Betänkande om folkförsörjning och arbetsfred. D. 2,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades pa Kungl. biblioteket ar 2012

.'STATENS O F F E N T L I G A " U T R E D N I N G A R

1935:66

BETÄNKANDE OM

FOLKFÖRSÖRJNING OCH

ARBETSFRED DEL II SPECIALUTREDNINGAR

S

T

O

C

K

H

O

1 9

5 L

M

Statens offentliga utredningar 193o K r o 11 o I o s i s k f ö r t e c k n i n g

36. Betänkande angående råvaruförsörjning, produktion 1. Betänkande med rörslag angående åtgärder för och arbetarantal m. m. vid skogsindustrierna. Idun. apanfimalsodliirgens stödjande, Marcus. 131 s. J o . 27 (i s. S. 2. Betänkande med förslag rörande län och årliga bidrag a v statsmedel l ö r främjande a v bostadsförsörjning 37. I'.134 års n ä m n d för städningsutredning. Förslag rötör mindre bemedlade barnrika familjer j ä m t e därtill rande allmänna grunder för o r d n a n d e t a v städningshörande utredningar. Beckman. 86*, 205 s. S. ooh rengöringsarbetet inom vissa statliga ämbetslo3. K o r t f a t t a d framställning a v organisationssakkunnikalcr i Stockholm s a m t b e r ä k n a n d e t a v ersättning gas betänkande med utredning och förslag rörande för n ä m n d a arbete. Marcus. 39 s. Fi. den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation 68. Betänkande med förslag till o r d n a n d e a v Si m . m . Beckman. 23 s. S. lörsvarsväsende. Del 1. I n l e d a n d e avdelning m. m. 4. Promemoria angående tillsynen ö r a - fastighetsregiBeckman, vij, 301 s. Fö. atreringen och fastighetsbildningen. Marons. 70 s. 30. Betänkande med förslag till o r d n a n d e a v Sveriges Ju. försvarsväsende. Del 2. Arméorganisationen. Beck5. Förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna man, vij. 651 s. Fä. handlingars offentlighet. Norstedt. 7!) s. J u . <; Yrbctslöshetsutredningens betänkande. 2. Åtgärder ti). Betänkande med förslag till o r d n a n d e a v Sveriges m o t arbetslöshet. Norstedt, r , 838, 32*'s. s . försvarsväsende. Del 3. Marinorganisationen. Beck7. Teknisk-ekonomiska utredningar rörände vägväsenman. iv, 2113 s. Fö. det. Del 2. Broar. Hffiggström. 130 s. K. 11. Betänkande med förslag till o r d n a n d e a v S \ . 8. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående åtgärder m o t lörsvarsväsende. Del 4. Flygvapnets organisation. statsfientlig verksamhet. Idun. 400 s. J u . Beckman, i v , 229 s. F ö . 9. Betänkande med förslag Ull omorganisation av den •12. Betänkande med 1'örslag till ordnande a v Sveriges högre skogsundervisningen. Peréus. 103 s. J o . iende. Del 5. Värnplikten m . m. Bilagor. 10. Utredning ooh förslag angående rundradion i Sverige. Beckman, iv, 202 s. F ö . Norstedt. 202 s. 13 kartor. K. I:;. Betänkande ined förslag till o r d n a n d e a v Sveriges 11. B e t ä n k a n d e med utredning och förslag angående införsvarsvasende. Del 0. Särskilda y t t r a n d e n . Beckr ä t t a n d e av en statsvetenskaplig examen. Marcus. man. (3). 120 s. F ä . 80 s. E . I I . Betänkande med utredning och förslag angi 12. B e t ä n k a n d e med förslag till förordning angående allfolk- och smäskoleseminariernas organisation ni. in. m ä n automobiltuafik. Heeggström. 227 s, K. Marons. 405 s. E . 13. y t t r a n d e n över preliminärt förslag till lagstiftning 45. Utredning oeh förslag rörande läroböcker vid allö m a v b r y t a n d e av havandeskap. Marons. (4), 131, m ä n n a läroverk oeh folkskolor m . fl. undervisningsJu. anstalter. Marcus. 102 s. 1 k a r t a . E . 14 Dagberedningens förslag till lag om skuldebrev m. m. Ii;. Betänkande angående folktandvård, i d u n . 19S s. s . Norstedt, vj, 211 s. J u . -17. Sociala jordutredningens b e t ä n k a n d e med förslag (ill 15. Betänkande med förslag till lagstiftning om avbrylag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 t a n d e a v havandeskap. Marcus. 192 s. J u . angående förbud i vissa, fall för bolag, förening oeh 16. Konjunkturuppsvingetä förlopp ooh orsaker 11)32— si iftelse a t t förvärva tast egendom. Marcus. 113 s. Jo. 1934. Heeggström. 100 s. Fi. 48. Betänkande med förslag (ill lag o m arbetstiden i jord17. Y t t r a n d e och förslag rörande formulär för tjänstgöb r u k och trädgårdsskötsel (lanturbetstidslag) m . m . ringsbetyg som a v länsstyrelserna utfärdas. BeckI d u n . 14ä s. S. m a n . 16 s. S. 49. Betänkande med förslag rörande ändringar i vissa 18 Betänkande ined förslag till l a g om arbetsavtal. delar av hälsovårdsstadgan samt anordnande a v fenI d u n . 220 s. S. b ä t t r a d bostadsinspektion i städer och stadsliknande 19. K u n g l . medicinalstyrelsens utlåtande och förslag ansimhallen m in iiute däitill hel ande utredningar. gående förebyggande mödra- och barnavård. IhcggBeckman. 100*. 132 3. S. ström. 100 s. S. 50. Promemoria, angående avveckling av bestående fidei20. S t u n d e r för kollektiv och individuell pensionsförsäkkommiss. Marcus, i v , 00 s. J u . ring. Beckman. (2), 24 s. M. 5 1 . Den ekonomiska och sociala, utvecklingen under är 21. Utredning angående införande a i ett dagordningsin1031. Av II. Butler. Beckman. 10 s. 8. s t i t u t m . m. Av 11. Tingsten. Norstedt. 08 s. J u . r,2. Betänkande med undersökningar och förslag i anled22. U t r e d n i n g och förslag rörande frågan om avgift för ning a v tillströmningen till de. intellektuella yrkena. hemlån av böcker från bibliotek. Hteggström. 59 s. Bund, Ohlsson, x i j . H å s. K. E. 53. Betänkande angående behörighet a t t utföra elek23. B e t ä n k a n d e med liirslag till motorfordonsförordning t r i s k t installationsarbete m. m . H s g g s t r ö m . 188 s. II. och vägtrafikstadga ni. m. Idun. 202 s. K. 54. Bostadspniiliiktionssakkunnigas betänkande med 24. B e t ä n k a n d e med förslag till ändrad organisation a v förslag till lag om sparföreningar m. ni. Beckman. den statliga verksamheten för bekämpande av olovlig 2 I s s. S. införsel a v spritdrycker in. in. .Murens. 193 s. Fi. .'>-,. Betänkande med förslag till mejeristadga s a m t vissa 25. Förslag till nya avlöningsbegtämmelser lör ieke-ordia n d r a åtgärder till inejerilianteringens befrämjande. narie befattningshavare inom den allmänna civilförMarcus. 88 s. J o . valtningen. Marcus. 42 s. Fl. 50. Promemoria angående ändrade bestämmelser rörande 20. B e t ä n k a n d e med förslag rörande det svenska naturverkställighet och förvandling a v bötesstraff. .Marskyddets organisation och statliga förvaltning. A v cus. 86 s. J u . R. Sernander. Uppsala, Almqvist ftWiksell. 200 s. 57. Promemoria angående omorganisation a v landsfisE. kals- och stadsfiskalsbefattiiingarna. Norstedt. 65 s. 27. B e t ä n k a n d e med förslag (ill ändring i vissa delar a v Ju. upphandlingsförordningen. Marcus. 55 s. Fi. 58. Betänkande och förslag a n g å e n d e obligatorisk sju28. Utredning med förslag om egnahemskonsulenter hos årig folkskola. Hseggatröm. 134 s. E . hushållningssällskapen. Lindström. 88 s. J o . 59. Betänkande med förslag till l a g o m förenings- och 29. B e t ä n k a n d e angående husdjursförsöksverksamhetens förhandlingsrätt. I d u n . 108 s. S. organisation. Marcus. 75 s. J o . 60. Promemoria angående avskaffande a v påföljd enligt 30. Berättelse över statens spannmålsnämnds verksam2 kap. 19 § strafflagen j ä m t e vissa andra straffpåföljh e t m . m . under ä r 1934. Marcus. 02 s. J o . der. Marcus. 09 s. J u . 31. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om domkapitel m. m. (il. Betänkande angående import- och partihandelsmoIlajggslröm. 151 s. E . nopol a brännoljor. Marcus. 02 s. Fi. 32. .lordbiukskreditutrodningen. B e t ä n k a n d e med förG2. Utredning m e d förslag r ö r a n d e dyrortsgradcradc slag till förordning om jordbrukets kreditkassor ni.m. folkpensioner. Norstedt. 01 s. 1 karta. s . Marcus. 132 s. J o . 63. De svenska enhetsprisföretagen. Marcus. 201 s. II. 33. K u n g l . medicinalstyrelsens u t l å t a n d e ooh förslag an(54. Betänkande och förslag r ö r a n d e verksamheten vid gående statsunderstödd dispensärverksamhet. Marskyddshemmen m . m . Senare delen. Fostringsåtcus. 54 s. S. gärdcr utöver d e n egentliga skyddshemsvården 34. B e t ä n k a n d e med vissa synpunkter och förslag i fråga m . m . Norstedt. 78 s. S. o m d e n primära fastighetskrediten. Marcus. 92 s. 65. Betänkande o m folkförsörjning och arbetsfred. Jo. Del 1. Förslag. Marcus, i v , 134 s. s . 35. B e t ä n k a n d e och förslag rörande verksamheten vid 06. Betänkande o m folkförsörjning ooh arbetsfred. skyddshemmen m. m . Förra delen. Skyddshemmens Del 2. Specialutredningar. Marcus, iv, 598 s. S. organisation m. m. Norstedt. 03 s. S. \ n m . Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelseb o k s t ä v e r n a till d e t departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . ecklesiastikdepartementet, Jo. jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 9S) utgivas utredningarna i omslag mod enhetlig .färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1935:66 SOCIALDEPARTEMENTET

BETANKANDE OM

FOLKFÖRSÖRJNING OCH

ARBETSFRED DEL II SPECIALUTREDNINGAR

STOCKHOLM

1935 ISAAC MARCUS B O K T R Y C K E R I - A K T I E BOLAG

*£äk

*a£»J £%>*

3 WWZ *. »** rf

Innehåll. Sid.

Bil.

1.

Bil.

2.

Bil.

3 Bil.

4,

Bil.

5,

Bil.

6.

Bil.

7.

Bil.

8.

Bil.

9.

Bil. 10. Bil. 11. Bil. 12.

Bil. 13. Bil. 14. Bil. 15.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Ma;:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december 1954 1 Sammanställning av kommittéer och utredningar, tillsatta under tid:n från den 1 januari 1915 till och med den 8 oktober 1935, med undtrsökningsobjekt, vilka synas beröra det utredningskomplex, vars granskning ålegat de sakkunniga lör verkställande av förberedanle utredning angående ingripanden från samhällets sida på vissa oriråden av det ekonomiska livet. Av amanuensen Erik Skoglund . 5 Sakregister till Bil. 2 83 Den svenska konsumtionens sammansättning och förskjutningar und;r perioden 1880—1930. Av fil. kand. Einar Dahlgren 87 P. M. angående statliga stödåtgärder för jordbruksnäringen. Av fl. kand. Gunnar Lange 104 P. M. angående skogslagstiftningens utveckling samt statsmakternis åtgärder för det enskilda skogsbrukets höjande i Sverige under senare år. Av jägmästaren Nils Schager 133 P. M. rörande de fortsatta elektrifieringsmöjligheterna inom Sverige. Av överdirektören W. Borgquist 146 Statliga åtgärder till befrämjande av bostadsproduktionen i Sverige. Av byråchefen Bertil Nyström 155 P. M. angående det svenska allmänna väg- och vattenbyggnadsväseidet och dess förhållande till staten. Av t. f. förste kanslisekreterarm Olof Sahlin 169 Kort översikt beträffande Sveriges utrikeshandel, privata saramaislutningar till främjande av exporten m. m. Av disponenten Eli)f Ericsson 176 P. M. till belysning av den svenska utrikeshandelns betydelse ur folfcförsörjningssynpunkt. Av sekreteraren Gunnar Böös 188 Handelspolitiska stödåtgärder för industrien. Av e. o. hovrättsnotirien Nils Sehlberg 200 P. M. rörande vissa sidor av den statliga verksamheten till befrämjande av industri, hantverk och hemslöjd. Av amanuensen Erik Skoglund 207 Innehållsförteckning över Bil. 12 219 Kungl. Maj :ts handelspolitiska befogenheter. Av sekreteraren Gunnar Böös 220 P. M. rörande kartellväsendet med särskilt avseende på svenska förhållanden. Av amanuensen Erik Skoglund 225 Bankerna och maktkoncentrationen inom svenskt näringsliv. Av redaktören Frans Severin 235

IV Sid.

Bil. 16 Bil. 17

Svensk arbetslöshetspolitik. Av byråchefen Oskar H a g m a n 246 Utvecklingen av olika arbetargruppers reala årsförtjänster. Av fil. kand. Einar Dahlgren 321 Bil. 18 Om relationen mellan industriföretagens löneutbetalningar till förvaltnings- och arbetarpersonal. Av fil. kand. Einar Dahlgren .329 Bil. 19. Lagstiftning angående arbetarskydd, arbetstid, socialförsäkring m. m. Av chefen för arbetsrådet J o h n Nordin 338 Innehållsförteckning över Bil. 19 374 Bil. 20. P. M. angående vidtagna och ifrågasatta lagstiftningsåtgärder rörande de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Av hovrättsassessorn H . F . K m Karlsson. . . 375 Bil. 21. P. M. beträffande arbetsinställelser m. m. i Sverige. Av sekreteraren Olle Ekblom 389 Bil. 22. Lagstiftning och lagförslag i Sverige till främjande av freden på arbetsmarknaden och på det allmänt ekonomiska området m. m. Av hovrättsrådet Konrad Persson 408 Innehållsförteckning över Bil. 22 458 Bil. 23. Arbetarnas fackliga organisationer. Av redaktören Sigfrid H a n s s o n . . 459 Bil. 24. P. M. angående Svenska Arbetsgivareföreningens organisation och verksamhet. Av direktören Gustaf Söderlund 495 Bil. 25. P. M. beträffande organisationsrörelsen på arbetsmarknaden. Av sekreteraren Olle Ekblom 499 Bil. 26. Arbetsfred och näringsdiktatur i italiensk lagstiftning och organisation. Av redaktören Birger Beckman 505 Bil. 27. Stat och näringsliv i det nationalsocialistiska Tyskland. Av direktören Gustaf Settergren 533 Bil. 28. Återuppbyggnadsarbetet på industriens, jordbrukets m. fl. områden i Förenta staterna. Av f. d. socialrådet Erik Sjöstrand 549 Innehållsförteckning över Bil. 28 598

Bil. 1.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 december 1934. Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler riksdagens skrivelse den 11 juni 1934, nr 373, vari riksdagen i anledning av tio inom riksdagen väckta motioner har anhållit, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder på föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunna vidtagas i syfte att rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen och att främja arbetsfreden, samt utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Därefter anför statsministern: Problemet om tryggande av arbetsfreden har under de sista årtiondena ofta sysselsatt de svenska statsmakterna. Redan 1899 års riksdag avlät en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning och eventuella förslag angående inrättande av förliknings- och skiljenämnder i intressetvister mellan arbetsgivare och arbetare, vilket initiativ sedermera ledde till 1906 års lag angående medling i arbetstvister. Under den följande tiden inriktades utredningsarbetet särskilt på frågan om avtalslagstiftning och överhuvud på reglering av rättstvister. Därjämte framträdde snart nog behovet av revision av medlingslagen, vilket spörsmål framför allt berörde intressetvisterna. Efter 1909 års stora arbetskonflikter underställde Kungl. Maj:t 1910 års riksdag ett omfattande lagkomplex i dessa ämnen, men förslagen blevo ej av riksdagen antagna. Samma öde rönte de i vissa hänseenden utvidgade förslag, som framlades av regeringen vid 1911 års riksdag. Jämväl frågan om lagstiftning angående ideella föreningar, till vilka de fackliga organisationerna höra, bragtes under nämnda riksdagars prövning utan att leda till positivt resultat. När sedermera på Kungl. Maj:ts uppdrag socialstyrelsen verkställde förnyad utredning rörande arbetsfredens problem, blev resultatet (1916) ett förslag till »lag om vissa åtgärder till främjande av arbetsfred», vilket var i stort sett begränsat till å ena sidan regler om avtal och handläggning av rättstvister, å andra sidan reviderade bestämmelser om förlikningsväsendet. Förslaget blev endast delvis och i ändrad form genomfört, då 1920 års riksdag antog Kungl. Maj:ts förslag om ny medlingslag och om lagar angående inrättandet av en central skiljenämnd samt av lokala skiljedomare för vissa arbetstvister (rättstvister) . Under 1920-talet hava vid upprepade tillfällen arbetsfredens problem behandlats i riksdagen och på regeringens föranstaltande gjorts till föremål för utredningar. Angående rättstvister har lagstiftning kommit till stånd genom 1928 års lagar om kollektivavtal och arbetsdomstol. Vidare har ett lagförslag utarbetats angående förbud mot stridsåtgärder, riktade mot tredje man, och mot vissa stridsåtgärder med speciellt syfte, riktade mot andra parten, vilket förslag den 2 sistlidne november av Kungl. Maj:t remitterats till lagrådet för granskning. I övrigt ha riksdagens skrivelser och verkställda utredningar ej lett till positiva resultat. 1—IT. 352871

2 Riksdagens under det senaste årtiondet avlåtna skrivelser innehålla icke något samlat program för arbetsfredsproblemets lösande. De positiva uppslag, som framkommit i enskilda motioner, avse i huvudsak följande: förstärkning av medlingsförfarandet genom påbud om obligatorisk medling vid s. k. samhällsfarliga konflikter och vid sådana konflikter, vari stat eller kommun är part; förbud mot sistnämnda grupper av arbetskonflikter jämte obligatorisk skiljedom; beredskapslagstiftning, innefattande fullmakt för Kungl. Maj:t att under utomordentliga förhållanden utfärda förbud mot arbetsstrider; legal reglering av vissa blockader; bestämmelser på föreningsrättslagstiftningens område, avsedda bland annat att skapa ökade garantier för att avgörandet angående arbetsstrider sker efter moget övervägande och under betryggande former. Riksdagen har vid olika tillfällen understrukit, att problemet om arbetsfreden icke endast har betydelse för de stridande parterna utan ock är av stor samhällelig vikt. överhuvud måste samhällets ingripanden motiveras icke blott av en önskan att hålla de ekonomiska striderna inom vissa legala gränser, utan framför allt därav att överhuvud viktiga allmänna intressen äventyras genom dessa konflikter. Härav följer också, att hänsynen till parterna icke kan bli ensamt avgörande för de samhälleliga åtgärderna eller för dessas art och omfattning. Därest lagstiftningen på ett område som detta skall mottagas med tillit och förtroende inom de vidsträcktaste kretsar av vårt folk, är det emellertid av stor vikt, att förberedandet och genomförandet sker under medverkan av de närmast berörda parterna. Vid behandlingen av frågor rörande arbetsfredens tryggande ha städse starka motsättningar framträtt och även den begränsade lagstiftning, som kommit till stånd, har kunnat genomföras endast under allvarliga meningsbrytningar och strider. Av stora samhällsgrupper ha redan vidtagna och ännu mera ytterligare ifrågasatta åtgärder uppfattats såsom ensidigt riktade mot dem i avsikt att försvåra och omintetgöra deras strävanden att genom organisation tillvarataga sina intressen. Den irritation, som uppkommit, står hindrande i vägen för en handläggning av berörda frågor i den anda av samförstånd, som hör en demokratisk samhällsordning till. Det är av största betydelse för strävandet efter bättre förhållanden, att motsättningarna kunna mildras och grunderna för misstro och irritation undanröjas. Resultatet kan eljest bliva, att lagstiftningen långt ifrån att främja samhällsfreden i stället leder till skärpning av motsättningarna och till mera ondartade stridsformer. Det synes mig ur dessa synpunkter angeläget, att förevarande spörsmål upptages i hela dess vidd och att man från början söker klargöra såväl de allmänna utgångspunkterna för en lagstiftning som också de mål, man ytterst syftar mot. Det är av vikt, att redan planläggningen av åtgärderna framstår såsom fullkomligt opartisk och syftande till en rättvis avvägning mellan olika berättigade intressen. Väl har man från riksdagens sida icke ifrågasatt att åvägabringa arbetsfred genom allmänt förbud i lag mot de talrikaste och ur ekonomisk synpunkt viktigaste arbetsstriderna, nämligen de som ha karaktären av intressetvister och som vanligen röra sig om innehållet i blivande avtal. Men det är uppenbarligen icke fråga om ingripanden enbart på de rena rättstvisternas område. Det ligger i själva sakens natur, att syftet måste vara icke blott att skapa vissa legala former för parternas förhandlingar och strider. Hur viktigt det än är, att oundvikliga strider hållas inom ramen för vad allmän rättskänsla bjuder, är uppenbarligen det stora samhälleliga intresse, som här anmäler sig, att motverka störningar i det ekonomiska livet samt att trygga produktionens normala gång och en jämn folkförsörjning. Detta problem kommer att kvarstå även efter ytterligare partiell lagstiftning till arbetsfredens tryggande och måste angripas från vidare utgångspunkter än hittills. Tidpunkten synes mig nu vara inne att göra detta. Det är heller icke numera blott förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare,

;; som giver anledning till kollektiva intressemotsättningar. Det fackliga organisationsväsendet har utbrett sig till andra samhällsgrupper. Jag erinrar om de sammanslutningar bland jordbrukarna, bland hyresgäster och fastighetsägare och bland olika tjänstemannagrupper, vilka under senare år bildats med uppgift att tillvarataga medlemmarnas intressen vid ekonomiska tvister. Skall en reglering ske av de ekonomiska intressemotsättningarna, kan lagstiftningen knappast begränsas till att avse endast förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Under behandlingen av frågan om skydd för tredje mans neutralitet i ekonomiska konflikter har ock vidsträckt anslutning vunnits för den uppfattningen, att samhällets reglering bör allsidigt och opartiskt avse ekonomiska stridsåtgärder på alla områden. -•..'*>: Av vad jag anfört framgår, att enligt min mening frågan om arbetsfredens tryggande icke längre kan behandlas såsom ett självständigt spörsmål, fristående från andra problem angående ingripande från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet. Från de utgångspunkter jag här hävdat, synes det rimligt och riktigt, att statsmakterna, om de anse sig böra förhindra eller begränsa möjligheten för vissa samhällsgrupper att genom samfällt uppträdande vid ekonomiska motsättningar tillgodose sina intressen, också böra bereda dessa grupper nödigt och rättmätigt stöd gentemot andra måhända övermäktiga intressen. Härmed vidgar sig alltså problemet till att omfatta en rad av betydelsefulla spörsmål rörande anställningsförhållanden och arbetsvillkor inom näringslivet samt angående inskränkningar i den enskilde ägarens bestämmanderätt över sitt företag och de där anställdas öde. Då dessutom den enskilde ägaren ofta ser sin handlingsfrihet i hög grad beskuren genom kreditgivande bankers inflytande, bör uppmärksamhet även i detta sammanhang ägnas åt frågan om begränsning av detta inflytande, när det kommer i strid med viktiga samhällsintressen. Arten och omfånget av de åtgärder från samhällets sida, som böra övervägas i samband med spörsmålet om begränsningar i vissa samhällsgruppers organisatoriska rörelsefrihet, bör klargöras genom en objektiv undersökning. Det är ingalunda helt nya frågor, som här anmäla sig. Såväl spörsmålet om fastställande under statens medverkan av vissa löner som frågan om industriell demokrati ha varit föremål för allmänna undersökningar. Frågan om tryggare anställnings- och arbetsförhållanden för tjänstemän i enskild tjänst är för närvarande under behandling av på officiell väg tillsatta sakkunniga. Hos samma sakkunniga vilar också ett förslag berörande frågan om åtgärder från enskilda företagares sida för understödjande av hos dem anställda arbetare på ålderdomen. I arbetarorganisationernas strävanden har från början ingått att söka uppnå tryggare anställningsförhållanden, i första hand garantier mot godtyckliga avskedanden. De senaste årens starka rationaliseringssträvanden ha aktualiserat frågan om de överflödiggjorda arbetarnas försörjning, som är en fråga icke blott för dessa arbetare själva utan också i hög grad för staten och de kommuner, vilka få på sig överflyttat ansvaret för de utrationaliserade och deras familjer. I detta sammanhang böra också beaktas de svårigheter för enskilda och samhällen, som uppkomma, om vid igångsättande av nya företag eller större utvidgningar av äldre sådana icke nödig hänsyn tages till möjligheterna för verksamhetens fortbestånd och för de anställdas mera varaktiga sysselsättning. Även frågan om statens och kommunernas ställning till i deras tjänst anställda påkallar uppmärksamhet i detta sammanhang. På vissa områden ha staten och kommunerna ordnat personalens anställningsförhållanden enligt andra grundsatser än de för de enskilda företagen vanliga. Där tjänstemannaställning tillkommer de anställda, äro arbetsinställelser förbjudna. Men även då stat eller kommun uppträder såsom arbetsgivare, sker det för närvarande ofta i sådana former och med sådana riktlinjer för verksamheten, att arbetarnas ställning icke

4 avsevärt avviker från deras ställning inom de privata företagen. Beaktande bör skänkas även dessa områden vid den tillämnade undersökningen. Redan inledningsvis har jag redovisat de positiva uppslag till arbetsfredslagstiftningens utbyggande, som framkommit. Lika litet som i fråga om de spörsmål, vilka här ställts i sammanhang med arbetsfredslagstiftningen, anser jag anledning föreligga att nu ingå på någon närmare granskning av dessa uppslag. Rätta tidpunkten härför inträder, då direktiv skola givas för de särskilda utredningar, vilka enligt mitt förmenande böra ingå såsom delar av en undersökning av problemet i hela dess vidd. Denna undersökning måste bli mycket omfattande. Det är emellertid önskvärt, att den kan genomföras med största möjliga skyndsamhet, vilket icke torde vara möjligt annat än genom en fördelning av arbetsuppgifterna på mindre grupper av sakkunniga, lämpligen sammanhållna genom en gemensam ordförande eller en mindre delegation. Ett förberedande arbete bör kunna anförtros åt en starkt begränsad krets av sakkunniga. Dessa torde böra på basis av redan föreliggande material och efter inhämtande av erfarenheter från utlandet av särskilt under senare år gjorda försök studera problemet och framlägga ett betänkande med de allmänna slutsatser, till vilka de vid sina överläggningar kommit, samt därjämte förslag r ö r a n d e undersökningarnas fortsatta rationella bedrivande. Då det är önskvärt, att de sakkunniga erhålla tillfälle till överläggningar med på olika områden verksamma enskilda personer och med representanter för de viktigaste organisationer, vilkas intressen skulle beröras av ingripanden från samhällets sida, torde de sakkunniga bemyndigas att i förekommande fall utfärda inbjudan till sådana överläggningar. Likaledes torde de sakkunniga bemyndigas att inhämta utlåtanden och påkalla utredningar från ämbetsverk och myndigheter. Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, hemställer härefter, att till sakkunniga för verkställande av den av statsministern förordade förberedande utredningen angående ingripanden från samhällets sida p å vissa områden av det ekonomiska livet måtte utses överståthållaren, förutvarande statsrådet Torsten Nothin, disponenten vid Åtvidabergs fabriker Elof Ericsson och ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören Frans Severin samt att Nothin måtte förordnas att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete. Vidare hemställer departementschefen om bemyndigande för de sakkunniga att dels utfärda inbjudan till överläggningar med p å olika områden verksamma personer och med representanter för de viktigaste organisationer, vilkas intressen skulle beröras av ingripanden från samhällets sida, dels ock att från ämbetsverk och myndigheter påkalla de utlåtanden och utredningar, som prövas erforderliga. Därjämte torde chefen för socialdepartementet bemyndigas att besluta r ö r a n d e erforderlig arbetshjälp åt de sakkunniga. Till frågan om ersättning åt de sakkunniga och åt dem förordnad arbetshjälp torde jag senare få återkomma. Slutligen hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att protokollet i detta ärende skall offentliggöras. Till vad chefen för socialdepartementet sålunda hemställt och föreslagit, däri statsrådets övriga ledamöter instämma, lämnar Hans Maj:t Konungen bifall. Ur protokollet: Erik

Skoglund.

5 Bil. 2.

Sammanställning av kommittéer och utredningar, tillsatta under tiden från den 1 januari 1915 till och med den 8 oktober 1935, med undersökningsobjekt, vilka synas beröra det utredningskomplex, vars granskning ålegat de sakkunniga för verkställande av förberedande utredning angående ingripanden från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet. Av ERIK SKOGLUND.

Den gjorda sammanställningen, vars syfte framgår av rubriken här ovan, omfattar huvudsakligen endast utredningar, som redovisats i riksdagsberättelserna för åren 1916—1935 eller, såvitt angår de under år 1935 tillkomna utredningarna, skola i 1936 års riksdagsberättelse redovisas. Desamma äro upptagna i kronologisk ordningsföljd, varvid såsom utgångspunkt har tagits dagen för beslutet om utrednings verkställande. För vinnande av större överskådlighet har tillika upprättats ett sakregister, vilket återfinnes efter sammanställningens slut. 1) Vattenfallssakkunniga. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1914 tillkallade chefen för civildepartementet den 8 januari 1915 sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning och förslag dels angående erforderliga ändringar av då gällande grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vattenfall, dels ock beträffande uppläggande av en statens lånefond för finansiering av företag, vilka avsåge utbyggande av statens vattenfall eller tillgodogörande av enskilda tillhöriga vattenfall, då tillgodogörandet vore av mera allmänt intresse. Den 16 april 1915 överlämnades av de sakkunniga — vattenfallssakkunniga — första delen av deras betänkande, innehållande förslag till grunder för upplåtelse dels av vissa vattenfall, beträffande vilka kronans äganderätt vore eller kunde förväntas bliva föremål för tvist, dels ock av vissa kronan ostridigt tillhöriga strömfall m. m. Med ledning av detta betänkande framlade Kungl. Maj:t proposition (nr 173) till 1915 års riksdag, som efter vissa jämkningar, huvudsakligen gällande upplåtelsetiden, biföll densamma. Den 11 juni 1915 utfärdade Kungl. Maj:t på grund härav förordning angående grunder för upplåtelse av vissa kronan tillhöriga vattenfall och strömfall (nr 187). I avseende på den andra delen av de sakkunnigas uppdrag överlämnades den 7 mars 1918 såsom resultat av de sakkunnigas utredningsarbete betänkande beträffande dels uppläggande av en statens lånefond för finansiering av företag, vilka avsåge utbyggande av statens vattenfall eller tillgodogörande av enskilda tillhöriga vattenfall, då tillgodogörandet vore av mera allmänt intresse, dels statslån till anläggning av för landsbygdens förseende med elektrisk kraft erforderliga ledningar. Betänkandet var uppdelat i tvenne avdelningar, den ena rörande •

6 statslån till vattenkraftsanläggningar, häruti jämväl inbegripna sjöregleringsföretag, den andra r ö r a n d e dylika lån för ledningar, avsedda för landsbygdens förseende med elektrisk kraft. På grundval av de sakkunnigas förslag i sistnämnda hänseende avläts till 1918 års riksdag proposition angående inrättande av en kraftledningslånefond, avseende beviljande av lån för landsbygdens elektrifiering, vilken proposition i huvudsak blev av riksdagen bifallen. Den 13 september 1918 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse (nr 718) angående allmänna bestämmelser för lån från kraftledningslånefonden. De sakkunnigas förslag i förstangivna hänseende föranledde avlåtandet till 1919 års riksdag av proposition angående inrättande av en vattenkraftslånefond. Riksdagen biföll propositionen, och den 19 december 1919 (nr 787) utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse med allmänna bestämmelser för lån från vattenkraftslånefonden. 2) Av

socialstyrelsen

avgivet utlåtande gärder till främjande

med av

förslag till lag om vissa arbetsfred.

åt-

Den 18 juni 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att verkställa undersökning, huruvida och i vad mån åtgärder, särskilt på lagstiftningens väg, i syfte att på verksamt sätt befrämja arbetsfreden kunde åstadkommas, ävensom att skyndsamt inkomma med yttrande angående resultatet av den sålunda anbefallda undersökningen. Efter fullföljt uppdrag avgav socialstyrelsen den 13 juli 1916 utlåtande med förslag till lag om vissa åtgärder till främjande av arbetsfred, upptagande dels vissa bestämmelser om arbetsavtal och kollektivavtal, dels ändrade regler om förlikningsväsendet, dels särskilda föreskrifter om villkor för arbetsinställelser, dels ock bestämmelser om lokala arbetsdomare och om upprättande av en särskild domstol i vissa arbetstvister. På grund av de erinringar, som i inkomna yttranden över förslaget framförts, blev detsamma icke i nu omnämnda delar framlagt för riksdagen. 3) Sakkunniga

för revision

av gällande förvärva

lagstiftning aktier.

rörande

banks

rätt

att

Den 6 september 1915 tillkallade chefen för finansdepartementet, jämlikt bemyndigande den 16 juli samma år, sakkunniga för att verkställa utredning, huruvida ändring av gällande lagstiftning r ö r a n d e banks rätt att förvärva aktier vore av behovet påkallad. De sakkunniga avlämnade dels den 8 januari 1916 betänkande med förslag till ändring av vissa paragrafer i banklagen m. m. avseende revision av gällande bestämmelser om banks rätt att förvärva aktier, dels ock, sedan Kungl. Maj:t u p p dragit åt de sakkunniga att verkställa utredning i fråga om en av bankinspektionen gjord framställning om ändring i banklagen i och för reglering av vissa förhållanden, som ägde samband med banksammanslagning, den 30 juni 1916 ett av sistnämnda uppdrag föranlett utlåtande med förslag till ä n d r a d lydelse av ett flertal paragrafer i banklagen. De sakkunnigas u p p d r a g var därmed slutfört. De av de sakkunniga framlagda förslagen ha ej lett till åtgärd. 4) Kommittén

för

utredning rörande obligatorisk (Socialförsäkringskommittén.)

sjukförsäkring

m.

m.

Den 31 december 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att verkställa utredning dels angående införande i vårt land av obligatorisk sjukförsäkring av

•

7 arbetare, dels ock huruvida och i vad mån åtgärder från det allmänna k u n d e vidtagas för främjande av arbetares försäkring för de ekonomiska följderna av oförvållad arbetslöshet, samt att inkomma med de förslag, som kunde av den verkställda utredningen föranledas. Kommittén, som antog benämningen socialförsäkringskommittén, uppdelades på två avdelningar, den ena för sjukförsäkring och den andra för arbetslöshetsförsäkring. Kommitténs arbete rörande obligatorisk sjukförsäkring avslutades den 14 oktober 1919, då till Kungl. Maj:t avgavs bland annat betänkande och förslag angående allmän sjukförsäkring. 1 I övrigt slutfördes kommitténs arbete genom avlämnande den 30 december 1922 av betänkande och förslag angående offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor (Statens offentliga utredningar 1922: 59). De kommitterades förslag har icke föranlett framläggande av några förslag i ämnet. 5)

Kolonisationskommittén.

Den 30 juni 1916 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att verkställa utredning och uppgöra förslag beträffande åtgärder för främjande av kolonisation å kronans marker i Norrland och Dalarna med undantag av trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker ävensom därmed sammanhängande spörsmål, däribland frågan om utsträckt tillämpande av intensivt skogsbruk å de norrländska statsskogarna samt om därav påkallade åtgärder för ökad bosättning å dessa skogar. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 1 juni 1917 överflyttades på kommittén ett den 31 december 1915 åt de s. k. kolonisationssakkunniga givet uppdrag att verkställa utredning angående beredande av rättslig möjlighet att vid bildande av odlingslägenheter i Norrland och Dalarna tillvarataga för odling tjänliga ströängar. Kommitténs uppdrag utvidgades ytterligare genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 juli 1918, då åt kommittén uppdrogs att verkställa utredning och avgiva förslag med anledning av riksdagens skrivelse den 13 juni 1918 angående befrämjandet av kolonisationen å bondejord i Norrland. Kommittén, som slutförde sitt utredningsarbete under år 1922, avgav, bland andra, följande betänkandcn: 1) den 10 december 1919 rörande förslag till lag om ströängars indragande till kronan samt till andra därmed sammanhängande författningar; 2) den 31 maj 1922 med förslag till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna jämte förslag dels till utsträckt tillämpande av intensivt skogsbruk å de norrländska kronoparkerna och dels till kraftigare befrämjande av egnahemsbildning å enskild jord i Norrland (Statens offentliga utredningar 1922: 22); 3) bilaga till nämnda betänkande: redogörelser för inventering av odlingsjord, av E. Haglund (Statens offentliga utredningar 1922: 32). Den av kommittén verkställda utredningen ligger till grund för, bland andra, följande författningar: 1) Lag den 22 juni 1921 (nr 378) om ströängars indragande till kronan. 2) Lag den 22 juni 1921 (nr 379) huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark. 1 En överarbetning av detta förslag, verkställd inom socialdepartementet av tillkallade sakkunniga, har fullbordats den 2 oktober 1920 under titeln: Förslag till lag om sjukförsäkring. En redogörelse för yttranden av myndigheter m. 11. i anledning av socialförsäkringskommitténs förslag har vidare utarbetats såsom särskild bilaga till det den 2 oktober 1920 framlagda förslaget. (Båda arbetena publicerade; Norstedt 1920.)

8 3) Lag den 22 juni 1921 (nr 380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark. 4) Kungl. Maj:ts kungörelse den 25 maj 1923 (nr 126) angående ändrad lydelse av §§ 5, 6, 10, 11 och 12 samt § 14 mom. 2 och 4 i kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 483) angående allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse. 5) Kungl. Maj:ts kungörelse den 25 maj 1923 (nr 131) angående ändrad lydelse av 13 mom. i kungörelsen den 17 oktober 1913 (nr 271) angående grunder för upplåtande av egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar. 6) Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 juni 1925 (nr 291) angående allmänna grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna. 7) Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 juni 1925 (nr 292) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån ur kolonisternas kreaturs- och redskapslånefond. 6) Elektrifieringskommittén. Den 13 juli 1917 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga för att med ledning av riksdagens skrivelser den 29 maj 1915 i fråga om anordnande av upplysningsverksamhet för främjande av landsbygdens förseende med elektrisk kraft och den 9 juni 1917 angående de åtgärder, som kunde inom den närmaste framtiden ifrågasättas för att genom statens försorg få till stånd en så allmän elektrifiering av landsbygden, som omständigheterna kunde medgiva, verkställa utredning beträffande berörda förhållanden och inkomma med förslag i ämnet. Enligt Kungl. Maj:ts beslut upphörde de sakkunnigas — elektrifieringskommitténs — verksamhet den 31 maj 1923, före vilken tidpunkt ett stort antal utredningar avlämnades berörande skilda frågor inom kommitténs verksamhetsområde. Som resultat av de av kommittén verkställda utredningarna få betraktas de anslag, som av riksdagen under åren 1918—1924 anvisats för utvecklingen av landsbygdens elektrifiering. Till främjande av en planmässig organisation och utveckling av landsbygdens elektrifiering hava jämväl sedermera årligen till och med budgetåret 1932/1933 av riksdagen anvisats anslag. Uteblivandet av sådana anslag under de senaste åren har motiverats av hänsynen till de ekonomiskt brydsamma tiderna. 7) 1917 års bankkommitté. Den 22 september 1917 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att verkställa utredning rörande vissa kreditfrågor, närmast frågorna om emissionsväsendet, bankkoncentrationen och frågan om anordnande av statlig bankverksamhet av samma art som vanlig bankrörelse m. m., allt i enlighet med de närmare anvisningar rörande arbetets utförande, som i statsrådsprotokollet över finansärenden för nämnda dag angåves. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 31 december 1919 förordnat, att kommittén — 1917 års bankkommitté — med 1919 års utgång skulle upplösas, avgav kommittén redogörelse för sin verksamhet. Av denna redogörelse framgår, att kommittén å nedan angivna tider avgivit följande belänkanden: den 12 mars 1918 betänkande nr 1 med förslag till vissa ändringar i lagen om bankrörelse (förbud för annan än bank att driva bankmässig inlåningsrörelse, Kungl. Maj:ts tillstånd för bank att upprätta avdelningskontor och förbud för bank att använda ombud i och för bedrivande av bankverksamhet eller lämna ersättning för anskaffande av inlåning); den 10 april 1918 betänkande nr 2 med yttrande angående ifrågasatt inlåningsrätt för Sveriges riksbank;

9 den 29 november 1918 betänkande nr 3 med förslag till ändringar i lagen om bankrörelse (banksammanslagningar); den 30 november 1918 betänkande nr 4 med förslag till ändringar i lagen om bankrörelse (emissionsverksamhet); den 25 januari 1919 betänkande nr 5 med förslag till ändringar i lagen om bankrörelse (bankers aktieförvärv); den 6 oktober 1919 betänkande nr 6 med utredning rörande frågan om anordnande av statlig bankverksamhet av samma art som vanlig bankrörelse; samt den 7 oktober 1919 betänkande nr 7 med förslag till ändringar i bestämmelserna angående riksbankens organisation. Flertalet av kommitténs förslag har lett till lagstiftningsåtgärder. Sålunda har vad kommittén föreslagit i betänkandena nr 1, 3, 5 och 6 föranlett till 1) lag den 26 juni 1918 (nr 413) om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse; 2) lag den 1 april 1919 (nr 124) om ändring i vissa delar av förenämnda lag; 3) lag den 23 april 1920 (nr 160) om ändrad lydelse av 16 och 30 §§ i lagen den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank; 4) lag den 22 juni 1921 (nr 413) om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse; samt 5) lag den 22 juni 1921 (nr 414) om ändrad lydelse av 29 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker. 8) Skeppstjänstkommitterade. Den 20 november 1917 tillkallades av chefen för finansdepartementet, enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t samma dag, sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning angående erforderliga bestämmelser rörande fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden, särskilt rörande frågan om bemanningens tillräcklighet (bemanningsskala) ävensom beträffande tillsynen från det allmännas sida i berörda hänseenden. De sakkunniga, under den antagna benämningen skeppstjänstkommitterade, avlämnade den 31 januari 1919 betänkande med förslag till lag angående begränsning av arbetstiden å svenska fartyg m. m. Under år 1920 avlämnades vidare betänkande med förslag till förordning angående fartygs bemanning, förordning angående bostäder m. m. å fartyg för ombord anställda samt förordning angående läkarintyg för sjöfolk. Ytterligare avlämnades under år 1922 betänkande med förslag till ny spisordning samt yttrande och förslag rörande behovet av särskilda tillsynsmän för övervakande av fartygs lastningsförhållanden. Uppdraget slutfördes med ett den 28 februari 1923 dagtecknat, till handelsdepartementet överlämnat betänkande angående förbättrad pensionering av sjöfolk. På grundval av de sakkunnigas förslag föreslog Kungl. Maj :t (proposition nr 6) 1919 års urtima riksdag att antaga lag om arbetstiden å svenska fartyg. Riksdagen godkände i huvudsak lagförslaget, varefter utfärdades lagen den 24 oktober 1919 (nr 663) om arbetstiden å svenska fartyg. Den 16 oktober 1925 utfärdades Kungl. Maj:ts kungörelse (nr 435) angående spisordning för besättningar å svenska handelsfartyg. I övrigt ha de sakkunnigas förslag ej lett till lagstiftningsåtgärder. 9) Arbetstidskommittén. Genom beslut den 15 februari 1918 uppdrog Kungl. Maj:t åt en särskild kommitté, sedermera benämnd arbetstidskommittén, att verkställa utredning och av-

10 giva förslag till lagstiftning r ö r a n d e arbetstidens längd och förläggning jämte i samband därmed stående förhållanden. Av statsrådsprotokollet i ämnet angivas särskilt såsom inbegripna i kommitténs uppdrag frågorna om maximalarbetsdag, nattarbete, söndagsvila, fridagar utan kyrklig k a r a k t ä r samt arbetarsemester. Kommittén slutförde sitt uppdrag genom avlämnande till Kungl. Maj:t av följande betänkanden och redogörelser, nämligen den 22 november 1918 belänkande med förslag till lag om begränsning av tiden för bageri- och konditoriarbete; den 25 januari 1919 betänkande med förslag till lag om begränsning av arbetstiden; den 23 april 1919 redogörelse för utredning om de ekonomiska verkningarna av lagstadgad förkortning av arbetstiden inom industrien; den 13 mars 1920 betänkande med förslag till lag om arbetarsemester ävensom slutligen d e n 13 mars 1920 en statistisk publikation benämnd »Arbetstiden inom industri och hantverk m. m. i Sverige vid år 1917». En av Kungl. Maj:t för 1919 års lagtima riksdag framlagd proposition med förslag till lag om arbetstidens begränsning blev av riksdagen avslagen, varemot ett något reviderat förslag i ämnet antogs av den i augusti 1919 sammanträdande urtima riksdagen. Den första lagen om arbetstidens begränsning utfärdades därefter den 17 oktober 1919. Kommitténs förslag till lag om arbetarsemester h a r däremot icke föranlett åtgärd. 10) Sakkunniga av förändringar

för verkställande av en allsidig utredning angående och utvidgningar inom utrikesdepartementet och representation i utlandet.

behovet Sveriges

I anledning av en inom riksdagens a n d r a kammare väckt motion nr 280 anhöll riksdagen i skrivelse den 12 juni 1918, att Kungl. Maj:t snarast möjligt måtte låta verkställa en allsidig utredning angående behovet av förändringar och utvidgningar av Sveriges utrikesrepresentation jämte erforderliga ändringar i dess lönestat samt om lämpliga ändringar i kompetens- och antagningsbestämmelserna för anställning i utrikesdepartementets tjänst, allt i syfte att utrikesrepresentationen skulle vara i stånd att tillgodose de ökade krav, som ur kommersiell synpunkt kunde komma att ställas på densamma efter krigets slut, ävensom vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda. Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 20 juni 1918 av b e r ö r d a skrivelse anförde ministern för utrikes ärendena till statsrådsprotokollet bland annat följande: »En sådan utredning, som den riksdagen i förevarande skrivelse begärt, synes mig av behovet påkallad. I vissa avseenden låter sig en omorganisation av utrikesrepresentationen också med fördel genomföra redan nu. I andra avseenden t o r d e det icke vara rådligt eller möjligt att för n ä r v a r a n d e genomföra även i och för sig önskvärda förändringar. Emellertid synes även i sistnämnda avseende vissa förarbeten böra och kunna vidtagas redan nu för att, när mera överskådliga och fasta förhållanden inträtt, de ifrågasatta reformerna må utan onödig tidsuldräkt kunna genomföras. Bland de frågor, som omedelbart kräva sin lösning, anser jag en omorganisation av utrikesdepartementet vara den förnämsta och mest brådskande. På grund av de kommersiella intressenas oavlåtliga tillväxt i antal och politisk betydelse måste en utredning i det av riksdagen angivna syfte för att bliva effektiv med nödvändighet komma att omfatta en förändrad organisation av utrikesdepartementet i dess helhet.» I anslutning härtill bemyndigade Kungl. Maj:t ministern att utse sakkunniga

11 för att verkställa en allsidig utredning angående behovet av förändringar och utvidgningar inom utrikesdepartementet och Sveriges representation i utlandet jämte erforderliga ändringar i gällande lönestater samt i kompetens- och antagningsbestämmelserna för anställning i utrikesdepartementets tjänst. På hemställan av chefen för civildepartementet förordnade Kungl. Maj:t den 13 december 1918 vidare, att det kommittén anförtrodda uppdraget skulle omfatta jämväl en utredning angående anställande av sociala attachéer vid vissa av Sveriges beskickningar i utlandet. Vid ärendets föredragning yttrade departementschefen till statsrådsprotokollet bland annat följande: »Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som efter krigets slut torde komma att visa sig å arbetsmarknaden, synes det vara önskvärt att vid vissa av Sveriges större beskickningar i utlandet, åtminstone tillfälligtvis, anställas särskilda i avseende å arbetsförhållanden och därmed sammanhängande sociala spörsmål sakkunniga personer såsom sociala attachéer. En utredning huru denna angelägenhet lämpligen bör ordnas synes mig böra anförtros åt omförmälda inom utrikesdepartementet arbetande sakkunniga jämte ytterligare en speciellt å det sociala området erfaren person. Jag får därför hemställa, att Kungl. Maj:t måtte förordna, att omförmälda utredning inom utrikesdepartementet jämväl skall omfatta sistberörda av mig nu väckta fråga ävensom bemyndiga chefen för civildepartementet att uppdraga åt en särskild sakkunnig att tillsammans med de av ministern för utrikes ärendena tillkallade sakkunniga verkställa utredning angående anställande av sociala attachéer vid vissa av Sveriges beskickningar.» Chefen för civildepartementet utsåg därefter särskild sakkunnig för att deltaga i utredningen angående anställande av sociala attachéer. De sakkunniga avlämnade den 1 februari 1919 och den 20 december 1920 tvenne särskilda betänkanden, betecknade såsom I och II, rörande omorganisation av utrikesdepartementet samt Sveriges representation i utlandet. Med skrivelse till utrikesministern den 20 mars 1923 avlämnade de sakkunniga slutligen förslag till nya bestämmelser rörande beskickningarnas och konsulatens verksamhet. Förslagen omfatta dels »förordning om rikets representation i utlandet» och »förordning angående upptagande av avgifter vid beskickningar och konsulat» dels ock en »instruktion för tjänstemän vid beskickningar och ämbetskonsulat». De sakkunnigas förslag lågo i stor utsträckning till grund för 1919, 1920 och 1921 års äskanden rörande III huvudtiteln. Sålunda begärdes exempelvis anslag till avlöning av ett antal socialattachéer, vilket även bifölls. Vad särskilt de sistnämnda angår, har från år 1924 endast funnits anställd en socialattaché med placering i Geneve, och denna befattning har indragits tillsvidare från och med den 1 juli 1933. 11) Sakkunniga

för utredning

i fråga om inhemsk tillverkning av konstgödselmedel. Jämlikt Kungl. Maj:ts den 13 september 1918 givna bemyndigande tillkallades av chefen för jordbruksdepartementet sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av förslag i fråga om inhemsk tillverkning av konstgödselmedel. Den 10 mars 1921 avlämnade de sakkunniga första delen av sitt betänkande, omfattande kalkfrågan. Uppdraget slutfördes genom avlämnande den 29 november 1922 av andra delen av betänkandet, omfattande frågan om kväve-, kali- och fosforsyregödselmedlen. De sakkunnigas betänkande har lett, bland annat, till beviljande vid 1923 års riksdag av låneunderstöd å 50 000 kronor till företag för framställning av jordbrukskalk. (Prop, nr 1 Ufk 3 p. 7 och riksdagens skrivelse nr 209.) »

12 12) 1918 års bostadssakkunniga. Jämlikt bemyndigande den 15 november 1918 uppdrog chefen för civildepartementet åt tillkallade sakkunniga att, i enlighet med de närmare anvisningar som departementschefen kunde komma att meddela, inom departementet biträda med vissa utredningar på bostadsfrågans område. De sakkunniga avgåvo den 1 mars 1919 till chefen för civildepartementet ett tryckt betänkande angående hyresstegringsskatt för bostadsändamål samt den 26 augusti 1919 en skrivelse med förslag till vissa åtgärder för åstadkommande av ekonomiska byggnadsmetoder. Därmed var utredningsuppdraget slutfört. På grundval av de sakkunnigas förstnämnda betänkande avläts av Kungl. Maj:t den 12 mars 1920 proposition (nr 315) till riksdagen med förslag till förordning om hyresvärdestegringsskatt. Riksdagen antog för sin del förordning om byggnadsskatt, vilken av Kungl. Maj:t utfärdades den 19 november 1920 (nr 765). 13) Tull- och traktatkommittén. Den 31 januari 1919 tillsattes av Kungl. Maj:t en kommitté, vilken sedermera antog benämningen tull- och traktatkommittén, med uppdrag att skyndsamt verkställa en allsidig utredning av det gällande tullsystemets verkningar och i samband därmed av spörsmål rörande Sveriges traktatpolitik, med särskild hänsyn tagen till vikten av att befrämja det ekonomiska samarbetet inom Norden, ävensom att framlägga de förslag, vartill utredningen måtte föranleda. Kommittén arbetade från början på tre avdelningar, tullavdelningen, traktatavdelningen och den skandinaviska avdelningen. Beträffande arbetet å de olika avdelningarna gjordes å tullavdelningen till föremål för utredning främst det dittillsvarande tullsystemets verkningar i skilda hänseenden samt jordbrukets och de olika industrigrenarnas produktionsförhållanden och behov av tullskydd. Arbetet å traktatavdelningen, vilken avdelning var organiserad i, förutom ett huvudkansli, fyra särskilda sektioner (den germanska, den anglosachsiska, den slaviska och den romanska sektionen), bestod väsentligen i verkställandet av utredningar till belysande av den allmänna handelspolitiska utvecklingen i världen samt fullföljandet av igångsatta förarbeten för kommande traktatförhandlingar med främmande makter. Den skandinaviska avdelningen inledde samarbete med motsvarande delegationer i Norge och Danmark rörande handelspolitiska och ekonomiska frågor av gemensamt intresse för de tre skandinaviska länderna. Av de tre avdelningarna avslutade jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 24 november 1922 traktatavdelningen och skandinaviska avdelningen sitt arbete före utgången av år 1922. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 19 december 1924 upphörde det kommittén lämnade uppdraget med utgången av år 1924. Till trycket ha befordrats följande delar av kommitténs utredningar och betänkanden: Svensk tullpolitik, av Arthur Montgomery; Bomullsindustriens produktionsförhållanden, av K.-G. Hagström; Utredning angående det svenska jordbrukets produktion samt saluöverskott av spannmål, av Ernst Höijer; Jämförelse mellan jordbrukets utveckling i vissa delar av Sverige samt Danmark och Norge, av Ernst Höijer; Tabeller till belysning av det svenska jordbrukets utveckling 1871—1919 jämte anmärkningar, av Ernst Höijer; Svensk traktatpolitik 1816—1914, av Arthur Montgomery; Utlåtande angående frågan om differentialtullar till skydd mot valutadumping; Utlåtande i valutafrågan; )

13 Utlåtande angående järnvägsfrakternas reglering; Utlåtande med förslag till förordning om åtgärder till skydd mot så kallad valutadumping; Pappersindustriens produktionsförhållanden, av Elis Bosseus (Statens offentliga u t r e d n i n g a r 1922:36); Margarinindustriens utveckling med särskild hänsyn till förhållandena före världskriget, av Jarl Lublin (Statens offentliga utredningar 1922: 40); Den svenska kautschukindustriens utveckling 1890—1913, av Bertil Ohlin (Statens offentliga utredningar 1922:38); Huvuddragen av det svenska jordbrukets utveckling 1871—1919, av A. Sjöström (Statens offentliga utredningar 1922:41); Översikt av jordbrukets utveckling i vissa främmande länder 1871—1913, av Ernst Höijer (Statens offentliga utredningar 1 9 2 2 : 4 2 ) ; Den svenska järnhanteringens utveckling med särskild hänsyn till åren 1890— 1913, av Sven K. Stockman (Statens offentliga utredningar 1922:52); Den svenska glasindustriens utveckling med särskild hänsyn till dess ställning åren närmast före världskriget, av Bertil Ohlin (Statens offentliga utredningar 1922:53); Den svenska mekaniska verkstadsindustriens utveckling intill krigsutbrottet, av Erik Linder (Statens offentliga utredningar 1 9 2 3 : 3 1 ) ; Sveriges bryggeriindustri, av A. Lilienberg (Statens offentliga utredningar 1923:32); Garveriindustriens produktionsförhållanden, av William Smith (Statens offentliga utredningar 1923:33); Kvalitetsfrågan hos det svenska vetet, av H. Nilsson-Ehle (Statens offentliga utredningar 1 9 2 3 : 3 4 ) ; Översiktstabeller angående den svenska industriens utveckling 1891—1920 jämte a n m ä r k n i n g a r (Statens offentliga utredningar 1923:37); De svenska järn- och metallmanufakturindustriernas utveckling med särskild hänsyn till förhållandena vid tiden närmast före världskrigets utbrott, av G. Delling (Statens offentliga utredningar 1923: 44); Undersökning angående jordegendomsvärdenas utveckling i Sverige och vissa främmande länder, av K. Åmark (Statens offentliga utredningar 1923: 45); Handels- och prisöversikter rörande spannmål jämte bihang, innefattande vissa internationella prisjämförelser angående viktigare jordbruksprodukter, av K. Amark (Statens offentliga utredningar 1924: 5 5 ) ; Ljusindustrien samt tillverkningen av glycerin, av J. Lublin (Statens offentliga utredningar 1924:34); Ylleindustriens produktionsförhållanden, av K.-G. Hagström (Statens offentliga utredningar 1924: 35); Den svenska tegelindustriens utveckling 1881—1913 e t c , av B. Ohlin (Statens offentliga utredningar 1 9 2 4 : 3 6 ) ; Den svenska skoindustrien e t c , av W. Smith; Den svenska cementindustrien e t c , av O. Edström; Den svenska tvättmedelsindustrien e t c , av Hj. Heimburger; Den svenska porslinsindustrien e t c , av E. W. Tillberg; Tryckeri- och pappersförädlingsindustrien i Sverige, av F. Hilgerdt; Den svenska industriens räntabilitet, av H. Hörlin och E. Lenberg; Betänkande angående tullsystemets verkningar i Sverige före världskriget (Statens offentliga utredningar 1924: 37 och 38). Därmed hade kommittén fullgjort sitt u p p d r a g i vad det avsett verkställande av en allsidig utredning av det gällande tullsystemets verkningar. Däremot hade kommittén med hänsyn till det osäkra läge, som dittills rått på det ekonomiska

14 området, icke, såsom avsett varit, avlämnat förslag till revision av gällande tulltaxeförordning och tulltaxa. 14) Sakkunniga

för utredning om behovet av förkortad arbetstid vid gruvarbete under jord m. m. Jämlikt bemyndigande den 17 oktober 1919 uppdrog chefen för civildepartementet åt tillkallade sakkunniga att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande frågan, huruvida vid gruvarbete under jord en kortare arbetstid än den eljest lagstadgade kunde anses av behovet påkallad. Detta utredningsuppdrag utsträcktes den 25 september 1920 att jämväl omfatta utredning, huruvida vid gruvarbete ovan jord vid gruvfälten i de nordligaste delarna av landet en kortare arbetstid än den eljest lagstadgade kunde anses vara av behovet påkallad. Under år 1921 befordrade de sakkunniga till trycket ett arbete med titeln »Arbetstiden i gruvor och vissa därmed sammanhängande förhållanden. Statistisk sammanställning». Sedan de sakkunniga den 19 december 1921 avgivit utlåtande och förslag angående behovet av kortare arbetstid vid gruvarbete under jord samt den 1 juni 1922 utredning rörande behovet av kortare arbetstid vid gruvarbete ovan jord vid gruvfälten i de nordligaste delarna av landet, var de sakkunnigas uppdrag fullgjort. Det av de sakkunniga framlagda förslaget har icke föranlett åtgärd. 15) Statistiksakkunniga. Den 20 februari 1920 tillkallade chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande sakkunniga för verkställande av utredning angående minskning av utgifterna för den officiella statistiken samt angående frågan huruvida och i vilken utsträckning viss permanent kontroll, företrädesvis ur ekonomisk synpunkt, över det statistiska arbetets bedrivande lämpligen borde anordnas. Till fullgörande av uppdraget avgåvo de sakkunniga dels »Statistiksakkunnigas betänkande, daterat den 1 juni 1922, innefattande utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna för den officiella statistiken samt åstadkommande av en permanent kontroll över det statistiska arbetet m. m.> (Statens offentliga utredningar 1922: 15), dels ock såsom bilaga till nämnda betänkande, redogörelse för huvuddragen av den officiella statistikens utveckling och nuvarande organisation i Sverige jämte kort översikt av dess organisation i vissa främmande länder samt i internationellt hänseende, av de sakkunnigas sekreterare, docenten Sven Wicksell (Statens offentliga utredningar 1922: 50). Utredningen har ej föranlett utfärdande av bestämmelser från Kungl. Maj:ts sida, men vederbörande ämbetsverk hava vidtagit vissa åtgärder i anledning av de i betänkandet framlagda förslagen rörande de statistiska publikationernas utformning. 16) Byggnadsarbetarsakkunniga. Jämlikt bemyndigande den 27 februari 1920 uppdrog chefen för civildepartementet åt tillkallade sakkunniga att verkställa utredning rörande arbetsförhållandena inom byggnadsfacket samt att, i den mån utredningen därtill kunde giva anledning, avgiva förslag till åvägabringande från det allmännas sida och från enskildas sida av sådana förbättringar på området, som kunde bidraga till bostadsproduktionens tryggande. De sakkunniga under den antagna benämningen byggnadsarbetarsakkunniga avgåvo i april 1922 en på de sakkunnigas uppdrag av t. f. byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström verkställd arbetsstatistisk undersökning rörande husbygg-

15 nadsverksamheten i Sveriges städer och stadsliknande samhällen (Statens offentliga utredningar 1922: 2). Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 24 november 1922 upphörde de sakkunnigas arbete med utgången av år 1922. Utredningen har ej lett till åtgärd. 17) Sakkunnig

för ordnande av vissa delar av den publicistiska upplysningsverksamheten. Den 4 juni 1920 bemyndigades ministern för utrikes ärendena att tillkalla sakkunnig person för att verkställa utredning och framställa förslag beträffande det närmare anordnandet av vissa delar av den publicistiska upplysningsverksamheten, sålunda: dels anskaffandet och utformningen av det material av kommersiell, industriell eller kulturell natur, som kunde anses önskligt för densamma, dels ock de vägar och medel, som kunde befinnas möjliga och lämpliga för den avsedda användningen av detta material, dock att uti detta uppdrag ej skulle ingå vare sig den s. k. telegrambyråfrågan eller frågan om pressombudens ställning, vilka på annat sätt skulle utredas. Den 18 juni 1920 uppdrog ministern för utrikes ärendena åt redaktören Edv. Alkman att verkställa utredningen, vilken skulle utföras i nära samförstånd med chefen för utrikesdepartementets pressbyrå. Den 9 februari 1921 ingav Alkman till utrikesdepartementet rapport rörande resultatet av en för detta uppdrag företagen studieresa till London och Paris. Den 19 december 1921 inkom Alkman med infordrad redogörelse för sitt uppdrag, vari hänvisades därtill, att han, i enlighet med instruktionen till de hösten 1920 tillsatta sakkunniga för utredning rörande det kommersiella informationsväsendet, under detta år för vissa delar av denna utredning stått till de sakkunnigas förfogande och deltagit i deras arbete. Då det uppdrag, Alkman erhållit, sedermera ingått i nyssnämnda utredning, samt den fortsatta behandlingen av frågan om upplysningsverksamheten i utlandet om Sverige i hela dess utsträckning torde bero på ett blivande regeringsbeslut, förklarade ministern för utrikes ärendena i december 1921 det Alkman meddelade sakkunniguppdraget böra vila tills vidare i avvaktan på ett dylikt beslut. Alkmans uppdrag upphörde under år 1922. 18) Sociatiseringsnämnden. Genom beslut den 22 juni 1920 uppdrog Kungl. Maj:t åt en särskild nämnd, kallad socialiseringsnämnden, att själv verkställa samt låta verkställa utredning angående lämpligheten av och betingelserna för ett överförande i samhällets ägo eller under samhällelig kontroll av naturtillgångar och produktionsmedel, som vore för landets ekonomi och befolkningens välstånd av större vikt eller eljest prövades böra omhänderhavas av samhälleliga organ. Till ledning för nämnden innehöll statsrådsprotokollet över finansärenden den 22 juni 1920 vissa uttalanden. Sålunda säges det »vara uppenbart» att socialiseringsproblemet »icke låter sig lösa efter någon en gång för alla uppdragen schablon», att utredningen »måste vara i det hänseendet obunden, att den fritt bör upptaga till prövning både frågan om de områden, för vilka en socialisering är påkallad, och frågan om de former, under vilka den bör komma till utförande» samt att »som en ledstjärna vid utredningen må framhållas synpunkten, att produktionen icke får sjunka vid den överflyttning i allmän ägo av viktigare naturtillgångar och större produktionsmedel, som nationens påtagliga intresse befinnes anbe-

16 falla». Vidare givas vissa anvisningar beträffande läggningen av nämndens arbete i följande uttalande: »De uppgifter, som erbjuda sig för utredning i socialiseringsfrågan, äro av skiftande art. Det gäller å ena sidan att företaga speciella undersökningar rörande behovet och lämpligheten av att viss rörelse drives för det allmännas räkning, de ekonomiska, tekniska och organisatoriska betingelserna härför, de förberedande åtgärder, som erfordras m. m. Men å andra sidan bör utredningen även avse en prövning, i vad mån vissa allmänna normer böra på lagstiftningens väg eller eljest uppställas, t. ex. i vilka hänseenden en utsträckning av gällande expropriationsgrunder är påkallad samt revision av reglerna om ersättning vid inlösen nödvändig, huruvida särskilda anordningar påkallas för finansieringen vid övergång till statlig eller kommunal drift m. m.» Nämnden, som genom beslut av Kungl. Maj:t den 9 januari 1935 förklarats skola hava upphört med den 31 januari 1935, har under sin verksamhet befordrat följande utredningar till trycket: Socialiseringsfrågans förutsättningar och läge i England, av Gustaf F. Steffen; Socialiseringsfrågans förutsättningar och läge i Danmark, av Nils Karleby; Statens järnvägar som allmänt affärsverk. Utlåtande och förslag (Statens offentliga utredningar 1924:30); Iakttagelser rörande socialiseringen i Österrike 1918—1922, av Nils Karleby (Statens offentliga utredningar 1924:14); Det svenska tobaksmonopolet. En undersökning av dess verksamhet 1915—1922, av fil. dr M. Marcus (Statens offentliga utredningar 1924:15); Statens järnvägar, kortfattad översikt av deras tillkomst, ekonomi och organisation av fil. dr M. Marcus (Statens offentliga utredningar 1924:22); Sveriges vattenkrafttillgångar och vattenproduktion, av S. Liibeck (Statens offentliga utredningar 1924:39); Kommunal affärsverksamhet i de svenska städerna, av H. Lindholm och G. Bergqvist (Statens offentliga utredningar 1924:45); Konsumentkooperationen i Sverige, av Axel Gjöres (Statens offentliga utredningar 1925:16); Det svenska skogsbrukets förutsättningar och historia, av Nils Schager (Statens offentliga utredningar 1925:11); Sveriges enskilda skogar, av Nils Schager (Statens offentliga utredningar 1925: 12); Studier rörande industriell demokrati i Norge, England, Tjeckoslovakien och Österrike, av A. Molin och R. Sohlman (Statens offentliga utredningar 1925:30); Telegrafverket. Kort översikt av dess utveckling, ekonomi och organisation, av M. Marcus (Statens offentliga utredningar 1925: 39); Postverket. Kort översikt av dess historia, rörelse och organisation, av M. Marcus (Statens offentliga utredningar 1926:4); Sveriges allmänna skogar, deras tillkomst, tillstånd, förvaltning och avkastning, av professor Gunnar Andersson (Statens offentliga utredningar 1926:35); Yttrande angående allmänna principer för en ny gruvlagstiftning (Statens offentliga utredningar 1927: 14); Svenska aktiebolags balansräkningar åren 1911—1925 (Statens offentliga utredningar 1929: 4); Domänverkets omfattning, uppgift och organisation (Statens offentliga utredningar 1930:8). Genom Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut den 9 januari 1935 uppdrogs vidare åt nämndens ledamot, ministern för utrikes ärendena Sandler, att så snart omständigheterna det medgåve, dels i den mån förarbeten därtill utförts ingiva utkast till principbetänkande över socialiseringsproblemet med därtill anknutna framställningar och dels inkomma med en sammanfattande redogörelse för sociali-

17 seringsnämndens verksamhet, varjämte Kungl. Maj:t medgivit, att nämnda utkast, framställningar och redogörelse finge ingivas i tryck. 19)

Trustlagstiftningskommittén.

Den 22 juni 1920 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att skyndsamt utarbeta och i god tid före nästkommande riksdag avgiva förslag till en provisorisk lagstiftning r ö r a n d e undersökning och kontroll över truster och andra monopolistiska sammanslutningar inom produktion, handel och transportväsende. Den 21 december 1921 avlämnade kommittén förslag till lag om vissa åtgärder beträffande monopolistiska företag och sammanslutningar ävensom betänkande, innehållande motiv till lagförslaget. I anslutning till kommitténs betänkande avgav Kungl. Maj:t proposition nr 110 till 1925 års riksdag, vilken proposition med vissa ändringar bifölls av riksdagen. Därefter utfärdades den 18 juni 1925 lag om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar (nr 223). 20) Kommittén för demokratiens

verkställande av utredning angående problem (Kommittén för industriell

den industriella demokrati).

Den 29 juni 1920 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att verkställa utredning angående den industriella demokratiens problem samt att till Konungen inkomma med det förslag, vartill utredningen k u n d e giva anledning. Såsom den bärande idén beträffande den »industriella demokratien» angavs i direktiven för kommitténs arbete »en nygestaltning av förhållandet inom industrien och jämförliga företag mellan produktionsmedlens ägare, produktionens tekniska ledare och de i produktionen i olika ställningar medverkande, varigenom åt dessa sistnämnda grupper skulle beredas ett tryggat inflytande på vederbörande företags förvaltning och allmänna utveckling, och därigenom främjas en nu ofta saknad solidaritet hos industriens arbetare med den produktion, som deras arbete skapar». Kommittén avgav den 31 mars 1923 betänkande i två delar u n d e r titeln »Den industriella demokratiens problem». (Statens offentliga utredningar 1923:29— 30.) Första delen innefattar betänkande jämte förslag till lag om driftsnämnder, den andra delen en framställning r ö r a n d e den industriella demokratien i utlandet. Kommitténs arbete blev därmed slutfört. Några lagstiftningsåtgärder hava icke föranletts av det berörda förslaget. 21)

Fiskerinäringssakkunniga.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 augusti 1920 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet sakkunniga för utredning och förslag angående åtgärder för åstadkommande av ökad användning av fisk inom landet. De sakkunniga, som antogo benämningen fiskerinäringssakkunniga, avgåvo den 31 mars 1922 betänkande rörande fiskerinäringens främjande (Statens offentliga utredningar 1922: 7), varmed de sakkunnigas uppdrag avslutades. Betänkandet har år 1923 föranlett vissa mindre betydande förändringar av dittills gällande grunder för användandet av anslaget till fiskets befrämjande samt för fiskerilånefonden. 22) 1920 års

vägsakkunniga.

Den 24 augusti 1920 tillkallades inom kommunikationsdepartementet sakkunniga med uppdrag att efter omarbetning av de utav den s. k. vägkommissionen 2—II. 352871

18 (tillsatt 1911; förslag 1916) avgivna förslagen till lag om allmänna vägar på landet m. fl. författningar framlägga förslag till ny väglag m. m. De sakkunniga avgåvo den 10 augusti 1921 ett sedermera tryckt betänkande med förslag till allmänna vägar på landet ni. m. De sakkunnigas uppdrag var därmed slutfört. Betänkandet föranledde proposition nr 100 till 1922 års riksdag. Propositionen blev emellertid icke bifallen av riksdagen. 23) Sakkunniga gående torpares

för reglering av gällande torpkontrakts bestämmelser anskyldighet att utgöra dagsverken eller andra naturaprestationer. Jämlikt nådigt bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet den 19 oktober 1920 sakkunniga med uppdrag att inom departementet biträda med utredning rörande de åtgärder, som kunde finnas påkallade för åstadkommande av sådan reglering av gällande torpkontrakts bestämmelser angående torpares skyldighet att utgöra dagsverken eller andra naturaprestationer, att ersättningen för dessa prestationer bringades i skälig överensstämmelse med då rådande penningvärde. Sedan Kungl. Maj:t anbefallt de sakkunniga att avgiva och till riksdagens andra lagutskott överlämna av utskottet begärt yttrande över en inom riksdagens andra k a m m a r e väckt motion 1921 nr 21 om förlängd giltighetstid för och utvidgad tillämpning av lagen med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring, avgåvo de sakkunniga den 24 maj 1921 till utskottet det begärda utlåtandet, vilket var åtföljt av ett av de sakkunniga utarbetat förslag till lag om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet. Riksdagen antog för sin del lag i ämnet av den lydelse de sakkunniga föreslagit, vilken lag utfärdades den 22 juni 1921 ( n r 322). I skrivelse den 30 juni 1921 till chefen för socialdepartementet anmälde de sakkunniga, att de efter nämnda lags tillkomst icke funne ytterligare åtgärder kunna ifrågasättas för vinnande av det syfte, de sakkunnigas utredningsuppdrag avsåge, samt att de för den skull ansåge sitt u p p d r a g slutfört. 24) Sakkunniga

för utredning

rörande det kommersiella väsendet.

informations-

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 26 november 1920 tillkallade chefen för handelsdepartementet sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning och avgiva förslag rörande de åtgärder, som finge anses erforderliga för att, med utnyttjande av befintliga officiella och enskilda organ, åvägabringa största möjliga enhetlighet och effektivitet i fråga om vårt lands kommersiella informationsväsende. Den 30 september 1921 avlämnade de sakkunniga betänkande u n d e r titeln »Kommersiell information, utredning och förslag», avseende den del av de sakkunnigas uppdrag, som rörde frågan om ordnandet av den kommersiella upplysningsverksamheten inom Sverige. Då fullföljandet av utredningsarbetet, i vad det r ö r d e övriga delar av uppdraget, ansågs böra anstå, återkallade chefen för handelsdepartementet den 29 oktober 1921 det åt de sakkunniga meddelade uppdraget. 1 Det av de sakkunniga avgivna betänkandet ledde till att kommerskollegii upp1 Anmärkas bör i detta sammanhang, att i serien Statens offentliga utredningar (år 1921 nr 1) utgivits en av Kurt Bergendal i egenskap av chef för utrikesdepartementets speciella handelsavdelning den 25 juli 1923 avgiven promemoria angående ordnandet av statens kommersiella informationsverksamhet.

19 lysningssektion indrogs och att de arbetsuppgifter å den kommersiella informationens fält, som alltjämt skulle åvila kommerskollegium, överflyttades å kollegii statistiska byrå. 25) Sakkunnig

för

utredning av frågan om arbetsfredens bevarande

vidtagande m. m.

av åtgärder

till

Vid 1921 års riksdag väcktes åtta motioner i arbetsfredsfrågan inom riksdagens båda kamrar. I tre motioner togs särskilt sikte p å s. k. samhälls- eller allmänfarliga arbetsinställelser och hemställdes, att riksdagen måtte besluta att anhålla, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om utredning angående möjligheten att förebygga dylika arbetsinställelser samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I två motioner yrkades skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning och förslag till lagstiftning och andra åtgärder i syfte att lämna jordbruket berättigat skydd mot den fara, som genom arbetsnedläggelser m. m. hotade detsamma. I två motioner hemställdes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt till främjande av arbetsfreden inom jordbruket framlägga förslag till en på rättvisa och billighet byggd och efter jordbrukets behov avpassad lagstiftning, som reglerade arbetsavtalet och dess rättsverkningar och därvid innehölle bestämmelser om obligatorisk medling och om varseltid, som från båda sidor skulle iakttagas vid arbetstvister, samt om obligatorisk skiljedom vid vissa rättstvister och vid sådana arbetskonflikter, vilka vore av samhällsfarlig natur. I en motion påyrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om utredning angående användande av avtalsstridiga eller samhällsvådliga blockader i arbetstvister samt till riksdagen inkomma med de lagförslag, vartill utredningen kunde giva anledning. I enlighet med andra lagutskottets utlåtande över motionerna avlät riksdagen skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om utredning angående frågan om vidtagande av åtgärder, utöver vad som redan skett, till arbetsfredens bevarande. Vad särskilt anginge frågan om arbetsfreden på jordbrukets område, hade utskottet anfört, att denna borde beaktas i samband med behandlingen av riksdagens på utskottets hemställan vid 1920 års riksdag (skrivelse den 12 juni 1920) gjorda begäran om modern avtalslagstiftning till ersättande av den föråldrade legostadgan. På grund av 1921 års riksdagsskrivelse tillkallades den 7 juli 1921 en sakkunnig att inom socialdepartementet biträda med utredning angående frågan om vidtagande av åtgärder, utöver vad som redan skett, till arbetsfredens bevarande ävensom — med föranledande av riksdagsskrivelsen den 12 juni 1920 — beträffande frågan om upphävande av legostadgan och dess ersättande med en efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning. Detta utredningsarbete blev enligt beslut den 24 november 1922 vilande från den 1 januari 1923. Genom beslut den 27 september 1924 förordnade Kungl. Maj:t, att utredningsarbetet — vilket ju även berörde frågan om upphävande av legostadgan och dess ersättande med en efter nutida förhållanden avpassad lagstiftning — skulle återupptagas och uppdrogs åt socialstyrelsen att verkställa utredningen samt inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Med anledning av vid 1924 års riksdag väckt motion om legostadgans upphävande i dess helhet samt riksdagsskrivelse med begäran om utredning i ämnet anbefallde Kungl. Maj:t d e n ' 1 9 maj 1924 socialstyrelsen att verkställa sådan utredning. På grundval av socialstyrelsens utlåtande, avgivet den 21 oktober 1925,

20 framlade Kungl. Maj:t till 1926 års riksdag proposition om stadgans omedelbara upphävande. Propositionen bifölls av riksdagen, och den 4 juni 1926 utfärdades lag (nr 145) om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den 23 november 1833 m. m.

26) Sakkunniga

för utredning

rörande

spannmålsmarknadens

läge m.

m.

Den 9 november 1922 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 november 1922 sakkunniga att jämte byråchefen i jordbruksdepartementet C. Mannerfelt skyndsammast och i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som av chefen för n ä m n d a departement uppdragits i det i ärendet offentliggjorda statsrådsprotokollet, verkställa undersökning om den svenska spannmålsmarknadens läge, och därest så funnes påkallat, avgiva förslag till åtgärder för ernående av ökad avsättning av svensk brödsäd. De sakkunniga avgåvo den 16 januari 1923 sitt betänkande (Statens offentliga utredningar 1923:3) och slutförde därmed sitt uppdrag. I anledning av betänkandet avgav Kungl. Maj:t proposition n r 56 till 1924 års riksdag med förslag till förordning angående utförselbevis för råg och vete. Propositionen föll i riksdagen. Vid 1926 års riksdag väcktes emellertid motionsvis förslag om utförselbevis för spannmål, och sedan riksdagen den 4 maj 1926 till Kungl. Maj:t avlåtit skrivelse härom (nr 197), utfärdades den 26 juli 1926 Kungl. Maj:ts förordning angående utförselbevis för råg och vete (nr 382).

27) 1924 års

bankkommitté.

Genom beslut den 21 augusti 1924 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté — sedermera benämnd 1924 års bankkommitté — att verkställa utredning och avgiva förslag rörande vissa med det svenska bankväsendet sammanhängande spörsmål. Kommitténs uppdrag framgår närmast av chefens för finansdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet den 21 augusti 1924 i samband med kommitténs tillsättande. Efter att hava omnämnt de förslag, som av 1917 års bankkommitté avgivits, samt de åtgärder, vilka föranletts av dessa förslag, ävensom erinrat att n ä m n d a kommitté vid 1919 års utgång blivit upplöst, innan dess arbete blivit slutfört, anförde departementschefen, bland annat, följande: »Frågan om återupptagandet av arbetet med en revision av banklagstiftningen blev snart aktuell. I anledning av en den 11 mars 1922 utav en ledamot i riksdagens andra kammare framställd interpellation, närmast föranledd av en då kort förut inträffad bankkatastrof, framhöll min företrädare i ämbetet, att de senast timade händelserna inom bankväsendet syntes giva vid handen, att ganska genomgripande förändringar uti åtskilliga avseenden vore nödvändiga i den lagstiftning, som berörde bankerna, samt att det vore hans avsikt att föranstalta om en utredning i ämnet. Tillika betonade han emellertid angelägenheten av att dessa ändr i n g a r under då rådande förhållanden icke gjordes brådstörtat. Den avvecklings- och utrensningsprocess, som påginge inom bankväsendet och näringslivet, skulle efter all sannolikhet icke härigenom underlättas. Det vore av vikt, att icke u n d e r då rådande stämning lagbestämmelser tillkomme, som under mera normala förhållanden befunnes skadliga eller olämpliga. Även riksdagen h a r uttalat sig angående behovet av en förbättrad banklagstiftning. I skrivelse den 27 februari 1923, nr 30, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om ändrade bestämmelser r ö r a n d e aktiebolaget kreditkassan av år 1922 har riksdagen sålunda anfört följande: 'De särskilda förhållanden, som föranlett dels kreditkassans bildande, dels ock

21 fullmäktiges ifrågavarande framställning, syntes påkalla en noggrann undersökning, huruvida vår nuvarande banklagstiftning kunde anses vara tillfyllest för tillvaratagande av de intressen, nämnda lagstiftning h a d e till uppgift att skydda. Åtskilliga skäl talade för nödvändigheten av att en dylik undersökning verkställdes. Vid denna syntes särskilt böra lagas under övervägande, om icke bestämmelser erfordrades till förebyggande av den risk för bankerna, som kunde ligga i vissa grenar av deras utlåningsrörelse, bland annat utlåningen till emissionseller andra dylika bolag samt utlämnande av lån mot säkerhet av aktier. Även syntes undersökningen böra taga sikte på förhållandet mellan affärsbankerna och landets industri och därvid särskilt på frågan om åtgärder till förebyggande av emissionsrörelses förening med bankrörelse. Vidare syntes med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke banksammanslagningar av den art, som under de senaste åren i stor utsträckning ägt rum, vore till skada för näringslivet, då de smärre bankerna hade en särskild uppgift att fylla vid tillgodoseendet av de m i n d r e näringsidkarnas lånebehov. I detta sammanhang syntes jämväl böra utredas frågan om den nuvarande tillsynsmyndighetens ställning till landets bankväsen och särskilt i vad mån denna myndighets befogenhet borde närmare preciseras och måhända utsträckas. Dessa och andra därmed sammanhängande spörsmål vore emellertid av den natur, att de krävde ett synnerligen ingående och omsorgsfullt övervägande, innan de kunde göras till föremål för lagstiftning; och torde med hänsyn till ärendets stora vikt och betydelse Kungl. Maj:t icke underlåta att vidtaga härför erforderliga åtgärder.'» Därefter anförde departementschefen vidare: »Såsom en grundsats i den svenska banklagstiftningen h a r sedan gammalt framstått, att bankerna borde vara allenast förmedlare vid sparkapitalets placering hos företagarna, men icke själva direkt intresserade i företagen. Genom 1911 års nu gällande banklag bröts i viss mån med denna princip, i det bankerna erhöllo rätt att u n d e r närmare angivna förutsättningar i begränsad omfattning förvärva och besitta aktier i vanliga aktiebolag. Detta medgivande åt bankerna var ett uttryck för den alltmer utbredda uppfattningen, att det skulle vara till gagn för företagsamheten i landet, enkannerligen p å det industriella området, om bankerna — som dittills företrädesvis haft att sörja för kortvarig affärskredit åt näringslivet —• erhölle möjlighet att mera direkt deltaga i bildande eller ombildning av företag i aktiebolagsform. Bankernas aktieförvärvsrätt blev emellertid de närmaste åren utan nämnvärd betydelse. Industriens varaktiga kapitalbehov kom nämligen fortfarande att av bankerna tillgodoses huvudsakligen genom direkt kreditgivning till de särskilda företagen eller också indirekt genom aktiebelåning. Under krigsårens inflation, då bankinsättningarna flödade, ökades i synnerhet aktiebelåningen. Världskriget med dess stegrade varubehov gav ett mäktigt uppsving åt ett flertal industrigrenar, den äldre industriens kreditbehov minskades, och jämväl näringslivet i övrigt hade ringa behov av kredit. Bankerna funno därför ingen annan utväg än att i stor utsträckning placera de insatta medlen i lån mot hypotek av börsnoterade aktier i nystartade eller utvidgade företag. Till en början var det allmänheten, som uppträdde som låntagare och upptog det mesta av aktieemissionerna. Efter hand stannade emellertid allt större delar av emissionerna hos de i nära anslutning till bankerna bildade emissions- eller förvaltningsbolagen. På detta sätt blevo bankerna genom cmissionsbolagen redan tidigt i verkligheten ägare av åtskilliga industriföretag. I samband med den vid krigets slut uppkomna minskningen i avsättningsmöjligheterna för industrien och den i n t r ä d a n d e deflationen råkade ett betydande antal större nya eller ombildade företag på obestånd, och bankerna blevo även formellt ägare av dessas tillgångar. Men även många äldre företag blevo hänvisade till bankernas kredit och kommo därigenom i beroende av dessa. Då tillika realvärdena på industriens tillgångar i följd av penningvärdets stegring minskades med ungefär hälften samt därigenom

22 marginalen mellan belåningsvärden och saluvärden på de hos b a n k e r n a belånade aktierna vanligen försvann eller till och med vändes i sin motsats •— underskott i hypoteken — tillskyndades bankerna stora förluster. Den utveckling, förhållandena sålunda tagit, är såväl ur det allmännas som bankernas och industriens synpunkt ägnad att väcka betänkligheter. Förändringen i bankväsendets allmänna karaktär har medfört en betydande ökning av den risk, som särskilt vid starka konjunkturväxlingar är förbunden med utövandet av bankrörelse. Även om det ur samhällets synpunkt, principiellt sett, kan vara likgiltigt, om ett företag äges av en bank eller av enskilda aktionärer, må dock icke förbises, att den större lättheten för ett till bank anslutet företag att erhålla erforderligt rörelsekapital kan leda till en oekonomisk skötsel av företaget samt medföra, att en icke bärig drift, till skada för andra företag, uppehälles allt för länge. I detta s a m m a n h a n g må jämväl framhållas den understundom uttalade farhågan, att en bank, som bundit alltför betydande tillgångar i ett företag, skall vägra legitim driftskredit åt andra företag inom samma bransch, liksom det givetvis över huvud taget städse föreligger en viss fara, att bankerna genom att behärska vidsträckta områden av landets industri kunna jämväl i övrigt otillbörligen försvåra konkurrensen för andra liknande företag, vilka för sin del icke äga stöd av bankkapital och bankkredit av motsvarande omfattning. Den form för näringslivets varaktiga kapitalanskaffning, vartill utvecklingen i huvudsak lett, är ej heller i och för sig lämplig. Genom bankkrediten göres ved e r b ö r a n d e företag beroende av risken för plötsliga uppsägningar, i det att förhållandena ofta torde kräva, att den kredit, som under de goda åren beredvilligt ställts till förfogande, i kristider inskränkes eller återfordras. Å ena sidan uppstår därigenom ekonomiska svårigheter för företaget, som i brist på nödigt rörelsekapital ser sin ställning hotad. Å andra sidan bliva b a n k e r n a av förhållandenas makt med eller mot sin vilja mången gång tvingande att för tillvaratagande av sina intressen mera än lämpligt är engagera sig i företagen. Och för bankerna själva medföra de långa krediterna till industrien ur såväl soliditets- som särskilt likviditetssynpunkter menliga verkningar. Om således olägenheterna av det nuvarande tillståndet äro uppenbara, är det dock icke lika klart, vilka åtgärder lämpligen kunna och böra vidtagas till åstadk o m m a n d e av en sundare ekonomisk ordning i förevarande hänseenden. Utan en ingående undersökning av alla på frågan inverkande omständigheter, avseende hela vårt penningplaceringssystem, lärer det icke vara möjligt att anvisa några mera bestämda riktlinjer för lösandet av de problem, som härvid inställa sig. Tiden för igångsättandet av en sådan utredning synes mig nu vara inne. Näringslivet h a r börjat hämta sig, penningvärdet har väsentligen stabiliserats, och över huvud taget hava lugnare förhållanden på det ekonomiska området inträtt. Lika väl som man icke bör skrida till en reform under pågående kris oeh u n d e r intrycket av därav alstrad orostämning, lika visst — synes det mig — bör man icke d ä r m e d dröja till en tidpunkt, som ligger allt för långt borta från de händelser, som närmast påkallat ett ingripande. Att göra de erfarenheter, som u n d e r de senast förflutna åren vunnits, fruktbärande för en utveckling i rätt riktning av bankväsendet bör bliva utredningens huvudsakliga syfte. Vid en blivande utredning skola tvivelsutan vissa av de utav mig omnämnda företeelserna visa sig bero mera av tillfälliga förhållanden, vilka stå i samband med kriget och penningvärdets därav föranledda växlingar, än av en medveten utveckling efter nya linjer. Huruvida på alla områden något av större betydelse skall stå att vinna på lagstiftningens väg är kanske icke alldeles säkert. Jämväl a n d r a vägar kunna ifrågakomma och böra undersökas. Möjligt är att det vid en blivande utredning skall befinnas, att de åtgärder, som framför andra kunna finnas påkallade och ändamålsenliga, böra hava till syfte att utöka kreditförmedlingens former och organ samt därigenom fylla dess brister samt motverka och om

2:5 möjligt avlägsna dess skadliga utväxter. I varje fall lärer en viss renodling av bankernas verksamhet vara önskvärd i syfte att dels minska den nära anknytningen mellan industrien och bankerna, dels undanröja de risker och olägenheter i övrigt, som särskilt visat sig förenade med bankernas liberala finansiering av spekulationsaffärer i värdepapper. Vad särskilt angår själva banklagstiftningen, böra de föreskrifter i 1911 års banklag, som äro upptagna under rubriken »Om rörelsen», i främsta rummet komma under övervägande. Dessa bestämmelser innehålla speciella regler i syfte att bevara och befordra bankväsendets soliditet och likviditet. En undersökning, på sätt 1917 års bankkommitté ansett böra utföras, angående dessa bestämmelsers ändamålsenlighet och lämplighet, bör därför ske. Men därjämte må övervägas, om icke andra bestämmelser i syfte att minska risken i utlåningsverksamheten äro av behovet påkallade. I detta hänseende hava ifrågasatts föreskrifter i syfte att begränsa maximum för placering på en hand av bankens medel. Huruvida det skall visa sig möjligt att meddela dylika lagbestämmelser, på samma gång ändamålsenliga som effektiva, lärer utredningen få visa. Ett annat förhållande, som ock påkallar uppmärksamhet, gäller kreditgivning — direkt eller indirekt — till ledamöter av bankstyrelser. I detta sammanhang torde jämväl böra undersökas, huruvida vissa i bankernas bolagsordningar intagna bestämmelser angående rörelsen böra i en eller annan form lagfästas. Icke mindre påkallad är en granskning av de stadganden i banklagen, som gälla tillsynen över bankerna och vad därmed äger sammanhang. Tillsynsmyndighetens ställning till bankväsendet samt innebörden och omfattningen av dess uppgifter har gång efter annan, men särskilt under senaste tid, varit föremål för olika meningar. Å ena sidan har gjorts gällande, att tillsynsmyndigheten med större eller mindre framgång sökt tillvälla sig alltför stor makt gentemot bankerna; å andra sidan förmenas, att inspektionen har för ringa inflytande eller i varje fall i allt för ringa mån gjort bruk av den befogenhet den har. Ett klarläggande av dessa förhållanden är av nöden. Härvid bör tillses, att ansvaret för ledningen av b a n k e r n a icke överflyttas från delägarnas ansvariga förtroendemän å tillsynsmyndigheten. Vilken uppfattning man för övrigt än må hysa angående den lämpliga omfattningen av tillsynsmyndighetens befogenhet, ligger det vikt uppå, att gränserna äro fullt klara, på det att allmänheten må kunna bättre än hittills bedöma värdet av den tillsyn, som inspektionens verksamhet kan bereda. Utredningen bör alltså utmynna i ett förslag till instruktion för inspektionen, där såväl dess åligganden som dess befogenhet överhuvud i möjligaste mån preciseras. I detta sammanhang bör jämväl ordningen för den genom allmänna ombud anordnade lokala kontrollen göras till föremål för undersökning. Möjligheterna för ett vidgat samarbete mellan tillsynsmyndigheten och riksbanken i syfte att bereda riksbanken tillfälle att mera ingående än hittills följa de privata bankernas allmänna politik synas ävenledes böra undersökas. Jag har med det anförda allenast velat framhålla vissa synpunkter, som synts mig böra träda i förgrunden vid en blivande utredning. Andra spörsmål äro utan tvivel även förtjänta av uppmärksamhet. Under utredningsarbetets gång lärer det komma att framgå, huru gränserna för utredningen närmare böra bestämmas.» I sitt den 17 juni 1927 avgivna betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse m. m. (Statens offentliga utredningar 1927: 11) h a r kommittén i Avd. II sökt klarlägga förhållandet mellan industrien och bankerna. I samband därmed har kommittén berört frågan om bankernas roll i det ekonomiska samhällslivet, särskilt för tillgodoseende av industriens kapitalbehov (Avd. I I I ) . I Avd. IV äro utarbetade förslag till ä n d r i n g a r i banklagen, såvitt angår bankernas verksamhet m. m. I en särskild del (Avd. V) har kommittén vidare efter en historisk utredning angående den statliga tillsynens utveckling i vårt land, föreslagit införande i banklagen av vissa

24 klarläggande bestämmelser angående tillsynens innebörd och sättet för tillsynsverksamhetens utövande. I anslutning härtill har kommittén gjort vissa uttalanden angående utvidgat samarbete mellan riksbanken och tillsynsmyndigheten (Avd. VI). Slutligen har kommittén i sitt betänkande ansett sig böra beröra frågan, huruvida emissionsverksamheten påkallade någon rättslig reglering (Avd. VII). Kommitténs förslag att bankbolag skulle erhålla rätt att utfärda preferensaktier och att nedsätta sitt kapital föranledde efter därom framlagd proposition (nr 147) till 1928 års riksdag till antagandet av lagen den 24 maj 1928 (nr 125) om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse. De av kommittén framlagda förslagen till nya bestämmelser angående banks rörelse, angående banks förvaltningsorgan samt angående tillsynen över bankerna blevo däremot icke föremål för lagstiftning. (Jämför i det följande nr 51 1932 års banksakkunniga.) 28) Sakkunniga för verkställande av utredning rörande åtgärder för understödjande av vid försvarsväsendet anställda arbetare m. fl., vilka till följd av inskränkningar i försvarsorganisationen kunde komma att bliva övertaliga. Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 19 december 1924 tillkallade chefen för försvarsdepartementet sakkunniga för verkställande av utredning rörande åtgärder för understödjande av vid försvarsväsendet anställda arbetare m. fl., vilka till följd av inskränkningar i försvarsorganisationen kunde komma att bliva övertaliga. De sakkunnigas arbete slutfördes under år 1925. På grundval av vad genom utredningen föreslagits har utfärdats Kungl. Maj:ts kungörelse den 15 januari 1926 (nr 10) angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa övertaliga civila löntagare vid armén och marinen. 29) Sakkunniga

för utredning av frågan om åtgärder till ökande av efterfrågan å svenskt vete. Den 15 januari 1926 tillkallades av Kungl. Maj:t sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning av frågan om vissa åtgärder till ökande av efterfrågan å svenskt vete. Den 16 oktober 1926 slutförde de sakkunniga sitt arbete genom avgivande av betänkande rörande förslag till förordning om särskild skatt å visst slag av mjöl. Betänkandet har ej föranlett någon åtgärd. 30) 1926 års arbetsfredsdelegation. Den 29 januari 1926 uppdrog chefen för socialdepartementet, jämlikt nådig! bemyndigande samma dag, åt en delegation att verkställa viss undersökning i fråga om åtgärder till arbetsfredens främjande. Till ledamöter av delegationen utsagos nio personer, därav tre av departementschefen samt vardera tre av Svenska Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige. Departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet den 29 januari 1926, vilket angav direktiven för delegationens arbete, var av följande lydelse: »Samhällets ingripande till arbetsfredens fromma har i vårt land främst ägt rum genom ett på växlande sätt anordnat förlikningsförfarande. Erfarenheten har visat, att sådant ingripande varit synnerligen värdefullt. Förlikningsmännen lyckas i flertalet fall förebygga öppna arbetskonflikter; i andra fall lyckas de förkorta utbrutna konflikter. Tvistefrågor rörande kollektivavtals rätta innebörd

25 och tillämpning avgöras av den centrala skiljenämnden, i den mån vederbörande parter hänskjuta sådana frågor till nämndens prövning. Vidare finnas ett antal av Kungl. Maj:t förordnade särskilda skiljedomare, som stå till förfogande för slitande av arbetstvister. Ehuru omdömet om förlikningsverksamheten rättvisligen måste utfalla mycket gynnsamt, kan dock denna verksamhet icke förhindra, att smärre arbetskonflikter oavbrutet följa på varandra och att arbetsmarknaden då och då allvarligt stores av mycket omfattande strejker och lockouter. Orubbad arbetsfred är ett så betydelse:'ullt samhällsintresse, att nämnda konflikter hålla den offentliga debatten om möjligheten att skapa mera verksamma garantier för arbetsfredens stabilitet ständigt levande. Även om det torde vara befogat att stå skeptisk gentemot föreställningen, att man i ett samhälle med djupgående intressemotsättningar mellan arbetstagare och arbetsgivare skulle genom lagstiftning eller genom på särskilt sätt utformade avtal kunna förebygga alla arbetskonflikter, bör ingen förutfattad mening få förhindra, att problemet om samhället och arbetsfreden göres till föremål fir en grundlig undersökning. Innan man till närmare övervägande kan upptaga frågan om mer eller mindre vittgående åtgärder på detta område, är det enligt min mening erforderligt att utröna, i vad mån medverkan kan vinnas från de parter, mellan vilka arbetskonflikterna direkt utkämpas. En undersökning häron borde kunna utföras på så sätt, att representanter för Landsorganisationen i Sverige och för Svenska Arbetsgivareföreningen beredas tillfälle att tillsammans med personer, vilka kunna anses stå neutrala till själva intressefrågorna vid arbetskonflikter, diskutera hithörande spörsmål. Då det från skilda utgångspunkter måste anses önskvärt, att den industriella rättsordningen icke genombrytes av avtalsbrott, synes frågan om obligatorisk skiljedom i rättstvister böra hänskjutas till nämnda undersökning. Likaså torde undersökningen böra avse frågan, huruvida lagens stadga bör givas åt den faktiska rättsordning, som under tidernas lopp vuxit upp genom arbetarnas och arbetsgivarnas förenings-, förhandlings- och avtalsväsende. Nära sammanhängande härmed är frågan om förenings- och förhandlingsrättens lagfästande. Jämväl denna fråga synes mig vid den ifrågasatta undersökningen böra upptagas till behandling, därvid hänsyn bör tagas även till sådana löntagargrupper, vilkas kollektiva förhandlingsrätt ännu icke vunnit hävd. Slutligen torde undersökningen även böra omfatta de särskilt ömtåliga frågorna om olika blockad- och bojkottmetoder, tillämpade av arbetsgivare och arbetare, samt om möjligheterna för skiljedomsinstitutets införande inom olika arbetsområden även i andra tvister än rättstvister. Avsikten med den undersökning, som jag sålunda förordat, är icke att få till stånd utarbetade förslag till bestämda åtgärder, utan undersökningen avser att låta olika grupper klart fixera sina ståndpunkter, så att därom kan avgivas en officiell rapport, vilken bör kunna bilda ett fastare underlag för omdömet om ändamålsenligheten av vidare åtgärder till arbetsfredens främjande genom lagstiftning eller på annat sätt. Därvid är det av lika vikt att få konstaterat, i vad mån samstämmighet kan uppnås mellan de i undersökningen deltagande grupperna som i vad mån meningsskiljaktigheter dem emellan alltjämt bestå.» Till fullgörande av uppdraget igångsatte delegationen till en början specialutredningar rörande vissa faktiska förhållanden av betydelse för arbetsfredsfrågans belysande i Sverige. Den 13 januari 1927 meddelade de av landsorganisationen utsedda representanterna i delegationen, att de vore förhindrade att taga vidare del i delegationens arbete. Med anledning därav uppdrog Kungl. Maj:t den 21 januari samma år åt de av departementschefen utsedda ledamöterna i delegationen ävensom delegationens sekreterare att skyndsamt fullfölja och avsluta de av delegationen föranstaltade specialutredningarna.

26 Till åtlydnad därav överlämnades den 28 februari 1927 till socialdepartementet de fullbordade specialutredningarna under titeln »Utredningar till belysande av arbetsfredsfrågan» (Statens offentliga utredningar 1927: 4 ) . Delegationens arbete förklarades därefter skola anses slutfört. Vidare åtgärd har icke föranletts. 31)

Bostadskreditsakkunniga.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 april 1926 tillkallade chefen för socialdepartementet sakkunniga för att inom departementet biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag angående ordnandet av kredilgivningen för bostadsbyggande. De sakkunniga antogo benämningen bostadskreditsakkunniga. Efter verkställd utredning överlämnade de sakkunniga med skrivelse den 15 maj 1928 betänkande angående ordnandet av viss bostadskredit (Statens offentliga utredningar 1928: 10). Betänkandet har efter verkställda överarbetningar och kompletteringar lett till utfärdandet av Kungl. Maj:ts förordning den 3 augusti 1929 (nr 256) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar. 32) Sakkunniga för utredning av frågan om ett ändamålsenligt ordnande av turistreklamoch upplysningsverksamheten i utlandet och vad därmed äger samband. Den 23 september 1926 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om ett ändamålsenligt o r d n a n d e av turistreklam- och upplysningsverksamheten i utlandet och vad därmed äger samband. Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde departementschefen — efter att hava redogjort för en skrivelse från järnvägsstyrelsen den 7 december 1925 och en från trafikförbundet den 19 januari 1926 jämte över sistnämnda framställning avgivna yttranden av järnvägsstyrelsen och Svenska turistföreningen — följande: »Den sålunda föreliggande frågan om ett ändamålsenligt o r d n a n d e av turistreklam- och upplysningsverksamheten i utlandet, vilken fråga jämväl varit föremål för framställning av Skattebetalarnas Förening, synes mig böra snarast möjligt upptagas till avgörande. Emellertid lärer det nu förefintliga materialet icke erbjuda tillräcklig ledning för frågans bedömande, utan torde ytterligare utredning böra verkställas genom särskilt tillkallade sakkunniga. Den sålunda förordade utredningen torde i främsta rummet böra avse dels frågan, huruvida turistreklamverksamheten fortfarande bör handhavas av statens järnvägars resebyråer eller övertagas av enskild sammanslutning, dels uppdragande av riktlinjer för verksamhetens fortsatta bedrivande, dels ock storleken av det bidrag av statsmedel, som må anses erforderligt för verksamheten i fråga. I sammanhang härmed torde även böra till undersökning upptagas den i föreliggande framställningar och yttranden berörda frågan om bibehållande av statens järnvägars resebyråer jämväl för det fall, att reklamverksamheten överlåtes på enskild sammanslutning.» De sakkunniga avlämnade den 11 oktober 1927 betänkande, innefattande utredning och förslag angående turistreklam- och upplysningsverksamheten i utlandet (Statens offentliga utredningar 1927:28), varmed de sakkunnigas u p p d r a g var slutfört. I anledning av de sakkunnigas utlåtande avgav Kungl. Maj:t proposition nr 80 till 1934 års riksdag, innebärande bland annat förslag till omorganisation av Sven-

27 ska trafikförbundet. Propositionen bifölls av riksdagen. Den 19 oktober 1934 meddelade Kungl. Maj:t därefter beslut angående den i propositionen förutsatta omorganisationen.

33) Sakkunniga för behandling av frågan kollektivavtal uppkommande förhållandet

om rättslig reglering mellan arbetsgivare

av det genom och arbetare.

Den 30 december 1926 förordnade Kungl. Maj:t sakkunniga för biträde inom socialdepartementet vid fortsatt behandling av frågan om rättslig reglering av det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Den 21 januari 1927 avlämnade de sakkunniga — efter granskning och överarbetning av inom socialdepartementet uppgjorda preliminära utkast — utkast till lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstolar jämte kortfattad motivering. I huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag förelade Kungl. Maj:t 1928 års riksdag i proposition nr 39 förslag till lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstol. Förslagen antogos med vissa ändringar av riksdagen, varefter lagar i dessa ämnen utfärdades den 22 juni 1928 (nr 253 och n r 254).

34)

Arbetslöshetsutredningen.

Den 11 mars 1927 beslöt Kungl. Maj:t tillsätta en kommitté, sedermera benämnd arbetslöshetsutredningen, med uppdrag att verkställa utredning r ö r a n d e å ena sidan arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker, å andra sidan medlen för dess bekämpande. I båda fallen åsyftade de för utredningen lämnade direktiven i främsta rummet det allmänna arbetslöshetsproblemet. Kommittén slutförde under år 1931 sitt uppdrag i vad det avsåg utredning rörande arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker. Sålunda avgav kommittén den 11 juni 1931 Betänkande I, Arbetslöshetens omfattning, k a r a k t ä r och orsaker (Statens offentliga utredningar 1931:20). Såsom bilagor till detta betänkande överlämnades sistnämnda dag dels bilaga 1, Orsaker till arbetslöshet, av ledamoten i kommittén, professorn G. Bagge, och bilaga 2, Promemoria angående arbetsmarknaden och de faktorer, som bestämma dess utveckling, av kommitténs ordförande, generaldirektören G. Huss (båda bilagorna ingående i Statens offentliga utredningar 1931: 21), dels ock den 23 december 1931 bilaga 3, Om den industriella rationaliseringen och dess verkningar, av professorn E. Åkerman (Statens offentliga utredningar 1931: 42). I fråga om senare delen av kommitténs uppdrag, avseende utredning rörande medlen för arbetslöshetens bekämpande, avgav kommittén den 20 oktober 1933 såsom bilaga 4 till arbetslöshetsutredningens betänkande, Konjunkturspridningen, av sekreteraren i kommittén D. Hammarskjöld (Statens offentliga utredningar 1933: 29), den 5 januari 1934, såsom bilaga 5, Finanspolitikens ekonomiska verkningar, av professorn G. Myrdal (Statens offentliga utredningar 1934: 1), den 22 j a n u a r i 1934, såsom bilaga 6, Löneutvecklingen och arbetslösheten, av docenten A. Johansson (Statens offentliga utredningar 1934: 2) samt den 14 april 1934, såsom bilaga 7, Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet, av professorn B. Ohlin (Statens offentliga utredningar 1934: 12). Den 30 november 1934 avgav kommittén slutligen Betänkande II, Åtgärder mot arbetslöshet (Statens offentliga utredningar 1935: 6). Utredningsarbetet var därmed slutfört. Betänkandet h a r i juni 1935 utsänts p å remiss.

28 35) Sakkunniga för viss utredning å järnhanteringens område. Genom beslut den 27 maj 1927 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom nämnda departement verkställa utredning angående den svenska järnhanteringens läge och produktionsförutsättningar. I det anförande till statsrådsprotokollet, som föregick nämnda beslut, erinrade departementschefen om, hurusom järnkontoret vid flera tillfällen, senast den 7 april 1927, gjort framställning om förstärkt tullskydd för den svenska järnhanteringens produkter, enkannerligen handelsjärnhanteringens mot övermäktig utländsk konkurrens. Det framginge av de utav järnkontoret i samband därmed lämnade uppgifterna och av vad som i övrigt vore känt, att den svenska järnindustrien befunne sig i ett kritiskt läge och att de förhoppningar, man tidigare hyst att densamma skulle bliva delaktig av det uppsving, som relativt taget kommit övriga industrier till del, icke blivit uppfyllda. Såsom motiv och riktlinjer för en undersökning av järnhanteringens förhållanden anförde departementschefen följande: »Även om man har fullt klart för sig, att de ekonomiska omvälvningar, som kännetecknat det senaste årtiondet, måste medföra vittgående konsekvenser för produktionen i olika länder och föranleda industriella rubbningar, vilka det icke står i statens makt att förebygga, synes dock frågan om den svenska järntillverkningens framtida bestånd äga en så genomgripande betydelse för vårt lands ekonomiska liv, att staten icke kan ställa sig likgiltig inför de svårigheter, varunder denna tillverkning lider. Det torde finnas vissa skäl för ett antagande, att de nuvarande svårigheterna åtminstone delvis äro av tillfällig natur, vilket icke förhindrar, att de kunna bliva ödesdigra för industrien. Vid sådant förhållande finner jag det för min del vara nödvändigt att grundligt undersöka den frågan, huruvida något kan åtgöras för att stärka järnhanteringens ställning. Att, såsom från järnkontorets sida ifrågasatts, för riksdagen omedelbart framlägga förslag om betydande höjningar av åtskilliga tullrubriker torde, alldeles frånsett det sakliga ställningstagandet till denna tanke, av flera orsaker vara uteslutet. Däremot torde starka skäl föreligga att igångsätta en utredning, som kan ligga till grund för eventuella framtida åtgärder. Då i järnkontorets senaste framställning frågan om utländsk dumping av järnvaror på den svenska marknaden ställts i förgrunden såsom orsak till industriens betryck, torde en sådan utredning i främsta rummet böra taga sikte på att undersöka de faktiska förhållandena i detta avseende. I samband härmed böra de olika utvägar, som kunna tänkas från svensk sida ifrågakomma för att möta en eventuell dumping, upptagas till prövning. Det lärer icke kunna undgås, att man därvid även sysselsätter sig med frågan om den svenska järnindustriens konkurrensförmåga under olika förutsättningar och vid olika prislägen, med hänsyn tagen till denna industris speciella produktionsbetingelser. Även den inverkan, som vidtagande av eventuella åtgärder i nu ifrågavarande syfte kan få på vårt lands allmänna handels- och traktatpolitiska läge, bör underkastas prövning.» De sakkunniga avlämnade den 15 mars 1928 betänkande med förslag angående åtgärder till handelsjärnhanteringens stödjande (Statens offentliga utredningar 1928: 6) och slutförde därmed sitt arbete. Betänkandet har icke föranlett någon åtgärd. 36) 1927 års arbetsfredssakkunniga. Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 12 juli 1927 tillkallade chefen för socialdepartementet sakkunniga för verkställande av utredning rörande anord-

2!) ningar, ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri staten eller kommun iir part. De sakkunniga arbetade u n d e r benämningen 1927 års arbetsfredssakkunniga. Den 13 januari 1928 uppdrog Kungl. Maj:t på framställning av de sakkunniga ät socialstyrelsen att efter samråd med de sakkunniga utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med plan till en undersökning av anställnings- och avlöningsvillkoren för lägre befattningshavare i statens och kommunernas tjänst. Sedan socialstyrelsen, efter samråd med de sakkunniga, avgivit förslag i förevarande avseende, anbefallde Kungl. Maj:t den 24 maj 1928 socialstyrelsen att, efter samråd med de sakkunniga, från statens verk och myndigheter, landsting, kommuner, municipalsamhällen och vägstyrelser ävensom enskilda ägare av gasverk, elektricitetsverk och spårvägar införskaffa samt bearbeta uppgifter r ö r a n d e sin personals anställnings- och avlöningsförhållanden. Resultatet av nämnda utredning avslutades under år 1931 (Sveriges officiella statistik, socialstatistik, september 1931). Genom beslut den 17 december 1932 återkallade chefen för socialdepartementet i anledning av framställning av de sakkunniga det dem meddelade uppdraget.

37) Sakkunniga för behandling av frågan tjänst anställda personers rätt till utfäst

om tryggande av vissa pension eller liknande

i enskild förmån.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 augusti 1927 tillkallade chefen för justitiedepartementet sakkunniga för verkställande av utredning angående lagstiftning för tryggande av vissa i enskild tjänst anställda personers rätt till utfäst pension eller liknande förmån. Sedan de sakkunniga i december 1927 avgivit betänkande med förslag till lag om frivillig tjänstepensionering m. m., avgåvo vissa myndigheter och korporationer infordrade yttranden över betänkandet. Dessa yttranden överlämnades till de sakkunniga, vilka därefter med anledning av vad i yttrandena anförts utarbetade nytt förslag i ämnet. Genom avlämnande den 8 september 1928 av sistnämnda förslag (under titeln: »Betänkande och förslag angående tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst pension»; Statens offentliga utredningar 1929: 3) blev de sakkunnigas uppdrag fullgjort. Genom beslut den 18 december 1931 förordnade Kungl. Maj:t, att betänkandet skulle överlämnas till kommittén angående privatanställda (jfr n r 48), därvid Kungl. Maj:t tillika uppdrog åt denna kommitté att till vidare behandling och för avgivande av förslag upptaga i betänkandet avhandlade spörsmål. Uppdraget har sedermera under hänvisning till beslut av 1935 års riksdag återkallats av Kungl. Maj:t.

38) Sakkunniga

angående

ändringar

i utrikesförvaltningens

organisation.

Jämlikt Kungl. Maj :ts den 7 oktober 1927 givna bemyndigande tillkallades av ministern för utrikes ärendena sakkunniga med uppdrag att inom utrikesdepartementet biträda med skyndsam utredning samt inkomma med förslag angående ändringar i fråga om utrikesförvaltningens organisation i syfte att, med tillvaratagande av möjligheterna att åstadkomma förenklingar och besparingar, bättre anpassa organisationen efter de krav, som dåvarande förhållanden ställde på densamma. Vid ärendets föredragning yttrade ministern för utrikes ärendena till statsrådsprotokollet bland annat följande:

30 »Vad först den yttre representationen anginge, vore det givetvis av vikt, att en välkvalificerad representation holies vid makt å sådana platser, där så erfordrades av politiska skäl eller av vår handels och sjöfarts intressen. Däremot syntes böra tagas u n d e r förnyad omprövning, huruvida icke, huvudsakligen med stöd avredan föreliggande utredning, kostnaderna för utrikesförvaltningen borde kunna nedbringas inom områden, där behovet av diplomatisk representation vore mindre framträdande, särskilt genom att för länder, där nu diplomatiska missioner uppehölles, anordna gemensam representation. Likaledes syntes böra kunna undersökas, om ej den lönade konsulära representationen på sina håll kunde utbytas mot olönade representanter. En undersökning av denna art syntes vara så mycket mera motiverad, som det kunde finnas påkallat att i ett eller annat fall förstärka den lönade representationen eller eljest vidtaga åtgärder för ett bättre tillgodoseende speciellt av våra kommersiella intressen.» »Frågan om ärendenas fördelning mellan utrikesdepartementets olika avdelningar och i samband därmed även personalbehovet borde göras till föremål för undersökning, och särskilt syntes uppmärksamhet böra ägnas den politiska och handelspolitiska avdelningens inbördes förhållande. Därvid syntes böra övervägas på vad sätt handelstraktatsärendena lämpligen borde behandlas inom departementet för bästa möjliga tillgodogörande av kommersiella synpunkter liksom överhuvud huru ökad enhetlighet och koncentration måtte kunna vinnas i avseende ä beredningen av handelspolitiska ärenden. Frågan om bibehållandet av den inom politiska och handelspolitiska avdelningen förekommande geografiska byråindelningen syntes vidare böra göras till föremål för granskning.» De sakkunniga framlade resultatet av sitt arbete i den 19 och den 27 december 1927 avgivna utlåtanden, innefattande, bland annat, förslag om vissa organisatoriska förändringar beträffande utrikesdepartementet och utrikesrepresentationen. I anledning av de sakkunniges utlåtanden avgav Kungl. Maj:t proposition nr 50 till 1928 års riksdag, innehållande, bland annat, förslag till ordinarie stat och övergångsstat för utrikesdepartementet. Riksdagen godkände staterna. Vidare har den 14 juni 1928 utfärdats Kungl. Maj:ts instruktion för utrikesdepartementet (nr 199). 39) 1928 års

tullkommitté.

Genom beslut den 30 december 1927 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning av det gällande tullsystemets verkningar, i den mån dessa icke framginge av redan verkställda undersökningar, samt angående de ändringar i tulllagstiftningen, vilka ur vissa av 1927 års riksdag angivna synpunkter kunde finnas påkallade. De sakkunniga hava under sin verksamhet, som bedrivits under benämningen 1928 års tullkommitté, slutfört ett antal undersökningar, bland andra rörande de tullskyddade produktionsgrenarnas läge och behov av tullskydd ävensom rörande produktionskostnaderna och räntabiliteten inom jordbruksnäringen. Sedan kommittén i skrivelse den 23 november 1932 till chefen för handelsdepartementet anmält, att rådande allmänna handelspolitiska och ekonomiska förhållanden överhuvud försvårade ett ställningstagande till tullproblemet, varför det synts kommittén påkallat, att med den slutliga prövningen av tullfrågorna finge anstå, tills det ekonomiska läget i världen klarnat och större möjligheter till berörda frågors allsidiga bedömande än de förhandenvarande yppat sig, har Kungl. Maj:t genom beslut den 2 december 1932 efter hemställan av kommittén förklarat kommitténs utredningsarbete tillsvidare vilande och dess återupptagande beroende av särskilt beslut av Kungl. Maj:t.

40)

Jordbruksutredningen.

Med anledning av inom riksdagens andra k a m m a r e väckta motioner (nr 384 och 387) anhöll riksdagen i skrivelse den 8 juni 1928 (nr 375), att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning rörande jordbrukets ekonomiska läge samt angående de åtgärder, som kunde och borde vidtagas i syfte att höja jordbrukets ekonomiska bärkraft därhän, att förutsättningar skapades för att jordbrukets arbetare finge komma i åtnjutande av bättre levnadsvillkor. Vidare anhöll riksdagen i anledning av inom båda kamrarna väckta motioner (I: 119 och 177 samt II: 202) i skrivelse den 9 maj 1928 (nr 9 A) om utredning r ö r a n d e de åtgärder, som kunde vara erforderliga för avhjälpande av de i vissa avseenden otillfredsställande förhållanden, som rådde i fråga om smörexporten, samt, i den mån så kunde finnas erforderligt, om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. I anledning av riksdagens ifrågavarande skrivelser bemyndigade Kungl. Maj:t den 18 juli 1928 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla utredningsmän för att — under beaktande av vad riksdagen anfört och vissa av departementschefen angivna närmare riktlinjer — verkställa utredning r ö r a n d e jordbrukets ekonomiska läge samt angående de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att höja jordbrukets ekonomiska bärkraft till förbättrande av deras ställning, som hade sin utkomst av jordbruksarbete. Utredningsmännen beslöto bedriva arbetet under namn av Jordbruksutredningen. Jordbruksutredningen avlämnade under sin verksamhet (fram till 1 januari 1933, då utredningsarbetet nedlades) ett stort antal utredningar och förslag samt avgav utlåtanden bland annat i anledning av ett flertal remisser. Av utredningar och förslag äro följande att n ä m n a : betänkande den 18 januari 1930 angående åtgärder för vete- och rågmarknadens stödjande (Statens offentliga utredningar 1930: 1 ) ; betänkande den 22 januari 1930 angående jordbrukets kreditförhållanden (Statens offentliga utredningar 1930: 2 ) ; betänkande den 6 februari 1930 angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande (Statens offentliga utredningar 1930: 4 ) ; betänkande den 10 februari 1931 angående åtgärder för fjäderfäskötselns främjande (Statens offentliga utredningar 1931: 6 ) ; betänkande den 12 april 1932 angående åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter (Statens offentliga utredningar 1932: 1 2 ) ; samt statistisk undersökning angående arbetarfrågan inom det svenska jordbruket, avgiven den 31 maj 1932 och utarbetad av B. A. E. Nyström (Statens offentliga utredningar 1932: 14). Av jordbruksutredningen avgivna betänkanden ligga till grund för, bland andra, följande författningar: 1) Kungl. Maj:ts förordning den 13 juni 1930 (nr 249) om användande avsvenskt vete och svensk råg vid framställning av mjöl m. m.; 2) Kungl. Maj:ts kungörelse den 13 juni 1930 (nr 250) om skyldighet tillsvidare att vid införsel av vetemjöl eller rågmjöl däri inblanda svensk vara m. m.; 3) Kungl. Maj:ts förordning den 3 juli 1930 ( n r 317) om jordbrukets kreditkassor; 4) Kungl. Maj:ts kungörelse den 14 augusti 1930 (nr 328) angående organisationsbidrag till mjölkbedömningsföreningar; 5) Kungl. Maj:ts reglemente den 14 augusti 1930 (nr 329) för statsunderstödda utbildningskurser för mjölkbedömare;

32 6) Kungl. Maj:ts kungörelse den 12 september 1930 (nr 339) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån från statens mejerilånefond; 7) Kungl. Maj:ts kungörelse den 12 september 1930 (nr 342) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån från spannmålslagerhusfonden; 8) Kungl. Maj:ts kungörelse den 12 september 1930 (nr 343) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån från spannmålskreditfonden; 9) Kungl. Maj:ts kungörelse den 18 juli 1931 (nr 309) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån från statens fjäderfälånefond; 10) Lag den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier; samt 11) Kungl. Maj:ts kungörelse den 30 juni 1932 (nr 366) om ackordslån och stödlån till jordbrukare.

41) 1928 års

skogsvårdskommitté.

Jämlikt bemyndigande den 26 oktober 1928 tillkallades av chefen för jordbruksdepartementet utredningsmän med u p p d r a g att inom departementet verkställa utredning samt avgiva förslag angående statens medverkan, utöver vad för det dåvarande ägde rum, till vinnande av skogsbörd å marker, vilka därtill vore tjänliga men vilka icke vore föremål för rationellt utnyttjande. Beträffande direktiven för utredningens arbete anförde departementschefen till statsrådsprotokollet ovannämnda dag bland annat: »Enligt vad riksdagen 1 förutsatt borde den begärda utredningen avse ej endast äldre kalmarker, vilka i förevarande hänseende krävde särskilt beaktande, utan överhuvud taget områden, bevuxna med mindervärdig skog samt andra marker, vilka borde bliva föremål för skogskultur. I sistnämnda avseende torde särskilt vara att märka åtgärder för försumpade områdens överförande till skogsbörd. Den omständigheten, att den direkta och närmaste vinsten av skogsproduktionen tillkomme markägaren, syntes hava i viss mån bortskymt den fördel, som det allmänna hade att vinna. Man hade ej tillräckligt beaktat den betydelse ur nationalekonomisk och social synpunkt, som måste tillmätas åtgärder för överför a n d e till skogsproduktion av de synnerligen omfattande områden, det här gällde, vilka åtgärder innebure ökning av nationalförmögenheten och beredande av möjlighet till utvidgning av den på skogen såsom råvara grundade industrien med därav följande stegrad omsättning och nya arbetstillfällen. Det allmänna gagn, som k u n d e förväntas av åtgärder till vinnande av ökad skogsbörd, syntes även departementschefen berättiga ett ingripande från statens sida, vilket tillika komme att innebära en uppmuntran för den enskilde att söka tillgodogöra sig alla ekonomiska möjligheter av förevarande slag. Vid utredningen borde hänsyn tagas jämväl till spörsmålet angående betesdriftens förhållande till skogsskötseln samt om en rationell uppdelning av mark avsedd för skogsbruk och mark avsedd för bete, eller i vad mån en kombination av skogs- och betesdrift kunde tillämpas.» Utredningsmännen, som antogo benämningen 1928 års skogsvårdskommitté, avlämnade betänkanden dels den 1 november 1929 angående statens medverkan för vinnande av ökad skogsproduktion å vissa marker (Statens offentliga utredningar 1929: 27), innefattande den genom Kungl. Maj:ts beslut anbefallda utredningen, dels ock den 14 december 1929 angående statslån till kommuner för inköp av skogsmark i vissa fall (Stålens offentliga utredningar 1929: 34), innefattande bet ä n k a n d e i anledning av en genom remiss den 27 november 1928 till utredningsm ä n n e n överlämnad skrivelse från skogssällskapet till Kungl. Maj:t, däri sällskapet hemställt om vidtagande av åtgärder för tillgodogörande av kala eller för1 Jfr jordbruksutskottets utlåtande nr 329.

1928 nr 71 samt riksdagens skrivelse samma år

33 s u m p a d e marker genom deras sammanförande till gemensamhetsskogar och sättande i skogbärande skick med stöd av statslån. I anledning av de sakkunnigas betänkanden avgav Kungl. Maj:t propositioner nr 134 och 267 till 1930 års riksdag, som biföll desamma, varefter den 27 juni 1930 utfärdades, bland andra, följande författningar: 1) Kungl. Maj:ts kungörelse angående villkoren för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag (nr 270) och 2) Kungl. Maj:ts kungörelse angående lån från statens lånefond för underlättande av kommuners förvärv av skogsmark i vissa fall (kommunskogslånefonden) (nr 272). 42) 1928 års

arbetsfredsdelegation.

Den 30 november och den 1 december 1928 hölls i Stockholm den på initiativ av chefen för socialdepartementet sammankallade s. k. arbetsfredskonferensen. Konferensen, som avsåg överläggningar angående förefintliga möjligheter att på frivillighetens grund åvägabringa bättre samverkan mellan parterna på arbetsmarknaden och inom de särskilda företagen, avslutade sina förhandlingar med ett enhälligt fattat beslut av följande lydelse: »Konferensen uttalar önskvärdheten av att en delegation tillsättes med uppgift att sammanfatta vid konferensen framkomna synpunkter och uppslag, i vad de vunnit mera allmän tillslutning från konferensdeltagarnas sida, samt framlägga förslag till åtgärder, ägnade att förverkliga konferensens syfte, främjandet av samförstånd och arbetsfred till gagn för näringslivet och samhället i dess helhet, samt hemställer till Svenska Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen att utse v a r d e r a fem ledamöter i en sådan delegation ävensom till Kungl. Maj:t att i delegationen utse ytterligare ett lämpligt antal ledamöter, däribland representanter för ingenjörer och underbefäl.» Den 31 december 1928 beslöt Kungl. Maj:t bemyndiga chefen för socialdepartementet att tillkalla högst sju ledamöter i en delegation med de uppgifter, som avsågos i arbetsfredskonferensens beslut, ävensom att utse en suppleant för var och en av de ledamöter, som komme att tillkallas. Jämlikt nämnda bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet fem personer att vara ledamöter i delegationen samt fyra suppleanter. Svenska Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen hade dessförinnan anmält, att de utsett vardera fem ledamöter i den blivande delegationen; Arbetsgivareföreningen tillika fyra suppleanter. Vid tillsättandet av arbetsfredsdelegationen angav föredragande departementschefen vissa allmänna riktlinjer för delegationens arbete. Den viktigaste uppgiften vore att undersöka och framlägga förslag, huru de vid arbetsfredskonferensen framkomna uppslagen skulle kunna mera allmänt omsättas i verklighet på de olika arbetsplatserna. Närmast gällde det att främja ett förtroendefullt personligt förhållande mellan befäl och anställda samt vidgad kunskap om företagens allmänna förutsättningar och utsikter, till gagn för ökad ömsesidig förståelse i spörsmål rörande rationaliseringsåtgärder, konsolideringsbehov och vad därmed sammanhänger. Frågan om det lägre arbetsbefälets ställning måste ägnas särskild uppmärksamhet. Även mera speciella uppslag, som framkommit vid konferensen eller som kunde yppa sig under delegationens arbete, borde undersökas och övervägas. Då utgångspunkten för alla ifrågakommande åtgärder vore en önskan att främja det frivilliga samarbetet, vore det tydligt, att delegationen borde inrikta sitt arbete på åtgärder, ägnade att verka på upplysningens och övertygelsens väg. Ett av de förnämsta medlen för fullgörande av delegationens uppdrag torde därför bliva att sprida kunskap om vad som redan på sina håll åtgjorts eller planerats och om de önskemål, som föreligga å olika håll rörande åtgärder i samförstån3—II. 352871

134 dets intresse. Vidare kunde det ifrågakomma att planlägga mer eller m i n d r e regelbundet återkommande sammanträffanden eller konferenser, antingen av mera allmän omfattning eller begränsade till viss industri, till viss ort eller p å annat sätt. En dylik begränsning vore uppenbarligen nödvändig, i den mån det fortsatta samrådet mellan olika grupper på arbetsmarknaden överginge till att avse mera speciella frågor. Delegationens uppdrag borde vara begränsat på sätt som framginge av konferensbeslutet. Det kunde således icke v a r a meningen, att delegationen skulle arbeta under någon längre tid utan borde densamma anse sin uppgift avslutad, sedan konferensresultaten bearbetats och förslag framlagts i antydda hänseenden. På övervägande av de närmast intresserade parterna torde det sedermera i första hand få bero, huru de strävanden, för vilka arbetsfredskonferensen och delegationens arbete varit uttryck, lämpligen borde fullföljas och i vad mån delegationens förslag kunde påkalla direkta åtgärder av ena eller andra slaget. Den 27 september 1929 överlämnade delegationen till chefen för socialdepartementet tryckt rapport över delegationens arbete (Arbetsfredsdelegationens rapport). I skrivelse till Konungen den 27 september 1929 gjorde delegationen vidare framställning om åtgärder för vidgad undervisning vid de högre tekniska läroanstalterna r ö r a n d e arbetsledningen, ekonomiska och sociala problem m. m. Slutligen framlade delegationen i skrivelse den 27 september 1929 till Sveriges industriförbund förslag om anordnande av en central utbildningsanstalt för lägre arbetsbefäl inom industrien. Delegationens arbete var därmed slutfört. 43) 1929

års

sockersakkunniga.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 1 november 1929 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet samma dag sakkunniga, vilka sedermera antogo benämningen 1929 års sockersakkunniga, för att inom departementet biträda med utredning och upprättande av förslag i sockerfrågan. Den 22 augusti 1930 uppdrog Kungl. Maj:t åt de sakkunniga att i egenskap av undersökningsmyndighet jämlikt lagen den 18 juni 1925 om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar verkställa undersökning rörande svenska sockerfabriksaktiebolagens inverkan på prisförhållandena å sockerbetor och socker inom landet. De sakkunniga avgåvo den 15 december 1930 till chefen för jordbruksdepartementet särskild utredning (Statens offentliga utredningar 1930: 35) r ö r a n d e de med sockerfrågan sammanhängande spörsmål, vilka ej voro avsedda att behandlas i samband med förenämnda särskilda undersökning av sockerfabriksaktiebolagen. Den anbefallda särskilda undersökningen av de svenska sockerfabriksaktebolagen avslutades under år 1931. Redogörelse härför avlämnades av de sakkunniga den 16 november 1931. Samtidigt redogjorde de sakkunniga i skrivelse till departementschefen för utvecklingen samt läget å sockermarknaden inom och utom Sverige under år 1931. På grundval av den av de sakkunniga verkställda utredningen avgav Kungl. Maj:t proposition nr 82 till 1930 års riksdag, innebärande förslag till vissa tullhöjningar för den inhemska sockerbetsodlingens stödjande. Propositionen avslogs av riksdagen. I anledning av väckta motioner beviljade riksdagen emellertid ett extra förslagsanslag å 3,800,000 kronor för utlämnande av visst tillägg till priset för 1930 års sockerbetsodling. Sedan de sakkunniga avslutat sitt arbete, hemställde Kungl. Maj:t i proposition nr 42 till 1931 års riksdag om anvisande på i huvudsak samma villkor som nästföregående år av ett anslag å

35 3,800,000 kronor till utlämnande av visst tillägg till priset för 1931 års sockerbetsodling. Propositionen bifölls av riksdagen. 44) Sakkunnig för utredning rörande till neutralitet i arbetskonflikter

vissa med frågan sammanhängande

om tredje mans spörsmål.

rätt

Den 22 november 1929 uppdrog Kungl. Maj:t åt ledamoten i lagberedningen, professorn Ragnar Bergendal att inom socialdepartementet biträda med utredning r ö r a n d e vissa med frågan om tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter sammanhängande spörsmål. Vid ärendets föredragning i statsrådet ovan angivna dag anförde statsrådet och chefen för socialdepartementet, bland annat, att den offentliga diskussion, som förekommit i frågan om tredje mans rätt till neutralitet i arbetstvister, oftast haft sin utgångspunkt i särskilda fall av övergrepp, mot vilka rättsmedvetandet hos stora befolkningsgrupper reagerat. Därav hade följt, att man för det mesta rört sig med mera allmänt formulerade önskemål och begrepp. Vad man velat hindra med en önskad lagstiftning syntes i allmänhet huvudsakligen hava varit stridsåtgärder för att tvinga den, som stode och ville stå utanför en konflikt, antingen att träda in i eller ut ur en av striden berörd organisation av arbetare eller arbetsgivare eller att underkasta sig ekonomiska uppoffringar för understödjande av endera parten eller att överhuvud på ett eller annat sätt deltaga i striden. En fredlig medborgare, vilken ville vara neutral i en arbetskonflikt, borde icke behöva utsättas för förluster, ja kanske riskera sin välfärd, genom tvång från andra medborgares sida. Till förhindrande därav syntes man emellertid i allmänhet icke vilja förorda straffansvar utan snarare stadgande av skyldighet att ersätta genom neutralitetskränkningen vållad skada. Anspråken på dylik lagstiftning uppställdes icke ensidigt, utan de riktade sig mot tvångsåtgärder från båda parternas sida, låt vara att arbetarpartens åtgöranden varit de i praktiken och diskussionen mest framträdande. Departementschefen anförde vidare, att sålunda framställda anspråk på åtgärder för tryggande av tredje mans rätt i och för sig framstode såsom skäliga. Då det gällde att söka bot för antydda missförhållanden mötte man emellertid svårigheter med hänsyn till ärendets oklara läge. Uppenbarligen vore det därför i första hand angeläget att söka klarlägga de avsedda missförhållandenas art och omfattning. Därjämte borde undersökas, i vilken utsträckning redan gällande lagstiftning beredde möjlighet till ingripande, samt anledningen till att sådant ingripande dittills icke i avsevärd utsträckning syntes hava förekommit. Slutligen borde noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder, som vore ur lagteknisk synpunkt möjliga, och den sannolika effektiviteten därav. Bergendal överlämnade efter slutfört u p p d r a g den 30 november 1933 betänkande med utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål (Statens offentliga utredningar 1933: 36). De av Bergendal utarbetade utkasten till lagstiftning i ämnet överarbetades därefter av den s. k. trettonmannakommissionen (jfr nr 80). 45) 1929 års

vägsakkunniga.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 november 1929 uppdrog chefen för kommunikationsdepartementet den 4 december samma år åt tillkallade sakkunniga att, i enlighet med vad närmare angivits i statsrådsprotokollet förstn ä m n d a dag, verkställa revision av bestämmelserna om väghållningsbesvärets utgörande på landet samt om städernas allmänna vägar. De sakkunniga, som den 31 augusti 1932 avgåvo sitt huvudbetänkande med förslag till lag om allmänna vägar och lag om vägdistrikt m. m. (Statens offentliga

36 utredningar 1932: 21), avgåvo den 8 februari 1933 betänkande med förslag till lag om rätt att med motorfordon befara enskild väg m. m. (Statens offentliga utredningar 1933: 9 ) . De sakkunnigas u p p d r a g slutfördes därmed. Betänkandet av den 8 februari 1933 föranledde ingen annan åtgärd än att detsamma jämte däröver avgivna utlåtanden överlämnats till nedan under nr 95 omförmälda 1935 års vägsakkunniga. I anledning av huvudbetänkandet avlät Kungl. Maj:t proposition nr 21 till 1934 års riksdag. Propositionen bifölls med vissa ändringar av riksdagen, varefter den 7 juni 1934 utfärdades följande lagar: 1) Lag om allmänna vägar (nr 241); 2) Lag om vägdistrikt (nr 242); 3) Lag om ändring i vissa delar av lagen den 13 juni 1919 (nr 287) om ödebygdsvägar (nr 243). 46) Sociala

jordutredningen.

I anledning av väckta motioner anhöll riksdagen i skrivelse den 23 maj 1930, nr 276, att Kungl. Maj:t ville 1) verkställa utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av nu gällande arrendelag i vad avsåg arrenden, som fölle under den sociala arrendelagstiftningen, med särskild hänsyn till de delar av riket, till vilka den norrländska arrendelagen utsträcktes genom lag den 27 juni 1927, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda; 2) verkställa fortsatt utredning r ö r a n d e de ekonomiska förutsättningarna för bärighet av mindre jordbruk och r ö r a n d e ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra m i n d r e bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda; 3) i anslutning till den under 2) n ä m n d a utredningen verkställa utredning r ö r a n d e de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att ekonomiskt underlätta fri lösning av m i n d r e arrendejordbruk, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda; 4) i anslutning till den ovan under 2) n ä m n d a utredningen verkställa utredning rörande de ytterligare åtgärder, som kunde anses ägnade att främja utökandet av ofullständiga jordbruk, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda; samt 5) verkställa utredning angående lämpligheten och behovet av ökade anslag för att bereda ökade möjligheter att erhålla lån för bostadsegnahem på landsbygden. F ö r verkställande av de av riksdagen i berörda skrivelse ifrågasatta utredningarna tillkallades jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 4 december 1930 utredningsmän. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 10 april 1931 och den 28 augusti 1933 skola utredningsmännen därjämte verkställa av riksdagen i skrivelser n r 317 år 1925, nr 232 år 1928, nr 80 år 1929 samt nr 106 och n r 342 år 1933 ifrågasatta utredningar ävensom verkställa utredning beträffande vissa frågor r ö r a n d e u p p siktslagen. Den 3 maj 1935 ha utredningsmännen fått i u p p d r a g att jämväl utreda frågan om åtgärder för beredande av försörjningsmöjligheter på landsbygden för vissa till städer och samhällen inflyttade yrkeskunniga personer. Av de av utredningsmännen avgivna utredningar och förslag kunna följande omnämnas: 1) Betänkande den 5 december 1931 med förslag till vissa ändringar i den sociala arrendelagstiftningen (Statens offentliga utredningar 1932: 1 ) ; 2) Betänkande den 17 november 1932 med förslag till bestämmelser angående egnahemslån åt samfällda jordbruk;

37 3) Betänkande den 5 december 1932 med förslag till statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet (Statens offentliga utredningar 1932: 33); 4) Betänkande den 7 mars 1933 angående styckning av vissa kronoegendomar m. m. till arrendejordbruk; 5) Betänkande den 13 oktober 1933 om kostnadsfri rådgivning med avseende å frågan rörande arrendeförhållanden; 6) Betänkande den 27 oktober 1933 angående åtgärder för att främja komplettering av ofullständiga jordbruk (Statens offentliga utredningar 1933:33); 7) Betänkande den 15 december 1934 med förslag till lagstiftning angående skogsfångs- och mulbetesservitut (Statens offentliga utredningar 1934:55); 8) Betänkande den 20 september 1935 med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom (Statens offentliga utredningar 1935:47). Av sociala jordutredningen avgivna betänkanden ligga till grund för, bland andra, följande författningar: 1) Kungl. Maj:ts kungörelse den 14 juni 1933 (nr 331) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet; och 2) Kungl. Maj:ts kungörelse den 4 maj 1934 (nr 124) om ändring i vissa delar av kungörelsen den 8 juni 1928 ( n r 217) angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten. 47) Bostadsutredningen

för

landsbygden.

Den 6 februari 1931 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla utredningsmän för att inom departementet biträda med utredning rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden och därmed sammanhängande ämnen. Utredningsmännen antogo benämningen Bostadsutredningen för landsbygden. I enlighet med lämnade direktiv skulle av bostadsutredningen i främsta rummet utredas följande fyra frågor: 1) huruvida och i vad mån hälsovårdsstadgans bostadsbestämmelser borde förtydligas, konkretiseras och kompletteras samt huruvida det kunde vara lämpligt att utfärda byggnadsbestämmelser i en efter förhållandena avpassad form även för den rena landsbygden; 2) huruvida periodiska besiktningar av byggnader och bostäder lämpligen kunde göras till ett åliggande jämväl för landsbygdens hälsovårdsmyndigheter samt huruvida det vore lämpligt att vid sidan av och över en dylik kommunal bostadsinspektion anordna en sådan inspektion för större distrikt, exempelvis landstingsområden; 3) huruvida tryggare ställning borde beredas lantarbetarna i avseende p å åt dem upplåtna lönebostäder; samt 4) huruvida såsom komplettering till de ifrågasatta lagstiftnings- och inspektionsåtgärderna anordningar av positivt hjälpande natur borde åstadkommas. De två förstnämnda utredningspunkterna slutbehandlades av bostadsutredningen i betänkande den 15 december 1933 med förslag till dels ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan, dels ock a n o r d n a n d e av bostadsinspektion på landsbygden (Statens offentliga utredningar 1933:37). Den 1 mars 1935 framlade Kungl. Maj:t sedermera en väsentligen med betänkandet som grund utarbetad proposition (nr 213) till riksdagen med förslag till ändring i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvården m. m. Propositionen godkändes i huvudsak av riksdagen. Vad angår den fjärde utredningspunkten överlämnade bostadsutredningen den 8 februari 1933 en promemoria angående möjligheterna att till förh i n d r a n d e av arbetslöshetens u t b r e d n i n g vidtaga åtgärder för förbättring av bostadsförhållandena på landet. I huvudsaklig överensstämmelse med det i prome-

38 morian framlagda förslaget ha av statsmakterna betydande belopp anvisats till förbättringsbidrag och nybyggnadslån till främjande av byggnadsverksamhet på landet. Som det emellertid var uppenbart, att någon fullständig sanering av landsbygdens bostadsbestånd icke komme att härigenom äga rum och då dessutom i fråga om bostäder nya förbättringsbehov ständigt uppstå, ansåg sig bostadsutredningen böra undersöka möjligheten av en statlig kreditgivning på längre sikt för att underlätta vidtagandet av ur hälsosynpunkt angelägna förbättringar beträffande bostäderna på landsbygden. Resultatet av denna undersökning redovisades i skrivelse till departementschefen den 18 september 1934. I anledning därav framlade Kungl. Maj:t i en den 15 mars 1935 dagtecknad proposition (nr 222) inför riksdagen förslag angående inrättande av en lånefond för lantarbetarbostäder. Propositionen bifölls av riksdagen, varefter den 28 juni 1935 utfärdades Kungl. Maj:ts kungörelse (nr 439) om lån från lånefonden för lantarbetarbostäder. Ett av bostadsutredningen i nyssnämnda skrivelse framlagt förslag angående bidrag av statsmedel till förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Slutligen överlämnades av bostadsutredningen •— i frågan om tryggare ställning för lantarbetarna i avseende på åt dem upplåtna lönebostäder —• den 15 augusti 1935 till slutförande av uppdraget förslag till lag angående skydd mot vräkning vid arbetskonflikter, vilket förslag utsänts på remiss. 48) Kommittén angående privatanställda. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 juni 1931 tillkallade chefen för socialdepartementet utredningsmän för att inom departementet biträda med verkställande av utredning och utarbetande av förslag rörande frågan om rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal och vad därmed äger samband. Utredningsmännen antogo benämningen kommittén angående privatanställda. Direktiven för kommitténs arbete innehållas i statsrådsprotokollet över socialärenden den 19 juni 1931. Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet erinrade chefen för socialdepartementet i sitt yttrande till nämnda protokoll till en början, att frågan om rättslig reglering av arbetsavtalen mellan privata arbetsgivare och hos dem anställda av olika kategorier dragits under såväl riksdagens som Kungl. Maj:ts prövning. Sålunda hade vid 1931 års riksdag i motion n r 189 i andra kammaren hemställts om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning för åvägabringande av lagstiftning r ö r a n d e personliga tjänsteavtal. Därefter hade till socialdepartementet ingivits två framställningar i ämnet, den ena från den s. k. dacokommittén, bestående av representanter för vissa sammanslutningar av anställda å kontor och banker, maskinbefäl, arbetsledare, verkstadstjänstemän m. fl. och den andra från liberala föreningen i Stockholm. Jämväl dacokommittén och liberala föreningen hade hemställt om utredning i frågan. Sedan nyssnämnda motion överlämnats för förberedande behandling till andra lagutskottet hade detta —• efter att hava inhämtat yttrande av socialstyrelsen -— i utlåtande nr 27 hemställt om avslag å motionen u n d e r anförande, att det torde kunna förväntas, att frågan om utredning r ö r a n d e en lagstadgad reglering av arbetsavtalet och vad därmed sammanhörde i sin helhet skulle bliva föremål för ett allsidigt övervägande från Kungl. Maj:ts sida och att det icke syntes utskottet lämpligt, att, såsom i motionen yrkades, riksdagen hemställde hos Kungl. Maj:t om utredning i visst begränsat hänseende. Utskottets hemställan hade godkänts av riksdagen. Departementschefen fann, att den nuvarande så gott som fullständiga avsaknaden av lagbestämmelser på området medförde vissa olägenheter, särskilt framträdande med hänsyn därtill, att kontrahenterna vanligen i stor utsträckning, även i viktiga hänseenden, underläte att reglera sitt mellanhavande. Vid uppkommen

39 meningsskiljaktighet kunde det fördenskull mången gång vara vanskligt att fastslå, vad som skulle gälla mellan parterna i det tvistiga avseendet. Att därvid arbetstagaren, såsom i regel den svagare parten, merendels komme i ett ogynnsamt läge, låge i sakens natur. Under sådana förhållanden vore det angeläget, att bestämmelser funnes meddelade, som lämnade ledning för bedömandet av rättsförhållandet mellan parterna. Då lagstiftning särskilt erfordrades med hänsyn till den ofta förekommande ofullständiga regleringen av avtalsförhållandet mellan parterna borde lagstiftningen i huvudsak erhålla dispositiv karaktär. I vissa hänseenden kunde dock tvingande föreskrifter vara påkallade, särskilt då så erfordrades för att bereda den svagare parten ett effektivt skydd. För närvarande borde allenast avtal rörande befattningshavare i enskild tjänst rättsligen regleras och således icke sådana avtal, där arbetsgivaren utgjordes av staten eller kommun. Vad anginge frågan om lagstiftningens tillämpningsområde beträffande befattningshavare i enskild tjänst talade förvisso starka skäl för att ej låta en lag erhålla den mera begränsade räckvidd, som syntes hava varit avsedd i ovannämnda motion och framställning från representanter för tjänstemannaorganisationer. Å a n d r a sidan låge det nära till hands att vid det första försöket till lagstiftning på detta område begränsa uppgiften till personalgrupper, som stode varandra nära och för vilka behovet av lagstiftning vore mera trängande, ett förfaringssätt, som skulle innebära, att arbetare i egentlig mening komme att uteslutas. Det vore emellertid icke lämpligt att inskränka utredningen på antytt sätt utan full frihet borde härutinnan råda. De ämnen, som borde bliva föremål för rättslig reglering, vore i första hand frågorna om avtals ingående och upplösning, om rätt till lön under sjukdom samt om rätt till semester. Frågan om beredande av tryggad rätt till pension vore givetvis värd synnerlig uppmärksamhet. Ett av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet den 8 september 1928 avlämnat belänkande och förslag angående tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst pension torde emellertid böra upptagas till slutlig behandling inom nämnda departement. Vad anginge frågan om arbetstiden och övertidsersättning så hade Kungl. Maj:t den 30 april 1931 uppdragit åt socialstyrelsen att till Kungl. Maj :t inkomma med plan för undersökning av arbetstidsförhållandena beträffande butikspersonalen och de övriga denna personal närstående anställda. Först sedan denna undersökning slutförts, som sålunda kunde förväntas bliva igångsatt, torde frågan om vidtagande av lagstiftningsåtgärder i nu berörda hänseende böra prövas. Huruvida förenings- och förhandlingsrätten borde lagfästas, kunde vara föremål för olika meningar. Detta borde dock icke h i n d r a , att frågan härom vid utredningen bleve föremål för närmare övervägande. Genom beslut den 18 december 1931 förordnade Kungl. Maj:t, att omförmälda betänkande den 8 september 1928 skulle överlämnas till kommittén, därvid Kungl. Maj:t tillika uppdrog åt kommittén att till vidare behandling och för avgivande av förslag upptaga i betänkandet avhandlade spörsmål. Detta u p p d r a g h a r sedermera återkallats (jfr i det föregående under nr 37). Vid fullgörande av utredningsuppdraget har kommittén — enär spörsmålen om beredande av tryggad rätt till pension, om arbetstid och övertidsersättning samt om förenings- och förhandlingsrätt vore av så egenartad natur och företedde så många speciella problem, att de lämpligen borde behandlas vart för sig — till behandling först upptagit frågan om rättslig reglering av det enskilda arbetsavtalet. Den 9 m a r s 1935 överlämnade kommittén till chefen för socialdepartementet betänkande med förslag till lag om arbetsavtal (Statens offentliga utredningar 1935: 18). Sedan yttranden över förslaget inhämtats av myndigheter och korporationer, är ärendet för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Såsom närmaste resultat av kommitténs fortsatta arbete förväntas mot slutet av år 1935 betänkande med förslag i frågan om förenings- och förhandlingsrätt.

40 49) 1931 års

skogssakkunniga.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 16 oktober 1931 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet utredningsmän för att inom departementet verkställa utredning samt avgiva förslag rörande åtgärder för vinnande av ökad avsättning av inhemska skogsprodukter, förbättrat ekonomiskt utbyte av skogsbruket samt intensivare skogsvård. Utredningsmännen antogo benämningen 1931 års skogssakkunniga. Såsom direktiv för utredningen anförde departementschefen vid ärendets föredragning i statsrådet den 16 oktober 1931, bland annat följande: »Åvägabringandet av intensivare skogsvård liksom beredandet av ökade arbetstillfällen inom skogsbruket är i hög grad beroende av möjligheterna att vinna avsättning för skogsprodukterna. Icke minst under tider, då massavedsindustriens drift är inskränkt och propsförsäljningen är hämmad, är det av stor betydelse, att avkastningen av småvirke vid gallringar kan jämväl på annat sätt tillgodogöras. Att befordra ökad användning inom landet av inhemska skogsprodukter framstår därför såsom en angelägenhet av stor vikt ur det allmännas synpunkt, därvid frågans betydelse med hänsyn till handelsbalansen icke bör förglömmas. Jag anser följaktligen, att utredningen bör särskilt inriktas p å vissa av jordbruksutredningen berörda spörsmål rörande åtgärder för ökat ekonomiskt utbyte av skogsbruket, framför allt frågan om ökad avsättning inom landet av vedbränsle och träkol. Vid verkställandet av denna del av utredningen böra av mig omnämnda, av ingenjörsvetenskapsakademien utförda undersökningar på området noga uppmärksammas. I den mån resultat från sistberörda undersökningar framkomma eller eljest material erhålles för bedömande av möjligheterna att i ökad omfattning använda inhemskt vedbränsle samt träkol, bör vid den nu ifrågasatta utredningen övervägas, på vad sätt — genom upplysningsverksamhet eller andra åtgärder från det allmännas sida — de vunna resultaten må kunna snabbt omsättas i praktiken. Härvid hänsyftas på icke blott statlig och kommunal utan även enskild drift samt ifrågavarande produkters användning för såväl industriella som a n d r a ändamål, såsom uppvärmning, automobil- och traktordrift m. m.» Utredningsmännen, som dels den 20 februari 1932 framställt förslag om inrättande av en statens lånefond för inköp av träkolsgasgeneratorer, dels ock den 4 januari 1933 avgivit betänkande med förslag angående åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar (Statens offentliga utredningar 1933: 2), hava avslutat sitt arbete. De skogssakkunnigas utredningar ligga till grund för följande författningar: t ) Kungl. Maj:ts kungörelse den 18 mars 1932 (nr 57) angående statsbidrag till understödjande av vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar; 2) Kungl. Maj:ts kungörelse den 20 maj 1932 (nr 121) angående allmänna villkor och bestämmelser för inköp av gasgeneratorer för motordrift; 3) Kungl. Maj:ts cirkulär den 17 februari 1933 (nr 60) angående ökad användning av inhemskt vedbränsle m. m.; samt 4) Kungl. Maj:ts kungörelse den 10 november 1933 (nr 612) angående vedeldningsbidrag till kommuner och enskilda bränsleförbrukare. 50) 1932 års

handelskommitterade.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 januari 1932 tillkallade chefen för handelsdepartementet den 27 januari 1932 sakkunniga för att, jämte statssekreteraren i nämnda departement och chefen för utrikesdepartementets handelsavdelning, inom handelsdepartementet dels biträda vid behandlingen av föreliggande och uppkommande handelspolitiska spörsmål, dels ock verkställa utredning

41 och avgiva förslag rörande de åtgärder, som må befinnas påkallade och lämpliga för befrämjande av den svenska exporten. De kommitterade benämnas 1932 års handelskommitterade. Direktiven för de kommitterades uppdrag innehålles i statsrådsprotokollet över handelsärenden den 22 januari 1932. Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna för finans- och jordbruksdepartementen erinrade chefen för handelsdepartementet till en början om den allt starkare isoleringstendensen i de skilda ländernas handelspolitik. I det läge, som sålunda uppkommit påkallade de handelspolitiska förhållandena skärpt uppmärksamhet från det allmännas sida. Departementschefen ansåg därvid de aktuella handelspolitiska svårigheterna i första hand kräva beaktande. I anslutning därtill anförde departementschefen vidare: »I detta avseende böra de sakkunniga hava till uppgift att noggrant följa utvecklingen, att verkställa utredning och avgiva yttrande i frågor, som till dem överlämnas, samt att i övrigt i förekommande fall föreslå åtgärder, som kunna vara ägnade att utjämna svårigheterna eller mildra verkningarna för det svenska näringslivet av de i skilda länder vidtagna handelspolitiska skyddsåtgärderna. Emellertid måste man förutsätta, att en ökad handelspolitisk stabilitet så småningom tvingar sig fram, och med de mera fasta utgångspunkter, som därigenom efter h a n d vinnas för bedömandet av utvecklingen på längre sikt, torde de sakkunniga böra jämväl ur sådan synpunkt taga hithörande problem under övervägande. Utöver de utredningar och överväganden rörande handelspolitiska förhållanden i egentlig mening, som sålunda skulle ankomma på de sakkunniga, böra dessa, med hänsyn till exportens betydelse för vårt lands ekonomiska liv, tillika verkställa ingående undersökningar om förutsättningarna och möjligheterna i allmänhet för den svenska exportens vidmakthållande och utveckling samt om de åtgärder, som i sådant syfte kunna från statens sida anses påkallade och lämpliga.» Kommitterades uppdrag fortgår.

51) 1932 års

banksakkunniga.

Uti skrivelse den 6 april 1932 nr 93 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 248 angående stöd åt Skandinaviska kreditaktiebolaget m. m. anförde 1932 års riksdag, bland annat, att enligt riksdagens mening en förstärkt kontroll från det allmännas sida över bankväsendet måste anses vara i och för sig högeligen önskvärd. Erfarenheten hade såväl nu som tidigare visat, att bank- och fondinspektionen med sin nuvarande organisation ingalunda alltid k u n d e utöva den förebyggande verksamhet, som med denna institution torde hava avsetts. En förstärkning och utbyggnad av inspektionen syntes riksdagen vara ett oeftergivligt villkor för ernående av en tillfredsställande tillsyn över bankerna. Riksdagen förutsatte, att Kungl. Maj:t toge denna fråga under skyndsamt övervägande och vidtoge de åtgärder, som i det angivna syftet kunde finnas påkallade. Den 15 april 1932 erhöll chefen för finansdepartementet bemyndigande av Kungl. Maj:t att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag angående vissa det svenska bankväsendet berörande spörsmål. I samband därmed anförde departementschefen till statsrådsprotokollet angående de sakkunnigas uppdrag följande. De på den senaste tiden inträffade händelserna på det ekonomiska området tydde ovedersägligen på att vår n u v a r a n d e banklagstiftning lede av vissa brister och att n ä m n d a lagstiftning för närvarande icke kunde i den utsträckning, som önskvärt vore, skydda de olika intressen, den h a d e till uppgift att tillgodose. Det syntes fördenskull

42 böra tagas under omprövning, huruvida ej en revision av lagstiftningen och vad därmed sammanhörde borde komma till stånd. Sedan departementschefen härefter omnämnt några av 1924 års bankkommitté (jmfr nr 27) framlagda förslag till ä n d r i n g a r i banklagen, vilka förslag icke lett till lagstiftningsåtgärder, fortsatte h a n : »Den sålunda vilande frågan om revision av vår banklagstiftning synes nu böra upptagas till fortsatt övervägande. Därvid torde 1924 års kommittés förslag med över förslaget avgivna yttranden lämpligen kunna tjäna som utgångspunkt för revisionsarbetet. Klart är emellertid, att därjämte de senaste årens utveckling och erfarenheter böra särskilt beaktas. Framför allt torde, i anslutning till vad riksdagen uttalat, granskningen böra taga sikte på frågan angående omfattningen av den kontroll, som bör ankomma på den statliga tillsynsmyndigheten, samt angående denna myndighets personalbehov och organisation i övrigt. Av särskild vikt är jämväl, att uppmärksamhet ägnas åt bankernas likviditetsproblem och deras aktiebelåning, vilka frågor fått ökad aktualitet genom den nuvarande krisen.» De sakkunniga avgåvo den 8 december 1932 betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse samt förslag till lag om upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 64) angående emissionsbanker med tillhörande motiv jämte uttalanden angående samarbete mellan riksbanken och tillsynsmyndigheten samt angående bankers likviditet m. m. (Statens offentliga utredningar 1932:30). Sedermera avgavs jämväl särskilt utlåtande angående solidariska bankbolag. De sakkunnigas uppdrag var därmed slutfört. På grundval av de sakkunnigas betänkande förelade Kungl. Maj:t genom proposition den 24 februari 1933 (nr 167) riksdagen förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse ävensom förslag till lag om u p p hävande av lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker. Förslagen antogos av riksdagen, det förstnämnda förslaget dock med vissa jämkningar. Lagar utfärdades den 2 juni 1933 (nr 277 och nr 278). 52) 1932 års

trafikutredning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1932 tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet samma dag utredningsmän för att inom departementet biträda med verkställande av en allsidig utredning av frågan om åtgärder för ernående av en ur olika synpunkter sund reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar och sjöfart jämte därmed sammanhängande spörsmål. Kungl. Maj:ts beslut föranleddes närmast av en utav riksdagen i skrivelse den 13 juni 1932, nr 364, gjord framställning i ämnet. Riksdagen hade därvid anfört, bland a n n a t : »Med den principiella inställning, riksdagen intager till den nu föreliggande frågan, måste riksdagen för sin del hysa starka betänkligheter mot en allmän, tvångsvis ordnad uppdelning av transportmängden på olika slag av transportföretag. Samhällets intressen torde i regel, och i den mån allmänna samhällsekonomiska skäl ej betinga undantag, vara bäst betjänta med en sådan fri tävlan mellan de olika transportmedlen, att desamma erhålla den användning, för vilken deras naturliga förutsättningar och företräden göra dem mest ändamålsenliga. Vad h ä r anförts gäller emellertid endast under den uttryckliga förutsättningen, att de fördelar, vilka ernås genom en viss trafik, verkligen vila på varaktig ekonomisk grund. Det torde i sådant avseende bland annat bliva utredningens u p p gift att ådagalägga, i vad mån osund konkurrens är för handen, samt att utfinna botemedel däremot. Förekomsten av osund konkurrens i den bemärkelse, som

43 här avses — nämligen att företag utan hänsyn till affärsmässiga synpunkter underbjuda varandra endast för att under längre eller kortare tid k u n n a nödtorftigt uppehålla driften •—• innebär fara för att de konkurrerande företagens ekonomi å ömse håll undergräves och kommunikationsväsendet i sin helhet allvarligt skadas. överhuvud taget är det önskvärt, att konkurrensen mellan de olika trafikmedlen sker under förhållanden, som lämna samma möjlighet för samtliga parter till fri tävlan. Vad särskilt beträffar biltrafiken, synes det böra undersökas, huruvida denna trafik bär alla de kostnader för vägväsendet m. m., som rätteligen böra åvila densamma. Å a n d r a sidan bör övervägas, huruvida icke järnvägarna genom lämpliga jämkningar i nu gällande författningsbestämmelser och a n d r a föreskrifter kunna beredas möjligheter till en mera smidig anpassning efter det förändrade läge, som inträtt genom uppkomsten av bilkonkurrensen. Åtgärder i sist angivna riktning skulle bland annat underlätta genomförandet av förenkling i järnvägarnas organisationsformer och rationalisering av deras drift.» Departementschefen anslöt sig i allt väsentligt till den uppfattning, åt vilken riksdagen givit uttryck, och inskränkte sig därför, beträffande allmänna riktlinjer för utredningen, till att hänvisa till vad riksdagen yttrat. Några n ä r m a r e direktiv för utredningen syntes honom icke kunna eller böra givas. Utredningsmännen hava den 28 februari 1935 avgivit betänkande med förslag till förordning angående allmän automobiltrafik (Statens offentliga utredningar 1935:12), vilket förslag utsänts på remiss till ett flertal myndigheter och organisationer. Utredningsarbetet fortgår med avseende å förhållandet mellan järnvägar och sjöfart. 53) 1932 års utredning

angående

beredskapsarbeten.

Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 21 oktober 1932 tillkallade chefen för socialdepartementet samma dag utredningsmän med uppdrag att inom departementet biträda vid verkställande av undersökning och uppgörande av förslag r ö r a n d e de statliga och kommunala arbeten ävensom enskilda arbetsföretag av allmännyttig karaktär, vilka lämpligen kunde anordnas såsom beredskapsarbeten till motverkande av arbetslöshet. Till fullgörande av utredningsuppdraget avlämnade utredningsmännen — under benämningen 1932 års utredning angående beredskapsarbeten — promemorior dels den 3 december 1932 rörande verkställd inventering av arbetsobjekt, som ansetts kunna ifrågakomma för anordnande till motverkande av arbetslöshet, dels ock den 21 januari 1933 angående vissa beredskapsarbeten till arbetslöshetens bekämpande. Utredningsmännens förslag åberopades i huvudsak i Kungl. Maj:ts proposition den 17 mars 1933 (nr 211) till riksdagen angående anslag till arbeten till motverkande av arbetslösheten. Riksdagen beslöt i anledning därav en betydande utvidgning av beredskapsarbetena. 54) 1932 års

krigsmaterielberedning.

Genom beslut den 4 november 1932 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning av frågan, i vad mån och på vad sätt ur kontrollsynpunkt effektiva inskränkningar i den fria produktionen av krigsmateriel kunde genomföras, samt att därvid särskilt undersöka möjligheten och sättet för ett statsmonopols inrättande, ävensom huruvida produktionen för export borde — vare sig statsmonopol infördes eller ej — av utrikespolitiska skäl begränsas. De sakkunniga antogo benämningen 1932 års krigsmaterielberedning.

44 Beredningen överlämnade den 3 mars 1934 till chefen för handelsdepartementet ett betänkande i ämnet. Uppdraget var därmed slutfört. I anledning av de sakkunnigas betänkande avgav Kungl. Maj:t proposition nr 89 till 1935 års riksdag, varefter, sedan propositionen med vissa ändringar bifallits av riksdagen, den 20 juni 1935 utfärdades Kungl. Maj:ts förordning om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel med mera (nr 395). 55) Sakkunniga för verkställande av utredning rörande jande av träförädlingsindustrien i Norrbotten

åtgärder m. m.

för

stöd-

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 november 1932 tillkallade chefen för socialdepartementet såsom sakkunniga: Hansen, D., grosshandlare, ledamot av riksdagens första kammare, att verkställa utredning beträffande behovet av åtgärder av olika slag från det allmännas sida för upprätthållande av nuvarande träförädlingsindustri i Norrbotten samt beträffande förutsättningarna för sådana åtgärder, ävensom att vidtaga förberedelser till samt föra underhandlingar och, under förbehåll av Kungl. Maj :ts godkännande, träffa uppgörelse rörande åtgärder i angivet syfte; Skogh, S. A., fil. l i c , t. f. byråassistent i socialstyrelsen, att företaga undersökning r ö r a n d e betydelsen, såsom medel att motverka arbetslösheten, av fortsatt drivande av träförädlingsindustri vid de särskilda anläggningarna för sådant ändamål i Norrbotten; samt Norlin, K. O., t. f. försäljningschef hos domänstyrelsen, att verkställa utredning r ö r a n d e inverkan av driftens upprätthållande vid de särskilda anläggningarna för träförädlingsindustri i Norrbotten på försäljnings- och bärighetsförhållandena m. m. inom träförädlingsindustrien i dess helhet samt på det ekonomiska resultatet av domänstyrelsens verksamhet, ävensom r ö r a n d e andra därmed s a m m a n h ä n g a n d e frågor, som av chefen för socialdepartementet till honom överlämnas. De sakkunniga avgåvo utlåtanden, Hansen den 22 december 1932 och den 23 januari 1933, Skogh den 11 januari 1933 och Norlin den 30 december 1932. Uppdragen voro därmed slutförda. I anledning av förslag, som genom den förebragta utredningen framkommit, h a r Kungl. Maj:t den 27 januari 1933 meddelat föreskrifter angående anvisande av medel till bestridande av kostnader för vissa åtgärder till l i n d r a n d e av arbetslösheten i Norrbotten m. m.

56)

Bostadsproduktionssakkunniga.

Den 27 december 1932 tillkallade chefen för socialdepartementet, jämlikt bemyndigande den 2 i samma månad, utredningsmän för att inom departementet biträda med utredning, huruvida och på vilket sätt staten skulle kunna, till förh i n d r a n d e av arbetslöshetens utbredning, vidtaga åtgärder till bostadsproduktionens främjande. Ytterligare uppdrog chefen för socialdepartementet den 12 maj 1933 åt utredningsmännen att enligt vissa i statsrådsprotokollet över socialärenden nämnda dag angivna riktlinjer biträda med utarbetande av förslag till åtgärder för främjande av organiserad sparverksamhet, företrädesvis bland ungdom, för bostadsändamål. Utredningsmännen, som antogo benämningen Bostadsproduktionssakkunniga, avgåvo den 8 februari 1933 »P. M. angående främjande av bostadsbyggande till m o t v e r k a n d e av arbetslöshet». Däri framförda förslag blevo i samband med Kungl. Maj:ts proposition n r 211 till 1933 års riksdag bragta under riksdagens

45 prövning. I anledning av propositionen beviljade riksdagen (skrivelse n r 356) bland annat ett anslag av 15 miljoner kronor till främjande av bostadsbyggande. Med anledning av sitt senare uppdrag ha utredningsmännen vidare efter vissa undersökningar r ö r a n d e sparverksamhet för bostadsändamål i främmande länder samt nuvarande former för finansiering av egna hem i Sverige, utarbetat en plan för åtgärder i uppdragets syfte. Utredningsarbetet beräknas vara avslutat före 1935 års utgång.

57) Sakkunnig

för

utredning

rörande åtgärder i anledning stenindustriens läge.

av den

svenska

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 januari 1933 tillkallade chefen för handelsdepartementet den 5 januari 1933 kommerserådet K. S. Matz för att såsom sakkunnig inom departementet verkställa utredning och avgiva förslag r ö r a n d e de åtgärder, närmast med avseende å exporten, vilka kunde finnas påkallade i anledning av den svenska stenindustriens läge. Matz avlämnade den 17 juni 1933 utredning och förslag i ämnet, innefattande bland annat utkast till kungörelse angående utförsel ur riket av vissa arbeten iiv sten samt förslag till stadgar för Sveriges Granitindustris Exportförening m. b. p . a. Vidare deltog Matz på uppdrag av chefen för handelsdepartementet i vissa överläggningar r ö r a n d e samarbete mellan den svenska och norska stenindustrien. I anledning av den ovannämnda utredningen har den 15 augusti 1933 utfärdats Kungl. Maj:ts kungörelse angående utförsel ur riket av vissa arbeten av sten ( n r 512). 58) Sakkunniga

för

utredning

av frågan

om införselmonopol

å

kaffe.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 januari 1933 tillkallade chefen för finansdepartementet sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om inrättande av införselmonopol å kaffe och i samband därmed stående spörsmål. Efter fullgjort uppdrag överlämnade de sakkunniga den 15 m a r s 1933 betänkande med utredning och förslag angående importmonopol på kaffe (Statens offentliga utredningar 1933:15). Utredningen har ej lett till åtgärd. (Jämför dock kaffemonopolutredningen, n r 89).

59) Sakkunniga

för

vissa

bostadsstatistiska

utredningar.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 januari 1933 u p p d r o g chefen för finansdepartementet åt tillkallade sakkunniga att inom departementet biträda med vissa bostadsstatistiska utredningar av betydelse för frågan om en eventuell utvidgning av den förestående hyresräkningen såsom led i dyrortsgrupperingsarbetet. Efter fullgjort u p p d r a g överlämnade de sakkunniga den 13 februari 1933 redogörelse för verkställd undersökning rörande behovet av en utvidgning av bostadsstatistiken jämte vissa d ä r m e d förbundna bostadspolitiska frågor (Statens offentliga utredningar 1933: 14). Redogörelsen ledde ej till någon åtgärd. Den av de sakkunniga verkställda undersökningen h a r emellertid kommit till användning vid bostadssociala utredningens arbete (se nr 70).

46 60) Utredningsmän

rörande

statens understödsoch låneverksamhet brukets förkovran.

för

jord-

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 13 januari 1933 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet utredningsmän för att fullfölja av jordbruksutredningen påbörjad utredning rörande statens understöds- och låneverksamhet för jordbruksnäringens förkovran. Utredningsmännen avlämnade den 29 april 1933 en promemoria med vissa synpunkter beträffande statens understöds- och låneverksamhet för jordbruksnäringens förkovran, varmed uppdraget slutfördes. Betänkandet har ej föranlett åtgärd. 61) Sakkunniga

för

elektriska

kontrollväsendet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 februari 1933 tillkallade chefen för handelsdepartementet sakkunniga för att inom departementet biträda med verkställande av utredning rörande frågan om kontrollen över elektriska starkströmsanläggningar och andra i samband därmed stående frågor. De sakkunnigas arbete pågår. 62) 1933 års

fiskeriutredning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 3 mars 1933 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet utredningsmän för verkställande av utredning och avgivande av förslag r ö r a n d e åtgärder för fiskerinäringens understödjande och lättandet av denna närings avsättningssvårigheter. Utredningsmännen antogo benämningen 1933 års fiskeriutredning. Utredningsmännen, som avgivit ett flertal yttranden och betänkanden, anmälde i en den 13 maj 1935 till jordbruksdepartementet inkommen skrivelse, att utredningsuppdraget slutförts. Av utredningsmännen avgivna yttranden och betänkanden hava föranlett bland andra följande författningar: 1) Kungl. Maj:ts kungörelse den 19 maj 1933 (nr 219) angående reglering av införseln av färsk långa för beredning till spillånga; 2) Kungl. Maj:ts kungörelse den 11 maj 1934 (nr 138) angående lån av statsmedel för främjande av beredning, förvaring och avsättning av fisk; 3) Kungl. Maj:ts kungörelse den 18 maj 1934 (nr 149) angående uppskov i vissa fall med erläggande av amortering å lån från fiskerilånefonden; 4) Kungl. Maj:ts kungörelse den 15 juni 1934 (nr 281) angående anslag av statsmedel för beredande av tillfälligt låneunderstöd åt fiskare; samt 5) Kungl. Maj:ts kungörelse den 22 juni 1934 (nr 349) angående förbud att under tiden från och med den 1 juli till och med den 5 augusti 1934 införa saltad, kryddad eller annorledes beredd islandssill, som ej är hänförlig till konserver. 63) 1933 års

mjölkutredning.

Den 10 m a r s 1933 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag, utredningsmän för verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande revision av då gällande bestämmelser i avseende å mjölkavgifters upptagande och användning. Vid anmälan inför Kungl. Maj:t av frågan om utredningens tillkallande anförde chefen för jordbruksdepartementet angående riktlinjerna för utredningsarbetet följande:

47 »Sedan nu gällande system för reglering av mjölkpriset bringats i tillämpning, torde viss erfarenhet hava vunnits för bedömande av dess verkningar. Vad därvid först beträffar den allmänna avgiften torde den avsedda förhöjningen av priset på smör och därmed även av priset p å mjölk för framställning av mejeriprodukter hava ernåtts. Några mera påtagliga nackdelar av denna avgift torde knappast kunna påvisas, om man undantager den sänkning av konsumtionen av smör, som förorsakades därav att i samband med införande av den allmänna avgiften smörpriset inom landet inom en alltför kort tidrymd höjdes med nära 50 öre per kilogram. Detta förhållande förorsakades emellertid i icke ringa grad av det vid tidpunkten i fråga rådande abnorma läget ä smörmarknaden. Annorlunda ställer sig saken beträffande den lokala avgiften. Ehuru denna i flertalet fall icke tillnärmelsevis kunnat sättas så hög, som vederbörande mejerisammanslutningar ansett erforderligt för vinnande av tillfredsställande utjämning mellan priset å konsumtionsmjölk och priset å mjölk för framställning av mejeriprodukter, har den likväl blivit ytterst betungande för de jordbrukare, som ålagts att erlägga dylik avgift. Redan en lokal avgift av 2 öre per kilogram mjölk torde betyda en utgift av mer än 50 kronor per hektar åker. Härtill kommer, att verkan av den lokala avgiften är högst olika i landets olika delar, varjämte den för åtskilliga trakter saknar all betydelse. Det är under sådana förhållanden icke underligt, att inom vida kretsar av den jordbrukande befolkningen en stark känsla av missnöje med denna avgift håller på att växa upp. Även om det icke kan förnekas, att den lokala avgiften utgör en kraftig sporre till organisation av mjölkproducenterna, torde det därför kunna sältas i fråga, om icke den inre söndring inom jordbrukarbefolkningen, som denna avgift skapar, kommer att i längden verka nedbrytande för den jordbrukarnas samling till ekonomisk samverkan, som icke minst i nuvarande tid är av nöden. Den lokala avgiftens tillämpning skapar dessutom åtskilliga olägenheter av teknisk natur. Det är förenat med synnerligen stora svårigheter att p å ett ekonomiskt riktigt sätt avgränsa det område, inom vilket avgiften skall få uppbäras. Men sker ej detta, blir följden, att vissa jordbrukare utanför området i fråga, vilka producera mjölk dels för konsumtion och dels för framställning av mejeriprodukter, komma i ett svårare ekonomiskt läge genom tillkomsten i förevarande fall av den lokala avgiften. Vid uppdragande av gränserna för nyss n ä m n d a områden kan ej heller undgås, alt av gammalt bestående ekonomiska förbindelser tvingas att upphöra. Än vidare skulle tillkomsten på en mängd platser i landet av organ för uppbörd av lokala avgifter och för fördelning av de därigenom influtna medlen framtvinga en alltför dyrbar och svårhanterlig kontrollapparat. Av vad sålunda anförts torde framgå, att starka skäl tala för att en undersökning nu kommer till stånd rörande möjligheterna att med bibehållande av grundtanken i det nuvarande systemet, nämligen att prisförbättringen å mjölk skall åstadkommas genom mjölkproducenternas egna uppoffringar, genomföra sådana ändringar i systemet, att de med den lokala avgiften förenade olägenheterna i görligaste mån hävas. Då det är prisfallet å smör, som förorsakat det rådande svåra läget för mjölkproduktionen, ligger det närmast till hands att försöka genomföra en förbättring genom åtgärder, som höja smörpriset i sådan omfattning, att ett något så när tillfredsställande pris å mjölk för framställning av mejeriprodukter kunde ernås utan att smörpriset därigenom skulle kunna ur konsumentsynpunkt anses såsom oskäligt. Givetvis skulle vid en sådan höjning av smörpriset uppstå risk för minskad förbrukning av smör. Denna minskning skulle dock med säkerhet, om prisförhöjningen sker successivt, komma att hålla sig inom så snäva gränser,

48 att möjligheter torde föreligga för placering å exportmarknaderna av överskottet. En dylik förhöjning av smörpriset torde kunna ernås, om den allmänna avgiften höjes till något mindre än dubbla beloppet av nu gällande allmänna avgift. Om samtidigt, såsom h ä r förutsattes, den lokala avgiften avskaffas, skulle en betydande förenkling av systemet vinnas. En ytterligare förenkling skulle kunna ske, om allmän avgift allenast upptoges å konsumtionsmjölk, varigenom dessutom vunnes, att utjämningen mellan konsumtionsmjölk och mjölk för framställning av mejeriprodukter bleve fullständigare. I detta fall skulle den erforderliga avgiften komma att hålla sig mellan 1,5 och 2 öre per kilogram konsumtionsmjölk. Samma resultat torde kunna ernås p å en tredje väg, nämligen genom att, utöver en låg allmän avgift å salumjölk i allmänhet, dessutom uttoges en måttlig utjämningsavgift å konsumtionsmjölk. En allmän avgift av t. ex. 0,2 öre per kilogram för all salumjölk tillsammans med en utjämningsavgift av ungefär 1 öre per kilogram för all konsumtionsmjölk torde vara tillräckligt för vinnande av det avsedda syftet. Detta alternativ är icke i sin tillämpning lika enkelt som de båda andra men erbjuder å a n d r a sidan den fördelen att verka minst ingripande i den enskilde jordbrukarens ekonomi. Utöver nu antydda möjligheter till problemets lösning torde även andra utvägar kunna komma under övervägande.» Såsom resultat av utredningsarbetet överlämnades den 1 maj 1933 av utredningsmännen — 1933 års mjölkutredning — betänkande med förslag angående ändrade bestämmelser om mjölkavgifters upptagande och användning (Statens offentliga utredningar 1933: 18), varmed uppdraget slutfördes. I anledning av utredningens betänkande avgav Kungl. Maj:t proposition nr 258 till 1933 års riksdag. Propositionen bifölls med viss ändring av riksdagen, varefter den 26 juni 1933 utfärdades, bland andra, följande författningar, nämligen 1) Kungl. Maj:ts förordning angående mjölkavgift (nr 391) och 2) Kungl. Maj:ts förordning om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 10 februari 1933 (nr 29) med bestämmelser om införselmonopol å mjölk och mejeriprodukter (nr 392). 64) Utredningsmän

rörande ning

frågan av

om standardisering lantmannaprodukter.

och

kvalitetsmärk-

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 21 april 1933 tillkallades utredningsmän för verkställande av utredning r ö r a n d e frågan om standardisering och kvalitetsmärkning av lantmannaprodukter. Utredningsmännen slutförde sitt u p p d r a g den 22 september 1933, då betänkande angående standardisering av lantmannaprodukter avgavs. Betänkandet har ännu icke föranlett någon åtgärd. 65)

Aktiebolagsutredningen.

Den 26 juni 1933 beslöt Kungl. Maj:t tillsättande av en kommitté med u p p d r a g att inom justitiedepartementet verkställa utredning rörande omarbetning av aktiebolagslagstiftningen. Riktlinjer för utredningsarbetet återfinnas i Kungl. Maj:ts proposition den 10 mars 1933 (nr 205) till riksdagen angående anslag till bestridande av kostnaderna för den i propositionen föreslagna utredningen. Chefen för justitiedepartementet anförde därvid bland annat: »Bland frågor, vilka under utredningen böra ägnas särskild uppmärksamhet, hör spörsmålet huruvida alltefter företagens beskaffenhet bör i lagstiftningen införas på olika sätt reglerade former av aktiebolag. En viktig fråga gäller förvaltningens ordnande, förvaltningsorganets sammansätt-

49 ning, dess förhållande till aktieägarna och ansvarigheten för förvaltningen; bland annat bör undersökas ändamålsenligheten av något system ungefärligen motsvarande det tyska, innebärande en klyvning av funktionerna såsom företagsledning och såsom övervakande representantskap för aktieägarna. Revisionsfrågan bör upptagas i hela sin vidd; undersökningen bör således omfatta icke blott reglerna om revisorernas tillsättande och deras kompetens utan även vilka n ä r m a r e bestämmelser må erfordras rörande deras verksamhet samt granskningens föremål och omfattning. Under övervägande bör jämväl tagas huruvida ändrade bestämmelser tarvas för betryggande anordningar i fråga om aktiebolags bildande samt om sättet för inbetalning av aktiekapitalet och förändringar av detsamma. Befogad synes vidare en omprövning av bestämmelserna om upprättande av balansräkning m. m. i syfte att klara och fullständiga upplysningar föreligga till bedömande av företagets ställning. Icke minst betydelsefullt är det av aktiebolagslagstiftningen ännu obeaktade spörsmålet i vad mån särskilda bestämmelser påkallas i anledning av den numera allmänt använda företagsformen med huvudbolag och dotterbolag samt beträffande koncerner, övervägas bör ock vad som kan åtgöras för att trygga aktieägarminoritets behöriga intressen — en fråga som torde vara av särskild vikt beträffande nyss omförmälda företagsformer. Här h a blott i korthet angivits några av de uppgifter som möta vid utredningen. Säkerligen kommer man vid en allmän översyn av lagstiftningen i ämnet att jämväl ställas inför en mångfald a n d r a spörsmål. Exempelvis kan erinras om den vid Kooperativa förbundets kongress år 1932 beslutade framställningen till Kungl. Maj:t om förbättringar i lagstiftningen rörande kapitalbildningen inom aktiebolag.» Genom beslut av Kungl. Maj:t den 1 februari 1935 förordnades dels att aktiebolagskommittén från och med den 1 mars 1935 skulle vara upplöst, dels ock att lagberedningen från och med samma dag skulle hava att övertaga den av samma kommitté omhänderhavda utredningen. Utredningsarbetet fortgår. 1 66)

Lantarbetstidsutredningen.

Genom beslut den 30 juni 1933 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande frågan om laglig reglering av arbetstiden för arbetare inom jordbruket och dess binäringar. De sakkunniga antogo benämningen lantarbetstidsutredningen. Allmänna direktiv för de sakkunnigas arbete lämnades i samband med ärendets föredragning i statsrådet den 30 juni 1933. Därvid anförde chefen för socialdepartementet efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet bland annat följande: »Vid tillsättandet av den s. k. arbetstidskommittén anförde föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet den 15 februari 1918 bland annat, att för jordbruket av flera skäl vore påkallad en viss undantagsställning i fråga om arbetstidens reglering samt att det därför lämpligen borde ankom1 Anmärkas må, atl 1935 års riksdag i anledning av under riksdagen framställda motioner (I: 12, 98; II: 29, 78) i skrivelse nr 141 beslutat begära en allsidig och skyndsam utredning av frågan om lagstiftning i syfte att få till stånd betryggande former för pensionering av anställda hos enskilda förelag och sammanslutningar. Andra lagutskottet yttrade i utlåtande: »Av inkomna yttranden och i övrigt inhämtade upplysningar framgår visserligen, att anledning finnes att förvänta, att de i förevarande motioner omförmälda spörsmålen komma att till vissa delar beröras vid de utredningar, som verkställas inom lagberedningen vid dess revision av aktiebolagslagstiftningen samt inom kommittén angående privatanställda. Frågan om att bereda betryggande former för de privatanställdas pensionering bör emellertid enligt riksdagens mening lösas ur enhetlig synpunkt och under beaktande av förhållandena å hela det område, som därav beröres.»

4—II. 352871

50 ma på vidare omprövning, huruvida och i vad mån den ifrågasatta lagstiftningen kunde vinna tillämpning å det egentliga jordbruksområdet. I överensstämmelse med detta uttalande till statsrådsprotokollet hade i kommitténs den 25 januari 1919 avgivna förslag jordbruket helt undantagits från lagens tillämpning och i samband därmed jämväl undantagits till jordbruket hörande binäringar, för såvitt de ej bedreves såsom självständiga företag. Sedan arbetstidslagen genom beslut av 1930 års riksdag erhållit permanent karaktär, har flertalet av de vid industri, handel och samfärdsel anställda arbetaregrupperna blivit för framtiden tillförsäkrade de sociala och kulturella fördelar, som den lagstadgade åttatimmarsarbetsdagen för deras del innebär. Den omprövning av frågan om arbetstidens begränsning för de i jordbruksdriften sysselsatta arbetaregrupper, vilken 1918 ansågs böra ifrågakomma, bör nu företagas. Dessa arbetare intaga en icke önskvärd och i längden icke hållbar undantagsställning gentemot de under arbetstidslagen hänförda arbetaregrupperna. I längden torde det också bli till gagn för jordbruksnäringen såsom sådan, att de inom denna näringsgren sysselsatta arbetarna icke förbliva i en ofördelaktig ställning i jämförelse med andra arbetaregrupper. Åtskilligt h a r under den senaste tioårsperioden inträffat, som ger starkt stöd för kravet på en laglig begränsning av lantarbetarnas arbetstid. De förändringar av arbetsförhållanden och arbetsformer, som maskinteknikens utveckling medfört, ha åtminstone i vad det gäller det s. k. storbruket ganska väsentligt minskat skillnaden mellan industriens och jordbrukets driftsformer. Då jordbrukets särställning i detta avseende inom näringslivet sålunda blivit m i n d r e markerad än tidigare, h a r en stor del av de skäl, som tidigare ansetts tala emot en laglig reglering av arbetstiden för jordbrukets arbetare, därmed också bortfallit. Olikheter komma självfallet alltjämt att förefinnas mellan de övriga näringsgrenarnas produktionsmetoder och de arbetssätt, som av naturliga skäl måste komma till användning inom lantbruket. Jag förbiser ej de svårigheter, som kunna uppstå för en tillfredsställande lösning av denna fråga. Särskilt anser jag mig böra erinra om sådana spörsmål som rörande lagens omfattning och arbetstidens fördelning på olika årstider. Dessa svårigheter, som bland annat sammanhänga med jordbrukets skiftande driftsformer, böra dock icke få hindra en lösning av frågan om arbetstidens reglering för lantarbetarna. Att jordbruket för närvarande lider under en kris synes mig ej heller få lägga hinder i vägen för en utredning av denna fråga.» De sakkunniga hava den 30 september 1935 avslutat sitt arbete genom överlämnande av betänkande med förslag till lag om arbetstiden i jordbruk och trädgårdsskötsel (lantarbetstidslag) m. m. ((Statens offentliga utredningar 1935: 48). Förslaget är utsänt på remiss. 67)

Hembiträdesutredningen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1933 tillkallade chefen för socialdepartementet sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning r ö r a n d e arbetsförhållandena inom det husliga arbetet och avgiva de förslag, vartill utredningen kan föranleda. De sakkunniga antogo benämningen hembiträdesutredningen. Riktlinjer för de sakkunnigas arbete äro angivna i statsrådsprotokollet över socialärenden den 30 juni 1933. Departementschefen anförde vid ärendets föredragning i statsrådet bland a n n a t : »Till de grupper, som äro uteslutna från tillämpningsområdet för lagen om arbetstidens begränsning, hör den stora hembiträdeskären. Arbetsförhållandena inom det husliga arbetet h a r heller icke på annat sätt varit föremål för statsmakternas reglerande ingripande. I avseende å arbetsförhållandena för vissa andra

51 från arbetstidslagens tillämpning undantagna grupper, såsom de affärs- och kontorsanställda samt hotell- och restaurangpersonalen, hava officiella undersökningar ägt rum, medan däremot någon undersökning rörande de förhållanden, varu n d e r hembiträdena arbeta, icke kommit till stånd. En sådan undersökning är emellertid väl motiverad. Arbetstiden för hembiträdena är i många fall oskäligt lång, avsaknaden av bestämda fritider är påfallande, bostadsförhållandena lämna mångenstädes mycket övrigt att önska, ordnad semester saknas i regel och löneförhållandena äro mycket varierande. Dessa förhållanden i och för sig och måhända ännu mera i relation till förhållandena inom andra arbetsområden försvåra rekryteringen av kvalificerad arbetskraft till det husliga arbetet. Det är sålunda h ä r fråga om ett intresse icke blott för de anställda utan även för dem, som äro i behov av arbetskraften. De u n d e r senare år i riksdagen framförda förslagen om en utredning rörande arbetsförhållandena inom det husliga arbetet ha också tillstyrkts av såväl hembiträdesföreningen som husmödrarnas riksförbund. Utredningen har ävenledes tillstyrkts av socialstyrelsen i ett till a n d r a kammarens fjärde tillfälliga utskott den 6 mars 1931 avgivet utlåtande över i ämnet väckt motion. I detta utlåtande anför socialstyrelsen i fråga om utredningens anordnande följande: Vad vårt land beträffar synes en undersökning rörande ifrågavarande förhållanden icke behöva bliva alltför tidskrävande och kostsam, därest den, såsom motionärerna antytt, inriktas på, icke att belysa förhållandena i allmänhet inom ifrågavarande yrkesområde, utan att klarlägga vissa betydelsefulla punkter, särskilt hembiträdenas utbildningsförhållanden, arbetstidens längd, fritid och semester samt bostads- och löneförhållandena. Att döma av erfarenheterna från utländska undersökningar synes det dock önskvärt att i utredningen även indraga några andra spörsmål, såsom anställningstiden, yrkesspecialiseringen, betygsättningen och platsförmedlingen. Givetvis skulle arbete och kostnader kunna väsentligen nedbringas, om undersökningen på lämpligt sätt inskränktes till att avse vissa efter representativa grunder utvalda orter och befolkningsgrupper. Vid dess genomförande borde samarbete sökas med förefintliga husmoders- och hembiträdesföreningar och andra på området verksamma eller intresserade organisationer. Jag delar socialstyrelsens uppfattning. I fråga om hembiträdenas utbildningsförhållanden har skolöverstyrelsen i ett till första kammarens andra tillfälliga utskott den 5 mars 1932 avgivet utlåtande framfört vissa synpunkter och förslag, vilka synas överstyrelsen kunna genomföras inom ramen för nu gällande bestämmelser för den statsunderstödda yrkesundervisningen. Vad i detta utlåtande anförts torde vid den utredning, som jag nu förordar, tagas i beaktande. Utredningen torde böra anförtros åt särskilda inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga. Det må ankomma p å de sakkunniga att i samråd med mig uppgöra den närmare planen för utredningen, varvid bland annat b ö r övervägas att låta vissa undersökningar verkställas av vederbörande myndigheter.» Utredningsarbetet är från oktober 1935 till omkring den 1 mars 1936 på grund av medelsbrist förklarat vilande. 68) 1933 års

skogsindustrisakkunniga.

Genom beslut den 20 juli 1933 tillkallade Kungl. Maj:t sakkunniga för att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande skogshushållningen och de industrier, som väsentligen erhålla sina råvaror ur skogen. De sakkunniga antogo benämningen 1933 års skogsindustrisakkunniga. Allmänna direktiv för de sakkunnigas arbete lämnades i samband med ärendets föredragning i statsrådet den 20 juli 1933. Därvid anförde chefen för social-

52 departementet efter gemensam beredning med t. f. chefen för jordbruksdepartementet bland annat följande: »Under den gångna vintern h a r Kungl. Maj:t funnit förhållandena påkalla statens extra ordinära ingripanden för att hålla i gång skogsavverkningar och sågverksrörelsen inom vissa delar av landet. I ett stort antal fall ha emellertid framställningar från sågverksägare om stöd för driften vid deras verk av olika skäl icke ansetts kunna föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Med hänsyn icke minst till läget å arbetsmarknaden synes det vara ett allmänt intresse av stor betydelse att få klargjort, huruvida det är möjligt att för framtiden skapa större stabilitet i fråga om de arbetstillfällen, som k u n n a beredas medborgare, vilka för sin försörjning äro hänvisade till skogshushållningen eller till de industrier, som väsentligen erhålla sina råvaror ur skogen. Visserligen är det sant, att den hårda konkurrensen under r å d a n d e ekonomiska kris enligt sakens natur måste leda till att tekniskt icke moderna eller kapitalsvaga företag svårligen kunna bestå, men den utveckling, i vilken trävaruindustrien synes befinna sig, förefaller vara sådan, att en del av dessa verk icke heller vid stigande konjunktur synas utan vidare kunna återupptaga sin rörelse. Vissa verk hava den betydelse för de orter, i vilka de äro förlagda, att de flesta invånarna direkt eller indirekt äro för sin existens beroende av arbetstillgången vid verken. Nedläggandet av verken eller stillestånd vid dem åsamkar enskilda kommuner och stat synnerligen tunga bördor. Den utredning, som enligt min mening bör komma till stånd, skulle avse att giva en uppfattning om storleken av den produktion av sågade trävaror och av pappersmassa, för vilken förutsättningar anses föreligga i vårt land under de närmaste åren, hur stora grupper av arbetare som med den beräknade produktionen kunna sysselsättas inom nämnda industrier samt den lämpliga lokala fördelningen av denna produktion ur såväl sociala som ekonomiska synpunkter. Utredningen bör vidare omfatta storleken av den erforderliga råvaruförsörjningen, behovet av arbetskraft för skogsavverkningarna samt avverkningarnas lämpliga fördelning på olika landsdelar. Slutligen bör utredningen söka klarlägga, vilka åtgärder som skulle vara oundgängliga för att återupptaga drift vid nedlagda sågverk, i vad mån verken måste moderniseras liksom också kostnaderna för de åtgärder, som anses nödvändiga.» De sakkunniga avgåvo den 29 juli 1935 betänkande angående råvaruförsörjning, "produktion och arbetarantal m. m. vid skogsindustrierna (Statens offentliga utredningar 1935:36) och slutförde därmed utredningen. Betänkandet har utsänts p å remiss. 69) 1933 års

bemanningssakkunniga.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 oktober 1933 tillkallade chefen för handelsdepartementet sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning och avgiva förslag rörande reglering av bemanningsförhållandena å svenska fartyg samt därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga slutförde sitt uppdrag i början av år 1934. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. 70)

Bostadssociala

utredningen.

Genom beslut den 6 oktober 1933 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla sakkunniga — vilka sedermera antogo benämningen bostadssociala utredningen — för att inom departementet biträda med utredning r ö r a n d e omfattningen och beskaffenheten av städers och stadsliknande samhäl-

53 lens slumbostadsbestånd ävensom rörande åtgärder, ägnade att undanröja missförhållanden i sådant hänseende. Allmänna direktiv för de sakkunnigas arbete lämnades i samband med ärendets föredragning i statsrådet den 6 oktober 1933. Därvid anförde chefen för socialdepartementet efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet bland annat följande: »På skilda håll verkställda undersökningar hava givit vid handen, att en icke ringa del av de i städer och stadsliknande samhällen befintliga bostäderna är av så underhaltig beskaffenhet, att deras begagnande, särskilt såsom bostäder för familjer med minderåriga barn, icke kan ur allmänt hygieniska synpunkter försvaras. Med fog torde man sålunda flerstädes kunna tala om verkliga slumbostäder. Det h a r vidare gjorts sannolikt, att trångboddheten på många håll även i lägenheter, som i och för sig ej äro undermåliga, är så stor, att allvarlig fara förefinnes för den psykiska och fysiska hälsan hos dem, som där leva. Dessa missförhållanden förtjäna allvarlig uppmärksamhet från det allmännas sida. Det synes därför önskvärt, att en utredning kommer till stånd r ö r a n d e de åtgärder, som erfordras för deras undanröjande. De undersökningar, som hittills företagits, tyda på att många i hög grad underhaltiga bostäder bebos av personer, som icke äro nödgade därtill på grund av fattigdom. Utredningen bör giva klarhet om i vad mån det är möjligt att genom en mera effektiv bostadsinspektion föranleda sådana personer att söka sig till a n d r a lägenheter. Ett stort antal familjer, som h ä r komma i fråga, befinna sig emellertid i sådant ekonomiskt läge, att de icke kunna betala kostnaderna för lämpligare bostäder. Att åstadkomma en förändring till det bättre torde därför icke vara möjligt, med m i n d r e ett saneringsarbete beträffande slumbostadsbeståndet subventioneras. Utredningen bör i sådant syfte bland annat avse möjligheten att ersätta utdömda lägenheter genom igångsättandet av nybyggnadsverksamhet. Härvid bör icke blott en undersökning av ifrågavarande byggnadsverksamhets organisation — genom rent kommunala organ, genom halvkommunala bolag eller föreningar, genom de kooperativa bostadsföretagen eller enskilda företagare — och det lämpligaste sättet för dess finansiering, den lämpligaste bostadstypen o. s. v. verkställas. Jämväl bör utredas frågan om en subventionerad bostadsproduktions verkningar å den allmänna hyres- och bostadsmarknaden samt de åtgärder, vilka kunna vidtagas i syfte att förebygga en ogynnsam inverkan på denna marknad. I den mån det under utredningens gång visar sig behövligt bör uppmärksamhet ägnas åt bostadslagstiftningen och bostadsövervakningen. Den sistnämnda har hittills icke kunnat göras i önskvärd grad effektiv, detta, i vad nu är i fråga, framför allt beroende på bristande möjligheter att hänvisa familjer, vilka på grund av ekonomiskt betryck bebo underhaltiga bostäder, till sädana, som tillgodose rimliga hygieniska krav. Det allmänna har under senare år anslagit betydande belopp till bekämpande av arbetslösheten. Tyvärr måste det förutsättas, att stora insatser från samhällets sida måste krävas även under nästa budgetår. Det är av största vikt, att de allmänna medel, som anslås, komma till en så samhällsnyttig användning som möjligt. Härvid bör en systematiskt genomförd förbättring av det bostadsbestånd, som icke motsvarar samhällshygienens krav, träda i förgrunden bland samhällsnyttiga arbetsföretag. Då det sålunda är önskvärt, att åtgärder vidtagas redan u n d e r nästa budgetär, torde den av mig förordade utredningen lämpligen böra ske i två etapper, den första avseende jämförelsevis omedelbara åtgärder, som taga sikte p å den värsta bostadsnödens avhjälpande, och den andra avseende en planmässig bostadspolitik på längre sikt.» Enligt de givna riktlinjerna skulle sålunda den åt de sakkunniga uppdragna utredningen ske i tvenne etapper, den första avseende jämförelsevis omedel-

54 bara åtgärder och den andra avseende en planmässig bostadspolitik på längre sikt. I enlighet därmed avlämnade de sakkunniga den 19 februari 1934 »P. M. angående vissa omedelbara åtgärder för förbättring av slumbostadsbeståndet i städer och stadsliknande samhällen m. m.». De sakkunniga överlämnade vidare den 17 januari 1935 betänkande med förslag rörande lån och årliga bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer jämte därtill h ö r a n d e bostadsstatistiska, byggnadstekniska och bostadshygieniska utredningar (Statens offentliga utredningar 1935: 2). I anledning av de sakkunnigas betänkande avgav Kungl. Maj:t proposition nr 221 till 1935 års riksdag. Propositionen blev i huvudsak av riksdagen antagen, varefter Kungl. Maj:t utfärdade dels den 28 juni 1935 kungörelse om ändring i vissa delar av instruktionen den 24 november 1933 (nr 683) för statens byggnadslånebyrå (nr 437), och dels den 4 september 1935 kungörelse angående lån och bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer (nr 512). Den 14 september 1935 avgåvo de sakkunniga härjämte betänkande med förslag till ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan (Statens offentliga utredningar 1935: 49). De sakkunniga, vilkas arbete fortgår, ämna under 1935 avgiva ett betänkande med förslag till anordnande av förbättrad bostadsinspektion i städer och stadsliknande samhällen m. m. ävensom längre fram en utredning om bostadssaneringen i dess sammanhang med sociala och ekonomiska samt stadsplane- och byggnadstekniska frågor. 71) 1933 års

strömmingshandelsutredning.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 6 oktober 1933 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet utredningsmän för verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande organiserandet genom samverkan mellan fiskarena eller på annat sätt av avsättningen av strömming från den del av ostkusten, varifrån regelmässig avsättning skedde till Stockholm. Utredningsmännen, vilka antogo benämningen 1933 års strömmingshandelsutredning, framlade dels i skrivelse den 18 december 1933 förslag om en centralorganisation för fiskerinäringen, vilken skulle hava till uppgift, bland annat, organiserandet av strömmingshandeln, och dels i skrivelse den 29 januari 1931 förslag till organisation av strömmingsfiskarena. De sakkunnigas arbete har, bland annat, lett till Kungl. Maj:ts kungörelse den 15 juni 1934 (nr 282) om viss reglering av handeln med färsk strömming. 72) 1933

års

upphandlingssakkunniga.

Den 20 oktober 1933 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag angående vissa den statliga upphandlingen berörande frågor. Beträffande direktiv för de sakkunniga — 1933 års upphandlingssakkunniga — lämnade chefen för finansdepartementet efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, jordbruks- och handelsdepartementen först en redogörelse för utfärdade bestämmelser rörande det statliga upphandlingsväsendet m. m. och anförde därefter till protokollet huvudsakligen följande: »De i upphandlingsförordningen meddelade bestämmelserna om förfarandet vid upphandling för statens behov och om grunderna för prövning av gjorda anbud torde ur allmänna principiella synpunkter icke kunna göras till föremål för några väsentliga anmärkningar. Förhållandena under den tid, som förflutit efter upphandlingsförordningens utfärdande, hava emellertid nödvändiggjort en omlägg-

55 ning i viss mån av upphandlingsförfarandet genom ändrade grunder för statens inköp. Syftet med de särskilda bestämmelser, som i dessa avseenden tid efter annan meddelats, har huvudsakligen varit att bereda större möjligheter för upphandlingsmyndigheterna att träda i direkt förbindelse med vederbörande producenter samt att i vidsträcktare mån än upphandlingsförordningen förutsätter giva företräde åt svensk vara framför utländsk. De särskilda bestämmelser angående den statliga upphandlingen, som meddelats efter upphandlingsförordningens tillkomst, äro av tillfällig karaktär. Giltighetstiden för vissa av de nya bestämmelserna är begränsad till den 1 juni 1934. Innan fortsatt tillämpning gives åt det i viss mån nya system för den statliga upphandlingen, som genom dessa föreskrifter blivit infört, synes mig en närmare utredning böra verkställas rörande det sätt, varpa de nya föreskrifterna blivit tilllämpade, samt beträffande de fördelar och olägenheter, vilka eventuellt varit förenade med desamma. Det vill förefalla, som om den praxis, vilken p å grundval av ifrågavarande bestämmelser utvecklat sig, icke i alla avseenden varit tillfredsställande. Bland annat kan ifrågasättas, huruvida tillämpningen av cirkuläret den 12 juni 1931 (ang. upphandling under hand av lantbruksprodukter) till fullo motsvarat vad som torde ha åsyftats eller som kan anses önskvärt. Vid bedömande av denna fråga måste man självfallet utgå från att upphandlingsbestämmelserna böra så avfattas och tillämpas, att statsverkets ekonomiska intressen vederbörligen beaktas. Men å andra sidan bör ej förbises, att det ur mera allmänna ekonomiska synpunkter är önskvärt, att strävandena i sådan riktning icke drivas så långt, att producenterna nödgas avyttra sina varor till oskäliga priser. En översyn av nu gällande bestämmelser synes på grund av vad här anförts vara påkallad. Utredningen i ämnet bör bedrivas i sådan takt, att de förslag, till vilka utredningen kan giva anledning, må kunna snarast möjligt realiseras. Vid den revision av bestämmelserna om upphandling för statens räkning, som sålunda bör äga rum, torde även tillbörlig hänsyn böra tagas till önskvärdheten av att underlätta bildandet av leverantörsföreningar och andra kooperativa sammanslutningar mellan producenter, särskilt inom jordbrukets område.» De sakkunniga avgåvo dels den 16 april 1934 betänkande med förslag till bestämmelser angående upphandling av lantbruksprodukter m. m. för statens och kommunala inrättningars behov (Statens offentliga utredningar 1934: 15) dels ock den 23 maj 1934 betänkande med förslag till bestämmelser angående upphandling av inhemskt bränsle för statens stationära anläggningar m. m. (Statens offentliga utredningar 1934: 20). I anledning av betänkandena den 16 april och den 23 maj 1934 h a r den 30 juni 1934 utfärdats, bland andra, Kungl. Maj:ts kungörelse angående upphandling av lantbruksprodukter m. m. för statens behov (nr 392) samt Kungl. Maj:ts kungörelse angående upphandling av inhemskt bränsle för statens stationära anläggningar (nr 394). De sakkunniga hava den 2 juli 1935 avgivit betänkande med förslag till ändring i vissa delar av upphandlingsförordningen (Statens offentliga utredningar 1935: 27). Sistnämnda ärende är beroende på Kungl. Maj:t prövning. 73) Utredningsmän

rörande

frågan

om jord

dt

arbetslösa.

Den 20 oktober 1933 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att, efter samråd med chefen för socialdepartementet tillkalla utredningsmän att verkställa utredning och avgiva förslag r ö r a n d e frågan om jord åt arbetslösa. De sakkunniga avgåvo den 13 februari 1934 utredning och förslag i ämnet. På grundval av utredningsmännens förslag och en i anledning av detsamma inom

56 jordbruksdepartementet utarbetad P. M. avgav Kungl. Maj:t proposition nr 268 till 1934 års riksdag. Propositionen blev av riksdagen bifallen, varefter den 15 juni 1934 utfärdades Kungl. Maj:ts kungörelse om arrendeegnahem (nr 279). 74)

Virkesmätningskommissionen.

I anledning av skrivelse från 1932 års riksdag förordnade Kungl. Maj:t den 20 oktober 1933 hovrättsrådet i Svea hovrätt Thor Sjöfors att, i enlighet med vissa av föredragande departementschefen i anförande till statsrådsprotokollet berörda dag angivna riktlinjer, verkställa utredning r ö r a n d e virkesmätningsföreningarnas verksamhet. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag tillkallade sedermera chefen för jordbruksdepartementet sakkunniga att på kallelse av utredningsmannen deltaga i överläggningar i ärendet. Utredningsmannen och de sakkunniga, vilka tillsammans antagit benämningen virkesmätningskommissionen, avgåvo till fullgörande av det dem lämnade uppdraget den 21 september 1934 betänkande med förslag till lag om virkesmätning m. m. (Statens offentliga utredningar 1934: 22). I anledning av betänkandet avgav Kungl. Maj:t proposition nr 140 till 1935 års riksdag. Propositionen blev med vissa ändringar bifallen av riksdagen, varefter den 20 juni 1935 utfärdades lag om virkesmätning (nr 369). 75) Utredning

rörande

ökade

försörjningsmöjligheter grenar m. m.

inom

olika

närings-

Genom beslut den 3 november 1933 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet dels att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet i enlighet med de närmare riktlinjer, som av departementschefen angåves, verkställa förberedande undersökningar r ö r a n d e ökade försörjningsmöjlighter inom olika näringsgrenar, dels ock att utse personer med sakkunskap beträffande näringslivet och arbetsmarknaden att stå till den sakkunniges förfogande vid undersökningarnas bedrivande. Såsom sakkunnig tillkallades den 3 november 1933 generaltulldirektören N. Wohlin. Sedan "Wohlin med biträde av de den 7 november 1933 till hans förfogande ställda personerna verkställt vissa förberedande undersökningar rörande ökade försörjningsmöjligheter inom olika näringsgrenar, har Kungl. Maj:t genom beslut den 16 februari 1934 tillkallat dessa personer att, under Wohlins ordförandeskap, såsom sakkunniga verkställa utredning och avgiva förslag till beredskapsåtgärder till skydd för den inhemska marknaden såsom ett led i arbetet för åvägabringande av ökade försörjningsmöjligheter inom olika näringsgrenar. Den 21 mars 1934 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag angående reglering av införseln till riket av vissa varor såsom beredskapsåtgärd till skydd för den inhemska industrien och den 10 april 1934 betänkande med förslag till vissa tullåtgärder, ägnade att bereda skydd för den inhemska marknaden. De sakkunnigas arbete är tills vidare vilande. 76) Sakkunniga

för

överarbetning

av förslag

till

sjöarbetstidslag.

Genom beslut den 10 november 1933 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet att uppdraga åt sakkunniga att inom departementet enligt de närmare anvisningar, som av departementschefen meddelades, verkställa överarbetning av ett av kommerskollegium och socialstyrelsen den 25 september 1933 avgivet förslag till sjöarbetstidslag. De sakkunnigas uppdrag slutfördes under år 1934. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57 77)

Jordbrukskreditutredningen.

Genom beslut den 15 december 1933 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla utredningsmän för att verkställa utredning och avgiva förslag r ö r a n d e formerna för en reglering av jordbrukets kreditförhålr landen. Utredningsmännen antogo benämningen jordbrukskreditutredningen. Direktiven för utredningen innehållas i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 15 december 1933. Departementschefen framhöll till en början, hurusom under rådande krisförhållanden frågan om jordbrukets skuldsättning vore värd särskild uppmärksamhet samt hänvisade till den hjälpverksamhet, som staten frän och med budgetåret 1932/1933 bedrivit genom utlämnande av ackordslån och stödlån åt jordbrukare. I anslutning härtill anförde departementschefen vidare: »Emellertid är det uppenbart, att denna stödverksamhet ej bör bliva permanent. Förhållandena måste utveckla sig dithän, att jordbruket skänker sina utövare uppehälle och möjliggör nöjaktig förräntning av jordbrukskapitalet. Dylik balans kan uppnås genom att priserna å jordbrukets produkter så stegras, att det nu i jordbruket nedlagda kapitalet förräntas; eller ock ernås icke prisstegring i dylik omfattning med påföljd att viss del av jordbrukskapitalet ej längre kan förräntas utan måste avskrivas. Huruvida det ena eller andra av dessa alternativ skall inträffa sammanhänger med jordbrukets konjunkturutveckling. Denna kan ej med säkerhet bedömas. Man har dock anledning befara, att den nu i världen allt mer tillämpade handelspolitiken, som avser att förbehålla avsättningen av livsmedel åt den inhemska produktionen, kommer att skärpas åtminstone de närmaste åren. Detta torde för vårt land i första hand medföra minskade exportmöjligheter, och det svenska jordbruket får allt mer lita till avsättningen inom landet av sin produktion. Går utvecklingen i denna riktning, lärer jordbrukets inkomster näppeligen kunna bringas upp till vad de voro före nu rådande kristillstånd, och frågan om en nedskrivning av det i jordbruket investerade kapitalet torde bliva aktuell. I sådant fall kommer jordbrukets kreditfråga i ett kritiskt läge. Om fordringsägarna i större utsträckning tillgrcpe lagsökningar, uppkomme svåra sociala och ekonomiska verkningar. Skulle de av tvångsåtgärderna berörda jordbrukarna verkligen fä lämna sina ställen, torde uppstå en befolkningsgrupp, åt vilken det bleve svårt att finna utkomstmöjligheter. Det torde emellertid, såsom erfarenheten från Norge visar, i många fall ej lyckas för fordringsägarna att skaffa köpare till de jordbruk, som frånhänts de nuvarande ägarna. Följden bleve väl då, att fordringsägarnas åtgärder ej ledde till resultat. Borgenärerna finge i stället behålla sina fordringar infrusna, och jordbrukarna sutte tillsvidare kvar å sina gårdar med tyngande skulder och ovissa framtidsutsikter. I sådant läge bleve ett ingripande från statens sida sannolikt ofrånkomligt. För närvarande kan ej bedömas huruvida, när och i vilken omfattning ett dylikt ingripande bör ske. Genom den utredning om jordbrukets skuldsättning, till vilken uppgifter insamlas i samband med 1934 års inkomsttaxering, bör klarhet vinnas om storleken av jordbrukets skuldbörda och dennas beskaffenhet, fördelning m. m. Vid årsskiftet 1934/1935 böra huvudresultaten av utredningen föreligga. Då torde jämväl större klarhet beträffande jordbrukets konjunkturutveckling hava vunnits. Även om sakfrågan alltså knappast kan slutligt prövas förrän om ungefär ett år, är det likväl önskvärt och av förtänksamhet påkallat, att man under tiden utreder frågan samt färdigställer förslag r ö r a n d e de former, vari det eventuella statsingripandet bör ske. Vid den av mig förordade utredningen bör man utgå från, att utlämnande av de inledningsvis omnämnda stödlånen, såvitt ej oförutsedda omständigheter an-

58 nat betinga, upphör med utgången av budgetåret 1934/1935 samt att i syfte att så vitt möjligt bibehålla de nuvarande innehavarna vid sina jordbruk statens ingripande för direkt lättande av jordbrukets skuldbörda därefter gives starkare effektivitet. Vid utredningen bör övervägas, huruvida möjligheten att erhålla ackord bör underlättas genom särskild lagstiftning, därvid olika alternativ böra utarbetas, enär läget kan komma att kräva mer eller mindre långt gående åtgärder i detta avseende. Möjlighet till erhållande av ackord bör i lika mån föreligga, om borgenären är enskild person, penninginstitut, samfällighet eller staten. Principiellt bör alltså statens ingripande, enligt vad nu sagts, ske i överensstämmelse med de för ackordslån gällande grundlinjerna, därvid dock förutsattes en hjälpaktion av betydligt större omfattning och effektivitet. Härutöver torde även böra prövas, i vad mån och under vilka betingelser och former skäligt bistånd kan lämnas åt jordbrukare, som utsatts för utmätning eller försatts i konkurs. Bland övriga åtgärder, som vid utredningen böra övervägas, torde också frågan om beredande av möjlighet överhuvud taget för jordbrukarna till konvertering av på ogynnsamma villkor erhållna krediter i långfristiga lån med fördelaktigare räntesatser och amorteringsvillkor bliva förmål för prövning. De här ifrågasatta statsåtgärderna böra ej omhänderhavas av de nuvarande, till stor del med hänsyn till stödläneverksamheten upporganiserade lånenämnderna, utan torde verksamheten böra skötas av mera bankmässiga organ och på ett smidigare sätt. övervägas bör, om jordbrukskasseorganisationen kan anlitas. Skulle så ej befinnas lämpligt, bör övervägas inrättandet av särskilt finansinstitut, vilket dock om möjligt bör samverka med jordbrukskasseorganisationen, sparbanker och a n d r a penninginrättningar beträffande de lokala arbetsuppgifterna. Vidare torde böra utredas, på vad sätt för kreditrörelsen erforderligt kapital skall kunna erhållas, därvid säkerligen statens medverkan i ena eller andra formen befinnes erforderlig, ävensom vilka åtgärder i övrigt, som må erfordras för att möjliggöra h ä r avsedda ingripande för lättande av jordbrukets skuldbörda. Slutligen bör övervägas, huruvida icke den verksamhet, varom h ä r är fråga, kunde i viss utsträckning behöva fortgå även sedan dess egentliga uppgift genomförts, nämligen för att tillgodose jordbrukets behov av gynnsam sekundär- och driftskredit.» Utredningsmännen hava i anledning av utredningsuppdraget avlåtit bland annat följande skrivelser, nämligen: den 3 februari 1934 angående penningpolitikens inverkan å jordbrukets skuldsättning; den 20 februari 1934 med utlåtande över en framställning från Riksförbundet landsbygdens folk angående provisorisk lagstiftning om moratorium för vissa jordbrukare; den 8 oktober 1934 med betänkande och förslag till förordning angående statens lånefond för sekundärlån mot inteckning i jordegendom, m. m. (Statens offentliga utredningar 1934: 3 7 ) ; den 16 november 1934 med betänkande och förslag till kungörelse om lån till jordbrukare för genomförande av ackord m. m. (Statens offentliga utredningar 1934: 45); samt den 18 juli 1935 med betänkande och förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor (Statens offentliga utredningar 1935: 32). I anledning av utredningens betänkanden den 8 oktober och den 16 november 1934 avgav Kungl. Maj:t proposition nr 187 till 1935 års riksdag. Propositionen bifölls av riksdagen, varefter den 7 juni 1935 utfärdades Kungl. Maj:ts kungörelse angående statens sekundärlånefond för jordbrukskredit (nr 276) och Kungl. Maj:ts kungörelse om län till jordbrukare för genomförande av ackord med mera (nr 277). Åt jordbrukskreditutredningen uppdrog Kungl. Maj:t den 9 januari 1935 vidare att utföra utredning rörande frågan om åtgärder till framtida förhindrande av överdriven skuldsättning vid jordbruket. Vid ärendets förevarande i konseljen anförde chefen för jordbruksdepartementet, bland annat, följande: »Erfaren-

59 heten giver vid handen, att varje för jordbruket mera gynnsam konjunktur leder till dels att jordbruk nyinköpas till höga värden, som under en följande konjunkturförsämring icke kunna förräntas, och dels att kapital i stor utsträckning investeras i jordbruket för tekniska förbättringar, vilka under nedgångstider icke äro ekonomiskt bäriga. I stor utsträckning ske nu nämnda kapitalinvesteringar med anlitande av upplånade medel. Det ligger i sakens natur, att mången jordbrukares motståndskraft mot inbrytande lågkonjunktur härigenom försvagas. Enligt mitt förmenande bör därför samtidigt med att åtgärder övervägas till en i nuvarande läge mera allmän hjälp åt högt skuldsatta jordbrukare även undersökas, om ej anordningar kunna träffas, som giva vårt lands jordbrukare större motståndskraft mot konjunkturernas växlingar, t. ex. genom förhindrande av en överdriven skuldsättning. Visserligen kan sägas, att de förhållanden beträffande jordbruket, som förut antytts, äro karakteristiska för all enskild företagsamhet, i det att tider av högkonjunktur ofta locka till investeringar, som sedermera visa sig ohållbara. Men beträffande det övervägande antalet av jordbrukets brukningsdelar i vårt land gäller, att de i grund och botten endast bereda arbetstillfällen för innehavaren och hans familj. En i förhållande till tillgången stark efterfrågan på dylika jordbruk har lett till egendomsvärden, som blott kunna förräntas genom nedpressande i möjligaste grad av ersättningen för arbetet, d. v. s. levnadsstandarden. Då kostnaderna för livsuppehället icke under de ogynnsamma konjunkturerna kunna ytterligare nedbringas, blir konsekvensen att de höga skulderna icke kunna förräntas och amorteras och att det ekonomiska sammanbrottet står för dörren. E n ä r det h ä r gäller en mycket stor befolkningsgrupp och då de, som drabbas av svårigheterna lätt komma i det läget, att de icke längre själva förmå draga försorg om sig och de sina, synas mig goda skäl av social innebörd tala för att förevarande spörsmål upptages till övervägande fristående från motsvarande problem inom andra delar av näringslivet. Åtgärder i liknande syfte hava kommit till utförande i åtskilliga länder, däribland även i några av våra grannländer. Därvid hava olika tillvägagångssätt anlitats. Även för vårt lands vidkommande torde det uppställda syftet kunna vinnas på olika vägar, vilka samtliga böra tagas under omprövning, på det att den lämpligaste må kunna väljas. Sålunda synes exempelvis böra övervägas en anordning, enligt vilken för skuldreglering genom statens försorg kunde uppställas såsom villkor, att vederbörande fastighet lagstiftningsvis hänfördes till en kategori fastigheter, för vilken skulle gälla bland annat, att inteckning i densamma för gäld icke finge beviljas mer än till viss procent av fastighetens värde och att fastigheten icke finge tagas i anspråk för gäldande av annan skuld än den, till säkerhet för vilken inteckning sålunda beviljats. Det borde stå fritt för en var ägare av jordbruk utav viss storleksordning att begära dylik skuldreglering och fastighetens hänförande till nämnda kategori. En förutsättning för genomförande av denna anordning vore självklart, att kreditmöjligheter inom den angivna ramen bereddes till skäliga villkor. Åtgärder av den natur, som nu antytts, komma visserligen i flera hänseenden att stå i motsättning till gällande rättsregler å hithörande områden och kunna givetvis därför väcka betänkligheter. Inskränkning i den enskilde jordägarens fria förfogande över sin egendom kan måhända särskilt vara ägnad att hos mången framkalla tveksamhet. Men å andra sidan gäller det att giva en för landet betydelsefull folkgrupp trygghet att bibehållas vid en låt vara torftig försörjning och att bespara det svenska samhället betänkliga rubbningar i det sociala underlaget. Härtill kommer, att det i längden kan bliva för staten kostsamt att vid kris efter kris t r ä d a till för att bispringa hårt skuldsatta jordbrukare. De nu anförda skälen synas mig väga över betänkligheterna, varför jag förordar, att utredning nu igångsattes r ö r a n d e frågan om åtgärder till framtida förhindrande av överdriven skuldsättning vid jordbruket. Det synes mest ändamålsenligt, att denna utredning upp-

60 dragés åt jordbrukskreditutredningen att företagas i samband med dess övriga utredningar.» Kungl. Maj:t har slutligen den 23 maj 1935, med återkallande av det jordbrukskreditutredningen den 9 januari 1935 givna uppdraget, bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla utredningsmän för utredning r ö r a n d e jordbrukets skuldförhållanden (jfr i det följande nr 95). 78) Sakkunniga för utredning av frågan långfristig och medellång kreditgivning

om inrättande av ett institut för åt företag inom näringslivet.

Genom beslut den 3 januari 1934 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om inrättande av ett institut för långfristig och medellång kreditgivning åt företag inom näringslivet. I anförande till statsrådsprotokollet nämnda dag redogjorde departementschefen inledningsvis för en av fullmäktige i riksbanken i skrivelse till chefen för finansdepartementet den 24 november 1933 gjord, av bank- och fondinspektionen i utlåtande den 16 december 1933 tillstyrkt hemställan om föranstaltande om utredning av frågan om inrättande av ett institut för viss långfristig och medellång kreditgivning. Departementschefen erinrade därefter bland annat, hurusom statsmakterna i syfte att åstadkomma en sanering av bankväsendet vidtagit åtgärder, ägnade att försvåra kreditgivning på längre tid, och att såsom följd h ä r a v det syntes vara en det allmännas uppgift att tillse, att möjlighet bereddes näringslivet att vid sidan av affärsbankerna kunna påräkna en kreditgivning av nu nämnt slag, som motsvarade det legitima behovet. För sådant ändamål borde i första hand undersökas möjligheten av och förutsättningarna för inrättandet av ett särskilt institut för långfristig och medellång kreditgivning av ifrågavarande slag. En utredning härom förordades. Med avseende å de allmänna riktlinjerna för utredningsarbetets bedrivande anförde departementschefen vidare: »Den ledande principen för institutets verksamhet synes böra vara att tillhandagä med sådan kreditgivning, som u r såväl allmän som enskild synpunkt är önskvärd men som på grund av banklagens bestämmelser och den nu rådande situationen ej kan komma till stånd genom bankerna. Det ligger i sakens natur, att de företag, som sålunda i främsta rummet kunna tänkas ifrågakomma som kredittagare, äro de mindre och medelstora. Beträffande frågan, huruvida institutet må kunna anlitas för kreditgivning åt exportörer för finansiering av beställningar, för vilka köparen betingat sig längre tids kredit, vill jag, framhålla, att det icke synes lämpligt att redan nu avvisa möjligheten till sådant understöd åt exportindustrien utan alt det tvärtom väl låter tänka sig att kreditinstitutet just på detta område, direkt eller indirekt, kan ha en viktig uppgift att fylla. Uppenbart är, att under nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden upptagandet, genom äldre eller nybildade företag, av nya tillverkningar är värt understöd i form av kredit i den män tillverkningen motsvarar ett verkligt behov och verksamheten är organiserad efter sunda ekonomiska principer. Med hänsyn till arten av det kreditbehov varom fråga är, får tydligen institutets verksamhet ej bindas genom förbud mot all sådan kreditgivning, som kan vara förbunden med någon risk. Denna synpunkt blir av betydelse dels då det gäller att fastställa mot vilka slag av säkerhet kreditgivning må äga rum, dels ock vid organisationen av företagets ekonomiska underlag. I sistnämnda hänseende torde kunna tänkas ett system, som åsyftar riskens fördelning i möjligaste mån mellan olika förlagsgivare. Sannolikt kommer emellertid utredningen att giva vid handen, att en finansiering av kapitalbehovet utan medverkan i betydande omfattning från statens sida icke är möjlig. Huruvida härvid en samverkan mel-

61 lan staten och enskilda kan ifrågakomma är ett spörsmål, som, där under utredningen så befinnes önskvärt, må upptagas till undersökning. Bland de spörsmål, som under utredningen bör komma under övervägande, är vidare fråga om förhållandet mellan det ifrågasatta kreditinstitutet och affärsbankerna. Alldeles uteslutas måste den möjligheten, att institutet kan komma att gå bankerna tillhanda med att från dem avlyfta krediter, som numera innebära farliga engagemang. Det låter emellertid tänka sig, att fall kunna förekomma, då en ur allmänna synpunkter lämplig ny kreditgivning med hänsyn till en tidigare åt samma företag beviljad kredit icke kan på ett tillfredsställande sätt ordnas utan att jämväl den äldre krediten övertages av kreditinstitutet. Jag syftar härmed särskilt på de svårigheter, som kunna tänkas uppstå i fråga om tillhandahållande av säkerhet för den nya krediten. Ett naturligt arrangemang synes under alla omständigheter vara, att därest institutet övertager en äldre bankkredit, bankens risk för engagemanget, där säkerheten för krediten icke kan anses fullgod, icke avlyftes utan kvarstår i form av ett bankens ansvarsåtagande för kreditskulden gentemot den nye kreditgivaren.» De sakkunniga avgåvo den 14 februari 1934 betänkande i fråga om inrättande av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet (Statens offentliga utredningar 1934: 7). I huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget föreslog Kungl. Maj:t i proposition nr 260 till 1934 års riksdag inrättandet av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag inom näringslivet. Propositionen bifölls av riksdagen, varefter ifrågavarande institut bildades den 16 oktober 1934 i form av ett aktiebolag med firma Aktiebolaget Industrikredit. 79) Nämnden

för

utredning

av vissa förhållanden aktiebolag.

rörande

Bolidens

gruv-

Den 2 mars 1934 beslöt Kungl. Maj:t att åt en nämnd, bestående av tre personer, uppdraga att verkställa utredning och upptaga förhandlingar rörande åtgärder till skyddande av de allmänna intressena vid utnyttjandet av Bolidens gruvaktiebolag tillhöriga gruvfyndigheter. Till statsrådsprotokollet den 2 mars 1934 anförde chefen för finansdepartementet bland annat: »De guldförande malmfyndigheter, som sedan ett antal år exploateras inom Västerbottens län, ägas som bekant av Bolidens gruvaktiebolag. Bolagets aktiekapital uppgår till sammanlagt 42 miljoner kronor, därav A-aktier 4-2 miljoner kronor och B-aktier 37-8 miljoner kronor. Varje aktie av serien A berättigar till etthundra röster och varje aktie av serien B till en röst. Samtliga A-aktier ävensom B-aklier till ett nominellt belopp av 35 175 650 kronor hava av framlidne ingenjören Ivar Kreuger överlämnats såsom pant till Skandinaviska kreditaktiebolaget för vissa bankens fordringar hos Kreuger. Frågan om lagligheten av denna pantförskrivning är för närvarande föremål för rättstvist. Jämväl frågan om äganderätten till aktieposten är tvistig, i det att aktiebolaget Kreuger & Tolls konkursbo till vederbörande domstol instämt Kreugers urarvakonkursbo med påstående om bättre rätt till aktierna. Av det anförda framgår, att frågan om en föryttring av ifrågavarande aktiepost — vars ägare uppenbarligen helt kan bestämma över ledningen av företaget — inom den närmaste framtiden torde bliva aktuell. I samband med den sålunda förestående realiseringen av denna värdefulla tillgång i Kreuger & Tolls konkursbo eller Kreugers urarvakonkursbo synas vissa betydelsefulla allmänna intressen påkalla uppmärksamheten. Det låter sig ej förneka, att ifrågavarande bolag i vissa avseenden från det all-

62 mannas synpunkt intager en särställning bland svenska industriföretag. Såvitt nu är känt, är förekomsten av guldmalm i de av bolaget exploaterade fälten så begränsad, att vid nuvarande brytning malmtillgångarna kunna beräknas vara utnyttjade inom en ej alltför avlägsen tidpunkt. Härtill kommer, att med nuvarande höga guldpris och osäkerheten rörande prisutvecklingen beträffande guld det tydligen ur privatekonomisk synpunkt torde kunna framstå såsom angeläget att snarast möjligt slutföra exploateringen av ifrågavarande malmtillgångar. Ur det allmännas synpunkt uppkomma emellertid, icke minst vid en forcering av brytningen och den utökning av organisationen, som därav måste bliva en följd åtskilliga frågor av allvarlig innebörd. I sådant avseende må h ä r endast erinras om de problem, som vid upphörande av driften uppstå såväl för den hos företaget anställda personalen som för de kommuner, inom vilka rörelsen bedrives. Särskilda åtgärder från statsmakternas sida för tillvaratagande av de anställdas och kommunernas intressen synas kunna bliva behövliga. Under nu angivna omständigheter anser jag det påkallat att utredning verkställes i syfte att utröna på vad sätt berörda allmänna intressen böra tillvaratagas i samband med den förestående realiseringen av här ifrågavarande aktieinnehav. Vid denna utredning bör ej bortses från möjligheten, att staten i någon form inträder såsom delägare i bolaget.» I skrivelse den 24 januari 1935 har nämnden redogjort för det huvudsakliga förloppet av de förhandlingar, som nämnden fört, och de resultat, som därvid uppnåtts. Nämnden erinrade däri — till en början — att utgångsläget såtillvida i viss mån förändrats, att den ifrågavarande aktieposten dåmera med äganderätt förvärvats av Skandinaviska kreditaktiebolaget, som enligt vad nämnden inhämtat icke hade för avsikt att under rådande allmänna ränteläge avyttra aktierna. Nämnden hade således haft fördelen att, under förhandlingarnas senare skede, kunna föra dessa med banken såsom ensam representant för aktieägarintresset. De av nämnden bedrivna förhandlingarna hade i huvudsak förts efter två linjer. Sålunda hade å ena sidan undersökts möjligheten att ernå det avsedda syftet, de allmänna intressenas tillvaratagande, genom att tillförsäkra staten ett avgörande inflytande på bolagets ledning i form av förvärv av ifrågavarande aktiepost eller någon mera betydande del därav. Å andra sidan hade prövats utvägen att utan dylikt statligt delägarskap i bolaget vinna skydd för nämnda intresse. På angivna skäl och med hänsyn till en av banken gjord utfästelse av innebörd att ifrågavarande aktiepost eller del därav icke komme att avhändas banken utan att statsmakterna beretts tillfälle till de åtgärder, som kunde befinnas önskvärda, hade nämnden ansett sig icke böra vidare ingå på frågan om ett förvärv av aktier i bolaget utan i stället inriktat sig på att få till stånd en utfästelse från bolagets sida om vidtagande av sådana åtgärder, som för syftemålet, de allmänna intressenas tillvaratagande, kunde anses betryggande. De resultat, vartill förhandlingarna slutligen fört, hade sammanförts i ett erbjudande frän bankens sida, innefattat i en vid nämndens skrivelse fogad skrivelse av den 15 januari 1935, enligt vilken banken såsom ägare av aktier, medförande majoriteten av röstetalet för samtliga aktier i gruvbolaget, skall verka för att bolaget till Kungl. Maj :t avgiver en förbindelse av angivet innehåll. Förbindelsen vore till sin innebörd ett åtagande från bolagets sida att iakttaga vissa däri intagna bestämmelser sä länge allt guld, som produceras ur malm, bruten i Bolidengruvan kunde av bolaget inom landet försäljas till världsmarknadspris eller ock bolaget medgöves rätt till utförsel ur riket av sådant guld samt bolaget icke heller i övrigt genom offentlig myndighets åtgärd i nu ifrågavarande hänseenden underkastades särskild inskränkning eller tunga och Kungl. Maj:t icke genom särskilt beslut befriat bolaget från dess åtagna förpliktelser. Förbindelsens materiella innehåll avsåge (1) att skapa viss garanti mot ett alltför hastigt slutförande av brytningen i Bolidengruvan, (2) att skydda vissa so-

63 ciala intressen i fall av nedläggande eller väsentlig inskränkning av driften vid gruvan samt (3) att bereda underlag för en överenskommelse, som möjliggör ett rationellt utnyttjande av de gruvfyndigheter som ägas av staten och bolaget gemensamt. I förstnämnda avseende hade förhandlingarna utmynnat i att den 31 december 1947 godtagits såsom beräknad tidpunkt för brytningens avslutande. Förbindelsen angående brytningens bedrivande under tiden dessförinnan byggde på denna förutsättning. I händelse av uppkommande särskilda förhållanden tänktes dock en ökning av brytningen kunna ske; fråga härom skulle prövas av en skiljenämnd, bestående av tre personer, varav fullmäktige i riksbanken utsåg en, bolaget en och de sålunda utsedda den tredje. I avsikt att i görligaste mån trygga gruvsamhällets bestånd hade även upptagits ett stadgande, att bolaget skulle fortsättningsvis bedriva prospekteringsverksamhet i minst ungefärligen samma utsträckning som dittills. Jämväl i detta avseende skulle undantag kunna medgivas av en skiljenämnd. Av dennas ledamöter skulle kommerskollegium utse en, bolaget en och de sålunda utsedda den tredje. Vad därefter anginge skyddandet av vissa sociala intressen i fall av nedläggande eller väsentlig inskränkning av driften i gruvan innehölle förbindelsen att bolaget förpliktade sig att avsätta en fond för dessa intressens tillgodoseende. Fonden skulle förvaltas av bankens notariatavdelning i Stockholm. Sedan bolaget hos Kungl. Maj:t anmält eller Kungl. Maj:t eljest funnit, att brytningen i Bolidengruvan annat än tillfälligtvis nedlagts eller väsentligen inskränkts, ägde Kungl. Maj:t att, därest omständigheterna prövades påkalla det, besluta, att en nämnd skulle tillsättas, bestående av tre personer, av vilka en utsåges av Kungl. Maj:t, en av bolaget och en av de sålunda utsedda. De i fonden inneliggande tillgångarna skulle omedelbart vid anfordran ställas till nämndens förfogande. Enligt instruktion för nämnden, vilken instruktion som bilaga inginge i förbindelsen, skulle nämnden fungera såsom styrelse för fonden, och skulle fondens medel, i den mån nämnden så funne påkallat, användas dels för understöd åt arbetare och förmän, som bleve arbetslösa, dels för ersättning åt enskilda för värdeminskning av nu befintliga byggnader i Bolidens samhälle och dels för bidrag till kommuner, vilkas ekonomi bleve oskäligt betungad. Därvid skulle dessa tre sociala ändamål ha företräde till tilldelning ur tillgängliga medel efter den ordning, vari de nu nämnts. I den mån medlen ej skulle tagas i anspråk för dessa ändamål, bestämde nämnden till vilket allmännyttigt ändamål, helst inom av bolagets verksamhet berört område, de skulle anslås. Med stöd av ungefärliga uppskattningar av medelsbehovet för berörda tre ändamål hade fondens storlek bestämts till 3 miljoner kronor. Avsättningarna skulle ske på sådant sätt att detta belopp uppnåtts vid 1937 års slut. Den behållna årliga avkastningen skulle därefter tillkomma bolaget till dess fonden behövde tagas i anspråk. Medgåve skiljenämnd ökning av brytningstakten, på sätt nyss nämnts, skulle samtidigt bestämmas den ökning av fonden, som i anledning därav kunde anses betingad. Därest en allmän förändring inom landet i byggnadsvärden, lönestandard eller levnadskostnader ägde rum, skulle fondens efter nuvarande läge beräknade kapitalbelopp regleras i enlighet därmed. Avgörande h ä r u t i n n a n träffades av en skiljenämnd, av vilkens ledamöter Kungl. Maj :t utsåge en, bolaget en och de sålunda utsedda den tredje. Beträffande slutligen utnyttjandet av sådana fyndigheter, som ägdes av bolaget och staten gemensamt, förklarade sig bolaget enligt förbindelsen i p r i n c i p berett till samarbete, därvid bolaget utginge ifrån att kostnaderna för undersökningar skulle bäras av staten och bolaget i förhållande till deras andelar. Nämndens skrivelse utmynnade i att nämnden tillstyrkte godtagande från statens sida av bankens i dess skrivelse av den 15 januari 1935 gjorda erbjudande att såsom ägare av aktier, medförande majoriteten av röstetalet för samtliga aktier,

64 i gruvbolaget, verka för att sistnämnda bolag till Kungl. Maj :t avgåve en förklaring av det innehåll som i skrivelsen angavs. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 17 maj 1935 godtagit bankens erbjudande, har gruvbolaget den 29 juni 1935 avgivit förklaring till Kungl. Maj:t med den lydelse, berörda skrivelse innehåller. 80) Kommissionen för utredning neutralitet i arbetskonflikter

rörande frågan om tredje mans rått m. m. ( T r e t t o n m a n n a k o m m i s s i o n e n ) .

till

Den 9 mars 1934 bemyndigades chefen för socialdepartementet av Kungl. Maj:t att tillkalla en kommission för ytterligare prövning av det lagstiftningsproblem, som blivit föremål för undersökning i det av professorn Ragnar Bergendal såsom inom socialdepartementet tillkallad sakkunnig upprättade och den 30 november 1933 överlämnade betänkandet med utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål. (Jfr nr 44). Den sålunda tillsatta kommissionen, bestående av ett arbetsutskott på tre personer jämte tio personer såsom representanter för olika intressen och meningsriktningar, slutförde den 4 maj 1934 sitt uppdrag genom överlämnande samma dag av betänkande med förslag till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (Statens offentliga utredningar 1934: 16). Sedan trettonmannakommissionens förslag undergått en överarbetning inom socialdepartementet, framlade Kungl. Maj:t genom proposition den 16 januari 1935 (nr 31) förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder, vilken proposition emellertid i likhet med andra lagutskottets förslag i ämnet (utlåtande nr 29) av riksdagen avslogs. 81) Smör-

och

margarinkommittén.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 mars 1934 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet utredningsmän för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande frågan om avsättning av smör och andra fettämnen av inhemskt ursprung. Direktiven för utredningsarbetet innehållas i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 16 mars 1934. Därvid anfördes bland annat: »Den nu tillämpade mjölkregleringen bygger i första hand på att smörpriset kan hållas å viss som skälig ansedd nivå, vilket sker genom begränsning av utbudet av smör inom landet och export av produktionsöverskottet. Den för smörprisets stödjande erforderliga exporten har hittills kunnat fortgå. Vissa svårigheter hava dock mött på grund av att å åtskilliga av våra exportmarknader för smör kontingenteringar av smörimporten vidtagits. Utförseln av smör från Sverige har emellertid, sedan mjölkregleringen bragts i tillämpning i full utsträckning, stigit och i huvudsak återtagit den omfattning, den hade för några år sedan. I genomsnitt för månad h a r sålunda smörexporten utgjort nära 1 750 ton under senare halvåret 1933 mot 1 115 ton under förra hälften av samma år. På grund därav och det ogynnsamma prisläget för smör i den internationella handeln hava kostnaderna för exportens uppehållande blivit betydande. För utlämnande av pristillägg under senare halvåret 1933 hava åtgått över 7-1 miljoner kronor, varav något över 2 miljoner kronor erhållits av margarinaccismedel. Därest till äventyrs importrestriktioner skulle införas jämväl å de av våra exportmarknader för smör, som ännu äro öppna, torde det bliva svårt att enbart genom export få utbuden av smör å den inhemska marknaden så begränsade, att smörpriset skall kunna bevaras å sin hittillsvarande nivå. F ö r att under dylika omständigheter i möjligaste mån undvika nedgång i smörpriset eller inskränkning i mjölkproduktionen, vilken senare åtgärd i nuvarande situation kan ingiva vissa betänkligheter och i varje fall möter stora praktiska svårigheter, måste produk-

65 tionsöverskottet disponeras på annat sätt än genom export. För att kunna bedöma vilka åtgärder, som i dylika fall lämpligen böra vidtagas av statsmakterna, böra hithörande förhållanden klarläggas och erforderliga åtgärder i god tid förberedas. Med hänsyn härtill förordar jag, att en utredning i ämnet omedelbart kommer till stånd. Vid utredningen bör man utgå från att nuvarande system för mjölkprisets reglering skall till sina grunddrag bibehållas. Därest så anses lämpligt med hänsyn till befarade inskränkningar i exporten av smör, må dock förslag framläggas till jämkningar av systemet. I övrigt bör utredningen ske förutsättningslöst. Med hänsyn till smörets stora betydelse för tillgodoseende av landets fettbehov kan ett statligt ingripande för främjande av smörets avsättning få vittgående återverkningar i fråga om användningen av andra fettämnen. Utredningen bör därför läggas på bred bas och omfatta hela frågan om vårt l a n d s fettämnesförsörjning. Samtliga utvägar för tillvaratagande av avsättningsmöjligheterna för vår inhemska fettproduktion böra sålunda undersökas och prövas.» Utredningsmännen, vilka antogo benämningen smör- och margarinkommittén, avgåvo den 14 november 1934 såsom resultat av sitt arbete betänkande med förslag angående avsättningen av smör och andra fettämnen av inhemskt u r s p r u n g (Statens offentliga utredningar 1934: 43). I anledning av, bland annat, utredningsmännens betänkande avgav Kungl. Maj:t proposition nr 227 till 1935 års riksdag angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Biksdagen biföll propositionen. 82) 1934 års

maltdryckskommitté.

Med återkallande av ett genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 juni 1932 åt 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen givet u p p d r a g att till behandling upptaga spörsmålet om ändringar i maltdryckslagstiftningen bemyndigade Kungl. Maj:t den 27 april 1934 chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag angående ändringar i gällande lagstiftning om tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker. De sakkunniga hava antagit benämningen 1934 års maltdryckskommitté. Utredningsarbetet pågår. 83) 1934 års

spannmålsutredning.

Den 24 maj 1934 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla dels utredningsmän för att verkställa utredning och avgiva förslag r ö r a n d e prisreglerande åtgärder på brödsädsodlingens område, dels ock ytterligare ett antal personer att, på kallelse av utredningsmännen, i egenskap av sakkunniga med dem deltaga i överläggningar i ämnet. Utredningsmännen antogo benämningen 1934 års spannmålsutredning. Direktiven för utredningsmännens arbete innehållas i statsrådsprotokollet den 24 maj 1934, därvid chefen för jordbruksdepartementet anförde bland annat följande: »För stödjande av den svenska brödsädsodlingen hava under senare å r vidtagits ett flertal åtgärder. I främsta rummet märkes det s. k. inmalningsförfarandet. Vid sidan härav står en anordning, vilken lämpligen kan betecknas såsom inlösningsförfarandet. Inmalningsförfarandet innebär, att vid framställning inom landet av vetemjöl och rågmjöl svenskt vete och svensk råg måste användas till myckenhet motsvarande viss procent av allt det vete, respektive all den råg, som förmales för ändamålet. Inlösningsförfarandet inleddes genom ett avtal den 24 april 1931 (S. F. S. 1931:120) mellan staten och en av kvarnföretag bildad ekonomisk förening, Svenska spannmålsföreningen u. p . a. Enligt detta avtal åtog sig 5—II. 352871

66 föreningen att under juni och juli vartdera av åren 1931 och 1932 till vissa av Kungl. Maj:t bestämda priser inlösa de myckenheter kvarnduglig svensk brödsäd, som då ännu ej förbrukats. I gengäld tillförsäkrades föreningen av staten vissa förmåner, däribland ensamrätt till import av utländsk brödspannmål samt rätt att för täckande av förluster vid den inlösta spannmålens försäljning m. m. uppbära viss gottgörelse vid lämnande av tillstånd till dylik import. För fullgörande av föreningens ekonomiska förpliktelser skulle enligt ifrågavarande avtal staten ytterst ansvara. Avtalet h a r efter vissa ändringar 1932 och 1933 förlängts u n d e r ett år varje gång. I propositionen nr 257 till innevarande års riksdag angående vissa åtgärder till jordbrukets stödjande har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att godkänna förlängning av nämnda avtal att omfatta jämväl 1934 års brödsädsskörd. Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t anförde jag, att, ehuru särskilda åtgärder i prisstödjande syfte även därefter kunde bliva påkallade, något avgörande för längre tid än nyss angivits ej nu borde träffas. Jag erinrade, att inlösningsförfarandet ur flera synpunkter vore otillfredsställande, samt framhöll, att frågan rörande en omläggning av systemet syntes böra närmare utredas. I anslutning till vad sålunda anförts, förordar jag, att en utredning av angiven innebörd nu igångsattes. Beträffande riktlinjerna för denna utredning må framhållas följande. En svaghet med det nuvarande systemet, som under de år, detsamma varit i tillämpning, gjort sig särskilt märkbar, är, att det u p p m u n t r a r till större brödsädsproduktion än som skäligen kan finna avsättning för tillverkning av mjöl och gryn till människoföda. Denna olägenhet, som i och för sig är ägnad att ingiva betänkligheter, framhäves ytterligare därigenom, att staten iklätt sig garanti för Svenska spannmålsföreningens förpliktelser. I mån som brödsädsöverskottet ökar, minska möjligheterna för en tillfredsställande avsättning av den inlösta brödsäden och stiger sålunda den förlust, föreningen och därmed staten genom inlösningsförfarandet tillskyndas. En annan kännbar olägenhet med systemet är, att de mindre och ekonomiskt svagare jordbrukarna icke av inlösningsgarantien kunna draga samma nytta som de jordbrukare, vilka äro ekonomiskt bättre rustade. Då föreningens inlösningsskyldighet träder i tillämpning först under månaderna juni och juli året efter skörden, bliva nämligen odlarens förutsättningar att få sin spannmål inlöst av föreningen till de av Kungl. Maj:t fastställda priserna eller att vid försäljning tidigare under konsumtionsäret erhålla ett skäligt pris för varan i hög grad beroende av hans behov av kontanter samt förmåga att anskaffa dylika på annat sätt än genom försäljning av spannmålen. Det inflytande, kvarnföretagen enligt nuvarande anordning tillerkänts, kan ej heller anses i allo lyckligt, om än berörda inflytande enligt det i år framlagda förslaget till avtalsändringar i betydelsefulla hänseenden modifierats. F r å n olika håll hava förslag framkommit om inlösningsförfarandets avveckling och ersättande med någon ny anordning i prisstödjande syfte. Sålunda h a r ifrågasatts, att den garanterade inlösningen under juni och juli borde bortfalla och prisbildningen i stället stödjas genom inrättande av något statligt organ, vilket, i den mån så erfordras för att lätta trycket på marknaden, skulle verkställa inköp av brödsäd till vissa efter förhållandena avpassade priser. Den inköpta spannmålen finge av inköpsorganet lagras i avvaktan på lägligt försäljningstillfälle. Förslaget har ansetts innebära den fördelen framför gällande anordning, att, då någon statlig inlösningsgaranti ej längre vore för handen, stimulansen till brödsädsodling komme att minskas samtidigt som dock ett visst stöd för prisbildningen skulle kvarstå. Ett annat förslag är, att stödåtgärderna skulle handhavas av någon representativ organisation inom jordbrukarnas egna led, vilken skulle verkställa inköp av brödsäd under hela året i den utsträckning, som funnes behövlig för uppehål-

67 lande av tillfredsställande spannmålspriser. Uteslutet torde ej vara, att en dylik anordning skulle särskilt för de mindre jordbrukarna erbjuda ett effektivare stöd än det nuvarande inlösningsförfarandet. En viss fördel torde ock ligga däri, att verksamhetens bedrivande ankomme på en organisation av jordbrukare, i vilkas eget intresse det låge, att rörelsen ledde till ett för odlarna tillfredsställande resultat. Det torde vara nödvändigt, att en dylik jordbrukarorganisation, om den skulle kunna fylla här antydda funktion, tillförsäkrades visst stöd från statsmakternas sida. Erforderligt torde ock vara, att rörelsen ställdes u n d e r statlig kontroll. Under övervägandena i spannmålsfrågan har jämväl framförts tanken på skap a n d e av ett statligt spannmålsmonopol. Ur prisregleringssynpunkt torde genom brödsädsmarknadens monopolisering betydande fördelar kunna vinnas. Vid den utredning rörande möjligheterna och lämpligaste sättet för en omläggning av inlösningsförfarandet, som, på sätt anförts, nu torde böra igångsättas, böra förutberörda förslag närmare granskas. Utredningen bör emellertid ej begränsas härtill. Andra utvägar, vilka kunna leda till det åsyftade målet, böra jämväl förutsättningslöst prövas. Utredningen bör taga sikte på att nå fram till ett system, som i görligaste mån är fritt från olägenheterna med det hittills tillämpade. Eftersträvas bör att säkerställa en jämn prisbildning u n d e r hela året, därvid särskild vikt bör läggas vid, att de små brödsädsodlarna komma att erhålla förhållandevis samma fördelar som de större. Systemet bör möjliggöra anpassning av brödsädspriserna efter skördens omfattning och kvalitet samt efter övriga omständigheter av beskaffenhet att, därest något statsingripande ej förelåge, påverka prisbildningen. Svaret på frågan huruvida och i vilken utsträckning åtgärder i prisstödjande syfte kunna vidtagas, torde delvis vara beroende av tillgången på lämpliga utrymmen för lagring av spannmål. Förhållandena härutinnan böra därför göras till föremål för undersökning. Särskilt bör härvid undersökas i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar möjligheter finnas till lagring av spannmål vid kvarnarna och i andra enskilda tillhöriga lagerlokaler. Då en prisreglering icke torde kunna genomföras utan vissa kostnader, bör vidare framläggas förslag r ö r a n d e sättet för täckande av dessa, däri inberäknade förluster, som till följd av regleringen kunna komma att orsakas statsverket eller det organ, åt vilket regleringsverksamheten kan bliva anförtrodd. I samband med att en omläggning av nuvarande inlösningsförfarande äger rum, torde fråga uppkomma om avveckling av statens förhållande till Svenska spannmålsföreningen. Förslag bör därför uppgöras rörande ordningen för en dylik avveckling och för övergång till det nya system, vartill utredningen kan giva anledning. Därest det vid utredningen befinnes, att avtalet med spannmålsföreningen lämpligen bör upphöra före avtalstidens utgång, bör övervägas vilka särskilda åtgärder och bestämmelser, som därav kunna föranledas, samt avgivas förslag härutinnan. Skulle det förslag till prisreglering, vari utredningen kan komina att utmynna, icke i sig innebära möjligheter att genom lämplig prisavvägning eller på annat sätt reglera brödsädsproduktionens storlek, böra särskilda åtgärder i produktionsbegränsande syfte upptagas till prövning. Det genom propositionen nr 257 för årets riksdag framlagda förslaget angående uttagande av en veteavgift innebär ett steg i dylik riktning. Utredningen bör emellertid ej vara bunden av detta förslag, vars provisoriska karaktär framgår av propositionen. Jämväl andra möjligheter, ägnade att förebygga en av prisstödet orsakad överproduktion, böra undersökas, och utformat förslag i berörda hänseende bör, där sä enligt vad nyss anförts erfordras, framläggas samtidigt med prisregleringsförslaget. Vid utredningsarbetets bedrivande torde böra förutsättas, att gällande inmal-

68 ningsförfarande bibehålies i stort sett oförändrat. Arbetet bör vara avslutat i sådan tid, att förslag i ämnet kunna underställas 1935 års riksdag.» Utredningsmännen överlämnade den 5 januari 1935 efter fullföljt utredningsuppdrag betänkande med förslag angående åtgärder för spannmålsodlingens stödjande (Statens offentliga utredningar 1935: 1). I anledning av betänkandet avgav Kungl. Maj:t proposition nr 227 till 1935 års riksdag, vilken biföll densamma, varefter den 7 juni 1935 utfärdades, bland annat, Kungl. Maj:ts förordning om veteavgift (nr 280). 84) Utredning

inom

kommerskollegium rörande hantverket.

lärlingsutbildningen

inom

Sedan riksdagen i skrivelse den 20 april 1934, nr 191, under åberopande av vad som anförts i en av ledamoten av riksdagens andra kammare, landshövdingen S. N. Linnér, med flera, vid första lagutskottets utlåtande nr 44 avgiven reservation, anhållit, att förnyad utredning måtte verkställas angående lärlingsutbildningen inom hantverket, anbefallde Kungl. Maj:t den 24 maj 1934 kommerskollegium att i samråd med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt att därefter till Kungl. Maj:t inkomma med utredningen jämte det förslag, vartill densamma måtte föranleda. Utredningsarbetet har påbörjats. 85) Sakkunniga

för

utredning

angående

enhetsprisföretag.

Genom beslut den 15 juni 1934 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning angående de sociala och ekonomiska verkningarna, särskilt inom handelsomsättningens och produktionens områden, i vårt land av s. k. enhetsprisföretag inom detaljhandeln. Direktiven för utredningen innehållas i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 15 juni 1934, därvid departementschefen anförde bland annat följande: »I skrivelse den 11 april 1934, nr 146, h a r riksdagen, i anledning av inom riksdagen väckta motioner och under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 18, anhållit, att Kungl. Maj:t ville verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning angående de sociala och ekonomiska verkningarna, särskilt inom handelsomsättningens och produktionens områden, i vårt land av s. k. enhetsprisföretag inom detaljhandeln samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda. I berörda utlåtande har andra lagutskottet erinrat, hurusom i motionerna ävensom i vissa av de utlåtanden, som inkommit till utskottet, i fråga om de s. k. enhetsprisföretagen anförts, att deras verksamhet i ett flertal olika hänseenden skulle medföra skadliga verkningar av social och ekonomisk natur. Härutinnan hade särskilt framhållits, att den enskilda detaljhandeln skulle mycket svårt skadas av konkurrensen från enhetsprisföretagens sida. Uti de yttranden, som avgivits till utskottet av de båda enhetsprisföretagen i vårt land, Enhetspris aktiebolaget Epa och Tempo aktiebolag, ävensom av Sveriges industriförbund och svenska handelsarbetareförbundet, hade framlagts material i syfte att vederlägga vissa av de i motionerna och annorledes framställda påståendena om de ofördelaktiga sociala och samhällsekonomiska verkningar, som skulle förorsakas av enhetsprisföretagen. Då enhetsprisföretagen ägde en avsevärd betydelse för vårt näringsliv, funne utskottet en allsidig och förutsättningslös utredning i fråga om deras verkningar, framför allt inom handelsomsättningens och produktionens område, påkallad. Vid

69 denna utredning syntes bland annat undersökning böra verkställas därom, huruvida varor, som vore av mindervärdig beskaffenhet eller som tillverkades i utlandet, försåldes hos enhetsprisföretagen i större utsträckning än som vore fallet inom annan detaljhandel. Den av riksdagen sålunda begärda allsidiga och förutsättningslösa utredningen angående de sociala och ekonomiska verkningarna, särskilt inom handelsomsättningens och produktionens områden, i vårt land av s. k. enhetsprisföretag inom detaljhandeln synes nu böra verkställas.» De sakkunnigas uppdrag beräknas bliva slutfört under år 1935. 86) Sakkunniga

för

vissa

utredningar

rörande

Sveriges

ekonomiska

läge.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1934 tillkallade chefen för finansdepartementet sakkunniga med uppdrag att i enlighet med de n ä r m a r e direktiv, som chefen för finansdepartementet skulle äga meddela, biträda med vissa utredningar rörande Sveriges ekonomiska läge. De sakkunniga avgåvo dels den 9 januari 1935 P. M. rörande vissa reformer av Sveriges ekonomiska statistik, dels ock den 6 april 1935 en undersökning rör a n d e konjunkturuppsvingets förlopp och orsaker 1932—1934 (Statens offentliga utredningar 1935: 16). De sakkunnigas arbete fortgår. 87) Kommittén

för främjande

av inhemsk

produktion.

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 augusti 1934 tillkallade chefen för handelsdepartementet sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning rör a n d e de tekniska, ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna för upptagande av tillverkning inom landet av vissa varor. Direktiven för utredningen innehållas i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 28 augusti 1934, därvid departementschefen anförde bland annat följande: »Vid strävandena att till arbetslöshetens lindrande skapa nya arbetstillfällen hava försök flerstädes gjorts till ökat utnyttjande av tillgängliga produktiva resurser genom upptagande av nya, för vår folkförsörjning lämpade tillverkningar. Då arbetslösheten i vårt land, trots den ljusning i det ekonomiska läget, som under senaste tiden p å vissa områden inträtt, torde komma att i avsevärd omfattning bli bestående, är det angeläget att strävandena till skapande av nya arbetstillfällen alltjämt fullföljas och uppmuntras samt att olika möjligheter i detta avseende omsorgsfullt prövas och övervägas. I sådant syfte har en undersökning synts mig böra verkställas i fråga om de ekonomiska, tekniska och organisatoriska förutsättningarna för upptagande av tillverkning inom Sverige i större utsträckning av varor, vilka för n ä r v a r a n d e helt eller delvis importeras men för vilkas framställning inom landet naturliga betingelser kunna vara för handen, beträffande de lämpligaste formerna för därvid ifrägakommande varors distribution och försäljning ävensom rörande andra spörsmål, som under utredningens gång må befinnas vara av intresse i detta sammanhang. Därvid har synts mig böra undersökas jämväl vilka orter, som lämpa sig för den ena eller andra tillverkningen, och förslag härutinnan avgivas; i s å d a n t avseende borde beaktas angelägenheten av att å orter, som på grund av nedläggande av där tidigare bedriven industri särskilt hårt drabbats av arbetslösheten, tillfälle bereddes till upptagande av nya tillverkningar.» Kommittén avgav den 13 juni 1935 till handelsdepartementet betänkande i ämnet. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

88) 1934 års

byggnadsindustrisakkunniga.

Jämlikt bemyndigande den 28 september 1934 tillkallade chefen för socialdepartementet sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning angående förhållandena inom byggnadsindustrien. De sakkunniga antogo benämningen 1934 års byggnadsindustrisakkunniga. Allmänna direktiv för de sakkunnigas arbete lämnades i samband med ärendets föredragning i statsrådet den 28 september 1934. Därvid anförde chefen för socialdepartementet efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och handelsdepartementen bland annat följande: »I skrivelse den 11 juni 1934 har riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en allsidig, förutsättningslös utredning angående förhållandena inom byggnadsindustrien samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill n ä m n d a utredning kunde giva anledning. På sätt riksdagens vederbörande utskott erinrat, hava förhållandena inom byggnadsindustrien givit anledning till kritik i åtskilliga avseenden. Även om denna kritik efter min mening delvis skjutit över målet, lär det å andra sidan få anses ostridigt, att brister framträtt, vilka det, med hänsyn till denna industris djupt ingripande betydelse i landets ekonomiska och sociala liv, måste utgöra en stor samhällelig uppgift att i möjligaste mån undanröja. En allsidig och ingående undersökning av hithörande förhållanden i angivna syfte finner jag fördenskull påkallad. Vid en sådan undersökning, vilken närmast torde böra avse städer och stadsliknande samhällen, synas mig i främsta rummet böra uppmärksammas möjligheterna att motarbeta byggnadsverksamhetens karaktär av säsongarbete. Härvid böra såväl avtalsvillkor å arbetsmarknaden som gällande bestämmelser r ö r a n d e fardag komma under omprövning. Därjämte framstår det såsom en angelägenhet av vikt att ingående undersöka sättet för finansieringen av under byggnad varande fastigheter i syfte att få utrönt, i vad mån förhållandena härutinnan äro ägnade alt påverka byggnadskostnaderna i ogynnsam riktning. Uppenbarligen kan icke heller spörsmålet om den tekniska utvecklingen å området lämnas åsido, även om klarläggandet av denna sida av det föreliggande problemkomplexet främst och närmast torde få anses utgöra en uppgift för industrien själv. Vid utredningen synes det mig angeläget, att en allsidig belysning åvägabringas rörande spörsmålet, om och i vilken utsträckning monopolistiska tendenser göra sig gällande i fråga om tomtpolitik, kreditgivning, materialtillförsel eller arbetsmarknad. Särskilt torde den inverkan, som eventuellt förefintliga missförhållanden kunna utöva i avseende på produktionskostnaderna, vara förtjänt att n ä r m a r e uppmärksammas. Vid undersökningen i denna del synas byggnadsarbetsgivarnas och byggnadsarbetarnas inkomster böra beaktas. Det synes mig viktigt, att den utredning, som jag sålunda förordar, utan dröjsmål må kunna slutföras. Den bör bedrivas under nära samverkan med den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 oktober 1933 tillkallade bostadssociala utredningen.» De sakkunniga, vilkas arbete pågår, hava planlagt vissa statistiska utredningar angående byggnadsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden, arbetskostnader m. m. Till preliminär behandling har upptagits frågan om fardagar. Övriga frågor, fallande inom de sakkunnigas uppdrag, komma att av de sakkunniga upptagas till behandling i samverkan med de sakkunniga eller kommittéer, som på offentligt eller enskilt uppdrag hava att eljest taga befattning med hithörande spörsmål.

71 89)

Kaffemonopolutredningen.

Genom beslut den 2 november 1934 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande genomförande av ett statligt kaffemonopol. Utredningsarbetet pågår. 90) Brånnoljekommitterade

av år

1934.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1934 tillkallade chefen för finansdepartementet sakkunniga med uppdrag att verkställa ytterligare utredning och avgiva förslag rörande inrättande av ett statligt import- och partihandelsmonopol å brännoljor jämte därmed sammanhängande frågor. Utredningsarbetet pågår. 91) Delegationen

för nordiskt

ekonomiskt

samarbete.

Genom beslut den 16 november 1934 tillsatte Kungl. Maj:t en delegation för samarbete på det ekonomiska området mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde ministern för utrikes ärendena bland annat följande: »Såsom allmän riktlinje för delegationen bör gälla, att dess arbete, vilket torde fullgöras under nära samråd med motsvarande delegationer i övriga nordiska länder, bör inriktas såväl på möjligheterna att befästa och utveckla det mellannordiska varuubytet och de nordiska ekonomiska förbindelserna i övrigt som på en fortskridande koordination av de nordiska ländernas ekonomiska politik utåt. E r i n r a s må härvid, att de nordiska länderna var för sig äro i väsentlig grad hänvisade att söka avsättning för sina produkter å världsmarknaden och att deras inbördes varuutbyte måste skärskådas även i belysning av detta sakförhållande. I de delegerades u p p d r a g bör ingå att taga befattning med frågor såväl inom statsverksamhetens som inom den privata verksamhetens område. F r å n regeringens sida skola spörsmål kunna underställas delegationen, men denna bör även äga att taga egna initiativ för att bringa frågor på det nordiska ekonomiska samarbetets område under regeringens liksom under näringsorganisationernas och övriga ekonomiska intressesammanslutningars eller enskilda företags prövning. Delegationen skall icke göra till sin uppgift att företaga vidlyftiga utredningar om förutsättningarna för ekonomiskt samarbete i Norden utan omedelbart gripa sig an med de praktiska problem, stora som små, vilka hänvisas till den av regeringen, väckas från enskilt håll eller framkomma under delegationens eget arbete. Då en viss specialisering på de olika grannländerna torde bidraga till att från början giva arbetet en praktisk karaktär, bör delegationen undersöka, i vad män uti dess arbetssätt hänsyn må tagas till denna synpunkt. Närmare direktiv huru delegationens arbete bör ordnas torde ej böra komma i fråga, utan att delegationens medlemmar själva förut haft tillfälle till samråd samt därefter underställt regeringen sin uppfattning. Emellertid torde redan nu böra framhållas, att en viss kontinuitet bör givas åt delegationens verksamhet, exempelvis genom fastställande av visst erforderligt antal ordinarie plenarsammanträden per år. Delegationen b ö r därjämte äga möjlighet att vid behov anlita sakkunniga. Med motsvarande organisation i grannländerna bör kontakt från början etableras och delegationen t o r d e bemyndigas att efter anmälan hos utrikesministern inbjuda till eller deltaga i konferens med grannländernas motsvarande organ. Huruvida i dylika konferenser böra deltaga flera eller färre ledamöter av delega-

72 tionen bör för närvarande överlåtas åt den själv att bedöma. Skriftliga eller muntliga rapporter över delegationens arbete skola tid efter annan avgivas till mig. Arbetsuppgiftens art hänvisar delegationen att uppehålla nära kontakt ej blott med regeringen utan även med dess särskilda organ för utformande av handelspolitikens riktlinjer.» Delegationens arbete fortgår. 92) Utredning

rörande

åtgärder ligheter

för åstadkommande inom Bohuslän.

av ökade

arbetsmöj-

Genom beslut den 15 februari 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet att tillkalla högst tre personer för att inom departementet biträda med verkställande av utredning rörande åtgärder för åstadkommande av ökade arbetsmöjligheter inom Bohuslän. I direktiven för utredningen framhölls såsom densammas föremål frågan om vilka åtgärder, som borde och kunde vidtagas för den del av befolkningen i länet, som eljest torde sakna möjlighet att där vinna sin utkomst. Vid denna utredning borde, sedan förhållandena å arbetsmarknaden i olika delar av länet blivit ur skilda synpunkter klarlagda, undersökas möjligheterna för att inom jordbruket eller annan industri än stenindustrien i ökad grad sysselsätta de arbetare, vilka icke inom fisket eller stenindustrien kunde finna arbete, ävensom möjligheterna att inom länet skapa nya industrier. En undersökning borde även ske av spörsmålet i vad mån en utflyttning av överflödig arbetskraft till andra delar av riket kunde visa sig erforderlig och möjlig. De sakkunniga avgåvo den 10 augusti 1935 betänkande och förslag till åtgärder för minskande av arbetslöshetens verkningar i Bohuslän. Vissa i betänkandet förordade ansökningar om lån eller understöd ur anslaget till främjande av enskild företagsamhet hava av Kungl. Maj:t bifallits. I övrigt är ärendet beroende p å Kungl. Maj:ts prövning. 93) Utredningsmän för verkställande och i vad mån en förhandlingsordning till

av utredning rörande frågan för statstjänstemännen bör stånd.

huruvida komma

Genom beslut den 10 maj 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla utredningsmän för att inom departementet biträda med verkställande av utredning rörande frågan huruvida och i vad mån en förhandlingsordning för statstjänstemännen bör komma till stånd ävensom att uppgöra förslag till de bestämmelser i ämnet, vartill berörda utredning kan komma att föranleda. Direktiven för utredningsmännens uppdrag innehållas i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden nämnda dag. Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet erinrade föredragande departementschefen till en början, att frågan om en förhandlingsordning för statstjänstemännen sedan länge varit föremål för intresse inom vederbörande personalgrupper. Upprepade framställningar i ärendet hade gjorts såväl hos Kungl. Maj:t som hos riksdagen. Uppenbart vore, att tjänstemännen själva —• i den mån deras uppfattning kommit till synes i gjorda framställningar — ansåge en förhandlingsordning önskvärd och av förhållandena påkallad. Å andra sidan hade framhållits, att statens tjänstemän redan nu ägde möjlighet alt hos vederbörande myndigheter och olika nämnder framföra sina synpunkter och bevaka sina intressen, och att ett utsträckande av tjänstemännens inflytande därutöver skulle leda in på ömtåliga och svårreglerbara områden.

73 Departementschefen anförde därefter vidare: Helt visst kunde spörsmålet om statstjänarnas förhandlingsrätt anses inrymma flera vittgående och svårlösta problem. I den form, vari denna fråga senast (genom motion nr 374 vid 1934 års riksdag) förts under riksdagens prövning, begränsade den sig visserligen till att avse tillskapandet av fastställda och ordnade former, i vilka tjänstemännen kunna få sina synpunkter och önskemål framförda till vederbörande myndigheter, innan avgörande träffades i frågor berörande tjänstemännens anställningsoch arbetsvillkor. Något intrång skulle således icke göras i de statliga myndigheternas beslutanderätt. Men även vid en dylik begränsning vore med frågan förknippade flera spörsmål av principiell eller praktisk natur, vilka endast genom en närmare utredning torde kunna klarläggas och till sina konsekvenser bedömas. Departementschefen fann därför skäl tala för att en dylik utredning komme till stånd. En sådan utredning borde vara förutsättningslös och alltså avse, huruvida och i vad mån en förhandlingsordning för statens tjänstemän borde tillskapas. Genom utredningen kunde även klarläggas i vad mån frågan om förhandlingsordning sammanhängde med spörsmålet om en allmän statstjänstemannalag. Utredningsarbetet pågår. 94) Kommissionen

för

undersökning

av vårt

lands

befolkningsfråga.

Genom beslut den 17 maj 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att utse en kommission med uppdrag att verkställa en allsidig undersökning av vårt lands befolkningsfråga. Direktiven för kommissionens uppdrag framgå av statsrådsprotokollet för socialärenden nämnda dag. Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen erinrade chefen för socialdepartementet, att en anmärkningsvärt stark relativ ökning av de arbetsföra å l d r a r n a inom vårt folk är att motse, en utveckling som pågår sedan ett par årtionden. Medan år 1900 av 1 000 personer 592 befunne sig i åldern 15—65 år, utgjorde detta antal år 1930 660, och kan år 1940 beräknas stiga till 700 för att därefter hålla sig i det hela konstant under de följande två årtiondena. Omkring år 1960 beräknas siffran komma att sjunka, till en början förhållandevis långsamt, senare i hastigare tempo, så att år 1980 motsvarande relationstal beräknats till 660 eller samma siffra som år 1930. Sedan departementschefen därefter angivit de allmänna syften, som syntes t r ä d a i förgrunden vid utredningen, uppehöll han sig vid några av de grundläggande praktiska spörsmål, som borde komma under omprövning. Bland annat anfördes därvidlag: »Då det gäller att bereda sysselsättning åt den uppväxande ungdomen, giva erfarenheterna vid handen, att yrkesutbildningen har en avgörande betydelse. Verkställda utredningar hava ådagalagt, att inom de yngre åldersklasserna av den arbetsföra befolkningen arbetslösheten haft en vida mindre omfattning bland dem, som förvärvat sådan utbildning, än bland de icke yrkeskunniga. Samhället har påtagligen icke tillräckligt beaktat detta förhållande. Därest nödiga utbildningsmöjligheter tidigare förefunnits, skulle ungdomsarbetslösheten sannolikt ännu snabbare kunnat nedbringas, än som under den nuvarande konjunkturförbättringen skett. Under dessa omständigheter framstår det som en viktig uppgift att sörja för att tillfälle i erforderlig utsträckning beredes ungdomen på land och i stad att förvärva förutsättningar för framtida försörjning i bestämt yrke. Uppenbart är att en positiv befolkningspolitik av den innebörd, som jag förut angivit, förutsätter, att från enhetliga utgångspunkter förslag utarbetas, vilkas genomförande kan leda till att befolkningens allmänna standard hålles på en önskvärd nivå. Vad angår bostadsfrågan, har denna synpunkt sedan åtskillig

71 tid och särskilt under den senaste krisperioden vunnit statsmakternas beaktande. Och jag har anledning förvänta, att såsom resultat av bostadssociala utredningens fortsatta arbete ytterligare realiserbara uppslag på detta område skola framkomma. Men efter min mening kunna icke heller frågorna om barnens föda och beklädnad få lämnas ur sikte, med hänsyn till den väsentliga betydelse i hemmens ekonomi, som hithörande förhållanden äga. Utan planmässiga stödåtgärder lär man icke kunna förvänta större praktiska resultat av än sä lovvärda strävanden pä här berörda olika områden. Ur nu senast framhållna synpunkt vidgar sig problemet till att gälla frågan om lämplig utbildning och tryggad försörjning åt vårt lands befolkning.» Utredningsarbetet pågår. 95) Utredningsmän

för

utredning

rörande

jordbrukets

skuldförhållanden.

