kyrkobön. *** Församlingen må kunna sjunga: Dig vare ära i evighet. t Församlingen må kunna sjunga: Förbarma dig över oss.

36 Vi bedja dig i vår Herres Jesu namn: Se i nåd till din kyrka, och helga henne i din sanning. Förläna din välsignelse med ditt ord och dina sakrament. Giv oss trogna herdar och rättsinniga lärare. (Och låt kyrkomötets rådslag tjäna din ära.) Låt ditt namn bliva känt över hela jorden och prisat i alla land. Och församla alla dina kristtrogna i världen, för att det må bliva en hjord och en herde.* Håll din skyddande hand över konung och folk. Välsigna vår överhet, att vi må regeras med lag och rätt. (Låt riksdagens beslut främja allmänt bästa.) Hägna i nåd vårt fosterlands frihet. Och giv fred åt folken på jorden. Skänk oss tillfälle till arbete, och gör oss tacksamma att få tjäna. Tänd kärlekens eld i våra hjärtan, och giv oss ett försonligt sinne.* Inneslut våra kära i din nådefulla vård. Välsigna alla hemmen i vårt land. Drag de unga till dig, och fullborda i dem ditt goda verk. Trösta och bistå de nödställda och betryckta, de sjuka och ensamma. Och tag dig an dem som få lida för ditt namns skull.* Herre, vår Fader i himmelen. Led oss alla genom tidens mörker, genom dess oro och villa, genom dess faror och frestelser, hem till ditt eviga rike.** Amen.

träda, om lärare och själasörjare efter ditt sinne, om välsignelse av ditt ord och dina heliga sakrament, om helgelse till ande, själ och kropp bönfalla vi dig, o Herre.* Om frid i hjärta och hem, om ungdomens kristliga fostran, om fred åt folken, om rätt och rättfärdighet på jorden, om lycka åt konungen och hans hus, om välsignelse över (kyrkomötet, riksdagen och) all överhet, om landets väl, om vårt dagliga bröd, om hjälp under dagen och beskärm under natten bönfalla vi dig, o Herre.* Om bistånd åt fattiga och betryckta, om tröst åt dem som sörja, om vederkvickelse åt de sjuka, om räddning åt dem som äro i frestelse eller fara, om återförande av de förvillade, om ståndaktighet åt ditt namns bekännare, om förening med dem som gått hem i tron och nu vila i frid, om en stilla död och en evig salighet bönfalla vi dig, o Herre.* Du, vår Gud, är värdig att mottaga pris och ära och makt, från evighet till evighet.** Amen.

* Församlingen må kunna sjunga: Hör oss, milde Herre Gud. ** Församlingen må i stället kunna sjunga: Amen.

37 *17. Fader vår. Prästen knäböjer och

fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden; vårt dagliga bröd giv oss i dag; och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro; och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo. T y riket är ditt och makten och härligheten, i evighet. F ö r s a m l i n g e n sjunger:

Amen.

18. Tackom och lovom. Prästen vänder sig m o t församlingen säger (sjunger):

och

Tackom och lovom Herren. Prästen vänder sig m o t altaret** och sjunger m e d församlingen:

F ö r s a m l i n g e n reser sig och

sjunger:

Herren vare tack och lov. Halleluja, halleluja, halleluja.

19.

Välsignelsen.

Prästen vänder sig m o t församlingen och säger:

Församlingen sätter sig ned eller förbliver stående, såsom hittills har varit sed.

Bojen edra hjärtan till Gud och mottagen välsignelsen. Prästen fortfar:

Herren välsigne eder och bevare eder. Herren late sitt ansikte lysa över eder och vare eder nådig. Herren vände sitt ansikte till eder och give eder frid. I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. F ö r s a m l i n g e n sjunger:

Amen, amen, amen. Prästen v ä n d e r sig m o t altaret. * Där t i l l f ä l l i g a b ö n e r med anledning av särskilda förhållanden (kap. 2, sid. 109 ff.) förekomma, hava de sin plats efter den allmänna kyrkobönen och före Fader vår. ** Prästen må ock kunna förbliva vänd mot församlingen.

38 20.

Slutpsalm.

Mot psalmsångens slut begiver prästen sig till sakristian. Efter slutpsalmen må kyrkligt värdig o r g e l m u s i k kunna utföras. Sedan föreläsas föreliggande k u n g ö r e l s e r .

B. H Ö G M Ä S S A (fullständig, med nattvard). Högmässogudstjänsten b e g y n n e r * och fortsätter på s a m m a sätt som högmässa m e d allenast predikan t. o. m . den allmänna kyrkobönen, j ä m t e möjligen förekommande tillfällig b ö n , m o m . i — 1 6 , sid. 23 ff. Därefter följer själva n a t t v a r d s m ä s s a n , enligt följande o r d n i n g .

17.

Tillredelsepsalm.

D e n n a psalm, som utgöres av en eller ett par psalmverser, bör väljas m e d särskild tanke på nattvardsfirandet och, så vitt möjligt, jämväl m e d hänsyn till kyrkoårstiden. U n d e r psalmsången avlyfter prästen kalkklädet, lägger n a t t v a r d s b r ö d på patenen, gjuter vin i kalken och vecklar u p p avtorkningsduken.

18.

Inledning.

Efter psalmsångens slut v ä n d e r prästen sig m o t församlingen och säger (sjunger):

Upplyften edra hjärtan till Gud. Församlingen reser sig och

sjunger:

Gud upplyfte våra hjärtan. Prästen säger (sjunger):

Tackom Gud, vår Herre. Församlingen sjunger:

Allena han är värdig tack och lov. Prästen v ä n d e r sig m o t altaret och läser (sjunger) den för kyrkoårstiden avsedda lovprisningen:**

Församlingen sätter sig ned.

* Församlingens nattvardsfirande förberedes genom allmänt skriftermål. Såsom särskild gudstjänst (sid. 12 ff.) förrättas detta skriftermål antingen samma dag, före högmässan, eller någon föregående dag. Skriftermål kan ock, efter tillstånd av domkapitlet, infogas i själva högmässan på någotdera av de sätt som meddelas sid. 46 ff. och sid. 49. ** Påsktidens Iovprisning må, där så önskas, kunna användas under hela kyrkoåret.

40 Trefaid.- Ja, sannerligen är det till- Advents-, Ja, sannerligen är det tilltiden. börligt, rätt och saligt, att jultiden. börligt, rätt och saligt, vi alltid och allestädes tacka och att vi alltid och allestädes tacka lova dig, allsmäktige Fader, helige och lova dig, allsmäktige Fader, Gud, genom Jesus Kristus, vår helige Gud, genom Jesus Kristus, Herre. vår Herre. Han är det gudomliga Ordet, i Han är vinträdet, vi äro grenarna. Därtill har han utvalt oss, vilket är liv och ljus. Och Ordet att vi skulle förbliva i hans kär- vart kött och tog sin boning ibland lek och bära mycken frukt. Så var- oss. Och vi sågo hans härlighet, der du, Fader, förhärligad och vår likasom en enfödd Sons härlighet glädje fullkomlig. Sitt liv har han från sin Fader, full av nåd och sanning. Och åt alla dem som givit för oss. Och på det att vi icke må för- togo emot honom gav han makt att gäta denna hans outsägliga väl- bliva Guds barn. Och på det att vi icke må förgärning, har han instiftat sin hegäta denna hans outsägliga välliga nattvard. gärning, har han instiftat sin heliga nattvard.

Fastan. Ja, sannerligen är det tillbörligt, rätt och saligt, att vi alltid och allestädes tacka och lova dig, allsmäktige Fader, helige Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre. Honom, din enfödde Son, har du i din kärlek utgivit för oss, som voro döden värda, att vi skulle hava liv genom honom. Och han utblottade sig själv och antog tjänareskepnad, han ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja intill korsets död. Och på det att vi icke må förgäta denna hans outsägliga välgärning, har han instiftat sin heliga nattvard.

Påsk-,

Ja, sannerligen är det till—

pingsttiden.börligt,

rätt

och

saligt,

att vi alltid och allestädes tacka och lova dig, allsmäktige Fader, helige Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre. Han är vårt påskalamm, offrat för oss, Guds rena lamm, som burit världens synd, allt intill döden. Och likasom han har övervunnit döden och uppstått igen och evigt lever, så skola ock alla som förtrösta på honom, genom honom övervinna synd och död och ärva evigt liv. Och på det att vi icke må förgäta denna hans outsägliga välgärning, har han instiftat sin heliga nattvard.

4i 19.

Instiftelseorden.

Prästen säger:

F ö r s a m l i n g e n knäböjer eller lutar sig n e d .

I den natt då vår Herre Jesus Kristus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: Tagen och äten. Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse. Sammalunda tog han ock kalken, tackade Gud och gav åt lärjungarna och sade: Dricken härav alla. Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för många, till syndernas förlåtelse. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse. 20.

Fader vår.

Prästen säger, fortfarande v ä n d m o t altaret:

Låtom oss nu alla bedja så, som vår Herre Jesus Kristus själv har lärt oss. Prästen knäböjer och beder:

Fader vår, som är i himmelen etc. Amen* 21.

Helig, helig, helig.

Prästen reser sig. V ä n d m o t altaret, sjunger han m e d församlingen:

F ö r s a m l i n g e n reser sig och sjunger:

Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig. Fulla äro himlarna och jorden av din härlighet. Giv salighet av höjden. Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn. Giv salighet av höjden. * Efter Fader vår och före Helig, helig, helig må en kort stunds tystnad kunna göras, för stilla bön, eller ock må prästen kunna bedja följande bön:

O Herre Gud, du som av faderlig godhet kallar oss till din Sons nattvard. Giv oss, dina fattiga barn, att med uppriktiga hjärtan framträda till vår Frälsares bord. Förläna oss din Helige Andes nåd till att rätt mottaga vad du här vill skänka oss: syndernas förlåtelse, liv och salighet. Och låt oss, i trons förening med alla dem som höra dig till, i himmelen och på jorden, alltid lova och prisa dig. Amen.

22.

O Guds Lamm.

Prästen tager p a t e n e n i h a n d e n , vänder sig m o t församlingen och säger (sjunger):

Herrens frid vare med eder. Nattvardsgästerna framträda, u n d e r pat orgelspel, till altarringen. Prästen vänder sig m o t altaret och sjunger m e d församlingen:*

däm-

Församlingen reser sig och sjunger:

O Guds Lamm, som borttager världens synder. Fräls oss, milde Herre Gud. O Guds Lamm, som borttager världens synder. Hör oss, milde Herre G u d . O Guds Lamm, som borttager världens synder. Giv oss din frid och välsignelse.

**23.

Utdelandet.

Prästen går ned till altarringen och m e d delar b r ö d e t åt nattvardsgästerna, i t u r och o r d n i n g , b e g y n n a n d e från vänster, i det h a n säger till var och en på ettdera av följ a n d e sätt:

Nattvardsgästerna knäböja vid altarringen. U n d e r utdelandet sjunger församlingen någon eller, vid behov, några n a t t v a r d s psalmer, m e d a n orgeln stilla beledsagar sången.

Kristi given.

Kristus säger: Detta är min lekamen, för dig utgiven.

lekamen,

för

dig ut-

Därefter går prästen åter u p p till altaret och tager kalken, vilken h a n m e d d e l a r åt nattvardsgästerna,*** i det h a n säger till var och en på ettdera av följande sätt:

Kristi blod, för dig utgjutet.

Kristus rvnstus säger: säger: uDenna e n n a kalk KaiK ar det nya förbundet, i mitt blod, för dig utgjutet.

* Där så hittills har varit brukligt, må utdelandet kunna begynna redan under det att O Guds Lamm sjunges. I detta fall knäböja nattvardsgästerna vid altarringen strax de hava trätt fram; prästen vänder sig då ej mot altaret. ** Då två präster tjänstgöra vid altaret, meddelar den ene brödet och den andre vinet åt nattvardsgästerna. *** Kalkens brädd bör för varje nattvardsgäst noga avtorkas och något vridas. Efter varje grupp av nattvardsgäster avtorkas kalkens brädd omsorgsfullt. Om vinet meddelas nattvardsgästerna genom mindre, för varje deltagare avsedd kalk, böra lämpliga anordningar på förhand vara vidtagna, för att trygga att allt må tillgå med tillbörlig värdighet.

43 N ä r alla de som knäböja vid altarringen hava mottagit b r ö d e t och vinet, säger prästen till d e m på ettdera av följande sätt:*

Herren Jesus Kristus, vilkens lekamen och blod I haven undfått, bevare eder till evigt liv. Amen. Gån i Herrens frid.

Vår Herres, Jesu Kristi, nåd och frid vare med eder alla. Amen. Gån i Herrens frid. D e s o m knäböja vid altarringen resa sig och gå tillbaka till sina platser. E n n y g r u p p nattvardsgäster framträder för att på e n a h a n d a sätt mottaga n a t t v a r d e n . * *

24.

Tacksägelsebön.

D ä samtliga nattvardsgäster hava fått m o t taga n a t t v a r d e n , v ä n d e r prästen sig m o t församlingen och säger:

Låtom oss bedja. Prästen v ä n d e r sig m o t altaret och beder d e n för kyrkoårstiden avsedda tacksägelsebönen:***

Trefaid.- Vi tacka dig, allsmäktigeAdvents-, Vi tacka dig, allsmäktige tiden. Fader, som genom din jultiden. Q U ( J ) för a t t d u vid din Son, Jesus Kristus, har stiftat Sons bord har styrkt och vederdenna heliga nattvard, oss till kvickt oss. tröst och salighet. Vi bedja dig att du ville låta vår Vi bedja dig: Förläna oss nåd nattvardsgång lända oss till trons att så begå Jesu åminnelse på förökelse och till förkovran i gudjorden, att vi också varda delaktiga aktighet och allt vad gott är. av den stora nattvarden i him- Genom Jesus Kristus, vår Herre och Frälsare. melen. Församlingen sjunger:

Församlingen sjunger:

Amen.

Amen.

* Prästen må kunna inleda denna välsignelseönskan med ett lämpligt, fritt valt bibelord. Dylika ställen kunna hämtas t. ex. ur Jesu avskedstal till sina lärjungar, Joh. 14—16. ** Då den tjänstgörande prästen önskar att själv, med församlingen, bliva delaktig av nattvarden, tillgår på följande sätt: Efter att hava utdelat brödet till den första gruppen av nattvardsgäster, knäböjer prästen vid altaret och meddelar sig själv brödet, med dessa ord: Kristi lekamen, för mig utgiven. Efter att hava utdelat vinet till samma grupp, dricker han, knäböjande vid altaret, själv av kalken, med dessa ord: Kristi blod, för mig utgjutet. I slutönskan till denna grupp av nattvardsgäster utbytas orden / och Eder mot vi och oss. *** Den för Trefaldighetstiden avsedda bönen må, där så önskas, kunna brukas under hela kvrkoåret.

44 Fastan. Herre Jesus Kristus, du som har kallat oss till denna din nattvard. Vi tacka dig av allt hjärta för din barmhärtighet, att du här har mättat oss med dig själv och uppfyllt och omslutit oss med din godhet. O Herre, bliv när oss. Vi giva oss i dina händer; vi förlita oss på dig. Låt oss bliva hos dig evinnerligen.

Påsk-, O allsmäktige, evige Gud, pingsttiden. v& kgre himmelske Fader, du som alltid bevisar oss din godhet och barmhärtighet. Vi tacka dig för att du nu har givit oss del av livets bröd och välsignelsens kalk. Vi bedja dig: Intryck din Sons åminnelse i våra hjärtan, och giv oss nåd till att i hans uppståndelses kraft alltid vandra i ett nytt leverne, så att vi i tro och kärlek kunna bära dig andliga offer, ditt heliga namn till pris och ära. Församlingen sjunger:

Församlingen sjunger:

Amen.

Amen. 25.

Tackom och lovom.

Prästen vänder sig mot församlingen och säger (sjunger):

Tackom och lovom Herren. Prästen vänder sig mot altaret* och sjunger med församlingen:

Församlingen reser sig och sjunger:

Herren vare tack och lov. Halleluja, halleluja, halleluja. 26.

Välsignelsen.

Prästen vänder sig mot församlingen och säger:

Församlingen sätter sig ned eller förbliver stående, såsom hittills har varit sed.

Bojen edra hjärtan till Gud och mottagen välsignelsen. Prästen fortfar:

Herren välsigne eder

den Helige Andes, namn. Församlingen sjunger:

Amen, amen, amen. Prästen vänder sig mot altaret. Prästen må ock kunna förbliva vänd mot församlingen.

45 27.

Slutpsalm.

Mot psalmsångens slut begiver prästen sig till sakristian. Efter slutpsalmen må kyrkligt värdig o r g e l m u s i k kunna utföras. Sedan föreläsas föreliggande k u n g ö r e l s e r .

C.

HÖGMÄSSA (med [infogat] skriftermål och nattvard).

O m det befinnes önskvärt att i n o m högmässans r a m b e r e d a plats åt det allmänna skriftermål som bör föregå och förbereda varje nattvardsfirning, så kan detta ske d ä r i g e n o m , att skriftermålet infogas antingen i högmässans begynnelse eller efter d e n allmänna k y r k o bönen.*

a.

Ordning när skriftermålet infogas i begynnelsen av högmässan. 1.

Ingångspsalm.

D e n n a psalm, som består av en eller ett par verser u r psalmboken, väljes efter den i n n e varande söndagens eller helgdagens egenart och plats i n o m kyrkoåret.** U n d e r orgelförspelet träder prästen för altaret och knäböjer till kort bön.***

2.

Inledning.

Efter psalmsångens slut vänder p r ä s t e n sig m o t församlingen och säger (sjunger):

fHelig, helig, helig är Herren, den Allsmäktige. Hela jorden är full av hans härlighet. Härefter säger prästen:

Herren är i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen. Han är ock när dem som hava en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder sig till deras bön. Prästen

fortfar:

Låtom oss bedja. * Tillstånd till att nyttja dylik ordning inom en församling sökes av pastor hos domkapitlet. ** Anvisningar på lämpliga i n g å n g s p s a l m e r meddelas i kap. 2, sid. 85 ff. *** Några b ö n e r till fritt bruk äro införda i kap. 2, sid. 92 f. t På följande h ö g t i d s d a g a r : Första söndagen i Advent, Juldagen, Trettondedag Jul, Fastlagssöndagen, Påskdagen, Kristi Himmelsfärds dag, Pingstdagen, Heliga Trefaldighets dag, Alla Helgons dag och de fyra årliga böndagarna, må i stället för Helig, helig, helig de i n l e d a n d e v ä x e l s å n g e r kunna brukas, vilka äro upptagna i kap. 2, sid. 94 ff. Prästen står under växelsången vänd mot församlingen.

47 3 a.

Bön.

Prästen vänder sig mot altaret och beder endera av följande böner:

Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. Sänd ditt ljus och din sanning; må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar, så att jag får gå in till Guds altare, till Gud, som är min glädje och fröjd. (Psalt. 42: 2 f-, 43: 3 f-) Genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre.

Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar, och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen. (Psalt. 139: 23 f-) För Jesu Kristi skull.

Församlingen sjunger:

Amen. 3 b.

Skriftetal.

Prästen vänder sig mot församlingen och håller ett kort s k r i f t e t a l , vilket på lämpligt sätt bör leda över till avläggande av syndabekännelsen.

3 c.

Syndabekännelse.

Prästen vänder sig mot altaret och knäböjer. Prästen beder:

Församlingen knäböjer eller lutar sig ned under syndabekännelsen.

Jag fattig syndig människa ära. (Sid. 24 f.) Amen. 4 a.

ditt heliga namn till pris och

Herre, förbarma dig.

Vänd mot altaret, sjunger prästen med församlingen:

Församlingen sjunger:

Herre, förbarma dig över oss etc. 4 b. Tillsägelse av syndaförlåtelse. Prästen vänder sig mot församlingen och säger på ettdera av följande sätt:

48 Är denna eder syndabekännelse den Helige Andes, namn. Amen. (Sid. 13.) 5.

Käre kristen. Är denna din syndabekännelse den Helige Andes, namn. Amen. (Sid. 13.)

Ära vare Gud.

Prästen säger (sjunger), fortfarande vänd mot församlingen:

Ära vare Gud i höjden etc. Gudstjänsten fortsätter därefter först såsom vid högmässa med allenast predikan, mom. S—16, sid. 26 ff., och sedan såsom vid högmässa med nattvard, mom. 17—27, sid. 39 ff.

b. Ordning när skriftermålet infogas efter högmässans allmänna kyrkobön. Högmässogudstjänsten begynner och fortsätter på samma sätt som vid högmässa m e d allenast predikan t. o. m . den allmänna kyrkobönen, j ä m t e möjligen förekommande tillfällig b ö n , m o m . i — 1 6 , sid. 23 ff. Därefter tillgår på följande sätt.

17 a.

Skriftermålspsalm. 17 b .

Skriftetal.

Prästen vänder sig m o t församlingen och håller sitt s k r i f t e t a l , vilket bör göras kort, särskilt om inskränkning icke har blivit gjord i högmässopredikans längd. T a l e t b ö r på lämpligt sätt leda över till avläggande av syndabekännelsen.

17 c.

Syndabekännelse.

Prästen beder:*

Församlingen knäböjer eller lutar sig n e d .

**Jag fattig syndig människa och ära. (Sid. 24f.) 17 d. Prästen fortsätter sätt:

ditt heliga namn till pris

Tillsägelse av syndaförlåtelse.

på ettdera av

följande

Är denna eder syndabekännelse den Helige Andes, namn. Amen. (Sid. 13.)

Käre kristen. Är denna din syndabekännelse den Helige Andes,namn. Amen. (Sid.13.)

Prästen vänder sig m o t altaret.

17 e.

Tillredelsepsalm.

Härefter följer nattvardsmässan, förrättad enligt samma o r d n i n g högmässa, m o m . 18—27, sid. 39 ff.

som vid

fullständig

* Då prästen önskar att själv, med församlingen, bliva delaktig av nattvarden, vänder han sig mot altaret och knäböjer under syndabekännelsen. ** Vid högmässans begynnelse måste någon annan av de sid. 24 ff. införda syndabekännelserna hava blivit brukad. 4 — 37^04.

E.

Eiilcm.

4. SÄRSKILD NATTVARDSGUDSTJÄNST. A.

SKRIFTERMÅL JÄMTE N A T T V A R D .

Nattvardsgudstjänsten begynnes med a l l m ä n t s k r i f t e r m å l , vilket förrättas efter vanlig ordning, sid. 12 f., t. o. m. tacksägelsebönen Allsmäktige, himmelske Fader (mom. 5). Omedelbart efter sagda bön sjunges en eller ett par psalmverser, tillredelsepsalmen, varefter n a t t v a r d s m ä s s a n följer, förrättad enligt samma ordning som vid fullständig högmässa, mom. 18—27, sid. 39 ff.

B.

NATTVARDSGUDSTJÄNST (högtidligare form).* 1.

Psalmsång.

Under psalmsången går prästen på predikstolen.**

2.

Skriftermål.

Prästen håller över av honom fritt vald bibeltext en s k r i f t e r m å l s - o c h n a t t v a r d s p r e d i k a n . Predikan bör på lämpligt sätt leda över till avläggande av syndabekännelsen. Prästen beder:***

Jag fattig syndig människa ära. (Sid. 24 f.)

ditt heliga namn till pris och

Prästen fortsätter på ettdera av följande sätt:

Är denna eder syndabekännelse den Helige Andes, namn. Amen. (Sid. 13.) 3. Under psalmsången altaret.

träder

prästen

Käre kristen. Är denna din syndabekännelse den Helige Andes,namn. Amen. (Sid.13.)

Psalmsång. för

* Denna form må icke brukas på söndag eller helgdag. ** Skriftermålet må i stället kunna hållas från lämplig plats i koret eller kyrkans främre del. *** Då prästen önskar att själv, med församlingen, bliva delaktig av nattvarden, knäböjer han (på predikstolens bönpall) under syndabekännelsen.

5i 4.

Ingångsord ur Psaltaren.

Efter psalmsångens slut läser prästen, fortfarande vänd m o t altaret, ettdera av följande psaltarställen:*

Herren är min starkhet och min lovsång, och han blev mig till frälsning. Jag skall icke dö, utan leva och förtälja Herrens garmngar. Detta är den dag som Herren har gjort; låtom oss på den fröjdas och vara glada. Ack Herre, fräls. Ack Herre, låt väl gå. Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn. (Psalt. 118:14, 17, 24—26.)

Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande G u den. Sänd ditt ljus och din sanning; må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar, så att jag får gå in till Guds altare, till Gud, som är min glädje och fröjd. (Psalt. 42: 2 f., 43: 3 f.)

5. Herre, förbarma dig. V ä n d m o t altaret, sjunger församlingen:

prästen m e d

Församlingen

sjunger:

Herre, förbarma dig över oss etc. 6. Ära vare Gud. Prästen vänder sig m o t församlingen säger (sjunger):

och

Ära vare G u d i höjden etc. 7. Vi prisa dig (Laudamus). Prästen vänder sig m o t altaret.

**Vi prisa dig etc.

F ö r s a m l i n g e n reser sig och sjunger:

(Sid. 98.) F ö r s a m l i n g e n sätter sig ned.

* Prästen må i stället kunna bruka något annat lämpligt psaltarställe (t. ex. Psalt. 23: 1—6). Där så önskas, må psaltarstället kunna utföras antingen såsom växelsång mellan prästen och församlingen (eller kyrkokören) eller ock av kyrkokören ensam, uppdelad på två grupper. ** Jämväl den äldre formen av Laudamus, som är införd i kap. 2, sid. 98, må kunna brukas. Eller ock må församlingen eller kyrkokören kunna sjunga psalmen O Gud, vi lova dig, o Herre, vi bekänna dig (Te deum), 603 = N P s 505.

52 8.

Kollektbön.

Prästen vänder sig mot församlingen och säger (sjunger):

Herren vare med eder. Församlingen sjunger:

Med dig vare ock Herren. Prästen säger (sjunger):

Låtom oss bedja. Prästen vänder sig mot altaret och beder:

O barmhärtige, nåderike Gud, du som, dig till ära och oss till salighet, genom ditt levande ord och dina heliga sakrament bygger dig en kyrka och församling på jorden. Vi bedja dig att du värdes upplåta våra öron till att rätt akta på vad du, genom din Ande, vill säga oss, och att du värdes bereda våra hjärtan till att i botfärdighet och tro mottaga din kärleks gåva, som i din Sons nattvard räckes oss. Församlingen sjunger:

Amen. 9.

Textläsning.

Prästen vänder sig mot församlingen och säger:

Hören Herrens ord genom evangelisten (aposteln) N . N . Prästen föreläser endera av följande bibeltexter:*

Jesus

sade: Jag prisar dig börda är lätt. (Matt. I I :

25—30.)

Församlingen reser sig.

Jesus sade: Saliga äro de som äro fattiga i anden som är i himmelen. (Matt. 5: 3—16.)

Efter läsningens slut säger prästen:

Herren inskrive dessa ord i våra hjärtan. Församlingen sätter sig ned.

10.

Tillredelsepsalm.

Härefter följer n a t t v a r d s m ä s s a n , förrättad enligt samma ordning som vid fullständig högmässa, mom. 18—27, sid. 39 ff. * Prästen må i stället kunna föreläsa någon annan lämplig bibeltext, helst en av de i evangelieboken intagna texterna för närmast föregående söndag eller helgdag. Där så önskas, må dubbel textläsning kunna förekomma såsom vid högmässan, sid. 28, med psalm- eller körsång mellan de båda läsningarna. Efter textläsningen (resp. den senare av dessa) må trosbekännelsen kunna avläggas, antingen den s. k. apostoliska (sid. 29), som läses, eller den s. k. nicenska (sid. 99), som läses eller sjunges

5.

AFTONSÅNG. 1.

Psalmsång.

Under psalmsången går prästen pä predikstolen.

2.

Predikan.

Predikan hålles över i evangelieboken angiven bibeltext, vilken uppläses* På L å n g f r e d a g e n predikas över Sjätte akten av Vår Herres Jesu Kristi lidande. På de å r l i g a b ö n d a g a r n a predikas över den särskilt föreskrivna aftonsångstexten. Efter predikan beder prästen antingen den bön som i evangelieboken är införd efter dagens texter, eller följande bön:

Lovad vare du, o Gud och så varda saliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen. (Sid. 30.) Härefter sker p å l y s n i n g om g u d s t j ä n s t e r och f ö r s a m l i n g s a r b e t e (under följande vecka) och om det ändamål för vilket k o l l e k t kommer att upptagas. Slutligen uttalar prästen en ur Skriften hämtad välönskan över församlingen, såsom följande:

Herrens, Jesu Kristi, nåd och Guds kärlek och den Helige Andes delaktighet vare rned eder alla. (2 Kor. 13: 13.) Amen. 3. Psalmsång. Under psalmsången altaret.

träder

prästen

4.

för

A l l m ä n kyrkobön.

Efter psalmsångens slut vänder prästen sig mot församlingen och säger (sjunger):

Herren vare med eder. Församlingen sjunger:

Med dig vare ock Herren. * Under Fastan må i stället predikan kunna hållas över något stycke ur Vår Herres Jesu Kristi lidande, valt enligt sådan, förut uppgjord plan, att lidandeshistorien kommer att i sammanhängande ordningsföljd genomgås vid församlingens söndags- och veckogudstjänster.

54 Prästen säger (sjunger):

Låtom oss bedja. Prästen vänder sig mot altaret och beder:*

Församlingen knäböjer eller lutar sig ned under bönen.

Vi tacka dig, Herre, himmelske Fader, för allt gott som vi denna dag av dig hava undfått, och i synnerhet för ditt heliga och saliggörande ord. Välsigna, o Gud, genom din Ande vad som har blivit utsått i våra hjärtan, och låt det bära frukt till evigt liv. Tag hela din församling i din nådefulla vård. Låt henne enigt och kraftigt uppbyggas på Jesus Kristus, hennes levande grund, och bevara henne för falsk lära och allt annat ont. Skydda och välsigna med din mäktiga hand vår konung och hans hus. Giv framgång åt varje gott verk, och låt din hjälp och din välsignelse förspörjas i alla stånd. Välsigna jorden, så att hon bär sin frukt, och förläna oss, efter din stora godhet, vad som i timligt avseende är oss av nöden. Tänk, o Gud, på alla sjuka och nödställda, och var deras tröst och hjälp. Var med oss alla dagar, och lär oss att rätt använda vår korta och dyrbara nådetid. Bevara oss under den stundande natten till kropp och själ. I dina händer överlämna vi oss, med allt vad du har givit oss. Högtlovat vare ditt heliga namn. Amen. **6. Fader vår. P r ä s t e n knäböjer och fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen etc. Amen. * Under F a s t a n bedes före den allmänna kyrkobönen ytterligare den särskilda bönen för Fastan Outsägligen stor (kap. 2, sid. 108) samt på L å n g f r e d a g e n begravningsbönen O Herre Gud, himmelske Fader (kap. 10, sid. 159). På följande h ö g t i d s d a g a r : Första söndagen i Advent, Juldagen, Nyårsdagen, Trettondedag Jul, Påskdagen, Kristi Himmelsfärds dag, Pingstdagen, Heliga Trefaldighets dag, samt på de årliga Reformations-, Missions- och Tacksägelsedagarna, må prästen före den allmänna kyrkobönen kunna bedja den till högtidsdagen hörande bönen (kap. 2, sid. 104 ff.). I stället för den för aftonsången avsedda allmänna kyrkobönen må, till omväxling, den allmänna kyrkobön kunna brukas, som närmast är avsedd för ottesång, sid. 10, eller för förkortad högmässa, sid. 76 f., eller för veckogudstjänst, sid. 73. ** Efter den allmänna kyrkobönen och före Fader vår må psalmen Pro pace et principe: Förlän oss, Gud, din helga frid (608 = W 303) kunna sjungas, v. 1 av prästen, v. 2 av församlingen. Jämväl psalmen O Kriste, du som ljuset är (445 = N Ps 648) må här kunna sjungas, med lämplig fördelning av verserna mellan prästen och församlingen.

55 *7.

Välsignelsen.

Prästen vänder sig mot församlingen och säger:

Bojen edra hjärtan till Gud och mottagen välsignelsen. Prästen fortfar:

Herren välsigne eder

den Helige Andes, namn. Församlingen sjunger:

Amen, amen, amen. 8.

Slutpsalm. »

* Mellan Fader vår och Välsignelsen må prästen kunna säga (sjunga): Tackom och lovom Herren, och församlingen svara: Herren vare tack och lov. Halleluja, halleluja, halleluja.

6.

MORGON* OCH AFTONGUDSTJÄNST I KYRKA på veckodag. A.

M O R G O N G U D S T J Ä N S T (enklare form). 1.

Morgonpsalm.

Under psalmsången går prästen på predikstolen.

2.

Morgonbön.

Prästen beder:

Jag tackar dig, Gud, min käre himmelske Fader beskydd. Amen. (Sid. 9.) 3.

Bibelläsning.

Prästen föreläser ur Nya testamentet (det i ordning följande stycket).

4.

vare mitt

Församlingen må förbliva sittande under bibelläsningen.

Allmän kyrkobön.

Efter textläsningen beder prästen följande bön:*

Allsmäktige och barmhärtige Gud. Förläna oss nåd att genom ditt ord dagligen tillväxa i din gemenskap, så att vi allt bättre lära känna och tillbedja dig, i rätt tro och lydnad, och taga oss till vara för allt vad som kan leda bort från dig. Helga, o Gud, din församling, att hon må endräkteligen uppbyggas i trons kraft och alla goda gärningar. Led och bevara vår överhet, och låt din välsignelse vila över alla stånd. Hjälp och hugsvala alla lidande, upprätta de fallna, och återför de förvillade. *Där så befinnes önskvärt, må i stället annan lämplig bön kunna brukas.

57 Tänk icke på våra synder, utan låt för Jesu Kristi skull barmhärtighet vederfaras oss, på det att vi, styrkta och regerade av din nåd, måtte kunna väl fullborda vårt lopp och så komma till din härlighet. Amen. 5.

Fader vår.

Prästen fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen etc. 6.

Amen.

Välsignelsen.

Slutligen säger prästen:

Herren välsigne oss etc. Amen. 7.

Slutpsalm.

B.

MORGONGUDSTJÄNST (högtidligare form). 1.

Under psalmsången altaret.

träder

prästen

2.

Morgonpsalm. för

Psaltarställe.

Efter psalmsångens slut vänder prästen sig mot församlingen och säger:

Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Kommen, låtom oss tillbedja vår Gud och nedfalla för Herren. Prästen vänder sig mot altaret och läser något ställe ur Psaltaren, hämtat t. ex. bland de nedan, sid. 64 ff., anförda. •Psaltarstället avslutas med att prästen säger (sjunger):

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, Församlingen sjunger:

Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen. 3.

Bibelläsning.

Prästen vänder sig mot församlingen och säger, med angivande av bibelbokens namn och kapitel:

Hören Guds ord i etc. Prästen föreläser ur Nya testamentet (det i ordning följande stycket). Prästen vänder sig därefter mot altaret.

Församlingen står upp under bibelläsningen.

* I stället för lovprisningen Åra vare Fadern må lovpsalmen O Gud, vi lova dig, o Herre, vi bekänna dig (Te deum), 603 = N Ps 505, kunna läsas av prästen eller sjungas av församlingen eller kyrkokören.

59 4. Psalmsång. 5. Morgonbön. Prästen vänder sig mot församlingen och säger:

Låtom oss bedja. Prästen vänder sig mot altaret och beder:

Församlingen knäböjer eller lutar sig ned under bönen.

Barmhärtige Gud, käre himmelske Fader. Vi tacka dig, genom Jesus Kristus, din älskade Son, för att du i denna natt har skyddat oss för skada och farlighet, och bedja dig, genom samme din Son, att du ville förlåta oss alla våra synder och i denna dag nådeligen bevara oss för synd, olycka och allt ont, så att vårt leverne och alla våra gärningar varda dig behagliga. Sänd, o Herre, ditt ljus och din sanning, att de leda oss och föra oss till ditt himmelska rike. Hjälp och välsigna din kyrka och församling. Håll din skyddande hand över land och folk. Se i förbarmande till alla lidande och nödställda. Varkunna dig, gode Gud, över hela din mänsklighet. Amen. *6. Fader vår. Prästen knäböjer och fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen etc. Amen.

7. Tackom och lovom. Prästen vänder sig mot församlingen och säger (sjunger):

Tackom och lovom Herren. Prästen vänder sig mot altaret** och sjunger med församlingen:

Församlingen reser sig och sjunger:

Herren vare tack och lov. Halleluja, halleluja, halleluja. Församlingen sätter sig ned. * Efter morgonbönen och före Fader vår må en kort stunds tystnad kunna göras, för stilla bön. ** Prästen må ock kunna förbliva vänd mot församlingen.

6o 8.

Benedictus (Sakarias* lovsång).

V ä n d m o t altaret, säger prästen:*

Lovad vare Herren, Israels Gud 1:68-75.) 9.

i alla våra dagar. (Luk.

Välsignelsen.

Prästen v ä n d e r sig m o t församlingen och säger:

Herren välsigne eder etc. Amen. 10.

Slutpsalm.

* Benedictus må ock kunna sjungas antingen av prästen ensam eller, såsom växelsång, av prästen och församlingen (eller kyrkokören), eller av kyrkokören ensam, uppdelad på två grupper.

C. AFTONGUDSTJANST (enklare form). 1.

Psalmsång.

Under psalmsången går prästen på predikstolen.

2.

Bibelläsning.

Prästen föreläser ur Gamla testamentet (det i ordning följande stycket).

Församlingen må förbliva sittande under bibelläsningen.

3. Allmän kyrkobön. Efter textläsningen jande bön:*

beder

prästen

föl-

Allsmäktige och barmhärtige Gud het. Amen. (Sid. 56 f.) 4.

komma till din härlig-

Aftonbön.

Prästen fortsätter:

Vaka över oss, Herre, himmelske Fader, och bevara oss för allt ont både till kropp och själ. Giv oss att i denna natt tryggt få vila under ditt beskärm. Och när omsider vår sista afton kommer, låt oss då få insomna i din frid. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen. 5. Fader vår. Prästen fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen etc. 6.

Amen.

Välsignelsen.

Slutligen säger prästen:

Herren välsigne oss etc.

Amen. 7.

Aftonpsalm.

* Där så befinnes önskvärt, må i stället annan lämplig bön kunna brukas.

D.

A F T O N G U D S T J Ä N S T (högtidligare form). 1.

Under psalmsången altaret.

träder

prästen

2.

Psalmsång. för

Psaltarställe.

Efter psalmsångens slut vänder prästen sig mot församlingen och säger:

Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Kommen, låtom oss tillbedja vår Gud och nedfalla för Herren. Prästen vänder sig mot altaret och läser något ställe ur Psaltaren, hämtat t. ex. bland de nedan, sid. 64 ff., anförda. Psaltarstället avslutas med att prästen säger (sjunger):

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, Församlingen sjunger:

Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen. 3.

Bibelläsning.

Prästen vänder sig mot församlingen och säger, med angivande av bibelbokens namn och kapitel:

Hören Guds ord i etc. Prästen föreläser ur Gamla testamentet (det i ordning följande stycket). Prästen vänder sig därefter mot altaret.

4.

Församlingen står upp ningen.

Psalmsång.

under

bibelläs-

63 5. Prästen vänder sig m o t församlingen säger:

Aftonbön. och

Låtom oss bedja. Prästen vänder sig m o t altaret och beder:

Församlingen knäböjer eller lutar sig ned under bönen.

Vaka över oss, Herre, himmelske Fader, och bevara oss för allt ont både till kropp och själ. Giv oss att i denna natt tryggt få vila under ditt beskärm. Beskydda och välsigna din kyrka. Bevara vårt folk och vår överhet. Tänk i nåd på dem som äro stadda i sjukdom, nöd och fara. Förbarma dig över alla människor. Och när omsider vår sista afton kommer, låt oss då få insomna i din frid, att vi må uppvakna till din härlighet. Amen. *6.

Fader vår.

Prästen knäböjer och fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen etc. 7.

Amen.

Tackom och lovom.

Prästen vänder sig m o t församlingen säger (sjunger):

och

Tackom och lovom Herren. Prästen v ä n d e r sig m o t altaret** och sjunger m e d församlingen:

Församlingen reser sig och sjunger:

Herren vare tack och lov. Halleluja, halleluja, halleluja. F ö r s a m l i n g e n sätter sig n e d .

8. Magnificat (Marias lovsång). V ä n d m o t altaret, säger prästen:***

Min själ prisar storligen Herren fäder. (Luk. 1:46—55.)

efter sitt löfte till våra

* Efter aftonbönen och före Fader vår må en kort stunds tystnad kunna göras, för stilla bön. ** Prästen må ock kunna förbliva vänd mot församlingen. *** Magnificat må ock kunna sjungas antingen av prästen ensam eller, såsom växelsång, av prästen och församlingen (eller kyrkokören), eller av kyrkokören ensam, uppdelad på två grupper.

64 9.

Välsignelsen.

Prästen vänder sig mot församlingen och säger:

Herren välsigne eder etc.

Amen.

10.

Slutpsalm.

P s a l t a r s t ä l l e n att brukas vid högtidlig morgon- och aftongudstjänst i kyrka på veckodag. Psaltarställena äro ordnade i följande sex avdelningar: a. Morgon (n:r 1—6), b. Afton (n:r 7—12), c. Syndabekännelse och åkallan i nöd (n:r 13—18), d. Trygghet och förtröstan (n:r 19—24), e. Tillbedjan (n:r 25—30), f. Tacksägelse och lovprisning (n:r 31—36).

a. Morgon. j t Himlarna förtälja Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk; den ena dagen talar därom till den andra, och den ena natten kungör det för den andra; det är ej ett tal eller språk vars ljud icke höres. De sträcka sig ut över hela jorden, och deras ord gå till världens ändar. Åt solen har han gjort en hydda i dem; och den är såsom en brudgum som går ut ur sin kammare, den fröjdar sig, såsom en hjälte, att löpa sin bana. (19: 2—6.) 2#

Herre, min Gud, jag ropade till dig, och du helade mig. Herre, du förde min själ upp ur dödsriket, du tog mig levande ut från dem som foro ned i graven. Lovsjungen Herren, I hans fromme, och prisen hans heliga namn. T y ett ögonblick varar hans vrede, men hela livet hans nåd; om aftonen gästar gråt, men om morgonen kommer jubel. (30: 3—6.) «

Gud, du är min Gud, bittida söker jag dig; min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, i ett torrt land, som försmäktar utan vatten. Så skådar jag nu efter dig i helgedomen, för att få se din makt och ära. T y din nåd är bättre än liv; mina läppar skola prisa dig. Så skall jag då lova dig, så länge jag lever; i ditt namn skall jag upplyfta mina händer. (63: 2—5.) Kommen, låtom oss höja glädjerop till Herren, jubel till vår frälsnings klippa. Låtom oss träda fram för hans ansikte med

65 tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger. Ty Herren är en stor Gud, en stor konung över alla gudar. Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans; hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra. Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för Herren, vår skapare. Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård. (95: 1—7.) r

Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, jag vill sjunga och lova; ja, så vill min ära. Vakna upp, psaltare och harpa; jag vill väcka morgonrodnaden. Jag vill tacka dig bland folken, Herre, och lovsjunga dig bland folkslagen. Ty din nåd är stor ända uppöver himmelen, och din trofasthet allt upp till skyarna. Upphöjd vare du, Gud, över himmelen, och över hela jorden sträcke sig din ära. (108: 2—6.) £

Jag tänker på forna dagar, jag begrundar alla dina gärningar, dina händers verk eftersinnar jag. Jag uträcker mina händer till dig; såsom ett törstigt land längtar min själ efter dig. Sela. Herre, skynda att svara mig, ty min ande förgås; dölj icke ditt ansikte för mig, må jag ej varda lik dem som hava farit ned i graven. Låt mig bittida förnimma din nåd, ty jag förtröstar på dig. Kungör mig den väg som jag bör vandra, ty till dig upplyfter jag min själ. (143: 5—8.) Andra lämpliga ställen äro: Psalt. 3: 4—6; 5: 4 f. b. Afton.

j . En lott har tillfallit mig i det ljuvliga, ja, ett arv som behagar mig väl. Jag vill lova Herren, ty han giver mig råd; ännu om natten manar mig mitt innersta. Jag har haft Herren för mina ögon alltid; ja, han är på min högra sida, jag skall icke vackla. Fördenskull gläder sig mitt hjärta, och min ära fröjdar sig; jämväl min kropp får bo i trygghet. Ty du skall icke lämna min själ åt dödsriket, du skall icke låta din fromme få se graven. Du skall kungöra mig livets väg; inför ditt ansikte är glädje till fyllest, ljuvlighet i din högra hand evinnerligen. (16:6—11.) g_ Du låter min lampa brinna klart; Herren, min Gud, gör mitt mörker ljust. Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar. Guds väg är ostrafflig; Herrens tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom. Ty vem är Gud förutom Herren, och vem är en klippa utom vår Gud? (18: 29—32.) 5—37404. E. Eidetn.

66 q

Herre, upp i himmelen räcker din nåd, och din trofasthet allt upp till skyarna. Din rättfärdighet är såsom väldiga berg, dina rätter såsom det stora havsdjupet; både människor och djur hjälper du, Herre. Huru dyrbar är icke din nåd, o Gud! Människors barn hava sin tillflykt under dina vingars skugga. De varda mättade av ditt hus' rika håvor, och av din ljuvlighets ström giver du dem att dricka. Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus se vi ljus. (36: 6—10.) 1 0 . Upp, välsignen Herren, alla I Herrens tjänare, I som stan om natten i Herrens hus. Lyften edra händer upp mot helgedomen och välsignen Herren. Herren välsigne dig från Sion, han som har gjort himmel och jord. (134: 1—3.) j j > Herre, du utrannsakar mig och känner mig. Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån. Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen. Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, Herre, det till fullo. Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den. Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig», så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset. (139: 1—12.) j 2 , Herre, jag ropar till dig, skynda till mig; lyssna till min röst, då jag nu ropar till dig. Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer, mina händers upplyftande såsom ett aftonoffer. Sätt, o Herre, en vakt för min mun, bevaka mina läppars dörr. Låt icke mitt hjärta vika av till något ont, till att öva ogudaktighetens gärningar. (141: 1—4.) c. Syndabekännelse och åkallan i nöd. j «_ Herre, kungör mig dina vägar, lär mig dina stigar. Led mig i din sanning, och lär mig, ty du är min frälsnings Gud; dig förbidar jag alltid. Tänk, Herre, på din barmhärtighet och din nåd, ty de äro av evighet. Tänk icke på min ungdoms synder och på mina överträdelser, utan tänk på mig efter din nåd, för din godhets skull,

67 Herre. Herren är god och rättfärdig, därför undervisar han syndare om vägen. Han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg. Alla Herrens vägar äro nåd och trofasthet för dem som hålla hans förbund och vittnesbörd. För ditt namns skull, Herre, förlåt min missgärning, ty den är stor. (25:4—11.) j .

Säll är den vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld. Säll är den människa som Herren icke tillräknar missgärning, och i vilkens ande icke är något svek. Så länge jag teg, försmak tade mina ben vid min ständiga klagan. Ty dag och natt var din hand tung över mig; min livssaft förtorkades såsom av sommarhetta. Sela. Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning. Jag sade: »Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser»; då förlät du mig min synds missgärning. (32: 1—5.) j r

Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte? Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?» Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran. Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom. (42: 2—6.) J 6 _ Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet. Två mig väl från min missgärning, och rena mig från min synd. Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig. Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i dina ögon; på det att du må finnas rättfärdig i dina ord och rättvis i dina domar. Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig. Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden; så lär mig då vishet i mitt innersta. Skära mig med isop, så att jag varder ren; två mig, så att jag bliver vitare än snö. (51: 3—9.) j«

Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig icke från ditt ansikte, och tag icke din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få fröjdas över din frälsning, och uppehåll mig med villighetens ande. (51: 11—14.)

68 j g # Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud. Om du, Herre, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå? Dock, hos dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta dig. Jag väntar efter Herren, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord. Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen. Hoppas på Herren, Israel; ty hos Herren är nåd, och mycken förlossning är hos honom. Och han skall förlossa Israel från alla dess missgärningar. (130: 1 - 8 . ) A n d r a lämpliga ställen äro: Psalt. 18: 2—7; 3 1 : 2—6; 42: 9—12.*

d. Trygghet och förtröstan. 1 Q. Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull. Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav, de trösta mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn; du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen. (23: 1—6.)

2 0 . ^ u d ä r v å r tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad. Därför skulle vi icke frukta, om än jorden omvälvdes och bergen vacklade ned i havsdjupet; om än dess vågor brusade och svallade, så att bergen bävade vid dess uppror. Sela. En ström går fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning. Gud bor därinne, den vacklar icke; Gud hjälper den, när morgonen gryr. Hedningarna larma, riken vackla; han låter höra sin röst, då försmälter jorden. Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela. Kommen och skåden Herrens verk: gärningar som väcka häpnad gör han på jorden. Han stillar strider intill jordens ända, bågen bryter han sönder och bräcker spjutet, i eld bränner han upp stridsvagnarna. »Bliven stilla, och besinnen att jag är Gud; hög varder jag bland hedningarna, hög på jorden.» Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. (46: 2—12.) * De sju s. k. b o t p s a l m e r n a äro avtryckta i den till evangelieboken fogade Lilla bönboken, n:r n i .

69 j t Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord; med Herrens hjälp skall jag få prisa hans ord. På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kunna människor göra mig? Jag har löften att infria till dig, o Gud; jag vill betala dig lovoffer. Ty du har räddat min själ från döden, ja, mina fötter ifrån fall, så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus. (56: 11—14.) 2

2 2 . allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp. Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla. Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud. Förtrösta på honom alltid, du folk; utgjuten för honom edra hjärtan. Gud är vår tillflykt. (62:6—9.) 2?

Den som sitter under den Högstes beskärm och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: »I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstar.» Ja, han skall rädda dig ifrån fågelfängarens snara och ifrån pesten, som fördärvar. Med sina fjädrar skall han betäcka dig, och under hans vingar skall du finna tillflykt; hans trofasthet är sköld och skärm. (91: 1—4.) 2 4 . J a § 1 y f t e r m i n a ö g ° n UPP till bergen: varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Icke skall han låta din fot vackla, icke slumrar han som bevarar dig! Nej, han som bevarar Israel, han slumrar icke, han sover icke. Herren är den som bevarar dig, Herren är ditt skygd på din högra sida. Solen skall icke skada dig om dagen, ej heller månen om natten. Herren skall bevara dig för allt ont, han skall bevara din själ. Herren skall bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid. (121: 1—8.) Andra lämpliga ställen äro: Psalt. i: i—6; 33: 18—22; 37:3—6; 116: 1—9.

e. Tillbedjan. 2 5 . Herrens lag är utan brist och vederkvicker själen; Herrens vittnesbörd är fast och gör den enfaldige vis. Herrens befallningar äro rätta och giva glädje åt hjärtat; Herrens bud är klart och upplyser ögonen. Herrens fruktan är ren och består evinnerligen; Herrens rätter äro sanning, allasammans rättfärdiga. De äro dyrbarare än guld, ja, än fint guld i mängd; de äro sötare än honung, ja, än renaste honung. Av dem hämtar ock din tjänare varning; den som håller dem har stor

7° lön. Vem märker själv huru ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister. (19:8—13.) 2 5

Stora äro de under du har gjort, Herre, min Gud, och de tankar du har tänkt för oss; dig är intet likt. Jag ville förkunna dem och tala om dem, men de stå icke till att räkna. Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag — öppna öron har du givit mig — brännoffer och syndoffer begär du icke. Därför säger jag: »Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet vad jag skall göra. Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.» Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet i den stora församlingen; se, jag tillsluter icke mina läppar; du, Herre, vet det. Din rättfärdighet fördöljer jag icke i mitt hjärta, om din trohet och din frälsning talar jag; jag förtiger icke din nåd och din trofasthet för den stora församlingen. (40:6—11.) .-, 7

Sänd ditt ljus och din sanning, o Gud; må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar, så att jag får gå in till Guds altare, till Gud, som är min glädje och fröjd, och tacka dig på harpa, Gud, min Gud. Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud. (43: 3—5.) 2g

Gud, dig lovar man i stillhet i Sion, och till dig får man infria löfte. Du som hör bön, till dig kommer allt kött. Mina missgärningar voro mig övermäktiga; men du förlåter våra överträdelser. Säll är den som du utväljer och låter komma till dig, så att han får bo i dina gårdar. Må vi få mätta oss med det goda i ditt hus, det heliga i ditt tempel. Med underbara gärningar bönhör du oss i rättfärdighet, du vår frälsnings Gud, du som är en tillflykt för alla jordens ändar och för havet i fjärran; du som gör bergen fasta genom din kraft, ty du är omgjordad med makt; du som stillar havens brus, deras böljors brus, och folkens larm. De som bo vid jordens ändar häpna för dina tecken; österland och västerland uppfyller du med jubel. (65: 2—9.) 2Q

Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under. Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma. Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud. Du som har gjort så stora ting, o Gud, vem är dig lik? (71: 17—19.)

7i

~0

Huru ljuvliga äro icke dina boningar, Herre Sebaot! Min själ ' längtar och trängtar efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jubla mot levande G u d . T y sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig, där hon kan lägga sina ungar: dina altaren, Herre Sebaot, min konung och min G u d . Saliga äro de som bo i ditt hus; de lova dig beständigt. Sela. Saliga äro de människor som i dig hava sin starkhet, de vilkas håg står till dina vägar. När de vandra genom Tåredalen, göra de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser. De gå från kraft till kraft; så träda de fram inför Gud på Sion. (84:2—8). Andra lämpliga ställen äro: Psalt. 24: 1—6; 24:7—10; 84: 11—13; 90: 1—12; 93: 1—5.

f. Tacksägelse och lovprisning. r. j

Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga ditt namn, du ' den Högste, att om morgonen förkunna din nåd, och när natten har kommit din trofasthet, med tiosträngat instrument och psaltare, med spel på harpa. T y du gläder mig, Herre, med dina gärningar; jag vill jubla över dina händers verk. Huru stora äro icke dina verk, o Herre! Ja, övermåttan djupa äro dina tankar. (92: 2—6.) r, 2

Sjungen till Herrens ära en ny sång, sjungen till Herrens ära, alla länder. Sjungen till Herrens ära, loven hans namn. Baden glädje var dag, förkunnen hans frälsning. Förtäljen bland hedningarna hans ära, bland alla folk hans under. T y stor är Herren och högt lovad, fruktansvärd är han mer än alla gudar. T y folkens alla gudar äro avgudar, men Herren är den som har gjort himmelen. Majestät och härlighet äro inför hans ansikte, makt och glans i hans helgedom. Given åt Herren, I folkens släkter, given åt Herren ära och makt; given åt Herren hans namns ära, bären fram skänker, och kommen i hans gårdar. Tillbedjen Herren i helig skrud, bäven för hans ansikte, alla länder. (96: 1—9.) r, ~

Lova Herren, min själ, och allt det i mig är hans heliga n a m n . ' Lova Herren, min själ, och förgät icke vad gott han har gjort, han som förlåter dig alla dina missgärningar och helår alla dina brister, han som förlossar ditt liv från graven och kröner dig med nåd och barmhärtighet, han som mättar ditt begär med sitt goda, så att du bliver ung på nytt såsom en örn. Herren gör rättfärdighetens verk och skaffar rätt åt alla förtryckta. Han lät Mose se sina vägar, Israels barn sina gärningar. Barmhärtig och nådig är Herren, långmodig och stor i

mildhet. Han går icke ständigt till rätta och behåller ej vrede evinnerligen. Han handlar icke med oss efter våra synder och vedergäller oss icke efter våra missgärningar. (103: 1—10.) ~.^

Så hög som himmelen är över jorden, så väldig är Herrens nåd över dem som frukta honom. Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss. Såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem som frukta honom. Ty han vet vad för ett verk vi äro, han tänker därpå att vi äro stoft. En människas dagar äro såsom gräset, hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vinden går däröver, då är det icke mer, och dess plats vet icke mer därav. Men Herrens nåd varar från evighet till evighet över dem som frukta honom, och hans rättfärdighet intill barnbarn, när man håller hans förbund och tänker på hans befallningar och gör efter dem. (103: 11—18.) « r > öppnen för mig rättfärdighetens portar; jag vill gå in genom dem och tacka Herren. Detta är Herrens port, de rättfärdiga skola gå in genom den. Jag tackar dig för att du svarade mig och blev mig till frälsning. Den sten som byggningsmännen förkastade har blivit en hörnsten. Av Herren har den blivit detta; underbart är det i våra ögon. Detta är den dag som Herren har gjort; låtom oss på den fröjdas och vara glada. Ack Herre, fräls! Ack Herre, låt väl gå! Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn. Vi välsigna eder från Herrens hus. Herren är Gud, och han gav oss ljus. Ordnen eder i högtidsled, med lövrika kvistar i händerna, fram till altarets horn. Du är min Gud, och jag vill tacka dig; min Gud, jag vill upphöja dig. Tacken Herren, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. (118: 19—29.) ^ ( ^ Halleluja! Loven Gud i hans helgedom, loven honom i hans makts fäste. Loven honom för hans väldiga gärningar, loven honom efter hans stora härlighet. Loven honom med basunklang, loven honom med psaltare och harpa. Loven honom med puka och dans, loven honom med strängaspel och pipa. Loven honom med ljudande cymbaler, loven honom med klingande cymbaler. Allt vad anda har love Herren. Halleluja! (150:1—6.) Andra lämpliga ställen äro: Psalt. 28: 6—9; 67: 2—6; 113: 1—6; 145: 5—10.

7. PREDIKOGUDSTJÄNST I KYRKA på veckodag. 1.

Psalmsång.

Under psalmsången går prästen på predikstolen.

2.

Predikan.

Predikan hålles — utom under F a s t a n * — över en bibeltext, helst vald enligt sådan plan, att någon biblisk skrift genomgås i sammanhängande ordningsföljd.

3.

Allmän kyrkobön.

Efter predikan beder prästen:

Allsmäktige och barmhärtige Gud het. Amen. (Sid. 56 f.) 4.

komma till din härlig-

Fader vår.

Prästen fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen etc. 5.

Amen.

Välsignelsen.

Slutligen säger prästen:

Herren välsigne oss etc.

Amen. 6.

Psalmsång.

PASSIONSPREDIKAN. Ordningen är densamma som den ovan angivna vid veckopredikan. Predikan hålles under Fastan över något stycke ur Vår Herres Jesu Kristi lidande, valt enligt sådan, förut uppgjord plan, att lidandeshistorien kommer att i sammanhängande ordningsföljd genomgås vid församlingens söndags- och veckogudstjänster. Före den allmänna kyrkobönen vid veckopredikan, eller i stället för denna bön, bedes den särskilda bönen under Fastan Outsägligen stor (kap. 2, sid. 108). * Ordning för veckopredikan under Fastan (Passionspredikan) meddelas nedan, sid. 73.

74 Passionsgudstjänsten må ock kunna hållas i h ö g t i d l i g a r e form, genom att avslutas med a l t a r t j ä n s t . Därvid tillgår så, att prästen omedelbart efter predikan beder bönen Lovad vare du, o Gud (sid. 30) eller annan lämplig bön. Härefter följer psalmsång, under vilken prästen träder för altaret och avslutar gudstjänsten i samma ordning som vid aftonsång, mom. 4—8 (sid. 53 ff.), dock att såsom allmän kyrkobön brukas Allsmäktige och barmhärtige Gud (sid. 73), föregången av den särskilda bönen under Fastan Outsägligen stor (kap. 2, sid. 108).*

RÄTTEGÅNGSGUDSTJÄNST. Ordningen är densamma som den ovan, sid. 73, angivna vid veckopredikan. Predikan vid rättegångsgudstjänst hålles över en fritt vald, för tillfallet lämpad bibeltext. I stället för den allmänna kyrkobönen vid veckogudstjänst brukas följande bön.

Helige, rättfärdige Gud, du som har rättvisan kär och hatar all ondska och vrånghet. Vi tacka dig för att du icke allenast har skrivit din lag i våra hjärtan, utan ock i ditt heliga ord har uppenbarat för oss vad rätt är, och vad du av oss fordrar. Giv din välsignelse till den lag och ordning som under ditt hägn har kommit till stånd hos oss. Förläna dem som du har betrott med en domares ansvarsfulla uppdrag att själva ställa sig under ditt ords dom och att med omutlig plikttrohet skipa lag och rätt. Förhindra allt själviskt tvistande ibland oss, och lär oss att så mycket som på oss beror söka frid med alla människor. Väck samvetet hos dem som hava förbrutit sig, så att de uppriktigt bekänna det onda de hava övat och låta straffet lända sig till förbättring. Led dem som vittna, att de alltid troget hålla sig till sanningen. Bistå dem som med redligt uppsåt föra oskyldigas talan, och låt rättvis sak segra. Giv oss alla nåd att med allvar tänka på den stora räkenskapsdagen, då du skall låta det komma i ljuset, som var fördolt i mörkret, och skall uppenbara hjärtans uppsåt. På den dagen hjälp oss alla, milde Herre Gud. Amen. * I stället för ifrågavarande allmänna kyrkobön, jämte den föregående bönen Outsägligen stor, må Litanian (kap. 2, sid. 100 ff.) kunna brukas. I sådant fall läses bönen Outsägligen stor på predikstolen, närmast efter predikan (i stället för Lovad vare du, o Gud).

TILLÄGG TILL FÖRSTA KAPITLET. 1. SÖNDAGSGUDSTJÄNST (förkortad högmässa) på annan plats än i kyrka.* 1. Psalmsång. 2. Syndabekännelse. Efter psalmsångens slut säger prästen:

Käre kristne. Vi äro här församlade för att hålla vår gudstjänst, tacka Gud för alla hans välgärningar och bedja honom om allt vad som göres oss behov till kropp och själ. Eftersom vi nu äro tyngda av våra synder och gärna ville bliva ifrån dem befriade, så låtom oss bedja Gud om förlåtelse för vad vi hava brutit. P r ä s t e n beder:

**Jag fattig syndig människa och ära. (Sid. 24 f.) Prästen

ditt heliga namn till pris

fortfar:

***Den allsmäktige, evige Gud Amen. (Sid. 25.)

med honom ett evigt liv.

3. Allena Gud. Prästen sjunger m e d församlingen:

Församlingen reser sig och sjunger:

Allena Gud i himmelrik etc. Församlingen sätter sig n e d . * Den vanliga ordningen för högmässan (sid. 23 ff.) må, där så önskas, kunna brukas jämväl på annan plats än i kyrka. ** Annan syndabekännelse må kunna brukas enligt de anvisningar som lämnas vid högmässan, sid. 24 ff. Där så önskas, må man i stället kunna använda någon av de böner som under n:r 13 och 84 äro införda i den till evangelieboken fogade Lilla bönboken. *** I stället för denna böneönskan, med prägel av tillsägelse av syndaförlåtelse, må ett Skriftens ord av tröstande innebörd kunna läsas, valt t. ex. bland dem som finnas anförda vid högmässan, sid. 26, eller vid allmänt skriftermål, sid. 14 f.

