Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbruket
Ur KB:s samlingar
Digitaliserad år 2013
A
“STATENS VOFFENTIJIGA UTREDNINGAR‘1937: 14
A .IORÖBRUKSDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE MED .FÖRSLAG
TILL VISSA g
LAGSTIFTNINGSÅTGÄRDER
› TILL
AV ÖVERDRIVEN
MOTVERKANDE
SKULDSÄTTNING INOM Ö
JORDBRUKET
.
AVGIVETAV’
TILLKALLADE UTREDNINAGSMÃN
.O
STOCKHOLM
.i5soc1auseun;;spmb1e:iié 2. € ‘ , qiábêtiiefs Norrland
Tid * .b1¢_am och-faktorer. . ns e one-u:
1455. Ja?” .. y
angáen d “rått :m t: kal .å
migfånrmålmåen ‘ och stoâzön ’ .
;.1s_ha‘ig,o_c_h motiv; —Ma.z-cus. 530 » . n; , ,.särskilda hnsbehovsskbgar l_Västerbottens ooh No:- . med ngåexldü :att till flake i * läns lappmqtker mun. Marcus. 9480,-1.1: Mltistém: flJ§.1maren‘och Storsjön
. ,ättjens O. H , _- _J_ .ilñmtvliñ m!? --gtftbll _or.‘_V mera pch Hjälmaren.
. - Yttrande l abortfrågan. Marcus. ._56 s. S.. ., kartor o
.-1934. ars nämnd tar stadmngsutrednlng. »Bolån 4: uáshsçs 3;.-5akixhéeh.aéns15}ni.1o3s..n k-
_kande _med apqciella beräkningar och 1561115818: in ^ 9639 rande eraättningama :ör städningsanbeteinoinvissa g dnmgpná. tfiraiag till lag omáktiebolags penfstockholm, m. m. Marou_a;;
, §4 s. statngoñämheçslolçalçr . . v . (Ityrlmâtâllllâ-?âfçüttflâet m. m.. Norstedt.
* Bebänkñhde med förslag angående den scatsundete
Stödda_ srgttenavlednlngs- ooh-avdiknlngsverkmm‘-V B96/ & tlftni at- -heten .samt därmed sammanhängande* qpçksátnak gåriiå bvggrggxi
‘tiu.7m0!gv§rkahde.:uv sku,l3gis‘wtt-
nwgggu-am. 2:5 a. 3 b_i,L Jo. ning ma, ieáfâbzjulgçç;Mamas. 303 s.’Jo.
A3\_|u._ exp/särskild tryckeri: ej angives. äz-_u-ycåoxjzøxystøçkbqlm. .Bohm ernameâ {ennui utgöra begynnelse- , okstavema nu det. departement, under,-viikefi utmaningen avsivits,_;_t.,.gx,;1~:. a. eokleslastlkdepu-tementet, Jo.: jordbruksdepamtemenoet. Enligt kungéyelsen den 3 :e.bI:. 19.22.a;ng;. statens vtgnfteniglisritxvt;-ednjhgarhyctre anordn{ng{nr_98_)_qtgivae_utmaningarna 1 omslag medwanlgøtügfâxg 61-ivaz-$_a‘Dumma. .NV v . N
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1937: 14 JORDBRUKSDEP-ARTEMENTET
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG
TILL VISSA
LAGSTIFTNINGSÅTGÃRDER TILL
MOTVERKANDE AV ÖVERDRIVEN
SKULDSÄTTNING INOM
JORDBRUKET
AVGIVET AV
TILLKALLADE UTREDNINGSMÄN
STOCKHOLM 1937 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG .till
5% ӊ
30%,:
Innehållsförteckning.
Sid. Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet. . . . 5
Förslag till: Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om och arvskifte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 13 boutredning tillägg till 3 kap. lagen den 25 april 1930 (nr 104) om Lag angående testamente . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . o 0 . 16 i vissa delar av 13 kap. giftermálsbalken . - . . . . . . . . . - oo 17 Lag om ändring Lag om tillägg till lagen den 9 juni 1933 (nr 315) angáende införande av om boutredning och arvskifte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . o . . . . . . . . . . . 0 18 lagen ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 (nr 279) om arv 19 Lag angáende Lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 8 juni 1928 (nr 280) angáende införande av lagen om arv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 av 17 kap. 10 § handelsbalken . . . . . . . . . . . . . . . . .. 22 Lag om ändrad lydelse Kap. I. Allmän principmotivering. Jordbrukets skuldsättning i rättshistorisk och ekonomisk-historisk belysning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23
Kap. II. Motivering till lagförslagen: Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 81 Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning och arvskifte . . . . . . . . . . 93 Förslaget till lag angående tillägg till 3 kap. lagen den 25 april 1930 (nr 104) om testamente . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 135 Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 13 kap. giftermâlsbalken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 137 Förslaget till lag om tillägg till lagen den 9 juni 1933 (nr 315) angående införande av lagen om boutredning och arvskifte . . .. 149 Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 (nr 279) om arv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 151 Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 § lagen den 8 juni 1928 (nr 280) angáende införande av lagen om arv . . . . . . . . . . . . .. 156 Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelsbalken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 157
Kap. III. Fraga om upphävande av lagen den 3 juni 1932 om inteckningi jordbruksinvenlarier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159
Särskilt yttrande av herr Björkman angáende frdgan om upphävande av lagen den 3 juni 1932 om inteckning i iordbruksinventarier. 188
Bilagor.
Statistisk utredning för vissa områden av riket rörande orsakerna till skuldsättningen hos de högst skuldsatta jordbrukarna m. m. . . . . . . . . . . . . . . 193 Översikt av den äldre svenska rättens regler om arvsordning och arvsfördelning, särskilt beträffande arvfallen fast egendom, m. m . . . . . . . . . . . . . 220 Redogörelse för en av utredningsmännen anordnad enquête om sedvänjor vid jordbruksfastigheters övergång á ny generation m. m. . . . . . . . . . . . . 235 Lagstiftningsâtgärder i vissa främmande länder med syfte att begränsa möjligheterna till skuldsättning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 242 Odelsrett och âsaetesrett enligt norsk lag . . . . . . . . .. . . . . . . . o . . . . . . . . . . . . 248
Sammanfattning av i vissa germanska länder tidigare gällande eller ännu bestående regler angáende s. k. anerben-rätt till (privilegierad arvsrätt) bondgårdar m. m. 256 Den tyska arvegárdslagstiftningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 278
Yttrande av styrelsen för Svenska bankföreningen angående lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet.
Genom beslut den 23 maj 1935 bemyndigade Kungl. Majzt chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla tre utredningsmän för att i enlighet med av departementschefen till statsrådsprotokollen den 9 januari och den 23 maj 1935 angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag angående åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden. Jämlikt detta bemyndigande tillkallade departementschefen såsom utredningsmän ledamoten av riksdagens första kammare, generaltulldirektören N. R. Wohlin, tillika ordförande, ledamoten i lagberedningen, hovrättsrådet H. E. Anderberg och lantbruksakademiens sekreterare, professorn T. V. E. Björkman. Det uppdrag, som lämnats utredningsmännen, var tidigare anförtrott den
i enligt Kungl. Majzts beslut den 15 december 1933 tillkallade s. k. jordbruks-
kreditutredningen. I de uti statsrådsprotokollet sistnämnda dag meddelade direktiven för
i
jordbrukskreditutredningen hade chefen för jordbruksdepar-
tementet, efter en erinran om den hjälpverksamhet, som staten från och i med budgetåret 1932-1933 bedrivit genom utlämnande av ackordslån och stödlån åt jordbrukare, anfört följande: Emellertid är det uppenbart, att denna stödverksamhet ej bör bliva permanent. Förhållandena måste utveckla sig dithän, att jordbruket skänker sina utövare uppehälle och möjliggör nöjaktig förräntning av jordbrukskapitalet. Dylik balans kan uppnås genom att priserna å jordbrukets produkter så stegras, att det nu i jord-bruket nedlagda kapitalet förräntas; eller ock ernås icke prisstegring i dylik omfattning, med påföljd att viss del av jordbrukskapitalet ej längre kan förräntas utan måste avskrivas. Huruvida det ena eller andra av dessa alternativ skall inträffa, sammanhänger med jordbrukets konjunkturutveckling. Denna kan ej med säkerhet bedömas. Man har dock anledning befara, att den -nu i världen allt mer till-
lämpade handelspolitiken, som avser att förbehålla avsättningen av livsmedel åt den
inhemska produktionen, kommer att skärpas åtminstone de närmaste åren. Detta torde för vårt land i första hand medföra minskade och det exportmöjligheter, svenska jordbruket får alltmer lita till inom landet av sin avsättningen produktion. Går utvecklingen i denna lärer inkomster riktning, jordbrukets näppeligen kunna före nu rådande bringas upp till vad de voro kristillstånd, och frågan om en nedskrivning av det i jordbruket investerade kapitalet torde bliva aktuell. I sådant fall kommer jordbrukets i ett kritiskt kreditfråga läge. Om fordringsägarna istörre utsträckning tillgrepe svåra sociala och lagsökningar, uppkomme ekonomiska Skulle verkningar. de av tvångsåtgärderna berörda jordbrukarna verkligen få lämna sina ställen, torde uppstå en befolkningsgrupp, åt vilken det bleve svårt att finna utkomstmöjligheter. Det torde emellertid, såsom erfarenheten från Norge visar, i många fall ej lyckas för fordringsägarna att skaffa köpare till de jordbruk, som frånhänts de nuvarande bleve ägarna. Följden väl då, att fordringsägarnas åtgärder ej ledde till resultat. Borgenårerna finge i stället behålla sina fordringar infrusna, och jordbrukarna sutte tills vidare kvar å sina gårdar med tyngande skulder och ovissa framtidsutsikter. I sådant läge blev ett ingripande från statens sida sannolikt ofrånkomligt. För närvarande kan ej bedömas, huruvida, när och i vilken omfattning ett dylikt ingripande bör ske. Genom den utredning om jordbrukets till skuldsättning, vilken uppgifter insamlas i samband med 1934 års inkomsttaxering, bör klarhet vinnas om storleken av jordbrukets skuldbörda och dennas beskaffenhet, fördelning m. m.-——————- Vid den av mig förordade utredningen bör man utgå från, att utlämnande av de inledningsvis omnämnda stödlånen, såvitt ej oförutsedda omständigheter annat betinga, upphör med utgången av budgetåret 1934-1935 samt att i syfte att såvitt möjligt bibehålla de nuvarande innehavarna vid sina jordbruk statens ingripande för direkt lättande av jordbrukets skuldbörda därefter starkare effektivitet. gives Vid utredningen bör övervägas, huruvida möjligheten att erhålla ackord bör underlättas genom särskild lagstiftning, därvid olika alternativ böra utarbetas, enär läget kan komma att kräva mer eller mindre långt gående åtgärder i detta avseende. Möjlighet till erhållande av ackord bör i lika mån föreligga, om borgenären är enskild person, penninginstitut, samfällighet eller staten. Principiellt bör alltså statens ingripande, enligt vad nu sagts, ske i överensstämmelse med de för ackordslån gällande grundlinjerna, därvid dock förutsättes en hjälpaktion av betydligt större omfattning och effektivitet. Härutöver torde även böra i vad mån prövas, och under vilka betingelser och former skäligt bistånd kan lämnas åt jordbrukare, som utsatts för utmätning eller försatts i konkurs. Bland som vid övriga åtgärder, utredningen böra övervägas, torde också frågan om beredande av möjlighet över huvud taget för jordbrukarna till konvertering av på ogynnsamma villkor erhållna krediter i långfristiga lån med fördelaktigare råntesatser och amorteringsvillkor bliva föremål för prövning. De här ifrågasätta statsåtgärderna böra ej omhänderhavas av de nuvarande, till stor del med hänsyn till stödlåneverksamheten upporganiserade lånenämnderna, utan torde verksamheten böra skötas av mera bankmässiga organ och på ett smidigare
sätt. Övervägas bör, om jordbrukskasseorganisationen kan anlitas. Skulle så ej
befinnas lämpligt, bör övervägas inrättandet av särskilt finansinstitut, vilket dock om möjligt bör samverka med jordhrukskasseorganisationen, sparbanker och andra penninginrättningar beträffande de lokala arbetsuppgifterna. Vidare torde böra utredas, på vad sätt för kreditrörelsen erforderligt kapital skall kunna erhållas, därvid säkerligen statens medverkani ena eller andra formen befinnes erforderlig, ävensom vilka åtgärder i övrigt, som må erfordras för att möjliggöra här avsedda ingripande för lättande av jordbrukets skuldbörda. Slutligen bör övervägas, huruvida icke den verksamhet, varom här är fråga, kunde i viss utsträckning behöva
även sedan för att
fortgå dess egentliga uppgift genomförts, nämligen tillgodose
jordbrukets behov av gynnsam sekundär- och driftskredit,
Till fullgörande av det jordbrukskreditutredningen lämnade uppdraget
avlämnade utredningen betänkanden dels den 8 oktober 1934 med förslag till statens lånefond för sekundärlån mot inteckning i förordning angående m. m., dels den 16 november 1934 med förslag till kungörelse om jordegendom lån till för genomförande av ackord m. m. och dels den 18 jordbrukare juli 1935 med förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor m. m.
I jordbrukskreditutredningens nyssnämnda betänkande den 16 november 1934 anförde utredningen, bland annat, att utredningen haft under överväom icke statens hjälpverksamhet kunde och borde i allmänhet och gande, utan till förefintligheten av risk för omedelbart ekonomiskt samhänsyn manbrott avse de jordbrukare, vilka vore hårt tyngda av skulder. Utred-
ningen funne emellertid detta vara ett problem av synnerligen stor räckvidd
och ansåge, att detsamma knappast kunde upptagas till närmare omprövförrän den statistik rörande jordbrukarnas skuldsättning vid 1933 års ning, varmed arbeten inom statistiska centralbyrån, förelåge i
utgång, påginge
fullständigt skick. Med hänsyn bland annat härtill kunde utredningen icke
för det dåvarande yttra sig i fråga om någon mera allmän hjälp åt högt
skuldsatta jordbrukare. Genom Kungl. Majzts beslut den 9 januari 1935 uppdrogs åt jordbrukskreditutredningen, med utvidgning av dennas dittillsvarande uppdrag, att utföra av chefen för jordbruksdepartementet i statsrådsprotokollet samma
dag förordad utredning rörande frågan om åtgärder till framtida förhindrande av över-driven skuldsättning vid jordbruket. I statsrådsprotokollet an-
fördes härom bland annat följande:
Så vitt kan bedömas torde emellertid behovet av statsåtgärder till reglering av skuldbörda ingalunda vara av engångsnatur. Erfarenheten giver vid jordbrukets handen, att varje för jordbruket mera gynnsam konjunktur leder till dels att jordbruk till som under en följande konjunkturförsämring icke nyinköpas höga värden, kunna i stor investeras i jordbruket för förräntas, och dels att kapital utsträckning tekniska vilka under icke äro ekonomiskt håriga. I förbättringar, nedgångstider stor utsträckning ske nu nämnda kapitalinvesteringar med anlitande av upplånade medel. motståndskraft mot in- Det ligger i sakens -natur, att mången jordbrukares brytande lågkonjunktur härigenom försvagas. mitt förmenande bör därför med att åtgärder övervägas till en Enligt samtidigt i nuvarande allmän åt högt skuldsatta jordbrukare även undersöläge mera hjälp kunna träffas, som giva vårt lands jordbrukare större motkas, om ej anordningar ståndskraft mot t. ex. genom förhindrande av en överkonjunkturernas växlingar, driven kan sägas, att de förhållanden beträffande jordskuldsättning. Visserligen bruket, som förut äro karakteristiska för all enskild företagsamhet, i det att antytts, tider av högkonjunktur ofta locka till investeringar, som sedermera visa sig ohållbara. Men beträffande det övervägande antalet av jordbrukets brukningsdelar i vårt endast bereda arbetstillfällen för innehavaren land gäller, att de i grund och botten och hans familj. En i förhållande till tillgången stark efterfrågan på dylika jordbruk har lett till som blott kunna förräntas genom nedpressande egendomsvärden, av ersättningen för d. v. s. levnadsstandarden. Då kosti möjligaste grad arbetet, naderna icke under de ogynnsamma kunna ytterför livsuppehället konjunkturerna
ligare nedbringas, blir konsekvensen att de höga skulderna icke kunna förräntas och amorteras och att det ekonomiska sammanbrottet står för dörren. Enär det här gäller en mycket stor befolkningsgrupp och då de, som drabbas av svårigheterna lätt komma i det läget, att de icke längre förmå om själva draga försorg sig och de sina, synas mig goda skäl av social innebörd tala för att förevarande spörsmål upptages till övervägande fristående från motsvarande problem inom andra delar av näringslivet.
Åtgärder i liknande hava kommit till utförande
syfte i åtskilliga länder, däribland även i några av våra grannländer. Därvid hava olika anlitats. tillvägagångssätt Även för vårt lands vidkommande torde det uppställda kunna vinnas syftet på olika vägar, vilka samtliga böra tagas under må omprövning, på det att den lämpligaste kunna Sålunda böra väljas. synes exempelvis övervägas en anordning, enligt vilken för skuldreglering genom statens kunde såsom att försorg uppstållas villkor, vederbörande fastighet lagstiftningsvis hänfördes till en kategori för fastigheter, vilken skulle bland att inteckning i densamma för gälla annat, gäld icke finge beviljas mer än till viss procent av fastighetens värde och att fastigheten icke finge tagas i anspråk för gäldande av annan skuld än den, till säkerhet för vilken inteckning sålunda beviljats. Det borde stå fritt för en var ägare av jordbruk utav viss storleksordning att begära dylik skuldreglering och fastighetens hänförande till nämnda kategori. En förutsättning för genomförande av denna anordning vore självklart, att kreditmöjligheter inom den angivna ramen hereddes till skäliga villkor.
Åtgärder av den natur, som nu antytts, komma visserligen i flera hänseenden att
stå i motsättning till gällande rättsregler å hithörande områden och kunna givetvis därför väcka betänkligheter. Inskränkning i den enskilde fria förfojordägarens över sin egendom kan måhända särskilt vara gande ägnad att hos mången framkalla tveksamhet. Men å andra sidan gäller det att giva en för landet betydelsefull folkgrupp trygghet att bibehållas vid en låt vara torftig försörjning och att bespara det svenska samhället betänkliga rubbningar i det sociala underlaget. Härtill kommer, att det i längden kan bliva för staten alltför kostsamt att vid kris efter kris träda till för att bispringa hårt skuldsatta jordbrukare. De nu anförda skälen synas mig väga över betånkligheterna, varför jag förordar, att utredning nu igångsättes rörande frågan om åtgärder till framtida förhindrande av överdriven skuldsättning vid jordbruket. Det synes mest ändamålsenligt, att denna utredning uppdrages åt jordbrukskreditutredningen att företagas i samband med dess övriga utredningar.
I skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 3 april 1935 anmäl-
de emellertid jordbrukskreditutredningen, att utredningen icke trodde sig
vara i stånd att fullgöra det genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 januari 1935 meddelade uppdraget. Som skäl härför anförde utredningen bland annat följande: Utredningen hade förehaft till principdiskussion den i statsrådsprotokollet för sistnämnda dag behandlade frågan om anordningar till förhindrande eller förebyggande av att jordbrukare, vilka erhållit statlig hjälp till skuldreglering, på nytt komme i svårigheter. Utan att närmare hava ingått på en undersökning av nu berörda spörsmål hade jordbrukskreditutredningen ansett sig kunna konstatera, att detsamma hade en mycket betydande räckvidd samt att dess lösande skulle kräva ett synnerligen omfattande och förutsätta utredningsarbete ett ståndpunkttagande till en rad frågor av mer eller mindre ömtålig och svåröverskådlig natur, berörande icke endast intecknings- och utsökningsrätten utan även ett flertal andra områden av rättsväsendet. Det torde dessutom kunna ifrågasättas, om den utomordentligt betydelsefulla frågan om träffandet av anordningar, som gåve vårt lands jordbrukare större
motståndskraft mot konjunkturernas växlingar och som kunde förebygga en överdriven skuldsättning, kunde lösas genom en mer eller mindre krisbetonad skuldreglering och kreditkontroll. Enligt jordbrukskreditutredningens uppfattning hade frågans lösning en så allmängiltig och bestående innebörd, att detta icke vore möjligt. Problemet inneslöte i sig frågor, som hade avseende å säkerställandet över huvud av ett bärkraftigt jordbruk i vårt land. Särskilt komme man in på frågan om den sedan mitten av förra seklet allt snabbare fortgående gäldbelastningen av det svenska jordbruket i samband med skiftandet av arvfallen jordbruksegendom, en fråga som för jordbrukets drivande under drägliga förhållanden hade utomordentlig betydelse och som för vinnande av det syfte, som statsrådsprotokollet angåve, måste upptagas till prövning. I själva verket torde den höga skuldsättning, som belastade ett stort antal av våra jordbruk, i icke ringa utsträckning kunna härledas till uppgörelser, som vid arvskifte efter en föregående ägare träffats mellan den arvinge, som övertagit den fasta egendomen, samt dennes medarvingar. Men även vid förvärv av fast egendom i annan ordning än genom arv hörde det, jämväl då uppgörelsen gällde överlåtelse till arvinge, till vanligheten, att den nye ägaren ikläda sig en hög skuldsättning. Det torde icke kunna förnekas, nödgades att också den egnahemsbildning, som utövades med statens hjälp, i viss utsträckning medförde, att vederbörande måste ikläda sig skuld motsvarande en stor jordbrukare del av- den förvärvade egendomens värde. Det syntes jordbrukskreditutredningen att en genom statsåtgärder åstadkommen skuldreglering för jordbrukare uppenbart, väl kunde för en längre eller kortare tid lätta jordbrukarnas skuldbördor, men att en tendens till ökning av dessa likväl icke kunde undvikas, så länge det här åsyftade förhållandet fortbestode, att jordbrukarna i den utsträckning som hittills syntes vara fallet vid tillträdandet av sina nödgades ikläda sig en tyngande skuldjordbruk till av detta missförhällande vore ett sättning. Frågan om åtgärder avhjälpande av utomordentligt stor betydelse, som, därest spörsmålet om en mera allproblem män till övervägande, icke kunde förbigås. Det vore tydskuldreglering upptoges natur och att en lösning icke kunde undligt, att densamma vore av mycket svårlöst ingripande förändringar av social art och än mera vittgäende gå att medföra djupt i nu bestående än den ifrågasätta skuldkontrollen. Jordbruksändringar rättsregler närmast för uppgifter av mera kreditutredningen ansåge sig icke i sin nuvarande, beskaffenhet avsedda sammansättning i tillräcklig mån representera den begränsad erfarenhet och det mångsidiga vetande, som, med iakttagande av de synpunkter, vilka borde anläggas på de genom Kungl. Majzts beslut enligt utredningens mening anförtrodda torde böra erden 9 januari 1935 åt utredningen lagstiftningsfrågorna, fordras för åstadkommande av ett tillfyllestgörande resultat av arbetet.
Med till vad sålunda anfört blev den-
hänsyn jordbrukskreditutredningen
beslut den 1935 befriad från att na enligt Kungl. Majzts 23 maj uppdraget verkställa den omförmälda angående mera alli det föregående utredningen män till skuldsatta samt angående åtgärder till förhjälp högt jordbrukare hindrande av överdriven skuldsättning vid jor-dbruket. Enligt vad chefen för jordbruksdepartementet anförde till statsrådsprotokollet sistnämnda dag kvarstode emellertid angelägenheten av att en utredning i dessa frågor komme till stånd, vilket bestyrktes ytterligare av uttalanden utav jordbrukskreditutredningen. I anslutning till dessa uttalanden syntes, utöver de i statsrådsprotokollet den 9 januari 1935 upptagna frågorna, en dylik utredning rörande skuldförhållanden även böra omfatta åtgärder till förejordbrukets
byggande av en för jordbrukstdriftens upprätthållande under växlande kon-
junkturer alltför betungande skuldsättning i samband med arvskifte av jord-
bruksegendom eller sådan egendoms överlåtande i annan ordning på ny generation. På sätt framgår av det föregående hava utredningsmännen haft att bedriva sin utredning i enlighet med de i statsrådsprotokollen den 9 januari och den 23 maj 1935 angivna riktlinjerna.
Utredningsuppdraget har genom Kungl. Majzts beslut den 28 juni 1935 kompletterats i visst begränsat hänseende. I motionen nr 231 i andra kammaren vid nämnda års riksdag hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majzt anhålla om utredning angående bland annat huruvida och på vad sätt egnahemsinnehavare, som oförvållat kommit i ekonomiska svårigheter, måtte kunna beredas sådan hjälp, att vederbörande kunde behålla sitt egnahem. Efter hemställan av jordbruksutskottet
(utlåtande
nr 49 punkt 8) hade riksdagen i skrivelse den 12 april nr 1935, 166, anhållit, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning rörande den i motionen berörda frågan samt vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda. Riksdagens skrivelse anmäldes för Kungl. Majzt den 28 juni 1935. Chefen för jordbruksdepartementet anförde till statsrådsprotokollet sistnämnda dag bland annat följande: Att oaktat de stödanordningar, som från statsmakternas sida dittills anvidtagits, ledning till åtgärder i motionens syfte förelåge, kunde icke förnekas. Emellertid hade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 1935 tre tillmaj utredningsmän kallats att verkställa utredning och avgiva förslag angående åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden. Enligt de för utredningen givna direktiven vore densamma icke begränsad att avse vissa slag av jordbrukare. Inom dess ram fölle sålunda jämväl regleringen av de jordbrukares skuldförhållanden, som innehade egnahemslån. Något skäl att ställa dessa jordbrukare vid en dylik reglering i någon särställning iförhållande till andra jordbrukare syntes näppeligen föreligga. Det syntes emellertid med hänsyn till de särskilda förhållanden, som otvivelaktigt vore förknippade med egnahemsverksamheten, vara ändamålsenligt, att utredningen såvitt den berörde jordbrukare, som innehade egnahemslån, företoges i samråd med statens egnahemsstyrelse. ——Sedan utredningen verkställts och förslag i ämnet framlagts syntes få övervägas i vad mån dessa kunde vinna tillämpning även å de låntagare, som innehade egnahemslån för bostadslägenheter. Vad departementschefen sålunda anfört, meddelades utredningsmännen till kännedom och iakttagande.
I skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 18 mars 1936 hemställde utredningsmännen, att statistiska centralbyrån måtte erhålla i uppdrag att, i anslutning till förut omförmälda undersökning av jordbrukets skuldsättning vid 1933 års utgång, jämväl verkställa en statistisk undersökning av orsakerna till de högst skuldbelastade jordbrukarnas skuldsättning, vilken undersökning enligt utredningsmännens mening skulle vara av stort värde för fullgörandet av det åt dem lämnade utredningsuppdraget. I enlighet med utredningsmännens hemställan uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 27 mars 1936 åt statistiska centralbyrån att verkställa en statistisk undersökning rörande orsakerna till skuldsättningen hos jordbrukare med en
skuldbelastning år 1933 överstigande 75 procent av tillgångarna; denna undersökning slutfördes i början av år 1937. En sammanfattande redogörelse för resultatet av undersökningen är såsom bilaga fogad vid betänkandet.
För utredningsmännens räkning har vidare utarbetats en översikt av den äldre svenska rättens regler om arvsordning och arvsfördelning, särskilt beträffande arvfallen fast egendom, m. m. Jämväl denna översikt har såsom bilaga närslutits detta betänkande.
För fullgörandet av sitt uppdrag hava utredningsmännen vidare funnit erforderligt att erhålla närmare kännedom om nuvarande sedvänjor vid jordbruksfastigheters övergång å ny generation. På framställning av utredningsmännen har chefen för jordbruksdepartementet den 24 oktober 1935 medgivit, att utredningsmännen finge vidtaga anordningar för införskaffande av upplysningari nämnda hänseende. Med stöd av detta bemyndigande hava utredningsmännen till samtliga domhavande och landsfiskaler utsänt frågeformulär rörande sedvänjor vid jordbruksfastigheters övergång ä ny generation m. m. Genom utredningsmännens försorg hava svaren å frågeformuläret bearbetats och sammanställts i en vid betänkandet fogad bilaga.
Rörande de bestämmelser, som i vissa främmande länder utfärdats i syfte att begränsa möjligheterna till skuldsättning inom jordbruket, har en översikt utarbetats. Därjämte har en särskild redogörelse lämnats för mdelsrett» och »ésaetesrett» enligt norsk lag. Slutligen har en sammanfattande redogörelse utarbetats angående i vissa germanska länder tidigare gällande eller än-
nu bestående s. k. anerben-rätt (privilegierad arvsrätt) till bondgårdar m. m.
De ovannämnda handlingarna hava samtliga såsom bilagor fogats till betänkandet.
Enligt medgivande av Kungl. Maj :t den 15 november 1935 hava ledamöterna Anderberg och Björkman under en tid av tio dagar under hösten 1935 företagit en resa till Tyskland för att studera i nämnda land vidtagna åtgärder inom de ämnesområden, som hava samband med utredningsmännens uppdrag. En på grundval av ifrågavarande studier utarbetad redogörelse för den tyska arvegårdslagstiftningen har fogats vid betänkandet.
Det utredningsmaterial, som enligt vad ovan sagts stått till utredningsmännens har tjänat till belysning av olika delar av det område, som förfogande, varit föremål för utredningsmännens överväganden. Utredningsmännen hava fattat som sin centrala uppgift att undersöka olika möjligheter för ernående av större motståndskraft för vårt lands jordbrukare mot konjunkturernas växlingar, i synnerhet genom motverkande av en alltför hög skuldsättning. Vid övervägande härav hava utredningsmännen funnit vissa åtgärder böra vidtagas till begränsande av den mycket omfattande
skuldsättning, som uppstår i samband med Övertagande av fast egendom vid bodelning eller arvskifte, och hava utredningsmännen i sådant syfte utarbetat dels förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933
(nr 314) om boutredning och arvskifte, dels ock förslag till vissa andra där-
med sammanhängande lagändringar. Vad angår behovet av och möjligheterna att minska redan bestående skuldsättning hava utredningsmännen, med hänsyn till att för närvarande synes råda en jämförelsevis gynnsam icke ansett
jordbrukskonjunktur, sig böra
framlägga något förslag till omedelbart genomförande. Däremot hava utredningsmännen med tanke på att en ny krissituation förr eller senare kan uppkomma utarbetat ett preliminärt förslag till rörande beredskapslagstiftning skuldreglering för jordbrukare och komma utredningsmännen att i ett senare betänkande framlägga detta förslag. Slutligen hava utredningsmännen såsom ett led i sina undersökningar upptagit till övervägande frågan, vilka verkningar den år 1932 genomförda
lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier föranlett med avseende
å jordbrukarnas kreditförhållanden. För att få del av de erfarenheter, som på jordbrukare- och kreditgivarehåll under de gångna åren vunnits av förevarande lagstiftning hava utredningsmännen införskaffat utlåtanden i detta ämne från hushållningssällskapens förvaltningsutskott, allmänna Sveriges
lantbrukssällskap samt styrelserna för svenska sparbanksföreningen och sven-
ska jordbrukskreditkassan ävensom svenska bankföreningen; sistnämnda utlåtande är såsom bilaga fogat vid betänkandet. övervä- Utredningsmännens ganden hava resulterat i ett förslag om vidtagandet av åtgärder för upphävande av ifrågavarande lagstiftning. Vid utarbetandet av lagförslagen samt vissa delar av motiveringen hava utredningsmännen jämlikt Kungl. Majzts beslut den 6 september 1935 biträtts av hovrättsassessorn R. B. Dahlgren. Med avseende å vissa andra delar av utredningsarbetet hava utredningsmännen jämlikt Kungl. Majzts beslut den 30 augusti 1935 anlitat biträde av sekreteraren hos sparbanksinspektionen Y. A. R. Ericsson. A
Under åberopande av det anförda
få utredningsmännen såsom resultat av sitt hittills utförda arbete överlämna betänkande med till vissa förslag lagstift-
ningsåtgärder till motverkande av överdriven inom
skuldsättning jordbruket.
Särskilt yttrande av undertecknad Björkman angående frågan om upp-
hävande av lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier bifogas.
Stockholm den 10 mars 1937.
NILS WOHLIN.
EINAR ANDERBERG. THURE BJÖRKMAN.
Rolf Dahlgren.
/
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933 (nr 314)
om boutredning och arvskifte.
Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 11, 13 och 20 §§ lagen den 9 juni 1933 om boutredning och arvskifte skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att till 6 kap. samma lag skola fogas åtta nya paragrafer, betecknade 10--17 §§ och av nedan angivna lydelse, dels ock att i sistnämnda kap. av lagen skola införas två underrubriker, den ena före 1 § och den andra före 10 §, av den lydelse som nedan angives:
2 KAP.
11 §. har —— —— ~— —— -—— Boutredningsmannen erforderliga åtgärder. Finnas - - — — — till konkurs. tillgångarna — — I fråga kan ske. Ingår i boet sådan gård, varom förmäles i 6 kap. 10 §, må lösa inventarier, avsedda för det å gården drivna jordbruket eller för rörelse av beskaffenhet att utgöra binäring till detsamma, icke av boutredningsmannen överlåtas, med mindre delägarna därtill lämna sitt samtycke eller det oundgängligen erfordras för betalning av gäld.
13 §. Fast egendom eller tomträtt må ej av boutredningsmannen överlåtas, utan att delägarna skriftligen med två vittnen lämna sitt samtycke. Kan samtycke ej erhâllas, äge rätten, såvida ej fråga är om sådan gård, varom förmäles i 6 kap. 10 §, på ansökan tillåta åtgärden. Vad nu är sagt lände dock ej till inskränkning i den förfoganderätt, som kan tillkomma boutredningsmannen enligt lagakraftvunnet testamente. — Har boutredningsmannen — — —— —— inskrivning beviljades.
20 §- Förordnande att —- —— ———— — åtgärder. erforderliga Testamentsexekutor äge dock ej, med mindre behörighet därtill blivit honom i testamentet särskilt förbehållen, överlåta sådan gård, varom förmåles i 6 kap. 10 §, utan att delägarna skriftligen med två vittnen lämna sitt
samtycke. Har testamentsexekutor utan erforderligt samtycke företagit åtgärd varom nu är sagt, vare den ogill, om delägare väcker klander därå; instämme dock sin talan inom tre månader, från det han fick kännedom om åtgärden, och senast inom ett år, sedan lagfart beviljades. Vad i - —— — — — är stadgat.
6 KAP.
Allmänna bestämmelser.
Särskilda bestämmelser för vissa dödsbon. 10 §. Ingår i kvarlåtenskapen fastighet varå drives jordbruk (gård) och vill en av arvingarna ensam övertaga gården mot skyldighet att gottgöra övriga delägare för det, som i följd därav kan brista ivad de vid arvskiftet skola erhålla, skall gården odelad tilläggas nämnde arvinge (gårdsarvingen).
11 §. Finnas flera arvingar, vilka var för sig vilja övertaga gården såsom i 10 § sägs, och är ej någon av dem genom testamente utsedd till gårdsarvinge, äge den arvinge företräde, som har större lott i boet än de andra. Äro lotterna lika, äge arvinge i närmare led företrädesrätt. Äro flera sålunda lika berättigade, skall företräde tillkomma den arvinge, som genom sin utbildning eller eljest kan anses särskilt lämplig att övertaga gården eller som längst tagit del i dess skötsel. Företrädesrätt, varom nu är sagt, skall dock ej tillkomma arvinge, som på grund av hög ålder, sjuklighet eller annan omständighet finnes ej vara skickad att idka jordbruk. Ej heller skall sådan rätt njutas av arvinge, som förut är ägare till gård, varav han har sin bärgning, eller som av annat yrke än jordbruk har en varaktig och efter sina förhållanden skälig utkomst.
12 §. Omfattar kvarlåtenskapen flera gårdar, vilka brukas var för sig, äge arvingarna enligt den företrädesrätt dem emellan, varom i 11 § är sagt, utvälja var sin gård och i avseende därå njuta gårdsarvinges rätt.
13 §. Gårdsarvingen äge vid skiftet övertaga gården efter det värde, som motsvarar vad en försiktig köpare kan antagas vilja betala därför under förutsättning att gården alltjämt skall användas för jordbruk och vad därmed har sammanhang.
14 §. Innan arvslotterna beräknas, tillgodoföres gårdsarvingen såsom skiftesfördel en tiondel av gårdens värde.
15 §. Lösa inventarier, avsedda för jordbruket eller för rörelse av beskaffenhet att utgöra binäring till jordbruket, skola tillskiftas gårdsarvingen, såframt hans lott förslår därtill. Kunna inventarierna ej utläggas å lotten, vare gårdsarvingen berättigad att i stället inlösa dem efter deras värde.
16 §. Har gårdsarvinge vid skiftet njutit sådan förmån, som i 13 eller 14 § sägs, och överlåter han gården inom femton år därefter, vare han skyldig att till övriga delägare utgiva vad å deras andelar belöper av skillnaden mellan gårdens försäljningsvårde vid tiden för överlåtelsen och det värde, med avdrag av skiftesfördelen, efter vilket gårdsarvingen övertagit gården. Vid uppgörelse varom nu är sagt äge gårdsarvingen tillgodoräkna sig värdestegring, i den mån denna är att tillskriva förbättring, som han under sin besittningstid vidtagit. Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fall där blott en del av gården överlåtes.
17 §. Den som vill göra gällande rätt till ersättning enligt 16 § skall i laga ordning anhängiggöra sin talan inom två år från det nye ägaren sökte lagfart å fånget. Underlåtes det, vare fordringsägaren sin rätt rförlustig.
Denna i kraft den — ——— -- — lag träder I fråga om dödsbo efter den, som dessförinnan avlidit, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning.
Förslag
till
Lag
angående tillägg till 3 kap. lagen den 25 1930 (nr 104) april
om testamente.
Härigenom för-ordnas, att i 3 kap. lagen den 25 april 1930 om testamente skall införas A = en ny paragraf, betecknad 3 a §, av följande lydelse:
3a §. Kan testamente ej utgå jämte skiftesfördel, som enligt 6 kap. 14 § lagen om boutredning och arvskifte skall tillgodoföras arvinge, skall fördelen äga företräde framför testamentet.
Denna i kraft den —- — -4 lag träder
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av 13 kap. giftermålsbalken.
dels att 13 kap. 3 § giftermålsbalken skall erhålla Härigenom förordnas, ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till samma kap. skall fogas en ny paragraf, betecknad 13 a §, av följande lydelse: › 3 §. Sedan i 2 § sägs, skall återstoden av tilldelning för gäld ägt rum, enligt_vad makarnas giftorättsgods delas lika mellan dem, såvida ej annat föranledes av vad i 6 kap. 7 §, 10 kap. 5 eller 9 §, 11 kap. 22 § eller 23 § andra stycket eller ock av vad här nedan i 4-12 §§ eller 13 a § sägs.
13a §. Sker bodelning i anledning av makes död och ingår i makarnas giftorättssådan gård, varom förmäles i 6 kap. 10 § lagen om boutredning och gods arvskifte, vare efterlevande maken, där gården helt eller till viss del tillhör hans giftorättsgods, berättigad att erhålla gården mot skyldighet till som i nämnda lagrum sägs. Tillhör gården den döde makens gottgörelse giftorättsgods, äge hans arvingar motsvarande rätt. Göres ej den företrädesrätt gällande, som sålunda tillkommer endera sidan, vare andra sidan berättigad att bekomma gården. Ãr till viss del giftorättsgods men ingår den återstående delen i gården endera makens enskilda egendom, vare den sida, vilken den enskilda egendomen tillkommer, berättigad att erhålla jämväl återstående del av gården. När gården jämlikt första eller andra stycket tillägges endera sidan, skola bestämmelserna i 6 kap. 10, 13, 14, 16 och 17 §§ lagen om boutredning och arvskifte äga motsvarande tillämpning; och skall vad i nämnda lagrum sägs om gårdsarvinge tillämpas beträffande den sida gården tillfaller. Äro arvingarna berättigade att bekomma gården men äro de ej ense huruvida företrädesrätten skall göras gällande, varde gården tillagd dem, om den arvinge som det påfordrar tillskjuter vad som kan erfordras till fyllnad av
efterlevande makens lott; för vad arvinge sålunda tillskjutit skall han gott-
skrivas vid arvskifte efter den döde maken.
Denna i kraft den —— -a — — lag träder I fråga om dödsbo efter den, som dessförinnan avlidit, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning.
2—377445.
Förslag
till
Lag
om tillägg till lagen den 9 juni 1933 (nr 315) angående införande
av lagen om boutredning och arvskifte.
Härigenom förordnas, att till 7 § lagen den 9 juni 1933 angående införande av lagen om boutredning och arvskifte skall fogas ett nytt moment, betecknat 10 mom. och av följande lydelse:
7 §. 10 mom. Ingår i samfällda boet sådan gård, varom förmäles i 6 kap. 10 § nya lagen, då vare vid det skifte, som för uttagande av efterlevande makens giftorätt är påkallat, maken berättigad att erhålla gården mot skyldighet till gottgörelse som i nämnda lagrum sägs. Gör maken ej den företrädesrätt gällande, som sålunda tillkommer honom, vare den dödes arvingar berättigade att bekomma gården. Tillhör gården till viss del samfällda boet men ingår den återstående delen i endera makens enskilda egendom, vare den sida, vilken den enskilda egendomen tillkommer, berättigad att erhålla jämväl återstående del av gården. När gården jämlikt första eller andra stycket tillägges endera sidan, skola bestämmelserna i 6 kap. 10, 13, 14, 16 och 17 §§ nya lagen äga motsvarande tillämpning; och skall vad i nämnda lagrum sägs om gårdsarvinge tillämpas beträffande den sida gården tillfaller. Äro arvingarna berättigade att bekomma gården men äro de ej ense huruvida företrädesrätten skall göras gällande, varde gården tillagd dem, om den arvinge som det påfordrar tillskjuter vad som kan erfordras till fyllnad av efterlevande makens lott; för vad arvinge sålunda tillskjutit skall han gottskrivas vid arvskifte efter den döde maken.
Denna lag träder i kraft den - — -— —— — I fråga om dödsbo efter den, som dessförinnan avlidit, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning.
Förslag
till
Lag
i vissa delar av lagen den 8 juni 1928_ (nr 279) angående ändring
om arv.
Härigenom förordnas, dels att till ett vart av 1, 2 och 6 kap. lagen den 8 juni 1928 om arv skall fogas en ny paragraf, vilka paragrafer skola betecknas respektive såsom 5 §, 5 a § och 9 § samt hava nedan angivet innehåll, dels ock att 7 kap. ö § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
1 KAP.
5 §. Om rätt till skiftesfördel i bo, i vilket ingår sådan gård varom förmäles i och vad i nämnda är 6 kap. 10 § lagen om boutredning arvskifte, gälle lag stadgat.
2 KAP.
5a§. Ingår i boet sådan gård, varom förmäles i 6 kap. 10 § lagen om boutredning och arvskifte, då vare, där gården under äktenskapet tillhört den sist avlidne maken eller sedermera av denne förvärvats, den makens arvingar berättigade att bekomma gården mot skyldighet till gottgörelse som i nämnda lagrum sägs. Har gården under äktenskapet tillhört den först avlidne maken, äge hans arvingar motsvarande rätt. Där gården under äktenskapet tillhört vardera maken till viss del, äge den sist avlidne makens arvingar bekomma gården; dock att, där gården till viss del varit enskild egendom och denna del tillhört den först avlidne maken, hans arvingar äro berättigade att erhålla gården. Göres ej den företrädesrätt gällande, som enligt vad nu tillkommer endera sidan, vare andra sidan berättigad att bekomma sagts gården. När gården jämlikt första stycket -tillägges endera sidan, skola bestämmelserna i 6 kap. 10, 13, 14, 16 och 17 §§ lagen om boutredning och arvskifte motsvarande tillämpning; och skall vad i nämnda lagrum sägs om äga
gårdsarvinge tillämpas beträffande den sida gården tillfaller. Sagda bestämmelser skola dock icke äga tillämpning, där jämlikt 2, 4 eller 6 § arvingarna å den sida, som bekommer gården, vid delningen av boet gottskrivas gårdens värde i anledning av att gården varit enskild egendom eller tillfallit efterlevande maken i arv, gåva eller testamente eller på grund av giftorätt.
Arc arvingarna å endera sidan berättigade att bekomma gården, men äro
de ej ense huruvida företrädesrätten skall göras gällande, varde gården till-
lagd dem, om den arvinge som det påfordrar tillskjuter vad som kan er- 1
fordras till fyllnad av andra sidans lott; för vad arvinge efter endera maken l
sålunda tillskjutit, skall arvingen vid arvskifte efter den maken. J gottskrivas
6 KAP. 1
9 §.
För arvinge, vilken äger att såsom gårdsarvinge skiftesfördel efter i
njuta
i
vad i lagen om boutredning och arvskifte sägs, skall vad i detta kapitel är om 1 stadgat avräkning av förskott äga tillämpning beträffande arvslott och skiftesfördel.
7 KAP.
6 §. barn —- ——— — -- -
Äger hröstarvinges laglott.
Ej heller skall vid bestämmandet av hröstarvinges laglott hänsyn tagas till att arvinge må äga att såsom gårdsarvinge njuta skiftesfördel efter vad i lagen om boutredning och arvskifte sägs. Om rätt_ -- ----8 kap.
Denna lag träder i kraft den - — — — -—.
I fråga om dödsbo efter den, som dessförinnan avlidit, skall äldre lag fort-
farande äga tillämpning.
Förslag
till
Lag
om ändrad av 5 § den 8 1928 (nr 280) lydelse lagen juni angående
införande av lagen om arv.
Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 8 juni 1928 angående införande av lagen om arv skall i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:
5 §. Bestämmelserna i - —— -- ~— —— till stånd. I fall, då äldre giftermålsbalken gällt i fråga om makars förmögenhetsför-
i
| hållanden, skall vad i 2 kap. 5 och 5 a §§ nya lagen stadgas om egendom,
i som under äktenskapet tillhört make, äga motsvarande tillämpning i avseen-
de å egendom, som tillhört make enskilt, så ock i avseende å samfälld egendom, som i boet införts av make eller under äktenskapet tillfallit make i arv, å testamente eller gåva.
g
Denna träder i kraft den — -- -- - -. lag i I fråga om dödsbo efter den, som dessförinnan avlidit, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning.
F ö r s l a g
till
L a g
om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelsbalken.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 10 § handelsbalken skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:
10 §. Sedan —- -- ——- ——— uttages av konkursansökningen. i — — — — Vad för borgenären. Är någon berättigad till ersättning jämlikt bestämmelserna i 6 kap. 16 § .lagen om boutredning och arvskifte, äge han för sagda fordran enahanda förmånsrätt, som i första stycket sägs.
Denna i kraft den - - - ———. lag träder
I. Allmän Jordbrukets skuldsätt-
Kap. principmotivering. i rättshistorisk och ekonomisk-historisk belysning.
ning
Det nutida jordbrukets skuldsättning, sådan denna företeelse framträder i alla länder med mera utvecklat ekonomiskt liv och moderna samhällsförhällanden, utgör en av den internationella agrarpolitikens mest betydelsefulla Detta spörsmål är i de flesta sådana länder föremål för livlig uppfrågor. märksamhet och olika förslag till åtgärder från det allmännas sida. Ej minst under tid-en efter världskriget har problemet på grund av de internationella jordbrukskonjunkturernas gestaltning vunnit starkt ökad aktualitet och i synnerhet under den senaste stora jordbrukskrisen samt de därefter följande åren har det kommit mera i förgrunden än måhända någonsin tidigare under jordbrukets utvecklingshistoria. Den under de senaste mansäldrarna alltlånga mera intensifierade penning- och kredithushållningen jämväl på jordbrukets område, den såväl i de stora exporterande agrarländerna som i importländerna framträdande inkongruensen mellan å ena sidan prisen å jordbruksprodukter samt å den andra prisen å jordbrukets industriella förbrukningsartiklantarbetarlönernas mera eller mindre accentuerade stegringstendens, den lar, skiftande men ofta påtagliga disproportionen mellan jordens handelsvärde och dess av nettoavkastningen beroende verkliga värde, slutligen de utvidgai alla former — allt har
de möjligheterna till jordbrukskredit sammanlagt
ett tillstånd, där jordbrukets skuldsättning utgör en av de enskilda skapat och hela mest bördor och ett av
jordbrukarnas lanthushållningens tyngande
de största hindren för till högre ma-
jordbrukarbefolkningens uppåtstigande
teriellt välstånd samt större frihet och inre styrka. Den stora krisen på område, de stabila valutornas sammanfallande och pen-
penningväsendets
i skilda länder ännu för ett årtionde sedan knappast tänkbara ningvärdets hava komplicerat problemet. Visserligen har, där förändringar ytterligare värde oundvikliga katastrofer förebyggts, men penningens försämrats, eljest har varaktig bot och för jordbru-
ej heller genom penningpolitiska åtgärder
kets utövare för framtiden kunnat ernås. Den stora frånödvändig trygghet för vårt lands vidkommande i det följande upptages till utredning, ga, som är sålunda - trots frångående och de senaste årens alltjämt guldmyntfotens med avseende å jordbrukets allmänna konjunkotvetydiga förbättringar - i skilda delar av riket bränturer i fråga om talrika jordbruk ytterst
nande. Ännu långt allvarligare kan läget emellertid komma att för bliva, den händelse att den nuvarande relativt konjunkturen i en framtid goda efterföljes av ånyo inträdande försämringar av jordbrukets räntabilitetsförhållanden. En analys av jordbrukets skuldsättningsfråga — sådant detta spörsmål enligt vad nu sagts framträder i vårt land som andra länder - för att simåste, tuationen må kunna rätt klarläggas, föregås av en kortfattad historisk återblick på de stora utvecklingslinjer, som fört jordbruket fram från gamla
tiders naturahushållning till dess nuvarande såsom en i ställning åtskilliga
avseenden industrialiserad näringsgren med härav följande såväl gynnsamma som mindre lyckliga verkningar. Det gäller härvid att.utan i förirringar detaljer erinra om den ifrågavarande sekulära utvecklingens väsentliga drag samt att i ett sammanhang fästa uppmärksamheten såväl å de rättshistoriska förändringarna som å den av skiftesverket, förskjutningarna i jordfördelningen och den ekonomiska utvecklingen förorsakade omgestaltningen av jordbrukarnas läge.
Odalbondens jordäganderätt i de gamla germanska samhällena kunde för dåtida förhållanden anses innebära full äganderätt till jorden. Ehuru den urgamla släktförfattningen lade vissa rättsliga band på hans förfoganderätt över jorden och mera gjorde honom till förvaltare av släktjorden än till personlig ägare av densamma, så kände han likväl icke någon överherre och var i förhållandet till konungamakten en fri man. Med samhällslivets omgestaltning under medeltiden och nyare tiden inträdde härutinnan starka försämringar. De av konungamakten utkrävda pålagorna ökades i antal och storlek och redan härigenom fann sig den eljest fria allmogen under den senare hälften av medeltiden nedtryckt till en betungad ställning. Den forna jordäganderätten förvandlades till skattemannarätt och jorden fick natur av kronoskatte, d. v. s. bonden hade äganderätt till jorden men icke till räntan av densamma, vilken sistnämnda var kronoegendom. Denna rättstitel till jord innebar trygghet för bonden att sitta kvar på jorden, om han i rätt tid fullgjort skattskyldigheten, men utvecklades med tiden i riktning mot ökad ofrihet med avseende å dispositionsfriheten. Likväl levde denna del av bondeklassen under de ojämförligt drägligaste förhållandena. En annan del av densamma blev rena kronobönder och ytterligare en annan del förvandlades till landbönder under frälsegodsen och måste underkasta sig alla med Iandborätten förenade otrygga förhållanden med avseende å besittning, skattskyldighet och personlig frihet. Genom wasakonungarnas reduktioner bröts emellertid redan under de sextonde och sjuttonde århundradena kyrkans och adelns övermakt och en mycket betydande del av den pä frälsejorden sittande bondeklassen blev i stället kronobönder. Genom det stora skatteköpsverket, som började kort efter genomförandet av Karl XI:s reduktion, fick huvudmassan av dessa sålunda vordna kronobönder möjlighet att taga
det ytterligare steg mot ökad frihet, som låg i hemmanens överförande till
kronoskattehemman. Slutligen tillkom, att bondeklassen jä-msides härmed ge-
nom hård politisk kamp lyckades få de flesta av de inskränkningar hävda, vilka vidlådde även skattemannarätten, och följden blev, att de svenska bönderna tidigare och fullständigare än i flertalet andra länder återvunno sin frihet i förhållande till kronan och de högre stånden. Dessa allmänna erinringar hava emellertid avseende å en annan sida av den svenska bondeklassens historia än den som i förevarande sammanhang närmast förtjänar uppmärksammas. Oavsett förändringarna i böndernas av skatterna till kronan beroende ekonomiska förhållanden och de våldsamma förskjutningarna i deras rättsliga ställning alltefter feodalväsendets utveckoch sammanbrott - allt av den -- kvarlevde ännu ling yttersta betydelse ett halvt årtusende eller mera efter det forntida släktsamhällets upplösning de urgamla rättsregler och rättsâskådningar med avseende å släktjorden, vilka för den fortsatta utvecklingens bedömande äro av central betydelse. Dessa rättsregler —— inskrivna först i landskapslagarna och sedermera i de samt ännu i 1734 års medeltida landslagarna slutligen lag inneburo, såsom i en vid detta betänkande fogad bilaga erinras, att den fasta egendomen ärvdes efter sådana arvsregler och andra bestämmelser, som väsentligt underlättade egendomarnas sammanhållande odelade inom släkterna och de nya generationernas Övertagande av fädrens jord. Väl förekom redan tidigt, att släktjorden fördelades mellan flera, när den erbjöd möjligheter och utrymme för nya bosättningar, men i stora drag följdes grundsatsen, att den tillskiftades en av de manliga arvingarna med utlösning av de övriga i annan än jord och med tillämpning av grundsatser vid jordens egendom värdering, som i verkligheten privilegierade samme arvinge på de övrigas bekostnad och främjade hans ställning som en i förhållande till andra enskilda möjligast fri och självständig brukare av jorden. Att de manliga företräde i arvtäkt framför de kvinnliga var ett naturligt led i arvingarnas en sådan rättsordning ligger i öppen dag och att denna olika arvsrätt mäktill att sammanhålla släktjorden på en hand är lika
tigt bidrog möjligheten
Därtill bidrog även, att arvlâtaren var förhindrad att bortgiva uppenbart. eller horttestamentera arvejord, varjämte, där arvejord eller bördköpt jord blivit vissa säljarens skyldemän ägde att enligt gällande regler om försåld, bördsrätt återlösa »den försålda Denna släktjordlagstiftning kvar-
jorden.
såsom i svensk och nordisk rätt långt efter den tid, då stod, nyss antytts, släkten i forntida statsrättslig bemärkelse förlorat sin betydelse, ja även långt in i det då den vidsträcktare släktsamhörigheten alltmera upptidsskede, luckrats och på rättsordningens och rättsuppfattningarnas omutvecklingen råde över från släkten i äldre bemärkelse till släkten i en nyare tids glidit mening, d. v. s. till familjen i gradvis alltmera begränsad omfattning. Givet att det gamla rättssystem, varom nu erinrats, under en följd är, av århundraden stod i harmoni med då bestående samhällsförhållanden samt att samma rättsordning och rättsuppfattningar sammanföllo med bondedåtida intressen och voro anpassade efter då rådande förhålallmogens landen område. Lämnas i detta sammanhang de
på jordbruksnäringens
stora åsido och hålles blicken fästad vid bondejorden och jordbesittningarna
bondejordbruket som det under växlande tidsskeden ständigt viktigaste, torde detta äldre rättssystem med avseende å släktjorden kunna betecknas som det främsta bålverket mot bondejordens söndersplittring och böndernas nedsjunkande i ekonomisk ofrihet, mot bondejordens förvandling till handelsvara och lättfångna byte för de högre stånden, mot jordvärdenas onaturliga stegring och slutligen —— vad i detta sammanhang måhända mest förtjänar — mot sådana arvskiften eller andra överlåtelser till uppmärksammas ny generation, som skulle hava bragt fädernegårdarnas övertagare i svårt ekonomiskt beroende av andra. Ehuru åtskilliga av det liberala tidsskedets former för kredit och skuldsättning ännu voro okända, var dock även under denna långa äldre tidsepok skuldsättning en hård realitet och att gäld ej sällan måste stiftas i samband med förvärv av fast egendom är självfallet. Att bondejorden sällan gick i handel utom släkten eller familjen, att arvlåtaren icke ägde borttestamentera arvejord samt att vissa säljarens skyldemän äg-
de rätt återlösa försåld arvejord samverkade emellertid till att denna i sam-
band med stundom kungenerationsväxlingarna ofrånkomliga skuldsättning i x l de hållas inom snäva gränser. Man bör på tal om de dåtida förhållandena x i även hålla i minnet, att vårt lands bönder ännu fram till de stora omvälvningarna i de adertonde och nittonde århundradena besutto sin jord under rättstitlar, som i många avseenden skilde sig från en nyare tids äganderätt. Det står utom tvivel, att jämväl detta förhållande i väsentlig grad medverkade till att skuldsättningen av jorden så länge förblev av ringa omfattning. De forna skattebönderna, vilka ägde såväl jorden som »räntam av densamma, försvun11o redan under medeltiden, och de kronoskattebönder, vilka sedermera utgjorde kärnan av bondebefolkningen, hade, såsom redan nämnts, äganderätt allenast till jorden men icke till »räntam av densamma, vilken sistnämnda tillkom kronan. Då denna »ränta», som ju var detsamma som de allmänna eller skatternas — elpålagorna sammanlagda belopp ler åtminstone inneslöt de viktigaste och mest tyngande av dessa allmänna — i förhållande till pålagor jordens avkastning utgjorde en visserligen växlande men likväl i stort sett tyngande belastning, måste värdet å själva kr0-noskattejorden självfallet vara lågt och övertagandet av sådan jord vid arvskiften eller eljest förenat med vida mindre svårigheter än eljest skulle hava varit fallet. När efter Karl den Xlzs reduktion de till landboar under de stora brukarna — vilka såsom ofria landboar jordbesittningama nedtryckta med tung dagsverksskyldighet till huvudgodsen och ytterligt osäkra besittsaknat all över - erningsförhållanden egen dispositionsrätt jorden ånyo höllo besittningsrätt och dispositionsrätt under kronoskatte titel, gäller om denna stora massa av landets bönder för den följande tiden detsamma som nyss sagts om de alltifrån medeltiden under kronoskatte titel sittande bönderna. Jordvärdets relation till räntan i sistnämnda ords förenämnda kamerala betydelse torde måhända bäst belysas av bestämmelserna i skatteköpsförordningarna allt från det adertonde århundradets början, enligt vilka förde kronobönderna — vilka varken eller ordningar egentliga ägde jorden räntan - rätt att tillösa mot fingo sig jorden erläggande av löseskillingar,
som allenast till sex års sådan ränta. Även de talrika inskränkuppgingo — vilningar i dispositionsfriheten över jorden och i synnerhet över skogen ken sistnämnda, i den mån den icke tillhörde häradet eller kronan, jämte inom -- verkade i hagmarken var samfälld egendom byalaget självfallet samma riktning eller till att hålla jordvärdet inom för överlåtelserna på nya generationer gynnsamma gränser. Det är i sammanhang med vad nu anförts anledning vidare erinra om jordförhållandenas gestaltning och om brukningssätten för jorden inom de gamla byalagen under den här berörda tiden före skiftesverkets genomförande. Denna gamla agrarstruktur med jämförelsevis trånga bysamhällen och stark ägosplittring av åkerjorden är i sina allmänna drag och i sina enskildheter väl känd. Ett allmogehemman bestod icke på denna tid av ett jämförelsevis väl avrundat helt, med åkerjorden samt ångsmarken och utmarken liggande i någorlunda naturligt sammanhang inom en eller ett mindretal områden, över vilka innehavaren med avseende å jordbruksdriftens utövande ägde fri dispositionsrätt eller från vilka han kunde avskilja och försälja större eller mindre delar. Hemmanets åkerjord utgjordes av ofta på ett och smala -—— stort antal åkergärden utspridda långa tegar samtliga ingående i hans ägande mantal eller kvot av mantal —~ vilka alla måste plöjas, besås och skördas samtidigt med och efter samma system som åkergärdet i dess helhet. Varje ny innehavare av hemmanet eller hemmansdelen måste följa samma av bysamhället bestämda brukningssystem, vare sig att detta sistnämnda var treskiftesbruket eller en än mera primitiv form för åkerbruk. Detsamma gällde om ängsmarken, varå byalagets bönder gemensamt läto beta sina kreatur, och i ännu högre grad om hagmarken och skogsmarken, som, enligt vad nyss erinrats, var samfälld egendom. Den enda lagliga formen för uppdelning av bondejordbruk var hemmansklyvningen, varvid tillgick så att samtliga hemmanet tillhörande åkertegar i de skilda åkergärdena delades på längden i ännu smalare tegar med åtföljande ökad ägosplittring inom byalaget. Väl kunde under århundradenas lopp sådana klyvningar av de ursprungliga hela mantalen äga rum i betydande omfattning, utan att jor-
dens brukande enligt dåtida metoder härigenom omöjliggjordes eller ens
nämnvärt försvårades, och väl förekommo särskilt under nyare tidens första århundraden och ännu fram till laga skiftet under det nittonde seklet dylika hemmansklyvningar i stor skala, i vissa delar av riket med följd att stora skikt av bondebefolkningen bragtes under besutenhetsgränsen. Genom talrika dekret och författningar strävade emellertid wasaättens regenter och sedermera frihetstidens och den gustavianska tidens lagstiftare att i möjligaste mån förebygga sådan för välståndet inom allmogen skadlig jordsplittoch — även om mångenstädes gick sin gång vid sidan av ring utvecklingen — sattes likväl i stort sett vissa gränser för författningarna härigenom bondgårdarnas delning i alltför små enheter. Naturligt är, att det under sådana förhållanden var så mycket angelägnare att släktjorden i möjligaste mån sammanhölls på en hand. Eftersom jordens avkastningsförmåga
icke kunde ökas genom en ny och förbättrad jordbruksdrift — enär möjligheterna härtill ännu voro okända — och då varje sönderklyvning av ett hemman medförde en ofrånkomlig försämring av arvingarnas ekonomiska ställning, låg det i sakens natur, att sådana klyvningar endast företogos under nödtvång. Men det är å andra sidan uppenbart, att en av de viktigaste orsakerna till slåktjordlagstiftningens senare undergång är att söka i den omgestaltning av hithörande förhållanden, som skiftesverket och de stora jordbrukstekniska framstegen mot slutet av det adertonde och särskilt under det nittonde århundradet ——— i förde med sig. Det är därjämte och denna s 4 bör här särskilt —— lika 1 synpunkt understrykas uppenbart, att samma revo- l lutionerande l omgestaltning av det svenska jordbruket, i förening med det 1 t successiva bortfallandet av inskränkningarna i dispositionsrätten till bondejorden samt till sist grundskatternas minskande tyngd och slutliga upphävande, måste leda till ett tillstånd av stigande jordvärden och växande handel med jord, varemot släktjordlagstiftningen utgjorde ett allt och svagare alltmera värdelöst korrektiv. Slutligen bör man på tal om den här berörda utvecklingen icke förglömma, att det äldre medlemmar -- i den byalagets
ofrånkomliga intressegemenskap de hade med varandra -- under svåra ti-
der stodo varandra bi på allehanda sätt och att skuldsättning till utomstående även härigenom ofta kunde undvikas. Genom bysamhällenas upplösning slets samhörigheten sönder och den gamla samhörighetskänslan gick med tiden alltmera förlorad, vilket även bidrog till att jordbrukaren vid trångmål kom i starkare beroende av försträckningar från för honom främmande personer och institutioner. I anslutning till det nu sagda mä ytterligare framhållas följande. Det svenska jordbruket och särskilt bondejordbruket befann sig —— såsom redan antytts —- under den långa tidsålder, som här avhandlas, ifråga om brukningsmetoder, kreatursskötsel och allt vad med jordbruksdriften sammanhängde på en föga utvecklad ståndpunkt och några större förändringar i förevarande hänseende - frånsett treskiftesbrukets ägde så småningom skeende framsteg på tvåsådes- och ensädesbrukets bekostnad knappast under denna tid rum. Allmogen ägde jämväl under denna tid en nästan ofattbar förmåga att under tider av försämrade priser å vad den hade att försälja nedbringa sina levnadsvillkor till gränsen av det mänskligt möjliga. Utsäde undantog bonden av egen skörd eller fick under år av felslagen skörd så långt sig göra lät skaffa från annat håll; satte han sig emellertid härvid i skuld, så var denna skuldsättning merendels kortfristig. Mången gång under tider av örlog, pest eller missväxt fanns intet utsäde alls inom räckhåll; svält och svältdöd, men icke skuldsättning, blev följden. Vad nu nämnts gällde även kreaturen; de små bondladugårdarna höllos i stort sett uppe genom egen avel, inköp voro undantagsfall, och förekom därvid skuldsättning, måste skulden snart gäldas. Då härtill lägges, att jordbruksinventarier och redskap voro av samma enkla och oftast primitiva beskaffenhet som under århundraden tidigare, att förnyelsen av dem merendels skedde genom eget arbete, i varje fall att järnet kunde bytas mot mjöl och trä, ytter-
ligare att så gott som alla byggnads- och andra reparationsarbeten och även färdigställandet av inventarier och husgeråd gjordes av bonden själv eller folket i hans hushåll, slutligen att konstgödsel och jordförbättringsmedel i modern mening voro okända, så behöver icke närmare klarläggas, varför penningförsträckningar för jordbruksdriftens utövande under denna äldre tid spelade en i varje fall underordnad roll vid jämförelse med allmogens många svårigheter och bekymmer i övrigt. Stora sekulära förändringar i prisbildningen å jordbrukets produkter försiggingo visserligen redan under
medeltiden och den nyare tidens första århundraden, i väsentlig grad för-
anledda av växlingar i silvrets värde gentemot varor samt —- i och med stadssamhällenas samt hantverkets och senare manufakturernas utveckling —— förskjutningar av bytesvärdet mellan lantbruksprodukterna och stadsmannanäringarnas alster. Utan att ingå på denna den äldre europeiska och svenska agrarhistoriens olika utvecklingsskeden må här likväl framhållas, hurusom ej heller sådana förändringar och förskjutningar till det sämre för allmogens vidkommande ledde till nämnvärt ökade penningförsträckningar och gäldförbindelser. Ärvd eller förvärvad egendom i penningar eller lösöre gick under sådana tidsskeden förlorad. Jämförelsevis väl beställda större bönder blevo utarmade, bondeklassen som helhet nedtrycktes i ytterligt torftiga och utfattiga förhållanden, ja tusentals skatte- och kronoskattebönder fingo lämna sina hemman som skattevrak och gå från gård och grund. Den övergivna jorden kom emellertid —— liksom efter mera kortvariga tidsperioder av krig och missväxter -— förr eller senare åter i nya brukares ägo, oftast utan att dessa sistnämnda vid övertagandet iklädde sig någon som helst gäld, och utvecklingen gick sålunda under århundraden sin gång utan att de ekonomiska konjunkturväxlingarna av vare sig sekulär eller mera kortvarig karaktär skapade något skuldsättningsproblem i en senare tids bemärkelse.
Under slutet av det adertonde men framför allt under förra hälften av det nittonde århundradet trängde inom de västerländska staterna och även inom vårt land den nya samhällsuppfattning alltmera igenom, som gemenligen brukar sammanfattas såsom de liberala idéerna. Jämsides med de av den begynnande industrialiseringen och det mera utvecklade handelslivet förorsakade ekonomiska och sociala -- som falla utom nydaningarna ramen för denna återblick ——— började jämväl på jordbrukets område en ny utvecklingsperiod med radikala förändringar av såväl rättssystem och rättsuppfattningar ifråga om jorden som jordbruksekonomiska och jordbrukstekniska förhållanden. Man brukar känneteckna denna tid såsom tiden för den, särskilt vad jordbruket beträffar, alltjämt kvarlevande naturahushällningens övergång i en mera utvecklad penninghushållning och man angiver otvivelaktigt härmed en av huvudkonturerna i den ekonomiska och sociala omvandlingsprocess, som nu ägde rum. Man bör emellertid icke förbise,
att förändringarna på det ekonomiska livets skilda områden ej endast fram-
sprungo ur de genom folktillväxten skapade ökade svårigheterna för livs-
uppehället samt de tekniska framstegen av skilda slag, utan djupare sett bottnade i en fortskridande omgestaltning av tänkesätten, känslovärlden och livssynen hos denna genombrottstids ledande samhällsklasser. Vad jordbruksbefolkningen och särskilt dess stora massa, nämligen bondeklassen, beträffar, hade läget i stora delar av riket blivit genom folkökningen och trängseln inom byalagen nära nog outhärdligt. Självfallet voro i dessa förhållanden primära orsaker till att enskiftet och laga skiftet med
den ikraft, som skedde, sattes igång och fullföljdes samt till att nyodlings- 1 verksamheten och nybildningen av mindre jordbruk utvecklades i en omfattning och med en hastighet, vartill motstycke saknats under tidigare sek- 1 l ler. De redan under slutet av det adertonde århundradet begynnande men nu under det efterföljande halvseklet alltmera framträdande jordbrukstekniska framstegeni form av nya mera givande växtföljder och en rad andra förbättringar på åkerbrukets och kreatursskötselns områden medförde vi- i dare en tidigare okänd stegring av jordbrukets avkastning. Överhuvud taget kan sägas, att det svenska jordbruket under tidsskedet för de liberala
idéernas genombrott undergick en mera lysande utveckling än någonsin. g
i Denna utveckling hade säkerligen icke varit möjlig, därest icke bönderna under samma tidsskede lösgjorts ur den gamla byhushållningen, ernått större trygghet i jordbesittningen och vidgad dispositionsfrihet över sin egendom och slutligen, genom den politiska utvecklingen, växande självförtroende och ökad känsla av personlig och social frihet. Den liberala tidsålderns jordäganderätt, som i det följande kommer att bliva föremål för en rad kritiska anmärkningar, måste ur historisk synpunkt och även med tanke på nutida förhållanden tillerkännas en utomordentligt stor betydelse såsom ägnad att befästa dessa frihetskänslor och det intresse för jordens och jordbrukets bästa möjliga skötsel, som känslan av äganderätt och ansvar merendels alstrar. Det må för övrigt erinras, att vad nu på tal om jordens och jordbrukets utövare anförts enligt den ekonomiska historiens vittnesbörd äger tillämplighet på näringsverksamheten i alla dess former och alltjämt ivåra dagar måste tillmätas den största vikt. Att det ekonomiska välståndet under det tidsskede, som här närmast avses, inom stora delar av bondebefolkningen väsentligt ökades står likaledes utom tvivel och bestyrkes av härom verkställda undersökningar. Endast den anmärkningen må -- ehuru fallande sidan om ämnet - att de teknågot på inskjutas, niska framstegen, de vidgade avsättningsmöjligheterna och de stigande produktprisen ävensom det växande politiska inflytandet likväl icke voro frukter av utvecklingen, som tillföllo den svenska allmogebefolkningen i dess helhet. Det var egentligen endast den visserligen betydande men med avseende å numerären likväl mera begränsade del av böndernas massa, som satt på större hemman och hade spannmål till avsalu, vilken här kommer ifråga. Det var detta ledande skikt av bondeklassen, som nu alltmera differentierade sig från allmogens fattigare bottenlager och som genom sitt ökade materiella välstånd fick självkänsla och kraft att genomföra frigörelsen ur äldre mera betryckta förhållanden. De obesutna småbönderna och de rätts-
ligt svagare arrendatorerna ävensom de i numerär starkt tillväxande torpare-, backstugusittare- och stataregrupperna fingo föga eller ingen del av vare sig de ekonomiska framstegen eller det Ökade samhälleliga inflytandet. Emellertid berör vad nu anförts allenast de materiella faktorerna i tidsutvecklingen. För att rätt bedöma redan liberalismens genombrottsskede men framför allt det nutida läget måste även djupare liggande utvecklingsfaktorer tagas i betraktande. De ekonomiska och övriga yttre omständigheterna utgöra ingalunda ensamma förklaringsgrunden till den liberala tidsepokens omgestaltning av agrarförhållandena. Jämsides med penningoch kredithushållningens framträngande ägde även inom bondebefolkningen en fortskridande förändring rum med avseende å inställningen till släktjorden och till allt, som ägde samband med denna. Det ligger i sakens natur, att de med släktjordlagstiftningen förenade inskränkningarna i dispositionsfriheten av arvejorden under ett tidsskede som det förevarande måste kännas som hinderliga band på rörelsefriheten. Jordens ökade räntabilitet och jordvärdenas härav föranledda stegring lockade ien helt annan grad än tillförene till försäljningar med vinstmomentet i ögonsikte. Allteftersom de merkantila tänkesätten slogo igenom inom andra samhällsklasser, spridde de sig jämväl till bondebefolkningen. Det med penninghushållningen förenade och nu även på jordbrukets område framväxande kreditväsendet blev ej blott ur ekonomisk synpunkt i växande omfattning behövligt, men det blev till följd av böndernas ändrade syn på släktjorden även alltmera begärligt. På så sätt samverkade yttre ekonomiska och sociala förhållanden samt en förändrad tanke- och känslovärld till en ökad handel med jordi allmänna marknaden, till gammal arvejords övergång i växande omfattning till oskylda, till den forna släktjordlagstiftningens uppluckring och slutliga upphävande samt till andra lagändringar och lagar, som underlättade jordens både söndersplittring och sammanslagning i större enheter, d. v. s. främjade den ganska avsevärda omgestaltning av jordföri delningen, som nu ägde rum. Den varom här med ord var - som utveckling, några erinrats, självfallet redan — långsam. Inom stora delar av vårt vidsträckta antytts jämförelsevis land och inom en betydande, ja måhända övervägande del av bondeklassen fortlevde ännu fram mot slutet av det nittonde århundradet — och fortlångt Iever - av den mångenstädes alltjämt mycket gamla synen på släktjorden och rotfastheten vid denna. Bondebefolkningen har i alla länder och sålunda även -i vårt utgjort den del av folket, som genom traditioner, sedvänjor, tänkesätt och yrkesutövning var-it minst mottaglig för utifrån kommande nya tidsströmningar och det var också bondebefolkningen, som under den ekonomiska liberalismens genombrottstid reste det starkaste motståndet mot de nya lärorna. Härom bära hondeständets protokoll och memorial från Karl Johans-tiden och än senare talande vittnesbörd, såväl då fråga var om andra samhällsspörsmål som då det gällde den här avhandlade rättsordningen med avseende å arvejorden samt skiftes- och jorddelningsväsendets skiftande spörsmål. Att den i borgareståndet samlade eliten av stadsmannanäringar-
nas representanter samt dem närstående litterära och publicistiska kretsar voro de drivande krafterna i det liberala reformarbetet är allmänt känt. Att emellertid den liberala med idéutvecklingen sin utomordentliga slagkraft främjad som den var av det beståendes många ohållbara institutioner och ostridiga missförhållanden —— skulle vinna anhängare och förkämpar även inom böndernas led är ju intet att undra över, så mycket mera som den bokliga bildningen numera vann viss utbredning även inom bondekretsar. Den anmärkningen torde väl även böra inskjutas, att man naturligtvis icke bör fatta de föregående erinringarna om den äldre tidsålderns allmoge som en idea-
lisering av denna. Ãtskilligt, som nu trädde fram i dagen, hade funnits där
redan förut såsom anlag och böjelser. Nog var begäret efter penningar och penningars värde lika gammalt som folket självt och nog hade även tidigare seklers bönder velat - försåvitt och i den mån de kunnat -- förmera sina j ägodelar även genom försäljning av jord; ej heller var måhända alltid i äldre tider bundenheten vid jorden uttryck för en tanke- och känslovärld, som brukar sammanfattas i uttrycket »kärleken till fädernetorvam. Mycket brast g i förvisso härutinnan långt före de liberala idéernas genombrott och endast i samhällsförhållandena liggande yttre hinder höllo säkerligen ofta sådana böjelser tillbaka och förebyggde deras utlösning i handlingar. Men även med beaktande härav står likväl utom tvivel, att det enskilda vinstbegäret aldrig tillförene i historien fått den makt över sinnena, som det nu fick. Den liberala tidsutvecklingen medförde obestridliga destruktiva verkningar genom att försvaga banden av samhörighet jordbruksnäringens utövare emellan; samma idéer undergrävde bondeklassens s-amfällda motståndskraft gentemot det nya kapitalistiska samhällets för böndernas intressen främmande krafter. De ursprungligen romerskt-rättsliga idéer slutligen, som efter närmaste förebild av den napoleonska code civil började sitt upplösningsverk med avseende å den fornsvenska rättsordningen och dess ställning till arvejorden, undansopade ej endast odugliga och otidsenliga laghestämmelser men förstörde därjämte mycket i våra gamla svenska lagbalkar, som hade bestående värde. Den väldiga ökningen av jordens avkastning och det stigande välståndet var medaljens framsida. Men medaljen hade även en frånsida, ehuru det här gäller djupare förändringar, vilka först så småningom och senare skulle komma till uttryck i påtagliga samhälleliga missförhållanden. Den svenska jordens nutida skuldsättning är en av de mest allvarliga följderna.