Genom beslut den 23 maj 1935 förordnade Kungl. Maj:t, med ändring av Kungl. Maj:ts den 9 januari 1935 meddelade beslut (jfr under nr 77), att jordbrukskreditutredningens uppdrag skulle u p p h ö r a med slutförandet av dä pågående utredning angående jordbrukskasserörelsen. Samtidigt bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla utredningsmän för att i enlighet med i statsrådsprotokollen den 9 januari och den 23 maj 1935 angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag angående åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden. Vid ärendets förevarande i konseljen meddelade föredragande departementschefen, efter att hava redogjort för jordbrukskreditutredningens tillkomst, uppdrag och avgivna betänkanden, att n ä m n d a utredning i skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 3 april 1935 anmält, att utredningen icke trodde sig vara i stånd att fullgöra det genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 januari 1935 meddelade uppdraget. Till stöd härför h a d e utredningen, bland annat, anfört, att utredningen icke ansäge sig i sin dåvarande, närmast för uppgifter av mera begränsad beskaffenhet avsedda sammansättning, i tillräcklig mån representera den erfarenhet och det mångsidiga vetande, som, med iakttagande av de synpunkter, vilka enligt utredningens mening borde anläggas på de genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 januari 1935 åt utredningen anförtrodda lagstiftningsfrågorna, torde böra erfordras för åstadkommande av ett tillfyllestgörande resultat av arbetet. Departementschefen framhöll vidare, bland annat, att utöver de i statsrådsprotokollet den 9 januari 1935 upptagna frågorna, en dylik utredning rörande jordbrukets skuldförhållanden även borde omfatta åtgärder till förebyggande av en för jordbruksdriftens upprätthållande under växlande konjunkturer alltför betungande skuldsättning i samband med arvskifte av jordbruksegendom eller sådan egendoms överlåtande i annan ordning på ny generation, samt att utredningen torde böra anförtros åt särskilda utredningsmän, representerande juridisk sakkunskap och erfarenhet såväl pä kreditväsendets som pä jordbrukets område. Utredningsarbetet pågår. 96) 1935 års

vägsakkunniga.

Genom beslut den 15 juni 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet bit r ä d a med verkställande av utredning och avgiva förslag i fråga om ny lagstiftning beträffande enskilda vägar, om förutsättningarna för bidrag av allmänna medel till det enskilda vägväsendet och om principerna för bidrag till det allm ä n n a gatu- och vägväsendet jämte därmed sammanhängande spörsmål. Direktiven för de sakkunnigas arbete innehållas i departementschefens yttr a n d e till statsrådsprotokollet ovannämnda den 15 juni 1935. Ur direktiven må h ä r citeras följande:

75 »I det läge, vari frågorna om bidrag av allmänna medel till det enskilda vägväsendet och enskilda vägars intagande till allmänt underhåll numera kommit, hava dessa frågor fått ett närmare samband med de sedan några år aktualiserade spörsmålen berörande finansieringen av allmänna vägars byggande och underhåll. I sistnämnda hänseende hava från skilda utgångspunkter utredningar verkställts av 1929 ärs vägsakkunniga och 1931 ärs väg- och brosakkunniga, vilka utredningar för närvarande ligga under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens bedömande. Inom n ä m n d a styrelse pågå i anslutning därtill vissa utredningar om vägunderhållskostnaderna under år 1934 ävensom, i samarbete med representanter för svenska stadsförbundet, rörande städernas behov av bidrag av automobilskattemedel till gatu- och väghållningen samt om grunder för fördelningen mellan städerna av sådana bidrag. Det utredningsmaterial, som sålunda tillkommit och ytterligare kan förväntas, torde hava avsetts att bland annat läggas till grund för en eventuell omreglering av den allmänna väghållningens kostnadsfördelning. Emellertid synas förutsättningarna för de sålunda verkställda utredningarna hava i viss mån förändrats under den snabba utvecklingen av vägväsendet och därmed sammanhängande förhållanden. Sålunda synes frågan om ä n d r a d e grunder för beräkning av bidrag av statsmedel till vägdistriktens vägunderhållskostnader hava kommit i delvis annat läge genom den stabilisering av kostnaderna, som numera torde kunna konstateras hava inträtt, varjämte i delta sammanhang må erinras om att det totala underhållsbidraget genom beslut vid innevarande års riksdag höjts från 75 till 80 procent. Vidare må framhållas, att de alltjämt ökade anslagen av automobilskattemedlen i förening med användandet i stor utsträckning för vägbyggnadsändamål av de till arbetslöshetens motverkande anslagna medlen medfört en sådan expansion av vägnätet, att det synes böra tagas under förnyat övervägande, i vilken utsträckning och i vilka delar av landet ett verkligt behov av ytterligare vägbyggnadsarbeten kan anses föreligga och i anslutning därtill på vad sätt de statsmedel, som må kunna avses för ändamålet, lämpligast böra fördelas mellan olika landsändar och där disponeras, eller med andra ord i vad mån ett strängare tillämpande, än nuvarande fördelningsregler medgiva, av behovsprincipen sedd ur hela landets synpunkt må kunna genomföras. Härtill äro knutna jämväl spörsmålen om det procentuella bidrag av statsmedel, enkannerligen automobilskattemedel, som för skilda vägändamål bör utgå, om den hänsyn till behovet av skatteutjämning mellan vägdistrikten, som bör tagas vid bidragens avvägning eller i annat sammanhang, och om sättet för finansiering av olika slag av vägbeläggningar och andra vägförbättringsarbeten. I sistberörda hänseende h a r riksdagen i skrivelse den 6 juni 1935, nr 279, anhållit om åtgärder i syfte att vid beslut om utförande av vägförbättringar med för underhåll egentligen avsedda medel i möjligaste mån enhetliga grunder vinna tillämpning. I detta sammanhang synes även böra tagas under särskilt övervägande den med behovsprincipens fulla tillämpning sammanhängande frågan om upphävande eller ändring av automobilskattemedlens karaktär av specialbudget å riksstaten. Ytterligare ett par spörsmål synas i förevarande samband böra bliva föremål för undersökning. Det ena spörsmålet avser möjligheten att i visst avseende underlätta övergången från nuvarande indelning i vägdistrikt till den nya indelning, som nyligen beslutats av Kungl. Maj:t och som skall träda i full tillämpning från och med år 1937. Vid beredningen av ärendet om den nya distriktsindelningen framträdde vissa svårigheter med hänsyn till de skiftande ekonomiska förhållandena inom de olika distrikten. Särskild reglering av hithörande frågor h a r förutsatts, och länsstyrelserna hava anbefallts att inkomma med förslag därutinnan. Såsom känt är, h a r emellertid särskilt de senaste årens arbetslöshet föranlett, att vägdistrikten i stor utsträckning måst upptaga lån till betydande belopp, vilka lån utgöra en

7G

tyngande börda för skattedragarna och därjämte på grund av ojämnheten i skuldsättningen de olika distrikten emellan medverka till nyss antydda svårigheter. I ändamål att åstadkomma lättnad i sådant avseende synes böra undersökas, huruvida bidrag av för vägväsendet tillgängliga statsmedel —- med engångsbelopp eller på annat lämpligt sätt — bör kunna ifrågakomma till avveckling av denna skuldbörda samt vilka grunder, som i så fall böra tillämpas för dylikt bidrag. Den andra frågan äger visst samband med spörsmålet om dispositionen av för vägändamål tillgängliga medel. Omfattningen av de vägarbeten, som finansierats med bidrag från anslag u n d e r sjätte huvudtiteln, har väsentligen varit beroende av tillflödet av automobilskattemedel. Det ligger i sakens natur, att de genom motorfordonsbeskattningen utvunna skattemedlens storlek i sin tur är beroende av de allmänna ekonomiska konjunkturerna, i det att u n d e r goda tider tillflödet av dylika medel är starkare än under tider med tryckta konjunkturer. Härav följer automatiskt, att vägarbetena erhålla sin största omfattning just under tider, då även i övrigt arbetstillgången är jämförelsevis störst. F r å n allmän arbetssynpunkt kan det åter vara mera önskvärt, att tillgången till medel för allmänna vägarbeten står i omvänt förhållande till konjunkturerna. Det synes därför böra tagas under övervägande, huruvida i någon form medel kunna reserveras under tider av gynnsamma ekonomiska omständigheter för användning framdeles vid lämplig tidpunkt till utökning av de allmänna vägarbetena. F ö r en dylik anordning synes dock en förutsättning vara, att automobilskattemedlen bibehålla sin karaktär av specialbudget ä riksstaten. Nu omförmälda spörsmål r ö r a n d e det allmänna vägväsendets ekonomi synas lämpligen böra utredas, i den mån så ytterligare erfordras, och göras till föremål för förslag från en särskild sakkunnigutredning. Då det synes angeläget, att kostnader avsedda att uppföras å riksstaten för det allmänna och enskilda vägväsendet liksom ock övriga därmed sammanhörande frågor komma under bedömande i ett sammanhang, torde det vara lämpligt, att detta arbete anförtros åt samma sakkunniga, vilka skulle verkställa utredningar beträffande det enskilda vägväsendet i dess helhet. Det utredningsmaterial, som enligt vad nyss anförts föreligger hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, torde fördenskull böra överlämnas till de sakkunniga, i vad avser 1934 års vägunderhållskostnad^r och städernas behov av automobilskattemedel, sedan styrelsen slutfört de pågående undersökningarna. Vid den utredning r ö r a n d e vägväsendet, jag nu förordat, bör ock hänsyn tagas till de särskilda ändamål utanför den egentliga väghållningen, för vilka autobilskattemedel användas eller rätteligen kunna anses böra användas, såsom central och lokal administration, smärre h a m n a r och farleder, åtgärder och anordningar av skilda slag för övervakande av trafiken och ökande av trafiksäkerheten på landsbygd och i städer m. m., i vilket sistnämnda hänseende även bör beaktas den utredning i vissa avseenden r ö r a n d e dylika säkerhetsanordningar, som Kungl. Maj:t den 9 januari 1935 uppdragit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samråd med järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen. Till undersökning bör sålunda upptagas omfattningen över huvud av de kostnader, som trafiken i övervaknings- och kontrollhänseende m. m. åsamkar staten, kommunerna och enskilda, ävensom i vilken utsträckning trafiken själv skäligen bör bära dessa kostnader. Då de utredningar, vilkas igångsättande genom särskilda sakkunniga jag nu föreslår, kunna visa sig böra omfatta även a n d r a än de nu särskilt omnämnda frågorna, torde chefen för kommunikationsdepartementet äga att till de sakkunniga för utredning överlämna även sålunda uppkommande spörsmål. I de ämnen, beträffande vilka de sakkunniga komma att avgiva förslag, böra de sakkunniga jämväl utarbeta förslag till erforderliga författningar.» Utredningsarbetet pågår.

77 97) Sakkunniga

angående

den svenska

sjöfartsnäringen.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 15 juni 1935 bemyndigat kommerskollegium att efter samråd med chefen för handelsdepartementet anlita biträde av sakkunniga för en inom kollegium pågående undersökning angående den svenska sjöfartsnäringen, tillkallades de sakkunniga den 22 juni 1935. Utredningsarbetet pågår. 98) Utredning

beträffande

skogslagstiftningsfrågor.

Genom beslut den 20 juni 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla dels en utredningsman för att i enlighet med angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag beträffande skogslagstiftningsfrågor, dels ock i mån av behov sakkunniga personer att med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet. Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet har chefen för jordbruksdepartementet i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden ovanangivna dag angivit riktlinjerna för utredningen. Det borde prövas — säges bland annat — om icke blott skogar av ecklesiastik natur utan även andra under skogsordningen lydande fastigheter kunde brytas ut ur 1894 års skogsordning och inordnas under annan redan förefintlig författning. För såväl skyddsskogar och husbehovsskogar som städernas skogar vore gemensamt, att avkastningen icke ginge till statsverket utan till enskilda personer eller sammanslutningar eller vederbörande stad. Det kunde ifrågasättas om tillräckliga skäl funnes för att låta domänstyrelsen fortfarande ha befattning med dylika skogar. Utredningen skulle även avse s. k. besparingsskogar, vilka finnas i Kopparbergs och Gävleborgs län. Vidare beröres frågan om skogsfastigheter i Västerbottens och Norrbottens lappmarker samt frågan om flygsandfälten i Halland. Utredningsarbetet pågår. 99) Utredningsman

för

utredning

rörande

Kalix

träindustriaktiebolag.

Genom beslut den 20 juni 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning och uppgöra förslag rörande Kalix träindustriaktiebolag. Direktiven för uppdraget innehållas i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden ovannämnda dag. Chefen för jordbruksdepartementet anförde därvid efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet, bland annat, att utredningen borde avse ett övervägande i detalj av lämpligaste tillvägagångssättet för de i Kalix belägna industrianläggningarnas i n o r d n a n d e under gemensam ledning med domänverkets sågverksanläggningar i Sandvik, Båtskärsnäs och Lövholmen. Vid utredningen torde böra förutsättas, att antingen Kalixanläggningarna skulle övertagas av domänverket i verkets egen regi eller att ett särskilt bolag för samtliga anläggningarna bildades med staten såsom största intressent. Utformade förslag från såväl den ena som den andra av dessa förutsättningar borde framläggas. Förslagen borde föregås av opartisk värdering genom förutnämnda sakkunniga personer av tillgångarna i de därav berörda företagen. I den mån bankintressen och a n d r a icke statliga ekonomiska intressen voro knutna till ifrågavarande företag borde, om så erfordrades, söka åstadkommas preliminära uppgörelser med vederbörande representanter för sagda intressen. Spörsmålet om avvecklingen av föreningen Nederkalix industri u. p. a. borde i detta sammanhang göras till föremål för särskilt övervägande. Härvid torde visst avseende böra fästas därå, att föreningen tillkommit i samförstånd med statsmakterna i ett allmännyttigt syfte, nämligen att bevara en för hela trakten betydelsefull arbetstillgång. Det kunde med hänsyn till föreliggande omständig-

78 heter ifrågasättas lämpligheten av att skrida hart fram mot de föreningsmedlemmar, vilka helt eller delvis icke kunnat fullgöra sina på aktieteckningen grundade förpliktelser. Å andra sidan förefölle det icke tillfredsställande, om sagda medlemmar skulle komma i en förhållandevis gynnsammare ställning till företaget än de, vilka sökt efter förmåga uppfylla sina betalningsåtaganden. Lösningen av det föreliggande spörsmålet torde böra sökas med beaktande av nu angivna synpunkter. Utredningen borde slutligen så bedrivas, att förslag i ämnet kunde underställas 1936 års riksdag. Utredningsarbetet pågår. 100) Sakkunniga för utredning rörande frågan om en laglig reglering av arbetstiden för de affärs- och kontorsanställda samt rörande de frågor i övrigt, som äga samband med lagstiftningen på detta område. Genom beslut den 28 juni 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att utse sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande frågan om en laglig reglering av arbetstiden för de affärs- och kontorsanställda samt r ö r a n d e de frågor i övrigt, som äga samband med lagstiftningen på området. Direktiven för utredningen innehållas i statsrådsprotokollet över socialärenden ovannämnda dag. Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anförde chefen för socialdepartementet, bland annat, följande: »Till de grupper, som äro undantagna från tillämpningsområdet för lagen om arbetstidens begränsning, höra de affärs- och kontorsanställda. Enligt vad tidigare utredningar givit vid handen, är arbetstiden för dessa mycket växlande men för flertalet icke obetydligt överstigande 48 timmar per vecka. För de butiksanställdas del regleras arbetstiden i viss mån av tiden för butikernas öppethållande. Men gällande lag om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse medgiver butikernas öppethållande under 11, i vissa fall 1 3 — 15 timmar, vartill kommer, att personalen i stor utsträckning tages i anspråk för olika arbeten jämväl före butikernas öppnande och efter deras stängande. Att en reglering av arbetstiden för ifrågavarande personal, särskilt de butiksanställda, med det snaraste kommer till stånd, torde sålunda vara av behovet påkallat.» Sedan departementschefen i sitt vidare anförande angivit frågan om butikernas öppethållande och personalens arbetstid som den fråga, vilken av en utredning närmast syntes böra göras till föremål för prövning, anförde h a n : »Denna utredning torde främst taga sikte på vinnandet av kännedom om de behov, som inom olika branscher kunna från allmänhetens sida föreligga i fråga om tiden för butikernas öppethållande. Utredas bör vidare, i vad mån med tillbörlig hänsyn till dessa behov tiden för butikernas öppethållande kan begränsas utan att rubbningar av betydelse uppkomma i fråga om handelsomsättning, arbetstillfällen och dylikt. Uppmärksamhet synes även böra ägnas möjligheterna av att så förlägga tiden för butikernas öppethållande, att personalen kan komma i åtnjutande av viss fritid mitt på dagen för intagande av måltid eller vistelse utomhus. Härvid syftar jag bland annat på redan framkomna uppslag att söka i den utsträckning som lämpligen låter sig göra införa gemensamma måltidstimmar. I övrigt synes utredningen böra omfatta alla de förhållanden, som kunna vara av betydelse vid ett genomförande av en reglering av arbetstiden på förevarande område och beträffande vilka förhållanden tillfyllestgörande utredning ej redan föreligger. Utredningen bör omfatta icke blott den egentliga butikspersonalen utan även de övriga denna personal närstående anställda, vilka med hänsyn till arbetsuppgifterna lämpligen böra inbegripas i utredningen.

79 Slutligen torde undersökning ägnas de olika spörsmål, som — utan att beröra tiderna för butikernas öppethållande eller personalens arbetstid — tid efter annan väckts angående de övriga förhållanden, som äga samband med förevarande lagstiftning. Jag syftar härvid pä sådana frågor, som ha avseende å begränsning av handeln under vissa tider till bestämda varuslag samt å kiosk- och automathandeln. Utredningen bör emellertid begränsas i all den utsträckning, förhållandena medgiva, utan att syftet med utredningen eftersattes. Detta är av betydelse i främsta rummet med hänsyn till önskvärdheten av att inom en n ä r a framtid kunna upptaga lagstiftningsfrågan till slutlig behandling.» Utredningsarbetet pågår. 101) Utredningsman för utredning rörande anskaffning m. m. i Västerbottens

åtgärder till främjande och Norrbottens lån.

av

jord-

Genom beslut den 28 juni 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande åtgärder till främjande av jordanskaffning m. m. i Västerbottens och Norrbottens län. Vid ärendets föredragning i statsrådet den 28 juni 1935 anförde chefen för jordbruksdepartementet: »Vid sidan av den statsunderstödda egnahemsverksamheten har under senare tid staten träffat anordningar i syfte att vidga möjligheterna för lämpliga personer att förvärva egna jordbruk. Sålunda h a r enligt beslut av 1933 års riksdag inrättats en arbetarsmåbrukslånefond, från vilken lån må utlämnas till kommuner, vilka önska i sin ordning lämna lån åt skogsarbetare eller likställda arbetare, för att giva dem tillfälle att förvärva mindre lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av annan verksamhet. Vidare har enligt beslut av 1934 års riksdag inrättats en arrendeegnahemsfond, omfattande fastigheter, avsedda att upplåtas på a r r e n d e till obemedlade eller mindre bemedlade personer, med rätt för arrendator att inlösa till honom upplåtet arrendeegnahem. Arrendeegnahemsverksamheten, vilken handhaves av en utav Kungl. Maj:t tillsatt nämnd, statens jordnämnd, är dock tills vidare att betrakta såsom mera av försöksnatur. I Norrland h a r sistberörda verksamhet ännu alls icke igångsatts. Erinras må däremot, att i Norrland finnas ett flertal former för statliga jordupplåtelser, vilka ej hava sin motsvarighet i de sydligare delarna av landet. Jag syftar h ä r v i d på de skilda slagen av upplåtelser från kronoparker. Sålunda upplåtna lägenheter äro skogstorp, odlingslägenheter, kronotorp, fjälllägenheter och kolonat. Från de jordupplåtelser, som enligt särskilda bestämmelser äga rum åt lappar, torde i detta sammanhang kunna bortses. Såsom jag haft anledning anföra i samband med visst utredningsuppdrag åt den s. k. sociala jordutredningen, synes knappast anledning föreligga för antagandet, att i framtiden något större antal människor i vårt land skola kunna försörjas vid jordbruket än vad som för n ä r v a r a n d e sker. De statliga åtgärder för jordanskaffning, varom h ä r påmints, taga också mera sikte på att bereda bättre förhållanden åt personer, som redan hava sin utkomst vid jordbruket eller skogsbruket än att bereda rum åt folk från annat håll. En dylik principiell inställning till förevarande spörsmål torde bäst överensstämma med det svenska jordbrukets läge under nu överskådlig tid. Emellertid torde en något annan syn på denna fråga låta sig försvara i vad gäller övre Norrland, enkannerligen Västerbottens och Norrbottens län. Orsaken härtill torde främst vara att söka däri, att befolkningsmängden inom dessa län synes vara i stadig tillväxt, vilket medför att antalet av dem, som ej inom andra näringsområden kunna finna sin bärgning, blir särskilt stort. Därjämte torde

80 emellertid nämnda län äga förutsättningar att tillgodose behovet av odlingsbar jord i större utsträckning än andra landsdelar. För odling tjänliga, ännu for sådant ändamål outnyttjade områden torde nämligen h ä r vara talrikare än annorstädes. Slutligen bör märkas, att denna landsdel utgör ett underskottsområde i fråga om jordbruksprodukter. Åtskilliga skäl tala sålunda för att h ä r vidtagas åtgärder, som direkt syfta till att lägga ny jord under plogen och bereda plats vid jordbruket åt flera människor. De anordningar p å förevarande område, som för n ä r v a r a n d e finnas, lämna emellertid ej möjlighet till en rationellt bedriven jordanskaffning och jordförmedling i den utsträckning som synes önskvärd och genomförbar. Det kan ifrågasättas, huruvida ej, därest en sådan skall kunna komma till stånd, en centralisering av denna verksamhet är nödvändig. Det synes sålunda böra övervägas om det ej vore lämpligt, att jordanskaffningen inom Västerbottens och Norrbottens län anförtroddes antingen ett enda centralt organ eller, vilket måhända vore mera ändamålsenligt, ett centralorgan för vartdera länet. Centralorganets uppgift skulle förslagsvis bliva ej blott att anskaffa och till de jordsökande i samarbete med vederbörande egnahemsnämnd eller arbetarsmåbruksnämnd förmedla för ändamålet lämplig jord utan även att vid behov låta iordningställa ouppodlade områden och försätta dem i sådant skick, att de bleve tjänliga för det avsedda syftet. Vid den jordanskaffning, som skulle ankomma p å centralorganet, torde ej blott enskild jord utan även kronomark böra ifrågakomma. Å kronop a r k e r n a torde nämligen finnas jord, som utan förfång för domänverket lämpligen kan tagas i anspråk också för andra upplåtelser än sådana, som enligt det förut sagda hittills ägt rum från kronans domäner. Ett dylikt centralorgan, som kan komma till stånd antingen genom omorganisation av redan befintliga institutioner eller genom nybildning, bör givetvis utrustas med erforderliga befogenheter, arbetskrafter och penningmedel för sin uppgift. Därest en centralisering av angiven art genomfördes, skulle jämväl den fördelen vinnas, att man erhölle ett organ, till vilket den jordsökande allmänheten kunde vända sig för erhållande av rad och upplysningar i frågor angående till buds stående jordupplåtelser. Med hänsyn därtill att olika upplåtelseformer erbjuda sig, är det nämligen för närvarande för såväl de jordsökande som myndigheter förenat med vissa svårigheter att bestämma vilken upplåtelseform som i det speciella fallet kan eller bör ifrågakomma. Vidare torde böra tagas i övervägande möjligheterna av att åt centralorganet — efter erforderliga jämkningar i gällande bestämmelser r ö r a n d e den statsunderstödda arbetarsmåbruksverksamheten — uppdraga utlämnandet i vissa fall av arbetarsmäbrukslån. Arbetarsmåbruksverksamheten har omfattats med stort intresse av de befolkningsgrupper, för vilka densamma är avsedd. Den har också vunnit en ganska vidsträckt utbredning. Då emellertid frågan om anordnande av dylik verksamhet enligt gällande bestämmelser är beroende av vederbörande kommun, finnas för n ä r v a r a n d e ej några garantier för att denna form av statshjälp utnyttjas i den omfattning, som ur sociala synpunkter vore önskvärd. En anordning sådan som den nyss berörda skulle bidraga att avhjälpa denna olägenhet.» Utredningsmannen h a r den 31 juli 1935 avgivit betänkande med förslag rörande jordanskaffning i Västerbottens och Norrbottens län. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. 102) Utredningsmän för utredning fiskerinäringens

rörande åtgärder till främjande avsättningsmöjligheter.

av

Genom beslut den 28 juni 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva

81 förslag rörande åtgärder till främjande av fiskerinäringens avsättningsmöjligheter. Direktiven för utredningsarbetet angivas på följande sätt: »Under de senare åren hava ett flertal åtgärder vidtagits från statsmakternas sida för främjande av fiskerinäringen. Ehuru dessa åtgärder torde hava berett fiskarna en viss lättnad i deras svårigheter, synas förhållandena på sina håll vara sådana, att ytterligare statsingripanden äro förtjänta att övervägas. Avsättningsmöjligheterna äro flerstädes icke tillfredsställande. På grund av särskilda omständigheter torde sålunda framför allt i de sydligare delarna av landet — — Skåne och Blekinge — avsättningen av de svenska fiskarnas fångster, huvudsakligen torsk och rödspotta, vara förenad med svårigheter. Priserna äro ofta så låga, att yrkesutövarna icke kunna erhålla sin bärgning, om det, vilket ej alltid torde vara fallet, över huvud lyckas dem att finna avnämare till fångsten. Jag förordar, att en utredning igångsattes i avsikt att söka finna en väg för avhjälpande av nämnda olägenheter. Tänkbart vore till exempel att h ä r gå fram p å likartat sätt som det vilket i viss utsträckning tillämpas i fråga om strömmingsfisket. Jag erinrar i sistberörda hänseende, att Kungl. Maj:t enligt beslut av 1933 års riksdag äger förordna, att under viss tid och inom visst område av riket handel med färsk strömming till återförsäljare i och för deras rörelse ej må bedrivas utan tillstånd av Kungl. Maj:t eller den, åt vilken Kungl. Maj:t giver rätt att meddela dylikt tillstånd. Måhända skulle en sådan anordning kunna åstadkomma rättelse i de rådande missförhållandena. Även andra möjligheter till frågans lösning torde emellertid böra undersökas, varför utredningen ej bör i sitt arbete vara bunden av särskilda direktiv i fråga om sättet härför. Vid utredningen torde dock aktgivas på de handelspolitiska frågor, som kunna vara förknippade med eventuella förslag.» Utredningsarbetet pågår. 103) Sakkunniga

för utredning av gifta kvinnors förvärvsarbete med sammanhängande spörsmål.

jämte

där-

I anledning av riksdagens skrivelse den 9 juni 1934, nr 358, bemyndigade Kungl. Maj:t den 18 juli 1935 chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning r ö r a n d e gifta kvinnors förvärvsarbete jämte därmed sammanhängande spörsmål. Vid ärendets föredragning yttrade departementschefen till statsrådsprotokollet, bland annat: »Det viktigaste av de spörsmål, som beröras i riksdagens skrivelse, ä r tydligen frågan om de gifta kvinnornas frihet till förvärvsarbete. Det rör sig h ä r om de gifta kvinnornas konkurrens med männen samt med ogifta kvinnor om arbetstillfällena i samhället och möjligheterna att genom olika åtgärder åstadkomma, att de gifta kvinnorna i förvärvsarbetet i ökad utsträckning lämna plats för a n d r a arbetskrafter, som söka sin utkomst. Detta spörsmål, som innefattar en mångfald problem av ömtålig beskaffenhet, synes mig icke kunna behandlas p å ett allsidigt sätt, om man begränsar uppgiften till att avse endast kvinnor i statstjänst eller i annan allmän anställning, varvid endast en jämförelsevis ringa del av arbetsmarknaden komme i betraktande. Undersökningen synes mig därför böra vidgas till att omfatta även de gifta kvinnornas anställning i annan verksamhet, inom det enskilda näringslivet eller eljest. Med en sålunda vidgad uppläggning av utredningen synes mig den mera speciella frågan om statstjänstemännens bisysslor, som närmast sammanhänger med avlöningsvillkoren för befattningshavare i statens tjänst, icke lämpligen böra i detta sammanhang upptagas till behandling i annan mån än denna fråga i ett eller annat avseende kan befinnas äga ett mera direkt sammanhang med spörsmålet om 6—II. 352871

82 de gifta kvinnornas ställning i förvärvsarbete inom statstjänsten. Ej heller torde frågan om statliga pensionärers rätt att med pensionen förena avlönad anställning böra såsom sådan göras till föremål för utredning i detta sammanhang. Jag vill här erinra, att Kungl. Maj:t, i anledning av vad i 1935 års bankoutskotts utlåtande nr 47 anförts rörande ifrågasatta regler om reduktion av pensionen vid vissa anställningar i allmän tjänst, genom beslut den 17 maj 1935 uppdragit åt statskontoret att avgiva utlåtande beträffande frågan om en begränsning av pensionsrätten av sådan innebörd.» Utredningsarbetet pågår. 104) Sakkunniga

för utredning

rörande Blekinge läns försörjningsmöjligheter. Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 8 oktober 1935 tillkallade chefen för socialdepartementet sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande Blekinge läns försörjningsmöjligheter. Utredningsarbetet pågår. Stockholm i oktober 1935.

83 SAKREGISTER. Nr A. Ackord, lån för genomförande av, se Jordbrukskreditutredningen. Ackordslån, se Jordbruksutredningen. Affärs- och kontorsanställdas arbetstid, sakkunniga ang 100 Aktiebolagsutredningen 65 Aktier, sakkunniga ang. banks r ä t t att förvärva 3 Arbetarsmåbruksverksamhet, se Sociala jordutredningen. Arbetsavtal, förslag till lag om, se Privatanställda. Arbetsdomstol, se Kollektivavtal. Arbetsfredsdelegationen, 1926 års 30 Arbetsfredsdelegationen, 1928 års 42 Arbetsfred, förslag till lag om vissa åtgärder till främjande av 2 Arbetsfredens bevarande, sakkunnig ang. 25 Arbetsfredssakkunniga, 1927 års 36 Arbetsförmedling, se Socialförsäkringskommittén. Arbetslösa, utredningsmän rörande frågor om jord åt 73 Arbetslöshetskassor, se Socialförsäkringskommittén. Arbetslöshetsutredningen 34 Arbetstid vid gruvor, sakkunniga a n g — 14 Arbetstid å svenska fartyg, se Skeppstjänstkommitterade. Arbetstidskommittén 9 Arbetstid, se Lantarbetstidsutredningen och Sjöarbetstidslag. Arrendeegnahem, se Arbetslösa. B. Balansräkningar, svenska aktiebolags, se Socialiseringsnämnden. Banks r ä t t att förvärva aktier, se Aktier. Bankbolag,solidariska, se Banksakkunniga. Bankkommittén, 1917 års Bankkommittén, 1924 års Banksammanslagning, se Aktier.

7 27

Nr Banksakkunniga, 1932 års 51 Befolkningsfrågan, kommission för 94 Bemanningssakkunniga, 1933 års 69 Beredskapsarbeten, 1932 års utredning ang. 53 Blekinge läns försörjningsmöjligheter, sakkunniga ang 104 Bohuslän, utredning ang. ökade arbetsmöjligheter inom 92 Bolidennämnden 79 Bomullsindustrien, se Tull- och traktatkommittén. Bostadskreditsakkunniga 31 Bostadsproduktionssakkunniga 56 Bostadssakkunniga, 1918 års 12 Bostadsutredningen för landsbygden 47 Bostadssociala utredningen 70 Bostadsstatistiska utredningar, sakkunniga ang 59 Bryggeriindustrien, se Tull- och traktatkommittén. Bränsle, inhemskt, se Upphandlingssakkunniga. Brännoljekommitterade av år 1934 90 Byggnadsarbetarsakkunniga 16 Byggnadsindustrisakkunniga, 1934 å r s — 88 Byggnadsskatt, se Bostadssakkunniga. C. Cementindustrien, se Tull- och kommittén.

traktat-

D. Dagsverksskyldighet, se Torpkontrakt. Delegationen för nordiskt ekonomiskt samarbete 91 Demokrati, kommittén för industriell 20 Demokrati, industriell, se Socialiseringsnämnden. Domänverket, se Socialiseringsnämnden. E. Egnahemslägenheter, kommittén.

se

Kolonisations-

84 Nr Egnahemsverksamhet, se Sociala jordutredningen. Elektrifieringskommittén Elektriska kontrollväsendet, sakkunniga för Ekonomiska läge, sakkunniga ang. Sveriges, se Sveriges. Emissionsbanker, se Banksakkunniga. Enhetsprisföretag, sakkunniga ang

Nr Inteckningslagstiftning, bruksutredningen.

se Sociala

jord-

J.

Jordanskaffning i Västerbottens och Norr01 bottens län, utredningsman ang 101 Jordbruksinventarier, se Jordbruksutredningen. 77 85 Jordbrukskreditutredningen Jordbruksutredningen 40 Jordbrukets skuldförhållanden, utredningsF. män för 95 Fast egendom, förbud att förvärva, se Jordbruk, se Sociala jordutredningen, Sociala jordutredningen. Tull- och traktatkommittén samt UnFiskerinäringens avsättningsmöjligheter, derstöd och, låneverksamhet. utredningsmän för 102 Järnvägsfrakter, se Tull- och traktatkomFiskerinäringssakkunniga 21 mittén. Fiskeriutredning, 1933 års 62 Järnhanteringen, sakkunniga ang 35 Fjäderfälånefond,se Jordbruksutredningen. Järnhanteringen, se även Tull- och trakFörhandlingsordning, se Statstjänstemän. tatkommittén. Försvarsväsendet, sakkunniga ang. underK. stöd åt arbetare vid 28 Försörjningsmöjligheter, utredning rörande Kaffe, sakkunniga ang. införselmonopol å 58 ökade 75 Kaffemonopolutredningen 89 Förvärvsarbete, se Gift kvinnas. Kalix träindustriaktiebolag, utredningsman för 99 Kautschukindustrien, se Tull- och t r a k t a t G. kommittén. Gasgeneratorer, inköp av, se SkogssakKollektivavtal, sakkunniga ang 33 kunniga, 1931 års. Kolonisationskommittén 5 Garveriindustrien, se Tull- och traktatKommunal affärsverksamhet, se Socialisekommittén. ringsnämnden. Gift kvinnas förvärvsarbete, sakkunniga Kommunskogslånefonden, se Skogsvårdsang 103 kommitté, 1928 års. Glasindustrien, se Tull- och traktatkomKonstgödselmedel, sakkunniga ang 11 mittén. Konsumentkooperationen, se SocialiseGruvlagstiftning, principer för, se Socialiringsnämnden. seringsnämnden. Kraftledningslånefond, se VattenfallssakGruvor, arbetstid vid, se Arbetstid. kunniga. Kreditgivning, åt företag inom näringsH. livet, sakkunniga ang 78 Handelskommittérade, 1932 års 50 Kreditkassor, jordbrukets, se JordbruksHantverk, utredning; rörande lärlingsututredningen. bildningen inom 84 Krigsmaterielberedning, 1932 års 54 Hembiträdesutredningen 67 Köttbesiktning, se Jordbruksutredningen. L. Inblandning av svensk råg och svenskt vete, se Jordbruksutredningen. Informationsväsen, sakkunniga ang. kommersiellt Införselmonopol, se Kaffe. Inhemsk produktion, kommitté för främjande av

87 Lantarbetstidsutredningen 66 Lantmannaprodukter, standardisering av, se Standardisering. Legostadgan, se Arbetsfredens bevarande. Ljusindustrien, se Tull- och traktatkommittén. Lärlingsutbildning, se Hantverk.

85 Nr M. Maltdryckskommitté, 1934 års 82 Margarinindustrien, se Tull- och t r a k t a t kommittén. Mejerilånefond, se Jordbruksutredningen. Metallmanufakturindustrien, se Tull- och traktatkommittén. Mjölkbedömningsföreningar, se Jordbruksutredningen. Mjölkutredning, 1933 års 63 Monopolistiska företag, se Trustlagstiftningskommittén. £j Monopol, se Kaffe och Kaffemonopolutredningen. N. Nordiskt ekonomiskt arbete, delegationen för, se Delegationen. Norrbotten, se Jordanskaffning och Träförädlingsindustrien. P. Pappersindustrien, se Tull- och traktatkommittén. Pension, sakkunniga för tryggande av privatanställdas r ä t t till Postverket, se Socialiseringsnämnden. Privatanställda, kommittén ang Produktion, främjande av inhemsk, se Inhemsk. Publicistisk upplysningsverksamhet, sakkunnig ang

37 48

17 R. Riksbanken, ändring av vissa delar i lagen om, se Bankkommittén, 1917 års. S. Sekundärlånefond, se Jordbrukskreditutredningen. Servitut, se Sociala jordutredningen. Sjukförsäkring, se Socialförsäkringskommittén. Sjöarbetstidslag, sakkunniga ang 76 Sjöfartsnäringen, sakkunniga ang 97 Skeppstjänstkommitterade 8 Skogar, Sveriges, se Socialiseringsnämnden. Skogslagstiftningsfrågor, utredning beträffande 98 Skogsindustrisakkunniga, 1933 års 68 Skogsodlingsanslag, se Skogsvårdskommitté, 1928 års. S kogssakkunniga, 1931 års 49

Skogsvårdskommitté, 1928 års Skoindustrien, se Tull- och traktatkommittén. Slakthus, se Jordbruksutredningen. Smör- och margarinkommittén Sociala jordutredningen Socialattachéer, se Utrikesdepartementet, 1918 års sakkunniga. Socialförsäkringskommittén Socialiseringsnämnden Sockersakkunniga, 1929 års Spannmålskreditfonden, se Jordbruksutredningen. Spannmålsmarknaden, sakkunniga ang. . . Spannmålslagerhusfonden, se Jordbruksutredningen. Spannmålsutredning, 1934 års Sparbanker, ändring i vissa delar av lagen om, se Bankkommittén, 1917 års. Sparverksamhet för bostadsändamål, se Bostadsproduktionssakkunniga. Standardisering av lantmannaprodukter, utredningsman ang Statistiksakkunniga Statens järnvägar, se Socialiseringsnämnden. Statstjänstemän, utredningsmän ang. förhandlingsordning för Stenindustrien, sakkunnig ang Strömmingshandelsutredning, 1933 års . . . Ströängar, se Kolonisationskommittén. Stödlån, se Jordbruksutredningen. Svenska Trafikförbundet, se Turistreklam. Sveriges ekonomiska läge, sakkunniga ang.

Nr 41

81 46

4 18 43

64 15

93 57 71

86 T. Tegelindustrien, se Tull- och traktatkommittén. Telegrafverket, se Socialiseringsnämnden. Tobaksmonopolet, se Socialiseringsnämnden. Torpkontrakt, sakkunniga ang Trafikutredning, 1932 års Tredje mans rätt, sakkunnig ang Tredje mans rätt, se även Trettonmannakommissionen. Trettonmannakommissionen Trustlagstiftningskommittén Tryckeriindustrien, se Socialiseringsnämnden. Träförädlingsindustrien i Norrbotten, sakkunniga ang Träindustriaktiebolag, se Kalix.

23 52 44

80 19

80 Tull- och traktatkommittén Tullkommitté, 1928 års Turistreklam, sakkunniga ang Tvättmedelsindustrien, se Tull- och traktatkommitten.

Nr 13 39 32

U. Understöds- och låneverksamhet för jordbrukets förkovran, utredningsmän röro rande _2 Upphandlingssakkunniga, 1933 års Upplysningsverksamhet i utlandet, se Turistreklam. Upplysningsverksamhet, se Publicistisk. Utförselbevis, se Spannmålsmarknaden. Utrikesdepartementet, 1918 års sakkun10 niga ang Utrikesförvaltningens organisation, sakoo kunniga ang. ändringar i

Nr Vattenkrafttillgångar, Sveriges, se Socialiseringsnämnden. Vedbränsle, inhemskt, se Skogssakkunniga, 1931 års. Vedeldningsbidrag, se Skogssakkunniga, 1931 års. Verkstadsindustrien, se Tull- och t r a k t a t kommittén. Vete, sakkunniga ang. ökad efterfrågan å svenskt Veteavgift, se Spannmålsutredning, 1934 års. Vete och råg, användning av, se Jordbruksutredningen. Virkesmätningskommissionen Vägsakkunniga, 1920 års Vägsakkunniga, 1929 års Vägsakkunniga, 1935 års Västerbotten, se Jordanskaffning. Y.

V. Valutadumping, se Tull- och traktatkommittén. Vattenfallssakkunniga Vattenkraftslånefond, se Vattenfallssakkunniga.

Ylleindustrien," se Tull- och traktatkommittén.

ödebygdsvägar, se] Vägsakkunniga, års.

74 22 45 96

87 Bil. 3.

Den svenska konsumtionens sammansättning och förskjutningar under perioden 1880—1930. Av EINAR DAHLGREN.

Den mångfald olika arter av varor och tjänster, som den inhemska konsumtionen tager i anspråk kan sammanföras i följande huvudgrupper: produkter av jordbruk och fiske, skogsbruk samt industri och hantverk, tjänsteprestationer av husligt arbete, handels- och transportverksamhet, hotell- och restaurangrörelse, bank- och försäkringsverksamhet, fria yrken och offentlig verksamhet samt slutligen nyttjandet av bostäder och annat konsumtionskapital, såsom husgeråd, möbler o. d. Att för alla dessa områden beräkna konsumtionens värde för från varandra mer avlägsna tidsperioder, därtill erbjuder den tillgängliga svenska ekonomiska statistiken endast begränsade möjligheter. Även om b e r ö r d a uppskattningar begränsas till en kortare tidsperiod eller blott till ett enstaka år under senare tid möta därvid likväl betydande svårigheter. I samband med den på Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut företagna nationalinkomstundersökningen, avseende perioden 1861—1930, h a r emellertid även en uppskattning av den totala konsumtionens värde med fördelning på ovanberörda huvudgrupper verkställts. Oaktat de därvid erhållna resultaten i viss utsträckning grunda sig på kalkyler utan reellt statistiskt underlag och sålunda måste sägas vara av delvis hypotetisk karaktär, torde de dock lämpligen kunna tagas till utgångspunkt för en skildring av de sedan 1880-talets ingång inträdda förändringarna i konsumtionens utveckling och sammansättning. I tab. 1, sid. 88, sammanställda uppgifter belysa utvecklingen av den totala konsumtionens nominella och reala värde (kol. 1 och 2), ävensom förändringen i den reala konsumtionen p e r huvud av resp. års medelfolkmängd (kol. 3 och 4 ) . Omräkningen av den nominella konsumtionens värde i ett gemensamt års penningvärde (1913 års) h a r skett med ledning av socialvetenskapliga institutets levnadskostnadsindex för perioden 1881 —1915, varefter socialstyrelsens motsvarande indexserie tillämpats. Värdet av den totala konsumtionen är ofullständigt så till vida, som värdet av endast det avlönade husliga arbetet medräknats; ej heller ingår däri den del av den offentliga förvaltningens bruttovärde, som kan antagas vara hänförligt till den omedelbara konsumtionen. Ovanberörda brister torde dock icke nämnvärt påverka utvecklingsgången av den i kol. 4 återgivna indexserien över den reala konsumtionen per individ, vilken i detta sammanhang närmast är av intresse. Talen (i kol. 4) ge vid handen, att en fördubbling av den reala konsumtionen per individ räknat ägt rum från 1881 till 1913, samt att en ytterligare stegring av densamma med inemot 58 % inträtt till 1930. Den till jämförelse, i kol. 5, återgivna indexserien över reala årslönens utveckling för manliga industriarbetare företer ungefär samma stegring; utgångsläget för den sistnämnda serien ligger dock på en något högre nivå. Under större delen av förkrigsperioden stiger emellertid löneindexserien i påtagligen starkare tempo än konsumtionsindexserien. Den periodvis betydande differensen serierna emellan kan delvis an-

88 T a b . 1.

Den totala konsumtionens utveckling.

1 Ar

1881 1882 1883 1884 1885 1886 1887 1888 1889 1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930

5 KonsumKonsumReal årslön för Konsumtionens tionens tionens värde (enl. 1913 Index av manliga industriarbetare. värde i resp. värde i 1913 års priser) per hukol. 3: års penning- års penning- vud av resp. års 1 9 1 3 = 100 Index: värde värde medelfolkmängd 1910—1913 Milj. kr. Milj. kr. Kronor = 100 1169-4 1144-9 12029 1183-7 1186-6

1 287-9 1 295-1 1368-5 1397-5 1 470-4

282 283 298 302 315

50 4 50 6 53 3 54 0 56 4

54-3 67-8 57-6 61-4 63-8

1103-6 1066-4 1112-3 1 223-3 1 265-3

1 438-7 1441-1 1452-1 1 527-2 1546-8

306 305 306 321 324

1 344-6 1 346-4 1316-7 1 324-2 1 363-7

1 595-0 1 626-1 1 656-2 1 753-9 1 775-7

65-9 68-9 68-1 69-0 69-1 67-7 68-5 72-3 77-5 77-4

1 412-2 1 506-3 1 659 9 1 827-6 1858-3

1 853-3 1 916-4 2 014-4 2 122-6 2 136-0 2196-1 2 208-5 2 297-5 2 410-1 2 4001

333 338 344 362 363 375 384 400 418 417

54 7 54 6 54 7 57 4 58 0 59 6 60 5 61 5 64 8 64 9

80-5 80 4 81-4 81-2 83-1

426 426 441 460 455

67 1 68 7 71 6 74 8 74 6 76 2 76 2 78 9 82 3 81 4

487 508 502 517 529

87 1 90 9 89 8 92 5 94 6

530 530 559 537 542

94 8 94 8 100 0 96 1 97 0

575 530 508 588 647 555 578 605 624 616

102 9 94 8 90 9 105 2 115 7 99 3 103 4 108 2 111 6 110 2

647 660 670 702 721

115 7 118 1 119 9 125 6 129 0

1 864-5 1890-5 2 001-1 2 072-7 2 109-7 2 322-9 2 568-7 2 597-0 2 675-8 2 760-1 2 747-3 2 951-7 3141-7 3 091-6 3 608-2 4 346-9 5 096-1 6 838-6 9 190-5 10 246-9 7 599-0 6 469-0 6 312-7 6 538-5 6 604-7 6 696-3 6 783-4 6 935-5 7 218-4 7 207-6

2 589-6 2 724-0 2 713-7 2 819-6 2 911-5 2 938-3 2 9606 3141-7 3 039-9 3 089-2 3 295-6 3 062-6 2 948-9 3 428-0 3 799-4 3 288-2 3 452-0 3 630-1 3 759-9 3 725-2 3 9251 4 016-2 4<86-9 4 294-1 4 421-8

83-8 84-6 84-9 88-4 86-4 92-3 92-8 91-4 83-8 990 101-7 98-9 100-2 95-1 86-5 85-3 81-0 80-2 87-1 100-3 103-5 96-5 100-8 108-4 108-2 116-9 119-1 114-6 124-9 127-6

89 tagas vara en följd av bristerna i det till grund för uppskattningen av totalkonsumtionens värde liggande statistiska materialet, men äger sannolikt därjämte en reell innebörd. Tillgängliga ärslöneserier för arbetare inom olika näringsgrenar ha, såsom tidigare visats, undergått en i stort sett parallell utveckling. Ingendera av dem kan emellertid ensamt tagas som mätare på köpkraftsutvecklingen, enär proportionen mellan antalet inom skilda näringsområden sysselsatta personer avsevärt förskjutits under denna period. Därtill kan fogas, att löneutvecklingen för övriga i produktionen deltagande samhällsmedlemmar kan ha erhållit en delvis annan gestaltning. Efter kriget och särskilt under senare hälften av 1920-talet visa serierna en i det närmaste fullt likartad utveckling. Detta förhållande kan givetvis bero på tillfälligheter, men å andra sidan är det antagligt, att löneindexserien för industriarbetare under denna tid är mer representativ för köpkraftsutvecklingen med hänsyn till denna arbetargrupps numera dominerande betydelse. — Såsom i annat sammanhang visats, torde man kunna antaga, att förhållandet mellan företagens löneutbetalningar till förvaltnings- och arbetarpersonal under större delen av 1920-talet endast undergått relativt obetydliga förändringar. I efterföljande tablå, som belyser förskjutningen i totalkonsumtionens relativa sammansättning, framträda en del anmärkningsvärda drag. Procenttalen beräknade med utgångspunkt från nationalinkomstundersökningens värdeuppgifter. Sammandrag av k o n s u m t i o n e n : 5-årsmedeItaI. l

Å r

o

5 Procentuell fördelning. 6

10 Importerade NyttIndustri varor Hus- Fria jande av Jord- Skogs- och Han- Trans- ligt yrken konsumbruk 1 bruk hant- Produkter Induport arbet e m. m. tionsdel av jord- striproverk 1 kapital bruk m . m . dukter t.

1881/85 1886/90 1896/00 1901/05 1906/10 1916/20 1921/25 1926/30

17-2 14-8 15-7 14-8 14-9 15-9 15-8 17-6 125 99

5-8 4-9 4-0 3-3 2-6 22 1-9 2-3 1-6 1-8

230 22 9 25-3 27-6 29-1 28-2 27-6 26-0 27-8 28-1

17 26 25 21 17 1 (i 16 11 15 16

10-4 10-5 8-2 7-0 5-8 5-3 5-3 6-8 5-0 5-5

16-8 16-8 17-1 17-4 1(5-8 170 15-8 16-3 15-5 15-6

1-5 1-8 1-9 2-8 2-7 2-9 3-2 3-3 4-4 5-1

3-0 2-8 2-6 2-2 20 1-9 2-2 2-4 2-3 2-0

1-5 1-8 2-0 2-2 2-4 25 2-9 3-1 3-9 4-1

19-1 21-1 20-7 21-1 22-0 22-5 23-7 21-1 25-5 26-8 ••i

Produkter från jordbruk och skogsbruk utgöra en under perioden avtagande relativ andel av den sammanlagda konsumtionens värde. Orsaken därtill är till en del att söka i den något stegrade relativa betydelsen av industriprodukter; tillverkningen av livsmedel, såsom bröd, mejeri-, slakteri- och charkuterivaror, h a r med tiden i vidgad omfattning övertagits av industrien. Å andra sidan påverkas procenttalen för jordbruk och skogsbruk ävensom för industrien av den under perioden inträdda ofantliga ökningen i värdet av andra konsumtionsgrupper, närmast tjänstegrupperna transportverksamhet, fria yrken, bank- och försäkringsrörelse samt nyttjandet av konsumtionskapital. Till en mer detaljerad redogörelse för förändringarna i konsumtionens gestaltning övergår framställningen i nästföljande avdelning. Därvid upptages till be1 2

Inklusive trädgårdsprodukter och fiske. Produktion — utförsel.

90 handling endast sådana konsumtionsarter, för vilka statistiken kan ge mer säkra hållpunkter för en bedömning av utvecklingen. 1.

Närings- och njutningsmedel.

a. Vegetabiliska jordbruksprodukter. Spannmål. I nedanstående tablå sammanställda uppgifter belysa den kvantitativa utvecklingen under perioden 1881—1930 av produktionen, importöverskottet samt den inhemska förbrukningen av de båda viktigaste brödsädesslagen vete och råg. Siffrorna r ö r a n d e produktionen utvisa skördens omfattning (inkl. utsäde) i medeltal per skördeår under resp. 5-årsperioder. Uppgifterna över importöverskottet innefatta även kvantiteterna mjöl och gryn av nämnda sädesslag omräknade till omalen spannmål. 1 Produktion, Importöverskott samt förbrukning av vete och råg. 1

(i

7 Utsäde

Foder

Konsumtion: Kol. (3-4-5)

Konsumtion per invånare Kg

178 273 366 441 518 657

Vete: 1 000 ton 14 15 17 24 31 52

4 5 6 10 13 21

160 253 343 407 474 584

34-7 52-4 65-8 72-4 791 95-8

693 678 706 695 604 511

Råg: 1 000 ton 76 78 80 75 67 50

27 27 26 33 22 20

590 573 600 587 515 441

128-1 118-6 115-1 1044 85 9 72-3

Produktion

Importöverskott

Totalförbrukning

1881/85 1891/95 1901/05 1911/15 1921/25 1926/30

94 115 138 239 289 466

84 158 228 202 229 191

1881/85 1891/95 1*01/05 1911/15 1921/25 1926/30

507 562 590 614 557 450

186 116 116 81 47 61

Årligen

ft

Minskas den i kol. 3 redovisade totala förbrukningen av vete och råg med motsvarande till utsäde och kreatursfoder nyttjade kvantiteter, kvarstår den spannmålsmängd som förädlad i en eller annan form kan antagas huvudsakligen ha tjänat som människoföda. De i kol. 4 och 5 återgivna kvantiteterna till utsäde och foder äro emellertid uppskattade, varför den i kol. 6 framräknade skillnaden sannolikt icke återger den faktiska konsumtionens omfattning på ett fullt tillfredsställande sätt. Såsom den totala vete- och rågkonsumtionen här beräknats, inkluderar denna tydligen även de sädesmängder, vilka använts som råvara för framställning av stärkelse, brännvin etc. Konsumtionsutvecklingen för de båda sädesslagen samt dennas återverkan på produktion och utrikeshandel förete under perioden en påfallande olikartad tendens. Produktionen och konsumtionen av vete undergår, som synes, en oavbruten, stark stegring, medan rågkonsumtionen liksom produktionen därav framförallt efter kriget betydligt reduceras. Denna omläggning av konsumtionen h a r radikalt förändrat relationen mellan de konsumerade mängderna av vete 1

E. Höijer, Sveriges jordbruk (Stockholm 1932). t

91 och råg, vilket framgår av nedanstående procenttal (konsumtion av vete i procent av r å g ) : Period: 1881/85 1891/95 1901/05 1911/15 1921/25 1926/30 Procent 271 442 57-2 69-8 921 1325 Förskjutningen i konsumtionsinriktningen återspeglas även av talen i sista kolumnen av tablån sid. 90. Av dessa framgår, att vetekonsumtionen i medeltal per invånare under perioden successivt stigit från 34-7 till 95-s kg, alltså i det närmaste tredubblats, medan rågkonsumtionen under samma tid nedgått med inemot 45 procent. Den »individuella» konsumtionen av vete och råg tillsammantagna visar däremot endast relativt små förändringar; under perioderna 1881/85 och 1926/30 uppgick den till 163 kg resp. 168 kg (under mellanliggande perioder var den dock något högre; maximum 181 kg 1901/05). Det är otvivelaktigt, att den omtalade konsumtionsförskjutningen bl. a. möjliggjorts genom den under perioden inträdda, av utrikeshandels-, produktions- och andra förhållanden framkallade förändringen i prisrelationen mellan råg och vete. Tages markegångsprisen å de båda sädesslagen till utgångspunkt för en beräkning av det procentuella förhållandet mellan råg och vete, erhålles under angivna 5-årsperioder följande serie relationstal: Period: Procent

1881/85 75 1

1891/95 84-2

1901/05 82-0

1911/15 866

1921/25 895

1926/30 88-9

Enbart, denna omständighet är likväl icke tillräcklig som förklaring till den betydande konsumtionsförskjutningen. Denna måste tvärtom ses i samband med prisutvecklingen på andra varor och tjänster samt den under perioden inträdda stegringen i reallönen; sannolikt ä r det den sistnämnda faktorn som väsentligen betingat utvecklingen. Korn och havre användas alltjämt i vissa delar av landet, främst i Norrland, som brödsäd. I vilken utsträckning detta är fallet kan dock icke bedömas. Huvudsakligen åtgå de båda sädesslagen till att täcka den inhemska kreatursskötselns starkt ökade behov av fodermedel samt som råvara till industrien (för tillverkning av brännvin m. m . ) . Som människoföda h a r särskilt havren fått ökad användning i form av havregryn. I medeltal för perioden 1896/1900 uppgick produktionen av havregryn årligen till 2-8 milj. kg, en kvantitet som för perioden 1926/30 stigit till 23-4 milj. kg. Tages hänsyn till förekomsten av export och import av havregryn, sjunker sistnämnda kvantitet till 22-6 milj. kg, vilket innebär en genomsnittlig årskonsumtion av 3-7 kg per individ åren 1926/30 mot 0G kg under den tidigare perioden. I samband härmed äger det intresse att visa, vilken utveckling bageriindustrien undergått. Brödtillverkningen skedde förr huvudsakligen i hemmen samt inom hantverksmässigt bedrivna företag; antalet hantverkare och hantverksarbetare uppskattades 1881/85 till i r u n t tal 4 900. Mot slutet, av 1800-talet började fabriker med användning av maskinella hjälpmedel uppkomma, vilkas antal sedan dess hastigt tillväxt och som i stigande grad övertagit produktionen av bagerialster. Nedan anförda siffror belysa utvecklingsgången:

189(5/00 1906/10 1913 1925 1930

Bagerier och käxfabriker. Antal arbetsAntal ställen arbetare 30 717 72 2 086 135 3 474 235 5 129 389 6 591

Produktion: milj. kr. 5-0 16-6 26-5 77-0 94-7

92 Med avseende på värdet har industriens produktion i det närmaste 20-dubblats sedan slutet av 1800-talet. I vilken mån en överflyttning av produktionen från hantverk till industri samtidigt ägt rum kan likväl icke avgöras, men sannolikt h a r den hantverksmässiga bagerinäringen avsevärt utvecklats. Enligt 1930/31 års företagsräkning uppgick omsättningen inom hithörande företag till 51 milj. kr. 1930; för motsvarande företag, kombinerade med annan verksamhet (serveringsrörelse, handel med mejeriprodukter o. d.) redovisas dessutom en omsättning av 75 milj. kr. Potatis. Det inhemska behovet av potatis —• det jämte vete och råg viktigaste vegetabiliska födoämnet — täckes, såsom framgår av nedanstående tablå, väsentligen av produktionen inom landet; endast för enstaka år tager importen av potatis en större omfattning. Skörd, importöverskott samt förbrukning av potatis.

1 000 ton.

3 Årligen

1881/85 1891/95 1901/05 1911/15 1921/25 1926/30

Skörd

1167 1279 1381 1683 1768 1656

Import Total Kg över- förbruk- Utsäde Kol. 3 per in-kol. 4 skott ning vånare 6 3 49 13 5 9

1173 1282 1430 1696 1773 1665

176 186 197 249 286 262

997 1096 1 23:5 1447 1487 1403

217 227 236 257 248 230

Konsumtion

Kg per invånare

603 599 658 691 723 695

131 124 126 123 121 114

Den i kol. 5 redovisade differensen mellan totalförbrukning (kol. 3) och utsäde (kol. 4) utgör ett alltför otillförlitligt mått på potatiskonsumtionens storlek och förändringar, enär vanligtvis en betydande del av det tillgängliga potatisförrådet årligen finner användning som kreatursfoder och industriråvara. Av sistnämnda kvantiteter kan den som industriråvara begagnade potatisen approximativt uppskattas, under det att en motsvarande kalkyl rörande mängden potatis till foder möter betydande svårigheter, på grund av att denna mängd starkt varierar med priset på potatis och andra fodermedel. I samband med nationalinkomstundersökningen har dock ett försök gjorts till uppskattning av kvantiteten till människoföda direkt hänförlig potatis; de i kol. 7 och 8 återgivna talen ha erhållits från dessa beräkningar. Konsumtionen av potatis i medeltal per invånare har, om kalkylerna i fråga icke ge missvisande utslag, sedan periodens början undergått en så gott som oavbruten minskning. Det är också troligt, att en nedgång i den individuella potatiskonsumtionen faktiskt ägt rum med hänsyn till stegringen i konsumtionen av andra viktiga näringsmedel. Resultaten frän socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar bekräfta delvis detta antagande; konsumtionen av potatis i genomsnitt för normalhushäll uppgick u n d e r åren 1914, 1923 och 1933 till resp. 308, 387 och 347 kg. Importerad frukt. Siffror belysande den inhemska fruktproduktionens förändringar stå icke till buds. Enligt tillgängliga uppgifter skulle det totala beståndet av fruktträd ha uppgått till c:a 300 000 träd under perioden 1861/65, 3-5 milj. träd är 1913 och 7-4 milj. träd år 1927. Äga dessa uppgifter giltighet, skulle en avsevärd stegring i fruktodlingen inom landet ha ägt rum, vilken i sin tur måste ha verkat höjande p å såväl den absoluta som relativa fruktkonsumtionens omfattning.

93 Samtidigt därmed har importen av färska och torkade ävensom andra frukter och bär undergått en betydande ökning, vilket framgår av nedan sammanställda uppgifter. Införsel av färska frukter och b ä r . Ton. Årligen

Vindruvor

Apelsiner

1891/95.... 1896/00....

56 70 114 195

1911/13.... 1926/30....

363 1456

445 1006 2138 3 822 5 889 16 031

Citroner Äpplen

Päron Bananer

Summa

Kg per invånare

2 446 1 928 3 736 7 045

JUL 0-4 0-7 1-4

13 281 60 087

2-4 _9j9

1875 746 1288 2 741

70 106 196 287 798 1702

Andra

2 875 17 047

630 6 229

1708 6 572

1018 11051

Införsel av t o r k a d e , s a l t a d e e l l e r i n l a g d a f r u k t e r o c h bär . Årligen

1881/85 1891/95 1896/00 1901/05 1911/13 1926/30

Plommon, Russin sviskon o. och bruneller korinter 617 759 1262 1590 2 300 3 514

Fikon

Nötter Äpplen och mandlar

999 1249 1700 1851

215 214 340 349

375 552 807 1048

1771 2 227

487 878

1373 2 781

Andra

Ton. Summa

Kg per invånare

2 352 2 979 4 506 5 614 7 941 15 339

05 0-6 0-9 11 1-4 2-5

146 205 397 776 911 1286

1102 4 653

Vad gäller importen av färska frukter och bär h a r denna ökats från 0-5 kg till 9-9 kg per invånare. En viss, säkerligen icke obetydlig del av importen går till framställning av exempelvis läskedrycker och återkommer alltså till konsumtionen i sådan form. Införseln per huvud av torkade, saltade eller inlagda frukter och bär visar en mycket svagare stegring; under perioden har den likväl 5dubblats. Importvärdet för samtliga ovanberörda produkter har stigit från 2-6 milj. kr 1881/85 till 50-4 milj. kr. 1926/30. b. Animaliska jordbruksprodukter. Kött och fläsk. Kännedomen om den svenska animalieproduktionens och -konsumtionens storlek och förändringar måste betecknas som mycket ofullständig. De i efterföljande tablå sammanställda uppgifterna över produktionen av kött Produktion och förbrukning av kött och fläsk.

F l ä s k

K ö t t År Produktion

1881/85 1891/95 1901/05 1911/13 1927

Exportöverskott

6 492 94 608 4 384 109 890 2 661 126 222 14 970 136112 113 700 - 1502

Ton.

Förbrukning Total

Kg per invånare

88116 105 506 123 561 121142 115 202

19 22 21 22 19

Produktion

Importöverskott

5912 41 002 67 530 - 1578 3 837 82 811 106 565 - 6 798 140 800 - 24 326

Förbrukning Total

Kg per invånare

46 914 65 952 86 648 99 767 116 474

10 14 17 18 19

94 och fläsk fr. o. m. 1881 äro till övervägande del uppskattade, varvid till utgångspunkt tagits uppgifter om djurbeståndets storlek vid skilda tidpunkter, kompletterade med antaganden rörande den årliga omsättningen inom kreatursbeståndet samt djurens genomsnittliga slaktvikt. Det är i främsta rummet de b å d a sist angivna faktorerna som göra beräkningarna osäkra; utan tvivel ha dessa undergått en betydande stegring, men i vilken grad detta skett kan icke fastställas. Den i tablån framräknade totalförbrukningen samt medelförbrukningen per individ av kött och fläsk kan med hänsyn till vad som ovan anförts därför ha utvecklats på annat sätt än vad talen indicera. I fråga om fläskkonsumtionen ä r det likväl tydligt, att denna undergått en stark, successiv stegring; beträffande konsumtionen av kött är den kalkylerade utvecklingen däremot långt m i n d r e tillförlitlig. Sannolikt h a r dock en ökning ägt rum även i köttkonsumtionen; enligt socialstyrelsens levnadskostnadsundersökningar uppgick konsumtionen av kött år 1914 till 46-7 kg per normalhushåll men åren 1923 och 1933 till resp. 61 D och 58-4 kg. Charkuterivaror. I likhet med brödtillverkningen h a r även framställningen av charkuterivaror i stigande grad omhändertagits av industrien. Till belysning av utvecklingen föreligga för större delen av perioden endast värdeuppgifter, vilka givetvis till en del äro påverkade av prisförändringar, ökningen i charkuterifabrikernas produktvärde är emellertid, såsom nedan anförda uppgifter visa, så betydande, att en väsentlig stegring i produktionsvolymen framstår som självklar. Enligt uppskattning tillverkades år 1914 13 000 ton charkuterivaror; i 1930 års industristatistik uppges produktionen för året vara 30 000 ton. Produktion av charkuterivaror. Årligen &

1896/00 1901/05 1906/10 1911/15 1916/20 1921/25 1926/30

, Total 1000 kr. 3 392 6119 9 480 12406 48 260 38109 45 075

Kronor per inv. 0-7 1-2 1-8 2-2 83 64 74

Ovanslående produktvärden ha erhållits från den officiella industristatistiken och hänföra sig därför endast till de större företagen i branschen. Mjölk och mejeriprodukter. I fråga om konsumtionen av mjölk och mejeriprodukter stå endast mycket ofullständiga uppgifter till buds. Nedan redovisade uppgifter över mjölkkonsumtionen per invånare innefatta även den mjölkmängd som använts för framställning av lantsmör och ost, tillverkad utanför mejerierna, jämte bageriindustriens förbrukning av mjölk. Uppgifterna, vilka av denna anledning tydligen genomgående äro för höga, grunda sig p å nationalinkomstundersökningens kalkyler. Motsvarande uppgifter rörande konsumtionen av smör, margarin och ost äro beräknade med ledning av produktions- och handelsstatistikens uppgifter. Årligen 1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1

Förbrukning av mejeriprodukter. Kg per inv. Mjölk Smör Margarin1 269 217 0-6 0-2 254 0-3 0-6 277 1-5 1-4

Uppgifterna avse t. o. m. 1911/15 sista året i resp. period.

Ost1 1-4 1-4 1-5

95 Årligen 1901/05 1906/10 1911/15 1926/30

Mjölk 282 405 390 393

1 Smör 1-9 21 1-5 4-0

1 Margarin 2-4 2-6 4-3 8-1

Ost 1-7 1'9 21 4'2

Konsumtionen per individ av resp. varuslag företer en anmärkningsvärt stark ökning. I första hand gäller detta varorna smör och margarin. Den allt allmännare förbrukningen av margarin har, som synes, icke verkat nedpressande på smörkonsumtionen, vilken tvärtom stigit betydligt. c. Övriga närings- och njutningsmedel. Jämte ovan behandlade varuslag omfattar konsumtionen ett flertal andra närings- och njutningsmedel. Tal utvisande den kvantitativa konsumtionen per invånare och dennas förändringar sedan 1880-talets början av några av de viktigaste av ifrågakommande förnödenheter finnas angivna i efterföljande tablåer. Förbrukning av socker, kaffe, te, kakao och tobak. Årligen

1881/85 1891/95 1901/05 1911/15 1921/25 1926/30

Kg per inv.

Socker

Kaffe

Te

Kakao

Choklad, karameller och konfekt (produktion)

9-8 13-6 22-0 28-3 32-9 411

3-0 35 5-6 5-8 6-6 70

0-02 0 03 0-04 004 0-05 0-06

0-02* 0-07= 0-16 0-41 0-58 061

0-4 1-1 2-0

1-1 1-2 1-4 1-5 1-4 1-4

2-7 3-5

I ovanstående tablå upptagna varuslag, vilka kunna sägas ingå mer regelbundet i flertalet individers dagliga konsumtion, utvisa med undantag för några enstaka perioder en oavbruten konsumtiv stegring per individ räknat. Starkast framträder ökningen i sockerkonsumtionen, vilken mer än fyrdubblats. Denna ökning, liksom den successivt tilltagande kaffekonsumtionen, får tvivelsutan ses mot bakgrunden av den under perioden inträdda reallö_nestegringen. Konsumtionsökningen i fråga om övriga varuslag kan sannolikt även härledas ur samma orsak. Säkerligen har dock utvecklingen delvis betingats av förskjutningar i konsumtionens sammansättning under berörda period. Förbrukning av alkoholhaltiga drycker m. m. Liter per inv. Årligen 1881/85 1891/95 1901/05 1911/15 1921/25 1926/30 1

Brännvin

Vin

8-2 6-8 7-6 6-7 4-2 4-6

11 10 11 0-9 0-5 0-9

17-9 24-9 32-6 2T2 22-6 25-2

Uppgifterna avse t. o. m. 1911/15 sista året i resp. period. *8 Kakaopulver ej medräknat. Avser perioden 1896/1900.

Svagdricka 21-0 29-2 38-2 26-6 12-1 18-5

Mineralvatten o. läskedrycker 28» 3-2 4-3 4-3 5-8

9G Som framgår av ovanstående tal visar konsumtionen av alkoholhaltiga drycker en helt annan utvecklingstendens. Förbrukningen av brännvin har r ä k n a t över hela perioden undergått en avsevärd minskning. De mer gängse måltidsdryckerna, öl och svagdricka, konsumerades t. o. m. första 5-årsperioden av 1900-talet i starkt stigande omfattning, medan konsumtionen därefter i väsentlig mån reducerats. Till en del sammanhänger den skildrade utvecklingen med ökad användning av mineralvatten och läskedrycker, men den viktigaste orsaken till konsumtionsminskningen är dock att söka i den samtidiga starkt ökade förbrukningen av mjölk och kaffe.

2.

Bränsle och lyse.

Under den senast förflutna 50-årsperioden h a r vedbränslets betydelse för hushållsändamål varit underkastad en stark både relativ och absolut minskning. Enligt en uppskattning från början av 1880-talet utgjorde den totala vedåtgången till konsumtion 17-7 milj. kbm (fast mått inkl. b a r k ) . 1 Motsvarande beräkningar för senare år ge samtliga avsevärt lägre tal, oaktat stegringen i folkmängdnumerären under samma tid varit betydande. En av ingenjörsvetenskapsakademien för perioden 1925/27 verkställd uppskattning resulterade i en årlig vedförbrukning i hemmen av inalles 10-2 milj. kbm; 2 1933 års skogsindustrisakkunniga räknar med ungefär samma kvantitet. Nämnda kalkyler ge vid handen, att medelförbrukningen av vedbränsle från 1880-talets början till innevarande tid sjunkit från 3-9 till Its kbm per individ. Även om ovan anförda tal huvudsakligen vila på uppskattningar, torde de sannolikt ge en tillfredsställande bl^d av utvecklingen. Den avsevärda nedgång i vedbränsleförbrukningen per individ, som talen utvisa, är förklarlig och torde närmast äga sin grund i sådana omständigheter som successivt inträdda kvalitativa förbättringar i bostaden, förändringar i bostadstypen (hyreskasernernas framträdande i städerna), bränslebesparande förbättringar i fråga om eldstaden samt slutligen övergång till andra bränslemedel. En uppskattning rörande den kvantitativa förbrukningen för hushålls- och andra ändamål av övriga viktigare bränslemedel (exklusive elektrisk energi) återfinnes å sid. 113 i den av Sveriges industriförbund år 1935 utgivna översikten över den svenska industriproduktionens utveckling och läge. 3 De för hushållsoch fastighetsuppvärmning under år 1932 konsumerade mängderna av resp. bränslen beräknas ha varit av följande omfattning (motsvarande tal för den totala förbrukningen återgivas inom p a r e n t e s ) : Stenkol '".... 0-4 milj. ton (434); koks 1-25 » » (1-60);

fotogen 43000 ton (73^000); motor- och pannbränngasverksgas 150 milj. kbm (188); olja 45 000 ton (230 000).

Den totala förbrukningen av stenkol och koks kan i medeltal p e r år u n d e r perioden 1881/85 uppskattas till 1-ig milj. ton, d. v. s. blott 20 % av den sammanlagda förbrukningen 1932. Konsumtionen av gasverksgas h a r u n d e r samma period stigit från 14 till 188 milj. kbm, och alltså mer än 13-dubblats. Vedbränslets ersättande med kolbränslen och gasverksgas h a r emellertid huvudsakligen ägt rum i städerna och förortsområden till dessa; de 39 gasverk som voro i verksamhet 1933, voro samtliga belägna i städer. Importen av mineraloljor, renade, visar fram till åren före kriget en så gott som oavbruten stegring; under 5-årsperioden 1881/85 uppgick den i medeltal p e r år till 18 000 ton, år 1913 1 J. O. af Zellcn, Om skogshushållning (Tidskrift för skogshushållning 2 Th. Streyffert, Världens barrskogstillgångar (Stockholm 1931). 8

Sveriges industri (Stockholm 1935).

1882).

97 till 120 000 ton. Under denna tid domineras importen av lysoljor (fotogen), vilken under efterföljande år företer en icke oväsentlig minskning. Den elektriska kraftdistributionen har först under innevarande å r h u n d r a d e börjat få en mer betydande omfattning. Till en början togs den elektriska energien i anspråk huvudsakligen för produktiva ändamål men har efter hand i stigande grad börjat nyttjas konsumtivt (för belysning o. d. i h e m m e n ) . Direkta uppgifter om storleken av den »omedelbara» konsumtionen av elektrisk kraft stå icke till buds, men med utgångspunkt från de i industristatistiken redovisade energikvantiteterna för s. k. »borgerliga behov» kan utvecklingen i viss mån bedömas. Förbrukningen av elektrisk kraft för nämnda ändamål uppgick under nedan angivna år till följande kvantiteter (milj. kilowattimmar). År Milj. kWh Index: 1913 = 100

1913 56 100

1916 89 159

1920 197 352

1921 249 445

1926 413 738

1930 582 1039

1932 642 1146

T. o. m. år 1920 innefatta dessa kvantiteter även förbrukningen av elektrisk energi för bl. a. jordbruks- och gatubelysningsändamål samt för senare år även den inom småindustri och hantverk nyttjade energien. Å andra sidan äro uppgifterna före 1921 för höga i jämförelse med de för efterföljande år, emedan de förra även inkludera förluster vid överföring, transformering o. d., vilka torde uppgå till mellan 12 och 15 procent av totalkvantiteten. Ovanberörda förhållanden göra det givetvis icke möjligt att n ä r m a r e fixera utvecklingen av den konsumtivt använda elektriska energiens storlek. Att en betydande stegring i totalförbrukningen av elektrisk energi för belysnings- och liknande ändamål i hemmen faktiskt ägt rum sedan tiden före kriget är likväl påtagligt. Jämte en ständigt fortgående elektrifiering av stadssamhällena med kringliggande landsbygd har särskilt fr. o. m. 1917/18 en omfattande elektrifiering av den egentliga landsbygden igångsatts, vilken medfört att elektrisk energi som belysningsmedel numera erhållit en betydligt allmännare utbredning än tidigare. 3.

Bostad.

De förändringar som fr. o. m. senare hälften av 1800-talet inträtt i fråga om befolkningens boendeförhållanden, närmast utvecklingen av det kvantitativa bostadsutrymmet per hushåll eller individ räknat, kunna icke statistiskt belysas för hela perioden. Det är först i och med tillkomsten av de av socialstyrelsen tidvis företagna bostads- och hyresräkningarna, som någon kunskap om dessa förhållanden står att vinna. Dessa undersökningar, vilka togo sin början 1912/14, beröra likväl i allmänhet endast städer och stadsliknande samhällen, varför sålunda hållpunkter för ett bedömande av motsvarande förhållanden på den egentliga landsbygden praktiskt taget alltjämt saknas. Undantag härutinnan utgöra dock städerna Stockholm och Göteborg, vilkas statistik på detta område går tillbaka till 1880-talet. Med utgångspunkt från vissa befolkningsstatistiska uppgifter torde det emellertid vara möjligt att bilda sig en ungefärlig uppfattning om tendensen i boendeförhållandenas utveckling under de tider och för de områden, som statistik häröver icke föreligger. Statistiken över folkmängdens fördelning på landsbygd och städer visar, att år 1880 15-i % av rikets folkmängd var bosatt i städerna. Detta procenttal h a r sedan dess oavbrutet stigit; år 1900 uppgick det till 21-6 och 1930 till 32-s. Under perioden 1880—1930 har landsbygdsfolkmängden tillväxt med 7 %, städernas folkmängd med 190 %. På grund av nybildning av städer samt förekomsten av inkorporeringar, äro ovan anförda relationstal icke helt signifikativa, men de 7—II. 352871

98 förändringar, som dessa undergått, äro dock så omfattande, att de icke k u n n a vara missvisande för utvecklingen. Det för vart tionde år föreliggande folkräkningsmaterialet medgiver en uppdelning av landsbygdsfolkmängden i folkmängd, som har sin utkomst av j o r d b r u k med binäringar, samt övrig folkmängd, vilken företrädesvis är bosatt å industriorter, stationssamhällen och liknande områden. Jordbruksbefolkningens numerär har sedan 1880 avtagit såväl absolut som relativt. År 1880 utgjorde den 67-9 % av rikets folkmängd men 1930 endast 40-4 % av denna; mellan angivna år har den absolut taget minskat med 0-5 milj. personer. Den överflyttning av befolkningen till andra näringsområden, om vilken bl. a. nedgången i den jordbruksidkande folkmängden bär vittne, behöver givetvis icke i och för sig ha framkallat en i motsvarande grad lika stark lokal befolkningsomflyttning; att en viss omflyttning likväl ägt rum, därför tala bl. a. den starka ökningen av städernas folkmängd, tendensen till starkare lokal koncentration av folkmängden på landsbygden samt icke minst den periodvis betydande emigrationen. Om man sålunda kan räkna med en icke oväsentlig omflyttning från jordbruksområdena, blir tydligen följden därav, att bostadsutrymmet för den kvarvarande befolkningen i genomsnitt måste ha förbättrats, även u n d e r förutsättning av endast minimal eller ingen nybyggnadsverksamhet inom området i fråga. Detta förhållande utesluter givetvis icke, att boendeförhållandena för enskilda g r u p p e r av den i jordbruk sysselsatta befolkningen kunna ha utvecklats mindre gynnsamt. Så framstår alltjämt trångboddheten och bostadsstandarden i övrigt för ståtarfamiljer i vissa trakter som ett allvarligt socialt problem. För den övriga delen av landsbygdsfolkmängden föreligga en del uppgifter i samband med de för städer och stadsliknande samhällen företagna offentliga bostads- och hyresräkningarna. Enligt 1912—1914 års allmänna bostadsräkning uppgick boendetätheten (d. v. s. antalet boende personer per 100 r u m eller kök) i 30 undersökta tättbebyggda orter p å landsbygden till icke mindre än 193 men till blott 143 i köpingar och municipalsamhällen (72 st.). Som framgår av 1920 års bostadsräkning var boendetätheten i orter med mindre än 5 000 invånare, ett område som till övervägande del omfattar köpingar och municipalsamhällen, för detta år 138; går man däremot till 1924 års hyresräkning uppgives för ett liknande område en boendetäthet på endast 113. Att med utgångspunkt från ovan anförda, allmänna boendetäthetstal, vilka bygga p å synnerligen k n a p p h ä n d i g t material, draga några mer bestämda slutsatser om boendeförhållandenas förändring synes likväl icke vara tillrådligt, oaktat talen indicera en nedgång i boendetätheten. För stadssamhällenas vidkommande ge de i nyssnämnda utredningar framräknade boendetäthetstalen betydligt säkrare hållpunkter för en bedömning av utvecklingen. För städer exklusive Stockholm och Göteborg, vilka i det efterföljande behandlas särskilt, voro boendetäthetstalen under nedan angivna år följande: År Boendetäthet 1912/14 132 1920 132 1924 123 1926 124 Boendetäthetstalet för 1926 hänför-sig endast till 55 orter. En jämförelse mellan boendetäthetstalen för 52 orter gemensamma med tidigare utförda bostadsundersökningar ger för 1920 en boendetäthet av 134, 127 för 1924 samt 124 för 1926, vilket antyder att en fortsatt nedgång i boendetätheten ägt rum t. o. m. 1926. Med hänsyn tagen till den under efterföljande år avsevärda stegringen i bostads-

99 produktionens omfattning inom stadssamhällena är det antagligt, att en ytterligare nedgång i boendetätheten varit för handen. Boendetäthetens utveckling i Stockholm och Göteborg framgår av nedanstående tal: År 1880 1890 1900 1905 1910 1915 1920 1924 1926 1930

Stockholm 142 139 147 139 133 127 129 125 119 116

Göteborg 170 151 149 146 145 142 136 129

I Stockholm har, som synes, boendetätheten varit växlande under den första 25-årsperioden, vilket sammanhänger med under perioden stark inflyttning samt otillräcklig bostadsproduktion. Därefter och särskilt efter 1920 förete talen en betydande nedgång. Även Göteborg karakteriseras av sjunkande boendetäthetstal, men utvecklingen h a r där försiggått i betydligt svagare tempo. Att döma av föregående data torde man för större delen av perioden äga rätt att räkna med en genomgående stegring i det individuella bostadsutrymmet. Samtidigt därmed har sannolikt även en kvalitativ förbättring av bostadsstandarden ägt rum, vilken framför allt torde h a kommit stadssamhällenas befolkning till godo.

4.

Konsumtionskapital.

Jämte varor för omedelbar förbrukning, såsom livsmedel samt förnödenheter av relativt kort varaktighet, exempelvis kläder, tager konsumtionen regelbundet i anspråk kapitalföremål med jämförelsevis läng nyttjandetid (husgeråd, möbler e t c ) . Gränsen mellan sistnämnda produkter, i det följande betecknade som konsumtionskapital, samt förbrukningsartiklar i egentlig mening, konsumtionsvaror, är givetvis i många fall flytande. Med förbrukningsartiklar förstås i detta sammanhang varor, vilkas nyttjandetid i genomsnitt icke sträcker sig utöver det löpande konsumtionsåret, under det att alla övriga föremål, vilka finna användning under längre tid än ett år, räknas till gruppen konsumtionskapital. Värdet av det årliga bruttotillskottet av konsumtionskapitalföremål uppgår enligt nationalinkomstundersökningens beräkningar till nedanstående belopp. Konsumtionskapital: Produktion — export 4- import. Årligen Grupp Grupp Grupp Grupp Grupp Grupp 1 2 3 4 6 7 1881/85 : 16 5 21 2 6 2 1896/00 38 8 41 7 8 6 1911/13 81 13 97 16 12 13 1926/30 259 33 210 50 31 31

Samtliga grupper 52 109 232 620

Milj. Kr. Kronor per inv. 11 22 41 102

Den i tablån tillämpade gruppindelningen sammanfaller med industristatistikens varufördelning. Grupp 1 omfattar sålunda produkter av mekanisk och elektrisk industri, såsom automobiler, tramp- och motorcyklar, kaminer, dammsugare, kylskåp, radioapparater, instrument och ur. Grupp 2 innefattar främst glas- och porslinsvaror, grupperna 3 och 4 möbler resp. böcker samt grupperna 6 och 7

100 vissa textilvaror, såsom dukar och lakan (dock icke gångkläder) samt slutligen arbeten av skinn, läder och gummi, t. ex. pälsverk, reseffekter m. fl. varuslag. Av det ärliga bruttotillskottet (produktion — export + import) av dylika tillverkningar användes en del till ersättning av äldre, redan förslitna tillverkningar, under det att återstoden representerar nykapitalbildning. I samband med nationalinkomstundersökningen h a kalkyler verkställts rörande konsumtionskapitalföremålens nyttjandevärde, d. v. s. det beräknade värdet av kapitalföremålens under resp. år avlämnade tjänster. Att beräkningarna i fråga måste betecknas som starkt hypotetiska, ligger i sakens natur. Även om storleksordningen av de kalkylerade årliga nyttjandevärdena skulle vara missvisande, kunna de dock möjligen ge en jämförelsevis säker bild av utvecklingen, vilken åskädliggöres av nedanstående tal. Årlip

1896/00 349

1881/85 . 225

Milj. kr.

1926/30 1868

1911/15 738

Utvecklingen av nyttjandevärdena bekräftas i sin mån av i föregående tablå meddelade uppgifter om värdet av det årliga bruttotillskottet av konsumtionskapitalet, enligt vilka utgiften per individ för ifrågavarande ändamål i det närmaste tiodubblats under perioden. Med hänsyn till tillkomsten under senare år av ett flertal förr icke existerande kapitalvaror, bilar, radio samt andra slag av elektriska apparater m. fl. produkter, framstår berörda konsumtionsökning icke som osannolik. 6.

Liv- o c h s j u k f ö r s ä k r i n g .

Liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkring samt brandförsäkring höra till de viktigaste former av försäkring, för vilka de enskilda samhällsmedlemmarna av eget initiativ påtaga sig kostnader. Av dessa kan utvecklingen för de båda förstnämnda arterna av försäkring i viss män belysas. Svenska bolags livförsäkringsverksamhet.

Årligen

1887/90 1896/00 1911/15 1921/25 1926/30

Premieinkomst 8-1 15-8 43-4 98-8 127-1

Milj. k r .

Utbetalning försäkringsfall 2-6 5-9 18-4 37-2 53-1

för

återköp 0-3 0-5 1-8 6-8 8-2

Premieåterbäring och vinst

38 6-3

11-3

De svenska livförsäkringsbolagens premieinkomster ha sedan slutet av 1880talet mer än 15-dubblats. Den betydande ökningen i de årliga utgifterna för livförsäkringsändamål beror dels på verksamhetens alltmer vidgade utbredning, dels sammanhänger den med en till följd av reallönestegringen möjliggjord allmän höjning av de genomsnittliga försäkringsbeloppen. Betydelsen av livförsäkringsrörelsen framgår vidare av i tablån lämnade uppgifter om bolagens utbetalning av försäkringsfall, vilka undergått en ännu starkare stegring än premieintäkterna. Antalet medlemmar i registrerade sjukkassor samt av dem inbetalda medlemsavgifter företer, som framgår av efterföljande uppgifter en från slutet av 1880talet praktiskt taget oavbruten ökning.

101 Registrerade sjukkassor.

1892/95.. 1896/00.. 1901/05.. 1906/10.. 1911/15.. 1916/20.. 1921/25.. 1926/30..

Antal medlemmar 1 000-tal1

Medlemsavgifter milj. kr.

78 260 435 591 572 738 802 1017

04 1-6 3 5 7 10 14 20

Numera äger mer än 1L av befolkningen medlemskap i sjukkassa, under det att vid sekelskiftet detta var fallet med blott cirka 5 %.

7. Förströelser, nöjen, tidningar och böcker. Den ekonomiska betydelsen av de s. k. nöjesindustrierna kan bedömas endast för senare år. För en beräkning av bruttovärdet för mer typiska grenar av sådan verksamhet, såsom konserter, teater- och biografföreställningar, sport- och idrottstävlingar m. fl., är den till stads- och landskommunerna samt municipalsamhällena årligen influtna nöjesskatten i sin mån vägledande. År 1930 uppgick beloppet av inlevererade nöjesskattemedel till inalles 6-6 milj. kr, varav 5-5 milj. kr tillföllo stadskommunerna. Uppgiften för städerna är den mest representativa; nöjesskatt upptogs nämnda år i 108 av rikets 113 städer men endast i 935 av 2 419 landskommuner. Enligt en i Svenska stadsförbundets tidskrift publicerad uppskattning skulle bruttovärdet av de skattebelagda nöjena uppgå till i runt tal 38 milj. kr. Till grund för kalkylen ligger antagandet, att skatten utgår med 10 % p å teater, konsert och icke professionell idrott, cirka 15 % på biograf och 20 % p å övriga nöjen. Utgår man ifrån, att av förekommande nöjesformer på landsbygden biografföreställningar äro de dominerande, kan nöjesskatten till landskommunerna och municipalsamhällena (0-o resp. 0-2 milj. kr) sägas motsvara ett bruttovärde av 7-5 milj. kr. Enär härvid blott inemot 40 % av landskommunerna äro representerade, kan sistnämnda belopp möjligen höjas till 17 milj. kr. Det sammanlagda bruttovärdet kan sålunda, om föregående kalkyler äga giltighet, uppskattas till 55 milj. kr. Uppgifter frän 1930/31 års företagsräkning ge för nöjes-, idrotts- o. d. företag en total omsättningssumma för år 1930 av 72-3 milj. kr, vilken fördelar sig p å olika verksamhetsgrenar med nedanstående belopp: V e r k s a m h e t s g r e n Teaterverksamhet Biografrörelse, filminspelning och -uthyrning Idrottsverksamhet; biljarder Cirkus-, folkparks- och annan nöjesrörelse

Milj. kr. 97 44-7 32 14É7 72-3

Nyss angivna belopp är dock något för högt, emedan detsamma dels inkluderar inkomst från verksamheter kombinerade med ifrågavarande huvudnäringar, dels innesluter vissa dubbelräkningar, exempelvis filmuthyrningsbyråernas inkomster. 1

Uppgifterna avse antalet medlemmar vid slutet av sista året inom resp. period.

102 Nöjesindustriernas verksamhet är, såsom delvis framgår av redan återgivna siffror, i övervägande grad koncentrerad till stadssamhällena. Närmast belyses detta av efterföljande tablå, vilken visar fördelningen av berörda företags omsättningsbelopp på elva större städer jämte Stockholms inre förortsområde, ävensom resp. belopps procentuella andel av omsättningen för riket: Omsättning 1000 kr. Stockholms stad 35124 Stockholms inre förortsområde .. 2 568 Eskilstuna » 529 Norrköping 844 Malmö 4195 Hälsingborg 890 Göteborg 5 705 Borås 538 Örebro 628 Västerås 574 Gävle 554 Sundsvall 570 Summa 52 719 b l a a

I procent av riket 48 6 36 0*7 It 5-8 12 79 07 09 0-8 0-8 Oj! 73-0

Med undantag för teater, konserter, marknader o. d. nöjen förekommo de numera av den breda publiken särskilt eftersökta nöjena icke under 1800-talet. Biografer, idrottstävlingar m. fl. nöjen ha samtliga framvuxit under innevarande århundrade och isynnerhet efter kriget nått en betydande omfattning. F ö r att taga ett exempel visar sålunda den i Svenska stadsförbundets tidskrift återgivna statistiken över nöjesskattemedlens fördelning på olika nöjesformer, att för skatteåret 1929/30 över 50 % av den influtna skatten h ä r r ö r från biografer; under närmast följande depressionsår stiger nämnda procenttal för städernas vidkommande till inemot 60. Företagsräkningens uppgifter ge för biografrörelsen ett ännu högre procenttal. Till i det föregående behandlade nöjesföretag kan även fogas den statliga rundradioverksamheten. Det sammanlagda värdet av influtna licensavgifter är numera betydande; år 1933 uppgick det till 6-5 milj. kr. Antalet radiolicenser har under den tid verksamheten pågått oavbrutet tillväxt. Under perioden 1924—1933 har antalet beviljade radiolicenser stigit från 40 000 till över 666 000, vilket motsvarar en ökning av antalet licenser per 1 000 invånare från 6-6 till 107-3. När samtidigt varje hushåll enligt 1930 års folkräkning i genomsnitt består av 3-6 medlemmar, kan det följaktligen antagas att inemot 40 % av befolkningen mer regelbundet har tillgång till radio. Utvecklingen av den inhemska tillverkningen av böcker och tidningar kan fr. o. m. 1896 belysas med ledning av industriberättelsens uppgifter om värdet av ifrågavarande produkter (jfr nedanstående tablå). Bok- och accidenstryck, milj. kr Tidningstryck, milj. kr

Årligen 1896/00 1 I

1914/15 18-4 19'5

1926/30 53'0 66'4

Värdeuppgifterna för perioden 1896/00 äro något för låga i jämförelse med de för efterföljande år; före 1913 innefattar produktvärdet icke redaktionskostnader och vinst utan motsvarar endast sättnings- och tryckningskostnader. Den betydande stegringen i tillverkningsvärdet under denna period står sannolikt delvis

103 i samband med inträdda prisförändringar. Att en samtidig, omfattande ökning av produktionsvolymen ägt rum är emellertid otvivelaktigt; dessa industrier sysselsätta numera mer än dubbelt så stor arbetarpersonal som vid periodens början (5 000 arbetare 1896/00 mot c:a 11000 arbetare 1926/30), oaktat under samma tid produktionstekniken avsevärt förbättrats. Den ovan konstaterade ökningen i värdet resp. volymen av berörda produkter kan utan tvivel antagas återgå p å en tillnärmelsevis motsvarande stegring i efterfrågan för konsumtionsändamål, vilken givetvis till en del sammanhänger med folkmängdens tillväxt men som antagligen i främsta rummet äger sin grund i en successivt allt större spridning av produkterna till skilda befolkningsgrupper. Sistnämnda antagande bekräftas i sin mån av följande uppgifter hämtade ur postverkets årsberättelser. Antalet genom postverkets försorg försända nummerexemplar av tidningar och tidskrifter uppgick i medeltal under perioden 1881/85 till 31 miljoner, vilket t. o. m. åren 1926/30 oavbrutet stigit till 263 miljoner. Vid rikets postanstalter influtna prenumerationsavgifter och postavgifter för tidningar och tidskrifter ha för nedan angivna perioder uppgått till följande belopp (milj. kr).

1881/85 1896/00 1911/15 1926/30

Prenumerationsavgifter 1-17 2-30 4-19 11-48

Avgifter för utgivarkorsband — 0-30 2-54

Avgifter för abonnerade tidningar och tidskrifter 0-23 047 1-58 5-17

104 Bil. 4.

P. M. angående statliga stödåtgärder för jordbruksnäringen. Av GUNNAR LANGE.

Det svenska jordbrukets utveckling. En redogörelse för svensk jordbrukspolitik och de åtgärder, som de svenska statsmakterna vidtagit i syfte att stödja jordbruksnäringen, måste ses mot bakgrund av jordbruksnäringens utveckling. I stora drag torde denna utveckling vara allmänt bekant, och här skall endast meddelas några allmänna uppgifter, som möjligen kunna tjäna som utgångspunkt vid bedömandet av denna utveckling. Under 1700-talet och fram till mitten av 1800-talet utgjorde jordbruksbefolkningen praktiskt taget oförändrat omkring 80 % av den svenska befolkningen. Härefter h a r den sjunkit undan för undan inte bara relativt utan även absolut, men ännu 1880 utgjorde den del av totalbefolkningen, som fick sin utkomst av jordbruk, fiske och skogsbruk, 67-9 %. Enligt 1920 års folkräkning var motsvarande siffra 44 %, och för 1930 torde den säkerligen ej överskrida 40 %. Jämsides med denna »avfolkning», som alltså inträtt redan under förra århundradet, h a r gått en mycket stark utvidgning av jordbruksproduktionen på alla områden. F r å n att under 1700-talet ha varit ett spannmålsimporterande land är Sverige vid mitten av 1800-talet självförsörjande i fråga om brödsäd. Exporten och importen av vete och råg väga tämligen jämnt, och för havre föreligger t. o. m. ett betydande exportöverskott. Under 1800-talets förra hälft skedde också en stark expansion av potatisodlingen. Under förra delen av denna period var det i synnerhet den vegetabiliska produktionen som undergick en stark ökning. Utan att kunna giva några bestämda uppgifter torde man dock kunna påstå, att samtidigt med denna produktionsökning också skedde en ökning i den genomsnittliga konsumtionen trots den växande befolkningen. Förändringarna i förbrukningen ha dock med säkerhet framför allt bestått i en övergång från korn och havre till råg och vete och i en synnerligen stark konsumtionsökning för potatis. Vad beträffar animaliska födoämnen var Sverige lika litet vid århundradets mitt som vid dess början självförsörjande i fråga om dylika förnödenheter. En viss produktionsökning skedde emellertid sannolikt även här. Den viktigaste förutsättningen för jordbrukets produktionsökning var otvivelaktigt skiftesrörelsen och bysystemets avskaffande, varigenom ökade möjligheter till nyodlingar på tidigare obruten mark uppkommo. En annan mycket viktig förutsättning utgjorde den växande tillgången på arbetskraft till följd av befolkningsutvecklingen. Produktionsökningen grundade sig nämligen i större utsträckning på en utökning av den uppodlade arealen och mindre på förbättringar och förändringar i tekniken. Även efter 1860 stegrades den inhemska spannmålsproduktionen, dock i betydligt svagare tempo än konsumtionen. F r ä n 1870 är det

105 t y d l i g t , a t t b r ö d s ä d e s p r o d u k t i o n e n ä r o t i l l r ä c k l i g för t ä c k a n d e a v d e t i n h e m s k a b e h o v e t , o c h v ä r t l a n d b l i r i v ä x a n d e u t s t r ä c k n i n g b e r o e n d e a v i m p o r t från u t landet. Det ä r också från d e n n a t i d p u n k t som de svenska b r ö d s ä d e s p r i s e r n a stå u n d e r d i r e k t i n f l y t a n d e f r å n v ä r l d s m a r k n a d s p r i s e r n a . F ö l j a n d e siffror s a m m a n s t ä l l d a p å g r u n d v a l av t u l l - o c h t r a k t a t k o m m i t t é n s u t r e d n i n g a r giva en f ö r e s t ä l l ning om utvecklingen härvidlag: Årsgenomsnitt: 1871/75 1876/80 1881/85 1885/90 Årsgenomsnitt: 1871/75 1876/80 1881/85 1885/90

Veteprod. i 1 000 ton: 91 92 93 108

Rågprod. i l 000 ton: 498 487 513 544

Årligt införselöverskott av vete i 1 000 ton omalen spannmål: 20 45 84 85

Införselöverskott av Förbrukning av ma- Därav i proråg i 1 000 ton len spannmål i kg cent utländsk omalen spannmål: per invånare: 1 vara: 100 151 14!) 141 173 24-3 186 152 304 153 151 27-0

U n d e r 1880-talet r e d u c e r a d e s v ä r l d s m a r k n a d s p r i s e r n a p å v e t e o c h r å g till c i r k a 20 % till följd a v e n k r a f t i g s t e g r i n g i s p a n n m å l s p r o d u k t i o n e n . D e t t a m e d f ö r d e o c k s å e n s t a r k s ä n k n i n g a v d e s v e n s k a b r ö d s ä d e s p r i s e r n a . Vete föll 1 8 8 1 — 1 8 8 7 f r å n 18.71 k r p r d e c i t o n till 10-79 k r o c h r å g e n från 18-83 k r t i l l 8-03 k r . D e t v a r d e t t a s o m 1888 f ö r a n l e d d e d e s v e n s k a s t a t s m a k t e r n a a t t d e f i n i t i v t i n f ö r a tullskydd på lantbruksprodukter. R e d a n 1880 h a d e e m e l l e r t i d t u l l p å ost o c h majs införts, av vilka den s i s t n ä m n d a v a r avsedd att trygga potatisens a n v ä n d n i n g för b r ä n n v i n s t i l l v e r k n i n g e n . V e t e t u l l e n f a s t s t ä l l d e s till 2-ÖO k r p e r d e c i t o n , o c h s a m m a t u l l s a t s b e s t ä m d e s o c k s å för r å g e n . D å i m p o r t e n o c k s å a v o m a l e n s p a n n m å l v a r i t b e t y d a n d e , f a s t s t ä l l d e s s a m t i d i g t en tull a v 4-70 k r p e r d e c i t o n f ö r vetemjöl och rågmjöl.2 F r å n och med detta år h a de vegetabiliska p r o d u k t e r n a å t n j u t i t t u l l s k y d d . T u l l a r n a h a a l d r i g b o r t t a g i t s , ä v e n o m t u l l s a t s e r n a v i d ett f l e r t a l t i l l f ä l l e n j u s t e r a t s . År 1892 v i d t o g s d e n ä n d r i n g e n i b r ö d s ä d e s t u l l a r n a , a t t d e s ä n k t e s t i l l 1-2D, m e n r e d a n t r e å r h ä r e f t e r h ö j d e s d e å n y o i t v å o m g å n g a r till 3-70, s a m t i d i g t s o m m j ö l t u l l e n f a s t s t ä l l d e s till 6-50. Med s p a n n m å l s t u l l a r n a s i n f ö r a n d e höjdes också relativt sett priset p å svensk s p a n n m å l m e d ett t u l l a r n a m o t s v a r a n d e b e l o p p u t ö v e r v ä r l d s m a r k n a d s p r i s e t , v i l k e t v a r f ö r h å l l a n d e t till v ä r l d s k r i g e t s u t b r o t t . D e n h ä r e f t e r i n t r ä d d a f ö r s ä m r i n gen i p e n n i n g v ä r d e t h a r emellertid, trots att tullsatserna varit oförändrade, lett till a t t t u l l s k y d d e t i r e a l i t e t e n u n d e r 1920-talet v a r i t l ä g r e ä n f ö r e k r i g e t , o c h d e t t a h a r b i d r a g i t till a t t å n y o s t ä l l a p r i s u t v e c k l i n g e n för s v e n s k b r ö d s ä d u n d e r v ä r l d s m a r k n a d e n s inflytande. Efter kriget k u n n a därför spannmålstullarna icke sägas h a h a f t d e n effekt s t a t s m a k t e r n a v i d d e r a s i n f ö r a n d e a v s å g o . F r å n 1880-talet h a r o c k s å e n m y c k e t s t a r k ö k n i n g a v h e l a j o r d b r u k s p r o d u k t i o n e n ägt r u m . Någon r e d o g ö r e l s e för d e n n a u t v e c k l i n g s k a l l ej h ä r g i v a s . H ä r v i d t o r d e m a n k u n n a h ä n v i s a t i l l d e n officiella s t a t i s t i k e n , m e n f ö l j a n d e data,» a v s e d d a a t t i l l u s t r e r a d e n s y n n e r l i g e n s n a b b a t i l l v ä x t e n i p r o d u k t i o n e n , k u n n a m ö j l i g e n ge en f ö r e s t ä l l ning om produktionsökningens dimensioner. 1 H ä r i ingår även förbrukningen av korn och havre. Som konsumtionen av dessa sädesslag gått starkt tillbaka under perioden, är ökningen av förbrukningen av vete och råg samt den del därav, som härleder sig från import, något större än dessa siffror låta förmoda. 2 För en utförligare redogörelse över tullsystemets genombrott hänvisas till S. O. U. 37/1924. 3 Dessa och följande uppgifter äro hämtade ur Höijer: Sveriges Jordbruk.

106 Årsgenomsnitt

1871—75 1911—15 1926—30

Total skörd Åkerareal" i milj. i 1000 skördehar enheter 4 953 7 739 8 398

2 644 3 692 3 738

Mjölkproduktion Kött ton

Fläsk ton

86 200 136 100 113700

34 300 106 600 140 800

total i 1 000 ton

p e r ko i kg

1340 3 320 4 077

1020 1790 2176

Sedan periodens början h a r den vegetabiliska produktionen, mätt i skördeenheler, stegrats allt som allt med 70 % — den starkaste ökningen har veteproduktionen undergått, medan rågproduktionen gått starkt tillbaka — och den animaliska, mätt i kalorier, med 190 %, alltså nära nog trefaldigats. Som jordbruksbefolkningen, som inledningsvis påpekats, samtidigt gått tillbaka såväl relativt som absolut, har alltså jordbruksarbetets produktivitet ökat i ännu raskare tempo. Stegringen i den animaliska produktionen har icke blott varit tillräcklig för att göra landetsjälvförsörjande i fråga om animaliska livsmedel utan dessutom möjliggjort en betydande export. Mellan 1871—75 uppgick värdet av detta utförselöverskott till c:a 3 milj. kr, 1911—13 till 73 milj. kr och 1926—29 till 97 milj. kr. Med utvecklingen av den animaliska produktionen sammanhänger den starka ökningen av importen av utländska fodermedel. Andra uttryck för jordbruksproduktionens ökning kunna givetvis erhållas ur uppgifterna rörande konsumtionens förändringar. Efterföljande tablå, uppställd på grundval av socialstyrelsens hushållskostnadsundersökningar i städer och industriorter, återger de procentuella förändringarna i konsumtionen av jordbruksprodukter.

Matvaror

Kött och fläsk. .. Oskummad mjölk Smör Ost Ägg Hårt rågbröd Mjukt » Matbröd av vete. Mjöl vete råg Potatis Socker

ökning (+) eller minsk ning (—) i % 1923—1933

1914—1933

4-8 11-5 5-5 26-7 27-7

+ 21-6 + 12-2 + 21-8 + 53-7 + 75-2 — 17-2 — 45-6 — 34-7 — 10-0 — 4-5

2-9 14-5 9-0 27-5 25-0 36-6 10-2 20-6

— 23-5 + 12-6 + 43-1

I ett svenskt normalhushåll konsumeras följaktligen numera 20 % mer kött och smör, 50 % mer ost och nära dubbelt så mycket ägg som före kriget. Däremot har bröd- och mjölförbrukningen sjunkit. Starkast är nedgången i rågkonsumtionen. Det användes nu 24 % mindre rågmjöl än 1914, och mjukt rågbröd förekommer endast i hälften så stor utsträckning 1933 som 1914. Av tabellens första kolumn framgår dels att mjölkonsumtionen reducerats starkast efter kriget, dels att nedgången varit starkare för råg än för vete. Ökningen i konsumtionen av animaliska matvaror är störst före 1923. Trots att levnadsstandarden mellan 1923 och 1933, mätt efter hushällens totalutgifter, höjts med så där 12 %, har förbrukningen av kött och smör endast ökat med c:a 5 %. Av den preliminära redogörelse för hushållskostnadsundersökningarna på landsbygden att döma, som nyligen publicerats i Soc. Medd., förefalla konsumtionsförändringarna gå i samma riktning på landsbygden.

107 Även om arealökningen till en början varit i hög grad bestämmande för utvecklingen inom den vegetabiliska produktionen, vilket ju den övre tablåns siffror giva en viss föreställning om, ha dock förändringar i jordbrukstekniken varit den väsentligaste orsaken till den kolossala produktionsökningen, i all synnerhet under perioden efter världskriget. Under denna tid är det som de flesta av statsmakternas ingripanden — härvid bortses från de åtgärder, som tillkommit u n d e r krisen —• till befrämjande av jordbruksnäringens utveckling och med hänsyn till dess efter kriget förminskade räntabilitet tillkommit och i hög grad stimulerat förbättringar i jordbrukstekniken och produktionsstegringen överhuvud taget. Några av de viktigaste åtgärderna kunna här omnämnas. Arealutvidgningar ha befrämjats med statsmakternas beslut om upplåtande av kolonat å kronojord i vissa delar av Norrland och Dalarna (S. F. S. 29/1925 och 170/1929), varvid jord för arealer från 8—17 hektar upplåtits till billiga villkor, samtidigt som en lånefond inrättats, varur lån kunnat beviljas till kolonisterna för kreaturs- och redskapsanskaffning. P å statsmakternas tillskyndan h a r även en egnahemslånefond inrättats (S. F. S. 217 och 218/1928), vilket i hög grad befrämjat egnahemsrörelsen. Lånefonder h a vidare inrättats för avdiknings- och torrläggningsföretag (S. F. S. 258/1926). I arbetsanskaffningssyfte ha sådana företag under krisen åtnjutit direkt subvention (S. F . S. 434 och 436/1933), och i samma syfte ha statsbidrag utgått för gödselanläggningar (S. F. S. 435/1933). Växtförädlingsarbetet har också stimulerats, i det att statsbidrag utgått för frökontroll och odlingsförsök. Vidare ha statsmakterna bidragit till husdjursavelns utveckling genom en rad åtgärder bl. a. för p r e miering av rasdjur (S. F. S. 10/1928, 333/1931 och 524/1932) samt för bekämpande av smittosamma husdjurssjukdomar. (I detta sammanhang har helt bortsetts från de statliga åtgärder, som vidtogos under de exceptionella förhållanden, som r å d d e under världskriget.) Jordbrukskrisen. Under senare delen av 1920-talet har det svenska jordbruket utvecklats därhän, att import av brödsäd och fodermedel ägt rum, men samtidigt har också skett betydande export av smör, kött, fläsk och ägg. Som en följd härav ha priserna på svenska jordbruksprodukter stått under direkt inflytande av utvecklingen p å världsmarknaden. De priser, som varit gällande för utländsk brödsäd, ha v a r i t bestämmande för de priser, som de svenska spannmålsodlarna kunnat betinga sig, och de priser, som exportörerna av animaliska jordbruksprodukter erhållit, h a också varit avgörande för prissättningen på den svenska marknaden. Som redan parentetiskt omnämnts, har denna utveckling sedan kriget medfört en successiv sänkning av jordbrukets räntabilitet. Detta innebär, att en motsvarande höjning i levnadsstandarden, som ägt rum för andra skikt av befolkningen i vårt land under 1920-talet ej torde kunna konstateras för jordbrukarbefolkningen. Redan en ytlig jämförelse mellan inkomstutvecklingen för industriarbetare och jordbruksarbetare ger belägg för riktigheten av denna iakttagelse. Enligt Lönestatistisk årsbok för 1933 utgjorde årsinkomsten för körkarlar och kreatursskötare c:a 1200 och 1300 kr (värdet av naturaförmånerna i n r ä k n a t ) . Samtidigt utgjorde årslönen för industriarbetare i medeltal ungefär 2 600 kr. Det är med hänsyn härtill knappast ägnat förvåna, att verkningarna av det prisfall p å jordbruksprodukter, som äger rum i och med den internationella jordbrukskrisen, så snart bli skönjbara i vårt land. Före den summariska redogörelse över jordbrukskrisens förlopp, som här skall givas, torde några allmänna påpekanden om jordbrukets struktur och egendomsförhållanden vara på sin plats. I södra och mellersta Sverige är bondgården den dominerande brukningstypen. Om man undantar det småländska höglandet, som är en typisk jordbrukarbygd, u p p t a h ä r gårdar från 10 till 50 hektar mellan 50 och 60 % av den totala åkerarealen. Vid sidan av bondgårdarna inta godsen, d. v. s. gårdar på över 50 hektar, en

108 framskjutande ställning i den sydligaste landsändan, i Östergötland, i landskapen kring Mälaren och i södra Bergslagen. I övriga delar av landet och framför allt i Norrland är småbruket, om man med det menar gårdar om högst 10 hektar, allmänt förhärskande. I stort sett kan man alltså säga, att brukningsdelarna äro mindre, ju längre norrut man kommer. Det är framför allt de större och medelstora jordbruken i södra och mellersta Sverige som äro sätet för den vegetabiliska produktionen. Veteodlingen når sitt största omfång i Skåne, Östergötland och Mälarlandskapen. Icke mindre än 60 % av skörden torde komma på dessa landskap. I Skåne och angränsande slättbygder förekommer också en omfattande sockerbetsodling. Medan det alltså är i huvudsak de större jordbruken som producera brödsäd för avsalu, utgöra de animaliska produkterna de m i n d r e jordbrukens huvudsakligaste saluartiklar. Det är den vegetabiliska produktionen, alltså de större jordbruken, som först drabbas av jordbrukskrisen och då tidigast sockerbetsodlingen. Betpriset sjönk så, att det 1929 endast utgjorde 57 % av priset 1924. Betarealen inskränktes efter hand, och arbetstillfällena för en stor del av småfolket på den skånska landsbygden, som i stor utsträckning får sin utkomst genom rensning och plockning av betor, reducerades. Även spannmålspriserna började till följd av den stegrade världsproduktionen falla 1926, samtidigt som av allt att döma en minskning i brödsädeskonsumtionen inträtt. Åren 1929 och 1930 fick prisfallet på världsmarknaden en våldsam karaktär, och som Sverige vid denna tid täckte ungefär en tredjedel av vete- och en fjärdedel av rågförbrukningen genom import, sjönko priserna på svenskt vete och svensk råg i samma raska tempo. Ännu 1930 h a d e krisen inte nått längre än till de större och medelstora jordbrukarna i södra och mellersta Sverige, vilka ju äro de, som ha vegetabilier att saluföra. De små och medelstora bondgårdarna hade knappast haft någon allvarligare känning av krisen. Visserligen börja priserna på animaliska produkter att falla redan 1929, men å andra sidan sänktes också produktionskostnaderna till följd av sjunkande priser på fodermedel. I den mån det m i n d r e jordbruket för sitt behov av spannmål är hänvisat till marknaden, har ju i detta avseende dess ställning förbättrats i motsvarande grad som storjordbrukets försämrats. Prisfallet p å spannmål stimulerade emellertid jordbrukarna att öka sin animalieproduktion. En bidragande orsak härtill voro de redan omnämnda reduktionerna i priserna på fodersäd och kraftfoder. Från 1929 till 1931 ökades antalet nötkreatur från 2-o milj. till 3-i milj. och antalet svin från 1-4 till I G milj. Mjölkoch äggproduktionen stegrades antagligen i ännu raskare tempo. Under senare delen av 1920-talet har den animaliska jordbruksproduktionen haft ett sådant omfång, att som sagt ej blott det inhemska behovet fyllts utan därjämte en betydande export ägt r u m . År 1929 uppgick t. ex. exporten av smör till cirka 40 % av den totala smörförsäljningen. När därför till följd av världskrisen exportmöjligheterna minskades, så att vårt exportöverskott ej längre kunde finna avnämare utomlands, i England och Tyskland, till priser, som täckte produktionskostnaderna, skärptes konkurrensen på hemmamarknaden, och ett prisfall på animaliska produkter inträffade. Detta blev så mycket våldsammare, som stora grupper av den icke j o r d b r u k a n d e befolkningen fått sina inkomster reducerade och därför inskränkt sin konsumtion, vilket gick ut över de animaliska jordbruksprodukterna i första h a n d . Från och med 1932 utsträcktes jordbrukskrisen även till den animaliska produktionen, och nu fick den ett häftigare förlopp än den tidigare haft. Under detta år sjönk smörpriset till en nivå motsvarande endast 63 % av 1929 års pris, vilket resulterade i en sänkning av priset på mjölk för smörtillverkning från 12 till 7 öre. Äggpriset reducerades lika hastigt, och 1933 inträdde därtill ett starkt fall i priserna på nötkreatur och svin. Bottenläget, som nåddes under senare delen av 1933, utgjorde ungefär 60 % av 1929 års priser.

109 För att åskådliggöra prisfallet ha nedanstående indextal sammanställts p r i s e r n a till det år åtgärder vidtagits. Priserna 1913 = 100.

Sockerbetor Vete Nötkreatur Svin Smör Ägg

över

101 176 148 162 158 117

105 171 124 147 135 107

128 163 109 107 137 100

111 149 115 123 144 101

96 132 111 141 137 101

130 115 120 109 83

98 77 89 71

74 80 86 63

69 71 60

Sedan prisfallet på animalieprodukter inträffat, är jordbrukskrisen fullständig. Det är inte fråga om en kris för de större jordbruken, lokaliserad till slättbygderna i södra Sverige. De mindre jordbruken i andra delar av landet ha ingalunda undgått krisen. Fråga är snarare, om inte just de drabbats hårdast. Men även hemmansägarna i de norrländska skogsbygderna fingo u n d e r 1933 sina levnadsomständigheter försämrade, kanske inte så mycket till följd av jordbrukskrisen som på grund av depressionen, som medförde en minskning av skogsavverkningarna och en minskning av arbetstillfällena i skogarna. Här skall närmast givas en redogörelse för de statliga regleringsåtgärderna inom jordbruket samt en antydan om det läge, i vilket de tillkommit. Stödet åt sockerbetsodlingen. Under åren efter världskriget ägde en stark ökning rum av världsproduktionen av socker. Från 1920 till 1930 växte rörsockerproduktionen från c:a 9 milj. ton till 14 milj. ton och betsockertillverkningen från 5 milj. ton till 11-5 milj. ton. Detta resulterade i en våldsam lagertillväxt, samtidigt som sockerpriserna på världsmarknaden redan från och med 1924 började falla. Som Sverige i genomsnitt under 1920-talets senare del importerade c:a 110 000 ton socker p e r år, pressades också sockerpriserna på den svenska marknaden. Betpriset sjönk, så att det endast utgjorde 57 % av priset 1924. Det var i detta läge som de första regleringsåtgärderna inom jordbruket tillkommo. Vissa farhågor, att betarealen skulle komma att inskränkas ytterligare och att en därav följande minskning av arbetstillfällena för småfolket på den skånska landsbygden skulle äga rum, därest inga åtgärder vidtogos, torde h a varit en bidragande orsak till statsmakternas ingripande. Under de första två åren, 1930 och 1931, hade stödet åt sockerbetsodlingen, vid sidan om gällande tullskydd, formen av direkt subvention. Hjälpen utgick p å så sätt, att i riksstaten uppfördes ett extra förslagsanslag, som användes för utbetalande av tillägg till det betpris, som utgick enligt ett mellan sockerfabriksaktiebolagen och betodlarna för femårsperioden 1927—1931 ingånget betodlingskontrakt. Ar 1932 övergavs den direkta subventionsformen, och man övergick till en ny ordning, vilken innebar, att sockerbolagen erhöllo ensamrätt till sockerinförsel under ett år mot villkor, att de vid inköp av betor och försäljning av socker tilllämpade vissa n ä r m a r e angivna priser och bestämmelser. Vidare uttalades till statsrådsprotokollet, när propositionen framlades, att betodlarna vid användandet av lejd arbetskraft »ej skulle tillämpa sådana lönesatser, att det sociala syftet med statens medverkan till betodlingens upprätthållande äventyras». Vid frågans riksdagsbehandling gav även bevillningsutskottet sin anslutning till denna synpunkt. Även 1933 ärs riksdag biträdde denna synpunkt, och påföljande års riksdag beslöt, att betodlarna för erhållande av ett garanterat betpris för 1934 av kr 2-25 per

110 deciton betor vid tecknandet eller övertagandet av betodlingskontraktet skulle avlämna en särskild, till statens sockernämnd ställd förbindelse angående betarbetarlönerna, innebärande att ersättning för sommarskötsel och upptagning skulle utgå med ett fast ackord per tunnland efter samma grunder som enligt gällande kollektivavtal. Utöver en prolongering av de grundläggande villkoren innebär riksdagsbeslutet 1935 om stöd åt sockerbetsodlingen ett par ändringar av rätt väsentlig art. F ö r det första ha sockerbolagen gått med på att 500 hektar nyodling skall reserveras för småbrukare. Detta beslut har tillkommit efter framställning från småbrukarhåll. Genom beslutet har man velat öka möjligheterna för inom sockerbetsdistrikten bosatta mindre jordbrukare, vilka av en eller annan anledning icke tidigare deltagit i sockerbetsodling, att erhålla rätt till dylik odling. Sockerbolagen ha avgivit en förklaring, som syftar till att de mindre jordbrukarna skola komma i åtnjutande av det som med beslutet avses. . Den andra ändringen berör lantarbetarnas löner. Å ena sidan ha sockerbolagen fått förbinda sig att höja priset på 16-procentiga sockerbetor med 4 öre per deciton — från kr 2-25 till kr 2-29 •— och å andra sidan måste betodlarna för att komma i åtnjutande av detta betpris betala betarbetarna icke blott det i kollektivavtalet garanterade ackordspriset för sommarskötseln och upptagningen utan även i avtalet stipulerat kvantitetstillägg. Spannmålsregleringen. Under senare delen av 1920-talet bli yttringarna av ökningen i världsproduktionen av spannmål fullt lydliga. Brödsädespriserna börja falla. År 1929 och 1930 fick prisfallet en våldsam karaktär. För att förhindra en ytterligare försämring i priserna på svensk brödsäd fattade statsmakterna beslut om införandet av inmalningstvång för svenskt vete och svensk råg, varigenom kvarnarna ålades att vid förmalning av spannmål, vete och råg, använda en viss del svensk vara. Den s. k. inmalningsprocenten, vilken fastställes av Kungl. Maj:t, var från början 60 för vete och 70 för råg och har sedan successivt höjts till 100 procent för vete och 98 procent för råg. I fråga om vete föreskrevs dessutom, att därjämte varje vetemjölsparti skulle innehålla en viss del svenskt vete. Detta är den s. k. minimiprocenlen, vilken likaledes fastställdes av Kungl. Maj:t. Dä emellertid den svenska spannmålsproduktionen ökade kraftigt redan under 1930, utbyggdes regleringen 1931 till att omfatta skyldighet för en under statens medverkan bildad förening, Svenska spannmålsföreningen u. p. a., att till av Kungl. Maj:t bestämda priser, s. k. inlösningspriser, och med statens förlustrisk uppköpa all inom landet odlad kvarnduglig spannmål av vete och råg, som salubjöds under tiden !/e— 31 / 7 . Samtidigt erhöll föreningen ifråga ensamrätt till införsel av spannmål. Sedan dess har spannmålsregleringen år efter år förnyats. Vid 1934 års riksdag fattades också beslut om införandet av en veteavgift, vilken liksom en samtidigt beslutad tillverkningsskatt å vetekli skulle disponeras för att täcka den för statsverket till följd av spannmålsregleringens inlösningsbestämmelser uppkomna förlusten. 1934 års riksdag fattade därjämte vissa beslut i syfte att underlätta avskaffandet av det uppkomna stora överskottet av brödspannmäl — bl. a. genom spannmålens utnyttjande till kreatursfoder samt utdelning av vissa kvantiteter till nödlidande arbetslösa. Inmalningsbestämmelserna hade redan 1933 utsträckts att omfatta svensk havre tjänlig för framställning av havregryn, havremjöl, havremust och övriga för människoföda avsedda havreprodukter. I n m a l n i n g s p r o c e n t och i n l ö s n i n g s p r i s e r . Inmalningsprocenternas höjd vid olika tidpunkter, sedan spannmälsregleringen infördes, framgår av följande tablå:

Ill

T i d

1930 sept

okt

1931 jan.—febr

Inmalningsprocent för vete

råg

60 75 80 85 80 70 60 60 50

70 85 95 95 95 60 40 40 30

Inmalningsprocent för

T i d

1932 juli—aug 1—17 sept 17 sept.—15 okt juni—dec 1935 Jan.—juli

vete

råg

60 80 85 90 95 98 98 100 100

30 90 97 97 97 98 98 98 98

Vad inlösningspriset beträffar, har också detta varierat. Till en början bestämdes, att priset vid kustkvarn skulle med 50 öre för 100 kg vete och 100 kg råg översliga priset vid inlandskvarn. Efter det att inlösningspriset för 1931 års skörd fastställts till lika belopp för samtliga kvarnar, återinfördes beträffande 1932 års skörd bestämmelsen om olika priser vid kustkvarnar och inlandskvarnar. Sedermera har dock ånyo ett enhetligt pris varit gällande. Inlösningspriserna under olika år framgå av följande tablå: Inlösningspris i kronor per deciton Skördeår

1930 1931 1932 1933 1934

Inlösningsår

1931 1932 1933 1934 1935

Inlandskvarn

Kustkvarn

Vete

Båg

Vete

Råg

20:00 18:50 19:00 19:00 19:00

17:00 16:50 17:50 18:00 17:00

20:50 18:50 19:50 19:00 19:00

17: 50 16:50 18:00 18:00 17:00

I fråga om inlösningspriset för vete år 1935 är att märka, att detsamma visserligen av statsmakterna bestämts till 19 kr per 100 kg, men att därifrån avgår veteavgiften, vilken bestämts till 1 kr per 100 kg, varför sålunda jordbrukarna för vete av 1934 års skörd vid hembjudan till inlösen erhålla ett pris, som med 1 kr per 100 kg understiger vad som betalades för vete av närmast föregående års skörd. Vid 1934 års riksdag beslutades även om skatt på kli, som tillverkas inom eller införes till riket. Denna skatt fick högst utgå med 6 öre per kg och fastställdes av Kungl. Maj:t till 3 öre per kg. Genom veteavgiften inflytande medel ha — jämte sådana medel, vilka influtit genom tillverkningsskatten å vetekli samt en särskild avgift å inom landet befintlig utländsk havre och majs — förts till en fond för mötande av förluster å spannmålsregleringen. För budgetåret 1934—35 torde dessa medel uppgått till 7 milj. kr, varav över 6 milj. i veteavgift och kliskatt. Vidare må erinras om att spannmålen alltsedan 1888 fullbelagts och att tullsatserna uppgå till kr. 3-70 per deciton för vete och råg. Sedan 1928 ha dessutom existerat utförselbevis för råg och vete. Någon större roll ha dock dessa utförselbevis icke spelat. Slutligen har till spannmålsodlarnas stöd sedan 1930 existerat en spannmålslagerhusfond och en spannmålskreditfond. Syftet med dessa fonder, till vilka såsom förlagskapital anvisats tillhopa respektive 6 350 000 och 4 500 000 kr, har va-

112 rit att främja en jämn reglering av utbuden å brödsädesmarknaden. Ursprungligen ha nämligen jordbrukarna ej i så hög grad kunnat tillgodogöra sig fördelarna av den prisgaranti, som bestämmelsen om fasta inlösningspriser inneburit, emedan deras möjligheter att lagra spannmålen varit ganska begränsade. Orsakerna härtill h a varit svårigheter för odlarna att ligga ute med krediter, något som ju ett uppskjutande av försäljningen av skörden betyder, men dessutom h a genom bristen på lagringsutrymmen lagringskostnaderna varit höga, vilket ävenledes bidragit till att göra utbuden av brödsäd på höstarna stora och höstpriserna låga. Fördelarna av prisgarantin ha därför i viss mån kommit spannmålshandlarna till godo och ej jordbrukarna i den utsträckning statsmakterna avsett. Utöver det nyss nämnda utökandet av lagringsutrymmena h a r staten utjämnat skillnaden mellan höst- och vårpriser på brödsäd dels genom att stimulera jordbrukskreditkassornas spannmålsbelåning dels genom att ur spannmålskreditfonden förmedla lån till låg räntefot och dels genom att låta svenska spannmålsföreningen från och med hösten 1934 verkställa stödköp, när priserna varit låga. Från och med hösten 1934 kan också effekten av spannmålsregleringen sägas ha blivit den åsyftade, och jordbrukarna till fullo kunnat tillgodogöra sig fördelarna av inlösningsgarantin. Spannmålsproduktionen under krisen. Sedan 1931 har emellertid som bekant en stark ökning av den svenska brödsädesproduktionen ägt rum. En ökning av vetearealen på bekostnad av rågoch framför allt fodersädsodlingen kan också konstateras under de tre åren 1931, 1932 och 1933. Härtill har naturligtvis den prisgaranti, som jordbrukarna i och med inlösningsbestämmelserna tillförsäkrats, varit en i hög grad bidragande orsak. Vidare har växtkulturarbete och övriga framsteg i utvecklingen p ä jordbrukets område gjort det möjligt att här och var utvinna mycket mera än tidigare. Slutligen ha också en särskilt gynnsam väderlek under de tre senaste åren medverkat till uppkomsten av ett spannmålsöverskott. Följande tablå över de besådda arealerna och skörden i riket ger en föreställning om utvecklingen härvidlag. Besådd

areal

i

hektar:

Å r

1930 1931 1932 1933 1934

Vete

Råg

Summa vete och råg

Fodersäd

Baljväxter

Summa spannmål

261 570 276 326 278 293 323 434 290446

241 396 207 246 211 668 221 030 235 248

502 966 483 572 489 961 544 464 525 694

1 060 182 1 037 015 1 017 141 999 847 997 335

30 620 31516 22 611 28 981 24 767

1593 768 1 552 103 1529 711 1 573 292 1547 796

Skörd

i

ton:

Å r

1930 1931 1932 1933 1934

Vete

Råg

Summa vete och råg

Foderväxter

Baljväxter

Summa spannmål

566 600 463 573 721 213 794 799 772 276

436 448 283 126 434 215 460 471 525 129

1003 048 746 699 1155 428 1 255 270 1 297 405

1890 413 1 710 826 2 005 757 1 809 709 1 999 510

45 029 44 027 49 915 40 984 41508

2 938 490 2 501 552 3 211100 3 105 963 3 338 423

113 Följden av den kraftiga ökningen av spannmålsproduktionen har blivit, att ett tiverskott av brödsäd uppkommit, vilket den 1 augusti 1935 beräknades uppgå till 475 000 ton vete och 295 000 ton råg — motsvarande ungefär hälften av årsförbrukningen. En del härav (cirka 150 000 ton) har i enlighet med 1934 års riksdagsbeslut denaturerats (s. k. eosinfärgad spannmål) och försålts som kreatursfoder till ett pris av 14 kr per deciton för vete och 13 kr för råg, alltså till priser understigande dem, till vilka ifrågavarande spannmål inköpts. Denna försäljning h a r möjliggjorts bl. a. genom en höjd beskattning av utländska fodermedel och den därav förorsakade ökningen i priserna på kraftfoder och majs. De stegrade fodersädspriserna beräknas dessutom ha stimulerat jordbrukarna att i större utsträckning använda det egna vetet och den egna rågen vid utfodring. Vidare har till 1 augusti 1935 c:a 15 000 ton av brödsädeslagret exporterats till priser varierande mellan 6 och 9 kronor per deciton. Slutligen ha vissa mindre kvantiteter utdelats till nödlidande arbetslösa (cirka 4 000 ton vetemjöl), såsom vi redan påpekat, och kostnaderna härför ha bestritts av medel från margarinaccisen. Förlusterna p å spannmålsregleringen. Förlusterna på spannmålsregleringen beräknas sammanlagt uppgå till 82 miljoner kr. Då behållningen av fonden för mötande av förluster på spannmålsregleringen den 30 juni 1935 torde uppgått till c:a 7 miljoner kr., skulle av förlusterna återstå alt täcka ett belopp av cirka 75 miljoner kr. Dessa förluster skola, enligt vad 1935 års riksdag på Kungl. Maj:ts förslag godkänt, täckas under loppet av 6 år, räknat från den 1 juli 1935. Detta betyder, att staten varje år i 6 år framåt får anvisa 12-5 miljoner kr. Den av 1934 års riksdag beslutade veteavgiften samt skatten på kli torde för tiden 1 juli—31 aug. 1935 inbringat 1-6 miljoner kr, och den av 1935 års riksdag beslutade förmalningsavgiften på vete beräknas under återstoden av budgetåret 1935—36 giva 8 miljoner kr. Emellertid beräknas på det i spannmålsföreningens ställe bildade nya svenska spannmålsaktiebolagets första verksamhetsår uppkomma en förlust av 4 miljoner kr, av vilket belopp hälften anses löpa på budgetåret 1935—36. (Det torde nämligen observeras, att det statliga budgetåret icke är detsamma som verksamhetsår för den statliga spannmålsregleringen.) Följaktligen finnes av veteavgiftsmedel och kliskatt ett belopp av endast 7-5 miljoner kr att taga i anspråk för nästa budgetårs anpart i täckandet av det uppkomna spannmålsöverskottet, och 5 miljoner kr måste därför anskaffas pä annat sätt. På förslag av finansministern i samband med utgiftsregleringen har riksdagen beslutat anvisa nämnda belopp. I riksstaten redovisas detta anslag under rubriken Avbetalning ä statsskulden. Spannmålsregleringen efter 1 9 3 5 . Den 24 maj 1934 lät jordbruksministern enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda, hur statsmakterna i fortsättningen lämpligast borde avväga stödet ät spannmålsodlingen. De sakkunniga avlämnade sitt förslag den 5 januari 1935. Förslaget gick i korthet ut på att inmalningsbestämmelserna skulle bibehållas men däremot den statliga inlösningsgarantin slopas. I syfte att förhindra ett starkt prisfall på spannmål såsom en följd av inlösningsförfarandets slopande föreslogo emellertid de sakkunniga, att ett särskilt organ med statligt kapital skulle upprättas för verkställande av s. k. stödköp. Medel för täckande av eventuell förlust på stödköpsverksamheten föresloges anskaffade på så sätt, att en särskild förmalningsavgift å vete av 2 öre per kg skulle upptagas. Slutligen innebar de sakkunnigas förslag vissa åtgärder i syfte att ytterligare underlätta jordbrukarnas möjligheter att belåna spannmål. 8—II. 352871

114 Då det med hänsyn till det stora spannmålsöverskottet befarades, att ett sammanbrott skulle uppstå på spannmålsmarknaden, därest inlösningsförfarandet slopades, ansåg sig Kungl. Maj:t icke kunna förorda de av de sakkunniga u p p dragna riktlinjerna. Det föreslogs därför, att staten jämväl för nästa skördeår måtte garantera ett visst pris på det överskott, som av j o r d b r u k a r n a hembjudes till inlösen vid konsumtionsårets slut. Med hänsyn till önskvärdheten att icke förhindra brödsädesprisernas anpassning efter fodersädspriserna samt att produktionen av brödspannmål hålles inom rimliga gränser föreslogs emellertid en sänkning av inlösningspriset. Inlösningspriset föreslogs av Kungl. Maj:t till kronor 16-50 per 100 kg för vete och kronor 15-50 för råg. Detta innebar jämfört med föregående år en sänkning av inlösningspriserna med kronor 1-50 per 100 kg, men på grund av billigare lagringskostnader beräknas sänkningen för producenternas vidkommande komma att stanna vid 75 öre per 100 kg. För vete skulle dessutom erläggas en avgift av kronor 2.50, varigenom kostnaden för kvarndugligt vete 1 juni 1936 kommer att uppgå till 19 kronor p e r deciton. Rågen skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag däremot ej avgiftsbeläggas, och härigenom skulle priset på rågmjöl komma att sänkas i jämförelse med vetemjölspriset, vilket bl. a. motiveras därav att rågkonsumtionen är vida större i hushåll tillhörande de lägre välståndsgraderna än i de mera bemedlade hushållen. Avgörandet i riksdagen träffades i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag. Den enda avvikelsen härifrån består i ett uttalande, att nämnda inlösningspriser böra betraktas såsom minimipriser. Därmed har man syftat på möjligheten av att det kan uppstå en knapp skörd, varvid staten icke anses böra förhindra en viss prisstegring genom att på hemmamarknaden salubjuda befintligt spannmålslager. »Först om och när priserna nå upp till en nivå, som blir rådande vid början av inlösningsperioden under nu löpande regleringsår, böra», heter det i riksdagens uttalande, »regleringsorganen begagna tillfället att genom försäljning på den inhemska marknaden av kvarnspannmål minska sin lagerbehållning.» Dylik försäljning får dock ej verkställas på sådant sätt, att priserna nämnvärt nedpressas under sist angivna nivå. Det kan tilläggas, att riksdagen själv understrukit, att vad som nu sagts icke skall utgöra hinder för de statliga regleringsorganen att, innan sagda prisläge uppnåtts, på den svenska marknaden försälja brödsäd av föregående års skörd och uppköpa motsvarande kvantitet kvarnduglig vara av lägst normalkvalitet av den nya skörden, under förutsättning likväl att detta kan ske med ekonomisk fördel och utan att prisnivån därigenom påverkas. »Detta bör gälla», heter det till slut i riksdagens uttalande, »oavsett den nya skördens storlek och sålunda även om denna överstiger behovet.» 1935 års beslut rörande spannmålsregleringen innebär också, att utförselbevisen givits förlängd giltighet under 1 år. Vidare skall reglering av importen av brödsäd och produkter därav bibehållas. Än vidare inrättas med kapitaltillskott frän statens sida ett aktiebolag, Svenska Spannmålsaktiebolaget, som från och med nästa skördeår skall handhava regleringen. Detta bolag träder alltså i den hittills existerande Spannmålsföreningens ställe. I detta nya bolag tecknar staten aktier för 5 miljoner kr, varjämte bolaget i mån av behov från riksgäldskontoret skall kunna erhålla statens fyra procents obligationer intill ett belopp av 30 miljoner kronor. Riksdagen beslöt även i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag om upptagandet av en avgift av 2<-j2 öre för varje till människoföda förmalt kilogram vete. Veteavgiften skall, som ovan framhållits, liksom föregående år användas för att täcka på spannmålsregleringen uppkommande och tidigare u p p komna förluster. Slutligen innebär 1935 års riksdagsbeslut beträffande spannmälsregleringen, att tillverkningsskatten på kli avskaffas efter den 31 augusti 1935 och att endast införselavgiften kvarstår, att- räntan på lån ur spannmålskreditfonden blir

115 något lägre och att svenska jordbrukskreditkassan erhåller för fem miljoner kr statens fem procents obligationer för att säkerställa jordbrukskreditkassornas möjligheter till spannmålsbelåning. Dessa obligationer skola fortfarande tillhöra staten, men jordbrukskreditkassan skall kunna belåna dem i riksbanken. Senast den 30 juni 1940 skola obligationerna återställas till riksgäldskontoret. Stödåtgärder för havreproduktionen och regleringen av fodermedelspriserna. Ett speciellt avsnitt av spannmålsregleringen h a r hittills inte berörts, nämligen det som rör havreproduktionen. Enligt beräkningar, verkställda av jordbruksutredningen, uppgick den genomsnittliga totalproduktionen av havre under åren 1926—30 till ungefär 1-2 milj. ton per år. Större delen härav förbrukade odlarna själva för utfodring, medan c:a 200 000 ton salufördes på den öppna marknaden, motsvarande alltså mellan 15 och 20 % av totalproduktionen. Försäljningen av svensk havre torde emellertid 1930 inte ha uppgått till mer än hälften av delta saluöverskott, samtidigt som prisfallet på utländsk havre starkt befordrade havreimporten. C:a 3 / 4 av denna import utgjordes av s. k. »grynhavre» (havre för gryntillverkning) och belöpte sig till ungefärligen 45 000 ton. I syfte att främja avsättningen av inhemsk havre på bekostnad av den utländska utfärdade Kungl. Maj:t i maj 1933 en förordning, enligt vilken det åligger var och en, som driver kvarnrörelse, att vid framställning av havregryn och andra liknande för människoföda avsedda produkter av havre använda svensk råvara i den utsträckning, som Kungl. Maj:t fastställer. Denna bestämmelse trädde i kraft den 1 juli samma är och har kompletterats med förbud att utan särskilt tillstånd införa havregryn eller havremjöl i riket. Den föreskrivna inmalningsprocenten för havre h a r varierat mellan 70 och 90 %. För att också bereda den svenska foderhavren, som ju, som sagt, utgör den större delen av havreproduktionen, ökade avsättningsmöjligheter inom landet föreskrevs i en kungörelse 1930, att importhavren skulle eosinfärgas för att lätt kunna skiljas från den inhemska. Denna åtgärd torde emellertid knappast haft något inflytande på prisutvecklingen för inhemsk havre, som fortsatte att falla långt efter det denna förordning trätt i kraft. Det är först i och med beslutet 1933 om importreglering av havre och majs och vissa andra slag av fodermedel, som avsättning av svensk foderhavre befordrats p å bekostnad av den utländska. Under 1934 beslutades vidare att när tillståndet till import lämnades skulle införselavgift utgå på nyssnämnda fodermedel. Införselavgiften fastställdes till 3 öre per kg. För att förhindra spekulation beslutades samtidigt om särskild avgift på all inom landet den 22 maj 1934 befintlig havre och majs. Även denna avgift fastställdes till 3 öre per kg. Redan år 1933 beslutades om skatt å till riket införda och inom landet framställda oljekakor och vissa slag av fodermjöl. Denna skatt utgick till en början med 2 öre per kg och h a r sedermera höjts till 5 öre per kg. I detta sammanhang må också erinras om den 1934 införda kliskatten, vilken 1935 ersatts med en införselavgift å kli. Syftet med denna avgiftsbeläggning av fodermedlen har varit av två slag. Dels ha statsmakterna velat hålla animalieproduktionen inom rimliga gränser. Som ett exempel kan nämnas, att från hösten 1932 till hösten 1933 ökades exempelvis svinbeståndet från 1-45 milj. till 1-7 milj. Huvudsakligast på grund av regleringen av majsimporten och den därmed sammanhängande stegringen i majspriserna, har antalet svin åter nedbringats till 1932 års nivå. Det andra syftet h a r varit att främja avsättningen av inhemsk fodersäd, och det är härvid, som regleringen av fodermedelsimporten haft inflytande på avsättningen av svensk havre. Vidare h a r det möjliggjorts för staten att genom spannmålsföreningen försälja denaturerad brödspannmål till högre priser än annars skulle varit fallet. Dessutom ha säkerligen jordbrukarna stimulerats att i mindre utsträckning k ö p a

116 fodersäd på marknaden och i stället utfodra av den egna spannmålsskörden. De medel, som inflyta genom skatt och införselavgifter å fodermedel, ha tillförts mjölk-, slaktdjurs- och äggregleringarna. Som nämnts har den särskilda avgiften ä havre och majs liksöm den förutvarande kliskatten tillförts fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen. Under budgetåret 1934—35 har i/ s milj. kr utgått för utlämnande av fraktbidrag vid transport av 25 000 ton havre till Norrland, vilket medfört, att norrländska skogskörare kunnat inköpa vissa kvantiteter havre till priser, som t. o. m. legat lägre än 1933. 1935 års beslut i frågan innebär en höjning av maximigränsen för skatten på oljekakor från förutvarande 6 öre till 8 öre, medan däremot ingen ändring vidtagits beträffande införselavgifterna. Liksom tidigare skola också i fortsättningen en del av fodermedelsavgifterna användas för bestridande av kostnaderna för åtgärder, som föranletts av den genom avgifternas uttagande förorsakade fördyringen av fodermedel inom landet.

Potatismjölsregleringen. En särställning bland stödåtgärderna för jordbruksnäringen kan stödet åt potatisodlingen sägas inta, vilken daterar sig från år 1933. Stödet avser främst producenterna av s. k. fabrikspotatis, d. v. s. sådan potatis, som användes av potatismjölsfabriker och brännerier. På stora områden i Kristianstads och Blekinge län bedrives på den magra delen av jorden odling av dylik potatis. De, som ha sin utkomst av detta arbete, äro i allmänhet att hänföra till de mindre välsituerade jordbrukarnas kategori. Deras arbetslön — bruttoarbetslön — utgöres i väsentlig grad av det pris, de kunna betinga sig för den potatis de avyttra till potatismjölsfabriker och brännerier. Av flera orsaker, bland annat bristande organisation och oreglerad tillverkning, försämrades marknadsläget under krisen till den grad, att ett statsingripande blev nödvändigt. Trots att tullskyddet ä potatismjöl uppgick till 20 öre per kg, vilket betyder, att potatismjöl icke kunde importeras till lägre pris än 35 å 40 öre per kg, kunde under 1932, då kristrycket nått sin största skärpa, de svenska producenterna icke betinga sig högre betalning för potatismjöl än 15 öre per kg, motsvarande föga mer än en tredjedel av förkrispriset. Det var i detta läge som 1933 års riksdag beslöt införa ett potatismjölsmonopol. En statlig nämnd, Statens Potatismjölsnämnd, tillsattes. På denna ankommer att till de olika potatismjölsfabrikerna bevilja licens för den kvantitet, som var och en fabrik får tillverka under varje tillverkningsår. De, som erhålla dylik licens, skola vara skyldiga dels att använda svensk potatis och dels att vid inköp av potatis köpa viss fastställd kvantitet frän andra jordbrukare än sådana, vilka äro delägare i fabriken. Vid inköp av potatis och potatisstärkelse skola licensinnehavarna vara skyldiga att betala det pris, som Kungl. Maj:t på förslag av Potatismjölsnämnden fastställer. Beslutet innebär vidare, att licensinnehavare skola äga skyldighet att, om Potatismjölsnämnden så påfordrar, helt eller delvis ställa årstillverkningen av potatisstärkelse, inneliggande lager inbegripet, till nämndens förfogande. Därvid skola av Kungl. Maj:t på nämndens förslag fastställda priser tillämpas. I sådant fall skall nämnden vad angår ny tillverkning kunna påkalla leverans av otorkad vara. Till nämndens befogenhet hör vidare, att fastställa minimifordringar beträffande kvaliteten och att i övrigt utöva en vittgående kontroll. Denna regleringsåtgärd prolongerades genom beslut av 1934 och 1935 års riksdagar. Vid den förstnämnda riksdagen beslutades ytterligare en åtgärd till stöd åt producenter av fabrikspotatis. I huvudsak skall sprit till förtäringsändamål vara framställd av potatis. Spannmål skall av bränneri icke fä användas i större utsträckning än som behövs för framställning av det behövliga maltet. Därest

117 i förtäringsspriten ingår sprit av annan råvara än potatis, exempelvis sulfitsprit, skall samtidigt sörjas för att motsvarande kvantitet potatissprit inblandas i den tekniska spriten. Vin- och Spritcentralen, som ju numera har monopol också på partihandeln med teknisk sprit, skall vidare för framställning av teknisk sprit icke köpa sulfitsprit i större omfattning än Kungl. Maj:t medgiver. För att icke bestämmelserna om ökad användning av potatis för spritframställning skola bli till förfång för sulfitspritindustrin har denna givits kompensation på så sätt, att viss kvantitet sulfitsprit skall tvängsinblandas i till landet importerad eller h ä r tillverkad bensin. Hela denna regleringsåtgärd verkar alltså på så sätt, att man dels skaffar större avsättning för potatis för sprittillverkning och dels håller producenterna av sulfitsprit skadeslösa, genom att deras produkt inblandas i en vara, som importeras, varigenom avsättningen av en inhemsk vara främjas på bekostnad av en importerad vara. För bränneriernas råvaruinköp gälla enahanda bestämmelser som för potatismjölsfabrikerna. Detta innebär alltså, att övervakningen lagts i händerna på Statens Potatismjölsnämnd och att Kungl. Maj:t på nämndens framställning har att bestämma dels priset till producenterna för potatisen, dels de kvantiteter, som respektive brännerier ha att inköpa av andra jordbrukare än sådana, som äro aktieägare eller eljest intresserade i bränneriet. Samtidigt som det inhemska potatismjölspriset höjts genom regleringen, har det också ansetts nödvändigt att vidtaga effektivare åtgärder för att skydda den inhemska stärkelsetillverkningen från utländsk konkurrens. Därför ha genom förordning i mars 1934 föreskrivits tilläggstullar för druv- och stärkelsesocker med kronor 6-50 per 100 kg samt för dextrin, glykos och andra stärkelseklister med kronor 5:—.

Mjölkregleringen. Den omedelbara anledningen till att krisen även inom den animaliska produktionsgrenen blev akut sammanhänger med depressionen inom den industriella produktionen. Till följd av världskrisen, den ökade arbetslösheten och lönesänkningarna minskades de breda lagrens köpkraft, och detta i sin tur resulterade i prissänkningar på livsmedel och inskränkningar i konsumtionen. Redan under 1931 börjar smörpriset pä våra exportmarknader att falla. Detta år utgjorde den högsta noteringen på svenskt smör 225 öre/kg och den lägsta 179 öre/kg mot 261 öre/kg och 204 öre/kg året därförut. Prisfallet medförde också, att våra förnämsta avnämare tillgrepo restriktiva åtgärder i syfte att begränsa importen. England införde sålunda tull på smör (30 öre per kg) som ett led i sin imperiepolitik, och Tyskland tillgrep kontingentering för att stödja den inhemska produktionen, varigenom vår export på Tyskland skars ned med över hälften. Detta gav det till följd av den minskade köpkraften inträdda prisfallet p å smör på den svenska marknaden en våldsam karaktär. Bottenrekordet, som nåddes under förra delen av 1932 med ett smörpris på 1-60 kr per kg, representerade föga mer än hälften av genomsnittspriset 1925/29 och motsvarade ett pris på mjölk för smörtillverkning (s. k. produktmjölk) av 6-4 öre per liter. Mjölkregleringen 1932. Läget var i hög grad allvarligt och ett snabbt ingripande av nöden, för att icke priset på konsumtionsmjölk, som också börjat falla, skulle röna ytterligare påverkan av prisfallet på produktmjölk och sjunka ännu mer. Sedan Kungl. Maj:t framlagt proposition om åtgärder för att stödja mjölk- och smörproduktionen, antog riksdagen 1932 den s. k. första mjölkregleringen, vilken trädde i kraft

118 under hösten samma år och var den första krisåtgärden till stöd för den animaliska produktionen. Denna mjölkreglering innebar, att två mjölkavgifter erlades av mjölkproducenterna: en allmän och en lokal. Den allmänna mjölkavgiften ansågs till en början böra utgå med 0-2 öre per kg mjölk, och de medel, som härigenom inflöto och beräknades uppgå till 5 milj. kr om året, skulle användas för utbetalning av ett pristillägg till smörexportörerna. Då dessa härigenom erhöllo ett pris på smöret, som med 25 öre beräknades överstiga världsmarknadspriset, ävägabragtes ett pris på produktmjölk, som var 1 öre högre än det omedelbart före regleringen gällande. Frånräknas den allmänna mjölkavgiften, beräknades leverantörer av produktmjölk skola erhålla en merinkomst av 0-8 öre per kg mjölk. Härigenom avsägo statsmakterna att upprätthålla en export av 20 000 ton p e r år motsvarande 25—30 % av totalproduktionen eller m. a. o. den som dittills varit rådande och som var nödvändig för att mjölkpriset inom landet icke skulle komma att falla ytterligare. De lokala mjölkavgifterna återigen belöpte sig till 2 öre per kg mjölk och erlades för den mjölk, som såldes för konsumtion. Med de medel, som inflöto genom de lokala mjölkavgifternas upptagande, skulle ett pristillägg på produktmjölken bestridas, varigenom den under krisen uppkomna prisskillnaden (spänningen) mellan konsumtionsmjölk och produktmjölk minskades. Missnöjet med denna mjölkreglering blev emellertid snart ganska stort, icke minst på jordbrukarhåll, vilket bl. a. berodde därpå att den aldrig fick de åsyftade verkningarna. Priset på Englandsmarknaden fortsatte nämligen att sjunka, varför den avsedda förhöjningen i exportpriset uteblev, trots att den allmänna mjölkavgiften i februari 1933 höjdes till 0-4 öre p e r kg. Effekten av mjölkregleringen blev därför allenast den, att en ytterligare sänkning av smörpriset i Sverige, som annars skulle ägt rum, förhindrades. Inte heller de lokala mjölkavgifterna kommo helt att fylla sin uppgift, beroende därpå att de aldrig blevo upptagna i den utsträckning, man från början väntat och likväl stora svårigheter voro förenade med redovisandet av dem. En revision av hela systemet framstod som angelägen. I mars 1933 tillsattes därför en kommitté som skulle verkställa en utredning av mjölkregleringen och överväga omläggningar. På grundval av det förslag, som härvid framkom, förelade Kungl. Maj :t riksdagen proposition om ny mjölkreglering, vilken också bifölls i juni samma år. Härvid borttogs först och främst systemet med två mjölkavgifter. 1 9 3 3 å r s revision a v m j ö l k r e g l e r i n g e n och 1 9 3 4 å r s b e s l u t i f r å g a n . Principiellt skiljer sig icke annars den nu gällande mjölkregleringen från den förutvarande. Systemet består fortfarande i upptagande av mjölkavgift, som användes dels för att utjämna priset mellan konsumtionsmjölk och produktmjölk och dels för utbetalning av pristillägg för exportsmör. Dessutom upptages accis å margarin och avgifter för kraftfoder, som införas i riket. Margarinaccisen är en direkt konsekvens av mjölkavgifterna. Det har ansetts rimligt, att om jordbrukarna själva genom erläggandet av en mjölkavgift stödja priset på smör, åtgärder vidtagas i syfte att förhindra, att ett annat bordsfett — margarinet — inhöstar fördelarna av denna åtgärd. Margarinaccisen syftar med andra ord även till att hålla prismarginalen mellan smör och margarin vid ungefär den nivå, som existerade innan jordbrukarna genom mjölkavgifterna erhöllo ett högre smörpris. För landet i dess helhet skall för avgiftspliktiga jordbrukare och områden gälla en enhetlig mjölkavgift, vilken maximerats till 3 öre per kg mjölk eller, när det gäller grädde, till 3 öre för \ a r j e liter mjölk, som åtgått för gräddens beredning, men alltsedan denna mjölkreglering införts, har avgiften icke uttagits till högre belopp än 2 öre per kg mjölk. Avgiften h a r utgått p å mjölk eller

119 grädde, som saluföres, samt även p å mjölk eller grädde, som mjölkproducenterna använda för beredande av smör eller ost för avsalu, om härför användes minst 2 000 kg mjölk i månaden. Mjölkavgift har icke upptagits inom vissa orter och ej heller i fråga om sådana brukningsdelar, varpå regelmässigt icke hållits mer än två kor, i den mån mjölken eller grädden försålts till annan än mejeri eller mjölkhandlare. Fritagen från avgift har även varit sådan mjölk, som försålts till vid jordbruket anställda personer. Mjölkavgiften har jämställts med övriga skatter, och för dessa gäller som bekant, att de kunna indrivas intill den i vanlig ordning fastställda gränsen för utmätningsbara tillgångar. Endast om sådana saknats — och det ligger i sakens natur, alt det torde vara nära nog omöjligt att bedriva jordbruk utan att förfoga över egendom, som ligger något över det värde, som fastställts vara utmätningsbar egendom — har avkortning av mjölkavgift kunnat äga rum. Mjölkavgiften h a r uppburits av Svenska Mejeriernas Riksförening. Systemet med avgiftsskyldighet har fungerat på så sätt, att det — vad jordbrukarna beträffar — blott varit c:a 17 000 å 18 000 s. k. »frileverantörer», vilka haft att direkt erlägga mjölkavgift. För avgiftspliktig vara, som av producenten levererats till mejeri eller mjölkhandlare, har mjölkavgifts erläggande åvilat mottagaren — d. v. s. mejeriet respektive mjölkhandlaren. Mjölkavgiften har, som redan antytts, använts dels för utbetalande av pristillägg å smör och ost, som exporteras till andra länder, dels för prisutjämningsbidrag för mjölk och grädde, som använts för beredning av smör och ost. Pristillägget har i huvudsak motsvarat skillnaden mellan exportpris och hemmamarknadspris för saltat runmärkt smör av medelkvalitet. För utbetalande av prisutjämningsbidrag h a r landet indelats i sju distrikt: Stockholms, Smalands, Skånes, Västra Sveriges, VärmlandsDalarnas, Mellersta Norrlands och Norrbottens. De största bidragen ha utgått till de två nordligaste distrikten. Margarinaccisen skulle, enligt 1933 års beslut, alltefter behovet och marknadsförhållandena kunna variera från 10 till 50 öre per kg. Under den tid, som den av 1933 års riksdag beslutade regleringen var i kraft, har margarinaccisen uttagits med ett belopp av 20 öre per kg. Under 1934 sjönk exportpriset på smör, varför en höjning av accisen till 30 öre per kg nödvändiggjordes. Vid denna nivå kvarstår den alltjämt. En konsekvens av beslutet om margarinaccis blev, att margarintullen höjdes från 15 till 45 öre per kg. Skatten å oljekakor, vilken utgår även på vissa slag av fodermjöl, fastställdes till 2 öre per kg. Av de medel som inflyta genom skatten på oljekakor ha 90 % — återstående 10 % ha disponerats för äggregleringen — enligt 1933 års riksdagsbeslut, liksom en del av mjölkavgifterna, använts för åstadkommandet av en prisutjämning mellan konsumtionsmjölken och produktmjölken, medan margarinaccisen använts för pristillägg vid export av smör samt till någon del för finansiering av utdelning av jordbruksprodukter till hjälpbehövande. Vidare infördes importmonopol p å mjölk- och mejeriprodukter. Då 1934 års riksdag för första gången i ett sammanhang behandlade samtliga regleringsåtgärder på jordbrukets område, fattades beslut om förlängning av importmonopolet å mjölk och mejeriprodukter till den 30 juni 1935. Vidare beslutades prolongering av margarinaccisförordningen till den 30 juni 1935. Något formellt beslut om uttagande av mjölkavgift behövde däremot icke fattas, alldenstund det av 1933 års riksdag fattade beslutet innebar, att mjölkavgiftssystemet skall bestå till den 30 juni 1937. Beträffande användningen av de medel, som inflyta genom mjölkavgifter, vidtogs den ändringen, att prisutjämningsbidragen skulle fördelas på de sju prisutjämningsdistrikten efter den regeln, att vartdera av de båda nordligaste distrikten först erhåller särskilt belopp, varefter återstoden delas mellan samtliga distrikt i förhållande till de myckenheter mjölk och till mjölk omräknad grädde, vara mjölkavgift inom de olika distrikten för

120 månaden utgår. Detta belopp skall enligt Kungl. Maj:ts beslut »utgå med hälften av vad å distriktet enligt sist angivna grund belöper av de under månaden utlämnade pristilläggens sammanlagda belopp». Beslutet om höjning av skatten å oljekakor och mjöl, erhållet genom krossning av oljekakor, eller framställt vid extraktion av råvara, som kan användas för tillverkning av oljekakor, innebär, att denna skatt maximerades vid 6 öre p e r kg. Kungl. Maj:t fastställde sedermera skattens belopp frän och med den 1 juli 1934 till 3 öre per kg av varans nettovikt. Från och med den 6 april 1935 h a r skatleii å andra här avsedda varor än linfrökakor och linfrömjöl fastställts till 5 öre per kg. 1934 års beslut innebar vidare en skatt å kli av högst 6 öre p e r kg. Kungl. Maj:t fastställde kliskatten till ett belopp av 3 öre per kg. Från och med den 1 augusti 1934 har accisen å margarin uttagits till ett belopp av 30 öre per kg. Därutöver innebar 1934 års riksdagsbeslut, att samtliga de avgifter, vilka helt eller huvudsakligen voro avsedda för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, skulle ingå i en gemensam fond, jordbrukets prisregleringsfond. Till fonden skulle föras bl. a. de medel, vilka efter den 30 juni 1934 inflyta i skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, i accis å margarin ävensom i skatt å till riket infört kli. Av de till fonden genom kraftfoderskatten och kliskatten inflytande medlen skulle, enligt uttalande av 1934 års riksdag, 10 procent användas till stödjande av äggproduktionen samt de återstående 90 procenten tillföras mjölkregleringen. Kungl. Maj:t bemyndigades samtidigt att efter den 30 juni 1934 av margarinaccismedel taga i anspråk vad som erfordras för utanordnande av hälften av förekommande pristillägg a allt smör, som exporterades. Högst 1 miljon kronor av margarinaccismedlen skulle kunna ställas till regeringens disposition för utdelning av mjöl eller nötkött till nödlidande. Syftet med 1933 års mjölkreglering och de kompletteringar, som skedde med 1934 års beslut i frågan, kan sammanfattas sålunda: ett inhemskt partipris å smör av 2-30 kr per kg upprätthålles därigenom att pä det normala exportbehov på mellan 15 000 och 25 000 ton per år, som Sverige har, utbetalas ett pristillägg motsvarande skillnaden mellan det inhemska partipriset — 2-80 kr per kg och det pris, som exportörerna kunna tillgodoräkna sig, efter det frakt- och andra med exporten förenade kostnader täckts. En del av detta pristillägg — frän och med 1 juli 1934 hälften — skall bestridas av medel, som inflyta genom accis på margarin. Denna, som fastställts till ett belopp motsvarande medelbehovet — dock högst 50 öre per kg — inbringar, om den utgår med 30 öre per kg, som för närvarande är förhållandet c:a 15 milj. kr årligen. Priset på svenskt smör i England och Tyskland har alltså varit avgörande för margarinaccisens höjd. De återstående kostnaderna för smörexporten ha bestritts av medel, som erhållas genom en skatt på mjölk för avsalu eller för framställning av mejeriprodukter. Återstoden av mjölkavgiftsmedlen återigen har utgått som prisstöd för produktmjölk och utbetalats varje månad till vart och ett av de sju prisutjämningsdistrikt, vari landet indelats. För enahanda ändamål disponeras också de medel, som erhållits genom en skatt på oljekakor och fodermjöl. Kraftfoderskatten har liksom skatten och införselavgiften å majs och andra fodermedel dessutom varit avsedd att hålla priserna på kreatursfoder vid sådan nivå, att den animaliska produktionen ej utvidgas. Verkningarna a v 1 9 3 3 och 1 9 3 4 års mjölkregleringar. Som redan nämnts, tillämpades den nya mjölkregleringen från och med den 1 juli 1933. Redan ett par månader härefter var partipriset uppe i 2-so eller den nivå, som åsyftats, och detta pris har sedan bestått till juli 1935, då, som en följd av vissa omläggningar av stödåtgärderna, smörpriset sänkts med 15 öre.

121 Däremot har det genomsnittliga exportpriset (medelnettoexportpriset) undergått förändringar. Det var högst under november 1933, då det uppgick till i medeltal 1-82 kr .pr kg, och sjönk sedan hastigt, så att det under juni och juli månader 1934 ej ens belöpte sig till 1 kr per kg. Under hösten 1934 steg emellertid exportpriset ånyo, och under våren och sommaren 1935 har det legat mellan 20 och 30 öre högre än priset föregående år. Som en följd av variationerna i medelnettoexportpriset har också det pristillägg, som exportörerna kunnat tillgodoräkna sig, varierat från vecka till vecka. Pristillägget uppgick i medeltal till 51 öre per kg under 1933, kr l-io under 1934 och till ungefär 1 kr per kg under första halvåret 1935. Vidare har emellertid såväl totalproduktion som export ökat under den tid regleringen tillämpats. År 1934 uppgick tillverkningen av mejerismör till 62-5 miljoner ton och exporten till 23-2 miljoner ton mot 17-i miljoner ton 1933. Däremot ökades inte den inhemska smörförbrukningen omedelbart. När den under 1934 började växa, var det endast fråga om en ökning av jordbrukarbefolkningens smörförbrukning, säkerligen i väsentlig grad förorsakad av den propaganda för »smöråtertagning», som Mejeriernas Riksförening bedrivit bland jordbrukarna. Sedan mars 1935 har emellertid även den icke jordbrukande befolkningens smörförbrukning stegrats. För andra kvartalet innevarande år i jämförelse med motsvarande period föregående år belöper sig denna stegring till c:a 6 %. Under förra hälften av 1935 h a r däremot smörexporten varit c:a 5 % mindre än under motsvarande tid 1934. Under hela 1933 utbetalades i pristillägg 9-7 miljoner kronor, varav 7-6 miljoner kronor av mjölkavgiftsmedel och resten av margarinaccismedel. Under 1934 uppgingo dessa belopp till 26-8 milj. kr och 11-2 milj. kr resp. och för första halvåret 1935 till 10u milj. kr och 5-2 milj. kr. Som emellertid det belopp, vartill margarinaccisen uppgått, varit större än den del härav, som utgått till export, har en viss behållning uppkommit, som den 1 juli 1935 sammanlagt torde utgöra över 7 miljoner kronor. En del härav har använts för gratisutdelning av livsmedel, huvudsakligast vetemjöl, till mindre bemedlade. Slutligen kan nämnas, att skatten på oljekakor vid utgången av 1934 inbringat 6 miljoner kr, vilket, som nämnts, huvudsakligast använts för utbetalande av prisutjämningsbidrag till leverantörer av produktmjölk. Större delen av dessa prisutjämningsbidrag har ju dock bestritts av mjölkavgiftsmedel. Under sista halvåret 1933 utbetalades för nyssnämnda ändamål sammanlagt 16 miljoner kr och under 1934 38« miljoner kr. 1 9 3 5 års b e s l u t om m j ö l k r e g l e r i n g . Det av 1935 års riksdag fattade beslutet om fortsatt stöd åt mjölk- och mejeriproduktionen innebär dels vissa ändringar i gällande system under alla förhållanden, dels ock vissa fullmakter åt Kungl. Maj:t att vidtaga särskilda åtgärder för tryggandet av avsättningen inom landet av mjölk- och mejeriprodukter, därest England hösten 1935 skulle kontingentera smörimporten eller exporten av smör från Sverige eljest i väsentlig grad skulle försvåras. I det följande skall först redogöras för de under alla förhållanden beslutade ändringarna i systemet och därefter för de åtgärder, som Kungl. Maj:t fått fullmakt att vidtaga, därest en försämring i exportmöjligheterna skulle inträda. Mjölkavgift skall i fortsättningen som hittills uttagas. Den enda ändring, som beslutats i mjölkavgiftsförordningen, rör möjlighet för Kungl. Maj:t att i särskilt ömmande fall efterskänka påförd mjölkavgift. Denna bestämmelse skall ha retroaktiv verkan, så att efterskänkande skall kunna äga rum jämväl beträffande avgift, som belöper å tiden, innan ändringen trätt i kraft. Beträffande skatten å oljekakor innebär som omnämnts å sid. 116 det av 1935 års riksdag fattade beslutet en höjning. Maximigränsen för skatten har höjts från 6 till 8 öre per kg. Vidare har förordningen om upptagande av margarin-

122 accis prolongerats. I samband härmed har riksdagen beslutat sådan ä n d r i n g i margarinaccisförordningen, att maximigränsen för accisen höjtes från nuvarande 50 öre till 60 öre per kg. Beträffande användningen av de sålunda inflytande medlen — margarinaccis och kraftfoderskatt — h a r 1935 års riksdag beslutat, att såsom hittills 90 % av kraftfodermedlen skola tillföras mjölkregleringen och återstående 10 % användas för att stödja äggproduktionen. Margarinaccismedlen skola efter den 30 juni 1935 oavkortat tillföras mjölkregleringen för att stimulera den inhemska förbrukningen av mjölk och mejeriprodukter. Detta skall ske på så sätt, att en allmän sänkning i smörpriset — som för övrigt r e d a n inträtt — åstadkommes. Vid avvägandet av denna prissänkning skall man emellertid utgå ifrån att mjölkproducenterna erhålla i stort sett samma pris p å mjölken, som de erhållit under 1934. Det kan i detta sammanhang nämnas, att p r o duktmjölkpriset under föregående år i genomsnitt varit 9-9 öre per liter. De omkring 40 000 jordbrukare, som producera s. k. lantsmör och lantost, beredas kompensation för den prissänkning på dessa produkter, som kommer att inträffa, när priset på mejerismör sjunker. Den beslutade ändringen innebär alltså, att kostnaderna för pristillägg vid smörexport skola komma att vila på jordbrukarna själva, eftersom de uteslutande skola gäldas med medel, som inflyta genom upptagande av mjölkavgift samt skatt å kraftfoder. Denna ordning anses komma att bliva av betydelse också för stimulerande av jordbrukarnas intresse att hålla uppe kvaliteten å exportsmöret, så att bättre priser kunna utvinnas. Det svenska smöret har på den engelska marknaden betalats avsevärt sämre än det danska och finska. Det ligger i sakens natur, att om priset på svenskt smör vid export kan genom kvalitetsförbättring eller andra åtgöranden stegras, så åtgår för pristillägg ett lägre belopp, varigenom landets inkomst av ifrågavarande export ökas. I syfte att kunna utvinna bättre priser ha för övrigt redan vissa åtgärder vidtagits. Sålunda tillämpas från och med den 1 september 1935 den ordningen, att mejerier, som önska komma i åtnjutande av prisutjämningsbidrag, äro skyldiga att tillämpa kvalitetsbetalning för mottagen mjölk. Vidare h a r sedan 1 januari 1935 vid betalning av runmärkt smör för export ur kvalitetssynpunkt tillämpats väsentligt strängare regler än tidigare. Av behållningen av margarinaccismedel skall Kungl. Maj:t liksom under föregående budgetår få disponera ett belopp av intill 1 milj. kr för utlämnande av inhemska jordbruksprodukter i särskilda fall till hjälpbehövande, gratis eller till nedsatta priser. I samband med utarbetandet av en plan för mjölkavgiftsmedlens användning har inrättats en fond med anlitande av till mjölkregleringen inflytande medel för utjämning av de växlande priserna å exportsmör. (S. F. S. 415/1935). Då exportpriset å smör är jämförelsevis gynnsamt, skall avgiftsmedel i viss utsträckning avsättas för att användas, då priset är lågt. Genom en sådan anordning har man också tänkt sig kunna reglera producenternas mjölkpris i förhållande till de växlande produktionskostnaderna. Under sommaren och hösten, då sagda kostnader äro jämförelsevis låga och mjölkmängden stor, anses det sålunda skäligt, att produktmjölkpriset hålles lägre än under vintern. De fullmakter, som 1935 års riksdag lämnat regeringen, avse också åtgärder för befrämjande av avsättningen av mjölk och mejeriprodukter inom landet. Gällande bestämmelser om att de myndigheter, som verkställa upphandling för statens behov, utbyta margarin mot smör ha sålunda erhållit förlängd giltighet. (S. F. S. 358/1935.) Det anses vidare angeläget, att jordbrukarnas egna organ göra vad på dem ankomma för att p å frivillighetens och övertygelsens väg främja mjölkleverantörernas återtagande av smör och ost. Åtskilliga mejerier tillämpa emellertid vid återtagning av smör ett högre pris än gällande riksnotering ä runmärkt smör. Kungl. Maj :t

123 h a r med anledning h ä r a v i samband med fastställande av plan för avgiftsmedlens användning för nästkommande regleringsperiod föreskrivit mejerierna som villkor för erhållande av prisutjämningsbidrag, att gentemot leverantörer vid återtagning av smör för eget eller anställdas behov icke tillämpa högre pris än riksnoteringen. Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att riksdagen givit regeringen fullmakt att utöva tillsyn över att detaljpriset å konsumtionsmjölk icke hålles för högt. Såsom lämpligt medel att komma till rätta med missförhållandena i såd a n t avseende skall regeringen kunna införa en bestämmelse om att vederbörande mejeri för erhållande av prisutjämningsbidrag vid försäljning av mjölk ej tilllämpar högre pris än som med hänsyn till förhållandena i orten må befinnas skäligt. Riksdagsbeslutet 1935 innebär vidare ett fortsatt tillämpande av den ordning, som gällt alltsedan margarinaccisens införande, nämligen att margarintullen automatiskt skall anpassas efter margarinaccisens höjd. Vidare har Kungl. Maj:t bemyndigats förordna om importreglering å margarin, konstister och fettemulsioner samt av råvaror för margarinindustrin och ämnen, varav dessa framställas. De importreglerande bestämmelserna äro avsedda för tillämpning endast om det visar sig nödvändigt för stödjande av smörpriset. Endast i undantagsfall skall, därest en dylik reglering tillämpas, medgivas import av färdiga fettämnesprodukter, såsom margarin och fettemulsion. Än vidare innebär 1935 års riksdagsbeslut fullmakt för Kungl. Maj:t att efter framställning av svenska mejeriernas riksförening kunna förordna om inblandning av smör i margarin intill 10 procent av blandningens vikt. Också detta är en beredskapsåtgärd, för den händelse Sveriges smörexport skulle begränsas. Beslutet motiveras därmed, att, även om det genom höjd margarinaccis blir möjligt alt sänka smörpriset, varigenom smörkonsnumtionen beräknas stiga, så kan det icke förväntas, att denna stegrade konsumtion av smör sker omedelbart utan gör sig gällande endast så småningom. Beslutet syftar därför till att möjliggöra undanskaffandet av ett tillfälligt överskott å smör. Åtgärden anses följaktligen, därest den måste tillgripas, komma att bliva av allenast tillfällig karaktär. I prishänseende skulle en sådan åtgärd för konsumenterna bli av tämligen liten betydelse. Dä emellertid smörinblandningen i margarin inte kan anses komma att varaktigt lösa spörsmålet om undanskaffande av förefintligt produktionsöverskott av smör, har Kungl. Maj:t av 1935 års riksdag erhållit vissa fullmakter att på annat sätt söka stimulera smörkonsumtionen inom landet. Till frågan om utsläppande i marknaden av ett särskilt s. k. stek- och bagerismör kan ställning tagas av Kungl. Maj:t först sedan pågående försök med tillverkning av ifrågavarande blandningsp r o d u k t avslutats. Den av riksdagen lämnade fullmakten innebär, att Kungl. Maj:t skall kunna förordna om accis jämväl å andra ersättningsmedel för smör och flott än margarin, exempelvis matolja, därest konsumtionen av sådana ersättningsmedel till följd av den höjda margarinaccisen skulle ökas.

Slaktdjursregleringen. Mot slutet av år 1932 och under 1933 har jordbrukskrisen även utsträckts till slaktdjursproduktionen. Kreaturs- och köttpriserna dras med i det allmänna prisfallet. Under vissa månader erhöllo jordbrukarna blott hälften av de priser för nötkreatur och svin, som de erhöllo för motsvarande produkter före jordbrukskrisen. Ett ingripande frän statsmakternas sida till stödjande av slaktdjursproduktionen ansågs därför ofrånkomligt. De statliga stödåtgärderna på detta område, som också datera sig från 1933, ha huvudsakligen varit av två slag. Dels har

124 staten genom att stimulera exporten befriat hemmamarknaden från ett p r i s t r y c kande överskott och medverkat till åstadkommandet av en utjämning av priserna på vissa utlandsmarknader och hemmamarknaden. Dels ha åtgärder vidtagits, som gått ut på begränsningar i importen av kött och fläsk. Rörande det förstnämnda slaget av åtgärder innebär regleringen, att Svenska Exportslakteriernas förening handhar exporten av slaktat fläsk till England och Norra Irland, vilka länder infört kontingenteringsåtgärder. Därvid h a r det åvilat föreningen i fråga att fördela utförselkvantiteten mellan exportörerna enligt skäliga grunder och på sådant sätt, att en möjligast jämn utförsel åstadkommes. Vid export av fläsk erhåller exportören ett pristillägg, därest priset pä exportmarknaden understiger hemmamarknadsnoteringen. Pristillägget svarar mot denna skillnad. Därest exportören på exportmarknaden erhållit högre pris än hemmamarknadsnoteringen skall till regleringen inbetalas skillnaden minus 10 öre. Medel för dylika pristillägg ha erhållits dels av de s. k. slaktdjursavgifterna och dels av de medel, som influtit i införselavgifter å havre och majs och därmed jämställda fodermedel, varom 1934 års riksdag fattade beslut. Genom riksdagens beslut 1933 bemyndigades regeringen att förordna om upplagande av avgift å slaktdjur. Avgiften maximerades till 3 kronor för häst och storboskap, till 2 kronor för svin och för övriga djur till 1 krona. Till en början uttogs avgiften med 3 kronor för nötkreatur om minst 150 kg vikt efter slakten eller 300 kg vikt i oslaktat tillstånd, 1 krona för annat nötkreatur och 50 öre för svin. Senare ändrades bestämmelserna sä, att avgiften upptogs allenast å svin med 50 öre för hel kropp. E h u r u själva förordningen äger giltighet till den 30 juni 1937, har från och med årsskiftet 1934—35 icke längre upptagits någon som helst slaktdjursavgift. Slaktdjursregleringen har ensam fått disponera slaktdjursavgifterna, och av importavgifterna å fodermedel har den erhållit 90 %; återstående 10 % ha använts för att stödja äggproduktionen. För att icke jordbrukarna i vissa delar av Norrland, Dalarna och Värmland, vilka köpa havre för utfodring av hästar vid utförandet av skogskörslor och dylikt, skulle oskäligt betungas av fodermedelsbeskattningen, vilken främst syftar till att hälla produktionen av slaktdjur inom rimliga gränser och vidare avser att åstadkomma medel för pristillägg för att möjliggöra export av ett pristryckande överskott, ha av samma medel vissa summor kunnat disponeras för fraktlindring vid transport av foderhavre till dessa trakter, som ovan framhållits. Beträffande dispositionen av de medel, som kunna användas för slaktdjursmarknadens stödjande, kan vidare nämnas, att Kungl. Maj:t genom särskilda beslut under åren 1934 och 1935 förordnat, att statens slakterinämnd skulle äga att av jordbrukets prisregleringsfond använda tillhopa högst 1 200 000 kronor för att genom export eller destruktion av mindervärdiga djur åstadkomma skälig avlastning å den inhemska marknaden för nötkreatur eller kött därav; destruktionen har hittills inskränkt sig till högst 200 djur. Därvid har bestämts, att icke utan regeringens tillstånd högre pris får betalas än 25 öre per kg levande vikt plus ett fraktbidrag av 20 kronor per djur. Kungl. Maj:t har vidare medgivit slakterinämnden alt disponera sammanlagt högst 2 000 000 kronor såsom bidrag vid export av levande svin och fläsk eller vid infrysning eller nedsmältning av fläsk. Tillhopa 250 000 kronor ha anvisats för av Sveriges Slakteriförbund eller under dess ledning bedrivet organisationsarbete. Slutligen har slakterinämnden fått tillstånd att disponera ett belopp av intill 50 000 kronor för bestridande av kostnaderna för vissa försök att ersätta det importerade torrsaltade amerikanska fläsket med inhemskt sådant. 1935 års riksdagsbeslut innebär ingen annan ändring än att Kungl. Maj:t, som tidigare omnämnts, erhållit fullmakt att höja maximigränsen för skatten å oljekakor från 6 till 8 öre per kilogram. Ehuru, såsom nämnts, någon som helst slaktdjursavgift från och med den 1 januari 1935 icke upptages, har dock Kungl.

125 Maj:t av 1935 års riksdag givits befogenhet att uttaga dylik avgift intill den 30 juni 1937. Fullmakten är avsedd för bruk endast därest övriga till slaktdjursregleringen inflytande medel icke skulle förslå för att lämna kött- och fläskmarknaden ett stöd av ungefär nuvarande omfattning. Det andra slaget av stödåtgärder för slaktdjursproduktionen har utgjorts av importbegränsningar. Enligt kungörelse av den 19 oktober 1934 fä levande nötkreatur, får och svin samt kött och konserver härav inte införas till riket utan tillstånd av statens slakterinämnd. I de fall nämnden beviljar dylik införsel, uttages särskild licensavgift, vars storlek bestämmes med hänsyn till att de svenska slaktdjursproducenterna skola kunna erhålla ett för dem nöjaktigt pris, utan att kött- och fläskpriserna bliva för konsumenerna oskäliga. Inflytande licensmedel användas för enahanda syfte som övriga till slaktdjursregleringen inflytande medel. Äggregleringen. Vid sidan av mjölk- och smörproduktionen är äggproduktionen en viktig inkomstkälla för de små jordbrukarna i vårt land. Huvudparten av äggproduktionen konsumeras också inom landet, men en betydande export av ägg äger årligen rum. Importen av ägg, som i huvudsak sker frän Finland, är däremot av jämförelsevis liten omfattning och av betydelse blott för rikets nordligaste delar. Åren före krisen exporterades omkring 25 % av de svenska äggen, men 1933 hade denna siffra sjunkit till ungefär 11 %, vilket hade till följd, att utbudet på den svenska marknaden ökades och äggpriset sjönk. Den främsta orsaken till detta prisfall var åtgärder från Tysklands sida. I mars 1933 införde nämligen Tyskland en äggtull av 70 riksmark per 100 kg, vilket betydde, att spärren i Tyskland för de svenska äggen var mer än dubbelt så hög som äggnoteringen i Sverige i april månad 1933. Säkerligen var ökningen av äggtillförseln på den svenska marknaden större än som motsvarade exportminskningen. Fjäderfäbeståndet ökades med ganska stor sannolikhet icke oväsentligt. Som dessutom stora kategorier av människor fingo sina inkomster reducerade till följd av krisen, och denna inkomstminskning till en viss grad gick ut över animaliekonsumtionen, är det knappast ägnat att förvåna, att äggpriset föll med nära 60 %. Visserligen sjönko även fodersädspriserna, varigenom produktionskostnaderna för hönsaveln sänktes, i den mån den bedrevs med inköpt foder. Med regleringsåtgärderna 1933 stegrades ånyo fodersädspriserna till följd av bestämmelserna om importavgifteiför och beskattning av fodermedel, men det enda stöd, som under detta år beviljades äggproducenterna, var ett anslag av 20 000 kr till propaganda för ökad äggkonsumtion. Den nu existerande äggregleringen daterar sig från år 1934 och är lagd efter samma linjer som övriga stödåtgärder för animalieproduktionen. Man inriktar sig på att befria den inhemska marknaden från ett pristryckande överskott. Beslutet innebär, att införsel av ägg och flytande äggvita gjorts beroende av tillstånd av Sveriges Äggintressenters Förening u. p. a. Där tillstånd till införsel av nämnda förening lämnas, skall en licensavgift av intill 30 öre per kg erläggas. De medel, som härigenom inflyta, skola användas för stödjande av äggproduktionen. För enahanda ändamål ha reserverats 10 7o av de medel, vilka inflyta genom skatten å oljekakor samt införselavgifterna på havre, majs och kli samt vissa slag av fodermedel. Äggregleringen, bekostad av dessa medel, fungerar p å så sätt, att Sveriges Äggintressenters Förening reglerar utförseln, så att densamma icke till länder, som infört kontingentering, blir större än som bestämts, och i övrigt så att en möjligast jämn utförsel åstadkommes samt utförselkvantiteten blir fördelad mellan exportörerna enligt skäliga grunder. Då export-

126 priset på ägg ligger under den inhemska noteringen, utbetalas till exportörerna ett pristillägg, som maximeras till 30 öre per kg och fastställes för en vecka i taget. 1935 års riksdags beslut i fråga om äggregleringen innebär allenast en jämkning i grunderna för användning av de medel, som inflyta genom införselavgiften å havre och majs m. fl. fodermedel. Jämkningen avser att möjliggöra för Kungl. Maj:t att vid behov kunna ställa större belopp till äggregleringens förfogande och att även kunna höja det pristillägg, som utgår vid export utöver dess hittillsvarande maximum 30 öre per kg.

Statliga åtgärder till lättande av jordbrukets skuldbörda. Liksom alla företag måste också ett jordbruks ekonomiska ställning vara beroende av marginalen mellan produktionskostnader och försäljningsvärdet på de framställda produkterna. Hur produktpriserna och priserna på råvaror för jordbruksdriften, fodermedel o. dyl. utvecklats, har i det föregående redan berörts, men i detta sammanhang har ingen hänsyn tagits till det förhållandet, att jordbrukets produktionskostnader till en viss del utgöras av s. k. fasta kostnader, nämligen räntor och amorteringar på lån. Skuldsättningsproblemet måste vara av avgörande betydelse för jordbrukets ekonomi. För närvarande finnes näppeligen statistiskt material i tillräcklig utsträckning för erhållande av en säker föreställning om skuldförhållandena i det svenska jordbruket. Att döma av vad som framkommit i den utredning r ö r a n d e jordbrukets skuldförhållanden, som tillsatts av Kungl. Maj:t hösten 1933, förefaller emellertid utvecklingen under åren efter kriget ha inneburit en stark ökning av skuldbördan. Enligt en beräkning, publicerad i statens offentliga utredningar 1923/45, uppgingo inteckningarna i fast egendom på landet till 41-s % av fastighetsvärdet och torde sedan dess nära nog h a fördubblats. Enligt förstnämnda utredning belöper sig den genomsnittliga gälden i förhållande till tillgångarna för jordbrukets behov till närmare 50 %. Vidare ger utredningen vid handen, att 10 % av de jordbruk undersökningen omfattade, hade skulder utöver tillgångarna och att något över 20 % av samtliga dessa jordbruk inte hade några skulder alls. I allmänhet kunde konstateras, att de lägsta och högsta storleksgrupperna av jordbruk visade en större skuldsättning än de däremellan liggande storleksgrupperna. Förklaringarna till den ökade skuldsättningen äro flera. En viktig orsak är givetvis fastighetsspekulationerna under och omedelbart efter världskriget, vilka medförde att många jordbruk bytte ägare, när de stodo högt i pris. De nya ägarna tvingades därför att taga stora inteckningar. En annan orsak h a r naturligtvis den starka rationaliseringen av jordbruksdriften utgjort. Detta torde i varje fall vara huvudanledningen till de större jordbrukens starkare skuldsättning. Rationaliseringen sköt fart just i början av den nuvarande jordbrukskrisen, och detta medförde sannolikt en ökning av skuldbördan, samtidigt som räntabiliteten på grund av fallande priser på jordbruksprodukter försämrades. Statistiken över antalet konkurser ger en föreställning om följderna av jordbrukskrisen i detta hänseende. År 1930 var antalet i konkurs försatta jordbrukare 402. År 1931 h a d e samma antal stigit till 656, och 1932 var det uppe i inte m i n d r e än 846. I syfte att bereda de hårdast skuldsatta jordbrukarna någon lättnad beslöt 1932 års riksdag anslå medel för utlämnande av dels lån för genomförande av ackord och dels s. k. stödlån. F ö r de förstnämnda av dessa gällde, att de under de två första åren löpte räntefritt och under de fem därpå följande åren till en räntefot av 2-s % och först härefter, eller samtidigt med att amorteringsskyldighet inträdde, med 5 %. Även stödlånen beviljades för betalning av gäld å jordbruksegendom, och sådana lån

127 löpte i regel räntefritt. Amortering skulle ske på sju år, dock med det undantaget, att om låntagaren åtog sig att enligt godkänd plan och kostnadsberäkning utföra visst, närmare angivet förbättringsarbete å den brukade fastigheten, skulle så stor del av lånet anses gäldad, som motsvarade kostnaderna för detta arbete. För behandling av lånefrågor har inrättats en för riket gemensam centralnämnd och dessutom en lånenämnd för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde med uppgift att lämna de lokala upplysningar, som kunna vara av betydelse för läneansökningars handläggning. Kungl. Maj :t fastställer sedan efter framställning av centralnämnden de belopp, till vilka lån skola beviljas. Av riksdagen 1932 anvisades ett sammanlagt belopp på 15 milj. kr för ackordsoch stödlån, och av de därpå följande två riksdagarna ha motsvarande anslag anvisats med 10 milj. och 8 milj. kr. Verkningarna av dessa åtgärder h a heller inte låtit vänta p å sig. Att antalet konkurser redan år 1933 sjönk till 574 (mot 846 år 1932) får i viss mån tagas som ett uttryck härför. Vid 1935 års riksdag h a r beslut fattats om en omläggning av statsåtgärderna p å detta område. Av de för ackordslån och stödlån anvisade beloppen har huvudparten gått till stödlån. Meningen har varit, att denna hjälpform, i och med att en återgång till mera normala förhållanden börjat ske — inte minst tack vare statsingripandena på jordbruksnäringens viktigaste områden —, skulle avvecklas. Emellertid har alltjämt ett visst behov av åtgärder av detta slag förelegat, varför 1935 ärs riksdag för budgetåret 1935—36 till ackordslån för jordbrukare beviljat ett belopp av 1 900 000 kronor, varjämte för låneverksamhetens administration anslagits ett belopp av 100 000 kronor. Emellertid skall verksamheten bedrivas efter a n d r a linjer, än som skett under de senaste åren. Några stödlån blir det icke längre fråga om, medan däremot ackordslån skola kunna beviljas efter vidgade direktiv. Ej blott jordbrukare, som skola genomföra ackord, utan även sådana jordbrukare, som eljest hotas med exekutivt förfarande, skola sålunda kunna på detta sätt erhålla hjälp, varjämte i sådant sammanhang under vissa omständigheter visst bidrag skall kunna givas för anskaffning av yttre inventarier eller upprustning av fastigheten. I syfte att bereda jordbrukarna lättnad i skuldbördan h a r 1935 års riksdag vidare beslutat inrätta en statlig utlåningsfond, benämnd statens sekundärlånefond för jordbrukare. Såsom kapital för fonden har för budgetåret 1935—36 av lånemedel anvisats ett belopp av 20 milj. kr, varjämte till förvaltningsbidrag för verksamheten för samma budgetår beviljats ett förslagsanslag av 50 000 kr. Ur denna fond skola jordbrukare kunna erhålla långfristiga lån till självkostnadsränta intill 75 % av egendomens belåningsvärde och detta icke blott för omläggning av tidigare erhållna ogynnsamma lån utan även exempelvis vid startandet av nya jordbruk. Fonden skall förvaltas av riksgäldskontoret, och lånerörelsen skall för statens räkning handhavas av en nämnd med ledande, sammanhållande och övervakande uppgifter. Hjälpen åt fiskare. Det p r e k ä r a läge, i vilket fiskarbefolkningen p å olika håll inom landet till följd av krisen råkat, föranledde Kungl. Maj:t att vid 1934 års riksdag framlägga en rad förslag till hjälpåtgärder, vilka också blevo av riksdagen bifallna. Även vid 1935 års riksdag h a r Kungl. Maj:t framlagt förslag till stöd och hjälp åt fiskarbefolkningen, vilka ävenledes vunnit riksdagens bifall. Vid den förstnämnda riksdagen beslöts att för budgetåret 1934/35 anvisa ett engångsanslag av 750 000 kr till understöd åt fiskare, som helt eller huvudsakligen livnära sig av fiske och som kunna antagas själva ha gjort vad på dem skäligen ankommit för övervinnande av svårigheterna samt i övrigt befinnas för-

128 tjänta av bistånd. Denna hjälpverksamhet skulle handhavas av kommunerna och förutsatte under vissa förhållanden medverkan från kommunernas sida i form av ett efter kommunernas ekonomiska ställning avpassat belopp, högst motsvarande 25 % av det understödsbelopp, som utlämnades till fiskare inom kommunen. Hjälpen hade karaktär av understöd utan återbetalningsskyldighet. 1934 års riksdag beslöt vidare för budgetåret 1934—35 bevilja ett anslag av 250 000 kr till fiskerinäringens främjande samt beredande av ersättning för förlust av eller skada å fiskeriredskap. Ytterligare beviljades för budgetåret 1934— 35 ett anslag av 700 000 kr att användas för lån till sammanslutningar för främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. 1934 års riksdag beslöt vidare för budgetåret 1934—35 anslå 25 000 kr för åtgärder till organiserandet av strömmingsfiskarena. Genom detta beslut gavs Kungl. Maj:t därjämte fullmakt att giva strömmingsfiskarena ensamrätt till partihandeln med strömming. Riksdagen gav också i samband med bifallandet av en framställning om anvisande av 600 000 kr såsom kapitalökning för fiskerilånefonden Kungl. Maj:t fullmakt att medgiva uppskov med erläggande av amorteringen av lån från fiskerilånefonden. Slutligen anvisades till främjande av fiskerinäringen i allmänhet under budgetaret 1934—35 ett ordinarie reservationsanslag på 28 000 kr och beviljades ett anslag på 22 000 kr till understöd åt Södra Sveriges Fiskeriförening. Därutöver ha fiskarena även på annat sätt bringats hjälp. Sålunda h a r Kungl. Maj:t av överstäende medel från ett för budgetåret 1932—33 beviljat anslag för bekämpande av arbetslösheten anvisat en summa av 100 000 kr till ett fryserilöretag i Göteborg i syfte att öka möjligheterna till fiskexporten. Redan 1933 anvisades ett belopp av 50 000 kr till hjälp åt svenska fiskare, vilka idka sillfiske vid Island. För 1934 har för samma ändamål anvisats ett belopp av 150 000 kr. Av de sålunda för 2 år anvisade 200 000 kr har hela beloppet förutom 27 519 kr utnyttjats. Hjälpen har utgått i form av premier per tunna saltad sill. Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att de av 1933 och 1934 års riksdagar beviljade anslagen till allmänna arbeten i öppna marknaden möjliggjort byggande av ett stort antal fiskehamnar av stor betydelse för fiskarena, som härigenom erhållit ökat skydd för båtar och redskap. 1935 års riksdag har till befrämjande av fiskerinäringen i allmänhet under budgetåret 1935—36 anvisat ett reservationsanslag av 67 000 kr och till främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. ett reservationsanslag av 500 000 kr. Slutligen har till statens fiskredskapsfond anvisats ett anslag av 45 000 kr. Från denna fond skola fiskare kunna beredas understöd vid förlust av eller skada ä fiskredskap. Översikt ö v e r krisåtgärderna. Härnedan skall i korthet lämnas en sammanfattning av de senaste årens jordbrukspolitik. Krisåtgärderna till stöd för jordbruket inleddes med 1929 års beslut om reglering av sockerproduktionen. Stödet åt betodlarna utgick ursprungligen i form av subvention men har sedermera ändrats därhän, att sockerbolagen tillerkännas införselmonopol p å råsocker mot villkor att de tillämpa vissa för ett år i taget fastställda priser och bestämmelser i övrigt om inköpskvantiteter av betor. Betodlarna måste också för att få sälja till sockerbolagen tillerkänna betarbetarna vissa minimilöner. Spannmålsregleringen, som beslutades första gången 1930, innebär numera skyldighet för kvarnarna att vid förmalning av brödsäd och havre använda nära nog uteslutande svensk vara. Med importförbudet på utländsk spannmål h a r även kombinerats skyldighet för staten att till fastställda priser, som för 1935 års skörd uppgår till kr 16-50 per deciton för vete och kr 15-so per deciton för råg,

129 uppköpa all den kvarndugliga inhemska brödsäd, som salubjudes efter den 1 juni varje år. En viss utökning av produktionsvolymen ägde rum under krisen, vilken sköt fart under de första åren av jordbrukskrisen. Brödsädsarealen växte mellan 1931 och 1933 med inte mindre än 40 000 har, motsvarande ungefär 8 % av den totala arealen. Som dessutom de senaste åren givit exceptionellt rika skördar, h a r ett brödsädsöverskott uppkommit, som inte utan avsevärda förluster för statsverket kan avsättas, vilket hösten 1934 uppgick till 380 000 ton eller vid pass en tredjedel av årsförbrukningen. Av detta har 4 000 ton mjöl utdelats gratis i de trakter, som drabbats hårdast av krisen. En del av överskottet h a r exporterats och en del har denaturerats och försålts som fodersäd. Genom beskattning och importreglering av andra fodermedel h a r den denaturerade spannmålen kunnat försäljas till något högre priser än a n n a r s skulle blivit fallet. De höga fodersädspriserna stimulera jordbrukarna att mera inrikta sig på produktion av fodersäd än på brödspannmål. För att skaffa medel att täcka de förluster, som uppstå på spannmålsregleringen, har vetet avgiftsbelagts. Fodermedelsskatterna äro också avsedda att hålla den animaliska produktionen, som ökat under krisen, inom rimliga gränser. Svinbeståndet ökades t. ex. från hösten 1932 till hösten 1933 från 1-45 milj. stycken till 1-7 milj. stycken. Huvudsakligast på grund av att majsimporten reducerats till endast l/w av vad den varit, har antalet svin åter nedbringats till 1932 års nivå Krisåtgärderna inom den animaliska produktionen inleddes redan under försommaren 1932 i och med mjölkregleringen. Sådan mjölkregleringen med 1933 års beslut utformats, går den ut på att hålla smörpriset och därmed mjölkpriset p å en nivå, som täcker produktionskostnaderna, vilket motsvarar ungefär 3 / 4 av mjölkpriset före jordbrukskrisen. Med den omfattning smörproduktionen har, är det därför nödvändigt, att exporten upprätthålles, åtminstone så länge den inhemska konsumtionen inte stegras mycket starkt. Någon export skulle med de prisförhållanden, som för närvarande råda på världsmarknaden, ej komma till stånd, om inte genom ett pristillägg exportpriset höjdes till samma nivå, som priset på hemmamarknaden. Medel härtill erhållas dels genom en skatt på mjölk, uppgående till 2 öre per liter, dels genom en accis på margarin, som för närvarande uppgår till 30 öre per kg. De medel, som genom margarinaccisen tillfördes statsverket, täckte under 1934 och 1935 hälften av utgifterna för smörexporten. Härefter skall margarinaccisen i stället disponeras för åstadkommande av en sänkning i detaljpriset på smör, vilket skall ske utan sänkning av mjölkpriset, och exporttillägget uteslutande bekostas av mjölkavgiftsmedel och alltså helt åvila j o r d b r u k a r n a själva. För att inte konsumtionsmjölken skulle utsättas för konkurrens från den mjölk, som användes för ost- och smörtillverkning och betingade ett lägre pris än den förstnämnda, har en del av mjölkavgiftsmedlen disponerats för utbetalande genom mejeriernas försorg av prisutjämningsbidrag på produktmjölken, varigenom marginalen mellan de två slagen av mjölk minskats. Till prisutjämningsbidrag h a r även skatten å oljekakor och vissa andra slag av kraftfoder använts. Åtgärder ha efter hand vidtagits för att stödja även andra grenar av den animaliska produktionen. Priserna på kött, fläsk och ägg hållas uppe dels genom importrestriktioner, dels därigenom att staten stödjer exporten och medverkar till en utjämning av priserna på olika marknader. Priserna på nötkreatur k u n n a heller inte falla hur lågt som helst, emedan staten dessutom h a r bemyndigande att köpa sekunda djur för destruktion och framställning av kött- och benmjöl. Denna rätt h a r staten dock praktiskt taget ej behövt använda sig av. Vid riksdagen 1935 beslöts att de tre statliga nämnderna, som handhaft spannmåls-, mjölk- och slaktdjursregleringarna, skulle sammanslås till ett organ, statens jordbruksnämnd. 9—II.

130 Av övriga stödåtgärder må h ä r endast nämnas de, som vidtagits i syfte att reglera jordbrukets skuldbörda, samt de bidrag, som under de senaste åren utgått till yrkesfiskare.

Jordbrukspolitikens verkningar. Regleringsåtgärderna till jordbruksnäringens stödjande ha, som r e d a n torde framgått av vad ovan sagts, utbyggts så småningom, och något enhetligt system var det från början ej tal om. Ursprungligen voro stödåtgärderna avsedda att vara av tillfällig art för att bringa hjälp åt jordbrukare i ett akut krisläge. Med hänsyn till att den internationella jordbrukskrisen ej hävts och ej heller kan förväntas vara hävd inom överskådlig framtid ha statsmakterna så småningom försökt utforma stödåtgärderna, så att den avvägning mellan jordbrukets olika produktionsgrenar, som ansågs råda före krisen, vidmakthållits. Det har därför sitt givna intresse att veta, vilka verkningar de senaste årens jordbrukspolitik haft. I den mån förefintligt statistiskt material ger möjlighet till bedömande härav, skola h ä r n e d a n givas några synpunkter på denna fråga. Det måste emellertid påpekas, att det ej kan bli tal om annat än ett ytligt bedömande av korttidsverkningarna av stödåtgärderna. Som avslutningsvis kommer att beröras, saknas statistiskt material för en undersökning av verkningarna på längre sikt. Redan för föreliggande uppgift måste emellertid reservation göras för de oriktigheter, som kunna finnas i det statistiska materialet. Salupriserna på jordbruksprodukter måste naturligtvis vara av avgörande betydelse för jordbrukets ekonomi och dess möjligheter att tillförsäkra sina utövare en dräglig utkomst. Om produktionskostnaderna äro oförändrade och salupriserna falla undan för undan, måste jordbruket förr eller senare bli förlustbringande. Detta var också förhållandet under den senaste jordbrukskrisen, som ju började med ett våldsamt prisfall på vegetabiliska p r o d u k t e r : sockerbetor och brödspannmål, vilket under år 1932 även nådde de animaliska p r o d u k t e r n a : mjölk, smör, kött och ägg. Prisfallet skulle fortsatt även under de närmast följande åren, om inte statsmakten i maj 1933 vidtagit åtgärder för att avbryta det. Bottenrekordet nåddes alltså under 1933 och representerade endast 50 å 60 % av priserna före krisen. Ett uttryck för prisförändringarna på samtliga jordbruksprodukter med hänsyn till deras betydelse för jordbrukets ekonomi har man i ett index, som Sveriges allmänna lantbrukssällskap uppgör. På grundval därav har efterföljande tablå uppställts:

Priser på djurprodukter » » samtliga produkter

1925—29

april 1933

april 1934

april 1935

juli 1935

100 100

64 60

73 75

76 78

78 81

I jämförelse med 1933 ha alltså priserna som en följd av regleringarna stigit med 20 %. Men någon stegring i förhållande till förkrisnivån h a r ej inträtt. Tvärtom ligga priserna på jordbruksprodukter nu i det allra närmaste 20 % under denna nivå. Återhämtningen i priserna på jordbruksprodukter måste givetvis ha ökat jordbrukets ekonomiska bärkraft. Härpå tyda också uppgifterna över förändringarna i lantarbetarlönerna. F r å n 1933 till 1934 steg sålunda den beräknade totala årslönen för manliga lantarbetare med 3-3 %. I en utredning, som docenten Karin Kock nyligen gjort för finansdepartementets räkning rörande konjunkturuppsvinget och dess orsaker, uppskattas den inkomstökning, som jordbrukarna tillförts genom spannmåls- och mjölkregleringarna under åren 1933 och 1934, till sammanlagt 175 miljoner kronor. Med

131 hänsyn tagen även till övriga regleringar torde inkomstökningen för jordbrukarna till följd av jordbrukshjälpen tills dato knappast komma att stanna vid 300 milj. kr. Som emellertid produktionskostnaderna ävenledes ökat, bl. a. till följd av höjningen av priserna på fodermedel, blir nettovinsten för jordbrukarna av jordbrukshjälpen ej fullt så stor. Även detta beaktas i nyssnämnda utredning, och docenten Kock kommer till det resultatet, att en avsevärd förbättring inträtt i jordbrukets läge »i fråga om icke endast bruttoinkomsterna utan även nettot». Det måste emellertid understrykas, att inkomstökningen har varit olika för olika kategorier av jordbrukare. Stödåtgärderna ha inte verkat lika jämnt för alla. Mindre jordbrukare, som för sitt behov av spannmål äro hänvisade till marknaden, ha inte i samma utsträckning som de spannmålsproducerande jordbrukarna kommit i åtnjutande av den allmänna inkomstökningen. I detta sammanhang kan emellertid erinras om att just de mindre och medelstora jordbrukarna sannolikt i stor utsträckning under krisen utökat sin spannmålsproduktion. Att spannmålsregleringen innebär stöd huvudsakligast åt de större jordbrukarna, torde därför numera vara en sanning med mycket stor modifikation. Alla tecken tyda på att de senaste årens jordbrukspolitik inte blott förhindrat en ytterligare försämring i hela den svenska jordbrukarbefolkningens läge utan dessutom medfört en förbättring åtminstone på kort sikt. Men ännu återstår att besvara frågan, varifrån denna jordbrukets inkomstökning tagits. Det göres stundom gällande, att det är konsumenterna och då i första hand de mindre inkomsttagarna som fått betala den i form av höjda livsmedelspriser och stegrade levnadskostnader, vilket resulterat i en sjunkande levnadsstandard. Enligt Socialstyrelsens index för livsmedelspriser lågo dessa 1929 50 % högre än 1914. Prisfallet på jordbruksprodukter ledde till att detaljhandelspriserna sjönko, så att de på våren 1933 blott lågo 24 % högre än före kriget. På grund av prisstegringarna till följd av stödåtgärderna ha sedan dess även detaljhandelspriserna stigit. Men här äro stegringarna ganska obetydliga. Den 1 juli 1935 ligga livsmedelspriserna i detaljhandeln blott 29 % högre än 1914 och endast 8 % högre än i april 1933. I förhällande till 1932 ha de inte stigit alls, och alltjämt ligga de på samma nivå som 1931 och understiga prisnivån 1929 med 14 %. Levnadskostnaderna ha inte ens stigit så mycket. Priserna på en hel del andra varor, som ingå i ett normalhushåll ha nämligen förändrats i motsatt riktning. Hyrorna t. ex. ha gått ned. Sättas levnadskostnaderna 1913 lika med 100, så blir motsvarande tal för första kvartalet 1933 153 och för första kvartalet 1935 155. Stegringen i de totala levnadskostnaderna sedan 1933 belöper sig alltså till föga mer än en procent, och jämfört med åren före jordbrukskrisens början ha de sjunkit avsevärt. Under de två senaste åren ha levnadskostnaderna sålunda legat nästan konstant 8 % lägre än 1929. Vad har nu detta haft för inverkan på inkomstförhållandena? År 1930 nådde industriarbetarnas inkomster sitt maximum, och härefter inträffade lönereduktionerna till följd av krisen. Genomsnittligen reducerades arbetslönerna med 9 % i förhållande till 1930, och åren 1932 och 1933 ligga de t. o. m. lägre än 1928. Detta gällde arbetarnas nominella löneinkomster. Men samtidigt som dessa reducerades, sjönko, som nyss påpekats, också levnadskostnaderna, vilket fick till följd, att sänkningen i reallönerna mellan 1930 och 1932 stannade vid allenast 4-2 %. Året därpå inträder redan en stegring, som fortsatt under 1934. Genomsnittligen ligga industriarbetarnas reallöner per år numera mer än 5 % högre än 1932 och äro överhuvud taget det högsta som någonsin förekommit. T. o. m. höjdpunkten 1930 har överskridits. Det måste påpekas, att dessa siffror grunda sig på uppgifter om genomsnittslönen för arbetare med full sysselsättning, och att alltså arbetslöshetens inverkan på inkomstförhållandena ej kommer till uttryck i dem.

132 Även om hänsyn tages till de felaktigheter, som kunna vidlåda statistiska beräkningar av föreliggande art, måste emellertid framhållas, att ingenting talar för riktigheten av påståendet, att jordbrukshjälpen resulterat i sänkta reallöner för industriarbetarna. Tvärtom torde en del av jordbrukets inkomstökning också indirekt ha kommit industriarbetarna tillgodo. På grund av förbättrad ekonomi h a nämligen j o r d b r u k a r n a ökat sin efterfrågan på industrivaror. Enligt Karin Kocks ovan citerade utredning var, för att ta ett litet exempel, avsättningen av jordbruksmaskiner och -redskap på den inhemska marknaden 1933 närmare 1 miljon kronor större än året förut. Den inkomstökning, som jordbrukarna tillförts genom stödåtgärderna, h a r alltså av allt att döma ej tagits från industriarbetarna. Av den officiella statistiken att döma ha icke heller andra grupper av inkomsttagare fått sina realinkomster reducerade under de senaste åren. Sålunda ha årslönerna för »förvaltningspersonal» t. o. m. legat fastare under krisen än arbetslönerna för industriarbetare. Reallönerna ligga på praktiskt taget oförändrat samma nivå som 1931, då de voro som högst. Vad beträffar jordbruksarbetarna h a r redan framhållits, att en lönestegring inträtt sedan 1933, och likaså ha lönerna för skogsarbetare stigit u n d e r de två senaste åren. Såväl bönder som industriarbetare och förvaltningspersonal ha blivit delaktiga av den ökning i nationalinkomsten, som ägt rum p å grund av konjunkturuppsvinget under de senaste två åren, vilket i sin tur sammanhänger dels med den allmänt expansiva ekonomiska politik, som de svenska statsmakterna fört, och dels med det gynnsamma läge våra exportindustrier kommit i, då konkurrensen från utlandet, framför allt Tyskland, försvagats. Hade inga stödåtgärder för jordbruket vidtagits, skulle säkerligen icke konjunkturuppsvinget kommit till stånd. Sannolikt skulle depressionen i så fall blivit än mer omfattande än den nu blev och arbetslösheten vuxit ytterligare. Statsmakterna ha åstadkommit en förbättring i jordbrukarnas läge, samtidigt som arbetslösheten minskat och reallönerna stigit. Regeringens deklaration inför 1933 års uppgörelse i jordbruksfrågan, att få till stånd en höjning av priserna p å jordbruksprodukter till en nivå motsvarande 75 % av den som var före krisen, utan att den svenska kronans inhemska köpkraft försämrades, torde hittills i huvudsak ha förverkligats. Det kan understrykas, att jordbrukspolitiken, sådan den utformats, också i hög grad ökat kooperationen inom jordbruksproduktionen. Men verkningarna på längre sikt av den förda jordbrukspolitiken och jordbruksnäringens framtidsproblem ha ej berörts. För att kunna följa utvecklingen härvidlag fordras en grundligare kännedom om produktions- och äganderättsförhållandena inom jordbruket än som står att erhålla med nu förefintligt material. För att konkretisera detta kan ett exempel anföras. Man vet för närvarande ingenting om spannmålsproduktionens omfattning vid gårdar av olika storlek i olika trakter av landet och följaktligen inte heller säkert h u r spannmålsregleringen verkat. Det enda m a n härvidlag h a r att hålla sig till är Tull- och traktatkommitténs utredningar av 1923, vilka måste sägas vara så föråldrade, att alla slutsatser, som baseras på dem, bli ytterst osäkra, överhuvud taget är den svenska jordbruksstatistiken så bristfällig, att verkningarna av de åtgärder, som statsmakterna vidtaga, knappast säkert kunna bedömas. Angeläget är därför, att denna statistik blir föremål för en genomgripande komplettering.

133 Bil. 5.

P. M. angående skogslagstiftningens utveckling samt statsmakternas åtgärder för det enskilda skogsbrukets höjande i Sverige under senare år. Av NILS SCHAGER.

I.

Den moderna skogslagstiftningens tillkomst och innehåll.

Vid den ekonomiska liberalismens genombrott i Sverige i början av 1800-talet avskaffades efter hand hela den starkt restriktiva skogslagstiftning, som tidigare varit gällande för skogar av skattenatur. Under större delen av sagda århundrade r å d d e därefter den mest obegränsade frihet ifråga om de enskilda jordägarnas rätt att hushålla med sin skog. Under århundradets senare del framkommo emellertid farhågor för att denna brist p å statlig kontroll över hushållningen med de enskilda skogarna skulle k u n n a leda till misshushållning och ett äventyrande av skogarnas framtida produktion. Särskilt allvarliga ansågos dessa farhågor vara beträffande sådana delar av landet, där på grund av ogynnsamma naturförhållanden •— klimatiska eller geologiska —• skogens utveckling och framtida bestånd lätt kunde äventyras genom ovarsamma avverkningar. Under trycket av dessa farhågor tillkom även tämligen tidigt en speciell skogslagstiftning för sådana delar av landet, där skogen p å grund av ovan nämnda omständigheter ansågs särskilt känslig för olämplig behandling. Lappmarkslagen. Genom en förordning av 1866 stadgades sålunda för enskildas skogar i Lappmarken (och jämväl vissa skogar nedom Lappmarken), att avverkning för försäljning skulle få ske endast efter utstämpling av skogsstatens tjänstemän samt att avverkning blott finge bedrivas i den omfattning, som med bevarande av skogens framtida bestånd kunde ske. Denna speciella, p å utsyningstvång grundade lagstiftning äger fortfarande bestånd i Lappmarken, ehuruväl densamma vid olika tillfällen reviderats samt dess handhavande numera överlåtits från skogsstaten till skogsvårdsstyrelserna. Gotlandslagen. Tre år senare eller 1869 erhöll Gotland en speciell skogslag, stadgande reproduktionsplikt efter avverkning, vilken lag 1908 ersattes av en annan lag, innebärande utsyningstvång vid saluavverkningar. 1925 blev den för riket allmänna skogslagstiftningen gällande även på Gotland. Dimensionslagen. Slutligen tillkom genom beslut vid 1874 och 1882 års riksdagar den för Norroch Västerbottens läns kustland gällande s. k. dimensionslagen, vilken stadgade

134 stämplingstvång genom skogsstatens personal vid saluavverkningar, avseende skog under viss i lagen angiven dimension. Denna lag gällde i berörda landsdelar till 1925, då den ersattes av allmänna skogsvårdslagen av 1923. Lag om vård av enskildes skogar m. m. Bortser man från dessa tre, av speciella biologiska förhållanden betingade skogslagar, ingrepo statsmakterna under senare delen av 1800-talet på intet sätt i den enskilda skogshushållningen, vare sig reglerande eller understödjande. Betänksamheten mot detta system blev emellertid efter hand allt större. Sedan frågan om införandet av en hela landet omfattande skogsvårdslagstiftning upprepade gånger ehuru utan resultat varit föremål för riksdagens behandling, begärde 1896 års riksdag ny utredning i ärendet, vilken resulterade i framläggandet för riksdagen år 1903 av förslag till »lag angående vård av enskildes skogar», »lag om skyddsskogar», förordningar om skogsvårdsstyrelser och skogsvårdsavgifter m. m., vilka samtliga författningar jämväl med smärre jämkningar av riksdagen antogos. Denna vår första allmänna skogslag i modern tid, vilken förblev gällande till 1923, erhöll på grund av den tveksamhet, som vid tiden för dess antagande ännu var rådande hos statsmakterna rörande lämpligheten av ingrepp i de enskildes förfoganderätt till sin skog, en mycket försiktig utformning. Man ville med denna lag endast sörja för, att skogens framtida bestånd och produktion skyddades till trygghet för kommande släkten. 1903 års lag konstruerades av denna anledning som en ren återväxtlag, d. v. s. stadgade skyldighet för envar, som verkställt avverkning, att tillse, att ny skog uppdroges i den avverkades ställe. Rörande vården av det förefintliga virkesförrådet stadgade lagen däremot inga som helst inskränkningar i skogsägarnas rörelsefrihet. I den samtidigt antagna skyddsskogslagen föreskrevs utsyningstvång genom skogsstatens personal vid saluavverkningar i skogarna i fjälltrakterna nedom Lappmarken samt för vissa flygsandsfält i södra Sverige. Skyddsskogslagen, vilken fortfarande är gällande, liknar sålunda i viss mån den här tidigare omtalade lappmarkslagen, men skiljer sig från denna därutinnan, att den ej stadgar avverkningarnas begränsning efter s. k. uthållighetsprincip utan medger utsyning på en gång av så stor virkesmängd som ur skogsbiologisk synpunkt anses kunna få avverkas. Skogsvårdsstyrelsernas tillskapande. 1903 års återväxtlag, vilken förblev gällande i 20 år, har medfört utomordentligt goda verkningar, vilket emellertid kanske mindre berott av själva lagen och dess utformning än av den lyckliga konstruktionen av det organ, som samtidigt tillskapades för handhavandet av lagens tillämpning. Redan under förarbetena till lagen uttalades, att verkningarna av denna i väsentlig mån komme att bliva beroende av att den myndighet, åt vilken tillsynen över lagens efterlevande överlämnades, kunde vinna skogsägarnas förtroende samt hos dem väcka ett intresse för skogens rätta vård och handhavande. Statsmakterna trodde sig bäst kunna nå detta syfte genom anordnandet av lokala, med ortsförhållandena och ortsbefolkningen väl förtrogna och med förtroende omfattade organ, de s. k. skogsvårdsstyrelserna, åt vilka lämnades en mycket självständig och av lagstiftningen relativt obeskuren befogenhet att utöva tillsyn över efterlevandet av den nya lagstiftningen och att samtidigt verka för skogsvårdens och skogsvårdsintressets höjande. Dessa för varje särskilt landstingsområde tillsatta myndigheter bestå av tre ledamöter, förordnade för tre år i sänder, en av Kungl. Maj:t, en av landstinget

135 och en av hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Ledamotskapet i skogsvårdsstyrelse är ett oavlönat förtroendeuppdrag, som plägat lämnas åt betrodda och i ortens skogsförhållanden erfarna män. Såsom ovan framhållits hava skogsvårdsstyrelserna funnit sin uppgift vara ej blott att utöva den fiskaliska tillsynen över skogslagstiftningens rätta efterlevande utan kanske än mer att genom undervisnings- och propagandaverksamhet, genom lämnande av biträde och understöd vid skogsvårdsarbeten m. m. arbeta fram en effektiv skogsvård vida utöver den ram, vartill lagstiftningen tvingar. Om skogsvårdsstyrelsernas åtgärder i dessa syften, om de anslag och medel, som härför varit tillgängliga, samt om resultaten av verksamheten skall redogörelse lämnas längre fram i denna p. m. Provisoriska skogslagen av 1918. Säsom ovan framhållits skapade 1903 års skogslag endast garanti för att återväxt städse skaffades efter skedd avverkning. Däremot inrymdes i denna lag ej några bestämmelser r ö r a n d e den växande skogens skydd eller vård. Efter hand började detta förmärkas som en påtaglig brist i vår skogslagstiftning. Skogens framtida produktion vilar ej endast på att ny skog uppdrages efter avverkning utan minst lika mycket på att de tillväxande ungskogarna erhålla vård och skydd till dess att de uppnått den ålder och grovlek, att deras slutliga avverkning kan anses vara ekonomiskt riktig. Skövling i en eller annan form av tillväxande ungskog är — ej minst med hänsyn till de framtida försörjningsmöjligheterna inom skogsbruket — en lika grov vanvård av skogen som en försummelse att sörja för återväxten. Sålunda framväxte småningom, under årtiondet efter antagandet av 1903 års skogslag, allt mer bestämda önskemål om att sagda lag skulle kompletteras med stadganden till skydd mot det tillväxande skogskapitalets olämpliga exploatering. Dessa yrkanden aktualiserades hastigt genom den ohämmade skövling jämväl av yngre skog, som framkallades av krigsårens markerade högkonjunktur inom trävarurörelsen samt därav förorsakade höga virkespriser och livliga fastighetsspekulation. Behovet av lagstiftningsåtgärder till skydd mot skövling av de växtliga ungskogarna befanns då plötsligt vara så trängande, att man icke kunde avvakta resultatet av en redan sedan 1911 pågående utredning om revision av 1903 års lag. Vid 1918 års riksdag framlades proposition med förslag till en provisorisk, för ett år i sänder gällande samt sedermera årligen under viss tid förnyad skogslag, som skulle kunna skydda ungskogarna samt stävja den spekulationsvis pågående exploateringen av skogsfastigheter. Sagda lag, vilken plägat kallas den provisoriska skogsvårdslagen av 1918, blev omedelbart av riksdagen antagen samt gällande till 1923, då skogslagstiftningens slutliga omgestaltning genomfördes. Avsikten med denna lag h a r sålunda varit dels beredande av skydd för ungskog och dels hämmande av skövling av fastigheter i spekulanthänder. I det förra syftemålet innehöll lagens 2 § följande stadgande: »Avverkning av ungskog m å ej ske annorledes än genom för skogsbeståndets utveckling ändamålsenlig gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen med hänsyn till skogens tillstånd och beskaffenhet finner skäligt medgiva, att avverkning sker under annan form.» I det senare hänseendet meddelades bestämmelser därom, att å fastigheter, som efter den 14 maj 1918 genom köp, byte eller gåva övergått till annan person än vissa närstående anförvanter till förutvarande ägaren, jämväl avverkning av annan skog än ungskog ej fick äga rum i de fall, då »den strider mot grunderna för god skogsvård» eller då fastighetens tillgång p å husbehovsvirke skulle äventyras. Under sina sista tillämpningsår erhöll lagen delvis ny karaktär, i det att den kompletterades med vissa bestämmelser, som hade natur av skyddsskogslag. I lagen infördes nämligen då det stadgandet, att i fråga om skogar inom kust-

136 områden, där genom ovarsam avverkning återväxten kunde äventyras, försenas eller försvagas, länsstyrelsen kunde förordna, att enahanda inskränkningar skulle gälla i rätten att bedriva avverkning, som stadgats i fråga om fastigheter, vilka bytt ägare efter den 14 maj 1918. För att den provisoriska lagen skulle bliva snabbt och effektivt verkande infördes i densamma rätt för skogsvårdsstyrelsen eller i vissa fall dess tjänsteman, länsjägmästaren, att i viss ordning meddela avverkningsförbud, då lagstridig avverkning ägde rum eller förväntades. Sådan rätt hade enligt 1903 års lag endast tillkommit domstol eller överexekutor. Provisoriska skogslagen erhöll såväl direkt som indirekt mycket goda verkningar. Skövlingen av spekulationsvis köpta fastigheter kunde stävjas, och alla avverkningar i ungskog kunde med hjälp av densamma givas formen av beståndsvårdande gallringar. Därigenom framtvingades det skogsvårdsarbete, som den beståndsvårdande genomhuggningen av växtlig ungskog utgör. Måhända blevo de indirekta verkningarna av lagen allra mest välsignelsebringande. Skogsägarna eller köparna av avverkningsrätter ägde vid tiden för lagens tillkomst i allmänhet icke kännedom om huru beståndsvårdande gallringar skulle utföras. För att icke riskera avverkningsförbud funno de då oftast lämpligast att före varje saluavverkning i växtlig yngre skog frivilligt begära stämpling av skogsvårdsstyrelsens personal. Sålunda har — från början under trycket av 1918 och sedermera även av 1923 års lag — den sedvänjan småningom vuxit fram, att skogsägarna framförallt vid saluavverkningar vända sig till skogsvårdsstyrelsen med begäran om hjälp med utstämpling av den skog, som kan eller bör huggas. Skogsvårdsstyrelserna hava genom lämplig propaganda samt genom att gratis eller till billig kostnad tillhandahålla sakkunnig arbetskraft för stämpling städse sökt att stödja och befrämja dessa tendenser, och sålunda har man efterhand kommit så långt, att numera huvudparten av alla saluavverkningar inom det mindre, enskilda skogsbruket, som ej besitter egen fackbildad arbetskraft, stämplas av skogsvårdsstyrelsernas personal. Detta kan förvisso sägas vara den största landvinning som det positiva skogsvårdsarbetet hittills gjort i Sverige. Det frivilliga utsyningsarbetet är numera skogsvårdsstyrelsernas största och viktigaste arbetsuppgift. I detta sammanhang bör måhända även påpekas den ideella betydelsen därav, att tillämpningen av en lagstiftning, som mycket djupt ingriper i den enskildes fria förfoganderätt över sin egendom och som därigenom skulle kunna föranleda besvärande friktion mellan den övervakande myndigheten och den övervakade, effektueras genom ett förtroendefullt samarbete mellan myndigheterna och de enskilda, vilket samarbete numera fullt frivilligt sträcker sig vida längre, än lagen kräver. 1923 års skogsvårdslag. De goda erfarenheter, som sålunda vunnos såväl av 1903 som av 1918 års lagar föranledde, att när efter ett 12-årigt utredningsarbete den slutliga skogslagsreformen skulle genomföras vid 1923 års riksdag man utformade den nya, då antagna lagen i huvudsak som en sammanarbetning av nämnda båda äldre lagar. Emellertid avviker 1923 års lag i vissa hänseenden från berörda lagar samt inför i svensk skogslagstiftning ett par helt nya stadganden. Skogsvårdslagen inledes med en allmän principiell deklaration, »att skogsmark skall användas till skogsbörd». Den uppdelar lagtekniskt enskildes skogar under dess domvärjo i två skilda huvudgrupper nämligen dels »svårföryngrade skogar» och dels övriga skogar. Stadgandena om svårföryngrade skogar ha skyddsskogslags natur och avse marker i havsbandet, å höjder eller eljest i exponerade lägen, där ovarsam avverkning skulle kunna allvarsamt äventyra återväxten. Om sådana marker kan Kungl. Maj:t, efter framställning av skogsvårdsstyrelsen, förordna, att de skola betraktas som »svårföryngrade» och gälla sedan för dem vissa

137 strängare bestämmelser, vilka i huvudsak utmynna i utsyningstvång för avverkningar utöver husbehovet. För andra skogar än »svårföryngrade», d. v. s. enskildes skogar i allmänhet, inrymmer lagen såväl avverknings- som återväxtbestämmelser. De förra avse dels den yngre och dels i viss mån även den äldre skogen. Föreskrifterna om »yngre skog» skola ersätta provisoriska lagens ungskogsbestämmelser men ha givit dessa utsträckt tillämplighet i beståndens liv, i det att uttrycket »ungskog» i provisoriska lagen utbytts mot termen »yngre skog». Ehuru någon definition av begreppet »yngre skog» icke införts i lagtexten, torde dock alla vara ense om att lagstiftarna därmed avsett, att förbudet mot annan avverkning än »ändamålsenlig gallring» skall sträcka sig ett stycke in i skogens medelålder. Förändringen syftar till att skydda det tillväxande virkesförrådet under hela den period, då dess massatillväxt är starkast. Den är utan tvivel nationalekonomiskt synnerligen välgrundad. Avverkning till husbehov är under vissa förutsättningar undantagen från bestämmelserna om huggning i »yngre skog». Rörande avverkning i »äldre skog», d. v. s. all skog som faller ovan »yngre skogs»-gränsen, stadgas, att sådan »må ej så bedrivas, att skogens återväxt äventyras», vilken bestämmelse kopierats ur 1903 ärs lag. Skogsvårdslagens avverkningsföreskrifter inrymma en betydelsefull nyhet såtillvida, att de bland annat även stadga, att avverkning till avsalu ej får utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd »äga rum i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden». Provisoriska lagens särskilda bestämmelser om fastigheter, som efter 14 maj 1918 bytt ägare, hava ej upptagits i skogsvårdslagen. Det torde måhända ej vara erforderligt eller lämpligt att här redogöra för skogsvårdslagens föreskrifter om proceduren vid dess tillämpning. Denna lag gällde vid sin tillkomst enskildes skogar i hela landet utom Lappmarken (där den s. k. lappmarkslagen var gällande), Norr- och Västerbottens läns kustland (dimensionslagen), Gotland, (gotlandslagen), de särskilt avsatta skyddsskogsområdena (skyddsskogslagen) samt vissa husbehovs- och kommunala allmänningsskogar. Genom särskilda beslut av statsmakterna hava emellertid därefter såväl dimensionslagen som gotlandslagen upphävts och ersatts med skogsvårdslagen. Därjämte har lappmarkslagen, vid vars reviderande skogsvårdslagen i mycket fått tjäna som mönster, överflyttats från skogsstatens till skogsvårdsstyrelsernas överinseende. Sammanfattning och omdöme. Såsom av det föregående framgår har den svenska skogslagstiftningen i nuvarande tid inriktats på att bevara skogsmarkens och skogens produktion oförminskade, till gagn för kommande generationer. I sådant syfte stadga lagbestämmelser av tvingande natur, att skogsmarken skall användas för skogsproduktion, att det skall sörjas för anskaffande av återväxt efter avverkning, att den växtkraftiga unga och medelålders skogen, som skall grunda framtidens virkesskördar, endast får nyttjas genom beståndsvårdande gallringar, att fastigheternas förråd av husbehovsvirke ej får äventyras genom saluavverkningar samt att svårföryngrade skogar i allmänhet äro underkastade utsyningstvång genom vederbörande skogsvårdsmyndighet. Genom dessa bestämmelser hava lagstiftarna ansett sig hava tillfyllest tillvaratagit det allmännas intressen gentemot den enskilda skogsägaren och hans sätt att hushålla med sin skog. Längre har man ej ansett sig böra gå beträffande restriktiva lagbestämmelser. Skogsägarna hava sålunda bibehållits vid full frihet att efter egna ekonomiska intentioner hushålla med den del av sitt virkesförråd, som ej faller under begreppet »yngre skog» (undantag dock beträffande svårföryngrade skogar, skyddsskogs- och lappmarksskogar) .

138 Denna avvägning mellan samhällets intresse att till folkförsörjningens tjänst bevara den framtida skogsproduktionen samt den enskildes önskan om ekonomisk rörelsefrihet beträffande sin egendom torde av alla berörda parter anses vara lyckligt funnen. Skogsägarna själva omfatta den nu gällande skogslagstiftningen med förståelse och sympati och torde knappast önska någon rubbning i de principer, vara denna är byggd. (Här torde undantag dock få göras beträffande lappmarkslagen, som de flesta skogsägare fortfarande önska ersatt av 1923 års skogsvårdslag.) Man torde även vara berättigad säga, att de skogsvårdande myndigheterna i stort sett anse den nu gällande skogslagstiftningen utgöra en god och lyckligt utformad grundval för deras verksamhet. Härmed är emellertid icke sagt att icke vissa tekniska detaljer i denna lagstiftning kunna vara i behov av en överarbetning i enlighet med erfarenheter, vunna under senare år. En dylik överarbetning lärer emellertid vara att emotse, i det att skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd upptagit denna fråga till behandling. Även om sålunda enligt det ovan sagda själva skogslagstiftningen får anses vara synnerligen lyckligt utformad, så äro dock därmed icke alla förutsättningar för ett fruktbart skogsvårdsarbete för handen. Lagstiftningen skapar endast de av det allmänna önskade garantierna mot en ur samhällelig synpunkt skadlig vanvård av de produktiva krafterna inom skogsbruket, men den kan icke därutöver driva fram den positiva skogsvård, som verkar höjande på produktionen och därmed befrämjande av arbets- och försörjningsmöjligheterna inom skogsbruket. Denna positiva skogsvård, vilken även den får betecknas såsom ett statsintresse, kan endast arbetas fram på frivillighetens väg. Den innebär, att rationella huggningsformer tillämpas på alla delar av landets virkesförråd, varigenom dettas avkastning stegras, att sedan gammalt vanvårdade marker genom kulturåtgärder av skilda slag sättas under full produktion, att ny mark vinnes för skogsbörd genom att därför lämpade sankmarker i skogarna utdikas, att betesfrågan löses på ett rationellt sätt m. m. Sådana åtgärder kunna endast åvägabringas genom skogsägarnas frivilliga medverkan. Statsmakterna hava även på ett synnerligen effektivt sätt inriktat sina strävanden härpå. I det följande skall redogöras för detta.

I.

Skogsvårdsstyrelsernas ursprungliga verksamhet för befrämjande av det frivilliga skogsvårdsarbetet.

Verksamhetens art. Redan vid inrättandet av skogsvårdsstyrelserna, varom här tidigare talats, åsyftades, att dessa jämte sin fiskaliska uppgift att övervaka skogslagarnas efterlevande även skulle verka för upparbetandet av ett positivt skogsvårdsintresse. I detta hänseende skulle de i lämplig form bedriva undervisningsverksamhet, biträda skogsägarna vid utförandet av skogsvårdsåtgärder av skilda slag, tillhandahålla material för dylika arbeten, i mån av tillgång ekonomiskt understödja samma arbeten samt i övrigt på lämpligt sätt bedriva propaganda för skogssaken. Statsmakterna hava även sökt sörja för, att medel för berörda verksamhet stått till buds (härom mera nedan). Undervisnings- och propagandaverksamheten, vilken ägt rum efter tämligen likartade linjer under skogsvårdsstyrelsernas hela verksamhetstid, har i första hand utövats genom meddelandet av undervisning i skogliga ämnen vid de läroanstalter, där landsbygdens ungdom erhåller sin fortsatta utbildning, d. v. s.

139 lantmanna- och folkhögskolor, samt även i vissa fall vid de s. k. lantbruksskolorna. Därutöver har skoglig undervisning, oftast i samband med anordnandet av s. k. planteringsdagar eller skogsexkursioner, meddelats skolungdom och värnpliktiga. För utbildandet av plantörer eller förmän vid skogsarbeten hava flertalet skogsvårdsstyrelser anordnat speciella kurser. Utöver sagda mer regelbundna undervisningsverksamhet plägar skogsvårdsstyrelsernas personal vid möten å landsbygden eller eljest lämpliga tillfällen hålla föredrag i skogliga ämnen eller anordna kortare, för alla tillgängliga kurser i skogsvård. Denna sistnämnda verksamhet har särskit omhuldats av de skogsvårdsstyrelser, som med Kungl. Maj:ts tillstånd förvärvat skogliga demonstrationsgårdar, till vilka dylika kurser kunnat med fördel förläggas. Uppgiften att praktiskt biträda och handleda skogsägarna vid utförandet av skogsvårdsarbeten kom u n d e r styrelsernas första verksamhetsperiod av naturliga skäl att främst inriktas p å skogsodlingsarbeten. 1903 års lag länkade intresset mot detta mål. Stora arealer sedan gammalt kala och vanvårdade marker funnos jämväl att taga hand om. Skogsvårdsstyrelserna anskaffade och tillhaaidahöllo åt skogsägarna arbetsförmän för skogskultur samt redskap, plantor och skogsfrö. I viss omfattning verkställdes även skogsodlingar i styrelsernas egen regi. Intresset för skogsodlingsverksamheten sköt hastigt fart bland befolkningen och man nådde snart nog upp till en årligen skogsodlad areal av 30 000 ä 40 000 ha. Kort statistik härom meddelas längre fram i denna p . m. Under senare år har skogsodlingsverksamheten något minskat i omfattning, förvisso beroende av att man numera i allt större omfattning arbetar med sådana avverkningsmetoder, som skänka naturlig föryngring. Samtidigt med skogsodlingsverksamheten arbetade skogsvårdsstyrelserna för väckande av intresse hos skogsägarna för utförande av utdikningar av sankmarker i skogarna. Planer, arbetsbeskrivningar och kostnadsförslag för dylika arbeten upprättades kostnadsfritt eller till låg taxa. Direkta bidrag för själva arbetenas utförande kunde till en början blott lämnas av styrelserna i de skogrikaste länen, vilka förfogade över mer rikliga rörelsemedel. Skogsdikningsverksamheten h a r emellertid under senare år genom anvisandet av statens skogsdikningsanslag kommit i helt nytt läge, varom mera nedan. H ä r h a r tidigare framhållits, att skogsvårdsstyrelserna efter tillkomsten av 1918 och 1923 års skogslagar i allt större omfattning frivilligt anlitats av skogsägarna för utförande av utstämpling av skog, som skulle avverkas. Denna stämplingsverksamhet började väl redan omedelbart efter styrelsernas tillkomst samt vidgades kontinuerligt i omfattning, men h a r under de sista 15 åren stegrats språngvis. Av naturliga skäl begäres sådant biträde så gott som endast av de skogsägare, som icke hava egen fackbildad arbetskraft. Skogsägande bolag samt större privata jordägare stämpla i allmänhet sina avverkningar med eget folk. Inom det mindre skogsbruket kan det däremot numera sägas ha blivit regel, att man anlitar skogsvårdsstyrelsernas stämplingshjälp vid alla avverkningar för avsalu. Sålunda föregås numera huvudparten av alla avverkningar i landet utav stämpling av fackbildade personer. Betydelsen härav ur skogsvårdssynpunkt kan icke överskattas. Vid verkställandet av stämplingsförrättningar hava skogsvårdsstyrelserna stundom tillhandahållit personal avgiftsfritt under en eller ett p a r dagar åt varje sökande. Därefter har ett lågt dagarvode debiterats. I flertalet fall hava emellertid styrelserna icke disponerat tillräckliga medel för tillhandahållande av personal gratis, utan sökanden h a r fått betala förrättningsmannens dagarvode. U n d e r det senaste årtiondet hava skogsvårdsstyrelserna slutligen upptagit en ny gren av skogsvårdande verksamhet. Såsom ett av de svåraste h i n d r e n mot genomförandet av en rationell skogsvård h a r länge stått den allmänt förekom-

140 mande skogsbetningen. Under samarbete med hushållningssällskapens konsulterande personal samt Svenska Betes- och Vallföreningens tjänstemän hava skogsvårdsstyrelserna upptagit en allt mer livlig propaganda för anläggandet av rationellt skötta betesvallar samt skogsmarkens i samband därmed skeende fridlysning för bete. Styrelsernas personal har under senare år i ej ringa omfattning uppgjort planer och kostnadsförslag till rationella betesanläggningar, i samband varmed skogsägarna förbundit sig att avlysa skogsbetet å sina fastigheter. Till sist må nämnas, att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet under det sista decenniet i flera hänseenden högst avsevärt vidgats på grund av speciella ingripanden från statsmakternas sida avseende dels att skapa en bredare bas för strävandena att höja landets skogsproduktion samt dels att bereda ökade arbetstillfällen inom skogsbruket under sistförflutna krisens arbetslöshet. Dessa statsåtgärder äro av den omfattning och betydelse att de, ehuruväl de effektuerats genom skogsvårdsstyrelserna och deras personal, i det följande behandlas i särskilda kapitel. Medelsanvisningen till skogsvårdsstyrelsernas ordinarie verksamhet. Vid genomförandet av 1903 års skogslagstiftning var det statsmakternas avsikt, att skogsbruket själv i väsentlig grad skulle bära kostnaderna för de åtgärder, som krävdes för dess förkovran. Det föreskrevs därför, att å till försäljning avverkat virke skulle utgå en avgift — s. k. skogsvårdsavgift —, vilken skulle utgöra 1-3 % av virkets värde å rot. Sedan skogsaccisen införts som skatteform i den kommunala beskattningen, beräknades skogsvårdsavgiften å det till skogsaccis taxerade rotvärdet. Skogsvårdsavgift utgår jämväl för avverkat virke å domänfondens skogar, ehuru sagda skogar icke lyda under skogsvårdsstyrelserna eller hava något gagn av dessas verksamhet. Då emellertid skogsvårdsavgifterna icke — särskilt gäller detta beträffande de mindre skogrika länen — trots viss utjämning länen emellan kunde räcka för bestridande av de med skogsvårdsstyrelsernas administration och verksamhet förenade utgifterna, anvisades för sagda ändamål statsanslag av under olika perioder växlande storlek. Därjämte hava vissa av skogsvårdsstyrelserna uppburit anslag från sina landsting och hushållningssällskap. Skogsvårdsavgifterna hava givetvis växlat med konjunkturerna, i det att de varit beroende såväl av rotvärdet (virkespriserna) som av avverkningarnas omfattning. Detta har gjort, att skogsvårdsstyrelsernas ekonomi uppvisat en viss ryckighet. Under goda konjunkturer hava styrelserna i de skogrikare länen haft gott om rörelsemedel. Man har kunnat bevilja skogsägarna diverse förmåner, och fondefing av medel har i ej obetydlig omfattning ägt rum. Under svaga konjunkturer har medelstillgången blivit knapp. Understödsverksamheten gentemot skogsägarna har måst inskränkas, och i några fall har man nödgats begära förskott av staten. Anslagen från landsting och hushållningssällskap ha ej uppvisat större växlingar, men statsbidraget, vilket i stort sett kontinuerligt ökats, kan sägas ha utgjort budgetens regulator. Statsmakterna ha genom särskilda beslut givit skogsvårdsstyrelserna det ena arbetskrävande uppdraget efter det andra, varigenom dessas organisation måst utökas. Den härav betingade kostnadsökningen har måst täckas av statsmedel. Under den första 1 O-årsperioden av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet utgjorde det årliga statsanslaget c:a 150 000 kronor. Landstingen beviljade då tillhopa 40 000 å 60 000 kr. årligen; hushållningssällskapen anvisade c:a 50 000 kr. årligen och skogsvårdsavgifterna växlade mellan 500 000 och 800 000 kr. per år. Skogsvårdsstyrelsernas rörelsemedel under den senaste 10-årsperioden framgå av efterföljande tabell.

141 Staten kr.

Landsting kr.

Hushållningssällskap kr.

Skogsvårdsavgifter

489 000 548 COO 557 704 879 006 800 000 830 000 830 000 830 000 830 000 1 680 000

80 000 76 200 105 000 103 000 104 000 103 500 104 500 95 500 108 500 95 500

45 030 43 675 57 200 49 700 49 700 52 400 52 900 51900 49 200 39 200

1770046 2 036 808 1559 451 1 690 994 2 145 157 2 270 432 2 042 320 2158 078 1 561601 1013 836

A n s1a g

1930 1931 1933 1934

från

kr.

Det bör bemärkas att den stora ökningen av statsanslaget från 1933 till 1934 orsakats av att skogsvårdsstyrelserna år 1934 övertogo h a n d h a v a n d e t av lappmarkslagen samt därmed förenad skyldighet att utstämpla allt saluvirke å enskildes skogar inom Lappmarken. III.

S ä r s k i l d a s t a t s å t g ä r d e r för s k o g s v å r d e n s h ö j a n d e . Statens skogsutdikningsanslag.

Ehuruväl skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, för vilken h ä r ovan redogjorts, ansågs framgångsrik och gagnande, höjdes, sedan lågkonjunkturen efter kriget övervunnits, inom skogligt intresserade kretsar röster för att landets skogsproduktion borde ytterligare höjas genom särskilda åtgärder från statsmakternas sida. I riksdagen framfördes dessa yrkanden första gången 1926, då i tre särskilda motioner begärdes, att utredning måtte verkställas, huruvida och p å vad sätt staten borde, utöver vad dittills ägde rum, lämna bidrag till utdikning av sådana, enskilda tillhöriga vattensjuka marker, som kunde göras tjänliga för skogsbörd. Motionerna vunno riksdagens bifall, samt föranledde tillsättandet av en kommitté, som i betänkande den 26 nov. 1926 föreslog, att ett statens skogsutdikningsanslag å 500 000 k r . måtte av riksdagen begäras, från vilket anslag bidrag utan återbetalningsskyldighet skulle beviljas åt enskilda skogsägare inom skogsvårdslagens giltighetsområde i och för torrläggning av därtill tjänliga skogsmarker. Kommittén beräknade, att inom landet funnes en areal av 2 260 000 ha för dikning särskilt väl lämpade myrar och försumpade skogsmarker. I anledning av kommitténs förslag framlades till 1927 års riksdag proposition med förslag om anvisande av ett statens skogsutdikningsanslag. Propositionen föreslog, att dikningsbidragen skulle utgå med högst 40 % av beräknade kostnader för resp. dikningsföretag, att bidragen skulle utgå utan återbetalningsskyldighet, att skogsvårdsstyrelserna skulle handhava verksamheten samt att sagda styrelser härför skulle åtnjuta visst förvaltningsbidrag ur anslaget. Riksdagen biföll propositionen samt beviljade 1927 200 000 kr. för ändamålet. Sedermera har årligen beviljats anslag för samma ändamål till följande belopp. 200 000 kronor 1927 !928 " 300 000 » 1929 ' " 500 000 » 700 000 » 1930 800 000 » 1931 1932 " " 1000 000 > 750 000 > 1933 !934 750 000 » 1935 V.'.*.*'.I*.*.".'.'.*...'. 900000 >

142 Med bidrag från detta anslag hade vid utgången av 1933 godkänts och avsynats dikningsföretag omfattande en torrlagd, för skogsbörd vunnen, tidigare vattensjuk areal av 60 000 ha. I den statistik, som h ä r längre fram meddelas r ö r a n d e omfattningen av dikningsarbetena under skogsvårdsstyrelsernas ledning, ingå jämväl nu ifrågavarande statsbidragsdikningar. Statens skogsodlingsanslag. Vid 1928 års riksdag väcktes i två motioner förslag om att u t r e d n i n g skulle verkställas angående statens medverkan till skogsodling av sådana kala, till skogsbörd tjänliga marker, för vilka skogsodlingsskyldighet enligt gällande skogslagar ej kunde åläggas markägaren. I en annan motion begärdes utredning om genomgripande åtgärder för den svenska skogsmarkens rationella utnyttjande till skogsbörd. Motionerna föranledde en riksdagens begäran om utredning i ärendet. I anledning härav tillkallades sakkunnige, vilka den 1 nov. 1929 framlade ett »betänkande angående statens medverkan för vinnande av ökad skogsproduktion å vissa marker». I detta föreslogs, att av riksdagen skulle begäras ett anslag, benämnt statens skogsodlingsanlag, å 600 000 kr., från vilket bidrag utan återbetalningsskyldighet skulle kunna beviljas enskilda skogsägare u n d e r allmänna skogsvårdslagen i och för erforderliga skogsodlingar eller andra kulturåtgärder dels å av gammalt kala skogsmarker, dels å vanhävdade skogsmarker, därå skogsbeståndet vore av otillfredsställande slutenhet och saknade utvecklingsmöjligheter samt dels slutligen i s. k. stavaskogsbestånd. De sakkunnige beräknade arealen sedan gammalt kala marker till 350 000 ha, arealen vanvårdade marker med låg slutenhet till 650 000 ha samt arealen stavaskogar till 200 000 ha. I anledning av detta de sakkunniges förslag framlades vid 1930 års riksdag proposition med förslag, att riksdagen skulle anvisa ett statens skogsodlingsanslag å 600 000 kr., att från anslaget skulle utgå bidrag utan återbetalningsskyldighet till sådana skogskulturarbeten, som de sakkunnige föreslagit, att bidraget skulle utgå med högst 50 % av beräknade kostnaden för resp. företag, att verksamheten skulle handhavas av skogsvårdsstyrelserna samt att dessa skulle få åtnjuta visst förvaltningsbidrag ur anslaget. Riksdagen har därefter årligen beviljat ett anslag till sagda ändamål å nedanstående belopp. 1930 1931 1932 1933 1934 1935

600 000 kronor 400 000 350 000 350 000 350 000 500 000

Med bidrag från berörda anslag hade vid utgången av 1933 avsynats och godkänts kulturåtgärder å en areal av 30 200 ha.

IV.

Speciella åtgärder på skogsbrukets område, a v s e e n d e att arbetslösheten.

minska

Vid 1930 års riksdag, sålunda innan den ekonomiska depressionen och därav föranledd arbetslöshet ännu på allvar gjort sig gällande, framfördes en motion med yrkande, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära utredning rörande åvägabringande av en intensivare skogsvård å kronans och enskildes skogar i Norrland, åsyftande såväl ökad avkastning från dessa som ock beredandet av större arbetsmöjligheter för befolkningen. De i motionen gjorda yrkandena blevo

143 av riksdagen bifallna. I anledning därav tillkallades den 16 okt. 1931 sakkunnige för att verkställa utredning och framlägga förslag rörande åtgärder för vinn a n d e av ökad avsättning av inhemska skogsprodukter, förbättrat ekonomiskt utbyte av skogsbruket samt intensivare skogsvård. Medan dessa sakkunnige, vilka den 4 jan. 1933 avgåvo sitt slutliga »betänkande med förslag angående åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar», verkställde sitt utredningsarbete, bröt den ekonomiska krisen in med full kraft och arbetslösheten ökades hastigt, ej minst i skogsbygderna. Då det gällde att finna utvägar för minskande av denna arbetslöshet, riktades uppmärksamheten i hög grad mot skogsbruket, som ansågs kunna efter två olika linjer giva rum för ökade arbetsmöjligheter. Dels borde genom vidgad statlig bidragsverksamhet skogsvårdande arbeten kunna komma till utförande i avsevärt stegrad omfattning, och dels borde nya användningsområden för skogsprodukterna kunna utfinnas, varigenom vidgad avsättning för dessa erhölles; något som i sin tur borde föranleda stegrade avverkningar och därmed även ökade arbetstillfällen. Det uppdrogs åt nämnda 1931 års skogssakkunnige att framlägga förslag härutinnan, och kom dessas arbete därigenom i hög grad att ägnas just åt att undersöka möjligheterna att inom skogsbruket bereda ökade arbetstillfällen. Redan u n d e r utredningsarbetets gång framlade de sakkunnige förslag om att av riksdagen skulle begäras ett extra anslag av 2 000 000 kr. för utförande av skogsvårdsåtgärder å enskildes skogar. Kungl. Maj:t biträdde detta förslag samt framlade i proposition till 1932 års riksdag förslag om anvisande av ett anslag å 2 milj. kr. till vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar. Bidrag från detta anslag föreslogs skola utgå dels till skogsdikningsföretag enligt i huvudsak samma villkor, som gällde för bidrag från statens här ovan omtalade skogsutdikningsanslag (i vissa fall skulle dock bidragsprocenten kunna höjas till 60 %), dels till skogsodlingsföretag enligt samma regler som bidragen från statens här ovan omtalade skogsodlingsanslag, samt dels slutligen till röjningsgallringar i andra skogar än stavaskogsbestånd, varvid bidragsprocenten skulle vara högst 50. Såsom villkor för samtliga bidrag från det tillfälliga skogsvårdsanslaget gällde i övrigt, att bidrag finge utgå endast till företag, vars utförande vore ägnat att lindra eller motverka arbetslösheten inom orten, att företag, som i särskilt hög grad tillgodosåge detta intresste, skulle äga företräde, att bidragstagare skulle, sedan bidrag beviljats, vara skyldig att omedelbart igångsätta arbetet, samt att även bolag kunde komma i åtnjutande av bidrag (vilket icke är fallet med bidrag från skogsutdiknings- och skogsodlingsanslagen). Riksdagen godkände detta Kungl. Maj:ts förslag. Det tillfälliga skogsvårdsanslaget har därefter årligen förnyats samt har utgått med följande belopp. 1932 2 000 000 kronor 1933 5 000 000 > 1934 3 500000 » F ö r budgetåret 1935—1936 ha några nya medel till detta anslag ej begärts, enär å detsamma funnos besparingar från tidigare år, tillräckliga att täcka medelsbehovet för nu innevarande budgetår. Under åren 1932—1933 avsynades och godkändes med hjälp av tillfälliga skogsvårdsanslaget utförda torrläggningsföretag med en areal av 48 959 ha samt skogsodlings- m. fl. företag med en areal av 66 275 ha. 1931 års skogssakkunnige framlade därefter i sitt betänkande den 4 jan. 1933 förslag om ett flertal åtgärder, vilka visserligen icke direkt berörde själva skogsproduktionen, men vilka syftade till att förbättra skogsbrukets avsättningsmöjligheter och som därigenom voro av betydelse för näringen. Åtskilliga av dessa initiativ föranledde åtgöranden av statsmakterna. Sålunda anvisades vid 1933 års riksdag ett anslag av 500 000 kr. till bidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo. F r å n detta anslag kun-

144 de bidrag med högst 25 % av anläggningskostnaden utgå till väg- och flottledsarbeten, som kunde förväntas medföra förbättrade avsättningsmöjligheter för skogsprodukter, men vilka arbeten ej utan bidraget kunde förväntas komma till stånd. Bidragsverksamhetens handhavande uppdrogs åt skogsvårdsstyrelserna. Vid 1934 års riksdag beviljades återigen 500 000 kr. till samma anslag. Vid årets riksdag h a r något nytt anslag ej begärts för berörda ändamål, enär besparingar från tidigare år funnits tillgängliga. Redan vid 1932 års riksdag anvisades enligt förslag av de sakkunnige ett belopp av 250 000 kr. till en lånefond för inköp av gasgeneratorer för motordrift. Syftemålet härmed var att uppmuntra till införandet av motordrift med träkolsgasdrivna motorer, varigenom avsättningsmöjligheterna för träkol förväntades skola komma att förbättras. Vid 1933 års riksdag anvisades för samma ändamål ett belopp av 500 000 kr. Då intresset för de träkolsgasdrivna bilarna därefter synes hava avtagit, har berörda anslag ej förnyats. Till sist må även nämnas, att statsmakterna, huvudsakligen enligt de riktlinjer som framlagts av nämnda sakkunnige, från och med år 1933 företagit en serie åtgärder samt beviljat för dessas genomförande nödiga medel i syfte att befrämja användandet av inhemskt vedbränsle i stället för importerade kolbränslen. Dessa åtgärder, vilka få betecknas som framgångsrika och effektiva, ha avsett att åvägabringa vedeldning vid statliga och kommunala anläggningar, att understödja övergång till vedeldning vid större enskilda anläggningar samt att understödja skogsägarnas strävanden att propagera för vedeldning och pä lämpligt sätt ordna vedleveranser till statliga och kommunala anläggningar.

V. Statistik över skogsvårdsarbetets resultat. Antal jordägare, som r e k v i r e r a t biträde för avverkning och skogsvård. 1905—1909 medeltal per år 1910—1914 > > > 1915—1919 > » > 1920-1925 > > > 1926—1930 > > » 1931 1932 1933 1934

1905—1909 medeltal årligen 1910-1914 » . 1915—1919 » > 1920—1925 » > 1926-1930 » » 1931 1932 1933 1934

1 399 3 040 5 410 12 986 26 577 26 846 19 953 31 631 51 399

Utförd skogsodling. Under skogsvårdsstyrelsens ledning Ha. 14 620 17 217 22 862 22123 11799 8 664 9 210 8286 8 217

Under jordägarnas ledning Ha. 11176 16 615 17 322 18514 17 359 11441 11388 12 087 13156

Utförd skogsdikning. Längd i meter av diken, upptagna under skogsvårdsstyrelsens ledning. 1905-1909 i medeltal årligen 978 846 1910—1914 > » > 1690 631 1915-1919 » » . 852137

145 1920—1925 i medeltal årligen 1926—1930 > > > 1931 1932 1933 1934

1 760 806 1564 969 4 039 863 8 817 568 9 418 341 6 921 754

Av skogsvårdsstyrelserna upprättade förslag till betesregleringar. 1926-1930 i medeltal årligen 1931 1932 1933 1934

antal 420 710 670 905 838

areal 1181 ha. 1475 > 1807 » 1693 > 1722 >

I de statistiska uppgifterna om skogsodling och skogdikning ingå de arbeten, som utförts med hjälp av statens skogsodlings- och skogsutdikningsanslag samt tillfälliga skogsvårdsanslaget.

VI. U n d e r u t r e d n i n g l i g g a n d e e l l e r k o m m a n d e

skogslagstiftningsfrågor.

Såsom här tidigare framhållits h a r skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd sedan flera år tillbaka genom särskilda kommitterade följt skogsvårdslagens tilllämpning och undersökt framträdande behov av justeringar i nämnda lag. I sinom tid lära dessa undersökningar föranleda initiativ till Kungl. Maj:t. I syfte att ernå större översiktlighet och klarhet beträffande lagstiftningen rörande åtskilliga kategorier skogar, som nu lyda under 1894 års skogsordning och vars skötsel står under domänverkets överinseende, utan att avkastningen ingår till domänfonden, har Kungl. Maj:t nyligen uppdragit åt hovrättsrådet Thor Sjöfors att utarbeta förslag om ny lagstiftning för sagda skogar. Till dessa höra vissa skogar av ecklesiastik natur, allmänna inrättningars hemman m. fl. Sjöfors uppdrag omfattar även att överväga revision av lagstiftningen rörande skyddsskogarna, städernas skogar, vissa husbehovsskogar, skogar till kronohemman i Lappmarken m. fl., vilka alla nu lyda under särskilda lagar. Avsikten lärer vara, att det skall utredas, i vad mån nämnda skogar kunna föras in under 1923 års skogsvårdslag. Blir detta genomfört, kommer vår skogslagstiftning att väsentligt vinna i enhetlighet och överskådlighet. Till sist må även nämnas, att 1935 års riksdag i anledning av partimotioner från bondeförbundet (I Kam. mot. 266—273; II kam. mot. 453—458) hos Kungl. Maj:t begärt utredning om det enskilda skogsbrukets ekonomiska läge och de åtgärder, som kunna vidtagas för att höja dess bärkraft m. m. Denna utredning har ännu ej igångsatts men lärer vara att emotse. Det sagda torde visa, att statsmakterna hava sin uppmärksamhet inriktad p å genomförandet av de förbättringar å skogslagstiftningens och skogsadministrationens områden, som kunna vara behövliga. Stockholm den 22 juli 1935.

10—II. 352871

146 Bil. 6.

P. M. rörande de fortsatta elektrifieringsmöjligheterna inom Sverige. Av W. BORGQUIST.

Det är omöjligt att exakt förutsäga, hur den fortsatta elektrifieringen kommer att förlöpa och i vad mån den kan befordras genom åtgärder från det allmännas sida. Man får åtnöja sig med att i ord och siffror angiva de allmänna tendenserna och möjligheterna.

1.

T i l l g å n g e n p å vattenkraft.

Man torde kunna utgå därifrån, att proportionen mellan vattenkraft och värmekraft (ångkraft och dieselkraft) blir i stort sett oförändrad, och att sålunda 90 å 95 % av all elektrisk energi kommer att även framdeles alstras med vattenkraft. För att vattenkraften skall stå kvar vid sin nuvarande andel i produktionen erfordras, att förbättringen och förbilligandet av värmekraftmotorerna motväges av den sänkning beträffande kostnaderna för den hydroelektriska kraften framme hos konsumenten, som kan ske genom att vattenkraftkällorna successivt utnyttjas allt bättre (genom vattenregleringar och samarbete på stora nät) samt genom att kostnaden för överföringen och transformeringen av den hydroelektriska kraften reduceras i och med ökad belastning å ledningarna och transformatorstationerna. De nuvarande vattenkraftutbyggnaderna äro väl anpassade efter behovet. Till år 1955 böra de uppkommande nya kraftbehoven kunna täckas 1) beträffande Götaland från därvarande vattenkraftkällor, som u n d e r denna tid bliva praktiskt taget fullt utnyttjade, samt från stamlinjerna från Norrland; 2) beträffande Värmland och Dalarna från lokala kraftkällor; 3) beträffande resten av Svealand i stort sett genom tillskott frän vattenfall i Indalsälven, samt 4) beträffande Norrland från Indalsälven, Porjus och lokala vattenfall av relativt mindre storlek. Med den utveckling, som nedan skisseras, kommer den elektriska kraftproduktionen att om 20 år uppgå till c:a 10-5 miljarder kWh per år. Det kommer då att återstå ytterligare c:a 20 miljarder kWh vattenkraft för framtida utveckling. De undersökningar och uppfinningar, som gjorts under senare år, tyda på att man framdeles kommer att kunna avsevärt förbilliga överföringen av kraft över mycket stora avstånd genom användning av högspänd likström, med den följd att kraft från mellersta och övre Norrland bör bli tillgänglig i mellersta och södra Sverige till lägre kostnad än man tidigare vågat tro.

147 2.

K r a f t f ö r b r u k n i n g e n u n d e r p e r i o d e n 1920—1934.

Den totala kraftproduktionen i Sverige, alltså förbrukningen + överförings- och transformeringsförluster, h a r för tiden 1920—1934 grafiskt angivits i bilaga 1 och 2. ö k n i n g e n har varit inalles 3-5 miljarder kWh eller runt 250 miljoner kWh p e r år. D ä r a v falla 85 milj. kWh per år på den statliga kraftproduktionen. Bilaga 1 utvisar den totala kraftproduktionen, bilaga 2 den del därav, som faller p å de borgerliga behoven, järnvägarna, storindustrien, den elektrokemiska (och elektrotermiska) industrien samt på ånggenerering. För vartdera fallet har angivits dels den verkliga elektriska produktionen, dels den produktion, som erhålles, när till nämnda verkliga elektriska produktion lägges produktionen hos de d i r e k t d r i v a n d e stationära kraftmaskinerna. Vad järnvägarna beträffar har en kurva u p p r i t a t s , som anger den verkliga elektriska kraftförbrukningen (hänförd till kraftstationen) + kolförbrukningen, omräknad i ekvivalenta kilowattimmar. Slutligen h a r för vart och ett av de behandlade fallen angivits den prognos, som i början av 1920-talet utarbetades av elektrifieringskommittén. En jämförelse mellan d e n n a prognos och den verkliga utvecklingen utvisar en god överensstämmelse beträffande summaproduktionen. Vad beträffar de enskilda områdena föreligger det däremot stora divergenser. Elektrifieringskommittén räknade med en alltför stor stegring av kraftproduktionen för de borgerliga behoven — närmast behovet för elektrisk kokning och uppvärmning — samt för bandrift och elektrokemisk industri. Däremot underskattade kommittén ökningen av kraftförbrukningen för den allmänna storindustrien. Tabell över den elektriska kraftproduktionen 1920 och 1934 i miljoner kWh. 1920 1934 ökning Borgerliga behov 240 950 710 Järnvägar 20 260 240 Storindustri 1590 3 660 2070 Elektrokemisk och elektrotermisk industri.. 700 930 230 Elektriska ångpannor 50 250 200 Summa 2 600 6 050 3 450 Tabellen utvisar till en början det bekanta faktum, att det är storindustrien, som förbrukar största delen av kraften. Dess andel var såväl år 1920 som år 1934 c:a 60 %. P å förädlingen av skogsprodukterna h a r fallit inemot hälften av detta belopp. Den elektrokemiska och elektrotermiska industrien, som i Norge tagit i anspråk enorma kraftbelopp tack vare ytterst låga kraftpris och kraftens tillgänglighet vid eller n ä r a isfria hamnar, utvisar i Sverige en relativt liten andel i kraftproduktionen, nämligen c:a 27 % år 1920 och 15 % år 1934. Trots den vittgående elektrifieringen av statsbanorna utvisa järnvägarna för år 1934 en total andel i kraftproduktionen av endast 4-3 %. Denna andel kommer emellertid att väsentligt ökas under de närmaste åren, så att den år 1938 väntas uppgå till 530 miljoner kWh, motsvarande ungefär 7-5 %. Vid bedömandet av den betydelse, som skall tillmätas detta kraftbelopp, bör emellertid hänsyn tagas därtill, a t t det utgöres av uteslutande prima kraft, medan industrien delvis använder sig av s e k u n d a kraft. De borgerliga behoven — hemmen, jordbruket, hantverket, m i n d r e industrier, affärsbelysning, gatu- och vägbelysning, spårvägar, vattenverk o. dyl. — representera en årlig andel i kraftproduktionen av 240 milj. kWh år 1920 och 950 milj. kWh å r 1934, motsvarande ungefär 9 % resp. 16 % av det hela. Nämnda kraftbelopp utgöres av prima kraft, som huvudsakligen uttages under dagtid och före-

148 trädesvis under den mörka årstiden, vadan såväl kostnaden för kraften som dess värde blir avsevärt större än vad kvottalet utvisar. 3.

Den sannolika tillväxten i kraftproduktionen under perioden 1935—1955.

Hittills har kraftproduktionen, bortsett ifrån de fluktuationer, som åtfölja högoch lågkonjunkturer, utvecklats i stort sett rätlinigt. Granskar man utvecklingstendenserna inom de olika områden, där kraft i större omfattning användes, så blir resultatet följande: Efter den nu verkställda ökningen av skogsavverkningen kan man icke räkna med en väsentligt ytterligare ökning; råmaterialet begränsar sålunda den kvantitativa utvidgningen av skogsförädlingsindustrierna. Avfallsprodukterna från sågverken ha ävenledes blivit tillgodogjorda i allt större omfattning. Man kan emellertid förvänta, att förädlingen drives allt längre genom att papper och pappersmassa tillverkas i högre kvaliteter, att fabrikationen av plywood, masonite och liknande material ökas, att trävaruindustrien i större omfattning ägnar sig åt manufakturering, att avfallsprodukterna tillgodogöras ännu bättre o. s. v. Allt som allt torde dock skogsförädlingsindustrierna sakna möjlighet till ökad kraftkonsumtion för framtiden i samma takt som hittills. Järnmalmsexporten kan tills vidare icke väntas uppnå högre värden än som motsvarar förhållandena i slutet av 1920-talet. Vid järnindustrien synes man kunna räkna med en successiv ökning av den specifika kraftförbrukningen med hänsyn till de nya elektrometallurgiska processer, som vinna insteg därstädes. Järnproduktionen kännetecknas även av en gradvis ökad förädling av produkterna. Den elektrokemiska och elektrotermiska industrien har varit mycket starkt konjunkturbetonad, och någon större ökning av dess produktion har icke ägt rum mellan 1920 och 1935. Det synes emellertid vara berättigat antaga, att den blygsamma ökning, som förevarit under tiden 1920—1935, skall kunna fortgå även under nästa 20-årsperiod, medan däremot en väsentlig stegring förefaller osannolik med hänsyn till den begränsade inhemska marknaden och den härda konkurrensen på utlandsmarknaden. Järnvägselektrifieringen kommer att under de närmaste åren utvidgas enligt av riksdagen fattade beslut. Det torde kunna ifrågasättas, att elektrifieringen vid statens järnvägar relativt snart fortsattes beträffande banorna Ange—Boden och möjligen även Bräcke—Storlien. Därmed skulle alla större statsbanor vara ordnade för elektrisk drift. Vad beträffar enskilda järnvägar har beslut hittills fattats om elektrifiering av endast en större bana, nämligen Göteborg—Borås. Goda förutsättningar torde föreligga för elektrifiering av banan Göteborg—Kil och Gävle—Falun, ävensom banan Stockholm—Västerås—Köping. I övrigt förefaller det vanskligt att räkna med någon annan ytterligare järnvägselektrifiering än mindre kompletteringar vid statsbanorna. Kraftförbrukningen vid järnvägarna kommer emellertid att ökas icke endast genom eventuell elektrifiering av nya banor utan även därigenom, att trafiken ökas i och med den allmänna utvecklingen av näringslivet och tidtabellerna successivt förbättras genom insättning av nya tåg och ökning av tåghastigheten. Den borgerliga förbrukningen av kraft har under de senaste 15 åren oerhört stegrats. Rationaliseringen av arbetet har medfört en långt gående mekanisering och användning av elektrisk kraft. Denna utveckling har befordrats av de successivt sjunkande kraftpriserna. Anspråken på belysningen ha kontinuerligt stegrats. Elektriciteten har i stor omfattning vunnit användning för mindre värmebehov.

149 Det föreligger just inom denna del av den elektriska kraftförsörjningen stora möjligheter till ytterligare minskning av genomsnittspriset på kraften, därför att nytillkommande kilowattimmar kunna tillhandahållas till avsevärt lägre pris än den förhandenvarande uttagningen. Vid ett rationellt ordnat distributionssystem kan man nämligen för relativt låga kostnader verkställa den förstärkning, som betingas av en ökad belastning, och just för den borgerliga förbrukningen beror kraftkostnaden i väsentlig grad på kostnaden för kraftens överföring från kraftkällan till konsumenten. Om man håller sig till enbart nu kända förbrukningsgrenar, blir resultatet, att tillväxten i kraftförbrukningen under den kommande 20-årsperioden sannolikt utfaller något lägre än under de senast gångna 15 åren, framför allt därför att de skogsförädlande industrierna troligen icke kunna öka sin kraftuttagning i samma tempo som förut. I bilaga 2 har för olika områden skisserats den sannolika kraftproduktionen för tiden till år 1955. Bilaga 1 utvisar en prognos för den totala kraftproduktionen. Om utvecklingen kommer att under tiden till 1955 följa den skisserade prognoslinjen, blir den genomsnittliga produktionsökningen 210 miljoner kWh per år mot 250 milj. kWh under tiden 1920—1934 (och 190 milj. kWh under tiden 1912 —1920). Den totala produktionen har uppskattats till följande belopp i miljoner kWh.

4.

1934 Borgerliga behov 950 Järnvägar 260 Storindustrier 3 660 Elektrokemisk och elektrotermisk industri.. 930 Elektriska ångpannor 250

1955 2120 830 5 650 1400 500

Ökning 1170 570 1990 470 250

Summa 6 050

10 500

4 450

V a d g ö r e s o c h k a n g ö r a s för e l e k t r i f i e r i n g e n s a.

främjande?

Föreskrifter och kontrollväsen.

Av staten utsedda sakkunniga — ordförande generaldirektör Malm — bearbeta f. n. frågan om koncessionsväsendets och den elektriska inspektionens omorganisation. De ha jämte Elektricitetsverksföreningen m. fl. redan föranstaltat obligatorisk materielkontroll för elektrisk installationsmateriel och behandla även frågan om utbildandet av lämpliga installatörer för de elektriska anläggningarna. En av Elektricitetsverksföreningen tillsatt kommitté — ordförande överdirektör Borgquist — utarbetar i samråd med ovannämnda sakkunniga och Kommerskollegium nya statliga föreskrifter för elektriska anläggningar. b.

Utbildnings- och forskningsverksamhet.

De anslag, som staten lämnar för ingenjörsutbildning, forskningsverksamhet och standardisering, äro givetvis av den största betydelse. Vid sidan av de officiella institutionerna må omnämnas det av ingenjörerna Otto och Bertil Stålhane drivna Elektrovärmeinstitutet, som under över 10 år gjort en beaktansvärd insats, väl förtjänt att stödjas. Byrådirektör Harald Edholms banbrytande arbeten p å jordbrukselektrifieringens o m r å d e böra givetvis fullföljas.

150 c.

Vattenkraft- och kraftledningslånefonderna.

Dessa lånefonder ha under den gångna tiden varit till stort gagn. Numera kunna emellertid vattenkraft- och distributionsföretagen utan svårighet få billiga pengar i öppna marknaden, och nämnda fonder torde därför tills vidare bli av mindre betydelse. d.

Statliga gratisbidrag till elektrifieringen.

Inom städer och slutna samhällen har numera praktiskt taget varje bostad tillgång till elektrisk ström och elektrisk belysning. Utanför dessa samhällen, d. v. s. på den rena landsbygden, lära f. n. c:a 80 % av befolkningen ha tillgång till elektrisk ström på någorlunda rimligt håll. Det föreligger inga data rörande huru stor del av landsbygdsbefolkningen, som använder ström för belysning eller andra ändamål, men sannolikt ligger detta procenttal vid runt 50 %. Elektrifieringen på landsbygden utvidgas år från år. De nuvarande låga anläggningskostnaderna och räntorna underlätta denna utveckling. Det kommer alltid att finnas enstaka, avsides belägna lägenheter, för vilka tillförseln av elektrisk ström kostar väsentligt mera än strömmen är värd. Elektrisk ström är emellertid icke någon sådan nödvändighetsvara att elektrifiering av dylika lägenheter bör åvägabringas genom statliga gratisbidrag. Genom gratisbidrag skulle man i många fall kunna påskynda elektrifieringen av en del jordbruk och lägenheter, som, oaktat kraft finnes disponibel inom rimligt håll, dock måste avstå från elektrisk ström på grund av svag ekonomi. Det är emellertid ytterst svårt att avgöra, efter vilka regler dylika gratisbidrag skulle lämnas. Dylik subvention skulle skapa obenägenhet att med egna medel verkställa elektrifiering. Därför bör man åtminstone tills vidare bortse från sådan subvention. Däremot kan det vara befogat, att staten lämnar gratisbidrag för framförande -av elektrisk kraft till isolerade landsdelar eller bygder, såsom hittills skett beträffande Öland och vissa delar av nordöstra Finnmarken i Norrbotten. e.