76 4.

Kollektbön.

5.

Textläsning.

Prästen säger:

Låtom oss bedja. Prästen beder dagens kollektbön.

Prästen säger, m e d angivande av söndagens eller helgdagens n a m n och av textens natur:

Låtom oss nu med varandra läsa evangeliet (episteln o. s.v.) på (Första söndagen i Advent o. s.v.). Prästen föreläser någon av dagens texter enligt evangelieboken. Efter. läsningens slut säger prästen:

Herren inskrive dessa ord i våra hjärtan.* 6.

Psalmsång.

7.

Predikan.

Predikan hålles över den upplästa texten.**

8.

Allmän

kyrkobön.

Prästen säger:

Låtom oss bedja. Prästen beder:

***Lovad vare du, vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. Vi tacka dig för all din mångfaldiga godhet. Framför allt tacka vi dig för att du har givit oss din enfödde Son, vår Frälsare. Vi bedja dig för din kyrka i hela världen. Giv henne din Helige Ande, och bevara henne från allt ont. Och utsträck ditt herravälde intill jordens ändar. * Härefter (eller i stället för orden Herren inskrive etc.) må t r o s b e k ä n n e l s e n kunna läsas av prästen. ** När gudstjänsten bör göras kort, såsom å sjukhus, vid militär förläggning o. s. v., må predikan icke räcka mer än en kvarts timme. *** I stället för denna allmänna kyrkobön må någon av de för högmässan avsedda allmänna kyrkobönerna, sid. 33 ff., kunna brukas, enligt där meddelade anvisningar, dock icke Litanian. Där korthet är önskvärd, må den allmänna kyrkobönen kunna utbytas mot den bön som i evangelieboken är införd efter dagens texter.

77 Välsigna vår konung och vårt land. Styr dem som bära ansvar för allmänt väl, att rätt och rättfärdighet må råda. Förhindra våld och blodsutgjutelse. Giv fred och endräkt. Tag i ditt nådiga hägn dem din kärlek har givit oss, och bevara dem, nära och fjärran. Låt vårt arbete väl gå, och giv oss alla vad vi behöva. Förbarma dig över dem som äro i nöd och fara. Se i nåd till alla fattiga och sjuka, ensamma och betryckta. Uppsök dem som hava kommit vilse från dig, och för dem åter. Led oss, Herre, på dina vägar, och styrk oss till allt gott verk. Stå oss bi, när vi stappla, och hjälp oss fram till ditt himmelska rike, så att vi där få i evighet lova och prisa dig. Amen. 9. Fader vår. Prästen fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen etc. Amen. 10. Välsignelsen. Slutligen säger prästen:

Herren välsigne oss etc. Amen. 11. Psalmsång.

2. BARNGUDSTJANST.* Om barnen i samlad skara tåga in i kyrkan, kunna de därunder sjunga en lämplig psalm, t. ex. Jag lyfter mina händer (306 = W 33), Härlig är jorden (21 = N Ps 504).

1. Ingångspsalm. Under orgelförspelet träder prästen för altaret.

2. Inledning och syndabekännelse. Efter psalmsångens slut vänder prästen sig mot barnen och säger (sjunger):

Helig, helig, helig är Herren, den Allsmäktige. Hela jorden är full av hans härlighet. Härefter säger prästen:

Så hög som himmelen är över jorden, så stor är Guds godhet mot sina barn. Låtom oss därför med förtröstan bedja honom att han ville förlåta oss vad vi hava brutit mot hans heliga vilja. Prästen vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Barnen luta sig ned under syndabekännelsen.

Käre Fader i himmelen. Jag har icke alltid gjort vad jag borde göra, och ofta har jag gjort det som bedrövade dig. Jag är icke sådan som jag skulle vara. Fader, förlåt mig detta, och hjälp mig att hädanefter lyda dig med glädje. Och låt mig alltid få förbliva ditt barn. Amen. 3. Herre, förbarma dig. Vänd mot altaret, sjunger prästen med barnen:

Barnen sjunga:

Herre, förbarma dig över oss etc. * Där så befinnes önskvärt, må denna ordning kunna anpassas efter föreliggande omständigheter.

79 4.

Ära vare Gud.

Prästen vänder sig mot barnen och säger (sjunger):

Ära vare Gud i höjden etc. Prästen vänder sig mot altaret.

Barnen resa sig och sjunga:

Allena Gud i himmelrik etc. Barnen sätta sig ned.

5.

Textläsning.

Prästen vänder sig mot barnen och säger Csjunger):

Herren vare med eder. Barnen sjunga:

Med dig vare ock Herren. Prästen säger, med angivande av söndagens eller helgdagens namn och av textens natur:

Hören Herrens ord i evangeliet (episteln o. s.v.) på (Första söndagen i Advent o. s.v.). Prästen föreläser någon av dagens texter enligt evangelieboken.* Efter läsningens slut säger han:

Barnen resa sig och förbliva stående, till dess lovprisningen har blivit sjungen.

**Herren inskrive dessa ord i våra hjärtan. Prästen säger (sjunger):

**Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, Barnen sjunga:

Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen. 6. Psalmsång. Under psalmsången går prästen på predikstolen. * Om så prövas lämpligt, må något annat bibelställe kunna väljas. Textläsningen inledes då med orden: Hören Herrens ord genom evangelisten (aposteln o. s. v.) N. ** I stället för orden Herren inskrive etc. och lovprisningen Åra vare Fadern kan trosbekännelsen läsas av prästen.

8o

7. Predikan. Prästen predikar över den upplästa bibeltexten. Predikan bör räcka högst en kvarts timme.

8. Psalmsång. Under psalmsången altaret.

träder

prästen 9.

för Kyrkobön.

Efter psalmsångens slut vänder prästen sig mot barnen och säger:

Låtom oss bedja. Prästen vänder sig mot altaret och beder:

Barnen luta sig ned under bönen.

Vi tacka dig, gode Gud och Fader, för att du har låtit oss bliva dina barn, och för att du dagligen bevisar oss så mycket gott. Vi tacka dig för att du har givit oss Jesus, din Son, som låter oss se din kärlek, och som vill göra oss goda och kärleksfulla såsom du. Hjälp oss att göra din vilja, så att vi alltid tala sanning, äro vänliga mot alla och göra vad rätt är. Bevara far och mor och alla våra kära, och låt oss nu och alltid bliva dem till glädje. Välsigna vår konung och vårt fosterland. Och skydda oss alla för krig och andra olyckor. Kom till alla dem som äro sjuka och bedrövade, med din hjälp och tröst. Och låt oss alltid vara vissa om att du vill vårt bästa. Amen. 10. Fader vår. Prästen knäböjer och fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen etc.

Amen.

11. Tackom och lovom. Prästen vänder sig mot barnen och säger (sjunger):

Tackom och lovom Herren. Prästen vänder sig mot altaret* och sjunger med barnen:

Barnen resa sig och sjunga:

Herren vare tack och lov. Halleluja, halleluja, halleluja. * Prästen må ock kunna förbliva vänd mot barnen.

8i 12.

Välsignelsen.

Prästen vänder sig mot barnen och säger:

Barnen sätta sig ned eller förbliva stående, såsom hittills har varit sed.

Mottagen Herrens välsignelse. Prästen fortfar:

Herren välsigne eder

— den Helige Andes, namn. Barnen sjunga:

Amen, amen, amen. 13.

6 — 37404. E. Eidem.

Slutpsalm.

A

N

D

R

A

K

A

P

I

T

L

E

T

SÄRSKILDA KYRKOBÖNER OCH ANDRA STYCKEN SOM BRUKAS VID DEN ALLMÄNNA GUDSTJÄNSTEN.

I.

MORGONBÖNER VID OTTESÅNGEN UNDER SÄRSKILDA KYRKOÅRSTIDER. Adventstiden.

Advents- Allsmäktige, evige Gud. Vi tacka dig för att du har låtit oss tiden. uppleva denna nya dag och begynnelsen av detta nya nådens år, som du skänker din kyrka på jorden. Du har sänt oss din enfödde Son, Jesus Kristus, och genom honom grundat ett evigt rike. Förläna oss, himmelske Fader, nåd till att alltid i sanning sätta vår förtröstan på det fasta och dyrbara ordet, att han har kommit i världen för att frälsa syndare. Låt oss alltid få behålla ditt ord och dina heliga sakrament, och låt ditt rike alltmer upprättas och tillväxa ibland oss, så att vi med frimodighet kunna förbida din Sons tillkommelse i härlighet. Amen. Jultiden. jultiden. Himmelske Fader, du har under den gångna natten hållit din skyddande hand över oss och låtit oss åter uppleva en nådens och salighetens dag. Lovat vare därför ditt heliga namn. Men framför allt tacka och prisa vi dig för att du, oss till frälsning, har låtit din enfödde Son bliva människa. Vi bedja dig, barmhärtige Fader, att du ville genom din Ande behålla oss i vår Frälsares levande kännedom, så att vi alltid kunna av hjärtat trösta oss av hans heliga födelse och såsom dina barn tjäna dig, till dess vi en gång, med alla änglar och utkorade, få evigt prisa dig. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen. Nyårsdagen. Nyårs- Himmelske Fader. Vi prisa och tacka dig för att du har låtit dagen. o s s s kåda denna nya dag och detta nya år, som du i din lång-

83 modighet har skänkt oss. Lovat vare ditt heliga namn för all välsignelse som vi under den förflutna tiden av dig hava undfått. Låt din barmhärtighet också framgent vara stor över oss, så att det nya året bliver oss nåderikt och fridfullt. Förläna oss genom din Helige Ande att leva vårt liv i din gemenskap, till dess vi komma in i den stad som du själv har grundat, där vi få skåda din härlighet och lova dig evinnerligen. Amen. Trettondedagstiden.

Trettonde- Allsmäktige, evige Gud, du himlaljusens Fader, från vilken dagstiden. a jj g0CJ Q ^ a\\ fullkomlig gåva kommer. Vi tacka dig för denna nådens dag. Vi prisa dig för att du har sänt din enfödde Son i världen till att vara ett ljus för alla människor, och för att du genom evangelium har kallat också oss från mörkret till ditt underbara ljus. Vi bedja dig: Låt Kristi ord alltid bo ibland oss, och låt det komma också till de folk som ännu sitta i mörkret och dödens skugga. Upplåt Israels ögon för det klara skenet av din Sons evangelium. Gör oss alla till ljusets barn, och låt ditt ljus leda oss till den stora dag då alla tungor skola bekänna att Jesus Kristus är Herre, dig, Fader, till ära. Amen. Fastan. Fastan. Herre Jesus, vår store överstepräst. Vi tacka och lova dig för att du genom ditt lidande och din död har gjort denna nya dag för oss till en nådens och salighetens dag. Vi prisa dig, som har burit våra synder, och bedja dig om nåd att rätt kunna besinna huru dyrt vi äro återlösta. Låt ordet om ditt kors på oss bevisa sig såsom en Guds kraft till frälsning, så att vi därigenom uppväckas till botfärdighet och tro. Förläna oss ett levande hopp, ett ståndaktigt tålamod och en sannskyldig kärlek till dig och till vår nästa. Hjälp oss härtill, Herre Jesus, för din kärleks skull. Amen. Påsktiden. Påsk- Allsmäktige Gud och Fader. Genom din omvårdnad hava vi tiden. denna morgon fått vakna i frid och träda upp i din helgedom. Vi tacka dig för livets ord om Jesus Kristus, vår Frälsare, som du har återfört från de döda och så med kraft bevisat vara din Son och dödens övervinnare. Vi bedja dig: Låt detta glada segerbudskap bliva oss till rik välsignelse. Uppväck oss, genom din Helige Ande, ur syndens död, och giv

»4 oss kraft till att vandra i ett nytt leverne. Och låt oss en gång få uppstå i härlighet och mottaga salighetens arv, till evig och outsäglig glädje. Amen. Kristi Himmelsfärds dag. Himmels- Herre Jesus Kristus, du människornas ende Frälsare. Med fardsdagen. t a c k Q ^ J O V komma vi inför dig på morgonen av denna dag, då vi få fira åminnelsen av att du har ingått i din härlighet och satt dig på din Faders högra sida. Vi fröjda oss över din ärorika himmelsfärd; vi bedja dig: Förläna oss nåd till att vända oss bort ifrån denna världens väsen och att av hjärtat längta efter dig och ditt rikes uppenbarelse. Förbliv, såsom du har lovat, nu och alltid mitt ibland oss, och utgjut över oss din Helige Ande, så att vi städse vandra i ett himmelskt sinne och en gång få komma till dig i ditt eviga rike. Amen. Pingsttiden. Pingst- Allsmäktige, trofaste Gud och Fader, som har låtit oss denna tiden. n a t t tryggt vila under ditt hägn och nu träda upp i ditt hus, för att där höra om de stora ting som du har gjort med oss. Dig lova och prisa vi för att du genom din Son, vår Herre Jesus Kristus, har grundat åt dig en församling på jorden. Vi bedja dig, att såsom du rikligen har förlänat apostlarna din Helige Ande, du ville utgjuta honom också över oss. Led oss, genom denne din Ande, till hela sanningen. Upptänd och befäst hos oss den saliggörande tron, och förnya våra hjärtan till helig lydnad och till det eviga livets hopp, så att vi på förlossningens dag vinna vår tros mål, våra själars frälsning. Amen.

II. INGÅNGS- OCH GRADUALPSALMER vid högmässan. Under varje söndags eller helgdags namn lämnas i den övre raden anvisning på lämplig ingångspsalm och i den undre på lämplig gradualpsalm. Första söndagen i Advent. Bereden väg för Herran (43: 1—2 = W 5 3 : 1—2). Gläd dig, du Kristi brud (41: 1—7 = W 5 1 : 1—7). Andra söndagen i Advent. Gör porten hög, gör dörren bred (42: 4 = W 52: 4). Jag höja vill till Gud min sång (49: 1—5 = N Ps 513: 1—5). Tredje söndagen i Advent. Gör porten hög, gör dörren bred (42: 1 = W 52: 1). Vänligt över jorden glänser (35: 1—6 = W 73: 1—6). Fjärde söndagen i Advent. Gläd dig, du Kristi brud (41: 1—2 = W 5 1 : 1—2). Jerusalem, häv upp din röst (44: 1—4 = W 54: 1—4). Juldagen. Av himlens höjd oss kommet är (63: 1—3 = W 6 3 : 1—3).* Var hälsad, sköna morgonstund (55: 1—4 = W 5 5 : 1—4).** En jungfru födde ett barn i dag (60: 1—3 = W 60: 1—3). Annandag Jul. Förlossningen är vunnen (50: 1—2 = W 50: 1—2). O Gud, för de trogna martyrer (150: 1—6). Söndagen efter Jul. Gud Faders Son av himmelrik (62: 5—6 = W 62: 5—6). Välkommen var, o Herre kär (63: 8—15 = W 63: 8—15). Nyårsdagen. Giv, o Jesu, fröjd och lycka (461: 1 = W 4 1 3 : 1). Si, Jesus är ett tröstrikt namn (66: 1—4 = W 66: 1—4). * Ingångspsalm vid högmässa å vanlig tid. ** Ingångspsalm vid högmässa å ottesångstid.

86 S ö n d a g e n n ä s t efter N y å r . Glad jag städse vill bekänna (184: 1 = N Ps 557: 1 Helge Ande, du som samlar (182: 1—3 = W 148: 1—3). T r e t t o n d e d a g Jul. Nu segrar alla trognas hopp (69: 1 = W 69: 1). En stjärna gick på himlen fram (67: 1—7 = W 67: 1—7). F ö r s t a s ö n d a g e n efter T r e t t o n d e d a g e n . O Gud, det är en hjärtans tröst (206: 1—2 = W 324: 1—2). 0 huru ljuvlig är (207: 1—6 = W 325: 1—6). A n d r a s ö n d a g e n efter T r e t t o n d e d a g e n . 1 nåd och sanning bland oss bor (69: 2 = W 69: 2). Välsignat är det hem förvisst (482: 1—5 = N P s 6 i 6 : 1—5). T r e d j e s ö n d a g e n efter T r e t t o n d e d a g e n . Till dig allena, Jesu Krist (269: 1 = W 194: 1). Förlän mig trona rena (425: 3—6 = W 4 2 5 : 3—6). F j ä r d e s ö n d a g e n efter T r e t t o n d e d a g e n . Herrens kyrka bjuder alla (171: 3 = N Ps 532: 3). Gud är vår starkhet och vårt stöd (310: 1—6 = W 227: 1—6). F e m t e s ö n d a g e n efter T r e t t o n d e d a g e n . Kom, Helge Ande, med ditt ljus (166: 1—2 = N P s 530: 1—2). O Fader vår, barmhärtig, god (25: 1—4 = W 2 1 : 1—4). S j ä t t e s ö n d a g e n efter T r e t t o n d e d a g e n . Låt vår lampas olja brinna (426: 5 = W426: 5). Nu upp och redo våren (597: 1—4 = N Ps 666: 1—4). Septuagesima. Sann kärlek söker ingen lön (38: 9 = W 144: 9). Befall i Herrens händer (298: 1—4 = W 224: 1—4). Sexagesima. Ett klarligt ljus av dina bud (173:4—5 = W 140: 4—5). Anamma from de dyra nådeorden (401: 1—4 = W 2 7 3 : 1—4). Fastlagssöndagen. Se, vi gå upp till Jerusalem (70: 1—4). Du bar ditt kors, o Jesu mild (89: 1—4 = W 89: 1—4). Första söndagen i Fastan. Tänk på honom som var frestad (349: 2 = W 294: 3). O Konung, över alla stor (193: 8—13 = W 157: 8—13). Andra söndagen i Fastan. Du går, Guds Lamm, du milda (86: 1—2 = W 86: 1—2). Av djupets nöd, o Gud, till dig (278: 1—5 = W 182: 1—5).

87 Tredje söndagen i Fastan. Jesu, du mitt liv, min hälsa (76: 1 = W 76: 1). Seger giv, du segerrike (347: 1—4). M i d fa s t o s ö n d a g e n . Du kom till oss av himlen ned (193: 13—14 = W 157: 13—14). Gud, vår lösta tunga (202: 1—3). Femte söndagen i Fastan. Det går ett tyst och tåligt lamm (79: 1 = N Ps 518: 1). När världens hopp förtvinat stod (33: 1—7 = W 146: 1—7). Palmsöndagen. Min själ, du måste nu glömma (71: 1—2). Vilken kärlek oss bevisad (80: 1—6 = W 80: 1—6). Långfredagen. Han trädde fram (98: 5—8 = W 98: 5—8). Skåder, skåder nu här alle (92: 1—5 = W 92: 1—5). Påskdagen. Vad ljus över griften (102: 1 = W 102: 1) Upp, min tunga (106: 1—4 = W 106: 1—4). A n n a n d a g Påsk. I dödens band låg Herren Krist (113: 1). Nu är den stora dagen (110: 3—6 = W n o : 7—10). F ö r s t a s ö n d a g e n efter Påsk. Du segern oss förkunnar (105: 1—2 = W 105: 1—2). Han lever! O min ande, känn (108: 1—4 = W 108: 1—4). A n d r a s ö n d a g e n efter P å s k . Herren är min Herde god (307: 1 = N Ps 587: 1). Den korta stund jag vandrar här (119: 1—5 = W 119: 1—5). T r e d j e s ö n d a g e n e f t e r Påsk. Vårt påskalamm, o Jesu Krist (104:4—6 = W 104:4—6). O min Jesu, dit du gått (114: 1—6 = W 128: 1—6). F j ä r d e s ö n d a g e n e f t e r Påsk. När mitt hjärta måste bäva ( i n : 7—8 = W 111: 7—8). Hjälp, Herre, nåderik och blid (138: 3—7 = W 138: 3—7). Bönsöndagen. Jag lyfter mina händer (306: 1 = W 33: 1). Mitt hjärta, fröjda dig, må själ och sinnen röras (337: 1—4 = W 2 6 1 : 1—4). K r i s t i H i m m e l f ä r d s dag. Till härlighetens land igen (125: 1—2 = W 113: 1—2). Uppfaren är vår Herre Krist (127: 1—9 = W 115: 1—9).

88 S j ä t t e s ö n d a g e n efter P å s k . Han upp till Fadern for igen (37: 7 = W 4 6 : 7). När betryck och jämmer (137: 3—6 = W 137: 3—6). Pingstdagen. Kom, Helge Ande, Herre Gud (134: 1 = W 134: 1). Helge Ande, hjärtats nöje (136: 1—5 = W 136: 1—5). Annandag Pingst. Livets Ande, kom från ovan (130: 1). Så högt har Gud, oss till stor fröjd (30: 1—5 = W 147: 1—5). H e l i g a T r e f a l d i g h e t s dag. Gud trefaldig, statt oss bi (22 = W 22). O Gud, ditt rike ingen ser (292: 1—5 = W 199: 1—5). F ö r s t a s ö n d a g e n efter T r e f a l d i g h e t . Vår kraft, o Gud, föröka (421:5 = W 4 2 i : s ) . Ack, vad kan oss nyttigt vara (545:4—8 = W455:4—8). A n d r a s ö n d a g e n efter T r e f a l d i g h e t . Till den himmel som blir allas (255: 1—2 = W 163:4—5). Allt är redo, fallna släkte (256: 1—5 = W 164: 1—5). T r e d j e s ö n d a g e n efter T r e f a l d i g h e t . Fader, jag i detta namn (335: 1—2 = W 14: 1—2). Du i Gud en Fader finner (362: 3—7 = W 192: 3—7). F j ä r d e s ö n d a g e n efter T r e f a l d i g h e t . Hjälp mig, Jesu, troget vandra (395: 1 = W 203: 1). I mänskors barn, som alla ägen (407: 1—4 = W 285: 1—4). F e m t e s ö n d a g e n efter T r e f a l d i g h e t . Ack Herre, hör min röst (207: 9—10 = W 3 2 5 : 9—10). O Jesu Krist, Till dig förvisst (288: 1— 5 = W 195: 1— 5). S j ä t t e s ö n d a g e n efter T r e f a l d i g h e t . Vad gott kan jag dock göra (397: 1 = W 206: 1). Gud har av sin barmhärtighet (38: 1—5 = W 144: 1—5). K r i s t i F ö r k l a r i n g s dag. O du härlighetens sken (212: 3 = W 328: 3). Vår blick mot helga berget går (140: 1—3 = N Ps 523: 1—3). Å t t o n d e s ö n d a g e n efter T r e f a l d i g h e t . Du helga ljus, all sannings port (134: 2 = W 134: 2). Behåll oss vid ditt rena ord (175:4—9 = W 120:4—9)N i o n d e söndagen efter Trefaldighet. Upplys vår själ (431:4—6 = W 4 3 i : 4 — 6 ) . O må vi noga märka (421: 2—5 = W 4 2 1 : 2—5).

89 T i o n d e söndagen efter Trefaldighet. Tiden flyr: när vill du börja (261: 1—2 = W 172: 1—2). Store Gud, med skäl du klagar (159: 1—6 = W 388: 1—6). Elfte s ö n d a g e n efter T r e f a l d i g h e t . Till dig av hjärtans grunde (279: 1—2 = W 183: 1—2). Vart flyr jag för Gud och hans eviga lag (260: 1—5 = W 170: 1—5). Tolfte söndagen efter Trefaldighet. O Jesu Krist, dig till oss vänd (214: 1—2 = W 330: 1—2). Ord av evighet (414: 1—6). T r e t t o n d e söndagen efter Trefaldighet. Allt mänskosläktet av ett blod (402: 1 = W 274: 1). Din kärlek, Jesu, gräns ej vet (237: 1—5 = N Ps 567: 1—5). F j o r t o n d e söndagen efter Trefaldighet. Åt dig, o Gud, som allt förmår (297: 2 = W 2 2 1 : 2) Pris vare Gud! Allena han (329: 1—3 = N Ps 591: 1—3) F e m t o n d e s ö n d a g e n efter T r e f a l d i g h e t . Herrens öga aldrig blundar (462:4—5 = W407:4—5). Oss kristna bör tro och besinna (317: 1—6 = W 298: 1—6). Sextonde söndagen efter Trefaldighet. Skingra, Gud, all tvivlans dimma (259: 3—4 = W 168: 4—5). När ingen dager ögat skådar (378: 1—5 = N Ps 597: 1—5). S j u t t o n d e s ö n d a g e n efter T r e f a l d i g h e t . O människa, gläd dig och prisa din Gud (128:4). Gud gav i skaparorden (417: 1—3 = N Ps 614: 1—3). A d e r t o n d e söndagen efter Trefaldighet. Ho är den för Herren träder (349: 1 = W 294: 1). O människa, det är dig sagt (174: 9—14 = W 141: 9—14). N i t t o n d e söndagen efter Trefaldighet. Av djupets nöd, o Gud, till dig (278: 1—2 = W 182: 1—2). Till dig allena, Jesu Krist (269: 1—4 = W 194: 1—4). T j u g o n d e s ö n d a g e n efter T r e f a l d i g h e t . Ack låtom oss lova och bedja vår Gud (424: 6—7 = W 424: 6—7). Mig nådig och barmhärtig var (280: 2—6 = W 184: 2—6). T j u g o f ö r s t a s ö n d a g e n efter T r e f a l d i g h e t . Min själ, ditt hopp till Herran (279:4 = W 183:4). På dig jag hoppas, Herre kär (341: 1—4 = W 226: 1—4). T j u g o a n d r a söndagen efter Trefaldighet. O kärlekseld, uppvärm vårt sinn (135: 3 = W 135: 3). Den Helige du fåfängt prisar (407: 3—6 = W 285: 3—6).

9° T j u g o t r e d j e söndagen efter T r e f a l d i g h e t . Styrk din kyrkas svaga skara (426:4 = W42Ö:4). Förgäves all den omsorg är (500: 1—5 = W 306: 1—5). Tjugofjärde söndagen efter T r e f a l d i g h e t . Saliga de som ifrån världens öden (577: 1—3 = N Ps 660: 1—3). Mig hade dödens snara (308: 3—8 = W 2 2 3 : 3—8). T j u g o f e m t e s ö n d a g e n efter T r e f a l d i g h e t . O Herre Gud, av kärlek rik (588: 5 = W 497: 5). Herre, för din helga vrede (590: 2—5 = W 499: 2—5). T j u g o s j ä t t e söndagen efter Trefaldighet. Vak upp! Hör vakten ljuder (257: 1 = W 165: 1). Nu upp och redo våren (597: 1—4 = N Ps 666: 1—4). Domssöndagen. När domsbasuners stränga ljud (589: 2—3 = W 498: 2—3). Vaken upp! en stämma bjuder (587: 1—3 = W 496: 1—3).

Jungfrun Marias Kyrkogångsdag. Vänligt över jorden glänser (35: 1—2 = W 73: 1—2). Hell morgonstjärna, mild och ren (32: 1—4 = N Ps 509: 1—4). Jungfrun Marias Bebådelsedag. Kriste, som ditt ursprung leder (36: 1—2 = W 74: 1—2). Ner i dödligheten stiga (45:6—8 = W 4 5 : 6 — 8 ) . D e n h e l i g e J o h a n n e s d ö p a r e n s dag. Fader, allt i dig sig gläder (3:4 = W 3: 4). Den blomstertid nu kommer (474: 1—6 = W 394: 1—6). D e n h e l i g e M i k a e l s dag. Gud vare tack och ära (143: 1 = W 3 6 : 1). Gud låter sina trogna här (142: 1—5 = W 35: 1—5). Alla H e l g o n s dag. Helig, helig, helig sjunga helgon alla (4: 2—3). I himmelen, i himmelen (144: 1—7 = W 486: 1—7). Botdagen (Första Böndagen). Herre, dig i nåd förbarma (158: 1 = W 384: 1). Böner så varma (154: 3—8 = W 387: 3—8). Reformationsdagen (Andra Böndagen). Si, Herrens ord är rent och klart (176: 5—6 = W 121: 5—6). Vår Gud är oss en väldig borg (124: 1—4 = W 124: 1—4).

9i Missionsdagen (Tredje Böndagen). Din spira, Jesu, sträckes ut (118: i = W 118: i). Vi lova dig, o store Gud (162: 1—4 = W 139: 1-—4). Tacksägelsedagen (Fjärde Böndagen). Min själ skall lova Herran (16: 1 = W 16: 1). Nu täcker Gud, allt folk (12: 1—3 = W 272: 1—3).

III.

BÖNER FÖR PRÄSTEN VID H Ö G M Ä S S A N S BEGYNNELSE, då han träder för altaret.

j _ Helige Herre Gud. Jag är oren i hjärtat och har orena läppar. Jag är icke värdig att vara din budbärare. Men jag flyr till din barmhärtighet, du som själv har kallat mig till din tjänare, och beder dig att du med glöden av din heliga kärlek ville rena mina tankar och ord, så att du kan bruka mig, ovärdige, till att vittna om dig för dessa som du har betrott åt min vård. För Jesu Kristi, min Frälsares, skull. Amen. 2_

Herre Gud, du som bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som har en ödmjuk ande. Jag beder dig av allt hjärta att du ville samla mina tankar och sinnen omkring den heliga tjänst som jag denna dag, på ditt uppdrag, skall förrätta. Låt den gudstjänst vi fira bliva en tillbedjan av dig i ande och sanning. Giv oss alla din välsignelse till att rätt höra ditt ord och villigt göra det. Dig allena vare äran. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen. o

Himmelske Fader, du som genom din gode Ande samlar och uppbygger din kyrka i trons och kärlekens gemenskap. Jag beder dig att du ville låta oss, som i dag hava trätt upp i detta ditt tempel, få förnimma trösten och kraften i gemenskapen omkring ditt ord. Hjälp mig, din tjänare, att allenast tala vad som är rätt inför dig. Välsigna och styrk också mina bröder i ordets ämbete, vilka i denna stund förrätta sin tjänst i de många helgedomarna. Låt oss alla, som åkalla ditt namn, vara ett i dig, Fader, och din Son och den Helige Ande. Amen. ^

Jag prisar och tackar dig, min Gud och Fader, för din förunderligt stora nåd mot mig, att du kallar mig till att i dag frambära ditt ord till din församling och att åt dina trogna utskifta

93 Kristi lekamens och blods sakrament. Jag beder dig att du själv ville bereda mig till sådan helig tempeltjänst inför dig. Lyft mitt hjärta till dig i andakt och tillbedjan. Giv oss alla din välsignelse med ditt heliga ord och med din nattvard, som din Son har stiftat, oss till tröst och salighet. Amen.

IV. INLEDANDE VÄXELSÅNGER VID HÖGMÄSSAN PÅ HÖGTIDSDAGAR.* Första söndagen i Advent. Prästen:

Församlingen:

i a Se, din konung kommer till dig, rättfärdig, segerrik.

i b Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn. Hosianna i höjden.

2 a Bereden väg för Herren, en jämn väg för vår Gud,

2 b T y Herrens härlighet skall uppenbaras. Så har Herrens mun talat.

3a Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,

3 b Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Juldagen. Prästen:

Församlingen:

I a Se, jag bådar eder stor glädje. Halleluja.

i b Den skall vederfaras allt folk. Halleluja.

2 a T y åt eder är född en Frälsare. Halleluja.

2 b Han är Kristus, Herren. Halleluja.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,

3 b Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

* Under växelsången står prästen vänd mot församlingen. Prästens partier må ock kunna läsas av honom. Församlingens sångpartier kunna ock utföras av kyrkokören. Där så önskas, må kyrkokören, uppdelad på två grupper, kunna ensam utföra ifrågavarande växelsånger, i vilket fall prästen till sångens slut står vänd mot altaret.

95 Trettondedag Jul. Församlingen:

Prästen:

i a Given åt Herren, I folkens i b Bären fram skänker och kommen i hans gårdar. släkter, given åt Herren ära och makt. 2 a Tillbedjen Herren i helig 2 b Bäven för hans ansikte, alla länder. skrud. 3 b Såsom det var av begynnelsen, Ära vare Fadern och Sonen 3a nu är och skall vara, från evigoch den Helige Ande, het till evighet. Amen. Fastlagssöndagen. Prästen:

Församlingen:

i a Han var sargad för våra överträdelsers skull

1 b Och slagen för våra missgärningars skull.

2 a Näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid.

2 b Och genom hans sår bliva vi helade.

Påskdagen. Församlingen:

Prästen:

Hal-

i b Han är sannerligen uppstånden. Halleluja.

2 a Kristus har gjort dödens makt om intet. Halleluja.

2 b Och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset. Halleluja.

3 a Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,

3 b Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

i a Herren är uppstånden. leluja.

Kristi Himmelsfärds dag. Prästen:

Församlingen:

i a Kristus har farit upp till sin Fader och vår Fader, till sin G u d och vår Gud.

i b Hans rike är ett evigt rike, och hans herradöme har ingen ände.

2 a Vi hava vårt medborgarskap i 2 b Han skall förlossa oss från all orättfärdighet och frälsa himmelen och vänta därifrån oss till sitt himmelska rike. Herren, Frälsaren. 3 a Ära vare Fadern och Sonen 3 b Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från och den Helige Ande, evighet till evighet. Amen.

96 Pingstdagen. Prästen:

Församlingen:

i a Herren skall utgjuta vatten över de törstiga och strömmar över det torra. Halleluja. 2 a I skolen ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor. 3 a Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,

i b Han skall utgjuta sin Ande över allt kött. Halleluja. 2 b Jag vill taga frälsningens bägare och åkalla Herrens namn. 3 b Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Heliga Trefaldighets dag. Prästen:

Församlingen:

i a Helig, helig, helig är Herren, den Allsmäktige. 2 a Av honom och genom honom och till honom äro alla ting. Halleluja.

1 b Hela jorden är full av hans härlighet. 2 b Honom vare ära i evighet. Halleluja.

3 a Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,

3 b Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Alla Helgons dag. Prästen:

Församlingen:

i a Vilka äro de som äro klädda i de vita, fotsida kläderna? 2 a Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen,

1 b Vilka äro de, och varifrån hava de kommit? 2 b Och som hava tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. 3 b Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

3 a Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,

Botdagen (Första Böndagen). Prästen:

Församlingen:

i a Herre, om du vill tillräkna missgärningar, vem kan då bestå?

i b Dock, hos dig är ju förlåtelse, för att man må frukta dig.

97 Reformationsdagen (Andra Böndagen). Prästen:

Församlingen:

i a Gud är vår tillflykt och starkhet. Halleluja. 2 a Evinnerligen, Herre, står ditt ord fast i himmelen. 3 a Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,

i b En hjälp i nödens tider, väl beprövad. Halleluja. 2 b Från släkte till släkte varar din trofasthet. 3 b Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Missionsdagen (Tredje Böndagen). Prästen:

Församlingen:

i a Förtäljen bland hedningarna Herrens ära, 2 a Herren är konung. Därför fröjde sig jorden. 3 a Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,

1 b Bland alla folk hans under. 2 b Havsländerna glädje sig, så många de äro. 3 b Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Tacksägelsedagen (Fjärde Böndagen). Prästen:

Församlingen:

i a Det är gott att tacka Herren

1 b Och att lovsjunga ditt namn, du den Högste. 2 b Ty hans nåd varar i evighet. Halleluja. 3 b Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

2 a Tacken Herren, ty han är god. Halleluja. 3 a Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,

7 — 374°4-

£•

Eidem.

V.

VI PRISA DIG (Laudamus).

Vi prisa dig, vi tillbedja dig, vi tacka dig för dina under, Herre Gud, himmelske Konung, Gud Fader allsmäktig, Herre, den Allrahögstes enfödde Son, Jesus Kristus, LIelige Ande, nådens, sanningens och fridens Ande. Amen, amen, amen.

Äldre form* Vi love dig, vi välsigne dig, vi tillbedje dig, vi prise och äre dig, vi täcke dig för din stora ära. O Herre Gud, himmelske Konung, Gud Fader allsmäktig. O Herre, den Allrahögstes enfödde Son, Jesu Kriste. O Herre Gud, Guds Lamm, Faderns Son, du som borttager världens synder, förbarma dig över oss. Ty du är allena helig, du är allena Herre, du är allena den högste, Jesu Kriste, med den Helge Ande, i Guds Faders härlighet. Amen.

* När denna form brukas, må prästen allenast intonera Åra rare Gud.

VI.

NICENSKA TROSBEKÄNNELSEN.

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är; och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus,lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände; och på den Helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

VII.

LITANIAN*

Prästen: Evige, allsmäktige Gud. Församlingen: Förbarma dig över oss. Prästen: Herre, hör vår bön. Församlingen: Herre, hör vår bön. Prästen: Herre G u d Fader i himmelen. Herre Guds Son, världens Frälsare. Herre G u d , du Helige Ande. Församlingen: Förbarma dig över oss. Prästen: Var oss nådig. Församlingen: Hjälp oss, milde Herre Gud. Prästen: För alla synder, för all villfarelse, för allt ont, för djävulens försåt och list, för hunger och farsot, för krig och blodsutgjutelse, för uppror och tvedräkt, för eld och våda, för ond bråddöd, för den eviga döden Församlingen: Bevara oss, milde Herre Gud. Prästen: Genom din heliga födelse, genom ditt kors och din död, * Litanian brukas under F a s t a n (dock ej på Jungfrun Marias Bebådelsedag) samt på den årliga B o t d a g e n och på D o m s s ö n d a g e n såsom allmän kyrkobön vid högmässan. När högmässa med nattvard hålles, uteslutes stycket O Jesu Kriste, Guds Son t. o. m. Kriste, hör vår bön. Prästens partier må helt eller delvis kunna läsas av honom. Där församlingens sångpartier icke kunna värdigt utföras, må Litanian i sin helhet läsas av prästen. Med asterisk betecknas sådana bönepunkter som kunna förbigås, vid tillfällen då en k o r t a r e f o r m av Litanian befinnes önskvärd. Denna kortare form må icke brukas på Botdagen och Långfredagen. Förbönerna för riksdag och konfirmander förbigås de tider då de icke hava någon omedelbar tillämpning.

IOI

genom din heliga uppståndelse och himmelsfärd; i anfaktning och nöd, i välgång och lycka, i dödens stund, på yttersta domen Församlingen: Hjälp oss, milde Herre Gud. Prästen: Vi arme syndare bedja dig att du värdes styra och beskärma din heliga kristna kyrka, *att du värdes avvärja falsk lära och all förförelse, att du värdes sända trogna arbetare i din skörd, att du värdes med ordet giva din Ande och kraft, *att du värdes återföra alla villfarande och förförda, att du värdes göra ditt namn känt i hela världen, att du värdes ena alla trogna, att det må bliva en hjord och en Herde. Församlingen: Hör oss, milde Herre G u d . Prästen: Att du värdes giva alla folk fred och endräkt, att du värdes vara vårt fäderneslands värn och sköld, att du värdes välsigna vår konung och hans hus, *att du värdes förläna din hjälp till rikets styrelse och försvar, (att du värdes välsigna riksdagen och dess beslut), att du värdes skänka framgång åt allt redbart arbete, att du värdes förläna oss att rätt bruka dina gåvor. Församlingen: Hör oss, milde Herre G u d . Prästen: Att du värdes välsigna våra hem och giva nåd till de ungas fostran, (att du värdes välsigna dem som nu beredas till sin första nattvardsgång), *att du värdes med dina änglar ledsaga alla dem som färdas, *att du värdes bevara de våra i främmande land, *att du värdes giva oss ett försonligt hjärta och förtaga all ovänskap, att du värdes trösta alla bedrövade och svårmodiga, att du värdes undsätta alla dem som äro i nöd och fara, *att du värdes styrka alla dem som lida för sin kristna tro, *att du värdes vederkvicka och hjälpa alla sjuka, *att du värdes bistå alla änkor och faderlösa, fattiga och förtryckta, att du värdes förbarma dig över alla människor, att du värdes nådigt höra oss.

I02

Församlingen:

Hör oss, milde Herre Gud.

O Jesu Kriste, Guds Son, *Prästen: Församlingen: Förbarma dig över oss. Prästen och O Guds Lamm, som borttager världens församFräls oss, milde Herre Gud. lingen:**

synder.

O Guds Lamm, som borttager världens synder. Hör oss, milde Herre Gud. O Guds Lamm, som borttager världens synder. Giv oss din frid och välsignelse. Kriste, hör vår bön. Prästen: Kriste, hör vår bön. Församlingen: Litanian avslutas med antifoni och bön enligt någon av följande fyra former: Prästen:

Prästen:

Herre, handla icke med oss efter våra synder,

Se, Herre, i nåd till ditt folk.

Församlingen:

Församlingen:

Och vedergäll oss icke efter våra missgärningar.

Vi förtrösta på din godhet.

Prästen:

Prästen:

Herre, allsmäktige Gud, du som hör de botfärdigas suckar och tröstar de bedrövade hjärtan. Hör den bön som vi i vår nöd frambära, och hjälp oss, att allt det onda som djävulen, världen och vårt eget kött tillfoga oss, må genom din Andes kraft varda förstört och till intet; på det att vi, frälsta ifrån allt ont, må i din församling alltid tacka och lova dig. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre.

Allsmäktige, evige Gud, du som genom din Helige Ande helgar och regerar hela kristenheten. Hör den bön som vi till dig frambära, och giv nådeligen din församling att i rätt tro kunna tjäna dig. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre.

Församlingen:

Församlingen:

Amen.

Amen.

* Stycket O Jesu Kriste, Guds Son t. o. m. Kriste, hör vår bön uteslutes, då högmässa med nattvard hålles. ** Under O Guds Lamm i Litanian förbliver församlingen sittande.

io3 Prästen:

Prästen:

Förkasta oss icke ifrån ditt ansikte,

Herre, hjälp ditt folk och välsigna din arvedel,

Församlingen:

Församlingen:

Och tag icke din Helige Ande ifrån oss.

Och föd dem och upphöj dem till evig tid.

Prästen:

Prästen:

O Herre Gud, från vilken alla rättsinniga råd och rättfärdiga gärningar utgå. Giv dina tjänare den frid som världen icke kan giva, att våra hjärtan må vara undergivna dina heliga bud, och att vi, under ditt beskärm, må föra ett fridsamt och stilla leverne. Genom Jesus Kristus, vår Herre.

Allsmäktige Fader, evige Gud, du himmelens och jordens Herre, som genom din försyn skickar och regerar allting väl. Vi bedja dig att du ville förlåta oss alla våra synder och nådeligen förläna oss endräkt och beständig frid, att vi må leva i din fruktan och alltid prisa och ära ditt heliga namn. Genom Jesus Kristus, vår Herre.

Församlingen:

Församlingen:

Amen.

Amen.

VIII.

HÖGTIDSBÖNER VID HÖGMÄSSAN, före den allmänna kyrkobönen. Första söndagen i Advent.

r sond. i Herre Jesus Kristus. Vi tacka dig för att du under detta nya Advent. k v r koår alltjämt kommer till din församling, i ditt ord och i dina sakrament, att predika glädjens budskap för de fattiga, att läka de i hjärtat förkrossade, att förkunna de fångna frihet och de blinda syn. Giv oss, genom din Helige Ande, att med villiga hjärtan mottaga dig och med fröjd hylla dig såsom vår konung. Styrk oss till att frimodigt vänta din tillkommelse, så att vi få ingå i din eviga glädje. Amen. Juldagen. juldagen. Barmhärtige Gud, kärleksrike Fader. Vi tacka och prisa dig för att du, oss till frälsning och salighet, har låtit din enfödde Son bliva människa. Dig vare evigt lov, Herre Jesus Kristus, för att du, som var rik, blev fattig för vår skull, på det att vi skulle varda rika. Vi tacka dig för att du, som är alla herrars herre, har blivit vår broder, på det att vi med dig skulle bliva Guds barn. Låt dig nu också födas i våra hjärtan; och giv oss det rätta barnasinnet. Du återsken av Faderns härlighet, förnya oss efter din heliga bild. Du store fridsfurste, förläna oss din frid, och behåll oss i ditt rike, så att vi i din härlighet evigt få prisa och lova dig. Amen. Nyårsdagen. Nyårs- Evige, allsmäktige Gud, stor i nåd, oföränderlig i trohet. Du dagen. förbliver såsom du är, och dina år hava ingen ände. Dig hembära vi på denna dag vårt tack och lov för all barmhärtighet som du under den förflutna tiden rikligen har bevisat oss. Vi hava varit otacksamma, men tag icke din nåd ifrån oss. Skapa i oss, med

io5 detta nya år, ett nytt hjärta. Lär oss att först söka ditt rike och din rättfärdighet. I Jesu Kristi, din Sons, namn vilja vi begynna och fullborda allt vårt verk. I din bok äro våra dagar skrivna. När den sista av dem ingår, hjälp oss då till ditt oförgängliga rike. Amen. Trettondedag Jul. Trettonde- Q Gud, du som för stjärnorna fram på himmelens fäste, och dagen. ditt ljus uppgå för sökande hjärtan. Vi tacka dig för s o m \^tr att du har låtit din enfödde Sons härlighet bliva uppenbar för folken. Vi bedja dig att du med evangelii klara stjärna ville leda oss ända fram till vår Frälsare, att också vi med glädje och tacksamhet må giva honom vår hyllning. Låt budskapet om din frälsning varda förkunnat och mottaget kring hela jordens rund. Tag också oss i din tjänst för detta ditt stora verk. Och bevara oss för att någonsin misströsta om att du förmår fullborda vad du själv har lovat. Ditt är riket, o Gud, och makten och härligheten i evighet. Amen. Långfredagen. Långfre- Herre Jesus, du Guds Lamm, som borttager världens synder. dagen, y j tacka dig för din stora kärlek till oss, arme syndare, att du för vår skull ödmjukade dig själv och blev lydig intill döden, ja intill korsets död. D u bar våra krankheter och lade på dig våra smärtor. D u tog näpsten på dig, för att vi skulle få frid, och genom dina sår bliva vi helade. Vi bedja dig: Visa oss, Herre, vår stora synd, och gör oss av hjärtat botfärdiga. Rena oss genom ditt dyra blod och utplåna all vår skuld. Hjälp oss, genom din död, att dö från synden och att taga vårt kors på oss och följa dig efter. Bevara oss i din gemenskap, så att vi, med alla dem som hava övervunnit i kraft av ditt blod, omsider få evigt tacka och lova dig. Amen. Påskdagen.

Påskda- Allsmäktige Gud, himmelske Fader. Vi lova och prisa dig för att du har uppväckt din enfödde Son och gjort honom till en segervinnare över synd och död. Herre Jesus, du livets furste. Giv oss att i din uppståndelses kraft uppstå och vandra i ett nytt leverne. Förläna oss det levande hoppets tröst. Kom till oss, såsom du kom till dina första lärjungar, och giv oss din frid. Behåll oss i denna frid intill änden, och låt oss i dödens stund

gen

io6

förnimma att du är uppståndelsen och livet. Skänk oss en fröjdefull uppståndelse, och låt oss med den segerfirande församlingen få sjunga ditt lov evinnerligen. Amen. Kristi Himmelsfärds dag. Himmels- Helige Frälsare. Såsom evig konung har du satt dig på Guds färdsdagen, högra sida, och himmelens härskaror tillbedja dig. Också vi komma nu inför dig med tack och lov för att du har återlöst oss åt Gud och banat oss vägen till himmelen. Men ännu äro vi gäster och främlingar på jorden. Så hjälp oss väl igenom denna tidens nöd. Verka hos oss ett himmelskt sinne, att vi söka det som är därovan och icke det som är på jorden. Uppfyll din församling, o Herre, med din Andes rika gåvor, och hjälp oss att med alla dina trogna en gång få komma dit, där du är, och skåda din härlighet. Amen. Pingstdagen.

Pingst- O Gud, vi tacka dig för att du på kristenhetens första pingstdagen. feg h a r begåvat dina trognas hjärtan med din Helige Ande och så grundat din kyrka på jorden. Vi tacka dig för att du har upptagit också oss i din församling och givit oss ditt ord och dina sakrament. Vi bedja dig: Utgjut din Helige Ände över oss, över våra församlingar och våra hem. Kom, Helige Ande, uppliva våra kalla och tröga hjärtan, rena oss från synden, föröka vår tro, och uppväck hos oss en brinnande kärlek till varandra. Led oss i din sanning, du sanningens Ande, och förläna oss allt som tjänar till liv och gudaktighet, dig till ära och oss till salighet. Amen. Heliga Trefaldighets dag.

Trefaldig- Helige, treenige Gud. Vi tacka dig för att du i din nådefulla hetsdagen, uppenbarelse har gjort dig känd för oss såsom vår Gud och genom dopet upptagit oss till dina barn. O du vår Herres, Jesu Kristi, Fader, du eviga kärlek och barmhärtighet. Nåderike Frälsare, Herre Jesus Kristus, du vår visdom, vår rättfärdighet, vår helgelse, vår förlossning. Helige Ande, sanningens, barnaskapets och bönens Ande. Dig, treenige Gud, lova, ära och tillbedja vi. Kom till oss och gör dig en boning i våra hjärtan. Verka i oss en sann tro och ett levande hopp, och låt oss en gång, med dina heliga änglar och alla utvalda, få tillbedja och tjäna dig i din himmelska helgedom. Amen.

io7

Botdagen (Första Böndagen). Botdagen. Ingen särskild högtidsbön förekommer på denna dag. Såsom allmän kyrkobön brukas Litanian.

Reformationsdagen (Andra Böndagen). Reforma- Himmelske Fader. Vi frambära inför dig vårt tack och lov för tionsdagen. a t t fe fö r v a r a fäder åter upptände ljuset av ditt evangelium och gav dina tjänare nåd att frimodigt bekänna din sanning. Vi tacka dig ock för att du allt hittills har låtit oss behålla ditt rena och klara ord och dina heliga sakrament, fastän vi för vår otacksamhets skull hade förtjänt att mista dem. Vi bedja dig: Låt dem bevaras oförvanskade åt våra efterkommande, och avvärj all villfarelse. Förhindra allt missbruk av ditt evangelium till självsvåld och falsk frihet. Giv ditt ords tjänare i våra dagar samma mod och vishet som du gav åt de första bekännarna, och låt din församling bliva alltmer endräktig i sanningen och kärleken, ditt heliga namn till pris och ära. Amen. Missionsdagen (Tredje Böndagen). Missions- Allsmäktige Gud, kärleksrike Fader, du som utgav din enfödde dagen. g o n j fö r a t t världen skulle varda salig genom honom. Vi bedja dig: Se i nåd och förbarmande till dem som ännu sitta i mörkret och dödens skugga. Upptänd i våra hjärtan en brinnande kärlek till dig, så att vi i sanning nitälska för ditt rikes utbredande. O du skördens Herre, sänd arbetare i din myckna skörd. Styrk och välsigna dina tjänare i deras verk. Låt ditt namn varda förhärligat utöver jordens krets. Och låt oss en gång, tillsammans med den oräkneliga skaran av alla stammar och folk och tungomål, få evigt tjäna och lova dig. Amen. Tacksägelsedagen (Fjärde Böndagen). Tacksä- Käre himmelske Fader. Vi tacka dig av hjärtat för alla goda gehedagen. g a v o r s o m v[ a v din milda hand hava undfått. Du har låtit ditt ord rikligen bo ibland oss. Du har ock beskärt oss mycken timlig välsignelse. Herre, vi äro alltför ringa till all den nåd och all den trofasthet som du har bevisat oss. Men vi bedja dig att du än vidare, i din stora barmhärtighet, ville giva oss allt som är oss nödigt och nyttigt, och förläna oss att alltid förbliva ett folk som under alla skiften förtröstar på din mäktiga hjälp. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

IX.

BÖN UNDER

FASTAN.

Outsägligen stor, Herre Jesus, var din kärlek till oss, fallna människor, att du för vår skull blev människa och led smälek, ångest, pina och död för oss, syndare, som eljest hade måst evigt dö. Giv oss nåd att alltid föra oss till sinnes och i tro mottaga denna din kärleks välgärning, så att vi därför lova dig, tillika med Fadern och den Helige Ande. Hjälp oss att alltid föra ett kristligt leverne och i all nöd och motgång trösta oss därmed, att du är vår Frälsare, som har förlossat oss från dödens och djävulens våld, och som slutligen skall taga oss från denna mödosamma värld till dig i himmelen, där vi i evighet skola fullkomna ditt lov. Amen.

X. BÖNER OCH FÖRBÖNER UNDER SÄRSKILDA FÖRHÅLLANDEN. Bönerna äro ordnade i följande 9 avdelningar: a. Förbön för konfirmanderna (n:r 1), b. Böner för evangelii utbredande och befästande (n:r 2—5), c. Böner för kyrkomötet och kyrkans tjänare (n:r 6—11), d. Böner för helgedomen (n:r 12—15), e. Böner för land och folk (n:r 16—19), £ Böner om fred på jorden och under krigstid (n:r 20—22), g. Böner om jordens frukt och under hunger (n:r 23—25), h. Böner för dem som färdas på vattnet (n:r 26—28), i. Böner under sjukdom (n:r 29—31).

1. Förbön för konfirmanderna. Store Gud, kärleksrike Fader. Genom det heliga dopet har du själv till dina barn upptagit de unga som nu beredas till sin första nattvardsgang.* Vi bedja dig: Giv dem att under denna beredelsetid rätt lära känna den nåd som du i Jesus Kristus, vår Herre, tillbjuder dem. öppna deras hjärtan, så att de i botfärdighet och tro taga emot ditt ord och löfte. Och när de, vid sin konfirmation, inför dig och din församling lova dig trohet, giv då därtill din Helige Andes nåd, så att de till välsignelse undfå sin Frälsares nattvard och sedan intill slutet stadigt framhärda i att bekänna sin kristna tro och bevisa den i gärning. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen. 2. Bön för missionen. Herre Gud, käre himmelske Fader. Du vill att alla människor skola bliva frälsta och komma till kunskap om sanningen, att du allena är Gud, och att Jesus Kristus, din Son, är den ende medlaren mellan dig och dem. Du har ock, genom samme din Son, anförtrott din kristna kyrka det höga uppdraget att bära din nåds evangelium ut till alla folk intill jordens ändar. * När denna bön brukas vid gudstjänst som anordnas i sammanhang med konfirmandernas anmälan till deltagande i konfirmationsundervisningen, avslutas meningen i stället med följande ord: de unga som nu hava blivit mottagna för att beredas till sin första nattvardsgång.

no Vi bedja dig att du ville rikligen välsigna missionens stora verk och förläna framgång åt evangelii predikan. Bevara och hjälp dem som du från vårt folk har sänt ut till fjärran land. Giv dem nåd att rent och klart förkunna ditt glada budskap och att i Andens och kraftens bevisning vittna om dig, både med ord och gärning. Uppehåll dem, då de vilja uppgivas, och bevara dem för misströstan. Kalla själv nya arbetare, som med villiga hjärtan giva sig åt missionens tjänst. Och utgjut din Ande över församlingarna på våra missionsfält. Väck oss alla till att med allvar besinna vårt ansvar inför missionen, så att vi icke draga oss undan ditt uppdrag. Gör oss ivriga och uthålliga i bönen för ditt rikes utbredande över hela jorden. Bryt vår själviskhet och övervinn vår klentro, så att vi i tacksam glädje träda in för ditt rikes sak med de gåvor du oss förlänat. Amen. 3. Bön för Israel. Vi prisa och tillbedja dig, du tidernas och folkslagens allsvåldige Herre, av vilken och genom vilken och till vilken allting är. Vi tacka dig för att du, efter din nåds outgrundliga vishet, bland jordens stammar utkorade dig ett egendomsfolk, som du genom dina skickelser ledde fram till att känna dig, den ende sanne Guden, och ur vars mitt du lät honom uppstå, som skulle bliva en Frälsare för alla jordens folk, Jesus Kristus, vår Herre. Fader i himmelen. Förbarma dig över dina löftens folk, ditt Israel, som i otro slöt sitt hjärta till för denne sin och all världens Frälsare, och som därför blev ett flyktigt och olyckligt folk. Bryt deras sinnens förstockelse, och borttag täckelset, som ännu hänger oborttaget kvar över deras hjärtan, så att de omvända sig och bliva varse din härlighet, som strålar fram i Jesu Kristi ansikte. Giv oss den rätta kristna nitälskan för att Israel måtte lära känna sin Frälsare. Och bevara oss nådeligen från att förhäva oss över dem. Herre, du kan icke ångra dina nådegåvor och din kallelse. Tag dem då åter till dig, och låt deras fulltalighet för din kristenhet varda liv ifrån de döda. Amen. 4. Bön om väckelse och förnyelse. Vi bedja dig, du vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, att du ville i förbarmande se till din förfallna kristenhet i vårt land och av nåd åter upprätta henne till levande tro och kärlekens bevisning. Sänd hunger efter ditt ord ibland oss och väck åstundan efter din frälsning. Giv nåd till uppriktig ånger och redlig omvändelse. Uppsök det för-

III

lorade, för tillbaka det fördrivna, förbind det sargade och stärk det svaga. Hjälp oss alla att djupt känna ansvaret för våra bröder och att bära deras nöd såsom vår egen på bedjande hjärtan. Bevara oss nådeligen från att i likgiltighet eller högmod gå dem förbi, som hava glömt dig och så förlorat sin själ. Styrk och ledsaga med din Helige Ande alla dem som arbeta för ditt rike ibland oss. Giv dem som gå ut med ditt ord visdom och kraft, så att ordet kan bära riklig frukt till omvändelse och nytt liv. Därom bedja vi dig genom Jesus Kristus, din älskade Son, vår Herre. Amen. 5. Förbön för dem som lida förföljelse för evangelii skull.* Herre Jesus Kristus, vår Frälsare, du som i din outgrundliga kärlek icke blygdes för oss, arma syndare, utan för vår skull ödmjukade dig, intill korsets smädefulla död. Vi bedja dig att du ville bevara oss från den svåra synden att blygas för dig och dina ord. Giv oss nåd att med all frimodighet, i ord och vandel, bekänna dig inför världen, om vi än därför skulle få lida smälek och förföljelse av dem som stå dig emot. Herre, vi bedja dig för våra kristna bröder som i denna tid, för ditt namns skull, få utstå trångmål och förföljelse (ja, själva döden). Uppehåll dem med din kraft, att de intill änden förbliva ståndaktiga i tro och bekännelse. Låt deras lidande icke bliva dem för svårt, utan förbarma dig över deras svaghet. Giv att deras bittra kors måtte lända till ditt namns förhärligande (och deras blod ånyo för din kyrka bevisa sig som ett livets utsäde). Herre, du har själv lovat och sagt att dödsrikets portar icke skola bliva din församling övermäktiga. Till ditt ord hålla vi oss, ty du heter med rätta Trofast och Sannfärdig. Du skall aldrig någonsin övergiva dem som åkalla ditt namn. Dig vare ära i evighet. Amen. 6.

Bön vid kyrkomötets öppnande.

Stor är din godhet mot oss, Gud, vår Gud, att du alltjämt låter evangeliet om din frälsning i Jesus Kristus, vår Herre, varda fritt och obehindrat förkunnat ibland oss. Vi tacka dig av hjärtat för att du icke har tagit ditt ords ljusstake bort ifrån dess rum, fastän vi för våra synders skull väl hade förtjänat sådan din dom. Vi hembära dig ock vårt tack för all god och hälsosam ordning i din kyrka och församling, att ditt evangelium må nå vida ut bland vårt folk och hos oss varda befästat. * Annan bön under förföljelse meddelas i den till evangelieboken fogade Lilla bönboken, n:r 9 0 .

112 Vi bedja dig att du nådeligen ville välsigna dem som nu hava samlats för att överlägga om vår svenska kyrkas angelägenheter. Giv dem redliga sinnen till att allenast se på det som kan lända till ditt rikes u p p byggande ibland oss och så främja din kyrkas välfärd. Gör dem frimodiga och oförsagda till att tala vad rätt är inför dig. Förtag all ond bitterhet vid överläggningar och i umgängelse. Och låt det som säges och beslutas tjäna ditt namns ära. För Jesu Kristi skull. Amen. 7. Bön vid kyrkomötets avslutande. Barmhärtige, trofaste Gud, du som med din Ande och ditt ord församlar dig en helig, allmännelig kyrka på jorden. Vi bedja dig: Bevara nådeligen din församling också i vårt land. Låt ditt ord alltid varda rent och klart förkunnat ibland oss och dina heliga sakrament på oss bevisa sin kraft, så att vi dagligen tillväxa i tro och helgelse. Herre, utan din välsignelse tjäna människors rådslag till intet. Om du ej själv bygger huset, så arbeta de fåfängt, som därpå bygga. Vi förmå intet, men du förmår allting. Därför bedja vi dig av allt hjärta att du ville låta det som har blivit beslutat vid detta kyrkomöte lända till kyrkans sannskyldiga bästa. Förlåt dem som hava tagit del i detta mötes förhandlingar och beslut vad de för mänsklig skröplighets skull hava felat. Giv din församling i vårt land ett endräktigt sinne, och förhindra söndring och strid bland oss, som bekänna ditt namn. Dig vare ära i evighet, genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre. Amen. 8. Bön vid biskopsval. Dig, vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, hembära vi tack och lov för att du, genom samme din Son, på jorden har inrättat ditt heliga ords ämbete och av oförskylld nåd kallat också oss till sådan tjänst i din kyrka. Vi tacka dig ock för att du, såsom ordningens Gud, har förordnat dem som skola hava tillsyn att allt i församlingen må skickligt och ordentligen tillgå. Vi bedja dig att du, genom din nådiga styrelse, värdes giva detta vårt stift en herde och ledare efter ditt hjärta. Herre, gör oss uppriktiga och brinnande i bönen att du själv ville åt oss utvälja den rätte, den som du kan bruka för detta ansvarsfulla uppdrag. Var med oss i denna stund, och hjälp oss att med dig för ögonen fullgöra vad oss åligger såsom ditt ords tjänare inom detta stift. Rena våra hjärtan från partisinne och beräkningar. Lyft våra själar till dig, så att vi, vid vårt val, allenast söka din ära och din kyrkas bästa. Hör oss, käre Fader, genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

"3 9. Bön före biskopsvigning.* Barmhärtige Gud, kärleksrike Fader. Vi tacka dig av allt hjärta för att du genom din Son, Jesus Kristus, på jorden har inrättat ditt heliga ords ämbete och allt hitintills nådeligen bibehållit det ibland oss. Vi tacka dig ock för att du, såsom ordningens Gud, har förordnat dem som skola hava tillsyn att allt i församlingen må skickligt och ordentligen tillgå. Vi bedja dig att du genom din Helige Ande värdes styra och regera alla trogna lärare i din kyrka, så att ditt ords rena sanning alltid varder förkunnad. Förläna honom, din tjänare, som denna dag skall mottaga vigning till biskopsämbetet, nåd och visdom och kraft, på det att genom hans tjänst ditt stora namn må varda rätt ärat och vår Frälsare, Jesus Kristus, i sin församling allt mer förhärligad. Amen. 10. Bön före prästvigning.** Barmhärtige Gud, kärleksrike Fader. Vi tacka dig av allt hjärta för att du genom din Son, Jesus Kristus, på jorden har inrättat ditt heliga ords ämbete och allt hitintills nådeligen bibehållit det ibland oss. * Denna förbön för den som skall biskopsvigas läses från predikstolen närmast efter den omedelbart på predikan följande bönen, vid den högmässogudstjänst som föregår biskopsvigningen. Förbönen inledes med följande k u n g ö r e l s e :

Efter slutad gudstjänst kommer N. N., som av Konungen har blivit utnämnd till biskop i N. stift, att mottaga sin vigning till biskopsämbetet inom Svenska kyrkan. Denna församling uppmanas fördenskull att med samfällda förböner anropa Herren Gud om nåd och välsignelse för honom. — Låtom oss bedja. Förbönen för den som skall biskopsvigas må ock ifrågavarande dag brukas såsom särskild kyrkobön, närmast efter den allmänna kyrkobönen, i de kyrkor som tillhöra den nye biskopens stift. ** Denna förbön för dem som skola prästvigas läses från predikstolen närmast efter den omedelbart på predikan följande bönen, vid den gudstjänst som föregår prästvigningen. Förbönen inledes med följande k u n g ö r e l s e :

Efter slutad gudstjänst kommer vigning till det heliga prästämbetet att i detta Herrens hus förrättas. Denna församling uppmanas fördenskull att med samfällda förböner anropa Herren Gud om nåd och välsignelse för dem som i samma ämbete nu skola inträda. — Låtom oss bedja. Följande förbön för dem som prästvigas må kunna brukas i kyrkorna inom vederbörande stift den söndag prästvigning förrättas i domkyrkan eller (då prästvigning sker på veckodag) närmast föregående eller efterföljande söndag. Denna förbön kan antingen inflikas i den allmänna kyrkobönen vid högmässa, på den plats där kyrkomötet omnämnes, eller, där så ej lämpligen kan ske, bedjas såsom särskild kyrkobön, efter den allmänna:

Välsigna, o Gud, de män som i vår stiftshelgedom denna dag (i dessa dagar) (skola) vigas (hava vigts) till prästerlig tjänst i din kyrka. Besegla du själv från himmelen den vigning som gives (har givits) dem på jorden, på det att genom deras tjänst ditt stora namn må varda rätt ärat. 8 — 37404.