Med avseende å utvecklingen under tidrymden fram till 187 0-talet må framhållas följande. Under åren för napoleon-krigen och särskilt de sista åren i seklets andra decennium gingo prisen å spannmål och andra jordbruksprodukter starkt i — en följd — och en viss för höjden jämväl av penningvärdets försämring dåtida förhållanden icke obetydlig spekulation i jordbruksegendomar grep omkring sig. Efter en avmattning inom det ekonomiska livet under 1820talet och början av 1830-talet inträdde emellertid. under sistnämnda årtionde en långsam, men i stort sett fortskridande allmän konjunkturförbättring,
med Ökning i prisen å spannmål och andra jordbrukets alster. Det åtföljande var under detta tidsskede -- vilket med mera tillfälliga stagnationer och kriser räckte ända in på 1870-talet — som landets åkerareal undergick en enastående avkastningsförmåga per arealenhet likaledes anutvidgning, jordens stegrades, överskottet för avsalu av jordbruksprodukter och främst senligt spannmål flerdubblades samt såväl den inrikes handeln med jordbrukets produkter som av spannmål nådde en förut okänd livlighet och storexporten lek. Bondens - förut erinrats, nu samlades i ett eller ett jord som, på sätt mindretal sammanhängande områden och som steg för steg frigjordes från bestämmelser - fick i anslutning den gamla rättsordningens inskränkande hårtill och som följd av den långa .stigande konjunkturen ett alltmera ökat värde såväl som i den allmänna handel-n. endast större i familjeboen Ej egendomar men även bondejord, och av den sistnämnda jämväl arvejord, i icke ringa omfattning i händerna på nya ägare, som innehade kaövergick för att tillhandla sig densamma. Genom jordvärdets stegring ökades i pital stort sett, även där de gamla sedvänjorna vid arvskiften eller vid gårdamas överlåtande i annan ordning på ny generation mera eller mindre starkt kvarlevde, de skuldbördor, som de nya bondegenerationerna måste ikläda sig vid Övertagande. Ännu starkare framträdde självfallet denna fädernegårdarnas
ökning av skuldbördan, i den mån samma sedvänjor försvagades och läm-
nade plats för ett mera affärsmässigt betraktelsesätt vid de ifrågavarande familjetransaktionerna. Den del av jordbrukets skuldsättning, som av ekonomiska skriftställare redan under det adertonde århundradet betecknats så- — eftersom den icke kom till som jordbrukets »improduktiva skuldsättning» för av jordförbättringar och sålunda icke skapade nya ekogenomförande nomiska värden - växte under tidsskede till under äldre tider ifrågavarande säkerligen icke förekommande proportioner. Även om siffermaterial för ett närmare klarläggande av hithörande förhållanden saknas, bestyrkes riktigheten av vad nu anförts av talrika dåtida uttalanden från de mest skilda håll i riksdagsprotokollen och eljest i den offentliga diskussionen. Väl bör en persons skuldsättning, för att hans ekonomiska ställning må rätt bedömas, jämföras med hans tillgångar, och visserligen bör man se den nu framhävda ökade skuldsättningen i sammanhang med jordens samtidigt ökade realvärde. Emellertid får ett sådant betraktelsesätt icke undanskymma det faktum — som i förevarande framställning om jordbrukets skuldsättnings- - utan nämnproblem är av största betydelse nämligen att lägre jordvärden värd skuldsättning ur synpunkten av bondeklassens bevarande äro vida att föredraga framför högre jordvärden med större skuldsättning. Det lägre jordvärdet innefattar för den bofaste jordbrukaren och hans avkomlingar, därest större skuldsättning kan undvikas, inga verkliga olägenheter; endast om han vill eller behöver skuldsätta sig mera eller han har för avsikt att avjorden till utomstående är motsatsen fallet. Betraktar man som sunt yttra och riktigt, att bönderna i stort sett kvarsitta på sina gårdar generationerna igenom och följaktligen som osunt och skadligt, att bondejorden i större omfattning kastas ut på den allmänna fastighetsmarknaden och blir föremål 3-377445.
för handel och spekulationer, är ett sådant tillstånd med lägre jordvärden och ringa skuldsättning det ideala. Denna uppfattning är så mycket starkare grundad, som jordvärdena vid fallande konjunkturer åter kunna sjunka, utan att den under högkonjunkturen ökade skuldsättningen dessförinnan nedbragts; ett förhållande, som ju efter den liberala tidsepokens genombrott ofta iakttagits och alltjämt i våra dagar faller i ögonen. I själva verket förhöll det sig även så, att den under förra seklet framträdande ökade improduktiva skuldsättningen av det svenska jordbruket, allt eftersom generationsväxlingarna efterträdde varandra, snarare ackumulerades än hölls konstant eller nedbragtes, med följd att jordbruket mötte den stora krisen i slutet av 1870- och under 1880-talen med en ej minst på grund av denna skuldsätt-
ning starkt förminskad motståndskraft. Det är i detta sammanhang skäl yt-
terligare framhålla, att en sådan fortskridande skuldsättning, varom nu är tal, icke i tidens längd kan motverkas genom åtgärder från det allmännas sida med syfte att hålla avsättningsprisen å jordbrukets produkter uppe på
högre höjd. Åtgärder av detta slag —- vare sig de hava karaktären av skydds-
tullar eller utgöras av andra under senare tid tillkomna anordningar för samma ändamål — kunna nämligen aldrig förebygga jordvärdets stegring och anpassning efter den högre prisnivån. Men under sådana förhållanden stiger ju, även om gårdarna behållas inom släkten, de nya generationernas skuldsättning vid deras Övertagande, och de av denna skuldsättning hårflytande räntorna och amorteringarna sluka mången gång hela den genom prisstegringen åvägabragta ökade jordräntan i nationalekonomisk mening samt därutöver i de flesta fall även den ökade företagarvinsten, i den mån man kan använda detta uttryck ifråga om Då det här jordbruksnäringen. sagda har full tillämplighet redan med avseende å det tidsskede, varom nu närmast är tal, förstås utan vidare, att det liberala tidsskedet i realiteten medförde avsevärda försämringar, åtminstone inom stora skikt av den till synes ekonomiskt allt bättre situerade besutna bondeklassen. Det i öppen att ligger dag, förhållandena gestaltade sig ännuogynnsammare för den obesutna småbondebefolkningen, i den mån dennas uppfattning om arvejorden gick i samma riktning och kreditmöjligheter stodo även denna till buds. Vid sidan av den nu avhandlade skuldsättning, som tillkom i samband med generationsväxlingarna, uppstod och utvecklade sig under liberalismens tidsålder skuldsättning även för andra ändamål. De av skiftesverket framtvingade tiotusentals utflyttningarna av gårdar från de gamla tomterna till nya platser på skifteslagets ägor krävde en nybyggnadsverksamhet med avseende å bostadshus och ekonomibyggnader, som ofta icke torde hava varit möjlig utan för ändamålet upptagna lån. De stora jordbrukstekniska framstegen påfordrade omfattande utdikningsarbeten och andra varaktiga jordförbättringar, ävenledes ofta icke möjliga utan upplånat kapital. Den fortskridande övergången till en mera genomförd penninghushållning i allmänhet nödvändiggjorde tillgång å kontanta medel; penningbehovet ökades, allt eftersom bättre redskap kommo till användning samt många bondens förnödenhetsartiklar måste inköpas i allmänna handeln. Att ett visst behov
av såväl mera fast som mera tillfällig kredit härigenom uppstod och alltmer utvecklade sig ligger i sakens natur, och den skuldsättning i olika former, som härav följde, ökades ävenledes med tiden ansenligt i omfattning. Att denna till stor del »produktiva» skuldsättning var naturlig och nyttig är självfallet. Den ifrågavarande utvecklingen på jordbrukskreditens område var ju endast en sida av kreditväsendets allmänna utbredning inom näringslivet. Säkerligen förräntades och slutamorterades en betydande del av denna gäld genom jordens som följd av förbättringarna och de tekniska framstegen stigande avkastning och antagligt är knappast, att densamma i nämnvärd mån »släpade efter» under efterföljande försämrade konjunkturer. Emellertid bör även här icke förbises, att skuldsättning med säkerhet jämväl mången gång tillkom för ändamål, som icke i verklig mening voro produktiva. Med ökade anspråk på livet följde inom jordbruksbefolkningen liksom inom andra samhällslager växande begärlighet efter mycket, som i egentlig mening icke tillhörde livets nödtorft, och skuldsättning skedde även för att tillfredsställa sådana behov. Det mä här vara nog med dessa kortfattade erinringar; frågan får vida större betydelse, när det i det följande gäller att bedöma den nutida situationen. Ytterligare en synpunkt bör i detta sammanhang framhållas. .Den skuldsättning, som tilläventyrs förekom inom allmogen under äldre tidsskeden, utgjordes uteslutande av penningförsträckningar från enskilda personer. . Merendels och i övervägande mån var det försträckningar från släktingar och grannar, i mindre omfattning möjligen hjälp av borgare i närbelägna köpstäder. Under det långa tidsskedet fram till det kapitalistiska systemets genomträngande var - även om lån allmogebefolkningen dylika förekommo -- i stort sett ekonomiskt fri i förhållande till andra samhällsgrupper; självfallet avses icke i detta sammanhang den ofria allmogens rättslöshet under feodalväldets tider. I och med det liberala tidsskedets genombrott kommo landets bönder i växande omfattning i skuld hos enskilda personer och handelshus och med tiden även hos penninginrättningar och banker, för vilka
penningförsträckningarna voro affärstransaktioner utan andra än rent pri-
vatekonomiska syften. Ehuru endast ett led i den allmänna utvecklingen och allenast en sida bland många av det nya kapitalistiska systemet förtjänar detta förhållande likväl här särskilt beaktande. Det som nu försiggick var inledningen till en utveckling, som sedermera fortsatt fram till våra dagar och som i storbanksväldets tidevarv lett till bondebefolkningens mången gång starka beroende av mäktiga penningintressen. Att de av liberalismens idéer gripna bönderna i mitten av förra seklet icke förstodo denna fara må icke dem till last läggas ej ens den liberala samhällsordningens främsta ideologer kunde förutse utvecklingskurvans fortsatta — och det är måförlopp hända först i vära dagar blicken blivit klarare för vad »jordbrukets industrialisering» sålunda fört med sig. Från mera näraliggande ekonomiska synpunkter var emellertid den växande skuldsättningen hos enskilda långivare och penninginrättningar förenad med obestridliga Låneförbinolägenheter.
delserna gåvos ofta sådan form, att de kunde snart och med kort
uppsäg-
ningstid uppsägas. Räntesatserna och återhetalningsvillkoren stodo i många fall i mindre god överensstämmelse med det allmänna ränteläget. Bonden uppskörtades; vid fall av svårigheter stod ruinen för dörren. Andra europeiska länder finnas, där missförhållanden av nu antytt slag blevo vida mera framträdande och för lantbefolkningen förödande; att emellertid även i vårt land tusentals katastrofer följde för de låntagande bönderna genom oförsiktigt ingångna skuldförbindelser står utom diskussion. Genom upprättandet av vissa hypoteksföreningar och längre fram genom grundandet av Sveriges allmänna hypoteksbank blev visserligen, vad den fasta primärkrediten beträffar, det tidigare rådande kaotiska tillståndet ersatt med ett bättre. Alltjämt var det svenska bondejordbruket i slutet av förra århund-
emellertid
radet, liksom senare, starkt skuldsatt i bankinrättningar av annan typ. Sammanfattningsvis mäste —— även med beaktande av allt, som under förra seklet för sanering av jordbrukets kreditförhållanden —— hållas i minnet, att gjordes jordbrukets skuldsättning i mycket väsentlig grad gjorde bondeståndets nyvunna ekonomiska och rättsliga frihet till ett falskt sken.
De föregående anmärkningarna om den historiska utvecklingen hava närmast avseende å tidsskedet för de liberala idéernas genombrott under det nittonde århundradets första hälft samt de båda närmast därefter följande decennierna, under vilken sistnämnda tid det svenska samhället i huvudsak var omgestaltat efter den nya tidens idéer. Genom 1864 års näringsfrihetsförordning försvunno praktiskt taget de sista resterna av den gamla skrålagstiftningen samt övriga näringslivets frihet inskränkande äldre bestämmelser. Efter att ända s-edan 1812 års riksdag hava varit föremål för motioner och överläggningar särskilt inom bondeståndet, för omfattande utredningar såväl av den i början av s-eklet arbetande s. k. lagkommittén som av den senare nedsatta s. k. äldre lagberedningen samt slutligen för talrika riksdagsbehandlingar under 1850- och början av 1860-talen upphävdes slut- 3 ligen genom kungl. förordningen den 22 december 1863 allt vad lag eller särskilda författningar innehöllo angående rättighet att i börd lösa såld, bort- 3 5 skiftad, pantsatt eller genom gåva eller testamente bortgiven. fastighet på landet. Därmed hade, sedan manliga arvingars företräde i arvtäkt framför kvinnliga upphävts redan 1845 samt det s. k. arvejordssystemet ungefär samtidigt försvunnit ur lagstiftningen, den ännu kvarstående återstoden av den gamla släktjordlagstiftningen utplånats i den svenska rätten. Under erinran om att de sista med den s. k. besutenhetslagstiftningen förenade hindren mot alltför långt driven hemmansklyvning —— vilken lagstiftning formellt först är 1881 - redan dessförinnan hade förlorat det mesta upphävdes långt
av sin praktiska betydelse samt att genom det s. k. jordavsöndringsinstitutet
en ny form för jorddelning tillskapats, kan sammanfattningsvis sägas, att de äldre uppfattningarna om angelägenheten av att genom lagstiftning sammanhålla bondgårdar-na i för bondens nöjaktiga utkomst tillräckligt stora enheter likaledes fått vika för liberalismens väsentligt olikartade synpunkter på jordpolitiken. Härtill må ytterligare fogas en erinran om att de laga
under tiden fram till 1870- och 1880-talen gått fram över den överskiftena delen riket - vissa delar av Dalarna undantagna vägande av jorden inom av bonde- —— samt att den i många landsdelar starkt Ökade söndersplittringen i smärre och ofta alldeles för små enheter förlupit jämsides med en i jorden län icke sammandragning av bondejord i större besittåtskilliga oväsentlig Än vidare bör erinras om den stora utvandringsströmmen till ningsenheter. som nu växte till allt större omfattning och som i mycket Nordamerika,
mån inneslöt hemmasöner och hemmadöttrar ur den självägande
väsentlig bondeklassens leder. Denna i den svenska landsbygdens historia djupt företeelse var måhända i första rummet en följd av avtagande ingripande för bildandet allmännare talat ett bevis för att möjligheter av nya jordbruk,
inom trots den fortskridande jordstyckningen, icke för-
bondejorden riket, mådde livnära den under det föregående tidsskedet starkt ökade folkmängden I förevarande sammanhang är det emellertid en inom modernäringen.
annan sida av utvandringsfrågan, som främst tilldrager sig uppmärksamhe-
den förstärkta merkantila synen pä jorden, som ten, nämligen ytterligare av tlandsbygdsbefolkning-ens tänkesätt och sedvänjor ›amerikaniseringen» förde med endast den forna rättsordningen med avseotvivelaktigt sig. Ej ende å arvejorden tillhörd-e nu historien; även bondeklassens i det föregående berörda sedvänjor vid fä-dernegårdarnas överlåtande å de nya generationerna en motsvarande Det forna undergingo i väsentlig grad omvandlingsprocess. med s. k. undantag eller födoråd övergavs i allt större utsträckning, systemet bonden sålde ofta un-der livstid hemmanet till en av arvingarna efter högre värden än varit allmänt de gamla »broder- och systertidigare gängse, taxorna» vid arvskiftena vika för värderingar av den arvfallna jorbörjade den, mera anslutande sig till dennas handelsvärde, försäljningarna av gamla till blevo allt vanligare. Man har brukat känneteckna släktgårdar oskylda den ifrågavarande utvecklingen genom att tala om den tilltagande »jordmosom efter att tidigare företrädesvis hava haft avseende å större biliseringen», numera sina verkningar även till bondejorden. Visseregendomar spridde - - och ligen kvarlevde vilket redan understrukits gamla rättsuppfattningar sedvänjor alltjämt; landsbygdsbefolkningen är ju den mest traditionsbundna av alla samhällsklasser och en nära tusenårig rättsåskådning och allmogekultur icke helt sönder. Men utvecklingstendensen var likväl oombrytes och det i stora drag en bild av läget vid tiden för den stridlig sagda giver storindustriella begynnelse under seklets senare hälft. utvecklingsepokens Med några ord må erinras om utvecklingen och ställningen inom jordbruksunder denna sistnämnda utvecklingsepok. Genom industriens hasnäringen och starka framsteg, handelns och sjöfartens uppblomstring samt stätiga dernas och industrisamhällenas tillväxt i antal och storlek bereddes en betydande del utkomst inom andra av landsbygdens uppväxande generationer till städer och i föryrken än jordbruket. Inflyttningen industrisamhällen, med den i stort sett alltjämt växande utvandringen, innefattade för ening vidkommande en »avfolkning», som inom stora delar av riket landsbygdens innefattade en såväl relativ som ofta även absolut tillbakagång av jordbruks-
befolkningen. Till en början medförde denna för utveckling bondejordbrukets del inga svårare följder, enär de vanliga under bondejordbruken rådande jordbrukstekniska förhållanden i allmänhet kunde brukas med mindre arbetskraft än tidigare. De stora bondehushållen hade inrymt många tärande medlemmar av familjen, släkten eller eljest, och i den mån sådana fingo sysselsättning på andra områden lättades bördorna. Så länge prisen ä jordbrukets produkter och särskilt spannmålsprisen ännu höllo kunde trots sig uppe läget, förekommande skuldsättning, betecknas såsom åtminstone icke mindre ogynnsamt än tidigare. Man bör i detta även erinra sammanhang sig de växande avsättningsmöjligheterna till stads- och och den
industribefolkningen genom järnvägsbyggena och andra nya trafikleder utvidgade inrikesmarknaden över-
huvud I de landsdelar, taget. där försäljningen av skogsprodukter spelade en större roll i bondens ekonomi, de ökade för skapade försäljningsmöjligheterna ved och virke större förtjänster. Emellertid förändrades situationen radikalt genom den stora agrarkrisen, som började redan i slutet av 1870-talet och som under 1880-talet nådde sin kulmen. Närmast som av den stora transföljd oceana importen av brödsäd inträffade å den svenska, liksom å den europeiska marknaden i allmänhet, ett katastrofalt fall i spannmålsprisen, vilket träffade hela den stora del av som
jordbruksbefolkningen, hade spannmål till avsalu.
Närmast hör uppmärksammas, att denna starka produktprisernas nedgång fick så mycket svårare verkningar för som jordbruket jordvärdena, enligt vad i det föregående skildrats, under en lång tid dessförinnan gått i stigande
och jordbrukarna följaktligen, i den mån jorden var skuldsatt, hade att full-
göra ränte- och som stodo i stark
amorteringsförpliktelser, motsättning till
den i penningar förvandlade sjunkande bruttoinkomsten. Den stora jordbrukskrisen på denna tid äri verket ett talande bevis själva på farorna av
jordvärdestegring och skuldsättning under och de
uppåtgående konjunkturer med det liberala tidsskedets förenade
äganderätt riskerna för en fri och väl-
mående bondebefolkning. Visserligen avvärjdes genom det nya tullsystemet
de svåraste följderna av prisfallet och mildrades i väsentlig mån krisens verkningar. Men uppmärksammas bör, att det nya protektionistiska systemet som oftast är fallet med —— dylika skyddsåtgärder tillgreps först efter det att
krisen under åtskilliga år farit fram över
härjande landsbygden och tusentals jordbrukare redan fått gå från gård och grund samt tiotusentals andra fått ikläda sig starkt ökade eller nya skuldbördor. Såsom i det föregående fram-
hållits, är i själva verket en reglering av prisbildningen å jordbrukets
produkter ingalunda ensam eller ens i främsta rummet den på längre sikt riktiga
jordbrukspolitiken. Yxan måste sättas till roten av det onda; det onda
ligger djupast i att jordens värde bestämmes, ej som rätteligen bör vara fallet efter ett på längre sikt beräknat och mera stabilt nettoavkastningsvärde utan av de
ekonomiska krafternas fria spel. När jorden, i strid med hela naturen hos sådan egendom och i strid med jordbrukets verkliga livsbetingelser, blivit en handelsvara, som säljes och köpes efter marknadslägets har växlingar, själva grundvalen för upprätthållandet av en fri och
självständig jordbrukarbefolk-
ning slagits sönder; skyddsåtgärder i form av tullar eller andra motsvarande
anordningar hjälpa i längden så mycket mindre, som jordvärdet förr eller senare stiger med det kapitaliserade beloppet av den genom skyddsanordningarna tillfälligtvis ökade nettoavkastningen i penningar, och denna jordvärdets stegring utgör en ökad belastning för de nya generationerna vid fädernegårdarnas Övertagande liksom för alla andra, som genom köp förvärva jordbruksfastigheter för att bruka och bebo desamma.
Under de båda årtiondena närmast före världskriget gjorde jordbruket i
tekniskt avseende nya betydelsefulla framsteg. Spannmålsodlingen bibehöll
en central plats i de medelstora och större jordbrukens ekonomi och spelade alltjämt även för en betydande del av den egentliga bondebefolkningen en roll, som icke får underskattas. Emellertid föranledde stads- och industribefolkningens växande efterfrågan på animaliska födoämnen eni det stora hela fortskridande prisökning å ladugårdsprodukter, som kraftigt stimulerade produktionsökningen inom dessa grenar av lantbruksdriften. Genom de naturliga betenas ersättande i stor skala med importerat kraftfoder, de alltmera
fortskridande framstegen på kreatursavelns område, svinskötselns utveckling
och andra förhållanden sattes jordbruket i stånd att tillgodose de konsumerande folklagrens växande förbrukning av kött, fläsk, mjölk, smör, ost och andra animalieprodukter. Förskjutningen av jordbruksproduktionen till att avsevärt mera än tidigare varit fallet omfatta sådan produktion gick parallellt med en ansenlig tillväxt i de mindre jordbrukens antal; en så mycket naturligare utveckling som sädesodlingen för småbrukens vidkommande spelade en underordnad roll men ladugårdsdriften passade dem så mycket mera. Den fortskridande jordstyckning, som sålunda inträdde, fick emellertid så tillvida en annan karaktär än de adertonde och nittonde århundradenas i det föregående berörda hemmansklyvningar, att de nya småbruken och egnahemmen företrädesvis uppstodo genom styckningar av större egendomar i landets södra och mellersta delar samt med hjälp av jordavsöndringsinstitutet och det strax före sekelskiftet införda ägostyckningsinstitutet. Bondgårdsstrukturen i egentlig mening sådan densamma hade utgestaltats fram till 1870- och 1880-talen förblev jämförelsevis oförändrad. Med avseende å klyvningarna av bondgårdar vid arvskiften eller eljest i mindre brukningsenheter inträdde ett tillstånd av stillastående. Som städse i förevarande framställning avses härvid de stora huvuddragen i utvecklingen. Det sagda betyder icke, att denna bondgårdsstruktur, ens med hänsyn till jordbruksdriftens förskjutning i nyss angiven riktning, för så stor del av bondebefolkningen som önskvärt hade varit skapade vad man i äldre tider kallat besutenhet, d. v. s. förmåga att leva på det egna jordbruket utan anlitande av biför-
tjänster. Talrika innehavare av små hemmansdelar, tillkomna under det
föregående tidsskedets fortskridande klyvningar, levde alltjämt på jordbruk, som icke gåvo möjlighet till självständig bärgning; ett förhållande, som efter de på många orter tidigare förekommande hemindustriernas och handaslöjdernas gradvisa försvinnande flerstädes trädde ännu skarpare i dagen än förut. Att de nybildade småbruken i stor omfattning planlades med otillräck-
ligt beaktande av besutenhetssynpunkten är allmänt känt. Inom de delar av riket och särskilt Norrland, där jordbrukarna väsentligen voro beroende av skogen, hade bönderna tidigare i och med trävaruindustriens utveckling i stor skala försålt sina hemman till bolagen och —— i den mån de sutto kvar - förvandlats till på dessa av bolagsväldet beroende arrendatorer. När sedan efter den s. k. norrlands-lagstiftningens genomförande denna avutveckling stannade och inägojorden av skilda orsaker, som här ej kunna i ganberöras, ska omfattande grad återförvärvades av bönderna, visade det nya ägostyckningsinstitutet en av sina mest olyckliga verkningar. Otillräckligt med skog tillades nämligen merendels de i bondeägo återgående fastigheterna. I allmänhet kan sägas, att den under tiden för det senaste sekelskiftet för-
härskande politiken på jordstyckningsväsendets område ingalunda enbart
främjade jordfördelningens naturliga anpassning efter en nyare tids ekonomiska behov och sociala krav. I sin överdrivna reaktion mot äldre tiders hinderliga bestämmelser pulvriserade den en icke ringa del av den svenska jorden i alldeles för små och ofta även eljest Denna olämpliga brukningsdelar. synpunkt förtjänar så mycket större beaktande, som de forna frälseböndernas dagsverksskyldighet under huvudgodsen tillhörde historien och allmän enighet torde råda om det socialt i att arbetet i den icke lyckliga egna jorden störes genom nödtvunget arbete hos främmande. Att det svenska jordbrukets räntabilitet och de svenska levjordbrukarnas nadsstandard under de båda årtiondena närmast före världskriget i allmänhet påtagligt förbättrades lärer, trots det nu anförda, icke kunna förnekas. Dessa årtionden inneslöto ju, frånsett år av tillfällig avmattning, en sammanhängande högkonjunktur med stora nydaningar inom det ekonomiska livet, stegrad köpkraft hos de konsumerande folklagren och ökad efterfrågan å jordbrukets produkter. Prisbildningen å dessa sistnämnda utvecklade sig —— i varje fall vid jämförelse med 1880-talet -- tillfredsställande sätt. Taxepå ett ganska
ringsvärdena å jordbruksfastigheter stego och jordbrukarnas egendom i fast
och löst, mätt i penningar, undergick en avsevärd värdeökning. Alltjämt måste man likväl bedöma situationen ur större perspektiv och icke förlora blicken för företeelser, som ställa även detta tidsskedes utveckling i en mindre gynnsam dager. Alltjämt fortsatte nämligen, ja accentuerades ytterligare den utvecklingstendens med avseende å uppfattningarna om jorden såsom handelsvara, som ovan skildrats. Undersökningar i samband med emigrationsfrågans utredning visa, att bondebefolkningens forna sedvänjor vid gårdarnas överlåtande å de nya generationerna än mera uppluckrades och att fädernejorden vid sådana överlåtelser allt oftare och alltmera påtagligt åsattes värden, liggande närmare handelsvårdet i den öppna marknaden eller sammanfallande med detta sistnämnda. Det råder intet tvivel om att icke jordbrukets i det föregående avhandlade »improduktiva» skuldsättning nu steg i en brantare kurva än någonsin förut. Även om den intecknade gälden i det svenska jordbruket, vilken var den naturliga och allmännaste formen för sådan skuldsättning, självfallet även ökades genom för produktiva ändamål upptagna lån, talar allt för att större delen av denna
skuldbörda uppkom i samband med arvskiften eller sådana fastighetsköp, vid vilka förvärvarnas egna tillgångar icke förslogo för köpeskillingarnas gäldande. Den nu berörda skuldbördan var följaktligen i första rummet en konsekvens icke av en forcerad verksamhet på de varaktiga jordförbätt- - utan om ringarnas område av de djupare förändringar i uppfattningarna jorden, som i det föregående avhandlats, av den nu snart kulminerande jordmobiliseringen i detta ords ovan angivna betydelse eller, mera allmänt talat, av tänkesättens förändringar i det numera fullt utbildade storkapitalistiska samhällssystemet. Genom den hastiga tillväxten av kapitalförmögenheter inom olika samhällslager och särskilt inom industri- och handelsvärlden sattes talrika personer utan rottrådar i jordbruket i tillfälle att förvärva större eller mindre egendomar och mången gång även fastigheter, som voro bondi egentlig mening. De svenska storgodsens allt vanligare övergång i gårdar överklassen och — händerna på den nya kapitalbesittande tillbakagången i flertalet kunna tala om - av den forman torde provinser undergången na herrgårdskulturen bildar ett kapitel för sig, fallande utom ramen för denna återblick. Utvecklingens verkningar med avseende å bondeklassen äro emellertid i detta sammanhang så mycket mera värda uppmärksamhet. Väl bör man icke teckna tillståndet mörkare än det var. På bondejorden satt allt fortfarande i stort sett bönder; om sådana förändringar härutinnan, som i vissa främmande länder förekommit och förekommo, är för vårt lands del självfallet icke tal. Ej heller var det under detta tidsskede fråga om exekutiva försäljningar i nämnvärd omfattning. Emellertid bör det väcka allvarlig eftertanke, att den intecknade gälden i fast egendom å landet inom riket, tillhörande enskilda, från att år 1876 hava utgjort 5643 miljoner och år 1893 ej mindre än 9163 miljoner kronor, under det sista året före världskriget eller år 1913 hade ökats till ett belopp av 14436 miljoner kronor. Visserligen avse dessa siffror även annan fast egendom å landet än jordbruksegendom, men att de avspegla utvecklingen av jordbrukets skuldsättning står utom tvivel. Den omständigheten, att de båda förstnämnda av dessa trenne siffror motsvarade respektive 29? och 407 procent av taxeringsvid motsvarande värdena å jordbruksfastigheterna inom riket tidpunkter — men att en stegring, som ställer 1880-talets jordbrukskris i grell belysning procentsiffran år 1913 var 415, d. v. s. endast obetydligt mera än tjugo år tidigare, står i god överensstämmelse med vad nyss anförts om konjunkturoch av handels- och taxeringsvärdena under samutvecklingen stegringen Den rubbar likväl icke av här fällda omdöma tjugoårsperiod. riktigheten men om utvecklingstendensens för skadliga verknin-
jordbruksbefolkningen
gar. Stegringen av handelsvärdena och taxeringsvärdena var en av högkonjunkturen förorsakad företeelse, som, om den ses i större historiskt perspektiv, var mera kortvarig; den enorma ökningen av den intecknade gälden däremot var till väsentlig eller övervägande del en av dylika konjunkturer accelererad, med jordbruksdriftens räntabilitet på längre sikt icke sammanoch icke förenlig skuldsättning för icke produktiva syften. Det är hängande att den felsyn, till vilken många bedömare av ånyo anledning understryka
jordbrukets utveckling här ofta göra sig skyldiga. Med redan under sagda tid rådande och senare under efterkrigstiden ännu mera markerade principer vid taxeringsvärdenas fastställande hava dessa värden alltför mycket anpassats efter jordens handelsvärde och alltför litet efter dess även under avsevärt om man - såsom rättelihögkonjunkturer lägre verkliga värde, gen bör ske —— med det verkliga värdet menar det efter skälig räntefot kapitaliserade värdet av den i penningar omräknade nettoavkastningen. De nyss anförda procentsiffrorna för den intecknade gälden skulle med hänsyn härtill ställa sig avsevärt ogynnsammare för det fall, att samma skuldsättning vid de olika tidpunkterna beräknats efter det ur nationalekonomisk synpunkt riktigare jordvärde, varom nu talats. Likaledes får icke förbises, att en skuldsättning av angiven natur på omkring en och en halv miljard kronor — även om den enligt nutida merkantil uppfattning icke står i ogynnsam proportion till värdet av jordbruksbefolkningens samlade fasta egendom — vid med äldre tiders förhållanden innebar en revolutiojämförelse nerande omgestaltning av den svenska jordbruksbefolkningens ekonomiska ställning. Genom denna gäldbundenhet till penninginstitutioner av skilda slag hade den bondeklassen — redan erinrats - i ett självägande på sätt bragts tidigare aldrig förekommande beroende av för densamma främmande ekonomiska intressen. Att hypoteksbankernas utveckling berett möjligheter till lån ä längre tid och under mera tryggade villkor i övrigt samt med jämförelsevis överkomliga räntesatser har redan påpekats och bör förvisso icke förbises; även skuldsättning hos dessa penninginstitut är emellertid förenad med varje skuldsättnings förpliktelser till förräntning och amortering och varje skuldsättnings ofrånkomliga konsekvens att göra den skuldsatte till av andra beroende. Likväl var utvecklingen intill tiden för världskrigets begynnelse allenast början av en -- ur de synpunkter, som här framläg- - ännu mera gas oroväckande fortsättning.
Krigstidens säregna förhållanden och den därefter följande stora deflationskrisen äro allmänt kända. I förevarande sammanhang må vara tillfyllest med följande kortfattade anmärkningar. De under inflationsåren våldsamt stigande å så gott som alla jordprisen brukets produkter skapade för flertalet av landets jordbrukare förhastigt värvade men, när konjunkturen vände, lika hastigt förlorade kristidsvinster.
Sädesodlingens ökning och landets därigenom åvägabragta större självförsörjning var en lycklig och varaktig följd av kristiden. I den mån de ökade
penninginkomsterna och förmögenheterna togos i anspråk för jordförbättringar samt för underhålls- och förnyelsearbeten med avseende å bostadshus, ekonomibyggnader, maskiner och redskap ävensom andra för jord-
bruksdriften nödiga anläggningar blevo de av bestående värde. övervägande
skäl tala emellertid för uppfattningen, att endast en mindre del av kristidens förtjänster på sådant sätt räddades undan den efterföljande krisen;
större delen därav gick, som nyss antytts, till spillo. Men detta är endast den
mindre väsentliga posten i krigskonjunkturens skuldkonto. Dessa år med-
förde långt mera beklagliga verkningar. I den ohejdade spekulationsvirvel, som nu gick fram över landet på alla områden, insögos även ansenliga delar av landets jord. Den uppfattning om jorden som handelsvara och spekulationsobjekt, som hundra år tidigare börjat framträda och som med de liberala samhällsidéernas genombrott blivit alltmera utbredd, visade nu tydligare än någonsin förut sin fördärvlighet. Jordegendomar av alla storlekar såldes och köptes i en skala som aldrig förut i det svenska jordbrukets historia. Talrika egendomar bytte under loppet av endast några år flera gånger ägare, fastighetsbyräer och egendomsmäklare hade lysande tider, handelsvärdet steg alltmera i höjden, stora spekulationsvinster gjordes. Rikets jord fick i uppfattningen bland vidsträckta kretsar ungefär samma karaktär som lösöre och värdepapper. De mer eller mindre i spekulationssyfte inköpta fastigheterna blevo därtill ofta föremål för beklämmande misskötsel med avseende å åkerbruket, ladugårdarna och framför allt skogstillgångarna, när sådana tillgångar funnos. Det är anledning framhålla, att spekulationen även riktade sig på vanliga bondefastigheter och att sålunda också den egentliga hondjordsstrukturen skadades. Även den visserligen redan försvagade bondekulturen sönderfrättes under dessa i vår agrarhistoria olyckliga tider på ett sätt, som tidigare icke förekommit. Gamla vackra handgjorda möbler och inventarier, som ännu funnos kvar på gårdarna, uppköptes i jätteskala över så gott som hela landet och försåldes i städerna eller vilket bör erinras — till utlandet. I deras ställe —— såsom ej minst inköptes visserligen redan tidigare i stor omfattning skett ——- den nutida fabriksindustriens ofta smaklösa och mindervärdiga tillverkningar. En fullständig omgestaltning till det sämre var härmed på detta område nära nog fullbordad. Men ännu värre var, att kärleken till jorden och fädernetorvan samt rotfastheten i denna så ofta slets sönder samt efterträddes av den krassa och affärsmässiga uppfattning om jorden, för vilken liberalismens tidsålder berett marken. Att bondebefolkningen likväl, trots allt detta, förblev någorlunda oskadad i sin kärna, att vårt lands bönder överhuvud taget alltjämt leva kvar på sina gårdar och utgöra den mest stabila delen av nationen får tillskrivas den förunderliga seghet, med vilken denna befolkning sedan århundraden fasthåller vid det förflutna, de sunda känslor och instinkter, som ej ens tider som krigsâren kunnat utrota, den styrka, som följer med arbetet i jorden och livet på landet. Emellertid var det även krigskonjunkturens kortvarighet och den efterföljande helt förändrade situationen, som begränsade spekulationsårens ska-
deverkningar. Även bör tagas i betraktande, att utvandringsmöjligheter nu-
mera icke stodo till buds, att industrien icke mera, åtminstone på längre sikt, förmådde sysselsätta ny arbetskraft i samma tempo som tidigare, i allmänhet att utkomstmöjligheterna i andra yrken än jordbruket blevo alltmera beskurna. Mången lantbrukare, som gärna ville komma bort från jordbruket, och ännu flera hemmasöner med samma åstundan voro helt enkelt nödsakade att stanna kvar. När så krigskonjunkturen hastigt vände och lämnade plats för de svåra krisåreni början av 1920-talet med häftig
nedgång i jordbruksprodukternas priser, stagnation inom näringslivet, massarbetslöshet och förminskad köpkraft, så vände sig bladet. Den så gott som ohämmade importen till låga priser av transoceana länders överskottsprodukter av livsmedel förvärrade ytterligare läget. Bondebefolkningen fick ånyo erfara sin otrygghet. Vissa åtgärder vidtogos av statsmakterna för jordbrukets skyddande. Med avseende å brödsädesodlingen infördes under ett övergångsår en reglering, syftande till att trygga avsättningen inom landet, och försök gjordes med en s. k. glidande tullsats för omalen brödsäd och mjöl. Den förstnämnda anordningen fick emellertid icke större betydelse; såväl under tiden för dess giltighet som under flera efterföljande år pressades spannmålspriset av den som storindustri drivna kvarnrörelsen. Den s. k. glidtullen kom aldrig till full utformning och spelade ännu mindre l l roll. Den animaliska produktionen, som dock för huvudmassan av landets I i jordbrukare var den viktigaste, lämnades åsido. Man kan därjämte icke undgå vissa reflexioner rörande det alltjämt felande sinnet för det verkliga 2 1 onda. Detta verkliga onda låg nu, liksom under äldre kriser —— och här må i a l åter hänvisas till den föregående framställningen —— i att jordvärdet under I 1 den föregående högkonjunkturen och spekulationsvirveln stegrats till en 1 höjd, som var fullständigt orimlig, att jordegendomar i stor omfattning vid köp och arvskiften upptagits till dessa marknadsvärden, eller till värden ej långt därunder, samt att den med dessa köp och arvskiften förenade oundvikliga skuldsättningen gått i höjden på ett för jordbrukets fortsatta utveckling och tusentals jordbrukares ekonomiska ställning ödesdigert sätt. Dessa primära orsaker till jordbrukarnas svårigheter under deflationskrisen sysselsatte icke i nämnvärd mån den offentliga diskussionen. Ej heller ägnades vid krisens bedömande och vid övervägandet av åtgärder för dess bekämpande erforderlig uppmärksamhet åt den ofantliga ökning i jordbrukets reala skuldbörda, som inträdde genom penningvärdets starka stegring och vid återgången till guldmyntfot år 1923 —— dess stabilisering vid en nivå, som visserligen låg ungefär femtio procent över förkrigstidens penningvärde men som i förhållande till penningvärdet under inflationsåren innefattade en reduktion med närmare två tredjedelar. Slutligen förbisåg man oftast under om de tämligen verkningslösa skyddsåtgärderna, att det i meningsutbytena verket icke är jordbruksprodukternas.priser, måtta i penningar, som själva äro för jordbrukets räntabilitet avgörande. I den mån det är fråga om prisbildningens inverkan på räntabiliteten ——och detta är likväl, såsom här unendast en sida av problemet — är det fastmera förhållandet mel» derstrukits, lan på å ena sidan jordbrukets produkter och å den andra sidan prisen jordbrukets förnödenheter och jordbrukarnas nödvändighetsvaror, som är Den som efter kriget utgestaltades såväl å utslagsgivande. prisbildning, världsmarknaden som inom vårt land, innebar en för jordbruksbefolkningen utomordentligt oförmånlig förskjutning i bytesvärdet mellan jordbruksoch industrivarorna; de förra blevo över hela linjen vida billiprodukterna i förhållande till de sistnämnda än vad fallet varit före kriget. Den gare eller - vars orsaker icke behöva här ifrågavarande inkongruensen »prissaxem
klarläggas —- har sedan dess alltjämt fortbestått och har under hela denna
tid innefattat ett hårt tryck å jordbruket. Att jordbrukets skuldsättning under nu skildrade förhållanden undergick en fortsatt sakens natur och bekräftas av tillytterligare stegring liggeri även om dessa sistnämnda, liksom de förut återgivna gängliga uppgifter, siffrorna, äro behäftade med stora brister. Medan man för de bakomligganförut har att tillgå siffror för den intecknade årtiondena, på sätt framgått, de i fast egendom å landet, tillhörande enskilda, avse uppgifterna gälden från de senaste årtiondena den intecknade gälden i fast egendom å landstillhörande såväl enskilda personer som bolag och andra samfälbygden, Sifferserierna äro sålunda icke jämförbara med varandra. Emelligheter. lertid torde åtminstone i sina huvuddrag någorlunda väl belyutvecklingen sas av det förhållandet, att den intecknade gälden i alla fastigheter å den svenska efter att år 1913 hava uppgått till 2 2749 miljoner, år landsbygden, 1922 hade till ej mindre än 4 5391 miljoner kronor, d. v. s. hade unstigit fördubblats. Även om de stora jord- och skogsbesittande bolagens gefär med emissioner av sammanhängande inteckningar i fast egenobligationer dom till betydande del ingingo i dessa siffror — ett förhållande som för det sista vid mellan den nu senast angivna införkrigsåret belyses jämförelse
tecknade i all fast egendom på landsbygden och den tidigare om-
gälden nämnda intecknade gälden i sådan fast egendom, tillhörande enskilda personer - råder intet tvivel om att ifrågavarande skuldsättning för rikets i varande under den berörda tidsperioden underfysiska personers ägo jord gick en våldsam stegring, i penningar räknat. Då emellertid penningvärdet vid den senare såsom ovan erinrats, var avsevärt lägre än untidpunkten, der det sista måste för att bilden skall bliva rättvisande en krafförkrigsåret, i den för år 1922 angivna siffran; densamma torde för tig reduktion göras vinnande böra minskas med åtminstone en tredjedel. Ökninjämförelses likväl omkring tre kvarts miljard kronor. Att den gen blir enorm, nämligen intecknade år 1922 till ungefär samma procent av den fasta gälden uppgick vid denna åsatta sammanlagda taxeegendomens å landsbygden tidpunkt ringsvärde som den intecknade gälden år 1913 i procent av taxeringsvärdet 475 får - i anslutning till vad i det .för detta år, nämligen omkring procent, anförts om taxeringsvärdenas ojämförbarhet med jordens på föregående sikt beräknade nettoavkastningsvärde —— icke skymma blicken för längre
den fortskridande skuldsättningens olägenheter och faror för jordbruks-
Även den i olikhet med vad här hålles före, finner en befolkningen. som, genomsnittlig skuldsättning upp till nära hälften av jordbruksfastigheternas vara en naturlig följd av den i vår tid fullt utvecklade pentaxeringsvärden och kredithushållningen inom jordbruket och som i en skuldsättning ningupp till sådan gräns icke ser några faror för jordbruksbefolkningens bestånd, lårer likväl icke kunna bestrida det betänkliga uti att en näring med jordbrukets säregna karaktär ——- till övervägande del bedriven med egen eller med små eller inga företagarevinster i modern beanhörigas kroppsarbete, märkelse, med ständigt ny skuldsättning vid kommande generationsväxlin-
gar framför sig och med oberäkneliga konjunkturförsämringar på världs-
marknaden hängande över sig som ständigt hot - årligen har att förränta och amortera en intecknad gäld å flera miljarder kronor. Det räntebetyder och amorteringsbelopp på flera hundra miljoner kronor som måste årligen, tagas ur jordbrukets i ekonomiskt avseende jämförelsevis svaga avkastning. Ser man emellertid, som här är fallet, utvecklingen i mera vidsträckta historiska perspektiv, måste betänkligheterna framträda med vida större styrka, och mä det härvid vara att ånyo hänvisa till vad nog i det föregående redan anmärkts. Det bör endast tillfogas, att den av hypoteksföreningarna utlämnade fasta krediten, vars företräden framför annan inteckningsgäld i det föregående understrukits, vid den här senast avhandlade tidpunkten nämligen år 1922 - uppgick till den jämförelsevis mera summan av 312-8 begränsade miljoner kronor. En högst betydande, ja övervägande del av den nu omhandlade fastighetsbelåningen var följaktligen - om man frånser de år 1915 grundade jordbrukskassornas och centralkassornas ännu obetydliga verksamhet samt statens genom riksbanken, postsparbanken, egnahemslånefonden och andra statliga utlåningsfonder bedrivna - beutlåningsrörelse låning hos andra enskilda penninginrättningar än hypoteksföreningarna, främst sparbankerna, men därjämte affärsbanker i vanlig mening. Då dessa penninginstitut icke utlämna lån på längre tid mot fast ränta utan fast-
mera, särskilt de egentliga affärsbankerna, mera kortfristiga sådana med
kort uppsägningstid och med efter det allmänna läget på penningmarknaden varierande räntesatser, framstår jordbruksbefolkningens härav föranledda otrygghet i ännu starkare dager. Slutligen må ej förglömmas, att en genomsnittlig skuldsättning uppemot hälften av. taxeringsvändena för tiotusentals jordbruksfastigheters vidkommande måste hava inneburit en vida större skuldsättning än vad medeltalet angiver, eftersom talrika jordbrukare dessbättre kunnat hålla skuldsättningen nere under genomsnittet
och många funnos som voro skuldfria.
I den föregående äterblicken har erinrats om exekutivförsäljningarnas avsevärda ökning under den stora krisen på 1880-talet och framhållits, att läget härutinnan självfallet väsentligt förbättrades under de båda efterföljande årtiondenas gynnsammare konjunkturutveckling. Sedan nu även krigsåren och krisåren därefter infogats i framställningen må erinras om att dessa katastrofer under de sistnämnda krisåren, som naturligt var, starkt ökade i antal och omfattning. Saluvärdena å lagfaren fast egendom å landsbygden, vilken försålts efter utmätning eller konkurs, uppgick under perioden 1886- 1890 till i geno-msnitt 106 miljoner kronor för år. Under åren 1896-1905 var siffran 52 miljoner kronor; den steg något under perioden 1906-1915, nämligen till 85 miljoner kronor; samt nedgick ånyo under perioden 1916-1920 till 4°1 miljoner kronor. För åren 1921-1925 var den emellertid ej mindre än 178 miljoner kronor och ännu under perioden 1926-1930, under då rådande något gynnsammare konjunkturer, 134 miljoner kronor. Att fast egendom på landsbygden, d. v. s. till övervägande del jordbruksfastigheter, med ett sammanlagt saluvärde av närmare 20 miljoner kronor årligen
försäljes exekutivt kan visserligen enligt mångas betraktelsesätt synas mindre anmärkningsvärt, då detta allenast är en bråkdel av all sådan fast egendom inom riket. Man kan även och med visst skäl finna naturligt, att talrika av de under krigskonjunkturen till uppdrivna priser inköpta egendomarna efter konjunkturomslaget gingo köparna och spekulanterna ur händerna, liksom man ock får anse såsom sannolikt, att många sådana fastigheter härvid kommo i bättre händer och åter restes ur misskötseln eller vanhävden. Allt detta är emellertid i förevarande sammanhang synpunkter av sekundär betydelse. Exekutivförsäljningarna av jordbruksfastigheter äro städse, huru de än i de enskilda fallen verka, i bildlik bemärkelse illa varslande sjukdomssymptom, som tyda på osunda förhållanden inom modernäringen och bland dess utövare. De äro, även om de icke hava en direkt oroväckande omfattning, givna följder av det nu rådande tillståndet, där jorden fluktuerar i värde alltefter de väsentligen av industriutvecklingen beroende konjunkturväxlingarna, där handeln med jord blivit en normal samhällsföreteelse och där som följd av den äldre rättsordningens sammanstörtande och jordbrukets xindustrialisering» skuldsättningen av jorden vuxit i en sådan grad, att bondeklassens självständighet allvarligt äventyras.
Utvecklingen under 1920-talets senare del påkallar här ingen annan anmärkning än att jordbrukskonjunkturen, ehuru i grunden alltjämt mindre förmånlig, likväl vad prisbildningen å jordbruksprodukter beträffar något förbättrades och att skuldsättningen —- sådan densamma mätes av tillgängliom ga uppgifter inteckningsbördan i fastigheter å landsbygden vid numera tämligen oförändrat penningvärde ytterligare ökades med ej mindre än omkring 300 miljoner kronor. Så inträffade emellertid den senaste stora världskrisen, vars orsaker äro kända. Det må här vara nog med att erinra om några väsentliga fakta. Vissa stormakters centralbanker började av blandade ekonomiska och politiska motiv företaga inköp av guldmetall i sådan skala, att guldets värde på världsmarknaden utomordentligt stegrades. Som omedelbar följd av denna, mindre av konjunkturutvecklingen än av storfinansiella operationer föranledda våldsamma deflationskris inträdde likvidationssvårigheter ej endast för stora bankinstitut i flera länder utan t. o. m. för en centraleuropeisk stormakt, vars ekonomiska och finansiella integritet är av utomordentlig vikt för världens ekonomiska liv. En allmän desorganisation av den internationella penning- och valutamarknaden följde, med svårartade rubbningar av de finansiella förbindelserna och varuutbytet de ledande nationerna emellan. Verkningarna spridde sig även till alla andra länder. Guldvärdets genom det förenämnda »kriget om guldet» förorsakade stegring utlöstes i ett fall av varuprisen, vilket prisfall kom hastigare och fick en mera svårartad karaktär än måhända någonsin förut i de ekonomiska konjunkturväxlingarnas historia, den stora deflationskrisen efter världskriget näppeligen undantagen. På alla områden av det ekonomiska livet inträdde en stagnation med driftsinställelser och arbetslöshet, vartill motstycke tidigare saknats, mångenstädes även alstrande sociala oroströmningar samt
här och var politiska omvälvningar. Jordbruket i de flesta länder, vars produktionsförmåga alltsedan världskrigets sista år varit mycket betydande, råkade genom krisen in i de mest allvarliga svårigheter. Den starkt nedpressade köpkraften, ej minst i de stora industriländerna, i förening med världshandelns tillbakagång och flertalet importländers nu vidtagna protektionistiska åtgärder gjorde de transoceana agrarländernas överskottsproduktion så gott som osäljbar; miljoner av jordbrukare i dessa länder bragtes till ruinens brant. Genom drastiska åtgärder i form av stora statssubventioner till jordbruket, moratoriebestämmelser, exekutionsförbud å jordbruksfastigheter m. m. sökte man i dessa agrarexporterande länder så långt som möjligt mildra krisens verkningar. Vad de europeiska industriländerna beträffar såg man sig för bevarandet av sin bondebefolkning och räddandet av sin I
jordbruksnäring nödsakad vidtaga omfattande skyddsåtgärder i form av tul- i
lar eller importförbud med importregleringar eller andra statsingripanden, åsyftande att såvitt möjligt utestänga importen och stabilisera jordbruksprodukternas priser å inlandsmarknadema vid för jordbruksdriftens uppehållande lönande nivåer. De linjer, efter vilka denna skyddspolitik utgestaltades i Sverige, äro allmänt kända. Genom dessa statsingripanden förebyggdes en eljest säkerligen oundviklig allmän katastrof för den jordbruksidkande betolkningen. Denna befolkning blev även under denna, liksom under tidigare kriser, i stort sett kvarsittande å sina fastigheter; bondeklassen räddades ännu en gång från att gå under. Emellertid hade man nu fått en ny påminnelse om de med jordens skuldsättning förenade djupare liggande farorna för jordbrukarbefolkningen. Den begynnande deflationen stegrade, som vid tidigare liknande tillfällen, den reala bördan av skuldsättningen och skulle, därest man icke i flertalet länder genom guldmyntfotens frångående och penningvärdets målmedvetna försämring brutit deflationen, hava fört till för den skuldsatta jordbruksbefolkningen olidliga konsekvenser. Anmärkas bör emellertid, att de valutapolitiska — även om — åtgärderna de förebyggde det värsta likväl ingalunda alltid gingo så långt, att skuldsättningen vid krisens början realiter förminskades eller ens förblev oförändrad. Härmed förhöll det sig olika i skilda länder allt efter graden av valutaförsämringen. Vad vårt land beträffar, torde kronans lösgörande från guldet och Stabilisering vid den nya pundkurs, som sedermera kunnat hållas, hava inneburit, att bördan av den ifrågavarande äldre skuldsättningen förblev ungefär lika stor som förut; med tillägg likväl. att densamma givetvis något lättades i den mån inteckningslånen kunde utbytas mot sådana lån med något lägre räntesatser. I stort sett tyngdes sålunda det svenska jordbruket alltjämt i ungefär samma grad som tidigare av den till flera miljarder kronor uppgående, under de föregående årtiondena ackumulerade skuldbördan. Men härtill kom, att skuldsättningen under krisåren ytterligare tillväxte. Den intecknade gälden i landsbygdens fastigheter, som år 1928 uppgick till 4,8503 miljoner kronor, hade år 1933, när konjunkturen började att lätta, stigit till 5,0009 miljoner kronor eller alltså till fem miljarder kronor. Med avseende å denna gälds fördelning på å ena
sidan av bolag och andra samfälligheter innehavd jord och å den andra jord i fysiska personers besittning hänvisas till antydningarna i det föregående. Uppenbart är, att en skuldsättning av denna enorma omfattning mera än någonsin förut måste tilldraga sig uppmärksamheten, så mycket mera som taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter under krisåren av naturliga skäl visat nedgång och den intecknade gåldens storlek i procent av taxeringsvärdena följaktligen ytterligare ökats. Denna procentsiffra, som år 1928 utgjorde 474 procent, hade år 1933 stigit till 490 procent. Långt viktigare att den sålunda fortskridande var dock, alltjämt skuldsättningen på sätt ovan erinrats —— för en stor del av jordbruksfastigheterna inom riket var vida större än vad genomsnittssiffran angiver samt att denna skuldsättning för talrika jordbruks vidkommande nådde en höjd, som även enligt gängse nutida uppfattning måste betecknas såsom oroväckande. Slutligen kunde den under krisåren ånyo inträdande stegringen i exekutivförsäljnixigarnas omfattning icke undgå att göra intryck på den allmänna meningen. Medan saluvärdena å lagfaren fast egendom å landsbygden, som försålts i samband med utmätning eller konkurs, i genomsnitt under tidsperioden 1926-1930 uppgått till 134 miljoner kronor årligen och år 1931 till 133 miljoner kronor, voro siffrorna för åren 1932 och 1933 respektive 191 och 207 miljoner kronor, d. v. s. ännu något högre än under tidsperioden 1921-1925. Väl var kronans värde efter guldmyntfotens frångående hösten 1931 lägre än under den sistnämnda tidigare perioden och siffrorna ifråga följaktligen föga jämförbara, och väl må ånyo framhållas, att utmätningarna och konkurserna inom jordbrukarbefolkningen lyckligtvis även nu stannade inom relativt trånga gränser. Man kan alltjämt, för att använda en bild, betrakta dem som man betraktar av ett stormväder knäckta mera enstaka träd i en eljest oskadad Men man måste ——— såsom förut utvecklats -« likväl hava skog. Öppen blick för hela den mindre lyckliga agrariska utveckling, som överhuvud taget möjliggjort en dylik företeelse. Att jordbrukets skuldsättningsproblem under de Senaste åren i så många länder fått en så starkt ökad aktualitet beror måhända icke heller i första rummet på de faktiska förhållandenas utveckling under den senaste agrarkrisen. Man torde fastmera böra se det växande intresset för detta centrala problem i sammanhang med den allmänna reaktion mot den liberala samhällspolitiken överhuvud taget och den förändrade inställning till jordbruket och jordbrukarbefolkningen, som härav följt och som i våra dagar blir alltmera påfallande runt om i världen. Det blåser nu andra vindar än ännu för ett årtionde sedan. Upprätthållandet av en självständig och ekonomiskt möjligast fri bondeklass betraktas numera överallt som en för de nutida statsbildningarnas framtida bestånd allt angelägnare uppgift. Man har även ide stora västerländska industri.nationerna, där den liberala tidsålderns idéer slogo starkast igenom och den ekonomiska politiken sedan tvenne mansåldrar dragit de yttersta konsekvenserna av dessa idéer, fått ögonen öppna för denna politiks följder på det agrariska området och börjat inse vikten av en kursförändring. Även i Storbritannien, vars självägande bondeklass 4—377445.
på sin tid i stort sett gick under och som i mera än ett sekel varit världens mest industrialiserade nation, hava inflytelserika röster höjts för en ny agrarpolitik med syfte att i stor skala tillskapa nya mindre jordbruk och härigenom med tiden återupprätta den samhällsklass, det här gäller. I andra europeiska stater, där den självägande bondebefolkningen alltjämt kvarlever men där den genom tidsutvecklingen i skilda avseenden försvagats, vill man på olika vägar stärka dess ställning, bereda den tryggare förhållanden och skydda den mot de med industrialiseringen, åderlåtningen till städerna, jordförsäljningarna till främmande samt konjunkturväxlingarna förenade farorna. Den växande politiska och sociala oron runtom i världen gör, att blickarna ännu mera riktas på jordbruksbefolkningen såsom den starkaste garantien för den lagliga samhällsordningens fortbestånd. Ur denna nya idévärld på det agrarpolitiska området utkristalliserar sig en allt star: kare känsla för de med den växande »jordmobiliseringem och ohejdade handeln med jordbruksfastigheter förbundna och ej minst under den senaste stora krisen starkt i ögonen fallande skadorna. Alla de i det föregående understrukna följderna av den mer eller mindre renodlat merkantila synen på jorden — av kärleken försvagandet till den egna torvan och rotfastheten i denna, de gamla släktgårdarnas övergång i växande omfattning till nya personer, jordvärdenas onaturliga stegring under högkonjunkturerna och lika onaturliga fall under kriserna, slutligen den växande skuldsättständigt ningen —— äro numera i de flesta länder föremål för livliga meningsutbyten och offentliga utredningar. Man överväger åtgärder av olika slag för att bromsa hela denna utveckling. Ja, i vissa länder med revolutionära omgestaltningar av samhällsförhållandena går man vida längre, bryter tvärt med hela den föregående utvecklingen och genomför med diktatoriska bestämmelser antingen statssocialism även på jordbruksområdet eller i modifierad form den före liberalismens tidevarv rådande rättsordningen i allt vad som rör jordens besittande och dispositionsfriheten över densamma. Att vårt land icke står utanför dessa nya idéströmningar ligger i öppen dag och är i betraktande av de här angivna huvudkonturerna av vår agrarpolitiks historia helt naturligt.
Vissa ytterligare allmänna anmärkningar böra i detta sammanhang tillfogas. Man får å ena sidan visserligen icke underskatta värdet av de betydande framsteg på kredithushållningens område, som under tidens lopp gjorts, först genom hypoteksväsendets uppkomst och senare utveckling och sedan genom åtskilliga andra såväl enskilda som statliga initiativ och reformer. Hypoteksföreningarnas välsignelsebringande roll för den primära fastighetskrediten har redani det föregående understrukits. Givet är, att jordbrukets nutida skuldsättning, därest hypoteksföreningarna och Sveriges allmänna hypoteksbank icke nått den utveckling, som de haft, skulle bereda jordbruksbefolkningen ännu långt större svårigheter och bekymmer än vad nu är fallet. Vårt lands i stort sett efter sunda linjer utvecklade sparbanksväsen
och sparbankernas medverkan vid belåning jämväl av jordbruksfastigheter har ävenledes utan tvivel i stor omfattning förebyggt skuldsättning imera former. Den nutida s. k. har i synner-
oförmånliga jordbrukskasserörelsen
under de senare åren snabbt vuxit i omfattning och har likaledes medhet verkat till att sanera jordbrukets kreditförhållanden; denna väsentligen på kreditrörelse är därjämte ägnad att frigöra de kooperativ grund byggda skuldsatta från beroendet av för dem främmande penningjordbrukarna
inrättningar samt att så småningom ersätta den även bland jordbruksbefolk-
florerande krediten mot borgenssäkerhet. Statsmakternas övriga ätningen att bereda billiga sekundärlån och andra gärder i syfte jordbruket möjligast lättnader område jämväl ett gott ändamål. Å andra på kreditväsendets tjäna sidan kan man emellertid, om man ser den gångna tidens utveckling i stort, icke värja sig för intrycket, att de under penning- och kredithushållningens tidevarv steg för steg utvecklade och underlättade möjligheterna för jordbruket att erhålla krediti skiftande former i sin mån bidragit till den växande skuldsättningen under samma tidsskede och följaktligen icke numera, sedan jordbrukets skuldsättning framträtt som ett av våra mest brännande agrarpolitiska problem, kunna bedömas såsom odelat gynnsamma. Utan att härvid ingå på detaljer må allenast erinras om vad redan idet föregående framhållits, nämligen att skuldsättningen inom jordbruket icke uteslutande föranletts av sådana med arvskiften eller fastighetsköp förbundna mera eller mindre oundvikliga förhållanden, som skapat vad här benämnts jordbrukets »improduktiva» gäldbelastning, ävensom av med varaktiga jordförbättringar och oundgängligen nödig driftkredit förorsakade lånebehov. Under olika tidsskeden och särskilt under högkonjunkturerna har därtill kommit en skuldsättning för ändamål, som icke kunna betraktas såsom ofrånkomliga eller ens nyttiga; skuldsättning har i icke ringa utsträckning ägt rum jämväl utan tvingande skäl. Att man i de olika enskilda fallen kan hysa delade meningar om ett upptaget läns mera eller mindre starka behövlighet är visserligen givet, men att den nu gjorda anmärkningen icke saknar berättigande lärer dock näppeligen kunna bestridas. En något större återhållsamhet redan vid allehanda moderniseringsarbeten ä fastigheterna men ännu mera när det gällt tillgodoseendet av mera personliga behov hade helt visst i otaliga fall kunnat, om så varit nödvändigt, iakttagas. Som följd emellertid av den ständigt ökade lättheten att erhålla lån av de mest skilda slag av låneinrättningar, ur statliga eller andra lånefonder samt av skilda personer inom eller utom släkt- och - sett emellertid främst bekantskapskretsen djupare på grund av de nya levnadsanspråk och den förändrade inställning till pensom fört med — har skuldsätt-
ningförsträckningar, tidsströmningarna sig
ningen vuxit. Detta ligger i den mänskliga naturen och sålunda äveni jordbrukarnas, även om dessa sistnämnda utgjort den samhällsklass, där sparsamheten sedan gammalt varit starkast. Mellan å ena sidan förändringarna iett folks eller en samhällsgrupps uppfattningar och sedvänjor och å den andra omgestaltningarna inom det ekonomiska livet råder i alla händelser en växelverkan; att de vid jämförelse med äldre tider så starkt underlättade
kreditmöjligheterna icke varit utan inverkan på jordbruksbefolkningens tänkesätt och handlingar är sålunda naturligt. De särskilt under det senaste utvecklingsskedet i jordbrukets historia vidtagna åtgärderna från det allmännas sida i syfte att alltmera utvidga jordbrukarnas möjligheter att skaffa sig kredit äro uttryck för en jordbrukspolitik, som följaktligen numera icke kan bedömas fullt lika gynnsamt som tidigare. l anslutning till vad annyss 4 förts om de numera framträdande nya åskådningarna om-
på jordpolitikens l
råde bemärker man också en växande reaktion mot denna
jämväl statliga I
kreditpolitiks obestridliga överdrifter och missgrepp. Problemet är nu och a
blir än merai framtiden ett annat och snarare det att motsatta, nämligen finna lämpliga förebyggande åtgärder mot jordbrukets eller i skuldsättning, varje fall vad man betecknar som dess »överdrivna» samt att
skuldsättning,
från dessa förändrade utgångspunkter underkasta såväl den kreditstatliga
politiken som enskilda i
penninginstituts kreditgivning till jordbruket en ny omprövning. Ehuru frågan om den under statens medverkan hedrivna verk-
samheten i
med nybildning av mindre jordbruk eller egnahem i det stora hela
i
faller utanför den förevarande framställningen, kan den ej heller anmärkningen uraktlåtas, att staten under en lång följd av år medverkat till att nyskapa redan från tillträdet överskuldsatta jordbruk och att denna jordpolitik ej låter väl förena sig med de här avhandlade strävandena att nedbringa jordbrukets skuldsät-tning och finna utvägar till motverkande av fortsatt skuldsättning. Den under och efter år 1933 inträdda ekonomiska högkonjunkturen och jordbrukets därunder åter förbättrade räntabilitetsförhållanden torde vara allmänt kända och skola icke i detta till sammanhang göras föremål för en närmare redogörelse. Det torde vara att hänvisa till härom nog verkställda såväl offentliga som enskilda undersökningar. Den stora statistiska utredning om det svenska jordbrukets skuldsättning, som statsmakternas enligt beslut verkställts av statistiska centralbyrån, mera klarlägger på ett långt ingående sätt än tidigare varit möjligt jordbrukets skuldbörda vid för tidpunkten utredningens verkställande, nämligen år 1933, med redovisning av skuldsätt- .ningen inom rikets olika delar, för i olika
jordbruksfastigheter storleksgrup-
per, för jordbruk under eget bruk eller arrende eller under vissa andra kombinationer mellan ägande- och nyttjanderätt, ytterligare med avseende å skuldsättningens storlek i förhållande till såväl jordbrukarens totala tillgångar som hans s. k. tillgångar för jordbrukets behov m. fl. förhållanden Med avseende å skuldsättningens utveckling efter år 1933 hänvisas till den här isärskild bilaga intagna specialundersökning, som verkställts för den förevarande utredningens räkning, och må i fråga om resultaten av denna i korthet anmärkas, att en viss förbättring i åtskilliga fall hava insynes trâtt med avseende å skuldsättningens storlek i förhållande till jordbrukarnas tillgångar för jordbrukets behov, men att i andra fall ingen sådan förbättring kunnat redovisas. l Denna utredning är vid tidpunkten för förevarande betänkandes avgivande ännu icke offent-
liggjord.
Söker man i anslutning till det ovan anförda vinna en allmän bild av det svenska jordbrukets läge, sådant detta för närvarande gestaltar sig, torde sammanfattningsvis kunna anföras följande. Genom utvecklingen under de sista krigsåren och efterkrigstiden men särskilt efter de nyss berörda statsregleringarnas genomförande har vårt land med avseende å produktionen av livsmedel nått en hög grad av självförsörjning. Väl förekomma till import, som naturligt är, skilda produkter, som alstrats ur jorden och som tillfredsställa den nutida konsumtionens skiftande behov. Väl är jordbruksnäringen ej heller en av varuinförseln från utlandet oberoende näring, eftersom fodermedel av skilda slag eller råvaror till sådana fodermedel ävensom konstgödsel och andra för jordbruksdriftens upprätthållande erforderliga artiklar i icke ringa skala införas från utlandet. En icke oväsentlig del av vårt lands behov av fettvaror tillgodoses genom införsel av sådana varor eller av för deras framställning inom landet nödvändiga vegetabiliska oljor m. m. Likväl kan det svenska jordbruket numera under normala förhållanden tillgodose den, vid jämförelse med tidigare, avsevärt större inhemska förbrukningen av såväl vegetabiliska som animaliska födoämnen och skulle sannolikt, därest förbrukningen härav framdeles ytterligare komme att stiga, kunna i motsvarande mån utvecklas. De visserligen begränsade men alltjämt förefintliga möjligheterna för export av smör, fläsk och vissa andra produkter böra ej heller förbises. Denna vårt lands jordbruksproduktion vilar vidare på en egendomsfördelning med avseende å jorden, som —— frånsett mera lokala eller i varje fall geografiskt mera begränsade missförhållanden och - i stora måste betecknas såsom disproportioner drag för tidsförhållandena väl anpassad. De större jordbesittningarna innesluta i allmänhet icke en alltför stor del av den svenska jorden; större, medelstora och mindre jordbruksegendomar ligga i de flesta av rikets provinser i en lycklig blandning; det vanliga bondejordbruket upptager den ojämförligt största delen av den odlade jorden och småbruksbildningen har i regel begränsats till trakter och platser, där den har vissa naturliga förutsättningar att bestå. Ytterligare kan proportionen mellan å ena sidan under äganderätt innehavda och av ägarna själva brukade jordbruksfastigheter samt å den andra utarrenderade jordbruk, åtminstone inom flertalet landskap, knappast betraktas såsom otillfredsställande. Genom den numera reviderade jorddelningslagstiftningen och lantmäteriväsendets moderna utveckling hava såväl rättsliga som tekniska förutsättningar skapats för en fortsatt utveckling till än bättre skiftesförhållanden. Faran för jordbruks- och skogsfastigheters övergång i kapitalstarka juridiska personers besittning är sedan länge genom särskilda lagar och författningar praktiskt taget undanröjd för de landsdelars vidkommande, där sådan fara förelegat och alltjämt skulle kunna* tänkas föreligga. Våra nya och i åtskilliga avseenden skärpta skogslagar torde i stort sett skydda dessa vårt lands naturtillgångar mot skövling och missskötsel. Slutligen arbetas på skilda områden med framgång i syfte att än vidare utveckla jordbrukets inhemska avsättningsförhållanden, att åvägabringa en mera harmonisk växelverkan än tidigare mellan det råvaruprodu-
cerande och raden av förädlingsindustrier med avseende å jordjordbruket brukets samt att på föreningsväsendets väg stärka jordbrukarnas produkter ställning såsom säljare av sina produkter.
Att de statliga regleringsåtgärderna på jordbrukspolitikens område, sådana
dessa under trycket av den senaste stora krisen utformats och utåtgärder såsom tidsförhållandena för närvarande äro gestaltade utgöra en vecklats, del i den allmänna agrarpolitiken bestrides väl nuoumbärlig integrerande
mera knappast. Såsom de internationella konjunkturförhållandena på jord-
bruksområdet och särskilt å världsmarknaden för flertalet av de prisen
stora alltjämt äro gestaltade, torde den jordbrukspolitik
agrarprodukterna fortfarande. vara och för åtskilliga år framåt förbliva oundgängligen nödvändig, som utan avseende å principerna för frihandeln och det fria varuutbytet för jordbrukets lönsamhet erforderligt höga inhemska försäljningsskapar Det bör att problemet om åtgärder till förhindrande priser. understrykas, fortsatta och nedskrivandet av denna skuldsättning av jordens skuldsättning säkerligen skulle bliva olösligt, för den händelse att denna reglering av priså den inhemska marknaden nu eller under de närmaste år, som bildningen kunna överskådas, komme att bortfalla och jordbruket härigenom bleve utlämnat verkande ekonomiska krafternas fria spel. åt de på världsmarknaden Detta stora transoceana och andra alltså mycket mera som jordbruksländer besitta en som är väsentligt större än vad som
jämt produktionsförmåga,
svarar mot deras behov och allt fortfarande ~— trots de senaste årens egna
ekonomiska lida av en överskottsproduktion, för vilken
högkonjunktur lönande gång saknas. Än vidare bör hållas i minnet, att avsättning mången stora delar av världen som under det relativa lugnet under förra årfinnas, av samma överskott — här-
tiondet började absorbera växande mängder och
vid avses främst importen av malen brödsäd till Fjärran Östern samt vissa länder - men som för närvarande av krig och andra orotropiska på grund samt nedsatt köpkraft äro ur stånd att ytterligare utveckla sin konligheter sumtion Mera allmänt torde kunna sägas, att i nu antydd riktning. slutligen olika och stora stabiskäliga prisnivåer å jordbrukets produkter möjligast litet härutinnan väl överensstämma med de förhållanden, som i stort sett rådde i äldre då och årtionden igenom för
tider, spannmåls- kreatursprisen
att icke rörde trånga gränser och det ekonomiska livets säga längre sig inom
ålderdomligastruktur uteslöt sådana häftiga konjunkturväxlingar, som sedermera följt. En jordbrukspolitik med detta allmänna syfte utgör följaktligen
ett naturligt led i den härovan berörda allmänna reaktionen mot den på
liberalismens principer fotade samhällsordningens svagheter. Den föregående framställningen av utvecklingens huvudlinjer fram till innevarande tidpunkt är emellertid ägnad att belysa de missförhållanden, som, trots vad nu anförts, likväl äro rådande och som göra det nuvarande läget mindre bekymmerfritt än vad ofta anses. Alltjåmt, liksom sedan flera mansåldrar tillbaka, äro ekonomiska krafter som mindre stabilt än i förstone synes och som verksamma, göra läget
ställa framtiden i ovisshetens tecken. Visserligen stiga jordbruksfastigheter-
nas taxeringsvärden, såsom städse tillförene varit fallet, under konjunkturför-
bättringarna och visserligen har den statistiska utredningen av skuldsättningens storlek i förhållande till tillgångarna för jordbrukets behov, liksom till jordbrukarnas totala tillgångar, för flertalet jordbruks vidkommande ej givit alltför nedslående resultat. Visserligen är förbättringen härutinnan under de allra senaste årens konjunkturuppgång likaledes ett faktum, som bestyrkts av den för förevarande utrednings räkning verkställda specialundersökningen. Liksom under tidigare tidsperioder efter samhällsförhållandenas omgestaltning under förra seklet innebära emellertid dessa stigande taxeringsvärden och den förmögenhetsökning, som däri avspeglas, huvudsakligen
blott en stegring av jordräntan i nationalekonomisk bemärkelse; en värde-
stegring, vars fördelar för jordbrukarna för framtiden äro problematiska, ja som, på längre sikt betraktad, i grund och botten innebär växande svårigheter för jordbruksbefolkningen. Allt eftersom denna vårdestegring vid genera- — vare hava formen av försäljningar under livstionsväxlingarna sig dessa tid eller arvskiften - verkar å överlåtelsevärden och arvsutlösstegrande ningssummor, växer nämligen tyngden av den »improduktiva» skuldsättningen. Eftersom jordvärdets ökning jämvål stegrar egendomarnas värden vid köp i öppna marknaden, ökar den ävenledes den med sådana köp i regel för-enade skuldsättningen. Från åtskilliga håll i landet ingå också för närvarande meddelanden om anmärkningsvärt högt stigande jordpriser och om en ånyo tilltagande handel med jordegendomar. Samma olägenheter och skador för den framtida utvecklingen, som i det föregående på tal om äldre tidsperioder berörts, framträda sålunda på nytt. Den ljusa bilden av det nuvarande läget på jordbruksområdet fördunklas sålunda väsentligt, om man går frågan närmare in på livet. Jordens sammanlagda skuldsättning är utomordentligt stor; den mest tyngande »improduktiva» delen av densamma visar fortsatt stegringstendens. Att göra några prognoser med avseende å vare sig den internationella jordbrukskonjunkturen eller det svenska jordbrukets konjunkturutveckling är följaktligen ytterst vanskligt. Man torde endast kunna antyda vissa möjliga utvecklingslinjer. Det kan tänkas, att världsmarknaden å jordbrukets produkter efter en kortare eller längre tid åter stabiliseras på ett sätt, som gör jordbruket i skilda länder någorlunda lönande. I gynnsammaste fall kan man antaga en genom stigande köpkraft och växande efterfrågan i konsumtionsländerna samt genom produktionsbegränsning i de stora exportländerna föranledd och möjliggjord prisstegring av viss varaktighet. De nuvarande i skilda länder och även i vårt land vidtagna åtgärderna för jordbrukets skyddande kunna, om en sådan utveckling skulle inträda, tänkas bliva så småningom föremål för avveckling, utan att svårartade rubbningar i prisbildningen på den inhemska marknaden härav framkallas. En dylik gynnsam konjunkturutveckling lärer emellertid som allmän förutsättning hava en fortskridande sanering av världens ekonomiska liv överhuvud taget, en stabilis-ering av de ledande valutorna, ordnade förhållandens inträdande på den internationella penningmarknaden, ett ekonomiskt reorganisationsarbete
i stora utomeuropeiska länder, världshandelns återställande i mera normala banor, överhuvud taget en mera ostörd fredlig utveckling med växande förtroende folken emellan. En allenast eller väsentligen på en febrilt arbetande krigsindustri byggd högkonjunktur med politisk och social oro samt risker för krigiska förvecklingar kan däremot icke lägga grunden för en sådan agrarkonjunktur. Man kan å andra sidan föreställa sig framtiden i motsatt dager med fortsatt allmän oro, länge fortbestående politiska och ekonomiska motsättningar, fullföljda åtgärder för världshandelns insnärjande i den protektionistiska och autokratiska näringspolitikens hinderliga band, i sämsta fall öppna krigiska förvecklingar. Vid sidan av dessa båda utvecklingslinjer kan man finna sannolika skäl tala för något däremellan: en viss konjunkturavmattning, som utan att slå ut i sådana svåra akuta kriser som den senaste likväl lägger sitt tryck över världens näringsliv och såmedelst även över jordbruksnäringen. Det bleve vad man stundom brukar kalla en »infrusen kris» av obestämd varaktighet. Det finnes alltså mycket, som kan anföras till förmån för möjligheten av en på längre sikt försämrad internationell jordbrukskonjunktur; en konjunktur, vars allmänna karaktär icke skulle komma att förändras, även om mera tillfälliga prisstegringar framträdde och vissa krigsvinster under abnorma förhållanden skulle kunna i skilda länder göras. Nu kan visserligen göras a
gällande, att ett land som vårt —— om utvecklingen tager en sådan riktning - 3
skulle kunna ställa sig utanför händelseutvecklingen och bibehålla sina inre . stabila förhållanden på jordbruksområdet genom att alltjämt fullfölja den j nuvarande regleringspolitiken på samma område, eventuellt om så skulle be- i finnas nödvändigt jämkad eller skärpt. Man skulle med andra ord kunna mena, att vi med visst lugn skulle kunna bortse från framtida internationella konjunkturförsämringar. Att denna uppfattning kan hava något väl
l
fog för sig skall ej bestridas. Men å andra sidan ligga svagheterna i en sådan tankegång i öppen dag. En allmän mer eller mindre starkt framträ-
dande särskilt om den l
konjunkturförsämring måste, bleve mera långvarig,
medföra växande svårigheter för våra exportindustrier med åtföljande rubbä ningar i vårt ekonomiska liv. Även om vi kunde hålla oss utanför oroström- l ningar och komme vi såsom I konflikter, en av exportnäringarna starkt be- l roende och starkt industrialiserad nation att få mycket starka av känningar l händelserna runt omkring oss. Då avsättningen av jordbrukets produktion även inom vårt lands gränser är väsentligt beroende av den allmänna köpkraften inom den konsumerande delen av vår l befolkning bleve följaktligen även jordbruket lidande. Man kan överhuvud taget icke föreställa sig en utveck-
ling, där andra samhällsklasser än jordbruksbefolkningen ginge mot sänkt
levnadsstandard och växande otrygghet, men allenast jordbruksbefolkningen 2 genom statliga åtgärder hölles uppe vid oförändrade arbetsbetingelser och levnadsförhållanden. Detta är så mycket mera uppenbart, som en dylik all- I män utveckling till det sämre utan tvivel skulle med draga sig krav på sänkta levnadskostnader och sålunda på lägre pris-er å jordbrukets produkter; krav, som icke skulle kunna tillbakavisas och som komme att framtvinga skydds-
och regleringsåtgärdernas revision, i fall av mera utbredd nöd måhända deras undanröjande. Lika litet som under gångna tider kunna vårt lands jordbrukare utgå från att de sitta fasta i sadeln ens när det gäller den nu avhandlade sida av jordbrukspolitiken, som har avseende ä prisbildningen å jordbrukets produkter. Även andra störningar av den nuvarande relativa jämvikten i vårt lands jordbruksförhâllanden äro i framtiden tänkbara. Ej endast internationella konjunkturer och yttre handelspolitiska förhållanden kunna komma att inverka på vårt jordbruks ställning under kommande årtionden. Det finnes även med vår inre samhällsutveckling sammanhängande omständigheter, som framtvinga en allvarligare syn på jordbruksfrågorna än den för närvarande ofta gängse. Vad alla de egendomar beträffar, vilka brukas med hjälp av lejd arbetskraft, spela jordbruksarbetarnas löner en viktig roll för räntabiliteten. Då dessa löner ännu i vår tid äro lägre än lönerna inom det övervägande antalet andra näringar och yrken, lärer den sociala utvecklingen kunna väntas komma att tillspetsa förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare inom jordbruket. Man har sannolikt att motse fortsatta krav från arbetarna i jordbruket på högre reallöner, ytterligare begränsningar i arbetstiden och andra förmåner, vilka sedan åtskilliga år tillkomma den industriella arbetarklassen samt arbetare och anställda inom åtskilliga andra yrken. Väl brukas det egentliga bondejordbruket ofta icke med året runt anställda arbetare och väl skulle den nu antydda utvecklingstendensen icke för dem få tillnärmelsevis samma betydelse som för de större egendomarna; i ingen mån är detta fallet med småbruket, som drives av brukaren ensam med hans familj. Komme emellertid det större jordbruket i växande svårigheter, lära väl dessa likväl icke lämna den egentliga bondebefolkningen helt oberörd. Man behöver härvid endast erinra om de hundratals kommuner inom rikets skilda delar, där jordbruk av olika storleksklasser ligga vid sidan av varandra och samfällt bilda jordbruksnäringens andel av kommunernas skatteunderlag. Ej heller behöver mer än antydas, att de större egendomarnas uppdelning i större skala i mindre — den mest sannolika av framtida lönejordbruk följden rörelser bland - komme att alstra överjordbruksarbetarna mångenstädes skott på animalieprodukter med åtföljande lokala eller mera allmänna fall i dessas försäljningspriser. Det är icke endast sådana förändringar i priser och löner, vilka nu antytts, som framdeles kunna komma att väsentligt förändra jordbrukets livsbetingelser. Man torde för närvarande icke kunna med större grad av säkerhet bedöma, huruvida vårt lands befolkning, som trots nativitetens starka tillbakagång är stadd i svag tillväxt, i större omfattning eller ens i nämnvärd mån skall kunna ernå nya utkomstmöjligheter inom andra näringar än jordbruket. Alltför många ovissa faktorer äro här att taga med i räkningen. Skulle utvecklingsmöjligheterna inom industrien, hantverket, handeln och sjöfarten samt de fria yrkena komma att gå i gynnsam riktning, lärer detta medföra växande avsättningsmöjligheter för jordbrukets produkter, i all synnerhet om
industribefolkningens köpkraft icke nedgår. Går åter utvecklingen i mindre fördelaktig riktning —- i vilket sammanhang den industriella rationaliseringsprocessens fortsatta utvecklingstendens jämväl bör hållas i minnet —— är icke uteslutet att vissa svårigheter kunna inträda för den inhemska jordbruksproduktionens avsättning inom landet till skäliga priser. Skilda meningar kunna visserligen alltid, när det gäller framtiden, göra sig gällande; fördenskull talas icke heller nu om sannolika utvecklingslinjer utan endast om möjliga sådana. Man kan med en mera pessimistisk uppfattning om det industriella näringslivets expansionsförmåga gå ännu längre och föreställa sig en lågkonjunktur eller till och med en ungefär oförändrad konjunktur, varunder industrien ser sig ur stånd att iproduktionsprocessen upptaga de uppväxande generationerna, ja ur stånd att ens sysselsätta all den arbetskraft, för vilken den nu har användning. Det redan under tidigare kriser i viss 1 grad aktuella problemet om den överflödiga arbetskraftens placering i jordbruket försåvitt komme att en sådan I kan, utvecklingen taga riktning, ånyo bliva ett nog så allvarligt problem. Eftersom nu rationaliseringen drives allt även inom och man kan föreställa 4 längre jordbruket knappast sig, att denna tekniska utveckling avbrytes, än mindre att jordbruket går tillbaka till mindre rationell drift, torde jordbrukets möjligheter att med nuvarande agrarstruktur i absorbera mera arbetskraft vara mycket begränsade. Antingen komme vid å sådant förhållande allvarliga störningar på arbetsmarknaden att uppstå, med en viss för samhällets ekonomi tyngande arbetslöshet, eller ock komme en ’ fortsatt och måhända accelererad nybildning av småbruk att framtvingas, sannolikti form av större egendomars sönderstyckning. Men en sådan ut- — som av annan såsom — om veckling nyss anledning angivits möjlig kan, avsättningsmöjlighetema särskilt för animaliska produkter stagnera eller gå något tillbaka, medföra redan antydda växande svårigheter för denna väsentliga gren av jordbrukets produktion. Därjämte bör tilläggas, att, om utveck- v i denna den i regel låga levnadsstandarden inom den e lingen ginge riktning, smäbrukareklassen komme att framträda inom allt större skikt av
i
egentliga jordbrukarbefolkningen; ett förhållande, som icke bleve utan inverkan på j levnadsstandarden bland de mera besutna bönderna. Den svenska befolkningsutvecklingen är om möjligt ännu mera svårbedöm- l bar än hittills berörda förhållanden. Värt lands låga nativitet och de härmed ; förenade farorna för den svenska folkstammens bestånd äro för närvarande föremål för ingående utredningar. Skulle en viss, om även långsam stegring i i nativitetskurvan komma att inträda, jämsides med fortsatt nedgång av dödligheten och praktiskt taget alltjämt avskurna utvandringsmöjligheter, lärer detta endast kunna ske och endast komma att ske under förutsättningen, att
nya utkomstmöjligheter beredas den uppväxande ungdomen. Det är föga g
sannolikt, att vårt folk efter »sexuallivets rationalisering», vilken utvecklingsprocess snart torde vara fullbordad, kommer att härutinnan slå in på en ny väg, därest lågkonjunkturen fortsatta tekniska rationaliseringsåtgärder inom näringslivet samt svårigheter för arbete och utkomst lägga sitt tryck över och folk. Mera under ekonomiskt
land kortvariga nativitetsförbättringar
äro tänkbara goda år i varje fall mera kortvariga avbrott i nativitets- - men sikt torde fallet på längre den gjorda anmärkningen vara riktig. Emellertid är denna utvecklingslinje med avseende å befolkningstillväxten ingalunda den enda tänkbara. Det kan fastmera, trots skilda samhällsåtgärder för lättande av de fattigare folklagrens ekonomiska bekymmer, befaras, att nativitetsfallet ytterligare fortskrider samt att den nuvarande svaga progressiviteten i vår befolkningskurva övergår till stillastående, ja vändes i tillbakagång. Vilka följder en eventuell fortskridande folkminskning inom landet kan få för jordbrukets avsättningsförhållanden och jordbrukets ekonomiska ställning är icke lätt att säga. Endast antydningsvis må anföras, att, om en sådan utveckling icke komme att gå jämsides med en motsvarande ökning i förbrukningen av livsmedel per huvud av befolkningen, densamma betraktad i sammanhang med jordbrukets möjligheter till ytterligare produktionsökning ~— kan tänkas oförmånligt inverka på avsättning och prisbildning. Försåvitt och i den mån nativitetsfallet och folkminskningen komme att accentueras särskilt inom jordbruksbefolkningen, kan detta förhållande åtminstone under en övergångstid, innan en ny jämvikt uppstår mellan industri och jordbruk, alstra tilltagande knapphet på arbetskraft inom jordbruksnäringen med åtföljande lönestegringar och andra svårigheter.