Kommunala åtgärder.

I stort sett har den elektriska distributionen utvecklats gynnsamt, där distributionen bedrives kommunalt. Men kommunerna ha under årens lopp allt mera gjort elektricitetsverksrörelsen till ett indirekt beskattningsmedel. Detta har möjliggjorts därigenom, att en kommun har ensamrätt till gatorna inom område, där byggnadsstadgan för rikets städer gäller. Det är betecknande, att Stockholm år 1934 på en omsättning vid sitt elektricitetsverk av 26-5 milj. kronor gjorde en ren vinst av 10-7 milj. kronor efter gäldande av alla utgifter, normal ränta på allt investerat kapital och rikliga avskrivningar. Detta innebär, att genomsnittspriset på strömmen varit 68 % högre än det skulle varit, därest den försålts efter självkostnaden. Om strömpriset satts lägre, skulle otvivelaktigt förbrukningen blivit större. Det torde icke vara möjligt att slopa eller avsevärt minska den vinst, som kommunerna nu vant sig vid att disponera, önskvärt vore emellertid, att kommunerna begränsade sig till ett fixt, någorlunda rimligt vinstbelopp och försökte att vidtaga de sänkningar av kraftavgifterna, som äro möjliga, om nytillkommande kraftavsättning icke »beskattas». I Härnösand, där denna metod tillämpats, har på 7 år omsättningen av elektrisk kraft 7-dubblats, samtidigt som priset i genomsnitt sänkts till en femtedel. I själva verket steg stadens vinst ändå något. Det är visserligen icke möjligt att i allmänhet åstadkomma någon dylik utveckling inom svenska städer, men det anförda

151 exemplet visar dock, huru utvecklingen kan befordras genom en måttfull »beskattning» av elektricitetsverksrörelsen. Tack vare sina låga strömpris har för närvarande Oslo en kraftavsättning av 1 620 kWh per invånare och år, medan Stockholm har 550 kWh. Oslos elektricitetsverksrörelse är emellertid trots låga pris dock fullt räntabel och till och med vinstgivande. f.

Taxebildningen.

Kraftavsättningen påverkas icke endast av kraftprisets storlek utan även av krafttaxornas form. Elektricitetsverksföreningen, av vilken både de kommunala elektricitetsverken, de enskilda kraftverken och Vattenfallsstyrelsen äro medlemmar, har under det senaste 10-talet år nedlagt mycket arbete på införande av rationella taxor. g.

Propaganda.

Kraftverken och elektricitetsverken och producenterna av elektrisk materiel ra. fl. bedriva sedan åtskilliga år tillbaka gemensam propaganda genom Föreningen för elektricitetens rationella användning — »Fera». Otvivelaktigt har denna propaganda gjort mycket stor nytta. h.

Apparatförsäljningen.

Inom den borgerliga förbrukningen spelar hushållsförbrukningen en allt större roll. För dess utveckling är det önskvärt att hushållsapparater göras tillgängliga till lägsta möjliga pris. I Sverige liksom utomlands diskuteras det livligt, i vad mån detta bör underlättas genom att kraftverk och elektricitetsverk åtaga sig försäljning av dylika apparater med ett mindre pålägg än som eljest göres av grossister och detaljhandlande. På vissa håll uthyras dylika apparater av kraft- och elektricitetsverk. På andra håll finansiera dessa inköpen genom avbetalningslån. i.

Järnvägselektrifieringen.

Staten har i avsevärd grad främjat kraftförsörjningen genom järnvägselektrifieringen. Det är tack vare denna, som övre Norrland fått ett leveranskraftigt storkraftverk — Porjus. Järnvägselektrifieringen har i väsentlig grad bidragit till att ett stamlinjenät kunnat byggas över Sverige, möjliggörande en rationell samdrift mellan landets olika kraftanläggningar och därmed lägre kraftpris och tryggare kraftförsörjning under vattenbrist. En fortsatt elektrifiering såväl av statliga som enskilda banor förtjänar uppmuntran ur alla »fredliga» synpunkter. Den bereder rikliga arbetstillfällen. Den elektriska järnvägsdriften är med hänsyn till komfort, snabbhet och täta förbindelser av en högre klass än ångdriften. Det föreligger emellertid svårighet att förränta elektrifieringskapitalet vid de återstående norrländska statsbanorna. Vid dessa borde det kunna ifrågasättas, att kapital i väsentlig omfattning lämnas av räntefria medel liksom till landsvägarna. Anmärkas bör emellertid att de militära säkerhetskraven eventuellt kunna komma alt försvåra den fortsatta järnvägselektrifieringen. j.

Statens egen kraftproduktion.

Statens egen genom vattenfallsverket bedrivna kraftproduktion och distribution har icke endast tillgodosett kraftbehoven inom en tredjedel av landet, därav den nordligaste delen, som förmodligen utan statliga åtgärder blivit vanlottad,

152 utan har jämväl verkat stimulerande på den kommunala och den enskilda kraftproduktionen och bidragit till att denna i allmänhet hållit måttliga kraftpriser. Vattenfallsstyrelsen torde icke komma att i nämnvärd grad utbreda sin direkta kraftdistribution. Men dels bör naturligtvis Vattenfallsstyrelsen sörja för ökad krafttillförsel till de områden, där Styrelsen har direkt distribution, dels bör Vattenfallsstyrelsen kunna leverera tillskottskraft till stora delar av södra och mellersta Sverige, som nu få kraft genom kommunala eller privata företag och som framdeles torde bli starkt beroende av krafttillförsel från Norrland. Skall Vattenfallsstyrelsen i en framtid kunna på bästa sätt fylla de krav, som komma att ställas på Styrelsen, så bör Vattenfallsverket omdanas till ett statligt aktiebolag. 5.

Ett försök att uppskatta kostnaden för elektrifieringen under tiden 1935—1955.

a) För ny utbyggnad av kraftstationer och stamlinjer för 210 milj. kWh årlig produktion erfordras — excl. eventuella vattenfallskostnader — c:a 18 milj. kr. b) För nybyggnad av landslinjer och transformatorcentraler matade från landslinjerna erfordras » 4 » » c) För nybyggnad av bygdelinjer och transformatorstationer matade från dessa erfordras » 2 » » d) För ledningsnät inom de slutna samhällena erfordras uppskattningsvis » 7 » » e) För ortsnät inom landsbygden erfordras uppskattningsvis » 4 » » Summa 35 milj. kr. För administration, drift, underhåll och förnyelser av förefintliga anläggningar — excl. ränta på nedlagt kapital samt excl. bränsle — torde f. n. årligen åtgå c:a 60 milj. kr. och detta belopp torde stiga årligen med » 1-s » » och sålunda år 1955 utgöra » 90 » » De årliga kostnaderna för produktion och nyanskaffning av elektrisk kraft torde sålunda för perioden 1935—1955 bli 95 milj. kr per år vid periodens början och 125 milj. kr vid periodens slut excl. kostnader för vattenfall och bränsle och excl. ränta på nedlagda kapital. Siffrorna utvisa alltså den sysselsättning som kraftförsörjning bereder. Amerikanarna anse att konsumenternas kostnader för installationer, motorer, apparater, glödlampor, elektroder m. m. äro praktiskt taget lika stora som kraftoch elektricitetsverkens kostnader för själva kraften framförd till konsumentens fastighet eller uttagningspunkt. Räknar man till förbrukningsapparaterna även dammsugare, belysningsarmatur, elektriska ugnar, elektriska spårvagnar och lokomotiv o. d. så torde uppgiften vara ungefär riktig.

153 Bilaga 1.

A

Produktion av elektrisk energi i Sverige jämte prognos för åren 1935—1955.

B

Produktion av elektrisk energi ökad med beräknad energiproduktion medelst direkt drivande vatten- och värmemotorer inom storindustrien jämte prognos. Elektrifieringskommitténs prognos för energisumman enligt B .

C

/2000

s

//OOO f

/oooo

s

*

/

*' •s

y

/' 3/

S

/

y

s

S

* s

/

**

,(/ /

,/ t

C >' 1

/

/

/

^

/

SOOO

// f/j

/f

<>ooo

/

/ 3000

/OOO

O

/9ZO

—i—

/$ZS

/930

—i—'

/935

• i

194-0

/945

/950

154 Bilaga 2. A B G D

Elektrisk energikonsumtion räknad i kraftstationerna för olika kraftbehov jämte prognos. Elektrifieringskommitténs prognos för konsumtionen av elektrisk energi. Totala kraftbehovet jämte prognos. Elektrifieringskommitténs prognos för totala kraftbehovet.

/7m \&/~ eooo Sorae/-//'<ja

^

éxsnois /?

3 - - - ^.——'

/ooo

- -

—

"

.—-

'-•

,-o -Ti

/ooo

.1

r—

/or-nvaqor

"7! o —ts „ . - - ^

- •

=

— — — — --

/?

.--"

—

_Sfos~/nc/u5f/7. **. - -

** -** SOOO

„c

-**

-

"

*

"

^

-»*•

^***'

I

<•* ^ " **

» • "

fi ^

4COO

*•* 3000

v- --/

n

-"

_ » - ——"

2000 l

/ooo

2ifl»fl

v 1 1 1 11

*-" -""

_^ ^/eAT^roÅG/Ty/sA _ »•** //Tc/osry-/ ..-•'

/ÖO0

*-

r --'

/«?<?

/9B5

/930

/935

_ _ ^.—

/940

/9*t5

/950

/955

155 Bil. 7. Statliga åtgärder till befrämjande av bostadsproduktionen i Sverige. Av BERTIL NYSTRÖM.

1.

Olika f o r m e r f ö r d e t a l l m ä n n a s i n g r i p a n d e p å b o s t a d s o m r å d e t .

Bostadsstandarden. De statistiska och andra uppgifter, som föreligga r ö r a n d e byggnads- och bostadsförhållandena i Sverige, ge vid handen att vårt land intar en viss mellanställning mellan västra Europa med dess i allmänhet även för de breda lagren rymliga (tre- till fyrarummiga) bostäder samt Östeuropa med dess merendels trånga lägenheter, ofta med blott ett enda rum. Karakteristiska drag för de nuvarande bostadsförhållandena i vårt land äro, att enfamiljshuset alltjämt är av dominerande betydelse på landsbygden och i småsamhällena, medan sedan ungefär ett halvsekel det stora hyreshuset ger sin prägel åt de större städerna, liksom förhållandet är i Centraleuropa. I motsats till där i allmänhet rådande två- eller trerumsstandard framträder i Sverige lägenheten om ett rum och kök som arbetarklassens typiska familjebostad, i Sydsverige med starka inslag av tvårumsbostäder och i Nordsverige av lägenheter om ett enda rum med kokspis (enkelkök). Lägenhetsytan företer mindre lokala differenser och plägar hålla sig vid 30—40 kvm. per familj. På landsbygden äro bostadshusen merendels gamla samt särskilt för lantarbetare och andra mindre bemedlade i stor utsträckning behäftade med bristfälligheter. I städerna är så mindre fallet, enär boningshusen merendels ha solidare byggnadssätt och övervägande tillkommit u n d e r senare år, varför h ä r slumbostadsproblemet synes vara av mindre betydelse än trångboddhet i förening med höga hyror, särskilt i storstäderna. De senaste årens utveckling på småbostadsområdet har karakteriserats mindre av ökning av bostadsutrymmet än av ändrad fördelning av detsamma tillika med införande av moderna bekvämligheter av skiftande slag. Den minskning av boendetätheten man ansett sig kunna utläsa ur de sjunkande siffrorna för antalet boende per rumsenhet sammanhänger till större delen med den starka nedgång av nativiteten, som utmärker de senaste årtiondena. För de barnrika familjer, som alltjämt finnas, har bostadsutrymmet knappast förbättrats. Tidigare åtgärder på bostadsområdet från det allmännas sida. Bostadsbehovets tillgodoseende betraktades ursprungligen som en rent privat angelägenhet, vilken helt ankom p å den enskilda företagsamheten. Det var först omkring år 1870, när industrialismen började framträda och en massanhopning av människor skedde till städer och industrisamhällen, som bostadsfrågan fördes fram som en social fråga, innebärande krav på det allmännas uppmärksamhet i fråga om de m i n d r e bemedlades bostadsförhållanden och på begränsning av den fria företagsamheten i olika avseenden. Närmast gällde det att på lagstiftningens väg reglera nybyggnadsverksamheten, varvid blicken till en början uteslutande riktades på den enskilda tomten och huset för att så småningom vidgas till att avse kvarteret, staden och regionen. Detta ligger bakom utvecklingen från 1874 års byggnadsstadga till 1931 års byggnadsstadga och stadsplanelag samt aktuella reformkrav på detta område. Vidare gällde det att söka sanera det redan förefintliga bostadsbeståndet och särskilt att inskränka eller förbjuda upplåtande av ohälsosamma eller undermåliga bostäder, med stöd till en början i 1874 års

156 hälsovärdsstadga och sedan i 1919 års stadga tillika med den bostadsövervakning, som efter förebild av Stockholms stads år 1906 grundade bostadsinspektion infördes i åtskilliga större städer. Medan byggnadsstadgans paragrafer ursprungligen gällde städerna och alltjämt gälla allenast för dessa och andra tättbebyggda områden, äro hälsovårdsstadgans bestämmelser tillämpliga jämväl p å den egentliga landsbygden, om än med vissa lindringar. I verkligheten ha dock dessa stadganden h ä r knappast blivit effektivt genomförda, åtminstone ej i fråga om bostäderna. Man kan hoppas p å väsentliga förbättringar i detta avseende genom den omorganisation av hälsovårdsarbetet på landsbygden, som skall genomföras enligt beslut av 1935 års riksdag. Nu berörda ingripanden från det allmännas sida på bostadsområdet h a i främsta rummet gått ut på att på lagstiftningens väg förebygga befarade, ur tekniska, hygieniska eller sociala synpunkter vådliga företeelser på bostadsområdet. Ganska snart ha emellertid dessa så att säga negativa åtgärder visat sig kräva positiva komplement i form av åtgärder, åsyftande att genom understöd av allmänna medel i en eller annan form främja produktionen av nya bostadslägenheter eller genom möjliggörande av reparationer och ombyggnader förbättra beskaffenheten av redan befintliga sådana för de m i n d r e bemedlade klasserna på landsbygden och i städerna. Då ifrågavarande åtgärder varit av väsentligt olika karaktär inom nämnda båda huvudområdena, behandlas desamma lämpligen var för sig, ehuru gränserna mellan land och stad äro skäligen flytande och ingripandena av detta och andra skäl ofta stå i inbördes samband och växelverkan.

2.

Å t g ä r d e r för b o s t a d s p r o d u k t i o n o c h b o s t a d s f ö r b ä t t r i n g bygden.1

på

lands-

Bostadsfrågan p å den svenska landsbygden — vilken här närmast fattas såsom likabetydande med jordbruksbygden med dess sedan omkring ett halvsekel sakta avtagande folknumerär — karakteriseras därigenom, att åtgärderna h ä r ej blott åsyftat åstadkommande av nya lägenheter utan väl så mycket innebära förbättring av förhandenvarande bostäder, ävensom därav att bostadsfrågan nära sammanhänger med åtskilliga jordbruksspörsmål, särskilt de som beröra lantbrukets teknik och lönsamhet. Upplåtelser på kronojord. I den mån det kunde anses påkallat att från statens sida främja den obesuttna landsbygdsbefolkningens utkomstmöjligheter, vilka i äldre tider vida mer än nu måste ligga inom modernäringens område, samt tillika förbättra dess bostadsförhållanden, låg det närmast till hands att medgiva upplåtelser i olika former på de vidsträckta länt- och skogsegendomar, som kronan av ålder äger. Statens betydande jordbruksegendomar äro enligt gällande förvaltningsgrundsatser utarrenderade, men redan tidigt hade vissa åtgärder vidtagits för försäljning av kronojord, varvid uppmärksamheten alltmera kommit att riktas på upplåtelser av egna hem och självständiga jordbruk. Särskilt må omnämnas de av riksdagen år 1913 antagna grunderna för försäljning av mindre jordområden, enligt vilka lotterna skulle upplåtas till mindre bemedlade, som anmäla sig hos länsstyrelsen, i första hand vederbörande brukare, u n d e r för köpa1 Såsom källor för efterföljande framställning ha särskilt använts: S o c i a l h a n d b o k utg. av Centralförbundet för socialt arbete, Stockholm 1925. — B e t ä n k a n d e m e d förs l a g a n g å e n d e d e n s t a t s u n d e r s t ö d d a e g n a h e m s v e r k s a m h e t e n , avgivet den 14 juli 1927 av 1925 års kolonisationssakkunniga (Statens offentl. utredn. 1927: 12). — S t a t e n s e g n a h e m s s t y r e l s e s b e r ä t t e l s e r för åren 1928—1933. — U t r e d n i n g m e d f ö r s l a g om e g n a h e m s k o n s u l e n t e r h o s h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p e n avgiven den 4 juli 1935 av Statens egnahemsstyrelse (Statens offentl. utredn. 1935:28). Vidare ha anlitats artiklar i Sociala Meddelanden och Hushållningssällskapens tidskrift samt ett flertal kungl. propositioner och annat riksdagstryck.

157 ren förmånliga villkor i fråga om köpeskillingens gäldande och förräntning. Genom dylika upplåtelser torde inalles ha försålts omkring 5 000 lägenheter av skilda slag, och numera torde den årliga försäljningen omfatta omkring 200 lägenheter. — Nämnda upplåtelser ha skett med vanlig äganderätt, men vid flera tillfällen har ifrågasatts införande av andra upplåtelseformer. År 1926 genomfördes lagstiftning om åborätt, men denna h a r knappt kommit till användning i praktiken. På statens vidsträckta skogar i Norrland h a r av gammalt en viss nybyggesverksamhet ägt rum under olika former och i olika omfattning under olika tidsperioder. Särskilt sedan 1890-talet h a upplåtits arrendelägenheter i form av skogstorp och odlingslägenheter (tillhopa c:a 2 000), varvid plägat utgå viss byggnadshjälp i kontant och in natura. Kristidens försörjningssvårigheter föranledde anordnande sedan 1918 av en försökskolonisation på vissa kronoparker, varvid å för odling lämpade myrmarker ett 40-tal kolonisationsområden utlades och delvis bebyggdes med inemot 700 större och mindre kolonat, vilka upplätos p å 15-årigt arrende, men även pä vissa villkor kunde av kolonisten förvärvas med äganderätt. Resultaten av denna kolonisationsverksamhet tedde sig dock ej enbart förmånliga, då det visade sig svårt att förränta byggnadskostnaderna och vanskligt att tillhandahålla kolonisterna det skogsarbete o. d., som erfordrades för deras utkomst. Kolonaten, varav för närvarande c:a 475 äro bebodda, äro övervägande förlagda på kronoparker i Norrbottens och Västerbottens län, där verksamheten omhänderhas av särskilda kolonisationsnämnder under överseende av Statens egnahemsstyrelse (jfr n e d a n ) . —• Ett nytt uppslag för kronojordens upplåtande till obemedlade och särskilt åt arbetslösa innebar 1934 års riksdags beslut om arrendeegnahem (Sv. förf.saml. nr 279). Detta medförde inrättande av en arrendeegnahemsfond i syfte att möjliggöra, att genom Statens jordnämnd nybildade och bebyggda jordbrukslägenheter skulle kunna mot låg avgift utarrenderas från kronan tillhörig mark till obemedlade jordsökande, vilka jämväl ur en särskild arrendelånefond kunde erhålla lån för anskaffande av inventarier m. m. Dylika arrendatorer äga rätt att på billiga villkor inlösa till dem upplåtna lägenheter. Ifrågavarande verksamhet har påbörjats i liten skala genom styckning av några lämpliga kronoegendomar i mellersta Sverige och deras bebyggande med ett 70-tal arrendeegnahem, varvid kostnaden beräknats till i genomsnitt c:a 9 000 kr p e r lägenhet. Egnahemsrörelsen. Sammanhanget mellan jordbruk och bostadsupplåtelse framträder klart i utvecklingen av den statliga egnahemsverksamheten. När denna, väl närmast efter förebild av den danska statshusmansrörelsen, tillkom genom beslut av 1904 års riksdag, åsyftades närmast att bereda lantarbetare och andra av landsbygdens mindre bemedlade befolkning möjligheter att mot billig ränta (f, n . 3-6—4-5 %) och långsam återbetalning (28—35 år) erhålla lån för förvärvande med äganderätt av egna hem, merendels förenade med jordbruk. Dä tanken var, att »egnahemmaren» alltjämt skulle hämta huvuddelen av sin inkomst från lönarbete, särskilt vid det större jordbruket, hölls jordbruksegnahemmets jordareal ursprungligen vid mycket knappa mått, men efter hand har den genomsnittliga ytvidden väsentligt utvidgats, i den mån man uppställde som huvudsyfte med egnahemsrörelsen att upprätta nya självständiga jordbruk, avsedda att ge full försörjning och sysselsättning åt en småbrukarfamilj. Enligt nu gällande bestämmelser (Sv. förf.saml. 1928 nr 217, 218 och 219 med senare ändringar) kan sålunda värdet av egnahemslägenhet i färdigt skick få uppgå till högst 15 000 k r (i särskilda fall 20 000 k r ) för vid lånets erhållande obebyggd jordbrukslägenhet och till 12 000 kr (16 000 kr) för redan bebyggd sådan (friköpt torp, arrendegård e. d.), vilka värden kunna belånas intill 5/„. Därjämte kunna erhållas tilläggslån för inköp av tillskottsjord för utvidgning av ofullständiga jordbruk eller företagande av ny-, om- eller tillbyggnad å lägenheten. För utförande

158 av mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller annat grundförbättringsarbete kan vidare (sedan 1923) i samband med egnahemslånet beviljas bidrag i form av premielån (motsvarande högst halva den beräknade arbetskostnaden intill ett maximum av 1 500 k r ) , vilket är räntefritt och anses guldet, då det föreskrivna arbetet utförts inom bestämd tid. Lägenhet, å vilken ej kunna födas minst två kor (eller vara innehavaren ej kan erhålla sin väsentliga utkomst av trädgårdsbruk e. d.), betraktas som bostadslägenhet, och för sådan är högsta belåningsvärdet 10 000 och högsta lånebeloppet 4 / 5 därav. Dylika bostadsegnahem pläga anläggas invid industrisamhällen eller eljest å platser, där stadigvarande arbetsförtjänst är att påräkna, men få ej upprättas inom stadsplanelagt område. Egnahemslåneverksamheten handhaves icke av staten själv utan av ansvariga låneförmedlare, vilka på ansökan årligen tilldelas statslån att av dem på egen risk och med egen beslutanderätt, men under kontroll av Statens egnahemsstyrelse, användas för utlämnande av egnahemslån till de enskilda egnahemsbildarna; från en särskild statens jordförmedlingsfond (upprättad 1907) kunna låneförmedlare därjämte erhålla lån för inköp och uppdelning i lotter av större för styckning lämpliga jordegendomar. Huvudsakliga låneförmedlare (c:a ' / i 0 av lånesumman) äro hushållningssällskapen — vilka sköta lånerörelsen och vad därmed sammanhänger genom var sin egnahemsnämnd (5 ledamöter, varav 2 utsedda av Kungl. Maj:t), biträdd av en eller flera jordbruks- o. d. konsulenter samt egnahemsombud (och ibland egnahemskommittéer) ute i socknarna — samt därjämte ett trettiotal kommuner och ungefär lika många egnahemsföreningar och egnahemsaktiebolag (med begränsad vinstutdelning e t c ) , vilkas rörelse emellertid huvudsakligen hänför sig till bostadsbildning invid städer och andra tättbebyggda samhällen. Under de trettio år (1905—1934), för vilka redovisning föreligger för egnahemsverksamhetens resultat, ha beviljats tillhopa 76 795 egnahemslån till ett sammanlagt belopp av 306 milj. kr, varav 201 milj. kr kommit på 46 413 jordbrukslägenheter (i medeltal c:a 4 300 kr) och 105 milj. kr på 30 382 bostadsegnahem (i medeltal c:a 3 500 k r ) . Härtill komma nära 8-5 milj. kr i premielån. Under vart och ett av senaste åren ha av egnahems- och premielån utlämnats närmare 20 milj. kr, vilka kommit 4 000—4 500 låntagare till godo. Medräknas 1935 års låneverksamhet, ha genom egnahemsrörelsen skapats närmare 80 000 bostäder med eller utan samband med jordbruk. Beräknas i genomsnitt i varje hem finnas fem familjemedlemmar, skulle omkring 400 000 personer eller c:a 1/L0 av lantbefolkningen fått sina levnadsvillkor och särskilt sina bostadsförhållanden omgestaltade genom statens mellankomst. Denna påverkan måste anses ha i stort sett inverkat höjande på landsbygdens byggnads- och bostadsstandard, låt vara att kritik ej saknats mot tillämpade byggnads- och finansieringsmetoder särskilt under de senaste krisåren, som nödvändiggjort beviljande i viss utsträckning av uppskov med erläggande av ränta och amortering å en del egnahemslån. Tendensen synes gå i riktning mot att utvidga egnahemsrörelsen från väsentligen en kreditförmedling till en genom det allmännas organ planmässigt ledd social jordbruks-och bostadskolonisation. — Egnahemsrörelsens betydelse h a r emellertid ingalunda gjort sig likformigt gällande över hela landet. Efter folkmängden räknat har den utvecklats kraftigast å Gotland, i Kristianstads län samt i de fyra nordligaste länen, medan exempelvis i Malmöhus och Jönköpings län bildandet eller förvärvandet av enfamiljslägenheter med det allmännas stöd synes ha spelat en rätt undanskymd roll. Arbetarsmåbruksverksamheten m. m. Ett karakteristiskt drag för egnahemslåneförmedlingen är, att låntagare visserligen skall vara i behov av kraftigt bistånd för att kunna genomföra sitt företag men dock ej helt sakna egna medel. Riksdagsmotioner ha emellertid väckts och utredningar verkställts åsyftande att utröna möjligheterna till egnahemsförvärv för personer, som äro helt medellösa men eljest kunde anses äga goda förutsättningar för genomförande av ett dylikt

159 företag. Såsom ett resultat av dessa strävanden framgår i någon mån 1933 års riksdags beslut (Sv. förf.saml. nr 382) angående statsunderstödd samfälld jordbruksdrift, vilken emellertid knappast blivit omsatt i praktiken. Mera betydelsefull har varit den efter initiativ av Sociala jordutredningen genom beslut av 1933 års riksdag inrättade a r b e t a r s m å b r u k s v e r k s a m h e t e n (Sv. förf.saml. 1933 nr 331, 1934 nr 234), som åsyftar att bereda företrädesvis skogsarbetare samt med dessa beträffande arbetsförhållanden och utkomstmöjligheter likställda arbetare (t. ex. lantarbetare, stenhuggare, fiskare) ökad förmåga till självförsörjning genom förvärv av jord i och för nybildning av ett småbruk, avsett att drivas vid sidan av förtjänstarbetet, t. ex. skogs-, flottnings- eller liknande säsongarbeten. Lånerörelsen bedrives under egnahemsstyrelsens inseende av sådan landskommun, som beslutat om rörelsens upptagande inom sitt område, genom särskilt utsedd arbetarsmåbruksnämnd eller kommunalnämnden. Från den sålunda inrättade arbetarsmåbrukslånefonden, vars utlåningsbelopp ursprungligen sattes till 2-5 milj. kr, men 1934 höjdes till 7-5 och 1935 till 10 milj. kr, utlämnas till jordsökande lån å högst 6 000 kr. Av lånebeloppet utgör c:a 2/3 amorteringsdelen, som är räntefri, men skall återbetalas under 6—35 :e året, varefter ränta skall gäldas pä den återstående tredjedelen av lånet. Under år 1933 beviljades 394 arbetarsmåbrukslån om i genomsnitt c:a 4 500 kr, varav ungefär 1/3 beräknats åtgå för jordinköp (i medeltal per lägenhet 5-8 ha, varav l-i ha åker) och återstoden för bostadshus och ekonomibyggnad. Med utgångspunkt härifrån kan beräknas, att med hittills anvisade medel böra kunna upprättas ungefär 2 200 arbetarsmåbruk, det övervägande antalet i Norrlands skogsbygder, men åtskilliga även i sydligare landsdelar. Härigenom kan förväntas åstadkommas en icke oväsentlig höjning av den merendels mycket låga levnads- och bostadsstandarden bland ovannämnda säsongarbetargrupper. Bostadsförbättringsverksamheten. I det föregående har berörts, hurusom bostadsfrågan på landsbygden ej blott är ett nybyggnads- utan även ett bostadsförbättringsproblem. Lantarbetarbostäderna ha ju länge varit kända som i stor omfattning undermåliga, och landsbygdens fastighetsägare, som i mer än ett årtionde lidit av de tryckta förhållandena inom jordbruksnäringen, ha ej kunnat göra mycket för upprustning av sina egna och sina arbetares boningshus. Relationen mellan byggnadskostnader och hyror torde vara sådan, att ett i vanlig mening räntabelt bostadsbygge för närvarande ej torde vara möjligt på landsbygden. — Den 6 februari 1931 tillkallades sex utredningsmän för att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden och därmed sammanhängande ämnen. Enligt en av dessa sakkunniga — Bostadsutredningen för landsbygden — visserligen på rätt bräckliga grunder verkställd uppskattning skulle av de c:a 650 000 bostäderna på landet t. o. m. 2 rum och kök omkring 6 500 eller c:a 1 % behöva helt nybyggas för en beräknad kostnad av ungefär 4 000 kr per bostad eller tillhopa 26 milj. kr, men c:a 55 900 eller 8-6 % eljest vara i behov av reparation för en beräknad kostnad av c:a 700 kr per lägenhet eller sammanlagt 39 milj. kr, varigenom man kom till en beräknad total nybyggnads- och reparationskostnad av omkring 65 milj. kr. Efter initiativ av Bostadsutredningen, vilken ansåg ett statsingripande härvidlag motiverat ej blott av socialhygieniska skäl utan även med hänsyn till depressionen på landsbygdens arbetsmarknad, framlades vid 1933 års riksdag, närmast såsom ett led i serien av statsåtgärder till arbetslöshetens bekämpande (proposition nr 211), förslag angående anvisande av 10 milj. kr till förbättringsbidrag och nybyggnadslån. Propositionen bifölls av riksdagen, och summan utökades av 1934 års riksdag med 16 milj. kr, varav 8 milj. kr på tilläggsstat för löpande budgetår, samt av 1935 års riksdag med ytterligare 7 milj. kr, varav 2 milj. kr skulle användas enbart till nybyggnadslån. Bestämmelserna om den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten (Sv.

160 förf.saml. 1933 nr 473 m. fl. kungörelser) avse den egentliga landsbygden (där hälsovårdsstadgans kap. 2 tillämpas), men ha utsträckts till vissa municipalsamhällen efter Kungl. Maj:ts särskilda medgivande. Föreskrifterna innebära, att förbättringsbidrag och nybyggnadslån kunna utlämnas för ur hälsosynpunkt påkallad upprustning av det nuvarande bostadsbeståndet samt därmed sammanhängande ny- och ombyggnader. Både bidrag och lån kunna utgå till samma byggnadsföretag, och den huvudsakliga skillnaden i förutsättningarna för åtnjutande av hjälp i den ena eller andra formen är, att vederbörande för att få bidrag (utan återbetalningsskyldighet) skall vara i behov av ekonomiskt bistånd, vilket ej erfordras för erhållande av lån (4 % ränta, 20 års amortering, godtagbar säkerhet). Bostadsförbättringsbidrag bestämmes till högst 1 000 kr per bostadslägenhet och bör i regel understiga 50 % av de beräknade kostnaderna för upprustningen men kan i fråga om sökande, som saknar förmåga att själv bidraga, höjas till 80 %, under villkor att vederbörande kommun svarar för att företaget verkligen kan genomföras. Nybyggnadslån utgår med högst 3 000 kr för lägenhet och får ej överstiga 70 % av byggnadskostnaderna. Beviljas för samma lägenhet såväl bidrag som lån, må dessa tillhopa icke överstiga 80 % av kostnaderna och lånet uppgå till högst 2 000 kr. Verksamheten handhas av dels kommunernas hälsovårdsnämnder, dels hushållningssällskapens egnahemsnämnder, dels statens egnahemsstyrelse. Hälsovårdsnämnderna mottaga ansökningar och yttra sig över dem, medan egnahemsnämnderna ha att besluta angående beviljande av lån och bidrag samt omhänderhava medelsförvaltningen. Egnahemsstyrelsen slutligen utgör klagoinstans beträffande egnahemsnämndernas beslut i dessa ärenden samt leder och övervakar verksamheten enligt statsmakternas direktiv. Bostadsförbättringsverksamheten har ur såväl socialhygieniska som arbetsmarknadspolitiska synpunkter ansetts fylla ett verkligt behov och fått en betydande omfattning. Räknar man såsom den första stödaktionen tiden t. o. m. utgången av år 1934, ha egnahemsnämnderna av då tillgängliga statsmedel, 18 milj. kr, beviljat 17-s milj. kr, varav c:a */5 som förbättringsbidrag och */5 som n b y yggnadslån. De understödda bostadsbyggnadsföretagen, som voro fördelade på 2101 hälsovårdsnämnder, omfattade tillhopa 25128 bostäder (eller c:a 3/5 av de inemot 43 000, för vilka ansökningar gjorts), vilket innebär, att till varje lägenhet statsmedel skulle utgå med c:a 700 kr vilket belopp anmärkningsvärt nog helt sammanfaller med det, varmed Bostadsutredningen för landsbygden som nämnt räknat. Ehuru, som förut antytts, det allmännas ingripande på detta bostadsområde väsentligen föranletts av klagomål över bostäderna för statare o. d. lönearbetare, omfattade de understödda bostadsbyggnadsföretagen blott 716 lönebostäder eller 2-8 %, ehuru dylika bostäder beräknats utgöra åtminstone 10 % av samtliga småbostäder. Den alldeles övervägande delen av statshjälpen hade gått till ägare av lägenheter, backstugor o. d., särskilt (till 38 %) i Norrland, där förhållandena på detta område också lära vara sämst. Stödaktionens betydelse ur arbetsanskaffningssynpunkt belyses därigenom, att av byggnads- och reparationskostnaderna, som sammantagna uppgingo till nära 37 milj. kr eller drygt dubbla statshjälpen, över 15 milj. kr eller mer än 2/5 utbetalts i arbetslöner för c:a 1-7 milj. redovisade dagsverken. Den andra stödaktionen, som avsåg de hösten 1934 inkomna ansökningarna om bostadsförbättringsföretag, innebar disposition av de för budgetåret 1934/35 till förfogande stäjlda 8 milj. kr, varav dock enligt riksdagens beslut inemot 1-5 milj. kr avsetts för lönebostäder och 0-5 milj. kr för lägenheter i municipalsamhällen av lantlig typ. De inkomna ansökningarna avsågo ej mindre än 52 690 bostadslägenheter, varav 2 384 eller 4-5 % lönebostäder, och inneburo ett anslagsbehov av nära 39 milj. kr, varav över 15 milj. kr (39 %) för de norrländska länen. Även efter egnahemsnämndernas prövning efter angelägenhetsgraden, återstod

161 ett anslagsbehov av nära 35 milj. kr (enbart för Norrland 13-5 milj. kr eller 39 %) avseende 44 795 lägenheter, varav 2 276 lönebostäder och 41 885 andra bostäder i landskommuner o. d. samt 634 i municipalsamhällen. Då för ändamålet disponibla medel, som nämnts, ej uppgingo till ens fjärdedelen av detta belopp, reducerades anslagstilldelningen för egnahemsnämnderna till 7-e milj kr (enbart för Norrland 2-5 milj kr eller 33 % ) , varav 1-5 milj. kr för lönebostäder (20 %) och 5-7 milj. kr (75 %) för andra bostäder i landskommuner o. d. samt 0-4 milj. kr (5 %) för bostäder i vissa municipalsamhällen. Disproportionen mellan ansökningar och disponibla medel föranledde Statens egnahemsstyrelse att hemställa en proposition till riksdagen om ett tilläggsanslag till bostadsförbättring för budgetåret 1934/35 på 15 milj. kr. Statsmakternas beslut vid 1935 års riksdag innebar emellertid, som förut antytts, ett fullföljande av bostadsförbättringsverksamheten i långsammare takt. För ändamålet anvisades dels 5 milj. kr till förbättringsbidrag samt 2 milj. kr enbart till lån för budgetåret 1935/36. — De statsmedel om 33 milj. kr, som tillhopa under åren 1933—1935 avsetts för bostadsförbättring på landsbygden, borde med utgångspunkt från den första stödaktionens enhetspris 700 kr per lägenhet kunna förslå till upprustning av omkring 47 000 bostadslägenheter. Detta skulle innebära, att man icke vore långt ifrån att täcka det ovan angivna, av Bostadsutredningen för landsbygden uppskattade totala reparationsbehovet, varvid man visserligen bortser från det av samma sakkunniga beräknade, i och för sig säkerligen lika ofrånkomliga nybyggnadsbehovet. De bostadsmiljoner, som sedan år 1933 i mångtaliga rännilar strilat över vår landsbygd, ha visserligen i mycket följt andra fåror än de ursprungligen avsedda. Av föreliggande rapporter att döma har statshjälp företrädesvis kommit lägenhetsägare, backstugusittare o. d. till godo, särskilt i Norrland, och blott några få procent ha gått till upprustning av lantarbetarnas lönebostäder, låt vara att denna andel på sistone ökats genom nyssnämnda anordningar av 1934 års riksdag. Iakttagare vitsorda emellertid enstämmigt de bostadsförbättrande verkningarna av dessa anslag. En indirekt fördel h a r varit, att de enligt förste provinsialläkarnas berättelser eggat de kommunala nämnderna till större intresse för bostadsfrågan, t. ex. genom inventering av undermåliga bostäder. Nu skildrade anordningar ha närmast haft karaktär av engångsåtgärd. Men Bostadsutredningen för landsbygden har sökt trygga deras fullföljande för framtiden, om än i liten skala, genom att föreslå, att inflytande räntor och amorteringar på nybyggnadslånen skulle användas dels för utlämnande av billiga lån till lantarbetsgivare o. a. för uppförande av goda lantarbetarbostäder, dels att på subventionsvägen bereda hälsovårdsnämnderna ökade möjligheter till ett effektivare saneringsarbete på bostadsområdet. Det senare förslaget har ej ansetts aktuellt, så länge den hittillsvarande bostadsförbättringshjälpen fortginge, men i anledning av det förra avläts till 1935 års riksdag en proposition (nr 222) angående upprättande av en lånefond för lantarbetarbostäder med ett begynnelsekapital av 250 000 kr, vilket förslag även blev av riksdagen bifallet. 3.

Å t g ä r d e r för b o s t a d s p r o d u k t i o n i s t ä d e r n a . 1

Bostadssubvention och enskild företagsamhet. Den kontroll ur tekniska och sanitära synpunkter av såväl nybyggda som i bruk tagna bostadslägenheter, vil1 Såsom källor till efterföljande framställning ha använts bl. a.: S o c i a l h a n d b o k (utg. 1925). — B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g r ö r a n d e l å n o c h å r l i g a b i d r a g a v s t a t s m e d e l för f r ä m j a n d e av b o s t a d s f ö r s ö r j n i n g för m i n d r e bemedl a d e b a r n r i k a f a m i l j e r j ä m t e d ä r t i l l h ö r a n d e u t r e d n i n g a r , avgivet den 17 januari 1935 av Bostadssociala utredningen (Statens offentl. utredn. 1935:2). Vidare ha anlitats ett flertal kungl. propositioner, utskottsutlåtanden och annat riksdagstryck. 11—11. 352871

162 ken åsyftades med den tidigare omnämnda, sedan slutet av 1800-talet införda byggnads- och hälsovårdslagstiftningen, har egentligen blott med avseende på städerna kunnat göras någorlunda effektiv. I den mån så skedde kunna därav härflytande åtgärder i bostadsförbättringssyfte närmast betecknas som negativa. Den härav föranledda minskningen av de åtminstone per lägenhet räknat billigaste bostäderna föranledde snart krav på positiva anstalter i syfte att åstadkomma ersättningsbostäder, direkt anpassade efter särskilda socialgruppers behov och ekonomi. Närmast riktades anspråken mot städernas förvaltningar, dä ju bostadsfrågan i vårt land företrädesvis betraktats som en kommunal angelägenhet, låt vara att även staten ansetts ha stora och växande intressen att bevaka på området. De mångskiftande medel och metoder, som kommit till användning i bostadsproduktionsfrämjande syfte, kunna i allmänhet sammanfattas under beteckningen subvention, om man därmed förstår, att staten eller kommunen direkt eller indirekt offrar medel för att ställa till förfogande bostäder till pris understigande de verkliga produktionskostnaderna. Det kan vara fråga om direkt statligt eller kommunalt husbygge i syfte att uthyra lägenheter under marknadspriset, men det kan också gälla att i samma syfte stimulera stiftelser, bolag eller enskilda att bygga genom att tillhandahålla lånemedel till lägre ränta än marknadens eller genom att i samma syfte bevilja garanti för lån i högre riskklass. Man kan också söka förbilliga bostäderna genom att upplåta tomter gratis eller till nedsatt pris mot viss kontroll av hyrorna i de nya husen eller också genom att utbetala hyresbidrag till husägare eller hyresgäster. Uppräkningen skulle kunna fortsättas, men må det framhållas, att det ej sällan är svårt att uppdraga den efter olika konjunkturer skiftande gränsen mellan vad som kan anses som subvention och vad som ej är annat än en efter affärsmässiga grunder upplagd kapitaltillförsel till byggnads- eller fastighetsmarknaden. Bostadssubventioner voro ingalunda okända under tiden före 1914, men det rörde sig d å om spridda fall, och till verkligt genombrott kom subventionspolitiken först under den med världskriget inbrytande kristiden. År 1917 eller något senare än flertalet andra mera industrialiserade länder fick Sverige sin hyresstegringslag, och i viss mån som en konsekvens av denna anslog riksdagen medel till statsbidrag utan återbetalningsskyldighet för upphjälpande av smålägenhetsproduktionen i stadssamhällena, särskilt i form av egnahem och kooperativa lägenheter. Kommunerna gjordes ekonomiskt ansvariga för understödsmedlens användning, och städernas direkta ekonomiska stöd var en förutsättning för erhållande av statshjälp. Sådan beviljades under åren 1917—1930 till ett belopp av över 110 milj. kr, varav dock ej mer än omkring 20 milj. kr voro direkt subvention, medan c:a 90 milj. kr utlämnades i form av billiga sekundärlån från den 1920 inrättade och med medel från statsverkets rusdrycksmedelsfond finansierade statens bostadslånefond. Med dessa medel åstadkommos byggnader till ett värde av 362 milj. kr, tillhopa inrymmande c:a 32 000 lägenheter med 93 000 eldstäder, vilket motsvarar ungefär 20 % av totala bostadsproduktionen under dessa år. Successivt omlades emellertid statens sekundärkreditgivning i mera affärsmässiga former, vilken utveckling avslutades genom inrättandet år 1930 av Svenska bostadskreditkassan. Även kommunernas subventionsverksamhet, vilken rört sig med än större belopp än statens, u p p h ö r d e merendels efter h a n d , låt vara att man alltjämt sökte främja socialt önskvärda bostadsföretag genom länegarantier och billiga lån, tomtrabatter o. d. Såsom exempel kan nämnas Stockholms stads försök med hyreskontrollerade »billiga hus» 1929— 1933 samt massbyggandet frän 1927 av standardiserade småstugor, vilket vunnit efterföljd i andra städer såsom predikande utrymmets betydelse för bostadstrevnaden, där denna annars gärna sättes likabetydande med största möjliga anhopning av bekvämligheter på minsta möjliga utrymme. Bakom nu skildrade utveckling har legat den enskilda spekulativa byggnads-

163 verksamhetens uppblomstring efter hyresstegringslagens upphävande 1923. Medan man i de svenska stadssamhällena år 1920 nybyggde mindre ä n 5 000 bostadslägenheter och 15 000 eldstäder, var årstillskottet 1923 dubbelt så stort och 1930 fördubblat än en gäng upp till drygt 20 000 lägenheter och 60 000 rum. Vid samma nivå höll sig bostadsproduktionen 1931, medan för 1932 noterades en nedgång med c:a 10 % och för 1933, den stora byggnadskonfliktens år, med ytterligare */3 till c:a 13 000 lägenheter med 39 000 eldstäder. U n d e r år 1934 h a r emellertid bostadsbygget åter tagit fart och bostadstillskottet ökats med närmare 1/3 upp till c:a 17 000 lägenheter om 50 000 rum. ökningen synes ha fortgått under 1935, ty 1 juli stodo i de större städerna drygt »/, flera eldstäder u n d e r byggnad än vid samma tid 1934. Drivkraften för detta uppsving i bostadsbygget var i främsta rummet stegringen av bostadshyrorna, vilken praktiskt sett innebar fördubbling. Fr. o. m. hyresåret 1931—1932 inträdde en fallande tendens, vilken emellertid gjort sig gällande med olika styrka å olika orter och för olika lägenhetskategorier. Hyresstegringen kan i sin ordning återföras på tvenne huvudorsaker, nämligen dels höjda ersättningar vid bostadshusens produktion (drygt fördubbling) och förvaltning, dels hyresgästernas möjlighet och villighet 'att betala m e r a för sina lägenheter. Detta sistnämnda står i direkt samband med de senaste årtiondenas starka ökning av industriarbetarnas löner (årsinkomsten h a r mer än fördubblats sedan 1914) och särskilt av den behållna inkomsten, reallönen, vilken ökats med i genomsnitt drygt 1/3 sedan 1920. Att Sveriges industriarbetare haft en betydande reell löneökning samt att de kunnat och velat använda en god del av denna att skaffa sig bättre bostäder hos enskilda fastighetsägare eller kooperativa bostadsföretag skiljer dem från t. ex. de tyska och de engelska arbetarna, vilka haft ingen eller ringa ökning av reallönen. Här ha arbetarbostadshyrorna i stället hållits nere genom fortsatt tvångsreglering, men då byggnadskostnaderna ej låtit sig kommendera på samma sätt, h a r det allmänna måst subventionsvägen finansiera större delen av småbostadsproduktionen. Det framgår härav, att bostadssubventioneringen i vårt land intagit en annan och blygsammare ställning än i vissa andra länder. Det svenska systemet för stadsarbetarnas bostadsförsörjning har otvivelaktigt sina förtjänster, ej blott för statens och städernas finanser utan även genom att befordra den enskildes självansvar för sin ekonomi, en grundpelare för vårt nuvarande samhällsskick. Men systemet har även sina nackdelar. Den starkt stegrade hyresnivån h a r försvårat bostadsförsörjningen för de minst bemedlade, för dem, som på g r u n d av arbetslöshet eller andra skäl ej kunnat följa med i inkomstökningen, samt för de barnrika familjerna, vilka ofta h a svag ekonomi genom arbetsinkomstens uppdelning på många konsumtionsenheter. Det har med viss rätt sagts, att v å r t folk betalar sina bostäder genom att inte skaffa sig barn, men en dylik utveckling h a r på längre sikt sina otvivelaktigt mycket stora betänkligheter. Det ä r mot den nu uppdragna bakgrunden man bör se de förslag till utvidgad bostadssubvention, som framkommit under den senaste tiden och delvis satts i verket. Den särskilt under åren 1932 och 1933 härjande svåra arbetslöshetskrisen gjorde arbetsanskaffningsfrågan till ett dominerande politiskt problem. Man kom därvid särskilt att uppmärksamma byggnadsindustrien, som ä r den kanske förnämsta arbetsskapande nyckelindustrien och som genom sin uppblomstring bidrog till det förvånande snabba övervinnandet av 1921—1922 års kris. I det stora hjälpprogram, som antogs vid 1933 års riksdag, anvisades också mycket betydande belopp till stimulerande av bostadsförbättrings- och nybyggnadsverksamheten. Det mesta gick visserligen, som förut nämnts, till förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden, vilken ej fått något med av den tidigare bostadssubventionen och knappast heller av den reella löneökningen.

164 Statlig tertiärkredit för ny- och ombyggnad av bostadshus. Vad angår bostadsfrågan i städerna, ställde sig riksdagen mera tveksam med hänsyn till det flerstädes osäkra läget p å hyresmarknaden samt de svagheter i fråga om organisation och lönesättning, som framträtt särskilt i storstädernas byggindustri. Efter förslag av de den 2 december 1932 tillkallade Bostadsproduktionssakkunniga anvisades emellertid vid 1933 års riksdag såsom ett led i åtgärderna till motverkande av arbetslösheten (proposition nr 211) 5 milj. kr att utlämnas som tertiärlån ovanpå annan kredit till bostadsbyggnadsföretag, som vederbörande kommunala myndigheter vitsordat såsom önskvärda med hänsyn till läget å arbetsmarknaden och lämpliga med hänsyn till bostadsförhållandena i orten. Enligt utfärdade bestämmelser (Sv. förf.saml. nr 558/1933) gälla i avseende å lånebeloppen, att lån ej får överstiga 7« » v den på öppna marknaden erhållna, i fastigheten bättre belägna krediten och ej heller uppgå till högre belopp än som svarar mot 15 % av fastighetsvärdet. F ö r lån skall ställas säkerhet, bestående av inteckning i vederbörande fastighet, liggande inom 90 % av fastighetsvärdet; enligt beslut av 1934 års riksdag får godtagas även inteckning i tomträtt. Lån skall löpa med 5 % ränta intill viss dag, men därefter utgöra amorteringslån, varvid annuiteten skall utgöra l1/, %, därav 4*/, % ränta, 1 % avsättning till riskfond och återstoden amortering. Lånen kunna i vissa fall utbetalas redan under byggnadstiden, men betalningsansvaret skall då påvila vederbörande kommun, vilken eljest endast h a r att tjänstgöra som förmedlingsorgan. Låneverksamheten handhas å statens vägnar av ett provisoriskt organ, Statens byggnadslånebyrå (instruktion i Sv. förf.saml. 1933 nr 683). Av det belopp, som stod till förfogande för budgetåret 1933/34, fördelades 4-7 milj. kr på 204 företagare i 40 samhällen, varvid omkring 2 / 3 (3-2 milj. kr) kommo på Stockholm, Göteborg och Malmö. Arbetsmarknadseffekten av detta anslag blev betydande, ty det producerade byggnadsvärdet beräknas till över 37 milj. kr och d e utgjorda dagsverkena till c:a 870 000 å byggnadsplatsen och inemot samma siffra vid tegel-, järn- och glasbruk, snickerifabriker m. fl. och hos andra byggnadsmaterialleverantörer. Till 1934 års riksdag (prop, nr 234, 235) hade Kungl. Maj:t framlagt förslag, att viss del av det för budgetåret 1934/1935 begärda anslaget till främjande avbostadsbyggande å 8 milj. kr skulle kunna disponeras för lämnande av tertiärkredit i stadssamhällen, men riksdagen ansåg, att det helt borde tagas i anspråk för landsbygdsverksamheten (jfr o v a n ) . I februari 1935 framlade Statens byggnadslånebyrå utredning och förslag rörande lån till främjande av ny- eller ombyggnad av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen, samt hemställde om anvisande av ett anslag å 5 milj. kr för beredande av sådana lån under 1935/36. — Det nya i förslaget var väsentligen, att låneverksamheten skulle kunna avse ej blott nybyggnad utan även ombyggnad av omoderna, men eljest i bostadsavseende nöjaktiga hus. Till följd av flykten från omoderna lägenheter till moderna sådana, vilket i och för sig väsentligen vore uttryck för ett varaktigt behov av ekonomisering med arbetet i hemmet, stodc stora värden, som nedlagts i det omoderna bostadsbeståndet, i fara att förintas. Enär detta bostadsbestånd i väsentlig utsträckning låge i ekonomiskt svaga händer, erfordrades i många fall ett statligt kreditunderstöd för att åstadkomma moderniseringar, vilka voro önskvärda ur både byggnadstekniska, ekonomiska och bostadssociala synpunkter. Givetvis åsyftades härigenom icke någon generell lösning av spörsmålet om det omoderna bostadsbeståndets modernisering, utan endast en arbetsmarknadspolitiskt betingad försöksverksamhet, vars resultat kunde tjäna till ledning vid framtida överväganden av frågan. Beträffande dylika ombyggnadslån borde i tillämpliga delar gälla bestämmelserna om nybyggnadslån; dock finge statslånet högst utgå med belopp motsvarande halva kostnaden för ombyggnaden. Därjämte borde yttrande inhämtas frän byggnadsnämnd, varigenom kunde förebyggas, att efter individuella synpunkter

165 planlagda moderniseringsförslag komme i konflikt med av samhälleliga hänsyn betingade saneringsplaner. — Byggnadslånebyråns förslag förordades av chefen för socialdepartementet (prop, nr 215) och godtogs av riksdagen, varvid emellertid det begärda anslaget nedsattes till 3 milj. kr. Sedermera h a r utfärdats kungl. kungörelse om lån för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen (Sv. förf.saml. nr 436/1935). Statlig aktion mot slumbostäder och trångboddhet. I vårt land som i andra har man uppmärksammat de arbetsmöjligheter, som kunde tänkas erbjudas genom en upprensning av städernas slumbostadsbeständ och en höjning av de mindre bemedlades bostadsstandard ur utrymmessynpunkt. Utredningen av hithörande, väsentligen socialt betonade frågor uppdrogs den 6 oktober 1933 ät särskilda sakkunniga, Bostadssociala utredningen. I de allmänna direktiv, som lämnades av chefen för socialdepartementet, framhöllos såsom huvuduppgifter för utredningsarbetet dels den omständigheten, att en icke ringa del av de i städer och stadsliknande samhällen förefintliga bostäderna vore av så underhaltig beskaffenhet, att deras begagnande, särskilt såsom bostäder för familjer med minderåriga barn, icke kunde ur allmän hygienisk synpunkt försvaras, dels det förhållandet att trångboddheten på mänga håll även i lägenheter, som ej i och för sig vore undermåliga, befunnits vara så stor, att allvarlig fara förefunnes för den psykiska och fysiska hälsan hos dem, som där levde. Departementschefen betonade vidare, att ett stort antal av ifrågavarande familjer befunne sig i sådant ekonomiskt läge, att de icke kunde betala kostnaderna för lämpligare bostäder, och att en förändring till det bättre härvidlag ej torde vara möjlig med mindre att saneringsarbete beträffande slumbostadsbeståndet subventionerades. Företagna undersökningar tydde emellertid på, att många i hög grad underhaltiga bostäder beboddes av personer, som icke vore nödgade därtill på grund av fattigdom, och beträffande denna befolkningsgrupp borde en utredning giva klarhet, i vad mån det vore möjligt att genom en mera effektiv bostadsinspektion och bostadslagstiftning föranleda sådana personer att söka sig till andra lägenheter. I enlighet med dessa riktlinjer inriktade Bostadssociala utredningen sitt arbete på att söka utreda de sålunda angivna särskilda bostadsproblemen och att bedöma deras innebörd, omfattning och inbördes sammanhang. Vad först beträffar omfattningen av de undermåliga bostäderna i stadssamhällena har det icke visat sig möjligt att på grundval av föranstaltade undersökningar erhålla annat och mera än en vag uppskattning av storleksordningen av det undermåliga bostadsbeståndet. Med utgångspunkt i dessa uppgifter h a r Bostadssociala utredningen antagit, att omkring 5 % av smålägenhetsbeståndet vore att anse som undermåliga. Detta skulle innebära, att 25 000—30 000 smålägenheter (till större delen om ett rum och kök) eller 00 000—70 000 eldstäder inom Sveriges städer och stadsliknande samhällen skulle vara att beteckna som undermåliga. Härvid är emellertid att märka, att varje dtylik uppskattning måste lida icke endast av osäkerhet på grund av otillräckligt statistiskt underlag utan även av den subjektivitet och obestämdhet, som i brist p å fastslagna, objektiva mått råder i fråga om uppfattningen av kvalitativ undermålighet hos lägenheterna. Det må beaktas, att de bostadshygieniska kraven drivas uppåt av olika krafter, under det att fastighetsbeståndet fortsätter att åldras. Därtill kommer, att omfattningen av problemet om kvalitativ sanering av bostadsbeståndet i städerna icke p å ett riktigt sätt kan uppskattas enbart genom räkning av det antal lägenheter, som i sig själva kunna betecknas som undermåliga. Dessa ligga sällan samlade till sammanhängande bostadsområden, utan tvärtom strödda och det på ett sådant sätt, att en saneringsverksamhet, som tager formen av rivning, måste gå ut även över andra lägenheter. Frågan om undanskaffande av de undermåliga lägenheterna kan sålunda ses inte endast som en fråga om utdömning av enstaka lägenheter, utan måste sättas in i sitt sammanhang med

166 den större och mera svårlösta frågan om stadsplanemässig nyordning av kvarter och hela stadspartier. Oaktat saneringsproblemet, sett under denna synvinkel, givetvis bleve av annan och mera betydande storleksordning än den ovan antytts, ansåg Bostadssociala utredningen, att åtminstone tillsvidare saneringsfrågan borde få träda tillbaka för frågan om trångboddhetens motverkande, särskilt därför att trångboddheten utgör en större aktuell olägenhet än den kvalitativa undermåligheten. Enligt statistiska undersökningar uppgår i städerna antalet i överbefolkade lägenheter boende hushåll till mångdubbelt flera än de, som äro inhysta i undermåliga bostäder. Man kan säga, att trångboddhetsproblemet i övervägande grad betingas därav, att lägenheter om ett rum och kök i stor utsträckning användas såsom familjebostad. Sålunda synes omkring två tredjedelar av den totala trångboddhetsfrekvensen hänföra sig till denna lägenhetskategori. I samband härmed står, att trångboddhetsproblemet i väsentlig grad utgör ett barnproblem, och detta icke endast i den meningen att den faktiskt bestående trångboddheten i mycket hög grad sammanhänger med förekomsten av barn, enkannerligen flera än två barn, i familjerna, utan även i den meningen att sänkningen i boendetätheten p å senare tid till stor del är att hänföra till barnantalets kraftiga begränsning. Bostadspolitiskt reser därför trångboddheten främst ett familje- och barnavårdsproblem. Genom åtgärder mot trångboddheten kan man tillförsäkra barnen en hygieniskt och moraliskt sundåre hemmiljö samt, i den mån åtgärderna äro av ekonomisk innebörd, i högre grad göra det möjligt för föräldrar att sätta barn till världen utan risk att dessas uppväxtvillkor i här förevarande avseende skola vara alltför undermåliga. Trångboddheten är enligt Bostadssociala utredningens mening visserligen till övervägande del såtillvida självförvållad, som inkomsterna i många fall skulle räcka till för förhyrandet av en tillräcklig bostad, men det återstår en betydande rest av sådana familjer, för vilka trångboddheten är betingad av ekonomiskt nödläge, vilket framträder som svårast, när låg inkomst förenas med barnrikedom. Effektiv förbättring av dessa familjers bostadsförsörjning synes under rådande sociala och ekonomiska förhållanden kunna åstadkommas endast därigenom, att det allmänna träder hjälpande till. Det var såsom ett led i denna tankegång de sakkunniga den 17 januari 1935 framlade ett betänkande med förslag angående lån och årliga familjebidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för barnrika familjer. Detta innebar, att för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer skulle beviljas bostadsanskaffningslån till statens självkostnadsränta och i övrigt på förmånliga villkor samt årliga familjebidrag, avsedda för efter barnantalet på visst sätt differentierade hyresavdrag. De familjer, som avsågos, voro mindre bemedlade familjer med tre eller flera hemmavarande barn, som ej fyllt 16 år, dock med förbehåll att överskridande av denna gräns borde efter diskrelionär prövning av vederbörande fastighetsförvaltande organ tillåtas beträffande barn, som genom arbetslöshet, fortsatt utbildning o. d. i försörjningshänseende kvarstodo i beroende ställning. De statliga lånen (sekundärlån inom 95 % av fastighetsvärdet efter avdrag för tomtvärdet) och årliga familjebidragen (30— 50 % å hyresbeloppen) avsågo att möjliggöra anskaffning genom nybyggnad (eller i begränsad utsträckning inköp av lämpliga äldre fastigheter) av bostäder om minst tvä rum och kök eller likvärdig lägenhetstyp för uthyrning till reducerade hyror. Som organ för byggande och förvaltning av genom statsbidrag anskaffade bostäder föreslogo de sakkunniga kommuner eller erkända allmännyttiga företag. Viss ekonomisk medverkan frän kommunernas sida förutsattes jämsides med en kontrollerande och förmedlande, särskilt genom tillhandahållande fritt av erforderliga byggnadstomter.

167 För handhavandet av de statliga uppgifterna vid genomförandet av det föreslagna bostadssociala programmet krävdes enligt de sakkunnigas uppfattning ett centralt organ, men ansåges det ej lämpligt att nyskapa ett sådant, kunde Statens byggnadslånebyrå (jfr ovan), utökad med representanter för den nya u p p giften, komma i åtanke. I fråga om subventionsprogrammets kostnader framhölls i betänkandet, att en exakt förhandskalkyl över de utgifter, som dess genomförande skulle åsamka staten, icke vore möjlig, i synnerhet som programmets förverkligande måste tänkas utsträckt över en följd av är. Därför kunde kostnadskalkylen icke bli något annat än en uppskattning av storleksordningen av de statsutgifter, som u n d e r bestämda förutsättningar skulle uppkomma vid subventionsprogrammets genomförande. Antalet av de familjer med tre eller flera barn, som voro såväl trångbodda som mindre bemedlade, kunde enligt resultaten av föranstaltade bostadsstatistiska undersökningar uppskattas till drygt 20 000 i rikets samtliga städer och stadsliknande samhällen. Antoges det, att för alla dessa trångbodda mindre bemedlade flerbarnsfamiljer skulle nybyggas lägenheter, tillräckliga för familjernas behov, skulle enligt utförda beräkningar det totala byggnadsvärdet utgöra c:a 200 milj. kr, vilket kunde fördelas pä ett större eller mindre antal år. Av detta belopp beräknas 45 % eller 90 milj. kr skola finansieras genom statskredit. Beräknades hyresvärdet efter 7-ä %, skulle det nyssnämnda nybyggnadsbeständet påkalla en hyressumma av 15 milj. kr. Med hänsyn till barnfrekvensen inom familjerna kunde enligt de föreslagna familjebidragen årliga hyresrabatter anses utgöra omkring 37 CU, vilket skulle motsvara c:a 5-5 milj. kr, när hela det föreslagna byggnadsprogrammet blivit genomfört. Bostadssociala utredningens förslag lades med vissa smärre ändringar till grund för en proposition (nr 221) till 1935 års riksdag angående anslag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer. I fråga om anslagsbehovet för de bostadsanskaffningslån, som kunde komma att utlämnas u n d e r budgetåret 1935/36, upptogs i propositionen samma belopp, som beräknats i årets .statsverksproposition, nämligen 30 milj. kr, att anvisas såsom kapital till en nyinrättad statlig utlåningsfond, benämnd lånefonden för bostadsförsörjning för m i n d r e bemedlade barnrika familjer (ränta f. n. 3-6 % ) . I fråga om anslag för familjebidrag ansågs anslaget, som skulle erhålla karaktär av förslagsanslag, kunna nedsättas från i statsverkspropositionen beräknade 1-5 milj. kr till 0-s milj. kr på grund av den tid, som måste antagas åtgå, innan fastigheter kunde uppföras och iordningställas för ändamålet. Med hänsyn till att det vore fråga om en stödaktion efter nya och i stort sett oprövade former ansåg emellertid statsutskottet det för bostadsanskaffningslån avsedda fondkapitalet böra begränsas till 10 milj. kr för budgetåret 1935/36, medan det begärda beloppet för familjebidrag, 0-5 milj. kr, syntes utskottet lämpligt avvägt. Riksdagen biföll statsutskottets förslag (skrivelse nr 344). Med anledning härav har Kungl. Maj:t den 4 september 1935 utfärdat dels kungörelse angående lån och bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer (Sv. förf.saml. nr 512), dels kungörelse om ändring av instruktionen för statens byggnadslånebyrå (nr 437), i huvudsak innebärande utökning av byrån med två ledamöter samt uppdrag åt byråns socialföredragande att jämväl förbereda och föredraga ärenden r ö r a n d e bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer. Bostadssociala utredningen har, såsom förut nämnts, framhållit, att trångboddheten ingalunda uteslutande berodde på svag ekonomi, men också betonat, att endast under förutsättning av en verksam statshjälp till de oförvållat trångbodda familjerna samhällets bostadsövervakning kunde skärpas gentemot de övriga. En förbättrad bostadslagstiftning och bostadsinspektion lär näppeligen kunna praktiskt genomföras utan att tillfredsställande lägenheter i överkomligt prisläge stal-

168 las till de familjers förfogande, vilkas inkomster icke räcka till att å den öppna marknaden förhyra sådana. Mot bakgrunden av 1935 års riksdags beslut i detta hänseende bör man se det betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar av 1919 års hälsovårdsstadga samt anordnande av förbättrad bostadsinspektion, som av Bostadssociala utredningen den 14 september 1935 överlämnats till socialministern. Vid bedömande ur bostadsproduktionssynpunkt av nu senast berörda åtgärder och förslag må beaktas, att deras väsentliga betydelse torde ligga på efterfrägesidan genom att på olika vägar aktualisera ett latent bostadsbehov.

169 Bil. 8.

P. M. angående det svenska allmänna väg- och vattenbyggnadsväsendet och dess förhållande till staten. Av OLOF SAHLIN.

I. Allmän översikt. Det allmänna vägväsendet är av gammalt en kommunal angelägenhet med häradet, sedermera väghällningsdistriktet, såsom vägkommunal enhet på landet, medan väg- och gatuhållningen i städerna är en angelägenhet inom respektive städer. Den nya indelning av landet i vägdistrikt, som vinner full tillämpning fr. o. m. år 1937, innebär en väsentlig förstoring av distriktens omfattning. Statliga myndigheter, i första hand länsstyrelserna, hava emellertid inflytande på väghållningen, särskilt på landsbygden. Detta inflytande h a r stärkts, allt efter som statsverket lämnat ökat ekonomiskt stöd åt väghållningen, och utövas väsentligen efter två linjer, nämligen å ena sidan vid fattande av beslut om ett vägföretags utförande och å andra sidan i samband med statsbidragen till väghållningen. I förra fallet har vederbörande länsstyrelse att genom särskilt utslag »döma» företaget till utförande; sådant utslag kan överklagas hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Hithörande spörsmål regleras i väglagen. Frågan om statsbidrag till företaget avgöres av länsstyrelsen eller, i vissa fall, av Kungl. Maj:t i statsrådet. Härvid tjäna numera länsvis upprättade flerårsplaner rörande statsbidrag till ledning, vilka planer upprättas av länsstyrelsen med hjälp av vägingenjören och granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt i vissa hänseenden underkastas prövning av Kungl. Maj:t. Till vägunderhållet utgå betydande bidrag automatiskt under kontroll av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Statsbidragsbestämmelserna och de därtill knutna stadgandena om statlig kontroll över väghållningen äro väsentligen utfärdade i kungl. kungörelser. Storleken av statsbidragen till olika slag av väghållningsarbeten är dock fastställd av Kungl. Maj:t och riksdagen, och även vissa andra viktigare bestämmelser hava underkastats riksdagens prövning före utfärdandet. För statsbidrag avsedda medel anvisas å riksstaten. Vid sidan av nu berörda, så att säga ordinarie väghållning h a r under de sista decennierna en omfattande vägbyggnadsverksamhet utövats till l i n d r a n d e av arbetslöshet, antingen i rent statlig regi genom statens arbetslöshetskommission eller också i kommunernas eller vägdistriktens regi såsom s. k. statskommunala reservarbeten. Vad angår vattenbyggnadsväsendet — h a m n a r och farleder — är det statliga inflytandet, om man bortser från vattendomstolarnas verksamhet, hänförligt till sådana företag, som utföras såsom statliga företag eller till vilka bidrag av statsmedel lämnas. Beslut i fråga om statens medverkan till företagens utförande meddelas av Kungl. Maj:t i statsrådet, medan kontroll i olika avseenden utövas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. I det följande lämnas en närmare redogörelse för väg- och vattenbyggnadsväsendet och de reglerande stadganden, som meddelats av statsmakterna.

170 II. Vägväsendets organisation. Gällande lag den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet — vilken fr. o. m. år 1937 ersattes med nya lagar av år 1934 — är grundad p ä att i regel varje h ä r a d skall i fråga om byggande och underhåll av allmän väg utgöra en gemensamhet för sig, väghållningsdistrikt, med vägstämman såsom beslutande och vägstyrelsen såsom verkställande organ. I avbidan på en fullständig revision av väglagen hava gång efter annan ändringar däri vidtagits. Sedan därigenom, bland annat, möjlighet beretts väghållningsdistrikten att övergiva det gamla jordbruksfastigheterna åvilande vägunderhållet in natura och i stället övertaga samtliga allmänna vägar inom distrikten till underhåll genom vägstyrelsens försorg medelst vägkassan samt övergången till vägkasseunderhåll ytterligare uppmuntrats genom medgivande av högre statsbidrag till sådant underhall, h a r denna form för underhållets fullgörande blivit allmän. Det väghållningsdistrikten åliggande väghållningsbesväret avser allmänna vägar inom resp. distrikt, och med allmän väg förstås väg, »som prövas vara för allm ä n n a samfärdseln nyttig och nödig». Den prövning, som alltså skall äga rum, åligger vederbörande länsstyrelse, som h a r att besluta om byggande av allmän väg, om indragning därav samt om förändring av enskild väg till allmän. Initiativet till vägbyggnader tages i allmänhet av distrikten själva. I de trakter, som därav beröras, hava distrikten jämväl att bygga och underhålla s. k. ödebygdsvägar. Väghållningen inom distrikten besörjes av den utav vägstämman utsedda vägstyrelsen i egen regi eller genom entreprenörer. För bestridande av kostnaderna för väghållningen disponerar vägstyrelsen dels de medel, som uttaxerats inom distriktet eller upplånats enligt beslut av vägstämman, och dels de statsbidrag, som utgå. Särskilt på senare år hava distrikten i stor utsträckning nödgats upptaga betydande lån för åstadkommande av arbetstillfällen för arbetslösa. Köping eller annat samhälle på landet, för vilket vad i stadsplanelagen är stadgat för stad äger tillämpning, åligger emellertid att i viss utsträckning, mot ersättning av distriktet, ombesörja väghållningen inom samhället. Närmast under länsstyrelsen utövas tillsynen över vägväsendet dels av vederb ö r a n d e landsfiskal med biträde av fjärdingsman och dels av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän i länen, vägingenjörerna. Därjämte skall i viss utsträckning vägsyn hållas av vederbörande landsfiskal med biträde av två nämndemän, därvid beslut fattas om befunna bristers avhjälpande genom väghållarens försorg och på hans bekostnad. Enligt den för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gällande instruktionen åligger det styrelsen bland annat att utöva den centrala tekniska och ekonomiska uppsikten över och ledningen av till vägväsendet hörande verksamhet. Sålunda åligger det styrelsen, bland annat, att granska av länsstyrelserna upprättade flerårsplaner för väg- och brobyggnader, att utfärda anvisningar och normalbestämmelser, att i viss utsträckning granska och godkänna arbetsplaner och utöva kontroll över företagens utförande samt att granska distriktens räkenskaper och kontrollera användningen av beviljade statsbidrag. Den nya väglagstiftningen av år 1934, vilken i huvudsak träder i kraft först med ingången av år 1937, innefattar två lagar, en lag om allmänna vägar och en lag om vägdistrikt. I den förra lagen, vilken liksom 1891 års väglag har k a r a k t ä r av allmän civillag, hava inrymts stadganden om de allmänna vägarnas klassificering, om väghållning och tillsyn därå, om det formella förfarandet i frågor om byggande av väg, om vägnämnd, vidare en del ordnings- och säkerhetsföreskrifter samt bestämmelser om handräckning och ansvar, m. m. Lagen om vägdistrikt, vilken är kommunallag, innehåller bestämmelser om sådant distrikts beslutande, verkställande och kontrollerande organ och deras verksamhet m. m.

171 Beträffande de sakliga förändringar, som innefattas i den nya lagstiftningen, må i korthet framhållas följande. Enligt lagen om allmänna vägar, som avser såväl land som stad, är allmän väg av två slag: landsväg, vartill hänföres väg, som prövas nödig för den allmänna samfärdseln, samt ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig över fjäll, skogar eller glest befolkade trakter och som, ehuru den icke anses nödvändig för den allmänna samfärdseln, finnes ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande. Systemet med naturaväghållning av enskilda väghållningsskyldiga har slopats, vilket visseriigen såvitt angår landsbygden innebär allenast ett stadfästande av nu bestående förhållanden men för de städers vidkommande, där väghållningsskyldigheten fortfarande är knuten till fastigheterna, medför en förändring. Beslutanderätten i vägbyggnadsfrågor liksom den närmaste tillsynen å väghållningen ligger fortfarande hos länsstyrelsen, och detta gäller även städerna. Länsstyrelsernas ställning i detta hänseende har ytterligare stärkts genom möjligheten att, om vägdistriktet eller staden icke ställer sig länsstyrelsens beslut till efterrättelse, lata verkställa beslutet p å den tredskandes bekostnad. Vägsynen har avskaffats. En vägnämnd, bestående av 3 ledamöter, varav ordföranden och en ledamot förordnas av länsstyrelsen och den andre ledamoten väljes på landet av vägstämman och i stad av stadsfullmäktige, skall hava till uppgift bl. a. att meddela föreläggande om borttagande eller ändring av anordningar utmed väg och om röjning av träd och buskar samt tillstånd att uppsätta snöskärmar och att till vägunderhållet taga grus m. m. å annan än kronan tillhörig mark ävensom att bestämma skadeersättning i vissa fall. Lagen om vägdistrikt, som äger tillämpning endast ä landsbygden, innehåller en del nyheter. Den nuvarande vägstämman, vara de vägskatteskyldiga eller kommunvis valda ombud för dem äga utöva rösträtt, ersattes av en vägstämma, bestående endast av ombud för de till distriktet hörande kommunerna. Rösträtt vid val av ombud fär, liksom enligt 1891 års lag, utövas endast av vägskatteskyldiga men varje sådan har endast en röst mot förut ett mot skattskyldighetens storlek svarande rösttal. Bestämmelserna om underställning av beslut hava skärpts. Förvaltning och verkställighet tillkomma som förut en vägstyrelse, som har att följa av länsstyrelsen fastställt reglemente. En ledamot jämte suppleant utses av länsstyrelsen liksom en revisor jämte suppleant. Genom kungörelse den 15 juni 1935 (nr 353) har Kungl. Maj:t fastställt ny indelning av landet i vägdistrikt till ett antal av 170. Vid 1935 ärs ingång var antalet 369.

III. Den allmänna väghållningens finansiering. Landsbygden. Vägstyrelsen ombesörjer de allmänna vägarbetena inom sitt distrikt medelst de penningmedel, som ställas till dess förfogande dels i form av influten vägskatt eller upptagna lån och dels såsom bidrag av statsmedel, enkannerligen automobilskattemedel. Vissa vägar, nämligen ödebygdsvägar, tillfartsvägar västerifrån till inlandsbanan samt några vägar av speciellt statligt intresse i Norrland byggas emellertid av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på statens bekostnad med smärre bidrag, huvudsakligen in natura, från vägdistrikten; efter färdigställandet övertagas de till underhåll medelst vägkassan. ödebygdsvägarna skola dock numera byggas av vägdistrikten. Vägskatten uttages av de inom distriktet skattskyldiga enligt särskilda, i allm ä n n a väglagen angivna grunder. För statens bidrag till den allmänna väghållningen anvisas årligen anslag u n d e r sjätte huvudtiteln, sedan 12 år med anlitande jämväl av de särskilda automobil-

172 skattemedlen, vilka inflyta genom beskattning av motorfordon, gummiringar och bensin och bilda en s. k. specialbudget inom den allmänna budgeten. För budgetåret 1935/1936 hava för första gången samtliga anslag till vägbyggnader och vägunderhåll under nämnda huvudtitel anvisats att utgå av automobilskattemedel. Bidragen av statsmedel till den allmänna väghållningen utgå enligt av Kungl. Maj:t och riksdagen eller av Kungl. Maj:t fastställa grunder (K. F. 18 / 5 1930, nr 161, om fördelning av automobilskattemedel; K. K. »% 1930, nr 162, med närmare bestämmelser angående fördelningen av automobilskattemedel; K. K. 31 / 5 1934, nr 207, angående statsbidrag till allmänna vägars byggande m. m.; K. K. *Vio 1927, n r 383, angående dispositionen av anslag till bidrag till vägunderhållet på landet m. m.; K. K. 10 / 5 1930, nr 165, med bestämmelser angående bidrag av till vägunderhåll avsedda statsmedel för utförande av varaktig beläggning av vägbana; samt K. F. 31 / 5 1934, nr 209, om särskilt tilläggsbidrag till underhåll av ödebygdsväg). Dessa grunder skilja mellan följande olika slag av vägarbeten, nämligen a) nyanläggning av väg, b) omläggning och förbättring av väg samt c) underhåll av väg. För bidrag till nyanläggning av vägar (enligt nuvarande terminologi »byggande» av vägar, varmed emellertid i nya väglagen förstås jämväl omläggning och förbättring av vägar) upptagas årligen å riksstaten särskilda anslag för a) landsvägar och vanliga bygdevägar, b) enkla bygdevägar, c) ödebygdsvägar samt d) tillfartsvägar till inlandsbanan. Bidragen av statsmedel till anläggning av de under a)—c) nämnda vägtyperna beviljas i regel av vederbörande länsstyrelse och utgå med högst viss procent av den beräknade kostnaden. Då fråga är om anläggning av enkel bygdeväg eller ödebygdsväg kan dock Kungl. Maj:t bevilja högre bidrag. Nämnda procentsatser äro bestämda sålunda: Till anläggning av landsväg eller vanlig bygdeväg enkel bygdeväg ödebygdsväg

Bidrag av statsmedel i procent av beräknad kostnad 75 75 85

I kostnaden för arbetet må inräknas kostnad för u p p r ä t t a n d e av arbetsplan och för renstakning, arbetsledning m. m. I vissa fall kan bidrag av statsmedel utgå jämväl till marklösen. Byggandet av tillfartsvägar till inlandsbanan bekostas, som nyss nämnts, i huvudsak av statsmedel. Till omläggning och förbättring av vägar utgå bidrag av den del av automobilskattemedlen, som bildar de s. k. länsfonderna. Bidragen beviljas i allmänhet av vederbörande länsstyrelse och skola utgå till dylika arbeten å för automobiltrafiken särskilt viktiga vägar. Bidragets storlek är bestämd till 75 procent av den beräknade kostnaden. Kungl. Maj:t äger dock p å grund av särskilda skäl bevilja högre bidrag. I fråga om »riksvägar» brukar bidraget uppgå till 85 procent och för »länshuvudvägar» till 80 procent. Ytterligare förhöjning brukar medgivas distrikt med hög vägskatt. I kostnaden för omläggnings- eller förbättringsarbete må inräknas kostnad för upprättande av arbetsplan och för renstakning, arbetsledning m. m. Vid dylika arbeten utgår i vissa fall jämväl bidrag till lösen av mark eller byggnad. Under vissa förutsättningar kunna emellertid ifrågavarande arbeten från finansieringssynpunkt betraktas som vägunderhållsarbeten och sålunda erhålla bidrag av statsmedel i den för arbeten av sistnämnda slag stadgade ordningen. Detta medför, såsom av det följande kommer att framgå, att bidragen till dessa förbättringsarbeten utgå automatiskt från särskilda förslagsanslag och därför oberoende av medelstillgången i vederbörande länsfond. Sådana förbättringsarbeten

173 äro framför allt dels varaktiga beläggningar av vägbana (stensättning, beläggning med betong, asfalt eller dylikt), för vilka kostnaden betraktas som kapitaliserat underhåll, och annuitet å lån för arbetets utförande får då inräknas i vägunderhållskostnaden, dels ock vägbeläggningar med begränsad varaktighet (indränkning av vägmaterialet med asfalt, tjära eller annat bindemedel eller ytbehandling av vägbanan med dylika medel). Vad slutligen beträffar bidrag av statsmedel till underhåll av allmänna vägar må av de jämförelsevis invecklade bestämmelserna h ä r omnämnas följande. Till vägunderhållet utgå bidrag dels automatiskt till de totala verkliga kostnaderna med samma procentuella andel för alla vägdistrikt och dels efter beslut i varje fall till särskilda underhållsarbeten eller till särskilt hårt skattetyngda distrikt. Till de totala vägunderhållskostnaderna under visst kalenderår utgå sålunda bidrag enligt allmänna väglagen med 30 procent och enligt förordningen om fördelning av automobilskattemedel med 45 procent (fr. o. m. 1936 50 procent), i båda fallen beräknat på nästföregående års verkliga underhållskostnad inom respektive distrikt. Tillhopa utgår alltså ett bidrag av 75 (fr. o. m. 1936 80) procent på nästföregående års kostnad. Härvid må emellertid anmärkas, att underhållet av ödebygdsvägarna icke inräknas i den kostnad, vara 45-(50-)procentsbidraget beräknas, men till dessa vägar utgår i stället, utöver bidraget enligt allmänna väglagen, enligt förordning om särskilt tilläggsbidrag till underhåll av ödebygdsväg ett högre bidrag av 60 procent av nästföregående års verkliga underhållskostnad för ödebygdsväg. Underhållsbidragen utanordnas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter viss kontroll av kostnaderna för underhållet. Till kategorien bidrag till särskilda underhållsarbeten hör det s. k. extra underhållsbidraget, vilket beviljas av Kungl. Maj:t till skäligt belopp till underhåll av sådana av vederbörande vägkassa underhållna vägar, vilkas underhåll på grund av automobiltrafik i synnerlig grad försvåras, ävensom till sådan vinterväghållning, som är till särskilt gagn för automobiltrafikon. Medan förut omförmälda underhållsbidrag utgå automatiskt, är det sistnämnda beroende på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. Detta gäller även det s. k. tillfälliga extra tilläggsbidraget, vilket av statsmakterna årligen beviljats för vart och ett av åren 1931-—• 1935 i syfte att lindra vägskattebördan i de hårdast skattetyngda distrikten. Detta bidrag utgår vid sidan av ovan omförmälda 45-(50-)procentsbidrag med 2—10 procent av verkliga underhållskostnaden, beroende p å skattesatsen inom distriktet. Enligt de fr. o. m. år 1935 gällande grunderna kunna vägdistrikt med en vägskatt av minst 28 öre per vägfyrk komma i åtnjutande av detta bidrag. De vägdistrikt, varom h ä r är fråga, erhålla alltså under år 1936 såsom vägunderhållsbidrag dels förutnämnda allmänna bidrag om tillhopa 80 procent av 1935 års underhållskostnad och dels nyssnämnda extra tillfälliga tilläggsbidrag om 2—10 procent av samma underhållskostnad, eller sammanlagt 82—90 procent av 1935 ä r s underhållskostnad. Härtill komina i förekommande fall det högre bidraget till underhåll av ödebygdsvägar och det extra underhållsbidraget till vissa automobilvägar m. m. Den totala årliga kostnadssumman för de allmänna vägarna å landsbygden är av olika skäl svår att konstatera men torde numera uppgå till närmare 100 miljoner kronor, bortsett från statens arbetslöshetskommissions arbeten. Å riksstaten hava för budgetåren 1934/1935 och 1935/1936 för vägbyggnader och vägunderhåll å landsbygden under sjätte huvudtiteln upptagits omkring 66-7 respektive 73-9 miljoner kronor. Städerna. Städerna komma i åtnjutande av statsbidrag endast till förbättring och underhåll av för automobiltrafiken viktiga vägar och gator, vilka bidrag utgå av automobilskattemedel. (Sv. F. 161 och 162/1930 samt 207/1934.) Den andel av dessa

174 medel, som utgår till städerna (numera cirka 12 miljoner k r o n o r ) , uppdelas i två delar, av vilka den större, 80 procent, fördelas mellan de särskilda städerna i förhållande till de belopp, som från dem influtit i automobilskatt, och den andra delen fördelas av Kungl. Maj :t i form av bidrag till särskilda arbetsföretag. Sistnämnda bidrag må utgå med högst hälften av den beräknade kostnaden för arbetet, där ej på grund av särskilda skäl högre bidrag prövas böra beviljas.

IV.

Vattenbyggnadsväsendet.

För statsbidrag till vattenbyggnadsväsendet, omfattande hamnar och farleder, hava bestämmelser meddelats i K. K. den 10 augusti 1928 (nr 328) angående statsbidrag till byggande, förbättring och underhåll av allmänna h a m n a r och farleder samt K. K. den 17 maj 1935 (nr 189) angående statsbidrag till byggande och underhåll av mindre h a m n a r och farleder. I den förra kungörelsen avses s. k. statens fiskehamnar, statsunderstödda fiskehamnar samt handelshamnar och farleder. I den andra kungörelsen hava bestämmelser meddelats för disposition av automobilskattemedel, som av statsmakterna anvisats för åtgärder till förmän för den m i n d r e sjöfarten i syfte att för denna nyttiggöra bensinskattemedel, som beräknats inflyta från denna sjöfart. Statens fiskehamnar anläggas efter beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen i varje särskilt fall och p å statens bekostnad. Staten skall till dessa hamnar hava ägandecller besittningsrätt. Deras anläggning, underhåll och drift ombesörjas av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen. Numera h a r byggande av nya statens fiskehamnar upphört. Till hamnbyggnader, som skola utföras såsom statsunderstödda fiskehamnar, kan av Kungl. Maj:t beviljas statsbidrag med högst 90 % av verkliga byggnadskostnaden. Den angivna procentsatsen är ock den vanligen förekommande. Tillgodoser sådan hamn jämväl handelsändamål, bör hänsyn härtill tagas vid bestämmande av statsbidragets storlek. Statsunderstödd fiskehamn skall utföras av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen. Stad, köping, kommun, municipalsamhälle, hamnbolag, ekonomisk förening eller enskilda personer, vilka komma att äga eller innehava fiskehamnen, skola bestrida den återstående, av statsmedel icke anvisade andelen av verkliga kostnaden. Vid av storm eller annan naturhändelse vallad skada å sådan hamn skall iständsätlandet ske genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg, och skall kostnaden härför fördelas å staten och hamnens ägare eller innehavare efter samma grund, som tillämpas beträffande anläggningskostnaden. Statsunderstödd fiskehamns underhåll i övrigt samt dess drift skola i den ordning väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestämmer ombesörjas av styrelsen eller ock av hamnens ägare eller innehavare under styrelsens kontroll med anlitande av hamnens inkomster och, i den mån de ej förslå, på bekostnad av hamnens ägare eller innehavare. Handelshamnar och farleder kunna av Kungl. Maj:t tilldelas statsbidrag med högst 2 / 3 av den beräknade byggnadskostnaden enligt av Kungl. Maj:t fastställd arbetsplan. Bidraget utgår i regel med n ä m n d a andel, dock har andelen i vissa fall nedsatts, i allmänhet till 50 procent. Arbetet skall utföras av ägaren, vilken även skall tillskjuta vad som utöver beviljat statsbidrag kan erfordras för arbetets utförande enligt fastställd plan. Handelshamns eller farleds underhåll och drift skola ombesörjas av ägaren under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens kontroll med anlitande av inflytande inkomster och, i den mån de ej förslå, på egen bekostnad. Kostnaden för erforderlig marklösen skall gäldas av vederbörande intressenter och må således ej ingå i statens kostnader eller inräknas i det belopp, vara statsbidrag beräknas.

175 Å riksstaten upptagas under sjätte huvudtiteln särskilda anslag för statsunderstödda fiskehamnar samt för handelshamnar och farleder, under senare år till respektive 100 000 och 300 000 kronor. Särskilt statsunderstödda fiskehamnar hava emellertid i stor utsträckning kommit till utförande till lindrande av arbetslösheten och finansierats med för dylika arbeten anvisade medel. Till underhåll av statens fiskehamnar och, i den mån det ankommer på staten, av statsunderstödda fiskehamnar anvisas likaledes medel under sjätte huvudtiteln. Statsbidrag till byggande av hamn eller farled beviljas av Kungl. Maj:t. Ansökning om statsbidrag insändes till vederbörande länsstyrelse, som har att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen överlämna inkomna ansökningar jämte eget yttrande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen granskar inkomna ansökningshandlingar och inhämtar frän sökanden förbindelse om uppfyllande av de för statsbidrags åtnjutande stadgade villkor angående kostnadsfri mark samt arbetets utförande och framtida underhåll. Styrelsen underställer därefter ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Därest Kungl. Maj:t beviljar bidrag till företag, skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämna länsstyrelsen och intressenterna underrättelse därom. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall vidare förse arbetsplanen med anteckning om fastställelse, upprätta kontrakt med intressenterna om villkoren för statsbidragets åtnjutande, utbetala medlen samt kontrollera och godkänna arbetet, allt enligt gällande instruktion och föreskrifter. Underhållsmedlen disponeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i mån av behov. Med avseende å de inledningsvis omnämnda mindre h a m n a r och farleder, till vilka numera bidrag kunna utgå från särskilt anslag av automobilskattemedel, gäller att bidrag kan utgå till byggande och underhåll av hamnar, bryggor och farleder, som äro avsedda att tjäna den mindre sjöfartens och motorbåtstrafikens intressen. Bidraget beviljas av Kungl. Maj:t med högst 90 procent av den verkliga kostnaden, men högre bidrag kan beviljas och i vissa fall kan hela kostnaden bestridas av statsmedel. Underhållet skall dock principiellt bestridas av anläggningens ägare. I övrigt gäller i huvudsak vad ovan anförts i fråga om andra hamnar och farleder beträffande sättet för bidrags prövning, granskning av arbetsplaner m. m.

176 Bil. 9.

Kort översikt beträffande Sveriges utrikeshandel, privata sammanslutningar till främjande av exporten m. m. Av ELOF ERICSSON.

Utrikeshandelns omfattning. På de flesta områden av det svenska näringslivet betecknar 1870-talet en vändpunkt. Så är även fallet för utrikeshandeln, som vid denna tid undergick en mycket kraftig stegring. Som framgår av tabellen å nästa sida, steg sålunda den totala handelsomsättningen, som i slutet av 1860-talet uppgick till c:a 60 kronor per invånare, under efterföljande femårsperiod till icke m i n d r e än 103 kronor. Trots den fallande prisnivån och de långvariga depressionsperioder, som förekommo under 1870- och 1880-talen, fortgick under denna tidsperiod stegringen av utrikeshandelns värde. Efter en tillfällig avmattning i näringslivets utveckling omkring är 1890 int r ä d d e Sverige mot slutet av å r h u n d r a d e t i en ny, synnerligen kraftig expansionsperiod, som med smärre avbrott i samband med 1900 och 1907 års kriser fortsatte fram till världskrigets utbrott. Jämsides härmed undergick handelsomsättningen med utlandet en synnerligen kraftig ökning, och år 1913 utgjorde den 1 664 milj. kronor eller c:a 300 kronor per invånare. På två decennier hade handelsomsättningen mer än fördubblats, och även om en betydande del av denna stegring får tillskrivas prisnivåns höjning, återstår en avsevärd kvantitativ ökning. Med världskriget inträdde starka rubbningar i det utländska varuutbytet, och år 1914 inträffade för första gången på länge en omkastning i handelsbalansen, nämligen ett exportöverskott på 45 milj. kronor. Detta ökades de följande åren och uppgick 1916 till icke m i n d r e än 417 milj. kronor. 1917 inträdde världskriget i sitt sista och mest svårartade skede. Varje land sökte då på allt sätt få in så mycket varor som möjligt och i stället begränsa exporten. Under 1917 pressades till följd härav exporten trots de stegrade priserna ned med 200 milj. kronor, men samtidigt minskades importen med det dubbla. Exportöverskottet steg detta år till den ofantliga summan av 591 milj. kronor. År 1918 lättade förhållandena något; importen steg med närmare 500 milj. kronor, under det att exporten förblev oförändrad, sä att exportöverskottet sjönk till 117 milj. kronor. Krigstillståndet upphörde hösten 1918, och varuutbytet med främmande länder kunde åter taga fart obehindrat av yttre tvångsmedel. På grund av den stora varubristen steg införseln ofantligt, och då utförseln icke kunde hålla jämna steg, uppkommo under 1919 och 1920 importöverskott på omkring 1 000 milj. kronor om året. Den tidigare högkonjunkturen förbyttes under 1921 i en svårartad depression. Införselns värde sjönk från 3 314 milj. kronor år 1920 till 1 259 milj. kronor år 1921 och exporten under samma tid från 2 278 till 1 097 milj. kronor. Införselöverskottet stannade sålunda vid 162 milj. kronor. År 1922 gick i samma riktning, och tack vare stark efterfrågan å flera svenska standardartiklar

177 Sveriges utrikeshandel 1851—1934. I milj. k r . Å r

Import

Export

Handelsomsättning

1851—1855 .. 1856-1860 .. 1861-1865 . . 1866—1870 . . 1871 — 1875 .. 1876—1880 .. 1881—1885 . . 1886-18l'0 . . 1891—1895 . . 1.^96—1900 . . 1901—191)5 . 1906—1910 .. 1911 1912 1913 1914 1915 1916 19,7 1918 l!>19 1920 1921 1922 1923 19214 1925 1926 1927 1928 1929 1930 19H1 1932 1933 1934

53 80 100 130 238 260 312 332 349 446 528 639 690 783 847 727 1143 1139 759 1233 2 5:t4 3314 1 2:>9 1 114 1295 1424 1416 1490 1584 1708 1 78:5 1662 1427 1155 1096 1305

60 73 92 125 201 209 243 272 318 359 410 515 664 760 817 772 1316 1 556 1350 1350 1576 2 278 1097 1154 1142 1261 1360 1420 1617 1575 1812 1550 1122 947 1079 1302

113 153 192 255 439 469 555 604 667 805 938 1154 1354 1543 1664 1499 2 459 2 695 2109 2 583 4 110 5 592 2 356 2 268 2 437 2 685 2 806 2 910 3 201 3 283 3 595 3 212 2 549 2 102 2175 2 607

Import (—) Handelsomsättning resp. export ( + ) per invånare kronor överskott 5

+

7 8 5 37 51 69 60 31 87 118 124 26 23 30 + 45 + 173 + 417 + 591 + 117 958 - 1036 162 + 40 153 163 86 70 + 33 133 -r 29 112 305 208 17 3

Prisindex

32 41 48 61 103 104 121 127 138 160 180 213 244 276 296 265 432 470 365 445 705 952 397 380 406 446 464 480 526 539 588 523 414 339 350

103 95 104 92 85 78 75 77 S2 90 94 98 100 108 142 182 240 334 325 342 208 159 154 153 154 142 139 142 132 114 103 99 98

kunde ett exportöverskott å 40 milj. kronor registreras vid årets slut. De följande åren t. o. m. 1929 utvisa med undantag av 1923 och 1928 beträffande exporten en fortgående ökning av såväl exporten som importen. Åren 1923—1926 och 1928 utvisade importöverskott å resp. 153, 163, 88, 70 och 133 milj. kronor, medan åren 1927 och 1929 visade exportöverskott å resp. 33 och 29 milj. kronor. På hösten 1930 började det svenska näringslivet att få känning av den p å världsmarknaden rådande depressionen. I första hand var det exportindustrierna, som drabbades av försäljningssvårigheter, och den försämring av handelsbalansen, som börjat år 1930, fortsatte därför med stegrad styrka under år 1931. 1932 utvisade en ytterligare synnerligen kraftig nedgång i såväl import- som exportsiffrorna eller från 1 427 till 1155 milj. k r o n o r beträffande importen och från 1 122 till 947 milj. kronor i fråga om exporten. Värdet av Sveriges export sjönk år 1932 för första gången sedan 1914 under en miljard. 1933 utvisade ytterligare nedgång i importen till 1 096 milj. kronor, medan exporten steg till 1 079 milj. kronor. Exportökningen och importminskningen verkade samfällt d ä r h ä n , att importöverskottet, som 1932 utgjorde 208 milj. kronor, 1933 reducerades till 12—11.

178 17 milj. kronor. Den förbättring, som under år 1933 i n t r ä d d e i Sveriges handelsbalans, fortsatte under år 1934. Exportvärdet steg till 1 302 milj. k r o n o r och importvärdet till 1 305 milj. kronor, vadan importöverskottet reducerades till 3 milj. kronor. Exportens sammansättning. I tabellen å nästa sida åskådliggöres den svenska exportens fördelning p å vissa större näringsgrenar frän 1870-talet till nuvarande tid. Tabellen anger såväl den absoluta storleken av exporten per period eller år för varje grupp som dess p r o centuella storlek av den sammanlagda exporten under motsvarande tidsperiod. Skogshantering samt trävaru-, pappersmasseoch pappersindustri. På 1870talet utgjorde som synes trävaror Sveriges viktigaste exportartikel, representerande över 40 % av exportvärdet. Då exporten av sågat och hyvlat gods u n d e r 1800talets sista kvartssekel fördubblades, kunde trävarornas procentuella andel i exporten nästan bibehållas trots den stegrade exporten av andra p r o d u k t e r . Därefter har emellertid trävarornas procentuella andel i den samlade exporten gått kraftigt tillbaka. Efter sekelskiftet inträdde en stagnation i trävaruexporten, och närmast före kriget fluktuerade exporten omkring sekelskiftets exportsiffra, 1 milj. standards. Exportkvantiteten vid efterkrigsperiodens slut var i stort sett densamma som 1913, med undantag för det dåliga året 1921. Först år 1929 överskreds 1913 års siffra. Åren därefter, och särskilt 1931 och 1932, uppvisade låga exportsiffror. Förutom trävaror i vanlig bemärkelse, d. v. s. rundvirke, pitprops, bjälkar och s p ä r r a r samt ohyvlade och hyvlade plankor och bräder, förekommer en icke oväsentlig export av byggnadsmaterial, såsom dörrar, fönster, wallboard, plywood, parkettstav samt möbler, bobiner, trådrullar, tvättbräden, klädhängare och tvättklämmor. Omkring sekelskiftet började pappersmasseindustrien u p p t r ä d a som exportör i större skala, och denna industri utvecklade sig hastigt. Exporten uppgick 1913 till 100 milj. kronor, och vid denna tidpunkt utgjorde pappersmassan näst efter trävarorna den viktigaste exportartikeln. Utvecklingen efter kriget h a r i h ö g grad gynnat denna industrigren. Produktionen av massa h a r sålunda m e r än fördubblats sedan 1913, och exporten h a r hållit jämna steg härmed. Av de två tillverkningsgrenarna inom pappersmasseindustrien är tillverkningen av kemisk massa — sulfit och sulfat —• av mycket större betydelse i Sverige än tillverkningen av mekanisk massa — slipmassa. På exportsidan är övervikten för den kemiska massan ännu större, emedan en stor del av den mekaniska massan konsumeras inom landet av tidningspappersbruken. Sålunda voro exportsiffrorna år 1933 för mekanisk massa 312 000 ton, sulfitmassa 948 000 ton och sulfatmassa 659 000 ton, medan produktionen uppgick till resp. 611 000, 1 153 000 och 766 000 ton, alla kvantiteter i teoretisk torrvikt. I och med pappersmasseindustriens uppblomstring följde även ett kraftigt u p p sving för papperstillverkningen, som annars är av gammalt ursprung i Sverige. Tillverkningen och i all synnerhet exporten h a r mer och mer specialiserat sig p å i allmänhet enklare artiklar. Främsta rummen i pappersexporten intages sålunda av tidningspapper (1934 191000 ton) och omslagspapper (1934 253 500 ton). Greaseproof, pergamyn samt olika sorter p a p p och kartong äro dock viktiga svenska exportartiklar, vartill komma diverse sorter skriv- och tryckpapper. Exporten av kuvert och påsar, cementsäckar, wellpappaskar samt vulkan fiber och vulkanfibervaror är även av betydelse. Genom stegringen av exporten av massa och p a p p e r från sekelskiftet uppväges nedgången i trävaruexporten; den procentuella andelen i totalexporten för trävaror, massa och papper är f. n. lika stor som vid 1870-talets början.

179 g

00-*r-«.0-'HC!MOO'.--r-N-ivO(MTt<h.O WN(SiNCOeC^»ncO*»DN>fi-X)(N«OXiOHOlOfiO

to g

T-i *H1 T-H

<M T-i i—I »H i - l

THTH

O J I - « N I O < D I M S " 1 > 0 ) 1 ' C C I H N O J O U 5 ( N O ( 1 0 ^

6. Andra näringsgrenar

0 ) C 0 « W « 0 « D - < - l - C O O 0 0 l C i M i M N O t * i 0 ^

THNTjliXfOCOCOCOuO^iOCDCMTfir^CDiOCDC-tOiO

H

^

••fcDOc^xcoco^C^^r^coiOintMaiXco-^h" t-tlHtH

a

5. Jordbruksskötsel och ladugårdsskötsel

s

t-!

l O i d i o t ^ c c x i i o t ^ r - o - * coco—i x o x « CTJ o w

a s E 0. m t. S b 4>

0) •O

« "3 •3 h

3. Metaller och produkter därav

IM

4. Mineral och produkter därav

<s 5S H

t.

§

O b

rf 9 S

•g ad

1 och 2 sammanslagna 2. Pappersmas se- och pappersindustri

fl

5 T-HtHTilC^COT-t^jlTjtTjlCO-^KMC^CO

N i O H c o o - T i n o - o t o i O H — C S - - 0 0 — co o w t - c o c f t W ' - ' i o o t - o i o i ' O i c o o i a c o o i r o j f N ' * i O N t D CD t - - ' H ^ C T - O S O ' l ' T f i O C O T P ' ^ t D ^ C ^ ^-^-rr-^TftiOiO,^CO'^riiO-^'^^)'!31^J,',T,^ri'^'0'^J*

>2

(SO^COOiOCO!CCOMt»CD(SNiOffieOiC**NtO O l Q H i J J o X ' - ' i C - l ' O O H t C ' X X T - ' X i ^ ^ ' ^ O THr-lT-<r^T-(^r^CX)CO^^-COCOtOCCl^DCO-*iO(X>

5?

THmu^ccc^cbcb^OD/or^^f^^cbibcböö^ch

OJ 00 CO i r N (O H V l i i f l 1> i-i N N O ffi «

a N OJ N

iHf-Hr-tCQrMS^i-iCOfNS'lC'JCOCOcOcyj

•rHC<ico«lc:c7;^r<^cO'--H^TjiL^.t^.O'^a3inco •-t-*co^-Hi>-co^^coc>Jcoco

§ 1. Skogshantering och trävaruindustri

c

•8 b

iO«eoxis-^cOHiM'^t^'^'-JrtcoNXff.a)'*x —iT- tOQcour wt- CMr ^cDccc c c OQ O r ^r oc oc oC fto i-i H r-I N r i (N T-l W Cl TH TH

» t - C O O O I ^ W - f i O N O N t D W i C T j i - i l N N ö a j

bl

e E

c^^ihcbcbö^cb^öcb^cböw.bib^i^cbc^

v©

5 COWWr-WOOOWHWM^tOOWimOl-.OnTK NOiOa^QI-iiNOJOQOOCOOXOJV^MN w ^ H N N M X M c c c f l c « x s b i ^ 6 x N i h i i > « b •^^TtlCOCOniCOWOTffJtMHtMfflN^THT-iHHH cx>(^T-^coa^^aito-H<jjT^ot--ffi>c:oqco-*cOf^-QO COO)00-liCiCtOO!»^OH«H'Jih.h.iOCOH HHHr-iHHWCOCTCONCOMMWHriHN

< <

s

OJ ID

•<

_ i n o o o i n o o o i o o i f t o * t^cococr. Q O O H H f f j C T c o ; ; ; ; ; ; ; ;^ ^ r S " ^ T t D ' ^ r ^ o ' ^ r t c ' ^ H ' c o — c5"co o oo a^ o —- c^ co - ^ r^r^aococrjffjoo^^--Hcqfrci--'f>j^»cqcococococo cococococococncrjcna^c^aicjir^tTicn^.cjjaja^cTi -rHTH»HT-(rHTHT-(T-<r-lTHT-lT-lTH—*T-HTHT--(»--iTH-i—(TH

d

180 Metaller och produkter därav. Under 1700-talet var Sverige världens största järnexportör. Numera är Sveriges roll på världsmarknaden kvantitativt sett blygsam, men på grund av vissa kvalitetsegenskaper och framför allt på grund av det utomordentliga arbete, som nedlagts på modernisering av industrien, har svenskt järn och stål lyckats bibehålla och i flera avseenden utvidga sin ställning. Exportkvaliteterna omfatta å ena sidan järn i obearbetat skick och å andra sidan huvudsakligen högt förädlade stålprodukter. Av obearbetat järn exporteras i huvudsak träkolstackjärn, smidesjärn i stänger, järnsvamp, stål i göten och diverse ämnen samt ferrolegeringar av olika slag och av förädlade produkter verktygsstål, konstruktionsstål, tubämnen, kullagerstål, valstråd, bergborrstål, dragna och kallvalsade produkter såsom rör, ståltråd samt bandstål. De svenska stålverken tillverka och exportera dessutom olika slag av helfabrikat, såsom smiden, stålgjutgods, redskap och verktyg, städ, axlar, ställinor, vagnsfjädrar, sågar, maskinknivar etc. I visst samband med järnhanteringen står tillverkningen av järn- och stålmanufaktur samt verkstadsindustrien. Särskilt karakteristisk för svensk järnmanufaktur är den sedan mer än halvannat århundrade i eller invid Eskilstuna bedrivna tillverkningen av eggverktyg och finsmide, såsom knivar, saxar, rakknivar, tänger och andra handverktyg, gängjärn, läs och annat byggnadssmide, husgerådsartiklar etc. Bland järnvaror och verkstadsprodukter av svenskt ursprung, som säljas i utlandet, märkas vidare separatorer och mejeriutensilier, kullager, telefonapparater, oljemotorer, vatten- och ångturbiner, lantbruksmaskiner, maskiner för träbearbetning samt pappersmasse- och papperstillverkning, maskiner för tändsticksfabriker, Aga blinkljus, räknemaskiner, fotogenkök. lödlampor, köttkvarnar, kaffekvarnar, köksspisar, symaskiner, kylskåp, dammsugare, emaljvaror m. m. Den svenska elektroindustriens alster har sedan lång tid tillbaka haft god marknad i utlandet. Exportvärdet uppgick 1931 till 54 milj. kronor. Inom starkströmsbranschen exporteras generatorer för vattenkraft, omformare och transformatorer, turbogeneratorer, drivmotorer, kuggväxelmotorer, elektriska lokomotiv m. m. De främsta produkterna inom svagströmsbranschen äro telefonapparater och -växlar, signalanordningar och radioapparater. I övrigt exporteras från Sverige en mångfald andra slags verkstadsprodukter, vilkas exportvärde var för sig visserligen icke är överväldigande, men som tillsammans representera stora belopp. Numera exporteras även från Sverige, speciellt av Bolidenbolaget, stora kvantiteter koppar, 1933 för nära 10 milj. kronor. Som framgår av tabellen å sid. 179 h a r exportvärdet för gruppen »metaller och produkter därav» från början av 1890-talet till nu stigit från 40 till 350 milj. kronor och dess procentuella andel av den samlade exporten fördubblats. Mineral och produkter därav (inkl. kemiska p r o d u k t e r ) . Sedan åtskilliga år tillbaka har Sverige exporterat flera slag av kemiska produkter, främst tändstickor, vidare sprängämnen, konstgjorda gödningsämnen, särskilt superfosfat, vegetabiliska oljor, eter, svavel- och ättiksyra, lim; vidare biprodukter av typen aceton, sulfatharts, tjära och beck. Den elektrokemiska industrien representeras av bl. a. karbid, kalkkväve, alkalier, kalkklorid och olika klorater. De syd- och västsvenska kustlandskapens granitförekomster ha givit upphov till en betydande industri, vilken dock efter världskriget haft stora svårigheter att kämpa med. Exporten av lerrör och annat sanitetsgods, golvplattor, eldfast lera och tegel är ganska betydande. Den svenska cementen säljes i avsevärda kvantiteter i såväl närliggande som transmarina länder. Svenskt glas har vunnit stor uppskattning i utlandet. Exporten av järnmalm från Sverige, huvudsakligen från de lappländska gruvorna men även från Mellansverige, har nått mycket höga siffror på senare år ända fram till världskrisen. Exportsiffrorna voro 1913 6-4, 1920 3-7, 1927 10-7 och 1929 10-9 milj. ton. 1932 sjönk exporten till 2-2 milj. ton.

181 Jordbruk och ladugärdsskölsel. Exporten av jordbruks- och ladugårdsprodukter har i förhållande till den totala exporten visat betydande nedgång eller från över 25 % i början av 1870-talet till under 10 % år 1934. De animaliska produkterna, smör och fläsk, utgöra den viktigaste delen av denna export. Exporten 1933 av smör uppgick till 31 och av fläsk till 25 milj. kronor. Av ägg exporterades samma år för 4 milj. kronor och av h u d a r och skinn för 20 milj. kronor.

Sveriges export på olika länder. Som framgår av tabellen å sid. 182 äro de länder, till vilka Sverige exporter a r mest, i nämnd ordning Storbritannien och Irland, Förenta Staterna, Tyskland, Danmark, Frankrike och Norge. Storbritannien och Irland spela den största rollen för Sveriges export, i det att över fjärdedelen av den sammanlagda exporten går till dessa länder (1933 290-3 milj. kronor resp. 26-91 % ) . En tid sändes dit enligt statistiken mer än hälften av utförseln. Utförseln till Storbritannien och Irland utgöres huvudsakligen av trävaror (1933 92 milj. kronor), pappersmassa, p a p p och papper (1933 87r> milj. k r o n o r ) , fläsk, smör och ägg (1933 43-5 milj. k r o n o r ) , järn och järnprodukter (1933 22 milj. k r o n o r ) , tändstickor (1933 8-6 milj. k r o n o r ) , hudar, skinn och pälsverk (1933 7-8 milj. kronor) och järnmalm (1933 4-o milj. k r o n o r ) . Amerikas Förenta Stater är numera den andra i ordningen av importländerna. F r ä n att ha tagit endast något över 4 % av exporten 1913, var Amerikas Förenta Staters andel av exporten 1933 12-17 %. Det är i första hand den ökade exporten av trämassa, som åstadkommit denna ökning. Staterna togo 1933 från Sverige varor för 131 milj. kronor, varav trämassa för 100 milj. kronor, p a p p e r för 9-2 milj. kronor samt järnprodukter för 10-4 milj. konor. Som tredje land beträffande exporten kommer numera Tyskland med 115 milj. kronor eller 10-G9 % 1933. Huvudartiklarna hit voro 1933 järnmalm 24-7 milj. kronor, smör och andra animaliska ämnen 21-9 milj. kronor, järn och järnvaror samt koppar 29 milj. kronor samt trämassa och p a p p e r 10-2 milj. kronor. Nästa land i ordningen är Danmark (1933 72-i milj. kronor resp. 6-U9 %)• Huvudexporten dit 1933 utgjordes av trävaror 18-o milj. kronor, trämassa och papper 10-4 milj. kronor, järn och järnvaror 7-9 milj. kronor och vävnader 5-3 milj. kronor. Därefter kommer Frankrike med för 1933 67-7 milj. kronor resp. 6-as %. Den huvudsakliga exporten dit 1933 utgjordes av trämassa 22-7 milj. kronor, trävaror 16 milj. kronor, maskiner, apparater m. m. 9-2 milj. kronor samt järn och järnvaror 6o milj. kronor. Norge kommer härnäst med 1933 55-4 milj. kronor resp. 5-is %. Dit utfördes 1933 maskiner, apparater m. ni. för 8-7 milj. kronor, järn och järnvaror för 8-6 milj. kronor, spånadsämnen samt arbeten därav för 8-3 milj. kronor, fartyg för 7-3 milj. kronor och trävaror för 5 milj. kronor. Av övriga länder exporterades 1933 till Nederländerna för 41-e milj. kronor (huvudsakligen trävaror, trämassa, papper samt järn och j ä r n v a r o r ) , Belgien för 30-r> milj. kronor (huvudsakligen pappersmassa och p a p p e r samt t r ä v a r o r ) , Finland för 30 milj. kronor (i första hand maskiner och apparater samt j ä r n v a r o r ) , Spanien för 26-7 milj. kronor (huvudsakligen trävaror samt trämassa och p a p p e r ) , Italien för 25 milj. kronor (huvudsakligen trämassa och p a p p e r ) , Argentina för 14 milj. kronor (i första hand p a p p e r ) , Sovjetunionen för 13-2 milj. kronor (huvudsakligen järn och järnvaror samt maskiner och a p p a r a t e r ) , Polen för 9-9 milj. kronor och Brasilien för 8-5 milj. kronor. Av den samlade exporten 1933, 1 078.7 milj. kronor, gick 812-9 till europeiska länder, 172-G till Amerika, därav 131-3 till Amerikas Förenta Stater, 52-2 till Asien, 27-i till Afrika och 13-o till Australien.

182 Sveriges exp

Årligen

Storbritannien och Irland Milj. Kr.

1871/75 . .. 1876/80 . .. 1881/85 . .. 1886/90 1891/95 . . . 1896/00 . . . 1901/05 . .. 1906/10 . . 1911/15 1916/20 1921/25 . .. 1926/30 1913 1920 1928 1929 1930 1931 1932 1933

107-9 108-7 119-4 1260 110-4 153-9 151-2 173-8 246-3 422-4 3-SÖ-2 4111 237-9 824-5 399 9 456-6 401-7 304-7 248-0 290-3

Förenta Staterna

% Milj. Kr. 55-33 5207 4908 46-26 44-16 42-90 3? 56 33-72 28-44 26-04 27-87 25-78 29-10 36-19 25-39 25-20 25-91 27-15 26-18 26-91

51 1-2 l-o 1-8 0-8 0-2 1-8 14-8 33-2 67-1 130-8 174-7 34-4 128-5 166-0 198-4 161-2 133-0 99-8 131-3

Tyskland

/o

Milj. Kr.

252 0-57 0-40 0-66 0-24 0-06 0-48 2-H6 3-83 4-14 1088 10-96 4-21 5-64 10-54 10-95 11-40 11-85 10-53 1217

14-3 14-4 19-0 29-0 42-5 51 9 70-3 106-1 228-9 279-5 13U-2 231-7 17H-1 184-9 198-5 275-4 224-6 114-0 90-1 115-3

Danmark

Frankrikf

% Milj. Kr.

% Milj. Kr.

7 09 6-90 7-79 1065 13-36 14-47 17-12 20-58 26-43 17-23 10-83 14-53 21-91 812 12 60 15-20 14-19 10-16 9-51 10-69

10-11 10-34 11-63 11-70 12-18 12-27 13-23 1005 8-21 8-38 694 6-44 8-64 593 6-39 6-35 7-06 7-27 646 6-69

20-6 21-6 28-3 31-9 38-8 440 51-3 51-8 71-1 135-9 83-5 102-7 70-7 1350 100-5 115-1 109-5 81-6 61-1 721

19-1 265 29-4 25-2 28-1 29-5 29-0 38-3 46-4 111-9 84-5 88-5 66-3 187-2 90-1 102-3 932 69-2 56-4 67-7

Något o m exportorganisationens utveckling. Under den tid, som förflutit frön 1870-talet, har som synes av det föregående den svenska exporthandeln utvecklats kraftigt. Försäljningssiffrorna ha mångdubblats. Med den svenska industriens utveckling har exporten riktats med en mångfald nya varuslag. Medan råvaror och halvfabrikat tidigare dominerade exporten, har en förskjutning mot mera förädlade produkter ägt rum; nya mera avlägsna marknader ha erövrats. "Vidare har det tidigare beroendet av utländska mellanhänder successivt avkopplats, och sedan Sverige fått till stånd reguljära transmarina sjöfartslinjer, finnas nu möjligheter för direkt skeppning pä svenska fartyg till och från de flesta hamnar av någon betydelse i världen. I äldre tider låg som antytts en betydande del av handeln med utlandet och vad beträffar transoceanska länder så gott som uteslutande i h ä n d e r n a på utländska köpmanshus, speciellt sådana i London och Hamburg. En av huvudorsakerna härtill var, att exportörerna under dessa kapitalfattiga tider sågo sig nödsakade vända sig till en utländsk mellanhand för finansierandet av transaktionerna pä utlandet. Genom det beroende, som exportören råkar i, genom den minskade vinstmarginalen, genom det svala intresse en utländsk mellanhand självfallet hyser för lancerandet av ett visst lands produkter samt för att vid försäljningen uppge deras verkliga ursprung, ä r det av största betydelse, att en avkoppling av det utländska inflytandet sker, när tiderna äro mogna härför. Så h a r även skett i Sverige. Medan exportförsäljningarna tidigare som regel gingo via utländska händer, är detta numera undantag. Till denna omvälvning i försäljningshänseende har enligt ovan i hög grad bidragit uppkomsten av de svenska utomeuropeiska sjöfarlslinjerna. Den transoceanska sjöfarten befann sig för några årtionden tillbaka nästan uteslutande i utländska händer. Det var i de stora länderna och främst i England och Tyskland, som linjesjöfarten först utvecklades. Genom de direkta linjerna fingo dessa

1 (

h

,^

7 7

| (

r

8 ? fi 5

fi fi

fi

183 1—1933. Nederländerna

Norge lj. K r .

% Milj. Kr.

7-1 70 9-8 14-3 170 11-9 25-9 27-7 519 174-3 75-9 83-7 54-0 182-8 85 8 95 6 95-2 72-1 61-4 554

353 337 4-04 5-28 5-35 3 31 630 5-38 599 1075 6-31 525 6«1 8-02 5-4b 5-27 6 14 6-4 2 6-48 5-13

5-6 7-8 9-2 12-2 16-7 25-1 23-6 175 24-8 82-1 47-1 59-3 19-2 95-1 700 69-6 56-9 387 32o

41-e

/o

2-79 375 376 4-48 5-23 700 5-76 3 40 2-86 5 06 392 3 72 2 35 4 18 4-45 3-84 367 344 338 3-86

Milj. Kr. 8-9 100 8-9 9-6 10-7 13-4 150 14-0 129 201 34-0 439 18-6 72-3 38-4 56.8 431 309 26-0 306

Total-

Sovjetunionen Övriga länder summa

Finland

Belgien

% Milj. Kr.

/o

Milj. Kr.

3-3 34 5-1 5-3 61 10-0 9-0 11-3 19-7 57 3 26-0 46-0 14-5 60-0 60-1 49-9 360 25-6 280 30-0

1-65 1-64 2-10 1-97 1-92 2-78 2-20 2 20 2-27 3-53 2-16 288 1-78 263 3-82 276 2 32 2-28 295 2-78

2-8 1-6 2-6 33 4-3 5-1 5-1 12-1 379 20 3 45-8 29-8 32-4 22-1 30-4 26-7 31-0 30-7 35-3 13-3

4-42 464 366 3-61 3-37 3 75 3-64 2-72 1-49 123 2-83 2-75 2-28 3-17 2-44 313 2-78 2-75 2-75 284

% Milj. Kr. 1-40 0-79 1-07 1-21 1-36 1-42 1-23 2-35 4-38 1-25 3-81 187 397 0-97 1-93 1-48 2 00 2-73 3-72 1-23

7-6 6-7 107 13-7 12-7 13-6 22 2 48-0 1569 251-1 209-7 322-3 90-2 385-6 3350 365 9 297-9 221-9 209-3 2311

/o

Milj. Kr.

3 74 3-21 4-40 5-04 3-99 3-80 5-41 9-81 10-47 1549 17-42 3027 11-04 16-93 21-27 20-18 1922 19-79 2209 18-42

202-2 208-9 243-4 272-5 3181 358-6 410-4 5154 866-0 1 622-0 1 202-7 1 594-7 817-3 2 278-0 1574-7 18123 1 550-3 1 122-4 947-4 1 078-7

länders köpmän en kraftig ställning å de transoceanska m a r k n a d e r n a , och den största delen av det svenska exportgodset till utomeuropeiska länder togs om händer av de engelska och tyska köpmännen. Detta inflytande kan påvisas av det förhållandet, att medan vår utomeuropeiska direkta export år 1870, d. v. s. innan de engelska och tyska linjerederierna ännu fått större utbredning, uppgick till omkring 5-4 % av hela exporten, motsvarande siffra 1880 var 2-8 7c, 1890 2-2 7c och 1900 likaledes 2-2 7c. Vad de utomeuropeiska länderna i övrigt fingo av svenska varor, kom från de stora ländernas exportgrosshandlare, vilka i många fall icke h a d e intresse av att deklarera varornas svenska ursprung. År 1904 tillkom den första svenska utomeuropeiska linjen, och sedan dess har Sveriges handel på de transoceanska länderna ökat i hög grad. Med de förbättrade transportförbindelserna ökades avsättningsmöjligheterna, och ett studium av handelsstatistiken ger vid handen, att den svenska exporten till de utomeuropeiska länderna stegrats i hög grad under de tre senaste årtiondena. Under tiden 1905—1913 eller under den period, som omfattar tiden från de svenska direkta linjernas början till året näst före världskriget, hade Sveriges export till länder utom Europa sålunda ökats från 31-5 till 99-2 milj. kronor eller mer än tredubblats. Men betydelsen av den transoceanska handeln h a d e även relativt stegrats. Den utomeuropeiska exporten u p p gick sålunda 1905 till 7 och 1913 till 12-1 % av Sveriges sammanlagda export. Ännu tydligare framgår de reguljära förbindelsernas betydelse för handelsomsättningen, om jämförelse anställes mellan Sveriges export till vissa av de transoceanska länderna före linjernas u p p r ä t t a n d e och nu. År 1903 hade den sammanlagda d i r e k t a importen och exporten från och till Japan och Kina ett värde av 21 000 k r o n o r . Motsvarande siffra 1925 var n ä r a 26 milj. kronor och 1929 30 milj. kronor. För Australien uppgick värdet av importen och exporten 1903, 1925 o c h 1929 till resp. 352 000, 32 milj. och 34 milj. kronor. Motsvarande siffror för Argentina och Brasilien tillsammantagna voro samma år resp. 420 000, 115 milj. och 117 milj. kronor. Även om denna ofantliga ökning i den direkta handelsomsättningen icke uteslutande beror på de reguljära linjerna, kan man dock lugnt påstå, att de h a sin dryga andel däri.

184 I äldre tider u p p t r ä d d e de svenska industriföretagen icke på långt när i samma utsträckning som nu som direkta exportörer. Försäljningarna till utlandet, de må nu ha skett direkt till konsumtionslandet eller via utländsk förmedlare, skedde i stor utsträckning förmedelst svenska grosshandelshus, förnämligast sådana i Göteborg. Detta förhållande äger väsentligen sin förklaring däri, att exportfirmorna helt ägde eller voro finansiellt intresserade i respektive industriföretag. En dylik intressegemenskap existerar allt fortfarande i vissa fall, men icke på långt när i samma utsträckning som förr. Industriföretagen stå numera på ett helt annat sätt rustade alt själva omhänderhava sin export än för några tiotal år sedan. Då h a d e oftast exportfirmorna den viktiga uppgiften att i betydligt större utsträckning än nu är fallet finansiera producenternas försäljningar till utlandet, vartill kom, att industriföretagen dä oftast icke hade till sitt förfogande personer med tillräcklig erfarenhet i exportaffärer. I trots av att industriföretagen nu tagit mesta delen av exporten i egna händer, spelar dock exportköpmannen allt fortfarande en viss roll för avsättningen av svenska varor, och detta speciellt beträffande mindre och medelstora industrier och i sådana länder, i vilka industriföretagen på grund av ländernas relativa litenhet eller avlägsenhet ej ansett sig böra upprätta egna försäljningsorganisationer i form av agentförbindelser eller dylikt. Till vissa länder, t. ex. Japan och Kina, går alltjämt den största delen av den svenska exporten genom svenska exporthus. De försök, som vissa industriföretag gjort att vid försäljning till avlägsna länder, t. ex. vissa av Syd- och Mellanamerikas republiker, undvika exportgrosshandlarna och sälja direkt till konsumenterna ha för mänga lett till svåra förluster. Man kan icke vänta sig, att varje enskilt industriföretag skall sitta inne med den fond av erfarenhet om huru affärer på dessa Sverige så olikartade länder skola skötas som en exportköpman, vilken gjort dessa länders affärsförhållanden till ett specialstudium. Som nämnts h a r industrien under de senaste årtiondena mer och mer själv tagit hand om exportförsäljningen. En direkt förbindelse mellan producent och konsument utan några som helst mellanhänder är dock relativt sällsynt. Den förekommer i allmänhet tillfälligt, då det gäller enstaka större affärer. Så snart det blir fråga om regelbundna affärer med flera företag i samma land, måste producenten i regel överlåta åt någon i importlandet att där tillvarataga hans intressen. Ett sätt att lösa denna fråga består i öppnandet av en fabrikantens filial i importlandet. Våra tillverkare av specialartiklar inom maskinbranschen hava delvis gått d e n n a väg. Filialbildandet i utlandet har för övrigt fått en rätt stor utbredning, dock utvisande något tillbakagående tendens de sista åren. Omfattningen av filialbildandet framgår av t. ex. den förteckning över svenska handelshus i utlandet, som tid från annan utgives av Exportföreningen. I själva verket torde över en tredjedel av i utlandet förefintliga svenska firmor utgöras av sådana filialer. Under dessa filialer sortera sedan underkontor och agenter. På senare tiden h a r del blivit allt vanligare, att en filial även arbetar som representant för tillverkare av med huvudfirmans fabrikat icke konkurrerande artiklar, eller att flera sådana företag gemensamt bilda en filial. Medan filialbildningen inom specialmaskinbranschen är långt utvecklad, är det mera sällan som tillverkare av halvfabrikat öppna egna filialkontor i utlandet. Frän att ursprungligen vara avsedd som försäljare av moderfirmans produkter ha de svenska filialerna utomlands i vissa fall övergått till att även bedriva självständig tillverkning för det land, i vilket de ligga. Utländskt kapital ingår även numera i större eller mindre utsträckning i ett flertal av dessa filialföretag. Att grunda en filial i importlandet innebär för fabrikanten givetvis betydande ekonomiska risker, om han ej är säker om, att han kan r ä k n a med en stor omsättning. Största antalet svenska fabrikanter betjäna sig därför av andra medel än egna filialer för att vinna avsättning för sina produkter, t. ex. förmedelst en inom importlandet etablerad självständig firma, som köp e r i fast räkning eller som arbetar som agent.

185 Numera finnas svenska handelshus och agenter i alla mera betydande länder i världen. Som en antydan om den kvantitativa utvecklingen av de svenska utlandsföretagen, inklusive filialerna, kan nämnas, att antalet av de i Exportföreningens tidigare omnämnda publikation »Svenska handelshus i utlandet» för 1906, 1908, 1913, 1921, 1924, 1927, 1929, 1931 och 1934 intagna firmor utgjorde resp. omkring 375, 490, 560, 625, 775, 850, 800, 800 och 700. I verkligheten är antalet svenska firmor i utlandet emellertid ännu större. Detaljhandelsfirmor samt vissa svenska industriföretags filialer ha nämligen utelämnats ur arbetet. E n b a r t sistnämnda filialer uppgingo 1934 till ett antal av omkring 600.

Föreningsväsendet och propagandan. I likhet med mångenstädes i utlandet började man i Sverige på 1880-talet inse vikten av att exportnäringen sammanslöt sig i föreningar, närmast med tanke p å den kommersiella informationen. Med utländska förebilder för ögonen bildades i Stockholm den 18 april 1887 Sveriges Allmänna Exportförening med ändamål att genom lämpliga anordningar underlätta och verka för avsättning i utlandet av svenska produkter. Föreningens organisation gestaltades redan i början på sådant sätt, att den sedermera skulle kunna anpassas efter den utveckling, som väntades komma för Sveriges exporthandel; stiftarnas tanke var den, att föreningen framför allt skulle bliva ett upplysningsorgan, som i största möjliga utsträckning inhämtade sina upplysningar om det utländska affärslivet direkt från affärsvärlden själv, och att det införskaffade informationsmaterialet skulle så snabbt och direkt som möjligt bringas till de svenska exportörernas kännedom. Detta blev den bärande arbetsprincipen för föreningens verksamhet, och den i anslutning härtill från början inrättade informationsavdelningen har varit och ä r fortfarande kärnan i dess organisation. Vid skriftlig eller muntlig hänvändelse till denna avdelning kan den svenske fabrikanten eller exportören erhålla kostnadsfria upplysningar om fasta köpare eller lämpliga agenter i utlandet, om tullar och importföreskrifter i utlandet, om skeppningshandlingar, märkningsföreskrifter och emballage för olika länder, om tolkningen av transportklausuler och kommersiella termer m. m. Avdelningen är vidare behjälplig med dechiffrering av codetelegram, utsänder till medlemmarna genom utrikesrepresentationen eller genom föreningens korrespondenter i utlandet inkomna marknadsrapporter, lämnar u p p gifter om tillverkare i Sverige av olika varuslag, om registrerade och icke registrerade varumärken, om utländska inköpskällor för råvaror, utsänder till medlemmarna konfidentiella listor å företag i utlandet, mot vilka anmärkningar för illegala affärsmetoder föreligga etc. Genom cirkulär håller avdelningen medlemm a r n a underrättade om i utlandet gällande valutarestriktioner, om handelsavtal, om kontingenteringar m. m. Avdelningen omhänderhar även i stor utsträckning fördelningen av åt Sverige beviljade importkontingenter samt utfärdar stipulerade kontingenteringscertifikat. Under nuvarande med handelspolitiska svårigheter uppfyllda tider ingriper den självmant eller understöder medlemmarnas hänvändelse till statsmakterna för åstadkommandet av lindring eller upphävande av införda restriktiva åtgärder. Det upplysningsarbete, som föreningen utför genom sin informationsavdelning, kompletteras genom den verksamhet, som i e n a h a n d a syfte utövas av andra sektioner inom densamma, såsom kreditupplysnings-, marknadsundersöknings-, organisations-, inkasso- och översättningsbyråerna, biblioteket och tidskriftsarkivet, förlagsverksamheten och tidskrifterna. Marknadsundersökningsbyrån är inriktad på metodiskt planlagda special- och m a r k n a d s u n d e r sökningar efter de riktlinjer och i den omfattning, vederbörande uppdragsgivare själva önska. Uppmärksamhet ägnas härvid i första hand åt frågor, som h a v a

186 särskild betydelse för försäljningen och distributionen, såsom förutsättningarna för behovet av viss vara, omfattningen av det nuvarande behovet och konkurrensen, tendenser i fråga om framtidsbehov och konkurrens, lagar och förordningar, tullsatser, tekniska frågor, lämpligaste försäljnings- och betalningsvillkor, representationens ordnande på ett effektivt sätt m. m. •— Exportföreningens tidskrifter spela en framträdande roll inom svensk exportpropaganda och utgöras dels av en för medlemmarna och hemmamarknaden avsedd tidskrift, »Svensk Export», dels av en engelskspråkig och en spanskspråkig revy. Av föreningens övriga publikationer märkas den femspråkiga »Svensk Exportkalender», som utgives årligen och innehåller uppgift om fabrikanter och exportörer av de flesta inom svensk exporthandel förekommande artiklar, samt »Skeppningshandbok», ett enligt lösbladssystem upplagt arbete med uppgifter om för olika länder gällande bestämmelser rörande konossement, fakturor, ursprungsbevis m. m. Såväl exportkalendern som tidskrifterna spridas över hela världen efter en noggrant avvägd distributionsplan. Tid efter annan utger föreningen beskrivande arbeten över den svenska exportindustrien på utländska språk, senast en innevarande år å franska språket. Vidare utges böcker och broschyrer, som avhandla något ur exporlsynpunkt intressant och aktuellt ämne. Såsom ett mellanting mellan sådana sporadiska publikationer och de rent periodiska står det i annat sammanhang omnämnda arbetet »Svenska Handelshus i Utlandet». Föreningen tager aktiv del vid organiserandet av utställningar av svenska produkter i utlandet. Med myndigheterna, närmast utrikes- och handelsdepartementen och kommerskollegium, står exportföreningen i ett intimt och fruktbärande samarbete. I traktatberedningen, exportkreditnämnden m. fl. statliga inrättningar representeras föreningen av sin verkställande direktör. Tack vare sin organisation har även föreningen fått förtroendet att vara verkställande organ för de sedan en tid tillbaka med Turkiet, Estland och Lettland fungerande clearingarna. Redan tidigare hade liknande uppdrag lämnats föreningen med avseende å Chile och Grekland. Även med de svenska beskickningarna och konsulaten, de svenska handelskamrarna i utlandet och exportstipendiaterna m. fl. står föreningen i ständig förbindelse. Utöver Sveriges Allmänna Exportförening, som i sin styrelse och sin medlemskår har representanter för alla svenska exportbranscher, finnes ett antal speciella branschsammanslutningar, vilkas verksamhet i viss utsträckning har till syfte att jämväl stödja sina medlemmars exportverksamhet. Sädana sammanslutningar äro Sveriges Industriförbund, Jernkontoret, Järnverksföreningen, Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap, Svenska Trävaruexportföreningen, Svenska Cellulosaföreningen, Svenska Trämasseföreningen, Svenska Pappersbruksföreningen, Sveriges Maskinindustriförening, Sveriges Kemiska Industrikontor, samtliga i Stockholm, Svenska Transmarina Exportförbundet i Göteborg och slutligen rikets tolv handelskammare. Av dessa skall här något redogöras för Jernkontoret och Järnverksföreningen samt Svenska Trävaruexport-, Cellulosa-, Trämasse- och Pappersbruksföreningen. Jernkontoret tillkom så långt tillbaka i tiden som 1747. Sedan gammalt är en av Jernkontorets uppgifter att utgöra en penninginstitution, som genom lån på fördelaktiga villkor till de delaktiga brukens ägare har att verka för järnhanteringens befrämjande. Härjämte är Jernkontoret emellertid också en sammanslutning, som bedriver en mångskiftande och initiativrik verksamhet för järnhanteringens höjande, bl. a. genom anslående av medel till rön och försök, genom utdelande av stipendier och reseanslag etc. Jernkontoret har vidare att inför myndigheterna bevaka järnhanteringens intressen. Jernkontorets högsta ledning utövas av Brukssocieteten, som en gång varje år sammanträder till ordinarie möte. Vid sidan av Jernkontoret arbetar Järnverksföreningen närmast för tillvaratagandet av järnhanteringens exportintressen. I sådant syfte söker föreningen att

187 genom insamlande och publicerande av statistik rörande produktion, export och import lämna sina medlemmar snabba och säkra upplysningar för bedömande av marknadsläget. Såväl tillverkare som exporterande handelsfirmor äro medlemmar i densamma. Svenska Trävaruexportföreningen h a r till ändamål att tillvarataga trävaruexportens, trävaruindustriens och skogshanteringens intressen samt att verka för en tidsenlig utveckling av skogshanteringens binäringar. Föreningen daterar sig från 1870-talets början. I föreningens uppgifter ingår bl. a. att följa marknadsläget för trävaror samt att efter hand hålla dess medlemmar underkunniga om de p r i ser, som erhållas för trävaror och träkol. De med v a r a n d r a intimt samarbetande Svenska Cellulosaföreningen och Svenska Trämasseföreningen bildades 1891, resp. 1880. De ha bl. a. till uppgift att reglera produktionen inom branschen. En sida av deras verksamhet h ä r u t i n n a n är insamlandet av statistiska uppgifter rörande tillverkning, lagerbehållning och försäljningar, varigenom medlemmarna sättas i stånd att mera tillförlitligt bedöma läget och utsikterna på respektive marknader. I samband härmed h a r arbete nedlagts på införandet av normalkontrakt och reglering av försäljnings- och betalningsvillkoren. Samarbete med liknande organisationer i andra länder ingår även i föreningarnas verksamhet. Inom pappersindustrien tillvaratager Svenska Pappersbruksföreningen, bildad 1898, ungefär samma intressen som de bada nyssnämnda sammanslutningarna. Den h a r bl. a. utfört ett fruktbringande arbete för ernående av fasta försäljningsregler, varjämte inom föreningen ett visst samarbete äger rum mellan tillverkare av likartade papperskvaliteter. Vid sidan av de inländska handelskamrarna finnas svenska handelskamrar i London, Paris, New York, Sydney, Warschau och Riga med ändamål att befrämja handelsförbindelserna mellan Sverige och resp. länder. De stå sina medlemmar till tjänst med snart sagt alla slags upplysningar och råd, vilka kunna hänföra sig till avsättningsmöjligheterna för svenska produkter. Deras huvuduppgift är förmedling av förbindelser, att bringa köpare och säljare i kontakt med v a r a n d r a . Mest sker detta genom direkt korrespondens men också med anlitande av de tidskrifter, som de flesta utge. Åtskilliga andra privata organ för gagnande av den svenska exporten och för s p r i d a n d e av kännedom om Sverige i utlandet finnas; de ovan omförmälda föreningarna och handelskamrarna torde dock få anses vara de betydelsefullaste.

188 Bil. 10. P. M. till belysning av den svenska utrikeshandelns betydelse ur jfolkförsörjningssynpunkt. Av GUNNAR BÖÖS.

Utrikeshandeln ur behovstäckningens synpunkt. Den internationella handelns egentliga natur är ett byte av varor nationerna emellan, vars ändamål ytterst icke är annat än ökad behovstäckning med hjälp av arbetsfördelningens ekonomiska princip. En analys av den svenska utrikeshandelns sammansättning ur denna synpunkt visar hurusom vi i utbyte mot härstädes rikligen förekommande och välbelägna naturprodukter samt h ä r u n d e r gynnsamma förutsättningar framställda industriprodukter, bådadera efterfrågade av främmande länders industrier, från utlandet införa av oss åtrådda produkter av åtskilliga slag, såsom närings- och njutningsmedel samt för den inhemska industriens r ä k n i n g erforderliga förnödenheter, mer eller mindre nödvändiga för upprätthållande av svenska folkets relativt höga levnadsstandard. Dessa g r u n d d r a g i Sveriges varuutbyte med andra länder belysas av nedanstående ur Kommerskollegii berättelse om handeln för år 1933 hämtade tablå över den svenska utrikeshandeln under tioårsperioden 1921—1930 med in- och utförselvärden fördelade efter varornas ursprung och angivna i miljoner kronor. 1921/1930 Införsel Utförsel Handelsbalans 1Q01/1QQA 1921/1930

Produkter av jord- Produkter av Produkter av söm- Produkter bruk och ladu- skogshantering o. nåds-, spinn-, stick- av pappersgårdsskötsel m. m. trävaruindustri o. vävnadsindustri industri 4742 217 1944 221 149 9 2883 259 373-5 —324-3 + 2666 —1685 + 351-4 Mineral och pro-

Produkter av

dukter därav, Metaller och andra än metaller produkter därav

^

.__ _«•«_„„ "anngs-

Hela yärdet

och metallarbeten grenar Införsel 204-3 228-0 331-8 1476-6 Utförsel 200-7 307-4 530 1398-7 Handelsbalans — 36 + 794 — 278 8 — 77-8 Såsom inledning till några av denna tabell föranledda reflexioner rörande vår utrikeshandel ur behovstäckningssynpunkt 1 må framhållas, hurusom Sveriges kalla klimat skapar behov av god föda och god beklädnad. Det svenska lantbruket täcker icke fullständigt folkets behov av födoämnen; beträffande vissa varor har Sverige dock möjlighet att helt och hållet eller i det närmaste försörja sig självt; det är till exempel fallet beträffande vete, råg och havre. Under normala förhållanden förekommer en avsevärd import av majs, föranledd av svinaveln, som emellertid i sin tur ger ett exportöverskott. Införseln av frukter har på senare å r stigit högst betydligt och väger tungt i införselstatistiken. Huvudleverantörer äro Förenta Staterna och medelhavsländerna ävensom Sydafrika och Australien. 1 En utförlig framställning i ämnet kan studeras i Sveriges Geografiska årsbok 1934 (prof. Nelson), varifrån en del av de i det följande meddelade uppgifter äro hämtade.

189 E n del frukt kommer från tropikerna, särskilt bananer som införas i betydande myckenheter. Från tropikerna komma vidare vegetabiliska fettämnen för margarintillverkning samt tvål- och ljusfabrikation m. m. Med näringsmedlen sammanföras i statistiken ofta njutningsmedlen. Sverige är en stor konsument av kaffe, som till huvuddelen kommer från Brasilien; té och kakao representera mindre poster men uppgå dock till betydande belopp tillsammans med andra vegetabiliska livsmedel som hämtas från de varma länderna. På detta område kunna vi icke uppställa någon mera betydande motvikt på exportsidan; en del smör och fläsk utföres visserligen jämte andra lantbruksprodukter, såsom kött, ägg och levande djur, men såvitt angår av jordbruket producerade födoämnen samt andra närings- och njutningsmedel uppvisar vår utrikeshandel ett deficit av mer än 300 miljoner kronor för år under förenämnda tioårsperiod. Detta importöverskott ökas ytterligare genom införsel av s. k. spånadsämnen samt arbeten därav, d. v. s. textil- och beklädnadsvaror; som exporten därav är ringa, uppstår för denna varugrupp ett deficit av bortåt 200 miljoner kronor för år under nämnda period. Vår industri kräver vidare en avsevärd införsel av energialstrande materia i form av fossilt bränsle, stenkol, koks och mineraloljor, som årligen kostar mellan 150 och 200 miljoner kronor. Vår vattenkraft har visserligen på senare tid utbyggts i hastig takt och i allt större utsträckning tagits i bruk, men vårt behov av nyssnämnda förnödenheter är alltjämt stort, och vi äga som bekant endast otillräckliga stenkolsförekomster och mineraloljetillgängar. I det föregående nämnda varugrupper, nämligen näringsmedel m. m., textila råvaror och beklädnadsföremål samt fossilt bränsle, skapar således ett importöverskott som för tioårsperioden 1921—30 uppgått till 600 å 700 miljoner kronor. Detta överskott skall nu täckas genom utförsel av de svenska exportindustriernas produkter. Så sker i främsta rummet genom utförsel av produkter som alstras av eller leda sitt ursprung från skogshanteringen, nämligen trävaror, pappersmassa och papper. Denna export grundas på förekomsten av stora och välvårdade barrskogsbestånd, välbelägna flottleder och den höga teknik som uppnätts av skogshanteringen och träförädlingsindustrierna. Vår nettoexport av trä och trävaror, mer eller mindre arbetade, uppgick för å r e n 1921—30 i medeltal till en summa av bortåt 270 miljoner kronor för å r ; motsvarande siffra för pappersmassa och papper var omkring 350 miljoner kronor, och med detta exportöverskott betaltes av skogsindustrierna nästan helt och hållet det deficit som förorsakats av vårt stora importbehov av födoämnen och beklädnadsartiklar samt värmekraft. Skogsindustrierna levererade i själva verket i det närmaste 45 % av vår export under ifrågavarande period. Sveriges skogsareal uppskattas icke till mera än 2 7o av världens totala skogsareal, men Sveriges andel i den totala världshandeln uppgår för handeln med trävaror till omkring 13 %, för exporten av mekanisk massa till 20 % samt för kemisk massa till 40 7c av världshandeln med dessa varor. En jämförande granskning av utförselsiffrorna för dessa produkter inbördes giver vid handen, att utförseln av trävaror nu går tillbaka, medan exporten av pappersmassa, p a p p och p a p p e r ökas väsentligt. Denna företeelse har varit särskilt skönjbar under de senaste åren. Införseln till Sverige av andra mineralier än fossilt bränsle uppväges, tidvis flerfaldigt. av en utförsel av malm, främst järnmalm; införseln av metaller och maskiner uppväges likaledes av en ungefärligen lika stor utförsel på samma omr å d e . I denna grupp ingå på exportsidan våra förnämliga verkstadsprodukter, sådana som kullager, motorer, separatorer, telefonapparater m. m. Under rubriken transportmedel återfinnas automobiler såsom en stor post p å importsidan, motsvarad på exportsidan av den betydande utförseln av de å svenska varv för främmande rederier byggda fartygen.

190 Siffrorna för den sammanlagda in- och utförseln under ifrågavarande tioårsperiod ger ett minus-saldo i handelsbalansen av omkring 80 miljoner kronor såsom årligt importöverskott. I betalningsbalansen täckes detta deficit av inkomsterna för s. k. osynlig export, d. v. s. fraktöverskott samt räntor på svenska kapitalplaceringar i utlandet, inkomster av turistväsendet m. m. Den svenska exporten ur sysselsättningsproblemets synpunkt. Vid försök till bedömande av exportens betydelse för sysselsättningen inom landet och möjligheterna att genom handelspolitiska åtgärder skapa ökade arbetstillfällen, uppställer sig i första hand frågan huru stor del av vår industri som arbetar för export, och huru stor del som arbetar för den inhemska marknadens behov. Det möter åtskilliga svårigheter att erhålla svar på den frågan. Tillgänglig statistik medgiver icke omedelbara jämförelser mellan produktionen och exporten. Industristatistikens indelningsgrund är delvis en annan än handelsstatistikens — varuförteckningar och gruppindelningar äro sålunda mycket skiljaktiga — och värdena äro ej komputabla, då nämligen industristatistikens värdeuppgifter representera salutillverkningsvärdet vid fabrikerna, medan handelsstatistiken angiver varornas värde vid gränsen (fob), vari ingår handelsvinst och transportkostnader. Vidare innehåller industristatistiken betydande dubbelräkningar, sammanhängande med varornas gång genom produktionsprocessen; i värdet av ett salufärdigt helfabrikat ingå produktionskostnader som hänföra sig till tidigare bearbetningsstadier, och som kommit till synes vid redovisning av tillverkningsvärdena för råvaru- och halvfabrikatsprodukten. Härvid är även att taga i betraktande, att i fall då ett inom landet försålt fabrikat icke utgör slutprodukt, utan blir föremål för vidare förädling och därefter exporteras, de arbetare som varit sysselsatta med framställningen av den ursprungliga varan, måste anses såsom exportarbetare likaväl som de vilka deltagit i den senare förädlingsprocessen. Dessa och andra omständigheter kräva korrektioner som göra en beräkning av exportens värde ur sysselsättningssynpunkt rätt vansklig. Utredningar i ämnet hava emellertid vid särskilda tillfällen verkställts, och resultatet av vissa dylika undersökningar skall i det följande angivas. År 1921 lät Sveriges Industriförbund i syfte att utröna exportens betydelse i produktionen, verkställa en grundlig undersökning, omfattande industristatistikens samtliga grupper utom elektricitets-, gas- och vattenledningsverk, vilka pä grund av produktionens karaktär icke ansågs böra medtagas. Av de gjorda beräkningarna, vilka avsågo åren 1913 och 1914, framgick efter vederbörliga eliminationer och korrektioner såsom ett approximativt resultat, alt av hela antalet svenska industriarbetare, vilket i medeltal för nämnda båda år utgjort 354 000, något över 35 % kunde anses hava varit sysselsatta med tillverkning av exportvaror, under det att omkring 65 7c arbetat för den inhemska marknadens tillgodoseende. Utredningen ansågs kunna betraktas såsom riktig på en eller annan procent när, och följaktligen visa att den exporterande industrien, i dess vidsträcktare bemärkelse, utgjorde en dryg tredjedel av hela industrien. I samband med redogörelsen för utredningen varnades för den missuppfattning, att det i praktiken skulle vara möjligt att uppdraga en klar och tydlig gräns mellan exportindustri och hemmamarknadsindustri; den siffermässiga konstruktion som i sådant hänseende måst göras för utredningen, fölle i det praktiska livet ohjälpligt i spillror — där existerar icke någon skiljemur mellan s. k. exportindustri och hemmamarknadsindustri. Det framhölls att de båda grenarna stode i ett fast och intimt beroende av varandra, ofta inom ett och samma industriföretags ram, ävensom att den naturliga utvecklingen varit den, att exportindustrien växt upp ur hemmamarknadsindustrien, och även i fortsättningen måste åtnjuta stödet av avsättningen inom landet.

191 I tabellform s a m m a n f a t t a t ter sig resultatet av u n d e r s ö k n i n g e n p å följande

Hela antalet arbetare

Industrigrenar

I. II. III. IV. V. VI. VII. VIII.

Malmbrytning och metallindustri Jord- och stenindustri Trävaruindustri a) Pappersmasse- och pappersindustri b) Grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Kemisk-teknisk industri Hela industrien

sätt:

Arbetare, direkt eller indirekt verksamma för export /o

antal

av antalet arbetare inom gruppen

111500 43 800 56 800 23 500 13 500 32 600 44 300 13 400 14 600

44100 12 900 39 000 17 200 700 200 2 700 900 7 800

395 29-5 690 73-2 5-2 0-6 61 67 53-4

354 000

125 500

35-4 5

E n a n n a n u n d e r s ö k n i n g av intresse i detta s a m m a n h a n g återfinnes i tull- o c h t r a k t a t k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e a v ä r 1924 a n g å e n d e t u l l s y s t e m e t s v e r k n i n g a r i Sverige före världskriget, del II. Den åsyftade u n d e r s ö k n i n g e n avser antalet arb e t a r e s a m t e x p o r t e n s b e t y d e l s e i f ö r h å l l a n d e till t i l l v e r k n i n g e n i n o m o l i k a i n d u s t r i e r å r e n 1896/1897 samt 1913. Efter k o m p l e t t e r i n g dels m e d genomsnittssiffr o r r ö r a n d e e x p o r t e n s f ö r h å l l a n d e till p r o d u k t i o n e n för å r e n 1931/1933, h u v u d sakligen h ä m t a d e ur det av Sveriges Industriförbund i n n e v a r a n d e år utgivna verket »Sveriges Industri», och dels med uppgifter r ö r a n d e arbetarantalet u n d e r å r 1933 e n l i g t K o m m e r s k o l l e g i i i n d u s t r i s t a t i s t i k , t e r sig r e s u l t a t e t a v n y s s n ä m n d a u n d e r s ö k n i n g p å följande sätt: A n t a l e t r e d o v i s a d e a r b e t a r e s a m t e x p o r t e n s b e t y d e l s e i f ö r h å l l a n d e till t i l l v e r k n i n g e n i n o m o l i k a i n d u s t r i e r , å r e n 1896—97, 1913 s a m t 1931—33. Arb e t a r ar t a l

Export i % av tillverkning

I n d u s t r i g r e n a r

Närings-

och

1S96/97

1896/97

1931/33

3 997 426 156 379 1088 518 7 578 6 544 708 313 4 229

2 856 528 637 728 768 3 221 7 819 7 715 2 578 305 4 706

3 439 458 892 2 651 1805 6 202 8 298 5 840 4 242 752 2146

3 1 6

3 0 0

0 1 0

5 1 0 0 7

6 3 0 0 1

10 0 0 0 0 1 0

2 384 1870 1183 471

1812 7 357 851 1225

1888 10 471 1016 2 209

1 11 12 20

2 0 9 3

13 2 5 5

38 712 6 397 1969

44 543 10 549 2 049

31066 14 688 2 488

83 25 20

84 40 30

79 12 15

njutningsmedel:

Margarinfabriker Bagerier och kexfabriker Choklad- och karamellfabriker Annan livsmedelsindustri Läder, skinn, hår och arbeten därav: Päls- och skinnvarufabriker Annan hithörande industri Trävaror: Sågverk och hyvlerier (inkl. låd- och A n n a n trävarufabrikation

O

192 Arbetarantal

Export i % av tillverkning

I n d u s t r i g r e n a r

Papper och tryckalster m. m.: Pappersmassefabriker Pappersbruk och pappfabriker Boktryckerier och grafiska anstalter Produkter av annan pappersförädlingsindustri Spånadsämnen och arbeten därav Kautschuksvaruarbelen: Kautschuksfabriker Sten- och jordarter och arbeten därav: Malmgruvor Stenkolsgruvor Torvfabriker Stenhuggerier -. Kalkbruk Kritbruk Cementfabriker Annan hithörande industri Lervaror: Tegelbruk samt sten- och lergodsfabriker Porslins- och kakelfabriker

1896/97

1896/97

5 450 4 906 6120

12 271 11251 9 689

17 215 16 321 13 463

66 50

71 65

4 074 43 755

5291 61975

7 2

5 220

10 663 1627 1"44 S769 950 90 1130 535

13 581 2137 3 379 14 353 2 467 121 1705 1359

6 426 932 1854 9 549 2 190 108 973 1479

56 0 5 80 8 40 32

80 0 4 74 6 50 35

9 833 2 526

9 813 3 217

6 081 2 378

30 20

60 3

5 639

5 567

65 27 43 25

Galsvaror: Glasindustri Metaller och melallarbelen (andra än maskiner m. m.): Järnverk , Tackjärnstillverkning Tillverkning av smitt och valsat järn J ä r n - och metallmanufaktur

15 042

16 608

16 029

18 231

34 839

28 955

65 14 58 6

Maskiner, fartyg, fordon, instrument: Mekaniska verkstäder Produkter av elcktroteknisk industri Skeppsvarv och båtbyggerier Inslrumentfabriker

17 8H4 1533 4 658 739

31708 5 838 7 379 1237

45 740 10 254 8 240 1301

21 27 4 15

43 28 9 5

533 287 273

2 299

4 8 20

0 1 1

492 577 5 426 248 1162

758 109b 7 044 375 3 369

502 1315 3 470 711 4 034

2 7 75

20 7 85

Oljor och fell och arbeten därav: Såp- och tvålfabriker Ljusfabriker Annan hithörande industri Produkter av diverse kemisk industri: Superfosfatfabriker Sprängämnesfabriker Tändsticksfabriker Färg- och fernissfabriker Diverse kemisk-teknisk i n d u s t r i . . . .

1931/33

U p p g i f t e r a v b e s k a f f e n h e t att y t t e r l i g a r e b e l y s a f ö r h å l l a n d e t m e l l a n p r o d u k tion, i m p o r t och export innehållas i Industriförbundets förenämnda verk över Sveriges I n d u s t r i ; utan särskild k o m m e n t a r meddelas i det följande h ä r åsyftade uppgifter, sammanställda i tabellform. 1 2

Avser endast år 1933. Inkl. t v ä t t m e d e l .

193 Tillverkning och e x p o r t av svenska industriprodukter ävensom import av mots v a r a n d e u t l ä n d s k a p r o d u k t e r i g e n o m s n i t t för å r e n 1931—1933. (Sammanställning av uppgifter i »Sveriges Industri», utg. 1935.) I n d u s t r i g r e n a r

Metall- och maskinindustri: Tackjärn och ferrolegeringar Smidbart järn och stål, oarbetat. . Valsat, smitt och pressat järn och stål Halvfabrikat av andra metaller Järn- och metallmanufaktur Mekaniska vcrkstadsprodukter Varvsarbeten Produkter av elektroteknisk industri. Instrument Sten- och annan mineralindustri: Produkter av stenindustri Bränd kalk Krita Cement Arbeten av cement och konstgjord sten Slip- och polermedel Lervaruindustri: Eld- eller syrefast tegel, k linker samt tekniska lervaror m. m Tegel, andra slag Golv- och väggplattor, kakel Fajans- o. porslinsvaror, sten- och lergods Skogstillgångar och skogshantering: Sågade och hyvlade trävaror Fanér och wallboard Produkter av snickeri- och diverse annan träindustri Pappersmassa Papp och papper Produkter av grafisk industri Produkter av annan pappersförädlingsindustri Textil- och sömnadsinduslri: Spinngods Vävnader och filt Trikåvaror övriga manufakturvaror Läder-, skinn- och härinduslri: Beredda hudar och skinn Skofabrikat Andra läder- och skinnvaror Pälsvaror (beredda hopsydda skinn och färdiga persedlar) Diverse hår- och tagelfabrikat Borstbinderiarbeten Livsmedelsindustri: Kvarnprodukter (mjöl, gryn) Bröd och käx Stärkelse, glykos m. m Produkter av sockerindustri Produkter av choklad- o. sötvaruindustri Mejeriprodukter Margarin Konserver Dryckesvaror Tobaksvaror

Tillverkning milj. kr.

Införsel milj. kr.

Utförsel milj. kr.

35-3 763 125-5 37-3 1 180-4 1 328 1 1 43-3 '115 2 8-7

4-2 0-3

30-o 6-3 31-7 77-5 7-7 38-1 10-0

12-7 66 486 7-1 411 100-5 21-0 40-3 1-8

28-2 10-9 11 151 8-5 1-9

2-9 01 0-2 0-9 0-8 1-6

12-1 0-2 0-4 1-4

69 16-7 1-9

18 01 0-7

26 0-3 01

10-2

186-5 121

33 0-4

1471 1-8

98-4 270-1 172-3 139-4

4-4 0-9 5-7 4-3

12 0 2058 1201 2-8

52-2

1-9

95-9 163-2 570 1666

456 66-4 17-8 45-2

2-8 10-5 0-6 1-8

38-2 73-2 10-8

9-5 1-9 63

4-8 1-2 0-7

6-6 2-3 3-4

26 01 1-2

0i

116-9 88-1 7-2 69-9

2-5 0-4 1-8 111

05 2-2 0 05 0-2

46-8 137-9 41-7 14-2 156 0

0-4 1-2 1-3 4-1 15-3 1-8

0-5 32-4 01 09 0-4 0-06

124-3

o-o 0-5

0-2

1 Av billets, blooms, och andra ämnen blott exporttillverkningen. Kallvalsade och kalldragna produkter (utom tråd) inräknade. — ' Salutillverkning. — 3 Exkl. reparationer. — * Skatt inberäknad. 13—II. 352871

194 Av vad tidigare anförts rörande dubbelräkning m. m. framgår, att det icke låter sig göra att genom medeltalsberäkningar få fram totalexportens relation till varuproduktionen i dess helhet. En för särskilt ändamål nyligen gjord approximativ beräkning i sådant hänseende för år 1933 synes i förevarande sammanhang erbjuda intresse, och må för den skull i sammandrag här återgivas på följande sätt: Industriens sammanlagda salutillverkningsvärde för år 1933 (kraft-, belysnings- och vattenverk frånräknade) utgjorde 3 874.4 milj. kr.; efter avdrag för påtaglig dubbelräkning beträffande viktigare råämnen och halvfabrikat återstår ett belopp av milj. kr 3 639 Skörden år 1933 representerade enligt statistiken ett värde av 945 milj., vilket efter approximativa avdrag för dubbelräkning nedbringas till milj. kr 801 (Avdragas därjämte såsom fodermedel använda växtslag, återstår av denna post endast c:a 372 milj. kr.) Härtill komma animaliska livsmedel (ej ingående i den industriella livsmedelsproduktionen) med ett uppskattat belopp av milj. kr 458 samt hudar, skinn och pälsverk (de i industristatistiken redovisade garveriernas samt päls- och skinnvarufabrikernas förbrukning frånräknad) uppskattade till milj. kr 18 Fruktskörden uppskattas under goda år till milj. kr 107 Skogsbrukets alster upptagas efter avdrag av det av sågverken använda virket till milj. kr. c:a 88 Fiskets alster beräknas till milj. kr 33 Den totala produktionen av varor år 1933 enligt ovanstående, milj. kr.

5 144

I totalsumman beräknas ingå helfabrikat (med reservation för vissa dubbelräkningar) med c:a 2 703 milj. kr. eller sålunda med c:a 52 %, samt näringsmedel med c:a 1 906 milj. kr. eller sålunda med c:a 37 7c Sveriges totala varuimport år 1933 uppgick till 1 096 milj. kr. (varav näringsmedel 183 milj. kr. eller 4 7c) och utgjorde således 21 % av den totala varuproduktionen samma år. Summan av varuexporten år 1933 utgjorde 1 079 milj. kr. eller likaledes 21 % av den totala varuproduktionen; i exporten ingingo helfabrikat med 484 milj. kr., representerande 9 7c av varuproduktionen i dess helhet och 18 7o av produktionen av helfabrikat. Vid beräkning av förhållandet mellan värdet av den exporterade varumängden och det uppskattade värdet av industriproduktionen, erhålles ett relationstal av c:a 30 %, eller sålunda i det närmaste samma tal som det vilket framgått av den förut omförmälda undersökningen rörande fördelningen av Sveriges industriarbetare på exportindustri och hemmamarknadsindustri åren 1913 och 1914.

Den s v e n s k a utrikeshandelns sammansättning. En god illustration till vad som i det föregående anförts såväl beträffande utrikeshandeln ur behovstäckningens synpunkt som beträffande exporten ur sysselsättningssynpunkt, ger en undersökning av den svenska utrikeshandelns sammansättning med hänsyn till varornas ändamål; material härför finnes i Kommerskollegii berättelser angående handeln. Om varorna uppdelas i konsumtionsvaror och produktionsvaror, finner man beträffande införseln, att det svenska näringslivets tilltagande industrialisering under de sista sex decennierna föranlett en högst betydlig minskning av konsumtionsvarornas andel i totalimporten, nämligen från m e r än tre femtedelar till mindre än två femtedelar, samtidigt som produktionsvarornas an-

195 del i det närmaste fördubblats genom ökning från något mer än en tredjedel till bortåt två tredjedelar. Denna företeelses betydelse understrykes av det förhållande att ökningen för produktionsvarugruppen under 1900-talet huvudsakligen föranletts av stigande andel för råämnen och liknande produktionsförnödenheter, medan importen av transportmedel, maskiner etc. ökats i mindre grad, vilket är av intresse ur sysselsättningssynpunkt. Vad utförseln angår kan man konstatera att proportionen mellan konsumtionsoch produktionsvaror så gott som hela tiden förblivit konstant, i det att konsumtionsvarornas andel hållit sig vid en femtedel av totalexporten och produktionsvarorna vid fyra femtedelar. Inom produktionsvarugruppen hava råämnen och liknande förnödenheter, som under åren 1871—1880 utgjorde så gott som hela gruppen sjunkit till två tredjedelar därav, medan transportmedel, maskiner och redskap med tillbehör stigit från 1.5 7o till 25 7c av hela utförseln, vilket likaledes är en betydelsefull faktor ur sysselsättningssynpunkt. Det är vidare belysande för utvecklingen att av konsumtionsvarorna näringsoch njutningsmedlen, som u n d e r åren 1871/1880 utgjorde nära 40 % av totalimporten och 11.5 7o av totalexporten, sjunkit till omkring 17 resp. 7 %; samma tendens visar beklädnads- och toalettföremål, medan andelen för byggnadsmaterial, husgeråd och övriga förbrukningsartiklar stigit inom såväl importen som exporten, i båda fallen från 7 ä 8 % till omkring 11 7c. Till ytterligare belysning av här berörda förhållanden återgivas i det följande några representativa siffror, utvisande utrikeshandelns sammansättning år 1933 efter varornas art och ändamål. Klassificerade efter arten, d. v. s. efter de produktionsområden varifrån de härröra, fördela sig varorna på följande sätt: E x p o r t

I m p o r t V a r u s l a g

ty

%

1 000 kr.

306 040

27-92

105 362

10 294 158 01H 15 738

0-94 14-42 1-44

186 927 20 393 355 115

1733 1-89 32 92

204 061 179 012 222 726

18-62 16S4 20-32

1095 889

lOOOO

94 476 265 792 50 603 10786G8

8-76 24-64 469 lOOOO

1 000 kr.

/o

Produkter av jordbruk och ladugårdsProdukter av skogshantering och trävaruProdukter av pappersindustri Mineral och produkter därav, andra än

Summa

Fördelade efter ändamål, d. v. s. efter de behov för vilkas tillgodoseende de äro ämnade, gruppera sig varorna sålunda: E x p o r t

I m p o r t V a r u s l a g

Konsumtionsvaror: Närings- och njutningsmedel Beklädnads- och toalettföremål Byggnadsmaterial, husgerådssaker och övriga förbrukningsartiklar Summa

1 000 kr.

%

1671 1016

74 513 20 079

6-91 1-86

11-23 38-10

117 086

10-85 19-62

1 000 kr.

/o

183 130 111401 123 031 417 56'2

211 678

196 I m p o r t

E x p o r t

V a r u s l a g

Produktionsvaror: Båämnen och liknande produktionsTransportmedel, maskiner och redskap med tillbehör Summa Summa summarum

1 000 kr.

o/ /o

1 000 kr.

/o

536 012

48-91

595 018

55-17

142315 67HS27 1 095 S89

12-99 01-90

271 972 866 990 1 078 068

80-38

100-00

25-21

lODoo

Den svenska utrikeshandelns fördelning på länder. Ur folkförsörjningssynpunkt torde det beträffande utrikeshandelns fördelning pä länder vara i främsta rummet av intresse att undersöka hur exporten fördelar sig. Med hänsyn till den tendens till reciprocitet eller bilateralism i det internationella varuutbytet som för närvarande gör sig så starkt gällande inom handelspolitiken, är det emellertid jämväl av vikt att uppmärksamma huru importen fördelar sig. En procentuell fördelning av exporten till och importen från olika världsdelar på senare år ter sig på följande sätt: Export

Import

Afrika Australien

°//o

/o

%

ty.

°//o

/o

7970 0-42 0-94 18-51 0-43

80-03 0-54 114 18-0-2 0-27

80-19 0 59 1-87 1742 0-43

7734 2-31 4-47 14-05 1-88

7536 2-51 484 16-1)0 1-29

77-97 2-60 486 13-.-15 1-22

/o

Ovan angivna siffror, som avse varornas fördelning enligt den officiella statistiken efter inköp resp. försäljningsland, återspegla ej fullt riktigt de faktiska förhållandena i fråga om varornas ursprung resp. slutliga destination. Med föranledande av 1928 års internationella konvention r ö r a n d e ekonomisk statistik genomfördes från och med den 1 juli 1934 en utvidgning av länderangivningen i den svenska handelsstatistiken, innebärande angivning vid import av såväl inköps- som ursprungsland (produktionsland) samt vid export av såväl försäljnings- som förbrukningsland (konsumtionsland). Denna dubbelangivning ger möjlighet till ett studium av Sveriges utrikeshandel ur såväl handels- som produktionsresp. konsumtionssynpunkt, ävensom av transithandeln i den mån densamma redovisas i handelsstatistiken. Av hittills tillgängliga siffror finner man vid en jämförelse mellan uppgifterna för länderfördelningen enligt ovannämnda båda metoder, att importen i åtskilliga fall företer väsentliga olikheter, medan större differenser icke visa sig på exportsidan. Detta förhållande sammanhänger därmed att åtskillig del av vår starkt differentierade införsel av praktiska skäl sker genom transitering via andra, särskilt europeiska länder, medan exporten ju domineras av några större varuslag, främst trävaror och förädlade produkter därav, vilka sedan gammalt i regel såväl försålts som skeppats direkt till konsumtionslandet.

197 Med reservation för ändringar på grund av uppgifternas preliminära karaktär, kan med hjälp av den nya statistiken konstateras, att drygt tre fjärdedelar av de svenska exportvarorna förbrukas i Europa, 13.6 % i Amerika samt 5.8 resp. 3.4 och 1.4 7o i Asien, Afrika och Australien. På importsidan föranleder ursprungsstatistiken en rätt kraftig reduktion av Europas andel i den svenska totalimporten nämligen till mindre än 70 % ; motsvarande ökning tillgodokommer de utomeuropeiska länderna, vilkas hit införda produkter befinnas till nära en tredjedel hava inköpts genom europeiska mellanhänder — ett förhållande som det i dessa tider är av stor betydelse att k u n n a fastställa och, där så befinnes lägligt, även kunna påvisa. Av de enskilda länderna intager Storbritannien enligt preliminära uppgifter för 1934 främsta platsen bland Sveriges avnämare med 25 % av exporten; därnäst kommer Tyskland med närmare 14 7o, vilket i jämförelse med föregående år innebär en kraftig ökning som emellertid väsentligen får tillskrivas vissa med det svensk-tyska clearingavtalet sammanhängande omständigheter. Tyskland har därmed för tillfället gått förbi Amerikas Förenta Stater (c:a 10 % ) , som i regel pläga intaga andra plats. I fjärde rummet kommer Danmark (6.7 %) och därnäst Norge (6.5 % ) , F r a n k r i k e (5.2 7c), Nederländerna (3.6 % ) , Finland (3 7c) och Belgien (2.5 % ) . Ännu något m i n d r e del gick 1934 till Spanien och Italien (vartdera 2.4 7o); ungefär lika mycket gick samma år sammanlagt till de sydamerikanska staterna. Till sist må nämnas Sovjetunionen (1.14 %) och Polen jämte Danzig (1 7c). På importsidan ter sig rangordningen likaledes enligt 1934 års preliminära statistik på följande sätt: Främst kommer Tyskland med större andel än en fjärdedel av den totala svenska införseln (26.2 % ) , därnäst Storbritannien (19.6 7c) och Amerikas Förenta Stater (11.7 % ) ; på fjärde plats kommer Danmark (5.8 %) och vidare Nederländerna (4-9 % ) , Norge (3-8 % ) , Polen och Danzig (3i5 7c), på åttonde plats F r a n k r i k e (2.94 7c) och därnäst Belgien (2.7 % ) , Brasilien (2.1 % ) , och Argentina (2 7o); av de övriga må nämnas Sovjetunionen (1.83 7c), Italien I.45 7c), Schweiz (1.28 7c), Tjeckoslovakien (1.5 7c), Spanien ( l . i % ) och Finland (I.04). Till jämförelse och för översiktens skull återgives i det följande en ur 1933 års handelsberättelse hämtad uppställning över handelsutbytet med viktigare länder. Imp

Tyskland

Summa

E x p o r t

o r t

1 000 kr.

%

1 000 kr.

0/ la

197 685 319 760 112 710 63 O04 29 637 37149 47 547 25 477 37 659 33 265 16 906 1O0K4 12 506 30 574 23 648 98 2ö4

1804 29 18 1028 5-75 2-70 3 39 4-34 2-33 3-44 3-03 1-54 0-92 1-14 279 2-16 8-97

290 299 115 267 131 3H5 72 136 67 703 55 364 41 599 30 623 9 871 13 998 24 976 29 972 26 706 8 541 13 253 147 025

26-91 10-69 12-17 669 6-28 5-13 386 2 84 0-91 130 2-31 2'78 248 (1-79 1-23 13-63

1095 889

IOO00

1 078 068

lOOoo

198 T e k n i k e n s betydelse för exportindustriens inriktning och upprätthållande. Exportens befrämjande torde nutilldags framstå såsom statens viktigaste uppgift på utrikeshandelns område. Vid en återblick på den svenska exportens utveckling måste emellertid alla statliga åtgärder te sig ringa och efemära i jämförelse med de väldiga krafter som teknikens omvälvningar lösgöra. Liksom tekniska uppfinningar under tidernas lopp berett oanade utvecklingsmöjligheter för svensk företagarverksamhet, så hava ock tekniska förändringar mer än en gång hotat gamla svenska exportindustrier med tillintetgörelse, och de hava räddats allenast genom en teknisk och ekonomisk reorganisation av genomgripande natur. En nyligen verkställd undersökning rörande den svenska exportens historiska utveckling 1 belyser klart teknikens oerhörda betydelse för exportindustrien. Järnhanteringen, som med stöd av träkolsproduktionen på sjuttonhundratalet intog en dominerande ställning inom svensk export (tidvis inemot 75 % av totale x p o r t e n ) , fick erfara ganska ogynnsamma återverkningar av den industriella revolutionen på adertonhundratalet; bristen på fossilt bränsle i Sverige bragte det svenska järnet i en svår ställning i konkurrensen med koksjärnet, och Sveriges andel i världsproduktionen av järn sjönk hastigt. Tack vare en teknisk och ekonomisk omorganisation lyckades det emellertid att skydda det svenska träkolsjärnets ställning, vilket nu i allt högre grad framstod såsom kvalitetsprodukt. Kort därefter mötte den svenska järnhanteringen ett nytt och ännu svårare anpassningsproblem, framkallat av de stora götjärnsprocesserna, vilka nu gåvo u p p hov till en för Sveriges del mycket kännbar skärpning av konkurrensen. Under 1800-talets senare del framtvungo dessa förhållanden en successiv koncentration av den svenska järnproduktionen, som radikalt omgestaltade hela denna näringsgren, och senare har den svenska järnhanteringen kunnat upprätthållas såsom exportindustri endast genom en fortlöpande, på ett intensivt forskningsarbete stödd ekonomisk-teknisk rationaliseringsprocess. Sin tätposition inom exporten har järnindustrien dock ej kunnat hålla; den egentliga järnexporten utgjorde under slutet av 1920-talet mindre än 10 % av totalexporten. Samma tekniska processer som reste så svåra hinder i järnhanteringens väg, befordrade i stället starkt utvecklingen av järnmalmsexporten. Den internationella efterfrågan på järnmalm stimulerades kraftigt av götjärnsprocesserna, särskilt Thomasprocessen, och gjorde sig starkt gällande ifråga om de högprocentiga svenska malmerna. Verkan härav gör sig alltjämt märkbar i den betydande exporten av ifrågavarande produkt, särskilt från de lappländska malmfälten. För trävaruhanteringen skapade den industriella revolutionen gynnsamma förutsättningar, särskilt genom den ökade bostadsproduktion vartill den gav u p p hov. Samtidigt förbättrades sågningstekniken och förbilligades produktionen. Vid mitten av 1800-talet tog den stora trävarukonjunkturen sin början; expansionen var högst betydande, och exportkvantiteten mångdubblades, så att utförseln av sågade trävaror omkring 1900 var tjugufem gånger så stor som vid 1830talets början. Jämte den av det ökade välståndet och höjda bostadsstandarden framkallade efterfrågan medverkade härtill teknikens förbättringar, särskilt p å transportområdet, vilka gjorde förut oåtkomliga skogstillgångar disponibla för industrien. På 1870-talet representerade trävaruexporten inemot 45 7c av Sveriges totalexport, och ännu vid sekelskiftet intog trävaruexporten en dominerande ställning. Därefter inträdde en tillbakagång, och under tioårsperioden 1921— 1930 var relationstalet omkring 21 7c. Härtill har nu åter en teknisk omvälvningsprocess medverkat, nämligen en utveckling inom byggnadsindustrien som medfört en relativ minskning av trävarukonsumtionen. F ö r skogshanteringens del kompenseras sågverksindustriens tillbakagång ge1

Skandinaviska kreditaktiebolagets kvartalsskrift nr 3 1935 (prof. Montgomery).

199 nom uppkomsten av en ny industri som i eminent grad är en frukt av teknisk forskning, nämligen pappersmasseindustrien. Till en början dominerade den mekaniska massan, men denna överflyglades snart av produkterna av den kemiska pappersmasseindustrien, i vars utveckling svensk teknik tagit en mycket betydande del. Under 1900-talet har pappersmasseindustrien utvecklats med stor hastighet, och redan u n d e r tioårsperioden 1921—1930 uppgick exporten av pappersmassa till omkring 27 % av totalexporten, eller således till en högre siffra än trävaruhanteringen kunde uppvisa. Pappersmasseindustrien, som beträffande råvaran snarare kompletterar sågverksindustrien än konkurrerar med den, h a r utgjort ett viktigt stöd för skogshanteringen och haft stor betydelse för landets hela ekonomiska liv. Den har också haft fruktbärande inverkan på Sveriges industriella utveckling i allmänhet genom att kraftigt stimulera intresset för kemisk-teknisk forskning, något som tidigare jämväl skett genom tändsticksindustriens inflytande. Ett exempel på de enorma perspektiv den tekniska utvecklingen kan rulla u p p gavs nyligen i tidningspressen; i en artikel rörande cellulosans användbarhet p å textilområdet förekom en uppgift om att i Italien kunde erhållas ett av svensk konstsilkesmassa tillverkat kostymtyg till ett pris av inalles 9 kr. 60 öre. Denna uppgift låter ana tidigare nästan otänkbara utvecklingsmöjligheter för den svenska skogens produkter i konkurrens med Amerikas och Egyptens bomull, och för svensk arbetskraft i konkurrens med de färgade folkens. Ovan i korthet återgivna synpunkter r ö r a n d e de tekniska omvandlingarnas på en gång oberäkneliga och genomgripande inflytande på den internationella handelns gestaltning, torde visa, hurusom möjligheten för vårt land att hävda sin exporthandel vid varje tid är i hög grad avhängig av den tekniskt-vetenskapliga och ekonomiskt-organisatoriska beredskapen inom industrien.

200 B if. 11.

Handelspolitiska s t ö d å t g ä r d e r för industrien. Av NILS SEHLBERG.

Ett nytt skede inom svensk tullpolitik började omkring 1885 som följd av spannmålsprisernas fall med omkring 35 % 1882—87, vilket indirekt återverkade även på industriens läge. Härvid må erinras om att omkring 65 % av befolkningen vid denna tid levde av jordbruk, medan motsvarande antal för industrien stannade vid omkring 20 %. Sedan 1887 års riksdagsval givit protektionisterna övervikt, återinfördes spannmålstullar 1888. Genom denna utveckling hade skyddssträvanden utlösts även inom industrien, vilka närmast inriktades p ä tackjärnet. En viss intressemotsättning uppstod därvid mellan järnbruken å ena sidan och verkstadsindustrien å den a n d r a ; tullarna å vissa tillverkningar av denna sistnämnda kunde nämligen icke stegras till följd av bindningar enligt 1865 års tarifftraktat med Frankrike. Emellertid beslöt 1888 års riksdag även tackjärnstullens återinförande. Härpå följde ett skede av successiva tullhöjningar, i samband varmed traktaten med Frankrike uppsades att upphöra i början av 1892. En viss avslutning nåddes 1895, sedan en ytterligare stegring av spannmålstullarna genomförts. Under de närmast följande åren övervägde visserligen tullhöjningarna alltjämt — exempelvis 15 % av varuvärdet åsattes 1904 elektriska maskiner i stället för dittills 10 7c — men å andra sidan upphävdes tackjärnstullen återigen av 1896 års riksdag. En ungefärlig bild av skyddssträvandenas verkningar ger tulluppbördens storlek, vilken 1896—1905 motsvarade 11 7c av importvärdet efter att ha stannat vid 10 % 1876—85 (importvärdet av tullfria varuslag medräknat). En ny utveckling började 1905, då avslutandet av en tarifftraktat med Tyskland beslöts. Sedan 1892 hade inga svenska tullar varit avtalsenligt bundna, men denna handlingsfrihet uppgavs med anledning av att Tyskland enligt 1902 års tulltaxa genomfört vissa mot Sverige riktade stegringar. Mot vederlag av dessas avlägsnande nedsattes enligt 1906 års traktat från svensk sida några få tullar å vävnader och band av halv- och helsiden m. m., medan en väsentlig del av tulltaxan endast bands. Med hänsyn till dennas bristfällighet ur underhandlingsteknisk synpunkt avsågs endast en tillfällig lösning, varför traktatens giltighetstid på svenskt yrkande inskränktes till utgången av 1910. Under tiden igångsattes en tulltaxerevision, vilken genomfördes av sistnämnda års riksdag. Huvudsakligen kännetecknades den nya tulltaxan av utvidgad specialisering samt stegrat tullskydd särskilt för finare varuslag. Härefter avslutades 1911 en ny tarifftraktat med Tyskland innebärande en mängd nedsättningar från svensk sida. Mestadels återställdes därigenom status quo, men i några fall kvarstod en stegring (exempelvis för yllevävnader m. m.). Omnämnas må vidare Sveriges avtalsenliga utfästelse såväl 1906 som 1911 att icke hindra järnmalmsexporten medelst exporttull etc. Under de mellan traktatens avslutande och världskrigets utbrott liggande åren stannade tulluppbörden vid 8 % av importvärdet; den ytterligare

201 nedgången genom den därpå följande valutadeprecieringen må i detta samband förbigås. Genom ständiga industritekniska framsteg hade näringslivets sammansättning ändrats så, att vid världskrigets slut jordbruksbefolkningen minskats till omkring 45 7c, medan industribefolkningen ökats till inemot 35 7c Huvudsakligen till skydd för industrien uppsades 1918 med hänsyn till det inbördes valutaläget 1911 års traktat med Tyskland; dess giltighetstid förlängdes emellertid tills efterkrigsårens ekonomiska världskris med åtföljande arbetslöshet 1921 antog större omfattning (det allmänna partiprisfallet inemot 40 7c 1920—21). Handelsbalansen hade dessförinnan visat ett växande passivsaldo av 958 milj. kronor 1919 och I 036 milj. 1920, varigenom guldstandardens av statsmakterna eftersträvade återställande äventyrades. Med hänsyn därtill utarbetades ett regeringsförslag om allmän stegring av industriens tullskydd till 1921 års riksdag; stegringarna skulle för vikttullarna uppgå till 100 % och för värdetullarna till 30 7c. Emellertid avvisades förslaget av riksdagen med den motiveringen, att exportindustriens konkurrensduglighet icke finge försvagas genom stigande självkostnader. Större framgång h a d e ett regeringsförslag till samma riksdag om stegring av finanstullarna •— särskilt å lyxvaruslag — med hänsyn till nödvändigheten av ökade statsinkomster. Höjda tullar åsattes i enlighet därmed en mängd varuslag såsom sydfrukter, pälsverk, vävnader och band av halv- och helsiden, vissa mattor, strumpstolsarbeten av silke, prydnadsfjädrar, guld- och silverarbeten, grammofoner, ur, 'bijouterivaror m. m. Mest omstridd var kaffetullen, vilken emellertid likaledes stegrades 1922. Genom dessa åtgärder uppdrevs tulluppbörden 1923 återigen till I I 7c av importvärdet mot 8 7c 1921. Som en skyddstull verkade indirekt en 1924 införd skatt å bensin och motorsprit (5 öre per 1., stegrad till 6 öre 1927). Dess tillämpning å motorsprit suspenderades nämligen tillsvidare i syfte att stödja den ur självförsörjningssynpunkt viktiga sulfitsprittillverkningens tillväxt. Härvid må infogas, att endast 0-74 milj. 1. inhemsk motorsprit såldes 1924, varemot svarade en till 129-04 milj. 1. uppgående bensinimport. Samma självförsörjningssynpunkt medverkade till understödjandet av hopsättningsverkstäder för automobiler därigenom, att tullen å icke särskilt nämnda delar till dylika 1925 nedsattes till 10 % av varuvärdet. Medelskyddet för samtliga automobildelar blev sålunda 13 7c, medan 15 % av varuvärdet måste erläggas för färdiga automobiler. Häri vidtogs 1927 den ändringen, att med vissa undantag samtliga automobildelar sammanfördes till en tulltaxerubrik med åsätt tull av 12 7o, varigenom sålunda inhemsk hopsättning ytterligare underlättades (sedan 1930 överstiger denna importen). Stegringarna av finanstullarna 1921 hade väsentligen omfattat sådana varuslag, vilka importerades från Spanien och Tyskland. Svensk export möttes därstädes av motsvarande hinder, varför tariffavtal avslutades 1925 resp. 1926, sedan budgetläget ljusnat. Gentemot Spanien nedsattes tullarna å sydfrukter, sardiner, terpentinolja m. m. mot vederlag av underlättad import av svenska trävaror, järnoch ståltillverkningar, vissa maskiner m. m. Enligt uppgörelsen med Tyskland avsåg vederlaget vissa jordbruksalster, trävaror, omslagspapper, gatsten m. m., medan Sverige nedsatte tullarna å pälsverk, konstsilke, vävnader och band därav, strumpstolsarbeten av silke, guld- och silverarbeten, kalkkväve, ur, bijouterivaror m. m. Dessa avtals betydelse var sålunda vida mera begränsad än fallet varit med 1911 års traktat med Tyskland; i stort sett upphävdes endast 1921 ärs finanstullstegringar, medan skyddstullarna lämnades åsido med anledning av att dessa icke reviderats ur underhandlingssynpunkt. Såsom under förkrigstiden åtföljdes de avtalsenliga nedsättningarna av motsvarande nedsättningar i tulltaxan; särskilda konventionaltariffer ha aldrig tillämpats i Sverige. Som följd därav kvarstodo nedsättningarna, när avtalet med Spanien 1928 reviderades d ä r h ä n , att tullbindningarna med visst undantag löstes. Enda avvikelsen

202 från denna generaliseringsgrundsats utgjorde nedsättningarna gentemot Tyskland av avgifterna å utländska handelsresande (100 kr. p e r 6 veckor i stället för enligt 1908 års bevillningsförordning 100 kr. p e r m å n a d ) . Dessa avgifter h a d e under förkrigstiden tillämpats utan åtskillnad, men 1926 förordnades med hänsyn till bristen på traktatpolitiska bytesmedel, att nedsättningarna skulle åtnjutas endast av de mest gynnade nationerna. Handelsresandenas verksamhet avsåg enligt ansökningarna om tullfrihet för medförda prover i huvudsak beklädnadsartiklar (nära 70 7o av ärendena 1922), textilvaror (c:a 10 % ) , bijouterivaror (likaledes c:a 10 %) etc. Sålunda var det •— utom de inhemska handelsagenterna — närmast tillverkningen av dessa varuslag, som skyddades genom handelsresandeavgifterna. Bland riksdagsbesluten i övrigt 1926 märktes vissa jämkningar av yllevävnadstullarna i skyddsvänlig anda, tullstegringar för fönsterglas och spegelglas till skydd mot av valutaläget gynnad belgisk konkurrens e t c , medan det gynnsammare budgetläget kom till synes särskilt i sänkt kaffetull. Hänsynen till jordbruket ledde likaledes vid 1926 års riksdag till att utöver nyssnämnda avtalsenliga nedsättning för kalkkväve tullfrihet infördes för superfosfat; i överensstämmelse därmed upphävdes även kalkkvävetullen. Som skyddsåtgärd för järnbruken må i detta samband omnämnas, att smidbart järnskrot 1927 underkastades exportlicenstvång, sedan samma väg inslagits frän vissa övriga staters sida. Hela järnskrotexporten växte nämligen till 36-38 milj. kg. nämnda är efter att 1926 ha stannat vid 5-45 milj. kg.; genom statsingripandet nedbringades motsvarande export till 10-ci milj. kg. 1928 (uppgifter för smidbart järnskrot enbart stå icke till buds från denna t i d ) . Sedan dess har exportregleringen vunnit ökad betydelse genom att den inhemska tillverkningen av smidbart järn och stål stigit med omkring 50 7c Statistiken visade export av 3-12 milj. kg. smidbart järnskrot 1934. Sedan enligt handelsavtal 1928 med Turkiet 1921 års tullstegring å orientaliska mattor nedsatts, fullföljde 1929 års riksdag med stöd av ökade statsinkomster avvecklingen av finanstullarna i den mån dessa syntes m i n d r e önskvärda ur näringsmedelssynpunkt. Sålunda medgavs tullfrihet för vissa sydfrukter och sänkning av kaffetullen, medan å andra sidan ett regeringsförslag om stegrad sockertull avslogs. Sistnämnda förslag hade tillkommit med anledning av sockerprisets fall med nära 20 7c sedan 1928, varigenom den inhemska betodlingens upprätthällande hotades. Enligt riksdagens åsikt stode nämligen ändamålsenligare utvägar att utjämna en tillfällig kris till buds. Slutligen verkställde 1929 års riksdag en teknisk tulltaxerevision under iakttagande i möjligaste mån av det nomenklaturförslag, som för vinnande av internationell enhetlighet utarbetats av Nationernas Förbund. En annan vinst därvid var, att sammanlagda rubrikantalet nedbringades från 1 387 till 1 153 i den nya tulltaxan, varjämte viss överensstämmelse ernåddes mellan denna och handelsstatistiken. Ett nytt skede började återigen efter utbrottet 1929 av senaste årens ekonomiska världskris. Sedan världskrigets slut hade den av jordbruk levande befolkningen då minskats till inemot 40 7c, medan industriens motsvarande andel alltjämt stannade vid ungefär 35 7c Som man minnes, var världskrisen tidigast k ä n n b a r inom jordbruket, vilken utveckling i Sverige skärptes genom successiv nedgång av mjölkonsumtionen per hushåll med årligen c:a 2 7c Partiprisfallet 1925—30 för inhemsk brödsäd nådde omkring 30 7c, medan nedgången för helfabrikat stannade vid omkring 25 %. Ett regeringsförslag om stegring av spannmålstullarna avslogs av 1930 års riksdag, som i stället införde inmalningstvång med åtföljande prisreglering för vete och råg. Systemet utbyggdes 1931 med importmonopol för nämnda spannmålsslag — mjöl och gryn inbegripna •—• vars utövande överlämnades åt en sammanslutning av handelskvarnarna. Sedan dess överensstämde i stort sett prisutvecklingarna för inhemsk brödsäd och helfabrikat (c:a 5 % nedgång 1930—34), varigenom jordbrukets köpkraft gentemot industrien upp-

203 rätthölls. Samma grundsats att föredraga kristidsåtgärder framför en svårare avvecklad tullstegring tillämpades å betodlingen och sockerindustrien, vilka av 1930 och 1931 års riksdagar understöddes medelst utbetalandet av statsbidrag. Slutligen underkastades med hänsyn till de tillfredsställande erfarenheterna av brödsädesregleringen även sockerimporten 1932 statsmonopol, vilket enligt avtal med de båda sockerfabriksaktiebolagen om inköpspriset för betor, salupriserna för socker m. m. utövas av dessa. Såsom en avvikelse från grundsatsen att icke avgiftsbelägga viktiga näringsmedel infördes äggtull likaledes 1932 (1934 tillgreps emellertid importreglering även för detta jordbruksalster). Genom återverkningarna av den ekonomiska världskrisens skärpning nådde handelsbalansens underskott 305 milj. kr. 1931 mot 112 milj. närmast föregående år. Som därtill var att lägga nedgång av statsinkomsterna och stigande arbetslöshet, erinrade utgångsläget vid 1932 års riksdag om motsvarande läge 1921. Givetvis innebar det däremot en viss skillnad, att guldstandardens återställande icke denna gång eftersträvades. Samma väg inslogs som 1921, nämligen stegring av finanstullarna •— särskilt å lyxvaruslag — i den mån icke 1926 års avtal med Tyskland lade hinder i vägen. Stegringarna genomfördes medelst påläggande av tilläggstullar avsedda att bortfalla efter krisens upphörande. Sädana tilläggstullar åsattes vid 1932 års riksdag lax, bananer, äpplen, kaffe, konserver av skilda slag, film, parfymer, vissa pälsverk, silke, skodon av siden, automobiler, vissa ur, grammofoner, leksaker m. m. (sammanlagt ett sjuttiotal tulltaxerubriker). Eftersom konstsilketullen bundits gentemot Tyskland, utjämnades tilläggstullen medelst skatt av samma höjd å motsvarande inhemska vara. Statsfinansiella skäl medverkade vidare utom självförsörjningssynpunkten till successiva skattehöjningar å bensin (8 öre per 1. 1931 och 10 öre 1932), varigenom mängden såld inhemsk motorsprit uppdrevs till 18-87 milj. 1. oktober 1932—september 1933. Efter uppsägning från Tysklands sida utlöpte 1926 års avtal med detta land i februari 1933, sedan underhandlingarna om dess förnyande strandat. Härigenom bortföll å tysk sida den konventionaltariff, som innehöll tullmedgivandena till Sverige. Som motåtgärd återställde 1933 års riksdag genast •—• som en avvikelse från dittills tillämpade system men i överensstämmelse med den av 1932 års riksdag antagna grundsatsen om återgångstullar — i huvudsak de tullar, som varit gällande före avtalets tillkomst. Samma varuslag underkastades dessutom sådana tillläggstullar, som införts 1932. Handelsresandeavgifterna återställdes likaledes till lagstadgad storlek även gentemot de mest gynnade nationerna, då nedsättningar däri avtalats endast med Tyskland. Emellertid hade sistnämnda land fortsatt att vidtaga vissa importinskränkningar till Sveriges nackdel, varför 1933 års riksdag ansåg motåtgärder erforderliga till den inbördes handelsbalansens utjämnande. Denna visade nämligen för 1932 ett underskott ur svensk synpunkt av 248 milj. kr. Genom riksdagsbeslut i mars pålades tilläggstullar å kläder, visst gjutgods, metallbearbetningsmaskiner, väskor m. m., vilka varuslag i huvudsak importerats från Tyskland. Minimitullarna å ångpannor, förbränningsmotorer, vissa ugnar, valsverk, träbearbetningsmaskiner, lantbruksmaskiner, armatur m. m. sattes samtidigt av samma skäl till 15 7c av varuvärdet i stället för dittills 5 7c Genom dessa minimitullar säkerställdes en u n d r e gräns för de i första hand tillämpliga vikttullarna, varför sistnämnda åtgärd måste ses i samband därmed, att de skyddande verkningarna av vikttullarna genom valutadeprecieringen väsentligt försvagats. Emellertid medförde 1933 års riksdag icke endast tullhöjningar utan även tullsänkningar. Enligt uppgörelse med Frankrike likaledes i mars avstod detta land från att underkasta importen från Sverige 15 % valutautjämningsavgift m. m., medan som vederlag de svenska tullarna å vissa blommor, köksväxter, vin, terpentinolja, parfymer m. m. nedsattes. Beteckningen »vin» skulle dessutom vara förbehållen av druvsaft framställd vara till skydd mot inhemsk konkurrens. Härpå följde i maj en vida betydelsefullare tarifftraktat med Storbritannien och Nord-

204 irland innebärande Sveriges anslutning till det traktatsystem, som nämnda land var i färd med att uppbygga efter övergången till tullskydd. Om den brittiska avsättningsmarknadens grundläggande betydelse vittnar den omständigheten, att ett varuvärde av 290 milj. kr. motsvarande 27 7c av hela den svenska exporten såldes därstädes 1933. Genom traktaten ernådde Sverige säkerställd tullfrihet för pappersmassa, tidningspapper, tackjärn m. m. samt i övrigt tullbindningar för vissa animaliska jordbruksalster, trävaror, omslagspapper, järn- och ståltillverkningar m. m. Minimikontingenter tillförsäkrades dessutom Sverige för den händelse vissa animaliska jordbruksalster skulle importregleras i Storbritannien och Nordirland. Som vederlag sänktes de svenska tullarna å vissa kautschukarbeten, bomullsvävnader, spetsar, skodon, motorcyklar m. m., varjämte förutsattes, att viss mängd brittiska stenkol inköptes från svensk sida. Samtliga dessa nedsättningar insattes i tulltaxan såsom tillämpliga utan åtskillnad gentemot varje ursprungsland, medan endast de mest gynnade nationerna åtnjuta vissa Storbritannien och Nordirland tillerkända nedsättningar i handelsresandeavgifterna (35 kr. p e r 15 dagar e t c ) . Ett omnämnande må vidare ägnas en överenskommelse med Polen i oktober 1933 i samband med ikraftsättandet därstädes av en förhöjd tulltaxa. Sverige skulle även i fortsättningen i huvudsak åtnjuta de dittillsvarande tullarna så länge importvillkoren för vissa polska exportartiklar, särskilt stenkol, bibehölles vid status quo. Samtidigt tillerkändes Sverige vissa importkontingenter i Polen. Om den internationella jordbrukskrisens inverkan på de inhemska brödsädespriserna 1925—30 erinrades i det föregående. Partiprisfallet å animaliska jordbruksalster understeg under samma tid i stort sett 25 %, men närmade sig 1933 indextalet 60 (1925 = 100). Huvudartiklarna därvid utgjorde smör och fläsk, varför nyssnämnda utveckling sammanhängde därmed, att nära 50 % av mejerismöret och c:a 60 % av fläsket från de i industristatistiken upptagna slakthusen exporterades 1930. Sedan dess ändrades smörtillverkningens storlek icke nämnvärt, men exportmängden sjönk 1933 till c:a 30 7c därav, varigenom hemmamarknadspriserna dalade. Med hänsyn till denna utveckling medgav 1933 års riksdag utbetalandet av pristillägg vid smörexport i syfte att återställa 1930 års prisläge på hemmamarknaden; erforderliga medel erbjöd i huvudsak en 1932 pålagd avgift å all saluförd mjölk. Som skyddsåtgärd mot utländsk konkurrens tillgreps i oktober 1933 importreglering för mjölk, smör, ost m. m. Genom konkurrens frän margarinets sida uppkommande svårigheter — den inhemska tillverkningen därav nästan lika stor som mejerismörtillverkningen •—• sökte 1933 års riksdag avvärja genom att åsätta inhemskt margarin viss accis med motsvarande tullstegring å importerad vara. Samma grundsatser tillämpades å kött och fläsk, sedan slakthusen i augusti 1933 ålagts uppbära en viss avgift för all vara. som vid besiktning godkänts. Härpå dröjde det visserligen till oktober 1934, innan i samband med utbetalandet av exportpristillägg importreglering genomfördes även för slaktdjur, kött och fläsk. Sedan 1930 hade fläskpriset då nedgått med icke mindre än c:a 40 7c Slutligen återstår att erinra om statsingripande å fodermedelsmarknaden. Stödåtgärderna för brödsädesodlingen h a d e medverkat till att odlingen av fodersäd minskats med 6 % 1930—33. Handelskvarnarna ålades därför i maj sistnämnda är att använda viss mängd inhemsk havre vid njöl- och gryntillverkning; avsättningen säkerställdes samtidigt därigenom, att fcavremjöl och havregryn av utländskt ursprung underkastades särskilt importtillstind. Ett stödjande av fodersädesodlingen innebar även en i juni 1933 pålagd skatt å inhemska och importerade oljekakor, vartill i maj påföljande år var att lä^ga skatt å vetekli. Sedan december 1933 gäller vidare i nyssnämnda syfte importreglering såväl för havre, majs m. m. som för kli och melassfoder. Som följd i viss mån av dessa åtgärder steg 1934 ä r s partiprisindex för fodermedel (1930 = 100) ä n d a till 111 efter att dessförinnan ha dalat till 93 närmast föregående år.

205 Svårare kanske än någon annan näringsgren hemsöktes stenindustrien av senaste årens utveckling av det internationella marknadsläget. Sålunda sjönk exporten av vissa stenarbeten (gatsten inräknade) från 951 milj. kg 1929 till endast 235 milj. kg 1933 och 195 milj. kg 1934. Som en utväg att ernå stödet av ett enhetligt uppträdande gentemot utlandet underkastades vissa arbeten av granit och andra h å r d a stenarter (gatsten, kantsten) i september 1933 exportreglering; generellt utförseltillstånd meddelades samtidigt en sammanslutning av de exporterande industriföretagen resp. varje särskild medlem därav i enlighet med sammanslutningens stadgar, vilka utan statens medgivande icke må ändras. Bland stödåtgärdena för det inhemska näringslivet har allmänhetens upplysande genom importvarornas märkning med viss uppgift om ursprunget särskilt under de senaste åren vunnit avsevärd internationell utbredning efter förebild närmast av den brittiska Merchandise Marks Act 1926. Sedan viss kvalitetsmärkning av jordbruksalster införts i Sverige, ansågs något liknande skydd önskvärt för vissa inhemska industritillverkningar, vilka syntes intaga en särställning i kvalitetsavseende. Med hänsyn därtill förordnades i december 1933, att märkning med ordet »import» eller dylikt eller också med viss ursprungslandet angivande beteckning skulle utgöra villkor för import av vissa u p p r ä k n a d e varuslag. Bland sålunda uppräknade industritillverkningar må nämnas innergummislangar för automobiler e t c , postpapper, strumpor, kläder av vissa slag, kautschukskodon, fajans- och porslinsvaror, hushålls- och prydnadsglas, emaljerade kokkärl, värmeelement, vissa handredskap såsom spadar m. m., hammare, yxor, knivar, sågar, lås, hushållsartiklar av aluminium, köttkvarnar, pianinon, jaktgevär, väskor etc. Märkningstvånget måste ses mot bakgrunden av den propaganda för inhemska varor, som särskilt efter den internationella valutakrisens utbrott 1931 bedrivits såväl i utlandet som i Sverige. Senaste årens strävanden att skapa ökad avsättning åt jordbruket samt i allmänhet att av valutapolitiska skäl ersätta utländska varor med inhemska ledde — efter förebild av en i Frankrike 1923 antagen lag — i en mängd stater till att inblandning av inhemsk sprit i bensin ålades i förordningsväg. Slutligen genomfördes i oktober 1934 motsvarande skyldighet även i Sverige med avseende å sulfitsprit, vilket sammanhängde med vissa stadganden om att sprit av sistnämnda slag icke vidare skulle användas till brännvinstillverkning (stödötgärd för potatisodlingen). Sedan angivna tid måste envar, som importerar eller tillverkar bensin samtidigt inköpa viss mängd sulfitsprit av inhemskt ursprung. Belysande ur sistnämnda synpunkt är, att den under närmast föregående år (oktober 1933— september 1934) sålda mängden inhemsk motorsprit stannade vid 28-49 milj. 1, medan 1934 års bensinimport nådde icke mindre än 480-16 milj. 1. Med hänsyn därtill bestämdes inköpsförhållandet mellan motorsprit och bensin till 36:1000 (numera 29: 1000). Slutligen utvidgades i maj 1935 den i det föregående omn ä m n d a bensinskatten till att avse även brännolja, som användes till automobildrift (7 öre per 1). E n d a s t m i n d r e tulländringar ha sedan 1934 vidtagits i Sverige. Sistnämnda års riksdag medförde visserligen stegringar för ackumulatorer, ammoniumsulfat m. m., varemot emellertid svarade sänkningar för vissa metallbearbetningsmaskiner, visst porslin till hushållsbruk etc. Hela tulluppbörden stannade även 1934 vid endast 10 % av importvärdet, varvid till jämförelse må tilläggas, att i Europa endast Danmark och Nederländerna visade lägre tal (8 % ) . Bland stödåtgärderna vid 1935 års riksdag synes endast utvidgandet av margarinaccisen värt ett omn ä m n a n d e ; denna åvilar numera även andra ersättningsmedel för smör eller flott såsom konstister, matolja m. m. Eljest övervägde tullnedsättningarna i samband med uppgörelserna med Frankrike i mars och Amerikas Förenta Stater i maj. Sverige medgav närmast till förmån för F r a n k r i k e nedsättningar för likör, konjak, parfymerad tvål m. m. samt åsatte inhemskt vin viss omsättningsskatt. Som

206 vederlag ernåddes vissa importkontingenter; sistnämnda land avstod dessutom från att gentemot Sverige tillämpa 1932 års importskattehöjningar m. m. Grundläggande betydelse vid sidan av 1933 års traktat med Storbritannien och Nordirland ägde uppgörelsen med Förenta Staterna. Eftersom dittills traktatlöst tillstånd varit rådande, ägnades utförliga stadganden åt de allmänna importvillkoren, varjämte Sverige tillförsäkrades fortsatt tullfrihet för pappersmassa av vissa slag — den huvudsakliga exportvaran — samt sänkningar för omslagspapper, vissa järn- och ståltillverkningar, tändstickor m. m. Motsvarande svenska medgivanden utgjordes av tullfrihet för russin, nedsättningar för majsflingor, äpplen, päron, fruktkonserver, ytterdäck för automobiler etc. Belysande för denna uppgörelses betydelse är, att 12 % av hela den svenska exporten 1933 såldes till Förenta Staterna. Synnerligen viktig ur världshandelssynpunkt var under senaste åren de särskilda staternas valutapolitiska inställning. Efter guldstandardens uppgivande 1931 inriktades den svenska valutapolitiken på kursstabilitet för engelska pund; allt sedan 1933 noteras dessa utan ändring 19-40 kr. Handeln med utländsk valuta har icke inskränkts, men svårigheterna att vid export till vissa övriga stater utfå betalning ledde till avslutandet av clearingavtal. Betydelsefullast bland dessa var uppgörelsen med Tyskland i augusti 1934, vilken närmast avsåg vissa därstädes utestående finansfordringar. Genom återverkningarna därav gynnades emellertid i synnerhet exporten av järnmalm m. m. från Sverige. Senaste året (oktober 1934—september 1935) visade nämligen ett svenskt exportvärde av 199 milj. kr mot endast 149 milj. under motsvarande tid 1933—34, medan importvärdet icke avsevärt ändrades (331 milj. kr respektive 341 milj.).

207 Bil. 12.

P. M. rörande vissa sidor av den statliga verksamheten till befrämjande av industri, hantverk och hemslöjd. Av ERIK SKOGLUND.

Vissa lånefonder under statskontorets förvaltning. 1. Industrilånefonden. Kungl. kungörelse den /10 1927 (nr 402) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån från industrilånefonden (ändr. 378/1934). 13

Industrilånefonden leder sitt ursprung från den genom beslut av 1902 års riksdag inrättade torvindustrilånefonden, vilken enligt beslut vid 1927 års riksdag därefter skulle benämnas industrilånefonden. Lån från industrilånefonden må utlämnas för 1) industriella anläggningar, som avse tillgodogörande av landets torvtillgångar för tillverkning av torvbränsle eller torvströ (torvlån), 2) andra industriella anläggningar än de under 1) angivna, varvid sådana tillverkningar, som hava betydelse för lantbruket, särskilt böra vinna beaktande (industrilån). Beträffande torvlånen beviljas sådant lån till högst så stort belopp, som svarar mot hälften av den å fullbordad anläggning nedlagda kostnaden eller av beräknad anläggningskostnad för företag, som vid tiden för låneansökningens ingivande ännu icke fullbordats. Undantagsvis må dock beträffande nytt företag, n ä r särskilda omständigheter prövas därtill föranleda, lån beviljas intill två tredjedelar av förenämnda kostnader. För samma företag beviljas lån i varje fall icke till större belopp än 300 000 kronor för bränntorvfabrik och 100 000 kronor för torvströfabrik. Vidkommande industrilånen tillämpas vid uppgörande av förslag till fördelning bland lånesökande av sådana lån i huvudsak följande grundsatser: Fabriker, vilka med anledning av allt för höga tillverkningskostnader eller andra orsaker icke varit eller kunna förväntas genom modernisering bliva räntabla affärer, anses ej böra tilldelas lån av statsmedel. I regel upptagas ej heller helt nybildade företag å förslaget. Företräde lämnas åt sökande, som avser att genom nyanläggning eller inköp av maskiner och inventarier utvidga sin rörelse, framför sökande, som endast avser att erhålla för befintlig rörelses bedrivande nödigt kapital till låg ränta. Lån föreslås slutligen i främsta rummet åt företag, som ämna förädla inhemsk råvara eller eljest igångsätta sådana för landet nya tillverkningar, för vilkas bedrivande särskilda förutsättningar synas föreligga. Lånetiden är för torvlån högst sexton år och för industrilån högst tio år. Sedan torvlån innehafts under fyra år frän första lyftningsdagen, skall det under därpå följande högst tolv år återbetalas med lika kapitalbelopp årligen, låntagaren dock obetaget att före lånetidens utgång på en gång inbetala ogulden del av lånet. Motsvarande tider för industrilån äro två respektive åtta år. I fråga om såväl

208 torv- som industrilån gäller att å lyftat lånebelopp skall erläggas r ä n t a från lyftningsdagen med fyra och en halv procent; dock vare låntagaren skyldig att å lånet eller vad därav återstår oguldet erlägga ränta med det högre procenttal, som under lånetiden kan varda bestämt. Den 30 juni 1935 utgjorde: fondens kapitaltillgångar Kr. 4 544 102: 34 antalet utestående lån / t o r v l å n 39 (industrilån 36 Kr utestående lånebelopp J*0™1*" : - „ !^1 671: 29 yy hndustnlån » 2 889 000: — 3 680 671:29 2. Manufakturförlagslånefonden. Kungl. kungörelse den */II B 1927 (nr 403) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån från manufakturförlagslånefonden. Manufakturförlagslånefonden har sitt ursprung frän den vid 1756 års riksdag grundlagda manufakturdiskontfonden, från vilken understöd genom lån i vanlig diskontväg lämnades inhemska fabriks- och manufakturinrättningar i förhållande till värdet av deras tillverkningar och tillverkningarnas olika behov av understöd. År 1818 avsattes nämligen en del av denna fond till s. k. stående eller förlagslån för anläggningar av nya, i riket förut okända uppfinningar och inrättningar i fabriks- och slöjd väg. Dä manufakturdiskontinrättningens verksamhet å r 1873 upphörde, stadgades, att vissa överskjutande medel från inrättningen skulle tillföras förlagslånefonden. Manufakturförlagslån må utlämnas för fabriksanläggningar. Av ålder hava från erhållande av dylika lån undantagits anläggningar hörande till jordbrukets binäringar samt till bergshanteringen, såsom masugnar, stålverk, valsverk. De grundsatser, som tillämpas vid uppgörande av förslag till fördelning bland de lånesökande av tillgängliga lånemedel, ävensom lånevillkoren äro analoga med de för ihdustrilånen gällande; och hänvisas härutinnan till den framställning, som lämnats i redogörelsen för industrilånefonden. I detta sammanhang förtjänar även nämnas, att av manufakturförlagslånefondens avkastning årligen vissa belopp av Kungl. Maj:t disponeras såsom anslag för olika ändamål inom näringslivet. Några exempel på sådana understöd anföras i det följande under rubriken »Befrämjande av hantverk och hemslöjd». Den 30 juni 1935 utgjorde: fondens kapitaltillgångar antalet utestående lån utestående lånebelopp

Kr. 3 227 174:17 51 Kr. 1 963 170:83

3. Kraftledningslånefonden. Kungl. kungörelse den "/» 1918 (nr 718) angående allmänna bestämmelser för lån från kraftledningslånefonden (ändr. 194/1923, 406/1934). Kungl. kungörelse den "/a 1919 (nr 480) innefattande tillägg till kungörelsen den «/o 1918 (nr 718) angående allmänna bestämmelser för lån från kraftledningslånefonden. Kungl. kungörelse den 2%. 1925 (nr 366) innefattande tillägg till kungörelsen den t»/, 1918 (nr 718) angående allmänna bestämmelser för lån från kraftledningslånefonden. Kraftledningslånefonden inrättades genom beslut av 1918 års riksdag och avser lån för anläggande på landsbygden av distributionsnät för elektrisk energi. Lån beviljas endast ekonomiska föreningar eller andra sammanslutningar, vilka kommerskollegium och lantbruksstyrelsen anse vara för ändamålet lämpligt organiserade och icke avsedda till rena affärsföretag. Lån må icke beviljas till företag, med mindre låntagarens rätt att bekomma erforderlig elektrisk energi är säkerställd samt företaget befinnes i ekonomiskt och

209 tekniskt hänseende grundat p å rationella förutsättningar. Lån kan beviljas till hela anläggningskostnaden. Å lyftat lånebelopp skall, intill dess lån innehafts under två år från första lyftningsdagen, erläggas årlig ränta från lyftningsdagen med fyra och en halv procent. Lån skall, sedan det innehafts under två år från första lyftningsdagen, återbetalas under vart och ett av därpå följande högst aderton år med lika annuitet, därav såsom ränta räknas fyra och en halv procent å det oguldna kapitalbeloppet, låntagaren dock obetaget att före lånetidens utgång på en gång inbetala ogulden del av lånet. Låntagaren skall vara skyldig att vidkännas den höjning av räntan, som Kungl. Maj:t med hänsyn till den effektiva medelräntan för statens upplåning kan finna gott bestämma, ävensom den ändring av annuiteten, som därav kan föranledas. Den 30 juni 1935 utgjorde: fondens kapitaltillgångar antalet utestående lån utestående lånebelopp

Kr. 13 102 811: 77 262 K r . 8 639 085: 03

4. Vattenkraftslånefonden. Kungl. kungörelse den 10 /, 2 1919 (nr 787) med allmänna bestämmelser för lån från vattenkraftslänefonden (ändr. 138/1921, 259/1922, 92/1923, 391/1934). Ur vattenkraftslånefonden, som inrättades genom beslut av 1919 års riksdag, beviljas lån till menigheter, bolag, föreningar eller enskilda dels till företag, vilka avse utbyggande av statens vattenfall eller tillgodogörande av enskilda tillhöriga vattenfall, då tillgodogörandet är av mera allmänt intresse, dels till vissa mindre, lokala vattenkraftsanläggningar för distribution inom orten av elektrisk energi, dels ock till vattenregleringsföretag, då dessa äro av allmännare betydelse. Lån beviljas icke till annat företag än sådant, som befinnes i ekonomiskt och tekniskt hänseende grundat på rationella förutsättningar, samt intill två tredjedelar av den beräknade anläggningskostnaden. Å lyftat lånebelopp skall, intill dess lån innehafts under tre år från första lyftningsdagen, erläggas årlig ränta från lyftningsdagen med fyra och en halv procent. Beträffande denna ränta må av Kungl. Maj:t medgivas anstånd med betalningen på det sätt, att räntan vid de tre årens slut lägges till lyftat lånebelopp och betalas i den ordning nedan stadgas. Lån skall, sedan det innehafts under tre år från första lyftningsdagen, återbetalas under vart och ett av därpå följande högst fyrtio år med lika annuitet, därav såsom ränta räknas fyra och en halv procent å det oguldna kapitalbeloppet, låntagaren dock obetaget att före lånetidens utgång på en gång inbetala ogulden del av lånet. Låntagaren skall vara skyldig att framdeles vidkännas den höjning av räntan, som Kungl. Maj:t med hänsyn till den effektiva medelräntan för statens upplåning kan finna gott bestämma, ävensom den ändring av annuiteten, som därav kan föranledas. Den 30 juni 1935 utgjorde: fondens kapitaltillgångar antalet utestående lån utestående lånebelopp

K r . 9 377 394: 06 78 Kr. 5 896 866: 88

5. Hantverkslånefonden. Kungl. kungörelse den «/e 1916 (nr 230) angående ändrade bestämmelser för lån från tonden för befrämjande av hantverk och därmed jämförlig mindre industri (ändr. 444/1920, 94/1923, 380/1934). Hantverkslånefonden tillkom genom beslut av 1910 års riksdag. Den avser främjande av hantverk och därmed jämförlig industri genom bisträckande av lån till hantverkare och mindre industriidkare för anskaffande av arbetsmaskiner, motorer och andra dyrbarare arbetsredskap. 14 - I I . 352871

210 Lån må för en och samma låntagare utgöra minst 300 kronor och högst 10 000 kronor samt må under inga förhållanden uppgå till mer än nio tiondelar av värdet ä det eller de för inköp avsedda eller redan inköpta föremål, för vilkas betalande lån sökes. Sedan lån innehafts under ett år från lyftningsdagen, skall under de d ä r p å följande fem åren årligen återbetalas en femtedel av det ursprungliga lånebeloppet, så att hela lånet varder inom utgången av det sjätte året till fullo guldet. Låneinnehavare äge dock att, därest han så önskar, även före lånetidens utgång på en gång inbetala ogulden del av lånebeloppet. Å lyftat lånebelopp skall erläggas årlig ränta frän lyftningsdagen med fyra och en halv procent. Den 30 juni 1935 utgjorde: fondens kapitaltillgångar antalet utestående lån utestående lånebelopp 6.

Kr. 350 000: — 126 Kr. 280 800: 91

Lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare.

Kungl. kungörelse den 9/„ 1933 (nr 355) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån ur lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare (ändr. 673/1933, 184/1934). Beslut om inrättande av förenämnda länefond fattades av 1933 års riksdag. Fondens syfte är att genom lån bistå hantverkare och med denna yrkesgrupp jämförliga mindre industriidkare, vilka på grund av rådande kris inom näringslivet kommit i ekonomiska svårigheter och äro i trängande behov av ekonomiskt bistånd. Lån ur fonden kan därför icke beviljas för att avhjälpa ekonomiska svårigheter, som föranletts av andra orsaker än den nuvarande depressionen. För rationalisering eller utvidgning av rörelse äro lånen icke avsedda. Lån må beviljas dels för underlättande av genomförande av ackord (ackordslån), dels ock för betalning av gäld annorledes än vid ackord eller för anskaffande av kapital, som för rörelsens fortsatta bedrivande oundgängligen erfordras (förlagslån). Följande allmänna förutsättningar utöver de först angivna gälla för båda slagen av lån: Anledning skall föreligga att antaga, att sökanden själv gjort vad pä honom skäligen ankommit för övervinnande av svårigheterna. Sökanden skall i övrigt i egenskap av duglig, skötsam och redbar yrkesman befinnas vara förtjänt av bistånd. Yrkeskunskapen bör styrkas antingen genom intyg av hantverks- eller yrkesförening eller på annat sätt. Beträffande ackordslån gäller, att sådant lån må beviljas allenast där, å ena sidan, gäldenärens ställning på grund av krisen blivit så försämrad, att skulderna överstiga värdet av tillgångarna, och, å andra sidan, det med hänsyn till ackordets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt synes sannolikt, att han efter ackordets genomförande skall kunna fortsätta sin rörelse och därvid göra rätt för sig. Såsom grund för värderingen av gäldenärens tillgångar skall läggas saluvärdet enligt opartisk, sakkunnig värdering. Ackordslån må ej överstiga ett belopp av 3 000 kronor, dock att, där rörelsens omfattning eller andra särskilda omständigheter det föranleda, ackordslån må utgå med högre belopp, dock högst 5 000 kronor. Vid bestämmande av lånebeloppets storlek skall i övrigt iakttagas, att de i ackordet deltagande borgenärerna icke genom ackordslånet erhålla, utöver vad med hänsyn till gäldenärens tillgångar och skulder kan anses belöpa å deras fordringar, mer än 5 % av fordringsbeloppet. Rörande förlagslån gäller, att sådant lån allenast må beviljas, där grundad anledning är att antaga, att sökanden, om dylikt lån erhålles, skall kunna i fortsättningen bedriva rörelsen utan ökad skuldsättning. Lån må således icke beviljas,

211 om det finnes anledning att befara, att eventuellt lån endast skulle uppskjuta tidpunkten för ett ekonomiskt sammanbrott eller att länet eljest icke skulle bliva av någon betydelse för sökandens möjligheter att fortsätta sin rörelse. Storleken av förlagslån skall anpassas efter förhållandena inom den yrkesgren, rörelsen avser, men må ej uppgå till högre belopp än som motsvarar en fjärdedel av sökandens genomsnittliga årliga omsättning under de senaste tre åren eller, där rörelsen icke bedrivits under sagda tid, under den tid, rörelsen bedrivits. Förlagslån må ej överstiga ett belopp av 3 000 kronor, dock att, där rörelsens omfattning eller andra särskilda omständigheter det föranleda, förlagslån må utgå med högre belopp, dock högst 5 000 kronor. Gemensamt för nu angivna lån — ackords- såväl som förlagslån — gäller bland andra bestämmelser följande: Å lyftat länebelopp skall erläggas ärlig ränta från lyftningsdagen efter fyra och en halv procent. Av låntagare utbekommet lån skall, sedan det innehafts under två år från första lyftningsdagen, enligt fastställd amorteringsplan återbetalas med en femtedel årligen, så att lånet blir inom utgången av sjunde året tillfullo guldet. Låntagaren äger dock att före lånetidens utgång på en gång inbetala ogulden del av lånebeloppet. Den 30 juni 1935 utgjorde: fondens kapitaltillgångar antalet utestående lån utestående lånebelopp 7.

Kr. 1 298 800: — 560 Kr. 1 169 700: — Hemslöjds lånefonden.

3 Kungl. kungörelse den o/1± 1928 (nr 452; ändr. 113/1932, 407/1934) angående allmänna bestämmelser för lån från hemslöjdslånefonden. Kungl. kungörelse den 3 % 1934 (nr 408) om nedsättning av räntan å vissa äldre lån från hemslöjdslånefonden. Denna fond leder sitt ursprung från den genom beslut av 1919 års riksdag inrättade linberedningsfonden. Enligt beslut vid 1928 års riksdag skulle statslån från sistnämnda fond — under den förändrade benämningen hemslöjdslånefonden — tilldelas hushållningssällskap för utlämnande av ej blott lån för anläggande av mindre linberedningsanstalter utan jämväl förlagslån, avsedda för anskaffande av för textil tillverkning avsett svenskt material, företrädesvis av lin och ull. Statslån från hemslöjdslånefonden må sålunda utgå till hushållningssällskap för utlämnande av 1) län för anläggande av mindre linberedningsanstalter med inredning och utrustning (linberedningslån), eller 2) förlagslån för anskaffande av för textil tillverkning avsett svenskt material, företrädesvis av lin och ull (hemslöjdslän). Å lyftat, oguldet belopp av statslån skall, intill dess lånet innehafts under två år från första lyftningsdagen, hushållningssällskap erlägga fyra och en halv procent årlig ränta från lyftningsdagen. Sådant statslån skall, sedan det innehafts u n d e r två år från första lyftningsdagen, återbetalas under vart och ett av därpå följande femton år med lika annuitet, därav såsom ränta räknas fyra och en halv procent å det oguldna kapitalbeloppet. Sådan inbetalning skall ske vid årets utgång. Hushållningssällskap skall vara skyldigt att vidkännas den höjning av räntan, som Kungl. Maj :t med hänsyn till den effektiva medelräntan för statens upplåning kan finna gott bestämma, ävensom den ändring av annuiteten, som därav kan föranledas. Linberedningslän må icke till något linberedningsföretag beviljas till högre belopp än 25 000 kronor och icke uppgå till mera än halva den uppskattade kostna-

212 den för anläggande av beredningsanstalten med inredning och utrustning. slöjdslån må icke beviljas till högre belopp än 10 000 kronor. Den 30 juni 1935 utgjorde: fondens kapitaltillgångar ... . . , , .. I linberedningslån antalet utestående lan i) hemslöjdslån ° ».. . . . . , I linberedningslån B utestående lånebelopp { hemslö]dslft n

Kr. 110 546: 24 4 9 Kr. 7 203:18 , 68 509: 76

Hem-

75 712:94

Lån o c h subventioner för främjande a v enskild företagsamhet. 1933 å r s riksdag anslog 10 miljoner kronor till lån för främjande av enskild företagsamhet och uppmuntran av industriell verksamhet, samt 3-5 miljoner kronor såsom subventioner för samma ändamål. I de direktiv, som av riksdagen lämnades för ifrågavarande stödverksamhet framhölls angelägenheten därav, att endast sådana företag komme i åtnjutande av stöd, vilka på grund av konjunkturerna tvingats eller, såvitt kunde bedömas, inom en icke avlägsen framtid bleve tvungna, därest hjälp i någon form icke erhölles, att nedlägga sin verksamhet. Vidare framhölls såsom en förutsättning för åtnjutande av lån, att företagen icke på annan väg kunde erhålla hjälp till sin verksamhet. Ytterligare betonades slutligen, att företagen borde hava en verklig betydelse ur arbetslöshetssynpunkt. I proposition till 1934 ä r s riksdag begärdes ett nytt anslag av 5 miljoner kronor att användas till län. I sammanhang därmed framhölls, att subventioner förekommit i sä liten utsträckning, att något nytt anslag icke behövdes, vadan hinder icke borde möta för att från subventionsanslaget lämna bidrag i form av län. Vidare anfördes i propositionen, att de av 1933 års riksdag lämnade direktiven av Kungl. Maj :t tolkats så, att stöd finge beredas endast åt redan existerande företag i och för uppehållandet av deras drift i förutvarande omfattning. Enär med denna tolkning stöd icke kunnat lämnas varken för utvidgning av eller startande av nytt företag •— icke ens n ä r det gällde en fullkomligt ny produktionsgren — begärde Kungl. Maj:t direktivens uppmjukande på denna punkt. •— Riksdagen biföll i sina nya direktiv de i propositionen uttalade önskemålen r ö r a n d e subventionsanslagets a n v ä n d a n d e och direktiven. Det begärda beloppet nedsattes emellertid till 3 miljoner kronor, därav högst 500 000 kronor på anförda skäl finge tagas i anspråk för understöd till utvidgningar eller startande av företag. Intill februari månads utgång 1935 förelågo över 1 000 framställningar om lån eller subvention. 243 ansökningar berörande 9 258 arbetare och avseende lån å i runt tal 17-4 miljoner kronor samt subventioner å i runt tal 1-3 miljoner kronor hade i så måtto bifallits, att lån beviljats till ett belopp av i runt tal 13 miljoner kronor och subventioner till ett belopp av 355 300 kronor. Full räntefrihet h a d e beviljats endast i tre fall, eljest hade räntan utgått med 5 %. Amorteringstiden för lånen hade i regel bestämts till 10 år. Utredningen av låneärendena h a d e i ett flertal fall föranlett, att som villkor för lånet uppställts en mer eller m i n d r e genomgripande rekonstruktion av det låntagande företaget. F ö r budgetaret 1935/1936 begärde Kungl. Maj:t inga anslag till lån eller subventioner; däremot begärdes utsträckning av medgivandet att disponera medel för understödjande av utvidgning eller startande av företag. I detta avseende anfördes: »Den under år 1934 fortgående konjunkturförbättringen h a r medfört en väsentlig förändring i låneklientelet. Allt färre lånesökande företag äro sådana, som av konjunkturerna tvingats eller befaras bliva tvingade att nedlägga eller avsevärt inskränka sin verksamhet. I stället framträda påfallande två a n d r a grupper av hjälpsökande. Den ena gruppen omfattar regressiva eller nedlagda

213 företag, vilkas svårigheter väsentligen bero på andra omständigheter än konjunkturerna, i allmänhet antingen brister i ledningen eller strukturella förändringar av marknadsförhållandena. Till den andra gruppen höra progressiva företag, som anse sig icke kunna med egna medel eller till buds stående bankkredit tillräckligt effektivt utnyttja konjunkturförbättringen, samt vidare uppfinnare och andra g r u n d a r e av nya företag. Givet är att starka skäl ur arbetslöshetssynpunkt tala för att möjlighet beredes att, där så befinnes lämpligt, från statens sida lämna stöd till livskraftiga företag, hänförliga till nyssnämnda andra grupp. Det kan härvid erinras om de pågående utredningarna i syfte att inom de av depressionen svårast drabbade landsdelarna bereda nya sysselsättningsmöjligheter åt befolkningen. Åtgärder av innebörd att i dylika landsdelar skapa nya anläggningar kunna förutses i jämförelsevis stor utsträckning påkalla ekonomisk medverkan från statens sida. Uppenbarligen är det under dessa omständigheter av vikt, att Kungl. Maj:t disponerar medel för att kunna lämna erforderligt bistånd. Självfallet bör dock tillses, att sådana företag icke startas, som kunna befaras konkurrera ut eller medföra menliga verkningar för redan bestående företag. Kungl. Maj:t torde emellertid komma att förfara med tillbörlig försiktighet.» Kungl. Maj:t begärde att detta medgivande skulle omfatta högst 2-s miljoner kronor. Riksdagen, som godkände Kungl. Maj:ts motivering, nedsatte dock summan till 1-5 miljoner kronor och uttalade, »att statens bistånd i förevarande hänseende måste lämnas under sådana former, att statsmakterna varken formellt eller reellt bliva bundna för ytterligare stödåtgärder gentemot de företag, som bispringas». K r e d i t g i v n i n g från A k t i e b o l a g e t I n d u s t r i k r e d i t . Sedan de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning i fråga om inrättande av ett institut för långfristig och medellång kreditgivning åt företag inom näringslivet den 14 februari 1934 avgivit betänkande med förslag i förevarande ämnen (Statens offentliga utredningar 1934: 7), framställde Kungl. Maj:t inför 1934 års riksdag proposition (nr 260) angående statens medverkan för inrättande av ett dylikt kreditinstitut. Propositionen byggde väsentligen på de sakkunnigas betänkande och därtill fogade förslag till bolagsordning och reglemente för det nya bolaget. Riksdagen anslöt sig i huvudsak till Kungl. Maj:ts förslag och anvisade erforderliga medel för tecknande av aktier i bolaget, varjämte staten genom riksgäldskontoret såsom garantifond till bolagets förfogande skulle ställa statens 4 % obligationer till ett belopp av 12 miljoner kronor. Det nya kreditinstitutet, benämnt Aktiebolaget Industrikredit, grundades i oktober 1934 och upptog sin utläningsverksamhet i början av 1935. Aktiekapitalet utgör 8 miljoner kronor, varav staten tecknat 5 998 000 kronor, medan resterande belopp övertagits av 5 affärsbanker. Bolagets verksamhet regleras enligt aktiebolagslagen, ej enligt banklagstiftningen. Bolaget avser att tillgodose det svenska näringslivets, huvudsakligen industriens och hantverkets, behov av långfristig och medellång kredit, sedan dylik kreditgivning enligt den nya banklagstiftningens andemening numera väsentligen torde falla utom ramen för affärsbankernas uppgift. Den av bolaget lämnade krediten är alltså avsedd att komplettera affärsbankernas kreditgivning, medan konkurrens med affärsbankerna inom deras legitima verksamhetsområde ej skall ifrågakomma. Bolaget kan endast i undantagsfall lämna lån på längre tid än 10 år, och utlämnade lån skola i regel helt eller delvis amorteras under lånetiden. Lån får utlämnas endast mot fullt betryggande säkerhet. Bolagets kapitalanskaffning är avsedd att väsentligen bygga på utgivning av obligationer. Bolagets rätt att ingå förpliktelser är begränsad sålunda, att förpliktelsernas sammanlagda kapitalbelopp icke får överstiga fyra gånger beloppet

214 av summan av garantifond och reservfond. Bolagets utlåningsrörelse kan enligt dessa grunder tills vidare omfatta ett belopp av 56 miljoner kronor, nämligen dels aktiekapitalet 8 miljoner och dels upplånade medel intill 48 miljoner kronor. Under den tid bolaget varit i verksamhet, har efterfrågan från sådana lånesökande, vilka kunnat ställa betryggande säkerheter, varit förhållandevis mycket ringa.

Befrämjande av hantverk och hemslöjd. Vad hantverket angår, är anledning erinra om att staten vidtagit ett flertal åtgärder till främjande av yrkesskickligheten inom detsamma. Främst bör därvid framhållas den statliga understödsverksamheten till förmån för den lägre yrkesundervisningen sådan densamma utövas i de av kommuner eller enskilda inrättade verkstads-, lärlings- och yrkesskolorna. Betydande anslag — för budgetåret 1935/36 uppgående till 1 700 000 kronor — hava sålunda årligen upptagits å riksstatens åttonde huvudtitel till understödjande av kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisningen. Det bör dock bemärkas, att den ifrågavarande yrkesundervisningen förutom hantverk även avser industri, handel och husligt arbete. Att utan en detaljundersökning säga, huru mycket av det angivna anslagsbeloppet, som kommer på hantverkets del, låter sig icke göra; knappast torde dock för hantverkets vidkommande de beviljade understöden uppgå till mer än högst en tredjedel av det hela. — En alldeles särskild plats i fråga om yrkesundervisningen intager det av Sveriges hantverksorganisation år 1922 i Stockholm upprättade Hantverksinstitutet, vilket, bland annat, h a r till uppgift att för hantverksyrkenas höjande anordna mästarekurser och föreläsningar. Årliga bidrag av statsmedel — under de senaste åren av sparsamhetsskäl starkt beskurna — utgå till institutet dels från åttonde huvudtitelns anslag till enskilda anstalter för yrkesundervisning efter för detta anslag stadgade grunder (för budgetåret 1934/35 c:a 28 000 k r o n o r ) , dels ock från manufakturförlagslånefondens räntemedel till belopp av för närvarande 15 000 kronor. För befrämjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare utgår vidare ett anslag å riksstatens tionde huvudtitel — för budgetåret 1935/36 38 200 k r o n o r — vilket anslag utbetalas och disponeras av kommerskollegium. Därigenom h a r möjlighet beretts hantverksmästare, som genom kontrakt överenskommit med en lärling och hans målsman eller, om han själv är lärlingens målsman, skriftligen förbundit sig att giva lärlingen en sådan utbildning i yrket, att lärlingen därefter kan anses »utlärd», att av kommerskollegium tilldelas statsunderstöd för lärlingens utbildande. Understödet uppgår till 300 kronor för varje lärling och utbetalas med 100 kronor efter första läroårets utgång, 75 kronor efter andra och 50 kronor efter tredje läroårets utgång, varjämte återstående 75 kronor utbetalas så snart det blivit styrkt, att lärlingen kan anses utlärd i yrket. Beträffande understöd tilldelat mästare, som själv är lärlingens målsman, gälla för utbetalande därav särskilda bestämmelser. Lärotiden är 3 år. E n ä r kontrakt angående omyndig u p p h ö r att vara bindande, så snart myndighetsåldern inträtt, måste den kontrakterade lärotiden för dylik lärling börja före den dag, då han fyller 18 år. Lärlingen är skyldig att besöka för hans teoretiska yrkesutbildning lämplig skola, om sådan med understöd av allmänna medel finnes ä orten anordnad. Mästaren är förpliktad att så ordna lärlingens yrkesarbete, att hinder ej därav må uppstå för lärlingen att fullgöra nyssnämnda skyldighet. Av statsmedel utdelas vidare belöningar åt lärlingar. Varje lärling, för vars utbildande mästaren tilldelats statsunderstöd, erhåller av statsmedel en utlärlingspenning av 20 kronor, om han efter avlagt prov erhåller Sveriges hantverksorganisations utlärlingsbevis. Årligen utdelar kommerskollegium efter hantverks-

215 organisationens hörande statspremier till ett belopp av högst 100 kronor till de mest förtjänta av dem bland ovannämnda lärlingar, som i utlärlingsbeviset tillerkänts högsta vitsord för skicklighet i yrket. I sammanhang med den berörda, genom kommerskollegium understödda lärlingsutbildningen torde såsom parallellfall därtill böra nämnas det särskilda slag av verkstadsskolor, som benämnas »decentraliserade», enär de äro på så sätt organiserade, att skolans elever »en och en» utplaceras hos enskilda hantverksmästare, vilka av vederbörande skolstyrelse kunna antagas såsom lärare. Understöd till dylika verkstadsskolor utgå jämväl av det förutnämnda anslaget till yrkesundervisningen, dock endast om desamma äro kommunala skolor. Understödet får p å grund av särskilt Kungl. brev av den 7 oktober 1932 utgå med intill 20 öre för undervisningstimme eller högst 400 kronor för år och lärare, oavsett om han har en eller möjligen två elever. Slutligen må erinras om att staten genom anslag till resestipendier •— under senare år av sparsamhetsskäl indragna — skapat möjligheter för hantverkare att erhålla stipendier till fortsatt utbildning i yrket. (Jfr den följande redogörelsen för resestipendier.) För befrämjande av hemslöjden h a r å riksstatens tionde huvudtitel under en lång följd av år upptagits anslag, för budgetåren 1933/34 och 1934/35 uppgående till 20 000 kronor. I samband med den för budgetåret 1935/36 verkställda omläggningen av riksstaten har å densamma det belopp av 3 000 kronor, utgörande arvode åt den av staten anställda extra instruktören för hemslöjd, vilket belopp tidigare utgått ur det allmänna hemslöjdsanslaget, upptagits under särskild anslagstitel, varvid samtidigt det allmänna anslaget sänkts med ett motsvarande belopp eller till 17 000 kronor. Detta anslag har, jämte det för framtida disposition reserverats ett belopp av 1 000 kronor, av Kungl. Maj :t disponerats sålunda, att understöd beviljats Svenska Hemslöjdsföreningarnas riksförbund med 4 000 kronor, Föreningen för Svensk Hemslöjd med 3 000 kronor, Svenska Slöjdföreningen med 5 000 kronor, Ångermanlands hemslöjdsförening med 500 kronor och Medelpads hemslöjdsförening u. p. a. med 500 kronor, varefter återstoden av anslaget på visst sätt fördelats mellan hushållningssällskapen i Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Det må även nämnas, att Föreningen för Svensk Hemslöjd, utöver å riksstaten beviljade statsunderstöd, av Kungl. Maj:t årligen ur manufakturförlagslånefondens räntemedel tilldelats ytterligare understöd med 4 000 kronor. Rese- och exportstipendier. Resestipendier. Under en följd av år hava tidigare särskilda anslag årligen beviljats till resestipendier för befrämjande av, bland annat, industri och hantverk. De stipendier, som här avses, ä r o : hantverkarestipendier, avsedda för idkare av hantverk och annan mindre industri för studier i Sverige eller i utlandet; verkmästarstipendier, avsedda för verkmästare och förmän inom industrien för studier i Sverige eller utomlands; samt arbetarstipendier, avsedda för arbetare i de särskilda näringsyrkena för studier utomlands eller i särskilda fall i Sverige. Börande dessa stipendier hänvisas till Kungl. Maj :ts kungörelse den 11 oktober 1920 (nr 819) med allmänna bestämmelser för reseunderstöd från vissa anslag för främjande av industri och hantverk m. m. Av besparingsskäl, föranledda av krisförhållandena, hava emellertid under de senaste åren inga anslag för de nämnda ändamålen upptagits i riksstaten. I detta sammanhang böra även nämnas de s. k. Possehlstipendierna, varom all-

216 manna bestämmelser meddelas i Kungl. Maj:ts och rikets kommerskollegii kungörelse den 11 september 1916 (nr 394) med reglemente för senator Emil Possehls stipendiefond. Denna fond har till ändamål att årligen medelst tilldelande av resestipendier bereda tillfälle för unga lovande svenska k ö p m ä n och tekniker att taga kännedom om kommersiella och tekniska förhållanden i Tyskland. Fonden, vars kapital utgör 100 000 kronor och icke må nedgå u n d e r detta belopp, förvaltas av kommerskollegium. Av fondens ränteavkastning skall årligen utdelas resestipendier till svenska köpmän och tekniker för studier av Tysklands handel och industri. Företräde skall därvid lämnas sådana sökande, som med hänsyn till den i Tyskland långt utvecklade organisationen inom handel och industri hava för avsikt att genom studier och arbete på ort och ställe lära känna den tyska handeln — däribland även exporthandeln — och industrien för att utbilda sig till dugande köpmän och fabriksidkare. Stipendierna, vilka sä vitt möjligt böra till lika antal fördelas mellan köpmän och tekniker, skola utgå med belopp om tolvhundra k r o n o r och tilldelas efter beslut av kommerskollegium. Exportstipendier. Allmänna bestämmelser därom meddelas i Kungl. Maj:ts kungörelse den 16 september 1932 (nr 441). De utdelas till personer, som vilja, utan officiell ställning, i främmande — företrädesvis transoceana — länder verka för avsättning av svenska exportartiklar, import till Sverige av råvaror och a n d r a förnödenheter samt transithandeln över Sverige. Stipendiat åligger att inom tid, som vid stipendiets tilldelande bestämmes, inställa sig å sitt verksamhetsområde samt därstädes uppehålla sig under en tid av minst ett år, med skyldighet för stipendiaten att under hela verksamhetstiden hålla såväl kommerskollegium som vederbörande svenska beskickning och konsulat underrättade om sin adress. Stipendiat må icke antaga titel, som kan giva honom sken av att innehava officiellt uppdrag eller eljest intaga officiell ställning. Finnes i land, där stipendiat har sitt arbete förlagt, svensk handelsattaché anställd, skall stipendiaten giva denne del av den allmänna planen för arbetet samt, där så finnes lämpligt, av mera betydelsefulla affärer, som stipendiaten förmedlat, ävensom i övrigt i förekommande fall meddela handelsattachén de upplysningar inom området för dennes verksamhet, vilka stipendiaten kan vara i tillfälle att lämna. Stipendiat i land, där handelsattaché icke finnes anställd, åligger att lämna enahanda meddelanden till vederbörande svenska beskickning eller konsulat. Stipendium utbetalas av kommerskollegium.

Exportkredit. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 december 1932 hemställde styrelsen för Sveriges allmänna exportförening om vidtagande av åtgärder för införande i Sverige av statlig exportkredit i form av s. k. exportkreditgaranti. I skrivelsen framhölls i huvudsak, att styrelsens förslag om införande av exportkreditsystem i Sverige grundade sig på resultatet av vissa inom exportföreningen verkställda utredningar, som givit vid handen, dels att statliga exportkreditsystem vore införda i så gott som alla med Sverige konkurrerande länder i Europa, dels ock att inom vida exportkretsar förefunnes livlig önskan, att liknande åtgärder måtte vidtagas även i vårt land. Styrelsen hade icke bortsett från de betänkligheter av principiell och annan art, som måste hysas mot ett sådant ingrepp i den fria handeln, men med hänsyn till att utländska konkurrenter med stöd av statliga kreditåtgärder i stor utsträckning vunne insteg på olika avsättningsfält på den svenska exportens bekostnad, vilket bidroge till ökad arbetslöshet och innebure allvarliga vådor för framtiden, hade styrelsen funnit betänkligheterna böra vika och ett exportkreditsystem önskvärt. Ett dylikt system borde givetvis betraktas

217 som en tillfällig åtgärd, avsedd att avvecklas vid återinträdande normala förhållanden. I en vid skrivelsen fogad promemoria framhölls först vissa allmänna synpunkter på frågan om en statlig exportkredit, varefter riktlinjer uppdrogos för systemets utformande. I sistnämnda avseende anförde exportföreningen bland annat: Exportkrediten borde erhålla karaktär av exportkreditgaranti. Med hänsyn till frågans ömtåliga och invecklade natur borde någon viss kredittid icke bestämmas, utan denna borde efter ingående prövning anpassas efter varuslag, land och rådande konkurrensförhållanden. Det samlade belopp, vartill de lämnade statsgarantierna vid varje tidpunkt skulle komma att högst uppgå, borde utgöra 75 å 100 miljoner kronor. Statens garanti borde begränsas till 60 procent av fakturabeloppet och densamma borde endast omfatta sådana förluster, som vore beroende på köparens insolvens. Alla varor, som framställdes i Sverige, främst hel- och halvfabrikat samt jordbruksprodukter, borde kunna komma i åtnjutande av statsgaranti. Svenska företag, som tillverkade vederbörande vara inom Sverige, samt företag, som, ehuru ej själva producenter, sedan lång tid bedrivit omfattande exportverksamhet och omhänderhaft exportförsäljning för respektive industri, borde kunna erhålla statsgaranti, varvid de företag, vilkas varor vore kända och inarbetade å avsättningsmarknaden eller vilkas utländska köpare kunde ställa statsgaranti eller förstklassig bankgaranti för betalningen, borde givas företräde vid tilldelningen av exportgarantier. För att omhänderhava beviljande av kreditgarantier borde inrättas ett särskilt organ, vars organisation och instruktion kunde möjliggöra ett snabbt och affärsmässigt fattande av beslut, utan skyldighet att gentemot utomstående motivera desamma. Kommerskollegium tillstyrkte exportföreningens framställning och utarbetade förslag i ämnet, övriga myndigheter, vilka yttrade sig i frågan, uttalade sig i tillstyrkande riktning eller förklarade sig icke vilja avstyrka den föreslagna anordningen. Kungl. Maj:t framlade proposition i ämnet den 17 mars 1933, nr 245. I anledning av propositionen medgav samma års riksdag att — enligt de närmare bestämmelser, som kunde bliva av Kungl. Maj:t meddelade — svenska staten finge under tiden till och med utgången av budgetåret 1933/1934 till belopp av högst 75 miljoner kronor iklädas betalningsansvar för exportkrediter för till utlandet levererade inhemska alster av industri, jordbruk och fiske. Biksdagen medgav vidare, att av det nämnda beloppet av 75 miljoner kronor högst 6 miljoner kronor finge tagas i anspråk för finansiering av export av inhemska alster av jordbruk och fiske i enlighet med de av särskilda utskottet i ett dess utlåtande nr 4 angivna särskilda riktlinjer, varvid såväl förskottet som statsgarantin skulle kunna uppgå till 100 % av fakturavärdet. Garantin skulle kunna avse utebliven betalning såväl på grund av köpares insolvens som på grund av valutarestriktioner. Genom förordningen den 26 juni 1933 (nr 429) lämnades sedermera i enlighet med riksdagens direktiv föreskrifter angående statsgaranti för exportkredit m. m., därvid bland annat stadgades, att prövning och avgörande av fråga om statsgaranti för exportkredit m. m. skulle ankomma på en av Kungl. Maj:t utsedd nämnd, exportkreditnämnden. Instruktion för denna nämnd utfärdades ävenledes den 26 juni 1933 (nr 430). Sedan Kungl. Maj:t i proposition den 16 mars 1934, nr 256, väckt förslag om fortsatt bemyndigande för beviljande av statlig exportkreditgaranti under budgetåret 1934/1935, medgav 1934 års riksdag enligt dess skrivelse nr 309, att svenska staten finge under tiden till och med utgången av sistnämnda budgetår till belopp av högst 35 miljoner kronor — däri inberäknade de belopp, vartill garantier beviljats eller kunde komma att före utgången av budgetåret 1933/1934 beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet levererade inhemska alster av industri,

218 jordbruk och fiske; tillika beslöt riksdagen, att de för ifrågavarande exportkreditgarantier givna bestämmelserna skulle i huvudsak oförändrade gälla. Dock skulle i särskilda undantagsfall garantiprocentsatsen vid export av industrialster kunna höjas från 60 till 75 7c I anledning härav förordnade Kungl. Maj :t den 22 juni 1934 (S. F . S. nr 345), att förordningen den 26 juni 1933 (nr 429) angående statsgaranti för exportkredit m. m. — vilken förordning gällde till och med den 30 juni 1934 — skulle, med viss ä n d r a d lydelse av 4 och 5 §§, äga fortsatt giltighet efter sistnämnda dag till och med den 30 juni 1935. Enligt skrivelse nr 137 godkände 1935 års riksdag, att exportkreditgaranti enligt i huvudsak oförändrade grunder lämnades under budgetåret 1935/36. Enligt de sålunda meddelade föreskrifterna har exportkreditnämnden att till den svenska exportens främjande bevilja statsgaranti för den kredit, som av exportör lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske. I särskilda fall kan statsgaranti även beviljas för entreprenadarbeten, som utföras i utlandet i förening med industrileveranser, ävensom för till utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt då dylik verksamhet kan bliva av betydelse för svensk export. Statsgarantin må i allmänhet högst avse, att ett belopp, uppgående till 60 procent av den av exportören lämnade krediten, kommer att inflyta. Detta innebär, att garantin upphör, så snart den procentuella andel av kreditbeloppet, som omfattas av garantin, influtit. I undantagsfall, då synnerligen starka skäl föreligga för att staten övertager en ökad risk, må dock procentsatsen höjas till 75 procent. Då fråga är om export av alster av jordbruk eller av fisk och fiskprodukter kan garantin utsträckas intill hela kreditbeloppet. I fall av denna art äger exportkreditnämnden även att helt eller delvis finansiera exporten genom köpesummans förskotterande. Statsgarantin kan avse utebliven betalning av två olika huvudorsaker, nämligen dels i anledning av köparens insolvens, dels ock på grund av hinder för säljaren att erhålla betalning till följd av allmänt moratorium, valutaspärr, andra valutarestriktioner eller liknande statliga åtgärder utomlands. Sammanlagda beloppet av samtidigt utelöpande exportkreditgarantier, däri inberäknat vad staten — utan att återbetalning ägt rum — kan hava fått utgiva på grund av förskott eller beviljad garanti, får ej överstiga 35 miljoner kronor. Inom ramen härför kunna nyssnämnda utvidgade garantier respektive förskott till förmån för jordbruk och fiske uppgå till 6 miljoner kronor tillhopa. Rörande sin verksamhet meddelade exportkreditnämnden i skrivelse till chefen för handelsdepartementet den 1 februari 1935 bland annat följande: Intill utgången av år 1934 hade ansökningar om exportkreditgaranti beviljats för ett kreditbelopp av inalles 25-3 miljoner kronor. Inom detta belopp hade garantiförbindelser utställts för 19-3 miljoner kronor, därav statsgarantin omfattade l l - i miljoner kronor. Garantierna avsåge ett 20-tal olika länder — varav huvudparten Ryssland. I intet fall hade förekommit sådan utsträckt garanti eller sådant förskott, som nämnden vore bemyndigad lämna till produkter av jordbruk och fiske. Stockholm i augusti 1935.

219 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Vissa lånefonder under statskontorets förvaltning 1. Industrilånefonden 2. Manufakturförlagslånefonden 3. Kraftledningslånefonden 4. Vattenkraftslånefonden 5. Hantverkslånefonden 6. Lånefonden för ackordslån och förlagslån åt hantverkare 7. Hemslöjdslånefonden Lån och subventioner för främjande av enskild företagsamhet Kreditgivning från Aktiebolaget Industrikredit Befrämjande av hantverk och hemslöjd Rese- och exportstipendier Exportkredit

Sid. 207 207 208 208 209 209 210 211 212 213 214 215 216

220 Bil. 13.

Kungl. Maj:ts handelspolitiska befogenheter. Av GUNNAR BÖÖS-

I.

Konungens traktaträtt.

Konungens principala prerogativ inom handelspolitikens område utgöres av rätten att efter statsrådets hörande ingå överenskommelser med främmande makter (R.F. § 12). Gränserna för Konungens makt i detta avseende äro utstakade i R.F. Framför allt begränsas Konungens traktaträtt genom riksdagens lagstiftnings- och beskattningsrätt. Genom de år 1921 genomförda grundlagsändringarna har riksdagen emellertid därutöver tillförsäkrats en viss medbestämmanderätt vid avslutande av överenskommelser med främmande makter. Det är sålunda stadgat, att sådana överenskommelser som, utan att angå fråga som riksdagen enligt B.F. äger att allena eller med Konungen avgöra, äro av större vikt, skola framläggas för riksdagen för godkännande, varom förbehåll skall intagas i avtalet. Skulle i något fall rikets intressen kräva, att överenskommelse som är av större vikt, men ej angår fråga som riksdagen äger avgöra, avslutas utan riksdagens godkännande, må det ske, dock skall i sådant fall utrikesnämnden erhålla tillfälle att yttra sig innan överenskommelsen ingås. Fall som h ä r åsyftas torde framför allt kunna uppstå mellan riksdagarna, då det kan bliva tal om överenskommelse i ett ärende som å ena sidan är av den brådskande natur, att lagtima riksdags sammanträdande icke kan inväntas, och å andra sidan icke är av den vikt, att urtima riksdag bör inkallas. Men även under pågående riksdag kan rikets intresse kräva, att överenskommelse avslutas av Kungl. Maj:t ensam, om den nämligen rör ett ämne av så grannlaga beskaffenhet att den för undvikande av publicitet befinnes icke böra framläggas inför riksdagen. Rörande utrikesnämnden samt rådplägning med denna stadgas i R.F. § 54 och R.O. § 50.

II.

Tullpolitiska förfoganden.

A. Tullförhöjningar. Genom en övergångsbestämmelse till 1911 års tulltaxa (K. F. den 9 juni 1911) erhöll Kungl. Maj:t för första gången befogenhet att i handelspolitiskt retorsionssyfte belägga varor från land där svenska fartyg eller varor åtnjuta mindre gynnsam behandling än andra länders, med tilläggstull utöver den enligt tulltaxan utgående tullavgiften till högst samma belopp som den senare, eller, beträffande tullfri vara, med tull till högst varans värde. Denna bestämmelse (kallad kamptullbestämmelsen) gällde till utgången av år 1912. På förslag av tull- och traktatkommittén återupplivades kamptullbestämmelsen år 1919 i syfte att svenska regeringen måtte sättas i stånd att möta emotsedda förhandlingar rörande nya handelstraktater. Förordning i ämnet (med rubrik: K. F. om rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift, och i förkortning benämnd kamptullförordningen) utfärdades den 16 juli 1919 (nr 423) med gil-

221 tighet till utgången av å r 1920; den innehöll bemyndigande för Kungl. Maj:t att med tilläggstull till samma belopp som enligt 1911 års förordning belägga »varor som från visst land införas». Beträffande detta bemyndigande, vilket liksom det tidigare endast gällde då riksdagen icke var samlad, var förutsatt att det icke skulle begagnas med m i n d r e omständigheterna oundgängligen sådant påkallade. År 1923 höjdes maximigränsen för ifrågavarande tilläggstullar från 100 till 300 % av de enligt tulltaxan utgående tullsatserna. I övrigt gällde bemyndigandet enligt årligen antagna författningar i oförändrat skick till utgången av år 1932. Sistnämnda är framlade 1932 års handelskommitterade såsom ett led i ett av kommitterade utarbetat beredskapsprogram förslag till utvidgning av Kungl. Maj:ts handelspolitiska befogenheter på tullområdet genom revision av den s. k. kamptullförordningen, i vilket syfte kommitterade föreslogo utbytande av orden »varor som från visst land införas» mot uttrycket »varor som från utlandet införas». Av förordningens såväl historiska utveckling som formulering hade ansetts framgå, att densamma varit avsedd att användas antingen såsom repressaliemedel mot visst land som behandlade svenska handels- och sjöfartsintressen ogynnsamt i jämförelse med andra länder, eller ock, i fall av behov, såsom allmänt handelspolitiskt påtryckningsmedel riktat mot visst land. På grund av att förordningen, som ovan nämnts, var inskränkt till varor som från visst land införas, skulle varje med stöd av densamma vidtagen tullförhöjning hava erhållit karaktär av utpräglad diskriminering, innebärande ett synnerligen markerat avsteg från mestgynnad-nationsprincipen. En dylik åtgärd, som enligt sakens natur skulle framkalla ett skärpt förhållande till det land mot vilket den vidtoges, ansågs föga lämplig såsom inledning till eller medel för handelspolitiska förhandlingar, och förordningen befanns därför i sin dåvarande avfattning icke kunna tagas i praktiskt bruk för annat ändamål än såsom vapen vid ett eventuellt handelskrig med visst land. Det ansågs därför synnerligen angeläget, att Kungl. Maj:t utrustades med effektivare och smidigare förhandlingsmedel. Förhållandena befunnos kräva en utvidgning av Kungl. Maj:ts befogenhet att vidtaga tullförhöjningar i så måtto, att denna befogenhet skulle icke blott såsom hittills gälla i förhållande till visst land, utan jämväl avse tullförhöjningar med generell tillämpning. Behovet av en dylik vidgad befogenhet för Kungl. Maj:t gjorde sig gällande såväl vid mera isolerade handelspolitiska aktioner som ock vid avtalsförhandlingar av större omfattning. Det framhölls särskilt, att även med avseende å förhandlingar av sistnämnda slag förhållandena kunde utveckla sig med sådan snabbhet, att tullförhöjningar kunde erfordras jämväl under tid då riksdagen icke vore samlad. Genom den föreslagna ändringen skulle Kungl. Maj:t, utan att betagas möjligheten att vid behov såsom försvarsmedel tillgripa differentialtullar, sättas i stånd att i handelspolitiskt syfte vidtaga tullförhöjningar av allmän giltighet och sålunda utan differentialtullarnas utmanande karaktär. Samtidigt med berörda ändring föreslogs beträffande tullfria varor en sänkning av gränsen för tilläggstullen från 100 till 25 7c av varans värde. F ö r o r d n i n g i enlighet med förslaget utfärdades den 17 juni 1932 (nr 245) med giltighet till och med den 30 juni 1933, varefter förordningen år efter år förlängts, senast till och med den 30 juni 1936. Befogenheten gäller alltjämt endast under tid, då riksdagen icke är samlad, och beslut om tullförhöjningar som fattas i enlighet med förordningen skola underställas riksdagen. B. Tullsänkningar. I samband med förslag år 1933 om förlängning av förordningen om Konungens rätt att åsätta särskild tullavgift behandlades jämväl spörsmål om Kungl. Maj:ts rätt att upphäva eller sänka gällande tullar (prop, nr 261/1933). Med stöd av yttranden av Traktatberedningen, Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen anförde föredragande departementschefen, som i likhet med Traktatberedningen funnit det vara av vikt att Kungl. Maj:t såsom ett han-

222 delspolitiskt komplement till rätten att vidtaga tullförhöjningar hade i sin h a n d att borttaga eller sänka tullar, att befogenhet i sistnämnda hänseende ansetts utan särskilt bemyndigande tillkomma Kungl. Maj:t i viss utsträckning. I enlighet med vad fallet varit på senare tid då denna befogenhet av Kungl. Maj:t utövats, finge det dock enligt departementschefen förutsättas, att även framdeles beslut, som på detta område kunde komma att fattas av Kungl. Maj:t, komme att allenast avse begränsad tid eller eljest vara av begränsad räckvidd. Vad departementschefen sålunda anfört rörande Kungl. Maj:ts rätt att borttaga eller sänka tullar gav för riksdagens vidkommande icke anledning till erinran. Av h ä r berörda befogenhet har Kungl. Maj :t nyligen gjort bruk i samband med en genom ministeriell notväxling i augusti 1935 träffad handelspolitisk överenskommelse med Spanien; ifrågavarande tullsänkningar gälla allenast till utgången av år 1936. C. Återgångstullar. Ett av 1932 års handelskommitterade framlagt förslag om automatiskt återinträdande tullsatser med verkan vid u p p h ö r a n d e av tariffavtal h a r i princip godkänts av statsmakterna. Redogörelse för systemet lämnades i proposition nr 263/1932; i bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande (nr 54) uttalas, att ifrågavarande förslag om automatisk återgång till högre tullsatser, då handelsfördrag som innefattar nedsättning och bindning av fastställda tullar upphör att gälla, icke givit utskottet anledning till erinran. Systemet har sedermera på nedan angivet sätt kommit till praktisk användning i samband med godkännandet av 1933 års handelsavtal med Storbritannien och 1935 års tarifftraktat med Amerikas Förenta Stater. Rörande båda dessa avtal beslöt riksdagen i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, att Kungl. Maj:t, vad anginge de tullar och tilläggstullar som blivit nedsatta eller upphävda i anledning av ifrågavarande handelsöverenskommelser, skulle äga återställa samma tullar och tilläggstullar till förutvarande höjd, i händelse vederbörande överenskommelse u p p h ö r d e att gälla, allt i den mån icke handelsavtal, träffade med andra främmande makter, lade hinder i vägen därför. Jämlikt grunderna för systemet har liknande befogenhet tillagts Kungl. Maj:t beträffande tullnedsättningar som skett i samband med en med F r a n k r i k e år 1935 träffad handelspolitisk överenskommelse.

III.

Kvantitativa

handelsrestriktioner.

A. Import- och exportförbud. Frågan om Kungl. Maj:ts rätt att vidtaga importreglerande åtgärder h a r blivit belyst i samband med framläggandet för riksdagen av handelskommitterades förenämnda förslag till utvidgad förordning rörande Konungens rätt att åsätta särskild tullavgift. I proposition nr 263 till 1932 års riksdag redogjordes för de förslag i ämnet som ingå i handelskommitterades beredskapsprogram. I anslutning därtill yttrade föredragande departementschefen (handelsministern), att de för en eventuell importreglerings genomförande erforderliga författningsbestämmelserna torde k u n n a meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Enligt bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande (nr 54) gav vad departementschefen anfört med avseende å importreglering såsom handelspolitiskt hjälpmedel icke anledning till erinran. År 1934 bragtes importregleringsfrågan ånyo inför riksdagen i det att Kungl. Maj:t genom proposition (nr 276) för riksdagens yttrande framlade förslag till författningsbestämmelser att tillämpas vid reglering av införseln. Denna Kungl. Maj:ts åtgärd utgjorde emellertid icke något uttryck för ändrad uppfattning rörande Kungl. Maj:ts konstitutionella befogenhet att vidtaga importreglerande åtgärder. Föredragande departementschefen (finansministern) yttrade nämligen i propositionen, att det framlagda förslaget rörande anordnande av importreglering

223 vore av den innebörd, att det kunde genomföras med bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj:t i administrativ ordning, och att något bemyndigande därtill från riksdagens sida alltså icke behövde utverkas. Med hänsyn till frågans omfattning och vikt hade departementschefen emellertid funnit önskvärt att tillfälle bereddes riksdagen att uttala sig i ärendet, vilket genom propositionen skedde. Bevillningsutskottet, vars betänkande (nr 61) godkändes av riksdagen, förklarade det ifrågasatta sättet för anordnande av importreglering icke hava givit utskottet anledning till erinran. I samband därmed anförde utskottet, att en sådan importreglering, vilken icke borde tillgripas annat än som en nödfallsutväg i ett extraordinärt läge, emellertid borde handhavas med den största försiktighet för att i möjligaste mån minska de olägenheter som regleringen kunde förorsaka svenskt näringsliv. Utskottet tillade, att en importreglering efter angivna linjer icke borde påverka de särskilda regleringsanordningar som vidtagits till stöd för jordbruket (se härom vad som anförts i samband med monopol). Exportförbuden, som under kriget spelade en stor roll såsom handelspolitiska hjälpmedel, hava enligt sakens natur för närvarande mycket underordnad betydelse. Av egentliga exportförbud bestå allenast förbud mot utförsel av guld, smidbart järnskrot, krigsmateriel och antikviteter. Därjämte förekommer emellertid såsom utförselförbud med licensgivning konstruerad exportreglering för sten, varjämte vissa med främmande staters importbestämmelser sammanhängande utförselregleringar förekomma beträffande fläsk, smör, ägg och fisk. Licensavgift som pålägges i samband med beslut rörande undantag från importeller exportförbud räknas icke till sådana allmänna avgifter som kräva beslut av riksdagen, utan beror av Kungl. Maj:t allena i likhet med andra avgifter för allmänna inrättningars begagnande. B. Rättsliga monopol. Inrättandet av monopolier är enligt grundlagen (R.F. § 60) Kungl. Maj:t betaget. Monopolförbudet innefattar en begränsning i Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt med huvudsyfte att h i n d r a Kungl. Maj :t från att skaffa sig inkomster utan anlitande av riksdagens bevillningsprerogativ. Det anses däremot icke utgöra hinder för Konungen att med riksdagen besluta om statsmonopol eller för allmänt väl meddela enskilda uteslutande rättigheter, en uppfattning som, ehuru icke obestridd, vunnit anslutning i praxis. På utrikeshandelns område förekomma monopol med avseende å införseln av vin- och spritdrycker, socker, vete och råg samt produkter därav, ävensom mjölk och mejeriprodukter, samt med monopol närbesläktade införselregleringar beträffande vissa fodermedel, slaktdjur, kött, fläsk och ägg, vilka anordningar samtliga tillkommit under samverkan mellan Kungl. Maj:t och riksdagen. De senaste årens egenartade förhållanden inom utrikeshandeln hava framkallat anordningar rörande utförseln av en del varor som i praktiken i viss mån verka såsom monopol. Såsom ovan (ad exportförbud) antytts h a r för reglering av avsättningsförhållandena för sten utfärdats exportförbud, varifrån licenser meddelats allenast åt Sveriges granitindustris exportförening och dess medlemmar, som därigenom i praktiken erhållit uteslutande rätt att ur riket utföra sten. Snarlika anordningar hava på jordbruksområdet träffats i fråga om utförseln till vissa länder av fläsk, smör och ägg. C. Inmatnings- och inblandningstvång m. m. Sedan år 1930 består såsom skydd för den inhemska brödsädesodlingen inmalningstvång (S. F. S. nr 249/1930), innebärande skyldighet för kvarnarna att vid framställning av vetemjöl och rågmjöl använda inhemsk brödsäd till så stor del som fastställes av Kungl. Maj:t för varje förmalningsperiod (inmalningsprocenten), resp. för varje parti vetemjöl (minimiprocenten). Såsom komplement härtill föreligger jämväl inblandningstvång (S. F . S. nr 250/

224 1930), innebärande skyldighet att vid import av vetemjöl och rågmjöl inblanda motsvarande mängd inhemsk vara (inblandningsprocenten). Beträffande havregryn, havremjöl och andra för människoföda avsedda havreprodukter består en motsvarighet i form av tillverkningstvång (S. F. S. n r 234/ 1933), innebärande skyldighet för tillverkare av ifrågavarande p r o d u k t e r att vid framställningen använda svensk havre till så stor del som Kungl. Maj:t föreskriver (tillverkningsprocenten). I förevarande sammanhang må jämväl erinras om den för importörer av vissa fodermedel stadgade skyldighet alt låta denaturera av Kungl. Maj:t bestämd myckenhet svensk spannmål (regleringsprocenten), resp. inköpa denaturerad sådan (S. F. S. nr 313/1934) samt om den för importörer och tillverkare av bensin stadgade skyldighet att inköpa av Kungl. Maj:t bestämd kvantitet motorsprit (S. F. S. nr 230/1934).

IV.

Valutarestriktioner.

F r å n åtskilliga främmande staters sida vidtagna avspärrningsåtgärder beträffande betalningar till utlandet, av vilka de för Sveriges del mest betydelsefulla äro de tyska valutarestriktionerna och transfermoratoriet, hava föranlett lagstiftningsåtgärder, varigenom legala förutsättningar åvägabragts för Kungl. Maj:t att i administrativ väg införa sådana restriktioner med avseende å fullgörande av betalning i förhållande till utlandet, som krävas för genomförande av clearing (avtalsmässigt eller tvångsvis). Förslag i sådant syfte framlades såsom ett led i 1932 års handelskommitterades beredskapsprogram. Den första lagen i ämnet utfärdades den 17 juni 1932 (nr 244). Ny lag (med vissa utvidgningar och jämkningar) utfärdades den 16 februari 1934 (nr 19), och denna har med vissa ändringar efter beslut av 1935 års riksdag erhållit fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1936 (nr 326/1935). Clearingavtal bestå för närvarande för Sveriges del med Tyskland, Turkiet, Estland, Lettland och Italien, varjämte en clearinganordning av särskild art föreligger med avseende å varuutbytet med Grekland. Speciella betalningsöverenskommelser med ensidiga förpliktelser för motparten föreligga i förhållande till Chile, Brasilien och Ungern. Tvångsclearing h a r hittills icke förekommit.

V.

Statsgaranti för exportkredit.

Ehuru icke direkt hänförligt till Kungl. Maj:ts handelspolitiska befogenheter torde i detta sammanhang jämväl böra erinras om det institut till befrämjande av svensk export som utgöres av statlig exportkreditgaranti (S. F. S. n r 429/1933, 345/1934, 329/1935). Statsgaranti må beviljas 1) för kredit som svensk exportör lämnar vid försäljning till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske, och 2) för entreprenadarbeten som utföras i utlandet i förening med industrileveranser, ävensom för till utlandet levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt då dylik verksamhet kan bliva av betydelse för svensk export. Statsgarantien må avse högst 60 %, eller i särskilda undantagsfall 75 % av kreditsumman. Då fråga är om export av jordbruksalsler eller fisk och fiskprodukter må intill ett belopp av 6 miljoner k r o n o r garanti lämnas intill hela kreditbeloppet, och må i sådant fall exporten helt eller delvis finansieras av exportkreditnämnden genom köpesummans förskotterande. Sammanlagda beloppet av statsgaranti och förskott må ej överstiga 35 miljoner kronor.

225 Bil. 14:.

P. M. rörande kartellväsendet med särskilt avseende på svenska förhållanden. Av ERIK SKOGLUND.

Sammanslutningssträvandena i nutidens ekonomiska liv framträda under talrika former, vilka knappast låta sig inpassas i ett fullt genomfört system. Man kan dock urskilja tvenne huvudformer: de i respektive sammanslutning ingående företagen bibehålla sin självständighet och deras ömsesidiga förpliktelser fastställas genom avtal eller företagen förlora helt och hållet sin självständighet och gå upp i ett enda företag. För den händelse genom sammanslutningen monopol ernås, föreligger i det förstnämnda fallet kartellen, i det senare trusten.