E.

Eidlm.

ii4

Vi bedja dig att du genom din Helige Ande värdes styra och regera alla trogna lärare i din kyrka, så att ditt ords rena sanning alltid varder förkunnad. Se i nåd till de män som nu komma att undfå detta ämbete, och besegla du själv från himmelen den vigning som gives dem på jorden, på det att genom deras tjänst ditt stora namn må varda rätt ärat och vår Frälsare, Jesus Kristus, i sin församling allt mer förhärligad. Amen. 11. Bön vid prästval. Vi tacka dig, du som är din kyrkas Herre och Herde, för att du på jorden har inrättat ditt heliga ords ämbete och allt hitintills nådeligen bibehållit det ibland oss. Vi bedja dig: Sänd denna din församling en trogen själasörjare, som av uppriktigt hjärta bär omsorg om hjorden, och en rättsinnig lärare, som efter ditt ord visar oss den väg som leder till livet. Hjälp oss, o Gud, att alla besinna vårt ansvar inför dig och din församling, då vi i dag skola giva vår önskan till känna om vem som hos oss skall vara ditt ords tjänare. Rena och styr allt vårt uppsåt, så att vi allenast se efter det som kan lända din kyrka till sannskyldigt gagn. Och förläna i nåd vårt företag en god utgång. För Jesu Kristi skull. Amen. 12. Bön vid grundstensläggning för ny kyrka.

O allsmäktige, nåderike Gud. I ditt namn lägga vi i dag grundstenen till en ny helgedom. Vi bedja dig: Förläna din välsignelse till det verk som vi nu till din ära hava begynt, och låt på denna grundval en helgedom resa sig, där din menighet kan samlas att tillbedja dig, och där hon kan bliva delaktig av ditt ord och dina sakrament. Tag alla dem som här skola arbeta, i ditt nådiga beskydd, och låt verket nå en god och lyckosam fullbordan. Och såsom vi bedja dig om ditt bistånd vid detta jordiska tempelbygge, så anropa vi dig ännu mer om att du ville själv uppbygga din församling till en andlig helgedom och giva henne nåd till att ät dig frambära andliga offer, som äro dig välbehagliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen. 13. Bön under pågående kyrkobygge. Himmelske Fader, du som själv har lagt den enda fasta grunden, Jesus Kristus, vår Herre, och som alltjämt infogar dina trogna såsom levande stenar i din stora tempelbyggnad.

"5 Vi bedja dig: Se i nåd till det arbete som vi här förehava, då vi uppföra en helgedom för att där samlas till att höra ditt ord och undfå dina heliga sakrament samt tillbedja och lova ditt heliga namn. Främja du våra händers verk; ty om du icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som därpå bygga. Bevara alla dem som här äro sysselsatta, för skada och farlighet. Förläna din församling enig håg och villiga hjärtan. Och giv framför allt att din Helige Andes tempel må varda uppbyggt i våra hjärtan. Amen.

14. Bön vid kyrkoinvigning. Lovad vare du, barmhärtige Frälsare, Herre Jesus Kristus, du kyrkans huvud och våra själars Herde. Vi tacka dig för att vi i dag med glädje hava fått fira denna tempelinvignings sköna högtid, och för att du i ditt heliga ord har kommit till oss. Herre, låt ditt ord allt framgent rikligen bo ibland oss och bevisa sin kraft på våra hjärtan. Vi hava i mångahanda måtto överträtt dina heliga bud, vi hava försmått och missbrukat ditt nåderika evangelium. Men flytta dock icke ditt ords ljusstake ifrån oss, utan giv oss nåd att i ditt nya tempel med nya hjärtan fröjdas i evangelii klara sken, så att vi själva varda ljus i dig, alltid vandra såsom ljusets barn och omsider i den himmelska härligheten genom dig undfå en evig salighet. Amen.

15. Bön vid återöppnande av kyrka. Lovad vare du, barmhärtige Frälsare, Herre Jesus Kristus, du kyrkans huvud och våra själars Herde. Vi tacka dig för att vi i dag med glädje hava fått träda upp i vår församlings (åldriga) helgedom, för att där åter fira gudstjänst, sedan förnyelsens och försköningens verk genom din nåd nu har blivit fört till en god fullbordan. Såsom du på denna plats fordom stiftade en åminnelse åt ditt heliga namn, så kom här allt framgent till oss, o Herre, och välsigna oss. Flytta icke, för vår ovärdighets skull, ditt ords ljusstake ifrån oss, utan giv oss nåd att i ditt förnyade tempel med nya hjärtan fröjdas i evangelii klara sken, så att vi själva varda ljus i dig, alltid vandra såsom ljusets barn och omsider i den himmelska härligheten genom dig undfå en evig salighet. Amen.

u6 16. Bön för fäderneslandet.* Vi tacka och prisa dig, du alla goda gåvors givare, för det härliga och älskade land som du har skänkt oss till arv och eget. Vi tacka och prisa dig, käre Fader i himmelen, för den mångfaldiga nåd som du tiderna igenom har bevisat vårt folk: för ljuset och kraften av ditt heliga ord, för frihetens oskattbara förmån, för lagens och rättens hägn, för män och kvinnor som du uppväckt ibland oss till ädel kamp och offerglad tjänst, vårt land till fromma. Vi bedja dig: Förläna oss att så förvalta det dyrbara arv som vi hava undfått från fäderna, att det, bevarat och förkovrat, må lämnas i kommande släktens vård. Låt oss också därmed bevisa vår tacksamhet för din kallelse till ett himmelskt medborgarskap, att vi, efter din vilja, bete oss såsom goda medborgare i det jordiska fädernesland du har skänkt oss. Gör oss, o Gud, till ett folk som fruktar dig, du folkens allsvåldige Konung, och som i din fruktan finner sin starkhet och sitt hopp för dagar som stunda. Håll din skyddande hand över landet som vi älska, och giv vårt folk villighet att uträtta sitt tjänarvärv i folkens samliv. Dig, Gud, vare äran. Amen. 17. Bön på Gustaf-Adolfsdagen. Dig, vår Herre och Gud, vare lov för all den trofasta godhet som du har bevisat vårt folk. Vi prisa dig för att du i nödens stund har åt din kyrka uppväckt hjältar och hjälpare, de där icke så älskade sitt liv, att de drogo sig undan döden, utan för evangelii sanning och för samvetets rätt offrade allt, intill det yttersta. Vi upphöja ditt namn för att du åt vårt folk har låtit hövdingar och försvarare uppstå, till att skärma fäderneslandets urgamla frihet, främja lagfäst ordning och befordra fredens verk. Vi tacka dig för den konungslige hjälte vilkens åminnelse vi denna dag hugfästa. Vi bedja dig att du ville giva oss kraft att efterfölja dessa dina tjänares föresyn i uthålligt mannamod och i oskrymtad gudsfruktan. Gör oss fasta och ovikliga i kampen för allt vad gott är. Bryt vår själviska vilja, och giv oss att kunna frukta och älska dig över allting och sätta all vår tro och lit till dig, du vår Gud och Fader. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen. 18. Bön på söndag då riksdagsmannaval förättas. Vi tacka dig, käre himmelske Fader, för att du i din stora godhet har givit oss ett land och ett folk att älska och att tjäna. * Andra böner för land och folk äro intagna i den till evangelieboken fogade Lilla bönboken, n:r 16 och 47.

ii7

Förläna oss din nåd till att i allo, var och en i sin uppgift, skicka oss såsom redbara och trogna medborgare, de där av hjärtat stå efter fäderneslandets välfärd. Ingiv oss en brinnande nitälskan för att rätt och rättfärdighet allt mer må komma till makten i alla våra förhållanden. övervinn själviskheten hos oss, så att vi helhjärtat sätta allmänt bästa framför eget, och förlåt oss mildeligen vad vi därutinnan hava brutit. Förtag bitterhet och misstro mellan klasser och riktningar, och hjälp oss att alla, huru än meningar och ståndpunkter skifta, alltid besinna det samfällda ansvar som vi, inför dig, bära för vårt folks väl. Hjälp oss ock att i detta sinne fullgöra den viktiga medborgarplikt som i dag oss åligger, och var du själv, nu och alla dagar, oss nära med din välsignelse. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen. 19. Bön vid riksdagens öppnande. Evige Gud, himmelske Fader, stor i nåd och mäktig i gärningar. Vi tacka dig av hjärtat för att du allt hitintills i nåd och barmhärtighet har beskärmat vårt älskade fädernesland. Vi tacka dig för vårt folks urgamla frihet, för rättens hägn och för lagfäst ordning, till gemensamt bästa. Vi bedja dig att du ville giva dem som hava samlats till denna riksdag redliga och uppriktiga hjärtan, så att de med allvar besinna sitt stora ansvar både inför dig, du folkens Konung och Herre, och inför fäderneslandet, vars valda ombud de äro. Hjälp dem att övervinna själviskhetens och partisinnets frestelser och att oförskräckt träda in för vad sant och rättfärdigt är. Och låt deras beslut lända hela folket till välfärd och ditt namn, o Gud, till pris och ära. Var med oss, Herre, såsom du har varit med våra fäder, och gör oss till ett folk som fruktar dig och lyder din heliga vilja. I dig allena är vår hjälp och vår starkhet. Amen. 20. Bön om fred på jorden.

Herre, allsmäktige Gud, du konungarnas Konung och herrarnas Herre. Du är fredens och fridens Gud. Du ensam förmår att på denna jord förtaga hat och avund, split och strid. Herre, vi bedja dig: Gör deras anslag om intet, som stifta ofrid, och förhjälp sanningen och rätten till seger i världen. Borttag misstro och oförsonlighet, och främja alla företag som kunna tjäna en rättfärdig och varaktig fred på jorden. Led folken efter din heliga vilja, genom mildhet och tuktan, till de mål som du allena känner.

n8

Gör oss fasta i tron på att du i din nåd låter allt samverka till det bästa för dem dig älska. Giv oss att, frigjorda från all fruktan, leva i trygghet under ditt beskärm. Hjälp oss, milde Herre Gud. Amen. 21. Bön när världsfreden hotas (brutits).

O allsmäktige, evige Gud, käre himmelske Fader. Du har själv genom din enfödde Son, vår Herre, nådeligen lovat oss att vi få komma till dig med allt vad som vållar oss oro och betryck. Därför nalkas vi dig, vår Gud, i förtröstan på din stora barmhärtighet, och bedja dig* att du ville avvända krigets förbannelse, som nu hotar vår värld, och hålla freden vid makt på vår arma jord. Bryt själviskhetens sinne hos de enskilda och hos folken. Ingiv folken och deras styresmän fredens och försonlighetens tankar. Du kan bereda en utväg, också där människor stå rådlösa. Till dig sätta vi allt vårt hopp, Gud, vår Gud. Amen. 22. Bön under krigstid.**

Herre, allsmäktige Gud, evige Fader, du som icke övergiver dem som förtrösta på dig. Du är vår sköld och vår borg. Förlåt oss att vi på mångahanda sätt i synd hava missbrukat den fredens välsignelse som du i din långmodighet har låtit oss åtnjuta. Fräls oss ur all nöd som kriget drager över oss, och straffa oss icke, såsom vi hava förtjänt. Låt din tuktan driva oss till bättring, så att vi åter bliva ett folk som fruktar dig. Beskydda, uppehåll och hjälp alla fosterlandets söner som till dess försvar gå att möta farorna och döden. Gör oss alla redo att till landets bästa modigt bringa de offer som av oss krävas. Fader, förbarma dig, i denna tid av hemsökelse, över alla dem som lida, både vänner och fiender. Utan din hjälp, Herre, förmår mänsklig visdom och makt intet. Bered ett gott slut på den nöd vari vi nu stå. Låt oss snart i fredens lugn få hembära dig ett ostört lov för fredens frukter. Låt oss höra dig till, evad vi leva eller vi dö. Hör oss, milde Herre Gud. Amen. * Om krig utbrutit i världen, fortsattes så: att du ville sätta en gräns för våldet och blodsutgjutelsen, som nu råda, och varkunna dig över alla krigets offer samt snart åter upprätta freden på vår arma jord. ** En annan bön under krigstid meddelas i den till evangelieboken fogade Lilla bönboken, n:r 83.

II9

23. Bön för frukten på jorden.

Allsmäktige Gud, barmhärtige Fader, som för din godhets skull uppfyller landet med allahanda frukt, varav människor och djur hava sin föda. Vi bedja dig: Välsigna i nåd vårt kära fädernesland med korn och kärna. Förläna god och tjänlig väderlek, och skydda grödan för allt fördärv. Krön året med din välsignelse. Bevara oss, o Gud, för ofruktsamma år, hunger och dyr tid, och se till oss i barmhärtighet. Vi bekänna våra synder inför dig. Var ditt folk nådig och övergiv oss icke, utan välsigna oss med allt vad du har bestämt till vårt uppehälle, och förläna oss nåd att rätt bruka det, ditt heliga namn till pris och ära. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen. 24. Bön under långvarig nederbörd (torka).

Fader i himmelen, du som giver oss vårt dagliga bröd, och som ensam kan förläna välsignelse till våra händers verk. Vi bedja dig av allt hjärta att du ville nådeligen förlåta oss att vi hava varit otacksamma mot dig och ofta hava brukat dina gåvor mot din heliga vilja. Gör oss framgent till dina tacksamma och lydiga barn. *Fader, vi anropa dig i stor oro: Låt din klara sol åter skina över åker och äng, som nu dränkas i vatten. Låt ej äringen från våra fält förfaras och bliva till spillo, utan låt den ännu kunna bärgas, oss och vår boskap till föda och uppehälle. Men framför allt bedja vi dig: Gör oss nöjda med ditt nådiga behag och tåliga, också i motgången. I dina händer överlämna vi oss. Du själv är vår enda tröst och hjälp, du allt levandes Fader och vän. Amen.

25. Bön under hunger och dyr tid.

Allsmäktige och nådige Gud. Du är den som i din godhet uppehåller allt levande. Inför dig bekänna vi att vi genom överflöd och obarmhärtighet hava bortvänt ifrån oss din välsignelse och gjort oss värda den hemsökelse som nu har drabbat oss. * Under l å n g v a r i g t o r k a utbytes detta stycke mot följande:

Fader, i vårt betryck komma vi till dig: Upplåt himmelen, som så länge har varit tillsluten över oss, och låt livgivande regn flöda ned över förbrända marker. Giv vederkvickelse åt växter och djur, som försmäkta av torka, och tänk på dina människobarn, både onda och goda, både rättfärdiga och orättfärdiga.

120 Men vi bedja dig, Herre vår Gud, att du för din barmhärtighets skull ville se till vår nöd och bevara oss från att uppgivas eller förtvivla. Giv oss tålamod och gör oss undergivna. Välsigna vårt ringa förråd, och skänk oss vårt dagliga bröd. Förläna oss nåd till att hädanefter alltid med tacksamhet och enligt din vilja bruka dina gåvor. Mätta också våra själar med ditt heliga ord, på det att vi nu och i all evighet må lova din nåd och godhet. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

26. Bön vid gudstjänst till sjöss. Herre, allsmäktige Gud, milde Fader i himmelen. Vi tacka och lova dig för att du hitintills så nådeligen har ledsagat oss över djupen. Du gör väg mitt i havet och en banad stig genom de oroliga vågorna. Jord och hav äro ju dina, och vindarna äro dina tjänare. Vi bedja dig: Förläna oss efter din stora godhet en lyckosam färd, fram till resans mål. Herre Jesus Kristus, var hos oss, såsom du fordom var med dina lärjungar i båten. Giv oss din Helige Ande, att vi må hålla oss fast vid ditt ord och i all nöd och våda förtrösta på dig. I din vård anförtro vi våra kära, att du ville bevara dem och låta oss med glädje se dem åter. Uppväck oss till att av hjärtat tacka dig för all din trofasta godhet och att redligt vandra efter dina bud. Och när vi skola skiljas härifrån, för oss då genom en salig död från denna världens brusande hav till den rätta glädjestranden. Amen.

27. Förbön för sjöfarande.

Himmelske Fader. Vi bedja dig för dem som färdas på det osäkra havet, att du ville omfatta dem med ditt mäktiga beskydd och förläna dem framgång i deras värv. Giv dem nåd att troget hålla sig till dig, och bevara dem från att falla i de svåra frestelser som medfölja deras kall. Låt dem i all nöd förnimma att de hava en Gud och Fader, som tänker på dem, och förläna dem nåd att i farans stund anbefalla sina själar i dina händer. Herre Jesus Kristus, du som kan näpsa stormen, så att den tystnar, och de brusande vågorna, så att de lägga sig ned. Visa dem som ur djupen ropa till dig att du hör bön, och rädda dem. Men näps ock begärelsernas stormar i deras, såväl som i våra egna bröst. Och för oss slutligen alla till den enda säkra hamnen. Amen.

121 28. Förbön för fiskare.

Barmhärtige Gud, himmelske Fader, du som mättar allt levande och av din blotta nåd giver oss vårt dagliga bröd. Välsigna deras arbete, som ute på havet söka bärgning åt sig och de sina. Du har låtit din käre Son här på jorden utvälja fattiga fiskare till sina apostlar. Giv du din nåd därtill, att också de som lägga ut från våra stränder må söka efter att bliva och vara hans lärjungar. Bevara dem för faror och allt ont. Och när de ur djupets nöd ropa till dig, hör då, Herre, deras bön. Hjälp dem, såväl som oss, att alltid besinna huru snart livet kan vara förbi. Led dem efter ditt råd, på det att de, i tacksamhet för din faderliga vård, må lova och prisa ditt heliga namn. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen. 29. Förbön för sjuka.*

Allsvåldige, evige Gud, deras kraft, som äro svaga, och deras hälsa, som förtrösta på dig. Vi bedja dig att du ville i mildhet se till alla sjuka och lidande. Låt deras nöd och svaghet lända dem till välsignelse, och giv dem, om dig så behagar, deras hälsa åter. Men framför allt bedja vi dig att du värdes förläna dem själens läkedom, genom ditt heliga ord, och hjälpa dem att i åtanken av din Sons bittra lidande tåligt bära den börda som du har pålagt dem. Och när stunden är inne, förlossa dem då från allt ont och fräls dem till ditt himmelska rike. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen. 30. Bön vid hälso- och viloorter.

Himmelske Fader, vår hälsas Gud. Vi tacka dig för din godhets under: åt de sjuka låter du läkedom välla fram ur jordens sköte, och åt de svaga skänker du styrka genom solens sken och luftens friska renhet. Vi bedja dig: Se i nåd och förbarmande till oss, som här söka återvinna hälsa och krafter. Hela oss, Herre, så varda vi helade; hjälp du oss, så varda vi hulpna. Men evad du skickar hälsa eller sjukdom, liv eller död, så låt allt lända till din ära. Bliv du själv, Herre Jesus, i oss en källa vars vatten springer upp med evigt liv. Och låt oss omsider nå fram till den stad där strömmen med levande vatten flyter fram, klar som kristall, och där ingen död mer skall vara till, icke heller någon sorg eller klagan eller plåga, eftersom det som förr var då är förgånget. Amen. * Andra böner under sjukdom meddelas i den till evangelieboken fogade Lilla bönboken, n:r 8o, 94—109.

31. Bön under farsot. Evige, rättfärdige Gud. På vår nöds dag fly vi till dig, som råder över allt, och som ensam förmår hjälpa. Vi bekänna inför dig att vi väl hava förtjänt den hemsökelse som du nu låter övergå oss. Men vi anropa dig om miskund. Herre, var oss nådig och skona oss. Handla icke med oss efter våra synder, och vedergäll oss icke efter våra missgärningar. Fräls oss från den plåga som nu ibland oss sprider död och förfäran. Lär oss att med tålamod bära din tuktan och att varje stund hålla oss redo att ställas inför ditt ansikte. Vi överlämna oss i dina händer, ty din barmhärtighet är stor. Gör oss, genom din Helige Andes nåd, vissa därom, att varken död eller liv skall kunna skilja oss från din kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre. Amen.

DEN SVENSKA KYRKOHANDBOKEN ANDRA D E L E N DOP OCH KONFIRMATION ENSKILT SKRIFTERMÅL OCH SJUKAS NATTVARDSGÅNG VIGSEL OCH KYRKOTAGNING JORDFÄSTNING

T

R

E

D

J

E

K

A

P

I

T

L

E

T

DOP. 1. BARNDOP. F ö r e aktens början bör r e n t ( u n d e r den kalla årstiden u p p v ä r m t ) vatten vara gjutet i d o p funten (dopskålen). L ä m p l i g t h a n d k l ä d e , till avtorkande av barnets h u v u d , b ö r vara framlagt. D o p a k t e n begynnes*, där så ske kan, m e d p s a l m s å n g (eller m e d några av p r ä s t e n lästa psalmverser). P r ä s t e n säger:

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Gud vill att alla människor skola varda frälsta och komma till sanningens kunskap. I sin kärlek söker han oss, som, hans hjälp förutan, äro hemfallna åt synd och död. Han vill icke lämna dem i det ondas våld, som han har skapat till sin avbild. Därför har han utgivit sin enfödde Son, till att frälsa syndare. Därför har han bland oss upprättat sin kyrka och församling. Här upptager han oss till sina barn, renar oss från synden och giver oss arvslott med de heliga i ljuset. Av sådan sin nåd och kallelse låter han också detta (dessa) barn, genom dopets bad, bliva delaktigt (delaktiga). Därefter säger prästen:

Upplyften edra hjärtan till Gud. Prästen fortfar:

Så säger vår Herre Jesus Kristus: Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens * Därförinnan bör prästen hava gjort sig underrättad om vilka som äro barnets föräldrar, och om vilka (vilket) namn det skall erhålla. Vidare bör han hava skaffat sig kunskap om vilka som barnets närstående må önska kalla till faddrar. Prästen bör ock, där anledning till någon tveksamhet kan föreligga, hava förvissat sig om att barnet veterligen icke förut har blivit döpt.

och den Helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände. (Matt. 28: 18—20.) Prästen fortsätter:

Så vilja vi nu, efter Herrens ord, i kristlig kärlek bära fram detta (dessa) barn till vår Frälsare Jesus Kristus, bedjande av allt hjärta att han ville mottaga det (dem) och giva det (dem) sin nåd och välsignelse. Att sådan bön varder hörd av Herren, därom förvissar oss det heliga och trösterika evangeliet om huru Jesus välsignar de små: Man bar fram barn till Jesus, för att han skulle röra vid dem; men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg detta, blev han misslynt och sade till dem: Låten barnen komma till mig och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till. Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin. Och han tog dem upp i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem. (Mark. 10: 13—16.) Prästen lägger sin hand på barnets huvud* och beder:

Fader vår, som är i himmelen etc. Amen. Prästen fortfar att bedja:

Herren Gud, den evige Förbarmaren, som allena förlossar ifrån allt ont, och som av nåd har kallat dig (eder) till delaktighet i ljuset, genom vår Herre Jesus Kristus, frälse dig (eder) från mörkrets välde och behålle dig (eder) i sin sanning och fruktan, nu och till evig tid. Amen. Därefter säger prästen:

Låtom oss nu höra den kristna tro som vi bekänna, och till vilken detta (dessa) barn skall (skola) döpas: Församlingen må kunna resa sig och förbliva stående under trosbekännelsen och själva dophandlingen.

Vi tro på Gud, Fader etc. * När flera barn samtidigt döpas, må prästen under handpåläggning kunna säga till vart och ett av dem: Herrens, Jesu Kristi, nåd och Guds kärlek och den Helige Andes delaktighet vare med dig nu och alltid. Amen. Härefter beder prästen Fader vår och bönen Herren Gud, den evige Förbarmaren.

127 Prästen säger, i det att han tre gånger (vid nämnandet av vart och ett av de tre heliga gudsnamnen) gjuter dopvattnet över barnets huvud:

Jag döper dig, N. N., / i Faderns / och Sonens / och den Helige Andes namn. Amen. Prästen avtorkar barnets huvud. Därefter säger han:

Låtom oss tacka och bedja. Prästen beder endera av dessa böner:

Allsmäktige, evige Gud, käre himmelske Fader. Vi tacka dig av allt hjärta för att du alltid håller din heliga kyrka vid makt och nu har låtit detta (dessa) barn undfå nya födelsens bad till evigt liv. Vi bedja dig att du ville bevara det (dem) i dopets nåd, att det (de) må uppväxa i din fruktan och i Kristi uppståndelses kraft vandra i ett nytt leverne. Låt det (dem) alltid vara dig behagligt (behagliga) och efter detta livet undfå de saligas arvedel i himmelen. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Barmhärtige himmelske Fader. Vi tacka dig, som alltid håller din kyrka vid makt, för att du nu har låtit detta (dessa) barn undfå dopets bad till ny födelse. Du har av nåd och faderlig huldhet upptagit det (dem) till ditt (dina) barn: bevara det (dem) i din kärlek. Dess (deras) tid står i dina händer: bliv när det (dem) alla dagar och led det (dem) på dina vägar. Och när rätta stunden är inne, låt det (dem) då komma hem till ditt eviga rike. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Sedan säger prästen till barnet (barnen):

Herren välsigne dig* (eder) etc. Amen. Härefter säger prästen till dem som närvara vid dopakten:

Genom det heliga dopet har den trofaste Guden upptagit detta (dessa) barn i sin nåds förbund. Nu är det hans vilja att hem [och faddrar] och församling skola besinna sin kristna plikt att härefter lära det (dem) hålla allt vad Herren har befallt. Då närstående till barnet (barnen) äro tillstädes, säger prästen ytterligare till dem:

Då inga närstående till barnet (barnen) äro tillstädes, uttalar prästen ytterligare allenast denna välönskan:

* Här må prästen kunna tillfoga det nydöpta barnets namn.

128 Gud välsigne eder, som haven fått detta (dessa) barn eder anförtrott (anförtrodda) att älska och att fostra. Han give eder nåd till att alltid betänka denna eder stora och ansvarsfulla kallelse. Förgäten icke att med kärlek och förböner stödja detta (dessa) barn och att föregå det (dem) med ett kristligt föredöme. Och haven alltid i minne huru Herren sade: Den som tager emot ett sådant barn i mitt namn, han tager emot mig.

Härtill give Gud sin nåd och välsignelse.

Prästen säger till alla närvarande:

Gud, vår Fader, förläne oss alla, efter sin härlighets rikedom, att vi genom hans Ande växa till i kraft till vår invärtes människa, och att Kristus genom tron må bo i våra hjärtan. (Ef. 3: 16 f.) Prästen säger (sjunger):

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, *såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen. Dopakten avslutas, där så ske kan, med p s a l m s å n g . **Sist må prästen kunna säga till dem som bära eller följa barnet (barnen):

Gån i Herrens frid. * Denna senare del av lovprisningen må ock kunna sjungas av församlingen. * Härvid må lämpligt minnesblad, till erinran om det förrättade dopet, kunna överlämnas.

2. NÖDDOP OCH DESS BEKRÄFTELSE. Om barnet är så svagt, att man icke vågar vänta med dopet, till dess präst har hunnit tillkallas och komma tillstädes, må en annan, konfirmerad person, man eller kvinna, döpa barnet.* Några dopvittnen må, om möjligt, vara närvarande vid den heliga handlingen, vilken bör utföras värdigt och med all andakt. N ö d d o p e t förrättas, med rent vatten, på följande sätt. Den som förrättar nöddopet säger, i det att han (hon) tre gånger (vid nämnandet av vart och ett av de tre heliga gudsnamnen) gjuter dopvattnet över barnets huvud:

Jag döper dig, N. N., / i Faderns / och Sonens / och den Helige Andes namn. Amen. Härefter beder den som förrättar dopet Fader vår och Välsignelsen.

Om barnet som fått nöddop har förblivit vid liv, sker b e k r ä f t e l s e av detta dop, helst i närvaro av dopvittnena, enligt följande ordning.** Akten begynnes, där så ske kan, med p s a l m s å n g (eller med några av prästen lästa psalmverser). Prästen säger:

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Gud vill att alla människor skola varda frälsta och komma till sanningens kunskap. I sin kärlek söker han oss, som, hans hjälp förutan, äro hemfallna åt synd och död. Han vill icke lämna dem i det ondas våld, som han har skapat till sin avbild. Därför har han utgivit sin enfödde Son, till att frälsa syndare. Därför har han bland oss upprättat sin kyrka och församling. Här upptager han oss till sina barn, renar oss från synden och giver oss arvslott med de heliga i ljuset. Av sådan sin nåd och kallelse låter han oss, genom dopets bad, bliva delaktiga. * Anmälan om att nöddop har blivit förrättat bör snarast möjligt göras hos församlingens pastor. ** Därförinnan bör prästen hava förvissat sig om att kristet nöddop verkligen har skett. Om föräldrar eller närstående till barn, som har blivit döpt i annan ordning än Svenska kyrkans, för detta barn begära dopbekräftelse, meddelas denna efter samma ordning som här ovan säges. 9 — 37404. E. Eidem.

130 Därefter säger prästen:

Upplyften edra hjärtan till Gud. Prästen fortfar:

Så säger vår Herre Jesus Kristus: Mig är given intill tidens ände. (Matt. 28: 18—20.) (Sid. 125 f.) Prästen fortsätter:

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn har detta barn, N. N., efter Herrens ord, blivit döpt. Såsom Kristi kyrkas tjänare bekräftar jag nu att det därmed är upptaget i den kristna församlingen. Sedan säger prästen:

Att Jesus Kristus, vår Frälsare, gärna tager emot barnen som frambäras till honom, därom förvissar oss det heliga och trösterika evangeliet om huru Jesus välsignar de små: Man bar fram

välsignade dem. (Mark. 10: 13—16.) (Sid.

126.) Prästen lägger sin hand på barnets huvud och beder:

Fader vår, som är i himmelen etc. Amen. Därefter säger prästen:

Låtom oss nu höra den kristna tro som vi bekänna, och till vilken detta barn är döpt: Församlingen må kunna resa sig under trosbekännelsen.

Vi tro på Gud, Fader etc. Prästen säger:

Låtom oss tacka och bedja. Prästen beder endera av dessa böner:

Allsmäktige, evige Gud, käre himmelske Fader. Vi tacka dig av allt hjärta för att du, genom dopet i ditt heliga namn, alltid håller din kyrka vid makt. *Vi hembära dig ock vår tacksägelse för att du nådeligen har

Barmhärtige himmelske Fader. Vi tacka och lova dig för att du genom det heliga dopet alltid håller din kyrka vid makt. Du har av nåd och faderlig huldhet upptagit detta barn till ditt barn: bevara det i din kärlek.

Detta stycke må förbigås, där så befinnes lämpligast.

i3i

låtit detta barn, som blev döpt under svaghet och oro, förbliva vid liv och komma till krafter. Vi bedja dig att du ville bevara det (detta barn) i dopets nåd, att det må uppväxa i din fruktan och i Kristi uppståndelses kraft vandra i ett nytt leverne. Låt det alltid vara dig behagligt och efter detta livet undfå de saligas arvedel i himmelen. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Dess tid står i dina händer: bliv när det alla dagar och led det på dina vägar. Och när rätta stunden är inne, låt det då komma hem till ditt eviga rike. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Sedan säger prästen till barnet:

Herren välsigne dig* etc. Amen. Härefter säger prästen till dem som närvara vid dopbekräftelsen:

Genom det heliga

Herren har befallt. (Sid. 127.)

Då närstående till barnet äro tillstädes, säger prästen ytterligare till dem:

Då inga närstående till barnet äro tillstädes, uttalar prästen ytterligare allenast denna välönskan:

Gud välsigne eder, som tager emot mig. (Sid. 128.)

Härtill give Gud sin nåd och välsignelse.

Prästen säger till alla närvarande:

Gud, vår Fader

i våra hjärtan. (Ef. 3: 16 f.) (Sid. 128.)

Prästen säger (sjunger):

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, **såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen. Akten avslutas, där så ske kan, med p s a l m s å n g . Sist må prästen kunna säga till dem som bära eller följa barnet:

Gån i Herrens frid. * Här må prästen kunna tillfoga barnets namn. • • Denna senare del av lovprisningen må ock kunna sjungas av församlingen.

3. DOP AV UNGA.* F ö r e aktens början b ö r r e n t (under den kalla årstiden u p p v ä r m t ) vatten vara gjutet i d o p f u n t e n (dopskålen). L ä m p l i g t handkläde, till avtorkande av d e n döptes huvud, b ö r vara framlagt. D o p a k t e n b e g y n n e s , där så ske kan, m e d p s a l m s å n g (eller m e d några av prästen lästa psalmverser). P r ä s t e n säger:

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Därefter m å p r ä s t e n k u n n a hålla ett kort doptal. Efter talets slut säger prästen:

Gud vill (Sid. 129.)

låter han oss, genom dopets bad, bliva delaktiga.

Därefter säger p r ä s t e n :

Upplyften edra hjärtan till Gud. Prästen

fortfar:

Så säger vår Herre Jesus Kristus: Mig är given intill tidens ände. (Matt. 28: 18—20.) (Sid. 1 2 5 f.) P r ä s t e n lägger sin h a n d på dens s o m döpes, och b e d e r :

huvud,

Fader vår, som är i himmelen etc. Amen. * Den som skall döpas måste förut hava erhållit erforderlig u n d e r v i s n i n g i kristendomens huvudstycken. Före dopet bör prästen hava gjort sig underrättad om vilket (vilka) namn den som d<pes vill erhålla. Akten må förrättas antingen i församlingens närvaro eller enskilt, enligt dens önskin, som skall döpas. Dopvittnen böra i båda fallen vara tillstädes. Dop som mottages efter barnaåren giver den döpte rätt att deltaga i nattvarden, utan särskild konfirmation. Om den som skall döpas har mottagit sin undervisning tillsammans med konfirmanderna, och han (hon) önskar att få med dessa deltaga i konfirmationsakten, bör data icke förvägras honom (henne).

i33 Prästen fortfar att bedja:

Herren Gud, den evige Förbarmaren Amen. (Sid. 126.)

nu och till evig tid.

Prästen framställer nu till den som döpes följande frågor:

Inför Gud och denna församling (dessa vittnen) frågar jag dig: 1. Tror du på Gud . . . och på Jesus Kristus . . . och på den Helige Ande etc? Den som döpes svarar:

Ja. 2. Vill du bliva döpt till denna tro? Den som döpes svarar:

JaPrästen säger:

Så må du i Guds heliga namn nu undfå dopet och därmed bliva upptagen i den kristna församlingen. Prästen säger, i det att han tre gånger (vid nämnandet av vart och ett av de tre heliga gudsnamnen) gjuter dopvattnet över huvudet av den som döpes:

Den som döpes böjer sitt huvud över dopfunten. Församlingen må kunna resa sig under själva dophandlingen.

Jag döper dig, N. N., / i Faderns / och Sonens / och den Helige Andes namn. Amen. Prästen avtorkar huvudet på den som blivit döpt. Därefter säger han:

Låtom oss tacka och bedja. Prästen beder:

Allsmäktige, evige Gud, käre himmelske Fader. Vi tacka dig av allt hjärta för att du alltid håller din heliga kyrka vid makt och nu har låtit denne (denna) unge (unga) man (kvinna) undfå nya födelsens bad till evigt liv. Vi bedja dig att du ville bevara honom (henne) i dopets nåd, att han (hon) må uppväxa i din fruktan och i Kristi uppståndelses kraft vandra i ett nytt leverne. Låt honom (henne) alltid vara dig behaglig och efter detta livet undfå de saligas arvedel i himmelen. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

i34 *Sedan säger prästen till den som blivit döpt:

Du har blivit döpt till Kristus Jesus, för att, såsom han uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också du må vandra i ett nytt väsende, i liv. Genom sitt ord och sin heliga nattvard vill all nåds Gud fullkomna, stödja, styrka och stadfästa dig. Håll dig därför, i gemenskap med hans församling, under vaksamhet och bön fast till honom. Kämpa i hans kraft trons goda kamp mot allt vad ont är. Så skall fridens Gud vara med dig och hjälpa dig väl igenom alla frestelser och faror och till sist låta dig nå fram till sitt himmelska rike. Prästen fortsätter:

Herren välsigne dig etc. Amen. D å n ä r s t å e n d e till den som blivit d ö p t äro tillstädes, säger prästen till d e m :

Gud, som åt eder vård har anförtrott honom (henne) som nu har mottagit det heliga dopet, give eder sin nåd till att alltid betänka eder stora och ansvarsfulla kallelse. Förgäten icke att med kärlek och förböner stödja honom (henne) och att föregå honom (henne) med ett kristligt föredöme. Prästen säger till alla närvarande:

Gud, vår Fader

i våra hjärtan. (Ef. 3: 16 f.) (Sid. 128.)

Prästen säger (sjunger):

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, **såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen. D o p a k t e n avslutas, d ä r så ske kan, m e d

psalmsång.

* Om den som har blivit döpt är konfirmand och önskar deltaga i konfirmationsakten, må denna förmaning förbigås. ** Denna senare del av lovprisningen må ock kunna sjungas av församlingen.

4. DOP AV ÄLDRE.* F ö r e aktens början b ö r rent ( u n d e r den kalla årstiden u p p v ä r m t ) vatten vara gjutet i dopfunten (dopskålen). L ä m p l i g t handkläde, till avtorkande av den döptes h u v u d , bör vara framlagt. D o p a k t e n begynnes, där så ske kan, m e d p s a l m s å n g (eller m e d några av prästen lästa psalmverser). Prästen säger:

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Därefter håller prästen ett kort d o p t a l . Efter talets slut säger p r ä s t e n till den som döpes:

Genom sitt evangelium har Gud nådeligen kallat dig till att lära känna honom, den ende sanne Guden, och den han har sänt, Jesus Kristus, vår Herre. Han har låtit dig mottaga undervisning i den tro som inom Kristi kyrka förkunnas och bekännes. Och nu har du givit din åstundan till känna att varda delaktig av det heliga dopet och så bliva upptagen i den kristna församlingen. Käre (kära) broder (syster). Av allt hjärta bedja vi Gud för dig och med dig, att han ville göra dig rätt beredd att med botfärdighet och levande tro mottaga dopets stora gåva. Prästen beder:

Allsmäktige Gud, deras tröst, som åkalla dig, deras liv, som äro komna till tron, och deras upprättare, som äro döda i synden. Vi anropa dig för denne (denna) vår broder (syster), som åstundar att döpas i ditt namn, att du ville låta honom (henne) undfå din eviga * Den som skall döpas måste förut hava erhållit erforderlig u n d e r v i s n i n g i kristendomens huvudstycken enligt Svenska kyrkans bekännelse. Prästen måste ock hava övertygat sig om att den framställda anhållan om dop är frivillig och redlig. Före dopet bör prästen hava gjort sig underrättad om vilket (vilka) namn den som döpes vill erhålla. Akten må förrättas antingen i församlingens närvaro eller enskilt, enligt dens önskan, som skall döpas. Dopvittnen böra i båda fallen vara tillstädes. Den som döpes vid vuxen ålder konfirmeras icke, utan har omedelbart efter dopet rätt att deltaga i nattvarden.

136 nåd och göra honom (henne) delaktig av syndernas förlåtelse, liv och salighet. Såsom du, genom din enfödde Son, har givit oss det trösterika löftet, att du vill upplåta för den som klappar, så bedja vi dig: Upplåt nu dörren för honom (henne) som klappar, så att han (hon), född av vatten och Ande, får ingå i det rike som du har berett. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen. Därefter säger prästen:

Upplyften edra hjärtan till Gud. Prästen fortfar:

Så säger vår Herre Jesus Kristus: Mig är given intill tidens ände. (Matt. 28: 18—20.) (Sid. J 25 f-) Prästen lägger sin h a n d på dens h u v u d , s o m döpes, och beder:

Fader vår, som är i himmelen etc. Amen. Prästen fortfar att bedja:

Herren Gud, den evige Förbarmaren Amen. (Sid. 126.)

nu och till evig tid.

Prästen framställer nu till den som döpes följande frågor:*

Inför Gud och denna församling (dessa vittnen) frågar jag dig: * i . Tror du på Gud . . . och på Jesus Kristus . . . och på den Helige Ande etc? D e n s o m döpes svarar:

Ja. 2. Vill du bliva döpt till denna tro? D e n som döpes svarar:

Ja. 3. Vill du ock, med Guds hjälp, i denna tro förbliva fast intill slutet och redligen vinnlägga dig om att bevisa den i uppriktig kärlek till Gud och till din nästa? D e n som döpes svarar:

Ja* I stället för trosbekännelsefrågan (frågan n:r i) må t r o s b e k ä n n e l s e n kunna läsas av den som döpes. Prästen riktar då först till honom (henne) denna uppfordran: Avlägg nu din kristna trosbekännelse. Sedan säger prästen: Inför Gud och denna församling (dessa vittnen) frågar jag dig, och framställer därvid allenast frågorna n:r 2 och 3.

i37 Prästen säger:

Så må du i Guds heliga namn nu undfå dopet och därmed bliva upptagen i den kristna församlingen. *Prästen säger, i det att han tre gånger (vid nämnandet av vart och ett av de tre heliga gudsnamnen) gjuter dopvattnet över huvudet av den som döpes:

*Den som döpes böjer sitt huvud över dopfunten. Församlingen må kunna resa sig under själva dophandlingen.

Jag döper dig, N. N., / i Faderns / och Sonens / och den Helige Andes namn. Amen. Prästen avtorkar huvudet på den som blivit döpt. Därefter säger han till honom (henne):

Herren bevare din ingång och din utgång, från nu och till evig tid. Sedan säger prästen:

Låtom oss tacka och bedja. Prästen beder:

Allsmäktige, evige Gud, käre himmelske Fader. Vi tacka dig av allt hjärta för att du alltid håller din heliga kyrka vid makt och nu har låtit denne (denna) vår broder (syster) undfå nya födelsens bad till evigt liv. Vi lova och prisa ditt heliga namn för att du genom din Ande församlar folk och stammar till en skara som ingen kan räkna, att inför din tron i evighet tillbedja dig. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen. Sedan säger prästen till den som blivit döpt:

Käre (kära) broder (syster). Du har blivit döpt till Kristus Jesus, för att, såsom han uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också du må vandra i ett nytt väsende, i liv. Dig har mycket blivit givet; mycket skall ock därför av dig varda utkrävt. Så må du nu se till, att du icke försummar Guds nåd och gåva. Vaka alltid, och bed att du må kunna undfly synden och föra en vandel som är värdig Kristi evangelium. Förbliv vid det som du har lärt, och tag dig i akt för förförelsen. Låt Guds ord vara dig av hjärtat kärt, så att du med troget och lydaktigt sinne ofta läser och hör detta ord. Och sök, i ånger och tro, din Frälsare i hans nattvard. Så skall fridens Gud vara med dig och hjälpa dig väl igenom alla frestelser och faror och till sist låta dig nå fram till sitt himmelska rike. * Dopet må ock, där så befinnes lämpligt, kunna ske genom neddoppning.

i38 Prästen fortsätter:

Herren välsigne dig etc. Amen. Slutligen säger prästen till alla närvarande:

Gud, vår Fader

i våra hjärtan. (Ef. 3: 16 f.) (Sid. 128.)

Prästen säger (sjunger):

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, *såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen. Dopakten avslutas, där så ske kan, med p s a l m s å n g . * Denna senare del av lovprisningen må ock kunna sjungas av församlingen.

J

Ä

R

D

E

K

A

P

I

T

L

E

T

KONFIRMATION. 1. UNGDOMENS KONFIRMATION. Sedan konfirmationsundervisningen har blivit a v s l u t a d * förrättas konfirmationen — efter pålysning från predikstolen n ä r m a s t föregående söndag** — en eller e t t p a r dagar före d e n söndag eller helgdag då de unga första gången begå nattvarden.*** Åt konfirmanderna beredes plats o m k r i n g altaret eller annars längst fram i k y r k a n . F ö r s t sjunges en p s a l m eller några psalmverser. U n d e r orgelförspelet träder prästen för altaret. Efter psalmsångens slut vänder h a n sig m o t församlingen. A n t i n g e n begynner prästen m e d att anställa k o n f i r m a t i o n s f ö r h ö r e t och håller d ä r efter sitt k o n f i r m a t i o n s t a l (vänstra k o l u m n e n ) , eller ock håller h a n först sitt tal o c h övergår därifrån till förhöret (högra k o l u m n e n ) . Prästen begynner f ö r h ö r e t f m e d konfirmanderna, i det att h a n säger till d e m :

Kära konfirmander.

I Faderns

Prästen håller från altaret e t t kort t a l till konfirmanderna.

Efter talets slut inleder prästen förhöretf

och Sonens och den Helige Andes ™fde^0.nfirmande^na• * d e t a " h a n säger namn haven I genom det heliga * Om tid och plats för a n m ä l a n till deltagande i årets konfirmationsundervisning skall församlingen genom pålysning från predikstolen i god tid hava underrättats. Vid sagda anmälan eller såsom en inledning till undervisningen må en särskilt för de unga och deras närmaste avsedd, kort gudstjänst lämpligen kunna anordnas, helst på söndag eller helgdag. Härvid kan den bön brukas, som är införd i kap. 2, sid. 109. ** Åt denna k u n g ö r e l s e kan lämpligen givas följande lydelse: Nästa (veckodagens namn) kommer konfirmation av (en grupp av) församlingens nattvardsungdom att i detta Herrens hus (i N . kyrka) förrättas. Till denna gudstjänst inbjudas särskilt konfirmandernas föräldrar och andra närstående, för att de i kärlekens förböner må deltaga med de unga vid denna deras betydelsefulla högtidsstund. *** På nattvardsdagen håller prästen från predikstolen, närmast efter de kyrkliga tillkännagivandena och före välönskan över församlingen, mom. 13 och 14, kap. 1, sid. 32, ett kort t a l till de nykonfirmerade. Då särskilda skäl därtill äro, må, efter tillstånd av biskopen, konfirmationen omedelbart kunna efterföljas av nattvardsgudstjänst. f Förhöret, som bör röra sig om huvudpunkter i vår kristna tro, må icke räcka mer än en timme. Under förhöret kan prästen gå ned bland konfirmanderna.

dopet blivit upptagna till att vara Guds barn. Enligt Jesu Kristi vilja haven I nu fått mottaga undervisning i den tro som inom hans församling förkunnas och bekännes, den tro till vilken I ock en gång bleven döpta. Eder konfirmationsberedelse är i dag till ända. Såsom en avslutning på denna viktiga tid, under vilken I haven blivit undervisade om kristendomens huvudstycken, vill jag nu en sista gång till eder ställa några frågor, som I haven att besvara. Efter förhörets slut håller prästen från altaret ett kort tal till konfirmanderna.

Eder konfirmationsberedelse är i dag till ända. Såsom en avslutning på denna viktiga tid, under vilken I haven blivit undervisade om kristendomens huvudstycken, vill jag nu en sista gång till eder ställa några frågor, som I haven att besvara. Efter förhörets slut säger prästen till konfirmanderna:

Kära konfirmander. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn haven I genom det heliga dopet blivit upptagna till att vara Guds barn. Enligt Jesu Kristi vilja haven I nu fått mottaga undervisning i den tro som inom hans församling förkunnas och bekännes, den tro till vilken I ock en gång bleven döpta.

Därefter säger prästen:

Låtom oss nu med varandra, unga och gamla, bekänna vår allmän neliga kristna tro. Prästen vänder sig mot altaret* och uttalar trosbekännelsen:

Konfirmanderna, jämte församlingen, resa sig. De deltaga i uttalandet av trosbekännelsen.

Vi tro på Gud, Fader etc. Konfirmanderna, jämte församlingen, sätta sig ned. Sedan konfirmanderna hava avlagt trosbekännelsen, kan antingen följande fråga (vänstra kolumnen) framställas till dem, eller följande t i l l ö n s k a n (högra kolumnen) över dem uttalas. Prästen vänder sig mot konfirmanderna och frågar dem:

Prästen vänder sig mot konfirmanderna och säger till dem:

Inför honom som prövar hjärKära unga vänner. Gud, som täts uppsåt, frågar jag eder, kära ser till hjärtats uppsåt, give eder unga vänner: nåd att förbliva fasta i denna tro * Prästen må ock kunna förbliva vänd mot församlingen.

I4I

Viljen I, med Guds hjälp, förbliva fasta i denna tro och redligen vinnlägga eder om att bevisa den i uppriktig kärlek till Gud och till eder nästa? Konfirmanderna svara:

Ja.

och att redligen vinnlägga eder om att bevisa den i uppriktig kärlek till Gud och till eder nästa. Han styrke och hjälpe eder att intill slutet bevara tron och att alltid föra en vandel som är värdig Kristi evangelium. Amen. Prästen vänder sig mot altaret.

Prästen säger:

Gud styrke och hjälpe eder att intill slutet bevara tron och att alltid föra en vandel som är värdig Kristi evangelium. Amen. Prästen vänder sig mot altaret. Härefter sjunges psalmen Gud trefaldig, statt oss bi (22 = W 22). Konfirmanderna, jämte församlingen, stå upp under psalmsången. Efter psalmsångens slut vänder prästen sig mot konfirmanderna och säger till dem:

Kära konfirmander. Jesus Kristus, vår Frälsare, kallar och inbjuder eder, om I viljen vara hans rätta lärjungar, att härefter, med församlingen, få del av sin heliga nattvard. Där vill han giva sig åt eder, han som själv är livets bröd, och som har det eviga livets ord. Så mån I se till, mina älskade, att I icke försummen sådan Herrens nåd, som varder eder tillbjuden. Våren angelägna om att ofta höra och läsa Guds heliga ord, under bön och aktgivenhet. Och träden med uppriktiga hjärtan fram till Herrens bord, att där mottaga frälsningens gåvor. Prästen uttalar nu endera av följande välsignelseönskningar över konfirmanderna, varvid han må kunna sträcka ut händerna över dem:

Gud, vår Fader, förläne eder, efter sin härlighets rikedom, att I genom hans Ande växen till i kraft till eder invärtes människa, och att Kristus genom tron må bo i edra hjärtan. (Ef. 3: 16 f.) Amen.

Fridens Gud själv helge eder till hela eder varelse, så att hela eder ande och eder själ och eder kropp finnas bevarade ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse. (1 Tess. 5:23.) Amen.

142 Prästen vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Fader vår, som är i himmelen

Konfirmanderna framträda till altarringen och knäböja där, om rum finnes för samtliga. I annat fall kvarbliva de på sina platser och knäböja eller luta sig ned.* Församlingen knäböjer eller lutar sig ned.

i evighet. Församlingen sjunger:

Amen. Prästen vänder sig mot församlingen och säger:

Konfirmanderna förbliva i knäböjande eller nedlutad ställning, till dess Välsignelsen har blivit läst.

Låtom oss, som hava dessa barn kära, bedja Gud bevara och hjälpa dem i alla deras livsdagar. Prästen vänder sig mot altaret och beder:

Församlingen knäböjer eller lutar sig ned under bönen.

Allsmäktige, barmhärtige Gud, käre himmelske Fader, du som både gör begynnelsen och giver fullbordan till allt vad gott är. Vi bedja dig för dessa unga, som du i späda år har upptagit i din kyrka, och som du nu har låtit undfå kunskap om din nåd och sanning i Jesus Kristus, vår Herre. Fullborda själv det goda verk som du i dem har begynt. De äro svaga: styrk dem med din kraft. De skola vandra genom en farlig värld: skydda dem med din makt. Frestelser skola möta dem: stärk dem till att kämpa och att segra. Giv dem din Helige Andes nåd att till välsignelse mottaga Kristi kärleks sakrament. Hjälp dem att med ord och vandel frimodigt bekänna ditt namn inför världen, alltid vaka och bedja, samt med alla dina trogna, i förtröstan på din nåd, förbida din käre Sons tillkommelse och slutligen med honom undfå evigt liv. Amen. Prästen vänder sig mot församlingen och säger:

Bojen edra hjärtan till Gud och mottagen välsignelsen. Prästen fortfar:

Herren välsigne eder

den Helige Andes namn.

* Där så befinnes lämpligt, må prästen, efter det att konfirmanderna hava framträtt tji altarringen och innan Fader vår bedes, kunna under handpåläggning säga till var och en särskilt: Trofast är Gud, som kallar dig. Han bevare dig till evigt liv.

143 Församlingen sjunger:

Amen. A k t e n avslutas m e d en p s a l m eller några psalmverser.* * Omedelbart efter konfirmationsaktens avslutande kan utdelning av konfirmandbiblarna lämpligen företagas. Härvid må kunna tillgå på följande sätt. Konfirmanderna uppropas av den ene kyrkovärden med namn och framträda, en efter en, till ett bord i koret, på vilket biblarna förut hava blivit lagda. Den andre kyrkovärden räcker prästen bibeln. Denne läser upp det särskilda minnesord som han har inskrivit i bibeln och lämnar den åt konfirmanden. Härjämte må ett värdigt minnesblad om konfirmationen kunna överlämnas, där detta är brukligt.

2. KONFIRMATION AV ÄLDRE.* Konfirmationsakten begynnes, där så ske kan, m e d p s a l m s å n g (eller m e d några av prästen lästa psalmverser). Prästen säger:

Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, som efter sin stora barmhärtighet har genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp. (i Petr. i: 3.) Amen. Därefter håller prästen ett kort k o n f i r m a tionstal. Efter talets slut säger prästen till den som konfirmeras:

Käre (kära) broder (syster). I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn har du genom det heliga dopet blivit upptagen i Kristi kyrka på jorden. Du har ock fått mottaga undervisning i den kristna tron, sådan den bland oss förkunnas och bekännes. Och nu har du givit din åstundan till känna att bliva inom vår svenska kyrka konfirmerad och i hennes gemenskap insatt. Prästen framställer n u till den som konfirmeras följande frågor:**

Inför Gud och denna församling (dessa vittnen) frågar jag dig: * Den som skall konfirmeras måste förut hava erhållit erforderlig u n d e r v i s n i n g i kristendomens huvudstycken enligt Svenska kyrkans bekännelse. Prästen måste ock hava övertygat sig om att den framställda anhållan om konfirmation är frivillig och redlig. Akten må förrättas antingen i församlingens närvaro eller enskilt, inför några vittnen, enligt dens önskan, som skall konfirmeras. Samma ordning som vid konfirmation av äldre må, med nödiga jämkningar, användas jämväl då vuxen person, som ej allenast har blivit döpt inom annat kristet samfund än Svenska kyrkan, utan ock inom sådant samfund erhållit tillträde till nattvarden, begär h ö g t i d l i g t u p p t a g a n d e i S v e n s k a k y r k a n s g e m e n s k a p . Förutsättningarna för dylikt upptagande äro desamma som de som nyss hava angivits i fråga om konfirmation av äldre. ** I stället för trosbekännelsefrågan (frågan n:r i) må t r o s b e k ä n n e l s e n kunna läsas av den som konfirmeras. Prästen riktar då först till honom (henne) denna uppfordran: Avlägg nu din kristna trosbekännelse. Sedan säger prästen: Inför Gud och denna församling (dessa vittnen) frågar jag dig, och framställer därvid allenast frågan n:r 2.

H5 • i . Tror du på Gud . . . och på Jesus Kristus . . . och på den Helige Ande etc? D e n som konfirmeras svarar:

Ja. 2. Vill du, med Guds hjälp, förbliva fast i denna tro och redligen vinnlägga dig om att bevisa den i uppriktig kärlek till Gud och till din nästa? D e n som konfirmeras svarar:

JaPrästen säger:

Gud styrke och hjälpe dig att intill slutet bevara tron och att alltid föra en vandel som är värdig Kristi evangelium. Prästen fortsätter:

Och i kraft av den tjänst som inom församlingen är mig betrodd, förklarar jag dig härmed vara upptagen i Svenska kyrkans gemenskap, att du må vara ett med oss, såsom vi vilja vara ett med dig, på det att vi med varandra, i trohet mot vår kyrkas bekännelse, må uppbyggas på den enda fasta grunden, Jesus Kristus. Käre (kära) broder (syster). Vår Herre och Frälsare inbjuder dig, om du vill vara hans rätte lärjunge, att härefter få del av sin heliga nattvard. Där vill han giva sig åt dig, han som själv är livets bröd och har det eviga livets ord. Så må du se till, att du icke försummar sådan Herrens nåd, som varder dig tillbjuden. Var angelägen om att ofta höra och läsa Guds ord, under bön och aktgivenhet. Och träd med uppriktigt hjärta fram till Herrens bord, att där mottaga frälsningens gåvor. Prästen lägger sin h a n d på h u v u d e t av den som konfirmeras och säger till h o n o m (henne) på ettdera av följande sätt:

D e n s o m konfirmeras knäböjer och förbliver knäböjande, till dess Välsignelsen h a r blivit läst.

Gud, vår Fader, förläne dig, efter sin härlighets rikedom, att du genom hans Ande växer till i kraft till din invärtes människa, och att Kristus genom tron må bo i ditt hjärta. (Ef. 3: 16 f.) Amen.

Fridens Gud fullkomne dig i allt vad gott är, så att du gör hans vilja; och han verke i dig vad som är välbehagligt inför honom, genom Jesus Kristus. (Hebr. 13:21.) Amen.

* I stället för trosbekännelsefrågan (frågan n:r i) må t r o s b e k ä n n e l s e n kunna läsas av den som konfirmeras. Prästen riktar då först till honom (henne) denna uppfordran: Avlägg nu din kristna trosbekännelse. Sedan säger prästen: Inför Gud och denna församling (dessa vittnen) frågar jag dig, och framställer därvid allenast frågan n:r 2. IO—37404.

E.

Eidem.

146 Därefter säger prästen:

Låtom oss bedja Gud för denne (denna) vår broder (syster). Prästen vänder sig mot altaret och beder:

Församlingen knäböjer eller lutar sig ned under bönen.

Allsmäktige, barmhärtige Gud, käre himmelske Fader, du som både gör begynnelsen och giver fullbordan till allt vad gott är. Vi bedja dig för denne (denna) vår broder (syster) att du själv ville fullborda det goda verk som du i honom (henne) har begynt. Låt gemenskapen med din församling, i gudstjänst och umgängelse, bliva honom (henne) till tröst och förkovran. Bruka också oss, dina svaga barn, att bära honom (henne) bud om din kärlek. Tala, Herre, till honom (henne) i ditt heliga ord, och giv honom (henne) nåd att till välsignelse mottaga din nattvard. Hjälp honom (henne) att med ord och vandel frimodigt bekänna ditt namn inför världen, alltid vaka och bedja, samt med alla dina trogna, i förtröstan på din nåd, förbida din käre Sons tillkommelse och slutligen med honom undfå evigt liv. Amen. Prästen knäböjer och fortfar:

Fader vår, som är i himmelen etc.

Amen.

Prästen vänder sig till den nykonfirmerade och säger:

Böj ditt hjärta till Gud och mottag välsignelsen. Prästen fortfar:

Herren välsigne dig etc. Amen. Akten avslutas, där så ske kan, med p s a l m s å n g .

F

E

M

T

E

K

A

P

I

T

L

E

T

ENSKILT SKRIFTERMÅL. N ä r någon som är b e t u n g a d av sin synd begär enskilt s k r i f t e r m å l * då skall p r ä s t e n först i ingående och kärleksfullt samtal låta d e n n e få utgjuta sitt hjärta för h o n o m . Prästen b ö r härvid förvissa sig o m att d e n skriftande är redo till försonlighet och ärligt vill bryta m e d sin synd. Prästen bör ock lämna den som vill göra sitt skriftermål särskilda råd och anvisningar, som k u n n a vara d e n n e till hjälp i hans k a m p m o t frestelsen, samt för h o n o m framhålla välsignelsen och angelägenheten av ett flitigt b r u k av bibeln och goda andaktsböcker, av bönen och nattvarden. D å det själavårdande samtalet är till ända, och om prästen d ä r u n d e r har blivit övertygad o m den skriftandes uppriktighet, m å det enskilda skriftermålet, s a m m a eller en följande dag, k u n n a förrättas enligt n e d a n s t å e n d e o r d n i n g . D e t bör, om tillfälle därtill är, förläggas till sakristian eller kyrkan eller annat andaktsfrämjande r u m , u n d e r iakttagande av att nödig avskildhet är betryggad. — D e n skriftande m å knäböja u n d e r hela akten. Prästen läser först några lämpliga psalmverser eller bibelord, valda t. ex. bland d e m som äro anförda vid allmänt skriftermål, kap. i , sid. 14 ff. Därefter säger prästen:

Låtom oss bedja Gud om hjärtats uppriktighet. Prästen beder:

O Gud, du känner oss fullkomligt. Du prövar och utrannsakar med din helighets blick våra hemligaste uppsåt och tankar. Men vi kunna icke själva förstå vad i oss är, ty människohjärtat är i sanning ett ill— fundigt och fördärvat ting. Du ser, o Herre, den nöd och ångest som vår synd har dragit över oss. Men icke ens därom kunna vi vara vissa, att vår botfärdighet är en rätt botfärdighet inför dina ögon, och att vår sorg är en sorg efter * Prästen bör låta sig angeläget vara att emellanåt för sina församlingsbor framhålla det stora värdet av att få avlägga en hel och öppen bekännelse inför någon kristen broder och att genom denne mottaga försäkran om Guds förlåtelse. Prästen må härvid erinra om att han, såsom församlingens själasörjare, alltid är redo att, under ovillkorlig tystnadsplikt, mottaga sådan enskild bekännelse, och att han, enligt Herrens ord och löfte, har rätt att i Guds namn tillsäga den uppriktigt botfärdige hans synders förlåtelse. Där så må befinnas lämpligt, kan prästen tillkännagiva att han i dylikt ärende är att träffa på viss plats och vid viss tid.