Åtskilliga synpunkter på frågan om jordbrukets framtida konjunkturut-
veckling skulle ytterligare kunna tilläggas, men det må i förevarande sam-
manhang bero vid vad nu anförts. Sammanfattningsvis torde kunna under-
strykas, att jordbrukets framtid står i ovisshetens tecken, att möjligheter för försämringar föreligga och att det nuvarande lägets mindre lyckliga sidor följaktligen påkalla allvarlig uppmärksamhet. Ej minst gäller detta den företeelse, varom här närmast är fråga, nämligen jordbrukets skuldsättning, vilken i händelse av framtida rubbningar i det nuvarande relativa jämviktsläget kan bliva ett mera brännande spörsmål än måhända någonsin tidigare. Med en mera långvarig avmattning eller försämring i jordbrukets konjunkturer följa nämligen, såsom städse tillförene under nedåtgående tider, sjunkande jord- och skogsvärden. Jordbruksfastigheternas taxeringsvärden komme åter att gå i vikande riktning och redan den nuvarande skuldsättningens och än mera en ökad skuldsättnings procentuella storlek i förhållande till jordbrukarnas tillgångar för jordbrukets behov komme att ökas; i den mån penningförmögenheter och besparingar bliva anlitade för räntor, amorteringar, skatter och andra ändamål kan även skuldsättningens storlek i förhållande till jordbrukarnas totala tillgångar komma att växa. I varje fall kan situationen för talrika jordbrukare bliva kritisk.
När det efter den föregående historiska återblicken och dessa kortfattade reflexioner om olika framtidsmöjligheter gäller att behandla det nutida skuldsättningsproblemet och skilda tänkbara vägar för åvägabringande av mera tillfredsställande förhållanden härutinnan, må till en början vissa allmänna anmärkningar förutskickas.
Vi leva för närvarande, såsom i det föregående framhållits, ej allenast i en orolig och oviss tidsepok men, djupare sett, i en brytningstid mellan tvenne tidsåldrar. Den i de flesta länder framträdande reaktionen mot den på liberalismens principer grundade samhällsordningen — en reaktion vars styrka är oomtvistlig och vars innebörd för agrarpolitikens vidkommande ovan — vid att antytts giver tydligt handen, jordbrukets skuldsättningsfråga ej längre kan behandlas på samma jämförelsevis ytliga sätt som hittills merendels skett. Detta problem har vida större ekonomiska och sociala dimensioner än vad man ofta föreställer sig. Dess upptagande till närmare skärskådande upprullar i själva verket den större frågan om det liberala
I
tidsskedets jordäganderätt överhuvud taget; man tvingas att väga denna jordäganderâtts fördelar mot dess ävenledes
i
obestridliga påtagliga avigsidor. Det gäller att undersöka olika riktlinjer för en sanering på längre sikt av de med samma jordäganderätt förenade, under penning- och kredithushållningens tidsskede framträdda mindre lyckliga förhållandena. l Dessförinnan må emellertid några mera allmänna erinringar göras om pen-
ning- och valutapolitiken samt om prispolitiken med avseende å jordbrukets 1
l produkter. All skuldsättning, och sålunda även jordens, växlar ityngd alltefter pend ningvärdets förändringar. Ett stegrat penningvärde betyder en ökning i ‘ jordbrukets reala skuldbörda; ett försämrat penningvårde medför härutinnan en lättnad. Man kan i anslutning härtill bringa under diskussion, huruvida icke i händelse av en framtida konjunkturförsämring på jordbrukets område bördan av skuldsättningen skulle kunna minskas genom valuta- 5 politiska åtgärder. En viss försämring av penningvårdet, målmedvetet vidtagen och genomförd samt hållen inom skälig och rimlig gräns, komme otvivelaktigt att för det skuldsatta jordbruket medföra en motsvarande lättnad. l Oavsett emellertid att det här rör sig om förhållanden i en framtid, som för närvarande icke kan överblickas, och att diskussionen följaktligen har en j mera teoretisk är det mycket som talar emot att
i
karaktär, antagandet, pen-
ningpolitiska åtgöranden skola få någon nämnvärd betydelse i den riktning, l
som här avses. Den svenska valutapolitiken under tiden efter guldmyntfoå tens frångående har haft tvenne huvudsyften, nämligen dels att hålla kronans värde i en möjligast fast relation till en av de ledande världsvalutorna och dels att inom landet upprätthålla en i möjligaste mån stabil prisnivå.
1 Det första är av utomordentligt stor betydelse för våra exportnäringar och 1 - i den mån ännu har - av viss vikt jordbruket exportventiler öppna jämi väl för jordbruksnäringen; det senare är ur synpunkten av de konsumerande folklagrens intressen och stabiliteten i hela det ekonomiska livet inom landet en angelägenhet av betydande vikt. Visserligen kunna nya förhållanden tänkas inträda på den internationella valutapolitikens område, som nödvändiggöra jämkningar i växelkurserna på utlandet och närmast i värdeförhållandet mellan kronan och den förenämnda valuta, till vilken kronan för närvarande närmast är anknuten. Visserligen kunna sådana jämkningar ävenledes komma att gå i riktning mot en viss försämring av den
svenska kronans värde i förhållande till sistnämnda utländska valuta och väl kan slutligen såväl samma valuta som den svenska kronan undergå en värdeförsämring med åtföljande allmän prisstegring. Väl kan sålunda icke hållas för uteslutet, att skuldsättningens av penningvärdet beroende reala tyngd i vissa situationer kan komma att något lättas. Emellertid lärer man kunna utgå från att den svenska valutapolitikens mål allt framgent, liksom hittills, skall vara upprätthållandet av möjligast stora stabiliteti den svenska kronans såväl yttre som inre värde samt att jämkningar och kastningar som de här antydda följaktligen icke komma att bliva synnerligen stora; av krigiska förvecklingar eller andra olyckliga förhållanden föranledda penningpolitiska katastrofer självfallet lämnade ur räkningen. Redan mindre framtida förändringar i penningvärdet torde dessutom komma att framtvinga häremot svarande jämkningar i den statliga skyddspolitiken på jordbrukets område, i den mån de statliga skydds- och regleringsåtgärderna fortfarande komma att bestå; jämkningar som komme att påkallas av hänsyn till de konsumerande folklagren och som för jordbrukets vidkommande i bästa fall skulle innebära ungefär oförändrade förhållanden. Med hänsyn till det ekonomiska livets nutida utveckling och ej minst vårt lands starka industrialisering lärer en sådan penning- och valutapolitik näppeligen någonsin komma ifråga, som med undanskjutande av det stora näringslivets och framför allt exportindustriernas intressen samt den industriella löntagareklassens fordringar å möjligast hög levnadsstandard försämrar den svenska kronans värde allenasti syfte att lätta de svenska jordbrukarnas skuldbördor. Erinras må även, att åtminstone stora skikt av jordbruksbefolkningen vid sidan av jordbruksfastigheterna även äga större eller mindre kapitaltillgångar och att de, i den mån så är fallet, hava sammanfallande intressen med landets övriga sparare. Att i förevarande sammanhang diskutera möjligheten av en utveckling i inflationistisk riktning av vårt lands penningväsen synes sålunda icke vara påkallat eller lämpligt. Man lärer i anslutning till det nu anförda sammanfattningsvis kunna säga, att frågan om förebyggande åtgärder mot det svenska jordbrukets fortsatta skuldsättning och åtgärder för den nuvarande skuldsättningens nedbringande bör bedömas och behandlas utan avseende å olika hypoteser om vår penning- och valutapolitiks framtida utvecklingslinjer. Man måste emellertid vid problemets bedömande alltjämt hava i ögonsikte, att upprätthållandet inom landet av för jordbruksdriften lönande och möjligast stabila avsättningspriser äro av den yttersta betydelse. Detta förhållande, som i det föregående starkt understrukits, förtjänar i det föreliggande sammanhanget ånyo det största beaktande. Även mycket ingripande åtgärder för skuldbördans lättande och skuldsättningens hållande inom rimliga gränser bliva i det långa loppet självfallet utan verkan, försåvitt att jordbrukets arbetsbetingelser och räntabilitet genom produktprisernas alltför stora nedgång bringas i fara. Den statliga skydds- och regleringspolitikens fortsättande, så länge den nödvändiggöres av internationella konjunkturförhållanden och andra yttre omständigheter, har också redan ovan an-
såsom Man kan - när denna sida av ämnet nu åter vidgivits nödvändig. röres - härtill I den mån foga ytterligare en anmärkning av viss betydelse. jordbrukshefolkningen under bättre konjunkturer kan göra besparingar, äro sådana självfallet ett stöd under senare inträffande konjunkturförsämringar. Man torde till och med kunna gå ännu längre och säga, att en högre levnadsstandard inom jordbruksbefolkningen skapar större motståndskraft hos denna gentemot depressioner och kriser än om levnadsstandarden är låg. Den mänskliga konsumtionen, och sålunda även jordbrukarnas, har ju en icke ringa elasticitet, som vid en dylik vändning till det sämre möjliggör avstående från många behov; har jordbrukaren redan när tiderna äro bättre svaga och torftiga levnadsvillkor, finnas icke många behov att ytterligare avstå. Även frånsett dessa synpunkter ligger det i sakens natur, att möjligast stabila försäljningspriser väsentligt bidraga till stabilare förhållanden inom jordbruksnäringen och - vilket i detta sammanhang är det icke minst — stabilare och Man med denna utviktiga jordpriser jordvärden. kunde, gångspunkt, möjligen ledas ut till tankegångens yttersta konsekvenser och vilja förorda en tvärs genom växlingarna mellan goda och dåliga tider gående prispolitik med avseende å jordbrukets produkter, som hölle dessa vid även på längre sikt fasta nivåer; en återgång alltså, på sätt ovan redan antytts, till äldre seklers mera orörliga förhållanden härutinnan. En dylik politik, som torde föresväva bestämmande kretsar inom vissa nutida diktaturländer, lärer emellertid icke för vårt lands vidkommande behöva, åtminstone i nuvarande tidsläge, närmare diskuteras. Det väsentligaste är, att de med konjunkturväxlingarna förenade olägenheterna och skadorna för jordbruksproduktionen genom prisreglerande åtgärder i möjligaste mån mildras. Dock kan man, som förut framhållits, icke utgå från att ens en sådan prispolitik blir den för framtiden bestämmande. Allmänna konjunkturförsämringar av den styrka och varaktighet kunna inträda, att de ur synpunkter; av andra samhällsklassers intressen nödvändiggöra sänkta priser å jordbrukets produkter, även om räntabiliteten inom jordbruket därav lider och jordbrukarnas svårigheter därigenom ökas. Det är följaktligen icke tillrådligt, att i förlitande på den prisstödjande och prisreglerande statliga verksamheten förbise eller undervärdera betydelsen av jordbrukets skuldsättningsfråga.
Liksom i andra länder kan man även för vårt lands vidkommande överväga mera direkta statsingripanden i syfte att hålla jordvärdena mera stabila, förhindra eller åtminstone försvåra den skadliga spekulationen i jordbruksfastigheter och mera direkt begränsa skuldsättningen. Med avseende å detta omfattande problemkomplex må först anföras följande. Såsom förut nämnts och i särskild bilaga närmare utvecklas, sökte man länder under förra århundradet — när sig i åtskilliga germanska civillagstiftningen alltmera förändrades efter den romerska rättens principer, sådana dessa kommit till i den code civil - fram efter uttryck napoleonska en linje med speciallagstiftning rörande bondefastigheter i egentlig mening.
63 o Med bibehållande av den nya civilrättens regler med avseende a rätten att fritt sälja och köpa fastigheter i allmänhet, den lika arvsrätten, den rådande eller utvidgade testamentsfriheten samt övriga för den liberala jordäganderätten konstitutiva bestämmelser kodifierades för vissa länder, provinser eller mindre landsdelar ännu fortlevande äldre rättsuppfattningar och sedvänjor i särskilda författningar rörande s. k. anerben-rätt eller vad man kan
beteckna som ett_ slag av privilegierad arvsrätt till bondgårdar. Utan att för-
ändra principen om den lika arvsrätten könen emellan och utan att gå så långt som till införande av något slag av bondefideikommiss i egentlig mening, tillerkändes viss av arvingarna företrädesrätt till fädernegärdens övertagande i ostyckat skick framför övriga arvingar. Han erhöll ävenledes vissa förmåner framför medarvingarna, syftande till att underlätta hans Övertagande av den inom familjen nedärvda fastigheten. Med hänvisning ifråga om detaljer till den förenämnda bilagan må här allenast nämnas, att
Ade ifrågavarande specialförfattningarnas innehåll växlade alltefter de olika
ländernas eller landsdelarnas skilda förhållanden och bondebefolkningens olikartade sedvänjor. Med avseende å den av arvingarna, som ägde rätt att tillösa sig familjegården, tillerkändes testamentariskt förordnande härom utslagsgivande kraft; därest sådant förordnande icke förelåg skulle i händelse av tvist arvingarna emellan majoratsprincipen eller, i några fall, minoratsprincipen vara gällande eller ock överlåts frågan till avgörande av viss rättsinstans. I stort sett voro emellertid sådana tvister sällsynta och detta främst därför, att speciallagstiftningen, på sätt nyss nämnts, i allmänhet icke genomfördes i strid med gällande rättsuppfattningar och sedvänjor utan fastmera i anslutning till dessa. De särskilda förmåner, som efterträdaren å gården erhöll, inneburo i regel intet annat än vad av ålder varit brukligt, nämligen att den arvfallna fastigheten skulle efter vissa grunder uppskattas till ett lägre värde än fastighetens handelsvärde i öppna marknaden samt att villkoren för medarvingarnas utlösning skulle regleras efter för övertagaren av gården möjligast gynnsamma grunder; härtill kom i en del författningar en särskild. övertagaren av gården tillkommande skiftesfördel. En för de flesta av författningarna gemensam svaghet var, att den sålunda privilegierade arvingen sedermera kunde på medarvingarnas bekostnad tillgodogöra sig de erhållna förmånerna genom att försälja fastigheten i öppna marknaden med större eller mindre handelsvinst. Emellertid föreskrevs i åtskilliga fall, att, om sådan försäljning till oskyld ägde rum inom viss angiven tid efter fastighetens Övertagande, var säljaren förpliktad att till medarvingarna återbära värdet av skiftesfördelen. Då emellertid bondebefolkningen i de trakter, för vilka de särskilda författningarna utfärdades, sedan gammalt
var rotfast i jorden och försäljningar till oskylda sällan förekommo, trädde
denna lagstiftningens svaghet mindre i dagen. Av den särskilda bilagan framgår närmare, att jordbesittningsförhållandena i de här åsyftade delarna av Mellaneuropa i stort sett voro stabila, att den jordbrukande befolkningens ekonomiska ställning i allmänhet var god samt att skuldsättningen som följd av de gamla arvssedvänjorna men även av de nu omförmälda
författningarna, so1n stärkte och befästade dessa sedvänjor, hölls nere inom rimliga gränser. Vad nu främst bör uppmärksammas är, att denna äldre lagstiftning antingen hade generell tillämpning inom de områden och för den grupp av jordbruksfastigheter, densamma avsåg, eller ock utformades efter den fakultativa linjen, d. v. s. gjordes tillämplig allenast å sådana bondgårdar, vilkas -ägare så önskade och vilka gåvo uttryck för denna sin önskan genom att låta inskriva fastigheterna i fastighetsböckerna eller i särskilda för ändamålet upplagda register. Den fråga, som i förevarande sammanhang närmast framställer sig, är huruvida sådana direkta statsingripanden i syfte att stabilisera jordvärdena, försvåra jordspekulationen och begränsa skuldsättningen, varom nu nämnts, lämpligen kunna givas formen av en speciallagstiftning av fakultativ karaktär eller huruvida de böra göras generellt tillämpliga å alla slag av jordbruksfastigheter. I förra fallet komme de lagregler, som för ändamålet erfordrades, att sammanfattas i en vid sidan av den allmänna civillagstiftningen stående särskild lag, med tillämplighet allei nast på sådana jordbruksfastigheter, vilkas innehavare antingen vid lagens ‘ tillkomst eller senare medgiva eller begära, att detta måtte ske. I senare fallet åter ledes man fram till överväganden rörande möjligheterna att nå de åsyftade ändamâlen antingen genom ändringar i gällande rättsordning på området i allmänhet eller genom ny eller nya lagar av samma allmänna karaktär eller genom dylika lagändringar och dylik lagstiftning i förening. j Det torde lätt inses, att en speciallagstiftning av fakultativ natur skulle g kunna möjliggöra långt mera ingripande nyregleringar av hithörande förhållanden än dem som, åtminstone under nuvarande tidsförhållanden, äro möjliga att genomföra på den senare av de båda nu angivna vägarna. Man 1 skulle otvivelaktigt, i anslutning till såväl förenämnda äldre specialförfatt- . j ningar i vissa främmande länder som till nyare uppslag i samma riktning här och var utomlands, kunna giva den särskilda fakultativa lagstiftningen ett sådant innehåll, att varje slag av spekulation med under lagstiftningen fallande jordbruksfastigheter bleve praktiskt taget utesluten, att försäljningar överhuvud taget i den fria marknaden bleve underkastade starka restriktioner samt att alla former för fastigheternas överlåtande å ny generation bleve inbegripna i lagstiftningen och sådana överlåtelser reglerade efter denna lagstiftnings principer. Utan att rubba jordägarens frihet med avseende å förvaltningen och skötseln av sin fastighet och med bibehållande sålunda av den nutida jordäganderättens grundprinciper härutinnan, skulle man genom en sådan lagstiftning kunna på ett synnerligen effektivt sätt förebygga de med samma jordäganderätt förenade, i det föregående under-
strukna svagheterna. Att de inskränkningar i dispositionsfriheten över jord- j
bruksfastigheterna, som emellertid bleve nödvändiga, i andra viktiga avseg enden komme att radikalt i sakens l ganska omgestalta äganderätten ligger
natur i
och vore ju också ett huvudsyfte med lagstiftningen i fråga. Under den tid, som den förevarande utredningen pågått, hava vissa sympatier förefunnits för en sådan lösning av de skilda spörsmål, som genom jordens
fortskridande skuldsättning blivit aktuella, och detta så mycket mera som — enligt vad av det följande närmare skall framgå —— möjligheterna att på — den andra av de nu diskuterade vägarna för statsingripanden jämkningar - allenast mera i gällande civillagstiftning jämförelsevis begränsade resultat synas kunna uppnås. Emellertid hava utredningsmännen stannat vid att en lösning av frågorna efter den här berörda linjen med fakultativ speciallagstiftning icke lämpligen bör ifrågakomma. I första rummet har härvid den synpunkten v-arit vägledande, att en dylik lagstiftning sannolikt icke för
närvarande och måhända ej heller under den framtid, som kan överblickas,
skulle väcka något större intresse bland vårt lands jordbrukare, vilka, på sätt förut skildrats, alltjämt i stort sett betrakta hithörande förhållanden med samma ögon som den liberala och individualistiska tidsepokens företrädare i allmänhet. Lagstiftningen skulle med andra 0rd kunna befaras bliva en lagstiftning företrädesvis på papperet och följaktligen utan nämnvärda verkningar i den riktning, som här i första rummet avses, nämligen skuldsättningens hållande och nedbringandc inom för jordbrukarnas bestånd och trivsel nödiga gränser. Denna synpunkt är i själva verket utslagsgivande. Även om man nämligen betraktar regler sådana som de nu antydda såsom jämväl i vårt land av tidsomständigheterna påkallade och för .framtiden nödiga, kan man ej gärna slå in på en väg, som skulle leda till ringa eller inga resultati den åsyftade riktningen och därmed till grusade förhoppningar att överhuvud taget kunna främja en utveckling till det bättre. Att däremot en speciallagstiftning som den antydda med tvingande natur skulle kunna innefatta en effektiv lösning av de nu berörda spörsmålen och därtill kunna ytterligare så utbyggas, att den jämväl i andra avseenden inneburc effektiva korrektiv mot överdriven skuldsättning och skadlig jordspekulation torde vid en närmare undersökning kunna bekräftas. Denna tredje och mest radikala linje skall emellertid icke i förevarande betänkande komma under omprövning. Med hänsyn till vad nu anförts bör uppmärksamheten följaktligen i förevarande sammanhang inriktas på möjligheten att inom ramen för gällande rättsordning vinna åtminstone en del framsteg i den riktning, som här åsvftas.
Vad härefter i fortsättningen anföres utgör alltså en diskussion av dessa
mera begränsade möjligheter.
En under de sista åren av världskriget genomförd Lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom* tillkom i syfte att motverka den skadliga jordspekulationen. De under lagens korta giltighetstid vunna erfarenheterna av densamma visade emellertid, att den var föga effektiv, och man torde näppeligen för närvarande eller ens överhuvud taget kunna reflektera på att ånyo beträda denna väg. Ett annat på sin tid framlagt förslag till Lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast egen-
1 Sv. förtsaml. nr 520. 1918. 5-377445.
dom,‘ vilket lagförslag likväl icke förverkligades, gick bland annat ut på att
genom bestämmelser av tvingande natur ålägga den som annorledes än genom arv förvärvat jordbruksfastighet att på ett stadigvarande sätt bosätta sig på fastigheten samt att fem år i följd vara där sålunda bosatt; med avseende å undantagsföreskrifter och detaljer hänvisas till lagförslaget. Man ville förebygga det under efterkrigsåren, liksom i allmänhet under senare tid, allt vanligare förhållandet, att personer inköpa egendomar utan avsikt att själva bruka och bebo desamma med följd att antingen arrendesystemet vinner onödigt ökad utbredning eller att fastigheterna få en mera opersonlig och stundom mindre god skötsel. Det var den i skilda länder under särskilt det senaste århundradet framträdande företeelse, som brukar benämnas »absentismem och som flerstädes lett till sociala skadeverkningar, man för vårt lands vidkommande härvid hade i sikte. Den i det föregående skildrade agrariska utvecklingen i vårt land visar visserligen på förekomsten av sådana förhållanden även hos oss; frånsett bolagens jordförvärv ——-som ut-
gör ett kapitel för sig —— böra härvid kapitalstarkare med jordbruksdrift
icke förtrogna personers uppköp av större eller mindre egendomar närmast komma i betraktande. Då dessa egendomsköp ej sällan ske till uppskruvade och därtill mången gång i mer eller mindre spekulativt syfte, kunna priser de icke i allmänhet betraktas såsom sunda företeelser utan fastmera som sådana yttringar av det nutida fria förvärvslivet, vilka enligt vad tidigare avigsidor av detta. Att söka motverka dessa efter släktjordsagts utgöra undergång från alla hinder frigjorda fastighetsförvärv och de lagstiftningens därmed förbundna verkningarna en sådan lagstiftning, varom nu tagenom torde likväl vara förenat med betydande svårigheter. Först får ej lämnas las, ur att den s. k. absentismen ingalunda alltid leder räkningen, ifrågavarande till en försämrad jordbruksdrift. Många sådana personer, varom här är tal, för egendomarnas förbättring med avseende ä nedlägga betydande kapital åkerbruk, trädgårdsskötsel och annat. Även om de ej byggnader, ladugårdar, bruka eller mera än tillfälligtvis bebo sina egendomar, anställa själva jorden förvaltare och och på andra sätt de ej sällan fackutbildade sörja härigenom driftens rätta skötsel. Detta är likväl de mindre vägande skälen mot för en som den De svårare hindren för dess realagstiftning ifrågavarande. liserande i att även jordbrukare ofta äga mera än en fastigligga vanliga att inom den tusentals fall före-
het, jämväl egentliga jordbruksbefolkningen
där av skilda legitima orsaker antingen mera varkomma, hemmansägaren för vissa tider överlämnat skötsel åt annan, slutaktigt eller jordbrukets och framför allt däri, att ett bosättningstväng av antydd innebörd, ligen när det icke står i överensstämmelse med gängse rättsuppfattning, på mångamed en ineffektiv l och leda till alla laghanda sätt skulle kunna kringgås yl och moraliska skador. Man torde stiftning förenade rättsliga olägenheter 4 låter väl in- 1 även kunna uttrycka saken så, att en dylik lagstiftning ej sig 1 1 v och detta tidsskedes 1 4 i den ekonomiska liberalismens rättsordning upppassa l om och jordbruket. Den förutsätter fastmera, att de nya l1 fattning jorden 1 Jordkommissionens betänkanden I. 1920.
åskådningar trängt igenom, som enligt vad förut nämnts numera börja bryta fram och för vilka arbetet i jorden och rotfastheten vid denna framstå i annan än under den historiska epok, som nu torde nalkas sitt slut. dager Men med i denna riktning förändrade tänkesätt torde lagregler av angivet slag troligen bliva överflödiga. En lagbestämmelse, att vid förvärv av jordbruksfastighet viss del av köpeskillingen skall bestridas av egna medel, torde ytterligare kunna komma under diskussion. Ändamålet är uppenbart: att nedbringa »förvärvskrediten» och därigenom skuldsättningen. Man torde icke kunna säga, att tanken är främmande för ens den nutida rättsuppfattningen och lagstiftningen, eftersom vissa krav i sådan riktning sedan länge ställas å dem, som under statens medverkan förvärva jord för egnahem i ordets vidsträcktare betydelse. Det ligger måhända rätt nära till hands att mera allmänt söka förebygga med en orimlig skuldsättning förenade fastighetsförvärv och detta så mycket mera som de jordbrukare i allmänhet äro mest skuldsatta, som köpt sina marknaden. heller ens för den nufastigheter i öppna Ej ligger någonting tida rättskänslan stötande i att personer förhindras förvärva fastigheter under förhållanden, som uppenbarligen redan från början göra deras ställsom jordbrukare ekonomiskt ohållbar; det är ju sådana jordbrukare, ning som efteråt mest påkalla det allmännas ingripande i skilda former för jordbruksnäringens skyddande och vilka staten redan genom den s. k. ackords-
låneförfattningen och i framtiden möjligen genom ännu längre gående hjälp-
hålla under armarna. Likväl kunna mot en lagstiftning åtgärder nödgas av nu antydd innebörd vägande invändningar göras och tveksamt är, hurumera verksamt medel mot jordens skuldsättning vore vida härigenom något funnet. Även om åtskilliga med en dylik lagregels genomförande förenade och närbesläktad natur skulle kunna övervinnas, kan svårigheter av juridisk tanken framför allt att det säkerligen bleve lätt att finna ‘utmot invändas, för lagens kringgående. Det behöver härutinnan endast anmärkas, vägar att en viss kontant likvid utan att pengarna tillen köpare ju kan prestera höra honom. En mer eller mindre fullständig undersökning av varje köekonomiska med redovisning av egna tillgångar och upppares ställning, lånade bleve sannolikt nödvändig; kontrollen över lagstiftningens sådana, verkliga efterlevnad bleve följaktligen omfattande och därtill mången gång bristfällig. Skulle lagregeln i fråga, som följdriktigt vore och för övrigt knappast kunde undgås, jämväl gälla med avseende å arvingars förvärv av fäderneav fader, moder eller annan nära anhörig, bleve densamma gårdar genom köp säkerligen i talrika fall omöjlig att tillämpa, eftersom den unge hemmasonen eller småbrukarsonen ofta saknar egna tillgångar. Även ifrågavarande uppslag torde sålunda, åtminstone om det gäller fastighetsköp i allmänhet, böra inräknas bland vilka, ehuru till syftet beaktansvärda, böra lämnas ur dem, räkningen. W Mera måhända en annan tanke, som i vissa främuppmärksamhet förtjänar mande länder varit och ännu är under diskussion och som ännu mera direkt
hänför sig till fastighetsbelåningen. Även i förevarande utredning har densamma varit under omprövning. vNär man den nuvarande lättheten att inteckna
beaktar
jordbruksfastigheter för lån långt upp mot fastigheternas både taxeringsvärden och handelsvärden och mången gång utöver det förstnämnda av dessa värden, ledes man osökt till frågan, huruvida en dylik ohämmad skuldsättning rätteligen bör vara tillåten. Väl står enligt ännu förhärskande rättsuppfattning friheten .. att skuldsätta sig obeskuren och tvingande lagregler i syfte att härutinnan ...w åvägabringa begränsningar torde vara okända. När det emellertid gäller en
r¢‘Au:\
för jordbrukets hela framtida utveckling så angelägen sak som skuldsätthållande inom torde — ningens rimliga gränser i anslutning till vad förut
sagts om numera framträdande nya åskådningar på agrarpolitikens om-
råde — en lagstiftning med sådant syfte likväl kunna allvarligt övervägas. Det bör också nämnas, att tanken på en lagregel, innefattande förbud mot
. .zwn.mu.=.mxg.u...m..
jordbruksfastigheters intecknande utöver en viss gräns, under .senare år varit under diskussion i vissa främmande länder samt att i en stat förslag till sådan lagstiftning framlagts.‘ Enligt sistnämnda förslag skulle jordbruk allenast kunna nybelånas mot säkerhet av inteckning intill ett högsta belopp, det »allmänna det författ-
motsvarande avkastningsvärdeh; ifrågavarande
ningsförslaget definierar värdet såsom »det egendomsvärde, som vid sed- _ under skulle vanlig förvaltning en värderingen föregående längre period kunna förräntas efter fyra procent». Från det sålunda ifrågasätta förbudet föreslås emellertid i lagutkastet vissa undantag, bland annat innebärande att belåningsgränsen med samtycke av viss kontrollmyndighet må kunna överskridas för tryggandet av gift kvinnas rätt eller för ansvarsförbindelser gällande räntefria skulder eller för säkerställande på annat sätt av dylika från att ett sådant överskridande av belåningsgränsen
skulder; likaså utgås undantagsvis må kunna tillåtas för krediter, som lämnas av de på koopera-
tiv grund uppbyggda jordbrukskassorna och liknande hjälp- och kredit-
institutioner. Av det anförda framgår, att man åtminstone i nu åsyftade land ansett de med genomförandet av en lagbestämmelse som den här avhandlade förenade lagtekniska svårigheterna icke böra lägga hinder i vägen för lagstiftningens genomförande. Underkastas emellertid det ifrågavarande problemet för vårt lands vidkommande ett närmare skärskådande, framställa sig obestridligen vägande invändningar mot en tanke som den förevarande. Det förekommer som känt är ofta, att två eller flera fastigheter äro gemensamt intecknade för (samma gäld. Enligt gällande lag vilar ansvarigheten för gälden å envar av till så stort som faller å densamma efter förhållandet
egendomarna belopp,
av samma egendoms särskilda värde till sammanlagda värdet av alla egen-
domarna; skulle emellertid brist uppstå å någondera egendomen, svara de
grund för vad som sålunda brister. Detta medför, att övriga efter_ samma
man icke på förhand kan avgöra, vad som av inteckningen slutligen kan
komma att falla på varje särskild egendom. Ett inteckningsförbud* över
I Jfr Biljga 4. Schweiz. Sid. 246.
viss gräns skulle följaktligen medföra, att inskrivningsdomaren nödgades, när fastigheten förut besvärades av inteckning, gällande jämväl i annan fastighet, pröva, huru mycket av den gemensamma inteckningen skulle anses falla å den egendom, i vilken den nya inteckningen söktes; en prövning, som torde vara för honom omöjlig. Dessa svårigheter äro ändock av mindre betydelse än en annan omständighet, nämligen att jordbrukaren i andra former än belåning mot inteckning i fastigheten kan ikläda sig skulder, vilka kunna komma att utkrävas ur fastigheten. Det uppenbarligen icke möjligt att utvidga lagregeln till att omfatta även sådana andra former för skuldsättning. Utfärdar en jordbrukare sålunda en vanlig skuldrevers, finnes intet hinder för borgenären att vid utebliven betalning låta utmäta fastigheten för gälden. Den nu ifrågasätta lagregeln skulle fördenskull nödvändigtvis påkalla en komplettering i form av förbud mot att utmäta jordbruksfastighet för annan gäld än den som är i fastigheten intecknad. Ett sådant allmänt exekutionsförbud lärer emellertid näppeligen kunna, i varje fall under nu rådande förhållanden, genomföras. Ytterligare tillkommer som en mera allmän invändning mot förslaget, att en belåningsgräns som den här avhandlade svårligen torde kunna generellt fixeras till ennedanom taxeringsvärdet liggande gräns, eftersom jordbruksfastigheternas skuldsättning beror på en mångfald växlande faktorer och ett stort antal av dem för övrigt redan äro skuldsatta utöver de gränser, som här rimligen kunde komma ifråga. Man ledes vid sådant förhållande och, då en allmän nyvärdering av rikets jordbruksfastigheter efter deras verkliga avkastningsvärde knappast torde kunna ifrågakomma, in på tanken att låta den ifrågasatta belåningsgränsen sammanfalla med taxeringsvärdena. Men att en på detta sätt konstruerad spärr mot jordbrukets överdrivna skuldsättning för det första har ett jämförelsevis begränsat värde i den åsyftade riktningen och för det andra skulle kunna förväntas medföra vissa mindre önskvärda psykologiska verkningar, lärer knappast kunna bestridas. Visserligen ligger en jordbruksfastighets handelsvärde i regel något över dess taxeringsvärde och väl kan en jordbrukare med nuvarande lagstiftning belåna ej endast sin fastighet över taxeringsvärdet men därjämte, med hjälp av lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier, inventarierna ända upp till dessas fulla värde. Emellertid framställer sig vid sådant förhållande närmast till eftertanke, huruvida icke lagstiftningen om inteckning i jord.bruksinventarier först av allt bör upphävas. Skulle detta —— såsom ock i förevarande betänkande i annat förordas - bliva vore sammanhang fallet, ett icke oviktigt steg taget i riktning mot mera sunda förhållanden på jordhrukskreditens område. Det bör härvid jämväl uppmärksammas, att taxeringsvärdena å jordbruksfastigheterna inom riket, i viss motsats till tidigare ordning, sedan början av 1920-talet åsättas till belopp, som prövas utgöra värdet efter ortens pris, d. v. s. allmänna saluvärdet, samt att taxeringsvärdena sålunda numera, ehuru icke fullt uppgående till fastigheternas handelsvärden i öppna marknaden, likväl i allmänhet icke ligga särdeles långt under dessa sistnämnda värden. Man lärer slutligen, som nyss antytts, icke
kunna värja sig för tanken, att en genom allmän lag fastslagen högsta belåningsgräns upp till taxeringsvärdet lätteligen skulle kunna giva näring åt missuppfattningen, att statsmakterna härigenom liksom sanktionerade en dylik skuldsättning eller i allt fall icke funne den onaturlig. Vill man verkligen söka sig fram efter en reformlinje som den nu kritiserade, lärer en belåningsgräns nedanom taxeringsvärdet därför framställa sig som det enda riktiga, men svårigheterna härför äro nyss antydda. Jämväl det ifrågavarande uppslaget lämnas av dessa nu anförda skäl i det följande ur räkningen; med tillägg likväl, att frågan måhända icke härigenom bör betraktas såsom slutgiltigt avgjord i negativ riktning utan att densamma möjligen senare kan upptagas till förnyad omprövning. En annan linje för statsingripande med här avsedda syften ligger närmare till hands och intager även en central plats i de statsrådsdirektiv, som ligga till grund för den förevarande utredningen. Denna linje för statliga åtgärder tager mindre sikte på den överdrivna skuldsättningens förebyggande. Den åsyftar fastmera att lämna redan hårt skuldsatta jordbrukare erforderlig hjälp för undvikande av konkurs med åtföljande tvångsförsäljning av fastigheterna; därutöver emellertid ytterligare att genom under statens medverkan vidtagna skuldregleringsåtgärder nedbringa alltför långt driven skuldsättning inom för jordbrukarens kvarsittande å fastigheten någorlunda betryggande gräns. Genom den s. k. ackordslånelagstiftningen, som tillkom under trycket av den senaste krisen och som sedermera erhållit något större tillämplighetsområde, hava statsmakterna i vårt land redan slagit in på en politik av nu åsyftad natur. Det är en ytterligare utveckling av denna statliga verksamhet till att omfatta skuldregleringar även utan samband med ackord eller konkurs, som under senaste tid varit under övervägande och som i förevarande sammanhang närmast kommer på tal. Den allmänna utgångspunkten för frågans behandling är densamma som i det föregående angivits för hela den förevarande utredningen, nämligen möjligheten av en framtida försämring av jordbrukets konjunkturförhållanden och skuldsättningsproblemets därav följande ökade aktualitet. Väl skulle man, i anslutning till den alltjämt under innevarande mera gynnsamma konjunktur gällande ackordslånelagstiftningen, kunna tänka sig, att ett mera allmänt skuldregleringsförfarande som det här åsyftade redan nu skulle kunna förverkligas, för att framdeles, i händelse av vikande konjunkturer, givas större omfattning. Den förevarande utredningen har likväl förebragt starkare skäl för uppfattningen, att en dylik statlig verksamhet icke lämpligen bör begynna, innan vårt lands jordbrukare mera allmänt komma i ett mera bekymmersamt läge, samt att den lagstiftning, som måste tillkomma för denna skuldregleringsverksamhets utformning, för närvarande bör givas formen av en beredskapslagstiftning och ej av lagförslag, som förordas till omedelbart genomförande. I anslutning till denna tankegång har utarbetats ett förslag till »Lag om skuldreglering för jordbrukare», som med åtföljande allmän och speciell motivering kommer att framläggas i ett senare betänkande. Redan i detta sammanhang må emellertid fram-
hållas, att den sålunda ifrågasätta statliga verksamheten —- förutom att densamma kommer att påkalla ganska omfattande administrativa anordningar och vara förenad med icke -- av framförallt statsfinanringa vanskligheter siella skäl knappast torde kunna givas den omfattning som en mera allmän kris inom jordbruksnäringen med åtföljande likvidationssvårigheter för tiotusentals jordbrukare kan tänkas komma att påkalla. Eftersom nämligen förslaget innebär och ej kan innebära annat än att den i svårigheter bragte jordbrukarens högst liggande eller mot svagaste säkerhet ingångna skuldförpliktelser, med förnöjande av vederbörande fordringsägare, övertagas av statsverket och förvandlas i ett långfristigt samt med gynnsamma ränte- och amorteringsvillkor löpande statslån, åsamkar sig statsverket genom sådana regleringsåtgärders vidtagande i större skala en ansenlig utlåning till jordbruket mot svaga säkerheter; en utlåning som följaktligen är förenad med betydande risker och där avsevärda förluster i tidens längd kunna vara att emotse. Det ifrågavarande skuldregleringsförfarandet och den till grund för detsamma liggande lagstiftningen lärer av denna anledning kunna förordas till genomförande endast i tid av verklig nöd, när jordbrukarna i större omfattning hotas av ruin, men även under sådana förhållanden allenast om statens finansiella ställning och förhållandena i övrigt anses kunna göra sådana extraordinära anstalter försvarliga. I förevarande principiella motivering för vissa lagändringar och lagförslag med syfte att på längre sikt motverka överdriven skuldsättning inom jordbruket torde den ifrågavarande skuldregleringslagen ej vidare behöva dryftas, liksom ej heller andra eventuellt tänkbara vägar för att nedbringa den skuldsättning, som redan nu
finnes. En diskussion av dessa spörsmål har sin mera naturliga plats i det
senare betänkande, varom nyss nämnts. Ännu tydligare år, att en sådan fråga som införandet i en kritisk situation för jordbruket av allmänt eller moratorium med avseende å jordbrukarnas skulder lämpligen bör
partiellt
beröras i detta senare sammanhang.
Såsom ovan understrukits och av det senast anförda ytterligare framgår
måste — då det som här är fallet gäller på längre sikt uppmärksamheten mot överdriven inom - väförebyggande åtgärder skuldsättning jordbruket sentligen inriktas på de med fastighetsförvärv i öppna marknaden samt med fastigheternas överlåtande i skilda former till ny generation sammanhängande förhållandena. Det gäller att undersöka, huruvida och i vad mån det kan vara möjligt att hejda den i det föregående berörda mindre lyckliga utveckling, som i flera generationer förelupit jämsides med den på liberalismens grund byggda samhällsordningens utgestaltning och som påverkats av det
därunder utbildaderättssystemet med avseende å jorden.
Av den för förevarande utrednings räkning verkställda statistiska specialundersökningen framgår, att den såsom »impr0duktiv» betecknade skuldsättningen merendels varit störst, när jordbruksfastigheterna inköpts i allmänna marknaden, och att skuldsättningen för närvarandei regel är mest tyngande för
jordbrukare, vilka på detta sätt förvärvat sina egendomar. Vidare har genom samma utredning hestyrkts, atti synnerhet sådana jordbrukare, som köpt fastigheterna under tider av goda konjunkturer, utgöra kategorien av de mest skuldsatta. Väl förekomma från denna allmänna regel många undantag och väl har utvecklingen härutinnan icke varit likartad inom alla landsdelar; i allmänhet gäller emellertid vad nu sagts. Vid sådant förhållande och då, som ovan framgått, möjligheterna att genom lagstiftningsåtgärder av skilda slag begränsa skuldsättningen vid dylika fastighetsförvärv äro -ytterligt små i varje fall om man betraktar problemet i hela dess vidd och sålunda icke särskilt ingår på frågan om den under statlig medverkan bedrivna — kunna starka tvivel måegnahemsverksamheten hända framställa sig rörande framkomliga reformlinjer överhuvud taget. Det skall ock här medgivas, att dessa tvivel i icke ringa mån äro välgrundade. I själva verket torde saken ligga så till, att förebyggande åtgärder mot överdriven skuldsättning av jorden, när jorden köpts eller kommer att köpas i öppna marknaden, äro att hänföra till sådana reformer, som, enligt vad förut sagts, svårligen låta inpassa sig i den nu rådandeirättsordningen. För att härutinnan åstadkomma en förändring, som verkligen kunde leda till en framtida lyckligare utveckling, skulle en ganska ingripande omgestaltning av själva den jordäganderätt påfordras, som under det senaste århundradet utvecklats och alltjämt består. Det låter sig säkerligen icke göra, att, med bi-
behållande av denna jordäganderätt med dess nutida innehåll och i dess nu-
tida form, genom statsingripanden i den fria omsättningen av fastigheter, vare sig förebygga sådan under högkonjunkturerna förekommande uppskruvning av jordens handelsvärde, som i tidens längd automatiskt leder till ökad skuldsättning, eller motverka skuldsättningens även vid oförändrade jordvärden ofta framträdande stegringstendens. Så länge det är lagligen tillåtet att fritt köpa och sälja jord, liksom man köper och säljer egendom av varje annat slag, lära statsmakterna icke kunna utöva annat reglerande inflytande på prisbildningen å fastighetsmarknaden än det som indirekt härflyter ur skydds- och regleringsåtgärderna med avseende å jordbruksprodukternas priser; från lagstiftningsåtgärder ifråga om arbetstiden och arbetsförhållandena inom jordbruksnäringen samt fastighetsbeskattningens torverkningar
de härvid, åtminstone i detta sammanhang, kunna bortses. När nu dylika
skydds- och regleringsåtgärder, vilka städse tillkomma i syfte att stärka jordbrukets räntabilitet, i den mån de hava någon inverkan på jordvärdena stegra dessa värden, förstås utan vidare att en jordbrukspolitik ompå detta råde icke är ett tjänligt instrument för det som nu avses. Även ändamål, om produktprisernas upprätthållande vid stabila möjligast nivåer, på sätt förut erinrats, verkar stabiliserande jämväl å jordvärdena, innebär denna
stabilisering ingalunda, att jordvärdena hållas nere i sådan grad, att handels-
omsättningen, för att icke tala om jordspekulationen, nedbringas inom er-
forderligt snäva gränser. Det ligger fastmera i naturen hos en sådan skyddsoch regleringspolitik, att den tvärtom håller jordvärdena uppe; ja, man tor-
de kunna gå ännu längre och säga, att detta sistnämnda i själva verket även åsyftas. Man menar sig härigenom befrämja jordbrukarnas intressen, enär värdet av deras tillgångar härigenom växer, bördan av den redan bestående skuldsättningen följaktligen bör kännas mindre tung samt vinsterna vid fall av försäljning ökas. Att de kreditgivande penninginstitutionernas intressen ävenledes gynnas torde också anses vara fördelaktigt. Emellertid vilar denna uppfattning just på den i väsentliga avseenden felaktiga grundsyn på jordbrukets livsbetingelser, som i det föregående kritiserats. Man förbiser för det första, att ett stigande jordvärde eller i allmänhet ett högre sådant värde, även om detsamma giver de tillfälliga innehavarna av jorden en högre jordränta i nationalekonomisk bemärkelse, bereder alla nytillträdande jordbrukare —— vare sig att de, som det här närmast gäller, tillhandla sig jorden i allmänna marknaden eller de köpa densamma från äldre anhöriga eller de förvärva den vid arvskiften —— ökade och ej sällan väsentligt ökade svårigheter. Man förstår icke, att en agrarpolitik på längre sikt ej får offra de efterföljande generationernas intressen, liksom ej heller intressena hos alla dem, som i allvarlig avsikt att kvarstanna vid jorden eljest förvärva fastigheter genom köp, för de mindre betydelsefulla och mera tillfälliga intressena hos de under en viss tidsepok eller i ett visst tidsläge levande jordbrukarna. Man betraktar därjämte såsom självfallet, att jordbrukspolitiken skall följa samma riktlinjer som den förhärskande ekonomiska politiken i allmänhet, nämligen att giva fritt utrymme åt förmögenhetsökningar och vinstgivande handelstransaktioner. Jorden är
en handelsvara som andra egendomsobjekt och jordbrukarna hava, menar
man, lika rätt som alla andra att tillgodogöra sig de med värdestegring och
vinstförsäljning förenade förmånerna. Gentemot hela denna såväl allmänna samhällssyn som jordpolitiska åskådning ställer den frambrytande reaktio-
nen mot liberalismens idéer andra ideal. Det är för den nya idépolitiken
ingalunda självklart, att ett lands jordbrukande befolkning skall hava indi-
viduell äganderätt jämväl till den jordränta, som kan förekomma; det är ej heller riktigt, att jorden har karaktären av en handelsvara; det finnes intet berättigande i att vare sig jordbrukare eller andra personer äga möjligheter att genom jordförsäljningar förmera sina lösa kapitaltillgångar. Jordens brukare skola sitta trygga på sin jord; det värde jorden äger och genom deras kan ernä bör till i den mån
arbete ytterligare gå i arv efterkommande;
jorden försäljes till oskyld, skall köparen vara en verklig jordbrukare och han skall kunna förvärva den till skäligt pris. Handelsomsättningen slutligen med jord skall genom lägre jordvärden, i förening med betryggande men
icke jordvärdestegrande avsättningspriser, hållas nere inom möjligast snäva
detta lärer — den
gränser. Allt emellertid försävitt man vill undvika, att
enskilda jordäganderätten upphäves och ersättes med statlig äganderätt till jorden —— icke kunna vinnas på annat sätt än genom en fullständig systemförändring på agrarpolitikens område, där vissa huvudlinjer i den nya tyska agrarpolitiken synas vara de enda framkomliga och riktiga. Med hänsyn till vad nu anförts torde sammanfattningsvis kunna sägas, att
intet medel av mera effektiv natur mot den med jordförvärv i öppna marknaden förenade skuldsåttningen kan angivas, som är förenligt med i vårt land för närvarande förhärskande jordpolitiska åskådningar. Härvid bortses likväl alltjämt, liksom från statens möjligheter att vid
tidigare, upplåtelse
av kronojord till nybildning av mindre jordbruk eller vid den under statlig medverkan bedrivna egnahemsverksamheten skapa vissa garantier mot överdriven skuldsättning.
Går man härefter över till den med jordbruksfastigheternas överlåtelse till ny generation förenade skuldsättningen, upprullar sig ett antal problem av likaledes mycket stor betydelse och där möjligheterna att redan med nu gängse rättsuppfattningar åvägabringa vissa reformer i den här åsyftade riktningen äro något större. 4 I De skiftande formerna för jordbruksfastigheters och särskilt bondgårdars överlåtande från äldre till yngre generation hava ej endast i främmande länder men även i vårt land varit föremål för åtskilliga undersökningar. Sålunda verkställdes i sammanhang med utredningen av frågan om emigrationens orsaker på sin tid en omfattande enquête rörande inom bondeallmogen
förekommande sedvänjori berörda avseende, vars resultat publicerades? Nå-
i got mera än ett årtionde senare, nämligen vid tidpunkten strax efter Världs- j i anslutning till rörande vissa
i
krigets slut, gjordes utredningar jordpolitiska spörsmål en ännu mera omfattande sådan enquête, men det härvid insamlade 1 materialet blev icke föremål för och än mindre för
i
bearbetning offentliggörande? Slutligen har den här föreliggande utredningen ansetts påkalla yt-
terligare en i enquêteform anordnad undersökning av hithörande förhål-
landen, en undersökning, som av praktiska skäl visserligen icke gjorts lika g ‘ ingående som de båda nästföregående äldre undersökningarna men som lik-
väl torde vara. tillfyllest för sitt ändamål och vars resultat sammanfattats i i
en till förevarande betänkande fogad särskild bilaga. I anslutning till dessa å
olika utredningar och särskilt den före världskriget och den nu senast verk- i
ställda kan med avseende å ifrågavarande förhållanden sammanfattningsvis anföras följande.
Under den gamla släktjordlagstiftningens tid voro säregna sedvänjor för- i
härskande vid bondgårdarnas överlåtande till ny generation; sedvänjor, som syftade till att i möjligaste mån trygga gårdens kvarblivande i släktens och
familjens besittning. Förutom att fastigheterna i regel, på sätt tidigare erin- i
rats, överlätos till någon av arvingarna i ostyckat skick, värderades desamma j såväl vid försäljningar under livstid som vid arvskiften till låga värden. g Når u-tvecklingen under förra seklet medförde en tidvis ganska starkt framträdande stegring i jordens handelsvärde och handeln med jord i öppna marknaden blev oftare förekommande, kommo dessa enligt äldre sedvänjor 4 till handels- 5 vanliga överlåtelsevärden i en alltmera påfallande motsättning
i
värdet och senare i tiden jämväl till taxeringsvärdet. Gården såldes efter ett 1 Bil. X. 1910. Emigrationsutredningen. 2 Jordkommissionens av år 1919 handlingar. Riksarkivet.
inom familjen överenskommet pris, som i realiteten, om även ej formellt, innebar en stark privilegiering av den tillämnade gårdsarvingen. När gården blev föremål för arvskifte, träffades likaledes överenskommelse arvingarna
emellan om en låg värdering med motsvarande effekt. Den jordbrukande all-
hade den nedärvda uppfattningen, att efterträdaren på gården icke mogen borde belastas över förmåga med vare sig hög köpeskilling till fadern eller utlösningsbelopp till syskon eller andra m-edarvingar. Man tänkte härhöga vid ej närmast på honom personligen utan främst på den fäderneärvda gårvilken i annat fall kunde befaras gå ur släktens besittning. Med förden, säljningarna under livstid var den s. k. undantags- eller födorådsinstitutionen allmänt förenad; den avträdande bonden och i förekommande fall jämväl hans åldriga hustru bereddes nödtorftigt livsuppehälle i undantagsstuga genom erforderliga naturaprestationer. Att denna efterträdarens försörjningsbörda för föräldrarna togs med i beräkningen vid överlåtelsevärdets fastställande är naturligt. Medarvingarna fortsatte ofta att under kortare eller längre tider arbeta och bo å fädernegården i gemensamt hushåll med gårdsarvingen. När de kunde utlösas i reda penningar, skedde naturligtvis detta; i annat fall hade fordringarna ofta en personlig karaktär och löpte i varje fall med för gårdsarvingen förmånliga ränte- och avbetalningsvillkor. Genom dessa och andra på samma rättsuppfattning byggda sedvänjor —— ett alltför omfattande för att här kunna mera behandlas - hölls jorkapitel detaljerat dens av generationsväxlingarna framkallade skuldsättning nere och detta i en grad, varom man i våra dagar icke alltid har en klar föreställning. Med den seghet, som utmärkt och utmärker traditionerna inom bondebetolkningen, fortlevde ifrågavarande arvskiftessedvänjor ännu långt fram till slutet av föregående och början av innevarande århundrade, ja fortleva mångenstädes ännu i nuvarande tid. Emellertid bekräfta de förenämnda i ämnet verkställda enquêterna, att den framtrångande penning- och kredithushållningen och det alltmera merkantila åskådningssättet jämväl bland jordbrukshefolkningen allt mer och mer uppluckrat och försvagat dessa äldre traditioner och sedvänjor. De hava i stor omfattning fått vika för de av tidsutvecklingen betingade individualistiska och merkantila Synpunkterna på jorden. Förhållandena i här berörda hänseenden äro numera i stort sett helt annorlunda än förr. Den i särskild bilaga intagna sammanfattningen av den senaste enquêten giver sålunda vid handen, att köpeskillingen vid försäljning under livstid till son, dotter eller måg mestadels bestämmes med hänsyn till fastighetens taxeringsvärde, om det ock i en del fall händer, att den sättes något lägre än detta värde. Ävenledes är det — och detta bör ytter- — numera inom hela landet ganska ofta förekomligare uppmärksammas mande, att man härvid utgår från fastighetens värde på allmänna fastighetsmarknaden, eventuellt med visst avdrag från sagda värde. Vad angår inventarierna, vilka i äldre tider städse medföljde köpet och i likhet med fastigheterna övertogos till mycket lågt pris, är det visserligen ännu vanligt, att de erhållas till billigare pris än vad som motsvarar deras normala försäljningsvärde. Men det är emellertid även vanligt, att de i stället säljas å auk-
tion. Undantagsinstitutionen fortlever starkare inom delar av riket med av nutidens idéer mindre påverkade tänkesätt, men är inom övriga delar av landet nu för tiden sparsammare; i många trakter är den ovanlig. Vid fall av arvskifte har den här angivna utvecklingen likaledes, och i ännu långt mera framträdande grad än vid fall av livstidsförsäljningar, gjort det moderna betraktelsesättet utslagsgivande. De arvfallna jordbruksfastigheterna värderas antingen efter taxeringsvärdet eller ock, i stor utsträckning, efter fastigheternas värde på allmänna fastighetsmarknaden. Att åtskilliga fall förekomma, där billigare pris än som motsvarar fulla saluvärdet överenskommes, rubbar icke denna mot förhållandena i äldre dagar starkt avvikande allmänna bild av det nutida läget. Det är en för bedömandet av jordens skuldsättningsproblem ytterligt betydelsefull förändring av rättsuppfattningarna och sedvänjorna, som här under de senaste generationerna ägt rum; steget från de gamla »broder- och systertaxorna» fram tilldet nutida handelsvärdet är i själva verket utomordentligt stort. A-tt de affärsmässiga synpunkterna därjämte trätt i förgrunden med avseende å släktskuldernas reglering samt andra ekonomiska och personliga mellanhavanden anförvanter emellan ligger också i sakens natur. När utlösning av medarvingarna sker med kontanta penningar, kunna dessa sällan tagas ur boet utan måste regelmässigt upplånas, och upplåningen sker vanligen hos hypoteksförening, sparhank, jordbrukskassa eller affärsbank och så gott som alltid mot säkerhet av inteckning. Ligger inteckningen för högt i förhållande till fastighetens taxeringsvärde, plågar dessutom namnsäkerhet fordras, och länevillkoren äro i övrigt de för affärskredit vanliga. Även utlösning medelst reverser förekommer i relativt stor utsträckning och reverserna bruka vanligtvis intecknas samt löpa med en ränta, motsvarande bankernas utlåningsränta, ja i åtskilliga fall t. o. m. något högre ränta. I de nordligaste skogslänen förej kommer, att den erforderliga kon-tantlikviden anskaffas genom igångsättande av större skogsavverkningar. Väl förekommer alltjämt, att, sedan fastigheten ‘ övertagits av en stärbhusdelägare, annan eller andra av dem kvarbo en tid i längre å fastigheten, men detta är likväl långt mera ovanligt än fordom, och likaså förekommer i vida mindre omfattning än förr att yngre bröder gå kvar i arbetet hos efterträdaren å gården. Ehuru en omedelbar av l försäljning
arvfallen jordbruksfastighet, framtvingad av redan före arvskiftet bestå- i
ende
l
skuldbelastning och av alltför höga utlösningsvärden, alltjämt är mera ovanlig, torde kunna härav med avseende å förekomsten l inga slutsatser dragas l av arvfallna l bondgårdars försäljning överhuvud taget till oskylda personer. l Att “sådana av skilda orsaker föranledda försäljningar i våra förekomdagar
ma oftare än tidigare kan Sedan den äldre l
säkerligen antagas. lagstift- l ningens hinder mot försäljningar till oskyld för länge sedan bortfallit och
känslorna av rotfasthet till jorden mången gång försvagats, är det 4 naturligt, att utvecklingen tagit en sådan riktning. 1 | Som följd av den utveckling, som här i korta drag har den med
skildrats, 1
- l generationsväxlingarna förenade skuldsättningen såsom ock i det före- l gående i olika sammanhang framhållits —— under de senaste generationerna
starkt vuxit, och frågan är nu i vad mån förebyggande åtgärder mot denna skuldsättnings framtida ytterligare ökning äro möjliga att genomföra samt huru lagändringar med detta syfte ur olika synpunkter böra bedömas. Såsom av det föregående framgår, hava under nu rådande rättsordning och med ännu gängse rättsuppfattningar åtgärder för nedbringandet av med köp i allmänna marknaden förenad skuldsättning ansetts svårligen kunna ifrågakomma, ja en framkomlig linje för effektiva reformer härutinnan har allenast angivits vara möjlig i samband med en allmän omläggning av det på nutidens jordäganderätt vilande agrariska systemet överhuvud. Vad sålunda anförts har i stora drag tillämplighet jämväl ifråga om den med generationsväxlingarna förbundna skuldsättning, som uppstår, när fastigheten under faderns eller moderns livstid säljes till någon av arvingarna. Även dessa försäljningar stå ju i överensstämmelse med gällande rätt. Det har i förevarande utredning befunnits ogörligt att genom lagregler tvinga jordbrukarna till att härvid åsätta fastigheterna lägre överlåtelsevärden än som överenskommes mellan säljaren och köparen. Man skulle visserligen vilja tänka sig anordningar träffade, varigenom den hittillsvarande utvecklingstendensen kunde brytas och sedvänjorna återföras i riktning mot de fordom gällande. Om man emellertid, såsom förut anförts, nödgas lämna tanken på en särskild lagstiftning med starka ingrepp i den nutida jordäganderätten men med fakultativ natur åsido, synes detta eftersträvansvärda mål icke kunna inom ramen för nu gällande rättssystem med avseende å jorden på lagstiftningsvägen vinnas. Den enda form av reglering, som härvid skulle kunna komma under omprövning, vore att arvinge, vilken under faderns livstid förvärvat fastigheten genom köp, sedermera i sammanhang med arvskifte efter fadern tillerkändes ett särskilt vederlag ur hoets gemensamma tillgångar, svarande mot vad han betalt för fastigheten utöver dennas avkastningsvärde eller annat som rimligt ansett beräknade värde. Mot en sådan i efterhand vidtagen rättelse av ett tidigare avslutat frivilligt köpeavtal mellan fader och son kunna emellertid redan ur principiell synpunkt invändningar göras, försåvitt man icke - sätt -- låter en sådan anordning ingå på nyss antytts som ett led i en vida mera omfattande nygestaltning av förhållandena på jordäganderättens område. Därtill kommer ytterligare, att den ifrågavarande vägen av andra mera praktiska skäl är förenad med stora vanskligheter. Mellan försäljningen och arvskiftet kan en avsevärd tid hava förflutit och det är uppenbarligen icke lätt att vid den senare tidpunkten rekonstruera fastighetens vare sig avkastningsvärde eller annat liknande värde vid den äldre Man torde kunna gå ett steg längre och säga, att detta i tidpunkten. talrika förekommande fall bleve praktiskt taget omöjligt. När det gäller så ömtåliga civilrättsliga förhållanden, som här äro på tal, måste en dylik anordning vila på tillräckligt fasta grunder för att kunna vinna rotfäste i det allmänna rättsmedvetandet. För att i här berörda avseende åvägabringa fastare normer för lagstiftningen skulle jordbruksfastigheterna i riket överhuvud taget behöva underkastas särskilda värderingar efter andra grunder än dem, som följas vid taxeringsvärdenas fastställande, och de sålunda åsatta »av-
kastningsvärdena» eller liknande lägre värden skulle behöva inskrivas i särskilda register; dessa inregistrerade värden skulle sedermera bliva grundläggande för de här diskuterade efterprövningarna. Ett sådant förfarande lärer emellertid näppeligen kunna, åtminstone under nu rådande förhållanden, tänkas förverkligat i vårt land. Slutligen må tilläggas, att om man,i enlighet med vad ovan utvecklats, nödgas avstå från sådana ingripanden i fastighetsomsättningen, som skulle träffa försäljningar och köp i den öppna marknaden, en anordning som den nu avhandlade komme att reglera allenast en del av de fastighetsförvärv genom köp, som förekomma, och sålunda icke få den allmänna verkan, man helst åsyftar. Det framgår alltså, att jämväl försäljning under livstid och den därav föranledda skuldsättningen måst i de förslag, som här framläggas, lämnas oreglerade. Det kan icke bestridas, att de förebyggande åtgärder mot överdriven skuldinom som ännu återstå och som i det följande komma sättning jordbruket, att föreslås, genom vad nu senast anförts få en ännu mera begränsad bety- delse. Av den verkställda statistiska specialutredningen framgår på sätt förut erinrats - att skuldsättningen merendels är störst, när fastigheterna marknaden. Mot den med sådana förvärv förenade förvärvats i öppna har intet effektivt medel kunnat här angivas. Såväl nämnskuldsättningen
da statistiska utredning som den verkställda enquêten rörande arvskiftes- 3
a vidare vid handen, att försäljningar under livstid äro yt- i sedvänjorna giva 2 terst den allmännast förekommande formen för bonde- i vanliga, ja måhända 1 till generation. Ej heller mot den vid dessa för- ; jordbrukens övergång ny i hava åtgärder befunnits möjliga. Det
säljningar uppstående skuldsättningen i
återstår vid sådant förhållande den del av den »improduktivm skuldbelastsom vid arvskiften. Huru stor denna sistnämnda är i ningen, uppkommer förhållande till den köp och arvskifte förorsakade gäldbelastningen genom av det svenska låter sig visserligen icke beräkna; att det är den jordbruket mindre delen torde likväl vara sannolikt. Emellertid bör man icke härav ledas till slutsatsen, att skuldsättningen vid arvskiftena är en mindre viktig företeelse och att åtgärder för sådan hållande inom rimliga gränser följaktligen är av underordskuldsättnings Den av medarvingar vid arvskiften uppkomnad betydelse. genom utlösning i det svenska jordbruket uppgår med all säkerhet till na intecknade gälden hundra kronor; en skuldbörda, vars årett totalbelopp av åtskilliga miljoner och en högst avsevärd merbelastning till liga förräntning amortering utgör av »förvärvskreditenm omfattning har att årligen vad jordbruket på grund - framhållits - i betraktande, att
bära. Det bör ytterligare såsom ovan tagas
merkantila icke trängt lika starkt igenom de mera renodlat Synpunkterna när är om försäljningar under livstid, tänkesåtten på landsbygden, fråga fallet är när det gäller arvskiften. Vid livstidsförsäljninsom uppenbarligen som äro avsevärt högre i förgarna tillämpas överlåtelsevärden, visserligen än i äldre tider, men som änhållande till de egentliga avkastningsvärdena när lika allmänt som vid arvskiften uppstegras till fastigdock icke på långt eller värden något härunder. Även om alltså heternas fulla handelsvärden
arvskiften icke äro den vanligare formen för hemmansöverlåtelser mellan äldre och yngre generation, äro de så ofta förekommande och i så stor utsträckning grundade på uppstegrade värderingar av de arvfallna fastigheterna, att det därmed förknippade skuldsättningsproblemet utgör en jordbrukspolitisk fråga av första rangens vikt. Det torde för övrigt knappast behöva tilläggas, att om statsmakterna genom ändringar i gällande civillagstiftning komme att ingripa för att bättre tillgodose efterträdarens på gården berättigade intressen, när fråga är om arvskifte, en sådan lagstiftning skulle få psykologiska verkningar även utanför området för lagstiftningens Det såsom här städse betonats — att bereda marken giltighet. gäller ju --
för en omsvängning itänkesätten och de på tänkesätten vilande sedvänjorna,
när fråga är om jordegendomens ställning i familjeboet. Att vissa ändringar på arvslagstiftningens och härmed sammanhängande områden skulle bidraga till att vrida den allmänna meningen i den nya riktning, som här eftersträvas, ligger i öppen dag och att detta så småningom skulle kunna få betydelse även för sedvänjorna vid försäljningarna under livstid torde ävenledes vara uppenbart.
Den föregående framställningen har i första rummet eller uteslutande haft avseende å den jordbrukets gäldbelastning, som uppstår i sammanhang med köp och arv och som kan betecknas såsom »improduktiw skuldsättning i ordets hävdvunna mening. Jordbrukets behov av kredit för produktiva syften har visserligen på tal om den historiska utvecklingen i förbigående berörts, men eljest icke varit föremål för några kommentarer och än mindre för några överväganden eller slutsatser. Detsamma gäller i ännu högre grad om jordbrukets behov av driftkredit. Det ligger även isakens natur, att en utredning som den föreliggande, där fråga är om förebyggande åtgärder mot överdriven skuldsättning, främst av allt måste taga sikte på sådana jordbrukets skulder, som härflyta ur handelsomsättningen med jordbruksfastigheter och jordbruksfastigheternas överlåtelse till ny generation och som icke tjäna produktiva syften och ej heller betingas av jordbrukets moderna driftsformer. Att emellertid även omfattningen av och formerna för den sammanlagt utomordentligt betydande övriga skuldsättningen förtjänar den största uppmärksamhet är självfallet. Det kommer här närmast an på sådana ytterligare förbättringar på jordbrukskreditens område, vilka under det sista århundradet och särskilt under senare tid i icke ringa utsträckning genomförts, och vilka, när fråga är om den fasta krediten, syfta till billigare och mera långfristiga lån, samt, då det gäller driftkrediten, en bättre organiserad och
billigare sådan kredit. Även om ett förbilligande av jordbrukskrediten såväl
härutinnan som eljest är av den största betydelse i strävandena att förebygga jordbrukets alltför starka skuldsättning, torde härmed förknippade spörsmål likväl icke böra upptagas i förevarande sammanhang. Dels hava de nämligen redan varit föremål för åtskilliga utredningar och dels torde, i den mån dylika frågor alltjämt äro aktuella eller nya sådana uppkomma, särskilda utredningar härom bliva av behovet påkallade. Här må allenast mera all-
— mänt framhållas vad för övrigt redan tidigare berörts —— att nya och utvidgade möjligheter till att erhålla kredit, vid sidan av sina goda verkningar, även mången gång bidraga till att öka den skuldsättning, som icke är oundgängligen nödvändig, och att denna sida av frågan förtjänar större beaktande än hittills merendels skett. I den mån strävandena, såsom ock för närvarande sker, gå i riktning mot att i växande grad frigöra jordbruket från dess beroende av de vanliga affärsbankerna samt att finna medel för övervinnande av de med jordbrukets »svävande skuld» förenade svårigheterna, ligga dessa strävanden uppenbarligen i linje med de grundtankar, som uppbära de här framlagda, andra sidor av skuldsättningsproblemet berörande förslagen. Detsamma gäller även om alla sådana åtgärder från enskilda penninginstitutioners sida, vilka utan statligt ingripande, eller möjligen med stöd av ändringar i gällande lagstiftning, kunna vidtagas i ändamål att undanröja ännu förekommande mindre sunda företeelser på kreditväsendets område. Samma sak gäller slutligen även med avseende å den alltjämt olösta frågan om begränsning av den på namnborgen baserade skuldsättningen hos enskilda personer, vare sig dessa sistnämnda äro jordbrukare eller icke. Alla dessa och andra liknande problem torde få anses falla utom ramen för förevarande utredning.
Den efterföljande framställningen begränsas i anslutning till vad sålunda anförts till en allmän och speciell motivering för de författningsförslag, vilkas väsentliga syften i det föregående angivits och vilka utgöra de viktigaste resultaten av den föregående utredningen. Därtill kommer i ett särskilt avsnitt motiveringen för förslaget om upphävande av nu gällande lagstiftning om -inteckning i jordbruksinventarier.
II. till
Kap. Motivering lagförslagen.
Allmänna synpunkter.