Kartellens v ä s e n och uppkomst. Enligt den definition, som redan 1905 formulerades av professor Robert Liefmann i första upplagan av hans arbete »Kartelle und Trusts» äro karteller fria överenskommelser mellan fortfarande självständiga företagare inom samma bransch med ändamål att monopolistiskt behärska marknaden. Ändamålet att monopolistiskt behärska marknaden ä r det väsentliga i definitionen: kartellerna åsyfta att så vitt möjligt utestänga konkurrens inom sitt avsättningsområde; denna kartellernas monopolegenskap orsakar både deras förmånliga och deras skadliga verkningar. En fordran är sålunda, att alla eller åtminstone största delen av dittills konk u r r e r a n d e företagare deltaga i överenskommelsen. Det är inte nödvändigt, att ingen konkurrens alls existerar: ett monopol i ekonomisk mening förefinnes, då större delen av efterfrågan endast kan tillfredsställas av en enda leverantör eller en sammansluten grupp av leverantörer. Största delen, åtminstone tre fjärdedelar, av förut konkurrerande företagare måste emellertid sluta sig till överenskommelsen, eljest är ett monopolistiskt u p p t r ä d a n d e omöjligt. Kartellerna inskränka sina medlemmars ekonomiska verksamhet av hänsyn till det monopolistiska ändamålet med sammanslutningen: beröva dem rättighet till fri prissättning, till obegränsad produktion eller fritt utbud av varor eller dylikt. För ett förstående av sammanslutningsrörelsens ekonomiskt-historiska sammanhang är en återblick av betydelse. Den u n d e r 1600- och 1700-talen härskande ekonomiska uppfattningen, merkantilismen, kännetecknades främst av det starka reglerande ingripande på näringslivets område, som gjordes från statens sida. F ö r denna tidsperiod utmärkande drag voro skråväsendet på hantverksområdet, städernas privilegier på handelsområdet, de s. k. handelskompaniernas monopolställning på utrikeshandelns område samt en omfattande statlig understödsverksamhet inom näringslivet i hela dess vidd. 15—11. 352871

226 Efter hand började emellertid de band, som lades p å den enskilda rörelsefriheten inom näringslivet, att kännas tryckande, och särskilt blev så fallet efter den stora industriella revolutionen i mitten av 1700-talet. Marken hade förberetts för en ny idé på det ekonomiska området, den e.konomiska liberalismen, med dess starka framhävande av den fria konkurrensen.. Den ekonomiska liberalismen var merkantilismens raka motsats. Den ekonormiska verksamheten skulle sålunda i största möjliga utsträckning överlämnas åll den enskilde och så långt möjligt lämnas fri frän statens reglerande band. G'enom en ohämmad konkurrens de enskilda företagen och näringsidkarna emella:n avsåg den ekonomiska liberalismen att uppnå tvenne mål: en bortgallring av m i n d r e livsdugliga företag samt ett stärkande av det enskilda initiativet. Men konkurrensen ledde till betydande svårigheter. De stora industriella u p p finningarna medförde en så kraftig ökning av produktionskvantiteten, att konkurrensen blev allt bittrare. Tanken fördes därför hän på att i sammanhållning mellan producenterna söka finna ett medel till utjämnande av k o n k u r r e n s e n och dess ogynnsamma verkningar. Sä framträdde den moderna sammanslutningsrörelsen. Det var i U. S. A. pä 1870-talet och närmast därefter i Tyskland. Utvecklingsgången beskriver Liefmann sålunda: »Uppfinningen av en m ä n g d maskiner möjliggjorde massproduktion, förbättringen av kommunikationerna (särskilt järnvägarnas och ångbåtarnas uppkomst) möjliggjorde massavsättningen. En sålunda utvecklad storindustri fordrade en annan bytesorganisation än hantverket: en hantverkare kan blott utöva sitt yrke, då någon lämnar honom arbete, förr lämnade kunden honom ofta också material till arbetet (lönarbete, p r o d u k tion för k u n d e n ) . Den maskinarbetande, på massproduktion anlagda storindustrien kan icke vänta tills någon kommer och beställer och därefter utföra beställningar i tur och ordning åt kunderna. Storindustrien måste låta maskinerna utan avbrott vara i verksamhet för att begagna hela deras kapacitet och måste fördenskull göra arbete på lager (producera för m a r k n a d e n ) . Härav följer den för det moderna, på massproduktion anlagda kapitalistiska företaget egendomliga risken; företagaren riskerar sitt i verksamheten insatta kapital på tvåfaldigt sätt: för det första riskerar han att icke varaktigt och med vinst kunna finna sysselsättning för sina fabriker och riskerar sålunda sitt i dessa liggande så kallade fasta kapital. För det andra kan han icke vara säker på, att han, sedan han börjat producera varor, kan finna avnämare för dem, han riskerar p å så sätt också sitt rörliga kapital. Risken för det fasta kapitalet är i de flesta fall större. Så länge massproduktionen ännu var i sin begynnelse, voro företagarens utsikter i allmänhet mycket gynnsamma, ty han kunde för det mesta producera billigare än det föråldrade hantverket, som följaktligen måste vika för storproduktionen i det ena yrket efter det andra. Men så snart en större mängd företagare fanns inom samma yrke, blev deras ställning svårare ju hastigare nya tekniska uppfinningar och förbättringar följde på varandra. Var ny företagare blev överlägsen de gamla genom att använda de nyaste maskiner och förbättringar, och alla sökte skaffa sig fast avsättning genom att producera billigare och utbjuda sina varor billigare. De äldre företagarna använde sin vinst till att också verkställa förbättringar, så att de kapital, som voro nedlagda i företagen blevo allt större och konkurrensen inom samma yrke allt skarpare. Det var naturligt, att de första försöken till kartellbildning inom en b r a n s c h skulle visa sig, då konkurrensen hade blivit så skarp, att tillståndet blivit nästan outhärdligt. Till en början trodde nämligen företagarna, att det skulle lyckas att genom prisnedsättningar få sysselsättning och avsättning och försökte att i överensstämmelse med p r i n c i p e n : stor omsättning liten avance, i så stor produktion som möjligt få ersättning för de sjunkande priserna. Som emellertid alla tänkte på samma sätt blev överproduktionen större och större, priserna sjönko allt lägre och lägre, svagare företag gingo under, till dess slutligen de överlevan-

227 de kommo p å den tanken att genom överenskommelser sätta en gräns för olyckorna. På så sätt uppstod ur den skarpaste konkurrens dess motsats: monopolet.» Den tyska industriens inställning till kartellspörsmålet h a r formulerats av geheimerådet Kirdorf, grundaren och den mångårige ledaren av Tysklands än i dag viktigaste kartell, Rheinisch-Westfalische Kohlensyndikat, med följande ord: »Om de karteller, vilka jag nära känner, nämligen kol- och järnindustriens båda stora försäljningsorganisationer, kan jag av fullaste övertygelse säga, att de äro nödens barn. Outhärdliga affärsförhållanden hava framtvingat dem. De hava bildats under trycket av nöd och tillintetgörande svårigheter.» Även om utvecklingshistoriskt sett förklaringen om kartellerna såsom framtvingade av konkurrensens hårdhet och den därav uppkommande ogynnsamma ställningen ger en tillfredsställande bild av kartellväsendets uppkomst, bör man — såsom i litteraturen framhållits — icke bortse från, att även andra och var p å sitt håll mäktigt drivande faktorer varit i verksamhet för monopolväsendets frammarsch, exempelvis de hinder, som ställts mot den fria konkurrensen i form av skyddstullar. Sedan nämligen konkurrens från andra land därigenom hejdats, ha företagarna inom det tullskyddade landet slutit sig samman för att så långt som möjligt utnyttja tullskyddet. Vidare har framhållits, att det icke kräves något kristillstånd eller fara för förlustbringande produktion för att producenterna skola bibringas insikten om möjligheten till ökade vinster genom konkurrensbegränsande avtal. Inom branscher, där endast ett fätal företag äro verksamma och vinsterna äro höga, kan sålunda lätt den tanken uppstå att genom ett avtal som avser att uppdela avsättningsområdet, förebygga konkurrens och på så sätt icke blott bevara vinsterna utan också öka dem. Men huru h a r då staten uppträtt i förhållande till kartellväsendet? jande framställningen vill i korthet söka besvara denna fråga.

Den föl-

Staten och kartellväsendet. Om man utgår från att lagstiftningarna i de flesta länder intill världskriget voro grundade pä näringsfrihetsprincipen, är det förklarligt, att statsmakterna måste intaga en starkt kritisk inställning till de försök, som gjordes att inskränka eller reglera konkurrensen inom näringslivet genom sammanslutningar eller överenskommelser. I den ekonomiska liberalismens hemland, England, voro enligt sedvanerätten avtal, som åsyftade inskränkning i näringslivet (contracts in restraint of trade) civilrättsligt ogiltiga och i vissa fall kunde sådana avtal straffas som sammansvärjning (conspiracy). Dessa regler gällde jämväl i de engelska kolonistaterna och i U. S. A. Sedvanerättens svaga och obestämda regler förmådde emellertid icke att lägga hinder i vägen för sammanslutningsrörelsen. Då trustbildningarna p å allvar började vinna mark i U. S. A. blev det nödvändigt att där tillgripa särskild lagstiftning. Den första förbundslag, som innehöll bestämmelser riktade mot konkurrensregleringar, var The Interstate Commerce Act av den 4 februari 1887. Denna lag gällde dock endast för offentlig transportverksamhet. År 1890 tillkom emellertid en generell lag, den s. k. Sherman-lagen, vars syfte enligt dess rubrik angavs vara »att skydda handel och samfärdsel mot olagliga inskränkningar i näringsfriheten och mot monopol». Huvudbestämmelsen innefattades i lagens § 1, enligt vilken varje avtal, sammanslutning i form av trust eller annorledes, eller sammansvärjning (conspiracy), som inskränkte den fria handeln och samfärdseln mellan unionsstaterna eller med främmande nationer, vore olaglig och straffbar. Vidare stadgades att envar, som monopoliserade eller försökte att monopolisera någon del av sådan handel eller samfärdsel gjorde sig skyldig till brottsligt förfarande. Ändamålet med lagen var alltså att genom förbud och hot om straff

under-

228 trycka varje trustbildning eller annan form för inskränkningar i den fria konkurrensen. Mot bakgrunden av den härskande samhällsuppfattningen och den gällande engelsk-amerikanska sedvanerätten framstod denna lag som ett uttryck för tidens ekonomiska idéer. Grundvalen för näringsfriheten var ju som nämnts den fria konkurrensen och utan att denna konkurrens kunde upprätthållas kunde ej heller näringsfriheten försvaras. Den amerikanska antitrustlagstiftningen togs till mönster för liknande lagstiftning i ett antal andra länder. Redan i tiden före världskriget infördes antitrustlagar i Australien, Nya Zeeland och Canada. År 1923 tillkom en lag av samma typ i Argentina och 1926 en i Mexico. Antitrustlagstiftningen h a r emellertid visat sig ineffektiv. Helt utan betydelse har den likväl icke varit. Men överallt där man slagit in på denna form av lagstiftning har det visat sig icke vara möjligt att genom förbud i lag h i n d r a u p p komsten av en sammanslutningsrörelse. Antitrustpolitiken har därför undan för undan modifierats genom lagändringar enligt principen om »the rule of reason», d. v. s. regeln att endast orimliga eller otillbörliga inskränkningar i näringsfriheten böra drabbas av förbud. En sådan uppfattning h a r också under de senaste årtiondena behärskat lagstiftningen i flertalet av de länder, som, reglerat monopolväsendet. Man söker alltså icke förhindra monopolsammanslutningars tillkomst eller fortvaro utan inskränker det statliga ingripandet till kontroll av deras verksamhet och till förbud mot sådana åtgärder, som ur det allmännas synpunkt kunna betecknas såsom skadliga. Dessa motiv hava i värt land kommit till uttryck i den i det följande b e r ö r d a lagen den 18 juni 1925 om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar. På några håll har man gått längre och förklarat, att staten icke bör inskränka sig till att kontrollera de sammanslutningar, som bildas i näringslivet utan jämväl medverka till att skapa sådana sammanslutningar, när fördelar för det allmänna därmed kunna vinnas. Den tyska kartelllagstiftningen av 1933 kan i sistberörda avseende anföras som exempel.

Den svenska statsmaktens ställning till kartellväsendet inom landet. Vad angår Sverige, där det monopolistiska sammanslutningsväsendet r ä k n a r sin uppkomst från 1880- och 90-talen, framfördes motionsvägen tanken på en undersökning av trusters och kartellers verksamhet år 1910, och 1911 tillsattes av den Staaffska regeringen de s. k. trustsakkunniga, vilka under sin verksamhet avgåvo betänkanden om sockerbeskattningen samt om sprit- och petroleumhandeln. Den 22 juni 1920 uppdrogs åt en särskild kommitté, trustlagstiftningskommittén, att utarbeta ett förslag till lag. Detta framlades den 21 december 1921 och innebar tillsättandet av en myndighet, benämnd trustkommissionen, för permanent övervakning av monopolistiska företag. Kommissionens ledamöter skulle vara nio, varav tre representanter skulle utses inom industri och handel, tre bland personer, som ansåges äga särskild kännedom om den konsumerande allmänhetens erfarenheter och synpunkter och de återstående tre bland opartiska sakkunniga. Kommissionen skulle hava rättighet att genom granskning av handelsböcker och övriga affärshandlingar införskaffa upplysningar om de företag eller sammanslutningar, som kunde antagas vara av monopolistisk natur, verkställa utredningar samt föreslå särskild lagstiftning för förhindrande av missbruk av monopolmakten. Efter en långvarig behandling, u n d e r vilken förslaget undergick mångfaldiga ändringar, antogs slutligen en lag i ämnet år 1925. Lagen om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar av den 18 juni 1925 har, såsom dess titel anger, till syfte allenast att möj-

229 liggöra undersökningar från det allmännas sida angående monopolistiska företags och sammanslutningars inverkan på pris- och omsättningsförhållanden inom riket. Avsikten är att därigenom efter hand vinna den kännedom om dylika företags och sammanslutningars ekonomiska och sociala betingelser och verkningar, som anses erforderlig för en tilltänkt definitiv lagstiftning i frågan. Den som för regeringens räkning verkställer undersökningen kan vara antingen statens tjänsteman eller särskilt utsedd sakkunnig. Tillgång till handelsböcker och affärshandlingar får enligt lagen icke förvägras vid undersökningen. Å andra sidan avgör regeringen, hur stor del av undersökningen, som skall offentliggöras. Undersökning med stöd av denna lag har hittills endast verkställts i fyra fall, nämligen inom kvarnindustrien, jästindustrien, sockerindustrien och motorbrännoljeindustrien. Vid dessa undersökningar har emellertid intet framkommit, som ansetts motivera vidtagandet av särskilda åtgärder. Undersökning begärdes även rörande AB. Stockholms Bryggeriers verksamhet, men denna framställning vann ej Kungl. Maj:ts bifall. Det framhölls nämligen från de hörda myndigheternas och organisationernas sida, att stockholmsbryggeriernas pris å maltdrycker understeg det pris, som i allmänhet tillämpades av landsortsbryggerierna. Slutligen bör nämnas, att Kooperativa förbundet år 1927 ingick till Kungl. Maj:t med en anhållan, att föreskrifter måtte utfärdas om skyldighet att hos offentlig myndighet registrera alla kartellavtal, som berörde de i kartellerna ingående företagens rörelsefrihet med avseende å tillverkning, prissättning, inköp och försäljning. Framställningen, som avstyrktes av åtskilliga i saken hörda näringsorganisationer och av kommerskollegium, föranledde ingen åtgärd. Kartellernas organisationsformer. En mängd olikartade kartellsammanslutningar hava uppstått i Sverige, av vilka här de viktigaste och allmännast förekommande organisationsformerna skola anföras. Den lösaste formen för en kartellsammanslutning är den s. k. konditionskartellen. Denna avser visserligen ingen direkt monopolistisk inverkan på prisbildningen utan endast att gestalta förutsättningarna för affärernas bedrivande inom en näringsgren gynnsammare. Den torde likväl böra inräknas under kartellformerna såsom utgörande ett första steg till samarbete, vilket — därest förutsättningar för ett fastare organiserat samarbete förefinnas — ofta snart följes av andra. Konditionskartellen kommer vanligen till under dåliga tider, då prisen falla. Näringsidkarna söka då genom medgivande av allt längre krediter, allt högre rabatter m. m. förvärva kunder. För att motverka sådana osunda konkurrensmetoder komma företagare inom en näringsgren då överens om att fasthålla vissa bestämda försäljningsvillkor. Vanligen innefatta dessa villkor bestämmelser om kreditgivning, kassarabatter, reglering av fraktkostnaderna m. m. Dylika konditionskarteller förekomma ofta inom industrigrenar, inom vilka en fastare sammanslutning på grund av varornas skiftande beskaffenhet, olikhet i tillverkningsmetoder eller andra orsaker ej är möjlig. Såsom exempel på dylika karteller kunna nämnas Svenska Yllefabrikantföreningen, Svenska Bomullsspinneriföreningen, Bomullsväveriernas förening, Svenska Konfektionsfabrikantföreningen, Sko- och läderbranschens fabrikant- och grossistförening, Porslinsfabrikanternas förening samt Svenska livförsäkringsbolagens direktörsförening. Avser sammanslutningen däremot ej blott gemensamhet beträffande försäljningsvillkoren utan ett fastställande av själva priset för de producerade varorna, föreligger den fastare form av sammanslutning, som vanligen benämnes priskartell eller priskonvention. Priskartell föreligger, när företagarna inom en nä-

230 ringsgren till så stort antal att marknaden genom den behärskas komma överens om ett gemensamt u p p t r ä d a n d e i prishänseende vid försäljningen av sina produkter. Gemensamheten i prissättningen innebär ofta en förbindelse att icke underskrida vissa minimipriser eller en skyldighet att hålla en bestämd marginal mellan utförsäljningspriserna och priserna för de råvaror och halvfabrikat, som ingå i tillverkningen (ex. sammanslutningar inom metallvarubranschen). Priskartellerna anses vara de talrikast förekommande av de monopolistiska sammanslutningarna. Som exempel kunna nämnas följande viktigare näringsgrenar, inom vilka prisöverenskommelser alltjämt finnas, nämligen pappers-, pappersmasse-, tegel-, bryggeri- (de båda sistnämnda kombinerade pris- och avsättningskarteller, jfr det följande), choklad-, kvarn-, metall-, linne-, linnevaru-, filt-, såp-, linolje-, lim-, gjuteri-, gjutjärns-, jordbruksmaskin-, velociped-, potatismjöl- och läskvattenindustrien. Förekommande äro de också inom sjöfarten samt inom bank- och försäkringsväsendet. Konditions- och priskartellerna äro ofta ej tillräckliga att råda bot på de existerande missförhållandena inom en bransch, beroende därpå att man ej ernår någon som helst begränsning av produktionen. När konjunkturerna bli fallande, uppkommer ofta överproduktion. Frestelse uppstår då hos vissa i ekonomiskt hänseende svårt ställda kartellmedlemmar att gå u n d e r de fastställda priserna. andra följa snart efter och hela överenskommelsen faller så småningom sönder. Konditions- och priskartellens existens ställes sålunda p å hårda prov under de ur konjunktursynpunkt mindre goda tiderna. Vill man åstadkomma en fastare organisation av branschen, ledes man för den skull konsekvent till sådana kartellformer, där jämväl produktionens omfattning och fördelning äro reglerade. De kartellformer, som då i första hand komma i betraktande äro produktionskartellen samt de karteller som uppdela avsättningen utan att härför något särskilt försäljningsställe upprättas (avsättningskartell). De utgöra övergångsformer till den högst stående typen av kartellsammanslutning, försäljningskartellen eller syndikatet, av delvis samma karaktär som denna men utan dennas fasta organisation. Inom produktionskartellen söker man först fastställa efterfrågan av varan vanligen på statistisk väg, varefter produktionen uppdelas p å kartellmedlemmarna i förhållande till vars och ens produktionsförmåga. Avsättningen ordnas däremot icke, utan var och en får själv ombesörja försäljningen av den kvot, som kommer på hans andel. De tid efter a n n a n — särskilt i tider av »överproduktion» — förekommande produktionsbegränsningarna inom trä-, trämasse-, cellulosa- och pappersindustrien hava vanligen varit av denna karaktär. Inom avsättningskartellerna sker en uppdelning av avsättningen antingen på så sätt att själva avsättningsområdet uppdelas, varvid varje kartellmedlem tilldelas ett visst område, inom vilket han med uteslutande av andra får sälja (s. k. områdeskartell), eller så, att varje kartellmedlem tilldelas sina bestämda kunder eller också bestämmes i varje särskilt fall, vilket företag inom kartellen, som skall tilldelas en inkommande beställning (submissionskartell). Avsättningskartellen är en sammanslutningsform, vilken, såsom i det föregående antytts, kommit till användning inom bryggeriindustrien för att nämna ett exempel. Den stora bryggerikartellen uppdelar landet i ett antal kretsar och de inom varje krets befintliga bryggerierna ha sinsemellan överenskommelser om pris och konditioner. I ett gemensamt avtal hava kretsarna förbundit sig att icke göra intrång på varandras avsättningsområden. Varje krets inom denna rikskartell har sålunda faktiskt monopol på sitt avsättningsområde. På liknande sätt är förhållandet ordnat inom tegelindustrien. Även sistnämnda typer av sammanslutningar äro att anse som karteller av lägre ordning och äro såsom sådana behäftade med vissa ofullkomligheter. En produktionskvot kan exempelvis överskridas i hemlighet och ett företag inom ett

231 avsättningsområde kan göra ett hemligt avtal med ett företag inom ett annat att få sälja i dettas namn, varigenom dess avsättningsgränser utvidgas på de övriga kartellmedlemmarnas bekostnad. För att i möjligaste mån göra dessa karteller effektiva brukar uppdragas åt en särskild ombudsman att genom granskning av medlemmarnas böcker och affärshandlingar tillse, att överenskommelsen efterleves. En effektiv kontroll över produktionen och avsättningen synes kunna åvägabringas först, när företagen avstå från sin rättighet att själva försälja sina produkter och lämna försäljningen i händerna p å en av kartellen gemensamt upprättad försäljningsorganisation, d. v. s. genom tillskapandet av en försäljningskartell. Denna karakteriseras av att försäljningen för samtliga kartellmedlemmar handhaves av ett för ändamålet särskilt upprättat försäljningsbolag. Detta fördelar de inströmmande orderna på kartellmedlemmarna efter en viss vid kartellens bildande fastställd norm. Denna fastställes i regel så att vid kartellens bildande varje medlem ingår i denna med den produktion, var och en haft under de närmast föregående åren. Summan av dessa utgör kartellens totalproduktion. En denna deras föregående produktion motsvarande procent av totalproduktionen faller alltså på vars och ens lott och utgör den norm, efter vilken avsättningen under avtalstiden fördelas p å kartellmedlemmarna. Allt efter marknadens läge får en kartellmedlem följaktligen av sin andel t. ex. 90, 100 eller 110 procent, vanligen dock under 100 procent, enär en kartell i de flesta fall kommer till stånd för att råda bot på en förefintlig överproduktion. Avvikelser från här angivna fördelningsprinciper finnas dock. Det kan hända, att en fabrik, som på grund av bättre ledning eller bättre teknisk utrustning i konkurrenshänseende ä r de övriga överlägsen, kan tilltvinga sig högre andelar i totalproduktionen än som betingas av produktionens omfattning vid denna fabrik under de år, som ligga till grund för beräkningen av produktionsandelarna. Detsamma är förhållandet i fråga om fabriker, som i geografiskt hänseende äro bättre belägna i förhållande till avsättningsområdena än de övriga. Beträffande försäljningen står försäljningsbolaget oftast del credere för gjorda försäljningar. Intressenterna fakturera försäljningsbolaget efter fastställda bruttopriser med avdrag av gällande högsta rabatt samt provision å det härefter framkommande nettofakturabeloppet, vilken provision tillfaller försäljningsbolaget som ersättning för dess arbete. Den varje intressent avtalsenligt tillkommande kvotandelen kan vara föremål för försäljning mellan medlemmarna inbördes. Nämnda medgivande lämnas för att möjliggöra koncentration av driften till ett mindre antal fabriker. Intressenterna förpliktas att icke överlåta sina företag eller delar därav på annan utan att samtidigt tillförbinda köparen att i alla avseenden övertaga de med försäljningsbolaget ingångna förbindelserna. Kartellöverenskommelsen brukar innehålla bestämmelser rörande försäljningsbolagets aktiekapital, dess styrelse, reglering av de ekonomiska mellanhavandena mellan intressenterna, skadestånd, förfarande vid kontraktstvist, avtalets giltighetstid, rättsförhållandet vid kontraktets u p p h ö r a n d e , regler rörande ny medlems upptagande m. m. Alla dessa bestämmelser växla emellertid rätt väsentligt. Genom bestämmelserna om gemensamhet i försäljningen har den sist beskrivna kartellformen tillförsäkrats större styrka och stabilitet än de tidigare omnämnda kartellformerna. Likväl lämpar den sig ej såsom organisationsform inom alla industrier. Skall den v a r a möjlig, måste det vara kunderna likgiltigt, vilket a v de ifrågavarande företagen, som effektuerar deras order, vilket åter förutsätter en viss likformighet i produktionen. Inom industrier, som frambringa i kvalitet och utförande vitt skilda alster såsom exempelvis inom textilindustrien, kan det ej vara kunden likgiltigt, vilken fabrik det är som effektuerar hans beställning. Här liksom inom andra industrier, inom vilka produkterna föreligga i en mångfald typer och kvaliteter, är varje högre kartellorganisation mycket

232 svår att få till stånd. I Sverige hava under de senaste åren försäljningskarteller förekommit inom bl. a. följande industrier: cement-, kalk-, sten-, fönsterglas-, buteljglas-, tidningspapper-, finpapper-, soda-, jute-, sulfitsprit- samt margarinindustrien. Flertalet av ovan omnämnda kartellformer finnas ofta kombinerade med andra. Priskartellen är sålunda nästan alltid kombinerad med en överenskommelse om gemensamhet i konditioner och ofta med en uppdelning av omsättningen på medlemmarna efter vissa fastställda kvottal. Vidare finnas ofta konditions- eller prisöverenskommelser kombinerade med produktions- eller områdeskarteller. Ett exempel är i det föregående omnämnt: bryggeriindustrien. Ovan anförda kartellformer avse närmast en organisation av utbudet. Men en sammanslutning av näringsidkare kan även avse en organisation av efterfrågan. Ofta blir utvecklingen den att den ena av dessa sammanslutningar som motvikt framkallar den andra. En kartellsammanslutning t. ex. mellan råvaruproducenter tvingar ofta förädlarna att i rent försvarssyfte sammansluta sig för gemensamma inköp. Inköpskarteller förekomma under en mängd former ofta liksom säljarkartellerna kombinerade sinsemellan. De vanligast förekommande äro priskartellen, områdeskartellen och den, där ett gemensamt inköpskontor eller inköpsbolag upprättas. Denna senare inköpsorganisation torde vara den effektivaste, enär därigenom konkurrens i fråga om inköpen avstänges och kontrollen dessutom betryggas. Dylika inköpsbolag finnas inom bl. a. pappers- och bryggeriindustrien. I detta sammanhang bör slutligen med några ord förklaras betydelsen av s. k. horisontal och vertikal monopolbildning. De horisontala sammanslutningarna utgöra sammanslutningar av flera självständiga företag av samma slag inom en och samma näringsgren, t. ex. flera pappersbruk, flera trämassefabriker etc. De vertikala sammanslutningarna åter avse att sammanföra företag inom produktionsgrenar, vilka stå i organisk förbindelse med varandra, i det de utgöra led i en sammanhängande produktionsserie, t. ex. trä, trämassa, papper eller gruvor, järn- och stålverk, valsverk, rörverk, järnmanufaktur etc. Vertikalsammanslutningarna hava vunnit sin huvudsakliga utbredning inom trustområdet. Till sist bör nämnas, att särskilt efter världskriget även ett stort antal internationella sammanslutningar av monopolistisk natur hava tillkommit. Det i vara dagar mest bekanta internationella kartellavtalet är det som inom järn- och stålindustrierna år 1926 slutits mellan Tyskland, Frankrike, Belgien och Luxemburg. Bland internationella sammanslutningar, till vilka även svenska företag äro anslutna, märkas glödlamps-, linoleums-, maskinfilt-, cement-, cellulosa-, trämasseoch kraftpapperskartellen. Den vanligaste internationella sammanslutningsformen är en prisöverenskommelse, ofta i förening med en uppdelning av avsättningen efter kvot. Kartellväsendets nationalekonomiska betydelse. Det har i diskussionen kring de monopolistiska sammanslutningarna framhållits, att bildandet av truster och karteller nationalekonomiskt sett kan medföra både fördelar och olägenheter. Vad kartellväsendet angår må i detta avseende anföras följande: Det påpekas, att fördelar göra sig gällande i produktionsavseende. Genom den fredliga uppdelning av avsättningsområdet, som träder i stället för den tidigare konkurrensen åstadkommes, att produktionen lättas från en mängd omkostnader, såsom annonser, reklam, utgifter för handelsresande etc. Förlusterna på grund av köpares insolvens bliva mindre än under fri konkurrens.

233 Behärskas nämligen marknaden av en sammanslutning, finns ingen anledning längre att genom utdragna krediter eller genom försäljningar till m i n d r e solventa kunder påtaga sig onödiga förbindelser. Transportkostnaderna minskas, då de lokala marknadernas behov kunna tillfredsställas från de närmast liggande fabrikerna. Genom användandet av de bästa maskiner och de mest fulländade produktionsmetoder stegras produktionsresultatet. Då kvantitet och priser äro fastställda, står för fabrikanterna endast en väg öppen att stegra vinsten, nämligen att sänka produktionskostnaderna. På grund av kapitalfattigdom och andra omständigheter är detta visserligen ej alltid möjligt för m i n d r e och svagare företag, och i detta avseende utgör därför kartellen en bristfällig sammanslutningsform, i det den möjliggör en oekonomisk drift och håller vid liv företag, som under fri konkurrens skulle gått under. Härmed h a r samtidigt omnämnts en av de i den ekonomiska diskussionen påtalade svaga sidorna i kartellbildandet. En alltför stor skiljaktighet i tekniskt hänseende mellan de kartellerade företagen torde emellertid ej kunna bestå i längden. Den leder antingen till att de efterblivna företagen uppköpas av de större och mera produktionskraftiga eller också föranleder den en sprängning av kartellen såsom ej mera förenlig med de starka företagens ekonomiska intressen. Den största fördelen skulle dock vara att finna däri, att produktionen kan ordnas på ett mera planmässigt sätt. Vid fri konkurrens kunna produktion och konsumtion ej överblickas, varigenom sambandet mellan dem upphäves. Den enskilde ensamt stående producenten, som i regel endast kommer i n ä r m a r e kontakt med sina egna kunder, är på grund av den storlek, marknaden i våra dagar nått, ej i stånd att objektivt uppskatta och beräkna dennas läge. Han p r o d u c e r a r »på känn» och därför i allmänhet för mycket. Produktionsmedlen komma på så sätt »att anpassas efter samhällets maximalbehov i stället för efter dess normalbehov» (Cassel). Kartellen åter är pä ett helt annat sätt i stånd att överskåda marknaden, och de ingående orderna erbjuda ett säkert material för bedömande, huruvida konjunkturerna äro i stigande eller fallande. Produktionsmedlen komma härigenom att mera anpassas efter behovet, priserna att vinna i stabilitet och därmed kriserna att delvis betagas sin udd. Vad slutligen beträffar de påtalade olägenheterna är den oftast h ö r d a anmärkningen den, att kartellsammanslutningarna genom höga priser tillgodogöra sig stora vinster på konsumenternas bekostnad. Tre omständigheter hava därvid framdragits, nämligen dels att en prisförhöjning vanligen inträffar, då en kartellering av en bransch ägt rum, dels att priserna hållas uppe u n d e r depressionstider eller i varje fall icke sänkas lika snabbt som priserna inom icke monopoliserade branscher, dels ock slutligen att de i en kartell ingående företagen såsom en följd av de båda nyssnämnda omständigheterna i regel uppvisa överdrivet stora vinster. Det försvar, som anförts gentemot dessa kritikpunkter, är h ä r icke plats att närmare ingå på. Emellertid anföres beträffande den förstn ä m n d a omständigheten, att den iakttagelsen ofta är riktig, att priserna höjas i samband med kartellering av en bransch. Denna prishöjning kan dock vara av omständigheterna fullt påkallad. En nybildad kartells första uppgift är att få till stånd en prissättning, som inrymmer skälig vinst åt de olika företagen. Det synes d å vara förklarligt, om det tidigare genom konkurrensen framtvingade alltför låga försäljningspriset understundom förbytes uti ett alltför högt. Beträffande det anmärkta förhållandet, att de kartellerade näringarna u n d e r depressionstider söka hålla priserna uppe vore även denna iakttagelse riktig. Det ingår nämligen i allmänhet i de ifrågavarande sammanslutningarnas politik att i görligaste mån söka undvika såväl språngartade prisstegringar som häftiga prisfall. I sådant syfte söka dessa sammanslutningar att så långt möjligt för egen del upphäva konjunkturväxlingarna genom att anpassa produktionen efter efterfrågan för

234 att därigenom åstadkomma en naturlig stabilitet i priserna. Den mest vägande anklagelsen medges dock vara den att kartellsammanslutningarna genom prisuppskörtning tillföra sig för stora vinster. Att goda vinster inhöstas — framhåller man — behöver dock icke med nödvändighet innebära, att prisuppskörtning bedrives. En god administration eller en överlägsen teknisk utrustning kan i och för sig tillförsäkra ett monopolistiskt företag mycket goda vinster. Visar det sig däremot, att tullskyddade industrier eller industrier, som på grund av en eller annan omständighet åtnjuta ett naturligt skydd, giva en osedvanligt stor avkastning, då ligger visserligen det antagandet nära till hands, att ett otillbörligt utnyttjande av monopolställningen ägt rum. Det framhålles dock, att en monopolistisk sammanslutning — vare sig en kartell eller en trust — som utnyttjar sin ställning till att bereda sig stora vinster, snart kallar till liv nya, utanför sammanslutningen stående företag, vilka genom sin konkurrens nedbringa vinsterna till en mera normal nivå. « * # Till förestående framställning, som huvudsakligen utgör en sammanställning ur skilda källor, har följande litteratur fått lämna stoff: Liefmann: Karteller och truster. Sthlm 1913. Ljunggren: Ekonomiska sammanslutningar av monopolistisk natur i Sverige. Sthlm 1912. Ljunggren: Monopolsammanslutningarnas organisationsformer och utvecklingstendenser i Sverige. (Ingår som Bil. 1 till Trustlagstiftningskommitténs betänkande, avgivet den 21 december 1921.) Settergren: Överblick av den industriella koncentrationsrörelsen i modern tid. (Föredrag, tryckt i Nr 9 av Skrifter utgivna av Svenska Teknologföreningen. Sthlm 1931.) Odhe: Det moderna trust- och kartellväsendet. Sthlm 1932. Edström: Om den nationalekonomiska betydelsen av industriella sammanslutningar med särskilt avseende på den svenska cementindustrien. (Särtryck ur En Minnesskrift, utgiven av Cementa, Svenska Cementförsäljningsaktiebolaget. Sthlm 1923.) Stockholm i oktober 1935.

235 Bil. 15.

Bankerna och maktkoncentrationen inom svenskt näringsliv. Av FBANS SEVERIN.

Bankverksamheten tillhör de områden av det ekonomiska livet som varit föremål för ett starkt intresse från lagstiftningens sida. Utredningarna r ö r a n d e denna lagstiftning ha avlöst varandra, och mer eller mindre betydelsefulla förändringar h a upprepade gånger vidtagits. Detta torde inte bero därpå, att man velat att göra bankverksamheten till föremål för en mera ingående och intensiv kontroll från samhällets sida än andra verksamhetsgrenar. Det är inte svårt att påvisa områden, där ingripandena gå väsentligt längre. Det starka intresset och de täta förändringarna i lagstiftningen synes i stället bero på de betydande svårigheterna att åstadkomma en lagstiftning, som någon längre tid har synts tillfredsställande. Den framåtskridande utvecklingen h a r framkallat eller avslöjat nya svagheter i lagstiftningen och givit anledning till nya ändringar. Det är visserligen klart, att i ett framåtskridande och sig förändrande samhälle, lagstiftningen måste ständigt anpassas efter de nya förhållanden och situationer, som livet åstadkommer. Att uppmärksamheten emellertid i sådan grad fästats vid bankverksamheten, och att lagstiftningen varit så lyhörd för önskemål och benägen för ändringar, beror givetvis på den centrala ställning bankerna intaga i vårt ekonomiska liv, både såsom förvaltare av allmänhetens sparmedel och kreditgivare åt näringslivet. Utan bankerna skulle påtagligen hela näringslivets utveckling blivit väsentligen hämmat. På teknikens nuvarande stadium kräver nästan varje betydande framsteg investeringar av så betydande kapital, att endast sällan en enskild människa, en mindre grupp av människor eller ett enskilt företag själva förfoga däröver. De många små och medelstora besparingarna måste samlas upp och ställas till näringslivets förfogande, och bankerna äro uppsamlingsställena. Bankerna förfoga emellertid därutöver inom vissa gränser över egna medel. Härmed avses icke allenast bankernas egna fonder. Bankerna kunna genom de s. k. bankbetalningsmedlen inom vissa gränser oberoende av besparingarnas storlek vidga och sammandraga kreditvolymen och därmed stimulera näringslivet eller hämma dess utveckling och verksamhet. De synpunkter från vilka lagstiftningen närmast varit benägen att se bankernas verksamhet har varit deras ställning dels såsom förvaltare av allmänhetens sparmedel och dels kreditgivare åt näringslivet. Ett av lagstiftningens förnämligaste ändamål synes ha varit att kringgärda bankernas verksamhet med bestämmelser till insättarnas säkerhet. Att insättaresäkerheten tilldragit sig så stort intresse är förståeligt. Insättningarna vila p å allmänhetens förtroende för bankväsendet. Skulle detta förtroende rubbas genom upprepade insättareförluster, måste allmänheten tänkas bli m i n d r e villig att ställa sina medel till förfogande. Om s p a r a r n a under sådana förhållanden icke direkt investerade sina medel i företagen måste följden bli en icke önskvärd tesaurering av betalningsmedel. Att insättarna genom lagstiftningen sålunda givas den största möjliga säkerhet för

236 sina sparmedel får utan gensägelse sägas vara gagneligt för hela det ekonomiska livet. Då lagstiftningen i sådan grad intresserat sig för detta spörsmål är det givetvis inte beroende på någon egentlig misstro mot bankernas strävan att i allmänhet på bästa sätt förvalta insättaremedlen. Även bankerna själva måste vara intresserade av att allmänhetens förtroende upprätthålles. Däremot ger lagstiftningens starka intresse påtagligen uttryck för en fruktan, att en eller a n n a n bank skulle av utsikterna till goda vinster låta förleda sig till en vågsammare kreditgivning, än som är förenligt med handhavandet av andras medel, och därigenom undergräva det förtroende för bankväsendet i sin helhet, vars upprätthållande är av sådan betydelse för vårt ekonomiska liv. Å andra sidan h a r man inte kunnat förbise den stora betydelsen av, att bankerna verkligen ha möjlighet att förse industrin med den kredit, den för sin utveckling behöver. P å grund av en viss obenägenhet framför allt hos m i n d r e och medelstora sparare i vårt land att placera medel direkt i företagen genom köp av aktier, obligationer eller a n d r a värdepapper är näringslivet i väsentlig utsträckning hänvisad till bankkredit. Då bankkrediter egentligen inte äro avsedda som anläggningskapital, eftersom bankerna inte ansetts böra för längre tid binda insättarnas medel sökte man först lösa detta problem genom u p p m u n t r a n av särskilda s. k. emissionsbanker. 1901 års bankkommitté föreslog därför — då bankerna vid denna tid över huvud icke ägde rätt att förvärva aktier — inrättande av ny b a n k t y p , industriförlagsbanker. Dylika banker skulle under vissa i lagen närmare reglerade former medgivas rätt att idka handel med aktier. De skulle emellertid underställas en stark offentlig kontroll. Förslaget föranledde aldrig någon lagstiftning. Frågan återkom emellertid, och år 1909 antog riksdagen en lag om emissionsbanker. Enligt lagen skulle emissionsbank äga rätt att vid sidan om drivande av vanlig bankrörelse idka handel med aktier samt förvärva och avyttra annan egendom. Dess särskilda uppgift skulle vara att medverka vid bildande och ombildande av bolag. Emissionsbank skulle få stiftas endast av bankbolag och delägarnas antal skulle vara minst fyra. Ingen delägare skulle få besitta mera än en tredjedel av bankens grundfond, som skulle vara minst åtta miljoner. Någon emissionsbank kom emellertid aldrig till stånd. F r å n år 1911 kunde däremot b a n k e r n a direkt deltaga i emissioner, då de genom en ä n d r i n g i banklagen detta år medgavs en viss rätt att förvärva aktier. Denna rätt var dock starkt begränsad och avsåg icke att medgiva bankerna ett djupare engagement som aktieägare i industrin. E n d a s t bank som avsatt reservfond till mera än hälften av grundfonden ägde rätt att till detta belopp förvärva aktier i emissionsbank. Bankbolag, vars grund- och reservfonder uppgingo till sex miljoner k r . medgavs dessutom rätt att även förvärva andra aktier till hälften av det belopp, för vilket rätten att äga aktier i emissionsbank icke utnyttjades. Utvecklingen blev dock en annan än den av lagstiftningen avsedda. Om nämligen bankerna aldrig begagnade den i 1909 års lag avsedda rätten att upprätta emissionsbanker, utnyttjade de i stället den i 1911 års lag medgivna rätten till aktieförvärv till u p p r ä t t a n d e av s. k. emissionsbolag. Dessa voro dels av bankerna direkt upprättade dotterbolag men dels fristående bolag upprättade av bankerna närstående personer. I båda fallen finansierades de av bankerna därigenom, att bankerna belånade de aktier emissionsbolagen förvärvade. Härigenom hade b a n k e r n a på en omväg kunnat väsentligt vidga den i banklagen medgivna rätten till aktieförvärv. År 1915 ansåg sig bankinspektionen i skrivelse till Kungl. Maj:t böra fästa uppmärksamheten på dessa emissionsbolag. I skrivelsen framhöll bankinspektionen att emissionsbolagen bedrevo en rörelse, som visserligen skedde i fullt oantastliga former, men som icke desto mindre gick vid sidan av gällande lag och stod i strid mot dess anda. Det förekom sålunda, att bank bildat bolag med ett ganska obetydligt aktiekapital för att sedermera låta

237 bolaget förvärva och till mångdubbelt högre belopp i samma bank belåna aktier och fastigheter. Bankinspektionen föreslog förbud för bank att äga aktier i bolag, som drev handel med värdepapper eller fastigheter. Frågan upptogs av 1917 års bankkommitté som framlade ett särskilt förslag om emissionsverksamhet, vilket dock aldrig framlades för riksdagen. Däremot beslöt 1921 års riksdag på förslag av Kungl. Maj :t att genomföra en förändring i banklagen enligt vilken bank förbjudes att äga aktie i bolag vars huvudsakliga verksamhet består i att driva handel med aktier eller fast egendom såvitt det inte är fråga om fastighet var banken inrymmes eller Kungl. Maj:t lämnat särskilt tillstånd. Sedermera föreslog 1924 och 1932 års bankkommittéer upphävande av 1909 års lag om emissionsbanker, vilken från år 1934 h a r upphört att gälla. F r å n samma år ha också bankernas aktieförvärvsrätt på förslag av 1932 års banksakkunniga blivit begränsad till fall, då det gäller skyddande av fordran, eller då Konungen lämnat särskilt tillstånd. Den väg på vilken bankerna i huvudsak finansierat industrin h a r sålunda formellt icke varit köp av aktier utan belåning av såväl aktier som andra värdep a p p e r och egendom. Då den begränsade rätten till förvärv av aktier begagnades till bildande av bolag med relativt litet aktiekapital, vars egendom senare belånades i bankerna, h a r även belåningsrätten varit föremål för en viss uppmärksamhet från lagstiftningens sida. Av 1932 års banksakkunniga föreslogs vissa bestämmelsers införande i banklagen rörande belåningsrätten. Motiven härför voro att belåning kunde medföra samma risker som förvärvet av aktier, om belåningskursen sattes tillräckligt högt. I verkligheten uppkommo också de svårigheter för vissa banker, som nödvändiggjorde statliga stödaktioner såväl vid 1921/22 års kris som 1931/33, p å grund av lån men icke förvärv p å annat sätt, än då banken övertog panten på grund av låntagarens insolvens. Med undantag för de bestämmelser, som föreslogos av 1932 års banksakkunniga r ö r a n d e viss marginal mellan aktiernas marknadsvärde och belåningskurs h a r rätten till aktiebelåning förblivit oförändrad. Av belåningsrätten följer också en viss rätt till förvärv avaktier. Vid låntagarens insolvens äger banken övertaga panten, om också skyldighet föreligger att avyttra den, så snart detta kan ske utan förlust. F r å n synpunkten av bankernas kreditgivning till industrin h a r det drag i utvecklingen, som tilldragit sig den största uppmärksamheten varit den sedan ett par årtionden pågående koncentrationen av bankverksamheten, de smärre bankernas uppgående i de större och de senares utveckling till dominerande ställning i näringslivet. 1917 års bankkommitté, som ägnade denna fråga ett betydande intresse, verkställde en undersökning varav framgick, att de svenska privatbankernas antal, efter att p å 1870- och 1880-talen h a hållit sig omkring 40 stycken, u n d e r 1890-talet och början av detta å r h u n d r a d e undergick en hastig ökning, som nådde sin kulmen 1908 då antalet banker uppgick till 84. Därefter börjar koncentrationsrörelsen att göra sig gällande. F r å n år 1908 och fram till 1917 nedgår bankernas antal till 53, medan bankkontorens antal ökas från 280 år 1900 till 1 367 år 1918. Det sammanlagda kapital som förvaltades av bankerna h a d e från 1 219 miljoner år 1903 stigit till 5 397 miljoner år 1918.1 Emellertid var det icke blott ett mindre antal banker, som vid tiden för kommitténs arbete förvallade ett större kapital. En förskjutning h a d e också ägt rum mellan ännu förefintliga banker till de störres förmån. År 1903 nådde landets största bank, som då var Skånes Enskilda, upp till 8-3 % av den s. k. omslutningen. År 1917 kom däremot den största banken, som nu var Skandinaviska Kreditaktiebolaget, vilken under tiden i sig upptagit Skånes Enskilda, upp till 17-3 % av omslutningen. De fyra största bankerna hade år 1917 46-i 7c av omslutningen. 1 Vid bedömande av denna siffra bör hänsyn tagas till den betydande nedgången i penningvärdet, som inträffade särskilt under krigsåren.

238 1917 års bankkommitté ansåg denna utveckling mindre lycklig. Genom koncentrationen ansågs en oproportionerligt stor makt över näringslivet samlas i bankernas h ä n d e r . Då bankerna blevo allt större och färre skulle näringslivet bli fullständigt beroende av ett fåtal banker och deras direktörer. Genom försvinnandet av de m i n d r e bankerna skulle de ortsbehov, som dessa tillgodosågo, inte i samma grad bli tillfredsställda. Storbanker, som samtidigt underhöll förbindelse med ett flertal industri- och affärsföretag, skulle kunna förbinda dessa till en samlad makt, som vore i stånd att behärska stora delar av näringslivet och otillbörligen försvåra konkurrensen för utomstående företag. För övrigt har från synpunkten av insättarmedlens säkerhet bland farhågorna för bankkoncentrationen och den därav följande bankernas makt över industrin framförts, att bankerna skulle k u n n a föras på avvägar från sina egentliga uppgifter som kreditinstitut. På grund av sin makt över företagen skulle de också låta förleda sig att engagera sig i deras ledning. Väl engagerade skulle bankerna känna en sådan solidaritet med de företag, i vilka engagementet gjorts, att kreditgivningen till dem skulle influeras av a n d r a synpunkter än de strängt bankmässiga. En redan given kredit skulle draga andra med sig för att inte förloras. Mannamån skulle utövas vid kreditgivningen och bankerna skulle till sist så engagera insättarnas medel i företagen, att konjunkturernas växlingar skulle äventyra dem mera än rimligt och lämpligt vore. På dessa och andra skäl anförde 1917 års bankkommitté, att banksammanslagningarnas okontrollerade fortskridande vore ägnat att ingiva betänkligheter, varför de borde underkastas en viss kontroll. Hänsyn borde tagas till de synpunkter riksbankledningen eventuellt beträffande sådana sammanslagningar kunde göra gällande. Med hänvisning härtill föreslog kommittén, att i banklagen tillfogades en bestämmelse, enligt vilken bankbolag ej må övertaga annan banks rörelse med m i n d r e Kungl. Maj:t lämnar tillstånd därtill, samt att bank ej må utan konungens medgivande förvärva eller besitta lotter i annan inhemsk bank. En lagstiftning av föreslaget innehåll antogs också år 1919. Av den därefter följande utvecklingen synes inte framgå, att den genomförda lagstiftningen lagt någon hämsko på koncentrationstendensen. Bankkoncentrationen h a r fortskridit och år 1933 hade antalet bankbolag nedgått till 29.* De förvaltade fonderna ha jämte insättningar — givetvis på grund av penningvärdets sedan 1918 inträffade stegring •— nedgått till 4 395 miljoner kr. i runt tal. De fyra storbankerna, som 1918 och 1934 voro desamma, nämligen Skandinaviska Kreditaktiebolaget, Svenska Handelsbanken, Stockholms Enskilda bank och Göteborgs bank nådde däremot 1934 upp till omkring 64 % av omslutningen mot 46 7c å r 1918. Koncentrationen till ett mindre antal banker har alltså följts av en förskjutning i bankernas inbördes betydelse till de största bankernas förmån, vilket är naturligt, eftersom det är de största bankerna, som i sig ha upptagit de m i n d r e . Lagstiftningen har sålunda ägnat ett betydande intresse åt bankerna ur de två s y n p u n k t e r n a : insättarnas säkerhet och begränsningen av i synnerhet de stora bankernas makt över industrin. Man har sökt uppställa så starka garantier som möjligt för att bankernas kreditgivning skedde mot betryggande säkerhet, såväl när denna säkerhet utgjordes av aktier som av annan egendom, och man har genom olika bestämmelser sökt hävda industrins oberoende och h i n d r a bankerna att behärska den. Bestriktionerna ha dock inte kunnat göras för snäva på grund av de ovan anförda synpunkterna, att bankernas medverkan fordras för industrins finansiering. Det kan därför ifrågasättas, om förändringen efter de senaste revisionerna av banklagen i verkligheten är så betydande, att icke en konjunktur lik1 Under år 1935 har ytterligare en bankfusion ägt rum, varigenom A.B. Skånska banken och Aktiebolaget Sydsvenska banken sammanslagits och antalet banker sålunda nedgått till 28.

239 nande krigsårens skulle framkalla ungefär samma verkningar som då. Såvitt man kan se, utgör inte den förändrade banklagen något svårare h i n d e r därför, och som ovan påpekats synes inte koncentrationstendensen ha undergått någon förändring. När 1924 års bankkommitté undersökte förhållandet mellan bankerna och industrin, visade det sig, att de undersökta företagen (aktiebolag med ett aktiekapital av 500 000 kr och däröver) hade en förhållandevis högre bankskuld än år 1913. Medan aktiekapitalet ökats från 1 310 milj. kr år 1913 till 3 248 milj. kr å r 1924, hade bankkrediterna under samma tid ökats från 330 milj. kr till 1 180 milj. kr. Däremot hade obligationsskulden inte mycket mera än fördubblats. Förutom genom de direkta bankkrediterna till företagen har kommittén påpekat, att bankerna kunna bli intresserade och de verkligt bestämmande i företagen genom att på ett eller annat sätt bli formella eller reella ägare till aktierna genom belåning av dem eller genom att ställa medel till förfogande för med banken samarbetande emissionsinstitut etc. Kommittén har av sina undersökningar dragit den slutsatsen, att ett upplösande av det inbördes beroendet mellan bankerna och industriföretagen är ur olika synpunkter önskvärt. 1932 års banksakkunniga verkställde en undersökning av förhållandet mellan bankerna och industrin efter samma linjer, vilken visade en ökning av företagens eget kapital och en minskning av bankskulderna. Aktiekapitalet i de undersökta ioretagen hade under mellantiden ökats till 3 604 milj kr år 1929 medan bankskulderna nedgått till 897 milj. kr. För övrigt instämde 1932 års banksakkunniga med 1924 års bankkommitté däri, att beroendeförhållandet mellan banker och industriföretag skulle avvecklas, d. v. s. att det egna kapitalet skulle ökas och i synnerhet bankskulderna minskas. Industrins bankskulder hade sålunda reducerats under de fem år som förflöto mellan de båda undersökningstillfällena. Detta kan emellertid inte h a berott p å några lagliga restriktioner, eftersom de av 1924 års bankkommitté framlagda förslagen aldrig blevo föremål för lagstiftning. I stället torde själva konjunkturen under åren 1924/29 inte ha varit i samma grad ägnad till utvidgning av bankkrediterna som krigskonjunkturen. F r å n de utgångspunkter lagstiftningen i regel lagt på frågan om bankernas förhållande till allmänheten och till industrin kan största möjliga oberoende mellan bank- och industriföretagen utan tvivel vara en fördel. En bankinsättning ä r formellt visserligen en vanlig penningutlåning, som liksom alla andra göres p å långivarens egen risk. De relativt få bankkrascherna i vårt land och de säkerhetsbestämmelser lagen uppställt, ha emellertid medfört, att bankinsättningar betraktas pa ett annat sätt än penningutlåning i allmänhet. Med hänsyn till att en betydande mängd av små insättare anförtro sina med möda hopbringade besparingar i bankernas händer, är den största möjliga säkerhet för insättaremedlen avert socialt önskvärd. Från synpunkten av den med bankkoncentrationen följande makten över industrin torde det däremot vara ensidigt att endast uppmärksamma bankernas inflytande över industriföretagen. 1924 års bankkommitté diskuterade bland annat frågan om bankdirektörers och bankstyrelseledamöters ratt att inneha styrelsemandat i industribolag och kom till resultatet, att ett förbud harfor skulle framkalla mera skada än gagn, därför att banken kunde h a behov av att i sin styrelse utnyttja den industriella sakkunskap, som industrichefer och styrelseledamöter i industriföretag innehade. Inte heller för bankdirektorer ansågs förbud i detta hänseende böra utfärdas. En sammanblandning befanns visserligen i och för sig m i n d r e önskvärd, därför att b a n k m ä n n e n icke vore industriman och därför inte heller antogos kunna leda ett industriföretag. ^ r ™ ™ f ° r b ^ d e l s e n m e l l a n b a n k e n och industriföretaget kunde också medföra en lätthet for foretaget att erhålla kredit, som gav möjligheter att upprätthålla en i och for sig icke b a n g drift. Företaget kunde härigenom grunda sin k o n k u r r e n s

240 på en osund ekonomisk basis och verka till skada för a n d r a självständiga företag som i och för sig hade bättre livsbetingelser. Såvitt man kan se måste emellertid samma verkan uppstå, om en industrichef eller styrelseledamot i ett industriföretag innehar styrelsemandat i en bank, som om en bankchef eller styrelseledamot i en bank innehar mandat i ett industriföretag. Beträffande de styrelseledamöter, som icke äro chefer, är det ju samma sak endast uttryckt p å olika sätt. Om bankernas engagement i vissa företag kan tänkas favorisera dessa eller leda till en lättsinnig kreditgivning, synes samma risk föreligga, att industriledarnas inflytande i b a n k e r n a kunna framkalla samma verkningar och föranleda felaktiga investeringar, som sedermera visa sig vara till skada för näringslivet i dess helhet. Det är också svårt att avgöra, från vilken sida makten verkligen utövas. Om en styrelseledamot i en bank samtidigt är styrelseledamot i ett eller flera industriföretag är det knappast riktigt att karakterisera förhållandet så, att banken förskaffat sig inflytande i industriföretagen genom att besätta styrelseposterna. Man synes lika gärna kunna uttrycka saken så att industriföretagen förskaffat sig inflytande i banken genom representation i dess styrelse. Visserligen torde den s. a. s. menige ledamoten i bankens styrelse endast ha begränsade möjligheter att påverka bankens politik. Det är sannolikt, att bankchefen i industribolagsstyrelsen har ett jämförelsevis större inflytande. Men det verkliga förhållandet är dock, att en och samma person äger inflytande i såväl banken som i industriföretagen. En närmare undersökning visar också, att det i verkligheten ofta kan vara mycket svårt att avgöra huru inflytandet fördelar sig enligt de n ä m n d a linjerna. Bankernas chefer och styrelseledamöter sitta i betydande omfattning i industriföretagens styrelser, men industricheferna äro i icke mindre utsträckning placerade i bankföretagens styrelser. Om b a n k e r n a s chefer och styrelser sålunda behärska industriföretagen eller industriföretagens chefer och styrelser behärska bankerna kan i många fall vara mycket svårt att avgöra. Det synes närmast vara en smakfråga h u r man vill uttrycka det inbördes förhållandet. I själva verket torde det inte heller vara av någon större betydelse. Vad som kan iakttagas, och vad som synes vara av verklig betydelse är den koncentration av makten inom näringslivet i sin helhet, av vilken man får en bild just i det inbördes förhållandet mellan b a n k e r och industriföretag. I vilken grad denna koncentration fortskridit d. v. s. h u r den h a r förändrat sig år från år skall icke h ä r göras till föremål för en undersökning. Framställningen begränsas till de rådande förhållandena, och avser att belysa maktkoncentrationen i näringslivet även där denna icke tagit sig uttryck i större företag, företagskoncerner, karteller och truster. Redan en summarisk undersökning som den följande genom bearbetning av uppgifterna i tillgängliga källor visar en mycket långt fortskriden koncentration av ledningen inom näringslivet p å ett förhållandevis ringa antal personer. Går man vid en sådan undersökning ut från bankerna, vilket ur flera synpunkter förefaller ändamålsenligt, visar det sig, att förvaltningen och ledningen av mycket stora delar av det svenska näringslivet äro koncentrerade i h ä n d e r n a på ett jämförelsevis litet antal människor. De fyra största bankernas chefer och styrelseledamöter (tillsamman 58 personer) i n n e h a d e år 1933 sålunda icke mindre än 590 styrelsemandat i 394 bolag inberäknat b a n k e r n a själva. På dessa 590 mandat komma 146 ordförande och v. ordförande samt verkställande direktörsposter. Dessa bolag ha ett sammanlagt aktiekapital av 2 776-5 miljoner kr, vartill komma reservfonder till ett belopp av 594-1 milj. samt slutligen övriga fonder uppgående till 483-1 milj. eller tillsammans ett eget kapital av 3 853-7 miljoner kr. Enligt taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt år 1933 uppgick det beräknade kapitalet i de till taxering upptagna bolagen och solidariska bankbolagen till en summa av 4 842 milj. kr. D. v. s. att det sammanlagda kapitalet i de bolag, i vilka

241 de 58 personerna innehade styrelsemandat uppgick till 79 7c av det för samtliga bolag taxerade. I publikationen »Svenska Aktiebolag», som upptager bolag med ett aktiekapital av 150 000 k r och däröver äro för år 1933 ungefär 4 000 bolag medtagna. Bland dessa äro 474 stycken, som h a ett aktiekapital på 2 miljoner kr och däröver. Det synes ägnat att giva ett begrepp om det inflytande, det nämnda antalet personer verkligen h a i svenskt näringsliv, att av de 394 bolag, i vilka de inneha styrelsemandat icke m i n d r e än 191 stycken h a ett aktiekapital av 2 miljoner. Man får emellertid ingen riktig föreställning om storleken av de kapital som koncentrerats i dessa företag genom att endast räkna med aktiekapital och egna fonder. Det är klart att om än företagens övriga långa kredit icke utan vidare kan jämföras med aktiekapitalet, så äro dock förlags- och obligationslån samt annan lång kredit så fast knutna till företagen, att skillnaden icke är större, än den berättigar att anse vederbörande styrelser som förvaltare även av dessa kapital. De nämnda företagen hade ett förlags- och obligationskapital uppgående till 1 084-7 milj. och a n n a n lång kredit till ett belopp av 318-7 milj. Praktiskt taget måste dessa kapital anses vara investerade i företagen. Det samlade kapital, som sålunda kan sägas vara placerat i dessa företag och ställda under resp. företags ledningars förvaltning, utgör sammanlagt ett belopp av 5 257-i milj. I det ovan nämnda antalet företag, i vilka de 589 styrelsemandaten innehaves, ingå också några av landets största försäkringsföretag. I de fall, då dessa äro bolag, ingår aktiekapitalet i det ovan angivna siffran för det sammanlagda aktiekapitalet i företagen, liksom också reservfonderna i den härför angivna summan. I ett försäkringsföretag äro emellertid i regel aktiekapital och reservfonder endast den m i n d r e delen av den förvaltade förmögenheten. De övriga fonderna, som p å ett eller annat sätt äro försäkringstagarnas fordringar eller säkerheten för deras fordringar utgör regelmässigt den avgjort större delen av kapitaltillgångarna. Företagens förfogande över dessa medel ä r starkt kringgärdat av lagar och bestämmelser till försäkringstagarnas säkerhet. Några i egentlig mening äventyrliga spekulationer med detta kapital torde knappast kunna ifrågakomma, om lagar och regler respekteras. Medlens a n v ä n d a n d e t o r d e få anses snävare reglerad än bankinsättningarnas. Men det måste ä n d å till sist ankomma på försäkringsföretagets ledning, dess styrelse och direktörer att avgöra medlens placering, deras investering p å ena eller andra området. Summan av de försäkringsföretags fonder, i vilka de fyra storbankernas styrelsemedlemmar och direktörer på ovan angivet sätt äro intresserade, uppgår till i r u n t tal 897-4 milj. kr. Slutligen måste man för att fullständiga bilden av koncentrationen i svenskt näringsliv även taga bankinsättningarna i betraktande. Särskilt på grund av vad förut påpekats, nämligen de svenska s p a r a r n a s obenägenhet för direkta placeringar i industri- eller andra företag, komma bankinsättningarna att spela en förhållandevis större roll inom svenskt näringsliv än i många andra länder. Det i b a n k e r n a insatta kapitalet måste i en betydande omfattning anses vara underkastat bankchefers och bankstyrelsers bestämmande inflytande. De kunna inte placera detta kapital, som vore det eget, men måste dock inom vissa gränser avgöra dess användning. I de n ä m n d a b a n k e r n a var år 1933 på depositions- och kapitalräkning (de korta r ä k n i n g a r n a böra måhända i detta sammanhang icke medtagas) i r u n t tal insatta 1 905 miljoner kr, medan samtliga bankers insättningar på samma räkningar uppgingo till 2 955 miljoner. D. v. s. nära två tredjedelar av insättarkapitalet kommer p å dessa fyra banker. S a m m a n r ä k n a r man det på olika områden och i olika former förvaltade kapitalet k o m m e r man för dessa fyra b a n k e r upp till en summa av 8 059-51 miljoner kr. 1 Det erbjuder givetvis betydande svårigheter att av balansräkningarna få en riktig föreställning om den verkliga storleken av de kapital, som på ett eller annat sätt äro investerade i de berörda företagen. Att få ett exakt begrepp därom är helt enkelt omöjligt

16—11.

242 Givetvis kan i denna siffra dubbelräkningar förekomma. Det är sålunda möjligt att aktierna till en viss del och måhända också obligationerna äro belånade i bankerna, att den långa krediten delvis lämnats av bankerna etc. Att kontrollera i vilken omfattning detta är fallet har inte försökts. Avsikten h a r endast v a r i t att giva en allmän bild av läget och för denna äro de redan tillgängliga och h ä r bearbetade uppgifterna tillräckliga. Det är svårt att genom lämpligt jämförelsematerial erhålla ett verkligt begrepp om den relativa storleken av dessa kapitaltillgångar. Uppskattningar av den svenska nationalförmögenheten har vid olika tillfällen gjorts och efter olika principer. Klart är, att beloppen bli mycket olika, om man upptager endast den produktiva förmögenheten, d. v. s. den för avkastning investerade förmögenheten, eller även de personliga förbrukningsartiklarna av mera varaktig beskaffenhet, vars avkastning är 0 och vars realisationsvärde är ringa. Isidor Flodströms bekanta uppskattning för å r 1908, som uppskattade den enskilda förmögenheten till 11 597 milj. kr., måste i detta sammanhang anses sakna intresse. Den deklarerade förmögenheten för enskilda personer sammanräknades år 1930 till 15 312 540 000 kr. D. v. s. att de kapitaltillgångar, som samlats i de n ä m n d a företagen, och stå under dess ledningars förvaltning uppgår till nära hälften av hela den av enskilda personer deklarerade förmögenheten i landet. Egentligen borde ju i deklarationerna hela den produktiva förmögenheten ingå, sålunda även aktiekapital, obligationskapital e t c , eftersom förmögenheter i denna form äro lika deklarationspliktiga som andra. Det är emellertid klart att värdet av en sådan jämförelse är mycket relativ. Deklaranternas förmögenhetsuppgifter äro givetvis ganska bristfälliga, väsentligt bristfälligare än inkomstuppgifterna. De små sparkapitalen om några h u n d r a kronor torde endast sällan uppgivas, och de förhållandevis betydande belopp, som inbetalats till liv- och kapitalförsäkringar uppgivas inte. Av 2 946 052 personer uppgävos 2 319 621 vara alldeles utan förmögenhet, vilket i själva verket förefaller ganska osannolikt. Utan en särskild undersökning, som emellertid icke kunnat företagas, stär annat jämförelsematerial inte till buds. Med beaktande av förmögenhetsdeklarationernas bristfällighet torde jämförelsen dock giva en om ock osäker föreställning om den relativa storleksordningen av de belopp, varom det rör sig. I diskussionen om koncentrationen av ledningen och förvaltningen av näringslivet inom en m i n d r e krets av personer, inom vilken bankledningarna kunna sägas utgöra centralpunkten, kunna de fyra nämnda bankerna utan allt tvivel givas en utan en närmare undersökning, för vilken tillfälle inte förelegat. För undersökningens ändamål är delta strängt taget inte heller nödvändigt. Vad som åsyftats har endast varit att giva en allmän föreställning om koncentrationen. Den princip, som följts vid sammanställningen, har varit att — sedan aktiekapital och reservfonder, om vilka knappast någon tveksamhet kan råda, upptagits särskilt — till övriga fonder hänförts vad som i balansräkningarna uppgivits som fonder, såsom dispositionsfonder, delcrederefonder, förnyelsefonder, pensionsfonder, etc. Av det främmande kapitalet ha obligations- och förlagslån som synes upptagits särskilt, då de ansetts ha en speciell karaktär. Till annan lång kredit har hänförts inteckningslån och statslån, medan däremot såsom bank- eller reverslån upptagna skulder uteslutits. I fråga om försäkringsföretag ha aktiekapital och reservfonder, där sådana funnits angivna, upptagits i de anförda siffrorna för bolagens sammanlagda aktiekapital resp. reservfonder. Beträffande övriga fonder har osäkerheten här varit större än beträffande andra företag med hänsyn till omöjligheten att bilda sig en klar föreställning om vad som döljer sig under de ofta ogenomträngliga rubrikerna. På grund av denna osäkerhet har för att hålla siffrorna på den säkra sidan ibland poster uteslutits, som måhända borde ha medtagits. Slutligen har såsom i texten angivits av bankinsättningarna endast medtagits depositions-, sparkasse- och kapitalräkningarna. Siffrorna innesluta sålunda en viss osäkerhetsmarginal eller kanske rättare säkerhetsmarginal, då en noggrannare undersökning sannolikt skulle höja beloppen.

243 särställning. 1 De utgöra både beträffande egna fonder och insättningar samt förbindelser med näringslivet i övrigt en klass för sig. Termen »de fyra storbankerna» h a r ju också vunnit en viss burskap i den ekonomiska diskussionen. Steget från den minsta av storbankerna och till den största av de övriga är visserligen långt mindre än mellan den största av storbankerna och den minsta. Här följes emellertid en vedertagen uppdelning. Man torde också kunna säga, att den skillnaden mellan de båda bankgrupperna föreligga, att de fyra storbankerna så att säga äro riksbanker med kontor och intressen i hela landet medan de övriga äro provinsbanker av vilka visserligen de flesta ha kontor i huvudstaden men i övrigt äro lokaliserade till sin provins. Beträffande en av storbankerna, nämligen Stockholms Enskilda Bank h a r den med få undantag visserligen icke med sina kontor sträckt sig ut över Stockholms stad, medan dess intressen däremot äro vitt förgrenade i olika landsdelar och olika industrier såvitt man kan döma av dess styrelseledamöters och direktörers mandat i olika företags styrelser. Av de övriga 25 affärsbankerna 2 äro i den officiella statistiken alltid de 12 särskilt angivna medan de andra 13 upptagas under den gemensamma rubriken »övriga 13 bankbolag». I princip äro dessa 13 banker givetvis av samma slag som de övriga, men skillnaden är dock i ögonen fallande, då deras sammanlagda omslutning icke utgör mera än ungefär dubbelt så mycket som den minstas av de övriga. Då här avsetts att giva en föreställning om koncentrationen inom det privata näringslivet har förutom de 13 mindre bankerna de två i praktiken statsägda bankerna uteslutits vid sammanställningen av följande uppgifter. Betrakta vi de övriga tio bankerna, där skillnaden mellan den största och den minsta är mycket betydande, finna vi, att deras direktörer och styrelseledamöter (sammanlagt 90 personer) inneha 341 mandat i 164 bolag med ett sammanlagt aktiekapital av 417 miljoner kr. Reservfonderna uppgå till i runt tal 86 milj. kr. och övriga fonder till 71 milj. kr. Det egna kapitalet belöper sig sålunda sammanlagt till 575 milj. kr. Obligationer och förlag belöpa sig till 207 milj. och annan lång kredit till 55 milj. eller tillsamman en summa av 262 milj. På samma sätt som ovan upptagna försäkringsfonder uppgå till ett belopp av 432 milj. medan insättningarna belöpa sig på 720 miljoner kr. Det sammanlagda kapitalet i de företag, där det angivna antalet personer äro intresserade och öva ett mer eller mindre bestämmande inflytande, går sålunda upp till en rund summa av 1 991 miljoner kr. Skillnaden mellan de båda persongrupperna är som synes mycket betydande, då i den ena gruppen kominer över 8 miljarder på 58 personer men i den andra icke fullt 2 miljarder på 90 personer. Det skulle därför icke giva en riktig bild, därest uppdelningen icke verkställts, utan allt tillsammantagits, och man sålunda fått ut en slutsumma på 10 050 miljoner ungefär som investerats i de 558 bolag, i vilka de nämnda 148 personerna innehava 930 styrelsemandat varav 216 ordförande, vice-ordförande och verkställande-direktörsposter. Av dessa 216 poster komma 146 pä storbankernas 58 direktörer och styrelseledamöter. Det måste anses rätt osäkert huruvida koncentrationen inom bankväsendet, såväl som utbredningen av dess intressen inom industrin eller industrins intressen inom bankerna är till skada eller gagn ur samhällelig synpunkt. En allmän erfarenhet i den kapitalistiska världen torde få anses vara att ett starkt koncentrerat bankväsen erbjuder både fördelar och nackdelar. Det anföres mot koncen1 År 1934 synes ha medfört så väsentliga förändringar för A.B. Göteborgs bank, att del synes tveksamt, om den vidare skall räknas till storbankernas klass. Då denna framställning rör sig med uppgifter för 1933, har den sammanförts med de tre största bankerna till en grupp. * Numera endast 24 sedan A.B. Sydsvenska Banken och A.B. Skånska Banken sammanslagits och antagit den senares namn.

244 trationen, att kreditgivningen blir byråkratisk, kall och opersonlig. Den i n t i m a r e kännedom om en trakts näringsliv, kreditbehov och ekonomiska möjligheter samt de personliga relationerna mellan bankens ledning och kundkretsen, som kan förefinnas u n d e r ett mera decentraliserat banksystem, saknas. Å a n d r a sidan erbjuder storbankssystemet fördelen av en starkare ryggrad hos bankerna och större förmåga att rida ut en storm. Inträder en kris behöva storbankerna i regel icke i samma mån som m i n d r e banker säga upp krediterna och därmed strandsätta företagen. De kunna bättre än småbankerna in i det sista stödja företagen utan att insättarna gripas av panik och genom att rusa till för uttag av sina besparingar framkalla just vad de ville undgå, nämligen förlust av medlen. Dessa erfarenheter torde kunna sägas vara obestridliga i vårt land såväl som i andra och större länder t. ex. England och Frankrike, där bankkoncentrationen också gått mycket långt. I förhållande till fallet i Förenta Staterna, d ä r banksystemet ä r starkt decentraliserat, äro bankkrascherna få i länder med storbankssystem. Det anses också allmänt att kreditmöjligheterna bättre utnyttjas genom storbanker än genom många mindre, då överskottsmedel p å ett håll lättare överflyttas till ett annat, där behov föreligger, om bankerna äro stora än då de äro små. Det förefaller också rimligt att antaga, att storbankssystemet erbjuder bättre möjligheter till översikt över investeringsverksamheten, än då banksystemet är splittrat p å många små banker utan samarbete med varandra. Har en b a n k stora och omfattande intressen, synes den också ha större möjligheter att bedöma förutsättningarna för en investering inom den ena eller andra industrin, den ena eller andra trakten av ett land eller det ena eller andra landet. Bankledningarna inom de stora bankerna måste i förening med styrelseledamöterna vilka oftast äro engagerade inom industrins ledning, besitta en betydande sakkunskap och ekonomisk träning som ett stort antal mindre banker eller industriföretag skulle sakna. Måhända är det oriktigt att draga några vittgående slutsatser av händelserna under de senaste 15 åren. Det är dock ett faktum att det mestadels var de medelstora provinsbankerna, som av staten måste tagas under a r m a r n a under krisen 1921 och 1922. Givetvis voro även de stora bankerna hårt ansträngda och Sv. Handelsbankens ställning vacklade obestridligen, men den klarade sig dock utan statshjälp. Att en av storbankerna kom i samma situation år 1932 och kunde hållas uppe endast genom mycket stora statsengagement måste väl närmast sägas bero p å speciella omständigheter, vilka äro för väl kända för att behöva närmare belysas. Göteborgs bank var vid 1935 års riksdag föremål för en viss uppmärksamhet i en interpellationsdebatt, där interpellanten sökte bevisa och för övrigt också bevisade, att kreditgivningen varit lindrigt sagt äventyrlig. Det är lätt att konstatera, att Göteborgs bank lidit betydande förluster under den senaste krisen, men den har tillsvidare burit dem själv. En följd av koncentrationen är givetvis också, att konkurrensen mildras mellan de återstående bankerna. I själva verket förefaller det en smula verklighetsfrämmande att förutsätta existensen av en fri kapitalmarknad med den starka koncentration bankväsendet nått i vårt land. Det har för övrigt under senare år inträffat allmänt bekanta händelser, som illustrera den koncentrerade makt, som verkligen utövas på kapitalmarknaden. Emellertid synes koncentrationen antingen den uppfattas som en fördel eller nackdel, vara en oemotståndlig tendens inom vårt ekonomiska liv, såväl beträffande bankväsendet som industrin. Sedan industrialismens genombrott har koncentrationen försiggått i tämligen obrutet lopp. Staterna ha vid olika tillfällen sökt hejda denna koncentrationsrörelse, till synes dock utan egentligt resultat. 1919 års lag, enligt vilken bank icke finge övertaga annan banks rörelse utan Konungens tillstånd, h a r påtagligen inte varit något h i n d e r för den fortgående koncentrationen inom denna del av den ekonomiska verksamheten, såsom av uppgifterna på föregående sidor framgår. Under

245 senare år har koncentrationsrörelsen trängt ut över resp. länders gränser och givit upphov till internationella organisationer. I allt större utsträckning underkastas marknaden en mer eller mindre ingående reglering även utan statsingripanden. Det är t. ex. rimligt att antaga, att bankerna vid sin kreditgivning anlägga även andra synpunkter än den rena säkerheten. Även om detta formellt skulle vara fallet, är det förståeligt, om en bank skulle finna säkerheten t. ex. i ett nytt järnbruk eller ett nytt sågverk en smula tvivelaktig, om de järnbruk och sågverk, vari den redan är intresserad, eller vars chefer sitta i bankens styrelse, ha svårt att reda sig. I detta hänseende synas statsingripandena och den fria utvecklingen gå i samma riktning. Däremot förefinnas givetvis skillnad i motiven för den enskilda regleringen och statens. De enskildas åtgärder måste ju alltid avse enskilda vinster, som mycket väl kunna tänkas erhållna samtidigt med eller just på grund av samhälleliga förluster, medan staten däremot icke kan hysa dylika privatintressen. Denna skillnad i motiven är naturligtvis mycket väsentlig,

246 Bil. 16.

Svensk

arbetslöshetspolitik.

Läget på arbetsmarknaden och av samhället vidtagna åtgärder.

under

olika

tidsskeden

Av OSKAR HAGMAN.

Någon arbetslöshet med ty åtföljande arbetslöshetshjälp i modern mening förekom icke under 1800-talet i vårt land. Under tiden intill 1850, då den övervägande delen av befolkningen måste söka sin utkomst genom jordbruket och dess binäringar, hade vi en lagstiftning, som direkt tog sikte på att tvinga alla medborgare att i en eller annan form skaffa sig anställning. Stora svårigheter föreligga därför att giva en exakt bild av arbetslöshetens uppkomst och utveckling under dessa tidigare skeden. Detta beror ej allenast därpå, att bristande material föreligger, utan kanske framför allt på grund därav, att de ekonomiska och sociala förutsättningarna för arbetslöshetens uppkomst växlat under olika tidsperioder, samt att olika synpunkter under tidernas lopp gjort sig gällande i fråga om vad som kunde betraktas såsom ofrivillig arbetslöshet. Ur arbetslöshetsutredningens betänkande I »Arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker» 1 lämnas här vissa uppgifter, som belysa, huru arbetsmarknaden utvecklade sig och föreliggande hjälpbehov hos arbetslösa personer bedömdes och tillgodosågs under 1800-talet i vårt land. Hela rikets folkmängd uppgick i slutet av är 1800 till 2 347 303 personer. Av dessa voro 2 117 870 bosatta å landsbygden och 229 433 i städerna. Härav framgår jordbruksnäringens betydelse ur synpunkten av den dåvarande befolkningens försörjningsmöjligheter. Genom lagstadgor och s. k. försvarslöshetsförordningar sökte man förmå den icke självägande jordbruksbefolkningen att taga tjänst, och i den mån detta önskemål förverkligades, kunde arbetslöshet i modern mening icke uppkomma. Syftet med ifrågavarande stadganden avsåg direkt att skaffa arbetskraft åt jordägarna. De egendomslösa tvingades under hot om frihetens förlust att utbjuda sin arbetskraft, och det betraktades närmast såsom straffbart att gå sysslolös. Av jordbrukets dominerande betydelse ur arbetsmarknadssynpunkt följde, att i den mån missväxt eller dåliga skördeår förekommo — vilket för övrigt ej var sällsynt — spredo sig verkningarna härav även till stadsbefolkningen och framkallade över hela landet mycket svårartade förhållanden, vilka med rätta snarare kunde karakteriseras såsom näringslöshet än som arbetslöshet i nutidens mening. I den mån hantverket och den spirande industrien i början av 1800-talets första decennier krävde behov av ökad arbetskraft, bedrevos företagen under helt andra former än i våra dagar. Lönen för utfört arbete utgick i allmänhet till viss del in natura. Sålunda var det ej ovanligt, särskilt på landsbygden, att arbetsgivarna lämnade ett visst jordområde till brukning, och särskilt inom hantverket gällde, att såväl gesäller som lärlingar voro medlemmar av arbetsgivarnas hushåll. Dyliga anordningar medförde, att under dåliga tider kommo svårigheterna mindre 1

Statens offentl. utredn. 1931:20.

247 att framträda, då det personliga förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare framskapade en ofta stark benägenhet hos företagaren att behålla kvar sina anställda så länge som möjligt. Alla skildringar frän dessa år förmäla emellertid, att skaror av sysslolösa personer tidvis drevo bettlande fram på landsvägarna. Dessa betraktades, enligt tidens sätt att bedöma dessa problem, såsom rättslösa och kunde genom kronobetjäningens försorg anhållas samt ställas inför tvånget att taga krigstjänst, hemförpassas eller ock att utföra arbete vid speciellt för dylika situationer anordnade statliga arbeten. Så länge dessa skyldigheter förelågo, bemästrade det allmänna i viss mån föreliggande svårigheter. Den reaktion, som gjorde sig gällande mot det förhärskande systemet, lyckades emellertid så småningom att få fram mera humana bestämmelser. Sedan en fri arbetsmarknad med en lönearbetarklass uppkommit, förelågo förutsättningarna för framträdandet av arbetslöshet av den innebörd, som man i våra dagar innefattar i detta begrepp. Såsom en ungefärlig tidpunkt för arbetslöshetens framträdande i modern mening anses därför vara tiden omkring 1830—1840. De svårigheter, som den oförvållade arbetslösheten medförde, betraktades vid angivna tidpunkter på ett helt annat sätt än i vara dagar. Om man studerar de skildringar av hithörande förhållanden, som äro tillgängliga, finner man, att hela problemet om den oförvållade arbetslösheten närmast behandlades som en kriminell fråga och som ett fattigvårdsproblem. I den mån en arbetslös hjälpbehövande person hemförlovades, men i hemortskommunen icke kunde finna någon anställning, måste fattigvården nödtorftigt draga försorg om honom. »Laga försvars»begreppet, med stöd av vilket de arbetslösa genom kronobetjäningens försorg hemsändes till sina hemortskommuner, kvarstod i svensk lagstiftning ända till 1885, då detsamma ersattes av den ännu gällande lösdrivarelagen. Det synes därför på goda grunder kunna antagas, att i uppgifter från dessa tidigare år över antalet fattigvårdsfall förekomma många, där orsakerna till föreliggande hjälpbehov bottnat i svårigheten för vederbörande att kunna erhålla sysselsättning och utkomst, alltså våra dagars arbetslöshet. Men från samhällets sida hävdades, att alla, som kunde och ville arbeta, jämväl kunde erhålla sysselsättning. Detta framgår bland annat i ett betänkande med förslag till ny fattigvårdslagstiftning, som avlämnades så sent som 1870, och vari anföres, att upprepat bettleri, även om det ej skett under kringstrykande, måste tyda på motvilja mot arbete, »ty ytterst sällan torde det inträffa», heter det i angivna betänkande, »att den som allvarligen söker arbetsförtjänst ej skall finna sådan, åtminstone så mycken, att han därmed kan förskaffa sig vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras». Med ett dylikt betraktelsesätt är det därför troligt, att jämväl sådana personer, som i våra dagar räknas som oförvållat arbetslösa, vid nu angiven tidpunkt räknades som lösdrivare, och att dessa tiders uppgifter om antalet dylika i viss omfattning medräkna personer, som voro arbetslösa i nutidens mening. Förhållandena på arbetsmarknaden voro under hela 1800-talet sådana, att det allmänna, och härvidlag närmast kommunerna, oavbrutet hade bekymmer, då det gällde att tillgodose de större eller mindre, men kontinuerligt föreliggande, hjälpbehoven. De ekonomiska möjligheterna härför voro dessutom mycket mera begränsade än i våra dagar. Därför gjordes från kommunernas sida allt emellanåt framställningar om hjälp och medverkan hos vederbörande länsstyrelser. Dessa frågor voro även föremål för statsmakternas prövning vid olika tillfällen. Vissa av de åtgärder, som från statens sida vidtogos under 1800-talet, motsvara dem, som under senare år kommit i tillämpning. Genom en förordning år 1804 inrättades i vårt land s. k. allmänna arbetsställen, vid vilka sysslolösa och vanartade personer skulle beredas sysselsättning »emot ett därför avpassat och till deras nödtorftiga utkomst erforderligt underhåll». Från

248 den synpunkt, som i våra dagar lägges på dessa problem, kan det vara av intresse att angiva, vilka kategorier som kunde ifrågakomma till utförande av arbete vid dessa allmänna arbetsställen. Konungens befallningshavande i länen tillerkändes rätt att på obestämd tid döma, icke blott uppenbart vanartade personer, utan även individer, h e m m a h ö r a n d e under någon av följande nedan angivna kategorier, att vid dessa allmänna arbetsställen utföra arbete: »ur tjänst skild eller uppsagd betjänt eller dräng samt uttjänt soldat, vilka icke inom viss tid gittat uppgiva för sig någon säker tillgänglig tjänst eller annat lovligt näringsfång, svensk hantverksgesäll, som, utan att äga laga försvar eller bevisligt förhinder, icke inom viss tid efter ankomst till stad inställt sig till arbete hos mästare, hantverksgesäll, som oaktat föregående tvenne varningar, antingen visat sådan ostadighet och sturskhet, att någon mästare icke velat antaga dem till arbete, eller av lättja eller liderlig levnad avhållit sig från arbete, utrikes ifrån inkomna överlöpare, som icke borde utlevereras, extra ordinarie vaktbetjänte vid allmänt eller stadens verk samt betjänte och beslagskarlar, vilka icke h a d e annat näringsfång men utan laga försvar eller erhållet tillstånd u n d e r sex veckor undanhållit sig från tjänstgöring samt även andra personer, som med de nu uppräknade kunde jämföras.» Tillämpningen av dessa stadganden medförde, dels att personer, som i våra dagar betraktas såsom oförvållat arbetslösa, tvingades genom myndigheternas åtgärder att vid dylika arbetsställen utföra arbete, dels ock, att tillströmningen, särskilt vissa perioder, blev så pass omfattande, att svårigheter uppstodo att bereda sysselsättning för alla. Konungens befallningshavande inom de olika länen uppmanades därför att på allt sätt främja tillkomsten av lämpliga arbetsuppgifter. En viss återhållsamhet beträffande anvisningen till dessa arbetstillfällen föreskrevs därjämte. Sålunda finge å arbetsinrättningar och fängelser icke intagas andra personer än sådana, som icke själva skaffade sig arbete. I flera län upprättades egna arbetsanstalter för hämmande av det florerande tiggeriet. Detta medförde emellertid icke någon nämnvärd lättnad av den börda, som de försvarslösa utgjorde för samhället. Försöken att begränsa verkningarna av den tillämpade lösdrivarelagstiftningen misslyckades. Sedan de förut anförda bestämmelserna tillämpats ett antal år, saknades möjligheter att omhändertaga alla de personer, som bortdömdes till utförande av allmänt arbete. Enligt förefintliga uppgifter betecknades år 1815 icke mindre än 62 527 personer över 15 år såsom fattighjon. Vid samma tid hade såsom lösdrivare av staten omhändertagits cirka 1 200 personer. Sammanlagda antalet lösdrivare och fattighjon uppgick sålunda vid angivna tidpunkt till ej mindre än i runt tal 64 000 personer. Då befolkningen år 1815 uppgick till 2 465 066 personer, utgjorde denna siffra ej m i n d r e än 2-e % av rikets folkmängd. Att dessa förhållanden medförde stora svårigheter för landets olika kommuner, framgår bland annat av ett underdånigt betänkande den 8 juni 1839 angående fattigvården i riket. Härtill kom, att under de närmaste årtiondena efter 1815 tilltog lösdriveriet och den allmänna fattigdomen ytterligare. Under perioden 1815 —1835 utgjorde denna ökning 38 7c Antalet vuxna fattighjon och omhändertagna lösdrivare h a d e enligt olika källor är 1835 stigit till 88112 personer, vilket utgjorde 2-9 % av den till 3 025 439 uppgående befolkningen i riket vid denna tidpunkt. Dessa svårigheter ansågos närmast bero på överbefolkning. Under senare hälften av 1700-talet och de två första decennierna av 1800-talet hade Sverige ett årligt födelseöverskott av 5 promille. På 1820-talet steg överskottet till 11 promille. Att ett mycket stort antal personer under dessa år voro oförvållat arbetslösa i den mening, som numera inlägges i detta ord, torde vara otvivelaktigt, men själva begreppet »arbetslös» och »arbetslöshetshjälp» är i vårt land mycket senare tidsskapelser. Alla dessa svårigheter, som bristen på arbetstillfällen medförde,

249 betraktades som fattigvårdsfrågor, och i den mån hjälp från det allmänna kunde erhållas, ansågs denna undantagslöst vara fattigvård. De osäkra utkomstförhållandena berodde även i hög grad på tidvis återkommande missväxt i landet. Vid många tillfällen måste staten träda till för att bisträcka kommunerna, som i regel skedde genom spannmålstilldelning. Under åren 1812—1839 uppgivas dylika undsättningar hava lämnats till ett värde av 12 miljoner riksdaler. De betydande svårigheterna i kommunerna framtvingade förslag om positiv medverkan för dessas lindrande och övervinnande, jämväl frän statens sida. Sålunda innehöll det förut citerade fattigvårdsbetänkandet av 1839 förslag »till befrämjande av samhällsinvånarnas ekonomiska och fysiska välstånd». Dessa förslag inneburo inrättande av tvångsarbetshus i varje län »för återförande till arbetsamhet och redlighet av sådana personer, som genom lättja och sysslolöshet i förening med liderlighet, tiggeri och ett kringstrykande levnadssätt visat sig vådliga lör samhället» samt vidare upprättande p ä kommunalt initiativ av frivilliga arbetsinrättningar. De ledande principerna i dessa, för cirka hundra är sedan uttalade omdömen, i vilken form hjälp till de behövande skulle meddelas, voro, att arbete på ett eller annat sätt måste anskaffas. I vissa yttranden över föreliggande förslag till lagstiftning i dessa fattigvårdsfrågor anföras synpunkter, som ännu i dag betraktas som i hög grad principiellt riktiga. Bland de många olika förslag, som framkommo till avhjälpande av svårigheterna, fanns jämväl ett av den kommitté, som utarbetat 1839 års förslag till nya bestämmelser för beviljandet av fattigvård, vilket förslag även genomfördes och kom till praktisk användning under många år framåt. Detta förslag innebar, att i förbindelse med tvångsarbetshusen, som voro strängt skilda från korrektionsinrättningarna för rena förbrytare, borde upprättas särskilda arbetskompanier, som skulle omhändertaga personer, som ådömts minst ett års tvångsarbete. Dylika kompanier existerade redan förut i form av en s. k. pionjärkår, men från och med år 1842 upprättades en speciell kronoarbetskår. Denna kår användes till utförande av fängelse- och fästningsbyggnader, men kom även till användning, då det gällde utförande av a n d r a större arbetsföretag av både allmän och enskild natur. Sålunda hava bland andra företag Trollhätte- och Strömsholms kanaler utförts med biträde av denna kronoarbetskår. Kåren rekryterades av personer, som häktats för försvarslöshet och olovligt kringstrykande. Men även personer, som frivilligt anmälde sig till utförande av arbete, kunde inrolleras i kåren. Under vissa tidsperioder, då konjunkturerna på den allmänna arbetsmarknaden voro dåliga, och då många h a d e svårt att skaffa sig arbete och utkomst på annat sätt, var anslutningen av frivilliga till denna kår så stor, att svårigheter uppstodo att anskaffa tillräckligt med arbetsobjekt för dessa kronoarbetare. Sedan det emellertid visat sig, att samma personer gång på gång återkommo som frivilliga och några beställningar på arbetsuppgifters utförande ej inkommo från enskilda, ändrades för verksamheten gällande bestämmelser 1871 dithän, att endast undantagsvis skulle frivilliga mottagas. Svårigheterna fortsatte att öka, och år 1873 upplöstes den egentliga kronoarbetskåren, och andra anstalter, närmast u n d e r fångvården, fingo taga hand om sådana personer, vilka ådömts tvångsarbete. F ö r belysande av i vilken omfattning försvarslöshet och lösdriveri förekom, införas h ä r nedan siffror ur fängvårdsstatistiken dels för antalet häktade, dels för antalet dömda och frivilliga tvangs- och kronoarbetare. I allmänhet sysselsattes tvängsarbetarna vid kronoarbetskåren, men när denna icke kunde emottaga alla, bereddes övriga plats med arbetsuppgifter inom straff- och arbetsfängelser. Skördeutfallet inom landet uppgives hava varit i hög grad utslagsgivande beträffande antalet frivilliga tvångs- och kronoarbetare. Sålunda uppgingo dessas antal till n ä r m a r e 1 300 u n d e r senare hälften av 1860-talet på grund av vid denna tidpunkt u n d e r flera år förekommande missväxt.

250 Antalet för försvarslöshet häktade och dömda u n d e r å r e n 1835—1885.

Å r

1835 1845 1850 1851 1852 1853 1854 1855 1856 1857 1858 1859 1860 1861 1862 1863 1864 1865 1866

Antalet Antalet personer, under året som i brist på laga för försvars- försvar under året löshet och hållits i allmänt olovligt arbete kringstrykande häktade dömda frivilliga 2 879 6 002 3 544 4 437 5 054 4 646 4 334 3 019 2 445 3 512 3 201 3 483 3188 2 175 2170 2 794 2 909 3 143 3 576

1842 2 317 2 136 2 082 2 360 2 693 2 642 2 482 2 046 1643 1588 1421 1463 1358 1276 1329 1152 1226 1493

74 452 545 711 711 706 664 605 614 643 676 739 850 932 987 962 1014 1078

Å r

1867 1868 1869 1870 1871 1872 1873 1874 1875 1876 1877 1878 1879 1880 1881 1882 1883 1884 1885

Antalet Antalet personer, under året för försvars- som i brist på laga löshet och försvar under året hållits i allmänt olovligt arbete kringstrykande häktade dömda frivilliga 3 661 4 583 4 585 3 884 4 357 4 222 3 627 3 767 5168 6 473 7 299 7 449 7 662 6 981 7106 6 960 5 799 5 426 4131

1441 1682 1767 1683 1658 2 015 1916 3 220 3 607 3 795 3 612 3 563 4192 3 907 3 783 3 737 3 452 3713 2 808

1091 1251 1293 1064 486 78 32

— — — —. — — — — — — _ —

Den arbetslöshet, som förekom under tider av missväxt, fick emellertid ofta en så stor omfattning, att förut skildrade åtgärder av tvångsarbetskaraktär icke kunde avhjälpa de föreliggande svårigheterna. Såväl staten som kommunerna måste ingripa med andra åtgärder. Särskilt i förening med den statliga brännvinsbränningen h a d e staten och kommunerna uppfört magasiner på olika orter i landet för lagring av spannmål. Sådan uppköptes och lagrades u n d e r goda skördeår, för att vid förekommande fall av missväxt utlämnas till måttligt pris. Senare ställdes särskilda medel till förfogande »till förekommande av brist och hungersnöd». Dessa medel skulle användas för inköp av spannmål till undsättning av kommuner och enskilda mot återbetalningsskyldighet. Sålunda utlämnades, som förut anförts, under åren 1812—1839 12 miljoner riksdaler i spannmålsundsättningar. I den allmänna diskussionen angående lämpligheten av denna hjälpform voro meningarna delade, och riksdagen uttalade vid flera tillfällen sina tvivel om de direkta undsättningarnas lämplighet. Då 1840—1841 års riksdag på nytt beviljade medel för denna hjälpverksamhet, knöts härtill följande villkor, att vid händelse av allmän nöd i en landsdel tillfälle borde beredas de behövande att förskaffa sig försörjning genom arbete vid på förhand planerade allmänna arbeten, såsom lands- och sjökommunikationernas förbättrande, jämte odlingar genom sjöars sänkning och mossars urtappning m. m. Vid 1844—1845 års riksdag upprepades detta villkor. Vid tvenne följande riksdagar, 1847—1848 och 1850—1851, fattades beslut om att i stället för beviljande av förstärkning av undsättningsanslaget fastställa det s. k. lilla kreditivet, med hänsyn till dess uppgift att även till viss del användas som undsättningskreditiv. Det ursprungliga undsättningsanslaget fanns emellertid alltjämt kvar. Detta erhöll årliga tillskott bl. a. genom tullavgifter å spannmål. Vid 1853—1854 års riksdag tillfördes detta anslag nya medel. Av dessa, samt genom besparingar och återbetalningar av utlånade medel,

251 uppkom en undsättningsfond, som skulle användas till utförande av allmänna arbetsföretag under tider av missväxt i olika delar av landet. Under de stora missväxtåren 1866—1868 kommo dessa medel till livlig användning. Sålunda erhöllo behövande kommuner räntefria lån med återbetalningsskyldighet. I vissa fall lämnades även rena understöd till utförande av allmänna arbeten. Vid dessa arbeten skulle fattiga och arbetslösa beredas tillfälle att genom eget arbete förtjäna sitt uppehälle. Dessa anordningar giva vid handen, att i vårt land förelegat sådana svårigheter på arbetsmarknaden även före industriens genombrott, att det allmänna, staten och kommunerna, måst vidtaga mycket omfattande åtgärder för att bereda behövande medborgare sysselsättning och utkomst. I den mån som industrien efter år 1850 utvecklades inom landet, började en förskjutning av befolkningen från landsbygden till städerna att göra sig gällande. Mellan åren 1850 och 1900 ökades sålunda städernas befolkning i procent av rikets från 10-i till 21-s, för att år 1929 uppgå till 32-2 %. Folkmängdens fördelning på olika yrkesgrupper var i det närmaste oförändrad fram till mitten av 1800-talet. Så småningom inträffade häri den förändringen, att industri och handel uppvisade starkt stigande befolkningssiffror. I den mån den allt mer utökade industriella verksamheten drog till sig arbetskraft, började en arbetslöshet av starkt utpräglad säsongkaraktär att göra sig gällande. Särskilt under vinterhalvåren gjorde sig en dylik arbetslöshet gällande i städerna och mera tätt befolkade samhällen. Så småningom framträdde i dessa orter ett starkt hjälpbehov, som måste tillgodoses genom den allmänna fattigvården. I de större städerna började man att anordna särskilda kommunala arbeten för att sysselsätta arbetslösa personer. Dessa arbeten betecknades såsom nödfallseller nödhjälpsarbeten. De vid dylika arbetsföretag utgående lönerna voro i regel lägre än vid motsvarande arbeten p å den allmänna arbetsmarknaden. Med industriens och handelns utveckling inom landet blev arbetsmarknaden mera känslig för de internationella konjunkturerna. Från mitten av 1870-talet till mitten av 1890-talet var sålunda vårt land utsatt för en allmän prissänkningsperiod. De svårigheter, som en dylik medförde för arbetsmarknadens vidkommande, motverkades dock i hög grad genom den under dessa år förefintliga starka emigrationen. F r å n mitten av 1890-talet började emellertid arbetsmarknaden att utveckla sig i en starkt förbättrande riktning. Industriens behov av ökad arbetskraft medförde en konkurrens om denna mellan jordbruk och industri. Nu började klagomål att framföras från jordbruksnäringen över knappheten på arbetskraft. Vid senaste sekelskifte var arbetsmarknaden p å alla områden bättre än någon gång tidigare under det förflutna århundradet, och de föregående svårigheterna glömdes bort inför den starka utveckling, som industrien genomgick, en utveckling, som för hela näringslivets vidkommande medförde behov av arbetskraft i en sådan omfattning, att behov gjorde sig gällande att för vissa speciella ändamål importera dylik från främmande länder. Dessa gynnsamma förhållanden på den svenska arbetsmarknaden efter senaste sekelskifte räckte emellertid endast fram till senhösten 1907. Under dessa år kunde m a n praktiskt taget icke tala om någon arbetslöshet i landet. Arbetslöshet och arbetslöshetshjälp förekom knappast i den offentliga diskussionen under dessa år. På hösten 1907 gjorde sig en kraftig försämring gällande beträffande arbetsmarknadsläget. Bristen pä arbetskraft, speciellt för jordbrukets vidk o m m a n d e under sommarmånaderna och den rikliga tillgången på arbetstillfällen inom den egentliga storindustrien, förbyttes nu i sin motsats. Några statistiska siffror beträffande dessa förhållanden föreligga icke från dessa år, då vårt land ännu icke förfogade över något tillförlitligt instrument för mätandet av dylika förhållanden på arbetsmarknaden. Den högt uppdrivna produktionen inom landets exportindustri kunde ej längre finna avsättning. Men även byggnadsverksamheten, vilken h a d e forcerats för att motsvara efterfrågan p å bostä-

252 der och affärslägenheter i de med industriens kraftiga uppblomstring snabbt växande städerna och industrisamhällena, stod inför ett bakslag. Orsakerna till denna utveckling voro närmast att söka i internationella förhållanden, som påverkade arbetsmarknaden även i vårt land. Den i n t r ä d d a försämringen fortsatte månad efter månad. Detta medförde, att de kommunala myndigheterna och speciellt kommunernas fattigvård ånyo fingo känning med de svårigheter, som det försämrade läget på arbetsmarknaden medförde, och det ansågs från det allmännas sida nödvändigt att undersöka, huruvida åtgärder kunde vidtagas för att begränsa arbetslöshetens omfattning och mildra dess följder. Statsrådet och chefen för civildepartementet uppdrog med utgångspunkt från dessa förhållanden, den 30 oktober 1908 åt kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik att skyndsamt utarbeta en promemoria om arbetslösheten i Sverige. Vidare skulle en framställning lämnas beträffande av kommunerna vidtagna åtgärder i anledning av den förefintliga arbetslösheten. En dylik utredning verkställdes och avlämnades till Kungl. Maj:t den 30 november samma år. I denna utredning återgåvos orsakerna till och omfattningen av den inträdda försämringen p å arbetsmarknaden, varjämte meddelades upplysningar om vissa anordningar, som av olika kommuner, speciellt de större städerna, vidtagits för att bringa hjälp till oförvållat arbetslösa personer. De förslag till åtgärder, som framställdes i den av kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik ingivna framställningen, medförde, att Kungl. Maj :t den 4 december 1908 utfärdade ett cirkulär till samtliga länsstyrelser med föreskrift, att för utrönandet av arbetslöshetens omfattning inom landet skulle en arbetslöshetsräkning verkställas för att om möjligt erhålla en fullständig kännedom om den befintliga arbetslöshetens verkliga omfattning samt om de orsaker, som på olika orter lågo till grund för densamma. Bäkningen skulle äga rum på samma dag inom alla de kommuner, som anmälde sig villiga att deltaga. Den 12 januari 1909 fastställdes som räkningsdag. Denna arbetslöshetsräkning var den första, som verkställdes i vårt land, och densamma var för kommunernas vidkommande av helt frivillig karaktär. Länsstyrelserna hade erhållit i u p p d r a g att meddela samtliga kommuner inom resp. län, att en sådan arbetslöshetsräkning skulle verkställas, och de kommunala myndigheterna fingo själva avgöra, huruvida de ansågo, att arbetslösheten inom resp. kommuner förekom i sådan omfattning, att behov förelåg att deltaga i räkningen. Sedan materialet från denna första arbetslöshetsräkning vederbörligen bearbetats, visade det sig, att i räkningen hade deltagit 90 städer och 195 landskommuner med en sammanlagd befolkning, som omfattade 40-5 7c av rikets totala folkmängd vid denna tidpunkt. En närmare översikt av räkningens resultat för stads- och landsbygdskommuner samt anmälda arbetslösa män och kvinnor inom de olika länen framgår av efterföljande tablå. A n t a 1 s n m ä l d a L ä n i stad

Stockholms stad Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands

å landsbygd

2 221 län . . . . » .... » .... » .... » .... » .... » .... » ....

258 317 337 873 108 65 210 108

386 171 70 252 80

— — —

a r b e t s 1ö s a

Tillsammans

D ä r a v

Antal

%

Män

Kvinnor

2 221

11-0

614 488 407 1125 188 65 210 108

3-2 2-4 2-0 5-6 0-9 0-3

2 082 634 485 405 1117 186 65 208 108

139 10 3 2 8 2

l-o

— 2

—

253 A n t a l L ä n i stad

å landsbygd

a n m ä l d a

a r b e t s l ö s a

Tillsammans Antal

°/

D ä r a v Män

Kvinnor

/o

Blekinge län Kristianstads » Malmöhus «• Hallands » Göteborgs o. Bohus » Älvsborgs » Skaraborgs » Värmlands > Örebro • Västmanlands » Kopparbergs » Gävleborgs » Västernorrlands » Jämtlands » Västerbottens » Norrbottens »

.... .... .... .... .... .... .... ....

.... ....

Hela riket

285 132 2 664 349 1740 290 106 501 263 439 117 809 358 36 124 203 12 913

207 420 11 264 38 11 452 392 24 751 628 359 194 2-183 7193

492 132 3 084 360 2 004 328 117 953 655 463 868 1437 717 36 318 2 686 20100

2-4 0-7 15-3 1-8 100 1-6 0-6 4-8 33 2-3 4-3 7-2 3-6 0-2 1-fi 13-4 1000

485 126 2 948 353 1-954 326 116 943 645 460 868 1426 713 36 318 2 538 19545

7 6 136 7 50 2 1 10 10 3 11 4 148 561

Av ovanstående tabell framgår, att i de uti räkningen deltagande städerna h a d e anmält sig 12 913 samt ä landsbygden 7 193 personer eller sammanlagt 20106 personer. Som en egendomlighet förtjänar noteras, att av dessa anmälda 20 106 arbetslösa endast 561 voro kvinnor. Denna första, hela riket omfattande arbetslöshetsräkning, tillgick p å det sättet, att varje person, som anmälde sig arbetslös i de av varje i räkningen deltagande kommun tillhandahållna lokalerna, fick ifylla ett speciellt frågeformulär eller arbetslöshetskort, innehållande ett visst antal frågor för besvarande. Det sålunda erhållna materialet gav möjligheter till en ingående statistisk bearbetning. Denna bearbetning är av stort intresse och föreligger i en publikation »Arbetslösheten i Sverige 1908—1909» utgiven av Kungl. Kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik, Stockholm 1910. Som tidigare angivits, var det vid denna tidpunkt framför allt byggnadsverksamheten, som drabbades av arbetslöshet. Av de 20 106 personer, som anmälde sig arbetslösa, tillhörde icke mindre än 7 693 personer yrkesgruppen byggnadsverksamhet, motsvarande 38-3 % av samtliga anmälda. Därnäst kommo grupperna trävaruindustri med 2 295 anmälda eller 11-4 7c, metall- och maskinindustrien med 1 794 motsvarande 8-9 % samt vattentransport med 1 624 eller 8-i % ; övriga arbetslösa fördelade sig med ett mindre antal på en mängd olika yrkesgrupper. I den cirkulärskrivelse, som från Kungl. Maj:ts sida den 4 december 1908 utgick till länsstyrelserna med påbjudande av ifrågavarande arbetslöshetsräkning, hade Kungl. Maj:t härutöver sökt att direkt framkalla positiva, praktiska åtgärder för att minska arbetslösheten och lindra dess skadliga verkningar. När länsstyrelserna sedermera på våren 1909 inkommo till civildepartementet med de begärda redogörelserna över vilka åtgärder, som i berörda avseende kommo till stånd, framgick emellertid, att de vädjanden, som framförts angående igångsättande av arbetstillfällen, icke haft några mera betydande resultat. Flertalet arbetsgivare inom industrien hade meddelat, att de till följd av de dåliga konjunkturerna endast med svårighet kunnat bereda arbete åt sin vanliga arbetarstam. Endast undantagsvis rapporterades mera betydande åtgärder av enskilda, och det hade i så fall i huvudsak varit skogsarbeten, som under vintern erbjudits de

254 arbetslösa. Däremot hade man på grund av myndigheternas framställningar vid de olika arbetsföretagen vinnlagt sig om att endast i verkligt nödfall avskeda sina anställda arbetare. Denna åtgärd hade varit av stor betydelse. Från många, särskilt mindre kommuner, rapporterades, att några särskilda åtgärder från det allmännas sida icke behövt ifrågakomma, enär de vid räkningarna eller på annat sätt anmälda arbetslösa beretts tillfälle till arbete genom kommunalnämndernas eller fattigvårdens försorg hos enskilda arbetsgivare. Endast i ringa omfattning hade lantbrukarna kunnat utnyttja det stora överflödet av arbetskraft för sådana röjnings-, torrläggnings-, diknings- och dylika arbetsföretag, vilka tidigare på grund av brist på arbetskraft icke kunnat igångsättas. Orsaken härtill angavs vara den, att senare delen av vintern 1909 hade varit så hård, att dylika arbeten icke utan mycket stora förhöjda kostnader hade kunnat bedrivas. Särskilt de kommunala myndigheterna uppgåvos hava beaktat cirkulärskrivelsens uppfordran till vidtagande av åtgärder för arbetslöshetens bekämpande. Av inkomna uppgifter framgick, att särskilda arbeten för arbetslösa hade anordnats i 38 städer och 14 landskommuner. Kostnaderna för dessa arbeten beräknades för städernas vidkommande uppgå till 1 078 745 kronor och för landskommunernas del till 156 365 kronor. De arbeten, som igångsatts, hade i städerna bestått av jordschaktning, bergsprängning och planering för gaturegleringar, vattenlednings-, kloak-, hamn-, kaj- och brobyggnader. För landsbygdens del uppgåvos vägbyggnads- och vägreparationsarbeten samt röjning, dikning och skogsavverkning. Därjämte hade man i såväl stads- som landskommuner igångsatt makadamslagning såsom en nödfallsåtgärd. Vid ifrågavarande arbeten hade kommunerna i allmänhet uppställt såsom villkor, att för att erhålla sysselsättning krävdes, att de arbetslösa skulle vara mantalsskrivna inom kommunen. Vidare hade som regel företräde lämnats för familjeförsörjare samt för de arbetare, vilka anmält sig vid arbetslöshetsräkningen. I åtskilliga fall hade även hänsyn tagits till arbetslöshetens längd m. m. Beträffande arbetstiden vid dessa arbeten hade som regel tillämpats den under vintern för liknande arbeten vanliga. Dock meddelades från vissa orter, att arbetstiden något begränsats. Beträffande avlöningen hade denna i allmänhet gjorts beroende av de olika arbetenas art, så att egentligt yrkesarbete betalades enligt i öppna marknaden gällande priser, däremot hade någon sänkning vidtagits för rena grovarbeten. I tvenne kommuner hade ersättning för makadamslagning för ovana arbetare höjts över den vanliga, för att sätta arbetarna i stånd att med dylikt arbete erhålla en skälig inkomst. Men även andra åtgärder hade vidtagits av kommunerna för att mildra arbetslöshetens ekonomiska följder. Sålunda hade man utrustat fattigvården, så att denna institution skulle kunna möta de ökade anspråk, som man befarade skulle ställas på densamma Härutöver hade 4 städer och 1 landskommun lämnat anslag för folkköksanordningar; i 5 städer och 1 landskommun hade de kommunala myndigheterna anvisat särskilda belopp för inköp och utdelning av matpolletter; 9 stader och 1 landskommun hade anordnat barnbespisning med allmänna medel. De sistnämnda hjälpformerna hade emellertid förekommit på åtskilliga andra orter, där kostnaderna hade bestritts av enskilda. Vidare hade i några kommuner tillsatts kommittéer för bedrivande av arbetsförmedlingsverksamhet; i andra hade provisoriska anstalter för samma ändamål upprättats. Slutligen hade i 4 stader särskilda medel anvisats till beviljande av reselån för att underlätta arbetarnas återflyttning till landsbygden. Från statens sida hade tillämpats de principer, som av Kungl. Maj:t förordats. Sålunda hade staten som arbetsgivare sökt att undvika de inskränkningar av arbetsstyrkan, som annars under vintrarna voro vanliga eller eljest bort ske av ekonomiska skäl. Vidare hade Kungl. Maj:t av riksdagen begärt anvisande av

255 betydande anslag, dels till fortsättande av förut beslutade arbeten och dels till påbörjande av nya. Till dessa arbeten hörde utbyggandet och fördjupandet av Trollhätte kanal, vartill riksdagen beviljade ett belopp av 22 800 000 kronor. Vidare anvisade riksdagen 4 000 000 kronor till anskaffande av rörligt material till statens järnvägar samt tillsammans 9 150 000 kronor till järnvägsbyggnader. Denna första arbetslöshetsräkning medförde icke från statens sida några ytterligare åtgärder. Av Kungl. Maj:t begärdes icke några speciella anslag hos riksdagen att användas till lån åt landsting och kommuner som tidigare skett under 1800-talet. Det blev i huvudsak de enskilda kommunernas fattigvård, som måste träda hjälpande till överallt, där hjälp på grund av den omfattande arbetslösheten krävdes. Arbetslösheten fortsatte emellertid jämväl under hela år 1909. På arbetsmarknaden i vårt land uppkommo starka motsättningar mellan arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga organisationer. Dessa motsättningar utlöstes i den stora arbetsnedläggelse, som ägde r u m under tiden den 4 augusti—4 september 1909, i allmänhet känd under namn av »storstrejken 1909». Under loppet av våren 1909 hade konjunkturerna visat tydliga, om än svaga, tecken till en begynnande förbättring, men förbättringen inträdde mycket sakta. Allt fortfarande voro betydelsefulla näringsgrenar, såsom byggnadsverksamheten, metall-, maskin- och skeppsbyggnadsindustrien drabbade av en mycket omfattande arbetslöshet. Den 10 december 1909 utfärdade Kungl. Maj:t ett cirkulär till länsstyrelserna i samtliga län, att en ny arbetslöshetsräkning skulle verkställas. I denna räkning, som ägde r u m den 31 januari 1910, deltogo 88 städer och 222 landskommuner, tillsammans 310 orter i landet och berörande 44 % av rikets totala folkmängd vid denna tidpunkt. I städerna anmälde sig 8 505 och på landsbygden 5 907 personer eller tillsammans 14 412. Av dessa voro endast 396 kvinnor och samma förhållande, som förelåg vid 1909 års arbetslöshetsräkning, nämligen att arbetslösheten vid denna tidpunkt i huvudsak synes h a omfattat männen, bekräftas således även av 1910 års arbetslöshetsräkning. Även vid denna andra arbetslöshetsräkning visade det sig, att gruppen byggnadsverksamhet ingick med det största antalet arbetslösa, eller 4 598 personer, motsvarande 31-9 % av de i räkningen deltagande. Närmast härintill kommo grupp e r n a trävaruindustri med 1 474, motsvarande 10-2 %, metall- och maskinindustri med 1 269, motsvarande 8-8 %, vattentransport med 1 025, motsvarande 7-i 7c, samt gruvdrift och malmförädling med 1 022, motsvarande 7-i %. övriga i räkningen anmälda arbetslösa fördela sig med ett m i n d r e antal på olika yrkesgrupper, och, i stort sett, gav denna arbetslöshetsräkning en likartad bild av arbetslöshetens fördelning p å olika yrkesgrupper som räkningen 1909. Antalet anmälda hade emellertid, trots att räkningen omfattade ett större antal orter än 1909, endast uppvisat en total arbetslöshetssiffra, som motsvarade omkring 2 / 3 av den, som anmälde sig 1909. Bearbetningen av det föreliggande statistiska materialet från 1910 års räkning omförmäler emellertid, att det minskade antalet anmälda arbetslösa knappast berodde därpå, att någon större förbättring av läget på arbetsmarknaden inträtt sedan föregående år. Sålunda uppgives, att de framkomna siffrorna ingalunda kunde göra anspråk på att vara ett exakt uttryck för den i riket den 31 januari 1910 rådande arbetslösheten. Först och främst synes det nämligen otvivelaktigt, att en avsevärd arbetslöshet förekommit inom åtskilliga kommuner, vilka icke deltagit i räkningen, men härutöver uppgavs det, att på de flesta räkneorter hade man kunnat konstatera, att arbetslösa uteblivit från räkningen, och att detta skett i ännu större utsträckning, än som i viss mån var fallet redan vid 1909 års räkning. U n d e r senare delen av år 1910 började arbetsmarknaden att förändra sig i förb ä t t r a n d e riktning. Denna förbättring fortsatte under åren 1911 och 1912. Under

256 åren 1913 och 1914 fram till världskrigets utbrott r å d d e åter i stort sett normala konjunkturer. De svenska statsmakternas åtgärder under 1907—1910 års arbetslöshetskris inskränkte sig till anordnandet av arbetslöshetsräkningarna 1909 och 1910, samt till att uppmana kommunerna att igångsätta olika arbetsföretag för beredande av sysselsättning för oförvållat arbetslösa personer. Härutöver hade staten även i viss omfattning igångsatt tidigare planerade arbetsföretag. Dessa företag bedrevos av de ordinarie statliga myndigheter, under vilkas arbetsområden ifrågavarande arbetsföretag även under normala förhållanden h ö r d e . För underlättande av medellösa arbetssökandes resor anvisade riksdagen för v a r d e r a av åren 1913, 1914 och 1915 ett förslagsanslag av 10 000 kronor. Med världskrigets utbrott i augusti 1914 inträdde en mycket stark r u b b n i n g av näringslivet även i vårt land och en kraftig försämring av läget på arbetsmarknaden. Inför ovissheten om p å vilket sätt och i vilken omfattning krigshändelserna under den närmaste tiden skulle komma att påverka förhållandena jämväl i vårt land, samt på grund av föreliggande svårigheter att upprätthålla sina utländska förbindelser och handelsvägar, inställde en hel mängd företag sin verksamhet, helt eller delvis. Trots den samtidigt verkställda mobiliseringen för krigsmaktens behov •—- såväl av linjetrupper som landstorm — utbredde sig snabbt en mycket omfattande arbetslöshet. På grund av den osäkerhet och oro, som härigenom uppstod, och som medförde en allmän irritation, vidtog Kungl. Maj:t vissa åtgärder av förebyggande karaktär. En av dessa åtgärder var tillsättandet av ett antal statliga kommissioner för tryggandet av vissa viktiga samhällsuppgifter. Sålunda tillsattes Statens arbetslöshetskommission den 10 augusti 1914, med uppgift att i samråd med socialstyrelsen utarbeta och avgiva förslag till åtgärder, ägnade att motverka den omfattande arbetslöshet, som dels redan inträtt, och som dels befarades komma att ytterligare utvecklas. Ifrågavarande kommission bestod av åtta ledamöter, varjämte chefen för dåvarande civildepartementet erhöll Kungl. Maj:ts uppdrag att vara ordförande i kommissionen. En av kommissionens första åtgärder blev att undersöka läget på arbetsmarknaden inom landet. För detta ändamål sammankallade kommissionen den 25 augusti 1914 representanter för de stora arbetsgivar- och arbetarorganisationerna. Under de överläggningar, som vid detta sammanträde ägde rum, betonades från Svenska arbetsgivareföreningens sida, att arbetsgivarna bestämt hävdade, att deras avsikt var att tillämpa gällande kollektivavtal även under den inträdda, i många fall komplicerade situationen. Skulle sådana förhållanden komma att inträda, som kunde medföra behov av modifikationer av gällande avtal, borde dyiika endast genomföras i den mån parterna kunde enas härom. Bland de behov, som möjligen kunde komma att göra sig gällande, framhölls särskilt, att någon del av arbetslönerna finge innestå till någon senare tidpunkt än den, som vore i avtalen föreskriven för dess utbetalning. Frän arbetarsidan framhölls av representanter för landsorganisationen i Sverige, att även arbetarsidan gav sin anslutning till den av arbetsgivarna framförda uppfattningen. F r å n arbetarnas representanter framhölls såsom i hög grad önskvärt, att därest lönerna icke i sin helhet på grund av finansiella svårigheter kunde utbetalas, det möjligen kunde bliva nödvändigt att genomföra vissa förändringar i gällande lagstiftning för tryggande av förmånsrätten för arbetarna till innestående avlöningsmedel. Dessa önskemål medförde, att en provisorisk utsträckning av tiden för åtnjutande av förmånsrätt vid konkurs genomfördes. Under åren efter sekelskiftet hade såväl arbetsgivarna som arbetarna uppbyggt ett mycket omfattande fackligt organisationsväsen, som nu för första gången möjliggjorde, att representanter för dessa sammanslutningar kunde sammanträda till överläggningar för att överenskomma om de åtgärder, som skulle vidtagas för mötande av de svårigheter, som den inträdda krisen på arbetsmarknaden förde med sig. De överenskomna riktlinjerna ansågos hava haft ett mycket fördelaktigt in-

257 flytande beträffande den svenska arbetsmarknadens gestaltning under de följande årens svårigheter av skiftande art. För att utröna i vilken omfattning den svenska arbetsmarknaden försämrats under tiden efter världskrigets utbrott, verkställdes av socialstyrelsen en undersökning genom förfrågningar hos ett antal större arbetsföretag inom landet. Denna undersökning avsåg u t r ö n a n d e av arbetsstyrkornas storlek den 15 och 23 augusti samt 1 september 1914. Av denna undersökning framgick, att den 15 augusti hade av 1 971 arbetsgivare med 257 000 anställda arbetare den 30 juni 1914 entledigats 9-7 7c, den 23 augusti av 1 770 arbetsgivare med 224 544 arbetare den 30 juni 1914 entledigats 8-3 % samt den 1 september 1914 av 1 694 arbetsgivare, som den 30 juni 1914 sysselsatte 221 057 arbetare, entledigats 6-4 % av arbetsstyrkan. Men dessa siffror angåvo icke den inträdda försämringen på arbetsmarknaden i sin helhet. Härutöver hade nämligen jämväl införts en anordning med inskränkt arbetstid. Härav voro den 15 och 23 augusti samt den 1 september berörda resp. 32-2 7o, 29-3 7o och 26-5 7o av de totala arbetsstyrkorna. Vidare utarbetade kommissionen förslag till cirkulär angående tillsättande av speciella hjälporgan, dels i form av länshjälpkommittéer inom vederbörande län och dels i form av kommunala arbetslöshets- och hjälpkommittéer i kommunerna. De arbetsuppgifter, som tilldelades dessa läns- och kommunala kommittéer, bestodo först och främst däri, att de skulle ena och sammanhålla alla de strävanden för arbetslöshetens bekämpande och nödens avhjälpande, vilka kunde ifrågakomma i landets olika delar. Därjämte föreskrevs, att länsstyrelserna skulle till civildepartementet lämna uppgift angående tillsatta kommittéer och deras sammansättning. I städer och köpingar tillsattes 94 kommittéer, medan motsvarande antal för landsbygden uppgick till 252. Det sammanlagda antalet lokala arbetslöshetskommittéer uppgick sålunda till 346, en siffra, som emellertid torde vara för låg, då enligt tillgängliga uppgifter icke från alla län hade inkommit fullständiga meddelanden om att kommittéer tillsatts. Såsom ordförande i länshjälpkommittéerna fungerade i vissa fall vederbörande landshövding eller landstingsordförande, i andra fall någon annan med länets förhållande förtrogen person i ledande ställning. I regel funnos i kommittéerna även representanter för kvinnorna. Den 10 september 1914 fastställde Kungl. Maj:t instruktioner för de tillsatta iänshjälp- och kommunala arbetslöshetskommittéerna. Enligt sålunda meddelad instruktion skulle en kommunal hjälpkommitté ha till uppgift att verka för och själv vidtaga de inom området för kommitténs verksamhet erforderliga åtgärder, som voro nödvändiga för att förebygga den till följd av den inträdda krisen hotande arbetslösheten samt mildra dess verkningar, ävensom att för detta ändamål söka åstadkomma en samverkan med och emellan myndigheter och enskilda. För fyllandet av dessa arbetsuppgifter skulle kommittén genom ortens offentliga arbetsförmedling eller genom provisoriskt anordnade dylika verkställa en fortlöpande registrering av anmälda arbetslösa samt söka förmedla arbete för dessa. Vidare skulle kommittén, i samverkan med arbetsgivar- och arbetarorganisationer, större arbetsgivare m. fl. verka för vidtagande av åtgärder i syfte att möjliggöra arbetarnas bibehållande i sina anställningar och för beredande av arbetstillfällen i största möjliga utsträckning samt hos myndigheter göra de framställningar i sistnämnda syfte, som kunde befinnas lämpliga; organisera understödsverksamhet för arbetslösa där detta vore behövligt, göra nödiga framställningar om beredandet av härför erforderliga medel, uppmuntra och stödja den enskilda hjälpverksamheten, samt direkt eller genom lämpliga organ och under nödig kontroll ombesörja utdelningen av understöd, samt hos länets hjälpkommitté inhämta råd och anvisningar, samt till länshjälpkommittén eller dess särskilda organ insända regelbundna uppgifter över verksamheten. Innan understöd 17—11.

258 utbetalades, skulle en omsorgsfull prövning företagas av de arbetslösas hjälpbehov. En sådan prövning skulle verkställas med hjälp av de kommunala och a n d r a arbetskrafter, som på orten kunde stå till buds. Vid understödets utdelande skulle bl. a. hänsyn tagas till de sökandes möjligheter att tillgodogöra sig understödet, och därvid skulle särskilt tagas under övervägande, huruvida och till vilken omfattning understödet skulle givas in natura. I instruktionen för länshjälpkommittéerna angavs, att dessas uppgift vore att i samråd med Kungl. Maj :ts befallningshavande sammanhålla de kommunala hjälpkommittéernas verksamhet, vidtaga de åtgärder, som i övrigt befunnos lämpliga för arbetslöshetens bekämpande, samt härjämte tillhandagä myndigheter och korporationer med rad och upplysningar beträffande de förhållanden, som berörde verksamheten. För fyllandet av sina arbetsuppgifter skulle länshjälpkommitté, i samråd med myndigheter och enskilda, verka för att arbetstillfällen i största möjliga omfattning åstadkommos inom länet, samt verka för att kommunala hjälpkommittéer upprättades inom kommunerna, där behov förelåg. Vidare skulle länshjälpkommitté regelbundet och med uppmärksamhet följa de lokala kommittéernas arbete. Statens arbetslöshetskommission ingav vidare till Kungl. Maj:t det förslag, som lades till grund för Kungl. Maj :ts proposition nr 279 till 1914 års a n d r a riksdag. I denna proposition anfördes, att kommissionen undersökt läget på arbetsmarknaden i landet, varvid konstaterats, att de arbetslösas antal under de första dagarna av augusti 1914 uppgick till cirka 35 000—40 000 personer, samt vidare, att antalet under tiden september 1914—31 januari 1915 troligen icke torde komma att understiga 50 000 personer, men knappast ej heller att överstiga 75 000. Beträffande de åtgärder, som i en dylik situation ansågos böra vidtagas, anförde kommissionen, att enligt dess mening borde de arbetslösa framför allt beredas tillfälle till försörjning genom eget produktivt arbete. Med den omfattning, som arbetslösheten beräknades komma att få, ansågs det emellertid icke vara möjligt att bereda samtliga arbetslösa arbete. För att under sådana förhållanden kunna bringa de arbetslösa den erforderliga hjälpen framhöll kommissionen, att understöd i penningar måste utbetalas, och att en dylik understödsverksamhet borde lämpligen sä anordnas, att staten och vederbörande kommuner betalade hälften vardera av de kostnader, som en dylik understödsverksamhet för oförvållat arbetslösa och hjälpbehövande personer medförde. Samtidigt uttalades även, att det borde betraktas som självfallet, att offren för den inträdda krisen icke borde hänvisas till fattigvården och underkastas därmed förknippade påföljder, utan att en annan och ändamälsenligare form för deras hjälpande måste sökas. Beträffande storleken av de bidragsbelopp, som vid en dylik understödsverksamhet borde utbetalas av statsmedel, anfördes i propositionen, att dessa belopp borde fastställas olika för man och hustru, för ensamstående personer, som fyllt 18 år, samt för personer, som fyllt 15 men ej 18 år, samt med visst belopp per dag för inom eller utom äktenskapet fött barn. I den angivna propositionen hemställde Kungl. Maj :t, att riksdagen måtte medgiva, att mot framtida anmälan om ersättande ett belopp av 5 miljoner kronor måtte ställas till förfogande, till gäldande av statsverkets kostnader för den ifrågasatta understödsverksamheten. Kungl. Maj:ts proposition bifölls av riksdagen. Den 28 september 1914 utfärdades den första kungörelsen (nr 237) i vårt land angående understöd åt medellösa arbetslösa samt bidrag av statsmedel därtill. Under vintern 1914—1915 gjorde sig arbetslösheten på landets arbetsmarknad ganska starkt gällande, och en omfattande understödsverksamhet, lokaliserad till de större städerna och industriorterna pä landsbygden, igångsattes. Redan i medio av 1915 visade det sig emellertid, att farhågorna för en fortsatt omfattande arbetslöshet icke besannades. Utvecklingen på arbetsmarknaden fick ett helt annat förlopp än som förmodades på hösten 1914. En förändring till det bättre

259 gjorde sig gällande på hösten 1915. Företagen inom olika näringsgrenar anpassade sig så småningom efter de nya förhållanden, som världskriget medförde, och i viss — pä sina håll i betydande — omfattning ingingo ånyo beställningar på olika varuslag även från utlandet, varigenom den lediga arbetskraften på nytt absorberades. Den under vintern 1914—1915 bedrivna hjälpverksamheten med utbetalning av arbetslöshetsunderstöd med bidrag av statsmedel kunde begränsas, och först vid 1916 års riksdag begärde Kungl. Maj:t anvisning av medel till täckande av kostnaderna för den bedrivna understödsverksamheten att utgå av de 5 miljoner kronor, som av riksdagen ställts till förfogande år 1914. Av föreliggande uppgifter i sjätte huvudtiteln vid 1916 års riksdag framgår, att under år 1914 utbetalades understöd i 58 städer och köpingar samt i 38 landskommuner, men att totalbeloppet av dessa understöd (kommun- och statsbidrag) endast uppgick till 182 659 kronor. Under är 1915 hade understödsverksamhet bedrivits av 213 städer och köpingar samt av 220 landskommuner, men understödens totalbelopp uppgick endast till 671 361 kronor. Av sistnämnda belopp hade icke mindre än 357 871 kronor utbetalats in natura. Kungl. Maj :t äskade och riksdagen biföll, att ett belopp av 425 000 kronor utanordnades till täckande av statens kostnader för ifrågavarande ändamål. Under år 1916 förbättrades arbetsmarknaden ytterligare. Då någon central myndighet ännu icke h a n d h a d e hjälpverksamheten för oförvållat arbetslösa personer inom landet — statens arbetslöshetskommission verkade vid denna tidpunkt närmast som ett rådgivande organ, och de kommunala understödsorganens rekvisition av statsbidrag till utbetalade understöd ingingo till de olika Kungl. Maj:ts befallningshavande — kunde först i efterhand en överblick beträffande läget vid en viss tidpunkt erhållas. Vid 1917 års riksdag framlade Kungl. Maj:t uppgifter om hjälpverksamhetens omfattning i samband med äskandet av ytterligare medel. Under december 1915 hade utbetalats ytterligare 3 373 kronor samt under år 1916 (januari—november) i 77 städer och köpingar samt 73 landskommuner sammanlagt 113 211 kronor, varav 41695 kronor utbetalats in natura. Till täckande av kostnader för arbetslöshetens bekämpande anvisade 1917 års riksdag på extra stat för år 1918 ett förslagsanslag av 918 500 kronor. Med undantag för vissa arbetsområden hade konjunkturerna, tvärtemot vad som befarats, från sommaren 1915 befunnit sig i en alltjämt fortskridande förbättring. Bland de industrier, som hårt drabbats av de svårigheter som världskriget medförde, befann sig den svenska gatstensindustrien. Omkring 95 % av denna industris totalproduktion avsattes genom export, och världskriget medförde, att exporten så gott som helt och hållet stoppades. Detta hade till följd, att nästan samtliga arbetare inom denna industri blevo arbetslösa. På grund härav måste från det allmännas sida för denna arbetargrupp bedrivas en omfattande hjälpverksamhet, som sträckte sig över alla aren från 1914 till 1922. Men även på vissa andra områden av den svenska arbetsmarknaden voro utsikterna i slutet av 1916 allt annat än tillfredsställande. Stora svårigheter gjorde sig gällande att från utlandet få vårt behov av kolbränsle tillgodosett. Det blev därför nödvändigt att inom landet organisera en mycket omfattande vedavverkning för tillgodoseende av industriens behov av bränsle. Dessa avverkningar omhänderhades av en särskild kommission, bränslekommissionen. Denna verksamhet, som u n d e r år 1917 hade en betydande omfattning, absorberade mycken arbetskraft — cirka 20 000 personer beräknades hava genom dylika avverkningar erhållit arbete — en anordning, som bidrog att lätta trycket på arbetsmarknaden samt minska arbetslöshetens omfattning. Svårigheterna beräknades under denna tid närmast att utveckla sig i ännu mer försämrande riktning, som bl. a. medförde framläggande av förslag om införande av allmän tjänsteplikt samt lag om speciella arbetsnämnder. Enligt dessa förslag skulle de uppgifter, som dittills omhänderhafts av arbetslöshetskommissionen,

260 länshjälpkommittéerna och de lokala arbetslöshetskommittéerna, övertagas av dessa arbetsnämnder. Dessa förslag vunno emellertid icke statsmakternas bifall. Vid 1917 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition om anvisande av ytterligare ett belopp av 7 500 000 kronor till arbetslöshetens bekämpande efter de av 1914 års riksdag godkända grunderna. Läget pä arbetsmarknaden försvårades emellertid under riksdagens lopp på ett sådant sätt, att riksdagen vid prövningen av denna anslagsfråga ansåg sig böra höja det begärda anslaget till 11 500 000 kronor till ifrågavarande ändamål. Förutom stenindustrien voro under åren 1917 och 1918 trenne a n d r a arbetsområden särskilt hårt drabbade av de verkningar, som världskriget medförde, och vilka bl. a. yttrade sig i en omfattande arbetslöshet. Dessa arbetsområden voro först och främst textilindustrien, för vilken från och med det s. k. oinskränkta u-båtskrigets införande vid 1917 års början mycket stora svårigheter gjorde sig gällande att erhålla för industriens drift nödvändiga råvaror genom import. Inom måleriyrket förelågo även mycket stora svårigheter att erhålla den för arbetets bedrivande behövliga linoljan, vartill även råvaror behövde importeras från andra länder, samt bagerihanteringen, där vissa främmande länders ransonering av vårt importbehov av r å v a r o r medförde en omfattande arbetslöshet. Under det att arbetsmarknaden i övrigt företedde en god arbetstillgång, uppkom för dessa trenne arbetsområden en betydande arbetslöshet. Den arbetslöshet, som förelåg inom dessa arbetsområden, krävde ett ingripande frän det allmännas sida. Den kommunala understödsverksamheten med statsbidrag, som igångsattes på hösten 1914 och som i växlande omfattning användes för bringande av hjälp till oförvållat arbetslösa under aren närmast efter världskrigets utbrott — till en början genom en allmän understödsverksamhet och sedermera begränsad till speciella yrkesgrupper — ansågs emellertid, då arbetslösheten nådde en större omfattning och framför allt långvarighet, ur många olika synpunkter icke vara tillfredsställande. Särskilt sedan arbetslösheten uppträtt inom vissa kvinnliga arbetsområden, såsom sko- och textilindustrien, uppkom tanken p å att genom anordnande av arbetsföretag under olika former möjliggöra, att de arbetslösa bereddes arbetstillfällen och utkomst. För vinnande av detta syfte tillstyrkte arbetslöshetskommissionen redan 1916 Kungl. Maj:t att av arbetslöshetsanslaget medgiva utanordnande av medel till olika arbetsföretag. Till 13 dylika anvisade Kungl. Maj:t under år 1916 427 100 k r o n o r ; av detta belopp skulle 306 200 kronor gäldas av arbetslöshetsanslaget. I maj 1916 anvisade Kungl. Maj:t ytterligare 600 000 kronor att användas till arbetslöner för utförande av skogsodlingsarbeten inom Göteborgs och Bohus län. I dessa arbetsföretag skulle företrädesvis sysselsättas arbetslösa från stenindustrien. På framställning av skogssällskapet i Göteborg — en sammanslutning, som har till uppgift att verka för skogsplantering av förefintliga kalmarksområden och med landsting, kommuner och enskilda som medlemmar — beviljade Kungl. Maj:t den 2 maj 1916 24 000 kronor till arbetslöner vid skogsodlingsarbeten p å under sällskapets ledning stående allmänningsomräden i Kronobergs, Hallands, Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län, samt sedermera ytterligare ett belopp av 13 000 kronor för dikningsarbeten, bada beloppen avsedda för beredande av arbetstillfällen för arbetslösa frän stenindustrien. Senare under samma år erhöll skogssällskapet för reglering av Krokan ett anslag av arbetslöshetsmedel på 211000 kronor. Kungl. Maj:t föreskrev, att beträffande utförandet av dessa arbetsföretag skulle arbetslöshetskommissionen meddela anvisningar och råd, vilka skogssällskapet förpliktades att ställa sig till efterrättelse. Dessa första försök att åstadkomma arbetstillfällen för arbetslösa genom en arbetslinje inom hjälpverksamheten ansågos medföra så stora fördelar, att arbetslöshetskommissionen i en till Kungl. Maj:t ingiven framställning den 28 februari 1918

261 framlade en utförligt motiverad plan till anordnande av arbetsföretag för ett större antal arbetslösa under sommaren 1918. Denna framställning frän arbetslöshetskommissionen kan sägas vara det grundläggande dokumentet för den arbetslöshetspolitik i värt land, som benämnes arbetslinjen. Kungl. Maj:t godkände genom beslut den 8 mars 1918 av kommissionen framställda förslag samt fastställde för medlens användande särskilda villkor och bestämmelser. I samband med vederbörande arbetar- och arbetsgivarsammanslutningar utarbetades sedermera organisationen i detalj. Arbetsvillkoren fastställdes sä, att daglönen för manliga och kvinnliga arbetare skulle utgöra resp. kronor 2-25 och 2-— med ett tillägg per dag av kronor 1 — för manliga (självförsörjare) samt fri förplägnad och inkvartering. Dessa naturaförmåner uppskattades till ett värde av tillhopa kronor 2-75 per dag och arbetare. De kvinnliga arbetslösa försägos med lämpliga kläder och skodon, vilka persedlar de fingo betala genom mindre avdrag å arbetslönen. Den del av skogssällskapets organisation, som h a n d h a d e arbetsuppgifter med beredande av arbetstillfällen för oförvållat arbetslösa personer, hade sin centralledning förlagd till Göteborg, antog namnet »Skogssällskapets statsarbeten» och kunde redan i april 1918 utsända de första kontingenterna av arbetslösa textilarbetare från Malmö till arbete på några under skogssällskapets förvaltning stående allmänningar i mellersta Skåne. Under sommaren 1918 igångsattes åtskilliga nya arbetsföretag bestående av skogsodlingar och skogsförbättringar, av vilka flertalet voro förlagda till västra Sverige. Hela den sysselsatta arbetsstyrkan uppgick under sommaren 1918 till sammanlagt 4 300 personer, varav 2 500 kvinnor. Under vintern 1918—1919 bereddes 600 arbetslösa män sysselsättning vid ett mindre antal arbetsföretag, som i huvudsak bestodo i utdikning av mossar. Efter världskrigets avslutning genom vapenstilleståndet den 11 november 1918 drabbades i vårt land konfektions- och skoindustrien av en förlamande stagnation. Under år 1919 inträdde synnerligen ogynnsamma konjunkturer jämväl för läderindustrien, järnmalmsgruvorna, de mekaniska verkstäderna och pappersbruken. På grund av den rådande arbetslösheten inom textilindustrien måste en omfattande understödsverksamhet igångsättas för arbetslösa inom denna industri under är 1918, varvid de kommuner, inom vilka textilindustrien var representerad, för första gången i rätt betydande omfattning tillerkändes rätt till högre statsbidrag till hjälpverksamheten än de 50 7o av de sammanlagda kostnaderna, som normalt förutsattes i gällande kungörelse. Men även i en del andra kommuner med en blandad arbetslöshet från olika yrkesgrupper måste kontant understödsverksamhet igångsättas. Under år 1918 i december månad pågick sålunda dylik understödsverksamhet i 22 städer och 26 landskommuner. De utbetalade sammanlagda understödsbeloppen uppgingo i angivna månad till 313 812 kronor, av vilket statens belopp beräknades uppgå till 196 510 kronor. För hela år 1918 uppgingo understödskostnaderna till det betydande totalbeloppet av 3 158 543 kronor. Den starka stegringen av kostnaderna för den kontanta understödsverksamheten förorsakades i huvudsak av depressionen inom textilindustrien. Under år 1919 började en förbättring av arbetsmarknaden att göra sig gällande, och i början av år 1920 bedömdes den närmaste utvecklingen att bliva sådan, att en avveckling av de igångsatta hjälpåtgärderna skulle kunna genomföras. Detta visade sig emellertid senare icke vara möjligt. I slutet av år 1920 började en ny, mycket omfattande och alla arbetsområden berörande depression att framträda. Så småningom fick denna nya försämring av arbetsmarknaden en omfattning, som ingen gång tidigare under åren efter 1914. De arbetslösas antal växte varje månad under hela året 1921, och trycket på kommunernas fattigvård stegrades mycket starkt. Kommunerna anropade i sin tur såväl länsstyrelserna

262 som arbetslöshetskommissionen om hjälp inför de svårigheter, som de icke med egna resurser förmådde bemästra. De starkt förändrade förhållandena framtvingade en omorganisation av den centrala statliga hjälpmyndighetens organisation och arbetssätt. Arbetslöshetskommissionen, som icke vid något tillfälle efter 1914 behövt anskaffa egna lokaler för sin verksamhet eller att anskaffa egen kanslipersonal utan kunnat bedriva sin rådgivande verksamhet från socialstyrelsens lokaler och med tillhjälp av socialstyrelsens kanslipersonal, måste under sommaren 1921 gå i författning om ändring härutinnan. Från och med den 1 oktober 1921 inflyttade kommissionen i särskilt anskaffade lokaler och anställde egen kanslipersonal för handläggning av de nu mycket kraftigt ökade framställningarna från landets olika delar om statsmakternas stöd och medverkan i de föreliggande arbetslöshetssvårigheterna. Som förut anförts hade stenindustriens arbetare under samtliga åren efter 1914 utan avbrott lidit av en omfattande arbetslöshet. För att kunna bereda denna arbetargrupp tillfälle till arbete jämväl inom sitt eget yrke hade redan år 1916 inrättats ett provisoriskt statligt organ, benämnt statens stenleveranscentral. Denna institutions uppgift var att förmedla lån till kommuner för inköp av gatsten. Under åren 1917—1922 gjordes jämväl direkta statsbeställningar av gatsten. Dessa beställningar uppgingo till ett sammanlagt belopp av kronor 9 175 000. Av detta belopp tillverkades gatsten för ett sammanlagt belopp av kronor 7 617 000, och hela det för stenbeställning avsedda beloppet togs sålunda icke i anspråk. Enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser finge den tillverkade stenen försäljas till självkostnadspris eller gratis ställas till olika statliga myndigheters förfogande, därest behov av gatsten förelåg. De kvarvarande stenpartierna på våren 1922 ställdes gratis till förfogande för kommuner och vägdistrikt. Endast fraktkostnaden till förbrukningsorten behövde gäldas av emottagaren. Efter 1922 kunde gatstensindustrien på nytt upptaga sin verksamhet. Exporten av gatsten kunde åter igångsättas och under åren fram till 1930 — med undantag för en kortare depressionstid 1926 — rådde i stort sett normala arbetsförhållanden inom denna industri. Redan i maj månad 1930 måste emellertid på grund av minskad avsättning driftsinskränkningar företagas inom kantstenstillverkningen. Mot slutet av år 1930 måste en stor del av produktionen inom gatstensindustrien upplagras, och värdet av lagerbehållningen den 31 december 1931 uppgick till ej mindre än cirka 12 miljoner kronor. Pä grund härav vidtogos starka produktionsinskränkande anordningar. En del arbetare avskedades helt, och andra fingo fortsätta arbetet med starkt reducerad arbetsförtjänst. Antalet fullständigt arbetslösa stenarbetare beräknades på våren 1931 uppgå till cirka 4 000. Med anledning av denna situation anvisade 1931 års riksdag ett anslag av 3 500 000 kronor för nya beställningar av gatsten. Handhavandet av dessa beställningar anförtroddes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Sedan dessa medel förbrukats, har riksdagen 1932 och 1933 anvisat ytterligare resp. 4 miljoner och 1130 000 kronor för fortsatta beställningar, vilka från och med år 1932 utvidgades även till kantsten. Under vinterhalvåret 1934/1935 har produktionen inom gatstensindustrien kunnat bedrivas i viss omfattning, genom att Kungl. Maj:t medgivit ett lån till en inom industrien bildad sammanslutning. Även i fråga om trävaruhanteringen gjorde sig de dåliga konjunkturerna gällande i slutet av 1920. På grund härav hade under vintern 1920—1921 skogsavverkningarna i de norrländska länen fått en mycket begränsad omfattning. Detta förhållande medförde, att kommunerna inom dessa delar av landet drabbades av stora svårigheter på grund av den omfattande arbetslösheten. Då arbetslöshetskommissionen på allt sätt sökte att befrämja en hjälpverksamhet efter

263 arbetslinjen, och då det ej gärna var möjligt för skogssällskapet i Göteborg att igångsätta arbetsföretag i landets nordliga delar, organiserades från den 1 juli 1921 ett helt nytt verkställande organ för arbetslöshetskommissionen i Norrbotten, med uppgift att bedriva statliga reservarbeten för oförvållat arbetslösa personer. Under namn av »Norrlands statsarbeten» utförde denna organisation åtskilliga stora arbetsföretag i länen norr om Dalälven. Dess huvudkontor var förlagt till Umeå. Trots stora ansträngningar från det allmännas sida att åstadkomma arbete i tillräcklig omfattning och härigenom bereda de hjälpbehövande arbetslösa tillfälle till utkomst genom arbete visade sig detta icke möjligt. En undersökning, som verkställdes genom förfrågningar hos arbetsförmedlingsanstalterna i samtliga län i början av år 1921, gav vid handen, att de arbetslösas antal i landet vid denna tidpunkt preliminärt kunde beräknas utgöra omkring 45 000—60 000 personer. I juli månad samma år beräknades de arbetslösas antal hava ökat till i runt tal 80 000 personer. Sedan arbetslöshetskommissionen från och med hösten 1921 utvidgat sin organisation, genomfördes från och med oktober 1921 ett system med månatliga rapporter till kommissionen från sådana kommunala arbetslöshetskommittéer, som hade arbetslösa anmälda, och vilka i någon form påkallade statens medverkan till hjälpverksamheten. Genom denna åtgärd har från och med nämnda månad 1921 erhållits en totalbild av arbetslöshetens omfattning, som icke tidigare förelegat. Av dessa rapporter framgår, att den samlade arbetslösheten i landet utgjorde under de trenne sista månaderna av år 1921: Oktober 98 300, November 120 000 och December 141 000 personer. Beträffande arbetslöshetens omfattning vid senare tidpunkter hänvisas till närsluten bilaga. Denna omfattande arbetslöshet, som i större eller mindre omfattning berörde samtliga län, nödvändiggjorde en hjälpverksamhet efter olika linjer. Understödsverksamhet med bidrag av statsmedel måste ånyo tillgripas under sommaren 1921. De grunder för understödsverksamheten, som fastställts pä hösten 1914, hade i sina huvuddrag oförändrade varit gällande under aren 1914—1920. De betydelsefullaste ändringarna, som kommo till stånd under åren fram till 1921, voro i huvudsak följande: Beträffande de arbetslösas personliga förhållanden föreslog kommissionen i slutet av 1915, att den skyldighet, som påvilade de arbetslösa att i första hand mottaga lämpligt arbete — såvida de icke ville gå förlustiga möjligheten att erhålla understöd — borde kompletteras med förpliktelse att deltaga i sådana utbildninaskurser, som kunde befinnas lämpliga. I kungörelse den 19 maj 1916 intogs med anledning härav den bestämmelsen, att understödstagare skulle vara pliktig att efter anvisning av vederbörande kommunala myndighet samvetsgrant deltaga i lämplig kurs, som anordnats för att bereda arbetslösa utbildning. I den första kungörelsen angående understöd åt medellösa arbetslösa samt bidrag av statsmedel därtill av den 28 september 1914 (237/1914) föreskrevs en allmän regel, att statsbidrag till kommun »utgår för en var med enahanda belopp, till vilket understöd tilldelats honom utav de av kommun eller landsting för ändamålet anvisade medel», vilka statsbidrag dock icke finge överstiga vissa i kungörelsen angivna belopp. Sedan det visat sig, att vissa kommuner hade svårigheter att anskaffa kommunala medel för dylik understödsverksamhet, infördes i den nya kungörelsen den 19 maj 1916 den bestämmelsen, att, därest vederbörande kommunala myndighet undantagsvis på grund av särskilda omständigheter skulle anse understöd av statsmedel erforderligt, ändock att bidrag

264 med enahanda belopp icke ställts till förfogande av kommun eller landsting, framställning härom finge göras hos Konungen. Den efter år 1914 inträdda prisstegringen å alla varupriser nödvändiggjorde, att statsbidraget till understödsverksamheten tid efter annan höjdes. Kungörelser härom utfärdades den 27 maj 1916, den 7 december 1917 och den 16 augusti 1918. För åstadkommande av en bättre överblick beträffande hjälpverksamhetens omfattning hemställde kommissionen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 oktober 1920 därom, att det vore behövligt att på så sätt ändra ordningen för statsbidragets utbetalande, att ansökan om dylikt mätte ställas, icke som förut till länshjälpkommittén för vidare befordran till vederbörande länsstyrelse, utan direkt till kommissionen. Den 22 oktober 1920 utfärdades en ny kungörelse, vari föreskrevs, att framställning om statsbidrag skulle mänatligen ingivas till kommissionen p å härför fastställt formulär, vid äventyr av ersättningsrättens förlust, senast den 15 i månaden näst efter den, framställningen avsäg. Kommissionen tillerkändes rätt att efter prövning av framställningen bestämma om ersättningsbeloppet. (696/1920.) Någon ytterligare förhöjning av statsbidraget till den kontanta understödsverksamheten har efter 1918 icke ägt rum. Däremot ha från och med den 1 maj 1922 understödsbeloppen ställts i viss relation till den för varje kommun fastställda grovarbetarlönen. Beträffande understödsverksamhetens omfattning under åren 1915—1920 föreligga följande uppgifter. Hela antalet understödsutdelande kommuner, d. v. s. kommuner, som någon gång under varje år bedrivit kontant understödsverksamhet, utgjorde 1915 78, 1916 56, 1917 43, 1918 70, 1919 86 och 1920 47. Vad angår kostnaderna för denna understödsverksamhet, fördelade sig dessa på följande sätt under perioden 1915—1920: År

1915 1916 1917 1918 1919 1920 Summa kronor

Summa utbetalade understöd kr.

Därav statsbidrag kr.

693 462 148 882 278 817 3 235 601 2 052 720 218 982

375 458 50 751 123 237 1 743 860 1327 547 131 654 3 752 507

6 628 464

Beträffande arbetslinjen hade, som förut anförts, Kungl. Maj:t genom beslut den 8 mars 1918 godkänt de riktlinjer för en dylik, som av arbetslöshetskommissionen framlades. En av Kungl. Maj:t tillsatt arbetsdirektion för skogssällskapets statsarbeten skulle i samarbete med kommissionen utföra lämpliga arbetsföretag samt vid dessa bereda sysselsättning för oförvållat arbetslösa. Sådana arbetsföretag utvaldes och kommo till utförande, som direkt tillgodosågo det allmänna eller tjänade något annat allmännyttigt intresse. För belysande av förhållandena i fråga om urvalet av arbeten under verksamhetsåren 1918—1920 lämnas här nedan en sammanställning över den ungefärliga fördelningen av statens kostnader å de olika kategorierna av arbeten, procentuellt i förhållande till dessas totalkostnader:

265 Allmänna vägarbeten Skogliga arbeten Järnvägsarbeten Kommunala arbetsföretag. Vattenregleringsarbeten . .. Idrottsplatsanläggningar. .. Diverse statliga arbeten . . Diverse arbetsföretag Summa

14 51

4 25

8 100

4 2 100

27 34 9 13 8 1 8 100

Antalet anställda personer, fördelade på män och kvinnor, samt antalet utförda dagsverken under åren 1918—1920 belyses av följande sammanställning: Antal arbetare År

1918 1919 1920 Summa

män

kvinnor

1921 4 302 3 235

2 565 700

Summa

Utförda dagsverken

4 486 5 002 3 235

287 116 401 285 308 713 997114

Under sommarmånaderna 1921 blevo de kommunala myndigheterna i mycket stor omfattning föremål för framställningar om hjälp med anledning av de arbetslösas betryckta läge. Fattigvårdsmyndigheterna måste ingripa, och kommunerna anropade i sin tur staten om hjälp. Arbetslöshetskommissionens möjligheter i berörda avseende begränsade sig till att medverka till igångsättandet av nödhjälpsarbeten, som dessa speciella arbetsföretag för oförvållat arbetslösa benämndes vid denna tid. Härjämte kunde kommissionen från och med den 15 juli 1921 medgiva, att statsbidrag finge utgå till understödsverksamhet inom kommun, som därom gjorde framställning. Den under tiden sedan 1914 gällande rätten för kommun att själv besluta angående igångsättande av understödsverksamhet för oförvållat arbetslösa personer samt efter varje månads utgång rekvirera statsbidrag hade nämligen avskaffats genom bestämmelsen i Kungl. Maj:ts kungörelse den 22 juni 1921, som föreskrev, att »kommun eller landsting, som ä m n a r efter denna kungörelses ikraftträdande börja verksamhet för beredande av arbetslöshetsunderstöd och önskar för sådant ändamål komma i åtnjutande av statsbidrag, har att, innan verksamheten begynnes, inhämta arbetslöshetskommissionens medgivande därtill samt hos kommissionen göra ansökan om statsbidrag». Samtidigt föreskrevs rätt för kommissionen att beträffande sådana kommuner, som vid kungörelsens ikraftträdande bedrevo understödsverksamhet och rekvirerade statsbidrag, pröva, »huruvida och i vilken omfattning statsbidrag skall utgå till n ä m n d a verksamhet», samt att, sedan statsbidrag av kommissionen beviljats, besluta, då anledning därtill förelåg, att sådant statsbidrag ej vidare finge utgå. Under sommaren 1921 övertog kommissionen mera markerat ledningen av hjälpverksamheten. Detta kom närmast till uttryck däri, att kommissionen föreskrev, att de arbetsföretag, som skulle komma till utförande av de båda verkställighetsorganen, skulle beslutas av kommissionen. Beträffande statliga nödhjälpsarbeten anförde kommissionen, att därest arbetslösheten inom en kommun bleve så omfattande, att kommunens egna resurser

266 visade sig otillräckliga för att kunna bereda de mest behövande tillfälle till inkomst genom eget arbete, kunde framställning göras hos arbetslöshetskommissionen om dess medverkan till beredande av arbetstillfällen. De arbetsföretag, som härvid lämpligen kunde förekomma, voro väganläggningar, vägförbättringar, planerings- och schaktningsarbeten, diknings- och valtenavledningsarbeten, skogsplantering och röjningsarbeten eller dylikt. Kommunalt understödsorgan, som önskade statligt ingripande för åvägabringande av nödhjälpsarbete, hade att till kommissionen översända dels ritningar och kostnadsförslag jämte övriga handlingar beträffande de nödhjälpsföretag, som vederbörande önskade få utförda, dels uppgift angående det för handen v a r a n d e läget på arbetsmarknaden m. m. inom kommunen. Sedan kommissionen efter verkställd utredning fattat beslut i ärendet, komme kommissionen, ifall de ingivna framställningarna biföllos, att uppdraga ät sina verkställande organ för utförande av nödhjälpsarbeten, Södra Sveriges statsarbeten i Göteborg, resp. Norrlands statsarbeten i Umeå, att utföra ifrågavarande arbetsföretag. Beträffande statliga nödhjälpsarbeten skulle mellan kommissionens verkställande organ och kommun, vägstyrelse eller annan myndighet träffas avtal om de grunder, varefter arbetena skulle utföras. De lokala myndigheter, som hade intresse av att arbete utfördes, skulle erlägga en viss del av kostnaderna för dessas utförande. Denna del av kostnaden skulle bestämmas med hänsyn till såväl arbetslöshetens omfattning och kommunens ekonomi som andra inverkande förhållanden. Arbetslöshetskommissionen förbehöll sig även att få bestämma det antal arbetslösa, som skulle hänvisas till de beslutade arbetena. För att kunna erhålla hänvisning till statligt nödhjälpsarbete skulle den arbetslöse vara kvalificerad för erhållande av arbetslöshetsunderstöd enligt gällande författning. Arbetare tillhörande yrkesgrenar, inom vilka i vederbörande kommun eller dess närhet arbetet låg nere eller hämmades på grund av brist på arbetskraft eller allmän arbetskonflikt, skulle icke vara berättigad till nödhjälpsarbete. Hade någon person i denna ställning redan erhållit sådant, skulle han omedelbart avstängas från detta. Arbetslös, som vägrade antaga erbjudet nödhjälpsarbete eller som utan godkänd anledning lämnade redan påbörjad sysselsättning eller som avskedades från nödhjälpsarbete på grund av oordentlighet eller lättja, skulle avstängas från vidare nödhjälpsarbete, intill dess den lokala arbetslöshetskommittén eller arbetslöshetskommissionen prövat skäligt medgiva ändring härutinnan. Därest de arbetstillfällen, som kunde beredas, voro otillräckliga för att giva sysselsättning åt alla hjälpsökande arbetslösa, skulle en begränsning verkställas. Familjeförsörjare borde i första hand beredas arbete, varjämte hänsyn borde tagas till den tidslängd, som de hjälpbehövande gått arbetslösa. Där så utan olägenhet kunde ske, skulle vid nödhjälpsarbetet sysselsatta personer efter viss tid permitteras (och under frånvaron från arbetet eventuellt erhålla arbetslöshetsunderstöd) för att lämna plats åt annan till dylikt arbete berättigad hjälpsökande. Detta förfaringssätt skulle särskilt komma till användning beträffande personer, som icke voro familjeförsörjare. Beträffande tillvägagångssättet vid hänvisningen till nödhjälpsarbete skulle följande iakttagas: De arbetslösa, som arbetslöshetskommitté efter verkställd undersökning ansåg sig böra hänvisa till nödhjälpsarbete, skulle uppföras på en särskild förteckning. Denna förteckning skulle översändas till arbetsförmedlingskontoret eller ombud för arbetsförmedlingen. I den mån nödhjälpsarbete fanns att tillgå, skulle arbetsförmedlingen anvisa arbete åt de i förteckningen upptagna arbetslösa. Endast sådana personer, vilka den lokala kommittén förklarat därtill berättigade, finge av arbetsförmedlingen anvisas nödhjälpsarbete.

267 Beträffande den kontanta understödsverksamheten med statsbidrag gällde vid ingången av 1921 i stort sett de huvudprinciper, vilka ingingo i den första kungörelsen 1914 med de modifikationer, som sedermera angivits. Härtill kom förändringen från och med den 15 juli 1921; för att överhuvud kunna erhålla statsbidrag till understödsverksamhet, måste sådan vara medgiven av arbetslöshetskommissionen. Kommissionen fäste i sina råd och anvisningar kommunernas uppmärksamhet därpå, att tillgängliga statsmedel icke voro tillräckliga för att bistå alla arbetslösa, vare sig med nödhjälpsarbete eller kontant understöd. Det var därför nödvändigt, att en sträng behovsprövning verkställdes bland de hjälpsökande arbetslösa, så att det allmännas hjälp endast påkallades för dem, vilka befunno sig i särskilt nödställd belägenhet. Därjämte framhöll kommissionen, att någon laglig rätt icke förefanns att erhålla arbetslöshetsunderstöd. Om arbetslösheten endast varat en kortare tid, ansåg kommissionen, att därest en sökande haft varaktigt arbete före arbetslöshetens inträde, en lämplig karenstid borde fastställas, i n n a n understöd finge utgå. Vidare skulle iakttagas, att därest någon av en familjs medlemmar hade inkomst, borde hänsyn tagas härtill vid fastställandet av annan familjemedlems understöd. Hade sökande av arbetslöshetsunderstöd bidrag av sin arbetsgivare eller av någon arbetslöshetskassa, kunde visserligen bidrag av allmänna medel utgå, men med högst så stort belopp, att detsamma jämte nämnda bidrag uppginge till högst två tredjedelar av den i orten vid tiden för lämnande av understöd vanliga avlöningen för arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som sökanden. Kontroll över att arbetslöshet verkligen förelåg skulle ske, genom att den arbetslöse anmälde sig som arbetssökande hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen, på de tider och dagar som arbetslöshetskommittén bestämt. På större orter och med ett större antal arbetslösa skulle som regel dylik arbetsansökan göras varje dag. Där så ansågs lämpligt med hänsyn till föreliggande förhållanden, kunde understöd jämväl utgå in natura. De arbetslösa voro skyldiga att föra ett ordentligt och nyktert levnadssätt samt att antaga av arbetsförmedlingen eller p å annat sätt erbjudet lämpligt arbete. Skedde ej detta, kunde understödet indragas. Där så befunnes lämpligt, borde arbetslöshetskommitté anordna särskilda utbildningskurser för att befrämja de arbetslösas möjlighet att övergå till nya arbetsområden etc. Genom särskilda av Kungl. Maj:t fattade beslut kunde statsmedel erhållas till kostnaderna för lärare vid dylika utbildningskurser. Vägran att deltaga i dylika utbildningskurser skulle medföra understödets indragning. Med hänsyn till arbetslöshetens omfattning och förmodade långvarighet infördes från och med den 15 juli 1921 även möjlighet för kommissionen att bevilja statsbidrag till hyreshjälp. Sådan kunde dock endast meddelas familjeförsörjare, som i övrigt voro kvalificerade för erhållande av arbetslöshetsunderstöd. Såsom hyreshjälp skulle även anses bidrag till betalning av r ä n t a å skuld för eget hem eller därmed jämförliga utgifter, som prövades vara nödvändiga för hemmets och familjens sammanhållande. Statsbidraget till hyreshjälp utgick efter samma grunder som till vanligt arbetslöshetsunderstöd inom vederbörande kommun men kunde även sättas till lägre belopp. Det absoluta antalet arbetslösa, som anmälts hos arbetslöshetskommittéerna i de kommuner, vilka bedrevo hjälpverksamhet, utgjorde vid slutet av december 1921 141 000. ökningen fortsatte jämväl i början av 1922 och kulminerade i januari 1922, då antalet anmälda arbetslösa uppgick till 163 200. Först från och med februari sistnämnda år inträdde en sänkning. Pä grund av arbetslöshetens stora omfattning måste även hjälpverksamheten utvidgas. I februari manad 1922 voro 64 200 personer understödda med bidrag av statsmedel, och i slutet av mars månad samma år voro 31 583 personer syssel-

268 satta i statliga nödhjälpsarbeten. Samtidigt voro i ett antal kommuner 10 200 personer sysselsatta i kommunala nödhjälpsarbeten utan statsbidrag. Såsom en säregenhet för situationen på arbetsmarknaden framstod det förhållandet, att av januari månads arbetslöshetssiffra, 163 200, endast 1 394 i hela landet voro kvinnor. Sedan från olika delar inom landet på våren 1922 konstaterats brist på kvinnlig arbetskraft, hävdade kommissionen den uppfattningen, att arbetslösheten i vårt land i hög grad vore ett problem om arbetskraftens rätta anpassning och att det gällde att befrämja arbetskraftens naturliga plats- och yrkesrörlighet pä ett sådant sätt, att härigenom även anpassningen till det genom nya kollektivavtal uppkomna nya löneläget pä den öppna arbetsmarknaden befrämjades. Med utgångspunkt från dessa synpunkter samt att de medel, som voro tillgängliga, ej räckte till för en hjälpverksamhet av oförminskad omfattning, beslöt kommissionen pä våren 1922 att genomföra en generell avstängning från statlig hjälp för vissa grupper av arbetslösa. Genom cirkulär till vederbörande arbetslöshetskommittéer meddelades, att statsbidrag till arbetslöshetshjälp icke kunde utgå till eller anställning vid statliga nödhjälpsarbeten beredas åt vissa angivna grupper av arbetslösa, utan att avstängning skulle äga rum från och med n ä r m a r e angivna tidpunkter. Kommissionen meddelade härjämte, att därest för någon av dessa kategorier skulle föreligga särskilda omständigheter, som påkallade undantag från dessa beslut, ägde vederbörande kommitté att med redogörelse härför senast den 1 maj hos kommissionen göra framställning om undantagsbestämmelser. Detta kommissionens beslut föranledde stark opposition från olika håll. Beslutet om avstängning överklagades hos Kungl. Maj:t, som emellertid resolverade, att, med hänsyn till det statsfinansiella läget, en begränsning u n d e r sommarmånaderna av statens kostnader för hjälpverksamheten vore nödvändig, varemot Kungl. Maj:t företog vissa mindre jämkningar i kommissionens beslut. På grund av inkommande framställningar medgav kommissionen, att omkring 2 000 personer tillhörande de avstängda grupperna fortfarande bereddes arbetslöshetshjälp. Dels på grund av dessa avstängningar och dels på grund av en fortgående förbättring av arbetsmarknaden sjönko siffrorna över antalet anmälda arbetslösa mycket starkt. Den 30 april 1922 rapporterades 126 800 och den 31 maj 83 000 personer arbetslösa. Sedan arbetsmarknaden u n d e r våren och försommaren förbättrats för byggnadsarbetare, beslöt kommissionen att från och med den 15 juli 1922 avstänga samtliga byggnadsarbetare från rätt till arbetslöshetshjälp samt från och med den 15 november 1922 ytterligare gruppen skogsarbetare. F r å n och med den 1 juni följande år (1923) avstängdes jämväl grupperna tegelbruksarbetare och hamnoch stuveriarbetare. Under å r 1923 sjönko arbetslöshetssiffrorna ytterligare. F r å n att i januari månad hava uppgått till 55 500 nedgingo siffrorna för varje månad till lägst 11 900 under oktober, men stego under vintern 1923—1924 på nytt och uppgingo i december 1923 till 16100. På grund av denna utveckling beslöt kommissionen, att efter den 1 december 1923 endast arbetslösa, tillhörande vissa av kristidsarbetslöshet drabbade yrken, skulle komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp. Dessa yrkesgrupper voro följ a n d e : Gruv-, järnbruks-, verkstads- och varvsindustri samt gruppen affärsanställda. Kommissionen förklarade sig dock beredd att medgiva dispenser för andra yrkesgrupper, i den mån detta vore erforderligt. Under år 1922 hade sammanlagt 417 kommuner inom riket bedrivit understödsverksamhet. Av dessa åtnjöto 251 kommuner statsbidrag till hjälpverksamheten och 166 bedrevo dylik verksamhet med enbart kommunala medel. Frän och med

269 utgången av augusti månad 1923 medgav kommissionen ej längre någon kommun rätt att bedriva understödsverksamhet med bidrag av statsmedel. Under år 1922 genomfördes dels skyldighet för arbetslös understödsuppbärande person att, »där kommunen såsom villkor för åtnjutande av understöd sådant föreskrivit, under tid, ej överstigande två dagars arbetstid per understödsvecka, utan särskild ersättning utföra lämpligt kommunalt arbete», s. k. »prestationsarbeten», och dels en ny hjälpform genom riksdagens beslut att medgiva statsbidrag till av kommun anordnat arbetsföretag för oförvållat arbetslösa personer, de sedermera s. k. statskommunala arbetena. Statsbidraget till dylika arbetsföretag skulle utgå för det antal hela arbetsdagar, u n d e r vilka arbete vid företaget bereddes arbetslösa, med högst det belopp för varje dag och arbetslös, som, därest arbetslöshetsunderstöd utgått, kunde antagas hava tillkommit kommunen såsom statsbidrag åt de i dylikt företag anställda arbetslösa. F r å n och med den 1 juli 1928 ändrades grunderna för statsbidragets utgående till statskommunala arbetsföretag på sådant sätt, att detsamma skulle utgå för varje kalendermånad med högst hälften av det belopp, som under månaden sammanlagt i arbetslöner utbetalats till de arbetslösa, vilka vid företaget beretts arbete. Statsbidraget skulle för varje arbetare och hel arbetsdag utgöra högst hälften av den för statliga nödhjälpsarbeten i orten fastställda arbetslönen men finge icke överstiga 3 kronor per dag (denna maximering till 3 kronor avskaffades genom beslut av 1934 års riksdag). Där synnerligen vägande omständigheter sådant påkallade, kunde framställning göras till Kungl. Maj:t om högre bidrag. F r ä n och med den 1 juli 1933 genomfördes även principen om att statsbidrag finge medgivas att utgå med högst hälften av det belopp, vartill kostnaderna för material, transporter och arbetsledning skäligen kunde uppskattas vid statskommunala arbetsföretag. F r å n samma tidpunkt medgav 1933 års riksdag, att statskommunalt reservarbete skulle kunna utföras jämväl av landsting och vägstyrelser. För statskommunala arbetsföretag, som avse nyanläggning, omläggning eller förbättring av allmän väg, utgår statsbidraget med 75 % av de beräknade kostnaderna, med den modifikationen, att därest de verkliga kostnaderna bli lägre än de beräknade, statsbidraget allenast utgår på detta lägre belopp. Under arbetslöshetens kulminationsperiod 1921—1922 var det framför allt tvenne frågor, som voro aktuella i svensk arbetslöshetspolitik, nämligen bestämmelserna för lönesättningen vid de statliga nödhjälpsarbetena och de direktiv, som reglerade hjälpverksamhetens förhållande till arbetskonflikter. De stigande levnadskostnaderna hade medfört en ökning av löneläget på såväl den öppna arbetsmarknaden som vid de pågående nödhjälpsarbetena. Ackordsförtjänsterna bibehöllos i detta läge till i början av år 1921. I mars månad 1921 utfärdade kommissionen bestämmelser till statsarbetena därom, att ackordsförtjänsterna vid pågående nödhjälpsarbeten icke finge överstiga 7 å 8 kronor per dag samt å vissa dyrare orter något däröver. Beträffande lönesystemet i övrigt vid denna tidpunkt klarlades detta i kommissionens skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 februari 1921. Kungl. Maj:t godkände för sin del av kommissionen vidtagna åtgärder. Däremot ansåg sig statsutskottet i sitt utlåtande nr 80 vid 1921 års riksdag kunna konstatera, att även om de iakttagna principerna voro riktiga, det likväl vore nödvändigt att mer än dittills skett tillse, att dessa p r i n c i p e r i sin praktiska tillämpning icke komme att verka till förfång för löneförhållandena på den öppna arbetsmarknaden. U n d e r sommaren 1921 genomförde kommissionen en generell sänkning av lönerna vid pågående arbetsföretag. De nya bestämmelserna härom trädde i kraft från och med den 1 augusti 1921. I enlighet med dessa bestämmelser skulle vid fastställandet av ackord dessa i allmänhet beräknas så, att vid normal arbets-

270 prestation dagsinkomsten kunde uppgå till 6 kronor. För arbete mot timlön fastställdes en ersättning av 50 öre i timmen. Härutöver gjordes vissa a n d r a ändringar i dittillsvarande förmåner, varigenom lönereduceringen beräknades u p p gå till omkring 20 7c Mot slutet av 1921 upptogos dessa löneproblem till förnyad handläggning av kommissionen. Innan några definitiva beslut fattats, uttalade riksdagens statsutskott med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 11 till 1922 års riksdag följande: »Vidkommande lönerna vid de statliga nödhjälpsarbetena, synes det utskottet, som om dessa löner på de särskilda orterna borde mera smidigt anpassas efter nu r å d a n d e lönenivå, än som p å sina håll hittills torde hava varit fallet, samt håller utskottet vidare före, att kommissionen för varje särskilt fall torde böra fastställa, med huru mycket en nödhjälpsarbetares löneförmåner skola understiga de löner, som äro gällande för grovarbetare på den öppna arbetsmarknaden, med skälig hänsyn tagen till vederbörandes möjligheter att bereda sig uppehälle på den sålunda fastställda nödhjälpslönen.» Sedan kommissionen jämlikt av statsmakterna meddelad föreskrift undersökt löneläget för grovarbetare i cirka 1 100 av landets kommuner, meddelade kommissionen den 14 april 1922 de kommunala understödsorganen, att nya bestämmelser skulle tillämpas beträffande lönesättningen fr. o. m. den 1 maj 1922. I dessa bestämmelser fastslogs, att lönerna vid nödhjälpsarbetena principiellt skulle understiga grovarbetarlönerna på den öppna arbetsmarknaden. En särskilt för nödhjälpsarbeten utarbetad lönetabell skulle från ovan angivna tidpunkt tillämpas. Liknande undersökningar för utrönande av grovarbetarlönernas storleksläge på den öppna arbetsmarknaden ha av kommissionen verkställts under aren 1923, 1926, 1930, 1932 och 1934. Enligt de löneprinciper, som tillämpades före den 1 maj 1922, kunde en arbetslös person, som erhållit anställning i nödhjälpsarbete, tillerkännas ett familjeunderstöd, som utgick med 1 krona för hustru och 25 öre för varje hemmavarande b a r n under 15 år. Vid det nya lönesystemets införande den 1 maj 1922 avskaffades familjeunderstöden. Dessa ersattes med ett s. k. ortstillägg. Ortstillägget utgick med den skillnad, som eventuellt kunde föreligga mellan den nödhjälpslön, som fastställts för en arbetares hemkommun, och den kommun, vari det arbetsföretag var beläget, vid vilket familjeförsörjaren beretts arbete. Denna anordning var avsedd att möjliggöra, att en familjeförsörjare kunde placeras i arbete å vilken ort som helst, oavsett den lön, som gällde i den kommun, där hans arbetsplats var belägen. Frän den 1 maj 1922 infördes jämväl en särskild understödsskala, sä att de utgående understödsbeloppen vid kontant understödsverksamhet alltid skulle med sina maximibelopp stå i en bestämd relation till de grovarbetarlöner, som fastställts för vederbörande kommuner. I en kommun med 8 kronor i grovarbetarlön kunde understödsbeloppet vid kontant understödsverksamhet uppgå till högst 32 kronor per vecka, motsvarande två tredjedelar av grovarbetarlönen. F r å n och med den 1 december 1922 minskade kommissionen understödsbeloppen i den fastställda understödsskalan till att omfatta högst hälften av den för viss kommun fastställda grovarbetarlönen, då spänningen mellan inkomsten vid arbete och kontant understöd ansågs böra göras kraftigare. Från och med 1932 har kommissionen åter medgivit, att understödsbeloppen finge uppgå till högst två tredjedelar av de fastställda grovarbetarlönerna. Den förbättring av läget på arbetsmarknaden i vårt land, som gjorde sig kraftigt gällande under år 1923, medförde, att kommissionens verkställighetsorgan icke kunde slutföra alla de i många fall mycket stora och omfattande arbetsföretag, som igångsatts under 1922, då arbetslösheten hade sin största omfattning. På våren 1924 var läget sådant, att det ansågs, att hela hjälpverksamheten borde kunna avvecklas. Skogssällskapets statsarbeten, sedan oktober 1921 benämnda

271 »Södra Sveriges statsarbeten» och »Norrlands statsarbeten», upplöstes i början av är 1924. Hela verksamheten förlades till kommissionens centralkontor i Stockholm. I samband med denna avveckling beviljade 1924 års riksdag ett s. k. färdigställningsanslag för fullbordande av ett hundratal nödhjälpsföretag ä den öppna arbetsmarknaden. Understödsverksamheten, som helt nedlagts under år 1923, återupptogs icke under 1924. I september sistnämnda år sysselsatte kommissionen vid trenne ofullbordade företag, vilka fortfarande bedrevos i kommissionens regi, allenast 373 man. Någon avveckling av statens arbetslöshetskommission kunde emellertid icke genomföras på hösten 1924. Bedan i oktober månad detta år inträdde på nytt en stark ökning av arbetslösheten, och de anmälda arbetslösas antal uppgick i slutet av februari månad 1925 till 21 600 personer. Den andra frågan, som vållade stark irritation inom svensk arbetslöshetspolitik, var, som förut anförts, de direktiv, som reglerade hjälpverksamhetens förhållande till arbetskonflikter på den öppna arbetsmarknaden. Under åren 1914—1920 hade detta spörsmål icke framträtt, då hjälpverksamheten i huvudsak ända till våren 1918 allenast bedrivits i form av kontant understödsverksamhet och då några större arbetskonflikter på arbetsmarknaden icke heller förekommo. Under åren 1918—1920 befunno sig lönerna i stigande på grund av penningvärdets fall, men från och med 1921 utbröto lönekonflikter inom olika arbetsområden. Kommissionen uppdrog under år 1921 vissa riktlinjer för en avvägning av dessa intressefrågor. Vid 1922 års riksdag fastställdes vissa bestämmelser på detta område. Dessa voro i korthet följande: Det skulle åligga vederbörande lokala arbetslöshetsorgan att till kommissionen inrapportera utbrottet av arbetskonflikt inom sitt verksamhetsområde. Arbetslös person, som var indragen i arbetskonflikt, kunde icke erhålla arbetslöshetshjälp i någon form. Personer, vilka blevo arbetslösa på grund av konflikt inom annat yrke än det, de själva tillhörde, kunde ej heller tillerkännas arbetslöshetshjälp med bidrag av statsmedel. Vid allmän arbetskonflikt inom ett yrke eller en industri, som omfattade det övervägande antalet arbetsgivare och arbetare inom området i fråga, skulle iakttagas, att alla, som tillhörde ifrågavarande arbetsområde, avstängdes från arbetslöshetsunderstöd och nödhjälpsarbete. En dylik allmän konflikt kunde omfatta hela landet, viss del eller vissa delar därav eller ock en viss ort. Arbetslös person skulle betraktas såsom indragen i och berörd av allmän konflikt, därest han haft sin sista mera stadigvarande anställning inom det arbetsområde, som en utbruten arbetskonflikt omfattade. Vid partiell konflikt inom ett yrke eller en industri skulle endast de direkta deltagarna i konflikten vara avstängda från arbetslöshetshjälp. En partiell konflikt skulle dock i vissa fall bedömas på samma sätt som en allmän sådan, därest kommissionen fann, att den partiella konflikten medförde allmänna verkningar. Vid sådant förhållande skulle avstängning ske efter samma grunder som vid en allmän konflikt. Vid det förhållandet, att en arbetsplats förklarades i blockad av arbetare för allenast ny arbetskraft, skulle varje person, som vägrade att antaga arbete p å en sådan arbetsplats, avstängas från arbetslöshetshjälp. Vid 1923 års riksdag genomfördes vissa modifikationer i dessa regler genom införande av begreppet »lokalt arbetskraftsöverskott». Detta innebar, att ett lokalt arbetslöshetsorgan med viss tids mellanrum skulle verkställa undersökningar, huruvida de anmälda arbetslösa fortfarande k u n d e anses tillhöra sina förutvarande yrken eller arbetsområden. Den person, som varit arbetslös under längre tid och som på vissa skäl ej ansågs hava några möjligheter att åter få anställning inom sitt gamla yrke, skulle kunna överföras till det lokala arbetskraftsöverskottet. Detta innebar, att han ej längre skulle avstängas, därest arbetskonflikt utbröt i hans gamla yrke.

272 Dessa bestämmelser tillämpades p å följande sätt, att kommissionen tvenne gånger årligen påbjöd, att dylika undersökningar skulle verkställas p å alla de orter, varest arbetslöshet förelåg och de lokala organen stodo i rapportförbindelse med kommissionen, och u n d e r åren 1923—1933 voro vid varje tidpunkt och på varje ort ett visst antal arbetslösa personer överförda till gruppen lokalt arbetskraftsöverskott. Dessa bestämmelser beträffande »konfliktdirektiven» gällde oförändrade till 1926. Verkningarna av utbrutna arbetskonflikter medförde ett avstängningsförfarande från arbetslöshetshjälp i viss omfattning. På våren 1926 uppkom frågan, h u r u v i d a i särskilda fall jämväl ett hänvisningsförfarande av arbetslösa till arbetsställe, där konflikt pågick, kunde äga rum. Sistnämnda års riksdag uttalade, att hänvisning av arbetslösa jämväl skulle kunna ske vid partiella konflikter. Frågan om hänvisning av arbetslösa u n d e r sådana konflikter skulle göras beroende särskilt därav, huruvida den lön och övriga villkor, som erbjödos, kunde, med hänsyn till de å orten gällande löne- och arbetsvillkoren, anses som skäliga. Under alla de år, som speciella nödhjälpsarbeten eller, som dessa arbeten efter år 1928 benämnas, reservarbeten bedrivits, har gällt, att därest arbetsnedläggelse sker vid dylika arbetsföretag, betraktas detta såsom en icke tillåten åtgärd. Kommissionen föreskriver, att arbetet skall inom viss kortare tid, i regel två eller tre dagar, vara återupptaget. Om så ej sker, entledigas de anställda omedelbart. Eventuellt hänvisas a n d r a arbetslösa till arbetet i fråga. De entledigade, liksom även andra, vilka bliva hänvisade till arbetet men som vägra antaga detsamma, avstängas omedelbart från statlig arbetslöshetshjälp under minst fyra Veckor. Under aren 1925—1930 rådde på vårt lands arbetsmarknad förhållandevis goda konjunkturer. Arbetslösheten steg under vinterhalvåren till högst mellan 20 000 och 30 000 personer under påverkan av den sedvanliga säsongarbetslösheten och sjönk i allmänhet under s o m m a r m å n a d e r n a ned till mellan 5 000 och 10 000 personer. För utrönande av arbetsmarknadens läge under år 1927 företogs i vårt land en tredje arbetslöshetsräkning, som ägde rum den 5 maj 1927. Denna räkning genomfördes under något a n d r a betingelser än dem, som gällde vid tidigare räkningar 1909 och 1910. Under det att de sistnämnda varit av frivillig karaktär, var räkningen 1927 tvingande för de orter, som på grund av beslut av Kungl. Maj:t ålagts att i räkningen deltaga. I densamma deltogo 873 kommuner, vilka utgjordes av 113 städer, 39 köpingar och 721 landskommuner med en sammanlagd befolkning av 4 000 000 eller två tredjedelar av rikets totala folkmängd. Vid denna räkning anmälde sig sammanlagt 64 075 personer, varav 1 900 voro kvinnor. Arbetsmarknadens utveckling och läge bedömes fortlöpande i vårt land genom olika sifferserier. Den offentliga arbetsförmedlingen publicerar varje månad en statistik över bl. a. antalet arbetsansökningar per 100 lediga platser. Vidare föreligga sedan 1911 varje manad uppgifter om arbetslösheten i procent av fackförbundens medlemsantal. Detta siffermaterial, som bearbetas av socialstyrelsen och varje månad publiceras i styrelsens tidskrift »Sociala meddelanden», torde i regel giva en rättvisande bild av läget på den svenska arbetsmarknaden, då ifrågavarande procent numera uträknas på ett medlemsantal av mellan 450 000 och 500 000. Vidare kan man ur de absoluta tal, som publicerats i arbetslöshetskommissionens månadsrapporter till socialdepartementet över hos de lokala hjälporganen anmälda hjälpbehövande arbetslösa jämväl avläsa läget på arbetsmarknaden. Härjämte införskaffar socialstyrelsen varje kvartal uppgifter om arbetstillgången från ett antal större arbetsgivare. Medelst dessa olika metoder för bedömande av arbetsmarknadens läge kan man visserligen icke konstatera det absoluta antalet arbetslösa i landet, men man kan alltid se, huruvida arbetsmarknaden utvecklar sig i förbättrande eller försämrande riktning. De olika meto-

273 derna förete i allmänhet tillika en bestämd lagbundenhet, som måste anses innebära ett bevis för att de var för sig markera en riktig tendens beträffande arbetsmarknadens läge och utveckling. I särskilda bilagor till denna framställning hava trenne av dessa sifferserier angivits månadsvis så långt tillbaka som desamma föreligga tillika med uppgifter om hjälpverksamhetens omfattning vid olika tidpunkter och de former, varunder hjälpen lämnats. De relativt goda konjunkturer, som under åren 1924—1930 kännetecknade den svenska arbetsmarknaden, började i slutet av år 1930 att förete en vikande tendens. I december sistnämnda är anmälde sig hos de lokala hjälporganen sammanlagt 31 901 personer arbetslösa, och denna p å nytt konstaterade försämring av arbetsmarknadens läge fortsatte sedermera oavbrutet till början av 1933, då siffran av anmälda arbetslösa kulminerade med 189 225. Under tiden efter 1930 ökades även hjälpverksamheten på nytt. Vid utgången av februari månad 1933 voro 17 275 personer sysselsatta i statliga reservarbeten, 9 684 i statskommunala reservarbeten, varjämte 52 909 uppburo understöd med statsbidrag. Härutöver hade kommunerna i egna kommunala reservarbeten berett sysselsättning för 18 597 personer, och understöd av enbart kommunala medel utbetalades vid samma tidpunkt till 21 385 personer. Hela antalet vid denna tidpunkt av stat och kommun hjälpta utgjorde sålunda 119 850 personer, motsvarande 65-9 % av de hos kommissionen anmälda arbetslösa. Utöver den hjälpverksamhet, som utövades av arbetslöshetskommissionen eller genom att arbetslöshetsmedel i viss m i n d r e omfattning genom anslag till a n d r a statliga myndigheter framskapade arbetstillfällen, tillkom genom beslut av 1931 ärs riksdag ett särskilt anslag p å 3 miljoner kronor, som skulle användas för ett särskilt slag av arbeten, s. k. beredskapsarbeten. Dylika beredskapsarbeten skulle uteslutande komma till utförande genom de statliga myndigheternas försorg samt bedrivas på den öppna arbetsmarknaden. Vid såväl 1932, 1933 som 1934 års riksdagar h a r ett belopp av 3 miljoner k r o n o r anvisats att användas efter enahanda grunder. Den hjälpverksamhet, som utövades av statens arbetslöshetskommission under åren 1922—1 juli 1933, reglerades av Kungl. Maj:ts kungörelse nr 419 den 7 juli 1922. Denna kungörelse innehöll allmänna bestämmelser beträffande statens bidrag till den kontanta understödsverksamheten, bestämmelser angående organisationen av de lokala understödsorganen och länshjälpkommittéerna, detaljbestämmelser beträffande hjälpverksamheten i kommunerna, hyreshjälp och grunderna för statsbidrag till kommunalt arbetsföretag (s. k. statskommunala a r b e t e n ) . Någon liknande kungörelse, som reglerade den omfattande hjälpverksamheten med bedrivande av statliga reservarbeten, förefanns icke under de är, dylika arbeten bedrivits, 1918—™/a 1933. De principiella riktlinjer, som gällde för denna gren av hjälpverksamheten, h a d e dels uttalats i av kommissionen gjorda framställningar till statsmakterna samt vunnit dess gillande, dels ock delgivits kommissionen i form av direktiv, vilka av riksdagen knutits till de beviljade anslagen. Den omfattande arbetslöshet, som kännetecknade arbetsmarknaden vid 1933 års ingång — 189 225 anmälda arbetslösa fördelade p å 1 148 rapporterande kommuner — föranledde Kungl. Maj:t att till 1933 års riksdag framlägga nya omfattande forslag för åstadkommande av åtgärder ledande till arbetslöshetens nedbringande. I propositionen 211 till sistnämnda ärs riksdag framhölls, att den fortgående stegringen av arbetslösheten nödvändiggjorde redan i och för sig en utvidgning av hjälpätgärderna frän det allmännas och i synnerhet från statens sida. Därtill kom, att de dittillsvarande åtgärderna redan i förhållande till vid olika tidpunkter r å d a n d e arbetslöshet varit alldeles otillräckliga. Den utarmning av enskilda och den uttömning av kommunernas resurser, som blivit en följd av den långvariga arbetslösheten, motiverade ytterligare en mobilisering i ökad omfattning av statens möjligheter att hjälpa. 18—11.

352S71

274 Såsom en grundläggande brist hos det dittills tillämpade reservarbetssystemet anfördes, att det icke gav tillräcklig möjlighet att för arbetslöshetens motverkande mobilisera den förhandenvarande tillgången på nödvändiga och nyttiga arbeten. Det framhölls därför vara nödvändigt att i ökad omfattning följa den väg, som redan beträtts genom 1931 års riksdags beslut att anvisa medel för särskilda beredskapsarbeten. Skulle det önskade målet kunna vinnas, måste emellertid dylika arbeten anordnas i väsentligt större omfattning än som dittills skett. Dessa arbeten kunde icke begränsas till sådana arbeten, som utfördes genom statlig myndighets försorg, utan borde även avse kommunala och i vissa fall till och med enskilda företag, som ur allmännyttans synpunkt förtjänade att understödjas genom bidrag eller län från staten och vilkas igångsättande kunde medverka till en förbättring av läget. Ett allvarligt försök ansågs böra göras för att komma ur den förhandenvarande stagnationen. Ett igångsättande av allmänna arbeten, statliga och kommunala, i tillräcklig omfattning skulle bäde direkt och indirekt medföra arbete och inkomster. Omfattande utredningar hade verkställts för undersökning av tillgängen på aktuella arbetsuppgifter. Av de verkställda utredningarna framgick, att någon svårighet att uppdriva lämpliga och aktuella arbetstillfällen icke förelåg. Arbetsföretagen skulle utföras på den öppna arbetsmarknaden med de arbets- och lönevillkor, som för de olika arbetsområdena voro gällande. Arbetslöshetskommissionens befattning med reservarbetena skulle avvecklas sä fort detta lämpligen kunde ske. I den män icke färdigställda reservarbeten kunde övertagas av a n d r a statliga myndigheter, skulle ett sådant övertagande ske. Sådana reservarbetsföretag, som av olika skäl ej kunde överlåtas till andra statliga myndigheter, skulle tills vidare bedrivas av kommissionen. Emellertid skulle en övergång beträffande lönerna vid reservarbetena successivt ske, så att dessa bringades till överensstämmelse med den gängse avlöningen för likartade arbeten i den ort, varest arbetsföretagen voro belägna. Härjämte föreslogs i särskild proposition, att kontantunderstödsverksamheten från och med den 1 juli 1933 skulle överflyttas till socialstyrelsen. Inom socialdepartementet skulle vidare inrättas en särskild byrå för handläggning av arbetslöshetsfrågorna enligt de föreslagna riktlinjerna. I Kungl. Maj:ts propositioner vid 1933 års riksdag, 211, 212 och 216, föreslogs anvisande av ett sammanlagt belopp av 160 miljoner kronor för genomförande av de framställda förslagen. De beslut, som i anledning av de framlagda propositionerna fattades av 1933 års riksdag, avveko i vissa avseenden från Kungl. Maj:ts förslag. Sålunda beslöt riksdagen, att arbetslöshetskommissionens verksamhet skulle fortsätta efter ändrade direktiv beträffande bl. a. lönerna vid bedrivna reservarbeten, ändrade grunder för arbetsföretagens utväljande, att statskommunala arbetsföretag företrädesvis skulle medgivas, varjämte fastställdes nya konfliktdirektiv m. m. Vid 1934 ärs riksdag beviljades ytterligare anslag för utförande av allmänna arbeten. Kostnaderna för dessa allmänna arbeten 1933—1934 skulle bestridas av lånemedel, vilka skulle gäldas på ett särskilt sätt under vissa år. De beviljade anslagen under budgetåren 1933/1934 och 1934/1935 hava uppförts å riksstaten under rubriken »Utgifter för kapitalökning. IV. Fonden för förlag till statsverket». De ifrågavarande anslagen återfinnas i följande sammanställning: Anslag

1933/1934

1934/1935

Summa

Statsbeställningar Statliga beredskapsarbeten Kommunala beredskapsarbeten Främjande av bostadsbyggande a) i städer och stadsliknande samhällen b) på landsbygden

10 700 000 3 000 000 8 500 000

10000 000 3 000 000 7 000 000

20 700 000 6 000 000 15 500 000

5 000 000 18 000000

8000 000

5 000 000 26 000 000

275 A n s l a g

(forts.)

Lån till främjande av enskild företagsamhet.. Subventioner till främjande av enskild företag-

1933/1934

1934/1935

Summa

10 000 000

3 000 000

13 000 000

2 500 000 6 500 000 3 200 000 4 000 000

3 500 000 9 500 000 12 500 000 3 200 000 4 000 000

3 500 000 7 000 000 6 000000 Elektiificring av banorna Laxå—Charlottenberg, Södertälje södra—Eskilstuna med bilinjcr och Uppsala—Gävle Förlag för understöd åt enskilda j ä r n v ä g a r . . . . Tillverkning av vagnar m. m. för statens järnVissa banarbeten m. m. för statens järnvägar Bidrag till gödselvårdsanläggningar Lån till gödselvårdsanläggningar Torrläggningsföretag, ägnade a t t motverka arBidrag till uppförande av spannmålslagerhus Bidrag till täckdikningar Isbrytande undersöknings- och bevakningsfartyg för havsfiskets behov Byggande av nybyggesvägar Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo Vissa åtgärder å skogshushållningens område

4 000 000 700 000

4 000 000 1 500 000 1 500 000

1250 000 950 000 700 000

1 250 000 950 000 1 400 000 500 000

4 000 000 300 000 1 500 000

8 000 000 300 000 2 500 000

150 000

650 000 150 000

1000 000

900 000

1 375 000

5 000 000 7 500 000 367 000

3 500 000 8 000 000 75 000

8 500 000 15 500 000

800 000 1 500 000

700 000 500000 4 000 000 1 000 000 650000

Vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas Arbetarsmåbrukslånefonden Byggande av n y t t fyrskepp Anskaffande av viss materiel för lotsverkets

442 000

75 000 Undersöknings- och förberedande gruvarbeten m . m. inom Västerbottens län Väganläggningar från Adak-Kuorbevare malmfält till Slagnäs samt från Bjurträsk till Örträsk och Högkulla inom Västerbottens län Byggande av n y t t tjänstefartyg för västra lots-

75 000 364 000

849 000 650000

L å n till sammanslutningar av fiskare för främjandet av beredning och avsättning av fisk Vedeldningslånefonden Summa

485 000

12 321 400 108102 400

650 000 300 000

300 000

700 000 2 000 000 9 734 250

700 000 2 000 000 22 055 650

195046 650

Sammanlagt ha u n d e r dessa båda budgetår beviljats 195 046 650 k r o n o r till allmänna arbeten i öppna m a r k n a d e n . Av detta belopp h a d e Kungl. Maj:t till och med utgången av februari m å n a d 1935 disponerat 176 330 668 k r o n o r . Vid n ä m n d a t i d p u n k t återstodo odisponerade 18 715 982 kronor. F ö r de d i s p o n e r a d e medlen igångsattes 56 914 olika arbetsföretag, vilka r e p r e s e n t e r a d e en totalkostnad av 223 188 614 kronor. Av dessa företag voro vid utgången av februari m å n a d 1935 26 881 färdigställda, 17149 u n d e r utförande och 12 884 beslutade men ej igångsatta. Av totalkostnaderna belöpa 114 717 209 kronor å de anslag, som anvisats för ifrågavarande ändamål, och 21 104 545 k r o n o r å a n d r a statsmedel, vartill kommer ett belopp av a n d r a medel än statsmedel å 87 366 860 k r o n o r . Vidare belöpa av totalkostnaderna 119 147 819 kronor å arbetslöner och 104 040 795 k r o n o r å a n d r a kostnader.

276 Av inkomna r a p p o r t e r till socialdepartementet framgår, att under tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 utförts sammanlagt 2 669 203 dagsverken, därav 1453 988 av förut arbetslösa personer. Under tiden 1 juli—31 december 1934 hava utförts sammanlagt 5 021 766 dagsverken, därav 2 529 401 av förut arbetslösa personer. Tillsammans hava sålunda från och med den 1 juli 1933 till och med den 31 december 1934 utförts 7 690 969 dagsverken. Härav hava 3 983 389 utförts av förut arbetslösa personer. Dessa uppgifter uppgivas p å grund av rapportmaterialets bristfällighet vara approximativa. Särskilt uppgives detta vara fallet beträffande det antal dagsverken, som utförts av förut arbetslösa personer. Med ledning av föreliggande dagsverksuppgifter har inom socialdepartementet utförts en beräkning över det antal arbetare, som u n d e r var och en av de olika månaderna under angivna tid beretts sysselsättning. Härvid har beräknats, att 25 dagsverken i månaden representera en arbetare. Beträffande december månad har det ansetts riktigast att endast räkna med 20 dagsverken. Med dessa utgångspunkter komma de angivna dagsverksuppgifterna att för varje månad representera följande antal arbetare: 1933 Juli Augusti September Oktober November December

327 563 2 579 6 224 9 747 9 409

Januari Februari Mars April Maj Juni

19 3 4 7109 Juli 7140 Augusti 9 603 September 13 311 Oktober 17 811 November 24 826 December

29124 33 715 33 337 40 332 37 723 33 301

Av tabellen framgår, att sysselsättningen i de allmänna arbetena i öppna marknaden först i september 1933 nått en mera påtaglig omfattning. Detta uppgives bero dels på den under 1933 pågående byggnadskonflikten, dels på att besluten av 1933 års riksdag om anslagsbeloppen fattades vid riksdagens slut samt att den på ansökningsförfarande grundade medelsanvisningen kunde påbörjas först långt in på budgetåret 1933/1934. F r å n och med april månad 1934 konstaterades en kraftig stegring av antalet sysselsatta, som fortgick till och med oktober månad 1934, då det hittills högsta antalet sysselsatta uppnåddes med 40 332 man. Vid 1935 års riksdag har för arbeten av denna art ytterligare anvisats, till statsbeställningar ett reservationsanslag av 500 000 kronor samt till statliga och kommunala beredskapsarbeten ett reservationsanslag av 3 000 000 kronor. Vid 1933 års riksdag beslutades även nya direktiv för den hjälpverksamhet för oförvållat arbetslösa personer, som fortfarande skulle bedrivas av statens arbetslöshetskommission. De viktigaste av dessa nya bestämmelser voro följande: Den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten i anledning av arbetslösheten skulle bedrivas under trenne huvudformer, nämligen dels genom enligt särskilda regler anordnade arbeten (statliga och statskommunala reservarbeten), dels genom bidrag till kontant understödsverksamhet (dagunderstöd och hyreshjälp) och dels genom understödjande av vissa särskilda åtgärder för yngre arbetslösa (kursverksamhet, frivillig arbetstjänst m. m . ) . Tidigare bestämmelser angående länshjälpkommittéer medtogos icke i den nya fr. o. m. den 1 juli 1933 gällande kungörelsen. Prövning av klagomål över kommissionens beslut i frågor, som röra grunderna för bestämmande av arbetslönens storlek, skulle ankomma på en särskild, av Kungl. Maj:t utsedd nämnd, över vars beslut klagan ej finge föras. Statliga reservarbeten skulle utföras i arbetslöshetskommissionens regi efter överenskommelse med statliga myndigheter, vägstyrelser, kommuner eller enskilda. Statskommunala arbetsföretag skulle kunna beviljas även till vägstyrelser. Som statskommunalt arbete skulle även kunna förekomma arbete, vilket av kommun

277 eller vägstyrelse utfördes efter avtal med enskilda. Intet slag av arbete skulle principiellt vara uteslutet frän att kunna komma till utförande enligt reglerna för reservarbeten, dock med vissa undantag. Som reservarbete skulle även kunna utföras arbete, som kom enskild till godo, såvida det utfördes genom allmänt rättssubjekt. Som familjeförsörjare skulle anses den, som h a r försörjningsskyldighet mot make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 är eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant. Den som vägrade att antaga erbjudet lämpligt arbete eller den som frivilligt utan giltig anledning lämnade sitt arbete, skulle avstängas under minst 4 veckor. Arbetslöshetskommissionen tillerkändes rätt att, där så prövades lämpligt, bestämma, att endast arbetslösa tillhörande vissa yrken kunde bekomma arbetslöshetshjälp. Ingen hänvisning skulle ske till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, såvida icke konflikten prövats vara avtalsstridig eller av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till vägran att åtaga sig arbetet icke förelåg. Hjälpverksamhetens förhållande till arbetskonflikter på den öppna marknaden regleras i följande av riksdagen år 1933 antagna bestämmelse: »Under tiden för arbetskonflikt må arbetslöshetshjälp ej åtnjutas av a) den som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål för lockout); samt b) den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av vad sålunda föreskrivits meddelas av arbetslöshetskommissionen.» Beträffande de grunder, som från och med den 1 juli 1933 skulle tillämpas för fastställande av reservarbetslönerna, godkände riksdagen följande bestämmelse: »Arbetslöshetskommissionen h a r att genom särskilda undersökningar på respektive orter utröna den öppna marknadens gängse grovarbetarlöner. I den mån anledning synes föreligga att antaga, att förändringar av lönenivån inträffat, böra nya undersökningar företagas. Med stöd av sålunda gjorda undersökningar fastställer arbetslöshetskommissionen reservarbetslönen. Denna bör ej överstiga den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas, med beaktande jämväl av löneförhållandena inom jord- och skogsbruk. Vid ackordsprissättning böra sådana åtgärder undvikas, som kunna medföra en minskning i arbetsintensiteten. Prövning av klagomål över arbetslöshetskommissionens beslut i frågor, som röra grunderna för bestämmande av arbetslönens storlek, ankommer p å en särskild, av Kungl. Maj:t utsedd nämnd, för vilken instruktion fastställes av Kungl. Maj:t. Klagomål föranleder icke, att verkställigheten av beslutet uppskjutcs. över nämndens beslut må klagan ej föras.» Vid statskommunala arbeten skulle statsbidrag kunna utgå jämväl till kostnaderna för material, transporter och arbetsledning. Då statskommunalt arbetsföretag avsåg nyanläggning, omläggning eller förbättring av allmän väg, skulle statsbidrag utgå med 75 %. Dessutom skulle anordnas en försöksverksamhet med frivillig arbetstjänst för unga arbetslösa. De av riksdagen fastställda nya grunderna för lönesättningen vid statliga och statskommunala reservarbeten genomfördes av kommissionen p å följande sätt, att den speciella reduktionsprocenten i lönetabellen borttogs, och de för varje ort fastställda grovarbetarlönerna fastställdes som reservarbetslöner från och med den 1 juli 1933. Under våren 1934 verkställde kommissionen i enlighet med de nya bestämmelserna en ny lönerevision omfattande 1 488 kommuner. Vissa justeringar verkställdes i löneskalan vad intervallerna beträffar, och den löne- och understödsskala, som fastställdes att träda i kraft den 1 maj 1934 och som ännu är gällande, fick följande utseende:

278 D a g

Beservarbetslön per dag vid ackordsa r b e t e (ej garanterad)

Mot reservarbetslönen svarande timlön vid tidlönsarbete

Kr.

Kr.

Man och hustru1 tillhopa Kr.

8-80 8-40 8-0G 7-60 7-20 6-80 6-40 6-00 5-60 5-20 4-80 4-40 4-00 3-60 3-20 2-80 2-40

0-88 0-84 0-80 076 0-72 0-68 0-64 0.60 0-56 0-52 0-48 0-44 0-40 0-36 0-32 0-28 0-24

300 3-00 3-00 2-90 2-75 2-65 2-55 2-40 2-30 2-20 2-io 1-95 1-85 1-70 1-60 1-6(1 140

u

Understödsbelopp

n

d

r

s

1-20 1-20 1-20 1-15 1-10 1-05

l-oo 0-95 0-90 0-85 080 0-75 0-70 0-65 060 0-55 055

t

ö

d Maximum

per dag

Ensam Ensam person, som person fyllt 18 å r 16—17 å r Kr. Kr. 2-00 2-00 2-00 1-90 1-85 1-75 1-70 1-60 155 145 1-40 1-30 1-20 110 1-05 1-00 0-95

e

Barn under 16 å r Kr. 0-60 0-60 0-60 0-55 0-55 0-50 0-50 0-50 0-45 0-45 0-40 0-35 0-35 0-30 0 30 0-25 0-28

Per dag

Per vecka

Kr.

Kr.

5-87 5-60 5-33 5-07 4-80 4-53 4-27 4-00 3-73 3-47 3-20 2-93 2-67 2-40 2-13 1-87 1-60

35-20 3360 32-00 30 40 28-80 27-20 25-60 24-00 22-40 20-80 1920 17-60 16-00 14-40 12-80 1120 9-60

Den till löneskalan hörande ortstilläggstabellen, som ävenledes fortfarande är gällande, h a r följande utseende: Beservarbetslön i hänvisningskommunen 8-80 8-40 800 7-60 7-20 6-80 6-40 6-00 5-60 5-20 4-80 440 4-00 3-60 3-20 2-80 2-40

Ortstilläggets storlek vid en reservarbetslön på arbetsplatsen av 8-80 8-40 8-00 7-60 7-20 6-80 6-40 6-00 5-60 5-20 4-80 4-40 4-00 3-60 3-20 2-80 2-40

0-40 0-80 1'20 1-60 2-00 0-40 0-80 1-20 1-60 0-40 0 80 1-20 0-40 0-80 0-40

2-40 200 1-60 1-20 0-80 0-40

2-80 2-40 2-00 1-60 1-20 0-80 0-40

3-20 2-80 2-40 2-00 1-60 1-20 0-80 0-40

3 60 4-00 4-40 4-80 5-20 5-60 6-00 6-40 2 0 3-6(1 4-00 4-40 4-80 5-20 5'60 6-00 8(1 3-20 3 6 0 4-00 4 4 0 4-80 5-20 5-60 2 •11) 2-80 3-20 3-60 4-00 4-40 4-80 5-20 2 00 2-40 2-80 3-20 3-60 4-00 4-40 4-80 2 80 2-00 2-40 2-80 3-20 8-60 4-00 4-40 1 20 1-60 2-oo 2-40 2-80 3-20 3-60 4-00 1 80 1-20 1-60 2 0 0 2-40 2-80 3-20 3-60 0 40 0-80 1-20 1-60 2-00 2-40 2-80 3-20 0 0-40 0 8 0 1-20 1-60 2 00 2-40 2-80 0-40 0-80 1-20 1-60 2-00 2-40 0-40 0-80 1-20 1-60 2-00 0-40 0-80 1-20 1-60 0-40 0-80 1-20 0-40 0-80 0-40

a

Bedan i december 1917 hade kommissionen hos Kungl. Maj:t gjort framställning om statsbidrag till kursverksamhet, närmast med anledning av vid denna tid förekommande arbetslöshet bland vissa kvinnliga yrkesgrupper, såsom sömmerskor och textilarbeterskor. Kungl. Maj:t anvisade för år 1918 ett belopp av 100 000 1 Även ensam person, som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant (41 §).

279 kronor. Detta skulle användas att gälda kostnaderna fär lärarkrafterna vid de ifrågasatta kurserna. Dylika kurser kommo till stånd, och under de följande åren anvisade Kungl. Maj :t av arbetslöshetsmedel ytterligare belopp för denna verksamhet. Under den kris p å arbetsmarknaden i vårt land, som tog sin början i slutet av år 1930, h a r en mycket stark utveckling av denna kursverksamhet ägt rum, under senaste tiden kompletterad med frivillig arbetstjänst och speciella ungdomsreservarbeten. Då arbetslösheten bland kvinnorna även under denna kris varit av obetydlig omfattning men däremot kraftigt gjort sig gällande hos den manliga ungdomen, hava de vidtagna åtgärderna endast haft avseende p å manlig ungdom mellan 16—25 år. Kommissionen förordade genom olika initiativ, att de lokala arbetslöshetskommittéerna skulle igångsätta kursverksamhet. Samtliga kostnader för lärarnas arvoden gäldades av statsmedel. I sin framställning till Kungl. Maj:t om anslag för hjälpverksamheten under år 1933/1934 upptog kommissionen ett belopp av 450 000 kronor för kursverksamheten. Sedan emellertid 1933 års riksdag i samband med utvecklingen av arbetslinjen för beredande av arbete för de arbetslösa, beträffande speciellt arbetslösheten bland ungdomen, förordat försöksverksamhet avseende frivillig arbetstjänst, friluftskurser för manlig ungdom och provisorisk utvidgning i arbetslöshetslindrande syfte av den ordinarie skolorganisationen samt anvisat medel härför, genomfördes en rad av speciella åtgärder för bekämpande av ungdomsarbetslösheten. Beträffande denna verksamhet lämnar kommissionen närmare meddelande i framställning till Kungl. Maj:t om anslag för budgetåret 1934/1935 av den 15 december 1933. Kommissionen anför bl. a. följande: I fråga om den frivilliga ar betstjänsten förordade 1933 års riksdag, att försök skulle u n d e r innevarande budgetår verkställas i den omfattning, som med hänsyn till olika på frågan inverkande omständigheter befunnes möjligt och lämpligt, samt i huvudsaklig överensstämmelse med de grundlinjer, som angivits i ett av ungdomsarbetslöshetssakkunniga den 10 maj 1933 avgivet förslag. Enligt detta förutsattes initiativet till anordnande av frivillig arbetstjänst regelmässigt skola utgå från de lokala arbetslöshetsorganen. I detta avseende framhöll riksdagen, att det torde kunna ifrågasättas, huruvida på detta sätt initiativ till frivillig arbetstjänst, särskilt vad anginge mindre lands- och stadskommuner, komme att i önskvärd omfattning tagas. Vidare torde många gånger, åtminstone beträffande de mindre kommunerna, svårigheter yppa sig för de lokala organen att på ett tillfredsställande sätt organisera och leda frivillig arbetstjänst, särskilt då det gällde att ordna läger för arbetslösa från olika orter. Med hänsyn till dessa omständigheter borde enligt riksdagens mening arbetslöshetskommissionen dels — vid sidan av arbetslöshetskommittéerna — efter erforderliga undersökningar taga initiativ till a n o r d n a n d e av frivillig arbetstjänst, dels ock, om och i den mån så befunnes lämpligt, h a n d h a v a organisation och ledning därav. Det ligger i sakens natur, att den frivilliga arbetstjänsten — även om den kan bedrivas under alla årstider — i främsta rummet lämpar sig för sommartiden. Med hänsyn till att bestämmelser i ämnet icke kunde utfärdas förrän i början av juli manad, och det givetvis måste dröja någon tid, innan de kommunala myndigheterna h u n n i t fatta beslut om anslag m. m., var det endast ett fatal kommuner, som under sommaren 1933 själva igångsatte arbetsläger. Sålunda ha sammanlagt endast 6 städer och 6 landskommuner anordnat frivillig arbetstjänst. Inalles h a ordnats 10 kommunala arbetsläger. Av dessa ha 5, vilka planerats för kortare tidsperioder (6 till 9 veckor) numera avslutats. De övriga 5 pågå alltjämt och ha hittills omfattat från 3 till 16 veckor. Beträffande deltagarantalet i dessa läger föreligga inga definitiva uppgifter, då slutrapporter från kommunerna ännu ej inkommit. Enligt en preliminär beräkning ha sammanlagt cirka 300 arbetselever •—• varav från städer cirka 230, från landskommuner cirka 70 — under kortare eller längre period deltagit i lägren.

280 I tre fall h a r den frivilliga arbetstjänsten varit ordnad så, att samtliga elever bott i sina hem, i ett läger, som varit i gäng under sommaren, ha eleverna bott i tält. I övriga fall har förläggning ägt rum i härför lämpliga byggnader. De utförda arbetena ha bestätt av skogsrensningsarbeten; iordningställande av p a r k o m r å d e n ; iordningställande av badbryggor; rivning, flyttning och påbörjat återuppförande av byggnad, avsedd till vandringshärbärge; anordnande av lek-, idrotts- och badplatser; trädgårdsarbeten; förbättring av kommunal skollovskoloni m. m. Dessutom har i åtskilliga fall förekommit tillverkning av inventarier för förläggningen samt a n d r a snickeriarbeten, lagning av arbetselevernas skodon etc. I fråga om kostnaderna för frivillig arbetstjänst i kommunal regi föreligga definitiva uppgifter blott från ett p a r mindre kurser. I det ena fallet var det fråga om frivillig arbetstjänst a n o r d n a d av en landskommun. Eleverna bodde i sina hem. Kursen pågick 6 veckor. De totala kostnaderna för stat och kommun uppgingo per elev och dag till k r o n o r 1-65, varav på staten kom kronor 1-55, på landskommunen kronor O-io. (Vissa kostnader utan angivet belopp betalades av enskilda.) I det a n d r a fallet hade ett gemensamt arbetsläger ordnats av 4 landskommuner. Förläggningen var en folkhögskola, ägd av landsting. Lägret pågick under 6 veckor i september och oktober, då inga ordinarie kurser funnos vid skolan. De totala kostnaderna per elev och dag utgjorde kronor 3-yo, varav p å staten kom k r o n o r 2-ci, på kommunerna kronor 0-35, på ägaren av arbetsobjektet kronor 0-43. Anordningarna i dessa fall ha emellertid icke varit av den natur, att några generella slutsatser r ö r a n d e kostnaderna för kommunala arbetsläger k u n n a dragas av de h ä r lämnade uppgifterna. Omedelbart efter det att statsmakternas beslut rörande den frivilliga arbetstjänsten kommit till arbetslöshetskommissionens kännedom, igångsattes åtgärder för att få till stånd arbetsläger i kommissionens egen regi. Då i enlighet med ungdomsarbetslöshetssakkunnigas förslag såsom arbetsobjekt närmast skogsrensningsarbeten skulle ifrågakomma, t r ä d d e kommissionen i förbindelse med domänstyrelsen för att erhålla anvisning på dylika arbeten. Någon svårighet att erhålla sådana förefanns ej heller. Emellertid måste man ordna så, att man hade tillgång till lämpliga förläggningslokaler (undervisnings- och inkvarteringslokaler) i närheten av arbetsobjekten. I detta avseende voro möjligheterna mera begränsade. Kommissionen överenskom emellertid med domänstyrelsen om upplåtelse å tre statens domäner av byggnader, belägna så att lämpliga skogsarbeten ni. m. funnos i närheten. I augusti månad igångsattes på så sätt två arbetsläger i kommissionens regi och i september (sedan vissa nödvändiga reparationer å byggnaden blivit gjorda) ytterligare ett. Arbetsobjekten vid dessa läger ha i huvudsak utgjorts av enklare skogsarbeten (röjning, gallring, dikning, anläggande av enkla skogsvägar), trädgårdsarbeten och enklare byggnads- och reparationsarbeten för förläggningen. Dessutom h a r liksom vid de kommunala arbetslägren förekommit tillverkning av inventarier för förläggning m. m., lagning av arbetskläder och arbetsskodon m. m. Det är givet, att u n d e r vintern arbete av här ifrågavarande slag icke kan bedrivas i samma omfattning som under sommaren. Ungdomsarbetslöshetssakkunniga föreslogo också, att eleverna skulle under vintern sysselsättas med att förfärdiga redskap och inventarier, tillverka och laga arbetskläder och arbetsskodon ät deltagare i arbetstjänsten, förfärdiga lägerhyddor och inredning för dessa m. m. Delvis h a r vid de ovannämnda lägren arbetet inriktats härpå. Dessutom h a r kommissionen igångsatt tvenne nya läger enligt nyssnämnda principer. Det ena h a r förlagts till en förhyrd byggnad, det andra till en av Gävleborgs läns landsting ägd byggnad, i vilken tidigare ett numera nedlagt småskoleseminarium varit inrymt. I båda fallen h a r förläggningen valts sä, att lämpliga arbetsobjekt finnas i närheten för utearbeten under den varmare årstiden. Kommissionen har dess-

281 utom beslutat igångsätta ytterligare ett dylikt läger, förlagt till en numera icke använd militärförläggningsplats. Härutöver har kommissionen i samarbete med Gävleborgs läns skogsvårdsstyrelse organiserat ett arbetsläger, som fått formen av en skogsvårdskurs på 3 månader. Sedan denna kurs avslutats, h a r en ny dylik igångsatts, denna gång avsedd att pågå cirka 2 månader. Vidare ha i samarbete med Gävleborgs läns hushållningssällskap ordnats tre läger, ett i form av en täckdikningskurs på 4 veckor, två i form av kurser i trädgårdsskötsel, vardera på 5 veckor. Organisationen av dessa läger h a r varit i huvudsak densamma som vid övriga läger i kommissionens egen regi. I medeltal ha 4 timmar per dag ägnats åt arbete samt 2 timmar åt undervisning. Denna h a r främst avsett svenska språket, räkning, svenskt näringsliv, samhällslära, hygien samt ämnen, som stått i förbindelse med de utförda arbetena. Cirka 2 timmar om dagen ha ägnats åt gymnastik och ordnad idrott. På sommaren ha eleverna i allmänhet haft tillfälle till bad. I samband därmed har undervisning i simning och livräddning meddelats. Elever ha turvis under perioder 4—7 dagar fatt deltaga i matlagning, städning, tvätt och andra vid förläggningen förekommande göromål. Stor vikt har lagts vid att även ordna för elevernas fritidssysselsättning. Sålunda ha förläggningarna försetts med vandringsbibliotek, radio etc. I några enstaka fall ha elever befunnits olämpliga för arbetstjänsten och fått lämna denna, överhuvud taget ha emellertid lägerledarna lämnat dem de bästa vitsord i fråga om uppförande. I åtskilliga fall h a r man vid lägrets början kunnat konstatera lojhet och liknöjdhet hos eleverna, och arbetslusten h a r hos många varit så gott som obefintlig. Men lägerledarna ha betonat, att arbetslusten under lägertiden blivit allt större och att t. o. m. verklig arbetsglädje kunnat skönjas hos deltagarna efter ett p a r månaders vistelse vid lägret, särskilt då det gällt arbeten, där resultatet varit mera påfallande. På grund härav har också intresset för det praktiska arbetet i allmänhet varit större än för den teoretiska undervisningen, fastän man vid denna främst sysslat med sådant, som eleverna kunna få direkt nytta av i det praktiska livet, och fastän undervisningen i största möjliga utsträckning bedrivits individuellt och med hänsyn till varje elevs förutsättningar och behov. Den personliga ordningen och önskan att hålla snyggt h a r också blivit större, vilket ej blott märkts i elevernas egna rum utan även i förläggningen i dess helhet. Antalet deltagare i arbetslägren i kommissionens regi har delvis måst göras beroende av de tillgängliga förläggningslokalernas storlek. I ett p a r fall h a r på grund härav deltagarantalet måst sättas sä lågt som till 20. Så vitt möjligt h a r dock försökts att få till stånd läger på 40 å 50 elever. I ett p a r fall har antalet ökats till 70 ä 75. Till arbetslägren i kommissionens regi ha hittills sammanlagt varit hänvisade 422 arbetselever frän 66 kommuner (från 59 landskommuner 375 elever, från 7 städer 47 elever). Som ledningspersonal ha främst använts skogligt utbildade personer (jägmästare och forstmästare). Vid undervisning i skomakeri och skrädderi m. m. ha yrkesmän anlitats. För den teoretiska undervisningen h a även tagits i anspråk folkskollärare, studenter med någon akademisk utbildning och personer, utexaminerade från socialpolitiska institutet. Så gott som undantagslöst h a anställts personer, som varit arbetslösa i sitt yrke. I något fall h a r lägerledare innehaft a n n a n tjänst men dä varit tjänstledig frän denna, som då uppehållits med vikarie. För ett läger med 40 å 45 arbetselever har ledningspersonalen i regel bestätt av en lägerledare, en biträdande lägerledare samt en husmor. Dä utearbetet måst ersättas med olika former av yrkesundervisning, h a r dock en något större personal blivit behövlig. Kommun, som hänvisat arbetslös till frivillig arbetstjänst i kommissionens regi,

282 har till kommissionen haft att erlägga regelmässigt fastställd andel i dagunderstöd till arbetslös person. Övriga kostnader ha bestritts av kommissionen. Definitiva uppgifter om kostnaderna för arbetsläger i kommissionens egen regi kunna givetvis, pä grund av den korta tid dessa pågått, ännu icke framläggas. En preliminär beräkning för ett läger, som torde kunna anses representativt för denna form av hjälpverksamhet, visar emellertid en totalkostnad per elev och dag av cirka 3 kronor vid en kurs på 4 månader och kronor 3-25 vid en kurs p å 2 månader. Antalet arbetselever har i detta fall varit 44. I sin framställning om anslag för budgetåret 1935/1936 av den 30 november 1934 redovisar kommissionen resultatet av de åtgärder, som på detta o m r å d e ytterligare vidtagits. Kommissionen anförde bl. a. följande: Under budgetåret 1933/1934 utgick till lärar- och kursledararvoden ett belopp av kronor 600 305. Under den hittills förflutna delen av budgetåret 1934/1935 har kursverksamheten haft en i förhållande till motsvarande tid föregående budgetår något minskad omfattning. Under det att u n d e r tiden 1 juli—15 november 1933 till lärar- och kursledararvoden beviljades 180 845 kronor, har under motsvarande tid 1934 beviljats 154 199 kronor; dessutom har till undervisningsmateriel beviljats 18 060 kronor. Anledning till denna minskning torde i första h a n d vara, att de kommunala myndigheterna, med hänsyn till den under sommaren starkt minskade arbetslösheten, velat avvakta vinterns inträde för bedömande av de åtgärder, som böra vidtagas. Under den senaste månaden har ock antalet kommuner, som söka statsbidrag till kursverksamhet, ökats. Kursverksamheten, vilken brukar ha sin största omfattning under de senare vintermånaderna, omfattade den 31 oktober 1934 61 kurser med 1 099 elever från 6 städer och 2 landskommuner. Kursernas längd h a r varierat mellan 4 veckor och 4 månader. Arbetsläger anordnas såväl i kommissionens egen regi (statliga) som i kommunens regi (statskommunala). Under budgetåret 1933/1934 visade det sig, att kommunerna i förhållandevis ringa utsträckning tagit initiativ till anordnande av frivillig arbetstjänst. Det största antalet deltagare i frivillig arbetstjänst utgjordes sålunda av arbetselever i statliga arbetsläger. Under den hittills förflutna tiden av budgetåret 1934/1935 ha motsvarande förhållanden rått. Omfattningen av den frivilliga arbetstjänsten belyses närmare av nedanstående tabell, i vilken vissa uppgifter rörande denna hjälpform sammanställts. Den frivilliga arbetstjänstens omfattning. Antal läger och arbetselever. Statliga arbetsläger

Statskommunala arbetsläger Lägeranordnare Budgetår

1933/1934 . . 1934/1935 t. o. m. den «/„ 1934.. pågående "/,„ 1934 . .

Antal läger anordnade av kommissionen

Antal läger

Antal elever

i samarbete med skogslands- helt i vårdsstyrel- Sumstä- kom- egen der muner regi ser eller hus- ma hållningssällskap

21 15

7 6

4 A n t a l vistelsetid per elev i elevdagar medeltal (veckor)

elevplatser

elever

1513 93 625

1023 93 941

283 Från och med innevarande budgetår skola försök göras med en ny form av statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet för unga arbetslösa, s. k. ungdomsreservarbeten. Dessa utgöra en för arbetslös ungdom, främst i åldern 16—21 år, avsedd kombination av reservarbete och kursverksamhet, i organisatoriskt avseende i stort sett a n o r d n a d enligt principerna för den frivilliga arbetstjänsten. Hittills h a r endast ett statligt ungdomsreservarbete igångsatts, nämligen ungdomsarbetsplatsen Nattavara i Gällivare kommun, Norrbottens län. Denna arbetsplats startade den 15 oktober 1934 för 36 man och avser utbildning i skogsarbete, främst avverkningsteknik. Undervisning sker vid denna arbetsplats i direkt anslutning till arbetet. Kommissionen h a r beslutat att under instundande januari starta ännu en ungdomsarbetsplats med likartade anordningar, varjämte ytterligare ungdomsreservarbeten planeras. .Statskommunala ungdomsreservarbeten ha icke igångsatts. En sammanfattning av de olika i anledning av ungdomsarbetslösheten vidtagna åtgärderna innevarande år lämnas i nedanstående tabell. Den statliga och statsunderstödda ungdomshjälpens omfattning å r 1934.

M å n a d

Januari . . . . Februari . . . . Maj Juni Juli Augusti . . . . September . . Oktober

Antal deltagare i kurser med av kommissionen beviljat statsbidrag 4 091 5 077 4 378 2 836 1900 1400 1163 988 777 1099

Frivillig Arbetselever i statliga läger 261 348 303 512 581 608 754 840 823 830

arbetstjänst

Arbetselever i statskommunala läger 184 212 207 288 374 219 232 207 170 130

Summa

445 560 510 800 955 827 986 1047 993 960

Summa delAntal arbetagare i tare syssel- kurser, frisatta vid villig arbetsungdomstjänst och reservungdomsrearbeten. servarbeten

4 536 5 637 4 888 3 636 2 855 2 227 2149 2 035 1770 2 093

Utöver de nya bestämmelser, som infördes för hjälpverksamheten genom beslut av 1933 års riksdag, tillkommo under år 1934 vissa nya stadganden, av vilka de viktigaste voro, att kommun kunde för arbetslös person, som icke hade hemortsrätt i kommunen, vid meddelad arbetslöshetshjälp erhålla statsbidrag efter fördelaktigare grunder än som i de olika hjälpformerna gällde för de hemortsberättigade arbetslösa inom kommunen, samt att hjälp skulle i ökad omfattning beredas unga arbetslösa, nämligen dels genom kursverksamhet, anordnad genom vederbörande arbetslöshetskommitté, dels frivillig arbetstjänst och dels speciella ungdomsreservarbeten. Härjämte medgavs kommissionen rätt att fatta beslut om statsbidragsbeloppen i de olika hjälpformerna upp till 75 7c Vid kurser för arbetslösa medgavs rätt till statsbidrag jämväl för materialkostnaderna till högst hälften av dessa. I början av år 1934 uppdrog Kungl. Maj :t åt arbetslöshetskommissionen att såsom statliga reservarbeten anordna olika arkivarbeten, ägnade att motverka arbetslösheten bland kontorister och med dem jämställda. Av arbetslöshetsanslaget anvisades ett belopp av 700 000 kronor för detta ändamål. Under år 1935 har anvisats ytterligare 250 000 kronor för arbetsföretag av denna art. Omkring 300 personer ha erhållit sysselsättning vid dessa reservarbeten. Av 1935 års riksdag har medgivits, att statsbidrag till ortstillägg må kunna utgå till kommun, i den utsträckning, förhållandena finnas påkalla. Statens bidrag får

284 dock icke överstiga den procentsats som tillämpas för annan hjälpverksamhet till vilken statsbidrag utgår inom kommunen. Vidare har riksdagen medgivit, att staten skall åtaga sig hela kostnaden för icke hemortsberättigad arbetslös ungdom, som av vistelsekommun hänvisas till statligt arbetsläger, samt att reservarbetare vid statligt reservarbete under vissa förhållanden, utöver tidigare gällande bestämmelser, må kunna erhålla reseersättning till viss ort, där anställning p ä ö p p n a arbetsmarknaden kan förväntas komma till stånd. Härjämte har 1935 ärs riksdag uttalat, att en undersökning bör komma till stånd beträffande de icke hemortsberättigades — främst yngre arbetslösas — förhållanden. Antalet rapporterade kommuner till arbetslöshetskommissionen h a r under perioden 1930—1934 utgjort: 1930 Mars 167 Juni 136 September.... 135 December . . . . 261

1931 376 345 365 569

1932 757 708 774 1000

1933 1222 1091 1166 1403

1934 1525 1270 1138 1252

Beträffande reservarbetarnas arbetsförtjänster hava dessa till beloppen varierat något under olika år med hänsyn till gällande penningvärde och de grunder, efter vilka ackordsförtjänsterna beräknades. Verkställda representativa undersökningar för år 1922 hava givit vid handen, att under detta år uppnåddes vid Norrlands statsarbeten en genomsnittsförtjänst per dag om åtta timmar av kronor 5-16 och vid södra Sveriges statsarbeten av kronor 5-oi, omfattande samma tid. Till dessa direkta förtjänster på arbetsplatsen kommo särskilt under perioden 1918—1923 flera olika tillägg, såsom fri resa till arbetsplatsen, vid entledigande på grund av avveckling eller arbetsbrist jämväl fri hemresa, familjetillägg för familjeförsörjare, fri bostad, billig utspisning, regn- och ovädersersättning, sjukersättning, olycksfallsersättning samt sön- och helgdagsersättning. En del av dessa ersättningar hava sedermera avskaffats. Under åren efter 1931 hava förtjänsterna för reservarbetarna i genomsnitt per dag och månad uppgått till följande belopp: Vid statliga reservarbeten. 1932

1933 Mars

4-24

1934 452

September

4-75

Vid statskommunala reservarbeten. Mars September

1932 4-91 452

1933 480 5-29

1934 5-41 5'15

Under h ä r angivna år och fortfarande erhåller fast förlagd arbetare vid statligt reservarbete fri resa till arbetsplatsen. Vid hemresa efter arbetets avbrytande p å grund av kommissionens beslut eller för inställelse till värnpliktstjänstgöring samt för tillträdande av erhållen anställning å den öppna arbetsmarknaden gäldas resekostnaderna även av kommissionen. Vidare erhålles vid olycksfall olycksfallsersättning enligt olycksfallslagen, fri bostad pä arbetsplatsen och sjukersättning med visst belopp och dag, så länge reservarbetaren tillätes kvarstanna å arbetsplatsen, varjämte familjeförsörjare erhålla ortstillägg. Till s. k. dagkolonister, vilka vid placering i statligt reservarbete bo kvar i sina hem, liksom även till re-

285 s e r v a r b e t a r e i s t a t s k o m m u n a l a arbetsföretag, utgå inga speciella tillägg. Dock h a r f r å n o c h m e d d e n 1 j u l i 1934 m e d g i v i t s k o m m u n , s o m h a r a r b e t s l ö s a p l a c e r a d e uti av v ä g d i s t r i k t utfört s t a t s k o m m u n a l t arbetsföretag u t o m k o m m u n e n , a t t k o m m u n e n k a n m e d g i v a o r t s t i l l ä g g efter d e för d y l i k a g ä l l a n d e g r u n d e r n a . Till dylika tillägg k a n dock icke s t a t s b i d r a g utgå. B l a n d a n d r a å t g ä r d e r , s o m i v å r t l a n d v i d t a g i t s för r e g l e r i n g a v a r b e t s m a r k n a d e n s f ö r h å l l a n d e n , b ö r n ä m n a s s t a t e n s s t ö d j a n d e o c h b e f r ä m j a n d e a v d e n offentliga a r b e t s f ö r m e d l i n g e n . D e n o f f e n t l i g a a r b e t s f ö r m e d l i n g e n b ö r j a d e s i n v e r k s a m h e t i vårt l a n d 1902. N ä m n d a å r i n r ä t t a d e H ä l s i n g b o r g o c h G ö t e b o r g offentliga a r b e t s f ö r m e d l i n g s a n s t a l t e r . Så s m å n i n g o m i n r ä t t a d e a n d r a s t ä d e r och även l a n d s t i n g d y l i k a a n s t a l t e r . Å r 1906 b e v i l j a d e r i k s d a g e n s t a t s b i d r a g till d e n n a v e r k s a m h e t . D e t t a f ö r s t a a n s l a g u p p g i c k till 15 000 k r o n o r . Kungl. kommerskolleg i u m f ö r o r d n a d e s a t t v a r a t i l l s y n s m y n d i g h e t för v e r k s a m h e t e n . S e d a n s o c i a l s t y r e l s e n f r å n o c h m e d å r 1913 b ö r j a t s i n v e r k s a m h e t , ö v e r f l y t t a d e s d e n n a t i l l s y n s u p p g i f t p å s t y r e l s e n . B e d a n 1906 h a d e ett e n h e t l i g t e x p e d i t i o n s s y s t e m o c h b l a n k e t t m a t e r i a l f a s t s t ä l l t s s a m t s e n a r e d i s t r i k t s k o n t o r u t s e t t s för e t t o r g a n i s e r a t s a m arbete mellan anstalterna på olika orter. S t a t e n s b i d r a g till v e r k s a m h e t e n h a r utgått m e d : Under tiden: 1907-1909 1910-1913 1914 1915—1916 1917—1918 1919

Kronor per år 15 000:— 40 000: — 55 000:— 65000:— 70 000: — 100 000: —

Under tiden: 1920 1921— 3 »/G-25 VJ—25— S 0 ,6-31 V?—31-»%—34 V?—34—30/6—35 V — 35—so/o—36

Kronor per år 140 000: 200 000 240 000 260000 290 OOO 500 000:

L e d n i n g e n a v v e r k s a m h e t e n h a r u n d e r alla å r h a n d h a f t s a v p a r i t e t i s k t t i l l s a t t a s t y r e l s e r , h ä l f t e n a v r e p r e s e n t a n t e r för a r b e t s g i v a r e o c h h ä l f t e n för a r b e t a r e . Styrelsens o r d f ö r a n d e f ö r o r d n a d e s i a l l m ä n h e t av v e d e r b ö r a n d e länsstyrelse. S e d a n ä r 1910 u t g i v e r t i l l s y n s m y n d i g h e t e n m e d l e d n i n g a v f r å n d e o l i k a d i s t r i k t s k o n t o r e n i n k o m n a u p p g i f t e r o m l e d i g a p l a t s e r , för v i l k a l ä m p l i g a r b e t s k r a f t i n o m r e s p . d i s t r i k t i c k e f u n n i t s a t t t i l l g å , e n s. k. r i k s v a k a n s l i s t a i n n e h å l l a n d e uppgifter h ä r o m för hela arbetsförmedlingsnätets v i d k o m m a n d e . Denna r i k s v a k a n s l i s t a u t k o m m e r v a r j e v e c k a , v a r j ä m t e ett s a m m a n d r a g u t s ä n d e s i r a d i o . V i d i n g å n g e n av i n n e v a r a n d e å r r ä k n a d e d e n o f f e n t l i g a a r b e t s f ö r m e d l i n g e n i v ä r t l a n d c i r k a 140 h u v u d - o c h a v d e l n i n g s k o n t o r j ä m t e e t t m y c k e t s t o r t a n t a l m e r a t i l l f ä l l i g a o m b u d , v i l k a s i s t n ä m n d a i f l e r t a l e t fall t i l l k o m m i t p å g r u n d a v d e n p å g å e n d e h j ä l p v e r k s a m h e t e n för o f ö r v å l l a t a r b e t s l ö s a p e r s o n e r . D e n o f f e n t l i g a a r b e t s f ö r m e d l i n g e n h a r u n d e r a l l a å r e n efter 1914 f u n g e r a t s o m k o n t r o l l o r g a n för o f ö r v å l l a t a r b e t s l ö s a . D e n o f f e n t l i g a a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s u t v e c k l i n g s e d a n 1902 f r a m g å r a v f ö l j a n d e k o s t n a d e r för v e r k s a m h e t e n u n d e r å r 1934, v i l k a t ä c k t s g e n o m : Anslag från kommuner » landsting • » staten > » hushållningssällskap B ä n t o r och lån etc

537 762: 40 325 922:21 247 903:19 4 500:00 10 471:29 Summa kronor 1126 559: 09

U n d e r å r 1934 g j o r d e s 1 498 287 a n s ö k n i n g a r o m a r b e t e , a n m ä l d e s 382 005 l e d i g a p l a t s e r s a m t t i l l s a t t e s 326 164 p l a t s e r , d ä r a v 69 041 v i d r e s e r v a r b e t e .

286 I samband med beslut av 1934 ärs riksdag om införandet av statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, antogs jämväl en lag om offentlig arbetsförmedling. Under det att inrättandet av offentliga arbetsförmedlingsanstalter före lagens ikraftträdande var en landstingens och städernas frivilliga angelägenhet, föreskriver den från och med år 1935 gällande lagen, att »offentlig förmedling av arbetsanställning skall, i enlighet med bestämmelserna i denna lag, vara anordnad inom varje landstingsområde och i varje stad, som icke deltager i landsting». Styrelsens ordförande och suppleant för honom skola utses av länsstyrelsen efter samråd med socialstyrelsen. Enligt lagens 7 § må till föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor eller avdelningskontor icke antagas annan än den, som av socialstyrelsen godkännes såsom lämplig för befattningen. Statens bidrag till arbetsförmedlingsanstalterna utgår jämlikt den nya lagen efter fördelaktigare grunder än tidigare. Liksom förut äro anstalterna berättigade att erhålla ersättning av statsmedel till kostnaderna för nödiga formulär och blanketter, som fastställts av socialstyrelsen men icke tillhandahållas av densamma, samt för post-, telegraf- och telefonavgifter. 1 de fall, då arbetsförmedlingsanstalt bekostat resa för arbetssökande för tillträdande av honom å annan ort anvisad anställning, är anstalt berättigad att av statsmedel erhålla ersättning med tre fjärdedelar av kostnaden för resa ä plats med lägsta biljettpris, därest i övrigt vissa andra förutsättningar föreligga. För andra utgifter än dem, som tidigare angivits, äger arbetsförmedlingsanstalt, i den män tillsynsmyndigheten finner, att utgifterna varit av behovet påkallade, av statsmedel åtnjuta ersättning med hälften av det utgivna beloppet. Detta innebär, att vissa kostnader ersättas helt av statsmedel, under det att andra ersättas med 50 7c Härutöver äger Kungl. Maj:t medgiva, att viss anstalts kostnader till mer än hälften ersättas med statsmedel. Efter mångåriga förarbeten beslöts vid 1934 års riksdag att medgiva statsbidrag till arbetslöshetskassor. Detta innebär, att statsmakterna i vårt land accepterat det frivilliga systemet för arbetslöshetsförsäkring. Bland arbetarnas fackliga organisationer började redan vid sekelskiftet dylika kassor att i större omfattning organiseras och då alltid knutna till den fackliga verksamheten. Så småningom hava ett 25-tal fackförbund i vårt land upprättat dylika kassor. Efter vissa i stadgarna angivna grunder, med något olika bestämmelser inom olika yrkesgrupper, utbetalas av dessa kassor understöd till medlemmarna vid arbetslöshet. Omfattningen av denna verksamhet framgår av under nedan angivna år sammanlagt utbetalade understödsbelopp: 1924 1925 1926 1927 1928

Kronor 1 699 330: 76 2363036:63 2 962 850:82 2759074:15 2 516 731:50

1929 1930 1931 1932 1933

Kronor 2 494697: 28 3323690:45 6 247113: 69 9183383:53 7483036:44 Kronor 41 032 945: 25

Vid 1933 års utgång hade dessa 25 kassor ett sammanlagt medlemsantal av 333 407. Den av statsmakterna i vårt land från och med år 1935 införda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen innebär, att därest intresserade lönearbetare inom visst yrke eller å viss ort bilda en sammanslutning, som inregistreras hos socialstyrelsen såsom understödsförening enligt 1912 års understödsföreningslag, kan en dylik förening, därest densamma antager stadgar, som av styrelsen godkännas, bliva

287 inregistrerad såsom »erkänd arbetslöshetskassa». Dylika föreningar måste r ä k n a minst 500 medlemmar. Denna försäkring är avsedd allenast för de egentliga lönearbetarna. I förordningen stadgas därför, att självständiga företagare icke k u n n a ingå eller kvarstå som medlemmar. Under tiden efter den 1 juli 1934, då en särskild byrå inom socialstyrelsen organiserades för handläggning av ärenden r ö r a n d e arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring, hava instruktionskonferenser avhållits länsvis med den offentliga arbetsförmedlingens personal beträffande innehållet i den nya lagstiftningen. Inom samtliga län utbygges det offentliga arbetsförmedlingsnätet för tillgodoseendet av de krav, som arbetslöshetsförsäkringen kommer att medföra. Beträffande denna ha till utgången av juli månad 1935 inregistrerats fem erkända arbetslöshetskassor, med ett sammanlagt medlemsantal av cirka 55 000. Frågan om ombildande av hittills varande kassor till erkända är under behandling inom flertalet icke erkända kassor.

Sammanfattning. Det allmännas medverkan för lindrande av den oförvållade arbetslöshetens följder bedrives för n ä r v a r a n d e i huvudsak efter följande linjer, nämligen genom Medverkan till igångsättande av allmänna arbeten och beredskapsarbeten, till vilkas utförande lån eller bidrag lämnas av Kungl. Maj:t, Bidrag och lån från olika anslag till avdikningar, nyodlingar och vägarbeten etc. från anslag, vilka förtecknats i ansluten bilaga, Bidrag till utförande av statliga och statskommunala reservarbeten, Medgivande till igångsättande av understödsverksamhet och hyreshjälpsverksamhet med bidrag av statsmedel, Kursverksamhet, frivillig arbetstjänst och ungdomsreservarbeten med bidrag av statsmedel samt Statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. Stockholm i oktober 1935.

288 Bilaga 1.

Förteckning över antalet vid landets offentliga arbetsförmedlingsanstalter gjorda ansökningar om arbete per 100 lediga platser i genomsnitt per månad under tiden 1902—1912 och per månad årsvis under åren 1913—1920.

Ar I genomsnitt för perioden 1902—1912.. 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920

Medeltal Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. per år

182 153 125 202 138 110 137 179 125

150 133 127 181 124 124 167 162 112

119 110 107 147 109 118 158 141 91

104 106 97 99 91 93 125 118 90 85 108 93 143 136 111 99 80 84

119 112 104 135 92 94 156 100 92

118 101 93 104 141 134 107 96 89 98 129 117 99 133 121 128 192 182 134 122 110 110 141 113 82 88 79 87 106 97 88 83 81 100 115 105 147 131 115 109 125 139 101 97 92 92 113 110 94 95 98 110 155 153

—

•

116 131 141 102 108 144 122 113

289 Bilaga 2.

F ö r t e c k n i n g ö v e r a r b e t s l ö s h e t e n i n o m f a c k f ö r e n i n g a r n a i p r o c e n t av det r e d o v i s a d e m e d l e m s a n t a l e t p e r m å n a d u n d e r å r e n 1911—1920. Å r 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920

19—11. 352S71

J a n . Febr. Mars April Maj

ii-i 8-9 10-4 148 8-0 5-9 6-0 7-5 7-6

12-0 8-4 7-1 7'5 12-0 6-7 5-5 50 7-6 7-5

10-4 6-5 5-7 6-5 11-2 5-2 61 4-9 8-1 4-5

6-7 5-2 40 5-1 8-5 4-7 4-4 50 7-5 3-5

3-5 3-7 2-6 3-2 6-7 3-3 28 4-0 6l 2-9

Juni Juli

Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. Medeltal per är

32 3-3 2-7 3-1 6-3 2-7 3-1 4-6 46 3-4

31 2-7 2-3 81 3-fi 2-2 2-8 3-ft 3-2 3-0

2-9 2-8 2-5 3-0 4-0 2-7 3-3 4-2 3-8 2-8

2-3 2-9 2-2 7-7 3-5 2-2 2-4 3'7 3-1 2-9

4-3 3-6 26 8-1 3-8 2-3 2-8 3-2 3-2 4-3

8-5 4-4 5'7 8-4 A-A 7-5 10-3 15-0 4-5 7-7 2-2 5-4 5-8 2-4 3-4 7-3 3-8 7-2 7-0 15'8

5-6 5-4 4-4 7.3 7-2 4-0 40 4-6 5-5 5-4

290 Bilaga 3.

S t a t i s t i s k a u p p g i f t e r ö v e r a n t a l e t v i d l a n d e t s offentliga a r b e t s f ö r m e d l i n g s a n s t a l t e r gjorda a r b e t s a n s ö k n i n g a r p e r 100 l e d i g a p l a t s e r o c h m å n a d ; a r b e t s l ö s h e t e n i fackf ö r e n i n g a r n a i % av d e t r e d o v i s a d e m e d l e m s a n t a l e t p e r m å n a d ; h o s d e k o m munala hjälporganen anmälda arbetslösa samt antalet personer, vilka i olika f o r m e r e r h å l l i t a r b e t s l ö s h e t s h j ä l p från det a l l m ä n n a p e r m å n a d , u n d e r t i d e n 1921—augusti 1935. Arbetsmarknadsstatistiska uppgifter *3. > År månad

_

B

-j

-1 o p »-

era » i« 3ro £-2" j*: ro 3 —

V

£ 3 ST 5

ro B 0-3 2 a B £.

3|.S

ST 5'

B

ro 3 <-*• r - ro p

£

9%

B

C/i CD

IE "is

Understödsverksamhet

Reservarbeten

JO JD

B -o

1921 Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

246 301 240 21)3 213 258 261 235 223 263 384 473

2 20-1 '60 000 1 3 8 1 3 366 2(1-7 5 652 24-5 9 039 24.2 25-1 10 880 27-7 9 422 27-9 80 00O 11815 27-4 13 649 273 13 914 27-1 98 300 18 037 28-8 120 000 19151 332 141 000 21163

1922 Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

482 479 381 368 258 215 203 172 155 177 269 321

34-3 319 30-5 28-3 22-9 20-9 18-2 16-7 151 15-5 17-2 21-3

163 200 24 491 158 600 2.H 932 149 000 31583 126 800 24 021 83 000 17 450 49 300 17 423 38 300 18 624 36 000 20 493 3510H 20 283 37 300 20 186 43 5 0 16 462 45 900 13 816

>

3 3 •53 a » X B

>

B

" £ a B ^ £ Sum- 3ro S. Q. r + T Ö

^f Ssi B 2, X

w 3 •y- w ro 3

ro g 3 3

s

Sa

CA

3 B 3 JU Er" 1

ma

ro B B: re ^3 — t/i r f r- B B

•" 5 t

ja

CD

-i

ös

—

3 we » 23 "2,

Summa

S- » -3 a

Antalet Hela hjälpanta i % talet av de hjälpta anmälda

p.

re

Q.

6-_

13 570 13 060 17 670 14 330 17 700 16 000 15 000 8 900 26 937 22 700 34 800 8 700 27 854 10 828 31 991 47 795

13151 37 642 59 000 12S00 41 732 64 200 10 200 41 783 62 500 8100 32 121 53 100 6 200 23 650 28 000 5 300 22 723 8 400 4 200 22 824 4 800 3 600 24 093 2 350 3 500 23 7K3 2 340 3 000 23 186 2 300 2 600 19 062 3 800 3 300 17116 6 200

13 570 13 060 17 670 14 330 17 700 — 16 000 15 000 22 700 34 800 47 795

49 637 62 654 79 786

50'5 52-2 56-6

59 000 96 642 64 200 105 932 62 500 104 283 53 100 85 221 28 000 51650 8 400 31123 4 800 27 624 2 350 26 443 2 340 26 123 2 300 25 486 3 800 22 862 6 200 23 316

59-2 66-8 70-0 67-2 62-2 63-1 72-1 73-5 74-4 683 52-6 50-8

1 Några uppgifter över antalet anmälda arbetslösa personer hos de kommunala hjälporganen föreligga icke för tiden 1914—1920. Antalet för jan. 1921: 60 000 och juli 1921: 80 000 är approx. beräknat. 2 Antalet i statliga reservarbeten sysselsatta personer per månad är ej k ä n t före 1921. 3 Gällande kungörelse om statskommunala arbetsföretag trädde i kraft först i juli 1922. * Antalet i kommunala arbetsföretag utan statsbidrag sysselsatta ej känt före okt. 1921. 6 Antalet understödda personer med bidrag av statsmedel ej känt före mars 1921. * Antalet understödda personer med enbart kommunala medel är ej k ä n t före jan. 1924.

291 Arbetsmarknadsstatistiska uppgifter

sr 5' CO M -i n

z ** B B

a. B:

•?

ro s

3 —

•< a v> <-+ as p £ ÖS ÖS "1

>

Antal hjälpta med enbart kommunala medel

fr

B — 3 O

B

Antal hjälpta med bidrag av statsmedel

B

era M

re 3

Antal i statskommunala arbeten sysselsatta

§1

Arbetslösa i % av fackföreningarnas medlemsantal

Ar

tji månad *— re B g. 3 era o:

2o

Understödsverksamhet

Reservarbeten

8 600 8 000 7 500 4 700 1300 453 197 141

— — — — — — — — — — — —

8 600 8C00 7 500 4 700 1300 453 197 141

5153 6 279 6 299 5 341 4173 3 693 2 576 1773 1515 1476 2 016 2 705

2 613 3 523 3 278 2 496 1482 1317 1222 989 859 884 1045 1187 2 204 2 533 2 330 1841 1371 1244 1200 1 290 1284 1303 1720 2 008

o-5. S-B

re — 3 — vi 3

Summa

re 3 ÖT3 B 3

B B"

1923 Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

346 308 231 165 135 146 141 140 126 129 191 195

20-5 19-4 18 0 14-9 10-7 9-8 91 8-6 80 82 9-3 14-1

55 500 14 781 49 20(1 14 346 43 400 13 693 35 200 14 229 24 100 13 964 20 70o 15 084 19100 13 263 15 800 9 918 12 700 6911 11 900 4 820 13 80(1 3 300 16100 1566

670 1073 1212 1055 494 125 112 82 82 83 79 65

4 299 19 750 4 153 19 572 3719 18 624 2 770 18 054 2 295 16 753 2 031 17 240 1737 15112 1527 11 527 1165 8158 1222 6 125 1127 4 506 1319 2 950

1924 Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

239 214 177 151 131 132 141 135 128 148 220 225

13-6 13-4 13-9 11-6 7-6 7-4 6-2 6-6 7-0 8-4 10-5 15-6

16 600 15 900 13 700 10 300 7 000 5 600 4 800 4 200 4 500 6 500 9 200 12 600

2 329 2 696 2 998 2 525 1901 1391 666 490 373 467 675 782

365 592 650 888 466 338 234 23 22 42 262 409

2 459 2 991 2 651 1928 1806 1964 1 676 1260 1 120 967 1079 1514

1925 Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

296 256 207 166 157 159 L62 löt» 154 172 246 226

14-8 13-6 120 10-8 8-2 8-2 7-6 7-7 8-5 101 11-8 19-5

20 600 21600 18 600 14 800 12 100 10 300 9 400 9 450 10150 13 150 18 000 20 300

1852 3 047 3 576 3 094 2 389 2 015 1839 1743 1685 1699 2166 2 321

738 1266 1370 1076 854 730 548 496 503 367 496 550

1926 Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

273 247 191 163 162 166 161 151 158 I8i; 273 268

15-7 14-8 14-7 123 9!) 9-6 8-6 8-3 9-1 11-4 13-0 19-1

22 700 22 300 20 500 16 600 13 900 11 750 10 850 11200 12 000 15 550 20 050 24 700

3 433 4 335 4 497 3 836 2 655 2 350 2 101 1819 1722 1991 2 174 2 576

598 969 1244 1161 830 457 363 241 267 251 514 683

Summa

Antalet Hela hjälpanta i % talet av de hjälpta anmälda

— — — —

28 350 27 572 26 124 22 754 18 053 17 693 15 309 11668 8158 6125 4 506 2 950

51-1 56-0 60-2 64-6 74-9 85-5 80-2 73-8 64-2 51-5 32-7 18-3

— 847 — 1315 — 1115 — 107 69 — 5 — 3 — 8 — 4 — 48 — 64 — 71 —

847 1315 1115 107 69 5 3 8 4 48 64 71

6 000 7 594 7 414 5 448 4 242 3 698 2 579 1781 1519 1524 2 080 2 776

36-1 47-8 541 52-9 60-6 66-0 54-3 42-4 338 23-4 22-4 22-0

5 203 7 836 8 224 6 666 4 725 4 062 3 609 3 228 3 047 2 950 3 707 4 058

— 341 — 1353 — 1366 — 348 132 — 123 — 63 — 74 — — 134 — 123 — 305 — 631

341 1353 1366 348 132 123 63 74 134 123 305 631

5 544 9189 9 590 7 014 4 857 4 185 3 672 3 302 3181 3 073 4012 4 689

26-9 42-5 51-6 47-4 401 40-6 39-1 34-9 31-3 23-4 22-3 23-1

6 235 7 837 8 071 6 838 4 856 4 051 3 664 3 350 3 273 3 545 4 408 5 267

2 033 2119 1613 38* 284 103 64 99 118 370 1213 1854

2 033 2 119 1613 3H2 284 103 64 99 118 370 1213 1854

8 268 9 956 9 684 7 230 5140 4 154 3 728 3 449 3 391 3 915 5 621 7121

36-4 44-6 47-2 43-6 37-0 35-4 34-4 30-8 28-3 25-2 28 0 28-8

— — — —

— 4

— __ — —

292 ÖS" 5"

»B

B ET

fö p 3 & Cn p

B

B

I! S2 B -a

£" &

r+ r^. f* en 0 9 p p

B % *?

SöS

a 3

p

*-i

B

>

fl 3

M.

en 3 cn — ra 3

Summa

>— t/i t~+

<- P p

DT 3

§• 3 i

ÖS 3 B

Antal hjälp enbart ko nala me Antal hjälp bidrag av mede

f 2

2?

<*

3 °

Understödsverksamhet

Reservarbeten Antal i sta munala ai sysselss

År §1 månad Q. 3

Arbetslösa i % av fackföreniri garnas medlems;antal

Arbetsmarknadsstatistiska uppgifter •o -i > ^

ro

O.

m i

Antalet Hela hjälpan- t-a i °/ talet U l 1 / o Sum- hjälpta av de ma anmälda

re

O.

B

1927 Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

293 258 2o8 171 168 161 150 148 143 170 24-.' 243

16-3 15 6 14-1 12-3 9-9 9-4 8-3 7-9 8-4 10-4 12-8 18-6

27 400 25 400 22 400 22 200 18100 15 200 12 200 12 700 12 900 16 450 21400 24 200

3 646 4 410 3 969 3 499 3 015 2 624 2 603 2 354 2 088 2 085 2 872 2 860

1301 1556 1596 1446 1266 811 559 610 494 517 859 1245

3126 3 636 3 525 2 668 1 850 1837 1451 1438 1241 1317 1576 1 448

8 073 9 602 9 090 7 613 6131 5 272 4 613 4 402 3 823 3 919 5 307 5 553

199 257 84 214 389 277 — — — 29 34 65

2 015 2 214 2180 2 437 1691 1775 1060 1274 1756 2 145 1417 1694 1 305 1305 1170 1 170 1194 1194 2 006 2 035 2 473 2 507 3 692 3 757

10 287 12 039 10 865 8 887 8 276 6 966 5918 5 572 5 017 5 954 7 814 9 310

37-5 47-4 48-5 400 45-7 45-8 48-5 43-9 38-9 36-2 365 38-5

1928 Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

279 260 201 165 146 157 167 160 142 156 230 220

14-3 18-8 13-2 11-7 82 7-6 7-4 6-9 7-8 90 10-9 17-3

26 650 26 300 24 600 19 600 14 100 11150 9 500 9 850 10 000 12 950 16 450 18 700

4 320 4 877 4 773 3 993 2 780 1939 1336 1221 1040 1 385 2 549 2 915

1372 1 560 1620 1192 861 487 294 270 208 347 713 780

2 380 2 987 2 654 1907 1442 1 169 949 906 1173 1035 1084 1558

8 072 9 424 9 047 7 092 5 083 3 595 2 579 2 397 2 421 2 767 4 346 5 253

215 352 373 336 23 — — — — ,— 7 190

3 937 4 190 3 746 2 590 1705 975 925 1220 592 693 739 1350

4152 4 542 4119 2 926 1728 975 925 1 220 592 693 746 1540

12 224 13 966 13 166 10 018 6 811 4 570 3 504 3 617 3 013 3 460 5 092 6 793

45-9 53-1 53-5 51-1 48-3 41-0 36-9 36-7 30-1 26-7 310 363

1929 Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

241 215 174 150 134 13.=. 137 135 127 148 202 203

14-8 14-0 13-7 11-4 7-7 6-8 6-3 61 6-7 8-2 10-1 16-3

18 500 17 700 15 700 12 250 8 450 5 850 5 050 4 850 5O50 7 300 9 8o() 12 050

3 539 3 878 3 735 2 865 2 110 1587 1071 898 847 1 129 1582 1867

953 1100 1 229 1048 557 249 15 10 20 46 151 500

2 037 2 092 1764 1352 1021 846 846 725 550 535 797 700

6 529 7 070 6 728 5 265 3 688 2 682 1932 1633 1417 1710 2 530 3 067

130 130 145 188 96 50 — — — — 100 150

2 084 2 762 2 222 1277 530 331 210 227 155 288 682 1451

2 214 2 892 2 367 1465 626 381 210 227 155 288 782 1601

8 743 9 962 9 095 6 730 4 314 3 063 2142 1860 1572 1998 3312 4 668

473 56-3 57-9 54-9 51-1 52-4 42-4 384 311 27-4 33-8 38 7

1930 Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

241 211 171 140 129 127 140 144 146 175 254 238

13-9 13-2 123 10-8 8-0 80 80 8-1 9-5 12-3 15-3 22-9

16 647 15 384 13 572 11368 9 013 6 634 5 824 6 314 8 589 14 611 24 824 31901

3 049 3 471 3123 2 641 2 106 1697 1580 1437 1395 1935 3 236 3 521

694 675 706 630 485 43 32 29 13 39 143 381

1702 2109 1899 1123 770 645 646 693 743 1062 2 206 3 135

5 445 6 255 5 728 4 394 3 361 2 385 2 258 2 159 2 151 3 036 5 585 7 037

214 280 290 273 160 74 — — — — 100 234

2109 2 224 1948 1398 629 696 563 578 671 1108 2 068 3 760

2 323 2 504 2 238 1671 78'.) 770 563 578 671 1108 2168 3 994

7 768 8 759 7 966 6 065 4 150 3155 2 821 2 737 2 822 4144 7 753 11031

46-7 56-9 58-6 53-3 460 47-5 48-4 43-3 32-9 28-3 31-2 34-5

293 Arbetsmarknadsstatistiska uppgifter

"E3. 3,"^o p" 5' SB — p p 2. "

era ui B N3 O B p

3 ~ 3 ° a „ K B: »•a

ro 3 re B Ul ui •<: r+ Ul P

Ui r-4-

STcra B P

SP

al

B "1

verksamhet

P >

trä 2.B re —' 3 —

4§ en 3

Summa

— t/i r i-- B

rol» "s B Q.

O 3 en 5 T 33 p

Antal hjälp enbart ko nala me Antal hjälp bidrag av mede

a. 3

» K Sera "-

oX -J o

Antal i sta munala ar sysselsa

ii

År — Ui månad ro B

Arbetslösa fackförenin medlemsi

3>

Ui - erstöds-

l-ieservarneten

? re

i

P P

1931 Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sep't. Okt. Nov. Dec.

222 232 191 194 164 187 198 201 197 257 413 343

20-2 18-7 19-4 17-1 13-2 12-4 11-8 12-8 13-4 16-4 19-3 26-5

40 245 41595 41S85 39 396 34 550 31 057 30 520 35 701 40 377 57 143 77 254 88 761

5 081 6 329 6 544 6 767 6 290 6 620 6 805 6 922 6 980 7 254 8 099 9 256

900 1199 1502 1361 1285 1199 785 737 863 1358 1683 2 415

1932 Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

368 412 343 341 339 351 370 366 351 395 661 689

24-2 23-8 241 20-8 19-0 19-3 19-4 200 20-6 22-1 24-1 31-0

103 742 108 032 109 674 111333 104 094 97 370 94 687 99 826 106 404 123 584 146 981 161155

12 099 14 015 14 245 13 879 14 308 15 172 15 648 15 865 16 254 16 055 15 713 14 590

1933 Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

569 565 577 510 458 451 5o3 476 480 538 657 644

28-8 27-7 28-7 24-3 21-1 20-3 19-4 19-6 19-2 20-2 22-3 27-2

189 225 16 253 181 944 17 275 186 561 17 933 176 825 18 504 156 211 20 541 145 458 22 175 138 855 23 707 144 185 23 683 151498 22 934 164 747 20 676 170 702 17 691 171 065 16 374

5 486 6 690 6 587 5O60 4 378 4 078 4 127 4 601 4 522 5 459 8 037 S723

Antalet Hela hjälpan- ta i % talet Sum- hjälpta av de anma mälda

re

o. 11467 1383 14218 2 807 14 633 3 422 13 188 4 093 11953 4 006 11897 2 772 11717 2 646 12 260 3 239 12 365 3 887 14 071 3 501 17 819 6 083 20 394 11869

4 498 5 881 3 849 6 656 4 037 7 459 2 924 7 017 1851 5 857 1394 4 166 1348 3 994 1365 4 604 1477 5 364 2 540 6 041 3 852 9 935 6 045 17 914

17 348 20 874 22 092 20 2o5 17 810 16 063 15 711 16 864 17 729 20 112 27 754 38 308

43-1 50-1 52-7 51-2 51-5 51-7 51-5 47-2 43-9 35-1 35-9 43-1

3 016 11530 26 645 4 018 13 934 31967 4 516 11384 30 145 4 863 10 384 29 126 4 900 9 4n5 28 613 5 645 9 609 30 426 5 346 9 692 30 686 5 232 10 080 31177 6 150 10127 32 531 7 418 10 744 34 217 7 975 12 689 36 377 8 494 13 481 36 565

16 740 7 292 24 032 21481 8 063 29 544 25 003 7 047 32 050 26 452 5163 31615 23 476 4 948 28 424 15 640 5 064 20 704 15819 4 510 20 329 16 841 4 799 21 640 17 192 5159 22 351 22 275 5 897 28172 28 269 7 688 35 957 35 475 10 238 45 713

50 677 61511 62 195 60 741 57 037 51 130 51015 52 817 54 882 62 389 72 334 82 278

48-8 56-9 56-7 54-6 54-8 52-5 53-9 52-9 51-6 50-5 49-2 51-1

8 483 16 785 41521 9 684 18 597 45 556 10 945 17 037 45915 10 476 13 298 42 278 10 754 12 113 43 408 11852 12 062 46 089 10 998 12 625 47 330 11367 12 918 47 968 12139 11 916 46 989 14 564 11 559 46 799 14 207 10 326 42 224 12 241 9 237 37 852

43110 20 213 63 323 52 909 21385 74 294 58135 19 381 77 516 56 791 15 622 72 413 44 701 12 722 57 423 37 271 10 165 47 436 39 105 9 493 48 598 37 490 9 819 47 309 40 841 9 445 50 286 47 198 8 746 55 944 50 842 11012 61 854 57 001 14 079 71080

104 844 119 850 123 431 114 691 100 831 93 525 95 928 95 277 97 275 102 743 104 078 108 932

55-5 65-9 661 649 64-5 64-3 69-1 66-1 64-2 62-3 610 63-6

294 Arbetsmarknadsstatistiska uppgifter

År månad

R e s e r v a r b e t e n

U

n

g

-

K u r s e r Arbets- Aransök- betsHos Antal i Antal i Del- Delningar lösa lokala Antal i statskomper i % av hjälp- statliga Summa tagare tagare Sumkommed u t a n 100 fackf. organ munala munala lediga medl.- anmälda stats- statsma plat- antal bidrag bidrag ser 1

1934 Januari .. . Februari... Mars April Maj Juni Juli Augusti . . . September. Oktober .. . November . December .

560 540 430 401 317 298 292 281

886 326 446 446

24-4 24-4 23-8 19-6 15-4 140 129 13-3 13-0 14-8 17-1 23-7

171540 i19 493 166 348 21550 160 345 22 703 145 588 23 089 116 257 23 396 99 628 26 021 86 253 27 673 83 042 27 253 78 918 25 685 84 811 23 680 92 016 20 811 92 881 19 490

13 879 16 199 17 277 17 277 18165 18 477 17 075 16 037 14 362 14 187 13 005 12 739

10 546 10 390 8 316 6 028 4 915 4 500 4 376 4 048 3 871 3 995 4 444 4179

43 918 48 139 48 296 46 394 46 4 76 48 998 49 124 47 838 43 918 41862 38 260 36 408

4 091 5 077 4 378 2 836 1900 1400 1163 988 777 1099 1141 1295

— — — — — — 46 45 44 65 97 92

4 091 5 077 4 378 2 836 1900 1400 1209 1033 821 1 164 1 238 1387

22-5 20-2 18-5 16-1 121 11-2 9-8

93 419 89 838 83 588 75 122 61 177 51157 42 582 41723

20 059 20122 20 495 18 474 19 804 21 137 1*344 17 277

12 221 12 662 12 851 11 780 10 343 10 168 9 132 8 325

5318 5 543 4 674 3 455 2813 2 637 2 200 2 551

37 598 38 327 38 020 33 709 33 460 34 002 30 676 28153

1720 1900 2 083 1672 716 248 176 109

145 127 109 68 57 59 56 57

1 865 2 027 2192 1740 773 307 232 166

1935 Januari . . . Februari. . . Mars April Maj Juni Juli Aug

380 396 351 286 251 239 255 239

—

1 Från och med januari 1934 äro uppgifterna hämtade ur arbetsplatsernas styrkebesked, löshetsorgan särskilt hänvisats till statligt reservarbete, inräknats. * Omfattar arbetare vid reservarbeten, kursdeltagare, arbetselever och understödda. Härvid till grund; härigenom överensstämma från och med januari 1934 summasiffrorna i kol. 18 ej med 3 Nedgången i antalet deltagare beror på uppehåll i verksamheten vid flertalet statliga läger

295 d

o

in

s

h

j

ä

Understödsverksamhet

1 p

Frivillig arbetstjänst Antal i stat- SumArliga ma betsArung- antal bets- elever doms- i ungelever i stats- Sumre- domsi stat- ko mma serv- hjälp muliga arbeläger nala ten läger 8

l(i

261 348 303 512 581 608 754 840 823 830 909 3 57

184 212 207 28S 374 219 232 207 170 130 143 136

445 560 510 800 955 827 986 1047 993 960 1052 193

1088 1215 1 182 1063 941 613 501 317

134 154 124 123 84 70 75 79

1222 1369 1306 1186 1025 683 576 396

il

34 29

69 68 57 63 45 16 64

Antal understödstagare med statsbidrag utan kurs

AnKurstalet deltaAntal Hela hjälpgare underunderantalet ta i % stödda 2 av en- Summa stödda Summa hjälpta av de anbart ( 1 3 + 1 4 ) med ( 1 5 + 1 6 ) mälda kommubidrag nala av medel statsmedel

4 536 5 637 4 888 3 636 2 855 2 227 2 195 2 080 1814 2 158 2 319 1580

56 653 53 <43 53 132 42 2^3 29 705 19 446 12 536 8 723 6 808 7 076 9 899 14 322

13 087 13011 9 745 8 006 5 186 3 699 2 890 2 633 2 600 2618 4135 5 443

69 740 66 354 62 877 50 229 34 891 23145 15 426 11 356 9 408 9 694 14 034 19 765

3 951 4 911 4 298 2 818 1900 1400 1163 987 777 1099 1 141 1295

73 691 71 265 67 175 53 047 36 791 24 545 16 5S9 12 343 10185 10 793 15175 21060

116714 119 247 115184 99105 83 855 73 837 65 828 60 337 54 469 53 673 53 847 56 664

680 71-7 71-8 68-0 721 74-1 76-3 72-7 69-0 63-3 58-5 61-0

3156 3 464 3 555 2 989 1843 990 824 626

16129 17 450 15 962 11859 4 335 249 598 400

5 959 5134 4153 3 730 2 875 1943 1631 1991

22 088 22 584 20115 15 589 7 210 2192 2 229 2 391

1720 1900 2 037 1643 703 248 176 109

23 808 24 484 22 152 17 233 7 913 2 440 2 405 2 500

61973 63 485 60 587 51158 41587 36 445 32 6O0 30181

66-3 70-7 72-5 68-1 68-0 71-2 76 5 72 3

varigenom jämväl ett mindre antal specialarbetare, vilka icke av vederbörande lokala arbetshar beträffande de statliga reservarbetarna uppgifterna i kommittéernas månadsrapporter legat summan av de i bilagan meddelade uppgifterna rörande de särskilda hjälpformerna. mellan jul och nyår.

296 Bilaga k.

Av r i k s d a g e n a n v i s a d e a n s l a g till d e n av S t a t e n s a r b e t s l ö s h e t s k o m m i s s i o n b e d r i v n a h j ä l p v e r k s a m h e t e n i ö r å r e n 1914— s % 1936. År 1914 «(5 000 000: —) 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 Vi— a % 23

Anvisade anslag

Vt 2 3 - S O / 6 24

_

Vt 24—so/e 25 Vi 2 5 - s 7 « 26 V» 26- 3 0 /o 27 VT 27—3°/o 28 V» 28— 3 % 29

» »

— _ 8 000 000: — 5 000 000: — 3 000 000: —

425 000: — 12 418 500: — 16 000 000: — 10 000 000: — 4 000 000: — 35 500 000: — 85 000 000: — »—

VT 2 9 - 3 ° / O 30

2 SOO 000: —

VT 30— 3 % 31 VT 31—30/e 32 VT 3 2 - « % 33 VT 33- 8 0 /6 34 VT 34— S % 35 VT 3 5 - S 0 / e 36

6 500 000: — 28 000 000: — 75000000: — 3 65 000 000: — * 80 500 000: — 35 000 000: — Kronor 472 143 500: —

1 Riksdagen medgav Kungl. Maj:t r ä t t a t t använda medel inom ett förslagsvis beräknat belopp av 5 000 000: — kronor. 3 Under angivna år bedrevs hjälpverksamheten med överskottsmedel från 1922 års anslag. • Härav lånemedel kr. 60 000 000: —. 1

o

o

» 4 6 000 0 0 0 : — .

297 Bilaga

5.

Statens a r b e t s l ö s h e t s k o m m i s s i o n s b r u t t o k o s t n a d e r t ö r o l i k a s l a g a v a r b e t e n o c h e r h å l l n a b i d r a g till k o s t n a d e r n a a v a n d r a m e d e l ä n s t a t s m e d e l u n d e r å r e n 1918—1924 o c h 1925— 3 > 1934. Bruttokostnad 1) Allmänna vägarbeten 2) Skogliga arbeten (inkl. flottledsarbeten) 3) Järnvägsarbeten 4) Kommunala arbeten 5) Vattenregleringsarbeten 6) Idrottsplatsanläggningar 7) Kolonatanläggningar 8) Diverse statliga arbeten 9) Diverse arbeten

72 425 000: 14 086 000 4 991 000 11 313 000 5 758 000 2 199 000 121 000 3 464 000; 1 729 000 Summa 116 086 000

1925-:"U 1) Domänstyrelsen 2) Andra statliga myndigheter 3) Vägstyrelser 4) Flottningsföreningar 5) Kommuner 6) Flygstyrelsen med flera myndigheter 7) Diverse uppdragsgivare

Ersättning

i 23 055 000: •

1934. 18 388 000 3 806 000 87 667 000 5 651 000 2 743 000 1 967 000 8 776 I )Q0

10 000 24 000 8 496 000:

Summa 128 998 000

740 000:

204 000: 6 000:

Bilaga

6.

De s t a t l i g a a r b e t s l ö s h e t s k o s t n a d e r n a s f ö r d e l n i n g b e t r ä f f a n d e h u v u d s l a g av u t g i f t e r u n d e r å r e n 1914^192*. Statsbidrag till utförande av arbete i kommissionens egen regi samt dessas förvaltningskostnader inkl. motsvarande arbets- och förvaltningskostnader i Södra Sveriges och Norrlands Statsarbeten » » kommunernas understödsverksamhet » » » hyreshjälpsverksamhet » » » kursverksamhet •> » statskommunala arbetsföretag Statsbeställningar å gatsten enligt, beslut av 1922 års riksdag Färdigställningsanslagen för icke fullbordade arbeten Anslag till olika verk och myndigheter för utförande av arbeten Arbetslöshetskommissionens administrationskostnader

93 031 000: 21000 000: 1092 469 325 000: 256 818: 9 175 000: 15 000 000; 3 3 100 000: 7 588 010 500 000

Summa Kronor 3 151 068 297

1 2 3

I huvudsak allmänna vägarbeten. H ä r a v var utbetalt till utgången av år 1924 kr. 209 800: —. H ä r a v belöpte sig statsbidragen till kommunerna för åren 1914- -1917 till kr. 533 103:—.

298 De statliga arbetslöshetskostnadernas fördelning beträffande huvudslag av utgifter, ersättningar från olika uppdrags1925 A.K:s arb. och förvaltn., revision och n.a. (tryckn.kostn. för ber. /—29) Statens Järnvägars automobilvägar Odlingsbidrag till småbrukare i Norrbottens l ä n . .