148 ditt sinne. Därför fly vi från oss själva till dig, du helige och barmhärtige Gud och Fader, och bedja dig att du ville giva oss den sannskyldiga ångerns bittra, men hälsosamma gåva. Gör vår syndabekännelse uppriktig, att vi så må kunna trygga oss vid ditt hulda löfte om nåd och förlåtelse för botfärdiga syndare. Prästen fortsätter:

Bekänn nu, min betungade broder (syster), inför Gud din synd och skuld, och säg till honom:* **Jag fattig syndig människa ditt heliga namn till pris och ära. (Sid. 24 f.) Prästen framställer nu till den följande fråga:

skriftande

Inför Gud, den allvetande, frågar jag dig: Är detta din uppriktiga bekännelse, och begär du alltså med botfärdigt hjärta dina synders förlåtelse för Jesu Kristi skull? D e n skriftande svarar:

Ja. Prästen fortfar:

Då är ock, i kraft av Guds ord och löfte, fast och visst att Gud av nåd förlåter dig alla synder. Och denna dina synders förlåtelse tillsäger jag dig, på vår Herres, Jesu Kristi, befallning, i Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Amen. Härefter säger prästen:

Det är rätt och tillbörligt, min broder (syster), att vi av allt hjärta tacka vår Gud och Fader, för att han, som ensam kan förlåta, är så förunderligt god, att han kommer vår svaghet till hjälp genom att ur människomun låta oss mottaga den vissa försäkran om gudomlig förlåtelse. Prästen fortsätter:

Gud give dig nåd till att fast tro denna dina synders förlåtelse, som han själv i denna stund genom sin kyrkas tjänare har låtit tillsäga dig. * Syndabekännelsen kan antingen föreläsas av prästen eller uttalas av den skriftande själv. ** I stället för denna syndabekännelse må någon annan av dem som äro anförda vid högmässan, kap. 1, sid. 24 ff., kunna brukas. Efter första stycket av syndabekännelsen må man kunna tillägga: Särskilt bekänner jag inför dig, min Gud, vad som nu framför allt gör mig ångest och ve. Härefter göres ett uppehåll för tyst bekännelse av särskild synd och nöd.

149 Han förläne dig kraft till att allt framgent sätta din förtröstan till hans nåd, som var morgon är ny, och till hans barmhärtighet, som varar evinnerligen. Han hjälpe dig att kämpa den goda kampen, i förlitande på hans trofasta ord och löfte. Han give dig ljus i mörkret och styrka i svagheten. Han beskare dig sin Helige Ande, Hjälparen, som kan lära dig att bedja såsom sig bör, och som drager dig allt närmare till Jesus Kristus, din Frälsare. Gud bevare dig till evigt liv. Amen. Prästen säger ytterligare:

Mottag, min broder (syster), i troende hjärta vår Herres, Jesu Kristi, fridsord till de sina. Jesus sade: Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder; icke giver jag eder den såsom världen giver. Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda. (Joh. 14: 27.) Slutligen säger prästen, varvid han må kunna lägga sin hand på den skriftandes huvud:

Herren välsigne dig etc Amen. Gå i Herrens frid.

S

J

Ä

T

T

E

K

A

P

I

T

L

E

T

SJUKAS NATTVARDSGÅNG. N ä r p r ä s t e n får k ä n n e d o m o m att någon sjuk önskar bliva delaktig av n a t t v a r d e n , * bör h a n u t a n uppskov avlägga besök hos d e n n e . P r ä s t e n b ö r giva d e n sjuke tillfälle att, i e n r u m , omtala vad som särskilt kan b e t u n g a hans hjärta. H a n bör m e d Skriftens och m e d egna ord giva h o n o m den f ö r m a n i n g och l e d n i n g , d e n tröst och u p p m u n t r a n s o m kan vara h o n o m till gagn och hjälp. O m d e n sjukes andliga tillstånd och kristna k u n s k a p synas vara sådana, att h a n kan v ä n tas till välsignelse undfå n a t t v a r d e n , m e d d e l a s d e n n a åt den sjuke — och där hans n ä r m a s t e önska deltaga, jämväl åt dessa — efter d e n o r d n i n g som här angives. Skulle den sjukes krafter vara så nedsatta, att d e n n a o r d n i n g icke u t a n olägenhet för h o n o m kan följas, då m å prästen efter eget b e p r ö v a n d e k u n n a göra behövliga förkortningar, dock så, att inga väsentliga p u n k t e r förbigås. O m den sjuke skulle vara så svag, att h a n icke förmår lekamligen mottaga nattvardens b r ö d och vin, m å prästen trösta och u p p m u n t r a h o n o m , att den uppriktigt botfärdige i sitt hjärta för visso kan m o t t a g a K r i s t u s och all hans nåd.** Prästen framtager och ordnar, på så värdigt sätt som omständigheterna det medgiva,*** n a t t v a r d e n s bröd och vin. F ö r s t håller prästen, o m så ske kan, ett kort s k r i f t e t a l . I annat fall läser h a n några l ä m p liga bibelord eller psalmverser, h ä m t a d e t. ex. bland d e m som anföras vid allmänt skriftermål, k a p . i , sid. 14 ff. Därefter säger prästen till d e n sjuke:

Bekänn nu, min broder (syster), inför Gud din synd och skuld, och säg till honom:f Jag fattig syndig människa ära. (Sid. 24 f.)

ditt heliga namn till pris och

* Prästen bör icke försumma att emellanåt uppfordra sina församlingsbor att aldrig uppskjuta med att kalla honom till de sjuka som kunna väntas önska hans besök. ** Prästen må giva den sjukes närmaste anvisning om att vid lämpliga tillfällen läsa för den sjuke bibelord, psalmverser och böner (t. ex. ur den till evangelieboken fogade Lilla bönboken, n:r 84—109). *** I varje fall bör tillses att en ren duk är bredd på bordet. Om så synes lämpligt, må ett par ljus tändas därå, vilket kan bidraga att stämma sinnet till högtid. f Syndabekännelsen kan antingen föreläsas av prästen eller uttalas av den sjuke själv.

I

5I

Prästen säger nu till den sjuke:

Käre kristen. Är denna din syndabekännelse Andes, namn. Amen. (Sid. 13.)

den Helige

Prästen fortsätter:

Herren styrke ditt hjärta med sin nåd och late den heliga nattvarden, som du begår till Jesu Kristi åminnelse, bliva dig till välsignelse, att föröka din tro, uppliva din kärlek och stadfästa ditt hopp, till evigt liv. Amen. Här må psalmen Guds rena Lamm, oskyldig (94 = W 94) kunna sjungas eller läsas (av prästen). Därefter säger prästen:

Gud upplyfte ditt hjärta till att tacka honom, vår Herre, som är allena värdig tack och lov. Prästen säger (sjunger):

Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig (Sid. 41.)

salighet av höjden.

Prästen säger:

På det att vi icke må förgäta Kristi outsägliga välgärning, har han instiftat sin heliga nattvard. I den natt då vår Herre Jesus Kristus blev förrådd till min åminnelse. (Sid. 41.) Prästen fortsätter:

Låtom oss nu med varandra bedja så, som vår Herre Jesus Kristus själv har lärt oss. Prästen beder:

Fader vår, som är i himmelen etc. Amen. Prästen läser (sjunger):

O Guds Lamm, som borttager (Sid. 42.)

din frid och välsignelse.

Prästen räcker nu den sjuke nattvardsbrödet och säger:

Herren Jesus Kristus, vilkens lekamen du mottager, bevare dig till evigt liv. Därefter räcker prästen den sjuke kalken och säger:

152 Herren Jesus Kristus, vilkens blod du mottager, bevare dig till evigt liv. Sedan den sjuke har mottagit nattvarden, beder prästen:

Vi tacka dig, allsmäktige Fader Amen. (Sid. 43.)

nattvarden i himmelen.

Slutligen säger prästen, varvid han må kunna lägga sin hand på den sjukes huvud:

Mottag, min broder (syster), Herrens välsignelse. Prästen fortfar:

Herren välsigne dig etc. Amen.

S

J

U

N

D

E

K

A

P

I

T

L

E

T

VIGSEL.* B r u d p a r e t träder fram till altarringen, b r u d e n vid b r u d g u m m e n s vänstra sida. u n d e r spelas på orgeln, o m tillfälle därtill är, ett kyrkligt värdigt musikstycke. Vigselakten begynnes, d ä r så ske kan, m e d

Här-

psalmsång.

U n d e r psalmsången träder prästen för altaret. Efter sångens slut vänder han sig m o t b r u d paret och säger:

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn.** Äktenskapet är av Gud stiftat, till släktets bestånd och till förenade makars inbördes hjälp, att lätta livets mödor, mildra mötande bekymmer och genom en god uppfostran bereda efterkommandes välfärd. Denna stiftelse är helig; heliga äro dess förbindelser; heliga dess ändamål. Mannens plikt är att älska och ära sin hustru och att alltmer söka vinna hennes förtroende. Så bör ock hustrun med kärlek och tillgivenhet möta sin man och med honom dela omsorgen om deras hem. Man och hustru böra väl besinna att äktenskapet är ett livslångt förbund, som av dem båda kräver obrottslig trohet och kärlekens beredskap att dagligen bära varandras bördor. De må icke förgäta att kraften till att rätt kunna fylla sina plikter såsom äkta makar gives dem genom en sann gudsfruktan. Därför ligger det makt uppå, att de av hjärtat bedja Gud om nåd och hjälp till att efter hans vilja kunna både begynna och fortsätta sitt äktenskap. Då främjas genom denna förening den högsta lycka på jorden. * Om vigseln förrättas å annan plats än i kyrka, vidtagas nödiga jämkningar beträffande de yttre anvisningarna. Minst två vittnen måste vara tillstädes vid vigselakten. ** Om v i g s e l t a l hålles, får detta sin plats här, närmast före den inledande förmaningen.

i54 Därtill vi ock över detta brudpar bedja den Allsmäktige om nåd och välsignelse. Prästen fortsätter:

Låtom oss nu höra Skriftens vittnesbörd om kärleken mellan man och kvinna, om dess härlighet och dess förpliktelser. Så sjunger Höga Visans sångare: Kärleken är stark såsom döden, dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket; dess glöd är såsom eldens glöd, en Herrens låga är den. De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fördränka den. Om någon ville giva alla ägodelar i sitt hus för kärleken, så skulle han ändå bliva försmådd. (Höga Visan 8:6f.) Jesus Kristus, vår Herre, betygar: Redan i begynnelsen gjorde Skaparen människorna till man och kvinna, och han sade: »Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett.» Så äro de icke mer två, utan ett. Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja. (Matt. 19: 4—6.) Till kristna makar ställer aposteln denna maning: I hustrur, eder prydnad vare hjärtats fördolda människa, smyckad med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är dyrbart inför Gud. Sammalunda skolen I ock, I män, bevisa edra hustrur all ära, eftersom de äro edra medarvingar till livets nåd. (1 Petr. 3: 4, 7.) Prästen frågar dem som skola vigas, först brudgummen:

Inför Gud, den allvetande, och i denna församlings (dessa vittnens)* närvaro frågar jag dig, N. N.: Vill du hava denna N. N. till din äkta hustru och älska henne i nöd och lust? Brudgummen svarar:

Ja. Därnäst frågar prästen bruden:

Inför Gud, den allvetande, och i denna församlings (dessa vittnens) närvaro frågar jag dig, N. N.: Vill du hava denne N. N. till din äkta man och älska honom i nöd och lust? Bruden svarar:

Ja. Prästen beder, under det att han håller vigselringen:

Brudgummen lämnar prästen vigselringen.

Herre, allsmäktige Gud. Heliga, visa och välsignelsebringande äro * Då vigseln sker allenast i närvaro av några vittnen.

i55 dina ändamål med äktenskapets stiftelse. Vi bedja dig: Se nådeligen till det förbund som med denna trohetens sinnebild inför dig beseglas, och värdes på detta brudpar uppfylla dina löften till dem som troget hålla de förbindelser du har stiftat till människors bästa. Amen. Prästen återlämnar vigselringen. H a n förestavar löftet, först för b r u d g u m m e n :

B r u d g u m m e n mottager ringen och säger, u n d e r det att han, tillika m e d b r u d e n , håller d e n s a m m a :

Jag, N. N., / tager dig, N. N., / nu till min äkta hustru, / att älska dig i nöd och lust; / och till ett trohetens tecken / giver jag dig denna ring. Prästen förestavar löftet för b r u d e n :

B r u d e n säger:

Jag, N . N . , / tager dig, N. N., / nu till min äkta man, / att älska dig i nöd och lust; / och till ett trohetens tecken / mottager jag denna ring. Sedan b r u d e n har mottagit ringen, säger prästen:

B r u d g u m m e n sätter vänstra ringfinger.

ringen

på

brudens

Eftersom I nu haven tagit varandra till äkta och detta inför Gud och denna församling (dessa vittnen) betygat, stadfäster jag härmed detta edert äktenskap.* Prästen fortsätter:

Herren vare med eder och ledsage eder i sin sanning och fruktan nu och till evig tid. Därefter säger prästen:

Brudparet knäböjer och förbliver k n ä b ö j a n d e , till dess Välsignelsen har blivit läst.

Låtom oss bedja. Prästen vänder sig m o t altaret och beder:

Allsmäktige, evige Gud, oföränderlig i nåd och barmhärtighet. Vi bedja dig att du värdes nådeligen omfatta dessa makar med all andlig och lekamlig välsignelse. Välsigna det förbund som de i dag inför dig hava stadfäst. Gör deras hem till ett gott och lyckligt hem. Låt enighet och kärlek förljuva deras mödor (och efterkommandes dygder glädja deras ålderdom).** Giv dem nåd att med tålamod och tacksägelse upptaga allt vad dem efter din skickelse kan vederfaras. Hör, milde Gud, deras böner, och var deras beskärm, när de åkalla dig. Hjälp dem att så leva efter din heliga vilja, att de efter fulländad vandring få samlas i de saligas eviga boningar. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen. * Prästen må kunna tillägga: / Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. ** När det kan väntas att äktenskapet bliver barnlöst, må de inom parentes ställda orden förbigås.

i56 Prästen knäböjer och fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen etc. Amen. Prästen vänder sig mot brudparet och säger:

Gud allsmäktig sände sitt ljus och sin sanning, som bevare eder i alla edra livsdagar. Guds hand beskärme eder. Hans heliga änglar ledsage eder. Gud, Fader och Son och den Helige Ande, late sin nåd vara mäktig över eder. Prästen fortsätter:

Herren välsigne eder etc. Amen. Vigselakten avslutas, där så ske kan, med p s a l m s å n g , under vilken brudparet står vänt mot altaret. Under psalmsången eller omedelbart efter dess slut kan prästen till brudparet överlämna det stadgade vigselbeviset.* Därefter uttågar brudparet, bruden vid brudgummens högra sida (under orgelspel).

Vid högtidlig vigsel i kyrka må den lästa förbönen för brudparet Allsmäktige, evige Gud kunna utbytas mot följande bön från den gamla b r u d m ä s s a n , vilken bön, såväl som det inledande Låtom oss bedja, sjunges av prästen.

Helige Herre, allsmäktige Fader, evige Gud, himmelens och jordens skapare. Du som, när allting var skapat, skapade människan att däröver vara en herre, och då för mannen icke var gott att vara allena, gav honom kvinnan till hjälp. O Gud, som har förenat man och kvinna och givit dem din välsignelse, se nu mildeligen till dessa båda, som hava tagit varandra till äkta och begära att av dig varda beskärmade. Giv nåd att de må leva i kärlek och frid, i ärbarhet och trohet, och alltid förbliva fasta i din fruktan. Omfatta dem med all andlig och lekamlig välsignelse, och låt efterkommandes dygder glädja deras ålderdom. Och giv dem, efter detta livet, en evig salighet. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Kyrklig välsignelse över äktenskap som har ingåtts inför borgerlig myndighet. Vid denna välsignelseakt följes samma ordning som vid vigsel, dock att avdelningarna med löftena, ringfästningen och äkta-makarsförklaringen förbigås, så att prästen från läsningen av skriftorden omedelbart övergår till förbönen för brudparet Allsmäktige, evige Gud. * Härvid må prästen kunna uttala en välönskan, såsom t. ex.: Herren bevare eder utgång och eder ingång, från nu och till evig tid, eller: Fridens Gud vare med eder.

Å

T

T

O

N

D

E

K

A

P

I

T

L

E

T

EN MODERS TACKSÄGELSE. (KYRKOTAGNING.) 1. I K Y R K A . Akten förrättas omedelbart före gudstjänstens början, vid altarringen (eller i sakristian).* Prästen beder:

Hustrun knäböjer.

Allsmäktige, evige Gud, du som är allt levandes ursprung och källa. Vi tacka dig för den godhet som du har bevisat denna moder genom barnet (barnen), som du har anförtrott åt henne att älska och att vårda. Tag, o Herre, i nåd emot den tacksägelse som hon frambär inför dig, när hon i dag med hälsa och stärkta krafter ånyo kan träda upp i din helgedom. Omslut henne med din barmhärtighet, och låt din välsignelse vila över henne och hennes hem. Helga hennes hjärta till att bära dig rika frukter i tro och kärlek. Giv henne nåd att med glädje fylla sitt moderskaps höga kallelse. Bevara henne och hennes kära till evigt liv. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen. Prästen tager hustrun i hand och säger:

Hustrun reser sig.

LIerren ledsage dig i sin sanning och fruktan, nu och till evig tid. Amen. 2. I HEMMET. När det prövas lämpligast att akten försiggår i hemmet, utföres den omedelbart före där förrättat dop. Prästen beder:

Hustrun böjer sig ned.

Allsmäktige, evige Gud, du som är allt levandes ursprung och källa. Vi tacka dig för den godhet som du har bevisat denna moder, i det att * Akten må ock kunna förrättas omedelbart före barnets dop.

i58

du har skyddat henne för skada och farlighet och låtit hennes förhoppning gå i lycklig fullbordan. Tag, o Herre, i nåd emot den tacksägelse som hon frambär inför dig, när hennes barn i dag genom det heliga dopets bad upptages (upptagas) i din församling. Omslut henne med din barmhärtighet, och giv henne nåd att med glädje fylla sitt moderskaps höga kallelse. Låt din välsignelse vila över detta hem, i helg och i socken, i ljusa dagar och i mörka. Ledsaga de kära, både små och stora, i din sanning och fruktan, nu och till evig tid. Amen.

N

I

O

N

D

E

K

A

P

I

T

L

E

T

JORDFÄSTNING. K l o c k r i n g n i n g bör, o m tillfälle därtill är, inleda och avsluta akten. S ä r s k i l d b e g r a v n i n g s m u s i k , vilken alltid b ö r vara av kyrkligt värdig art, m å , i fall sådan önskas utförd, få sin plats efter slutpsalmen och, d ä r så är behövligt, jämväl före begynnelsepsalmen.

1. JORDFÄSTNING (utan altartjänst). Jordfästningsakten begynnes, där så ske kan, m e d

psalmsång.

U n d e r psalmsången träder prästen fram till båren. Efter sångens slut säger h a n :

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn.** Prästen fortsätter:

Låtom oss bedja. Prästen beder någon av efterföljande fyra böner:***

F ö r s a m l i n g e n knäböjer eller lutar sig ned under bönen.

j

2.

Allsmäktige, barmhärtige och evige Gud, du som har förelagt oss, syndare, att vi måste dö, du som ock, på det att vi icke till

° Herre Gud, himmelske Fader, du som icke har skonat din enfödde Son, utan utgivit honom för oss alla.

* Anvisning för a n d a k t i s o r g e h u s e t f ö r e a v f ä r d e n meddelas i den till evangelieboken fogade Lilla bönboken, n:r 137. Om jordfästningen förrättas å annan plats än i kyrka eller gravkapell, vidtagas nödiga jämkningar beträffande de yttre anvisningarna. ** Om g r i f t e t a l hålles, får detta sin plats här, närmast före begravningsbönen. *** Om altartjänst icke följer, må den sid. 163 införda a l t a r b ö n e n O Herre Gud, du som låter i stället kunna brukas. Vid j o r d f ä s t n i n g av b a r n må den sid. 165 införda bönen Herre, vår Gud och Fader i stället kunna brukas.

i6o

evig tid skulle förbliva i dödens våld, har lagt döden på din enfödde Son, Jesus Kristus, vilken ingen synd hade, och så genom hans död förvandlat vår död, att den icke skall vara oss skadlig. Vi bedja dig: Vänd nu ditt faderliga ansikte till oss, och giv oss alla nåd till att vid denna bår med allvar besinna huru ock våra kroppar, när du behagar hädankalla oss, skola åter varda jord. Lär oss att märka det granneligen i vårt hjärta, att vi i denna världen icke hava någon varaktig stad. Giv oss, barmhärtige Fader, nåd att söka det som evigt är, och att alltid så vandra efter din heliga vilja, att vi på den yttersta dagen få uppstå till evigt liv. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Vi tacka dig av allt hjärta för att du genom hans begravning har helgat våra gravar till vilokamrar. Vi bedja dig att du genom din Helige Ande värdes låta honom hava en vilostad också i våra hjärtan, så att han förbliver i oss, och så att vi, efter kors och bedrövelse, få komma till ro i våra grifter och med alla dina utvalda uppstå till evigt liv. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

O allsvåldige, evige Gud, du . Himmelske Fader. Vi tacka och lova dig av allt hjärta för livets Herre och dödens. Outgrundliga äro dina domar, out- att du åt oss, dina barn, har förlänat det eviga livets hopp. Giv rannsakliga dina vägar. Giv oss att i tro och tillbedjan oss nåd att också inför döden och kunna böja oss inför ditt majestät förgängelsen frimodigt hålla fast och inför din allvishets råd. Hos vid trons visshet om att intet, vare dig söka vi vår tillflykt. Ingen an- sig liv eller död, skall kunna skilja nan kan hjälpa oss än du allena, du oss från din kärlek i Kristus Jeall frälsnings Gud. Var vår tröst sus, vår Herre, som har älskat oss och vår starkhet, i livets och i och i sin död och uppståndelse berett oss en härlig seger. dödens nöd. Vi tacka dig, du all nåds Gud, Du har älskat oss så, att du för vår skull utgav din enfödde Son, för andens gemenskap med dem på det att vi skulle hava evigt liv som du från detta livets obestängenom honom. Hans kors är vårt dighet har hämtat hem till din hopp, vår seger och vår salighet. himmelska glädje. Giv oss nåd att alltid hava det för ögonen. ~

I6I

*Styrk och uppehåll dem som vid denna bår begråta en av sina kära. Var dem en fader och en hjälpare. Drag dem genom sorgen närmare dig. Hugsvala deras hjärtan med din frid, som övergår allt förstånd. Lär oss alla att besinna vad du vill säga oss, då du ställer oss inför döden och förgängelsen. Uppväck oss ur vår säkerhet, övervinn vårt klenmod. Giv oss att i alla våra livsdagar med villig håg tjäna dig. Hjälp oss att kämpa trons goda kamp intill slutet. Och när vår sista stund är inne, fullkomna då av nåd i oss det eviga livet, som tillhör dem som sätta sin förtröstan till din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Dig vare pris och ära i evighet. Amen.

*När du kallar någon som vi älska bort ifrån oss, hjälp oss då att under sorgen icke förgäta vårt kristna hopp, och bevara oss från att klandra ditt allvisa råd. Lär oss att tacka dig för all godhet och glädje du gav oss genom den som vår själ hade kär. Lyft vårt hjärta upp till himmelen, där vi hava vårt rätta medborgarskap, jämte alla dem som höra dig till. Vi bedja dig, gode Gud och Fader, att du ville, när du ser rätta stunden vara inne, låta oss fara hädan i frid, efter ditt ord, och giva oss en glad uppståndelse, så att vi få skåda dig ansikte mot ansikte, du evigheternas Konung, du den oförgänglige, osynlige, ende Guden, vilken vare ära och pris i evigheternas evighet. Amen.

Härefter m å prästen, såsom inledning till de tre skovlarna m u l l , k u n n a säga på ettdera av följande sätt:

I Guds, den nåderikes och barmhärtiges, namn viga vi det förgängliga stoftet av vår hädangångne (hädangångna) (broder, syster, fader, moder) till gravens vila.

I förtröstan på dig, vår Gud och Fader, viga vi vår dödes (dödas) stoft till gravens ro. I dina trofasta händer befalla vi hans (hennes) ande. Evig vila giv honom (henne), Herre, och låt lysa för honom (henne) det eviga ljuset.

Prästen säger n u , i det att han tre gånger sakta låter mull falla på kistan, på något av följande tre sätt:**

Församlingen reser sig.

* Detta stycke förbigås, då den döde icke har några närstående, och om så önskas, då griftetal har hållits. ** Vid jordfästning av späda barn må de tre skovlarna mull kunna beledsagas av de ord som anföras sid. 165 (avd. 5).

II—37404. £. Eidem.

IÖ2

j < Av jord är du kommen. Av stoft. 2 Jord skall du åter varda. Till stoft. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall Kristus är uppståndelsen och livet. uppväcka dig på den yttersta dagen. « Detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga måste ikläda sig odödlighet. Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. Församlingen sätter sig n e d . Sedan b e d e r prästen:*

Herre Gud Fader i himmelen, Herre Guds Son, världens Frälsare, Herre Gud, du Helige Ande, förbarma dig över oss. I dödens stund, på yttersta domen, hjälp oss, milde Herre Gud. P r ä s t e n säger:

Låtom oss nu höra Skriftens vittnesbörd om dödens allvar och evighetens hopp. Prästen läser några hithörande b i b e l o r d , valda t. ex. bland de nedan, sid. 166 ff., a n förda.** Efter bibelordens uppläsande fortsätter p r ä s t e n m e d att läsa någon p s a l m eller några psalmverser, valda t. ex. bland de n e d a n , sid. 170 ff., anförda.*** Härefter b e d e r prästen:

Församlingen knäböjer eller lutar sig n e d .

Fader vår, som är i himmelen etc

Amen.

f S l u t l i g e n säger prästen:

Herren välsigne oss etc.

Amen.

Jordfästningsakten avslutas, där så ske kan, m e d p s a l m s å n g . * I stället för böneorden ur Litanian må någon psalm eller några psalmverser kunna läsas, hämtade t. ex. bland de nedan, sid. 170 ff., anförda. ** Vid valet av bibelord, vilka aldrig må vara färre än tre och ej gärna flera än fem, bör prästen taga skälig hänsyn till föreliggande omständigheter. De valda bibelställena böra vid varje tillfälle giva uttryck åt både tröst och förmaning. *** När sådan psalm redan har blivit läst omedelbart efter de tre skovlarna mull (sid. 162 not*), må förnyad psalmläsning ej förekomma. t Om jordfästningen är förenad med altartjänst, avslutas akten vid båren med Fader vår.

2. JORDFÄSTNING (med altartjänst).* Akten begynnes och fortsattes såsom vid jordfästning utan altartjänst t. o. m. läsandet av Fader vår (sid. 162). Härefter sjungas ett par p s a l m v e r s e r . Under psalmsången träder prästen för altaret. Efter sångens slut vänder han sig mot församlingen och säger (sjunger):

Herren vare med eder. Församlingen sjunger:

Med dig vare ock Herren. Prästen säger (sjunger):

Låtom oss bedja. Prästen vänder sig mot altaret och läser (sjunger) följande bön:

Församlingen knäböjer eller lutar sig ned under bönen.

O Herre Gud, du som låter oss, syndiga människor, dö och varda jord igen. Lär oss alla rätt betänka huru få våra dagar äro, på det att vi må undfå ett vist hjärta. Förläna oss en sann tro på din Son, Jesus Kristus, som blev dödad för våra synders skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull samt lever i evighet. Giv oss nåd att dagligen dö från synden och att leva efter din heliga vilja, så att, när vår dödsstund kommer, vi befinnas kristligen beredda att saligt skiljas hädan. Upptag då våra själar till dig, och låt våra kroppar, sedan de vilat i sina grifter, på den yttersta dagen uppstå till evigt liv. Församlingen sjunger:

Amen. * Då jämväl likpredikan förekommer, får denna sin plats efter akten vid båren, avslutad med psalmsång, och före altartjänsten, inledd med psalmsång. Predikan kan avslutas med något lämpligt Skriftens ord eller med den sid. 159 f. anförda begravningsbönen O Herre Gud, himmelske Fader.

164 Prästen läser (sjunger), fortfarande vänd mot altaret, en eller två av följande fyra begravningsantifonier (vänstra kolumnen):

Församlingen svarar (högra kolumnen):

i a Lär oss betänka huru få våra dagar äro, 2 a Jag vet att min Förlossare lever. 3 a Saliga äro de döda som i Herren dö.

1 b På det att vi må undfå ett vist hjärta. 2 b Och han skall på sistone uppväcka mig av jorden. 3 b De skola vila sig ifrån sitt arbete, ty deras gärningar följa dem efter. 4 b Och döden är en vinning.

4 a För mig är livet Kristus. Prästen vänder sig mot församlingen och säger:

Bojen edra hjärtan till Gud och mottagen välsignelsen. Församlingen knäböjer eller lutar sig ned. Prästen säger:

Herren välsigne eder etc Amen. Slutligen sjunges en p s a l m eller några psalmverser.

3. Gravsättning. När gravsättning sker i omedelbart sammanhang med i kyrka eller gravkapell förrättad jordfästning, må prästen vid graven kunna bedja någon lämplig bön, t. ex. en bland de vid jordfästningen icke brukade begravningsbönerna, sid. 159 ff., eller n:r 82 i den till evangelieboken fogade Lilla bönboken, eller läsa några för tillfället passande psalmverser, hämtade t. ex. bland dem som äro anförda nedan, sid. 170 ff. Sker gravsättningen icke i samband med jordfästning och man vill giva en högtidligare form åt akten på kyrkogården, kunna följande anvisningar tjäna till ledning. 1.

Psalmsång.

2.

S k r i f t s t ä l l e n , ett eller flera.

3.

Begravningsbön.

4.

F a d e r vår.

5.

Välsignelsen.

6.

Psalmsång.

Vid b i s ä t t n i n g må kunna tillgå på liknande sätt.

i65 4.

Bön vid jordfästning av b a r n .

Vid j o r d f ä s t n i n g av b a r n må följande bön kunna brukas, i stället för de sid. 159 ff. anförda begravningsbönerna.

Herre, vår Gud och Fader, du från vilken allt vad fader heter i himmelen och på jorden har sitt namn. Det har behagat dig att efter ditt outgrundliga råd hämta detta barn, som var de sinas glädje och hopp, hem till dig. Från en värld, full av faror och frestelser, av oro och sorg, har du tagit det upp i din famn. Herre, lär oss att tacka dig, också när sorgen kännes tung och saknaden trycker sinnet. Lär oss besinna, att såsom det var din kärlek som gav, det också är din kärlek som tog. Allt vad du gör är gjort i kärlek. Du är oföränderligt densamme i trofasthet och godhet. Drag våra hjärtan till dig, i ånger och tro. Styr våra steg mot fadershuset därovan, så att också vi en gång få vår plats bland dem som i evighet sjunga ditt lov inför din härlighets tron. Amen.

5.

Jordfästning av dödfött b a r n .

Prästen säger:

Käre vänner. Vi nedmylla här i Guds åker ett sädeskorn, stoftet av ett litet barn, vars liv så tidigt utslocknat. Herren har därmed visat oss att hans tankar icke äro våra tankar. Vi få dock trygga oss vid att dessa hans vägar, om de än för oss äro obegripliga, likväl äro godhet och sanning, och att han i faderlig huldhet låter sig vårda om alla sina verk. Därför må vi ock vara förvissade om att ej heller detta späda barn är förgätet inför honom. Till hans outgrundliga kärlek sätta vi vårt hopp. Honom vare ära i evighet. Amen. Prästen säger nu, i det att han tre gånger sakta låter mull falla på kistan, på ettdera av följande sätt:

Av jord är du kommen. Jord skall du åter varda. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

Herren gav, och Herren tog. Välsignat vare Herrens namn.

Sedan beder prästen:

Fader vår, som är i himmelen etc. Amen. Slutligen säger prästen:

Herren välsigne oss etc. Amen.

Bibelord att brukas vid jordfästning. Bibelställena äro ordnade i följande tre avdelningar: a. Livets förgänglighet och ansvar (n:r i—10), b. Tryggheten under Guds rådslut (n:r II—17), c. Löftet och hoppet (n:r 18—30).

a. Livets förgänglighet och ansvar. T j Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av ** oro; lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd. (Job 14: 1 f.) T 2 Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; ** och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort. (Psalt. 90: 10.) T ~ **

Herre, lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan. (Psalt. 90: 12.)

T . En människas dagar äro såsom gräset, hon blomstrar såsom ^ ett blomster på marken. När vinden går däröver, då är det icke mer, och dess plats vet icke mer därav. Men Herrens nåd varar från evighet till evighet över dem som frukta honom. (Psalt. 103: 15—17-) T c Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och J ' känn mina tankar, och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen. (Psalt. 139: 23 f.) sade: Vaken; ty I yeten icke när husets herre kommer, J6. Jesus om han kommer på aftonen eller vid midnattstiden eller i hanegället eller på morgonen; vaken, så att han icke finner eder sovande, när han oförtänkt kommer. (Mark. 13: 35 f.) T 7 Den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra J ' Människosonens röst och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till dom. (Joh. 5: 28 f.)

167 T g Var och en av oss skall inför Gud göra räkenskap för sig själv. * ' (Rom. 14: 12.) T Q Vad människan sår, det skall hon ock skörda. Den som sår J "' i sitt kötts åker, han skall av köttet skörda förgängelse, men den som sår i Andens åker, han skall av Anden skörda evigt liv. (Gal. 6: 7 f.) T j 0 Det är människorna förelagt att en gång dö och sedan dömas. J ' (Hebr. 9: 27.) Andra lämpliga skriftställen äro: Psalt. 144: 3 f.; Jes. 40: 6 b—8; Joh. 5: 25—27; Rom. 6: 23; Hebr. 4: 9—11 a.

b. Tryggheten under Guds rådslut. | J

n

Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn. (Job 1: 21.)

T I 2 Jag förbliver städse hos dig, o Gud; du håller mig vid min J ' högra hand. Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära. Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden. Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen. (Psalt. 73: 23—26.) Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud. Om du, Herre, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå? Dock, hos dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta dig. Jag väntar efter Herren, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord. Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, ja, mer än väktarna efter morgonen. (Psalt. 130: 1—6.)

J'3

T I4 _ Se, mina tankar äro icke edra tankar, och edra vägar äro icke J mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket äro ock mina vägar högre än edra vägar, och mina tankar högre än edra tankar. (Jes. 55: 8 f.) T j - De rättfärdigas själar äro i Guds hand, och ingen plåga kan Å •*' nå dem. Väl synas de i de dåraktigas ögon vara döda, och såsom ofärd räknas deras hädanfärd, och deras bortgång från oss såsom undergång; men de äro i frid. (Vish. 3: 1—3.)

168 Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, ej heller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. (Rom. 8: 38 f.)

Ji6.

T j m Ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig själv. ^ ' Leva vi, så leva vi för Herren; dö vi, så dö vi för Herren. Evad vi leva eller dö, höra vi alltså Herren till. T y därför har Kristus dött och åter blivit levande, att han skall vara herre över både döda och levande. (Rom. 14: 7—9.) Andra lämpliga skriftställen äro: Psalt. 23: 1—4; Joh. 13: 7; Rom. 8: 28; Rom. 11: 33—36.

c. Löftet och hoppet. Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör; och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. (Joh. 11:25 f-)

ji8.

T j Q Jesus sade: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som -* hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet. (Joh. 5: 24.) T 20 Jesus sade: Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, J ' och de följa mig. Och jag giver dem evigt liv, och de skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand. (Joh. 10: 27 f.)

T 2 T Jesus sade: I min Faders hus äro många boningar; om så •* icke vore, skulle jag nu säga eder att jag går bort för att bereda eder rum. Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag dock komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag är, där skolen I ock vara. (Joh. 14: 2 f.) T2 2 Om dens Ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i ** ' eder, så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också edra dödliga kroppar levande, genom sin Ande, som bor i eder. (Rom. 8: 11.)

169 T „ Nu se vi på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola J ' vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd. (1 Kor. 13: 12.) T o A Detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta J ; • dödliga ikläda sig odödlighet. Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: »Döden är uppslukad och seger vunnen.» Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. (1 Kor. i5:53—57-) Så äro vi då alltid vid gott mod. Vi veta väl att vi äro borta ifrån Herren, så länge vi äro hemma i kroppen; ty vi vandra här i tro och icke i åskådning. Men vi äro vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort ifrån kroppen och komma hem till Herren. (2 Kor. 5:6-8.)

J25

T 2 6 Vi hava vårt medborgarskap i himmelen, och därifrån vänta J ' v i ock Herren Jesus Kristus såsom Frälsare, vilken skall så förvandla vår förnedringskropp, att den bliver lik hans härlighetskropp — genom den kraft varmed han ock kan underlägga sig allt. (Fil. 3 : 2 o f . ) T 2 7 Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru J det förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja såsom de andra, de som icke hava något hopp. T y lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro avsomnade fram jämte honom. (1 Tess.

4:13 f )

J28.

Vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden. (Hebr. 13: 14.)

älskade, vi äro nu Guds barn, och vad vi skola bliva, J 29. Mina det är ännu icke uppenbart. Men det veta vi, att när han en gång uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se honom sådan han är. (1 Joh. 3:2.)

170 IOQ Gud skall bo ibland människorna, och de skola vara hans * ' folk; ja, Gud själv skall vara hos dem och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget. (Upp. 21:3 f.) Andra lämpliga skriftställen äro: Psalt. 16: iof.; Dan. 12:3; Matt. 13:43 a; Rom. 8: 17; Rom. 8: 23 b—25; 1 Kor. 15: 19 f.; 2 Kor. 4: 16—18; 2 Kor. 5: 1 f.; Fil. 1: 21; 2 Tim. 1: 10 b; 1 Petr. 1: 3—5; Upp. 2: 10 b.

Psalmverser att brukas vid jordfästning. Psalmerna äro ordnade i följande fyra avdelningar: a. Barn och ungdom, b. Livets förgänglighet och evighetens allvar, c. Det kristna hoppet inför döden, d. Det eviga livet.

a. Barn och ungdom. Som fåglar små, När dundren gå Och djuren sig förskräcka, De skynda fort Var på sin ort Att sig för faran täcka: Så vill jag fly Från världens gny Till dig, o Jesu fromme. synd och död Tillfoga nöd, Hos dig jag ro bekomme.

När

Fast kropp och själ Åtskils, likväl Mitt hjärtas tröst du bliver. Du mig ock visst, O Herre Krist, En evig glädje giver. Gud, Fader, Son, I himmelstron, Och Helge And tillsamman, Upptag min bön Och mig bekrön Med nåd och sällhet. Amen. (283: 7—to = W 187: 7—10.)

Säll du som menlös fann din grav För åren, Lik späda blomman som föll av Om våren. Du i det stilla Gick ner, du lilla, Förrn ondskan hunnit ditt förstånd förvilla. Förrn falska läror fått din själ Bedraga, Du månde Herren Gud så väl Behaga. Att dig förvara Från allsköns fara Han upptog dig ibland sin änglaskara. Där vill du glädja dem dig nu Begråta. Snart bortom kvalen möter du De såta Vid livets källa, Den klara, sälla, LTr vilken nåd och sanning evigt välla.

i7i Ty lugnens här, I ömma bröst, Som blöden, Och tanken nu med stilla tröst På döden. Han ej förstörer, Han endast förer Till himlen det som jorden ej tillhörer. O Jesu, giv att barnslig tro Och lydnad För oss må bliva själens ro Och prydnad. Som barn allena, Med hjärtan rena, Du vill oss i din Faders hus förena. (582 = w493.) Stanna, ungdom, och hör till: Säg, o säg, varthän du ärnar. Du skall gå dit du ej vill: D u mot döden fåfängt spjärnar; T y sin hand han lägger tung Nu på gammal, nu på ung. Ålderdom dock ofta går Ensam, stapplande vid staven, När från vänner, sol och vår Ungdom ryckes ner i graven. Yra ungdom, stanna här Och av döden vishet lär. Av den dolda masken tärd Blomman vissnar lätt på kinden, Och fast ej till mognad närd Skakas frukten ner av vinden. Ungdom, på dig själv ej bygg: T r o på Gud, så är du trygg. Frukta Gud och håll hans bud; Dig och alla det tillhörer. Ordets ljus och bönens ljud Genom liv och död oss förer Till en mildrik himmelsk Far. Ungdom, bed och redo var. (S83 = W494.) Snart bröt du upp, snart drog du bort, En flyktig gäst. Ditt liv blev kort, En vår som blott i blomning gick, En gryning som ej dagas fick. Men intet Gud tillspilloger. Hans mening är i allt som sker. Fullbordan han åt allt beskär, Som blott hann bliva början här. Din nåd, o Gud, oss vare nog. För vad du gav, för vad du tog, För löftet om ditt paradis Dig vare tack och lov och pris. (584.) Andra lämpliga psalmverser äro: Så snart for då min fröjd sin kos (581 = W 345). Nu är du förd, du lilla (Psalmer att läsas vid enskild andakt, n:r X).

b. Livets förgänglighet och evighetens allvar. Vi på jorden leva här, Under döden fångna. Vem få vi, som hjälpen är Att ej bli förgångna? O Fader, dig allena. Dock må vi sörja bitterlig Att vi så förgätit dig. Helige Herre Gud, Helige, starke Gud, Helige, barmhärtige Frälsare, D u evige Gud, Låt oss icke falla I den bittra dödens nöd. Var oss barmhärtig.

172 Vi för syndaskulden svår Måste straffet bida. Ho är den som för oss går Och vill döden lida? O Jesu, du allena. Du haver lidit hårdan död Till att frälsa oss ur nöd. Helige Herre Gud, Helige, starke Gud, Helige, barmhärtige Frälsare, Du evige Gud, Låt oss ej förkastas Från din nåd till avgrundsglöd. Var oss barmhärtig. Vi ej leva som oss bör, Stads i synd vi falla. Ho är den oss starka gör Emot synder alla? Guds Ande, du allena. Blott i din kraft vi komma fort; Ditt är allt som väl är gjort. Helige Herre Gud, Helige, starke Gud, Helige, barmhärtige Frälsare, Du evige Gud, Låt oss ej förtappas Utan hopp, i evig död. Var oss barmhärtig. ( i S 3 = W26.)

Nåd vi begäre, Låt oss henne finna. Nåden beskare Vad ej rätt kan vinna. Maskar vi äre, Skuggor som försvinna, Stoft som förskingras. Bojor vi draga Av den lott vi ärva: Lustar oss jaga, Frestelser omvärva. Herre, så svaga, Vill du oss fördärva Utan försköning? För Jesu pina, För den törnekrona Han för de sina Bar att dem försona, Låt nåden skina, Värdes oss förskona, Var oss en Fader. (154:4—6 = W 3 87:4—&•)

Tiden flyr: när vill du börja, O min själ, För ditt väl Att med allvar sörja? Gud dig ropat, och han ropar Dig ännu. Vad gör du? Skuld på skuld du hopar. Stanna, och din frid besinna. Gud är sann: Än du kan Nåd och tillgift vinna. Här är döden, här är livet. Märk härtill: Det du vill Skall dig varda givet. Medan du ännu kan synda, övergiv Syndens liv, Ur fördärvet skynda. Bryt din vilja, slit din fjättra, Medan du Har ännu Tid att dig förbättra. Jesu, värdes själv mig föra På den stig Där du mig Lovat saliggöra. Aldrig från min själ sig skilje Stadig tro, Stilla ro, From och lydig vilje.

(261:1, 2, 4 , 8 = w 172: i, 2, 4. 8.)

Se det goda land På den andra strand, Dit Guds folk igenom strider, Genom hav och öknar skrider Vid sin Josue hand. Sök det goda land. Arvet ej förspill, Som dig hörer till, Endast du vill bedja, vaka, Världen och dig själv försaka, Jesus följa vill. Arvet ej förspill.

173 Vaka, bed och strid Än en liten tid. Snart ditt Kanaan skall hinnas, Kronan räckas, palmen vinnas I en evig frid. Vaka, bed och strid. ( 3 4 5 : 9 — I I = W 210: 9—11.)

Ack låtom oss lova och bedja vår Gud, När stunderna växla och skrida, Så skola vi stärkas att hålla hans bud Och vaka och tåligen lida. Ja låtom oss verka med allvar och flit, Så länge oss dagen förunnas. Ty dagen han är dock aldrig så lång, Att icke dess afton skall stunda. Då lämnas vårt verk, då tystnar vår sång: Må vi det med allvar begrunda. Vi bliva utburna, och sömnen blir tung I graven, vår slutliga boning. Ack give då Gud, vi honom så tjänt Med allt vad av honom vi äga, Så nyttjat de pund oss Herren förlänt, Att han till envar måtte säga: Gäck in i din Herres glädje, gäck in, Du tjänare gode och trogne. När vi skola hem till vårt fädernesland Och skiljas vid detta elände, Befalle vi Gud vår själ uti hand Och glada från världen oss vände. Ja Herren han give i Jesu namn Vår vandring en fröjdefull ände. (424: 6—9 = W 424: 6—9.)

Min vilotimma ljuder En gång den sista gång Och mig i jorden bjuder En bädd så kall och trång. Dock den mig ej förskräcker: Så sött jag sover där, Tills Herrens röst mig väcker, Då ingen natt mer är. Men, Herre Gud, bevara Min själ till evig tid För syndasömnens fara, För världens falska frid. Här hjälp mig att fullkomna Mitt värv med tro och hopp; Sen kan i ro jag somna Och stå med glädje opp. (452 = W 444.)

Allt vad vi här älska månde Svinner, när vi tro det minst; Alltså gör oss sorg och vande Den förmenta världens vinst. Men den världslig lust föraktar, Himmelriket eftertraktar, Han är rik och väl förnöjd, Har i Gud en evig fröjd. Ty låt oss nu stads besinna Denna världs ostadighet, Att här intet är att vinna: Allt är idel vansklighet. Våra kroppar döden trycker Och i mörka graven rycker; Själen haver här ej ro, Måste bort, när minst vi tro.

174 O min Jesu, lär mig bliva From och viser, så att jag Må besinna, aktning giva Huru allting dag från dag Tager av och sig borthastar; Och när döden mig kullkastar, Tag mig till dig, Herre kär, Där en stadig glädje är. (545:6 -8 = w 4SS: 6-8.) Jag går mot döden, var jag går. Min väg bland dolda skiften Må löpa jämnad eller svår, Så bär den dock till griften. Jag har ej annat val: Igenom fröjd och kval Min gång sig närmar till min bår. Jag går mot döden, var jag går. Jag går till himlen, var jag går. Om Jesus blott jag följer, Min själ av honom kronan får, Då graven stoftet höljer. Jag gör ett saligt val: Igenom dödens dal Min gång är trygg i Jesu spår. Jag går till himlen, var jag går. (549 = w452.) Andra lämpliga psalmverser äro: Dig, Helge Ande, bedja vi (135: 1, 4 = W 135: 1, 4). Vak upp! Hör vakten ljuder (257: 1, 3 = W 165: 1, 4). Jag usle mask och vandringsman (273:4—6 = W47:9—11). All jordens fröjd så snart försvinner (296: 5 f. = W 220: 5, 7). Min Fader käre, jag beder (359: 6—8 = N Ps 596: 6—8). Sorgen och glädjen de vandra tillsamman (365). Förlåt mina brister, och giv att alltmer (453: 2, 4—6 = N Ps 652: 3, 5—7). Jag vet var glädjen har sitt hem (478: 4—6 = N Ps 645:4, 5, 7).

c. Det kristna hoppet inför döden. Konung i det höga, Du släkten bortgå låter Och andra komma åter Och åldrar undan åldrar fly. Men ditt fadersöga Milt vakar över alla; Din nåd, som vi åkalla, Är varje morgon ny. År och vänner flykta, Men du densamme bliver. Du än åt barnen giver Den vård som du åt fädren gav: Mod åt de betryckta Och styrka åt de svaga Och tröst åt dem som klaga Vid sina vänners grav. Gud, vi vandra trygga, När redligen vi vandra I kärlek för varandra Och hörsamhet för dina bud. Gud, på dig vi bygga Vårt hopp i alla öden: I livet och i döden Du vårdar oss, o Gud. (2: 2—4 = W 406: 2—4.)

Dig tackar allt mitt hjärta, Min Herre Jesu god, För all din djupa smärta Och allt ditt tålamod. Du vän, för evigt trogen, Dig vill jag mig förtro; När jag till skörd är mogen, Mig bärga till din ro.

175 När jag skall lämna världen, O lämna du ej mig, Och låt vid hädanfärden Min blick ej släppa dig. När vånda trycker anden I sista kampens nöd, Kom då och lossa banden, O Jesu, för din död. Träd i min sista timma Själv för mitt öga fram. Ack låt mig då förnimma Din bild på korsets stam. Dess drag jag då vill gömma I djupet av min själ Och dödens smärta glömma. Den så dör, han dör väl. (95: 4—6 = N Ps 520: 4—6.)

Oss graven synes mörk och kall, Men det vårt hopp ej störa skall: När Jesus läggs i graven ner, Dess mörker vi ej frukta mer. Tack vare dig, o Jesu kär, Som för oss pint och dödad är; Tack dig, som gravens mörka port Har ljus med din begravning gjort. Hav vila, Jesu, bliv och bo Uti mitt bröst, med ostörd ro. Hav, Jesu, där din vilostad, Så far jag sist i graven glad. Du som besegrat gravens makt, Du om min grav har vård och vakt, Och medan stoftet vilar sig, Har själen fröjd och frid i dig. Du som av graven månd uppstå, Låt oss med lust av graven gå Och följa dig med salig fröjd Till evig ro i himmels höjd. (99: 4—8 = W 99: 4—8.)

Du segern oss förkunnar, Du oss förlossat har. Dig prise våra munnar, O Jesu, vårt försvar. Du dödens udd har krossat Och gravens bommar lossat Och livet fört därut. Du träder fram i ära, Och världen fylls av ljus. Dess strålar hugnad bära I själva dödens hus. Fröjd är i änglars boning, På jorden fröjd, försoning Och ett odödligt hopp. Ej graven oss förskräcker: Den var din bädd också. Din milda hand oss räcker, Hur djupt vi vila må. Den dig i livets skiften Har följt skall ock ur griften Upptagas i din famn. Ty lär oss leva, lida Som du och dö din död; Låt oss din hjälp få bida, I kampen var vårt stöd. Blott den som delar striden Skall dela segern, friden Och himlens ro med dig. När, Herre, du oss väcker Den sista morgonväkt Och du din hand utsträcker Att döma jordens släkt, Ljuvt skall din stämma klinga Och oss det budskap bringa, Att ingen död mer är. (IOS = w 105.)

176 Här nere är en smärtans dal, Vår hydda är ett bräckligt skal, Av stoft vår dräkt, Vårt liv en fläkt Och himlavägen smal. Men Jesu, från din härlighet Du våra sorger ser och vet. Du lyfter mig I tron till dig, Till frid och ljuvlighet. Och fast jag åter måste ned I sorgedalen, följer med Från glädjens stund I hjärtats grund En stilla tröst och fred. En gång, när slutat är allt ve, Skall skyn sig öppna, jag skall se I evigt ljus Mitt fadershus, Min Gud, min Frälsare. Då skall min blick ej skymmas mer, Min hydda aldrig brytas ner, Och hunnen dit, I klädnad vit, Jag allt förklarat ser; Och med Guds folk i paradis Jag tala får på himmelskt vis Om allt hans råd, Hans makt, hans nåd. Hans namn ske lov och pris. (140:2 f. = NPss23:2f.)

Välsignade våren, I kära, Som slumren från världens strid. Nu prisen I alla Guds ära Med änglar, till evig tid. För er är det jordiska tvånget I frihet och jubel bytt: Se nu är det gamla förgånget, Och allting är vordet nytt. All oro och klagan har svunnit Vid klangen av harpoljud, Det längtande hjärtat har funnit Sin vila till sist i Gud. I kommit från levernets möda Och funnit en ljuvlig hamn. I leven, I aren ej döda. Högtlovat är Jesu namn. Så signe du, Herre, de kära, Som somnat från världens brus, Som alltid få vara dig nära Och skåda ditt anlets ljus. Åt dig vi oss trygga befalla I dag och i all vår tid, Till dess du av nåd vill oss kalla Till dig i en evig frid. (148.)

Av hjärtat haver jag dig kär; Kom, milde Jesu, bliv mig när Och mig med dig förena. Ty i den hela vida värld Är idel oro, sorg och flärd, Men frid hos dig allena. Om än i kval min kropp och själ Försmäktade, är du likväl Mitt hjärtas tröst, min del, mitt allt; Dig har jag trygg mig anbefallt. O Jesu Krist, min Frälserman, Allena du mig hjälpa kan. Sänd, Herre, dina änglar ut, Att själen må vid livets slut Av dem till himlen föras; Och låt min trötta kropp i ro Sig vila i sitt tysta bo, Tills där din röst skall höras. Då skall jag, klädd i helig skrud, Med mina ögon skåda Gud Och av hans nåd och härlighet Mig fröjda i all evighet. O Jesu Krist, ack bönhör mig. I liv och död jag tillhör dig. (297: i, 3 = W 2 2 1 : 1 , 3 . )

177 O liv som blev tänt I kristtrognas bröst, dig har världen ej känt. Det ljus som vårt jordiska öga ej tålt Dock lever inom oss, fast skumt och fördolt. Gud råder: allt skall under honom bli lagt Med kärlekens makt. O härliga lott: Att leva där döden sin överman fått, Där livet som bleknat, sen hjärtvärmen flytt Och vingkraften veknat, skall blomstra på nytt, Där kärleken växer som solvärmen blid I vårfrudagstid. O ljuvliga land, Där gråten ej rinner som timglasets sand, Där rosen ej vissnar, där fågeln ej dör, Där lyckan är klar som kristall, men ej skör, Där intet skall fattas, blott sorgen som tär Och plågar oss här. O väldiga tro, Som slår över djupen din svindlande bro Och leder vår färd, utmed avgrunders rand, Från dödsskuggans värld till de levandes land, Dröj kvar hos oss ringa; här trivs du ju bäst, Du högborne gäst. Du levande hopp, Som stiger förnyat ur dopkällan opp; O giv mig de vingar som Anden dig gav, Att lätt jag mig svingar långt, långt bortom hav, Dit bort där Guds sol lyser evig och stark På paradismark. O kärlek, som har En sprudlande källa av liv för envar, Du fyller, i kraft av vår Frälsares ord, Välsignelsens kalk på hans heliga bord; Din hälsodryck bjud oss härnere, och bliv Vårt eviga liv. O kärlek, som är Det eviga livet i växlingen här, Smält om våra hjärtan i altarets glöd Och rena vårt stoft från all krankhet och död, Att glada vi känna, som eld i vårt blod, De levandes mod. (332.) Jag vet på vem jag tror, när livets glädje rymmer Och hjärtat brista vill bland oro och bekymmer: Jag minns vad Jesus led; min själ ock måste så Igenom svåra prov in i Guds rike gå. Jag vet på vem jag tror, när dödens timme nalkas Och dagens heta kval i aftonskuggan svalkas: Min Jesus i sin död har döden bragt på fall; Han lever, och min själ med honom leva skall. Jag vet på vem jag tror. Men honom rätt jag prisar, När jag mitt hjärtas tro med verk och gärning visar, Ej ropar H e r r e blott, men Herrens vilja gör: Blott så i Kristi tro jag lever och jag dör. (363: 4—6 = W 193: 4—6.) 1 2 — 37404.

£.

Eidem.

i78

Säll är den som sina händer I Guds händer sluter in: Vart hans värld och lycka vänder, Har han dock ett roligt sinn; Han är nöjd i sorg och nöd, Han har tröst i liv och död, Allting till hans bästa länder: Han är alltid i Guds händer. Sist, min Gud, jag dig nu beder: Tag min hand uti din hand, Så att du mig alltid leder, Förer till ditt fröjdeland, Varest ändas allt besvär; Och när loppet slutat är Och jag dig min ande sänder, Tag då den i dina händer. (400: iof, = W 5157:.jo f.) Bliv kvar hos mig; se dagens slut är när. Bliv kvar, o Herre, snart är natten här. Då allting annat sviker och bedrar, Du ende trogne tröstare, bliv kvar. Som drömmar fly, så ila våra år. All jordens glädje likt en fläkt förgår. Allt hastar hän mot sin förvandling snar. Du är densamme, bliv du hos mig kvar. Ej fruktar jag, då du är när i nåd. Då viker smärtan, aldrig fattas råd, Av gravens fasa ej ett spår är kvar, Och döden mist sin udd, när dig jag har. Ditt kors skall skina för min blick, när sist Jag somnar in, o Herre Jesu Krist. Då viker natten, morgon bräcker klar. I liv, i död bliv, Herre, hos mig kvar. (447:1, 2, 6,7 = N Ps 651:1, 2,6,7.) Somnar jag in med blicken fäst På stjärnornas strålande skara, Drömmer jag stundom min själ är gäst Hos Gud i hans himlar klara. Evige Gud, hos dig är bäst För sorgsna själar att vara. Milt är ditt öga och djupt dess sken, Famnar i kärlek världen. Trött är min själ; i din famn så len Lyft den, o Gud, och bär den. Lyft den till dig, och söv den sen Stilla till ro på färden. Söv den i sömn på den färd som går Fram genom dödsrikets dalar, Där det isande mörkret rår. Du som vart kval hugsvalar, Väck den sedan till ljuvlig vår I dina ljusa salar. (45°) O Jesu Krist, sann Gud och man, Som dödens välde övervann Och frälste oss från syndens nöd, När du led korsets bittra död, Ack, i min sista stund mig stärk Och på mitt hjärtas suckar märk.

179 När jag blir förd i mörkrets dal Och stadd i dödens kamp och kval, Ack, när ej tungan talar mer, Ej örat hör, ej ögat ser Och pulsen sakta tynar av, Med mig, o Jesu, miskund hav. När mitt förnuft ej mer förstår Och mänskohjälp ej mer förslår, Så kom, o Herre Jesu blid, Och hjälp mig i min sista tid. Förkorta, lindra mina kval, Och lys mig du i mörkrets dal. All fruktan du ifrån mig driv Och med din Ande hos mig bliv. Gör själen fri från jordens band Och mottag henne i din hand, Och kroppen låt i ostörd ro Sig vila få i gravens bo. En glad uppståndelse mig giv, Och mitt försvar i domen bliv. På mina synder icke tänk, Men för din död mig livet skänk, Som du mig lovat i ditt ord, Så blir jag frälst och saliggjord. (553:1—5 = W469:1—5.)

O Jesu, när jag hädan skall Och andan min uppgiva, O då är prövotiden all: Hos dig får jag då bliva. Min kropp här såddes dödelig, Men skall stå upp odödelig, I härlighet förklarad. Jag kläder av förgänglighet, Blir löst ur syndabandet, Ikläder mig stor salighet Uti det goda landet, Där livets krona för mig står, Den jag av Herrens hand då får Och jag har efterlängtat. Jag kommer av ett brusand hav På rätta glädjestranden; Min kropp, han lägges ned i grav, Men Gud upptager anden. Ur mörker kommer jag till ljus, Från armod till Guds rika hus, Från oro till god vila. Min hydda, som här fallen är, Skall Herren där upprätta. Ett paradis Gud mig beskär, Ett evigt liv för detta. Min ögon öppnas, varda klar, Jag liv i döden funnit har: Så har all sorg en ände. Kom, Jesu, du min Frälserman, Kom, för mig till det livet Som på din Faders högra hand De trogna varder givet. Låt mig fullborda så mitt lopp, Att själen tages till dig opp, Till de utvaldas skara. (555=1—4.8 = W 471: 1—4. 8.)

Så får jag nu med frid och fröjd Mig hädanskilja. Jag är med Herrens vägar nöjd: Ske hans vilja. Döden är mig ingen död, Han är en sömn allena. Jag njutit av det bröd som kan De trogna frälsa Och av den kalk där själen fann Liv och hälsa. Smakat haver jag och sett Hur ljuv du är, o Jesu.

i So T y vandrar jag med fröjd och frid Till Faderns boning. Jag vet vad jag mig tryggar vid: Din försoning. Jesu, mig ej liv, ej död Kan från din kärlek skilja. Jag räds ej dödens mörka hus: Jag där ej dröjer, T y mig till härlighetens ljus Jesus höjer. Jesus, Jesus är mitt liv, Och döden är min vinning. (561 = W478.)

I Kristi sår jag somnar in, De rena mig från synder min. Ja, Kristi död och dyra blod, Det är mitt liv, min prydnad god. Därmed jag vill för Gud bestå, När jag för domen skall framgå. Med fröjd och frid far jag nu hän: Guds barn här dör, dock lever än. N u väl, o död, du förer mig Till Gud, att leva eviglig: Av Kristus är jag renad väl; Anamma nu, o Gud, min själ. (563 = w48o.)

Nu tystne de klagande ljuden Och stille sig tårarnas flöden: Till liv och odödlighet bjuden Är mänskan av Gud genom döden. Vad säga de fredliga vårdar, Vad är det som runorna lova? sälla, som bo i Guds gårdar, De äro ej döda, de sova.»