Såsom närmare belyses i särskild bilaga till betänkandet har arvsrätten i vårt land i äldre tid varit utformad med särskild hänsyn därtill, att den förmögenhet, som kunde bliva föremål för succession, till alldeles övervägande del bestod av jordbruksfastigheter. Den starka bundenhet vid ätten, som karakteriserade jordäganderätten, tog sig uttryck bland annat i den olika arvsfördelningen, -i regler sådana som att son ärvde dubbelt mot dotter samt fädernesläkt dubbelt mot mödernesläkt. Efter hand som det ekonomiska livet i större utsträckning kom att byggas på rörlig förmögenhet, vidgades förutsättningarna för en arvsfördelning fotad på jämlikhetens grund. Från att ursprungligen hava varit begränsad till de befolkningsklasser, för vilkas förhållanden stadslag var normerande, blev den lika arvsrätten genom 1845 års förordning utsträckt till de båda stånd ——~ frälsemän och bönder jämväl —- för vilka jordbesittningen alltjämt var av övervägande betydelse. Det torde kunna antagas, att detta slutliga genombrott för den lika arvs-
rätten mindre kommit till stândsåsom ett av det ekonomiska livets föränd-
ringar framtvingat resultat än haft sin orsak i det inflytande, som en teore-
tisk åskådning, utkristalliserad i den franska revolutionens ideologi och i
övrigt gynnad av tidsomständigheterna, förmått utöva på den allmänna rättsuppfattningen. Vid tillkomsten av 1845 års förordning har man väl icke
helt förbisett, men antagligen i väsentlig grad underskattat de svårigheter,
som tillämpningen av den lika arvsrättens principer är ägnad att medföra
för jordbrukets ekonomi. Dessa svårigheter bero givetvis därpå att en jordbruksegendom, såsom utgörande en på visst sätt organiserad produktionsenhet, sällan utan olägenhet kan klyvas i lotter, motsvarande arvingarnas andelar i detförmögenhetsvärde som utgör boets behållning. Medan själva produktionssystemet och icke minst de psykologiska och naturliga faktorer, som kunna sägas utgöra arvsrättens reella grund, anvisa såsom en önskvärd lösning, att en jordbruksegendom vid generationsväxling i regel övergår odelad till ny ägare att vidare förkovras genom dennes individuella företagsamhet, verkar den lika arvsrätten i rakt motsatt riktning, i det att den, när alla lotter bliva lika, betydligt försvårar möjligheten för en arvinge att utlösa de övriga
från fastigheten. Ty ju större utlösningssumman blir, desto mindre äro
självfallet utsikterna, att en arvinge skall kunna med egna medel gottgöra 6-377445.
medarvingarna för deras andelar i boet. Den arvinge, som skulle önska övertaga gården, står merendels inför valet att antingen åtaga sig en tyngande skuldbörda eller avstå från sin föresats, i vilket fall fastigheten, om den icke kan delas, vanligen får säljas till någon utomstående. Den lika arvsrätten lärer sålunda i sin mån och alltefter omständigheterna kunna bidraga till jordsplittring, överskuldsättning eller spekulation i fastigheter. Ingendera av dessa tendenser torde ur ekonomisk och social synpunkt kunna betraktas såsom gynnsam. Nackdelarna av den lika arvsrätten torde tidigast hava yppat sig i den —- även av andra orsaker föranledda - forcerade visserligen jordstyckningen. Naturligtvis kan icke varje uppdelning av en jordbruksfastighet betraktas såsom ur nationalekonomisk synpunkt olämplig. Någon för folkhushållet i dess helhet märkbar förlust framträder egentligen först då, när , produktionen på de genom arvskiftena förminskade brukningsdelarna läm-
nar ett sämre totalutbyte än som kunnat påräknas, därest de förutvarande i i
större brukningsdelarna blivit vidmakthållna. Att den försiggångna klyv- i
ningen i vissa landsdelar medfört en jordfördelning, som i nyssnämnda me- i
i ning är eller varit mindre tillfredsställande, torde framgå av olika utredningar. Frågan om jordstyckningen har uppenbarligen även en social sida av nog så betydelsefull karaktär. I den mån klyvnings- och styckningsverksamheten —— såsom väl huvudsakligen varit fallet — gått ut över de medelstora eller något mindre jordbruken, har den bidragit till minskning av den samhällsklass - de självägande och besutna bönderna om vars viktiga roll i samhället meningarna icke torde vara delade. Emellertid lärer den fara för jordsplittring, som i och för sig inrymmes i den lika arvsrätten, numera icke kunna tillmätas samma betydelse som ännu för några decennier sedan. Härtill bidraga icke minst de reformer,
som vår jorddelningsrätt undergått särskilt genom 1926 års lagstiftning. I i
att en av icke tillfredsställer an- 3 syfte förhindra uppdelning jorden, som
i
språken på en sund jorddelning, hava ilagen införts bestämmelser, som in-
nebära upphävande av den förutvarande möjligheten att genom klyvning i
en i huru små andelar som helst; till underlättande av
i
uppdela fastighet
utbrytning har i stället medgivits utläggande av gemensam ägolott för flera
1 delägare. Härmed lärer visserligen icke förhindras, att en fastighet i samband med arvskifte kan bliva föremål för en faktisk klyvning genom en vid 4
i
sidan av lagen verkställd s. k. sämjedelning. Åtskilliga regler i jorddel-
I ningslagen syfta dock till att motverka denna ur flera synpunkter olämp-
i
liga delningsform. Den logiska följden av dessa restriktioner inom jorddelningslagstiftning-
i
en synes emellertid bliva den, att de med lika arvsfördelning förbundna svå- 3 righeterna, i om möjligt än högre grad än förut, komma att verka i de båda
andra här antydda riktningarna, nämligen ökad skuldsättning och fastig- i
l hetsförsäljningar. Såsom närmare framgår av den vid betänkandet fogade enquêteredogörelsen, måste de för arvingarnas utlösning erforderliga penningmedlen i regel anskaffas genom upplåning, vanligen mot intecknings-
säkerhet. Därjämte förekommer det att arvingarna utlösas mot vederlag, som helt eller till större delen utgöres av intecknade skuldförbindelser. Då dylika former av uppgörelse sedan länge varit brukliga, måste det antagas att en avsevärd del av de inteckningar, som belasta jordbruksfastigheterna, ursprungligen tillkommiti samband med arvskiften. Även försäljningar till oskylda förekomma i ganska stor utsträckning vid generationsväxlingarna; dylika försäljningar behöva dock naturligen icke alltid vara föranledda av ekonomiska svårigheter med avseende å arvingarnas utlösning. Givet är nu, att de olägenheter, vilka själva arvsfördelningen såsom sådan torde vara ägnad att framkalla, i avsevärd mån skärpas genom den med hela det fria jordrättssystemet sammanhängande företeelse, som enligt vad i den allmänna principmotiveringen närmare utvecklats yttrar sig i en tendens till stegring av jordvärdena. De svar, som avgivits på den av utredningsmännen anordnade enquêten rörande arvssedvänjorna, giva vid handen, att fastigheternas värde i allmänna marknaden i betydande utsträcktill grund för de uppgörelser, som ske i samband med arvskifning läggas tena. Att dessa uppgörelser sålunda kunna påverkas av den spekulation, som så lätt inställer sig i fråga om jordförvärv, måste betraktas såsom mindre lyckligt. Där sådana förhållanden framträda, kan det även ifrågahuruvida icke den matematiska rättvisa, som den lika arvsfördelsättas, avser att åstadkomma mellan arvingarna, ofta blir mera formell än ningen reell. För såvitt fastighetsvärdet uppdrives till en höjd, som icke motsvaras av den avkastning fastigheten varaktigt förmår lämna, kommer nämligen den som gården i syfte att där kvarstanna och idka jordarvinge, övertager i en sämre situation än den, som utfår sitt arv i rörligt kapital. bruk, Vad i den allmänna principmotiveringen anförts angående önskvärdheten av att arvsrätten, såvitt angår jordbruksfastigheter, tages under förnyad om- - enär en reform på detta område i själva verket torde utgöra prövning den enda framkomliga vägen, om man utan större omläggning av rättssyste- — såmet vill vidtaga förebyggande åtgärder mot överskuldsättning synes lunda vinna även när såsom nu frågan bedömes ur en snävare, inom stöd, arvsrättens ram hållen Dock torde redan i detta samman—. egen synvinkel. böra att en arvsrättsreform i angivet syfte även den hang förutskickas, möta icke Icke utan fog har det framhållits, att torde ringa vanskligheter. mer än de flesta andra delar av rättsordningen, kännetecknas arvsrätten, av en i förhållandenas natur grundad traditionsbundenhet. Detta gäller icke minst om den i nutidens allmänna rättsmedvetande säkerligen djupt rotade om jämlikhet mellan samarvingar. Det bör naturligen ej principen att denna om man bedömer arvsordningen i dess heller förbises, princip, med en om vad helhet, står i god överensstämmelse naturlig uppfattning rättvisan och kräva. heller får det till grund för nämnda billigheten Ej sociala att arvsreglerna såvitt möjligt böra medverka princip liggande syftet, till en jämnare egendomsfördelning, härvid lämnas ur räkningen. skäl reform av arvsrätten lärer icke böra En av agrarpolitiska företagen större räckvidd än som motsvarar det här berörda speciella ändaerhålla
målet. Men även om reformen sålunda begränsas till att avse sådana arvsfall, där i boet ingår fastighet, varå drives jordbruk, föreligger all anledning att iakttaga varsamhet. En allmän återgång till sådana rättsregler, vilka voro gällande före 1800-talets arvsreformer, lärer icke böra ifrågasättas. En principiell privilegiering av det manliga könet, primogenitur och liknande med fideikommissväsendet mer eller mindre samhöriga grundsatser torde icke överensstämma med den allmänna rättsåskådningen i vårt land och synas därför knappast förtjänta att i detta sammanhang bringas under närmare diskussion. Kvar står emellertid spörsmålet, huru arvsreglerna likväl skola kunna så utformas, att de icke vare sig direkt eller genom att giva näring åt jordspekulationen understödja tendensen till överskuldsättning inom jordbruket. Detta problem lärer icke kunna lösas med mindre lagen öppnar möjlighet för en av arvingarna att övertaga i boet ingående jordbruksfastighet på förmånligare villkor än som följa av nuvarande regler. Även om det icke alltid är möjligt att tillförsäkra nämnde arvinge ett så starkt ekonomiskt underlag, att han med trygghet bör kunna emotse en eventuell konjunkturförsämring, bör lagstiftaren likväl icke underlåta att, så långt lämpligen kan ske utan förfång för andra befogade intressen, söka l närma sig detta mål.
i
å Vid ett försök att fullfölja nu antydda uppgifter yppa sig skilda vägar. Det
kunde ifrågasättas en anordning, enligt vilken särskilda arvsregler skulle. gälla i
l med avseende å sådan i boet ingående fastighet, varå drives jordbruk. Fas-
i
tigheten skulle vid arvlåtarens död utgöra en från boets övriga egendom skild komplex, vilken skulle gå i arv, icke till den dödes arvingar samfällt, u-tan till en av dem, varvid det naturligen bleve en särskild fråga, efter vilka normer denne arvinge skulle utses. Särskilda regler skulle ock givas i syfte attförebygga att med fastigheten följde betalningsskyldighet för större andel av boets gäld än jordbruket förmådde bära. i rimligen
i
Det inses emellertid lätt, att en sådan anordning, huru den än närmare utformades, skulle komma att i betydlig mån avvika från de huvudgrunder, ä på vilka vår nuvarande arvs- och giftorättslagstiftning blivit uppbyggd, och
detta icke minst i fråga om själva successionens natur. Härutinnan må blott erinras därom, att enligt svensk rätt arvingarna succedera, icke i de särskilda I
förmögenhetsobjekt som ingå i boet, utan i den behållning, som återstår se-
å dan skulderna avräknats från Att med detta allmänna l tillgångarna. system sammanfoga regler sådana som de nu ifrågasätta skulle säkerligen möta stora
i
rättstekniska svårigheter, i varje fall om man alltjämt ville vidhålla principen, att arvslotterna böra stå i bestämd relation till storleken av boets behållning. I själva verket synes ett konsekvent fullföljande av ifrågavarande
konstruktion leda till av en särskild i
uppställandet egendomskategori, fastigheter som icke blott i arvshänseende utan jämväl beträffande äganderättens I l innehåll i övrig-t komme att befinna sig i en särklass, i så måtto påminnande i
om fideikommiss och fastigheter under åborätt. Troligen skulle det med l
I denna konstruktion visa sig vara den effektivaste lösningen att taga steget
fullt ut till en lagstiftning, i väsentliga stycken uppbyggd efter förebild i-den tyska arvegårdslagstiftningen. Att en dylik radikal omgestaltning av jordrätten icke *i detta sammanhang lämpligen bör komma under omprövning har emellertid antytts redan i den allmänna principmotiveringen. Den närmast till hands liggande utvägen synes sålunda vara, icke en specialreglering för vissa fastigheter, men väl en specialreglering för dödsbon, till vilka dylika fastigheter höra. Med vidhållande av den uppfattning av successionens natur, som sedan äldsta tid varit rådande inom det svenska rättssystemet, skulle måhända kunna ifrågasättas en lösning av den innebörd, — att en av arvingarna den som efter vissa bestämda grunder funnes böra utses till gårdsarvinge -—— skulle av boets behållning ärva en viss bråkdel utöver den lott, som eljest skulle tillfalla honom. En dylik anordning torde emellertid lämna fog för vägande erinringar. Bortsett från de rättstekniska svårigheter, som torde inställa sig, om själva arvsrättens omfattning skall göras beroende av den uppgörelse som sker försti samband med arvskiftet, synes det uppenbart att anordningen i många fall skulle leda till otillfredsställande resultat. Den skulle innebära en avvikelse från jämlikhetsprincipen, som i vissa fall bleve större än som kunde anses motiverat med hänsyn till önskemålet att förebygga överskuldsättning, i andra fall åter mindre än som skäligen erfordrades för att tillgodose detta önskemål. Proportionen mellan gårdsarvingens och övriga arvingars arvslotter bleve med denna anordning alldeles oberoende av frågan, huruvida i det konkreta fallet - med till den arvfallna hänsyn förmögenhetens storlek och - att skifta arvet sammansättning någon svårighet förelåge enligt den lika fördelningens grundsats. En sådan lösning vore icke försvarbar. På en reform av arvsrätten i förevarande del torde det kravet böra ställas, att avvikelsen från jämlikhetsprincipen icke göres större än som någorlunda motsvarar behovet idet särskilda fallet. Det gäller sålunda att konstruera ett nytt system, enligt vilket arvsfördelningen göres beroende av sådana variabla faktorer som förmögenhetens sammansättning, skuldernas relativa storlek och arvingarnas antal. Utredningsmännen hava trott sig finna en godtagbar lösning i ett system, som till sin innersta kärna allenast innebär en nedskrivning av det värde, efter vilket fastigheten skall tagas i beräkning vid arvskiftet. Härmed lämnas den arvsrätten — egentliga de regler som innefattas i lagen om arv -åi princip orubbad, och reformens syften tillgodoses väsentligen genom införande av slciftesprivilegier till förmån för den arvinge, som övertager gården.. I den utländska lagstiftningen saknas icke exempel på mer eller mindre likartade konstruktioner. Under hänvisning till de vid betänkandet fogade bilagorna må här endast erinras om den schweiziska civillagens arvsregler, de tidigare gällande s. k. anerbenlagarna för vissa delar av Tyskland samt om det i norsk lag förekommande institutet åsaetesrett. Även den finska lagbe-
redningens under år 1935 avgivna förslag till lag om skifte i vissa fall av
dödsbo, vari ingår en jordbrukslägenhet, bygger på samma grundtanke;
nämnda förslag avser emellertid endast sådana fall, där fastigheten enligt jorddelningsrättens regler icke kan bliva föremål för delning.
En lagregel, som berättigar den arvinge, vilken övertager gården, till viss nedskrivning av fastighetsvärdet, synes konsekvent medföra att en av arvingarna måste erhålla rätt att, även mot övriga arvingars önskan, övertaga gården odelad. Ty vore detta icke fallet skulle nämnda regel alltför ofta bliva verkningslös; fastigheten skulle merendels komma att säljas till utomstående eller ock uppdelas mellan arvingarna, måhända oftast genom sämjedelning. Med hänsyn härtill föreslås i det följande en bestämmelse av innehåll att, om en av arvingarna ensam vill övertaga gården mot skyldighet att gottgöra övriga delägare för det som i följd därav kan brista i vad de vid skiftet skola erhålla, gården skall odelad tilläggas nämnde arvinge, i förslaget benämnd gårdsarvingen. Denna bestämmelse synes så mycket mindre böra föranleda tvekan, som den i själva verket torde kunna självständigt motiveras, icke minst ur den synpunkten att arvsrätten, såsom en utbyggnad av den privata äganderätten, bör av såväl ekonomiska som ideella skäl möjliggöra bevarandet av denna äganderätts viktigaste föremål, fädernegården, med vad däri nedlag-ts genom föregående generationers arbetsinsatser. Nyssnämnda ståndpunktstagande aktualiserar emellertid i sin tur ett problem av mera svårlöst natur, nämligen frågan, efter vilka normer ett val av gårdsarvinge bör träffas i sådana fall, när flera arvingar konkurrera om rätten att få övertaga gården under åtnjutande av de föreskrivna skiftesprivilegierna. En granskning av de utländska lagar, däri motsvarande spörsmål erhållit en lösning, giver vid handen, att lagstiftningen härutinnan mer eller mindre utpräglat följt endera av två sinsemellan väsentligen skilda vågar. Ä ena sidan framträder metoden att låta valet avgöras huvudsakligen efter en med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet företagen skälighetsprövning. Såden schweiziska - för det fall att lunda lägger exempelvis lagen enighet mellan arvingarna ej kan vinnas —- i vederbörande myndighets hand att under beaktande av ortens sed och arvingarnas personliga förhållanden avgöra, huru med gården bör förfaras, därvid arvinge, som personligen vill ägna sig åt jordbruket och befinnes lämplig därtill, äger företrädesrätt att övertaga gården odelad. Ä andra sidan kännetecknas framför allt den tyska arvegårdslagstiftningen av en efter skyldskap, ålder och kön noga preciserad turordning mellan arvingarna, därvid dock lämplighetssynpunkten så tillvida
spelar in, att en viss personlig kapacitet (Bauernfähigkeit) gjorts till oefter-
givlig förutsättning för rätten att övertaga gården. Envar av dessa metoder torde hava sina fördelar och nackdelar. Det skall
icke hestridas, att en skälighetsprövning från fall till fall kan erbjuda vissa
garantier för vinnande av ett i objektiv mening önskvärt resultat. Då vid en sådan prövning vederbörligt beaktande tvivelsutan kan skänkas jämväl åt önskemålet att gården bör tillfalla den arvinge, som är bäst skickad att idka jordbruk, lärer ifrågavarande metod kunna synas lockande. Tydligt är emellertid att en reglering, som helt överlåter åt rättstillämpningen att av-
göra frågan efter fri prövning, skulle i praktiken kunna giva upphov till en betänklig osäkerhet. En sådan anordning skulle i mycket hög grad vara ägnad att föranleda oenighet mellan arvingarna. Och dylik tvist skulle, trots ett i möjligaste mån opartiskt avgörande, blott alltför lätt kvarlämna en känsla av misstämning, detta så mycket hellre som vid tvistefrågans bedömande konkurrenternas rent personliga egenskaper i många fall skulle bliva utslagsgivande. Det kan förutses, att sådana tvister skulle ställa myndigheterna inför mycket svåra och ömtåliga avgöranden. I betraktande härav måste det anses önskligt, att frågor av hithörande slag i görligaste mån finna sin lösning utan medverkan av offentlig myndighet. Av skäl, som nu anförts, lärer det vara erforderligt att i lag angiva vissa normer, efter vilka arvingarnas inbördes företräde skall kunna avgöras. Såsom tidigare antytts, lärer det dock, med hänsyn till den i vårt land rådande rättsuppfattningen, icke vara möjligt att låta företrädet bestämmas efter sådana lätt konstaterbara omständigheter som ålder och kön. Den av utredningsmännen gjorda enquêten rörande arvssedvänjorna kan visserligen icke sägas utvisa, att uppfattningen om ett visst företräde för äldste sonen i fråga om Övertagande av fädernegården numera saknar varje rotfäste i vårt land. Någon markerad sedvänja av sådan innebörd synes dock svårligen någonstädes kunna påvisas. I detta sammanhang må ock erinras därom, att i 1926 års lagstiftning om åborätt icke upptagits någon bestämmelse om företräde för äldste sonen. Enligt sagda lagstiftning äger den som har större lott företräde till åborätten framför den som har mindre lott; hava flera lika lott och av dem skall att övertaga skall sämjas de ej, vilken äga företräde åborätten, om företrådesrätten dem emellan lottas. Vid bestämmandet av ifrågavarande regler om företrädesrätt för viss artorde böra hållas att — liksom bestämvinge i minnet, dessa regler övriga melser om arvskifte ——allenast bliva av subsidiär beskaffenhet. De skola överhuvudtaget icke fâ någon tillämpning, när en annan ordning blivit avtalad mellan arvingarna. Under sådana förhållanden synes det icke erforderligt eller ens lämpligt att fastslå en företrädesordning, som i alla tänkbara situationer tillåter en rent mekanisk tillämpning. Reglerna lära få sin huvudsakdärutinnan, att de kunna tjäna till ledning för arvingarna vid liga betydelse .den uppgörelse, som dessa under alla förhållanden måste träffa vid arvskiftet. Genom regleringen bör emellertid kunna åstadkommas, att åtminstone i det stora flertalet fall omständigheterna någorlunda tydligt utpeka en av arvingarna såsom den, vilken bör vara närmast till att övertaga gården. I den mån så blir fallet, har man naturligen all anledning räkna med att frågan om gårdens Övertagande skall kunna avgöras i godo genom överenskommelse mellan arvingarna. I detta sammanhang bör ej heller förbises den möjlighet, som står en arvlåtare till buds, att genom testamentariskt för- -ordnande undanröja varje eventuell tvekan om veIn gården bör tillfalla. Om. arvlåtaren genom testamente förordnat, vilken av arvingarna som skall bliva gårdsarvinge, bör ett sådant förordnande naturligen gälla, och detta även om resultatet skulle blivit annorlunda med tillämpning av lagens regler om före-
trädesrätt. Dåvden tillämnade nya ordningen mer än den hittillsvarande torde giva en arvlåtare anledning att uppmärksamma frågan, huru efter hans död bör förfaras med kvarlåtenskapen, är det måhända icke oberättigat att antaga, att testamenten av nyssnämnda slag efter hand skola bliva tämligen vanliga inom bondebefolkningen. Med utgångspunkt från dessa allmänna överväganden hava utrednings› männen ansett sig kunna förorda en företrädesordning av följande innehåll. När varken överenskommelse föreligger eller frågan blivit avgjord genom testamente, äger den arvinge företräde, som har större lott i boet än de andra. Äro lotterna lika, skall företrädesrätt tillkomma arvinge i närmare led. Om emellertid flera arvingar finnas, som äro sålunda lika berättigade, skall företräde tillkomma den arvinge, som genom sin utbildning eller eljest kan anses särskilt lämplig att övertaga gården eller som längst tagit del i dess skötsel. Från företrädesrätt uteslutes däremot arvinge, som på grund av hög ålder, sjuklighet eller annan omständighet finnes ej vara skickad att idka jordbruk. Ej heller skall sådan rätt njutas av arvinge, som förut är ägare till gård varav han har sin bärgning eller som av annat yrke än jordbruk har en varaktig och efter sina förhållanden skälig utkomst. I den följande specialmotiveringen få utredningsmännen tillfälle att närmare utveckla innebörden av dessa bestämmelser. Här må blott ytterligare tilläggas, att den föreslagna regleringen givetvis icke utesluter möjligheten att mellan arvingarna kan uppkomma tvist om vilken av dem bör bliva gårdsarvinge. Någon anledning att för dessa —— såsom man torde kunna hoppas -icke alltför vanliga fall föreskriva en särskild procedur, innefattande prövning av en för ändamålet särskilt organiserad myndighet, synes emellertid icke föreligga. Enligt utredningsmännens uppfattning bör frågan om gårdens Övertagande kunna behandlas i samma ordning, som gällande lag inrymmer beträffande arvskiftesfrågor iallmänhet. I den mån arvingarna ej kunna enas, blir det sålunda en av rätten förordnad skiftesman, som i första hand får taga ställning till den uppkomna tvistefrågan. Vad skiftesmannen härutinnan finner skäligt besluta kommer att framgå av den utav honom upprättade och underskrivna skifteshandlingen. Vill sedan någon av arvingarna klandra skiftet, åligger det honom vid talans förlust att inom tre månader efter skifteshandlingens delgivande instämma övriga delägare till rätten. Det blir sålunda i sista hand domstol, som får avgöra frågan om gårdsarvingerätten. I detta sammanhang torde få understrykas att våra härads-
rätter genom sin sammansättning lära vara väl skickade att avgöra sådana
spörsmål varom här är fråga.
Såsom redan nämnts, avse utredningsmännen att genom lagbestämmelser tillerkänna gårdsarvingen vissa förmåner vid arvskif-tet, syftande till att un-
derlätta hans ställning och minska den vid arvskiftet uppstående skuldsätt-
ningen. Dessa förmåner —— till vilka utredningsmännen få anledning återkomma i specialmotiveringen - torde böra dels med avseende å själva gälla
fastighetens värdering och Övertagande, dels ock beträffande jordbruksinven-
tariernas utskiftande. I första hand innefattar förslaget en legal värderingsregel, nämligen ett stadgande om rätt för gårdsarvingen att övertaga fastigheten till visst lägre värde än för närvarande ofta är brukligt eller, enligt förslagets ordalydelse, till det värde, som motsvarar vad en försiktig köpare kan antagas vilja betala för gården under förutsättning att den alltjämt skall användas för jordbruk och vad därmed har sammanhang. För det andra tillerkännes en viss s. k. skiftesfördel — hegårdsarvingen enligt förslaget stämd till en tiondel av värde — vilken avses skola ur fastighetens utgå bo oskifto eller sålunda innan arvslotterna beräknas. Ingendera av dessa regler avses skola erhålla tvingande karaktär. När arvskiftet såsom sådant sker efter överenskommelse mellan delägarna, omfattar denna överenskommelse naturligen också de värden, som skola läggas till grund för delningen. Det är sålunda gårdsarvingen obetaget att avstå från skiftesfördelen eller att med övriga delägare enas om en annan värdeberäkning än den legala. Tydligt är emellertid, att de gårdsarvingen genom lag tillerkända rättigheterna komma att få en avgörande betydelse med avseende å delägarnas förhandlingar rörande skiftesfrågorna. Omfattningen av ifrågavarande förmåner bör ej heller underskattas. Väl torde man genom den föreslagna värderingsregeln i allmänhet ej komma ned till så låga utlös- —— enligt som vad — voro ningsvärden, i det föregående framhällits fordom brukliga och väl är den med skiftesfördelen förenade förmånen ej alltför betydande, men tillsammans innefatta de båda lagreglerna en icke oväsentlig hjälp åt gårdsarvingen vid fastighetens Övertagande och verka i varje fall bestämt i den riktning, som här åsyftas. Vad slutligen angår jordbruksinventarierna blir gårdsarvingen enligt för- — i den mån desamma ä hans vilket sällan torde slaget ej kunna läggas lott, vara möjligt —— berättigad att inlösa dem efter deras värde. Denna bestämmelse torde vara ägnad att ytterligare främja gårdsarvingens befogade intressen. De för närvarande ofta förekommande lösöreauktionerna å landsbygden med därmed förenade olägenheter torde härigenom komma att i icke ringa mån motverkas.
Det ligger i öppen dag, att skiftesprivilegier sådana som de nu förordade icke skulle kunna försvaras, om det stode gårdsarvingen fritt att under den närmaste tiden efter arvskiftet genom försäljning av fastigheten tillgodogöra sig de angivna förmånerna i form av rena penn-ingvinster. Den hjälp, som förevarande lagstiftning avser att bereda gårdsarvingen, skall vara en hjälp åt honom i hans egenskap av fädernegårdens ägare, men den får icke utformas så, att han på medarvingarnas bekostnad gör sig penningvinster. Vid sådant förhållande ledes man in på frågan, vilka åtgärder som lämpligen kunna träffas till förebyggande härav. Denna.fråga är så mycket viktigare,
som lagändringar sådana som de föreslagna i annat fall säkerligen icke skulle
komma att uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet. Den mest effektiva anordningen, nämligenatt frånkänna-gårdsarvingen behörighet att under de närmaste åren efter arvskiftet överlåta fastigheten,
skulle innebära en alltför vittgående inskränkning av gårdsarvingens äganderätt och skulle sannolikt även i andra hänseenden medföra olägenheter.
Mindre betänklig synes då den utvägen vara att ålägga gårdsarvingen, för
det fall att han överlåter fastigheten, viss ersättningsskyldighet gentemot medarvingarna eller deras rättsinnehavare. Dessa böra med fog kunna påfordra att efter överlåtelsen utfâ vad å deras arvslotter belöper av de gårdsarvingen vid arvskiftet tillerkända förmånerna med avseende å fastigheten. Men det synes ej heller oskäligt, utan torde tvärtom, väl överensstämma med reformens syften, att medarvingarna i dylikt fall tillerkännas andel jämväl i sådan under mellantiden uppkommen värdestegring, som icke är att tillskriva av gårdsarvingen vidtagen förbättring å fastigheten. Det band, som genom en dylik ersättningsskyldighet lägges å gårdsarvingens handlingsfrihet, torde å andra sidan icke böra upprätthållas under längre tidrymd än som kan anses motiverad med hänsyn till önskemålet, att det med skiftesprivilegiernas tillämpning avsedda syftet icke kommer att framstå såsom förfelat. En viss tidsbegränsning av ersättningsskyldigheten låter sig ock försvaras ur den synpunkten, att tidens förlöpande torde vara ägnad att efter hand försvaga såväl själva kausalsammanhanget mellan beviljandet av skiftesförmånerna och ernåendet av vinst vid överlåtelsen som ock medarvingarnas känsla av fortsatt intressegemenskap med gården. På nu anförda grunder hava utredningsmännen ansett sig böra föreslå en bestämmelse av innehåll att, om gårdsarvingen inom femton år från arvskiftet överlåter gården, han blir skyldig att till övriga delägare utgiva vad å deras andelar belöper av skillnaden mellan gårdens försäljningsvärde vid tiden för överlåtelsen och det värde, med avdrag av skiftesfördelen, efter vilket gärdsarvingen vid skiftet övertagit gården. Emellertid äger gårdsarvingen, enligt vad vidare föreslås, vid uppgörelsen tillgodoräkna sig värdestegring, i den mån denna är att tillskriva förbättring, som han under sin besittningstid vidtagit. Dessa regler avses skola äga motsvarande tillämpning i fall, där blott en del av gården överlåtes. Utredningsmännen förbise ingalunda, att en reglering sådan som den nu tillämnade innefattar vissa svaghetsmoment. Särskilt för det fall, att allenast en del av fastigheten överlåtes, lära bestämmelserna bliva tämligen svårpraktikabla. Därest man till äventyrs vill invända, att ifrågavarande regler icke äro tillräckligt betryggande för medarvingarna, torde dock kunna framhållas, att reglerna huvudsakligen äro givna till skydd för det allmänna intresse, som hela gårdsarvingelagstiftningen avser att tjäna. Reglerna få icke bedömas så, som om det gällde att med dem tillförsäkra medarvingarna en bestående sakrätt i fastigheten. Frågan om arvets delning får principiellt anses avgjord genom arvskiftet. Medarvingarna måste i allmänhet räkna med att gårdsarvingen kommer att behålla gården och att den vid arvskiftet träffade uppgörelsen sålunda blir definitiv. Att medarvingarna likväl erhålla andel i en senare uppkommen torde såsom
försäljningsvinst, emellertid, nyss
antytts, kunna motiveras av billighetshänsyn. Samma hänsyn hava ock för-
anlett utredningsmännen att föreslå införande i 17 kap. 10 § handelsbalken av en regel, som berättigar medarvingarna att för ersättningsanspråk av förevarande slag njuta en allmän förmånsrätt i gårdsarvingens egendom.
Ett spörsmål av stor principiell räckvidd är, huruvida med reformen bör förbindas någon begränsning av den nuvarande testamentsfriheten. Om så ej sker, kan tydligen arvlåtaren genom testamentariskt förordnande förhindra, att de nya reglerna vinna tillämpning med avseende å dödsboet, samt bestämma, att skiftet skall förrättas i enlighet med den allmänt gällande ordningen. Detta innebär med andra ord, att jordbruksfastigheternas överlåtelse på ny generation, även då fråga icke är om försäljning under livstid, kan försiggå enligt i våra dagar rådande, här såsom mindre lyckliga betecknade sedvänjor. Emellertid torde en begränsning av testamentsfriheten till förmån för det intresse, varom här är fråga, ur skilda synpunkter te sig vansklig. Det är anledning befara, att rättsuppfattningen i vårt land skulle starkt reagera mot att pä dylikt sätt kringskära en befogenhet, som länge utgjort ett av äganderättsinstitutionens mera väsentliga attribut. Härtill kommer ytterligare, att
om den nya lagstiftningen, såsom utredningsmännen anse sig böra föreslå,
skall gälla för alla slag av jordbruksfastigheter, testamentsfriheten åtminstone för de största egendomarnas vidkommande så långt ifrån är en olägenhet, att den tvärtom i många fall kan vara till fördel för en ändamålsenlig
jorddelning i samband med arvskifte.
Farhågan för att den nya lagstiftningen skulle kunna bliva ineffektiv genom testamentsfriheten torde ej heller böra överdrivas. En arvsfördelning, sådan som den med förslaget avsedda, torde ofta nog i det stora hela motsvara de innersta önskemålen hos dem, vilka närmare reflektera på frågan, huru med deras kvarlåtenskap hör förfaras. Och det torde med ganska stor visshet kunna att den — även om den förutses, nya lagstiftningen i förevarande hänseende allenast blir ——— av dispositiv beskaffenhet kommer att efter hand utöva en betydelsefull inverkan på såväl arvssedvänjorna som den allmänna rättsuppfattningen. Med avseende å vanliga bondgårdar och andra mindre jordbruk torde sålunda kunna förväntas, att de fall bliva jämförelsevis sällsynta, där arvlâtaren genom testamentariska förfoganden söker förhindra de med lagstiftningen avsedda verkningarna. Vilken mening man emellertid än må hysa härom, synas dock skäl föreligga att på ifrågavarande område framgå i varsamma etapper och att sålunda icke, innan verkningarna av en dispositiv lagstiftning kunna närmare bedömas, skrida till inskränkningar av testamentsfriheten, en åtgärd som i allt fall knappast lärer vara möjlig annat än i samband med en vida mera radikal omgestaltning av jordäganderätten än den, som i förevarande sammanhang förordas.
Däremot hava utredningsmännen icke ansett sig kunna förbigå den fara för den tillämnade lagstiftningens effektivitet, som skulle kunna sägas föreligga, därest nu gällande regler om bodelning i anledning av makes död
lämnades helt oförändrade. Utan att närmare ingå på den olikhet, som i fråga om giftorättens natur föreligger mellan gamla och nya giftermålsbalken, må i detta sammanhang blott erinras därom, att efterlevande makes giftorätt kan giva upphov till konkurrens mellan denne och bröstarvingarna beträffande fastighet, som ingår iboet. Reglerna om - eller det bodelning skifte, som i de äldre äktenskapen motsvarar denna —— förrättning förebygga *icke mera än i viss utsträckning, att vid boets upplösning olika delägare förvärva ideella andelar i fastigheten eller att fastigheten rent av blir föremål för en verklig uppdelning på marken. Under sådana förhållanden skulle tydligen förutsättningarna för tillämpningen av de föreslagna a-rvskiftesreglerna i åtskilliga fall komma att brista. I ändamål att avhjälpa denna svårighet föreslå utredningsmännen med avseende å bodelning vissa nya bestämmelser, vilka innebära en anordning, motsvarande den som här ovan förordats i avseende å arvskifte. Rörande bestämmelsernas närmare utformning torde få hänvisas till specialmotiveringen.
i
En efter ovan angivna huvudlinjer genomförd reform kan icke sägas in- i
nebära en återgång till sådana i fideikommissinstitutionen rotfästa 3
uppfatt-
ningar, som varken äro tidsenliga eller i framtiden att i
förtjäna understödjas. 2 Man brukar alltför ofta stämpla arvsrättsreformer i agrarpolitiskt syfte såsom reaktionär lagstiftning med vad man kallar bondefideikommiss i ögonsikte. Det för fideikommisset väsentliga år emellertid, att .viss bestämd egendom underkastas en inom släkten för evärdlig tid gällande särskild successionsordning, som mestadels innebär att egendomen, oberoende av boets behållning, odelad tillfaller en av arvingarna, vanligen med företrädesrätt för äldste manlige arvingen, en ordning, som jämväl förutsätter att egendomen ej får avyttras eller tillgripas för innehavarens gäld. De anmärkningar, som med fog kunna riktas mot detta rättsinstitut, lära icke drabba en lagstiftning av den karaktär, varom nu är fråga. Det system, som utredningsmännen förorda, bygger på den lika arvsrätten såsom grundläggande princip och sådana faktorer som ålder och kön få icke någon utslagsgivande betydelse i fråga om rätten att övertaga fädernegården. Ehuru den förordade lagstiftningen tydligen i viss män kan bidraga därtill, att jämväl större egendomar sammanhållas på en hand och kvarbliva inom släkten, torde några betydande olägenheterur vare sig nationalekonomisk eller social synpunkt icke därigenom uppkomma. Reglerna, som ju endast äro dispositiva, skapa nämligen icke någon oupplöslig förening mellan jord och släkt och skilja sig fördelaktigt från fideikommissrätten jämväl därutinnan, att vederbörlig hänsyn tages till intresset att jorden brukas av dem, som hava de personliga förutsättningarna därför. Att bestämmelsen om gårdsarvingens ersättningsskyldighet i händelse av fastighetens överlåtelse inom femton år i viss mån kommer att verka bromsande på fastigtorde - och framför allt i tider av allhetsomsättningen, på det hela taget män jordspekulation —— innebära övervägande fördelar. Visserligen torde en arvsfördelning enligt de föreslagna reglerna under-
stundom medföra resultat, vilka måhända te sig stötande för dem, som-äro vana att bedöma de rättsliga företeelserna ur en strängt individualistisk syn-
vinkel. Att uttagandet av gårdsarvingens förmåner under vissa omständig-
heter kan komma att gå ut över bröstarvinges laglott kan ock synas beklagligt ur synpunkten av den rättshistoriska traditionen i vårt land. Utredningsmännen hålla dock för sin del före, att ett system, sådant som nu föreslagits, skall låta sig väl inpassa i nutidens folkliga rättsåskådning. Det torde även för gemene man komma att stå klart, att vad lagen tager sikte på icke är enskilda personers gynnande utan fädernegårdens bevarande och hela jordbruksnäringens skyddande mot den överdrivna skuldsättningens betydande faror. Efter denna inledande och sammanfattande översikt torde utredningsmännen få övergå till en specialmotivering av de utarbetade lagförslagen.
till i vissa delar av den
Förslaget lag angående ändring lagen juni 1933 (nr 314) om boutredning och arvskifte.
Den arvsreform utredningsmännen förordat påkallar ändringar framför allt i lagen om boutredning och arvskifte. De med reformen avsedda syftena hava synts kunna i huvudsak vinnas genom en utbyggnad av reglerna i 6 kap. om arvskifte. Emellertid hava utredningsmännen vid sidan härav ansett sig böra föreslå upptagande av vissa nya bestämmelser i 2 kap. Dessa avse att förhindra, att gården eller jordbruksinventarierna, i strid med den presumtive gårdsarvingens intressen, avhändas boet under den arvskiftet föregående boutredningen.
2 kap. Om boutredningsman och testamentsexekutor.
Enligt gällande lag skall boutredningen i första hand ankomma på dödsbodelägarna. Dessa hava att gemensamt förvalta den dödes egendom samt företräda dödsboet mot tredje man. Emellertid kan denna förvaltningsform ersättas av förvaltning genom en av rätten förordnad boutredningsman, var_jämte på grund av testamente förvaltning genom testamentsexekutor kan ifrägakomma. Utredningsmännens förslag innebär i nu förevarande del vissa kompletterande föreskrifter för dödsboutredningen i de fall, då denna handhaves av boutredningsman eller testamentsexekutor. Däremot berör förslaget icke den förvaltning, som handhaves av dödsbodelägarna själva. Utredningsmännens förslag vilar nämligen på den grundtanken att dödsbodelägarna, där de alla äro ense, skola liksom nu äga verkställa boutredningen -.- därunder över — vad sätt de inbegripet förfoganden gården på själva vilja.
Emellertid stadgas i gällande lag (1 kap. 1 §) ett undantag från regeln att
enighet mellan dödsbodelägarna utgör förutsättning för verkställandet av
förvaltningsåtgärd; lagen medgiver nämligen, att åtgärd, som ej tål uppskov,
mä företagas oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas. Denna bestämmelse öppnar sålunda möjlighet för den av delägarna, som på grund av omständigheterna står närmast till att ordna dylika angelägenheter, att med bindande verkan för dödsboet vidtaga åtgärder, som ej utan men kunna uppskjutas. Såsom typiska för de åtgärder, som med stadgandet avsägos, nämnde lagberedningen* sådana arbeten, vilka med skyndsamhet måste göras, om ej viss boets egendom skulle utsättas för stor värdeminskning; även i den rent ekonomiska förvaltningen kunde emellertid ett hastigt ingripande vara påkallat, varför gränsen för de åtgärder, som omfattades av undantagsregeln, ej finge göras alltför snäv. Ä andra sidan finge regeln, enligt vad lagberedningen framhöll, icke åberopas allenast på den grund, att det vore förenat med besvär och att inhämta då det vidare omgång delägarnas mening; endast vore fråga om att undantagsvis avstå från kravet på enighet på den grund att samtycke från en eller annan delägare ej hunne inhämtas, kunde följaktligen ej ens i ett brådskande ärende någon åtgärd genomdrivas mot bestridande av delägare, som anmält sig till deltagande i beslutet. Fall skulle måhända kunna tänkas, där en dödsbodelägare med stöd av ovanberörda undantagsstadgande bortsålde eller eljest förfogade över viss lös egendom, exempelvis jordbruksinventarier, i strid mot den blivande gårdsarvingens önskningar. Däremot lärer det knappast vara att befara, att någon eller några hodelägare skulle under åberopande av sagda stadgande försälja själva gården utan att inhämta övriga delägares samtycke. För övrigt står ju alltid den utvägen öppen för hodelägare, som befarar att annan delägare under åberopande av ärendets brådskande natur kommer att på egen hand vidtaga viss förvaltningsåtgärd, att hos denne delägare i förväg anmäla, att han vill deltaga i ärendets avgörande och att han bestrider den ifrågakomna egendomens försäljning. Vidare må i detta sammanhang påpekas, att där delägarna icke hava fullt förtroende för varandra, det står var och en av dem fritt att hos rätten begära förordnande av boutredningsman att omhänderhava förvaltningen av boet. En enda delägares framställning om dylikt förordnande är enligt gällande lag tillräckligt för att bringa samförvaltningen att upphöra. Av skäl som nu anförts har det icke synts utredningsmännen erforderligt att modifiera omförmälda undantagsstadgande.
11 §. Då dödsbodelägare det begär, skall enligt 1 § rätten förordna, att den dödes egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utse någon att i sådan egenskap handhava förvaltningen. Denne har enligt förevarande lagrum befogenhet att företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder; - skall utvecklas — icke dock att han såsom nedan vid 13 § närmare äger att utan av delägarna eller, där det ej kan erhållas, tillåtelse av samtycke
rätten försälja fast egendom (eller tomträtt). I fråga om rättshandlingar,
som i avsevärd mån inverka på delägarnas behållning i boet, samt beträf- 1 Se lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte m. m. sid. 116.
fande andra angelägenheter av vikt, såsom avyttring av egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse som den döde idkat eller uppgörelse med borgenärerna, skall boutredningsmannen inhämta delägarnas mening, där det lämpligen kan ske. Boutredningsmannen är emellertid icke ens i berörda frågor bunden av delägarnas mening utan äger att efter eget omdöme besluta om vilka åtgärder, som må anses erforderliga. Han äger sålunda ensam avgöra vilka tillgångar, som skola försäljas för anskaffande av för gäldsbetalning erforderliga medel. Vidare äger han ensam avgöra, om avyttring av viss tillgång bör ske för undvikande av befarad kapitalförlust eller därför att egendomen icke lämpligen kan i befintligt skick ingå i den blivande delningen. Då förvaltningen emellertid i allmänhet är anordnad för delägarnas skull och boutredningsmannen förty har att tillgodose deras intressen, kan han dock svårligen undgå att taga viss hänsyn till av delägarna framställda önskemål. Gällande lag innefattar sålunda icke något hinder för boutredningsmannen att även mot en delägares önskan helt eller delvis avyttra till boet hörande
jordbruksinventarier, och detta även om annan egendom finnes, genom vars
avyttrande de för gäldsbetalningen erforderliga medlen kunnat anskaffas. Gäller det en avyttring av endast en mindre betydande del av inventariebeståndet, torde boutredningsmannen icke ens vara skyldig att inhämta delägarnas mening i frågan. Att dylika befogenheter tillagts boutredningsmannen må under nuvarande förhållanden vara lämpligt eller försvarligt. Tydligt är emellertid, att en sådan ordning skulle komma i mindre god överensstämmelse med de _arvskiftesregler, som enligt utredningsmännens mening böra gälla för det fall att en jordbruksegendom ingår i boet. Såsom förut berörts åsyftar den ifrågasätta reformen framför allt att underlätta möjligheten för en delägare att på rimliga villkor övertaga det arvfallna jordbruket, och härvidlag avses icke blott fastigheten i juridisk mening utan även inventari-
erna, vilka tillsammans med fastigheten bilda en naturlig ekonomisk enhet.
Även om det nu skulle kunna förutsättas, att en boutredningsman icke, i strid med gårdsarvingens intressen, komme att i oträngt mål försälja jordbruksinventarierna, skulle det dock, principiellt sett, knappast vara riktigt, om lagen lämnade honom formell befogenhet härtill. Vid sådant förhållande har det synts påkallat att till 11 § foga en bestämmelse, att boutredningsmannen icke äger överlåta de för jordbruket avsedda lösa inventarierna utan att delägarna därtill samtycka eller det oundgängligen erfordras för betalning av gäld. Med hänsyn till den ordning, i vilken egendomen tages i anspråk för gäldsbetalning, kommer sålunda enligt förslaget kvarlåtenskapen i ett jordbrukaredödsbo att bestå av tre olikställda kategorier nämligen fastigheten, jordbruksinventarierna samt den övriga lösegendomen. Över sistnämnda egendom äger boutredningsmannen ensam förfoga; dock att, där viss rättshandling i avsevärd mån inverkar på delägarnas behållning i boet eller viss angelägenhet eljest får anses vara av särskild vikt, boutredningsmannen är skyldig att inhämta delägarnas mening, där så lämpligen kan ske.
Förslår icke nämnda egendom till full betalning av boets gäld, må i andra hand jordhruksinventarierna tagas i anspråk. Boutredningsmannen kan i ett sådant läge självständigt besluta därom. Han äger sålunda avgöra, i vilken ordning inventarierna skola gå till försäljning, därvid han dock, i enlighet med sina allmänna skyldigheter, bör i görligaste mån taga hänsyn till av delägare framställda önskemål. Skulle i något fall samtliga delägare vara ense därom, att jordbruksinventarierna böra försäljas före viss annan egendom, som för delägarna har särskilt intresse och som de därför vilja behålla, bör naturligen boutredningsmannen förfara i enlighet med delägarnas önskan. Med det föreslagna stadgandet avses, allmänt talat, sådana inventarier, som kunna intecknas jämlikt lagen om inteckning i jordbruksinventarier. I stadgandet inbegripas sålunda huvudsakligen kreatur, maskiner, redskap och fordon jämte tillbehör, varemot exempelvis kontorsinventarier lära falla utanför. Med stadgandet åsyftas även sådana inventarieföremål, som vid tillfället förvaras utanför fastighetens område, om blott de äro avsedda för jordbruket i fråga.
Med de egentliga jordbruksinventarierna likställas enligt förslaget sådana
inventarier, som äro avsedda för rörelse av beskaffenhet att utgöra binäring till det å gården drivna jordbruket. Såsom i det följande skall vidare beröras hava nämligen utredningsmännen ansett att, därest å gården bedrives viss - en mindre -- och med binäring exempelvis inejerirörelse gårdsarvingen fastigheten övertagit jämväl den för mejerirörelsen avsedda byggnaden med
tillhörande fasta inventarier, han bör få övertaga jämväl de för dylik rörelse
avsedda lösa inventarierna. Vid sådant förhållande torde föreligga samma skäl att begränsa boutredningsmannens befogenheter, som nyss nämnts i | . fråga om de egentliga jordbruksinventarierna.
ä 13 §. ä
Enligt gällande lag äger boutredningsman icke överlåta fast egendom (cl-
ler utan att med två vittnen lämna sitt sam- a
tomträtt) delägarna skriftligen
tycke eller, där det ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden; vad
sålunda är stadgat länder emellertid icke till inskränkning i den förfogande- i
rätt, som kan tillkomma boutredningsmannen enligt lagakraftvunnet testamente. l motiven till detta stadgan-de har lagberedningen anfört* bland an-
i
nat följande: En av boutredningsmannaförvaltningens största fördelar vore, att beslutanderät- I ten i fråga om de särskilda åtgärderna icke vore beroende av samstämmighet mellan ett flertal likaberättigade delägare. Emellertid kunde i förvaltningen uppkomma frågor av sådan vikt, att delägarna rimligen icke borde undandragas allt inflytande
på avgörandet. Att giva delägarna bestämmanderâtt innebure principiellt en åter- I
gång till samförvaltningen och kunde därför uppenbarligen endast komma i fråga 1
i sådana då särskilt starka skäl kunde anföras. —-— undantagsfall, Åt den fasta egen- 1 Se lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte m. m. sid. 202 samt 205 o. f. i
domen måste tillerkännas en särskild betydelse, som ställde detta slags egendom i en klass för sig. Ännu funnes i vårt land mycket kvar av den urgamla åskädningen, att jorden vore en tillhörighet mera för släkten än för den enskilda individen. Trots de genomgripande förändringar, som samhällslivet undergått, utgjorde den fasta egendomen mångenstädes ett stadigare underlag för produktionen än annan egendom; fastigheten ginge från far till son eller behölles inom släkten. Vidare vore att märka, att fastigheten ofta utgjorde underlaget för det hem, som genom dödsfallet stode i fara att upplösas men som borde bevaras, om betingelser därför förelåge. På grund av dessa omständigheter erhölle fastigheten ett värde som sträckte sig utöver det rent privatekonomiska. Och detta värde förtjänade förvisso att tillvarai den mån det kunde ske utan åsidosättande av andra intressen. — De skäl, tagas, som talade för särskilda regler beträffande fast egendom, gällde i högre grad jordbruksegendom än fastighet i stad. Den senare skilde sig ofta ej mycket från de flesta andra objekt för kapitalinvestering. Att göra undantag för sådana fall vore emellertid ej möjligt, och i gällande lagstiftning gjordes ej heller i liknande fall nåskillnad mellan i stad och gon fastighet på landet. Med hänsyn till det särskilda värde, som sålunda vore förknippat med fast egendom och tomträtt hade det ej ansetts lämpligt att åt boutredningsmannen inrymma oinskränkt förfoganderätt med avseende å sådan egendom, och bodelägarnas intresse hade ansetts bliva bäst tillgodosett genom stadgande, att fast egendom eller tomträtt ej finge av boutredningsmannen överlåtas utan att bodelägarna skriftligen med två vittnen lämnat sitt samtycke eller, där det ej kunde erhållas, rätten på ansökan tilläte åtgärden. Såsom av denna regel framginge, hade bodelägarnas intresse av egendomens bibehållande i dödsboet icke ansetts utgöra tillräcklig grund för att göra samtycke till oeftergivlig förutsättning för överlåtelse. Därest starka skäl talade för en överlåtelse, hade boutredningsmannen möjlighet att med rättens tillstånd genomdriva åtgärden, ehuru delägarnas samtycke ej kunnat erhållas. Med vägran från delägarnas sida finge jämställas sådant fall, då delägares mening ej kunnat inhämtas eller besked uteblivit. Att samtycket enligt förslaget skulle givas skriftligen med två vittnen sammanhängde naturligen med den omständigheten, att själva överlåtelsen vore bunden vid en sådan form. - förevarande skulle in- Bodelägarnas samtycke enligt paragraf hämtas, även om boet vore insolvent. Visserligen kunde det särskilda värde, som tillkomme fast egendom eller tomträtt, icke längre innefatta något bärande skäl, sedan avvecklingen på grund av överenskommelse med borgenärerna blivit en ekonomisk huvudsakligen för dessa, men det mötte stora tekniska svårigheter att angelägenhet på ett rationellt och för tredje mans rätt betryggande sätt utsöndra de fall, då regeln om delägarnas samtycke ej behövde gälla med hänsyn till dödsboets obestånd. I sak torde den omfattning, som regeln sålunda fått, ej medföra några svårigheter. Delägarna hade tydligen ej anledning vägra sitt samtycke i insolvensfallen, och även om samtycke ej kunde erhållas, vunne frågan sin lösning genom hänvändelse till rätten. Funnes fast egendom eller tomträtt i ett dödsbo, där uppgörelse med borgenärerna kunde komma till stånd efter vad i 11 § andra stycket stadgades, förfore lämpligen så, att han i samband med uppgörelsen förskaffade boutredningsmannen sig bodelägarnas samtycke på sätt i förevarande paragraf vore angivet.
— som hava att bedöma hithörande spörsmål ur del- Utredningsmännen ju vid sin anlade -vis andra synpunkter än dem lagberedningen prövning hava icke kunnat förbigå den lucka, som kunde sägas uppkomma i det tilltänkta om under boutredningen gården, låt vara efter domnya systemet, stols prövning, finge försäljas oaktat bestridande från den presumtive gårdsarvingens sida. Såvitt utredningsmännen hava sig bekant, har visserligen den nuvarande regeln fungerat tillfredsställande, och domstolarna torde icke
7-377445.
hava lämnat tillstånd till försäljning i andra fall än då starka skäl talat därför. Emellertid måste man räkna med att, därest en lagstiftning genomföres efter de linjer utredningsmännen föreslagit, förhållandena kunna komma att ändras. Den arvinge, som enligt företrädesordningen står närmast till att bliva gårdsarvinge, har uppenbarligen i denna sin ställning särskild anledning att vägra samtycke till en ifrågasatt försäljning av gården. Ä andra sidan kan det ligga i de övriga arvingarnas intresse att gården säljes före arvskiftet, enär gärdsarvinge-privilegierna därmed skulle bortfalla och arvslotterna sålunda i normala fall ökas. Den situationen kan förty väntas bliva ganska vanlig, att alla arvingarna utom en bestämt påyrka en försäljning. Om i dylikt fall boutredningsmannen ville följa majoritetens önskan och sålunda hos rätten begära tillstånd till försäljning av gården, torde det kunna befaras att rätten, därest ifrågavarande lagregel lämnades oförändrad, skulle se sig oförhindrad att meddela försäljningstillstånd, oaktat sådant knappast överensstämde med grunderna för den nu tillämnade arvslagstiftningen. Ur denna synpunkt vore det önskvärt, om bodelägarnas samtycke kunde uppställas såsom en oeftergivlig förutsättning för överlåtelse av jordbruksegendom. Mot en regel av denna innebörd skulle måhända kunna invändas, att den å lämnade möjlighet för en bodelägare att av tredska motsätta sig en försäljning även i fall, där gården nödvändigtvis måste tillgripas för att borgenärerna skulle kunna förnöjas. I 6 kap. 2 § houtredningslagen stadgas nämligen, att emot delägares bestridande skifte ej må företagas, innan all veterlig gäld blivit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård. Det fall skulle således kunna inträffa, att ehuru gården representerade ett övervärde, tillräckligt för gäldens betalning, gården å ena sidan icke finge försäljas på grund av den tilltänkte gårdsarvingens bestridande, medan å andra sidan arvskifte icke finge företagas på den grund att annan arvinge motsatte sig sådant skifte i avbidan på gäldens betalning. Dylika farhågor torde emellertid icke böra tillmätas avgörande betydelse. Till en början må framhållas, att i sådana fall, där gården icke är intecknad över sitt belåningsbara värde, den möjligheten alltid står boutredningsmannen öppen att genom inteckning i fastigheten anskaffa de penningar, som må erfordras för borgenärernas förnöjande. Om en dylik åtgärd skulle vara påkallad, äger boutredningsmannen befogenhet att själv besluta därom. Det torde dock i detta sammanhang böra påpekas att åtgärden regelmässigt torde vara en angelägenhet av sådan vikt, att boutredningsmannen såvitt möjligt bör inhämta delägarnas mening därom. Ãterstå alltså de fall, där gården visserligen representerar ett övervärde, tillräckligt för gäldens betalning, men redan är så pass högt intecknad, att ytterligare medel icke kunna upplånas mot säkerhet allenast i fastigheten. I ett dylikt läge när å ena sidan en försäljning av gården är utesluten på grund av den ifrågasätta bestämmelsen i nu förevarande paragraf, medan å
andra sidan arvskifte till följd av delägares bestridande icke får företagas,
innan viss boet belastande blivit - torde gåld gulden boutredningsmannen böra söka förmå borgenären och den tilltänkte gårdsarvingen att, eventuellt i samband med att borgenären såsom säkerhet för sin fordran erhåller en inteckning i gården, träffa överenskommelse om övriga delägares fritagande från ansvar för gälden. Om sådan överenskommelse träffas, kan skifte omedelbart företagas, därvid gårdsarvingen tillskiftas gården och i samband därmed gottskrives för övertagandet av gälden. Det må vidare framhållas att, om den tilltänkte gårdsarvingexi själv kan ställa erforderliga medel till förfogande för gäldens betalning, frågan så att säga löser sig själv. Och det torde icke vara oberättigat antaga, att han i många fall skall kunna anskaffa nödigt kapital. Det må härvid även erinras om att, därest ifrågavarande arvinge skulle sakna varje möjlighet att anskaffa likvida medel, han överhuvud icke har tillfälle att inträda som gårdsarvinge, då detta ju regelmässigt förutsätter att meddelägarna utlösas ur gården. Har gårdsarvingen, såsom nu förutsättes, tillskjutit vissa medel till betalning av gälden och är denna till betalning förfallen, få de tillskjutna medlen givetvis omedelbart användas för likvidering därav. Är äter gälden icke förfallen, torde medlen böra sättas under särskild vård, exempelvis genom deposition i bank, varefter arvskifte kan förrättas såsom ovan är sagt. Om konflikten icke på annat sätt kan bringas ur världen, torde intet annat återstå för boutredningsmannen än att söka förmå den tilltänkte gårdsarvingen att trots allt gå med på en försäljning av gården; det har ju visat sig att arvingen icke förfogar över nödiga ekonomiska resurser för transaktionens genomförande, och vid sådant förhållande torde han icke hava något legitimt skäl att vägra samtycke till den ifrågasätta försäljningen. Skulle arvingen likväl alltjämt motsätta sig försäljningen, torde i sista hand den utvägen få av boutredningsmannen tillgripas, att han avträder dödsboet till konkurs, därvid konkursförvaltningen äger fria händer med avseende å försäljningsfrågan. Dock torde man kunna förutsätta, att en dylik utväg mycket sällan skall behöva anlitas, då redan hotet om åtgärdens vidtagande torde vara nog för att få arvingarna att giva vika.
20 §.
Har arvlåtaren genom testamente utsett någon att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella testamentstagares ställe, äger en dylik testamentsexekutor, såvitt annat ej framgår av testamentet, företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder. Testamentsexekutor är sålunda icke underkastad den befogenhetsinskränkning med avseende å fast egendom, som stadgats för boutredningsman. Däremot är exekutorns befogenhet begränsad så till vida, att exekutorsförordnandet icke upphäver den förvaltningsrätt, som tillkommer efterlevande makei annan egenskap än arvinge eller testamentstagare. Testator har ju nämligen icke möjlighet att testamentariskt förfoga över något annat än sin kvarlåtenskap, d. v. s. den egendom som efter verkställd bodelning står till förfogande för successorerna,
och följaktligen är testator ej heller behörig att giva förvaltningsföreskrifter, som sträcka sina verkningar utöver denna hans kvarlåtenskap. Till dess bodelning skett, hava alltså testamentsexekutor och efterlevande make att gemensamt utöva förvaltningen; uppkom-mer oenighet dem emellan, kan en enhetlig förvaltning ordnas därigenom att boutredningsmannaförordnande påkallas, och därvid skall exekutorn utses till boutredningsman, om ej skäl däremot äro. Ehuru testamentsexekutor sålunda har en vidsträckt befogenhet i avseende å utredningens bedrivande, måste dock förutsättas att han, då han är satt att iakttaga bodelägarnas intressen, låter dessa vara vägledande för sitt handlande. I lagens motiv framhålles också, att en testamentsexekutor, som vill med nit och omsorg fullgöra sitt uppdrag, bör låta sig angeläget vara att angående åtgärder av vikt inhämta delägarnas mening, där det lämpligen kan ske. Även för testamentsexekutor torde gälla, att han såvitt möjligt bör undvika försäljning av egendom, som delägarna hava särskilt intresse av att få bevarad till delningen. I övrigt torde avyttring av boets egendom böra äga rum allenast i den mån det är ändamålsenligt med hänsyn till den förestående delningen eller det befinnes önskvärt till undvikande av befarad kapitalförlust. Att testamentsexekutorn på sätt nu angivits intager en annan ställning än den av rätten utsedde boutredningsmannen beror givetvis på det särskilda förtroende, som testators eget val får anses innebära. Då utredningsmännen
haft att taga ställning till frågan huruvida gårdsarvingelagstiftningen på-
kallar inskränkningar i testamentsexekutorns befogenheter, har det till en början stått klart, att samma skål, som överhuvud föranlett lagstiftaren att åt testamentsexekutorn inrymma berörda vittgående befogenheter, nu mana till särskild varsamhet vid frågans bedömande. Enligt utredningsmännens tanke böra icke testamentsexekutorns befogenheter inskränkas mer än vad som är oundgängligen erforderligt för att säkra det väsentligaste av syftena med nämnda lagstiftning. Det har i sådant avseende synts påkallat att genom en särskild bestämmelse söka förebygga, att själva gården av testamentsexekutorn försäljes, oaktat arvinge finnes, som är villig att Övertaga densamma såsom gårdsarvinge. Utredningsmännen hava sålunda föreslagit den inskränkningen i exekutorns befogenheter, att denne icke, med mindre behörighet därtill blivit honom i testamentet särskilt förbehållen, må överlåta gården utan delägarnas skriftliga, bevittnade samtycke. Mot ett sådant stadgande torde icke med fog kunna invändas, att detsamma otillbörligen kränker testators vilja, sådan denna kommit till uttryck genom valet av förtroendeman. Enligt förslaget skall det nämligen alltjämt vara testator obetaget att i testamentet förbehålla exekutorn rätt att överlåta gården. Har sådant förbehåll icke gjorts, måste givetvis efter lagstiftningens genomförande anses, att testator icke velat giva testamentsexekutorn vidsträcktare befogenhet än vad lagen själv inrymmer. Om testamentsexekutorn överlåtit gården utan delägarnas samtycke, bör åtgärden likväl icke utan vidare bliva ogiltig. Tydligen föreligger här anled-
ning att uppställa en liknande regel som den, vilken innehålles i 13 § andra stycket och avser det fall att en boutredningsman på nyssnänmda sätt överskridit sin befogenhet. Enligt sagda lagrum blir den obehöriga åtgärden ogill, först om delägare väcker klander därå, och sådant klander skall instämmas inom tre månader från erhållen kännedom om åtgärden och senast inom ett år, sedan lagfart eller inskrivning beviljats. I motiven härtill* har anförts följande: På detta område vore det särskilt angeläget, att frågan om en rättshandlings ogillighet icke hölles svävande under längre tid. Och något obehörigt intrång i delägarens rätt skedde förvisso icke, då av honom fordrades, att han skulle inom den angivna tiden framställa anspråk på ogiltighet ianledning av sådan brist, varom här vore fråga. Rätt till talan tillkomme varje delägare för sig, och bifall till anställt klander innebure, att överlâtelsen förklarades ogiltig, såvitt anginge dödsboet. Det vore nämligen icke fråga allenast om den enskilda delägarens rätt utan om en brist i boutredningsmannens behörighet att för dödsboets räkning företaga viss förvaltningsåtgärd. Huruvida medkontrahenten kunde å sin sida kräva återgång av överlåtelsen vore ett spörsmål, vilket icke berördes i lagen utan vore att besvara enligt allmänna rättsgrundsatser. För jämförelses skull kunde i detta sammanhang hänvisas till motsvarande regler i 8 kap. 15 § förmynderskapslagen och 6 kap. 4 § giftermålsbalken ävensom till ett liknande stadgande i 4 kap. 6 § lagen om testamente.
Om utredningsmännen sålunda ansett erforderligt att inskränka testamentsexekutors befogenheter med avseende å rätten att överlåta själva gården, torde icke härav följa, att motsvarande spörsmål beträffande jordbruksinventarierna bör lösas på enahanda sätt. Inventariverna äro givetvis icke av samma betydelse som fastigheten, och i det konkreta fallet är det måhända icke hela inventariebeståndet utan allenast ett eller annat inventarieföremål som finnes höra försäljas. Att här stadga försäljningsförbud för exekutorn skulle enligt utredningsmännens tanke vara att gå onödigt långt. Förhållandena kunna icke här sägas vara fullt likartade med det fall att en boutredningsman handhar avvecklingen av boet. Om testator i fullt förtroende för en persons pålitlighet och goda omdöme utsett denne till testamentsexekutor och därvid givit honom fria händer beträffande utredningens bedrivande, synes lagen icke böra hindra exekutorn från att själv få avgöra, i vad mån inventarieföremål skola säljas eller icke. Skulle i något fall bodelägarna befara, att testamentsexekutorn komme att utan giltigt skäl och kanske i direkt strid mot delägarnas önskningar bortsälja de till gården hörande inventarierna, stå delägarna emellertid icke alldeles maktlösa häremot. Redan enligt gällande lag äger nämligen envar bo- - oavsett att testamentsexekutor är av den döde förordnad —— hos delägare rätten begära, att den dödes egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. Delägare behöver icke ens anföra något skäl för denna sin begäran. Ansökningen skall ändå av rätten bifallas, då ansökningen i och för sig anses utgöra tillräckligt bevis om behovet av sådan dödsboförvaltning. Visserligen stadgar gällande lag att, där testamentsexekutor 1 Se lagberedningens förslag till lagfom boutredningfoch arvskifte.m. m. sid. 207.
är utsedd, förordnandet såsom boutredningsman skall meddelas honom, om ej skäl däremot äro. Men, såsom av sistberörda stadgande framgår, skall förordnandet föregås av en lämplighetsprövning, och därvid har rätten givetvis a-tt taga hänsyn till bodelägarnas synpunkter. Skulle exekutorn hava bedrivit förvaltningen på ett sätt, som direkt strider mot delägarnas intressen, kan man alltså förvänta, att uppdraget att vara boutredningsman i stället anförtros åt annan person.
En fråga som tarvar särskilt övervägande är, i vad mån de föreslagna tillläggsbestämmelserna i 2 kap. böra äga tillämpning, då arvlåtaren genom testamente förordnat, att arvinge icke må njuta gårdsarvinges rätt med avseende å gården eller arvlåtaren eljest genom testamente särskilt förordnat angående densamma. Såsom i annat sammanhang närmare utvecklats, innebär utredningsmännens förslag, att för sådant fall de särskilda arvskiftesreglerna för jordbrukardödsbon icke skola äga tillämpning, utan nu bestående regler oförändrade gälla. Detta har lagtekniskt låtit sig lätt arrangera, då 6 kap. enligt förslaget upptager dels en allmän avdelning, innehållande redan nu gällande bestämmelser angående arvskifte, dels ock en avdelning med speciella skiftesregler för jordbrukardödsbon. Bestämmelserna i denna senare avdelning skola alltså icke tillämpas, när arvlåtaren genom testamente förfogat över gården. Om motsvarande anordning skulle tillämpas med avseende å de föreslagna tilläggsbestämmelserna i 2 kap., skulle detta emellertid medföra regler av ,tämligen komplicerat innehåll, vilka i formellt hänseende skulle verka föga tilltalande. Och ehuru det torde få medgivas, att i sådant fall, där i testamente förordnats, att arvinge icke må njuta gårdsarvinges rätt med avseende å gården, egentliga skäl saknas att inskränka boutredningsmannens resp. testamentsexekutorns befogenheter, torde å andra sidan några särskilda olägenheter icke vara att befara, om de föreslagna bestämmelserna bleve tilllämpliga även i ett dylikt fall. Utredningsmännen hava sålunda icke ansett det erforderligt att stadga särskilda undantag från de föreslagna inskränkningarna ifråga om boutredningsmans och testamentsexekutors befogenheter. —— En annan sak är, att om i testamente givits direkta föreskrifter, huru under boutredningen med egendomen eller inventarierna skall förfaras, dylika föreskrifter skola följas, om testamentet blir ståndande.
6 kap. Om arvskifte.
Införandet av de tilltänkta särbestämmelserna angående arvskifte i dödsbo, där jordbruksegendom ingår i kvarlåtenskapen, har föranlett upptagande i 6 kap. av två underrubriker. Enligt förslaget hava sålunda nu gällande stadganden försetts med rubriken »Allmänna bestämmelsen, under det att de föreslagna nya stadgandena sammanförts under rubriken ›Särskilda bestämmelser för vissa Såsom vid en genomläsning av kapitlet ome-
dödsbon».
delbart torde framgå, är det avsett, att de allmänna bestämmelserna skola gälla även sådana dödsbon, som med den senare rubriken avses, där icke de för dessa meddelade särreglerna äro stridande mot de allmänna bestämmelserna. Innan motiven för de föreslagna nya bestämmelserna närmare utvecklas, torde det vara lämpligt att i korthet angiva den huvudsakliga innebörden av nu gällande regler för arvskifte. Arvskifte förrättas så snart boet blivit utrett. Var den döde gift, förrättas först bodelning mellan efterlevande maken, å ena, samt övriga delägare, å andra sidan. Själva arvskiftet förrättas därefter av arvingar och universella testamentstagare. Emot delägares bestridande må skifte icke företagas, innan boets veterliga gäld blivit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård, ej heller innan förordnande om legat eller ändamålsbestämmelse, som skall fullgöras av oskifto, blivit verkställt eller delägaren fritagits från att svara därför eller erforderlig egendom blivit ställd under särskild vård. Arvskiftet förrättas av delägarna själva och har karaktären av ett privat avtal dem emellan. De äga verkställa delningen efter vilka normer de vilja, blott de alla äro ense därom. Om ej annat överenskommes, gäller emellertid lagens regel, att envar delägare äger njuta lott i varje slag av egendom; dock att vad ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt bör läggas å en lott. Då delägare det begär, förordnar rätten lämplig person att vara skiftesman. Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, fungerar denne utan särskilt förordnande som skiftesman, såframt ej annan förut blivit därtill utsedd. Den utsedde skiftesmannen har att kalla delägarna till skiftesförrättning och skall därvid lämna delägarna det biträde, som må anses erforderligt. Kan enighet ej vinnas, har skiftesmannen att själv bestämma om delningen. Vill delägare klandra skiftet, äger han till vederbörande domstol instämma övriga delägare. Målet skall, vid äventyr av talans förlust, instämmas inom tre månader efter det delägaren erhållit del av den utav skiftesmannen upprättade skifteshandlingen.
10 §. I denna paragraf innehålles den grundläggande regeln att, där i kvarlåten-
skapen ingår fastighet varå drives jordbruk (gård) och en av arvingarna vill
ensam övertaga gården mot skyldighet att gottgöra övriga delägare för det som i följd därav kan brista i vad de vid skiftet skola erhålla, gården odelad
skall tilläggas nämnde arvinge (gårdsarvingen).
Såsom närmare framgår av den vid betänkandet fogade översikten av den äldre svenska rättens regler om arvsordning och arvsfördelning, har tanken, att den fasta egendomen bör skyddas mot olämplig splittring vid övergång till ny generation, gammal hävd i svensk rättsåskådning. I 1734 års lag stadgades sålunda, att då flera finge del i sätesgård eller annan jord å landet och densamma icke kunde väl delas eller klyvas, den som ägde större delen däri
hade rätt att lösa de andra ut (12 kap. 7 § Ä. B.). Dä broder vid denna tid
ärvde dubbelt mot syster, innebar detta, att den förstnämnde alltid hade lösningsrätt i förhållande till den senare. När kvinnan är 1845 i arvshänseende
likställdes med mannen, stadgades i fråga om lösningsrätt till arvfallen jord å landet att, då vardera arvingens lott vore lika stor, broder eller som den, ärvde hans lott, hade rätt att lösa till sig systers lott. Denna mannens företrädesrätt utplånades först år 1890, då det stadgades att, där hade arvingarna lika del och de icke kunde sämjas om vem som skulle lösa, de skulle därom sig emellan lotta. Lösningsrätten, sådan den sålunda utforslutligen mats, kvarstod därefter ända fram till år 1934, då nu gällande lag om boutredning och arvskifte trädde i kraft. I nämnda lag upptogs icke benågon stämmelse, motsvarande gamla 12 kap. 7 § ärvdabalken, enär en dylik bestämmelse icke ansågs erforderlig. Lagberedningen anförde* härom, att berörda stadgande om rätt för en delägare att utlösa de övriga tidigare uppfattats såsom ett komplement till jorddelningslagstiftningen; då emellertid
genom 1926 års lag i detta ämne föreskrifter givits i syfte att undvika olägenheterna av en alltför långt gående jorddelning, saknades enligt lagberednin-
gens mening anledning att i nu förevarande sammanhang giva dylika regler. I anslutning härtill anförde beredningen vidare:
Med nu berörda spörsmål sammanhängde ett problem av mera allmän art, nämligen huruvida det kunde vara erforderligt att i lagstiftningen för att viss sörja »- i främsta rummet men egendom fastighet även viss annan egendom såsom fabrik eller rörelse - såvitt arvskiftet utan möjligt ej genom splittrades bevarades i en hand. I den mån laglottsbestämmelserna ej lade hinder i vägen, ägde arvlåtaren genom testamente förordna om kvarlåtenskapens utan annan inskränkfördelning ning än den som följde av regel i l kap. 2 § lagen om testamente, att vid förordnande med verkan i en framtid olikhet ej finge mellan vilka göras syskon, ej vore födda eller avlade vid testators död. Då bröstarvingar funnes, kunde arvlåtaren ej i syfte att sammanhålla viss egendom till förmån för en av bröstarvingarna träffa förfoganden, som inkräktade på de övrigas laglotter. Till följd härav kunde onekligen uppstå vissa svårigheter vid arvfall av egendom, som icke kunde lämpligen delas. I många fall hade det emellertid varit att övervinna berörda möjligt svårigheter. För ändamålet hade sålunda kunnat begagnas dels institutet sammanlevnad i oskiftat bo och dels bolagsbildning. Såsom i annat lagberedningen sammanhang framhållit, kvarstode dock vissa svårigheter, särskilt i mindre förhållanden, när det gällde affärsrörelse av obetydlig omfattning, jordbruksegendomar, som icke lämpligen kunde klyvas, eller egna hem för bostadsåndamål. Dessa hade svårigheter icke ansetts böra avhjälpas genom minskning av laglottsskyddet, men hade frågan lämnats öppen, huruvida de kunde mildras särskilda Det genom skiftesregler. skulle enligt medföra lagberedningens mening ej ringa vanskligheter att i lag reglera ifrågavarande spörsmål. Den effektivaste anordningen, att tillernämligen känna viss arvinge egendomen i dess helhet, hade såsom redan framhållits, med hänsyn till laglottsreglerna ansetts vara och borde också vara utesluten. Sålunda skulle knappast återstå annan utväg än att i samband med bestämmelserna om arvskifte medgiva rätt för viss arvinge att av de Övriga lösa till sig egendom, som ej väl kunde delas. Det bleve därvid nödvändigt att i lagen angiva, vilken nämnda arvinge rätt skulle tillkomma. Då det av lätt insedda skäl måste anses uteslutet att låta företrädet bestämmas efter ålder eller kön, finge åt stadgandet antagligen givas det innehåll, att lösningsrätten tillkomme den, som befunnes lämpligast, en regel, vars
i Se lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte m. m. sid. 507 0. f.
_..._.__.__
,. . iv).
nackdelar torde ligga i öppen dag. Bestämmelse måste vidare givas om det värde, efter vilket lösningen skulle ske. I sakens natur låge, att detta värde borde sättas lågt, för att stadgandets syfte skulle kunna tillgodoses, men det finge samtidigt sörjas för, att ej laglotten för de arvingar, som hade att taga lösen, träddes för nära. Antagligen bleve det nödvändigt att komplettera en dylik i sig själv svårpraktikabel regel med en föreskrift, att om egendomen inom viss tid avyttrades, de arvingar, som vid skiftet nödgats taga lösen, skulle äga andel i skillnaden mellan köpeskillingens belopp och lösensumman, där den sistnämnda vore lägre. Dessa antydningar gåve en inblick i en del av de vanskligheter, som skulle möta vid en lagstiftning på förevarande område. Förelåge emellertid ett verkligt behov av en legal reglering i ämnet, tillkomme det lagstiftningen att med övervinnande av berörda svårigheter söka åstadkomma en tillfredsställande ordning. Enligt lagberedningens mening vore ett sådant behov ej för handen. Såvitt beredningen kunnat finna, övervunnes de olägenheter, som i nu berörda avseende kunde uppstå, i praktiken regelmässigt på den godvilliga överenskommelsens väg. När delägarna ej önskade leva i oskiftat bo och en bolagsbildning på grund av egendomens ringa värde eller annan orsak ej vore ändamålsenlig, men delägarna önskade bevara egendomen osplittrad, förekomme det mycket ofta, att en delägare efter avtal med de övriga övertoge dessas lotter mot vederlag, som vanligen till större delen utgjordes av en skuldförbindelse. Inginge fastighet i boet, intecknades icke sällan fastigheten till säkerhet för skuldförbindelsen. Av de inteckningar, som belastade den svenska jorden, hade säkerligen en mycket avsevärd del ursprungligen tillkommit i samband med arvskiften genom utlösen av arvslotter. Särskilt på landsbygden hade alltifrån mediet av adertonhundratalet en dylik uppgörelse varit bruklig hos oss likasom annorstädes. Omständigheternas egen makt hade således medfört, att delägarna dreves till att träffa en uppgörelse i de fall, varom nu vore fråga. Samtliga av Kungl. Majzt utsedda representanter för den praktiska erfarenheten, med vilka beredningen rådgjort i de ämnen, som berördes av förslaget, hade också vitsordat, att något lagstiftningens ingripande i denna del ej kunde anses erforderligt. Det skulle enligt deras liksom enligt lagberedningens mening tvärtom kunna befaras, att regler i ämnet skulle komma att inverka skadligt på den praxis, som sedan lång tid tillbaka utbildat sig på förevarande område, äventyra villigheten att genom ömsesidiga eftergifter nå fram till en uppgörelse och inbjuda till tvister, som för närvarande undvekes. På grund av vad sålunda anförts hade beredningen ansett, att - förutom stadgandet, att vad ej lämpligen kunde styckas eller skiljas såvitt möjligt borde å en lott — läggas några särskilda skiftesregler ej borde givas i syfte att undvika arvfallen egendoms fördelning på alltför många händer.