3 844 845: 77 4 266 967:15 5104 017:50 290 300: — 153 700: — 59 700: — 228 923: 46 309 780: 63 265 170: 67 350 519: 89 4 310:49 16 205: 44 12 757:14 7 871: 56 4 596:63 2 247: 50 44 290: 70 115: 15

504: —

1 439 328:18

442 819:11

132 062: 02 >ä

tf2

Utredning enl. kungl. brev /« 6I 8 Utlandsresor enl. kungl. brev /e 1930 K. Domänstyrelsen för inköp av Sandviks sågverk Diverse myndigheter

5 858 212:71 5 404062:31 5 658 757: 97 Inkomster

1207 220: 29

923 283: 07

762 042: 24

299 Bilaga 7.

årsvis fördelade tillika med arbetslöshetskommissionens givare under åren 1925—1934. 1928

inkomster i form av

5 452 185:88 4 367 053:70 4 676 930: 4b 13154 807:69 28 989 175: 23 43 253 924:30 55 004 207:11 355 842:86 62 700: 03

260 113: 57

148373:93

538105:83

—

—

— —

793 920: 36

545 433: 16

2 691 968: 98 7 448 273:71 15 536 418:89

— —

—

—

634 880: 43 1 051 942:41 1 619 654: 36 3 596 015: 89

4 646 004: 76

622 226; 13 1 245 662: 04 511966:36 516 010:64 222 606: 51 23067: — 7 740: — 8 645: 50 24 393: 74 97 291:64 1 035 956: 08 — — — 103 892: 33 1 384 435:20 8 331 905: 99 18 398 983: 50 15 106 446: 34 62 620: 77 50 549: 60 55 677: 51 35 337: 87 35 433: 27 42 621: 05 60 106: 48 85 985:16 5 022: 59 — — — — 21849:98 71 888:98 — — — 36 563:71 4 900: 4 200: 64 461:26 19 900:— 27 600: — 49 600: — 54 30(1: — — — — — 66:75 — — — — 6 000: — — — — — — 188 760: 107 000: — — — — — — — — 320 843:80 2 783 628: - 655 696: 47 5995 272:11 4812 018:70 5189332:53 15409 314:49 40 5 % 038: 38 73 210140:60 89 219 807:60

300 N å g r a s t a t s a n s l a g a v a r b c t s b e f r ä m j a n d e art, u r v i l k a

Anslagstitel

Anslagets

ändamål

Sv. förf.saml. nr

F ö r biulgeåret 1935:36 beviljade anslfig eller resp. luuefonds belopp

Kronor Statens avdik ningslånefond

Torrläggning av mark för höjande av dess alstringsförmåga som åker eller ständig slätter- och betesvall

258/1926 164/1929 166/1929 300/1933 78/1934

5 200 000

Statens avdikningsanslag

d:o

257/1926 215/1929 299/1933

5 400 000

Allmänna ny- a) Nyodlingslån (för befrämjande av uppodling av 396/1925 odlingsfonjord i andra delar av landet än Norrland och 300/1930 dcn Dalarna) b) Betesförbättringslån (för befordrande av rationell beteskultur å icke odlad jord inom samma delar av riket) Norrländska a) Nyodlingslån (för befrämjande av uppodling av 204/1926 nyodlingsjord i Norrland och Dalarna) 301/1930 fonden b) Betesförbättringslån (för befordrande av rationell beteskultur å icke odlad jord inom samma delar av riket) Bidrag till ny a) Nyodlingsbidrag (för befrämjande av uppodling 498/1934 odling, betestill åker av därför lämplig odlingsbar jord) förbättring, b) Stenröjningsbidrag (för stenröjning å odlad jord) stenröjn. och c) Jordkörningsbidrag (för påförande av mineraljordkörning jord på myrjord) å ofullständ d) Betesförbättringsbidrag (för befordrande av rajordbruk tionell beteskultur å icke odlad jord) ArbetarsmåLån till skogsarbetare eller därmed likställd för för- 331/1933 brukslånevärv av mindre jordbrukslägenhet, a t t drivas vid 234/1934 fonden sidan av annan verksamhet

a) 200 000

Lån ur egna- Egnahemslån för jordbruksbildning och egnahemshemslånebyggande fonden Täckdikningslånefonden

Täckdikning

Bidragtilltäckdikningar

Täckdikning av åker eller annan jord

Gödselvårdslånefonden

Anordnande av ändamålsenliga gödselstäder

Bidrag till gödselvårdsanläggningar

217/1938 218/1928 219/1928 382/1933 332/1920 358/1921 239/1922 84/1930 375/1932 306/1933 434/1933 576/1918 186/1925 241/1927 132/1931 435/1933 189/1934

b) 300 000

a) 700 000 b) SOOOOO

1 500 000

10 0 JO 000

7 7)0 000

m 000

1 5)0 0C0 510 000

3)0 000

301 Bilaga S. ån eller bidrag k u n n a sökas budgetåret 1935/36.

Beviljande myndighet

Kungl. Maj:t

d:o

Ansökan ingives till (upplysningar lämnas av) Lantbruksstyrelsen

d:o

Lantbrukssty- Hushållningssällskapet relsen

Bidragsprocent

Högsta möjliga bidrag

Form för anslagets disposition

Kronor Högst 70 % av båtnadsvärdet

—

Högst 50 % av — godkänd kostnad Högst 75 % av a) 500 pr har, beräknad högst 5 000 kostnad b) 350 pr har, högst 5 000

Lån

Bidrag

[Lån

Lantbrukssty- Hushållningssällskapet relsen

Högst 75 % av a) 500 pr har, högst 5 000 beräknad kostnad b) 350 pr har, >Lån högst 5 000

Hushållningssällskapet

Högst 50 % av a)—c) 250 pr har beräknad d) 125 pr har kostnad Sammanlagt högst 500

Arbetaresmåbruksnämnden (ev. kommunalnämnden)

Högst kostna- 6 000 derna för förvärv och färdigställande

Hushållningssällskapens egnahemsnämnder

Bidrag

Lån

Lån "

Hushållningssällskapet

Högst hela den 500 pr har, högst beräknade 15 000 kostnaden

Lån

Hushållningssällskapet

Högst 25 % av beräknad kostnad

Bidrag

Lantbrukssty- Hushållningsrelsen sällskapet

Högst 75 % av 2 000 beräknad kostnad

Lån

Högst 25 % av 2 000 beräknad kostnad

Bidrag

Hushållningssä llskapet

Anm.

—

Lån + bidrag • högst 2 000 kr.

302 Anslagstitel

Anslagets

ändamål

Sv. förf.saml. nr

För budgetåret 19:15/36 beviljade anslag ellre r^sp lånefonds belopp

Kronor Statens skogs- Torrläggning av mark för höjande av dess alstringsförmåga som skogsmark utdikningsanslag

Statens skogs- Skogsodling eller annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å vissa marker odlingsanmed otillfredsställande skogstillstånd Vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar

Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo

270— 273/1927 365/1928 273— 275/1930 79/1931 581/1933 270/1930 271/1930 78/1931 582/1933 437/1933 438/1933 548/1933 198/1934 549/1933 550/1933

Bidrag till byggande av landsvägar och vanliga bygdevägar Bidrag till byggande av enkla bygdevägar Bidrag till byggande av ödebygdsvägar i Norrbottens, Väster-f bottens, Jämtlands och Västernorrlands samt vissa delar av Kopparbergs och Värmlands län Bidrag till byggande av enskilda utfartsvägar

207/1934

232/1931

Byggande av tillfartsvägar till inlandsbanan

207/1934

Förbättring och underhåll av för automobiltrafiken viktiga gator och vägar i städerna

161/1930 207/1934 187/1935 161/1930 226/1931 207/1934 208/1934 187/1935 161/1930 226/1931 2U8/1934 210/1934 187/1935

Förbättring och underhåll av för automobiltrafiken viktiga vägar å landsbygden.

Bidrag till vägunderhållet på landet m. m.

Byggande av nybyggesvägar i Norrland och Dalarna

Väglånefonden Förskottslån till allmän väg Lånefonden för Ny- och ombyggnad av bostadshus bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen

171/1929

436/1935

303 Ansökan ingives till (upplysningar lämnas av)

Beviljande myndighet

Skogsvårdsstyrelsen

Bidragsprocent

Högsta möjliga bidrag

Form för anslagets disposition

Anm.

Kronor Högst 40 % av godkänd kostnad

—

Bidrag

Bidrag kan ej utgå till aktiebolag

d:o

Högst 50 % av godkänd kostnad

—

Bidrag

Bidrag kan ej utgå till aktiebolag

Skogsvårdsstyrelsen (i vissa fall vederbörande överjägmästare)

Skogsodling högst 50 % Dikning högst 60 %

—

Bidrag

Bidrag kan även utgå till aktiebolag

d:o

Högst 25 % av godkänd kostnad

Bidrag

d:o

Länsstyrelsen d:o d:o

Kungl. Maj:t Länsstyrelsen (eller länsstyrelsen) Väg- och vatd:o tcnb.-styrelsen

Högst 75 % Högst 75 % Högst 85 %

—

•

— — —

Bidrag Bidrag

—

Bidrag

— •

Bidrag

— •

Bidrag

Bidrag

Kungl. Maj:t

Väg- och vat- Högst 50 % tenb.-styrelsen

Länsstyrelsen

Högst 75 %

—

Bidrag

—

—

Bidrag

Högst 50 % av beräknad kostnad

—

Bidrag

—. Ar betslöshetskommissionen Statens bygg- DrätselkamHögst 15 % å nadslånebyrå mare (i regel) fastighetsvärdet, 50 % å ombyggnadskostnader

—

Lån Lån

Kungl. Maj:t

Länsstyrelsen

Väg- och vattenb.-styrelsen

04 Anslagstitel

Anslagets

ändamål

Sv. förf.saml. nr

För budgetaret 1935/SO beviljade anslag eller reap, lånefonds belopp

Kronor Lånefonden för Nybyggnadslån främjande av bostadsbyggande på landsbygden

438/1935

2 000 000

Bidrag till Förbättringsbidrag främjande av bostadsbyggande på landsbygden

438/1935

5 000 000

Lånefonden för Bostadsanskaffningslån (för nybyggnad eller förbostadsförvärv och förbättring av äldre fastighet) sörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer

512/1935

500 000

Bidrag till byggande och förbättring av broar

207/1934

2 000 000

Bidrag till handelshamnar och farleder

328/1928 207/1934 226/1933 188/1935 189/1935

300 000

—

3 0<X) 000 1 OOO 000

Byggande och underhåll av mindre hamnar o. farleder Statliga och kommunala beredskapsarbeten Lånefonden för Bistånd åt hantverkare, som på grund av rådande ackordslån kris inom näringslivet kommit i ekonomiska svåoch förlagsrigheter lån åt hantverkare Lån o. subventioner till främjande av enskild företagsamhet ArrendeegnaUpplåtande av jord på arrende med r ä t t till inlösen 1 hemsfonden Arrendelåned:o 1 fonden

355/1933 673/1933 184/1934

—

500 000

1500 000 3 000 000

279/1934 j 435/19341

6(0 000

305 Ansökan ingives till (upplysningar lämnas av)

Beviljande myndighet

Bidragsprocent

Form för anslagets disposition

Högsta möjliga bidrag Kronor

Egnahemsnämnden

Hälsovårdsnämnden

Högst 70 % av 3 000 pr lägenhet kostnaden

Lån

Egnahemsnämnden

Hälsovårdsnämnden

Högst 50 % av 1 000 pr lägenhet kostnaden

Bidrag

Statens bygg- Statens bygg- Högst 45 % av nadslånebyrå nadslånebyrå fastighetsväreller i vissa det minskat fall kommu- med tomtens nalt förmed- värde. lingsorgan (drätselkammare, kommunalnämnd, municipalnämnd).

Lån

Kungl. Maj:t

Bidrag Bidrag

Kom. dep. d:o

d:o

d:o

d:o

d:o

| Socialdep.

Kommerskollegium

Kungl. Maj:t

Bidrag Lån o. bidrag Ackordslån 5 000 Lån Förlagslån 5 000

| Socialdep.

Lån o. bidrag

Statens jordnämnd d:o

20—11.

352S71

4 000

Lån

Anm.

Avser endast företag, vartill bidrag eller lån redan sökts enligt kung. nr 411/ 1934 samt byggnadsföretag avseende lönebostad

306 Bilaga

9.

Nr 434/1934. Kungl. Majhts k u n g ö r e l s e a n g å e n d e s t a t l i g o c h s t a t s u n d e r s t ö d d h j ä l p v e r k s a m h e t vid a r b e t s l ö s h e t ; g i v e n S t o c k h o l m s s l o t t d e n 30 juni 1934. Kungl. Maj:t har, i anledning av riksdagens beslut 1 , funnit gott förordna som följer: 1 kap.

Organisationen. 1 §•

Den centrala ledningen av den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid oförvållad arbetslöshet utövas av statens arbetslöshetskommission, vilken äger att med avseende å verksamheten meddela anvisningar och råd. 2 §.

De lokala åtgärderna för verksamheten omhänderhavas inom varje kommun av en arbetslöshetskommitté. Kommun må antingen inrätta särskild dylik kommitté eller ock uppdraga åt lämplig ordinarie kommunal myndighet att vara arbelslöshetskommitté. Där med hänsyn till lokala förhållanden så prövas lämpligt, må särskild arbetslöshetskommitté vara gemensam för två eller flera kommuner. 3 §.

Arbetslöshetskommitté bör verka för och själv vidtaga de åtgärder, vilka inom området för dess verksamhet kunna tjäna till att förebygga arbetslöshet eller mildra verkningarna därav, ävensom för sådant ändamål samarbeta med myndigheter och andra. Arbetslöshetskommitté bör jämväl noga tillse, att hjälpverksamheten begränsas till vad som av verkligt behov påkallas, och särskilt iakttaga, att verksamheten icke kommer arbetsovilliga eller eljest därtill icke berättigade till godo. 4 §•

Arbetslöshetskommitté inom kommun, där statsunderstödd hjälpverksamhet bedrives, är pliktig att, när så påfordras, bereda arbetslöshetskommissionen eller dess ombud tillfälle att granska kommitténs räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med kommittén. Kommissionen eller dess ombud äger påkalla sammanträde med kommittén. Det åligger arbetslöshetskommitté inom kommun, som i första stycket sägs, att senast den 5 i varje månad enligt av arbetslöshetskommissionen fastställt formulär till kommissionen insända uppgift rörande de hjälpsökandes och de i olika former hjälptas antal och yrkesförhållanden den sista dagen i närmast föregående månad. Kommittén åligger ock att till kommissionen insända de handlingar och uppgifter i övrigt rörande verksamheten, som kommissionen finner erforderliga. Inträffar arbetskonflikt av beskaffenhet att beröra hjälpverksamheten inom kommunen, åligger det arbetslöshetskommittén att därom omedelbart underrätta arbetslöshetskommissionen. 1

Riksdagens skrivelse 1934: 433.

307 5 §.

Särskild arbetslöshetskommitté består av ordförande samt minst fyra och högst tio ledamöter. För ordföranden och minst halva antalet ledamöter skola finnas suppleanter. Ordföranden och hans suppleant förordnas, efter anmälan av vederbörande kommunala myndighet, av länsstyrelsen för viss tid, länsstyrelsen obetaget att före nämnda tids utgång återkalla dylikt förordnande. Anmälan om förordnande och om återkallelse därav skall av länsstyrelsen omedelbart göras till arbetslöshetskommissionen. Ledamöter och deras suppleanter utses för viss tid, i stad av stadsfullmäktige samt på landet av kommunalfullmäktige. Om vals utgång skall arbetslöshetskommissionen omedelbart underrättas. Arbetslöshetskommitté, som här avses, bör vara sammansatt på sådant sätt, att den inrymmer representanter dels för de kommunala myndigheter, vilka äga särskild sakkunskap å ifrågavarande område, dels ock för arbetsgivarnas och arbetarnas intressen. Finnes inom kommun organ för den offentliga arbetsförmedlingen, bör ledamot av styrelsen för eller tjänsteman hos organet vara ledamot av kommittén eller äga tillfälle att deltaga i dess överläggningar. Inom kommun, där sådant organ ej finnes, h a r kommittén att hos den offentliga arbetsförmedlingens huvudkontor i länet begära tillsättande därav. Som ordförande, ledamot eller suppleant må ej den tjänstgöra, som är föremål för hjälpverksamhet enligt 3 eller 4 kap. h ä r nedan eller åtnjuter fattigvård. 6 §.

Särskild arbetslöshetskommitté är beslutför, då ordföranden och minst hälften av ledamöterna, eller, om deras antal ej är jämnt, minst hälften av närmast högre tal äro närvarande och deltaga i beslutet. Vid lika röstetal gäller den mening, ordföranden biträder. 7 §.

Revision av särskild arbetslöshetskommittés verksamhet verkställes av revisorer, utsedda för samma tid som kommitténs ledamöter. Minst en av revisorerna utses av länsstyrelsen efter anmälan av vederbörande kommunala myndighet, övriga revisorer väljas på samma sätt som kommitténs ledamöter. D ä r ordinarie kommunal myndighet utgör arbetslöshetskommitté, skall i revisionen av denna del av myndighetens verksamhet deltaga minst en revisor, som efter anmälan av myndigheten utses av länsstyrelsen för kalenderår. Till revisor må av länsstyrelsen jämväl utses person, som är bosatt utom den kommun, som uppdraget avser. Om utseende av revisorer skall anmälan omedelbart göras till arbetslöshetskommissionen. 8 §.

Det åligger revisor ej m i n d r e att granska arbetslöshetskommittés räkenskaper än även att kontrollera, att beviljade statsbidrag använts på föreskrivet sätt, att verksamheten bedrivits i enlighet med bestämmelserna i denna kungörelse samt att av arbetslöshetskommissionen meddelade anvisningar blivit vederbörligen iakttagna. 9 §• Till revisor, som utsetts av länsstyrelsen, må, då så av arbetslöshetskommissionen prövas skäligt med hänsyn till arbetsbördans storlek, utgå arvode av statsmedel med belopp, som av kommissionen bestämmes.

308 2 kap.

Allmänna bestämmelser rörande hjälpverksamheten.

10 §. Statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet bedrives under tre huvudformer, nämligen dels statliga och statskommunala reservarbeten, dels kontantunderstödsverksamhet och dels särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslöshet. 11 §. Hjälpverksamheten bör, så långt ske kan, inriktas på att bereda arbete åt största möjliga antal arbetslösa. Därvid böra statskommunala reservarbeten företrädesvis anordnas. 12 §. Den, som vill komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp enligt denna kungörelse, har att därom enligt av arbetslöshetskommissionen fastställt formulär göra ansökan hos arbetslöshetskommittén i den kommun, där han uppehåller sig. Vid ingivande av ansökan skall, där så finnes erforderligt, företes prästbetyg samt intyg om yrke och om den senast innehavda anställningens art och varaktighet jämte arbetsgivarens namn. Sistnämnda intyg skall vara utfärdat antingen av vederbörande arbetsgivare, fackförening eller därmed jämförlig organisation eller ock av två i orten välkända personer. 13 §. Arbetslöshetshjälp må endast tillkomma den, som a) är svensk medborgare eller tillhör stat, med vilken överenskommelse träffats om ömsesidighet beträffande hjälpåtgärder vid arbetslöshet; b) fyllt 16 år eller, då fråga är om annat reservarbete än ungdomsreservarbete, 18 å r ; c) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete; d) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbetssökande; samt e) på grund av arbetslöshet, som varat minst sex arbetsdagar efter det ansökan om arbetslöshetshjälp gjorts, befunnits vara i behov därav. Vid prövning av den arbetslöses behov skall hänsyn tagas till inkomster och tillgångar hos samtliga hemmavarande familjemedlemmar; dock bör hänsyn icke lagas till sådana tillgångar som bohag eller arbetsredskap. Ej heller må den omständigheten, att den arbetslöse h a r smärre besparingar eller eget hem, utgöra hinder för att arbetslöshetshjälp beredes honom. 14 §. På arbetslöshetskommissionen ankommer att, där så prövas lämpligt, bestämma, att endast arbetslösa tillhörande vissa yrken må åtnjuta arbetslöshetshjälp. 15 §. Den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, må ej åtnjuta arbetslöshetshjälp under viss av arbctslöshetskommittén bestämd tid, minst fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat. Erbjudet arbete på den öppna arbetsmarknaden skall anses lämpligt under förutsättning a) att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter; b) att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till å arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete;

309 c) alt det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder; samt d) att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till den arbetslöses personliga förhållanden eller arbetets natur. Vad sålunda föreskrivits angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal eller av arbetslöshetskommissionen förklarats eljest vara av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat, dock att inom område, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet allenast för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten. Över förklaring, som av arbetslöshetskommissionen meddelats angående beskaffenheten av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller, må klagan icke föras. 16 §. Under tiden för arbetskonflikt må arbetslöshetshjälp ej åtnjutas av a) den som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål för lockout); samt b) den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löneoch anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Närmare bestämmelser angående tillämpningen av vad sålunda föreskrivits meddelas av arbetslöshetskommissionen. 17 §. Arbetslöshetskommitté skall i första hand eftersträva att bereda sökande tillfälle till utkomst genom eget arbete. Kan lämpligt arbete icke beredas å öppna marknaden och kan, där sökanden prövas böra komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp, sysselsättning icke lämpligen beredas i reservarbete, skall kommittén efter i n h ä m t a n d e av de ytterligare upplysningar, som må befinnas erforderliga, och efter omsorgsfull prövning av behovet samt övriga på frågan inverkande omständigheter skyndsamt meddela beslut, huruvida och i så fall med vilket belopp, från vilken tidpunkt och på vilket sätt dagunderstöd skall utgå samt huruvida annan i denna kungörelse avsedd åtgärd bör vidtagas. Sökande, som enligt lagen om fattigvården äger hemortsrätt inom annan kommun än den, där ansökan om arbetslöshetshjälp göres, må, utan h i n d e r av sagda omständighet, kunna komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp. Dock bör arbetslöshetshjälp i regel icke tilldelas sådan sökande, därest han icke vistats inom kommunen under en tid av minst nio månader och tillika under denna tid innehaft anställning av mera stadigvarande beskaffenhet. 18 §. Arbetslöshetskommitté, som finner sig icke böra lämna arbetslöshetshjälp åt sökande, som enligt lagen om fattigvården äger hemortsrätt inom annan kommun, må hänvisa honom att söka dylik hjälp i den kommun, där han äger hemortsrätt, samt, efter av arbetslöshetskommissionen meddelat tillstånd, tilldela honom understöd till bestridande av kostnaden för hans resa till hemortsrättskommunen. Till sådant reseunderstöd utgår statsbidrag med halva beloppet. 19 §. Såsom familjeförsörjare anses i denna kungörelse den, som h a r försörjningsskyldighet mot make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant.

310 3 kap.

Reservarbeten.

Gemensamma bestämmelser. 20 §. Statliga reservarbeten utföras i arbetslöshetskommissionens regi efter överenskommelser med statliga myndigheter, landsting, kommuner, vägstyrelser eller enskilda. Statskommunala reservarbeten bedrivas i landstings, kommuns eller vägstyrelses regi. 21 §. Intet slag av arbete skall principiellt vara uteslutet från att kunna komma till utförande såsom reservarbete; dock med de inskränkningar, som följa av a)—f) h ä r nedan, nämligen: a) reservarbete skall vara ekonomiskt eller kulturellt berättigat; b) reservarbete skall komma staten, kommun eller annat allmänt rättssubjekt till godo; dock må som reservarbete även upptagas arbete, som kommer enskild till godo, såvida det utföres genom allmänt rättssubjekt; c) reservarbete bör vara sådant, att arbetarnas löner utgöra en jämförelsevis stor del av totalkostnaden; d) reservarbete bör vara sådant, att varje arbetare med normal arbetsförmåga lämpligen kan hänvisas till detsamma; e) reservarbete bör i regel kunna bedrivas under vintern; samt f) som regel, ehuru icke ovillkorligt, skall iakttagas, att reservarbete bör kunna upptagas, nedläggas, utökas eller inskränkas allt efter arbetslöshetens växlande omfattning. 22 §. Det ankommer p å arbetslöshetskommittén att hänvisa arbetslösa till reservarbete. Den, som är utestängd från dagunderstöd av anledning, varom i 46 § förmäles, skall jämväl vara utesluten från hänvisning till reservarbete. Har någon av nu nämnd anledning utestängts från dagunderstöd under längre tid än fyra veckor, må han dock efter utgången av fyra veckor från utestängningsåtgärdens ikraftträdande kunna hänvisas till reservarbete. 23 §.

Arbetslöshetskommissionen har att genom särskilda undersökningar på respektive orter utröna den öppna marknadens gängse grovarbetarlöner. I den mån anledning synes föreligga att antaga, att förändringar av lönenivån inträffat, böra nya undersökningar företagas. Med stöd av sålunda gjorda undersökningar fastställer arbetslöshetskommissionen reservarbetslönen. Denna bör ej överstiga den lägsta grovarbetarlön, förvilken arbete i orten kan i avsevärd omfattning beredas, med beaktande jämväl av löneförhållandena inom jord- och skogsbruk. Vid ackordsprissättning böra sådana åtgärder undvikas, som k u n n a medföra en minskning i arbetsintensiteten. Prövning av klagomål över arbetslöshetskommissionens beslut i frågor, som röra grunderna för bestämmande av arbetslönens storlek, ankommer på en särskild, av Kungl. Maj:t utsedd nämnd, för vilken instruktion fastställes av Kungl. Maj:t. Klagomål föranleder icke att verkställigheten av beslutet uppskjutes. Över nämndens beslut må klagan ej föras.

311 24 §.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger arbetslöshetskommissionen föreskriva vidtagandet av lämpliga åtgärder till främjande av övergång från reservarbete till arbete i öppna marknaden. 25 §.

Utbryter strejk vid reservarbete, skall arbetslöshetskommissionen föreskriva viss kort tid, efter vars utgång arbetet skall vara återupptaget, med påföljd att arbetare, som icke ställa sig sådan föreskrift till efterrättelse, omedelbart skiljas frän arbetet. Lika med dem, som sålunda skiljas från arbetet, skola de anses, vilka i deras ställe hänvisats till arbetet men vägrat antaga detsamma. L'tan hinder av vad sålunda stadgats må arbetslöshetskommissionen, då särskilda omständigheter finnas därtill föranleda, i h ä r avsedda fall kunna omedelbart skilja arbetare från arbetet. 26 §.

Vid reservarbete bör, då särskilda omständigheter icke till annat föranleda, användas material av inhemsk tillverkning. Särskilda bestämmelser rörande statliga reservarbeten. 27 §. I överenskommelse angående anordnande av statligt reservarbete skall bestämmas, till vilket belopp eller med vilken andel vederbörande uppdragsgivare skall själv bidraga till kostnadernas bestridande. Därvid skall, då fråga är om enskilda, dessas bidrag bestämmas på sådant sätt, att det minst motsvarar det belopp, vartill värdet för dem av arbetet må skattas. 28 §. Kommun, som önskar erhålla sysselsättning för arbetslösa vid de statliga reservarbetena, har att därom göra framställning till arbetslöshetskommissionen. Kommunen skall därvid lämna uppgift om antalet hjälpsökande arbetslösa inom kommunen samt om det antal av ifrågavarande arbetslösa, som enligt lagen om fattigvården äga hemortsrätt inom annan kommun. 29 §. Arbetslöshetskommissionen bestämmer för varje statligt reservarbete det antal arbetslösa de olika kommunerna äga att hänvisa till detsamma. På grundval av de enligt 28 § lämnade uppgifterna och den ytterligare utredning, som må anses erforderlig, har kommissionen därvid att pröva, huruvida visst antal av de platser, som tilldelas kommun, skall förbehållas hjälpsökande, vilka enligt lagen om fattigvården äga hemortsrätt inom annan kommun. 30 §.

Hänvisas familjeförsörjare till reservarbete å ort med lägre reservarbetslön än den, som är gällande inom kommun, varifrån hänvisningen sker, och finnes någon, i förhållande till vilken han är att anse såsom familjeförsörjare, vara i behov av understöd, äger n ä m n d a kommun bestämma, att ett särskilt ortstillägg till lönen skall utgå. Sådant ortstillägg får icke överstiga skillnaden mellan reservarbetslönen inom den hänvisande kommunen och reservarbetslönen för den

312 plats, där arbetet utföres, och må, då fråga är om ogift person, som h a r försörjningsskyldighet mot barn eller adoptivbarn, utgå med högst det belopp, som skulle hava utbetalats för barnet vid kontantunderstödsverksamhet i den hänvisande kommunen. Ortstillägg utbetalas till den behövande genom arbetslöshetskommissionens försorg och återgäldas månadsvis av den hänvisande kommunen. För hårt skattetyngd kommun med omfattande arbetslöshet äger kommissionen på ansökan helt eller delvis meddela befrielse från återbetalningsskyldighet. 31 §. Nödig kostnad för den arbetslöses resa till arbetsplats, dit han hänvisats, ersättes av statsverket. När särskilda omständigheter därtill föranleda, må enligt arbetslöshetskommissionens bestämmande ersättning av statsmedel utgå jämväl för den arbetslöses hemresa. 32 §.

Reservarbetare, som med hänsyn till arbetsplatsens belägenhet ej kan bo i sitt hem, skall kostnadsfritt erhålla logi. Drabbas sådan reservarbetare av sjukdom, skall hans vård bekostas av staten i den omfattning, arbetslöshetskommissionen prövar behövlig. 33 §.

Ersättning vid olycksfall utgår i enlighet med bestämmelserna i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Särskilda bestämmelser rörande statskommunala reservarbeten. 34 §. Landsting, kommun eller vägstyrelse, som ämnar anordna statskommunalt reservarbete, har att, innan arbetet påbörjas, inhämta arbetslöshetskommissionens medgivande därtill samt hos kommissionen göra ansökan om statsbidrag. Vid dylik framställning, som bör göras enligt av kommissionen fastställt formulär, skola fogas 1) fullständig redogörelse angående företagets beskaffenhet, omfattning (ritningar och kostnadsberäkningar) och betydelse för orten ävensom angående planen för dess bedrivande; 2) uppgift om antalet hjälpsökande arbetslösa inom den eller de kommuner, varifrån hänvisning av arbetslösa till arbetsföretaget är avsedd att äga rum, samt om det antal av ifrågavarande arbetslösa, som enligt lagen om fattigvården äga hemortsrätt inom annan kommun än vistelsekommunen; 3) uppgift om det antal arbetslösa, som beräknas erhålla anställning vid företaget, och den beräknade tiden för deras anställning; 4) redogörelse för ekonomin inom ifrågavarande kommun eller kommuner samt plan för företagets finansierande; ävensom 5) yttranden från vederbörande arbetslöshetskommitté eller arbetslöshetskommittéer rörande företagets ändamålsenlighet och betydelse för arbetslöshetens bekämpande. Då fråga är om arbete, som avser nyanläggning, omläggning eller förbättring av allmän väg, skola därjämte vid framställningen fogas dels utdrag av vägstämmans protokoll innefattande stämmans beslut angående företaget, dels ock länsstyrelsens beslut rörande företagets utförande, där sådant beslut är erforderligt.

313 35 §. Arbetslöshetskommissionen bestämmer det högsta antal arbetslösa, som från vederbörande kommun vid varje tillfälle må sysselsättas vid statskomnumalt reservarbete. På grundval av de enligt 34 § lämnade uppgifterna och den ytterligare utredning, som må anses erforderlig, har kommissionen därvid att pröva, huruvida visst antal av de platser, som tilldelas kommun, skall förbehållas hjälpsökande, vilka enligt lagen om fattigvården äga hemortsrätt inom annan kommun. Kommissionen har jämväl i övrigt att meddela närmare bestämmelser och villkor för arbetets anordnande och bedrivande samt för arbetslösas hänvisning till detsamma. Hänvisas familjeförsörjare till statskommunalt reservarbete å ort med lägre r e servarbetslön än den, som är gällande inom kommun, varifrån hänvisningen sker, och finnes någon, i förhållande till vilken han är att anse såsom familjeförsörjare, vara i behov av understöd, må, efter nämnda kommuns bestämmande, ett särskilt ortstillägg till lönen kunna utgå enligt i 30 § angivna grunder. Till bestridande av sådant ortslillägg utgår icke statsbidrag. 36 §.

Statsbidrag till statskommunalt reservarbete utgår för varje kalendermånad med högst hälften av det belopp, som under månaden sammanlagt i arbetslöner utbetalats till de arbetslösa, vilka vid företaget beretts arbete, men må, för varje arbetare och hel arbetsdag räknat, utgöra högst hälften av den för orten fastställda reservarbetslönen. Härjämte må statsbidrag beviljas att utgå med högst hälften av det belopp, vartill kostnaderna för material, transporter och arbetsledning skäligen kunna u p p skattas vid kostnadsberäkningarna. Om de verkliga kostnaderna befinnas lägre än de sålunda beräknade, skall statsbidrag utgå allenast med så stor del av de verkliga kostnaderna, som det beviljade statsbidraget utgjort av de beräknade kostnaderna. Till statskommunalt reservarbete, som avser nyanläggning, omläggning eller förbättring av allmän väg, må, utan h i n d e r av vad i första och andra styckena stadgas, statsbidrag beviljas att utgå med tre fjärdedelar av det belopp, vartill kostnaderna för själva vägarbetet skäligen kunna uppskattas vid kostnadsberäkningarna. Om de verkliga kostnaderna befinnas lägre än de sålunda beräknade, skall statsbidrag utgå allenast med så stor del av de verkliga kostnaderna, som det beviljade statsbidraget utgjort av de beräknade kostnaderna. Har arbetslöshetskommissionen föreskrivit, att visst antal av de platser, som tilldelats kommun, skall förbehållas hjälpsökande, vilka enligt lagen om fattigvården äga hemortsrätt inom annan kommun, må statsbidraget till arbetslöner, som utbetalats till sådana arbetslösa, utgå med större andel av kostnaderna än i första stycket sägs. Då särskilda skäl eljest därtill föranleda, må statsbidrag utgå med högre belopp än som följer av vad ovan angivits. Fråga om statsbidrag med högre belopp än tre fjärdedelar skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Är fråga om sådant företag, som avses i tredje stycket, må b i d r a g efter Kungl. Maj:ts prövning jämväl utgå å kostnaden för marklösen m. m. enligt de grunder, som angivas i § 3 mom. 3 av kungörelsen angående statsbidrag till allmänna vägars byggande m. m. 1 37 §.

Vid p r ö v n i n g av fråga om statsbidrag h a r arbetslöshetskommissionen att taga hänsyn ej mindre till arbetslöshetens art och omfattning inom kommunen eller 1

Se 1934: 207.

314 kommunerna, till utsträckningen och ändamålsenligheten av övriga åtgärder, som inom desamma må vara vidtagna för arbetslöshetens bekämpande, samt till företagets lämplighet för detta syfte, än även till kommunernas ekonomiska bärkraft. Då fråga är om nyanläggning, omläggning eller förbättring av väg, skall före ärendets avgörande yttrande inhämtas från vederbörande länsstyrelse. 38 §. 1 revisionen av sådant statskommunalt reservarbete, som bedrives i landstings eller vägstyrelses regi, skall deltaga minst en revisor, som efter anmälan av landstingets förvaltningsutskott eller vägstyrelsen utses av länsstyrelsen för kalenderår. Det åligger arbetslöshetskommissionen att övervaka verksamheten vid de statskommunala reservarbetena, varvid särskilt bör tillses, att statsmedel icke användas i större utsträckning än hjälpbehovet kräver. Kommissionen må, om landsting, kommun eller vägstyrelse underlåter att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, kommissionen meddelat, eller anledning eljest därtill föreligger, besluta, att statsbidrag icke vidare eller endast i minskad omfattning skall utgå. 4 kap.

Kontantunderstödsverksamhet. Dagunderstöd. 39 §.

Kommun, som anvisat medel till beredande av dagunderstöd vid arbetslöshet i enlighet med vad nedan sägs och önskar för sådant ändamål komma i åtnjutande av statsbidrag, h a r att, innan verksamheten begynnes, inhämta arbetslöshetskommissionens medgivande därtill samt hos kommissionen göra ansökan om statsbidrag. Kommunen skall därvid lämna uppgift om antalet hjälpsökande arbetslösa inom kommunen samt om det antal av ifrågavarande arbetslösa, som enligt lagen om fattigvården äga hemortsrätt inom annan kommun. 40 §.

Arbetslöshetskommissionen bestämmer det högsta antal arbetslösa inom kommunen, för vilket vid varje tillfälle statsbidrag till dagunderstöd må beräknas. På grundval av de enligt 39 § lämnade uppgifterna och den ytterligare utredning, som må anses erforderlig, h a r kommissionen därvid att pröva, huruvida visst antal av de understödsrum, som tilldelas kommun, skall förbehållas hjälpsökande, vilka enligt lagen om fattigvården äga hemortsrätt inom annan kommun. 41 §. Statsbidrag till dagunderstöd utgår, där ej omständigheterna prövas föranleda lägre bidrag, för envar arbetslös med hälften av det honom tilldelade understödet, dock högst hälften av: 3 kronor p e r dag för man och hustru tillhopa samt för ensam person, som lever i gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant; 2 kronor per dag för ensam person, som fyllt 18 år; 1 krona 20 öre p e r dag för ensam person, som fyllt 16 men ej 18 år; samt 60 öre per dag för varje inom eller utom äktenskap fött barn. Har arbetslöshetskommissionen föreskrivit, att visst antal av de understödsrum, som tilldelats kommunen, skall förbehållas hjälpsökande, vilka enligt lagen om fattigvården äga hemortsrätt inom annan kommun, må statsbidraget till dagunderstöd för sådan arbetslös utgå med större andel av understödet än i första stycket sägs.

315 Då särskilda skäl eljest därtill föranleda, må statsbidraget bestämmas att utgå med större andel av dagunderstödet, än som följer av vad ovan angivits. Fråga om statsbidrag med mera än tre fjärdedelar av dagunderstödet skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Statsbidrag utgår allenast under förutsättning, att vad i berörda hänseende av kommunala medel utgivits förklarats icke vara att anse såsom fattigvårdsunderstöd. Statsbidrag må ej utgå för mera än sex dagar i veckan och ej heller för tid före sjunde dagen, räknat från och med den dag, då ansökan om arbetslöshetshjälp blivit gjord. 42 §.

Vid prövning av fråga om statsbidrag h a r arbetslöshetskommissionen att taga hänsyn ej m i n d r e till arbetslöshetens art och omfattning inom kommunen samt till utsträckningen och ändamålsenligheten av de åtgärder, som där må vara vidtagna för arbetslöshetens bekämpande, än även till kommunens ekonomiska bärkraft. 43 §.

Dagunderstöd må icke utgå till den, som i anledning av arbetslöshet åtnjuter fattigvård för sig eller sin familj av annat slag än som avses i 50 § 2 mom. i lagen om fattigvården eller som, då fråga är om fattigvård för någon, i förhållande till vilken han är att anse såsom familjeförsörjare, utgöres av vård å sjukvårdsanstalt; dock skall vad sålunda föreskrivits icke utgöra h i n d e r för understöds utgivande åt den, som i synnerligen trängande fall för sig eller sin familj tillfälligt åtnjuter fattigvård av annat slag än nyss sagts. 44 §.

Dagunderstöd må utgå med högst de belopp, som arbetslöshetskommissionen för varje kommun medgiver, dock högst med belopp, motsvarande två tredjedelar av den för orten fastställda reservarbetslönen. F ö r tid, under vilken arbetslös åtnjuter daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, må dagunderstöd icke utgivas till honom. Åtnjuter arbetslös bidrag från annan arbetslöshetskassa eller från arbetsgivare eller är han eljest i anledning av arbetslösheten lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd, må dagunderstöd till honom utgå med högst så stort belopp, att detsamma jämte sådant b i d r a g eller understöd uppgår till två tredjedelar av i första stycket avsedd reservarbetslön. 45 §.

Dagunderstöd må efter omständigheterna utgå i penningar eller, helt eller delvis, i naturaförmåner, såsom livsmedel eller beklädnadspersedlar. 46 §.

Befinnes arbetslös, som åtnjuter dagunderstöd, icke föra ett ordentligt och nyktert levnadssätt, skall arbetslöshetskommittén indraga dagunderstödet. Den, som åtnjuter dagunderstöd, är pliktig att å för honom av arbetsförmedlingsanstalten bestämda tider, minst en gång i veckan, anmäla sig hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen i orten ävensom att, där kommunen såsom villkor för åtnjutande av dagunderstöd så föreskrivit, under tid motsvarande högst två dagars arbetstid p e r vecka utan särskild ersättning utföra lämpligt kommunalt arbete.

316 Den arbetslöse har att efter anvisning av arbetslöshetskommittén samvetsgrant deltaga i kurs, som av kommittén anordnas för att bereda unga arbetslösa utbildning. Försummar den arbetslöse att iakttaga vad sålunda föreskrivits, äger arbetslöshetskommittén efter omständigheterna helt eller delvis samt tillsvidare eller för viss tid indraga dagunderstöd. 47 §.

Det åligger arbetslöshetskommissionen att övervaka dagunderstödsverksamheten, varvid särskilt bör tillses, att statsmedel icke användas i större utsträckning än hjälpbehovet kräver. Kommissionen må, om kommun underlåter att ställa sig till efterrättelse här givna bestämmelser eller de föreskrifter, kommissionen meddelat, eller anledning eljest därtill föreligger, besluta, att statsbidrag icke vidare eller endast i minskad omfattning skall utgå. Hyreshjälp. 48 | . I särskilt ömmande fall må hyreshjälp tilldelas familjeförsörjare, som åtnjuter dagunderstöd. Såsom hyreshjälp anses även bidrag till betalning av ränta å skuld för eget hem ävensom till bestridande av därmed jämförliga oundgängliga utgifter för hemmets och familjens sammanhållande. Hyreshjälp må ej utgå i sådana fall, då antagas må, att hyreshjälpen skulle föranleda den arbetslöse att avstå från att söka på annan ort erhålla arbete. 49 §. Kommun, som ämnar bereda arbetslösa hyreshjälp och önskar för dylikt ändamål komma i åtnjutande av statsbidrag, har att, innan sådan verksamhet begynnes, inhämta arbetslöshetskommissionens medgivande därtill samt hos kommissionen göra ansökan om statsbidrag. Kommunen skall därvid lämna uppgift om antalet hjälpsökande familjeförsörjare inom kommunen samt om det antal av ifrågavarande hjälpsökande, som enligt lagen om fattigvården äga hemortsrätt inom annan kommun. Vid ansökningen, som bör vara inkommen till kommissionen senast sex veckor före ingången av det kalenderkvartal, ansökningen avser, skall vidare fogas beräkning över för ändamålet u n d e r nämnda kvartal erforderliga medel. Statsbidrag till beredande av hyreshjälp beviljas av arbetslöshetskommissionen för ett kalenderkvartal i sänder. Kommissionen bestämmer därvid det högsta antal arbetslösa, för vilket statsbidrag till hyreshjälp må beräknas, ävensom huruvida visst antal av de kommunen tilldelade undcrstödsrummen skall förbehållas hjälpsökande, som enligt lagen om fattigvården äga hemortsrätt inom annan kommun. 50 §.

Statsbidrag till hyreshjälp utgår med högst hälften av envar person tilldelad hyreshjälp. Har arbetslöshetskommissionen föreskrivit, att visst antal av de understödsrum, som tilldelats kommunen, skall förbehållas arbetslösa, vilka enligt lagen om fattigvården äga hemortsrätt inom annan kommun, må statsbidraget till hyreshjälp för sådan arbetslös utgå med större andel av hyreshjälpen än i första stycket sägs. Då särskilda skäl eljest därtill föranleda, må statsbidrag bestämmas att utgå med större andel av hyreshjälpen, än som följer av vad ovan angivits.

317 Fråga om statsbidrag med mera än tre fjärdedelar av kostnaderna för hyreshjälp skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Statsbidrag utgår allenast under förutsättning att vad i berörda hänseende av kommunala medel utgivits förklarats icke vara att anse såsom fattigvårdsunderstöd. 51 §. Vad i 44 § föreskrivits skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga om hyreshjälp. 5 kap.

Särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslöshet. 52 §.

Den särskilda statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten för unga arbetslösa bedrives under tre huvudformer, nämligen dels kursverksamhet, anordnad genom vederbörande arbetslöshetskommitté, dels frivillig arbetstjänst och dels ungdomsreservarbeten. Till kursverksamhet må statsbidrag utgå dels med belopp, motsvarande ersättningen till kursledare och lärare, dels ock med högst hälften av de med verksamheten förenade utgifterna för undervisningsmateriell. Angående frivillig arbetstjänst och ungdomsreservarbeten ävensom andra särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslöshet gäller vad därom må vara föreskrivet. 6 kap.

Utbetalning av statsbidrag m. m. 53 §.

Statsbidrag utbetalas genom arbetslöshetskommissionen av medel, som av Kungl. Maj:t ställas till kommissionens förfogande: a) såvitt angår arvode jämlikt 9 § åt revisor årsvis i efterskott; b) såvitt angår reseunderstöd enligt 18 § månadsvis i efterskott; c) såvitt angår statskommunala reservarbeten månadsvis i efterskott, dock att, d ä r jämlikt 36 § tredje eller sjätte stycket fråga är om statsbidrag till arbete å allmän väg eller till marklösen m. m., utbetalning verkställes på sätt i varje särskilt fall föreskrives; d) såvitt angår dagunderstöd månadsvis i efterskott; e) såvitt angår hyreshjälp kvartalsvis i efterskott; samt f) såvitt angår kursverksamhet, varom i 52 § förmäles, efter verksamhetens upphörande. 54 §. Framställning om utbekommande av statsbidrag till bedriven hjälpverksamhet göres hos arbetslöshetskommissionen enligt av kommissionen fastställt formulär. D y l i i framställning skall, vid äventyr att kommissionen eljest må k u n n a förklara rätten till statsbidrag för viss tid förverkad, vara till kommissionen inkommen: a) såvitt angår arvode jämlikt 9 § åt revisor senast en månad efter kalenderårets utgång; b) såvitt angår statskommunala reservarbeten, där ej jämlikt 36 § tredje eller sjätte stycket fråga är om statsbidrag till arbete å allmän väg eller till marklösen m. m., samt dagunderstöd och reseunderstöd enligt 18 § senast å femtonde dagen i varje m å n a d ; c) såvitt angår hyreshjälp senast å femtonde dagen i månaden näst efter kvartalets utgång ; samt

318 d) såvitt angår kursverksamhet, varom i 52 § förmäles, senast en månad efter den dag, då verksamheten i enlighet med av kommissionen meddelad föreskrift upphört. 55 §.

Kostnaderna för arbetslöshetskommissionens och den i 23 § omförmälda nämndens verksamhet, arvode jämlikt 9 § åt revisor samt kostnaderna för andra reservarbeten än ungdomsreservarbeten bestridas från reservationsanslaget till statliga och statskommunala reservarbeten. Statsbidrag till kontantunderstöd bestrides från reservationsanslaget till bekämp a n d e av arbetslösheten. Kostnaderna för kursverksamhet och andra i 5 k a p . avsedda åtgärder bestridas från reservationsanslaget till särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten eller, i den mån sagda anslag visar sig otillräckligt, från reservationsanslaget till bekämpande av arbetslösheten. Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 juli 1934, från och med vilken dag kungörelsen den 26 juni 1933 (nr 446) angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet u p p h ö r att gälla. Det alla som vederbör hava sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den 30 juni 1934.

N r 426/1935. K u n g l . Maj:ts k u n g ö r e l s e o m ä n d r a d l y d e l s e i v i s s a d e l a r a v k u n g ö r e l s e n d e n 30 juni 1934 (nr 434) a n g å e n d e s t a t l i g o c h s t a t s u n d e r s t ö d d hjälpv e r k s a m h e t vid a r b e t s l ö s h e t ; g i v e n S t o c k h o l m s s l o t t d e n 28 juni 1935. Kungl. Maj:t har, med anledning av riksdagens beslut, 1 funnit gott förcrdna, att 5, 7, 30, 38, 49, 53, 54 och 55 §§ kungörelsen den 30 juni 1934 angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 5 §.

Särskild arbetslöshetskommitté — — — finnas suppleanter. Ordföranden och till arbetslöshetskommissionen. Ledamöter och deras suppleanter utses för viss tid, i stad av stadsfullmäktige samt på landet av kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kommunalstämma. Om vals utgång skall arbetslöshetskommissionen omedelbart underrättas. Arbetslöshetskommitté, som här avses, bör vara sammansatt på sådant sätt, att den inrymmer representanter dels för de kommunala myndigheter, vilki äga särskild sakkunskap å ifrågavarande område, dels ock för arbetsgivarnas och arbetarnas intressen. Finnes inom kommun organ för den offentliga arbe.sförmedlingen, bör ledamot av styrelsen för eller tjänsteman hos organet vara ledamot av kommittén eller äga tillfälle att deltaga i dess överläggningar. Inom kommun, där sådant organ ej finnes, har kommittén att hos den offentliga arbetsförmedlingens huvudkontor i länet begära tillsättande av arbetsförmedlingsoiabud. Till sådant ombud bör icke ordförande i arbetslöshetskommitté utses. 1

Riksdagens skrivelse 1935: 371.

319 Som ordförande, ledamot eller suppleant må ej den tjänstgöra, som är föremål för hjälpverksamhet enligt denna kungörelse eller åtnjuter fattigvård. 7 §.

Revision av särskild arbetslöshetskommittés verksamhet verkställes av revisorer, utsedda för kalenderår. Minst en av revisorerna utses av länsstyrelsen efter anmälan av vederbörande kommunala myndighet. Minst två revisorer väljas i stad av stadsfullmäktige och på landet av kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kommunalstämma. Där ordinarie — för kalenderår. Till revisor uppdraget avser. Som revisor må ej den tjänstgöra, som är föremål för hjälpverksamhet enligt denna kungörelse eller åtnjuter fattigvård. Om utseende av revisorer skall anmälan omedelbart göras till arbetslöshetskommissionen. 30 §.

Hänvisas familjeförsörjare till statligt reservarbete å ort med lägre reservarbetslön än den, som är gällande inom kommun, varifrån hänvisningen sker, och finnes någon, i förhållande till vilken han är att anse såsom familjeförsörjare, vara i behov av understöd, äger arbetslöshetskommittén inom nämnda kommun, där kommunen ställt medel till förfogande för ändamålet, bestämma, att ett särskilt ortstillägg till lönen skall utgå. Sådant ortstillägg får icke överstiga skillnaden mellan reservarbetslönen inom den hänvisande kommunen och reservarbetslönen för den plats, där arbetet utföres, och må, då fråga är om ogift person, som h a r försörjningsskyldighet mot barn eller adoptivbarn, utgå med högst det belopp, som skulle hava utbetalats för barnet vid kontantunderstödsverksamhet i den hänvisande kommunen. Ortstillägg enligt denna paragraf utbetalas till den behövande genom arbetslöshetskommissionens försorg och återgäldas månadsvis av den hänvisande kommunen. Kommissionen äger på ansökan meddela kommun befrielse från återbetalningsskyldighet i den utsträckning, förhållandena finnas påkalla, därvid kommissionen dock h a r att tillse, att statens bidrag till ortstilläggen icke må utgå efter högre procentsats än den, efter vilken statens bidrag till annan hjälpverksamhet inom kommunen enligt denna kungörelse kan utgå. 38 §.

I revisionen av sådant statskommnunalt reservarbete, som bedrives i landslings eller vägstyrelses regi, skall deltaga minst en revisor, som efter anmälan av landstingets förvaltningsutskott eller vägstyrelsen utses av länsstyrelsen för kalenderår. Såsom sådan revisor må ej den tjänstgöra, som är föremål för hjälpverksamhet enligt denna kungörelse eller åtnjuter fattigvård. Det åligger skall utgå. 49 §. Kommun, som erforderliga medel. Statsbidrag till beredande av hyreshjälp beviljas av arbetslöshetskommissionen för högst ett kalenderkvartal i sänder, efter det kommissionen inhämtat Kungl. Maj :ts medgivande angående det sammanlagda belopp, som u n d e r kvartalet må för ändamålet högst användas. Kommissionen bestämmer därvid det högsta antal arbetslösa, för vilket statsbidrag till hyreshjälp må beräknas, ävensom huruvida visst antal av de kommunen tilldelade understödsrummen skall förbehållas hjälpsökande, som enligt lagen om fattigvården äga hemortsrätt inom a n n a n kommun.

320 53 §. Statsbidrag utbetalas kommissionens förfogande: a) såvitt angår arvode jämlikt 9 § åt revisor i efterskott för tid, som arbetslöshetskommissionen äger bestämma; b) såvitt angår i efterskott; c) såvitt angår statskommunala reservarbeten månadsvis i efterskott, dock att, där jämlikt 36 § andra stycket fråga är om statsbidrag till kostnader för material, transporter och arbetsledning vid annat arbete än allmän väg eller jämlikt 36 § tredje eller sjätte stycket fråga är om statsbidrag till arbete å allmän väg eller till marklösen m. m., utbetalning verkställes på sätt i varje särskilt fall föreskrives; d) såvitt angår i efterskott; e) såvitt angår • efterskott; samt f) såvitt angår verksamhetens upphörande. 54 §. Framställning om fastställt formulär. Dylik framställning kommissionen inkommen: a) såvitt angår kalenderårets utgång; b) såvitt angår arbetslöner vid statskommunala reservarbeten, där ej jämlikt 36 § tredje eller sjätte stycket fråga är om statsbidrag till arbete å allmän väg eller till marklösen m. m., samt dagunderstöd och reseunderstöd enligt 18 § senast å femtonde dagen i varje m å n a d ; c) såvitt angår utgång; samt d) såvitt angår föreskrift upphört. 55 §. Kostnaderna för arbetslöshetskommissionens och den i 23 § omförmälda nämndens verksamhet ävensom arvode jämlikt 9 § åt revisor bestridas från förslagsanslaget till statens arbetslöshetskommission. Kostnaderna för andra reservarbeten än ungdomsreservarbeten bestridas från reservationsanslaget till statliga och statskommunala reservarbeten. Statsbidrag till kontantunderstöd ävensom kostnaderna för kursverksamhet och övriga i 5 kap. avsedda åtgärder bestridas från reservationsanslaget till kontantunderstödsverksamhet m. m. Denna kungörelse skall äga tillämpning frän och med den 1 juli 1935. Det alla som vederbör hava sig hörsamligcn att efterrätta. Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den 28 juni 1935.

321 Bil. 17.

Utvecklingen av olika arbetargruppers reala årsförtjänster. Av EINAR DAHLGREN.

Med hänsyn till det föreliggande lönestatistiska materialets omfattning måste en skildring av den reala årslönens utveckling under en längre tidsperiod begränsas till den inom industri och bergsbruk, jordbruk, kommunal verksamhet samt statlig järnvägsdrift sysselsatta arbetarpersonalen. För arbetare inom byggnadsverksamhet, handel och annan transportverksamhet än statens järnvägar jämte ett flertal andra viktiga arbetsmarknadsområden står nämligen liknande material icke till b u d s från tiden före kriget; det för efterföljande år disponibla materialet måste därjämte betecknas som i flera avseenden ofullständigt. Till följd av berörda brister är det tydligen icke möjligt att erhålla en sammanfattande bild av lönerörelsen för arbetskraften i dess helhet. I vad mån de tillgängliga löneserierna äro representativa utanför deras eget område kan givetvis icke bedömas, även om sannolikheten talar för att lönebildningen inom de oredovisbara arbetsmarknadsområdena i viss grad stått under inflytande av löneutvecklingen inom så pass dominerande näringsområden som exempelvis industri och jordbruk. I efterföljande framställning återgivna årslöneuppgifter h ä r r ö r a från socialvetenskapliga institutets lönestatistiska undersökningar samt från socialstyrelsens lönestatistik. 1 Omräkning av nominallön till reallön har skett med ledning av socialvetenskapliga institutets samt socialstyrelsens levnadskostnadsindexserier (åren 1881—1913 resp. 1914—1930).*

1.

Arbetare inom industri och bergsbruk.

Den nominella och reala årslönens utveckling under perioden 1881—1930 för manlig arbetarpersonal inom industri och bergsbruk framgår av nedan återgivna indexserier (basperiod: 1910—1913 = 100). Å r 1881 1882 . 1883 1884 18b5

Nominell årslön

Real årslön

50-8 522 52-2 53-6 531

54-3 57-3 57-6 61-4 638

Å r 1886 1887 188H 1^89 1890

Nominell årslön

Real årslön

521 52-6 53-8 570 58-3

65 9 68-9 68 1 69-0 69-1

1 Källor: Bagge, Wages in Sweden I; Kommunalarbetarnas löner i Sverige 1865—1930; samt Svennilson, Wages in Sweden II. — Lönestatistisk årsbok för Sverige iSveriges off. statistik). 2 Källor: Myrdal, The Cost of Living in Sweden 1830—1930. — Detaljpriser och indexberäkningar åren 1913—1930 (Sveriges off. statistik). 21—11. 352S71

322 År 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1901 1905 1906 1907 1908 1909 1910

Nominell årslön

Real årslön

58-9 58-5 59-3 60-3 61-3

67-7 68-5 72-3 77-5 77-4 80-5 80-4 81-4 81-2 83-1 83-8 84-6 84-9 88-4 86-4

63-3 65-2 69-2 72-1 74-5 73-4 74-7 76-2 78 4 78-3 85-4 90-2 90 2 82-0 96-8

92-3 92-8 914 83-8 99-0

År 1911 1912.. 1913.. 1914... 1915.. 1916.. 1917 1918 1919 1920.. 1921 1922. 1923.. 1924 1925 1926 1927.. 1928 1989. 1930.

Nominell årslön

Rea årslöi

98-0 101-7 103-3 99-4 103-8

1017 989 1002 951 865

115 6 138-5 191-0 240-0 278-1

853 810 80-1 871 1001 103-) 96-5 1008 1084 108-! 116) 1191 114-: 124-) 127-.

245-7 185-9 180-3 193-9 1971 205-0 206-8 199-8 2157 213-5

Till grund för indexserierna ligga uppgifter från två skilda lönestatistiska undersökningar, nämligen socialvetenskapliga institutets för perioden 1881—:913 och socialstyrelsens för efterföljande år (källor, se sid. 321 not 1 ) . Med hänsyn till de betydande olikheter som förefinnas mellan n ä m n d a undersökningar i fiåga om såväl primärmaterialet till dessa som metoderna för de genomsnittliga irsförtjänsternas beräkning, är det antagligt, att de erhållna årslöneindexserierna eke på ett fullt tillfredsställande sätt återspegla den nominella resp. reala årslöiens faktiska utvecklingstendens. Socialvetenskapliga institutets undersökning byfger sålunda p å uppgifter inhämtade från ett jämförelsevis litet antal — merenlels genomgående — företag, varvid från varje enskilt företag utvalts ett represeitativt antal under resp. år mer p e r m a n e n t sysselsatta arbetare av växlande kvaltet. Proportionen mellan antalet arbetare av olika yrkeskvaliteter h a r fixerats vid en godtyckligt vald tidpunkt samt hållits konstant undersökningsperioden igenim; hänsyn h a r alltså icke tagits till inträdda, av produktionsomläggningar betingide förskjutningar i arbetarpersonalens yrkessammansättning. De av socialstyrelsen framräknade genomsnittliga årslönerna grunda sig åter på uppgifter om företagens löneutbetalningar till det totala under året i fråga i medeltal sysselsatta arbearantalet. På grund av den tillämpade beräkningsmetoden, enligt vilken samtiga växlingar i arbetskraftens yrkes- och åldersfördelning komma till uttryck i irslönens storlek, kan socialstyrelsens löneserie sägas återgiva lönen som kostrad, under det att socialvetenskapliga institutets serie närmast belyser lönen som inkomst. I vilken grad indexserien för den nominella årslönen påverkas av ovan ingivna förhållanden undandrager sig likväl varje bedömande. Man torde dtck kunna antaga, att den med utgångspunkt från n ä m n d a löneindexserie och illgängliga levnadskostnadsindices framräknade indexserien för reallönen ger en åtminstone tillnärmelsevis riktig bild av den sekulära köpkraftsutvecklingen för den industriellt, mer regelbundet sysselsatta arbetskraften. Med undantag för ett p a r enstaka år stiger den reala årslönen oavbrutet un ler förkrigsperioden samt undergår u n d e r 1920-talet ånyo en påfallande stark stegring. Den sammanlagda reallönestegringen mellan de båda yttersta 5-årspeiioderna uppgår till icke mindre än 105 7c, vilket m. a. o. innebär en i runt tal fördubblad köpkraft för de sysselsatta arbetarna. Av denna stegring infaler

323 två tredjedelar före kriget samt en tredjedel under 1920-talet. Bortses från de under krigsperioden r å d a n d e exceptionella förhållandena kan reallönestegringen sägas ha förlöpt relativt jämnt. Gär man till arbetare sysselsatta inom olika industrigrenar framträda såväl före som efter 1913 vissa oregelbundenheter i utvecklingen av deras årslöner, vilket belyses av i nedanstående tablåer sammanställda indexserier; serierna beräknade med utgångspunkt från de nominella årsförtjänsterna. Årslön: manliga arbetare.

Index: 1910— 1913 = 100.

Å r

Järnoch stålverk

Gruvor

Mekaniska verkstäder

Jordoch stenindustri

Sågverk

1881/85 1886/90 1891/95 1896/UO 1901/05 1906/10

56 56 59 66 72 85

57 53 59 68 77 87

54 54 59 71 78 91

46 50 54 63 71 84

70 74 84 85 91

Läder-, Tex- gummiPapLivsPaptilpersoch pers- medelsmasse- bruk fabriker fabri- kemisk ker industri fabriker

68 84 95

48 49 58 64 72 85

46 53 59 68 78 92

53 54 58 67 73 87

46 51 57 66 77 92

Under perioden 1881—1913 starta, som synes, lönerna för arbetare inom järnoch stålverk, gruvor, mekaniska verkstäder och textilfabriker (och sannolikt även sågverk) relativt sett från en betydligt högre nivå än för övriga arbetare. Redan tio år senare har dock en utjämning kommit till stånd; med undantag för jordoch stenindustri samt sågverk ligga indextalen mellan 57 och 59 enheter. Under de tre efterföljande perioderna splittras emellertid löneutvecklingen ånyo. Inom industrier såsom mekaniska verkstäder och livsmedelsfabriker fortskrider lönestegringen betydligt snabbare än inom exempelvis jord- och stenindustrien, järnoch stålverk samt pappersbruk. Årslön: manlig a arbetare.

Å r

1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930

Index: 1913 = 100.

Gruvor och metallindustri

Träindustri

Pappersoch grafisk industri

Livsmedelsindustri

Textiloch beklädnadsindustri

Läder-, hår- och gummivaruindustri

Kemiskteknisk industri

239-7 185-0 175-0 193-1 196-8 206-8 210-6 203-3 221-3 218-6

280-7 192-4 206-9 224-5 218-9 223-4 231-0 224-5 236-2 236-6

248-1 186 9 179-6 197-1 1.96-6 207 2 211-2 190-8 219-7 218-5

310-8 236-2 208-3 215-0 227-7 235-3 234-2 223-3 239-1 240-1

244-4 206-1 204-8 201-4 197-8 203-9 206-4 204-3 203-7 207-3

260-7 198-4 210-1 208-8 206-9 198-7 204-7 203-3 198-1 209-2

256-4 193-5 198-8 206-2 219 0 226-9 231-6 227-1 235-4 2360

Under 1920-talet h a r löneutvecklingen gestaltat sig gynnsammast för arbetare inom trä-, livsmedels- och de kemisk-tekniska industrierna, medan lönestegringen varit relativt svagast för arbetare inom textil- och beklädnadsindustrien, läder-, hår- och gummivaruindustrien. Att döma av löneserier för senare år föreligga mycket påtagliga olikheter i löneutvecklingen för manlig och kvinnlig arbetskraft; nedan meddelade indextal för den kvinnliga industriarbetarlönens utveckling inom olika industrigrenar belyser detta.

324 Årslön: kvinnliga arbetare.

År

1921 1924 1927 1930

Index: 1913 = 100.

Gruvor och metallindustri

Träindustri

Pappersoch grafisk industri

Livsmedelsindustri

Textiloch beklädnadsindustri

Läder-, hår- och gummivaruindustri

Kemiskteknisk industri

296-3 240-3 271-5 292-9

303-5 254-1 282-8 267-1

269-2 226-4 239-4 241-8

318-2 232-5 256-9 263-3

260-6 228-5 2311 244-9

261-1 20.S-3 2237 221-7

238-1 209-8 245-3 261-7

Karakteristiskt för utvecklingen av den kvinnliga arbetskraftens årslöner är att dessa stegrats i avsevärt högre grad än för manliga arbetare; detta drag i utvecklingen är genomgående för samtliga industrier. Mellan de olika industrigrupperna inbördes kan man åter, liksom fallet var med lönerna för män, konstatera en tydligt oenhetlig löneutveckling. 2.

Jordbruksarbetare.

För att ge en i möjligaste mån allsidig belysning av lönenivåns förändringar inom jordbruket ha i efterföljande tablåer sammanställts de mest representativa av tillgängliga löneindexserier för perioderna 1881—1913 samt 1913—1930; basperiod 1910/13 resp. 1913. Samtliga serier bygga på nominella dags- resp. årsförtjänster. En uppskattning av den reala löneförändringen inom jordbruket omöjliggöres däremot på den grund, att kännedom saknas om levnadskostnadernas utveckling på landsbygden. Tillgängliga levnadskostnadsindexserier hänföra sig i stort sett till förhållandena i städer och mer industrialiserade samhällen på landsbygden, varför en tillämpning av dessa för jordbruksbefolkningens vidkommande sannolikt ger missvisande resultat, enär man h a r anledning antaga, att sammansättningen av landsbygdsbefolkningens konsumtion gestaltat sig väsentligen olika gentemot den för huvudmassan av den övriga befolkningen. Års- och daglöner för jordbruksarbetare.

Ar

1881/85 1886/90 1891/95 1896/00 1901/U5 1906/10

Index: 1910—1913 = 100. Total årslön för statare enligt jordKvinnliga bruksstatistiken

Daglön tor manliga arbetare enligt:

uaglon for kvinnliga arbetare enligt:

K o n t a n t årslön för tjänare enligt jordbruksstatistiken

Markegångstaxorna

Jordbruksstatistiken

Markegångstaxorna

Jordbruksstatistiken

Manliga

52 49 57 67 75 92

55 un 62 73 80 95

50 52 55 67 77 91

50 53 61 69 79 93

50 48 55 66 75 92

35 36 44 55 66 87

56 56 61 69 77 94

Med undantag för serien »kontant årslön för kvinnliga tjänare» förete ovan angivna indexlöneserier en påfallande likartad trendmässig utveckling, vilket torde berättiga till antagandet, att förändringen i lönenivån för jordbruksarbetare varit av ungefär den omfattning, som serierna utvisa. Av största betydelse är att konstatera, att indextalen 1881/85 utgå från samma nivå som motsvarande tal för manliga industriarbetare, vilket m. a. o. indicerar, att de nominella löneförändringarna inom dessa båda viktiga arbetsmarknadsområden varit i det när-

325 masle av samma styrka. Under sådana förhållanden måste tydligen en väsentligt olikartad real lönestegring för resp. arbetargrupper äga sin grund i en inom motsvarande områden starkt skiljaktig levnadskostnadsutveckling. Genomsnittslön för manliga lantarbetare.

1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930

Tillfälliga daglönare

Statavlönade körkarlar

Tjänare Å r

Index: 1913 = 100.

kontant årslön

årslön plus kost och logi

kontant årslön

årslön plus naturaförmåner

240 187 174 175 174 172 172 172 174 174

227 182 169 170 167 165 164 164 164 160

245 19S 187 190 191 190 190 191 192 192

229 184 177 190 183 184 185 185 182 175

Beräknad total avlöning per sommardaglön år för i arbets- samtliga i egen arbetare givares kost kost 227 170 160 161 160 159 159 159 159 158

232 170 160 163 162 162 161 162 162 164

229 178 167 172 169 168 168 168 168 165

Under 1920-talet förmärkes däremot en påfallande splittring i lönenivån för olika grupper av jordbruksarbetare. Årslönerna för manliga tjänare och statavlönade körkarlar uppvisa sålunda starkt skiljaktig utvecklingshastighet. Tages den av socialstyrelsen beräknade, i tablåns sista kolumn meddelade serien över den »totala avlöningen per år för samtliga arbetare» som mätare p å förändringen i årslönen för manliga jordbruksarbetare, ligger denna i jämförelse med motsvarande serie för industriarbetare på en avsevärt lägre nivå och visar gentemot denna en markant eftersläpning under hela perioden. För att en reallönestegring för jordbruksarbetarna likformig med industriarbetarnas skall vara möjlig, kräves alltså, att levnadskostnadsutvecklingen inom jordbruket under senare år försiggått i betydligt långsammare tempo än inom stadssamhällena. I någon mån modifieras nyssnämnda slutsats därav, att lönenivån för kvinnliga jordbruksarbetare efter kriget erhållit en avgjort gynnsammare utveckling (jfr indexserierna i nedanstående t a b l å ) . Genomsnittslön för kvinnliga lantarbetare.

Tillfälliga daglönare

Tj änare Å r

1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 . . . . 1929 1930

Index: 1913 = 100.

sommardaglön

kontant årslön

årslön plus kost och logi

i egen kost

i arbetsgivares kost

275 228 215 218 216 214 215 215 217 220

242 201 188 192 187 185 184 184 184 181

249 195 182 185 183 183 182 183 185 181

252 198 188 188 188 188 190 191 193 191

Beräknad total avlöning per år för samtliga arbetare 246 199 187 190 187 186 186 186 187 185

326 Särskilt stark ökning företer serien »kontant årslön för tjänare». Den sammanvägda serien för samtliga grupper av tjänarinnor och kvinnliga daglönare, vilken under perioden 1925/30 endast undergått smärre förskjutningar, når dock icke upp till industriarbetarlöneseriens nivå. Av betydelse för den nominella resp. reala köpkraftsutvecklingen är emellertid icke enbart förändringen i genomsnittsinkomsten för den »individuelle» arbetaren utan därjämte förskjutningen och variationen i den sammanlagda hushållsinkomsten. Hur denna gestaltat sig under berörda period för hushåll inom olika socialskikt kan emellertid icke belysas, enär därtill erforderlig statistik saknas.

3.

Kommunalarbetare.

Den nominella och reala årsinkomstens växlingar sedan 1881 för manliga grovarbetare vid kommunala verk framgår av nedanstående indexserier; basperiod 1911—15 = 100. Indexserie för:

Indexserie för: P e r i o d

P e r i o d nominallön

reallön

42-6 46-8 47-7 598 70-9

50-4 56-5 61-2 74-1 83 7

1881/85 1886/90 1896/00 1901/05

1906/10 1911/15 . 1916/20 1921/25 . 1926/30 .

nominallön

reallön

85-7 1000 222-9 277-6 302-5

930 1000 103 2 1500 184-1

Även för dessa arbetare har reallönen under perioden 1881/1913 utvecklats med samma hastighet som för industriarbetarna. Under efterföljande år däremot företer såväl nominallöne- som reallöneindexserien för kommunalarbetarna en oavbruten stegring, vilken avsevärt överträffar den i tidigare behandlade löneserier. Tages även under denna senare period reallöneserien för industriarbetare till jämförelse, visar det sig, att den relativa lönestegringen för kommunalarbetarna varit i runt tal 50 procent starkare; u n d e r det att indextalet för kommunalarbetarnas reallön uppgår till 184 i genomsnitt för perioden 1926/1930, belöper sig motsvarande indextal för industriarbetarna till icke mer än 121. I undersökningen rörande kommunalarbetarnas löneförhållanden h a r en beräkning även kunnat göras angående reallönens gestaltning inom skilda dyrorts- och löneområden. I detta syfte ha de i undersökningen medverkande städerna uppdelats i följande fyra grupper, vilket skett med ledning av dyrortsgrupperna samt med viss hänsyn till det faktiska löneläget i resp. städer: 1. Stockholm, Göteborg och Malmö; 2. Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Uppsala, Västerås, Lund och Sundsvall; 3. Borås, Linköping, Karlstad, Karlskrona, Nyköping och Söderhamn; samt 4. Visby, Skövde, Karlshamn och Mariestad. För varje stadsgrupp har en levnadsindexkostnadsserie konstruerats på basis av socialstyrelsens material. Kalkylerna ge vid handen, att reallönens utvecklingshastighet delvis varit olikartad inom resp. stadsgrupper. Nedan anförda indextal belysa detta. S t a d s g r u p p

Samtliga städer

Index: 1914 = = 100

1925 1929

1.

o

3.

4.

151 175

141 152

151 174

147 166

149 171

327 Som indextalen utvisa, föreligger sedan 1925 en tydlig tendens till splittring av lönenivån.

fortsatt

4. Arbetare vid statens järnvägar. Undersökningen angående löneutvecklingen för arbetarpersonal vid statens järnvägar omfattar perioden 1863—1919 och berör den vid driften sysselsatta personalen 1 ; löneuppgifter för byggnadsarbetare föreligga endast för enstaka år under senare hälften av 1800-talet. För åren 1863—1906 bygger den på uppgifter om de till arbetarna årligen utbetalda, i nominativa lönelistor angivna penninglönerna. På grund av lönematerialets betydande omfattning har undersökningen under denna period begränsats till personalen inom första järnvägsdistriktet, vilket från början endast omfattade linjen Stockholm—Hallsberg men som vid periodens slut utvidgats med linjerna Stockholm—Uppsala—Krylbo samt Krylbo—• Frövi—Hallsberg—Mjölby. De p å angivet sätt beräknade genomsnittslönerna visa sig dock trots nämnda begränsning äga en hög grad av representativitet. I statens järnvägars 50-årsskrift (utg. 1906) finnas motsvarande årslöner angivna för vart femte år, vilka beräknats efter samma principer men med utgångspunkt från materialet för riket. En jämförelse mellan nämnda penninglöner för grupperna linjearbetare och stationskarlar ger följande procenttal (löner för 1 :a distriktet i % av r i k e t s ) : Linjearbetare Stationskarlar

År 1880 1002 98'9

1890 101-1 99-1

998 99-1

1895 99-4 98-1

1905 101-2 100-9

190Ö 102-4 101-0

Under nu behandlade period ha direkta uppgifter om värdet av personalens åtnjutna naturaförmåner icke stått till buds, varför dessa ha måst uppskattas. Tillvägagångssättet har därvid varit, att låta deras värde utgöra en med åren något varierande relativ andel av penninginkomsten, varigenom alltså serien för penninglönens utveckling endast i mindre grad modifierats. För perioden 1906—1919 h a r hela löneinkomsten (således inkl. naturaförmåner) kunnat beräknas utifrån statens järnvägars lönematerial för riket. Utvecklingen av den nominella och reala årslönen under åren 1881/85—1910/13 för lokomotivförare, eldare, linjearbetare och stationskarlar belyses av nedanstående löneuppgifter ( k r o n o r ) : Å r 1 i ge

Lokomotivförare

Eldare

Linjearbetare

Stationskarlar

1881/85 1891/95 1910/13

2 631 2 622 2 815

Nominell årslön, kronor (årsmedeltal) 702 1687 760 1628 1865 1339

776 796 1362

1881/85 1891/95 1910/13

3 042 3 286 2 902

Real årslön, kronor 812 1950 952 2 040 1923 1380

897 997 1404

1881/85 1891/95

104-8 113-2

Real årslön, index: 1910/13 = 100 101-4 58-8 69-0 1061

63-9 710

1 Källa: Wages in Sweden II.

328 Nederst i tablån angivna indextal för den reala årslönens förändringar antyda, att lokomotivförarnas och eldarnas löner undergått en försämring, under det att linjearbetarnas och stationskarlarnas förbättrats i ungefär samma grad som industriarbetarnas. Den påvisbara löneminskningen för de båda första arbetargrupperna torde dock huvudsakligen vara betingad av avsevärda förskjutningar i dessa gruppers ålderssammansättning. Från åren omkring sekelskiftet föranledde den starkt ökade driften en omfattande nyrekrytering av yngre, i mindre grad yrkesutbildad och därmed sämre betald lokpersonal.

329 Bil. 18. Om relationen mellan industriföretagens löneutbetalningar till förvaltnings- och arbetarpersonal. Av EINAR DAHLGREN.

Till belysning av frågan, i vilken grad relationen mellan industriföretagens löneutbetalningar till den årligen sysselsatta förvaltnings- och arbetarpersonalen varit underkastad förskjutningar, föreligger endast ett knapphändigt och i flera hänseenden ofullständigt material. Till den fortlöpande, officiella berättelsen rörande den industriella verksamhetens omfattning och förändringar under olika år infordras vad gäller produktionens värdeförhållanden uppgifter enbart om de framställda p r o d u k t e r n a s totala värde vid olika arbetsställen ävensom deras avsaluvärden, u n d e r det att uppgifter om på produktionen löpande kostnader icke ingå till berättelsen. På grund därav är man för bedömandet av utvecklingen väsentligen hänvisad till resultaten från de på offentlig väg tillkomna utredningarna rörande industriens produktionskostnader åren 1913, 1918 och 1926, av vilka de båda förstnämnda verkställts p å u p p d r a g av tull- och traktatkommittén samt den sistnämnda genom arbetslöshetsutredningens försorg. Därtill kunna fogas ett antal av kommerskollegium utförda specialundersökningar angående de ekonomiska förhållandena inom enskilda industrigrenar, nämligen textil- och beklädnadsindustrien, läder-, hår- och gummivaruindustrien samt bergshanteringen. Sist angivna undersökningar hänföra sig emellertid samtliga till år 1912 resp. 1913 och kunna därigenom blott tjäna att komplettera 1913 års produktionskostnadsundersökning. Av större betydelse i detta sammanhang äro däremot kommerskollegii specialundersökningar för år 1920 rörande arbetstidslagens ekonomiska verkningar inom vissa industrier; undersökningarna i fråga beröra dock inalles blott 43 fabriker inom 17 av 76 i industristatistiken samma år redovisade industrigrenar. Innan framställningen övergår till att redogöra för resultaten från ovan b e r ö r d a produktionskostnadsundersökningar åren 1913, 1918, 1920 och 1926, böra ett par anmärkningar förutskickas r ö r a n d e de olika undersökningarnas inbördes jämförbarhet. Ur konjunktursynpunkt äro åren för de fyra undersökningarna delvis olikartade. De tre första åren kunna i stort sett alla betecknas som högkonjunkturår, under det att året 1926 snarare kan sägas ligga mitt i en uppgångsperiod. Mellan de skilda åren k u n n a därjämte icke oväsentliga förskjutningar i dels produktionens inriktning, dels r å d a n d e prisrelationer konstateras, vilka sannolikt i sin mån övat inflytande på relationen mellan företagens löneutbetalningar till skilda grupper av anställda. Uppgifterna till tull- och traktatkommitténs produktionskostnadsundersökningar, vilka representera 80 resp. 92 procent av den i industristatistiken redovisade produktionen räknat efter tillverkningsvärdet, infordrades samtidigt. Detta innebär, att 1913 års undersökning bygger på åtminstone fem år gamla uppgifter, en omständighet som antagligen influerat p å dessas kvalitet. 1926 års undersökning begränsades huvudsakligen till större företag inom olika industrigrenar; omfattningen av 1920 års undersökning h a r redan berörts.

330 Även ur statistisk-teknisk synpunkt förete de skilda undersökningarna i sitt u r sprungliga skick vissa olikheter. I syfte att öka jämförbarheten mellan u n d e r sökningarna i sistnämnda avseende h a r på socialvetenskapliga institutet, i samband med nationalinkomstundersökningen, en bearbetning av det tillgängliga materialet verkställts. I efterföljande tab. 1 återgivna data äro hämtade från n a t i o nalinkomstundersökningen. Samtliga ovanberörda förhållanden göra det i många fall vanskligt att med utgångspunkt från resp. undersökningars resultat draga några mer bestämda slutsatser angående förändringarna i relationen mellan ifrågakommande lönesummor. För att likväl ge en bild av utvecklingen, h a r i tab. 1 sammanförts uppgifter om förvaltnings- och arbetarpersonalens löner uttryckta i procent av i n d u s t r i e r n a s försäljningsvärden. I lönerna ha principiellt medräknats värdet av åtnjutna n a turaförmåner; i vissa fall framstår det dock som tvivelaktigt, huruvida dessa förmåner av uppgiftslämnarna uppskattats till deras fulla värde. I fråga om förvaltningslönerna är att märka dels att i småföretag, där ägaren själv handhaft ledningen, ingen lön därför uppgivits, dels att i 1926 års produktionskostnadsundersökning löner till förvaltningspersonalen icke innefatta löneutgifter till r e s a n d e och annan försäljningspersonal. — Med redovisningsprocent förstås förhållandet mellan de uppgiftslämnande företagens tillverkningsvärde och tillverkningsvärdet för motsvarande industri enligt industriberättelsen för samma år. — Det i kol. 6 framräknade procentuella förhällandet mellan förvaltnings- och arbetarpersonalens lönesummor motsvaras av relationen mellan dessa personalgruppers i kol. 4 och kol. 5 redovisade »löneprocenter». T a b . 1. Industriens l ö n e k o s t n a d e r i procent av försäljningsvärdet. 1

I n d u s t r i g r u p p

2 År

3 Redovisningsprocent

1913 1918 1926 Järnmalmsgruvor och a n r i k n i n g s v e r k . . . .

1913 1918 1926 1913 1918 1920 1926

Järn- och stålmanufaktur

Mekaniska verkstäder

Fabriker för elektriska maskiner

1913 1918 1920 1926 1913 1918 1920 1926 1913 1918 1926 1913 1918 1921 1926

97 99 7 95 97 6 75 90 97 57 80 92 5 69 73 90 74 95 ,99 11 92

6 Löneprocent Förvaltningspersonal 4-7 4-4 6-1 2-2 2-1 56 2-7 1-5 30 5-1 4-7 3-3 7-0 4-9 7-2 7-4 63 7-2 61 5-1 7-0 6-4 8-9 11-5 9-6

Arbetarpersonal 24-7 17-7 29-0 24-6 32.5 467 20-7 12-2 16-2 27-9 26-9 13-6 30-9 304 28-9 23-5 21-2 29-1 352 25-4 337 17-5 13-5 19-2 17-6

Kol. 4 i % av kol. 5

190 24-9 210 8-9 6-5 120 130 12-3 18-5 18-3 17-5 24-3 22-7 16-1 24-9 31-5 29-7 24-7 17-3 20-1 20-8 36-6 65-9 59-9 54-5

331 4 Redovisningsprocent

I n d u s t r i g r u p p

30 70 42

Cementfabriker

1913 1918 1920 1926

100 100 15 92

Tegelbruk

1913 1918 1920 1926 1913 1918 1926

80 95 1 37

stenindustri.

Stenbrott och stenhuggerier

Porslins- och kakelfabriker.

3.

1913 1918 1926

Träindustri

Sågverk och hyvlerier

Snickeri- och möbelfabriker

i.

Pappers-

och grafisk

5.

industri

1913 1920 1926 1913 1918 1926

1913 1918 1920 1926

Pappersbruk och pappfabriker

1913 1918 1920 1926

Grafiska anstalter

1913 1918 1926 1913 1918 1926

Livsmedelsindustri

Kvarnrörelse

68 Q

O

63 79 94 49

4-5 5-8 60 2-6 2-0 0-9 3-7 7-2 51 5-3 5-7 6-6 4-8 5-3

Arbetarpersonal

46-7 32-5 38-7 80-8 59-9 60-2 23-3 18-5 19-6 24-6 35-7 28-0 490 40-6 44-3 31-7 45-6

2-5 1-9 3-2

18-8 20-8 23-4

2-1 1-1 2-6 4-7 4-4

16-7 18-8 20-4

57 1-8 1-7 1-4

31-9 311 35-2 19-4 15-8 17-0 14-3 14-6 16-3 12-9

95 98 9 82 93 99 3 90 18 16 45

14-1 10-9 6-9

69 100 59

12-5 8-1 20-7

360 33-5 35-9 32-4 251 25-6

70 85 73

2-1 2-2 2-1 1-2 1-7 1-2

5-6 63 7-5 2-2 2-4 3-5

1913 1918 1926 1913 1918 1926

Förvaltningspersonal

4-4 3-6

1913 1918 1926

Pappersmassefabriker

Boktryckerier

86 100 86

5 Löneprocent

5-3 4-6 5-7

1913 1918 1926 1913 1918 1926

2. Jord- och

I

2-0 3-1 2-6 1-9 2-2

17-7 11-0 13-0 15-4

332 3

i

I n d u s t r i g r u p p

Råsockerbruk (och saftstationer)

Sockerraffinaderier sockerfabriker)

(och

kombinerade

Bryggerier och mältericr

Tobaksfabriker

6. Textil- och beklädnadsindustri

Bomullsfabriker

Yllefabriker

1913 1918 1922 1926 1913 1918 1922 1926 1913 1918 1921 1926 1908 1918 1926 1913 1918 1926 1913 1918 1921 1926 1913 1918 1920 1921 1926

Trikåfabriker

1913 1918 1926

Sömnadsfabriker

1913 1918 1926

7. Läder-, hår- och gummivaruinduslri

Garverier

Gummivarufabriker

8. Kemisk-teknisk

industri

Färg- och fernissfabriker

6 Kol. 4 i % av kol. 5

2-9 3-0 1-4 2-8

7-3 9-1 7-8 9-7

1-5 1-5 0-6 1-5 7-5 8-5 3-2 6-0

5-4 5-0 4-2 6-2

27-8 30-0 14-3 24-2

16-6 20-5 23-7 17-9

45"2 41-5 13-5 33-5

151 12-8 11-7

45-0 10-9 19-7

16-5 13-4

100 100 6 84 81 100 27 90 85 98 7 71 92 100 92

0-8 1-4 2-3 4-7 6-3 4-0 3-5 9-2 1-7 2-6

88 99 3 74 88 99 2 9 77 38 94 72 86 82 64

19-0

14-0 19-4 25-2 21'0

25-0 47-4

6-7 12-4

20-2 12-0 21-6

30-7 55-8 21-9

7-0 6-3 4-4

231 12-5 22-8

30-3 50-4 19-3

3-1 3-5 3-7

120 8-8

258 398

1913 1918 1926

100 98 94

90 100 79

4-1 4-0 3-0 9-7 6-2 5-0

1913 1918 1926

28-6

6-2 6-7 4-7

1913 1918 1926

i

17-9

14-5 11-9 16-3 32-7 19-5

75 89 93 70

39-7

3-6 4-7 3-4 3-9 3-8

2-2 2-8 3-0 2-9 3-0 3-2 4-7 8-6 4-6

1913 1918 1926

5 Löneprocent Redovisnings- Förvalt- Arhetarningsprocent personal personal

1913 1918 1926 1913 1918 1926

Skofabriker

24-8

395 20-9 11-9 19-5

18-6

19-9

6-7 5-8 94

15-6

9-7

18-6 30-9

22-3

12-2

38-5 92-5 21-3

9-3 21-6

48-3 31-9

13-0 12-0 12-8

31-5

7-9 4-6

122-8 134-8

11-6

333 234

333 1

1 2

3 Redovisningsprocent

|

|

«

Löneprocent Förvaltningspersonal

Arbetarpersonal

Kol. 4 i % av kol. 5

4-3 54 2-5

5-9 4-7 5-8

81-4 114-9 431

13-9 17-4 12-1 10-1 9-7 9-6

36-0 21-8 24-0

1913 1918 1926

50 3-8 2-9 6-4 6-3 6-5

1913 1918 1926

3-7 3-8 4-3

17-2 15-2 18-8

I n d u s t r i g r u p p

År

Olje-, tvål-, ljus- och parfymfabriker

1913 1918 1926

Krutbruk och andra sprängämnesfabriker

1913 1918 1926

85 88 73 99 100 95

63-4 64-9 67-7 215 25-0 22-9

Begränsas jämförelsen till åren 1913 och 1926 visar det sig, att för den totala industrien, för vilken uppgifter återfinnas i slutet av tabellen, en m i n d r e stegring ägt rum i relationen mellan löneutbetalningarna till förvaltnings- och arbetarpersonalen. Det har tidigare framhållits, att de båda jämförelseåren icke äro likställda ur konjunktursynpunkt; enär 1926 kan anses som det i m i n d r e grad konjunkturbetonade året, skulle den framräknade stegringen enbart kunna vara en följd av denna anledning. Detta är emellertid knappast sannolikt. Orsaken därtill är snarare att söka i en annan omständighet, som till övervägande del kan tänkas återgå på statistiska förhållanden men som givetvis icke behöver göra det. Undersökningen 1926 h a r begränsats till större företag, medan 1913 års även inr y m m e r en stor del av den mindre industrien. Om rationaliseringen och mekaniseringen relativt sett varit starkast inom storindustrien, och inom denna sålunda bidragit till att i högre grad reducera arbetskraftsbehovet, blir p å grund därav förhållandet mellan 1926 års »löneprocenter» i viss mån för hög. H a r däremot industrien över hela linjen rationaliserats i ungefär samma grad, äger följaktligen stegringen väsentligen reell bakgrund. Om det sålunda möter svårigheter att bedöma, h u r utvecklingen gestaltat sig för industrien i dess helhet, är likväl förändringen i lönerelationen inom vissa industrier och industrigrenar så omfattande, att man med utgångspunkt från dessa samt de i kol. 3 angivna redovisningsprocenttalen torde äga rätt att draga mer bestämda slutsatser. Starkast framträder stegringen för järn- och stålverk, fabriker för elektriska maskiner, stenbrott och stenhuggerier, cementfabriker, pappersmassefabriker samt boktryckerier, medan betydande minskning föreligger inom tegelindustrien, grafiska anstalter, hela livsmedels- samt textil- och beklädnadsindustrierna, ävensom flertalet industrier inom grupperna läder-, hår- och gummivaruindustri samt kemisk-teknisk industri. Det bör dock framhållas, att tabellen icke upptager samtliga industrier; ett urval av större industrigrenar h a r gjorts för att belysa utvecklingsgången.

I samband härmed kan det äga intresse att pröva, i vilken mån den fortlöpande industri- och lönestatistikens uppgifter om antal sysselsatt personal resp. års- och timförtjänster för olika kategorier anställda äro ägnade att bidraga till frågans belysning.

334 I nedanstående tablå sammanställda uppgifter visa utvecklingen av i n d u s t r i e n s arbetskraftsefterfrågan åren 1914, 1915 samt 1920—1933. Den sysselsatta pers.onalen har fördelats på förvaltnings- och arbetarpersonal. Till den förra g r u p p e n anställda höra företagsledare, teknisk förvaltningspersonal inkl. förmän, som ej deltaga i arbetet, kontorspersonal, lagerbokhållare samt resande i firmans tjänst. Klassen företagsledare omfattar dock icke personer, vilka själva äga och leda företaget, utan blott för detta ändamål särskilt anställda personer, som haft sin h u vudsakliga sysselsättning vid företaget i fråga. Enär ett flertal företag stå u n d e r gemensam ledning, inrymmer sannolikt antalet företagsledare i viss mån dubbelräkningar, varigenom detta sålunda genomgående skulle vara något för högt. Butiks- och liknande personal h a r såvitt möjligt uteslutits från redovisningen. Gruppen arbetarpersonal omfattar förutom den med produkternas tillverkning sysselsatta personalen, fabriksarbetare i egentlig mening, även lagerarbetare, packkarlar, kuskar, chaufförer m. fl. Med antalet arbetare förstås det antal, som i medeltal varit sysselsatt under den tid industriverksamheten pågått. Det är sålunda härvid icke enbart fråga om årsarbetare; inom i mer eller mindre grad säsongbetonade industrier avse uppgifterna det genomsnittliga arbetarantalet u n d e r arbetssäsongen. l Å r

1914 15 1920 21 22 23 24 25 26 27 28 29 1930 31 32 33

|

i

4 Förvaltningspersonal

Arbetarpersonal

Kol. 1 i % av kol. 2

Produktionsvolym. Index: 1913 = 100

32 862 30 738 45 685 39 300 36 443 37 363 38 678 40 064 43126 44 385 47 430 49 762

364 845 373 936 417 381 328 416 326 221 358 083 379 523 391 692 406 691 410 062 438 532 453 244

9o 8*2 10-9 12-0 11-2 10-4 10-2 10-2 10-6 10-8 10-8 11-0

51508 52 740 52 727 53 404

454 716 430 070 400 943 393 181

11-3 12-3 13-2 13-6

97 104 96 75 87 96 109 112 123 127 134 151 150 144 136 145

De i kol. 3 framräknade relationstalen, vilka återgiva det procentuella förhållandet mellan antalet sysselsatt förvaltnings- och arbetarpersonal, ge vid handen, att industriens efterfrågan efter förvaltningspersonal relativt sett varit i stigande. Orsaken därtill är närmast att söka i följande förhållanden. Under berörda period har den industriella verksamheten undergått betydande strukturella förskjutningar med hänsyn till produktionens sammansättning och produktionstekniken. Samtidigt med en under senare decennier snabb utveckling av den inhemska förädlingsindustrien, vilken successivt gjort produktionen relativt mer kapitalkrävande, har industrien genomgått en allmän, efter mitten av 1920-talet påfallande intensiv mekaniserings- och rationaliseringsprocess. Båda dessa omständigheter ha samverkat till att ge arbetskraftsefterfrågan efter 1920 en om också icke absolut avtagande så dock retarderat växande utveckling. Därtill kommer, att stegringen i reallönen under 1920-talet och åren närmast därefter sannolikt framkallat en viss ökning i arbetskraftens effektivitet, vilken ytterligare tenderat att reducera behovet av arbetskraft.

335 Nämnda procenttal indicera därjämte, att behovet av förvaltningspersonal i mindre grad påverkats av förändringarna i produktionens omfattning än vad fallet är med arbetarpersonalen. Tagas de i tablåns sista kolumn återgivna indextalen på produktionsvolymens utveckling som mätare på det industriella konjunklurförloppet, visar det sig, att vid tider av utpräglad depression, såsom under åren 1921—22 och 1931—33, relationstalet för förvaltningspersonalen plötsligt höjes; under den senaste krisen har antalet personer anställda för förvaltningsändamål t. o. m. stigit absolut. Under förutsättning av likformig löneutveckling för de båda personalgrupperna blir tydligen på grund därav relationen mellan företagens löneutbetalningar till förvaltnings- och arbetarpersonalen i samma mån konjunkturkänslig; lönerna till förvaltningspersonalen utgöra för företagen en relativt fastare kostnad än de till arbetarpersonalen. Av betydelse för förändringen i relationen mellan berörda lönesummor är icke blott löneutvecklingen, till vilken framställningen återkommer i det följande, utan även inträdda förskjutningar i resp. personalgruppers sammansättning med avTab. 2. Industrianläggningarnas förvaltningspersonal.

I

i

I

I M

Företagsledare

Teknisk förvaltningspersonal

Kontorspersonal

6 383

10 700

6 031 6140 6 324 6 317 6 369 6 348 6 310 6 278

10 668 9 774 9 089 9 388 9 794 10 202 11 907 12 746 14 057 15148 15 783 16 577 16 494 16 836

15 030 12 804 11542 11718 12168 12 556 12 938 13 010 13 666 14 328 14 696 14 714 14 549 14 549

78-5

40-4

101-6 91-5 87-5 89-3 89-6 91-6 94-7 96-4 99-3 99-2 100-0 99-7 99-1 98-6

67-6 61.9 57-6 59-5 62-1 64-6 75-4 80-8 89-1 96-0 100-0 1050 104-5 106-7

72-8 102-3 87-1 785 79-7 82-8 85-4 88-0 88-6 93-0 97-5 100-0 100-1 990 990

5 002 6 468 5 825 5 573 5 687 5 704 5 837

K v i n n o r Lager- Resande boki firmans Summa hållare tjänst 2 263 2 768 2 271 2 284 2 341 2 305 2 304 2 378 2 458 2 699 2 629 2 672 2 703 2 587 2 635

1366 1496 1513 1597 1711 1918 2 092 2 320 2 288 2 408 2 499 2 589 2 705 2 850 2 987

Index: 1930 = 100 84-7 52-8 103-6 57-8 85-0 58-4 85-5 61-7 87-6 661 86-3 74-1 86-2 80-8 89-0 89-6 92-0 88-4 101-0 930 98-4 96-5 100-0 100-0 101-2 104-5 96-8 110-1 98-6 115-4

Summa

25 714

5 024

36 430 32187 30 085 30 845 31889 32 991 35 574 36 642 39 154 40 921 42 109 43 047 42 790 43 285

9 255 7113 6 358 6 518 6 789 7 073 7 552 7 743 8 276 8 841 9 399 9 693 9 937

10 119

53-5

86-5 76-4 71-4 73 3 75-7 78-3 84-5 87-0 930 97-2 100-0 102-2 101-6 102-8

98-6 75-7 67-6 69-3 72-2 753 80-3 82-4 88-1 94-1 100-0 103-1 105-7 107-7

Därav kontorspersonal 3 343 6365 5 639 5172 5 317 5 561 5 879 6 225 6 445 6 867 7 370 7 856 8128 8 311 8 517

42-6 81-0 71-8 65-8 67-7 70-8 74-8 79-2 82-0 87-4 93-8 100 0 103-5 105-8 108-4

336 seende på olika grader av kvalificerad och okvalificerad personal, i förhållandet mellan antalet anställd manlig och kvinnlig arbetskraft, arbetskraftens åldersfördelning m. fl. förhållanden. Av dessa kunna variationerna i de båda förstnämnda delvis belysas. Av tab. 2 (sid. 335) framgår, vilka väsentligare förändringar yrkessammansättningen av industrianläggningarnas personal varit underkastad fr. o. m. 1920; till jämförelse ha även uppgifter för 1915 medtagits. Inom resp. klasser av anställda, som återgivas i tabellen, förekommer givetvis ett flertal yrkesgradationer, mellan vilka betydelsefulla förskjutningar kunna ha ägt r u m ; industristatistikens redovisning av förvaltningspersonalen medger likväl ingen mer detaljerad uppdelning. Av den manliga förvaltningspersonalen visar antalet företagsledare u n d e r hela perioden anmärkningsvärt små förändringar, vilket till stor del torde sammanhänga med den inom industrien fortgående tendensen till företagskoncentration. Den påfallande starka ökningen av antalet teknisk förvaltningspersonal utgör ett ytterligare belägg för den tidigare omnämnda stegringen i driftens mekanisering och industriens ökade inriktning mot förädling av produkterna. Klasserna kontorspersonal och lagerbokhållare förete i stort sett även en tillväxt, ehuru i avgjort mindre grad än den föregående och den närmast efterföljande klassen, resande i firmans tjänst, vilken sistnämnda uppvisar en så gott som oavbruten, av konjunkturutvecklingen till synes opåverkad ökning. Totalantalet kvinnlig förvaltningspersonal liksom antalet inom den största klassen därav, nämligen kontorspersonal, framstår under 1920-talet som jämförelsevis konjunkturkänsligt samt företer gentemot antalet manliga anställda inom motsvar a n d e klass en tydlig eftersläpning. Efter 1930 brytes emellertid denna utveckling, i det antalet kvinnlig kontorspersonal fortsätter att stiga. Såväl inom gruppen förvaltningspersonal som inom arbetarpersonalen framträder under den behandlade perioden en tydlig, ehuru svag tendens till ökad relativ användning av kvinnlig arbetskraft. Hur utvecklingen därutinnan gestaltat sig belyses av nedanstående procenttal, vilka angiva antalet manlig personal i förhållande till hela personalen inom resp. g r u p p e r : Å r

1915 1920 1921 1922 1923 19-.-4 1925 1926

Förvaltningspersonal

Arbetarpersonal

83-7 79-7 81-9 82-6 82 6 82-4 82-3 82-5

821 82-5 82-0 81-0 81-3 81-7 81-9 81-7

År

1927 192S 1929.. 1930 1931 1932 1933

Förvaltningspersonal

Arbetarpersonal

82-fi 82-6 82-2 818 81-6 81-2 81-1

81-2 81-6 81-8 81-6 80-9 79-9 79-1

Procenttalen för arbetarpersonalen ligga på en genomgående lägre nivå än för förvaltningspersonalen. Jämfört med 1915 företer användningen av kvinnlig arbetskraft för förvaltningsändamål en något starkare stegring efter 1920. Med hänsyn till att den kvinnliga arbetskraften i genomsnitt åtnjuter icke obetydligt lägre lön än manlig personal, har den förändrade proportionen i förvaltningspersonalens sammansättning i berörda hänseende följaktligen verkat sänkande på relationen mellan lönesummorna till grupperna förvaltnings- och arbetarpersonal. Med anlitande av socialstyrelsens lönestatistiska material kan en approximativ uppskattning göras beträffande storleksordningen av företagens löneutbetalningar till manlig och kvinnlig teknisk- och kontorspersonal samt arbetarpersonal; däremot saknas löneuppgifter för företagsledare, lagerbokhållare och handelsresande.

337 Vid beräkningen av arbetarpersonalens lönesumma h a r utgåtts ifrån uppgifter om den genomsnittliga timlönen samt antalet av arbetarna utgjorda arbetstimmar, vilket finnes redovisat i industristatistiken; kalkylen r ö r a n d e ifrågakommande del av förvaltningspersonalens lönekostnad har verkställts med utgångspunkt från förut återgivna uppgifter om antalet u n d e r resp. år sysselsatta personer och deras genomsnittliga årslön. Det procentuella förhållandet mellan förvaltnings- och arbetarpersonalens lönesummor under åren 1920—1933 återgives här n e d a n : År 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926

Procent 14-1 18-0 19-0 17-3 15-6 15-5 15-7

År 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

Procent 15-6 16-2 15-7 15-7 17-6 191 198

I stort sett förändras, som synes, löneprocenten i omvänd proportion med konjunkturförloppet; den starka stegringen i procenttalet efter 1930 orsakas därjämte av fortsatt ökning av antalet manlig teknisk och kvinnlig förvaltningspersonal. Ovanberörda procenttal inkludera icke, såsom nämnts, löner till företagsledare, lagerbokhållare och resande. I vad mån rörelsen i procenttalsserien skulle modifierats, om hänsyn kunnat tagas till nämnda personalgruppers löner, kan givetvis icke avgöras. Utgår man dock ifrån, att föregående samt 1926 års produktionskostnadsundersöknings lönekostnadsrelationer äro tillförlitliga, skulle den i detta sammanhang oredovisade lönesumman uppgå till icke mindre än c:a 30 procent av den totala till förvaltningspersonalen. Denna betydande andel av den sammanlagda lönekostnaden jämte den avsevärt stelare utvecklingen av antalet företagsledare i jämförelse med den för övriga personalgrupper omöjliggör varje bedömning av lönerelationens faktiska utvecklingsgång.

22—II. 352871

338 Bil. 19.

Lagstiftning angående arbetarskydd, arbetstid, socialförsäkring ni. m. Av JOHN NORDIN. I. Lagen om arbetarskydd. A.

Historik. Inledning.

Den nuvarande arbetarskyddslagen omfattar i huvudsak tre särskilda grupper av bestämmelser, vilka tillkommit vid olika tidpunkter och genom särskild lagstiftning. Den ena av dessa grupper innehåller föreskrifter till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbete och leder sitt ursprung närmast från en år 1889 utfärdad lag angående skydd mot yrkesfara (»yrkesfarelagen»). Den andra gruppen upptager särskilda föreskrifter rörande minderårigas användande i arbete, bland annat om minimiålder, om arbetstidens längd, om raster och nattvila m. m., vilka föreskrifter delvis hava sin motsvarighet i en kungl. förordning av år 1881 angående minderåriges användande i arbete vid fabrik, hantverk eller annan hantering (»minderårighetsförordningen») och en lag av år 1900 angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke (»minderårighetslagen»). Den tredje gruppen slutligen innehåller särskilda föreskrifter r ö r a n d e kvinnors användande i arbete, t. ex. angående ledighet i samband med barnsbörd och om nattvila, vilka föreskrifter väsentligen h ä r r ö r a dels från 1900 års minderårighetslag och dels från en år 1909 utfärdad lag angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag. Äldre bestämmelser mot yrkeslara. Det dröjde en avsevärd tid efter industrialismens genombrott, innan kravet på effektiva åtgärder för industriarbetarnas skyddande mot olycksfall och ohälsa i arbetet nådde en sådan styrka, att det ledde till antagandet av särskilda författningsbestämmelser i ämnet. Frågan berördes visserligen i någon mån i vissa äldre författningar. Sålunda innehöll 1864 års förordning angående utvidgad näringsfrihet en bestämmelse om skyldighet för näringsidkare att vid sina biträdens eller arbetares behandling och sysselsättning fästa behörigt avseende å deras hälsa och arbetsförmåga. I 1874 års hälsovårdsstadga för riket föreskrevs, att fabriker och näringar icke finge inrättas eller drivas så, att de i hälsoväg bleve till men för arbetarna, och samma stadga innehöll därjämte en bestämmelse om att luften i fabriker och verkstäder skulle genom luftväxling och, där så erfordrades, genom andra åtgärder hållas frisk och oskadlig. Dessutom funnos en del bestämmelser avsedda att förekomma olycksfall inom särskilda yrken dels i näringsfrihetsförordningen och dels i 1884 års gruvestadga, i författningar angående tillverkning av sprängämnen och eldfarliga oljor ävensom i vissa författningar rörande sjöfarten.

339 1889 å r s yrkesfarelag. Vid 1884 års riksdag väcktes av S. A. Hedin en motion, vari påyrkades utarbetande av lagförslag angående säkerhetsåtgärder mot olycksfall i yrkesarbetet samt arbetares olycksfalls- och ålderdomsförsäkring m. m. Sedan motionen bifallits av riksdagen, tillsatte Kungl. Maj:t samma å r den s. k. arbetarförsäkringskommittén, vilken i sitt år 1888 avgivna utlåtande bland annat framlade förslag till lagar om försäkring för olycksfall i arbete samt om åtgärder för skyddandet av arbetares liv och hälsa i arbetet. Med ledning av det senare förslaget utarbetades inom civildepartementet ett förordningsförslag, vilket förelades 1889 års riksdag för avgivande av yttrande. Riksdagen antog i anledning härav för sin del en lag angående skydd mot yrkesfara, och denna lag utfärdades den 10 maj 1889. Lagen, som ägde tillämpning endast å den fabriksmässiga industrien, innehöll tämligen detaljerade bestämmelser om åtgärder till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbetet. Till övervakande av lagens efterlevnad upprättades en särskild yrkesinspektion, vilken trädde i verksamhet år 1890 och till en början bestod av tre yrkesinspektörer. År 1895 ökades detta antal till fem, varjämte förordnades en tillfällig yrkesinspektör för sprängämnestillverkningen. Äldre bestämmelser r ö r a n d e minderåriga. Vissa bestämmelser om villkoren för användande av minderåriga arbetare funnos upptagna redan i de gamla skråordningarna av år 1621 och 1720 samt i de för "fabriksmässigt drivna yrken gällande hallordningarna av år 1739 och 1770. I 1846 års fabriks- och hantverksordning bestämdes minimiåldern för lärgossar till 12 år. I en kungl. kungörelse av år 1852 stadgades, att vid fabriksinrättningar i riket arbetare under 18 års ålder icke finge användas till arbete nattetid mellan kl. 9 på aftonen och 5 på morgonen. Därjämte stadgades i samma kungörelse böter för idkare av fabrik eller hantverk, som antog i arbete barn under 12 års ålder. De i 1846 och 1852 års författningar meddelade bestämmelserna upptogos sedermera i den år 1864 utfärdade näringsfrihetsförordningen. Bestämmelserna i nu omnämnda författningar synas hava iakttagits på ett synnerligen bristfälligt sätt. Detta förhållande påtalades upprepade gånger av motionärer i riksdagen, och slutligen anhöll 1875 års riksdag hos Kungl. Maj:t om utarbetande av en författning angående barns och yngre personers anlagande och användande i fabriks- och hantverksarbete samt om tillsyn från statens sida över de däri meddelade föreskrifternas efterlevnad. Med anledning härav tillsatte Kungl. Maj:t samma år en kommitté, vilken år 1877 avlämnade ett av lagförslag åtföljt betänkande. På grundvalen härav utfärdade Kungl. Maj :t den 18 november 1881 en förordning angående minderåriges användande i arbete vid fabrik, hantverk eller annan hantering. Denna förordning upptog från äldre författningar bestämmelserna om minimiålder och förbud mot minderårigas användande till nattarbete samt tillfogade åtskilliga nya föreskrifter, bland annat r ö r a n d e inskränkning av arbetstiden och om förbud mot vissa minderårigas användande till arbete under jord i gruvor och stenbrott. Däremot uppfyllde förordningen icke riksdagens önskemål om a n o r d n a n d e av en tillsyn från statens sida för kontroll över lagens efterlevnad, utan ansågs det tills vidare tillräckligt, att de skärpta föreskrifternas övervakande uppdroges åt hälsovårds- och kommunaln ä m n d e r samt att försummelser eller förseelser mot författningens bud ställdes u n d e r åtal av allmän åklagare. Den nya förordningen mötte starkt motstånd från industriidkarnas sida, och Kungl. Maj:t nödgades genom u p p r e p a d e särskilda beslut medgiva dels anstånd med förordningens ikraftträdande och dels undantag för vissa industrier från flera av förordningens viktigaste bestämmelser.

340 1900 å r s minderårighetslag. År 1891 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag, att, efter u t r e d n i n g av verkningarna av 1881 års förordning och med övervägande, i vad mån vissa vid en år 1890 i Berlin avhållen internationell arbetarskyddskonferens antagna grundsatser borde i Sverige tillämpas, inkomma med förslag till den nya eller förändrade lagstiftning i ämnet, som kunde finnas, jämväl med hänsyn till den genom 1889 års yrkesfarelag införda yrkesinspektionen, vara av förhållandena påkallad. Kommittén avlämnade år 1892 sitt utlåtande, som bland annat innehöll ett förslag till lag angående minderårigas och kvinnors användande i arbete. Detta kommittéförslag ledde emellertid icke till omedelbara lagstiftningsåtgärder. Under år 1899 utarbetades inom civildepartementet ett förslag till förordning i ämnet, vilket förslag förelades 1900 års riksdag för avgivande av yttrande. Riksdagen antog i anledning härav för sin del en lag angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke, och denna lag utfärdades sedermera den 17 oktober 1900. Genom den nya lagen, som ägde tillämpning endast å fabriksindustrien, upphävdes 1881 års minderårighetsförordning i vad den avsåg sådan industri, och nämnda förordning gällde alltså i fortsättningen endast för »hantverk och annan hantering». Lagen innehöll delvis ändrade bestämmelser angående minderårigas arbetstid m. m. samt utsträckte förbudet mot användande av vissa minderåriga till arbete under jord att omfatta alla kvinnliga arbetare oavsett åldern. Därjämte infördes förbud mot kvinnors användande till arbete under viss tid efter barnsbörd. Tillsyn över lagens efterlevnad skulle utövas av yrkesinspektörerna, vilkas antal år 1901 ökades till åtta, ävensom, i fråga om bergsbruket, av vederbörande bergmästare. 1912 å r s lag om a r b e t a r s k y d d . Med anledning av motioner vid 1902 och 1903 års riksdagar tillsatte Kungl. Maj:t år 1905 en kommitté med uppdrag att bland annat verkställa revision av yrkesfare- och minderårighetslagarna jämte a n d r a därmed sammanhängande författningar. Denna kommitté, den s. k. yrkesfarekommittén, avgav i slutet av år 1909 ett betänkande, som bland annat innehöll ett förslag till lag om arbetarskydd, vilket efter viss omarbetning förelades 1912 års riksdag och med vissa ändringar antogs av denna. Den nya lagen om arbetarskydd utfärdades sedermera den 29 juni 1912 och trädde i kraft den 1 januari 1913. Genom denna lag upphävdes 1889 års yrkesfarelag, minderårighetsförordningen av år 1881 och minderårighetslagen av år 1900. De väsentligaste ändringar, som den nya arbetarskyddslagen medförde, voro dels att skyddsbestämmelsernas tillämpningsområde utvidgades från att omfatta i huvudsak allenast den fabriksmässiga industrien till att avse nära nog alla slag av rörelse, dels att Kungl. Maj:t erhöll viss befogenhet att p å administrativ väg utfärda kompletterande specialbestämmelser och dels att yrkesinspektionen i den år 1912 upprättade socialstyrelsen erhöll en central chefsmyndighet, i sambaad varmed en högst betydande ökning av tillsynsorganen ägde rum. 1909 å r s lag ang. k v i n n o r s n a t t a r b e t e . Med anledning av en i Bern år 1906 mellan flertalet av Europas stater, däribland Sverige, avslutad konvention om förbud mot nattarbete för kvinnor, syssälsatta inom industrien, uppdrog Kungl. Maj:t åt den förut omnämnda yrkesfarekommittén att utarbeta författningsförslag i b e r ö r d a fråga. Kommittén avlämnade år 1907 ett förslag i ämnet, som av Kungl. Maj:t med vissa ändringar förelades 1908 års riksdag men avslogs av denna. Förslaget framlades emellertid gencm motioner för påföljande års riksdag och blev denna gång antaget, varefter lagan

341 angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag utfärdades den 20 november 1909. Tillsynen å lagens efterlevnad överlämnades åt vederbörande yrkesinspektörer och bergmästare. Arbetarskyddslagens revision 1931. Genom beslut den 30 november 1922 anbefallde Kungl. Maj :t socialstyrelsen att utarbeta och inkomma med förslag till de ändringar i lagen om arbetarskydd, som kunde finnas erforderliga för Sveriges anslutning till en av internationella arbetskonferensen å dess sammanträde i Washington år 1919 antagen konvention angående fastställandet av minimiålder för barns användande till industriellt arbete, ävensom att i samband därmed föreslå de övriga ändringar i nämnda lag, vilka betingades av vunna erfarenheter under lagens tillämpningstid eller av den internationella regleringen på området. I anledning härav avgav socialstyrelsen den 2 november 1925 ett inom styrelsen utarbetat förslag till reviderad lag om arbetarskydd, vari jämväl inarbetats bestämmelser avsedda att ersätta såväl 1909 års lag angående kvinnors nattarbete som den då gällande provisoriska lagen om arbetstidens begränsning (se n e d a n ) . Sedan 1930 års riksdag anhållit, att arbetet med arbetarskyddslagens revision måtte så påskyndas, att förslag till reviderad lagstiftning inom en nära framtid kunde föreläggas riksdagen, framlade Kungl. Maj:t för 1931 års riksdag ett förslag till partiell revision, vilket förslag med vissa ändringar antogs av riksdagen. Lag angående ändring i vissa delar av lagen om arbetarskydd utfärdades sedermera den 12 juni 1931 och t r ä d d e i kraft den 1 januari 1932. I enlighet med socialstyrelsens förslag hade i den reviderade lagen inarbetats bestämmelserna i 1909 års nattarbetslag, vilken lag alltså nu u p p h ö r d e att gälla. Däremot hade förslaget om arbetstidslagens inarbetande i arbetarskyddslagen icke upptagits i den kungl. propositionen, vid vars avlåtande ny arbetstidslag med permanent giltighet redan utfärdats.

B.

Översikt ö v e r arbetarskyddslagens bestämmelser. Yrkesinspektionen.

Såsom förut omnämnts har uppgiften att öva tillsyn över arbetarskyddslagens efterlevnad överlämnats till ett särskilt tillsynsorgan, nämligen yrkesinspektionen, vars chefsmyndighet är socialstyrelsen. Yrkesinspektionens organisation och verksamhet regleras dels genom vissa bestämmelser i lagen om arbetarskydd och dels genom en av Kungl. Maj:t den 18 december 1931 utfärdad instruktion. Enligt denna instruktion indelas riket i nio yrkesinspektionsdistrikt. Inom varje distrikt finnas — förutom kommunala organ, vilka utgöras av vederbörande hälsov å r d s n ä m n d e r eller personer utsedda av dessa — en yrkesinspektör, vilken är ansvarig för tillsynstjänstens tillbörliga fullgörande, samt minst en yrkesinspektörsassistent och i regel två yrkesunderinspektörer. För tillsyn å arbete, vartill k v i n n o r användas, finnes en yrkesinspektris, vars verksamhetsområde omfattar hela landet och som biträdes av två yrkesinspektrisassistenter. För tillsyn företrädesvis å bergverksarbete och därmed sammanhängande arbete anlitas landets fem bergmästare och fyra hos dem stationerade gruvingenjörer, vilka befattningshavare eljest sortera under kommerskollegium. Enligt lagen äger Konungen därjämte förordna, att tillsynen å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av övriga tillsynsorgan, utövas av specialinspektör. Ett flertal sådana specialinspektörer hava förordnats, nämligen två för statens järnvägar, en för de enskilda järnvägarnas rullande materiel, en för tillverkning av explosiva varor, fyra för elektriska anläggningar samt en för skogsavverknings-, kolnings-, flottledsbyggnads- och flottningsarbeten. Samtliga specialinspektörer

342 utom skogs- och flottledsinspektören sortera u n d e r a n d r a myndigheter än socialstyrelsen. Yrkesinspektör h a r att själv eller genom assistent verkställa inspektion vid alla större företag inom vederbörande distrikt. Underinspektörerna hava att utöva tillsyn över m i n d r e industriella rörelser, vid jordbruksföretag samt vid lastning och lossning av fartyg. De kommunala tillsynsorganen hava att övervaka sådana arbetsställen, där i regel färre än 10 arbetare användas och ingen maskinkraft förekommer (t. ex. inom hantverk, byggnadsverksamhet, handel och varulager, restaurang- och kaférörelser). Lagens tillämpningsområde. Arbetarskyddslagen h a r ett synnerligen vidsträckt tillämpningsområde, i det att lagen äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, ävensom å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari arbetare på sådant sätt användes. F r å n lagens tillämpning undantages dock arbete som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, arbete som utföres av medlem av arbetsgivarens familj samt arbete som utföres av sjöfolk och är att hänföra till skeppstjänst. Beträffande arbete inom jordbruket äger lagen tillämpning endast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller a n d r a kärl u n d e r tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall. Om i visst fall arbete, som icke faller inom lagens tillämpningsområde, bedrives under sådana förhållanden, att därmed sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för allvarlig fara för olycksfall, äger Konungen förordna, att lagen i vad den åsyftar att förekomma olycksfall, skall i nödig omfattning tillämpas å arbetet i fråga. I lagen förstås med arbetare envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres av sådan arbetare, utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande. Föreskrifter mot olycksfall och ohälsa. Arbetarskyddslagen innehåller i 3 § följande allmänna bestämmelser angående arbetsgivares och arbetares skyldigheter i fråga om åtgärder till förekommande av olycksfall och ohälsa: »Arbetsgivare är pliktig iakttaga allt, som i avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets natur skäligen kan anses av nöden för att skydda hos honom syseisatta arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet. Det åligger arbetarna att iakttaga tillbörlig försiktighet och jämväl i övrigt låta sig angeläget vara att, i vad på dem ankommer, medverka till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbetet.» Den i paragrafens förra stycke upptagna allmänna bestämmelsen exemplifieras närmare i de båda följande paragraferna. I 4 § meddelas sålunda ett flertal föreskrifter till förekommande av olycksfall i arbetet. Bland annat stadgas, att ställningar, stegar och dylikt med hänsyn till material, konstruktion och utförande skola erbjuda betryggande säkerhet, att motorer, maskiner, transmissioner och andra mekaniska hjälpmedel, vilkas rörliga delar medföra fara för arbetarna,

343 skola kringgärdas eller eljest så anordnas, att såvitt möjligt den med dem förbundna faran undanröjes, att elektriska maskiner, apparater och ledningar skola vara så anordnade, att arbetarna icke utsättas för fara att skadas genom elektrisk ström, att sådana ångpannor, kokare eller a n d r a kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall, skola underkastas besiktning och provning o. s. v. På liknande sätt lämnas i 5 § anvisningar till förekommande av ohälsa i följd av arbetet. Sålunda stadgas, att i sluten arbetslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme, i regel ej understigande 10 kubikmeter för varje där sysselsatt arbetare, jämte erforderlig, lämpligt anordnad luftväxling, att arbetet skall äga rum vid tillräcklig och tjänlig belysning samt så lämplig värmegrad, som arbetets natur och platsen för detsamma skäligen medgiva, att verksamma anordningar, i den mån arbetets n a t u r det medgiver, skola vidtagas för att h i n d r a damm, gaser, rök eller ångor att i arbetslokal spridas i en för arbetarnas hälsa skadlig mängd o. s. v. I anslutning till dessa allmänt hållna föreskrifter har socialstyrelsen — i första hand till ledning för yrkesinspektionens befattningshavare — utfärdat detaljerade »anvisningar till skydd mot yrkesfara» vid bland annat lastning och lossning av fartyg, vid brytning och bearbetning av sten, vid sprängningsarbete, vid bruk av ångpannor, varmvattenpanneanläggningar, hissar, stockcirkelsågar o. s. v. Vid utformningen av nu ifrågavarande bestämmelser har man uppenbarligen sökt åstadkomma ett samarbete mellan arbetsgivarna, arbetarna och vederbörande tillsynsorgan till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbetet. I lagen föreskrives sålunda, att tillsynsorganen vid utövandet av sin tillsyn böra gå arbetsgivarna tillhanda med upplysningar, råd och anvisningar samt därvid städse akta på, h u r u i varje särskilt fall ändamålet med lagen må vinnas med minsta möjliga olägenhet och kostnad för arbetsgivaren. Det stadgas vidare, att arbetsgivare och arbetsledare i frågor r ö r a n d e arbetets säkerhet eller sundhet böra söka samråd med av arbetarna utsedda ombud och att inspektionsförrättare vid inspektion å arbetsställe, där sådana ombud finnas, i regel bör träda i förbindelse med dessa. Vid vissa slag av större arbetsställen eller där yrkesinspektionens chefsmyndighet eljest finner skäl så föreskriva skall finnas en för ändamålet lämplig bok, i vilken vederbörande inspektionsförrättare har att anteckna de anvisningar och råd, vartill förhållandena kunna giva anledning. Åsidosättande av lagens föreskrifter till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbetet är icke direkt belagt med straffansvar. Emellertid äger yrkesinspektionens chefsmyndighet på framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller d ä r så eljest prövas nödigt förbjuda arbetsgivare att bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att hava iakttagit visst av chefsmyndigheten vid förbudets meddelande angivet villkor. Överträdelse av dylikt förbud är i lagen belagt med bötesstraff, och möjlighet föreligger således att tvångsvis genomföra lagens bestämmelser. Konungen äger i fall av behov utfärda närmare skyddsföreskrifter utöver vad i lagen stadgas. Med stöd av denna bestämmelse hava genom särskilda kungl. kungörelser den 23 maj 1919 och den 23 december 1931 föreskrifter meddelats angående registrering och besiktning av vissa ångpannor samt om uppfordringsa n o r d n i n g a r för personbefordran i gruvor och stenbrott. Åsidosättandet av dessa föreskrifter har belagts med bötesstraff. Allmänna bestämmelser ang. arbetstid m. m. Arbetarskyddslagen innehöll före 1931 års revision icke några a n d r a bestämmelser r ö r a n d e arbetstiden för vuxna manliga arbetare än dels en alltjämt kvarstående föreskrift, att tiden för arbetares användande till särskilt hälsofarlig

344 sysselsättning skulle tillbörligen inskränkas, och dels en bestämmelse, att arbetet, där dess natur det medgåve, borde så anordnas, att arbetarna komme i åtnjutande av erforderlig söndagsvila. Vid 1931 års lagrevision infördes emellertid i lagen vissa allmänna bestämmelser om raster, nattvila och veckovila ävensom angående semester. Sålunda stadgas, att arbetet, där dess natur det medgiver, bör avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet, att där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen kan anses kräva avvikelse, erforderlig ledighet för nattvila bör beredas arbetarna, att arbetarna för varje period av sju dagar i regel skola åtnjuta sammanhängande ledighet av minst tjugufyra timmars varaktighet, vilken veckovila såvitt möjligt b ö r förläggas till söndag, samt att åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, semesterledighet u n d e r minst fyra söckendagar bör beredas. Av dessa bestämmelsers avfattning och ännu mer av vad som förekom vid deras tillkomst framgår, att de äro avsedda att tillämpas med varsamhet. Bestämmelserna i fråga äro, liksom övriga i det föregående omnämnda föreskrifter, icke direkt straffgaranterade. Yrkesinspektionens chefsmyndighet äger emellertid att, om den finner, att arbetsgivare åsidosätter något av berörda stadganden, meddela arbetsgivaren nödiga föreskrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets iakttagande, och överträdelse av sådana föreskrifter straffas med böter. Särskilda föreskrifter ang. minderåriga. I fråga om rätten att använda minderåriga arbetare, d. v. s. arbetare under 18 år, gäller att sådan arbetare — utom i vissa särskilt angivna undantagslall — icke får användas i arbete förrän han fyllt 13 år och inhämtat folkskolans lärokurs. F ö r underlättande av kontrollen över dessa bestämmelsers efterlevnad skall till arbetsgivaren för varje minderårig arbetare avlämnas en intygsbok, upprättad enligt av yrkesinspektionens chefsmyndighet fastställt formulär och innehållande uppgifter om den minderåriges namn, födelseår och födelsedag samt skolförhållanden. Sådana intygsböcker skola utfärdas av pastor, vederbörande lärare eller skolstyrelsens ordförande. Intygsbok skall förvaras hos arbetsgivaren, så länge den minderårige kvarstår i arbetet. F ö r vissa slag av arbete gälla strängare bestämmelser. Sålunda får minderårig u n d e r 14 år icke användas till industriellt arbete eller byggnadsarbete eller arbete med transport av personer eller gods. Dock få minderåriga redan vid 13 års ålder användas till distribution av varor eller uträttande av bud eller ärenden. Därest sådant arbete, vartill enligt vad nyss sagts arbetare under 14 år icke få användas, bedrives i den omfattning, att å arbetsstället i regel användas minst 10 arbetare, måste minderårig arbetares intygsbok innehålla läkarintyg, utvisande att den minderårige icke företer sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, om så skulle vara förhållandet, icke kan anses komma att lida men av den sysselsättning, varom fråga är. Vid sådana större arbetsställen, som nu omnämnts, är arbetsgivaren dessutom skyldig i intygsboken göra anteckning r ö r a n d e bl. a. det slag av sysselsättning, vartill den minderårige användes, att föra en särskild förteckning över minderåriga samt att till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare göra anmälan om minderårigas inträde i och avgåag ur arbetet. Vid ifrågavarande arbetsställen skall vidare en gång varje kalenderår företagas läkarbesiktning å de minderåriga genom av länsstyrelserna förordnade läkare. F r å n de nu återgivna bestämmelserna r ö r a n d e minderåriga äger yrkesinspektionens chefsmyndighet bevilja eftergift i vissa fall, bland annat när fråga är om lätt arbete, som bedrives i fria luften och fortgår allenast under kortare tid av året samt icke regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess, ävensom

345 när så prövas nödigt till förekommande av sysslolöshet eller annat allvarligt men för den minderårige. Minderårig under 16 år får icke användas till arbete under jord i stenbrott eller gruva. Någon möjlighet att erhålla dispens från denna bestämmelse föreligger icke. Såsom allmän regel för minderårigas användande till arbete stadgas, att minderårig icke får användas på sådant sätt, som kan anses medföra fara för olycksfall eller överansträngning eller annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller innebära våda i sedligt avseende. Skulle minderårigs användande i visst slag av sysselsättning befinnas medföra synnerlig fara i något av angivna hänseenden, äger Konungen föreskriva villkor för eller meddela förbud mot minderårigs användande däri. Med stöd av denna bestämmelse h a r Kungl. Maj:t den 26 september 1930 utfärdat en kungörelse angående förbud mot minderårigs användande till vissa farliga arbeten. I fråga om minderårigas arbetstid stadgas, att densamma, utom vid nödtillfällen, då särskilda bestämmelser gälla, icke får överstiga 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan. Denna begränsning, som är vidare än den i arbetstidslagen angivna, äger uppenbarligen i fråga om arbeten, som äro underkastade nämnda lag, icke någon betydelse annat än i sådana fall, då arbetsrådet medgivit tillstånd att använda minderåriga till övertidsarbete eller till arbete under förlängd ordinarie arbetstid. Om minderårig med arbetsgivarens vetskap deltager i kurs för sådan undervisning, för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides av staten eller med kommunala medel, är arbetsgivaren skyldig att så begränsa den minderåriges arbetstid, att sammanlagda undervisnings- och arbetstiden ej kommer att överskrida den nyss angivna begränsningen. Beträffande minderårigas raster stadgas, att de skola anordnas på ett med hänsyn till den minderårige lämpligt sätt. Om arbetslokalen icke erbjuder en från hälsosynpunkt tillfredsställande uppehållsplats, får den minderårige ej tilllåtas att under rasterna vistas i lokalen, utan åligger det i sådant fall arbetsgivaren att anvisa lämpligt annat rum, där den minderårige kan vistas under rasterna och intaga sina måltider. Minderårig arbetare skall för nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn, i vilken ledighet tiden mellan kl. 10 e. m. och kl. 5 f. m. skall ingå. F r å n denna bestämmelse gälla vissa undantag. Sålunda kan yngling, som fyllt 16 år, efter vederbörande yrkesinspektörs eller bergmästares medgivande användas till arbete med tre 8-timmarsskift och med nattarbete var tredje vecka. Därutöver äger yrkesinspektionens chefsmyndighet befogenhet att medgiva, att sådan yngling får i den mån så kan anses påkallat deltaga i arbete, som på grund av sin natur, arbetsbrådska eller a n n a n tvingande omständighet måste bedrivas med skiftindelning eller eljest forceras, samt att yngling, som fyllt 14 år, får användas till flottningsarbete. Åsidosättande av bestämmelserna om villkor för minderårigs användande till arbete samt om arbetstid, raster och nattvila för sådan arbetare är belagt med bötesstraff. Särskilda föreskrifter ang. kvinnliga a r b e t a r e . I fråga om rätten att använda kvinnliga arbetare gäller, att kvinna •—• liksom minderårig arbetare under 16 år —• icke får användas till arbete under jord i stenbrott eller gruva. Därjämte äger Konungen, om kvinnas användande i visst slag av sysselsättning finnes medföra synnerlig fara för olycksfall eller, vara för kvinna synnerligen ansträngande eller hälsofarligt, föreskriva vissa villkor för kvinnas användande i sådan sysselsättning eller förordna, att kvinna ej må användas däri. Med stöd av denna bestämmelse h a r Kungl. Maj :t den 7 april 1916

346 utfärdat en kungörelse angående förbud mot användande av kvinna u n d e r 21 år till lastning, stuvning eller lossning av varor å vissa fartyg. Kvinna, som fött barn, får icke användas till industriellt arbete, byggnadsarbete eller transportarbete under de första sex veckorna efter barnsbörden, därest det icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidigare. Om kvinna, som användes till arbete av nyssnämnda slag. företer intyg av läkare eller barnmorska av innehåll, att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor eller att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet, får sådan ledighet ej förvägras henne. Kvinna, som ammar sitt barn, får ej förvägras erforderlig ledighet därför. I fråga om nattarbete för kvinnliga arbetare stadgas, att kvinna, som användes till industriellt arbete, vilket bedrives i sådan omfattning, att å arbetsstället i regel användas minst 10 arbetare, skall för nattvila beredas oavbruten ledighet frän arbetet under minst 11 timmar varje dygn. I denna ledighet skall ingå tiden mellan kl. 10 e. m. och kl. 5 f. m. Vid nödtillfällen får dock kvinna u n d e r vissa villkor användas till arbete utan hinder av ifrågavarande bestämmelser. Den föreskrivna ledigheten av minst 11 timmar om dygnet fär, efter anmälan till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare, under sammanlagt högst 60 dagar av året inskränkas till 10 timmar å arbetsställe, där p å grund av verksamhetens natur under vissa tider av året förekommer hopat arbete (säsongarbete), ävensom undantagsvis å andra arbetsställen, då arbetet därstädes i följd av särskilda omständigheter måste forceras. Beträffande sådana verksamhetsgrenar, som avse förarbetande av varor, vilka äro underkastade hastig försämring, kan u n d a n t a g från bestämmelserna om nattvila meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Enligt 1909 års lag tillkom rätten att bevilja sådant undantag Konungen, och i enlighet därmed har Kungl. Maj:t den 9 juni 1911 och den 16 oktober 1914 utfärdat två kungörelser rörande rätt för arbetsgivare att under vissa m å n a d e r av året och under iakttagande av vissa villkor använda kvinnor till nattarbete vid tillverkning av frukt- och grönsakskonserver samt arbete med beredning av skarpsill till ansjovis eller sardiner. Förseelser mot de särskilda föreskrifterna r ö r a n d e kvinnors användande i arbete ä r i flertalet fall belagt med bötesstraff.

II.

Lagen o m arbetstidens begränsning. A.

Historik.

Inledning. Arbetarskyddslagens bestämmelser om begränsning av arbetstiden gälla i huvudsak endast för kvinnor och minderåriga samt avse att bereda nämnda kategorier av arbetare erforderligt skydd mot överansträngning och ohälsa i arbetet. Bestämmelserna i arbetstidslagen, vilka gälla även för vuxna manliga arbetare och sträcka sig längre än som är motiverat ur den rena skyddssynpunkten, tillgodose däremot i första hand ett annat syfte, nämligen att genom förkortning av den åt förvärvsarbete ägnade tiden skapa förutsättningar för en allmän höjning av de kroppsarbetande samhällsklassernas sociala standard. Tidigare motioner i riksdagen. Redan år 1856 väcktes i den svenska riksdagen av hemmansägaren Nils Hansson i Varalöv en motion, vari påyrkades, att arbetstiden inom alla rikets fabri-

347 ker skulle bestämmas till högst 12 timmar om dagen för arbetare, som fyllt 16 år, och 8 timmar om dagen för yngre arbetare. I en vid 1886 års riksdag väckt motion föreslog S. A. Hedlund — närmast såsom ett led i striden mot proteklionism e n — en lagstadgad maximalarbetsdag för de näringar, som komme att stödjas genom skyddstullar. Ingendera av dessa motioner ledde emellertid till något resultat. Genom beslut vid den internationella socialistkongressen i P a r i s år 1889 u p p togs kravet på lagstadgad 8-timmarsdag p å den moderna arbetarrörelsens p r o gram, och detta krav framfördes sedermera år efter år vid de i Sverige liksom i andra länder anordnade 1 maj-demonstrationerna. På 1890-talet väckte Fridtjuv Berg ett flertal motioner i frågan, vilka emellertid alla avslogos av riksdagen. År 1908 väckte K. V. Rydén m. fl. en motion, vari med utförlig "motivering påyrkades utredning och förslag angående genomförande av en maximalarbetstid av 48 timmar under en vecka och 8 timmar under ett dygn för arbetare och biträden i industriellt och därmed jämförligt yrke, hantverk, byggnadsarbeten av alla slag, transportväsende och därmed sammanhörande arbete ävensom statens och kommunernas arbeten och företag. Även denna motion avslogs emellertid, och detsamma blev fallet med senare motioner av E. C. Kropp och C. E. Svensson i Nyköping vid 1910 års riksdag samt av G. F . Steffen och A. C. Lindblad ävensom av H. Lindqvist m. fl. vid 1913 års riksdag. En väsentlig förkortning av arbetstiden skedde emellertid efter h a n d genom kollektiva avtalsuppgörelser. Vid tiden för världskriget hade man inom den skiftgäende industrien, där arbetet tidigare allmänt bedrivits p å två 12-timmarsskift om dygnet, i viss utsträckning övergått till arbete på tre 8-timmarsskift, och vid arbete, som icke bedrevs på skift, h a d e vid samma tid den länge tillämpade 10-timmarsdagen i åtskilliga fall ersatts med en 9-timmarsdag. Den genomsnittliga arbetstiden inom industrien och hantverket i Sverige utgjorde år 1917 enligt verkställd undersökning i runt tal 56 timmar i veckan. ,"1919 å r s arbetstidslag. I samband med de stora politiska och sociala omvälvningar, som ägde rum under världskrigets sista år och tiden närmast därefter, kom frågan om en lagstadgad begränsning av arbetstiden i ett nytt läge. Redan år 1917 antogos i Finland lagbestämmelser om 8 timmars arbetsdag. År 1918 infördes en sådan lagstiftning i Norge, ehuru endast villkorligt och provisoriskt, samt vidare i Ryssland, Tyskland, Österrike, Polen och Tjeckoslovakiet, och påföljande år antogos lagar om 8-timmarsdag i Danmark, dock endast i fråga om kontinuerlig drift, Spanien, Portugal, Frankrike, Schweiz och Nederländerna. På den internationella arbetskonferens, som sammanträdde i Washington under hösten 1919, antogs bland annat ett förslag till internationell konvention angående begränsning av arbetstiden i industriella företag till 8 timmar om dagen och 48 timmar i veckan. Genom beslut den 15 februari 1918 u p p d r o g Kungl. Maj:t åt en särskild kommitté, den s. k. arbetstidskommittén, att verkställa utredning och avgiva förslag till lagstiftning r ö r a n d e arbetstidens längd och förläggning jämte i samband därmed stående förhållanden. I november samma år fick kommittén från chefen för civildepartementet mottaga en anmodan att såvitt möjligt så p å s k y n d a sitt arbete beträffande arbetstidens reglering i allmänhet, att förslag till lagstiftning i ämnet, åtminstone i vad anginge arbetstidens längd, kunde föreläggas 1919 års riksdag. Kommittén avgav sedermera den 25 januari 1919 betänkande med förslag till lag om arbetstidens begränsning, byggt på 8-timmarsprincipen. Kungl. Maj:t framlade för 1919 års lagtima riksdag en proposition med förslag till lag i ämnet, men detta förslag föll p å grund av första kammarens motstånd. Ett något revi-

348 derat förslag framlades för den urtima riksdag, som efter förrättade nya val till första kammaren sammanträdde i augusti 1919. Detta förslag antogs av b a d a kamrarna, och den första lagen om arbetstidens begränsning utfärdades den 17 oktober 1919. Denna lag trädde i kraft den 1 januari 1920 — beträffande a r b e t e , som vid tiden för lagens utfärdande bedrevs såväl natt som dag, dock först d e n 1 juli 1920 — och var avsedd att gälla till utgången av år 1923. Reviderade arbetstidslagar 1921—1930. Redan vid 1920 års riksdag väcktes emellertid åtskilliga motioner dels om u p p hävande eller suspension av den nya lagen och dels om ändringar däri. Med anledning av förevarande motioner avlät riksdagen en skrivelse med hemställan, att Kungl. Maj:t i samband med förestående prövning av Sveriges anslutning till den vid internationella arbetskonferensen i Washington antagna konventionen snarast måtte låta utreda och för riksdagen framlägga de förslag till ä n d r i n g a r i lagen, som k u n d e finnas påkallade av vunnen erfarenhet om lagens tillämpning och vilka, utan att rubba lagens grunder, kunde vara ägnade att bättre anpassa densamma efter det praktiska livets krav. F ö r 1921 års riksdag framlades sedermera ett av socialstyrelsen utarbetat förslag till reviderad arbetstidslag. Detta förslag antogs med vissa ändringar av riksdagen, och ny lag utfärdades den 22 juni 1921 att gälla från och med den 1 juli n ä m n d a år till utgången av å r 1923. Den verkställda lagrevisionen innebar bland annat en viss inskränkning av lagens tillämpningsområde, en ökning av möjligheterna att erhålla tillstånd till förlängning av den ordinarie arbetstiden och en utsträckning av rätten till övertidsarbete. 1921 års arbetstidslag följdes sedermera av en ny reviderad lag av den 22 juni 1923, vilken gällde under åren 1924—1926. Genom denna lag skedde ytterligare en inskränkning av lagens tillämpningsområde och en ökning av möjligheterna att bedriva övertidsarbete. Såsom förut omnämnts hade socialstyrelsen i sitt den 2 november 1925 avgivna betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd bland annat föreslagit, att i n ä m n d a lag skulle införas bestämmelser avsedda att ersätta den då gällande arbetstidslagen. Kungl. Maj:t upptog emellertid icke detta förslag utan framlade i stället för 1926 års riksdag proposition om ny särskild arbetstidslag. Denna proposition bifölls med vissa ä n d r i n g a r av riksdagen, varefter ny lag, gällande för åren 1927—1930 utfärdades den 4 juni 1926. Denna lag skilde sig endast obetydligt från 1923 års arbetstidslag. Kungl. Maj:t föreslog sedermera 1930 års riksdag, att 1926 års lag skulle erhålla fortsatt provisorisk giltighet till utgången av år 1933. Med anledning av väckta motioner antog riksdagen emellertid en definitiv lag i ämnet. Denna lag, som endast i vissa detaljer skiljer sig från 1926 års lag, utfärdades den 16 maj 1930 och är alltjämt gällande.

B.

Översikt över arbetstidslagens b e s t ä m m e l s e r . Arbetsrådet.

I samband med arbetstidslagens tillkomst inrättades en särskild myndighet, arbetsrådet. Denna myndighet har till uppgift dels att med ledning av lagens allmänt hållna stadganden uppdraga gränserna för lagens tillämpningsområde, d. v. s. att avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, vara lagen äger tillämpning, samt huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen r ä k n a såsom arbetare, dels att pröva och avgöra framställningar om undantag frän lagens bestämmelser och dels att avgiva utlåtanden i andra frågor r ö r a n d e lagens till-

349 lämpning. Tillsynen å lagens efterlevnad utövas däremot icke av arbetsrådet utan av yrkesinspektionens befattningshavare. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter. Av dessa skola två representera arbetsgivarna och två arbetarna. Ifrågavarande fyra ledamöter utses efter förslag av svenska arbetsgivareföreningen respektive landsorganisationen i Sverige. Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen, och av nämnda ledamöter skall en förordnas att vara arbetsrådets ordförande och chef. Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna skall vara lagkunnig man och äga domarkompetens. Rätten att begära avgöranden och utlåtanden från arbetsrådet tillkom enligt 1919 års lag allenast »domstol eller den, vars rätt därav beröres» men utsträcktes vid 1923 års lagrevision även till allmänna åklagare, yrkesinspektörer och bergmästare. Arbetsrådets beslut få icke överklagas. Lagens tillämpningsområde. Arbetstidslagen h a r i likhet med arbetarskyddslagen i p r i n c i p en mycket vidsträckt omfattning. Dess tillämpningsområde inskränkes emellertid i avsevärd grad genom särskilda undantagsbestämmelser. Enligt en av arbetsrådet år 1927 verkställd uppskattning uppgick de svenska lönarbetarnas antal vid denna tid till i runt tal 1 200 000, varav endast 535 000 föllo inom arbetstidslagens tillämpningsområde. Lagen äger tillämpning »ä varje rörelse, industriell eller icke, så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare». Utom lagens tillämpningsområde faller alltså till en början all verksamhet, som icke bedrives såsom rörelse och icke kan hänföras till något av de nyss angivna särskilda arbetsföretagen. Härav följer bland annat, att lagen icke äger tillämpning å hembiträden och andra i de enskilda hushållen anställda personer. Utanför lagen falla vidare alla rörelser och arbetsföretag, som sysselsätta högst fyra arbetare. Genom denna bestämmelse undantagas ett jämförelsevis stort antal företag inom hantverk, småindustri och handel, vilka företag dock icke torde sysselsätta mer än sammanlagt omkring 5 procent av hela arbetarantalet inom de grenar av näringslivet, som falla inom lagens tillämpningsområde. I lagen uppräknas vidare åtskilliga verksamhetsgrenar, som äro undantagna från lagens tillämpning. Bland dessa märkas framför allt jordbruket och sådana dess binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, trädgårdsskötsel, djurskötsel samt byggnadsarbete för jordbruket och dess binäringar. Vidare undantagas skogsarbete, flottning och kolning i mila ävensom upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ. Utanför lagens tillämpningsområde falla vidare alla såväl offentliga som enskilda sjukvårdsinrättningar, fattigvårdsanstalter, skolor och andra liknande inrättningar. Av den i hotell-, restaurangoch kaférörelse anställda personalen faller ekonomipersonalen under lagen, medan serveringspersonalen och annan personal, vars arbete »är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande», är undantagen från lagens tillämpning. »Arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller badinrättning», är jämväl undantaget från lagens tillämpning. Detta undantag torde vara föranlett därav, att arbetstiden för den åsyftade personalen väsentligen reglerats genom den s. k. butikstängningslagen (se n e d a n ) . Undantag gäller likaledes för »skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska fartyg, ävensom fiske». Bland undantagsbestämmelserna i lagen upptages även arbete, som bedrives

350 av staten. Detta undantag motiverades av arbetstidskommittén med att staten borde äga att p å administrativ väg införa förkortad arbetstid för sina arbetstagare. Så har också i största utsträckning ägt rum, i det att på de områden, där staten sysselsätter en större personal, såsom vid statens järnvägar, post-, telegraf-, tull- och vattenfallsverken ävensom vid arméns och flottans verkstäder, en reglering av arbetstiden blivit genomförd, som i princip ansluter sig till lagens bestämmelser. Av den vid enskilda järnvägar anställda personalen faller ban- och verkstadspersonalen under lagen, medan trafikpersonalen är undantagen från lagens tilllämpning. Slutligen undantages genom särskilda bestämmelser av mera principiell natur arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, samt arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider. Arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad, är jämväl undantaget från lagens tillämpning. Vid lagens tillämpning skall såsom arbetare icke räknas medlem av arbetsgivarens familj samt ej heller verkmästare eller annan befattningshavare i övero r d n a d ställning, ritare, bokhållare eller därmed jämställd person samt kontorsvaktmästare eller annat u n d e r o r d n a t kontorsbiträde. Den o r d i n a r i e arbetstidens längd. Arbetstidslagens huvudstadgande innehålles i dess 4 § och lyder sålunda: »Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete u n d e r längre tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan.» Arbetsgivare är dock oförhindrad att under något eller några av veckans dygn utsträcka arbetstiden till högst 9 timmar, för såvitt arbetstiden för veckan därigenom icke kommer att överstiga 48 timmar. Därjämte gäller, att vid arbete, som bedrives med regelbunden skiftindelning, arbetstiden endast är begränsad så, att den under en tidrymd av högst t r e veckor icke får överstiga 3 X 48, d. v. s. 144 timmar, medan arbetstiden för dygn och vecka icke är begränsad till något visst timantal. Åsidosättande av de nu återgivna bestämmelserna i lagen är — liksom förseelse mot lagen i övrigt •— belagt med bötesstraff. Arbetstidslagen reglerar endast arbetstidens längd och innehåller icke några bestämmelser rörande arbetstidens förläggning till vissa dagar i veckan eller viss tid av dygnet. Bestämmelser i berörda avseenden förekomma däremot, såsom förut omnämnts, i lagen om arbetarskydd samt därjämte även i vissa andra forfattningar, såsom butikstängningslagen och den s. k. bagerilagen (se n e d a n ) . Förlängning av den o r d i n a r i e arbetstiden. Om för visst arbete arbetstiden är beroende av årstiden eller väderleken eller p å grund av annat förhållande är av växlande längd, äger arbetsrådet medgiva utsträckning av arbetstiden per dygn och vecka, under villkor att den genomsnittliga arbetstiden, beräknad för en viss angiven tidrymd, t. ex. fyra veckor, icke därigenom utsträckes utöver 48 timmar i veckan. Arbetsrådet h a r bland annat för reparations- och transportarbete funnit en dylik friare fördelning av arbetstiden påkallad. Vid s. k. helkontinuerlig drift eller, enligt lagens ordalydelse, vid arbete, som bedrives med tre skiftlag och p å grund av synnerliga skäl finnes böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, äger arbetsrådet likaledes medgiva erforderligt undantag. Denna bestämmelse h a r fått en tämligen vidsträckt tillämpning

351 inom vissa industrier, vilka erhållit tillstånd att utsträcka den ordinarie arbetstiden till 56 timmar i veckan, räknat i genomsnitt för tre veckor, och därigenom fått möjlighet att utan anlitande av reservpersonal låta arbetet fortgå jämväl under söndagsdygnet. Arbetsrådet äger vidare medgiva undantag från de i lagen angivna begränsningarna av den ordinarie arbetstiden för arbete, som fortgår under allenast kortare tid (t. ex. arbete i samband med utställningar) eller medför synnerligen ringa ansträngning (t. ex. vakttjänstgöring) eller tillgodoser ändamål av synnerligen stort allmänt intresse (t. ex. arbete i mejerier, vissa tryckerier m. m . ) . Slutligen h a r arbetsrådet erhållit befogenhet att medgiva undantag, där sådant i annat fall, än förut angivits, prövas påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande, ävensom i sådana fall, där det av uttalanden av arbetarnas organisationer eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finna detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas. Antalet av de arbetare, som beröras av medgivna undantag enligt nu angivna bestämmelser, torde uppgå till i r u n t tal 40 000 eller cirka 7 % av samtliga arbetare, å vilka lagen äger tillämpning. Övertid. Vid nödtillfällen, d. v. s. då natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, är arbetsgivare berättigad att under vissa villkor uttaga övertidsarbete. Vidare äger arbetsgivare att till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, använda nödigt antal arbetare, som fyllt 18 år, under högst 7 timmars övertid per vecka. Till dylika arbeten h a r arbetsrådet hänfört åtskilliga varje dag eller varje vecka återkommande göromål, såsom sopning, städning, smörjning och rengöring av maskiner, päeldning av ångpannor o. s. v. Vanliga reparations- och underhållsarbeten, för vilka i regel företagens egna reparationsverkstäder anlitas, hava däremot icke ansetts hänförliga till här avsedda förberedelse- eller avslutningsarbeten. Dessutom är arbetsgivare berättigad att, när han finner det med h ä n s y n till särskilt förhållande påkallat, använda arbetare, som fyllt 18 år, till övertidsarbete under högst 200 timmar p e r kalenderår. Denna övertid är icke begränsad per dygn eller vecka men får icke överstiga 48 timmar under en tidrymd av fyra veckor. Såsom en garanti mot missbruk har i lagen införts en föreskrift om skyldighet för arbetsgivare att tillse, att icke arbetaren genom a n v ä n d a n d e till övertidsarbete utsattes för överansträngning eller ohälsa. Om ytterligare eftergift är av trängande behov påkallad, äger arbetsrådet meddela sådan, dock för högst 150 timmar per kalenderår. Sådan eftergift h a r i de flesta fall lämnats endast för kortare tid, oftast tre månader, och avsett högst 30 timmars övertid per månad. Antalet arbetare, för vilka arbetsrådet under åren 1931—1934 medgivit tillstånd till utsträckt övertidsarbete enligt förevarande moment utgjorde i avrundade tal respektive 4 650, 1 900, 2 300 och 6 250 —• siffror, som p å ett intressant sätt återspegla konjunkturutvecklingen under angivna år. Arbetare under 16 år få enligt lagen icke utan tillstånd användas till övertidsarbete annat än vid nödtillfällen. Arbetsrådet h a r emellertid erhållit befogenhet att pröva, i vad mån arbetare, som fyllt 16 men ej 18 år, må användas till sådant arbete. I enlighet härmed h a r arbetsrådet i vissa fall medgivit tillstånd till övertidsarbete för minderåriga, varvid övertiden i regel begränsats till högst 772

352 timmar i veckan u n d e r högst tre månader. Antalet minderåriga arbetare, för vilka tillstånd till övertidsarbete medgivits av arbetsrådet, utgjorde u n d e r å r e n 1931—1934 i r u n d a tal respektive 950, 850, 1 050 och 1 650. I detta sammanhang må anmärkas, att enligt den ovan omnämnda, år 1927 verkställda uppskattningen hela antalet minderåriga, å vilka arbetstidslagen då ägde tillämpning, utgjorde 66 000. Rörande arbetares användande till övertidsarbete skall arbetsgivare göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt av arbetsrådet fastställt formulär eller p å annat av arbetsrådet godkänt sätt. Arbetarna äga rätt att genom utsedd representant p å anfordran erhålla del av övertidsjournalen. Eftergift genom beslut av Kungl. Maj:t. I 10 § av lagen meddelas bestämmelser om rätt för Konungen att, på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, bevilja eftergift från lagens tilllämpning. Ifrågavarande bestämmelser, som hittills icke i något fall kommit i tillämpning äro av följande innehåll. Beträffande sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som icke är hänförligt till allmänhetens direkta betjänande och på denna grund undantaget från lagens tillämpning, äger Konungen, där tillämpningen av 4 § i lagen prövas medföra synnerliga svårigheter, föreskriva annan begränsning av tiden för arbetares användande. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som k u n n a anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde, ense om viss eftergift i fråga om utsträckning av den ordinarie arbetstiden eller om övertidsarbete för arbetare, som fyllt 18 år, äger Konungen förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas. Skulle tillämpningen av lagen medföra sådana svårigheter för visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, äger Konungen medgiva av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning.

III.

Vissa andra författningar rörande arbetarskydd och arbetstid.

a) I § 5 a sjölagen h a r stadgats, att Konungen äger till förekommande av bl. a. olycksfall och ohälsa utfärda särskilda bestämmelser. En hel del dylika bestämmelser hava också utfärdats. Det åligger vidare enligt 26 § i samma lag befälhavare att tillse att nödiga anordningar i enlighet med dessa bestämmelser finnas vidtagna. Genom lagen 13 juli 1926 om arbetstiden å svenska fartgg (sjöarbetstidslagen) regleras arbetstiden beträffande arbete, som å svenskt fartyg mot betalning anställd person för fartygets räkning eller eljest på grund av förmans u p p d r a g ombord å fartyget eller annorstädes utför. F r å n lagens tillämpning undantages arbete, som utföres av vissa i lagen närmare angivna personer. Särskilda bestämmelser hava också utfärdats beträffande logiförhållandena och kosthållet ombord å fartyg. b) Kungl. Maj:ts förordning den 10 december 1897 angående förbud mot barns användande vid offentliga förevisningar. Denna förordning innehåller förbud mot a n v ä n d a n d e av barn av mankön under 14 år och av kvinnkön u n d e r 15 år vid teaterföreställning, lindansning, positivspelning eller dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning eller andra med dessa jämförliga tillställningar, vartill inträdeskort försäljas eller avgift på ett eller annat sätt från allmänheten fordras, begäres eller mottages, eller till vilka allmänheten eljest har tillträde. Beträffande teaterföreställning äger länsstyrelse och för Stockholm över-

353 ståthållarämbetet för särskilda fall medgiva undantag. Överträdelse straffas med böter. c) Lagen den 9 april 1926 angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning. Lagen, som ersatt tidigare förordningar av den 10 juli 1891 och den 4 december 1896 och i viss del ändrats genom lag den 8 april 1932, bereder möjlighet för vederbörande beslutande myndighet att, om anledning förekommer att förbjuda barn att inom stads, köpings eller municipalsamhälles område utbjuda eller utdela tryckalster, blommor, kramvaror eller annat, meddela förbud mot barns användande till dylikt arbete, i den mån dylikt användande ej är förbjudet i lagen om arbetarskydd. Sådant förbud får ej avse barn över 16 år. Ej heller får förbud meddelas för barn över 13 år att idka försäljning i handelsbod eller att annorstädes å söckendag under tiden mellan kl. 8 f. m. och kl. 7 e. m. idka försäljning eller utdelning av tidningar eller, såsom biträde åt och under omedelbar tillsyn av någondera av sina föräldrar, annan försäljning eller utdelning. Beslut om förbud skall underställas länsstyrelsen. Undantag från meddelat förbud kan i vissa fall medgivas av länsstyrelsen eller av lokal myndighet. Överträdelse av förbud straffas med böter. d) Lagen den 16 maj 1930 om vissa inskränkningar beträffande tiden för förr läggande av bageri- och konditoriarbete. Det inom bageriyrket tämligen allmänt förekommande systemet med nattarbete för samma arbetare under alla eller nästan alla dagar i veckan föranledde redan på 1890-talet åtskilliga motioner i riksdagen. Sedan 1915 års riksdag begärt utredning och förslag till reglering av nattarbetet inom bagerier, konditorier och s. k. hembagerier samt lagförslag i ämnet utarbetats av 1918 års arbetstidskommitté, utfärdades den 17 oktober 1919 en provisorisk lag om begränsning av tiden för bageri- och konditoriarbete. Denna lag efterföljdes av a n d r a provisoriska lagar av den 22 juni 1923 och den 4 juni 1926. Den nuvarande lagen är av permanent karaktär. Lagen äger icke tillämpning å rörelse, som bedrives utan biträde av annan än make och hemmavarande barn. Enligt lagen får arbete för tillverkning till avsalu av bageri- eller konditorivaror icke bedrivas å sön- eller helgdag eller å tid mellan kl. 8 e. m. och kl. 5 f. m. å söckendag. F r å n vad sålunda stadgats gälla emellertid åtskilliga undantag. Sålunda får i bageri- eller konditorirörelse arbete för tillverkning av varor, vid vilkas framställning jäst icke användes, utföras å sön- eller helgdag under högst tre timmar mellan kl. 6 f. m. och kl. 6 e. m. Likaledes får i hotell-, restaurang- eller kaférörelse sådant arbete för tillverkning av bröd, bakelser eller annat därmed jämförligt bakverk, vilket bedrives utan samband med bageri- eller konditorirörelse, utföras å sön- eller helgdag u n d e r nyss angivna tid. S. k. anrörning, d. v. s. läggning av surdeg för tillverkning av sura limpor, får utföras å söneller helgdagar u n d e r högst två timmar mellan kl. 8 f. m. och kl. 8 e. m. Uppeldning eller deggörning får utföras å söckendag mellan kl. 3-30 och kl. 5 f. m. Uppeldning får därjämte utföras av annan än bageri- eller konditoriarbetare å tid, då eljest arbete enligt förevarande lag ej får bedrivas. Under natten till söckendag, som närmast föregår två eller flera p å varandra följande sön- eller helgdagar, får uppeldning eller deggörning utföras jämväl mellan kl. 2 och kl. 3-30 f. m. och annat arbete mellan kl. 3 och kl. 5 f. m. Arbete för tillverkning av spis- eller knäckebröd får, där arbetet är indelat i skift, å söckendag fortgå jämväl mellan kl. 8 och kl. 10 e. m. ävensom, i den mån så kräves för det tillverkade brödets torkning, mellan kl. 10 e. m. och kl. 12 midnatt. Genom denna bestämmelse möjliggöres tillverkning av spis- eller knäckebröd u n d e r två dagskift. Tillstånd till avvikelse från det i lagen stadgade förbudet kan, därest särskilt förhållande så påkallar, efter ansökan för varje särskilt tillfälle meddelas av 23—11. 352871

354 vederbörande yrkesinspektör, dock endast för högst två dygn i sänder och för samma arbetsställe högst tio gånger under ett och samma kalenderår. Är ytterligare eftergift av särskilt förhållande tillfälligtvis påkallad, kan sådan eftergift meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Om för ändamålsenlig drift av tillverkning av spis- eller knäckebröd erfordras ytterligare nattarbete, äger yrkesinspektionens chefsmyndighet lämna m e d givande därtill. Med stöd av denna bestämmelse har socialstyrelsen i vissa fall lämnat medgivande till kontinuerlig drift vid spis- och knäckebrödsfabriker. Vid nödtillfällen får avvikelse från lagens bestämmelser vidtagas utan tillstånd, dock ej för mer än ett dygn i sänder. Anmälan härom skall ofördröjligen göras till vederbörande yrkesinspektör. Tillsyn å lagens efterlevnad utövas av yrkesinspektionens befattningshavare. Överträdelse av lagens bestämmelser straffas med böter. e) Lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse. Den särdeles långa expeditionstiden inom minuthandeln föranledde under de första åren av 1900-talet en livlig rörelse bland såväl butiksägarna som deras biträden för åstadkommande av en bestämd stängningstid för handelsbutiker. Sedan 1906 års riksdag med anledning av väckt motion hemställt om utredning och förslag till lagstiftning i ämnet, utfärdades den 5 juni 1909 en lag om förbud mot handels idkande under vissa tider av dygnet. Denna lag, som endast beredde möjlighet för de kommunala myndigheterna i städer, k ö p i n g a r och municipalsamhällen att under förutsättning av länsstyrelsens g o d k ä n n a n d e begränsa tiden för butikers öppethållande, ersattes sedermera av 1919 års lag om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse, vilken lag med vissa åren 1920 och 1923 vidtagna ändringar ännu är gällande. I lagen stadgas, att handelsbod ä söckendag ej får hållas öppen för allmänheten före kl. 8 f. m. och efter kl. 7 e. m. (under tiden 10—23 december kl. 8 e. m . ) . Bod, där handel idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror, får dock för försäljning enbart av dylika varor öppnas en timme tidigare och hållas öppen en timme längre. Rakstuga, frisérsalong eller varmbadinrättning får å söckendag ej hållas öppen för allmänheten å tid före kl. 8 f. m. eller efter kl. 8 e. m. Å sön- och helgdag får handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller varmbadinrättning ej hållas öppen för allmänheten; dock får bod hållas öppen under tiden kl. 7—kl. 10 f. m. för försäljning av sådana livsmedel, som nyss angivits, ävensom av färsk frukt eller levande blommor. Om sön- eller helgdagar inträffa i följd, får rakstuga eller frisérsalong hållas öppen en av dem under högst två timmar före kl. 11 f. m. I den mån sådant påkallas av särskilt förhållande inom viss kommun, äger den myndighet, som utövar kommunens beslutanderätt, att inom vissa gränser medgiva utsträckning av tiden för öppethållandet eller föreskriva ytterligare inskränkning därav. Beslut i sådan fråga skall underställas länsstyrelsen. Överträdelse av lagens bestämmelser straffas med böter. F r ä n lagens tillämpning äro undantagna vissa slag av försäljning, bland annat för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstation, i järnvägsvagn eller ä fartyg, försäljning av motor- och smörjoljor, viss försäljning i samband med kafé- eller restaurangrörelse, försäljning av tidningar, som bedrives utomhus eller till gäster ä kafé- eller restauranglokal samt försäljning utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker, blommor eller dylikt. Eftergift från lagens tillämpning kan meddelas av Konungen eller den myndighet, Konungen bestämmer, därest så erfordras för att förse fartyg med skeppsförnödenheter eller dem, som yrkesmässigt bedriva saltsjöfiske, med livsmedel eller andra för fisket behövliga varor eller för tillgodoseende av annat dylikt, särskilt trängande behov. Kungl. Maj:t h a r föreskrivit, att socialstyrelsen skall tills vidare äga meddela sådan eftergift. Med stöd av detta bemyndigande h a r

355 socialstyrelsen beviljat åtskilliga eftergifter beträffande handlande å hamnplatser vid västkusten. f) Genom lagen den 25 april 1919 angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning, kolning och flottledsbgggnad av härbärge åt arbetarna m. m. h a r stadgats, att därest skogsavverknings-, kolnings- eller flottledsbyggnadsarbete bedrives p å sådant avstånd från ställe, där bostad finnes att tillgå, att det icke skäligen kan påfordras att arbetarna skola begiva sig dit för erhållande av natthärbärge, skall det åligga arbetsgivaren att sörja för att arbetarna å eller i närheten av arbetsstället äga tillgång till sådant härbärge. Genom lagen den 19 juni 1919 om skgldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna har stadgats liknande skyldighet för arbetsgivare beträffande flottningsarbetare vid flottleder pä längre avstånd från bebyggd ort. Tillsyn å efterlevnaden av den förra lagen utövas av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal, medan tillsynen beträffande den sistnämnda lagen utövas av vederbörande länsstyrelse, som därvid åtnjuter biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal. Enligt uppgift av skogs- och flottledsinspektören sysselsättas i genomsnitt året r u n t 185 000 personer med skogsavverkning med högsta antalet arbetare i februari och lägsta antalet arbetare i september. Antalet flottningsarbetare utgör omkring 37 000.

IV.

Olycksfallsförsäkring.

Lagstiftningen i Sverige rörande ersättning för olycksfall i arbete kan sägas hava sitt ursprung i en av S. A. Hedin vid 1884 års riksdag väckt motion (A. K. n r 11) med anhållan om lagförslag angående säkerhetsåtgärder mot olycksfall i yrkesarbetet, angående arbetsgivares ansvar för sådana olycksfall, angående arbetares olycksfallsförsäkring samt angående arbetares ålderdomsförsäkring. Nämnda års riksdag beslöt också att låta utreda bl. a., om och i vad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet. Den på grund h ä r a v av Kungl. Maj:t den 3 oktober 1884 tillsatta kommittén, den s. k. arbetarförsäkringskommittén, avgav den 28 juli 1888 ett betänkande, innehållande bl. a. förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbetet, förslag till lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjänsten och förslag till förordning angående riksförsäkringsanstalten. I sin allmänna motivering uttalade kommittén bl. a.: »Till de uppgifter, samhället i vår tid icke får tillbakavisa, hörer att, såvitt lagstiftningen det förmår, söka minska osäkerheten i den ställning, som den allenast av sin arbetskraft beroende kroppsarbetaren intager. Närmast framställer sig härvid kravet att förebygga eller till följderna mildra den skada å liv och hälsa, som i följd av arbetet träffar personer i näringarnas tjänst. F ö r detta ändamål kan lagstiftningen icke underlåta att ingripa i rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, om ock p å olika omständigheter måste bero, h u r u långt detta ingripande i varje fall bör sträcka sig.» Det framlagda lagförslaget om försäkring för olycksfall i arbetet omfattade anställda personer i vissa angivna rörelser, järnvägar, spårvägar, lastning och lossning av varor o. d., gruvdrift e t c , masugnar, fabriker, byggnadsarbete m. m., med begränsningar i vissa avseenden, men ej skogs- och lantbruk eller hantverk. Försäkringen skulle vara obligatorisk i en för ändamålet upprättad statsanstalt. Möjlighet var inrymd för en var näringsidkare eller arbetare, vilken eljest icke var försäkrad enligt lagen, att i riksförsäkringsanstalten taga frivillig försäkring för olycksfall i arbetet. Premierna skulle liksom nu beräknas

356 så, att de täckte all kostnad — även framtida — för varje u p p k o m m a n d e olycksfall. Karenstiden var begränsad till 14 dagar. Ersättningarna skulle stå i viss proportion till den skadades årliga arbetsförtjänst och voro efter tidens förhållanden icke obetydliga. Så skulle t. ex. vid fullständig oförmåga till arbete uigå 60 procent av den skadades förutvarande årliga arbetsförtjänst, vilken begränsades till högst 1 600 och lägst 400 kronor. Detta lagförslag, som i varje fall i siina huvuddrag utmärkes av klarhet och framsynthet, föranledde kungl. proposition till 1890 års riksdag, vilken emellertid i väsentliga punkter företedde skiljaktigheter gentemot kommitténs förslag. Karenstiden hade föreslagits omfatta 60 dagar, ersättningarna skulle utgå med fasta belopp och ej i förhållande till arbetsförtjänsten, endast kroppsarbetare skulle vara försäkrade etc. Propositionen vann icke riksdagens bifall. Ett i vissa avseenden omarbetat förslag förelades 1891 års riksdag men hade lika liten framgång. Den 15 maj 1889 hade arbetarförsäkringskommittén avgivit utlåtande och förslag i fråga om åtgärder för beredande av ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jämförliga personer. Kungl. Maj:t uppdrog den 30 oktober 1891 åt en kommitté, att — enär frågan om en lagstiftning r ö r a n d e ålderdomsförsäkring ännu icke kunde anses hava vunnit den utredning, att ett tillfredsställande förslag i ämnet d ä r p å kunde grundas, samt denna försäkring liksom även olycksfallsförsäkringen möjligen borde sättas i samband med och huvudsakligen grundas på invaliditetsprincipen — inkomma med underdånigt yttrande i ämnet och de lagförslag, vartill en sådan utredning funnes föranleda. Denna kommitté, den s. k. nya arbetarförsäkringskommittén, avgav sitt betänkande den 30 mars 1893. Däri föreslogs sålunda obligatorisk försäkring för beredande av pensioner åt arbetare m. fl. vid varaktig oförmåga till arbete, vilken skulle anses vara för handen, då av försäkringen omfattad person i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte befanns vara ur stånd att genom sådant arbete, som motsvarade hans krafter och färdigheter, vidare försörja sig, eller fyllt sjuttio år. På grundval av detta förslag framlades 1895 och 1898 propositioner för riksdagen, vilka emellertid ej heller biföllos. Härefter återgick man till att söka lösa frågan om olycksfallsförsäkringen särskilt. Riksdagens avböjande hållning syntes väsentligen hava berott på att man i de dittills framlagda förslagen tillämpat försäkringsprincipen, varför man i en regeringsproposition av år 1900 övergivit denna och föreslagit direkt ersättningsplikt för arbetsgivaren, dock såtillvida modifierad att denna genom försäkring i av Kungl. Maj:t erkänd privat anstalt kunde befria sig frän honom åliggande ersättningsskyldighet. Propositionen avslogs visserligen av riksdagen, men framlades ånyo i delvis omarbetat skick för 1901 års riksdag. I överensstämmelse med andra kammarens mening föreslogs nu den frivilliga försäkringen skola äga r u m i en statsanstalt, riksförsäkringsanstalten. Denna proposition antogs av riksdagen. Den 5 juli 1901 utfärdades lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete och trädde i kraft den 1 januari 1903. Vid 1902 års riksdag bifölls propositionen om inrättande av den i lagen förutsatta riksförsäkringsanstalten. 1901 ärs lag omfattade arbetare och arbetsförmän i följande yrken och verksamheter, oavsett om de voro enskilda, kommunala eller statliga, nämligen skogsavverkning, sågverk, brädgård, is- och torvupptagning, gruvdrift, stenbrott, tegeltillverkning, bruksrörelse o. d., fabriker, skeppsbyggeri, b r ä n n e r i , bryggeri, bageri, slakteri, mejeri, kvarnar, om de voro jämförliga med fabriker, boktryckeri, tillverkning av explosiva varor, skorstensfejare, flottning, lossning och lastning, järnvägs- och spårvägstrafik, byggnadsverksamhet, bergsprängning m. m., arbeten med elektriska ledningar, gas-, vatten- och kloakledningar, elektricitetsverk, gas- och vattenledningsverk. Karenstiden omfattade 60 dagar. Alla kostnader skulle betalas av arbetsgi-

357 varna. Ersättning under sjukdomstiden utgick med 1 krona per dag fr. o. m. 61 dagen; vid fullständig, varaktig arbetsoförmåga utgick livränta å 300 kronor för år, vid partiell varaktig arbetsoförmåga viss del av nämnda belopp. Livränta utgick ej, då arbetsförmågan ej blivit nedsatt med minst en tiondel. Läkarvård, konstgjorda lemmar o. d. ersattes ej. I lagen (5 §) funnos angivna vissa procentsatser, som i allmänhet skulle tillämpas för vissa angivna skador (t. ex. blindhet å ett öga 20 7o, förlust av en hand eller fot 50 7c, förlust av en tumme 25 %, förlust av alla tårna å en fot 20 % ) . Vid dödsfall inom två år efter olycksfallet utgavs begravningshjälp med 60 kronor samt livränta till änka (intill död eller omgifte) med 120 kronor för år och till varje barn med 60 kronor för år (intill 15 års ålder), dock med högst 300 kronor för år sammanlagt till änka och barn. Krav om ersättning enligt lagen skulle — i händelse av tvist — föras vid domstol eller genom påkallande av skiljeavtal emot arbetsgivare inom två år och emot riksförsäkringsanstalten inom tre år från olycksfallet eller, vid ersättning i anledning av dödsfall, från det döden inträdde. Arbetsgivare, som icke tecknat försäkring i riksförsäkringsanstalten men som i anledning av inträffat olycksfall blev skyldig att utgiva livränta enligt lagen, kunde befria sig frän betalningsskyldigheten genom inköp i riksförsäkringsanstalten av dylik livränta. Arbetsgivare, som utövade annan verksamhet än i lagen avsågs, var berättigad att försäkra sina arbetare i riksförsäkringsanstalten enligt de i lagen stadgade grunder. Jämväl enskild arbetare kunde erhålla försäkring i anstalten enligt samma grunder. •— Vid 1904 års riksdag beslöts, att arbetsgivare skulle äga att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda arbetare sjukhjälp eller livränta enligt i lagen stadgade grunder även under karenstiden. Genom beslut vid 1907 års riksdag medgavs vidare, att arbetsgivare, som försäkrat sina arbetare i riksförsäkringsanstalten, samt arbetare, som försäkrat sig i anstalten, även kunde erhålla försäkring i anstalten mot olycksfall utom arbetet. Frågan om en revision av 1901 års lag blev snart nog aktuell. Önskemål framkommo om en avsevärd utvidgning av lagens tillämplighetsomräde, om övergång till principen om obligatorisk försäkringsplikt, om ersättningarnas beräknande p å grundval av arbetsförtjänst, om karenstidens avkortande, om ökad säkerhet för de skadade att utfå sina ersättningar etc. Redan den 22 januari 1907 anmodade chefen för civildepartementet riksförsäkringsanstalten att inkomma med förslag till de ändringar i lagen, som kunde finnas vara av behovet påkallade. Anstalten avgav med anledning härav utlåtande i ämnet den 10 januari 1908. I detta utlåtande tillgodosågos de flesta av de framkomna önskemålen, men ersättningsbeloppen skulle alltjämt vara fixerade och ej sättas i relation till arbetsförtjänsten. Över riksförsäkringsanstaltens utlåtande infordrades yttrande av kommerskollegium. Detta avgavs den 15 april 1909 och utmynnade i en hemställan, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta en ny fullständig lagstiftning i ämnet enligt i huvudsak följande grunder, nämligen att lagstiftningens giltighetsområde gjordes så omfattande som det med nödig hänsyn till vederbörande näringsidkares ekonomiska bärkraft kunde anses möjligt, att lagstiftningen grundades på principen om arbetsgivares obligatoriska försäkringsplikt, att denna lagstiftning, vad särskilt jordbruket och sjöfartsnäringen beträffade, av praktiska hänsyn reglerades genom särskilda lagar, att principen om olycksfallsersättningens fastställande i förhållande till den skadades arbetsförtjänst komme till användning samt att karenstiden förkortades. Vid riksdagarna 1907, 1908 och 1909 framställdes av enskilda motionärer flera förslag till ändring av då gällande lag: höjning av ersättningarna med 50 7c, karenstidens avkortande till 3 dagar, borttagande för vissa fall av stadgandet om förlust av rätten till ersättning i anledning därav, att den skadade själv genom grov vårdslöshet varit vållande till olycksfallet, alla arbetsgivares försäkringsplikt i riksförsäkringsanstalten eller med denna likställd anstalt, så att ersättning för inträffat olycksfall bereddes varje kroppsarbetare, livräntebelop-

358 pens bestämmande i förhållande till den skadades avlöning m. m. Frågan om kostnadsfri rättshjälp i erforderliga fall åt genom olycksfall i arbete skadade arbetare hade genom en riksdagsskrivelse av år 1909 bragts inför Kungl. Maj:t och framfördes ånyo genom en motion vid 1915 års riksdag. Chefen för civildepartementet anmälde den 28 oktober 1910 inför Kungl. Maj:t frågan om en revision av 1901 års lag. Departementschefen förklarade härvid att man enligt hans uppfattning icke lämpligen kunde utsträcka lagens omfattning, höja ersättningsbeloppen eller eljest ändra någon av lagens grundläggande bestämmelser utan att göra frågan om ersättningspliktens förverkligande genom obligatorisk försäkring till föremål för ingående undersökning och utredning. Efter hemställan av departementschefen beslöt Kungl. Maj:t att uppdraga åt den år 1907 tillsatta kommittén för verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring att avgiva yttrande och förslag även angående revision av 1901 års olycksfallsersättningslag. Kommitténs betänkande rörande olycksfallsförsäkringen är daterat den 19 oktober 1915. Efter vissa ändringar — uteslutning av yrkessjukdomar och högsta inkomstgräns för försäkringsplikt — förelades kommitténs lagförslag, grundat på obligatorisk försäkringsplikt med försäkring i riksförsäkringsanstalten eller för ändamålet bildat ömsesidigt försäkringsbolag 1916 års riksdag. Vid behandlingen i riksdagen stannade kamrarna beträffande ett flertal bestämmelser •— bl. a. beträffande frågan om karenstidens längd — i olika beslut. Karenstiden, som av kommittén föreslagits omfatta allenast tre dagar, vilket förslag a n d r a kammaren för sin del godkände, hade av första kammaren beslutats skola omfatta 60 dagar. Vid sammanjämkningen av de skilda besluten i dessa och andra frågor bestämdes karenstiden till 35 dagar, »intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda genomförd», den av kommittén föreslagna inkomstgränsen om 5 000 kronor infördes i lagen m. m. Lagen om försäkring för olycksfall i arbete utfärdades den 17 juni 1916 och trädde i kraft den 1 januari 1918. Lagen har sedermera undergått ett flertal ändringar (genom lagar den 14 juni 1917, den 26 april 1918, den 19 juni 1919, den 18 juni 1920, den 15 juni 1922, den 23 maj 1924, den 18 juni 1926, den 24 maj 1928 och den 14 juni 1933). I allmänhet hava dessa ändringar medfört utvidgning av försäkringens omfattning och höjning av ersättningarna. Särskilt torde få framhållas, att lagen den 19 juni 1919 (i kraft fr. o. m. den 1 januari 1920) föreskrev försäkring av olycksfall under färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen (varmed i allmänhet avses den direkta färden, vanliga vägen, utan uppehåll, mellan bostaden och arbetsplatsen ävensom färd u n d e r måltidsrast till måltidsställe under enahanda villkor) samt höjde den inkomstgräns, från och med vilken försäkring icke skulle gälla, till 9 000 kronor, att lagen den 15 juni 1922 (i kraft fr. o. m. den 1 januari 1923) medförde möjlighet att i fall av hjälplöshet höja invalidlivräntan utöver det belopp av 2/a av arbetsförtjänsten, som dittills gällt som högsta livränta, men dock icke till högre belopp än högsta arbetsförtjänst enligt lagen (vilken var 1 800 kronor under tiden 1/1 1918—30/6 1922 och 2 400 kronor under tiden 1/7 1922—31/12 1926) samt att genom lagen den 18 juni 1926 (i kraft fr. o. m. den 1 januari 1927) dels avskaffades gällande inkomstgräns av 9 000 kronor och dels höjdes den årliga arbetsförtjänst, som skall tagas i betraktande vid ersättningarnas bestämmande, till 3 000 kronor. Ersättningsanspråk, som grundas på visst olycksfall, skall bedömas i enlighet med de bestämmelser, som gällde den dag, då olycksfallet inträffade. Gällande lag omfattar envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete samt dessutom vissa elever vid anstalter för yrkesutbildning ändock att

359 de ej användas till arbete för annans räkning (enligt lagen den 14 juni 1933, i kraft fr. o. m. den 1 januari 1934). Samtliga statsanställda ingå i försäkringen. Lagen är uppenbarligen genom sin högst betydande omfattning av mycket stor betydelse. (Försäkringsbeståndet under år 1931: obligatorisk försäkring: 541 780 arbetsgivare med 1 576 262 årsarbetare; frivillig försäkring för olycksfall utom arbete: 5 768 arbetsgivare med 100 409 årsarbetare; frivillig försäkring för a n n a n arbetare än i lagen avses: 2 198 arbetsgivare med 3135 årsarbetare. Antal olycksfall i arbete under 1931: 119 606). Undantagna från försäkringen äro s. k. hemarbetare och personer, som av tillfällig anledning användas till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare, samt vidare i allmänhet arbetsgivares make och hemmavarande barn (adoptivbarn) och föräldrar (adoptivföräldrar). Med hemmavarande förstås, att barnet icke har ett från föräldrarna skilt hushåll. En gift son, som bor i faderns hus, men har särskilt hushåll, räknas icke som hemmavarande. För icke obligatoriskt försäkrade kan frivillig försäkring tecknas av arbetsgivaren. Dylik försäkring kan även tagas av denne för olycksfall utom arbete. Däremot kan enskild person icke teckna frivillig försäkring, avseende olycksfall, som drabbar honom i eller utom hans arbete. Då lagen prinicipiellt torde avse endast sådant arbete, varom fritt arbetsavtal träffats, äro straff- och tvångsarbetsfångar samt å skyddshem, arbetshem och allmänna uppfostringsanstalter tvångsvis intagna ej försäkrade, ej heller värnpliktiga, och som regel ej heller patienter å sjukvårdsinrättningar eller å fattigvårdsanstalter intagna eller elever vid skolor med endast eller huvudsakligen teoretisk undervisning (såsom folkskolor, läroverk e t c ) . Beträffande straffångar, tvångsarbetare och personer, som hållas häktade eller enligt domstols förordnande äro intagna å allmän uppfostringsanstalt, h a r Kungl. Maj:t genom beslut den 23 januari 1925 förklarat sig vilja i varje fall upptaga frågan om olycksfallsskadads rätt till ersättning till prövning. Den obligatoriska försäkringen bekostas av arbetsgivarna genom försäkringsavgifter till riksförsäkringsanstalten eller till för ändamålet bildat ömsesidigt försäkringsbolag, vars delägare äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig ansvarighet. Begreppet »olycksfall» och begreppet »i arbete» hava icke definierats i lagen. Emellertid h a r u n d e r de är, lagen varit i kraft, en tämligen fast och enhetlig praxis utbildats i dessa frågor. Har arbetsgivare icke tecknat försäkring i ömsesidigt försäkringsbolag, är han automatiskt försäkrad i riksförsäkringsanstalten, som själv h a r att skaffa sig kännedom om samtliga arbetsgivare i riket. Person, som skadats till följd av olycksfall hos arbetsgivare, som ej varit för anstalten känd och sålunda ej debiterats avgift, äger i allt fall utbekomma vederbörlig ersättning i anledning av olycksfallet. Vid sjukdom till följd av olycksfall i arbete utgår dels erforderlig läkarvård jämte läkemedel och a n d r a till arbetsförmågans höjande eller till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt, dels ock sjukpenning — från och med dagen efter olycksfallet under förutsättning att sjukdomen varat under mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet — med belopp, som, under förutsättning av fullständig arbetsoförmåga, variera mellan 1 krona pr dag (vid en årlig arbetsförtjänst, understigande 675 kronor) och 5 kronor 50 öre per dag (vid en årlig arbetsförförtjänst av 2 835 kronor eller d ä r ö v e r ) . Sjukpenningsklasserna äro 10 med en höjning av sjukpenningen med 50 öre p e r klass och en differens i arbetsförtjänsten av 270 kronor per klass. Efter lägsta arbetsförtjänst (mindre än 675 kronor för år, sjukpenning 1 krona) följer sålunda arbetsförtjänst fr. o. m. 675 kronor och intill 945 kronor för är med en sjukpenning per dag av 1 krona 50 öre o. s. v. Vid endast delvis nedsatt arbetsförmåga nedsattes sjukpenningen i proportion härtill, men utgår ej, för så vitt arbetsförmågan ej blivit nedsatt med minst 1/4. Därest den skadade intagits å sjukvårdsanstalt, äger försäkringsinrättningen att till täckande av kostnaden för vården å sjukpenning, som under vårdtiden utgi-

360 ves, avdraga högst hälften. Jämlikt ett till försäkringsinrättningarna av försäkringsrådet avlåtet cirkulär av den 10 juli 1919 skall emellertid å sjukpenning i regel högst 3/4 av kostnaden för vården å sjukvårdsinrättning avdragas, detta av det skäl att den skadade, även om han icke vore intagen ä sjukhus, vore berättigad till läkarvård enligt 6 § 1 a ) , vilken vård enligt av medicinalstyrelsen verkställd utredning kunde antagas i avrundat tal betinga en kostnad, motsvarande 1/4 av vårdkostnaden å sjukvårdsanstalt. Vid beräknande av sjukpenning åt skadad för tid, då han vårdas å sjukvårdsinrättning, skall avdrag å sjukpenningen alltså göras med antingen halva sjukpenningen eller 3/4 av sjukvårdskostnaden, beroende på vilket av dessa avdrag, som blir fördelaktigast för den skadade. Livräntetagare, som på grund av olycksfallsskadan intages å sjukhus, erhåller som regel under tiden för vården sjukpenning. Vid invaliditet (d. v. s. så snart det av olycksfallet förorsakade sjukdomstillståndet, för vilket icke såsom i en del utländska lagar angivits någon tidsbegränsning, upphört och efterträtts av en under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning, vilken dock minst måste belöpa sig till en tiondel, av arbetsförmågan) utgives livränta ä ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Högsta livränta blir i enlighet härmed, då högst 3 000 kronor av årliga arbetsförtjänsten skall tagas i beräkning, 100 7c av 2 / 3 av 3 000 kronor eller 2 000 kronor och lägsta, då årliga arbetsförtjänsten, därest den understiger 450 kronor, skall beräknas till detta belopp, 10 7c av '/« av 450 kronor eller 30 kronor. Några invaliditetsgrader finnas icke, såsom i 1901 års lag, angivna i lagen. Såsom tidigare nämnts kan livräntan i fall av hjälplöshet — »när den skadades tillstånd kräver särskild vård» — bestämmas till högre belopp än */« av arbetsförtjänsten, dock till högst det belopp, som motsvarar årliga arbetsförtjänsten. Livräntetagare, som erhållit protes (emaljöga, konstgjorda lemmar e t c ) , skall erhålla ett tillägg till livräntan, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelse (reparation, nyanskaffning) av dylik protes. Härjämte är livräntetagare berättigad erhålla sådan behandling, som må erfordras för höjande av arbetsförmågan (t. ex. massage). Vid dödsfall utgår dels begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dock ej med mindre belopp än 100 kronor. Högsta begravningshjälp blir följaktligen 300 kronor (högsta årliga arbetsförtjänst 3 000 kron o r ) , dels livräntor till efterlevande, nämligen till änka eller änkling (därest denne varit av den avlidnas arbete beroende och ej väsentligen åsidosatt sin försörjningsplikt mot hustru eller barn) livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, till varje den avlidnes barn, jämväl före olycksfallet i laga ordning adopterat barn, som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom eller utom äktenskapet (eller fötts efter dödsfallet eller avlats efter olycksfallet) en livränta från dödsfallet (resp. födelsen), till dess barnet uppnått ovannämnda ålder, med ett årligt belopp, motsvarande en sjättedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, samt till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder, eller om bägge föräldrarna leva till bägge gemensamt, därest de för ä t t uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende, en livränta å ett ärligt belopp, motsvarande värdet av det underhåll de av den avlidne åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst. Därest livräntorna till efterlevande skulle för år tillhopa överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, skola de nedsättas till detta belopp. Livränta till föräldrar åtgår endast för så vitt nyssnämnda tvä tredjedelar icke åtgå till descendenterras livräntor. Det belopp, som kan hava bestämts för föräldrar gemensamt skall vid en av föräldrarnas fränfälle enligt utslag av försäkringsrädet oavkortat u t g h a s

361 till den kvarlevande. Ensam änka erhåller högst 750 kronor i årlig livränta (den avlidnes årliga arbetsförtjänst 3 000 kronor eller högre) och lägst 112 kronor 50 öre (den avlidnes årliga arbetsförtjänst 450 kronor eller lägre). Har änka högst 2 barn, erhåller hon samma belopp (*/«) och vartdera barnet resp. 500 kronor och 75 kronor (7«)- Har änka 3 b a r n erhåller hon 666 k r o n o r 67 öre resp. 100 kronor och varje barn 444 kronor 45 öre resp. 66 kronor 67 öre etc. Fem minderåriga barn erhålla, n ä r änka eller änkling ej finnes, vardera 400 kronor resp. 60 kronor etc. Ersättning vid dödsfall utgår oavsett den tidslängd, som förflutit mellan olycksfallet och dödsfallet. Ju längre den ifrågavarande tidsperioden är, desto osannolikare och svårbedömdare är emellertid i allmänhet sambandet mellan olycksfallet och dödsfallet. Livränta till änka utgives, även om makarna levat åtskilda, ehuru ej lagligen skilda. I vissa fall — såsom då antagas kan, att fartyg gått under med man och allt och närmare underrättelser härom icke stå att vinna — utgives ersättning enligt ovan angivna grunder; vederbörande försäkringsinrättning är dock berättigad att såsom villkor för utbetalning av livränta fordra förklaring på heder och samvete av ersättningsberättigad anhörig, att denne saknar varje underrättelse om den skadade. Därest den försäkrade sedermera finnes vara vid liv eller hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete, u p p h ö r rätten till livränta. För belopp, som då redan utbetalts, uppkommer ej någon återbetalningsskyldighet, såvida ej livräntetagaren genom lämnande av medvetet oriktiga uppgifter eller eljest förfarit svikligen. På grund av olycksfall i arbete under år 1931 hava riksförsäkringsanstalten och de förut omnämnda ömsesidiga försäkringsbolagen tillerkänt ersättningar enligt lagen i följande omfattning: sjukpenning 8 831 271 kronor, ersättning för läkarvård, läkemedel och läkarintyg 3 589 124 kronor, livräntor till invalider med ett sammanlagt kapitalvärde av 10 704 831 kronor, livräntor till efterlevande samt begravningshjälp med ett sammanlagt kapitalvärde av 2 484 604 kronor. I kostnaden för läkarvård m. m. ingå ej kostnader, som ersatts av arbetsgivare på grund av åtagande att (mot nedsättning i försäkringsavgiften) direkt utgiva sådana ersättningar. Dessa kostnader k u n n a för år 1931 uppskatlas till omkring 800 000 kronor. I ovan angivna belopp äro ej medräknade ersättningar till statsanställda, beträffande vilka riksförsäkringsanstalten icke erhåller fullständiga uppgifter om sjukpenning och läkarvårdsersättningar. Kapitalvärdet av invalidlivränta till statsanställda utgjorde 692 302 kronor och av dödsfallsersättningar 403 145 kronor. Till försäkringsinrättningarna influtna premier ävensom deras fonder framgå av följande sammanställning: Rfa Bolag kr. kr. Försäkringsavgifter år 1933 12 248 660 10 797 037 Tilläggsavgifter år 1933 (förvaltningsbidrag) 734167 — Livräntereserv »/« 1933 78 484 549 62 916 302 Ersättningsreserv » 7 600 000 5 759 682 Säkerhetsfond och övriga avsättningar 31/ia 1933 7115 358 6 317 418 Sjukpenning och invalidlivränta kunna jämlikt 25 § i lagen nedsättas, därest olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall, och omständigheterna äro sådana, att han därigenom måste anses hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet ävensom i vissa, mycket sällan förekommande fall, då den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård m. m. och skadan förvärrats därigenom. Ehuru teoretiskt möjlighet härvid finnes att nedsätta ersättningen med hela beloppet, torde i praktiken ersättningen sällan nedsättas med mer än en fjärdedel. I riksförsäkringsanstalten

362 tillämpas numera som regel det förfarandet, att ersättningen nedsattes under sjukdomstiden och för livräntetagare dessutom u n d e r endast två år av livräntetiden. I 11 § av lagen stadgas r ö r a n d e förfarandet vid kollision mellan annan den skadade tillkommande ersättning på grund av olycksfall i arbete och ersättningen enligt lagen. Som regel gäller — under vissa angivna villkor — att den ersättning, vederbörande tillförsäkrats genom annan lag eller eljest, skall avdragas från ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen. Över beslut av försäkringsinrättning må besvär föras hos försäkringsrådet, vars beslut meddelas kostnadsfritt. Rådets och riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader bestridas av statsmedel. Enligt 16 § i lagen skall dock såsom bidrag för dessa institutioners verksamhet erläggas tilläggsavgift till statsverket för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten med 5 7c av försäkringsavgiften och för i bolagen tecknade försäkringar med 3 % av bolagens försäkringsavgifter. Förslag om utvidgning av försäkringen till att omfatta även s. k. m i n d r e arbetsgivare torde ligga under Kungl. Maj:ts prövning.

V.

Yrkessjukdomsförsäkring.

Skillnaden mellan en skada till följd av olycksfall i arbete och en yrkessjukdom är den, att olycksfallsskadan framträder med en viss plötslighet, medan yrkessjukdomen framträder så småningom till följd av en under längre tid pågående ogynnsam inverkan på hälsotillståndet antingen av vissa ämnen, som måste användas i produktionen, eller till följd av vissa med anställningens art följande risker, som icke kunna eller eljest ännu icke kunnat elimineras. I Sverige har man först genom lagen den 14 juni 1929 fått till stånd försäkring för vissa yrkessjukdomar. Enligt denna lag, som trädde i kraft den 1 januari 1930, skall person, som jämlikt gällande olycksfallsförsäkringslag är försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete, vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan av arsenik eller förening därav, bly eller legering eller förening därav, kvicksilver eller amalgam eller förening därav, fosfor eller förening därav, strålande värme eller ljus, röntgenstrålar eller radium, mjältbrandssmitta. Genom lag den 12 september 1930, som trädde i kraft den 1 januari 1931, h a r stendamm tillkommit. Lagarna äga icke tillämpning i fråga om yrkessjukdom, som yppats före dagen för ikraftträdandet, och ej heller beträffande yrkessjukdom, som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen. Vad enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete gäller angående dagen för olycksfallet skall, då fråga ä r om yrkessjukdom, avse dagen för sjukdomens y p p a n d e . Sistnämnda dag torde i regel sammanfalla med dagen för läkarens konstaterande av sjukdomen, men fall k u n n a givetvis tänkas, då sjukdomens yppande bevisligen ligger längre tillbaka i tiden. Ersättningen för yrkessjukdom är enligt svensk lag densamma som vid skada till följd av olycksfall i arbete. Rätt till ersättning för en under lagen fallande yrkessjukdom är dock icke ovillkorlig. Det fordras nämligen, att arbetaren inom viss tid före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen. Denna tid är för röntgenstrålar eller radium fastställd till 10 år och för övriga till 1 år. Konstateras t. ex. blykolik hos en arbetare, men h a r denne icke under någon del av ett år, räknat tillbaka från den dag, då sjukdomen yppades, varit sysselsatt i verksamhet, där arbetarna varit utsatta för inverkan av bly (eller legering eller förening d ä r a v ) , kan ersättning icke ifrågakomma.

363 I lagen stadgas vidare om viss ersättning åt försäkrad, som av försäkringsinrättning anmodats att till förebyggande av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras, under någon tid avhåller sig från det farliga arbetet (högst V« sjukpenning), om vilken försäkringsinrättning, som skall utgiva ersättningen, och om eventuell fördelning av ersättningskostnader mellan flera försäkringsinrättningar, om skyldighet för arbetare att anmäla yrkessjukdom till arbetsgivare eller arbetsföreståndare, om 2-årig preskriptionstid ni. m. I övrigt skola i tillämpliga delar bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen gälla, vilket även innebär, att försäkringsrådet är besvärsinstans. Till ledning vid bedömandet, huruvida viss yrkessjukdom är sådan sjukdom, som i lagen avses, h a r i 3 § av Kungl. Maj:ts kungörelse den 22 november 1929 upptagits en förteckning, angivande dels de sjukdomsformer, vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som i lagen avses, och dels de slag av verksamhet, vari dessa sjukdomsformer bruka förekomma. Här finner man för t. ex. arsenik eller förening därav angivna dels följande sjukdomsformer: dermatit, konjunktivit, gangrän, nefrit, förlamningar, muskelatrofi, hörselnedsättning, svindel, dels ock följande verksamheter: röstning av arsenikhaltiga malmer (järn, koppar, z i n k ) ; arbete i mässingsgjuterier, garverier och glashyttor; gråbetsning av mässing och betsning vid galvaniseringsverk. De motsvarande sjukdomsformerna och verksamheterna med avseende å stendamm återfinnas i Kungl. kungörelserna den 7 november 1930 och den 13 mars 1931. Såsom yrkessjukdom har bl. a. av riksförsäkringsanstalten ej godtagits: Hudinflammation, som under arbete med buteljsköljning framkallats genom inverkan av sodalösning eller som uppkommit under torkarbete i bobinfabrik genom inverkan av änga; Inflammation av svettkörtlarna i axelhålorna, vilken enligt uppgift ådragits u n d e r arbete vid s. k. kokillgjutning (strålande värme ifrågasatt som orsak till sjukdomen); Lungtuberkulos, varav tryckeriarbetare befunnits lida (däremot h a r lungtuberkulos med för stendammslunga karakteristisk röntgenbild godtagits i flera fall); Eksem, ådragna u n d e r olika slag av arbete. På grund av yrkessjukdom, som yppats under år 1931, h a r ersättning enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar tillerkänts i 30 fall, därav p å grund av blyförgiftning i 15 fall, stendammslunga i 13 fall, mjältbrand i 1 fall och dermatit i 1 fall. Ett förslag om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser för vissa åkommor (vissa eksem, bindhinneinflammationer, skavsår, krepiterande senskideinflammation o. d.), som kunna sägas tillhöra gränsområdet mellan olycksfallsskada och yrkessjukdom, ligger f. n. under Kungl. Maj:ts prövning.

VI.

Pensionsförsäkring.

U n d e r 1800-talet framfördes vid ett flertal riksdagar förslag om träffande av anordningar för försörjning av åldringar i annan form än genom fattigvården. Förslagen avsågo i allmänhet, att vederbörande tjänare eller arbetare själv skulle förpliktas att avsätta visst mindre belopp årligen av sin lön (att insättas i sparbank eller livränteanstalt) samt att arbetsgivaren skulle vaka över att så skedde. Endast undantagsvis framkommo förslag om att arbetsgivaren utöver lönen skulle bestrida dylika insättningar för anställda. Det första förslag, som föranledde någon åtgärd från riksdagens och Kungl. Maj:ts sida, var det redan tidigare omn ä m n d a , av S. A. Hedin i motion vid 1884 års riksdag framlagda angående ar-

364 betares ålderdomsförsäkring. Den i anledning av motionen tillsatta s. k. arbetarförsäkringskommittén avgav utlåtande och förslag till lag om ålderdomsförsäkring den 15 maj 1889. Försäkringen skulle vara obligatorisk och omfatta envar svensk, i riket mantalsskriven undersåte. Pensionsavgifterna skulle erläggas av de försäkrade själva under tiden från och med det kalenderår, då försäkrad fyllde 19 år, till och meel det kalenderår, då han fyllde 28 år. Avgiften skulle utgöra 13 kronor om året och berättiga vederbörande att vid 60 års ålder erhålla en årlig pension av 72 kronor. Kommunerna skulle till viss del inbetala avgifter för försumliga. Person, som viel försäkringens ikraftträdande tillhörde någon av nämnda åldersklasser, skulle också ingå i försäkringen för en tid av tio år och mot förhöjda avgifter tillförsäkras samma rätt till pension. En person, som under det kalenelerår, fr. o. m. vilket försäkringen avsågs komma att träda i kraft, fyllde 28 år, skulle alltså tillhöra försäkringen t. o. m. det år, under vilket han fyllde 37 år, och skulle erlägga i årlig avgift 20 kr. 80 öre. Staten föreslogs skola bestrida kostnaelen för försäkringen av den del av den då levande generationen, som ej själv kunde erlägga pensionsavgifterna. Staten skulle därjämte bestrida kostnaderna för den föreslagna centrala förvaltningsinstitutionen, riksförsäkringsanstalten. Lägre årlig pension än 36 kronor skulle icke utbetalas utan ersättas med utbetalning av matematiska värdet av gjorda inbetalningar. Genom frivillig försäkring skulle beredas möjlighet dels för obligatoriskt försäkrade att erhålla högre pension och dels för icke av försäkringen omfattade att förskaffa sig pension. Ett alternativt förslag, varigenom statens bidrag skulle höjas, framlades av kommittén på grund av skrivelse från Kungl. Maj:t i oktober 1888. Förslaget blev aldrig framlagt för riksdagen. Såsom tidigare i redogörelsen för olycksfallsförsäkringen angivits sökte man i fortsättningen med utgångspunkt från invaliditetsbegreppet kombinera olycksfalls- och ålderdomsförsäkringarna. Som nämnts ledde propositioner i ämnet till 1895 och 1898 års riksdagar icke till något resultat. Den 13 december 1907 tillsatte Kungl. Maj:t den s. k. ålderdomsförsäkringskommittén med uppdrag att efter allsidig utredning inkomma med förslag om allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring. Kommittén avlämnade den 9 november 1912 sitt förslag till lag angående allmän pensionsförsäkring. Efter någon omarbetning förelades förslaget såsom regeringsproposition 1913 års riksdag. Propositionen föranledde ett stort antal motioner med ändrings- och avslagsförslag. Inom det riksdagens särskilda utskott, där propositionen behandlades, underkastades förslaget omarbetning i flera punkter. Utskottets förslag godkändes utan ändring i kamrarna och Kungl. Maj:t utfärdade den 30 juni 1913 lag om allmän pensionsförsäkring, som t r ä d d e i kraft den 1 januari 1914. Lagen har sedermera undergått ett flertal ändringar. Bortsett från vissa bestämmelser, som meddelats i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, har nu gällande lag i huvudsak följande innehåll: Varje svensk man och kvinna skall med vissa undantag försäkras till erhållande av pension enligt pensionsförsäkringslagen genom erläggande av årliga pensionsavgifter (lägst 3 och högst 33 kronor, beroende på inkomsten) samt med bidrag av allmänna medel. Pensionsavgift erlägges fr. o. m. det 16:de t. o. m. det 66:te levnadsåret. Pensionen är av tvä slag: avgiftspension och pensionstilllägg. I stället för pensionstillägg utgår understöd till den, som ej erlagt avgifter. Rätten till pension inträder efter fyllda 15 år: A) beträffande avgiftspension (som utgår med viss procent av erlagda avgift e r ) : vid varaktig oförmåga till arbete (invaliditet), oberoende av inkomsten, eller senast vid 67 års ålder, även om arbetsoförmåga då ej föreligger. B) beträffande pensionstillägg ( u n d e r s t ö d ) : vid varaktig oförmåga till arbete, under förutsättning att årsinkomsten ej uppgår till 425 kronor för man och 4J0

365 kronor för kvinna. Pensionstillägget utgör för år 225 kronor för man och 210 kronor för kvinna, dock med avdrag av % 0 av det belopp, varmed vederbörande» årsinkomst överstiger 50 kronor. Därjämte kan u n d e r vissa villkor utgå särskilt tillägg för barn under 15 år, som pensionstagaren har att försörja, s. k. barntillägg. Från skyldigheten att erlägga pensionsavgifter äro undantagna alla, som äro till arbete varaktigt oförmögna, alla, som för året ej äro i riket mantalsskrivna, ordinarie statstjänstemän, civila såväl som militära (jämte h u s t r u r ) , samt ordinarie innehavare av prästerlig tjänst (jämte h u s t r u r ) . Dessutom äro p å grund av särskilda beslut av Kungl. Maj:t undantagna dels vissa extra ordinarie befattningshavare i statens tjänst, dels en del kommunalanställda personer och dels delägare i vissa enskilda järnvägars pensionskassor. Av hela Sveriges befolkning äro omkring 4 100 000 personer eller 6 7 i 7c i avgiftspliktig ålder. Av dessa tillhöra omkring 277 000 (6-7 %) de enligt vad ovan nämndes från avgiftsplikt undantagna. Pensionstillägg skall icke utgå (eller utgå med minskat belopp) till eljest pensionsberättigad, som avhänt sig eller undandolt inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla pensionstillägg eller högre sådant än eljest skolat tillkomma honom och ej heller (eller med minskat belopp) till person, som visat u p p e n b a r försumlighet i fullgörandet av sin avgiftsplikt. Till person, som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning eller är hemfallen åt dryckenskap skall pensionstillägg icke utgå. Vägrar någon utan giltig anledning att underkasta sig sjukvård eller yrkesutbildning, vartill bidrag erbjudits honom av pensionsstyrelsen, och anses goda utsikter förefinnas att genom dylik vård eller utbildning förebygga inträdandet av varaktig oförmåga till arbete eller häva redan inträdd sådan, må pension helt eller delvis tillsvidare förvägras honom, u n d e r förutsättning att han gjorts uppmärksam på denna påföljd. Pensionstilllägg utgår ej för tid, under vilken pensionsberättigad å staten tillhörig anstalt åtnjuter kostnadsfri vård på statens bekostnad eller undergår frihetsstraff, som ej understiger en månad, eller är intagen å tvångsarbetsanstalt. I vissa fall kan tilllägget i stället utgå till anhöriga. Fattigvårdssamhälle äger under vissa förutsättningar uppbära tillägget helt eller delvis. Pension, vars årliga belopp understiger 6 k r o n o r utbetalas icke. Såsom inkomst enligt lagen räknas ej fattigunderstöd och ej heller avgiftspension; sådan pension, som utgår på grund av frivilliga avgifter upptages som inkomst endast i den mån den överstiger 300 kronor för år. Såsom inkomst räknas icke vad som utgår på grund av föräldrars och b a r n s försörjningsplikt mot varandra. Understöd från Vadstena krigsmanshuskassa, genom flottans pensionskassa utgående pensioner till avskedade båtsmän eller marinsoldater eller gratifikationer och pensioner från invalidhusfonden, skola ej upptagas som inkomst. Kostnaden för pensionstilläggen (understöden) bestrides till 7* av staten, till Ve av landstingen och till 1 / 8 av kommunerna. Varaktig oförmåga till arbete (invaliditet) skall anses vara för h a n d e n hos den, som till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte befinnes vara u r stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. I praktiken tolkas detta så, att invaliditet anses föreligga hos person, som för alltid förlorat minst 2 / 3 av normal arbetsförmåga. Pension utgår fr. o. m. den månad, varunder rätten till pension inträtt, vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen, anses ha skett vid den tid, då pensionen söktes. Pensionstillägg, liksom avgiftspension, som tillerkännes en sökande före 67 års ålder, utgår dock ej för längre tid tillbaka än sex m å n a d e r före den månad, under vilken pensionen söktes, även om rätten kan hava förvärvats tidigare.

366 Riket är indelat i pensionsdistrikt. Ofta bildar en landskommun, en stad eller köping dylikt distrikt, men flera kommuner kunna sammanslås till ett distrikt liksom en kommun kan vara uppdelad i flera. För varje distrikt finnes en pensionsnämnd, som i första hand beslutar om pensionerna. Lagligheten av dylika beslut prövas av pensionsstyrelsen, som också beräknar och fastställer beloppet av pension och utfärdar pensionsbrev. Besvär över pensionsnämnds beslut m å anföras hos pensionsstyrelsen. I pensionsstyrelsens beslut må ändring sökas av justitiekanslern eller efter hans medgivande av kommun, pensionsnämnds ordförande eller pensionsstyrelsens ombud, men ej av enskild sakägare. Pensionsstyrelsen äger föranstalta om läkarbehandling och sjukvård eller yrkesutbildning åt personer, som skulle falla pensionsförsäkringen till last om ej dylika åtgärder vidtogos. Förutsättning därför är givetvis, att sjukvårdande åtgärder resp. yrkesutbildning icke kan antagas komma till stånd utan pensionsstyrelsens medverkan. Samtliga inflytande pensionsavgifter ingå till en fond, pensionsförsäkringsfonden, från vilken avgiftspensionerna utgå. För år 1932 påfördes omkring 28 375 000 kronor, varav i rätt tid erlades omkring 23 812 000 kronor. Den del av pensionsavgiften, 3 kronor för år, som benämnes grundavgift, åligger det vederbörande kommun att erlägga, om den avgiftspliktige ej erlagt densamma i rätt tid, dock med rätt att sedan utkräva beloppet av den försumlige. Pensionsförsäkringsfonden uppgick den 30 juni 1934 till 674 millioner kronor. Kostnaderna för pensionstillägg, understöd och barntillägg gäldas som nämnts av allmänna medel. För budgetåret 1935—1936 h a r för täckande av statens andel av 1935 års riksdag beviljats ett förslagsanslag av 56 800 000 kronor. I detta belopp ingår dock kostnaderna för statens bidrag till pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Vid 1933 års utgång uppburo 367 555 personer pensionstillägg eller understöd med ett årligt belopp av tillsammans något över 63 400 000 kronor. Av dessa personer hade 12 641 barntillägg. I avgiftspensioner utgingo vid samma tid cirka 6 500 000 kronor till sammanlagt 469 437 personer. Av dessa u p p b u r o 301 060 jämväl pensionstillägg. 1 335 personer hade pension på grund av frivilliga avgifter med tillhopa 243 000 kronor. I Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935 års riksdag h a r framlagts ett förslag till »lag om folkpensionering», avsett att ersätta nu gällande bestämmelser om allmän pensionsförsäkring.

VII. övrig socialförsäkrings- och närbesläktad lagstiftning av betydelse. a)

Lag o m trafikförsäkring å motorfordon.

Genom lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring ä motorfordon, vilken trätt i kraft den 1 juli 1929, har med vissa u n d a n t a g stadgats obligatorisk försäkring för skada, för vilken försäkringstagaren (bil- resp. motorcykelägare) är ansvarig jämlikt lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. Ersättning utgår till person, som blir påkörd oeh skadad, för den händelse skadan vållats av föraren eller beror på bristfällighet å motorfordonet samt i vissa fall även till person, som befordras med fordonet. Rena olycksfall omfattas ej av försäkringen. b)

Förordning om fiskarförsäkring.

Genom förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall, vilken trädde i kraft den 1 juli 1918,

367 har beretts möjlighet för fiskare, vilka i allmänhet i sin yrkesutövning äro självständiga företagare och alltså icke försäkrade enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag, att teckna försäkring för skada till följd av olycksfall, som härflyter från utövningen av fiskeyrket eller som uppstår vid försök att rädda människor ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt, utan att fiske (sälfångst) bedrives. Vid denna frivilliga försäkring har fiskaren att välja mellan tre försäkringsklasser med olika p r e m i e r och med olika, fixerade sjukpenninge- och livräntebelopp i de tre klasserna. Premierna beräknas täcka hälften av kostnaderna för försäkringen. Återstoden betalas av staten, som även bestrider förvaltningskostnaderna. Försäkringen omhänderhaves av riksförsäkringsanstalten. Ersättningarna äro av samma slag som i olycksfallsförsäkringslagen och villkoren för deras utgående desamma som i nämnda lag. — Vid 1933 ärs utgång funnos 7 433 försäkringar i kraft, varav 7 219 jämväl avsågo skada till följd av olycksfall utom arbetet. Under år 1933 anmäldes 1 142 olycksfall och i ersättningar utbetaltes under året 148 842 kronor. c)

Statsunderstödda sjukkassor.

Med ingången av år 1932, då den år 1931 antagna sjukkasselagstiftningen t r ä d d e i kraft, har 1910 års sjukkasselag efter en övergångstid av tre år, 1932— 34, u p p h ö r t att gälla. I stället hava sjukkassorna i rättsligt hänseende inordnats under lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar, vilken lag gäller för alla slags ömsesidighetsföreningar med uppgift att meddela personförsäkring, såsom begravningskassor, livförsäkringsföreningar, pensionskassor m. fl. samt — numera •— även sjukkassor, vare sig de äro statsunderstödda eller ej. Före den nya lagstiftningen förelag möjlighet för en sjukkassa att erhålla statsbidrag blott den blivit registrerad. Rätt till statsbidrag är enligt den nya ordningen däremot beroende av att kassan i samband med eller efter registreringen av tillsynsmyndigheten (socialstyrelsen) antages till erkänd sjukkassa. Villkor för sådant antagande är, att kassan med hänsyn till sin organisation och verksamhet uppfyller de krav, som ansetts böra uppställas på en av det allmänna understödd social sjukförsäkringsverksamhet och vilka finnas angivna i förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor. , Organisation. Den statsunderstödda sjukkasseverksamheten är uppdelad mellan tvenne olika sjukkassor, lokalsjukkassa och cenlralsjukkassa. Tillhopa uppbära dessa kassor den försäkringsverksamhet, som lagstiftningen föreskriver, men vardera kassan är i sin verksamhet fullt självständig. Den, som vill bli delaktig av den statsunderstödda sjukförsäkringen, måste som medlem tillhöra både lokal- och centralsjukkassa. Endast den, som är bosatt å ort, för vilken lokalsjukkassa icke finnes, kan vara medlem direkt i centralsjukkassan, som då meddelar hela försäkringen. Att som medlem tillhöra endast lokalsjukkassa är icke tillåtet. Verksamhetsområden. Såväl lokal- som centralsjukkassor skola, med undantag för yrkes- m. fl. kassor, som nedan angivas, hava lokalt begränsade verksamhetsområden. För ett och samma lokala verksamhetsområde kan, med undantag för yrkes- m. fl. kassor, endast en lokal- resp. centralsjukkassa antagas. Lokalsjukkassas verksamhetsområde skall utgöras av en eller flera närgränsande kommuner (stad, socken). För erkännande fordras som regel, att kassan har minst 100 medlemmar. U p p g å r centralsjukkassans i en viss kommun bosatta medlemmar till minst 100 och finnes ej redan lokalsjukkassa därstädes, skall sådan upprättas.

368 Centralsjukkassas verksamhetsområde utgöres av ett eller flera landstingsområden eller av stad, som icke deltager i landsting. Även annan stad, där sjukkasseverksamheten vid tiden för sjukkasseförordningens utfärdande nått större omfattning och var mera enhetligt organiserad, h a r undantagsvis medgivits utgöra eget centralsjukkasseområde. Utgör stad eget centralsjukkasseområde, h a n d h a r centralsjukkassan för staden ensam hela försäkringsverksamheten, och någon lokalsjukkassa för staden får icke finnas. Härifrån har dock i enlighet med författningen gjorts undantag för tidigare registrerad sjukkassa med minst 500 medlemmar, dock att sjukvårdsförsäkringen i staden skall handhavas av centralsjukkassan allena. Vad ovan sagts gäller för allmänheten öppna kassor. Sjukkassa, som redan före utfärdandet av sjukkasseförordningen uteslutande eller huvudsakligen var avsedd för anställda vid visst eller vissa företag eller i visst yrke eller för personer, »beträffande vilka särskilda personliga betingelser äro för handen», har i enlighet med ett såsom undantag gällande medgivande i författningen antagits till erkänd sjukkassa, oaktat dess verksamhetsområde icke är begränsat efter eljest stadgade grunder. Verksamhetsområdet för sådan sjukkassa, vilken dock icke får som medlemmar antaga andra än i vederbörande yrke o. s. v. anställda, ävensom sådan persons hustru, omfattar exempelvis ett flertal lands- och stadskommuner, ett eller flera län eller t. o. m. hela riket. Flertalet sjukkassor, som begagnat sig av detta medgivande, äro hänvisade att verka som lokalsjukkassor, varav följer att deras medlemmar måste vara anslutna till vederbörande öppna centralsjukkassor. Ett mindre antal har emellertid erhållit erkännande som centralsjukkassor. Medlemskap. Rätt att övergå till den nya sjukkasseordningen förelåg för samtliga medlemmar i tidigare registrerad sjukkassa, vilken före den 1 januari 1935 antogs till erkänd sjukkassa, ävensom för samtliga medlemmar i dylik sjukkassa, vilken före den 1 januari 1935 u p p h ö r d e med sin verksamhet. Är fråga om nytt medlemskap, tillkommer rätt till inträde i erkänd sjukkassa envar man eller kvinna, som är bosatt inom kassans verksamhetsområde, är frisk och utan lyte, medförande större sjukrisker, och som fyllt 15 men ej 40 år, dock att maximiåldern kan genom bestämmelse i stadgarna sättas till högst 50 år. Överflyttning från kassa till a n n a n . Medlem av erkänd sjukkassa, som avflyttar från kassans verksamhetsområde och bosätter sig inom verksamhetsområdet för annan erkänd sjukkassa, äger, om han fullgjort sina skyldigheter till den förra kassan samt iakttager vissa formella betingelser, rätt till överflyttning till den senare kassan. (I förekommande fall till såväl lokal- som centralsjukkassan.) överflyttningen innebär, att den flyttande äger som medlem inträda i den nya kassan utan hänsyn till ålder och hälsotillstånd, utan erläggande av inträdesavgift och med rätt att tillförsäkra sig sjukhjälp, närmast motsvarande den, han var tillförsäkrad i den förra kassan. Sjukhjälp. Sjukhjälp, som meddelas av erkänd sjukkassa, skall omfatta såväl sjukvärdsersättning som sjukpenning. Envar medlem skall vara tillförsäkrad båda dessa former av sjukhjälp, dock att den, för vilken vid taxering till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt upptagits beskattningsbart belopp, överstigande 8 000 kr., icke far vara tillförsäkrad sjukvärdsersättning (men väl sjukpenning).

369 P å begäran av medlemmen själv kan sjukhjälpen begränsas till att omfatta endast sjukvårdsersättning, nämligen för den som icke h a r eget förvärvsarbete, t. ex. åldringar och invalider, samt för gift kvinna, vare sig hon h a r eller icke har eget förvärvsarbete. I följande fall må genom bestämmelse i stadgarna försäkringen omfatta endast sjukpenning, nämligen för medlem, som på grund av lag eller utfästelse är berättigad att av annan erhålla läkarvård vid sjukdom, t. ex. flertalet stats- och kommunalanställda, vissa industriarbetare m. fl., samt enligt medgivande av tillsynsmyndigheten för medlemmar, för vilka sjukvårdsförsäkringen skulle bliva förenad med särskilda kostnader och olägenheter. Sjukvårdsersättning. Sjukvårdsersättning utgör normalt läkarvårdsersättning, d. v. s. ersättning för den läkarvård den sjuke behöver. Ersättningen skall motsvara 2 / 3 av det belopp den sjuke utgivit för läkarvården. Ersättningen utgår dock högst med 2 / 3 av det belopp, som framkommer om ersättningen beräknas på grundval av en av Kungl. Maj:t för detta ändamål utfärdad taxa. Betingar läkarvården högre kostnad, h a r den sjuke att ensam betala det överskjutande beloppet. I läkarvårdsersättningen ingår även */« av kostnaden för läkarens resa till den sjuke. Om särskild anledning föreligger, kan erkänd sjukkassa erhålla tillstånd att ersätta läkarvårdskostnaderna med större andel än "/«• Ersättning för läkarvård skall utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago k r ä v e r sådan vård, även om sjukdomen ej medför förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Med tillsynsmyndighetens medgivande får medlems barn under 15 år jämväl innefattas i medlemmens sjukvårdsförsäkring. Med tillsynsmyndighetens begivande må erkänd sjukkassa meddela sjukvärdsersättning i större utsträckning än ovan sagts, t. ex. läkemedel, bad, massage, sjukvård i hemmet, konvalescentvård o. s. v. Även för dylik utvidgad sjukvårdsverksamhet utgår statsbidrag. Sjukhusvårdsersättning. Kräver den sjukes tillstånd vård å sjukvårdsanstalt, skall i stället för läkarvärdsersättning lämnas ersättning för den sjukes intagande och värd å dylik anstalt. Sådan ersättning — sjukhusvårdsersättning — innefattar kostnaden för den sjukes intagande och vård å sjukvårdsanstalt, som drives av staten, landsting eller kommun, sjukvårdsanstalt, till vars drift statsbidrag utgår, samt av medicinalstyrelsen godkänt enskilt sjukhem. Slutligen ingår häri även vård, som beredes den sjuke genom pensionsstyrelsens försorg. Sjukpenning. Sjukpenning till det belopp, medlemmen är tillförsäkrad (s. k. hel sjukpenning) skall utgivas vid varje sjukdomsfall, som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. Vid sjukdomsfall av annan beskaffenhet föreligger icke skyldighet att utgiva sjukpenning. Genom stadgarna kan emellertid erkänd sjukkassa utfästa sjukpenning jämväl vid sjukdom, som medför allenast nedsättning av arbetsförmågan, dock ej under l /« (nedsatt sjukpenning). Sjukpenning får bl. a. icke utgivas i anledning av ålderdomssvaghet, som icke ä r förenad med verklig sjukdom, för sjukdomsfall, som den sjuke ådragit sig av24—11.

370 siktligt eller vid förövande av handling, för vilken straff ådömts honom, för tid, då den sjuke undergår frihetsstraff, för tid, då den sjuke vistas å tvångsarbetsanstalt, för de 3 första dagarna vid varje sjukdomsfall, samt i regel icke för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts. Sjukpenningbelopp. Hel sjukpenning skall vara bestämd i hela krontal eller i hela krontal ökade med 50 öre. Högre sjukpenning än 6 kronor får icke utgivas. I varje erkänd sjukkassa skall sjukpenningförsäkring meddelas åtminstone till beloppen 1, 2, 3 och 4 kr. Nedsatt sjukpenning, som skall vara i skälig mån lägre än motsvarande hel sjukpenning, kan fastställas till andra och lägre belopp än de ovan anförda. Sjukhjälpstiden. Läkarvårdsersättningen. I fråga om denna sjukhjälpsform finnes icke stadgad någon begränsning med hänsyn till understödstiden. Sådan ersättning skall därför utgivas under hela medlemstiden så ofta och så länge behov av läkarvård föreligger. Sjukhusvårdsersättning och sjukpenning. För dessa understöd var för sig eller hoplagda skall sjukhjälpstiden utgöra minst 2 hela år för ett och samma sammanhängande sjukdomstillstånd. Har detta u p p h ö r t och sjuknar medlemmen ånyo i samma eller annan sjukdom efter att hava varit frisk i minst 90 dagar, utgår sjukhjälp, som h ä r avses, ånyo i full utsträckning. Sjukhjälpstiden kan utsträckas utöver 2 år. Vissa kassor ha utsträckt tiden till 3 år. Hinder möter f. ö. icke att göra sjukhjälpstiden obegränsad. Begränsningar i sjukhjälpsrätten.

Väntetid.

Varken sjukvårdsersättning eller sjukpenning får utgivas för sjukdomsfall, som inträffar under de första 60 dagarna efter inträdet. Väntetiden kan genom bestämmelse i stadgarna utsträckas till 120 dagar. Väntetid behöver dock icke tillämpas i fråga om medlem, för vilken läkarintyg fordrats vid inträdet, i fråga om medlem, vilken p å grund av sin anställning varit pliktig inträda i kassan, samt vid sjukdom, som föranletts av olycksfall. Begränsningar med hänsyn till annan u n d e r s t ö d s r ä t t . Erkänd sjukkassa äger frivilligt föreskriva, att sjukhjälp icke skall utgå eller vara i visst hänseende begränsad i fråga om sjukdomsfall, varför den sjuke jämlikt lag eller utfästelse är berättigad att av annan erhålla avlöning eller annan ersättning eller vård. Sådan begränsning får dock icke göras i fråga om understöd, som utgör fattigvård och — i fråga om sjukhjälpstiden — av den anledning att dein sjuke ä r berättigad till pension eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Vid sjukdom, varför den sjuke är berättigad till ersättning a) enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, b) lagen om försäkring för vissa yrkessjukdom a r eller c) på grund av gällande bestämmelser om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, får erkänd sjukkassa utgiva sjukpenning allenast om och i den mån sjukpenningen överstiger den ersättning, för dag räknat, vartill den sjuke på grund av sagda författningar är berättigad.

371 Moderskapshjälp. Moderskapshjälp skall av centralsjukkassa utgivas till kvinnlig medlem vid barnsbörd, om kvinnan omedelbart före barnsbörden varit medlem av statsunderstödd sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar. Moderskapshjälp utgår icke för tid, då kvinnan icke avhåller sig från förvärvsarbete. Moderskapshjälpen omfattar dels ersättning enligt fastställd taxa för biträde av b a r n m o r s k a vid förlossningen (barnmorskevärd) eller — i dess ställe •—• ersättning för vård å allmän sal å förlossningsanstalt, dels moderskapspenning till samma belopp som den sjukpenning, barnaföderskan är tillförsäkrad. Är hon icke tillförsäkrad sjukpenning eller är hon tillförsäkrad lägre sjukpenning än 2 kr., skall moderskapspenningen utgå med sistnämnda belopp. Moderskapspenningen skall utgå för en tid i omedelbart samband med barnsb ö r d e n av minst 30 dagar och högst 56 dagar. Av dessa dagar må högst 14 uttagas före barnsbörden. F ö r kvinna i industriellt, byggnads- eller transportarbete skall dock moderskapspenningen som regel utgå för minst 42 dagar. Lokalsjukkassas uppgifter innefatta: att h a n d h a v a sjukvårdsförsäkringen för sina medlemmar, dock ej i stad, som utgör eget centralsjukkasseområde; att h a n d h a v a sjukpenningförsäkringen intill 18 dagar för varje sjukdomsfall, där fråga ej är om lokalsjukkassa med minst 500 medlemmar, som av tillsynsmyndigheten erhållit tillstånd att meddela sjukpenningförsäkring för 90 dagar vid varje sjukdomsfall. Centralsjukkassas uppgifter innefatta: för medlemmar, som även tillhöra lokalsjukkassor inom området att h a n d h a v a sjukpenningförsäkringen efter 18:de resp. 90:de dagen, för medlemmar, vilka endast tillhöra centralsjukkassan att handhava hela såväl sjukvårds- som sjukpenningförsäkringen, och för alla dess kvinnliga medlemmar alt h a n d h a v a moderskapsförsäkringen. I stad med egen centralsjukkassa, där undantagsvis lokalsjukkassor finnas, h a n d h a r centralsjukkassan, som redan påpekats, sjukvårdsförsäkringen även för lokalsjukkassornas medlemmar. Omorganisationen av det statsunderstödda sjukkasseväsendet är nu genomförd vad beträffar själva ombildningen av tidigare registrerade sjukkassor till erkända sjukkassor. De erkända sjukkassorna utgöra, när detta skrives (maj 1935) till antalet 1 270. Av dessa äro 28 centralsjukkassor och 1 242 lokalsjukkassor. Av centralsjukkassorna äro 21 och av lokalsjukkassorna 1 198 öppna för allmänheten. Övriga 7 centralsjukkassor och 44 lokalsjukkassor äro till inträde förbehållna personer i visst yrke o. s. v. Utöver dessa kunna nya specialsjukkassor icke vinna erkännande. Statsbidrag, De erkända sjukkassorna äga för sjukhjälpsverksamheten rätt till statsbidrag, vilket sönderfaller i medlemsbidrag, sjukdagsbidrag och sjukvårdsbidrag. Centralsjukkassa äger därjämte för utgiven moderskapshjälp rätt till statsbidrag i form av dels moderskapsbidrag dels barnmorskebidrag. Statsbidrag för budgetåret 1935—36 h a r begärts för sjukhjälpsverksamheten med 8 120 000 kronor och för moderskapsförsäkringen med 520 000 kronor.

372 d)

Förordning o m ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, trädde i kraft den 1 januari 1928 och avser sjukdom, som yppats, och olycksfall, som inträffat efter 1928 års ingång. Olycksfall, som ersättas enligt denna förordning, medföra icke rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Ersättningen utgår av statsmedel genom riksförsäkringsanstalten. Förordningen omfattar värnpliktiga, vid försvarsväsendet fast anställda av manskapsgrad samt officersaspiranter och med dem likställda (vilka uppräknas i förordningen). De av förordningen omfattade äro berättigade till ersättning för skada till följd av olycksfall u n d e r militärtjänstgöring i fredstid samt för sjukdom (hjärt- och lungsjukdomar, m. m.), som ådrages u n d e r dylik tjänstgöring. Om någon, därtill beordrad eller med behörigt tillstånd, frivilligt deltager i sådan tjänstgöring och därvid drabbas av skada eller sjukdom, äger Kungl. Maj:t besluta om ersättning. Sjukdom skall anses ådragen under militärtjänstgöring, om sjukdomen yppats u n d e r tjänstgöringen samt skälig anledning ej finnes att antaga, att dess framt r ä d a n d e föranletts av annan orsak än tjänstgöringen och att denna icke väsentligen bidragit därtill (bevisbördan åvilar riksförsäkringsanstalten), om sjukdomen icke yppats u n d e r tjänstgöringen, men denna skäligen kan antagas ha väsentligen bidragit därtill (bevisbördan åvilar den sjuke). Militärtjänstgöring anses h a varit för handen, dä den skadade för fullgörande av tjänsteplikt uppehållit sig å viss ort eller i föreskriven ordning varit stadd på färd eller då han, i annat fall, varit på färd till eller från tjänstgöringen samt färden föranletts av och stått i omedelbart samband med denna. Riksförsäkringsanstalten prövar och avgör dessa ersättningsärenden. Besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut må anföras hos försäkringsrådet. Ersättningen vid olycksfall är av samma slag och beräknas efter samma grunder som i olycksfallsförsäkringslagen, varvid dock i fråga om arbetsförtjänsten märkes, att de värnpliktiga i detta hänseende äro uppdelade i två grupper med olika men fixerad arbetsförtjänst. Ersättningen vid sjukdom är densamma som vid olycksfall. Ersättning för läkarvård jämte läkemedel samt sjukpenning utgå vid akut sjukdom, så länge sjukdomen varar och arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel samt vid kronisk sjukdom, sä länge arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel och förbättring i tillståndet är att förvänta genom vård, dock att vid kronisk sjukdom ersättning icke utgår längre än under sammanlagt ett år, försåvitt icke den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt eller erhåller motsvar a n d e vård och antagas kan, att arbetsförmågan genom vården skall kunna väsentligt höjas. Livränta till den sjuke utgår, därest, sedan rätten till sjukpenning m. m. upphört, sjukdomen medfört bestående nedsättning av arbetsförmågan med minst en tiondel. Dylik livränta må icke utbytas mot kapitalbelopp. Sjukpenning och livränta utgå icke, medan tjänstgöringen varar. Läkarvård och läkemedel erhållas icke, så länge den skadade är berättigad till vård genom militär eller annan statlig myndighets försorg. Under ar 1933 utbetalade riksförsäkringsanstalten i ersättningar enligt ovann ä m n d a förordning 903 789 kronor samt i ersättningar enligt den till och med år 1927 gällande 1909 års förordning 562 215 kronor, eller tillsammans 1 466 004 kronor. Antalet u n d e r 1933 inkomna ärenden utgjorde enligt 1927 års förordning 829 och enligt 1909 års förordning 35.

373 e)

Förordning o m moderskapsunderstöd.

Förordningen den 26 juni 1931 om moderskapsunderstöd träder i kraft för varje centralsjukkasseområde å dag, som Kungl. Maj:t bestämmer. Moderskapsunderstöd av statsmedel skall utgå till kvinna, som till l i n d r a n d e av de med barnsbörd förenade kostnaderna är i behov därav. Sådant behov skall anses föreligga, om för kvinnan eller, där hon är gift och sammanlever med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering icke upptagits beskattningsbart belopp, uppgående till 500 kr. Har sagda belopp upptagits högre men äro omständigheterna särskilt ömmande, må ock behov av moderskapsunderstöd anses föreligga. Moderskapsunderstöd utgår icke till kvinna, som är berättigad till moderskapshjälp enligt sjukkasselagen (kvinna, som enligt vad nedan sägs äger rätt till moderskapsunderstöd under 56 dagar, kan dock, sedan moderskapshjälpen enligt sjukkasselagen upphört, få uppbära moderskapsunderstöd sålunda, att sammanlagda hjälptiden uppgår till högst 56 dagar), till kvinna, som ej är svensk medborgare, till kvinna, som är intagen å fattigvårds-, tvångsarbets-, alkoholist-, uppfostrings-, straff- eller annan dylik anstalt. — Understödet utgår omedelbart före eller efter barnsbörden, då kvinnan avhåller sig från arbete, och under högst 30 dagar, varav högst 14 före barnsbörden. Till kvinna, som användes i visst mera ansträngande arbete, huvudsakligen visst industriellt arbete och byggnadsarbete, utgår dock understödet under högst 56 dagar. Beloppet av moderskapsunderstödet utgör 1 kr. för dag. Ansökan om moderskapsunderstöd skall ingivas till centralsjukkassan i orten, där kvinnan är bosatt, i god tid före barnsbörden. Ansökan, som inkommit senare än å 60:de dagen före barnsbörden, må bifallas endast om särskilda omständigheter föreligga. Vid ansökan erlägges en anmälningsavgift å 2 kr. — Centralsjukkassan avgör dessa ärenden och utbetalar understödet, dock kan kassan överlåta åt lokalsjukkassa att handhava h i t h ö r a n d e uppgifter beträffande kvinnor, bosatta inom lokalsjukkassans område. Understödet får ej utbetalas, förrän till kassan inkommit intyg från barnmorska eller annan känd och trovärdig person om att kvinnan fått barn. Vederbörande kassa skall lämna kvinnan anvisning för erhållande av råd och upplysningar angående vad hon h a r att iakttaga såväl beträffande sin egen vård under havandeskapet, förlossningen och tiden därefter som beträffande barnets skötsel.

I)

Övriga bestämmelser.

Åtskilliga bestämmelser, som jämväl hava en viss betydelse för tryggandet av »en jämn folkförsörjning» föreligga givetvis utom de i det föregående avhandlade. Så finnas exempelvis i sjömanslagen av den 15 juni 1922 föreskrifter angående befälhavares och sjömans rätt till ersättning av redaren vid kroppsskada eller död, i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap lämnas vissa bestämmelser om underhållsbidrag, om ersättningar för olycksfallsskada p å grund av förhållandena under världskriget stadgar förordningen den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för dylika skador, statstjänstemännen behålla i allmänhet viss del av sin lön vid sjukdom etc. samt erhålla pensioner vid varaktig arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller invaliditet ävensom ålderspension e t c , i förordningen den 15 juni 1934 stadgas om erkända arbetslöshetskassor o. s. v. Stockholm i maj 1935.

374 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. I.

II.

III.

IV. V. VI. VII.

Sid. Lagen om arbetarskydd 338 A. Historik 338 B. översikt över arbetarskyddslagens bestämmelser 341 Lagen om arbetstidens begränsning 346 A. Historik 346 B. översikt över arbetstidslagens bestämmelser 348 Vissa andra författningar rörande arbetarskydd och arbetstid 352 a) Sjölagen och sjöarbetstidslagen 352 b) Förordningen angående förbud mot barns användande vid offentliga förevisningar 352 c) Lagen ang. meddelande av förbud för barn a t t idka viss försäljning 353 d) Lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete 353 e) Lagen om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse 354 f) Skogs- och flottledshärbärgeslagarna 355 Olycksfallsförsäkring 355 Yrkessjukdomsförsäkring 362 Pensionsförsäkring 363 Övrig socialförsäkrings- och närbesläktad lagstiftning av betydelse . . 366 a) Lag om trafikförsäkring å motorfordon 366 b) Förordning om fiskarförsäkring 366 c) Statsunderstödda sjukkassor 367 d) Förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring 372 e) Förordning om moderskapsunderstöd 373 f) Övriga bestämmelser 373

375 Bil. 20.

P. M. angående vidtagna och ifrågasatta lagstiftningsåtgärder rörande de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Av H. F. K M KARLSSON. Arbetsavtalet, d. v. s. det avtal 1 , varigenom ena parten (arbetstagaren) åtager sig att mot ersättning arbeta i tjänst hos andra parten (arbetsgivaren), är med vissa begränsade undantag oreglerat i lag. I 1734 års lag behandlades endast den form av arbetsavtal, som avsåg tjänstehjonsförhållandet. Bestämmelserna härom ersattes sedermera med olika legostadgar, av vilka den sista var legostadgan den 23 november 1833 för husbönder och tjänstehjon. Denna blev så småningom i många hänseenden föråldrad och föga överensstämmande med en nyare rättsuppfattning. Sedan vid olika tillfällen väsentliga delar av legostadgan försatts ur kraft, blev densamma genom lag den 4 juni 1926 upphävd i sin helhet. I förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet hava upptagits vissa rättsregler rörande arbetsavtalet inom handeln samt industrien och hantverket. Dessa bestämmelser äro dock synnerligen ofullständiga och för deras tillämpning förutsattes dessutom, att avtalet ingåtts i viss form, något vilket numera så gott som fullständigt kommit ur bruk. Däremot är sjömansavtalet utförligt reglerat, senast genom sjömanslagen den 15 juni 1922. Vidare förekomma i lagen den 18 april 1914 om kommission, handelsagentur och handelsresande enstaka bestämmelser rörande handelsresandes och platsförsäljares anställningsvillkor. Frågan om en mer allmän rättslig reglering av arbetsavtalet har vid u p p r e p a d e tillfällen varit föremål för såväl riksdagens som Kungl. Maj:ts prövning. 2 Senast återupptogs frågan år 1931. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 juni n ä m n d a år tillkallade chefen för socialdepartementet den 4 påföljande juli professorn M. Fehr och sju andra personer — kommittén angående privatanställda — att inom departementet biträda med verkställande av utredning och utarbetande av förslag r ö r a n d e frågan om rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas anställningsvillkor och vad därmed ägde samband. Kommittén har sedermera avlämnat ett den 9 mars 1935 dagtecknat betänkande med förslag till lag om arbetsavtal. 3 Därefter hava åtskilliga myndigheter samt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer anmodats att senast den 1 oktober 1935 inkomma med yttranden över förslaget. Förslaget avser principiellt alla arbetsavtal, oavsett arbetets art eller dylikt, och gäller sålunda beträffande såväl kroppsarbetare och därmed jämställda som 1

Förslag till lag om arbetsavtal 1 § (Statens offentliga utredningar 1935: 18 sid. 9). * Se härom S. o. u. 1935: 18 sid. 27—29 samt 3 f. S. o. u. 1935: 18.

376 beträffande s. k. anställda. Från lagens tillämpning hava endast undantagits arbetstagare i statens och riksdagens tjänst, sädana kommunala befattningshavare, vilka tillsättas i kraft av särskild författning, samt sjöfolk (1 §). Här må nämnas, att chefen för socialdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1933 tillkallat sakkunniga att inom departementet biträda med utredning rörande arbetsförhållandena inom det husliga arbetet och avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda (Hembiträdesutredningen). Bland spörsmål, som borde utredas, nämndes därvid bland annat frågorna om anställningstid, arbetstid, fritid och semester, bostads- och löneförhållanden samt betygssättning. De sakkunniga beräkna, att utredningsarbetet kommer att slutföras under år 1935. Genom förslaget till lag om arbetsavtal regleras, bland annat, frågor om arbetsavtals ingående och u p p h ö r a n d e (3—10 och 27—34 §§) — däribland spörsmålet om uppsägning av arbetsavtal — vidare frågor om lön (11—17 §§), om lön vid sjukdom m. m. (18—20 §§), om semester (21—25 §§), om avtal för utförande av visst arbete (26 §), om betyg (35 §), om verkan av företags övergång (36 §) samt om skadestånd och preskription m. m. (37—40 §§). Den föreslagna lagen är principiellt av dispositiv natur (2 §), men åtskilliga bestämmelser hava givits tvingande natur. Dessa sistnämnda skola dock icke äga tillämpning, i den män arbetsavtalets innehåll är reglerat genom sådant kollektivavtal, som avses i lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal. I bestämmelserna om uppsägning, om lön vid sjukdom och om semester skiljes mellan tre olika grupper av arbetstagare (6 §), den första omfattande företagsledare och andra »anställda» med särskilt kvalificerat arbete, den a n d r a flertalet övriga »anställda» och den tredje huvudsakligen kroppsarbetare och därmed jämställda. Enligt förslaget (4—9 §§) upphör avtal, som ingätts för bestämd tid, vid den överenskomna tidens utgång. För upplösning av ett avtalsförhållande på obestämd tid kräves däremot i regel uppsägning. Förslaget utgår från den grundsatsen, att en arbetsgivare, som vill upplösa ett dylikt avtalsförhållande, bör vara skyldig att verkställa uppsägning med iakttagande av viss uppsägningstid, vars längd bör vara beroende av anställningstidens längd. Skyldighet att verkställa uppsägning bör i regel även åligga arbetstagaren, men han bör å ena sidan äga möjlighet att förbehålla sig rätt att fränträda anställningen omedelbart efter tillsägelse och å a n d r a sidan ej kunna tillförbindas skyldighet att iakttaga längre uppsägningstid än som erfordras för anskaffande av ersättare. I enlighet med dessa grundsatser stadgas skyldighet att verkställa uppsägning men med möjlighet för arbetstagaren att förbehålla sig rätt att frånträda anställningen omedelbart efter tillsägelse. För uppsägning från arbetsgivarens sida föreslås följande minimiuppsägningstider: beträffande den första av omförmälda arbetstagargrupper två månader, vilken tid skall förlängas med en månad för vart tredje anställningsår upp till sex månader, beträffande andra gruppen en manad, vilken tid skall förlängas med en månad för vart femte anställningsår upp till sex månader, samt beträffande tredje gruppen en vecka, vilken tid skall förlängas med en vecka för vart tredje anställningsår upp till tretton veckor. Har arbetstagaren tillträtt anställningen, innan han fyllt tjuguett år, skall dock i fråga om rätt till förlängd uppsägningstid såsom anställningstid räknas allenast tiden efter det han uppnått n ä m n d a ålder. För uppsägning från arbetstagarens sida föreslås en maximitid av tre månader beträffande första gruppen samt en månad beträffande andra och tredje grupperna. Vidare föreslås, att uppsägning skall ske beträffande första och andra grupperna till månadsskifte samt beträffande tredje gruppen till veckoskifte. F r å n dessa bestämmelser göras vissa undantag för anställning, som kräver särskild sakkunskap eller som är av tillfällig beskaffenhet eller p å prov eller som utgör bisyssla, varjämte särskilda bestämmelser meddelas, bland annat, för

377 vissa arbetsavtal, som avse till jordbruket hörande eller i omedelbart samband därmed stående arbete. Frågan om begränsning av uppsägningsrätten har däremot icke blivit reglerad genom den föreslagna lagen, varken direkt genom stadganden om förbud mot uppsägning i vissa fall eller indirekt genom föreskrifter om rätt till avgångsersättning eller dylikt. I den mån ej annat följer av allmänna rättsgrundsatser eller av arbetsavtalets innehåll i det särskilda fallet, skola sålunda parterna, liksom hittills, äga obegränsad uppsägningsrätt. I lagen den 16 oktober 1914 om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete förekommer visserligen ett stadgande, att värnpliktig, som är i annans tjänst eller arbete anställd, ej må skiljas från anställningen i anledning därav, att han har att fullgöra i värnpliktslagcn stadgad övning om högst sextio dagar eller mobiliseringsövning, som kan varda i särskilel lag föreskriven, vid äventyr att husbonden eller arbetsgivaren varder pliktig att ersätta skadan. Detta stadgande torde emellertid endast innebära förbud mot att av sådan anledning häva arbetsavtal, däremot icke en begränsning av arbetsgivarens rätt att i vanlig ordning uppsäga avtalet. 1 Frågan om begränsning av uppsägningsrätten h a r vid ett p a r tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. I en vid 1933 års riksdag inom andra kammaren väckt motion (nr 249) föreslogs sålunda, att riksdagen måtte besluta om förbud mot avskedande av arbetare och anställda, sysselsatta inom industri, handel, samfärdsel, jordbruk eller statliga eller kommunala inrättningar, såvida deras genomsnittsinkomst ej överstege 5 000 kr. årligen, samt att, där sådant avskedande trots detta förekomme, de avskedade skulle äga rätt att uppbära 3/i av sin genomsnittliga förtjänst under de närmaste tre månaderna efter avskedandet. Motionen föranledde emellertid icke till någon riksdagens åtgärd. Förevarande spörsmål h a r även behandlats i samband med frågan om lagstiftningsåtgärder till tryggande av tredje mans rätt till neutralitet i ekonomiska konflikter. Sistnämnda fråga upptogs såsom ett fristående problem första gången vid 1929 års rikselag. 2 Sedan densamma blivit närmare utredd genom särskilda sakkunniga 3 , framlade Kungl. Maj:t vid 1935 års riksdag proposition (nr 31) med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. Andra lagutskottet (nr 29) tillstyrkte antagande av förslaget med åtskilliga ändringar, men vid kammarbehandlingen blev detsamma avslaget. Förslaget 1 upptog förbud mot vidtagande av stridsåtgärd i vissa angivna fall. Med stridsåtgärd förstods, bland annat, uppsägning av arbetsavtal (1 §), oavsett om uppsägningen var av kollektiv natur eller endast avsåg enstaka fristående arbetsavtal. I förslaget skildes mellan stridsåtgärder mot part (7—12 §§) och stridsåtgärder mot tredje man (13—-17 §§). Beträffande de förra innefattade förslaget förbud mot vidtagande av uppsägning mot någon i syfte att av religiösa, politiska eller liknande grunder utöva förföljelse mot honom (7 §). Vidare finge ej, sedan arbetstvist eller annan ekonomisk tvist blivit avslutad, uppsägning vidtagas mot någon, som varit p a r t i tvisten, i syfte att utöva vedergällning mot honom, ej heller mot annan i anledning av hans förhållande till tvisten (8 §). Uppsägning finge vielare ej vidtagas i syfte att h i n d r a motparten att inträda i eller förmå honom att utträda ur förening eller annan sammanslutning, ej heller i anledning av hans verksamhet för åstadkommande av sammanslutning eller kollektivavtal (9 §). Det vore dock medgivet, att i kollektivavtal intaga föreskrift därom, att arbetsledare eller annan i förtroendeställning ej finge vara medlem av förening, som avsåge tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot 1 2

Kungl. prop. 1914 nr 81 sid. 3, 9 f., 13 f. Särskilda utskottets nr 1 utlåtande nr 28 s. 484. Andra lagutskottets uti. 1935 nr 29 sid. 21 f. »1 S. o. u. 1933: 36 och 1934: 16. Här och i det följande åsyftas andra lagutskottets ändringsförslag.

378 arbetsgivaren, och uppsägning finge ske för åstadkommande av sådan föreskrift eller i anledning av dess åsidosättande (9 §). Uppsägning finge slutligen ej vidtagas i syfte att förskaffa någon betalning för arbete, som icke blivit av honom utfört, eller förmå någon att avstå från honom tillkommande arbetslön eller eljest bereda sig eller annan obehörig vinning, ej heller i syfte att indriva betalning av någon, som efter gäldens uppkomst övertagit egendom eller rörelse, vartill gälden hänförde sig, såframt han varken vore betalningsskyldig för gälden eller vid övertagandet haft eller bort hava kunskap om dess förhandenvaro (11 §). Beträffande stridsätgärder mot tredje man innefattade förslaget förbud mot att i anledning av sådan motsättning till part, som enligt 7—11 §§ i förslaget eller eljest enligt lag icke finge föranleda stridsåtgärd mot denne, vidtaga uppsägning mot tredje m a n (13 §). Uppsägning finge ej heller vidtagas mot tredje man för att förmå p a r t att inträda i eller h i n d r a honom att utträda ur förening eller annan sammanslutning (13 §). Uppsägning finge slutligen ej vidtagas mot tredje man såsom medel att påverka part i tvist om ingående eller tillämpning av avtal rör a n d e arbets- eller transportprestation, köp, arrende, hyra, kredit eller dylikt eller ock av kollektivavtal eller annat sådant avtal, ej heller för att förmå annan, till vilken vederbörande stode i ekonomisk motsättning, att, utan slutande av avtal, i förhållande till honom tillämpa vissa priser eller göra annan dylik utfästelse (14 §). F r å n sistnämnda bestämmelser angående tredje mans rätt till neutralitet i avtals- och liknande tvister stadgades dock vittgående undantag (15—17 §§). Förslaget innehöll därjämte bestämmelser om skadeståndsskyldighet för den, som vidtagit förbjuden stridsåtgärd (18—22 §§). Vidare föreskrevs, bland annat, att om någon vidtagit förbjuden stridsåtgärd eller framställt hot om sådan åtgärd, särskild domstol ägde efter därom förd talan meddela förbud mot åtgärdens fortsättande eller a n o r d n a n d e (23 §), att uppsägning av arbetsavtal i strid mot den föreslagna lagen vore ogill och att domstolen, då sådan uppsägning skett, ägde p å talan därom föreskriva, att arbetaren skulle återtagas i arbetet (23 §), samt att åsidosättande av sådant förbud eller föreskrift medförde kriminellt ansvar (24 §). Vid 1935 års riksdag väcktes i anledning av omförmälda proposition inom första kammaren av G. Branting en motion (nr 288), vari hemställdes, att riksdagen måtte avslå propositionen eller alternativt att riksdagen, vid antagande av en lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder, måtte jämväl besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av en sammanförd systematiserad lagstiftning till skydd för arbetsanställda, eller en särskild Arbets-Balk, varmed närmare åsyftades, bland annat, rätt till viss uppsägningstid och skydd mot orättvist avskedande. Andra lagutskottet fann sig ej kunna tillstyrka sistnämnda yrkande, då de i motionen berörda spörsmålen vore föremål för behandling i annat sammanhang, samt hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna. I det föregående har redogjorts för de i förslaget till lag om arbetsavtal upptagna bestämmelserna om arbetsavtals u p p h ö r a n d e i normala fall. I förslaget regleras emellertid även frågan om avtalsförhållandets upplösning i särskild ordning, då omständigheter inträffa, som måste anses innefatta giltigt skäl för sådan upplösning. En särskild uppsägningsrätt tillkommer sålunda — u n d e r i förslaget n ä r m a r e angivna förutsättningar — dels arbetstagaren vid arbetsavtal för längre tid än fem år (27 §), vid inträffandet av sådan omständighet, att det med hänsyn till arbetstagarens framtida väl är av väsentlig betydelse för honom att frånträda anställningen (28 §), samt vid permittering (29 §), dels arbetsgivaren vid längre tids arbetsoförmåga hos arbetstagaren (32 §) och dels båda p a r t e r n a vid inträffandet av sådan händelse, som är att hänföra till force majeure (30 §), och vid arbetsgivarens konkurs (31 §). Rätt att häva avtalet tillkommer p a r t först

379 o c h främst om motparten på ett eller annat sätt bryter mot avtalet men även p å g r u n d av andra, i förslaget u p p r ä k n a d e omständigheter (33 och 34 §§). F r å g a n om rätt till semester har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för särskild utredning och jämväl dragits u n d e r riksdagens prövning. 1 Genom lag den 12 juni 1931 infördes i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd den bestämmelsen (5 § m ) , att åt arbetstagare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, borde, i allmänhet u n d e r den varma årstiden, beredas semesterledighet u n d e r m i n s t fyra söckendagar, vilken ledighet i regel borde vara sammanhängande o c h förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag. Framhållas må dock, att en arbetstagare icke å nämnda bestämmelse kan grunda något civilrättsligt anspråk gentemot arbetsgivaren utan att det ankommer på yrkesinspektionen att tillse, att bestämmelsen efterleves. Sedermera hava vid 1932, 1933, 1934 och 1935 års riksdagar inom andra kammaren väckts motion e r (1932 nr 61, 1933 nr 80, 1934 nr 285 och 1935 nr 338) med förslag om sådan ändring av förevarande stadgande, att semesterledighet under minst femton dagar skulle u n d e r tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande sept e m p e r beredas åt arbetare, som från årets början varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag. Ingendera motionen föranledde emellertid till någon riksdagens åtgärd. Enligt förslaget till lag om arbetsavtal (21 §) skall rätt till årlig semester int r ä d a för arbetstagare, sedan ett år förflutit från det han tillträtt anställning bos arbetsgivaren eller företaget. Undantag göres dock för avtal, som avser säsongarbete eller dylikt, samt för anställning, som utgör bisyssla. Semesterns längd är bestämd till tre veckor för den första av förslagets arbetstagargrupper, två veckor för a n d r a gruppen och en vecka för tredje gruppen. För första och a n d r a g r u p p e r n a förlänges semestern från och med elfte anställningsåret till respektive fyra och tre veckor. Har arbetstagaren tillträtt anställningen, innan han fyllt tjuguett år, skall dock i fråga om rätt till förlängd semester såsom anställningstid räknas allenast tiden efter det han uppnått nämnda ålder. Dessa bestämmelser äro av dispositiv natur men genom avtal må ej bestämmas kortare semester än två veckor för första och andra grupperna samt en vecka för tredje gruppen. U n d e r semester skall lön, som beräknas efter tid, utgå till fullo och, om ej annorlunda överenskommits, jämväl annan lön (22 §). Förslaget innehåller vidare bestämmelser om h u r semester skall utgå (23 §), om förkortning av semester (21 § 2 mom.) samt om ersättning för kost (22 §) och för icke åtnjuten semester (24 och 25 §§). Vid internationella arbetskonferensen har vid olika tillfällen påyrkats, att semesterfrågan skulle upptagas till behandling. I oktober 1933 beslöt internationella arbetsbyråns styrelse, att nämnda fråga skulle uppsättas å dagordningen för 1935 års konferenssammanträde. Vid detta sammanträde beslöt arbetskonferensen, att spörsmålet skulle uppsättas å dagordningen för 1936 års konferenssammanträde. Rätt till lön vid sjukdom skall enligt omförmälda förslag till lag om arbetsavtal (18 §) endast tillkomma arbetstagare, tillhörande de tvä första av förslagets arbetstagargrupper, d. v. s. »anställda». Frågan om kroppsarbetares och därmed jämställdas rätt till sjuklön har däremot lämnats oreglerad. Vad angår de »anställda», är enligt förslaget sådan arbetstagare vid arbetsoförmåga p å grund av sjukdom, varmed även förstås arbetsoförmåga på grund av olycksfall, herältigad till lön under tid, motsvarande den kortaste uppsägningstid, som må gälla för uppsägning av avtalet från arbetsgivarens sida eller, om avtalet är ingånget för bestämd tid, av liknande avtal på obestämd tid. Sjuklönstiden sammanfaller så1

Se härom S. o. u. 1935: 18 sid. 135 f.

380 lunda med den legala minimiuppsägningstiden och förlänges liksom denna med anställningstiden. Skulle avtalet exempelvis till följd av förut verkställd uppsägning upphöra, innan sjuklönstiden gått till ända, bortfaller rätten till sjuklön i och med avtalets upphörande. Vid upprepade sjukdomsfall är arbetsgivaren ej pliktig att under tolv på varandra följande m å n a d e r utgiva sjuklön under sammanlagt längre tid än som motsvarar den legala minimiuppsägningstiden. Sjuklön skall utgå med samma belopp, som arbetstagaren ägt uppbära, om han varit i arbete, dock med undantag för eventuell provision. H ä r r ö r sjukdomen ej av olycksfall i arbete, må dock avtal träffas därom, att i sjuklön endast skall utgå fyra femtedelar av den avtalade lönen. Arbetsgivaren äger emellertid göra vissa avdrag ä sjuklönen (19 §). Rätten till sjuklön bortfaller, om arbetstagaren ådragit sig sjukdomen uppsätligen eller genom grovt vållande eller förtegat densamma vid avtalets ingående. De föreslagna bestämmelserna äro vidare ej tillämpliga, om avtalet avser säsongarbete eller dylikt, ej heller om anställningen är tillfällig eller ingången p å prov eller utgör bisyssla. Förslaget innehåller dessutom bestämmelser om arbetsgivares vårdnadsplikt i fall, då arbetstagaren är i arbetsgivarens hus och kost (20 §). Förslaget till lag om arbetsavtal innehåller inga bestämmelser, som reglera frågan om moderskapsskydd. Av allmänna rättsgrundsatser torde i regel följa, att om en kvinnlig arbetstagare till följd av havandeskap eller förlossning förhindras arbeta, hon anses hava laga förfall och att arbetsgivaren sålunda icke äger häva avtalet p å grund av hennes utevaro. Men arbetsgivaren är enligt gällande rätt oförhindrad att uppsäga avtalet i vanlig ordning och arbetstagaren kan ej påfordra att bliva återtagen i arbetet, sedan arbetsoförmågan upphört. Då havandeskap och förlossning ej utgöra sjukdom, äro förslagets bestämmelser om rätt till sjuklön ej heller tillämpliga. I motiveringen till nämnda bestämmelser framhålles, att frågan om moderskapshjälp delvis är reglerad i annan ordning, och kommittén har ansett, att arbetsgivaren icke skäligen kan betungas med särskilda kostnader i anledning av arbetstagares barnsbörd. 1 Den författning, som åsyftas, är Kungl. förordningen den 26 juni 1931 om moderskapsunderstöd. Uti ovannämnda av G. Branting vid 1935 års riksdag väckta motion (nr 288) angavs bland de spörsmål, som borde regleras i den ifrågasatta Arbets-Balken, frågan om rätt till ledighet, understöd och återanställning vid barnsbörd. I förslaget till lag om arbetsavtal regleras jämväl en del spörsmål rörande arbetstagarens lön (11—17 §§). Med lön förstås den arbetstagaren tillkommande ersättning, i vad form och av vad slag det vara må (11 §). Förslaget innehåller, bland annat, bestämmelser om rätt för arbetstagaren att, då lönen beräknas efter annan grund än tid, själv eller genom ombud granska de handlingar, som ligga till grund för bestämmandet av lönens belopp, samt närvara vid undersökning, som avser fastställande av arbetsproduktens mängd eller värde (12 §), vidare om förbud för arbetsgivaren att i stället för utfäst kontant lön lämna varor eller anvisning å penningar (13 §) samt om förfallotid och plats för verkställande av lönebetalning (14 §). Underlåtenhet att i rätt tid erlägga förfallen lön medför skyldighet för arbetsgivaren att utgiva, förutom ränta, en särskild ersättning med belopp, motsvarande en tjugondedel av lönebeloppet (15 §). En förutsättning för denna skyldighet är dock, att arbetsgivaren ej är utan skuld till elröjsmålet och att arbetstagaren framställt krav på betalning. Vidare innehåller förslaget bestämmelser om begränsning av arbetsgivarens rätt att ä arbetstagarens lön göra avdrag för ersättning för skada, som arbetstagaren i eller för arbetet tillskyndat arbetsgivaren (16 §). För att arbetsgivaren i sådant fall skall äga kvittningsrätt förutsattes dels att arbetsgivaren inom viss kortare tid efter det han erhållit kännedom om arbetstagarens förhällande underrättat denne om sitt anspråk (39 §) 1

S. o. u. 1935: 18 sid. 123.

381 och dels att ersättningsanspråket är ostridigt eller blivit fastställt av domstol eller genom skiljedom, som ej må klandras av parterna. Dessutom gäller den inskränkningen i kvittningsrätten, att arbetsgivaren under arbetsavtalets bestånd ej m å avdraga mer än en femtedel av den varje gäng, betalning sker, förfallna kontanta lönen. Dessa begränsningar av arbetsgivarens kvittningsrätt skola dock ej äga tillämpning beträffande lön, som utgöres av andel i vinsten av arbetsgivar e n s verksamhet, ej heller där arbetstagaren gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. I samband med lönen h a r kommittén angående privatanställda även behandlat vissa spörsmål rörande bostadsförmåner (17 §). Förslaget skiljer mellan det fall, att arbetsgivaren tillhandahåller bostad åt arbetstagare med eget hushåll utan att hyresavtal angående bostaden blivit särskilt ingånget, och det fall, att bostad upplåtes av arbetsgivaren genom särskilt hyresavtal. I det förra fallet är arbetstagaren berättigad att, om arbetsavtalet upphör utan föregående uppsägning eller efter kortare uppsägningstid än två veckor, kvarbo i bostaden, till dess att två veckor förflutit från det avtalet u p p h ö r t eller uppsagts. Var arbetsavtalet slutet för viss tid, u p p h ö r dock rätten att kvarbo, då nämnda tid gått till ända. Är bostaden belägen inom eller i omedelbar anslutning till arbetstagarens arbetsplats, är arbetstagaren pliktig att, om arbetsgivaren så påfordrar, för tiden efter arbetsavtalets u p p h ö r a n d e flytta till annan tjänlig bostad, som beredes honom genom arbetsgivarens försorg. Brukar arbetstagaren bostad för tid efter arbetsavtalets u p p h ö r a n d e , är arbetsgivaren för nämnda tid berättigad till ersättning med belopp, motsvarande den å orten för liknande bostäder utgående h y r a n . Avlider arbetstagaren, skall samma rätt att kvarbo i bostaden tillkomma arbetstagarens dödsbo. Upplåtes bostad genom särskilt hyresavtal, må hyrestiden ej bestämmas med hänsyn till arbetsavtalets bestånd. Är ej viss hyrestid fastställd, skall uppsägningstiden utgöra minst fjorton dagar. I förslaget har ej reglerats spörsmålet, huru bör förfaras med bostadsförmåner vid strejk och lockout. Nämnda spörsmål har upptagits i annat sammanhang, nämligen av de sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1931 tillsatts för utredning r ö r a n d e åtgärder till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden och därmed sammanhängande ämnen (Bostadsutredningen för landsbygden). I gällande rätt förekomma inga bestämmelser om lagstadgad minimilön, och frågan härom är ej heller berörd i förslaget till lag om arbetsavtal. Detta spörsmål h a r vid åtskilliga tillfällen varit föremål för särskild utredning och jämväl dragits under riksdagens prövning, oftast i samband med frågan om lagstiftning angående hemindustrielit arbete. Den år 1905 tillsatta yrkesfarekommittén framlade år 1909 ett betänkande med förslag till lag angående hemindustrielit arbete. Kommittén framhöll med avseende på tanken att låta lagstiftningen omfatta föreskrifter jämväl om arbetslönen, att det ej kunde förnekas, att de otillfredsställande omständigheter, varunder hemarbetet vanligen utövades, kunde synas tala för en sådan åtgärd men att kännedomen om utbredningen av det hemindustriella arbetet och om de villkor, varunder det utövades, vore alltför ofullständig för att kommittén skulle våga därpå bygga någon lagstiftning om arbetslönen. En sådan lagstiftning skulle för övrigt, enligt kommitténs åsikt, ej blott väl mycket avvika från gängse uppfattning angående arbetsavtalets frihet utan även, under tider av arbetsbrist, komma att föga iakttagas och giva upphov åt talrika lagöverträdelser och försök att kringgå lagen. Vid 1913 års riksdag väcktes inom k a m r a r n a två likalydande motioner (nr 93 i första kammaren och nr 238 i andra k a m m a r e n ) , vari hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida och under vilka villkor måtte bestämmas, att minimilöner skulle genom särskilda, representativa myndigheter (löne- eller yrkesnämn-

382 der) kunna fastställas för manliga och kvinnliga lönarbetare och biträden eller löntjänare med inkomster, ej överstigande vissa belopp, samt tillhörande de yrken och befattningar, inom vilka, genom särskilt förfarande, lönenämnder bleve tillsatta. Motionerna föranledde emellertid ingen åtgärd. Efter erhållet u p p d r a g avgav socialstyrelsen den 15 juni 1920 betänkande med förslag till lag om hemindustriellt arbete. Enligt detta förslag skulle yrkesinspektionens chefsmyndighet, d. v. s. socialstyrelsen, då densamma på grund av inkomna uppgifter eller eljest funne anledning misstänka otillfredsställande löneförhållanden inom viss gren av hemindustrien eller visst annat område därför, äga föranstalta om undersökning i berörda avseende. Resultatet av denna undersökning jämte socialstyrelsens på grundval därav framställda förslag skulle meddelas Kungl. Maj:t. Sedan tillfälle beretts av ärendet intresserade korporationer och enskilda att till Kungl. Maj:t avgiva yttrande över förslaget, skulle Kungl. Maj:t meddela beslut, huruvida åtgärder skulle vidtagas för fastställande av minimiavlöning. Vid 1923 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren väckt motion (nr 181), att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning och för riksdagen framlägga förslag om införande av lagstadgad minimilön för arbete. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisades, framhöll (utlåtande nr 6), att behov av sådan lagstiftning icke på något sätt visats föreligga samt att utskottet för sin del vore av den principiella uppfattningen, att överenskommelser om arbetslön borde träffas genom fria avtal vederbörande parter emellan, vartill komme, att frågan om lagstiftning angående minimilöner för ett speciellt område, nämligen i fråga om hemindustrien, redan gjorts till föremål för utredning och för närvarande vore beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte föranleda till någon andra kammarens åtgärd. Denna hemställan bifölls av a n d r a kammaren. Socialstyrelsens omförmälda förslag har icke förelagts riksdagen. Vid internationella arbetskonferensens elfte sammanträde år 1928 antogs ett förslag till konvention angående införande av metoder för fastställande av minimilöner och en rekommendation angående tillämpning av metoder för fastställande av minimilöner. Vid 1929 års riksdag framlades proposition (nr 185) med anhållan om riksdagens yttrande angående, bland annat, omförmälda konvention och rekommendation. Chefen för socialdepartementet anförde därvid, att hemindustriens driftförhållanden syntes hava under årens lopp så förändrats, att statens ingripande till arbetarnas skydd i förevarande avseende blivit mindre nödvändigt eller obehövligt, samt att beträffande frågan om fastställande av minimilöner inom andra näringsgrenar än hemindustrien något krav i sådant syfte knappast gjorts gällande och att genomförandet av dylik reglering skulle möta stora svårigheter. Departementschefen fann därför, att konventionen icke för närvarande borde av Sverige biträdas samt att rekommendationen i ämnet icke nu borde föranleda någon åtgärd från svensk sida. Efter hemställan av andra lagutskottet (nr 41) förklarade sig riksdagen icke hava något att erinra mot departementschefens uttalanden. I omförmälda vid 1935 års riksdag av G. Branting väckta motion nämndes bland de spörsmål, som borde regleras i en Arbets-Balk, frågan om rätt till viss minimilön. Till frågan om rätt till övertidsersättning återkommes i annat sammanhang (se nedan sid. 385). I förslaget till lag om arbetsavtal har ej heller behandlats frågan om beredande av säkerhet för lönefordran. Enligt gällande rätt äger en arbetstagare, såvida ej genom arbetsavtalet träffats särskilda anordningar, ingen annan säkerhet för lönefordran än den, han kan bereda sig genom utmätning. Därjämte är jämlikt

383 17 kap. 4 § handelsbalken lönefordran i viss utsträckning och under vissa förutsättningar förenad med förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs. Ett indirekt skydd för lönefordringar ligger emellertid i den hävningsrätt och den rätt till skadestånd, som tillkommer arbetstagaren vid försummad lönebetalning. Bestämmelser härom hava upptagits i förslaget till lag om arbetsavtal (34 § första stycket 5 / och 37 §). Ett sådant indirekt skydd skulle även beredas arbetstagaren genom omförmälda bestämmelser i förslaget om skyldighet för arbetsgivaren att vid försenad lönebetalning utgiva särskild ersättning (15 §) samt om begränsning av arbetsgivarens kvittningsrätt (16 §). F ö r e v a r a n d e fråga har blivit berörd vid riksdagsbehandlingen av förslaget till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder, nämligen i samband med spörsmålet om s. k. successor-blockader. Andra lagutskottet 1 fann det önskvärt, att frågan om lagstiftning i syfte att skapa större säkerhet för arbetares vid byggnadsföretag lönefordringar erbölle en snar och tillfredsställande lösning, samt hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en skyndsam utredning angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning, som beredde arbetare vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar. Denna hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse nr 287). Uti ovannämnda av G. Branting vid 1935 års riksdag väckta motion angavs bland de spörsmål, som borde regleras i den ifrågasatta Arbets-Balken, jämväl frågan om verksamma garantier för utfående av intjänt arbetslön. Beträffande frågan om verkan av företags övergång skall enligt förslaget till lag om arbetsavtal (36 §) nye innehavaren, såvitt ej annat framgår av omständigheterna, anses hava inträtt i förutvarande innehavarens rättigheter och skyldigheter på grund av ingånget arbetsavtal. Förre innehavaren skall dock svara såsom för egen skuld för avtalets fullgörande intill den dag, till vilken avtalet vid företagets övergång tidigast kunnat av honom uppsägas. Beträffande rätt till uppsägningstid, sjuklön och semester äger arbetstagaren, såsom av det föregående framgår, en ovillkorlig rätt att tillgodoräkna sig anställningstid hos förutvarande innehavare av företaget (6, 18 och 21 §§). Beträffande rätten till betyg stadgas i förslaget (35 §), bland annat, skyldighet för arbetsgivare att på begäran av arbetstagaren utfärda intyg angående den tid, varunder arbetstagaren varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget, anställningens art och orsaken till avtalets u p p h ö r a n d e ävensom vitsord över arbetstagarens i arbetet visade skicklighet, flit och uppförande. Frågan om arbetstid är reglerad genom lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning. Nämnda lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller a n n a t dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till arbete för arbetsgivarens räkning i regel användas flera än fyra arbetare, däri icke i n r ä k n a d e arbetare, som användas till arbete, som undantagits från lagens tillämpning (1 §). Så h a r skett beträffande a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest u n d e r sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vakta över arbetets a n o r d n a n d e , b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider, c) arbete, som bedrives av staten, d) arbete, som h a r till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov, e) skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska fartyg, ävensom fiske, f) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra till skogsarbete, ävensom flottning, g) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, h) jordbruk jämte därtill h ö r a n d e binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess bi1

Andra lagutskottets utlåtande 1935 nr 29 sid. 83 och 161.