»De

Begärens och stormarnas ilar Och jordiska sorgen och fröjden, De störa ej stoftet, som vilar, Ej anden, som lever i höjden. En dag skall ock känslan och modet De domnade benen uppliva, Och värmen och spelande blodet De stannade pulsarna driva. Och vissnade lemmar, dem griften I mörker och tystnad förblandar, Högt över förgängelsens skiften Förklaras kring saliga andar. Det höstliga kornet som jordas Ej vintriga månar föröda: Vid vårsolens blick det fullbordas Till sommarens gyllene gröda. Så, värmd av det eviga ljuset Och vårdad för sällare tider, Står kroppen förskönad ur gruset Och mera ej dör eller lider. Men salig vi döden må prisa: Dess kval, som till jorden oss böja, Oss vägen till hemlandet visa Och hjärtat till himmelen höja. Nu, jord, slut den ädlaste sonen, Slut mänskan till moderligt sköte. Dess lemmar, de dyrbara lånen, Förvara till givarens möte. En ande som bad och som trodde Där ägde sin älskade boning; En brinnande vishet där bodde, Som närdes av Kristi försoning.

i8i

Omhägna med nattliga friden Den trötte, o grav, i din gömma. När natten en gång är förliden, Skall Herren sin avbild ej glömma. När jordenes grundvalar bäva Och himlabasunen har dönat, Skall Herren sitt lån återkräva, Förädlat och nytt och förskönat. (571 = W492.)

Lär mig, du skog, att vissna glad En gång som höstens gula blad: En bättre vår snart blommar, Då härligt grönt mitt träd skall stå Och sina djupa rötter slå I evighetens sommar. Lär mig, du fåglars glada tåg, Att draga hän med fröjdfull håg Mot obekanta stränder. När allt är vinter här och is, Jag till ett evigt paradis Från köld och töcken länder. Lär mig, du fjäril, vingad, lätt, Vad Herren ock åt mig berett, Där du mot höjd dig svingar. I går dig puppan inneslöt, I dag du glad ditt fängsel bröt: Min själ skall ock få vingar. O Jesu Krist, som ur din grav Stod upp med evigt liv och gav Det ut åt världen vida, Giv mig ditt liv, att även jag Må efter bitter långfredag Min påskdagsmorgon bida. (572 = N Ps 656.)

O Jesu Krist, vår hjälp i nöd, Du känner bäst den bittra död, Du har den övervunnit. Du vet att vår natur är svag Och bävar, när vi se en dag Att ut vårt timglas runnit. O komme du, som väl jag vet Att en gång i din härlighet Du skall dig uppenbara, Sent eller bittida, min själ Sig redde efter kort farväl Till dig i skyn att fara. Men kommer döden före dig, Kom då i hemlighet till mig, Ty gravens natt förskräcker. Lys kring mig, att jag glömmer den, Och hjälp din stackars sjuke vän Att se hur morgon bräcker. Ja kom i nattens sista vakt I någon kär förtrogens dräkt, Och sätt dig vid min sida, Och tala såsom vän med vän Om hur vi snart få ses igen, Där ingen mer skall lida. Kom som du vill; ty, Herre Krist, En gång som förr du skall förvisst Bli känd igen på rösten, Den röst vars klang, trots världens larm, Gör själen brinnande och varm Och ger den rätta trösten.

l82

O låt mig i min sista stund Få höra av din egen mun, Som liv och ande talar, Hur gott det är att bo hos dig, Och att du rum berett åt mig I dina ljusa salar. Så, innan dödens kalla hand Har slitit sönder livets band Och hjärtat bragt att domna, Skall jag, hugsvalad av din röst, Som barnet vid sin moders bröst I dina armar somna. (573:3—9) Jag vet mig en sömn i Jesu namn, När döden mitt timglas tömmer. Mig redes en bädd i jordens famn; Så moderligt hon mig gömmer. Min själ är hos Gud i himmelrik Och möda och sorg förglömmer. En afton jag vet, vars frid en gång Skall ända min levnads strider; Jag längtar därtill från jordens tvång Och glades att dagen lider. Jag ville till vila gärna gå Och somna i ro omsider. En morgon jag vet, som klar och skär Skall gry över jordens lunder. Då kommer Guds Son med sin änglahär, Vid tecken och stora under. Han nalkas min grav och väcker mig, Som sover så tungt därunder. Den morgonen är mig så ljuv och kär; Med längtan på den jag tänker. »O komme den snart, o vore den när», Jag suckar, då sol sig sänker. Jag sjunger om den, när dagens ljus På himlen i öster blänker. När Frälsarens röst de dödas grav Skall nå att till liv dem kalla, De höra hans ord kring land och hav, Och hindrande stängsel falla. Då ropar Jesus: »I döde, stan upp!» Och fram jag träder med alla. De himmelska portarna öppnas då, I staden ingå de fromma. Gud late oss alla den stranden nå, Där livets träd står i blomma. Gud, skänk oss den glädjen för Kristi skull, Att ingen må vilse komma. (574 = NPs66i.)

En dalande dag, en flyktig stund Är människans levnad i tiden, Och släktena skifta som löv i lund, När sommaren är förliden. Så sjunka vi hän, så redes oss sist En bortglömd grav efter striden. Och dock är mitt hjärta oförskräckt, Min ande bidar försköning; I liv och död är en hand mig räckt, Som bjuder frid och försoning: Ty Kristus, Guds Son, mig lovat har I fadershuset en boning. Själv gick han åstad och beredde blid I huset, ej byggt med händer, En evig boning, med liv och frid För Herrens vänner och fränder. Där väntar han oss, om i tro vi gå Vår väg genom dödens länder.

i83 Väl ingen i världen, trång och låg, Har skymtat de strålande salar, Väl själen endast i aningen såg Dess glans här i tårarnas dalar, Men vägen, vägen, den ligger klar I Jesus och ordet han talar. Ja du är vägen, vår Frälserman, Guds levande ord, oss givet. Du ensam de villade leda kan, Du sanningen är och livet; Och allt vad jag syndat min levnads dag I dig försonat är blivet. Så somnar jag glad i ditt heliga namn, Du vakar, tills dag sig tänder. När morgon upprinner, då är jag i hamn, Jag skådar mitt hemlands stränder Och griper med outsäglig fröjd De genomborrade händer. (575 = N P s 6 5 8 . )

Saliga de som ifrån världens öden Somna i Jesu Kristi tro i döden. Herren skall föra deras själ ur nöden Hem till sin glädje. Dem skall ej dödens mörker mer förskräcka, Dem skall Guds frid i graven övertäcka. Kristus, Guds Son, skall dem en gång uppväcka, Evigt förklara. Pris vare dig, att hoppet är oss givet, Att ock vårt namn i livets bok är skrivet; Pris vare dig, uppståndelsen och livet, O Jesu Kriste. (577 = N Ps 660.)

Hemlandstoner mäktigt ljuda. Nu vid slutet av min färd ökenvandraren de bjuda Till en paradisisk värld. Nu min Fader mig täcks kalla Till det salighetens hus Där han dem församlar alla, Som anammat nådens ljus. Han som mörkrets välde krossat Och mig köpt med ångst och död, Han som nådigt mig förlossat Från all synd och avgrundsnöd, Han vars blod för mig har runnit, Och som blivit mig så kär, Nu, när jag till gränsen hunnit, Mig oändlig fröjd beskär. Snart min oros tid är gången, Snart jag hör ett fridens bud, Snart jag lyssna får till sången, Frälsta själars segerljud. Anden når sin sabbatsvila; Sakta löst från stoftets band, Uppåt, uppåt får han ila Till de frias fröjdeland. Snart ibland de helga släkten Vilka stå i ljusets famn Skall ock jag, i vita dräkten, Prisa Guds och Lammets namn. Snart förlossad ingå får jag I de saliggjordas hem, Snart i dina portar står jag, Strålande Jerusalem. (578 = N Ps 662.)

184 Skiljas vi må från vänner och fränder, Du är oss när i dödsskuggans länder. Du med din kärleks mäktiga händer Hägnar oss alla. Du som befaller vindar och lågor, Du som förtager vånda och plågor, Du som ger svar på ängslande frågor, Allt du förvandlar. Ljus är den mantel vari du höljer Den du benådar. Mörker fördöljer Mer ej ditt anlet. Evighet följer Livet på jorden. (58o.)

Styr, o Jesu, till det bästa Vad som mig åligga kan. Lär mig alltid vid dig fästa En förtröstan ren och sann. Skilj allt ont, o Gud, från mig; Allt det goda är i dig. Värdes du mitt liv förbliva; Dig vill jag mig undergiva. När min sista stund månd vara, Uppehåll mig med din hand. Låt min ande salig fara Hädan till ditt fröjdeland. ö p p n a du mig livets dörr Och till Faderns hus mig för. Milde Herre Jesu Kriste, Jag din kärlek aldrig miste. Se därtill, att jag är renad Genom Jesu Kristi blod, Att i tron jag är förenad Med din Son, min Herre god. Se, o Gud, mig nådigt an, Att för dig jag framgå kan, Lov och tack dig gladligt bära Och ditt namn där evigt ära. (59o: 5—7 = W499:5—7.) Andra lämpliga psalmverser äro: Härlig är jorden (21 = N Ps 504). Pris vare Gud, min hjälp och fröjd (32: 4—8 = N Ps 509: 4—8). Vad skadar mig den bittra död (79: 8 f. = N Ps 518: 8 f.). Den store Gud (98: 3, 8—12 = W 98: 3, 8—12). Liv och oförgänglighet (114: 6—8 = W 128: 6-^8). Långt från min Faders hus jag går (125:2—6 = W 113:2—6). Skingra, Gud, all tvivlans dimma (259: 3 f. = W 168: 4 f.). Herren är min Herde god (307 = N Ps 587). Så tag nu mina händer (331 = N Ps 593). Närmare, Gud, till dig (377 = N Ps 598). Giv att jag gör med flit (398: 2, 6—8 = W 207: 2, 6—8). Stilla må jag Herren bida (403: 7—9 = W 275: 7—9).

d. Det eviga livet. I himmelen, i himmelen, Där Herren Gud själv bor, Hur härlig bliver sällheten, Hur outsägligt stor! Där ansikte mot ansikte Jag evigt, evigt Gud får se, Se Herren Sebaot.

i85

I himmelen, i himmelen Vad klarhet, hög och ren! Ej själva solen liknar den Uti sitt middagssken. Den sol som aldrig nedergår Och evigt oförmörkad står Är Herren Sebaot. I himmelen, i himmelen Vad sälla utan tal! Av änglarna och helgonen Vad glans i ärans sal! Min själ skall bliva dessa lik, Av evighetens skatter rik, Hos Herren Sebaot. I himmelen, i himmelen Man inga tårar ser. Ej döden, ej förgängelsen Där skola härja mer. Där skänkes fröjd och härlighet Och frid och oförgänglighet Av Herren Sebaot. I himmelen, i himmelen En sällhet du berett, Som intet öra hörde än Och intet öga sett, Ej njuten av ett dödligt bröst, Ej sjungen av en dödligs röst, O Herre Sebaot. I himmelen, i himmelen Själv alla väsens Far Med Sonen och Hugsvalaren En evig boning har. Ett trefalt helig sjunges där, Då himlaskaran offer bär För Herren Sebaot. O Fader, Son och Ande, dig Ske evigt lov och pris. Ack öppna ock en gång för mig Din himmels paradis. Ja när jag fast i trone står, Jag av din hand min krona får, O Herre Sebaot. (144 = W486.)

Så skön går morgonstjärnan fram Och bådar, klar och lyckosam, Den stora dagens möte, Då själen, över jorden höjd, Får svinga sig med helig fröjd I Himlafåderns sköte. Tiden, Striden Snart skall slutas, Friden njutas, Hoppet vinna, Tro och kärlek målet hinna. Jag skyndar till den staden fort, Det nya Salem, på vars port Min bön så länge klappat. Jag vet att du så nådelig Av dem som voro givna dig Ej någon har borttappat; Blödde, Dödde, Kärleksfulle, Att jag skulle Även frälsas Och bland de utvalda hälsas. Och lindrigt lösas jordens band: Jag vet att vid din trogna hand Jag i den glädje hamnar, Där vännen återfår sin vän Och David, from och glad, igen Sin Jonatan omfamnar. Modern, Brodern Där ej gråta; Makar såta, ömma hjärtan Där ej hinnas mer av smärtan. Ej mer med blicken skum och svag Jag leta skall Guds anletsdrag I världens dunkla spegel, Men Herrens klarhet ohöljd se Bland dem som äro tecknade Med Herren Guds insegel. Salig, Salig, Skall jag röna Allt det sköna, Sanna, höga Som här doldes för mitt öga.

i86 Min sällhetsdag, jag väntar dig, Jag redo är, jag kläder mig I vita högtidsdräkten. Kom, Jesu! »Ja, jag kommer snart», Du svarar mig, jag hörer klart Din röst i morgonväkten. Ära, Ära Vare Herran. Viken fjärran, Sorger alla. Gudi vill jag mig befalla. (586 = w484.) I hoppet sig min frälsta själ Förnöjer, I tron jag till ett evigt väl Mig höjer; Ty jag betänker Att dödens länker Har Kristus brutit och mig livet skänker. Med honom salighetens stig Jag funnit, Och himlaarvet han åt mig Har vunnit. När jag insomnar, Han mig omfamnar, Och på hans armar jag i himlen hamnar. Som fågelen vid ljusan dag Sig gläder, Så glad i ljusets rike jag Inträder. Vid änglasången Och harpoklangen Jag skådar evighetens dag uppgången. Och högre, klarare än gull, Än solen Min själ skall skina ärofull För stolen. Den gode Guden Iklär mig skruden, Som själv han lovat åt den kära bruden. En evig, oförgänglig fröjd Det bliver, Som fridens Gud i himlens höjd Mig giver, Där Jesu vänner Med palm i händer Lovsjunga Lammet, som de sina känner. Ack att jag dit ur sorg och strid Må komma, Där Gud församlar i sin frid De fromma. Min Jesus vände Snart mitt elände I fröjd och salighet förutan ände. Beredd håll mig, o Jesu Krist, Att vänta Din ljuva ankomst, när du sist Vill hämta Ur tåredalen, Från jordekvalen Din brud till dig i ljusa fröjdesalen. (s99 = w 4 s 7 .) Andra lämpliga psalmverser återfinnas i psalmbokens avdelning Uppståndelsen, domen och det eviga livet (586—599 = W 496—499, N Ps 663—673).

DEN SVENSKA KYRKOHANDBOKEN T R E D J E DELEN INVIGNINGS- OCH VIGNINGSAKTER

T

I

O

N

D

E

K

A

P

I

T

L

E

T

INVIGNINGSAKTER.

1.

KYRKOINVIGNING.

Kyrkoinvigning förrättas — efter pålysning åtta eller fjorton dagar förut — av biskopen eller av kontraktsprost (eller annan präst) som biskopen därtill förordnar. I sakristian (eller i annat rum nära kyrkan, där deltagarna i processionen ordna sig) beder biskopen en kort, stilla bön med de närvarande. Ringning med kyrkklockorna begynner. Akten må kunna inledas med o r g e l s p e l eller k ö r s å n g . Därefter sjunges en p s a l m eller några psalmverser. Under orgelspelet eller körsången, där dylik musik förekommer, eller i annat fall under orgelförspelet till psalmsången går i n v i g n i n g s p r o c e s s i o n e n , ordnad på led om två, fram mot altaret: först församlingens kyrkovärdar, där så befinnes lämpligt, sedan de assisterande prästerna (de yngre främst), iklädda mässhakar, slutligen biskopen, i sin skrud.* De assisterande prästerna (och kyrkovärdarna) ställa sig runt omkring altarringen. Biskopen träder upp till altaret. Samtliga knäböja till kort bön. Efter psalmsångens slut säger biskopen, fortfarande vänd mot altaret.

Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig. Fulla äro himlarna och jorden av din härlighet. Uppfyll ock nu med din ära och härlighet detta ditt hus och alla kristtrognas hjärtan, för ditt heliga namns skull. Församlingen sjunger:

Amen, amen, amen. Biskopen vänder sig mot församlingen och håller sitt i n v i g n i n g s t a l . Efter talets slut säger biskopen:

Låtom oss nu höra Guds ords löfte och förmaning. * Där så önskas, må kyrkans nattvardskärl (och altarböcker) kunna bäras i processionen, för att vid framkomsten placeras på altaret.

190 De assisterande prästerna (och kyrkovärdarna) uppläsa i ordning var sitt bibelord. De nedan, sid. 192 ff., anförda skriftställena böra härvid företrädesvis komma till användning. När assistenterna hava slutat läsningen, säger biskopen:

Herren förläne oss nåd att troget bevara dessa ord i våra hjärtan. Biskopen fortsätter:

Låtom oss nu alla gemensamt bedja Gud om välsignelse över denna helgedom. Biskopen vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Assistenterna knäböja under bönen.

Lovad vare du, evige, allsmäktige Herre, du fädernas Gud och barnens. Du har i din Son, Jesus Kristus, utkorat oss till ditt folk och din arvedel. Du har ock förunnat oss att till ditt namns ära uppföra denna helgedom, där vi få samlas till din tjänst och dyrkan. Se, himmelen och alla himlars himlar kunna icke omsluta dig; huru mycket mindre då detta hus, som vi hava byggt. Men dock vill du vara mitt ibland oss, då vi här församlas i din Sons, vår Frälsares, namn. Så låt nu din nåds närvaro varda förnummen av alla dem som komma hit att tillbedja dig. Utgjut din Ande över herde och menighet, så att ditt heliga ord alltid varder förkunnat rent och klart och bevarat i trogna hjärtan. Värdes genom ditt ord uppväcka de säkra, förlossa de i synden fångna, stärka de svaga och giva de anfäktade din frid. Bevara i din gemenskap de barn som i dopet helgas åt dig. Giv dem som här framträda till Herrens bord att i botfärdighet och tro finna frälsning och salighet. Hör de böner som på denna plats frambäras till dig, och giv vad ditt folk efter din vilja begär. Låt ditt ansikte i nåd lysa över dem som här ingå och utgå. ^ Ledsaga oss alla, genom denna tiden, till din himmelska stad, och låt oss slutligen, i helgedomen därovan, få fullkomligt tjäna och tillbedja dig. Dig vare pris och ära, från evighet till evighet. Församlingen sjunger:

Amen. Biskopen vänder sig mot församlingen och säger:

Och nu vare detta tempel helgat åt Herren, till hans tjänst och dyrkan.

igi

Välsignade vare dessa murar, som skola genljuda av Herrens lov. Välsignat vare det rum varifrån Kristi evangelium här skall bliva predikat. Välsignad vare den plats där Herren, genom dopets bad, skall upptaga nya medlemmar i sitt rike. Välsignat vare det altare varifrån välsignelsens bröd och kalk, till Kristi åminnelse, skola utdelas åt hans trogna. Välsignat vare detta hus, en bönens och tillbedjans boning, att världens larm och orenhet må härifrån bliva fjärran och de heligas församling här finna beskärm under Guds vingars skugga. Församlingen sjunger:

Amen. Biskopen fortsätter:

Frid vare över detta hus. I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Amen. Biskopen vänder sig m o t altaret, knäböjer och beder:

Assistenterna knäböja u n d e r b ö n e n .

Fader vår, som är i himmelen etc. Amen. Biskopen vänder sig m o t församlingen och säger:

Loven nu Gud i denna hans helgedom. Allt det anda haver love Herren. Församlingen reser sig. N u sjunges en lämplig l o v p s a l m (eller några verser u r en sådan), t. ex. Hela världen fröjdes Herran (8 = W 268), Lovad vare Herran (10 = W 270), Lover Gud i himmelshöjd (11 = W 271), Nu täcker Gud, allt folk (12 = W 272). •Slutligen säger biskopen:

Bojen edra hjärtan till Gud och mottagen välsignelsen. Biskopen fortfar:

Herren välsigne eder

den Helige Andes, namn. Församlingen sjunger:

Amen, amen, amen. * Om invigningsakten omedelbart efterföljes av högmässa, kan den förstnämnda lämpligen avslutas med lovpsalmen. Denna psalm må då, där så önskas, samtidigt kunna göra tjänst såsom ingångspsalm vid högmässan. Vid högmässan läses, närmast efter den allmänna kyrkobönen, den särskilda bön som finnes införd i kap. 2, sid. 115.

192 Akten avslutas med en p s a l m eller några psalmverser. Under psalmsången går processionen från koret till sakristian, i omvänd ordning rmot vid intåget.

Bibelord att läsas av assistenterna vid kyrkoinvigning. Vid varje tillfälle böra åtminstone ett par nytestamentliga skriftställen (n:r 13—18) komma till användning.

J£ j

Herre, jag får gå in i ditt hus, genom din stora nåd; jag får tillbedja i din fruktan, vänd mot ditt heliga tempel. (Psalt. 5:8.)

J^ 2

Vem får gå upp på Herrens berg, och vem får träda in i hans helgedom? Den som har oskyldiga händer och rent hjärta, den som icke vänder sin själ till lögn och den som icke svär falskt. Han skall undfå välsignelse av Herren och rättfärdighet av sin frälsnings Gud. (Psalt. 24: 3—5.) j£ ^

Hojen, I portar, edra huvuden, hojen dem, I eviga dörrar, för att ärans konung må draga därin. Vem är då denne ärans konung? Det är Herren Sebaot; han är ärans konung. (Psalt. 24: 9 f.) j£ .

Sänd ditt ljus och din sanning, o Gud; må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg och till dina boningar, så att jag får gå in till Guds altare, till Gud, som är min glädje och fröjd, och tacka dig på harpa, Gud, min Gud. (Psalt. 43: 3 f.) ^

i-

Så skådar jag nu efter dig i helgedomen, för att få se din makt och ära. Ty din nåd är bättre än liv; mina läppar skola prisa dig. Så skall jag då lova dig, så länge jag lever; i ditt namn skall jag upplyfta mina händer. (Psalt. 63: 3—5.) j£ £,

Huru ljuvliga äro icke dina boningar, Herre Sebaot! Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jubla mot levande Gud. Ty sparven har funnit ett hus och svalan ett bo åt sig, där hon kan lägga sina ungar: dina altaren, Herre Sebaot, min konung och min Gud. Saliga äro de som bo i ditt hus; de lova dig beständigt. (Psalt. 84: 2—5.) En dag i dina gårdar är bättre än eljest tusen. Jag vill hellre vakta dörren i min Guds hus än dväljas i de ogudaktigas hyd-

*93 dor. Ty Herren Gud är sol och sköld; Herren giver nåd och ära; han vägrar icke dem något gott, som vandra i ostrafflighet. (Psalt. 84:11 f.) ]£ g_ Gån in i Herrens portar med tacksägelse, i hans gårdar med lov; tacken honom, loven hans namn. Ty Herren är god, hans nåd varar evinnerligen och hans trofasthet från släkte till släkte. (Psalt. 100: 4 f.)

K Q. öppnen för mig rättfärdighetens portar; jag vill gå in genom dem och tacka Herren. Detta är Herrens port, de rättfärdiga skola gå in genom den. Jag tackar dig för att du svarade mig och blev mig till frälsning. (Psalt. 118: 19—21.) K I O . -Detta är den dag som Herren har gjort; låtom oss på den fröjdas och vara glada. Ack Herre, fräls! Ack Herre, låt väl gå! Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn. Vi välsigna eder från Herrens hus. (Psalt. 118:24—2^-) K i l .

Så säger Herren: Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk. (Jes. 56: 7.)

K I 2. ^ s a g e r Herren: Min boning skall vara hos dem, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. (Hes. 37: 27.) K 1 1 . J e s u s sade: Sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i ande och sanning; ty sådana tillbedjare vill Fadern hava. (Joh. 4: 23.) K 1 4 . J a § förmanar eder, mina bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära edra kroppar till ett levande, heligt och Gud välbehagligt offer — eder andliga tempeltjänst. (Rom. 12: 1.) J£ j r

I haven medborgarskap med de heliga och aren Guds husfolk, uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv, i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren. (Ef. 2: 19—21.)

J£ j 6 _ Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder; undervisen och förmanen varandra i all vishet, med psalmer och lovsånger och andliga visor, och sjungen med tacksägelse till Guds ära i edra hjärtan. (Kol. 3: 16.) 1

3 — 3?4°4- E- Eidem.

i94

xr j m Låtom oss akta på varandra för att uppliva varandra till kär' lek och goda gärningar; låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed, utan må vi förmana varandra. (Hebr. 10: 24 f.) j£ j g

Låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliven ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga för Gud. (1 Petr. 2: 5.)

2. ÅTERÖPPNANDE AV KYRKA. Högtidligt återöppnande av kyrka som har undergått mera omfattande förnyelse förrättas, där sådan akt befinnes önskvärd, av biskopen eller av kontraktsprost eller annan präst som biskopen därtill förordnar. Processionen ordnas och akten begynnes på sätt som vid kyrkoinvigning är sagt, sid. 189. Efter psalmsångens slut vänder biskopen sig mot församlingen och håller ett för tillfället lämpat tal. Efter talets slut säger biskopen:

Låtom oss nu höra Guds ords löfte och förmaning. De assisterande prästerna (och kyrkovärdarna) uppläsa i ordning var sitt bibelord. De vid ordningen för kyrkoinvigning, sid. 192 ff., anförda skriftställena böra härvid företrädesvis komma till användning. När assistenterna hava slutat läsningen, säger biskopen:

Herren förläne oss nåd att troget bevara dessa ord i våra hjärtan. Biskopen fortsätter:

Låtom oss nu alla gemensamt bedja Gud om välsignelse över denna förnyade helgedom. Biskopen vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Assistenterna knäböja under bönen.

Lovad vare du, evige, allsmäktige Herre, du fädernas Gud och barnens. Du har i din Son, Jesus Kristus, utkorat oss till ditt folk och din arvedel. Du har ock förunnat oss att till ditt namns ära återställa och försköna denna (vördnadsbjudande) helgedom, som av våra fäder byggdes till din tjänst och dyrkan. Se, himmelen och alla himlars himlar kunna icke omsluta dig; huru mycket mindre då detta hus, uppfört av människohänder. Men dock vill du vara mitt ibland oss, då vi här församlas i din Sons, vår Frälsares, namn.

196 Så låt nu din nåds närvaro allt framgent varda förnummen av alla dem som komma hit att tillbedja dig. Utgjut din Ande över herde och menighet, så att ditt heliga ord alltid varder förkunnat rent och klart och bevarat i trogna hjärtan. Värdes genom ditt ord uppväcka de säkra, för lossa de i synden fångna, stärka de svaga och giva de anfäktade din frid. Bevara i din gemenskap de barn som i dopet helgas åt dig. Giv dem som här framträda till Herrens bord att i botfärdighet och tro finna frälsning och salighet. Hör de böner som på denna plats frambäras till dig, och giv vad ditt folk efter din vilja begär. Låt ditt ansikte i nåd lysa över dem som här ingå och utgå. Ledsaga oss alla, genom denna tiden, till din himmelska stad, och låt oss slutligen, i helgedomen därovan, få fullkomligt tjäna och tillbedja dig. Dig vare pris och ära, från evighet till evighet. Församlingen sjunger:

Amen. Biskopen vänder sig mot församlingen och säger:

Och nu vare detta (åldriga) tempel å nyo upplåtet för Herrens tjänst och dyrkan. Välsignade vare dessa murar, som åter skola genljuda av Herrens lov. Välsignat vare allt framgent detta rum, där Kristi evangelium predikas och hans heliga sakrament utdelas. Välsignat vare detta hus, en bönens och tillbedjans boning, att världens larm och orenhet alltjämt må härifrån bliva fjärran och de heligas församling här ständigt finna beskärm under Guds vingars skugga. I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Amen. Biskopen vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Assistenterna knäböja under bönen.

Fader vår, som är i himmelen etc. Amen. Biskopen vänder sig mot församlingen och säger:

Loven nu Gud i denna hans förnyade helgedom. Församlingen reser sig. Nu sjunges en lämplig l o v p s a l m (eller några verser ur en sådan), t. ex. Hela världen fröjdes Herran (8 = W 268), Lovad vare Herran (10 = W 270), Lover Gud i himmelshöjd (11 = W 271), Nu täcker Gud, allt folk (12 = W 272).

i97 *Slutligen säger biskopen:

Bojen edra hjärtan till Gud och mottagen välsignelsen. Biskopen fortfar:

Herren välsigne eder

— den Helige Andes, namn. Församlingen sjunger:

Amen, amen, amen. Akten avslutas m e d en p s a l m eller några psalmverser. U n d e r psalmsången går processionen från koret till sakristian, i o m v ä n d o r d n i n g m o t vid intåget. * Om återöppningsakten omedelbart efterföljes av högmässa, kan den förstnämnda lämpligen avslutas med lovpsalmen. Denna psalm må då, där så önskas, samtidigt kunna göra tjänst såsom ingångspsalm vid högmässan. Vid högmässan läses, närmast efter den allmänna kyrkobönen, den särskilda bön som finnes införd i kap. 2, sid. 115.

3. GRUNDSTENSLÄGGNING FÖR NY KYRKA. Om man vill giva en högtidligare form åt grundstensläggningen, må följande anvisningar kunna tjäna till ledning. i.

Psalmsång.

2.

T a l av den präst som förrättar akten.

3.

S k r i f t s t ä l l e n , förelästa av assisterande präster eller lekmän.*

4.

I n m u r a n d e av g r u n d s t e n e n .

5.

Bön (införd i kap. 2, sid. 114).

6.

F a d e r vår.

7.

Välsignelsen.

8.

Psalmsång.

4. INVIGNING AV ALTARE, DOPFUNT, PREDIKSTOL, ORGEL, KYRKKLOCKA. I stället för särskild invigningsakt må en erinran om det nytillkomna kunna göras i dagens predikan från predikstolen. När särskild invigningsakt önskas, må denna, beträffande nytt a l t a r e , ny p r e d i k s t o l , ny o r g e l eller ny k y r k k l o c k a , kunna ske därigenom, att församlingens kyrkoherde (eller där tjänstgörande präst), före den allmänna gudstjänstens början, från altaret håller ett tal, vilket inledes och avslutas med psalmsång. Då ny d o p f u n t inviges, sker detta genom ett tal omedelbart före det första dop vid vilket den kommer till användning. Talet inledes och avslutas med psalmsång. Om man vill giva en högtidligare form åt invigningsakten, kunna följande anvisningar tjäna till ledning. * T. ex. Psalt. 127: 1, Jes. 28: 16, 1 Kor. 3: 11 eller några bland de bibelord som finnas anförda vid ordningen för kyrkoinvigning, sid. 192 ff.

199 i.

Psalmsång.*

2.

S k r i f t s t ä l l e n , ett eller flera, avslutade med Ära vare Fadern etc.

3.

P s a l m s å n g * (eller hymn av kyrkokören).

4.

T a l av den präst som förrättar akten.

5.

Invigningsord.**

6.

Bön.

7.

Välsignelsen.

8.

Psalmsång.

Såsom exempel på lämpliga s k r i f t s t ä l l e n , att läsas av den som förrättar akten eller av tillkallade assistenter, må anföras följande: vid a l t a r i n v i g n i n g : Psalt. 23: 1—6; Psalt. 26: 6—8; Psalt. 43: 3—5; Psalt. 84: 2—5. vid d o p f u n t s i n v i g n i n g : Rom. 6: 3—11; 1 Kor. 12: 12 f.; Tit. 3: 4—7; 1 Petr. 1: 3—7. vid p r e d i k s t o l s i n v i g n i n g : Psalt. 19:8—13; Matt. 11:25—3°; Matt. 13:16—23. vid o r g e l i n v i g n i n g : Psalt. 33: 1—3; Psalt. 92: 2—4; Psalt. 96: 1—6; Psalt. 108: 2—6; Psalt. 147: 1—11; Psalt. 150: 1—6; Kol. 3: 16. vid k y r k k l o c k i n v i g n i n g : Psalt. 95:1—8 a (vid behov kan skriftstället uppdelas på tre assistenter); Matt. 11:28—30; Luk. 14:23.

I n v i g n i n g s o r d e n må kunna ansluta sig till uttryckssättet i ordningen för kyrkoinvigning: vid a l t a r i n v i g n i n g :

Och nu vile Guds välsignelse över detta altare, varifrån välsignelsens bröd och kalk, till Kristi åminnelse, skola utdelas åt hans trogna. Vare det helgat åt Herren, till hans tjänst och dyrkan. I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Amen. vid d o p f u n t s i n v i g n i n g :

Och nu vile Guds välsignelse över denna dopfunt, där Herren, genom dopets bad, skall upptaga nya medlemmar i sitt rike. Vare den helgad etc. vid p r e d i k s t o l s i n v i g n i n g :

Och nu vile Guds välsignelse över denna predikstol, varifrån Kristi evangelium här skall bliva förkunnat. Vare den helgad etc. * Vid orgelinvigning bör orgeln ej brukas att beledsaga sången, förrän invigningsorden hava uttalats. På likartat sätt förfares vid kyrkklockinvigning. ** Vid kyrkklockinvigning må invigningsorden närmast efterföljas av en stunds ringning med den nya klockan. Vid orgelinvigning må här ett kort orgelstycke kunna utföras.

vid orgelinvigning:

Och nu vile Guds välsignelse över denna orgel, vid vars toner församlingen skall blanda sin tillbedjan med de frälstas lovsånger. Vare den helgad etc. vid kyrkklockinvigning:

Och nu vile Guds välsignelse över denna tempelklocka (dessa tempelklockor), som skall (skola) kalla församlingen till gudstjänst, mana den till bön och tillbedjan och påminna den om att ingen här har någon varaktig stad. Vare den (de) helgad (helgade) åt Herren etc.

5.

INVIGNING A V BEGRAVNINGSPLATS OCH GRAVKAPELL.

Invigning av begravningsplats och av gravkapell, som är avsett att tjäna såsom rum för jordfästning, förrättas av biskopen eller av präst som biskopen därtill förordnar. Först sjunges en p s a l m eller några psalmverser. Efter psalmsångens slut håller den som förrättar invigningen sitt i n v i g n i n g s t a l . Därefter säger han:

Låtom oss nu höra Skriftens vittnesbörd om döden och förgängelsen, om uppståndelsen och det eviga livet. *De assisterande prästerna (och kyrkovärdarna) uppläsa i ordning var sitt bibelord. De nedan, sid. 202 f., anförda skriftställena böra härvid företrädesvis komma till användning. När assistenterna hava slutat läsningen, säger den som förrättar invigningen:

Så vare nu denna begravningsplats (detta gravkapell) invigd (invigt). I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Amen. **Därefter säger den som förrättar invigningen:

Låtom oss bedja. Han beder:

Herre, himmelske Fader. Du råder över liv och död; du har bestämt våra dagars mått. När du kallar dem som du har givit oss, bort ifrån vår sida, och när vi föra deras förgängliga hitut till den sista vilan, styrk * Till assistenter må ock, där så befinnes lämpligt, församlingens kyrkovärdar kunna kallas. Om inga assistenter äro att tillgå, läser den som förrättar invigningen själv något eller några lämpliga bibelord. ** När jordfästning sker i omedelbart samband med dylik invigning, fortsattes i stället på sätt som i ordningen för jordfästning angives (kap. 9, sid. 159 ff.), dock att det inledande / Guds, Faderns etc. förbigås. Förnyad skriftläsning behöver ej förekomma.

oss då i tron, så att vi vid deras gravar kunna i ödmjukhet hoppas på dig, du som gav och som tog. Herre Jesus Kristus, du trofaste Frälsare, som för oss gick igenom död och grav, bliv oss när i dödens nöd. Du som är uppståndelsen och livet, låt oss uppstå till ett evigt liv. Du som är din kyrkas Frälsare och huvud, giv oss att med dig och alla dina trogna få samlas i din Faders hus. Herre, Helige Ande, du högste tröstare i liv och död, låt alla hjärtan som här sörja få förnimma din gudomliga hugsvalelse. Uppväck dem som äro andligen döda, och drag oss alla till dig, så att vi hava vår skatt och vårt hjärta i himmelen. Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud, låt oss icke falla i den bittra dödens nöd. Var oss barmhärtig. Han fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen etc. Amen. Slutligen säger han:

Herren välsigne oss etc. Akten avslutas med en p s a l m eller några psalmverser. När invigningen anses böra tillgå i enklare form, särskilt då fråga är allenast om er. mindre tillökning av en äldre begravningsplats, förrättas akten, på biskopens uppdrag, av församlingens kyrkoherde, vilken vid det tillfälle då den första jordfästningen på den rya platsen äger rum håller ett kort invigningstal.

Bibelord att läsas av assistenterna vid invigning av begravningsplats och gravkapell. Bibelställena avse att uttrycka följande grundtankar: a. Förgängelse och allvar (nr i—4), b Löfte och hopp (n:r 5—12).

äro främlingar hos dig, Herre, och gäster såsom alia våra Kg j i Vi fäder; såsom en skugga äro våra dagar på jorden, oca intet är här att lita på. (i Krön. 29: 15.) Herre, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är. Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mart, och min livslängd är såsom intet inför dig. (Psalt. 39: 5 f.)

Kg 2 <

j^p. ~ Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte. Förrän ° " bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud. Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: »Vänden åter, I människors barn.» Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag som förgick i går; ja, de äro såsom en nattvakt. (Psalt. 90: 1—4.) j^p. . Vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi domstol, ° för att var och en skall få igen sitt jordelivs gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort gott eller ont. (2 Kor. 5: 10.) j^o- c °

Må jag få dö de rättfärdigas död, och blive mitt slut såsom deras! (4 Mos. 23:10.)

iTp. A De som så med tårar skola skörda med jubel. De gå åstad ° ' gråtande och bära sitt utsäde; de komma åter med jubel och bära sina kärvar. (Psalt. 126: 5 f.) TZp. 7 S ''

De som hava vandrat sin väg rätt fram få ro i sina vilorum. (Jes. 57:2.)

Kp- 8 J e s u s sade: Detta är min Faders vilja, att var och en som ser ° Sonen och tror på honom, han skall hava evigt liv, och att jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. (Joh. 6: 40.) K g Q J e s u s sade: Fader, jag vill att där jag är, där skola ock de som ° du har givit mig vara med mig, så att de få se min härlighet, som du har givit mig; ty du har älskat mig före världens begynnelse. (Joh. 17:24.) Kp; I O ^ ac * s o m bliver sått förgängligt, det uppstår oförgängligt; ° ' vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet; vad som bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft. (1 Kor. 15: 42 f.) Kff I I Mina bröder, vad jag vill säga är detta, att kött och blod ° J icke kunna få Guds rike till arvedel; ej heller får förgängligheten oförgängligheten till arvedel. (1 Kor. 15: 50.) K g I 2 Och J a § hörde en röst från himmelen säga: »Skriv: Saliga ° ' äro de döda som dö i Herren härefter. Ja, säger Anden, de skola få vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem.» (Upp. I4:i3-)

E

L

F

T

E

K

A

P

I

T

L

E

T

BISKOPSVIGNING. Biskopsvigning förrättas på söndag eller helgdag, i omedelbar anslutning till föregående högmässa, vid vilken den i kap. 2, sid. 113, införda kungörelsen, jämte därtill hörande bön, har blivit läst från predikstolen. Akten äger rum i Uppsala domkyrka.» Den förrättas av ärkebiskopen (eller av biskop som i hans ställe har blivit vederbörligen anmodad). I sakristian beder ärkebiskopen en kort, stilla bön med dem som skola deltaga i processionen. Akten inledes med en av kören sjungen h y m n . Under sången går b i s k o p s v i g n i n g s p r o c e s s i o n e n , ordnad på led om två, från sakristian fram mot altaret. Först gå tre präster, iförda mässhake, vilka bära den utnämnde biskopens ämbetstecken: korkåpan, kräklan, mitran och biskopskorset. Efter insigniebärarna följer den utnämnde biskopen, klädd i mässkjorta. Vidare komma assisterande präster, iförda mässhake, och därefter assisterande biskopar, klädda i sina skrudar. Sedan följer ärkebiskopen, iklädd sin skrud. Sist går notarien. Den utnämnde biskopen ställer sig vid altarringen, mitt för altaret. Hans korkåpa lägges på altarringen, vid hans sida. Assistenterna taga plats vid altarringen, å ömse sidor; insigniebärarna och notarien längst framme i koret. Ärkebiskopen träder upp till altaret.** Samtliga knäböja till kort bön. Nu sjunges en p s a l m eller några psalmverser. Efter psalmsångens slut vänder ärkebiskopen sig mot församlingen och säger:

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Ärkebiskopen håller nu sitt b i s k o p s v i g ningstal. Efter talets slut säger ärkebiskopen:

Låtom oss bedja. Ärkebiskopen vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Den utnämnde biskopen och assistenterna knäböja under bönen.

* Där så befinnes önskvärt, må biskopsvigningen kunna förrättas i den utnämnde biskopens domkyrka. ** Assisterande biskopar må, om så för deras antal lämpligen ske kan, ställa sig vid altaret, på ömse sidor om ärkebiskopen.

205 Allsmäktige, evige Gud, vår Herres, Jesu Kristi, Fader, du som genom din Son har manat oss att bedja om arbetare i din skörd. Vi bedja dig att du värdes av din barmhärtighet sända oss rättsinniga lärare och lägga ditt heliga och hälsosamma ord i deras hjärta och mun. Förläna dem nåd att rätt hava akt på sig själva och på läran och att troget uträtta alla dina befallningar. Låt, o Herre, ditt ord alltid förbliva ibland oss, växa till och bära ymnig frukt. Giv dina tjänare din Helige Andes nåd till att med all frimodighet, såsom sig bör, vittna om dig, på det att din heliga kristna församling därav må varda uppbyggd och tjäna dig i stadig tro och bliva befäst i din kunskap. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Församlingen sjunger:

Amen. Ärkebiskopen vänder sig mot församlingen och säger:

Konungens fullmakt för den utnämnde biskopen kommer nu att uppläsas. Notarien uppläser fullmakten och lämnar den sedan till ärkebiskopen. Under läsningen står församlingen upp. Ärkebiskopen fortsätter:

Efter erhållen kallelse har du i dag framträtt inför Herrens altare, för att här mottaga din vigning till biskopsämbetet. Men på det att du, käre broder, med oss och vi med dig må rätt besinna helgden av ditt kall, vilja vi nu höra Guds ords löfte och förmaning. Assistenterna uppläsa i ordning var sitt bibelord. De nedan, sid. 208 ff., anförda skriftställena böra härvid företrädesvis komma till användning. När assistenterna hava säger ärkebiskopen:

slutat läsningen,

Herren förläne dig nåd att troget bevara dessa ord i ditt hjärta. Blive de ett rättesnöre för din vandel, en erinran om ditt ansvar. Föröke de din vaksamhet. Uppelde de ditt nit att helga dig åt överherdens tjänst, till vården av det stift som varder dig anförtrott. Ärkebiskopen fortsätter:

Av dig väntar Guds församling att du behjärtar vikten av det biskopsämbete som i dag dig anförtros och av de heliga plikter det ålägger dig. Hos Gud må du, under trogen bön i Jesu namn, söka nåd och

20Ö

kraft till att med ord och vandel bevisa dig såsom en rätt Herrens tjänare. Herren hjälpe dig att kämpa trons goda kamp och att vinna det eviga livet, vartill du ock har blivit kallad. Ärkebiskopen säger vidare:

Avlägg nu, inför Gud och hans församling, din kristna trosbekännelse. Den utnämnde biskopen avlägger sin trosbekännelse:

*Jag tror på Gud, Fader etc. Härefter säger ärkebiskopen:

Herren Gud give dig nåd att i denna tro förbliva fast, intill änden, och att däri styrka dem som äro dina bröder i tron. Ärkebiskopen framställer nu till den utnämnde biskopen följande frågor:

Inför Gud och denna församling frågar jag dig: i. Vill du, i Guds, den Treeniges, namn, åtaga dig biskopsämbetet i hans kyrka och vinnlägga dig därom, att det må av dig i alla stycken varda förvaltat Gud till ära och själar till salighet? Den utnämnde biskopen svarar:

Ja. 2. Vill du alltså städse förbliva vid Guds rena ord, fly all falsk och villfarande lära och sorgfälligt tillse att Jesus Kristus enligt Guds ord rätt predikas och de heliga sakramenten efter hans instiftelse utdelas? Den utnämnde biskopen svarar:

Ja. 3. Vill du ock vaka däröver, att allt i församlingen tillgår ordentligt och skickligt, förhindra det som länder till skada och främja allt varmed Kristi rike varder uppbyggt? Den utnämnde biskopen svarar:

Ja. 4. Vill du desslikes så ställa ditt leverne, att det varder till föredöme för var man och ingen till stötesten? Den utnämnde biskopen svarar:

Ja. * Det s. k. Nicanum (kap. 2, sid. 99) må, där så önskas, i stället kunna brukas.

207 Ärkebiskopen säger:

Gud allsmäktig styrke och hjälpe dig att hålla dessa löften. Ärkebiskopen fortsätter:

Och enligt den fullmakt som mig, på Guds vägnar, av hans församling i detta ärende är betrodd, antvardar jag dig härmed biskopsämbetet. I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Amen. Ärkebiskopen går ned till altarringen och överlämnar Konungens fullmakt till den som biskopsviges. Kören uppstämmer Veni, Sancte Spiritus, 132 = W 132: O du Helge Ande, kom till oss in. Under sången framträda de insigniebärare som bära biskopskorset och kräklan, till ärkebiskopen. Den som biskopsviges knäböjer vid altarringen. Först hänger ärkebiskopen biskopskorset omkring hans hals. Sedan de närmast stående assistenterna hava ifört honom den på altarringen lagda korkåpan, överlämnar ärkebiskopen kräklan till honom. Samtliga assisterande biskopar träda nu innanför altarringen, för att från denna plats deltaga i handpåläggningen. Efter sångens slut lägga ärkebiskopen och assistenterna sina händer på huvudet av den som biskopsviges, varvid ärkebiskopen beder:

Fader vår, som är i himmelen etc.

Amen.

Assistenterna återtaga sina platser. Härefter framträder den insigniebärare som bär mitran, till ärkebiskopen. Ärkebiskopen sätter den på den nyvigde biskopens huvud. Ärkebiskopen stiger åter upp till altaret, vänder sig mot församlingen och säger:

Den nyvigde biskopen förbliver jande.

knäbö-

Låtom oss bedja. Ärkebiskopen vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Assistenterna knäböja.

Vi tacka dig, allsmäktige Gud, barmhärtige Fader, för att du av din outgrundliga kärlek har givit oss din enfödde Son, Jesus Kristus, till en Frälsare, som rikligen har utgjutit sina gåvor över människorna, och som, för att uppbygga sin kyrka, har satt somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare. Vi bedja dig: Förläna denne din tjänare, som nu är satt till att hava uppsikt i församlingen, din Helige Ande. Gör honom alltid redobogen att frambära fridens evangelium, och giv honom nåd att så förvalta det ämbete som har blivit honom betrott, att han icke river ned, utan bygger upp, icke skadar, utan gagnar. Bevara honom från att försumma att vårda den nådegåva som finnes i honom. Hjälp honom

att vara ihärdig i att bedja och åkalla, i att läsa och begrunda ditt heliga ord, i att förmana och lära. Låt honom, under ont rykte och gott rykte, i allting bevisa sig såsom din tjänare, på det att han, såsom en trogen och förståndig förvaltare, vilken har givit ditt husfolk deras kost i rätt tid, omsider må undfå en evig glädje. Genom Jesus Kristus, vår Herre, vilken med dig och den Helige Ande lever och regerar i en gudom, från evighet till evighet. Amen. Ärkebiskopen vänder sig mot församlingen och säger till den nyvigde biskopen:

Assistenterna och den nyvigde biskopen resa sig.

All nåds Gud, som har kallat dig till sin eviga härlighet i Kristus, sedan du en liten tid har lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa dig. Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. (i Petr. 5: 10.) Amen. Ärkebiskopen säger (sjunger):

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, Församlingen sjunger:

Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen. Slutligen säger ärkebiskopen till den nyvigde biskopen:

Böj ditt hjärta till Gud och mottag välsignelsen. Den nyvigde biskopen knäböjer. Ärkebiskopen fortfar:

Herren välsigne dig

den Helige Andes, namn. Församlingen sjunger:

Amen, amen, amen. Akten avslutas med en p s a l m eller några psalmverser. Under psalmsången går processionen tillbaka till sakristian, först ärkebiskopen, vidare den nyvigde biskopen, därefter de biskopliga och de prästerliga assistenterna, slutligen insigniebärarna och notarien.

Bibelord att läsas av assistenterna vid biskopsvigning. Bibelställena avse att uttrycka följande grundtankar: a. Uppdraget och grunden (n:r 1—4), b. Ämbetet och dess uppgifter (n:r 5—10), c. Kravet (n:r 11—17), d. Löftet (n:r 18).

g

j _ Jesus sade: Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande

dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände. (Matt. 28: 18—20.) B 2 . * J e s u s s a de till Simon Petrus: »Simon, Johannes' son, älskar du mig mer än dessa göra?» Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.» Då sade han till honom: »Föd mina lamm.» Åter frågade han honom, för andra gången: »Simon, Johannes' son, älskar du mig?» Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.» Då sade han till honom: »Var en herde för mina får.» För tredje gången frågade han honom: »Simon, Johannes' son, har du mig kär?» Petrus blev bedrövad över att han för tredje gången frågade honom: »Har du mig kär?» Och han svarade honom: »Herre, du vet allting; du vet att jag har dig kär.» Då sade Jesus till honom: »Föd mina får.» (Joh. 21: 15—17.) g

~> Jesus sade: I haven icke utvalt mig, utan jag har utvalt eder; och jag har bestämt om eder att I skolen gå åstad och bära frukt, sådan frukt som bliver beståndande, på det att Fadern må giva eder vadhelst I bedjen honom om i mitt namn. (Joh. 15: 16.) g

, _ En annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus; men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och strå, så skall det en gång visa sig huru det är med vars och ens verk. (1 Kor. 3:11—13.) g

,- < Han som for upp över alla himlar gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare. Ty han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp. (Ef. 4: 11 f.) g

£

Förbliv vid det som du har lärt, och som du har fått visshet om. Du vet ju av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga skrifter som kunna giva dig vishet, så att du bliver frälst genom den tro du har i Kristus Jesus. All skrift som är ingiven av Gud är ock nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, så att en gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till allt gott verk. (2 Tim. 3: 14—17.) * Vid behov kan detta bibelställe fördelas på tre assistenter. 1 4 — 37404. E.

Eidem.

2IO

g

»

Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. (Hebr. 4: 12.) g

g^ Låtom oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har givit oss löftet, han är trofast. (Hebr. 10:23.)

g

Q

Faren efter frid med alla och efter helgelse; ty utan helgelse får ingen se Herren. Och sen till, att ingen går miste om Guds nåd, och att ingen giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv, så att menigheten därigenom bliver besmittad. (Hebr. 12: 14 f.) ^ ac * du n a r fåt.t betygat av många vittnen, det må du betro åt män som äro förtroende värda, och som kunna bliva skickliga att i sin ordning undervisa andra. (2 Tim. 2: 2.) BlO

g j j

Försumma icke att vårda den nådegåva som finnes i dig, och som gavs dig i kraft av profetord, under handpåläggning av de äldste. Tänk på detta, lev i detta, så att din förkovran bliver uppenbar för alla. (1 Tim. 4: 14 f.) g j2

Sträva med all flit efter att själv kunna träda fram inför Gud såsom en som håller provet, en arbetare som icke behöver blygas, utan rätt förvaltar sanningens ord. (2 Tim. 2: 15.) g j r. Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt, och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera. (Luk. 12: 48.) B 14.

Haven akt på eder själva och på hela den hjord i vilken den Helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod. (Apg. 20: 28.)

g jr

Jesus sade: Finnes någon trogen och förståndig förvaltare, som av sin herre kan sättas över hans husfolk, för att i rätt tid giva dem deras bestämda kost — salig är då den tjänaren, on hans herre, när han kommer, finner honom göra så. Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad han äger. (Luk. 12: 42—44.)

g j 6

Jesus sade: När I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort vad vi voro pliktiga att göra. (Luk. 17: 10.) g j -

Tanken på edra lärare, som hava talat Guds ord till eder; ' sen huru de slutade sin levnad, och efterföljen deras tro. (Hebr. 13:7.) B I8

Våren herdar för Guds hjord, som I haven i eder vård; varen det icke av tvång, utan av fri vilja, icke för slem vinnings skull, utan med villigt hjärta. Uppträden icke såsom herrar över edra församlingar, utan bliven föredömen för hjorden. Då skolen I, när överherden uppenbaras, undfå härlighetens oförvissneliga segerkrans. (1 Petr. 5: 2—4.)

T

O

L

F

T

E

K

A

P

I

T

L

E

T

PRÄSTVIGNING. Prästvigning förrättas på söndag eller helgdag eller på söckendag, i omedelbar anslutning till föregående allmän gudstjänst, vid vilken den i kap. 2, sid. 113 f., införda kungörelsen, jämte därtill hörande bön, har blivit läst från predikstolen. Akten äger rum i domkyrkan, så vida icke giltiga hinder omöjliggöra detta. Den förrättas av stiftets biskop (eller av annan biskop som i hans ställe har blivit vederbörligen anmodad). Före aktens början hava mässhakar blivit utbredda på altarringen, till antal som motsvarar dem som skola prästvigas. I sakristian beder biskopen en kort, stilla bön med dem som skola deltaga i processionen. Akten må kunna inledas med o r g e l s p e l eller k ö r s å n g . Därefter sjunges en p s a l m eller några psalmverser. Under orgelspelet eller körsången, där dylik musik förekommer, eller i annat fall under orgelförspelet till psalmsången går p r ä s t v i g n i n g s p r o c e s s i o n e n , ordnad på led om två, från sakristian fram mot altaret: först de som skola prästvigas, iförda mässkjorta, vidare de assisterande prästerna (de yngre främst), klädda i prästkappa (eller mässhake), slutligen biskopen, i sin skrud, efterföljd av notarien. De som skola prästvigas och assistenterna ställa sig runt omkring altarringen, de förra i mitten, de senare högre upp på båda sidor. Biskopen träder upp till altaret. Samtliga knäböja till kort bön. Efter psalmsångens slut vänder biskopen sig mot församlingen och säger:

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Biskopen fortsätter:

Låtom oss bedja. Biskopen vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Assistenterna och de som prästvigas knäböja under bönen.

Herre Gud, käre himmelske Fader, du som undervisar och regerar dina trognas hjärtan med din Helige Ande. Giv oss att vi varda upplysta till din sannings kunskap och alltid få fröjda oss av din tröst och kraft. Genom din Son, vår Herre, Jesus Kristus. Församlingen sjunger:

Amen.

213 Biskopen vänder sig mot församlingen och håller sitt p r ä s t v i g n i n g s t a l . Efter talets slut säger biskopen:

'

Låtom oss bedja. Biskopen vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Assistenterna och de som prästvigas knäböja under bönen.

Allsmäktige, evige Gud stus, vår Herre. (Sid. 205.)

i din kunskap. Genom Jesus KriFörsamlingen sjunger:

Amen. Biskopen vänder sig mot församlingen och säger:

De män som nu skola invigas till det heliga prästämbetet äro följande. Notarien uppläser namnen på dem som prästvigas, med uppgift om det stift inom vilket de äro kallade att tjänstgöra. Biskopen fortsätter:

Till att mottaga det heliga prästämbetet haven I blivit kallade. Så låtom oss nu, på det att I med oss och vi med eder må rätt besinna helgden av detta kall, gemensamt höra Guds ords löfte och förmaning. Assistenterna uppläsa i ordning var sitt bibelord. De nedan, sid. 216 ff., anförda skriftställena böra härvid företrädesvis komma till användning. När assistenterna hava slutat läsningen, säger biskopen:

Herren förläne eder nåd att troget bevara dessa ord i edra hjärtan. Blive de ett rättesnöre för eder vandel, en erinran om edert ansvar. Föröke de eder vaksamhet. Uppelde de edert nit att nu och alltid helga eder till överherdens tjänst. Biskopen fortsätter:

Av eder väntar Guds församling att I behjärten vikten av det prästämbete som i dag eder anförtros och av de heliga plikter det ålägger eder. Hos Gud mån I, under trogen bön i Jesu namn, söka nåd och kraft till att med ord och vandel bevisa eder såsom rätta Herrens tjänare. Herren hjälpe eder att kämpa trons goda kamp och att vinna det eviga livet, vartill I ock haven blivit kallade.

214 Biskopen säger vidare:

Avläggen nu, inför Gud och hans församling, eder kristna trosbekännelse. De som prästvigas avlägga gemensamt sin trosbekännelse:

Jag tror på Gud, Fader etc. Härefter säger biskopen:

Herren Gud give eder nåd att i denna tro förbliva fasta, intill änden, och att däri styrka dem som äro edra bröder i tron. Biskopen framställer nu till dem som prästvigas följande frågor:

Inför Gud och denna församling frågar jag eder: i. Viljen I, i Guds, den Treeniges, namn, åtaga eder det heliga prästämbetet och vinnlägga eder därom, att det må av eder i alla stycken varda förvaltat Gud till ära och själar till salighet? De som prästvigas svara gemensamt:

Ja. 2. Viljen I, efter bästa förstånd och samvete, rent och klart förkunna Guds ord så som det är oss givet i den Heliga Skrift cch så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna? De som prästvigas svara gemensarrt:

Ja. 3. Viljen I bevisa dem som eder anförtros trogen och beredvillig tjänst, genom att förmana dem till gudaktighetens övning, bära kristlig omvårdnad om de fattiga, sjuka och värnlösa och, efter den nåd Gud förlänar, hugsvala och upprätta bedrövade och bekymrade hjärlan? De som prästvigas svara gemensan.t:

Ja. 4. Viljen I ock troget efterleva kyrkans lag och ordning och villigt hörsamma vad som eder varder ålagt? De som prästvigas svara gemensamt:

Ja. 5. Viljen I desslikes så ställa edert leverne, att det varder till föredöme för var man och ingen till stötesten? De som prästvigas svara gemensam-:

Ja.

215 N o t a r i e n förestavar nu följande försäkran. D e s o m prästvigas u p p r e p a den g e m e n s a m t , varvid dock var och en av d e m , i t u r och o r d n i n g , n ä m n e r sitt fullständiga n a m n .

Allt detta lovar jag, / N. N., N. N. etc, / inför den allvetande Guden / och med den stora räkenskapsdagen för ögonen / att redligt och samvetsgrant / med Guds nåd och hjälp efterkomma. N o t a r i e n framträder och överlämnar prästbreven till biskopen. Biskopen säger:

Gud allsmäktig styrke och hjälpe eder att hålla dessa löften. Biskopen fortsätter:

Och enligt den fullmakt som mig, på Guds vägnar, av hans församling i detta ärende är betrodd, antvardar jag eder härmed prästämbetet. I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Amen. Biskopen går ned till altarringen och överl ä m n a r till var och en av d e m som prästvigas hans prästbrev. K ö r e n u p p s t ä m m e r (stilla beledsagad av orgeln) Veni, Sancte Spiritus, 132 = W 132: O du Helge Ande, kom till oss in. U n d e r sången sättas de framlagda m ä s s k r u d a r n a av assistenterna på d e m som prästvigas. D e som prästvigas knäböja därefter vid altarringen. Efter sångens slut lägga biskopen och assistenterna sina h ä n d e r på h u v u d e t av d e m som prästvigas,* i t u r och o r d n i n g , varvid biskopen beder för var och en av dessa särskilt:

**Fader vår, som är i himmelen etc. Amen. Biskopen stiger åter u p p till altaret, vänder sig m o t församlingen och säger:

Assistenterna återtaga sina platser. D e n y vigda prästerna förbliva knäböjande.

Låtom oss bedja. Biskopen vänder sig m o t altaret, knäböjer och beder:

Assistenterna knäböja.

Evige, barmhärtige Gud, käre himmelske Fader. Vi bedja dig av allt hjärta att du värdes nådeligen se till dessa dina tjänare, som nu äro invigda till din tjänst, i det heliga prästämbetet, och giva dem din * När de som prästvigas äro flera till antalet, må biskopen kunna samtidigt lägga sin högra hand på den enes huvud och sin vänstra på den andres och så bedja Fader vår för två åt gången. ** I stället för Fader vår må vid handpåläggningen denna välsignelseönskan kunna brukas för var och en särskilt: Herrens, Jesu Kristi, nåd och Guds kärlek och den Helige Andes delaktighet vare med dig. (2 Kor. 13: 13.) Amen. I sådant fall får Fader vår sin plats närmast efter bönen Evige, barmhärtige Gud, käre himmelske Fader och omedelbart före avskedshälsningen Så gån nu åstad.

2l6

Helige Ande. Förläna dem att de, styrkta genom ditt ord, må under vaksamhet och bön förbliva ståndaktiga i striden för ditt rike, troget och kraftigt uträtta ditt verk, tillrättavisa och förmana med all saktmodighet och undervisning, på det att ditt heliga evangelium må ibland oss förbliva rent och oförfalskat och bära oss det eviga livets frukt. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen. Biskopen vänder sig mot församlingen och säger till de nyvigda prästerna:

Assistenterna resa sig.

och de nyvigda

prästerna

Så gån nu åstad och våren herdar för Guds hjord, som I haven i eder vård; våren det icke av tvång, utan av fri vilja, icke för slem vinnings skull, utan med villigt hjärta. Uppträden icke såsom herrar över edra församlingar, utan bliven föredömen för hjorden. Då skolen I, när överherden uppenbaras, undfå härlighetens oförvissneliga segerkrans. (i Petr. 5: 2—4.) Biskopen säger (sjunger):

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, Församlingen sjunger:

Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen. Slutligen säger biskopen till de nyvigda prästerna:

Bojen edra hjärtan till Gud och mottagen välsignelsen. De nyvigda prästerna knäböja. Biskopen fortfar:

Herren välsigne eder

den Helige Andes, namn. Församlingen sjunger:

Amen, amen, amen. Akten avslutas med en p s a l m eller några psalmverser. Under psalmsången går processionen tillbaka till sakristian, i omvänd ordning mot vid intåget, med biskopen först och de nyvigda prästerna sist. Notarien avslutar tåget.

Bibelord att läsas av assistenterna vid prästvigning. Bibelställena avse att uttrycka följande grundtankar: a. Uppdraget och grunden (n:r 1—4), b. Ämbetet och uppgiften (n:r 5—8), c. Kravet och löftet (n:r 9—12). Om ytterligare assistentord skulle vara behövliga, kunna sådana hämtas från ordningen för biskopsvigning (n:r 3—18), sid. 209 ff.

p j _ Jesus sade: Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände. (Matt. 28: 18—20.) p 2*

Jesus sade till Simon Petrus: »Simon, Johannes' son, älskar du mig mer än dessa göra?» Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.» Då sade han till honom: »Föd mina lamm.» Åter frågade han honom, för andra gången: »Simon, Johannes' son, älskar du mig?» Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.» Då sade han till honom: »Var en herde för mina får.» För tredje gången frågade han honom: »Simon, Johannes' son, har du mig kär?» Petrus blev bedrövad över att han för tredje gången frågade honom: »Har du mig kär?» Och han svarade honom: »Herre, du vet allting; du vet att jag har dig kär.» Då sade Jesus till honom: »Föd mina får.» (Joh. 21: 15—17.) p ~

Jesus sade till lärjungarna: »Frid vare med eder! Såsom Fadern har sänt mig, så sänder ock jag eder.» Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till dem: »Tagen emot helig ande! Om I förlåten någon hans synder, så äro de honom förlåtna; och om I binden någon i hans synder, så är han bunden i dem.» (Joh. 20: 21—23.)

p *

Jesus sade: Förbliven i mig, så förbliver ock jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig. Jag är vinträdet, I aren grenarna. Om någon förbliver i mig, och jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra. (Joh. 15: 4 f-) p r

Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Det gamla är förgånget; se, något nytt har kommit! Men alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och givit åt oss försoningens ämbete. Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar icke människorna deras synder, och han har betrott oss med försoningens ord. Å Kristi vägnar äro vi alltså sändebud; det är Gud som förmanar genom oss. Vi bedja å Kristi vägnar: Låten försona eder med Gud. (2 Kor. 5: 17—20.) * Vid behov kan detta bibelställe fördelas på tre assistenter.