Beträffande dessa uttalanden vilja utredningsmännen ingalunda förneka att, då en fastighet icke lämpar sig för delning och delägarna ej heller önska
leva i oskiftat bo eller bilda bolag, en överenskommelse vanligen ernås angå-
ende försäljning av fastigheten eller densammas Övertagande av en utav delägarna. Det må ävenledes vara riktigt att — även utan förekomsten av en sådan lösningsregel som den i 12 kap. 7 § ärvdabalken upptagna —— frågan huru med en odelbar fastighet skall förfaras i regel kan erhålla en ur delägarnas privata synpunkter godtagbar lösning. Därest man emellertid, såsom utredningsmännen funnit sig böra försöka, vill utforma arvsrätten på sådant sätt, att den icke direkt befrämjar en växande skuldsättning inom jordbruket, lärer man icke kunna stanna vid den av lagberedningen intagna ståndpunkten. Såsom framgår av vad förut anförts hysa utredningsmännen den uppfattningen, att lagen i görligaste mån bör motverka splittring av jord-
bruksegendom i samband med arvskifte liksom den ock bör bereda möjlighet för en av arvingarna att övertaga egendomen på villkor, som icke bliva alltför betungande. Liksom bestämmelserna i 12 kap. 7 § ärvdabalken är även förevarande stadgande i förslaget av fakultativ natur. Det innebär sålunda intet hinder för delägarna att, där de alla äro ense, skifta i boet ingående jordbruksegendom på vad sätt de vilja. Men så snart en arvinge gör anspråk på att få övertaga hela gården, får han enligt förslaget också en laglig rätt därtill, och detta även om alla övriga delägare påyrka försäljning av gården eller densammas uppdelning mellan delägarna. När en arvinge sålunda anmäler sig villig att övertaga gården, har han rätt att tillgodonjuta de förmåner med avseende å övertagandet, som i förslaget stadgas. Trots de förmåner, som sålunda äro förknippade med övertagandet, måste man emellertid räkna med att åtskilliga fall komma att inträffa, där ingen av arvingarna vill eller kan övertaga gården, utan denna av sådant skäl kommer att säljas eller uppdelas mellan arvingarna. I dylika fall bliva de allmänna arvskiftesreglerna att tillämpa. De särskilda bestämmelserna för jordbrukaredödsbon hava sålunda icke avseende å andra skiftesförrättningar än sådana, där arvinge under åberopande av sagda bestämmelser gör anspråk på att få övertaga gården. Enligt förslaget kan endast arvinge påfordra att gården, med iakttagande av de förmåner varom i förslaget stadgas, utlägges å hans lott. Dylik rätt sålunda icke universell och detta icke ens om
tillkommer testamentstagare,
- testamentstagaren skulle utan att dock vara arvsberättigad stå i skyldskapsförhållande till den avlidne. Utredningsmännen anse nämligen att, då testamentstagarens rätt till såväl sin existens som sin omfattning år helt beroende av den dödes i testamentet uttryckta vilja, denna rätt icke genom en bestämmelse i lag bör utvidgas till att omfatta i testamentet icke omförmälda förmåner. Att den universelle testamentstagaren sålunda i nu omförmälda hänseende ställes i en mindre gynnad klass än arvingarna, kan sågas väl överensstämma med den naturliga uppfattningen om blodsbandets betydelse såsom det väsentliga underlaget för arvsrätten. Måhända skulle någon vilja invända, att anordningen står i viss strid med den tankegång, som föranlett upptagandet i svensk lag av institutet universellt testamente. Enligt gällande lag om testamente förstås nämligen med universell testamentstagare den, som testator insatt i arvinges ställe genom att tillerkänna honom kvarlåtenskapen i dess helhet, viss andel av kvarlåtenskapen eller överskott därå. Det utmärkande för en testamentstagare av ifrågavarande typ är sålunda just, att han
erhållit samma ställning som en arvinge; hans rätt riktar sig med andra ord
mot kvarlåtenskapen såsom en enhet. Denna omständighet utgör emellertid enligt utredningsmännens uppfattning intet avgörande skäl mot den av dem nu föreslagna anordningen i fråga om jordbruksegendom. Förslaget innebär i huvudsak icke annan ändring av universell testamentstagares ställning än att en av arvingarna tillerkånnes företrädesrätt till viss del av kvarlåtenskapen, nämligen gården. I övrigt är testamentstagarens rätt alltjämt av uni-
versell natur; han har fortfarande rätt till den i testamentet bestämda ande-
len av kvarlåtenskapens värde. Testamentstagaren kan till och med i så måtto bliva bättre ställd än arvingarna, att, såsom nedan vid 14 § närmare skall utvecklas, skiftesfördelen i vissa fall länder till minskning endast av
arvslotterna (till den del dessa icke äro av laglotts natur) och icke av den
universelle testamentstagarens lott. Ehuru en universell testamentstagare sålunda icke äger övertaga gården med tillgodonjutande av de förmåner, som förslaget stadgar för gårdsarvinge, är det å andra sidan intet som hindrar honom att, där ingen arvinge vill eller kan övertaga gården, övertaga densamma utan sådana förmåner. Där så sker, får naturligen arvskiftet förrättas i enlighet med de allmänna reglerna. De särskilda skiftesreglerna gälla enligt förslaget »fastighet varå drives
jordbruk (gård) ». Av detta uttryckssätt torde med erforderlig tydlighet fram-
gå, att föremålet för företrädesrätten är allt vad som enligt vanligt språkbruk bildar »gården» eller sålunda all den egendom, som i brukningshänseende bildar en enhet, oavsett om denna egendom enligt jordregistret utgöres av en eller flera fastigheter och oavsett om dessa äro å marken sammanhängande eller icke. För att fastigheten skall kunna sägas utgöra en sådan gård, varom i paragrafen talas, erfordras emellertid att därå skall drivas jordbruk. Härmed avses jordbruk i ordets egentliga bemärkelse, d. v. s. åkerbruk och vad därmed har sammanhang. Däremot fordras icke, att gården uteslutande användes för sådant ändamål. Att gården delvis utnyttjas för viss annan verksamhet av beskaffenhet att utgöra binäring till jordbruket, utgör sålunda intet hinder för tillämpning av de föreslagna särskilda skiftesreglerna. Utnyttjas gården helt och hållet för viss sådan binäring, är den däremot icke att anse såsom gård i förslagets mening. Att utredningsmännen i förevarande sammanhang använt uttrycket »fastighet varå drives jordbruk» i stället för det kortare uttrycket »jordbruksfastighet› beror att sistnämnda ord - med från dess på utgångspunkt betydelse i taxeringshänseende —— ofta nyttjas i en annan och vidare bemärkelse än vad utredningsmännen här åsyfta. Enligt kommunalskattelagen skall näm-
ligen såsom jordbruksfastighet taxeras fastighet, som användes för jordbruk
eller skogsbruk, därvid under jordbruk inbegripes jämväl binäring till jordbruk. I motsvarande betydelse användes uttrycket jordbruksfastighet i flera andra lagar, exempelvis i lagen om delning av jord å landet; någon definition å vad med jordbruksfastighet skall förstås lämnas därvid icke, men avsett år att taxeringslängden skall tjäna till ledning, när det gäller att avgöra, huruvida viss egendom utgör en jordbruksfastighet. Även rena skogsfastigheter, å vilka intet som helst jordbruk drives eller någonsin drivits, bliva sålunda enligt nämnda lag att hänföra till jordbruksfastigheter. Enligt det förevarande förslaget är det emellertid såsom förut antytts icke avsett, att - vilka falla utom ramen för ifrågavarande dylika fastigheter uppenbarligen lagstiftnings syftemål —— skola likställas med dem, varå jordbruk drives; och det är för att undvika feltolkning av bestämmelsen i fråga, som uttrycket jordbruksfastighet i förslaget undvikits.
Om sålunda rena skogsfastigheter icke böra falla under de särskilda arvskiftesreglerna, torde däremot sådana egendomar, där skogshantering bedrives såsom binäring vid sidan av jordbruket, böra inbegripas under sagda regler. En viss registerfastighet kan alltså, ändock att den helt är anslagen åt skogsbruk, ingå i vad som här benämnes en gård; härför erfordras endast att den i brukningshänseende hör samman med annan fastighet, därå jordbruk bedrives. Uppenbart torde vara, att en fastighet, för att kunna rubriceras såsom gård, måste vara försedd med erforderliga bostads- och ekonomibyggnader. Naturligen fordras icke enligt förslaget, att varje särskild registerfastighet skall vara utrustad med byggnader, utan innebörden är endast att brukningsenheten skall vara i sedvanlig ordning bebyggd, så att man enligt allmänt språkbruk kan tala om en »gård». Förslaget avser såväl större som mindre brukningsdelar. Ehuru de agrarpolitiska syften som ligga till grund för förslaget tvivelsutan närmast hava avseende å det mindre och medelstora jordbruket, har det dock icke synts utredningsmännen föreligga tillräcklig anledning att från reglernas tilllämpning undantaga de större gårdarna. Även det större jordbruket torde kunna anses behöva det skydd mot improduktiv skuldsättning, som med förevarande lagstiftning avses. Ett försök att medelst arealgräns eller annorledes avskilja en viss grupp av jordbruksegendomar från de föreslagna reglernas tillämpningsområde skulle ock ur skilda synpunkter verka mindre tilltalande. Utredningsmännen få i övrigt hänvisa därtill, att en fastighetsägare icke enligt förslaget betages möjligheten att genom testamente träffa förfoganden rörande delning av den kvarlåtenskap han efterlämnar. Vad nu särskilt angår frågan, om en arvinge bör tillerkännas rätt att övertaga hela gården, ehuru denna med hänsyn till storlek och brukningsmöjligheter kan uppdelas i två eller flera särskilda gårdar, vilka var för sig lämpa sig för jordbruk, kunna visserligen delade meningar råda. Givetvis är det icke utredningsmännens avsikt att bestrida, att en uppdelning av ett större jordbruk under vissa omständigheter och i viss utsträckning ur allmän synpunkt kan vara önskvärd. Härav följer emellertid icke, att den legala arvsrätten i vad rör dylika större jordbruk bör erhålla en annan utformning än beträffande mindre och medelstora jordbruk, en anordning ,som skulle erbjuda icke obetydliga rättstekniska svårigheter. Uppdelning av större egendomar kan naturligen komma till stånd alldeles oberoende av generationsväxling, och det synes mindre angeläget att genom arvsreglerna påskynda en dylik uppdelning. Det torde för övrigt kunna göras gällande, att den nuvarande proportionen mellan större och mindre egendomar i det stora hela
framstår såsom gynnsam. Slutligen må erinras, att den enligt förslaget med-
givna möjligheten att genom testamente sätta gårdsarvingelagstiftningen ur kraft kan tänkas bliva utnyttjad i sådana fall, där reella skäl föreligga till delning. Utredningsmännen hava därför kommit till den uppfattningen, att
gårdsarvingens rätt att övertaga gården odelad bör kunna föreskrivas utan
särskild undantagsbestämmelse för sådana fall, där en delning utan olägen-
het skulle kunna genomföras.
Det torde utan särskilt stadgande vara uppenbart att, där en arvinge är berättigad att såsom gårdsarvinge övertaga gården, arvingens rätt omfattar icke blott själva jorden utan allt, som enligt gällande lag är att hänföra till i
den fasta egendomen, d. v. s. i främsta rummet hus och andra byggnader
med tillhörande fast inredning. Drives å gården i samband med jordbruket viss annan rörelse såsom binäring, omfattar gårdsarvingens rätt även de för
sagda rörelse avsedda byggnader jämte de fasta maskiner etc., som enligt
lag äro att anse såsom tillbehör därtill. Enligt de föreslagna bestämmelserna är med gårdsarvingens rätt att övertaga gården förenad skyldighet att gottgöra övriga delägare för det, som i följd därav kan komma att brista i vad de vid skiftet skola erhålla. Detta stadgande sammanhänger med vad i 13 och 14 §§ föreslås om gårdsarvingens förmåner med avseende å gården. Dessa förmåner innebära, att gårdsarvingen övertager gården efter ett lägre pris än som motsvarar dess saluvärde. Emellertid måste det antagas att även detta lägre belopp i de flesta fall kommer att överstiga värdet av gårdsarvingens andel i boet. I förslaget stadgas därför, att gårdsarvingen skall vara pliktig att lämna gottgörelse till övriga delägare. I vad form gottgörelsen skall lämnas, blir tydligen beroende av delägarnas överenskommelse. Det lärer icke kunna fordras av medarvingarna, att dessa skola åtnöjas med vanliga skuldförskrivningar. Saknar gårdsarvingen erforderliga kontanta medel, torde en lösning dock merendels stå att vinna på den vägen, att ett inteckningslån upptages till belopp, motsvarande utlösningssumman, varefter skiftet förrättas så, att gårdsarvingen tillägges gården och övriga delägare gottgöras med de upplånade medlen. Med förevarande avses icke det att paragraf fall, kvarlåtenskapen d. v. s. den .egendom som efter verkställd bodelning står till successorernas förfogande — endast omfattar en ideell andel av en jordbruksegendom. Förslaget vill underlätta möjligheten för en av arvingarna att på rimliga villkor etablera sig såsom jordbrukare å arvlåtarens gård. Men där arvlåtaren icke ägt en gård utan allenast en kvotdel därav, under det att den återstående andelen äges av en annan person, hava förutsättningarna för reglernas tillämpning brustit. Arvingen kan icke såsom jordbrukare taga gården i besittning enbart på den grund att han förvärvat en andel däri. Hans rätt skulle inskränka sig till att enligt lagen om samäganderätt få egendomen försål-d eller satt under förvaltning av god man. Vid sådant förhållande torde intet bärande skäl kunna förebringas, varför en arvinge skulle hava
bättre rätt än annan till andelen i fråga. I ett fall som det nu diskuterade
ter det sig naturligast, att fastighetsandelen försäljes under boutredningen och köpeskillingen därefter fördelas ivanlig ordning mellan arvingarna eller, där en omedelbar försäljning icke lämpligen kan genomföras, att andelen uppdelas mellan bodelägarna eller ock tillskiftas en av dem, utan att speciella förmåner förknippas därmed.
11 §. Såsom redan i den allmänna motiveringen antytts, avses icke att med tvingande regler fastlåsa successionen vid en viss, en gång för alla bestämd turordning. Förslaget betager icke arvskiftet dess karaktär av ett fritt avtal mellan delägarna. Dessa hava full frihet att sinsemellan överenskomma om vem som skall övertaga gården. Och intet hindrar att gårdsarvingen, för undvikande av tvist eller på annan grund, helt eller delvis avstår från sina särskilda skiftesprivilegier. Likaså torde det vara tydligt, att om arvlåtaren genom testamente utsett viss arvinge till gårdsarvinge men denne godvilligt träder tillbaka till förmån för annan, en överenskommelse om den sistnämndes utseende till gårdsarvinge äger full giltighet oavsett testamentet. Detta lärer icke få tolkas så, som om testator, därest han förutsett det inträffade fallet, skulle hava gjort skiftesprivilegierna beroende av personfrågan. Vad den legala turordningen angår giver förslaget i första hand den arvinge företrädesrätt, som genom testamente utsetts till gårdsarvinge. Likaväl som arvlåtaren äger genom testamente direkt bortgiva gården helt eller delvis, bör han få utse viss arvinge till gårdsarvinge och därmed berättiga denne att under tillgodonjutande av skiftesprivilegierna utlösa övriga arvingar ur gården. Ett förordnande av sist angivna typ är ju av mindre omfattande natur än ett sådant testamente, varigenom testator direkt bortgivit gården. Det föreslagna stadgandet angående företrädesrätt för den i testamentet nämnde avser uppenbarligen icke det fall, att testator vill låta gården tillfalla som icke efter honom. En utomnågon är legalt arvsberättigad dylik stående person kan tydligen icke betraktas såsom gårdsarvinge i förslagets meäven om han till äventyrs i testamentet blivit nämnd såsom sådan. ning, Uteslutet är visserligen icke, att även en dylik testamentstagare kan komma i åtnjutande av förmåner liknande de föreslagna skiftesprivilegierna, men härvidlag är det icke fråga om tillämpning av arvskiftesreglerna utan om testamentets tolkning och verkställande. Vad angår det fall att gården direkt genom testamente, intager testamentstagaren ställningen av bortgives legatarie och han deltager överhuvud icke i själva arvskiftet, vilket ju förrättas av arvingar och universella testamentstagare. Ett testamente, däri arvlåtaren endast giver uttryck åt sin vilja i fråga om vilken av flera arvsberättigade som skall bliva gårdsarvinge, kommer att framstå såsom en nyhet i rättslivet. Testamente av denna typ tydligen föranleder icke någon särskild verkställighetsåtgär-d vid sidan av arvskiftet och behöver icke innebära någon ändring i den legala arvsförnödvändigt Det torde tvärtom kunna förutses att i många fall testamentstagadelningen. ren skulle hava blivit gårdsarvinge, även om testamentet icke funnits. Detta får under sådana omständigheter endast den betydelsen, att det bidrager till av rättsläget. hinder mot att även ett dylikt förett klarläggande Något ordnande hänföres under testamente torde emellertid icke förebegreppet Ur de synpunkter förslaget företräder vore det önskvärt, om dylika ligga. testamenten bleve vanliga inom bondebefolkningen. Därigenom skulle an-
ledningarna till tvist bliva färre, och det torde för övrigt i regel förhålla sig så, att gårdens ägare är den som bäst kan bedöma, vilken av hans arvingar som är mest skickad att övertaga gården. En dylik utveckling -lärer icke heller vara utesluten, »då de nya reglerna torde föranleda en bonde att i högre grad än vad nu är fallet ägna uppmärksamhet åt frågan, hur med hans kvarlåtenskap och särskilt med själva gården skall förfaras. När gårdsarvinge utses genom testamente, torde deti allmänhet vara fråga om ett av gårdens senaste innehavare upprättat testamente. Emellertid finnes enligt svensk rätt möjlighet att göra ett sådant testamente, enligt vilket två eller flera personer skola efter varandra vara ägare till egendom, som testator efterlämnat. Det är följaktligen tänkbart att en bonde, vilken såsom enskild egendom äger en gård, genom testamente förordnar att gården i dess helhet skall tillfalla hustrun men att efter hennes död en viss namngiven son till makarna skall bliva Ett testamente — som gårdsarvinge. dylikt i ingen mån tillägger sonen äganderätt till gården —— lärer visserligen icke inskränka änkans äganderätt till densamma, men om gården vid hennes alltjämt
död
finnes i boet och skall ingå i arvskifte efter henne, torde testamentet likväl böra gälla och sonen i fråga alltså äga företrädesrätt framför änkans övriga arvingar. I detta sammanhang må beröras det fall, att den genom testamente utsedde gårdsarvingen avlider före testator och därvid efterlämnar barn. Om testator icke i anledning av gårdsarvingens dödsfall formligen återkallat testamentet, uppstår frågan, om företrädesrätten skall anses hava övergått å den utsedde gårdsarvingens barn. Enligt 3 kap. 6 § testamentslagen skola, om testamentstagare dör innan hans rätt inträtt, hans avkomlingar träda i hans ställe, såframt de i fråga om arv efter testator varit berättigade därtill. Då emellertid åt testamente skall givas den tolkning, som må antagas överensstämma med testators vilja, får nämnda bestämmelse endast subsidiär tillämpning; den skall jämlikt l § samma kap. lända till efterrättelse allenast, såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet. Då det icke torde kunna komma i fråga att vidtaga ändringar i vad sålunda gäller, bör det följaktligen för varje särskilt fall bliva en tolkningsfråga, om företrädesrätten skall anses hava övergått å den utsedde gårdsarvingens avkomlingar eller icke. Uppenbart är emellertid, att det med hänsyn till förordnandets syfte i regel får anses följa av förordnandet, att avliden testamentstagares avkomlingar icke skola inträda i den avlidnes företrädesrätt. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida vid utseende av gårdsarvinge hänsyn borde tagas till sådana arvlåtarens viljeyttringar, vilka icke nedlagts i testamentets form men äro på annat sätt bevisliga, exempelvis muntliga yttranden till en eller flera personer angående vilken av arvingarna, som är bäst skickad att övertaga gården. Skäl kunna givetvis anföras för att man borde taga hänsyn till varje bevislig viljeyttring av arvlåtaren. Emellertid skulle en sådan regel som den sist antydda lätt kunna framkalla tvistigheter mellan arvingarna. Därtill kommer, att då man i allmänhet inom successions-
rätten icke beaktar andra viljeyttringar av en person med avseende å hans kvarlåtenskap än dem, som tagit sig uttryck i testamente, det synes följdriktigt att ej heller i förevarande fall tillägga formlösa uttalanden någon rättsverkan. Det har dock icke synts erforderligt att genom någon speciell bevisregel söka förebygga, att i uppkommen rättegång utredning förebringas om vad arvlåtaren må hava ansett beträffande valet av gårdsarvinge. Att arvlåtarens uttalanden kunna hava ett visst bevisvärde för avgörandet av frågan, vem som är den lämpligaste bland arvingarna, torde nämligen icke kunna förnekas. När varken överenskommelse kunnat träffas eller testamente föreligger, skall enligt förslaget den arvinge äga företräde, som har större lott i boet än de andra. Denna regel torde kunna motiveras ur skilda dels synpunkter: står nämnde arvinge för en naturlig uppfattning närmast till att övertaga gården och dels torde han merendels även vara den, som har de bästa ekonomiska möjligheterna att utlösa övriga delägare. Genom regeln ernås i jämväl många fall att avlägsnare skyldemän få vika för de närmare, främst barnen, en ordning mot vilken intet lärer vara att invända. Barnen gå sålunda före ett avlidet barns avkomlingar, då dessas lotter mindre ju bliva än de lotter, som falla barnen till del. För att ytterligare trygga sagda ordningsföljd stadgas i förslaget, att där lotterna äro lika, arvinge inärmare led äger företräde. Efterlämnar exempelvis en avliden son endast en avkomling, vilken alltså ensam tager sin faders lott, gå likväl arvlåtarens barn före barnbarnet, och detta ehuru barnbarnets lott är lika stor som barnens lotter. Regeln om den större lottens företräde avses icke blott till gälla förmån för den, som enligt den arvsrättens legala regler äger större lott i boet, utan även till förmån för arvinge, som testamente har enligt större lott än de andra. Om arvlåtaren exempelvis har barn och han fyra genom testamente tillagt ett barn en tiondel av boets behållning att utgå utöver barnets arvslott, äger barnet i fråga företrädesrätt att bliva Hans gårdsarvinge. sammanlagda andel i boet, d. v. s. summan av hans arvsoch testamentslott, är nämligen större än den lott, som tillkommer ett vart av de andra barnen. De nu berörda reglerna lösa emellertid för de flesta fall icke, vad som i praktiken är viktigast, nämligen frågan vilket barn som bör äga företrädesrätt att bliva Barnen
gårdsarvinge. hava, frånsett de fall där testamente till
förmån för något av dem förefinnes, lika lott och äro i lika led, varför andra grunder för deras åtskiljande erfordras. Då av förut angivna skäl barnens ålder eller kön icke synts böra till för
läggas grund företrädesordningen dem
emellan, torde annan utväg knappast stå till buds än att låta lämpligheten för den väntande uppgiften avgöra, vem som skall få övertaga gården. I förslaget har sålunda företrädesrätt tillagts den, som genom sin utbildning eller eljest kan anses särskilt lämplig att övertaga eller gården som längst tagit del i dess skötsel. Denna regel torde, när såsom arvingar finnas flera barn, regelmässigt medföra, att det barn får som
företrädesrätt, av föräldrarna närmast
avsetts att bliva deras efterträdare å gården. Ty ofta torde under barnens uppväxttid deras olika anlag och intressen så framträda, att det för för-
äldrarna står tämligen klart, vem gården bör tillfalla. Och vid sådant förhållande är det endast naturligt, om just denne arvinge antingen erhållit särskild utbildning för sin blivande verksamhet eller åtminstone blivit i särskild grad anlitad såsom biträde vid gårdens skötsel. Olika omständigheter torde sålunda i allmänhet utpeka någon av arvingarna såsom den, vilken- bör vara närmast till att övertaga gården. Med förslagets syften överensstämmer, att i fråga om gift kvinnlig arvinge hänsyn tages även till mannens utbildning och hans lämplighet såsom jordbrukare. En gift dotter, vars man är känd som en god och driftig jordbrukare, kan sålunda under omständigheter tänkas erhålla företräde framför en son, även om dottern måhända icke ägnat sig mycket åt jordbruk. Vad särskilt angår den föreslagna bestämmelsen om företrädesrätt för den arvinge, som längst tagit del i gårdens skötsel, är det visserligen antagligt, att denna regel ofta kommer att verka till förmån för de äldre barnen. Har en son under exempelvis ett tiotal år deltagit i gårdens skötsel, medan en annan ännu vid faderns död är minderårig, lärer resultatet vanligen bliva att gården tillfaller den äldre sonen. Härvidlag må dock framhållas, att enligt förslaget avseende i första hand skall fästas vid frågan vem som är lämpligast att övertaga gården. Den i förslaget medgivna rätten för en av arvingarna att övertaga gården odelad under åtnjutande av vissa förmåner har icke kunna besynts göras roende därav, att arvingen själv ägnar sig åt jordens brukande. Ifrågavarande skiftesregler bliva sålunda att tillämpa även i sådana fall, där det med visshet kan förutses, att gårdsarvingen kommer att utarrendera gården eller driva jordbruket med hjälp av förvaltare. Då huvudsyftet med förslaget är att motverka tendensen till överskuldsättning, lärer det i och för sig vara följdriktigt och tillbörligt, att reglerna erhålla en dylik vidsträckt tillämplighet. Och att härvidlag göra undantag för sådana icke alltför vanliga fall,
där en gård övertages av någon, som icke kan räknas till den jordbruksid-
kande befolkningen, synes möta tekniska svårigheter, med vilkas lösning i .en eller annan form icke mycket skulle vara vunnet. Tydligt är emellertid, att en arvinges egenskap av verklig jordbrukare bör spela en viktig roll, när det gäller att bestämma turordningen mellan flera om gårdsarvingerätten konkurrerande arvingar. Liksom det ur allmän synpunkt måste anses önskvärt, att det självägda jordbruket vinner ökad utbredning, är det i förevarande sammanhang befogat, om de särskilda skiftesreglerna utformas med särskild tanke på den, som vill övertaga fädernegården i avsikt att själv idka jordbruk. De i det föregående berörda reglerna om företräde för den lämpligaste eller, i andra hand, för den som längst tagit del i gårdens skötsel, äro uppenbarligen ägnade att i de flesta i -praktiken förekommande fall medgiva vederbörligt beaktande av ifrågavarande önskemål. Emellertid skulle de i förslaget upptagna bestämmelserna om företräde för arvinge med större lott i boet eller för arvinge i närmare led kunna tänkas understundom giva upphov till en situation, i vilken en 8-377445.
arvinge, som själv skulle kunna driva jordbruket, finge stå tillbaka för en annan arvinge, som måhända saknade förutsättningar härför. För att undvika dylika, mot förslagets andemening stridande resultat har i par-agrafens andra stycke intagits en bestämmelse, enligt vilken företrädesrätt ej skall tillkomma arvinge, som på grund av hög ålder, sjuklighet eller annan omständighet finnes ej vara skickad att idka jordbruk. Åt denna regel torde emellertid få givas en tämligen restriktiv tolkning. Med bestämmelsen avses icke att från företrädesrätt utesluta sådan arvinge, som visserligen icke för närvarande är i stånd att sköta jordbruket men som kan antagas i en framtid bliva i tillfälle därtill. Sålunda får exempelvis minderårighet icke åberopas som grund för att utesluta en arvinge från företrädesrätt. Ej heller torde den omständigheten, att den ifrågakomna arvingen under sin föregående levnad icke ägnat sig åt jordbruk utan exempelvis åt kontorsarbete eller studier, böra i och för sig verka diskvalificerande i den betydelse varom nu talas. Annorlunda synes emellertid resultatet böra bliva, om nyssnämnde arvinge kommit till sådan ålder, att ombytet av levnadsbana skulle te sig mindre naturligt. I paragrafen har slutligen upptagits en särskild bestämmelse därom, att . företrädesrätt icke heller skall tillkomma den, som förut är ägare till gård, varav han har sin bärgning, eller som av annat yrke än jordbruk har en varaktig och efter sina förhållanden skälig utkomst. Syftet är sålunda, att av flera i övrigt likaberättigade arvingar de böra utmönstras, som icke behöva gården för sin utkomst. Det torde böra särskilt framhållas, att med den avfattning förslaget erhållit en arvinge icke är från företrädesrätten utestängd, därför att han brukar en arrendegård, och detta icke ens om han därav har en efter sina förhållanden mycket god utkomst.
12 §.
un_«u4mmn.4m|
För det fall att arvlåtaren ägde två eller flera jordbruksegendomar, vilka brukas var för sig såsom självständiga gårdar, skall enligt förslaget samme arvinge icke hava företrädesrätt till båda gårdarna. I stället innebär förslaget att de arvingar, som enligt företrädesordningen .intaga de främsta platserna, skola äga övertaga var sin av gårdarna och därvid njuta gårdsarvinges privilegier envar med avseende å den honom tillfallna gården. Den till gårdsarvinge i första rummet berättigade äger först utvälja den gård han vill erhålla, medan den i andra rummet kommande arvingen får nöja sig med den gård som blir över. Tänkbart är, att sedan den ena gården utvalts av den i första hand berättigade arvingen, ingen av de övriga arvingarna gör anspråk på den andra går-
den, medan den förstnämnde däremot förklarar sig villig att övertaga jämväl
denna gård. Att i ett sådant läge tillåta de övriga arvingarna att sälja gården, skulle icke överensstämma med önskemålet att jorden såvitt möjligt bör stanna inom familjen. Däremot kan det ifrågasättas, om gårdsarvingen, som alltså i nämnda fall bör få övertaga båda gårdarna, därvid bör äga njuta de för gårdsarvinge stadgade förmånerna jämväl med avseende å den andra
gården. Mot en dylik regel skulle måhända kunna invändas att, då förmånerna åt gårdsarvingen ofrånkomligen innebära en motsvarande minskning av de övriga arvingarnas lotter, förmånerna icke borde utgå, annat än när så vore oundgängligen erforderligt med hänsyn till de allmänna intressen den tilltänkta lagstiftningen vill främja. Och ur allmän synpunkt lärer det icke vara särskilt eftersträvansvärt, att en och samme person förvärvar äganderätt till skilda brukningsdelar. Även om dylika betänkligheter icke sakna allt fog, torde dock övervägande skäl tala för en lösning av frågan i enlighet med det andra alternativet eller att för de fall, där en och samme arvinge övertager mer än en gård, tillerkänna honom de i förslaget angivna förmånerna jämväl med avseende å de övriga gårdarna. Då en och samme arvinge äger, att såsom gårdsarvinge övertaga hela arvlåtarens gård, oavsett att denna kan uppdelas i flera särskilda gårdar, vilka var för sig lämpa sig för jordbruk, skulle det förefalla oegentligt att vägra honom motsvarande rätt, då arvlåtarens jordinnehav redan på förhand är uppdelat på flera gårdar. Av vikt är emellertid framför allt den synpunkten, att de gårdsarvingen tillerkända förmånerna äro förestavade av syften, som gå vida längre än en vanlig avvägning mellan privata rättsägares intressen. Förslaget vill till förmån för jordbruksnäringen och hela samhällsekonomien motverka tendensen till överdriven skuldsättning och söker fullfölja detta syfte genom en allmän nedskrivning av de fastighetsvärden, som komma i betraktande vid arvsuppgörelserna. Ur denna synvinkel torde det förefalla naturligt och följdriktigt att låta skiftesprivilegierna få avseende å all jord, som övertages i samband med arvskifte. Slutligen må framhållas, att om man är av den uppfattningen, att det skulle innebära en utveckling i gynnsam riktning, om de i 13 § av förslaget angivna värderingsgrunderna så småningom bleve normgivande även vid andra fång än arv, det icke är lämpligt att för nu ifrågavarande fall göra avsteg från nämnda värderingsgrunder.
13 §. I gällande lag om boutredning och arvskifte finnes icke, lika litet som i motsvarande avdelning -i äldre ärvdabalken, någon bestämmelse om det värde, efter vilket egendomen vuid skiftet skall beräknas. I denna fråga anförde lagberedningen* följande: Tydligt vore, att de i bouppteckningen angivna värdena ej utan vidare kunde läggas till grund. En ej oväsentlig förändring i dessa värden, särskilt beträffande aktier, kunde hava ägt rum mellan bouppteckningen och skiftet. Bohag och husgeråd vore vidare enligt gängse praxis i bouppteckningen till värden än de upptagna lägre verkliga. Då fast egendom skulle i bouppteckningen upptagas till taxeringsvärdet, vore också försäljningsvärdet ej sällan ett annat. Enär arvskiftet, såsom Iagberedningen förut framhållit, skedde efter överenskommelse mellan delägarna, vore det naturligt, att denna överenskommelse omfattade också de värden, som skulle läggas till grund för delningen. Vid oenighet mellan delägarna angående värderingen uppstode emellertid svårigheter. Att lösa dessa genom legala värderingsregler torde ej låta sig göra. Sådana regler måste enligt sakens natur, liksom bestämmelserna om bouppteckningsvärdena, bliva mer eller mindre schematiska och därför till ringa 1 Se lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte m. m. sid. 504 o. f.
nytta i det praktiska livet, där en smidig anpassning efter det verkliga marknadsvärdet framstode såsom önskvärd. Däremot kunde de vanskligheter, som föranleddes av delägarnas olika uppfattning om värdet, avhjälpas därigenom, att en ändamålsenlig ordning överhuvud åstadkommes för de fall, när överenskommelse ej kunde vid skiftet, och bestämmelser i detta syfte hade upptagits i 5-9 §§ uppnås av 6 kap. Utredningsmännen kunna naturligen från sina utgångspunkter icke helt ansluta sig till vad lagberedningen sålunda yttrat. Med en lagstiftning av den karaktär som nu avses lärer det bliva ofrånkomligt att i lag angiva, efter vilken grund värdet skall beräknas å jordbruksegendom, som övergår till gårdsarvinge. Dennes rätt att utlösa övriga arvingar ur gården skulle i saknad av en legal värderingsregel lätt nog kunna bliva illusorisk. Vidkommande utformningen av en sådan värderingsregel må till en början erinras därom att — såvitt kunnat konstateras vid den av utredningsmännen anordnade - utgör den vanliga enquêten fastighetens taxeringsvärde grund, efter vilken utlösningspriset bestämmes. Det förekommer emellertid även i stor utsträckning, att man vid utlösningen utgår från fastighetens värde på allmänna fastighetsmarknaden. Vid arvskiftena synes knappast fram- . träda någon motsvarighet till den allmänna tendens att låta förvärvaren övertaga fastigheten till billigt pris, som gör sig märkbar vid försäljningar under livstid från fader till son. Härmed är ej sagt att icke åtskilliga fall
__m4
förekomma, där en av arvingarna tillåtes övertaga fastigheten till pris, som för honom ställer sig gynnsamt. Ur de synpunkter, som förslaget vill tillgodose, skulle det kunna ifrågasättas at_t upptaga en regel därom, att till grund för beräkningen skulle läggas ett avkastningsvärde, d. v. s. det efter en skälig räntefot kapitaliserade värdet av gårdens nettoavkastning vid normal skötsel. En sådan anordning synes dock vara förenad med vissa svårigheter, vilka icke böra underskat-
tas. Avkastningsvärdet torde nämligen vara ett för vår nuvarande rätts- aa.4;ana..--an
ordning skäligen främmande begrepp, och mycket olika uppfattningar skulle troligen i den praktiska tillämpningen göra sig gällande angående vad som i det särskilda fallet skulle anses utgöra avkastningsvärdet, meningsskiljaktigheter, som förmodligen skulle bidraga till ökning av antalet processer. Tanken att införa avkastningsvärdet som grund för medarvingarnas utlösning synes icke lämpligen kunna realiseras, om icke ett dylikt värde även lägges till grund för fastighetsbeskattningen m. m.; avkastningsvärdena skulle med andra ord avlösa de nuvarande taxeringsvärdena, så att man vid arvskiftet endast hade att i vederbörlig taxeringslängd inhämta upplysning om till vilket belopp avkastningsvärdet uppginge. En dylik reform synes emellertid svårligen kunna genomföras i detta sammanhang.
Emellertid ledes man under dessa omständigheter till den tanken, om icke
- med
taxeringsvärdena, sådana de nu äro utformade, skulle kunna viss
modifikation — till för läggas grund medarvingarnas utlösning. Enligt gällande kommunalskattelag skall en fastighet åsättas taxeringsvärde till det
belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens pris (allmän-
na saluvärdet), och skall därvid för jordbruksfastighet redovisas följande sär-
skilda värden, nämligen dels jordbruksvärde eller fastighetens värde, utom värdet av växande skog, under förutsättning att fastigheten användes för jordbruk med binäringar eller skogsbruk, dels skogsvärde eller värdet av växande skog, dels ock tomt- och industrivärde eller det värde, som fastig- ›x r heten eller del därav äger utöver jordbruksvärdet och skogsvärdet på grund l därav att till fastigheten hörande mark kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk. Med allmänna saluvärdet äter förstås enligt anvisningarna till kommunalskattelagen det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten, om den tänkes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom kan vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fastighetens beskaffenhet lämpligt utnyttjande. Vid angivande av det särskilda jordbruksvärdet har man, fortfarande enligt anvisningarna, att utgå från att fastigheten i fråga användes till jordbruk med binäringar eller skogsbruk; anvisningarna innehålla därutöver åtskilliga detaljföreskrifter angående huru värdet skall beräknas. Det torde kunna ifrågasättas, om icke ett sålunda bestämt taxeringsvärde skulle kunna läggas till grund för utlösningen av medarvingarna; dock torde man därvid icke böra taga hänsyn till det eventuella tomt- och industrivärdet, enär detta ju hänför sig till omständigheter, som äro för jordbruket skäligen ovidkommande. Även mot en sådan anordning torde emellertid vägande invändningar kunna göras. Sålunda må erinras, att taxeringsvärdena enligt sakens natur komma att fixeras efter en viss schablon, en omständighet som gör det mindre tilltalande att i lag påbjuda, att ett sådant värde skall läggas till grund för den ekonomiska uppgörelsen arvingarna emellan, Därtill kommer, att taxeringsvärdena där ej vissa särskilda förhållanden inträffat — regleras endast vart femte år, vilket gör att den allmänna prisnivån vid arvskiftet kan vara en annan än den, som var rådande vid senaste fastighetstaxeringen. Och uppenbarligen vore det mot reformens allmänna syften i hög grad stridande, om en gårdsarvinge skulle nödgas utlösa medarvingarna efter ett pris, som är högre än som motsvarar de reella förhållandena vid tiden för arvskiftet. Det har synts utredningsmännen erforderligt, att utlösningsvärdet baseras på en vid tiden för arvskiftet företagen prövning. I förslaget har denna tanke, i viss anslutning till gällande föreskrifter angående taxeringsvärdenas åsättande, utformats så, att värdet skall bestämmas till det pris, som motsvarar vad en försiktig köpare kan antagas vilja betala för gården under förutsättning att den alltjämt skall användas för jordbruk och vad därmed har sammanhang. Det ankommer i första hand på skiftesdelägarna att avgöra,lvad som enligt nämnda-grunder skall anses motsvara gårdens värde vid tiden för arvskiftet. Då regeln icke är av tvingande natur, kunna självfallet delägarna, där de alla äro ense, fastställa ett lägre eller ett högre värde än det, som med tillämpning av nyssnämnda regel borde åsättas. Kunna delägarna icke enas, ankommer värderingsfrågan liksom övriga skiftesspörsmål på vederbörande skiftesman, därvid möjlighet föreligger för missnöjd delägare att genom klandertalan draga frågan under domstols prövning.
..G:I:..m7s-r'.oa.; 118
Med den föreslagna legala värderingsregeln är icke avsett, att värdesättningen skall ske med utgångspunkt från att jordbruksdriften kommer att lämnas oförändrad. Har den föregående ägaren -—— av oförstånd eller annan orsak —— skött jordbruket på ett sätt, som icke svarar mot tidens krav, lärer detta sålunda icke få medföra, att priset sättes lägre än vad eljest skulle varit fallet. Tydligt är vidare, att där förhållandena medgiva nyodlingar eller förbättringar av sådan omfattning och beskaffenhet, att även en försiktig köpare normalt måste räkna därmed, detta bör lända till en ökning av gårdens uppskattningsvärde. Även andra faktorer än den rena avkastningsförmågan torde emellertid böra beaktas. Det torde sålunda vara ofrånkomligt, att man tager hänsyn såväl till gårdens belägenhet med därav följande mer eller mindre goda avsättningsförhållanden som till andra likartade faktorer. Vidare må nämnas, att där det med hänsyn till gårdens läge och förhållandena i övrigt måste te sig naturligt att omlägga driften från spannmålsproduktion till animalisk produktion eller vice versa ooh denna omläggning kommer att medföra en ökning av gårdens nettoavkastning, även en sådan omständighet torde
uamw¢)mN“aw.=»
böra beaktas vid prissättningen. Har gården redan förut i viss utsträckning nyttjats för annat ändamål än jordbruk, exempelvis för drivande av kvarnrörelse eller annan dylik verksamhet, torde även detta förhållande böra beaktas. De i förslaget använda ordalagen torde härvidlag medgiva, att hänsyn tages till varje sådan i sammanhang med jordbruket bedriven verksamhet, som avser att med utnyttjande av gårdens alster eller naturtillgångar utvinna en biförtjänst. Vid värderingen lärer man däremot böra bortse från alla faktorer av mera art. Man torde t. ex. icke böra —‘-— spekulativ taga hänsyn till att gården till följd ett i tillväxt varande samhälle — måhända framdeles kan utav sitt läge intill nyttjas till tomtförsäljningar och dylikt. Gårdens eventuella tomt- och indu- .,_ strivärde torde man sålunda regelmässigt böra bortse från. Det må i anslut- .,,.,, ning härtill nämnas att, om gårdsarvingen i en framtid skulle utnyttja gården
sin., för antytt ändamål, medarvingarnas intressen likväl äro skyddade genom den
i 16 § upptagna bestämmelsen om rätt för medarvingarna till andel i den vid
v3,(‘_,_W,__‘_”_,_,_
överlåtelsen uppkomna vinsten. En värdering av gården efter ovan angivna grunder synes icke behöva erbjuda alltför stora praktiska svårigheter och torde ej heller vara särskilt ägnad att framkalla slitningar mellan bodelägarna. Det kan antagas, att i praktiken värderingen mestadels kommer att utföras så, att man utgår från gårdens taxerade jordbruks- och skogsvärden och därefter vidtager de justeringar uppåt eller nedåt —— som med hänsyn till omständigheterna kunna anses påkallade. Till grund för beräkningen torde få läggas vissa genomsnittliga priser å förnödenheter och produkter; en rent tillfällig prisstegring å jordbruksalster bör nämligen icke få medföra en förhöjning av utlösningssumman. Med förslaget avses icke, att utlösningsvärdet skall bliva normerande i andra avseenden än just i fråga om tillgångarnas fördelning mellan delägarna.
Vidden beräkning av boets behållning, som skall ligga till grund för arvsskat-
ten, skall sålunda gården alltjämt värderas efter nu gällande principer; det har icke synts påkallat att i förevarande sammanhang föreslå några ändringar i skattelagstiftningen. Den inkongruens, som kan sägas uppstå därigenom, att gården i arvsskattehänseende värderas till ett belopp men vid arvskiftet till ett annat, är för övrigt icke av annan natur än den som redan enligt gällande lag kan bestå; intet hindrar nämligen att arvingarna överenskomma att, ehuru gården vid arvsskattens beräknande upptagits till taxeringsvärdet, den vid arvskiftet skall gå i avräkning dem emellan efter ett lägre, av dem såsom riktigare ansett värde.
14 §. I förevarande paragraf upptages en av förslagets huvudpunkter, nämligen stadgandet om gårdsarvinges rätt till skiftesfördel. vara att — av över- Det torde påtagligt, förslagets syftemål förebyggandet driven skuldsättning isamband med jordbruksfastigheters övergång å ny generation -- icke kan anses enbart genom den förut avhandlade förverkligat värderingsregeln. Ett ytterligare ingrepp måste anses erforderligt, därest icke lagstiftningen skall komma att sakna nödig effektivitet. Enligt förslaget berättigas nu gårdsarvingen att, innan arvslotterna beräknas, bliva tillgodoförd en tiondel av gårdens värde såsom skiftesfördel. Såsom redan i den allmänna motiveringen antytts, konstrueras denna fördel rättstekniskt sett icke såsom en utökning av gårdsarvingens arvslott utan såsom något från lottläggningen fristående. Den lika arvsrätten, sådan denna utformats i arvslagen, lämnas orubbad, och ifrågavarande förmån erhåller karaktären av en fördel av bo oskifto, reglerad av bestämmelser i arvskifteslagen. Väl låter det sig icke förneka, att stadgandet om skiftesfördel i realiteten utgör ett avsteg från den lika arvsrätten. Att denna omständighet skulle innebära något hinder mot att den nya anordningen genomföres medelst ändringar huvudsakligen i arvskiftesreglerna, hava emellertid utredningsmännen icke kunnat finna. Skiftesfördelen skall alltså enligt förslaget tilläggas gårdsarvingen före den egentliga arvsfördelningen. Den skall utgå som en kvotdel av gårdens värde, varmed menas dess enligt bestämmelserna i 13 § fastställda utlösningsvärde. Fördelen skall utgå å gårdens bruttovärde, alltså utan hänsyn till den gäld, av vilken gården må vara graverad. Ett exempel må ytterligare förtydliga detta. Är gårdens uppskattningsvärde fastställt till 50 000 kronor men graveras gården av inteckningar till ett belopp av 30 000 kronor, skall fördelen likväl beräknas till en tiondel av 50 000 kronor, d. v. s. till 5 000 kronor. Detta belopp skall tillgodoföras gårdsarvingen, varefter den återstående behållningen 15-000 i boet —— i det valda exemplet kronor, om ej andra tillgångar finnas i vanlig ordning skall fördelas mellan bodelägarna. Beträffande regeln, att fördelen skall tillgodoföras gårdsarvingen, innan arvslotterna beräknas, torde innebörden därav böra något utförligare belysas. Antages att i det ovannämnda exemplet arvingarna utgöras av gårdsarvingen och ytterligare två barn, blir vartdera barnets arvslott 5 000 kronor. Gårdsarvingen gottskrives sålunda sammanlagt 10 000 kronor, och vartdera av de
andra barnen 5.000 kronor. Gården skall nu utläggas å gårdsarvingens lott, därvid han påföres dess värde 50 .000 kronor men samtidigt gottskrives för Övertagande av betalningsansvaret för inteckningarna 30 000 kronor; resultatet härav blir att han påföres netto 20000 kronor. Då han såsom fördel och arvslott icke gottskrivits mer än tillhopa 10 000 kronor, blir följden den, att han för det honom därutöver påförda beloppet kommer att häfta i skuld till boet. Detta innebär med andra 0rd att till motsvarande belopp en brist har uppstått i de båda övriga arvingarnas lotter. Denna brist är gårdsarvingen enligt bestämmelserna i 10 § skyldig att fylla. Slutresultatet blir sålunda, att gårdsarvingen bekommer gården med dess nettovärde av 20 000 kronor, mot det att han betalar sina båda medarvingar tillhopa 10 000 kronor. Skulle gårdsarvingen icke kunna prestera den likvid, som erfordras för medarvingarnas utlösning, förfaller hans rätt. I 10 § stadgas nämligen uttryckligen, att gårdsarvingen äger företrädesrätt till gården endast mot skyldighet att gottgöra övriga delägare för det, som i följd därav kan brista i vad de vid skiftet skola erhålla. Skulle det vid skiftet visa sig att denna förutsättning brister, får boet följaktligen, där icke en annan arvinge anmäler sig som gårdsarvinge, skiftas enligt de allmänna skiftesreglerna. I detta sammanhang må beröras frågan, om icke den föreslagna anordningen bör kompletteras med föreskrifter om statlig låneverksamhet, syftande till att bereda fördelaktiga lån åt gårdsarvingar i och för utlösning av deras medarvingar. Helt visst skulle organiserandet av en dylik låneverksamhet innebära ett mycket starkt stöd åt gårdsarvinge-institutionen, och önskvärt vore förty att tanken kunde realiseras. Emellertid är det å andra sidan obestridligt, att en dylik låneverksamhet, om den såsom troligt är skulle tagas i anspråk i större utsträckning, komme att ställa ganska betydande ekonomiska krav på det allmänna. Med hänsyn härtill och med tanke på den omfattning, i vilken staten redan är engagerad för låne- och hjälpverksamhet åt jordbruket och dess utövare, hava utredningsmännen avstått från att framlägga förslag till dylik hjälpverksamhet till förmån för gårdsarvingarna. Utredningsmännen hava härvid även beaktat att, därest den i annat sammanhang ifrågasatta lagstiftningen om skuldreglering för jordbrukare skulle genomföras, statsverket såsom följd därav skulle få vidkännas mycket -betydande ekonomiska uppoffringar. Även om anskaffandet av de för medarvingarnas utlösning erforderliga medlen sålunda må vara gårdsarvingens ensak, kan det emellertid ifrågasät- - till beredande av vissa lättnader tas, om icke betalningsordningen åt gårds- — borde arvingen i lag regleras. Härvid må erinras om den i 1926 års åborättslag stadgade rätten för bodelägare, som övertager åborätt, att gälda den övriga delägare tillkommande lösesumman genom att årligen erlägga en åttondel därav jämte ränta. Härvid är dock att märka, att särskilda förmåneri övrigt icke äro förknippade med övertagandet av åborätten. Med avseende å gårdsarvingens ställning föreligga däremot vissa olikheter. Gårdsarvingen åtnjuter nämligen enligt förslaget vissa fördelar, vilka med nödvändighet leda till motsvarande minskning av medarvingarnas lotter. Och att därutöver stad-
i
i
ga laglig skyldighet för medarvingarna att åtnöjas med successiva avbetalningar, skulle tvivelsutan kunna betraktas som ett över hövan starkt missgynnande av dessa rättsägare. Få dessa icke ut mer än en reducerad andel i boet, synes denna andel rimligen böra utbetalas i ett sammanhang och icke genom ett antal avbetalningar, utdragna över en längre tidsperiod. Förslaget innehåller därför icke några bestämmelser angående den ordning, i vilken utlösningssumman skall betalas. Bodelägarna hava att därom träffa överenskommelse; där meddelägarna icke godtaga en betalning i olika poster, lärer gårdsarvingen bliva nödsakad att omedelbart prestera de för utlösningen erforderliga medlen.
Uppenbart är, att den i förslaget upptagna regeln, att skiftesfördelen skall
innan arvslotterna kan leda till — icke tillgodoföras gårdsarvingen beräknas, blott att de övriga arvingarnas arvslotter minskas, vilket ju ligger i sakens natur -- utan även att medarvingarna helt eller delvis gå miste om sina laglotter. Det må här förutskickas, att förslaget, såsom i annat sammanhang närmare skall utvecklas, är så konstruerat, att laglottsbegreppet icke i och för sig skall undergå någon förändring: arvingens laglott skall sålunda utgöra hälften av den arvslott, som skulle hava tillkommit honom, om skiftesfördel icke förekommit. I det förut andragna exemplet, där fastighetens lzärde uppgick till 50 000 kronor, den intecknade gälden till 30000 kronor och arvingarna utgjordes av gårdsarvingen jämte ytterligare två barn,
blir alltså varje barns laglott hälften av 20 000/3, d. v. s. 3333 kronor 33
öre. Då enligt de föreslagna skiftesreglerna gårdsarvingens sammanlagda andel utgör 10 000 kronor och arvslotten för vartdera av de båda andra barnen 5 000 kronor, hava dessa sistnämnda sålunda till fullo utfått sina laglotter. Antages däremot i stället, att gården var intecknad till 41 000 kronor och att nettobehållningen i boet alltså utgjorde endast 9000 kronor, blir
vartdera barnets laglott hälften av 9 000/3 eller 1 500 kronor. Vid arvskiftet
skall fördel först utgå med 5 000 kronor, varefter återstående 4 000 kronor skola fördelas såsom barnens arvslotter; då varje barn därvid får endast 1 333 kronor 33 öre, länder gårdsarvingens skiftesfördel alltså till inskränkning i de övriga barnens laglotter. Om gården åter hade varit intecknad till 45000 kronor, hade hela nettobehållningen tagits i anspråk av skiftesfördelen och av laglotterna hade intet utgått. Ett exempel sådant som det sist anförda väcker måhända den tanken, om icke skiftesfördelen, för undvikande av sådana resultat, borde beräknas efter gårdens nettovärde eller sålunda värdet med avdrag av gården belastande gäld. En dylik beräkningsmetod skulle ju förhindra att hela behållningen konsumerades av skiftesfördelen. Emellertid resa sig tungt vägande invändningar mot en sådan metod. Om fördelen skulle utgå efter nettovärdet, skulle just i de fall, då behållna värdet vore ringa och gårdsarvingen alltså mest vore i behov av hjälp, fördelen bliva som lägst. Vidare skulle fördelens storlek bliva beroende av den tillfälliga omständigheten, huruvida viss gäld vore intecknad i fastigheten eller åvilade den förutvarande ägaren personligen. Det är sålunda tvivelsutan riktigare att låta skiftesfördelen utgå som en kvotdel
av gårdens bruttovärde. Att fördelen därvid stundom kan inkräkta på annan arvinges laglott är en konsekvens som torde få tagas. I detta sammanhang torde få erinras om att laglotten redan enligt gällande rätt kan få vika för annan arvinges anspråk. Sålunda äger enligt 8 kap. 1 § arvslagen ett arvlåtarens barn, vars uppfostran ej är avslutad, att innan arv eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen hekomma bidrag till sitt underhåll, om det ej av sitt arv eller annorledes kan njuta uppehälle och utbildning. Annan arvinges laglott är sålunda till ingen del skyddad mot ett dylikt legalt underhållskrav. Vidare må erinras om att enligt 1 kap. 5 § boutredningslagen efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn städse äga njuta nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet; även denna bestämmelse kan medföra att en arvinges laglottsanspråk får vika för annan arvinges underhållskrav. Den föreslagna anordningen med prioritetsrätt för skiftesfördelen framför laglotten borde sålunda icke uppfattas såsom en nyhet av mera säregen beskaffenhet; innebörden därav är endast att ytterett ——— krav vissa förligare speciellt anspråk nämligen gårdsarvingens på måner vid övertagandet av fädernegården — befunnits vara av den vikt och betydelse att annan arvinges laglottsanspråk bör vika därför. Beträffande det speciella fall, att bland bodelägarna förekommer en universell testamentstagare, lärer fråga kunna uppkomma, huruvida skiftesfördelen skall i lika mån minska samtliga lotter eller om sedan fördelen tillgodoräknats — skall få fullt och fördelen sålungårdsarvingen testamentstagaren da gå ut enbart över arvingarnas lotter. Svaret på denna fråga torde bliva beroende på testamentets innehåll i det särskilda fallet. Har arvlåtaren genom testamentet förordnat, att viss person skall erhålla en fjärdedel av hans kvarlåtenskap, torde anledning icke förefinnas att inskränka testamentstagarens lott allenast på den grund, att en av arvingarna skall tillgodonjuta skiftesfördel. Har testamentet åter den lydelsen, att viss person förklarats skola njuta lika lott i boet som arvlåtarens barn, torde skiftesfördelen böra i lika mån drabba barnens och testamentstagarens lotter. Det blir sålunda en tolkningsfråga från fall till fall att avgöra, vilkendera fördelningsgrunden som får antagas bäst överensstämma med testators vilja. Beträffande frågan om den lämpligaste avpassningen av skiftesfördelens storlek kunna naturligen meningarna vara delade. Enligt förslaget skall skiftesfördelen utgå med en tiondel av gårdens värde. Utredningsmännen hava kommit till den uppfattningen att skiftesfördelen, om den skall få någon nämnvärd betydelse, icke rätt gärna kan bestämmas till en mindre kvotdel än vad sålunda föreslagits. Snarare kunde det ifrågasättas, om icke fördelen borde höjas, exempelvis till en femtedel av gårdens värde. Emellertid har det synts utredningsmännen önskligt, att vid införandet av ifrågavarande nyhet i lagstiftningen iakttages särskild varsamhet, så att icke reglerna leda till resultat, som måhända skulle alltför mycket strida mot hittillsvarande rättsuppfattning. Det torde i detta sammanhang få erinras, att något hinder självfallet ej föreligger för att genom testamente utvidga den lagstadgade skiftesfördelen.
Arvlåtaren har sålunda full frihet att intill gränsen för medarvingarnas laglotter förordna om den skiftesfördel, som han må anse lämplig och erforderlig för att nöjaktigt säkra gårdsarvingens ställning. En särskild fråga är, om skiftesfördel bör tillerkännas gårdsarvingen också i det fall att, sedan skulderna blivit guldna, boets tillgångar utöver gården äro så stora - att gården i dess helhet även utan skiftesfördel kan utläggas å gårdsarvingens arvslott, samtidigt som de övriga delägarna för sina lotter kunna helt förnöjas av annan boets egendom. Att i ett dylikt fall någon svårighet för medarvinga-rnas utlösning ur gården icke föreligger, synes emellertid icke helt undanrycka grunden för den föreslagna regeln om skiftesfördel. Ett konsekvent fasthållande vid nämnda regel torde desto mindre väcka betänkligheter, som i antydda fall någon mera framträdande olikhet i arvsfördelningen ej synes kunna uppkomma. Att regeln om skiftesfördel upptages i obeskuret skick torde jämväl kunna motiveras ur synpunkten av följdriktighet och praktisk förenkling. Där kvarlåtenskapen omfattar flera gårdar, vilka brukas var för sig, äga, såsom redan anförts, de närmast berättigad-e arvingarna såsom gårdsarvingar övertaga var sin gård. Skiftesfördelen skall därvid beräknas för en var av gårdsarvingarna efter värdet å den av honom övertagna gården. Emellertid kan det tänkas, att boets nettobehållning är så ringa, att den icke ens förslår till de olika skiftesfördelarna, långt mindre till övriga arvingars laglotter. l ett dylikt fall lärer fråga kunna uppkomma, om den till gårdsarvinge i första hand berättigade arvingen skall erhålla full skiftesfördel innan de övri-
ga gårdsarvingarna äga njuta del av behållningen eller om en proportionell
nedsättning av de olika skiftesfördelarna bör ske. Då den senare ståndpunkten synts böra förordas, har .i förslaget icke stadgats någon företrädesrätt i nu nämnda hänseende för den gårdsarvinge, som intager första platsen i turordningen. Huru regeln om .skiftesfördel skulle komma att verka på arvsfördelningen i olika fall, belyses närmare i nedan införda tabeller. Den ena tabellen avser det fall, att arvingarna endast äro två, den andra tabellen visar huru under eljest lika förutsättningar fördelningen gestaltar sig, då arvingarnas antal uppgår till fem. Fördelningen har i båda fallen skett med utgångspunkt från att arvingarna äro, frånsett skiftesfördelen, till lika lott i boet.
berättigade Enligt båda tabellerna förutsåttes, att gården är värderad till 10 000 kronor;
fördelen kommer alltså alltid att utgöra 1 000 kronor. Med tabellerna avses särskilt att visa, huru skiftesfördelens relativa betydelse växlar, allt eftersom gårdens gäldbelastning och omfattningen av boets lösa tillgångar variera. Ur tabellerna kan man indirekt sluta sig till storleken av den kontanta utlös-
ningssumma, som gårdsarvingen har att utgiva.‘
Av tabellerna framgår, att relationen mellan gårdsarvingens andel i boet 1 Denna summa bliver lika med skillnaden mellan kolumnerna 7 (resp. 9) och 4; detta givetvis under förutsättning att gårdsarvingen icke övertager även den i kol. 4 avsedda övriga egendomen. Över-tager gârdsarvingen även dylik egendom, växer den kontanta utlösningssumman i motsvarande grad.
l. Kvarlåtenskapens fördelning mellan två arvingar.
Fastighetens Övrig Medarvingens Boets Gårdsarvingens behåll- fördel + arvs-
°g““ft°m5 ne 0- . lott
uppskatta- gäldbelast- netto- mg värde arvslott laglott de värde ning värde kol. 4 kol. 5 kol. 6 kol. 7 kol. 1 kol. 2 kol. 3
10 om 0 10000 5000 15000 1000+ 7 000 7 000 3 750 10 000 5000 5000 5000 10000 1000+ 4 500 4 500 2 500 10 000 8000 2000 5000 7000 1000+ 3 000 3 000 1 750 10 000 0 5000 5000 1000+ 2 000 2 000 1 250 10000 10 000 0 10000 2000 12000 1000+ 5 500 5 500 3 000 10 000 5 000 5000 2000 7000 1000+ 3 000 3 000 1 750 10 000 8 000 2000 2000 4000 1000+ 1 500 1 500 1 000 10 000 0 2000 2000 1000+ 500 500 500 10 000 10 000 0 10 000 0 10 000 1 000 + 4 500 4 500 10000 5000 5000 0 5000 1 000+2000 2000 1 250 10 000 8 000 2 000 0 2 000 1 000 + 500 500 500 10000 0 10000 -2000 8000 1000+3500 3500 2000 10000 5000 5000 -2000 3000 1000+1000 1000 750
II. Kv arlfitenskapens fördelning mellan fem arvlngar.
F a s t i g h e t e n s Annan arvinges
Övrig Boets Gårds_ Summa
egendoms for övriga behåll_
uppskat- . netto- . f ör e + arvs- ax(1v1lngens arvingars
värde mg lott arvslott arvslotter laglott
gâgâ: äâláiâe
kol. 1 kol. 2 kol. 3 kol. 4 kol. 5 kol. 6 kol. 7 kol. 8 kol. 9
| 10 000 | 0 10 000 5 000 15 000 1 000 + 2 800 2 800 1 500 11 200 | |
| 10000 5000 5000 5000 10000 1000+1800 | 1800 1000 7200 | |
| 10000 8000 2000 5000 7000 1000+1200 | 1200 700 4800 | |
| 10 000 10 000 | 0 5 000 5 000 1 000 + 800 800 500 3 200 | |
| 10 000 | 0 10 000 2 000 12 000 1 000 + 2 200 2 200 1 200 8 800 |
10000 5000 5000 2000 7000 1000+1 200 1 200 700 4800 10 000 8 000 2 000 2 000 4 000 1 000 + 600 600 400 2 400 10 000 10 000 0 2 000 2 000 1 000+ 200 200 200 800 10000 0 10000 0 10000 1000+1800 1800 1000 7200 10 000 5 000 5 000 0 5 000 1 00O+ 800 800 500 3 200 10000 8 000 2 000 0 2 000 1 000 + 200 200 200 800 10000 0 10000 --2000 8000 1000+1400 1400 800 5600 10 000 5 000 - 2 000 1 000+ 400 400 300 1 600
och annan arvinges arvslott växlar från fall till fall. Olikheten växer .sålunda med arvingarnas eller, där arvingar i flera led finnas, med arvsgrenarnas antal. Ju flera arvingarna äro, desto större betydelse får skiftesfördelen. Vidare påverkas skniftesfördelen av relationen mellan gården-s uppskattade värde och behållningen i boet. Att skiftesfördelen på angivet sätt kommer att utgå med en från fall till fall växlande andel av boets behållning torde kunna räknas systemet till förtjänst. Gårdsarvingens -skiftesfördel blir, procentuellt sett, störst just i de fall, där hjälpbehovet är störst, ett förhållande som står i god överensstämmelse med reformens huvudsyfte. Gårdsarvingens anspråk på skiftesfördel kan under omständigheter kollidera med annan arvinges anspråk på underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen. Enligt 8 kap. 1 § lagen om arv äger nämligen barn till arvlåtaren, där barnets uppfostran icke är avslutad och barnet icke av sitt arv eller annorledes kan njuta uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, ur kvarlåtenskapen, innan arv eller testamente må tagas, bekomma bidrag till underhållet med ett belopp en gång för alla, dock ej för tiden efter det barnet fyllt tjuguett år. Motsvarande rätt tillkommer enligt 8 kap. 9 § arvslagen sådant arvlåtarens barn utom äktenskapet, som har arvsrätt efter honom, ävensom arvlåtarens adoptivbarn. Vidare skall, enligt 11 §i lagen den 14 juni 1917 om barn
utom
äktenskap, när fadern dör och barnet icke har arvsrätt efter honom, det belopp som erfordras till fullgörande för framtiden av hans underhållsskyldig- _het utgå av behållningen i boet före arvs- och testamentslotter; dock att barnet icke därigenom må erhålla större del av behållningen än det skulle hava bekommit om det varit av äktenskaplig börd. Framhållas må emellertid, a.tt de kollisionsfall, varom nu är fråga, icke torde hava nämnvärd praktisk betydelse. I de fall, där spörsmålet kan tänkas uppkomma, d. v. s. när behållningen i boet är så ringa, att icke ens de privilegierade anspråken kunna torde merendels - med till boets utgå jämte varandra, nämligen just hänsyn — av arvingarna vilja inträda som gårdsarvinge. svaga ställning ingen
Om frågan någon gång skulle uppkomma, lärer emellertid skiftesförde-
len få vika för sådant underhållsbidrag, varom ovan sägs. Tvivelsutan skulle det framstå såsom mot billigheten str-idande, om gårdsarvingen ägde skiftesfördel, oaktat den återstående kvarlåt-enskapen icke försloge till taga bestrddande av kostnaderna för uppfostran av arvlåtarens minderåriga barn. Visserligen är gårdsarvingens hjälpbehov i och för sig lika stort som eljest, men denna hjälp bör icke vinnas på bekostnad av den uppfostran och utbildning av de yngre syskonen, vartill arvlåtarens tillgångar skull-e hava i första hand om arvlåtaren varit i livet. - Emellertid har d.et icke använts, synts utredningsmännen erforderligt att i lagtexten ántaga en särskild bestämmelse .för nu avsedda fall. Den underhållsberättigades ställning torde framgå av 8 kap. 1 § arvslagen. Det s-kulle -i detta sammanhang kunna ifrågasättas, huruvida icke för* de fall, då underhållsbidrag utgår till ba-rn vars uppfostran icke är avslutad.
någon bestämmelse borde meddelas i syfte att jämnare fördela den belastning, som underhållsrätten medför för gårdsarvingen och de övriga arvingarna. Därest ingen särskild bestämmelse härutinnan träffas, kommer underhållsbidraget att procentuellt hårdare träffa medarvingarnas lotter, vilket kunde synas orättvist, icke minst i betraktande därav att arvlåtaren, därest han levat, skulle hava försörjt den minderårige genom sina inkomster från jordbruket och det vid sådant förhållande närmast synes ankomma på gårdsarvingen att draga försorg om den minderårige. För att ytterligare klarlägga innebörden av det sagda må följande exempel andragas. j Behållningen i boet antages uppgå till 35 000 kronor, därav en fastighet värderad till 50 000 kronor och intecknad för 25 000 kronor. Arvingarna äro sex barn, därav ett är gårdusarvinge. Skriftesfördel skall utgå med 5 000 kronor. Gårdsarvingen erhåller, om underhållsbidrag icke skall utgå, tillhopa 10 000 kronor och de andra fem arvingama 5 000 kronor var. Antager man däremot, att en av medarvingarna är minderånig och behöver ett så stort un-
derhållsbidrag att detta tillsammans med hans arvslott uppgår till 15 000 kro-
nor, kommer fördelningen att verkställas på följande .sätt. Det minderåriga barnet erhåller underhållsbidrag å 12 000 kronor och arvslott å 3 000 kronor
(tillhopa 15 000 kronor), gårdsarvingen erhåller skiftesfördel å 5 000 kronor och arvslott å 3 000 kronor (tillhopa 8 000 kronor) samt de fyra återstående barnen en arvslott å 3 000 kronor var (tillhopa 12 000 kronor).
Vid en granskning av det anförda exemplet befinnes att den minskning, som de olika arvingarnas andelar fått vidkännas till följd av underhållsbidraget, utgör för gårdsarvingen en minskning från 10 000 till 8 000 kronor .samt för en var av de övriga arvingarna från 5 000 till 3 000 kronor. Därest denna minskning angives procentuellt, erhåller man för gårdsarvingens vidkommande en minskning av allenast 20 procent, men för de övriga arvingarna en minskning av icke mindre än 40 procent. Gårdsarvingens lott har således belastats endast hälften så hårt som medarvingarnas. Huruvida ett .sådant resultat är tillfredsställande torde kunna vara föremål för delade meningar. Emellertid synes det obestridligt, att just den omständigheten att underhållsbidrag skall. utgå gör gårdsarvingens behov av hjälp så mycket större, enär ju underhållsbidraget även minskar arvslotten för gårdsarvingen. Ur de synpunkter, som förslaget företräder, lärer det därför knappast vara befogat att göra någon åtskillnad mellan en belastning, som utgöres av underhållsskyldighet av berörda slag, och en belastning av gäld i vanl-ig mening. I ena som andra fallet lärer den konsekvensen få tagas, att en ökad belastning betyder en ökad disproportion mellan gårdsarvingens och övriga delägares arvsanspråk. Under utredningen har övervägts, i vad mån gårdsarvinge bör få tillgodoräkna sig skiftesfördel i sådant fall, då någon medarvinge, utan att vara minderårig, dock är ur stånd att själv försörja sig. En bröstarvinge, som i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig och behöver arvet till skäligt underhåll eller till
fullgörande av underhållsplikt, åtnjuter gällande lag viss företrädes-
enligt
rätt framför övriga arvingar. Enligt 8 kap. 1 § lagen om arv gäller nämligen, att underhållsbidrag till barn, vars uppfostran icke är avslutad, icke får lända till minskning av den arvslott, som tillkommer sådan arvinge som nu nämnts. Det har tidigare icke saknats röster* för att i arvshänseende helt jämställa vuxen, men på grund av sjukdom arbetsoförmögen arvinge med minderårigt barn, vars uppfostran icke är avslutad. Man har menat, att i ena som i andra fallet sådan arvinges behov borde tillgodoses, innan annan arvinge eller testamentstagare finge göra någon rätt gällande. Lagberedningen avstyrkte emellertid i sitt år 1925 avgivna förslag till lag om arv, att den till arbete oförmögne skulle erhålla dylik företrädesrätt till kvarlåtenskap. Beredningen” anförde härom bland annat: En rätt för vuxet barn, som på grund av sjukdom eller annan dylik orsak vore ur stånd att försörja sig, att framför övriga bröstarvingar ur kvarlåtenskapen utbekomma för sitt underhåll erforderliga medel, skulle medföra, att i en mängd fall, då i en syskonkrets ett av syskonen vore behäftat med sinnessjukdom, svårare former av tuberkulos, blindhet, dövstumhet 0. d., övriga syskon skulle uteslutas från arv. I flertalet av dessa fall skulle därigenom en avsevärd förbättring av den sjukes levnadsförhållanden ej vinnas utan allenast en överflyttning ske från det allmänna på familjen av kostnaderna för vården av den sjuke såtillvida, att först sedan hela kvarlåtenskapen efter föräldrarna tagits i anspråk, det allmännas förpliktelse att bekosta den sjukes vård skulle inträda. Främsti fråga om de sinnessjuka skulle en sådan överflyttning av kostnaderna på syskonen bliva av utomordentligt ingripande betydelse och i många fall framstå såsom mot dem synnerligen obillig. Inom den jordbrukande befolkningen skulle ofta den arvfallna fastighetens försäljning bliva en följd. En realisation av dödsboets tillgångar och de influtna medlens inbetalande till vederbörande sinnessjukanstalt skulle för den sinnessjuke i allmänhet vara utan betydelse. På sin höjd skulle understundom uppflyttning i en högre vårdklass möjliggöras. Men kostnaderna för en sådan samhällsuppgift som sinnessjukvården skulle komma att i väsentlig omfattning överflyttas från samhället till den enskilde utan hänsyn till dennes ekonomiska bårkraft, vilket knappast skulle stå i överensstämmelse med vår tids rättsuppfattning. Med hänsyn till det anförda hade beredningen ansett en i lag grundad rätt till underhållsbidrag ej böra tillkomma barn, som på grund av sinnessjukdom, lyte eller annan sådan orsak ej kunde försörja sig. Att rätt till underhållsbidrag ej skulle tillkomma sådant barn men väl barn, vars uppfostran ej vore avslutad, syntes beredningen också såtillvida hava stöd i den allmänna åskådningen, som skyldigheten för föräldrar att tillse, att de barn, de födde till världen, finge uppfostran, i långt högre grad framstode såsom en naturlig i föräldraskapet grundad förpliktelse än skyldigheten att, när ett vuxet barn på grund av sjukdom komme inöd, sörja för detta. Även om sådana sjuka arvingar, varom nu är fråga, sålunda icke ansågos böra tillerkännas någon legal rätt till underhållsbidrag, förutsatte lagberedningen emellertid, att de minderårigas företrädesrätt till underhållsbidrag icke finge träda de sjuka barnens arvsrätt för nära. —— Denna lagberedningens mening vann bifall, och de av beredningen föreslagna bestämmelserna inflöto i arvslagen. 1 Jfr lagutskottets utlåtande nr 34 vid 1904 års riksdag. ’ Se lagberedningens förslag till lag om arv m. m. sid. 348 o. f.
Att i förevarande sammanhang giva en regel, liknande den som finnes stadgad i avseende å kollision mellan underhållsbidrag och arbetsoförmögen bröstarvinges anspråk och sålunda innebärande, att skiftesfördelen ej finge lånda till minskning av dylik arvinges arvslott, synes icke böra ifrågasättas. En sådan regel skulle nämligen få till följd, att den sjukes anspråk till stor del komme att gå ut över annan arvinge än går-dsarvingen, en anordning som vore desto mera orättvis, som nämnde arvinge redan genom skiftesfördelen finge vidkännas minskning i sin arvslott. Därest en särskild reglering anses erforderlig med hänsyn till arbetsoförmögen arvinge, lärer det få tillses, att dennes anspråk huvudsakligen kommer att drabba gårdsarvingen. Emellertid har det icke synts utredningsmännen föreligga något avgörande skäl att företaga en dylik reglering, som i viss utsträckning skulle minska effekten av den föreslagna skiftesfördelen och i den praktiska tillämpningen kunna medföra svårigheter. Då förevarande spörsmål praktiskt sett gäller, huruvida det allmänna, på gårdsarvingens bekostnad, skall till någon del gottgöras och underhållskostnad för person, som icke enligt van-
sjukvårds-
liga regler är berättigad till underhåll av gårdsarvingen, synes en lösning av frågan till gårdsarvingens förmån låta sig väl försvara. I anslutning till bestämmelserna i denna paragraf torde vidare få beröras frågan, i vad mån vederbörande domstol har att vid beräknandet av arvsskatt taga hänsyn till gårdsarvinges skiftesfördel. Skall sålunda domstolen vid inregistrering av bouppteckning, däri jordbruksegendom upptages bland tillgångarna, utgå ifrån att gården skall tillfalla en av arvingarna under tillgodonjutande av skiftesfördel? Om så finge anses vara fallet, torde detta, då arvsskatten utgår efter en med arvslottens storlek stigande skala, regelmässigt leda till att den sammanlagda skatten blir högre än vid lika arvsfördelning. Härvid må erinras, att enligt 11 § i förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva såsom arvinges eller testamentstagares andel av behållningen i dödsbo efter svensk medborgare i fall, då bouppteckning efter honom skall ingivas till svensk domstol, skall anses vad å sådan andel finnes böra belöpa enligt lag, fideikommissbrev och sådant den avlidnes testamente, som är intaget i bouppteckningen eller i huvudskrift eller bestyrkt avskrift fogats vid densamma eller ock före bouppteckningens inregistrering bevakats vid domstol; därvid dock, om arvskifte jämlikt 16 § samma förordning lägges till grund för arvsskattens bestämmande, den i arvskiftet gjorda fördelningen länder till efterrättelse. Vidare stadgas i sistnämnda lagrum, att där vid bouppteckningen är fogat i behörig arvskifte i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, vilket
ordning upprättat med
angivande av storleken utav den andel av behållningen, som tillkommer varje arvinge eller testamentstagare, upptager och fördelar den avlidnes samtliga tillgångar, arvskiftet i ifrågavarande delar skall läggas till grund för beräkningen av arvsskatten, såvitt icke behållningen enligt arvskiftet upptagits till lägre värde än det, vartill densamma uppgår enligt de i arvsskatteförordningen angivna beräkningsgrunderna. Dessa beräkningsgrunder stadga beträf-
fande fast egendom bland annat, att värdet icke må upptagas lägre än näst års eller — för vissa fall där föregående taxeringsvärde angivna Konungens befallningshavande äger åsätta egendomen särskilt värde —— det sålunda äsatta värdet. De grunder, som sålunda fastslagits för arvsskattens bestämmande, torde med avseende å sådana dödshon, där jordbruksegendom ingår i kvarlätenskapen, medföra att, även om arvskifte i vederbörlig ordning förrättats och fogats vid bouppteckningen, arvskiftet likväl icke alltid kan läggas till grund för bestämmande av den boet åvilande arvsskatten. Vid arvskiftet skall nämligen, såsom tidigare utvecklats, gården upptagas till visst lägre värde och detta kan i sin tur medföra, att behållningen enligt arvskiftet kommer att understiga det värde, vartill behållningen uppgår vid en värdering enligt arvsskatteförordningens grunder. Arvskiftet kan därför icke läggas till grund för bestämmandet av arvsskatten, utan denna får beräknas enligt bouppteckningen och utan till - I de fall där hänsyn gårdsarvingens privilegier. åter, arvskifte icke bifogats bouppteckningen, torde det från början vara uteslutet, att domstolen vid bestämmandet av arvsskatten skulle utgå från att viss arvinge komme att såsom gårdsarvinge njuta skiftesfördel. Det är nämligen först vid arvskiftet som arvingarna definitivt bestämma, om gården skall tillläggas en av dem såsom gårdsarvinge eller o1n den skall säljas eller delas; att antecipera ett arvskifte enligt gårdsarvingelagstiftningens bestämmelser låter sig alltså redan av denna grund icke göra. Men därtill kommer ytterligare, att domstolen saknar varje möjlighet att bedöma vilken arvinge so1n skall vara gårdsarvinge. Där arvslotterna äro olika stora, såsom t. ex. i det fall att arvingarna utgöras av tvâ barn ävensom en avliden sons två barn, skulle emellertid valet av gårdsarvinge hava spelat en väsentlig roll för arvsskattens bestämmande; det är uppenbart att den sammanlagda arvsskatten icke uppgår till samma belopp i det fall, att ett av barnbarnen blir gårdsarvinge, som i det fall att gården öv-ertages utav ett av arvlåtarens barn. Även härav framgår alltså omöjligheten av att vid inregistrering av bouppteckning efter arvlåtaren fingera en delning enligt gårdsarvinge-bestämmelserna och lägga denna till grund för bestämmande av arvsskatten. Vidkommande slutligen frågan huru stor del av arvsskatten i sådana fall, där denna av domstolen beräknats efter annan fördelningsgrund än den faktiskt tillämpade, skall bäras av envar arvinge, torde få anmärkas att medicke kunna anses — såvitt inarvingarna rimligen pliktiga angår arvingarnas bördes förhållanden —— att stå för större del av den uttagna arvsskatten än som skulle fallit på deras lott, därest arvsskatten beräknats i enlighet med den vid skiftet tillämpade fördelningsgrunden; den eventuellt överskjutande delen av arvsskatten torde böra åvila gårdsarvingen.