384 näring, som nu nämnts, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock att arbetet bedrives utan samband med jordbruk, i) arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för allmän trafik, j) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller badinrättning, k) sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, samt 1) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad (1 §). Såsom arbetare skall vid lagens tillämpning ej räknas medlem av arbetsgivarens familj, ej heller verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bokhållare eller därmed jämställd person, kontorsvaktmästare eller annat u n d e r o r d n a t kontorsbiträde (2 §). Lagen äger sålunda huvudsakligen tillämpning å kroppsarbetare och därmed jämställda, däremot ej å »anställda». Huvudregeln är, att arbetsgivare icke må använda arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan (4 §). Förutom beträffande skeppstjänst äro särskilda bestämmelser rörande arbetstiden meddelade dels beträffande bageri- och konditoriarbete i lagen den 16 maj 1930 om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete dels ock beträffande yrkesmässig automobiltrafik i Kungl. motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (27 § 7 mom.). Inom handeln och liknande rörelser påverkas arbetstiden av bestämmelserna i lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse. Vid 1931, 1932, 1933 och 1934 års riksdagar väcktes motionsvis förslag om ändringar i arbetstidslagen. 1 Förslagen åsyftade dels ytterligare begränsning av arbetstiden, dels utvidgning av lagens tillämplighetsområde till arbetargrupper, som för närvarande äro undantagna därifrån, dels ock skärpning av bestämmelserna angående övertidsarbete. Motionerna föranledde ej någon åtgärd. Vid 1934 års riksdag väcktes vidare inom andra kammaren två motioner (nr 371 och nr 498) med hemställan, att utredning skulle begäras hos Kungl. Maj:t i fråga om möjligheterna att bereda sysselsättning åt arbetslösa genom en allmän förkortning av arbetstiden samt angående ransonering av arbetet i syfte att bereda den arbetslösa ungdomen plats i produktivt arbete. På grund av skiljaktiga beslut i k a m r a r n a förföllo även dessa motioner. Jämväl vid 1935 års riksdag väcktes inom andra kammaren motionsvis (nr 337) förslag om ändring av arbetstidslagen. Förslaget var likartat med de vid 1931— 1934 års riksdagar framställda förslagen. Sålunda hemställdes, bland annat, att arbetstiden för arbetare inom industrien i allmänhet måtte förkortas till 40 timmar och för arbetare i särskilt tungt och hälsofarligt arbete samt för arbetare under 18 år till högst 36 timmar i veckan, med iakttagande av att lönekompensation borde lämnas. Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande, att spörsmålet om ytterligare begränsning av arbetstiden vore föremål för internationell prövning, att arbetslöshetsutredningen slutfört sitt u p p d r a g att verkställa utredning rörande arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen för dess bekämpande, därvid bland annat frågan om arbetstidsförkortning såsom medel mot arbetslöshet ingående behandlats 2 , samt att utskottet vore övertygat därom, att vad som sålunda i fråga om förevarande invecklade spörsmål förekommit och vad som i samma ämne inom den närmaste tiden komme att åtgöras, skulle föranleda Kungl. Maj:t att ägna nämnda spörsmål uppmärksamhet. På hemställan av andra lagutskottet beslöt riksdagen, att motionen icke skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd. Vid internationella arbetskonferensens sammanträde i Washington år 1919 antogs förslag till konvention angående begränsning av arbetstiden för arbetare vid industriella företag till 48 timmar i veckan. Nämnda konvention bar icke blivit 1 a

Se härom andra lagutskottets utlåtande 1934 nr 53 och 1935 nr 16. Se arbetslöshetsutredningens betänkande II, Åtgärder mot arbetslöshet (S. o. u. 1935: 6) sid. 155—167.

385 ratificerad av Sverige. Sedermera hava vid olika tillfällen framförts förslag om ytterligare begränsning av arbetstiden, bland annat såsom ett medel att minska arbetslösheten. Vid internationella arbetskonferensens sammanträde år 1935 beslöts en förkortning av arbetstiden för arbetare vid vissa industrier till 40 timmar i veckan. Vad angår arbetstiden inom jordbruket hava, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndig a n d e den 30 juni 1933, sakkunniga tillkallats för att inom socialdepartementet biträda med utredning r ö r a n d e frågan om laglig reglering av arbetstiden för arbetare inom jordbruket och dess binäringar (Lantarbetstidsutredningen). De sakkunniga hava utarbetat utkast till lag om arbetstiden i jordbruk och vissa andra n ä r i n g a r (lantarbetstidslag) samt beräkna, att utredningsarbetet skall bliva slutfört under år 1935. Beträffande frågan om »anställdas» arbetstid antogs vid internationella arbetskonferensens sammanträde år 1930 ett förslag till konvention angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda till 48 timmar i veckan jämte rekommendationer angående reglering av arbetstiden i hotell, restauranger och likn a n d e företag, vid teatrar och andra förlustelseställen samt i företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka. I proposition (nr 32) till 1931 års riksdag med anhållan om riksdagens yttrande angående, bland annat, omförmälda konvention uttalade föredragande departementschefen, att konventionen icke för närvarande borde ratificeras men att den borde utgöra en ytterligare anledning att påskynda och komplettera de utredningar, som redan verkställts eller påginge beträffande arbetstiden för sådana personalkategorier, som innefattades i konventionen. Därvid åsyftades närmast butikspersonalen, för vars del behovet av arbetstidsreglering syntes vara störst, och ansåg departementschefen att, när sådan utredning förelåge, frågan om arbetstidsreglering på hithörande områden borde upptagas till förnyat övervägande. Riksdagen förklarade sig icke hava något att erinra mot departementschefens uttalanden. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1935 hava sedermera sakkunniga tillkallats för att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande frågan om en laglig reglering av arbetstiden för de affärs- och kontorsanställda samt rörande de frågor i övrigt, som äga samband med lagstiftning å förevarande område. Frågan om rätt till ersättning för övertidsarbete är endast reglerad inom ett speciellt område, nämligen för sjöfolk (sjöarbetstidslagen den 13 juli 1926 13— 16 §§). Med övertidsarbete förstås i allmänhet arbete, som förrättas utöver den vanliga arbetstiden. En arbetstagare är ej pliktig att utföra sådant övertidsarbete med m i n d r e skyldighet därtill kan härledas ur arbetsavtalet eller dess naturliga förutsättningar. Utför arbetstagaren utan att vara skyldig därtill enligt arbetsavtalet övertidsarbete, är han, om ej annat framgår av omständigheterna, berättigad till särskild ersättning därför. Föreligger dylik skyldighet, är det beroende av avtalets innehåll, om särskild ersättning skall utgå eller ej. För vissa arbetstagarg r u p p e r torde ofta av arbetsavtalets natur följa skyldighet att utan vederlag utföra övertidsarbete i större eller m i n d r e utsträckning, t. ex. för en del månadsoch årsavlönade »anställda». I de fall, då arbetstiden är reglerad i lag, användes benämningen övertidsarbete jämväl i en annan bemärkelse, nämligen så, att därmed avses sådant arbete, som u n d e r särskilda omständigheter utföres utöver den lagstadgade normala maximiarbetstiden. I regel torde denna tid även vara den, som tillämpas i anställningen. Men det möter ej h i n d e r för p a r t e r n a att t. ex. träffa överenskommelse om en kortare arbetstid än den i lagen stadgade maximitiden. Förrättas då arbete utöver den avtalade arbetstiden utan att likväl den lagstadgade maximitiden överskrides, föreligger övertidsarbete i den förra men ej i den senare be25—11.

386 märkeisen. Denna olika innebörd av begreppet övertidsarbete är särskilt av betydelse, om i lag regleras förutom arbetstiden jämväl frågan om ersättning för arbete, som förrättas utöver den stadgade maximitiden. I direktiven för kommitténs angående privatanställda arbete berördes även spörsmålet om arbetstid och övertidsersättning. 1 Denna fråga h a r emellertid ej behandlats i förslaget till lag om arbetsavtal. I den skrivelse till chefen för socialdepartementet, varmed kommittén avlämnade nämnda förslag, anförde kommittén, att densamma funnit spörsmålet om arbetstid och övertidsersättning förete så mänga speciella problem, att detsamma lämpligen borde behandlas för sig, samt att frågan om rättslig reglering av det enskilda arbetsavtalet därför framstått såsom kommitténs första uppgift. Kommittén, som fortsätter utredningen, skall hava slutfört densamma den 30 november 1935. Vad frågan om rätt till pension angår, må till en början framhållas, att jämlikt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, vilken från och med den 1 januari 1937 kommer att ersättas med lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering, principiellt envar svensk man eller kvinna är försäkrad mot invaliditetsoch ålderdomsriskerna. Någon särskild obligatorisk pensionsförsäkring beträffande arbetstagare eller vissa arbetstagargrupper har däremot icke blivit införd i vårt land med undantag likväl för ett speciellt fall, nämligen invaliditet p å grund av olycksfall i arbete eller på grund av vissa yrkessjukdomar. Jämlikt lagarna den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete och den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar är en arbetstagare i sådant fall berättigad till årlig livränta. Ej heller förekommer någon legal skyldighet för arbetsgivaren att annorledes än genom försäkring verka för arbetstagarens försörjning i fall av invaliditet eller ålderdom. Vid åtskilliga tillfällen h a r frågan om obligatorisk pensionering av äldre anställda inom näringslivet, särskilt såsom ett medel att bekämpa arbetslösheten, varit föremål för riksdagens prövning. 2 Vid 1935 års riksdag väcktes sålunda inom riksdagen två motioner (i första kammaren nr 97, i andra kammaren n r 163), vari föreslogs, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och framläggande av förslag till föreskrifter om obligatorisk pensionering av äldre anställda inom näringslivet (tjänstemän, arbetare o. s. v.), med hänsyn särskilt tagen till vikten av att bereda ungdomen ökade förvärvsmöjligheter. Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 38) det nära sambandet mellan förevarande spörsmål och den allmänna frågan om folkpensionering, som genom proposition (nr 217) med förslag till lag om allmän folkpensionering framlagts för riksdagen. Vad anginge den mer speciella frågan om förtida pensionering av äldre arbetare såsom ett medel mot ungdomsarbetslösheten hänvisade utskottet till att föredragande departementschefen i ovannämnda proposition framhållit, att spörsmålet, huruvida pension i vissa fall kunde beredas vid en tidigare ålder än den allmänna pensionsåldern, förtjänade att särskilt utredas. Dä det sålunda kunde förväntas, att utredning i ämnet komme att igångsättas av Kungl. Maj :t, hemställde utskottet, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Denna hemställan bifölls av riksdagen. I nära samband med frågan om rätt till pension står spörsmålet om beredande av tryggad rätt till utfäst pension d. v. s. beredande av säkerhet för att pension, som genom arbetsavtal eller eljest tillförsäkrats arbetstagare, verkligen kommer att utgå, då pensionsåldern inträder, ävensom det därmed sammanhängande spörsmålet om beredande av skydd för pensionsfonder o. dyl. Under år 1928 avlämnades av tillkallade sakkunniga ett betänkande med förslag till lag angå1 s

Kungl. Maj:ts protokoll över socialärenden den 19 juni 1931 samt S. o. u. 1935: 18 sid. 5. Andra lagutskottets utlåtande 1935 nr 38 sid. 1 f.

387 ende tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst pension. 1 Med förslaget åsyftades att giva löntagare dels större trygghet att utfå av arbetsgivaren utfäst pension, när pensionsfallet inträffade, dels ock bättre rätt att, om han avginge ur arbetsgivarens tjänst i förtid, utfå den del av den utfästa pensionen, som han skäligen borde anses hava intjänat före avgången. Arbetsgivaren skulle därför vara pliktig att i viss ordning försäkra sin utfästelse och löntagaren skulle, om han avginge ur arbetsgivarens tjänst, innan försäkringsfallet inträffat, hava viss rätt till fribrev. Vid 1935 års riksdag väcktes inom riksdagen fyra motioner (i första kammaren motionerna nr 12 och nr 98, i andra kammaren motionerna nr 29 och nr 78), vari föreslogs, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag angående beredande av skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 19), som ansåg, att frågan om att bereda betryggande former för de anställdas pensionering borde lösas ur enhetlig synpunkt och under beaktande av förhållandena å hela det område, som därav berördes, beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville till allsidig och skyndsam utredning upptaga frågan om lagstiftning i syfte att få till stånd betryggande former för pensionering av anställda hos enskilda företag och sammanslutningar. Med föreningsrätt förstås inom det offentligträttsliga området rätten för medborgarna att sammansluta sig i föreningar och a n d r a organisationer. Regeringsformen innehåller inga föreskrifter härom, och ej heller i allmän lag är någon allmän grundsats uttryckt angående sådan rätt. Den förutsattes emellertid given i sakens natur såsom inbegripen under svenska folkets urgamla frihet. Genom lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar h a r dock förbjudits att bilda eller deltaga i sådan sammanslutning, som måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art som militär trupp eller polisstyrka. De ekonomiska föreningarna regleras av lagen den 22 juni 1911. Däremot förefinnes icke någon positiv reglering av de ideella föreningarnas ställning. Frågan om sådan reglering har dock vid olika tillfällen och i olika sammanhang varit föremål för överväganden. 2 Vid 1935 års riksdag väcktes två motioner (i första kammaren n r 254, i a n d r a kammaren nr 438), vari föreslogs, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och framläggande av förslag angående lagstiftning om yrkesföreningar. Andra lagutskottet (utlåtande nr 37) fann emellertid, att det förelåg ett behov av en allmän lagstiftning om ideella föreningar samt att vid en utredning härom borde prövas, huruvida speciella regler i vissa avseenden kunde visa sig vara erforderliga för vissa ideella föreningar med särskilda syften, t. ex. yrkesföreningar. Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville verkställa utredning och för riksdagen framlägga förslag angående lagstiftning om ideella föreningar, vid vilken utredning borde beaktas frågan, huruvida särskilda regler i vissa avseenden borde meddelas för några slag av dylika föreningar, sådana som yrkesföreningar och andra föreningar med särskilda syften. Denna hemställan bifölls av första kammaren men avslogs av andra kammaren, varför frågan förföll. På det arbetsavtalsrättsliga området betecknas såsom föreningsrätt rätten för part i ett avtalsförhållande att utan ingrepp från motpartens sida tillhöra förening eller annan sammanslutning. I en vidsträcktare bemärkelse innefattar föreningsrätten även rätten att stå utanför en förening och rätten att sluta avtal utan hänsynstagande till motpartens anslutning eller icke anslutning till viss förening. 1 2

S. o. u. 1929: 3. Se härom Andra lagutskottets utlåtande 1935 nr 37 sid. 2 f.

388 F ö r e v a r a n d e spörsmål äro ej reglerade i lag. Desamma berördes dock delvis i omförmälda förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. Sålunda fastslogs den allmänna principen, att föreningsrätten i bemärkelsen av rätt att tillhöra förening skulle å ömse sidor lämnas okränkt, och stadgades förbud mot vidtagande av stridsåtgärder, som innebure kränkning av denna rätt (propositionen 4 §, andra lagutskottets ändringsförslag 9 §). Några bestämmelser om skydd mot organisationstvång funnos däremot ej upptagna i propositionen men väl i det av den s. k. trettonmannakommissionen utarbetade förslaget (11 §) ävensom i andra lagutskottets ändringsförslag (13 §). Dessa bestämmelser berörde dock endast rätten för enskild p a r t att stå utanför förening. S. k. generella organisationsklausuler skulle fortfarande utan inskränkning vara tillåtna. Med förhandlingsrätt b r u k a r förstås rätt för arbetstagarorganisation att förhandla med arbetsgivare angående hos denne anställd personals anställningsvillkor och därmed sammanhängande frågor. Denna rätt har redan för ett begränsat område blivit erkänd i lag. Genom lag den 12 juni 1931 infördes nämligen i lagen den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister den bestämmelsen (3 §), att förlikningsman vid uppkommen arbetstvist skulle p å därom av arbetsgivare eller organisation, omfattande minst hälften av de av tvisten berörda arbetarna, kalla de tvistande till förhandlingar för åvägabringande av tvistens lösning. I kommitténs angående privantanställda uppdrag ingår jämväl att utreda spörsmålet om förenings- och förhandlingsrätt. Kommittén, som huvudsakligen torde komma att behandla förhandlingsrätten och endast till den del, därav kan föranledas, föreningsrätten, skall hava slutfört sitt uppdrag den 30 november 1935. Stockholm den 15 juli 1935.

389 Bil. 21. P. M. beträffande arbetsinställelser m. m. i Sverige. Av OLLE EKBLOM.

De konflikter p å arbetsmarknaden, som i Sverige under de senaste årtiondena framträtt, äro av skilda slag: arbetsinställelser, blockader, bojkottaktioner. I den följande redogörelsen fästes avseende endast vid sådana konflikter, som tagit form av arbetsinställelser och blivit statistiskt redovisade i socialstyrelsens årliga publikation »Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet». 1 Å nästa sida upptagna tabellariska översikt visar antalet och omfattningen av i r i k e t inträffade och i den officiella statistiken redovisade arbetsinställelser av olika karaktär (strejker, lockouter och s. k. blandade konflikter) u n d e r åren 1903 —1933.2 Man finner, att arbetsinställelserna under åren före världskriget, om man undantager den stora kraftmätningen år 1909, och ävenså under de första krigsåren, i allmänhet haft en relativt mindre betydande omfattning, med avseende på antalet b e r ö r d a arbetare och antalet förlorade arbetsdagar, än vad fallet blev under tiden efter kriget; redan under världskrigets sista år förmärktes en begynnande större oro p å arbetsmarknaden. Betraktelsen i det följande begränsar sig till perioden 1920—1933. Arbetsinställelser 1920—1933. Såsom med hänsyn till arbetsinställelsernas omfattning mera anmärkningsvärda konfliktår under denna period framstå särskilt åren 1920, 1923 och 1928, då såväl de genom konflikterna förlorade arbetsdagarnas som de av desamma b e r ö r d a arbetarnas antal var stort, samt år 1922 och i ännu större mån 1925, dä många arbetare berördes av konflikter, ehuru de förlorade arbetsdagarnas antal, relativt taget, icke blev så betydande. Om man undantager året 1922, finner man, att de h ä r n ä m n d a åren i särskild mån präglats av sådana arbetsinställelser, som haft k a r a k t ä r e n av lockouter eller blandade konflikter. Den p å 'sidan 391 anförda sammanställningen ger ett begrepp om de huvudsakligen verkande orsakerna till de arbetsinställelser, som inträffat u n d e r perioden. Till denna sammanställning må till att börja med anmärkas, att endast huvudorsakerna bli belysta; frågor om rätten till kollektivavtal, om föreningsrätt, om arbetares antagande och avskedande o. s. v. kunna ha spelat en roll vid konfliktens uppkomst, utan att detta framgår av tabellen, om nämligen någon annan fråga kunnat betecknas som huvudsak. Tablån ger vid handen, att lönefrågorna i det hela ha dominerat bland de konfliktorsaker, som varit verksamma. Särskilt h a 1 Beträffande konflikter av andra slag må en hänvisning göras till den exposé av hithörande företeelser, som lämnades i samband med 1926 års utredning om arbetsfredsproblemet. (»Utredningar till belysande av arbetsfredsfrågan».) 2 För 1934 äro preliminära siffror tillgängliga: 104 arbetsinställelser, berörande cirka 425 arbetsgivare och cirka 13 500 arbetare; antalet förlorade arbetsdagar beräknas till omkring 700 000, av vilka majoriteten faller på den ännu i början av året pågående byggnadskonflikten.

390 Strejker

Ar Antal

Arbetare

5 970 1903 109 1904 169 8 299 1905 152 13 186 1906 239 15 050 1907 243 1127» 1908 229 17 187 1909 102 229 248 1910 66 3 420 1911 85 4 940 1912 108 5 797 1913 118 9 574 1914 105 8 832 1915 70 4 277 218 1916 19 287 458 1917 45 019 1918 66» 50 377 1919 414 69 980 1920 455 42 657 1921 302 44 053 1922 354 43 547 1923 192 42 995 1924 238 19 495 1925 211 1926 191 20 438 1927 164 28 046 7 634 1928 173 1929 155 18 055 1930 238 12 176 1931 179 19 675 1932 166 40 300 1933 135 47 797 27 583

Lockouter

Arbetsinställelser avblandad karaktär1

FörFörlorade lorade arbets- An- Arbe- arbets- Andagar tal tare dagar tal (tusen(tusental) tal) 982 128 16 1218 140 12 456 123 12 275 8 560 207 23 5 669 469 38 2 672 7 714 22 71364 5 36 101 39 9 15 145 118 4 2166 301 1 17 294 8 5 368 813 49 7 401 2 41 1016 1075 8 1078 10 756 1859 10 727 1928 9 37 988 2 336 22 742 1713 11 287 1791 6 21506 884 11 1545 937 15 117 772 1622 4 24116 1142 350 15 1006 12 48 748 635 9 138 976 10 262 2 613 6 346 2 931 12 107 3 219 1 60

22 140 42 53 95 320 4 052 2 519 15 2 324 33 1 27 18 15 3 225 83 11 661 89 1 295 62 28 3 558 5 29 7 1 2

Arbetare

Hela

Förlorade ararbets- O: O" betsdagar ~ 0> givare (tusen- Oui i tal) i—' Ul

17 34 25 43 46 35 14 5 4 4

17 619 2 731 19 264 3 045 6 593 20 498 1137 150 491 2 017

2 3 7 9 30 16 22 23 27 8 12 13 11 10 16 16 13 8 4 4

185 29 1383 666 10 090 10 334 58 394 4 917 31845 38 395 2 936 7 568 729 701 4 658 362 814 253 2 243 4 337

492 142 106 215 2 225 189 151 290 212 312 1053 302 34 138 1 76 12 98 159 116 119 o O 115 1 80 73 227 7 475 340 708 422 440 3 790 486 244 347 951 392 206 4 455 261 232 239 328 206 27 189 22 201 271 180 27 261 16 193 7 182 163 140 213

478 59S 847 729 818 1424 8188 146 1920 789 204 247 110 499 1424 2 689 2 363 2 954 2 322 1260 799 877 1577 504 334 776 489 803 528 1219 1 940

antalet

arbetare

förlorade arbetsdagar3 (tusental)

24 571 12 248 32 906 18 655 23 540 40 357 301 749 3 671 20 576 9 980 9 591 14 385 5119 20 711 46 701 61 223 81041 139 039 49 712 75 679 102 896 23 976 145 778 52 891 9 477 71461 12 676 20 751 40 899 50147 31980

642 386 2 390 479 514 1842 11800 39 570 292 303 621 83 475 1109 1436 2 296 8 943 2 663 2 675 6 907 1205 2 560 1711 400 4 835 667 1021 2 627 3 095 3 434

frågor om löneförhöjning i stor utsträckning föranlett arbetsinställelse. De siffror, som röra konflikternas omfattning, förtjäna givetvis h ä r det största avseendet; man finner, om man ser på antalet berörda arbetare, att vissa år lönesänkning dock h a r spelat en större roll som konfliktorsak än som framgår enbart av siffrorna för antalet konflikter. Under åren 1921—1922 samt under åren 1932—1933 förorsakades både relativt många och relativt omfattande arbetsinställelser av de lönesänkningar, som då betingades av nedgång i de ekonomiska konjunkturerna. I övrigt märkes, att vissa förhållandevis betydande konflikter åren 1925, 1926 och 1928 måst föras under rubriken »diverse andra orsaker». Dessa tre år voro ett större antal arbetare indragna i s. k. sympatilockouter och sympatistrejker utan att ha berörts av någon egen tvistefråga. En gruppering av konflikterna med hänsyn till huruvida de utmynnat i en framgång för arbetsgivarnas eller för arbetarnas krav eller resulterat i en sådan 1 Denna kategori omfattar dels sådana konflikter, vilka arbetsgivarna karakteriserat som strejker men arbetarna som lockouter, dels sådana, vid vilka arbetsinställelsen utbrutit i form av strejk, som sedermera följts av lockoutförklaring. 8 Dessa ha räknats på det år, under vilket de förlorades, även om arbetsinställelsen påbörjats och redovisats tidigare.

391 Arbetsinställelser, som huvudsakligen förorsakats av begäran om löneförhöjning

1920 1921 1922 lli23 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

71-4 10 4 8-4 26-2 54-4 47-7 35-9 32-3 46-3 52-8 42-5 34-2 29-7 28-6

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

87-5 5-1 10-4 9-0 70-4 220 28-9 35-5 21-0 76-1 24-2 81-8 7-6 5-3

lönesänkning

andra lönefrågor

arbetatvist begäran fråga res anta- tolkning diverse om för- gande om om av andra och arbets- kollek- eningsorsaker avtal avsketiden tivavtal rätten dande

konflikternas antal, i % av hela antalet konflikter 1-2 2-5 6-2 49 17 6-2 57-1 10-7 2-0 2-6 20 6-0 52-3 17-6 2-0 56 15 8-2 272 13-1 1-9 19 10 10-7 1-9 11-9 1-5 42 00 9-2 3-8 15 5 00 63 08 15-9 14-6 9-7 10 7 05 15-o l-o 12-7 15-4 1-6 79 11 14-8 4-5 18-4 69 15 8-5 l-o 3-9 9-4 0-6 12 2 39 7-8 6-1 50 0-8 18 0 42 6-5 9-3 13-5 16 6 21 4-1 l-o 30-2 7-7 1-7 12 1 38 5-5 32-9 50 0-0 10 0 o6 7-1 de berörda arbetarnas antal, i 01 0-5 3-7 84-3 2-8 0-7 74-9 4-8 0-7 36 5 7-3 20-6 6-8 1-3 1-3 23 1-8 0-0 3-6 14-4 0-1 12-0 16-3 0-3 24-7 32 00 6-9 0-9 0-6 10 42-7 0-4 4-3 3-2 01 82-3 1-3 0-9 83-2 2-9

o-o

4-7 0-4 3-5 21-4 2-8 0-4 0-7 3-1 0-7 3-4 6-7 1-3 0-8 1-6

ooooooo1oooooo-

1-6 1-8 3'9 1-9 4-9 2-5 2-9 12-7 4-4 4-1 4-6 25 3-8 1-4

08 1-4 0-8 1-9 1-5 0-8 10 0-5 3-0 2-2 0-8 0-5 00 0*7

5-1 7-8 3-6 16-1 15-4 9-2

0-0 0-4

1-7 3-6 1-5 2-9 11-9 710 48-6 19-0

o-i 0-4 0-6 00 0-4 01 1-3 1-0 1-2 00 0-0 0-1

HG

13-7 15-9 7-2 161 18-7 9-3 12-1

44-G 6-2

18-4 6-G

2-9 5-3

kompromiss, som inneburit lika eftergifter åt bägge, h a r gjorts i tablån på följande sida. En granskning av dessa siffror utvisar, att arbetskonflikterna i allmänhet oftare bilagts med hel eller halv seger för endera parten än med lika eftergifter åt bägge p a r t e r n a ; denna tendens synes hava blivit mera utpräglad u n d e r årens lopp. Uppgörelser i hel eller huvudsaklig överensstämmelse med arbetarnas krav synas därvid i det hela ha varit vanligare än sådana, där arbetsgivarnas krav främst tillgodosetts, och särskilt har det förra slaget dominerat under periodens a n d r a hälft; för de allra sista åren märkes dock en ökad frekvens av framgångar för arbetsgivarna. Ser man på antalet av konflikterna b e r ö r d a arbetare, befinnes det emellertid, att de för arbetarna mer eller mindre lyckliga konfliktfallen framträda med avsevärt lägre procenttal; man kan härav dra den slutsatsen, att det i väsentlig mån varit de m i n d r e omfattande konflikterna, som slutat med övervägande framgång för arbetarna. Uppgörelser med lika eftergifter åt bägge parterna ha haft en dominerande omfattning särskilt under den tidigare delen av årsperioden. Arbetsgivarnas framgångar ha flera år berört en relativt stor anpart av arbetarantalet, och detta gäller särskilt beträffande åren 1930—1932. Den under n ä m n d a år i n t r ä d a n d e lågkonjunkturen måste givetvis ha skänkt eftertryck

392 Helt eller i huvudsak arbetsgivarnas villkor

1920 1921 1922 1923 1924 1925... 1926 1927 1928 1929 1931 1932 1933

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933..

Helt eller i huvudsak arbetarnas fordringar

Lika eftergifter

Okänt eller oavgjort

konflikte rnas antal, i % av hela antalet konflikter 24 9 25-9 43-2 6-0 33-4 23-7 30-8 12-1 24-7 29-9 40-3 5-1 15-1 32-5 43-7 8-7 18-4 253 48-6 7-7 25-9 30-2 36 8 7-1 20-9 28-6 39-3 11-2 25-4 39-7 23-3 11-6 25-8 47-8 204 6-0 15-6 52-2 20-5 11-7 23-8 49.0 15-3 11-9 32-1 43-5 17-1 7-3 29-1 41-8 19-8 9-3 32-9 25-7 30-0 11-4 de berörda ai •betarnas antal, i % av hela anl.alet berörda arbe tare 7-8 13-6 77-6 1-0 46-3 45-2 3-4 5-1 16-6 74-5 1-2 7-7 69-8 0-9 3-9 25-4 450 77 32-9 14-4 78-2 0-9 10-8 10-1 31-6 1-3 52-9 14-2 34-6 4-9 250 35-5 66-2 0-4 22-8 10-6 46-3 2-8 221 28-8 16-7 2-8 55-7 24-8 3-2 0-7 89-8 6-3 29fi 0-4 63-3 6-7 61-8 1-1 32-9 4-2

åt arbetsgivarnas krav. Det är anmärkningsvärt, att arbetsgivarna nu i förhållandevis större utsträckning kunnat vinna avgjorda framgångar än under de lågkonjunkturår, som följde på den s. k. fredskrisen ett decennium tidigare; kompromisserna med lika eftergifter åt bägge håll spelade då, som nämnt, en större roll. Möjligtvis kan det antydda förhållandet stå i samband med att arbetsgivarparten synes under senare år i viss mån ha iakttagit en mera utpräglad moderation i de framställda kraven och försiktighet vid tillgripandet av direkta stridsåtgärder, än vad fallet kan ha varit tidigare. En i det följande lämnad redogörelse för mera anmärkningsvärda konfliktfalls förlopp synes ge vid handen, att så varit förhållandet. Man torde även där kunna finna, att å andra sidan arbetarparten i vissa större konflikter på senare tid försvarat m i n d r e starka positioner.

Kollektivavtalskonflikter. De tvister om löner och andra arbetsvillkor, som blivit orsak till arbetskonflikter, ha till väsentlig del uppkommit vid uppgörelser om kollektivavtal. Den kollektiva avtalsformen har ju i Sverige fått en mycket vidsträckt tillämpning vid reglering av arbetsförhållandena och måste därför tillmätas avgörande betydelse för arbetsfreden. En kortfattad översikt över kollektivavtalsväsendets utveckling bör i förevarande sammanhang följaktligen vara på sin plats.

393 I den på nästa sida upptagna siffersammanställningen lämnas en översikt över kollektivavtalens antal och deras omfattning med hänsyn till antalet berörda arbetsgivare och arbetare. Avtalsbeståndet har alltsedan tiden närmast före världskriget, om man bortser från en tillfällig minskning u n d e r krisåren 1921 och 1922, varit i oavbruten tillväxt i fråga om såväl avtalens antal som omfattning. (Nedgången år 1933 berodde på att flertalet avtal inom husbyggnadsverksamheten hade upphört att gälla den 1 april detta år och att nya avtal kommo till stånd först i februari 1934 efter byggnadskonfliktens lösning.) Särskilt det sista decenniet utvisar en jämn, kraftig ökning. Man finner emellertid att utvecklingslinjen, vad beträffar å ena sidan antalet avtal och å andra sidan antalet av avtalen berörda arbetsgivare och arbetare, icke sammanfaller. F r å n 1910 till 1920 steg antalet avtal med något över 40 7c och antalet berörda arbetsgivare och arbetare med resp. 37 och 74 %. År 1933 hade avtalens antal ökats synnerligen kraftigt, frän 1920 räknat med nära 150 7c, under det att antalet b e r ö r d a arbetsgivare under samma tid ökats med omkring 80 % och arbetarantalet endast med mellan 35 och 40 %. De lokalt begränsade, för enskilda arbetsplatser gällande kollektivavtalen voro under dessa år stadda i väsentligt snabbare tillväxt än de omfattande riks- och distriktsavtalen. Denna utveckling avspeglas även i det förhållandet, att antalet avtal, som på arbetsgivarsidan undertecknats av oorganiserade arbetsgivare, blev relativt taget större. Den ökning av antalet avtal, som sedan 1920 ägt rum, kommer nästan helt p å oorganiserade arbetsgivare (3 213 avtal av 3 357). Arbetarantalet ökades under samma tid (från 1920 till 1933) för organiserade arbetsgivares del med omkring 54 000 och beträffande oorganiserade arbetsgivare med omkring 105 000. De sistnämnda arbetsgivarnas avtal, som år 1920 utgjorde endast något över Vs av hela avtalsbeståndet, representerade år 1933 ej långt ifrån s/t. Ser man på de av avtalen b e r ö r d a arbetarnas antal, blir den motsvarande proportionen ä n d r a d från i/io år 1920 till cirka i/, år 1933. Avtalsutvecklingen h a r sålunda under den senaste tiden till en mycket avsevärd del omfattat sådana näringsområden och arbetsplatser, där arbetsgivarnas organisationsväsende icke fått spridning. Förhållandet kan även karakteriseras så, att avtalsrörelsen beträffande den egentliga industrien och särskilt de större företagen efter år 1920 närmast inneburit en konsolidering av ett redan under de två föregående decennierna ernått utvecklingsstadium och att fackföreningarna u n d e r de senare åren genomfört kollektivavtalsprincipen framför allt bland m i n d r e företagare inom de industriella näringsgrenarna samt inom en del arbetsområden, exempelvis skogsarbetet, vägarbetet, jordbruket och handeln, vilka tidigare icke haft känning av organisationsoch avtalsväsendet. Med kollektivavtalets omfattande utbredning inom näringslivet följer, som ovan anmärkts, att u p p k o m m a n d e arbetstvister till övervägande delen blivit tvister om innehållet i de kollektivavtal, som skola upprättas. Omfattningen av avtalsrörelserna kan betecknas som en barometer, p å vilken läget på arbetsmarknaden kan avläsas. Uteblivna avtalsuppsägningar och automatisk förlängning av gällande kollektivavtal betyda i det hela lugna och stabila förhållanden. Igångsättandet av större antal avtalsrörelser utvisar däremot, att oro och ovisshet råder på arbetsmarknaden och att fara för störningar av arbetsfreden föreligger. Såvitt kollektivavtalen äro kontraherade av föreningar, vilket undantagslöst är fallet på arbetarsidan, äro avtalens parter i allmänhet kamporganisationer, beredda att med arbetsinställelsen som vapen hävda sina intressen, därest avtalsförhandlingarna giva otillfredsställande resultat. Uppsägningar av kollektivavtal och förhandlingar om nya sådana utgöra nästan alltid irritationsmoment och innebära mycket ofta risk för arbetsinställelse. Med hänsyn härtill blir bland annat längden av kollektivavtalens giltighetstid av stor vikt. Av statistiken över avtalens giltighetstid finner man, att under åren

394 Antal den 31 december respektive år Å r

1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

därav berörda

gällande avtal

arbetsgivare

arbetare

2 365 1765 1617 1476 1457 1448 1408 1457 1586 1779 2 041 2154 2 278 1876 1762 1975 2214 2 455 2 617 2 960 3 326 3916 4 422 5 288 5 806 5 635

12 936 9 410 9 289 8 547 8 240 8 300 8168 8 320 8 305 9 070 10 549 11532 12 778 11105 10 923 11 437 12 614 13610 14 300 16 502 17 388 19 316 20185 23 819 24 630 22 782

318 190 254 000 251 625 229 792 226 885 233 020 241390 255 731 265 517 297 346 316 772 378 889 437 587 348 675 312 765 391197 413 181 451 592 464 503 494 625 512 542 541403 580 931 618 034 636 138 596 563

Antal under respektive år därav berörda ingångna avtal

659 336 224 219 316 237 226 130 752 518 855 945 1583

800 1416

899 775 958 572 607 868 990 1476 1405 1588 1445

arbetsgivare

arbetare

4 666 1908 1243 2 040 2 182 1540 1572

136 327 45 860 37 440 33 688 29 588 75 872 59 980 13155 117 358 78 057 118 098 204 435 259 760 184 739 279 772 213 437 120 477 225 312 76 379 94176 133 922 112 541 169 763 126 408 257 905 198 000

460 4 219 2 566 4 526 6 504 9 588 4 546 9 941 4 896 4 502 7 185 3 494 4 355 3 613 4 322 7 081 4 555 4 787 10 769

1908—1916 avtalen till övervägande del träffades för längre tid än ett år. Tretill fem-årig giltighetstid förekom åren 1910—1913 i omkring 75 % av de ingångna avtalen. Under världskrigets senare skede och än mer under de på kriget följande krisåren blev däremot det ett-åriga avtalet dominerande (1921 och 1922 över 95 % ) . Sedermera förmärktes en bestämd tendens till förlängning av avtalsperioderna, särskilt under konjunkturuppsvinget 1928—1930. 40 ä 50 % av avtalen fingo då mer än ett års giltighetstid. Tre-åriga eller ännu längre avtal voro dock sällsynta (1930 cirka 10 % ) . Den senaste krisen medförde ånyo kortare avtalsperioder; under åren 1932 och 1933 träffades omkring 80 7o av avtalen för högst ett år. Osäkerheten i fråga om de ekonomiska förhållandena medförde, att man ogärna ville binda sig för längre tid. Observeras må emellertid, att den vid avtalens undertecknande bestämda giltighetstiden icke nödvändigtvis blir identisk med avtalens faktiska varaktighet. Ett avtal kan nämligen genom att icke uppsägas komma att tillämpas utöver den ursprungliga giltighetstiden. Detta har i verkligheten inträffat i en betydande utsträckning. För åren 1929—1933 äro vissa ungefärliga uppgifter tillgängliga angående i vilken omfattning uppsägningsbara avtal sålunda blivit utan uppsägning prolongerade (vanligen för ytterligare ett är framåt). Uppgifterna ha sammanställts i efterföljande tablå. Uppsägningsbara avtal ha, som man finner, i stor utsträckning prolongerats utan uppsägning även under de krisår, som beteckna slutet på denna period. En tendens i denna riktning har i själva verket kunnat förmärkas ända sedan 1920talets första krisår, vilka däremot kännetecknades av avtalsuppsägningar av en betydande relativ omfattning.

395 Uppsägningsbara avtal, som blivit u t a n uppsägning prolongerade

1929 1930 1931 1933

antal avtal

i % av antalet uppsägningsbara avtal

antal berörda arbetare

i % av antalet arbetare som berörts av uppsägningsbara avtal

2 400 2 300 3 500 4 000 4 300

85 84 85 84 92

260 000 267 000 332 000 421000 432 300

74 74 65 77 90

Genom sådana prolongationer av uppsägningsbara avtal blir arbetsmarknaden i en avsevärd mån fredad för tillbud till konflikter. De uppgörelser om nya avtal, som varje år ha ägt rum, ha i allmänhet endast representerat en mindre del av hela det arbetsområde, som beröres av gällande kollektivavtal. I många fall ha sådana avtalsuppgörelser kunnat ske, utan att någon arbetskonflikt verkligen inträffat. En belysande jämförelse mellan de inträffade arbetsinställelsernas omfattning å ena sidan och å a n d r a sidan omfattningen av för varje år ingångna kollektivavtal samt av hela det gällande avtalsbeståndet h a r gjorts i efterföljande sammanställning. Antalet av ingångna avtal beav under av samtliga rörda arbetare, i % av arbetsåret invid årets slut av de av samtliga inställelser gångna avtal gällande avtal avtal berörda Antal arbetare, som berörts

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

139 000 50 000 76 000 103 000 24 000 146 000 53000 9 000 71000 13 000 21000 41000 50 000 32 000

260 000 185 000 280 000 2 1 3 ' 00 120 000 225 000 76 000 94 000 134 000 113 000 170 000 126 000 258 000 198 000

438 000 349 000 313 000 391 000 413 000 452 000 465 000 495 000 513 000 541 OK) 581 000 618 000 636 000 597 000

59 53 89 55 29 50 16 19 26 21 29 20 41 33

Det må anmärkas, att arbetsinställelserna h ä r i vissa fall omfattat arbetare, som icke varit direkt inbegripna i avtalsuppgörelserna eller som varit invecklade i andra än avtalsstrider. Vissa större arbetsinställelser, som ägde rum åren 1925, 1926 och 1928, hade karaktären av sympatiaktioner för avtalsuppgörelser, och de berörde alltså andra arbetare än dem, som blivit redovisade för de ingångna avtalen. Under dessa år berördes, som man finner, ett relativt stort antal arbetare av arbetsinställelser, jämfört med antalet av dem, som berördes av ingångna kollektivavtal. Även för åren 1920 och 1923 blev emellertid den motsvarande relationen ganska betydande. Men eljest framstår arbetsinställelsernas omfattning såsom relativt liten i jämförelse med de årliga avtalsuppgörelsernas, och naturligtvis än mera i jämförelse med hela det gällande avtalsbeståndets omfattning, som ju kraftigt ökat år för år. Det förefaller beaktansvärt, att arbetsinställelserna i det hela kunnat under de senare åren begränsas på sätt som skett. De konflikter,

396 som inträffade u n d e r de sista krisåren, blevo emellertid delvis i stället ganska långvariga. Att fara för arbetsinställelse i samband med avtalsuppgörelser u n d e r dessa är dock i ganska stor mån har ansetts föreligga, torde framgå av några uppgifter från de senaste åren angående sådana fall, då medlingsingripande påkallats för åstadkommande av avtalsuppgörelse. Siffrorna avse antalet arbetare, b e r ö r d a av kollektivavtal, som uppgjorts först efter förlikningsmans eller förlikningskommissions medling, ävensom detta antal i procent av hela antalet av avtalsuppgörelser ber ö r d a arbetare. År 1928 1929 1930 1931 1932 1933

Antal arbetare 43 000 40 000 53 000 54 000 165 000 105 000

% 32 36 31 43 64 53

De angivna talen avse endast fall av officiellt medlingsförfarande. Härtill må ytterligare nämnas, att medlingsförhandlingar i flera fall, särskilt n ä r det gällt större riksavtal, ägt rum under av parterna tillkallad persons ordförandeskap.

Mera anmärkningsvärda konflikter. I det följande ges en kort framställning av under de sista 15 åren inträffade mera anmärkningsvärda konfliktfalls förlopp och därmed även i någon mån en belysning av de faktorer, som varit av betydelse med hänsyn till arbetsfreden. Föriikningsinstitutionens insatser bli givetvis i denna resumé särskilt uppmärksammade. År 1920. Under detta år — vårt lands svåraste konfliktår efter storstrejksåret 1909 — uppkommo omfattande och långvariga strider dels på grund av tvister i samband med arbetstidslagens genomförande (arbetstidens förläggning och fördelning, lönekompensation), dels på grund av arbetarnas krav på ökade löner med hänsyn till levnadskostnadernas fortgående stegring och penningvärdets fall. Enbart inom den mekaniska verkstadsindustrien förlorades på konflikter cirka 3-5 miljoner arbetsdagar, vid järn- och stålverk 1 miljon, inom husbyggnadsindustrien 2-4 miljoner och inom jordbruksnäringen nära 0-G miljoner arbetsdagar. Vad beträffar den mekaniska verkstadsindustrien, hade i slutet av år 1919 ett flertal strejker uppstått på grund av tvister om begärd lönekompensation för den förkortning av arbetstiden, som skulle äga rum i enlighet med den nya lagen, och om arbetstidens förläggning och därmed förknippade frågor om måltidsraster m. m. Den särskilt förordnade förlikningsmannen, som redan före årsskiftet hade sökt kontakt med riksorganisationerna, fortsatte sina medlingsförsök i januari 1920. Därunder framgick, att svenska arbetsgivareföreningen hade för avsikt att genom en lockout utvidga konflikten samt att i samband med förhandlingarna beträffande verkstäderna även kräva lösning av de tvistefrågor av likartad natur, som uppstått vid järnbruken, inom träförädlingsindustrien, rörledningsfacket och elektrokemiska industrien. Den 16 januari tillsattes i anledning härav på förlikningsmannens förslag en särskild förlikningskommission. Den 2 februari proklamerades emellertid — efter ett kortare uppskov för förlikningsförhandlingar — lockout beträffande mekaniska verkstäder och järnbruk. Denna varade till den 5 mars, då överenskommelse åvägabragtes. Arbetarnas krav pä lönekompensation godtogos i stor utsträckning; å andra sidan genomfördes till stor del arbetsgivar-

397 nas krav i fråga om arbetstidens fördelning och förläggning samt vissa ordningsregler, möjliggörande ett rationellt utnyttjande av arbetstiden. Vid pappersmassefabrikerna och pappersbruken vallade riksavtalsförhandlingarna detta år svårigheter, och stor fara för arbetsinställelse förelåg. Genom uppr e p a d e ingripanden av förlikningsman fördes dock medlingen i hamn, utan att konflikter uppstodo. Inom den sistnämnda industrien inträdde en mycket kritisk situation, då arbetarna, efter det att parternas förhandlingsdelegationer h a d e u p p n å t t full enighet, vid omröstning förkastade det överenskomna avtalet. Ett nytt sammanträde anordnades emellertid av förlikningsmannen, varvid arbetarnas förhandlingsdelegation förstärktes med ombud för alla större fackföreningar inom industrien. Uppgörelse träffades nu »vid bordet». Även inom sågverksindustrien, där man tvistade om, förutom lönekompensation, arbetstidens effektiva utnyttjande (arbetsgivarna krävde bl. a. utökade raster för utförande av s. k. ompostning), lyckades förlikningsmannen förhindra allmän konflikt, ehuruväl lokala strejker förekommo vid ett stort antal arbetsplatser. I fråga om byggnadsindustrien, där arbetarna framställt krav på löneförhöjning, h a d e förlikningsmannen gjort medlingsförsök, innan någon konflikt utbrutit, men utan resultat. Arbetsgivareföreningen verkställde den 1 april, trots hemställan om att med åtgärden tillsvidare under vissa villkor finge bero, en beslutad lockout, vilken sedan vidmakthölls till den 28 november. En förlikningskommission hade tillsatts den 28 maj, inför vilken uppgörelse till sist träffades. Denna medförde mycket betydande löneförhöjning men samtidigt införandet av enhetliga allmänna bestämmelser av innehåll, som i någon mån tillgodosåg arbetsgivarnas önskemål därutinnan. — Ett uppmärksammat inslag i denna långvariga konflikt utgjorde arbetsgivarsidans åtgärder till förhindrande av att viktigare byggnadsmaterial — särskilt cement — utlämnades till användning av företagare, som sysselsatte arbetare tillhörande de i konflikten indragna arbetarorganisationerna. Denna s. k. materialspärr föranledde regeringen att med tillämpning av förfoganderättslagen förordna, att beslag skulle från den 4 oktober vara lagt på 100 000 fat cement. Arbetsgivarnas åtgärder förlorade därmed sin betydelse som vapen i arbetskonflikten, och materialspärren hävdes den 6 oktober. Inom jordbruket h a d e år 1919 — efter en kortvarig skördestrejk i Uppland — kollektivavtal träffats, gällande till den 24 oktober 1920. Avtalen uppsades av arbetarparten på försommaren 1920 med krav på bland annat ökade löner, varefter förhandlingar om nya avtal upptogos inför en särskilt tillsatt förlikningskommission. Emellertid h a d e under gällande avtalstid en omfattande strejk igångsatts vid jordbruksegendomar i Västmanland. Arbetarna hade där brutit sig ut ur lantarbetarnas riksförbund och bildat en lokal organisation samt förklarat avtalet icke längre vara giltigt. Konflikten, som fördes under upphetsad sinnesstämning, tilldrog sig stark uppmärksamhet såsom varande avtalsstridig och ber ö r a n d e icke endast skördearbetet utan även kreaturens skötsel (mjölkningsstrejk). Då vid förlikningskommissionens förordnande såsom en förutsättning för medlingen bland annat angivits, att parterna under förhandlingarna skulle avhålla sig från stridsåtgärder, uteslötos Västmanlandsarbetarna från medlingsförhandlingarna. Efter någon tid funno dessa dock för gott att på hänvändelse från förlikningskommissionen upphäva strejken och återgå i arbetet, varpå medlingen kunde föras till lyckligt slut även beträffande avtalet för Västmanland. Den lokala organisationen därstädes upplöstes snart därefter, och arbetarna anslöto sig åter till lantarbetareförbundet. Åren 1 9 2 1 o c h 1 9 2 2 . Flertalet under dessa år uppkomna arbetsinställelser förorsakades av de från arbetsgivarsidan framställda lönesänkningskraven. Med hänsyn till penningvar-

398 dets stegring motsatte sig arbetarna i allmänhet icke reduktion av lönerna, men konflikter uppstodo dock inom många näringsgrenar på grund av meningsskiljaktigheter om reduktionens storlek. Vid sågverken uppnåddes år 1921 efter ett inför förlikningsman och sedermera inför en förlikningskommission intensivt bedrivet medlingsarbete, som ett par gånger hade måst avbrytas, uppgörelse utan att öppna konflikter uppstodo. Följande år, då arbetsgivarna påyrkade mycket betydande lönenedsättning. inträffade omfattande arbetsinställelser. Dessa började med strejker på ett antal arbetsplatser. Den särskilt förordnade förlikningsmannen framlade först ett medlingsförslag, som förkastades av båda parterna. Vid ett nytt medlingsförsök en månad senare vanns preliminär enighet mellan parterna om ett avtal, vilket dock vid arbetarnas omröstning förkastades. Därefter gick en av arbetsgivarna beslutad men uppskjuten lockout i verkställighet. Den varade frän den 10 april till den 17 maj, då överenskommelse slöts efter i huvudsak de grunder, som förlikningsmannens första förslag innefattat. Lönerna sänktes med 33 7c. Inom pappersmasseindustrien, där under pågående medlingsförhandlingar i februari 1921 strejker utbröto vid omkring hälften av de av riksavtalet berörda fabrikerna, träffades uppgörelse den 21 mars inför samma förlikningskommission, som medlade vid sågverken. År 1922 kunde avtal komma till stånd under fredliga förhållanden. Avtalen för pappersmasseindustrien följde i fråga om lönerna i stort sett enahanda linje som sågverkens. Detsamma var även fallet med pappersbruken. Liksom vid sågverken lyckades man här år 1921 genomföra löneavtalet ulan öppen strid, varemot under det följande året arbetsinställelser ägde rum, först lokala strejker och sedermera allmän lockout under tre veckor. — Nämnas må, att riksavtalsfrågan för pappersbruken båda åren komplicerades därigenom, att ett fåtal specialarbetare, tillhörande annat fackförbund än huvudmassan av arbetare, framställde särkrav, vilka hotade att stjälpa hela riksavtalet. För de mekaniska verkstädernas vidkommande tillsattes i januari månad 1922 en förlikningskommission för medling i tvister om nytt riksavtal. Det gamla avtalet hade utgått den 1 januari, varefter arbetsgivarna tillämpade nedsatta löner (i slutet av år 1922 omkring 44 7c räknat frän 1920 års topplöner). Förhandlingarna inför kommissionen avbrötos i slutet av mars utan att överenskommelse om avtal ernåtts, och ännu vid årsskiftet förelåg intet sådant, men man hade likväl undgått den befarade stora konflikten. Arbetet fortgick utan avtal på de av arbetsgivarna dekreterade lönevillkoren. I januari 1923 beslöto arbetsgivarna företaga ytterligare lönesänkning (10 7c), som gav anledning till konflikter vid en del verkstäder. Kommissionens dä upptagna förnyade medlingsförsök medförde i mars 1923 positivt resultat. Riksavtal upprättades, innebärande i stort sett fastställande av 1922 års löner med återtagande av den sista lönereduktionen. — Samma förlikningskommission medlade år 1922 med framgång i avtalstvister inom byggnadsindustrien. Strejker, ehuru kortvariga, förekommo huvudsakligen inom målar- och plåtslagarfacken; inom övriga byggnadsfack endast på några få platser. Vid de enskilda järnvägarna tillämpade förvaltningarna från den 1 januari 1922 såsom ett provisorium vissa ändrade grunder i fråga om dyrtidstillägg. När denna fråga skulle definitivt ordnas för tiden från den 1 juli 1922, påyrkade järnvägsmanna- och lokmannaförbunden återgång till tidigare gällande grunder för dyrtidstilläggets beräkning. Arbetsgivarna gingo endast i mindre utsträckning personalen till mötes. Med anledning härav utbröt den 5 augusti strejk, som först berörde en järnväg och sedan successivt utvidgades till sammanlagt åtta järnvägsföretag och omfattade omkring 4 800 man. Socialministern anmodade omedelbart före strejkens utbrott parterna att överlämna tvistefrågan till avgörande av järnvägarnas skiljedomstol, något som personalförbunden avböjde. Efter att sedermera förgäves ha sökt få tvisten hänskjuten till en på särskilt angivet sätt

399 sammansatt förliknings- och skiljenämnd, föreslog socialministern i början av september, att frågan skulle u n d e r vissa förutsättningar få upptagas till behandling av en förlikningskommission. En dylik åtgärd avstyrktes av arbetsgivarna, som ansågo det vara principiellt oriktigt att på ett arbetsområde som järnvägsdriftens lata en strid fortgå, medan förhandlingar ägde rum. Den öppna konflikten b o r d e avblåsas samtidigt med förhandlingarnas inledande orh anordningar vidtagas för säkerställande av sakfrågornas definitiva lösning. Den 14 september förordnade regeringen en förlikningskommission, som utan särskilda förutsättningar hade att träda i förbindelse med parterna och undersöka möjligheterna och vägarna för konfliktens avveckling. Den 26 september framlade kommissionen och offentliggjorde i pressen ett medlingsförslag, som innebar en del jämkningar till personalens förmån i det av arbetsgivarna före konfliktens utbrott gjorda erbjudandet. Förslaget godtogs av arbetsgivarna men förkastades av personalen. Den slutliga uppgörelsen, som kom till stånd först den 21 oktober, fastställde i huvudfrågan kommissionens förslag, medan vissa ändringar skedde beträffande bland annat reglerna för återtagande av strejkande personal. Järnvägsdriften uppehölls u n d e r strejktiden, ehuru i något minskad omfattning, med arbetsvilliga. Även inom ett annat trafikområde, nämligen sjöfarten, inträffade vid denna tid arbetsinställelse. En två månader lång strejk ägde på sommaren 1921 rum vid handelsflottan, berörande omkring 11 000 man däcksfolk och eldare. Striden slutade med att redareföreningens med hänsyn till depressionen och penningvärdets slegring framställda krav på sänkning av penninglönerna (20 %) godkändes. Vid telegrafverkets linjearbeten utbröt strejk den 1 juli 1922, omfattande ett flertal linjedistrikt, vilken varade ända till omkring den 1 november. Man tvistade om lönerna i det nya kollektivavtalet. Telegrafstyrelsens ståndpunkt blev i övervägande mån godtagen. Samma år gingo inemot 2 000 extra telefonister i Stockholm med omnejd och i Göteborg i strejk, sedan telegrafstyrelsen avböjt telegraf- och telefonmannaförbundets framställning om kollektivavtal för denna personal. Strejken pågick från den 21 juli till den 1 augusti. Den 24 juli anbefallde regeringen telegrafstyrelsen att, efter det strejken blivit hävd, upptaga förhandlingar med förbundet om upprättandet av kollektivavtal. I samband därmed medgav telegrafstyrelsen, att samtliga i strejken deltagande telefonister skulle återtagas i tjänsten, dock så att på grund av strejken nyantagen personal skulle, i den mån den så önskade, bibehållas i arbete och de strejkande först därefter och i mån av tillgång erhålla arbete. Förhandlingarna om kollektivavtal ledde icke till överenskommelse. Parallellt med dessa förhandlingar förde emellertid telegrafstyrelsen förhandlingar om avtal med kvinnliga telefontjänstemannaföreningarnas centralförening för till denna organisation anslutna extra telefonister. Uppgörelse träffades härvid om ett kollektivavtal, gällande från den 1 oktober 1922. År 1923. Under detta år förlorades genom konflikter enbart vid järnbruken 3-2 miljoner arbetsdagar, vid pappersmassefabrikerna 1-2 miljoner, vid sågverken 1 miljon och inom skogsarbetet 0-7 miljoner arbetsdagar. Vid järnbruken, som åren 1921 och 1922 arbetat utan avtal, fördes avtalsförhandlingar vid årsskiftet 1922/23, vilka emellertid strandade. Arbetsgivarna genomförde då vissa förändringar i fråga om arbetstiden för skiftgående arbetare, vilket omedelbart följdes av strejker på en del platser; på dessa svarade arbetsgivarna den 23 januari med lockout, vilken hävdes först efter dryga 7 månader. Den 6 februari hade särskild förlikningsman förordnats att medla i konflikten; den 15 juni tillsattes en förlikningskommission, inför vilken uppgörelse träffades den 30 juli. Huvudorsaken till konflikten var tvister om arbetstiden, särskilt i

400 vad angår 2-skiftsarbetets anordning i valsverken och frågan om 56 timmars arbetsvecka i martinverken. Lönefrågan kom så småningom att spela en framträdande roll. Lösningen av tvisterna skedde genom en kompromiss. För medling i lönetvister inom pappersmasseindustrien — arbetsgivarna begärde sänkning, arbetarna höjning — hade redan i november 1922 särskild förlikningsman förordnats. Efter avtalstidens slut vid årsskiftet tillämpade arbetsgivarna sänkta lönesatser, i anledning varav strejker utbröto; som svar på dessa verkställdes lockout den 29 januari 1923. överenskommelse om avtal ingicks den 6 april, varvid fastställdes något ökade löner. Det nya löneläget motsvarade i stort sett genomsnittet av det föregående årets (lönerna h a d e 1922 sänkts i tre etapper med lägsta belopp i slutet av å r e t ) . Samme förlikningsman hade i november 1922 förordnats att medla i tvister inom sågverksindustrien. En avgörande meningsskiljaktighet framkom h ä r väsentligen i fråga om s. k. allmänna bestämmelser i avtalen, särskilt beträffande övertid och semester, vilka bestämmelser arbetsgivarna önskade få ä n d r a d e . Lockout verkställdes den 1 februari 1923, och denna varade till den 8 april, då överenskommelse träffades, i huvudsak till arbetarnas förmån. Vid pappersbruken, där ävenledes en särskild förlikningsman förordnats att medla i förhandlingar om avtal, undveks däremot en hotande konflikt. Arbetsgivarna underläto på förlikningsmannens hemställan att under förhandlingarna vidtaga förändringar i förut gällande arbetsvillkor, och arbetarnas delegerade hade förbundit sig att verka för arbetets ostörda fortgång. Det nya avtalet var väsentligen baserat på status quo. Skogsarbetarna i stora delar av Norrland och Dalarna förklarade omkring årsskiftet 1922/23 skogsavverkningarna i blockad. Deras organisation — det relativt nybildade skogs- och flottningsarbetareförbundet — hade sökt få till stånd kollektivavtal, men arbetsgivarna hade ställt sig avvisande till förhandlingar. En i januari tillsatt kommission hade den 29 januari överläggningar med representanter för större trävaruintressenter och ombud för arbetarförbundet samt landsorganisationen. Arbetsgivarna vägrade härvid bestämt att ingå i diskussion med arbetarnas ombud angående arbetsvillkoren, varför förhandlingarna samma dag avbrötos. Dagen därpå meddelade landsorganisationen, att man på arbetarsidan som villkor för uppgörelse i de ovan omtalade konflikterna vid sågverk och p a p persmassefabriker krävde lösning av skogskonflikterna, i vad dessa b e r ö r d e arbetsgivare, som för sågverksrörelse eller cellulosaindustri tillhörde svenska arbetsgivareföreningen. Med anledning härav företog kommissionen omedelbart ett nytt medlingsingripande, varvid förhandlingar kommo till stånd och uppgörelse ernåddes. Arbetarparten utfäste sig därvid att häva blockaderna, respektera redan ingångna kontrakt och avtal r ö r a n d e vinterns avverkningar samt frånfalla kravet på kollektivavtal. Arbetsgivarorganisationerna utfäste sig å sin sida att förorda tillämpandet av vissa angivna bestämmelser om avlönings utbetalning, bostäder för arbetarna, vård vid sjukdoms- och olycksfall m. m. ävensom att längre fram på året ingå på förutsättningslösa överläggningar med arbetarna r ö r a n d e eventuella ändringar i kontraktsbestämmelser för skogsavverkningar. År 1924. Genom framgångsrika medlingsingripanden dels från särskilt förordnade förlikningsmän, dels från tillsatta förlikningskommissioner förebyggdes under detta år utbrottet av hotande konflikter bl. a. inom byggnadsindustrien (nya avtal med avsevärt ökade löner träffades), vid järnbruken (tvisterna r ö r d e ackordsprisern a ) , inom textilindustrien och vid de mekaniska verkstäderna (i de b å d a sistnämnda prolongerades de gamla avtalen). I fråga om såväl textilfabrikerna som de mekaniska verkstäderna hade arbetsgivarna beslutat, att allmän lockout från

401 och med viss dag skulle inträda, om ej uppgörelse vunnes. Inom textilindustrien avsåg lockouthotet att framtvinga arbetets återupptagande vid en filtfabrik, där arbetarna, som voro anslutna icke till textilarbetareförbundet utan till de förenade förbunden, gått i strejk under riksavtalets giltighetstid, sedan deras krav på högre löner än riksavtalets avvisats. På förlikningsmannens hemställan uppsköts den till en viss dag bestämda lockouten, varemot arbetarna vid den nämnda fabriken återgingo i arbete; själva riksavtalsförhandlingarna kunde därpå slutföras under ostörd arbetsfred. Inom elektriska installationsfacket r å d d e stark oro u n d e r sommaren 1924 på flera orter. Arbetarna krävde ökade timlöner (den ovan berörda uppgörelsen inom byggnadsindustrien inverkade h ä r v i d ) , och i Stockholm gingo de i strejk den 13 augusti under gällande avtalstid. Strejken, som var avtalsstridig, godkändes icke av arbetarnas huvudorganisation. Särskilt förordnad förlikningsman sökte förgäves förhindra konfliktens utvidgning. Förhandlingar om lönerna kunde icke åvägabringas, med mindre strejken vore hävd, och arbetarna vägrade att återgå i arbetet, om ej deras lönekrav dessförinnan beviljades. Allmän lockout följde från den 18 september. Uppgörelse skedde först den 26 mars 1925 under trycket av detta års storlockout, då nytt riksavtal ersatte det vid 1924 års slut utgångna. För jordbrukets vidkommande hade lönereduktioner genomförts åren 1921— 1923, utan att öppna konflikter i nämnvärd omfattning uppstått. På sommaren 1924 uppsade arbetarparten kollektivavtalen till den 24 oktober samma år och begärde avsevärda löneförhöjningar. Arbetsgivarna föreslogo oförändrade löner. Förhandlingar inför särskilt förordnad förlikningsman och senare en förlikningskommission gåvo till en början ej resultat. Strejker utbröto efter den 24 oktober på ett stort antal egendomar, mest i Skåne och Östergötland samt på en del industrijordbruk i mellersta Sverige. Den långvariga konflikten avvecklades successivt under januari och februari månader 1925 med upprättandet av nya avtal. Arbetarna erhöllo en mindre ökning av lönerna, men lantarbetareförbundet förmådde endast delvis hävda sina medlemmars intressen i fråga om återtagandet av de strejkande arbetarna. — I Uppland voro arbetarna organiserade i ett särskilt, från riksförbundet fristående förbund. Detta godkände icke riksuppgörclsen. Dess medlemmar arbetade utan avtal till på sommaren 1925, då förbundet etablerade en omfattande skördestrejk för ernående av bättre villkor. Denna misslyckades, och efter en månad fingo arbetarna häva konflikten och underteckna avtal med samma löner, som på nyåret hade fastställts i svenska lantarbetareförbundets avtal. En kommunalarbetarkonflikt uppstod i början av år 1924 i Sundsvall, som tilldrog sig stor uppmärksamhet. Den berörde ursprungligen stadens renhållningsverk men utvidgades efter en tid till jämväl byggnadskontorets arbeten. Konflikten blev mycket långvarig. Då uppgörelse slutligen träffades den 16 september 1925, hade arbetsinställelse rått i över 19 månader. Den 7 september 1925 hade lokal storstrejk anordnats i Sundsvall, omfattande omkring 1 200 arbetare sysselsatta vid olika företag, i syfte att utöva påtryckning på stadens myndigheter för avlägsnande av under konflikten antagna arbetsvilliga. Konflikten hade icke sin grund i lönetvist utan bottnade i frågan om vissa befattningshavares ställning: om de skulle anses såsom förmän (i avtalsenlig bemärkelse) eller såsom arbetare och inrymmas under det kollektiva löneavtalet. Jämte denna tvist tillkom under konfliktens lopp frågan om de arbetsvilligas kvarstannande och återintagandet i arbete av de strejkande arbetarna. Denna fråga, som t. o. m. blev huvudspörsmålet vid konfliktens avveckling och bidrog att förlänga striden under avsevärd tid, löstes genom ett av en förlikningskommission framlagt förslag, som i huvudsak tillgodosåg de synpunkter stadens myndigheter förfäktat. Beträffande den ursprungliga tvistefrågan ingicks en kompromiss. 26—11. 352871

402 År 1 9 2 5 . Till årsskiftet 1924/25 verkställdes uppsägning av ett flertal stora kollektivavtal inom landets viktigaste näringsgrenar, berörande inemot 150 000 arbetare. För ett par industrier •—• mekaniska verkstadsindustrien och textilindustrien (se ovan 1924) -—• lyckades man åvägabringa uppgörelser, men i övrigt strandade förhandlingarna. Tvister förelågo bland annat inom elektriska installationsfacket (jfr 1924), choklad- och konfektindustrien, stenkolsindustrien, porslinsindustrien, gummiindustrien, stuvarfacket, rörledningsbranschen, vid metallverken, småglasbruken och pappersbruken. I anledning härav igångsattes genom svenska arbetsgivareföreningens beslut en »storlockout» inom verkstads-, sågverks-, pappersmasse-, pappersbruks- och textilindustrierna samt vid metallverken i syfte att understödja arbetsgivarparten i de uppkomna konflikterna inom skilda näringsgrenar. Den berörde omkring 120 000 arbetare. Den 14 februari förelåg beslut om en sådan lockout, vilken skulle gå i verkställighet den 25 i samma månad, för den händelse ej uppgörelse träffats i tvistefrågorna; den 17 februari tillsattes en förlikningskommission, och på dennas hemställan uppsköts lockouten tillsvidare. Ett den 2 mars framlagt medlingsförslag, innebärande väsentligen status quo, rönte motstånd från arbetarna, och lockoutförklaringen trädde i kraft den 16 mars. Förlikningskommissionen fortsatte emellertid medlingsarbetet och lyckades efter några dagar vid specialförhandlingar lösa tvisterna inom vissa fack. Gemensamma förhandlingar upptogos därefter rörande samtliga kvarstående tvister och allmän uppgörelse uppnåddes redan den 28 mars, varigenom konflikten hävdes. I huvudsak fastställdes kommissionens förut avgivna medlingsförslag. År 1 9 2 6 . Inom textilindustrien företogo arbetsgivarna allmän lockout den 2 januari med anledning av avtalstvister med ett par specialgrupper arbetare (tillsammans 450 m a n ) , anslutna till vävlagareförbundet och maskinist-, eldare- och reparatörförbundet. Uppgörelse träffades redan den 3 januari inför en förlikningskommission, varigenom den 24 000 arbetare omfattande lockouten omedelbart hävdes. Vid gat- och kantstenshuggerierna i västra Sverige gingo arbetarna i strejk den 1 juni. Konflikten, som främst förorsakades av arbetsgivarnas krav på lönesänkning, varade ända till i mitten av december månad och löstes i huvudsak p å basis av status quo. År 1 9 2 7 . Under år 1927 förskonades landet från större strider på arbetsmarknaden. Ett mycket hotande tillbud inträffade dock inom trävaruindustrien. Skogs- och flottningsarbetareförbundet utfärdade blockad av allt flottningsarbete i vissa flottleder i Norrland, sedan avtalsförhandlingar lämnat negativt resultat. Med anledning härav meddelade svenska arbetsgivareföreningen den 29 mars till landsorganisationen — u n d e r hänvisning till de komplikationer för arbetet vid skiljeställen, sågverk och pappersmassefabriker, som ett fortgående av striden vid flottlederna skulle medföra — att om blockaden icke vore hävd senast den 11 april, man på arbetsgivarsidan komme att vidtaga nödiga åtgärder för att bringa konflikten till ett snabbt avgörande. Ifrågavarande åtgärder skulle bestå i sympatilockout från den 19 april vid sågverk och pappersmassefabriker. En särskild kommission tillsattes den 1 april, och den 9 april lyckades det för denna att åstadkomma uppgörelse i flottningskonflikten. År 1 9 2 8 . Under detta år gingo l 1 /^ miljon arbetsdagar förlorade genom en konflikt vid pappersmassefabrikerna, och lika många arbetsdagar förlorades genom en stor konflikt vid malmgruvorna.

403 För medling i tvister vid pappersmassefabrikerna, där arbetsgivarna krävde lönesänkning och svårförenliga motsättningar mellan parterna i deras avtalsförhandlingar hade uppstått, hade redan i början av december 1927 särskild förlikningsman förordnats. Denne lyckades dock ej åstadkomma en uppgörelse till årsskiftet, och en av arbetsgivarna bebådad lockout trädde i kraft den 2 januari. En förlikningskommission tillsattes samma dag. Sedermera följde sympatilockouter vid sågverken och pappersbruken. Först den 8 april bilades konflikten genom en kompromissuppgörelse, i vilken dock arbetsgivarna fingo göra en hel del viktiga medgivanden utöver den ståndpunkt, som arbetarnas ombud vid en tidigare tidpunkt intagit, överenskommelsen hade i väsentlig mån försvårats därigenom, att arbetarnas förhandlingsdelegation i ett avgörande moment av förhandlingarna desavuerades av sina kommittenter ute på arbetsplatserna, vilka sedermera även vägrade att tillmötesgå en begäran om fullmakt för de delegerade att självständigt träffa uppgörelse vid förhandlingsbordet. — I en i »Fackföreningsrörelsen» införd kommentar till konflikten betecknas lockoutens verkställande såsom en för arbetsgivarna ovälkommen följd av att arbetarna icke låtit sig påverkas av det blotta hotet om lockout, vilket skulle ha varit arbetsgivarpartens beräkning. Den osedvanligt långa och för landets ekonomiska och sociala liv kännbara konflikten vid malmgruvorna hade sitt ursprung i avtalstvister vid vissa gruvor i mellersta Sverige; den viktigaste tvistefrågan gällde arbetarnas krav på generell förhöjning av ackordspriserna. På parternas hemställan anlitades förlikningsman vid de förhandlingar, som här ägde rum i december 1927. Dessa förhandlingar ledde emellertid icke till resultat, och den 2 januari 1928 verkställdes en av arbetsgivarna redan bebådad lockout vid till järnbruksförbundet och mellansvenska gruvförbundet anslutna gruvor. Den 23 januari utbröt därjämte strejk vid gruvor i Grängesberg på grund av en där uppkommen avtalstvist; denna strejk utvidgades genom sympatistrejker till att omfatta även Norrbottensgruvorna. Den 13 januari hade en förlikningskommission tillsatts att medla i konflikterna inom gruvindustrien, överenskommelse träffades emellertid först i augusti; villkoren inneburo väsentligen status quo.* — Ett uppmärksammat drag i denna konflikt var samarbetet mellan det svenska och det ryska gruvarbetareförbundet och utbetalandet av konfliktunderstöd från det sistnämnda; det svenska förbundets sedermera på sommaren 1929 samlade kongress beslöt att bryta förbindelsen med den ryska organisationen. Bland de avtal, som under detta år emellertid kunde slutas utan arbetsinställelse, märkas de i december månad träffade riksuppgörelserna för de mekaniska verkstäderna och för sågverksindustrien. 1 Arbetsinställelsernas olika slag av ekonomiska och sociala följdverkningar ha i allmänhet icke, med undantag för uppgifterna om förlorade arbetsdagar, kunnat redovisas i den officiella statistiken, enär härför skulle ha erfordrats alltför vidlyftiga specialutredningar beträffande i de skilda fallen föreliggande omständigheter. I fråga om den här ifrågavarande stora gruvkonflikten utfördes dock en undersökning med syfte a t t få dess verkningar mera ingående belysta, med avseende särskilt på de av konflikten direkt berörda samhällenas ekonomiska förhållanden. Uppgifter införskaffades sålunda i fråga om de för kommunalbeskattningen i dessa samhällen gjorda inkomstvärderingarnas utslag ävensom beträffande ökningen av de resterande skatternas belopp och av de på resllängder kommande personernas antal, i vilka hänseenden konflikten visade sig ha fått mycket märkbara följder, varjämte även den långvariga arbetsinställelsens återverkningar på den kooperativa försäljnings- och sparbanksrörelsen samt på annan affärs- och bankrörelse inom respektive orter belystes med siffermaterial. Därjämte samlades även uppgifter om statens järnvägars och de av konflikten berörda enskilda järnvägarnas avkastning samt om rikets export av malm- och tackjärn; arbetskonfliktens verkningar kunde mycket tydligt spåras i en väsen'lig minskning av såväl statens som de enskilda järnvägarnas överskoltsinkomster och i en avsevärt minskad malm- och även tackjärnseNport. En redogörelse för denna undersökning infördes i socialstyrelsens publikation »Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet år 1928».

404 År 1 9 3 0 . Under år 1930 inträffade bl. a. en strejk vid pappersbruken, genom vilken c:a V2 miljon arbetsdagar gingo förlorade. Arbetarna krävde här löneförbättringar. Förhandlingar h a d e i slutet av år 1929 inletts inför opartisk ordförande men icke lett till resultat. En för medling i tvisten i januari 1930 tillsatt förlikningskommission lyckades så småningom åstadkomma enighet beträffande arbetsvillkoren vid ett stort antal bruk, men vid 16 bruk förkastades det framlagda medlingsförslaget (avslaget gällde de lokala ackordsprislistorna), och arbetarna gingo i strejk den 22 april. Uppgörelse träffades den 21 juni, väsentligen på det förut framlagda medlingsförslagets villkor. — Beträffande denna konflikt anmärktes i »Fackföreningsrörelsen», att arbetsgivareföreningen h ä r tycktes ha börjat tillämpa en »ny taktik»: i stället för genom sympatilockout från andra arbetsgivare bleve nu de i tvisten inbegripna arbetsgivarna underslödda genom penninghjälp. En allvarlig konflikt uppstod vid en färghandelsfirma i Stockholm. Till handelsarbetareförbundet ansluten butikspersonal hos firman gick i strejk den 3 maj 1930, sedan förbundets framställning om upprättandet av kollektivavtal för sådan personal blivit av firman, efter samråd med dess organisation svenska arbetsgivareföreningen, avvisad. Konflikten blev mycket långvarig •—• den bilades först den 13 november — och föranledde fackförbundet att mot firmans varor vidtaga omfattande bojkottåtgärder under former, som väckte mycken uppmärksamhet. Bojkotten understöddes av landsorganisationen och ett flertal fackförbund. Komplikationer uppstodo inom olika verksamhetsgrenar — hos verkstäder och fabriker, handelsfirmor m. fl. -— vilka använde sig av eller förmedlade leveranser av firmans materiel. Stridsåtgärderna hävdes efter förslag av en särskild förlikningskommission, utan att fackförbundet förmått genomföra det uppställda kravet på kollektivavtal. År 1931. Icke mindre än 2-i miljoner arbetsdagar förlorades detta år på en enda stor konflikt inom textilindustrien. Förhandlingar inför särskilt förordnad förlikningsman hade här förts i slutet av år 1930 men ej lett till resultat. Arbetarna krävde avsevärda löneförhöjningar, arbetsgivarna åter lönesänkningar. Den 8 januari utbröt strejk vid ett antal fabriker. Arbetsgivarorganisationen svarade omedelbart med motåtgärder, som här bestodo i generella sänkningar av lönesatserna. Med anledning därav utvidgades strejken den 12 januari till samtliga textilfabriker. Den 6 februari tillsattes en förlikningskommission, vilken i slutet av mars fick ett framlagt medlingsförslag godkänt. Väsentligen blev resultatet status quo. Den allvarligaste konflikten år 1931 var emellertid konflikten vid Marmakoncernens pappersmassefabriker, som ledde till händelserna i Ådalen, där människoliv spilldes. Blockad hade i oktober 1930 förklarats vid Långrörs A.-B:s sulfatfabrik i Marmaverken, på den grund att förhandlingar om avtal, där arbetsgivaren krävde lönesänkning och arbetarna vissa ökade förmåner, icke hade lett till något resultat (den egentliga driften var redan på obestämd tid nedlagd). Därefter hade vederbörande förlikningsman haft konferenser med parterna men icke lyckats åstadkomma uppgörelse. Konflikten utvidgades i början av år 1931 genom sympatistrejker vid Marmakoncernens övriga pappersmassefabriker samt vid Graningeverkens cellulosafabriker i Ådalen (Sandviken och Utansjö). Den 16 april framlade förlikningsmannen ett medlingsförslag, innebärande bl. a. sänkt timlön men i övrigt ett tillbakavisande av vissa av arbetsgivarens krav; detta förslag godtogs av arbetsgivaren men icke av arbetarnas fackförening, ehuru pappersindustriarbetareförbundets ledning tillrått en uppgörelse i enlighet med

405 förslagets huvudlinjer. I anledning av att stuveribolaget i Ådalen använde från andra orter engagerade arbetsvilliga för utlastning av vid Sandviken och Utansjö lagrad massa, utbröto sedan kravaller i Ådalen den 13—14 maj. Den 5 juni tillsattes en förlikningskommission, och på grundval av ett av denna kommission framlagt medlingsförslag med två olika alternativa lösningar träffades överenskommelse den 16 juni. I realiteten kunde arbetsgivarens krav anses accepterade; arbetet igångsattes senare med sänkta timlöner. År 1932. P å grund av de försämrade konjunkturerna uppsade arbetsgivarna i slutet av år 1931 avtalen inom ett stort antal näringsgrenar, särskilt exportindustrierna, med krav på lönesänkning. Arbetarna reste ett mycket kraftigt motstånd mot varje nedskärning av lönerna. Svårigheterna att komma till uppgörelser om nya avtal voro påfallande. Avtalsförhandlingarna krävde lång tid och komplicerades i flera fall därigenom, att arbetarna vid omröstning underkände preliminära överenskommelser, som hade träffats mellan fackförbundens förhandlingsombud och arbetsgivarnas förhandlingsdelegationer. Den vida övervägande delen av avtalsuppgörelserna skedde visserligen utan arbetsinställelse, men inom många viktiga näringsgrenar uppkommo arbetskonflikter, i några tall, såsom inom pappersmasse- och småglasindustrierna, mycket segslitna sådana. För medling vid järnbruken och de mekaniska verkstäderna hade redan i december 1931 en förlikningskommission tillsatts. Av denna framlagda förslag blevo av p a r t e r n a s delegerade tillstyrkta men förkastades vid omröstning bland arbetarna, vilket meddelades kommissionen i början av januari 1932. Arbetsgivarorganisationerna beslöto därefter att tillämpa sänkta löner, vilket föranledde strejker vid ett 10-tal verkstäder och järnbruk. Till följd härav proklamerade arbetsgivarna lockout, vilken skulle träda i kraft den 24 januari, men före denna dag hade kommissionen sammankallat parterna till nya förhandlingar; lockouten uppsköts, och överenskommelse kunde träffas den 2 februari, sedan det förut framlagda förlikningsförslaget med ett par m i n d r e jämkningar blivit accepterat av parterna. Konflikten var härmed efter kort varaktighet bilagd. Strejkerna hade berört ett relativt ringa antal arbetare. Vid pappersmassefabrikerna och småglasbruken, vilka bägge industriers avtalsfrågor hänskjutits till samma förlikningskommission, inträffade däremot totala arbetsinställelser, och dessa blevo långvariga; enbart för pappersmasseindustriens vidkommande gingo cirka 1-4 miljoner arbetsdagar förlorade. Inom bägge de nämnda industrierna föranleddes arbetsinställelse närmast av arbetsgivarnas beslut att nedsätta lönerna, då överenskommelse ej kunde ernås. I bägge fallen hade dock denna arbetsgivarnas åtgärd uppskjutits för förlikningsförsök. •— Vid pappersmassefabrikerna utgick sålunda avtalet vid årsskiftet, men de gamla arbetsvillkoren tillämpades under fortsatta förhandlingar, vilka från den 24 januari fördes inför den nämnda förlikningskommissionen; den 17 februari förklarades medlingsarbetet avbrutet utan resultat, och från den 23 februari trädde den av arbetsgivarna förut tillsvidare inhiberade lönenedsättningen i kraft. Därefter gingo arbetarna i strejk vid 7 företag. Ett sedermera av kommissionen den 17 mars framlagt medlingsförslag, vars accepterande den centrala ledningen å arbetarsidan tillstyrkte, blev icke desto mindre vid företagen omröstning bland arbetarna förkastat. En förnyad hemställan från kommissionen föranledde ingen ändring i arbetarnas ståndpunkt; i början av april förklarades allmän strejk vid pappersmassefabrikerna. Först den 5 augusti ingicks överenskommelse; arbetarparten hade nu sådan representation samlad (förutom förbundsstyrelse och förhandlingsdelegation ombud från alla de berörda fackföreningarna), att den ansåg sig kunna träffa slutgiltigt avgörande utan omröstningsprocedur. Denna

406 slutliga överenskommelse innebar en försämring för arbetarna, jämförd med medlingsförslaget av den 17 mars. — Vid smäglasbruken utlöpte avtalet den 1 februari. Förlikningskommissionen framlade den 19 februari ett förslag, som godkändes av parternas förhandlingsdelegerade men likväl icke vid därefter avgivet besked från arbetarparten blev bifallet. Senare beslöt arbetsgivarorganisationen att från den 18 mars tillämpa sänkta lönesatser, i anledning varav strejk utbröt vid samtliga berörda glasbruk. Först den 21 augusti kunde överenskommelse ernås; i det väsentliga var denna baserad pä medlingsförslaget av den 19 februari. Nämnas må, att förlikningskommissionen ansåg sig, efter det att medlingsförslaget hade förkastats och arbetarna därmed desavuerat sin ledning, böra hos regeringen hemställa om återkallande av medlingsuppdraget inom denna industri, vilken hemställan bifölls. Den slutliga uppgörelsen träffades inför en sedermera särskilt förordnad förlikningsman. Jämväl inom skogsarbetet i Värmland och västra Bergslagen blev ett preliminärt uppgjort avtal genom omröstning avslaget, varpå följde l 1 / , månaders strejk. Utan konflikt genomfördes däremot under året inför den ovannämnda förlikningskommissionen förhandlingar om nya avtal vid bland annat pappersbruken och sågverken. De nya avtalen inneburo även här lönesänkningar. Under tiden för förhandlingarna — vilka icke voro slutförda före avtalstidens utgång — hade de gamla arbetsvillkoren tillämpats. Inom jordbruket, där avtalen utlöpte den 24 oktober, vidtogo arbetsgivarna efter strandade medlingsförsök lönenedsättning. Arbetet fortgick det oaktat utan störningar, och vid årsskiftet kunde uppgörelse vinnas, innebärande något bättre villkor för arbetarna än som erbjudits vid de tidigare förhandlingarna. Jämväl för stuverifackets vidkommande kunde avtalsfrågorna i stort sett ordnas utan avbrott i arbetet. I fyra norrlandshamnar inträffade emellertid komplikationer. Under inflytande av kommunistisk agitation obstruerade fackföreningarna i dessa h a m n a r mot sitt förbunds ledning och vidtogo stridsåtgärder. Beträffande tvenne platser (Luleå och Söderhamn) hävdes utbrutna strejker först sedan transportarbetareförbundet uteslutit fackföreningarna ur förbundet och bildat nya sädana. I samband därmed blevo en del arbetare — i första hand de som stått i ledningen för de avtalsstridiga åtgärderna — utestängda från vidare arbete i h a m n a r n a . •— Avtalsförhandlingarna i detta fack, som leddes av särskilt förordnad förlikningsman, drogo ut över en tid av mer än ett halvt år. Inom droskchaufförfacket i Stockholm r å d d e strejk från den 1 maj till den 15 augusti. Bland tvistefrågorna framträdde här främst bestämmelserna om arbetares uppsägning och avskedande. Arbetsgivarna yrkade borttagandet av förut gällande föreskrift, att, om anledning till anmärkning mot droskförare förekomme, avskedande ej finge vidtagas, innan anmärkningens befogenhet utretts och prövats av en särskild nämnd. Arbetarna krävde däremot, att arbetsgivare skulle ha rätt att avskeda droskförare endast på grund av arbetsbrist eller på grund av att droskförare bevisligen misskött sig i tjänsten, samt att vid avsked på grund av arbetsbrist den sist anställde skulle först avskedas. Under konfliktens lopp inträdde ett flertal droskägare i svenska arbetsgivareföreningen. Därefter träffades uppgörelse om nytt avtal. I fråga om rätten att uppsäga och avskeda arbetare intogs i avtalet en paragraf i överensstämmelse med den s. k. § 23 med det tillägget, att droskägare icke skulle äga att på grund av från den trafikerande allmänheten eller eljest inkommen anmärkning mot droskförare avskeda denne utan föregående utredning, vid vilken droskföraren ägde rätt att bliva hörd samt åtnjuta biträde av sin organisation. År 1933. Detta år fick, ur arbetsfredens synpunkt, i väsentlig mån sin prägel av de omfattande och långvariga konflikter, som då utbröto inom byggnadsindustrien i

407 anledning av arbetsgivarnas nu h ä r framställda y r k a n d e n på lönereduktioner. Avtalen för husbyggnadsfacken h a d e av arbetsgivarna vid årsskiftet uppsagts att upphöra den 1 april. Förhandlingar mellan parterna fördes först inför förlikningsman, men stora svårigheter förelågo. Den 27 mars tillkännagåvo arbetsgivarna, att de från och med avtalstidens utgång den 1 april skulle komma att tillämpa sänkta lönesatser. Detta tillkännagivande ansågs av arbetarnas delegerade innebära en fientlig handling; enligt deras mening hade förhandlingarna bort få ostört fortgå och de gamla avtalsvillkoren tillsvidare tillämpas under försök all ernå en uppgörelse. F ö r h a n d l i n g a r n a förklarades nu avbrutna. Den 29 mars tillsattes emellertid en förlikningskommission, vilken den 30 och 31 mars hade överläggningar med representanter för parternas huvudorganisationer, närmast i syfte att söka skapa en plattform för nya förhandlingar under ostörd arbetsfred någon tid efter avtalens utgång den 1 april. En hemställan till parterna gjordes om förlängning av gällande avtal till den 10 april. Men arbetsgivarna medgåvo icke detta utan tillämpade från den 1 april reducerade löner. Därefter nedlade arbetarna arbetet på olika arbetsplatser successivt, så att efter några veckor så gott som total arbetsnedläggelse rådde hos de organiserade byggmästarna. Medlingsförhandlingar pågingo under flera månader under året, men utan resultat. Ett av statsministern och socialministern framställt uppgörelseförslag medförde ej heller konfliktens biläggande. Först i mitten av februari 1934 löstes konflikten, efter det att arbetsgivareföreningen utgivit varsel om en sympatilockout, som skulle komma att omfatta hela den svenska storindustrien (över 200 000 arbetare). Landsorganisationens representantskap, som var sanlat i Stockholm under de avgörande förhandlingsdagarna i februari 1934, beslöt att bestämt uppfordra styrelserna för de b e r ö r d a fackförbunden att tillstyrka det då framlagda medlingsförslaget. Representantskapets starka påtryckningar på fackförbunden motiverades bl. a. av den förebådade stora lockouten och av att man vid en vägran att acceptera förlikningskommissionens förslag h a d e a.t räkna med »nya ingripanden från statsmakternas sida — ingripanden, vilka, atan att kunna tillföra de av konflikten direkt b e r ö r d a arbetargrupperna och deras organisationer några fördelar, otvivelaktigt skulle komma att h å r t drabba hela fackföreningsrörelsen». — Den träffade uppgörelsen innebar avsevärda önereduktioner och även i fråga om de allmänna bestämmelserna vissa ändringar i den riktning arbetsgivarna påyrkat. I böljan av år 1934 hade med den egentliga byggnadskonflikten kombinerats avtalsslrider inom vissa närstående fack, bland andra rörledningsbranschen och elektriska installationsfacket. F ö r dessa träffades överenskommelse i samband med b/ggnadsavtalen. År 1934. Efter byggnadskonfliktens biläggande inträdde i stort sett lugna förhållanden på arbttsmarknaden. Lokalt begränsade arbetsinställelser inträffade dock, bland vilka ivtalsstridiga strejker vid en mekanisk verkstad och vid några texlilfabrike- blevo särskilt uppseendeväckande. Den förstnämnda vidhölls i över ett års tid I shtet av året uppkommo konflikttillbud i anledning av att riksavtalen vid mekaniska verkstäderna och träförädlingsfabrikerna uppsades. En förlikningskom mi.ion lyckades i sista stund åvägabringa enighet om nya avtal på i huvudsak de gamla villkoren. Dessförinnan hade lockoutvarningar utfärdats. Tvisterna r ö r d e i dessa fall icke i främsta rummet lönerna ulan koncentrerades kring arb e t a r m s krav på ändrade avtalsbestämmelser i vissa avseenden, där arbetarna bl. a. ned hänsyn till kollektivavtalslagen ansågo sig ogynnsamt ställda i förhålliance till arbetsgivarna.

408 Bil. 22.

Lagstiftning och lagförslag i Sverige till främjande av freden på arbetsmarknaden och på det allmänt ekonomiska området m. m. Av KONRAD PERSSON.

Inledning. I kampen mellan olika intressegrupper på det ekonomiska området i vårt land har motsättningen mellan arbetsgivare och arbetare först tilldragit sig uppmärksamhet från lagstiftarens sida. Sedermera ha även inom andra delar av det ekonomiska livet krav rests på en reglering av kampmetoderna genom statsmakternas försorg, krav som också i vissa fall resulterat i lagstiftning. I det följande skall lämnas en sammanfattande redogörelse för den i vårt land gällande lagstiftningen i nämnda hänseenden ävensom för de lagstiftningsprojekt eller önskemål om lagstiftning som framställts. Början göres härvid med förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Framställningen inom denna del av ämnet avhandlar först den i vårt land gällande lagstiftningen för avgörande av s. k. rättstvister, d. v. s. lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol. Härefter behandlas spörsmålet om medling i arbetstvister, om rättslig reglering av arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer, om obligatoriskt skiljedomsförfarande i s. k. intressetvister, om åtgärder till främjande på frivillighetens väg av samarbetet mellan parterna på arbetsmarknaden och inom de särskilda företagen samt slutligen utredningen om den industriella demokratiens problem. I samband med frågan om en rättslig reglering av arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer lämnas en sammanfattande redogörelse för de viktigaste arbetsgivar- och arbetarorganisationernas stadgar, så vitt de ha betydelse i nu förevarande sammanhang. Förslaget till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder, som därefter behandlas, intar en mellanställning mellan de båda huvudavdelningar som framställningen omfattar, i det att detsamma avsåg att reglera ej blott striderna på arbetsmarknaden utan även på det allmänt ekonomiska området. I detta sammanhang lämnas en översikt över de olika stridsformer som kommit till användning i värt land såväl på arbetsmarknaden som inom övriga delar av det ekonomiska livet. Härefter lämnas en kortfattad redogörelse för bestämmelser i gällande svensk rätt som kunna ha avseende å ekonomiska stridsåtgärder (15 kap. 22 § och 16 kap. 8 § strafflagen samt vissa civila rättsverkningar). Slutligen behandlas åtgärder som vidtagits på lagstiftningens väg för att mildra motsättningarna på det allmänt ekonomiska området. Denna del av ämnet omfattar framför allt lagstiftningen mot illojal konkurrens samt lagen om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar. F ö r f a r a n d e t v i d a v g ö r a n d e a v s. k. r ä t t s t v i s t e r . (Lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol.) En tvist mellan arbetsgivare och arbetare rörande innehållet i ett blivande avtal dem emellan om lön och andra arbetsvillkor brukar vanligen betecknas som en intressetvist. Parternas intressen stå h ä r oförmedlade mot varandra.

409 Gäller åter tvisten den riktiga tolkningen eller tillämpningen av ett redan träffat avtal, benämnes den i dagligt tal en rättstvist. Även här h a r tvisten regelmässigt sitt upphov i parternas stridiga intressen, men som grund för sina anspråk åberopa de den rätt, som enligt deras mening följer av avtalet. Motsvarigheter till dessa olika slag av tvister finnas även inom andra områden av det ekonomiska livet. Som regel gäller då, att innan något avtal (t. ex. köpeeller hyresavtal) träffats vederbörande h a r att utan stöd av rättsordningen själv tillvarataga sina intressen med full frihet att endast ingå i egna ögon förmånliga överenskommelser. I de fall åter, där avtal redan ingåtts, lämnar rättsordningen sitt skydd åt alla på avtalet grundade och i övrigt berättigade anspråk. Vad som sålunda gäller för det ekonomiska livet i allmänhet äger även sin tilllämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Detta förhållande h a r under det senaste halvseklet erhållit sin nuvarande karaktär genom uppkomsten och den vidare utvecklingen av parternas organisationer samt genom den nyskap a d e rättsbildning, som går under benämningen kollektivavtalet. Ehuru rättsordningen med tiden erkände giltigheten av dessa avtal och i p r i n c i p lämnade sitt skydd åt därå grundade rättigheter, befanns dock detta skydd i många fall vara ganska illusoriskt. Avtalets rättsverkningar voro icke reglerade vare sig i lag eller i stadgad rättssedvana, domstolarna saknade i de flesta fall tillräckliga insikter och erfarenhet för att kunna rätt bedöma de moderna arbetsförhållandenas speciella och ofta invecklade natur, och det allmänna domstolsförfarandet kunde ej tillgodose kravet på ett skyndsamt avgörande av tvister r ö r a n d e de i regel kortvariga kollektivavtalens tolkning eller tillämpning. Dessa brister medförde, att en förfördelad part oftast underlät att söka domstolarnas bistånd utan i stället antingen tog rätten i egen hand och genomdrev sin vilja genom hot om eller igångsättande av lockout, strejk eller annan stridsåtgärd, eller ock fann sig nödsakad att falla till föga inför motpartens hot om dylika åtgärder. I rättsordningens och arbetsfredens intresse restes därför redan tidigt krav på lagstiftningsåtgärder med syfte att reglera avtalsförhållandena på arbetsmarknaden och att tillskapa en för dessa förhållanden lämpad domstolsorganisation. Sedan förslag härutinnan väckts genom motioner vid riksdagarna åren 1887, 1895, 1897 och 1898 utan att föranleda någon riksdagens åtgärd, anhöll 1899 års riksdag med anledning av väckt motion att Kungl. Maj :t måtte utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådana lagbestämmelser, som kunde anses erforderliga för beredande av nödigt skydd ät i behörig ordning ingångna arbetsavtal. Kungl. Maj:t överlämnade frågan till övervägande åt en kommitté, som år 1901 avlämnade betänkande med förslag till lag om vissa arbetsavtal och till vissa i samband därmed stående lagändringar. Förslagen blevo icke förelagda riksdagen. Vid såväl 1910 som 1911 års riksdagar framlade Kungl. Maj:t förslag till lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister och lag om vissa arbetsavtal jämte en del härmed sammanhängande lagförslag. På grund av kamrarnas skiljaktiga beslut antogos förslagen icke vid någondera riksdagen. Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa undersökning, huruvida och i vad mån åtgärder, särskilt på lagstiftningens väg, i syfte att p å verksamt sätt befrämja arbetsfreden kunde åstadkommas, avgav styrelsen år 1916 utlåtande med förslag till lag om vissa åtgärder till främjande av arbetsfred. Förslaget upptog bland annat bestämmelser om arbetsavtal och kollektivavtal samt om särskild domstol i vissa arbetstvister. På grund av de erinringar, som i inkomna yttranden framförts, blev förslaget icke i nu omnämnda delar framlagt för riksdagen. I åtskilliga motioner vid 1921 års riksdag väcktes förslag om lagstiftning till befrämjande av arbetsfreden, avseende bland annat arbetsavtalet och dess rättsverkningar, obligatorisk skiljedom i vissa rättstvister samt avtalsstridiga blocka-

410 der i arbetstvister. I anslutning till motionerna anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte till prövning upptaga, huruvida åtgärder till arbetsfredens bevarande utöver vad redan vidtagits ytterligare kunde företagas, samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunde föranledas därav. Sedan Kungl. Maj:t låtit igångsätta den begärda utredningen bedrevs denna, med visst avbrott, i skilda former under de närmast följande åren samt resulterade slutligen däri, att Kungl. Maj:t för 1928 års riksdag i proposition nr 39 framlade förslag till lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstol. Förslagen antogos med vissa ändringar av riksdagen, varefter lagar i dessa ämnen utfärdades den 22 juni 1928 och trädde i kraft den 1 januari 1929. I lagen om kollektivavtal lämnas i 1 § en bestämning av begreppet kollektivavtal. Därmed förstås enligt lagen ett avtal mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare och fackförening eller liknande förening av arbetare om villkor, som skola lända till efterrättelse för anställning av arbetare, eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare. Genom kollektivavtalet förpliktar sig varken arbetsgivaren att anställa arbetare eller dessa att utföra arbete åt arbetsgivaren utan avtalet fastställer endast villkor som skola gälla, därest arbetsgivaren tar någon eller några av arbetarna i sin tjänst. I denna sin funktion kan kollektivavtalet betecknas som ett ramavtal för de enskilda arbetsavtal, som träffas mellan de av kollektivavtalet berörda arbetsgivarna och arbetarna. Kollektivavtalet kan emellertid även reglera »förhållande i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare». Därmed avses en mångfald frågor, varom bestämmelser pläga finnas upptagna i kollektivavtal, t. ex. om tiden för avtalets giltighet, om skiljenämnd och val av ledamöter däri, huruvida endast organiserade arbetare få anställas, om tiden för arbetets återupptagande efter en avvecklad strid, om förbud mot trakasserier o. s. v. Med »arbetare» avses i lagen ej endast kroppsarbetare utan även andra anställda. Icke endast enskild arbetsgivare och förening av sådana utan även stat och kommun kunna vara parter i kollektivavtal. Dylikt avtal skall enligt lagen upprättas skriftligen, d. v. s. utgöra ett av parterna undertecknat dokument, men denna formföreskrift h a r mildrats genom stadgandet, att ett giltigt avtal även skall anses träffat om skriftligt förslag till avtalet godkänts genom brev eller om avtalets innehåll upptagits i protokoll, som till riktigheten vitsordats på sätt parterna överenskommit. Då avtalet, enligt vad som framgår av det följande, kan få bindande verkan även för personer som ej deltagit i förhandlingarna om detsamma, har den skriftliga formen ansetts vara av stort värde. Å andra sidan har man velat såvitt möjligt undvika de olägenheter, som medfölja ett strängt upprätthållande av kravet på skriftlig form i gängse betydelse. Om ett kollektivavtal slutits av en förening, skall enligt 2 § i lagen beträffande yrkesgrupper och område, som avses i avtalet, detsamma vara bindande jämväl för medlem i föreningen, och detta vare sig medlemmen inträtt i föreningen före eller efter avtalet. Ett kollektivavtal är avsett att reglera arbetsförhållandena inom ett visst yrke, en viss yrkesgrupp eller en viss industri. Beträffande dessa avtals giltighetsområden i övrigt kan man urskilja i huvudsak tre olika typer av avtal, nämligen riksavtal som omfatta ett flertal arbetsställen i hela landet, ortsavtal som omfatta hela eller större delen av en näringsgren eller ett yrke på en ort, samt lokal- eller fabriksavtal som träffas mellan en arbetsgivare och vederbör a n d e fackförening och vars giltighet är begränsad till detta företag. Härtill kommer en mellanform mellan riks- och ortsavtal, benämnd distriktsavtal. Har nu en riksorganisation p å arbetarsidan, ett fackförbund, slutit ett riksavtal med vederbörande riksorganisation å arbetsgivarsidan, bliva alltså jämlikt nyssnämnda bestämmelse de till förbundet anslutna fackföreningarna omedelbart bundna av avtalet. Dylik bundenhet inträder emellertid även för

411 de enskilda medlemmarna i dessa fackföreningar. Men ej nog härmed, även den fackförening eller den enskilde arbetare som sedermera under avtalets giltighetstid ansluter sig till förbundet eller till en därunder lydande fackförening blir i regel i och med detsamma bunden av avtalet. Genom dessa bestämmelser att kollektivavtalet b i n d e r ej endast de avtalsslulandc organisationerna själva utan också deras nuvarande och blivande medlemmar h a r denna avtalstyp och dess rättsverkningar erhållit en styrka och ett omfång som ansetts nödvändiga för avtalets fortbestånd och vidare utveckling. Emellertid h a r det befunnits nödigt att stadga ett visst undantag från nu berörda bestämmelser. Om t. ex. en oorganiserad arbetsgivare redan träffat kollektivavtal med sina arbetare och han därefter ansluter sig till en arbetsgivarorganisation, h a r ett avtal, som gäller för denna organisation, icke ansetts böra bliva omedelbart gällande för denne arbetsgivare. Likaså har det icke synts lämpligt att de medlemmar av en arbetsgivarorganisation, vilka träffat särskilda lokalavtal med sina respektive arbetare, skulle bliva bundna av ett av organisationen sedermera ingånget riks- eller ortsavtal. På grund av dessa och liknande fall h a r i 2 § tilllika stadgats, att medlem av en förening icke blir bunden av ett av denna slutet kollektivavtal i den mån medlemmen redan är bunden av annat sådant avtal. Först n ä r det separata avtalet upphör att gälla, t r ä d e r organisationens avtal i kraft för denna arbetsplats. I 2 § stadgas slutligen, att en medlem som utträder u r en organisation icke p å grund h ä r a v u p p h ö r att vara bunden av ett för organisationen gällande avtal. Helt naturligt kan lagstiftningen icke medgiva, att en medlem gör sig fri från avtalet endast genom att utträda ur organisationen. Hur länge medlemmen blir bunden av avtalet, därom utsäges dock intet i stadgandet. Att denna fråga lämnats oreglerad är beroende på de många olikartade fall som här kunna uppkomma och för vilka en generell regel åtminstone för närvarande ansetts omöjlig att u p p ställa. Åt rättstillämpningen h a r överlämnats att allt efter omständigheterna träffa avgörande i varje sådant fall. I 3 § i lagen behandlas spörsmålet vad verkan skall tillerkännas en mot kollektivavtal stridande överenskommelse, som träffats mellan arbetsgivare och arbetare vilka äro bundna av avtalet. Att en dylik överenskommelse ej kan få bli gällande har ansetts uppenbart. Därest ett särskilt stadgande härom icke funnes, skulle överenskommelsen dock sannolikt anses förlora sin giltighet först om den bleve undanröjd genom domstols dom. Nu stadgar emellertid lagen att en sådan överenskommelse aldrig blir gällande, vilket medför att den av kontrahenterna som eftergivit sin rätt enligt kollektivavtalet omedelbart kan göra dess bestämmelser gällande mot medkontrahenten. Såsom tidigare framhållits h a r kollektivavtal till uppgift att uppställa n o r m e r för de enskilda arbetsavtalen. Det tjänar emellertid även ett annat betydelsefullt syfte, nämligen att för den tid det är gällande skapa fred inom det avsnitt av samhällslivet som det är avsett att reglera. I vad mån lagstiftningen bidragit till att förverkliga detta syfte framgår av 4 § i lagen om kollektivavtal, vilket lagrum innehåller stadganden som hänföra sig till kollektivavtalets egenskap av fredsdokument. Till en början uppräknas de fall, då det är förbjudet för avtalsbundna arbetsgivare eller arbetare att under avtalets giltighetstid vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd. Sålunda gäller att stridsåtgärd ej må vidtagas på grund av tvist om avtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller på grund av tvist huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot vad i kollektivavtalslagen stadgas. Ej heller må stridsåtgärd vidtagas för att åstadkomma ändring i avtalet eller för att genomföra bestämmelse, avsedd att träda i tillämpning efter det avtalet utlupit. I lagen h a r sålunda bland annat utsagts vad som säkerligen skulle anses gälla även utan uttryckligt lagstadgande, nämligen att den som är bunden av ett avtal

412 icke får med maktmedel tvinga motparten att godtaga en viss tolkning eller tilllämpning av avtalet eller eljest tilltvinga sig förmåner i strid mot detta. Likaledes har fastslagits att arbetsgivare eller arbetare ej få godtyckligt förkorta avtalets giltighetstid genom att före dess utgång börja strid om bestämmelserna i ett blivande avtal. Ofta inträffar att frågor av kanske jämförelsevis stor betydelse antingen avsiktligt eller av förbiseende lämnats oreglerade i ett kollektivavtal. Lagen förbjuder icke att stridsåtgärd vidtages för åstadkommande av ett för vederbörande förmånligt avgörande i sädana svävande frågor. Allenast därför att någon är bunden av ett, visserligen ofullständigt, kollektivavtal har han ej ansetts böra vara b u n d e n även i frågor som avtalet lämnar oberörda. Som förut omnämnts uppräknas i 4 § de fall då stridsåtgärder äro förbjudna. Därav följer att stridsåtgärder i övriga fall äro tillåtna, försåvitt de icke strida mot annan lagstiftning. Stridsåtgärd är sålunda framför allt tillåten, när den företages i egenskap av s. k. sympatiåtgärd. Kollektivavtalslagen utgör följaktligen icke h i n d e r för arbetsgivare eller arbetare att genom t. ex. lockout eller strejk söka hjälpa andra arbetsgivare eller arbetare till seger i en konflikt vari dessa på sitt håll äro invecklade. En förutsättning härför är dock att den eller de som erhålla understöd själva äga vidtaga stridsåtgärd. Sympatiåtgärd under ett avtals bestånd är sålunda förbjuden om man därigenom skulle understödja en aktion, som i sig innefattar ett avtalsbrott. Ett annat fall, som icke ingår bland de i 4 § u p p r ä k n a d e och där stridsåtgärd följaktligen icke torde kunna anses förbjuden, är den rent politiska strejken. Den frihet, som sålunda gäller för avtalsbundna arbetsgivare och arbetare att trots avtalet vidtaga stridsåtgärder, kan emellertid vara inskränkt genom särskilt stadgande i avtalet. Däremot saknar en avtalsbestämmelse giltighet, enligt vilken i lagen förbjuden stridsåtgärd förklaras tillåten. En förening får, vare sig den är bunden av kollektivavtal eller ej, enligt lagen (4 §) icke anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd, som är förbjuden för dess medlemmar, och ej heller får föreningen genom lämnande av understöd eller på annat sätt medverka vid olovlig stridsåtgärd som medlem vidtagit. Är föreningen själv bunden av kollektivavtal, skall den söka h i n d r a sina medlemmar att vidtaga olovlig stridsåtgärd eller, om sådan redan vidtagits, söka förmå dem att häva den. Då initiativet till stridsåtgärder ofta tages av de högre organisationerna och dessa i regel besitta de största möjligheterna att lämna effektivt understöd i en konflikt, har det för lagstiftningens effektivitet ansetts nödvändigt att fredsförpliktelsen utsträckes även till organisation, som väl icke själv biträtt det kollektivavtal, varom fråga är, men vars medlemmar äro bundna av avtalet. Däremot är endast den organisation som själv slutit avtalet skyldig att söka förmå sina medlemmar att icke vidtaga otillåten stridsåtgärd. Hur sistnämnda förpliktelse skall fullgöras är icke i lagen n ä r m a r e reglerat utan får bero p å omständigheterna i det särskilda fallet. 5 och 6 §§ i lagen meddela vissa bestämmelser om uppsägning av kollektivavtal. 7 § handlar om de fall, då ett kollektivavtal kan helt eller delvis u p p h ö r a att gälla på grund av avtalsbrott. I vanliga avtalsförhållanden är det regel, att om någon av kontrahenterna i icke alltför obetydlig mån åsidosätter sina förpliktelser medkontrahenten blir befriad från skyldigheten att fullgöra sina och äger rätt att häva avtalet. Det lägges då också i den förfördelades hand att bedöma n ä r hävningsrätt föreligger, samtidigt som han dock får bära den skadeståndsrisk som är förenad med att domstol kan anse honom hava hävt avtalet utan giltig anledning. F ö r att förhindra överilade och irriterande åtgärder från parternas sida hava emellertid i arbetsfredens intresse i kollektivavtalslagen förutsättningarna för hävningsrätt skärpts utöver eljest gällande regler, varjämte parterna förbjudits att begagna denna rätt förrän arbetsdomstolen därtill givit sin

413 sanktion. Enligt lagen (7 §) fordras för att arbetsdomstolen skall kunna på yrkande av p a r t förklara ett kollektivavtal icke vidare vara gällande dels att någon på andra sidan i avtalsförhållandet i synnerlig mån brutit mot avtalet eller mot kollektivavtalslagens bestämmelser, dels ock att avtals- eller lagbrottet är av väsentlig betydelse för avtalsförhållandet i dess helhet. Med det senare stadgandet avses exempelvis att förhindra, att den genom ett riksavtal tillskapade arbetsfreden skall kunna tillspillogivas genom en låt vara grov avtalskränkning av en enskild arbetsgivare eller en lokal fackförening. Även om den förfördelade parten sålunda icke alltid kan vinna att avtalet upphäves helt och hållet, har det dock ansetts föga rimligt om han skulle nödgas å sin sida strängt följa dess bestämmelser u n d e r det motparten tredskades att fullgöra sina skyldigheter t. o. m. efter det domstol funnit honom förvunnen till avtalsbrott. 7 § i lagen ger därför en särskild regel för det fall att rättelse ej sker beträffande ett förfarande, som arbetsdomstolen visserligen icke funnit böra föranleda hävande av kollektivavtal men dock förklarat stridande mot avtalet eller kollektivavtalslagens bestämmelser. Domstolen må då på y r k a n d e förklara arbetsgivare, arbetare eller förening å motsidan vara, så länge rättelse ej skett, befriad från viss förpliktelse enligt avtalet eller lagen — t. ex. fredsförpliktelsen — vars fullgörande med hänsyn till det otillåtna förfarandet finnes icke skäligen kunna påfordras. 7 § innehåller även en bestämmelse rörande det fall att ett kollektivavtal, som slutits av ett flertal parter å ena sidan eller båda, av arbetsdomstolen förklarats icke vara gällande allenast i vad angår vissa av parterna, övriga parter eller någon eller några av dem äga då att för egen del inom tre veckor uppsäga avtalet att omedelbart u p p h ö r a att gälla. Den möjlighet till totalt eller partiellt hävande av ett avtal, som kollektivavtalslagen sålunda bereder en förfördelad part, är uppenbarligen icke ett tillräckligt medel vare sig att tillförsäkra den förfördelade gottgörelse eller att verka avhållande på den som till äventyrs känner sig frestad att åsidosätta sina förpliktelser. Lagen stadgar därför i 8 § skadeståndsskyldighet för arbetsgivare, arbetare eller förening som åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen eller kollektivavtal. Den n ä r m a r e utformning, som skadeståndsskyldigheten erhållit i 8 och 9 §§, avviker väsentligen från de beträffande skadestånd för kontraktsbrott vanligen tillämpade reglerna. Sålunda skall även annan än rent ekonomisk skada ersättas. Lagen nämner som en härutinnan beaktansvärd omständighet motsidans intresse i avtalets upprätthållande, ett intresse som ju är särskilt stort för organisationernas vidkommande. En efter vanliga regler utmätt skadeståndsskyldighet har ansetts kunna drabba i synnerhet arbetarna oskäligt tungt. Därför stadgas i 8 § att skadeståndets belopp må nedsättas om så finnes skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt. Fullständig befrielse frän skadeståndsskyldighet må ock äga rum. I intet fall får skadestånd till högre belopp än 200 kronor ådömas enskild arbetare. Slutligen stadgas i 9 §, att om flera äro ansvariga för skada skadeståndsskyldigheten skall fördelas mellan dem efter den större eller m i n d r e skuld som prövas ligga envar till last. Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att kollektivavtalslagen innehåller åtskilliga speciella stadganden som avvika från eller åtminstone icke kunna härledas ur allmänna rättsgrundsatser. Trots detta torde det emellertid kunna sägas att lagen, ehuru den formellt framstår såsom en nybildning, i sina huvudgrunder endast ger uttryck åt vad som redan före densamma kunde anses vara gällande rätt. Att kollektivavtalet hade bindande verkan och att brott mot detsamma kunde medföra skadeståndsplikt hade sålunda bekräftats av högsta domstolen i några rättsfall i samband med 1909 års storstrejk. Kollektivavtalslagen kan därför, ehuru i och för sig av stort värde, i betydelse knappast mäta sig med den pro-

414 cessuella lagstiftning, som kom till samtidigt med d e n s a m m a och varigenom tillskapades en för rättsligt avgörande av arbetstvister särskilt kvalificerad specialdomstol. Enligt lagen om arbetsdomstol skall denna domstol, med säte i Stockholm (1 §), bestå av sju ledamöter, däribland en ordförande och en vice ordförande (2 och 3 §§). Ordföranden, vice ordföranden och en ledamot förordnas av Konungen bland personer som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen. Av dessa tre opartiska ledamöter skola ordföranden och vice ordföranden vara lagkunniga och i domarvärv erfarna, medan den tredje skall äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden och därmed förbundna avtalsfrågor. För vice ordföranden och den tredje ledamoten förordnas ersättare med motsvarande kvalifikationer (3 §). övriga fyra ledamöter jämte åtta ersättare för dem förordnas även av Konungen. Härvid har emellertid Konungen att välja inom förslag, som i viss ordning avgivits dels av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd, dels ock av landsorganisationen i Sverige, och utser Konungen hälften av ledamöterna och hälften av ersättarna ur vartdera förslaget (4 §). Beträffande domstolens arbetssätt må nämnas, att den sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta det erfordras för måls handläggning. Om det visar sig nödvändigt kan sammanträde hållas utom Stockholm (9 §). Domstolen är domför med ordförande och fyra ledamöter. Av ledamöter, som äro utsedda efter förslag av arbetsgivarnas och arbetarnas huvudorganisationer, skola lika mänga närvara för vardera sidan. Besiktning å arbetsplats eller annan dylik förrättning kan dock verkställas av ordföranden och allenast två ledamöter, en för arbetsgivarsidan och en för arbetarsidan (10 §). Arbetsdomstolens uppgift är att såsom första och enda instans upptaga och avgöra mål rörande kollektivavtal (1 och 15 §§). Icke heller domstolens beslut huruvida ett mål överhuvud är sådant att det faller under domstolens kompetens får således överklagas. Intresset av en snabb rättsskipning i dessa mål h a r ansetts fordra att en dylik klagorätt icke tillätes. Innan redogörelse lämnas för de bestämmelser i lagen, varigenom gränserna för domstolens kompetensområde närmare utstakats, bör erinras därom att enligt lagen om kollektivavtal ett sådant avtal automatiskt bestämmer innehållet i de arbetsavtal som träffas inom kollektivavtalets tillämpningsområde (jfr 3 § kollektivavtalslagen). Vanligen tar därför arbetsavtalet endast formen av en överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetaren att den senare skall börja arbeta hos den förre. Villkoren följa utan vidare av sig själva. Om en tvist uppstår mellan en arbetsgivare och en arbetare angående deras inbördes rättigheter och skyldigheter, blir kollektivavtalet i regel av grundläggande betydelse vid tvistens avgörande. Där så är fallet räknar lagen tvisten till »mål rörande kollektivavtal», ehuru den närmast rör det enskilda arbetsavtalet och endast indirekt det bakomliggande kollektivavtalet. Mycket ofta h ä n d e r det emellertid att en sådan tvist gäller en fråga som är av betydelse för de flesta eller samtliga av de arbetsavtal som hämta sitt innehåll från kollektivavtalet. Med hänsyn härtill lämnas i lagen vidsträckt möjlighet att anställa s. k. fastställelsetalan. Gäller tvisten t. ex. h u r viss övertidsersättning skall beräknas, behöver icke varje arbetare för sig föra talan om utfående av ersättning enligt det beräkningssätt arbetarna anse vara det rätta enligt kollektivavtalet utan i stället kan arbetarorganisationen stämma motsidan med begäran endast att detta beräkningssätt må av domstolen fastställas vara överensstämmande med avtalet. I och med domen blir då också varje enskild arbetares anspråk indirekt avgjort. Under fastställelsetalan komma således också rena tolkningsspörsmål. I kollektivavtalslagen (1 §) regleras endast avtal slutna mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare och fackförening eller liknande förening av arbe-

415 tare om villkor, som skola lända till efterrättelse för anställning av arbetare eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare. Om en dylik överenskommelse å arbetarsidan icke slutits av en förening, föreligga sålunda icke de i kollektivavtalslagen angivna förutsättningarna för ett kollektivavtal och nämnda lag är följaktligen icke tillämplig på överenskommelsen. Då i 1 § i lagen om arbetsdomstol angives, att domstolen h a r till uppgift att upptaga och avgöra mål r ö r a n d e kollektivavtal, göres i fråga om kollektivavtalsbegreppet icke samma begränsning som i kollektivavtalslagen. Exemplet i fråga visar, att arbetsdomstolens kompetensområde är vidsträcktare än att döma i mål r ö r a n d e avtal som omförmälas i sistnämnda lag. Till mål r ö r a n d e kollektivavtal äro enligt 11 § i lagen om arbetsdomstol att hänföra för det första mål vari tvist råder om själva kollektivavtalet eller n ä r m a r e bestämt om dess giltighet, bestånd eller rätta innebörd. I tvist angående ett avtals giltighet gäller frågan om avtal över huvud kommit till stånd, exempelvis om det blivit upprättat i behörig ordning. Under mål om avtalets bestånd hänföres t. ex. fråga om avtalet blivit förlängt eller skall anses vara uppsagt. I övriga mål om kollektivavtal gäller väl tvisten oftast fråga om avtalets rätta innebörd, d. v. s. tolkning av någon eller några av avtalets bestämmelser. Då emellertid, såsom framgår av det följande, vissa av dessa tvister särskilt angivas i lagen, torde till nu förevarande grupp framför allt vara att hänföra mål där käranden för en fastställelsetalen. Till en andra grupp av mål r ö r a n d e kollektivavtal räknar lagen mål, däri tvistefrågan gäller huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal eller mot vad i lagen om kollektivavtal stadgas. Denna grupp omfattar till en början fall d ä r det gäller att avgöra huruvida vidtagna stridsåtgärder varit olagliga eller stridande mot avtalet. Vidare äro hit att hänföra en hel del mål av mycket skiftande beskaffenhet men dock såtillvida likartade att de ställa domstolen inför uppgiften att bedöma rent faktiska omständigheters förhandenvaro eller innebörd. Om det stadgas i avtalet att arbetsgivaren äger utan iakttagande av uppsägningstid avskeda arbetare som icke skött sig i arbetet kan tvisten uteslutande gälla huruvida en sålunda avskedad arbetare exempelvis varit berusad under arbetet. Ett annat exempel erbjuder det fall att i en ackordsprislista för stuverifacket upptagits olika ackordspris för lastning eller lossning av två särskilda men mycket likartade varuslag. Har nu arbetsgivaren vid utbetalandet av lönen tillämpat den tariff som i det givna fallet ger det mindre lönebeloppet, kan tvist uppstå huruvida lasten utgjorts av det ena eller a n d r a varuslaget. En tredje grupp av mål r ö r a n d e kollektivavtal äro de, vari yrkas påföljd av förfarande, som förmenas strida mot kollektivavtal eller mot lagen om kollektivavtal. Under denna grupp komma en del fall som även kunna inordnas under de båda andra grupperna. Ett yrkande om skadestånd eller om totalt eller partiellt hävande av kollektivavtal grundar sig regelmässigt på påstående om att visst förfarande varit avtals- eller lagstridigt, och frågan härom kräver i sin t u r för sin lösning antingen ett bedömande av avtalets innebörd eller en utredning r ö r a n d e vissa faktiska omständigheter. Med nu angivna regler är arbetsdomstolens kompetensområde bestämt. Därav framgår att icke alla mål, däri käranden grundar sitt anspråk på kollektivavtal, lyda under denna domstols domvärjo. Yrkar en arbetare att utfå lön, som är bestämd genom kollektivavtal, men arbetsgivaren icke gör annan invändning än sådan som g r u n d a r sig på allmänna civilrättsliga omständigheter, t. ex. att lönen redan är betald eller att arbetsgivaren äger kvittningsgill motfordran, h a r ju det tvistiga i målet intet samband med kollektivavtalet och målet hör därför under allmän domstol. Även vissa mål, vilka enligt nyss angivna bestämmelser äro att hänföra till mål rörande kollektivavtal, äro undandragna arbetsdomstolens bedömande. Laaen

416 h a r nämligen i princip anslutit sig till en allmän rättsregel av innebörd, att tvistefrågor av den privata natur att förlikning om dem kan träffas även kunna av parterna skjutas under skiljemäns avgörande och därmed undandragas domstols prövning. Om därför kollektivavtalet innehåller en skiljedomsklausul eller eljest skiljeavtal träffats mellan parterna, äger arbetsdomstolen efter invändning därom från svaranden icke upptaga ett dit instämt mål till behandling (11 §). F r å n denna regel stadgas emellertid i lagen (11 § sista stycket) undantag för det fall (jfr 7 § kollektivavtalslagen), att i målet yrkas domstolens förklaring att på grund av avtals- eller lagbrott kollektivavtal ej vidare skall vara gällande eller att den förfördelade parten skall vara befriad från viss honom enligt lag eller avtal åliggande förpliktelse. Dessa mål ha ansetts vara av den ömtåliga natur och deras avgörande av så vittomfattande verkan att de förbehållits arbetsdomstolen. I vissa kollektivavtal finnes bestämt, att för biläggandet av tvist r ö r a n d e avtalet förhandling skall äga rum mellan parterna eller deras organisationer. I sådant fall får arbetsdomstolen icke till prövning upptaga dylik tvist, där det ej visas att föreskriven förhandling ägt rum eller att den icke kunnat komma till stånd på grund av hinder som icke berott av käranden (14 §). Ävenledes kan arbetsdomstolen, efter skälighetsprövning, avvisa ett mål rörande fastställelsetalan därest domstolen finner en prövning av denna talan icke äga avsevärd betydelse för käranden (12 §). Om domstolen sålunda skulle finna att det icke för parterna finnes något aktuellt intresse i att föra en fastställelsetalan, kan domstolen med stöd av detta stadgande vägra att upptaga densamma till prövning. Lagen om arbetsdomstol innehåller vissa från allmänna rättsgrundsatser avvikande bestämmelser r ö r a n d e rätten att föra talan. I vanliga fall är det så att den som anser sig gent emot en annan hava anspråk på betalning, skadestånd eller dylikt äger utan inblandning från någon tredje göra detta anspråk gällande vid domstol. Var och en får alltså oberoende av andra tillvarataga sina individuella intressen. Målen r ö r a n d e kollektivavtal skilja sig emellertid därutinnan från målen vid de allmänna domstolarna att i de förra ett kollektivt intresse i de allra flesta fall direkt eller indirekt dominerar tvisten. Där så icke är förhållandet saknar den speciella rättegångsordningen för dessa mål i huvudsak sitt berättigande. Därför har man såvitt möjligt sökt förbehålla åt organisationerna att föra talan vid arbetsdomstolen för att dessa måtte sovra ut de bagatellartade fallen vari intet kollektivt intresse förefinnes. Tillika har därmed vunnits den fördelen, att organisationerna, vilka äro de som träffat avtalen och bäst känna förutsättningarna för deras tillkomst, få tillfälle att föra processerna och därvid bevaka de stora intressen som indirekt kunna vara förbundna även med till synes mycket obetydliga tvister. Man h a r därför icke, utan att organisationen åtminstone erhållit tillfälle att bevaka sina intressen vid domstolen, ansett sig kunna tillåta den enskilde föreningsmedlemmen att själv utföra talan med möjlighet för honom att genom medgivanden eller bristfälligt utförande av sin talan föranleda en sakligt ogrundad dom med prejudicerande verkan till organisationens nackdel. Å andra sidan h a r icke den, som anser sin rätt kränkt men ej erhåller bistånd från sin organisation, kunnat förmenas att hos domstolen begära rättsordningens skydd. I lagen ha dessa spörsmål lösts genom ett stadgande av innehåll, att förening som slutit kollektivavtal får hos arbetsdomstolen väcka och utföra talan för den som är eller varit medlem i föreningen, samt att denne ej får kära med m i n d r e han visar att föreningen undandragit sig att tala å hans vägnar (13 § 1 st.). Och om svarandesidan gäller, att ifall det framställes ett yrkande mot enskild föreningsmedlem skall icke endast denne utan även hans förening stämmas, och om medlemmen då icke själv för talan får föreningen göra det för honom utan fullmakt (13 § 2 st.).

417 Lagen innehåller slutligen åtskilliga bestämmelser, huvudsakligen r ö r a n d e förfarandet vid arbetsdomstolen (16—26 §§). Av dessa bestämmelser må h ä r nämnas, att förfarandet är anordnat efter muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna. Det åligger sålunda domstolen tillse att målen slutföras utan onödigt uppskov och om möjligt endast vid ett rättegångstillfälle. Domstolens protokoll föres mycket summariskt. Detsamma skall endast upptaga vilka som hava säte i domstolen, n ä r v a r a n d e p a r t e r och ombud, y r k a n d e n och medgivanden som icke finnas antecknade i inkomna skrifter, skiljaktiga meningar som yppas vid omröstning samt domstolens beslut som ej meddelas genom dom. I övrigt upptages i protokollet vad domstolen anser erforderligt att däri anteckna. Som komplement härtill äro bestämmelser meddelade om aktbildning. Domen, vilken avfattas skriftligen och i förekommande fall kan avse endast en del av målet eller viss däri uppkommen fråga, skall innehålla en kortfattad redogörelse för tvisten i den del domen omfattar ävensom skälen för domslutet. Domstolen äger förelägga och utdöma vite samt besluta om kvarstad och skingringsförbud. Vite vartill någon blivit fälld för underlåtenhet att fullgöra domstolens dom må i händelse av bristande tillgång till dess gäldande ej förvandlas till fängelse. I de hänseenden i lagen om arbetsdomstol ej är särskilt stadgat skall beträffande arbetsdomstolen och rättegången därstädes lända till efterrättelse vad i fråga om rådstuvuratt finnes föreskrivet, där det är tillämpligt. Arbetsdomstolens domar utgivas årligen från trycket genom domstolens försorg. På hösten 1934 upprättades inom socialdepartementet, i samband med arbetet å det till lagrådet sedermera remitterade förslaget till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder, ett lagutkast, avseende vissa ändringar i kollektivavtalslagen, åsyftande dels att ytterligare garantera kollektivavtalens bestånd dels ock att tvångsvis genomföra en utvidgning av dessa avtals tillämpningsområde, över utkastet inhämtades genom remisser den 3 och 4 oktober 1934 utlåtanden från socialstyrelsen samt arbetsdomstolen. Före avgivandet av sitt utlåtande h a d e socialstyrelsen berett vissa ämbetsverk samt arbetsgivar- och arbetarsammanslutningar tillfälle att avgiva yttrande. Om en av kollektivavtal bunden arbetsgivare, hans stärbhus eller hans konkursbo överlåter den rörelse, för vilken avtalet är avsett att gälla, blir den nye ägaren icke utan vidare bunden av avtalet försåvitt han icke är eller blir medlem av en organisation för vilken avtalet är bindande. Detta förhällande, att alltså ett kollektivavtal under löpande giltighetstid kan genom en arbetsgivarens eller hans rättsägares ensidiga åtgörande upphöra att gälla, har ansetts otillfredsställande. I en vid lagutkastet fogad promemoria framhölls sålunda, bland annat, att kollektivavtalet principiellt borde reglera arbetsvillkoren vid visst företag utan hänsyn till växling i ägarens person, vare sig för övrigt en sådan växling vore av mera formellt juridisk art, t. ex. företagets sättande på aktier med bibehållet ekonomiskt inflytande för dittillsvarande ägaren, eller innebure en reell överlåtelse till helt ny ägare. I utkastet föreslogs därför införandet i kollektivavtalslagen av en ny paragraf, betecknad 2 a §, med bestämmelser rörande det fall att arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal i avseende å arbetsvillkoren vid viss rörelse, överlåtit rörelsen till någon för vilken avtalet ej blir gällande. Socialstyrelsen skulle då p å därom gjord framställning äga förordna att avtalets bestämmelser skulle fortfara att lända till efterrättelse i avseende å arbetsvillkoren, och skulle därefter anses som om rörelsens nye innehavare anslutit sig till avtalet från den tidpunkt som i förordnandet fastställts. Rörande behovet och lämpligheten av en dylik reglering voro meningarna delade bland de hörda ämbetsverken och organisationerna. Socialstyrelsen ansåg 27—11.

418 behov av den föreslagna lagstiftningsåtgärden icke föreligga samt fann på anförda skäl att utkastet i vart fall icke erhållit en för det avsedda syftet ändamålsenlig avfattning. Arbetsdomstolen (dess ordförande och vice ordförande) ifrågasatte, huruvida de olägenheter, som skulle undanröjas genom det föreslagna lagstadgandet, voro så betydande att man hade anledning att på denna enstaka punkt, utan beaktande av a n d r a spörsmål om inskränkningar i avtalsfriheten, införa en principiellt så stor nyhet. I varje fall syntes det böra tagas i övervägande att, p å sätt i utlåtandet närmare angivits, göra skillnad mellan olika grupper av fall. I en del länder ha u n d e r senare år försök gjorts att genom lagstiftning enhetligt reglera arbetsvillkoren inom visst eller vissa yrken. Där kollektivavtal funnits gällande för en åtminstone icke alltför obetydlig del av arbetsgivarna och arbetarna inom yrket, har detta avtal därvid i allmänhet fatt tjäna som förebild vid regleringen. Syftet med denna har varit dels att förhjälpa samtliga arbetare till de förmåner som avtalet erbjuder dels ock att skydda de av avtalet bundna arbetsgivarna för illojal konkurrens från företagare utom avtalet. I nyssnämnda promemoria framhölls att anledning syntes föreligga att överväga en lagstiftning av sådant innehåll även i vårt land. En dylik utsträckning av kollektivavtalets giltighetsområde skulle betyda en offentligrättslig reglering av arbetsvillkoren vid ifrågavarande företag, men vidtagen på grundvalen av bestämmelser varom flertalet arbetsgivare och arbetare inom samma näringsområde redan enat sig. De principiella betänkligheter, som från parternas sida brukade anföras mot obligatorisk skiljedom i intressetvister, skulle därför icke kunna göras gällande i någon avsevärd mån mot en lagstiftning av här ifrågasatt innebörd. Utkastet upptog de ifrågasatta bestämmelserna under en ny paragraf i lagen, betecknad 2 b §. Däri stadgades att, om visst kollektivavtal vore gällande för det övervägande antalet arbetare inom ett närings- eller yrkesområde, socialstyrelsen ägde på därom gjord framställning förordna att avtalet skulle lända till allmän efterrättelse inom området, dock med de begränsningar i fråga om särskilda företag eller grupper av företag som styrelsen funne nödiga. F ö r o r d n a n d e t skulle angiva från vilken tidpunkt och för vilka parter det vore gällande och hade samma verkan som om de sålunda bestämda parterna biträtt avtalet. Förordnandet finge ej avse dem som redan vore bundna av annat kollektivavtal gällande för samma närings- eller yrkesområde. Även beträffande dessa bestämmelser förefunnos delade meningar bland de h ö r d a myndigheterna och sammanslutningarna. Socialstyrelsen har såsom sammanfattning av sitt yttrande anfört att den föreslagna anordningen i tillämpingen skulle leda till att inom av riksavtal berörda områden en utjämning av arbetsvillkoren skulle genomföras utan hänsyn till olikheter, sammanhängande med lokala förhållanden eller företagens olika storleksordning. Mot den ifrågasatta lagbestämmelsens tillämpning mötte allvarliga praktiska svårigheter — bland annat kunde komplikationer med annan lagstiftning befaras — och stadgandet syntes i själva verket ej kunna komma att upprätthållas med mindre det nuvarande frivilliga organisationsväsendet utsträcktes över hela arbetsmarknaden, vilket knappast läte sig göra utan tvingande föreskrifter och utan att ett system för obligatoriskt skiljedomsförfarande i särskilda intressetvister anordnades. Även i a n d r a avseenden rullade lagbestämmelsen u p p aktuella spörsmål om statens förhållande till parterna på arbetsmarknaden och tryggandet av arbetsfreden. Spörsmålet torde därför svårligen kunna bedömas annat än i samband med de större frågorna av antydda art. Arbetsdomstolen (dess ordförande och vice ordförande) framhöll att den föreslagna bestämmelsen vore av utomordentligt stor räckvidd och dess tillämpning förenad med vissa i utlåtandet närmare angivna svårigheter. På grund härav

419 k u n d e arbetsdomstolen icke tillstyrka att densamma upphöjdes till lag men förutsatte att det ämne, som paragrafen behandlade, toges under övervägande vid den utredning i större sammanhang av de arbetsrättsliga problemen, som eventuellt framdeles kunde komma till stånd. Ifrågavarande lagutkast har ännu icke föranlett lagstiftningsåtgärder.

Medling i arbetstvister. En av de tidigast föreslagna och anlitade metoderna att genom åtgärder från det allmännas sida medverka till lösningen av tvister mellan arbetsgivare och arbetare har varit inrättandet av offentliga medlingsinstitutioner. Sedan förslag i frägan väckts genom motioner vid riksdagarna 1892, 1893 och 1895 utan att föranleda någon riksdagens åtgärd, anhöll 1899 års riksdag med anledning av väckta motioner i skrivelse till Kungl. Maj :t om utredning och förslag r ö r a n d e inrättande av förliknings- och skiljenämnder i intressetvister mellan arbetsgivare och arbetare. I anledning härav uppdrog Kungl. Maj :t åt en kommitté att verkställa nämnda utredning och inkomma med förslag i ämnet. Med ledning av ett av kommittén år 1901 avgivet betänkande framlade Kungl. Maj:t vid 1903 års riksdag proposition (nr 17) med förslag till lag om medling i arbetstvister, vilket förslag emellertid föll på grund av k a m r a r n a s skiljaktiga beslut. Ett nytt, överarbetat förslag i ämnet förelades genom proposition ( n r 84) 1906 års riksdag, som antog förslaget med en m i n d r e ändring, varefter den 31 december 1906 utfärdades lag angående medling i arbetstvister. Sedan vid riksdagarna åren 1910 och 1911 k a m r a r n a stannat i skiljaktiga beslut beträffande ett flertal genom propositioner framlagda lagförslag med syfte att främja arbetsfreden, vilka bland annat innefattade vissa ändringar i 1906 års lagstiftning angående medling i arbetstvister, uppdrog Kungl. Maj:t år 1915 åt socialstyrelsen att verkställa undersökning huruvida och i vad mån åtgärder, särskilt p å lagstiftningens väg, i syfte att på verksamt sätt befrämja arbetsfreden kunde åstadkommas. Till fullgörande av uppdraget avgav styrelsen den 13 juli 1916 utlåtande med förslag till lag om vissa åtgärder till främjande av arbetsfred. Lagförslaget innehöll bland annat en avdelning med bestämmelser om medlingsmyndigheter och deras verksamhet, vilken avdelning i sina huvuddrag anslöt sig till 1906 års lag och var avsedd att ersätta denna. Då emellertid av inkomna yttranden över förslaget framgick, att i flera däri behandlade frågor väsentlig meningsskiljaktighet rådde särskilt mellan arbetsgivare och arbetare, blev förslaget icke i sin helhet framlagt för riksdagen. I anslutning till förslaget framlades emellertid genom proposition (nr 155) till 1920 års riksdag förslag till bland annat ny lag om medling i arbetstvister. Sedan detta lagförslag av riksdagen antagits i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen, utfärdades den 28 maj 1920 den nu gällande lagen om medling i arbetstvister samt den 31 december 1920 kungörelse med närmare föreskrifter angående medling i arbetstvister. Enligt lagen skall Konungen indela riket i distrikt, inom vilka av Konungen förordnade förlikningsmän, en för varje distrikt, h a r att medla i tvister mellan arbetsgivare och arbetare (1 § st. 1 ) . Jämlikt ett kungl. brev den 31 december 1909 är riket i fråga om medling i arbetstvister indelat i sju distrikt, omfattande det första Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala och Södermanlands län, det a n d r a Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands och Blekinge län, det tredje Kristianstads och Malmöhus län, det fjärde Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs och Skaraborgs län, det femte Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län, det sjätte Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt det sjunde Västerbottens och Norrbottens län. I de fall då en utbruten

420 tvist sträcker sina verkningar inom två eller flera distrikt förordnar antingen socialstyrelsen förlikningsmannen i ett av distrikten eller Konungen annan person att medla i tvisten. Dylika förordnanden meddelas endast för varje särskilt fall (11 §). Lagen lämnar emellertid Konungen även möjlighet att genom generellt förordnande antingen uppdraga åt förlikningsman att jämväl utom sitt distrikt vara förlikningsman med visst, på annat sätt bestämt verksamhetsområde eller ock för sådant område utse särskild förlikningsman (1 § st. 2). Denna möjlighet, som tillskapats speciellt med tanke p å de inom vissa större näringsgrenar uppkommande tvisterna, h a r dock hittills icke utnyttjats. I de mera omfattande tvisterna plägar däremot tillämpas en i lagen (12 §) meddelad bestämmelse, enligt vilken, där arbetstvist innebär synnerlig fara för arbetsfreden eller sådant eljest prövas påkallat, Konungen äger u p p d r a g a åt sakkunniga och erfarna personer att i egenskap av särskild förlikningskommission jämte ved e r b ö r a n d e förlikningsman eller, där han finnes icke lämpligen kunna taga befattning med tvisten, i hans ställe medla i densamma. Sådant u p p d r a g må även lämnas särskild person. Föremål för medlingsförfarande enligt lagen äro i allmänhet alla slag av arbetstvister, således icke endast s. k. intressetvister, vilka vanligen röra innehållet i blivande kollektivavtal, utan även tvister om tolkning och tillämpning av gällande kollektiv- eller arbetsavtal, s. k. rättstvister (1 §, 3 §). Vissa undantag från denna huvudregel äro dock stadgade. Inom åtskilliga näringsgrenar, industriella anläggningar och arbetsföretag äro, vanligen enligt bestämmelse i gällande kollektivavtal, särskild förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd u p p r ä t t a d för biläggande eller avdömande av vissa eller i enstaka fall alla mellan arbetsgivare och arbetare u p p k o m m a n d e tvister. Då det bland annat med hänsyn därtill att en dylik nämnds auktoritet skulle undergrävas, därest endera av parterna vid någon anledning till tillfällig missbelåtenhet med densamma eller när han befarade ett för sig ogynnsamt utlåtande i en föreliggande tvist vore i tillfälle att med förbigående av denna institution kunna påfordra ingripande från offentlig förlikningsman, har i lagen (9 § st. 1) stadgats, att i arbetstvist inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där sådan nämnd är upprättad, förlikningsmannen får ingripa allenast om de tvistande å ömse sidor påkalla hans mellankomst eller förhållandena göra sannolikt, alt nämnden icke kommer att anlitas för tvistens biläggande, eller ock förhandling inför nämnden ägt rum utan att uppgörelse vunnits. Vidare må medlingsförfarande icke äga rum i tvist, som hänskjutits till skiljedomare förordnad enligt lagen den 28 maj 1920 om särskilda skiljedomare i arbetstvister (9 § st. 2). Något motsvarande stadgande är visserligen ej meddelat beträffande en vid arbetsdomstolen anhängiggjord tvist, men i dylika fall torde ingripande från förlikningsmans sida av naturliga skäl sällan eller aldrig komma i fråga. I tvist, som icke enligt nyss angivna bestämmelser är undandragen medlingsförfarandet, äger emellertid förlikningsmannen av eget initiativ ingripa endast för den händelse tvisten medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet (3 § st. 1). På grund härav kom nu ifrågavarande lagstiftning redan från början att erhålla sin huvudsakliga betydelse för slitande av s. k. intressetvister. Denna tendens har alltmer accentuerats genom tillkomsten år 1928 av de för avgörande av s. k. rättstvister särskilt tillskapade lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol. År 1931 gjordes ett tillägg till medlingslagen (3 § st. 2) varigenom förlikningsman blivit förpliktad att ingripa även i tvist, som icke medfört eller synes hota alt medföra arbetsinställelse av större betydenhet, om nämligen framställning göres av arbetsgivare eller organisation, omfattande minst hälften av de av tvisten berörda arbetarna. Då en förlikningsman ingriper för att söka bilägga en uppkommen arbetstvist,

421 är hans första uppgift att träda i förbindelse med p a r t e r n a och att göra sig noga u n d e r r ä t t a d om, vari tvisten består (3 § st. 1 ) . Tillförlitliga och ingående upplysningar härom kunna givetvis erhållas allenast av parterna själva. Då lagen utgår från att medlingsförfarandet, vad de tvistande beträffar, väsentligen bör vila på frivillighetens grund, har emellertid lagen icke utrustat förlikningsmannen med några medel att tvinga parterna lämna upplysningar i sådant hänseende. I lagen stadgas allenast (7 §), att det bör vara en var av de tvistande angeläget att, i den mån sådant erfordras för att bereda förlikningsmannen tillförlitlig grund för tvistens bedömande, på anhållan av förlikningsmannen giva honom del av räkenskaper och a n d r a handlingar samt meddela statistiska och andra uppgifter, varöver de tvistande förfoga, ävensom hålla vederbörande arbetsplatser för förlikningsmannen tillgängliga. Då den utredning, som behövs för bedömandet av en arbetstvist, ofta ä r av sådan art att den icke bör komma till utomståendes kännedom, äger part, som tillhandagår förlikningsmannen med upplysningar, att i den omfattning han finner behövligt göra förbehåll att förlikningsmannen ej må y p p a vad han sålunda får kännedom om (7 §). En synnerligen viktig befogenhet, som tillkommer förlikningsmannen, är rätten att hemställa till de tvistande att i avbidan på tvistens lösning icke vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse (3 § st. 1). Därest en sådan hemställan efterföljes, och så plägar oftast vara fallet, är redan härigenom ett viktigt steg till arbetsfredens främjande uppnått. Särskilt värdefullt är att i dessa fall medlingsförfarandet icke kommer att fullföljas u n d e r trycket av den irriterade stämning, som en arbetsinställelse plägar alstra mellan de tvistande och som ofta gör dem benägna att driva striden till det yttersta. Förlikningsmannens närmaste åtgärd blir härefter, vare sig hans nyssnämnda hemställan beaktats eller icke, att kalla de tvistande att, själva eller genom ombud, sammankomma till förhandling med v a r a n d r a inför förlikningsmannen (3 § st. 1). Sådan kallelse äro de tvistande enligt lagen (4 § st. 2) skyldiga att efterkomma, men någon påföljd för underlåtenhet härutinnan finnes icke stadgad. Det har ej ansetts lämpligt att genom straffhot tvinga en motsträvig p a r t att infinna sig till ett sammanträde vars syfte är att åvägabringa godvillig uppgörelse. Lagstiftaren h a r i stället litat till parternas eget intresse av saken, deras lojalitet och den allmänna opinionens tryck. Erfarenheten har också visat, att p a r t e r n a sällan underlåta att hörsamma förlikningsmannens kallelse. Då p a r t e r n a kommit samman inför förlikningsmannen, vidtager den mest maktpåliggande delen av dennes uppdrag, att leda förhandlingarna med och mellan de tvistande samt att under dessa förhandlingar, vilka anordnas på sätt lämpligast synes, söka åvägabringa tvistens lösning (3 § st. 1 ) . Dessa förhandlingar skola enligt lagen (6 §) i främsta rummet hava till syfte att åvägabringa överenskommelse i enlighet med anbud eller förslag, som kunna bliva framställda från de tvistande själva. Stadgandet härom vilar på lagens grundprincip, att förlikningsmannen endast har att medla mellan parterna icke att själv fatta avgörande beslut, och att det alltså främst ankommer på parterna själva att medverka till tvistens lösning. E h u r u sålunda begränsad är dock den förlikningsmannen förelagda uppgiften av största betydelse. För honom gäller det, med stöd av den nämnda bestämmelsen, att verka för att alla tvistiga punkter bliva klarlagda samt att i dessa från ömse sidor framföras de sakskäl, på vilka parterna grunda sitt ställningstagande. I den mån de av ena parten eller båda anförda skälen under den fortsatta förhandlingen visa sig vara mindre väl grundade, torde i många fall vederbörande självmant förklara sig beredd till eftergifter. Därest icke på detta sätt någon lösning av tvisten ernås, ankommer det enligt lagen (6 §) på förlikningsmannen att, om och i den mån sådant kan anses ägnat att befordra en god lösning av tvisten, hos p a r t e r n a hemställa om de jämkningar eller medgivanden, som för ändamålet kunna synas lämpliga. Nämnda uppgift ställer stora anspråk på förlikningsmannens skicklighet

422 och objektivitet och h a n d h a v a n d e t av densamma torde ofta bliva av avgörande betydelse för tvistens lösning. Leda de av förlikningsmannen anordnade förhandlingarna icke till något resultat, är förlikningsmannens uppdrag såsom sådant avslutat, åtminstone tillsvidare. Det återstår honom dock enligt lagen (8 §) den möjligheten — vilken emellertid i praktiken visat sig vara av ringa betydelse — att söka förmå de tvistande att hänskjuta saken till avgörande genom skiljedom. Förlikningsmannen får icke själv åtaga sig sådant uppdrag (8 § sista stycket). Sistnämnda bestämmelse h a r motiverats med att förlikningsmannen, därest han bleve utsedd till skiljedomare, måste taga bestämd ståndpunkt i tvisten och därvid fälla ett utslag, som i större eller m i n d r e mån ginge endera parten emot, samt att följden därav alltför lätt kunde bliva att han, till skada för sin verksamhet som förlikningsman, å den tappande sidan — låt vara med orätt — kunde förlora det anseende för opartiskhet och det förtroende, som han förut kunnat åtnjuta. Lyckas förlikningsmannen icke heller förmå parterna att hänskjuta tvisten till avgörande genom skiljedom, återstår honom intet annat än att överlämna åt tiden att förmå p a r t e r n a eller någon av dem till medgörlighet. Är arbetsinställelse icke för handen, må förlikningsmannen, om de tvistande å båda sidor för förlikningsmannen tillkännagivit att de anse fortsatt förhandling gagnlös, ej vidare utfärda kallelse å dem. Han äger dock, om ändrade förhållanden därtill föranleda, inbjuda de tvistande till nya förhandlingar, en inbjudan som de tvistande emellertid icke äro skyldiga att hörsamma (5 §). Har tvisten föranlett arbetsinställelse, är det givetvis av utomordentlig betydelse att denna erhåller kortast möjliga varaktighet. Av förlikningsmannens allmänna skyldigheter (2—4 §§) följer att han, även sedan förhandlingarna avbrutits, bör med uppmärksamhet följa utvecklingen av tvisten och parternas ställning till densamma samt vid första lämpliga tillfälle utfärda kallelse till nya förhandlingar, vilken kallelse det åligger de tvistande att efterkomma. Vid sidan av förlikningsmannens uppgift att medla i arbetstvister åligger det honom tillika enligt lagen (2 §) att, på anmodan, ga arbetsgivare och arbetare tillhanda för åvägabringande av överenskommelser, som äro ägnade att främja ett gott förhållande dem emellan samt förekomma störande avbrott i arbetet. Stadgandet härom avser närmast att till arbetsgivares och arbetares förfogande ställa personer med kompetens att leda fredliga underhandlingar dem emellan och att åt träffade överenskommelser av skilda slag giva en otvetydig avfattning, så att misstolkningar och därav föranledda tvister för framtiden ej behöva förekomma. Om arbetsgivare och arbetare önska, att förhandling om sådan överenskommelse skall äga rum u n d e r ledning av opartisk ordförande, men förlikningsmannen ej hinner medverka eller anses icke lämpligen böra redan i det skedet tillkallas, äger socialstyrelsen på parternas begäran utse lämplig person att leda förhandlingarna (2 §). I fråga om rättsverkan av de tvistandes överenskommelser, utfästelser eller andra beslut under förhandlingar gäller, allt efter beslutens innehåll och det sätt varpå de tillkommit, vad allmän lag förmår (10 §). Vid 1935 års riksdag h a r genom proposition (nr 32) framlagts förslag om ett betydelsefullt tillägg till medlingslagen. Förslaget avser att i lagen införa ett stadgande om s. k. varseltid. Då en arbetstvist uppstår, är det för arbetsfredens bevarande givetvis av vikt att parterna beredas tid till förhandlingar med varandra och att alltså stridsåtgärder icke omedelbart vidtagas. Vid skilda tillfällen hava därför förslag väckts att införa lagstadgat förbud mot att vid arbetstvist vidtaga arbetsinställelse eller liknande åtgärd före utgången av viss respit- eller varseltid. Frågan härom upptogs sålunda till behandling dels genom motioner vid 1897 och 1910 års riksdagar, dels ock genom 1911 års proposition (nr 43) till riksdagen med förslag bland

423 annat till lag om vissa arbetstvister, dock utan itt resultera i någon lagstiftningsåtgärd. Även det av socialstyrelsen 1916 framhgda förslaget till lag om vissa åtgärder till främjande av arbetsfred innehöll bestämmelser i ämnet. På grund av den s t å n d p u n k t vederbörande organisationer htogo i sina yttranden över förslaget kom dock 1920 års därå byggda proposiion med förslag till ny medlingslag icke att innehålla några motsvarande stadgmden. Frågan om varseltid upptogs sedermera av rettonmannakommissionen i dess betänkande med förslag till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (statens offentliga utredningar 1934: 16). I detta lagförslag stadgades (6 §) skyldighet för förening, som ville vidtaga massitgärd — d. v. s. blockad, bojkott, lockout eller strejk — att lämna skriftlig underättelse därom till den som åtgärden avsåge. Om denne tillhörde förening, i v a s verksamhet inginge att företaga massåtgärd, kunde underrättelsen lämnas till fireningen. Underrättelsen skulle lämnas minst en vecka i förväg utom då den gillde viss sympatiåtgärd, nämligen vägran att taga befattning med varor, som von avsedda för eller h ä r r ö r d e från rörelse, som dreves av part i den ursprungliga konflikten, då viss tid för underrättelsen ej skulle gälla (18 §). Förslaget irneiöll tillika bland annat den nyheten i förhållande till tidigare förslag, att däri G §) stadgades skyldighet för förening som ville vidtaga massåtgärd att samtidi;t med den skriftliga underrättelsen även lämna redogörelse för anledningen til åtgärden. Såsom motiv för denna bestämmelse anförde kommissionen, att stidsåtgärder många gånger torde vidtagas utan att angriparen gjort det faktiska och rättsliga läget fullt klart för sig. Om angriparen tvingades att på förhand ill motparten lämna en sanningsenlig redogörelse för sina motiv, kunde man firvänta att i många fall missförstånd kunde undanröjas och därigenom stridsitgärdens fullbordande undvikas. Överträdelser av förslagets nu berörda bestämnelser skulle i regel straffas med dagsböter (22 §). Förslaget lades till grund för ovannämnda proposition nr 32 till 1935 års riksdag men undergick därvid vissa jämkningar i lade inskränkande och utvidgande riktning, delvis föranledda av de yttranden son avgivits över kommissionens betänkande. Vid remissen till lagrådet framhöll föredragande departementschefen statsrådet Möller, att de föreslagna bestämmelsirna borde, i anknytning till vad tidigare föreslagits, lämpligen inskränkas till at avse allenast vidtagande av arbetsinställelse (lockout eller strejk). I vad konmissionsförslaget stadgade underrättelseplikt endast för föreningar vore det å andra sidan icke tillräckligt vittgående. Det saknades anledning att från dylil plikt befria en enskild arbetsgivare, som ämnade verkställa lockout, eller oorganiserade arbetare, som ämnade igångsätta en strejk. Underrättelse syntes jämvil böra ske till förlikningsmannen eller, om tvisten berörde flera förlikningsmans (istrikt, till en av dem. Med hänsyn till svårigheten att i vissa fall, t. ex. inom sjöfarten eller vid arbete av kort varaktighet, fullgöra underrättelseplikten eller akttaga varseltiden borde stadgas undantag för det fall att giltigt hinder däremot mötte. Departementschefen fann slutligen att bestämmelserna om underrättelseplkt lämpligen borde införas i medlingslagen som en ny paragraf (3 a §) samt konpletteras med straffbestämmelser och processuella föreskrifter. I enlighet med detta anförande h a r det genon propositionen framlagda lagförslaget erhållit följande lydelse: 3 a §. Innan arbetsinställelse vidtages skall, därest giltigt hinder icke möter, underrättelse om åtgärden lämnas motsidan ävensoir förlikningsmannen eller, om tvisten berör flera förlikningsmäns verksamhetsonråden, en av förlikningsmännen sist å sjunde dagen före den dag, då åtgärden skall taga sin början. Finnas å motsidan oorganiserade arbetare, må underrättdsen, i vad den avser nämnda ar-

424 betare, ske genom allmänt synliga anslag å arbetsplatsen. Underrättelsen skall innehålla redogörelse för anledningen till åtgärden. Förseelse mot bestämmelserna i första stycket straffes med böter, högst 300 kronor. Åtal för förseelsen anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare. Ådömda böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935. Detta lagförslag har sedermera antagits av riksdagen, dock med den jämkningen att ikraftträdelsen satts till den 1 oktober 1935 (se svensk förf.samling nr 440). På senaste tid hava i samband med a n d r a förslag r ö r a n d e åtgärder till befrämjande av arbetsfreden även upptagits frågan huruvida förefintliga bestämmelser om medling kunde i sådant syfte göras mer effektiva. I åtskilliga vid 1934 års riksdag väckta motioner (jfr a n d r a lagutskottets utlåtande nr 51/1934) har sålunda framhållits vikten av att framlagt medlingsförslag tillades större betydelse för tvistens biläggande än sådant för n ä r v a r a n d e ägde. Därutinnan har ifrågasatts, bland annat, att medlingsförslag skulle under vissa förhållanden tillerkännas bindande verkan, även om det icke godkänts av en majoritet inom vederbörande organisationer. Syftet med en sådan bestämmelse skulle vara ej allenast, ur samhällelig synpunkt, att skapa ökad arbetsfred utan ock att bereda en mera betydande minoritet inom en organisation skydd mot majoritetsförtryck. En annan fråga som i detta sammanhang borde undersökas vore, huruvida det icke borde förbjudas p a r t e r n a i en arbetskonflikt att u n d e r den tid medling påginge och innan framlagt medlingsförslag förkastats använda eljest lovliga stridsmedel. (Jfr motionerna I: 148 av h e r r Hamrin m. fl. och I I : 287 av h e r r Jeppsson m. fl. samt I: 241 av h e r r Löfgren och II: 496 av herr Carleson. I sistnämnda två motioner har, som framgår av det följande, spörsmålet angående omröstning givits en vidare syftning i det att utredningen föreslagits skola avse regler för omröstning till strejk eller lockout, oberoende av om förlikningsförslag förelåge eller icke.) Vidare hava ifrågasatts fordringar p å viss majoritet såväl av de röstberättigade som av de röstande samt — i fråga om arbetarparten — v i s s ålder hos de röstande, uteslutning av arbetslösa från rösträtt och — i fråga om arbetsgivarparten —• uteslutning från rösträtt av arbetsgivare, som skäligen kunde anses äga fördel av att förhindra en uppgörelse på grund av ekonomiska intressen på andra områden än det, inom vilket medlingen ägt rum. (Jfr motionerna I: 149 av herr Petrus Nilsson m. fl. och II: 289 av h e r r Pehrsson i Bramstorp m. fl.) Därjämte h a r framhållits nödvändigheten ur samhälleliga synpunkter att vinna trygghet för att frågor om igångsättande eller avslutande av arbetskonflikter samt omröstning om offentligt förlikningsorgans medlingsförslag verkligen bleve föremål för omsorgsfull och från obehöriga inflytelser frigjord prövning ävensom att omröstningsresultaten bleve uttryck för de närmast berörda arbetarnas verkliga mening. I detta sammanhang har även ansetts vara av vikt att få sakkunnigt bedömt, i vad mån intresset av den ostörda prövningen av förlikningsförslag borde föranleda lagstadgat skydd mot publicerandet av sådana förslag mot förlikningsorganets och parternas önskningar eller i vad mån den allmänna opinionen kunde anses utgöra en fredsfaktor. Vidare h a r påpekats att organisationsväsendet å såväl arbetsgivar- som arbetarsidan, sådant det nu förelåge, utvisade vissa avvikelser från de fackligt givna gränserna. Sådana avvikelser liksom ofullständigheter i organisationsväsendet kunde spela en ej oväsentlig roll ur förlikningsteknisk synpunkt och kunde medföra att vid en konflikt, b e r ö r a n d e å ena sidan mer än en organisation, träffandet av uppgörelse h i n d r a d e s trots att det övervägande

425 flertalet av konflikten direkt berörda arbetsgivare och arbetare vore villiga att bilägga densamma. Av vikt har även ansetts vara att erhålla utredning om de svårigheter för offentlig medling i arbetstvister i vårt land, som låge däri, att, medan arbetsgivarrepresentanterna i allmänhet ägde befogenhet att fatta bindande beslut vid förhandlingsbordet, arbetarrepresentanterna endast fungerade som förhandlingsombud, vilka fattade sina beslut under förutsättning av slutgiltigt godk ä n n a n d e av desamma genom omröstning bland organisationens medlemmar. (Jfr motionerna I : 154 av h e r r J. B. Johansson m. fl. samt II: 340 av h e r r Lindman m. fl.) Slutligen h a r ansetts böra undersökas, huruvida förlikningsförslag skulle kunna avslås vid förhandlingsbordet eller om icke som regel dylikt förslag, försåvitt det av förhandlingsdelegerade avsloges, borde gå till omröstning bland vederbörande organisationers medlemmar (jfr motionerna I: 241 av h e r r Löfgren och I I : 498 av herr Carleson). Spörsmålet om obligatorisk medling h a r ock upptagits i vissa av motionerna i fråga. Sålunda h a r i motionerna I : 148 av h e r r Hamrin m. fl. och I I : 287 av h e r r Jeppsson m. fl. ifrågasatts, huruvida icke — i sådana fall där obligatoriskt skiljedomsförfarande kunde bliva föreskrivet — försök först borde göras att genom medling bilägga uppkommen konflikt. I motionerna I: 149 av h e r r Petrus Nilsson m. fl. och I I : 289 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl. h a r förordats undersökning, huruvida icke obligatorisk medling, åtminstone i viss utsträckning, borde föreskrivas i fråga om tvister vid verksamhet, som bedreves av staten eller kommun och beträffande vilken en arbetstvist skulle hava den verkan att betydande samhällsintressen skulle hotas, t. ex. i fråga om kommunikationsföretag, sjukvårdsinrättningar, renhållningsverk samt vatten-, gas- och elektricitetsverk. Huruvida obligatorisk medling borde föreskrivas även i andra arbetstvister av större betydelse borde också bliva föremål för omprövning. Motionerna, vilka som förut nämnts gällde även andra åtgärder till främjande av arbetsfreden, föranledde riksdagen att i skrivelse den 11 juni 1934 (nr 373) hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig och förutsättningslös utredning r ö r a n d e de åtgärder på föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas i syfte att rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen och att främja arbetsfreden. Denna skrivelse föranledde Kungl. Maj:t att den 31 december 1934 tillkalla särskilda sakkunniga för verkställande av en förberedande utredning angående ingripanden från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet. Jämväl de vid 1935 års riksdag väckta motionerna I: 179 av h e r r Johan Bernh a r d Johansson m. fl. samt I: 253 av h e r r Elof Andersson m. fl. och I I : 439 av h e r r Andersson i Rasjön m. fl. beröra medlingsförfarandet. I anledning av dessa motioner beslöt riksdagen i skrivelse den 7 juni 1935 (nr 300) anhålla, att det pågående utredningsarbetet beträffande arbetsfredsfrågan bedreves i sådan ordning att förslag angående de spörsmål, om vilkas utredning riksdagen år 1934 gjort framställning, måtte kunna föreläggas riksdagen utan det dröjsmål, som skulle medföras av ett avvaktande av utredningens slutförande i övriga med sistnämnda spörsmål sammanförda frågor.

F r å g a n o m r ä t t s l i g r e g l e r i n g av a r b e t s g i v a r n a s o c h a r b e t a r n a s o r g a n i sationer samt vissa därmed sammanhängande spörsmål. Rätten för de enskilda medborgarna att sammansluta sig i föreningar eller andra organisationer med syfte att främja medlemmarnas ideella, ekonomiska eller andra intressen är i vårt land sedan gammalt allmänt erkänd. Den starka utveckling och differentiering, som bolags- och föreningsväsendet med tiden un-

426 dergått, h a r emellertid i det hänseendet påkallat statsmakternas uppmärksamhet, att för flertalet av de olika slagen sammanslutningar en oftast synnerligen detaljerad lagstiftning ansetts nödig för närmare reglering av de rättigheter och skyldigheter, som skola tillkomma eller åvila dels medlemmarna av en sammanslutning inbördes dels ock sammanslutningen och dess medlemmar i förhållande till utomstående, med vilken sammanslutningen träder i beröring. Sålunda finnas på bolags- och föreningsrättens område utfärdade lagar innehållande allmänna bestämmelser om handelsbolag och enkla bolag, om aktiebolag, om ekonomiska föreningar samt därjämte ett flertal författningar rörande vissa slag av dylika eller liknande sammanslutningar. Denna lagstiftning är i väsentliga stycken av tvingande natur i det den gäller oavsett vad bolagsordning eller föreningsstadgar innehålla eller eljest avtalats. I den mån så är fallet har avsikten till väsentlig del varit att skydda de enskilda medlemmarna emot otillbörliga eller eljest för dem oskäligt betungande beslut eller åtgärder från sammanslutningens sida. De s. k. ideella föreningarna, till vilka bland annat arbetsgivar- och arbetarorganisationerna, jordbrukares producentorganisationer samt köpmannasammanslutningar torde vara att räkna, hava hittills lämnats oreglerade av lagstiftningen. I rättspraxis hava de emellertid sedan länge tillerkänts rättssubjektivitet, d. v. s. förmåga att förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter ävensom kära och svara inför domstol, under förutsättning att de antagit stadgar som innehålla bestämmelser om, bland annat, hur beslut skall åstadkommas, samt att styrelse finnes utsedd. De ideella föreningarnas alltmer växande omfattning och betydelse hava föranlett önskemål om en lagstiftning även för dem. Sålunda anhöll 1899 års riksdag, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, varigenom dessa föreningars rättsliga ställning måtte lämpligen regleras. Kungl. Maj:t tillsatte med anledning härav en kommitté, vilken år 1903 avgav betänkande med förslag bland annat till lag om registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet. Enligt förslaget skulle rättskapacitet tillkomma endast sådana ideella föreningar, som i viss ordning blivit registrerade. I betänkandet sade sig kommittén hava övervägt, huruvida, utöver vad i allmänhet föreslagits, i lagen borde intagas några särskilda föreskrifter om fackföreningar men därvid funnit sådant icke lämpligen böra ske. Sålunda ansågs påföljd för tvång eller hot i syfte att tvinga någon att ingå eller icke ingå i fackförening hava sin rätta plats i 15 kap. strafflagen. För undvikande av att en fackförening genom underlåtenhet att anmäla sig till registrering skulle kunna undgå att med sina tillgångar ansvara för dess styrelses eller funktionärers åtgärder eller för medlemmarnas avtalsbrott, i den mån ansvar i sistnämnda hänseende bleve stadgat genom särskild lagstiftning angående arbetsavtal, hade ifrågasatts att vid ansvarspåföljd tillhålla föreningar i allmänhet eller särskilt fackföreningar att söka registrering. Att i allmänhet tvinga föreningar att låta registrera sig hade kommittén dock ansett vara ett alltför stort ingrepp i den enskilda friheten, särskilt med hänsyn till smärre föreningar och hemliga sällskap, och skulle påbudet inskränkas till att gälla endast fackföreningar, bleve det otvivelaktigt ansett såsom en förhatlig klasslagstiftning. År 1908 avgav den s. k. aktiebolagskommittén betänkande med förslag till, bland annat, lag om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet. Med ledning av de båda förslagen till föreningslagar förelade Kungl. Maj:t 1910 års riksdag (proposition nr 83) förslag till lag om föreningar, omfattande såväl ideella som ekonomiska föreningar. Frågan härom förföll dock på grund av att k a m r a r n a stannade i olika beslut. Vid 1911 års riksdag framlades i proposition (nr 35) förslag dels till lag om ideella föreningar, dels ock till lag om ekonomiska föreningar, vilka förslag i huvudsak byggde på tidigare förslag i dessa ämnen. Enligt det av lagutskottet tillstyrkta förslaget till lag om ideella föreningar skulle rättssubjektivitet endast tillkomma ideella föreningar som i viss

427 ordning blivit registrerade. Förslaget innehöll dessutom bestämmelser om föreningsmedlems intagande och avgång, om användande av förenings tillgångar, om styrelse och firmateckning, om revision, om föreningssammanträde, om talan mot styrelse eller revisorer, om ändring av föreningsstadgar och visst annat fall då särskild röstpluralitet för fattande av föreningsbeslut erfordrades, om klander av föreningsbeslut, om likvidation och upplösning, om registrering samt föreskrifter avseende visst fall då föreningar vore medlemmar i annan förening. Slutligen upptog förslaget straffbestämmelser och bestämmelser om undantag från lagens tillämplighetsområde. Första kammaren antog förslaget till lag om ideella föreningar under det andra kammaren avslog detsamma. Härmed hade frågan i vad den avsåg dessa föreningar förfallit. Anledningen härtill var den kritik som, icke minst ur fackföreningarnas synpunkt, riktats mot förslaget. Detta ansågs, bland annat, icke hava tagit tillbörlig hänsyn till den inom föreningslivet i stor omfattning använda organisationsformen av en centralorganisation med underavdelningar och till de väsentligen olika typer, som i detta avseende förekomme, allteftersom underavdelningarna intoge en självständig ställning till huvudföreningen eller vore av densamma i sin handlingsfrihet väsentligen inskränkta. Röster saknades icke heller för den uppfattningen, att lagstiftning på förevarande område blivit överflödig sedan rättspraxis alltmera stadgat sig i den riktningen, att ideella föreningar ansågos äga rättskapacitet, så snart de skaffat sig någorlunda fullständiga stadgar och valt styrelse. Andra kammaren biföll dock ett av vissa reservanter inom lagutskottet avgivet förslag, innefattande att riksdagen mätte hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av nytt förslag till lag om ideella föreningar. Den 30 november 1919 avgav hovrättsrådet O. H. Arsell, till fullgörande av ett honom år 1916 givet uppdrag, betänkande med utkast till lag om ideella föreningar. Enligt utkastets inledande bestämmelser skulle en av minst fem medlemmar bestående ideell förening, som utsett styrelse och antagit skriftliga stadgar, kunna registreras och därmed erhålla rättslig handlingsförmåga. I fortsättningen innehöll utkastet bland annat bestämmelser, gemensamma för registrerade och oregistrerade föreningar, samt särskilda bestämmelser rörande registrerade föreningar. Utkastet har icke föranlett några lagstiftningsåtgärder. Efter år 1919 har frågan om en rättslig reglering av de ideella föreningarna icke upptagits som ett självständigt problem förrän vid 1935 års riksdag. Hithörande spörsmål hava emellertid varit föremål för omprövning i andra sammanhang. Sålunda hava desamma berörts, bland annat, i ett av kommittén för behandling av den industriella demokratiens problem år 1923 avgivet betänkande med förslag till lag om driftsnämnder (statens offentliga utredningar 1923: 29) ävensom vid de utredningar som verkställts av den år 1926 tillsatta s. k. arbetsfredsdelegationen. Därjämte hava hithörande spörsmål behandlats i de utredningar och förslag som avgivits beträffande tredje mans rätt till neutralitet i ekonomiska konflikter m. m. (jfr statens offentliga utredningar 1933: 36 och 1934: 16 samt propositionen 31/1935 och andra lagutskottets utlåtande 29/1935). För dessa utredningar och förslag lämnas redogörelse i det följande. I några av de vid 1934 års riksdag väckta motionerna angående lagstiftning till arbetsfredens bevarande m. m. har även berörts frågan om rättslig reglering av arbetsgivares och arbetares fackliga organisationer. Sålunda anfördes i de två likalydande av h e r r Löfgren i första kammaren (I: 241) och h e r r Carleson i andra kammaren (II: 496) väckta motionerna, att staten borde ingripa bland annat mot den desorganisation, som bottnade i möjligheten att inom en sammanslutning strejk eller lockout kunde beslutas och igångsättas eller att en organisatoriskt förd konflikt kunde fullföljas, trots att konfliktbeslutet icke uppbures av en allmännare mening inom sammanslutningen. Regler vid omröstning inom en organisation i ändamål att förekomma beslut om strejk eller lockout utan

428 anslutning av en allmännare mening inom organisationen borde självfallet ytterst syfta till att förhindra, att en faktisk minoritet i fackförbund eller centralorganisation finge fälla ett förlikningsförslag eller besluta om strejk eller lockout. Majoriteten vid omröstningssammanträdet finge alltså icke utan vidare bestämma utgången, utan borde endast en kvalificerad majoritet kunna besluta om strejk och lockout. Även i de fall, där förlikningsförslag innefattade en kombination av kollektivavtal, omfattande ett flertal fackförbund, borde, till förh i n d r a n d e av att förslaget vräktes genom motstånd från ett eller annat m i n d r e förbund, för förkastande av förslaget fordras kvalificerad majoritet. Reglerna för omröstning till strejk eller lockout borde gälla oberoende av om förlikningsförslag förelåge eller icke. Den i Sverige förefintliga lagstiftningen r ö r a n d e förhållandena på arbetsmarknaden byggde icke på någon särskild författning om de fackliga förbundens och övriga organisationers konstitution och inregistrering. Skulle bestämmelser om ordningen vid omröstning om förlikningsmans förslag eller eljest om strejk eller lockout meddelas, nödgades man måhända gripa sig an med frågan om föreningarnas rättskapacitet, utöver vad nu faktiskt vore förhållandet. En blivande utredning måste alltså omfatta frågan om behovet av en sådan lagstiftning och eventuellt också innebära förslag till en sådan. Även i de två likalydande av h e r r Hamrin m. fl. i första kammaren (I: 148) och h e r r Jeppsson m. fl. i andra kammaren (II: 287) väckta motionerna har, delvis med annan utgångspunkt, hemställts om utredning och förslag till lagstiftning rörande en allmän reglering av de fackliga sammanslutningarnas ställning, organisation och verksamhet. Syftet med denna lagstiftning borde enligt motionärernas mening, liksom på föreningsrättens område i allmänhet, vara att n ä r m a r e bestämma, bland annat, sammanslutningens ändamål och organisation, villkoren för inträde och utträde, medlems rösträtt samt formerna för besluts fattande. Andra lagutskottet yttrade i sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 51), att vid en utredning rörande ytterligare åtgärder till arbetsfredens främjande frågan om den rättsliga regleringen av arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga sammanslutningar torde påkalla särskild uppmärksamhet. E h u r u det icke kunde förnekas, att mellan arbetsgivare och arbetare funnes vissa ofrånkomliga intressemotsatser i fråga om arbetslöner och andra arbetsvillkor, borde dock erinras, att deras organisationer ofta vid inbördes förhandlingar ernått en utjämning av motsättningarna på fredlig väg. Att arbetsgivares och arbetares fackliga föreningsväsen ej rättsligen utbildats hade dock framstått som en kännbar brist i vår lagstiftning. Med hänsyn till den starka utveckling, som under de senare åren de fackliga sammanslutningarna undergått och den ökade betydelse desamma i skilda avseenden erhållit, torde frågan om deras reglerande i lag böra upptagas till en allsidig utredning. Visserligen hade ej en allmän lagstiftning angående ideella föreningar kommit till stånd, men en utredning, inskränkt till att avse de fackliga sammanslutningarna, torde ej med nödvändighet föranleda en lagstiftning, som samtidigt utsträcktes till det här angivna området i dess helhet. Vid nyssnämnda utredning borde upptagas, bland annat, frågorna om villkoren för inträde i eller utträde ur dylik förening, om medlems rösträtt och om formerna för besluts fattande. I sistnämnda hänseende borde övervägas p å vad sätt gränser lämpligen skulle kunna uppdragas mellan de befogenheter, som tillkomme å ena sidan föreningens styrelse och å andra sidan dess medlemmar. Därutinnan borde även undersökas, i vilken omfattning medlemmarnas beslutanderätt skulle kunna uppdragas åt vissa särskilt utsedda medlemmar (jfr 39 a § i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar). I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen i sin förenämnda skrivelse den 11 juni 1934 (nr 373) om en allsidig och förutsättningslös utredning r ö r a n d e de åtgärder på föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunde

429 vidtagas i syfte att rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen och att främja arbetsfreden. Denna skrivelse föranledde Kungl. Maj:t, på sätt förut omnämnts, att den 31 december 1934 tillkalla särskilda sakkunniga för verkställande av en förberedande utredning angående ingripanden från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet. Som nyss antytts har vid 1935 års riksdag spörsmålet om en rättslig reglering av de ideella föreningarna upptagits till förnyad behandling. Sålunda ha i de likalydande motionerna I: 254 av h e r r Nyländer m. fl. och II: 438 av h e r r Sandström i Sollefteå m. fl. föreslagits, att riksdagen i huvudsaklig överensstämmelse med av motionärerna utvecklade synpunkter måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och framläggande av förslag angående lagstiftning om yrkesföreningar. I anledning av nämnda motioner hemställde a n d r a lagutskottet i utlåtande (nr 37), att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t ville verkställa utredning och för riksdagen framlägga förslag angående lagstiftning om ideella föreningar, vid vilken utredning borde beaktas frågan, huruvida särskilda regler i vissa avseenden borde meddelas för några slag av dylika föreningar, sådana som yrkesföreningar och andra föreningar med särskilda syften. På grund av k a m r a r n a s olika beslut förföll emellertid frågan om skrivelse i ämnet. För fullständighetens skull torde i detta sammanhang böra anmärkas, att vissa spörsmål på föreningsrättens område torde bliva föremål för behandling av kommittén angående privatanställda, i vars u p p d r a g ingår, bland annat, att verkställa utredning och utarbeta förslag r ö r a n d e frågan om rättslig reglering av de i enskild tjänst anställdas arbetsavtal och vad därmed äger samband. I direktiven för kommitténs arbete har framhållits, bland annat, att frågorna om förenings- och förhandlingsrätt borde bliva föremål för n ä r m a r e övervägande vid kommitténs arbete. Här torde ock böra omnämnas att 1934 års riksdag i skrivelse (nr 410) anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning angående fackliga eller a n d r a yrkesorganisationers kollektiva anslutning till politiska partier samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Ärendet, i vilket vissa förberedande undersökningar verkställts, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Som framgår av det ovan anförda är det beträffande organisationerna p å arbetsmarknaden främst vissa regler för dessas beslutanderätt i syfte att skapa garantier dels för att ett beslut icke kommer till stånd utan att det verkligen uppbäres av en allmännare mening inom sammanslutningen dels för att en förening skall ha för sin verksamhet lämpliga beslutmässiga organ, som tilldragit sig uppmärksamhet. Därjämte h a frågorna om villkoren för inträde i eller utträde ur dylik förening ansetts böra göras till föremål för utredning. I anledning härav skall i det följande lämnas en sammanfattande redogörelse för innehållet i arbetar- och arbetsgivarföreningarnas stadgar såvitt angår dylika regler. Redogörelsen omfattar allenast landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen samt därtill anslutna förbund. Arbetarorganisationerna. Landsorganisationen är sammansatt av förbund, som var för sig äga beslutanderätt i alla viktigare frågor. Dess konstitution är därför närmast av federativ karaktär. Självstyrelseprincipen utesluter emellertid icke, att landsorganisationen kan utöva inflytande på förbundens verksamhet. Vissa bestämmelser i stadgarna giva landsorganisationen direkt befogenhet att inverka på ett enskilt förbunds åtgöranden, andra ålägga de enskilda förbunden vissa begränsningar i deras fria handlande. Iakttagandet av sådana föreskrifter ä r i allmänhet en förutsättning för att det enskilda förbundet skall kunna komma i

430 åtnjutande av ekonomiskt understöd från landsorganisationen när det befinner sig i konflikt. I landsorganisationens stadgar föreskrives att ingen strejk får tillgripas som kan väntas föranleda lockout, med m i n d r e landssekretariatet eller för vissa fall represcntantskapet (representantskapet är landsorganisationens högsta beslutande myndighet, när kongress ej pågår, och består av representanter för de till landsorganisationen anslutna organisationerna jämte landssekretariatets ledamöter) därtill lämnat sitt bifall. Stadgarna innehålla vidare bestämmelser, som avse att åstadkomma samverkan vid lönerörelser mellan förbund, vilka hava medlemmar anställda inom samma yrke eller industri eller hos samma arbetsgivare. Avgörandet av under dylik gemensam lönerörelse till omprövning framkomna förslag, såväl som påbörjandet och avslutandet av konflikt, skall ske gemensamt av samtliga av lönerörelsen berörda förbund. Blockad av arbetsplats eller varor kan enligt stadgarna med b i n d a n d e kraft beslutas endast av förbundsstyrelse. Blockad, som träffar även arbetare tillhörande andra yrkesgrupper, får ej beslutas med mindre styrelsen för det eller de förbund, till vilka övriga arbetare äro anslutna, därtill lämnat sitt bifall. Kan enighet mellan förbundsstyrelserna i sådant fall ej ernås, skall saken inrapporteras till landssekretariatet, som då avgör frågan. Upprop om bojkott utfärdas av förbundsstyrelsen. Beträffande sympatiåtgärder märkes — förutom det förut omnämnda stadgandet, att strejk som kan föranleda lockout icke får tillgripas med mindre landssekretariatet eller i vissa fall representantskapet därtill lämnat sitt bifall — att understöd till de medlemmar, som deltaga i sympatistrejk eller sympatiblockad, skall betalas av det förbund, som hos förbund, vars medlemmar beröras av sympatiåtgärden, begärt densammas företagande. Av landsorganisationen utbetalas understöd i det fall att landssekretariatet antingen på eget initiativ eller efter framställning av förbundsstyrelse beslutit företagande av sympatiåtgärd. Tvister, som uppkommit mellan till landsorganisationen anslutna förbund, skola, såvida de ej kunna lösas på annat sätt och om endera parten så yrkar, enligt stadgarna biläggas av en p å visst sätt utsedd skiljenämnd, vars utslag äro för parterna bindande. De förbundsstadgar, vilka innehålla bestämmelser angående omröstning rörande avtalsförslag, föreskriva utan undantag, att omröstning skall vara sluten. Olika regler äro meddelade rörande omröstningen inom olika förbund, i vissa fall fordras enkel röstövervikt i andra åter kvalificerad majoritet. I denna översikt kommer någon redogörelse icke att lämnas för dessa regler utan allenast för ett inom landsorganisationen upprättat förslag till normalstadgar för de till landsorganisationen anslutna förbunden, vilket med vissa ändringar antagils inom tjugu av de till landsorganisationen anslutna förbunden (de förbund som haft kongresser sedan normalstadgarna framlagts). Detta förslag innehåller bland annat följande bestämmelser angående lönerörelser och förhandlingar. Framställning till arbetsgivare om upprättande av avtal, uppsägning av dylikt eller annan förändring av arbetsvillkoren kan ske endera på initiativ av förbundsstyrelsen eller efter att 2 / 3 av b e r ö r d a medlemmar genom sluten omröstning beslutat detta och förbundsstyrelsens godkännande erhållits. Söker arbetsgivare genomföra försämring av arbetsvillkoren eller uppstår tvist av annan orsak, skall vederbörande avdelning, därest den ej själv kan ernå tvistens biläggande, inrapportera förhållandet till förbundsstyrelsen. Arbetsgivarens svar på framställning som nyss sagts skall delgivas förbundsstyrelsen och dess beslut i anledning därav inhämtas, innan något vidare åtgöres från avdelningens sida. Skulle arbetgivare vägra att inleda underhandling eller förda underhandlingar ej hava lett till uppgörelse i godo och berörda medlemmar i anledning härav önska nedlägga arbetet, skall sluten omröstning därom företagas. Om denna utfaller så, att 2 / 3 av berörda medlemmar, som fyllt visst i normalstadgarna ej angivet antal år, röstat för arbetsnedläggelse, skall hemställan därom göras hos

431 förbundsstyrelsen, som beslutar, om och när sådan åtgärd skall vidtagas. Likaså äger förbundsstyrelsen rätt att ålägga grupp av medlemmar nedlägga arbetet, då så erfordras. Tillkännagivande om strejk, blockad eller bojkott får ej utfärdas utan förbundsstyrelsens godkännande. Förbundets medlemmar hava ej skyldighet eller rättighet att ställa sig till efterrättelse blockad- eller bojkottmeddelande, som icke utfärdats eller godkänts av förbundsstyrelsen. Beträffande förslag till uppgörelse i konflikt stadgas att detsamma skall underställas berörda medlemmars prövning, varefter utlåtande tillställes förbundsstyrelsen för definitivt beslut. Av dessa bestämmelser framgår att en viss centralisering eftersträvats beträffande vidtagandet av stridsåtgärder, i det att avgörandet härav enligt normalstadgarna tillkommer förbundsstyrelsen och ej de särskilda avdelningarna. I de fall, där omröstning förekommer, framgår av normalstadgarna, att denna endast är vägledande och att avgörandet tillkommer förbundsstyrelsen. Beträffande själva omröstningen föreligger den olikheten att, medan vid omröstning om arbetsnedläggelse fordras 2 / 3 majoritet, dylika regler icke äro meddelade för den vägledande omröstningen om förslag till uppgörelse. Av de tjugu förbund, som anslutit sig till normalstadgarna, ha femton antagit de förutnämnda bestämmelserna oförändrade, under det att de fem övriga beslutat ändringar både i skärp a n d e och mildrande riktning. Anslutning till landsorganisationen kan i princip varje industri- och fackförbund samt förening, vilken icke kan erhålla anslutning till förbund som nu sagts, vinna, därest organisationen i fråga erkänner landsorganisationens ändamål och är villig följa dess stadgar. Några bestämmelser om uteslutning ur landsorganisationen äro icke meddelade. I de förutnämnda normalstadgarna för de till landsorganisationen anslutna förbunden föreskrives, att envar inom ett förbunds verksamhetsområde anställd arbetare, som fyllt visst i normalstadgarna ej angivet antal år, äger rätt att bli medlem av förbundet. I händelse tvist uppstår om rätt till medlemskap avgöres denna av förbundsstyrelsen. Särskilda bestämmelser äro meddelade i fråga om återinträde efter uteslutning ur ett förbund, varjämte särskilda inträdesvillkor äro stadgade för den som uppträtt som strejk- eller blockadbrytare eller på annat sätt handlat osolidariskt. Uteslutning ur ett förbund kan enligt förslaget till normalstadgar ske, då medlem uppsåtligen bryter mot stadgarna eller vägrar ställa sig till efterrättelse av avdelningen eller förbundsstyrelsen utfärdade föreskrifter, som hava stöd i stadgar och kongressbeslut eller eljest uppträtt illojalt mot organisationen. Uteslutning företages av förbundsstyrelsen men kan även företagas av avdelning. Avdelningens beslut kan överklagas hos förbundsstyrelsen som slutgiltigt avgör ärendet. Arbetsgivarorganisationerna. Enligt svenska arbetsgivareföreningens stadgar äro varken de enskilda arbetsgivarna (delägarna) eller de till föreningen anslutna organisationerna (medlemmarna) betagna rätten att besluta om lockout. Pä arbetsgivareföreningen ankommer att avgöra om lockouten godkännes eller icke. Ett underlätet godkännande medför emellertid endast att medlemmen eller delägaren förlorar rätten till understöd. Vad beträffar de till arbetsgivareföreningen anslutna förbunden innehålla deras stadgar i regel föreskrifter, som i allt väsentligt ansluta sig till dem som finnas angivna i arbetsgivareföreningens stadgar. En enskild arbetsgivare, som vill förklara lockout mot sina arbetare, har sålunda att göra anmälan därom till förbundsstyrelsen som med till- eller avstyrkande överlämnar framställningen till svenska arbetsgivareföreningen. Lockout må jämväl påbjudas av arbetsgivareföreningens fullmäktige. (Fullmäktige utses av förbunden och äga beslutanderätt i vissa i stadgarna angivna

432 ärenden samt i frågor som arbetsgivareföreningens styrelse finner vara av den vikt att de böra underställas fullmäktige.) Har lockout påbjudits av fullmäktige eller godkänts av styrelsen, är envar delägare i föreningen skyldig ställa sig lockoutbeslutet till efterrättelse vid äventyr att eljest utgiva skadestånd. Svenska arbetsgivareföreningens stadgar innehålla inga bestämmelser angående omröstning r ö r a n d e förslag till uppgörelse. Enligt arbetsgivareföreningens stadgar förutsattes emellertid för avtals träffande godkännande av föreningens styrelse. Ej heller stadgarna för de till arbetsgivareföreningen anslutna förbunden innehålla särskilda bestämmelser r ö r a n d e omröstning om avtalsförslag. På förfrågan har från svenska arbetsgivareföreningen uppgivits, att föreningen underordnade organisationer hade att fatta beslut i avtalsfrågor liksom i andra ärenden på det sätt som av organisationernas stadgar framginge, samt att, när det gällde att å arbetsgivarsidan taga ståndpunkt till föreliggande avtalsförslag, det faktiska förfarandet vore synnerligen varierande från fall till fall, varför någon generell regel därutinnan icke kunde angivas. Allmänna bestämmelser finnas emellertid i förbundens stadgar om medlemmarnas rösträtt. Antalet röster, som tillkommer medlem, är i regel beroende av det antal arbetare, för vilket han är delägare i svenska arbetsgivareföreningen, eller av det penningbelopp, för vilket han är ansvarig till förbundet. I allmänhet fordras för beslut enkel röstövervikt. Då fråga är om beslut rörande framställning till arbetsgivareföreningen om allmän eller utsträckt lockout, kräves dock regelmässigt kvalificerad majoritet. Svenska arbetsgivareföreningens stadgar innehålla inga särskilda föreskrifter om beslutanderätten i fråga om blockader och bojkotter ej heller i regel stadgarna för de till arbetsgivareföreningen anslutna förbunden. I detta hänseende må emellertid omnämnas bestämmelsen i 23 § i arbetsgivareföreningens stadgar, som förbjuder till föreningen ansluten arbetsgivare att under pågående lockout eller strejk i strid mot styrelsens beslut direkt eller indirekt bereda arbete åt eller på annat sätt understödja strejkande eller utestängda eller eljest av konflikten berörda arbetare. Liknande bestämmelser äro meddelade i de olika förbundens stadgar. Av svenska arbetsgivareföreningens stadgar framgår att fråga om inträde i yrkes- eller ortförbund, anslutet till arbetsgivareföreningen, i sista hand avgöres av arbetsgivareföreningens styrelse. För att bliva antagen såsom delägare skall arbetsgivare genom underskrift godkänna såväl förbundets som föreningens stadgar. I detta sammanhang må omnämnas att yrkes- och ortförbundens stadgar fastställas av arbetsgivareföreningens styrelse och att ändringar ej få vidtagas utan att arbetsgivareföreningens styrelse lämnar sitt medgivande. Samma bestämmelser som de nu nämnda gälla i tillämpliga delar även den s. k. allmänna gruppen. Beträffande medlems inträde i arbetsgivareföreningen gäller att för godkännande av inträdesansökan fordras enhälligt beslut av föreningens styrelse, i annat fall hänskjutes ärendet till fullmäktiges avgörande. Sammanslutning av hantverkare må ej annat än u n d e r vissa förutsättningar antagas till medlem av föreningen. Enligt arbetsgivareföreningens stadgar u p p h ö r medlem- och delägarskap i föreningen vid det årsskifte som inträffar näst efter sex månader sedan uppsägning ägt rum. Har delägare icke ställt sig fullmäktiges eller styrelsens beslut om lockout till efterrättelse eller avsiktligt brutit mot vissa bestämmelser i arbetsgivareföreningens stadgar, är han förlustig alla rättigheter gentemot föreningen men är skyldig erlägga stadgade avgifter och fullgöra de inbetalningar, som av fullmäktige i enlighet med föreningens stadgar infordras, intill dess han efter skedd uppsägning u p p h ö r t att tillhöra föreningen, och skall han dessutom till föreningen utgiva det skadestånd, som fullmäktige pröva skäligt, därvid i allmänhet garantiförbindelsens belopp ej må överskridas. Stadgarna för flertalet till svenska arbetsgivareföreningen anslutna förbund innehålla bestämmelser om uteslutning ur förbundet av medlem, som bryter mot

433 stadgarna eller förbundsstyrelsens beslut, motarbetar förbundet eller på annat sätt genom sitt åtgörande skadar förbundets intressen. Bestämmelserna hava i regel kringgärdats av starka garantier. Endast inom några förbund har förbundsstyrelsen befogenhet att besluta i sådana frågor och då i regel endast när den är enhällig. I allmänhet skola desamma avgöras av förbundsmötet, där för beslut om uteslutning inom flertalet förbund kräves kvalificerad majoritet. Obligatoriskt skiljedomsförfarande i intressetvister och därmed sammanhängande spörsmål. Som förut berörts inskränker sig den svenska lagstiftningen för slitandet av s. k. intressetvister till ett på visst sätt reglerat medlingsförfarande, vilket i huvudsak bygger på frivillighetens grund. Tid efter annan ha emellertid uppkommit förslag om införande av tvingande rättsregler jämväl för avgörande av intressetvister. Därvid ha i främsta rummet krav rests om effektiva åtgärder till förhindrande av s. k. samhällsfarliga arbetsinställelser. Rörande innebörden av detta begrepp hänvisas till det följande. Som jämställda med de samhällsfarliga arbetsinställelserna ha vanligen ansetts arbetsinställelser inom samtliga av stat eller kommun drivna företag, varjämte beaktats de särskilt stora skador som kunna vållas jordbruket genom arbetsnedläggelser under skördetiden ävensom vådan för samhället i dess helhet av mer omfattande och långvariga arbetsinställelser överhuvud. Förslag har ock framställts därom att frågan om samhällets ingripande borde göras beroende av om arbetstvisten överhuvud medförde fara för betydande samhällsintressen. De förslag, som under senare år framkommit rörande åtgärder i angivna hänseenden, ha i huvudsak gått ut på införandet av en förbudslagstiftning mot arbetsinställelser, som nu nämnts, kombinerad med föreskrift att intressekonflikter inom förevarande verksamhetsgrenar skulle avgöras genom skiljedom. Understundom har tillika föreslagits att, innan skiljedomsförfarandet tillgrepes, försök skulle göras att genom medling få en godvillig uppgörelse till stånd mellan parterna. Den tanken har även framkommit att en lagstiftning av nu antydd innebörd visserligen borde förberedas men detta allenast för att den skulle kunna hållas i beredskap för kritiska situationer. Redan vid 1887 och 1897 års riksdagar hemställdes i motioner om utredning rörande inrättande av lagstadgade skiljedomstolar för slitande av tvister mellan arbetsgivare och arbetare. Motionerna, vilka dock icke togo särskilt sikte på de samhällsfarliga arbetsinställelserna, ledde icke till någon riksdagens åtgärd. I ett flertal vid 1921 års riksdag väckta motioner (1:5, 73 och 131 samt 11:53, 121, 204 och 206) hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag rörande åtgärder till förebyggande av allmänfarliga arbetsinställelser. I vissa av dessa motioner berördes särskilt vikten av arbetsfred inom jordbruket. I anledning av motionerna anhöll riksdagen på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 34) i skrivelse (nr 345), att Kungl. Maj:t måtte till prövning upptaga huruvida åtgärder till arbetsfredens bevarande, utöver vad redan vidtagits, ytterligare kunde företagas samt för riksdagen framlägga de förslag som därav kunde föranledas. På grund härav tillkallades en sakkunnig person att inom socialdepartementet biträda med den av riksdagen äskade utredningen. Efter en tid beslöt emellertid Kungl. Maj :t att arbetet härmed skulle vila. I en motion (I: 119) vid 1924 års riksdag yrkades då, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära, att berörda utredning snarast måtte återupptagas samt att för riksdagen bleve framlagda de förslag, som av utredningen föranleddes. Andra lagutskottet hemställde (utlåtande nr 22), att motionen måtte bifallas, men på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll frågan. Strax där28—11. 352871

434 efter förordnade emellertid Kungl. Maj:t om utredningens återupptagande samt uppdrog åt socialstyrelsen att verkställa densamma och inkomma med förslag i ämnet. Innan socialstyrelsen slutfört sitt uppdrag, tillkallade Kungl. Maj:t i början av 1926 en niomannadelegation, den s. k. arbetsfredsdelegationen, bestående av tre representanter för vardera landsorganisationen i Sverige och svenska arbetsgivareföreningen samt tre opartiska personer, med u p p d r a g att undersöka olika frågor r ö r a n d e arbetsfreden. Förutom frågan om obligatorisk skiljedom i rättstvister, vilken ju numera är reglerad genom lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol, borde enligt chefens för socialdepartementet, statsrådet Möllers uttalande till statsrådsprotokollet den 29 januari 1926 undersökningen avse frågan huruvida lagens stadga borde givas åt den faktiska rättsordning, som under tidernas lopp vuxit fram genom arbetarnas och arbetsgivarnas förenings-, förhandlings- och avtalsväsende. Nära sammanhängande härmed vore frågan om förenings- och förhandlingsrättens lagfästande, därvid hänsyn borde tagas även till sådana löntagargrupper, vilkas kollektiva förhandlingsrätt ännu ej vunnit hävd. Slutligen borde undersökningen även omfatta d e särskilt ömtåliga frågorn a om olika blockad- eller bojkottmetoder, tillämpade av arbetsgivare och arbetare, samt om möjligheterna för skiljedomsinstitutets införande inom olika arbetsområden även i andra tvister än rättstvister. Avsikten med undersökningen skulle icke vara att få till stånd utarbetade förslag till bestämda åtgärder utan avsåge densamma att låta olika grupper klart fixera sina ståndpunkter, så att därom kunde avgivas en officiell rapport, vilken borde kunna bilda ett fastare underlag för omdömet om ändamålsenligheten av vidare åtgärder till arbetsfredens främjande genom lagstiftning eller på annat sätt. Därvid vore det av lika vikt att få konstaterat, i vad mån samstämmighet kunde uppnås mellan de i undersökningen deltagande grupperna som i vad mån meningsskiljaktighet dem emellan alltjämt bestode. Genom det sålunda lämnade uppdraget ansåg sig socialstyrelsen tillsvidare befriad från att fullgöra det förutnämnda styrelsen lämnade utredningsuppdraget. I anledning av tre vid 1926 års riksdag väckta motioner (I: 89 och 192 samt I I : 283) anhöll riksdagen p å hemställan av a n d r a lagutskottet (utlåtande nr 18) i skrivelse (nr 167), att Kungl. Maj:t så snart Kungl. Maj:t ansåge det material föreligga, som vore erforderligt för bedömande av frågan om lagstiftningsåtgärder till arbetsfredens bevarande, ville utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga förslag i ämnet. Genom beslut, som Kungl. Maj:t därefter fattade, kom den igångsatta arbetsfredsutredningen att bedrivas efter två skilda linjer. Den 30 december 1926 förordnade Kungl. Maj:t (socialminister statsrådet Pettersson) tre personer att såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda vid fortsatt behandling av frågan om rättslig reglering av det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Behandlingen av denna fråga ledde sedermera till utfärdandet den 22 juni 1928 av lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol. Dessförinnan hade arbetsfredsdelegationen u p p h ö r t att fungera sedan landsorganisationens tre representanter i delegationen den 13 januari 1927 p å anförda skäl förklarat sig förhindrade att taga vidare del i delegationens arbete. Emellertid upptog chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, den 12 juli 1927 i statsrådet till behandling spörsmålet om tryggande av arbetsfreden vid statens och kommunernas arbeten. Departementschefen yttrade därvid, att i första hand syntes böra eftersträvas slutande av sådana kollektivavtal med arbetarna vid de olika företagen, att därigenom parternas mellanhavanden p å ett enhetligt sätt reglerades och former skapades för avgörande av uppkomna tvister. Vidare framhölls bland annat önskvärdheten ur arbetsfredens synpunkt att i avtalen intoges bestämmelser r ö r a n d e förfarandet, därest vid avtalstidens utgång parterna icke kunnat enas om nytt avtal. Möjlighet syntes för dylikt fall

435 böra beredas att under fullt betryggande former reglera parternas förhållande även efter angivna tid. Även andra åtgärder för arbetsfredens tryggande på ifrågavarande område borde emellertid komma under övervägande. Vid utredningen borde särskild hänsyn tagas till de i viss mån olikartade förhållanden, som, jämfört med statens verksamhet, rådde beträffande kommunerna. För utredning av nämnda frågor tillkallades tre sakkunniga — 1927 års arbetsfredssakkunniga — vilka sedermera i skrivelse den 12 december 1932 till departementschefen bland annat anförde, att avtalsförhållandena vid statens och kommunernas företag utvecklats i den riktning, som det givna utredningsuppdraget väsentligen åsyftat, samt att en fortsatt utredning efter de linjer, vilka främst skulle vara vägledande för de sakkunniga, icke syntes ägnad att medföra ytterligare positiva resultat. Med hänsyn härtill hemställde de sakkunniga om befrielse från det dem givna uppdraget. Den 17 december 1932 återkallade departementschefen de sakkunnigas uppdrag. På föranstaltande av de sakkunniga hade socialstyrelsen, enligt uppdrag av Kungl. Maj:t, verkställt utredning rörande anställnings- och avlöningsförhållanden för lägre personal i allmän tjänst. Nämnda utredning avslutades under år 1931 och föreligger i tryck (Sveriges officiella statistik, Socialstatistik, september 1931). Vid 1934 års riksdag upptogs spörsmålet åter till behandling. I de två likalydande motionerna av herr Hamrin m. fl. (1:148) och herr Jeppsson m. fl. (II: 287) yrkades, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t ville snarast låta verkställa utredning och för 1935 års riksdag framlägga förslag till lagstiftning rörande obligatorisk skiljedom och därmed förenat förbud mot arbetsinställelse såväl i arbetstvister, vari stat eller kommun vore part, som ock i andra arbetstvister, som medförde fara för betydande samhällsintressen. Motionärerna framhöllo i motiveringen till motionerna, att frågan huruvida en uppkommen konflikt vore av sist angiven beskaffenhet endast kunde avgöras från fall till fall. Avgörandet kunde överlämnas exempelvis åt en kommission, tillsatt enligt vissa i lag meddelade bestämmelser, eller åt Kungl. Maj:t, efter framställning av eller inhämtande av yttranden från myndigheter och sammanslutningar. Det kunde övervägas om skiljedomsvägen borde anlitas, innan det visat sig att konflikten ej kunnat biläggas genom medling. Skiljedomstolen kunde tänkas bestå antingen av den förlikningskommission, som medlat i tvisten, eller av en särskilt tillskapad permanent domstol. Då en tvist skulle gå till skiljedom, finge arbetsinställelse givetvis icke förekomma. Hade sådan stridsåtgärd redan vidtagits, borde den omedelbart hävas. Skiljedomen borde äga samma bindande verkan som ett kollektivavtal. Ett överträdande av skiljedomen komme därigenom att medföra samma påföljder som enligt lagen om kollektivavtal vore förenade med åsidosättande av ett sådant avtal. I två andra likalydande motioner av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. (I: 154) och herr Lindman m. fl. (II: 340) hemställdes, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning angående åtgärder till förebyggande och biläggande av samhällsfarliga arbetsinställelser och därmed sammanhängande stridsåtgärder. I motiveringen framhöllo motionärerna att utredningen syntes böra avse frågan huruvida arbetskonfliktens natur att vara samhällsfarlig borde vara att hänföra till vissa slag av för samhället nödvändiga funktioner, exempelvis samhällets förseende med livsmedel, vatten, gas och elektricitet etc. eller om även konfliktens omfattning och långvarighet borde komma i betraktande. Vidare inställde sig till övervägande, om särskilda åtgärder och i så fall vilka borde komma till användning vid förebyggandet eller biläggandet av samhällsfarliga konflikter av olika slag, särskilt huruvida arbetsinställelse, blockad m. fl. stridsåtgärder borde i för samhället viktiga verksamhetsgrenar förbjudas och andra utvägar anvisas till lösning av eventuella intressekonflikter. I detta sammanhang borde jämväl övervägas vad som kunde åtgöras för att stärka och

436 från inflytelser befria de organ, på vilka den u n d e r nuvarande förhållanden vanskliga uppgiften ankomme att företräda det allmännas intressen i frågor om reglerandet av arbetsvillkoren på olika områden av det allmännas verksamhet. Två andra även likalydande motioner av h e r r Petrus Nilsson m. fl. ( I : 149) och av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl. (II: 289), vilka utmynnade i en allmän hemställan om skyndsamma åtgärder till befordrande av arbetsfreden, togo i motiveringen även sikte p å nu berörda spörsmål. Sålunda förordades undersökning huruvida icke obligatorisk medling, åtminstone i viss utsträckning, borde föreskrivas i fråga om tvister vid verksamhet som bedreves av staten eller kommun och beträffande vilken en arbetstvist skulle hava den verkan att betydande samhällsintressen skulle hotas, t. ex. i fråga om kommunikationsföretag, sjukvårdsinrättningar, renhållningsverk samt vatten-, gas- och elektricitetsverk. F ö r sådana fall kunde det också vara av betydelse att få bestämt, att bestående avtal tillsvidare skulle gälla intill dess parterna hunnit taga ställning till framlagt medlingsförlag. En bestämmelse att gällande avtal skulle tillämpas tills ett påbörjat företag slutförts kunde vidare måhända vara p å sin plats i fråga om arbetstvist som uppkomme u n d e r utförande av en anläggning vilken avsåge att tillgodose ett allmänt intresse som ej tålde uppskov, t. ex. byggandet av ett sjukhus. Huruvida obligatorisk medling borde föreskrivas även i a n d r a arbetstvister av större betydelse borde också i detta sammanhang bliva föremål för omprövning. Även i dessa motioner h a ifrågasatts stadganden om obligatorisk skiljedom i vissa fall, exempelvis beträffande tvister om fria ackord, då förut bestående avtal lämnade vägledning för en skälighetsprövning av den nya prissättning, som följde av jämkning i avtalen. Slutligen anfördes i två likalydande motioner av h e r r Löfgren (I: 242) och av h e r r Carleson (II: 497) i huvudsak följande. Genom sin omfattning och koncentration h a d e föreningsväsendet på arbetsmarknadens område vunnit en enastående maktställning. Ur organisatorisk, teknisk synpunkt funnes icke längre något hinder för sammanslutningarna å arbetsmarknaden, närmast landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen, att genom omfattande arbetsinställelser förlama så gott som hela produktionsapparaten. Och tecknen syntes i varje fall tyda på att man borde vara beredd på en dylik eventualitet, särskilt som sympatistrejker och sympatilockouter icke vore några främmande led i arbetsstriden. Därför kunde staten icke längre stanna vid sin nuvarande mera neutrala, medlande ställning vid storkonflikter och andra konflikter av allvarligare beskaffenhet. I en sådan konflikt finge staten icke stå maktlös. Hade man denna inställning, uppstode frågan, om medlen borde skapas vid konflikttillfället eller om de borde på förhand finnas utformade och ställda i beredskap. För sin del ansåge motionärerna denna sistnämnda väg vara den enda tillrådliga. De maktmedel, som för ändamålet borde ställas till statens förfogande, borde en noggrann utredning kunna anvisa. Redan nu kunde påpekas vissa nära till hands liggande medel. Sålunda borde man kunna tänka sig, att förbud för visst tillfälle eller för viss kortare tidsperiod utfärdades mot sympatistrejk och sympatilockout, alliså h i n d r a n d e en utvidgning av en redan inträdd konflikt. Därutöver ginge steget till att direkt för visst tillfälle eller viss tid förbjuda alla konflikter eller rent av till förbud att fortsätta pågående konflikt, detta väl närmast i ändamål att tidsfrist skulle beredas en förlikningsmannainstitution att framkomma med ett medlingsförslag. Man kunde också tänka sig, att ett dylikt förbud mot strejk eller lockout k u n d e göras i avvaktan på en annan åtgärd, som dock måste betraktas såsom ett yttersta medel vid statens ingripande, nämligen obligatorisk skiljedom. I varje fall bleve de medel, som sålunda komme att tillgripas för att vid trängande behov h i n d r a en förlamning av näringslivet, av synnerligen ömtålig och grannlaga beskaffenhet. Ur det allmännas och näringslivets synpunkt borde det alltid betraktas såsom det lämpligaste och normala, att uppgörelser mellan

437 parterna skulle träffas genom parternas egna förhandlingar och åtgöranden. När man emellertid borde vara beredd på att tillgripa extraordinära medel i extraordinära fall, borde man p å förhand veta, vilka de medel vore, som kunde ställas till disposition, och i vilken ordning dessa medel skulle användas. Detta förutsatte emellertid en lagstiftning, som icke utan svårighet och säkerligen icke utan olägenheter kunde i en hast tillskapas. Försiktigheten syntes därför bjuda, att man på förhand hade ett förslag till en sådan lag författat och genom alla instanser förberett. Redan tillvaron av ett sådant på förhand utarbetat lagförslag skulle måhända verka återhållande på stridigheterna. I varje fall kunde man då med den skyndsamhet förhållandena påkallade och med större auktoritet i en för näringslivet kritisk situation tillgripa något av dessa yttersta medel. Motionerna avsåge sålunda icke att tillskapa någon lag i ämnet, som skulle utan vidare bliva gällande. Motionerna åsyftade i stället en beredskapslagstiftning. Eventuellt kunde man taga u n d e r övervägande att lämna regeringen fullmakt att u n d e r viss tid, exempelvis mellan riksdagarna, om sådana olyckliga tillfällen p å arbetsmarknaden då inträffade, som nyss antytts, tillgripa visst eller vissa i lagstiftningen anvisade medel. En i nu angivet syfte utarbetad beredskapslagstiftning borde riksdagen lämnas tillfälle att granska och yttra sig över. I anslutning till vad sålunda anförts hemställde motionärerna, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta utarbeta förslag till lagstiftning av angiven beskaffenhet och för angivet ändamål att tillämpas efter det Kungl. Maj:t och riksdagen därom fattat beslut, samt för riksdagen framlägga förslaget till förberedande granskning och yttrande. I sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 51) framhöll andra lagutskottet att — därest den i motionerna I: 242 och II: 497 förordade beredskapslagstiftningen komme till stånd — lagbestämmelser om obligatorisk skiljedom allenast undantagsvis torde få tillämpning. I fråga om en sådan beredskapslagstiftning, för vars åvägabringande starka skäl torde kunna anföras, syntes det vara en oeftergivlig fordran, att densamma kunde bringas i tillämpning endast under tydligt avgränsade förutsättningar. En lag i ämnet syntes böra hava karaktär av s. k. fullmaktslag, med stöd av vilken Konungen ägde att med avseende å viss arbetskonflikt av svårare beskaffenhet meddela de bestämmelser, som i lagen angåves. Vid utredningen r ö r a n d e innehållet i en sådan lag syntes böra övervägas, om och i vilken utsträckning däri borde ingå föreskrifter om obligatoriskt skiljedomsförfarande. Det torde ligga i sakens natur, att där obligatorisk skiljedom kunde förekomma, förhandlingar inleddes mellan parterna i syfte att på sådan väg få den uppkomna konflikten bilagd. För dylikt fall vore det emellertid av vikt, att förlikningsförhandlingarna försigginge under former, som vore ägnade att i största utsträckning underlätta ett gynnsamt förlopp av förhandlingarna. Ett stadgande om obligatoriskt skiljedomsförfarande syntes därför böra förutsätta särskilda regler om medling. Med anledning av, bland andra, dessa motioner anhöll riksdagen enligt utskottets hemställan i sin förut omnämnda skrivelse d e n 11 juni 1934 (nr 373), att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning r ö r a n d e vissa åtgärder på föreningsrättens och arbetsrättens områden, vilken skrivelse föranledde Kungl. Maj:t att den 31 december 1934 tillkalla särskilda sakkunniga för verkställande av en förberedande utredning angående ingripanden från samhällets sida p å vissa områden av det ekonomiska livet. Jämväl vid 1935 års riksdag väcktes motioner av betydelse för de spörsmål varom nu är fråga (se motionen I: 179 av h e r r Johan Bernhard Johansson m. fl. samt de likalydande motionerna I : 253 av herr Elof Andersson m. fl. och I I : 439 av herr Andersson i Rasjön m. fl.). I anledning av dessa motioner beslöt riksdagen, p å sätt förut omnämnts, i skrivelse den 7 juni 1935 (nr 300) anhålla att det pågående utredningsarbetet beträffande arbetsfredsfrågan bedreves i sådan ordning

438 att förslag angående de spörsmål, om vilkas utredning riksdagen år 1934 gjort framställning, måtte kunna föreläggas riksdagen utan det dröjsmål, som skulle medföras av ett avvaktande av utredningens slutförande i övriga med sistnämnda spörsmål sammanförda frågor. I detta sammanhang skall lämnas en kortfattad redogörelse för ett lagförslag, som har visst samband med frågan om arbetsfreden inom verksamhetsområden, där kommun är arbetsgivare. I januari 1933 gjordes en framställning från svenska kommunalarbetarförbundet hos Kungl. Maj:t, att sådana åtgärder måtte vidtagas som lämpligen kunde finnas påkallade för undanröjande av de i nuvarande lagstiftning förefintliga hindren för slutande av kollektivavtal för landets anstalts-, sjukhus- och brandpersonal. Något tidigare hade en liknande framställning gjorts av svenska sjukhuspersonalförbundet beträffande sjukhus- och anstaltspersonal. Framställningarna avsåge icke statsanställd personal. I anledning av dessa framställningar föreslog Kungl. Maj:t (socialminister statsrådet Möller) i proposition till 1934 års riksdag (nr 66) riksdagen att antaga ett tillägg till lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. Tillägget innefattades i en ny paragraf — 8 a § •—• vari föreslogs, att landsting skulle äga genom förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest funnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i sjukhuslagen och av Konungen med stöd av 20 § i nämnda lag eller eljest meddelade föreskrifter enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för personal vid sjukhus, för vilkas driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarade. Hade sådan reglering skett, vare sig genom avlönings- och tjänstgöringsreglementen eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skulle de givna bestämmelserna lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och befattningshavare. Genom vissa andra bestämmelser i sjukhuslagen skulle vad sålunda stadgats bliva tillämpligt även för sjukhus som dreves av kommun eller sammanslutning, vari landsting eller kommun deltoge. Anledningen till detta lagförslag var bland annat att den åsikten gjort sig gällande —• vilken vunnit visst stöd i ett utslag av regeringsrätten — att endast personalens rent ekonomiska förmåner kunde göras till föremål för bestämmelser i kollektivavtal. Beträffande brandpersonal framhöll föredragande departementschefen, statsrådet Möller, att ett liknande av regeringsrätten i fråga om nämnda personal meddelat utslag på det sättet beaktats vid träffande av kollektivavtal att i avtalet gjorts förbehåll om giltigheten av de föreskrifter, vilka stadsfullmäktige utfärdat eller komme att utfärda såsom brandordning och brandreglemente. Något lagligt hinder torde icke finnas för stadsfullmäktige att på sätt sålunda flerstädes redan skett efter förhandlingar med personalen enhetligt reglera dess anställningsvillkor, eventuellt även i kollektivavtalets form. I anledning härav föreslog departementschefen ingen ändring i de för brandpersonalen gällande lagstadgandena. Andra lagutskottet avstyrkte i utlåtande (nr 13) propositionen, vilken sedermera avslogs av riksdagen. Åtgärder till främjande på frivillighetens väg av samarbetet mellan parterna på arbetsmarknaden och inom de särskilda företagen. Från det allmännas sida ha jämväl åtgärder vidtagits för att på frivillighetens väg främja samarbetet mellan arbetsgivare och arbetare. På initiativ av den Lindmanska regeringen höllos sålunda år 1928 i Stockholm mellan företrädare av arbetsgivar- och arbetarsynpunkter ävensom andra för frågan intresserade personer överläggningar angående förefintliga möjligheter att på frivillighetens grund

439 åvägabringa bättre samverkan mellan p a r t e r n a p å arbetsmarknaden och inom de särskilda företagen. En i samband med denna s. k. arbetsfredskonferens tillsatt delegation (arbetsfredsdelegationen) avgav 1929 en sammanfattande r a p p o r t rörande konferensens resultat och de åtgärder i anledning därav, som syntes i vissa hänseenden böra vidtagas. I denna r a p p o r t betonade delegationen vikten av ökad insikt i de ekonomiska angelägenheterna och sammanhangen samt rekommenderade att undervisningen redan p å skolstadiet toge sikte på att bibringa eleverna förkunskaper på detta område. Tillika framhölls angelägenheten av efterföljande upplysningsverksamhet i form av föredrag och broschyrer. Förtroendefullt samarbete ute på arbetsplatserna betecknades som en huvudförutsättning för ernående av samförstånd och arbetsfred. I sådant avseende anfördes en del exempel p å organisatoriska anordningar, som kunde giva lämpliga uppslag för det lokala samarbetet, varjämte anvisningar lämnades på olika slag av frågor, som kunde göras till föremål för samarbete mellan företagsledning och anställda. I fråga om rationaliseringsproblemet anslöt sig delegationen till de uttalanden, som gjordes av den år 1927 i Geneve avhållna ekonomiska världskonferensen och vari betonades önskvärdheten av en ändamålsenlig rationalisering men samtidigt underströks vikten av att de b e r ö r d a arbetarnas intressen därvid så långt möjligt beaktades och skyddades. Delegationen tillade det högre och lägre arbetsbefälets utbildning stor betydelse för gott förhållande p å arbetsplatserna samt förordade därför ökat utrymme åt undervisning i ämnen som vore av större betydelse för detta befäl. Vidare ansågs behov föreligga av en central utbildningsanstalt för det lägre arbetsbefälet. Delegationen, som jämväl berörde arbetsbefälets ställning vid arbetskonflikter, framhöll slutligen vikten av att till arbetsbefäl utvaldes omdömesgilla personer, som ej blott vore yrkeskunniga utan även förstode arbetarnas kynne och hade förmåga att på lämpligt sätt föra befäl. I enlighet med ett av delegationen tillika väckt förslag tillsattes sedermera en s. k. arbetsfredskommitté med uppgift att följa utvecklingen av samarbetet mellan arbetsgivare och arbetare p å arbetsplatserna samt att tillhandagå med upplysningar och anvisningar i detta hänseende. Kommittén har avgivit tryckta r a p porter 1930 och 1931.

Industriell demokrati. Den 29 juni 1920 u p p d r o g Kungl. Maj:t åt en kommitté att verkställa utredning angående den industriella demokratiens problem samt att inkomma med det förslag vartill utredningen kunde giva anledning. Att dessa problem åtminstone i viss mån ingå i det komplex av frågor som sammanhänga med önskemålen om tryggad arbetsfred framgår av de direktiv för utredningen, som meddelades i samband med kommitténs tillsättande. Däri angavs nämligen den industriella demokratiens bärande idé vara en nygestaltning av förhållandet inom industrien och jämförliga företag mellan produktionsmedlens ägare, produktionens tekniska ledare och de i produktionen i olika ställningar medverkande, varigenom åt dessa sistnämnda grupper skulle beredas ett tryggat inflytande på vederbörande förelags förvaltning och allmänna utveckling, och därigenom främjas en nu ofta saknad solidaritet hos industriens arbetare med den produktion, som deras arbete skapar. Kommittén fullgjorde sitt u p p d r a g genom att 1923 avgiva dels betänkande jämte förslag till lag om driftsnämnder (statens offentliga utredningar 1923: 29), dels ock en redogörelse för den industriella demokratien i utlandet (statens offentliga utredningar 1923: 30). Det av kommittén framlagda lagförslaget innebar (se 1 §), att u n d e r vissa (i 2 § angivna) förutsättningar driftsnämnder skulle inrättas vid företag inom industri och hantverk för att bereda arbetarna vidgad insikt i pro-

440 duktionen och ökad förmåga till aktiv verksamhet för dess främjande samt för åvägabringande av en förbättrad samverkan mellan företagens arbetare och ledning. Driftsnämnd skulle (enligt 5 §) bestå av högst 12 ledamöter, därav högst 9 utsedda av arbetarna och högst 3 av arbetsgivaren. Nämnden skulle tillvarataga arbetarnas tekniska erfarenheter och insikter, så att dessa i möjligaste mån komme produktionen till godo, samt utveckla arbetarnas förmåga till aktiv verksamhet i produktionen (16 § 1 mom. 1 st.). Arbetsgivaren ålåge att bereda nämndens ledamöter tillfälle att taga kännedom om produktionstekniken vid företaget samt att inför n ä m n d e n klargöra produktionsprocessen, dock utan skyldighet för honom att visa eller omtala tekniska anordningar eller rön vilkas u p p e n b a r a n d e kunde skada företaget (16 § 1 mom. 2 st.). Nämnden borde bereda arbetarna tillfälle till ökad kunskap angående arbetet och företagets tekniska organisation (16 § 1 mom. 3 st.). Nämnden skulle beredas tillfälle att avgiva y t t r a n d e i fråga om förändringar i de tekniska a n o r d n i n g a r n a inom företaget samt ägde till arbetsgivaren inkomma med förslag i tekniska frågor (16 § 2 mom.). Nämnden skulle verka för bästa möjliga ekonomi i driften och ägde fördenskull rätt att av arbetsgivaren erhålla erforderligt material för b e r ä k n a n d e av driftskostnaderna, dock icke uppgifter om sådana ekonomiska förhållanden som hänförde sig till arbetsgivarens allmänna affärsställning eller vilkas u p p e n b a r a n d e kunde skada företaget (17 § 1 mom.). Nämnden skulle av arbetsgivaren beredas tillfälle att avgiva yttrande i fråga om avsevärda förändringar i företagets ekonomiska förhållanden samt ägde rätt att till arbetsgivaren inkomma med yttrande eller förslag i ekonomiska frågor b e r ö r a n d e företaget (17 § 2 mom.). En gång var tredje månad skulle arbetsgivaren lämna n ä m n d e n redogörelse över företagets och affärernas allmänna läge och gång (17 § 3 mom.). Nämnden ålåge att verka för ett gott förhållande mellan arbetare och arbetsledning samt ägde behandla frågor b e r ö r a n d e arbetarna personligen i deras förhållande till företaget (18 § 1 mom.). Där avskedande av arbetare ägt rum eller ifrågasattes under omständigheter som kunde tolkas såsom kränkning av föreningsrätten eller avskedandet eljest kunde anses oberättigat, kunde nämnden på begäran av arbetarorganisation inom företaget avgiva yttrande i ärendet. Om arbetsgivaren icke godkände yttrandet finge ärendet hänskjutas till vederbörande förbundsorganisationer (18 § 2 mom.). Rörande planerad inskränkning i driften skulle arbetsgivaren snarast möjligt underrätta nämnden, vilken, därest avskedande av arbetare tillika ifrågasattes, ägde däröver avgiva yttr a n d e eller förslag. Godtoges icke detta av arbetsgivaren, finge ärendet hänskjutas till vederbörande förbundsorganisationer (18 § 3 mom.). Nämnden skulle hava uppmärksamheten riktad p å efterlevandet av utfärdade bestämmelser om arbetarskydd samt hos arbetsgivaren söka rättelse i förefintligt missförhållande (19 § 1 mom.). Då arbetare skadats i arbetet skulle en av nämnden utsedd arbetare och en representant för arbetsgivaren, där sä prövades nödigt, verkställa undersökning angående olyckan ävensom beredas tillfälle avgiva yttrande vid den av polismyndigheten jämlikt 21 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete föranstaltade undersökningen (19 § 2 mom.). Förslaget har icke lett till några lagstiftningsåtgärder. F ö r s l a g e t till l a g o m v i s s a e k o n o m i s k a s t r i d s å t g ä r d e r o c h d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e frågor.1 Jämväl de lagförslag som framlagts r ö r a n d e skydd för tredje man i ekonomiska konflikter och därmed sammanhängande spörsmål ha behandlat frågor av betydelse för tryggande av freden såväl p å arbetsmarknaden som på det allmänt ekonomiska området. 1 Redogörelsen bygger i huvudsak på de utredningar som verkställts i samband med förslagen till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder.

441 Innan redogörelse lämnas för lagförslagen ifråga, skall en översikt givas över de olika stridsformer som kommit till användning i vårt land. Till en början må framhållas att de ekonomiska stridsåtgärderna i vårt land, vilka med undantag för vissa individuella åtgärder ursprungligen tillgripits allenast vid arbetstvister, så småningom kommit i b r u k icke blott vid ekonomiska tvister i allmänhet utan även vid tvister utanför det ekonomiska området exempelvis vid politiska motsättningar mellan angriparen och den angripne. Då emellertid stridsmedlen ifråga till sin beskaffenhet äro principiellt likartade vare sig de komma till användning vid en arbetstvist eller vid en tvist av annat slag, kommer vid redogörelsen att bortses ifrån vilken tvist eller motsättning som föranlett åtgärdens tillgripande.

I.

Olika former av stridsåtgärder.

De ekonomiska stridsåtgärderna torde lämpligen k u n n a uppdelas i kollektiva och individuella. Till de kollektiva räknas arbetsinställelse samt blockad och bojkott, till de individuella uppsägning av arbets- och hyresavtal samt annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, då detta icke är att betrakta som en kollektiv stridsåtgärd, ävensom i vissa fall underlåtenhet att ingå ekonomiska förbindelser. I vårt land har språkbruket icke uppdragit någon bestämd gräns mellan blockaden och bojkotten. Skillnaden mellan dessa stridsmedel kan därför ej läggas till grund för en systematisk framställning i ämnet. I det följande komma därför de kollektiva stridsåtgärderna att uppdelas allenast i två grupper, nämligen arbetsinställelse och blockad. Under begreppet blockad hänföres även bojkott. I en särskild avdelning behandlas de individuella åtgärderna. A. Kollektiva stridsåtgärder. 1. Arbetsinställelse. Arbetsinställelserna äro av två slag, lockout eller strejk, allteftersom initiativet utgår från arbetsgivar- eller arbetstagarparten. Beslut om lockout och strejk offentliggöres i regel genom anslag å arbetsplatsen, i tidningspressen eller på annat sätt. Såväl lockouten som strejken kunna emellertid också vara hemliga. Strejk föreligger alltså även i det fall att arbetstagarna i samförstånd men en efter en, efter individuella uppsägningar, sluta sin anställning. Ett motsvarande tillvägagångssätt kan förekomma jämväl å arbetsgivarsidan. Arbetsinställelsen är antingen fullständig eller partiell. Som partiell arbetsnedläggelse torde böra betraktas vägran från de anställda vid ett företag att taga befattning med varor från ett annat företag som är invecklat i strid med sina arbetstagare. I en särställning stå obstruktion (cacanny) och sabotage, d. v. s. utförande av otillfredsställande arbete eller förstörande av värden, vilka enligt sin natur äro hemliga åtgärder och i vissa fall kunna vara att betrakta som med arbetsinställelse jämförliga åtgärder. 2. Blockad. Med blockad (bojkott) förstås en samverkan mellan flera personer eller företag som går ut på antingen att avbryta vissa bestående ekonomiska förbindelser med en eller flera andra personer eller företag eller ock att underlåta att knyta några nya ekonomiska förbindelser med de blockerade. De olika blockaderna, vilka till sin beskaffenhet äro synnerligen växlande, torde vid en systematisk framställning i ämnet lämpligen k u n n a sammanföras i fem olika grupper nämligen arbetsblockad, tillförselblockad, avsättningsblockad, transportblockad och allmän blockad. Arbetsblockad. En arbetsblockad kan vidtagas både av arbetsgivare och arbetstagare. F r å n arbetsgivarsidan tar den formen av blockad av arbetskraft d. v. s. avser att förhindra en grupp arbetstagare eller en enskild arbetstagare att erhålla

442 tillfälle till arbete; från arbetarsidan sker den genom blockad av arbetsplats, därvid syftet är att h i n d r a en arbetsgivare att erhålla arbetstagare för ett visst arbete. En arbetsblockad kan vidtagas både i samband med lockout eller strejk och självständigt. Om lockouten ä r allmän, omfattande exempelvis en hel näringsgren, föreligger uppenbarligen ringa utsikt för något nämnvärt antal av de utestängda arbetstagarna att skaffa sig arbete. Blockaden blir då effektiv utan några ytterligare åtgärder. Berör den däremot endast ett eller några få företag inom en industrigren kan möjlighet finnas för arbetstagarna att få arbete hos i lockouten icke deltagande arbetsgivare. För att avskära arbetstagarna denna möjlighet vidtaga arbetsgivarna särskilda åtgärder. De hänvända sig till andra arbetsgivare med anmodan att icke anställa ifrågavarande arbetstagare. Äro arbetsgivarna anslutna till en organisation torde denna ha gjort det till ett åliggande för medlemmarna att icke sysselsätta arbetstagarna i fråga. Samma förhållande äger rum vid arbetsinställelse i form av strejk. Det ligger i den av strejk träffade arbetsgivarens intresse att inga strejkande arbetstagare beredas sysselsättning och arbetsinkomst genom förflyttning till annan arbetsplats. Blockad av arbetskraft i samband med lockout eller strejk genomföres pä så sätt att en förteckning p å de blockerade arbetstagarna av arbetsgivaren eller arbetsgivarorganisationen översändes till a n d r a arbetsgivare där de blockerade kunna väntas erhålla arbete. Är antalet av de blockerade arbetarna mycket stort, som fallet t. ex. är då blockaden äger rum i samband med arbetsinställelse inom en hel industrigren, kan av praktiska skäl någon personförteckning icke förekomma.; Arbetsgivarna underrättas då endast om att arbetsinställelse föreligger hos vissa arbetsgivare och att vid behov av arbetskraft skall tillses att inga lockoutade eller strejkande arbetstagare antagas. Medan lockouten är en öppen åtgärd som delgives genom anslag på arbetsplatsen, i tidningspressen eller på annat sätt, försiggår däremot blockaden av arbetskraft icke offentligt utan genom meddelande från arbetsgivaren respektive arbetsgivarorganisationen till andra arbetsgivare. Arbetsblockaden kan som nämnts också användas av arbetsgivare utan samband med lockout eller strejk. Den riktas då mot enskilda arbetstagare som arbetsgivarna av olika anledningar anse m i n d r e önskvärda och som de därför sträva hålla borta från arbetsplatserna. Blockaden genomföres i detta fall vanligen på det sättet att arbetstagarna uppföras i arbetsgivarnas svarta lista, det s. k. arbetarregistret. Här h a r blockaden, som är av hemlig natur, icke en övergående karaktär som ett led i en akut tvist ägnad att påskynda lösningen av densamma utan tjänar andra syften. Såsom en särskild form av hemlig arbetsblockad torde kunna betraktas den överenskommelse som lärer existera mellan arbetsgivarna inom viss näringsgren att icke mottaga en arbetstagare som innehaft eller innehar anställning hos annan arbetsgivare inom samma näringsgren. Jämväl arbetstagarnas blockad av arbetsplats användes oftast i samband med arbetsinställelse. Enligt sakens natur skulle arbetsinställelsen ha föga betydelse, om andra arbetstagare obehindrat kunde intaga de strejkandes platser. Detsamma är förhållandet vid av arbetsgivare företagen lockout, därest arbetsgivaren söker med annan arbetskraft uppehålla driften eller del därav. I främsta rummet torde det då för arbetstagarna gälla att förhindra utlastning av företagets färdiga produkter. Emellertid förekommer arbetsblockad i stor utsträckning som en självständig företeelse, d. v. s. utan samband med arbetsinställelse. Man blockerar t. ex. ett ännu ej påbörjat arbete •—• ett tillvägagångssätt som kommit till användning inom skogs- och flottningsarbetet — eller man riktar blockad mot en arbetsgivare som avslutat ett arbete och i någon hänseende icke fullgjort eller förmenas icke hava fullgjort sina förpliktelser mot arbetarna. Ibland förklaras en arbetsplats, vid vilken arbetet fortgår, i blockad allenast för ny arbetskraft, varigenom man åsyftar att ge starkare eftertryck åt en igångsatt lönerörelse eller dylikt.

443 Blockad av arbetsplats äger i regel r u m offentligt i det att blockaden kungöres genom anslag å arbetsplatsen samt genom annonser och notiser i pressen. Hemlig blockad av arbetsplats förekommer emellertid även i viss omfattning. I detta sammanhang må särskilt omnämnas det s. k. arbetsgivarregistret. Arbetsgivarregister lärer förekomma i olika former. Den syndikalistiska arbetarorganisationen torde vara den som teoretiskt utformat registertanken och ivrigast propagerat för densammas förverkligande. Som ersättning för de kollektiva avtalen ined därtill h ö r a n d e prislistor vill nämnda organisation att för varje arbetsföretag skall u p p r ä t t a s ett register innehållande uppgift å alla förekommande arbeten samt de priser som enligt organisationens beslut böra krävas för varje sådant arbete. Fungerar registret vid en arbetsplats efter beräkning, blir följden, därest arbetsgivaren icke godkänner den prissättning som upptagits i registret, att platsen avfolkas. Arbetstagare göra m å h ä n d a förfrågan om erhållande av arbete men kräva därvid den i registret upptagna, av arbetsgivaren icke godkända lönen. Ehuru öppen konflikt icke råder och arbetsplatsen icke offentligen är förklarad i blockad, kan arbetsgivaren ej erhålla arbetskraft. Blockaden existerar ändå men är av hemlig natur. Endast i undantagsfall torde emellertid den syndikalistiska organisationen ha lyckats med större framgång omsätta registertanken i praktiken beroende d ä r p å att denna organisation endast omsluter minoriteter av arbetare inom vissa industrier men dessutom i huvudsak arbetar inom o m r å d e n där kravet på yrkeskunskaper är mindre. F ö r ett framgångsrikt genomförande lorde nämligen registret i regel förutsätta dels en hög organisationsprocent bland arbetarna och dels en betydande yrkeskunskap, Tillförselblockad. Med tillförselblockad förstås i främsta rummet en blockad varigenom företag eller enskilda personer u n d a n d r a g a s andra produktionsfaktorer än arbetskraften, d. v. s. då tillförseln av materialier till produktionsverksamheten stoppas (materialspärr). Ett typiskt exempel h ä r p å utgjorde den s. k. cementspärren som inträffade år 1920 i samband med en då pågående konflikt inom byggnadsverksamheten. Under denna konflikt vidtogos av svenska arbetsgivareföreningen åtgärder till förhindrande av att viktigare byggnadsmaterial utlämnades till användning vid sådana företag, som sysselsatte arbetare, tillhörande de i konflikten indragna arbetarorganisationerna. Blockader av detta slag kunna även företagas från arbetarsidan. Det har sålunda förekommit att framställning gjorts hos köpmän att icke leverera byggnadsmaterial till en arbetsgivare, vars byggen förklarats i blockad. Under begreppet tillförselblockad kan lämpligen hänföras jämväl det fall då blockaden icke avser att träffa den angripnes produktiva verksamhet utan i stället riktar sig mot hans rent personliga livsföring. Så är förhållandet då blockaden går ut på att söka h i n d r a en person från att erhålla bostad eller att för sitt eget och familjens behov inköpa födoämnen, njutningsmedel eller a n d r a förbrukningsartiklar. Den senare formen av tillförselblockad kan uppenbarligen i motsats till materialspärren endast vara riktad mot enskilda personer och icke mot företag. Exempel på det senare slaget av tillförselblockader utgöra de fall där köpmän, kaféidkare, konditoriinnehavare, bageriidkare, inatvaruhandlare m. fl. tvingas att icke sälja livsförnödenheter till »strejkbrytare» eller till bönder, som befinna sig i konflikt med sina lantarbetare. Det h a r vidare förekommit att personer, som h y r t bostad till »strejkbrytare», vägrats göra uppköp hos vissa köpmän. Ytterligare h a r det inträffat att jordbrukarsammanslutningar vid konflikt r ö r a n d e vägarbeten beslutat att icke leverera mjölk och kött till vissa industriorter. Till förevarande grupp av tillförselblockader kunna även hänföras de fall då näringsidkare föra svarta listor över kunder, som icke göra rätt för sig eller som eljest äro misshagliga, i syfte att h i n d r a dem från att erhålla vissa nyttigheter. Slutligen h a r det förekommit att upplåtare av bostad, i samband med företagande av vräkningsåtgärder mot- nyttjanderättshavare som vidtagit hyresstrejk eller eljest underlåtit att fullgöra prestation avsedd att

444 utgöra vederlag för hyresförmånen (t. ex. lantarbetare i vilkas löneförmåner ingår fri bostad), sökt hindra de vräkta att erhålla bostad inom orten i fråga. Avsåttningsblockad. Med avsättningsblockad förstås en blockad som går ut på att minska eller omöjliggöra avsättningen respektive anlitandet av enskilda personers eller företags produkter eller tjänster. Blockad av detta slag, vilken ofta benämnes bojkott, förekommer huvudsakligen mot personer eller företag, som producera varor för direkt avsättning bland den stora allmänheten eller som förmedla dylika varor eller som eljest ha beröring med en större allmänhet, t. ex. innehavare av kommunikationsanstalter, hotell och gästgiverier, platsbyråer. Blockad av hela hus eller lägenheter för uthyrning förekomma även. Såsom en art av avsättningsblockad torde ock böra betraktas det fall då medlemmarna i en hyresgästförening besluta att underlåta erlägga förfallande hyror i avvaktan på lösningen av en hyrestvist med fastighetsägarna. Avsättningsblockaden riktar sig ibland icke mot en persons eller ett företags verksamhet i dess helhet utan endast mot en begränsad del av densamma. Såsom exempel härå må nämnas att blockad från jordbrukarsammanslutnings sida förekommit av en auktion, som anordnats av en godsägare, i anledning av att denne sålt mjölk till lägre pris än det i orten gängse. Avsättningsblockader av detta partiella slag vidtagas framför allt mot sådana personer vilka med hänsyn till sin verksamhet icke kunna träffas genom mera omfattande blockader. Avsättningsblockad igångsattes huvudsakligen av arbetstagare eller konsumenter (t. ex. fackföreningar, hyresgästföreningar, jordbrukarsammanslutningar). Exempel saknas dock ingalunda på att sådana blockader utgått från annat håll, t. ex. från köpmannaorganisationer. Sålunda ma nämnas att avsättningsblockad från järnhandelsförenings sida riktats mot fabrikanter av järnvaror med anledning av försäljningar som fabrikanterna verkställt till kooperativa företag och enhetsprisaffärer som konkurrerat med föreningen. En avsättningsblockad genomföres vanligen på två linjer, i det att de blockerande dels själva avhålla sig från att verkställa inköp av de blockerade produkterna respektive att anlita de blockerade företagen (konsumtionsblockad), dels ock söka förmå andra konsumenter, d. v. s. den stora allmänheten, att göra detsamma (kundspärrning). För att den senare angreppsmetoden skall bli effektivär det uppenbarligen nödvändigt att blockaden göres känd för alla, som kunna tänkas vilja understödja densamma. Utom det vanliga offentliggörandet i tidningar och genom cirkulär är det i dessa fall vanligt, att s. k. blockadvakter utsättas i närheten av den plats där företagets produkter eller tjänster utbjudas. Dessa blockadvakter ha till uppgift att rikta muntliga eller överlämna skrivna eller tryckta uppmaningar (blockadlappar) att deltaga i blockaden — eller, vad därmed är likvärdigt, meddelande om blockaden — åt personer, som stå i begrepp att verkställa inköp hos eller eljest anlita det blockerade företaget. Transportblockad. Med transportblockad förstås en blockad, som avser att förhindra att personer som icke äro anställda i det företags tjänst, som angripits med transportblockad, verkställa transport av varor till eller från det blockerade företaget. Vägra de anställda att utföra sådana transporter föreligger icke en transportblockad utan en partiell arbetsnedläggelse. En transportblockad förekommer icke gärna ensam utan i regel i förening med en arbets- eller avsättningsblockad, någon gång ock i förening med en tillförselblockad. Då en arbetsplats förklaras i blockad eller då ett företags produkter blockeras, inträffar det nämligen ofta att särskild blockad utfärdas mot transport av råvaror till eller färdiga produkter från arbetsplatsen eller företaget i fråga. I den bekanta under år 1930 inträffade s. k. Beckerkonflikten, då två färghandelsfirmor i Stockholm, som bedrevo såväl fabriksrörelse som försäljning av sina varor i öppen bod, utsattes för blockad, innehöll förklaringen härom, att blockaden skulle omfatta bolagens samtliga butiker (blockad av arbetsplats) samt desammas varor (avsättningsblockad) ävensom alla transporter till eller från bolagen (transportblockad). Deltager

445 ett företags personal i en transportblockad, t. ex. genom att vägra att taga befattning med varor som h ä r r ö r a från ett blockerat företag, föreligger från personalens sida gentemot dess egen arbetsgivare ingen transportblockad utan en partiell arbetsnedläggelse. Därest ett blockerat företag ombesörjer sina transporter genom egna transportmedel, kan en transportblockad genomföras på så sätt att företagets transportmedel förklaras i blockad. Blockaden går i så fall närmast ut p å att h i n d r a att dessa erhålla betjäning vid bensinstationer eller reparationsverkstäder m. m. Som redan förut antytts måste transportblockaden hållas isär från andra blockadformer. Den omständigheten att en blockad riktas mot ett företag som bedriver transportverksamhet, t. ex. mot ett rederi eller ett droskbolag, medför icke i och för sig att blockaden blir att hänföra till transportblockad. En dylik blockad, som angriper företagets centrala verksamhet, är begreppsligen att hänföra till arbets- eller avsättningsblockaden och icke till transportblockaden. Allmän blockad. Icke så sällan inträffar det att en person helt allmänt förklaras i blockad utan att blockadförklaringen angiver, vari blockaden skall bestå. En sådan blockad åsyftar att de blockerande skola avbryta alla ekonomiska och sociala förbindelser med den blockerade och verka för att även personer som icke tillhöra de blockerandes egen krets komma att göra detsamma. Hur en sådan blockad i det speciella fallet kommer att verkställas är främst beroende på den blockerades funktion i samhället. Blockader av detta slag företagas i regel av arbetarsammanslutningar mot arbetstagare, vilka anses h a gjort sig skyldiga till bristande solidaritet antingen vid någon konflikt t. ex. genom att utföra blockerat arbete, genom att köpa i en blockerad affär eller h y r a i ett blockerat hus eller ock genom vägran att ansluta sig till någon arbetarorganisation. En sådan blockad går vanligen under namnet prickning. Blockaden brukar fortgå till dess den prickade erhållit absolution genom avbön hos den organisation, som utfärdat prickningen. Vid prickningen lärer blockaden ofta genomföras på det sätt, att de blockerande genom hänvändelse till arbetsgivarna söka h i n d r a den blockerade att erhålla arbete. Genom hot om strejk med åtföljande arbetsblockad kan argetsgivaren förmås att efterkomma en sådan framställning. Sker så kommer blockaden att verka som en blockad av den prickades arbetskraft. Därest arbetsgivaren är organiserad, lärer emellertid en sådan framställning från arbetstagarsidan i regel icke leda till något resultat. De blockerande kunna även söka förh i n d r a att den prickade erhåller bostad, får verkställa inköp i affärer eller erhålla servering å kaféer. Blockaden verkar då som en tillförselblockad. Ofta iir det emellertid den sociala blockaden som drabbar den angripne hårdast. Det har också inträffat att en allmän blockad riktats mot andra än arbetstagare. Så har det förekommit att blockad utfärdats från jordbrukarsammanslutnings sida mot en enskild jordbrukare, som vägrat ansluta sig till deras organisation, ävensom av lantarbetare mot bönder i samband med en pågående arbetskonflikt. I dessa fall torde blockaden närmast ha varit avsedd att verka som avsättningsblockad mot de blockerades produkter, men de angripna ha även träffats på det sättet att de förhindrats att verkställa inköp hos vissa handlande. Mot köpmän lärer allmän blockad icke förekomma, då de effektivast kunna angripas genom avsättningsblockad. Den allmänna blockaden kungöres genom meddelanden i pressen. B. Individuella s t r i d s å t g ä r d e r . Utmärkande för de individuella stridsåtgärderna är att en enskild person eller ett enskilt företag avbryter en redan bestående mer eller mindre fast ekonomisk förbindelse med någon annan person eller något annat företag eller i vissa fall underlåter att ingå ekonomiska förbindelser. Åtgärden kan någon gång vara riktad mot ett flertal personer eller företag, dock får den härvid icke ha erhållit en sådan

446 k a r a k t ä r att den är att betrakta som en kollektiv stridsåtgärd. De individuella stridsåtgärderna kunna vara av en mångfald olika slag. Förutom uppsägning av arbets- och hyresavtal samt Underlätelse att förnya sådant avtal må n ä m n a s uppsägning av lån till betalning, strypande av kredit, exempelvis genom vägran att låta den angripne diskontera ytterligare växlar, vägran att verkställa ytterligare leveranser till en gammal kund eller ombyte av leverantör från kundens sida. Stora svårigheter föreligga att erhålla närmare kännedom om förekomsten av dessa åtgärder. Orsaken härtill ligger i främsta rummet i de ifrågavarande åtgärdernas individuella beskaffenhet. Härtill kommer emellertid att den angripne, försåvitt åtgärden är av allvarligare betydelse för honom, ofta befinner sig i en så beroende ställning i förhållande till angriparen, att han anser det lönlöst att sätta sig till motstånd mot angriparens önskningar, så mycket mer som den angripne i dessa fall ofta icke h a r någon organisation bakom sig från vilken han kan p å r ä k n a stöd. I en del fall h a emellertid dylika åtgärder kommit till allmänhetens kännedom. Vid konflikter mellan arbetsgivare och arbetare h a r det inträffat, att arbetsgivarna beordrat kontorspersonal eller arbetsledare att utföra arbete, som ankommit på de lockoutade eller strejkande arbetarna. Då uppmaningen icke efterkommits av viss tjänsteman, har det förekommit, att denne omedelbart blivit uppsagd. Framhållas må emellertid att i de fall där den anställde p å grund av uttrycklig bestämmelse i arbetsavtalet eller eljest är skyldig att utföra det arbete, vartill han beordras, en uppsägning av den anställde vid vägran att utföra arbetet i fråga icke kan betraktas såsom en stridsåtgärd i den mening, vari detta begrepp h ä r fattats. över huvud är det enligt gällande rättsordning så att om vid avtalsbrott medkontrahenten använder sig av de medel, som rättsordningen för sådant fall tillerkänner honom, detta icke kan anses såsom tillgripande av en ekonomisk stridsåtgärd, även om åtgärden betraktad såsom isolerad skulle vara av sådan natur. En hyresvärd, som uppsäger eller låter vräka hyresgäst som icke betalar h y r a n eller vägr a r att utföra arbete som utgör vederlag för hyresförmånen, företager sålunda icke en ekonomisk stridsåtgärd. Beträffande de individuella stridsåtgärderna över huvud må slutligen framhållas, att desamma i motsats till arbetsinställelsen och blockaden icke särskilt utbildats och kommit till användning vid arbetskonflikter. Deras huvudsakliga användningsområde (avbrytande av ekonomisk förbindelse) torde vara vid ekonomiska konflikter mellan olika företagare.

II.

Förslaget till lag o m vissa ekonomiska stridsåtgärder.

Sedan professorn Ragnar Bergendal den 30 november 1933 framlagt utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål (statens offentliga utredningar 1933: 36) samt de av professor Bergendal utarbetade utkasten till lagstiftning i ämnet överarbetats av den s. k. trettonmannakommissionen i dess den 4 maj 1934 avgivna betänkande med förslag till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (statens offentliga utredningar 1934:16), framlade Kungl. Maj:t genom proposition den 16 januari 1935 (nr 31) förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. Förslaget utgjorde en inom socialdepartementet verkställd överarbetning av trettonmannakommissionens förslag. Liksom detta sistnämnda avsåg propositionens lagförslag i princip att förbjuda ekonomiska stridsåtgärder, vidtagna mot tredje man, d. v. s. mot den som icke är part i den egentliga tvisten. Men därjämte upptog lagförslaget liksom kommissionens förslag en avdelning, vari behandlades vissa speciella fall, då stridsåtgärd riktades icke mot tredje man utan mot part. Däremot medtogs icke i propositionen det av kommissionen förordade fristående förslaget om tillägg till 11 kap. strafflagen, avseende generellt förbud mot utdelande av blockadlappar, utställande av blockadvakt o. d. å offentlig plats,

447 även när stridsåtgärd i och för sig var tillåten. Icke heller medtogs i propositionen förslaget om ändring i tryckfrihetsförordningen, avseende straff för uppmaning i tryckt skrift till förbjudna stridsåtgärder. En ändring i grundlag ansågs icke böra ske i anslutning till den provisoriska lag, varom h ä r vore fråga. Propositionens förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder reglerade med ett p a r undantag, nämligen ifråga om föreningsrätten samt beträffande arbetsledares, tjänstemäns och därmed jämställdas ställning till en konflikt, endast stridsåtgärder. Lagförslagets huvudtanke var, liksom kommissionens motsvarande förslag, att skydda utanför en ekonomisk konflikt stående näringsidkare att indragas i denna emot sin vilja. Det byggde på den grundsatsen att konflikter borde utkämpas mellan de tvistande parterna själva och att utomstående näringsidkare skulle tillåtas att behålla en neutral ställning till båda de stridande parterna. En huvudförutsättning för lagstiftningen var enligt föredragande departementschefens, statsrådet Möllers, uttalande i motiven att densamma icke enbart reglerade stridsåtgärder mot tredje man, som vidtoges i anslutning till konflikter p å arbetsmarknaden. Därest lagstiftningen skulle upphöja till en rättsprincip grundsatsen om skydd för tredje mans neutralitet i arbetstvister, borde enligt departementschefens mening denna rättsprincip genomföras även p å andra områden av det ekonomiska livet, där förhållandena vore likartade. I detta hänseende intog propositionen samma ståndpunkt som professor Bergendals betänkande och kommisionens förslag. Tredje mans neutralitet skyddades sålunda även i konflikter, som utkämpades mellan t. ex. jordbrukare och deras avnämare eller deras leverantörer, i strider p å hyresmarknaden, i konflikter mellan konkurrenter på affärslivets område eller i konflikter mellan arbetsgivare inbördes (t. ex. leveransspärr gentemot tredje m a n ) . Propositionens förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder inleddes (1 §) med en beskrivning av de stridsåtgärder, som vore föremål för reglering i lagen i vissa särskilda fall. Det skilde, i huvudsaklig överenstämmelse med kommissionens förslag, på tre grupper av stridsåtgärder: kollektiva stridsåtgärder, d. v. s. blockad, bojkott och arbetsinställelse (lockout eller strejk) eller därmed likställda åtgärder; uppsägning av arbets- eller hyresavtal samt slutligen annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det skedde av flera i samverkan eller eljest vore till avsevärt men för den angripne. I andra fall betraktades i propositionen icke avbrytande av ekonomisk förbindelse som stridsåtgärd. Ej heller hänfördes underlåtenhet att ingå ekonomiska förbindelser till detta begrepp. De sålunda angivna stridsåtgärderna av olika typer vore förbjudna dels i vissa u p p r ä k n a d e undantagsfall, när de riktades mot andra parten i en tvist, dels mera generellt, n ä r de riktades mot neutral tredje man. I övriga fall fingo stridsåtgärderna i fråga vidtagas utan att lagförslaget lade något h i n d e r i vägen härför. Inom den första gruppen av förbudsbestämmelser — stridsåtgärder mot p a r t — märktes följande fall. Stridsåtgärd, som utgjorde led i en förföljelse av viss person, igångsatt i anledning av hans religiösa eller politiska åsikter eller av andra liknande grunder, fick icke vidtagas (2 §). Darutin'nan överensstämde propositionen med kommissionens förslag. Det andra hithörande fallet avsåg vad kommissionen kallade stridsåtgärder i vedergällningsyfte (3 §). Därmed åsyftades stridsåtgärder, som vidtogos i syfte att straffa en person för hans hållning i en redan avslutad arbetskonflikt eller annan ekonomisk tvist. Sålunda förbjöds arbetsgivare att efter uppgörelse i en arbetskonflikt vidtaga stridsåtgärd i form av avskedande av arbetare, som varit särskilt aktiv under konflikten. Vidare hörde under denna bestämmelse det fall då en utomstående tredje man, t. ex. en handlande, efter primärkonfliktens slut utsattes för bojkott på grund av sin hållning under konflikten. Tankegången var att alla dylika trakasserier skulle upphöra med primärkonfliktens biläggande.

448 Enligt kommissionsförslaget skulle även alla repressalier mot stadgebrytande föreningsmedlemmar och mot osolidariska arbetsgivare och arbetare vara förbjudna i och med primärkonfliktens avslutande. I denna sistnämnda punkt avvek propositionen från kommisionens förslag. Prickning av »strejkbrytare» skulle icke vara förbjuden i och med att arbetskonflikten upphört. Ej heller skulle t. ex. en förening av jordbrukare vara förhindrad att även efter primärkonfliktens avslutande vidtaga repressalier mot en osolidarisk medlem. Dock skulle åtgärd, som nu sagts, vara förbjuden, där den vore att hänföra till förföljelse varom i 2 § vore fråga. I detta sammanhang anmärktes i motiven att de repressaliemedel, som arbetsgivarföreningar använde gentemot osolidariska medlemmar, nämligen indrivning av vite enligt på förhand deponerade reverser, redan enligt kommissionens förslag skulle vara medgivna såsom icke fallande under begreppet stridsåtgärd. Det tredje stadgandet i avdelningen om stridsåtgärder mot part avsåg förbud mot stridsåtgärder, som innefattade kränkning av föreningsrätten (4 §). Propositionen gjorde detta skydd för föreningsrätten mer omfattande än vad kommissionen föreslagit genom att uppställa en allmän regel om föreningsrättens respekterande, vilken regel avsåg icke blott stridsåtgärder av alla slag utan även andra åtgärder som innebure kränkning av föreningsrätten, t. ex. vitesutfästelser. Angående föreningsrätt för arbetsledare och annan i förtroendeställning hade kommissionsförslaget gjort den inskränkningen att uppsägning av arbetseller hyresavtal såsom stridsåtgärd icke skulle vara förbjuden om vederbörande ansåges ej skäligen böra vara medlem av förening, som avsåg tillvaratagande av honom underställd personals intressen eller annan sådan anledning förelåge. Enligt propositionen fingo inskränkningar i föreningsrätten för dessa personer ske endast i kollektivavtal. Propositionen upptog icke något förbud mot stridsåtgärder, som åsyftade organisationstvång. Denna fråga betraktades av departementschefen såsom helt fristående från spörsmålet om föreningsrätten och ej tillräckligt utredd för att kunna upptagas i lagförslaget. Såsom fjärde fall av partsstrider upptog propositionen förbud mot kollektiva stridsåtgärder, riktade mot familjeföretag och föranledda av tvist rörande arbetsförhållandet (5 §). Propositionens förslag överensstämde här i sak med kommissionens. Sålunda förbjödos kollektiva stridsåtgärder mot den som utförde arbete för egen räkning eller drev näring utan biträde av annan än make, avkomlingar, adoptivbarn eller egna eller makes föräldrar eller syskon. Slutligen upptogs såsom femte fall i denna avdelning de s. k. utpressningsblockaderna och under vissa betingelser även s. k. indrivningsblockader (successorblockader) (6 §). Propositionen avvek i vissa hänseenden från kommissionsförslaget. Beträffande utpressningsblockader stadgades, att stridsåtgärd — vare sig kollektiv sådan eller individuell — ej fick vidtagas i syfte att förskaffa någon betalning för arbete, som icke blivit av honom utfört, eller för att förmå någon att avstå från honom tillkommande arbetslön eller för att eljest bereda någon obehörig vinning. Indrivningsblockader förbjödos när de avsågo indrivning av betalning av någon, som efter gäldens uppkomst övertagit egendom eller rörelse vartill gälden hänför sig, såframt denne varken vore betalningsskyldig för gälden eller vid övertagandet haft eller bort ha kunskap om dess förhandenvaro. Vissa i kommissionsförslaget intagna ytterligare förbud inom denna avdelning ha brutits ut för att behandlas i annat sammanhang eller ytterligare utredas. Sålunda framlades i särskild proposition (nr 33) förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen, avseende skydd för den som avlagt vittnesmål eller avgivit utsaga vid förhör inför myndighet. Kommissionen hade jämväl föreslagit förbud mot stridsåtgärder riktade mot ämbets- eller tjänstemän eller innehavare av offentligt uppdrag. Bestämmelser härom upptogos icke i propositionen, enär frågan ansågs behöva ytterligare utredas.

449 Avdelningen om stridsåtgärder mot tredje man innehöll i likhet med kommissionsförslaget ett allmänt förbud mot sådana stridsåtgärder, under förutsättning att tredje man iakttagit neutralitet i tvisten. Var tvisten mellan p a r t e r n a lagstridig eller avtalsstridig, skulle skyddet för tredje man u n d e r en dylik tvist vara ännu mer vidsträckt, i det att neutralitet då ej uppställdes såsom betingelse för skyddet. I konkurrenstvister r ö r a n d e kundkrets, prissättning, affärsbetingelser, arbetstillfällen eller dylikt förbjödos dock endast kollektiva stridsåtgärder mot tredje man (8 och 9 §§), även detta i överensstämmelse med kommissionsförslaget. I dylika fall skulle således uppsägning av arbets- och hyresavtal samt avbrytande av ekonomisk förbindelse icke vara förbjudna stridsmedel även om de riktades mot en neutral tredje man. Som nämnts utgjorde förutsättningen för tredjemansskyddet i regel att tredje mannen iakttagit neutralitet. Beträffande neutralitetsbegreppet avvek propositionen (10 §) från de tidigare förslagen i vissa hänseenden. Den viktigaste avvikelsen gällde frågan om »strejkbrytares» ställning under konflikt. Kommissionen hade behandlat det fall då någon r e d a n tidigare varit anställd vid en arbetsplats och under konflikten fortsatt arbetet och det fall då någon antagit arbete under eller omedelbart före konflikten olika. Endast »strejkbrytare» av den senare kategorien skulle enligt kommissionsförslaget betraktas som oneutrala. Propositionen hade icke bibehållit denna skillnad utan hänförde båda kategorierna till dem som icke skulle åtnjuta skydd. Endast i vissa undantagsfall, nämligen om konflikten utgjorde avtalsbrott eller eljest vore lagstridig eller vidtagen i strid mot organisationens stadgar och när fråga vore om »skyddsarbete», åtnjöts skydd av dem som bröto blockaden. Propositionen hade ock tillfogat ett par kategorier av »oneutrala», nämligen sådana som stode i viss ekonomisk intressegemenskap med part i tvisten. Angående begreppet skyddsarbete hade i propositionen dels vidtagits vissa inskränkningar, dels ock vissa utvidgningar i förhållande till kommissionens förslag. Såsom skyddsarbete betraktades enligt propositionen sådant arbete, som icke kunde anstå utan fara för människor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner, husdjur eller dylikt. Lika med skyddsarbete ansågs arbete, som någon var skyldig utföra p å grund av offentlig tjänsteplikt eller särskild föreskrift i lag. Liksom enligt kommissionsförslaget skulle arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd vara befriad från att vid arbetsinställelse utföra, förutom sina vanliga göromäl, annat arbete än skyddsarbete (11 §). Avtal av a n n a n innebörd var ogiltigt. Propositionen företedde emellertid den avvikelsen från kommissionens förslag i denna del att skyddsarbete icke skulle kunna, såsom kommissionen hade föreslagit, bestämmas på avvikande sätt i kollektivavtal. Vidare skulle enligt propositionen, i motsats till kommissionsförslaget, den föreslagna bestämmelsen om avtals ogiltighet äga tillämpning jämväl å redan ingångna avtal. Sympatiåtgärd u n d e r ett avtals bestånd är enligt kollektivavtalslagen förbjuden allenast om därigenom en aktion skulle understödjas som i sig innefattar ett avtalsbrott. Såväl i propositionen som i kommissionens förslag upptogs frågan om sympatiåtgärders tillåtlighet till n ä r m a r e reglering. Enligt b å d a förslagen betraktades sympatistrider som stridsåtgärder mot tredje man men tillätos n ä r primärkonflikten utgjordes av tvist angående u p p r ä t t a n d e av kollektivavtal. Till medgivna sympatiaktioner räknades arbetsinställelse jämte arbetsblockad ävensom vägran att taga befattning med varor, som vore avsedda för eller h ä r r ö r d e från rörelse, som drevs av part i den ursprungliga tvisten (12 § ) . I övriga fall skulle således sympatiåtgärder vara förbjudna. Beträffande påföljderna av bestämmelsernas överträdande avvek propositionen från kommissionsförslaget. Kriminalisering hade i möjligaste mån undvikits. Den vanliga påföljden var skadestånd (13 §). Jämte skadestånd k u n d e överträdelse av lagen medföra att domstolen utfärdade förbud mot stridsåtgärdens vidtagan29—11.

450 de eller fortsättande m. m. (17 §). Straffpåföljd inträdde vid kollektiva stridsåtgärder endast i ett fall, nämligen om någon efter det domstolen meddelat förbud uppmanade eller eljest sökte förmå annan att deltaga i kollektiv stridsåtgärd, och eljest i det fall att någon efter förbuds utfärdande vidtoge eller fortsatte annan stridsåtgärd än kollektiv. Straffet utgjordes av dagsböter (18 §). I motsats mot kommissionen föreslogs i propositionen inrättandet av en specialdomstol för ekonomiska stridsåtgärder. I denna skulle representanter för de viktigaste närings- och yrkesintressen, som av lagen berördes, ha säte (19 §). Allmän åklagare ägde åtalsrätt när fråga vore om ansvarstalan. En eller flera särskilda åklagare skulle förordnas för dessa mål (20 och 21 §§). Beträffande domstolen för ekonomiska stridsåtgärder och rättegången därstädes skulle i huvudsak gälla bestämmelserna i lagen om arbetsdomstol (23 §). De i kommissionsförslaget upptagna föreskrifterna om vissa villkor för behörighet att vidtaga stridsåtgärder och om ställande av säkerhet (§§ 2—5 i kommissionsförslaget) medtogos icke i propositionen. Enligt dessa regler fingo kollektiva stridsåtgärder icke vidtagas av enskilda personer utan allenast av föreningar som hade till ändamål att företaga dylika åtgärder, d. v. s. de egentliga kamporganisationerna. Genom de föreslagna reglerna eftersträvades därjämte en viss centralisering av rätten att vidtaga stridsåtgärder. Utgjorde en förening huvudorganisation i förhållande till andra föreningar, fingo nämligen de underordnade föreningarna ej vidtaga kollektiva stridsåtgärder utan skulle detta ankomma på huvudorganisationen. I fråga om vilken organisation som skulle betraktas såsom huvudorganisation skulle stadgarnas bestämmelser vara avgörande. En huvudorganisation fick i princip icke vidtaga kollektiva stridsåtgärder utan att ha nedsatt säkerhet. Dessa behörighetsregler avsågo icke blott åtgärder som reglerades i den av kommissionen föreslagna lagen om ekonomiska stridsåtgärder utan över huvud taget stridsåtgärder på det ekonomiska området. Vissa undantag voro meddelade från behörighetsreglerna, avseende framför allt arbetsinställelse som vidtogs utan samband med blockad eller bojkott och som icke hade karaktär av sympatiåtgärd. Därigenom att behörighetsreglerna voro begränsade till stridsåtgärder på det ekonomiska området föllo utanför tillämpningsområdet för desamma stridsåtgärder, som voro betingade av ideella motiv, exempelvis bojkott från allmänhetens sida mot pressorgan, vilkas innehåll vore sedlighetssårande, samt stridsåtgärder som, även om de i viss mån vore ekonomiskt betingade, dock icke kunde hänföras till ett visst partsförhållande, t. ex. bojkott av varor från visst land eller av viss beskaffenhet. Tankegången i dessa regler var enligt motiven att de kollektiva stridsåtgärderna utgjorde så farliga vapen att de, oberoende av de förbud som lagstiftningen kunde komma att upptaga för särskilda fall, borde hanteras endast av personer som kunde förväntas besitta erforderlig klokhet, erfarenhet och omdömesgillhet. Ur denna synpunkt eftersträvades en koncentration i fråga om användandet särskilt av blockad- och bojkottvapnen, vilka voro de stridsmedel för vilka behörighetsreglerna framför allt ägde betydelse, till föreningar (huvudorganisationer) som nedsatt säkerhet. Dessa bestämmelser, som icke hade någon motsvarighet i det bergendalska lagutkastet, ansågos av föredragande departementschefen utgöra betydande och av förhållandena ej motiverade inskränkningar såväl i oorganiserades som i organisationers handlingsfrihet. Särskilt på områden där organisationsväsendet befunne sig på ett relativt outvecklat stadium skulle behörighetsreglerna enligt departementschefens mening vara ägnade att i hög grad hämma användningen av legitima stridsmedel. Bland behörighetsreglerna fanns dock en föreskrift, som i och för sig syntes departementschefen berättigad, nämligen stadgandet att huvudorganisation och icke underavdelning av sådan skulle ha bestämmanderätt i fråga om anordnande av vissa stridsåtgärder. Tillämpningen av en sådan schematisk regel vore emellertid, med hänsyn till de olikartade bestämmelser som befintliga

451 stridsorganisationers stadgar innehölle, förenad med svårigheter. Härtill kom att detta spörsmål sammanhängde med vissa andra, till utredning hänskjutna frågor. Departementschefen ansåg det fördenskull icke påkallat att nu föreslå en lagbestämmelse r ö r a n d e denna särskilda punkt. Andra lagutskottet föreslog i sitt utlåtande (nr 29) i åtskilliga hänseenden skärpningar i propositionens lagförslag. Sålunda förordade utskottet införandet av bestämmelser motsvarande kommissionens behörighetsregler och regler om ställande av säkerhet, men underkastade desamma omarbetning i åtskilliga hänseenden, de sakligt sett viktigaste beträffande reglerna om ställande av säkerhet. Beträffande organisationstvång föreslog utskottet — med tillämpning av den princip som låg till grund för ifrågavarande lagstiftning, nämligen att den närmast avsäg att skydda tredje man under det att stridsåtgärder mot part i huvudsak lämnades oreglerade — den kompletteringen att stridsåtgärder ej skulle få vidtagas mot en tredje man för att därigenom tvinga en p a r t in i en organisation eller för att h i n d r a honom utträda därur. I fråga om neutralitetsreglerna förordade utskottet åtskilliga förändringar av synnerlig vikt framförallt avseende skyddsarbete. Till skyddsarbete hänfördes i utskottets förslag, förutom i propositionen upptagna arbeten, dels arbete som icke kunde anstå utan fara för skada å varulager, dels arbete med bärgning av mogen gröda och därmed jämställda produkter, dels, under vissa förutsättningar, arbete för åstadkommande och spridande av meddelande från offentlig myndighet eller av tryckalster utgörande offentligt tryck, dels ock, såvitt anginge arbetsledare, tjänstemän eller därmed jämställda, arbete som hänförts till skyddsarbete i kollektivavtal, godkänt av vederbörande huvudorganisationer av arbetsgivare, arbetare samt arbetsledare, tjänstemän eller därmed jämställda. Beträffande skydd för personer, som utfört arbete eller gjort sig skyldiga till oneutralt handlingssätt under en arbetskonflikt eller annan ekonomisk tvist, ställde sig utskottet på den ståndpunkten att det skulle vara förbjudet att vidtaga repressalieåtgärder när tvisten vore slut. Däremot intog utskottet, i motsats till kommissionsförslaget, den ståndpunkten att stridsåtgärder icke skulle vara förbjudna redan när det oneutrala handlingssättet upphört, om detta skett före tvistens avslutande, detta framför allt av det skälet att syftet med åtgärden då kunde vara att söka förebygga ett u p p r e p a n d e under tvistens fortgång av det oneutrala förfarandet. Såväl genom de föreslagna bestämmelserna om skyddsarbetets omfattning som genom uppställandet av behörighetsreglerna, vilka innebure en reglering av rätten överhuvud att vidtaga stridsåtgärder gående utöver den föreslagna lagstiftningens ram, hade utskottet enligt uttalande i motiveringen kommit att beröra spörsmål av synnerlig stor samhällelig betydelse, nämligen frågan i vad mån rätten att vidtaga stridsätgärder på det ekonomiska livets område borde tillåtas. På dessa omfattande spörsmål i deras helhet hade utskottet ej kunnat ingå utan ansåg utskottet desamma böra komma under bedömande i samband med de utredningar, som av Kungl. Maj:t igångsatts i ämnet. Riksdagen avslog propositionen och utskottets förslag. Riksdagen hemställde emellertid, i överensstämmelse med utskottets förslag, i skrivelse den 5 juni 1935 (nr 287) till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en skyndsam utredning angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning, som beredde arbetare vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar. Däremot antog riksdagen det genom särskild proposition framlagda förslaget till ändring i 11 kap. 8 § strafflagen, innebärande bland annat skydd mot stridsåtgärder och vissa andra åtgärder som vidtoges i vedergällnings- eller tvångssyfte mot vittnen och personer som avgivit utsaga vid förhör inför myndighet. I detta sammanhang hemställde riksdagen, i överensstämmelse med utskottets för-

452 slag, i skrivelse den 5 juni 1935 (nr 289) till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt verkställa utredning angående lagstiftning om ökat skydd för ämbetsoch tjänstemän samt innehavare av offentligt uppdrag. Vid såväl 1934 som 1935 års riksdagar väcktes åtskilliga motioner, som hade avseende å frågan om tredje mans skydd i ekonomiska konflikter och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Nämnda motioner ha behandlats i andra lagutskottets utlåtanden n r 47 vid 1934 års riksdag och nr 29 vid 1935 års riksdag. Någon redogörelse för innehållet i dessa motioner har icke h ä r synts böra lämnas utan hänvisas till utskottsutlåtandena.

B e s t ä m m e l s e r i gällande svensk rätt s o m kunna ha a v s e e n d e å e k o n o miska stridsåtgärder. Redan i gällande svensk lagstiftning förekomma bestämmelser, som kunna äga betydelse för bedömandet av frågan om stridsåtgärders tillåtlighet, nämligen framför allt 15 kap. 22 § och 16 kap. 8 § strafflagen, lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal samt lagen den 11 juni 1915 om avtal och a n d r a rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Däremot innehåller lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens inga bestämmelser som ha avseende å ekonomiska stridsåtgärder. I 15 kap. 22 § strafflagen stadgas straff, i första stycket för den som tvingar någon utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom våld eller hot att något göra, tåla eller underlåta, samt i andra stycket för den som försöker, p å sätt nu ä r sagt, tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete. Såväl för det fullbordade brott i första stycket som för försöksbrottet i andra stycket kräves att den tvingande velat förmå den tvungne till ett handlande av positiv eller negativ natur. På grund härav ä r det i första hand uppenbart att sådana stridsåtgärder, vilka icke tillgripas i syfte att förmå den angripne till något handlande, utan huvudsakligen användas för att straffa honom, t. ex. prickning av en strejbrytare efter arbetstvistens biläggande eller efter det att strejkbrytaren slutat arbeta p å den blockerade arbetsplatsen, icke kunna föranleda straff för tvång enligt ifrågavarande lagrum. Går däremot angriparens syfte ut p å att tvinga den angripne att handla p å visst sätt, t. ex. att förmå part i en tvist till visst medgivande eller förmå tredje man att ansluta sig till en stridsåtgärd mot parten, torde det avgörande spörsmålet för frågan om blockadåtgärdens straffbarhet vara det, om företagande av en blockadåtgärd eller hot om företagande av en sådan åtgärd kan betraktas såsom hot av sådan art, varom i nämnda lagrum förmäles. I detta avseende må till en början framhållas att i rättspraxis någon slutlig lösning av frågan om h u r hotet skall vara beskaffat icke föreligger (d. v. s. om hotet skall gå ut på företagande av brottslig eller lagstridig eller allenast civilt rättsstridig h a n d l i n g ) . Emellertid torde det icke vara nödvändigt att ta ställning till denna principiella fråga för avgörande av det förevarande spörsmålet, huruvida hot om blockad eller hot om företagande av blockadåtgärd kan anses falla under hot i 22 §. Detta spörsmål h a r nämligen varit föremål för prövning i ett antal rättsfall utan att domstolarna därvid tagit ställning till den nyssnämnda principiella frågan. Av dessa rättsfall (se t. ex. N. J. A. 1910 not. B nr 268, 1911 not. B nr 719, 1912 sid. 97 och 1926 not. B nr 344) framgår att Högsta domstolen icke funnit hot om företagande av blockadåtgärder eller vidtagande av sådan åtgärd i n n e b ä r a hot av det slag varom i 15 kap. 22 § förmäles. Enskilda ledamöter av domstolen hava dock varit av motsatt mening. Jämväl blockadåtgärdernas förhållande till ärekränkningsbrottet (16 kap. 8 § strafflagen) påkallar i detta sammanhang beaktande. Härvidlag är emellertid att

453 märka att det blotta vidtagandet av en blockadåtgärd eller hot därom icke kan anses såom ärekränkning. Vad som föranleder att ett samband mellan en blockadåtgärd och ett ärekränkningsbrott kan uppstå, är det förhållandet att ett blockadmeddelande eller en direkt uppmaning till någon att ansluta sig till en blockadåtgärd ofta förses med en sådan motivering, att häri ligger ett utsättande eller fortspridande av rykte om gärning eller last, som för någons ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst menlig är. Under sådana omständigheter har meddelandet eller uppmaningen ansetts vara straffbar enligt 16 kap. 8 § strafflagen (vanligen — med hänsyn till att handlingen ofta utgör tryckfrihetsbrott — jämförd med 3 § 11 :o tryckfrihetsförordningen). Så är i synnerhet fallet om meddelandet eller uppmaningen innehåller, att en person prickats på grund av osolidariskt handlingssätt. (Jfr N. J. A. 1932 not. B. nr 635 och 1934 sid. 121.) Det torde emellertid böra anmärkas att i de fall, där blockadmeddelandet icke innehåller någon uppgift om anledningen till blockaden, någon tillämpning av 16 kap. strafflagen icke lärer kunna ifrågakomma. Även då en motivering för blockaden lämnas, torde ofta uppgifterna i densamma vara så allmänt formulerade att förutsättningarna för straff enligt berörda kapitel ej äro för handen. (Jfr N. J. A. 1932 not. B. nr 151.) I vissa fall kan företagandet av ekonomiska stridsåtgärder giva upphov till civila rättsverkningar. I detta avseende må först framhållas att företagandet av en ekonomisk stridsåtgärd mången gång kan innebära ett avtalsbrott. Är så fallet, kan åtgärden uppenbarligen föranleda skadeståndsskyldighet i enlighet med gällande rättsregler rörande skadeståndsskyldighet på grund av avtalsbrottet. I detta sammanhang må särskilt framhållas, att jämlikt lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal »arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd» under vissa omständigheter icke får av parterna vidtagas under den tid avtalet är gällande, samt att ett avtalsbrott i berörda avseende medför skadeståndsskyldighet enligt de särskilda regler, som i nämnda lag givas. Vidare må erinras därom att jämlikt 29 § avtalslagen rättshandling, som någon rättsstridigt tvungit annan att företaga, icke är gällande mot den tvungne bland annat, där den gentemot vilken rättshandlingen företogs själv utövat tvånget. Då det använda tvångsmedlet icke i och för sig behöver vara rättsstridigt om blott det använda tvånget varit rättsstridigt, lärer t. ex. en blockadåtgärd, varigenom någon tilltvingar sig obehöriga förmåner (utpressningsblockad), kunna anses såsom rättsstridigt tvång, varom i berörda paragraf sägs. I sådant fall kan den genom blockadåtgärden framtvungna rättshandlingen förklaras ogiltig och angriparen förpliktas återbära vad han på grund av rättshandlingen uppburit. Det spörsmål, som tilldrager sig största intresset i detta sammanhang, hänför sig emellertid till frågan i vad mån en icke avtalsstridig stridsåtgärd kan föranleda skadestånd enligt allmänna rättsgrundsatser. Uppenbarligen förhåller det sig nämligen så att angrepp mot tredje man, varom i detta sammanhang i huvudsak är fråga, endast sällan kunna föranleda skadeständsskyldighet på grund av avtalsbrott, då det i regel icke föreligger något avtalsförhållande mellan angriparen och den angripne tredje mannen. — Att en blockadåtgärd i och för sig icke giver upphov till skadeståndsskyldighet synes hava fastslagits genom ett av Högsta domstolen år 1925 avgjort mål (se N. J. A. 1925 sid. 85). I berörda mål hade en bageriidkare, vars rörelse på grund av arbetstvist förklarats i blockad av en fackförening, instämt vederbörande fackförbund, som godkänt föreningens blockad, med yrkande bland annat att förbundet måtte förpliktas att till honom utgiva skadestånd för det avbräck blockaden vållat hans rörelse. Yrkandet ogillades i samtliga instanser, därvid hovrätten, vars dom enhälligt fastställdes av Högsta domstolen, förklarade, att målsäganden icke visat någon omständighet, på grund varav fackförbundet kunde kännas skyldigt att till honom gälda skadestånd i fordrat hänseende.