2l8 p fo Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter, så må man anse oss. Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må befinnas vara trogen, (i Kor. 4: 1 f.) P y_ En sådan tillförsikt hava vi genom Kristus till Gud. Icke som om vi av oss själva vore skickliga att tänka ut något, såsom komme det från oss själva, utan den skicklighet vi hava kommer från Gud, som också har gjort oss skickliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, ett som icke är bokstav, utan är ande; ty bokstaven dödar, men Anden gör levande. (2 Kor. 3:4—6.) p g_ Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull; fastmer må du för dem som tro bliva ett föredöme i tal och i vandel, i kärlek, i tro och i renhet. Var nitisk i att föreläsa skriften och i att förmana och undervisa. (1 Tim. 4: 12 f.) p Q_ Jesus sade: Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen. (Matt. 10: 32 f.) P I O . J e sus sade till sina lärjungar: I aren jordens salt; men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då giva det sälta igen? Till intet annat duger det än till att kastas ut och trampas ned av människorna. I aren världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg? Ej heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljusstaken, så att det lyser för alla dem som äro i huset. På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen. (Matt. 5: 13—16.) P I I , Den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren. Ty icke den håller provet, som giver sig själv gott vitsord, utan den som Herren giver sådant vitsord. (2 Kor. 10: 17 f.) P I 2 . Tagen på eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen stå emot på den onda dagen och, sedan I haven fullgjort allt, behålla fältet. (Ef. 6: 13.)

T R E T T O N D E

K A P I T L E T

KYRKOHERDEINSTALLATION. Kyrkoherdeinstallation förrättas — efter pålysning åtta eller fjorton dagar förut — såvitt möjligt på söndag eller helgdag, vid första lägliga tillfälle efter den utnämnde kyrkoherdens tillträde till pastoratet. Akten äger rum i omedelbart samband med efterföljande högmässa, vid vilken den nyinstallerade kyrkoherden predikar. Installationen förrättas av biskopen eller av kontraktsprost (eller annan präst) som biskopen därtill förordnar. I sakristian (eller i annat rum nära kyrkan, där deltagarna i processionen ordna sig) beder biskopen en kort, stilla bön med de närvarande. Ringning med kyrkklockorna begynner. Akten må kunna inledas med o r g e l s p e l eller k ö r s å n g . Därefter sjunges en p s a l m eller några psalmverser. Under orgelspelet eller körsången, där dylik musik förekommer, eller i annat fall under orgelförspelet till psalmsången går i n s t a l l a t i o n s p r o c e s s i o n e n fram mot altaret: först kyrkoherden som skall installeras, iförd mässhake, vidare, två och två, de assisterande prästerna (de yngre främst), iklädda prästkappa eller mässhake, slutligen biskopen, i sin skrud, efterföljd av notarien, såvida särskild sådan har blivit utsedd.* Kyrkoherden som skall installeras och assistenterna ställa sig runt omkring altarringen, den förre i mitten, de senare på båda sidor. Biskopen träder upp till altaret. Samtliga knäböja till kort bön. Efter psalmsångens slut vänder biskopen sig mot församlingen och säger:

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Biskopen håller nu sitt i n s t a l l a t i o n s t a l . Efter talets slut säger biskopen:

Låtom oss bedja. Biskopen vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Kyrkoherden som installeras och assistenterna knäböja under bönen.

* Kyrkovärdarna i pastoratet kunna deltaga i processionen (vid ingåendet gå de i spetsen, före kyrkoherden som skall installeras, vid utgåendet i slutet, efter denne) och må, där så befinnes lämpligt, jämväl kunna taga del i uppläsandet av bibelorden.

220 Allsmäktige, evige Gud — — — i din kunskap. Kristus, vår Herre. Amen. (Sid. 205.)

Genom Jesus

Biskopen vänder sig mot församlingen och säger:

Fullmakten för den utnämnde kyrkoherden kommer nu att uppläsas. Notarien eller någon av assistenterna uppläser fullmakten och lämnar den sedan till biskopen. Biskopen fortsätter:

Efter erhållen kallelse har du i dag framträtt inför Herrens altare, för att inställas i kyrkoherdeämbetet i denna N. församling (dessa N. och N. församlingar). Men på det att du, käre broder, med oss och vi med dig må rätt besinna helgden av ditt kall, vilja vi nu höra Guds ords löfte och förmaning. Assistenterna uppläsa i ordning var sitt bibelord. De nedan, sid. 222 ff., anförda skriftställena böra härvid företrädesvis komma till användning. När assistenterna säger biskopen:

hava slutat läsningen,

Herren förläne dig nåd att troget bevara dessa ord i ditt hjärta. Blive de ett rättesnöre för din vandel, en erinran om ditt ansvar. Föröke de din vaksamhet. Uppelde de ditt nit att helga dig åt överherdens tjänst, till denna församlings (dessa församlingars) trogna och samvetsgranna vård. Biskopen fortsätter:

Av dig väntar Guds församling att du behjärtar vikten av det kyrkoherdeämbete vari du i dag inställes och av de heliga plikter det ålägger dig. Hos Gud må du, under trogen bön i Jesu namn, söka nåd och kraft till att med ord och vandel bevisa dig såsom en rätt Herrens tjänare. Herren hjälpe dig att kämpa trons goda kamp och att vinna det eviga livet, vartill du ock har blivit kallad. Biskopen säger vidare:

Avlägg nu, inför Gud och hans församling, din kristna trosbekännelse. Kyrkoherden som installeras avlägger sin trosbekännelse:

Jag tror på Gud, Fader etc.

221 Härefter säger biskopen:

Herren Gud give dig nåd att i denna tro förbliva fast, intill änden, och att däri styrka dem som äro dina bröder i tron. Biskopen framställer nu till kyrkoherden som installeras följande frågor:

i. Vill du, i Guds, den Treeniges, namn, åtaga dig kyrkoherdeämbetet i denna N. församling (dessa N. och N. församlingar) och vinnlägga dig därom, att det må av dig i alla stycken varda förvaltat Gud till ära och själar till salighet? Kyrkoherden som installeras svarar:

Ja2. Vill du alltså städse förbliva vid Guds rena ord, fly all falsk och villfarande lära, enligt Guds ord rätt predika Jesus Kristus och efter hans instiftelse utdela de heliga sakramenten? Kyrkoherden som installeras svarar:

Ja. 3. Vill du desslikes så ställa ditt leverne, att det varder till föredöme för var man och ingen till stötesten? Kyrkoherden som installeras svarar:

JaBiskopen säger:

Gud allsmäktig styrke och hjälpe dig att hålla dessa löften. Biskopen fortsätter:

Och enligt den fullmakt som mig i detta ärende är betrodd, inställer jag dig härmed såsom kyrkoherde i denna N. församling (dessa N. och N. församlingar). I Guds, Faderns och Sonens och den Heliges Andes, namn. Amen. Biskopen går ned till altarringen och överlämnar fullmakten till kyrkoherden som installeras. Kyrkoherden som installeras knäböjer, sedan han mottagit fullmakten. Biskopen och de assisterande prästerna lägga sina händer på huvudet av den som installeras, varvid biskopen säger:

Herrens, Jesu Kristi, nåd och Guds kärlek och den Helige Andes delaktighet vare med dig. (2 Kor. 13:13.) Amen.

222 Biskopen stiger åter upp till altaret, vänder sig mot församlingen och säger:

Assistenterna återtaga sina platser. Den nyinstallerade kyrkoherden förbliver knäböjande.

Låtom oss bedja. Biskopen vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Assistenterna knäböja.

Barmhärtige Gud, käre himmelske Fader, du som nådeligen har lovat och tillsagt oss att du vill, genom predikan om den korsfäste Kristus, frälsa dem som tro. Vi bedja dig av hjärtat att du ville med din Helige Andes nåd och kraft begåva denne din tjänare, som du har skickat till denna församlings (dessa församlingars) herde och själasörjare. Giv att han därigenom må bliva styrkt och stadfäst och emot all anfäktning fast och oviklig. Hjälp honom att med ditt ord troget föda och vårda din församling, ditt heliga namn till pris och ära och din kristenhet till uppbyggelse och förkovran. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen. Biskopen fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen etc. Amen. Biskopen vänder sig till den nyinstallerade kyrkoherden och säger:

Assistenterna resa sig. Den nyinstallerade kyrkoherden förbliver knäböjande.

Böj ditt hjärta till Gud och mottag välsignelsen. Biskopen fortfar:

Herren välsigne dig etc. Amen. Akten avslutas med en p s a l m eller några psalmverser. *Under psalmsången går processionen från koret till sakristian, i omvänd ordning mot vid intåget, med biskopen först och den nyinstallerade kyrkoherden sist. Efter installationsaktens slut och före högmässogudstjänstens början kan av kören utförd sång eller hymn lämpligen förekomma. Sammanringning till högmässan bortfaller.

Bibelord att läsas av assistenterna vid kyrkoherdeinstallation. Bibelställena avse att uttrycka följande grundtankar: a. Uppdraget och grunden (n:r i—2), b. Ämbetet och dess uppgifter (n:r 3—9), c. Kravet och löftet (n:r 10—12). Om ytterligare assistentord skulle vara behövliga, kunna sådana hämtas från ordniingen för prästvigning (n:r 3—12), sid. 217 f. * Biskopen må, då han lämnar altaret, kunna överlämna församlingens nattvardskalk tilll den nyinstallerade kyrkoherden att av honom bäras under utgåendet. Kalken bör i så fall före alktens början hava framställts på altaret.

223 K h I . * Jesus sade till Simon Petrus: »Simon, Johannes' son, älskar du mig mer än dessa göra?» Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.» Då sade han till honom: »Föd mina lamm.» Åter frågade han honom, för andra gången: »Simon, Johannes' son, älskar du mig?» Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.» Då sade han till honom: »Var en herde för mina får.» För tredje gången frågade han honom: »Simon, Johannes' son, har du mig kär?» Petrus blev bedrövad över att han för tredje gången frågade honom: »Har du mig kär?» Och han svarade honom: »Herre, du vet allting; du vet att jag har dig kär.» Då sade Jesus till honom: »Föd mina får.» (Joh. 21: 15—17.) K h 2 . Söken det som är därovan, där varest Kristus är och sitter på Guds högra sida. Ja, haven edert sinne vänt till det som är därovan, icke till det som är på jorden. Ty I haven dött, och edert liv är fördolt med Kristus i Gud. (Kol. 3: 1—3.) K h T.. ^ i predika icke oss själva, utan Kristus Jesus såsom Herre, och oss såsom tjänare åt eder, för Jesu skull. Ty den Gud som sade: »Ljus skall lysa fram ur mörkret», han är den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken. (2 Kor. 4: 5 f.) J£h , j Det kommer icke an på den som planterar, ej heller på den som vattnar, utan på Gud, som giver växten. Den som planterar och den som vattnar — den ene är såsom den andre, dock så, att var och en skall få sin särskilda lön efter sitt särskilda arbete. (1 Kor. 3=7*0 Y±A\ C. ^ m någons håg står till en församlingsföreståndares ämbete, så är det en god verksamhet han åstundar. (1 Tim. 3: 1.) K h 6 . ^ n församlingsföreståndare bör hålla sig stadigt vid det fasta ordet, såsom han har fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den sunda läran och att vederlägga dem som säga emot. (Tit. 1:9.) K h 7. Bevara genom den Helige Ande, vilken bor i oss, det goda som har blivit dig betrott. (2 Tim. 1: 14.) Vid behov kan detta bibelställe fördelas på tre assistenter.

j^lj g

Hav akt på dig själv och på din undervisning, och håll stadigt ut därmed; ty om du så gör, frälsar du både dig själv och dem som höra dig. (i Tim. 4: 16.) Kh Q

Predika ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken. (2 Tim. 4: 2.) K h I O Aposteln skriver: Jag för min del löper icke såsom gällde det ett ovisst mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret. Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet. (1 Kor. 9: 26 f.) Kh I I

Kasten icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön. I behoven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är. (Hebr. 10: 35 f.) Kh I °

Alltså, mina älskade bröder, våren fasta, orubbliga, alltid överflödande i Herrens verk, eftersom I veten att edert arbete icke är fåfängt i Herren. (1 Kor. 15: 58.)

F J O R T O N D E

K A P I T L E T

KOMMINISTERINSTALLATION. Komminister må, om han själv detta önskar, kunna genom en kyrklig akt inställas i sin tjänst. Därvid kan tillgå så, att pastoratets kyrkoherde, före början av den allmänna gudstjänst vid vilken komministern första gången efter sitt tillträde predikar, från altaret håller ett för tillfället lämpat tal till den nytillträdande, vilket tal avslutas med förbön för denne och hans ämbetsgärning inom pastoratet. Akten inledes och avslutas med psalmsång. Där komministern önskar en högtidligare form av ämbetsinställelse, följes den ordning som här nedan meddelas. Akten, som bör äga rum inom den närmaste tiden efter tjänstetillträdet, förrättas i omedelbart samband med efterföljande allmän gudstjänst, vid vilken den nyinstallerade komministern predikar. Installationen förrättas, efter framställning härom från komministern till kontraktsprosten, av denne eller av kyrkoherde (eller annan präst) som kontraktsprosten därtill förordnar. Assistenter må kunna tillkallas. Där procession förekommer, ordnar denna sig på sätt som vid kyrkoherdeinstallation säges, sid. 219. Först sjunges en p s a l m eller några psalmverser. Efter psalmsångens slut vänder kontraktsprosten sig mot församlingen och säger:

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Kontraktsprosten håller nu sitt i n s t a l l a tionstal. Efter talets slut säger kontraktsprosten:

Låtom oss bedja. Kontraktsprosten vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Komministern som installeras och assistenterna knäböja under bönen.

Allsmäktige, evige Gud vår Herre. Amen. (Sid. 205.)

i din kunskap. Genom Jesus Kristus,

Kontraktsprosten vänder sig mot församlingen och säger:

Käre broder. Du har i dag framträtt inför Herrens altare för att 15—37404. E. Eidem.

inställas såsom komminister i denna N. församling (dessa N. och N. församlingar), till vilket ämbete du, enligt församlingens (församlingarnas) val, har blivit utnämnd och förordnad. Men på det att du med oss och vi med dig må rätt besinna helgden av ditt kall, vilja vi nu höra Guds ords löfte och förmaning. •Assistenterna uppläsa i ordning var sitt bibelord. De nedan, sid. 228 f., anförda skriftställena böra härvid företrädesvis komma till användning. När assistenterna hava slutat läsningen, säger kontraktsprosten:

Herren förläne dig

— samvetsgranna vård. (Sid. 220.)

Kontraktsprosten fortsätter:

Av dig väntar Guds församling att du behjärtar vikten av den prästerliga tjänst vari du i dag inställes och av de heliga plikter den ålägger dig. Hos Gud må du, under trogen bön i Jesu namn, söka nåd och kraft till att med ord och vandel bevisa dig såsom en rätt Herrens tjänare. Herren hjälpe dig att kämpa trons goda kamp och att vinr.a det eviga livet, vartill du ock har blivit kallad. Kontraktsprosten säger vidare:

Avlägg nu, inför Gud och hans församling, din kristna trosbekännelse. Komministern som installeras avlägger sin trosbekännelse:

Jag tror på Gud, Fader etc. Härefter säger kontraktsprosten:

Herren Gud give dig nåd att i denna tro förbliva fast, intill änden, och att däri styrka dem som äro dina bröder i tron. Kontraktsprosten framställer nu till komministern som installeras följande frågor:

i. Vill du, med Guds hjälp, vinnlägga dig därom, att den präsierliga tjänst som i denna församling (dessa församlingar) dig anförtres, må av dig i alla stycken varda förrättad Gud till ära och själar till saLghet? Komministern som installeras svara-:

Ja. * Om inga assistenter äro tillstädes, läser kontraktsprosten själv något eller några ämpliga bibelord.

2. Vill du alltså städse förbliva vid Guds rena ord, fly all falsk och villfarande lära, enligt Guds ord rätt predika Jesus Kristus och efter hans instiftelse utdela de heliga sakramenten? Komministern som installeras svarar:

Ja. 3. Vill du desslikes så ställa ditt leverne, att det varder till föredöme för var man och ingen till stötesten? Komministern som installeras svarar:

Ja. Kontraktsprosten säger:

Gud allsmäktig styrke och hjälpe dig att hålla dessa löften. Kontraktsprosten fortsätter:

Och enligt den fullmakt som mig i detta ärende är betrodd, inställer jag dig härmed såsom komminister i denna N. församling (dessa N. och N. församlingar). I Guds, Faderns och Sonens och den LIelige Andes, namn. Amen. Kontraktsprosten går ned till altarringen.

Komministern som installeras knäböjer.

Kontraktsprosten och de assisterande prästerna lägga sina händer på huvudet av den som installeras, varvid kontraktsprosten säger:

Herrens, Jesu Kristi, nåd och Guds kärlek och den Helige Andes delaktighet vare med dig. (2 Kor. 13: 13.) Amen. Kontraktsprosten stiger åter upp till altaret, vänder sig mot församlingen och säger:

Assistenterna återtaga sina platser. Den nyinstallerade komministern förbliver knäböjande.

Låtom oss bedja. Kontraktsprosten vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Assistenterna knäböja.

Herre, du som själv är den store och varkunnsamme Herden, och som nådeligen har lovat att giva oss herdar efter ditt hjärta. Vi bedja dig att du ville utvälja denne din tjänare till att här i vår församling (våra församlingar) vara en själarnas herde i din efterföljd. Giv honom att hålla sig tätt intill dig och att troget akta på vad du genom honom vill hava sagt till oss. Bevara honom för att stå efter människors bifall eller rädas deras domar. Förläna honom att alltid redligt predika ditt rena och klara ord, som är själarnas rätta föda. Giv din Ande och kraft med hans vittnesbörd, och låt hela hans liv vara en bekännelse till dig. Genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre. Amen.

228 Kontraktsprosten fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen etc. Kontraktsprosten vänder sig till den nyinstallerade komministern och säger:

Amen.

Assistenterna resa sig. Den nyinstallerade komministern förbliver knäböjande.

Böj ditt hjärta till Gud och mottag välsignelsen. Kontraktsprosten fortfar:

Herren välsigne dig etc.

Amen.

Akten avslutas med en p s a l m eller några psalmverser.

Bibelord att läsas av assistenterna vid komministerinstallation. Bibelställena avse att uttrycka följande grundtankar: a. Uppdraget (n:r i—2), b. Ämbetet och uppgiften (n:r 3—4), c. Kravet och löftet (n:r 5—6). Om ytterligare assistentord skulle vara behövliga, kunna sådana hämtas från ordningen för kyrkoherdeinstallation (n:r 2—12), sid. 223 f.

K m I * J e s u s sade till Simon Petrus: »Simon, Johannes' son, älskar du mig mer än dessa göra?» Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.» Då sade han till honom: »Föd mina lamm.» Åter frågade han honom, för andra gången: »Simon, Johannes' son, älskar du mig?» Han svarade honom: »Ja, Herre; du vet att jag har dig kär.» Då sade han till honom: »Var en herde för mina får.» För tredje gången frågade han honom: »Simon, Johannes' son, har du mig kär?» Petrus blev bedrövad över att han för tredje gången frågade honom: »Har du mig kär?» Och han svarade honom: »Herre, du vet allting; du vet att jag har dig kär.» Då sade Jesus till honom: »Föd mina får.» (Joh. 21: 15—17.) Km 2

Jesus sade till apostlarna: Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig. (Matt. 10: 40.) Km 1

Hav akt på det ämbete som du har undfått i Herren, så att du fullgör vad därtill hör. (Kol. 4: 17.)

* Vid behov kan detta bibelställe fördelas på tre assistenter.

229 K m 4 . ^ * v ^ e m s o m *^u förmanar, i allo ett föredöme i goda gärningar, och låt dem i din undervisning finna oförfalskad renhet och värdighet, med sunt, ostraffligt tal. (Tit. 2: 7 f.) K m C. ^ v a ^ig S J^ V i gudsfruktan. Ty lekamlig övning gagnar till litet, men gudsfruktan gagnar till allt; den har med sig löfte om liv, både för denna tiden och för den tillkommande. (1 Tim. 4: 7 f.) K m 6 . Vinnläggen eder, mina bröder, om att göra eder kallelse och utkorelse fast. Ty om I det gören, skolen I aldrig någonsin komma på fall. Så skall inträdet i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike förlänas eder i rikligt mått. (2 Petr. 1: 10 f.)

F

E

M

T

O

N

D

E

K

A

P

I

T

L

E

T

MISSIONÄRSVIGNING. Missionärsvigning förrättas av biskop (eller av präst) som ärkebiskopen, såsom Svenska kyrkans missionsstyrelses ordförande, därtill förordnar. Till assistenter kallas några präster och lekmän (män eller kvinnor), vilka äro kända för månhet om missionens sak. I sakristian beder biskopen en kort, stilla bön med de närvarande. Först sjunges en p s a l m eller några psalmverser. Under orgelförspelet går processionen fram mot altaret: först den som skall missionärsvigas, därefter assistenterna, två och två, slutligen biskopen. Den som skall missionärsvigas och assistenterna ställa sig runt omkring altarringen, den förre (förra) i mitten, de senare på båda sidor. Biskopen träder upp till altaret. Samtliga knäböja till kort bön. Efter psalmsångens slut vänder biskopen sig mot församlingen och säger:*

Förtäljen bland hedningarna Herrens ära, bland alla folk hans under. Ty stor är Herren och högt lovad, fruktansvärd är han mer än alla gudar. Given åt Herren, I folkens släkter, given åt Herren ära och makt; given åt Herren hans namns ära, bären fram skänker, och kommen i hans gårdar. Tillbedjen Herren i helig skrud, bäven för hans ansikte, alla länder. Sägen bland hedningarna: Herren är nu konung. (Psalt. 96: 3 f., 7—10.) Biskopen säger (sjunger):

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, Församlingen sjunger:

Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen. * I stället för psaltarstället jämte lovprisningen Åra vare Fadern må den inledande växelsång kunna utföras, som tillhör Missionsdagens högmässa, kap. 2, sid. 97.

231 Biskopen håller nu sitt v i g n i n g s t a l . Efter talets slut säger biskopen:

Låtom oss tacka och bedja. Biskopen vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Den som missionärsviges och assistenterna knäböja under bönen.

Vi lova och prisa dig, du himmelens och jordens allsmäktige Herre, för att du nådeligen har betrott din kyrka och församling uppdraget att bära glädjens budskap om din frälsning ut över hela jordens krets. Vi bedja dig: Gör våra hjärtan brinnande i oss, så att vi upptändas av nitälskan för att ditt ord må varda förkunnat för dem som ännu icke känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus. Bruka oss, Herre, och vad du har givit oss, för detta ditt stora verk. Kalla också bland oss budbärare och bekännare, som gå åstad till fjärran land för att i ord och gärning vittna om dig och ditt evangelium. Välsigna dem som du så sänder ut, i alla deras företag, och låt deras arbete bära ymnig frukt, ditt heliga namn till pris. Förbarma dig över de folk som ännu sitta i mörkret och dödens skugga, öppna vägen för ditt ord, så att de omvända sig och komma till sanningens kunskap. Och låt oss en gång, tillsammans med den oräkneliga skaran av alla stammar och folk och tungomål, få evigt tjäna och lova dig. Församlingen sjunger:

Amen. Biskopen vänder sig mot församlingen och säger:

Låtom oss nu höra Skriftens vittnesbörd om missionens uppdrag och om missionens löfte. Assistenterna uppläsa i ordning var sitt bibelord. De nedan, sid. 234 f., anförda skriftställena böra härvid företrädesvis komma till användning. När assistenterna hava slutat läsningen, säger biskopen:

Herren förläne oss nåd att troget bevara dessa ord i våra hjärtan. Amen. Biskopen vänder sig mot altaret. Härefter sjunges en lämplig m i s s i o n s p s a l m . * * I stället för församlingssång må kören kunna sjunga en lämplig psalm eller hymn.

232 Efter psalmsångens slut vänder biskopen sig m o t församlingen och säger:

Svenska kyrkans missionsstyrelse har till arbete på sitt missionsält i N. kallat N. N. genom ett öppet brev, så lydande: E n av assistenterna uppläser kallelsebrvet och lämnar d e t sedan till biskopen. Biskopen framställer n u till d e n som m i s sionärsviges följande frågor:*

Inför Gud och denna församling frågar jag dig: * i . Tror du på Gud . . . och på Jesus Kristus . . . och på ten Helige Ande etc? D e n som missionärsviges svarar:

Ja. 2. Vill du, med Guds hjälp, åtaga dig missionärstjänsten och i tohet mot vår kyrkas lära och ordning, genom ord och vandel, vare en evangelii budbärare bland folk som icke känna Kristi namn? D e n som missionärsviges svarar:

Ja. Biskopen säger:

Så vare dig missionärstjänsten härmed betrodd. I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Amen. Biskopen går n e d till altarringen och överlämnar kallelsebrevet till den som missionärsviges. D e n som missionärsviges knäböjer vid atarringen, sedan h a n m o t t a g i t kallelsebnvet. Biskopen och assistenterna lägga sina h ä n d e r på h u v u d e t av d e n s o m missionärsvges' varvid biskopen säger:

Herren bevare dig för allt ont, han bevare din själ. Herren bevare din utgång och din ingång, från nu och till evig tid. (Psalt. 121: 7f.) Amen. Biskopen stiger åter u p p till altaret, vänder sig m o t församlingen och säger:

Assistenterna återtaga sina platser. D e n n y vigde missionären förbliver knäböjande u n der b ö n e n .

Låtom oss bedja. * I stället för trosbekännelsefrågan (frågan n:r i) må t r o s b e k ä n n e l s e n kunna läsas a\ den som missionärsviges. Biskopen riktar då först till honom (henne) denna uppfordran: Avlös " " din kristna trosbekännelse. Sedan säger biskopen Inför Gud och denna församling frågar jag dig, och framställer därvid allenast frågan n:r 2.

233 Biskopen vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Assistenterna knäböja under bönen.

Evige Gud, trofaste Fader. Vi bedja dig av allt hjärta att du ville nådeligen styrka och bevara denne (denna) din tjänare (tjänarinna), som du nu sänder åstad från hem och fosterbygd till att bland folk långt i fjärran bära bud om din frälsning. Skydda honom (henne) på alla hans (hennes) vägar, och förläna din välsignelse till allt hans (hennes) arbete i missionens tjänst. Giv honom (henne) mod och uthållighet inför hinder och motstånd. Giv honom (henne) glädje i hjärtat och förvissning om att hans (hennes) arbete aldrig kan vara fåfängt i Herren. Hjälp honom (henne) att, styrkt genom ditt ord, under vaksamhet och bön förbliva ståndaktig intill änden. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen. Biskopen fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen

- i evighet. Församlingen sjunger:

Amen. Biskopen vänder sig mot församlingen och säger (sjunger):

Tackom och lovom Herren. Biskopen vänder sig mot altaret* och sjunger med församlingen:

Församlingen reser sig och sjunger:

Herren vare tack och lov. Halleluja, halleluja, halleluja. Biskopen vänder sig mot församlingen och säger till den nyvigde missionären:

Församlingen sätter sig ned.

Böj ditt hjärta till Gud och mottag välsignelsen. Den nyvigde missionären knäböjer. Biskopen fortfar:

Herren välsigne dig

den Helige Andes, namn. Församlingen sjunger:

Amen, amen, amen. Akten avslutas med en p s a l m eller några psalmverser. Under psalmsången går processionen tillbaka till sakristian, i omvänd ordning mot vid intåget, med biskopen först och den nyvigde missionären sist.

* Biskopen må ock kunna förbliva vänd mot församlingen.

234 Bibelord att läsas av assistenterna vid missionärsvigning. Vid varje tillfälle böra nytestamentliga skriftställen (jämte n:r i, n:r 8—12) komma till användning i lika mån som gammaltestamentliga (n:r 2—7).

M

Jesus sade: Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände. (Matt. 28: 18—20.) x>

Jy[ 21 Hedningarna, som du har gjort, skola alla komma och tillbedja inför dig; Herre, och skola ära ditt namn. Ty du är stor, och du gör under; du allena är Gud. Visa mig, Herre, din väg; jag vill vandra i din sanning. Behåll mitt hjärta vid det ena att jag fruktar ditt namn. (Psalt. 86:9—11.) M r, # Sjungen till Herrens ära en ny sång, ty han har gjort under. Han har vunnit seger med sin högra hand och med sin heliga arm. Herren har låtit sin frälsning bliva kunnig, han har uppenbarat sin rättfärdighet för hedningarnas ögon. Han har tänkt på sin nåd och trofasthet mot Israels hus; alla jordens ändar hava sett huru vår Gud frälsar. (Psalt. 98: 1—3.) Jy[ .

Så säger Herren: Vänden eder till mig, så värden I frälsta, I jordens alla ändar; ty jag är Gud och eljest ingen. Jag har svurit vid mig själv, från min mun har utgått ett sanningsord, ett ord som icke skall ryggas: För mig skola alla knän böja sig, och mig skola alla tungor giva sin ed. (Jes. 45:22f.) M c

Huru ljuvliga äro icke glädjebudbärarens fotsteg, när han kommer över bergen, för att förkunna frid och frambära gott budskap och förkunna frälsning, i det han säger till Sion: »Din Gud är nu konung!» (Jes. 52: 7.) ]y[ 5 , Så säger Herren: Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och Herrens härlighet går upp över dig. Se, mörker övertäcker jorden och töcken folken, men över dig uppgår Herren, och hans härlighet uppenbaras över dig. Och folken skola vandra i ditt ljus och konungarna i glansen som går upp över dig. (Jes. 60: 1—3.)

235 M «

Så säger Herren: Jag har låtit mig bliva uppenbar för dem som icke frågade efter mig, jag har låtit mig finnas av dem som icke sökte mig; till ett folk som icke var uppkallat efter mitt namn har jag sagt: Se, här är jag, här är jag. (Jes. 65: 1.) M g ^ Detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma. (Matt. 24: 14.) M Q Människor skola komma från öster och väster, från norr och söder och bliva bordsgäster i Guds rike. Och se, då skola somliga som äro de sista bliva de första, och somliga som äro de första bliva de sista. (Luk. 13:29^) M I O . Jesus sade: Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känna mig, såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern; och jag giver mitt liv för fåren. Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och en herde. (Joh. 10: 14—16.) ^ e t ä f ingen åtskillnad mellan jude och grek; alla hava ju en och samme Herre, och han har rikedomar att giva åt alla som åkalla honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst. Men huru skulle de kunna åkalla den som de icke hava kommit till tro på? Och huru skulle de kunna tro den som de icke hava hört? Och huru skulle de kunna höra, om ingen predikade? Och huru skulle predikare kunna komma, om de icke bleve sända? (Rom. M i l .

10: 12—15.)

M 12

Gud har upphöjt Kristus Jesus över allting och givit honom det namn som är över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, och deras som äro på jorden, och deras som äro under jorden, och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre. (Fil. 2:9—11.)

S

E

X

T

O

N

D

E

K

A

P

I

T

L

E

T

DIAKONVIGNING.* Diakonvigning förrättas av biskop, som är medlem av diakonanstaltens styrelse, eller av präst som han därtill förordnar.** Till assistenter kallas några ledamöter i anstaltens styrelse, präster eller lekmän, jämte några äldre diakoner. Jämväl andra präster må kunna kallas till assistenter. Först sjunges en p s a l m eller några psalmverser. Under orgelförspelet går processionen, ordnad på led om två, fram mot altaret: först de som skola diakonvigas, därefter assistenterna, slutligen biskopen. De som skola diakonvigas och assistenterna ställa sig runt omkring altarringen, de förra i mitten, de senare på båda sidor. Biskopen träder upp till altaret. Samtliga knäböja till kort bön. Efter psalmsångens slut vänder biskopen sig mot församlingen och säger:

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Biskopen håller nu sitt v i g n i n g s t a l . Efter talets slut säger biskopen:

Låtom oss bedja. Biskopen vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

De som diakonvigas och assistenterna knäböja under bönen.

Herre Gud, himmelske Fader, du som till vår frälsning har utgivit din enfödde Son. Uppväck din församling till att i ord och gärning bevisa dig tacksamhet för sådan din oförskyllda nåd. Giv oss, genom din Helige Ande, att vara så till sinnes som Kristus Jesus var, så att vi i inbördes kärlek bära varandras bördor. Hjälp och styrk de tjänare som du betror med uppdraget att bistå och trösta de lidande och nödställda. Gör dem trogna och uthålliga, * Den ordning som här meddelas må ock, med behövliga jämkningar, kunna användas, då diakoner som närmast hava utbildats för att biträda prästerskapet vid undervisning och förkunnelse (pastorsdiakoner) vigas till sitt kall. ** Om ingen biskop är medlem av anstaltens styrelse, förrättas vigningen av präst som stiftets biskop, efter förslag av styrelsen, därtill förordnar.

gör dem glada och frimodiga, så att människorna se deras goda gärningar och prisa dig, Fader, som är i himmelen. Församlingen sjunger:

Amen. Biskopen vänder sig mot församlingen och säger:

Låtom oss nu höra Skriftens vittnesbörd om den tjänande kärlekens gärning. Assistenterna uppläsa i ordning var sitt bibelord. De nedan, sid. 239 f., anförda skriftställena böra härvid företrädesvis komma till användning. När assistenterna hava slutat läsningen, säger biskopen:

Herren förläne eder nåd att troget bevara dessa ord i edra hjärtan. Biskopen fortsätter:

Avläggen nu eder kristna trosbekännelse. De som diakonvigas avlägga gemensamt sin trosbekännelse:

Jag tror på Gud, Fader etc. Biskopen framställer nu till dem som diakonvigas följande fråga:

Inför Gud och denna församling frågar jag eder: Viljen I, med Guds hjälp, åtaga eder diakontjänsten i Kristi församling, av kärlek till Frälsaren och i trohet mot vår kyrkas lära och ordning? De som diakonvigas svara:

JaBiskopen säger:

Så vare eder diakontjänsten härmed betrodd. I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Amen. Biskopen går ned till altarringen.

De som diakonvigas knäböja.

Biskopen och assistenterna lägga sina händer på huvudet av dem som diakonvigas, i tur och ordning, varvid biskopen säger för var och en särskilt:

Fridens Gud fullkomne dig i allt vad gott är. Han verke i dig vad som är välbehagligt inför honom, genom Jesus Kristus. (Hebr. 13: 21.) Amen.

238 Biskopen stiger åter u p p till altaret.

Assistenterna återtaga sina platser. D e n y vigda diakonerna resa sig.

Härefter sjunges en lämplig p s a l m , t. ex. Din kärlek, Jesu, gräns ej vet (237 = N P s 567), Konung och Präst (239 = N P s 569).* Efter psalmsångens slut vänder biskopen sig m o t församlingen och säger:

Låtom oss bedja. Biskopen vänder sig m o t altaret, knäböjer och beder:

D e nyvigda diakonerna och knäböja u n d e r b ö n e n .

assistenterna

Barmhärtige Gud, käre himmelske Fader. Vi tacka dig för de gåvor och tjänster som du har förlänat din kyrka. Vi bedja dig att du nu ville med din Helige Ande begåva dessa män, som hava mottagit kallelsen att såsom diakoner tjäna i din församling. Utrusta dem med visdom och nåd att troget förvalta denna heliga tjänst, ditt namn till lov och pris, din församling till uppbyggelse och lidande människor till hjälp och välsignelse. Genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre. Amen. Biskopen fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen

i evighet. Församlingen sjunger:

Amen. Biskopen vänder sig m o t församlingen och säger (sjunger):

Tackom och lovom Herren. Biskopen vänder sig mot altaret** och sjunger m e d församlingen:

Församlingen reser sig och sjunger:

Herren vare tack och lov. Halleluja, halleluja, halleluja. Biskopen vänder sig m o t församlingen och säger till de nyvigda diakonerna:

Församlingen sätter sig n e d .

Bojen edra hjärtan till Gud och mottagen välsignelsen. D e nyvigda diakonerna knäböja. Biskopen fortfar:

Herren välsigne eder

den Helige Andes, namn.

* I stället för församlingssång må kören kunna sjunga en lämplig psalm eller hymn. ** Biskopen må ock kunna förbliva vänd mot församlingen.

239 Församlingen sjunger:

Amen, amen, amen. Akten avslutas med en p s a l m eller några psalmverser. Under psalmsången går processionen tillbaka till sakristian, i omvänd ordning mot vid intåget, med biskopen först och de nyvigda diakonerna sist.

Bibelord att läsas av assistenterna vid diakonvigning. Bibelställena avse att uttrycka följande grundtankar: a. Grunden (n:r i—3), b. Tjänsten och kravet (n:r 4—9), c. Löftet (n:r 10—12).

J)

, > Jesus sade till sina lärjungar: Den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, och den som vill vara främst bland eder, han vare allas dräng. Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många. (Mark. 10:43—45-) D 2 . Jesus sade: Våren barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig. Domen icke, så skolen I icke bliva dömda; fördomen icke, så skolen I icke bliva fördömda. Förlåten, och eder skall bliva förlåtet. Given, och eder skall bliva givet. Ett gott mått, väl packat, skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet; ty med det mått som I maten med skall ock mätas åt eder igen. (Luk. 6: 36—38.) J ) ~ < Den som icke älskar sin broder, som han har sett, han kan icke älska Gud, som han icke har sett. Och det budet hava vi från honom, att den som älskar Gud, han skall ock älska sin broder. (1 Joh. 4: 20 f.) J ) A^ Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme. Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme. Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme, han som verkar allt i alla. Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en så, att de kunna bliva till nytta. (1 Kor. 12: 4—7.) J) r

En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen. (Jak. 1:27.)

240 Y) 5

Den som delar ut gåvor, han göre det med gott hjärta; den som är satt till föreståndare, han vare det med nit; den som övar barmhärtighet, han göre det med glädje. Eder kärlek vare utan skrymtan; avskyn det onda, hållen fast vid det goda. (Rom. 12: 8 f.) £) 7

Våren icke tröga, där det gäller nit; våren brinnande i anden, tjänen Herren. Våren glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen. Tagen del i de heligas behov. Våren angelägna om att bevisa gästvänlighet. (Rom. 12: 11—13.) j) g

Bären varandras bördor; så uppfyllen I Kristi lag. Ty om någon tycker sig något vara, fastän han intet är, så bedrager han sig själv. (Gal. 6: 2 f.) j ) Q Kläden eder, såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod. Och haven fördrag med varandra och förlåten varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit eder, så skolen ock I förlåta. Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är fullkomlighetens sammanhållande band. (Kol. 3: 12—14.) Y) 1 Q Låtom oss icke förtröttas att göra vad gott är; ty om vi icke uppgivas, så skola vi, när tiden är inne, få inbärga vår skörd. (Gal. 6: 9.) J) j j

De som hava väl skött en församlingstjänares syssla, de vinna en aktad ställning och kunna i tron, den tro de hava i Kristus Jesus, uppträda med mycken frimodighet. (1 Tim. 3: 13.) J) j 2

Om någon har en tjänst, så sköte han den efter måttet av den kraft som Gud förlänar, så att Gud i allt bliver ärad genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter, amen. (1 Petr. 4: 11.)

S J U T T O N D E

K A P I T L E T

DIAKONISSVIGNING.* Diakonissvigning förrättas av biskop, som är medlem av diakonissanstaltens styrelse, eller av präst som han därtill förordnar.** Först sjunges en p s a l m eller några psalmverser. Under orgelförspelet gå de systrar som skola vigas till diakonissor, två och två, och efter dem prästen fram mot altaret. Systrarna ställa sig runt omkring altarringen. Prästen träder upp till altaret. Samtliga knäböja till kort bön. Efter psalmsångens slut vänder prästen sig mot församlingen och säger:

I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Prästen håller nu sitt v i g n i n g s t a l . Efter talets slut säger prästen:

Låtom oss bedja. Prästen vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Systrarna knäböja under bönen.

Vi tacka dig, käre himmelske Fader, för att du i din Son, vår Herre och Frälsare, har för oss uppenbarat den tjänande kärlekens härlighet. Vi bedja dig: Låt Kristi kärleks makt övervinna våra hjärtans likgiltighet, så att vi stå upp och följa efter honom, som icke kom för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många. Upptänd i oss en outtröttlig villighet att vara dem till tröst och hjälp, som äro stadda i sorg och oro, i ensamhet och fattigdom, i nöd och frestelse. Styrk och välsigna dem som du kallar och utkorar till en förunderligt skön uppgift, då du sänder dem ut till att i kristlig kärlek taga vård om dem som lida och äro betungade. Låt genom deras trogna tjänst ditt rike varda uppbyggt ibland oss, ditt heliga namn till pris och ära. * Den ordning som här meddelas må ock, med behövliga jämkningar, kunna användas, då församlingssystrar vigas till sitt kall. ** Om ingen biskop är medlem av anstaltens styrelse, förrättas vigningen av präst som stiftets biskop, efter förslag av styrelsen, därtill förordnar. 1 6 — 37404

E. Eidem.

242 Församlingen sjunger:

Amen. Prästen vänder sig m o t församlingen säger:

och

Kära systrar. Åt eder skall kärlekens tjänarvärv varda betrott i Kristi församling. Låtom oss därför nu höra apostelns vittnesbörd om kärlekens väg, den övermåttan härliga: *Om jag talade störst bland dem är kärleken. (1 Kor. 13.) Prästen säger (sjunger):

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, Församlingen sjunger:

Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen. Prästen framställer nu till systrarna följande frågor:

Inför Gud och denna församling frågar jag eder, kära systrar: 1. Tron I på Gud . . . och på Jesus Kristus . . . och på den Helige Ande etc? Systrarna svara:

Ja. 2. Viljen I, med Guds hjälp, vara Herrens och hans församlings tjänarinnor, alltid redobogna att efter Kristi sinne bistå var och en som är i behov av eder tjänst? Systrarna svara:

Ja. Prästen säger:

Så vare eder diakonisstjänsten härmed betrodd. I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. Amen. Prästen går ned till altarringen och överlämnar åt var och en av systrarna hennes diakonisstavla, varvid h a n , u n d e r handpåläggning, för var och en uppläser ett särskilt Skriftens ord samt därjämte, o m så befinnes lämpligt, diakonissanstaltens eget lösensord. Systrarna knäböja h ä r u n d e r . Prästen stiger åter u p p till altaret. Systrarna resa sig. Härefter sjunges en lämplig p s a l m , t. ex. Din kärlek, Jesu, gräns ej vet (237 = N Ps 567), Konung och Präst (239 = N Ps 569).** * Där så synes lämpligt, må läsningen av 1 Kor. 13, i stället för av prästen, kunna utföras av systrarna, varvid kapitlet så fördelas, att var och en av dem får läsa sitt på förhand bestämda stycke. ** I stället för församlingssång må kören kunna sjunga en lämplig psalm eller hymn.

243 Efter psalmsångens slut vänder prästen sig mot församlingen och säger:

Låtom oss bedja. Prästen vänder sig mot altaret, knäböjer och beder:

Systrarna knäböja under bönen.

Barmhärtige Gud, trofaste Fader. Vi bedja dig av allt hjärta: Se i nåd till dessa dina tjänarinnor, som nu av dig hava mottagit kallelsen att i din församling såsom diakonissor tjäna dem som äro i behov av hjälp. Utrusta dem, genom din Helige Ande, med de gåvor som de för sitt tjänarvärv hava av nöden. Förläna dem den ödmjuka vishet som kommer ovanifrån och den glada beredvillighet som fridens evangelium giver. Håll den brinnande kärlekens nitälskan vid liv i deras hjärtan. Gör dem fasta och orubbliga, alltid överflödande i ditt verk. Och låt dem en gång av nåd undfå den lön du har lovat dem som hava bevisat dig trogen tjänst intill slutet. Amen. Prästen fortsätter:

Fader vår, som är i himmelen

i evighet. Församlingen sjunger:

Amen. Prästen vänder sig mot församlingen och säger (sjunger):

Tackom och lovom Herren. Prästen vänder sig mot altaret* och sjunger med församlingen:

Församlingen reser sig och sjunger:

Herren vare tack och lov. Halleluja, halleluja, halleluja. Prästen vänder sig mot församlingen och säger till de nyvigda diakonissorna:

Församlingen sätter sig ned.

Bojen edra hjärtan till Gud och mottagen välsignelsen. Prästen fortfar:

Herren välsigne eder —

De nyvigda diakonissorna knäböja.

den Helige Andes, namn. Församlingen sjunger:

Amen, amen, amen. Akten avslutas med en p s a l m eller några psalmverser. Under psalmsången återvända prästen och de nyvigda diakonissorna till det rum varifrån de hava utgått. * Prästen må ock kunna förbliva vänd mot församlingen.

ÖVERSIKT ÖVER FÖRSLAGETS AVVIKELSER FRÅN NU CxÄLLANDE KYRKOHANDBOK

Förslaget förordar såsom benämning »Den svenska kyrkohandboken» i stället för den nuvarande formuleringen »Handbok för Svenska kyrkan» (jfr »Den svenska psalmboken» och, sedan 1921, »Den svenska evangelieboken»). Det förutsattes att läsaren av här meddelade översikt har gällande kyrkohandbok framför sig; därför lämnas i allmänhet inga upplysningar om ordalydelsen i denna. Inom parentes angivas emellanåt skiljaktigheter i uttryck mellan kyrkohandboken och förslaget, varvid nu gällande formulering sättes i främsta rummet, av ett kolon skild från den i förslaget förordade. Följande förkortningar hava kommit till användning i förevarande översikt: K H = Handbok för Svenska kyrkan, av år 1917, med däri senare fastställda ändringar och tillägg. 1926 = Förslag till Handbok för Svenska kyrkan, av år 1926. EB = Den svenska evangelieboken, av år 1921. LB = En liten bönbok, fogad till 1921 års evangeliebok. I korthetens intresse brukas i denna redogörelse (i motsats till vad fallet är i själva handbokstexten) främmande uttryck och vedertagna liturgiska termer (t. ex. Kyrie, Gloria). Såsom en inledning till den följande, efter de olika handbokskapitlen anordnade översikten över förslagets avvikelser från KH lämnas här först några orienterande påpekanden om på vilka punkter större skiljaktigheter i sakligt hänseende föreligga, och vidare några erinringar av mera allmän och genomgående art rörande förslagets gestaltning i formellt avseende. Nytillkomna äro de föreslagna ordningarna för högtidligare form av särskild nattvardsgudstjänst (kap. 1, avd. 4 B), för söndagsgudstjänst på annan plats än i kyrka (Tillägg till kap. r, avd. 1), för konfirmation av äldre (kap. 4, avd. 2), för vissa mindre invigningsakter (kap. 10, avd. 2—4) och för komministerinstallation (kap. 14). Tillagda äro ock avdelningen med anvisningar för val av högmässans ingångs- och gradualpsalmer, momentet med böner för prästen vid högmässans begynnelse samt en rad böner och förböner under särskilda konkreta förhållanden (kap. 2, avd. II, III, X). Den äldre ordningen för enskilt skriftermål (KH kap. 5) är ersatt av en helt och hållet ny. Ritualen för barngudstjänst (Tillägg till kap. 1, avd. 2), för missionärs- och diakonissvigning (kap. 15, resp. 17) äro väsentligen omgestaltade,

248 likasom de båda ritualen för dop av vuxna (KH kap. 3, avd. 3, 4). I ej fullt lika hög grad gäller detta också om ordningen för diakonvigning (kap. 16). Av ganska genomgripande natur äro ändringsförslagen beträffande ritualen för vigsel och för jordfästning. Den nuvarande gestaltningen av ifrågavarande båda ritual har sedan länge och på många håll känts mindre tillfredsställande. Vid högmässoritualet hava inga ändringsförslag beträffande högmässans gång och karaktär blivit gjorda. Det enda som här, vid denna allmänna översikt, må påpekas är att förslaget sökt åstadkomma en regelbunden växling på olika punkter av högmässan (syndabekännelsen, [absolutionsord ur Skriften], välönskan över församlingen, den allmänna kyrkobönen, nattvardsprefationen och tacksägelsekollekten efter nattvarden) genom införande av en detemporeordning, omfattande fyra tider: 1. Trefaldighetstiden, 2. Advents-, jultiden, 3. Fastan och 4. Påsk-, pingsttiden. (Det har synts mest praktiskt att genomgående placera Trefaldighetstiden i första rummet, eftersom denna tid mest kan sägas representera det ordinära.) Detemporeprincipen göres emellertid icke strängt bindande, utan rätt meddelas att under hela kyrkoåret bruka det formulär som hittills varit det mest använda. Tilläggas bör att genomförandet av sagda princip nödvändiggjort införandet av en del nya bönetexter, varom närmare upplysningar meddelas vid den följande speciella redogörelsen för ändringar inom handbokens olika kapitel. Såsom det i fråga om högmässoritualet synts vara angeläget att återvinna en något större omväxling, så har förslaget också i övrigt lämnat ett i förhållande till K H något vidgat utrymme åt alternativ. Ifrågavarande alternativ avse emellertid aldrig att giva uttryck åt skilda läroåskådningar. Förslaget åsyftar över huvud intet annat än att enbart och entydigt återspegla Svenska kyrkans lära »sådan den är oss given i den Heliga Skrift och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna». I vissa fall hava de upptagna alternativen övervägande sin grund i behovet av anpassning efter konkret föreliggande situation (t. ex. bönerna i jordfästningsritualet) eller i önskemålet om en ny formulering vid sidan om en äldre, som blivit så invand, att den icke ansetts kunna eller böra helt avlägsnas (t. ex. jordpåkastningsformeln).

Enligt föreliggande förslag skulle kyrkohandboken indelas i tre från varandra tydligt skilda delar, vardera försedd med särskilt titelblad, så att handboken, där så önskades, skulle kunna inbindas i tre olika volymer. (Kapitelräkningen och pagineringen föreslås däremot bliva genomgående för kyrkohandboken i dess helhet.) En inbindning i olika volymer skulle göra handboken lätthanterligare. Vidare torde härigenom ersättandet av förbrukad eller nedsolkad del befordras. (Altarets huvudsakligen för den allmänna gudstjänsten använda exemplar befinna sig ej sällan i ganska otillfredsställande skick.)

249 Första delen, »Den allmänna gudstjänsten», innehåller ritual för den s. k. allmänna gudstjänsten i dess olika former (kap. i) samt »Särskilda kyrkoböner och andra stycken som brukas vid den allmänna gudstjänsten» (kap. 2). Dessa båda kapitel motsvara de båda första kapitlen i KH. Dock har ritualet för allmänt skriftermål —• i K H placerat såsom kap. 5 mellan konfirmationen och det enskilda skriftermålet — flyttats till kap. 1, mellan ottesången och högmässan. Ordningen för särskild nattvardsgudstjänst har ansetts få sin naturligaste plats efter högmässan. Såsom tillägg till kap. 1 hava bifogats dels ritual för söndagsgudstjänst (förkortad högmässa) på annan plats än i kyrka, dels ordning för barngudstjänst. Till kap. 2 hava från KH:s kap. 1 överförts en del böner och andra stycken som icke regelbundet förekomma vid den allmänna gudstjänsten, detta för att låta gudstjänstordningens ordinarie form tydligare framstå. Åt Andra delen (kapp. 3—9), som skulle kunna sägas motsvara det gamla manuale, kan icke givas någon samlande överskrift. Denna del omsluter kapp. 3—4, 6—10 i KH. De särskilda akter som här förekomma äro dop och konfirmation, enskilt skriftermål och sjukas nattvardsgång, vigsel och kyrkotagning, samt jordfästning. Tredje delen (kapp. 10—17), som kan sägas utgöra en motsvarighet till det gamla pontificale, är av mera enhetlig karaktär. Här meddelas ritual för olika invignings- och vigningsakter. Denna del omfattar kapp. 11—16 av KH.

Förslaget åsyftar att genom sin yttre uppställning och anordning låta ritualens byggnad framstå med möjligaste klarhet. En så stor överskådlighet som möjligt är genomgående eftersträvad. I samtliga ritual som ingå i del I hava ritualens olika moment i nämnda syfte försetts med överskrifter med bifogade ordningsnummer. (Däremot har för ritualen i delarna II och III en dylik anordning ej synts behövlig.) Härigenom vinnes ock större klarhet och tillförlitlighet, då hänvisning sker från ett ritual till ett annat (t. ex. vid högmässans olika former). Varje nytt ritual begynnes — utom i vissa särskilda fall — i tydlighetens intresse på ny sida. (Jfr KH:s sammanhängande tryck vid ritualen för morgon- och aftonbön.) Element som icke äro av stående natur hava blivit placerade efter ritualen (så t. ex. de inledande växelsångerna vid högmässan, Laudamus, bibelord vid jordfästning och vigningsakter). I stor omfattning har förslaget genomfört en mot innehållet svarande uppdelning i stycken, där KH bjuder texten i en fortlöpande följd. Denna uppdelning i stycken åsyftar att starkare framhäva innehållsskiftningen och torde avsevärt kunna underlätta föredragandet, så att prästen får lättare både att läsa rätt och att läsa väl (jfr t. ex. Olaus Petris syndabekännelse och det stora flertalet böner).

250 I vissa texter av tydligt rytmisk byggnad (t. ex. Apostolicum, Sanctus, Välsignelsen) begynnas de nya leden på ny rad. Liturgiska alternativ äro för översiktlighetens skull ställda vid sidan om varandra, i parallella kolumner (där alternativen äro flera än två, äro de särskilt betecknade), icke såsom i K H efter varandra, med ett åtskiljande »Eller». Den i K H följda anordningen har utan tvivel sin skuld i att de senare alternativen ofta ej verkligen beaktats. På i handbokstryck övligt sätt äro anvisningarna genom användning av betydligt mindre tryckstil bestämt skilda från handbokstexten i egentlig mening. Till klarhetens befrämjande har i föreliggande förslag den anordningen vidtagits, att de anvisningar som angå prästen och de anvisningar som angå församlingen blivit skilda från varandra på sådant sätt, att de förra äro tryckta på sidans vänstra hälft och de senare på den högra. Härmed vinnes, jämte ökad överskådlighet, att den språkliga formen kan göras mera tillfredsställande än vad som är möjligt, då bägge arterna av anvisningar lämnas kombinerade med varandra. Anvisningarna äro i förslaget gjorda avsevärt fylligare och mera konkreta än i K H (jfr t. ex. nattvardstillredelsen och distributionen, dophandlingen). Vad som åsyftas är att kyrkohandboken själv skall giva en fullt tydlig bild av hur akten verkligen försiggår. Det är allmän kyrklig usus hos oss, som så föreslås kodifierad. Givetvis är det av betydelse att man vid dylika anvisningars meddelande ej går för mycket i detalj, utan följer en sund via media. Kyrkohandboken bör ej befatta sig med de minsta enskildheter. Utöver denna bör det finnas plats för mera detaljerade handledningar (både för liturg och för kyrkomusiker) av rådgivande art, till fritt bruk, inom kyrkohandbokens ram. Förslaget finner det icke behövligt att en total uniformering i fråga om dylika utvärtes ting genomföres. Där skiljaktigt bruk faktiskt förekommer inom Svenska kyrkan (t. ex. församlingens sittande eller stående ställning vid läsandet av Välsignelsen i högmässan), har förslaget lämnat valet öppet, efter församlingens hittillsvarande sed. Där förslaget finner sig böra förorda någon ändring av nuvarande praxis (t. ex. i fråga om prästens ställning vid Apostolicum eller Benedicamus), föreslås denna ändring icke såsom obligatorisk. Såsom nyss nämndes, vill förslaget i anvisningarna endast giva plats åt vad som kan betraktas såsom nu gällande sed inom Svenska kyrkan. I fråga om KH:s föreskrift om församlingens knäböjande ställning vid vissa gudstjänstmoment — vilket knäfall för länge sedan tyvärr har kommit ur bruk och i de flesta fall redan på grund av bänkarnas konstruktion nu torde vara omöjligt — har förslaget valt den dubbla formuleringen »knäböjer eller lutar sig ned», då det å ena sidan synts angeläget att det föga verklighetstrogna »knäböjer» ej fortfarande ensamt skulle stå kvar, och då det å andra sidan torde föreligga vissa möjligheter för eller åtminstone en viss längtan efter att den gamla vackra seden åter måtte bliva levande ibland oss.