15 §. Den arvinge, som övertager gården, synes böra berättigas att jim-
övertaga
väl de för jordbruket anskaffade inventarierna. Att den företrädesrätt, som så-
lunda bör tillkomma gårdsarvingen, icke bör vara begränsad till jordbruks- 9-377445.
inventarier i egentlig mening utan även bör omfatta sådana lösa inventarier, som äro avsedda för viss i samband med jordbruket bedriven binäring, torde vara tydligt. Emellertid lärer ett skäligt hänsynstagande till medarvingarnas intressen kräva, att gårdsarvingen icke blott skall vara berättigad att uttaga återstoden av sin lott i jordbruksinventarier, utan även skyldig att så göra, i den mån ej annat överenskommes. Det vore nämligen knappast försvarligt att 5 ena sidan frånkänna medarvingarna rätt till själva gården men å andra sidan lämna till gårdsarvingens fria avgörande, om han vill uttaga sin återstående arvslott i form av jordbruksinventarier eller i egendom av helt annat slag. Den situation som nu antytts torde emellertid icke uppkomma synnerligen ofta i praktiken. Det vanliga lärer tvärtom bliva, att gården i värde överstiger gårdsarvingens andel i boet och att gårdsarvingen förty nödgas att med penningar utlösa medarvingarna ur gården. Givetvis kan det icke komma i fråga att utsträcka gårdsarvingens förpliktelse med avseende å jordbruksinventarierna ända därhän, att han skulle hava en ovillkorlig skyldighet att inlösa inventarier, som icke kunde utläggas å hans lott. Däremot torde gårdsarvingen böra tillerkännas en rättighet att, där han själv så finner lämpligt, inlösa inventariebeståndet eller delar därav. Det kan i detta sammanhang ifrågasättas, om ej gårdsarvingen borde tillerkännas viss skiftesfördel även med avseende å inventarierna, nämligen så, att han ägde utöver arvslotten bekomma så mycket av inventarierna, som motsvarade viss kvotdel av deras värde. Med hänsyn till de förmåner, som enligt förut berörda regler tillagts gårdsarvingen, synes det dock vara att gå för långt att tillerkänna honom dylik rätt även i fråga om inventarierna. En förhandsrätt att vid arvskiftet inlösa inventarierna efter deras värde torde mången gång kunna vara till icke oväsentlig fördel för gårdsarvingen. Såsom av den anordnade — om enquêten framgått är det nämligen även åtskilliga fall förekomma, där inventarierna fä till billigt pris övertagas utav - att inventarierden av arvingarna, som på sin lott erhåller gården vanligt, na icke medfölja gården utan säljas på auktion. Emellertid har i förslaget icke synts böra upptagas någon regel, som bestämmer efter vilka värderingsgrunder inlösningen skall ske. Vid sådant förhållande torde, i fall av meningsskiljaktighet mellan delägarna, det ankomma på vederbörande skiftesman att bestämma angående värderingen. Att närmare reglera en dylik värdering genom vissa i lag fastställda normer torde svårligen låta sig göra. Med en regel, som blott innehölle att värderingen skulle ske efter billiga grunder, vore icke mycket vunnet. Och en föreskrift åter, att inventarierna skola inlö-
sas efter saluvärdet auktionsvärdet), torde så mycket mindre vara (eventuellt
att förorda, som man därigenom skulle bryta med den i och för sig mycket önskvärda praxis, som i vissa trakter är rådande, att inventarierna få övertagas till lägre värde än som motsvarar deras fulla saluvärde. Lämnas värderingsgrunden, såsom i förslaget skett, obestämd, torde kunna förväntas att, om arvingarna icke överenskomma om en billig värderingsgrund, skiftes-
mannen åsätter inventarierna ett med hänsyn till omständigheterna rimligt pris. Om kvarlåtenskapen omfattar flera gårdar, vilka brukas var för sig, och dessa fördelas mellan flera arvingar såsom torde gårdsarvingar, av förslaget följa, att dessa var för sig erhålla sådan rätt till de lösa inventarierna, varom nu är fråga. Företrädesrätten bör för en var gårdsarvinge avse de inventarier, som äro anskaffade för bruk å den av honom övertagna gården. Vid tvist härutinnan ankommer det på skiftesman att avgöra, vilken av de konkurrerande gårdsarvingarna, som skall berättigas övertaga de omstridda inventarierna.
16 §. De föreslagna särskilda skiftesreglerna medföra icke i och för sig någon inskränkning i gårdsarvingens äganderätt till den arvfallna gården. En gård, som gått i arv efter de nya reglerna, kommer icke att utgöra något fideikommiss i gårdsarvingens hand och kommer ej heller i övrigt att hänföras till en särklass av fastigheter. Den kan intecknas, överlåtas eller avyttras genom
tvångsförsäljning. Gårdsarvingen har även full frihet att förfoga över går-
den genom testamente, och intet hindrar att han därvid förordnar, att kvarlåtenskapen efter honom skall delas enligt den lika arvsrättens principer. Emellertid är det uppenbart, att själva förutsättningen för de gårdsarvingen tillerkända skiftesprivilegierna skulle brista, därest gårdsarvingen inom en relativt kort tid efter arvskiftet avyttrade gården och därvid beredde sig en vinst å medarvingarnas bekostnad. Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, kräves till förhindrande av dylikt missbruk, att vissa särskilda bestämmelser träffas med avseende å det fall att en gård, som förvärvats enligt förevarande speciella regler, av gårdsarvingen avyttras. Det har därför synts erforderligt att stadga en särskild ersättningsrätt för medarvingarna för det fall att gården överlåtes inom viss tid från arvskiftet. Bestämmelser härom i nu förevarande Dessa be-
hava upptagits paragraf.
stämmelser innebära, att om gårdsarvingen överlåter gården inom femton år från arvskiftet och därigenom bereder sig en vinst, medarvingarna skola njuta andel däri. De ifrågavarande bestämmelserna avses skola äga tillämpning i alla de fall, där en arvinge vid arvskiftet övertagit gården under tillgodonjutande av sådan förmån som avses i 13 eller 14 §. Däremot kräves icke, att han fullt utnyttjat nämnda privilegier. Arvingen kan exempelvis, med hänsyn till att gården upptagits till ett osedvanligt lågt värde, hava avstått från att därut-
över njuta skiftesfördel; även för sådan eventualitet blir gårdsarvingen, vid
fall av försäljning, ersättningsskyldig till medarvingarna. Har åter en ar-
vinge, som rätteligen ägt att njuta gårdsarvinges förmåner, övertagit gården
utan utnyttjande av annan förmån än den honom enligt 15 § tillkommande förtursrätten till jordbruksinventarierna, torde intet skäl föreligga att tillerkänna medarvingarna ersättningsrätt vid framtida försäljning av gården, och detta icke ens om gårdsarvingen till följd av en allmän jordvärdestegring gör
en mycket avsevärd vinst å försäljningen. Medarvingarna hava i dylikt fall, med frångående av de i förslaget givna reglerna, blivit utlösta efter fulla värdet, och därmed böra de vara uteslutna från vidare delaktighet i gården eller i de värden, vari denna framdeles kan bliva förvandlad. Rätt till ersättning inträder enligt förslaget endast då gårdsarvingen överlåter gården, varmed givetvis förstås att han genom frivilligt avtal avhänder sig densamma. Skulle gårdsarvingen träffa sådant avtal, som visserligen icke innebär en formell överlåtelse av gården men som likväl till syfte och verkningar är att jämställa därmed, lärer hinder emellertid icke möta att å ett dylikt avtal analogivis tillämpa de föreslagna ersättningsreglerna. Däremot faller försäljning å exekutiv auktion eller annan avhändelse av tvångsartad karaktär utanför förslagets tillämpningsområde. Det må vidare framhållas, att ersåttningsskyldighet enligt förslaget inträder endast då gårdsarvingen själv säljer gården och alltså icke i det fall att efter hans död —~ där denna inträffat inom femton år från arvskiftet - inom nämnda tidsfrist gården överlåtes utav dödsboet eller av ny gårdsarvinge. Att ersättningsrätten i följd av denna inskränkning blir av i viss mån prekär beskaffenhet kan visserligen icke förnekas. Emellertid torde en dylik inskränkning av praktiska hänsyn svårligen kunna undvikas. I skilda hänseenden, bland annat med hänsyn till arvsskattens beräknande, skulle vållas besvär och oreda, om en eventuell realisation av gården skulle medföra uppkomsten av nya förpliktelser för dödsboet med därav följande minskad behållning i boet. Utredningsmännen hava föreslagit ersättningsrätt för medarvingarna vid överlåtelse inom femton år från arvskiftet, vilken berörda tid lärer få räknas från dagen för skiftets avslutande. Vid bestämmandet av den tid, inom vilken försäljning sålunda icke får ske utan att ersättning till medarvingarna lämnas, måste iakttagas att tiden bestämmes så pass lång, att icke en arvinge föranledes att övertaga gården allenast i syfte att genom försäljning därav bereda Å andra sidan kräver hänsynen till omsättsig en spekulationsvinst. ningens frihet, att tiden icke utsträckes utöver vad som må vara erforderligt för stäckande av dylika spekulationsplaner. Utredningsmännen hava trott sig på ett lämpligt sätt förena nämnda båda synpunkter genom att föreslå en tidrymd av femton år. till medarvingarna skall enligt förslaget utgå med belopp, mot- Ersättningen svarande vad å deras andelar belöper av skillnaden mellan gårdens försäljningsvärde vid tiden för överlåtelsen och det värde, med avdrag av skiftesfördelen, efter vilket gårdsarvingen vid skiftet övertagit gården. Ett exempel må förtydliga innebörden av sagda bestämmelse. l kvarlåtenskapen antamed ett saluvärde av 55 000 kronor, men vid ges ingå en jordbruksegendom arvskiftet enligt bestämmelserna i 13 § upptagen till allenast 50 000 kronor. två till honom. För en- Arvingarna utgöras av gårdsarvingen jämte syskon kelhetens skull förutsättes att andra tillgångar eller skulder icke finnas. Då skiftesfördelen utgör 5000 kronor, sker fördelningen så, att gårdsarvingen sammanlagt 20 000 kronor och de båda övriga arvingarna vartillgodoräknas dera 15 000 kronor. Emellertid inträffar nu att gårdsarvingen efter skiftet för-
säljer gården och därvid erhåller en köpeskilling, motsvarande fastighetens saluvärde, 55 000 kronor. Enligt de föreslagna bestämmelserna blir gårdsarvingen då skyldig att till sina båda medarvingar utgiva vad å deras andelar belöper - d. v. s. till vardera — av arvingen en tredjedel skillnaden mellan försälj-
ningsvärdet (55 000 kronor) och det värde, med avdrag av skiftesfördelen, efter vilket gârdsarvingen övertagit gården (50000 —— 5 000 = 45 000 kro-
nor). Då denna skillnad utgör 10000 kronor, blir gårdsarvingen skyldig
att till vardera medarvingen utgiva en tredjedel därav eller således 3 333 kronor 33 öre. Medarvingarna hava förut bekommit 15 000 kronor var. Med tillägg av vid försäljningen bekomna 3333 kronor 33 öre uppgår vardera arvingens lott alltså till 18 333 kronor 33 öre, d. v. s. till det belopp, som han skulle hava vid arvskiftet bekommit, därest gårdsarvingereglerna icke vunnit tillämpning vid skiftet. Ersättningsreglerna hava sålunda haft samma verkan som en rekonstruktion av arvskiftet på den lika arvsrättens grund. Enligt förslaget skall gårdens försäljningsvårde vid tiden för överlåtelsen läggas till grund för bestämmandet av ersättningsbeloppens storlek. Den omständigheten att gårdsarvingen må hava, i ett mer eller mindre direkt syfte att gynna köparen, försålt gården till lägre pris än som motsvarar dess saluvärde, inverkar således icke på storleken av den medarvingarna tillkommande ersättningen. Emellertid må framhållas, att saluvärdet normaliter får anses sammanfalla med köpeskillingen; storleken av den bjudna köpeskillingen får anses vara utslagsgivande för vad saluvärdet å gården skall anses vara. I enlighet härmed torde medarvingarna, om de vilja göra gällande att saluvärdet är högre än den köpeskilling, varom gårdsarvingen avtalat, få anses bevisskyldiga därför. Kan tillfyllestgörande bevisning därom icke förebringas, lärer saluvärdet få sättas lika med den bjudna köpeskillingen. Med den avfattning, som ersättningsregeln enligt förslaget erhållit, kommer en eventuell värdestegring å gården även medarvingarna till godo. Om i det nyss anförda exemplet gårdens saluvärde under tiden mellan arvskiftet och försäljningen stigit till exempelvis 70 000 kronor, till vilket belopp även köpeskillingen antages hava uppgått, hade jämväl dessa överskjutande 15 000 kronor gått till fördelning mellan arvingarna. Emellertid måste härvidlag observeras sådana fall, då värdestegringen är att hänföra till kostnader eller arbete, som gårdsarvingen under sin besittningstid nedlagt å gården. Gårdsarvingen har exempelvis verkställt nybyggnader eller utfört jordförbättringar, varigenom gårdens värde stigit. Att giva medarvingarna rätt till andel i värdestegringen, i den mån den är av sådan karaktär, torde knappast vara befogat. I andra stycket har därför upptagits en regel därom, att gårdsarvingen äger tillgodoräkna sig värdestegring, i den mån denna är att tillskriva förbättring, som gårdsarvingen under sin besittningstid vidtagit. Vill gårdsarvingen göra gällande, att han vid uppgörelsen mellan arvingarna bör gottskrivas för å gården vidtagna förbättringar, lärer det emellertid åligga honom att förebringa utredning därom. För nedlagda kostnader bör gårdsarvingen givetvis gottskrivas endast i den mån de hava länt till en ökning av gårdens värde.
Beträffande förfaringssättet vid uträknandet av den tillmedarvingarna kommande ersättningen i sådana fall, där värdestegring skall tillgodoräknas gårdsarvingen, torde få nämnas, att sedan från försäljningsvärdet avdragits det belopp, som skall gottskrivas gårdsarvingen för vidtagna
förbättringar,
fördelningen sker enligt vanliga regler, endast med den skillnaden att man i stället för med försäljningsvärdet räknar med nyssnämnda minskade belopp. Därest i det förut anförda — med exemplet en köpeskilling å 70 000 kronor —— gårdsarvingen för vidtagna förbättringar bör gottskrivas 7 000 kronor, skall alltså till vardera av de båda medarvingarna utgå såsom ersättning en tredjedel av 63 000 — 000 — 5 eller sålunda 6 000
(50 000) kronor. Av
värdestegringen 15 000 kronor blir således endast den del, som icke är att hänföra_till gårdsarvingens åtgöranden, eller 8000 kronor, föremål för delning mellan arvingarna.
Ersättningsberättigade vid gårdens försäljning äro enligt förslaget »övriga
delägare», varmed givetvis förstås de arvingar och universella testamentstagare, som voro delägare i arvskiftet. Envar av dem är ersättningsberättigad med så stor kvotdel av den vid vinsten —- denna försäljningen uppkomna beräknad på sätt ovan angivits —— som motsvarar hans lott i boet vid arvskiftet. Skulle någon av delägarna vara avliden, lära hans rättsinnehavare vara berättigade till den ersättning, som eljest skulle hava tillkommit den döde. Enligt bestämmelse i sista stycket skola ersättningsreglerna äga motsva-
rande tillämpning i fall där blott en del av gården överlåtes. En dylik bestä1n--
melse synes oundgängligen nödig, därest man vill förebygga ett kringgående av vad i första stycket är stadgat. Ehuru det givetvis i praktiken kan bliva svårt nog att avgöra, huru mycket av det vid arvskiftet beräknade gårdsvärdet skall anses belöpa å den försålda delen, lärer bestämmelsen dock kunna bliva av betydelse. Det har icke synts erforderligt eller lämpligt att göra denna bestämmelse beroende därav att den avyttrade jorden omfattar viss minimiareal. Måhända är det icke oberättigat att förutsätta, att där allenast en helt obetydlig del av gården blivit avstyckad och försåld någon tvist mellan
delägarna icke i anledning därav skall behöva uppkomma.
17 §. Det fordringsanspråk, som enligt 16 § skall tillkomma medarvingarna i händelse av gårdens överlåtelse inom femton år från arvskiftet, torde böra anses uppkomma först i och med överlåtelsen. Enligt allmänna regler skulle fordringen sålunda vara underkastad preskription inom tio år från dagen för överlåtelsen. Emellertid skulle det tvivelsutan vara mindre tilltalande, om medarvingarna ägde vänta ett flertal år med att besluta sig i frågan,
huruvida ersättningsanspråk skola resas eller icke; gårdsarvingen synes
just med hänsyn till det ovissa läget —— äga berättigade anspråk på att frågan skall upptagas till prövning inom en relativt kort tid från det överlåtelsen skedde. Vidare är att märka, att en viss begränsning av preskriptionstiden är påkallad även av hänsyn till att bevisningen angående vissa faktorer, av vilka ersättningens storlek är beroende, eljest skulle bliva för-
svårad eller kanske rent av omöjliggjord. Ersättningen är nämligen till sin storlek bland annat beroende av gårdens försäljningsvärde vid tiden för överlåtelsen, och det torde vara uppenbart, att en bevisning därom kan vara synnerligen svår att åstadkomma, sedan en längre tid förflutit från överlåtelsen. Ett dröjsmål kan även under vissa omständigheter tänkas medföra svårigheter att utröna, om gårdsarvingen verkligen vid skiftet njutit sådana förmåner, som utgöra förutsättningen för medarvingarnas ersättningsrätt. Härmed avses givetvis icke frågan om gårdsarvingen tillgodoförts skiftesfördel eller icke; därom torde nämligen arvskiftesinstrumentet giva besked. Däremot kan det tänkas inträffa att — där gårdsarvingen icke njutit annan förmån än att gården nedvärderats i enlighet med de i 13 § angivna reglerna - nedvärderingen icke skett i arvskiftesinstrumentet anteckning angående och att tvist därför kan uppkomma, huruvida det värde, vartill gården vid skiftet upptagits, innefattar en nedvärdering enligt nyssnämnda paragraf eller ansetts motsvara gårdens saluvärde. Om gårdsarvingen i dylikt fall skulle påstå, att han icke njutit förmåner, varom nu är tal, och att han förty icke är ersättningsskyldig till medarvingarna, lära dessa enligt allmänna regler hava att förebringa utredning om att förmånerna åtnjutits. Även om det icke är oherättigat att förutsätta, att arvskiftesförrättarna, till undvikande av framtida tvistigheter, regelmässigt komma att anteckna, huruvida nedvärdering skett eller icke, synes dock berörda förhållande i sin mån göra införandet av en kortare preskriptionstid önskvärt. Vad angår preskriptionstidens längd har denna synts lämpligen kunna bestämmas till två år från det nye ägaren sökte lagfart å fånget. Då samma skäl, som överhuvud föranlett att för ifrågavarande slag av fordringar föreslås en kortare preskriptionstid än den vanliga, synas påkalla, att preskriptionen icke skall kunna avbrytas genom ett formlöst krav hos gårdsarvingen, har vidare föreslagits, att preskriptionen skall kunna avbrytas allenast därigenom, att arvinge i laga ordning anhängiggör sin talan. Att preskriptionsavbrottet därvid icke bör gälla för annan arvinge än den, av vilken talan blivit anhängiggjord, synes uppenbart. Har fordringen blivit i laga ordning fastställd, är den givetvis sedermera icke underkastad annan preskription än den, som följer av allmänna regler.
Underlåter arvinge att vidtaga åtgärd för preskriptionens avbrytande, går
arvingen enligt förslaget sin rätt förlustig. Rätt att kvittningsvis göra den preskriberade fordringen gällande h-ar sålunda icke ansetts böra tillkomma arvingen.
till till 3 den 25 april Förslaget lag angående tillägg kap. lagen
1930 (nr 104) om testamente.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, hör det stå arvlåtaren fritt att testamente sätta de särskilda gårdsarvingereglerna ur kraft. Gilgenom lärer sålunda icke böra frånkännas ett testamente, däri arvlåtaren förtighet
ordnat, att med avseende å en i hans de allmän-
kvarlåtenskap ingående gård
na skiftesreglerna skola gälla och att förty ej någon av arvingarna må njuta gårdsarvinges privilegier. Lika tydligt är, att om arvlåtaren genom testamente förordnat, att gården skall tillfalla viss arvinge, en av tillämpning gårdsarvingereglerna ej bör ifrågakomma. Emellertid måste i detta sammanhang uppmärksammas även sådana fall, där ett av arvlåtaren upprättat testamente har avseende å annan boets egendom än fastigheten. Arvlåtaren har exempelvis såsom eller med ändalegat målsbestämmelse bortgivit egendom till sådant värde, att kvarlåtenskapen i övrigt —— som ju av en eller annan anledning kan hava undergått minskning efter testamentets - icke ens förslår till upprättande beräknande av skiftesfördel åt gårdsarvingen. Med hänsyn till vad ovan anförts angående testamentes principiella företrädesrätt framför arv kunde det måhända förefalla, som om även sådana testamenten som nu avses borde få verkställas utan hånsyn till att gårdsarvingens anspråk på fördel därigenom skulle lida inskränkning. Det att arvlåtaren
kunde tilläventyrs göras gällande, genom testamen-
tet indirekt givit tillkänna en önskan, att fördelen icke skulle utgå, vilken önskan borde respekteras i lika mån som ett direkt förordnande därom. Enligt utredningsmännens tanke kunna emellertid nu antydda synpunkter icke utan vidare tilläggas avgörande betydelse. Visserligen torde vid en konflikt av förevarande slag mellan gårdsarvinge och testamentstagare arvlåtarens vilja principiellt böra vara den utslagsgivande faktorn. Från denna utgångspunkt ligger emellertid intet oegentligt däri, att lagen, för sådana fall där
testator icke genom någon otvetydig viljeförklaring givit anvisning om hur
konflikten bör lösas, uppståller en regel, som närmast har karaktären av en legal presumtion rörande arvlåtarens vilja. Just den omständigheten att en arvlåtare, vilken upprättat testamente, underlåtit att lämna några som helst direkta föreskrifter angående fastigheten torde i regel — när väl den förevarande lagstiftningen blivit och kommit till allmän kännedom —— genomförd få anses utvisa, att testator icke genom testamentet avsett att inskränka den blivande gårdsarvingens förmåner. Det torde följaktligen kunna krävas, att där testator vill att gårdsarvingens anspråk skola stå tillbaka för testamentstagarens, han på ett otvetydigt sätt förordnar därom. Anledning saknas nog ej heller till det antagandet att en testator, som efterlämnar jordbruksfastighet, kommer att i de flesta sådana fall, där konflikt av berörda slag kan tänkas uppstå, genom uttryckliga bestämmelser i testamentet sörja för en lösning i enlighet med hans egen önskan. På grund av vad ovan anförts föreslås införande i 3 kap. testamentslagen av en ny paragraf, 3 a §, innebärande att vid konkurrens mellan fördel och testamente, fördelen skall äga företräde framför det testamentariska förordnandet. Av 1 § i sagda kapitel framgår emellertid, att det sålunda föreslagna stadgandet —— liksom de i 2——9 §§ upptagna bestämmelserna — skall lända till efterrättelse allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet. Med den generella avfattning, som i förslaget givits åt berörda prioritets-
regel, kommer fördelen att utgå före testamentet, även om detta är av den privilegierade art, som omförmäles i 8 kap. 2 § lagen om arv. I nämnda lagrum stadgas att, där arvlåtaren genom testamente förordnat att barn, som i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, skall erhålla underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen och barnet ej av sitt arv eller annorledes kan njuta skäligt underhåll, sådant bidrag må utgå ändå att bröstarvinge skulle lida intrång i sin laglott. Vidare föreskrives att bidraget skall utgå innan annat testamente må tagas} Måhända skulle man kunna ifrågasätta det skäliga uti att tillerkänna gårdsarvingens rätt till skiftesfördel företräde framför en dylik underhållsberättigad arvinges anspråk. Emellertid torde det ur synpunkten av följdriktighet näppeligen kunna ifrågakomma att här göra ett avsteg från den nyss förordade principen, att en tydlig viljeförklaring från testators sida i allmänhet bör utgöra förutsättningen för ett upphävande av rätten till skiftesfördel. Utredningsmännen kunna så mycsom - likket lättare vidbliva denna ståndpunkt, ifrågavarande spörsmål som överhuvud taget frågan om konflikt mellan gårdsarvinge och testaments- — rättslivet. tagare torde bliva av mycket ringa betydelse i det praktiska
till om i vissa delar av 13 kap.
Förslaget lag ändring
De föreslagna bestämmelserna i 6 kap. lagen om boutredning och arvskifte förutsätta för sin tillämpning, icke v-id en arvskiftet boatt gården föregående delning-sförrättning blivit föremål för en uppdelning mellan efterlevand-e maken, å ena, samt arvingarna, å andra sidan. Har en dylik uppdelning skett, föreligger nämligen icke det fall, på vilket förslaget tager sikte, eller att en gård ingår i kvarlåtenskapen efter den döde; i kvarlåtenskapen, d. V. s. den egendom som efter verkställd bodelning står till förfogande för successorerna, ingår i sådant fall endast en andel av gården. Såsom i den allmänna motiveringen nämnts, torde det med hänsyn till de tilltänkta arvskiftesreglernas effektivitet vara av vikt att träffa sådana bestämmelser, som i görligaste mån förhindra, att gården vid bodelning i anledning av makes död blir föremål för en uppdelning mellan den efterlevande maken och arvingarna. Ant-ingen bör sålunda gården odelad tilläggas efterlevande maken, i vilket fall gårdsarvingefrågan -icke blir aktuell förrän vid den makens död, eller ock bör går-den vid bodelning efter den först avlidne maken tilläggas hans arvingar, varvid en av dem omedelbart kan inträda. som gårdsarvinge till hela gården. Beträffande den ordning som nu gäller med avseende å bodelning må följande här anföras. Under bestående äktenskap äger envar av makarna giftorätt i den egendom, som andra maken vid äktenskapets ingående haft eller I Angående motiven för berörda stadgande jfr lagberedningens förslag till lag om arv m. m. sid. 348 0. f. samt 362 0. i.
sedermera förvärvat och som ej enligt särskilda bestämmelser skall vara hans enskilda. Makes egendom, vari giftorätt äger rum, kallas hans giftorättsgods. Betydelsen av giftorätten framträder vid boets delning i anledning av boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning. Därvid förfares nämligen på det sätt att, sedan gäldbunden make av sitt giftorättsgods tillagts egendom till täckning av gälden, återstoden av makarnas sammanlagda giftorättsgods delas mellan de båda sidorna enligt grunder, vilka principiellt sett innebära, att vardera sidan tager hälften av nämnda behållning. Enligt 13 kap. 1 § giftermälsbalken skall vid bodelning vad som finnes stadgat om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning. Vidkommande det fall, varom i detta sammanhang uteslutande är fråga, nämligen bodelning i anledning av makes död, så förrättas dylik bodelning mellan efterlevande maken, å ena, samt den dödes arvingar och universella testamentstagare, å andra sidan. Vad därvid tillägges den döde makens lott, ingår i kvarlåtenskapen efter honom; vad åter tillägges efterlevande maken tillhör denne på grund av giftorätt. Vardera sidan är vid bodelningen berättigad att på sin lott erhålla i första hand sådan egendom, som ingår i den sidans giftorättsgods. Fastighet, som tillhör den efterlevande makens giftorättsgods, är denne berättigad bekomma, även om egendomen i värde överstiger vad på hans lott belöper, under förutsättning likväl att han lämnar penningar till fyllnad av den döde makens lott. Motsvarande rätt har emellertid icke i samma utsträckning tillagts den dödes arvingar med avseende å fastighet, som tillhör den dödes giftorättsgods. Dylik rätt tillkommer nämligen endast sådana arvingar, som äro bröstarvingar till den döde, och de äga njuta sådan rätt allenast beträffande vad som i detta sammanhang må benämnas släktfastighet, d. v. s. fastighet, som den döde förvärvat från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo. I sådana fall, där egendomen är den döde makens giftorättsgods utan att likväl vara släktfastighet, finnes sålunda icke någon lösningsrätt till egendomen, utan denna måste, där ej annorledes överenskommes, uppdelas mellan arvingarna och efterlevande maken; dock kunna naturligen fall förekomma, där egendomen i sin helhet kan utläggas å arvingarnas lott utan att denna därigenom överskrides. I detta sammanhang torde även böra erinras om stadgandena i 2 kap. 1agen om arv. Enligt 1 § sagda kap. skall, där arvlåtaren var gift och icke efterlämnar bröstarvinge, hela kvarlåtenskapen tillfalla efterlevande maken. Då den efterlevande sålunda på grund av giftorätt och arv förvärvar all egendom i boet, behöver tydligen någon bodelning Överhuvudtaget icke förekomma, och någon fara för klyvning av gården föreligger sålunda i allmänhet icke för nu avsedda fall. — annat den efterlevande m-a- Något är, att vid kens död egendomen kan bliva föremål för en uppdelning mellan makamas respektive arvingar; de spörsmål, som sammanhänga med dylik secundosuccession, skola längre fram beröras. — Emellertid kan, även då bröstarvingar saknas, frågan om en uppdelning av gården stundom bliva aktuell även vid det första frånfället. Härvid syftas icke så mycket på de fall, där ma-
kens arvsrätt blivit genom ett den dödes testamente upphävd och där alltså bodelning skall i vanlig ordning förrättas; dessa fall hava så mycket mindre betydelse, som man torde kunna antaga, att ett dylikt testamente merendels direkt löser frågan om vem gården skall tillfalla eller huru med denna eljest skall förfaras. Vad som däremot närmast åsyftas äro de fall, där maken enligt lag är från arvsrätt utesluten. Stadgandena om makes arvsrätt äga nämligen icke tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna på grund av hemskillnad levde åtsk-ilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller vid bodelningen makarnas giftorättsgods skall så delas, som hade återgång skett. Av den lämnade redogörelsen framgår sålunda, att redan gällande lag i åtskilliga fall sörjer för att, där en gård ingår i bodelning, gården odelad skall kunna tilläggas endera sidan. Är gården den efterlevande makens giftorättsgods, äger denne, såsom förut nämnts. städse rätt att erhålla hela gården utlagd å sin lott. Var gården åter den döde makens giftorättsgods, äga den dödes arvingar motsvarande rätt, först och främ-st om egendomen icke i värde överstiger vad på deras lott belöper, och i annat fall om de äro bröstarvingar till den döde och gården är släktfastighet. Det må emellertid understrykas, att sagda regler icke hindra att gården jämväl i nu avsedda fall likväl blir föremål för en delning mellan de båda sidorna. Lagen stadgar nämligen icke någon skyldighet för endera sidan att övertaga hela gården, endast en rättighet därtill. Oaktat lösningsrätt för endera sidan lagligen föreligger, kan sålunda en delning komma till stånd, antingen så, att delägarna bekomma äganderätt till var sin ideella andel i gården, eller ock så, att dessa andelar verkligen utbrytas på marken. Frågorna om lösningsrättens utvidgning till andra gårdar än släktfastigheter och till andra arvingar än bröstarvingar hava redan tidigare i viss utsträckning varit föremål för statsmakternas prövning. Härom må erinras följande. I sitt år 1918 avgivna för-slag till giftermålsbalk m. m. upptog lagberedningen icke någon företrädesrätt för den avlidne makens arvingar till sådan egendom, som med hänsyn till sitt värde icke kunde i vanlig ordning utläggas å arvingarnas lott. Lagberedningen anförde* härom: Beredningen ansåge, att makes rätt att behålla giftorättsgods efter eget bestämmande i avräkning å sin lott ej alltid tillräckligt tillgodosåge hans intressen. Det kunde nämligen tänkas fall, då det kunde vara önskvärt för make att synnerligen behålla honom tillhörig egendom, ehuru dess värde överstege hans lott. Då detta särskilt torde vara fallet i fråga om fastigheter, hade beredningen ansett sig böra föreslå som allmän regel, att make skulle vara berättigad behålla fastighet, som tillhörde hans giftorättsgods, även om den i värde vad lott beöverstege på hans löpte, mot skyldighet att lämna penningar till fyllnad av andra makens lott. Men även i fråga om annan egendom än fastighet kunde understundom av särskild anledning intresse föreligga för make att vara bibehållen vid äganderätten till densamma. Även i sådant fall borde en rätt därtill enligt tillberedningens mening i Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken IV sid. 392.
komma honom. Skulle tvist uppstå, finge det ankomma på rättens prövning, om makens intresse skulle anses påkalla en tillämpning av regeln. Då med denna företrädesrätt avsåges att skydda en makes intresse av att ej rubbas i sin äganderätt till viss egendom, hade beredningen ej ansett densamma böra tillkomma makes arvingar.
Vid inom lagrådet företagen granskning av beredningens förslag anförde en av lagrådets ledamöter, med instämmande i huvudsak av två andra ledamöter, följande: Enligt sista stycket (av den föreslagna 13 § i 13 kap. giftermålsbalken) skulle rätt, varom i första stycket sista punkten sades, ej, när make vore död, tillkomma hans arvingar. Starka betänkligheter syntes möta ett sådant stadgande, såvitt anginge egendom, som antagit karaktären av släktegendom i den dödes släkt. Det vore ju ofta förhållandet vid arvskiften på landet, att en av arvingarna finge övertaga boets fastighet på synnerligen gynnsamma villkor, just för att den skulle kunna bibehållas i släkten. Erinras kunde ock om det gängse bruket, att föräldrar, medan de levde, på synnerligen billiga villkor överläte sin fastighet å ett av barnen för att undvika den fara för att fastigheten skulle gå ur släkten, som alltid låge i en tillämpning av gällande arvsdelningsregler. Även vissa till lösöret hörande föremål hade i en del släkter övergått till att bliva släktegendom. Det skulle säkerligen vara mindre välbetänkt att utestänga den dödes arvingar från den möjlighet att bevara dylik egendom i släkten stadgandet i sista punkten av första stycket beredde. Särskilt gällde detta i fråga om fast egendom. Den mobilisering av bondejorden, som under senare tider ägt rum, erkändes ju allmänt som ett allvarligt socialt ont, och vidtagandet av åtgärder från lagstiftningens sida till stävjande av detta onda hade ju tid efter annan ifrågasätts. En åtgärd isådan riktning, som i någon mån kunde motverka den inverkan till mobiliseringens påskyndande, vilken nog vore att förvänta av de nya giftorättsbestämmelserna, vore givetvis att medgiva arvingarna till den döde den rätt, som innebures i nämnda stadgande, såvitt anginge egendom, vilken kommit ‘i den dödes händer från någon, till vilken han varit arvinge. Begränsades arvingarnas rått på sätt nu antytts, torde ej heller någon större fara uppstå, att den efterlevande maken skulle bliva förfördelad i sina intressen, särskilt som dels genom medgivandet åt arvingar av nämnda _rätt en eljest förutsebar tendens att genom förord göra släktegendom till enskild kunde tänkas skola komma att motverkas samt dels det ju, om den efterlevande genom något större mått av omtanke och arbete bidragit till att egendomen fått ökat värde, alltid stode makarna fritt att genom testamente ordna så, att han finge njuta frukterna av vad han nedlagt på egendomens förkovran.
I propositionen nr 15 till 1920 års riksdag anförde föredragande departementschefen, att de skäl, som inom lagrådet anförts till stöd för en utvidgning av arvingarnas rätt utöver vad av lagberedningen föreslagits, måste anses tungt vägande i socialpolitiskt hänseende, i den mån de avsåge släktfastighets bibehållande åt bröstarvingar. Med denna begränsning hade den gjorda anmärkningen också iakttagits vid förslagets överarbetande inom justitiedepartementet, och därmed torde, såvitt för det dåvarande lämpligen kunde ske, hava avvärjts faran för att de nya principerna beträffande makars förmögenhetsförhållanden skulle bidraga till jordens alltför stora splittring. I anslutning till berörda proposition väcktes av herr K. G. Westman inom första kammaren en motion, nr 173, däri hemställdes om vissa tillägg och
ändringar med avseende å förevarande bestämmelser. I motionen anfördes bland annat följande: Med de begränsningar, som förekomme i propositionen, fyllde den därstädes meddelade föreskriften icke den uppgift, som uppställts för densamma. Dessa begränsningar vore utan tillräckliga skäl alltför snåvt uppdragna. De borde därför i betydande utsträckning bortfalla. Sålunda borde den inskränkningen utgå, att den ifrågavarande rätten skulle gälla allenast beträffande fastighet, som maken förvärvat från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo. Samma stämningsvårde kunde vara knutet till gammal släktjord, som make ärvt, t. ex. från en farbror. Vidare vore att märka, att i vårt land lyckligtvis alltjämt nybildades _iordägande familjer, och till en gård, som make efter hårt arbete själv förvärvat, som han under ett livsverk utvidgat eller kanske rent av nyodlat, hyste utan allt tvivel hans barn eller andra arvingar, t. ex. brorsbarn, vilka där deltagit i arbetet, i många fall lika stor kärlek som den, varmed en gammal släktgård kunde omfattas. Hela den här omtalade inskränkningen borde därför tydligen borttagas. Likaså borde av skäl, som i det föregående redan antytts, rätten tillkomma även annan arvinge _än hröstarvinge, sådan som fader eller moder eller syskon eller dess avkomling. Första - som nr över berörda Iagutskottet avgav utlåtande, 27, proposition och i samband därmed väckta motioner — herr Westmans avstyrkte förenämnda motion under den motiveringen, att lagförslaget ginge så långt, som lämpligt vore, i skyddande av släktens intressen beträffande avliden makes fastighet; gentemot andra arvingar än bröstarvingar och med avseende å fastighet, som den avlidne förvärvat från annan än släkting i rätt uppstigande led, torde i allmänhet den efterlevande maken, som kanske under lång tid bott på fastigheten och nedlagt arbete å densamma, hava ett intresse, som icke skäligen borde sättas efter arvingarnas. Mot utskottsutlåtandet avgåvos i denna del tvenne olika reservationen
I den ena, avgiven av herr Rogberg m. fl., anfördes bland annat följande:
Utskottet hade ansett, att lagförslaget ginge så långt som lämpligt vore i skyddande av släktens intressen beträffande avliden makes fastighet. Men då det från samfundssynpunkt vore önskligt, att släktjordens mobilisering motverkades, förelåge skäl att, såsom tre medlemmar av lagrådet föreslagit, medgiva arvingarna till den döde den rätt, som innebures i förevarande stadgande, såvitt anginge egendom, vilken kommit i den dödes händer från någon, till vilken han varit arvinge. Dock torde det vara mindre behövligt att föreslå utvidgning beträffande utskottets hemställan, så vitt ifrågavarande rätt inskränkts till fastighet, som den avlidne maken förvärvat från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo. Däremot vore den föreslagna rätten för snävt tilltagen, så vitt anginge de personer, vilkas intresse i en släktfastighet vore värt beaktande. Ifrågavarande rätt syntes böra tillkomma utom hröstarvinge även fader, moder, syskon och syskons avkomling. Jämväl i den andra reservationen, avgiven av herr Reuterskiöld, förordades, att lösningsrätten skulle tillkomma ej blott bröstarvingar utan även fader och moder samt syskon och deras avkomlingar. Därjämte anfördes i reservationen bland annat, att intet bärande skål anförts för begränsning av arvinges lösningsrätt till fastighet, som den döde maken ärvt eller förvärvat från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo; det torde
särskilt för bröstarvinge vara lika angeläget att erhålla lösningsrätt till fastighet, som den döde själv skapat till ett eget hem och från fullkomligt oskyld förvärvat. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen; vid ärendets behandling i kamrarna* saknades emellertid icke röster för en utsträckning av lösningsrätten, dels till att gälla även till förmån för andra arvingar än bröstarvingar, dels ock till att omfatta även annan jord än släktfastigheter. Det torde höra erinras om att vid ifrågavarande tid - år 1920 — arvsrätten ännu icke begränsats till skyldemän i vissa närmare led, vilket skedde först genom 1928 års lagstiftning i ämnet, samt att år 1920 i samband med nya giftermålsbalken antogs en lag om makes arvsrätt, enligt vilken, när make dog utan att efterlämna bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess bröstarvinge, andra maken skulle ärva hälften av kvarlåtenskapen, om efter den döde funnes fader eller moder eller syskon eller dess avkomling, men eljest hela kvarlåtenskapen. De önskemål om utvidgad lösningsrätt för arvingarna, som sålunda framförts vid nya giftermålsbalkens tillkomst, äro enligt utredningsmännens åsikt redan i och för sig värda all uppmärksamhet. Emellertid kunna de till grund för gårdsarvingelagstiftningen liggande agrarpolitiska syftena liksom ock omsorgen om nämnda lagstiftnings effektiva utbyggande i rättstekniskt hänseende pâkalla åtgärder, som i viss mån gå längre än dem, som år 1920 voro föremål för riksdagens prövning. Härvidlag är det närmast fyra spörsmål, till vilka ståndpunkt torde få tagas. Det gäller att pröva, dels huruvida arvingarnas företrädesrätt bör även annan den döde makens gård än gälla sådan, som är av släktfastighets natur, dels huruvida även andra arvingar än bröstarvingar böra tillerkännas sådan företrädesrätt, varom nu är tal, dels huruvida andra sidan bör äga en subsidiär rätt att övertaga gården när den sida, vilken företrädesrätten i första hand tillkommer, icke gör sin rätt gällande, dels ock huru med gården skall förfaras, då denna äges av vardera maken till viss del. Av dessa spörsmål lärer det förstnämnda hava den största praktiska beär att av den nuvarande generationen många förvärvat tydelsen. Uppenbart sina från annan än släkting i rätt uppstigande led eller sådan fastigheter dödsbo. Vid framtida arvsfall torde sålunda den situationen bliva släktings mycket vanlig, att i den dödes giftorättsgods ingår en gård, som icke har karaktären av vad som här benämnes släktfastighet. Därest man vill förebygga en alltför stark begränsning av de nya skiftesreglernas tillämplighet, det erforderligt att reglera dylika fall antingen så, att efterlevande masynes ken får rätt att gården odelad, eller ock så, att motsvarande lösövertaga tillerkännes den dödes arvingar. Att utredningsmännen icke kunningsrätt en lösning i enlighet med det förstnämnda alternativet fölna generellt förorda av vad redan uttalats, och härutinnan torde få hänvisas särskilt till den jer vid 1920 års väckta motionen om utvidgad lösningsrätt för arvinriksdag 1 Se F. K. III:35 sid. 46 o. f. samt A. K. III:41 sid. 42 o. f., allt år 1920.
garna. Det torde kunna tilläggas att en anordning, som för samtliga nu avsedda fall gåve lösningsrätt åt efterlevande maken, skulle komma i viss motsättning till den nuvarande regeln, att arvingarna äro berättigade att på sin lott erhålla den till den dödes giftorättsgods hörande egendom som de önska. Och att exempelvis den avlidnes änka skulle framför sönerna äga rätt att övertaga en gård, som den avlidne ärvt från en farbroder, skulle säkerligen icke med nu rådande rättsuppfattning kunna påräkna gillande. Om utredningsmännen alltså finna problemets lösning böra sökas utefter den andra hår ovan antydda linjen eller sålunda genom av arving-
utvidgning
arnas lösningsrätt, inställer sig nu frågan, huru långt man i denna riktning lämpligen bör gå. Såsom förut nämnts erinrade redan lagrådet på sin tid, att lösningsrätten borde utvidgas till att avse fastighet, som den döde förvärvat från någon till vilken han varit arv-inge. För sin del kunna emellertid utredningsmännen instämma med motionären vid 1920 års riksdag däri, att ett på ideella grunder vilande släktintresse mycket väl kan framträda även med avseende å fastighet, som förvärvats från oskyld person. Enligt utredningsmännens uppfattning bör det ej heller möta större betänkligheter att här taga steget fullt ut till den ståndpunkt, som med tanke på de tillämnade arvskiftesreglerna blir den mest rationella, nämligen att tillerkänna arvingarna lösningsrätt till gård, ingående i den avlidnes giftorättsgods, alldeles oberoende av frågan om fångesmannens person. Avlider mannen först och utgör gården hans giftorättsgods, skola enligt denna regel barnen bliva framför änkan berättigade att övertaga gården, en ordning som nog på det hela taget står i god överensstämmelse med hittillsvarande sedvänjor och rådande uppfattning. Om åter hustrun avlider först och gården utgör hennes giftorättsgods, skall företrädet likaledes tillkomma barnen. Väl kunna omständighe-
terna härvidlag, när det icke är fråga om jord som förvärvats från hustruns
släkt, stundom vara sådana, att det kunde förefalla naturligast, om mannen finge övertaga gården. Emellertid torde det ur skilda synpunkter icke vara lämpligt att för dessa sannolikt mindre vanliga fall införa någon från systemet avvikande bestämmelse. Utredningsmännen övergå härefter till frågan, huruvida den företrädesrätt till avliden makes varom i det bör endast
egendom, föregående talats, gälla för bröstarvingar eller om regeln bör utvidgas till att avse även andra arvs-
berättigade skyldemän. Därvid må först erinras att, såsom redan i det föregående anförts, det endast i undantagsfall inträffar, att andra arvingar än bröstarv-ingar äro parter i en bodelningsförråttn-ing; finnes ej bröstarvinge, erhåller ju efterlevande maken normaliter hela Måhända kvarlåtenskapen. kan det göras gällande, att med hänsyn till det mera avläg-sna skyldskaps-
förhållande, som i de nu ifrågavarande fallen råder mellan arvlåtaren och
arvingarna, det icke finnes tillräckligt fog för att principiellt giva arvingarna företrädesrätt framför efterlevande maken. Redan enligt gällande lag äga
emellertid dylika, mera avlägsna arvingar — när de överhuvud
äga deltaga ——— i bodelningen en viss företrädesrätt, när gården var den döde makens gifborättsgods. Arvingarna äro nämligen i dylikt fall berättigade att, där
kan utan i penningar rymmas inom arvingarnas lott, kräva gården fyllnad å sagda lott. Därest man överhuvudtaget vill införa lösgårdens utläggande för endera sidan även i de nu avsedda fallen, synes därför någon anningsrätt nan utväg icke kunna förordas än att tillerkänna den avlidnes arvingar sagda rätt. Att tillerkänna den efterlevande maken en företrädesrätt till egendom, i den dödes torde vara i så hög grad strisom ingår giftorättsgods, nämligen dande mot allmänna principer i hithörande frågor, att en giftermålsbalkens icke kan utan tungt vägande skäl; och sådana skäl dylik lösning accepteras torde icke Av nu anförda grunder och för att åstadkomma likföreligga. ansett föreslå, att lösformighet i systemet hava utredningsmännen sig kunna i förevarande fall skall tillkomma icke blott bröstarvingar utan även ningsrätt andra arvsberättigade skyldemän. I anslutning härtill torde få erinras, att enligt nya arvslagen andra skyldemän icke äro arvsberättigade än, förutom och deras avkomlingar, far- och morförbröstarvingar, föräldrar, syskon äldrar samt deras barn. Emellertid är det ju tänkbart att den sida, vilken företrädesrätten tillkomallenast så stor kvotdel av gården, som rymmes inom mer, å sin lott påfordrar lotten; någon skyldighet att därutöver mot fyllnad i penningar övertaga jimväl den återstående delen av gården följer icke av de föreslagna reglerna.
Därest man nu av hänsyn till gårdsarvingelagstiftningen vill söka åstadkom-
att icke desto mindre odelad tillägges endera sidan, lärer detta ma, gården merendels kunna uppnås därigenom att den sida, vilken enligt huvudsyfte icke företrädesrätt t-ill gården, tillerkännes en subsidiär rätt att reglerna äger hela gården. En dylik rätt torde icke kunna sägas otillbörligen övertaga kränka den i första hand berättigade sidans intressen. Visserligen ingår gården -i den sidans men då vederbörande icke vill göra sin rätt giftorättsgods, i dess fulla synes det med hänsyn till de allmänna ingällande utsträckning, -- hållande inom - icke oriktigt, att tressena skuldbördans rimliga gränser tillfaller andra sidan. Det torde emellertid härvid böra särskilt begården att det i förevarande sammanhang endast är fråga om egendom, som aktas, är giftorättsgods; enskild egendom beröres ju överhuvudtaget icke av bodel-
ningsförrättningen. Vad hittills anförts vilar på den förutsättningen, att gården var endera ma- Emellertid kan det inträffa -- och därom kens giftorättsgods. ger vanligen fångeshandlingen besked —— att gården tillhör båda makarna, därvid vardera
äger viss lott däri, en lott som i så fall kan ingå i respektive makes giftorättsatt vardera maken — respektive avliden makes gods. Enligt huvudregeln arvingar och universella testamentstagare —— är berättigad att på sin lott be-
komma den till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar, äger vardera sidan vid bodelning uttaga sin lott i gården. Lämnas denna möjlighet skulle utan tvivel -- med hänsyn till att de fall torde vara ganska öppen, av båda makarna - en betänklig vanliga, där gården på angivet sätt äges lucka kunna uppkomma i det tillämnade systemet. Det synes sålunda önskvärt att här införa en laglig företrädesrätt för endera sidan till hela gården. I så fall uppkommer emellertid frågan, åt vilkendera sidan företrädesrätten
skall lämnas, åt efterlevande maken eller åt den dödes arvingar. Ett närmare övervägande av de skäl, som tala till förmån för ena eller andra alternativet, torde leda till att företrädesrätten anses böra tillerkännas den efterlevande maken. Det skulle nämligen utan tvivel vara mindre tilltalande, om sagda make, som redan före dödsfallet hade äganderätt till viss lott i gården, skulle nödgas avstå därifrån till förmån för den dödes arvingar. Och arvingarnas intresse lärer ej otillbörligen eftersättas, om de i dylikt fall utbekomma sin andel i boet i annan egendom än den, som ingår i den dödes giftorättsgods. Utredningsmännen hava alltså för de fall varom nu är fråga ansett sig böra föreslå införande av rätt för efterlevande maken att övertaga gården. I konsekvens med förslaget i övrigt tillerkännes emellertid andra sidan en subsidiär rätt att bekomma gården. Slutligen må erinras, att med avseende å äganderättsförhållandena en än mer komplicerad situation kan tänkas föreligga än i det föregående berörts. Det kan nämligen inträffa, att gården till viss lott äges av endera maken såsom enskild egendom, medan den till återstående del är giftorättsgods. Med hänsyn till att ett .sådant läge icke torde i nyare äktenskap, där fast egendom endast i ringa utsträckning är av enskild egendoms natur, föreligga annat än i undantagsfall, hade det måhända i och för sig varit försvarligt att lämna dessa fall utanför den reglering som här avses. Då man emel- -lertid i fråga om äldre äktenskap där den fasta egendomen i mycket stor utsträckning är enskild och det förty kan antagas vara ganska vanligt att viss lotti gården är enskild egendom, medan den återstående -delen är av samfälld egendoms natur —— torde vara nödsakad att utöka företrädesreglerna till att omfatta även sådana fall som de nu avsedda, lärer det av hänsyn till likformigheten vara motiverat, att jämväl beträffande nyare äktenskap låta nämnda fall inbegripas i regleringen. Det synes då påkallat, att företrädesrätten gives åt den sida, som redan äger viss lott i gården som enskild egendom. Sistnämnda lott beröres nämligen icke av bodelning-sförrättningen, som ju endast omfattar giftorättsgodset. Denna omständighet föranleder ock, att någon subsidiär rätt att övertaga gården ej i nu ifrågavarande fall kan tillerkännas andra sidan. Ett i viss mån fristående är huruvida - när företrä-
spörsmål arvingarna
desrätten tillkommer dem ——- skola kunna var för sig eller allenast samfällt påfordra efterlevande makens utlösning ur gården. Gällande lag giver till synes intet uttryckligt svar på frågan, huruvida den lösningsrätt, som redan nu finnes föreskriven i 13 kap. 13 § giftermålsbalken, för att kunna utövas skall påstås av samtliga arvingar, såsom tillsammans bildande ena parten vid bodelningen, eller om det är tillräckligt, att en arvinge framställer sådant yrkande. I ovan omförmäld reservation* av herr Reuterskiöld anfördes emellertid beträffande denna fråga följande: Klart vore, att frågan vilken av flera arvingar lösningsrätten tillkomme måste avgöras vid skiftet dem emellan, men därmed vore icke avgjort, huruvida vid delo ningen mellan dem a ena och efterlevande maken å andra sidan lösningsrätt skulle, 1 Första lagutskottets utlåtande nr 27 vid 1920 års riksdag sid. 146. l0——377445.
för att medgivas, påstås av samtliga såsom tillsammans bildande arvingar ena parten eller om det vore nog, att någon av dem gjorde yrkande om lösningsrätt. Inom utskottet hade båda tolkningarna haft förespråkare, men det oaktat hade utskottet icke velat lösa frågan genom ett direkt lagstadgande utan lämnat denna sak till en framtida lagstiftning. Reservanten menade för sin del, att i lagen bort uttalas, att för lösningsrättens inträde det vore nog, om någon av arvingarna framställde yrkande om dess tagande i anspråk.
Den nu diskuterade frågan, vem det tillkommer att framställa anspråk på
utlösning av efterlevande make, har med nuvarande bestämmelser spelat mycket liten roll; den synes icke heller hava blivit genom rättspraxis avgjord. Det torde emellertid vara uppenbart, att därest en gårdsarvingelagstiftning genomföres i huvudsaklig överensstämmelse med de av utredningsmännen uppdragna linjerna, frågan kommer att få en helt annan betydelse. Den arvinge, som står närmast i tur att övertaga gården, har givetvis intresse av att efterlevande maken utlöses ur gården, så att denna vid det därpå följande arvskiftet kan i sin helhet övertagas av arvingen. Medarvingarna däremot hava snarare ett intresse av att dylik utlösning icke sker; den omständigheten att gården i dess helhet tillägges en arvinge som gårdsarvinge medför nämligen, att vissa förmåner skola utgå till nämnde arvinge och att medarvingarnas arvslotter förty i motsvarande grad minskas. Oavsett huru spörsmålet enligt gällande lag rätteligen bör lösas - och i denna del torde det knappast ankomma på utredningsmännen att avgiva något slutgiltigt omdöme - torde det vara uppenbart att, därest icke den föreslagna lagstiftningens effektivitet skall äventyras, gårdsarvingen måste tillerkännas rätt att även mot medarvingamas bestridande påfordra efterlevande makens utlösning ur gården. Då en dylik rätt knappast kan anses följa av lagens nuvarande avfattning, hava utredningsmännen föreslagit ett vilket en
tilläggsstadgande, enligt
av arvingarna skall kunna även mot medarvingarnas bestridande påfordra att gården tillågges arvingarna. En betydelsefull fråga är nu, om den företrädesberättigade sidan skall äga att, på andra sidans bekostnad, vid bodelningen njuta sådana förmåner med avseende å gården, som enligt förslaget tillkomma gårdsarvinge vid arvskifte. Är det efterlevande maken, som övertager gården, synes det lämpligt och följdriktigt, att han vid bodelningen får intaga samma ställning som gårdsarvingen vid arvskiftet. Vad åter angår det fall, att gården vid bodelningen tillägges arvingarna, kunde det måhända vid första påseendet förefalla, som om gårdens Övertagande icke behövde förbindas med någon värdenedskrivning eller fördelsberäkning. Med denna uppfattning skulle de speciella förmånerna således icke beräknas förrän i samband med arvskiftet. En närmare undersökning torde emellertid giva vid handen, att en sådan anordning medför resultat, som i viss mening kunna sägas vara oriktiga eller orättvisa och som i allt fall synas innebära ett alltför starkt missgynnande av andra arvingar än gårdsarvingen. Det synes mera rättvist att
gårdsarvingens förmåner gå ut över efterlevande maken och medarvingarna
proportionellt efter deras andelar i boet.
Följande båda exempel må förtydliga, huru fördelningen av boets till-
gångar gestaltar sig, dels då förmåner icke beräknas vid bodelningen utan
först i samband med arvskiftet, dels ock då redan vid förmåner bodelningen beräknas för den sida gården tillfaller.
Av två äkta makar antages mannen såsom giftorättsgods äga en gård med ett saluvärde av 55 000 kronor. För enkelhetens skull antages vidare, att gården är gravationsfri och att någon behållning i övrigt icke finnes. Mannen avlider, efterlämnande änka och två barn. Vid bodelningen påfordrar ett av barnen, under förmälan att han vill såsom gårdsarvinge övertaga hela gården, att denna skall tilläggas barnen. Skola gårdsarvingens förmåner icke till del drabba innebär detnågon änkan, ta att, då änkans andel vid bodelningen utgör hälften, hon skall utlösas med 27 500
kronor, vilket belopp gårdsarvingen antages Vid det arvskifte, som tillskjuta. därefter skall förrättas mellan de båda barnen, äger gårdsarvingen övertaga fastigheten efter det lägre värde, som följer av de föreslagna bestämmelserna i 6 kap. 13 § boutredningslagen, vilket värde antages utgöra 50 000 kronor. Å detta värde
skall gårdsarvingen tillgodoräknas skiftesfördel med en tiondel eller 5000 kronor.
Vidare skall 27 500 motsvarande gårdsarvingen gottskrivas kronor, det belopp änkan vid utlösningen bekommit. skall alltså Tillhopa gårdsarvingen gottskrivas 32 500 kronor. Återstoden eller 17 500 kronor skall fördelas lika mellan de båda
barnen, d. v. s. vartdera barnets arvslott 8 750 kronor. utgör Då kvarlåtenskapen emellertid, sedan gården undantagits för gårdsarvingen, icke förslår till medarvin-
gens lott, åligger det gårdsarvingen att gottgöra sin medarvinge för vad i hans lott brister eller 8 750 kronor. Resultatet blir alltså för vidkommande gårdsarvingens att han, mot det att han betalar till änkan 27 500 kronor och till sin medarvinge 8 750 kronor eller 36 250 bekommer med dess saluvärde tillhopa kronor, gården av 55000 kronor d. v. s. han bekommer netto 18 750 kronor. För medarvingens vidkommande innebär transaktionen, att hans lott minskats från 1/4 av 55 000 kronor eller 13 750 kronor till allenast 8 750 kronor. Änkan har utfått ett slutligen belopp, motsvarande hälften av boets behållning, eller samma värde som hon enligt nu gällande regler skulle hava bekommit. Skola gårdsarvingens förmåner däremot icke blott över gå ut, medarvingarna, utan även över efterlevande maken, gestaltar sig fördelningen som följer. Vid bodelningen skall fastigheten upptagas till det lägre värdet 50000 kronor. Å detta
belopp äga arvingarna tillgodoräkna sig fördel med 5 000 kronor. Av den återstående behållningen 45000 kronor skall änkan hälften eller 22500 tillgodoräknas kronor, vilket belopp gårdsarvingen antages tillskjuta. Vid arvskiftet skall gårdsarvingen gottskrivas, förutom nyssnämnda belopp å 22500 kronor, 5000 kronor såsom skiftesfördel eller tillhopa 27500 kronor. I den återstående behållningen 22500 kronor äga barnen att taga lika lott, vadan arvslotterna sålunda utgöra 11 250 kronor. Detta belopp har gårdsarvingen att utgiva till sin medarvinge. Gårds-
arvingen har sålunda att gälda sammanlagt (22 500 + 11 250 =) 33 750 kronor; till gengäld bekommer han gården med dess saluvärde å 55 000 kronor, d. v. s. han bekommer netto 21 250 kronor. Änkans lott har däremot minskats från 27 500 kronor till 22 500 kronor, d. v. s. med 5 000 kronor, medan det andra barnets lott minskats från 13 750 kronor till 11250 kronor eller med 2 500 kronor. Änkan, vilken har
dubbelt så stor lott i boet som barnet, har alltså fått vidkännas ett dubbelt så stort som barnet. avdrag Det må anmärkas, att med den fördelningsgrund, varom sist varit tal, gårdsarvingens ekonomiska läge efter och arvskiftet är detbodelningen samma som om gården omedelbart ingått i ett efter förrättat gårdsarvingereglerna arvskifte, detta givetvis under förutsättning att därvid
gårdsarvingen ägt att såsom
arvslott bekomma en fjärdedel av boet. I ty fall hade nämligen sågårdsarvingen som fördel och arvslott bekommit (5 000 -l- 11 250 16 250 kronor, medan å de =) övriga lotterna fallit (3 X 11 250 =) 33 750 kronor, vilket sistnämnda belopp gårds-
saluvärde var 55 000 kronor, skulle gårdsarvingen haft att tillskjuta. Då gårdens arvingen sålunda bekommit netto 21 250 kronor.
finna sålunda skäl tala för att frågan löses Utredningsmännen övervägande som i det senare av de båda angivna i enlighet med de grunder, tillämpats förslaget skola därför, när vid bodelning gården tillägges exemplen. Enligt endera sidan, de för arvskifte givna förmåns- och ersättningsreglerna äga motsvarande tillämpning. Gården skall vid bodelningsförrättningen upptagas till det lägre värde, som kan följa av bestämmelserna i 6 kap. 13 § boutredoch av detta värde skall en tiondel såsom fördel tillgodoföras den ningslagen, å vars lott Där gårdens efter nyssnämnda grunder besida, gården lägges. räknade värde den sidans lott, däri inräknat fördelen, är andra överstiger sidan till motsvarande gottgörelse i överensstämmelse med vad som berättigad skall beträffande arvskiften. Vad enligt 6 kap. 10 § boutredningslagen gälla det fall att den sida, som gården vid bodelningen tillfalspeciella angår, redan viss lott däri såsom enskild egendom, torde det emellertid ler, äger i sakens att förmånerna skola beräknas endast med avseende å ligga natur, den återstående delen av gården. Slutligen skola, där gården inom femton år från överlåtes, ersättningsreglerna i6 kap. 16 och 17 §§ boutbodelningen motsvarande tillämpning. Att ersättningsskyldighet icke redningslagen äga därigenom, att arvingarna sig emellan skifta kvarlåtenskapen uppkommer och därvid en av (lem såsom gårdsarvinge, torde vara självgården tillägges fallet. Påfordrar vid bodelningen endast en av arvingarna —— den blivande gårds-
— att skall arvingarna, torde det böra ankomma arvingen gården tilläggas att tillskjuta de penningar, som må erfordras till fyllnad av efterpå honom levande makens lott. Att kräva de övriga arvingarnas medverkan därtill torde icke låta då medarvingarna ju icke hava något eget intressig göra, tvärtom kan såsom förut antytts, ligga i dese av att utlösningen sker; det, ras intresse att någon utlösning icke kommer till stånd. Uppenbart är emel-
att vad sålunda nödgats tillskjuta skall gottskrivas ho-
lertid, gårdsarvingen nom vid arvskiftet efter den döde. maken i samband med att fastigheten till- En erinran härom har synts böra intagas i lagtexten. lägges gårdsarvingen.
De nu äro icke avsedda att medföra ändring eller införeslagna reglerna i vad 13 kap. giftermålsbalken stadgar angående rätt att vid boskränkning erhålla till täckning av gäld, angående rätt att från delning delning egendom kläder rått till skadestånd eller underundantaga m. m., angående vederlag, hållsbidrag samt angående rätt för efterlevande make att av giftorättsgodset bohag m. m. ävensom att av giftorättsgodset, såvitt det räcker, uttaga nödigt städse bekomma egendom till 3 000 kronors värde. må nämnas, att de nya bestämmelserna, vilka sammanförts i 13 Slutligen kap. giftermålsbalken i en ny paragraf, betecknad 13 a §, föranlett en redak-
tionell jämkning i 3 § samma kapitel.
till om till lagen den 9 juni 1933 (nr 315) Förslaget lag tillägg
införande av om houtredning och arvskifte.
angående lagen
Beträffande som ingåtts före den 1 januari 1921, den dag nya äktenskap,
trädde i kraft, äro makarnas förmögenhetsförhållanden
giftermålsbalken att bedöma enligt äldre lag. Delta innebär, att betydelsefulla principiellt olikheter framträda mellan äldre och nyare äktenskap bland annat i fråga om natur. Medan i äktenskap med giftorätt betecknas det giftorättens nyare vardera maken har, att vid boets delning njuta andel i den egendom, anspråk, som tillhör andra maken såsom är giftorätten i de äldre äktengiftorättsgods, för en egendomsgemenskap mellan makarna. Den skapen uttryck verklig vari äldre äger rum, det s. k. samfällda boet, är egendom, enligt lag giftorätt å andra sidan mindre omfattande än makarnas sammanlagda giftorättsgods I de äldre förekommer med andra 0rd enenligt nya lagen. äktenskapen skild i större utsträckning än vad fallet är med nyare äktenskap. egendom Olikheten hänför till den fasta egendomen. Medan denna i de nyare sig icke enskild egendom annat än i vissa undantagsfall, som äktenskapen utgör för icke äro stadgade enbart för fastigheter, räknas i de äldre äktenövrigt såsom enskild egendom all fast egendom, som man eller hustru förskapen värvat före äktenskapets ingående, och vidare den fasta egendom, som under tillfallit endera maken genom arv eller genom gåva eller testaäktenskapet mente med villkor att egendomen skall tillhöra maken enskilt. Det samfällda boet innefattar sålunda av fast egendom praktiskt taget endast sådan, som blivit köpt under äktenskapets bestånd. Mellan äldre och nyare äktenskap framträder olikhet även med avseende å de regler, som avse boets delning i anledning av boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning. Bestämmelserna om bodelning i 13 kap. nya giftermålsbalken äga icke tillämpning beträffande äldre äktenskap. På den förrättning, som likväl även här erfordras för giftorättens utbrytning ur egendomsgemenskapen och som lagen benämner skifte, äga emellertid — liksom vid — bestämmelser om arvskiftes form, bodelning boutredningslagens förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmannens befattning med arvskifte motsvarande tillämpning. När ett äldre äktenskap upplöses genom makes död, skall det egentliga arvskiftet föregås av ett dylikt särskilt skifte, som innebär att efterlevande maken uttager fördel av ho oskifto samt sin giftorätt i boet, ett förhållande som naturligen icke hindrar, att detta skifte ipraktiken förrättas i omedelbart sammanhang med arvskiftet. - Ingår en jordbruksfastighet i samfällda boet vilket ju är fallet om fastigheten under förvärvats — kommer omföräktenskapet genom köp givetvis mälda särskilda skifte att få betydelse för sådan fastighet. Då lagen icke härvidlag stadgar någon företrädesrätt för vare sig efterlevande maken eller arvingarna att bekomma fastigheten på sin lott, kan naturligen det fall inträffa, att äganderätten uppdelas mellan bodelägarna, en delning som ju visserligen icke nödvändigtvis leder till de ideella andelarnas utbrytning å
marken. Genom en sådan delning skulle emellertid för tillförutsättningarna lämpningen av de föreslagna särskilda arvskiftesreglerna komma att brista. Ett sådant förhållande torde ur synpunkten av förevarande reform vara mindre tillfredsställande. Enahanda skäl, som föranlett utredningsmännen att ifråga om bodelning föreslå särskilda regler med till anknytning gårdsarvingelagstiftningen, lära sålunda motivera en liknande anordning beträffande skifte, som här avses. Det bör med andra 0rd att även vid tillses, dylikt skifte endera sidan alltid får en rätt att utlösa den andra från gården. Vid de nu avsedda reglernas bör
utformning naturligen i görligaste mån
eftersträvas likhet med de föreslagna bestämmelserna i 13 kap. 13 a § giftermålsbalken.” Härvidlag torde emellertid den som grun-dväsentliga skillnad, föreligger .mellan äldre och nyare äktenskap i fråga om giftorättens natur,
icke kunna undgå att spela en viss roll. När
det gäller att bestämma, vilkendera sidan bör hava företrädesrätt att övertaga en i samfällda boet ingående gård, lärer någon utslragsgivande betydelse icke kunna tilläggas den omständigheten, huruvida förvärvet av gården skett i båda makarnas eller allenast i ena makens namn. Vid tiden för fånget måste det nämligen *i förevarande hänseende hava tett sig betydelselöst, om avfattades
fångeshandlingen på ena
eller andra sättet, då ju gården i vilket fall som helst komme att omfattas av egendomsgemenskapen. Med hänsyn härtill har det synts bäst överensstämma med det materiella rättsläget att i fråga om samfäll-d egendom i de äldre
äktenskapen tillämpa samma företrädesregel, som beträffande äkten-
nyare skap anses böra gälla i det fall att vardera maken såsom sitt giftorättsgods äger viss lott i gården. I förslaget har sålunda upptagits en bestämmelse av innebörd, att efterlevande maken erhåller rätt mot att, vederbörlig gottgörelse till övriga delägare, vid skiftet bekomma sådan som gård ingår i samfällda boet. I samband härmed har jämväl en som upptagits regel, giver arvingarna en subsidiär rätt att övertaga gården, i det fall att efterlevande maken icke utnyttjar sin företrädesrätt. I äldre äktenskap :torde det ej sällan förekomma, att viss kvotdel av gården utgör ena makens enskilda egendom under det att återstoden av gården ingår i samfällda boet. Så är exempelvis fallet, om först viss andel i gården tillfallit ena maken genom arv och makarna därefter genom köp förvärvat äganderätt till hela gården. När i dylikt fall skifte skall rum äga mellan ena maken och den andra makens kommer arvingar, detta skifte tydligen endast att beröra den ideella an-del i gården, som ingåri samfällda boet. Såsom redan i föregående avsnitt torde det emellertid berörts, för äganderättens konsolidering vara önskvärt, att berörda ideella andel alltid tillskiftas den sida, som redan äger viss lott i gården såsom enskild egendom. I förslaget har med hänsyn härtill upptagits en bestämmelse, liknande den som för motsvarande fall föreslagits i 13 kap. 13 a § giftermålsbalken. I övrigt överensstämmer förslaget med den reglering, som förordats med avseende å bodelning enligt giftermålsbalkens regler.
Förslaget till lag angående i vissa delar av den ändring lagen
8 juni 1928 (nr 279) om arv.
l
Första kapitlet arvslagen giver i sina särskilda paragrafer uttryck åt prinom cipen samarvingars likställighet; varje arvinge respektive varje gren av arvingar —- skall taga lika lott. Då nu gårdsarvinges skiftesfördel reellt innebär en viss förskjutning av arvingarnas inbördes ställning, torde i nämnda kapitel en erinran böra intagas därom, att i fråga om gårdsarvinges rätt att njuta skiftesfördel skall gälla vad i lagen om boutredning och arvskifte
sägs. I anledning härav har till kapitlet synts böra fogas en ny_ paragraf,
betecknad 5 § och innehållande en dylik hänvisning till boutredningslagen. Andra kapitlet arvslagen innefattar bland annat bestämmelser om rätt för den först avlidne makens arvingar i boet efter den sist avlidne maken. Den rätt till secundosuccession, varom sålunda är stadgat, innebär att den först avlidne makens inom vissa - vilka vid arvingar skyldskapsgrader arvingar den först avlidne makens död utestängts från arv till följd av den arvsrätt, som tillkommer den dödes efterlämnade make — vid den sist avlidne makens frånfälle äga inträda såsom arvingar och därvid taga viss kvotdel av sistsagda makes bo. Dylik legal secundosucccssion kan, såsom förut erinrats, förekomma endast när den först avlidne maken icke efterlämnar bröstarvingar; finnas bröstarvingar äga dessa nämligen direkt och med uteslutande av den dödes efterlämnade make succedera i kvarlâtenskapen. Angående gällande lags regler i ämnet må vidare anföras följande. Delningen av boet mellan de olika sidorna har närmast karaktären av en bodelning, vilken uppskjutits till andra makens frånfälle. Förrättningen är sålunda icke att anse som ett arvskifte efter den sist avlidne maken. Vid delningen äga vardera sidans arvingar bekomma viss kvotdel av kvarlåtenskapen, i
regel hälften. Ägde emellertid vid den först avlidne makens död makarna
eller en av dem enskild egendom eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den först avlidne annan andel än hälften av makarnas egendom, taga den först avlidnes arvingar samma andel i boet efter den sist avlidne Vi-
(2 §).
dare gäller, att där boets värde vid efterlevande makens död överstiger dess värde vid den först avlidnes frånfälle, denna förkovran skall tilläggas den efterlevandes arvingar, såvitt visas att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente, eller ock må antagas, att boets förkovran härrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död drivits av den efterlevande Vad sålunda är stadgat mot-
(4 §). äger
svarande tillämpning, därest efterlevande maken, till följd av nytt gifte, vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt erhållit egendom utöver vad förut tillkom honom Beträffande å de båda sidor-
(6 §). egendomens utläggning
nas lotter gäller en liknande valrättsprincip som den för bodelning stadgade. Vardera makens arvingar äga sålunda på sin lott bekomma egendom, som under äktenskapet tillhört den maken — som eller som enskild giftorättsgods — och den sist avlidnes egendom arvingar även egendom, som denne förvär-
vat efter den först avlidnes död. Beträffande rätten att mot fyllnad i penningar övertaga viss egendom är stadgat, att fastighet må, även om den i värde överstiger vad å lotten belöper, uttagas, om penningar lämnas till fyllnad av andra sidans lott. Angående principen om endera sidans rätt att odelad övertaga i boet ingående fastighet anförde lagberedningen* i huvudsak följande: Dä mot det släktintresse, vilket kunde vara förknippat särskilt med fastighet, som införts av endera maken, ej här —— såsom uti det i 13 kap. 13 § nya giftermålsbalken avsedda fall — stode till en efterlevande make, det utan inhänsynen syntes skränkning böra tillåtas vardera makens arvingar att vid delningen uttaga fastighet, som införts av den maken, även om fastigheten i värde överstege vad lämnades av andra sidans lott. — deras lott belöpte, såframt penningar till fyllnad Vid utövningen av den valrätt, som tillkomme vardera makens arvingar, fordrades principiellt enighet mellan arvingarna å den sidan. Särskild regel för fall av tvist hade ej ansetts böra givas i förevarande sammanhang utan först i samband med reglerna för fall av tvist vid arvskifte. Sedan boets egendom fördelats mellan arvingarna å ömse sidor, skulle den egendom, som tillagts ena sidan, skiftas mellan arvingarna ä den sidan enligt vanliga arvskiftesregler. Omförmälda stadganden rörande secundosuccession synas sålunda bättre än de för bodelning gällande reglerna möjliggöra den fasta egendomens bibehållande hos endera sidans arvingar och därmed, att en av arvingarna kan övertaga gården odelad och på rimliga villkor. Såsom redan framgått, gäller nämligen utlösningsrätten icke blott släktfastighet utan även annan jord; icke heller är rätten inskränkt till att gälla endast för vissa av de arvsberättigade skyldemännen. Om de ifrågavarande skola utgöra en verklig garanti för att icke reglerna gården blir föremål för en uppdelning mellan arvingarna å de olika sidorna, torde dock en viss utbyggnad erfordras med avseende ä de fall, där vardera maken såsom sitt giftorättsgods ägt viss lott i gården. Enligt gällande lag äga nämligen i dylika fall vardera sidans arvingar bekomma den lotti gården, som tillhört den make efter vilken de äro arvingar. Ingendera sidan äger däremot, i strid med de andra arvingarnas önskan, övertaga hela fastigheten. Detta förhållande är givetvis icke helt tillfredsställande med hänsyn till gårdsarvingelagstiftningens genomförande. Även ur synpunkten av likformighet synes anledning föreligga att i nu avsedda fall tillerkänna endera sidan företrädesrätt att övertaga gården. Härvidlag kan det måhända synas naturligt att tillerkänna företrädesrätten åt den sida, vilken äger den större lotten i gården. Emellertid lärer det i förevarande fall regelmässigt förhålla sig så, att makarna ägt till hälften var. Med hänsyn härtill har vid
gården
förslagets utformning den principen synts böra följas, att samma rätt, som vid bodelning i anledning av makes död tillkommer efterlevande make, skall vid delning enligt 2 kap. arvslagen tillkomma den sist avlidne makens arvingar. Liksom den efterlevande maken enligt förslaget äger att vid bodelning bekomma gården, där denna till viss lott ingår i vardera makens giftorättsgods, likaväl bör alltså vid den i anledning av secundosuccessionsrätten på- 1 Se lagberedningens förslag till lag om arv m. m. sid. 195 o. f.
kallade delningsförrättningen den sist avlidne makens
arvingar äga företrädesrätt att erhålla gården i dess helhet. I överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om har vibodelning dare, när gården till viss del varit endera makens enskilda och till egendom återstående del ingått i giftorättsgodset, den sida, vilken den enskilda egendomen tillkommer, synts böra äga rätt att den återstående övertaga jämväl delen av gården. För det fall att vardera maken ägt viss lott i gården såsom enskild egendom, har enligt förslaget den sist avlidne makens — i arvingar analogi med vad ovan föreslagits för det fall, att vardera maken såsom giftorättsgods ägt viss lott i gården — erhållit rätt att övertaga hela gården. Det torde få erinras, att när fråga är om bodelning, man icke behöver räkna med en sådan konfliktsituation som den sist berörda, enär enskild egendom ju icke beröres av Vid
bodelningsförrättningen. delning av boet enligt 2 kap.
arvslagen ingår däremot i förrättningen all egendom, som finnes i boet, oavsett vad natur denna tidigare haft. Om den sida, som enligt vad ovan företrädesrätt att sagts äger övertaga gården, icke gör sin rätt gällande, torde en subsidiär rätt böra tillkomma andra sidan. Där den sidan
företrädesberättigade förklarar sig vilja åtnöjas
med den del av gården, som med hänsyn till värdet inom rymmes lotten, bör andra sidan sålunda äga rätt att, mot erforderlig fyllnad i penningar, påfordra hela gårdens utläggande å sistsagda sidas lott. Vad nu torde sagts böra gälla även i det fall, att företrädesrätten beror varit på att gården endera makens enskilda egendom. Enligt förslaget skola vidare de med avseende å arvskiften givna förmåns-
och ersättningsreglerna äga motsvarande tillämpning beträffande sådana del-
ningsförrättningar, varom nu är fråga. I detta hänseende har det dock synts
erforderligt att stadga ett undantag för nedan åsyftade fall. Såsom förut antytts äga, där vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem ägde enskild egendom och den först avlidne makens kvar-
låtenskap förty motsvarade annan andel än hälften av makarnas egendom,
den först avlidne makens arvingar taga samma andel i boet efter den sist avlidne. Detta innebär med andra ord att, om endera maken ägde gården som enskild egendom, den makens arvingar vid delningen äga taga så myc-
ket större del av egendomen, som motsvarar gårdens värde. Har till följd
härav den som — utöver vad skolat sida, gården tillfaller, gottskrivits eljest tillfalla den sidan — ett motsvarande finnes belopp gårdens värde, uppenbarligen intet skäl, varför ytterligare förmåner skulle beräknas för den sidan. Motsvarande gäller, där gården tillfallit den efterlevande maken i arv, gåva eller testamente och den efterlevandes arvingar i anledning därav tillägges motsvarande belopp utöver vad som eljest tillkommer dem. Slutligen bör samma regel gälla även i det fall, att efterlevande maken ingått nytt gifte och vid bodelning i det äktenskapet eller eljest på grund av giftorätt bekommit gården utöver den egendom som förut tillkom honom. Såsom förut nämnts erfordras enligt gällande lag i princip enighet mellan arvingarna å endera sidan för att de skola äga utöva den företrädesrätt, som
tillkommer dem. Emellertid gäller här, liksom i fråga om att bodelning, en dylik regel i hög grad skulle minska möjligheterna för den tilltänkte gårdsarvingen att få gården odelad Liksom tillagd arvingarna. vid bodelning
endast gårdsarvingen drager fördel av efterlevande makens
utlösning ur går-
den, lika väl kommer vid sådan delningsförrättning, varom nu
är fråga, utlösningen av ena sidans arvingar att lända endast till
gårdsarvingen fördel. Gårdsarvingen torde förty böra tillerkännas rätt att även mot sina medar-
vingars bestridande påfordra att fastigheten tillägges arvingarna. Givetvis bör det därvid åligga gårdsarvingen att tillskjuta de penningar, som må erfordras till fyllnad av andra sidans lott, med rätt dock för att vid arvgårdsarvingen skiftet mellan honom och hans medarvingar gottskrivas vad han sålunda tillskjutit.