454 Samma ståndpunkt har jämväl intagits i ett senare rättsfall (se N. J. A. 1932 not. B. nr 151), ehuru där en ledamot i Högsta domstolen uttalade avvikande mening, av vilken synes framgå, att en blockad enligt denne ledamots åsikt under vissa omständigheter kunde vara att anse som rättsstridig och alltså föranleda skadestånd, nämligen om den igångsatts i rättsstridigt syfte eller genomförts på rättsstridigt sätt.

Vissa åtgärder till mildrande av motsättningar å det allmänt ekonomiska området. Som förut omnämnts ha även inom andra områden av det ekonomiska livet än på arbetsmarknaden krav rests på en reglering genom statsmakternas försorg. Sålunda innebar det vid 1935 års riksdag framlagda men icke antagna förslaget till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder en förbudslagstiftning som tog sikte på förhållandet ej allenast mellan arbetsgivare och arbetare utan även mellan hyresgäster och hyresvärdar, mellan jordbrukare och deras avnämare eller leverantörer, mellan konkurrenter på affärslivets område samt mellan parter i andra ekonomiska förhållanden. För innehållet i detta förslag har särskild redogörelse lämnats i det föregående. Här skall endast i korthet beröras vissa andra lagstiftningsåtgärder som föreslagits eller redan vidtagits i syfte att mildra motsättningarna på det allmänt ekonomiska området. Är 1897 hade riksdagen första gången att taga ställning till frågan om lagstiftning mot illojal konkurrens. Motioner väcktes då i båda kamrarna om avlåtande av skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om åtgärder för åstadkommande av sådan lagstiftning. Motionerna avslogos dock av kamrarna. En ny motion i samma syfte blev vid 1904 års riksdag bifallen av andra men avslagen av första kammaren. 1905 års riksdag beslöt emellertid, med anledning av en i ämnet väckt motion, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, vilka lagbestämmelser kunde anses erforderliga och lämpliga till stävjande av illojal konkurrens, samt framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. På grund härav uppdrog Kungl. Maj:t 1908 åt den s. k. patentlagstiftningskommittén att verkställa denna utredning. Kommittén avgav 1915 betänkande med förslag dels till lag mot illojal konkurrens dels ock till vissa ändringar i strafflagen, rättegångsbalken och andra författningar. Huvudförslaget upptog stadganden mot följande former av illojal konkurrens: 1) illojal reklam, 2) försäljning eller salubjudande till underpris av s. k. märkesartiklar (varor å vilka producenten med utsättande av namn, firma eller varumärke angivit visst detaljpris), 3) present- och rabattmärkessystemen, 4) angivande av oriktigt geografiskt ursprung för varor, 5) nedsättande av annans näringsverksamhet, 6) obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter samt liknande brott och 7) bestickning. Med utgångspunkt i kommittéförslaget tillkommo sedermera lagarna den 19 juni 1919 (nr 446) och den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, av vilka lagar den senare ersatt den förra. 1919 års lag upptog bestämmelser rörande obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter samt liknande brott ävensom bestickning. I 1931 års ännu gällande lag återfinnas dessa bestämmelser oförändrade, varjämte lagen innehåller stadganden angående illojal reklam samt angående obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande förmån (present- och rabattmärkessystemen). Redan i en fortfarande gällande lag av den 9 oktober 1914 (nr 422), vilken ändrats genom lagar den 16 maj 1930 (nr 147) och den 29 maj 1931 (nr 153), stadgas förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och

455 saluhållande av oriktigt märkta varor. Kommittén h a d e föreslagit att stadgandena i denna lag skulle med vissa jämkningar upptagas i lagen mot illojal konkurrens. Av de former av illojal konkurrens, som behandlats i kommitténs förslag, hava sålunda endast försäljning eller salubjudande av märkesartiklar till underpris samt nedsättande av annans näringsverksamhet ännu icke blivit föremål för särskild lagstiftning. E r i n r a s må emellertid att allmänna strafflagen, särskilt i 16 kap. 8 §, innehåller vissa å sistnämnda form av illojal konkurrens tillämpliga stadganden. 1 § i 1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens behandlar den illojala reklamen. En näringsidkare gör sig skyldig till illojal reklam om han genom meddelande å vara, anslag eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt eller priskurant eller genom annat för ett större antal personer avsett meddelande i uppenbar strid mot god affärssed angående sin verksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud, samt han därvid haft eller bort hava vetskap om uppgiftens oriktighet. Straffet är böter högst 2 000 k r o n o r eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, fängelse i högst ett år, varjämte den straffade är skyldig ersätta uppkommen skada. Samma straff och skadeståndsskyldighet drabbar även den som är anställd i eller eljest arbetar för annans näringsverksamhet och därvid självständigt bedriver illojal reklam. Den oriktiga uppgiften kan också meddelas genom framställning i bild eller genom annan särskild anordning. Rätt att föra talan om straffansvar enligt 1 § tillkommer jämlikt 10 §, förutom allmän åklagare, varje näringsidkare inom samma eller likartad yrkesgren som den, inom vilken brottet begåtts, samt varje yrkessammanslutning vari sådana näringsidkare äro företrädda. Skadeståndstalan kan endast föras av nu angivna näringsidkare. 2 § i lagen innehåller förbud mot obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande förmån. I paragrafen stadgas, att detaljhandlare, som utan ersättning eller för särskilt lågt beräknat pris lämnar eller erbjuder viss vara eller i varor inlösbart rabattmärke under förutsättning att köp sker av annat slags vara, skall, om allmänhetens godtrogenhet därigenom utnyttjas, straffas med böter u p p till 2 000 kronor samt förpliktas ersätta uppkommen skada. Rörande rätten att föra talan gälla enligt 10 § samma regler som beträffande illojal reklam. I 3—5 §§ i lagen meddelas bestämmelser rörande obehörigt användande eller y p p a n d e av yrkeshemligheter samt liknande brott. Medan någon är anställd i näringsverksamhet äger han icke, i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada, obehörigen använda sig av eller y p p a fabrikationssätt, anordning, affärsförhållande eller annat, varom han under anställningstiden erhållit kännedom och som han vet utgöra en arbetsgivarens yrkeshemlighet. Ej heller i övrigt må någon i nyss angiven avsikt obehörigen använda sig av eller giva annan del av ritning, mönster, modell, schablon eller dylik teknisk förebild, som han för utförande av arbete eller eljest för affärsändamål fått sig anförtrodd. Straffet för överträdelser av dessa stadganden är böter högst 2 000 kronor eller fängelse i högst ett år, där ej gärningen är att bedöma som trolöshet mot huvudman, varjämte skadeståndsplikt åvilar den brottslige. Den som sålunda, med vetskap om det brottsliga förfarandet, får kännedom om yrkeshemlighet eller del av teknisk förebild samt i vinnings- eller skadesyfte obehörigen använder sig därav eller delger den åt annan, ådrager sig samma straff och skadeståndsskyldighet. Rätt att föra talan tillkommer i dessa fall enligt 10 § den, vilkens yrkeshemlighet eller förebild obehörigen använts eller röjts. Allenast efter angivelse av denne äger allmän åklagare åtala dessa brott. 6—8 §§ i lagen innehålla stadganden angående bestickning. Därmed avses att

456 gåva eller annan förmån lämnas, utlovas eller erbjudes till anställd person i avsikt att muta denne att vid avtal om köp av varor eller utförande av arbete eller tagande av försäkring för dens räkning, hos vilken han är anställd, åt någon skaffa företräde framför annan eller att underlåta framställa a n m ä r k n i n g i fråga om fullgörande av sådant avtal. Den mutande straffas med böter högst 2 000 kronor eller med fängelse i högst ett år samt skall ersätta uppkommen skada. Lyckas mutförsöket drabbas även den mutade av samma straff och skadeståndsskyldighet. Dessa straffbestämmelser gälla dock icke, då gärningen hemfaller u n d e r bestämmelserna i 25 kap. strafflagen om ämbetsbrott. Berättigad att anställa talan i fall av bestickning ä r enligt 10 § varje näringsidkare, som frambringar, tillverkar eller håller till salu varor eller utför arbete av samma eller liknande art som de varor eller det arbete, som skolat inköpas eller utföras, eller meddelar försäkring av samma slag som den försäkring, vilken skolat tagas, ävensom den anställdes arbetsgivare ifall ej gärningen skett med hans begivande. Talan om straffansvar kan även föras, förutom av allmän åklagare, av vissa sammanslutningar för främjande av yrkesintressen. Rörande innehållet av bestämmelserna i lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta v a r o r hänvisas till lagtexten. En företeelse, som på vissa håll ansetts vara besläktad med den illojala konkurrensen, h a r genom åtskilliga motioner (I: 13 samt I I : 27, 28, 30 och 501) vid 1934 års riksdag dragits u n d e r statsmakternas prövning. I motionerna, vari påyrkades lagstiftningsåtgärder till förekommande av skadliga verkningar av de s. k. enhetsprisföretagen inom detaljhandeln, framhölls särskilt att den enskilda detaljhandeln skulle mycket svårt skadas av konkurrensen från dessa företags sida. Andra lagutskottet fann i sitt utlåtande över motionerna (nr 18) enhetsprisföretagens avsevärda betydelse för vårt näringsliv påkalla en allsidig och förutsättningslös utredning i fråga om deras verkningar, framför allt inom handelsomsättningens och produktionens område. Vid utredningen syntes bland annat böra undersökas huruvida mindervärdiga eller utomlands tillverkade varor försåldes hos enhetsprisföretagen i större utsträckning än inom annan detaljhandel. Sedan riksdagen i enlighet med utskottets hemställan i skrivelse (nr 146) till Kungl. Maj:t anhållit om dylik utredning, hava för verkställande av densamma tillkallats sakkunniga inom handelsdepartementet. De lagar och förslag, vilka omnämnts i det föregående, hava i huvudsak till syfte att skydda näringsidkarna själva mot en i otillbörliga former driven konkurrens. Den fria konkurrensens princip, vilken h a r sitt främsta stöd i 1864 års näringsfrihetsförordning, har därmed icke blivit rubbad. I anslutning till denna p r i n c i p h a r uppkomsten av monopolistiska företag och sammanslutningar medfört framställandet av förslag om åtgärder från det allmännas sida till förhindrande av maktmissbruk eller åtminstone till erhållande av ingående kännedom om dessa företag och sammanslutningar samt deras verksamhet. Förslag i dessa eller med dem närbesläktade ämnen väcktes sålunda genom motioner vid 1910, 1911, 1913, 1916 och 1917 års riksdagar samt vid 1919 års lagtima riksdag utan att dock föranleda åtgärder från riksdagens sida. År 1911 hade emellertid Kungl. Maj:t tillkallat sakkunniga för utredning angående förekomsten inom landet av truster och karteller, deras inverkan på landets ekonomiska liv och framför allt på prisbildningen. Utredningen blev dock avbruten på grund av världskriget och återupptogs icke sedermera. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 29) beslöt 1920 års riksdag i anledning av väckta motioner (I: 160 och II: 253) att hos Kungl. Maj :t anhålla om utarbetande av en provisorisk lag rörande statskontroll över truster och andra

457 monopolistiska sammanslutningar inom produktion, handel och transportväsen. Den av Kungl. Maj:t med anledning härav tillsatta s. k. trustlagstiftningskommittén avgav 1921 betänkande med förslag till lag om vissa åtgärder beträffande monopolistiska företag och sammanslutningar. På grundval av detta förslag samt de yttranden över detsamma, som inhämtats från vissa ämbetsverk och sammanslutningar, framlade Kungl. Maj:t genom proposition (nr 110) till 1925 års riksdag förslag till lag om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar. Sedan riksdagen i huvudsak antagit sistnämnda förslag, utfärdades den fortfarande gällande lagen i ämnet den 18 juni 1925 (Svensk förf.samling nr 223). Enligt 1 § i lagen äger Konungen när skäl därtill äro förordna om undersökning rörande företag eller sammanslutning, som avser produktion eller bearbetning av varor eller andra förnödenheter, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transportverksamhet och som kan antagas vara av monopolistisk natur. Undersökningen skall avse företagets eller sammanslutningens inverkan på pris- eller omsättningsförhållanden här i riket. I lagens övriga paragrafer lämnas bestämmelser rörande undersökningsmyndighet och dess befogenheter, skyldighet att tillhandagå sådan myndighet med upplysningar och annat utredningsmaterial m. m. Rörande innehållet av dessa bestämmelser hänvisas till lagtexten. Lagens direkta syfte är således endast att i förekommande fall möjliggöra en undersökning av monopolistiska företag och deras affärsmetoder. Den redogörelse, som undersökningsmyndigheten i varje särskilt fall avgiver till Kungl. Maj it rörande resultatet av undersökningen, torde dock där så anses påkallat åtföljas av förslag till lämpliga åtgärder, såsom direkta hänvändelser till vederbörande företag eller sammanslutning, offentliggörande av undersökningsresultatet i den mån sekretess därutinnan icke skall iakttagas samt nedsättning eller suspension av gällande tullsatser inom branschen. Visa sig dessa och liknande åtgärder icke tillräckliga att stävja uppenbara och intolerabla maktmissbruk återstår för undersökningsmyndigheten att i sista hand föreslå nödiga lagstiftningsåtgärder. Några sådana hava emellertid hitintills icke kommit till stånd. Stockholm i juni 1935.

458 INNEHÅLL. Sid. Inledning 408 Förfarandet vid avgörande av s. k. rättstvister 408 (Lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol.) Medling i arbetstvister 419 Frågan om rättslig reglering av arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer samt vissa därmed sammanhängande spörsmål 425 Obligatoriskt skiljedomsförfarande i intressetvister och därmed sammanhängande spörsmål 433 Åtgärder till främjande på frivillighetens väg av samarbetet mellan parterna på arbetsmarknaden och inom de särskilda företagen 438 Industriell demokrati 439 Förslaget till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder och därmed sammanhängande frågor 440 I. Olika former av stridsåtgärder 441 A. Kollektiva stridsåtgärder 441 B . Individuella stridsåtgärder 445 II. Förslaget till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder 446 Bestämmelser i gällande svensk r ä t t som k u n n a h a avseende å ekonomiska stridsåtgärder 452 Vissa åtgärder till mildrande av motsättningar å det allmänt ekonomiska om454 rådet

459 Bil. 23.

Arbetarnas fackliga organisationer. Av SIGFRID HANSSON.

De första fackföreningarna. Den äldsta av de fackföreningar, som finnas i vårt land är typografiska föreningen i Stockholm. Den bildades redan 1846. En fackförening i modern bemärkelse var den dock till en början icke. Den hade icke till huvudsyfte att bevaka medlemmarnas intressen i deras förhållande till arbetsgivarna utan verkade fastmera som en s. k. kamratförening med uppgift att bereda medlemmarna tillfälle till förströelser och andlig förkovran. I viss mån fungerade den även som en filantropisk förening med tanke på sjuka och nödställda yrkesutövare. Det var först fram på 1880-talet som denna förening på allvar började ägna sig åt verksamhet av det slag, som är karakteristisk för vår tids fackföreningar. Det var också under 1880-talet som fackföreningsbildandet började på allvar i vårt land. Enstaka fackföreningar hade emellertid kommit till stånd redan under 1870-talet, t. ex. bokbindareföreningen i Stockholm 1872 samt maskinarbetareföreningen och tapetserareföreningen 1876. Impulserna till fackföreningsbildandet under 1870- och i början av 1880-talet gåvos icke, såsom man i allmänhet föreställer sig, av en socialistisk agitation. Det var ett spontant missnöje över otillfredsställande arbetsvillkor, som föranledde arbetarna att bilda fackföreningar. Men det var icke de sämst ställda arbetarna — de icke yrkesutbildade grovarbetarna och fabriksarbetarna — som blevo rörelsens pionjärer. Så gott som undantagslöst var det de yrkesutbildade, som först organiserade sig. Av de under förra hälften av 1880-talet i Stockholm bildade fackföreningarna voro så gott som samtliga typiska hantverksarbetaresammanslutningar. Det var sålunda bleckoch plåtslagare, gjutare, skräddare, skomakare, borstbindare, kakelugnsmakare, järnarbetare, tobaksarbetare, kopparslagare, smeder, tunnbindare och boktryckare, som då organiserade sig. För dessa hantverksarbetare torde traditionen ha betytt ganska mycket, liksom naturligtvis den av yrkesutbildningen skapade samhörigheten underlättade för dem att finna lämpliga former för sammanslutning. Under skråtiden fram till i mitten på 1800-talet hade ju funnits ett på yrkesgemenskapen baserat föreningsväsen, de s. k. gesällskapen, av vilka några vid skråväsendets avskaffande förvandlades till s. k. gesällföreningar eller sjuk- och begravningskassor. Den omständigheten att det huvudsakligen var yrkesutbildade arbetare, som under 1870- och 1880-talet sammanslöto sig i fackföreningar, kom att få stor betydelse med avseende på fackföreningsrörelsens organisationsformer och verksamhetsmetoder. Det var sålunda naturligt, att fackföreningarna bildades yrkesvis, att gränserna för dem uppdrogos efter yrkenas egna gränser. Den starka yrkesbetoning, som de första fackföreningarna sålunda erhöllo, återspeglades seder-

460 mera i konsolideringen av fackföreningarna i riksomfattande förbund, de s. k. yrkes- eller fackförbunden. Organisationsformerna och deras utveckling. Under 1880-talets senare hälft bildades sex förbund, nämligen typografförbundet, måleriarbetareförbundet, järn- och metallarbetareförbundet, skoarbetareförbundet, träarbetareförbundet och skrädderiarbetareförbundet; grunden lades då också till det nuvarande postmannaförbundet. Under 1890-talet fortskred fackföreningsbildandet inom hantverksyrkena men utsträcktes nu också till andra arbetaregrupper, t. ex. bruks- och gruvarbetarna, sågverksarbetarna, textilarbetarna, spårvägsmännen, järnvägsmännen och tullmännen. Vid sekelskiftet funnos icke mindre än 32 förbund. Under det därpå närmast följande årtiondet bildades ytterligare 19 förbund, bland vilka märktes kvinnornas fackförbund, lokomotivmannaförbundet, skogs- och småbruksarbetareförbundet samt kommunalarbetareförbundet. Yrkes- eller fackförbunden voro förhärskande. Industriförbunden, d. v. s. förbund som organiserade arbetstagare företagsvis utan hänsyn till deras yrkesutbildning och yrkestillhörighet, voro ännu vid sekelskiftet sällsynta. De funnos strängt taget endast inom textil- och sågverksindustrierna. Emellertid gjorde sig behovet av en annan organisationsform än den, som flertalet förbund dittills hade betjänat sig av, allt starkare gällande. Den industriella utvecklingen motiverade i och för sig en omorganisation enligt den s. k. industriförbundsprincipen. Därtill kom att de omedelbart efter sekelskiftet bildade stora arbetsgivareorganisationerna tillämpade denna princip för sitt vidkommande. Eftersom arbetsgivareorganisationerna eftersträvade en centralisering av förhandlings- och kollektivavtalsväsendet, blev det mer och mer nödvändigt att med hänsyn därtill rationalisera fackföreningsrörelsens organisationsformer. De ur arbetarorganisationernas synpunkt mindre goda erfarenheterna i samband med storstrejken 1909 bidrogo i hög grad till att aktualisera kravet på omorganisation. Landsorganisationens kongress uttalade sig också nämnda år för »en successiv övergång till industriförbund», varvid såsom bärande princip skulle gälla 1. att förbunden borde omfatta alla arbetare, som voro sysselsatta inom samma industri; 2. att deras verksamhetsområden borde anpassas efter kollektivavtalens giltighetsområden samt 3. att arbetarna inom vissa med varandra närbesläktade industrier borde sammanföras i gemensamma förbund. 1912 års organisationsplan. I anslutning till detta principuttalande utarbetades därefter en organisationsplan, enligt vilken av de då befintliga 41 förbunden skulle bildas 22 industriförbund. Icke mindre än 19 förbund skulle alltså enligt denna plan upplösas och överlämna sina medlemmar till andra förbund. Bland dessa 19 förbund befunno sig flera av de äldsta yrkes- eller fackförbunden. Motståndet mot den beslutade omorganisationen blev också särskilt starkt bland de yrkesutbildade arbetarna. Det har tagit lång tid att övervinna betänkligheterna i dessa arbetarekretsar och ännu har omorganisationen till följd därav icke kunnat helt genomföras. Betydelsefulla förändringar i organisationssystemet ha emellertid åstadkommits inom de industrier, där förutsättningarna varit särskilt gynnsamma, t. ex. inom den mekaniska verkstadsindustrin, varvsindustrin, järnbruksindustrin, sågverksindustrin, pappersmasse- och pappersindustrierna, livsmedelsindustrin, bryggeriindustrin och vid järnvägsverkstäderna.

461 Ö v e r g å n g e n till Industriförbund. Tillgänglig statistik ger vid handen, att medan 46 7c av fackföreningsmedlemmarna år 1908 funnos i förbund, vilka antingen redan då h a d e antagit karaktären av industriförbund eller sedermera blevo erkända såsom sådana, utgjorde industriförbundens medlemsantal år 1923 omkring 64 % och år 1933 67 % av hela antalet fackföreningsmedlemmar. Detta belyses av följande tabell: Yrkes- eller fackförbund År

1908 1923 1933

Industriförbund

Blandade förbund

Antal förbund

%

Antal medlemmar

%

Antal förbund

%

Antal medlemmar

/o

Antal förbund

/o

Antal medlemmar

%

25 27 20

65-8 54-0 43-S

54 802 72 688 93 760

26-2 20-2 14-5

10 19 22

263 38-0 47-8

96 344 230586 432 473

46-1 64-2 67-0

3 4 4

7-9 8-0 8-7

57 771 56 207 118 973

27-7 15-6 18-5

Såsom framgår av tabellen h a r såväl antalet förbund som antalet medlemmar ökats avsevärt under den tid statistiken omfattar. Förskjutningen till förmån för industriförbunden har under denna period varit ganska kraftig eller med icke mindre än 21 7c Yrkes- eller fackförbundens relativa tillbakagång ifråga om medlemsantalet har under samma tid utgjort ungefär 12 7c De förbund, som redovisas under rubriken blandade förbund, äro sådana som varken kunna sägas vara yrkes- eller industriförbund. De utgöras av flera med v a r a n d r a mer eller mindre närbesläktade arbetstagaregrupper. Deras relativa andel i medlemsantalet h a r minskats med 9 % sedan 1908. De förbund, som hänförts till kategorin yrkes- eller fackförbund, voro 1923 resp. 1933 följande: Bleck- och plåtslagareförbundet Bokbindareförbundet Byggnadsträarbetareförbundet Eldarunionen Elektriska arbetareförbundet Frisörarbetareförbundet Föreningen sjöfarande kvinnor Försäkringsfunktionärernas förbund Gjutareförbundet Hatt- och pälsindustriarbetareförbundet.. Kakelugnsmakareförbundet Litografförbundet Lokomotivmannaförbundet Murareförbundet Målareförbundet Postmannaförbundet Sadelmakare- och tapetserareförbundet .. Sinnessjukvårdspersonalens förbund Sjömansunionen Skorstensfejeriarbetareförbundet Skrädderiarbetareförbundet Stewartföreningen Telegrafverkets personalförbund

1923 1 284 2 720 8 846 2 479 3 848 258 150 238 4 572 1150 581 745 4 892 3 174 3 638 4 121 869 1 770 8 322 306 7 011 1 274 860

1933 2 388 5 552 20 862 6 317 1520 827 6 427

2 237 4 919 8 302 9 432 6 453 2 004 2 500 465

462 1923 Telegrafverkets trafikpersonalförbund . . . . 538 Tullmannaförbundet 1965 Tunnbinderiarbetareförbundet 333 Typografförbundet 6 744 Summa 72688

1933 446 2115 190 9 689 93 760

Industriförbund 1923 resp. 1933 voro de h ä r nedan u p p r ä k n a d e : 1923 Beklädnadsarbetareförbundet — Bryggeriindustriarbetareförbundet 3 830 Försvarsverkens civila personals förbund.. 4 029 Gruvindustriarbetareförbundet 2 80S Hotell- och restaurangpersonalförbundet.. 1704 Järnvägsmannaförbundet 34 741 Kakel- och plattarbetareförbundet — Kommunalarbetareförbundet 15 141 Lantarbetareförbundet 5 856 Livsmedelsarbetareförbundet 9 359 Metallindustriarbetareförbundet 53 303 Pappersindustriarbetareförbundet 19 332 Sjöfolksförbundet — Sko-och läderindustriarbetareförbundet.. 8 843 Skogs- och flottningsarbetareförbundet.. 10158 Stenindustriarbetareförbundet 3 732 Sågverksindustriarbetareförbundet 27 293 Telegraf- och telefonmannaförbundet . . . . 2 794 Textilarbetareförbundet 16 413 Tobaksindustriarbetareförbundet 3 039 Träindustriarbetareförbundet 6 609 Väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet 1 602 Summa 230 586

1933 16 248 6 594 3 914 5 889 9 893 36 170 383 28 941 16 342 21773 101022 34 516 11220 11336 23 037 9 638 27 458 5 409 30 798 2 379 16 171 13 342 432473

Såsom blandade förbund kunde följande betecknas: De förenade förbunden Grov- och fabriksarbetareförbundet Handelsarbetareförbundet Transportarbetareförbundet

1923 5 894 31 977 6 012 12 324 Summa 56207

1933 7 259 61138 23 503 27 073 118973

Förutom de h ä r ovan u p p r ä k n a d e förbunden finnas ett par, vilka svårligen kunna hänföras till någon av de olika kategorierna, nämligen Fångvårdsmannaförbundet och Statens sinnessjukhus ekonomipersonalförbund. 1 9 2 6 års organisationsplan. Den organisationsplan, som senast, d. v. s. 1926, fastställdes av landsorganisationens kongress, upptager 33 förbund. 1935 utgjorde antalet förbund, vilka man h a r att taga med i räkningen vid omorganisationsplanens förverkligande, 45. Jämförd med 1912 års organisationsplan företer den senast fastställda vissa modifikationer till yrkesförbundens favör. Detta gäller framförallt byggnadsarbetarna, som p å grund av att deras yrken i stor utsträckning bibehållit karaktären av

463 hantverk och med hänsyn till att arbetsgivarorganisationerna och kollektivavtalen äro starkt yrkesbetonade i allmänhet icke tyckas hysa något större intresse för en omorganisation, som skulle komma att innebära att deras yrkesförbund upplöstes. Enligt industriförbundsplanen skulle också endast de hos byggmästarna anställda murarna, träarbetarna och hantlangarna bilda ett industriförbund, medan de hos byggnadsindustrins underentreprenörer sysselsatta arbetarna, t. ex. målarna, bleck- och plåtslagarna, elektrikerna o. s. v., skulle kvarstanna i sina yrkesförbund. Då det i vissa fall även visat sig vara förenat med stora praktiska svårigheter att genomföra en omorganisation i enlighet med industriförbundsplanen, har man sökt finna en form för samarbete mellan närbesläktade förbund, som å ena sidan skulle kunna erbjuda industriförbundets fördelar och å andra sidan bereda de speciella yrkesgrupperna tillfälle att även framdeles bibehålla sin organisatoriska självständighet. Här åsyftas de s. k. kartellerna. Kartellerna. Sedan 1923 äro sålunda typograf-, litograf- och bokbindareförbunden förenade i Grafiska industrikartellen. Dess uppgift är att främja agitationsverksamheten, att förmedla ekonomiskt understöd vid arbetskonflikter inom respektive förbunds verksamhetsområden, att uppehålla likartade platsförmedlingsbestämmelser, att verka för att arbetarna inom de grafiska yrkena tillförsäkras rätt till kontroll och inflytande över förhållandena på arbetsplatserna, att upprätta register över arbetsgivarna o. s. v. Ledningen handhaves av en styrelse, bestående av sex ledamöter, av vilka förbunden utse vardera två. En viss avgift per medlem och vecka erlägges till kartellkassan. 1926 bildades en kartell, benämnd Samverkande byggnadsfackförbunden. Denna omfattar bleck- och plåtslagare-, byggnadsträarbetare-, elektriska arbetare-, grov- och fabriksarbetare-, murare-, målare-, stenindustriarbetare- och transportarbetareförbunden. 1925 upprättades mellan sågverksindustriarbetare-, pappersindustriarbetareoch skogs- och flottningsarbetareförbunden en kartell benämnd Svenska trä- och pappersindustriarbetarekartellen. Liknande karteller finnas mellan metallindustriarbetareförbundet och gjutareförbundet samt mellan handels- och livsmedelsarbetareförbunden. De ha auktoriserats av landsorganisationens kongress. Förbundens lokala organisationer. Med den utveckling av förbundens organisationsformer, för vilken nu redogjorts, har följt en viss rationalisering även av de lokala organisationerna. Dessa utgöras av fackföreningarna eller, som de numera vanligen kallas, förbundsavdelningarna. Till dem sker medlemsrekryteringen direkt. Deras verksamhetsområden ha avgränsats antingen yrkesvis eller industrivis, men det har också förekommit att avgränsningen företagits med hänsyn till arbetsfördelningen inom yrkena eller industrierna, varvid verksamhetsområdet ofta begränsats till ett företag. I så fall kan vederbörande förbund äga mer än en lokalavdelning på samma plats. Så kan också vara förhållandet inom förbund, som bestå av olika yrkeseller fackspecialiteter, t. ex. de s. k. blandade förbunden. Flertalet förbund äga dock endast en avdelning på varje plats, som i regel geografiskt sett sammanfaller med den borgerliga kommunen. Inom metallindustriarbetareförbundet har man lagt sig särskilt vinn om att på detta sätt rationalisera organisationssystemet. Detta har i sin tur haft till följd, att förbundet i vissa fall erhållit mycket stora lokalavdelningar. I Stockholm ägde sålunda förbundets avdelning vid årsskiftet 1934—35 16 776 medlemmar, och i Göteborg bestod förbundets avdelning vid

464 samma tidpunkt av 11 715 medlemmar. Det har emellertid befunnits vara nödvändigt att dela upp lokalavdelningarna företagsvis eller med hänsyn till de inom avdelningarna förefintliga speciella yrkesintressena. I det förstnämnda fallet ha verkstads- eller fabriksklubbar bildats och i det sistnämnda sektioner eller branschklubbar. I vissa fall har man inom förbund, som äga flera avdelningar på en och samma plats, sammanslutit dessa i s. k. plats- eller samorganisationer. Inom byggnadsindustrin har i och med att kartellen bildades 1926 genomförts den ordningen, att förbundens lokalavdelningar skola vara förenade i lokala karteller. Lokala fackliga centralorganisationer. Slutligen kan nämnas, att på olika platser i landet bildats s. k. lokala fackliga centralorganisationer, bestående av till landsorganisationen anslutna förbunds lokalavdelningar. Motsvarigheter till dessa lokala centralorganisationer funnos redan på 1880- och 1890-talet och benämndes då ofta lokala samorganisationer, en benämning som sedermera den syndikalistiska rörelsen tagit i anspråk för sina lokala organisationers vidkommande. Sedan 1926 gälla med avseende på de lokala fackliga centralorganisationerna följande av landsorganisationens kongress uppdragna riktlinjer: »Å platser, där två eller flera fackföreningar finnas, som tillhöra förbund, anslutna till landsorganisationen, äga dessa att bilda lokala, fackliga centralorganisationer. På därom gjord framställning kan landssekretariatet medgiva rätt även för avdelning av utom landsorganisationen stående förbund att vinna anslutning. Centralorganisationens uppgift är att bedriva agitations-, bildnings- och upplysningsverksamhet; att i görligaste mån följa fackföreningsrörelsen å resp. orter och att till landssekretariatet rapportera möjligen uppkommande missförhållanden, som kunna anses skada fackföreningsrörelsen, samt att i arbetslöshetstider bistå de arbetslösa med råd och dåd. De få däremot ej befatta sig med frågor, som det tillkommer avdelning att behandla i enlighet med förbundsstadgarna och äga därför ej rätt att besluta om blockader, prickningar eller dylikt. För centralorganisationerna upprättade stadgar skola stå i överensstämmelse med av landsorganisationens representantskap uppgjorda normalstadgar samt underställas landssekretariatet för godkännande. I och för bekostande av i stadgarna fastställd verksamhet äga centralorganisationerna upptaga avgifter, som skola vara fastställda i stadgarna och utgå med visst belopp pr medlem. I undantagsfall äger landssekretariatet att efter prövning av rådande förhållanden bevilja centralorganisation mindre anslag för bedrivande av agitation. Av centralorganisation fattat beslut, som ligger utom ramen för dess verksamhet eller står i strid med av landsorganisationen fattat beslut, kan av landssekretariatet upphävas.» Sedan det visat sig att dessa lokala fackliga centralorganisationer på vissa platser överskridit sina befogenheter, infördes i de av landsorganisationens kongress fastställda normalstadgarna följande bestämmelser: »Centralorganisationen har vid besluts fattande skyldighet tillse, att den icke överträder eller kommer i konflikt med landsorganisationens eller till landsorganisationen anslutna förbunds stadgar och bestämmelser. Den får ej befatta sig med frågor, som det tillkommer avdelning att behandla i enlighet med förbundsstadgarna, och äger därför ej rätt att besluta om blockader, prickningar och dylikt och ej heller vidtaga andra åtgärder i fackliga konfliktfrågor, som tillkommer vederbörande förbundsstyrelser att besluta över.» »Av centralorganisationen fattat beslut, som ligger utom ramen för dess verk-

465 samhet eller står i strid med av landsorganisationen fattat beslut, kan av landssekretariatet upphävas.» Den samverkan mellan de lokala fackföreningarna, som sker i förbunden, h a r fullföljts på så sätt, att förbunden i sin tur sammanslutit sig i landsorganisationen. Detta skedde 1898. Syftet med landsorganisationens bildande var närmast att tillförsäkra förbunden stöd u n d e r s. k. försvarsstrider, i första hand u n d e r strider till försvar för föreningsrätten och vid av arbetsgivare eller arbetsgivareorganisationer anordnade lockouter. I det efterföljande skall detta n ä r m a r e belysas. Det historiska sammanhanget bjuder att en redogörelse först lämnas för fackföreningarnas organisatoriska förbindelser med det socialdemokratiska arbetarepartiet.

Fackföreningarnas organisatoriska förbindelser m e d det socialdemokratiska arbetarepartiet. Innan landsorganisationen bildades utövade nämligen i viss mån detta p a r t i de funktioner, som naturligt skulle tillfalla landsorganisationen. Detta berodde bland annat därpå, att större delen av fackföreningarna hade anslutit sig till partiet, och på så sätt hade fackföreningsrörelsens organisationsformer i viss män kommit att influeras av orienteringen i politiskt avseende. Inom fackföreningsvärlden var man vid denna tidpunkt till den grad angelägen om att slä vakt om de organisatoriska förbindelserna mellan fackföreningarna och partiet, att landsorganisationens konstituerande kongress uppställde genom fackföreningarna förmedlat partimedlemskap (s. k. kollektivanslutning) såsom villkor för medlemskap i landsorganisationen. Kongressen införde en så lydande bestämmelse i landsorganisationens stadgar: »Ansluten förening har att senast inom tre år efter sitt inträde i landsorganisationen även ansluta sig till det socialdemokratiska arbetarepartiet; i annat fall anses föreningen från landsorganisationen skild.» Denna märkliga, mycket omtvistade och mycket klandrade bestämmelse motiverades med en hänvisning till »de upprepade attentaten mot föreningsrätten och de maktägandes halsstarriga motstånd mot rösträttsreformen, genom vilken icke blott föreningsrätten m. m. skulle kunna tryggas utan även utsikt öppnas till samhällets omdaning efter dess flertals behov.» Tvångsanslutningsbestämmelsen blev emellertid upphävd redan efter två år, då likaledes ur landsorganisationens stadgar ströks en bestämmelse, enligt vilken partistyrelsen skulle äga rätt att utse två av landsorganisationens styrelses (landssekretariatets) medlemmar. Detta innebar icke en brytning med partiet och ej heller att fackföreningars anslutning till detsamma förbjöds eller u p p h ö r d e . S. k. kollektivanslutning av fackföreningsmedlemmar till nämnda parti förekommer alltjämt, varvid emellertid en år 1908 i partistadgarna införd bestämmelse om reservationsrätt tillämpas ifråga om sådana fackföreningsmedlemmar, som icke önska erhålla medlemskap i partiet genom respektive fackföreningar. Ifrågavarande stadgebestämmelse h a r följande lydelse: »Medlem, som skriftligen reserver a r sig mot anslutning till arbetarekommun och partiet, frånräknas föreningens medlemsantal vid rapports avgivande. F ö r sådan medlem erlägges icke avgift till kommun eller partiet; dock skall uppgift avgivas till kommunen å sådan medlem.» K o l l e k t i v a n s l u t n i n g e n e n l i g t 1 9 1 2 , 1 9 2 9 och 1 9 3 3 å r s s t a t i s t i k . Enligt en 1912 verkställd utredning voro då 45 7o av samtliga fackföreningsmedlemmar anslutna till partiet genom sina fackföreningar, och antalet fackföreningar, som förmedlade kollektivanslutning, utgjorde 42 7o av hela antalet. Lik30—11.

466 n a n d e u t r e d n i n g a r h a v e r k s t ä l l t s 1929 och 1933 o c h g i v i t till r e s u l t a t att k o l l e k t i v a n s l u t n i n g e n r e l a t i v t s e t t m i n s k a t s a v s e v ä r t . E n l i g t 1929 å r s s t a t i s t i k f ö r m e d l a d e e n d a s t 27,8 % a v f a c k f ö r e n i n g a r n a k o l l e k t i v a n s l u t n i n g o c h d e s s a ä g d e tills a m m a n s 30-2 7c a v h e l a a n t a l e t f a c k f ö r e n i n g s m e d l e m m a r . Motsvarande procentt a l för 1933 v o r o r e s p . 27,5 o c h 32,4. F ö r 1929 o c h 1933 u t g j o r d e i a b s o l u t a t a l d e f a c k f ö r e n i n g a r , s o m f ö r m e d l a d e k o l l e k t i v a n s l u t n i n g , r e s p . 1 403 o c h 1 671 o c h a n t a l e t k o l l e k t i v a n s l u t n a f a c k f ö r e n i n g s m e d l e m m a r r e s p . 168 347 o c h 208 5 8 3 . Kollektivanslutningens omfattning varierar mycket de olika f ö r b u n d e n emellan, såsom framgår av följande tabell; siffrorna i n o m p a r e n t e s i sista k o l u m n e n ä r o f r å n 1929. Antal

därav

kollektiv a nslutn:

F ö r b u n d fackf.

medl.

fackf.

99 16 248 26 57 2 388 4 41 10 5 552 45 113 6 594 68 236 20 862 32 6? 7 420 39 135 6 317 1520 40 6 38 3 877 3 33 827 4 122 41 6 427 549 61138 137 46 5S89 3 233 23 503 70 84 9 893 5 258 36170 178 5 3 388 208 147 28 911 422 115 16 342 19 4 2 237 137 21773 68 99 35 4 962 93 253 101 022 52 140 8 302 36 140 9 432 28 169 34 516 45 5 6 453 48 11 2 004 20 2 500 5 11220 42 69 11336 24 33 348 12 540 465 7 9 9 638 24 177 41 486 37 955 5 409 5 30 30 121 30 798 2 379 10 5 77 222 27 073 61 267 16 171 6 190 18 58 9 689 104 24 289 13 835 545 3 26 G 069 642 704 1671 År 1929 5 040 557 145 1403

Beklädnadsarbetareförbundet Bleck- och plåtslagareförbundet Bokbindareförbundet Bryggeriindustriarbetareförbundet.... Byggnadsträarbetareförbundet De förenade förbunden Elektriska arbetareförbundet Frisörarbetareförbundet Försvarsverkens civila personals förbund Försäkringsfunktionärernas förbund . . . . Gjutareförbundet Grov- och fabriksarbetareförbundet.... Gruvindustriarbetareförbundet Handelsarbetareförbundet Hotell- och restaurangpersonalförbundet Järnvägsmannaförbundet Kakel- och plattarbetareförbundet Kommunalarbetareförbundet Lantarbetareförbundet Litografförbundet Livsmedelsarbetareförbundet Lokomotivmannaförbundet Metallindustriarbctareförbundet Murareförbundet Målareförbundet Pappersindustriarbetareförbundet Postmannaförbundet Sadelmakare- och tapetserareförbuiniof. Sinnessjukvårdspersonalens förbund . . . . Sjöfolksförbundet Sko- och läderindustriarbetareförbundet Skogs- och flottningsarbetareförbundet. Skorstensfejeriarbetareförbundet Stenindustriarbetareförbundet Sågverksindustriarbetareförbundet Telegraf- och telefonmannaförbundet. .. Textilarbetareförbundet Tobaksindustriarbetareförbundet Transportarbetareförbundet Träindustriarbetareförbundet Tunnbinderiarbetareförbundet Typografförbundet Väg- o. vattenbyggnadsarbetareförbundet Vävlagareförbundet

medl. 26-3 7-0 43-9 39-8 28-8 47-8 28-1 15-0 7-9 121 336 24-9 6-5 300 5-9 68-9 60-0 70-7 272 21-0 49-6 35-3 36-8 37-1 25-7 16-6 11-1 22-9 25-0

7186 68 3 086 4 698 8 723 1840 1577 476 44 175 1864 14 865 244 14 457 879 12 615 349 21492 3 038 1 430 7 903 1207 43 237 3 836 2 019 4 303 1325 971 505

44-2 2-8 55-6 71-2 41-8 24-8 ai-9 31-0 1-1 21-2 29-0 24-3 4-1 61-5 8-8 34-9 91-1 74-3 18-6 63-9 86-3 24-3 42 8 46-2 21-4 12-5 20-ö 48-6 20-2

4 293 1004 198 696 2 642 166 9 8S9 1704 10 645 4 333 113 7 202 1256 30 27-5 208583 27-8 168 347

37-9 8-0 42-0 72 6-9 31 321 71-6 39-3 26-8 59-5 74-3 9-1 5-5

34-8 9-5 77-8 13-G 8-4 16-7 24-8 50-0 34-7 22-8 46-1 55-8 8-3 11-5

324 30-2

467 Såsom framgår av tabellen förekommer den relativt största kollektivanslutningen inom äldre och ursprungligen starkt yrkesbetonade förbund. Om man und a n t a r det lilla kakel- och plattarbetareförbundet, som väl knappast kan anses vara representativt, finner man att kommunalarbetareförbundet och typografförb u n d e t visa de högsta procenttalen för 1933. Den starka ökningen från 1929 för det sistnämnda förbundets vidkommande torde finna sin förklaring däri, att detta förbund numera erlägger partiavgifter för sina medlemmar. Belativt höga procenttal uppvisa därjämte tobaksindustriarbetareförbundet (71,o % ) , bryggeriindustriarbetareförbundet (71,2 7o), litografförbundet (63,9 % ) , handelsarbetareförbundet (61,5 %) och bokbindareförbundet (55,o % ) . Järnvägsmannaförbundets procenttal utgör 34-9. Övriga förbund, vilka helt och hållet eller till större delen bestå av statsanställda, förete däremot ganska låga procenttal: lokomotivmannaförbundet 24,3 7c, postmannaförbundet 20,5 7c, telegraf- ock telefonmannaförbundet 3,i 7o och försvarsverkens civila personals förb u n d l,i 7c Tullmannaförbundet är icke medtaget i 1933 års statistik, men 1929 uppgavs att endast 0,5 7c av detta förbunds medlemmar voro kollektivanslutna till det socialdemokratiska partiet. Av intresse är också att undersöka hur kollektivanslutningen av fackföreningsmedlemmar fördelar sig geografiskt. En sådan undersökning ger vid h a n d e n att Skåne och Gotland uppvisa det högsta procenttalet eller något över 78, medan i Södermanland, Göteborg och Östergötland omkring hälften av fackföreningsmedlemmarna äro kollektivanslutna. De lägsta procenttalen ha noterats i Norrbotten och Medelpad med resp. 1-s och 1-3.

Förbundens ändamål. I ingressen till förbundsstadgarna framhålles först och främst, att ändamålet är att sammansluta alla inom förbundets verksamhetsområde anställda arbetare. Vidare brukar särskilt angivas, att ändamålet är att höja lönerna, förkorta arbetstiden, värna om föreningsrätten, sluta kollektivavtal, verka för ur arbetarnas synpunkt fördelaktig sociallagstiftning etc. Ävenledes hänvisas till samarbetet med övriga förbund, landsorganisationen och vederbörande internationella organisationer. I landsorganisationens normalstadgar anges förbundens ändamål vara att samla alla inom respektive verksamhetsområden anställda arbetare, som fyllt ett visst antal år, i en gemensam, hela landet omfattande organisation för att med alla medel, som genom denna kunna erhållas och nyttjas, främja medlemmarnas fackliga, ekonomiska och sociala intressen. I dessa uppgifter ingår, heter det vidare, att verka för utvidgad medbestämmanderätt i företagen och att stödja kravet p å produktionens socialisering.

Landsorganisationens ändamål. Landsorganisationens ändamål ä r »att giva styrka åt den svenska fackföreningsrörelsen» och dess uppgift är »att efter lämpliga former söka sammansluta befintliga fackföreningar i förbund, bedriva agitation för fackföreningsrörelsen och upprätta fackföreningar där sådana ej finnas; att verka för likformigt u p p t r ä d a n d e från de anslutna organisationernas sida, såväl i allmänhet som särskilt i fråga om förhållandet till arbetsgivarna och deras organisationer; att ekonomiskt understödja de till landsorganisationen anslutna organisationerna:

468 då föreningsrätten hotas, lockout verkställts i syfte att förhindra arbetarna att tillhöra sin fackorganisation eller för att hindra organisationsarbetet; då lockout eller därmed jämförlig åtgärd vidtagits i syfte att sänka arbetslönen; då lockout kommit till stånd som följd av arbetarnas försök att förbättra sina avlöningsförhållanden; då lockout påbjudits i syfte att stödja arbetsgivare som kommit i konflikt med sina arbetare (sympatilockout); samt då strejk påbjudits direkt av landsorganisationen (sympatistrejk); att stödja arbetarnas bildningssträvanden och inom fackföreningsrörelsen sprida upplysning i socialekonomiska och därmed sammanhängande frågor; att genom upptagande av rapporter och meddelanden åstadkomma en så fullständig översikt som möjligt av den fackliga verksamheten inom landet; att uppehålla förbindelser med motsvarande organisationer i utlandet samt verka för ömsesidigt ekonomiskt understöd mellan dessa; samt att i enlighet med därför särskilt upprättade stadgar genom utlämnande av lån ekonomiskt stödja folketshus-företag i landet för anskaffande av lämpliga möteslokaler.» Regler om medlemskap. Såsom framgått av det föregående äro fackföreningarna (förbundens lokalavdelningar) de primära organisationerna. I dem upptagas medlemmarna direkt. Principiellt gäller den regeln, att alla lönearbetare inom föreningens verksamhetsområde skola äga rätt till medlemskap utan hänsyn till kön samt religiös eller politisk åskådning. Inom den svenska fackföreningsrörelsen har emellertid den praxis utbildats, att medlemskap endast beviljas den som har anställning inom det yrke, fack eller den industri, där fackföreningen utövar sin verksamhet. Uttrycklig bestämmelse därom brukar för övrigt förekomma i fackföreningsoch förbundsstadgarna. Denna restriktion i fråga om rätten till medlemskap torde först och främst kunna förklaras med den starka yrkesbetoning, som fackföreningarna till en början erhöllo. Det låg i sakens natur, att inträde i t. ex. de av hantverksarbetarna bildade fackföreningarna endast kunde beviljas dem, som tillhörde, d. v. s. arbetade, i respektive yrken. Nämnda förhållande torde vidare kunna förklaras därmed, att fackföreningarna respektive förbunden väsentligen tagit till uppgift att bevaka de arbetandes intressen. Efterhand har det likväl blivit en mycket betydelsefull uppgift för dem att även sörja för de arbetslösa och arbetssökande, under förutsättning likväl, att dessa vunnit medlemskap, men denna uppgift har alltid betraktats såsom sekundär. Monopolistiska tendenser. Under normala förhållanden har ifrågavarande villkor för erhållande av medlemskap säkerligen icke haft någon större betydelse. I tider av mera svårartad arbetslöshet, då konkurrensen om arbetstillfällena skärpts, har emellertid detta villkor kunnat vålla särskilt de unga arbetssökande arbetarna vissa olägenheter, i all synnerhet om fackföreningarna, vilket otvivelaktigt förekommit i vissa fall, tillämpat den regeln, att endast organiserade arbetare få tolereras på arbetsplatserna eller i varje fall ha företrädesrätt till arbete. Konsekvensen kan då ha blivit att arbetstillfällena monopoliserats till förmån för dem som lyckats tillförsäkra sig medlemskap. I praktiken torde emellertid dylika tendenser ha motverkats av den av arbetsgivarna i kollektivavtalen uttryckligen medgivna rätten att fritt antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare oavsett om dessa äro organiserade eller ej (§ 23).

469 Nu berörda förhållande föranledde landsorganisationens kongress att 1926 göra ett uttalande av följande lydelse: »Kongressen, som finner en sluten föreningspolitik vara stridande mot fackföreningsrörelsens principer och icke vara förenlig med demokratisk och socialistisk åskådning, uttalar, att den svenska fackföreningsrörelsen även i fortsättningen bör föra en öppen fackföreningspolitik och medgiva rätt till anslutning för alla arbetare, som arbeta inom en förenings verksamhetsområde. I arbetet för upprätthållande av gällande avtal böra fackföreningarna ej vidtaga åtgärder, som förhindra arbetskraftens fria rörlighet i annan mån än som är ofrånkomligt för upprätthållande av ordnade förhållanden inom respektive industrier. Föreningarna böra även var för sig inrikta sig så, att tvister organisationerna emellan om rätten att utföra visst arbete undvikas.» S. k. B-medlemskap. För att ytterligare underlätta för unga arbetssökande arbetare att erhålla medlemskap i fackföreningarna och därmed i vissa fall bereda dem större möjligheter att skaffa sig arbete inrättades 1934 ett s. k. B-medlemskap i de till landsorganisationen anslutna förbunden. Detta innebär att »sådana verkligt arbetssökande arbetare — kvinnor och män i åldern 16—25 år — som på grund av arbetsbrist icke kunnat tillhöra någon fackorganisation» skola äga rätt till avgiftsfritt medlemskap under den tid de söka arbete inom respektive fackföreningars verksamhetsområden. Ehuru de äro avgiftsbefriade ha de samma rätt som andra medlemmar att deltaga i föreningslivet med undantag, att de icke äga rösträtt i fråga om »beslut som röra val-, avtals- och ekonomiska frågor». En Bmedlem kan ej som arbetslös göra anspråk på s. k. konfliktunderstöd eller annat understöd, som föreskrives i fackföreningarnas eller förbundens stadgar. Dylikt medlemskap »innebär ej garanti till arbete inom förbundsområdet, utan får Bmedlem samma rätt som övriga fackligt organiserade att fritt och otvunget söka och taga arbete». Om B-medlem erhåller arbete, skall han omedelbart anmäla sig för övergång till A-medlemskap i det förbund, inom vars organisationsområde han blivit anställd. För B-medlemmarna erlägga förbunden ingen avgift till landsorganisationen. Åldersgränser. Förutom de nu angivna begränsningarna i fråga om rätten till medlemskap finnas i allmänhet inga restriktioner, om man undantar bestämmelser om viss åldersgräns. Det är självklart att medlemskap icke gärna kan beviljas yngre personer än dem, som enligt gällande arbetareskyddslagstiftning tillåtas att arbeta inom respektive yrken, fack och industrier. Emellertid har i regel åldersgränsen satts något högre. Inom metallindustriarbetareförbundet t. ex. har föreskrivits en åldersgräns av 15 år men där liksom inom flertalet övriga förbund gäller den regeln, att rösträtt i frågor, som avse lönerörelser och arbetsinställelser, endast tillkommer den som fyllt 18 år. En självklar förutsättning för medlemskap är för övrigt, att medlemmen är villig att hålla gällande stadgar och med stöd av stadgarna fattade beslut i helgd. Såsom oeftergivligt villkor gäller dessutom, att medlemmen icke uppträder osolidariskt eller illojalt, t. ex. såsom strejk- eller blockadbrytare. Medlemsavgifter. Med medlemskapet följer naturligtvis skyldighet att erlägga i vederbörlig ordning föreskrivna medlemsavgifter, vilka i regel utgå med visst i stadgarna fastställt belopp per vecka. Medlemsavgifternas storlek varierar de olika förbunden

470 emellan. Det är ganska vanligt att den ordinarie medlemsavgiften, alltså den avgift som inlevereras genom förbundens lokalavdelningar, utgår med 1 kr. å kr. 1: 25 p e r vecka, varvid inom vissa förbund avgiftsbefrielse medgivits för ett mindre antal veckor under den s. k. döda säsongen. Vuxna manliga medlemmar utgöra i regel en högre avgiftsklass än minderåriga och i vissa fall även kvinnliga medlemmar, som betala halv avgift. Den högsta ordinarie medlemsavgiften per år uttogs 1934 inom typografförbundet, d ä r den utgjorde kr. 124: 80 för helt betalande och kr. 62: 40 för halvt betalande medlemmar. Inom metallindustriarbetareförbundet utgjorde motsvarande avgifter resp. kr. 62:50 och 32:50, inom murareförbundet resp. kr. 5 2 : — och kr. 2 8 : 6 0 , inom målareförbundet resp. kr. 1 0 5 : — och 52:50, inom byggnadsträarbetareförbundet resp. kr. 50:-— och kr. 2 5 : — , inom sågverksindustriarbetareförbundet resp. kr. 40:-—• och kr. 2 6 : 9 5 , inom pappersindustriarbetareförbundet resp. kr. 4 5 : — och kr. 3 0 : — , inom järnvägsmannaförbundet och lantarbetareförbundet resp. kr. 3 0 : — och kr. 15:-—. Den lägsta medlemsavgiften förekom inom postmannaförbundet, där den utgjorde resp. kr. 24:-— och kr. 1 3 : — , vilket nätt och jämnt motsvarade den minimikontingent, som föreskrivits som villkor för förbundens anslutning till landsorganisationen. I denna organisations stadgar föreskrives nämligen att »intet förbund kan vinna anslutning med m i n d r e förbundet från avdelningarna u p p t a r en avgift av minst 45 öre för helt och 25 öre för halvt betalande medlem per vecka eller en årsavgift av resp. kr. 23:40 och kr. 1 3 : — per medlem». Häri få icke inräknas avgifter, som u p p tagas till bestridande av kostnaderna för arbetslöshets-, sjuk- och begravningssamt reshjälp. Arbetslösa medlemmar erlägga i regel icke avgifter till sina fackföreningar och dessa betala ej heller avgifter för sådana medlemmar till respektive förbund. Förbunden äro däremot skyldiga att till landsorganisationen inbetala avgifter för samtliga medlemmar, oavsett om de äro arbetslösa eller icke. Förbundens ordinarie avgifter till landsorganisationen ha sedan 1923 utgjort kr. 4: 80 för helt betalande och kr. 2: 40 för halvt betalande medlem p e r år. Utöver de i stadgarna fixerade ordinarie medlemsavgifterna (kontingenterna) kunna medlemmarna åläggas att betala förhöjda avgifter, s. k. uttaxeringar. Förbundsstyrelserna äga i regel rätt att påbjuda sådan avgift. I normalstadgar för förbunden, som landsorganisationens representantskap fastställde 1933 och efter vilka förbunden efterhand anpassa sina stadgar, 1 heter det, att förbundsstyrelsen äger förhöja avgiften vid befarad eller pågående konflikt inom eller utom landet, vilken förbundet på grund av utfästelse eller överenskommelse har skyldighet att understödja, ävensom vid tillfällen då förbundskassans kapitalbehållning understiger ett belopp motsvarande ett visst antal kronor per medlem. Förhöjd avgift eller uttaxering kan även påbjudas, då till följd av omfattande arbetslöshet sådan befinnes vara nödvändig med hänsyn till den understödsverksamhet, som bedrives till förmån för arbetslösa medlemmar. Landsorganisationen kan också använda sig av uttaxering under exceptionella förhållanden. Det heter sålunda i landsorganisationens stadgar, att landssekre1 Till i september 1935 hade följande förbund hunnit göra detta (beslut därom fattas i regel av kongresserna, vilket förklarar dröjsmålet): beklädnadsarbetareförbundet, bleck- och plåtslagareförbundet, bokbindareförbundet, frisörarbetareförbundet, försäkringsfunktionärernas förbund, gjutareförbundet, grov- och fabriksarbetareförbundet, gruvindustriarbetareförbundet, kommunalarbetareförbundet, litografförbundet, pappersindustriarbetareförbundet, sadelmakareoch tapetserareförbundet, sjöfolksförbundet, sko- och läderindustriarbetareförbundet, skogsoch flottningsarbetareförbundet, skorstensfej eriarbetareförbundet, stenindustriarbetareförbundet, telegraf- och telefonmannaförbundet, tobaksindustriarbetareförbundet, transportarbetareförbundet, träindustriarbetareförbundet samt väg- och vattenbyggnadsförbundet. Vissa av de speciella förhållandena inom förbundets verksamhetsområden betingade avvikelser från normalstadgarna ha gjorts, men de sakna för utomstående intresse, om man undantar dem som gälla omröstningsreglerna angående lönerörelser och arbetskonflikter (14 §) och för vilka en redogörelse skall lämnas längre fram.

471 tariatet kan påbjuda uttaxering upp till belopp av högst 50 öre för helt och 25 öre för halvt betalande medlem per vecka. Under större konflikter kan representantskapet med 7a majoritet besluta om högre uttaxeringsbelopp, dock icke för halvt betalande kvinnliga medlemmar. Till landsorganisationen anslutet förbund iir skyldigt att deltaga i uttaxeringar för hela sitt medlemsantal med vissa undantag; såsom förut nämnts äga förbunden icke heller beträffande den ordinarie kontingenten göra avdrag för arbetslösa medlemmar. Befriade från att deltaga i av landsorganisationen påbjuden uttaxering äro emellertid medlemmar, som på grund av sjukdom under minst 14 dagar varit urståndsatta att försörja sig, samt värnpliktiga, som äro inkallade till vapenövning. Samma förmån tillkommer medlemmar av nybildad förbundsavdelning under de tre första månaderna efter dess anslutning. Förbund, som självt är invecklat i arbetskonflikt, vilken blivit i vederbörlig ordning r a p p o r t e r a d hos landssekretariatet och som för understöd åt i konflikten indragna medlemmar måste använda ett belopp, som per medlem och vecka motsvarar minst det som utgöres av den av landsorganisationen påbjudna uttaxeringen, är befriat från att deltaga i denna. Äro däremot förbundets kostnader mindre, skall skillnaden erläggas till landsorganisationen. Avdrag på av landssekretariatet eller representantskapet påbjuden uttaxering får ej göras till högre belopp än som motsvarar 12 kr. för helt och 6 kr. för halvt betalande, av förbundet på grund av arbetskonflikt understödd medlem och vecka. Landssekretariatet har även rätt att, om de genom uttaxeringen inbragta medlen icke äro tillräckliga, företaga frivillig insamling inom landet samt hänvända sig till a n d r a länders fackliga organisationer med anhållan om bidrag. B e s t ä m m e l s e r o m u t t r ä d e , u t e s l u t n i n g och å t e r i n t r ä d e . I normalstadgarna föreskrives att medlem, som erhåller arbete inom annan fackförenings verksamhetsområde, skall överflytta sitt medlemskap dit. Om medlemmen erhåller arbete utanför förbundets verksamhetsområde, äger han att överflytta medlemskapet till det förbund, inom vars verksamhetsområde han erhållit arbete. Mellan de till landsorganisationen anslutna förbunden finnas sedan många år tillbaka överenskommelser om s. k. fri övergång. Vidare föreskrives i dessa normalstadgar, att medlem kan bliva befriad från medlemskapet, om han övergått till verksamhet liggande utanför förbundets eller annan av landsorganisationen godkänd fackorganisations verksamhetsområde eller blivit arbetsgivare eller sådan verkmästare eller förman, som uteslutande ä r arbetsledare. Medlemskapet kan å andra sidan förloras om medlem a) u n d e r sex veckor uraktlåtit att erlägga stadgade avgifter eller vid arbetslöshet försummat anmälningsplikten under lika lång tid; b) genom oredligt förfarande kommit i åtnjutande av understöd eller tillägnat sig avdelnings- eller förbundsmedel; c) u p p trätt som strejk- eller blockadbrytare; d) genom oriktiga och vilseledande u p p gifter vunnit medlemskap; e) även p å annat sätt än vad i p u n k t e r n a a ) — d ) angivits uppsåtligen brutit mot stadgarna eller vägrat ställa sig till efterrättelse av avdelningen eller förbundsstyrelsen utfärdade föreskrifter, som hava stöd i stadgar och kongressbeslut, eller eljest uppträtt illojalt mot organisationen. Uteslutning skall företagas av förbundsstyrelsen men kan även verkställas av vederbörande förbundsavdelning. Medlemmen skall i sä fall omedelbart delgivas den anklagelse, som riktas mot honom och beredas tillfälle att inom tvä veckor inkomma med skriftlig förklaring. Därefter skall avdelningens styrelse företaga undersökning och, om denna därtill giver anledning, framlägga ärendet p å ett avdelningsmöte med till- eller avstyrkande av beslut om uteslutning. Sedan avdelningen fattat beslut i ärendet skall styrelsen därom genast skriftligen underrätta medlemmen. I händelse uteslutning beslutats skall även förbundsstyrelsen

472 omedelbart underrättas därom. Avdelnings beslut om uteslutning kan inom två veckor överklagas hos förbundsstyrelsen, »som slutgiltigt avgör ärendet». I motsvarande bestämmelser i typografförbundets stadgar heter det, att »medlem uteslutes ur förbundet, om han gör sig skyldig till grov uraktlåtenhet av eller bevisligen kringgår förbundets stadgar samt avsiktligt skadar förbundets intressen». Det tillkommer vederbörande förbundsavdelning att taga initiativ till uteslutning. Dock skall saken först underställas förbundsstyrelsens prövning. Som klagoinstans fungerar förbundsmötet (kongressen). Inom metallindustriarbetareförbundet utgöres klagoinstansen av en skiljemannainstitution. Om en medlem av detta förbund anklagats och uteslutits för brott mot stadgarna, kan han hos styrelsen fordra »frågans avgörande genom skiljedom». Den klagande och avdelningsstyrelsen äga då att utse vardera två skiljemän och dessa i sin tur välja den femte, som skall fungera som ordförande. Därest enighet icke kan vinnas om femte man, äger förbundets verkställande utskott att utse sådan. Skiljemännen ha »att efter noggrann prövning av alla de handlingar, som k u n n a i tvistefrågan företes, och jämväl, efter att hava konfererat med p a r t e r n a i övrigt införskaffat sig alla nödiga upplysningar, avgiva sitt utlåtande», varvid beslut fattas med enkel majoritet. Skiljedomen skall »av verkställande utskottet sanktioneras» och kan därefter överklagas endast hos kongressen och alltså icke hos förbundsstyrelsen. Den skall vara avkunnad senast fyra veckor efter att medlem gjort framställning om skiljedomsförfarande. Till ledamot av sådan skiljenämnd kan endast utses den som är förbundsmedlem. I de av landsorganisationens representatskap fastställda normalstadgarna givas två alternativ angående bestämmelser om återinträde. Enligt det första kan den, som uteslutits på grund av bristande avgiftsbetalning eller försummad anmälningsplikt, beviljas återinträde mot erläggande av en i stadgarna närmare angiven äterinträdesavgift. Enligt det andra alternativet skall återinträdesavgiften bestämmas olika med hänsyn till om uteslutningen skett under tid ordinarie avgift varit gällande eller om vid tiden för uteslutningen förhöjd medlemsavgift varit påbjuden. Den som beviljats utträde därför att han blivit arbetsgivare eller befordrats till arbetsledare kan, »därest inga särskilda hinder därför uppkommit», ånyo bliva medlem mot en äterinträdesavgift av samma belopp som av nyinträdande erlägges. Enligt metallindustriarbetareförbundets stadgar kan den, som tidigare varit medlem men genom bristande kontingentbetalning eller försummad anmälningsplikt uteslutits, åter vinna inträde mot att han erlägger en avgift av 10 kronor, därest h a n räknas som helt betalande medlem och försåvitt uteslutningen skett u n d e r tid endast ordinarie veckoavgift gällt. Om uteslutningen skett under tid förhöjd avgift varit gällande, skall återinträdesavgiften utgöra 35 kronor. Den som räknas som halvt betalande medlem skall i b å d a fallen erlägga endast 5 kronor i äterinträdesavgift. I detta förbunds stadgar heter det vidare, att den som varit strejk- eller blockadbrytare eller på annat sätt handlat okollegialt och därför uteslutits, kan genom p å avdelningsmöte eller av avdelningsstyrelse fattat beslut och efter verkställande utskottets sanktion beviljas återinträde. Detsamma gäller för den som uteslutits p å grund av att han uppsåtligen brutit mot förbundets stadgar eller vägrat att ställa sig till efterrättelse av avdelningsstyrelse eller av verkställande utskottet utfärdade föreskrifter, som hava stöd i stadgar och kongressbeslut; den som p å svekfullt sätt kommit i åtnjutande av understöd från förbundet; den som ingått i mot arbetarrörelsen fientlig organisation, underskrivit personligt kontrakt, som h i n d r a r honom att följa förbundets stadgar och beslut, eller på annat sätt handlat okollegialt; den som förskingrat förbundets eller avdelnings till medlemmarna anförtrodda medel och den som vunnit medlemskap på grund av att han lämnat oriktiga och vilseledande uppgifter. Vid framställning om återinträde skall yttrande

473 infordras av den avdelning som beslutat uteslutningen. I nu nämnda fall skola ovan nämnda återinträdesavgifter k 10 resp. 35 k r o n o r erläggas, men därjämte skall den, som förut varit medlem, vara skyldig att återbära allt det understöd lian under de senaste 12 m å n a d e r n a före uteslutningen av förbundsmedel uppburit, dock så att det sammanlagda återinträdesbeloppet icke må överstiga 100 kronor för den, som skall räknas som helt betalande, och 50 kronor för den, som skall räknas som halvt betalande medlem. Vid återinträde i typografförbundet kräves första gången en äterinträdesavgift av 6 kronor och därefter varje gång 12 kronor. Medlem som uteslutits på grund av »grov uraktlåtenhet» etc. kan vinna återinträde, »om han ångrar och gör avbön för det begångna brottet; dock skall minst två år ha förflutit, från inträdet räknat, varunder samtliga stadgade avgifter skola inbetalas, innan han erhåller röstoch valrätt eller blir berättigad till understöd ur förbundets kassor». Vid »svårare fall» äger förbundsstyrelsen rätt att förlänga denna karenstid. Ur murareförbundets stadgar må följande bestämmelser rörande uteslutning anföras (16 § ) : »Mom. 3. Medlem, som uppenbarligen bryter mot stadgarna eller på annat sätt motarbetar förbundets verksamhet och medlemmarnas intressen, såsom genom att taga arbete där förbundsstyrelsen avstängt för arbetskraft, vid arbete icke följer avtal och prislista eller övriga prisbestämmelser, på svekfullt sätt uppburit eller sökt erhålla konfliktunderstöd, i moraliskt hänseende skadar organisationen eller sviker av organisationen lämnat förtroende, ådrager sig därigenom påföljd, varom vederbörande avdelning ställer förslag och förbundsstyrelsen beslutar. Förbundsstyrelsen kan besluta såväl att fråntaga sådan medlem hans medlemsrätt under viss tid eller till dess vissa villkor fullgjorts, som ock att utesluta honom ur avdelning och förbund. Anmälan om förseelse, som i detta moment omförmäles, göres skriftligen till avdelningen, vilken efter verkställd undersökning föreslår den påföljd, som anses lämplig. Förslaget meddelas till förbundsstyrelsen, som h a r att fatta beslut i ärendet. Mom. 4. Medlem, som arbetar på plats, där stadgeenligt beslutad konflikt pågår, uteslutes ur avdelning och förbund. Avdelning skall omedelbart meddela till förbundet om dylik förseelse, så snart sådan blivit känd, därvid noggrann uppgift lämnas om vederbörandes namn och nummer samt ifrågavarande arbetsplats.» Arbetssökande m e d l e m m a r s förpliktelser. I detta förbunds liksom i vissa andra förbunds stadgar finnas ganska minutiösa bestämmelser, som arbetssökande medlemmar ha att iakttaga. En medlem av murareförbundet får icke taga arbete eller överenskomma om arbetes utförande på ackord med mindre han följer det avtal och den ackordsprislista eller de övriga prisbestämmelser, som äro gällande i förbundsavdelningen p å den plats, där arbetet skall utföras. Ingen medlem får söka arbete, där konflikt pågår eller avstängning (blockad) av arbetskraft företagits, förrän det av avdelningen eller förbundsstyrelsen blivit bekantgjort att förhållandena blivit ordnade. »Murare, som ej kan uppvisa medlemsbok, bör ej tillåtas arbeta tillsammans med förbundsmedlemmar.» Om medlem söker arbete på annan plats, där förbundsavdelning finnes, skall han före avresan ha betalat alla förfallna avgifter och låtit avmäla sin medlemsbok, vilken ofördröjligen skall inmälas i förbundsavdelningen pä den plats, där han erhållit arbete. Det torde få anses ligga i sakens natur, att fackföreningarna och såvitt möjligt också förbunden försöka övervaka arbetsmarknaden med hänsyn till de arbetstillfällen som erbjudas och framför allt med hänsyn till önskvärdheten av att

474 de avtalsbefästa arbetsvillkoren vinna tillämpning. Inom några förbund bedrives också arbetsförmedling. Så är förhållandet inom t. ex. livsmedelsarbetareförbundet och typografförbundet. Som allmän regel gäller att medlem skall, innan ett erbjudet arbete antages, hos vederbörande fackföreningsstyrelse inhämta upplysningar angående de på arbetsplatsen gällande arbetsvillkoren och förhållandena i övrigt därstädes. En uttrycklig bestämmelse därom återfinnes i landsorganisationens normalstadgar. F ö r att kunna stå medlemmarna till tjänst med sådana upplysningar förfogar t. ex. metallindustriarbetareförbundet över ett arbetsgivareregister, upprättat p å grundval av uppgifter, som förbundsmedlemmarna och förbundsavdelningarna äro skyldiga att tillhandahålla. Uppgifterna avse tillverkningens art, huruvida arbetsgivaren är organiserad och vilken organisation han i så fall tillhör, antalet tjänstemän och förmän, antalet arbetare och hur många de äro som tillhöra förbundet eller äro medlemmar av a n d r a förbund, lönernas storlek och förhållandena i övrigt. Varje avlöningsdag skall varje medlem lämna uppgifter om timlönens storlek samt antalet arbetsdagar och den sammanlagda arbetsförtjänsten under den senaste avlöningsperioden. Sedan dessa uppgifter sammanförts och granskats av vederbörande avdelningsstyrelse, översändas de till förbundets expedition i Stockholm, där de sammanföras till »ett hela landet omfattande centralregister», vilket skall skötas så, att man fortlöpande kan följa lönernas förändringar dels inom varje förbundsavdelnings verksamhetsområde, dels p å varje plats för sig. S. k. hemlig blockad får icke förekomma med mindre än att förbundsledningen lämnat sitt tillstånd därtill. Om sådant tillstånd lämnats skall meddelande därom omedelbart tillställas respektive avdelningsstyrelser och arbetsanvisningsföreståndare inom avdelningarna »på det att arbetssökande medlemmar må kunna avhållas dels från att söka anställning p å sådant plats, dels också erhålla instruktioner om villkor för att anställning p å sådant plats skall få tagas». Arbetssökande är ålagd absolut tystnadsplikt och den som bryter däremot riskerar att bli utesluten ur förbundet. Slutligen stadgas att arbetslösa medlemmar skola lämna uppgifter om orsaken till sin arbetslöshet samt att icke arbetslösa arbetssökande medlemmar skola lämna uppgift om varför ombyte av arbetsplats önskas.

Förbundets beslutande och förvaltande organ. Inom en fackförening är förvaltningen på vanligt sätt anförtrodd en styrelse, vars mandattid i regel är ett år. Omval förekommer naturligtvis ofta och kanske som regel. Varje medlem, med undantag för s. k. B-medlemmar och underåriga, äger lika rätt att deltaga i val av styrelse, liksom det i fråga om föreningens angelägenheter i övrigt tillämpas allmän och lika rösträtt. Kongressen. F ö r b u n d e n s beslutande och förvaltande organ äro kongressen, representantskapet och styrelsen; i landsorganisationens normalstadgar användes i stället för benämningen representantskapet överstyrelsen, alternativt förbundsrådet. Kongressen består av ombud för lokalavdelningarna och antalet ombud står i relation till avdelningarnas medlemsantal, dock så att varje avdelning äger att sända minst ett ombud. Ombuden väljas direkt av medlemmarna, varvid inom vissa förbund valkretsindelning företagits. Valbar är envar medlem, som fullgjort sina stadgeenliga förpliktelser. Kongressen är förbundets högsta beslutande myndighet och sammanträder med vissa års mellanrum, i regel 3—4, i vissa fall 5 år. Enligt norinalstadgarna kunna förbundsstyrelsens och överstyrelsens (förbundsrådets) ledamöter icke väljas till ombud men äro skyldiga att närvara vid kongressen, där de

475 äga yttrande- och förslagsrätt i alla frågor samt rösträtt i de frågor, som icke röra verksamheten och förvaltningen u n d e r den tilländalupna kongressperioden. Motion till kongressen kan väckas av envar medlem men skall först underställas vederbörande avdelnings prövning. Om den icke vinner avdelningens godkännande skall den likväl, därest medlemmen så p å y r k a r , genom avdelningsstyrelsens försorg insändas till kongressen via förbundsstyrelsen. Denna skall avgiva utlåtande över till kongressen insända motioner. Varje pä kongressen röstberättigad äger 1 röst. Vid lika röstetal gäller den mening, som biträdes av tjänstgörande ordföranden. Omröstning sker öppet och, därest minst ett visst i stadgarna föreskrivet antal röstberättigade ombud skriftligen så krävt, medelst n a m n u p p r o p . Val av ledamöter i överstyrelsen (förbundsrådet) och förbundsstyrelsen samt av revisorer och tjänstemän skola vara slutna, såvida icke kongressen enhälligt beslutat att de kunna företagas medelst öppen omröstning. Endast den kan förklaras vald, som erhållit mer än hälften av vid valet avgivna godkända röster. Beslut rörande ansvarsfrihet skall fattas av ordinarie kongress. Extra kongress kan hållas, då förbundsstyrelsen efter överstyrelsens (förbundsrådets) h ö r a n d e funnit att sådan är av behovet påkallad eller då minst ett visst i stadgarna angivet antal förbundsmedlemmar det påyrkat och vid allmän omröstning inom förbundets avdelningar sådant yrkande biträtts av minst två tredjedelar av de i röstningen deltagande medlemmarna. Extra kongress kan behandla endast den fråga, som föranlett dess sammankallande. Överstyrelsen (förbundsrådet). Överstyrelsen (förbundsrådet) är förbundets högsta beslutande myndighet mellan kongresserna. Den består dels av förbundsstyrelsen och dels av ett visst antal av ordinarie kongress valda och inom förbundets verksamhetsområde arbetande medlemmar, representerande olika verksamhetsgrenar och skilda orter. Mandaten gälla intill dess nästa ordinarie kongress förrättat nya val. F ö r varje ledamot av överstyrelsen utses personliga suppleanter, överstyrelsen håller ordinarie sammanträde en gång om året och extra sammanträde i den mån förbundsstyrelsen finner anledning att sammankalla densamma eller då minst hälften av dess egna medlemmar för en och samma frågas behandling därom gjort framställning hos förbundsstyrelsen. Förbundsstyrelsen. Ledningen av förbundets verksamhet handhaves av förbundsstyrelsen, som består dels av i förbundets tjänst fast anställda tjänstemän (funktionärer) och dels av inom förbundets verksamhetsområde arbetande medlemmar, som väljas av ordinarie kongress. Suppleanter väljas i vanlig ordning. Enligt normalstadgarna skall föreskrivas h u r ofta förbundsstyrelsen skall sammanträda. Sammanträde torde i regel hållas minst en gång i veckan. För att ett av styrelsen fattat beslut skall äga giltighet erfordras att mer än hälften av styrelsens ledamöter äro om detsamma ense. Ledamot, som utan att anmäla giltigt skäl uteblivit från mer än ett sammanträde, anses därmed ha frånträtt sitt ledamotskap. Tjänstemännen

(funktionärerna).

Av de i de olika förbundens tjänst anställda tjänstemännen må först nämnas förbundsordföranden, i vars u p p d r a g bland annat ingår att utöva den dagliga ledningen av förbundets verksamhet och utgiva förbundets publikationer. Tidigare benämndes i allmänhet denna funktionär förtroendeman, en benämning som ju alltjämt ofta användes. Förbundsordföranden alias förtroendemannen är helt anställd, vilket även i regel är fallet med sekreteraren och kassören. Inom de

476 större förbunden finnas därjämte en eller flera ombudsmän, vilka bland annat ha till uppgift att biträda vid underhandlingar med arbetsgivarna och deras organisationer. Förbundstjänstemännen anställas numera tillsvidare med sex månaders ömsesidig uppsägningstid. Revisorerna. Granskningen av räkenskaperna verkställes av revisorer, som väljas av ordinarie kongress och biträdas av en av landsorganisationen anställd yrkesrevisor. Landsorganisationens beslutande och förvaltande organ. Kongressen. Den nu lämnade redogörelsen avser förbunden. Landsorganisationens högsta beslutande myndighet utgöres ävenledes av kongressen, vilken sammanträder vart femte år och består av 250 inom de anslutna förbunden valda ombud. Kongressmandaten fördelas på förbunden i proportion till deras medlemsantal, varvid varje förbund likväl erhåller minst ett mandat. Förbunden äga själva bestämma, hur val av ombud till landsorganisationens kongress skall företagas. Motioner kunna väckas av varje anslutet förbund och dess avdelningar. De skola insändas genom respektive förbundsstyrelser och landssekretariatet skall avgiva yttranden över dem. Landssekretariatet äger naturligtvis också självt att för kongressen framlägga motioner. Representantskapet. Under kongressperioderna fungerar representantskapet som landsorganisationens högsta beslutande myndighet. Detta består av representanter för de anslutna förbunden jämte landssekretariatets ledamöter och väljes på så sätt att förbund, som äga mindre än 10 000 medlemmar, utse vartdera en ledamot. Förbund, som ha 10 000 men mindre än 20 000 medlemmar, äga att välja vartdera två representanter och förbund, som ha 20 000 men icke 40 000 medlemmar, tre representanter. Därutöver väljes en representant för varje påbörjat 20 000-tal medlemmar. Val av representanter verkställes omedelbart efter det att ordinarie kongress hållits. Mandaten gälla till och med nästföljande kongress. Representantskapet håller ordinarie sammanträde en gång om året och extra sammanträde, då landssekretariatet finner så vara nödvändigt eller minst hälften av representantskapets ledamöter gjort anhållan därom. Besluten vid såväl kongressen som i representantskapet fattas med enkel majoritet, varvid tjänstgörande ordföranden har utslagsrösten. Bepresentantskapets och landssekretariatets ledamöter kunna icke väljas till kongressombud men äro skyldiga att närvara vid kongressen, där de äga yttrande- och förslagsrätt i alla frågor samt rösträtt i frågor, som icke avse ansvarsfrihet för den gångna tidens förvaltning och verksamhet. I representantskapet äro landssekretariatets ledamöter självskrivna men äga ej rösträtt i decharge- och liknande frågor. Landssekretariatet. Landssekretariatet består av nio ledamöter, av vilka ordföranden, kassören och förste sekreteraren äro i sin egenskap av landsorganisationens tjänstemän självskrivna. De övriga sex ledamöterna väljas av ordinarie kongress. Landssekretariatet sammanträder minst en gång i veckan och dess beslut fattas med enkel majoritet. Avgives lika röstetal för olika meningar blir den meningen gällande, som av ordföranden biträdes.

477 Landssekretariatets närmaste åligganden ä r o : att vid anfordran samt då landssekretariatet eljest finner omständigheterna sådant påfordra deltaga i förhandlingar med arbetsgivarna; att i samråd med vederbörande förbundsstyrelser planlägga samt bringa till utförande för rörelsen nödvändig agitation och upplysning; att aktgiva på samt klargöra betydelsen av sådana lagstiftningsåtgärder som kunna anses direkt beröra fackföreningsrörelsen; att, då så erfordras, söka bilägga mellan de anslutna organisationerna eventuellt uppkomna tvister; att sammankalla såväl representantskapet som kongressen samt förbereda alla ärenden, som där skola bliva föremål för handläggning; att förvalta folketshusbyggnadsfonden enligt för denna fond särskilt fastställda stadgar; att förvalta landsorganisationens fastigheter; samt att uppehålla förbindelser med landsorganisationen motsvarande organisationer i utlandet såväl genom korrespondens som genom personlig representation. Funktionärerna. Tjänstemännen eller, som de i landsorganisationens stadgar kallas, funktionärerna, anställas tills vidare med sex månaders ömsesidig uppsägningstid. De äga ej rätt att utan landssekretariatets samtycke åtaga sig annat u p p d r a g än det, vartill de av kongressen blivit valda. Revisorerna. I likhet med vad som är fallet inom förbunden utser kongressen revisorer, vilka tillsammans med den fast anställda yrkesrevisorn ha att granska räkenskaperna och vaka över förvaltningen.

Förbundsstadgarnas b e s t ä m m e l s e r angående l ö n e r ö r e l s e r och arbetskonflikter. Tyngdpunkten ligger i förbunden. Där är verksamheten koncentrerad. Förbunden ha på så sätt blivit den svenska fackföreningsrörelsens förnämsta organ. Landsorganisationen är visserligen formellt sett rörelsens huvudorganisation, men i realiteten fungerar den som sådan endast i begränsad omfattning. Detta kommer alt framgå av den redogörelse, som kommer att lämnas för de stadgebestämmelser, som avse lönerörelser och arbetskonflikter. Ifrågavarande bestämmelser äro i stort sett likalydande inom de olika förbunden. De bära en starkt centralistisk prägel. Med centralism menas i detta sammanhang, att förbundens styrelser utrustats med långt gående befogenheter i fråga om ledningen och dirigeringen av samt kontrollen över verksamheten. En sådan centralisering utgör förresten en av grundförutsättningarna för medlemskapet i landsorganisationen. Uttryckliga bestämmelser 'därom finnas visserligen icke i landsorganisationens stadgar, men praxis h a r utbildats så. Detta framgår bland a n n a t därav, att de av landsorganisationens representantskap fastställda normalstadgarna mycket eftertryckligt hävda den centralistiska p r i n c i p e n . Initiativ till lönerörelser e t c . Enligt dessa stadgar (14 §) kan framställning till arbetsgivare om upprättande av kollektivavtal, uppsägning av dylikt eller annan ändring i arbetsvillkoren ske antingen på initiativ av förbundsstyrelsen eller efter att två tredjedelar av »be-

478 rörda medlemmar» genom sluten omröstning fattat beslut därom och förbundsstyrelsens godkännande erhållits. Vissa förbund ha i samband med anpassningen av sina stadgar till normalstadgarna vidtagit vissa modifikationer i dessa bestämmelser. Sålunda har grov- och fabriksarbetareförbundet, kommunalarbetareförbundet, sjömansförbundet, stenindustriarbetareförbundet samt telegraf- och telefonmannaförbundet nöjt sig med att stipulera s. k. enkel majoritet beträffande avtalsuppsägning. Då en lokalavdelning hos förbundsstyrelsen anhåller om styrelsens godkännande av beslut angående framställning till arbetsgivare, skall den, enligt normalstadgarna, samtidigt lämna fullständig redogörelse för vad framställningen avser, ävensom uppgifter om på arbetsplatsen gällande arbetsvillkor och där rådande organisationsförhållanden. Rådgivande konferenser. Förbundsstyrelsen kan sammankalla till konferens angående frågor, som gälla lönerörelser och avtalsförhandlingar. Till ombud vid sådan konferens kan endast den väljas, som är sysselsatt inom det område, för vilket det avtal, varom förhandlingar förestå eller pågå, gäller eller skall gälla. Av dylik konferens fattat beslut betraktas såsom »endast av rådgivande natur». Omröstning om arbetsnedläggelse. Om arbetsgivare försöker genomföra försämring av arbetsvillkor eller tvist av annan orsak uppstår, skall vederbörande förbundsavdelning, därest den ej själv kan ernå tvistens biläggande, inrapportera förhållandet till förbundsstyrelsen och därvid lämna de upplysningar, som äro erforderliga för tvistens bedömande. Arbetsgivarens svar på framställning om kollektivavtal eller dylikt skall delgivas förbundsstyrelsen och dess beslut i anledning därav inhämtas, innan något vidare åtgöres från avdelningens sida. Om arbetsgivare vägrar att inleda underhandlingar eller om redan upptagna förhandlingar icke leda till uppgörelse i godo skall, om det blir fråga om arbetsnedläggelse, sluten omröstning företagas bland de medlemmar, som beröras av tvisten. Därest omröstningen utfaller så att två tredjedelar av ifrågavarande medlemmar, som fyllt t. ex. 18 år, röstat för strejk, remitteras ärendet till förbundsstyrelsen, »som beslutar om och när sådan åtgärd skall vidtagas». Förbundsstyrelsen äger även rätt att påbjuda arbetsnedläggelse, varvid vederbörande medlemmar äro skyldiga att efterkomma förbundsstyrelsens beslut. Även beträffande nämnda omröstningsförfarande ha vissa förbund, som godkänt normalstadgarna, företagit ändringar i modifierande eller skärpande riktning. I stället för normalstadgarnas föreskrift om två tredjedelar av berörda medlemmar har t. ex. bleck- och plåtslagareförbundet i sina stadgar intagit en bestämmelse om tre fjärdedels majoritet av i omröstningen deltagande. Telegrafoch telefonmannaförbundets samt pappersindustriarbetareförbundets stadgar föreskriva två tredjedels majoritet av i omröstningen deltagande medlemmar, och inom stenindustriarbetareförbundet har man nöjt sig med att föreskriva enkel majoritet av berörda medlemmar. Inom metallindustriarbetareförbundet gäller dessutom den regeln, att verkställande utskottets utlåtande och beslut skall inhämtas, innan framställning om ändrade arbets- och lönevillkor göres hos arbetsgivare eller arbetsgivareorganisation. Detta utgör förutsättningen för att förbundets stöd skall kunna erhållas. »Har ifråga om framställning eller annan tvistefråga verkställande utskottet lämnat medgivande om förbundets stöd, bör alltid från vederbörande underorganisations sida göras allvarliga försök att genom underhandling uppnå överenskommelse.» Om arbetsgivare försöker försämra arbetsvillkoren och arbetarna önska förbundets stöd

479 för att avvärja detta, då skall »allt efter tvistefrågans omfattning och med vidtagande av nödiga utredningar i ärendet överlämnas till styrelsen för vederbörande klubb eller avdelning, som har att medverka till upptagande av direkta förhandlingar med arbetsgivaren». Därest uppgörelse träffas med arbetsgivaren, skall detta omedelbart inrapporteras till förbundets verkställande utskott. För vidtagande av arbetsnedläggelse erfordras utskottets medgivande och beslut. Utskottet äger rätt att kräva bevis för att minst 3 /i a v de medlemmar över 18 år, som direkt komma att beröras av arbetsnedläggelsen, vid företagen sluten omröstning röstat för arbetsnedläggelse. »I regel bör ej heller verkställande utskottet medgiva arbetsnedläggelse med mindre minst 2 / 3 av vederbörande arbetare äro organiserade.» Uppstår med anledning av pågående arbetsinställelse (strejk eller lockout) fara för större lockout, äger utskottet antingen självt besluta, huruvida arbetsnedläggelsen fär med förbundets stöd fortsätta, eller också kan det underställa sådan fråga allmän omröstning bland de medlemmar, som komma att direkt beröras av den större lockouten. I dylikt fall fordras bland de röstande absolut majoritet »för mottagande av lockouten och för att arbetsinställelsen skall med förbundets stöd få fortsätta». Detsamma gäller om av verkställande utskottet tillstyrkt förslag till uppgörelse föreligger, då arbetsinställelse pågår i sådan omfattning, att veckoavgiften därigenom blivit höjd samt in- och utländska förbindelser tagits i bruk. Ingen avdelning eller grupp därav äger rätt att utan verkställande utskottets godkännande utfärda tillkännagivande i någon form om strejk, blockad eller bojkott. Förbundets medlemmar äga ej skyldighet eller rättighet att ställa sig till efterrättelse blockad- eller bojkottmeddelande, som icke utfärdats eller godkänts av verkställande utskottet, landssekretetariatet eller organisation, vars medlemmar äro i majoritet pä arbetsplatsen. I sågverksindustriarbetareförbundets stadgar föreskrives, att förbundsstyrelsen eller dess verkställande utskott skall, då avdelning fattat beslut om arbetsnedläggelse, ha »bevis för att minst 3 / 5 av de medlemmar, som direkt beröras av arbetsnedläggelsen, vid företagen sluten omröstning röstat för densamma». Textilarbetareförbundet kräver i ett liknande fall, att minst » 3 / 4 av de arbetare saken gäller med sina namnunderskrifter försäkrat sig vilja nedlägga arbetet, och skall dessutom före arbetsnedläggelsen företagas sluten omröstning inom avdelningen, varvid erfordras samma majoritet». Därjämte kräves att minst 3 / 4 av arbetarna p å den arbetsplats arbetsnedläggelsen avser äro medlemmar av förbundet. I transportarbetareförbundets liksom i flertalet a n d r a förbunds stadgar åläggas såväl förbundsstyrelsen som avdelningarna att »göra allt för att i godo och utan konflikt få förhållandena ordnade». Därefter heter det i transportarbetareförbundets stadgar bland annat: »Först sedan alla av förbundsstyrelsen påbjudna försök att få frågan på fredlig väg löst visat sig icke medföra önskat eller godkänt resultat, äger avdelning vädja till förbundsstyrelsen om förbundets stöd för vidtagande av kraftåtgärder, såsom eventuellt en arbetsnedläggelse för fordringarnas genomförande, varefter förbundsstyrelsen beslutar om och n ä r en sådan åtgärd kan få vidtagas, varvid hänsyn bör tagas dels till ställningen inom förbundet och dels till förhållandena på den plats där tvisten pågår.» T i l l k ä n n a g i v a n d e o m b l o c k a d eUer bojkott. Tillkännagivande om blockad eller bojkott får enligt normalstadgarna ej utfärdas utan förbundsstyrelsens godkännande, och förbundets medlemmar ha ej skyldighet eller rättighet att ställa sig till efterrättelse blockad- eller bojkottmeddelande, som icke utfärdats eller godkänts av förbundsstyrelsen. Dessa bestämmelser, vilka äga sin motsvarighet i flertalet förbunds stadgar, oavsett om de direkt anpassats till normalstadgarna eller icke, k o r r e s p o n d e r a med följande bestämmelser i landsorganisationens stadgar (9 § ) :

480 »Mom. 1. Blockad av arbetsplats eller varor kan med bindande kraft beslutas endast av förbundsstyrelse. Blockad, som träffar även arbetare tillhörande a n d r a yrkesgrupper, får ej beslutas med mindre styrelsen för det eller de förbund, till vilka övriga arbetare äro anslutna, därtill lämnat sitt bifall. Kan enighet mellan förbundsstyrelserna i sådant fall ej ernås, skall saken i n r a p p o r t e r a s till landssekretariatet, som då avgör frågan. Mom. 2. Upprop om bojkott utfärdas av förbundsstyrelse. Mom. 3. Understöd till de medlemmar, som deltaga i sympatistrejk eller sympatiblockad, skall betalas av det förbund, som begärt sympatiåtgärdens företagande. Av landsorganisationen utbetalas understöd enligt stadgarnas § 8 mom. 12, i det fall, att landssekretariatet påkallat företagande av sympatiåtgärd.» I normalstadgarna föreskrives vidare att, sedan arbetet nedlagts eller arbetsplats förklarats i blockad, skall vederbörande avdelning tillse, att ingen upptager arbetet där förrän uppgörelse träffats eller konflikten förklarats avslutad. Envar som dessförinnan upptager arbetet på sådan plats betraktas som blockadbrytare och beträffande sådan skall vederbörande avdelning till förbundet lämna meddelande om namn och, därest han är medlem av förbundet, även om medlemsbokens nummer. SF

] Omröstning o m förlikningsförslag e t c .

Om förslag till uppgörelse i arbetskonflikt framlagts, t. ex. av statens förlikningsman eller förlikningskommission, skall det, enligt normalstadgarna, »underställas berörda medlemmars prövning, varefter utlåtande tillställes förbundsstyrelsen för definitivt beslut». Konfliktunderstöd. Vid strejk, som av förbundsstyrelsen beslutats eller godkänts, vid lockout samt då medlemmar indragits i arbetsnedläggelse inom annat förbunds verksamhetsområde utbetalar förbundet understöd, som — enligt normalstadgarna — utgår från och med första dagen, då arbetsnedläggelse varat minst sex dagar. Dessa stadgar föreskriva som villkor för erhållande av sådant understöd för det första att förbundsstyrelse beslutat därom och för det andra att medlemskapet innehafts minst tre månader.* Det sistnämnda villkoret gäller dock icke med avseende på föreningsrättsstrider. I dylikt fall kräves ingen karenstid. Konfliktunderstöd utgår för alla dagar utom söndag och dag, då medlem har arbetsinkomst till samma belopp eller belopp överstigande det föreskrivna understödet per dag. Understödsbeloppen variera och utgå olika för helbetalande och halvbetalande medlemmar. En maximigräns i fråga om beloppens storlek h a r i regel föreskrivits. Inom vissa förbund har det överlämnats åt förbundsstyrelsen att bestämma understödets storlek. I metallindustriarbetareförbundets stadgar föreskrives sålunda, att konfliktunderstödet kan utgå med högst 30 kronor per medlem och vecka; »i övrigt bestämmes beloppet av verkställande utskottet i varje särskilt fall och med hänsyn till huruvida medlem h a r försörjningsplikt eller icke». I murareförbundets stadgar ha däremot understödsbeloppen per dag fixerats. De skola utgå enligt följande skala: ogift medlem gift » utan barn » » med 1 barn

kr. 3: — » 3: 50 » 3: 80

1 Inom vissa förbund har något kortare karenstid föreskrivits. I metallindustriarbetareförbundets stadgar har karenstiden bestämts till »minst en månad». Från och med andra månaden Intill ett halvt års medlemskap erhålles x/a lägre understöd. Därefter inträder full understödsrätt.

481 gift medlem med 2 barn kr. 4: 10 » » » 3 » » 4: 40 » i> » 4 » » 4: 70 » » » 5 eller flera barn » 5: — Såsom gift anses, enligt detta förbunds stadgar, »den medlem, som försörjer hustru, vare sig lagvigd eller icke», och såsom understödsberättigat b a r n sådant, som icke självt kan bidraga till sitt uppehälle och för vilket medlem h a r och fullgör försörjningsplikt. Inom transportarbetareförbundet utgår det stadgeenliga understödet med 14 kronor per vecka för ungkarlar och 18 kronor per vecka för familjeförsörjare, vartill kommer 1 krona för varje minderårigt barn. Veckounderstödet får dock icke överskrida 22 kronor per vecka för helt betalande medlem. Träindustriarbetareförbundet har graderat understödet dels med hänsyn till avgiftsbetalningen och dels med hänsyn till medlemskapets längd. Understödsbeloppen inom detta förbund äro bestämda till kr. 2 : 5 0 per dag för halvbetalande medlem med kortare medlemskapstid än 12 men dock minst 3 månader och till 3 kronor per dag för halvbetalande medlem med en medlemskapstid av 12 månader och däröver. Till försörjningspliktig medlem utgår därjämte 50 öre per dag. Halvbetalande medlems understödsbelopp utgör hälften av de h ä r nämnda. I typograf förbundels stadgar heter det så h ä r : »Under pågående strejk utgår understöd per dag till i strejken deltagande medlemmar; dock kan avdelningsstyrelse för viss tid indraga sådant understöd, om medlem under den tid han uppbär detsamma u p p t r ä d e r berusad eller oordentligt. Understödets storlek bestämmes av förbundsstyrelsen efter förslag av den avdelning, inom vars område strejken utbrutit. Härvid tages i betraktande levnadskostnaderna på platsen, förbundets tillgångar, strejkens omfattning m. m.» Dessa bestämmelser avse ävenledes det fall, då medlemmar blivit föremål för lockout. I landsorganisationens normalstadgar föreskrives att medlem, som deltager i arbetsinställelse, är skyldig söka annat arbete på samma eller annan ort. Om han vägrar taga erbjudet arbete har därmed rätten till understöd förverkats för så lång tid som det erbjudna arbetet under konflikten varar. Den som erhållit arbete på annan ort kan såsom reshjälp erhålla ett belopp motsvarande högst tre veckors konfliktunderstöd. Medlem, som på grund av sjukdom eller olycksfall är oförmögen till arbete, erhåller icke konfliktunderstöd. Trakasseringsunderstöd och rättshjälp. N ä r a släktskap med konfliktunderstödet h a r det s. k. trakasseringsunderstödet. Därom heter det i normalstadgarna, att om medlem pä grund av sin verksamhet inom organisationen avskedas eller på grund av trakassering frän arbetsgivarens sida tvingas att uppsäga sin anställning, kan han, efter tillstyrkan av avdelningsstyrelsen, av förbundsstyrelsen tillerkännas understöd. Innan sådan medlem u p p säger sin anställning skall dock avdelningsstyrelsens medgivande därtill inhämtas. Understödet utgår efter samma grunder som gälla i fråga om konfliktunderstödet under en tid av sex veckor, såvida medlemmen icke u n d e r tiden erhållit arbete. Medlem »skall göra sitt bästa för att så snart som möjligt förskaffa sig nytt arbete». Har sådant det oaktat ej kunnat erhållas och avdelningsstyrelsen finner sig k u n n a godkänna av medlemmen vidtagna åtgärder kan, efter ansökan av avdelningens styrelse, understöd beviljas ytterligare i sexveckorsperioder, varvid förbundsstyrelsens beslut erfordras för varje period. Medlem, som u p p b ä r trakasseringsunderstöd, kan efter beslut av förbundsstyrelsen såsom reshjälp erhålla ett belopp motsvarande högst 3 veckors understöd. 31—11.

482 I normalstadgarna liksom i en del av de gamla förbundsstadgarna finnas bestämmelser angående rättshjälp. Sådan kan tillerkännas medlem, som för hävdande av sina intressen gentemot arbetsgivare nödgats vidtaga rättsliga åtgärder eller i egenskap av medlem blir invecklad i rättsmål. Bättshjälp kan även för samma ändamål tillerkännas medlems rättsinnehavare, om medlem själv är oförmögen föra talan. Ansökan om sådan hjälp skall inlämnas till vederbörande avdelningsstyrelse, som jämte sitt yttrande vidarebefordrar densamma till vederbörande förbundsstyrelse och samtidigt lämnar noggrann redogörelse för tvisten. B e s t ä m m e l s e r i landsorganisationens stadgar angående l ö n e r ö r e l s e r och arbetsinställelser. I det föregående har en redogörelse lämnats för förbundsstadgarnas bestämmelser angående lönerörelser och arbetsinställelser. Här skall nu lämnas ett referat av motsvarande bestämmelser i landsorganisationens stadgar. Först bör erinras om att till landsorganisationen anslutna förbund äro enligt stadgarna förpliktade att »dels fastställa så lika och så höga medlemsavgifter, som förhållandena medgiva, och dels iakttaga att eventuella konflikter icke erhålla större omfattning och djupare ingripande än som omständigheterna nödvändigt betinga». Om tvist uppkommer mellan till landsorganisationen anslutna förbund skall, såvida tvisten ej på annat sätt kan lösas och då endera parten så önskar, densamma omedelbart överlämnas till en för varje särskilt fall tillsatt skiljenämnd. Denna skall bestå av 5 ledamöter, av vilka de tvistande parterna utse vardera 2 och dessa 4 den femte. Kan enighet om den femte ledamoten icke uppnås, skall denna utses av landssekretariatet. Skiljenämndens samtliga ledamöter skola vara medlemmar av till landsorganisationen anslutet förbund. Nämnden skall senast under loppet av sju dagar avgöra till densamma hänskjutet ärende och dess utslag är »för parterna absolut bindande». Såsom förut påpekats är landsorganisationen att betrakta såsom huvudorganisation endast i så måtto, att den har till uppgift att stödja de anslutna förbunden under s. k. försvarsstrider eller, som det heter i stadgarna, »då föreningsrätten hotas, lockout verkställts i syfte att förhindra arbetarna att tillhöra sin fackorganisation eller för att hindra organisationsarbetet; då lockout eller därmed jämförlig åtgärd vidtagits i syfte att sänka arbetslönen; då lockout kommit till stånd som följd av arbetarnas försök att förbättra sina avlöningsförhållanden; då lockout påbjudits i syfte att stödja arbetsgivare som kommit i konflikt med sina arbetare (sympatilockout); samt då strejk påbjudits direkt av landsorganisationen (sympatistrejk).» Först föreskrives att envar strejk eller lockout inom anslutet förbunds verksamhetsområde, »även de av mindre omfång och vartill ej kräves landsorganisationens understöd», skall genast rapporteras till landssekretariatet. Under pågående konflikt, för vilken understöd ur landsorganisationens kassa uppbäres, åligger det vederbörande förbundsstyrelse att fortlöpande r a p p o r t e r a till sekretariatet »om ställningen och förhållanden som beröra konflikten». Därest ett förbund planerar strejk, som kan antagas giva anledning till lockout av så stor omfattning att förbundet behöver taga landsorganisationens understöd i anspråk, då skall förhållandet inrapporteras till sekretariatet, varvid alla upplysningar, som med saken äga sammanhang, skola lämnas. »Ingen strejk får tillgripas, som kan väntas föranleda lockout, med mindre landssekretariatet därtill lämnat sitt bifall.» Landssekretariatet skall inom loppet av 8 dagar avgiva utlåtande om sådan strejk med landsorganisationens tillåtelse får tillgripas eller ej. Väntas lockouten bli av syn-

483 nerligcn stor omfattning, skall sekretariatet inom 14 dagar infordra representantskåpets utlåtande antingen genom korrespondens eller genom inkallande till möte. »Det beslut representantskapets flertal därvid fattar blir avgörande.» Vidare heter det (8 § ) : »Mom. 6. Vid tillfällen, då anfall i form av lockout från arbetsgivareorganisation göres å till landsorganisationen ansluten eller anslutna organisationer, äger representantskapet rätt att i samråd med vidkommande förbundsstyrelser och avdelningar besluta om alla de åtgärder, som kunna anses lämpliga att vidtagas i anledning av föreliggande förhållande. Mom. 7. Då ett eller flera förbund, som hava medlemmar anställda inom samma yrke eller industri eller hos samma arbetsgivare, antingen var för sig eller tillsammans planera lönerörelse, skall alltid sådan samverkan äga rum, att enighet är rådande inom samtliga förbund angående de framställda fordringarna. Påkallas under sådan lönerörelses gång eller eljest gemensamma förhandlingar med arbetsgivaren eller dennes organisation, skola samtliga av saken berörda förbund deltaga däri genom egna ombud. Avgörandet av under dylik gemensam lönerörelse till omprövning framkomma förslag, såväl som påbörjandet och avslutandet av konflikt, skall ske gemensamt av samtliga av lönerörelsen berörda förbund.» Nybildad fackförening, vars medlemmar bringats i strid för att hävda föreningsrätten, innan anslutning till något förbund ägt rum, kan efter särskild prövning av landssekretariatet erhålla ekonomiskt understöd från landsorganisationen. Sådan förening bör dock omedelbart anslutas till vederbörande förbund, som i så fall tre m å n a d e r efter föreningsrättsstridens utbrott h a r att svara för densamma. Förbund, som tillhört landsorganisationen minst ett halvt år, äger under ovan angivna förutsättningar rätt att genom landssekretariatet erhålla understöd, n ä r antalet deltagare i lockout eller av landsorganisationen godkänd strejk överstiger 3 7c av förbundets medlemsantal. Till och med 3 % av medlemsantalet understödjes alltid av förbundet självt. Understöd från landsorganisationen utgår tidigast 14 dagar efter att arbetsinställelsen tagit sin början med undantag för det fall att nybildad förening bringats i strid för att hävda föreningsrätten. Förbunden erhålla understöd för endast dem, som varit medlemmar minst två månader samt uppfylla de villkor förbunds- och avdelningsstadgarna bestämma i fråga om konfliktunderstöd. Landsorganisationens understöd utgår med högst 6 kronor för helbetalande och högst 4 kronor för halvbetalande medlem per vecka. Det bestrides ur landsorganisationens reservfond, som enligt stadgarna skall utgöra minst 3 miljoner kronor. Därest denna fonds medel icke skulle räcka äger landssekretariatet att påbjuda uttaxering inom de till landsorganisationen anslutna förbunden. Landsorganisationens och förbundens

konfliktunderstödsfonder.

Landsorganisationens reservfond åstadkommes på så sätt att av varje till landsorganisationen inbetald medlemsavgift avsattes per år kr. 3:12 för helbetalande och kr. 1:56 för halvbetalande medlem. Liknande fonder finnas i vissa förbund, medan man i andra bestrider kostnaderna för understödsverksamheten direkt ur förbundskassan. I beklädnadsarbetareförbundet kallas denna fond »konflikt- och administrationsfonden», till vilken inflyta 60 öre per helbetalande och 30 öre p e r halvbetalande medlem per vecka samt alla inträdesavgifter. I bokbindareförbundet finns ingen särskild benämning på motsvarande fond utan i detta förbunds stadgar talas endast om »förbundskassan». I järnvägsmannaförbundet överföres till en »reservfond» vid varje kvartals slut 3 / 10 av till förbundet influtna kvartalsavgifter samt de uttaxeringsavgifter eller del därav, som vid varje särskilt till-

484 fälle beslutas. I livsmedelsarbetareförbundet avsättas 40 öre per helt och 20 öre per halvt betalande medlem p e r vecka till »strejkkassan» och i murareförbundet gå 70 resp. 35 öre per vecka till »reservfonden». Även i typografförbundet bestridas h ä r nämnda understödskostnader ur en »reservfond», vilken åstadkommes på så sätt att 55 öre i veckan för helt betalande och 2 7 ^ öre för halvt betalande medlem avsättas till densamma. Därjämte finns inom detta förbund »medlemmarnas egen garantifond». Denna ingår ej i förbundets räkenskaper. Den h a r åstadkommits på så sätt, att medlemmarna inbetalat vissa belopp till densamma och den har till syfte att förstärka förbundets reservfond. Garantifonden förvaltas av förbundsstyrelsen. Då en medlem utträder ur förbundet, äger han att återfå sina i denna fond insatta medel. Likaledes återbetalas dessa vid medlems död. Medlem, som uteslutes ur förbundet på grund av uraktlåtenhet att i stadgeenlig ordning betala sina medlemsavgifter eller p å g r u n d av att han gjort sig skyldig till grov underlåtenhet eller bevisligen kringgått förbundets stadgar eller avsiktligt skadat förbundets intressen, går däremot förlustig sina i fonden satsade medel, vilka i så fall tillfalla förbundet.

Arbetslöshets- och reshjälpskassor. Inom vissa förbund upprättades på ett tidigt stadium arbetslöshets- och reshjälpskassor. 1935 funnos inalles 24 sådana, av vilka 5 hade låtit inregistrera sig enligt lagen om erkända arbetslöshetskassor och alltså åtnjöto statsbidrag. Anslutningen till de kassor, som icke blivit registrerade enligt denna lag, är obligatorisk. Kostnaderna bestridas antingen pä så sätt att viss i stadgarna angiven del av medlemsavgiften avsattes eller också att särskilda avgifter inbetalas till kassorna. Dessa förvaltas av förbundsstyrelserna enligt särskilda för kassorna upprättade stadgar och verksamheten redovisas i förbundets årsberättelser; i den mån kassorna låta inregistrera sig enligt ovannämnda lag, ställas de under särskild av socialstyrelsen kontrollerad förvaltning och skiljas helt från respektive förbunds räkenskapsväsen. Understödsbeloppen per vecka äro olika inom olika förbund och överensstämma i regel med dem som utbetalas i form av konfliktunderstöd. I fråga om arbetslöshetsunderstödet tillämpas emellertid andra regler än beträffande konfliktunderstödet med avseende på den tid, under vilken understöd utgår. När det gäller konfliktunderstöd går man ut ifrån att sådant skall betalas så länge konflikten varar. Arbetslöshetsunderstödet utbetalas däremot endast u n d e r vissa p å förhand angivna maximiperioder, mellan vilka medlemmen måste erlägga visst antal veckokontingenter för att bliva understödsberättigad. Detta kan belysas med en redogörelse för innebörden i stadgarna för det största förbundets, metallindustriarbetareförbundets, arbetslöshetskassa. Enligt dessa är huvudregeln den att medlem skall vara berättigad till understöd från och med sjunde dagen efter den dag anmälan skett, sedan arbetslösheten varat 12 p å v a r a n d r a följande arbetsdagar och medlemmen erlagt minst 50 veckoavgifter. Understödsberättigad är även den medlem, som i enlighet med förbundsstadgarna åtnjutit avgiftsbefrielse på grund av arbetslöshet eller under arbetskonflikt u n d e r minst 140 dagar, fördelade p å två eller flera år, dock icke för mera än 70 dagar under loppet av 12 månader. Den medlem, vars sammanlagda arbetslöshet under fyra veckor eller kortare tid uppgår till 12 arbetsdagar, kan åtnjuta understöd för 7 dagar. Understöd utgår även för sön- och helgdagar. »För dag medlem haft arbetsinkomst utgår icke under några omständigheter understöd ur denna kassa.» Medlem, som p ä grund av onykterhet eller därför att han infört spritdrycker p å arbetsplatsen fått sluta sin anställning, erhåller icke något understöd, så länge arbetslösheten vid detta tillfälle varar. Vid sjukdom,

485 olycksfall, då understöd erhålles u r förbundskassan eller då medlem är intagen å försörjningsinrättning utbetalas icke arbetslöshetsunderstöd. Medlem, som deltager i strejk eller lockout, får icke under den tid sådan pågår u p p b ä r a understöd ur arbetslöshetskassan. I fråga om understödets storlek och begränsning gälla följande bestämmelser i metallindustriarbetareförbundets stadgar (5 § ) : »Mom. 1. I förhållande till antalet erlagda veckoavgifter utgår arbetslöshetsunderstöd, under 12 p å varandra följande månader, enligt följande skala: Erlagda veckoavgifter minst 50 200 400

Understöd per dag kr. 1: 50 2: 25 3: —

Intill kr. högst per tolv månader 105: — 157: 50 210: —

Förskottsbetalda veckoavgifter räknas icke. Mom. 2. Halvt betalande medlemmar erhålla hälften av i mom. 1 angivna belopp. Då sådan medlem blivit helbetalande räknas 2 erlagda halva veckoavgifter såsom en hel. Mom. 3. Understöd utbetalas ej för mera än 70 dagar under loppet av 12 p å varandra följande månader. Mom. 4. Medlem, som under 12 på varandra följande månader u p p b u r i t understöd i 50 dagar eller däröver, kan ej på nytt u p p b ä r a understöd förrän h a n haft arbete i eller betalt avgift för minst 12 veckor, räknat från sista utbetalningen av understöd. Mom. 5. Medlem, som under 24 p å v a r a n d r a följande m å n a d e r u p p b u r i t 120 dagars understöd eller däröver, erhåller ej ytterligare sådant, förrän han haft arbete i och betalt avgifter för minst 24 veckor, räknat från sista utbetalningen av understöd. Mom. 6. Medlem, som under 60 på v a r a n d r a följande månader eller kortare tid uppburit tillsammans 250 dagars understöd eller däröver, äger ej u p p b ä r a ytterligare understöd förrän 2 år förflutit sedan han sist u p p b a r sådant och erlagt minst 50 veckoavgifter. Mom. 7. Medlem, som, under tid h a n varit avgiftsbefriad enligt förbundsstadgarnas § 8 mom. 2 a ) , under ett eller flera år uttagit det angivna maximum av understöd, kan vid återgång till betalande medlem ej erhålla understöd u r denna kassa, förrän han erlagt minst 50 veckoavgifter. Mom. 8. I händelse större konflikter nödvändiggöra sänkt konfliktunderstöd skall verkställande utskottet vidtaga proportionerlig sänkning av arbetslöshetskassans understödsbelopp.» Arbetslöshetsunderstödet är i regel kombinerat med reshjälp för sådana medlemmar, som nödgas resa från en ort till en annan för att söka arbete. Enligt metallindustriarbetareförbundets stadgar äger understödsberättigad arbetslös medlem, som erhållit arbete på ort minst 20 km avlägsen från bostadsplatsen erhålla resebidrag, vilket dock icke får överstiga ett belopp som motsvarar 25 dagars arbetslöshetsunderstöd. Sådant bidrag betalas icke för resa utanför Europas gränser. Sjuk- och begravningshjälp. Ursprungligen hade också vissa förbund upprättat sjuk- och begravningskassor. Med den utveckling, som den frivilliga statsunderstödda sjukkasserörelsen fått, har emellertid denna understödsverksamhet mer och mer avvecklats. I de fall sådana kassor fortfarande finnas ha de inregistrerats enligt lagen om erk ä n d a sjukkassor och ha följaktligen skilts från förbundets förvaltning. Inom

486 vissa förbund h a r man nöjt sig med att tillförsäkra medlemmarna begravningshjälp. Så är förhållandet t. ex. inom murareförbundet, där en särskild begravningsfond bildats, ur vilken hjälp kan beviljas efter avliden medlem, som tillhört förbundet oavbrutet u n d e r minst 2 år och vid dödsfallet icke resterar med avgifter för längre tid än 12 veckor. Begravningshjälpen utgår inom detta förbund med högst 100 kronor, därest medlemskapet varat från och med 2 intill 5 år, med 200 kronor, därest det varat från och med 5 intill 10 år, med 300 kronor, om det varat från och med 10 intill 15 år, med 400 kronor, om det varat 15 intill 20 år och med 500 kronor, om det varat mer än 20 år.

Invalid- och tuberkulosfonder. Inom litograf- och typografförbunden finnas invalidfonder. Till litografförbundets fond erlägga alla helt betalande medlemmar 20 öre och alla halvt betalande 10 öre per vecka. I typograf förbundet utgår den obligatoriska avgiften till nämnda fond med respektive 70 och 35 öre i veckan. Syftet med dessa fonder är, som det heter i detta förbunds stadgar, att lätta existensbekymren för sådana medlemmar, som genom sjukdom eller ålderdom antingen helt eller i högre grad äro urståndsatta att sköta det maktpåliggande arbetet inom sitt yrke. Ur tyografförbundets invalidfond utgår understödet i relation till antalet erlagda veckoavgifter på så sätt att invalid medlem, som erlagt 530 veckoavgifter, erhåller 200 kronor per år, varefter skalan stiger med 100 kronor upp till 1 600 kronor, vilket belopp tillerkännes medlem, som erlagt inalles 2 200 veckoavgifter till förbundet. Ur litografförbundets fond utbetalas till sådana behövande medlemmar belopp som variera mellan 100 och 800 kronor per år. Även till änkor efter invalida medlemmar kunna understöd betalas ur dessa fonder. Bokbindareförbundet äger en tuberkulosfond, bildad med hjälp av anslag från förbundets avdelningar, frivilliga bidrag etc. och ur vilken understöd lämnas förbundsmedlemmar, »vilka äro behäftade med tuberkulos men enligt läkares utsago kunna genom lämplig vård (sanatorievård eller dylikt) med all sannolikhet därifrån bliva återställda».

Placering av förbundens och landsorganisationens penningmedel. Enligt de av landsorganisationen fastställda normalstadgarna skola förbundets penningmedel, i den mån de ej behöva omedelbart användas, placeras i av förbundsstyrelsen godkända banker eller i inhemska stats- eller kommunala obligationer eller mot annan lika betryggande säkerhet. Den för de löpande kontantutbetalningarna erforderliga kassan skall ständigt hållas vid så lågt belopp som möjligt. Förbundsstyrelsen skall utfärda tydliga bestämmelser rörande firmateckningen vid uttag från bankräkningar och postgirokonto och ansvara för att dessa bestämmelser utan dröjsmål bringas till vederbörande bankers etc. kännedom. Vid uttag av i banker innestående medel skall erfordras minst två av styrelsen utsedda personer att teckna förbundets firma. Förbuhdskassören skall på förbundets bekostnad vara garantiförsäkrad i av staten godkänd försäkringsanstalt. Räkenskaperna skola avslutas per kalenderår, men avslutningen av dagboken skall ske månadsvis. Årlig redogörelse för förbundets ekonomiska ställning och för dess inkomster och utgifter skall snarast möjligt utsändas till förbundets samtliga avdelningar, vilka även skola erhålla en av revisorerna bestyrkt förteckning över från avdelningarna inkomna ävensom till dessa utsända belopp

487 under räkenskapsåret, angivande för varje avdelning årsbeloppen av varje särskilt slag av inbetalning respektive utbetalning. Landsorganisationens penningmedel förvaltas p å ungefär samma sätt som förbundens.

Medlemsantal. Det dröjde ganska länge, innan det blev någon mera allmän anslutning till fackföreningarna bland arbetarna. Ännu vid sekelskiftet hade antalet fackföreningsmedlemmar icke nått upp till hundratusen. Enligt landsorganisationens statistik registrerades i runt tal 65 000 fackföreningsmedlemmar år 1900. Av dessa befunno sig endast 43 500 i de 21 förbund, som då voro anslutna till landsorganisationen. ökningen försiggick i sakta tempo under de närmast följande åren. Under de i konjunkturhänseende relativt goda åren 1904—1907 var däremot tillströmningen till fackföreningarna kraftig. Då ökades antalet fackföreningsmedlemmar med icke mindre än 135-7 7c När höjdpunkten i slutet av 1907 nåddes, funnos i runt tal 230 000 fackföreningsmedlemmar i vårt land, av vilka 186 000 tillhörde de till landsorganisationen anslutna 28 förbunden. Under 1908 var det mycket oroligt på arbetsmarknaden. Anledningen därtill var att vissa principfrågor i kollektivavtalens allmänna bestämmelser hade bringats i förgrunden. Synnerligen svårartade arbetsinställelser förekommo detta år. Så var förhållandet inom hamn- och stuverifacket, där striden bl. a. r ö r d e sig om arbetsgivareföreningens § 23. På hösten inträffade en konjunkturomsvängning med tilltagande arbetslöshet och därav följande ökade svårigheter för arbetarorganisationerna att med framgång bedriva sin verksamhet. På grund av arbetslösheten men kanske ännu mera därför att de relativt nyorganiserade arbetarskarorna icke voro tillräckligt stålsatta för att kunna bära de oundvikliga motgångarna minskades medlemsantalet i organisationerna ganska kraftigt redan under 1908 för att efter storstrejken 1909 reduceras p å ett nästan katastrofalt sätt. I slutet av 1909 registrerades visserligen 147 800 fackföreningsmedlemmar, varav 108 000 i landsorganisationen. Tillbakagången var särskilt k ä n n b a r u n d e r 1910 och 1911. Under åren 1907—1911 minskades medlemsantalet med något mer än 50 %. Från och med 1912 tilltog anslutningen till organisationerna undan för undan och särskilt kraftigt under de sista krigsåren, varvid utan tvivel den av krisen föranledda levnadskostnadsstegringen spelade en mycket stor roll. F r å n 1911 till 1920 ökades sålunda antalet fackföreningsmedlemmar med icke m i n d r e än 253-7 7c Sistnämnda år fanns något mer än 400 000 fackföreningsmedlemmar i vårt land och av dessa tillhörde 280 000 de till landsorganisationen anslutna förbunden, som nu h a d e ökats till 31, med 2 799 lokalavdelningar. Under de svåra arbetslöshetsåren 1921—1923 minskades medlemsantalet återigen, men från och med 1924 till 1932 steg det ånyo med 57 7c Sistnämnda år utgjorde hela antalet fackföreningsmedlemmar 655 000. Då ägde de 41 förbund med tillsammans 5 783 fackföreningar, som tillhörde landsorganisationen, icke m i n d r e än 638 500 medlemmar. För åren 1933—1934 saknas exakta uppgifter r ö r a n d e hela antalet fackföreningsmedlemmar. Landsorganisationens medlemsantal utgjorde i slutet av sistnämnda år 653 331 och var fördelat på 6 043 fackföreningar sammanslutna i 41 förbund. Under landsorganisationens första verksamhetsår omfattade den endast något mer än hälften av alla fackföreningsmedlemmar. 1907 hade konsolideringen genomförts så att icke m i n d r e än 80-7 7o av fackföreningsmedlemmarna voro samlade i förbund, som hade anslutit sig till densamma. 1911 var motsvarande procentsif.fra 70 2, 1920 69-5 men 1932 icke m i n d r e än 97-4. Det var framförallt de statsanställdas förbund som dröjde med anslutningen

488 T a b . I. Fackföreningsrörelsens utveckling 1888—1934. Å r 3

V»

förenings-

Därav till Landsorganisationen anslutna

Män 1888 1889 1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905 19U6 1907 1908 1903 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 19H1 1932 1933 1934

2 535 4 928 8 392 9 386 9 597 10 245 11523 15191 23 312 37 275 59 429 64 201 65 829 67 349 66 499 78 088 97 878 104 080 179 644 230 667 212 901 147 891 117 981 113 898 121 509 134 444 140 503 150 805 188 569 244 145 302 586 368 461 402 896 389 793 360 806 362 973 416 899 433 279 461 676 488 133 520 974 561 591 607 193 645 829 655 519

Kvinnor

Summa

Till Landsorganisationen anslutna Förbund

Fackf ören.

— — ,

— — — __ 37 497 42 546 41 187 38 255 45 329 75 713 79 888 132 003 169 343 148 990 99 723 79 461 75456 81200 91989 95 693 104 652 132 564 171 744 198 396 230 994 247 242 226 219 267 783 286 269 329 283 349 749 376 703 397 357 423 810 457 109 495 649 527 256 547 490 540 577 556 712

26 1029 1142 1290 2 491 6 023 6 747 12 392 16 883 13 401 8 356 5 715 4 470 4 322 5 263 5 514 6 056 8 238 14 402 23 789 28 002 32 787 26142 25134 26 753 31054 34 868 38 156 40 617 45 599 50 998 57 807 61920 91103 92 774 96 619

37 523 43 575 42 329 39 545 47 820 81736 86 635 144 395 186 226 162 391 108 079 85176 79 926 85 522 97 252 101 207 110 708 140 802 186 146 222 185 258 996 280 029 252 361 292 917 313 022 360 337 384 617 414 859 437 974 469 409 508 107 553 456 589 176 638 593 633 351 653 331

16 21 25 24 25 30 30 30 28 28 27 27 26 27 26 27 27 28 28 30 31 31 32 33 33 34 34 35 36 36 36 37 40 41 41 41

664 787 852 797 880 1172 1291 1726 2144 2172 1829 1576 1449 1392 1433 1478 1502 1672 1953 2 304 2 588 2 799 2 783 3 207 3 448 3 810 3 901 4 042 4 247 4 386 4 546 5 064 5 398 5 783 5 906 6 043

till landsorganisationen. Järnvägsmannaförbundet anslöt sig 1922. Det dröjde till 1931 innan postmannaförbundet och telegraf- och telefonmannaförbundet anslöto sig. Försvarsverkens civila personals förbund anslöt sig 1935. Även vissa andra förbund ha anslutit sig relativt sent, t. ex. typografförbundet, som anslöt sig först 1920. De mest betydande av d e förbund, som icke anslutit sig till landsorganisationen, äro lokomotivmannaförbundet med 98 lokalavdelningar och 5 134 medlemm a r samt tullmannaförbundet med 42 avdelningar och 2 743 medlemmar (år 1933).

489 T a b . 11. Till l a n d s o r g a n i s a t i o n e n a n s l u t n a f ö r b u n d 31/12 1933. F ö r b u n d

Beklädnadsarbetareförbundet Bleck- och plåtslagareförbundet Bokbindareförbundet Bryggeriindustriarbetaref örbundet By ggnadsträarbetaref örbundet De Förenade förbunden Elektriska arbetareförbundet Frisörarbetareförbundet Försäkringsfunktionärernas förbund Gjutaref örbundet Grov- och fabriksarbetareförbundet Gruvindustriarbetareförbundet Handelsarbetareförbundet Hotell- och restaurangpersonalsförbundet... Järnvägsmannaförbundet Kakel- och plattarbetareförbundet Kommunalarbetareförbundet Lantarbetareförbundet Litografförbundet Livsmedelsarbetareförbundet Metallindustriarbetareförbundet Murareförbundet Målareförbundet Pappersindustriarbetareförbundet Postmannaförbundet Sadelmakare- och tapetserareförbundet Sinnessjukvårdspersonalförbundet Sjöfolksförbundet Sko- och läderindustriarbetareförundet Skogs- och flottningsarbetareförbundet Skorstensfejeriarbetareförbundet Stenindustriarbetareförbundet Sågverksindustriarbetareförbundet Telegraf- och telefonmannaförbundet Textilarbetareförbundet Tobaksindustriarbctareförbundet Transportarbetareförbundet Träindustriarbetareförbundet Tunnbinderiarbetareförbundet Typografförbundet Väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet.

Antal avdeln.

Antal

medlemmar

Män

Kvinnor

Summa

99 57 41 113 236 67 135 40 33 122 549 46 233 84 258 5 208 422 19 137 253 140 140 169 45 48 20 42 69 348 9 177 480 30 121 10 222 267 13 104 289

3 513 2 388 1926 5 061 20 862 5129 6 317 1045 757 6 427 53 809 5 845 15 626 2 042 35 576 299 23 807 16 152 2116 15 377 96 765 8 302 9 432 32 926 6 445 1757 1232 11220 7 341 12 540 465 9 638 37 941 4 030 11936 537 24 867 15 908 190 9196 13 835

12 735

16 248 2 388 5 552 6 594 20 862 7 420 6 317 1520 827 6 427 61138 5 889 23 503 9 893 36 170 383 28 941 16 342 2 237 21773 101 022 8 302 9 432 34 516 6 453 2 004 2 500 11 220 11336 12 540 465 9 638 37 955 5 409 30 798 2 379 27 073 16171 190 9 689 13 835

5 906

510 577

3 626 1533 2 291 475 70 7 329 44 7 877 7 851 594 84 5134 190 121 6 396 4 257 1590 8 247 1268 3 995

14 1379 18 862 1 842 2 206 263 493 92 774

633 351

Det kvinnliga inslaget i fackföreningsrörelsen var ganska svagt ända till efter kriget. 1920 utgjorde k v i n n o r n a 11-7 7o av landsorganisationens medlemsantal, 1930 10-4 och 1934 14-9 % . Procentuellt ha de kvinnliga medlemmarnas antal ökats betydligt mera inom landsorganisationen än m ä n n e n s . Under p e r i o d e n 1920—1934 steg det sålunda med 194-7 7c, m e d a n m ä n n e n s medlemsantal ökades med 1 2 5 i 7c U n d e r denna p e r i o d utgjorde ökningen av landsorganisationens hela medlemsantal 133-3 7o. I fem av de till landsorganisationen anslutna förb u n d e n befinna sig k v i n n o r n a i majoritet. Dessa förbund äro b e k l ä d n a d s a r b e tarförbundet, bokbindareförbundet, hotell- och restaurangpersonalsförbundet, sinnessjukvärdspersonalens förbund, textilarbetareförbundet och tobaksindustriarbetareförbundet. Den medlemsstatistiska utvecklingen belyses n ä r m a r e i ovanstående tabell över fackföreningsrörelsens utveckling 1888—1933 (tab. I ) . I tab. II lämnas en

490 förteckning över de till landsorganisationen anslutna förbunden den 31 december 1933 samt uppgifter över dessa förbunds medlemsantal och antalet förbundsavdelningar. I n k o m s t e r och utgifter. Förbundens och landsorganisationens ekonomiska förhållanden belysas i efterföljande tabeller. Uppgifterna i dessa tabeller ha emellertid begränsats till perioden 1920—1933; beträffande de utanför landsorganisationen stående förbunden ha exakta uppgifter för de tre sistnämnda åren icke stått till buds. Tab. III. Förbundens i n k o m s t e r .

Ar s 7u 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930

Samtliga förbunds inkomster

Därav inträdesavgifter, ordinarie kontingent och uttaxering

20 737 487 15 900 390 14 473 572 16 323 195 16 055 047 17 074 577 18 295 807 18 363 856 25 856 258 22 265 375 24 070 113

18 103 084 14 756 376 13 487 834 13 752 421 15115 936 15 942 572 15 864 918 16 780 679 20 622 455 20 027 483 21 679 591

Till Landsorganisationen anslutna förbundens inkomster

1932 Summa

Därav inträdesavg. ord. kont., u t t a x .

17 795 471 12 661847 12 947 574 14 997 656 14 4H7 914 15 352 154 16 904 372 17 165 291 24 423 342 20 737 851 22 604 974 23 340 077 23 101 970 25 637 402

15 398 462 11815 319 12 079155 12 525 529 13 730 4M3 14 432 085 14 569 626 15 686 493 19 349 761 18 810 392 20 376 696 20 802 899 20 389 240 21558 148

Det säger sig självt att lejonparten av såväl förbundens som landsorganisationens inkomster ha utgjorts av medlemsavgifter. I förbundens inkomster ha emellertid också ingått rätt betydande belopp i form av konfliktunderstöd från landsorganisationen. Under perioden 1920—1933 utbetalade sålunda landsorganisationen, såsom framgår av tab. VII, 8 880 550 kr. i konfliktunderstöd. Tab. IV. Samtliga förbunds utgifter. D ä r a v Å r

1920 1921 1922 1923 1924 1925.. 1926 1927 1928 1929 1932

Samtliga förbunds utgifter

18 088 506 18 435 203 13 990 752 14173 743 11224 779 13 963 031 12 613 464 11048 661 20 619 941 11964 335 14 471 744

strejk- o. trakasseringsunderstöd

lockoutunderstöd

arbetslöshetso. reshjälpsunderstöd

administration, kongresser o. konferenser

4 65fi 197 2 864 761 4 365 671 1416 600 1799 848 2 236 200 2 906 738 1 223 275 2 943 787 1 943 823 2 558 870

5 982 045 1 924 861 927 197 4 779 947 551 397 2 490 738 406 168 526 339 6 539 563 142 470 211555

688 683 8 420328 3 966 540 1613 213 1 706 263 2 380 674 3 040 683 2 767 289 2 519 701 2 478 309 3 357 953

1 922 696 2 075 724 2 006 664 1 837 953 2 003 386 1 871 044 2 201 809 2154 794 2 465 960 2 495 713 2 818 787

491 Tab. V.

Till landsorganisationen anslutna förbunds utgifter. Till Landsorg. anslutna strejk- o. förbunds trakasseringsutgifter understöd

Å r

16 123 970 15 926 316 12 122 998 13 155 226 10 104 929 12 209 540 11801588 10 395 555 19 692 918 11 074 170 13 667 160 18 571 477 26 387 525 33 440 527

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

4 396 251 2 379 899 3 340 399 1 233 499 1 556 057 1 948 357 2 867 86 1165 099 2 644 532 1 818 820 2 526 490 2 122 043 5 968 757 14 965 738

D ä r a v lockoutunderstöd 5 940 028 1 924 861 873 701 4 768 927 431 237 1 881 664 406 168 526 339 6 539 563 142 470 211 555 352 416 2 256 916 925 699

arbetslöshets- administration. o. reshjälps- kongresser o, understöd konferenser 674 487 7 944 412 3 888 609 1 580 672 1 640 227 2 272 689 2 902 256 2 649 963 2 418 940 2 290 872 3 163 645 6 324 710 9 238 771 7 518 276

1 506 009 1 423 681 1 685 594 1 475173 1 697 076 1 585 106 1 866 551 1 906 118 2 234 486 2 220 847 2 526 798 2 679 071 2 901881 3170 013

I tab. IV, V och VII redovisas förbundens och landsorganisationens utgifter u n d e r samma tidsperiod. Även härvidlag är att märka att exakta uppgifter icke kunnat erhållas beträffande de utomstående förbunden för åren 1931—1933. De största posterna p å förbundens kreditsida utgöres av strejk- och trakasserings-, lockout- samt arbetslöshetsunderstöd. Under perioden 1920—1933 uppgingo de till landsorganisationen anslutna förbundens kostnader för strejk- och trakasseringsunderstöd till icke mindre än 48 933 327 kr. Understödet till lockoutade medlemmar u n d e r samma tidsperiod belöpte sig till 27 181 544 kr. E n b a r t under 1933 utbetalades i form av strejkunderstöd 14 965 738 kr. Det var den långvariga strejken inom byggnadsindustrien som föranledde större delen av dessa utgifter. 1932 utbetalades 5 968 757 kr. till strejkande medlemmar. Utgifterna för understöd till lockoutade medlemmar uppgingo 1920 till 5 940 000, 1923 till 4 768 000 och 1928 till 6 539 000 kr. Under 1920—1933 utbetalade de till landsorganisationen anslutna förbunden icke mindre än 54.5 milj. kr. till arbetslösa medlemmar, därav 7 944 000 1921, 3 888 000 1922, 3163 000 1930, 6 324 000 1931, 9 238 000 1932 och 7 518 000 1933. Landsorganisationens egna inkomster (tab. VI) under åren 1920—1933 belöpa sig till 30 550 000 kr., varav i form av ordinarie och extra medlemsavgifter

År 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 19H1 1932 1933

Tab. VI. Landsorganisationens inkomster. Summa Därav ord. o. extra inkomster medlemsavgifter Kr. Kr.

:

2 492 337 679 409 686152 2 680 007 1486168 1942 585 2 105 869 1887 532 3 438 180 2 247 541 2 408 513 2 669 595 2 869 153 2 957 341 30 550 382

1771543 467 744 612 215 2 482 678 1365 688 1826 260 1658 507 1737 683 3 109 323 1954 249 2107 719 2 265 383 2 435 814 2 515 265 26310 071

492 Ar

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

Tab. VII. Landsorganisationens utgifter. „ Därav bumma konfliktadministrationsut gitter understöd o. kongresskostn. Kr Kr. Kr. 1762 551 1370148 95 810 882 293 337 432 91407 1136 076 169 396 214 620 2 585168 1846 388 94 043 832 001 37 069 90 379 720 265 83 650 94 480 2024539 1068190 230229 568 848 184 406 121731 2 713 446 2 302 968 133140 851908 6 630 138 384 599049 31348 188082 947 819 34 832 286 605 892 953 23 939 192 525 2 219 723 1384154 258 981 18 736639 8880 550 2 230 416

26 310 000 kr. Utgifterna (tab. VII) under samma tidsperiod uppgingo till 18 736 000 kr., varav i form av konfliktunderstöd 8 880 000 kr.; man bör erinra sig att landsorganisationens understöd lämnas endast vid försvarsstrider, d. v. s. lockouter, samt strejker, som avse att förhindra försämringar av arbetsvillkoren eller som igångsättas för att hävda föreningsrätten. Administrationskostnaderna under perioden 1920—1933 samt kostnaderna för konferenser och kongresser ha för samtliga förbund belöpt sig till i r u n t tal 14^2 7o av samtliga utgifter, för de till landsorganisationen anslutna förbunden till 12-9 7c och för landsorganisationens vidkommande till ll-o 7c

Kapitalbehållning. Av tab. VIII framgår att förbundens kapitalbehållning ökats under efterkrigstiden mycket kraftigt, vilken finner sin förklaring i att medlemsantalet under samma period ökats i motsvarande grad. Samtliga förbunds kapitalbehållning utgjorde 1920 13 438 138 kr. och 1930 59 610 674 kr. För de till landsorganisationen anslutna förbundens vidkommande voro motsvarande summor resp. 10 465 041 och 55 088 998 kr. För åren 1931—1933 föreligga icke uppgifter beträffande de fristående förbunden. Landsorganisationens förbunds kapitalbeTab. Vill. Förbundens kapitalbehållning. i 3,,/ Ir3 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931.. 1932 1933

:

Samtliga förbunds kapitalbehållning Kr. 13 438138 10 903 325 11386145 13 535 597 18 365 865 21477 411 27159 754 34474 949 39 711265 50 012 305 59 610 674

Därav de till Landsorganisationen anslutna förbundens Kr.. 10 465 041 7 200 630 9 916100 11758 531 16 061515 19 204130 24 508 923 31602 380 36 332 805 45 996 485 55 088 998 60 394 739 58 016 908 50 308101

493 T a b . IX.

Till l a n d s o r g a n i s a t i o n e n a n s l u t n a f ö r b u n d s k a p i t a l b e h å l l n i n g d e n 31/12 1933. F ö r b u n d

Beklädnadsarbetareförbundet Bleck- och plåtslagareförbundet Bokbindareförbundet Bryggeriindustriarbetareförbundet Byggnadsträarbetaref örbundet De förenade förbunden Elektriska arbetareförbundet Frisörarbetareförbundet Försäkringsfunktionärernas förbund Gjutareförbundet Grov- och fabriksarbetareförbundet Gruvindustriarbetareförbundet Handelsarbetareförbundet Hotell- och restaurangpersonalsförbundet. . Järnvägsmannaförbundet Kakel- och plattarbetareförbundet Kommunalarbetareförbundet Lantarbetareförbundet Litografförbundet Livsmedelsarbetareförbundet Metallindustriarbetareförbundet Murareförbundet Målareförbundet Pappersindustriarbetareförbundet Postmannaförbundet Sadelmakare- och tapetserareförbundet Sinnessjukvårdspersonalsförbundet Sjöfolksförbundet Sko- och läderindustriarbetareförbundet. . . Skogs- och flottningsarbetareförbundet Skorstensfejeriarbetareförbundet Stenindustriarbetareförbundet Sågverksindustriarbetareförbundet Telegraf- och telefonmannaförbundet Textilarbetareförbundet Tobaksindustriarbetareförbundet Transportarbetareförbundet Träindustriarbetareförbundet Tunnbinderiarbetaref örbundet Typograf förbundet Väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet

Kr. 016 070 104 915 517 247 677 557 — 4 534 842082 908 784 162 446 15 806 386 981 618 971 153 845 098 595 523 506 509 643 46 490 537 628 268 669 344 291 494 818 317 486 3S6 104 407 012 307 473 171 555 49 619 101 327 729 388 788 223 - 9 673 100 844 733 669 143 613 566 699 568 483 535 609 879 861 058 071 22 311 119 881 106 719

Pr medlem Kr. öre 62: 54 43: 93 93: 16 102: 75 113: 49 143: 86 106: 87 19: 11 60: 21 26: 48 26: 12 46: 74 52: 92 179: 97 121: 39 87: 68 16: 44 153: 91 114: 58 121: 93 46: 51 43: 15 89: 08 26: 59 24: 76 40: 53 65: 01 157: 75 216: 87 76: 12 56: 48 104: 77 50: 93 225: 14 106: 37 65: 43 117: 43 425: 21 7: 71

50 308 101 h å l l n i n g m i n s k a d e s u n d e r d e s s a t r e å r f r å n 60 394 739 t i l l 50 308 101 kr. D e n n a m i n s k n i n g m e d i r u n t tal 10 m i l j . f ö r a n l e d d e s f r a m f ö r a l l t a v d e n l å n g v a r i g a o c h m y c k e t omfattande strejken i n o m b y g g n a d s i n d u s t r i e n 1933. H u r k a p i t a l b e h å l l n i n g e n f ö r d e l a d e sig p å d e t i l l l a n d s o r g a n i s a t i o n e n a n s l u t n a f ö r b u n d e n d e n 31 d e c e m b e r 1933 f r a m g å r a v t a b . IX. Av d e n f i n n e r m a n a t t absolut taget h a d e metallindustriarbetareförbundet den största förmögenheten e l l e r 12 317 000 k r . , v a r e f t e r följde j ä r n v ä g s m a n n a f ö r b u n d e t m e d 6 509 000 o c h typografförbundet m e d 4 1 1 9 000 k r . Byggnadsträarbetareförbundet redovisar ett u n d e r s k o t t a v 4 534 k r . D e t b e r o r p å d e s t o r a k o s t n a d e r s o m f ö r b u n d e t h a d e u n d e r b y g g n a d s a r b e t a r e s t r e j k e n 1933. M u r a r e f ö r b u n d e t k u n d e d ä r e m o t u p p v i s a en g a n s k a s t o r k a p i t a l b e h å l l n i n g t r o t s d e n å d e r l å t n i n g , s o m s t r e j k e n ä v e n f ö r o r sakade detta förbund. Per k a p i t a ägde typografförbundet den största kapi-

494 Tab. X. Landsorganisationens kapitalbehållning. & 1920 . . . . : 1921 1922 1923 1924 1925 1926

Kr. 2326841 2123 957 1674 033 1768 872 2 423 039 3 645 359 3 726 688

* 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

Kr. 5045372 5 770 106 7165 739 8 975 202 10 696 978 12 673179 13 410 797

talbehållningen eller kr. 425:21. Tobaksindustriarbetareförbundets kapitalbehållning utgjorde icke mindre än kr. 225:14 per medlem r ä k n a t ; skorstensfejeriarbetareförbundets kr. 216:87, järnvägsmannaförbundets kr. 179:97, sko- och läderindustriarbetareförbundets kr. 157:75 o. s. v. Den lägsta kapitalbehållningen per medlem räknat hade väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet, eller kr. 7 : 7 1 . Lantarbetareförbundets kapitalbehållning utgjorde kr. 16:44. Slutligen kan nämnas att landsorganisationens kapitalbehållning ökat från 2 326 841 kr. 1920 till 13 410 797 kr. 1933 (tah. X ) .

495 Bil. 24.

P. M. angående Svenska Arbetsgivareföreningens organisation och verksamhet. Av GUSTAF SÖDERLUND.

Svenska Arbetsgivareföreningen är icke den enda sammanslutningen av arbetsgivare i vårt land. Den är emellertid den största och viktigaste. Till föreningen äro anslutna i runt tal 3 600 delägare med ett antal anställda arbetare av omkring 300 000. För jämförelses skull må nämnas, att antalet till Landsorganisationen anslutna arbetare utgör i runt tal 650 000. Utanför Landsorganisationen stå vissa smärre arbetarorganisationer, i främsta rummet de syndikalistiska, vidare Lokomotivmannaförbundet, Tullmannaförbundet, Statens Sinnessjukhus Ekonomipersonals Förbund, Telegrafverkets Personalförbund, Telegrafverkets Trafikpersonalförbund och Fångvårdsmannaförbundet. Sammanlagt torde dessa organisationer omfatta ungefär 50 000 arbetare. Organisationen på arbetsgivarsidan är icke lika fullständig och enhetlig som p å arbetarsidan. Till en början stå alla egentliga statsföretag utanför varje arbetsgivarorganisation. Detsamma kan sägas vara fallet beträffande kommunernas företag, ehuruväl städerna för sitt förhållande till Kommunalarbetareförbundet ha en gemensam förhandlingsorganisation. Svenska Tobaksmonopolet, som ju närmast är ett statligt företag, låt vara i aktiebolagets form, tillhör icke någon arbetsgivarorganisation, medan däremot A.-B. Vin- och Spritcentralen, som är organiserat på enahanda sätt, är delägare i Svenska Arbetsgivareföreningen. I övrigt förekomma vissa sammanslutningar utanför Svenska Arbetsgivareföreningen. Lantarbetsgivarna ha sin egen arbetsgivarorganisation i Svenska Lantarbetsgivarnes Centralförening; redarna ha sin i Sveriges Redareförening; de enskilda järnvägarna sin i Svenska Järnvägarnas Arbetsgivareförening; skogsägarna äro i viss utsträckning sammanslutna i särskilda arbetsgivareföreningar; hotell och restauranter äro sammanslutna i två arbetsgivareföreningar; bagare, frisörer, bleck- och plåtslagare samt målare ha sina särskilda organisationer; tidningarna äro sammanslutna i två organisationer, Tidningsutgivareföreningens arbetsgivarsektion och A.-B. Samorganisationen, den senare för de socialdemokratiska tidningarna. Inom handeln är organisationen på arbetsgivarsidan mycket ofullständig, men vissa sammanslutningar bland arbetsgivarna förekomma, varjämte åtskilliga handelsarbetsgivare äro anslutna till Svenska Arbetsgivareföreningen för lagerarbetare och chaufförer. Mellan Svenska Arbetsgivareföreningen och vissa av dessa fristående arbetsgivarorganisationer uppehälles ett fortlöpande samarbete, som emellertid närmast är av blott rådgivande natur. Svenska Arbetsgivareföreningen är så organiserad, att arbetsgivare inom samma eller närbesläktade yrken äro sammanslutna till yrkesförbund, vilka i sin tur äro medlemmar i föreningen. Yrkesförbundens medlemmar, d. v. s. de särskilda företagen, äro för sin strejkförsäkring delägare i Svenska Arbetsgivareföreningen. Yrkesförbundens antal är för n ä r v a r a n d e 34. Dessutom finnes såsom medlem i

496 föreningen ett ortförbund, nämligen Allmänna Arbetsgivareföreningen, vilken av historiska skäl kvarstår såsom en organisation för arbetsgivare i Skåne inom den mindre industrin, hantverket och handeln. Slutligen äro åtskilliga företag, vilka icke lämpligen kunna vinna anslutning till något yrkesförbund, sammanförda till vad man kallar Allmänna Gruppen. Denna har i huvudsak samma ställning som förbunden. Det största förbundet i Svenska Arbetsgivareföreningen är Sveriges Verkstadsförening, vars medlemmar tillsammans hava ett arbetarantal av inemot 60 000. Därnäst komma Sveriges Textilindustriförbund med omkring 40 000 arbetare samt Järnbruksförbundet med omkring 30 000 arbetare. Arbetsgivarna inom träförädlingsindustrierna äro uppdelade på fyra olika förbund, nämligen Sveriges Pappersbruksförbund och Pappersmasseförbundet med vartdera runt 15 000 arbetare, Sågverksförbundet med omkring 10 000 arbetare samt Sveriges Träindustriförbund (snickerier och möbelfabriker) med omkring 5 000 arbetare. Husbyggnadsindustrin är sammansluten i Svenska Byggnadsindustriförbundet med över 15 000 arbetare. Inom Allmänna Gruppen är det sammanlagda arbetarantalet omkring 35 000. 1 Svenska Arbetsgivareföreningen handlägger endast frågor, som beröra arbetsgivarnas intressen i deras förhållande till arbetarna och dessas organisationer. Härigenom skiljer den sig från äldre sammanslutningar av företagare, vilka väsentligen sysslade med yrkesfrågor ävensom från sådana moderna sammanslutningar bland företagare som Sveriges Industriförbund och Sveriges Allmänna Exportförening. Svenska Arbetsgivareföreningen har väsentligen till uppgift att befrämja samverkan mellan arbetsgivare för tillvaratagandet av gemensamma intressen, att bistå föreningen tillhörande arbetsgivare eller förbund av dylika vid uppkomna tvister mellan dem och hos dem anställda eller dessas organisationer samt att lämna delägare i föreningen ersättning för skada genom strejk eller lockout. Även de till föreningen anslutna förbunden hava till uppgift att bistå sina medlemmar vid lösning av tvister med arbetarna och dessas organisationer. Man kan därför säga, att såväl Svenska Arbetsgivareföreningen som dess olika förbund i främsta rummet äro förhandlings- och stridsorganisationer. Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare är inom Svenska Arbetsgivareföreningens område i regel reglerat av det kollektiva arbetsavtalet. Kollektivt avtal upprättas mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, å ena sidan, och fackförening eller fackförbund, å den andra. Kollektivavtalet innehåller de villkor, som skola lända till efterrättelse beträffande arbetarnas löne- och övriga förmåner ävensom deras skyldigheter samt beträffande förhållandet i det hela mellan arbetsgivare och arbetare. Såsom regel ingå i avtalen bestämmelser om h u r uppkomna tvister skola behandlas. Svenska Arbetsgivareföreningen har att medverka vid uppgörandet av kollektivavtal mellan anslutna arbetsgivare och deras arbetare samt vaka över avtalens tillämpning. Varje sådant avtal, som av någon medlem eller delägare träffas, skall av Svenska Arbetsgivareföreningen godkännas. Följden härav är, att Svenska Arbetsgivareföreningen måste vara representerad vid alla avtalsförhandlingar av större betydelse, och att i övrigt avtal få träffas endast under förbehåll av föreningens godkännande. Enligt § 23 i Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar skall i kollektivt avtal inom föreningen intagas bestämmelse, att arbetsgivaren h a r rätt att fritt antaga och avskeda arbetare, att leda och fördela arbete och att be1 Vid alla uppgifter om arbetarantal inom Svenska Arbetsgivareföreningen må bemärkas, att siffrorna avse helårsarbetare. De äro nämligen framkonstruerade såsom ett medeltal av antalet arbetare vid årets olika avlöningstillfällen. Siffrorna bliva därför lägre än inom Landsorganisationen, där arbetarna medräknas även under tider, då de icke äro sysselsatta.

497 gagna arbetare från vilken förening som helst eller förening.

arbetare, stående

utanför

Svenska Arbetsgivareföreningens inkomster utgöras väsentligen av delägarnas inträdes- och årsavgifter. Varje nybliven delägare h a r att erlägga en inträdesavgift av 5:— kr. för manlig vuxen arbetare och 2:50 kr för kvinnlig samt minderårig arbetare. Delägarnas årsavgifter utgöra 20:— kr. för manlig vuxen arbetare och 10:— kr. för kvinnlig samt m i n d e r å r i g arbetare. För närvarajide äger föreningen ett kontant kapital av c:a 11 miljoner kronor. F ö r att ytterligare stärka föreningens ekonomiska ställning äro delägarna skyldiga att avlämna till föreningen ställda garantiförbindelser å belopp, motsvarande 200:— kr. för manlig vuxen arbetare och 100:— kr. för kvinnlig samt minderårig arbetare. Om garantiförbindelsens belopp icke uppgår till 5 000 kr., skall delägare avgiva extra ansvarsförbindelse å skillnaden mellan garantibeloppet och 5 000 kr. Därest andra medel icke finnas tillgängliga för bestridande av föreningens utgifter, kan uppsägning av garantiförbindelserna ske, dock med högst 10 7c för varje gång och endast med 6 m å n a d e r s mellanrum. Utom för detta ändamål äro garantiförbindelserna avsedda att, jämte de extra ansvarsförbindelserna -i den mån sådana avgivas, skapa en garanti för efterlevnad av föreningens stadgar och av styrelsen meddelade beslut. Jämväl till förbunden erlägga delägarna inträdes- och årsavgifter, vilka i genomsnitt uppgå till c:a V* av avgifterna till Svenska Arbetsgivareföreningen. I Svenska Arbetsgivareföreningens verksamhet ingår den s. k. konfliktförsäkringen såsom en mycket viktig uppgift. Det är huvudsakligen för denna, som föreningens ekonomiska resurser tagas i anspråk. Varje delägare, som lider skada genom att angripas av strejk eller nödgas deltaga i lockout, erhåller en ordinarie ersättning av 1:— kr. per dag och arbetare för tiden efter de första 11 dagarna, vilka äro karensdagar. Pågår konflikten längre tid än 3 månader, erhåller han i regel därefter dubbla beloppet. Då särskilda skäl därtill föreligga, beviljas härutöver extra ersättning, som bestämmes från fall till fall. Sådana ersättningar hava under vissa år uppgått till betydande belopp. F ö r att skapa den nödvändiga styrkan och sammanhållningen inom en arbetsgivarorganisation måste bestämmelser finnas, vilka garantera disciplin och solidaritet. Inom Svenska Arbetsgivareföreningen uppehälles denna garanti dels genom ovan berörda bestämmelse i föreningens stadgar, enligt vilken delägare eller medlem i föreningen är förbjudet att inga kollektivavtal utan styrelsens godkännande, dels genom en bestämmelse om förbud för delägare att under pågående konflikt direkt eller indirekt bereda arbete åt eller p å annat sätt understödja strejkande eller utestängda eller eljest av konflikten b e r ö r d a arbetare. Om delägare överträder något av dessa förbud eller icke ställer sig till efterrättelse fullmäktiges eller styrelsens beslut om lockout eller a n d r a med stöd av stadgarna lämnade föreskrifter, kan han av fullmäktige ådömas skadestånd. Detta utdömes p å grundval av delägarens ovan omförmälda förbindelser och utgår med högst dessas belopp. Svenska Arbetsgivareföreningens högsta beslutande myndighet är dess stämma, vilken i viss mån kan sägas motsvara stämman i ett aktiebolag. Stämman ä r sammansatt av ombud för föreningens yrkes- och ortförbund samt Allmänna Gruppen. Varje förbund väljer ett ombud samt därutöver ett för varje fullt tal av 1 000 arbetare, som äro anställda hos delägarna inom förbundet. Utom vanliga stämmoärenden, däribland val av styrelse och revisorer, ankommer det p å stämman att handlägga fråga om ä n d r i n g av föreningens stadgar. F ö r 32—11. 352871

498 beslut om stadgeändring fordras, att beslutet fattas å två på v a r a n d r a följande stämmor, därav den ena ordinarie, och å den senare stämman antages med minst 3 / 4 av de röster, som i frågan vid tillfället avgivas. Med den löpande förvaltningen, däribland sådana angelägenheter som fråga om lockout, h a r däremot stämman intet att skaffa. Föreningens löpande angelägenheter h a n d h a v a s av en styrelse, som består av föreningens verkställande direktör och minst 10 andra ledamöter jämte minst 11 suppleanter för dem. För n ä r v a r a n d e är antalet styrelseledamöter, verkställande direktören inbegripen, 15. Styrelsen sammanträder i regel en gång i månaden samt dessemellan då särskilda ärenden det påkalla. Vissa frågor av mindre vikt eller av mera expeditionen natur äro av styrelsen överlämnade till ett arbetsutskott på 3 personer, däribland verkställande direktören. Arbetsutskottet kan också handlägga frågor av brådskande natur, som eljest ankomma på styrelsens prövning. Mellan styrelsen och stämman finnes ett särskilt organ, fullmäktige, vilka kunna sägas utgöra en slags överstyrelse. De bestå av c:a 45 ombud för förbunden. Fullmäktige kunna meddela styrelsen instruktion och hos styrelsen påkalla de åtgärder, vartill de må finna omständigheterna föranleda. Fullmäktige äga vidare upptaga lån och såsom hypotek för sådant använda till föreningen avlämnade garantiförbindelser. Fullmäktiges viktigaste uppgift är att besluta i vissa frågor om lockout. I kampen om arbetsvillkoren motsvaras strejken p å arbetarsidan av lockouten på arbetsgivarsidan. Vill enskild delägare i föreningen förklara lockout vid sitt företag, skall han därom göra framställning till sitt förbund. Medgiver förbundet, att lockout må förklaras, skall beslutet underställas Svenska Arbetsgivareföreningens styrelse, som avgör om beslutet skall godkännas. Endast efter sådant godkännande är delägaren berättigad till konfliktersättning. Vill ett förbund påbjuda lockout för sina medlemmar, skall anmälan därom göras till Svenska Arbetsgivareföreningens styrelse, som avgör, huruvida lockouten godkännes. Påbjudes lockout utan godkännande av föreningens styrelse, lämnas ej konfliktersättning. Har föreningens styrelse vägrat att godkänna beslut om lockout, kan saken dragas under fullmäktiges avgörande. Uppkommer fråga om förklaring av lockout, avsedd att gälla förbund, som icke förklarat sig villigt att deltaga i lockouten, skall föreningens styrelse hänskjuta sådant ärende till fullmäktige. Fullmäktige äga med '/« majoritet påbjuda lockout. Stockholm i juli 1935.

499 Bil. 25.

P. M. beträffande organisationsrörelsen på a r b e t s m a r k n a d e n . Av OLLE EKBLOM.

Arbetsgivarorganisationer. I arbetsgivarnas stora huvudorganisation, svenska arbetsgivareföreningen, äro sammanförda företrädesvis fabriksindustrierna samt vidare de större företagarna inom byggnadsverksamheten (hus-, väg- och vattenbyggnad), vissa transportmedel (stuverier, en del omnibuslinjer och åkerier) ävensom, ehuru i ringa omfattning, handelsföretag. Bland de näringsgrenar, där arbetsgivarna icke äro organiserade i svenska arbetsgivareföreningen, märkas främst jordbruket och skogshanteringen, järnvägarna och sjöfarten ävensom ett flertal hantverksbetonade yrken. Arbets^ givarna inom dessa näringsgrenar hava i viss utsträckning bildat fristående föreningar. Förutom ett stort antal rent lokala sammanslutningar av hithörande slag, vilka knappast kunna betecknas såsom arbetsgivarföreningar i modern mening, äro ett 20-tal riksorganisationer verksamma, motsvarande var och en på sitt område yrkesförbunden inom svenska arbetsgivareföreningen. Tillsammans hava dessa organisationer omkring 7 000 medlemmar med omkring 100 000 arbetare. De största föreningarna äro Sveriges redareförening, svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och svenska lantarbetsgivarnes centralförening. Redareföreningen representerar praktiskt taget hela den på utländska trader gående maskindrivna flottan (insjö-, kanal- och skärgårdstrafikens arbetsgivare samt ägare av segelfartyg äro organiserade i särskilda sammanslutningar). Till järnvägarnas arbetsgivareförening äro anslutna i det närmaste alla enskilda järnvägar. Lantarbetsgivarnes centralförening omfattar en betydande del av det svenska storjordbruket. Ifrågavarande föreningar synas vara uppbyggda efter samma grunder som svenska arbetsgivareföreningens yrkesförbund med starkt centraliserad ledning. De hava med sina motparter p å arbetsmarknaden upprättat enhetliga kollektivavtal för olika grupper av arbetstagare, de två förstnämnda även för personal i förmans- och förtroendeställning. Med hänsyn till verksamhetens art ligger det i sakens natur, att lockouten som stridsmedel i arbetstvister knappast kan ifrågakomma inom dessa arbetsgivarföreningar. Deras karaktär av försvarsorganisation träder därför i förgrunden, vilket icke utesluter betydande kraftutveckling och starkt betonad positiv insats i deras politik gentemot arbetstagarnas organisationer. Vad beträffar skogshanteringen, h a r organisationsrörelsen bland arbetsgivarna hittills spelat en mindre framträdande roll. Vissa jordbruksegendomar äro för sitt skogsarbete anslutna till lantarbetsgivarnes centralförening. Den i Värmland och västra Bergslagen existerande skogsarbetsgivarföreningen, som omfattar ett antal bolagsskogar, h a r för sina medlemmar träffat kollektivavtal med arbetarorganisationer. Större skogsägare i Norrland och Dalarna hava sammanslutit sig i »föreningen skogsarbeten», vilken bl. a. har till uppgift att vid u p p k o m m a n d e konflikter underlätta virkesanskaffning för i strid indragna medlemmar. För-

500 eningen ställer sakkunnig hjälp till förfogande vid avtalsförhandlingar med arbetarnas organisationer men har själv icke framträtt som avtalsslutande p a r t . Bland övriga fristående arbetsgivarföreningar märkas tidningarnas arbetsgivareförening, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt restauranternas arbetsgivareförening (systemrestauranter), Sveriges pälsvaruarbetsgivareförening, svenska trädgärdsarbetsgivareföreningen, vilka samtliga föreningar genom upprättande av riksavtal med motsvarande organisationer på arbetarsidan sökt skapa enhetliga arbets- och löneförhållanden för de olika näringsgrenarna. Vidare må nämnas en del riksorganisationer inom vissa branscher, som delvis i väsentlig mån äro att räkna till hantverket: Sveriges skrädderiarbetsgivares centralförening, målarmästarnas riksförbund, Sveriges bleck- och plätslagaremästareförbund, Sveriges bageriidkareförening, Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund, svenska frisörföreningen, Sveriges skorstensfejaremästares riksförbund. Vissa av de sistnämnda föreningarna synas icke hava samma fasta organisation som övriga arbetsgivarföreningar, varigenom verksamheten blivit m i n d r e centraliserad och mera oenhetlig. Några av dem ha så tillvida fört en från svenska arbetsgivareföreningen avvikande politik, att de i sina kollektivavtal med arbetarorganisationerna intagit stadgande om ömsesidigt organisationstvång. Ett flertal större och medelstora städer äro såsom arbetsgivare anslutna till svenska städernas förhandlingsorganisation, som h a r till uppgift att tillvarataga städernas intressen i frågor, om vilka de förhandla med hos dem anställda arbetare. Förhandlingsorganisationen h a r med svenska kommunalarbetareförbundet träffat överenskommelse om s. k. allmänna bestämmelser i kommunala kollektivavtal och regler för behandling av u p p k o m m a n d e tvister. Förhandlingsorganisationen, vars verksamhet väsentligen är av rådgivande natur, är givetvis icke att betrakta som en med övriga arbetsgivarföreningar jämförlig kamporganisation.

Arbetarorganisationer. Arbetarnas organisationer, industri- och fackförbunden, äro med några få undantag anslutna till landsorganisationen. Såsom framgår av redogörelsen för dessa organisationer, uppgår deras medlemsantal till något över 650 000. Utanför landsorganisationen stå av de egentliga arbetarorganisationerna dels några få till omfattningen relativt små förbund, vilkas allmänna program och arbetssätt i stort sett sammanfaller med de till landsorganisationen hörande förbundens, dels den syndikalistiska organisationen. Den sistnämnda, vars medlemsantal håller sig omkring 35 000, skiljer sig till sin uppbyggnad och sina arbetsmetoder väsentligt från industri- och fackförbunden. Riksorganisationens — Sveriges arbetares centralorganisation (S. A. C.) — arbetsuppgifter ligga främst på det administrativa och organisationstekniska området, vilket även är fallet med »federationerna» (sammanslutningar av syndikaten inom resp. industrier) och »industridepartementen» (förbindelselänkar mellan de till en hel näringsgrupp h ö r a n d e federationerna). Tyngdpunkten i rörelsen är förlagd till den lokala samorganisationen (L. S.), som omfattar arbetarna på en ort oberoende av yrke. Vidare finnas s. k. driftssektioner (arbetare hos ett arbetsföretag) och industrisyndikat (arbetare inom en viss b r a n s c h på en o r t ) . Frågor, som beröra arbetarnas förhållande till deras arbetsgivare, handhavas av de lokala organisationsenheterna. Beslutanderätten i fråga om stridsåtgärd och vad därmed sammanhänger tillkommer dessa, nämligen lokala samorganisationen om åtgärden berör alla arbetare på orten, driftssektionen om den är begränsad till visst företag, syndikatet om den berör flera företag inom samma bransch på orten. Alla beslut om åtgärder skola fattas tillsammans med lokala samorganisationens styrelse. I motsats till fack- och industriförbunden

501 kännetecknas sålunda den syndikalistiska organisationen av en mycket långt driven decentralisation, med beslutanderätten i alla ur arbetsfredssynpunkt betydelsefulla frågor förlagd till lokala föreningar. — Med avseende på syndikalisternas arbetsmetoder må erinras, att man i p r i n c i p motsätter sig träffandet av kollektivavtal på viss tid. Under de senare åren synes man dock visat större benägenhet att få till stånd sådana avtal, men arbetsgivarna, i vart fall de organiserade, hava motsatt sig förhandlingar och slutandet av avtal med de syndikalistiska föreningarna under hänvisning till den syndikalistiska rörelsens idéprogram, som bl. a. innebär att uppgörelser med arbetsgivarna icke få vara bindande för längre tid utan när som helst kunna hävas. Syndikalisterna avvisa icke strejken som stridsmedel, men synas ställa den s. k. registerkampen och i samband därmed blockaden säsom ett effektivare vapen än den samfällda öppna aktionen. »Registret» skall möjliggöra kampen inom arbetet. »Som organ för en ständig kamp, dels för förbättrande av arbetsvillkoren, dels för vinnandet av ökad kontroll över företagen — varigenom öppna strider i stor utsträckning kunna undvikas — böra registerkommittéer upprättas. Dessas uppgift skall vara att upptaga lönestatistik, att övertaga fördelningen av arbetet, att fastställa och reglera arbetslönerna och prisbildningen och slutligen att utveckla sig till de organ, genom vilka arbetarna själva skola övertaga ledningen av produktionen och varuutbytet.» För understödjande av medlemmar vid strejker och lockouter har S. A. C , jämte rent lokala stridskassor, en »gemensam stridsfond». De från fonden utbetalade understödsbeloppen ha under åren 1920—1933 utgjort: År 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926

Kronor 210100 198 700 140600 217 000 265 700 361200 537 500

År 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933

Kronor 319 700 1024 600 203300 234 300 195 700 384 400 496 900

De anställdas organisationer. Sammanslutningar, som ha till syfte att främja medlemmarnas intressen i fråga om arbets- och lönevillkor, finnas i mycket stort antal bland grupper av löntagare, vilka icke räknas till arbetare i vanlig mening. En del sådana sammanslutningar av tjänstemän och a n d r a s. k. anställda hava väl alltjämt närmast karaktären av kamrat- och diskussionsklubbar, andra däremot hava mera aktivt påtagit sig uppgiften att stödja och företräda medlemmarna inför arbetsgivarparten. Somliga hava till och med framträtt såsom med arbetarnas organisationer jämförliga kamporganisationer. I förevarande sammanhang riktar sig uppmärksamheten främst på de privatanställdas sammanslutningar, och icke på föreningarna bland löntagare i offentlig tjänsteanställning, vilka vanligen tillsättas genom en offentligrättslig akt och för vilka lönen utgår enligt av myndighet fastställd lönestat. År 1931 bildades de anställdas centralorganisation — Daco — av ett antal föreningar bland anställda. Anslutna till denna landsorganisation för anställda voro år 1934 följande 13 organisationer med något över 25 000 medlemmar: Föreningen lantbruksingeniörsassistenter, Svenska bankmannaföreningen, » industritjänstemannaf örbundet, » järnvägarnas kontorspersonalsförbund, » maskinbefälsförbundet,

502 Svenska rederitjänstemannaföreningen, Sveriges arbetsledareförbund, » fartygsbefälsförening, » grafiska faktorsförbund, » lantmäteritekniska biträdens riksförening, » radiotelegrafistförening, » restaurantkassörskeförening, Telegraf expeditörsf öreningen. Bland viktigare hithörande föreningar, som stå utanför centralorganisationen, må nämnas svenska kontoristföreningarnas förbund, riksförbundet för affärsanställda, svenska sjukhuspersonalsförbundet, Sveriges farmaceutförbund, föreningen svenska livförsäkringsinspektörer, svenska musikerförbundet, svenska journalistföreningen. Uppmärksammas bör att gränslinjerna mellan arbetarorganisationerna och Daco äro i någon mån svävande. Inom de till landsorganisationen anslutna förbunden äro i många fall inregistrerade personer tillhörande löntagargrupper jämförliga med dem, som via andra sammanslutningar kommit att tillhöra de anställdas föreningsväsende. !• Enligt stadgarna för Daco skall denna centralorganisation vara ett organ för de anställdas gemensamma intressen såväl i anställningsfrågor som i det inhemska och internationella sociala och socialekonomiska lagstiftningsarbetet. Organisationens uppgift är att främja föreningsbildandet och rationalisera föreningsväsendet, att inom föreningsrörelsen sprida upplysning i organisatoriska och socialpolitiska spörsmål och upprätthålla förbindelse mellan de anslutna föreningarna, att medverka till ingående undersökning av anställningsproblemen och befordra deras lösning i enlighet med de anställdas berättigade intressen, att stödja de anslutna föreningarna särskilt i arbetet för föreningsrättens erkännande och utbyggande, att följa och taga initiativ i sociallagstiftningsfrågorna och att upprätthålla förbindelse med utlandets motsvarande föreningsrörelse. Beträffande organisationens allmänna politik för förverkligandet av dess syften lämna stadgarna knapphändiga upplysningar. Det framhålles i ett programuttalande, att de anställda skola »så långt möjligt är, söka förverkliga sina strävanden till förbättring av arbetsvillkoren i samförstånd med företagen i kraft av den i väsentliga avseenden bestående intressegemenskapen med dessa» samt vidare, att »kraven på trygghet och levnadsstandard hålla sig inom en av såväl företagens som samhällets intressen betingad ram. De anställdas organisationsapparat är ett försvars-, ej ett angreppsvapen och bör nyttjas till hävdande av denna samhällsgrupps legitima, sociala och ekonomiska intressen.» De hithörande föreningarnas allmänna politik och arbetsmetoder synas hittills icke ha följt enhetliga linjer, något som åtminstone delvis kan ha sin grund i föreningarnas olika ålder, omfattning och grad av stabilitet. Några av de ovan berörda organisationerna hava använt sig av strejk- och blockadvapnet som medel i lönekampen, exempelvis maskinbefälsförbundet och musikerförbundet. För flera h a r den kollektiva avtalsformen kommit i tillämpning vid reglering av arbets- och löneförhållandena. Vissa föreningar hava särskilt arbetat för att få förhandlingsrätten erkänd. Vad särskilt angår kontorspersonalsförbundet vid de enskilda järnvägarna, som träffat kollektivavtal med arbetsgivareföreningen p å området, har dess kollektivavtal kompletterats med en förhandlingsordning, utm y n n a n d e i obligatorisk skiljedom jämväl i s. k. intressetvister. A r b e t e t s frihet. Denna sammanslutning är uppbyggd på lokala avdelningar, vilka tillhöra en riksorganisation, centralförbundet för arbetets frihet. Lokalavdelningar k u n n a

503 även sammanföras i distrikts- eller yrkesförbund. Förbundets allmänna p r o gram är »att tillvarataga förbundsmedlemmarnas och med dem sympatiserande samhällsgruppers intressen vid förekommande arbetstillfällen och med alla lagliga medel förhindra att personer, gillande principen om fritt arbete, trakasseras i sina åligganden, så att de icke kunna fullgöra åtagna arbeten». Lokalavdelningarna ha till uppgift att främja sammanhållning och gemensamhetsanda bland den del av bygdens befolkning, som ansluter sig till arbetets frihets synpunkter, att handlägga gemensamma angelägenheter och företag, bevaka medlemmarnas intressen och verka för organisationens utveckling. Medlemmarna äga att fritt och självständigt underhandla och träffa avtal om arbete med respektive arbetsgivare, men böra lokalavdelningarnas styrelser söka åvägabringa nödigt samarbete mellan medlemmarna genom ordnande av kooperativa arbetslag m. m. samt vara dem behjälpliga med anskaffande av arbete. I stadgarna heter det vidare att »lokalavdelning skall genom sin styrelse tillse att medlemmarna jämte övriga fria arbetare erhålla skäliga arbetsvillkor med bästa möjliga lönestandard, övervaka att gällande lag, vad beträffar bostäder, arbetsskydd, olycksfallsförsäkring m. m. efterleves, samt att icke medlemmarnas och övriga fria medborgares rätt eftersattes eller trades för n ä r a av olika parter på grund av blockadhot, blockadrädsla eller dylikt». Organisationens inställning till spörsmålet om arbetsgivares och arbetares mellanhavanden angives på följande sätt: »Då all erfarenhet visat, att bästa ekonomiska resultat för alla parter uppnåtts genom samförstånd mellan arbetsgivare och arbetare, inriktas verksamheten p å att åstadkomma samarbete. Då alla överenskommelser äro fullt frivilliga, få vid förekommande tvister strejk, blockad eller lockout ej tillgripas. Därest tvist ej kan biläggas genom frivillig medling, skall densamma slitas genom skiljenämnd.» Centralförbundets åligganden bestå i att övervaka närings- och arbetsfrihetsspörsmålen, bearbeta den allmänna opinionen, medverka till arbetsanställning genom arbetsförmedling, skydda de arbetande genom bevakande av deras rätt hos landets myndigheter, slita tvister mellan arbetare och företagare genom framställningar och underhandlingar, genom skapande av arbetsro och arbetsglädje höja produktionen och därigenom ge naturliga förutsättningar till bättre ekonomiskt resultat av arbetet. De första föreningarna för arbetets frihet bildades år 1923 i mellersta Norrland såsom en reaktion inför de mycket omfattande strejk- och blockadaktionerna i skogsarbetet. Medlemmarna utgjordes företrädesvis av bönder, torpare, arrendatorer och skogsarbetare. Efter hand tillkommo avdelningar på andra platser, särskilt i mellersta och södra delarna av landet. År 1934 räknade förbundet 241 avdelningar med omkring 17 700 medlemmar. Dess verksamhet var till en början förlagd till skogs- och flottningsarbetet och h a r sedermera utvecklats särskilt inom vägarbetet och på vissa orter jämväl inom jordbruket och husbyggnadsverksamheten. Några avdelningar ha träffat kollektivavtal med vägstyrelser. Förbundets program och arbetsmetoder innebära en direkt opposition och stark motsatsställning till fackföreningsrörelsens politik.

R i k s f ö r b u n d e t l a n d s b y g d e n s folk. Riksförbundet landsbygdens folk, R. L. F., h a r till ändamål att tillvarataga den jordbrukande befolkningens ekonomiska och sociala intressen. Rätt till inträde i förbundet äga dels personer, som äro jordbrukare eller ha sysselsättning vid jordbruket, dess organisationer eller binäringar, dels av förbundets centralstyrelse godkända ekonomiska föreningar, som arbeta inom jordbruket eller dess binäringar. Förbundet är organiserat i lokalavdelningar, omfattande var och en i regel

504 en socken, vilka sammanslutas till ortsförbund. För samarbete mellan ortsförbund kunna även bildas läns- eller provinsförbund. Enligt R. L. F:s arbetsprogram skola jordbrukarnas försäljningsangelägenheter handhavas av deras egna organ, där så är möjligt organiserade som ekonomiska föreningar. Dessa föreningar indelas i fyra h u v u d g r u p p e r : för försäljning av jordbruksprodukter, för försäljning av skogsprodukter, för jordbrukskredit samt för lönarbete. Föreningarna ha skyldighet att ingå i R. L. F. och förbundets medlemmar ha skyldighet att verka för bildandet av ekonomiska föreningar. Vad särskilt angår avdelningarna för lönarbete, föreskriva stadgarna, att de skola bedriva arbetsförmedlande och prisreglerande verksamhet i löne- och arbetsfrågor av betydenhet. »R. L. F. h a r skyldighet bevaka sina medlemmars intressen beträffande löneavtal. I de fall, då arbetsgivaren icke tillhör förbundet men däremot arbetarna, skall avdelningen såvitt möjligt inrikta sig på att få till stånd avtal med arbetsgivaren samt tillse, att i dylikt avtal intagas sådana bestämmelser, att medlemmarnas intressen bliva fullt tillgodosedda. I de fall, då både arbetare och arbetsgivare äro medlemmar av R. L. F., skall avdelningen beträffande arbeten av betydelse söka få till stånd avtal dem emellan, varvid hänsyn skall tagas till båda p a r t e r n a s intressen.» Avtal, som träffas av lokalavdelning skall, för att äga giltighet, godkännas av förbundets centralstyrelse. Bland viktigare stadgebestämmelser, som äro av intresse i förevarande sammanhang, må vidare uppmärksammas reglerna om uteslutning ur förbundet och om förfarande vid konflikter. Om medlem h a n d l a r osolidariskt eller bevisligen svikligt mot förbundet eller i övrigt bryter mot förbundets stadgar kan centralstyrelsen utesluta honom, dock att han äger rätt att vädja till riksförbundsstämman. »Varje aktiv medlem eller ansluten ekonomisk förening, som utgår ur förbundet eller vägrar att betala sin avgift, anses ha begått en osolidarisk handling, om han ej därvid samtidigt upphör med att taga sin utkomst från jordbruket eller dess binäringar.» Vid uppkommande konflikter skall, därest underorganisationerna icke kunna åstadkomma fredlig uppgörelse eller på grund av frågans omfattning icke kunna fatta beslut, ärendet överlämnas till centralstyrelsen för slutligt avgörande. Beslut om stridsåtgärder få icke offentliggöras eller verkställas, med m i n d r e än att centralstyrelsens skriftliga medgivande därtill först inhämtats. De anslutna ekonomiska föreningarnas medlemsavgifter ävensom hälften av vederbörande avdelnings eller förbunds (orts- och länsförbund) årliga behållning tillföras s. k. stödfonder, vilka äro avsedda att användas för bestridandet av vid konflikt erforderliga understöd till medlemmar samt övriga med konflikten förenade kostnader. R. L. F. h a r på några få år hastigt vunnit utbredning. År 1934 voro anslutna 849 avdelningar, 84 ortsförbund, 8 länsförbund. Medlemsantalet, som då uppgick till omkring 47 500, torde under år 1935 ha ökat till omkring 60 000. Förbundets verksamhet har främst varit inriktad på att främja de ekonomiska föreningarnas arbetsuppgifter. Men även på arbetsmarknaden har förbundets insatser ansetts vara av betydelse. Kollektivavtal ha träffats med vägstyrelser m. fl. arbetsgivare, i vissa fall under samverkan med till landsorganisationen anslutet fackförbund. Öppna konflikter p å grund av arbetstvister ha några gånger tillgripits av förbundets medlemmar.

505 Bil. 26.

Arbetsfred och näringsdiktatur i italiensk lagstiftning och organisation. Av BIRGER BECKMAN.

Det nuvarande så kallade korporativa systemet i Italien har beträffande sin organisatoriska utformning successivt utbildats under de snart tretton år som den fascistiska statsformen härskat i landet. I många fall ha de nyordningar, som kommit till uttryck i de för systemets gestaltning bestämmande lagarna och dekreten, existerat i praktiken under någon tid innan de formulerats i lagtext. Systemet h a r dock ej — såsom man från fascistiskt håll gärna vill framhålla med anledning av detta sakförhållande — organiskt växt fram ur en spontan rörelse. För varje nytt utvecklingssteg har tvärtom fordrats insättande av kraftiga politiska maktmedel för framtvingande av en utveckling i önskad riktning. De grundläggande tankarna och även den grundläggande organisationsformen för det korporativa systemet är dock ett arv från det förfascistiska Italien (liksom detta har starka anknytningar med idéer och organisationer i andra länder) och är ej någon ursprunglig nykonstruktion. Den fascistiska regimens betydelsefulla insats består främst i att ha drivit utvecklingen framåt i en bestämd riktning och p å så sätt ur de givna förutsättningarna skapat ett som praktisk realitet i väsentliga stycken nytt system för reglering av arbetsmarknaden och statlig kontroll av produktionens olika grenar. Fackföreningsrörelsen fram till 1926. Grundläggande för korporativismen, såsom systemet officiellt benämnes, ä r fackföreningsrörelsen eller syndikalismen, såsom denna kallas i Italien utan att med detta ord avses någon politisk färggivning. De äldsta italienska arbetaresyndikaten härstamma från mitten av förra seklet. Dessa voro icke, såsom de senare politiskt färgade syndikaten, fackliga kamporganisationer, utan såväl till namnet som till gagnet ömsesidiga hjälpföreningar mellan arbetare vanligen ur samma fack. Såsom i främsta hand inriktade p å allmänsociala mål ha dessa hjälpföreningar vissa jämförelsepunkter med de nuvarande italienska syndikaten, ehur u de med avseende på den för de senare utmärkande statskontrollen och statliga ledningen icke ha något gemensamt, varför stundom i litteraturen förekommande försök till parallellism dem emellan knappast äro motiverade. F r å n 1870-talet efterträdas emellertid dessa hjälpföreningar av syndikat, fackföreningar i modern mening. Detta sker i direkt samband med den moderna socialismens u p p t r ä d a n d e på italiensk mark. Bortser man från de kvasisocialistiska strömningar som k u n n a ledas tillbaka till Pisacane ( P r o u d h o n ) , Garibaldi och Mazzini och vilka visserligen förberedde marken för den internationella socialismen men aldrig programmatiskt fixerades och därmed erhöllo partibildande betydelse, kan man räkna den italienska socialismens ursprung från Bakunins verksamhet i Neapel vid mitten av 1860-talet.

506 Att just Bakunins läror blevo i viss mån grundläggande för socialism och arbetarrörelse i Italien har sitt speciella intresse. Genom honom erhöllo dessa från början en starkt anarko-revolutionär karaktär, och samtidigt påträffa vi h ä r för första gången på italiensk mark en syndikalistisk teori gående ut på syndikatens övertagande av statsmakten — eller rättare: då själva statsmakten enligt Bakunin borde förintas, skulle syndikaten under en eller annan form i n t r ä d a som ersättare för statsmaskineriet i den män samhället över huvud behövde organiseras. Det var dock ej en utbildad syndikalism utan anarkismen, som blev det viktigaste arv Bakunin efterlämnade till Italiens arbetare. Kort efter Bakunins u p p t r ä d a n d e i Neapel startades i de norditalienska industricentra en i vissa avseenden olikartad arbetarrörelse, som fick sin socialistiska färg i närmare anslutning till franska, mindre revolutionärt betonade strömningar. Därmed lägges grunden till en allmänt socialistisk fackföreningsrörelse, och inom dess ram tillkomma också huvudparten av de fackorganisationer som kommo till stånd under 1870- och 1880-talen. Vid sidan av dem u p p t r ä d d e dock mer bakunistiskt betonade förbund (under olika perioder populärt kallade »anarkistiska», »bakunistiska», »internationella» och senare även blott »syndikalistiska»), och från mitten av 1890-talet förekomma även katolska fackorganisationer, som bildats i anslutning till påven Leo XIII:s ryktbara encykliga Rerum Novarum av 1891. F r å n 1890-talets mitt är sålunda den italienska fackföreningsrörelsen uppdelad på tre i stort sett skilda linjer. De katolska fackförbunden, vilka närmast upptagit arvet efter de tidigare ömsesidiga hjälpföreningarna, framställas ofta i klerikalt-fascistisk litteratur såsom de direkta föregångarna till de nutida fascistiska syndikaten. De ha givetvis beröringspunkter, främst r ö r a n d e framhållandet av betydelsen av samarbete mellan fackförbund och arbetsgivare samt i understrykande av fackföreningarnas etiska och allmänt uppfostrande betydelse. Men i den centrala frågan om förhållandet mellan fackorganisationen och staten finnas inga anknytningspunkter mellan de katolska och de fascistiska syndikaten. De tre grupperna av fackorganisationer bland arbetarna kompletteras under 1880- och 90-talen med arbetsgivareorganisationer, framväxta ur tvånget till organiserat motstånd vid fall av arbetsnedläggelse. Lösare arbetsgivareförbund hade givetvis redan tidigare existerat. I själva verket föra dessa sina rötter tillbaka till tiden före industrialismens genombrott. Dessa tidigare organ voro dock i främsta h a n d inriktade på produktiva och affärstekniska syftemål och hade till form och innehåll synnerligen växlande gestaltning. Somliga kunna betecknas som ett slags skrån, utbildade parallellt med hantverkets omvandling till industri. Andra voro mer trustartade med därmed förbundna monopolistiska strävanden. Genom 80-talets häftiga sociala strider framtvingades emellertid organisationer direkt avsedda såsom stöd och kampmedel i det sociala produktionskriget. Den viktigaste och mäktigaste av dessa moderna arbetsgivareförbund blev den industrisammanslutning som fortfarande kvarlever under namn av Confederazione generale dell'Industria Italiana. Arbetsgivareorganisationerna erhöllo dock ganska sent en mer generell omfattning. De mindre företagarna visade en bestämd motvilja mot att organisera sig så länge ej yttre omständigheter direkt tvingade dem därtill. Ej heller arbetstagarorganisationerna erhöllo före världskriget en mer allomfattande anslutning. Här torde man dock knappast behöva räkna med någon principiell motvilja mot organiserandet såsom anledning. I stället torde den viktigaste orsaken till den ringa anslutningen ha varit ett förhållande som spelat den allra största roll för den sociala organisationen av Italien: den italienska arbetarebefolkningens länge oerhört låga bildningsnivå och en h ä r u r stammande förnöjsamhet med nödtorftigt dagligt bröd, vin och olja och absoluta likgiltighet för en förbättrad levnadsstandard. Arbetarnas organisationssträvanden mötte sitt svåraste motstånd i

507 arbetarklassens egen ignoranta likgiltighet för varje förbättring. Detta kan också anses ha varit en bidragande orsak till att den i »klasskampen» minst stridsdugliga av de tre arbetareorganisationerna, den katolska, under en tid i början av 1900-talet syntes komma att överflygla de båda andra med hänsyn till medlemsanslutningen, något som först omintetgjordes genom påven Pius X:s klerikala purificeringsförsök inom de egna leden. Vid världskrigets utbrott hade samtliga italienska arbetareorganisationer tillsammans nätt och jämnt uppnått en halv miljon medlemmar, en siffra som m a n ett p a r gånger tidigare varit nära att överskrida •— under de katolska förbundens glanstid 1902—03 och 1911, då den moderata »landsorganisationen» upplever sin första storhetstid. Betydande omgrupperingar hade u n d e r tiden 1900—1914 skett inom arbetareorganisationerna. Men den stora massan av Italiens arbetare stodo alltjämt utanför organisationssträvandena. Världskriget medför av naturliga skäl ett uppehåll i organisationernas utbyggande. Samtliga förbund gå numerärt starkt tillbaka. Vid krigets slut skapas emellertid en ny fackorganisation som får den största betydelse för den kommande utvecklingen. Den vänstergående »syndikalisten» Edmondo Rossoni bryter med den revolutionärt och halvkommunistiskt inställda syndikatsorganisationen (Comitato Nazionale della Resistanza) och bildar i anslutning till den under kriget verksamma nationalistiska särorganisationen Comitato sindacale italiano en ny fackorganisation, som till en början erhåller namnet Unione italiano del Lavoro. Därmed är gunden lagd till de fascistiska fackförbunden och den d ä r u r framväxande syndikalismen och korporativismen, innan ännu begreppet fascism existerade i den mening vi nu inlägga i det. Utåt kom den nya organisationen främst att skilja sig från de tidigare vänsterbetonade fackförbunden genom en stark nationalistisk och krigsentusiastisk anstrykning. Man förenade detta med ett i många avseenden synnerligen radikalt socialt program. Rossoni var övertygad nationalist, republikan och revolutionär. Alla tre inställningarna kom honom att stå i skarp opposition mot den stora socialistiska landsorganisationen, som under de oroliga åren kring och efter fredsslutet i åtskilliga fall kom att framstå som den kungliga liberala regeringens bålverk mot de omstörtningsivriga grupperna längst till vänster och senare längst till höger. I sitt program anknyter den nya organisationen i många fall direkt till kommunismen: »Unione italiana del Lavoro förklarar kapitalismen k r i g och m a n a r direkt den organiserade arbetareklassen att övertaga produktion, distribution och rikedomens fördelning.» Men samtidigt ställer den sig genom sin intransigenta nationalism i bestämd opposition till den officiella internationella bolsjevismen och kommunismen. Rossonis nya fackförbund var till en början ett komplett misslyckande. Det erhöll inga anhängare inom den egentliga arbetareklassen, medan samtidigt den socialistiska landsorganisationen nära åttadubblade sin medlemssiffra, de nu som bolsjeviker betraktade vänstersyndikalististerna mer än fördubblades och de katolska organisationerna erhöllo ny vitalitet och växtkraft genom stödet från det nybildade katolska centerpartiet Partito Popolare. De skaror som anslöto sig till U. I. del L. voro dels antisocialistiska lantarbetare i smärre grupper, dels alleh a n d e nationalister, som i denna nya »arbetareorganisation» trodde sig se en väg till Italiens r ä d d n i n g undan den internationella kommunism, som man såg allt snabbare vinna terräng bland de redan från början anarkistiskt anstuckna italienska arbetarna. I kommunisträdslan erhöll Rossonis fackförbund en naturlig anknytningsp u n k t till Mussolinis 1919 grundade fascistiska rörelse. Men det dröjde ä n d a till januari 1922 innan ett närmare samarbete organiserades mellan det då redan mäktiga fascistiska partiet och den rossoniska fackföreningsrörelsen. Denna se-

508 nare hade u n d e r mellantiden genomgått en betydelsefull utveckling. I anslutning till de »korporativa» principer som Gabriele d'Annunzio lagt ned i sin Fiumeförfattning hade en väsentlig del av de ledande inom det 1911 g r u n d a d e nationalistiska partiet helt gått in för en nationell syndikalism, vilken tidigare även omfattats av flera framträdande nationalister. En rad fristående nationalistiska syndikat hade bildats i olika delar av landet och 1921 beslöto dessa p å en kongress i F e r r a r a att gå samman under Rossonis ledning. Numerärt v a r denna fackorganisation fortfarande ganska obetydlig, men den var nu vitt s p r i d d och r y m d e bland sina ledare en rad av Italiens mest kända nationalister, vilka anknöto till äldre föreställningar om ständerindelning och intresserepresentation. Ett förbund med denna nya organisation blev följaktligen politiskt åtråvärt för Mussolini, och i och med detta samgående mellan det fascistiska partiet och den nu i antirevolutionär riktning avsevärt förändrade rossoniska fackföreningsrörelsen inledes den nya politik, som blivit avgörande för den nya italienska statens sociala utformning. Officiellt beslöto Rossonis syndikat eller »korporationer», som de även kallades, att ansluta sig till det fascistiska partiet p å korporationskongressen i Bologna 26 jan. 1922. Det första resultatet av det politiska samgåendet blev de nya fackförbundens oerhört snabba tillväxt i fråga om medlemsantal. Genom de ryktbara fabriksbesättningarna 1919, 1920 och 1921 och en r a d mycket omfattande strejker, vilka med få undantag icke givit arbetareparten några fördelar, h a d e bland annat två resultat nåtts: dels en allt starkare inre spänning bland de vänsterinriktade arbetaregrupperna, dels en •— sedan den egentliga faran övervunnits 1919—1920 — förhållandevis omotiverad skräck bland arbetsgivare och medelklass för bolsjevismens och den traditionsrika italienska anarkismens överhandtagande. Detta hade hjälpt fascismen att bli en massrörelse och sedan det fascistiska partiet gått samman med den rossoniska arbetarerörelsen börjar även denna senare att i viss utsträckning bli en massrörelse. För att driva in så stora skaror som möjligt i de nya syndikaten använde sig även de fascistiska grupperna av allehanda högst ovanliga påtryckningsmetoder, för vilka en redogörelse dock ligger helt utom ramen för denna framställning. Genom fascismens övertagande av regeringsmakten i Italien i oktober 1922 starkes de till det härskande partiet anslutna fackförbundens ställning ytterligare. Men samtidigt påbörjas den process, som successivt leder till ett försvagande av deras självständighet och deras allt n ä r m a r e beroende av staten. F ö r de äldre nationalist-syndikalister, som anslutit sig till rörelsen och vilka aldrig gått i någon vänsterrevolutionär skola, var givetvis en sådan utveckling högst naturlig. Vad de menade med syndikalism motsvarade närmast ett statsreglerat skråväsen kombinerat med intresserepresentation och eventuellt även statlig handels- och prisuppsikt förmedlad av syndikat eller »korporationer». Dessa skulle vara mer eller mindre direkt statens organ och man hänvisar till statens förhållande till de medeltida gillena. Men även åtskilliga till fascismen omvända f. d. marxister trodde sig i den nya statssyndikalismen återfinna åtminstone en avglans av det drömda socialistiska riket och inte minst för den icke stora men politiskt betydelsefulla gruppen av mazzinianska republikaner syntes detta såsom en naturlig utveckling. De fascistiska syndikaten kommo till en början ej närmast i beroende av staten utan av de med varandra ganska löst förbundna fascier, som opererade inom olika delar av landet. Syndikaten voro även själva av synnerligen olikartad karaktär. I Rossonis program hade även ingått s. k. blandade syndikat, omfattande både arbetare och arbetsgivare. Sådana h a d e realiserats på några håll — främst p å landsbygden, där bönderna-arrendatorerna kommo att helt dominera sammanslutningarna. På a n d r a håll hade man åstadkommit rena arbetaresyndikat —

509 så främst i de stora norditalienska industristäderna, där såväl fascismen som syndikatsrörelsen länge hade en starkt vänsterbetonad prägel. På några håll h a d e man även utformat såväl arbetare- som arbetsgivaresyndikat, fristående från varandra. Vid kongressen i Bologna i januari 1922 hade alla dessa olikartade syndikat uppsamlats i vad som i anslutning till d'Annunzios Fiumeförfattning kallades »de nationella korporationerna». Dessa få dock ej förväxlas med de senare fascistiska korporationerna. De stodo ännu helt inom den rent syndikalistiska ramen. Namnet var närmast en eftergift åt nationalisterna i vilkas öron syndikalism ännu hade en viss revolutionär klang. Väsentligt för den kommande utvecklingen var emellertid det samarbete, som, till en början helt oberoende av den rossoniska syndikalismen, etablerades mellan det fascistiska partiet och mäktiga grupper bland industriens arbetsgivare. De senare h a d e i fascismen sett ett stöd för sig och en motvikt mot såväl de m i n d r e betydelsefulla kommunistiska och bolsjevikiska sammanslutningarna som mot den under de närmaste efterkrigsåren allt mäktigare v o r d n a till gagnet moderat socialistiska landsorganisationen. De utomordentligt många exempel p å strejkmissbruk, som förekommit i Italien åren 1919—21 h a d e drivit massor av arbetsgivare och småkapitalister i famnen p å dem för deras intressen ursprungligen ganska främmande fascisterna. Detta medförde bl. a. att den stora konfederationen av industriens arbetsgivare, vilken var landets största och utan jämförelse mäktigaste arbetsgivareorganisation, snart kom att i det allmänna medvetandet och även i viss utsträckning i praktiken ingå i det fascistiska komplexet, ehuru dess formella inlemmande bland de fascistiska organisationerna kom först långt senare. Därmed var det unga fascistiska partiet i besittning av såväl en arbetare- som en arbetsgivareorganisation och fascismens Stora Båd kan i mars 1923 ge de första viktigare direktiven för den kommande utvecklingen. Det sägs nu uttryckligen ifrån att den nya syndikalismen (ej korporativismen!) skall omfatta arbetare, arbetsgivare och teknisk personal och ha ett enda ä n d a m å l : »att u p p n å ett maximum av produktion och välstånd, samt att u n d e r o r d n a de enskilda intressena under fäderneslandets högre intressen». Häri ligger i själva verket hela programförklaringen för den senare utvecklingen. Och redan samma år lyckas man efter den nya linjen u p p n å betydelsefulla praktiska resultat. Genom lagen av 6 sept. 1923 om löneavtal och deras giltighet erhålla de fascistiska syndikaten den tekniska möjligheten för upprättande av ett slags kollektivavtalsmonopol å hela arbetarklassens vägnar — tills vidare dock främst avseende de oorganiserade arbetarna, d. v. s. flertalet av Italiens arbetare. Men denna lag betydde dock i mycket blott en skenseger för Rossoni och hans integrala syndikalister. Det gällde att dels övervinna ett kraftigt motstånd mot de långtgående syndikalistiska planerna, vilket fanns inom det fascistiska partiets mäktiga högerflygel, dels att träffa sådana överenskommelser med arbetsgivareorganisationerna, att lagen kunde få praktisk tillämpning och betydelse. Detta lyckades m a n dock i vissa avseenden u p p n å vid den s. k. överenskommelsen i Palazzo Chigi i december 1923. Utvecklingen h a d e dittills av Rossoni drivits därhän att de fascistiska syndikaten eller korporationerna blivit allt mer ensidiga arbetareorganisationer, som tenderade till att söka upptaga de u n d e r politiskt tryck och förtryck sönderfallande radikala och katolska arbetareorganisationernas mantel såsom mer eller m i n d r e outrerade klasskampsorgan. Dessa tendenser h a d e väckt häftig opposition inom stora och inflytelserika grupper inom det fascistiska partiet, och den för partiet till hälften vunna industriarbetsgivareorganisationen h a d e börjat behandla Rossonis syndikat med samma fientlighet som övriga arbetareorganisationer. Genom kraftig påtryckning, ej minst från Mussolini personligen, tvingades dock Rossoni och hans främste motståndare Benni, chefen för industrikonfede-

510 rationen, till en överenskommelse, varigenom dels aktuella arbetstvister undanröjdes, dels ett avtal träffades för framtiden om att kommande kollektivavtal skulle på arbetarepartens vägnar avslutas av Rossoni och hans syndikat och industrikonfederationen å andra sidan, med förbigående av de visserligen i upplösning stadda men ännu långt ifrån helt försvunna och ännu till medlemsantalet Rossonis syndikat långt överlägsna radikala och katolska organisationerna. I februari 1924 träffades liknande överenskommelser mellan Rossoni och de ledande arbetsgivareorganisationerna för jordbruk och handel. Detta är de s. k. överenskommelserna i Palazzo Chigi. Härmed var i själva verket en hel omvälvning i de italienska arbetsförhållandena genomförd. Dels uppgavs definitivt tanken p å s. k. blandade syndikat. Rossonis syndikat skulle hädanefter även formellt vara rena arbetaresyndikat. Dels erhöllo dessa syndikat genom avtalet ett dödligt vapen gentemot de övriga ännu existerande arbetareorganisationerna. Syndikatsmonopolet var åtminstone i princip upprättat. Ännu i maj 1923 hade fascismens Stora Råd uttalat sig mot varje monopolism inom syndikatsorganisationerna. I juli h a r dock rådet därvidlag ändrat mening och u p p m a n a r de fascistiska partiorganen att undertrycka de fackföreningar, som ej erbjuda samma »allmänna sociala garantier» som de fascistiska syndikaten och samtidigt förberedes i rådet den kommande uppgörelsen med industrikonfederationen. överenskommelsen erhöll dock ej i praktiken den betydelse den syntes ha p å papperet. Partiledningen hade tänkt sig den som en slags arbetsfredspakt. I stället fortsatte Rossoni på den inslagna vägen, arrangerade strejker och utnyttjade andra direkta kampmedel, ungefär på samma sätt som de tidigare socialistiska syndikaten. Detta medförde visserligen att stora massor f. d. socialistiska arbetare slöto sig till de nya syndikaten, men också att arbetsgivareorganisationerna saboterade de gjorda överenskommelserna. Under matteottikrisen 1924 har Mussolini inget annat att göra än att låta Rossoni och den fascistiska »vänstern» hållas, för att på så sätt söka skapa nytt förtroende för fascismen inom arbetarelägret. På våren 1925 får Stora Rådet till och med bekväma sig till att i solenna ordalag ge sitt bifall tillkänna r ö r a n d e de betydande strejker, som Rossoni arrangerat i mars samma år och vars positiva resultat främst hade varit en betydande arbetareuppslutning kring de fascistiska strejkparollerna. Men i samma andedrag gör rådet ett högst väsentligt ingrepp i syndikatens dittills relativt fria strejkrätt. Sedan man i allmänna ordalag fördömt strejkmetoden såsom sådan och påpekat dess olyckliga följder och fördelarna av intimt samarbete, fastställes att syndikatsorganisationerna icke längre äga rätt att börja strejk utan tillstånd av det fascistiska partiets myndigheter. Likaså skola syndikatens ledare från och med nu tillsättas av »korporationerna» och partiledningen gemensamt. När den akuta politiska krisen småningom avvecklats 1925 kan man så på allvar gå in på den nya väg, som samtidigt ger det fascistiska syndikatsväsendet en till synes fullkomlig maktställning, och från grunden undanröjer den fara som k u n d e ligga i fastlåsandet av partiet och den nya staten vid en klasskampsorganisation. Förspelet härtill är deklarationerna i Stora Rådet den 6 oktober 1925. Dessa voro den omedelbara följden av den s. k. Pakten i Palazzo Vidoni av 2 oktober 1925, där den fascistiske partisekreteraren Farinacci lyckades förmå Rossoni och industrikonfederationen att erkänna v a r a n d r a såsom enda förhandlingskompetenta parter vid avtalsuppgörelser och förhandlingar om uppståndna arbetskonflikter, och att besluta att inga giltiga arbetskontrakt kunde avslutas annat än mellan dessa bada parter. Det var sålunda närmast en upprepning av överenskommelsen i Palazzo Chigi från 1923. Men den gavs nu en vidare och mer defi-

511 nitiv innebörd. Avtalsmonopolet var slutgiltigt upprättat och den avgörande dödsstöten given åt de sista kvarlevande resterna av de radikala arbetareorganisationerna. Med denna pakt hade Rossoni och de »fria» fascistiska syndikaten nått sin största seger. Men redan ett p a r dagar efteråt skulle Stora Rådets deklarationer visa att det var alltigenom en skenseger och att makten hädanefter varken tillkom Rossoni och hans syndikat eller arbetsgivarna utan staten och staten allena. I Stora Rådets beslut av 6 okt. 1925 fastslogs att den syndikala organisationen »bör kontrolleras av och inlemmas i staten, liksom att såväl arbetsgivare- som arbetstagaresyndikaten skola bliva lagligen erkända och föremål för statlig kontroll, att erkännandet blott må gälla ett enda syndikat för varje område, företagsart och arbetarekategori och att detta enda syndikat må vara fascistiskt; att de lagligen erkända nationella syndikaten äga laglig representationsrätt för alla intressen och intresserade i den företagsart eller arbetarekategori för vilka de konstitueras, och sålunda dessa ensamma kunna avsluta kollektiva arbetskontrakt och avtal, vilka äro obligatoriska för alla; att de icke lagligen erkända syndikaten fortsätta att existera såsom 'associazione di fatto' (existerande föreningar) efter de normer som hittills gällt». Vidare fattades samma dag de grundläggande principbesluten för arbetsdomstolen. Denna skulle bli »ett juridiskt organ emanerande från staten, som representerade nationens allmänna intressen» och med utgångspunkt därifrån avgjorde arbetstvister. Domstolen skulle vara en verklig domstol, ej ett organ för skiljedomsförfarande. Den skulle ha till uppgift att övervaka de av syndikaten avslutade kollektivavtalen och även i tvistiga fall kunna utfärda normer gällande som kollektivavtal. I detta principbeslut ingår även att domstolens kompetens skulle bestämmas genom frivillig överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare. Sedan sådan överenskommelse träffats skulle dock domstolens avgörande vara lagligt b i n d a n d e för båda parter. Detta beslut om frivillig överenskommelse är otvivelaktigt en eftergift för Rossonis fordringar. I praktiken erhöll det ingen betydelse och ströks efter en del diskussioner i den lag vari bestämmelserna om arbetsdomstolen slutligen nedlades. Stora Rådets principbeslut omfattar även huvudlinjerna för domstolens uppgifter och sanktionsmöjligheter. Vidare fastslås att lockout och strejk äro principiellt förbjudna. »Klassernas självförsvar» avskaffas. Straffbara bli alla lockouter och strejker som beröra statliga verk och inrättningar liksom alla a n d r a »strejker och lockouter som uppstå utan tillstånd av arbetsdomstolen». Dessa principbeslut av Stora Rådet fattades på grundval av de betänkanden som utarbetats av den 18-mannakommission, som under intrycket av matteottikrisen tillsatts i augusti 1924 för att utarbeta reformförslag för statsmaskineriet. Dessa 18 s. k. »Soloni» togo sin uppgift så allvarligt att de i två utlåtanden drogo upp konturerna för en helt ny statsform på grundval av syndikalismen. Den betydelsefullaste rapporten framlades i juli 1925. Här fastslogs även betydelsen av att syndikaten blevo av staten erkända och kontrollerade. Men kommissionsmedlemmarna hade av Rossoni och andra ivriga syndikalister drivits än längre och därjämte föreslagit att giva syndikaten och de planerade sammanbindningsorganen — korporationerna — en betydelsefull positiv plats i och direkt inflytande på staten. Förslagen väckte omedelbart stark opposition, främst från arbetsgivarehåll, där man fruktade att de kommande statliga arbetaresyndikaten skulle få en alltför dominerande plats i statslivet och därigenom komma att behärska även arbetsmarknaden. Stora Rådet gick — såsom vi ovan sett — i sitt principbeslut en medelväg, som minskade syndikatens självständiga betydelse och samtidigt ej gav arbetsgivarna större rörelsefrihet utan i stället lade alla trådar i statens egen hand.

512 Denna djärva kompromiss blev avgörande för hela den följande i Italien.

utvecklingen

Den syndikal-korporativa lagstiftningen. Stora Rådets principbeslut av 6 okt. 1925 transformerades till lag genom Lagen om kollektivavtal av 3 april 1926 n. 563. Denna lag med den blygsamma titeln utgör — tillsammans med de därmed förbundna tillämpningsdekreten av 1 juli n. 1130 och 2 juli n. 1131 — i själva verket det nya Italiens ur många synpunkter viktigaste författningslag. Dess statsrättsliga betydelse är lika stor som dess sociala och civilrättsliga. Lagens första paragrafer gälla villkoren för ett syndikat att bli lagligen erkänt av staten. De viktigaste av dessa fordringar ä r o : att syndikatet omsluter minst 10 procent av arbetarna eller arbetsgivare som h a i sin tjänst minst 10 procent av samtliga arbetare inom den kategori och det område för vilket syndikatet konstitueras; att för varje område och kategori blott ett syndikat kan vinna e r k ä n n a n d e ; att syndikatet utom de anslutnas ekonomiska intressen också tillgodoser medlemmarnas sociala, moraliska och patriotiska uppfostran och säkerhet, och att syndikatens ledare erbjuda garantier för sin duglighet, sin moral och sin solida patriotiska övertygelse; att syndikaten bestå antingen av blott arbetsgivare eller av blott arbetstagare samt att dessa alltid haft ett gott politiskt och moraliskt uppförande ur nationell synpunkt. Staten kan vägra sitt erkännande av ett syndikat av lämplighetsskäl, även om alla de formella betingelserna uppfyllts. Det lagliga erkännandet sker genom kungligt dekret, vari syndikatets stadgar även innefattas. Syndikatsstatuterna bli följaktligen offentligrättsliga handlingar. De följande paragraferna behandla de erkända syndikatens befogenheter. Syndikatet representerar sålunda enligt lagen samtliga arbetare respektive arbetsgivare inom den kategori och det område för vilket det blivit erkänt. Det h a r även rätt att av samtliga dessa uppbära årsavgifter, för arbetsgivarna högst motsvarande en dagslön för varje anställd, för arbetstagaren motsvarande en dagsinkomst. Dessa avgifter uttagas såsom skatter genom de kommunala skattemyndigheternas försorg. Utöver de av lagen fastställda avgifterna kunna specialavgifter upptagas. Syndikaten kunna vara av flera olika storleksgrader. Härigenom upprättas en syndikal hierarki, där botten utgöres av de lokala syndikaten, omfattande en fabrik, en kommun eller ett annat m i n d r e distrikt. Dessa lokala syndikat — i praktiken ha de kommit att inom olika fack erhålla något växlande benämningar — äro gruppvis sammanförda till sammansatta syndikat. Den närmare redogörelsen härför återfinnes i kungl. dekretet av 1 juli 1926, som innehåller alla de viktigaste tillämpningsbestämmelserna rörande lagen av 3 april. Dessa syndikat »av a n d r a graden» voro tidigare av flera olika slag och erhöllo i praktiken ej någon enhetlig nomenklatur. I det övervägande antalet fall avsågs med federation ett sammansatt syndikat omfattande i allmänhet en provins eller en storstads samtliga enkla syndikat inom samma fack och kategori. I en del fall parallellställda med federationerna voro u n i o n e r n a eller de interprovinsiella syndikaten, vilka omfattade syndikat av en närmare eller vidare specialiserad kategori inom en eller flera provinser, ö v e r dessa tre i v a r a n d r a ingripande sammanslutningsarter stodo de nationella federationerna — i en del fack funnos även mellanformer såsom större provinsfederationer, regionsfederationer m. m. — som omfattade landets samtliga fackorganisationer inom samma kategori. De nationella federationerna voro slutligen sammanförda i nio — före våren 1934 tretton — nationella konfederationer, som blott representerade

513 respektive arbetare och arbetsgivare i de fyra grupperna industri, handel, jordbruk och kreditväsen samt den nionde konfederationen för de fria yrkesutövarna. F ö r e våren 1934 funnos även konfederationer för t r a n s p o r t till lands och till sjöss. Ursprungligen förutsågs i systemet även två generalkonfederationer, en för arbetare och fria yrkesutövare och en för arbetsgivare, varjämte genom kungl. dekret ytterligare någon generalkonfederation skulle kunna vinna erkännande. En sådan generalkonfederation för arbetstagare existerade också under Rossonis ledning fram till 1928, då den upplöstes genom kungl. dekret, uppenbarligen emedan den börjat bli alltför mäktig och ohanterlig. Några andra dylika generalkonfederationer ha ej senare skapats. Den mäktiga industrikonfederationen har dock under långa tider kunnat u p p t r ä d a som representant för samtliga arbetsgivareintressen utom jordbruket. Konfederationen för de fria yrkena är även i realiteten en sådan generalkonfederation, som avses i lagens bestämmelser härom. Sommaren 1934 genomfördes emellertid efter principbeslut av den korporativa centralkommittén 30 juni 1934 en genomgripande omorganisation av den syndikala hierarkien. Denna omfattar sålunda nu: lokala syndikat, utan statligt erkännande i den mening som inlägges i bestämmelserna hos lagen av 3 april 1926 och sålunda utan juridisk personalitet. Dessa äro sålunda helt enkelt lokalavdelningar av de nationella (syndikaten) federationerna, vilka äro av staten erkända och äga juridisk personalitet. Dessa äro sammanförda i de nio nationella konfederationerna, ävenledes av staten erkända och utrustade med juridisk personalitet. Unionerna •— under detta namn ha sammanförts provinsfederationerna, de interprovinsiella syndikaten m. fl. sammanslutningar — finnas dock kvar, men icke såsom av staten erkända fackliga organ utan såsom provinsiella fackbyråer anslutna direkt till de nio nationella konfederationerna. Genom denna omorganisation har systemet utan tvivel vunnit såväl i reda som i smidighet och lätthanterlighet. Framför allt h a r därigenom det »hierarkiska förhållandet» och därmed kontrollmöjligheten stärkts. Upphävandet av de lokala syndikatens tidigare åtminstone formella självständighet genom att blott ge de nationella sammanslutningarna juridisk personalitet betyder ett kraftigt steg mot absolut centralisering. Besluten av 30 juni konfirmerades genom kungl. dekret 16 augusti 1934 och trädde i kraft 1 sept. 1934. En särställning inom den nya organisationen ha de fria yrkena erhållit. Dessa behålla sin äldre hierarkiska indelning med erkända syndikat i alla grader oförändrad. Sålunda har det förhållandet kommit att uppstå att av 1 201 erkända syndikala organ i Italien komma 1 052 p å de fria yrkena och blott 149 p å samtliga arbetare och arbetsgivare. Som tidigare framhållits äro alla syndikatsorganisationerna, såväl de lokala som de nationella, ensidiga, d. v. s. innehålla antingen arbetare eller arbetsgivare. Så kallade blandade syndikat tolereras icke längre. Som ovan påpekats utgöra de lokala syndikaten närmast underavdelningar av de nationella, vilket betyder att de högre organisationerna icke blott utöva kontroll över de lägre utan även för deras räkning kunna utfärda bindande föreskrifter r ö r a n d e avtal m. m. Ett lokalt syndikat kan följaktligen ej heller existera annat än såsom en integrerande del av en federation. På samma sätt kan en federation endast existera såsom en del av en konfederation. I och med det statliga erkännandet av en konfederation ä r därmed också de till konfederationen anslutna federationerna erkända av staten. 33—11. 352S71

514 Väsentligt för denna nya syndikala organisation är emellertid det dominerande inflytande, som staten erhållit i form av kontrollrätt och möjligheter lill direkt ingripande i sammanslutningar av alla grader. Till en början är syndikatets hela existens såsom självständig sammanslutning beroende av statsmaktens gottfinnande, efter som denna när som helst av politiska, etiska, sociala eller ekonomiska grunder kan återtaga sitt erkännande. Detta tillämpades t. ex. vid den 1934 genomförda omorganisationen, varigenom alla de lokala syndikaten berövades sin formella självständighet. Vidare är varje sammanslutnings stadgar, dess årliga budget, dess utseende av tjänstemän och förtroendemän beroende av statligt godkännande, vilket delgives genom kungligt eller ministeriellt dekret eller genom vederbörande prefekt eller provinsiella myndighet. Härigenom tillförsäkras statsmakten kontinuerligt överinseende över organisationens alla delar och garanti för dess tjänstemäns pålitlighet i politiskt avseende. Likväl har man ej känt sig tillräckligt säker härmed utan ytterligare givit staten möjlighet att när som helst av politisk eller annan grund upplösa en sammanslutnings styrelse och överlämna hela dess »makt» åt ordföranden eller sekreteraren. Och slutligen kunna även dessa genom dekret sättas ur spelet och en särskild statskommissarie tillsättas, vilken äger att diktatoriskt handlägga alla sammanslutningens löpande ärenden, sluta avtal, ingå förpliktande överenskommelser o. s. v. Staten verkställer även en kontinuerlig granskning av de syndikala sammanslutningarnas beslut, av deras medlemslistor, deras utgifter m. m. Som en bjärt kontrast mot de utförliga bestämmelserna om statens rätt till kontroll och direkta ingripanden, stå lagstiftningens ord om de erkända syndikaten såsom självstyrande och självförvaltande juridiska personer, genom kungl. dekretet av 16 aug. 1934 dock inskränkt att gälla endast federationer och konfederationer. Statens kontrollrätt utövas enligt lagen över de lokala syndikaten av vederbörande prefekt och provinsens administrativa kommission samt av de överordnade syndikala organen, sålunda av federationerna och de till konfederationernas lokala byråer förvandlade unionerna. Kontrollen över federationer och konfederationer utövas direkt genom korporationsministeriet och dess organ. I tillämpningen har dock kontrollsystemet blivit vida mer komplicerat, vartill vi senare få anledning återkomma. Syndikatets centrala uppgift är att förhandla om och avsluta kollektiva arbetsavtal. Avsikten är att alla arbetsförhållanden i landet — undantagandes personliga tjänsteförhållanden •— skola regleras genom kollektivavtal, vilka avslutas av de erkända syndikala organen för hela den av dem representerade kategorien av resp. arbetare och arbetsgivare. Avtalet måste för att äga giltighet vara uppställt i anslutning till de av de korporativa myndigheterna utfärdade normalkontrakten. Avtalen uppgöras mellan syndikatens befullmäktigade ombud och signeras av dessa. Ett avtal som ingås mellan två lokala syndikat måste godkännas av federationen för att erhålla rättslig giltighet. En väsentlig del av avtalen uppgöras direkt mellan de nationella federationerna, vilka statutmässigt tillerkänts rätten att inom vida gränser handla å de lokala syndikatens vägnar. Federationernas avtalsuppgörelser måste dock i vissa fall underställas konfederationerna för godkännande. Jämte den centrala uppgiften att avsluta kollektivavtal ha syndikaten även fiskala, humanitära, »moraliska» och disciplinära (politiska) uppgifter. Genom rätten att upptaga avgifter av alla till kategorien räknade arbetare, resp. arbetsgivare, oberoende av om dessa äro syndikatsmedlemmar eller icke, erhålla syndikaten tämligen betydande inkomster. Tio procent av dessa inlevereras direkt till statskassan, tio procent avsattes till en av staten förvaltad garanti-

515 fond, en väsentlig del åtgår till den högre och lägre syndikala hierarkiens bekostande och resten utbetalas såsom obligatoriska understöd till olika statliga välfärdsinrättningar. Syndikatsavgifterna kunna sålunda betraktas såsom en slags beskattning, då statsmakten i realiteten tillgodogör sig och bestämmer över pengarna. Genom utbetalning av understöd till de ovannämnda välfärdsinrättningarna fullgöra syndikaten sin h u m a n i t ä r a uppgift. De moraliska och disciplinära uppgifterna fyller syndikatet genom övervakning och kontroll av de anslutna medlemmarna. Övervakningen gäller i första hand deras »politiska förhållande ur nationell synpunkt». I detta avseende framstår sålunda syndikatet såsom ett partipolitiskt instrument. Vi ha ovan berört de allmänna vilkor som fästs för den enskildes anslutning till syndikatet. Det finns också grupper av medborgare, som äro helt förbjudna att inga i syndikat och några andra för vilka särskilda organisationer bildats. Sålunda äro bl. a. anställda vid krigsmakten, vid utrikes-, inrikes- och kolonialdepartementen, vid domstolarna och vid universiteten samt ytterligare några högre tjänstemän helt förbjudna att ingå i någon art av yrkesföreningar. För anställda i övriga av stat och kommun avhängiga ämbets- och affärsverk och halvstatliga inrättningar gälla särskilda bestämmelser. Dessa få ej bilda syndikat, utan sammanföras i s. k. auktoriserade förbund, även kallade associazioni fasciste, vilka ej ha några i egentlig mening syndikala uppgifter utan n ä r m a s t organiserats av fiskala och framför allt disciplinära skäl. Dessa förbund stå direkt under fascistpartiets ledning och räknas såsom ett slags annex till partiorganisationen. Medlemmarna äro u n d e r o r d n a d e den ordinarie partidisciplinen. Över den syndikala organisationen står den korporativa, d. v. s. den samordnande, vari syndikatens indelning i respektive arbetsgivare och arbetare övergives. I lagen av 3 april 1926 finnes denna högre organisation blott nämnd i förbigående såsom ett önskemål eller möjlighet. I kungl. dekretet av 1 juli 1926 erhålla de tilltänkta organen det namn, som kommit att få ge namn åt hela det nya italienska statssystemet: korporationerna. Här lägges huvudvikten p å de blivande korporationernas uppgifter som medlare i konflikter. Det skulle emellertid dröja flera år innan några korporativa organ konstituerades, och då utrustades de med i huvudsak andra befogenheter. Genom kungl. dekretet av 2 juli 1926 erhöll dock den blivande korporativa organisationen ett stöd och en första utbyggnad genom det medelst dekretet skapade korporationsministeriet. Därmed skapades den första översyndikala organisationen och dess främsta uppgift blev till en början att i detalj övervaka den omvälvning och nybildning inom den syndikala organisationen som lagen av 3 april och dekretet av 1 juli åstadkommit. Nästa steg mot en utveckling av den översyndikala organisationen togs med utfärdandet av den mycket omskrivna Carta del Lavoro. Carta del Lavoro, »arbetets fribrev», är icke en lag i egentlig mening utan ett manifest, innehållande såväl påbud som fromma önskningar och allmänna direktiv. Den tillkom på grundval av ett principbeslut i Stora Rådet 7 jan. 1927, men fanns då redan i utarbetat skick, ehuru i två i vissa avseenden olika versioner, en utarbetad av Rossoni och en annan av den senare korporationsministern Bottai och partisekreteraren Turati. Rossoni hade lagt huvudvikten på en rad garantiföreskrifter för arbetarna, de senare hade poängterat cartans statsrättsliga karaktär. Det blev den senare versionen som i huvudsak antogs av Stora Rådet 21 april 1927. Cartan karakteriseras i italiensk statsrätt vanligen såsom en »superlegge», en »överlag», och ehuru den ursprungligen ej var behandlad såsom lag, betraktades den såsom en fundamental författningslag. 13

516 dec. 1928, alltså sedan cartan varit i kraft i över ett och ett halvt år, blev den dock även formellt lag, ehuru dess natur egentligen ej är sådan att den kan användas såsom lagtext. E h u r u cartans direkta betydelse torde ha åtskilligt överskattats, framför allt av italienska författare, är det dock väsentligt att h ä r uttryckligen fastslås såsom statens rätt och uppgift att reglera arbetsmarknaden. Här fixeras också närmare de blivande korporationernas uppgifter och de korporativa organen förklaras uttryckligen såsom statsorgan. Här fastställes också statens avgörande inflytande p å de viktiga platsbyråerna och företrädesrätten för medlemmar av fascistiska partiet eller av de fascistiska syndikaten vid tjänstetillsättningar. Något m e r reellt steg för upprättande av en korporativ organisation togs emellertid först genom tillsättandet av det s. k. Nationalrådet för korporationerna. Detta råd förutsågs i det kungl. dekretet 2 juli 1926 n. 1131. Det upprättades emellertid ej, men erhöll genom kungl. dekret av 14 juli 1927 n. 1347 en ny organisation. Rådet kom emellertid fortfarande blott att existera p å papperet, och först genom lagen av 20 mars 1930 n. 206 ställes rådet äntligen p å fötter och erhåller sin grundläggande organisation, vilken blott i oväsentligheter modifieras genom kungl. dekret av 12 maj 1930 n. 908 och 17 mars 1932. I samband med färdigbyggandet av den nya korporativa organisation som lagfästes under 1934 torde dock ytterligare modifikationer komma att vidtagas, framför allt beträffande indelningsgrunderna för de nedan o m n ä m n d a sektionerna. Rådet, sådant det framgår av lagen av 20 mars 1930, utgöres dels av paritetiskt utsedda representanter för arbetare- och arbetsgivarefederationerna — tillsammans omkring 125 personer •— dels av ett antal självskrivna ministrar, tjänstemän och partifunktionärer samt särskilt utsedda experter — tillsammans mellan 60 och 80 personer. För medlemsskap i rådet fordras kungl. fullmakt. Regeringens inflytande över medlemsvalen är sålunda fullt säkrat. De rådsmedlemmar, som ej sitta i rådet på grund av sina ämbeten, ha mandatet i tre år, men kunna när som helst avlägsnas genom kungl. dekret. Rådet kan sammanträda såsom generalförsamling. Denna h a r rådgivande befogenheter beträffande de frågor rörande näringslivet som kunna uppstå och om vilka regeringen önskar höra rådets yttrande. Rådets utlåtande fordras före statligt erkännande eller upphävande av syndikal sammanslutning m. m. Rådet kan vidare utfärda allmänna normer för produktion och syndikal verksamhet av anvisande karaktär. Rådets uppgifter äro sålunda mycket vagt formulerade och bestämda, och om rådet skall kunna spela någon självständig roll är helt beroende av vilka uppgifter regeringen i de enskilda fallen förelägger rådet och vilken hänsyn som tages till dess utlåtanden. Generalförsamlingen sammanträder blott en å två gånger om året på kallelse av regeringschefen för några dagars förhandlingar. Rådet har emellertid flera permanenta organ, dels den s. k. centrala korporativa kommittén, vilken under de tider generalförsamlingen ej är samlad äger dess befogenheter och består av ett mindre antal ministrar och funktionärer i stat och parti jämte presidenterna i de nationella konfederationerna, dels de permanenta kommissioner, vilka äro centralkommitténs ordinarie beredningsutskott, och slutligen de s. k. sektionerna och undersektionerna. Samtliga rådets organ hava regeringschefen till ordförande. Denne kan dock i sitt ställe utse korporationsministern, understatssekreteraren för korporationerna eller speciell delegerad att presidera vid sammanträdena. Över dagordningen bestämmer dock alltid regeringschefen. Sektionerna och undersektionerna omfatta de syndikala representanterna i rådet, paritetiskt uppdelade efter sju huvudfack. De kunna därjämte med sig adjungera ett större eller mindre antal experter. Med dessa sektioner skapades

517 sålunda ett slags korporativa organ i den mening som den tidigare lagstiftningen avsåg. Genom ministeriellt beslut av 27 jan. 1931 drog man också ut konsekvensen härav och överlät på sektionerna de befogenheter som avsetts skola tillkomma de blivande korporationerna, med undantag av den medlande uppgift som lagstiftningen förutsåg. Medlingsuppgiften hade alltsedan 1926 handhafts direkt av korporationsministeriet, som först delat med sig av den till de 1934 upprättade korporationerna. Under denna tid bilades genom ministeriets medling 498 arbetstvister. Från 1931 fanns sålunda i Italien i och med dessa sektioner och undersektioner ett antal korporationer eller rättare korporativa organ. Dessas främsta uppgift var att utfärda allmänna reglementen, vilka skulle ligga till grund för avslutande av kollektivavtal. De skulle vidare föranstalta om djupgående utredningar rörande arbetsförhållandena inom det fack de representerade och därjämte utöva en allmänt övervakande och kontrollerande verksamhet över produktion och arbetsförhållanden. Uppgifterna voro ingalunda klart fixerade och begränsade genom Carta del Lavoros och den tidigare lagstiftningens korta bud. I realiteten blevo sektionerna närmast byråer i korporationsministeriet. Genom den nya lagstiftning som förbereddes 1933 och stadfästes 1934 angående korporationerna, kom emellertid sektionernas självständiga betydelse att väsentligen skjutas i bakgrunden. De stå nu kvar såsom en slags centrala uppsamlingsbyråer vid sidan av de nya korporationerna, och utan annan uppgift än att behandla »allmänna frågor». Vid Stora Rådets sammanträde 9 dec. 1933 fastställdes de principer efter vilka de nya korporationerna skulle upprättas och samtidigt godkändes ett i korporationsministeriet utarbetat lagförslag, som skulle bli grundläggande för den nya ekonomiska lagstiftningen i Italien. Detta lagförslag framlades sedan i parlamentet och antogs efter några obetydliga förändringar såsom Lagen om korporationernas konstituering och funktioner av 5 februari 1934 n. 163. Lagen h a d e tidigare även behandlats och godkänts av korporationsrådet 13—14 nov. 1933. Lagen av 5 februari 1934 är liksom lagen av 3 april 1926 närmast av principiell natur och fordrar liksom denna en tillämpningslag. Denna fick formen av den »organiska plan» som 9 maj 1934 godkändes av korporativa centralkommittén, och som blev grundläggande för de senare specialdekreten om korporationernas konstituering. (Termen korporation användes i lagar och dekret i två betydelser, dels för att beteckna det komplex av syndikala institutioner som grupperats inom en bestämd facklig, »korporativ» ram, dels för att beteckna den stora kommitté, som utgör korporationens verkställande organ. Då i denna framställning ej annat angives avses med korporation detta organ. — Jfr användningen av ordet stånd, ständer i svenskan.) Korporationerna äro statens organ. Deras viktigaste uppgift är att fastställa normer för kollektivavtal och för produktionens enhetliga disciplin. Sådana normer, vilka få obligatorisk karaktär så snart de godkänts av korporationsrådet och regeringschefen, k u n n a utfärdas på begäran av en minister eller ett syndikat efter medgivande av regeringschefen. Korporationernas snart sagt obegränsade normativa befogenhet ä r den viktigaste nyheten i lagstiftningen från 1934. Den ger praktiskt taget obegränsade möjligheter för korporationen att i detalj reglerande och bestämmande ingripa i det ekonomiska livet. Korporationens normerande betydelse sträcker sig vida längre än den som tidigare tillerkänts korporationsrådet. Men: det är i verkligheten icke korporationen som utrustats med denna obegränsade makt över

518 produktion och näringsliv utan regeringschefen utan vars medgivande ingen fråga kan bli väckt och utan vars godkännande intet beslut kan fattas. Som ett naturligt komplement till korporationernas normativa befogenheter står rätten att fastställa tariffer för olika arbetsprestationer samt att för olika förnödenhetsprodukter fastställa maximi- och minimipriser. Korporationerna bli härigenom regeringens idealiska instrument för genomförande av en effektiv planhushållning eller näringsdiktatur. Korporationerna ha vidare rådgivande och medlande befogenheter. De senare utövas av ett av korporationen tillsatt medlingskollegium, som ingriper i alla tvister r ö r a n d e arbetsavtal. Tillsvidare existera 22 korporationer uppdelade p å tre grupper. Den första omfattar 8 korporationer: för åkerbruk; frukt och trädgårdsodling; vin; olja; socker; boskapsskötsel och fiske; t r ä ; textilier. Den andra gruppen omfattar även 8 korporationer: för metall och mekanik; kemisk i n d u s t r i ; kläder; tryck och p a p p e r ; byggnader; vatten, gas och elektricitet; gruvor; glas och porslin. Den tredje gruppen omfattar 6 korporationer: för försäkring och kreditväsen; fria yrken och konst; havs- och luftförbindelser; inre samfärdsel; teater och film; hotell och turistväsen. I korporationerna ingå representanter för arbetare- och arbetsgivaresyndikat, paritetiskt uppdelade och till samlade antalet växlande från korporation till korporation (t. ex. 12 i »socker» mot 60 i »metall och mekanik»). Dessa representanter nomineras av de centrala fackorganisationernas ledning efter godkännande av korporationsministern, samt erhålla sin fullmakt genom dekret av reregeringschefen. Vidare ingå i korporationen tre representanter för fascistiska partiet samt ett godtyckligt antal experter och sakkunniga. Ordförande i korporationen är enligt den organiska planen tills vidare korporationsministern, d. v. s. Mussolini personligen f. n. Vice ordförande utses bland partirepresentanterna. F ö r att ge en föreställning om en korporations sammansättning är det enklast att anföra ett exempel: korporationen för papper och tryck. Ordförande och partirepresentation såsom ovan. Fackrepresentanter: pappersindustri (2 arbetsgivare + 2 arbetare), kartongfabrikation m. m. (1 + 1), polygrafisk industri (2 + 2), förlagsindustri (2 + 2 ) ; tidningsindustri (2 + 1 + 1 journalist), konstnärer (1 författare, 1 musiker, 1 bildande konstnär, 1 journalist), handel med p a p p e r och trycksaker (2 + 2). Härtill kommer ett icke fixerat antal experter och sakkunniga. Arbetare- och arbetsgivarerepresentanterna utgöras i praktiken av presidenterna i de berörda konfederationerna eller i de specialsammanslutningar som upprättats inom gruppen. Korporationen kan dels arbeta såsom hel församling, dels p å facksektioner, vilkas beslut dock skola godkännas i plenum. Vidare arbetar korporationen genom medlingskommissioner på uppdrag av regeringschefen och genom korporativa kommittéer för handläggande av produktionsspörsmål rörande fixerad verksamhetsgren, varvid dock beslut fordrar godkännande i plenum. Slutligen kunna två eller flera korporationer gemensamt sammanträda, helt eller genom underavdelningar, och behandla produktionsfrågor, som ingripa i mer än en korporations verksamhetsområde. De p å så vis bildade sammansatta korporationerna ha samma befogenheter som de enskilda. De tjugutvå korporationerna konstituerades genom 22 kungl. dekret daterade 29 maj och 23 juni 1934. 10 november sammanträdde de sålunda bildade korporationerna för första gången till gemensam överläggning. Jämte dessa centrala korporationer finnas även provinsiella korporativa organ. De viktigaste av dessa äro de s. k. provinsråden för korporativ ekonomi och de intersyndikala kommittéerna. De förstnämnda utgöras av de gamla handels-

519 kamrarna, som erhållit nytt namn och ny ledning samt delvis nya befogenheter i samband med korporationsväsendets successiva organisering. De äro sålunda nu korporationsministeriets provinsbyråer, vilka ha hand om den direkta övervakningen av bl. a. varu- och värdepappersbörsarna, bankinspektionen, viss handelskontroll o. dyl. Provinsråden äro helt underordnade organ, ämbetsverk, och ha ej representativ betydelse. De intersyndikala kommittéerna ha kommit att spela en högst betydande roll i den italienska ekonomiska politiken. Dessa kommittéer äro icke i egentlig mening syndikala eller korporativa organ. De äro ej heller statsorgan utan ekonomiska partibyråer, direkt anslutna till det fascistiska partiet. Bestämmelserna om kommittéernas uppgifter och sammansättning ingå sålunda i tillläggen till partistatuten och icke i den vanliga syndikala lagstiftningen. Kommittén står under ledning av partiets federalsekreterare, övriga medlemmar äro vice prefekten i provinsen samt spetsarna inom den provinsiella syndikala hierarkien för jordbruk, industri och handel. Kommitténs uppgifter äro i statuten mycket vagt fixerade. Den skall utöva den »politiska kontrollen» över det syndikala livet och produktionen. Vad detta betyder beror givetvis helt på tolkningarna beträffande de enskilda fallen. I praktiken ha de intersyndikala kommittéerna kommit att spela en så stor roll, att man frestas beteckna dem såsom de viktigaste korporativa organen före instiftandet av de nya korporationerna. Kommittéernas — d. v. s. det fascistiska partiets •— oerhörda direkta inflytande på den korporativa hushållningen och den syndikala organisationen i provinsen, har ej betraktats med uteslutande tillfredsställelse från dem som arbetat med uppbyggandet av den statliga korporativa organisationen. Förre korporationsministern Bottai lyckades också förmå Stora Rådet att efter långa diskussioner principiellt besluta att kommittéerna skulle sammanslås med provinsråden till provinskorporationer. Detta beslöts 21 okt. 1930 och konfirmerades sedan genomi detaljerat beslut av korporativa centralkommittén 7 febr. 1931. Av en eller annan anledning har dock ingen annan förändring beträffande provinsordningen kommit att genomföras än att provinsrådens namn förändrats från provinsråd för ekonomi till provinsråd för korporativ ekonomi. Om den praktiska realiseringen av den nya korporationslagstiftningen från 1934 skall medföra en ändring i provinsförhållandena i anslutning till Stora Rådets äldre beslut, återstår att se. Kommittéerna, d. v. s. i praktiken främst deras ordförande, partiets federalsekreterare, kommer sålunda jämsides med de av lagen förutsedda kontrollmyndigheterna att utöva en synnerligen betydelsefull kontroll och övervakning av de enskilda syndikatens görande och låtande. Den politiska kontrollen kan därvid få mycket större räckvidd än den formella av prefekt, provinskommission och överordnade syndikala organ utövade. Jämte denna politiska kontroll fungerar även ett annat decentraliserat kontrollorgan över syndikaten nämligen det s. k. korporativa inspektoratet. Detta har övertagit en rad uppgifter som tidigare tillkom fabriksinspektionen och fabriksråden, men har därjämte genom ny instruktion på våren 1930 erhållit uppgiften att speciellt övervaka tillämpningen av den korporativa ekonomien, varigenom inspektoratets karaktär i grund förändrats och infört det i raden bland andra ekonomisk-politiska kontrollorgan. Vi ha hittills uteslutande sysselsatt oss med den syndikala och den korporativa organisationen. Det är givetvis denna som i första hand fått sätta sin prägel på den ekonomisk-statsrättsliga omvandlingen av Italien efter 1926. Men som ett viktigt och nödvändigt korrelat till denna organisation och därmed sammanhängande nya sociallagstiftning står den italienska arbetsrätten i inskränkt bemärkelse.

520 Denna grundar sig i huvudsak på den tidigare o m n ä m n d a lagen av 3 april 1926, på kungl. dekretet av 1 juli 1926 och på Carta del Lavoro. I den grundläggande lagen av 3 april fastslås att strejk och lockout äro förförbjudna. För brott häremot straffas med böter — för arbetsgivare från 10 000 till 100 000 lire, för arbetare från 100 till 1 000 lire — för deltagarna och med fängelse från ett till två år för initiativtagare, ledare och organisatörer. Arbetsnedläggelse vid statliga arbeten eller vid sådana, som genom särskilt beslut förklarats vara nödvändiga för samfärdsel och uppehälle, s. k. allmännyttiga verk, kostar deltagarna dessutom sex månaders till ett års fängelse och ledarna sex månaders till två års fängelse. Därtill k o m m e r ovärdighetsförklaringar (påföljd) för längre eller kortare tid. Chefstjänstemän vid statliga eller allmännyttiga verk, vilka stänga sina institutioner utan anledning, straffas med fängelse i sex månader till ett år och med böter mellan 5 000 och 100 000 lire. Medför någon av ovanstående såsom brottsliga förklarade handlingar fara för någons liv straffas med lägst ett års fängelse. Orsakar strejk eller lockout direkt eller indirekt förlust av människoliv straffas med lägst tre års fängelse. Anställda hos staten eller hos allmännyttiga verk, vilka vid fall av strejk eller lockout ej göra allt som står i deras makt för upprätthållande av ordinarie drift straffas med fängelse i en till sex månader. Avser strejk eller lockout att influera på beslut av statlig eller kommunal myndighets eller tjänstemans beslut straffas initiativtagare med fängelse i tre till sju år och deltagarna med fängelse i ett till tre är. Med dessa straffrättsliga bestämmelser berövar sålunda staten såväl arbetarna som arbetsgivarna samtliga deras sociala stridsmedel. Förutsättningen för att detta icke skall leda till uppenbara orättvisor för arbetareparten är att under någon form en ersättning skapas för de förlorade kampmedlen. Detta menar m a n sig ha gjort genom den ovannämnda syndikala-korporativa organisation samt genom upprättandet av arbetsdomstolen, Magistratura del Lavoro. Arbetsdomstolen är ej avsedd att vara det normala forum inför vilket arbetstvister lösas. Det normala skall vara — och är så även i praktiken — att tvister lösas antingen direkt genom förhandlingar mellan vederbörande syndikala organ eller genom ingripande av de korporativa organen och myndigheterna. Staten h a r därjämte genom sin rikt tillmätta kontroll- och övervakningsmakt ett flertal möjligheter att ingripa och åstadkomma fredlig lösning av uppkomna tvister. I värsta fall kan alltid en statskommissarie tillsättas för att bringa ett eventuellt tredskande syndikat till medgörlighet. Statens möjlighet att direkt ingripa i t. ex. avtalsstrider blir dock i viss mån begränsad genom politiska hänsyn. Gäller det en större arbetaregrupp eller en inflytelserik arbetsgivaresammanslutning går man ej gärna alltför bryskt tillväga. Men då varje uppkommen tvistefråga enligt lagen måste snabbt och ovillkorligt lösas, har man möjlighet att anlita den formellt opartiska och juridiska vägen genom arbetsdomstolen. Arbetsdomstolens gestaltning och funktioner grunda sig i första hand på lagen av 3 april 1926 kap. II, kungl. dekretet av 1 juli 1926, titel V och Carta del Lavoro, art. V, X och XII, samt kungl. dekretet av 27 februari 1928 n. 471: regler för lösande av individuella arbetstvister. Arbetsdomstolen utgöres av en specialsektion ansluten till var och en av de sexton appellationsdomstolarna (närmast motsvarande våra hovrätter). Domstolen består av tre ordinarie domare varav en sektionspresident, två ordinarie bisittare samt två »medborgare, hemmastadda i produktions- och arbetsproblem, utvalda av domstolens förstepresident» ur en lista, som vart annat år upplägges vid domstolen efter ett mycket invecklat system. Dessa expertbisittare få

521 ej vara direkt eller indirekt intresserade i de spörsmål som behandlas. På begäran av sektionspresidenten kan antalet expertbisittare utökas med en eller flera. Med parternas medgivande kunna därvid även till bisittare kallas personer som ej upptagits på ovannämnda lista. Ett mål får ej upptagas av domstolen förr än såväl de högre syndikala instanserna som de korporativa organen sökt medla i tvisten. Eljest äger domstolen upptaga till behandling alla tvister som röra arbete och produktion. Den äger sålunda döma i fråga om tolkningen av kollektivavtal, i fråga om tillämpningen och lagligheten av avtal och slutligen kan domstolen genom dom utfärda regler gällande såsom kollektivavtal. Det sistnämnda är det märkligaste. Efter parternas hörande äger domstolen fritt fastställa regler för arbetspris, löneförhållanden, specialförmåner för den ena eller andra parten, o. s. v. Det är sålunda fråga om ytterst vanskliga prisoch konjunkturfrågor. Domstolen får i första hand använda denna sin befogenhet när ett kollektivavtal löpt ut tiden och parterna ej kunnat enas om ny överenskommelse. Men av stor betydelse är även att domstolens reglerande ingripande kan påkallas även under den tid ett kollektivavtal är i laga kraft försåvitt »kännbara förändringar i situationen inträtt sedan den tid då fördraget fastställdes». Därmed gives domstolen möjlighet att när som helst, efter att en av de intresserade p a r t e r n a väckt process, efter eget gottfinnande upphäva gällande avtal och utfärda nya. Det är givetvis en oerhörd makt och ett oerhört inflytande p å landets näringsliv som arbetsdomstolen därmed erhållit. Makten är dock långt större på papperet än i verkligheten tack vare att förhållandevis ytterligt få viktigare mål nå fram till domstolen, som i stället får sysselsätta sig med individuella arbetstvister. De flesta arbetstvister nå fram till avgörande redan under förberedande förhandlingar. Enligt senast tillgängliga statistiska uppgifter gällande för tiden fram till 30 nov. 1933 ha sedan domstolens grundande 1926 inalles 145 289 mål föredragits inför densamma. Av dessa löstes 29 144 genom presidentens medling och 20 191 nedlades av parterna. Av samtliga mål berörde 497 allmännare ekonomiska spörsmål och 144 792 individuella arbetstvister. Av de 497 gällde 34 kollektiva tvister och av dessa avvärjdes 20 genom presidentens medling. Endast i fjorton fall fick domstolen tillfälle att använda sig av sin avtalsreglerande befogenhet. I ett fall gällde det dock ett avtal för 200 000 arbetare. Besvär mot arbetsdomstolens utslag kunna anföras, då tvisten gäller en summa överstigande 2 000 lire, hos kassationsdomstolen, Italiens högsta domstol, som i vanlig ordning kan stadfästa utslaget eller återförvisa målet. Det märkliga förhållandet uppstår sålunda att en rent juridisk instans formellt h a r det yttersta avgörandet beträffande de utomordentligt delikata pris-, löne- och produktionsspörsmål, som kunna föranleda tvister inför arbetsdomstolen. Dock gives justitieministern möjlighet till indirekt ingripande via generalprokuratorn i kassationsdomstolens avgörande, då det gäller regler gällande såsom kollektivavtal, varigenom det slutliga avgörandet i nödfall kan säkras åt de politiska myndigheterna. Domstolsutslagen inom den italienska arbetsrätten ha ej karaktär av skiljedom utan äro avsedda att vara opartiskt avgivna domar i vanlig juridisk mening. Vid domens avkunnande är dock domstolen skyldig taga hänsyn till parternas intressen, till produktionens allmänna intressen, till eventuellt tillämpliga rättsliga regler och lagar, samt till statens intressen. Genom domstolens tillkomst upphävas alla tidigare bestämmelser om skiljedomsförfarande i arbetstvister. Dock är domstolens president skyldig att före inledande av rättslig förhandling söka avvärja processen genom medling. Vid process inför arbetsdomstolen u p p t r ä d a ej blott de direkt intresserade

522 parterna utan därjämte statsadvokaten, som inlämnar handlingarna i målet och enligt lag måste höras före domens avkunnande. I realiteten representerar denne den tredje och i alla mål alltid intresserade p a r t e n : staten. Hans synpunkter på målet kunna också bli avgörande för generalprokuratorns handläggning av ärendet om målet går vidare till kassationsdomstolen, för så vitt justitieministern finner detta önskvärt. Domstolens utslag äro obligatoriska och kunna endast revideras genom besvär i laga ordning. Enskilda som vägra att ställa sig domstolens utslag till efterrättelse straffas med fängelse från en månad till ett år och med böter från 100 till 5 000 lire. De ledande för fackliga sammanslutningar, som vägra att åtlyda domen, straffas med fängelse från sex månader till två år och med böter från 2 000 till 10 000 lire. Medför vägran att rätta sig efter domstolsutslaget arbetsnedläggelse, tillämpas maximala straffrater därutöver. En betydelsefull ställning inom det nya syndikalt-korporativa systemet i Italien intages av de i lag reglerade platsförmedlingsbyråerna. I det demokratiska Italien voro dessa anslutna till de s. k. Camere del Lavoro, arbetsbörsarna, vilka utgjorde den sammanhållande kärnan i den socialdemokratiska fackorganisationen. I den nya fascistiska lagstiftningen förutses också att platsbyråerna skola direkt anknytas till den nya syndikala organisation, som ersatt den äldre fackföreningsrörelsen. Kontrollen över platsförmedlingen är ju av allra största betydelse och man h a r även konsekvent sökt utnyttja de möjligheter som bjudas på detta område. Grundläggande lagbud härom återfinnas i Carta del Lavoro art. XXII—XXV. Däri stadgas att platsförmedlingen står under statens kontroll och observation. Byråerna stå under uppsikt av de korporativa organen. Arbetsgivarna skola skaffa sina arbetare genom byråerna. De ha frihet att välja, men äro skyldiga att ge företrädesrätt till arbete åt personer inskrivna i fascistiska partiet eller i de erkända syndikaten, samt att därvid följa anciennitetsprincipen. Genom kungl. dekret av 29 mars 1928 n. 1003 och av 6 dec. 1928 n. 3222 konstituerades dessa byråer. De upprättades liksom de förfascistiska i anslutning till arbetarsyndikaten. Varje byrå dirigeras av ett råd, som består av lika många representanter för de i byråns fackområde intresserade arbetare- och arbetsgivaresyndikaten. Ordförande är sekreteraren i den fascistiska partiavdelning inom vars område byrån upprättas. Platsbyråns direktör utses av rådet på förslag av arbetaresyndikatens ledning. Kontrollen över de provinsiella byråerna utövas av provinsrådets för korporativ ekonomi specialsektioner och de centrala byråerna kontrolleras av korporationsministeriet. Alla byråer »övervakas av partiorganen». Korporationsministern kan efter hörande av provinsrådets sektion för sociala omsorger upplösa byråns administrativa kommission och utnämna en kommissarie, som handlägger alla byråns ärenden. Platsförmedlingen är gratis. Det är förbjudet för arbetsgivare att engagera personer, som ej äro inskrivna i byråns arbetslöshetsregister. Alla anställningar och uppsägningar måste inom fem dagar anmälas till byrån såväl av arbetsgivaren som av den anställde. Försök att kringgå lagstiftningens bestämmelser straffas med böter upp till 5 000 lire och fängelse upp till en månad. Arbetsgivare, som engagerar arbetare utan anlitande av byrån straffas med böter från 50 till 300 lire p r anställd och den som mottager arbete utan byråns förmedling straffas med böter upp till 300 lire. Arbetsgivares brott mot femdagarsfristen straffas med 30 till 100 och 50 till 200 lires böter för resp. anställande och avskedande. Arbetare, som underlåter att anmäla arbetslöshet straffas med böter upp till 200 lire. För att göra individualkontrollen över de arbetssökande fullt effektiv infördes även 1934 en obligatorisk s. k. »arbetsbok», vari arbetarens antecedentia antecknas. Ingen

523 person i Italien kan nu söka eller inneha anställning utan att förete dylik arbetsbok. Boken skall vid anställningen överlämnas till arbetsgivaren och återlämnas av denne till den anställde först vid arbetsavtalets utgång. Härigenom skapas sålunda ytterligare en garanti för arbetsavtalens uppfyllande från arbetstagarens sida, då denne utan arbetsboken icke kan erhålla något nytt arbete. Platsbyråerna ha genom den företrädesrätt till arbete, som enligt lag stipuleras för medlemmar av fascistiska partiet och av de fascistiska syndikaten, även erhållit en politisk betydelse, vilken markeras genom de fascistiska partisekreterarnas ledande ställning inom organisationen. Det är därför ej heller ägnat att förvåna att man åtrfinner en avdelning om platsbyråerna bland tilläggen till partistatuten, vari byråernas regionala organisation fastställes.

Tillämpning och sammanfattning. Betraktar man den syndikala och korporativa organisationen i Italien uteslutande med utgångspunkt från den fascistiska korporativa teorien och sådan denna tagit sig uttryck i gällande lagstiftning, gripes man utan tvivel av beu n d r a n inför det väldiga nybyggnadsarbete som under några få å r utförts i Italien. Söker man emellertid n ä r m a r e granska den syndikala och korporativa organisationen såsom praktisk realitet, erhåller man en i mänga avseenden mycket olikartad bild av förhållandena än den som gives genom ett blott teoretiskt studium av de grundläggande lagarna och principerna. Avgörande för den reella innebörden i den nya organisationen är det nya representantskapsbegrepp, som lagts till grund icke blott för denna utan för alla s. k. representativa organ i Italien. Fascismen startade så till vida på rent demokratisk grund, som från början alla ledare och tjänstemän inom partiet tillsattes genom enkla majoritetsval. I de högre partiinstanserna sutto representanter för en grupp valmän. Inom den rossoniska fackföreningsrörelsen grundade sig även ledareställningarna på fria val. Även viktigare frågor såväl inom partiet som inom fackorganisationen avgjordes genom omröstningar. Partikongresserna voro ännu 1923 i stort sett beslutande partiförsamlingar, där majoritetens åsikt var avgörande. Och på samma sätt avgjorde de dåtida fascistisktsyndikala kongresserna genom omröstning frågor av större betydelse. Genom den militära organisation, som från omkring 1921 blir alltmer utmärkande för den fascistiska partirörelsen, utbildades emellertid en allt starkare o r d e r a n d a och ett s. k. hierarkiskt betraktelsesätt. Detta sker parallellt med att DUCE-institutionen framväxer och får ökad betydelse. Mussolinis personliga prestige ökas i samma takt som de från olika håll tillströmmande skarorna upptäcka h u r litet de ha gemensamt utom ledarens person. Kamplustan, modet, initiativkraften, som fascisterna u n d e r de första åren räknat som sina främsta dygder, börja alltmer överskuggas av en annan dygd, som de ledande sätta allt större värde p å : den blinda lydnaden. Alltsedan det omkring 1923 för alla och envar blivit klart att kampen i Italien gällde demokrati eller diktatur började valmetoderna inom partiorganisationerna alltmer komma i vanrykte. I den yttre politiken manifesterar sig först den nya synen på val och representanter i den nya vallag som utfärdades 1923 och efter vilken parlamentsvalen 1924 förrättades. Här garanterades det parti, som u p p n å r högsta röstetalet, dock lägst 25 procent av samtliga godkända röster, två tredjedelar av deputeradekammarens samtliga platser. Här gavs alltså möjlighet för ett minoritetsparti, som t. ex. erhållit 30 procent av rösterna, att reellt »representera» hela det väljande folket genom den absoluta majoriteten i kammaren. Grundläggande för betraktelsesättet är att man helt t a r avstånd från varje teori om

524 folksuveränitet eller en folkets rätt att bli representerat efter sin egen önskan. »Representationsproblemet är ett urvalsproblem», säger en fascistisk rättslärd och menar att elektorsförsamlingen, antingen det nu är hela folket eller en m i n d r e grupp blott kan »nominera eller designera» en person. Valet, som uttryck för en vilja hos väljaren att se sig företrädd av viss person, existerar ej enligt denna uppfattning. Det äro också likgiltigt vem som nominerar, blott urvalet blir gott, ty den nominerade representerar icke den väljande utan ä r vad som med ett vagt uttryck kallas för »ett konkret och totalitärt uttryck för nationens liv». Den nominerade representerar staten, nationen, varför det mest naturliga ä r att nomineringen verkställes av »det organiska uttryck» staten tar sig, d. v. s. innehavaren av statsmakten. Inom partiet h a d e förhållandena blivit sådana att på hösten 1923 den senare korporationsministern Bottai öppet klagade över missbruken av »investituren uppifrån», som han ansåg hålla på att undergräva partiets moral. »Existensen av en rigid militärisk disciplin och utnämningar kommandovägen kunde vara bra i krigs- och revolutionstider, men vore absolut förkastliga i det fredliga politiska arbetet där det ledde till tyranni.» Denna opposition mot diktaturtendenserna förstummades dock snart. Även inom syndikatsrörelsen hade diktatorstendenserna gjort sig kännbara. De många syndikaten voro till sin natur så olikartade att Rossoni i sammanhållningens intresse — alltså liksom Mussolini inom partiet — drevs att uppträda som en slags syndikatsdiktator. Detta förde med sig en häftig opposition, vilken återspeglas i Stora Rådets principuttalande om syndikaten 23 jan. 1925, där man tillbakavisar den »agnostiska och halvliberala kritiken» och p å p e k a r nödvändigheten av nationell enhetlighet och disciplin. Kort därefter fastslär Stora Rådet att syndikatens provinsiella styresmän skall utses av de syndikala topporganisationerna, fascistiska partiet och provinsfederationen gemensamt. Därmed tages det avgörande formella steget bort från valmetoderna inom syndikatsorganisationen. De lokala syndikala formationerna berövas allt inflytande p å sin högsta ledning. Den nya utnämningsprincipen, som å priori förkastade alla valmetoder, knäsattes officiellt genom den nya partistatut, som stadfästes av Stora Rådet 8 okt. 1926. Partiet förvandlades därmed till en slags disciplineringsmaskin. Den militära organisationen utbygges, alla ledare utses uppifrån. De enskilda fascieledarna sägas visserligen representera sin grupp och det område denna omfattar. Men i verkligheten är detta representera detsamma som företräda i den mening som en kapten företräder ett kompani, en överste ett regemente o. s. v. Två år senare drog man ut konsekvenserna av den nya uppfattningen till parlamentsvalen, som genom den nya vallagen av 17 maj 1928 n. 1019 införde den direkta nomineringsmetoden uppifrån även på de parlamentariska representanterna. Därmed var sista skymten av kammarens i demokratisk mening representativa karaktär försvunnen. När lagen antogs uttryckte »quadrumviren» Michele Bianchi dess innebörd så: »Den fascistiska revolutionen har, efter att ha krossat och besegrat de gamla parlamentariska kasterna och de gamla partierna, överfört på sig, d. v. s. till de nya konstitutionella institutioner, som den skapat, den slagna parlamentarismens makt.» I de enskilda syndikaten lyckades dock ganska länge ett egentligt valförfar a n d e hålla sig kvar inom vissa fack, trots att man i de högre organisationerna helt frångått valmetoden. I de ovan berörda för den syndikala och korporativa organisationen grundläggande lagarna och dekreten, utsäges icke hur de syndikala tjänstemännen — med undantag för kommissarierna — skola utses. Detta överlåtes enligt lagen åt de enskilda syndikala organisationerna att statutmässigt fastslå. Indirekt var dock saken redan avgjord vid lagstiftningens tillkomst

525 genom den hierarkiska organisation som skapades för syndikatsväsendet och som byggde på ett slags lydnadsförhållande mellan de lägre och de högre syndikala formationerna. Genom Stora Badets principbeslut av 11 och 15 nov. 1927 gåvos så de omedelbara direktiven för ett konsekvent utnyttjande av nomineringsprincipen r ö r a n d e de syndikala ledarna även i de fall då ett skenval ä n n u upprätthölls. Genom lagstiftningen fordrades redan statsmakternas godkännande av alla ledarnomineringar. Nu skulle enligt rådets beslut kontrollen över dem bli »mer pålitlig, allvarlig och avgörande». Det vill säga att de statliga eller partipolitiska organen helt övertogo det reella avgörandet. Det var samma tankegång som fick göra sig gällande h ä r som när det gällt de statliga och partipolitiska representanterna. Ledaren för ett syndikat hade ej till uppgift att företräda syndikatsmedlemmarnas mening och vilja utan representerade totalitärt staten såsom ledare för ett av statens medelbara organ. Han hämtar hela sin makt från staten och bör följaktligen också vara helt beroende av staten. Nomineringsmetoden väckte häftig opposition inom betydande delar av den syndikala organisationen. Detta föranledde emellertid blott Stora Rådet att 8 april 1930 principiellt fastslå att »inga modifikationer i systemet för utseende av ledare» för syndikatens vidkommande skulle företagas. Den yttersta konsekvensen dragés ut genom de ovannämnda besluten av 30 juni 1934 om den syndikala omorganisationen, vari fastställdes att styresmännen för de centrala konfederationerna skola utses av regeringen. Härigenom återtogs reellt de formella eftergifter för valmetoden som samtidigt gjordes beträffande de nu helt maktlösa lokala syndikaten. Sin mest tillspetsade form får det nya representantskapsbegreppet i kommissarieinstitutioneh. Här ställes sålunda en ensam, direkt av de statliga myndigheterna utnämnd person såsom allenarådande representant för en syndikal sammanslutning. När kommissarieinstitutionen förutsågs i lagstiftningen avsågs därmed givetvis skapandet av en nödfallsutväg. Kontrollen över organisationen var ändå så väl tillgodosedd, att man endast i undantagsfall skulle tänkas behöva tillgripa ytterlighetsåtgärden att tillsätta en kommissarie. I praktiken synes man dock snarare ha betraktat det såsom en bekvämlighetsåtgärd än som en ytterlighets- och undantagsfallsåtgärd. Systemet har vunnit oerhört rik tillämpning. Framför allt h a r man funnit det praktiskt att anlita kommissarier för de tidigare syndikala sammanslutningarna av a n d r a graden — federationer och därmed jämställda syndikat. Detta h i n d r a r dock icke att man även i många fall underställt lokala syndikat och även de centrala konfederationerna kommissarisk ledning. När den stora korporativa och syndikala reformen skulle genomföras våren och sommaren 1934 ställdes samtliga konfederationer u n d e r kommissarieledning. Karakteristiskt för den betydelse kommissarieinstitutionen kan få u n d e r vissa omständigheter är den kampanj mot arbetslösheten, som igångsattes i oktober 1934. Den 11—31 okt. sammanträdde samtliga åtta arbetare- och arbetsgivarekonfederationer i Rom, var och en representerad av sin statskommissarie. Dessa ingingo för respektive industri, handel, jordbruk och kreditväsen b i n d a n d e avtal r ö r a n d e bl. a. följande i den enskilda näringsdriften djupt ingripande frågor: avskaffande av allt övertidsarbete (rörande alla f a c k ) ; kvinnlig arbetskrafts användande till högst 12 procent av den manliga i jordbruk och banker, till högst 16 procent i försäkringsinstitut och till högst 20 procent i h a n d e l ; avskedande av alla personer, som från en eller annan källa erhålla pensioner eller periodiska understöd; o. s. v. De åtta kommissarierna signerade överenskommelserna å alla italienska arbetares och alla italienska arbetsgivares vägn a r såsom deras representanter.