251 I fråga om den symboliska handpåläggningen har möjlighet till sådan, för den som detta önskar, införts vid konfirmationen. Däremot har det icke synts tillrådligt att i handboken föreslå ett upptagande av korstecknet vid dop eller välsignelse eller brödsbrytelsen vid nattvardsfirandet, då dessa i och för sig sköna kristliga bruk blivit så främmande för vår tids människor här i landet. Enhetlighet i anvisningarnas terminologi och formulering är eftersträvad. Formuleringar av lagstilstyp undvikas. Hänvisningar till konkreta författningsrum meddelas icke. Vid beteckningen av sön- och helgdagar följes EB (också i fråga om bruket av stor bokstav). Uttrycket »Fastan» är genomgående använt (ej: »Passionstiden» eller »Fastlagstiden»). Främmande konstord undvikas också i anvisningarna (KH: t. ex. »baptizand», »introducendus», »distribution»), likaså uttryck som verka prästerligt fackspråk (t. ex. »avlösning» [i st. »tillsägelse av syndaförlåtelse»], »sakramentshåvor»,» duklag»). Den mycket misslyckade termen »självkommunion» är ersatt med omskrivning. Åtskillnad har gjorts vid bruket av termerna »invigning» (föremål) och »vigning» (personer), likaså mellan »vigning» (ämbete, tjänst) och »installation» (lokalt bestämd uppgift). Vid de nyinförda överskrifterna till de olika momenten i de i kap. i meddelade ritualen har företräde lämnats åt svenska uttryck, t. ex. »Ära vare Gud», »Tackom och lovom», framför de latinska Gloria, Benedicamus. Kyrkohandboken bör kunna förstås också utan teknisk skolning. I sammanhang härmed må erinras om att i kapitelrubrikerna en del helt eller övervägande föråldrade uttryck hava blivit avlägsnade, t. ex. »barnakvinnor», »brudvigsel», »skrift» (i betydelsen av skriftermål), och att rubrikerna genomgående förenklats (jfr t. ex. de långa rubrikerna vid invignings- och vigningsritualen i KH). Till noter under texten hava hänförts anvisningar och påpekanden som icke synas hava omedelbar anknytning till själva akten, likaså erinringar om avvikelser från den vanliga gången (t. ex. på högtidsdagar o. s. v.). I noterna hava ock någon gång alternativ av jämförelsevis underordnad betydelse fått sin plats, då deras placering uppe i texten kunde tänkas åstadkomma oklarhet eller medföra förvirring. I vissa fall har det tecken som i texten hänvisar till den under textsidan tryckta noten placerats före vederbörande textparti, nämligen i sådana fall där det synts önskvärt att i tid väcka den föredragandes uppmärksamhet på att han, innan han fortsätter läsningen, må uppmärksamma om notens påpekande bör föranleda någon avvikelse. Förslaget åsyftar förenkling i uttryckssättet. Invecklade satsbyggnader, t. ex. flera varandra underordnade relativsatser,

252 förenklas. Långa meningar uppdelas i flera eller förkortas genom strykning. Understundom företagas retuscheringar i språklogikens intresse. Vid rytmens krav har genomgående stort avseende blivit fäst. Förslaget söker bjuda formuleringar som på ett naturligt sätt låta sig fraseras. Allt för korthuggna satser, vilka ej passa samman med den liturgiska stilens rytm, äro undvikna. Naturlighet i uttryckssättet är eftersträvad. För lekmannen svårfattliga uttryck äro möjligast undvikna. Vissa vändningar som verka stereotypa (t. ex. »älskad» såsom stående epitet för konungen) eller onaturliga (t. ex. »älskade barn» i konfirmationsritualet) eller mindre verklighetstrogna (t. ex. det inledande »käre kristne» vid dop och vigsel; jfr ock det stereotypa »denna kristna församling» i olika ritual) äro borttagna eller ersatta med andra. Det har synts överensstämma med kravet på naturlighet att ord sådana som »mission», »kyrkomöte», »konfirmand», »riksdag» (KH: »riksmöte») kunna få brukas också i texten. På sina håll har en större värme och en personligare klang synts önskvärda (jfr jordfästningsritualet, konfirmationsakten, det enskilda skriftermålet, ordningen för diakonissvigning). Hemmet har i förslaget starkare framhållits (jfr vigsel-, kyrkotagnings-, dopritualen). Förslaget åsyftar att bibehålla och genomföra en ålderdomlig och högtidlig stilart, utan att dock vilja skatta åt någon förkärlek för det arkaiserande. I partier som senare tillkommit i handboken har det i enhetlighetens intresse synts önskvärt att någon gång giva stilen en i viss mån högtidligare prägel än i KH. Dock har det ansetts vara väl på sin plats att handbokens äldsta partier också i avseende på stilen visa en något ålderdomligare nyans än de yngre. En fullständig konformation med 1917 års svenska kyrkobibel i fråga om bibliska uttryck och allusioner har icke ansetts vare sig nödig eller önskvärd. Det torde icke föreligga något hinder för att liturgien kan återspegla ett äldre stadium. (Jfr förhållandet med psalmboken.) I fråga om stilistiska retuscheringar, såväl som beträffande innehållsliga ändringar, har förslaget i regel ansett sig kunna gå fram med större frihet, när det gäller jämförelsevis nya formulär, resp. vändningar, än när det är fråga om de äldre beståndsdelarna. Vad angår de av kyrkomötet helt nyligen prövade formulären för barndop och för i högmässan infogat skriftermål hava inga sakliga ändringar ansetts böra föreslås. Genomgående strävar förslaget efter att i den mån detta utan olägenhet låter sig göra förkorta de liturgiska formulären (t. ex. högtidsbönerna vid högmässan och flera andra böner, assistentorden vid invignings- och vigningsakterna). I detta sammanhang må ock några språkliga påpekanden göras. I bisatser insattes regelbundet hjälpverbet »hava», utom i de fall då detta av rytmiska skäl synes hinderligt. Hjälpverben »må», »måtte» avlägsnas ur rena kon-

253 sekutivsatser. Vid rena finalsatser användas, där rytmen ej talar däremot, de finala konjunktionerna »för att», »på det att» (ej enbart »att»). Vissa förbindelseord som ej förekomma i talspråket, t. ex. »även», »samt», »emedan», ersättas i regel med likvärdiga ord som äga fäste jämväl i talspråket. Verbalabstrakta på -ande äro reducerade, så vitt möjligt undvikna. Tunga ordsammansättningar äro upplösta eller på annat sätt förenklade. Förslaget följer de interpunktionsprinciper som hava kommit till användning i 1917 års svenska kyrkobibel. Samma interpunktionssystem är tillämpat jämväl i EB av år 1921 samt den därtill fogade LB. 1936 års kyrkomöte beslöt för sin del att enahanda system skulle följas i den nya psalmboken. Beträffande huvudgrunderna för denna interpunktionsmetod må det vara nog att hänvisa till den kortfattade redogörelse som lämnas i det den 29 febr. 1936 till Ecklesiastikministern avgivna psalmboksförslaget (sid. 23*). Metodens väsentliga och mest karakteristiska syfte är att låta skiljetecknen i främsta rummet tjäna den naturliga högläsningens krav, medan däremot intresset för den grammatiska satsanalysen, vilket bildar grundvalen för den övliga, av skolorna brukade interpunktionen, får träda tillbaka. Särskilt för kyrkohandbokens vidkommande torde det kunna betraktas såsom synnerligen angeläget att den använda interpunktionen å ena sidan så mycket som möjligt underlättar en riktig frasering, och å andra sidan ej genom efter ur satsanalytisk synpunkt anbragta skiljetecken förleder den föredragande att pausera på ställen där det vårdade, naturliga talet ej har pauser. Då den naturliga fraseringens intressen framför allt för kyrkohandboken äro så högst betydelsefulla, har det ansetts befogat och ändamålsenligt att göra ett något litet vidgat bruk av skiljetecknet komma (i jämförelse med vad fallet är i kyrkobibeln), detta för att underlätta högläsningen och särskilt för att förhindra felaktig sammanläsning av ord. Då kyrkohandboken rimligen bör genomgående tillämpa en och samma interpunktionsmetod, har det ansetts riktigast att vid de ur Svenska psalmboken hämtade texterna i fråga om kommatering avvika från normalupplagan av 1937 års Svenska psalmbok, vilken normalupplaga, av hänsyn till skolan, i huvudsak följer den sedvanliga interpunktionen. Bibelställen av mera fristående natur förekomma i kapitlen om allmänt skriftermål, högtidlig morgon-, resp. aftongudstjänst, jordfästning, vigningsakter. Förslagets urval av dylika skriftord bygger på en ny genomgång och prövning av hela bibelmaterialet. Det har synts ändamålsenligt att ordna dem efter vissa grundtankar eller att uppföra dem i olika grupper efter innehållet. (Vid skriftermålet har dock en dylik anordning ansetts obehövlig.) Urvalet har gestaltats vida rikare än i KH. Vid assistentorden hava de olika

254 akterna fått i förhållande till varandra olika skriftord. Ofta äro bibelorden förkortade i jämförelse med KH. Härigenom torde de hava vunnit i koncentration; ett uppmärksamt åhörande torde ock därmed underlättas. Till främjande av brukbarheten — t. ex. vid fördelningen av assistentord — äro bibelorden försedda med nummer, med föregående begynnelsebokstav. (Vid psaltarställena i högtidlig morgon- och aftongudstjänst endast nummer.) Utöver de avtryckta skriftställena äro vid ritualen för skriftermål, morgonoch aftongudstjänst samt jordfästning blotta ställhänvisningar lämnade till andra lämpliga bibelord, vilka ej ansetts böra avtryckas på grund av utrymmesskäl. Vid de mindre invigningsakterna (altare, dopfunt etc.) har det ansetts tillräckligt allenast med ställangivelser. Inom bibeltexterna äro inga utelämningar gjorda, utan texterna fullständigt meddelade efter deras bibliska form. Begynnelseorden äro, i likhet med vad fallet är i EB, något retuscherade, där så varit behövligt (pronomen ersatt av åsyftat nomen, överledande konjunktion utelämnad o. s. v.). Vid Herrensord har, där så synts önskvärt, ett inledande »Jesus sade» blivit tillfogat. Vid bibelställen som avtryckas angives icke vid den åtföljande ställuppgiften, om hela begynnelse-, resp. slutversen medtagits eller icke. Däremot lämnas dylikt påpekande vid bibelställen till vilka allenast hänvisning sker. Vid bibelställen vilka såsom nödvändiga led ingå i ritualen äro jämväl ställhänvisningar meddelade i slutet (såsom undantagsvis är fallet i KH, t. ex. vid slutförmaningen i barndopsritualet eller vid motsvarande förmaning i prästvigningsritualet). I bil. n:r i meddelas en förteckning över de i föreliggande förslag med ställuppgift avtryckta eller genom hänvisning angivna bibelorden. I kapitlen om allmänt skriftermål och om jordfästning meddelas, såsom i KH, ett jämförelsevis stort antal avtryckta psalmer och psalmverser ur Svenska psalmboken. Förslagets urval har gjorts på grundval av en ny genomgång av det material psalmboken för ifrågavarande ämnen erbjuder. Enligt från många håll uttalad önskan har urvalet gjorts fylligare än i KH. Då emellertid en begränsning är ofrånkomlig för att hålla handbokens omfång inom rimliga gränser, har förslaget, utöver de avtryckta psalmtexterna, insatt blotta hänvisningar till en del andra lämpliga psalmverser, som synts värda att komma i åtanke för prästen vid dennes förberedelse till aktens förrättande. De vid jordfästningsritualet anförda psalmerna hava, till vinnande av bättre överskådlighet och till främjande av den praktiska brukbarheten, efter huvudinnehållet fördelats på fyra olika grupper. En dylik uppdelning har däremot befunnits obehövlig i fråga om skriftermålspsalmerna. I K H äro jämväl vid vigselritualet några psalmtexter avtryckta (två bröllopspsalmer samt W 131). Förslaget har ej funnit tillräckliga skäl föreligga för ett meddelande av psalmer i detta fall. Man skulle med samma rätt som vid vigseln

255 kunna vänta psalmtextsavtryck vid andra kyrkliga akter, t. ex. dopet. Kyrkohandboken torde, redan av utrymmesskäl, icke böra inrymma dylika. En väsentligen ny, med psalmboken sammanhörande avdelning utgöres av de i förslagets kap. 2, avd. II, införda anvisningarna om ingångs- och gradualpsalmer vid högmässan. Några erinringar om de synpunkter som ligga till grund för detta partis utarbetande lämnas vid den speciella framställningen av avvikelserna från KH angående de olika handbokskapitlen. Beträffande såväl psalmurval som textform vållas vissa svårigheter genom det nuvarande läget, då både den äldre psalmboken (den Wallinska, jämte 1921 års psalmbokstillägg) och den nya, år 1937 sanktionerade psalmboken få brukas jämsides, enligt vederbörande församlings eget fria val. Det har ansetts mest praktiskt att i handboksförslaget ej medtaga psalmer eller psalmverser i den äldre psalmboken, vilka äro strukna i den nya. Däremot har det befunnits lämpligt att i förslaget bereda plats jämväl för sådant psalmmaterial som är nytillkommet i psalmboken av år 1937. Med avseende på textformen skulle det hava blivit alltför invecklat och omständligt att anföra båda lydelserna, i de fall då den äldre och den nya formen avvika från varandra. Företräde har givits åt 1937 års textform, vilken därför genomgående följes. Däremot måste det betraktas såsom oundgängligen nödvändigt att kyrkohandbokens uppgifter om psalmnumren lämnas såväl efter den äldre psalmbokens (och psalmbokstilläggets) som efter den nya psalmbokens räkning. Härvid har den nya psalmbokens nummer satts främst, utan föregående beteckning, medan numret i den äldre psalmboken, jämte tillägget, angivits i andra rummet, med ett framförställt W, resp. N Ps; de båda sifferuppgifterna förbindas med varandra genom ett förklarande likhetstecken. När psalmtexten ej avtryckes, utan allenast hänvisning till psalmnummer sker, meddelas, till snabbare och säkrare orientering, genomgående därjämte lydelsen av första versraden (likasom sker i EB). I bil. n:r 2 meddelas en förteckning över psalmer och psalmverser som i förslaget avtryckas eller till vilka hänvisning sker. Denna förteckning, som endast är av tillfällig natur, har uppställts med utgångspunkt från numreringen i W, resp. N Ps, då ju denna är den utan jämförelse tills vidare mest förtrogna.

Hänvisningar till LB hava i förslaget på lämpliga punkter blivit införda, t. ex. kap. 2 (Böner vid särskilda förhållanden), sjukas nattvardsgång, jordfästning. Anmärkas bör att numren i LB torde komma att framdeles ändras, om ytterligare en veckas morgon- och aftonandakter tilläggas. De av förslaget uppgivna hänvisningsnumren behöva i så fall retuscheras. Vidare må påpekas att vissa mindre retuscheringar äro av nöden inom LB (den dagliga morgonbönen Jag tackar dig, Gud och den dagliga aftonbönen)

256 för att bringa LB i överensstämmelse med kyrkohandboken (ej heller för närvarande full överensstämmelse mellan LB och KH). Beträffande trycket av föreliggande kyrkohandboksförslag bör påpekas att i detsamma, för att undvika onödiga tryckningskostnader, vissa förkortningsåtgärder vidtagits. Ett textparti av nämnvärt omfång tryckes sålunda ej mer än en gång, då det förekommer i fullkomligt lika lydelse på mer än ett ställe. Förslagets typografiska uppställning av Kyrie, Gloria, Apostolicum, Fader vår och Välsignelsen framgår av deras avtryck inom högmässan. På andra ställen anföras endast respektive texters begynnelseord (samt vid behov slutord, resp. Amen, för att tydligt angiva om av prästen läst amen skall förekomma). I övriga fall, då samma text förekommer mer än en gång (t. ex. Olaus Petris syndabekännelse, avlösningen) angivas begynnelse- och slutord jämte uttrycklig sidhänvisning till det ställe i förslaget, där hela texten är avtryckt. Vid några mycket kända bibeltexter (t. ex. i Kor. 13, Matt. 11: 25—30) har ett dylikt anföringssätt ansetts göra till fyllest. Givetvis avses att i en verklig handboksupplaga alla ifrågavarande partier bliva varje gång helt avtryckta. Man skulle kunna ifrågasätta nödvändigheten av att på de många olika ställena trycka av Fader vår och Välsignelsen; de kunde ju i stället tryckas på ett löst blad av fast struktur, vilket flyttades såsom märke. Dock torde detta sätt vara mindre tillrådligt, eftersom ett märkblad kan komma bort. Kolumnrubriker hava ej ansetts behövliga i trycket av förslaget; dylika rubriker böra införas i en verklig handboksupplaga. De må formuleras så, att de bliva innehållsligt konkreta (den formella kapitelindelningen må träda tillbaka). Vad angår det i handbokstryck iakttagna bruket att med fetstil framhäva vissa särskilt solenna partier, så har det synts förorsaka en onödig utgift att i förslaget följa denna sed. Över huvud torde denna traditionella anordning böra underkastas en revision, då den i sin nuvarande form (såsom i KH) icke kan sägas motsvara något praktiskt syfte. Ändamålsenligast torde vara att man följer den principen, att sådana textpartier böra tryckas med kraftigare stil än andra, vilka skola läsas av prästen, då han vid altartjänsten står vänd mot församlingen, och vid vilka det är önskvärt att en närsynt präst ej skall behöva lyfta boken upp mot ögonen (t. ex. Gloria, Välsignelsen). Härvid torde man dock kunna reducera de synnerligen kraftiga och feta typer som nu för tiden användas, och som ingalunda försköna trycket. Det hade utan tvivel varit av värde, både som hjälp att befordra en naturlig frasering och till befrämjande av uppbyggnadens överskådlighet, om åt kyrkohandbokstexten hade kunnat givas en frasmässig typografisk uppställning, så att varje ny fras begynts med ny rad, en anordning liknande den som brukas vid kollekt- och evangeliebönerna i EB:s editio princeps. Ett dylikt tryckningssätt torde dock ur utrymmessynpunkt vara uteslutet för kyrkohandbokens vidkommande.

257 Vid utgivandet av en eventuell ny upplaga av kyrkohandboken bör större uppmärksamhet än i förslaget varit av nöden fästas vid att texten tryckes så, att prästen så vitt möjligt ej behöver vända bladet mitt under föredragandet av en text, åtminstone ej inom ett och samma stycke. Ett önskemål är att varje kyrkohandbok förses med minst tre märkband, av verkligt hållfast beskaffenhet och helst i olika färger. Det vore tacknämligt, om den gamla röda färgen kunde återinföras vid trycket av anvisningarna, för att ännu starkare än vad genom de olika stora stilsorterna är möjligt skilja anvisningarna från texten. Vid psalmversernas avtryckande torde man böra använda snedstreck för att markera versradernas början. Denna metod torde vara att föredraga framför den nu vanliga, också i förslaget följda metoden att beteckna ny rad genom stor bokstav. (Tanken på en dylik anordning aktualiserad först sedan förslaget börjat sättas.) Att trycka psalmtexterna med ny rad för varje ny versrad, såsom ju alltid sker vid annan poesi, är av platshänsyn uteslutet. Liknande anordning med snedstreck torde vara tjänlig att införa vid de psaltarställen som ingå vid högtidlig morgon- och aftongudstjänst. Härvid bör framför allt hänsyn tagas till den svenska textens rytmiska förhållanden, mer än till kyrkobibelns av grundtexten beroende uppställning i olika rader. KH:s anordning med brutna rader är i och för sig tilltalande, men för platskrävande (särskilt om man önskar ett fylligare urval än det som föreligger i KH).

I 7—37404.

E.

Eidem.

FÖRSTA KAPITLET. 1.

OTTESÅNG.

I st. f. anvisningarna i K H meddelas en fortlöpande ordning. I den allmänna morgonbönen Jag tackar dig, Gud några små språkliga retuscheringar, delvis enligt bönens lydelse i LB. — Den allmänna morgonbönen Herre Gud, himmelske Fader omarbetad (jfr 1926). De särskilda morgonbönerna under vissa kyrkoårstider äro för översiktlighetens skull flyttade till kap. 2. Predikotexten. Då antalet kyrkor där ottesång hålles på böndag är så jämförelsevis litet, torde böndagsplakatets ottesångstext lämpligen kunna bortfalla och ersättas av fritt textval. Den allmänna kyrkobönen. Ändring i begynnelseorden (jfr bönen Lovad vare du, o Gud närmast efter högmässopredikan). Några mindre, språkliga och rytmiska retuscheringar (»lärdom»: »lära»; »de mångfaldiga förförelserna»: »allt vad som är till förförelse»; »föräldrar och barnavårdare»: »dem som du betrott barn och unga»; »lovligt verk»: »redbart arbete»). Epitetet »älskad» framför konungen här och annorstädes avlägsnat, såsom stereotypt. Ordningen mellan momenten i bönens senare del ändrad (jfr 1926). Högtidligare form för ottesång. Möjlighet till högtidligare gestaltning, med föregående altartjänst, införd. Denna form ansluter sig till ordningen för högtidlig morgongudstjänst i kyrka på veckodag (kap. 1, avd. 6 B).

2.

S K R I F T E R M Å L (allmänt).

Ritualet flyttat hit. KH:s placering såsom kap. 5, mellan Ungdomens konfirmation och Enskild skrift och avlösning, ur olika synpunkter otillfredsställande. Meddelande lämnas om de två formerna för skriftermålets infogande i högmässan samt om dess infogande i särskild nattvardsgudstjänst. Om syndabekännelsen se nedan vid högmässan.

259 Avlösningen — själva termen genomgående ersatt med det allmänbegripliga uttrycket »tillsägelse av syndaförlåtelse» — meddelas i alternativ form. Jämte den hittillsvarande plurala formen medgives singularform. (1926 meddelar endast den senare.) Tacksägelsebönen, som enligt KH endast förekommer, då skriftermål med nattvardsgång hålles utan sammanhang med allmän gudstjänst, betecknad såsom normalt led i skriftermålet. (Jfr 1926.) Medgivande att läsa bibelord eller psalmverser lämnat jämväl då skriftermålet ej sker i samband med högmässa. (Jfr 1926.) I tacksägelsebönen är ordet »avlösning» undviket. Bönemoment om att kunna tillägna sig absolutionen infört. Bönen, som i KH utgör en enda mening, är uppdelad i flera. En serie av lämpliga bibelord (såsom i 1926) införd. 15 dylika äro avtryckta. Valet av bibelställen verkställt på grund av genomgång av det material bibeln erbjuder. Serien av psalmverser utarbetad efter förnyad prövning av i psalmboken tillgängligt material. 18 psalmer här avtryckta (i KH 22). Härutöver angivas med anförande av första raden 15 lämpliga psalmer.

3.

HÖGMÄSSA.

Rubriken »Högmässogudstjänsten» förenklad till »Högmässa». De olika typerna av högmässa äro placerade i följande ordning: 1. Högmässa utan nattvard, 2. Högmässa med nattvard, 3. Högmässa med i densamma infogat skriftermål samt med nattvard, denna ordning med dess bägge varianter: a. skriftermålet infogat i början av högmässan, b. skriftermålet infogat efter högmässans allmänna kyrkobön.

A.

HÖGMÄSSA (utan nattvard).

Att förslaget satt högmässa utan nattvard på första platsen har sin grund däri, att det synts vara det naturliga att giva främsta rummet åt den form som i det stora hela utan all jämförelse är den vanligast förekommande. Denna placering har skett först efter mycket allvarligt övervägande, eftersom ju högmässan, såsom tydligt framgår redan av själva namnet, har vuxit fram ur nattvardsgudstjänsten. Allt bör ock göras för att väcka till liv en förnyad uppskattning av altarets sakrament. För denna viktiga angelägenhet torde dock ordningsföljden mellan ritualen i handboken svårligen kunna anses vara av egentlig betydelse. Emellertid har nattvardens sammanhang med högmässan ansetts böra uttryckligen framhållas därigenom, att högmässa med nattvard betecknats såsom »fullständig högmässa».

2Ö0

Om den faktiskt ojämförligt vanligaste formen sättes främst, vinner man den praktiska fördelen — en visserligen högst underordnad synpunkt — att uppställningen blir mycket enklare och klarare. i.

Ingångspsalm.

För valet av ingångspsalm lämnas anvisningar för varje sön- och helgdag. Åt dessa anvisningar, i K H meddelade endast för ett fåtal dagar eller tider, har givits en förändrad plats, i det att de flyttats till kap. 2. Några böner till fritt bruk för prästen, då han knäböjer vid altaret vid gudstjänstens början, äro nyinförda och placerade i kap. 2. 2.

Inledning.

I syfte att låta den ordinarie ordningen framstå med all klarhet hava de inledande växelsångerna på en rad av högtidsdagar flyttats till kap. 2. Hänvisning till dessa gives i not. Den nuvarande uppställningen i KH förefaller föga klar och naturlig. I det inledande trefaldiga Helig har »Herren Sebaot» utbytts mot »Herren, den Allsmäktige», då namnet »Sebaot» för nutida svenskt kyrkospråk torde kunna anses rätt främmande. (»Sebaot» inkom här genom 1894 års handbok.) I övrigt är ingen ändring vidtagen. Det synes snarare vara en fördel än motsatsen, att formuleringen av Sanctus vid högmässans begynnelse avviker från nattvardsmässans Sanctus. Då den i KH under fastlagstiden samt vid högmässogudstjänst å annan plats än i kyrka sedan 1920 alternativt tillåtna inledningsallokutionen av Olaus Petri Käre vänner, bröder och systrar i Kristus Jesus endast i mycket ringa grad torde hava kommit till användning, och då den på grund av sin förtroliga ton samt sin ålderdomliga prägel icke synes riktigt väl harmoniera med högmässoritualet i övrigt, har den ansetts här kunna utgå. I starkt förkortad form har den insatts som inledning till syndabekännelsen vid det i tillägget till kap. 1 införda ritualet för söndagsgudstjänst å annan plats än i kyrka, där denna trohjärtade och intima inledning synes väl försvara sin plats. 3.

Syndabekännelse.

Vid syndabekännelsen lämnas fyra alternativ, ordnade enligt detemporeprincipen. Medgivande lämnas för präst som samma dag förrättar högmässa på olika platser, att senare gången använda annan syndabekännelse än den förra. Som syndabekännelse under Trefaldighetstiden föreslås den gamla välkända Olaus Petris Jag fattig syndig människa brukad. Uttryckligen medgives bruket av denna syndabekännelse, där så önskas, jämväl under hela kyrkoåret.

2ÖI

Till åstadkommande av större översiktlighet och till befrämjande av en god läsning har syndabekännelsen typografiskt uppdelats i de innehållsligt tydligt avgränsade delar av vilka den består. Formuleringen »som, med synd född, jämväl sedan» har ändrats till »av syndigt släkte född» (jfr finska kyrkohandboken). Härmed vinnes att man å ena sidan undgår intrycket av en naken addition av arvsynd och verksynd, och att å andra sidan predikatet »bekänner» ryckes fram till en lämpligare och mer betonad plats. »Av syndigt släkte född» torde kunna sägas giva ett naturligare uttryck för vad som här åsyftas än det emellanåt missförstådda »med synd född.» De båda långa meningar vilka tillsammans bilda det första stycket hava vardera uppdelats i två, varigenom större enkelhet och naturlighet torde hava érnåtts. I andra stycket hava orden »omvända sig till dig och med levande tro» ansetts kunna utgå, då en förkortning av den jämförelsevis långa syndabekännelsen synes önskvärd. Det med Guds barmhärtighet samordnade uttrycket »Frälsarens, Jesu Kristi, förtjänst» är utbytt mot »i förtröstan på vår Frälsare, Jesus Kristus», varmed det genom de uteslutna orden »med levande tro» markerade momentet kominer till sin rätt. I st. f. ordet »överse» har uttrycket »tillgiva», som klarare markerar förlåtelsens djupa innebörd, blivit insatt. Det sista stycket i Olaus Petris syndabekännelse, med sin oförtydbara absolutionsklang, är gjort fakultativt (borttaget 1926). Vidare är anvisning lämnad att prästen läser sagda stycke stående, detta för att i sin mån markera slutpartiets från det föregående avvikande karaktär. Anvisning lämnas om att ett absolutionsord ur Skriften i st. f. detta sista stycke må kunna läsas mellan Kyrie och Gloria. Se härom vidare nedan. Härutöver äro några få obetydliga stilistiska retuscheringar vidtagna i ifrågavarande form av syndabekännelsen. Såsom syndabekännelse under Advents-, jultiden har upptagits den i K H ingående form som medgives till alternativt bruk, när skriftermål omedelbart föregår högmässogudstjänsten. Sagda syndabekännelse är starkt omarbetad — delvis i syfte att ernå bättre tankeföljd — och delvis något utvidgad. Den plurala formen har transponerats till singular. Syndabekännelsen ur Psalt. 51 är, liksom i KH, reserverad för Fastan och därjämte för större högtidsdagar (jämväl särskilda sådana för viss församling). De båda i denna syndabekännelse ingående bibelstyckena äro typografiskt skilda från varandra genom nytt stycke. Bibelstället är utvidgat med v. 14, såsom emellanåt föreslagits. Denna vers synes vara både i sig värdefull och medföra en lämplig positiv avslutning. Det kristna tillägget till den gammaltestamentliga bönen är uttryckligen markerat såsom tillägg. Den för Påsk-, pingsttiden föreslagna formen för syndabekännelse är ny. Den är byggd över motivet Den förlorade sonen.

262 4-

Kyrie.

Förslaget har velat tillgodose ett ofta och från olika håll uttalat önskemål om ett absolutionsartat skriftord mellan Kyrie och Gloria. (Jfr ock 1926.) Fyra dylika föreslås, ordnade efter detemporeprincipen. Ifrågavarande anordning har synts böra göras fakultativ, eftersom liturgihistoriska grunder kunna anföras mot densamma. 5.

Gloria.

Texten till Allena Gud synes böra avtryckas i sin helhet. Möjlighet att bruka andra psalmverser såsom ersättning för och till omväxling med Allena Gud medgives, likaledes enligt detemporeprincipen. Texten till Laudamus flyttad till kap. 2, för att högmässans vanliga gång må tydligare framträda. Hänvisning lämnas till sagda kapitel; påpekande göres om de dagar då Laudamus bör utföras. 7.

Epistel.

Vid inledningsformeln för epistelns föreläsande är tillagt att sön- eller helgdagens namn skall nämnas, detta till de mindre kyrkvana gudstjänstbesökarnas tjänst. 8.

Gradualpsalm.

I högmässoritualets anvisning påpekas den kyrkligt-traditionellt ledande principen för valet och längden av gradualpsalm. I kap. 2 givas konkreta förslag till gradualpsalmer för de olika sön- och helgdagarna. 9.

Evangelium.

Vid inledningsformeln för evangelieläsningen är attributet »heliga» tillagt, dels för den rytmiska balansens skull, dels såsom passande till de solenna begynnelseorden. Församlingen anbefalles att resa sig omedelbart efter den högtidliga uppfordran, såsom redan torde vara brukligt på en del håll. Möjlighet till ett församlingens responsum till evangelieläsningen införd. 10.

Trosbekännelse.

Då trosbekännelsen betecknar ett för församlingen och prästen gemensamt moment, torde det ofta framförda önskemålet, att prästen vid läsningen bör vara vänd mot altaret, äga sitt berättigande. Det har dock synts lämpligt att ej göra denna bestämmelse i fråga om prästens ställning obligatorisk.

263 Den fakultativa inledningsformeln till trosbekännelsen något vidgad i förhållande till K H genom tillägget av »med den allmänneliga kyrkan». Uttryckligt påpekande insatt om församlingens deltagande i läsandet av trosbekännelsen, där så önskas. Det fakultativt medgivna bruket av Nicaenum på stora högtidsdagar påpekat, varemot själva texten placerats i kap. 2. Medgivande lämnat att i undantagsfall Nicaenum må kunna sjungas av församlingen eller kyrkokören. Utöver den hittillsvarande credopsalmen hänvisas till den nyare, 27 = N Ps 522. Anvisning meddelad, att då credopsalm brukas, denna bör efterföljas av kort postludium, under vilket prästen går på predikstolen, då det synes mindre värdigt detta högtidsmoment att prästen lämnar altaret före sångens slut. Trosbekännelsens text är typografiskt ordnad i sakligt sammanhörande led, för att befrämja en god läsning. Härjämte bör erinras om att i första trosartikeln skiljetecken insatts mellan »Gud» och »Fader», detta i överensstämmelse med textens innebörd (jfr ock Nicaenum). Måhända bör ock erinras om att i tredje artikelns bekännelse om kyrkan »en» i Apostolicum obestridligt är obestämd artikel (däremot i Nicaenum = »en enda»). 12.

Predikan.

Kyrklig praxis att på visst sätt inleda predikan uttryckligen omnämnd. Likaså erinras om vanan att före predikotextens uppläsande angiva sön- resp. helgdagens namn och textens art samt att med lämpligt votum eller psalmvers avsluta textläsningen. Uttryckligt medgivande lämnas att evangeliet ej behöver ånyo uppläsas, då det tillika är predikotext. KH:s formulering: »predikan hålles över vederbörlig bibeltext», passar icke väl för den för Långfredagen föreskrivna texten; därför uttryckligt påpekande insatt om Femte akten såsom predikotext sagda dag. Därjämte erinras om de särskilt förordnade texterna på de fyra böndagarna. Medgivande lämnas till psalmsång under akten på predikstolen på de stora högtidsdagarna, enligt äldre, av många saknat bruk. Den i regel brukade bönen efter predikan Lovad vare Gud är omformulerad till direkt bön. Ett ej sällan uttalat önskemål om förändring av den direkta utsagan i sagda bön att Gud med sitt ord (vid detta tillfälle) tröstat, lärt etc. har tillmötesgåtts genom införande av en något vidare formulering. 13.

Kyrkliga

tillkännagivanden.

Mycket starkt har behovet gjort sig gällande av en ändring i nu stadgad ordning för meddelandet av de kyrkliga tillkännagivandena. Man har icke utan skäl klagat över att dessa tillkännagivanden nu följa omedelbart på predikan, varigenom samlingen och intrycket lätteligen kunna störas. Förslaget lämnar i detta stycke

264 den anvisningen att en hymn, som ansluter sig till predikans innehåll, eller en lämplig psalmvers må kunna sjungas omedelbart efter den på predikan följande bönen. Därjämte lämnas ock anvisning om att stilla orgelspel, i kyrklig stil, under några minuter må kunna följa. Vad beträffar sagda orgelspel, förutsätter förslaget att ett lämpligt antal korta och enkla orgelstycken på vederbörligt uppdrag utarbetas och anbefalles för sagda ändamål. Det ligger avgörande vikt vid att musiken blir fullt tillfredsställande och till tidsmåttet hålles inom snäva gränser. Ordningen mellan de olika kyrkliga tillkännagivandena är omkastad i förhållande till KH. Pålysningar om gudstjänster och kollekter etc. placeras i början, och tillkännagivandena om dödsfall komma sist, detta för att bereda lämplig plats för en stunds klockringning efter nämnandet av de bortgångna. Närmare anvisningar om bibelord, resp. bön, vid kollektmeddelande införda, att fakultativt brukas. Önskemål härom ej sällan framställda. Åt tillkännagivandena beträffande äktenskapsbetyg och äktenskapscertifikat har givits en något enklare form. Den ofta påtalade formeln ang. hinder mot äktenskap, som hart när låter äktenskapshinder framstå såsom det normala, har ersatts med en annan. Välsignelseönskan över dem som ämna inträda i äktenskap har omformulerats, i syfte att göra den mera verklighetstrogen. Uppmaningen till förbön för sjuka är uttryckt på ett enklare och för oss naturligare sätt. En bön är anförd. Tacksägelsen för återvunnen hälsa är omgestaltad. Bönen efter meddelandet om inträffade dödsfall är omtransponerad till direkt form. Påpekande gjort att klockringning, med tillfälle till stilla bön, må, där så önskas, kunna ske efter bönen om en salig hädanfärd. 14.

Välönskan över församlingen.

Jämte den apostoliska välsignelsen anföras fyra andra, efter detemporeprincip ordnade bibliska avslutningsönskningar. 15.

Psalm efter predikan.

I KH angives att denna psalm bör vara kort, en erinran som ofta och ej utan skäl betecknats såsom olämplig. Förslaget framhåller uttryckligen önskvärdheten av att denna psalm, såsom en vilopunkt efter predikan, ej göres för kort. 16.

Kyrkobön.

Beträffande särskilda högtidsböner att läsas före den allmänna kyrkobönen, sker hänvisning till kap. 2, likasom i KH. Tillåtelse given, såsom i 1926, att på

265 mindre högtidsdagar såsom särskild högtidsbön före den allmänna kyrkobönen bruka den i EB för vederbörande sön- eller helgdag intagna s. k. evangeliebönen. Församlingens »Amen» efter den särskilda bönen är avlägsnat. Jämväl i fråga om den allmänna kyrkobönen är detemporeprincipen genomförd, dock så, att den sannolikt mest brukade bönen, den enda i 1894 års kyrkohandbok, ställes utanför serien, till bruk närhelst så önskas, utom under Fastan samt på Botdagen och Domssöndagen. För präst som duplicerar lämnas möjlighet att vid den senare gudstjänsten nyttja annan allmän kyrkobön (inkl. ottesångs- och aftonsångskyrkobönerna). I nyssnämnda allmänna kyrkobön Dig, evige och allsmäktige Gud äro dels en del förkortningar vidtagna, dels ett par bönemoment tillagda. Avsevärt förkortade äro de i K H oproportionerligt utförda speciella momenten ang. kyrkomötet, riksdagen och konfirmanderna. Den i kyrkobönens början mötande bönen om syndaförlåtelse synes kunna utgå här, då detta moment så starkt behärskar högmässans inledande avdelning. Tillagda äro kort formulerade förböner för kyrkan i vårt land, för fred på jorden och för dem som få lida för evangelii skull. Förbönen för missionen är omformulerad. Vid förbönen för fosterlandet äro orden »giv det nåd och ära» uteslutna, varemot i stället ett betonande av gudsfruktan såsom den rätta grunden för folkets välfärd insatts. »Rikets försvar» har utbytts mot »vår frihets försvar». Bönen om god sammanlevnad omgestaltad. Uttrycket »alla lovliga yrken och stånd» ersatt med »allt redbart arbete». Förbönen för dem som mottaga altarets sakrament kan enligt förslaget, där så önskas, brukas jämväl vid högmässa där nattvardsfirning ej förekommer. I förbönen för ensamma, lidande och döende är sistnämnda kategori flyttad till en senare punkt, för att åstadkomma en naturligare övergång till det sista stycket i bönen. I övrigt äro några förenklingar av uttryckssätten vidtagna. Såsom allmän kyrkobön under Trefaldighetstiden är KH:s 1930 nyinförda bön Tänk, o Herre, på din församling placerad. Bönen i fråga har på olika punkter retuscherats och bearbetats. Bönens begynnelse verkar enligt den hittillsvarande formuleringen abrupt; en kort invokationsformel är därför tillagd i början. För Advents-, jultiden har införts den i Vesperale för Svenska kyrkan, av år 1925, vid vespergudstjänst anförda alternativbönen Evige, allsmäktige Gud. Vi tacka dig för alla dina välgärningar (sid. 33 ff.). Bönen är avsevärt omarbetad. Moment hava i olika fall omplacerats för vinnande av bättre saklig ordningsföljd. Några nya bönepunkter, behövliga för bönens användning som allmän kyrkobön vid högmässan, tillagda. Församlingen har beretts möjlighet att, där så önskas, instämma i bönen genom korta, litaniemässiga svar. Under Fastan (med undantag av Bebådelsedagen) föreslås Litanian brukad. Egentligen skulle denna bön hava avtryckts jämsides med övriga allmänna kyrko-

266 böner, men då detta på grund av dess sedvanliga uppställning är hinderligt för överskådligheten, har den fått behålla sin hittills vanliga plats i kap. 2. Litanian anbefalles därjämte, såsom i KH, för Botdagen, samt därutöver på Domssöndagen. Förslaget avser att Litanian må användas under Fastan jämväl vid högmässa med nattvard. Anvisning för detta fall lämnas i kap. 2. Den för Påsk-, pingsttiden avsedda kyrkobönen utgöres av den 1930 i KH införda Helige Herre Gud. I st. f. det mycket emfatiska uttrycket »ropa vi till dig, o Herre» föreslås det enklare »bönfalla vi dig, o Herre». Därjämte hava en del omflyttningar av moment företagits, till vinnande av naturligare ordningsföljd; vidare hava några behövliga bönepunkter tillagts samt en del retuscheringar av uttryck gjorts. Vid samtliga former av den allmänna kyrkobönen har förslaget haft sin uppmärksamhet riktad på att de stående bönemoment av konkret natur, som borde återkomma i kyrkobönen, blivit tillgodosedda. 18.

Tackom och lovom.

Liturgiskt riktigare än att prästen står vänd mot församlingen, då denna sjunger Herren vare tack och lov, torde få anses vara att han, såsom deltagande med församlingen, vänder sig mot altaret (obs.: »tackom», ej »tacken»). Då saken synes vara av ringa vikt, har ej någon bindande föreskrift om prästens ställning vid detta tillfälle lämnats. 19.

Välsignelsen.

Beträffande frågan om församlingens sittande eller stående ställning vid Välsignelsen har frihet lämnats att följa hittillsvarande lokal sedvänja. B. 18.

HÖGMÄSSA (fullständig, med nattvard).

Prefationerna.

KH erbjuder två alternativa nattvardsprefationer, av vilka den förra, ursprungligen Påsktidens prefation, torde vara den utan all jämförelse mest brukade. Förslaget innehåller fyra prefationer, ordnade efter detemporeprincipen. Dock framhålles att den hittills brukliga påskprefationen må kunna användas under hela kyrkoåret. De tre prefationer som ställts vid sidan om den gamla påskprefationen äro byggda på samma sätt som denna; inlednings- och avslutningsstycket är gemensamt för alla fyra. Trefaldighetstidens prefation är byggd över motivet Vinträdet och grenarna, medan Advents-, jultidens prefation behärskas av tanken Ordet vart kött. Fasteprefationen anknyter till KH:s alternativa prefation, med tillägg av det stora filipperbrevsstället om Sonens lydnad intill korsets död.

267 19.

Instiftelseorden.

För att giva högtidligare klang åt begynnelsen av instiftelseorden har det enkla uttrycket »Herren Jesus» utbytts mot det fylligare »vår Herre Jesus Kristus». Däremot synes en återgång till formuleringen av inledningsorden enligt deras lydelse före 1917 (»Vår Herre Jesus Kristus, i den natt, då han förrådd vardt, tog brödet») av olika skäl mindre lämplig. 21.

Sanctus.

Sedan gammalt har Sanctus både i Roms och Orientens mässor sin plats såsom omedelbar fortsättning på prefationsbönen. Inom Sveriges kyrka har Sanctus alltifrån reformationen haft annan plats. Ett försök att, med frångående avsvensk evangelisk tradition, placera Sanctus omedelbart efter prefationen nödvändiggör uteslutande av den nuvarande prefationens av församlingen älskade och som överledning till instiftelseorden välbehövliga avslutningsord. Å andra sidan torde det vara ett berättigat önskemål, när man önskat något uttryck i liturgien på denna punkt för gemenskapen mellan den nattvardsfirande menigheten på jorden och församlingen i himmelen. Därjämte torde ock fog föreligga för önskemålet om en stund av bön och tillbedjan. Förslaget söker tillmötesgå dessa synpunkter genom att efter Fader vår giva plats, där så önskas, antingen för en stunds tyst bön, eller för en av prästen läst bön om välsignelse till nattvardsgången, vilken bön utmynnar i tanken på den i himmelen lovsägande församlingen och på detta sätt bildar en lämplig övergång till Sanctus. Sagda bön utgör en omarbetning av kollektbönen i 1926, sid. 166. (Ett annat sätt, när allmänt skriftermål sker i samband med nattvardsmässan ensam, i kap. 5 om allmänt skriftermål). 23.

Utdelandet.

Den i K H i andra rummet meddelade alternativa distributionsformeln är ändrad. Detta alternativ har gestaltats i närmare anslutning till själva instiftelseorden. 24.

Tacksägelsekollekten.

K H erbjuder tre dylika, förslaget fyra stycken efter detemporeprincipen. För Trefaldighetstiden föreslås KH:s första alternativ, som torde vara det avgjort mest brukade. Ett par språkliga retuscheringar företagna. Denna kända tacksägelsebön medgives till bruk jämväl under hela kyrkoåret. För Advents-, jultiden har använts KH:s alternativ n:r 2, något omarbetat. Fastans tacksägelsekollekt anknyter till KH:s alternativ n:r 3. En del retuscheringar av uttrycken.

268 Den fjärde tacksägelsebönen ger, jämte åt tacksamheten för Guds godhet, uttryck åt tanken om Jesu åminnelse och efterföljd såsom en frukt av nattvardsgången. Vidare betonas kärlekens vandel såsom vår sannskyldiga offertjänst. C.

HÖGMÄSSA (med [infogat] skriftermål och nattvard).

De båda variantformerna av högmässa med infogat skriftermål hava blivit flyttade från kap. om allmänt skriftermål till sin naturliga plats i kap. om högmässan. Då dessa bägge ritual av kyrkomötet antagits så sent som 1932, har det icke synts lämpligt att redan nu vidtaga några ändringar i dem.

4. SÄRSKILD NATTVARDSGUDSTJÄNST. Det har synts ändamålsenligast att giva ordningen för särskild nattvardsgudstjänst sin plats omedelbart efter högmässan. K H lämnar ingen underrättelse om särskild nattvardsgudstjänst mer än den kortfattade notisen vid anvisningarna i ritualet för allmänt skriftermål: »När skriftermål med nattvardsgång hålles utan sammanhang med allmän gudstjänst, fortsattes sålunda», samt ett kort påpekande i en not vid slutet av högmässans nattvardsritual om att ordningen för denna skall följas jämväl vid särskild nattvardsgudstjänst. Fristående nattvardsgudstjänst är numera så pass vanlig, att särskild rubrik torde vara mycket önskvärd. Jämte den i KH förutsatta ordningen för dylik nattvardsgudstjänst, bestående av skriftermål och nattvardsmässa, föreslås ett ritual av högtidligare typ. A.

SKRIFTERMÅL JÄMTE NATTVARD.

För den enklare, hittills brukade formen av särskild nattvardsgudstjänst har det synts vara tillräckligt med en uttrycklig rubrik jämte hänvisningar, dels till allmänt skriftermål, dels till nattvardsmässan. B.

NATTVARDSGUDSTJÄNST (högtidligare form).

Sedan länge har ett behov gjort sig förnummet av en rikare och högtidligare ordning för särskild nattvardsgudstjänst. I 1926 var ett dylikt ritual intaget. Föreliggande förslag åsyftar att giva större utrymme åt nattvarden såsom eukaristi, med glädjen över frälsningens gåva. Därjämte har det synts vara av värde att den gamla ordningen för mässan, som ju ursprungligen är en nattvardsgudstjänst, kan komma fram. Skriftermålsakten har därför förlagts från altaret till predikstolen (eller annan lämplig plats), såsom en jämförelsevis fristående, inledande avdelning. Skriftetalet har karakteriserats såsom en »skriftermåls- och nattvardspredikan», för att

269 antyda att förkunnelsen ej blott må röra sig på biktens område, utan ock lämna avsevärt utrymme åt betraktelser över nattvardens gåva från olika sidor. Vid altaret följer mässan, med dess gamla moment. En verklig introitus, bestående av psaltarord, bildar begynnelsen. Två psaltarställen föreslås, men valet gives fritt. Medgivande lämnas till psaltarställets utförande genom sång. Härefter följa Kyrie, Gloria, Laudamus (i yngre eller äldre form; eller ock Te deum). Vidare en kollektbön om välsignelse till ordets hörande och sakramentets mottagande. Slutligen textläsning. Två nytestamentliga klassiska ställen meddelas; dock gives textvalet fritt. Jämväl dubbel textläsning må förekomma, och, där så önskas, även trosbekännelse.

5.

AFTONSÅNG.

I st. f. anvisningarna i KH meddelas en fortlöpande ordning. Närmare uppgifter lämnas om predikotexten. Några ändringar i bönen efter predikan Lovad vare Gud (se vid högmässan). Bruket av de särskilda kyrkobönerna på vissa högtidsdagar givet fritt. I den allmänna kyrkobönen endast några få, obetydliga retuscheringar (»med allt vad vi hava»: »med allt vad du har givit oss»). Medgivande lämnat att till omväxling bruka annan allmän kyrkobön i st. f. den för aftonsången avsedda. Tillstånd givet att bereda större högtidlighet åt aftonsången genom bruk av Pro pace et principe, O Kriste, du som ljuset är, Benedicamus.

6.

MORGON» OCH A F T O N G U D S T J Ä N S T I K Y R K A på veckodag.

Gudstjänstakternas benämningar ändrade. — Omplacering: båda formerna avmorgongudstjänst ställda invid varandra, före de båda formerna av aftongudstjänst. Enklare form, A, resp. C. Om morgonbönen se ottesången. I aftonbönen ett par mindre retuscheringar (uttrycket »nåd» avlägsnat). I den allmänna kyrkobönen några få retuscheringar (»samt vakta oss för alla synder och villfarelser»: »och taga oss till vara för allt vad som kan leda bort från dig»). — Möjlighet att i stället bruka annan bön införd. Högtidligare form, B, resp. D. Psaltarställena för översiktlighetens skull placerade efter ritualen. Angående urvalet se nedan.

270 Gloria Patri utförd såsom växelsång. Möjlighet att i stället för det psaltarordet avslutande Gloria Patri vid morgonbön bruka Te deum (obs. anspelningen på morgonen: »Värdigas, Herre, i dag bevara oss utan synd») införd. Bibelläsningens inledningsformel retuscherad. Salutationen före morgon- resp. aftonbönen borttagen. I morgonbönen några stilistiska retuscheringar (jfr lydelsen av Jag tackar dig, Gud i ottesången). Slutet av bönen omformulerat (»vår överhet samt alla människor, synnerligen dem som äro stadda i sjukdom, farlighet och nöd»: »Håll din skyddande hand över land och folk. Se i förbarmande till alla lidande och nödställda. Varkunna dig, gode Gud, över hela din mänsklighet»). I aftonbönen några omformuleringar. Möjlighet till stilla bön efter Fader vår införd. Magnificat upptaget i ostympad form; begynnelsen (vv. 4(5—48) medtagen. Möjlighet att sjunga Benedictus och Magnificat införd. Psaltarställena. Urvalet nygestaltat och betydligt utvidgat: i st. f. 7 + 7 (så i KH) föreslås 6 x 6 (vardagarnas antal). Urvalsprinciper: vad som omedelbart kan bedjas av den kristne; företräde för kända ställen; ej för långa stycken. Genom gruppindelningen mångsidigare och bekvämare brukbarhet. Sammanställningen ett evangeliskt breviarium ur Psaltaren. Psaltarställena numrerade för att underlätta återfinnandet. I slutet av de olika avdelningarna hänvisas till ytterligare en del psaltarställen, vilka ej avtryckts av hänsyn till utrymmet.

7.

PREDIKOGUDSTJÄNST I KYRKA på veckodag.

Gudstjänstens benämning ändrad. I st. f. anvisningarna i KH meddelas en fortlöpande ordning. Jämte den allmänna ordningen två särskilda former: passionspredikan, rättegångsgudstj änst. Passionspredikan. Angelägenheten av planmässighet vid valet av text framhävd. Medgivande infört att i st. f. den allmänna kyrkobönen bruka den särskilda bönen under Fastan Outsägligen stor. Högtidligare form, med avslutande altartjänst, såsom vid aftonsång, medgiven. Bruk av Litanian såsom allmän kyrkobön tillåtet.

27-T

Rättegångsgudstjänst. I början av bönen några retuscheringar. Mellanpartiet avsevärt omarbetat i syfte att giva uttrycken större enkelhet och verklighetstrohet. — Någon förkortning.

T I L L Ä G G T I L L FÖRSTA K A P I T L E T . 1.

S Ö N D A G S G U D S T J A N S T (förkortad högmässa) på annan plats än i kyrka.

Behovet av dylikt högmässoritual framhållet i kyrkomötesskrivelse 1934, n:r 4. (Jfr också anvisningarna i 1926, sid. 53 f.). Den här föreslagna ordningen ej avsedd att utesluta bruket av det vanliga högmässoritualet även på annan plats än i kyrka. Vid förevarande ordnings utarbetande har särskild hänsyn tagits till rummets mindre högtidliga karaktär (skolsalar etc). Därför hava de moment i högmässoritualet uteslutits, som synas kräva ett vigt andaktsrum (Helig, Kyrie, Gloria, salutationer, Benedicamus). Överhuvud är formen med avsikt gjord något mera intim än vid högmässa i kyrka. Såsom inledning till syndabekännelsen brukas Olaus Petris form, förenklad och starkt förkortad. Medgivande lämnat att såsom syndabekännelse bruka jämväl vissa böner ur LB. Endast en textläsning föreslås, inledd på ett mera förtroligt sätt, och avslutad med önskan om ordets välsignelse. I st. f. den föreslagna allmänna kyrkobönen medgives, vid behov av korthet, utbyte mot evangeliebönen.

2.

BARNGUDSTJANST.

Allra sist i KH och 1926 finnes såsom tillägg införd ordning för barngudstjänst och ungdomsgudstjänst. Lämpligare synes vara att dylikt ritual får sin plats såsom tillägg till kap. 1. Ett formulär som i lika mån söker taga hänsyn till kategorierna barn och ungdom torde innebära ett psykologiskt missgrepp. Ett särskilt ungdomsritual, uppbyggt efter högmässans mönster, torde icke vara av behovet påkallat. Vad barngudstjänsten angår, bör ritualet å ena sidan göra barnen förtrogna med stående liturgiska element från församlingens högmässogudstjänst, å andra sidan vara formulerat så enkelt och »barnsligt» som möjligt. Den »barnsliga» formuleringen torde särskilt böra prägla två punkter, nämligen syndabekännelsen och

272 kyrkobönen. Anslutningen till barnens tankeförmåga och uttryckssätt torde vara det viktigaste, därmed ingalunda uteslutet att formuleringen i all sin enhelhet måste hava en viss stil. Den efter Helig följande inledningen till syndabekännelsen anknyter till Psalt. 103: 11.

Den i KH använda syndabekännelsen ur Psalt. 51 synes synnerligen olämplig för barn. Trosbekännelsen ej obligatorisk. Salutationen vid altartjänsten efter predikan struken. Någon särskild form för barngudstjänst i Fastan har icke ansetts behövlig.

ANDRA K A P I T L E T . Kapitlets rubrik (KH: Kyrkoböner) ändrad, då i detta kapitel har beretts plats åt en del element, tillhörande den allmänna gudstjänsten, vilka icke ingå i dennas stående form. Sagda överflyttning har sin grund i önskan att låta vederbörande rituals gång framträda så klart och tydligt som möjligt. Av nämnda anledning hava till kap. 2 nu överförts: Morgonböner vid ottesången under särskilda kyrkoårstider, Inledande växelsånger vid högmässan på högtidsdagar, Laudamus och Nicaenum. I ifrågavarande kapitel hava insatts anvisningar om ingångs- och gradualpsalmer samt böner för prästen vid högmässans begynnelse. Litanian, vilken egentligen hade bort hava sin plats inom högmässoritualet, i jämbredd med de andra kyrkoårsalternativen av den allmänna kyrkobönen, har fått behålla sin gamla plats i kap. 2, på grund av den yttre omständigheten att den kräver avsevärt större utrymme än de andra formerna av den allmänna kyrkobönen. I.

Morgonböner vid ottesången under särskilda kyrkoårstider.

I ifrågavarande 8 böner hava en del retuscheringar vidtagits av rytmiska, språkliga och i några fall innehållsliga grunder. Vid bearbetningen har beaktande skänkts jämväl åt den form vari sagda böner förekomma i 1926. II.

Ingångs- och gradualpsalmer vid högmässan.

I begynnelsen av högmässoritualet i KH lämnas några anvisningar om lämplig ingångspsalm för viss kyrkoårstid, resp. viss högtidsdag (till ett antal av 13 fall). I EB meddelas närmast efter de tre huvudtexterna (evang., I högm., II högm.) anvisning på en eller i några fall två lämpliga psalmer.

273 Från många olika håll hava önskemål framställts om genomgående anvisningar för kyrkoårets olika sön- och helgdagar ang. ingångs- och gradualpsalmer. Det synes hava ett icke ringa värde ur synpunkten av kyrkoårets aktualiserande för församlingen, om en relativ fasthet kunde åvägabringas, framför allt i fråga om valet av gradualpsalm, men ock gärna, fast ej så viktigt, i fråga om ingångspsalm. Beträffande gradualpsalmen utgår föreliggande förslag från att evangelietexten, såsom den för söndagen eller helgdagen mest karakteristiska, såvitt möjligt bör klinga igen i gradualpsalmen. Icke ringa hänsyn har här föreliggande förslag tagit till de söndagens huvudinnehåll angivande överskrifterna i EB. Vad beträffar valet av ingångspsalm, har detta skett med hänsynstagande till vederbörande kyrkoårstid, i den mån denna är karakteristiskt särpräglad. Stort avseende har fästs vid att såväl psalmtexter som koraler böra vara kända och skattade. Här föreliggande förslag till psalmanvisningar har — dock med ej få avvikelser — tillgodogjort sig den av kyrkoherden Knut Peters år 1933 utgivna bearbetningen av G. T. Lundblads psalmvalslista, enligt godhetsfullt medgivande av bearbetaren, som jämväl haft vänligheten att meddela vissa förslag till omarbetningar för en planerad ny upplaga av sagda psalmvalslista. De i EB för evangelietexterna lämnade anvisningarna hava jämväl beaktats. Det har dock, av olika skäl, icke synts lämpligt att utan vidare i kyrkohandboken införa de i EB lämnade anvisningarna. Man skulle kunna ifrågasätta om icke EB:s psalmanvisningar kunde utgå, ifall dylika insattes i kyrkohandboken. Anser man emellertid att sådana psalmanvisningar inom EB hava sin betydelse för den enskilda andakten i hemmet, torde en revision av dessa längre fram böra vidtagas, en åtgärd som synes vara nödvändig redan på grund av tillkomsten av 1937 års psalmbok. Förslagets psalmanvisningar upptaga inga psalmer ur W och N Ps, vilka utgå enligt 1937 års psalmbok. Det i sistnämnda psalmbok nytillkomna materialet har kommit till användning i 10 fall. En viss sparsamhet har tills vidare tett sig som motiverad. Det har icke ansetts behövligt att i dessa fall lämna anvisning på alternativa psalmer ur W, resp. N Ps. Ingen psalm möter såsom gradualpsalm mer än en gång; detsamma gäller ingångsverserna. I några få fall har samma vers nyttjats vid en söndag såsom ingångspsalm, vid en annan såsom ingående i gradualen. Förteckning över de använda psalmerna meddelas nedan i bil. n:r 3. III.

Böner för prästen vid högmässans begynnelse, då han träder för altaret.

En nytillagd avdelning. Det har synts önskvärt att prästen i själva kyrkohandboken har tillgång till några böner att brukas, där han så önskar, vid den inledande tysta bönen vid altaret. Finska kyrkohandboken har en dylik avdelning. De här meddelade bönerna beröra följande fyra motiv: 1. om hjärtats renhet (Jes. I o — 37404.

E.

Eidem.

274 6); 2. om sinnets samling; 3. om Andens gemenskap; 4. om tjänandets härlighet (vid högmässa med nattvardsfirande). Sagda böner hava varit publicerade i Svensk Kyrkotidning, 1937 n:r 45, sid. 767. IV.

Inledande växelsånger vid högmässan på högtidsdagar.

Utöver de i K H ingående växelsångerna äro nya sådana tillagda för Trettondedagen, Fastlagssöndagen och Allhelgonadagen, samtliga upptagna ur 1926. Den typografiska uppställningen ändrad, för att spara plats. Textkorruptionen i Pingstdagens växelsång rättad (»det törstiga»: »de törstiga», jfr Jes. 44: 3). Trefaldighetssöndagens växelsång ändrad, till likhet med högmässans inledande Helig (»Herren Sebaot»: »Herren, den Allsmäktige»). Möjlighet lämnad öppen för kyrkokören att utföra församlingens sångpartier, eller att, uppdelad på två grupper, ensam utföra ifrågavarande växelsånger. V.

Laudamus.

Jämte den yngre, i K H ingående formen, meddelas ock till valfritt bruk den äldre formen, enligt samma lydelse som förekommer i 1937 års psalmboks bihang (Hymner och sånger för särskilda gudstjänster, n:r 602). VI.

Nicaenum.

Endast ett par språkliga retuscheringar av texten i KH. VII.

Litanian.

Angående det kyrkliga bruket av Litanian är uttryckligt påpekande tillagt att denna bön icke brukas på Jungfrun Marias Bebådelsedag. Litanian föreslås använd såsom allmän kyrkobön jämväl på Domssöndagen. Enligt högmässoordningen i KH får Litanian icke användas vid högmässa med nattvard (med undantag av Botdagen, då Litanian jämväl i detta fall »må kunna användas»). Det viktigaste skälet till att ifrågavarande bön icke användes vid högmässa med nattvard torde vara att söka däri, att man vill undvika att O Guds Lamm skulle förekomma två gånger, och detta så nära intill varandra, vid en och samma gudstjänst (den tidsökning som användandet av Litanian innebär torde i verkligheten icke vara av nämnvärd betydelse). Då det synes högeligen önskvärt att denna högtidliga form av den allmänna kyrkobönen skulle få brukas i samband just med nattvardsfirandet, har förslaget anvisat den utvägen att det parti vari O Guds Lamm ingår helt enkelt förbigås, när nattvardsfirning följer. I K H ingår Litanian i två former, dels en äldre och längre, dels en ny och förkortad. Då denna dubbelhet i formen synes mindre tjänlig, har förslaget upptagit den anordningen att endast en form meddelas, men att vissa led betecknas med

275 asterisk för att utvisa att sagda led må förbigås, då en kortare form synes önskvärd. 9 led hava på så sätt betecknats med asterisk. (Därtill komma de inom parentes satta förbönerna för riksdag och konfirmander.) Den i förslaget meddelade bestämmelsen att den fullständiga formen av Litanian skall användas på Långfredagen (och Domssöndagen) har sin grund däri, att kyrkomötet år 1934 uttryckligen avvisade en motion vari begärdes att den i KH ingående korta litanieformen skulle få brukas på Långfredagen. Det har synts önskvärt, att då nu K H är föremål för en genomgående revision, vissa omflyttningar av leden inom Litanian företagas, så att en bättre saklig ordning kommer till stånd. Den gamla formen lämnar i detta avseende åtskilligt övrigt att önska. Vidare hava på olika håll förkortningar av långa led företagits. Rytmens krav hava ock mer beaktats. Slutligen bör nämnas att vissa enskilda uttryck av olika anledningar blivit ändrade. De enskilda ändringarna (oavsett företagna omflyttningar) framgå av följande översikt: »för pest och hungersnöd»: »för hunger och farsot» (»pest» för oss en bestämd sjukdom; »hunger» synes mera allmänt och därför mera passande än »hungersnöd»); »för hagel och oväder» struket (mindre betydelsefullt i vår tid); »för eld och vattunöd»: »för eld och våda» (»vattunöd», från 1894, synes mindre tjänligt, det äldre [1614] uttrycket »våda» åter insatt); »för ond, bråd död»: »för ond bråddöd» (KH:s uttryck en innehållsligt missvisande textkorruption, jfr 1811); »att du värdes återkalla alla villfarande och förförda»: »att du värdes återföra alla villfarande och förförda» (för att undvika den fula ljudförbindelsen »kalla alla»); missionsbönen formulerad betydligt kortare, såsom i KH:s senare form; en bön för de kristnas enhet tillagd (enligt KH:s kortare form); förbönen för »biskopar, lärare och åhörare» synes kunna undvaras, då innehållet ingår i andra av detta styckes led; av liknande skäl förbigås ledet om segern över de andliga fienderna; bönen för fäderneslandet förkortad (jfr den allmänna kyrkobönens första form); i bönen om fred (KH: »frid») torde »konungar» kunna utgå (jfr KH:s kortare form); förbönen för konungen och hans hus förkortad; förbönen för riksdagen (KH: »riksmötet») något retuscherad; bönen om välsignelse över frukten på jorden etc. helt omformulerad och starkt förkortad; bönen för de unga förkortad; förbönen för de vägfarande förkortad (»till lands eller vatten» uteslutet, då flygfärder icke rimligen kunna omnämnas);

276 slutet på bönen om ett försonligt hjärta (»och omvända dem»), som synnerligen ofta missförstås, är retuscherat; i förbönen för änkor och faderlösa etc. har förkortning åstadkommits genom att utbyta uttrycket »försvara och försörja» mot det också sakligt mera passande ordet »bistå»; förbönerna för havande kvinnor och barnaföderskor samt för oskyldiga fångar strukna såsom mindre nödvändiga; nya bönemoment hava tillagts, angående de våra i främmande land och dem som lida för sin kristna tro; Herre, förbarma dig har (såsom i 1926) avlägsnats ur Litanian, då ju detta moment redan förekommit vid högmässans begynnelse. I de fyra slutalternativen till Litanian allenast några smärre språkliga retuscheringar. VIII.

Högtidsböner vid högmässan, före den allmänna kyrkobönen.

I KH:s kap. 2, med rubriken: Kyrkoböner, ingå med numrering i fortlöpande följd, jämte Litanian, jämväl högtidsböner vid högmässan samt dels några mera stående böner (»Bön efter passionspredikan», »Allmän kyrkobön vid veckogudstjänst»), dels en rad mera speciella dylika (n:r 15—29). Det har synts vara ändamålsenligt att låta Litanian bilda en avdelning för sig, likaså högtidsbönerna före högmässans allmänna kyrkobön samt bönen under Fastan, medan böner och förböner under särskilda förhållanden sammanförts till en självständig grupp. Den allmänna kyrkobönen vid veckogudstjänst har placerats inom vederbörande ritual. Vad angår högtidsbönerna vid högmässan, så äro dessa i regel förkortade. Större enkelhet i uttryckssättet är eftersträvad. Hänsyn till rytmens krav hava föranlett ändringar i ordföljd eller ordval. Ny är högtidsbönen på Trettondedagen. (I 1926 hade såsom högtidsbön vid högmässan sagda dag lånats bönen vid ottesången under Trettondedagstiden.) IX.

Bön under Fastan.

Denna bön, som i KH är placerad mitt inne ibland högmässans högtidsböner (kap. 2, n:r 5), synes lämpligen böra få en mera lättfunnen plats. Rubriken omformulerad. Endast några mindre retuscheringar vidtagna (»dyra»: »din kärleks»; den långa slutmeningen uppdelad i två). X.

Böner och förböner under särskilda förhållanden.

De i denna avdelning ingående bönerna äro för översiktlighetens skull efter saksynpunkt ordnade i grupper, på sätt som framgår av den närmast under avdelningsrubriken meddelade uppgiften.

277 Förevarande avdelning har avsevärt utvidgats i förhållande till KH. Det har synts önskvärt att kyrkohandboken innehölle böneformer för vissa, jämförelsevis ofta eller regelbundet återkommande ämnen. Nyinförda äro följande böner: för missionen, för Israel, om väckelse och förnyelse (evangelisation), för dem som lida förföljelse för evangelii skull, vid kyrkomötets öppnande, vid kyrkomötets avslutande, vid biskopsval, vid prästval, för fäderneslandet, på Gustaf-Adolfsdagen, på söndag då riksdagsmannaval förrättas, vid riksdagens öppnande, om fred på jorden, när världsfreden hotas (brutits), under långvarig nederbörd (torka). Avlägsnade äro KH:s n:r 18: »Tacksägelse efter slutat riksmöte» (riksdagens högtidliga avslutning, med gudstjänst, nu avskaffad), n:r 26: »Bön att nyttjas i de församlingar inom vilka bergverk äro belägna» (torde få anses obehövlig) samt n:r 20: »Bön i fält» (varur dock några uttryck upptagits i bönen under krigstid). Bönerna före biskopsvigning och prästvigning (jämte tillhörande kungörelser), så ock bönen vid på kyrkoinvigning omedelbart följande gudstjänst hava blivit flyttade från respektive vigningsformulär till kap. 2, eftersom de här syntes få en naturligare plats och därjämte kunna komma till större bruk. En bön vid gudstjänst följande på återöppnande av kyrka, utgörande en variant till motsvarande kyrkoinvigningsbön, är tillfogad.