Enligt sjätte kapitlet arvslagen skall, där arvlåtaren under livstiden givit arvinge viss egendom, härför ske under vissa avräkning i lagen angivna förutsättningar och på visst närmare angivet sätt. Sagda bestämmelser utgå från att avräkningen skall verkställas å vederbörande arvslott. För arvinges det fall att gårdsarvingen uppburit dylikt förskott men detta icke kan till fullo avräknas å hans arvslott, bör få verkställas naturligen avräkning jämväl å skiftesfördelen. Då detta resultat emellertid icke utan vidare skulle kunna utläsas ur lagen, om denna i hithörande delar lämnades oförändrad, har det synts erforderligt att införa ett uttryckligt om stadgande avräkning å skiftesfördel. Detta stadgande har såsom en ny paragraf, betecknad 9 §, i fogats till bestämmelserna i 6 kap.
I härtill med ett
anslutning torde_ exempel få visas, huru avräkningsbestämmelserna komma att verka i dödsbo, där skiftesfördel skall utgå. Behållningen antages utgöra 30 000 kronor, därav lös egendom, värderad till 10 000 kronor, samt en fastighet, värderad till 50 000 kronor men intecknad för 30 000 kronor. Skiftesfördel skall utgå med 5 000 kronor. Arvingarna utgöras av tre barn, av vilka ett, gårdsarvingen, erhållit ett förskott å sitt arv, uppgående till 5 000 kronor. Enligt 6 kap. 5 § arvslagen skall, där förskott givits, för bestämmande av arvslotternas storlek kvarlåtenskapen före delningen ökas med förskottets värde, vadan kvarlåtenskapen i förevarande fall skall anses utgöra 35 000 kronor. Sedan fördelen tillgodoräknats gårdsarvingen, blir varje barns arvslott 10000 kronor. Gårdsarvingens andel i boet är sålunda tillhopa 15 000 kronor, men skall därå avräknas vad han bekommit såsom förskott. Hans andel reduceras följaktligen till 10 000 kronor, d. v. s. till samma belopp till vilket medarvingarnas arvslotter uppgå. Vid egendomens utläggning å respektive arvingars lotter skall fastigheten tilläggas gårdsarvingen, men då dess nettovärde med 10000 kronor överstiger gårdsarvingens andel i boet, har gårdsarvingen att till vardera medarvingen gälda en utlösningssumma å 5 000 kronor. Vad boets lösa egen-
dom angår kommer denna, där gårdsarvingen icke inlöser densamma enligt
bestämmelserna i den föreslagna 15 § i 6 kap. boutredningslagen, att i sin helhet tillfalla de båda medarvingarna.
Den föreslagna
gårdsarvingelagstiftningen synes slutligen kunna giva upp-
hov till ett särskilt
spörsmål om grunderna för beräkning av laglott i det fall
att arvinge äger njuta skiftesfördel. Gällande bestämmelser om laglott åter-
finnasi sjunde kapitlet arvslagen. Enligt 1 § nämnda kapitel skall hälften
av den arvslott, som
enligt lag tillkommer bröstarvinge, vara hans
laglott. Detta innebär att arvlåtaren principiellt är förhindrad att genom testamente
förfoga över sagda del av arvslotten. Om sådant förfogande likväl sker, medför detta visserligen icke, att testamentet såsom sådant blir utan verkan.
Emellertid är bröstarvingen att inom berättigad sex månader från testamen-
tets delgivning påkalla jämkning av testamentet för utfående av laglotten.
Såsom i annat är det sammanhang berörts, avsett, att skiftesfördel skall
utgå, innan annat arv må tagas. Sedan fördelen avräknats, bildar återstoden
av kvarlåtenskapen den arvsmassaivilken
arvslotterna skola beräknas. Genom
att skiftesfördel uttages bliva således arvslotterna mindre än vad eljest skolat
vara fallet. Därest nu omförmälda
regel om laglottsberäkning lämnades oför-
ändrad, skulle tydligen följden bliva, att skiftesfördelen finge anses automatiskt minska laglottens storlek. Uttagandet av skiftesfördel skulle, närmare
bestämt, komma att ilika mån minska och den laglotten del av arvslotten —— den s. k. disponibla kvoten —— som finge genom testamente disponeras. Om behållningen i boet utgör exempelvis 50 000 kronor, vilka skola delas mellan
fem barn, skulle uttagandet av skiftesfördel med exempelvis 10000 kronor
komma att minska summan av barnens laglotter från 25 000 till 20 000 kro-
nor, samtidigt som den disponibla kvoten av
behållningen underginge ena-
handa minskning.
Mot ett sådant resultat torde med fog erinringar kunna göras. Angivna be-
räkningsmetod synes i själva verket för öppna möjlighet en arvlåtare, som av motvilja eller annan orsak vill missgynna någon
bröstarvinge, att på en
omväg göra laglottsskyddet i viss mån illusoriskt. Genom att borttestamen-
tera den del av behållningen, som fritt får
disponeras genom testamente, men
samtidigt underlåta att upphäva skiftesfördelen skulle sålunda arvlåtaren, allt efter omständigheterna, kunna mer eller mindre starkt beskära bröst-
arvinges laglottsrätt. En dylik ordning vore tilltalande. knappast Den om-
ständigheten, att gårdsarvingen —— av hänsyn till ett allmänt intresse —— till-
erkännes en särskild förmån, lärer icke böra medföra att annan arvinges rätt
försämras i förhållande till testamentstagare.
Det torde få nämnas, att redan gällande arvslag innefattar en lösning av ett
konkurrensspörsmål, som lärer kunna betraktas som med det
analogt varom nu är fråga. Härmed åsyftas det fall, att rätt till sådant underhålls-
bidrag, som omförmäles i 8 kap. 1 § arvslagen eller i 11 § lagen om barn
utom äktenskap, sammanträffar med
laglottsrätt och testamentariskt förord-
nande. Ehuru laglotten icke i och för sig njuter skydd mot det legala un-
derhållskravet, upprätthålles likväl den ordningen, att underhållsbidraget
icke får drabba det laglottsskyddade arvet, förrän testamentariska förord-
nanden fått i sin helhet vika till förmån för
underhållsbidraget. Om således underhållsbidraget icke uttömmer hela den disponibla får i och för
kvoten,
av ett arvlåtarens testamente icke tagas i anspråk mera än resten uppfyllande av denna därest åter hela den disponibla kvoten åtgår till underhållskvot; får testamente överhuvud icke utgå. Denna regel har genom stadbidraget, gande i 7 kap. 6 § arvslagen uttryckts på det sättet, att om rätt till underhållsbidrag föreligger, hänsyn därtill ej skall tagas vid bestämmande av bröstt arvinges laglott. En motsvarande anordning synes vara att förorda jämväl med avseende å Sammanträffande mellan skiftesfördel, laglott och testamentariskt förordnande. Fördelen bör således i första hand drabba det icke laglottsskyddade artestamentstagares anspråk och i sista hand laglotterna. Testavet, därnäst mentet bör få verkställas allenast i den del av disponibla kvoten, som icke konsumeras av skiftesfördelen. Med tillämpning på nyss anförda sifferexemsålunda den, att sedan fördel uttagits med 10 000 kropel blir fördelningen nor skola, liksom enligt gällande lag, utgå med 25 000 kronor, laglotterna varemot disponibla kvoten reduceras till 15 000 kronor. Mot lärer icke kunna att skiftesfördelen meden dylik beräkning invändas, för av testamentsfriheten. Såsom i annat sammanhang framinskränkning hållits står att en uttrycklig viljeförklaring i det ju arvlåtaren fritt genom form helt skiftesfördelen. Och torde kunna krävas
testamentets upphäva det
av den arvlåtare, som genom testamente vill förfoga över hela den ursprungatt han låter denna sin önskan komma till synes i liga disponibla kvoten, testamentet. oegentligt ligger ej heller däri, att å ena sidan laglotten Något mot testamente men ej emot skiftesfördel, medan å andra sidan ett skyddas testamente kan upphäva skiftesfördelen. Att vid en dylik jämförelse likstålla som med ett testamente, som verkar ett testamente, går emot laglottsskyddet, i rakt motsatt riktning är givetvis icke berättigat. Och i prioritetshänseende torde den omständigheten icke vara avgörande, huruvida en konkurrerande å en regel av dispositiv beskaffenhet eller icke. Det torde rättighet grundas få erinras att skiftesfördelen, när det väl står fast att densamma skall utgå, tillerkännes företräde framför såväl testamente som laglott. enligt förslaget anförts har till 7 kap. 6 § arvslagen böra fogas På grund av vad ovan synts ett stadgande av innehåll, att vid bestämmandet av bröstarvinges laglott häntill att arvinge må äga att såsom gårdsarvinge njuta skifsyn ej skall tagas tesfördel.
till om ändrad av 5 § den 8 juni 1928 Förslaget lag lydelse lagen
införande av lagen om arv.
(nr 280) angående
om secundosuccession gälla, vare sig äldre Stadgandena i 2 kap. arvslagen eller varit med avseende å makarnas förnya giftermålsbalken tillämplig Sedan efterlevande maken tagit den först avlid-
mögenhetsförhållanden.
för rättsförhållandet mellan den nes kvarlåtenskap i arv, är det nämligen eller hans å ena sidan, samt den först avlidnes arefterlevande arvingar, å den andra, i allmänhet likgiltigt, vilkendera förmögenhetsordvingar,
ningen gällde under båda makarnas livstid. Emellertid förekomma i 2 kap. .5 § arvslagen vissa regler angående egendom, som under äktenskapet »tillhört» den ena eller den andra maken, vilka regler äro avfattade med tanke på att nya giftermålsbalken varit tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden. I anledning härav har genom en särskild övergångsbestämmelse -—— — intagen i 5 § promulgationslagen till arvslagen föreskrivits, att nämnda regler skola, där äldre giftermålsbalken gällt i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, hava motsvarande tillämpning i avseende å egendom, som tillhört make enskilt ävensom å samfälld egendom, som införts i boet
av make eller under äktenskapet tillfallit make i arv, testamente eller gåva.
Den i förslaget upptagna 5 a § i 2 kap. arvslagen är likaledes avsedd att gälla, vare sig äldre eller nya giftermålsbalken varit tillämplig. Då emellertid även i denna paragraf talas om egendom, som under äktenskapet »tillhört» endera maken, lärer det vara erforderligt att särskilt reglera de fall, där äldre giftermålsbalken varit tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden. Denna reglering har synts lämpligen kunna utformas efter enahanda grunder som dem, å vilka nyssnämnda övergångsbestämmelse vilar. På grund härav har 5 § promulgationslagen till arvslagen kompletterats med en hänvisning till den nya 5 a § i 2 kap. arvslagen. Denna hänvisning innebär bland annat, att de fall, där gården till viss del tillhört vardera maken såsom enskild egendom, eller til.l viss del varit endera makens enskilda egendom och till återstående del samfälld egendom, eller till viss del tillhört vardera maken såsom enskild egendom medan återstående delen varit samfälld egendom, eller ock gården varit samfälld egendom och införts i boet av makarna gemensamt, likställas med det i 5 a § upptagna fallet, att gården under äktenskapet tillhört vardera maken till viss del.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 § handelshalken.
Bestämmelserna angående rätt för gårdsarvinge till skiftesfördel ävensom angående rätt för honom att övertaga gården efter det lägre värde, som kan följa av den föreslagna särskilda värderingsregeln, bygga på den förutsättningen, att gårdsarvingen övertager gården i avsikt att för framtiden behålla densamma. Där denna förutsättning brister och gårdsarvingen alltså efter en kortare tid överlåter gården till annan, därvid beredande sig en måhända icke obetydlig realisationsvinst, kräver ett skäligt hänsynstagande till medarvingarnas intressen, att gottgörelse lämnas för den minskning de fått vidkännas i sitt arv genom att gårdsarvingen fått övertaga hela gården och därvid njuta särskilda förmåner. I förslaget har därför, såsom i ett tidigare avsnitt närmare utvecklats, upptagits vissa bestämmelser angående rätt till ersättning för medarvingarna vid överlåtelse av gården. Denna ersättningsrätt torde emellertid böra förenas med en säkerhetsrätt i en eller annan form. Lagen torde, så långt lämpligen ske kan, böra sörja för att medarvingarnas rätt göres betryggande.
Under utredningen har övervägts, om icke för medarvingarna sina eventuella ersättningsanspråk borde tillerkännas en panträtt i form av inteck-
ning i fastigheten. En dylik lagstiftning torde emellertid bliva
så pass invecklad och i praktiken
svårtillämplig, att utredningsmännen icke ansett sig
böra ifrågasätta denna lösning av frågan. Icke heller har det synts lämpligt, att medarvingarnas fordringsanspråk förenades med en tyst förmånsrätt
i fastigheten. Förslaget har i stället valt utvägen att förena
medarvingarnas
fordran med en förmånsrätt i gårdsarvingens Denna förmånsrätt
egendom. torde få anses uppkomma, då medarvingarnas latenta rätt till ett övergår
verkligt fordringsanspråk, d. v. s. i det ögonblick gårdsarvingen överlåter
gården. Förmånsrätten synes böra gälla i all gårdsarvingens egendom till vilken dock gården efter överlåtelsen icke hör. Då förmånsrätten längre sålunda avses skola bliva av allmän lärer karaktär, den lämpligen böra till-
delas den plats i företrädesordningen, som tillkommer
de i 17 kap. 10 § handelsbalken omförmälda fordringarna. Det må slutligen tilläggas, att den nu avsedda förmånsrätten bör givetvis tillkomma icke blott medarvinge vid arvskifte utan även sådan bodelägarc, som deltagit i bodelning, skifte enligt äldre giftermålsbalken eller delning enligt 2 kap. arvslagen och som därvid måst vidkännas minskning i sin lott till följd av att andra sidan övertagit gården under tillgodonjutande av de förmåner, som enligt lagen skola tillkomma gårdsarvinge.
Kap. III. Fråga om upphävande av den 3 A lagen juni 1932
om i
inteckning jordbruksinventarier.
Äldre förslag om i inteckning jordbruksinventarier.
Alltsedan mitten av 1800-talet har tid
efter annan förslag väckts om lagstiftning i syfte att bereda möjlighet för jordbrukare att säkerhets-
upplåta rätt i sina jordbruksinventarier utan att behöva avhända sig förfoganderätten över dessa. Enligt av dessa några förslag skulle säkerhetsrätten vara ett slags panträtt, enligt andra endast en förmånsrätt. I sistnämnda fall hava förslagen inneburit, att det för industriell rörelse gällande förlagsinteckningsinstitutet skulle utsträckas att omfatta även
jordbruksnäringen.
I det av äldre år 1850
lagberedningen avgivna förslaget till handelsbalk
föreslogs, att så kallad underpanträtt
(varmed avsågs ett slags panträtt utan besittning) skulle få upplåtas i lös egendom. Såsom skäl härför
åberopades, bland annat, behov
jordbruksnäringens av förlagssåkerhet.
Vid riksdagen 1859-1860 väcktes motion
angående lagstiftning om för-
lag och om rätt till underpant i lös egendom i allmänhet. Ett av lagutskot-
tet utarbetat förslag till författning i ämnet, vilket i huvudsak anslöt sig till lagberedningens förslag, blev av
antaget ständerna. Högsta domstolen avstyrkte emellertid förslaget. Inom domstolen framhölls bland att annat, institutet skulle kunna föranleda till lättsinniga och bedrägliga transaktioner samt att det skulle försvaga utan gäldenärens kredit, att den realsäkerhet, som en dylik panträttsupplâtelse skulle medföra, kunde antagas bliva av synner-
lig betydelse. Förslaget blev ej godkänt av Kungl. Maj :t. Frågan kom emellertid ånyo upp vid riksdagen 1865-1866. Ett inom
riksdagen utarbetat förslag till förordning om som förlagsinteckning, avsåg jämväl jordbruksnäringen, blev då av riksdagen antaget. Även mot detta för-
slag ställde sig högsta domstolen avvisande. Inom domstolen framhölls, att jordbrukarna i allmänhet ej skulle hava någon nytta av att rätt till förlagsinteckning medgåves dem, utan att detta snarare skulle skada deras personliga kredit. Icke heller denna gång föranledde ständernas beslut vinågon dare åtgärd.
Vid riksdagen 1868 framlade
lagutskottet i anledning av motion förslag
till förordning angående underpant i lös egendom. Andra kammaren biföll
förslaget. Första kammaren avslog emellertid detsamma med till de hänsyn betänkligheter, som yppats mot underpanträtt i lösören.
Sedan 1879 års riksdag hemställt om utredning angående revision av samtliga gällande bestämmelser om förlag, tillsattes en kommitté, åt vilken uppdrogs att utarbeta förslag till lagstiftning i ämnet. Därvid skulle även övervägas ett utsträckande av förlagsinteckningsrätten till näringar, vilka icke åtnjöte en dylik förmån. Kommittén avgav 1881 betänkande med förslag till förordning om förlagsinteckning. Detta förslag avsåg endast bergsbruk, gruvdrift och industri. Kommittén framhöll mot tanken att utsträcka rätten
till förlagsinteckning jä111väl till jordbruksnäringen bland annat, att detta
skulle medföra större skada än nytta med hänsyn till den inverkan, son1 jordbrukarnas personliga kredit skulle röna därav. Beträffande de självägande jordägarna framhölls särskilt, att dessa kunde skaffa sig kredit genom att inteckna sin fastighet och att det ej vore tillrådligt, att de även erhölle tillfälle att genom erbjudande av förmånsrätt i den lösa egendomen inlåta sig på skuldsättning. Kommitténs förslag förelades 1882 års riksdag. Första kammaren gillade detsamma, men andra kammaren ställde sig avvisande, uppenbarligen därför att förslaget ej avsåg jordbruksnäringen. Vid 1883 års riksdag blev emellertid nu gällande förordning angående förlagsinteckning antagen, sedan vederbörande departementschef förklarat, att frågan om jordbrukets förlagskredit komme att särskilt utredas. För dylikt ändamål tillsattes också en kommitté, vilken år 1886 avlämnade betänkande i frågan. Kommittén framhöll, att det vore önskvärt, att jordbrukarnas behov av att anlita den personliga krediten inskränktes. Detta ansågs icke kunna ske på annat sätt än genom att man beredde jordbrukare möjlighet att erhålla kredit, grundad å realsäkerhet i hans lösa egendom. Jordbrukare borde därför kunna använda till jordbruket hörande lös egendom som säkerhet för gäld utan att egendomen skildes från hans besittning. För arrendatorernas del skulle detta ske därigenom att förlagsinteckningsförordningen bleve tillämplig för dem. Beträffande jordägarna framlades däremot ett förslag, enligt vilket jordbruksinventarier m. m. skulle kunna intecknas tillsammans med den fastighet, vartill de hörde. Högsta domstolen, som hördes över förslaget, avstyrkte detsamma. Domstolen hyste fortfarande starka betänkligheter mot att medgiva upplåtande av säkerhetsrätt i jordbruksinventarier. Säkerheten skulle bliva av tvivelaktigt värde för borgenären. Jordbrukaren skulle därför allt fortfarande bliva hänvisad till den personliga krediten. Det kunde emellertid ifrågasättas, om ej denna komme att menligt påverkas av den föreslagna lagstiftningen. Om emellertid lagstiftning skulle ske i syfte att bereda säkerhet i jordbrukares lösören, borde denna endomstolens mening bliva huvudsakligen lika för jordägare och arrendaligt
torer samt överensstämma med gällande lagstiftning om förlagsinteckning.
Förslaget föranledde icke någon vidare åtgärd. Vid riksdagarna 1896 och 1905 väcktes genom motioner på nytt fråga om ändrad i syfte att förlagsinteckning skulle kunna meddelas lagstiftning även med avseende å jordbruk. Motionerna blevo avslagna. behandlades ånyo i riksdagen år 1906. I en inom andra kammaren Frågan väckt vari påkallades utredning angående lämpligaste sättet att motion,
skaffa jordbruket driftkapital, framhölls sålunda såsom önskvärt, att jordbrukarna bereddes möjlighet att använda sina jordbruksinventarier såsom Motionen avslogs emellertid, enär frågan redan var föremål kreditunderlag.
för utredning hos Kungl. Maj:t. Hushållningssällskapens ombud hade näm-
hos Kungl. Maj:t gjort framställning om utredning i samma avseende. ligen Under den utredning, som sålunda kom till stånd, avstod man emellertid från tanken att införa förlagsinteckning för jordbruket. Utredningen gick i stället ut på att med föreningsväsendets hjälp lösa jordbrukets kreditfråga och resulterade slutligen i 1915 års författningar rörande jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit. l december 1920 gjorde rikets centralkassor för jordbrukskredit framställhos Kungl. Maj:t om lagändring i syfte att förlagsinteckning skulle ning kunna meddelas i jordbruksinventarier. Framställningen överlämnades till 1921 års fastighetskreditsakkunniga, vilkas arbete emellertid blev nedlagt,
innan de hunnit behandla detta spörsmål.
Sedermera Maj:t under år 1925, närmast i anledning av upptog Kungl. framställningar från handelskammarhåll, frågan om revision av gällande om förlagsinteckning samt inhämtade yttranden i ärendet från lagstiftning olika och korporationer. Enligt uttalande av chefen för justimyndigheter
tiedepartementet skulle yttrandena avse även spörsmålet, huruvida förlags-
borde utvidgas till att avse jordbruksnäringen. I deninteckningsinstitutet na fråga gjorde sig olika meningar gällande.
Jordbruksutredningens förslag 1930.
Frågan om lagstiftning angående upplåtande av säkerhetsrätt i jordbruksinventarier ånyo av den utav Kungl. Maj:t den 18 juli 1928 tillsatta upptogs jordbruksutredningen. I sitt i januari 1930 avgivna betänkande angående
kreditförhållanden offentliga utredningar 1930: 2) framjordbrukets (statens
lade sålunda — förutom till en reform av jordbruksutredningen förslag 1930 års - till kasserörelsen, vilken genomfördes vid riksdag förslag lag
om inteckning i jordbruksinventarier och andra därmed sammanhängande
författningsförslag. Såsom skäl för framläggandet av lagförslaget anförde jordbruksutrednin-
följande: Jordbrukarna upplånade i stor utsträckning
gen huvudsakligen borgenslån och växeltransaktioner. Sättet för upplåningpenningar genom en medförde lätt att upplåningen överstege den gräns, som betingades av vartill komme att dylik kredit bleve
jordbruksdriftens förräntningsförmåga,
relativt Det osunda utnyttjan-det av den personliga krediten, som i stor dyr. förekomme bland jordbrukarna, berodde i icke ringa grad därutsträckning icke haft möjlighet att som realsäkerhet använda sina på, att jordbrukarna Genom att bereda möjlighet att utnyttja dessa till-
jordbruksinventarier.
såsom skulle ett viktigt medel tillskapas för att motverka gångar realhypotek det osunda av den personliga kreditvär-digheten. Detta gällde utnyttjan-det
11-377445.
naturligtvis särskilt beträffande arrendatorer. Invändningen om att jordbrukarnas personliga kredit kunde bliva skadad borde ej tillerkännas större betydelse. Den personliga kreditvärdigheten bottnade huvudsakligen i jordbrukarnas realtillgångar. Dessa tillgångars användande såsom objekt för realkredit vore därför den enda sunda och rationella lösningen av kreditfrågan. Farhågan att inventariehypotek skulle föranleda till svikliga transaktioner från gäldenärs sida finge ej hindra en lagstiftning, som skulle medföra påtagligt gagn för jordbruksnäringen. Särskilt vid kreditgivning genom jordbrukskassorna skulle inventarieinteckningsinstitutet fylla en viktig uppgift. Jor-dbruksutredningens förslag innebar, att jordbrukare genom inteck-
ning (inventarieinteckning) skulle kunna för sin gäld upplåta säkerhetsrätt
i sina jordbruksinventarier utan att behöva avstå från besittningen till desamma. — vilken omfatta vissa in- Inventarieinteckningen ej skulle specificerade ventarier utan inventariebeståndet i dess helhet — skulle medföra en säkerhetsrätt, som visserligen benämndes panträtt men, enligt vad jordbruksutredningen framhöll, i verkligheten var en mellanform mellan panträtt och förmânsrätt. Inteckningshavarens rätt skulle, i likhet med vad som gäller i fråga om fastighetsinteckning, iakttagas såväl vid utmätning som vid konkurs, och -detta även om inteckningshavaren icke anmälde eller bevakade sin fordran. Härutinnan skilde sig inventarieinteckningen från förlagsinteckningen, som icke iakttages vid utmätning och vid konkurs beaktas endast efter bevakning. Med inventarieinteckningen skulle vara förenad förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § handelsbalken närmast efter förlagsinteckning. Inventarieinteckningen överensstämde med förlagsinteckningen men skilde sig från fastighetsinteckningen därutinnan, att försäljning av intecknad egendom skulle medföra inteckningsrättens upphörande. Dock skulle försåld egendom häfta för inteckningen intill dess köparen vunnit besittning av egendomen eller de för lösöreköp stadgade formaliteterna iakttagits. I syfte att hindra att inteckningshavares rätt kränktes genom lösöreköp skulle emellertid det tillägg göras till lösöreköpsförordningen, att lösöreköp av jordbruksinventarier ej finge registreras, om godset häftade för inventarieinteckning, såvida icke inteckningshavaren lämnade medgivande därtill. Den omständigheten att gäldenären, utan att överlåta äganderätten till annan, flyttade bort inventarierna från fastigheten skulle icke i och för sig medföra, att inventarierna upphörde att häfta för inteckningen. Flyttades emellertid inventarierna till fastighet, vartill annan inventarieinteckning hänförde sig, för att användas där, skulle inventarierna ej längre häfta för inteckning, som avsåge jordbruket å den förstnämnda fastigheten. Om inventariernas förflyttning från fastigheten sammanhängde med nedläggandet av gäldenärens där bedrivna jordbruk, skulle inteckningsrätten likaledes
upphöra att gälla i den bortförda egendomen, dock först sedan viss tid (90
förflutit utan att inom denna tid egendomen blivit utmätt eller kon-
dagar)
kursförfarande mot gäldenären inletts. Enbart den omständigheten, att gäldenären upphörde med jordbruksdriften å fastigheten i fråga, skulle ej föranleda att inteckningsrätten upphörde. Enligt jordbruksutredningens förslag skulle vidare i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal vidtagas sådana ändringar, att brand- eller kreatursförsäkring å jordbruksinventarier, vilka besvärades av inventarieinteckning, alltid skulle gälla till förmån för inteckningshavaren, samt att, om det ersättningsbelopp, som i anledning av skadereglering vid dylik försäkring skulle utbetalas, överstege en tredjedel av försäkringssumman, beloppet finge utbetalas till gäldenären, endast om egendomen ej besvärades av inventarieinteckning. I syfte att skydda inteckningshavaren mot obehöriga förfoganden över godset från gäldenärens sida föreslogos lagregler i olika avseenden. Sålunda berättigades inteckningshavaren att, oavsett avtalad förfallotid, omedelbart utsöka sin fordran, då den inteckna-de egendomen så vanvårdades eller fördärvades eller genom försäljning eller eljest i sådan utsträckning upphörde att svara för inteckningen eller av annan orsak så nedginge i värde, att inteckningshavarens säkerhet märkligen minskades, ävensom då jordbruket helt eller delvis nedlades eller överginge till annan. Inteckningshavaren skyddades vidare genom bestämmelse om straff för obehöriga transaktioner från gäldenärens sida. Över jordbruksutredningens förslag avgåvos yttranden av åtskilliga ämbetsverk, myndigheter och organisationer. I frågan, huruvida lagstiftning över huvud borde ske i syfte att bereda möjlighet för jordbrukare att med bibehållande av besittningen till sina jordbruksinventarier upplåta säkerhetsrätt i dessa, gjorde sig härvid olika meningar gällande. Flertalet av dem, som uttalade sig rörande denna fråga, gåve dock sin anslutning till tanken, att dylik lagstiftning borde komma till stånd. Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott förordade tio obetingat den ifrågasätta lagstiftningen, under det att svenska lantmännens riksförtänkligheter men uttalade sig dock till förmån för en lagstiftning i ämnet eller förklarade sig ej v.ilja avstyrka sådan. Ett förvaltningsutskott tillstyrkte en lagstiftning i syfte att bereda jordägande lantbrukare men ej arrendatorer möjlighet att belåna sina inventarier. Ett förvaltningsutskott ställde sig i hög grad tveksamt i frågan, och fem förvaltningsutskott intogo en avvisande hållning. Lantbruksstyrelsen och Sveriges allmänna lantbrukssällskap förordade den ifrågasätta lagstiftningen, under det att svenska lantmännens riksförbund motsatte sig densamma. Av länsstyrelserna uttalade sig tio för lagstiftning i ämnet eller lämnade förslaget utan erinran; en av dessa ansåg dock, att lagstiftningen borde avse endast jordägande lantbrukare. Sju länsstyrelser framförde visserligen betänkligheter mot förslaget men vill-e likväl icke avstyrka lagstiftning. Sex länsstyrelser ansågo däremot olägenheterna av en lagstiftning överväga fördelarna och avrådde därifrån.
De flesta myndigheter och representanter för bank- och finansväsen, som yttrade sig, nämligen bank- och fondin-spektionen, sparbanksinspektionen, Statskontoret, fullmäktige i riksbanken och svenska sparbanksföreningen, ställde sig tveksamma eller avvisande till en lagstiftning om inteckning i jordbruksinventarier. Däremot intogo fullmäktige i riksgäldskontoret en mindre avvisande ståndpunkt. Centralkassorna för jordbrukskredit tillstyrkte lagstiftningen. Svenska bankföreningen ingick icke närmare på frågan men uttalade sig för att densamma borde upptagas till förnyat övervägande i samband med en revision av förlagsinteckningsinstitutet, varom bankföreningen hemställde i sitt yttrande. De synpunkter, som framkommo i de avgivna yttrandena voro i huvudsak följande. Ä ena sidan tillmättes en lagstiftning om inteckning i jordbruksinventarier den allra största betydelse för ordnandet av jordbrukarnas kreditförhållanden. Lagstiftningen skulle i förening med en sund jordbrukskasserörelse vara ägnad att på ett tillfredsställande sätt underlätta kreditgivning åt jordbruket, minska den för jordbrukarna betungande skuldsättningen genom borgens- och växelkredit samt genom ökad realsäkerhet bidraga till en välbehövlig ränteminskning å det för jordbruket erforderliga driftkapitalet. Den nuvarand-e benägenheten att för tillgodoseende av kreditbehoven jämsides anlita ett flertal kreditgivare med därav föranledd fördyring av krediten komme att motverkas. Krediten skulle kunna ordnas på längre sikt och den ständiga oron för lånens omsättande kunde avlägsnas. Jordbrukets ökade behov av dyrbara maskiner och andra inventarier krävde allt större kapitalutlägg med därav följande stegring av anspråken på säkerhet. Som sådan borde jämväl de värdefulla inventarierna kunna ifrågakomma. Särskilt för arrendatorerna vore behovet av tillgång till realsäkerhet kännbart. Ä andra sidan åberopades — med större eller mindre uppskattning av de fördelar ansetts medföra - såsom skäl emot denlagstiftningen avgörande samma, att den personliga kreditvärdigheten skulle lida sådant avbräck, att kreditmöjligheten snarare skulle bliva mindre än större. Vidare vore det med hänsyn till den i viss mån mindervärdiga säkerheten jämväl ovisst, om krediten skulle bliva billigare. Belåningen av inventarierna skulle inverka menligt på jordbrukarnas rörelsefrihet och lätteligen kunna leda till svikliga transaktioner. Det vore ock fara, att belåningsmöjligheten kunde missbrukas till onödig skuldsättning. Frågan om den föreslagna lagstiftningens närmare utformning blev i allmänhet ej föremål för någon utförligare behandling i yttrandena.
Propositionen till 1932 års riksdag.
Jordbruksutredningens förslag till lagstiftning rörande inteckning i jord-
bruksinventarier föranledde proposition i ämnet till 1932 års riksdag (nr 106).
Vid anmälan av detta ärende för Kungl. Majzt hänvisade dåvarande che-
-*~‘4-d.fi~:|1z~4:.
fen för justitiedepartementet till att, liksom tidigare, s-tor meningsskiljaktighet rådde rörande frågan, huruvida en dylik lagstiftning över huvud taget borde komma till stånd. Departementschefen anförde härutinnan följande: - Trots den motsättning, som sålunda alltjämt förelåge, syntes av de över jordbruksutredningens förslag avgivna yttrandena att döma — så till vida en ändring i uppfattningen hava inträtt, att åtskilliga av dem, som tidigare yttrat sig i frågan och därvid ställt sig betänksamma, funnit sig numera med hänsyn till jordbrukets behov av sundare kreditförhållanden böra förorda den ifrågasätta lagstiftningen. Denna tillstyrktes sålunda av det övervägande flertalet av dem, som hörts i ärendet. Det finge ock framhållas, att i flera av de yttranden, vari en avvisande hållning intagits, syftet med lagstiftningen uppfattats mera såsom en utväg att bereda jordbrukarna ökad kredit än, på sätt avsett vore, såsom ett medel för dem att för tillgodoseende av ett skäligt kapitalbehov erhålla en med hänsyn till värdet av inventarierna så förmånlig kredit som möjligt. Enligt departementschefens mening talade starka skäl för att bereda jordbrukarna möjlighet att belåna sina inventarier. Visserligen kunde säkerhetsrätt i jordbruksinventarier på grund av förhållandenas natur ej få samma värde som t. ex. inteckning i en fastighet, där den personliga kreditvärdigheten ägde en jämförelsevis underordnad betydelse. Vid belåning av inventarier måste hänsyn i långt högre grad tagas till gäldenärens personliga egenskaper, hans vilja och förmåga att göra rätt för sig eller med andra ord till hans vederhäftighet över huvud taget. Varje försök att av inteckning i jordbruksinventarier skapa en säkerhetsrätt, som ensam för sig skulle utgöra en tillräcklig grund för kreditgivning, torde få anses mindre välbetänkt. En säkerhetsrätt av sådan styrka skulle nödvändiggöra så långt gående ingrepp i jordbrukarens förfoganderätt över inventarierna, att själva syftet med säkerhetsrätten skulle i hög grad motverkas. Men en lagstiftning av ifrågasatt art torde dock kunna bliva ett värdefullt stöd åt den personliga kreditgivningen och ur denna vara att bidraga till mera ordnade kreditförhållanden bland synpunkt ägnad jordbrukarna än som då rådde, särskilt som det måste antagas, att möjlighet att belåna inventarierna skulle underlätta anskaffandet av skälig kredit mot billigare lånevillkor än som fordrades vid kredit mot enbart personlig säkerhet. Ett viktigt skäl att omedelbart söka bringa till lösning frågan om inventariebelåning syntes även ligga i den fara för sjunkande värden å jordbruksfastigheter, som den starka ekonomiska depressionen inom jordbruksnäringen fört med sig. Ginge fastigheterna ned i värde, kunde ökade anspråk komma att ställas på säkerheten för lån, som lämnats mot inteckning i dem. För mötande av sådana anspråk skulle möjligheten att såsom ytterligare säkerhet kunna lämna inteckning i inventarierna utan tvivel bliva av största betydelse. Från flera håll hade uttalats farhågor för att införandet av inventarieinteckning skulle skada den personliga kreditvärdigheten hos jordbrukarna samt att särskilt deras möjlighet att erhålla kredit för tillfälliga behov skulle förhindras elleri allt fall försämras. För egen del vore departementschefen benägen tro, att dessa farhågor alltför mycket överdrivits. I den mån behovet av tillfällig kredit kunde anses normalt för ett visst jordbruk, torde tillgodoseendet av detta kreditbehov lämpligare kunna ske genom belåning av inventarierna än medelst tillfällig upplåning. Och vad anginge ett mera oförutsett kreditbehov torde den omständigheten, att, såsom tidigare framhållits, gäldenären erhölle sitt normala kreditbehov ordnat på skäliga villkor, uppenbarligen icke vara ägnad att förminska hans utsikter för erhållande av sådan kredit. De upplysningar, som erhållits från vissa främmande länder, där belåning av jordbruksinventarier förekomme, hade ej heller givit vid handen, att dylik belåning ur nu ifrågavarande synpunkt medfört några olägenheter.
På grund av vad sålunda anförts ansåg sig departementschefen böra giva sin anslutning till den på jordbrukarhåll allmänt hysta uppfattningen, att en lagstiftning i syfte att möjliggöra belåning av jordbruksinventarier borde komma till stånd.
Med avseende å huvudgrunderna för en sådan lagstiftning anförde departe-
mentschefen bland annat följande: Bland dem, som uttalat sig i ämnet, syntes i allmänhet föreligga enighet om att säkerhetsrätt i inventarier borde upplåtas genom att inteckning meddelades i dem särskilt för sig. En härifrån avvikande mening hade dock kommit till uttryck på några håll. Sålunda hade i vissa yttranden gjorts gällande, att inventariebelåning borde medgivas i den form, att jordbrukare i samband med inteckning i fastighet kunde upplåta såkerhetsrått i de till fastigheten hörande jordbruksinventarierna. Till stöd härför hade åberopats, att ett dylikt system för inventariebelåning med framgång praktiserades i Danmark. Såsom framgått av lämnad historik hade en sådan form av inventariebelåning föreslagits redan av 1886 års kommitté i fråga om självägande jordbrukare. Inom kommittén hade emellertid rått meningsskiljaktighet på denna punkt, och förslaget hade blivit föremål för stark kritik från högsta domstolens sida. Det vore icke erforderligt att nu beröra de invändningar av juridisk art, som därvid riktats mot förslaget. Ett sådant förslag löste i varje fall icke belåningsfrågan för arrendatorerna, en grupp av jordbrukare beträffande vilken behovet att kunna belåna sina jordbruksinventarier gjorde sig icke minst gällande. Säkerhetsrätt i inventarier syntes därför böra, såsom jordbruksutredningen föreslagit, upplåtas genom inteckning utan samband med inteckning i fastigheten.
Det svåraste problemet, som mötte vid lagstiftningens utformande, syntes departementschefen vara frågan, vilken säkerhetsrätt inteckning i jordbruksinventarier borde medföra. Härutinnan anförde departementschefen följande: Jordbruksutredningen hade ansett nödvändigt, att inventarieinteckning medförde icke allenast såsom förlagsinteckning en förmånsrätt i konkurs utan fasthellre ett slags panträtt. svårigheterna att bereda inteckningshavare panträtt i lös egendom, över vilken gäldenären på grund av sakens egen natur måste äga en ganska fri förfoganderätt, läge emellertid i öppen dag, och jordbruksutredningen hade icke övervunnit dem. Den av utredningen föreslagna säkerhetsrätten torde knappast hava annat än namnet gemensamt med panträtt. Den saknade i varje fall en av de för panträtt mest karakteristiska egenskaperna, nämligen den att principiellt gälla även mot ny ägare till egendomen. Vid försäljning av de intecknade inventarierna skulle den sålunda, liksom en förmånsrätt, utan vidare bortfalla. Att låta inteckningen gälla mot ny ägare hade ansetts icke kunna ifrågakomma. Den fria handeln skulle därigenom i allt för hög grad försvåras. Den huvudsakliga skillnaden mellan den panträtt, jordbruksutredningens förslag avsåge att skapa genom inventarieinteckning, och den förmånsrätt, förlagsinteckning medförde, syntes ligga däri, att inventarieinteckning skulle beaktas vid utmätning och detta oavsett huruvida inteckningshavaren anmälde sin fordran eller ej. Denna skillnad torde emellertid i praktiken mången gång ej bliva av något större värde för inteckningshavaren. Det förelåge sålunda anledning antaga, att en gäldenär först när så gott som samtliga hans tillgångar vore uttömda låte en sin skuld gå till utmätning. I det längsta torde han nämligen söka avvärja en sådana genom att frivilligt avyttra egendom och på detta sätt skaffa medel till skuldens infriande. Visserligen hade av jordbruksutredningen föreslagits straff för gäldenär, som genom avyttring av egendom uppsåtligen minskade inteckningshavarens säkerhet. Det syntes emellertid tvivelaktigt, huruvida syftet med en sådan straffbestämmelse verk-
ligen skulle kunna nås. Med den fullt legitima rörelsefrihet i fråga om egendomen, som måste tillkomma gäldenären, torde det icke kunna undvikas, att en sådan straffbestämmelse erhölle en ganska svävande avfattning, varigenom bestämmelsens tillämplighet bleve begränsad och värdet av straffhotet förminskat. Gäldenärens förhoppning att framdeles förbättra sin ställning skulle verka i samma riktning. Det kunde för övrigt ifrågasättas, huruvida det över huvud taget vore lämpligt att på ifrågavarande område införa särskild straffbestämmelse. Blotta tillvaron därav kunde nämligen lägga ej avsedda hand å rörelsefriheten. En företrädesrätt för inventarieinteckning vid utmätning skulle vidare otvivelaktigt medföra vissa olägenheter. För att den oprioriterade borgenåren genom utmätning skulle kunna erhålla betalning för sin fordran hos gäldenären, måste utmätningen omfatta så stor del av inventariebeständet, att såväl inventarieinteckningen som den fordran, för vilken utmätningen sökts, kunde utgå urvköpeskillingen för den utmätta egendomen. Detta torde leda till, att hela inventariebeståndet eller åtminstone den större delen därav i regel komme att utmätas och_ försäljas. En sådan utgång skulle ofta komma i strid med såväl inteckningshavarens som gäldenärens intressen. Erfarenheten från Finland, där en i viss mån liknande ordning som den av jordbruksutredningen föreslagna, bestyrkte detta. Vägande angällde märkningar torde vidare kunna göras däremot, att utmätning av enstaka inventarieföremål skulle, även om inteckningshavarens rätt därigenom icke kränktes, leda till att inteckningshavaren finge ur det utmätta godset undfå betalning framför utmätningssökanden. Gäldenärens möjlighet att erhålla en tillfällig, om ock ganska obekredit utan säkerhet skulle även i hög grad beskäras. För den ifrågasätta tydlig genomförande förutsattes slutligen omfattande och ingripande författordningens samt ett synnerligen invecklat system av kontrollföreskrifter. ningsändringar Av skäl, som nu anförts, ansåg sig departementschefen icke böra förorda, att vid utmätning för annans fordran tinventarieinteckning skulle beaktas och till framför utmätningssökanden. Men därmed hade berättiga betalning ock huvudskälet för den av jordbruksutredningen föreslagna panträttskonstruktionen bortfallit. Vid sådant förhållande återstode endast möjligheten att låta inventarieinteckningen medföra allenast en förmånsrätt. Därvid eratt - .i anslutning till vad högsta domstolen redan år 1886 bjöde sig osökt
uttalat —— anordna inteckning i jordbruksinventarier i nära överensstäm-
melse med reglerna om förlagsinteckning. Härför talade icke minst den omständigheten att rörande denna inteckningsform förelåge en mångårig erfarenhet, som gjorde det möjligt att mera ingående bedöma detta instituts såväl förtjänster som brister. Nämnas må, att lagrådet i sitt utlåtande i förevarande ärende uttalad-e betänkligheter mot den föreslagna lagstiftningen men likväl ansåg sig icke böra avstyrka densammas genomförande. Propositionen bifölls av riksdagen.
Gällande bestämmelser.
Enligt lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier
kan inteckning meddelas, om gäldenär, som driver jordbruk, i skuldebrev eller annan fordringshandling eller genom särskild påteckning därå utfäster, att hans för visst jordbruk avsedda lösa inventarier, levande och döda, skola
utgöra säkerhet för fordran. Under jordbruket inbegripes jämväl i samband därmed bedriven rörelse av beskaffenhet att utgöra binäring till jordbruk, såframt ej för rörelsen avsedda inventarier äro eller kunna bliva föremål för förlagsinteckning. Inventarieinteckning är ej bunden vid visst jordområde. Sker förändring i brukningsområdet efter inteckningens meddelande, påverkas alltså icke inteckningen härav. Inteckning kan endast beviljas i helt inventariebestånd, icke i vissa inventarier eller i viss andel av beståndet. Ej heller kan inteckning för samma fordran meddelas i flera för skilda jordbruk avsedda inventariebestånd. Ansökan om inteckning upptages av inskrivningsdomaren vid den rätt, under vilken fastigheten eller, om fastigheterna äro flera, huvudfastigheten lyder. Då inteckning sökes, skall fordringshandlingen ingivas i huvudskrift samt vara åtföljd av dels en av gäldcnären lämnad uppgift å storleken av det honom tillhöriga, för jordbruket avsedda inventariebeståndet, dels intyg av två ojäviga personer, att gäldenären driver det uppgivna jordbruket samt att de av honom lämnade uppgifterna om inventariebeståndet, såvitt kunnat utrönas, äro riktiga. Bifalles _ansökan i inteckningsärende, göres i enlighet därmed inskrivning i en särskild för ändamålet inrättad bok, och bevis om inskrivningen tecknas å den i ärendet företedda handlingen. Sedan inteckning beviljats genom laga kraft vunnet beslut, må icke, vare sig i konkurs eller eljest, komma under bedömande, huruvida av gäldenären bedriven verksamhet varit av den art, att inteckning bort beviljas. Inventarieinteckningen medför icke panträtt utan allenast, om gäldenären försättes i konkurs, förmånsrått enligt 17 kap. 7 § handelsbalken. Om gäldenären avyttrar, bortför eller förstör inventarierna, upphör inteckningsrätten; något straffansvar för dylika förfoganden finnes icke. Inventarierna kunna vidare bliva föremål för exekutiv försäljning för betalning av annans fordran, utan att härvid innehavare av inventarieinteckning kan göra gällande någon rätt vid utmätningen. Emellertid innehåller lagen en del bestämmelser, som avse att skydda inteckningshavaren mot gäldenärens förfoganden över intecknad egendom. Sålunda äger inteckningshavaren rätt att, även om hans fordran ej är förfallen, kräva omedelbar betalning för densamma, om antingen jordbruket helt eller till väsentlig del nedlägges eller överlåtes, eller om inventariebeståndet genom försäljning, bortföring eller förstöring av inventarier väsentligen nedgår, eller om det skäligen kan befaras, att på grund av gäldenärens förvållande inteckningshavarens säkerhet kommer att märkligt minskas. Där inteckningshavaren sålunda utnyttjar sin uppsägningsrätt men gäldenären ej betalar fordringen, kan den förre tydligen lagsöka gäldenären och därefter vinna utmärtning i hans egendom eller ock omedelbart föranstalta om gäldenärens försättande i konkurs, i vilket sistnämnda fall den på inteckningen grundade förmånsrätten kan göras gällande. Vidare äger inteckningshavaren, om intecknad egendom avyttras och köpeskilling vid konkursens inträffande utestår ogulden, njuta samma rätt i denna som han ägt i det försålda.
Motsvarande rätt får ock anses gälla i fråga om ogulden ersättning för intecknad egendom, som varit föremål för försäkringsfall. Till skydd för innehavare av inventarieinteckning infördes i samband med ifrågavarande lagstiftning vissa nya regler i utsöknings- och konkurslagarna. Sålunda skall utmätningsman enligt 72 §utsökningslagen, där utmätning sker av egendom, vari, enligt vad för utmätningsmannen är känt eller vid u-tmätningen utrönes, förmånsrätt på grund av inteckning i jordbruksinventarier tillkommer annan, ofördröjligen underrätta inteckningshavaren om utmätningen. Har lös egendom, vari förmånsrätt på grund av inteckning i jordbruksinventarier tillkommer borgenär, sålunda blivit utmätt för annans
fordran, skall enligt 4 § konkurslagen, där borgenären det yrkar, gäldenären
försättas i konkurs, så framt ej gäldenären visar, att den övriga egendom, vari borgenären äger förmånsrätt, är tillräcklig till gäldande av hans fordran. Meddelas beslut om konkurs, innan den utmätta egendomen blivit försåld, eller har, om försäljning skett, utmätningen ägt rum inom sådan tid före konkursansökningens ingivande, att utmätningen jämlikt 17 kap. 8 § handelsbalken icke medför förmånsrätt, blir inteckningshavarens rätt bevarad. I det förra fallet upphör enligt 24 § konkurslagen utmätningsmannens befattning med egendomen, vilken i stället ingår i konkursmassan. Inteckningshavaren kan sålunda ur egendomen utfå betalning för sin fordran med förmånsrätt ——— enligt 17 kap. 7 § handelsbalken och alltså även om utmätmedfört förmånsrätt — framför vilkens förningen utmätningssökanden, månsrätt stöder sig på 17 kap. 8 § handelsbalken. I det senare fallet skall också, om likvid ej skett, köpeskillingen för det utmätta godset redovisas till konkursboet. Har likvid skett, är den till utmätningssökanden erlagda betalningen underkastad återvinning enligt 31 § konkurslagen. Innehavare av inventarieinteckning kan yrka på gäldenärs försättande i konkurs även i det fall, att den intecknade egendomen genom skriftlig avhandling föryttrats med villkor, att säljaren äger behålla egendomen i sin
vård (lösöreköp). Också här gäller såsom förutsättning, att den övriga egen-
dom, vari borgenären äger förmånsrätt, icke visas vara tillräcklig för gäldande av hans fordran. Om säljaren försättes i konkurs efter ansökning, som inom viss tid — — gjorts i regel 30 dagar från slutförandet av det för lösöreköp stadgade publikationsförfarandet, kommer lösöreköpet enligt härför gällande bestämmelser icke att äga bestånd. Med avseende å den huvudsakliga inn-ebörden av den förmånsrätt, som vid gäldenärs konkurs tillkommer innehavare av inventarieinteckning, må nämnas följande. Sedan ur konkursboet uttagits, vad som tillhör annan, skall
betalning ur boet först lämnas den, som har lös pant i händer, samt hant-
verkare för arvode å det gods, som är kvar hos honom. Därnäst utgå, där gäldenären är död, begravningskostnader, läkarelön m. m. ävensom i viss omfattning löner åt arbetare och andra anställda. Vidare har jordägare, som åt annan upplåtit sin fasta egendom, förmånsrätt i de denne tillhöriga lösören och byggnader, som finnas å egendomen, för arrende eller avgäld, som skall utgå till jordägaren, samt för denne åliggande utskyld eller annan av-
gift, som bort gäldas av egendomens innehavare (dock ej för fordran, som förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursansökningens ingivande),
så ock för husröta eller vanhävd, där sådan ersättning skall utgå. Först härefter kommer den förmånsrätt, som grundas på inventarieinteckning. Såsom framhållits i ovannämnda proposition till 1932 års riksdag torde emellertid i händelse av konkurrens mellan jordägares förmånsberättigade fordran och fordran på grund av inventarieinteckning, jordägaren vara skyldig att i första hand hålla sig till sådan av hans förmånsrätt omfattad egendom, som ej är intecknad. Slutligen må nämnas, att enligt gällande bestämmelser varken sparbanker eller jordhrukskassor må lämna kredit mot inteckning i jordbruksinventarier, varomot hinder icke föreligger att mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet. Dessa föreskrifter hava motiverats med hänsyn till arten av den egendom, som är föremål för dylik inteckning, samt inteckningsrättens juridiska innebörd. I de flesta av ovan omnämnda hänseenden överensstämmer lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier med vad som gäller i fråga om förlagsinteckning.
Från vissa näringsorgauisationer framkomna förslag.
Någon tid efter det lagen om inteckning i jordbruksinventarier den 1 juli 1932 trätt i kraft, ingåvos till Kungl. Majzt särskilda skrivelser från svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening, föreningen Sveriges spannmålsintressenter och Sveriges fröengrossistförening med hemstållan om vidtagandet av vissa lagändringar i anslutning till sagda lag. Skrivelserna blevo överlämnade till de jämlikt Kungl. Majzts bemyndigande den 15 december 1933 av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmännen
för frågan om reglering av jordbrukets kreditförhållanden (jordbrukskreditutredningen), men föranledde där icke någon åtgärd. En redogörelse för skri-
velsernas huvudsakliga innehåll torde emellertid böra i förevarande sammanhang lämnas. Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening framhöll i den av föreningen ingivna skrivelsen, att det redan förut utbredda kreditsystemet inom jordbruket under senaste tiden blivit än mera framträdande. Den finansiering av jordbruksdriften, som bures av jordbrukets leverantörer av, bland annat, utsädesvaror och gödningsämnen, vore därför mycket omfat-
tande. Givet vore därför, att dessa leverantörer av ren självbevarelsedrift må-
ste tillse, att lämnade krediter hölles inom något så när rimliga gränser. Uppenbart vore också, att nödvändiga kreditåtstramningar i första hand måste gå ut över de jordbrukare, vilkas svaga ekonomiska ställning vore särskilt framträdande. En faktor, som olvivelaktigt kommit att skärpa den föreliggande situationen, vore den vid 1932 års riksdag antagna lagen om inteckning i jordbruksinventarier, varigenom jordbrukarnas personliga kreditvärdighet
starkt försvagats. Det torde därför vara att förutse, att jordbrukare med särskilt svag ekonomi komme att vägras kredit för inköp av utsäde och gödningsämnen, därest icke leverantörerna därav bereddes trygghet för utfående av betalning för sina leveranser. Vilka faror, som därav kunde uppstå för - Under av det anförda och med jordens hävd, läge i öppen dag. åberopande hänvisning till en i Danmark den 16 februari 1932 utfärdad »Lov om Fortrinsret i Høsten for Aaret 1932 för Gozld, der stiftes af Ejere og Brugere af Landbrugsejendomme til Anskaffelse af Saasaed, Frø og Kunstgødning» hemställde föreningen, att Kungl. Majzt täcktes för riksdagen framlägga förslag om införande av förmånsrätt i skörden för leverantörer av utsädesvaror och gödningsämnen i huvudsaklig överensstämmelse med den danska lagstiftningen i ämnet. Liknande synpunkter framfördes jämväl i de båda andra föreningarnas skrivelser. Föreningen Sveriges spannmålsintressenter framhöll sålunda bl. a., att de enskilda företagen inom spannmålsbranschen beräknades hava investerat i jordbrukets drift ett sammanlagt kreditbelopp av omkring 100 miljoner kronor. Denna betydande kredit hotade att i avsevärd grad förlora sitt materiella underlag genom inventariebelåningens överförande av jordbrukarnas realvärden på främmande händer; i detta läge vore företagen nödsakade att indraga en större eller mindre del av den hittillsvarande krediten. För att trygga en fortsatt kreditgivning syntes det under angivna omständighet nödvändigt, att företagen bereddes ett lämpligt kreditskydd, som åtminstone i viss utsträckning utjämnade den nedsättning av jordbrukarnas personliga kreditvärde, som vore att förvänta som resultat av den nya lagstiftningen. Sveriges fröengrossistförening underströk ävenledes i sin framställning, att det för fröhandlarens bedömning av kreditrisken vore av utomordentlig vikt, om lantbrukaren disponerade sina inventarier med oinskränkt äganderätt eller ej. Hade han belånat sin jordbrukslösegendom och i övrigt vore oförmögen att prestera godtagbar säkerhet för inköp av fröutsäde på kredit, torde fröhandlaren i stor utsträckning få anses förhindrad att lämna honom det begärda betalningsanståndet. Det vore att förmoda, att en av jordbrukets tryckta läge framkallad omfattande belåning av inventarierna komme att medföra en utbredd kreditvägran, vilken i så fall drabbadeden kategori av jordbrukare, som bäst behövde det allmännas stöd och omtanke. En sådan kreditvägran torde förorsaka dels att fälten besåddes med för ändamålet olämpligt eller otjänligt utsäde, dels att fälten förbleve obesådda eller brukade till framställning av icke avsedda grödor med påföljd att cirkulationen sönderbrötes och skördarnas avkastning nedsattes. De båda sistnämnda föreningarnas skrivelser utmynnade, liksom den av svenska foderämnes- och spannmälsimportörernas förening avgivna, i en hemställan om åvägabringandet av sådana bestämmelser, som tryggade jordbrukets behov av fullgott utsäde ävensom av konstgödsel genom att tillförsäkra leverantörerna därav särskilt rättsskydd för lämnade krediter.
rörande användningen av inteckningar l jordbruks- Sifferuppgifter
inventarier.
Med avseende å den omfattning, i vilken jordbrukarna anlitat möjligheten att inteckna sina jordbruksinventarier, kunna lämnas följande, av statistiska
centralbyrån* meddelade uppgifter (beträffande åren 1932-1934 återgivna i statistisk årsbok):
Beviljade inventarieinteck- Dödade inventariein- Å I_ ningar teckningar Antal Kronor Antal Kronor
1932 . . . . . . 3176 7 776 278 12 76 450 1933 . . . . . . 4 188 10 429 664 27 198 445 1934 . . . . . . 909 4 395 971 31 232 862 1935 . . . . .. 515 2 973 013 31 119 112
Det bör uppmärksammas, att lagen om inteckning i jordbruksinventarier trätt i kraft den 1 juli 1932, varför de för år 1932 lämnade uppgifterna avse allenast ett halvt år. Vid hänsynstagande härtill finner man, att intecknandet av jordbruksinventarier undan för undan avtagit i omfattning under de år som gått. En naturlig anledning till att siffrorna varit jämförelsevis höga för âren 1932 och 1933 men sedan nedgått har varit, att under nämnda år invcntarieinteckningar mottagits såsom säkerhet för statliga ackords- och stödlån, vilket däremot sedermera icke varit fallet. Vidare bör uppmärksammas. att jordhrukskonjunkturen sedan förstnämnda år väsentligt förbättrats. Detta har tydligen medfört, att något starkare behov av att anlita jordbruksinventarierna såsom säkerhet icke gjort sig gällande. En ytterligare förklaring till de jämförelsevis låga siffrorna för beviljade inventarieinteckningar under senare år torde få sökas däri, att såväl kreditgivarna som jordbrukarna själva undvikit att anlita ifrågavarande belåningsmöjligheter. Utredningsmännen återkomma härtill i det följande. Av den utav statistiska centralbyrån bearbetade statistiken över jordbrukarnas skuldsättning vid 1933 års slut framgår, att av jordbrukarnas skulder för jordbrukets behov omkring 260 miljoner kronor utgjordes av lån mot
inventarieinteckning o. d. (häri ingår även lån mot säkerhet i spannmål). Det-
ta belopp motsvarade 11 procent av samtliga skulder för jordbrukets behov och 32 procent av sammanlagda inventarievärdet. Om hänsyn endast tages
till arrendatorerna (ägaregrupp 3 i statistiken), uppgingo lånen mot inventa-
rieinteckning o. d. till 124 miljoner kronor, motsvarande 101 procent av arrendatorernas samtliga skulder för jordbrukets behov och 70 procent av deras inventariers värde, allt beräknat i avrundade tal. Till jämförelse må nämnas, att växelskulderna vid ifrågavarande tidpunkt belöpte sig till 32 pro- 1 Uppgifterna för år 1935 äro icke definitiva.
cent av samtliga skulder för jordbrukets behov och, om hänsyn tages enbart till arrendatorerna, till 124 procent av dessas skulder av nyssnämnda slag. Ovan angivna siffror avse landet i dess helhet. De synas även vara någorlunda representativa för de flesta delar av landet. Avvikelser förekomma emellertid. Sålunda uppgingo arrendatorernas lån mot inventarieinteckning 0. d. vid ifrågavarande tidpunkt på sina håll ända till närmare 30 procent av samtliga skulder för jordbrukets behov. Slutligen må nämnas att enligt utredningsmännen lämnade uppgifter anta-
let lån mot säkerhet av inventarieinteckning (regelmässigt kombinerad med borgen) hos de olika kreditinrättningarna uppgår till följande ungefärliga
siffror, nämligen hos affärsbankerna 500, hos sparbankerna 70 och hos jordbrukskassorna 400. Dessa siffror avse olika tidpunkter under år 1936.
Yttranden i fråga om verkningarna av 1932 års lagstiftning.
Då det syntes utredningmännen kunna vara av stort intresse att få del av de erfarenheter, som på jordbrukare- och kreditgivarehåll under de gångna åren vunnits av 1932 års lagstiftning om inteckning i jordbruksinventarier, avläto utredningsmånnen i februari 1936 skrivelser i detta ämne till samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Sveriges allmänna lantbrukssållskap samt styrelserna för svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen och svenska jordbrukskreditkassan. Enligt vad utredningsmännen anförde i dessa skrivelser, avsåge de frågor, som i första hand uppstållde sig, den omfattning belåningen av inteckningar i jordbruksinventarier tagit, hland annat i form av fyllnadssäkerhet, samt vidare huruvida lagstiftningen visat sig underlätta för jordbrukarna att överhuvudtaget få sina kreditbehov tillgodosedda eller att erhålla sina krediter till lägre ränta än eljest skulle vara möjligt eller huruvida å andra sidan nu antydda fördelar motverkades eller till och med övervägdes av en utav berörda lagstiftning förorsakad försämring av jordbrukarnas personliga kreditvärdighet. Även syntes böra beröras, huruvida jordbrukare, som intecknat sina jordbruksinventarier, på grund härav fått vidkännas uppsägningar av redan utestående lån mot namnsäkerhet. Utredningsmännen anhöllo, att de tillfrågade organisationerna ville delgiva utredningsmännen sin uppfattning i nyssnämnda hänseenden samt sina synpunkter i övrigt på frågan om verkningarna av lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier. Vad till en början angår de av hushällningssállskapens förvaltningsutskott avgivna yttrandena hava dessa så gott som alla konstaterat, att belåningen av inventarieinteckningar erhållit synnerligen ringa omfattning. I allmänhet hava de ansett lagstiftningen åtminstone hittills icke hava varit till någon större nytta för jordbrukarna. Kalmar läns norra hushållningssällskap har emellertid hållit före, att lagstiftningen om inventarieinteckningar berett möjlighet för jordbrukarna att på skäliga villkor kunna i viss omfattning få sina
lånebehov tillgodosedda, samt hänvisat till att dylika inteckningar jämte borgen godtagits såsom säkerhet av en del penninginrättningar och till att anskaffandet av borgen underlättats genom att inventarieinteckningar förefunnits. Samma hushållningssällskap har ansett lagstiftningen vara av särskild betydelse för arrendatorer, som sakna annan realsäkerhet än inventarierna att ligga till grund för den för jordbruksdriften erforderliga krediten. Kronobergs läns hushållningssällskap har funnit inventarieinteckningarna hava viss betydelse för större jordbrukare, i synnerhet arrendatorer, vilka ofta hava ett dyrbart inventariebestånd, men sakna värde för det mindre och medelstora jordbruket. Även Hallands läns. Västmanlands läns och Kopparbergs läns hushållningssällskap hava ansett ifrågavarande lagstiftkunna vara till någon nyttaför arrendatorer. Jönköpings läns hushållning har visserligen likaledes påpekat att lagstiftningen kanske har ningssällskap något större betydelse för arrendatorer än för andra, men har framhållit, att arrendatorerna, oberoende härav, kunna erhålla borgenskredit, där de hava tillfredsställande personliga kvalifikationer. Liksom Kalmar läns norra hushållningssällskaj) hava också några andra hushållningssällskap framhållit, att inventarieinteckningar kunna tjäna till fyllnadssäkerhet för lån och att tillgången till sådana inteckningar kan underlätta för en jordbrukare att anskaffa borgen. I sistnämnda hänseende har Västernorrlands läns hushållfäst uppmärksamheten på att borgensmännen lättare än lånningssällskap givaren kunna övervaka, att inventariebeståndet ej försämras eller bortsäljes. Enligt vad samma hushållningssällskap anfört förekommer det vidare, att skuldsatta småbrukare till häst- och kreaturshandlare lämna inventarieinteckningar såsom säkerhet för växelkrediter. Då lagstiftningen i fråga i viss mån underlättat för skuldsatta jordbrukare att anskaffa borgensmän för samt erhållande av ökad växelkredit vid inköp av upptagande av nya lån levande inventarier, har hushållningssällskapet funnit lagstiftningen bidraga till att i någon, om ock ringa mån öka samma skuldsättning. Hallands läns hushållningssällskap har meddelat, att i några få kända fall större jordbrukare med hjälp av inventarieinteckningar kunnat ordna sin
driftkredit på ett tillfredsställande sätt, och även enligt Södermanlands läns
mening har lagstiftningen i vissa fall, dock relativt hushållningssällskaps fåtaliga, underlättat för jordbrukare att få sina kreditbehov tillgodosedda. Enligt vad som framgår av yttrandet från Kronobergs läns hushållningssällhava i länet en mera välvillig inställning till invenskap jordbrukskassorna än sparbankerna och affärsbankerna, enär kassorna tarieinteckningarna tack vare sin verksamhetskrets lättare kunna kontrollera lånbegränsade i fråga om inventarierna och, på det hela taget, hava tagarnas åtgöranden en bättre överblick över deras ekonomi, särskilt i de fall, då krediten i huvudsak är samlad hos en kassa; en sådan koncentrering torde enligt hushållmening i viss mån främjas genom intecknandet av jordningssällskapets bruksinventarierna. I viss anslutning till sistnämnda tankegång har även Södermanlands läns hushållningssällskap framhållit, att lagstiftningen kommer till i de fall, då kredit genom anlitande av invennytta huvudsakligen
tarieinteckningar kunnat erhållas för en tillfredsställande reglering av samtliga lösa skulder. Även Stockholms läns och stads samt Kalmar läns norra hushållningssällskap hava pekat på den av inventariernas intecknande föranledda nyttan, att vederbörande jordbrukare föranletts att hålla sig till en i stället för till ett flertal kreditgivare. Förstnämnda hushållningssällskap har förmenat, att det närmast torde vara inom jordbrukskasserörelsen som lagstiftningen haft betydelse, i det att kreditmöjligheterna för kassornas medlemmar genom denna ökat, åvensom att lagstiftningen här verkat i avsedd riktning. Jämväl Västernorrlands läns hushållningssällskap har hållit före,
att vid den långivning inom jordbrukskasserörelsen, inventarieinteckdär
ning lämnats, i vissa fall vederbörande låntagare erhållit någon förbättring beträffande sina kreditförhållanden. Frågan, om belånandet av inventarieinteckningar kan medföra lättnad i räntebelastningen å jordbrukarnas krediter, hava nästan alla hushållningssällskap besvarat nekande, varvid från något håll erinrats om att inventarieinteckningarna huvudsakligen användas såsom fyllnadssäkerhet vid borgenslån, vilket icke medförde något frångående av den vanliga räntan å så-
dana lån. Hallands läns hushållningssällskap har emellertid hänvisat till
att, då i några få kända fall större jordbrukare med hjälp av inventarieinteckningar kunnat ordna sin driftkredit på ett tillfredsställande sätt, härigenom också lägre ränta kunnat erhållas. Ä andra sidan hava några hushållningssällskap utgått från att anlitand-et av inventarieinteckningar såtillvida ur räntesynpunkt varit till nackdel för vederbörande jordbrukare, som räntan å dennes övriga skulder påverkats av den utav intecknandet av jordbrukarens inventarier föranledda försämringen av hans kreditvärdighet. Beträffande förevarande lagstiftnings inverkan på jordbrukarnas person-
liga kreditvärdighet har övervägande antalet hushållningssällskap ansett,
att denna blivit försämrad genom lagstiftningen. Dock har Kalmar läns
norra hushållningssällskap icke funnit några mera väsentliga olägenheter i
detta hänseende och Västernorrlands läns hushållningssällskap ansett den
av försämringen föranledda skadan vara relativt ringa, då ifrågavarande
jordbrukare i regel redan förut varit alltför högt skuldsatta. Av en del hus-
hållningssällskap har såsom ett uttryck för att intecknandet av jordbruks-
inventarier medfört en försämring av vederbörande jordbrukares kreditvärdighet hänvisats till att kreditinrättningarna på åtskilliga håll införskaffa fortlöpande förteckningar från domstolarna om beviljade inventarieinteckningar. Ehuru kreditinrättningarna sålunda förskaffat sig kännedom om vilka jordbrukare som intecknat sina inventarier synas de, efter vad i hushållningssällskapens yttranden upplyses, i allmänhet icke hava låtit kännedomen härom föranleda uppsägning av redan utlämnade krediter. Emellertid har Gäv-
leborgs läns hushållningssällskap meddelat, att det i dylika fall förekommit att kreditinrättning begärt förstärkning av säkerheten för utlämnat lån under
hot om uppsägning. Även Hallands läns och Skaraborgs läns hushållningssällskap hava omtalat liknande tillvägagångssätt.
Hushållningssällskapen hava i regel icke intagit någon bestämd ståndpunkt till om förevarande lagstiftning bör bibehållas eller avskaffas. Deras frågan, allmänna inställning till lagstiftningen torde emellertid kunna sammanfattas på följande sätt. Tolv hushållningssällskap hava mer eller mindre kraftigt givit uttryck åt att ifrågavarande lagstiftning, åtminstone sådan den nu är konstruerad, sakav är till skada för Sålunda har Östernar betydelse eller rent jordbrukarna. läns ansett, att lagstiftningen icke motsvarat götlands hushållningssällskap i det att dess betydelse för underlättandet för jordbrukarna förväntningarna, sätt tillgodose kreditbehov blivit mycatt på ett tillfredsställande föreliggande ket Jönköpings läns hushållningssällskaps mening kan begränsad. Enligt lagstiftningen icke anses hava varit till gagn för jordbruket i detta län. Gotlands läns hushållningssällskap har erinrat om att det i sitt yttrande över år 1930 avgivna förslag i ämnet avstyrkt detta och jordbruksutredningens har nu funnit sina då uttalade åsikter och farhågor i stort sett besannade. Lagen vore endast i undantagsfall till gagn, i de flesta fall betydelselös, ej sällan direkt skadlig, varför lagen i sin nuvarande form vore av ringa intresse och Icke heller Blekinge läns hushållningssällskap har anbetydelse. sett lagstiftningen vara till nytta. Göteborgs och Bohus läns hushållningshar funnit lagstiftningen icke vara ändamålsenlig, i det att densällskap samma icke vore förenad med några fördelar men däremot med åtskilliga
nackdelar. Även Älvsborgs läns norra hushållningssällskap har funnit lagen
om i snarare vara till skada än till gagn,
inteckning jordbruksinventarier
och läns södra har konstaterat, att lagen ej
Älvsborgs hushållningssällskap
medfört den fördel man läns hushällningssällskap har hoppats. Skaraborgs hävdat, att lagstiftningen om inventarieinteckningar saknar nämnvärd betyoch har förklarat sig snarast vara av den meningen, att densamma utan delse, olägenhet kan ställas på avskrivning. Kopparbergs läns hushållningssällskap har ansett de mot lagstiftningen vid dess genomförande framförda betänkligheterna vara välgrundade. Även Gävleborgs läns hushållningssällskap hör till dem, som ansett lagstiftningen icke vara till gagn. Likaledes har Västernorrlands läns hushållningssällskap såsom ett totalomdöme uttalat, att lagför detta läns jordbrukare knappast kan anses hava medfört avstiftningen sett gagn. Enligt vad som framhålles i Västerbottens läns hushållningssällden ifrågavarande lagstiftningen under detta läns för» skaps yttrande, synes hållanden icke hava fått någon betydelse, varför den närmast synes hava blivit underkänd. Två hushållningssällskap hava däremot bestämt uttalat sig för att lagstiftningen tills vidare bibehålles. Sålunda har Värmlands läns hushållningssällskap -— trots att hushållningssällskapet icke synes övertygat om lagstiftnin- - ansett erfarenheter böra avvaktas, ingens ändamålsenlighet ytterligare nan ändring i lagstiftningen vidtages, och vidare har Örebro läns hushållningssällskap framhållit, att lagstiftningen, ehuru den icke vunnit någon mera omfattande tillämpning, dock erhållit en sådan användning, att ifrågavarande inteckningsförfarande i huvudsak bör bibehållas. Sistnämda hushållnings-
sällskap har likväl, som framgår av det följande, förordat viss omläggning
av lagstiftningen. Även Kalmar läns norra hushållningssällskap har så be-
stämt understrukit fördelarna med lagstiftningen, att detta hushållningssällskap får anses vara en förespråkare för densammas bibehållande.
Av övriga hushållningssällskap hava, på sätt framgår av det föregående,
Stockholms läns och stads, Södermanlands läns, Kronobergs läns och Hallands läns funnit lagstiftningen kunna medföra vissa fördelar, varför de icke torde få antagas vara förespråkare för lagstiftningens upphävande.
Återstående hushållningssällskap, d. v. s. Uppsala läns, Kalmar läns södra,
Malmöhus läns, Västmanlands läns, Jämtlands läns och Norrbotten läns, hava icke uttalat sig på sådant sätt, att man därav kan sluta, huruvida de ansett lagstiftningen böra bibehållas eller ej.