526 Det representantskapsbegrepp, som fått sin mest markanta form i kommissarieinstitutionen, går igen i alla de högre och lägre organ som tillhöra det syndikalt-korporativa systemet. Vi återfinna det sålunda hos de genom kungl. dekret konstituerade syndikala representanterna i korporationerna och korporationsrådet. Vi finna det i de representanter, som ha att förhandla å syndikatens vägnar om kollektivavtal eller som representera en organisation inför arbetsdomstolen. Vi finna samma slags representanter i provinsråden och i platsbyråernas administrativa råd. O. s. v. Detta nya representantskapsbegrepp har givetvis en helt avgörande inverkan p å de nya institutionernas arbetsmetoder och reella innebörd. Det är icke syndikatens förtroendemän eller syndikatsmedlemmarnas förtroendemän, som ha att avge sina vota i de olika syndikala och korporativa instituten, utan statens förtroendemän, vilka av sin arbetsgivare staten fått i u p p d r a g att företräda en viss grupp och handla å dess vägnar. De tala å ett visst facks vägnar, men de representera i själva verket statsintresset i första hand och fackintresset i a n d r a , efter den av Mussolini för hela organisationen givna normen: »Mesta möjliga för staten, intet mot staten.» I själva verket medför denna nya form av representantskap att syndikaten, vilka enligt lagen av den 3 april och Carta del Lavoro äro självstyrande organ med juridisk personlighet, i realiteten bli statens organ. Korporationerna äro enligt lagen statens omedelbara organ. Syndikaten bliva mot lagen statens medelbara organ. De äro sålunda att betrakta såsom statens disciplinära organ, såsom dess fiskala organ, såsom dess verkställande organ r ö r a n d e ekonomiska direktiv, och såsom dess politiska organ. Rörande den praktiska tillämpningen av det syndikala systemet i Italien, behöver det ej råda någon tvekan om att avsikten hos systemets byggmästare varit, att det i görligaste mån skulle kunna fungera självständigt, utan statens ständiga ingripanden. Denna avsikt kommer bl. a. till klart uttryck i korporationsminister Bottais deklaration inför Stora Badet 1 april 1930, där det het e r : »Organisationen bör anpassas genom en allt fullständigare decentralisering med hänsyn till det sociala, syndikala och avtalsmässiga arbetet, begränsande i högsta möjliga mån (al massimo) de korporativa och ministeriella organens ingripanden.» Samma deklaration innehåller även en punkt av följande lydelse: »Systemet för utseende (designazione) av (de syndikala) ledarna (bör ä n d r a s d ä r h ä n ) att de återfå en allt mer representativ karaktär, varvid man bör anförtro sig åt valmetoder r ö r a n d e de flesta graderna.» I Stora Rådets principbeslut i frågan en vecka senare tar man bestämt avstånd från Bottais valförslag men uttalar sig i allmänna ordalag för en decentralisering r ö r a n d e avtalsuppgörelserna Bottai bygger i sin deklaration p å den teoretiska grund på vilken skaparna av den korporativa ideologien önskat resa den väldiga byggnaden. Stora Rådet utgår från praktiska politiska synpunkter och från erfarenheten. Den principiella eftergiften för decentraliseringen må kanske ha varit allvarligt menad, men att den ej skulle få praktiska resultat torde man ha haft fullt klart för sig. Att statsledningen och centraliseringen konsekvent genomförts i alla systemets detaljer behöver icke betyda en svaghet i organisationen. Ur fascistisk synpunkt är det tvärtom en stor styrka. Men det förtjänar att med skärpa framhållas, då såväl i fascistiska som i icke-fascistiska framställningar termerna intresserepresentation, ståndsrepresentation flitigt bruka användas, vilket lätt kan bidraga att man får en felaktig uppfattning om systemets reella innebörd. Den fackföreningspolitik, som under de första fasciståren drevs under R o s s o nis ledning gick i främsta hand ut p å att i görligaste mån undvika störningar

527 i arbetsfreden, under bibehållande av möjligast drägliga villkor för arbetareparten. Man var principiellt emot såväl strejk som lockout. Men båda stridsmedlen kommo dock i ett antal fall till användning även från fascistiskt håll. I stort sett arbetade dock Rossoni och hans män främst för att genom organisation och med hjälp av partiets eller eventuellt statens maktmedel framtvinga lösningar av arbets- och avtalstvister, så att man ej skulle bli i behov av att använda sådana stridsmedel som kunde betecknas som klasskampsmedel. Man trodde sig genom att onödiggöra och bekämpa klasskampsvapnen också kunna utrota själva klasskampen. När lagen av 3 april 1926 tillkom, synes det, som om de egentliga syndikalisterna inom partiet, vilka varit med om att utarbeta lagen, med denna i fränir sta hand avsåg att nå en laglig stabilisering och fullkomning av den utveckling, som man i stort sett dittills följt. Huvudintresset och den övervägande delen av lagens paragrafer knyter sig till formerna för fastställande av kollektivavtal genom av staten erkända, kompetenta organ, samt att definitivt utdöma de äldre klasskampsmetoderna och som korrelat härtill skapa en juridisk möjlighet för lösande av konflikter genom arbetsdomstolen. De i lagens tredje paragraf närmast i förbigående omnämnda centrala förbindelseorganen —- de senare korporationerna — bestämmas ej närmare till karaktär och uppgift, men det bjuder inga svårigheter att ur den samtida och tidigare offentliga diskussionen utläsa vad som man avsåg med dessa organ: de skulle vara medlingsorgan, ett återupplivande av de »blandade syndikat», de »tekniska råd» och »kompetensgrupper», vilka spelat en betydande roll i den fascistiska diskussionen u n d e r de första regeringsåren och då även i viss utsträckning nått praktisk realisering. Bestämmelserna om de centrala organen äro främst tillkomna i arbetsfredens intresse. Men redan i de kungl. dekreten av 1 och 2 juli 1926 finna vi en ny ton i lagspråket. Visserligen ej fullt så klar, som man kunde vänta med hänsyn till den senare utvecklingen, men dock angivande riktningen för systemets fortväxt. Förbindelseorganen kallas nu korporationer. De bli statsorgan. Medlingsuppgiften i arbetskonflikter blir en bland många uppgifter. Lika viktiga bli de att befordra, samordna och organisera produktionen på bästa sätt och att övervaka prissättningen på arbete och varor. När genom lagen av 20 mars 1930 de första korporativa organen upprättas i verkligheten, berövas dessa den medlande uppgiften och få blott behålla vad som närmast kan karakteriseras som deras nationalekonomiska eller planhushållningsuppgift. Den ursprungliga avsikten och innehållet i den syndikalt-korporativa orga' nisationen h a r därmed till väsentlig del frångåtts och systemet anpassats efter nya uppgifter. Organiserandet av arbetsfreden blir en fråga, väl ej av u n d e r o r d n a d men av sidoordnad betydelse. Den nu stabiliserade diktatoriella staten har sådana utomordentliga maktmedel till sitt förfogande att upprätthållandet av fred på arbetsmarknaden alltid kan garanteras, även utan direkt medverkan av en syndikal eller korporativ organisation. I stället framträda organisationens nationalekonomiska funktioner i allt skarpare ljus. Man kan även i lagtexterna följa denna utveckling, ehuru den där ej framträder i samma tillspetsade form som i praktiken. I lagen av 3 april 1926 omnämnes icke alls syndikatens eller korporationernas uppgift att vara allmänt produktionsregelerande organ. I kungl. dekretet 1 juli 1926 få syndikaten ett indirekt e r k ä n n a n d e av sin rätt till direkt inblandning i näringslivet genom bestämmelsen att »de högre sammanslutningarna (federationer och konfederationer) ej få utöva någon inblandning i den administrativa, tekniska eller kommersiella skötseln av företag, som tillhöra medlemmar av sammanslutningar av första graden (lokala syndikat), utan i de fall och inom de gränser och u n d e r de former

528 som de sistnämnda sammanslutningarna medgiva». Rörande de korporativa organen medger dekretet av 1 juli, såsom ovan påpekats, synnerligen omfattande ingrepp i nationalekonomiskt- eller planhushållningssyfte. Ännu längre går emellertid Carta del Lavoro (april 1927), som för fram statsintresset och de nationalekonomiska produktionssynpunkterna i första rummet. Den totalitära synen på produktionen fixeras i cartans andra paragraf: »Den samlade produktionen är ur nationell synpunkt enhetlig; dess uppgifter äro enhetliga och de ta sig uttryck i de enskildas välstånd och utveckling av den nationella makten.» I fjärde paragrafen heter det vidare: »De av staten erkända professionella föreningarna (syndikaten) garantera den juridiska jämlikheten mellan arbetare och arbetsgivare, de upprätthålla disciplinen inom produktion och arbete och befordra dess fullkomnande. Korporationerna utgöra de produktiva krafternas enhetsorganisation, och representera däri oförmedlat de olika intressena. I kraft av denna oförmedlade representation och eftersom produktionens intressen äro nationella intressen, äro korporationerna erkända såsom statens organ.» Därmed h a r organisationen erhållit den principiella grunden för en vidarebyggnad i planhushållningens tecken. Det ä r kanske ej fullt säkert att utvecklingen skulle ha gått fullt så snabbt och fullt så direkt mot ombildande av den syndikalt-korporativa organisationen till en statsorganisation för tillämpande av en slags statssocialism eller statskapitalism (de två begreppen äro tyvärr ej lätta att hålla isär och vilket man i detta samband önskar nyttja, beror närmast p å subjektiv politisk åskådning), om icke världskrisen tillkommit och tvingat in landet på ett ännu djärvare nationalekonomiskt experimenterande, än vad man ursprungligen torde ha avsett. Under de första fasciståren tillämpades under ledning av finansministern De Stefani närmast en slags finansiell liberalism i Italien. Det gällde att sanera statsfinanserna, vilket åstadkoms genom att minska statens ekonomiska intressen i landets näringar och i görligaste mån avveckla statens affärsfunktioner. Denna politik övergavs 1924—25. Staten ställdes då inför uppgiften att dels u p p n å en stabilisering av valutan, dels genomföra en grundlig sanering av det italienska kreditväsendet, som höll p å att dra med sig en väsentlig del av landets industri i ruinen. Båda uppgifterna ställde stora krav på direkta ingripanden från statens sida. Operationerna genomfördes •— i huvudsak 1926—-29 —, de voro kostsamma, men gåvo i stort sett tillfredsställande resultat. De hade icke blott betytt rena finansoperationer utan återverkat på alla delar av näringslivet. I valutastabiliseringens spår hade sålunda följt lönepressningar, prissänkningar, penningkontroll m. m., allt genomfört efter statliga direktiv och stött av statens maktmedel. Den successiva utrednigen av kreditväsendets tilltrasslade härva hade bl. a. medfört nödvändigheten av otaliga små och stora ingrepp i de olika företag, vilkas krediter belastade bankerna. Dessa reformer hade skett utan anlitande av den syndikalt-korporativa organisationen. De hade emellertid givit regeringen blodad tand på direkta ingripanden i näringslivet, och när de nya krisproblemen på allvar börja göra sig gällande 1928—29 fortsätter man energiskt p å den inslagna vägen. Genom det 1930 tillkomna korporationsrådet får man också ett specialorgan för dessa uppgifter. Inseglet p å utvecklingen kommer med den korporativa lagstiftningen från 1934. Där säges uttryckligen ifrån att korporationerna äro ekonomiska instrument för kontroll, övervakning, ledning, reglering och befordrande av produktionen. Såsom statens organ och under direkt ministeriell ledning blir det statens ekonomiska planpolitik som kommer till direkt uttryck i korporationernas handlande. Samtidigt sjunker syndikatet ytterligare i betydelse, därigenom att dess centrala uppgift att handhava avslutandet av kollektivavtal blir mer eller m i n d r e illusorisk, därigenom att korporationen ålägges utarbeta bindande normer för närings-

529 livet och därvid i första hand för pris- och lönepolitiken, varigenom syndikatets avtalsslutande blir en helt formell akt. Därmed inordnas slutgiltigt även syndikaten i det planekonomiska systemet. Deras uppgift blir av verkställande natur. Härmed förlora också de syndikala organisationerna sin återstående karaktär av »fackföreningar». De bli blott av organisatoriska, disciplinära, fiskala och politiska skäl ordnade grupper i anslutning till yrkesfördelningen inom landet. Vi ha ovan utförligare uppehållit oss vid den centrala karaktärsförändring som organisationerna genomgått genom den uttunning och förvandling av representantskapsbegreppet, som samtidigt skett inom hela den fascistiska staten. Vi ha även flyktigt berört den inverkan världskrisen och dess krav på statliga ingripanden haft på att utvecklingen forcerats. Men vi ha avsiktligt lämnat till sist de kanske viktigaste och för utvecklingen mest avgörande motiven: de politiska. Tyvärr kunna de i detta sammanhang blott bli föremål för en kort översikt. Redan från början synas Mussolini och de ledande inom fascistpartiet närmast ha betraktat den syndikala organisationen såsom en slags politisk hjälpkår. Liksom det äldre socialistiska och det samtida populistiska partiet hade sina reella hjälpkårer i de socialistiska och katolska fackförbunden, önskade det fascistiska partiet att genom en egen fackorganisation erhålla det sociala stöd, varav man kände sig i starkt behov. Så tillkom samgåendet mellan de rossoniska syndikaten och det nya fascistiska partiet. Under fascismens första regeringsår utkämpades en häftig strid mellan Rossoni och hans anhängare å ena sidan och en rad partidignitärer med partisekreteraren Farinacci i spetsen å den andra. Syndikatsmännen stredo i första hand för syndikala fackföreningssynpunkter och den sociala stridens relativa frihet. Motståndarna önskade ombilda den syndikala organisationen till en rent politisk partiinstitution. Frågan gällde framför allt om medlemskap i syndikaten skulle tillåtas för ickefascister, vilket Rossoni önskade men åtskilliga inom partiet voro emot. I denna fråga gav Mussolini Rossoni ett tveksamt stöd, men i övrigt var han snar att hellre anlägga parti- eller statssynpunkter på organisationen än rent syndikala. I viss utsträckning gå dock hans och Rossonis strävanden mot samma mål. I och med att fascismens totalitära anspråk på staten undan för undan omsättas i praktiska resultat, följer den fascistiska syndikatsrörelsen med genom totalitära monopolkrav på avgörandet på arbetsmarknaden. Dessa krav tillmötesgås också steg för steg genom de ovannämnda besluten i Palazzo Chigi 1923 och Palazzo Vidoni 1925. Men de politiska anspråken på fackföreningsrörelsen sträcka sig mycket långt, vilket kommer till klart uttryck i Lagen av 3 april 1926, där det heter: »de ledande för syndikaten skola erbjuda garantier för sin duglighet, sin moral och sin solida patriotiska övertygelse», och att föreningarna äro skyldiga »att utföra och effektivt utföra sin uppgift att stödja, undervisa och moraliskt och patriotiskt uppfostra sina medlemmar». Härmed göras alltså syndikaten till partipolitiska kontrollinstitut över de enskilda medlemmarna. De politiska och statliga anspråken på den syndikalt-korporativa organisationen skulle dock ytterligare utvidgas. Under åren 1925—27 färdigbygges i stort sett den politiska diktaturen i Italien. Men innan man ännu är färdig med denna uppgift, synes tanken ha uppstått att med hjälp av det syndikalt-korporativa systemet förankra denna diktatur genom alla folklager och eventuellt i samband därmed upprätta även en närings- eller produktionsdiktatur. För att göra den politiska diktaturen effektiv och stabil fordrades något mer än ett starkt minoritetsparti och polismässig kontroll av folkets breda lager. Det gällde att få folkets massa under någon form organiserad för diktaturen. Det var då ganska självklart, att denna form skulle bli den under snabb utveckling stående syndikaltkorporativa organisationen. Här träffades individen i sin allra ömtåligaste punkt, den ekonomiska. Här kunde den enskilde fastast bindas vid de enhetliga, stat34—II. 352871

530 liga målen. Härigenom blev diktaturens — eller om man så vill — statens maktfullkomlighet komplett. Det har i det fascistiska Italien ej saknats röster, som allvarligt varnat för ett obetingat fortskridande på den inslagna vägen att successivt skapa en i egentlig mening totalitär stat. Varningarna ha främst kommit från liberalfascistiskt håll (Arias m. fl.), där man fruktat att en fortsättning efter de linjer, man de senaste åren följt, skulle leda till ren statskapitalism. Å andra sidan har från socialfascistiskt håll (Spirito m. fl.) utvecklingen hälsats med oreserverad tillfredsställelse, då man däri sett vägen fram till en ren statssocialism. Vart än utvecklingen kan tänkas leda, så har dock de politiska fördelar, som regimen inhöstat på omvandlingen av det syndikalt-korporativa systemet varit ofantliga. Statens absoluta kontroll över hela näringslivet och produktionen är likväl ej ännu en praktisk realitet i Italien. Men man äger i den nya organisationen ett instrument varigenom man småningom kan göra den effektiv och inom några verksamhetsgrenar har också redan utbildats en reell statlig produktionsledning. Att erhålla några direkta informationer om de organiserades egen inställning till det sålunda förvandlade syndikalt-korporativa systemet är synnerligen svårt för att icke säga ogörligt, varför man mest får hålla sig till allmänna intryck. En yttre opposition existerar av naturliga skäl icke. För arbetsgivareparten har den nya organisationen medfört några påtagliga fördelar: en garanterad arbetsfred; en lönesättning, som under de senaste åtta åren skett efter en kontinuerligt fallande skala; produktionsdirektiv, vars efterföljande erbjuder en viss garanti för avsättning; direkta ekonomiska stödåtgärder. Å andra sidan ha arbetsgivarna i väsentliga avseenden berövats sin fria handlanderätt. De stå under kontroll och uppsikt, äro bundna av normer, stadgar och lagar, och kunna endast genom representanter av ovan omnämnt slag söka göra sina önskemål gällande inför dem, som ha det slutgiltiga avgörandet beträffande den samlade produktionen. Deras möjlighet till särsammanslutningar i ekonomiskt syfte, truster och dylikt, är ytterligt begränsad och underställd statlig uppsikt. Vad arbetstagarna angår, så ha de genom utförliga bestämmelser i de normativa normalkontrakten liksom genom stipulationer i lagtexterna och i Carta del Lavoro tillförsäkrats en rad sociala fördelar rörande försäkringar, anställning och uppsägning, semester, fritidsstimulans (Opera Nazionale Dopolavoro) m. m. Samtidigt ha de berövats direkt inflytande på lönesättningen, vilken under krisåren konstant gått dem emot. Fascismen har varit mycket mån om att söka driva en s. k. arbetarevänlig politik, för att därigenom erhålla den väldiga arbetareklassens politiska stöd. Krisen i förening med starka ekonomiska intressen inom partiets högerflygel har emellertid gjort, att man tvingats in på en bana, som uppenbarligen väckt en kraftig, ehuru i det yttre dold opposition bland arbetareklassen. Lönesänkningarna ha blivit än kännbarare därigenom att krisen tvingat fram betydande statsreglerad produktionsinskränkning (40-timmarsvecka, två- och tredagars arbetsvecka m. m.). Icke blott de direkta krisverkningarna ha pressat lönerna. Lönesänkningar ha även framdrivits såsom ett försvar för liran, som 1926 27 stabiliserades i överkant och som alltsedan 1929, trots kraftig guldtäckning, befunnit sig i ett kritiskt läge. För dess revalorisering på hemmamarknaden ha tillgripits kombinerade lönepressningar och prissänkningar. Statens ställning mellan arbetsgivare och arbetstagare är också mycket svår. I Carta del Lavoro fastställes att i kollektivavtalet »skall solidariteten mellan produktionens olika faktorer få sitt konkreta uttryck genom försoning av arbetsgivarnas och arbetstagarnas motsatta intressen och deras underordnande produk-

531 tionens högre intressen». Det är säkert en klok idé som uttryckts härmed. Men då det gäller att fastställa vad som verkligen är produktionens högre intressen blir uppgiften ytterligt svår för staten, som h a r det slutgiltiga avgörandet om hand. I stort sett h a r man tagit sin tillflykt till former av planhushållning. Av statsmakten fixerade ekonomiska »planer» få bli liktydiga med produktionsintresset. Men härtill har kommit att statens direkta inflytande över ett flertal av landets mest betydelsefulla industriella och kommersiella företag ytterligare poängterats genom de väldiga direkta och indirekta ekonomiska stödåtgärder, som vidtagits under senare år. Genom den minutiösa bankkontrollen och ett stort antal halvstatliga kreditinstitut har staten kommit att stå som direkt ekonomisk intressent i viktiga näringar. Detta h a r ytterligare försvarat statens möjlighet att opartiskt avgöra vad som är »produktionens högre intressen» sedan staten själv direkt eller indirekt blivit arbetsgivare. Den syndikalt-korporativa organisationen i Italien är såsom vi av ovanstående sett, en synnerligen komplicerad företeelse. De tre huvudsynpunkter som varit avgörande för dess tillblivelse och utveckling ä r o : 1) garanterande av arbetsfreden, eller avskaffande av klasskampen till förmån för klassolidariteten. 2) hela folkets produktiva massa politiskt organiserad i överensstämmelse med fascismens politiska och ekonomisk mål. 3) möjliggörande av en detaljerad statlig näringskontroll, som vid behov kan ersättas med eller utvecklas till statlig näringsdirektion, planhushållning eller produktionsdiktatur. Dé båda första synpunkterna ha tillgodosetts ända från början. Den politiska utgångspunkten h a r kanske varit den dominerande eftersom arbetsfredsprogrammet egentligen gör att inordna i denna. I arbetsfredsprogrammet innehålles nämligen fascismens farligaste vapen mot de äldre partiorganisationerna. Man »avskaffar klasskampen» genom att införa ett sinnrikt statsmaskineri och kriminalisera klasspartierna. Att man gentemot detta tvångsmässiga »avskaffande av klasskampen» icke når själva kampens grunder utan blott de yttre stridsmedlen är uppenbart och erkännes även av fascisterna själva: »Klasskampen pågår alltjämt med oförminskad styrka. Det ha vi i korporationsministeriet bäst erfarenhet utav», yttrade d. v. korporationsminister Bottai vid korporativa kongressen i F e r r a r a 1932. Man h a r också fått praktisk erfarenhet av att ej ens den öppna klasskampen är helt försvunnen. Enligt justitieministerns rapport i oktober 1934 framgår att man u n d e r tiden 28 okt. 1926 till 28 okt. 1933 i Italien hade 2 lockouter, 153 strejker och 9 316 uraktlåtenheter att följa antaget kollektivavtal. Strejkerna berörde inalles 7 750 arbetare, varför det dock ej var några mer omfattande strider. Rörande den tredje punkten, planhushållningen, står Italien nu mitt uppe i ett febrilt experimenterande om vars reella verkningar för landets näringsliv man ä n n u har mycket svårt att göra sig någon klar föreställning. Uppenbart är att man icke följer en enhetlig »plan» utan ideligen utfärdar nya plandirektiv. Korporationerna få söka att i anslutning till det aktuella läget och efter statens direktiv »tillrättalägga produktionen i överensstämmelse med efterfrågan», att »tillrättalägga prisen i anslutning till marknaden» och »att fixera lönerna i anslutning till produktionen».

532 Det är alltsammans krav som i vanliga fall ställas på det enskilda företaget. Skola korporationerna övertaga detta fundamentala ekonomiska ansvar, åtar sig staten i själva verket ansvar och risk för hela landets näringsliv, och den teoretiska konsekvensen härav kan ej bli annat än statssocialism eller statskapitalism. Vilken utveckling verkligheten h a r i beredskap åt det väldiga italienska experimentet återstår att se.

533 Bil. 27.

Stat och näringsliv i det nationalsocialistiska Tyskland. Av GUSTAF

SETTERGREN.

I. Näringslivets uppgift och ställning i den nationalsocialistiska staten. Den mycket genomgripande omgestaltning i organisatoriskt hänseende, som det tyska näringslivet under de sista åren genomgått, måste för att rätt förstås ses mot bakgrunden av de idéer på det ekonomiskt-politiska området, till vilka nationalsocialismen bekänner sig. Redan krigsåren och de är, som därefter följde fram till nationalsocialismens genombrott, utmärktes pä många näringslivets områden av ett mycket starkt statsingripande. Men dessa ingrepp voro alla mer eller m i n d r e dikterade av nödtvång, av krigföringens speciella fordringar eller av efterkrigsårens många ekonomiska svårigheter av olika slag. Med nationalsocialismens genombrott blev förhållandet ett annat. I våra dagars Tyskland har statens suveränitet över näringslivet blivit ett eftersträvat mål, som anses utgöra en nödvändig förutsättning för de nationalsocialistiska idéernas förverkligande. Det kan här icke bliva fråga om att närmare utveckla innebörden av dessa idéer. Några korta antydningar må dock göras, avsedda att giva utgångspunkterna för den utveckling som här skall skildras. Nationalsocialismens resonemang är följande: Förhållandet mellan stat och näringsliv enligt den ekonomiska liberalismen kännetecknas därav, att staten så långt möjligt avhåller sig från att ingripa i det ekonomiska livet. Den s. k. marxismen eftersträvar i motsats härtill ett fullständigt upphävande av näringslivets frihet och vill i dess ställe sätta ett statligt byråkratiserat näringsliv. Utvecklingen under industrialismens tidevarv kännetecknas av den ekonomiska och politiska liberalismens starka frammarsch och sedermera lika starka tillbakagäng, förorsakad därav att man undan för undan avlägsnat sig frän principen om det individuella ansvaret. Den enskildes egoism, godtagbar allenast på grund av den risk han bär, blir mer och mer ersatt av grupp- och klassintressen utan ansvar. Det uppstår p å grund härav ständiga ekonomiska motsatsförhållanden och slitningar inom samhället, vilka äventyra samhällets bästa. Nationalsocialismen har intet utbildat ekonomiskt system att sätta i stället. Dess strävan är skapandet av en sådan ordning att den enskildes initiativ och intresse visserligen bibehålles, men att detta intresse alltid blir u n d e r o r d n a t samhällets. Den nationalsocialistiska staten önskar fördenskull ett bestämmande inflytande över näringslivet, men den önskar icke själv bedriva näringsverksamhet. Näringslivets självförvaltning skall i full utsträckning bibehållas. Den skall enligt de nationalsocialistiska auktoriteterna, t. o. m. bliva än mer genomförd, men ha en annan ram och a n d r a former. Staten skall träffa avgöranden blott i frågor av principiell betydelse. Hur långt statens bestämmanderätt i det ena eller andra fallet skall sträcka sig, kan för den skull icke p å förhand avgöras. Det tyska lantbruket har exempelvis underkastats en mycket stark statlig reglering,

534 medan man gör gällande att självförvaltningen inom det övriga näringslivet bibehållits och i vissa hänseenden t. o. m. ökats. För att nå det h ä r ovan skisserade syftet gäller det först och främst att hos människorna själva skapa en anda av samhörighet och att lära dem förstå nödvändigheten av att det allmännas bästa måste gå före eget väl (Gemeinnutz vor Eigennutz). »Den nationalsocialistiska staten», yttrade nyligen statsrådet Ley i ett tal i Leipsig, »skiljer sig från det föregående systemet genom att den vill vara en god folkuppfostrare och göra klart för människorna, att de efter vad erfarenhet och förnuft lär måste höra tillsammans, om de vilja existera i världen. Därmed är ingalunda sagt, att i denna samhörighet varje berättigad skillnad i människornas inbördes ställning måste upphöra. Vi veta, att man icke kan skaffa privatintressena ur världen och vi vilja det icke heller. Vi se i människornas berättigade ärelystnad den drivkraft, som främjar folkets utveckling. Nej, vi vilja icke, att människorna skola berövas sina privata intressen, men vi vilja, att dessa intressen skola få en rätt inriktning och vi vilja göra klart för människorna, att deras egna intressen upphöra, där de gemensamma intressena börja. Vår samhörighet är intet kollektiv, icke rätt och slätt en oansvarig massa efter kommunistiskt mönster, utan vi vilja, att inom denna samhörighet v a r och en skall ha sin individuella plats. Det är oss icke nog, att varje tysk h a r en arbetsplats, utan vårt mål är att varje tysk en gång kommer på sin rätta plats. Och så vilja vi även tillse, att all förvaltning blir handhavd av sakkunnigt folk, att människorna ledas av verkliga politiker. E m e d a n det föregående systemet rörde ihop begreppen, emedan politikern ville vara fackman på skilda områden och fackmannen politiker, bringade det olycka över vårt folk, och förde det till undergångens brant.» För att det tyska näringslivet skall kunna bliva genomsyrat av denna nya folkgemenskapens anda kräves emellertid icke bara en förändring av människornas sinnelag. För programmets genomförande är det också nödvändigt att genom lagstiftning söka omgestalta näringslivets organisation. Därvid h a r det ä ena sidan gällt att omskapa de arbetsrättsliga förhållandena enligt principen »det allmännas bästa framför eget väl», dels att ge näringslivet en sådan organisation enligt F u h r e r p r i n c i p e n att staten erhåller det bestämmande inflytande, som anses nödvändigt för att näringslivet skall kunna fullgöra sina uppgifter i den nationalsocialistiska staten. Denna organisatoriska omläggning har, på vad som benämnes näringslivets sociala område, åstadkommits genom slopandet av arbetsgivarnas och arbetarnas samtliga organisationer och tillskapandet i deras ställe av en enhetlig organisation, Die Deutsche Arbeitsfront, samt pä det näringspolitiska området genom en omgestaltning av tidigare existerande föreningsväsen. Slutligen h a r den sålunda omskapade näringspolitiska organisationen genom Erlass des F u h r e r s u n d Reichskanzlers vom 21. März 1935 inkorporerats i Die Deutsche Arbeitsfront, vilken inkorporering hittills betecknar slutstenen i organisationsarbetet. Die Deutsche Arbeitsfront har därigenom blivit topporganisationen för hela det samlade tyska näringslivet. I det följande skall något närmare redogöras för innebörden av detta organisationsarbete.

II. Näringslivets sociala organisation. (Soziale Wirtschaft.) Nationalsocialismen h a r enligt sina uttolkare gett arbetet ett nytt innehåll, som det tidigare saknade. Liberalismen, säger man, betraktar arbetet som en vara likställd med andra varor. Denna uppfattning motsvaras hos marxismen av

535 idén om den ständiga kampen p å livets alla områden mellan två motsatta poler — i detta sammanhang arbetare och arbetsgivare, bägge fast organiserade i mäktiga sammanslutningar. I striden mellan dessa två makter med deras alltmer fulländade kampmetoder blev det arbetande näringslivet till sist ett veritabelt slagfält för organisationerna, och den verkliga meningen med arbetet gick förlorad. I stället för denna klasskamp h a r nationalsocialismen satt den nationella solidariteten och proklamerat varje människas icke blott plikt utan även rätt till arbete. Genom att arbetet återfått sitt verkliga innehåll att tjäna hela folkgemenskapen, nationen, menar man sig ha åt arbetet återskänkt dess adelsmärke, den heder, som ligger i att utföra ett samhällsnyttigt arbete. Det tidigare systemet vilade p å principen att det förefanns en väsentlig motsats mellan arbetsgivare och arbetare, och på grundval av denna princip voro också resp. sammanslutningar uppbyggda. En helt ny organisationsbyggnad måste för den skull uppföras. Endast ett ombyte av ledare för organisationerna ansågs icke ha kunnat medföra den eftersträvade grundliga omgestaltningen av deras innersta väsen. I förhällandet mellan arbetsgivare och arbetare måste de nationalsocialistiska idéerna komma till ett så starkt och allsidigt uttryck att varje återfall in på de marxistiska tankebanorna förhindrades, m. a. o. det blev nödvändigt att fullständigt bryta med den marxistiska åskådningen. Å andra sidan var det givetvis omöjligt att med ens bygga upp ett nytt färdigt system. Människorna levde ju kvar i sin gamla tankevärld och deras inställning kunde endast så småningom förändras. Den första uppgiften blev därför att — jämsides med en successiv rättslig reglering av förhållandena på arbetsmarknaden — söka genom uppfostran avvänja dem från klasskampstänkandet och i stället skapa förståelse för folk- och arbetsgemenskapens idéer. För denna viktiga u p p fostringsuppgift erfordrades ett särskilt organ, som tillkom på följande sätt. Die D e u t s c h e Arbeitsfront (D. A. F.). Den 2 maj 1933 övertog Die Nationalsozialistische Betriebszellenorganisation — det nationalsocialistiska partiets propagandaorganisation inom näringslivet — de s. k. fria fackföreningarna (die freien Gewerkschaften) och bildade med dessa som grundstomme Die Deutsche Arbeitsfront. Sedermera blevo även övriga förutvarande föreningar av arbetare, tjänstemän och arbetsgivare upplösta och inlemmade i den nya organisationen. Till chef för D. A. F . utsågs det nationalsocialistiska partiets organisationsledare Dr. Robert Ley. Härmed markerades att det h ä r var fråga om en i viss mening politisk organisation. Dess uppgift angavs vara att uppfostra medlemmarna till bärare av den nya staten och hos dem inplanta den nationalsocialistiska livsuppfattningen. Inom D. A. F . får icke förekomma några olika sociala skikt. Arbetsgivare och arbetare skola stå sida vid sida. Icke en särskild kast eller klass utan alla gemensamt skola uppbära kulturen och denna skall komma alla i lika mån till godo. En verklig folk- och arbetsgemenskap — byggd på de gamla germanska rättstankarna om den enes trohet och den andres omsorg — skall skapas mellan alla arbetande tyska män och kvinnor. Denna samhörighetskänsla måste prägla hela det tyska folklivet. (»Folket skall känna pulsslagen av sitt eget blod.») I anslutning till dessa p r i n c i p e r h a r D. A. F. till uppgift att söka tillse, att varje enskild person får tillfälle att på den plats, som bäst lämpar sig för honom, utöva sin verksamhet till hela folkgemenskapens bästa. D. A. F. skall vidare säkra arbetsfreden genom att å ena sidan hos arbetsgivarna söka vinna förståelse för de anställdas berättigade anspråk, å andra sidan hos de anställda sprida upplysning om möjligheterna för företaget att tillgodose dessa anspråk. Den skall m. a. o. söka utjämna motsättningarna mellan alla dem, som på olika poster arbeta inom företaget.

536 Förutom dessa uppgifter — att verka för sammanhållning och förståelse mellan de arbetande inom näringslivet — åligger det D. A. F. att sörja för yrkesutbildning, att inrätta hjälporgan för medlemmarna i händelse av arbetslöshet, invaliditet, dödsfall o. dyl., allt enligt grundsatsen en för alla och alla för en. Organisationen av D. A. F. är ännu ej slutligt fastställd utan hålles tills vidare så rörlig som möjligt. Den är uppbyggd efter mönster av partiets politiska organisation, och inom densamma utövar det nationalsocialistiska partiets politiska ledning ett starkt inflytande. Icke nog med att organisationsledaren inom partiet Dr. Ley samtidigt är chef för D. A. F . Även de förnämsta posterna i övrigt innehas av funktionärer inom partiorganisationen. Organisationen av D. A. F. är genomförd dels efter yrkesgrundsatser, dels efter lokala linjer. I yrkeshänseende är organisationen uppdelad i 19 Reichsbetriebsgemeinschaften, varje Gemeinschaft omfattande en viss näringsgren. Industrien är fördelad p å 12 olika Gemeinschaften, medan de 7 övriga omfatta samfärdsel och offentliga företag, banker och försäkringsföretag, fria yrken, jordbruk, handel, hantverk samt kraftförsörjning. Dessa olika Gemeinschaften ha bildats av de förutvarande arbetsgivare- och arbetaresammanslutningarna inom resp. branscher. Dessas tillgångar ha övertagits av D. A. F., som centralt h a n d h a r rörelsens finansiering. D. A. F. svarar även för de ekonomiska förpliktelser, som de förutvarande sammanslutningarna åtagit sig gentemot sina medlemmar. I lokalt hänseende är organisationen i första hand uppbyggd på de enskilda företagen. Varje sådant är uppdelat på block och celler. Blocken omfatta minst 10, högst 25 medlemmar, och minst 2, högst 6 block äro sammanförda i en cell. Företag med under 10 arbetare bilda enheter med gemensamma block och celler. Företagen äro i sin tur förenade i orts-, krets-, distrikt- och provinsgrupp e r (Ortsgruppen, Kreisen, Gauen och Bezirken), av vilka ortsgruppen har den minsta och provinsgruppen den största lokala omfattningen. I toppen står D. A. F:s rikskansli med F u h r e r n samt de s. k. lilla och stora konventen. Det förra består av cheferna för de olika avdelningarna inom D. A. F. samt ett par högre politiska funktionärer. Det större konventet i sin tur är sammansatt av medlemmarna i lilla konventet, jämte ledarna för Reichsbetriebsgemeinschaften, ett visst antal ledare för de olika lokala organisationerna av D. A. F . och för näringslivets näringspolitiska organisation samt Treuhänder der Arbeit (se n e d a n ) . Jämsides med att alla dessa arbetande tyskar — organisationen omfattar f. n. c:a 23 millioner människor — bibringas politisk och ekonomisk uppfostran, skall också var och en av dem genom D. A. F . beredas tillfälle att få del av nationens kulturella värden. För detta ändamål har bildats en med D. A. F. samverkande organisation »Kraft durch Freude», som även den omfattar hela riket och innesluter alla inom näringslivet arbetande tyskar, oberoende av stånd och yrke. Sin kulturella uppfostrargärning utövar »Kraft durch Freude» främst därigenom att den söker taga hand om de arbetande på deras fritid. Organisationens mångskiftande uppgifter framgår kanske bäst genom en uppräkning av de olika avdelningar den innesluter. 1. Organisationsavdelningen (Organisationsamt). 2. Ekonomiska avdelningen (Schatzamt). 3. Avdelningen för utbildning (Amt fiir Ausbildung). 4. Kulturavdelningen (Kulturamt). 5. Avdelningen för press och propaganda (Amt fiir Presse und Propaganda). 6. Avdelningen för resor, fotvandringar och semester (Amt fiir Reisen, Wandern und Urlaub). 7. Avdelningen för nödhjälp och bosättning (Amt fiir Nothilfe und Siedlung). 8. Avdelningen för folkliv och hembygd (Amt fiir Volkstum und Heimat).

537 9. Avdelningen för arbetets skönhet (Amt fiir die Schönheit der Arbeit). 10. Sportavdelningen (Sportamt). 11. Ungdomsavdelningen (Jugendamt). Kraft durch Freude grundades i slutet av år 1933. Den uppges redan ha utfört ett omfattande arbete. Under första verksamhetsåret utskickades t. ex. över 2 milj. arbetare och tjänstemän på semesterresor. C:a 80 000 personer från alla delar av riket reste under sin semester på organisationens egna ångare till de norska fjordarna eller till engelska kusten. 8 500 sportkurser ha anordnats, i vilka c:a 450 000 människor deltagit. Besök å teatrar, museer, konstnärliga och vetenskapliga inrättningar h a också förmedlats. Kraft durch Freude har vidare arbetat för ljusare och sundare arbetsplatser och för en förbättring överhuvud av förhållandena på arbetsplatserna. Den rättsliga regleringen på arbetslivets område. Näringslivets sociala omläggning enligt nationalsocialismens idéer krävde emellertid icke blott tillskapandet av D. A. F. med dess systerorganisation Kraft durch Freude. Det gällde också att få till stånd en reglering av själva arbetsrätten. De bestämmelser, som tidigare reglerade förhållandena på arbetslivets område, hade tillkommit genom frivilliga kollektiva överenskommelser mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas resp. organisationer. Men sedan dessa organisationer på våren 1933, såsom förut nämnts, blivit upplösta, kommo de träffade överenskommelserna att hänga i luften. Det blev därför nödvändigt att omedelbart tillskapa ett provisorium i avvaktan på en senare definitiv lösning. Provisoriet ordnades genom »Gesetz iiber die T r e u h ä n d e r der Arbeit vom 19 Mai 1933», i vilken det överläts åt särskilda förtroendemän att tillsvidare fastställa villkoren för avslutandet av arbetsavtal och att i övrigt sörja för arbetsfredens upprätthållande. En verklig reglering av arbetslivet följde först med »Gesetz zur Ordnung der nationalen Arbeit vom 20 Januar 1934». Denna lag utgör det rättsliga instrument, med vars tillhjälp en ny reglering på arbetslivets område skall komma till stånd. Lagen uppställer nationalsocialistiska grundsatser och önskemål, vilka förutsättas icke kunna förverkligas förrän efter en måhända mycket långvarig uppfostran av de människor, för vilka lagen är avsedd. Den är för den skull icke en samling dogmer omsatta i lag utan ett instrument, som är rörligt och möjligt att anpassa efter de växlande behoven under en snabb utvecklingsperiod. Den fastställer nationalsocialismens viktigaste grundsatser på detta område, vilket betyder tillämpandet av företagsgemenskapens idé i stället för klasskampens samt statens rätt att slutgiltigt bestämma över den sociala näringspolitiken. Innan människorna hunnit omformas efter de nationalsocialistiska idéerna, måste staten, särskilt med hänsyn till förbudet mot strejker och lockouter, starkare än förut ingripa för att skänka socialt och ekonomiskt skydd. Men man betonar samtidigt, att detta ökade statsingripande icke dikteras av någon den nationalsocialistiska statens önskan att inskränka de ekonomiskt verksamma människornas handlingsfrihet. En socialpolitik, som i stället för en sund självförvaltning sätter socialbyråkrati och politisk makt, skulle icke vara till någon nytta utan endast innebära ett fortsättande av det gamla systemet i nya former. Målet säges tvärtom just vara en sund självförvaltning även på det sociala området. Lagens olika paragrafer omfatta sådana socialrättsliga förhållanden som ansetts böra ovillkorligen rättsligt regleras. Dess första paragraf —• den nya socialordningens grundpelare lyder: »I företaget arbetar företagaren som ledare ( F i i h r e r ) ; tjänstemännen och arbetarna som hans följeslagare (Gefolgschaft), alla gemensamt för att till nytta för land och folk förverkliga företagets uppgift.» Ledaren h a r att träffa avgörande i alla frågor, som röra företaget, men icke som herre över

538 människor och maskiner utan som förvaltare av nationella värden. Arbetare och jtjänstemän ha å sin sida skyldighet att visa ledaren det förtroende och den tillgivenhet, som är en nödvändig förutsättning för detta gemenskapsarbetes utförande, icke därför att de åtnjuta lön av företaget, som nödvändiggör en motprestation, utan därför att de äro fria arbetande människor, som jämlikt disciplinens och kamratskapets lagar måste känna sig samhöriga med arbetet. L e d a r e n och de inom företaget arbetande höra alltså intimt samman. Vid ledarens sida står ett förtroenderåd, vilket ej får tillvarataga n å g r a särintressen, utan som har till enda uppgift att på olika sätt stärka samarbetet inom företaget. Förtroenderåd skall dock finnas endast inom företag av s å d a n storleksordning att en direkt kontakt mellan ledaren och hans följeslagare ä r svår att få till stånd. Gränsen är satt vid företag om minst 20 arbetare. Antalet medlemmar i förtroenderådet växlar från 2 till 10 beroende på företagets storlek. I förtroenderådet är ledaren självskriven medlem. Till förtroendemän k a n utses var och en, som fyllt 25 år och som arbetat inom företaget minst 1 å r och inom yrket minst 2 år. En förtroendeman måste också åtnjuta medborgerliga rättigheter, tillhöra D. A. F., vara den nationalsocialistiska staten tillgiven samt vara känd såsom en person med även i övrigt förebildliga egenskaper. F ö r varje förtroendeman utses en suppleant. Ledaren kan icke ensam utse förtroendemän. Han måste utvälja dem i samråd med den inom företaget verksamme föreståndaren (Der Obmann) för den nationalsocialistiska driftcellsorganisationen. Förtroendemännen måste också åtnjuta förtroende hos följeslagarna. Fördenskull skola arbetare och tjänstemän genom hemlig omröstning taga ställning till de nominerade förtroendemännen. Om enighet icke kan nås mellan Fiihrern och Obmannen eller om någon av de nominerade ej skulle erhålla majoritet vid omröstningen eller om slutligen av andra orsaker något förtroenderåd icke kommit till stånd, utses förtroendemännen av die T r e u h ä n d e r der Arbeit (se n e d a n ) . Medlemmarna av förtroenderådet, vilka väljas för ett å r (i regel för tiden 1 maj—30 april), skola på arbetets dag den 1 maj inför die Gefolgschaft avlägga ett högtidligt löfte att vid utövandet av sitt hedersuppdrag endast ha gemenskapens och företagets intressen för ögonen och att i sin livsföring och sitt arbete vara ett föredöme för övriga inom företaget anställda. Förtroenderådet inkallas av ledaren, då denne anser så behövligt eller p å begäran av minst halva antalet förtroendemän. Förtroendemännen erhålla ingen ersättning för sitt arbete, men kunna tillgodoräkna sig ordinarie lön u n d e r den tid de på grund av sitt hedersuppdrag äro förhindrade att utöva sitt vanliga arbete. Det ä r i regel förbjudet att avskeda en anställd, så länge han är medlem av förtroenderådet. Förtroenderådet har till uppgift att råda i alla angelägenheter, som röra förbättringar av produktionsapparaten, utformandet och genomförandet av de allmänna arbetsvillkoren, särskilt driftsordningen (Betriebsordnung, se det följ.), åtgärder till förbättrat arbetarskydd m. m. Enligt lagens mening skola ledaren, följeslagarna och förtroenderådet tillsammans utgöra en verklig företagsgemenskap, där den ene går in för den andre, en slags ödesgemenskap mot vilken icke kan göras en större förbrytelse än att handla i strid med samhörighetskänslan. Om majoriteten inom förtroenderådet skulle anse att företagsledarens åtgärder i frågor, som röra arbetsvillkoren, särskilt ordningsreglerna för arbetet, icke äro ur social eller ekonomisk synpunkt förenliga med företagsgemenskapens bästa, kan ärendet underställas prövning av högre instans. Denna högre instans, som senare något närmare skall beröras, utgöres av T r e u h ä n d e r der Arbeit, vilken kan upphäva de vidtagna åtgärderna och själv genomföra den erforderliga regleringen. Viktiga avsnitt av lagen äro vidare de, som innefatta bestämmelser r ö r a n d e drifts- och tariffordningarna. Jämlikt dessa bestämmelser föreligger ej längre

539 möjlighet att fastställa kollektiva arbetsvillkor för en hel bransch eller för samtliga inom ett företag anställda. En sådan lönesättning kan icke längre komma till stånd sedan de anställdas föreningar blivit upplösta. Den skulle också strida emot F u h r e r p r i n c i p e n . Avsikten med den nya arbetsrätten är att komma ifrån den schematisering av arbetsvillkoren, som kännetecknade de kollektiva avtalen, och att i stället skapa en mera elastisk lönesättning. Lönen skall anpassas efter arbetsresultatet men också efter varje företags ekonomiska betingelser. Den nya arbetsförfattningen är uppbyggd pä själva företaget; i huvudsak är det förbehållet driftsgemenskapen att själv ordna sina angelägenheter. Arbetsvillkoren skola i första h a n d fastställas i ett med den anställde personligen träffat arbetsavtal. Inom varje företag med i regel minst 20 anställda skall dessutom utfärdas en skriftlig driftsordning för de anställda. Driftsordningen med sina bestämmelser om arbetsvillkor och ordningsregler för arbetet är den lag, som reglerar arbetslivet inom företaget. Jämlikt Fuhrerprincipen tillkommer det ledaren att utfärda bestämmelserna; såsom av det föregående framgår h a r han dock därvid att rådföra sig med förtroenderådet. Därest majoriteten inom förtroenderådet anser den av ledaren utfärdade driftsordningen icke stå i överensstämmelse med de ekonomiska och sociala fordringar, som kunna ställas på företaget, äga de hos der T r e u h ä n d e r hemställa om dess upphävande. Därest framställningen bifalles äger der Treuhänder rätt att själv fastställa innehållet i driftsordningen. I driftsordningen skall obligatoriskt ingå reglering av följande arbetsförhållanden. 1. Tiden för det dagliga arbetets början och slut samt för arbetsraster. 2. Tid och sätt för lönens utbetalning. 3. P r i n c i p e r n a för beräkning av ackordsarbete och arbete på beting i sådana fall, där detta förekommer. 4. Därest straff för ordningsförseelser inom företaget tillämpas, föreskrifter om straffets art, strafflatitudcr och sättet för dess fullgörande. 5. De olika grunder enligt vilka ett arbetsavtal får uppsägas utan tillämpning av de i lagen föreskrivna bestämmelserna om uppsägningstid. 6. Bestämmelser om hur innestående lönebelopp skola användas i sädana fall, där en rättsstridig brytning av arbetsavtalet ägt rum, för den händelse i driftsordning eller arbetsavtal stadgas sådan påföljd. Bestämmelser reglerande ovannämnda spörsmål måste såsom nämnts ovillkorligen inflyta i driftsordningen. Fakultativt kan i densamma även upptagas bestämmelser om arbetslönens storlek och om andra arbetsvillkor, ordningsregler för arbetet m. m. Om vissa löner för tjänstemän eller arbetare blivit fastställda i driftsordningen, så skola däri också inrymmas föreskrifter, som möjliggöra högre lön för bättre arbetsresultat (Leistungsprincip). Det fakultativa innehållet i driftsordningen kan inskränkas att omfatta vissa grupper av de anställda. Bestämmelserna i driftsordningen ha rättskraft såsom minimivillkor för de anställda. För att förhindra att mellan olika företag en socialt och ekonomiskt oberättigad skillnad i arbetsvillkoren uppstår föreskriver lagen, att der T r e u h ä n d e r efter att ha rådgjort sig med sitt sakkunnighetsråd (se nedan) kan efter eget gottfinnande fastställa skriftliga riktlinjer för innehållet i driftsordning och arbetsavtal. De införas i det s. k. tariffregistret, som föres hos riksarbetsministern. Riktlinjerna kunna omfatta såväl det obligatoriska som det fakultativa innehållet i driftsordningen. De ha icke rättsbindande karaktär, men h a självfallet ett stort inflytande på gestaltningen av arbetsförhållandena. För den händelse der T r e u h ä n d e r skulle anse det för ofrånkomligen nödvändigt för skyddandet av de anställdas intressen, har han också rätt att för en grupp av företag utfärda en tariffordning, vars innehåll då får karaktären av rättsb i n d a n d e minimivillkor för företaget. Bestämmelser i driftsordningen, som stå

540 i strid med innehållet i tariffordningen äro ogiltiga. I tariffordningen kunna alla arbetsvillkor utan åtskillnad rättsligt regleras. Om de inom företaget anställda tjänstemännen och arbetarna skola kunna sätta in hela sin kraft för att befordra företagets intressen i enlighet med föreskrifterna i lagens första paragraf och känna sig som verkliga medarbetare i förelaget, så måste de också i gengäld ha säkerhet för att icke utan giltig orsak förlora sin anställning. Lagen innehåller därför i detta hänseende vissa skyddsbestämmelser. Dessa gälla för alla företag med i regel minst 10 anställda. Senare skall övervägas om icke även m i n d r e företag skola inbegripas under skyddet, åtminstone i särskilt flagranta fall. Skyddsbestämmelsernas innebörd är följande. Varje anställd, som under minst ett år varit knuten till företaget, skall ha rätt att inom 14 dagar från det meddelande om uppsägning kommit honom tillhanda klaga hos arbetsdomstolen, för den händelse han finner uppsägningen vara obilligt h å r d och icke motiverad av företagets ekonomiska ställning. För ändring i uppsägningsbeslutet fordras, alt båda dessa förutsättningar samtidigt konstateras föreligga, överklagandet skall i regel åtföljas av bevis om att den klagandes sak varit föremål för förtroenderådets omprövning utan att någon ändring där åstadkommits. Denna föreskrift avser att om möjligt få till stånd en förlikning på godvillig väg. I kommentarerna till lagen omnämnas 'de skäl, som kunna berättiga till uppsägning. Bland dessa m ä r k a s : en av ekonomiska skäl betingad sanering, rationalisering eller fusionering av företaget, minskning av företagets omsättning eller liknande orsaker, vilka kunna tvinga även en ledare, som är fullt medveten om sina skyldigheter mot de anställda, att minska antalet inom företaget sysselsatta. Ledaren är, då det gäller ett nödtvunget avskedande av ovan antytt slag, icke skyldig att följa något fastställt schema. Han behöver alltså icke i första hand avskeda de sist anställda, de yngsta eller de ogifta. Han har rätt att även taga hänsyn till vederbörandes arbetsförmåga, hans värde för företaget etc. Arbetsdomstolen har heller icke att pröva om de åtgärder företagsledaren vidtagit eller underlåtit vidtaga varit sakligt motiverade eller ej, alltså huruvida t. ex. ett avskedande av arbetare kunnat undvikas, om företaget skaffat sig ökade krediter, sänkt utdelningen, nedsatt inom företaget utgående tantiembelopp o. dyl. Domstolen har endast att pröva, huruvida under föreliggande omständigheter ett avskedande av den klagande arbetaren varit befogat. Bifaller domstolen en framställning om att uppsägning skall återkallas, h a r den samtidigt att fastställa ett skadeståndsbelopp, som företagaren h a r att erlägga för den händelse han avböjer att återtaga arbetaren i sin tjänst. Företagaren har i regel skyldighet att inom 3 dagar frän det han erhållit del av domen meddela den uppsagde, vilket alternativ han vill välja. Underlåter han att meddela detta inom den fastställda tidsfristen, anses han h a valt att utbetala skadeståndet. Storleken av detta bestämdes ursprungligen till högst */12 av arbetarens årsförtjänst. Genom en senare lag har skadeståndet för mera ordinära fall höjts till maximum '/a och kan fastställas till hela årsförtjänsten, då avskedandet skett på sådana grunder, att ledaren måste anses ha uppenbart missbrukat sin maktställning. Vid skadeståndsbeloppets fastställande skall hänsyn tagas till företagets ekonomiska ställning, men också till den avskedades och till längden av den tid, under vilken han varit anställd i företaget. I det föregående har i olika sammanhang antytts den högre instans, som går u n d e r namnet der T r e u h ä n d e r der Arbeit (arbetstroman). Dessa tromän utgöra riksregeringens högsta företrädare på arbetslivets område. Institutionen har nödvändiggjorts av de ökade plikter, som åvila staten sedan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer upplösts och strejker och lockouter förbjudits. Institutionen är behövlig också därför att företagsledaren i den nya lagen tillerkänts en betydligt större handlingsfrihet på det sociala området än tidigare.

541 P. n. är landet uppdelat i 13 tromansdistrikt, vilkas omfattning fastställes av riksarbetsministern i samråd med riksekonomiministern och inrikesministern. Dessa tromän äro statstjänstemän och de äro i sin tur bundna av de riktlinjer och anvisningar, som utfärdas av riksregeringen i syfte att få till stånd ett likartat förfarande inom de olika distrikten. Som allmän uppgift ha frömannen att sörja för arbetsfreden. Härvid ha de särskilt att vaka över förtroenderådens tillsättning och dessas verksamhet samt, såsom förut nämnts, i händelse av tvist inskrida och på egen hand träffa avgöranden. Tromännen ha också, som förut antytts, rätt att själva utstaka riktlinjer för och i undantagsfall även fastställa lönetariffer, om detta kan anses erforderligt för att skydda de anställdas intressen inom en viss företagsgrupp. Dessa riksregeringens högsta företrädare ha härigenom erhållit ett avgörande inflytande över näringslivets löneförhållanden. Tromännen skola slutligen också medverka vid den sociala hederslagstiftningen (Soziale Ehrengerichtsbarkeit. Se nedan.) De ha att träffa sina avgöranden p å eget ansvar men de äro, som förut nämnts, bundna av riksregeringens anvisningar och ha också skyldighet att hålla denna noga underkunnig om den socialpolitiska utvecklingen inom sina distrikt. Enligt lagen skall i frågor av grundläggande betydelse vid frömannens sida stå ett rådgivande organ (Sachverständigenbeirat). Detta råd skall sammansättas av sakkunniga personer utvalda inom distriktets olika yrkesgrupper. Detta sakkunnigeorgan utgör et slags föreningslänk mellan tromännen och näringslivet. I särskilda fall kunna dessutom speciellt sakkunniga rådgivare tillkallas. Brolt mot de anordningar, som träffas av tromännen, äro belagda med straffansvar inför hedersdomstolen. Såsom inledningsvis omnämndes uppställer arbetsrättslagen i huvudsak riktlinjer, som ange själva tendensen i den nya socialpolitik, som anses önskvärd medan förverkligandet av dessa önskemål i vissa delar måst ställas p å framtiden. De avgöranden, som träffas av tromännen inom resp. distrikt, bliva särskilt p å grund härav av stor principiell betydelse för utformningen av den nya socialpolitiken i Tyskland. Tromännen uppgivas hittills h a i lönefrågor visat en bestämd återhållsamhet och i huvudsak inriktat sig på att bibehålla den tidigare lönenivån. Och av ekonomiska och sociala skäl lärer avsikten vara att tills vidare fasthålla vid denna nivå. Å andra sidan uppges tromännen ha medverkat till genomförandet av vissa förbättringar i socialt hänseende för de anställda, såsom förlängd uppsägningstid, längre semesterledighet och vissa regleringsåtgärder i fråga om arbetstiden. I de nya lönetarifferna ha även införts bestämmelser om ersättning i händelse av sjukdom, dödsfall och liknande ömmande omständigheter. Den nationalsocialistiska staten har icke blott inom politiken satt hedersbegreppet i förgrunden. Även för arbetslivets område har fastställts en särskild hederskodex. Den omfattar alla till ett företag hörande personer, såväl arbetsgivare som tjänstemän och arbetare. Enligt denna hederskodex förpliktas var och en att visa god gemenskaps- och kamratanda samt ett ärligt och uppriktigt sinnelag. Brott mot denna hederskodex kan medföra straffpåföljd. Varje brott mot hederns lagar medför emellertid icke ett hedersrättsligt processförfarande. Området är alltför nytt och erfarenhet måste först samlas. Fördenskull inskränker sig straffpåföljden till vissa särskilt uppräknade fall. 1. Om företagaren, företagets ledare eller andra befälspersoner missbruka sin maktställning inom företaget till att på ett obehörigt sätt utnyttja tjänstemännens eller arbetarnas arbetskraft eller till att kränka deras ära. 2. Om tjänstemän eller arbetare hota arbetsfreden inom företaget genom att åsidosätta sina plikter såsom tillhöriga die Gefolgschaft och särskilt om de

542 som förtroendemän göra sig skyldiga till otillåtna ingrepp i företagets ledning. 3. Om medlemmar av företagsgemenskapen upprepade gånger rikta ogrundade besvär eller framställningar till tromännen eller handla i u p p e n b a r strid mot av honom vidtagna anordningar. 4. Om medlemmar av förtroenderådet utan att ha rätt därtill offentliggöra förtroliga framställningar, drifts- eller affärshemligheter, varav de fått del vid utförandet av sitt uppdrag. De straff, som kunna ådömas för ovannämnda förseelser, bestå i: varning, tillrättavisning, böter upp till 10 000 riksmark, frånkännande av rätten att utöva ledning av företaget eller att vara förtroendeman inom detsamma samt slutligen åläggande att lämna arbetsplatsen. Straffen äro av disciplinär och icke straffrättslig natur. Vid sidan av dem kunna emellertid även straffpåföljder jämlikt allmän strafflag ifrågakomma. Åtal för förseelser mot hederskodexen sker inför särskilda hedcrsdomstolar, en inom varje tromans distrikt. Åklagare inför denna domstol är tromännen, som ensam avgör om en förseelse bör åtalas eller ej. Ordförande i hedersdomstolen är en av justitieministern i samråd med riksarbetsministern utsedd jurist, vilken till bisittare h a r en företagsledare och en förtroendeman. Dessa bägge utväljas av ordföranden från en av D. A. F. uppgjord särskild personlista. I fråga om förfarandet inför domstolen anger lagen endast några få obetingat nödvändiga riktlinjer, varför själva rättsförfarandet kan försiggå tämligen fritt. Förfarandet inför hedersdomstolen har erhållit en synnerligen formfri karaktär. Handläggningen av ärendena sker snabbt och i smärre mål kan tillämpas ett formlöst disciplinförfarande inför ordföranden. Denne äger också rätt att tillbakavisa ett av tromännen väckt åtal, ådöma varning, tillrättavisning samt böter intill 100 mark. Domstolen kan höra vittnen och sakkunniga pä någon av parternas begäran eller efter eget gottfinnande, och den kan också anskaffa andra bevismedel. Domstolens utslag kan överklagas hos en rikshedersdomstol med säte i Berlin. Under lagens första giltighetstid ha, på order av riksarbetsministern, åtal för brott mot densamma ägt rum med den största försiktighet. Det har ansetts nödvändigt, att företagsledare och anställda först bliva ordentligt förtrogna med de nya rättstankarna. I slutet av år 1934 skärptes emellertid lagens tillämpning. Under detta år anhängiggjordes 61 ätal, av vilka 56 riktade sig mot företagsledare. I 22 fall rörde det sig om brott begångna av företagaren eller företagsledaren mot de anställdas ära (huvudsakligen förolämpningar), i 15 fall om oberättigat utnyttjande av arbetskraft (för låg betalning, för lång arbetstid, ovärdiga bostadsförhållanden eller underhaltig förplägnad). I 16 fall anhängiggjordes åtal för överträdelse av sådana skriftliga bestämmelser, som utfärdats av tromännen. Vid årets slut hade dom fallit i 13 av de 61 anhängiggjorda målen. I flertalet fall dömdes till ordnings- eller bötesstraff, men i några fall ålades den skyldige att lämna arbetsplatsen eller förklarades förlustig sin ställning som företagsledare.

III.

D e n n ä r i n g s p o l i t i s k a o r g a n i s a t i o n e n ( G e w e r b l i c h e Wirtschaft).

Av föregående kapitel h a r bl. a. framgått, att enligt nationalsocialistisk åskådning det ansågs ofrånkomligt att helt upplösa arbetsgivarnas och arbetarnas förutvarande sammanslutningar. Den omgestaltning av näringslivet i näringspolitiskt hänseende, som den nationalsocialistiska staten funnit påkallad, har däremot anknutits till de redan befintliga organisationerna.

543 Av dessa organisationer, vilka skapats av företagen själva, äro industri- och handelskamrarna de äldsta. De ha i betydande utsträckning en offentlig-rättslig ställning. Så småningom började även rena industriföreningar att bildas, särskilt i de utpräglade industridistrikten. I Sachsen skedde detta redan på 1830talet. Dessa föreningar (die freien Industrieverbände) organiserades dels efter regionala, dels efter fackliga grunder med särskilda föreningar för varje bransch. Vid världskrigets slut funnos organisationer inom varje bransch av den tyska industrien. Vad som fattades, var en verkligt representativ spetsorganisation. Denna erhölls på våren 1919, då Reichsverband der deutschen Industrie bildades genom sammanslagning av Zentralverband deutscher Industriellen och Bund der Industriellen. Medlemsanslutningen, som dessa näringslivets organisationer erhöll, var med hänsyn till deras helt frivilliga natur synnerligen imponerande. Vid tiden för nationalsocialismens genombrott omfattade Reichsverband der deutschen Industrie 28 olika branschföreningar representerande mellan 70 och 80 % av samtliga inom resp. branscher verksamma industriföretag. Nationalsocialismen ställdes, så snart den fått makten i sina händer, inför frågan vad man skulle göra med denna mäktiga organisationsapparat. För näringslivets egna representanter stod det klart, att en svår omläggningsprocess väntade. Det gällde här att länka in en mycket invecklad teknisk apparat på banor, som voro fullständigt nya både ur rent ekonomisk synpunkt och med hänsyn till statens krav på bestämmande inflytande över näringslivet. Det omdaningsarbete, som följde, h a r gått i etapper och olika uppfattningar ha bestämt den kurs, som blivit följd. De första åtgärderna inriktades p å att ur ledningen för de olika industriföreningarna samt handels- och industrikamrarna avlägsna alla personer, som icke hyllade den nationalsocialistiska åskådningen och ersätta dem med partiets egna förtroendemän. Denna s. k. Gleichschaltung försiggick snabbt och utan alltför svåra slitningar. Redan efter några månader stodo överallt nationalsocialistiska ledare i spetsen för resp. organisationer. Denna omgestaltning ledsagades av ett försök till organisation av näringslivet efter stånd (Ständischer Aufbau). Det visade sig emellertid snart att detta omdaningsarbete var för tidigt påbörjat. Det skapade mycket allvarliga slitningar, som i hög grad störde de nödvändiga och brådskande åtgärder, som från statens sida måste vidtagas för att motverka arbetslösheten och säkra livsmedels- och råvarutillförseln. Dessutom leddes nydaningsarbetet av personer, som voro främmande för uppgiften och som ofta sökte främja sina egna intressen. Hela organisationen hotade att bli av alltför byråkratisk och uppkonstruerad natur. Inför dessa svårigheter ingrep der Fiihrer den 7 juli 1933 och uppsköt tills vidare omorganisationen. Det dröjde till början av år 1934, innan organisationsarbetet åter togs u p p . Det skedde genom antagandet den 27 febr. av en lag, Gesetz zur Vorbereitung des organischen Aufbaus der deutschen Wirtschaft. Denna är en s. k. fullmaktslag, genom vilken riksekonomiministern erhållit vittgående befogenhet att vidtaga erforderliga åtgärder för anpassning av näringslivets organisation efter nationalsocialismens krav. Han h a r bl. a. givits rätt att auktorisera en enda branschorganisation såsom ensam företrädare för branschen samt att upprätta, upplösa eller sammanslå dylika organisationer. Lagen gav honom vidare fullmakt att tillsätta och avskeda resp. organisationers ledare, att fastställa stadgar för organisationerna samt slutligen att till dem tvångsvis ansluta företag och företagare. Enligt den nationalsocialistiska åskådningen måste nämligen alla medlemmar av ett yrke underkasta sig en viss yrkes- och ståndsdisciplin. Denna lag betecknar alltså slutet på det fria organisationsväsendet. Dessa fullmakter blevo omedelbart använda. Den omgestaltning av näringslivets organisation på förevarande område, som härav blev resultatet, kännetecknades av tre speciella drag.

544 1. I stället för den förutvarande frivilliga anslutningen till organisationerna infördes tvångsmedlemskap för alla industri- och handelsföretag. 2. Organisationerna uppbyggdes i enlighet med Fuhrerprincipen hierarkiskt ända från toppen. Under en Fiihrer der Wirtschaft ställdes 13 yrkesgrupper, var och en ytterligare uppdelad i undergrupper (Wirtschaft-, Fachoch, om så behövdes, F a c h u n t e r g r u p p e n ) . Sju av dessa tretton representerade olika industrigrenar. Dessutom genomfördes en regional uppdelning i särskilda distriktsgrupper. Avsikten med denna uppbyggnad var att »atomisera» industrien. Man fruktade, att en enad industri skulle få för stort inflytande och i alltför hög grad kunna tillgodose sina egna intressen. 3. Särskilda åtgärder vidtogos för att h i n d r a att företagarinitiativet p å något sätt hämmades. Avsikten var att den sålunda uppbyggda näringsorganisationen skulle fylla de uppgifter, som dittills åvilat industriföreningarna (Fachverbände). Den skulle alltså vara en rådgivande institution för medlemmarna och utåt representera dessas näringspolitiska intressen. Samtidigt skulle den emellertid också tillse att lojalitet visades mot den nya statens idé om det »allmänna bästa framför eget väl». Därtill kom slutligen uppgiften att i viss mån söka hålla konkurrensen de olika företagen emellan inom anständiga gränser. (De egentliga kartelluppgifterna handhavas emellertid av speciella organisationer.) Det största värdet av den verkställda omorganisationen låg däri att en viss sanering av föreningsväsendet genomfördes. Tidigare hade ofta dubbelarbete förekommit, särskilt inom de olika lokala föreningarna. Nu sammanslogos flera industriföreningar, vilkas arbetsområden gingo in i varandra, andra upplöstes. Organisationen blev härigenom fastare och enklare. Systemet med en särskild Fiihrer der Wirtschaft i spetsen för organisationen visade sig emellertid ganska snart icke vara lämplig. En viss dualism i ledningen gjorde sig gällande och det uppstod svårigheter i samarbetet mellan F u h r e r n och riksekonomiministern. Denna brist rättades till genom den första följdförordningen till fullmaktslagen av den 27 november 1934. (Erste Durchfuhrungsverordnung zum Gesetz zur Vorbereitung des organischen Aufbaus der deutschen Wirtschaft), varigenom bl. a. Fiihrer der Wirtschaft ersattes med en u n d e r riksekonomiministern direkt stående korporation, näringsrikskammaren (se n e d a n ) . Kammarväsendets omgestaltning. De här skildrade åtgärderna, som avsågo industriföreningarna, lämnade industri- och handelskamrarna tämligen oberörda. Några organisatoriska förändringar voro h ä r icke behövliga, eftersom kammarorganisationen redan förut var effektiv och enkel. Hela tyska riket är nu som förut uppdelat i klart åtskilda kammardistrikt, över vilka står en huvudorganisation, der deutsche Industrieund Handelstag. Dess uppgift är i första hand att förmedla de iakttagelser och rön, som göras inom de olika distrikten samt tillse, att likartade frågor bliva behandlade efter gemensamma principer. Som förut nämnts hade redan på ett tidigt stadium betrodda nationalsocialister insatts i k a m r a r n a s styrelser och dess spetsorganisation. Vad som därefter återstod var endast en sådan omgestaltning, att Fuhrerprincipen även här kunde komma till full tillämpning. Detta skedde med tillhjälp av Der Verordnung iiber die Industrie- und Handelskammern vom 20 aug. 1934; genom denna ställdes industri- och handelskamrarna under riksekonomiministerns direkta uppsikt. Hantverkets omgestaltning. Vid det tyska näringslivets omgestaltning har återuppbyggandet av hantverket också spelat en framträdande roll. Redan den 29 november 1933 utfärdades för

545 hantverket en särskild fullmaktslag av samma natur som den för industrien förut omnämnda. Denna fullmaktslag gav riksekonomiministern och riksarbetsministern möjlighet att med tvångsanslutning uppbygga hantverket efter skråväsendets idé och enligt F u h r e r p r i n c i p e n . Genom den första följdförordningen till denna lag av den 15 juni 1934 blevo alla tyska hantverksföretag tvångsvis sammanförda i skrån, yrkesförbund och hantverkskammare. Huvudorganisationen utgöres av den s. k. Deutscher Hantwerks- und Gewerbekammertag under ledning av der Reichshantwerksfiihrer. Skråna utgöras av lokala sammanslutningar av alla i hantverksförteckningen enrollerade företag, som tillhöra samma eller närbesläktad bransch. Dessa skrån upprättas och stå under uppsikt av hantverkskammaren. Inom varje område, vars omfattning likaledes fastställes av hantverkskammaren, får blott finnas ett sådant skrå. Hantverkskammaren tillsätter också ledaren för skrået (Der Obermeister) efter hörande av det över skrået stående yrkesförbundet. Skråna äro offentligrättsliga korporationer. De ha till uppgift att upprätthålla en god anda och ståndets ära, att övervaka lärlings- och yrkesutbildningen, m. m. Genom den andra följdförordningen av den 18 januari 1935 blevo hantverksk a m r a r n a underställda riksekonomiministerns uppsikt och därmed blev Fuhrerprincipen fullt genomförd även inom hantverket. Riksekonomiministern tillsätter nu ordförande och suppleant för denne inom hantverkskamrarna efter hörande av Deutscher Hantwerks- und Gewerbekammertag. Ännu viktigare är den tredje följdförordningen av samma datum som den andra vilken innehåller bestämmelser om hantverksrullan (Die H a n t w e r k s k a r t e ) . Endast de personer, som införts i denna rulla, ha rätt att självständigt utöva ett hantverk. I rullan kunna endast sådana personer införas, som avlagt mästarprov och ha befogenhet att utbilda lärlingar. Hantverksrullan föres av hantverkskammaren. En i rullan införd hantverkare erhåller som bevis h ä r p å ett s. k. hantverkskort. Med dessa bestämmelser h a r riksregeringen uppfyllt ett av det tyska hantverket sedan länge närt önskemål. Den näringspolitiska organisationens slutliga gestaltning. Med följdförordningen av den 27 november 1934, genom vilken, som ovan nämnts, riksekonomiministern blev ensam Fiihrer för den näringspolitiska organisationen, fullföljdes och avslutades tills vidare den förut påbörjade omläggningen av den näringspolitiska organisationen. Näringslivet (jordbruket undantaget) blev uppdelat i särskilda riksgrupper för industri, handel, hantverk, banker, försäkringsväsen samt kraftförsörjning. Industrien sammanfördes alltså h ä r åter till en enda grupp. Riksgruppen för industri är indelad i 7 huvudgrupper ( H a u p t g r u p p e n ) . Både inom industriens huvudgrupper och inom riksgrupperna för övriga delar av näringslivet existera underavdelningar s. k. Wirtschaftsverband, vilka i sin tur äro uppdelade på Fachverband och i vissa fall också på Unterfachverband. Wirtschafts-, Fach- och Fachunterverband kunna slutligen i analogi med den sociala organisationen uppdelas i underorganisationer för särskilda områden. De tidigare existerande föreningarna överfördes vid omläggningen p å de n y a organen, vilka därvid övertogo deras tillgångar och skulder. F u h r e r p r i n c i p e n blev genomförd över hela linjen. Varje grupp fick sin ledare. L e d a r n a för riksg r u p p e r n a och industriens huvudgrupper tillsättas och avskedas av riksekonomiministern, likaså ledarna för Wirtschaftsverbanden, de senare dock efter förslag av resp. riksgruppsledare. Ledarna för Fach- och Fachunterverband i sin tur tillsättas och avskedas av riksgruppledaren (för industrien av huvudgruppledar e n ) på förslag av ledaren för Wirtschaftsverband. Denna industriföreningarnas nya organisation har även sammankopplats med 35—11. 352871

546 industri- och handelskamrarnas, varigenom den tidigare i vissa hänseenden bestående dualismen upphävts. För detta samarbete har skapats särskilda organ, i vilka även hantverket är representerat; för hela riket näringsrikskammaren (Reichswirtschaftskammer) och för de olika områdena näringskamrarna (Wirtschaftskammer). Dessa näringskamrar äro alltså samarbetsorganisationer, som bildats för att förmedla samarbetet mellan industriens, handelns och hantverkets organisationer, för att skapa ett gemensamt organ för hela näringslivet inom resp. områden. Genom denna anordning blir det möjligt att genom frivilliga underhandsöverenskommelser få till stånd en rationell uppdelning av arbetet mellan de olika organisationerna. Själva utförandet av de särskilda arbetsuppgifterna åvilar fortfarande industriföreningarna samt handels- och hantverkskamrarna. Medan industriföreningarna ha att ur facklig synpunkt handlägga frågorna, ha kamrarna att behandla dem ur mera allmänna synpunkter och dessutom att verka för en utjämning mellan olika intressegrupper. Över alltsammans står riksekonomiministern, näringslivets verklige Fiihrer, som träffar de slutliga avgörandena och drager upp huvudriktlinjerna för näringspolitiken. Härvid stöder han sig i första rummet på näringsrikskammaren, för vilken han själv utfärdar stadgar och i vilken riksgrupperna, industrins huvudgrupper, näringskamrarna, industri- och handelskamrarna samt hantverkskamrarna äro representerade. Från denna organisation införskaffar han sakkunniga utlåtanden över tilltänkta åtgärder i näringspolitiska frågor och inför detta forum belyser han innebörden av sina fattade beslut. Till sist må nämnas att vissa anordningar skapats för att skydda näringslivet mot skadliga överdrifter i Fuhrerväsendet. Varje ledare för de olika organisationerna har sålunda vid sin sida fått ett särskilt råd, från vars majoritetsbeslut han icke får avvika utan medgivande från ledaren för den överordnade organisationen. Dessa råd tillsättas underifrån av själva medlemsförsamlingen. Även näringsrikskammaren har ett särskilt råd, som tillika är rådgivande för riksekonomiministern. Härigenom skapas en intim kontakt mellan regeringen och näringslivet.

IV. Samordnande av den sociala och den näringspolitiska organisationen. I de föregående kapitlen har skildrats hur näringslivets både sociala och näringspolitiska organisation helt omgestaltats enligt de båda för nationalsocialismens ekonomiska politik grundläggande riktlinjerna: Gemeinnutz vor Eigennutz och Fuhrerprincipen. På det sociala området ha de tidigare arbetsgivare- och arbetaresammanslutuingarna uppgått i Die deutsche Arbeitsfront, vars högste ledare samtidigt är organisationsledare inom det nationalsocialistiska partiet och medlem av riksregeringen. På det näringspolitiska området ha industriens, handelns och hantverkets olika organisationer sammanförts och uppbyggts till en gemensam enhet, vars högsta ledning handhaves av näringsrikskammaren med riksekonomiministern som högste Fuhrer. Ända fram till början av år 1935 förefanns mellan de sociala och näringspolitiska organisationerna intet samarbete. Genom Erlass des Fiihrers und Reichskanzlers vom 21 März 1935 har slutstenen i den nya organisationsbyggnaden lagts genom tillskapandet av ett intimt samarbete dem emellan. Den på grundval av fullmaktslagen av den 27 februari och följdförordningen av den 27 november 1934 uppbyggda näringspolitiska organisationen har nämligen inlemmats såsom korporativ medlem i Die Deutsche Arbeitsfront. Härmed erhöll, som

547 det heter i rikskanslerns dekret, grundvalarna för alla produktivt arbetande tyskars nya sociala självförvaltning sin slutliga utformning. Anledningen till denna samordning var att vissa tendenser till motsatsställning mellan de båda organisationsgrupperna gjort sig gällande. Medlemskapet i Deutsche Arbeitsfront är som tidigare nämnts personligt och genom att arbetarna i antal dominera hade denna allt mera kommit att framstå såsom en arbetarnas organisation till motsats mot den näringspolitiska, som är en organisation för näringsföretagen. Påtagligen var det av största vikt förhindra att de gamla stridigheterna mellan arbetsgivare och arbetare åter blossade upp i de nyskapade organisationerna. Till rikskanslerns dekret är fogad en mellan riksekonomiministern, riksarbetsministern och ledaren för D. A. F. träffad överenskommelse, vari närmare angives hur det sålunda påbjudna samarbetet skall komma till stånd. Som spetsorganisation skall bildas ett särskilt riksarbets- och näringsriksråd (Reichsarbeits- und Reichswirtschaftsrat), bestående å ena sidan av näringsrikskammarens råd, i vilket ledarna för riks- och huvudgrupperna samt näringskamr a r n a äro representerade, å andra sidan av riksarbetsrådet, som representerar D. A. F:s yrkesrikssammanslutningar (Reichsbetriebsgemeinschaften) och dess kretsförvaltare (Bezirkswaltern, vilken efter riksreformens genomförande kallas Reichsgauwaltern). Detta nya riksarbets- och näringsriksråd skall sammanträda p å kallelse av ordföranden i näringsrikskammaren och ledaren för D. A. F . Till sammanträdena skola riksekonomiministern och riksarbetsministern inbjudas. Rådets huvuduppgift skall vara att avge yttranden i närings- och socialpolitiska frågor, att sörja för ett förtroendefullt samarbete inom alla grenar av D. A. F. samt att mottaga och vidarebefordra kungörelser från regeringen och ledningen för D. A. F. Samtidigt bestämmes i överenskommelsen att näringsrikskammaren och D. A. F . skola ha gemensamt kansli, vilket skall lyda under riksekonomiministern. Efter mönster av denna spetsorganisation och för fullgörande av motsvarande uppgifter skall i distrikten (Bezirken) näringskammarens råd och D. A. F : s distriktsarbetsråd bilda ett kretsarbets- och näringsråd (Bezirks- und Wirtschaftsrat) med gemensamt kansli. Men den ifrågavarande överenskommelsen gäller också formerna för samarbetet mellan resp. organisationer och dessas medlemmar. Bl. a. föreskrives följande: I ledningen för D. A. F:s alla olika organ skola företagsledare och anställda i möjligast lika antal deltaga, varvid som villkor gäller, att var och en måste vara medlem av D. A. F. Vid val bland företagsledarna till dessa styrelser bör iakttagas att om möjligt sådana personer utses, som samtidigt medverka inom näringslivets näringspolitiska organisationer. Inom de olika yrkes- och lokala förgreningarna av D. A. F . skola ledarna med lämpliga mellanrum sammankalla företagsledare och anställda, resp. företagsledare och förtroendemän. Vid dessa sammankomster skola föredrag hållas av därtill lämpliga personer med ändamål att skapa förståelse hos företagsledarna för de anställdas berättigade a n s p r å k och hos de anställda för företagets läge och möjligheter, allt i avsikt att befrämja en verklig folk- och arbetsgemenskap. Såväl företagsledarna som de anställda skola vid dessa föredrag beredas tillfälle att yttra sig i föreliggande frågor. På liknande sätt skola — enligt särskilda föreskrifter — arbetsutskott med högst 12 medlemmar tillskapas vid D. A. F:s yrkesrikssammanslutningar och deras underorgan. Även här skola sitta lika många företagsledare som anställda. Minst hälften av medlemmarna måste väljas bland medlemmarna i det sakkunnighetsråd, som inrättats till rådgivande organ för tromännen. Om arbetsutskottet så önskar, skall denne infinna sig till dess sammanträde. I syfte att ernå en rättvis social utjämning skola i dessa arbetsutskott dryftas sådana specialfrågor, framför allt av socialpolitisk natur, som äro gemensamma

548 för företagsledare och anställda inom resp. näringsgrenar. Till dessa frågor höra framför allt sådana som enligt bestämmelserna i Gesetz zur O r d n u n g der Nationalen Arbeit endast kunna avgöras av tromännen. Såvitt det r ö r sig om ett särskilt företags angelägenheter, måste, vid dessas dryftande inom arbets^ utskottet, kallas ledare och förtroendemän från företaget. När ett belut i den föreliggande frågan är nödvändigt kan detta endast fattas av tromännen enligt bestämmelserna i arbetsrättslagen. Därvid skall arbetsutskottet till l e d n i n g delgiva denne och hans sakkunnigutskott resultatet av sina förhandlingar.

V.

Omgestaltningens innebörd.

I det föregående har visats hur hela det tyska näringslivet i organisatoriskt hänseende successivt omgestaltats till en enda enhet, över vilken den nationalsocialistiska staten h a r ett mycket starkt och bestämmande inflytande. Staten skall alltså leda näringslivet. Dettas organisationsväsende skall vara en förmedlande länk mellan Fiihrern och de enskilda företagen, vilka såsom näringslivets levande celler skola vara tillförsäkrade sin rörelsefrihet. Den för näringslivet skapade organisationsapparaten skall härigenom bliva ett tjänande organ i dubbel bemärkelse. Å ena sidan skall den tjäna staten såsom förmedlare av dess vilja och befallning, å a n d r a sidan skall den skapa en garanti för det enskilda företaget att berättigade önskemål och värdefulla erfarenheter efter sakkunnig prövning vidarebefordras till riksregeringen. Den nya organisationen av det tyska näringslivet skall alltså säkerställa den levande kontakten mellan de enskilda företagen och statens näringspolitiska ledning. Enligt den nationalsocialistiska världsåskådningen h a r näringslivet emellertid ej blott till uppgift att lösa sina egna speciella uppgifter. Näringslivet måste också tjäna hela folkgemenskapen och h a r alltså vid utövandet av sin verksamhet att även taga nödig hänsyn till förhållandena på a n d r a samhällslivets områden. Det har skyldighet att direkt medverka till befrämjandet av nationens kulturella och materiella utveckling. Härav följer att staten från fall till fall måste ge näringslivet bestämda uppgifter att lösa. Inom den nationalsocialistiska staten blev den första uppgiften lösandet av arbetslöshetsfrågan. Den andra, som ständigt gör sig påmint, ligger i höjandet av hela folkets levnadsstandard. Det ä r framför allt på den uppgiftens lösande som stat och näringsliv uppges nu h a inriktat sitt samfällda arbete.

549 Bil. 28.

Återuppbyggnadsarbetet på industriens, jordbrukets m. fl. områden i Förenta staterna. Av ERIK SJÖSTRAND.

A. I.

Den industriella

återuppbyggnadsverksamheten.

Föreskrifterna i lagen o m industriell å t e r u p p b y g g n a d .

Den till sina verkningar mest genomgripande av de nya lagstiftningsåtgärderna i Förenta staterna var den för två år gällande lagen om industriell återuppbyggnad (National Industrial Recovery Act) av den 16 juni 1933. Genom lagen u p p rättades ett system av provisorisk kontroll över hela landets industri, handel, transportverksamhet, bankväsen m. fl. näringsområden, enligt vilket 1) varje näringsgren förständigades och i realiteten förpliktades att antaga en »kod för lojal konkurrens» (Code of fair competition), baserad på träffad överenskommelse inom näringsgrenen r ö r a n d e arbetslöner och arbetstid, konkurrensmetoder, affärskutymer, pris- och produktionsreglering samt medel för överenskommelsens genomförande; 2) koder på initiativ av republikens president kunde upprättas för näringsgrenar, som underläte att själva taga det första steget därtill; 3) ett licenssystem infördes att vid behov komma till användning närmast för kodernas genomförande pä tvångels väg till skydd för majoriteten inom en industri gentemot illojal konkurrens från en motsträvig minoritets sida, samt 4) av presidenten godkända och utfärdade koder undantogos frän bestämmelserna i anti-trustlagstiftningen. I det följande redogöres för lagens stadganden sädana de ägde tillämplighet före högsta unionsdomstolens utlåtande i kompetensfrågan. Lagens nationalekonomiska syfte. Det närmaste och mest angelägna syftet med lager, om industriell återuppbyggnad angavs vara att få till stånd en höjning av levnadsstandarden hos de arbetstagare, som berördes av lagen, ett syfte som också kom till uttryck i lagens första paragraf. Härigenom skulle köpkraften hos befolkningens breda lager stegras och en ökad konsumtion av industri- och jordbruksprodukter möjliggöras, så att bättre jämvikt återställdes mellan produktionskapacitet och konsumtionsförmåga samt såsom följd härav arbetslösheten nedbringades (»to increase the consumption of industrial and agricultural products b y increasing purchasing power, to reduce and relieve unemployment», etc.). Såsom medel för realiserandet av detta syfte skulle tjäna arbetstidens förkortning och intagning av nya arbetare, allt under bibehållande i stort sett av förut intjänt veckolön, så att det totala lönebeloppet underginge en häremot svarande ökning. Vid sidan härav får icke glömmas, att lagen uppställde a n d r a och i det långa loppet kanske än mer betydelsefulla syften, vilka här endast skola antydas.

550 Som sådana angåvos i första paragrafen bl. a. undanröjandet av h i n d r e n för interstatlig och utländsk handelssamfärdsel, industriens organiserande för kooperativa mål, samverkan mellan arbetare och arbetsledning samt u n d e r t r y c k a n d e t av illojal konkurrens, vilket sistnämnda var att betrakta som ett av lagens huvudsyften. Uppmärksammas bör ock, att såsom en frukt av den inom lagens ram etablerade kodlagstiftningen (se nedan) ett sådant missförhållande som det tidigare ganska allmänt förekommande barnantalet inom industrien så gott som avskaffats. Geografiskt tillämpningsområde. Lagen grundade sig pä den förutsättningen, att Förenta staternas konstitution tilldelar unionsregeringen befogenhet att reglera de förhållanden, under vilka varor och tjänster ingående i handeln delstaterna emellan och med utlandet må framställas resp. tillhandahållas och distribueras. Härav skulle kunna dragas den slutsatsen, att lagens föreskrifter icke vore tilllämpliga å företag, vilkas verksamhet begränsar sig till vederbörande ort eller delstat. Likaså skulle underlåtenhet att efterkomma kodernas regler k u n n a nås av straff endast i den mån det gäller produktion eller distribution avseende ett flertal stater. Slutligen skulle presidentens befogenhet att ställa visst näringsområde under licenstvång endast kunna utövas i fråga om företag, som bedriva affärsverksamhet inom ett flertal delstater. Anmärkas må emellertid, att den föreskrift i lagen, enligt vilken tillämpningen begränsades till »affärstransaktioner i eller berörande handeln delstaterna emellan eller med utlandet», mycket väl kan givas en vidsträckt tolkning. För en elastisk tolkning talar dessutom, att hela lagen, såsom uttryckligen angives i dess första paragraf, hade karaktären av en krislagstiftning. Administration. Enligt paragraf 2: b bemyndigades presidenten att upprätta en organisation för industriell planläggning och undersökningsverksamhet till hjälp vid genomförandet av lagens föreskrifter. Den nya organisationens uppgifter och befogenheter angåvos icke närmare i lagen (se vidare n e d a n ) . Kodlagstiftningcn. I paragraf 3 : a av lagen om industriell återuppbyggnad stadgades, att presidenten på ansökan av en eller flera yrkesföreningar (»trade associations», »industrial associations») eller grupper kunde fastställa en eller flera k o d e r för näringsgrenen i fråga, därest han funne, att föreningen icke uppställde några obilliga begränsningar i fråga om medlemskap och att den vore verkligt representativ för näringsgrenen. Vidare föreskrevs, att koderna icke må avse att främja monopol och ej heller att undanröja eller undertrycka smärre företag. Ytterligare föreskrevs, att koderna icke må tillåta monopolistiska metoder. Enskilda företag, verksamma på andra stadier av produktionsprocessen, som beröras av kodens bestämmelser, hade rätt att bliva hörda, innan koden fastställdes. Presidenten kunde i samband med fastställandet meddela erforderliga föreskrifter till skydd för konsumenter, konkurrerande företag, anställda och a n d r a samt till främjande av det allmännas intresse ävensom medgiva befrielser och undantag från kodens bestämmelser. Koden skulle enligt par. 3: b gälla som standard i fråga om lojal konkurrens (standard of fair competition) inom näringsgrenen och överträdelse därav skulle anses som illojal konkurrensmetod enligt gällande lag i ämnet (Federal Trade Commission Act). I betraktande av lagens allmänna syfte, de vidsträckta befogenheter, som (i p a r . 4:a) tilldelades unionens president i fråga om sanktionering av frivilliga överenskommelser, samt det förhållandet, att kongressen avslagit ett uttryckligt förbud mot prisreglering, har på industriellt håll (National Industrial Conference Board. Inc., New York) uttalats den förmodan, att nyss refererade restriktiva bestäm-

551 melser (om förbud mot monopol) icke skulle äga tillämpning å ömsesidiga överenskommelser om kontroll över priser, såvida icke överenskommelsen användes till att utestänga eventuella producenter från viss marknad eller eljest verkade i riktning mot konkurrensens fullständiga undertryckande. På samma håll h a r gjorts gällande, att regler i vederbörligen fastställda koder knappast kunde anses strida mot ifrågavarande restriktiva föreskrifter, därest det icke kunde visas, att de skulle leda till ett tillstånd av permanent konkurrenslöshet. En kod kunde på frivillighetens väg antagas av vilken näringsgren som helst för att underställas presidentens godkännande eller ock kunde, i brist på frivillig överenskommelse, kod för viss näringsgren upprättas på presidentens eget initiativ eller i anledning av inkommet klagomål över att förhållanden stridande mot det allmännas intresse eller mot återuppbyggnadspolitikens syften vore rådande inom näringsgrenen. Importrestriktioner. Vare sig p å eget initiativ eller på grund av klagomål från viss organisation eller grupp, som ställt sig lagens föreskrifter till efterrättelse, över att varor importerades under sådana förhållanden, att föreskrifterna i en kod gjordes ineffektiva eller kodens vidmakthållande äventyrades, kunde presidenten enligt par. 3 : e låta verkställa undersökning av saken genom Förenta staternas tariffkommission. I enlighet härmed kunde utfärdas förbud mot införsel, annorledes än mot erhållen licens, av vara konkurrerande med inhemsk produkt, som framställts med iakttagande av kodernas föreskrifter. Frivilliga överenskommelser. Enligt par. 4: a bemyndigades presidenten att ingå överenskommelser med eller fastställa frivilliga överenskommelser mellan personer sysselsatta i en näringsgren eller industri, arbetarorganisationer, yrkesföreningar samt andra föreningar eller grupper hänförande sig till viss näringsgren eller industri, därest han ansåge dylika överenskommelser ägnade att främja lagens syfte och de icke avsåge att främja monopol, att undanröja eller undertrycka smärre företag och ej heller leda till utövande av mannamån gentemot sådana. Det är med stöd av dessa bestämmelser, som — i avvaktan på koders upprättande — en provisorisk överenskommelse, benämnd »President's Reemployment Agreement», träffades med den övervägande majoriteten av arbetsgivare inom industri och handel angående iakttagande av vissa regler i fråga om arbetstid, arbetslön m. m. Denna överenskommelse förlängdes successivt, tills den slutligen ersattes av godkända koder. Straffbestämmelser, överträdelser av föreskrifter i godkända koder skulle straffas med böter upp till 500 dollars, och varje dag av fortsatt överträdelse räknades som u p p r e p a d förseelse. Den myndighet, som handlade frågor om illojal konk u r r e n s (Federal Trade Commission), hade att på u p p d r a g av presidenten verkställa undersökningar rörande förekommande fall av överträdelser. Under form a v »injunction» kunde jämväl inledas rättsligt förfarande till förebyggande eller stävjande av överträdelser. Licenstvång. Såsom redan omnämnts, bemyndigades presidenten (i paragraf 4 : b) att vid behov föreskriva licenstvång för företag till skydd mot illojal konk u r r e n s . Han kunde göra bruk av denna sin befogenhet i fråga om varje n ä r i n g eller industri, inom vilken förekomme skadlig (»destructive») löne- eller prisnedsätlning eller andra illojala metoder och där licenstvång av honom ansåges erforderligt för att göra kodernas föreskrifter effektiva »eller eljest för effektuer a n d e av lagens syfte». Vid överträdelse av licensföreskrifterna kunde ådömas böter å högst 500 dollars ävensom fängelsestraff upp till 6 m å n a d e r ; varje dag xiv fortsatt överträdelse räknades som upprepad förseelse.

552 Föreskrifterna om licenstvång gällde endast för ett år och fingo utlöpa den 16 juni 1934 utan att ersättas av andra. Organisationsrätt. I den betydelsefula paragraf 7:a av lagen om industriell återuppbyggnad stadgades, att varje kod, överenskommelse eller licens skulle innehålla bestämmelse om: 1) att arbetstagarna skola hava rätt att organisera sig och att förhandla kollektivt genom av dem själva utsedda representanter samt vara fria från inblandning, hinder eller tvång från arbetsgivares eller deras ombuds sida vid val av representanter ävensom i organisationsarbetet och i fråga om annat gemensamt u p p t r ä d a n d e för förhandling på kollektiv väg eller annan ömsesidig hjälp- eller skyddsverksamhet; 2) att såsom villkor för anställning icke må krävas av arbetstagare eller arbetssökande, att vederbörande ansluter sig till fackförening bildad av arbetsgivaren (Company union) eller avstår från att ansluta sig till, deltaga i u p p r ä t t a n det av eller understödja en arbetarorganisation efter eget val. Standardföreskrifter i fråga om arbetstid, arbetslön m. m. Par. 7: a föreskrev ytterligare, att varje kod skulle innehålla föreskrift om att arbetsgivarna skulle iakttaga den maximiarbetstid, de minimilöner och de övriga arbetsvillkor, som godkänts av presidenten, varigenom alltså denne i m p 1 i c i t c tilldelades befogenhet att i viss utsträckning reglera arbetsvillkoren. Enligt paragraf 7: b uppdrogs åt presidenten att så långt möjligt bereda arbetsgivare och arbetstagare tillfälle att genom ömsesidiga överenskommelser u p p rätta standardföreskrifter beträffande maximiarbetstid och minimilöner samt andra arbetsvillkor. Vidare föreskrevs i par. 7: c, att presidenten efter förutgången undersökning kunde fastställa arbetstid och andra arbetsvillkor i de fall, då överenskommelse härom icke kunnat träffas mellan arbetsgivare och arbetare och då han det oaktat funne lämpligt, att arbetsvillkoren reglerades genom en kod av mera begränsad räckvidd. I samband härmed föreskrevs, att presidenten må k u n n a föreskriva skiljaktiga regler allt efter arbetarnas vana och kunnighet samt med hänsyn till anställningsorten; dock må försök icke göras att införa sådan klassificering efter det utförda arbetets beskaffenhet, som kan vara ägnad att införa m a x i m i likaväl som minimilön. Denna i lagen medgivna möjlighet att framtvinga ett slags kollektivavtal t o r d e dock, enligt.uppgift frän den juridiska divisionen inom återuppbyggnadsadministrationcn, icke ha kommit till användning. I anslutning härtill må ock nämnas en föreskrift i lagens andra del (par. 206), enligt vilken alla kontrakt om utförande av byggnadsarbeten med understöd av det allmänna skola innehålla bestämmelser till tryggande av att, så långt möjligt, de vid sådana arbeten direkt sysselsatta icke medgivas arbeta mer än 30 t i m m a r i veckan. Föreskrifter rörande petroleumindustrien. I paragraf 9 av återuppbyggnadslagen tilldelades slutligen presidenten särskilda befogenheter i fråga om petroleumindustrien. Han kan förbjuda transport i handeln delstaterna emellan och med utlandet av petroleum och produkter därav, vilka framställts eller uttagits från lager i strid mot statliga föreskrifter. Jämväl kan han inför vederbörande myndighet (Interstate Commerce Commission) föranstalta om förhandlingar för fastställandet av rimliga avgifter för oljans transport genom rörsystemet. Slutligen kan h a n träffa anstalter för avskiljande av rörtransportbolag från finansbolag, som genom illojala metoder eller oskäliga avgifter söker skaffa sig monopolställning.

553 Föreskrifter rörande verkställighet, m. m. Enligt par. 10 :a bemyndigades presidenten utfärda erforderliga verkställighetsförordningar, och överträdelse därav bestraffades med böter å högst 500 dollars eller fängelse i högst sex månader. Presidenten kunde tid efter annan upphäva eller modifiera enligt lagen utfärdad förordning, godkänd kod och meddelad licens. II.

Industriell självstyrelse under offentlig kontroll.

Yrkesföreningarna. Den nya industriella ordning, som återuppbyggnadslagen avsåg att införa, baserar sig i hög grad på industriell självstyrelse och skiljer sig därigenom i grunden från såväl det korporativa systemet enligt fascistiskt mönster som från det sovjetryska systemet. I sin diktamen vid lagens promulgation den 10 juni 1933 angav presidenten syftet därmed närmast vara samverkan mellan arbetsgivarna genom anslutning till vad han betecknade såsom »moderna gillen» för de arbetslösas återförande i arbete. Utgångspunkten var alltså en frivillig aktion från de yrkesföreningar, vilka enligt lagen förutsattes skola ansöka hos presidenten om fastställande av koder för resp. näringsgrenar. Det underströks på det kraftigaste i de av vederbörande myndighet (i det följande kallad NRA efter initialerna till den officiella amerikanska benämningen »National Recovery Administration») utfärdade anvisningarna, att det icke tillkomme denna att föreskriva innehållet av de förslag till koder, som underställdes NRA. Initiativet härutinnan väntades komma från industrien själv. Enligt objektiva iakttagares vittnesbörd erfordrades ett högst avsevärt organisationsarbete för att bringa någon större del av industrien in under den nya planen. Vid tidpunkten för lagens antagande beräknades antalet föreningar inom den p å flera tusentals grenar fördelade industrien belöpa sig till c:a 450, vilka delvis konkurrerade med v a r a n d r a om samma yrkesgren och av vilka endast en mycket ringa del kunde betraktas såsom effektiva yrkesföreningar i modern bemärkelse med härför lämpad organisation. Under depressionen hade föreningarnas ställning dessutom i hög grad försvagats genom massutträde av medlemmar. På ledande industriellt håll var man inte blind för de möjligheter lagen erbjöd att få till stånd en reorganisation av yrkesföreningarna, framför allt naturligtvis på grund av den medgivna befrielsen från antitrustlagarnas bestämmelser. Redan vid tiden för lagförslagets behandling i kongressen utsände »National Association of Manufacturers» anvisningar rörande bästa sättet för yrkesföreingar att tillgodogöra sig lagens föreskrifter jämte formulär till mönsterstadgar. Ett omfattande upplysningsarbete r ö r a n d e planen bedrevs också av andra större organisationer, av vilka här endast må nämnas »National Industrial Conference Board». Detta får naturligtvis icke tolkas så, att dessa organisationer, vare sig de företräda arbetsgivarintresset eller ha andra uppgifter, skulle oreserverat ha anslutit sig till den nya planen eller ens ansett huvudsyftet därmed kunna förverkligas i någon större utsträckning. F r å n den förstnämnda föreningens sida gjorde sig exempelvis gällande en bestämd opposition mot de omstridda föreskrifterna om arbetarnas organisationsrätt i återuppbyggnadslagens par. 7: a. Även på en del industriella håll ställde man sig betänksam gentemot de ursprungligen föreslagna bestämmelserna om befrielse frän antitrustlagstiftningen, vilka dock avtrubbades genom den s. k. Borah amendment. Styrelser för övervakande av kodreglernas tillämpning. För att en kod skulle kunna godkännas gällde, som förut nämnts, enligt lagen den fordran i fråga om den initiativtagande yrkesföreningen, att denna icke uppställde några obilliga begränsningar i fråga om medlemskap och att den vore verkligt representativ

554 för vederbörande näringsgren. Detta förutsätter, att från NBA:s sida verkställdes en föregående granskning av föreningens uppgift, karaktär och hela verksamhet och att föreningen även i fortsättningen underställdes viss kontroll. I själva verket har det blivit nödvändigt för NRA att uppställa en hel del p r i n c i p e r och regler för granskningsarbetet och att sålunda i administrativ väg meddela tolkningar av lagens föreskrifter. För att en yrkesförening skall anses representativ för näringsgrenen har man exempelvis krävt, att föreningen skall omfatta minst 50 7o av antalet företag i branschen och 75 % av produktionens resp. omsättningens storlek, något som dock icke gällt såsom absolut regel. Som exempel kan vidare nämnas, att begränsning av medlemskapet till amerikanska medborgare av NRA betraktats som obillig. Efter det att en kod godkänts, antogo föreskriftena däri lags karaktär (standards of fair competition) och tillämpningen av dem lades i h ä n d e r n a på ett i kodspråket under växlande benämningar förekommande organ, vilket officiellt betecknats som »myndighet» (Code Authority) och lämpligen torde kunna benämnas »styrelse». Härigenom tvangs en motsträvig minoritet att vid äventyr av straff underkasta sig majoritetens av presidenten godkända ståndpunkt ifråga om prispolitik, konkurrensmetoder m. m. Detta krävde, att en oavlåtlig tillsyn utövades från styrelsens sida, varvid man dock i första hand framgått på lampornas väg och sökt att genom viten, skiljedom o. s. v. tilltvinga sig respekt för kodreglerna samt endast i yttersta fall tagit sin tillflykt till rättsliga åtgärder. Tillsynen utövades icke ensamt av representanter för vederbörande näringsgren. Flertalet medlemmar av styrelsen ha visserligen uttagits från föreningens ledande kretsar eller utsetts bland utomstående industriledare, men i det stora flertalet fall ha tillkommit ett antal (vanligen två eller tre) av NRA utsedda medlemmar utan rösträtt, i några fall även representanter för arbetarsidan, som likaledes utsetts av NRA, efter förslag av centrala skiljenämnden (National Labor Board) eller annorledes. 1 Industriens egna representanter ha utsetts efter växlande grunder, ofta av vederbörande yrkesförening, i andra fall av NRA, eller på annat sätt. I det hela gäller, att reglerna angående sammansättningen av styrelserna uppvisat en mångfald variationer inom olika näringsgrenar huvudsakligen beroende på den grad av utveckling organisationen nått. 5 De uppgifter, som tillades styrelserna, voro likaledes mycket växlande, men kunde väsentligen sägas bestå i att övervaka tillämpningen av kodernas föreskrifter och avdöma klagomål över förseelser däremot resp. beivra överträdelser, att förmedla förbindelserna med NRA och framlägga förslag till ändringar och jämkningar i samt tillägg till kodreglerna ävensom att verkställa erforderliga statistiska och andra undersökningar. III.

Arbetarnas organisations- och förhandlingsrätt.

Organisationsrätten enligt tidigare lagstiftning. Om äteruppbyggnadslagen med rätta kan betecknas som den ur social synpunkt mest avancerade lagstiftningsåtgärd, som någonsin kommit till stånd i Förenta staterna, så gäller detta icke minst med hänsyn till lagens betydelse för arbetarnas organisationsväsen. Lagen skapade en förbättrad rättsställning för arbetarorganisationerna dels indirekt genom lättnaderna i antitrustlagstiftningen och dels direkt genom att uppställa fordran på vissa obligatoriska föreskrifter i koderna angående 1) rätt till organisation och förhandling på kollektiv väg samt 2) förbud mot »yellow dog contracts», d. v. s. anställningsavtal, genom vilka arbetarna förplikta sig att tillhöra organisation bil1

Angående skiljenämnden se efterföljande. * Arbetsgivarnas, arbetarnas och konsumenternas intressen företräddes i högsta ledningen i NRA av ett industriråd, ett råd för arbetarfrågor och ett konsumentråd. Medlemmarna förutsattes vara eniga om fattade beslut.

555 dad av arbetsgivaren (»company union») eller avstå från anslutning till organisation efter eget val. Under Shermanlagen voro kollektivavtal åtminstone tidigare utsatta för risken att kollidera med de mot produktionsbegränsning och prisreglering riktade föreskrifterna i lagen. I åtskilliga domstolsutslag finnas uttalanden, som implicite rikta sig mot kollektivavtalen såsom i vissa hänseenden oförenliga med det allmännas intresse och stridande mot antitrustlagstiftningen. Genom Claytonlagen förklarades visserligen fackliga organisationer vara lagliga, då de upprättats för ömsesidig hjälpverksamhet och på ett lagligt sätt fullföljde legitima syften. Dessa bestämmelser, vilka på sin tid hälsades av arbetarrörelsen såsom »a charter of liberty», voro emellertid alls icke ägnade att infria rörelsens förhoppningar, såsom också framgick av flera tolkningar meddelade av unionens högsta domstol. På ledande arbetarhåll och även i en del andra kretsar h a r också tidigare rått den uppfattningen, att antitrustlagarna av domstolarna givits en tolkning, som snarare verkat hämmande på arbetarorganisationerna än på de monopolistiska tendenserna inom industrien. Vid prövning av organisationernas laglighet har, menar man, domstolen strängt hållit sig till lagens bokstav och begränsat sig till frågan, huruvida försök förelegat att uppställa hinder (»restraint») för interstatlig handel samt huruvida hindret varit »direkt och väsentligt». Därest så befunnits vara fallet, har organisationen ansetts olaglig, även om dess egentliga syfte varit att tillförsäkra medlemmarna förbättrade arbetsvillkor, Å andra sidan hänvisas till att så mäktiga industriella sammanslutningar som stål- och skotrusterna av högsta domstolen förklarats vara förenliga med Shermanlagen. Emellertid hade redan före den nya lagens tillkomst det rättsliga läget förskjutit sig i en för arbetarnas organisalionssträvanden gynnsam riktning. Dels hade rätten till organisation och förhandling på kollektiv väg kommit alt betraktas såsom en av domstolarna icke bestridd princip, dels hade år 1932 antagits en mot »yellow dog contracts» riktad särskild lag, Norris-La Guardia-lagen. 1 lagen om järnvägspersonal den 20 maj 1926 stadgas bl. a. förbud för förvaltningen att utöva »inblandning, påverkan eller tvång» (interference, influence or coercion) gentemot personal i organisationsarbetet eller vid val av representanter. I etl enhälligt utslag år 1930 av unionens högsta domstol berörande kontorspersonal vid järnvägarna, 1 uttalas följande under hänvisning till ett tidigare utslag: »Lagligheten av kollektiv aktion å de anställdas sida för tillvaratagande av deras egna intressen kan icke bestridas. Det har länge varit erkänt, att anställda ha rätt att organisera sig för avhjälpande av orättvisa förhållanden och främjande av överenskommelser med arbetsgivarna r ö r a n d e lönesatser och arbetsvillkor.» (Texas and New Orleans Railway Co. v. Brotherhood of Railway and Steamship Clerks, 281 U. S. 548.) I fråga om inblandning i personalens organisationssträvanden meddelade dessutom domstolen vissa tolkningar, enligt vilka bl. a. förbudet mot »påverkan» icke skulle anses utgöra hinder för att förvaltningen stod i förbindelse och meddelade sig med personalen på »vänskaplig» fot; uttrycket »påverkan» vore att anse som liktydigt med »påtryckning». Genom Norris-La Guardia-lagen fråntogs unionsdomstolarna rätt att framtvinga efterlevnad av »yellow dog»-avtal eller ingripa till skydd för dem. Förbudet begränsade sig emellertid till unionens domstolar, varför det alltjämt stod öppet att anlita delstaternas domstolsväsen för inskridande i anledning av dylika avtal mot anställda och fackliga organisationers funktionärer. Organisations- och förhandlingsrätten enligt återuppbyggnadslagen. I olika h ä r b e r ö r d a hänseenden skapade återuppbyggnadslagen ett betydligt förbättrat rätts1

I anslutning till lagen den 20 maj 1926.

556 läge för arbetarnas organisationer genom att organisations- och förhandlingsrätten inskrevs såsom en obligatorisk beståndsdel av den nya arbetsrätten (koderna) ävensom omgärdades med vissa garantier samt genom att avtal av »yellow dog»-typen förklarades olagliga. Organisations- och förhandlingsrättens inskrivning i koderna förlänade densamma karaktären av lagligt skyddad rätt inom de näringsgrenar, för vilka koder fastställts att gälla, och för kränkning därav stipulerade lagen bötesstraff. I lagen stadgades vidare, att arbetarna skola ha rätt till kollektiv förhandling »genom av dem själva utsedda representanter». Härigenom tillerkändes arbetarna, såsom en konsekvens av den kollektiva förhandlingsrättens princip, full frihet i valet av representanter, oberoende av om dessa tillhöra arbetsstyrkan vid det eller de företag förhandlingarna gälla eller icke. Föreskriften möttes emellertid strax av opposition från en del av landets arbetsgivare, vilka, även om de i princip godkände den kollektiva förhandlingsrätten, dock föredrogo att förhandla med representanter för sina egna anställda, såsom i stor utsträckning praktiseras inom den amerikanska industrien; enligt lagen stod det också fritt att föra förhandlingar på denna basis eller på annan, bredare sådan. Perspektivet av en allmänt genomförd organisation efter »horisontella» linjer tedde sig för dessa arbetsgivare såsom skrämmande, en inställning som är förklarlig bl. a. med hänsyn till den relativt ringa utbredning det nationella organisationsväsendet nått i Förenta staterna. Genom uttalanden frän auktoritativt håll gjordes det emellertid snart nog klart, att bestämmelserna i fråga icke kunde tolkas på annat sätt än att arbetarna i visst företag ägde efter fritt val utse representanter ur egen krets eller från annat häll. Så skedde genom en av chefen för NRA och administrationens juridiska rådgivare den 23 augusti 1933 utsänd gemensam förklaring rörande innebörden av vissa föreskrifter i par. 7:a av återuppbyggnadslagen. Vad slutligen beträffar det i nya lagen meddelade förbudet mot avtal av »yellow dog»-typen, var detta absolut. Anmärkas må, att förbudet riktade sig mot tvångsanslutning till en av arbetsgivaren bildad sammanslutning bland arbetarna vid visst företag (company union), men däremot icke mot »closed shop agreements», d. v. s. avtal om tvångsanslutning till arbetarnas egna organisationer. Avtal av den senare typen synas i allmänhet ha tolererats av domstolarna, särskilt i den mån de icke voro ägnade att medföra ett faktiskt monopol på arbetsmarknaden inom ett samhälle; dock förefanns risk för kollision med unionslagstiftningen (Shermanlagen). Påpekas må därjämte att ursprungligen lagen icke utgjorde hinder för förekomsten av sådana »company unions», som voro grundade på den frivilliga anslutningens princip. IV.

Provisoriska överenskommelsen om återintagning av arbetare.

Mot slutet av juli 1933 igångsattes en intensiv kampanj för att få den förutnämnda »President's Reemployment Agreement» allmänt antagen inom industrien och affärslivet. Ett huvudmotiv härför var att öka köpförmågan bland arbetarna och motverka följderna av det ekonomiska bakslag, som inträffat i tredje veckan av juli. Jämväl önskade man pä detta sätt pådriva förberedelsearbetet för kodlagstiftningen. Överenskommelsens innehåll, överenskommelsen bekantgjordes den 20 juli 1933 och hade sålunda utarbetats redan innan det väntade bakslaget på engrosmarknaden inträffade. I själva verket uppgavs från officiellt håll, att den framgått ur föregående veckolånga rådplägningar. De olika punkterna i överenskommelsen refereras här nedan jämte vissa officiella »uttolkningar» därav:

557 1) Arbete av barn under 16 år förbjöds med vissa undantag, nämligen för barn i åldern 14—16 år i annat arbete än industriell tillverkning, dock högst 3 timmar om dagen mellan kl. 7 f. m. och 7 e. m. samt förutsatt, att skolgången icke hindrades därigenom. 2) Maximiarbetstid för kontors- och affärsanställda ävensom för trafikpersonal 1 skulle vara 40 timmar i veckan, men affärstiden fick icke nedsättas under 52 timmar i veckan, såvida icke kortare affärstid gällde före den 1 juli 1933. Enligt officiella tolkningen innefattades följande kategorier av anställda u n d e r föreskrifterna i denna p u n k t : personal i rak- och frisérsalonger samt i skönhetsinstitut, diskpersonal, chaufförer och kuskar, hisspersonal, vakter, bärare, restaurangpersonal, personal vid bensinstationer och tillfällig hjälp i hemmen. Affärstiden fick nedsättas under föreskrivna minimum, om detta förfarande överensstämde med praxis under mindre bråd säsong och icke medförde reduktion av personalens lön, per vecka räknat. Någon maximal affärstid föreskrevs icke. 3) Maximiarbetstid för fabriksarbetare och hantverkare skulle vara 35 timmar i veckan och 8 timmar om dagen med rätt att arbeta upp till 40 timmar i veckan under sex veckor av den tid överenskommelsen gällde. 4) Maximitidsföreskrifterna skulle icke tillämpas å företag sysselsättande mindre än 2 anställda i samhällen med mindre än 2 500 invånare, som icke utgöra delar av större industricentra; 2 apotekare och anställda med högre utbildning (professional persons employed in their profession); personal i ledande ställning med mer än 35 dollars i veckan; personal sysselsatt med arbete, som icke tål uppskov, inkl. reparationsarbete; fackutbildad personal vid kontinuerlig drift, där arbetstidsinskränkningen oundvikligt skulle medföra produktionsminskning. För övertiden skulle betalas minst 33 Vs % tillägg. Enligt officiella uttolkningen fordrades, för att en person i ledande ställning med mer än 35 dollars i veckan skulle kunna undantagas från maximitidsföreskriften, endast att han huvudsakligen, men icke nödvändigtvis uteslutande, utövade ledande funktion. Vidare bestämdes, att till anställda med högre utbildning skulle räknas journalister, sjuksköterskor, sjukhusassistenter m. fl. 5) Minimilön för kontors- och affärsanställda skulle vara 15 dollars i veckan i städer med mer än 500 000 invånare och (inom detaljhandeln k o n k u r r e r a n d e ) förorter till dessa städer samt lägre belopp allt efter stadens storlek; i samhällen med mindre än 2 500 invånare skulle veckolönen höjas med 20 7c, dock ej nödvändigt över 12 dollars. Minimiföreskrifterna ägde, enligt den officiella uttolkningen, icke tillämpning å lärlingar, som den 1 augusti 1933 voro anställda medelst kontrakt; som lärling ansågs icke den, som genomgått lärlingsutbildning inom vederbörande industri. 6) Minimilön för fabriksarbetare och hantverkare skulle vara 40 cents i timmen, om icke lönen var lägre den 15 juli 1929, i vilket fall den lägre lönen skulle gälla, såvida den icke understeg 30 cents. Dessa minima skulle gälla som garanterad timlön vid ackordsarbete. 7) Förutvarande lönesatser (vare sig per timme, dag, vecka eller annan t i d ) , som överstego angivna minima, fingo ej nedsättas, även om arbetstiden förkortades på grund av överenskommelsen. I stället skulle lönen i dylikt fall ökas p å grundval av en »rättvis reglering av lönesatserna», gällande detta, enligt officiella 1 3

Järnvägarna omfattades dock icke av avtalet. Om senare medgiven befrielse belt och hållet från överenskommelsen för företag å mindre orter, sysselsättande mindre än 6 anställda, se efterföljande.

558 uttolkningen, endast timlönesatser. Reglering behövde icke leda till att den gamla löneinkomsten, p e r vecka räknat, bibehölles, särskilt icke i de fall, då arbetstiden förut varit abnormt lång på grund av säsong- och andra särskilda förhållanden, eller då timlönen kort tid förut höjts. En »rättvis» reglering av timlönen på sådan grund erbjöd givetvis högst avsevärda svårigheter och några fasta regler kunde icke uppställas. Såsom lämplig grundval för regleringen hänvisades emellertid till veckoförtjänsten efter förut gällande timlön vid normal arbetstillgång inom vederbörande industri. Såsom andra faktorer, lämpliga att tagas med i beräkning, angåvos: timlönens storlek jämförd med genomsnittliga timlönen inom industrien i fråga; k o n k u r r e n s från a n d r a arbetsgivares eller andra näringsgrenars sida; förekomsten av en sedan länge etablerad lönedifferens. Hade arbetsgivaren ingått kollektivavtal med en arbetarorganisation och mötte svårigheter att få den avtalade lönesatsen omreglerad på basis av kortare arbetstid, kunde arbetsgivaren hos NRA göra ansökan om undantag från överenskommelsen med anlitande av samma procedur, som gällare vid ansökan om suspension från viss föreskrift på grund av att en »svår och oundviklig börda» pålades genom överenskommelsen (se nedan p . 14). 8) Någon förevändning fick icke tillgripas för att »gäcka överenskommelsens anda och mening», vilken bl. a. var att öka sysselsättningen genom en universell pakt (covenant), undanröja hindren för handelsutbytet samt att förkorta arbetstiden och höja lönerna för den kortare arbetsveckan till den nivå, som fordras för uppehället. 9) Intet varupris fick höjas utöver det, som gällde den 1 juli 1933, mer än som erfordrades på grund av ökade produktions-, ersättnings- och fakturakostnader samt skatter och andra utgifter i samband med jordbrukshjälpen. Vid dylika prisförhöjningar skulle vederbörlig hänsyn tagas till sannolik ökning av omsättningen, och uppskörtning av allmänheten skulle undvikas. Var det den 1 juli 1933 gällande priset att anse som abnormt lågt (distress p r i c e ) , fick enligt officiella uttolkningen det vid sagda tid beräknade verkliga kostnadspriset läggas till grund för den medgivna prisförhöjningen. 10) Vederbörande förband sig att stödja och gynna firmor, som likaledes undertecknat överenskommelsen och inregistrerats som medlemmar av NRA; samt 11) Att verka för upprättande av kod för vederbörande näringsgren. Förslag härtill borde insändas snarast möjligt och senast den 1 september 1933. 12) Då kontrakt före den 16 juni 1933 slutits om inköp till visst pris av vara att levereras under överenskommelsens giltighetstid, förpliktade sig vederbörande att vidtaga lämplig justering av priset för mötande av kostnadsökning, förorsakad av överenskommelsen eller av fastställd kod. 13) överenskommelsen u p p h ö r d e att gälla, då kod fastställts för vederbörande näringsgren eller, efter NRA:s beprövande, då förslag till kod ingivits och bestämmelse däri införts i överenskommelsen att gälla i stället för dess föreskrifter. Enligt officiella uttolkningen förväntades det, att alla arbetsgivare, som icke omfattades av redan godkända koder, undertecknade överenskommelsen, varefter substitution av kodreglerna ägde rum, i den mån sådana fastställdes eller NRA, i avvaktan på fastställelse, fattade beslut om deras införande i överenskommelsen. 14) Var och en, som önskade deltaga i överenskommelsen, men gjorde gällande, att viss föreskrift däri på grund av särskilda omständigheter pålade honom en »svår och oundviklig börda» (great and unavoidable h a r d s h i p ) , kunde bliva delaktig av överenskommelsen genom att underteckna densamma och bringa den i verkställighet samt därefter ansöka om suspension av föreskriften i fråga i avvaktan p å en summarisk undersökning av NRA, förutsatt att han samtyckte till att foga sig i det beslut, som framgick ur undersökningen.

559 Enligt den officiella uttolkningen avsågs med dessa föreskrifter icke att medgiva undantag för arbetsgivare gruppvis utan endast för individuella företagare. Slutligen förklarades överenskommelsen vara ingången i kraft av par. 4:a i lagen om industriell återuppbyggnad och underställd de villkor, som gällde enligt par. 7:a (organisations- och förhandlingsrätt för arbetarna) och 10 :b (rätt för presidenten att ändra enligt lagen utfärdad förordning m. m.). överenskommelsens omfattning. Den provisoriska överenskommelsen avsåg icke alt omfatta: 1) fria yrken; 2) i allmän tjänst anställda; 3) jordbruksarbetare; 4) hembiträden; 5) handelsagenter, såvida de icke vore anställda mot viss grundlön eller garanterad ersättning. Icke heller järnvägspersonal omfattades av överenskommelsen, lika litet som gruvarbetare. Enligt en annan undantagsbestämmelse kunde arbetslönen nedsättas under fastställt minimum och arbetstiden förlängas utöver maximum för äldre personer med nedsatt arbetsförmåga, i fysiskt och psykiskt avseende defekta m. fl., såvida arbetsgivaren erhöll tillstånd därtill av vederbörande statliga tillsynsmyndighet. Slutligen medgavs, genom en av unionens president den 23 oktober 1933 utfärdad förordning, allmänt undantag från överenskommelsen för smärre företag inom den lokala detaljhandeln och industrien (högst 5 anställda) i samhällen med mindre än 2 500 invånare, gällande detta dock icke de större städernas förorter. I samband härmed löstes de smärre företagen även från »icke frivilligt åtagna förpliktelser» enligt godkända koder, varigenom kodlagstiftningens ursprungliga karaktär av allmänt gällande norm inom vederbörande näringsgren (standard of fair competition) i icke ringa utsträckning modifierades. Att en oskäligt tung börda kunde komma att läggas på den mindre företagsamheten, särskilt genom de rigorösa föreskrifterna i den provisoriska överenskommelsen, var icke oförutsett inom den högsta ledningen av NRA. Klagomål över missbruk och illojal tillämpning av överenskommelsen uppgivas i veckotidningen »The Nation» ha inströmmat i hundratusental och arbetet med siktning och prövning av denna massa hotade uppenbarligen att växa administrationen över huvudet. Villkor för erhållande av »Blå örnens» emblem. Den 27 juli 1933 utsändes från Washington med posten skrivelser ställda »till varje arbetsgivare» med åtföljande exemplar av texten till överenskommelsen och uppmaning att återsända densamma, vederbörligen undertecknad. Det framhölls i skrivelsen, att, om föreskrifterna i överenskommelsen skulle visa sig vara alltför betungande för någon grupp av arbetsgivare, detta kunde avhjälpas genom att skyndsamt ingiva förslag till upprättande av kod. överenskommelsen var avfattad att gälla endast till årets slut. Efter att ha underskrivit överenskommelsen och bragt den i verkställighet kunde arbetsgivaren mot avgivande av särskild förbindelse (certificate of compliance) å posten inlösa det emblem med »Blå örnens» bild, som berättigade honom till medlemskap i NBA-organisationen. Möjligheten för arbetsgivarna att erhålla lättnader var visserligen lämnad öppen, men därmed avsågs endast enstaka undantagsfall (p. 14 i överenskommelsen), varjämte det förutsattes, att överenskommelsen först undertecknades och att sedan, efter inhämtat samtycke av vederbörande yrkesförening eller handelskammare, ansökan om rättelse ingavs till NRA. I avvaktan på beslutet kunde klaganden mot interimsförbindelse förskaffa sig ett emblem att förses med överskriften »provisoriskt», men vid avslag å ansökningen skulle överenskommelsen till alla delar oförändrad träda i kraft. Från förpliktelsen kunde arbetsgivaren icke befria sig

560 genom att av eget initiativ återställa emblemet, utan löpte han städse risk att inför vederbörande kontrollinstanser ställas till ansvar för överträdelse. Att metoder sådana som de nu beskrivna kommo till användning får väl huvudsakligen förklaras därmed, att man till varje pris ville driva på förberedelsearbetet för kodlagstiftningen. Därför tilläts det också, såsom förut framhållits (p. 13 av överenskommelsen), att ersätta överenskommelsens föreskrifter om arbetstid och arbetslön med ingivet och ännu icke slutbehandlat förslag till kodregler, förutsatt att förslaget av NRA befanns svara mot överenskommelsens »andemening». Denna utväg anlitades också av många under den tid fram till slutet av september, då ansökan härom fick ingivas —• detta i trots av de icke alldeles säkra utsikterna för att de »substituerade» kodreglerna skulle definitivt godkännas. V.

Tillsyn över lagstiftningens efterlevnad.

Att i orterna övervaka tillämpningen av den provisoriska överenskommelsen lades i händerna på särskilda kontrollnämnder (NRA Compliance Boards), för vilka instruktioner utfärdades den 12 september 1933. Dessas uppgift var att verka på upplysningens, förlikningens och medlingens väg. I anledning av inkomna klagomål ägde de fatta vissa beslut, men de voro icke i besittning av någon tvångsmakt. I yttersta fall sträckte sig deras befogenhet endast till att förorda, att »Blå Örnens» emblem fråntoges den felande arbetsgivaren. Icke heller hade dessa nämnder tillsvidare att befatta sig med tillämpningen av godkända koder, vilken närmast lades i händerna på resp. kodstyrelser, såsom redan nämnts. Vad beträffar arbetstvister, skulle dessa handläggas av en den 5 augusti 1933 upprättad central skiljenämnd (National Labor Board) med paritetisk sammansättning, varom mera i det följande. Kontrollnämnderna bibehölles i den nya organisation för kodreglernas tillämpning, vilken efter hand kom till stånd och som erhöll en fastare utformning vid slutet av 1933. Enligt denna nya ordning tillkom det närmast kodstyrelserna att behandla klagomål över illojal konkurrens. Däremot ansågos de endast undantagsvis lämpade att handlägga tvister rörande arbetsförhållandena, för vilka upprättats nyssnämnda centrala skiljenämnd. Enligt en kommuniké den 6 december tillsattes för varje delstat en särskild myndighet (State Director) för behandling av klagomål över bristande efterlevnad av kodreglerna. Uppgiften begränsade sig till att verka på upplysningens och förhandlingens väg. Att vidtaga rättsliga åtgärder i anledning av klagomål tillkom icke dessa myndigheter, utan ankom enligt återuppbyggnadslagen på justitieministern resp. Federal Trade Commission. Vid sidan av den nya myndigheten upprättades inom varje delstat en nämnd (State Adjustment Board), bestående av en representant för det allmänna, en representant för industrien och en representant för arbetarna. Nämnden skulle söka medla i de fall, då »State Director» icke lyckats få uppgörelse till stånd. Visade sig medlingsförsöket fruktlöst, gick ärendet vidare till NRA:s centrala kontrollnämnd (National Compliance Board), som efter eget beprövande hänvisade det till justitieministern eller Federal Trade Commission för rättsliga åtgärders vidtagande. Den organiserade arbetarrörelsen framställde vid upprepade tillfällen krav på representation i kodstyrelserna, ett krav som ju icke kunde anses tillgodosett genom den skärpta statskontroll, som infördes genom nyssnämnda anordningar. Vid närmare eftertanke torde man ha ställt sig betänksam inför konsekvenserna av ett bifall till kravet, varigenom ju arbetarparten skulle kallas att under ansvar deltaga i beslut om frågor av rent ekonomisk innebörd.

561 VI.

Centrala skiljenämnden för arbetstvister.

Inför den hotfulla konstellation, som uppkom på arbetsmarknaden genom motsättningen mellan »company unions» och arbetarnas egna fackliga organisationer, nödgades regeringen till allt längre gående ingripanden. Såsom instrument härför betjänade den sig av en den 5 augusti 1933 u p p r ä t t a d centralnämnd för arbetarfrågor (National Labor Board) med ursprunglig uppgift att pröva, sammanjämka och avgöra meningsskiljaktigheter och tvister angående tolkningen av den provisoriska överenskommelsen. Någon bindande verkan tillkom dock icke nämndens beslut. Nämnden, som intog en självständig ställning inom NRA-organisalionen, kom sedermera att beklädas med allt vidsträcktare befogenheter för ingripande i arbetstvister samt utbyggdes med ett nät av distriktsnämnder (Regional Labor Boards) ävensom med lokalnämnder. Genom eii förordning den 19 december 1933 tillerkändes centralnämnden motsvarande befogenheter med avseende å fastställda industrikoder som med avseende ä provisoriska överenskommelsen, varjämte den i allmänhet bekläddes med uppgiften att bilägga konflikter pä arbetsmarknaden. Närmare bestämt angåvos nämndens uppgifter i förordningen sålunda: a) att genom medling, förlikning eller skiljedom bilägga alla tvister mellan arbetsgivare och arbetare, som vore ägnade att motverka syftet med återuppbyggnadslagen, dock så att nämnden kunde vägra taga befattning med tvist, i fråga om vilken procedur enligt överenskommelse, industrikod eller unionslag icke åberopats; b) att upprätta lokala och distriktsnämnder med paritetisk representation för arbetsgivare och arbetare, samt att till dessa överlåta sådana befogenheter och sådan territoriell jurisdiktion, som nämnden kunde bestämma; c) att ändra beslut av lokala och distriktsnämnder, då det allmännas intresse så krävde. För tryggande av arbelarpartens rätt att jämlikt återuppbyggnadslagen upprätta egna organisationer och genom efter fritt val utsedda egna representanter förhandla med arbetsgivaren på kollektiv grund, a n o r d n a d e nämnden i ett antal fall, där så ansågs påkallat, val i orterna under nämndens egen tillsyn. Arbetarna fingo därvid genom hemlig omröstning avgöra vilken organisation de önskade ansluta sig till resp. vilka representanter de önskade utse för förhandlingars förande. Valen mötte svårigheter i åtskilliga fall, av vilka de mest bekanta voro de vid Weirton Steel Company i Weirton (West Virginia) och E. G. Budd Manufacturing Company (motorfabrik) i Philadelphia (Pennsylvania), uppkomna. I Weirtonfallet skred bolaget, i trots av en med centralnämnden träffad överenskommelse, till upprättande av »company union» genom val u n d e r bolagets kontroll samt vägrade träffa sådana anstalter (bl. a. genom lönelistors u t l ä m n a n d e ) , som erfordras för alt val under nämndens tillsyn skall kunna anställas. I Buddfallet upprättade bolaget likaledes »company union», samt vägrade erkänna som förhandlande part en bland arbetarna bildad filial av American Federation of Labor. Svårigheter av detta slag föranledde utfärdandet av en förordning den 1 februari 1934, enligt vilken bestämdes följande: 1. Då centralnämnden funne, att ett avsevärt antal (a substantial number) av d e anställda eller av viss grupp anställda i företag eller avdelning därav anmodat nämnden anställa val för utseende av representanter för kollektiv förhandling, skulle nämnden träffa anstalter för valet och under uteslutande egen kontroll övervaka detsamma enligt regler, som nämnden bestämde. Därefter skulle nämnden skyndsamt offentliggöra namnen å de med enkel majoritet valda representanterna, vilka därigenom utsetts att företräda samtliga till deltagande i valet berättigade. 36—II. 352871

562 2. Då nämnden genom anställd undersökning eller p å grund av val funne, att majoriteten av de hos en arbetsgivare anställda eller av viss grupp anställda utsett representanter, med iakttagande av föreskrifterna i par. 7:a av återuppbyggnadslagen, och delgivit arbetsgivaren namnen å representanterna samt nämnden sedermera p å grund av klagomål eller av eget initiativ konstaterat, att arbetsgivaren vägrat erkänna eller förhandla med de utsedda eller eljest vägrade ställa sig föreskrifterna i sagda par. 7:a till efterrättelse, skulle nämnden skyndsamt delgiva detta till chefen för NRA. Samtidigt med förordningen utsändes av NRA en kommuniké, i vilken det bl. a. hette, att de av en majoritet valda »därigenom utselts att företräda samtliga anställda». Detta torde emellertid icke ha varit avsett i förordningen; de valda skulle endast företräda sådana anställda, för vilka valanordningen träffats. Redan den 4 februari 1934 utsändes också en ny kommuniké, i vilken bl. a. förklarades, att »valet av majoritetsrepresentanter icke inskränkte eller på något sätt begränsade rätten för minoritetsgrupper av anställda eller av enskilda anställda att förhandla med arbetsgivaren». Detta stod också i överensstämmelse med en tolkning, som NRA:s ledning tidigare meddelat av föreskrifterna i par. 7:a av återuppbyggnadslagen. Principen om majoritets- eller proportionell representation var ock ett av tvisteämnena vid den mot slutet av mars 1934 genom presidentens ingripande lösta konflikten inom automobilindustrien. Enligt uppgörelsen skulle, därest olika sammanslutningar (exempelvis både fackförening och »company union») funnos, i en förhandlingsdelegation varje grupp vara representerad proportionellt efter sitt medlemstal. Fackföreningarna erhöllo alltså icke den av dem eftersträvade exklusiva representationsrätten, grundad på majoritetsprincip. Sedermera avkunnade emellertid den till »National Labor Relations Board> omdöpta centrala skiljenämnden ett beslut, varigenom den av presidenten knäsatta principen om olika arbetarsammanslutningars inom ett och samma företag representationsrätt p r o rata parte åsidosattes och majoritetsregeln i stället uttryckligen fastslogs såsom den normerande. Innebörden härav blev, att den arbetarsammanslutning, som hade de flesta medlemmarna, tillerkändes en exklusiv rätt att representera samtliga arbetare inom företaget. VII.

Allmänna opinionens inställning till NRA och den växande kritiken.

Vid början av 1934 föreföll NRA att ha tagit ganska fast rot i det amerikanska samhällslivet. Av 20 miljoner inom industrien och affärslivet sysselsatta personer, som beräknades skola omfattas av kodsystemet, hade i mars 1934 c:a 90 % • underställts godkända koder. Bland utanför stående verksamhetsgrenar må nämnas järnvägsdrift, jordbruk, huslig tjänst, fria yrken (delvis) och arbete i det allmännas tjänst. Vid möte i Washington med representanter för kodstyrelserna förklarade p r e sidenten den 5 mars 1934, att »den nya organisationen måste bliva bestående för återstoden av vår livstid, så att vi aldrig mer tillåta de sociala förhållanden att existera, vilka läto stora delar av vär befolkning leva på en mot amerikansk tradition stridande nivå och som medgåvo en orättvis fördelning av förmögenhet och makt». Intet tvivel kan heller råda därom, att uppmaningen till samverkan under den »Blå örnens» emblem ursprungligen mötte en entusiastisk anslutning. Enligt traditionell amerikansk metod kunde regeringen till en början framgångsrikt vädja till offervilligheten och det ideellt likaväl som nationalekonomiskt betonade intresset av medverkan i återhämtningsprogrammet. Att det i verkligheten var fråga om ett inskridande på tvångets väg för arbetsförhållandenas reglering hölls mera i bakgrunden och torde först efter h a n d ha kommit att stå klart för affärs-

563 världen liksom för allmänheten. Detta är sä mycket mera förklarligt, som den legala och konstitutionella befogenheten av ett tvångsinskridande var synnerligen omstridd, ända intill dess den 8 januari 1934 med knapp majoritet erhölls ett utslag av högsta unionsdomstolen, vilket kunde åberopas för tvångsprincipen. I själva verket fick regeringen länge hjälpa sig fram med provisoriska utläggningar, då det gällde att hävda inskridandets laglighet, exempelvis i fråga om företag med lokalt begränsat verksamhetsområde. Gentemot ett utslag av unionella distriktsdomstolen i Florida den 2 december 1933 gjordes sålunda bl. a. gällande, att avgiven förbindelse enligt provisoriska överenskommelsen (certificate of compliance) skapade en juridisk förpliktelse att efterkomma kod, som fastställts för vederbörande näringsgren. Ett uttryck för samma tankegång finner man i en av presidenten den 14 mars 1934 utfärdad förordning, enligt vilken entreprenad å beställning för regeringens räkning icke kunde erhållas, med m i n d r e sökanden genom skriftlig förbindelse förpliktat sig att efterkomma kod, som fastställts för vederbörande näringsgren, resp. den provisoriska överenskommelsen, därest kod ännu icke fastställts. Emellertid framkommo ungefär samtidigt uppseendeväckande skildringar av lagens ineffektivitet och speciellt av arbetsgivarnas ofta framgångsrika strävanden att göra föreskrifterna om fria organisationer och kollektiv förhandlingsrätt illusoriska. De lokala kontrollnämnderna och övriga organ för NRA beskylldes ock för att vara släpphänta och alltför eftergivna för arbetsgivarna. Allt sedan sommaren 1933 hade det tid efter annan blåst u p p till storm mot den nya institutionen och inför all den likgiltighet eller öppna fientlighet, som även på officiellt håll visades densamma, är det förklarligt, att särskilt mindre företagare underläto att iakttaga kodreglerna. Vid besök hos NRA:s distriktsorgan i Indianapolis, Indiana, i september 1934, upplystes, att av småaffärer och restauranger endast 5 % ställde sig till efterrättelse återuppbyggnadslagens föreskrifter om arbetstid och arbetslöner. Härtill kom också, att överträdelser icke kunde beivras vid de olika delstaternas domstolar, därest icke statlig lag i ämnet kommit till stånd. Det sistnämnda var dock fallet i en del stater. Man kunde ock finna många exempel på att befolkningen ställde sig kritisk eller absolut likgiltig mot programmet. Detta förklaras i första hand därav, att NRA-planen snarare ställde krav på uppoffringar av befolkningens stora massa än medförde någon lättnad i dess existensvillkor. De förut i arbete anställda mera yrkeskunniga arbetarna, som icke kunde draga fördel av minimilöneföreskriflerna, fingo ofta vidkännas en minskning i sina löneinkomster, smärre och medelstora näringsidkare funno sin existens hotad av de i skydd av kodlagstiftningen framträdande monopoltendenserna, och konsumentintresset såsom sådant k u n d e icke undgå att bliva lidande på den med planen nödvändigtvis förenade prisstegringen. För konsumentintresset gjorde Consumers' Advisory Board inom NRA sig till en uppmärksammad tolk genom att den 4 mars 1934 med hot om avgång framtvinga offentliggörandet av en rapport, som skulle visa, att under kodsystemet köpkraften icke hållit jämna steg med prisstegringen; ur fjorton koder anfördes bevis på alltför höga vinster, obefogade prisökningar och monopolistisk priskontroll. Den stora konservativa pressen ställde sig övervägande kritisk mot återuppbyggnadslagen, vars verkningar f. ö. till en början knappt kunde överskådas, men som misstänktes för att leda till byråkratisering av det ekonomiska livet. Hearst r i k t a d e i sin press upprepade attacker mot NRA, som han påstod vara hinderlig för återhämtningen. I den radikala liksom i den i politiskt hänseende mer självständiga tidskriftslitteraturen angrep man kodsystemet för dess monopoliseringstendenser. Belåtenheten med NRA var huvudsakligen att finna bland storindustriens och den organiserade varuhandelns företagare — dock långt ifrån bland alla —, vi-

564 dare bland de lägst avlönade arbetarna och slutligen givetvis ock bland det icke ringa antal, som genom återintagning i arbete bereddes en anständig bärgning. Som tolk för storindustrien och den större affärsvärlden uttalade ordföranden i Förenta staternas handelskammare Henri I. Harriman, inför handelskammarmötet i Washington den 1—4 maj 1934, »att lagen uträttat mycket gott, att många skadliga affärsmetoder avlägsnats och att grunden lagts för god ordning inom affärslivet». Vad han anmärkte på var, att kodsystemet fått för stor omfattning och att kodföreskrifterna gått för långt i detalj, att som följd av löneförhöjningarna produktionskostnaderna stegrats hastigare än landets konsumtion med åtföljande nedgång i affärsrörelsen och minskning i arbetstillgången, att löneskillnaderna mellan olika distrikt icke varit väl avvägda och framtvingat omläggningar samt att den ökade kostnaden för vissa varor icke stått i riktig proportion till kostnaden för konkurrerande varor med därav följande rubbningar. Också gav han uttryck för farhågor för att lagen skulle leda till alltför sträng kontroll över affärslivet från det allmännas sida. På privat väg anordnade enquéter bland representanter för affärsvärlden visade ungefär samtidigt, att visserligen mycket delade meningar rådde om den nya lagstiftningens gagn, men att dock opinionen på dessa håll s n a r a r e var gynnsamt stämd för lagen än motsatsen. Affärsvärldens sympatier visade sig dock ha en ganska begränsad räckvidd; de gällde helt naturligt närmast det medel den nya lagstiftningen erbjöd att bekämpa illojal konkurrens. Vid nyssnämnda kodstyrelsemöte i Washington i början av mars 1934 riktade president Roosevelt en allvarlig vädjan till industrien att anställa mer arbetare —- faktiskt hade redan på hösten 1933 arbete genom NRA beretts för 23/„ å 3 miljoner personer och uppgifter från våren 1934 visade på än större antal. Presidentens vädjan mötte bland de församlade industri- och affärsmännen ett kompakt motstånd. Två expertkommittéer, som efter mötets slut tillsattes för att utröna möjligheterna av ökad arbetsanställning inom konsumtionsvaru- resp. produktionsvaruindustrierna, uttalade sig i negativ riktning. Endast stål- och automobilindustrierna beviljade självmant 10 % löneförhöjning, medan industrierna eljest förhöllo sig kallsinniga till presidentens vädjan. I själva verket torde de uppriktiga beundrarna av NRA ha befunnit sig i avsevärd minoritet inom befolkningen. Detta var delvis en nödvändig följd av lagstiftningens eget, på en rättvisare inkomstfördelning inriktade syfte, delvis åter en följd av den mot lagstiftningens anda och mening stridande tillämpning, som efter allt att döma föreskrifterna i många fall erhöllo. Det var emellertid de, som det troddes, alltmer framträdande »monopolistiska» tendenserna inom kodsystemet, yttrande sig i produktionsbegränsning och priskartellering, samt de säkerligen mycket överdrivna farhågorna för att smärre företags existens skulle undergrävas, som gåvo signal till den allvarligaste attacken mot NRA. Den till grund för produktionsbegränsningen liggande föreställningen om en fysisk »överproduktion» förklarades vara ogrundad. En för oppositionens lugnande tillsatt kommitté under ordförandeskap av den liberale juristen Darrow framställde en serie överdrivna och delvis obestyrkta anklagelser för monopolism och förtryck mot smärre företag. Även om ohållbarheten av kommitténs flesta påståenden kunde påvisas, torde dock den allmänna opinionen ha tagit starkt intryck av dessa och en grupp senatorer, med Borah i spetsen, uppträdde energiskt till försvar för »the little fellow». Gruppen av senatorer i fråga begagnade frågan om smärre företag som politisk plattform för ett yrkande på antitrustlagstiftningens återställande, om vilket yrkande kunde förutses, att det icke skulle förfela sin verkan på de breda lagrens opinion.

565 VIII. Avveckling av vissa delar av kodsystemet i slutet av 1933 oeh under 1934. Att den provisoriska överenskommelsen och efter denna kodlagstiftningen från början givits en alldeles för stor omfattning och framför allt icke kunde bringas i tillämpning å smärre orter och på landsbygden, framgick snart nog och föranledde en serie av ingripanden från unionsmaktens sida. Omnämnt är redan, att genom en den 23 oktober 1933 utfärdad förordning undantag från provisoriska överenskommelsen liksom från kodlagstiftningen medgavs smärre företag inom den lokala detaljhandeln och industrien (högst 5 anställda) i samhällen med mindre än 2 500 invånare, gällande detta dock icke de större städernas förorter. Genom en förordning den 15 maj 1934 utsträcktes denna undantagsbestämmelse ytterligare. Befrielsen skulle gälla alla företag inom lokalhandeln och lokalindustricn på landsbygden (samhällen med m i n d r e än 2 500 i n v å n a r e ) , oberoende av antalet anställda, dock så att befrielsen icke gällde företag med mer än tre anläggningar. Ä andra sidan begränsades befrielsen till att gälla endast föreskrifter om arbetstid, arbetslön, minimipriser och u p p b ö r d av avgifter för kodadministrationen; den skulle sålunda i fortsättningen icke gälla föreskrifter om barnarbete och regler för lojal konkurrens. Om sålunda kodlagstiftningen visade sig omöjlig att i väsentliga punkter tilllämpa å de smärre orterna, framgår av den förut relaterade uppgiften från Indianapolis, att högst betydande svårigheter även mötte tillämpningen å smärre företag i de mera betydande befolkningscentra i landets inre delar. Omnämnas kan också, att lättnader måste medgivas det i koderna ursprungligen allmänt förbjudna hemarbetet. Genom en den 16 maj 1934 bekantgjord förordning medgavs, retroaktivt och i trots av gällande kodföreskrifter, hemarbete till samma löner som fabriksarbete för personer, som voro oförmögna till arbete i fabrik pä grund av kroppsskada, fysiska defekter, vissa slag av sjukdomar och ålder eller därför att de måste ägna vård åt personer bundna vid sjukbädden o c h invalider. Som villkor för medgivandet gällde frihet från smittosam sjukdom och särskilt tillstånd från vederbörande delstatsmyndighet enligt av unionens arbetsministerium utfärdade instruktioner. Arbetsgivarna skulle föra register över medgivna tillstånd och u n d e r r ä t t a vederbörande kodstyrelse om varje hemarbetares namn och adress. Medgivandet gällde dock icke hemarbete inom livsmedelshandeln eller livsmedelsindustrien. Synnerligen belysande för svårigheterna att bringa en lagstiftning av h ä r ifrågavarande karaktär i tillämpning är det motstånd, som mötte föreskrifterna om prisreglering och som efter hand framtvang en mildring och partiell avveckling av prisskyddet för industriella och kommersiella företag. Man r ö r d e här vid en mycket ömtålig punkt i kodsystemet, eftersom det ju framför allt var de konkurrensbegränsande föreskrifterna, som ur företagarnas egen synpunkt gav den nya lagstiftningen dess egentliga värde. Enligt lagens text var det ovisst, om prisreglering vore tillåten. Det däri p å förslag av senator Borah införda förbudet mot »monopol och monopolistiska metoder» kunde sägas ha infogats ganska löst i lagen och enligt vissa uttolkares mening täckte det icke sådana överenskommelser om konkurrensens begränsning, som vid sidan av monopol äro förbjudna i antitrustlagarna. Då nu koderna voro undantagna från bestämmelserna i antitrustlagstiftningen, skulle h ä r a v e contrario k u n n a slutas, att överenskommelser av ifrågavarande slag vore tillåtna. Som ett a v lagens huvudsyften angavs ju också att undanröja illojala konkurrensmetoder. I brist på anvisning i lagen om var gränsen skulle dragas mellan medgiven och icke medgiven konkurrensbegränsning, intog NRA aldrig någon bestämd ställning till frågan om, i vad mån prisreglering på kodlagstiftningens väg kunde anses tillåten. I stället framgick den på experimentell väg och sökte genom en slags

566 lagstiftning in casu fylla luckan i lagens text. Ja, det kan t. o. m. tänkas, att det stundom överlämnats åt slumpen eller förhandlingstaktiken vid kodförhören att bestämma om innehållet av de konkurrensbegränsande föreskrifterna. I koderna hade ursprungligen, vid sidan av bestämmelser som uteslutande riktade sig mot illojal konkurrens, i mycket stor utsträckning införts föreskrifter, som direkt eller indirekt åsyftade en verklig prisreglering. Sistnämnda föreskrifter kunde fördelas på tre grupper, nämligen 1) bestämmelser om minimipriser för olika varor och tjänster, gällande för hela landet eller distriktsvis; 2) förbud mot försäljning under självkostnaden; 3) det s. k. öppna prissystemet. Det sistnämnda systemet, vilket ansågs erbjuda den mest effektiva prisregleringsmetoden, innebar i korthet, att resp. företag voro skyldiga att hos kodstyrelsen eller annat organ inregistrera sina priser, rabatter och övriga försäljningskonditioner och att därefter upprätthålla dessa, intill dess ändring däri trädde i kraft. Innan ändringen trädde i kraft, måste en viss »väntetid» iakttagas, i flertalet fall uppgående till 10 dagar. Konkurrenter voro dock befriade från vänteliden, om de anmälde sig vilja införa nya priser samtidigt med att den inregistrerade prisförändringen trädde i kraft, såvida icke konkurrentpriset understeg det inregistrerade. De taktiska manövrar, som kunde utveckla sig under skydd av det »öppna» prissystemet, undgingo icke allmänhetens uppmärksamhet och Consumers' Advisory Board inom NRA riktade en synnerligen skarp kritik däremot i den förut omnämnda rapport, vars offentliggörande rådet i fråga den 4 mars 1934 framtvang genom hot om avgång. I början slog NRA-ledningen in på politiken att föreskriva officiella minimipriser för tjänster, som utbjudas till allmänheten (t. ex. för tvätt, rakning och klippning, skolagning, garagering och parkering av automobiler m. m . ) . Detta ledde till åtskilliga drastiska episoder och förorsakade, åtminstone indirekt, ett domstolsutslag, genom vilket en fattig skräddare i New Jersey dömdes till fängelse och böter därför, att han begärt 35 cents för pressning av en kostym, medan minimipriset var 40 cents. Kritiken mot NRA:s prispolitik växte nu till storm och föranledde utfärdandet av en förordning den 26 maj 1934, genom vilken suspenderades alla föreskrifter om konkurrensskydd, prisreglering m. m. i koder för yrken tillhörande kategorien »personlig tjänst». Suspensionen gällde icke kodernas föreskrifter om arbetstid, arbetslön eller organisations- och förhandlingsrätt. De allmänna kodföreskrifterna om prisreglering kunde ersättas av lokala eller distriktskoder härom, upprättade på begäran av 85 % av yrkets medlemmar å viss ort. — Förordningen väckte mycket stark opposition från företagen inom resp. yrken och man torde på sina håll ha sökt kompensera sig genom att upprätta lokala prisöverensstämmelser. Prisregleringen inom handel och industri visade sig vara nära nog lika omtvistad och gav bl. a. upphov till en i flera punkter förkrossande kritik frän nationalekonomiskt håll. Oppositionen gällde härvid minst lika mycket det förut omnämnda »öppna» prissystemet som direkt prisreglering genom minimipriser. Efter att först ha ställt sig avvisande mot kritiken, gav regeringen snart nog efter och skred till avveckling gradvis av de prisreglerande föreskrifter, som på konsumenthåll mött det starkaste motståndet. Redan i januari 1934 beslöts att från nya koder provisoriskt avlägsna föreskrifter om »väntetid» enligt det öppna prissystemet, och u n d e r den närmast följande tiden begränsades i nya koder de direkta minimiprisföreskrifterna att gälla för viss tid, då »nödläge» av NRA förklarats r å d a inom en industri på grund av ödeläggande konkurrens. Denna nya kurs i prispolitiken fick sin bekräftelse i ett memorandum av den 7 juni 1934, vilket i pressen hälsades såsom en »andra reträtt» efter förordningen den 26 maj om konkurrensskyddets avskrivning inom yrken av personlig tjänstenatur. Proklamation om »nödläge» skulle gälla för en tid av högst 90 dagar, ö p p e t prissystem medgavs på villkor, att priserna in-

567 registrerades hos ett »konfidentiellt och opartiskt organ» tillhörande kodstyrelsen eller, i brist på sådant, utsett av NRA. Inregistrerade nya priser skulle omedelbart träda i kraft och någon »väntetid» skulle sålunda inte ifrågakomma. De skulle omedelbart delgivas alla industriens medlemmar och dessas kunder, i den mån de begärt fä del därav. Efter de nya prisernas ikraftträdande skulle de icke få höjas — men väl sänkas — inom en tid av 48 timmar, detta för att sätta konkurrenter inom industrien och deras kunder i tillfälle att draga fördel av ett underhud. Standardmässiga kostnadskalkyler skulle uppmuntras, men icke göras obligatoriska, syftet med dem skulle icke vara att fastställa likformiga procenttillägg e. d. medförande en artificiell likformighet i kostnader och priser. — Vid granskning av dessa föreskrifter skall man finna, att de ändock icke skapade fullt tillfredsställande garantier mot påtryckning från en industris sida på besvärliga konkurrenter. Ytterligare är att uppmärksamma, att beslutet den 7 juni 1934 icke ägde tillämpning å redan fastställda koder, utan i fråga om dessa hänvisades till förhandlingar med resp. industrier. Frän flera kodstyrelser inlöpte protester mot den påbörjade raseringen av konkurrensskyddet, vilken kunde befaras göra kodernas föreskrifter om arbetstid och löner mer eller mindre verkningslösa. En ny »reträtt» företogs den 29 juni 1934, då det medgavs anbudsgivare å entreprenader för unionsregeringens, staters och kommuners räkning att underskrida gällande kodpriser med ända upp till 15 7c Enligt en av presidenten till pressen lämnad förklaring skulle det nedsatta anbudet kunna ingivas hemligt lill regeringen, men så snart anbudet brutits, skulle det inregistreras hos kodstyrelsen eller annat vederbörligt organ och därmed bliva gällande även vid entreprenader för enskildas räkning. Härmed syntes vara öppnad möjlighet att göra en bräsch i hela det av NRA uppbyggda prissystemet, gällande detta icke blott industrier med öppet prissystem, utan även andra, där priser fastställts på basis av produktionskostnaderna. Meddelandet härom väckte den största oro i industrikretsar och befarades kunna underminera hela kodsystemet. Farhågorna lugnades emellertid genom en av NRA:s juridiska avdelning offentliggjord tolkning, enligt vilken inregistrering av underbud hos kodstyrelserna i de fall, som avses i förordningen den 29 juni, endast vore att anse såsom upplysningsvis meddelad och utan inverkan på gällande kodpriser. Såsom en allmän anmärkning hade i pressen framhållits, att den administrativa apparat, som tillskapats i NRA, antog sådana proportioner, att det för utomstående icke vore möjligt att erhålla överblick av verksamheten och därpä grunda en saklig kritik. Detta gällde icke minst föreskrifterna om prisreglering, och i fråga om dessa inträffade det t. o. m., att lokala kodstyrelser framgingo på egen hand utan att äga tillräcklig kännedom om de grunder, efter vilka priser skulle bestämmas, eller om övriga hithörande föreskrifter i koderna. Den ur principiell synpunkt viktigaste av de eftergifter åt kraven på nedskärning av NRA:s verksamhet, till vilka regeringen på våren och försommaren 1934 såg sig nödsakad, bestod dock i licentstvångets uppgivande. Såsom redan nämnts gällde föreskrifterna om licenstväng endast för ett år och skulle sålunda utlöpa den 16 juni 1934, därest de icke förnyades. Inför hotet om öppen konflikt inom automobilindustrien i mars var det tal om att använda licensparagrafen såsom påtryckningsmedel, men genom den av presidenten lyckligt fullbordade medlingen bragtes frågan ur världen. NRA-chefen, general Johnson, syntes ännu p å våren 1934 hågad för att i fall av behov framgå med den yttersta stränghet mot överträdelser, varvid ju licenstväng framstod såsom ultima ratio, men längre fram lät han veta, att det kunde vara tillräckligt med den presidenten i lagen tilldelade befogenheten att tvångsvis föreskriva kod för viss industri, ävensom straffbestämmelserna mot överträdelser av kodföreskrifterna. General Johnson

568 hade också städse lagt stor vikt på ett vidsträckt mått av industriell självstyrelse inom kodsystemet och velat undvika en för affärsvärlden förhatlig inblandning i industriens angelägenheter, utöver vad som absolut erfordrades för den i lagen förutsatta kontrollen. I enlighet härmed hade exempelvis rösträtt icke tillerkänts NRA:s representanter i kodstyrelserna, samtidigt som de i fall av behov tänkts inlägga veto mot styrelsens beslut. I sista hand avgörande för regeringens beslut att icke framlägga förslag om förlängning av licenstvånget torde dock ha varit parlamentariskt-taktiska skäl. Borah lät veta att han med ett eventuellt regeringsförslag om fortsatt licenstvång ämnade hopkoppla sitt bebådade förslag om antitrustlagstiftningens återställande, och detta u n d e r den brukliga formen av tillägg (»rider») till licensförslaget, varigenom en plenarbehandling av det Borah'ska förslaget icke kunnat undvikas. Kongressens demokratiska majoritet skulle på så sätt ha ställts inför nödtvånget att i såväl trust- som licensfrågan deklarera en ståndpunkt, som vid 1936 års allmänna val kunnat bliva allt annat än behaglig — vare sig för dem själva eller för regeringen. Ett votum, som kunnat givas ett trustvänligt sken, h a r av tradition varit förhatligt för den amerikanska väljaren, liksom å andra sidan ett votum för licenstvång kunnat tolkas såsom avgivet för ett misstänkt »byråkratvälde». Det är sannolikt närmast av dessa taktiska skäl och inför risken att i kongressen riva upp hela frågan om industrilagstiftningen, som regeringen lät licenstvånget falla. IX.

Affärsvärldens

ändrade inställning till NRA och högsta stolens utslag d e n 27 maj 1935.

unionsdom-

Som inledningen till det senaste skedet i NRA:s växlingsrika historia kan man betrakta den omorganisation av administrationen, som företogs på sensommaren och hösten 1934 och som den 15 oktober åtföljdes av general Johnsons avgång såsom »administrator» och chef för institutionen. Meningen med den nya ordningen var att förenkla administrationen och göra den väldiga apparaten mer överskådlig och lätthanterlig. För detta ändamål skulle det stora antalet koder — c:a 500, oberäknat »supplementära» koder — nedbringas genom sammanslagning av koder för närbesläktade industrier, varefter koderna skulle fördelas på vissa huvudgrupper, nämligen: råvaruindustrier, förädlingsindustrier, »personlig tjänst» och distributionsyrken. Ledningen av NRA:s verksamhet skulle fördelas på tre organ, för 1) rent administrativa, 2) ekonomiskt-politiska och 3) juridiska frågor. Det förstnämnda organet, kallat »National Industrial Recovery Board», sammansattes av fem medlemmar och fick till ordförande Mr. S. Clay Williams, f. d. president i Reynolds Tobacco Co. Det andra organet, kallat »Industrial Emergency Committee», bestod av regeringsledamöter och högre ämbetsmän, fem till antalet, med Mr. Donald R. Richberg såsom verkställande direktör. Detta organ hade att förbereda de lagstiftningsåtgärder, som kunde erfordras i samband med återuppbyggnadslagens utlöpande den 16 juni 1935, samt tilldelades även i övrigt vidsträckta befogenheter med avseende å hela återhämtningsarbetet. Det tredje organet, »Judicial Committee», skulle handlägga mål om överträdelser av koder och andra industriella tvister, undantagandes arbetstvister, som fortfarande föllo under »National Labor Relations Board». Utvecklingen p å hösten 1934 och under den följande vintern förebådade ett omslag i den förut inom industrivärlden i allmänhet gynnsamma stämningen mot NRA, medan den organiserade arbetarrörelsen önskade återuppbyggnadslagen förlängd t. o. m. i skärpt form. Vid årsmötet med American Federation of Labor i San Fransisco i början av oktober 1934 antogos enhälligt en serie resolutioner, vari bl. a. krävdes: att NRA, med vissa ändringar, skulle vidmakthållas för obestämd tid; att koderna skulle

569 kunna modifieras på y r k a n d e av såväl arbetarna som arbetsgivarna och NRA:s ledning; att tillsynen över lagstiftningens tillämpning skulle skiljas från administrationen i övrigt; att regeringen med all makt skulle sörja för efterlevnaden av lagbestämmelserna; att »company unions» skulle förbjudas; att arbetarna skulle beredas en med myndigheterna och arbetsgivarna jämställd plats i återuppbyggnadsarbetet; att tjänsteyrken skulle innefattas under kodlagstiftningen, liksom i viss mån jordbruksarbetarna. Vid slutet av år 1934 förelågo resultaten av en enquéte, som National Industrial Conference Board — en av arbetsgivarna grundad informationscentral — anordnat bland sina medlemmar. Svaren syntes utvisa, att förhållandet mellan arbetsledning och arbetare snarare försämrats än förbättrats under NRA. Likaså anställde Förenta staternas handelskammare en omröstning, vars resultat lågo till grund för överläggningarna vid en av handelskammaren och National Association of Manufacturers anordnad konferens vid White Sulphur Springs, West Virginia, i december 1934. Konferensen förordade återuppbyggnadslagens ersättande med en provisorisk lagstiftning för ett år, innefattande följande p r i n c i p e r : Kodernas fortsatta giltighet och tillkomsten av nya koder skulle göras beroende av vederbörande industriers frivilliga medverkan; koderna skulle innehålla lämpliga föreskrifter angående maximiarbetstid och minimiarbetslöner samt förbud mot barnarbete ävensom bestämmelser, enligt vilka tryggades såväl a r betsgivarnas som arbetarnas intressen genom att arbetarna gåves rätt att förhandla med arbetsgivarna antingen individuellt eller kollektivt, direkt eller genom av dem själva utsedda representanter samt utan användande av skrämseltaktik eller tvång från någotdera hållet; i varje industri, som icke vore underställd kod och där myndigheterna funne, att barnarbete förekomme eller hotade införas eller lönenivån vore sä låg resp. arbetstiden så lång, att levnadsstandarden toge allvarlig skada, förordades en vädjan till vederbörande arbetsgivare att ansöka om upprättande av kod för åvägabringande av rättelse. Varje industri, som så önskade, skulle äga att, med myndigheternas godkännande, upprätta och bringa i tillämpning en kod, och skulle vederbörande industri vara ensam ansvarig för förberedelsearbetet. Existerande koder skulle tillsvidare äga giltighet, men skulle kunna bringas att u p p h ö r a på initiativ av myndigheterna eller vederbörande industri. Den nya lagen skulle endast äga tillämpning å transaktioner i handeln delstaterna emellan eller berörande denna. Kodföreskrifterna skulle utan dröjsmål kunna bringas i verkställighet, överträdelser skulle i första instans beivras av kodstyrelserna, med biträde av d e administrativa myndigheterna då bevis förelåge, samt med tillgripande i sista hand av rättsliga åtgärder. Några särskilda förbindelser skulle icke få avkrävas för att på extra-judiciell väg framtvinga efterlevnad, ej heller skulle emblem (Blå ö r n e n ! ) eller märken fordras såsom villkor för rätten att tillverka eller avyttra varor. Med förbehåll av lämpliga garantier skulle godkända koder vara b i n d a n d e för samtliga medlemmar av vederbörande industri. I budskapet till kongressen den 20 februari 1935 föreslog president Roosevelt, att återuppbyggnadslagen skulle förlängas på två år. I samband härmed föreslogos vissa modifikationer i lagen. Föreskrifterna om förbud mot barnarbete samt om minimilöner och maximiarbetstid skulle bibehållas, rätten till fri organisation för förhandling på kollektiv väg säkert tryggas och g r u n d p r i n c i p e r n a i antitrustlagstiftningen erhålla en mera noggrann tillämpning. Industriella monopol och prisreglering på enskild väg finge icke tolereras; intet monopol skulle få vara privat. Om inom en industri överenskommelse icke k u n d e träffas om en kod, måste oomtvistlig rätt tillkomma regeringen att i varje fall u p p r ä t t a vissa minimistandards för lojal konkurrens i affärstransaktioner och speciellt tillfredsställande standardföreskrifter rörande arbetsförhållandena.

570 Efter att ha mottagit detta budskap förklarade senaten, att den ä m n a d e låta varje beslut om ändrad ny lagstiftning föregås av en ingående undersökning av NRA:s verksamhet och kodernas tillämpning. Som en följd av detta beslut frånträdde Mr. S. Clay Williams, vilken sedan flera månader varit föremål för skarpa attacker från arbetarhåll, sin plats som ordförande i »National Industrial Recovery Board» och fick till efterträdare Mr. Donald B. Richberg. Affärsvärldens ändrade inställning till NRA kom till tydligt uttryck vid årsmötet i Washington med Förenta staternas handelskammare den 29 april—2 mai 1935. I märklig kontrast mot förutvarande ordföranden Henri I. Harrimans uttalanden vid årsmötet 1934 förklarade nu handelskammaren, att återuppbyggnadslagen borde få utlöpa i juni d. å., men att för en noga begränsad tid annan lagstiftning »å provisorisk och frivillig basis» borde träda i stället. I huvudsak synas handelskammarens yrkanden beträffande den nya lagstiftningens innehåll ha sammanfallit med vad som framkom vid den förut refererade konferensen vid White Sulphur Springs i december 1934. Samma dag som handelskammarmötet avslöts, den 2 maj, antog senatens finansutskott med stor majoritet en av Mr. Clark föreslagen resolution, vari yrkades, att NRA skulle förlängas för allenast tio månader, till den 1 april 1936. I Tesolutionen yrkades vidare, att alla föreskrifter i koderna om prisreglering skulle avlägsnas, med undantag för vissa extraktivinduslrier, inom vilka prisreglering vore nödvändig och påkallad av det allmännas intresse, att koder för industrier av uteslutande särstatlig betydelse skulle bringas att u p p h ö r a och att samtliga existerande koder skulle ändras före den 15 juli 1935, så att de bragtes i överensstämmelse med yrkandena i resolutionen. Denna resolution gav olika intresserade ytterligare anledning att precisera sin ställning till lagen. I strid med Förenta staternas handelskammare motsatte sig »Business Committee for NRA Extension» lagens förlängning för endast tio månader eller ett år, vilket betraktades som synnerligen olycksdigert för affärslivet och industrien, samt understödde regeringens förslag om förlängning pä tvä år. Ifrågavarande kommitté representerar 300 000 företag med åtskilliga miljoner arbetare och en årsomsättning å mer än 10 miljarder dollars. Samtidigt mottog president Roosevelt en delegation från »Business Advisory and Planning Council» i handelsministeriet, vilken delegation inom sig räknade flera ledande medlemmar av Förenta staternas handelskammare, bland dem förre ordföranden Henri I. Harriman. Delegationen försäkrade presidenten om sitt stöd såväl i hans strävanden att genomföra en socialförsäkring som beträffande förslaget om återuppbyggnadslagens förlängning på två år. En förlängning p å kortare tid med så väsentliga modifikationer, som från vissa håll påyrkats, skulle leda till bristande efterlevnad, ovisshet och förvirring. Delegationen hänvisade till ett tidigare uttalande av »Business Advisory and Planning Council», gående ut på bl. a. följande: koder skulle godkännas på grundval av ömsesidig överenskommelse mellan presidenten och vederbörande företag, med ansvaret för kodförslagets utarbetande i första hand lagt på företagen; presidenten skulle icke äga befogenhet att mot företagens önskan utfärda föreskrifter om lojal konkurrens; presidenten skulle kunna på egen hand upprätta koder endast i de fall, då han funne förhållandena inom en industri vara sådana, att en reglering vore påkallad i det allmännas intresse. Följande dag besöktes presidenten av styrelsen för American Federation of Labor, som framhöll, att en förlängning av återuppbyggnadslagen för endast tio månader, såsom föreslagits av senatens finansutskott, av arbetarna i landet skulle betraktas såsom ett övergivande av återhämtningspolitiken och som avveckling av återuppbyggnadslagen. Tre fjärdedelar av den arbetande befolkningen skulle berövas förmånerna av organisationsskydd, förbud mot barnarbete, minimilöner och maximiarbetstid, sådana dessa inskrivits i koderna.

571 Ställningen var sålunda nog så förvirrad, då genom ett utslag av unionens högsta domstol den 27 maj 1935 hela läget i grund förändrades. Ytterligare komplicerades situationen därav, att frågan om arbetarnas organisations- och kollektiva förhandlingsrätt alltjämt låg i stöpsleven. I det förut omnämnda Weirtonfallet hade vederbörande distriktsdomstol fällt utslag till förmän för bolagets »company union» och den av National Labor Relations Board hävdade majoritetsregeln vid val av arbetarrepresentanter för underhandling på kollektiv väg hade börjat upprivas av domstolarna. Till försvar för föreningsrätten hade senator Robert F. Wagner föreslagit en lag, innehållande bl. a. förbud mot »company unions» och bestämmelser till skydd för majoritetsprincipen. Utslaget den 27 maj 1935 föranleddes därav, att distriktsdomstolen i östra distriktet dömt två i Brooklyn verksamma grosshandelsfirmor i livsmedelsbranschen (fjäderfä) för överträdelse av vederbörande kod, vilken dom stadfästs av appellationsdomstolen i New York, men överklagats hos högsta unionsdomstolen. Regeringen hade hos högsta domstolen anhållit om granskning av de lägre domstolarnas beslut och tillade uppenbarligen utslaget en prejudicerande betydelse. Av svarandena i det ursprungliga målet gjordes gällande, att koden kommit till stånd genom en mot konstitutionen stridande överlåtelse av lagstiftande makt från kongressens sida samt vidare att den avsäg att reglera affärstransaktioner inom resp. stater, vilket fölle utanför kongressens befogenheter. I dessa två punkter fällde högsta domstolen utslag till förmån för svarandena med den motivering, att kongressen icke till annan kan överlåta sina väsentliga lagstiftande funktioner samt att den, genom lämnat bemyndigande åt presidenten att godkänna och bringa i tillämpning koder, i strid mot konstitutionen överlät sin lagstiftande makt, eftersom ifrågavarande koder i verkligheten vore av lagstiftnings natur. Återuppbyggnadslagens paragraf 3 saknade, förklarade domstolen, motstycke. Den innehöll icke n o r m e r a n d e föreskrifter för något yrke, någon industri eller verksamhet. Den avsåge icke att föreskriva regler att äga tillämpning å vissa faktiska förhållanden, sådana dessa på vederbörlig administrativ väg n ä r m a r e angivits. Paragrafen uppställde icke några normer för lagstiftningen i fråga, bortsett från de allmänna återuppbyggnads-, utjämnings- och äterhämtningssyften, som proklamerats i paragraf 1. Med hänsyn till räckvidden av denna allmänna förklaring och de fätaliga begränsningarna däri, vore presidentens diskretion ä r a befogenhet att godkänna eller av eget initiativ utfärda koder och därmed att stifta lag för handel och industri i landet praktiskt taget oinskränkt. Domstolen ansäg den sålunda givna befogenheten att upprätta koder vara en mot konstitutionen stridande överlåtelse av lagstiftande makt. Den andra huvudpunkt, rörande vilken högsta domstolen hade att träffa avgörande, gällde, huruvida föreskrifterna i vederbörande koder om arbetstid och arbetslön föllo inom kongressens befogenhet att reglera den mellanstatliga handeln. NRA-ledningen påstod, alt arbetskostnaderna inom slakteriindustrien representer a d e 60 7c av produktionskostnaderna; att ett företag, som betalade lägre lön eller nedbragte kostnaderna genom att kräva längre arbetstid, genom denna besparing sattes i stånd att sänka priserna å sina produkter; att detta resulterade i efterfrågan å varor av billigare sort; samt att prisreduktionen medförde en demoralisation av marknaden. Efter att ha konstaterat, att det i förevarande fall endast vore fråga om handel inom en stat — svarandena köpte vanligen sin fågel i New Yorks stad och sålde d e n inom staten, så att transaktionerna i fråga icke hade någon direkt inverkan å den mellanstatliga handeln — uttalade högsta domstolen i fortsättningen: Härav följde synbarligen, att unionsmaktens befogenheter, enligt klausulen om mellanstatlig handel i konstitutionen, förutsattes sträcka sig till u p p r ä t t a n d e t av föreskrifter om reglering av löner och arbetstid i handeln och industrien i n o m staterna över hela landet, varigenom staternas befogenheter att behandla inhem-

572 ska problem bottnande i arbetsförhållandena inom deras eget affärsliv u n d e r t r y c k tes. Det fölle utanför domstolens område att överväga de ekonomiska fördelarna eller nackdelarna av ett dylikt centraliserat system. Det vore tillräckligt konstatera, att unionsförfattningen icke föreskrev något s å d a n t . . . Unionsregeringens befogenheter kunde icke drivas till sådana ytterligheter, att den skillnad, som klausulen om mellanstatlig handel själv uppställde mellan handel »delstaterna emellan» och en stats inre angelägenheter, utplånades. Samma eri n r a n måste göras i fråga om de påståenden, som grundade sig på den allvarliga ekonomiska situation, vilken föranledde återuppbyggnadslagens antagande — prisfallet, nedgången i löner och arbetstillgång samt varumarknadens h o p k r y m p ning. Man h a d e understrukit den stora betydelsen av att vidmakthålla en lönesumma, som skänkte erforderlig stimulans genom att sätta i rörelse »de kumulativa krafter, som verkade i riktning mot affärsverksamhetens expansion». Med all aktning för detta motiv vore det tillräckligt framhålla, att unionsregeringens återhämtningsarbete måste bedrivas på ett sätt, som stode i överensstämmelse med de av författningen givna befogenheterna. Högsta domstolens utlåtande, som var enhälligt, riktade sig mot paragraf 3 i återuppbyggnadslagen och därur härflytande bestämmelser, d. v. s. mot hela kodlagstiftningen. Denna förklarades nu vara stridande mot författningen, varför kodsystemet icke längre uppbars av några lagliga sanktioner. Så långt h a d e icke, såsom av det förut sagda framgår, de industriella organisationer, vilka kritiserat lagen, velat gå. Visserligen h a d e de uttalat sig för att koder upprättades på den ömsesidiga överenskommelsens väg, men bestämmelserna däri skulle dock äga lags karaktär och kunna gentemot tredskande framtvingas på rättslig väg. I rådande läge beslöt man sig för att till den 1 april 1936 förlänga återuppbyggnadslagen i »skelettform», d. v. s. med uteslutande av alla bestämmelser om obligatorisk kodlagstiftning; denna nya lag undertecknades av presidenten den 14 juni. Enligt uppgifter i pressen skulle den nya lagen medgiva frivilliga avtal mellan industrigrupper i viss omfattning och flera storindustrier, såsom stål-, automobil- och beklädnadsindustrierna skulle ha enats om att för egen del upprätthålla de väsentliga kodföreskrifterna. Ordföranden i Förenta staternas handelskammare skulle också ha u p p m a n a t företagare inom olika industrier att tillsvidare bibehålla förut utgående löner och fortsätta med den arbetstid, som tillämpats under kodlagstiftningen. Med undantag möjligen för starkt organiserade industrier förefaller det dock synnerligen tvivelaktigt, om frivilliga överenskommelser skola kunna upprätthållas gentemot företag, som konkurrera på basis av ökad arbetstid och sänkta löner. Inom tidskriftslitteraturen ha redan rapporterats talrika fall av dylik smutskonkurrens, som inom svagt skyddade yrken väl knappast står att hejda. 1 För den ur kraft satta paragraf 7: a i återuppbyggnadslagen h a r dock arbetarklassen erhållit en ersättning i den förut o m n ä m n d a Wagnerbillen, som antagits av kongressen och den 5 juli upphöjts till lag. Genom denna göres National Labor Relations Board till en permanent institution med rätt att påkalla biträde av domstol för genomförande av sina beslut. Bestämmelser meddelas till skydd för arbetarna vid utövandet av rätten till förhandling på kollektiv väg. »Company unions», som stå u n d e r arbetsgivarens kontroll, förbjudas. I fråga om representationsrätt vid förhandlingar stadfästes den förut omnämnda majoritetsregeln. 1 Genom undersökningar, som anställts på initiativ av unionsregeringen, har sedermera konstaterats, att inom flera näringsområden, exempelvis engros- och detaljhandeln, hotell- och restaurantbranschen m. fl. arbetstiden förlängts och lönen nedsatts. I talrika fall ha ock konkurrensmetoder, vilka i återuppbyggnadslagen stämplats såsom illojala, på nytt kommit till användning. Särskilt gäller detta mindre och medelstora företag. Ett 100-tal industrier na hos regeringen ansökt om att få arbeta under frivilligt kodsystem.

573 X.

Kodlagstiftningens verkningar.

Syftet med NRA var, såsom i det inledande kapitlet framhållits, närmast att genom arbetstidens förkortning få till stånd intagning av nya arbetare, med bibehållande i stort sett av förut intjänt veckolön, så att det totala till arbetarna utbetalda lönebeloppet underginge en stegring. Den ökade köpkraft, som uppkomme genom att ett stort antal arbetslösa återbördades till det produktiva livet mot viss minimilön, skulle ock tjäna som en drivfjäder för näringslivets upphjälpande. Som en lämplig mätare ä NBA-planens framgång kan man i första hand betrakta arbetslöshetssiffran. Enligt en av Mr. Donald R. Richberg för presidenten på hösten 1934 framlagd r a p p o r t hade i juni 1934 antalet arbetslösa i Förenta staterna nedgått med 4120 000 jämfört med mars 1933 och med 2 320 000 jämfört med juni 1933. Medan nedgången mellan mars och juni 1933 delvis k u n d e tillskrivas den återhämtning, som framkallats av andra regeringsingripanden, och delvis en väntad ökning i arbetskostnaderna som följd av NRA-programmet, vore nedgången med 2 320 000 under den andra perioden huvudsakligen att tillskriva arbetstidens förkortning enligt kodlagstiftningen. Mellan juni 1933 och juni 1934 förkortades arbetsveckan med c:a 6 timmar i genomsnitt för samtliga industrier, och i juni 1934 uppgick den till i medeltal 37 timmar. Genomsnittliga timlönen ökades mellan juni 1933 och juni 1934 med c:a 26 % och utgjorde 52-2 cents i juni 1934. Denna ökning »vore direkt beroende p å NRA-koderna, emedan efter tidigare depressioner lönesatserna endast höjt sig i ringa grad under återhämtningens första stadium». Trots denna avsevärda ökning av timlönen ökades genomsnittliga veckoinkomsten per individ i förädlingsindustrierna endast med 8-5 %, huvudsakligen beroende på arbetstidens förkortning. Samtidigt stegrades också levnadskostnaderna, varför »fabriksarbetarens genomsnittliga köpkraft praktiskt taget förblev oförändrad, i trots av att han såsom följd av arbetstidens förkortning delat sitt arbete med nya anställda». Detta framgår av den totala summan utbetalda löner inom huvudmassan av industrier, vilken ökades från $ 96 000 000 per vecka i juni 1933 till $ 132 000 000 per vecka i juni 1934, eller med 37-s 7c »Jämföres denna ökning å 37-s % med en stegring i levnadskostnaderna å 9o 7c, återstår i trots av levnadskostnadsstegringen en nettoökning med 25 7c i löntagarnas totala (och reala) köpkraft inom förädlingsindustrien». Arbetarnas andel i nationalinkomsten ökades frön 58-3 7o i juni 1933 till 62-5 % i juni 1934. Det här anförda må kompletteras med arbetsministeriets månatliga indextal (basår 1923—25 = 100) r ö r a n d e dels sysselsättningsgrad och dels utbetald lönesumma inom förädlingsindustrierna för hela perioden 1933—juni 1935. Sysselsättningsindex

Februari Maj Juli Augusti Oktober

Medeltal per månad

Löneindex

60-2 61-1 5H-8 59-9 62-6 66-9 71-5 76-4 80 0 7'.-6 76-2 74-4

73-3 77-7 80-8 82-4 82-5 81-1 7*7 79-5 75-8 78-4 76-8 78-0

78-7 81-2 82-4 82-4 81-1 79-7

39-5 40-2 371 38-8 42-7 472 50-8 56-8 59-1 59-4 55-5 54-5

54-0 00-6 64-8 67-3 67-1 C4-9 (50-5 62-2 58-0 61-0 59-5 632

64-1 69-1 70-7 70-8 68-5 66-5

78-8

4S-5

61-9

574 Vid jämförelse mellan motsvarande månadssiffror för resp. år finner m a n en så gott som oavbrutet fortskridande ökning av såväl sysselsättningsgraden som den utbetalda lönesumman. Arbetslöshetens nedgång och den utbetalda lönesummans ökning inom industrien har givetvis varit ägnad att påverka den industriella produktionens storlek. Här återgives den av Federal Reserve Board utarbetade och efter säsongväxlingar justerade produktionsindex (basår 1923—25 = 100) för varje månad under perioden 1933—juni 1935. Justerad produktionsindex 1933 1934 1935 Januari 65 76 90 Februari 63 80 88 Mars 60 82 86 April 66 85 86 Maj 78 86 84 Juni 93 83 84 Juli 101 74 — Augusti 91 72 _ September 84 69 — Oktober 76 72 — November 71 73 — December 73 85 — Även här kan man i stort sett konstatera förbättring, om också utvecklingen varit ojämn. F ö r att ånyo citera den Bichbergska rapporten, stegrades vidare indextalet för bolagsvinster från — 6 o under första kvartalet 1933 till +33-2 under andra kvartalet 1934. Enligt Standard Statistics Company steg nettovinsten för 506 bolag i olika branscher från $ 157 579 000 under första halvåret 1933 till $ 408 572 000 under andra halvåret 1934, eller med 200 7c, medan för 402 industribolag, tagna ensamt för sig, ökningen uppgick till mer än 600 7c Antalet fallissement från februari till maj 1934 var mer än 40 % lägre än under 1929, »vilket särskilt visar, h u r NRA-koderna verkat skyddande p å smärre företag, bland vilka de flesta fallissementen inträffa». Här må också erinras om sådana verkningar av NRA som barnarbetets avskaffande inom industrien samt den med kodernas hjälp åstadkomna kontrollen över hälsovårds- och säkerhetsstandards. Under kodsystemet kom slutligen mer än fördubbling av yrkes- (arbetsgivar-) organisationerna till stånd, medan American Federation of Labor ökade sitt medlemsantal med mer än 2 miljoner.

B.

Regleringen av jordbrukets produktions- o c h kreditförhållanden. I.

Produktionsplanen för jordbruket.

Prisregleringen för jordbruksprodukter. Vid sina undersökningar av prisförhållandena inom det amerikanska jordbruket hade professor W a r r e n kommit till den slutsatsen, att produktionens storlek icke varit det avgörande för prisgestaltningen. Oberoende av skörderesultatet och av uppfödningens storlek hade marknaden för jordbruksprodukter dragits med i den nedgående pristendens, som med ett visst avbrott omkring mitten av 1920-talet varit utmärkande för denna m a r k n a d alltsedan »fredskrisens» inbrott, överproduktion k u n d e endast sägas ha förelegat i den bemärkelsen, att produktionen av vissa stapelprodukter (majs, vete, fläsk, bomull), som förut varit beroende av export, icke i tillräcklig ut-

575 sträckning anpassat sig efter det förändrade läget på världsmarknaden och därför kommit att drabbas hårdast av prisfallet. Med utgångspunkt härifrån skulle endast tvenne alternativ erbjuda sig för en verklig lösning av jordbruksproblemet: 1) deflationsprocessens radikala fullföljande, med nedskrivning av jordvärdet, likvidation av oräntabla bruk och tvångsexekutioner; eventuellt skulle lättnad häri kunna beredas genom ackordsförfarande under det allmännas tillsyn; eller 2) reflation av produktpriset genom dollarns depreciering till en nivå, som svarar mot dess realvärde under förkrigstiden. I den jordbrukslag (Agricultural Adjustment Act and Emergency F a r m Mortgage Act), som efter långvariga förhandlingar antogs av kongressen vid dess extra ordinarie session och utfärdades den 12 maj 1933, kunde reflationstanken sägas bilda den b ä r a n d e principen. I paragraf 2 förklaras det sålunda vara huvudsyftet med lagen: »1) Att upprätta och vidmakthålla en sådan balans mellan produktion och konsumtion av jordbruksprodukter och sådana marknadsförhållanden, att jordbrukarnas priser återställas till en nivå, som giver jordbruksprodukterna en köpkraft i fråga om jordbrukarnas inköpsartiklar svarande mot jordbruksprodukternas köpkraft u n d e r basperioden. Basperioden i fråga om samtliga jordbruksprodukter utom tobak skall vara förkrigsperioden augusti 1909—juli 1914. I fråga om tobak skall basperioden vara efterkrigsperioden augusti 1919—juli 1929. 2) Att eftersträva en dylik jämvikt i köpkraftsförhållandet genom successiv utjämning av nuvarande differenser däri med så stor skyndsamhet, som befinnes möjlig i betraktande av rådande efterfrågan för konsumtion å inhemska och utländska marknader. 3) Att skydda konsumenternas intresse genom jordbruksproduktionens anpassning till sådan nivå, att den procentuella del av konsumenternas utgifter i detaljhandeln för jordbruksprodukter och därav tillverkade varor, som tillfaller jordbrukaren, icke överstiger den procentuella del, som tillföll jordbrukaren u n d e r förkrigsperioden augusti 1909—juli 1914.» Vidare hade jordbrukslagen i dess tredje del erhållit ett tillägg, det s. k. Thomas amendment, som ur rent teknisk synpunkt kunde synas vara främmande för denna lagstiftning. Härigenom gavs presidenten befogenhet 1) Att genom reservbankerna och Federal Reserve Board träffa överenskommelse om uppköp på fria marknaden av statsobligationer till ett belopp av 3 miljarder dollars utöver bankernas förutvarande innehav. 2) Att i brist p å sådan överenskommelse eller i händelse uppköpen icke ha önskad effekt, föranstalta om utgivande av 3 miljarder statspappersmynt för inlösning av förfallande statsobligationer, återbetalning av upplånade medel samt för uppköp av statsobligationer. 3) Att nedsätta gulddollarns vikt med högst 50 7c ävensom fastställa silverdollarns vikt i visst förhållande till guld och föranstalta om obegränsad utmyntning därav enligt den fastställda proportionen mot guld samt att intill ett belopp av 200 miljoner dollars och efter ett pris av 50 cents per uns mottaga silver i betalning för andra staters skulder till Förenta staterna, vara silvercertifikat kunna utställas. Att syftet med dessa tilläggsbestämmelser bl. a. var att giva presidenten ett vapen i h ä n d e r n a till den vid tiden för lagens tillkomst förestående ekonomiska världskonferensen i London, framgick tydligt nog av ingressen. Enligt denna gäller nämligen såsom förutsättning för den givna befogenhetens utövande: 1) att Förenta staternas utrikeshandel oförmånligt påverkas av utländska valutors dep r e c i e r i n g ; 2) att åtgärder erfordras för reglering och vidmakthållande av amerikanska valutans paritet; 3) att krisläget kräver kreditexpansion; 4) att kreditexpansion erfordras för att genom internationell överenskommelse få till stånd stabilisering vid lämplig nivå av olika länders valutor.

576 Grunddragen av produktionsregleringen. Under 1920-talet befann sig det amerikanska jordbruket i ett tillstånd av permanent betryck, bjärt kontrasterande mot det industriella välståndet; landets ekonomiska läge karakteriserades, enligt •ett av Roosevelt präglat slagord, av å ena sidan blomstring, å den a n d r a förfall (»half boom, and half broke»). Detta föranledde olika förslag till ingripanden från unionsmyndigheternas sida, av vilka det på sin tid mest omtalade var den s. k. Mc Nary-Haugenbillen; dess förnämste förespråkare var George F. Peek, sedermera presidentens konsult i handelstraktatfrågor. Förslaget gick ut på en utjämningsavgift (»equalization fee»), avsedd att hälla exportproducenterna skadeslösa för de förluster de fingo vidkännas till följd av tariffsystemet; härmed var också förenat ett förslag till exportpremier. Under presidentkampanjen 1928 utfäste sig bägge de stora partierna att komma till jordbrukets hjälp, och en av Hoovers första åtgärder var att inkalla kongressen till extra session 1929 för överläggning om förslag till ökat tullskydd m. m. Resultatet blev först och främst den extrema Harwley-Smoot-tariffen, av vilken möjligen industrien, men näppeligen det av export beroende jordbruket kunde draga nytta. Såsom mera värdefull för jordbruket om också dyrbar för statsverket betraktas den på Hoovers initiativ 1929 stiftade Federal Farm Board. Denna institution försågs med ett rörelsekapital å 500 miljoner dollars att användas till marknadsoperationer för jordbruksprisernas stabilisering. De administrativa anordningar, som i samband härmed träffades, voro emellertid icke tillräckligt genomgripande för att ändamålet skulle kunna uppnås. Lån erbjödos jordbruket å produkter, som på vanlig väg fördes i marknaden genom kooperativa föreningar. Samtidigt bemödade sig Farm Board att få farmarna att begränsa sin produktion. Men i saknad av andra medel än övertalningens kunde i stort sett intet uträttas i detta hänseende. Stora förråd av vete, bomull och fläsk hopades i Farm Boards magasiner, och den temporära prisstabilisering, som i alla fall uppnåddes, var ägnad att uppmuntra till fortsatt överproduktion. Slutligen föll marknaden samman och Farm Board måste efter två år själv erkänna, att stödköp för prisernas stabilisering över en längre följd av år voro gagnlösa, så länge ett växande produktionsöverskott fanns. Farm Board fortsatte emellertid att existera och på dess kreditkonto torde kunna skrivas den nytta jordbrukarna haft av att kooperativa försäljningsmetoder kommo till vidsträcktare användning. Under 1932 års presidentkampanj togs jordbruksfrågan om hand av den »brains trust», som växte upp kring Roosevelt. Prof. M. L. Wilson vid Montana State Agricultural College fick tillfälle att utveckla sin »domestic allotment plan», som gick ut pä direkt begränsning av produktionen mot kompensation till jordb r u k a r n a under form av subsidier i proportion till den del av skörden, som erfordrades för konsumtion inom landet. Planen bestred själv sina kostnader, i det att subsidiemedlen skulle uttagas genom en tillverkningsskatt å jordbruksp r o d u k t e r ; över genomförandet av begränsningsplanen förutsattes jordbrukarna skola öva inbördes kontroll. Näst bankmoratoriet var jordbruksfrågan det mest trängande spörsmål, som framställde sig för den nya regeringen. Det gällde nämligen att så långt möjligt få till stånd en produktionsreglering redan till den stundande vårsådden, så att skörden och marknaden under det löpande året därav skulle kunna påverkas. Av flera skäl blev detta dock icke möjligt, såsom strax skall visas; förslaget avlämnades till kongressen den 16 mars, men först den 12 maj kunde presidenten med sin signatur bekräfta beslutet. Dröjsmålet h a r sedermera föranlett utomordentliga ingripanden vid sidan av planen under form av nedplöjning av bomullsplantor, massnedslaktning av svin och grisar m. m. I det närmast följande redogöres för grunddragen av produktionsregleringen, varom föreskrifter meddelades i jordbrukslagens första del; därjämte kommen-

577 teras debatten och agitationen under kongressförhandlingarna. Lagens andra del innehöll bestämmelser om hypoteksreglering och den tredje utgjordes av det Thomas'ska tilläggsförslaget (rörande detta se näst föregående r u b r i k ) . Enligt planen tillförsäkrades jordbrukaren en subsidie i utbyte mot produktionens begränsning. I fråga om metoden för subsidiesystemets tillämpning erhöll jordbruksministern de mest vidsträckta befogenheter, dock så att fyra olika huvudlinjer uppdrogos. För det första kunde ministern föranstalta om utgivning av understöd i proportion till den del av skörden, som erfordrades för konsumtion inom landet i enlighet med p r i n c i p e r n a för »domestic allotment plan». Vidare bemyndigades ministern att av brukare a r r e n d e r a jord för att lämnas obesådd eller för att besås med växtslag, vara överskott icke förefanns. För det tredje innefattades i programmet den s. k. Smithska optionsplanen för bomull. Enligt denna erhöll bomullsodlare, som inskränkte sin areal, optionsrätt till en mot arealbegränsningen svarande kvantitet bomull frän den F a r m Board tillhörande lagerbehållningen. Om bomullspriset steg, erhöll odlaren sin del i den uppkomna vinsten å lagret; föll bomullspriset gick odlaren fri från förlust. För det fjärde kunde ministern med tillverkare, producentföreningar och andra, som h a n d h a d e jordbruksalster och därav tillverkade varor, träffa försäljningsavtal (»marketing agreements»). Dessa avtal bildade en motsvarighet till industrikoderna och medförde liksom dessa befrielse från antitrustlagstiftningen; de kunde avse att reglera priser, produktionskvota, tillförselområden samt förhållandena mellan olika branscher av resp. näringsgrenar. Syftet var att undanröja illojal konkurrens och skipa rättvisa mellan producent-, mellanhands- och konsumentintressena. Parterna i dylika avtal voro berättigade till lån från Reconstruction Finance Corporation. För anskaffning av medel för subsidiepolitiken bemyndigades ministern att pålägga en tillverkningsskatt (»processing tax») å den första industriella bearbetningen av de i regleringen ingående primärprodukterna. Skattesatsen skulle svara mot skillnaden mellan gällande pris å primärprodukten och det värde, som produkten före kriget betingade vid inköp av behovsartiklar för jordbruket (»fair exchange value»); detta pris fastställdes av jordbruksministern. Skatten finge dock icke uppgå till så högt belopp, att konsumtionen av varor, vara överskott förefanns, nedbragtes. Skattelindring kunde medgivas i särskilda fall och hel befrielse gällde för konsumtion i tillverkarens eget hushåll, varjämte restitution beviljades vid leveranser för understödsändamål. För att tillverkarna av h ä r ifrågavarande artiklar icke skulle försättas i ofördelaktig konkurrensställning, bemyndigades jordbruksministern att pålägga varje k o n k u r r e r a n d e vara tillverkningsskatt efter en för ändamålet tillräcklig skattesats. Vid import av skattepliktig vara pålades givetvis en motsvarande avgift, och vid export restituerades skatten. Vid skattebestämmelsernas ikraftträdande förefintliga lager beskattades, såsom om de icke undergått någon bearbetning; härifrån befriades dock på vissa villkor lager i detaljhandeln. Den mycket omfattande apparat, som sålunda tillskapats för kontroll över det amerikanska jordbruket, kunde, åtminstone inom ett på privatkapitalism uppbyggt samhälle, sägas vara av revolutionerande natur på grund av det djupt gående ingripandet i samhällslivets olika funktioner. Visserligen k u n d e den förutsatta medverkan från den enskilda jordbrukarens sida sägas vara frivillig; d e t stod honom fritt att mottaga den erbjudna kompensationen för produktionsbegränsningen eller icke. Men om han vägrade att samverka med myndigheterna, avskars han från ekonomiskt understöd av det allmänna. Än mera genomgripande var systemet med avtal för förädlare av jordbruksp r o d u k t e r . Härigenom lades det i regeringens hand att på tvångets väg genomföra produktions- och försäljningsavtal med tillverkarna. Jordbruksministern 37—II. 352S71

578 bemyndigades nämligen att utfärda licenser för tillverkare och att i n d r a g a dessa vid överträdelse av föreskrifterna i avtalet. U n d e r det förberedande stadiet stöddes förslaget av ledande jordbruksorganisationer, men ordförandena i jordbruksutskotten inom kongressens bägge hus vägrade att ställa sig bakom detsamma. Tanken på en produktionsbegränsning var främmande för allmänna uppfattningen och tedde sig osympatisk särskilt för j o r d b r u k a r n a . Vad som låg brukarna om hjärtat var att få ett slut p å tvångsexekutionerna, understöd av det allmänna för skuldräntors erläggande och en kraftig prisstegring. Av den radikala flygeln i Farmers Union krävdes med hot om våldsamheter statsgaranti för »produktionskostnaderna» •— ett föga väl övertänkt förslag. På detta håll föredrog man en direkt prisreglering framför den indirekta, som åsyftades i förslaget. Under kongressförhandlingarna riktade sig oppositionen först och främst mot de praktiskt taget diktatoriska befogenheter, som lagts i jordbruksministerns händer, och mot det orättvisa i att beskatta städernas konsumenter vid en tid, då dessas köpkraft redan allvarligt nedsatts. Det betecknades vidare som »sabotage» att erlägga arrendeavgift för obrukad jord, när i landet funnos så många, som måste lida hunger. En effektiv administration skulle ställa sig högst dyrbar och besvärlig, och det bleve svårt att förhindra kringgåendet av bestämmelsern a ; såsom ett v a r n a n d e exempel erinrades om spritförbudet. Därjämte anmärktes, att förslaget vore stridande mot konstitutionen, farligt och revolutionärt samt dessutom ägnat att förfela sitt syfte. Mest högljudd var oppositionen från kvarnägarnas och köttpackarnas håll, vilka hade att erlägga den skatt, med vilken subsidierna skulle bestridas. Under den fortsatta behandlingen av jordbruksbillen drevs alltjämt i farmardistrikten agitation däremot med strejkorganisatören Milo Reno i spetsen. Sannolikt hade också billen huvudsakligen det Thomas'ska tilläggsförslaget och de likaledes tillagda bestämmelserna om hypotekslättnader att tacka för att ett positivt beslut kom till stånd. Vid tiden för beslutet hade Förenta staterna redan de facto frånträtt guldmyntfoten — vilket skedde den 19 april samtidigt med att Roosevelt accepterade Thomas'ska förslaget — och en kraftig prisstegring å jordbruksprodukter hade satt in. I högre grad än någon annan av de Rooseveltska reformerna hade jordbruksregleringen karaktären av ett experiment. I det förslaget åtföljande budskapet till kongressen yttrade presidenten bl. a. följande: »Ur ingående undersökningar och rådplägningar med företrädare för olika åskådningar har framgått en plan, som giver stora förhoppningar om ett gott resultat. Jag vill öppet säga ifrån, att detta betecknar en ny och förut icke beträdd väg, och jag vill lika uppriktigt säga, att förhållanden utan föregående motstycke kräva, att nya medel tagas u n d e r omprövning för jordbrukets r ä d d a n d e . Om planen efter att ha ställts p å vederbörligt prov icke skulle frambringa de önskade resultaten, skall jag vara den förste att erkänna det och anvisa nya utvägar.» Arealbegränsningen och exportpolitiken. Enligt paragraf 12: b av jordbrukslagen skulle inkomsten av tillverkningsskatten bl. a. användas till marknadernas utvidgning och avlägsnandet av överskott på jordbruksprodukter. Detta var en av de få föreskrifter i lagen, som gällde exportpolitiken, och den gav knappast mer än en antydan om, huru denna politik kunde komma att gestaltas. I själva verket var frågan om dispositionen av exportöverskottet det mest ödesdigra problem, som uppställt sig för det amerikanska jordbruket. En fortsatt exportminskning av den storlek, som inträtt på sista tiden, skulle betyda, att mellan en åttondel och en tiondel av landets åkerareal skulle behöva igenläggas. Sådan situationen gestaltade sig, räknade man i officiella kretsar med en överskjutande areal å 40 å 50 miljoner acres, d. v. s. det femdubbla av hela den sven-

579 ska åkerarealen. Härvid utgick man emellertid från att reduktionen skulle fördela sig proportionellt lika p å olika bruk. En ännu större arealminskning skulle givetvis k u n n a genomföras, om endast den sämsta jorden undantoges från odling. Det jordbruksprogram, som uppställdes av den amerikanska regeringen, räknade på lång sikt med dessa förhållanden. Vad först beträffar de åtgärder, som påkallades av det rådande krisläget, voro dessa direkt inställda på att få till stånd en arealminskning, som svarade mot de skördar, som icke k u n d e finna avsättning inom landet. Räknat i procenttal av skördekvantiteten ävensom i areal skulle enligt kristidsprogrammet minskningen uppgå till följande belopp för stapelexportprodukterna:

Bomull Vete Majs1 Tobak

Procent av skörden 40 15 20 —

Areal (Acres) 15 000 000 7 501)000 20 000 000 500 000

43 000 000

På lång sikt gällde det att taga ställning till frågan, huruvida och i vad mån en produktionsminskning av sådan omfattning skulle göras till en permanent beståndsdel av den amerikanska jordbrukspolitiken och denna sålunda inrikta sig uteslutande på självförsörjning, härmed följande de europeiska industriländernas exempel. Som jordbruksminister Wallace uttryckte sig i ett anförande den 12 december 1933 i Chicago inför femtonde årsmötet med American Farm Bureau Federation, uppställde sig frågan, om landet skulle följa den internationella vägen eller den nationella eller någon kombination mellan bägge. Vilken principiell inställning, som än väljes, synes en mer »aktiv» handelspolitik komma att eftersträvas. Omkring årsskiftet 1933—34 uttalade presidenten följande: »Tiden är nu inne för att taga itu med programmets a n d r a del och att bringa de bägge delarna i samklang — den inhemska anpassningen av produktionen med en sådan effektiv köpkraft i utlandet, som kan fås till stånd genom reciproka tariffuppgörelser, byte och andra internationella överenskommelser.» Som ett exempel på de positiva steg, som togos i riktning mot en mera aktiv exportpolitik för jordbruksprodukter, kan anföras premieringen av veteexport från tre stater i nordväst, nämligen Washington, Oregon och n o r r a Idaho. I dessa stater förefanns ett överskott från 1932 års skörd å 25 miljoner bushels vete, vilket genom Panamakanalen sökte sig väg till landets östra delar och övade tryck på hela den inhemska prisnivån. På initiativ av jordbruksministern träffades ett avtal mellan veteproducenter, spannmålsexportörer och kvarnägare, varigenom upprättades North Pacific Emergency Export Association för överskottets placering utomlands. Enligt överenskommelsen höllos exportörerna av jordbruksadministrationen skadeslösa för skillnaden mellan det på inhemska prisnivån baserade inköpspriset och försäljningspriset på v ä r l d s m a r k n a d e n ; kostn a d e r n a bestredos med inkomsten av den enligt jordbrukslagen utgående tillverkningsskatten. Samtliga transaktioner ombesörjdes på vanlig väg med anlitande av redan befintliga organ och regeringens biträde begränsade sig till förlustriskens övertagande. Slutligen är att erinra om den internationella veteöverenskommelse, som avslöts i London den 30 augusti 1933 av ombud för 21 länder. Enligt denna enades de fyra veteexporterande länderna Canada, Argentina, Australien och Förenta staterna om att begränsa sin export för skördeåret 1933—34 till 560 miljoner bushels och att under därpå näst följande år nedbringa exporten 15 7o under 1

För fläsk räknades med en minskning av 25 %.

580 genomsnittliga exportproduktionen per år för åren 1931—33. De förnämsta importländerna förpliktade sig att icke vidtaga några ytterligare åtgärder för den inhemska produktionens ökning. Vidare förpliktade de sig att släppa efter pä sina kvotsystem och övriga importrestriktioner i riktning mot ett lägre tariffsystem, närhelst det internationella vetepriset nådde 63.08 cents per bushel i guld räknat (svarande mot c:a 90 cents efter då gällande dollarkurs). Av den överenskomna totala exportkvantiteten tilldelades Förenta staterna en kvot av 47 miljoner bushels för skördesäsongen fram till den 1 augusti 1934 och 90 miljoner bushels för säsongen 1934—35.

II.

Kreditregleringsplanen.

Det amerikanska jordbrukets samlade hypoteksskuld uppgavs år 1929 utgöra 9 000 miljoner dollars, varemot svarade ett samlat värde av jordbruksegendomen å 57 000 miljoner dollars, innefattande värdet å jord, byggnader samt levande och döda inventarier. Uppgifter från senare tid utvisa en något lägre hypoteksskuld, nämligen 8 500 miljoner dollars, vartill skulle komma andra skulder, som skulle bringa jordbrukets totala skuldsumma upp till 12 000 miljoner dollars. Denna skuldsumma torde icke kunna anses överdrivet stor. Emellertid måste hänsyn tagas till den katastrofala minskning, som sedan 1930 drabbat alla realvärden i Förenta staterna. Jämväl får hänsyn tagas till, att skulden fördelar sig ganska ojämnt p å olika delar av landet och p å de enskilda bruken. Huvudsyftet med den nya lagstiftningen. I det demokratiska partiprogrammet för valkampanjen 1932 förpliktade sig partiet att stödja »en förbättrad finansiering av jordbrukshypotek förmedelst reorganiserade jordbrukskreditanstalter mot låga räntesatser enligt amorteringsplan, med företräde lämnat åt kredit för äterlösning av exekutivt försålda jordbruk och egnahem». Situationen för hypoteksgäldenärerna blev allt allvarligare, i samma mån som deflationsrörelsen fortskred och nådde sin kritiska punkt vid tiden för det allmänna bankmoratoriet i mars 1933. Med ett pris p å jordbruksprodukter långt understigande produktionskostnaderna blev det omöjligt för gäldenärerna att bestrida räntebetalningarna, för att icke tala om amorteringen. Inför hotet om exekutiva försäljningar, vartill de i sin ordning h å r t beträngda fordringsägarna sågo sig nödsakade, tillspetsades situationen. P å vissa platser tillgrepo farmarna våld för att förhindra exekution, och på olika andra sätt sökte de undgå indrivning p å laglig väg av fordringarna. I vissa stater, och särskilt i Iow r a, kunde man tala om en allmän revolt mot tvångsförsäljningar, och flera guvernörer och lagstiftande församlingar trädde emellan för att giva ett sken av laglighet åt de skuldmoratorier, som förklarats av motsträviga gäldenärer. Försäkringsbolag och andra större innehavare av jordbrukshypotek sågo sig jämväl nödsakade att bevilja moratorier. Läget var liknande för städernas hypoteksgäldenärer, men i regel innehades stadshypoteken av finansinstitut, som voro bättre rustade att tillmötesgå gäldenärerna med beviljande av anstånd. Det blev en av de allra angelägnaste uppgifterna för den i mars 1933 sammanträdande extra sessionen av kongressen att skapa en utväg ur detta läge. Ett av regeringen ingivet förslag i syftet underkastades omarbetning och införlivades såsom en andra del med den jordbrukslag, vilken som nämnt utfärdades den 12 maj (Agricultural Adjustment Act and Emergency Farm Mortgage Act). Kärnpunkten i h ä r ifrågavarande del av lagen utgjordes av bestämmelsen, att u n d e r en tid av högst två år de unionella hypoteksbankerna bemyndigades utgiva obligationer för lämnande av nya lån eller för inlösning av hypotek eller för utbyte av

581 obligationer mot hypotek till ett sammanlagt belopp av 2 000 miljoner dollars, löpande med högst 4 % ränta och garanterade av unionen i vad avser räntan. Huvudsyftet med den nya hypotekslagstiftningen utvecklades p å följande sätt av president Roosevelt i hans diktamen vid lagens promulgation: »Jag har nyss undertecknat jordbrukslagen, vilken innefattar en omreglering av jordbrukets skuldförhållanden. Lagen bereder lättnader icke endast för jordbruksgäldenärerna utan även för kreditorerna. Innehavare av jordbrukshypotek erhålla förmånen av att kunna utbyta dem mot de unionella hypoteksbankernas obligationer, vara räntebetalningarna äro garanterade av Förenta staternas skattkammare. Jordbrukare, vilkas hypotek utbytes mot dessa obligationer, erhålla förmånen av lägre räntesatser och lindrigare betalningsvillkor. Det ligger i hela befolkningens intresse, att förmånerna av lagen utsträckas till alla, som därav äro i behov, och att ingen går förlustig dem på grund av bristande kännedom eller förhastade åtgärder. Därför riktar jag en särskild vädjan till hypotekskreditorer och andra, som ha fordringar på jordbrukare. Allt kommer att göras för att ombesörja verkställigheten på ett skyndsamt, hänsynsfullt och rättvist sätt. Alla förberedelser, som i förväg kunnat träffas av de unionella hypoteksbankerna, ha vidtagits. Ansökningar kunna emellertid icke leda till omedelbar påföljd. Tid erfordras för granskning, värdering och komplettering av ingivna handlingar. Jag riktar därför en trängande hemställan till hypotekskreditorer, att, till dess tillfälle givits att bringa i verkställighet hypoteksföreskrifterna i jordbrukslagen, avstå från inledande av exekutivt förfarande och från åtgärder för att frånhända jordbrukare, som stå i skuld till dem, deras egendom. Jag u p p m a n a r dem att samverka med vederbörande i hypoteksbankerna, ombud för kommissionären för jordbrukslån och med sina gäldenärer bland jordbrukarna för att fä till stånd överenskommelser, som göra exekutiva försäljningar onödiga. Ett sådant tillvägagångssätt står i överensstämmelse med såväl det allmännas plikt som den enskildes intresse.» En andra grundpelare för kreditregleringen bildade jordbrukskreditlagen av den 16 juni 1933 (Farm Credit Act), vilken avsåg att genomföra en nyorganisation av kreditförmedlingen på kooperativ grund. För denna liksom för jordbrukslagens andra del redogöres närmare i det följande. Vid sidan h ä r a v kunna nämnas de provisoriska anstalter, som, väsentligen dock i prisregleringssyfte, träffades för belåning av vissa stapelprodukter. För detta ändamål upprättades den 6 oktober 1933 en särskild organisation i bolagsform, benämnd »Commodity Credit Corporation» med ett begynnelsekapitel å 3 milj. dollars, vilken till en början inriktade sig på att åt odlare utlämna lån å i lagerhus befintlig bomull av 1933 års osålda skörd efter 10 cents p e r p o u n d och mot 4 7o ränta, mot villkor av den odlade arealens begränsning med 40 7c u n d e r 1934 gentemot genomsnittet 1928—1932. Därefter grep man sig an med belåning av majs efter ett pris av 45 cents p e r bushel för handelsduglig vara. Majsen förvarades u n d e r sigill å gården i stater, där lagstiftning fanns om län mot lagerbevis; i andra stater lagrades majsen i offentliga lagerhus. Som säkerhet tjänade lagerbevis; räntan utgjorde 4 %. Som villkor för län gällde även i detta fall, att låntagaren lämnade sin medverkan till produktionsbegränsningsplanen (för majs 20 % u n d e r 1934 gentemot 1932— 33, för grisar 25 % under 1934 gentemot 1/12 1931—1/12 1933). Ett liknande syfte tjänade den »Federal Surplus Relief Corporation», som u p p rättades den 4 oktober 1933 för uppköp massvis av vete, bomull, ull, fläsk, smör m. m. att utdelas bland behövande. Fördelningen skedde med anlitande av livsmedelsdistributörer, som lämnade sin medverkan mot ersättning efter allmännyttiga principer.

582 Kreditregleringen bildade i förening med produktionsregleringen grundvalen för det allmänna återhämtningsprogrammet, i vad detta avsåg jordbruket. De syften, som uppställdes i den nya kreditlagstiftningen, kunde sägas v a r a lika vidsträckta och betydelsefulla som syftena med produktionsregleringen. Avsikten var att genomföra icke blott en omreglering av hypoteksskulden, till den del gäldenärerna voro i mest trängande behov av lättnader, utan även en reorganisation av kreditförmedlingen genom upprättandet av ett nätverk anstalter spridda över hela landet. Som stomme betjänade man sig dels av det bestående unionella hypoteksbanksystemet, dels av ett av unionen upprättat system av anstalter för kreditförmedling på kooperativ grund. Det hela inordnades u n d e r en riksorganisation för jordbrukskredit, vars ledning bekläddes med nästan diktatorisk myndighet. Det bör erinras, att Förenta staterna på detta område hade att återhämta mycket, som förut blivit försummat. Hypotekslättnader m. m. Jordbrukslagen var i dess a n d r a del avsedd att bringa lättnad i den skuldbörda, som påvilar den amerikanska jordbruksegendomen. Under den Hooverska regimen ombesörjdes kreditgivningen åt jordbruket av ett stort antal offentliga och halvt offentliga anstalter. I kraft av de utomordentliga befogenheter, som tilldelades president Roosevelt, indrog denne en del av dessa institutioner, sammanslog och ombildade andra, varjämte genom en i m a r s 1933 utfärdad förordning samtliga jordbrukskreditanstalter sammanfördes under F a r m Credit Administration (»FCA»). Meningen var, att administrationen och dess organ ävensom de anstalter, vilka tillskapats i kraft av jordbrukskreditlagen den 16 juni 1933 (se n e d a n ) , skulle bilda ett nätverk av kreditanstalter, som nådde även den minste brukare i avlägsna jordbrukskommuner. Enligt jordbrukslagen bemyndigades de p å 12 distrikt fördelade unionella hypoteksbankerna (Federal Land Banks) att u n d e r en tid av högst två år utgiva obligationer till ett sammanlagt belopp av 2 000 miljoner dollars för lämnande av nya lån eller för inlösning av hypotek eller för utbyte av obligationer mot hypotek. Räntan, som skulle uppgå till högst 4 % om året, garanterades av unionen, vilken garanti genom beslut av kongressen 1934 utsträcktes även till kapitalet. Utgivningen skedde under medverkan och viss kontroll av den under FCA sorterande kommissionären för jordbrukslån (Farm Loan Commissioner). De unionella hypoteksbankerna bemyndigades vidare att inköpa, nedsätta och omreglera jordbrukshypotek inom en gräns av 50 7o av den intecknade egendomens »normala» värde och 20 % av värdet av permanenta förbättringar därå. F ö r att uppmuntra de unionella hypoteksbankerna att prolongera jordbrukares förfallna skuldförbindelser bemyndigades finansministern att teckna kapital i bankerna till belopp svarande mot beloppet av beviljade prolongationer; härför ställdes ett anslag av 50 miljoner dollars till finansministerns förfogande. Genom en annan föreskrift begränsades räntan å hypotekslån utlämnade av de unionella hypoteksbankerna genom förmedling av jordbrukskreditföreningar samt å nya lån, lämnade före 12 maj 1935, under fem år till 41/» 7c, varjämte ytterligare bestämdes, att, om låntagaren icke brustit i fullgörandet av övriga förpliktelser enligt hypoteket, någon inbetalning av kapitalet icke skulle krävas under en tid av fem år. I de fall, då förluster kunna drabba hypoteksbankerna på grund av räntenedsättningen, föreskrevs ersättning härför ur ett särskilt anslag å 15 miljoner dollars. Vidare skulle enligt jordbrukslagen Reconstruction Finance Corporation ställa till förfogande för kommissionären för jordbrukslän en fond å 200 miljoner dollars, varur skulle utlämnas amorteringslån u p p till 5 000 dollars mot högst 5 % ränta och säkerhet av inteckning i fast och lös egendom, inkl. skörd, intill 75 % av »normala» värdet för följande ä n d a m å l : 1) omreglering av jordbrukarens skuldförhållanden; 2) driftskapital för jordbruk; 3) inlösning eller åter-

583 köp av jordbruksegendom som försålts exekutivt under tiden efter den 1 juli 1931. Ytterligare ställdes till förfogande en fond å 50 milj. dollars såsom hjälp åt jordförbättringsdistrikt för omreglering eller nedsättning av utestående skuld å fullbordade jordförbättringsföretag (torrläggning, bevattning m. m.), vilka efter värdering befunnos vara ekonomiskt bärkraftiga. Därjämte meddelades bestämmelser om förskottering av medel för fullbordandet av liknande företag, som voro u n d e r utförande, med anlitande av en enligt tidigare lagstiftning upprättad jordförbättringsfond. Reorganisationen av kreditförmedlingen. Av icke mindre betydelse för jordbrukskrediten voro de föranstaltningar, som skulle träffas enligt den förut omnämnda jordbrukskreditlagen av den 16 juni 1933. Enligt lagen bemyndigades chefen för FCA att upprätta fyra olika slag av kreditanstalter, nämligen: 1) kreditbolag för produktionskedit (Production Credit Corporations); 2) kreditföreningar för produktionskredit (Production Credit Associations); 3) en centralbank för kooperativa föreningar; samt 4) distriktsbanker för kooperativa föreningar. Tolv olika kreditbolag skulle upprättas, ett i varje stad där en unioneli hypoteksbank h a r sitt säte, med ett begynnelsekapital å 7-5 miljoner, vilket å unionens vägnar skulle tecknas av chefen för FCA. F ö r ändamålet skulle användas en rörlig fond å 120 miljoner dollars bildad av bidrag dels från unionens skattkammare och dels från Reconstruction Finance Corporation. 1 III.

Egnahemskolonier på basis av självförsörjningsprincipen.

Mot produktionsbegränsningen kunde anmärkas, att den på ett likformigt sätt drabbade samtliga jordbruk, oberoende av deras naturliga eller med konst åvägabragta avkastningsförmåga. Såsom slutmål för produktionsregleringsplanen uppställdes emellertid icke en så schematisk behandling av skördeproblemet. Vad man i långa loppet åsyftade, var i stället att få till stånd en nedläggning av mindr e bärkraftiga jordbruk. Härmed följde emellertid nödvändigheten av en omflyttning i stor skala av den amerikanska jordbruksbefolkningen — ett spörsmål, varmed man allvarligt och ivrigt sysselsatt sig i intresserade kretsar. En sådan omflyttning torde i flera landsdelar komma att framställa sig som oundviklig till följd av själva jordnaturens försämring. Skogsskövlingen h a r ända till p å senaste tiden fått fortgå obehindrat och har, särskilt vid vattendragens källor, visat sig vara högst ödesdiger för markens fuktighet. Grundvattnet har i stora delar av Västern nedgått från 20 å 30 fots djup till 40 ä 50 fots djup, varigenom svårigheterna för en normal vattenförsörjning stegrats till det olidliga. Man h a r i vissa stater, framför andra South Dakota, talat om uppkomsten av ett »nytt Sahara». Presidenten syntes en tid låna sitt öra åt vissa förslag om upprättande av ett skogsskyddsbälte i de av torkan härjade staterna, vilka förslag dock visat sig vara fantastiska. Faktiskt är, att ett slags ökensand allt mera vunnit överh a n d e n och för att binda den diskuteras förslag om att beså marken med lämpliga växtslag. En positiv lösning, om också i mindre skala, av omflyttningsproblemet åsyftats med ett anslag av 25 miljoner dollars, som 1933 av kongressen ställdes till förfogande för upprättande av egnahemskolonier på basis av självförsörjningsp r i n c i p e n . I dessa kolonier skall produktion av livsmedel för det egna behovet 1 För bestämmelserna i jordbrukskreditlagen hänvisas närmare till en redogörelse i Sociala Meddelanden årg. 1934, h. 3, sid. 194 o. f.

584 kompletteras med industriell tillverkning. Denna idé, för vilken Roosevelt personligen intresserat sig mycket, erbjuder en motsvarighet till de mångahanda projekt till »inre kolonisation», som praktiseras eller diskuteras i E u r o p a för lösandet av arbetslöshets- och åldersförsörjningsfrågorna. IV.

Produktionsplanens utveckling under 1934 och 1935.

Den svåra missväxten sommaren 1934 drog tillsvidare ett brett streck över produktionsreglerings.planen. På hösten 1934 medgavs, att vete finge odlas på en tredjedel av den förut igenlagda vetearealen och foderväxter på övriga två tredjedelar, och även i fråga om övriga produktionsgrenar (majs och svin) var man betänkt på att släppa efter på planen. Å andra sidan beredde den av missväxten frambragta prisstegringen i stort sett jordbruket en lättnad, som var ägnad att undanskymma betydelsen av en rationell och snar lösning av jordbrukets prisfråga. De av missväxten drabbade landsdelarna bisprungos med erkännansvärd raskhet av unionsregeringen, som för hjälparbetet kunnat betjäna sig av de för helt andra ändamål, d. v. s. för produktionsbegränsningen upprättade administrativa organen. Detta var ägnat att försona allmänheten med den tillskapade stora administrativa apparaten, som i början möttes med stark misstro. I själva verket måste Förenta staterna under innevarande konsumtionsår ända intill säkerhetsgränsen anlita sitt överskjutande förråd av spannmål för att täcka behovet; fodermedel ha t. o. m. måst importeras, varför tullsatserna å dylika provisoriskt suspenderats. Under normala skördeförhållanden räknar man, rimligt nog, alltjämt med överskott av vete, majs, fläsk o. s. v. För att gynna avsättningen av dessa och andra produkter har regeringen slagit in på en liberal handelspolitik och går in för att på ömsesidighetsviigen skapa ett friare handelsutbyte. För ett land som Amerika, vilket befinner sig i det sällsynta läget att vara på samma gäng råvaruexporterande och innehavare av överskottsfordringar på utlandet, framstår ock en sådan tariffpolitik såsom naturlig och av förhållandena nödvändigtvis betingad. I alla de förslag, som frän olika håll framkommit rörande programmet för jordbrukspolitiken under innevarande år, lades också en huvudvikt på exportmarknadernas återvinnande. Såsom lösen för politiken präglade jordbruksminister Wallace uttrycket »kontrollerad expansion». Skördeprogrammet för 1935 tog också sikte på ett beräknat överskott av 1G5 miljoner bushels vete utöver inhemska konsumtionsbehovet, ett motsvarande överskott av 250 miljoner bushels majs samt bomullsskördens ökning med 3 miljoner balar utöver 1934. Denna produktionsökning lämnade alltså marginal för en ökning av exporten. Skulle någon efterfrågan icke förspörjas från utlandets sida, skulle överskottet gå till spannmålsmagasin, vilka man hoppades kunna upprätta som reservoarer för reglering av marknaden. Ett starkt stöd erhöll produktionsregleringen i den övervägande majoritet •— 90 7o —, med vilken bomullsodlarna i december 1934 röstade för prolongering av den s. k. Bankhead-lagen, vilken skärpte regleringen genom att lägga en prohibitiv skatt p å bomull, som utöver fastställt kvantum inlevererades av odlarna till de stationer, där den första förädlingsproceduren (»ginning») verkställdes. Härigenom utsträcktes produktionsbegränsningen till odlare, som icke frivilligt anslutit sig till produktionsplanen. Till skydd för små a r r e n d a t o r e r h a r det föreslagits att undantaga dessa från Bankhead-lagen. — Vid slutet av år 1934 funnos 6V« miljoner balar belånade upp till värde av 12 cents per pound, vara unionens skattkammare kunde tänkas komma att lida förlust vid ett prisfall. Ett nytt förtroendevotum erhöll produktionsplanen den 25 maj 1935, då farmarna med stor majoritet röstade för förlängning av vetekontrollen under åren

585 1936—1939. Orsaken till denna belåtenhet bland producenterna är givetvis att söka däri, att jordbruksprodukternas pris väsentligt stigit och numera synas vara på god väg u p p mot det »pari»pris, vilket uppställts som mål i 1933 års jordbrukslag. Härtill komma också de subsidier för nedlagd odling, som utgå enligt lagen. Den förnämsta orsaken till stegringen i priset p å jordbruksprodukter t o r d e vara att söka i dollardevalveringen och missväxten under 1934. Härmed må dock icke förnekas, att produktionsbegränsningen spelat sin roll, i synnerhet om man betänker att enligt planen subsidier hittills utbetalats till ett sammanlagt belopp å 700 å 800 miljoner dollars. Högsta domstolens utslag den 27 maj 1935 i frågan om NRA:s laglighet h a r även kommit att kasta sin skugga över jordbrukspolitiken. Strax före detta utslag ställdes från regeringshåll i utsikt att dels utsträcka systemet med försäljningsavtal och licenstvång även till alster, som fölle utanför produktionsregleringen för vissa primärprodukter, dels att giva administrationen befogenhet att genomgå tillverkares räkenskaper. Det har befarats, att såsom en följd av utslaget regeringen skulle frånhändas befogenheten att träffa försäljningsavtal med förädlare av jordbruksprodukter, att utfärda licenser för tillverkare samt att pålägga tillverkningsskatt. Detta skulle betyda ett synnerligen svårt slag för hela jordbrukspolitiken. En sådan eventualitet h a r man från jordbruksministeriets sida skickligt sökt undvika genom en serie förslag till ändringar i jordbrukslagen. Jordbruksministerns maktbefogenheter skulle kringskäras och licenstvänget förvandlas till rätt att »förordna» om vissa åtgärder. För all säkerhets skull h a r man också i lagen föreslagit införande av förbud för tillverkare att kräva restitution av tillverkningsskatter, som de erlagt sedan 1933, varjämte föreslagits, icke blott att dessa skatter skulle göras till en av kongressen beviljad pålaga, utan även att de skola äga fortsatt bestånd även om tillvägagångssättet vid skattens uttagande förklarades strida mot konstitutionen. I sak anses det, att, med dessa lagändringar, jordbruksadministrationens befogenheter endast skulle lida föga intrång av högsta domstolens utslag. 1 Samtidigt som högsta unionsdomstolen förklarade systemet med industrikoder vara stridande mot konstitutionen, utdömde domstolen också den av 1934 års kongress antagna Frazier-Lemke lagen om femårigt moratorium för jordbrukarnas hypoteksskulder. Enligt lagen kunde jordbrukaren för fem år befria sig från exekutiv försäljning av sin egendom, detta dock på villkor att han begärde sig i konkurstillstånd, varav alltså skulle ha berörts även övriga kreditorer än hypotekskreditorer, liksom ock leverantörer. Till följd av prisstegringen å jordbruksprodukter, hypoteksräntans nedsättning m. m. har emellertid jordbrukarens läge väsentligt förbättrats, varför moratoriets upphävande icke torde förorsaka några mera omfattande svårigheter. V.

Verkningarna av produktions- och kreditregleringsplanen.

Till belysande av produktions- och kreditregleringsplanens verkningar må anföras följande ur den förut refererade Richbergska rapporten från hösten 1934. Såsom följd av dels regeringens åtgärder, dels den exempellösa torkan u n d e r åren 1932, 1933 och 1934 nedbragtes efter hand överskottslagren av viktigare jordbruksprodukter. Vad bomull beträffar reducerades ett överskott å 13 miljoner balar år 1932 till mindre än 11 miljoner balar i augusti 1934; vetelagren, som 1 Sedan ovanstående skrivits, har kongressen antagit en serie lagändringar i det syfte, som angivits. Det anses ovisst, huruvida högsta unionsdomstolen kommer att lämna grundvalen för jordbrukslagstiftningen orubbad. Tilläggas må, att kongressen utsträckt regleringen till att omfatta potatis, råg och korn.

586 uppgingo till nära 400 miljoner bushels är 1932, nedgingo till c:a 290 miljoner bushels; majslagren, uppgående till 527 miljoner bushels under sommaren 1932, reducerades till 470 miljoner bushels två år senare; och tobakslagren å 2 400 miljoner pund 1932 nedbragtes till 2 200 miljoner pund 1933. För 1935 räknades med ytterligare nedgång i lagerbehållningen till: 6 å 7 miljoner balar bomull, 125 —140 miljoner bushels vete 1 — vilket motsvarar normal tillgång — och i runt tal 100 miljoner bushels majs. Mellan augusti 1933 och juli 1934 utbetalades 311 miljoner dollars såsom subsidier åt jordbrukare, vilka samtyckte till att reducera sin odlingsareal. Tjugoett försäljningsavtal, avseende frukt och grönsaker, avslutades under jordbruksadministrationens auspicier och odlare i 25 stater fingo del av de med avtalen förenade förmånerna, varigenom deras inkomster ökades med 38 miljoner dollars. Genomsnittliga priset å sju olika stapelprodukter inom jordbruket steg från 51 7c av 1910—1914 års nivå i mars 1933 till 116 7c av samma nivå i augusti 1934 eller, med hänsyn tagen till den relativt starkare stegringen (122 %) av jordbrukarnas inköpsartiklar, till 95 7c av förkrigstidens nivå. Under samma period steg, med hänsyn tagen till relationen mot industriartiklar, vete från 39 % till 111 7c, majs från 32 % till 114 7c, bomull från 49 % till 107 %, fläsk från 44 % till 64 7c, smör från 71 % till 96 % o. s. v.; härvid var subsidien icke inräknad. J o r d b r u k a r n a s totala inkomst av spannmål, bomull, frukt och grönsaker, kött, mejeriprodukter och höns, med inräknande av subsidierna, uppgick till 5 083 000 000 dollars 1933—1934, jämfört med 3 881000 000 dollars 1932—1933, under vilken sistnämnda period subsidier icke förekommo. I betraktande av å ena sidan högre priser, å den andra mindre försäljningskvantum, ansågs sannolikt, att inkomsten under år 1934 skulle komma att överstiga föregående års inkomst med c:a 19 7c I trots av förbättringen lämnade detta dock jordbrukarna en avsevärt lägre inkomst än under åren 1923—1929. Ur det synnerligen kritiska läget på våren 1933 hade mer än en miljon jordbruksegendomar räddats från exekutiv försäljning genom hypoteksregleringen. Farm Credit Administration försträckte jordbrukarna och deras organisationer i och för hypoteksreglering m. m. en summa av 1 626 466 000 dollars under fjorton månader slutande med den 31 juli 1934. Med inräknande av lån, som utlämnats före upprättandet av Farm Credit Administration, voro Federal Land Banks och Farm Loan Commissioner (se det föregående) ägare till mera än fjärdedelen av det amerikanska jordbrukets totala skuldsumma, jämfört med 12-i 7c, som den 1 januari 1930 innehades av Federal Land Banks. C.

K r e d i t r e g l e r i n g e n för b o s t a d s - m. fl. f a s t i g h e t e r o c h s a n e r i n g e n a v slumdistrikt.

I. Kreditregleringsplanen för bostadsegnahem. Sedan 1929 hade frågan om bostadskrediten blivit alltmer akut i Förer.ta staterna, sedan det visat sig allt svårare att erhålla dylik kredit på den privata kapitalmarknaden. Hypoteksmarknaden för bostadsfastigheter utövade allt mindre dragningskraft på kapitalet, vilket i stället antingen hölls flytande eller sökte sig andra placeringar. Icke mindre än en fjärdedel av samtliga bostadshypotek resterade för kapital och ränta, och husens ägare befunno sig i ett ytterst beträngt läge. Det framställde sig som den närmaste uppgiften att inskrida till hjälp för egnahemsägare, som i god tro inköpt sina fastigheter och däri placerat sina be1 Uppgifter från försommaren 1935 tyda på, att årets vetelager komma att överskrida den i texten angivna kvantiteten.

587 sparingar, m e n nu löpte fara att förlora sin egendom på grund av hypotekets uppsägning vid förfallotiden och omöjligheten att omplacera det eller p å grund av oförmåga att erlägga ränta och amortering såsom följd av iråkad arbetslöshet. Att här inskrida var uppgiften för den institution, som upprättades u n d e r namn av Home Owners' Loan Corporation. En annan uppgift bestod i upplysningsverksamhet och propaganda bland spararna i landet för att få dem att placera sina pengar i de anstalter, som tjäna egnahemsägarnas lånebehov, vilken u p p gift tillkom de nyupprättade unionella spar- och låneföreningarna (Federal Savings and Loan Associations). Slutligen måste hela finansieringen av egnahemmen ställas på en tryggare basis och organiseras enligt mera enhetliga, sunda och ekonomiska principer, med utvidgade möjligheter för kapitalanskaffning, vilket bildade uppgiften för de redan bestående unionella egnahemslånebankerna (Federal Home Loan Banks). Den samlade skuld, för vilken det amerikanska egnahemsbeståndet häftar, h a r uppskattats till 20 000 miljoner dollars, medan för hela stadshypoteksmassan föreligger en beräkning från 1929, slutande på 37 000 miljoner dollars. Den förstnämnda summan skulle motsvara ungefär hälften av unionens, delstaternas, grevskapens och kommunernas samlade skuld, vilken rört sig omkring 40 000 miljoner dollars. Den skulle uppgå i det närmaste till samma belopp som järnvägarnas och allehanda allmännyttiga företags skuld, vilken utgör omkring 25 000 miljoner dollars. Den belöper sig till mer än det dubbla av jordbrukets hela intecknade skuld, vilken stannat vid 9 000 miljoner dollars. Home Owners' Loan Corporation. Den nyss omnämnda Home Owners' Loan Corporation försågs av unionen med ett kapital å 200 miljoner dollars samt bemyndigades att utfärda 4 % obligationer med 18 års löptid upp till ett belopp av 2 000 miljoner dollars, vara unionen garanterade räntan enligt lag av den 13 juni 1933 (Home Owners' Loan Act). Garantin h a r 1934 utsträckts att omfatta jämväl kapitalet. HOLC:s uppgift var att bereda lättnad åt hypoteksgäldenärer, som råkat i svårighet, och verksamheten gick framför allt ut på att utbyta hypoteken mot de nya obligationerna. I landet funnos omkring tio miljoner bostadsegnahem, av vilka hälften voro intecknade. Då, såsom nyss nämndes, hypotekssumman för dessa fastigheter uppgick till 20 000 miljoner, skulle det, med anv ä n d a n d e av de medel, över vilka Home Owners' Loan Corporation potentiellt förfogade, vara möjligt att omreglera en tiondedel av hypoteken, varmed majoriteten av de mest beträngda gäldenärerna skulle vara hjälpt. Utom det att gäldenären bereddes en lättnad, erhöll hypoteksägaren sä till vida en förmån, att han kom i besittning av ett förstklassigt papper, ställt på innehavaren och lätt säljbart samt praktiskt taget skattefritt. Fastighetsmarknaden kom därigenom också att i mindre grad tryckas av nödtvungna försäljningar, varigenom det kund e väntas att en bättre stämning skulle skapas och finansieringen av nya egnahem stimuleras. Bekanta äro strävandena under den Hooverska administrationen att med hjälp av unionella fonder stödja kapitalmarknaden. Den med unionens hjälp upprättade Reconstruction Finance Corporation hade i slutet av november 1933 under form av lån ställt till förfogande mer än 2 500 miljoner dollars, varav en stor del utlånats till banker, försäkringsbolag, hypoteksbolag samt byggnads- och låneföreningar, för att dessa anstalter, vilka svarat för så gott som all hypoteksbelåning, skulle erhålla en mer likvid ställning och kunna återupptaga sin utlåningsverksamhet i normal utsträckning till lättnad för bl. a. egnahemsägarna. Detta syfte hade emellertid icke uppnåtts. Anstalterna i fråga läto likvidationsprocessen fortgå och många uppsade utestående hypotek, med följd att egnahemslånetagarnas ställning undan för undan försämrades.

588 Likaså kommo under Hooverregimen till stånd de förut omnämnda egnahemslånebankerna, avsedda att fungera såsom kreditanstaltsreserver (jfr reservbankerna och de unionella hypoteksbankerna för jordbruket) för de institutioner, vilka ägnade sig åt egnahemsbelåning, och att förstärka dessas kapitalställning. Egnahemslånebankernas kreditgivning tog ganska stor omfattning och bidrog i sin mån att stödja de anslutna institutionerna och i sista hand hypoteksgäldenärerna. På grund av arbetslöshet och andra ekonomiska förhållanden befunno sig emellertid många egnahemsägare i sådant läge, att ingen reguljär kreditanstalt ville övertaga deras hypotek, även om den egna kapitalinsatsen i hemmet representerade ett relativt betydande belopp. Det var för att bringa hjälp åt dessa, som Home Owners' Loan Corporation upprättades. Korporationen företrädes i varje stat av ett ombud, vartill utses personer med erfarenhet på fastighetsmarknaden och intresse för verksamheten. Var fastigheten intecknad till hela värdet, kom någon hjälpaktion icke i fråga, men i annat fall ombesörjde korporationen omreglering upp till 80 7c av husets värde, såvida hypoteksinnehavaren samtyckte till utbyte av hypoteket mot obligationer. Beloppet av den omreglerade krediten fick icke i något fall överstiga $ 14 000 resp. 80 7c av fastighetens värde. Den fordran korporationen förvärvade intecknades såsom första hypotek samt skulle amorteras, börjande från fjärde året, genom månatliga inbetalningar eller i erforderliga fall per kvartal, halvår eller år u n d e r högst 15 års tid. Räntan skulle utgå med högst 5 % om aret och liberala villkor skulle gälla i fråga om anstånd med dess erläggande liksom i fråga om amorteringen av kapitalet. Resterande skatter och onera samt kostnader för nödiga reparationer och underhåll skulle betalas kontant, förutsatt att transaktionens hela belopp icke översteg 80 7c av fastighetens värde. Samma villkor gällde oberoende av om hypoteksinnehavaren utgjordes av försäkringsbolag, hypoteksbolag, bank, byggnads- och läneförening eller enskild person. För att operationen skulle kunna genomföras fordrades emellertid, som nämnts, att hypoteksinnehavaren gick med på att utbyta hypoteket mot obligationer. På fastigheter, som eljest icke häftade för någon skuld, kunde på samma villkor utlämnas kontanta lån mot säkerhet i inteckning för likvidering av resterande skatter och onera samt för bestridandet av reparations- och underhållskostnader, upp till 50 7o av fastighetsvärdet. Län kunde ock utlämnas för inlösning av hypotek, dock icke utöver 40 7c av fastighetens värde; i någon större utsträckning kunde inlösning icke ske, i brist på erforderliga medel. För sistnämnda lån, vilka jämväl intecknades, kunde räntan få uppgå till G 7c Egnahemsfastigheter, som övergått till annan ägare genom exekutiv försäljning m. m., kunde återvinnas inom två år efter försäljningen, förutsatt att den nya ägaren samtyckte till att i utbyte taga obligationer i likhet med hypoteksinnehavare. F ö r att en fastighet skulle kunna få sina kreditförhållanden omreglerade enligt lagen den 13 juni 1933, gällde, att den innehades med full äganderätt (fee simple) eller på minst 99 års upplåtelse (leasehold) samt att dess värde icke översteg $ 20 000. Den ä fastigheten uppförda byggnaden skulle vara avsedd att rymma högst fyra familjer och skulle av ägaren användas till bostad resp. »homestead». De unionella spar- och låneföreningarna. Syftet med de enligt lagen den 13 juni 1933 upprättade unionella spar- och läneföreningarna var att efter nya linjer och på solid basis organisera kapitalanskaffningen mot egnahemshypotek, med största möjliga trygghet för långivarna och mot en ränta åt dessa, som i det närmaste svarade mot hypotekets. P å föreningarna faller den särskilda uppgiften att framlocka undangömda pengar samt att draga till sig kapital från postsparbanken m. fl. håll, därifrån det med fördel anses kunna dirigeras. Huvudsyftet med långivningen är att be-

589 strida uppskjutna kostnader för underhåll, reparationer och modernisering av existerande hem och även att skaffa kapital för uppförande av nya, varigenom arbetstillfällen skapas och de av byggnadsverksamheten beroende industrierna stimuleras. Vederbörande ledning motsätter sig emellertid bestämt varje artificiell stimulering av egnahemsbildandet, och spekulativa byggnadsföretag komma givetvis icke i fråga för erhållande av lån. Av unionen investerades i föreningarna ett kapital av 100 miljoner dollars, vilket jämte de av enskilda personer i föreningarna insatta medlen (andelarna) skulle utlämnas i egnahemslån. Härutöver skulle erhållas tillskott frän de tolv unionella cgnahemslånebankerna. Föreningarna ingingo nämligen automatiskt såsom medlemmar av dessa banker, på samma sätt som nationalbankerna (affärsbanker) ingå som medlemmar av Federal-Reservebankerna. Såsom medlemmar skulle de teckna aktier i bankerna, till belopp svarande mot 1 7c av föreningarnas utestående lånesumma, minst dock § 1 500. F ö r de lån föreningarna utlämnade ur sina fonder (de av unionen och enskilda tecknade andelarna), skulle de äga rediskonteringsrätt hos egnahemslånebankerna, mot hypoteken som säkerhet. Det av unionen tecknade andelskapitalet i föreningarna skulle motsvaras av lika belopp andelar tecknade av enskilda, intill dess en förenings andelskapital uppgick till $ 200 000, varefter det ansågs att föreningen själv skall kunna sörja för den nödiga fondbildningen. Centralstyrelsen för egnahemslånebankerna (Federal Home Loan Bank Board) hade att utfärda föreskrifter rörande föreningarnas organisation och verksamhet samt tillsynen över dem och tillsatte särskilda tjänstemän för propagandaoch organisationsarbetet. En spar- och låncförening kommer till stånd genom införande i det av Federal Home Loan Bank Board upplagda registret. Såsom villkor för registrering s'kulle bl. a. gälla, att i vederbörande kommun finnes verkligt behov av dylik förening och att dess upprättande icke länder till skada för redan existerande, välskött förening på orten. Som stiftare sökte man intressera personer represent e r a n d e ett flertal skilda intressen, såsom industrien, affärslivet, allmän tjänst, högre och lägre undervisning, fria yrken, pressen, arbetarrörelsen, bankvärlden, fastighetsmäklaryrket m. m. Styrelsen skulle räkna 5 a 15 medlemmar, valda för tre år åt gången. Andelarna skulle lyda å $ 100 och endast kunna överlåtas genom anteckning i föreningens böcker, p å villkor som föreskrivas av styrelsen. Varje andel berättigade till en röst i föreningens angelägenheter, upp till 50 röster för en andelsägare. Av andelarna skulle finnas fem olika typer, nämligen: 1) Andelar, som inbetalas på avbetalningsvägen (Instalment Thrift shares). 2) Andelar, som inbetalas med växlande belopp (Optional Savings shares). 3) Andelar, vara från början inbetalas viss summa såsom placering, avsedd att växa med därå belöpande utdelningar (Prepaid shares). 4) Fullt inbetalade andelar, vara betalas kontant utdelning per halvår (Fullpaid Income shares). 5) Andelar med prioritetsrätt i fråga om föreningens tillgångar, vilka äro reserverade för unionen (Preferred shares). F ö r att registrering skall beviljas skulle gälla vissa minimiföreskrifter om andelstecknarnas antal och beloppet tecknade andelar, olika för orter med olika inv å n a r a n t a l . För orter med högst 10 000 invånare fordrades sålunda minst 30 t e c k n a r e med $ 25 000 andelskapital, varav vid registrerings beviljande skulle inbetalas minst $ 2 500. L å n skulle utlämnas å fastigheter, bestående av egnahemslägenheter eller komb i n e r a d e egnahems- och affärslägenheter, belägna inom 50 engelska mils avstånd från föreningens säte, upp till ett belopp av $ 20 000.

590 För lånen skulle ställas säkerhet i inteckning inom 75 % av fastighetens u p p skattade värde. Lånetiden kunde växla mellan 5 och 20 år, under vilken tid lånet skulle gäldas genom månatliga inbetalningar; amorteringen k u n d e verkställas genom inbetalning å tecknade andelar enligt plan, som sammanföll med amorteringsplanen. Förening förbjöds att mottaga deposita eller driva vanlig bankverksamhet. Såsom medlem av unionell egnahemslånebank skulle föreningen vara berättigad till försträckningar från denna upp till tolvdubbla beloppet av de i banken tecknade andelarna. Föreningens andelar skulle vara skattefria och dess kapital, reservfond, överskott och inkomster befriade från unioneli beskattning samt i fråga om stats-, grevskaps- och kommunalskatter underställda högst samma beskattning, som gäller för andra liknande institutioner. De unionella egnahemslånebankerna. Belåningen av egnahemshypotek i Förenta staterna h a r tidigare företett bilden av en fullkomligt oorganiserad marknad. Med upprättandet av de unionella egnahemslånebankerna togs det första steget till en rationell organisation av denna marknad på en hela landet omfattande basis. Grunderna för bankverksamheten finnas fastställda i en lag av den 22 juli 1932 (Federal Home Loan Bank Act). Landet uppdelades i 12 distrikt med var sin bank, och verksamheten tog sin början den 15 oktober 1932. Inom ett halvt år efter det bankerna öppnats hade låneverksamheten redan tagit en beaktansvärd omfattning. Vid jämförelse med det 1913 upprättade reservbanksystemet för affärsbanker, och de 1916 upprättade unionella hypoteksbankerna för jordbruket finrier man, att den efter mönster h ä r a v bildade organisationen av egnahemslånekrediten bedrivits med vida större skyndsamhet och effekt. Kapitalet h a r dels tecknats av unionen, dels av de till bankerna anslutna kreditanstalterna, vilka huvudsakligen utgöras av byggnads- och låneföreningar, sparbanker och försäkringsbolag samt slutligen de nybildade unionella spar- och läneföreningarna. Egnahemslånebankernas obligationer torde komma att räknas bland de allra bästa säkerheter, som utbjudas på den amerikanska kapitalmarknaden, med första prioritetsrätt i bankernas tillgångar och med dessas solidariska ansvarighet bakom sig. Säkerheten utgöres av förskrivningar av anstalter, som utlåna mot hypotek och som i allmänhet åtnjuta god kreditvärdighet. Ytterligare tillkomm e r egnahemsägarnas egna förskrivningar mot säkerhet i hypotek. Man har därför ansett sig kunna räkna på en synnerligen förmånlig kurs för obligationerna med billiga hypotekslånekostnader såsom resultat. Meningen var, att det kapital, som genom egnahemslånebanksystemet ställes till förfogande för egnahemmen, skulle grunda sig på allmänhetens besparingar. De i spar- och låneföreningar m. fl. liknande institutioner innestående sparmedlen belöpa sig i genomsnitt per konto icke till mer än $ 700. För att detta kapital skulle kunna framlockas och komma hypotekslåneverksamheten till godo, fordrades å ena sidan den yppersta säkerhet och å den andra sidan en organisation av kreditförmedlingen, som i största möjliga utsträckning ställde denna till tjänst för de s p r i d d a hemmens ägare, inklusive spararna själva. Man har tänkt sig, att under normala tider medlen skola uppsamlas på den ordinarie spårvägen samt att vid tider, då penningmarknaden blir ansträngd, egnahemslånebanksystemet skall träda emellan. Egnahemslånebanksystemet h a r framgått ur omfattande förundersökningar och u n d e r många å r varit under debatt i kongressen. Denna under Hooverska regimen genomförda reform har heller icke u n d e r den nya ordningen funnits vara i behov av någon ändring. Systemet anses p å ett fullt tillfredsställande sätt fylla

591. sin uppgift och h a r t. o. m. uppgivits erbjuda det enda medlet för egnahemslånemarknadens stabilisering i Förenta staterna. Lagen den 27 april 193h. Lagen den 13 juni 1933 ändrades sedermera genom en av kongressen antagen och den 27 april 1934 utfärdad lag. Av de nya bestämmelserna äro framför allt följande fem att uppmärksamma. För det första övertog unionsregeringen garanti till såväl kapital som ränta för de av Home Owners' Loan Corporation utfärdade obligationerna, vilka tidigare voro garanterade endast med avseende å räntan. För det andra föreskrevs, att lån av korporationen skulle strängt begränsas till egnahemsägare, som före den 13 juni 1933 utan eget förvållande urståndsatts att fullgöra sina hypoteksförpliktelser resp. omreglera hypoteket eller som senare råkat i betalningssvårigheter på grund av förhållanden, över vilka de icke kunnat råda, exempelvis arbetslöshet. För det tredje bemyndigades korporationen att ställa till förfogande såsom lån ett belopp av 200 miljoner dollars för om- och tillbyggnad av sådana egnahemsfastigheter, vilkas kreditförhållanden reglerades genom korporationens försorg. För det fjärde bemyndigades skattkammaren att inköpa till fullo inbetalta andelar i de unionella spar- och låneföreningarna. För det femte återkallades det genom 1933 års lag medgivna treårsmoratoriet för amortering av skuld, vilket kommit att missbrukas av många låntagare, som faktiskt varit i stånd alt bestrida amorteringen. Uppskov skulle framdeles endast medgivas i verkligt trängande fall. Lagen den 27 juni 1935 rörande försäkring av förbättringslän, bostadshypotek samt insättningar i bostadslåneföreningar. Regeringen ansåg sig ha grundad anledning tro, att i själva verket ett stort behov av modernisering och reparation av bostäder ävensom av nya bostäder förelåg; närmast kunde det väntas, att de sammanflyttade familjerna skulle vilja söka sig ny bostad. Det gällde att framlocka detta behov, vilket ansågs kunna ske genom att sätta i gång en kampanj för att stimulera allmänhetens intresse för en högre bostadsstandard. Ett oundgängligt villkor för att ett nyuppväckt intresse för bostaden skulle leda till resultat, ansågs emellertid vara, att den så betänkligt rubbade bostadskrediten gäves en fastare grundval. Detta är den bärande tanken i den lag, som den 27 juni 1935 utfärdades rörande försäkring av smärre bostadslån för reparationer m. m., försäkring av bostadshypotek, u p p r ä t t a n d e av nya hypoteksföreningar för belåning samt köp och försäljning av hypotek samt slutligen försäkring av andelar och insättningar i unionella spar- och låneföreningar, byggnads- och låneföreningar o. dyl. institutioner. Försäkringen av lån för reparationer, ändringar och förbättringar skulle avse lån å högst $ 2 000 utlämnade av banker, hypoteksbolag, byggnads- och låneföreningar m. fl. institutioner. Som gräns för försäkringssumman per kreditanstalt sattes 20 7o av anstaltens utestående lån och krediter ävensom parivärdet av dess kapital. Försäkringen skulle ombesörjas av den nyupprättade Federal Housing Administration, som skulle få ikläda sig förbindelser upp till högst 200 miljoner dollars. Lånen skulle vara ställda på 1—3 år (undantagsvis 5 år) och månatligen amorteras. Vidare upprättades en kassa för försäkring av individuella första hypotek i bostadsegnahem och i billiga bostadsanläggningar, på basis av ömsesidighet och kostnadernas täckande av de försäkrade själva. Försäkringen skulle omfatta högst $ 16 000 per hypotek samt u p p till 80 7c av fastighetens uppskattade värde. Totala försäkringsbeloppet begränsades till 1 000 miljoner dollars. De nya hypoteksföreningarna (National Mortgage Associations) skulle ha ett minimikapital å 5 miljoner dollars. De bemyndigades att av banker, byggnadsoch låneföreningar m. fl. institutioner inköpa första hypotek. Ändamålet med u p p r ä t t a n d e t av dessa hypoteksanstalter vid sidan av de många förut bestående

592 var att göra hypotekskredit tillgänglig mot förmånligare villkor å orter, där på grund av brist på lokala fonder räntan ställer sig oskäligt hög. Vad slutligen beträffar den föreslagna försäkringen av andelar och insättningar i unionella spar- och låneföreningar, byggnads- och låneföreningar m. fl. dylika institutioner, kan denna sägas bilda en motsvarighet till den från och med början av år 1934 genomförda försäkringen av depositioner i affärsbanker. Försäkringen skulle omfatta högst $ 5 000 per individuellt konto. Kostnaderna för försäkringen skulle bestridas av föreningarna själva genom årlig inbetalning av en halv procent av sammanlagda beloppet andelar och insättningar i föreningen, intill dess en reservfond å högst 5 % av försäkrade konton i samtliga föreningar u p p byggts. För försäkringens handhavande upprättas en särskild unionsanstalt, Federal Savings and Loan Insurance Corporation med ett kapital å 100 miljoner dollars. II.

Unionsregeringens direkta ingripande på bostadsområdet.

Finansiering av bostadsanläggningar enligt återuppbyggnadslagen. Föreskrifter om uppförande, ombyggnad, ändring och reparation av billiga bostäder samt upprensning av slumdistrikt infördes i andra delen av unionella lagen om industriell återuppbyggnad den 16 juni 1933. Dessa bestämmelser gingo bl. a. ut på följande. Administrationen för allmänna arbeten bemyndigades att själv utföra arbetet eller att finansiera detsamma p å lånevägen. Till delstater, grevskap och kommuner ävensom a n d r a offentliga korporationer kunde för ändamålet utgå bidrag utan återbetalningsskyldighet intill 30 7c av arbets- och materialkostnader, medan återstoden skulle finansieras p å lånevägen. Till enskilda företag skulle icke utgå bidrag, endast lån. Bidrag utan återbetalningsskyldighet skulle utgå till stat resp. kommun, i den mån denna ägde befogenhet att bedriva bostadsproduktion eller lämnade sitt stöd däråt genom att utföra angränsande parkanläggningar, sportplatser m. m. Företräde skulle lämnas bostadsanläggningar, som i första hand vore reserverade för m i n d r e inkomsttagare och som vore grundade på allmännyttiga principer, med begränsad vinstutdelning, maximiföreskrifter angående hyra o. s. v. Spekulativa byggnadsprojekt voro uteslutna från erhållande av lån. Räntan för lån till bostadsanläggningar fastställdes till 4 %, med förbehåll för omreglering framdeles, och amorteringstiden till 30 år för byggnader av eldfast material och 25 å r för andra byggnader. Säkerheten förutsattes i flertalet fall komma att utgöras av första inteckning; där myndigheter stå som låntagare förutsattes vanliga obligationer komma till användning. Såsom allmänt villkor för bostadslån skulle gälla absolut räntabilitet, så att r ä n t a och amortering av hela kostnaden kunde bestridas under den fastställda amorleringsperioden. Till administrationen för allmänna arbeten inkom under loppet av hösten 1933 ett betydande antal ansökningar om bostadslån, uppgående till c:a 275, så gott som samtliga från enskilda bolag med begränsad vinstutdelning. Endast ett fåtal avsåg emellertid sanering av slumdistrikt och uppförande av lägenheter, som med hänsyn till sitt pris kunde anses ägnade att ersätta de bortrivna bostäderna. Merendels var det fråga om mark belägen långt från slumdistrikten, vilken åsatts ett artificiellt högt värde för att förläna det länsökande bolaget skenet av soliditet och kreditvärdighet; minimifordran på eget kapital utgjorde 15 % av fastighetsvärdet, medan lån lämnades upp till 85 %. Det stora flertalet av de ingivna projekten måste därför utmönstras. Public Works Emergency Housing Corporation. Emellertid visade sig snart, att man under r å d a n d e förhållanden på den privata kapitalmarknaden icke kund e förlita sig ensamt på det lokala initiativet, vare sig det gäller stater, städer

593 eller allmännyttiga bolag, för igångsättandet av så omfattande företag som bostadsanläggningar i samband med sanering av slumdistrikt. Unionsregeringen ansåg sig nödsakad att själv träda emellan i erforderliga fall såsom egen byggherre och förvaltare av fastigheter. För detta ändamål bildades den 28 oktober 1933 ett i staten Delaware inregistrerat bolag (Public Works Emergency Housing Corporation) med chefen för centraladministrationen för allmänna arbeten, inrikesministern Harold L. Ickes, arbetsministern Frances Perkins och chefen för bostadsavdelningen inom centraladministrationen, Robert D. Kohn, såsom stiftare. Aktiekapitalet tecknades för unionens räkning. Bolagets ä n d a m å l angives i stiftelseurkunden vara »att uppföra, ombygga, förändra och r e p a r e r a anläggningar avseende anskaffning av billiga bostäder eller sanering av slumdistrikt, innefattande lägenheter, hus, egnahem och byggnader av vad slag det vara må». Enligt föreskrifterna i lagen om industriell återuppbyggnad h a d e bolaget, i egenskap av organ för centraladministrationen för allmänna arbeten, rätt att genom köp eller expropriation förvärva fastighet, som erfordras för anläggningarna. Bolaget avsåg att inlåta sig p å produktion av billiga bostäder och sanering av slumdistrikt endast i sådana fall, då initiativ från annat håll uteblev. Det skulle bistå delstater, stadskommuner och bostadsmyndigheter i arbetet på lämpliga projekts utförande samt kunde direkt bestrida finansieringen för att härigenom föregå med gott exempel. Avsikten var dock icke att inträda k o n k u r r e r a n d e med den legitima enskilda företagsamheten, utan att supplera och stimulera densamma. Bolaget k u n d e sålunda för egen räkning utföra erforderliga ingenjörs- och arkilektarbeten samt bedriva byggnadsverksamhet. Vidare kunde det anlägga vägar, p a r k e r och sportplatser samt utföra sädana arbeten som avloppsledningar, brobyggnader m. fl. arbeten i samband med bostadsanläggningen. Slutligen kunde det utföra erforderliga inredningsarbeten och själv bestrida förvaltningen av fastigheterna. Bolaget h a r ock befogenhet att, med vederbörande myndigheters godkännande, upptaga lån eller p å annat sätt anskaffa medel för sin verksamhet. Att unionsmyndigheterna direkt engagerade sig i en verksamhet av detta slag väckte givetvis uppmärksamhet och föranledde en del kritiska uttalanden. Förenta staternas handelskammare tog upp saken till behandling och antog en resolution, i vilken uttalades, att produktion genom allmännyttiga bolag vore att föredraga framför direkt ingripande från unionsregeringens sida samt att regeringsingripandet borde begränsa sig till »demonstrativa» exempel, avsedda för s å d a n a inkomstgrupper bland befolkningen, för vilka nya bostäder förut icke ställts till förfogande. Med detta uttalande förklarade sig bolagsstyrelsen vara fullkomligt ense, och den lät vid u p p r e p a d e tillfällen veta, att den icke ämnade u p p t r ä d a konkurrer a n d e med den enskilda företagsamheten — n. b. där sådan framträder. Likaså tillkännagavs, att lånemedel alltjämt komme att stå till förfogande för allmännyttiga bostadsbolag. I nya uttalanden från bolagsstyrelsens sida klargjordes det sedermera, att man i största möjliga utsträckning ämnade söka få till stånd samverkan med lokala k r e t s a r och att man speciellt vore intresserad av förslag emanerande från komm u n e r och bostadsmyndigheter. Bl. a. gällde att förhjälpa dessa till erhållande av laglig befogenhet att bedriva bostadsproduktion, där sådan befogenhet saknades. Ann oteras må, att man ansåg expropriation nödvändig för planernas realiser a n d e . Överhuvud framställde sig markfrågan som det mest svårlösta spörsmålet. 38—II. 352871

594 III.

Kreditregleringsplanens utveckling och första verkningar.

Den i kraft av lagen den 13 juni 1933 införda hypoteksregleringen h a r nu i det närmaste genomförts. Enligt uppgifter från april 1935 skall genom Home Owners' Loan Corporation hypoteksreglering ha ombesörjts för 850 000 bostadsegnahem till en summa av 3 000 miljoner dollars. Man anser sig i allmänhet ha haft relativt goda erfarenheter av inbetalningarna å de hypotek, som övertagits av korporationen; dock ha 17 7c av låntagarna resterat med betalning ännu två månader efter förfallodagen. De av korporationen utfärdade obligationerna ha, tack vare den 1934 införda unionsgarantin för obligationernas kapitalbelopp, uppnått parivärde och betraktas av fastighetskreditanstalterna såsom en likvid tillgång. De unionella egnahemslånebankerna h a genom sin rediskontering lättat ställningen för de av krisen hårt drabbade byggnads- och låneföreningarna. Den stort anlagda försäkringsplanen för förbättringslån, bostadshypotek m. m. befinner sig däremot i ett begynnelsestadium. Planen h a r genom en lag den 28 maj 1935 utvidgats i så måtto, att lån å ända upp till $ 50 000 för modernisering av industriella och kommersiella byggnader kunna försäkras; för samtliga försäkringsbara lån var tidigare fastställt ett maximibelopp av $ 2 000. Som resultat av denna försäkring väntar man sig en betydande ökning av reparationer och ombyggnader under år 1935; värdet härav h a r beräknats till 390 miljoner dollars. Mycken vikt har lagts på propagandaarbetet och »betterhousing campaigns» ha organiserats i 6 500 kommuner. Individualförsäkringen av hypotek omfattar jämväl hypotek i nyuppförda fastigheter och kommer sålunda delvis byggnadsverksamheten till godo. Det är härvid fråga om amortering på lång sikt (högst 20 å r ) , och har räntan för lån å försäkringsbara objekt, då det gäller nya fastigheter, fastställts till 5 7c, vartill komma låneomkostnader å */, % och försäkringsavgift å */a % ; vid omreglering av lån å bestående fastigheter utgör räntan högst 51/;, 7c, låneomkostnaderna 1/2 7o_ och försäkringsavgiften 1 7c Förutom reparations- och ombyggnadsarbeten till nyssnämnda värde av 390 miljoner dollars, väntar man sig under år 1935 nybyggnad av bostäder till värde av 250 miljoner dollars. Betydelsen av dessa siffror framstår vid erinran, att under de svåraste depressionsåren bostadsproduktionen stannat vid ett värde av i medeltal 280 miljoner dollars per år. Till jämförelse kan också erinras, att under toppåret 1928 bostadsproduktionen nådde ett värde av 2 800 miljoner dollars.

D.

Valuta- och bankpolitiska åtgärder.

Den nya amerikanska penningpolitiken betecknar en övergång från automatisk reglering av penningvärdet p å guldbasis till »kontrollerad valuta». Detta får, så länge en överenskommelse med andra länder om valutastabilisering icke kommit till stånd, ännu anses vara den principella inställningen av Förenta staternas valutapolitik. Av presidenten avgåvos under 1933 u p p r e p a d e försäkringar om en valuta »som under generationer behäller en stabil köpkraft gentemot, varor och skulder», om också det obestridliga faktum föreligger, att valutan allt sedan guldreservlagen den 30 januari 1934 varit anknuten till en viss guldvikt och Förenta staterna sålunda sedan ett år praktiserat guldmyntfoten i så måtto att guld importerats resp. exporterats till det fastställda priset 35 dollars per uns. Ur principiell synpunkt är emellertid framför allt av betydelse, att det enligt nyssnämnda lag är presidenten, som inom vissa gränser — 50 till 60 % av den gamla vikten — fastställer gulddollarns vikt, medan finansministern, med presidentens godkännande, bestämmer villkoren för export och import. Det monetära guldförrådet har fråntagits de alltjämt i enskild ägo befintliga federalreservbankerna och

595 övertagits av unionen, som därigenom kunnat inkassera vinsten av devalveringen. I enskildas ägo förut befintliga guldmynt, guldplants och guldcertifikat ha nationaliserats, varjämte i landet nyproducerat guld inköpes av unionen till det fastställda priset. Genom dessa bestämmelser kan man säga, att den i grunden betydelsefullaste av federalreservbankernas förutvarande funktioner, nämligen valutavården, åtminstone tillsvidare, övergått till unionsmakten. Skulle reservbankerna bedriva någon mot regeringens guldprispolitik stridande diskontopolitik eller »öppna marknadens» politik, komme de att erfara verkningarna härav på de å guldcertifikat ställda fordringar hos unionskassan, som de erhållit i utbyte mot sina gamla guldkassor. F ö r storleken av n ä m n d a guldfordringar i relation till såväl deposita och reserver som utgivna reservbanksedlar gälla nämligen i huvudsak samma bestämmelser som förut beträffande guldkassorna. Unionsregeringens befogenheter i valutaregleringshänseende komma till expressivt uttryck i den efter mönster av engelska ekvalisationsfonden upprättade stabiliseringsfonden, vilken är underställd finansministerns administration. 1 kraft av 1933 års jordbrukslag (»Thomas Amendment») äger dessutom unionsregeringen möjlighet att påverka reservbankernas inköp av unionsobligationer och därigenom att öva inflytande på deras öppna marknadspolitik ävensom indirekt på deras diskontopolitik. Banklagen av 1933 skärper i olika avseenden reservbanksstyrelsens kontroll över reservbankerna och innehåller åtskilliga inskränkande bestämmelser med avseende å den verksamhet, som bedrives av de till systemet hörande tusentals affärsbankerna. Genom en försäkring av deposita i medlemsbankerna sammanknytas dessa i viss mån och häri inbjudas — eller förmås med milt tvång •— även de utanför reservbanksystemet stående statsbankerna att deltaga. Under debatt ha varit förslag om nationalisering av hela reservbanksystemet, men presidenten synes ha satt sig däremot. För 1935 års session av kongressen h a r framlagts förslag till ny banklag, varigenom bl. a. unionsregeringens makt över reservbanksystemet skulle ytterligare utvidgas. 1 I viss mån analog med guldpolitiken är den 1934 införda silverpolitiken, vilken baserar sig på nationalisering av inom landet befintligt silver för annat än industriellt bruk och inköp av silver utomlands till stigande priser. Det sålunda förvärvade silvret lägges till metalliska myntfonden och på grundval därav utges silvercertifikat, vilka tjäna som betalningsmedel i allmänna rörelsen. E.

Kortfattad r e s u m é a v ö v r i g a å t g ä r d e r . (Inkl. allmänna arbeten.)

Det Rooseveltska programmet p å trafikväsendets och vattenkraftspolitikens omr å d e präglas i kanske ännu högre grad än industri- och jordbrukspolitiken av statsingripande. Det första steg till unifiering av järnvägarna, som tagits genom 1 Sedan ovanstående skrivits, har den nya banklagen antagits av kongressen och promulgerats. Genom lagen tilldelas Federal Reserve Board ökade befogenheter och en mera oberoende ställning. Styrelsen har förut bestått av 6 medlemmar, utsedda för 12 år, jämte finansministern och myntkontrollören såsom självskrivna medlemmar. Framdeles skall styrelsen bestå av 7, icke återvalbara medlemmar med 14 års mandattid. Nyssnämnda representanter för unionsmakten skola icke längre tillhöra styrelsen. De viktigaste av de nya befogenheter, som tillagts styrelsen, gälla den öppna marknadspolitiken. Hittills har ledningen av denna utövats av en särskild kommitté representerande samtliga reservbanker, men det har stått varje bank fritt att avvika från kommitténs direktiv. Framdeles skola de 7 medlemmarna av Federal Reserve Board jämte 5 representanter för reservbankerna ha befogenhet att uppställa regler bindande för reservbankerna. Som _ ett resultat av den nya banklagstiftningen väntas, att reservbankerna i större utsträckning skola uppköpa säkerheter på lång sikt i stället för korttidspapper.

596 »Emergency Railroad Transportation Act, 1933» synes utgöra en motsvarighet i vissa delar till den engelska järnvägslagen av år 1921. Det i Amerika fritt vuxna järnvägsväsendet underställes här en, som det synes, ganska ingående kontroll. Härmed löses dock icke frågan om järnvägarnas fortsatta finansiering och om lättandet av den oerhörda skuldbörda — 20 000 miljoner dollars — som vilar på det överkapitaliserade amerikanska järnvägssystemet. Sitt mest framträdande uttryck anses statsingripandet ha erhållit i den vittförgrenade plan, efter vilken den unionella vattenkraftsanläggningen i Tennesseedalen (»Muscle Shoals») skall utföras. En sammanhängande plan uppgöres för hela det här ifrågavarande områdets exploatering för industriella och jordbruksändamål, för bostadsanläggningar, för befolkningens förseende med lyse, värme och kraft till de billigaste priser. Den för företagets administration upprättade särskilda myndigheten (Tennessee Valley Authority) tilldelas vittgående befogenheter i fråga om expropriation av mark och skall enligt lagligt bemyndigande kunna inlåta sig på allehanda slag av ekonomisk verksamhet. Härigenom och genom andra projekterade vattenkraftsanläggningar träder unionsregeringen i direkt konkurrens med den mäktiga enskilda vattenkraftsindustrien. Man kan också erinra om statens ingripande på sådana områden som emission av värdepapper och börsverksamheten. Uppenbarligen gick kontrollen över emissionsverksamheten ursprungligen för långt. Därför blev också lagen om emission av värdepapper väsentligt modifierad vid kongressens session 1934. Den vid samma session antagna lagen om börskontroll betraktas som moderat och administreras av en kommission med vidsträckta diskretionära befogenheter. Slutligen är att omnämna de mycket omfattande allmänna arbeten, vartill 1933 av kongressen anslogs ett totalbelopp av 3 700 miljoner dollars och beträffande vilkas planläggning kan hänvisas till en i Sociala Meddelanden årg. 1934, sid. 38— 46, införd redogörelse. Såsom provisorisk anordning för skapandet av arbetstillfällen under vintersäsongen infördes i november 1933 s. k. civilarbeten av halv understödskaraktär, vilka avvecklades pä föraret 1934. För dessa liksom för understödsverksamheten i allmänhet redogöres i Sociala Meddelanden ärg. 1934, sid. 265—276. Senast har 1935 års kongress anslagit icke mindre än 4 800 miljoner dollars till allmänna arbeten. Härmed avses att bereda sysselsättning är 3 500 000 arbetslösa men arbetsföra personer. Personer, vilka kunna anses som kroniskt arbetslösa, skola vara hänvisade till understödsverksamheten. Lönerna för arbetena skola utgå med belopp understigande den allmänna marknadens. Dä genomsnittliga kostnaden för det arbete, som utföres, satts till 1 100 å 1 200 dollars per anställd (1 400 dollars för permanenta väganläggningar), har anmärkts, att produktionsvaruindustrierna därav icke skulle kunna draga önskvärt gagn. Det synes dock förutsättas, att unionen endast bidrager med 45 % av kostnaden, medan stater och kommuner på lånevägen anskaffa resterande 55 %; på sistnämnda väg skulle sålunda vara möjligt att stimulera den kapitalkrävande industrien. Ur den förut refererade Richbergska rapporten från hösten 1934 må anföras följande uppgifter om användningen av de 3 700 miljoner dollars, vilka 1933 anslogos till allmänna arbeten. Av den för de allmänna arbetenas ledning upprättade Public Works Administration hade intill den 14 augusti 1934 följande belopp anvisats för nedan angivna ändamål: Milj. doll. Unionella byggnads- och anläggningsarbeten 1578 Andra byggnads- och anläggningsarbeten 970

597 Milj. doll.

Tennessee Valley-anläggningen Emergency Housing Corporation Andra än byggnads- och anläggningsarbeten

50 128 932

Det beräknas, att 30 % av de av »Public Works Administration» anvisade medlen och 28-8 7c av de dagsverken, som erfordrades för arbetenas fullbordan, hade tagits i anspråk intill den 1 augusti 1934 samt att hälften av hela det erforderliga penningbeloppet och halva det erforderliga antalet dagsverken skulle komma att vara tagna i anspråk vid slutet av år 1934. Antalet vid byggnads- och anläggningsarbeten direkt sysselsatta personer uppgick till 250 000 från början av december 1933 till slutet av mars 1934 och ökades därefter till 675 000. Medeltalet i september 1934 sysselsatta uppskattades till 700 000. (I juni 1935 har antalet vid allmänna arbeten sysselsatta uppgivits till 275 000.) I rapporten förordades en undersökning av möjligheterna att få till stånd enhetlighet i fråga om kommunernas rätt att upptaga lån samt att övervinna hindren mot andra än unionella byggnads- och anläggningsarbeten. Det må slutligen framhållas, att materialbeställningarna för allmänna arbeten från deras början i augusti 1933 till den 15 april 1935 belöpte sig till 800 miljoner dollars. Materialbeställningarna för de förut omnämnda civilarbetena för tiden från den 15 november 1933 och till den 31 mars 1934 samt för efterföljande nödhjälpsarbeten fram till mars 1935 belöpte sig i allt till 210 miljoner dollars. Erinras må ock, att vid civilarbeten bereddes sysselsättning för 4 miljoner personer under 18 veckor samt därefter vid nödhjälpsarbeten åt 2-5 miljoner personer. Stockholm den 19 juli 1935.

598 INNEHÅLL. Sid. Den industriella återuppbyggnadsverksamheten 549 I. Föreskrifterna i lagen om industriell återuppbyggnad 549 II. Industriell självstyrelse under offentlig kontroll 553 III. Arbetarnas organisations- och förhandlingsrätt 554 IV. Provisoriska överenskommelsen om återintagning av arbetare . . 556 V. Tillsyn över lagstiftningens efterlevnad 560 VI. Centrala skiljenämnden för arbetstvister 561 VII. Allmänna opinionens inställning till NRA och den växande kritiken 562 VIII. Avveckling av vissa delar av kodsystemet i slutet av 1933 och under 1934 565 IX. Affärsvärldens ändrade inställning till NRA och högsta unionsdomstolens utslag den 27 maj 1935 568 X. Kodlagstiftningens verkningar 573 B. Regleringen av jordbrukets produktions- och kreditförhållanden . . . . 574 I. Produktionsplanen för jordbruket 574 II. Kreditregleringsplanen 580 III. Egnahemskolonier på basis av självförsörjningsprincipen 583 IV. Produktionsplanens utveckling under 1934 och 1935 584 V. Verkningarna av produktions- och kreditregleringsplanen . . . . 585 C. Kreditregleringen för bostads- m. fl. fastigheter och saneringen av slumdistrikt 586 I. Kreditregleringsplanen för bostadsegnahem 586 II. Unionsregeringens direkta ingripande på bostadsområdet . . . . 592 III. Kreditregleringsplanens utveckling och första verkningar . . . . 594 D. Valuta- och bankpolitiska åtgärder 594 E. Kortfattad resumé av övriga åtgärder (inklusive allmänna arbeten) . . . 595 A.

Statens offentliga utredningar 1935 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Betänkande med förslag ang. Åtgärder mot statsfientlig Betänkande med förslag ang. åtgärder fiir spannmålsodverksamhet. [*] lingens stödjande. [1] Yttranden över preliminärt förslag till lagstiftning om Promemoria ang. tillsynen övei fastighetsregistreringen avbrytande av havandeskap. [13] och fastighetsbildningen. [4] Lagberedningens förslag till lag om skuldebrev m. ni. [14] Utredning med förslug om eguahemskonsulenter hos husBetänkande med förslag till lagstiftning om avbrytande håjlningssällskapen. [28] av havandeskap. [15] Betänkande ang. hiisdjursförsöksvciksamhetcns organiBetänkande med förslag till lag om arbetsavtal. [18] sation. [29] Betänkande och förslag rörande verksamheten vid Berättelse över statens spannniålsnämnds verksamhet ni. skyddshemmen m. m. Förra delen. Skyddshemmens m. under år 1934. [30] organisation m. m. [35] Promemoria, ung. avveckling av bestående fideikommiss. Jordbrnkakreditotredningen. Betänkande med förslag till furordning om jordbrukets kreditkassor ni. m. [32] 150} med vissa synpunkter och förslag i fräsa om Promemoria ang. ändrade bestämmelser rörande verk- Betänkande den primära fastighetskrediten. [34] ställighet och förvandling av bötesstraff. [56] Sociala Jordutredningens betänkande med förslag till lag Betänkande med förslag till lag om förenings- oeh förom ändring i vissa delar av lagen den IS juni 1925 ang. handlingsrätt. [59] förbud i vissa fall för bolag, förening oeh stiftelse att Promemoria ang. avskaffande av påföljd enligt 2 kap. 19 § förvärva fast egendom. [47] strafflagen jämte vissa andra straffpåföljder. [CO] Betänkande med förslag till mejeristadga samt vissa anBetänkande oeh förslag rörande verksamheten vid dra åtgärder till niejerihanteringens befrämjande. [55] skyddshemmen m. in. Senare delen. Fostringsåtgärdcr utöver den egentliga skyddshemsverksamheten Vattenvägen. Skogsbruk. Bergsbruk. m. in. [64] Betänkande med förslag till omorganisation av den högre Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. skogsundervisningen. [9] Förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna Betänkande ang. råvaruförsörjning, produktion och arhandlingars offentlighet. [5] betarantal ni. ni. vid skogsindustrierna. [36] Yttrande oeh förslag rörande formulär för tjänstgöringsbetyg som av länsstyrelserna utfärdas, fl7 1 Industri. Utredning ang. införande a v ett dagordningsinstitut m. m. [21] Handel oeli sjöfart. Förslag till nya avlöningsbestänimelser för loke-ordinarie befattningshavare inom den allmänna civilförvaltnin- Betänkande ang. import- och partiliaudelsmonoFol å gen. [25] brännoljor. [61] Betänkande mod förslag till ändring i vissa delar av upp- ; De svenska enhetsprisföretagen. [63] handlingsförordningen. [27] : 1934 år-s niimnd för städningsutredning. Förslag rörande Koiniiumikatioiisväscii. allmänna grunder för ordnandet av städnings- oeli ren- : göringsarbetet inom vissa statliga ämbetslokaler i Teknisk-ekonomiska utredningar rörande vägväsendet. Stockholm samt beräknandet av ersättning för nämnda Del 2. Broar. [7] arbete. [37] Betänkande med förslag till förordning ang. allmän autoPromemoria ang. omorganisation av landsfiskals- oeh mobiltrafik. [12] si adsfiskalsbefattningarna. [57] Betänkande med förslag till motorfordonsförordning och vägt.rafikstadga m. ni. [23] Kommunalförvaltning. Statens oeh k o m m u e r n a s finansvBsen. Bank-, kredit- o e b penningväsen. Politi. Betänkande med förslag till ändrad organisation av den Försäki-iiigsväsen. statliga verksamheten för bekämpande av olovlig inGrander för kollektiv och individuell pensionsförsäkring. försel av spritdrycker m. m. [24] [20J Nationalekonomi oeh socialpolitik. Utredning med förslag rörande dyrortsgraderade folkpensioner. [62] Betänkande med förslag rörande lån och årliga bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer jämte därtill höKyrkoväsen. Undervisningsväsen. rande utredningar. [2] Andlig odling i övrigt. Kortfattad framställning av organisationssakkunnigas betänkande med utredning oeli förslag rörande den sam- Utredning ocii förslag ang. rundradion i Sverige. [10] hällelisa hjälpverksamhetens organisation ni. m. [3] Betänkande med utredning och förslag ang. inrättande ävArbetslöshetsutredningens betänkande. 2. Åtgärder mot en statsvetenskaplig examen. [11] arbetslöshet, [ti] Utredning oeh förslag rörande frågan om avgift för licmKonjunkturuppsvingets förlopp och orsaker 1932-—1934. lån av böcker från bibliotek. [22] [16] med förslag rörande det svenska naturskydBetänkande med förslag till lag om arbetstiden i jordbruk Betänkande dets organisation och statliga förvaltning. [26] ooh trädgårdsskötsel (lantarbetstidslag) m. m. [48] Betänkande med förslag till lagom domkapitel m. in. [31] Betänkande med förslag rörande ändringar i vissa delar Betänkande med utredning och förslag ang. folk- oeh sniåav hälsovårdsstadgan samt anordnande av förbättrad skoleseminariernas organisation m. m. [44] bostadsinspektion i städer och stadsliknande samhäl- Utredning oeh förslag rörande läroböcker vid allmänna len m. m. [49] läroverk och folkskolor in. fl. undervisningsanstalter. Den ekonomiska och sociala utvecklingen under år 1934 [45] [51] Betänkande med undersökningar och furslag i anledning ISostadsproduktionssakkunnigas betänkande med förslag av tillströmningen till de intellektuella yrkena. [52] till lag om sparföreniugar m. m. [54] Betänkande och förslag ang. obligatorisk sjuårig folkBetänkande om folkförsörjning och arbetsfred. Del. 1. skola. [53] Förslag. [Gä] Del 2. Specialutredningar. [66] F ö r s v a r s väsen. Hälso- oeli sjukvård. Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande oeh förslagang. före- Betänkande med förslag till ordnande av Sveriges förbyggande mödra- och barnavård. [19] svarsväsende. Del 1. Inledande avdelning m. m. [38] Kungl. medicinalstyrelsens utlåtande och förslag ang. Del 2. Arméorganisationen. [39] Del 3. Marinorganisastatsunderstödd dispensärverksamhet. [33] tionen. [40] Del 4. Flygvapnets organisation. [41] Del Betänkande ang. folktandvård. [46] 5. Värnplikten m. m. Bilagor. [42] Del 6. Särskilda yttranden. [43] Allmänt näringsväsen. Betänkande ang. behörighet att utföra elektriskt installationsarbete ni. m. [53] Utrikes ärenden. Internationell rätt. (suae .Murens Boktr.-A.-n., Stockholm 1M5.