1.

Förbön för konfirmanderna (KH n:r 15).

Bönen omarbetad. KH:s anvisning om bönens bruk på konfirmationsdagen struken, då ifrågavarande bön ej torde komma till användning sagda dag. Däremot en anvisning tillagd om bönens bruk vid gudstjänst som må kunna anordnas, då konfirmationsundervisningen tager sin början.

9.

Bön före biskopsvigning.

Den bönen föregående kungörelsen är formulerad så, att electus betecknas såsom av Konungen utnämnd till biskop i visst stift, medan vigningsakten betonas såsom avseende biskopsämbetet såsom sådant. (Biskop som förflyttas från ett stift till ett annat mottager icke ny vigning.) I början av biskopsvigningsritualet är en erinran införd om att förevarande bön, jämte kungörelse, skall läsas vid den biskopsvigningen föregående högmässan. Påpekande göres att ifrågavarande bön må kunna bedjas jämväl i de olika kyrkorna av det stift vars biskop den dagen mottager sin vigning. I själva bönen några mindre retuscheringar (»predikoämbetet»: »ditt heliga ords ämbete»; »i biskopsämbetet skall inställas»: »skall mottaga vigning till biskopsämbetet»).

2y8 io.

Bön före prästvigning.

Jfr n:r 9 i tillämpliga delar. En särskild, kort bön insatt att brukas, där så önskas, i stiftets olika kyrkor, vid den tid då prästvigning sker i domkyrkan. 12.

Bön vid grundstensläggning för ny kyrka (KH n:r 27).

Begynnelseorden något konkretare gestaltade. Förbönen för dem som äro sysselsatta vid kyrkobygget omformulerad. (Jfr motsvarande punkt i KH:s »Bön i församling där kyrkobygge förehaves», n:r 28). 13.

Bön under pågående kyrkobygge (KH n:r 28).

Början av bönen omformad. Några mindre, formella ändringar. 14.

Bön vid kyrkoinvigning.

Bönen förkortad och i någon mån konkretiserad och förenklad. I slutet av kyrkoinvigningsritualet göres en erinran om att denna bön skall läsas vid högmässan, om sådan följer på kyrkoinvigningsakten. 15.

Bön vid återöppnande av kyrka.

Såsom förslaget infört ritual för dylikt återöppnande, så är ock på denna plats bön insatt att brukas vid högmässan, för det fall sådan följer på återöppningsakten. Ifrågavarande bön är till sin grundstomme en variant av den föregående (n:r 14). 20.

Bön om fred på jorden.

Förra hälften en omarbetning av motsvarande, i 1926 nyinförda fredsbön. En allusion till psalmbokens Pro pace inflätad. 22.

Bön under krigstid (KH n:r 19).

K H innehåller dels »Bön i krigstider» (n:r 19), dels »Bön i fält» (n:r 20). Den senare har i förslaget strukits, dock att vissa vändningar ur denna hava upptagits och infogats i den förra, som bibehållits. Hänvisning har insatts till den i LB införda »Bön i krigsnöd» (n:r 83). Denna från Gustaf II Adolfs fältkonsistorium stammande bön är, med allenast en ändring mot slutet, avtryckt i 1926, under rubriken »En annan bön i krigstider» (n:r 26). En hänvisning till LB synes göra till fyllest. KH:s bön i krigstider starkt omarbetad. Bön om bättring insatt, likaså om medborgerlig offervillighet. Förbön också för fienderna införd. Segersynpunkten avlägsnad. Uttryck av typen »härarnas Gud» undvikna.

279 23.

Bön för frukten på jorden (KH n:r 16). Några obetydliga språkliga retuscheringar.

25.

Bön under hunger och dyr tid (KH n:r 21).

Bönen omarbetad. Syftningen allmännare än enbart missväxt. konkretiserade: överflöd och obarmhärtighet. 26.

Synderna

Bön vid gudstjänst till sjöss (KH n:r 23).

Bönen i övrigt något förkortad, men såsom nytt moment är en förbön för de hemmavarande kära tillfogad. 27.

Förbön för sjöfarande (KH n:r 24).

Ett par obetydliga förändringar (»alla deras lovliga företag»: »deras värv»; »i rättsinnig tro»: »troget»). 28.

Förbön för fiskare (KH n:r 25).

Några ändringar, till större delen i syfte att ernå enklare och naturligare ordasätt (»hantering»: »arbete»; »farlighet»: »faror»; »hava för ögonen»: »besinna»; »det kan vara lyktat med dem»: »livet kan vara förbi»). 29.

Förbön för sjuka (KH n:r 17).

En del mindre retuscheringar (»vänd deras elände dem till godo»: »låt deras nöd och svaghet lända dem till välsignelse»). 30.

Bön vid hälso- och viloorter (KH n:r 29).

Den i KH intagna, av Samuel Ödmann avfattade bönen återspeglar förhållandena då de s. k. surbrunnarna i vårt land spelade en stor roll för hälso- och sjukvården. Det har synts vara ganska önskvärt att åt bönen gåves en vidare syftning, så att den gjordes brukbar för nutidens många kur- och rekreationsplatser av olika slag. Den föreslagna rubriken har valts i brist på bättre, trots att den innebär en ordnybildning. Till hälsokällorna har fogats en erinran om sol och luft. Jämte sjukdom har påmints om kraftnedsättning i allmänhet. Hänvisningen till Frälsarens läkedomsunder har uteslutits. Slutorden i K H hava flyttats upp, där de komma bättre på sin plats. Bilden av livsströmmen, ur Joh. Upp., något utförligare antydd, såsom i 1926, dock så, att slutorden gestaltats på ett för sammanhanget naturligare sätt än i sistnämnda förslag.

280 31.

Bön under farsot (KH n:r 22).

Rubriken i KH: »Bön under smittosamma sjukdomar» ändrad (så ock 1926). De starka uttrycken i början något dämpade. Slutet av bönen omformulerat till större naturlighet.

TREDJE K A P I T L E T . DOP. 1.

Barndop.

Då det i K H ingående barndopsritualet antogs av kyrkomötet så sent som 1932, hava inga ändringar av betydenhet ansetts böra vidtagas däri. I den inledande allokutionen hava några retuscheringar, huvudsakligen i rytmiskt syfte, blivit vidtagna. Det inledande »Käre kristne» är här, såsom på andra ställen, struket. Vissa uttryck och förbindelser, som synts mindre tjänliga, hava ersatts av andra. Några mindre ändringar i det från dopbefallningen till evangelium infantium överledande stycket. De ord som enligt KH böra inskjutas vid hittebarnsdop torde kunna utgå såsom alldeles obehövliga. Den dopet omedelbart efterföljande bönen, alternativet Barmhärtige himmelske Fader, något retuscherad (orden »det skall vandra genom en farlig värld» etc. strukna, då barnets livstid är oviss). Välsignelseönskan över barnets närmaste utvidgad. 2.

Nöddop och dess bekräftelse.

Formuläret för dopbekräftelse är gestaltat i närmaste överensstämmelse med barndopsritualet. Själva bekräftelseformeln omgestaltad. I tacksägelsebönen, alternativet Allsmäktige, evige Gud, är ett nytt moment insatt, med anledning av barnets vederfående. 3.

Dop av unga.

K H innehåller två olika formulär för dop av personer som äro över barnaåren. Det förra av dessa ritual avser »av kristna föräldrar födda vuxnas dop», infört 1917, det senare »judars, mohammedaners och hedningars dop». Det har synts ändamålsenligare att gestalta ritualen olika för dem som döpas i unga år och dem som döpas, sedan de nått fullvuxen ålder. Däremot torde man kunna ifrågasätta, om något verkligt behov föreligger att skilja mellan dopritualen

28l med hänsyn till föräldrarnas konfession, resp. med hänsyn till dopkandidaternas förutvarande tillhörighet till icke-kristet samfund. Av nu nämnd anledning erbjuder föreliggande förslag två ritual, ett för dop av unga samt ett för dop av äldre. Det förra av dessa formulär är gestaltat med särskild tanke på de icke alldeles sällan förekommande fall, då unga personer, som icke i barnaåren blivit döpta, deltagit i konfirmationsundervisningen och begära dop. Formuläret är därför utformat i nära anslutning till barndopsritualet. Evangelium infantium är givetvis utelämnat. I st. f. den lästa trosbekännelsen är en trosbekännelsefråga insatt. Därjämte en fråga om vederbörande vill bliva döpt. En allokution till den döpte är tillagd, att brukas i de fall då dopet ej följes av konfirmation. (Jfr KH.) Påpekande är meddelat att särskild konfirmation icke är nödvändig för rätt att deltaga i nattvarden. I nu gällande K H har ritualet för av kristna föräldrar födda vuxnas dop icke ändrats till överensstämmelse med den enligt beslut av 1932 års kyrkomöte införda ordningen för barndop. 4.

Dop av äldre.

KH:s ritual för »judars, mohammedaners och hedningars dop» är helt omarbetat. Avsägelsen av tidigare icke-kristen religionsform avlägsnad. Erinran insatt om att dop, i detta fall, utan särskild konfirmation berättigar till deltagande i nattvarden. Akten inledes med en allokution till den som skall döpas. Bönen för den som skall döpas något omarbetad. Frågorna om dopkandidatens förutvarande och blivande namn avlägsnade såsom obehövliga. Den som döpes må i st. f. att uppläsa trosbekännelsen kunna besvara en trosbekännelsefråga. Frågan huruvida han vill förbliva i denna tro är något utförligare gestaltad, i analogi med konfirmationsritualet. Efter själva dophandlingen är ett välsignelseord tillagt. De avslutande förmaningsorden omarbetade och förkortade. KH:s fadderförmaning förbigången såsom mindre behövlig.

FJÄRDE K A P I T L E T .

KONFIRMATION. Rubriken ändrad. K H innehåller allenast ordning för ungdomens konfirmation. Ett behov av ordning jämväl för äldres konfirmation har gjort sig gällande; därför har ett dylikt ritual framlagts i föreliggande förslag.

282 1.

Ungdomens konfirmation.

K H innehåller däremot två olika former för ungdomens konfirmation, ett äldre (antaget av kyrkomötet 1898) och ett yngre (antaget av kyrkomötet 1920). De båda ritualen kunna brukas efter fritt val. Det nyare ritualet torde vara det utan all jämförelse mest brukade. Det har synts önskvärt att söka nå fram till ett enhetligt ritual. Föreliggande förslag följer väsentligen det yngre ritualet i KH, dock med upptagande av några få formuleringar från det äldre. De inledande anvisningarna, som i KH vid detta kapitel gjorts mer än vanligt utförliga, tydligen för att legalisera den i kyrkolagen ej omnämnda konfirmationen, hava i förslaget avsevärt förkortats. Inledningsorden till konfirmandförhöret omgestaltade. Mindre naturliga uttryck undvikna (»älskade barn» genomgående avlägsnat; »korteligen redogjort för eder kristna tro»). En överledning tillagd, vari konfirmandförhöret framställes såsom den sista och avslutande undervisningstimmen. I högeralternativet (med talet sist) är en kort inledningsformel för förhöret tillagd. Inledningen till vänsteralternativets konfirmandfråga tillagd; själva frågan utförligare gestaltad (jfr det äldre formuläret i KH). En välönskan tillagd efter konfirmandernas ja. Högeralternativet (utan fråga) är gestaltat i överensstämmelse med vänsteralternativets formulering. Förmaningen till konfirmanderna har fått sin plats efter psalmen Gud trefaldig, statt oss bi (i KH, yngre formen, före). Sagda förmaning omarbetad. Den inledes av en inbjudning till nattvarden; prästens solenna deklaration om tillträde till nattvarden avlägsnad såsom mindre behövlig och liturgiskt mindre vällyckad. Välsignelseordet ur Ef. 3: 16 f. är gestaltat i närmare anslutning till bibeltexten. Möjlighet till individuell handpåläggning, åtföljd av ett kort bibelord, medgiven. Förbönen för konfirmanderna förkortad och förenklad. Anvisningar för ev. utdelande av konfirmandbiblarna efter konfirmationsakten meddelade. 2.

Konfirmation av äldre.

Påpekande gjort att detta formulär, med behövliga modifikationer, jämväl kan användas vid högtidligt upptagande i Svenska kyrkans gemenskap. Ritualet begynner med en ur Skriften hämtad lovprisning. Trosbekännelsen antingen såsom trosbekännelsefråga eller såsom läst av den som konfirmeras. Särskild declaratio om upptagande i Svenska kyrkans gemenskap. Förbönen för den som konfirmeras är gestaltad med hänsyn tagen till att det här gäller vuxna, dock med anknytning till motsvarande parti i ungdomsritualet.

283 FEMTE KAPITLET. ENSKILT SKRIFTERMÅL. Rubriken »Enskild skrift och avlösning» är, såsom föråldrad, ersatt med uttrycket »Enskilt skriftermål». Det i KH ingående kapitlet, vilket utgår från betraktelsen av skriftermålet såsom kyrkostraff, och som förutsätter att skriftermålet förrättas i närvaro av två eller tre vittnen, är helt och hållet struket. (Bibehållet som avd. II i 6 kap. av 1926.)

Föreliggande förslag upptager endast ordning för enskilt skriftermål i egentlig mening. De inledande anvisningarna hava gjorts jämförelsevis utförliga och konkreta. Såsom inledning till syndabekännelsen har en bön om hjärtats uppriktighet blivit insatt. Denna bön är tänkt såsom gemensam för den skriftande och prästen. Såsom syndabekännelse föreslås i främsta rummet Olaus Petris, såsom den mest kända. Absolutionen föregås av en direkt biktfråga, som av den skriftande besvaras med ja. Efter avlösningen följer en tacksägelse för absolutionens gåva. Därefter en välsignelseönskan över den biktande samt Jesu fridsord. För lämpliga bibelord och psalmverser hänvisas till Allmänt skriftermål, då en ny serie (såsom i 1926) synes överflödig.

SJÄTTE K A P I T L E T . SJUKAS

NATTVARDSGÅNG.

Rubriken »Sjukas kommunion» ersatt med annan, då uttrycket »kommunion» ej längre torde vara folkligt. Anvisningarna betydligt utförligare och mer detaljerade än de mycket kortfattade i KH. (Jfr 1926.) Möjlighet för den sjukes anförvanter att, om de så önska, deltaga i nattvardsgången, lämnad öppen. En kort och enkel inledningsformel till syndabekännelsen införd. Olaus Petris syndabekännelse torde, såsom den mest kända, här avgjort vara bäst på sin plats. Välönskan efter avlösningen något omformulerad. De båda i K H följande alternativen hava, såsom mindre behövliga, strukits. Psalmen Guds rena Lamm, oskyldig nyinförd. Här, likasom på andra ställen i ritualet, antydes möjligheten eller önskvärdheten av sång.

284 Sursum corda (i K H allenast: »Upplyft ditt hjärta till Gud») fylligare gestaltat. Sanctus, vars placering i K H synes föga tillfredsställande, har fått sin plats före instiftelseorden. Dessa senare hava erhållit en kort inledning, likaså Fader vår. Vid distributionen anbefalles endast den fylligare formeln i KH, vilken synes vid detta tillfälle lämpligare. Det senare alternativet vid tacksägelsekollekten har strukits såsom mindre behövligt.

SJUNDE K A P I T L E T . VIGSEL. Rubriken ändrad. Konkreta anvisningar införda. Den inledande förmaningen förenklad. Uttryck som i våra öron klinga något sökta eller deklamatoriska äro dämpade eller borttagna. Satsbyggnaden och ordvalet förenklade. Det inledande »Käre kristne» avlägsnat. Äktenskapets karaktär av livslångt och obrottsligt trohetsförbund betonad, så ock plikten till inbördes gemenskap. Gudsfruktans betydelse för pliktuppfyllelsen såsom äkta makar framhävd. Det alltid missförstådda »maka» såsom genus commune utelämnat. Allokutionen förkortad. Efter allokutionen har skriftläsning fått sin plats. Att Herrensordet ur Matt. 19 i KH har en psykologiskt otillfredsställande placering och inledning, torde vara tämligen allmänt erkänt. Det kan svårligen anses tjänligt att omedelbart efter äktamakarsförklaringen framhäva äktenskapets oupplöslighet. Inledningen till skriftläsningen är omgestaltad. Tre skriftställen anföras, samtliga rörande kärleken mellan man och kvinna (mindre lämpligt synes vara att, såsom ofta föreslagits, bruka 1 Kor. 13, då ju kärleken här har en annan innebörd): ur Gamla testamentet det bekanta ordet ur Höga Visan 8; vidare Herrensordet ur Matt. 19, men med förbigående av första delen om fariséerna; slutligen ett ställe ur de nytestamentliga breven (1 Petr. 3: 4. 7)I Herrensordet ur Matt. 19 har det synts vara fullt befogat att i handboksritualet utesluta det sakligt fullt umbärliga ordet »kött» (samma uteslutning i 1811 års handbok), även om detta uttryck för ordagrannhetens skull förekommer i bibelöversättningen. I frågorna till brudparet är det indirekta »om du vill» ändrat till det direkta »vill du». Vid ringbönen några ändringar (»välgörande»: »välsignelsebringande»; »vårdtecken», ett gammalt vackert ord, men mycket ofta missförstått eller oförstått: »trohetens sinnebild», vid de följande löftena, till omväxling, »trohetens tecken»; den avslutande meningens byggnad förenklad).

285 r

I prästens deklaration har uttrycket »inför Gud och denna församling» framflyttats (jfr handböckerna av 1614 och 1811). Orden »såsom Kristi tjänare» uteslutna; »äktenskapsförbund» förenklat till »äktenskap». Det solenna / Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn är gjort fakultativt. Omedelbart efter prästens deklaration har tillönskan Herren vare med eder etc. fått sin plats. Den i KH efter Herrensordet ur Matt. 19 följande maningen till brudparet är avlägsnad. Innehållet i den förra delen, om äktenskapets oupplöslighet, är infört i den inledande förmaningen. Innehållet i den senare delen, maningen att med tålamod och tacksägelse upptaga Guds skickelser, är överfört till den följande bönen. Förbönen för brudparet förenklad och något omarbetad. Orden »uppfylla dessa makars hjärtan med din Helige Ande» avlägsnade, såsom allt för höga att förekomma vid varje vigsel. Hemmet har blivit omnämnt. Orden »led dem efter ditt råd» ersatta med det aktivare uttrycket »hjälp dem att så leva efter din heliga vilja». Fader vår har flyttats upp till platsen närmast efter förbönen för brudparet, detta för att förebygga att prästen skall behöva vända sig, eller ock stå vänd mot församlingen under bönen. Tillönskan till brudparet Gud allsmäktig sände sitt ljus etc. torde få sin naturligaste plats omedelbart före Välsignelsen. Anvisning lämnas om överlämnande av vigselbeviset. Den s. k. brudmässan förenklad till en av prästen sjungen bön. Ingen förändring i själva den ålderdomliga bönen, med undantag av att uttrycket »dessa personer, som hava givit sig i äktenskapsstånd» ändrats till: »dessa båda, som hava tagit varandra till äkta», och det lästa slutet strukits, eftersom detta ingår i det vanliga ritualet. Avtryck av psalmer för vigsel, såsom i KH, har synts vara överflödigt. Kyrklig välsignelse över äktenskap som har ingåtts inför borgerlig myndighet. Det i KH upptagna ritualet för denna oerhört sällan förekommande akt är uteslutet såsom obehövligt. Vad som är av nöden är endast ett påpekande om att avdelningarna med löftena, ringfästningen och äktamakarsförklaringen i detta fall utgå.

ÅTTONDE KAPITLET. EN MODERS TACKSÄGELSE. (Kyrkotagning). Den gamla formuleringen »Barnakvinnors kyrkotagning» i K H och 1926 avlägsnad såsom helt föråldrad. Då ordet »kyrkotagning» för mången är belastat med falska associationer, föreslås såsom kapitelrubrik »En moders tacksägelse».

286 Den i K H och 1926 intagna särskilda formen för kyrkotagning av »andra kvinnor» struken. KH:s ordning för kyrkotagning av moder, vars barn varit dödfött eller avlidit före sagda akt, har icke ansetts behöva upptagas. Däremot har det befunnits lämpligt att ordning för ifrågavarande välsignelseakt meddelas jämväl för det fall att akten förlägges till hemmet. (Jfr 1926.) Bönen i dess båda varianter är förenklad; fruktsamhetssynpunkten mindre markerad; hemmet, moderskapets lycka och ansvar starkare betonade. När akten försiggår i hemmet, förutsattes den utförd omedelbart före där förrättat dop. Bönen i denna variant tager ännu starkare sikte på hemmet.

NIONDE KAPITLET. JORDFÄSTNING. 1.

JORDFÄSTNING (utan altartjänst).

Förslaget åsyftar att mer än vad fallet är i K H giva uttryck åt innerlighet och åt medkänsla med de sörjande. Av denna anledning har det synts lämpligt att flytta tillbaka jordpåkastningsformeln, vilken såsom begynnelse står ganska hårt fram. Ritualet bör vara så gestaltat, att det icke kräver utfyllnad genom griftetal. Akten inledes, där griftetal icke förekommer, enligt förslaget av bön, föregången av det solenna / Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn. För denna bön angivas fyra valfria alternativ, nämligen dels den hittills vanliga Allsmäktige, barmhärtige och evige Gud, dels KH:s bön vid likpredikan, då ju sådan endast mycket sällan förekommer, dels en i 1926 nyinförd bön, dels slutligen en ny bön, som vill giva uttryck åt det eviga livets hopp och den kristnes frimodighet. I alternativet 1 några få förändringar (»för syndens skull har förelagt människan att hon måste dö»: »förelagt oss, syndare, att vi måste dö»; »att vi var för sig måtte så begå denna begravning, att vi med allvar besinna»: »att vid denna bår med allvar besinna»). I alternativet 2 några mindre retuscheringar. Alternativet 3, som karakteriseras särskilt genom sitt deltagande med de sörjande, innebär en hel omarbetning av den i 1926 införda alternativbönen. Alternativet 4 utgöres av den ovan nämnda nyinförda bönen. Jordpåkastningen inledes av en kortfattad formel enligt två alternativ, högeralternativet inneslutande en förbön för den bortgångne. Den gamla jordpåkastningsformeln har fått tvenne alternativ vid sin sida, dels ett som i sin förra del närmare ansluter sig till Genesistexten (3: 19) och som i sin senare del tager upp ett klassiskt Herrensord (Joh. 11: 25), dels ett som helt bygger på paulinskt motiv (1 Kor. 15: 53, 57). Efter jordpåkastningen läses regelbundet den gamla litaniebönen (i K H alternativ för annan bön), dock med rätt att här i stället läsa några psalmverser.

287 Inledningsformeln för skriftläsningen ändrad (uttrycket »Herrens ord» kan uppfattas såsom »Jesusord»). I fråga om valet av bibelord erinras dels om lämpligt antal, dels om behovet av skälig hänsyn till föreliggande omständigheter. Vidare påpekas att skriftställena böra väljas så, att de giva uttryck åt både tröst och förmaning. Korta påpekanden lämnas om klockringning och begravningsmusik. 2.

JORDFÄSTNING (med altartjänst).

I begravningsbönen ett par obetydliga språkliga retuscheringar samt ändring av »som för syndens skull låter människor dö» till »som låter oss, syndiga människor, dö». Fjärde antifonialternativet återfört till den äldre, musikaliskt tjänligare formen. 3.

GRAVSÄTTNING.

Anvisningar om ordning för gravsättning, som saknas i KH, hava införts. 4.

BÖN VID JORDFÄSTNING AV BARN.

Särskild bön vid jordfästning av barn insatt. 5.

JORDFÄSTNING AV DÖDFÖTT BARN.

I bönen några ändringar vidtagna. Vid jordpåkastningen är möjlighet lämnad att bruka det kända Jobsordet (1: 20). Bibelord och psalmverser. De 30 vid jordfästningskapitlet avtryckta skriftorden (i K H 23, varav ett, Joh. 5: 28 f., dubblett) äro valda efter genomgång av hela det bibliska materialet. Till ytterligare 21 bibelord lämnas ställhänvisning. Skriftorden äro efter innehållet uppdelade i tre avdelningar. 40 psalmer (i KH 24) ur Svenska psalmboken äro, delvis eller helt, avtryckta (ofta mindre antal verser än i KH). Därjämte anvisningar lämnade på ytterligare 22 psalmer. Psalmvalet nybearbetat. Psalmerna äro ur innehållssynpunkt uppställda i fyra olika avdelningar.

TIONDE KAPITLET. Såsom gemensam rubrik för detta kapitel har valts uttrycket »Invigningsakter». Kapitlet har, för att vinna erforderlig översiktlighet, indelats i fem olika avdelningar, var och en med sin överskrift.

288 1.

KYRKOINVIGNING.

Medgivande för kyrkovärdar att assistera vid akten infört. Inledningsorden till invigningsbönen förenklade. Den långa invigningsbönen avsevärt förkortad, satsbyggnad och uttryckssätt förenklade. Invigningsorden beträffande altaret omformulerade. Omtalandet av bönen flyttat till följande moment, där det torde hava en lämpligare plats. I den sista punkten av invigningsorden därjämte några språkliga retuscheringar (»orenlighet»: »orenhet»; »skygd»: »beskärm»). Anvisning lämnad att Välsignelsen lämpligen må utgå, då högmässa omedelbart följer. De 18 anförda (i KH 13) assistentorden äro valda efter genomgång av hela bibelmaterialet. Det stoff Nya testamentet erbjuder för detta ändamål är av förklarliga grunder synnerligen begränsat. Erinran lämnas nu att åtminstone ett par nytestamentliga bibelord vid varje tillfälle böra brukas. Assistentorden äro här och i andra invignings- och vigningsritual betecknade med bokstav och nummer, detta för att underlätta bibelordens fördelning bland assistenterna. Den i K H införda bönen att läsas efter den allmänna kyrkobönen på dag då kyrka inviges, är flyttad till kap. 2, dock att vid invigningsritualet i not erinras om att sagda bön skall läsas. 2.

ÅTERÖPPNANDE AV KYRKA.

I likhet med 1926 är särskilt formulär för högtidligt återöppnande av kyrka insatt. Ifrågavarande ritual utgör en något mindre högtidlig och efter förhållandena lämpad variant av kyrkoinvigningsformuläret. De inledande solenna orden Helig, helig, helig etc. förbigås. Välsignelseönskan över kyrkoföremålen sammandragen. Den högtidliga fridstillönskan utelämnad. Nyinförd bön att läsas efter den allmänna kyrkobönen på dag då kyrka återöppnas är införd i kap. 2. 3.

GRUNDSTENSLÄGGNING FÖR NY KYRKA.

Anvisningar för högtidlig grundstensläggning nyinförda. bindande ordning torde ej vara av behovet påkallad. 4.

En utförlig och

INVIGNING AV ALTARE, DOPFUNT, PREDIKSTOL, ORGEL,

KYRKKLOCKA. Jämte de två synnerligen enkla, i KH införda alternativen (omnämnande i predikan, resp. hållande av särskilt tal) äro anvisningar för en högtidligare form

289 lämnade i ett gemensamt schema. Särskilda, utförda ritual torde icke behövas, då detaljernas utformande lämpligen kan överlämnas åt vederbörande förrättare av invigningsakten. Exempel på skriftställen meddelas, likaså formulering av invigningsord. 5.

INVIGNING AV BEGRAVNINGSPLATS OCH GRAVKAPELL.

Ritualet i K H omfattar allenast invigning av begravningsplats. I 1926 meddelas särskild ordning för invigning av gravkapell. Båda dessa akter torde kunna rymmas inom ett och samma ritual. Tillfälle lämnat för kyrkovärdarna att assistera. Ny bön införd. De anförda 12 assistentorden (i KH 6) ingå icke bland dem som anföras vid ordningen för jordfästning. De äro efter innehållet uppdelade i två grupper.

ELFTE KAPITLET. BISKOPSVIGNING. Inledningsbönens ordasätt något retuscherat, satsbyggnaden förenklad. Allokutionen efter fullmaktens uppläsande något omformulerad, för att uttrycka att vigningsakten väsentligen avser vigning till kyrkans biskopsämbete. I maningen närmast efter skriftläsningen en retuschering av liknande innebörd (»det stift som blivit dig anförtrott»: »det stift som varder dig anförtrott»); jfr det strax därefter följande: »det biskopsämbete som i dag dig anförtros». I den närmast följande förmaningen förenkling av satsbyggnaden och ett par mindre retuscheringar. Slutorden omformulerade för att undvika den i K H förekommande, mindre lyckliga sammanställningen av uttrycket »avlägga en god bekännelse» med »bekänn nu inför Gud» etc. Förslagets formulering anknyter närmare till ordalydelsen av 1 Tim. 6: 12. Åt uppfordran till biskopen att avlägga trosbekännelsen har givits en naturligare form. Möjlighet för biskopen att, där han så önskar, vid trosbekännelsen använda Nicaenum medgiven. I tillönskan efter trosbekännelsen är ordföljden ändrad (den föreslagna ordföljden redan i K H vid prästvigning och kyrkoherdeinstallation). Före löftesfrågorna några korta inledningsord tillagda (jfr KH vid prästvigning). Löftesfrågorna. De båda första frågorna i K H sammandragna till en enda; det särskilda stiftet omnämnes ej (»biskopsämbetet uti N. N. stift»: »biskops1

9 — 37404-

E. Eidem.

290 ämbetet i hans kyrka»). Ordningen mellan de två sista frågorna omkastad. Härjämte en del av olika skäl föranledda ändringar i uttryckssätten (»förklarar du dig villig»: »vill du», jfr Kyrkoordningen av år 1571; »kättersk lära»: »villfarande lära»; »avböja all ofärd»: »förhindra det som leder till skada»; »föredöme för de troende»: »föredöme för var man»; »anstöt»: »stötesten»). Vid överlämnandet av biskopsämbetet omnämnes ej heller det särskilda stiftet. Bönen för biskopen avsevärt förkortad; satsbyggnaden förenklad. Ändringar av en del mindre naturliga uttryck. Efter bönen är ett till biskopen ställt skriftord insatt (jfr prästvigningsritualet). Skriftordet avslutas med Gloria Patri. Kungörelse och bön den dag biskopsvigning förrättas äro flyttade till kap. 2, varom erinras i början av anvisningarna. De 18 assistentorden (i K H 10) äro anordnade i fyra grupper. Det bibliska materialet genomgånget. De två först anförda bibelorden behålla sin traditionella plats.

TOLFTE KAPITLET.

PRÄSTVIGNING. Inledningen till assistentorden något retuscherad. Ang. förmaningen Av eder väntar Guds församling se motsvarande ställe i biskopsvigningsritualet, likaså betr. uppfordran att avlägga trosbekännelsen. Löftesfrågorna. Frågan n:r 1 formulerad på analogt sätt med samma fråga i biskopsvigningsritualet. Den långa frågan n:r 3 i K H uppdelad i två, varvid den senare delen, något omarbetad, ställts före den förra delen, vilken formulerats kortare och mindre juridiskt. Ang. den sista frågan se biskopsvigningsritualet. Rättighet att bruka den apostoliska välsignelsen vid handpåläggningen i st. f. Fader vår medgiven. Bönen för de nyvigda prästerna något retuscherad. Gloria Patri tillagt efter det avslutande bibelordet. Kungörelse och bön vid den prästvigning föregående gudstjänsten flyttade till kap. 2, varom erinras i början av anvisningarna. Bland de 12 assistentorden (i K H likaledes 12) äro de två första desamma som vid biskopsvigning, då båda ifrågavarande bibelställen synas jämväl här böra komma till användning. Bibelorden äro ordnade ur innehållssynpunkt. Anvisning lämnas om att vid behov av ytterligare assistentord sådana kunna hämtas från biskopsvigningsritualet.

291 T R E T T O N D E KAPITLET. KYRKOHERDEINSTALLATION. I de inledande anvisningarna hava några jämkningar vidtagits, till överensstämmelse med faktiskt rådande förhållanden. Så är kravet på att installation skall förrättas »genast vid pastoratets tillträdande, såvida ej laga hinder äro», något uppmjukat. Den »allmänna gudstjänsten» är specificerad till högmässa; påpekande lämnat att den nyinstallerade kyrkoherden predikar vid denna. Medgivande lämnat, såsom på olika håll inom vår kyrka redan blivit bruk, åt kyrkovärdarna att deltaga i processionen och skriftläsningen. Ang. förmaningen Av dig väntar Guds församling se biskopsvigningsritualet. Löftesfrågorna. De båda första frågorna i KH sammandragna till en enda, såsom vid biskopsvigning (frågan n:r 1 i K H kan isolerad synas mindre naturlig). Om formuleringen av den sista frågan se biskopsvigningsritualet. Vid biskopens inställelseord är uttrycket »antvardar jag dig härmed kyrkoherdeämbetet» ändrat till »inställer jag dig härmed såsom kyrkoherde», eftersom den senare formuleringen torde verka mindre onaturlig, i de fall då kyrkoherden redan längre tid innehaft sin tjänst. I stället för Fader vår är den apostoliska välsignelsen insatt som benediktionsord. I bönen för den nyinstallerade några mindre ändringar och förenklingar. Efter sagda bön har Fader vår fått sin plats. Av de 12 assistentorden (i K H 9) är allenast det första gemensamt med biskopsoch prästvigningsritualen. Skriftorden äro ordnade efter innehållets synpunkt. Anvisning lämnas om att ytterligare assistentord vid behov kunna hämtas från ordningen för prästvigning.

FJORTONDE KAPITLET. KOMMINISTERINSTALLATION. Ritualet nyinfört enligt av 1934 års kyrkomöte uttalad önskan. Däremot har det icke synts lämpligt att i kyrkohandboken giva plats åt särskilda ritual för inställande i församlingen av kyrkoadjunkter, ävensom av organister, kantorer, klockare, kyrkovaktmästare, församlingsdiakonissor och kyrkovärdar. Behovet av dylika formulär torde bäst kunna tillgodoses på annan väg än genom införande av nya kapitel i kyrkohandboken. Aktens karaktär av frivillig betonas. Två former föreslås, en helt enkel, en högtidligare. Denna senare form är gestaltad i anslutning till ordningen för kyrkoherdeinstallation, dock med någon

292 liten minskning av solenniteten: kontraktsprosten (ej biskop) installatör; fullmakten uppläses ej; assistenter äro ej nödvändiga. Bönen för den nyinstallerade komministern ny. Bland de anförda 6 assistentorden är allenast det första gemensamt med kyrkoherdeinstallation. Anvisning lämnas att ev. ytterligare behövliga bibelord kunna hämtas från sistnämnda ritual.

FEMTONDE KAPITLET.

MISSIONARSVIGNING. Genomgripande omarbetning av KH. Förslagets huvudsynpunkter: undvikande av kopiering av prästvigningsritualet; betonande av glädjen över missionsuppdragets storhet; strävan efter enkelhet, naturlighet och konkretion. K H utgår från vigning av flera missionärer på samma gång såsom det normala. Då praxis utvecklat sig i annan riktning, har formuläret omtransponerats på singularis. Akten inledes med ett psaltarställe (Psalt. 96) jämte avslutande Gloria Patri. Såsom alternativ medgives den inledande växelsången till Missionsdagens högmässa. I st. f. den inledande bönen i KH, vilken är lånad från Missionsdagens högmässa, är en ny bön, mera stämd i lovsångston, införd. Efter denna bön följa de av assistenterna upplästa bibelorden, med ny inledning. Efter assistenternas uppläsande av skriftorden är en missionspsalm insatt, vilken torde innebära en förhöjning av högtidsstämningen. Notariens uppläsande av namnen på dem som missionärsvigas struket såsom obehövligt och därjämte såsom hart när oformulerbart, då endast en person missionärsviges. Däremot insattes anvisning om uppläsande av missionsstyrelsens kallelsebrev. Trosbekännelsen är anordnad i frågeform, dock kan den också läsas av den som missionärsviges. Frågan om villigheten att åtaga sig missionärstjänsten har uttryckts enklare och kortare. Biskopens declaratio avsevärt förkortad och förenklad, bl. a. för att differentiera från prästvigningen. Vid handpåläggningen föreslås i st. f. Fader vår ett kort skriftord, Psalt. 121: 7 f.

Förbönen för den nyvigde missionären omgestaltad. Nya konkreta moment tillagda (det stora avståndet från hembygden, farorna i fjärran land, behovet av frimodighet och hoppfullhet). Omedelbart till denna bön ansluter sig Fader vår.

293 Slutuppfordran i KH till missionärerna »Så gån nu åstad och veten» avlägsnad såsom obehövlig och kalkerad efter prästvigningen. Bland de 12 assistentorden (i KH 9) är allenast det första, missionsordet framför alla andra, gemensamt med biskops- och prästvigning. Påpekande insatt att nytestamentliga skriftställen böra användas i lika mån som gammaltestamentliga.

SEXTONDE K A P I T L E T .

DIAKONVIGNING. Det har synts ändamålsenligt att uppdela KH:s kap. 16 i två skilda kapitel. De i KH:s kap. 16 intagna formulären torde kunna betraktas såsom fakultativa (»Huru diakon och diakonissa må inställas i sitt kall»). Ifrågavarande vigningsakter äro ju ock knutna till anstalter som ej i kyrkorättslig mening kunna betraktas som kyrkans organ. I verkligheten torde det förhålla sig så, att medan formuläret för diakonvigning i praktiken följts, formuläret för diakonissvigning däremot av flertalet diakonissanstalter icke ansetts bindande. Om formulär för ifrågavarande vigningsakter skola få sin plats inom Svenska kyrkohandboken, torde de böra betraktas såsom obligatoriska. I annat fall lär det vara den bästa ordningen att anstalterna tillerkännas rätt att följa eget, av vederbörande domkapitel fastställt ritual. Den inledande bönen omarbetad. Inledningen till assistentorden omgestaltad, bl. a. för att differentiera från prästvigning. Löftesfrågan något omformulerad. Vid handpåläggningen brukas i st. f. Fader vår skriftordet Hebr. 13: 21 (förkortat; jfr i KH den föregående välönskan). Härefter är en diakonipsalm införd. I förbönen för de nyvigda diakonerna några retuscheringar och satsförenklingar. Efter denna förbön följer Fader vår. De anförda 12 assistentorden (i K H likaledes 12) äro icke brukade vid andra vigningsakter.

SJUTTONDE KAPITLET.

DIAKONISSVIGNING. KH:s ritual för diakonissvigning, som helt ansluter sig till ordningen för diakonvigning, är i förslaget alldeles omarbetat. En högre grad av personlighet och värme eftersträvad.

294 Assistenter hava icke ansetts vid denna akt av behovet påkallade. Den inledande bönen retuscherad. I st. f. av assistenter förelästa bibelord är insatt i Kor. 13, föreläst antingen av den som förrättar vigningen, eller av dem som vigas. Skriftläsningen avslutad med Gloria Patri. Trosbekännelsen uppställd i frågeform. Valet av skriftord vid handpåläggningen är lämnat fritt. En lämplig diakonipsalm är insatt på platsen efter handpåläggningen. I förbönen för de nyvigda diakonissorna äro en del mindre ändringar vidtagna.

Bil. i.

F Ö R T E C K N I N G ÖVER I F Ö R S L A G E T INGÅENDE BIBELORD. FÖRKORTNINGAR: B = Biskopsvigning D = Diakonvigning Hgm = Högmässa J = Jordfästning K = Kyrkoinvigning Kg = Kyrkogårdsinvigning Kh = Kyrkoherdeinstallation Km = Komministerinstallation

M P Ps

= Missionärsvigning = Prästvigning = Psaltarställen att brukas vid högtidlig morgon- och aftongudstjänst i kyrka S = Allmänt skriftermål ( ) innebär att bibelordet endast är angivet genom ställhänvisning, ej i sin helhet avtryckt.

Kg 5 2 3 : 10 i Krön. 29: 15 Kg 1 Job 1: 21 J 11 Job 14: 1 f. J 1 Psalt. 1: 1—6 (Ps d) Psalt. 3: 4—6 (Ps a) Psalt. 5: 4 f. (Ps a) Psalt. 5:8 K 1 Psalt. 16: 6—11 Ps 7 Psalt. 16: 10 f. (J c) Psalt. 18: 2—7 (Ps c) Psalt. 18: 29—32 Ps 8 Psalt. 19: 2—6 Ps 1 Psalt. 19: 8—13 Ps 25, (Predikstolsinv.) Psalt. 23: 1—4 ( J b ) (Särsk.nattv.B mom. Psalt. 23: 1—6 4), Ps 19, (Altarinv.) (Ps e) Psalt. 24: 1—6 K 2 Psalt. 24: 3—5 Psalt. 24: 7—10 (Ps e) K 3 Psalt. 24: 9 f. Psalt. 25: 4—11 Ps 13 (Altarinv.) Psalt. 26: 6—8 (Ps f) Psalt. 28: 6—9 4 Mos.

Psalt. 30: 3—6 Ps 2 Psalt. 31: 2—6 (Ps c) Psalt. 32: 1 f. (S) Psalt. 32: 1—5 Ps 14 Psalt. 33: 1—3 (Orgelinv.) Psalt. 33: 18—22 (Ps d) Psalt. 36: 6—10 Ps 9 Psalt. 37: 3—6 (Ps d) Psalt. 39: 5 f. Kg 2 Psalt. 40: 6—11 Ps 26 Psalt. 42: 2 f. Hgm C a mom. 3 a, Särsk. nattv.B mom. 4 Psalt. 42: 2—6 Ps 15 Psalt. 42:9—12 (Ps c) Hgm C a mom. 3 a, Psalt. 43: 3 f. Särsk. nattv. B mom. 4, K 4 Ps 27, (Altarinv.) Psalt. 43: 3—5 Psalt. 46: 2—12 Ps 20 Psalt. 50: 15 (S) Psalt. 51: 3—9 Ps 16 Psalt. 51: 3—6, 1 1—14 Hgm mom. 3 Psalt. 51: 11—14 Ps 17 Psalt. 56: 11—14 Ps 21 Psalt. 62: 6—9 Ps 22

296 Psali t. 63: 2—5 Ps 3 Psall '•• 63: 3—5 K 5 Psali :. 6 5 : 2 — 9 Ps 28 Psall :. 67: 2—6 (Psf) Psall :. 7 1 : 17—19 P s 29 Psall :. 7 3 : 23—26 J 12 Psall -. 8 4 : 2 — 5 K 6, (Altarinv.) Psall -. 8 4 : 2 — 8 P s 30 Psall .. 84: 1 i f . K 7 8 : Psall • 4 «—l3 (Pse) Psall . 8 6 : 9 — 1 1 M 2 Psall . 90: 1—4 Kg 3 Psall . 90: 1—12 (Ps e) Psall . 90: 10 J 2 Psall . 90: 12 J 3 Psall . 9 1 : 1—4 Ps 23 Psall . 92: 2—4 (Orgelinv.) Psall . 92: 2—6 Ps 31 Psall • 9 3 : 1—5 (Ps e) Psall • 95: 1—7 Ps 4 Psall . 95: 1—8 a (Kyrkklockinv.) Psall . 96: 1—6 (Orgelinv.) Psall . 96: 1—9 Ps 32 Psall • 96: 3 f-, 7"—10 M Psall • 98: 1 - 3 M 3 Psall . 100: 4 f. K 8 Psalt . 103: 1—10 P s 33 Psall • 1 0 3 : 8 — 1 3 S 1 Psall .103: 11—18 Ps 34 Psall • 1 0 3 : 1 3 Hgm mom. 4 Psall .103: 15—17 J 4 Psall . 108: 2—6 Ps 5, (Orgelinv.) Psall . 113: 1—6 (Psf) Psall . 1 1 6 : 1 — 9 (Ps d) Psall . 118: 14, 17, 24—26 Särsk. nattv. B mom. 4 Psall .118: 19—21 K 9 Psall .118: 19—29 Ps35 Psall .118: 24—26 K 10 Psall . 121: 1—8 P s 24 Psall •. 121: 7 f. M Psall . 126: 5 f. Kg 6 Psall . 127: 1 (Grundstensl.)

Psalt. Psalt. Psalt. Psalt. Psalt.

130: 1--6 130: 1--8 134: 1-"3 139: 1-- 1 2 139: 23 f.

J i3 P s 18 P s 10 Ps I I

Hgm C a mom. 3 a, J 5- (S)

Psalt. 141: 1--4 P s 12 Psalt. 1 4 3 : 5 --8 Ps 6 Psalt. 144: 3 : (J a) Psalt. 1 4 5 : 5 -- 1 0 (Ps f) Psalt. 147: 1 -- 1 1 (Orgelinv.) Psalt. 150: 1 --6 Ps 36, (Orgelinv.) H ö g a Visan 8: 6 f. Vigsel Jes. 1: 18 S 2 Jes. 28: 16 (Grundstensl.) Jes. 40: 6 b — 8 (J a) Jes. 40: 29 f. (S) Jes. 4 1 : 10 (S)

Jes. 43: 1 b—3a (S) Jes. 43: 24 b, 25 (S) Jes. 45--22f. M 4 Jes. 52: 7 M 5 Jes. 54: 10 S 3, Hgm mom. 4 Jes. 55: 6 f. (S) Jes. 55: 8 f. J i4 K 11 Jes. 56:7 Jes. 57: 2 Kg 7 S 4 Jes. 57: 15 Jes. 60: 1—3 M 6 M 7 Jes. 65: 1 Jer. 17: 14 (S) Jer. 29: 1 1 — <4 S 5 Pies. 33: 11 S 6 H e s . 34: 16 a (S) H e s . 37: 27 D a n . 12: 3 H o s . 2: 19 f. H o s . 6: 3 Mik. 7: 18 f. Vish. 3: 1—3 M a t t . 5: 3—1 6 M a t t . 5: 13— 16 M a t t . 10: 32 f.

K 12

(J c)

(S) (S) (S) J i5 Särsk.nattv.B m o m . 9 P 10

P 9

297 Km 2 Matt. 10: 40 Matt. 11: 18—20 S 7 Matt. 11: 25—30 Särsk. nattv. B mom. 9, (Predikstolsinv.) Matt. 11:28 Hgm mom. 4 Matt. 11: 28—30 (Kyrkklockinv.) Matt. 13: 16—23 (Predikstolsinv.) Matt. 13: 43 a (J c ) Matt. 19: 4—6 Vigsel Matt. 24: 14 M 8 Matt. 28: 18—20 Barndop, Nöddops bekräftelse, Dop av unga, Dop av äldre, B 1, P 1, M 1 Mark. 10: 13—16 Barndop, Nöddops bekräftelse Mark. 10: 43—45 D 1 Mark. 13: 35 fJ 6 Luk. 1:46—55 Aftongudstj.D mom. Luk. 1: 68—75

Morgongudstj. B mom. 8 Luk. 6: 36—38 D 2 Luk. 11: 10 S 8 Luk. 11: 28 Hgm mom. 12 Luk. 12: 42—44 B 15 Luk. 12:48 B 13 Luk. 13: 29 f. M 9 Luk. 14: 23 (Kyrkklockinv.) Luk. 17: 10 B 16 Joh. 3: 16 Hgm mom. 4 Joh. 3: 16 f. S9 Joh. 4: 23 K 13 Joh. 5: 24 J 19 Joh. 5:25—27 (Ja) Joh. 5: 28 f. J7 Joh. 6: 37 b (S) Joh. 6: 40 Kg 8 Joh. 10: 14—16 M 10 Joh. 10: 27 f. J 20 Joh. 11: 25 f. J 18 Joh. 13: 7 (Jb) Joh. 14—16 (Hgm B mom. 23)

Joh. 14: 2 f. J 21 S iOjEnsk.skrifterm. Joh. 14: 27 Joh. 15: 4 f. P4 Joh. 15: 16 B 3 Joh. 17: 24 Kg 9 Joh. 20: 21—23 P 3 Joh. 21: 15—17 B 2, P 2 , K h i , K m 1 Apg. 20: 28 B 14 Rom. 6: 3—11 (Dopfuntsinv.) Rom. 6: 23 (J a) Rom. 8: 11 J 22 Rom. 8: 15 f. (S) Rom. 8: 17 (J c) Rom. 8: 23 b -25 (J c) Rom. 8: 28 (J b) Rom. 8: 33 f. S 11 Rom. 8: 38 f. J 16 Rom. 10: 12- 15 M 11 Rom. 11:33—36 ( J b ) Rom. 12: 1 K 14 Rom. 12: 8 f. D 6 Rom. 12: 11—13 D 7 Rom. 14: 7—9 J 17 Rom. 14: 12 J 8 1 Kor. 3: 7 f. Kh 4 1 Kor. 3: 11 (Grundstensl.) 1 Kor. 3: 11—13 B 4 1 Kor. 4: 1 f. P 6 1 Kor. 9: 26 f. Kh 10 1 Kor. 12: 4—7 D 4 1 Kor. 12: 12 f. (Dopfuntsinv.) 1 Kor. 13 Diakonissv. 1 Kor. 13: 12 J 23 1 Kor. 15: 19 f. (J c) 1 Kor. 15: 42 f. Kg 10 1 Kor. 15: 50 Kg 11 1 Kor. 15: 53—57 J 24 1 Kor. 15: 58 Kh 12 2 Kor. 3: 4—6 P 7 2 Kor. 4: 5 f. Kh 3 2 Kor. 4: 16—18 (J c) 2 Kor. 5: 1 f. (J c) 2 Kor. 5: 6—8 J 25

298 2 Kor. 5: 10 Kg 4 2 Kor. 5: 17—20 P 5 2 Kor. 6: 2 S 12 2 Kor. 7: 10 a (S) 2 Kor. 9: 7 Hgm mom. 13 2 Kor. 10: 17 f. P 11 2 Kor. 13: 13 S mom. 6, Hgm mom. 14, Aftons. mom. 2, P, Kh, Km Gal. 6: 2 f. D 8 Gal. 6: 7 f. J9 Gal. 6:9 Hgm mom. 13, D 10 Gal. 6: 10 Hgm mom. 13 Ef. 2: 19—21 K 15 Ef. 3: 16 f. Barndop, Nöddops bekräftelse, Dop av unga, Dop av äldre, Ungd. konf., Konf. av äldre Ef. 3: 20 f. Hgm mom. 14 Ef. 4: 11 f. B5 Ef. 6: 13 P 12 Fil. 1:6 (S) Fil. 1: 21 (Jc) Fil. 2: 9—11 M 12 Fil. 3: 20 f. J 26 Kol. 3: 1—3 Kh 2 Kol. 3: 12—14 D 9 Kol. 3: 16 K 16, (Orgelinv.) Kol. 4: 17 Km 3 1 Tess. 4: 13 f. J 27 1 Tess. 5: 23 Hgm mom. 14, Ungd. konf. 1 Tim. 1: 15 s 13 1 Tim. 3: 1 Kh 5 1 Tim. 3: 13 D 11 1 Tim. 4: 7 f. Km 5 1 Tim. 4: 12 f. P 8 1 Tim. 4: 14 f. B 11 1 Tim. 4: 16 Kh 8 2 Tim. 1: 10 b (Jc)

Kh 7 2 Tim. 1: 14 2 Tim. 2: 2 B 10 2 Tim. 2: 15 B 12 2 Tim. 3: 14—17 B 6 2 Tim. 4: 2 Kh 9 Tit. 1:9 Kh 6 Tit. 2:7f. Km 4 Tit. 3: 4 - 7 (Dopfuntsinv.) Hebr. 4: 9—11 a (Ja) Hebr. 4: 12 B7 Hebr. 4: 15 f. S 14 Hebr. 9: 27 J 10 Hebr. 10: 23 B8 Hebr. 10: 24 f. K 17 Hebr. 10: 35 f. Kh 11 Hebr. 12: 14 f. B 9 Hebr. 13:7 B 17 Hebr. 13: 14 J 28 Hebr. 13: 16 Hgm mom. 13 Hebr. 13: 20 f. Hgm mom. 14 Hebr. 13: 21 Konf. av äldre, D 1 Petr. 1: 3 Konf. av äldre 1 Petr. 1: 3—5 (Jc) 1 Petr. 1: 3—7 (Dopfuntsinv.) 1 Petr. 2: 5 K 18 1 Petr. 3: 4, 7 Vigsel 1 Petr. 4: 11 D 12 1 Petr. 5: 2—4 B 18, P 1 Petr. 5: 10 B 1 Petr. 5: 10 f. Hgm mom. 14 2 Petr. 1: 10 f. Km 6 1 Joh. i:8f. S 15 1 Joh. 2: 1 b, 2 (S) 1 Joh. 3: 2 J 29 1 Joh. 3: 18—20 (S) 1 Joh. 4: 20 f. D 3 Jak. 1: 27 D 5 Upp. 2: 10 b (Jc) Upp. 3: 20 (S) Upp. 14: 13 Kg 12 Upp. 21: 3 f. J 3°

Bil. 2.

FÖRTECKNING ÖVER I FÖRSLAGET INGÅENDE PSALMER OCH PSALMVERSER UR SVENSKA PSALMBOKEN. Förslagets anvisningar till ingångs- och gradualpsalmer äro uppförda i särskild förteckning (Bil. 3). FÖRKORTNINGAR: B = D = Hgm = J = K =

Biskopsvigning Diakonvigning Högmässa Jordfästning Kyrkoinvigning

w

P = Prästvigning S = Allmänt skriftermål ( ) innebär att psalmen endast är angiven med n:r och begynnelserad, ej i sin helhet avtryckt.

( H g m m o m . 10)

(Ungd. konf.) Hgm mom. 5, Söndagsgudstj. mom. 3, Barngudstj. mom. 4

24: I

26 J

33 47: 1. 7f-

(Barngudstj.) S

47:9—11

(J)

66 69:3 77: 5 f88:2

94 9 8 : 3 , 8—12

99: 4—8 105 106: 4 111: 7—10 113: 2—6 128: 3—7

w

128: 6—8 132

i3S: i. 4 137: 4—7 155:5—8 i63 : 4—7 164: 2—5 165: 1, 4 167: 6—9

S (Hgm mom. 5) S (S) (Sjukas nattv.)

168: 4 f.

(J) J J

175: 5—9 176 182

(Hgm mom. 5) S

(J) S

170 171: 1, 9 172: 1 f., 4, 8 172: 6—8

184: 5 f. 187 187: 7—10

(J) (B), (P)

(J) (S) S (S) (S)

(J)

s s, (J) s s

J

(S) (S) (S)

s

(S)

s

(S)

J

w

189:1,5f. 191: 6—10 192: 5—9 J

93 193: 4—6 194 194:4 ^5:4^. 7 207: 2, 6—8 208 210: 9—11

NPs (S) S S (S)

J

s

(Hgm mom. 5) (S)

(J) (S)

J

s

213 215 220: 5, 7 221: 1, 3 257: 10 f. 268 270 271 272

(K), (Återöppn av k:a) (K), (Återöppn av k:a) (K), (Återöppn av k:a) (K), (Återöppn av k:a)

275: 7—9

' (J)

324:5 345 387: 4 - 6 406: 2—4

424: 6—9 444 452

455: 6 - 8 469: 1—5 471: 1—4, 8 478 480 484 486 487 492 493 494 499: 5—7

(S)

(J) J J

(Aftons.) (Hgm mom. 5)

(J) J J J J J J J J J J J J J J J J J

(Barngudstj.), (J) (Ottes. B), (Särsk. nattv. B), (Morgongudstj. B) 509: 4—8 (J) 518: 8 f. (J)

504 505

520: 4—6

J

( H g m m o m . 10)

523: 2 f.

J

567 569 580 583: 2, 4, 6—8

(D), (Diakonissvign.) (D), (Diakonissvign.) S S

587 593 596: 6 - 8 598 645: 4 f., 7 648 651: if., 6f.

(J) (J) (J) (J) (J)

652:3. 5—7 656 658 660 661 662

(Aftons.)

J (J) J J J J J

1937 148 286

J

332 J (J) J J J J

365 450

573: 3—9 580

(S)

584 Psalmer att läsas vid enskild andakt, n:r X (J)

Bil. 3.

FÖRTECKNING ÖVER I FÖRSLAGETS ANVISNINGAR PÅ LÄMPLIGA INGÅNGS- OCH GRADUALPSALMER VID HÖGMÄSSAN INGÅENDE PSALMER OCH PSALMVERSER. FÖRKORTNINGAR: I = ingångspsalm; G = gradualpsalm.

w

w

3:4 14:1-- 2 16:1 2 1 : I -- 4

G

33 35 -5 36 45 6- - 8 46 7 50

60 62

63 63 66 67 69 69 2 73 73

G

-2

-2 5i 5i -7 52 52 4

53 54 55

G

G

-2

-4 -4 -3 -6

G G

-3 -15

-4 -7

—2

-6

G G G I I I G

Midsommardagen 3 e. Tref. 4 Böndagen 5 e. Trett. Trefaldighetssönd. Bönsönd. Mikaelisönd. Mikaelisönd. Marie Beb. 6 e. Påsk Annandag Jul 4 i Advent 1 i Advent 3 i Advent 2 i Advent 1 i Advent 4 i Advent Juldagen Juldagen Sond. e. Jul Juldagen Sond. e. Jul Nyårsdagen Trettondedagen Trettondedagen 2 e. Trett. Kyndelsmässodagen 3 i Advent

74: 1—2

76: I 80: 1—6 86: 1—2

89: 1—4 92: 1—5

98: 5 - 8 102: 1 104: 4—6 105: 1—2 106: 1—4 108: 1—4 110: 7—10 111: 7—8 113: 1—2 115: 1—9 118: 1 119:1—5 120: 4—9 121:5—6 124: 1—4 128: 1—6 134: 1

134:2 !35 : 3 136: 1—5 137: 3—6 138: 3—7

I I G I G G I I I I G G G I I G I G G I G G I I I G G G

Marie Beb. 3 i Fastan Palmsönd. 2 i Fastan Fastlagssönd. Långfredagen Långfredagen Påskdagen 3 e. Påsk 1 e. Påsk Påskdagen 1 e. Påsk Annandag Påsk 4 e. Påsk Himmelsfärdsdagen Himmelsfärdsdagen 3 Böndagen 2 e. Påsk 8 e. Tref. 2 Böndagen 2 Böndagen 3 e. Påsk Pingstdagen 8 e. Tref. 22 e. Tref. Pingstdagen 6 e. Påsk 4 e. Påsk

w

G 3 Böndagen I Sexagesima G 18 e. Tref. G 6 e. Tref. I Septuagesima G 5 i Fastan G Annandag Pingst G Sond. e. Nyår G 1 i Fastan 157: 8 --13 — 1 4 I Midfastosönd. 157: 13 I 2 e. Tref. 163: 4 --5 G 2 e. Tref. 164: 1--5 I 26 e. Tref. 165:1 I 16 e. Tref. 168: 4 --5 170: 1 --5 G 11 e. Tref. I 10 e. Tref. 172:1-- 2 I 19 e. Tref. 182:1-- 2 G 2 i Fastan 182: 1 --5 183:1-- 2 I 11 e Tref. I 21 e. Tref. 183:4 G 20 e. Tref. 184:2- -6 G 3 e. Tref. 192:3- -7 194: 1 I 3 e. Trett. 1 9 4 : 1 - -4 G 19 e. Tref. G 5 e. Tref. 195: 1 --5 1 9 9 : 1 - -5 G Trefaldighetssönd 203: 1 I 4 e. Tref. 206: 1 I 6 e. Tref. I 14 e. Tref. 221: 2 2 2 3 : 3 - -8 G 24 e. Tref. 2 2 4 : 1 - -4 G Septuagesima 2 2 6 : 1 - -4 G 21 e. Tref. 2 2 7 : 1 - -6 G 4 e. Trett. G Bönsönd. 261: 1 -- 4 G 4 Böndagen 272: 1 --3 2 7 3 : 1 - -4 G Sexagesima I 13 e. Tref. 274: 1 285: 1-- 4 G 4 e. Tref. 6 G 22 e. Tref. 285:3I 18 e. Tref. 294: 1 I 1 i Fastan 294:3 139:I--4 140: 4 -- 5 1 4 1 : 9 - -14 144: 1-- 5 144:9 146: 1-- 7 147: 1-- 5 148: 1-- 3

W 298: 1-- 6 306: 1-- 5 324: t-- 2 325:1--6 325: 9 -- 1 0 328:3 3 3 ° : *-- 2 384:1 387:3- -8 388: 1 -- 6 394: I T - 6 407: 4 --5 4J3: 1 4 2 1 : 2 --5 421:5 424: 6 --7 4 2 5 : 3 - -6 426: 4 426:5 431=4--6

455: 4 --8 4 8 6 : 1 - -7 496: 1 --3 497:5 498: 2 --3 4 9 9 : 2 - -5

G 15 e. Tref. G 23 e. Tref. I 1 e. T r e t t . G 1 e. T r e t t . I 5 e. Tref. I Förklaringsdagen I 12 e. Tref. I 1 Böndagen G 1 Böndagen G 10 e. Tref. G Midsommardagen I 15 e. Tref. I Nyårsdagen G 9 e. Tref. I 1 e. Tref. I 20 e. Tref. G 3 e. Trett. I 23 e. Tref. I 6 e. Trett. I 9 e. Tref. G 1 e. Tref. G Allhelgonadagen G Domssönd. I 25 e. Tref. I Domssönd. G 25 e. Tref.

NPs 509 1—4 513 1—5 5i8 523 1—3 530 1 — 2 532 3

557 567 1—5 587 59 1 1—3 597 1—5 614 1—3

G G I G I I I G I G G G

Kyndelsmässodagen 2 i Advent 5 i Fastan Förklaringsdagen 5 e. Trett. 4 e. Trett. Sond. e. Nyår 13 e. Tref. 2 e. Påsk

14 e. Tref. 16 e. Tref. 17 e. Tref.

303 NPs 616: 1—5 660: 1—3 666: 1—4

*937 4:2—3 70: 1—4

1937 G 2 e. Trett. I 24 e. Tref. G 6 e. Trett. = 26 e Tref.

7 1 : 1—2 113: 1 128: 4 130: 1 150: 1—6 202: 1—3

I I

347: 1—4 414: 1—6

Allhelgonadagen Fastlagssönd.

I I I I G G G G

Palmsönd. Annandag Påsk 17 e. Tref. Annandag Pingst Annandag Jul Midfastosönd. 3 i Fastan 12 e. Tref.

Statens offentliga Systematisk

utredningar

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Industri. Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen. Kommunikationsväsen.

Bank-, kredit- och penningväsen. Pollti. Betänkande ang. omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m. [1]

Försäkringsväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Förslag till revision av den svenska kyrkohandboken. [2]

Hälso- och sjukvård. Försvarsväsen.

Allmänt näringsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Uppsala 1938. Almqvist & Wiltsolls Roktrycken-A.-B. 874U4