Uppsala läns hushållningssällskap har förklarat sig icke kunna nå-
avgiva got bestämt yttrande i föreliggande fråga men har meddelat följande, under
hushållningssällskapets överläggningar framkomna synpunkter. Somliga av
utskottets ledamöter hade framhållit, att lagens tillkomst föranlett vissa kreditgivare att beträffande låntagare med svaga säkerheter avkräva dessa inteckningar i inventarier, varigenom låntagarnas kredit kunde bliva alldeles uttömd. Och man hade tillagt, att överhuvud det klientel, som begagnade sig av inventarieinteckning, vore de svagast situerade, som icke haft möjligheter att på annat sätt skaffa sig kredit och därför tvingats att tillgripa denna för deras personliga kreditvärdighet skadliga resurs. Andra av utskottets ledamöter åter hade hävdat, att ifrågavarande kreditform visat av sig vara värde. Växellån och andra tillfälliga lån kunde ersättas mer stabila genom
lån mot inventarieinteckning och mot lägre ränta. Genom en framförliggande inventarieinteckning kunde också borgen lättare erhållas, och icke minst för
nybörjare och arrendatorer kunde därför säkerhetsformen vara till gagn. Det hade också uttalats, att vid bankernas kreditgivning ifrågavarande inteckningar fått ringa användning och allenast såsom supplementär säkerhet, varemot inteckningarna mera kunnat anlitas vid lån i andra kreditinrättningar. Av yttrandena från en del hushållningssällskap, bland vilka märkas Stockholms läns och stads samt Örebro läns kunna
hushållningssällskap, synes
utläsas den meningen, att lagstiftningen skulle kunna komma till större nytta, om bestämmelser träffades, som mera skyddade intressen. Det kreditgivarnas har framhållits, att inteckningar i jordbruksinventarier icke kunna anses utgöra betryggande säkerhet för kreditgivarna, dels emedan dessa sakna garantier för att inventariebeståndet vidmakthålles och dels den grund att detta
på
icke kan av dem åtkommas annat än genom konkurs. Örebro läns hushåll-
ningssällskap har ansett sådan ändring om möjligt böra vidtagas i lagen, att
inteckning i jordbruksinventarier blir jämförbar med förlagsinteckningar. Till sist må återgivas följande uttalande av Blekinge läns hushållningssällskap. Såsom tecken på att jordbrukarna själva kände sig besvärade av den sänkning utav deras soliditetsanseende, som
inventarieinteckning medförde,
kunde framhållas, att i ett flertal fall mottagare av statliga stödlån, vilka
lämnat inventarieinteckningar såsom säkerhet, låtit döda så snart lån-
dessa, 12-3774451.
fullgjort sina förbindelser. Hushållningssällskapet befarade emeltagarna att många av de småbrukare, som ställt säkerhet av nu nämnd art, lertid, komme de återfått densamma, i god tro förstöra inteckningen i stälatt, sedan let för att låta döda den, varigenom inteckningen alltjämt stode kvar till förfång för vederbörandes kreditvärdighet. Med tanke härpå och på den tidsspillan och de kostnader, som vore förbundna med dödandet av en sålunda förstörd inteckning, ifrågasatte hushållningssällskapet, att småbrukare, som lämnat inventarieinteckning såsom säkerhet för statligt stödlån, måtte erbjudas att vid inlösandet av lånet återfå inteckningen dödad.
Även Sveriges allmänna lantbrukssällskap har i sitt yttrande meddelat att, .
enligt de samstämmiga uppgifter sällskapet inhämtat, utnyttjandet av inteckningar i jordbruksinventarier varit ganska obetydligt. I första hand syntes detta bero på det ringa rättsliga skydd, som inventarieinteckningen erbjöde en kreditgivare, nämligen endast förmånsrätt vid konkurs. I allmän-
het torde därför kreditinstitutionerna vid sidan av en inventarieinteckning
av den lånesökande kräva fullgod säkerhet, vanligen i form av borgensförbindelser. Därigenom hade inventarieinteckningarna ofta fått karaktär av ett komplement till borgensförbindelserna till förmån för löftesmännen. Någon nämnvärd lättnad för jordbrukarna att erhålla kredit syntes sålunda icke hava skapats genom detta institut. Tvärtom torde, efter vad sällskapet erfarit, i många fall jordbrukarnas kreditvärdighet i Övrigt hava nedsatts genom avgivandet av dylik säkerhet. Någon inverkan på räntesatserna torde inventarieinteckningar icke heller hava haft. För det andra förefunnes säkerligen på flera håll såväl bland jordbrukare som inom andra kretsar den uppfattningen, att utnyttjande av inventarierna som belåningsobjekt innebure en ekonomisk mindervärdighetsförklaring, jämförbar med t. ex. lösöreköpsförfarandet. Genom ett dylikt betraktelsesätt försvårades givetvis en utveckling i den riktning, som åsyftats. Lagen om inteckning i jordbruksinventarier hade ju nämligen i alla väsentliga punkter utbyggts till överensstämmelse med lagen om förlagsinteckning i den tanken, att inventarieinteckningsinstitutet skulle få samma betydelse för jordbruket som förlagsinteckningen fått för industrien. Som vidare jordbrukarna för tillgodoseende av sitt ofta anlitade mera än en kreditinstitution, undkapitalbehov veke de att lämna inteckning i inventarierna till någon av kreditgivarna med tanke på att sådan inteckning kunde få ogynnsamma konsekvenser för att erhålla kredit hos andra. Som ytterligare förklaring till möjligheterna att anlitats i större utsträckning kunde vidare inventarieinteckningen ej att de sista åren medfört en förbättring för jordbruket, varför framhållas, kreditmöjligheter ej så hårt behövt tagas i anspråk, vilket av jordbrukarnas skäl närmast komme att göra sig märkbart i fråga om ett nytt naturliga kreditinstrument. Erfarenheterna hade, såvitt Sveriges allmänna lantbrukssällskap kunnat vid handen att ifrågavarande institut hittills icke kommit att finna, givit någon större praktisk roll för jordbruket. Vid bedömande av instituspela
tets användbarhet och betydelse borde emellertid enligt sällskapets mening beaktas, att denna lagstiftning varit i tillämpning endast så kort tid, att denna fråga svårligen kunde avgöras redan vid denna tidpunkt. Vidare borde framhållas, att inventarieinteckningsförfarandet säkerligen varit till nytta för en viss jordbrukaregrupp, nämligen arrendatorerna, vilka syntes hava haft lättare att medelst inventarieinteckningar få sitt kapitalbehov tillgodosett. Detta framginge ock av statistiken över jordbrukets skuldsättning vid slutet av år 1933. Sällskapet ville vidare hänvisa till ett yttrande av den 21 februari 1930 till chefen för jordbruksdepartementet, vari sällskapet uttalat den uppfattningen, att inventarieinteckningsinstitutet icke enbart borde betraktas som ett medel att öka jordbrukarnas möjligheter att erhålla kredit utan fastmera som en åtgärd i syfte att möjliggöra en sanering av jordbrukets skuldförhållanden, varvid i främsta rummet åsyftats en koncentration av jordbrukarnas upplåning. I den mån jordbrukarna kunde förmås att i största möjliga utsträckning tillgodose sitt kapitalbehov hos enbart en kreditinstitution, skulle utnyttjandet av inventarieinteckningar med sannolikhet innebära vissa fördelar till såväl jordbrukarnas som kreditgivarnas fromma, och institutet skulle därför troligen bliva mera anlitat. Sålunda skulle för tillgodoseendet av jordbrukarnas säsongmässiga kapitalbehov inventarieinteckningarna kunna erhålla samma betydelse som förlagsinteckningar hade för vissa industrigrenar med säsongmässigt varierande kapitalbehov. Den borgens- och växelkredit, som nu florerade för anskaffande av detta kapital, skulle därigenom kunna undvikas. Genom den offentlighet, som givits åt inventarieinteckningsförfarandet, skulle vidare till förmån för kreditgivarna större överskådlighet uppnås i fråga om jordbrukarnas skuldförhållanden och dessas möjligheter att på ett flertal håll utnyttja sin kreditvärdighet kringskäras. Det borde vidare framhållas, att jordbrukets kapitalbehov genom den fortskridande rationaliseringen och mekaniseringen kunde antagas bliva allt större, liksom ock en försämring i jordbrukets konjunkturförhållanden kunde komma att medföra skärpta krav för jordbrukets mening kunde det även av kapitalförsörjning. Enligt sällskapets dessa skäl visa sig vara värdefullt att äga tillgång till det kreditinstrument, som inventarieinteckningen utgjorde. Styrelsen för svenska bankföreningen har, för erhållande av nödigt underlag för besvarande av de utav utredningsmännen framställda frågorna, till samtliga till bankföreningen anslutna banker, som idka verksamhet å landsbygden, avlåtit skrivelser med anhållan om upplysningar i ämnet under hemställan tillika, att bankerna ville vid sina överväganden särskilt ägna uppmärksamhet åt de förhållanden och synpunkter, som avsåges med vissa i skrivelserna upptagna frågor. , Den av bankföreningen sålunda verkställda utredningen återgives i sirskild bilaga, fogad vid detta betänkande. De upplysningar, som lämnats av de olika bankerna äro i huvudsak av följande innebörd. Frågan huruvida inventarieinteckningars uttagande och
användande i kreditrörelsen tagit någon större omfattning hava alla banker utan undantag besvarat nekande. Antalet krediter med sådan säkerhet har den 1 april 1936 sammanlagt för bankerna icke uppgått till mera än 511. I flertalet svar har uppgivits, att under den hittills gångna tiden inteckningarna merendels infordrats för att för bankens eller borgensmännens räkning stärka säkerheten för redan lämnad kredit. Av bankernas upplysningar framgår vidare, att inventarieinteckningar icke i någon större utsträckning komma till användning såsom säkerhet för de krediter, som lämnas av jordbrukets leverantörer, och ej heller såsom kreditunderlag i sammanhang med arvskiften eller eljest vid uppgörelser inom familjer. Det synes visserligen ej vara vanligt, att affärsbankerna såsom villkor för kredit avfordra kreditsökanden förbindelse att icke utan kreditgivarens medgivande inteckna sina inventarier. Däremot framgår av så gott som alla bankernas svar, att vederbörande banker plåga från domarkanslierna tid efter annan inhämta uppgifter å under tidsperioden uttagna inventarieinteckningar. Det har på många håll förekommit, att kredittagare fått krediter uppsagda av den anledning att han uttagit och belånat inventarieinteckningar. Det synes råda en ganska allmän mening om att inventarieinteckningsinstitutet utövat en ogynnsam inverkan med avseende ä jordbrukarnas personliga kreditvärdighet. I åtskilliga av svaren äro omdömena på denna punkt mycket allvarliga. Bankföreningen har också för bankerna uppställt frågorna, huruvida inventarieinteckningarna utövat ett gynnsamt inflytande på jordbrukarnas möjligheter att förskaffa sig för driften erforderlig kredit och lämpligt ordna densamma genom att kreditgivarnas anspråk på andra och fullt bankmässiga säkerheter kunnat uppmjukas eller genom att upplåningen kunnat konsolideras och ställas på längre sikt, varigenom antalet av kreditgivare och av kortfristiga strökrediter kunnat minskas. På dessa frågor hava avgivits såväl jakande som nekande svar, dock oftast nekande. Det har från ett par håll anmärkts, att förevarande inteckningar knappast medfört annan fördel än en viss lättnad i möjligheterna att skaffa borgen. En fråga, huruvida räntorna kunnat sänkas för lån, som säkerställas genom inventarieinteckningar, har tämligen allmänt besvarats nekande. V De av bankerna gjorda uttalandena hava i flertalet fall givit vid handen, att olägenheterna med det ifrågavarande institutet anses överväga de fördelar, som kunna vara förknippade med detsamma. Det har emellertid understrukits, att erfarenheten under den hittills gångna tiden varit för obetydlig för att tillåta ett fullt säkert omdöme. I några fall har erinrats om att de hittills vunna erfarenhetsrönen hämtats under en period av oavlåtligt stigande jordbrukskonjunktur, därvid uttalats farhågor för verkningarna av ett omslag i denna konjunktur. I ett fall har dock gjorts gällande, att vid en dylik vändning nyttan av institutet skulle framträda bättre än hittills. Bankföreningens styrelse har för egen del gjort bland annat följande utta- . landen. Det kunde visserligen vara riktigt, att den tid, varunder erfarenhetsrönen angående institutet samlats, varit ganska kort, liksom även att antalet uttagna inventarieinteckningar hittills varit obetydligt. Dessa omständig-
heter uteslöte emellertid icke, att vad som förekommit lämnade för grund ett allvarligt bedömande av frågan. Det vore icke antalet av de till kredit-
givarna avlämnade inventarieinteckningarna som vore av den största
betydelsen. Vad som vore avgörande vore beskaffenheten av hela det läge, som genom tillkomsten av den nya lagstiftningen åstadkommits. Detta läge präglades uppenbarligen av en betänklig otrygghet, till olägenhet för jordbrukets kreditgivare av olika slag och därmed ock för jordbrukama själva. Styrelsen vore av den uppfattningen, att denna olägenhet borde anses väga tyngre än de fördelar, som det nya institutet i vissa hänseenden kunde erbjuda. Att de med institutet förbundna nackdelarna hittills icke framträtt ännu mera än som varit förhållandet vore tvivelsutan beroende dels på den försiktighet, som kreditgivarna syntes merendels hava ådagalagt gentemot samt institutet, dels och i synnerlig mån på den omständigheten, att institutet ännu endast prövats under en uppåtgående konjunktur. Styrelsen nödgades uttala sin farhåga för att situationen kunde bliva en helt annan, då konjunkturen vånde nedåt med fallande produktpriser och sjunkande värden på jordhrukstillgångarna. Därest i ett sådant läge jordbrukarnas kreditgivare och borgensmän skulle tillgodose sina mot varandra stridande intressen genom att skyndsamt och i största möjliga omfattning infordra tillgängliga säkerheter i form av inventarieinteckningar, syntes det måhända ej kunna undgås, att just tillgången till det nya, tidigare föga använda inteckningsinstitutet skulle verksamt bidraga till att förvandla »den sjunkande konjunkturen till akut och svår kris för jordbrukets utövare. Utan att här närmare ingå på frågan kunde styrelsen icke underlåta att giva uttryck åt den uppfattningen, att, för den händelse avskaffandet av inventarieinteckningsinstitutet skulle under tagas övervägande, det riktiga Vore, att denna åtgärd vidtoges medan det nuvaran-
de förhållandevis gynnsamma läget för jordbruksnäringen fortfore.
Slutligen har styrelsen, med anledning av i vissa yttranden gjorda uttalanden, bland annat ansett sig böra avråda från vidtagandet av ändringar i inventarieinteckningsinstitutet med syfte att genom detsamma bereda verklig panträtt i inventarierna. Det syntes icke vara möjligt att åstadkomma en någorlunda hållbar panträtt i inventarierna utan att institutet, till jordbrukarbefolkningens stora olägenhet, bleve omgärdat med kraftigt verkande straffbestämmelser och polisuppsikt.
Styrelsen för svenska sparbanlcsföreningen, som hos de lokala sparbanks-
föreningarna anhållit om yttrande över ifrågavarande spörsmål, har med ledning härav anfört följande synpunkter på lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier. Som ett allmänt omdöme kunde sägas, att inventarieinteckningar intoge ungefär samma ställning i kreditsystemet som de lösöreköp de varit avsedda att ersätta. Såsom låneobjekt erbjöde de visserligen en viss fördel framför lösöreköpen i så måtto, att förmånsrätten gällde jämväl i nytillkomna inventarier. Men å andra sidan medförde de icke panträtt, varför utgivaren vore i tillfälle att strafflöst vidtaga alla möjliga manipulationer med den egendom förmånsrätten avsåge. Det vore helt naturligt, att
inventarieinteckningama under sådana förhållanden icke visat sig medföra nämnvärda förbättringar för kreditbehövande jordbrukare. Liksom några vore de i hög grad ägnade att skada låntagarnas personliga kreditlösöreköp och liksom dessa vore de mindervärdiga som säkerhet och torde värdighet anlitas huvudsakligen såsom en utväg att gynna enskilda borgenärer. I förra avseendet kunde exempelvis nämnas, att det inträffat att jordbrukare, som i sina inventarier, skyndat sig att få desamma dödade tagit inteckningar för att återvinna sin kredit. Såsom vid lagens antagande förutpersonliga setts på många häll hade hela systemet råkat ivanrykte och slagit synnerligen
illa ut. av inventarieinteckningar hos sparbankerna hade endast förekom- Belåning 70 fall. Där sådan belåning skett, mit i- obetydlig omfattning, omkring hade dels såsom förstärkning vid borgens- och ininteckningarna godtagits och dels såsom säkerhet för löftesmans förbindelser. Av tillteckningslån att döma vore användningen av inventarieinteckningar i gängliga uppgifter
tillbakagång. som måste betecknas såsom minder- Att den ifrågavarande säkerheten, medfört lättnad för låntagarna i ränteavseende vore värdig, skulle hava någon av den vari inteckningar av detta slag uteslutet. På grund ringa omfattning vore att uppgiva huruvida av desamma förekommit det naturligtvis vanskligt av andra krediter. Men det vore känt, att flera sparföranletts uppsägningar låneformulär förbehåll att lånet omedelbart skulle förbanker i sina inryckt eller löftesmän belastade sin egendom falla till betalning, om huvudgäldenär
med inventarieinteckningar. Den skyldighet som ålåge sparbanksledningen
innehavd säkerhet icke försämrades, syntes väl försvara att noga tillse, att liksom den också nödvändiggjorde för ledningen att hålla ett dylikt förbehåll, av förevarande slag, som inom dess sig noga underrättad om de inteckningar tillkomme. För detta ändamål hade inom vissa sparverksamhetsområde ett som verkade lika effek-
banksföreningar organiserats upplysningssystem,
tivt att kungöra lösöreköp, som vore lagligen stadgad. som den skyldighet av det som kunde föreligga för arrendatorer Även vid beaktande behov, att hava möjlighet att erhålla realkredit, har sparbanksav större egendomar till det institutets många nackdelar föreningens styrelse med hänsyn nya funnit det vara klokast att omedelbart avskaffa detoch ringa effektivitet
samma såsom varande att åstadkomma förvirring och otrygghet.
ägnat
svenska har till utredningsmånnen
Styrelsen för jordbrukskreditkassan för infordrade yttranden rööverlämnat från centralkassorna jordbrukskredit rande dessas erfarenheter av lagstiftningen om inventarieinteckningar.
att belåningen av inven- Centralkassorna hava i allmänhet konstaterat, mera betydande omfattning och att jordtarieinteckningar icke erhållit någon fordra eller annan kombrukskassorna i varje fall dessutom fullgod borgen säkerhet. Såsom orsak till inventarieinteckningarnas begränsade
pletterande
användning har av ett par centralkassor pekats på att inventarieinteckningen g utan endast förmånsrätt och från något håll framhållits, icke medför panträtt
under de sista trenne åren varit för jordbrukarna relativt att konjunkturerna gynnsamma, varför behovet av driftkredit ej varit så stort, samt att jordbrukarnas kända betänksamhet ännu för åtskillig tid framåt torde komma av dem att hellre såsom hittills söka hjälpa sig fram med det vanliga, många rena än att använda sig av en sådan nyhet som intecknandc borgenssystemet av lösöret. En centralkassa har även förmenat, att intecknandet av jordbruksinventarier ofta i den allmänna uppfattningen ansetts som en ekonomisk mindervärdighetsförklaring, varigenom den personliga kreditvärdigheten
kommit att lida intrång. Övriga centralkassor synas däremot i allmänhet
icke hava iakttagit några mera påtagliga verkningar i detta avseende. I varje fall hava centralkassorna icke haft sig bekant, att någon av kasserörelsens av inventariebelåning fått kredit uppsagd från annan låntagare, på grund Ett par centralkassor hava anmärkt, att, även om så varit kreditgivare. detta borde hava hälsats med tillfredsställelse, då det borde vara anfallet, att mån minska och varukrediten och hålla geläget i möjligaste borgenskreditvolymen inom ramen för vederbörandes tillgångar. En av sistnämnda —- sär-
centralkassor har understrukit, att möjligheten av inventariebelåning
skilt kreditinstitut, som stode i nära kontakt med jordbrukarna och genom denna låneform —— som kunde på ett rationellt sätt organisera speciella komme att så småningom kraftigt medverka till skapande av sunda kreditförhållanden då långivare finge lättare att bedöma å landsbygden, därigenom lånesökandes kreditvärdighet. De ofta ruinerande förluster, som vore en följd av ett okontrollerbart borde därför kunna allt mer och mer borgenssystem, undgås i den mån, som inventariebelåningen bleve allmännare. Från ett eller annat håll har framhållits önskvärdheten av en sådan reatt inventarieinteckningen komme att formering av ifrågavarande lagstiftning, bereda mera betryggande säkerhet än för närvarande. Det har kreditgivaren
bland annat framhållits, att en sådan ändring skulle vara synnerligen värde-
full för arrendatorerna, vilka sakna möjlighet att erbjuda realsäkerhet vid sökande av kredit.
Utredningsmännens yttrande.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har ifrågavarande lagstifticke för att bereda möjlighet att erhålla en ning tillkommit, jordbrukarna till ökad kredit, utan i syfte att underlätta för dem att för tillgodovolymen seende av ett erhålla en med hänsyn till värdet av skäligt kapitalbehov inventarierna så förmånlig kredit som möjligt. Den nya inteckningsformen tänktes alltså komma att bliva ett medel till en sanering av jordbrukets kreditförhållanden. har emellertid icke gått i den riktning, man Utvecklingen sålunda väntade och hoppades, ett förhållande som till fullo torde bestyrkas av de här förut över verkningarna av den ifrågaåtergivna yttrandena varande Jordbrukets kreditförhållanden hava icke blivit salagstiftningen. nerade tillkomst. Den för jordbrukarna betungenom den nya kreditformens gande, kortfristiga borgens- och växelkrediten, vilken man genom tillskapan-
det av inventariehelåningen avsåg att till väsentlig del få bort, förekommer sålunda alltjämt i en mycket betydande omfattning. Icke heller har den förhoppningen i nämnvärd utsträckning realiserats, att inteckningsinstitutet skulle bidraga till en välbehövlig ränteminsknjng å det för erforjordbruket derliga driftkapitalet. Än vidare tillkommer, att den nya kreditformen icke i mera betydande omfattning medfört en koncentrering av krediten hos en och samme långivare; det förbilligande av krediten, som man genom en dylik koncentrering förväntade, torde sålunda hava uteblivit. Den huvudsakliga anledningen till att den nya lagstiftningen icke kommit att motsvara de förhoppningar man knutit därvid vara att söka i synes den av förhållandenas beskaffenhet föranledda konstruktionen av den med
inventarieinteckning förbundna säkerhetsrätten. Av skäl, som återgivits i
den lämnade redogörelsen och vilka förefallit och utredningsmännen riktiga avgörande, har det icke ansetts möjligt att låta inteckningen förbindas med panträtt i egendomen. Inteckningen medför allenast en förmånsrätt i gäldenärens konkurs. värde blir sålunda såväl av att
Säkerhetens beroende,
inventarierna bibehållas i gäldenärens ägo som av huru denne vårdar sitt inventariebestånd. Detta har helt naturligt lett till att långivarna betrakta den nya kreditformen med en -- — i viss utsträckning berättigad misstro och därför kräva annan fullgod säkerhet, trots det att läminventarieinteckning nas. Det må i detta sammanhang även erinras om att, enligt uttryckliga stadganden i lag, sparbanker och jordbrukskassor äro förhindrade att utlämna lån mot inteckning i jordbruksinventarier, vederbörande kreditinstitution dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet. I stället för att förbättra jordbrukets kreditförhållanden torde lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier hava medfört ett i vissa hänseenden försämrat läge. På grund av långivarnas allmänna obenägenhet att mottaga inventarieinteckningar såsom säkerhet för beviljade krediter har denna låneform icke i större utsträckning kommit till användning för det mera reguljära lånebehovet, för vilket annan och bättre säkerhet vanligen torde kunna presteras. Inventarieinteckningarna hava i stället kommit att utnyttjas och då regelmässigt i förening med borgenssäkerhet ~— för erhållandet av en toppkredit, som måhända eljest icke skolat beviljas. Inteckningsinstitutet har sålunda, i stället för att medföra den eftersträvade saneringen, lett till en ytterligare ansvällning av kreditvolymen. Denna företeelse är så mycket betänkligare som det klientel, som sig av inbegagnar ventariebelåning, huvudsakligen torde vara att finna bland de överskuldsatta jordbrukarna; en låntagare i något bättre torde hava belägenhet möj-
ligheter att på annat sätt förskaffa sig den önskade krediten. Det må i detta
sammanhang även framhållas, att just den förhållandevis ringa utsträckning, i vilken under
inventariebelåningen de gångna åren tagits i anspråk,
får anses utgöra ett tecken på att den nya belåningsformen icke lett till den eftersträvade allmänna saneringen av kreditförhållandena utan huvudsakligen utnyttjats för erhållandet av en ytterligare toppkredit. Att den rikt-
ning, i vilken förhållandena sålunda utvecklat sig, icke är gynnsam torde med hänsyn till den överdrivna skuldsättningens — skadliga verkningar vara ganska uppenbart. lnteckningsinstitutet lärer emellertid även på ett mera indirekt sätt kunna bidraga till en sådan ansvällning av kreditvolymen, som enligt vad nyss sagts torde få anses såsom mindre lycklig. Det lärer nämligen med en viss sannolikhet förhålla — även sig så om bevisning därom till följd av sakens natur icke kan — att blotta medvetandet om förebringas att lagen tillåter jordbrukaren att inteckna inventarierna kan, så länge han ännu ej utnyttjat denna belåningsmöjlighet, bidraga till att hos honom skapa en känsla av att hans ekonomiska läge är bättre än vad det i verkligheten är. Att detta i sin tur alltför lätt kan förleda jordbrukaren till en skuldsättning, från vilken han eljest skulle hava avhållit sig, torde ligga i öppen dag. I vissa fall kan den nya helåningsformen medföra än betänkligare verkningar. Det lärer sålunda inträffa, att jordbrukaren icke låter inteckna sina jordbruksinventarier, förrän hans ekonomiska ställning blivit så undergrävd, att utmätning eller konkurs börjar te sig som en alltmera hotande möjlighet. I detta — såsom läge tillgripes en utväg att än en tid hålla det hela flytande —— att till den mest lämna åtgärden pockande fordringsägaren en inventarieinteckning. Inventariebelåningen tjänar här uppenbarligen intet annat syfte än att obehörigen gynna viss borgenär på de andras bekostnad eller att fördröja ett konkursförfarande, som för tillgodoseende av borgenärernas berättigade intressen bort inledas redan tidigare. Att inventariebelåningen här icke tjänar ett berättigat syfte är sålunda uppenbart. Och dessvärre lärer det nog förhålla sig så, att ett förfaringssätt sådant som det nu antydda praktiseras i en icke helt betydelselös utsträckning. Att detta i sin tur medfört, att långivarnas misstro mot inteckningsinstitutet ökats utöver vad som må vara betingat av de brister, vilka vidlåda detsamma, torde knappast vara ägnat att förvåna. Om sålunda inventarieinteckningen å ena sidan lätt nog kan fresta till ökad skuldsättning, är den å andra sidan ägnad att undergräva tilltron till gäldenärens förmåga att göra rätt för sig. I denna dubbelsidighet ligger den betydande faran, att motståndskraften mot en inträdande konjunkturförsämring väsentligen försvagas. Såsom starkt framhållits såväl i de från svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening m. fl. sammanslutningar till Kungl. Majzt ingivna framställningarna som ock i ett flertal av de här förut återgivna yttrandena angående verkningarna av den ifrågavarande lagstiftningen, medför inventariebelåningen, att den personliga kreditvärdigheten hos jordbrukarna i avsevärd grad försämras. Att en jordbrukare uttager en inventarieinteckning torde på sina håll anses liktydigt med en ekonomisk mindervärdighetsförklaring. Inventariernas intecknande kan medföra att personer, som eljest skulle hava varit villiga att gå i borgen för lån, draga sig undan i en situation, när de som bäst skulle behövas. Från de lângivande penninginrättningarnas sida ägnas inventarieinteckningarna en betydande uppmärksamhet. Det torde sålunda icke vara ovanligt,
att systematiskt införskaffas angående uttagna inventarieinteckuppgifter för att bereda långivarna tillfälle att utöva en viss konningar på så sätt troll över låneklientelet. heller lärer exempel saknas på att en lån- Ej fått äldre lån uppsagda, då han låtit uttaga och hos annan belåna en tagare inteckning i sina inventarier. Även i fråga om den löpande driftkrediten torde inventariebelåningen utöva verkan. Det har att den jordbrukare, som en ogynnsam uppgivits, låter och belåna en inventarieinteckning, får svårare att erhålla seduttaga kredit hos leverantörer. Skulle en mera omfattande bevanlig jordbrukets
lining av jordbruksinventarier komma till stånd —— exempelvis vid en kom-
- är det sålunda tänkbart, att en
mande nedgång i jordbrukskonjunkturen
utbredd kreditvägran kommer att bliva följden. Att inventariebelåningen medför här antydda olägenheter för just de jord- — brukare, som låtit inteckna sina inventarier, är —— om ock beklagligt
likväl icke den följden. Det mest betänkliga är att den minskallvarligaste av den allmänna kreditvärdigheten, som inventariebelåningen drager ning med mån drabbar även de jordbrukare, som icke velat anlita den sig, i viss låneformen. redan den omständigheten att en jordbruifrågavarande Ty kare kan inteckna sina inventarier och därigenom beröva de oprioriterade att inventarierna för erhållande av likvid, borgenärerna möjlighet tillgripa att bliva mindre villiga att lämna kredit medför ofrånkomligen långivarna utan realsäkerhet. härav får givetvis icke underskattas. Betydelsen Anser man i likhet med utredningsmännen, att inventariebelåningen, såsom varande mera till skada än till nytta för vårt lands jordbrukare, bör torde det vara av vikt, att åtgärder i sådant syfte vidtagas utan avskaffas,
och innan den nuvarande jordbrukskonjunkturen eventuellt
uppskov goda vänder. Såsom för svenska bankföreningen antytt, lära nämligen styrelsen de av inteckningsinstitutet komma att framträda skadliga verkningarna ekonomisk och allmänmångdubbelt starkare under en period av nedgång nare Därest i ett sådant läge jordbrukarnas kreditgivare kreditsvårigheter. och skulle sina mot varandra stridande intressen geborgensmän tillgodose nom att i största infordra tillgängliga säkerheter i form möjliga omfattning kan det att tillgången till det dessav inventarieinteckningar, befaras, just förinnan använda skulle bidraga till att förvandla föga inteckningsinstitutet
till en akut och svår kris för jordbrukets ut-
den sjunkande konjunkturen
övare. få därför hemställa, att erforderliga åtgärder snarast Utredningsmännen till avskaffande av ifrågavarande rättsinstitut. En i sådant måtte vidtagas icke kunna erhålla någon re-
syfte utfärdad lag lärer visserligen principiellt
beträffande inventarieinteckningar. Emellertid troaktiv verkan gällande kunna om dessa inteckningar under obeskulle vissa olägenheter uppkomma, tid erkändes såsom Då det står gäldenären öppet att efter gränsad giltiga. infriande inteckningshandlingen med oförändrad intecklänets ånyo utgiva lärer det icke kunna förutsättas, att ifrågavarande inteckningar ningsrätt, hand bliva avförda Har gäldenären av oförstånd efter ur inteckningsböckerna.
förstört inteckningshandlingen, blir det även förenat med besvär och omgång att få. till stånd en dödningsâtgärd. Av hänsyn härtill synes det önskvärt att fastställa en viss övergångstid, efter vars förlopp varje inventarieinteckning skall upphöra att gälla, såframt den icke har betydelse i konkurs, som följt på ansökan gjord före sagda tids utgång. Utredningsmännen hålla för sannolikt, att en övergångstid av fem år skall bliva tillräckligt lång. I sakens nuvarande läge har det icke synts utredningsmännen påkallat att låta berörda hemställan åtföljas av förslag till författningstext.
Särskilt
yttrande
av herr Björkman.
Den år 1932 genomförda lagstiftningen om inteckning i jordhruksinventarier har enligt tillhörande motivering närmast till syfte att bidraga till en sanering av jordbrukets kreditförhållanden. Genom ifrågavarande lagstiftning ville man främst vinna, att den för jordbrukarna betungande, kortfristiga borgens- och växelkrediten till icke ringa del ersattes av upplåning, grundad på jordbruksinventarier som realsäkerhet. En utveckling i sådan riktning har förväntats skola medföra, att ett osunt utnyttjande av jordbrukarnas personliga kreditvärdighet motverkades, att den enskilde jordbrukarens kredit i större utsträckning koncentrerades hos en och samme långivare samt vidare möjligen att viss ränteminskning skulle erhållas å det för jordbruket erforderliga driftkapitalet. Inventariebelåningen förväntades bliva av särskilt värde beträffande arrendatorer. Erfarenheten under den visserligen ganska korta tid, som hunnit förflyta sedan berörda inteckningsinstitut tillskapades, synes otvetydigt hava givit vid handen, att de förhoppningar, som man knutit till den nya lagstiftningen, icke blivit infriade. Den slutligen valda konstruktionen av den med inventarieinteckning förbundna säkerhetsrätten synes knappast hava varit ägnad att stimulera till utnyttjande av den nya kreditformen, och möjligen hava jämväl vissa andra bestämmelser, avseende sagda lagstiftning, minskat inventariebelåningens konkurrenskraft gentemot andra tillgängliga kreditformer. Alltnog, inventarieinteckningsinstitutet har hittills kommit till användning i mycket blygsam omfattning därvid visst undantag möjligen får göras för arrendatorsklassen —— och såvitt nu kan bedömas går utvecklingen snarast mot en ytterligare minskning av inventarieinteckningens betydelse inom jordbrukskrediten. Å andra sidan synes enligt min mening den i föreliggande betänkande refererade utredningen i ämnet knappast giva anledning till ett uttalande i sådan riktning, att lagstiftningen om inteckning i jordhruksinventarier snarast skulle hava medfört en försämring av jordbrukets kreditförhållanden. Den -omständigheten, att inventariebelåningen icke infriat de på densamma ställda förhoppningarna, kunde hava föranlett mig att i likhet med de övriga - om ock med delvis annan — utredningsmännen motivering föreslå åtgärder för ett omedelbart avskaffande av denna belåningsform. Emellertid hyser jag den övertygelsen, att det principiellt är en riktig tanke, att jordbrukets kredit bör —— när så lämpligen kan ske - hellre byggas på realhypotek än på personlig borgen. Ur denna synpunkt finner jag det önskvärt, att själva konstaterandet av det nuvarande inventarieinteckningsinstitutets bristfälligheter
icke utan vidare får föranleda inventariebelåningens avskaffande utan tvärtom får utgöra motiv för ett allvarligt övervägande, huruvida icke ifrågavarande belåningsform genom reformer må kunna bättre fylla det viktiga syfte, som don från början avsåg att tillgodose. Olika möjligheter torde därvid förtjäna att tagas under omprövning. I första hand borde måhända övervägas, huicke den med inventarieinteckningen förbundna säkerhetsrätten trots j ruvida 3 allt kunde stärkas, eventuellt med begränsning av det sålunda förbättrade inf teckningsinstitutet att avse främst arrendatorer. Med avseende på ifrågavarande inteckningsinstituts tillämpningsområde torde för övrigt vid närmare omprövning kanske befinnas lämpligt, atträtten att mottaga inteckning i jordbruksinventarier som säkerhet för lån förbehölles egentliga kreditinstitutioner, eventuellt med begränsning till sådana, som av Kungl. Majzt i särskild ordning medgivits sådan rätt. Spörsmålet om ett sammanförande i särskilda fall av inventarieinteckning med inom viss, högre gräns liggande fastighetsinteckning såsom säkerhet för exempelvis kredit i löpande räkning förefaller
ävenledes förtjäna att beaktas. Överhuvudtaget synes inventarieintecknings-
institutet efter lämplig reformering kunna erbjuda så stora möjligheter för en sanering av jordbrukets kreditförhållanden, att det icke på grund av sina nuvarande brister bör bortkastas såsom odugligt.
BILAGOR
Bilaga 1.
Statistisk utredning för vissa områden av riket rörande orsakerna
till skuldsättningen hos de skuldsatta m. m. högst jordhrukarna
verkställd av Kungl. statistiska centralbyrån och med sammanfattande text av aktuarien OTTO ZETTERBERG.
På framställning av utredningsmännen beslöt Kungl. Majzt den 27 mars 1936 uppdraga åt statistiska centralbyrån att verkställa en statistisk undersökning rörande orsakerna till skuldsättningen hos jordbrukare med en skuldbelastning år 1933, överstigande 75 % av tillgångarna. Följande redogörelse grundar sig på den av centralbyrån med anledning därav utförda undersökningen. Enligt av centralbyrån uppgjord plan borde ifrågavarande undersökning omfatta vissa utvalda representativa områden med sammanlagt omkring 10 % av de till cza 62 300 uppgående självägande jordbrukare, som enligt den hela landet omfattande utredningen angående jordbrukets skuldsättning år 1933 hade en skuldbelastning, som översteg 75 % av tillgångarna för jordbrukets behov. I anslutning därtill har centralbyrån utvalt delar av nedan angivna naturliga jordbruksområden såsom representativa för denna undersökning. I följande förteckning lämnas uppgifter även om antalet utsända frågecirkulär och inkomna svar.
Antalet
âgátâäâ
Naturligt jordbruksomrâde (del av) inkomna svar frågecirkulär
Uppsala län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 402 316 Östergötlands läns slättbygd . . . . . . .. 511 430 Jönköpings län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 048 994 Kristianstads läns mellanbygd . . . . . . 1 032 1886 Malmöhus läns slättbygd . . . . . . . . . . 1 073 994 Skaraborgs läns slättbygd . . . . . . . . .. 1015 957 Örebro läns slättbygd . . . . . . . . . . . . .. 530 493 Västernorrlands läns inland . . . . .. 463 432 Västerbottens läns kustland . . . . . . .. 938 885 Samtliga 7 012 6 B87
Vid granskningen har det emellertid visat sig, att cza 400 av svaren på grund av ofullständighet voro oanvändbara. Det slutgiltigt bearbetade materialet omfattar 5 978 cirkulärsvar. De utsända cirkulären innehöllo följande frågor: 1. I-Iar den av Eder ägda fastigheten av Eder 2. Vilket âr övertog Ni äganderätten till fasförvärvats tigheten? a) genom köp i fria marknaden, _ j _ b) genom köp från nära anhörig (fader, 3. Huru stor var, därest fastigheten förvärvamoder, svärfader, svärmoder, syskon, des genom köp, svåger) under dennes livstid eller a) köpeskillingexi för fastigheten, _ c) i samband med arvskifte? b) kostnaderna för uppsättning med inventarier? 13-377445.
4. Huru stort var, därest fastigheten förvärva- med övertagandet av fastigheten och uppdes i samband med arvskifte, det därvid sättningen med inventarier? beräknade värdet a) av fastigheten, b) av inventarierna? 9. Anser Ni Eder nuvarande skuldsättning vara i främsta rummet beroende av med fastighetens övertagande förbundna omstän- ,. Nar. . Gjordes vid övertagandet uppgörelse om digheter? Vilken är eljest enligt Eder mefödorád (undantag, fördel)? den förnämsta orsaken till skuldsättning ningen? 6. Huru stort var fastighetens taxeringsvärde ovannämnda år, då Ni övertog fastigheten? 10. Finnes egnahemslân å fastigheten och till vilket belopp k? . Lämna om möjligt en ungefärlig uppgift om a) uppgick i så fall lånet ursprungligen, fastighetens handelsvärde på allmänna fasb) uppgår lånet för närvarande? tighetsmarknaden vid samma tidpunkt, däri inbegripet värdet å inventarierna. 11. Har någon förbättring inträtt med avse- 8. Huru stora skulder fick Ni sammanlagt ende å Eder skuldsättning sedan 1933 års övertaga och eljest ikläda Eder i samband utgång intill nuvarande tidpunkt?
Vid bearbetningen ha cirkulärsvaren sorterats i följande hänseenden:
1. Efter det sätt, på vilket fastigheten förvärvats, i huvudgrupperna: a) genom köp i fria marknaden b) » » från nära anhörig med arvskifte. . c) i samband 2. Efter det år, då äganderätten till fastigheten övertogs, i grupperna:
a) före år 1916, b) 1916-1920, c) 1921-1925, d) 1926-1930, e) 1931 och senare. 3. Efter förekomst av födorâd, i undergrupperna: a) fall, där uppgörelse om födorád förekommer, » » » » » ej förekommer. b) 4. Efter fastigheternas taxeringsvärde vid övertagandet i storleksgrupperna: Högst 5000 kr. 25 000-_50 000 kr. 5 000-10 000 » 50 000-100 000 » 10 000-25 000 » Över 100000 »
I tab. 1 lämnas uppgifter om antalet bearbetade cirkulärsvar, med fördelning efter sättet för fastighetens förvärvande, tiden för övertagandet av fastigheten m. m. Följande tablå âtergiver ett sammandrag därav.
Utan födoråd Med födorâd Samtliga Sättet för fastighetens förvärvande Antal 76 Antal % Antal %
Genom köp i fria marknaden . . . . . . .. 3772 795 339 27 4111 688 91 82 IOOo 648 136 699 56‘8 1347 225 Genom köp av nära anhörig . . . . . . .. i 48; 5x-9 1000 I samband med arvskifte . . . . . . . . . . .. 327 69 193 157 520 87 6z~9 37-; 1000 Summa 4 747 1000 1 231 1000 5 978 1000 794 2o6 1000
Härav framgår, att av totala zintalet jordbrukare, som besvarat den cirkuläret, övervägande delen eller 681; % förvärvat i fria fastigheten genom köp marknaden, 225 70 genom köp av nära och endast 87 % i samband med arvskifte. anhörig Vid 20s % av fastigheterna förekommer om födoråd. uppgörelse Frekvensen därav är helt naturligt starkast hos av nära fastigheter, köpta anhöriga (5l9 %) och förvärvade i samband med arvskifte under det att vid (371 %), fastigheter, köpta i fria marknaden, födoråd förekommer endast för 82 %. Om hänsyn tages till tiden för övertagandet av finner att obefastigheten man, roende av det sätt, på vilket fastigheten förvärvats, l926——l930 alltid är perioden starkast representerad med omkring 1/3 av fastigheterna. För att större har texten giva framställningen överskådlighet i fortsättningen liksom tabellerna inskränkts till att omfatta endast där födoråd förefastigheter, ej kommer; dessa utgöra ju också den övervägande delen av de undersökta fastigheterna, cza 80 %, Tabellbilagan lämnar endast totalsiffror för i dess helhet, och undersökningen på dessa grundar sig i huvudsak den följande framställningen i textform. Där anmärkningsvärda avvikelser från totalsiffrorna vid bearbetningen konstaterats inom de olika naturliga jordbruksområdena, lämnas dock upplysning även därom.
Förnämsta orsaken till skuldsättningen.
Av tab. 2 framgår, att omständigheter, förbundna med av övertagandet fastigheten, utgöra den förnämsta orsaken till den höga skuldsättningen eller mer (nära än 50 0/0 av fastigheterna) med av undantag de fastigheter, som förvärvats före år 1916. För sistnämnda grupp av fastigheter framträder en avnämligen tydlig vikelse. Som förnämsta anledning till där, oberoende av skuldsättningen uppgives det sätt andra orsaker på vilket fastigheten förvärvats, än omständigheter, förbundna med övertagandet (resp. 57°1, 62:) och 774 % av fastigheterna) framförallt grundförbättringar, nybyggnader och inköp av inventarier. Om man närmare undersöker förhållandena inom de övriga tidsperioderna, finner man, att omständigheter, förbundna med övertagandet av fastigheten, bliva alltmer dominerande orsak till skuldsättningen, desto senare fastigheten förvärvats. För fastigheter, köpta i fria marknaden, stiger sålunda procenttalet från 48°3 för tidsperioden 1916--1920 till 751 för perioden 1931 och senare. Denna stegring framträder emellertid även för fastigheter, förvärvade på annat sätt. Inom samma tidsperiod märkes ej någon nämnvärd skiljaktighet vid jämförelse mellan fastigheter, som förvärvats på olika sätt. Av andra orsaker än omständigheter, förbundna med övertagandet av fastigheten, uppvisa dels grundförbättringar, nybyggnader och inköp av inventarier, dels låga priser på jordbruksprodukter i regel de högsta frekvenstalen. De olika för undersökningen utvalda naturliga jordbruksområdena visa i huvudsak överensstämmelse med i tab. 2 angivna totalsiffror.
Jordbrukarnas fördelning efter storleken av köpeskillingen och skuld-
sättningen vid övertagandet av fastigheten.
Enligt den uppställning, som givits tab. 3, borde, därest normala förhållanden föreligga, flertalet jordbrukare inom en storleksgrupp vid fördelning på ifrågavarande sätt koncentreras iden mot taxeringsvärdets storlek svarande gruppen av köpeskillingar respektive skuldsättning. Såsom av tab. 3 framgår, är detta också i regel förhållandet beträffande fastigheter, som övertagits före år 1916 samt år 1931 och senare, och vilka alltså förvärvats under relativt gynnsamma förhållanden.
Övriga tidsperioder däremot karakteriseras av stegring i köpeskillingar och skuld-
i tabellen återspeglas av en mer eller mindre starkt framträdande
sättning, .vilket
förskjutning till närmast högre grupp av köpeskillingar respektive skuldsättning.
Denna försämring är helt naturligt mest framträdande för fastigheter, som förvärvats under åren 1916-1920 och 1921-1925, då fastighetspriserna ju voro starkt uppdrivna. En i någon mån bättre ställning synas de fastigheter intaga, som under dessa år förvärvats genom köp från nära anhörig eller i samband med arvskifte.
Förhållandet mellan köpeskillingarna och fastigheternas taxeringsvärden,
mellan skuldsättningsbeloppen och köpeskillingarna m. m.
1. Köpeskillingarna för, respektive beräknade värdena av fastigheterna i % av fastigheternas taxeringsvärden vid övertagan det. Av tab. 4, rad 1, framgår tydligare det redan i fråga om tab. 3
konstaterade förhållandet, att fastigheter, köpta i fria marknaden i regel ha betingat % av taxeringsvärdet) än de övriga två kategorierna, vilka i högre pris (cza 10-20 detta hänseende äro sinsemellan ungefär likställda. Vid jämförelse mellan de olika tidsperioderna framträder starkt den kraftiga stegav fastighetspriserna, vilken ej motsvarats av en lika stor höjning av taxeringen ringsvärdena. Stegringen kulminerar under perioden 1916-1920 (213°3-1285 % därefter och till taxe-
av taxeringsvéirdet); sjunka priserna liggaiefter 1930, i relation
ringsvärdet, på ungefär samma nivå som före 1916 (1425—1023 % av taxerings- i
värdet). Om man granskar relationstalen inom de olika storleksgrupperna, finner man, att procenttalen förete en fallande serie med den relativt största stegringen i köpeskil-
lingarna i den lägsta storleksgruppen., Skillnaden mellan den lägsta och högsta stor-
leksgruppens procenttal är störst för perioden 1916-1920 (84s %). _ De olika förete i dessa hänseenden ej några större naturliga jordbruksområdena avvikelser från undersökningens totalsiffror.
beräknade .värdena av 2. Köpeskillingarna för, respektive inventarierna i % av fastigheternas taxeringsvärden vid
Dessa relationstal däremot uppvisa ingen större skiljaktighet övertagandet. mellan av fastigheter inom samma _ de tre kategorierna tidsperiod (tab. 4, rad 2). värdena av inventarierna framträder Stegring av köpeskillingarna för, respektive särskilt för 1916--1920, då procenttalen växla mellan 6951 för de minsta perioden och 415 för de största. Fastigheter, förvärvade före år 1916 förete fastigheterna även märkbar direkt sammanhängande med det en tydligt stegring, synbarligen förut förhållandet, att grundförbättringar, -nybyggnader och inköp av inpåvisade för dessa som den förnämsta orsaken till den höga ventarier fastigheter angivits skuldsättningen. _ utom år 1931 och senare äro procenttalen avsevärt högre För samtliga tidsperioder vid den hela landet omfattande utredningen anän motsvarande tal, som erhållits för de olika storleksgående jordbrukets skuldsättning år 1933, där procenttalen växla mellan 161 och 175. Sistnämnda tal grunda sig dock säkerligen grupperna och lägre värdenför inventarierna än som upptill övervägande del på beräknade där de exakta dominera. givits till föreliggande utredning, köpeskillingarna som framträder vid jämförelse med undersök- Ett annat karakteristiskt drag, samma :relationstal för de olika
ningen för år 1933, är, att denna ger ungefär stor-
under det att här ifrågavarande material för samtliga leksgrupperna (16-17 %), i regel lämnar en fallande serie med det högtidsperioder och fastighetskategorier - . j . sta relationstalet för de minsta fastigheterna.. i huvudsak med totalsiffruorna
De olika naturliga jordbruksområdena uppvisa i
överensstämmande procenttal.
3. skuldsättningen vid övertagandet i % av sammanlagda köpeskillingarna för, respektive beräknade värdena av fastigheter och inventarier. Tab. 4, rad 3, visar, att skuldsättningen i regel uppgått till mer än 2/3 av köpeskillingarna respektive de beräknade värdena. Perioderna 1916-1920 och 1921-1925 förete något mindre relativ skuldsättning än övriga perioder, av vilka år 1931 och senare uppvisar den största, växlande mellan 797 och 902 %. Mellan de tre kategorierna av fastigheter märkes ingen utpräglad skiljaktighet. Beträffande de olika storleksgrupperna angiva siffrorna en något större relativ skuldsättning i de lägsta storleksgrupperna. Undantag därifrån bilda dock den första och sista tidsperioden. Från dessa totalsiffror konstateras följande mera framträdande avvikelser inom de naturliga jordbruksomrädena. Kristianstads läns mellanbygd uppvisar inom perioden 1926-1930 en genomgående högre relativ skuldsättning (5-10 % mer än totalsiffrorna). Inom Västerbottens läns kustland märkes inom alla perioder utom 1916-1920 en större skuldsättning för den lägsta storleksgruppen av fastigheter (92-95 %). Västernorrlands läns inland uppvisar samma förhållande för de två lägsta storleksgrupperna inom samtliga perioder (likaledes över 90 %). 4. Ökning respektive minskning av skuldsättningen år 1933 i förhållande till skuldsättningen vid övertagandet. Sättes skuldsättningen i relation till fastigheternas taxeringsvärden, finner man, säsom framgår av tab. 4, rad 4-6, att den relativa skuldsättningen år 1933, för samtliga fastigheter sammanslagna, är mindre än densamma vid övertagandet i fråga om tidsperioderna före år 1916 och 1916-1920 (81 resp. 57 %), däremot något större för perioderna 1921-1925 och 1926-1930 (2°0 resp. 24 %), under det att perioden 1931 och senare ej visar nämnvärd förändring. Vid jämförelse mellan de olika storleksgrupperna finner man i regel en avsevärd minskning i ifrågavarande relationstal för särskilt den lägsta storleksgruppen (största minskning perioden 1916-1920: 745 %) samt en ökning, dock ej så utpräglad, för de större Detta förhållande synes förklaras därav att för de fastigheterna. mindre den absoluta skuldsättningen minskats samtidigt som taxefastigheterna ringsvärdena starkt stigit, under det att för de större fastigheterna den absoluta ökats och taxeringsvärdena sjunkit. Denna utveckling åskådskuldsättningen något 7 och 8 i tab. 4. Den största minskliggöres tydligt av procenttalen på raderna ningen av den absoluta skuldsättningen (rad 7) förefinnes i perioden 1916-1920, där en reduktion för fastigheter med mindre än 50 000 kr. på över 10 % har inträtt Den största i i taxeringsvärde. ökningen av taxeringsvärdet (rad 8) förekommer storleksgruppen för perioderna 1916-1920, 1921-1925 och 1926-1930. lägsta från härovan relaterade förhållanden utgöra dock fastigheter, som över- Undantag tagits före år 1916. Enligt rad 7 i tab. 4 har nämligen, för samtliga storleksgrupav dessa fastigheter, en stark ökning av den absoluta skuldsättper och kategorier av en likaledes stegring i taxeringsvärdena, vilningen inträtt, åtföljd genomgående ken senare liksom i övriga perioder, varit starkast för de minsta fastigdock, här heterna. som övertagits före år 1916, intager i flera hän- Den grupp av fastigheter, Densamma torde utseenden, såsom förut framhållits, en utpräglad särställning. av sådana varå särskilt stora kostnader för grundförbättringar, göras fastigheter, ökats starkt efter övernybyggnader o. dyl. nedlagts, varigenom skuldsättningen hava dock erhållit avsevärt högre tagandet av fastigheten. Samtidigt fastigheterna taxeringsvärden. Den redan förut konstaterade skuldsättningen i Kristianstads läns mellanhögre inom 1926-1930 sig tillkänna även här, enär skuldsättningen bygd perioden giver växlar mellan 190 för
vid övertagandet i % av fastigheternas taxeringsvärde den
och 110 för den största Den större skuldbelastningen for lägsta storleksgruppen.
den lägsta inom Västerbottens läns kustland storleksgruppen och Västernorrlands läns inland återspeglas likaledes inom samtliga tidsperioder (minimum 143, maximum 221 % för det förra området; 169 resp. 244 % för det senare).
Jordbrukarnas efter dels fördelning förändringen i skuldsättningen efter år 1933, dels förekomsten och storleken av egnahemslån. Förändringen i skuldsättningen efter år 1933. Av tab. 5 framgår, att förbättring i regel inträtt för omkring 50 % av samtliga fastigheter, som förvärvats under åren 1916-1930. För de fastigheter, som övertagits före år 1916, uppgives förbättring för endast omkring 1/3. Denna företer således även i grupp detta hänseende en sämre vilken oberoende ställning, tydligt framträder, av det sätt, på vilket fastigheten förvärvats. Beträffande fastigheter, år 1931 och seövertagna nare, förekommer förbättring något mindre ofta (421———455 %) än i de mellersta tidsperioderna. Jämföras procenttalen för de olika inom samma finstorleksgrupperna tidsperiod, ner man, att förbättring i regel inträtt mindre oftai den lägsta storleksgruppen. Från de i tab. 5 upptagna siffrorna för undersökningen i dess helhet mä följande avvikelser i de naturliga jordbruksområdena framhållas. Inom slättbygdsområdena av södra och mellersta Sverige förekommer oftare förbättring genomgående något (cza 5 % flera fall). Jönköpings län, Västerbottens läns kustland och särskilt Västernorrlands läns inland avvika däremot för genom lägre procenttal förbättring (10-15 % lägre; i Västernorrlands län i vissa_ fall t. o. m. 15-25 % lägre).
Förekomsten av egnahemslån. Enligt tab. 5 förekomma egnahemslân talrikast hos fastigheter, förvärvade genom köp i fria marknaden (minimum 272, maximum 36‘8 %) och sällsyntast hos fastigheter, förvärvade i samband med arvskifte (3°2 respektive 23s %). av nära i Fastigheter, köpta anhörig, intaga detta hänseende en mellanställning (145 304 respektive %). Beträffande de olika att frekvensen tidsperioderna märkes, av egnahemslån är genomgående något mindre för perioderna före 1916 och 1916——1920. Detta förhållande torde förklaras därav, att egnahemslånerörelsens starka utveckling börjar först efter år 1920. Egnahemslån förekomma i regel blott i de tre lägre storleksgrupperna och det övervägande flertalet i den lägsta, vilket ju är helt naturligt med hänsyn till denna lâneforms natur. Undersökes frekvensen av egnahemslån inom de olika naturliga jordbruksområdena, framträda följande avvikelser från totalsiffrorna för undersökningen i dess helhet. Förekomsten är mindre (cza 5 % lägre) i södra och mellersta Sveriges slättbygder samt i Jönköpings län (över 10 % lägre). Särskilt stark frekvens av egnahemslån uppvisa Kristianstads läns mellanbygd (10-20 % över totalsiffrorna), Västerbottens läns kustland (20--25 %) och Västernorrlands läns inland (cza 30 %).
Storleken av egnahemslänets ursprungliga belopp. Av tab. 5 framgår, att egnahemslänets ursprungliga belopp ej sällan avsevärt överstigit fastighetens taxeringsvärde. Särskilt framträdande är detta beträffande den lägsta storleksgruppen av fastigheter, köpta i fria marknaden åren 1916-1920, 1921- 1925 och 1926-1930, där lån, överstigande 5 000 kr., redovisats för respektive 22°9, 292 och 203 % av antalet fastigheter med egnahemslån. Granskar man materialet för de olika naturliga jordbruksomrädena ur denna synpunkt, konstateras, att inom Jönköpings län och Västernorrlands läns inland egnahemslån av dylik storlek sällan förekommit. Kristianstads läns mellanbygd däremot avviker genom sina anmärkningsvärt höga lån; för den lägsta storleksgruppen uppgives nämligen inom perioden 1921 1925 419 % och inom perioden 1926- 1930 552 % av fastigheter med egnahemslån ha haft dylika län, överstigande 5 000 kr. Liknande är förhållandet med fastigheter, tillhörande närmast högre storleksgrupp.
Tab. 1. Antalet bearbetade clrkulärsvar.
__ Utan i kronor fastig-
Storleksgruppel: efter
T_ hetens taxenngsvärde v1d över- .. .. . 19°“ fm ene,báttet for fastlghetens over- tagandet med förvärvande av _ tagandet f6d0_ _
Utan 213 61 40 7 6 4 381 88 Genom köp i fria mark- Före 1916 19 9 9 1 - — 38 112 naden Med 1916-20 Utan 224 131 120 59 40 14 588 156 13 17 28 6 2 - 66 195 Med 1921-25 Utan 294 274 198 90 52 19 927 246 Med 26 16 29 7 2 1 81 239 1926-30 Utan 422 407 337 126 53 27 1 372 363 36 22 35 9 - 2 104 307 Med 1931 Utan 205 173 117 34 19 6 564 147 0. senare Med 22 9 10 7 - 2 50 147
Summa - Utan 1358 1046 812 316 170 70 3772 1000 - Med 116 73 111 30 4 5 339 1000
Genom Före 1916 Utan 36 5 12 3 5 1 62 96 köp av nära Med 55 25 11 4 1 - 96 137 anhörig 1916-20 Utan 32 17 19 9 10 4 91 140 Med 32 34 38 10 3 1 118 169 1921-25 Utan 35 22 39 18 8 1 123 190 Med 63 39 47 15 3 1 168 240 1926-30 Utan 77 62 56 18 11 3 227 350 Med 58 38 69 15 6 4 190 272 1931 Utan 63 38 28 5 6 5 145 224 o. senare 45 40 31 8 3 — 127 18°2 Med Summa - Utan 243 144 154 53 40 14 648 1000 - Med 253 176 196 52 16 6 699 l000
6 3 3 2 - 81 9‘5 I samband med arv- Före 1916 Utan 17 skifte Med 12 5 6 — 1 — 24 124
1916-20 Utan 21 4 12 10 5 1 53 16.’. 4 9 10 4 2 ——- 29 150 Med 21 11 18 7 5 - 62 190 1921-25 Utan Med 10 17 18 10 2 — 57 296
1926-30 Utan 25 30 31 16 4 4 110 336 Med 9 14 22 11 2 2 60 31]
1931 Utan 19 19 19 7 5 2 71 217 0. senare Med 3 6 11 3 - - 28 119 . Summa - Utan 103 70 83 43 21 7 327 1000 -- Med 38 51 67 28 7 2 Summa summarum - Utan 1704 1260 1049 412 231 91 - Med 407 300 374 110 27 13
Tab. 2. Antalet jordbrukare, med fördelning efter förnämsta orsaken till skuldslittningen. Fastigheterna förvärvade före är 1916.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet samt- Förnämsta orsaken till 5 000- 10 000- 25 000- 50 000- Over “ga Högst Skuldsättnlngen 5 000 10 000 25 000 50 000 100 000 100 000
An- An- An- An- An- An- An- % 7‘ 76 x % % 9‘ tal tal tal tal tal tal tal
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i frin. marknaden. 1. Omständigheter, förbundna med övertagandet av 52 244 10 164 7 175 2 286 2 333 — — 78 221 fastigheten 2. Dzo i samband med annan orsak . . . . . . . . 39 18:-3 18 205 6 150 1 143 1 16? 2 500 67 202 3. Övriga orsaker . . . . .. 121 568 33 54l 26 650 4 57! 3 500 2 500 189 571 4. Uppgift saknas . . . . . . 1 05 — —- 1 25 — — ~— — ~—- — 2 06
5. Fördelning av antalet fall, där ›övriga orsaken uppgivits: a. Nödvändiga grundförbâttringar, nybyggnader, inköp av invent.. . 69 570 15 454 11 423 3 750 1 33: l 500 100 529 b. Låga priser på jord- . . . . . . 5 41 2 61 7 26‘9 1 25‘0 2 667 - —- 17 90 hruksprodukter c. Fastigheten för liten, brist på annat förvärvsarbete . . . . . . . . . . . . .. 14 116 2 61 1 39 — ~—- — — — — 17 90 d. Sjukdom i kreatursbesättningen . . . . . . . . . . . . 5 41 — — 2 77 — — — — — —- 7 37 e. Övriga orsaker i samband med jordbruket. . 26 215 7 2l2 2 77 -— ~—- ~—- ~—- 1 500 36 190 f. Orsaker utan samband med jordbruket . . . . . . 2 17 7 21? 3 115 — — — — —- —— 12 6‘4
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. 1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 250 2 400 3 25°0 —- —- — — —— 14 226 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 11°1 - - 2 16? - 2 400 1 1000 9 145 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 23 63‘9 3 600 7 583 3 1000 3 G00 — — 39 629 å). 5a. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 43‘5 2 667 2 28‘6 1 33‘3 — — — —- 15 38‘5 5 b. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1 4-4 - -— 2 285 - —— 1 33-1. -— —— 4 102 5 c. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 261 — — — —- — — — — — - 8 154 5 d. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 43 — —- -— — ~—- — -— — — 1 26 5e. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 130 1 38-3 2 286 - -- 1 333 - - 7 179 51. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 87 — — 1 14‘3 2 667 1 38s —- — 6 154
C. Fastigheterna förvärvade i samband med nrvskifte. 1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2 118 1 16°7 —— — - — — — — — 3 97 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 l76 — — — — — — 1 500 — — 4 12-9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 706 5 833 3 ]0O0 3 1000 1 500 - - 24 774 å. 5 a. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 500 2 40!) 1 33s 2 667 - - —- -- 11 458 5b . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. -- — — —- 2 667 1 33s 1 1000 —— — 4 167 5 c. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . - - 1 200 - - - - - - — — 1 42 5d. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. - - - - - —— — — — - — —— - 5e. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5 41? 1 20‘0 —— — — — —- -—- -— — 8 250 5 t. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 83 1 20o — — — — — — — — 2 83
Tab. 2 (forts.) Antalet jordbrukare, med fördelning efter förnämsta orsaken till skuldsiittningen. Fastigheterna förvärvade åren 1916-1920.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet samt. i ‘ Fömämsta orsaken till 5 000- 10 000_ 25 000_ 50 000- Over “Ea Högst
l Sküldsättmnge 5 000 10 000 25 000 50 000 100 000 100 000
An- n, An- An- An- An- An- An- 9‘ % 7‘ tal tal tal tal tal tal tal
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden. 1. Omständigheter, förbundna med övertagandet av fastigheten 95 421 61 466 74 61‘7 32 542 21 52‘5 71 284 483 D:o i samband med
l~10‘.)—-
annan orsak . . . . . . .. 57 254 28 214 23 192 12 204 7 17°6 42-9 133 22-6 42 22
°‘!“.°9$\9
Övriga orsaker . . . . .. 70 313 320 183 15 25‘4 11 27‘5 50-0 167 28-4 saknas . . . . .. 2 09 — — 1 Os - — 1 25 - 4 0-7. Uppgift
.Fördelning av antalet fall, där »övriga orsaker: uppgivits: a. Nödvändiga grundför- ” bättringar, nybyggna- 42 60o 14 333 9 40:) 6 40-0 2 182 - - 73 43% der, inköp av invent... b. Låga priser på jordbruksprodukter . . . . .. 7 100 14 33‘3 9 40!) 4 26! 5 451 4 571 43 25‘7_ c. Fastigheten för liten, brist på annat förvärvsarbete . . . . . . . . . . . . .. 7 100 3 72 — — ~— — — — — — 10 6-0. d. Sjukdom i kreatursbe- 2 29 —— — -- - - - - —- 1 14s 8 1’8 sättningen . . . . . . . . . . .. e. Övriga orsaker i samband med jordbruket. . 11 15! 10 23s 3 l36 4 266 2 182 1 148 81 18‘6 f. Orsaker utan samband med jordbruket . . . . . . l 14 1 24 1 4‘6 1 6! 2 182 1 143 7 42
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. 1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18 56‘3 9 530 9 47‘ 2 22-2 2 20-0 2 50-0 42 46-1 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 156 4 23-6 7 368 2 222 4 400 1 25-0 23 253 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 281 4 23-6 3 15°8 5 55-6 4 400 1 25-0 26 28-6 ä. 5a. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 8 889 1 25o 3 100-o 4 so-o 3 75-o — — 19 73-1 5b. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1 11-1 2 50-0 - - - —— — — 1 100- 4 15-4 5 c. . . . . . . . . . . . . . . . .. — —- — — — — -—— -— — — -— — -— — 5d. . . . . . . . . . . . . . . . . . .. —- — — — — — — — — — — —— — -öe. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. — — — - — ~ —— — 1 25-0 — — 1 3-s 51. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. —- — 1 25o — — 1 20-0 -— — — -— 2 7-7
C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte. 1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 6 286 4 1000 7 583 7 700 1 200 1 1000 26 49] 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 47 — — 3 250 2 20-0 2 400 —-— — 8 151 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14 66-7 — —— 2 16-7 1 100 2 400 — — 19 35-8
i.
i 5a. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 8 57-1 — —- 2 100-o 1 100-o 1 50-0 - - 12 63-2 5b. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. — —~ —— — —— — — — 1 50-o — — 1 5-3 5c. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4 28-6 — — —— —— —— —— 4
— — 2
Tab. 2 (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning efter förnämsta orsaken till
skuldsiittnlngen.
Fastigheterna förvärvade åren 1921-1925.
Storieksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet gamt.
Förnämsta till 10 000_ 25 000- 50 000_ Över “ga
orsaken Högst 5000_
Skuldsättnlngen 5 000 10 000 25 000 50 000 100 000 100 000
An- An- An- An- An- a An- An- % % 7° /’ % % tal tal tal tal tal tal tal
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.
1. omständigheter, förbundna med övertagandet av fastigheten 153 52-0 158 57-7 103 520 36 40-0 16 308 9 47-4 475 51-2 2. D20 i samband med annan orsak . . . . . . .. 62 21-1 55 20-1 45 22-7 33 36-7 19 365 8 421 222 24-0 3. Övriga orsaker . . . . .. 77 26-2 59 21-5 46 23-3 20 22-2 17 32-7 2 10-5 221 23-8 2 07 2 4 2-0 1 l-l — — — —— 9 1-0 4. Uppgift saknas . . . . .. 07
5. Fördelning av antalet fall, där »övriga orsaken uppgivils: a. Nödvändiga grundförbåttringar, nybyggna- 47 610 30 50’8 18 391 4 20‘0 1 59 —— — 100 45‘2 der, inköp av invent.. . b. Låga priser på jordbruksprodukter . . . . . . 7 91 17 288 15 326 12 60‘0 11 647 1 500 63 2B5 c. Fastigheten för liten, brist på annat förvärvs- 11 14-3 3 5-1 1 2-2 - - - — — ~ 15 68 arbete . . . . . . . . . . . . .. d. Sjukdom i kreatursbe- 3 39 3 5‘1 4 87 1 5’0 ~— — - — 11 50 sättningen . . . . . . . . . . . . e. Övriga orsaker isam- 9 6 10: 7 15? 3 15o 3 17 6 —- ~ 28 12! band med jordbruket. . 117 f. Orsaker utan samband —— — — 1 -- — 2 11s 1 500 4 18 med jordbruket . . . . . . ~ 22
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. 1. 13 37-1 14 63-6 27 69-2 10 55-6 6 75-0 — — 70 56-9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 14-3 2 9-1 8 20-5 6 33-3 2 250 — — 23 18-7 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 17 48-6 6 27-3 4 10-3 2 11-1 — —— 1 100-O 30 24-4 ä. 13 765 4 2 1 500 -— — — ~— 20 66! 5 a. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 666 50‘0 3 17-0 1 16-7 1 25-0 — —- —-— — 1 100-0 6 20-0 _ 5h . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. — — —— —— 50. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1 5-9 - — —— — — — 1 33 5 d . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . —-— —- — —— 1 25‘0 — — —- -— 1 33 — — 1 16-7 — — 1 50-o —— — —~ —— 2 67 5a. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. —— — — —- — —— — — — — — — åt. . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..
C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte. 2 18-2 11 61-1 8 42-9 3 60-0 - - 29 46-8 1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 47-6 3 14-3 4 86-4 4 22-2 —— — 2 40-0 — — 13 21-0 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 38-1 5 45-4 3 16-7 4 57-1 — —— —-— —— 20 322 å. 5 a. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. s 37-5 2 40-0 1 33-4 1 25-0 —— — — — 7 35-0 5b. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . — — l 200 1 333 3 7-50 — N —-— —-— 5 250 2 25o — —— — —— — — — — — — 2 10-0 5c. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. — — — —— —— — — — —— — -— -— — —- 5a. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3 37-5 2 40-o i 33-s — m —— ~— ~ - 6 30-0
ge.
f. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . — — — — — —— — — —— — — — — —
Tab. 2 (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning efter förnämsta orsaken till skuldsilttningen.
Fastigheterna förvärvade åren 1926-1930.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet samt. Förnämsta orsaken till 5000- 10 000- 25 000- 50000- Över “ga Högst Skuldsåttningen 5 000 10 000 25 000 50 000 100 000 100 000 An- An- An- An- An- An- An- 7‘ 9‘ 7‘ 7‘ % % tal tal tal tal tal tal tal
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i frin marknaden. 1. Omständigheter, förbundna med övertagandet av fastigheten 250 59‘3 266 653 207 614 72 571 30 566 20 74l 845 616 2. D:0 i samband med . . . . . . . . 76 18‘0 76 187 68 20? 23 18‘3 5 94 5 185 253 18‘4 annan orsak 3. Övriga orsaker . . . . .. 93 22‘0 63 155 56 166 29 230 18 340 2 74 261 190 — — — — 18 10 4. Uppgift saknas . . . . .. 3 07 2 05 6 1‘8 2 16
5. Fördelning av antalet fall, där ›öuriga orsaker» uppgivits: a. Nödvändiga grundförhättringar, nybyggnader, inköp av invent... 47 505 28 444 16 28‘6 6 207 4 222 1 500 102 39‘1 b. Låga priser på jordbruksprodukter . . . . . . 15 16‘1 19 302 31 55?» 19 655 11 6l1 1 500 96 368 c. Fastigheten för liten, brist på annat förvärvsarbete . . . . . . . . . . . . . . 20 215 5 79 —— — — — -— — —— — 25 96 d. Sjukdom i kreatursbe- 2 22 1 1‘6 1 1‘8 -— — — — — -- 4 16 sättningen . . . . . . . . . . . . e. Övriga orsaker isam- 7 75 9 14?» 6 107 4 138 1 56 — — 27 10-3 band med jordbruket.. f. Orsaker utan samband 2 1 16 2 36 — — 2 11’: ~—- — 7 27 med jordbruket . . . . . . 22
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. 1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. ‘49 636 39 629 30 536 13 722 5 454 3 1000 139 612 2. 91 7 113 11 196 4 222 3 27?» — — 32 14‘1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. _ 7 3. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3 273 —-— — 51 225 20 26‘0 4 15 24‘? 12 214 1 56 4. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1 — —— —— ~— — —— 5 13 r; 1 16 3 54 22 5a. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 9 45-0 7 466 4 sa-s 1 1000 2 66-7 —- — 23 45-1 5 b . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5 25o 4 26: 6 50o — —- 1 a3‘3 — —- 16 31-4 50. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2 100 — — — ~ — — — — — 2 39 5 d. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . -- - 1 6 7 1 83 — — — —— ——- —— 2 39 5e. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4 20o 3 20o — — -— — —— —— — — 7 18! 5 f. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . — — — — 1 84 —- —— — —- —- — 1 20
C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte. 1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22 880 19 63~s 14 45-2 9 563 ~ — 1 250 66 591 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 80 5 167 6 193 3 18‘7 3 75-0 1 250 20 182 3. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 40 5 167 11 355 4 250 1 250 2 50’0 24 218 4. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. —- —— 1 33 — — — —— — — —- — 1 09 5 a. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . — ~ 3 600 7 636 1 250 -— -- —— — 11 458 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1 1000 1 20o 3 27s 1 25‘o — 1 50o 7 29:
gb c. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. —— — — —- — — -- - — — —— — ——- -
5 d. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . — — —— —- -——— — — — —- — 1 50 0 1 42 5e. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. — — —— 1 9-1 1 25o 1 100o — 3 12s 5:. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. —— —— 1 20o — — 1 25o — — — —- 2 83
Tab. 2 (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning elter förnämsta orsaken till skuldsättningen. Fastigheterna förvärvade dr 1931 och senare.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet Samt_ Fömåmsta “Saken till 5 000- 10 000- 25 000- 50 000-— Över nga Högst Skuldsättningen 5 000 10 000 25 000 50 000 100 000 100 000
An- An- An- An- An- An- An- 7’ % % % % tal tal tal tal tal tal ta]
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.
1. omständigheter, förbundna med övertagandet av fastigheten 147 7l7 136 786 89 761 25 735 16 842 3 500 416 75‘1 2. D:0 i samband med _ annan orsak . . . . . . . . 19 93 17 98 15 128 4 118 1 53 2 333 5B 105 3. Övriga orsaker . . . . .. 35 17l 20 116 11 94 5 14? 2 105 1 16?’ 74 l33 —— w 2 17 —— — — —~ - —— 11 4. Uppgift saknas . . . . .. 4 19 6
5. Fördelning av antalet fall, där »övriga orsaken uppgiuits: a. Nödvändiga grundförbâttringar, nybyggnaav invent... 18 514 ll 550 5 454 3 60‘0 * — — — 37 500 der, inköp b. Låga priser pá jord- . . . . . . 5 14‘3 2 100 2 182 -r —~ 1 500 —— — 10 13?» bruksprodukter c. Fastigheten för liten, brist pá annat förvärvsarbete . . . . . . . . . . . . . . 8 229 1 50 w - — — —— — —. — 9 122 d. Sjukdom i kreatursbe- 2 57 - - »- — — H — — — — 2 27 sättningen . . . . . . . . . . . . e. Övriga orsaker isamhand med jordbruket.. 2 57 6 30°0 3 27s 2 40‘0 1 500 1 1000 15 20s I. Orsaker utan samband - — — — 1 91 — — — — — - 1 13 med jordbruket . . . . ..
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. 1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 45 71-1 31 816 25 893 4 800 5 833 5 1000 115 793 2. 5 80 2 53 1 36 — — — — —— —— 8 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 13 206 5 13] 2 71 1 200 1 16? —~ — 22 152 4. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . — — —— —— —— — — —— —- — — — — — 5a . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 13 100-o 4 80o »- ~ 1 100o —- — — — 18 81-s —— —— 1 20o 1 500 - — ~— — — 2 91 5b . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5 c. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . -— — — —— —« —~ — -— —— —— — — - 5 d . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . - — — — -— ~— — — —~ — — —~ — — 5 e. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . — —- — ———1 50 0 »- - 1 i000 - - 2 91 51. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. — — —— —— — — w - - -- -- »- -
O. Fastigheterna förvärvade i samband med nrvskifte. 1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 684 11 579 17 895 6 857 3 600 1 500 51 718 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 158 3 158 1 52 — —-—— —— 1 500 8 l18 3. 3 158 3 158 1 53 1 143 2 400 —— — 10 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4. — —— 2 105 —— —-—— — -— — - - 2 28 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5 a. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 667 2 667 1 100-o - — —— — — 5 500 5 b. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1 33s 1 33-3 - — —— — - - - - 2 200 5 c. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . — —- — — —- -— —— — — — —— ——— — 5 d . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . — — — — — - — — — — — — — 5e. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. —— —— — — — m 1 100o 1 50-0 - —— 2 20-0 5 f. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . -h - —— — — —- 1 500 - —~ 1 10!)
Tab. 3. Antalet jordbrukare, med iördelning efter dels storleken av köpesldllingen för, resp. det beräknade värdet av fastighet och inventarier, dels storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av lastigheten.
Fastigheterna förvärvade före är 1916.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvårde vid övertagandet Samtliga Högst 5000- 10000- 25 000- 50 000- Över 5000 10000 25 000 50000 100000 100000 An- A - An An- An- An- A - 7‘ ‘ ” % 7 7° %
tal t; tal tal tal tal :21
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i frin marknaden.
Storleken av köpeskillingen för fastighet och invcnt.: 6000kr0n0r 162 761 - - - - - - - - - - 162 49°0 Högst 6000- 12000 › 49 230 44 721 3 7 - - - - - - 96 290 12000- 30000 › 2 09 17 27°9 25 62‘5 - - - — - - 44 13‘3 30000- 60000 » — — — - 12 300 2 286 1 167 - - 15 45 60 000—120000 › __ _ — ——— —— 5 714 5 83‘3 1 250 11 33 Over › — — —— — -— - - - - - 3 750 8 09 120000 Storleken av skuldsättningen i samband med Övertagande! av fastigheten 5000kr0nor 159 74? 6 98 - - - — - - — - 185 49‘9 Högst 5000- 10000 › 47 221 43 705 6 150 - — - - - - 96 29‘0 10000- 25000 › 5 23 12 197 27 675 - - - - - - 44 133 25000- 50000 › -- - - - 7 175 3 429 1 167 - - 11 33 50000-100 000 › - -———— - — - 4 571 5 83‘3 2 500 11 33 Over 100000 › — ——--— - — - — - — - 2 500 2 0°6 saknas 2 09 - - - - - - - - - - 2 06 Uppgift
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig.
g Storleken av köpeskillingen för fastighet och invent.: 6000 kronor 27 750 1 200 - - - - - - - - 28 452 Högst - 6000- 12000 › 8 222 2 400 - - - - - - - - 10 161 12000- 30000 › 1 28 2 400 9 750 - - - - - - 12 193 30000- 60000 › _. —... -—- - 3 250 3 1000 - - - - 6 97 60 000-120 000 - — — — — - - - - 5 1000 - - 5 81 Over 120000 › - - - - - - - - — 1 1000 1 16 I Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: 5000kron0r 29 805 - - 2 167 - - - - - - 81 500 Högst 5000- 10000 › 6 167 2 400 - - - - - - - - 8 129 10000- 25000 › 1 28 3 600 8 666 - - - - - - 12 194 25000- 50000 › _ _ _.- - 2 167 3 1(X)0 1 200 - - 6 97 50000-100 000 › _. ._ ... — — - — - 3 600 - - 8 48 Over 100000 › - - - - - - - - 1 200 1 1000 2 32 saknas - - - - - - - - - - - - - - Uppgift . . . . ..
C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte. Storleken av det beräknade värdet av fastighet och invcnt.: 6000kr0n0r 12 706 — - - - - — - - - - 12 38? Högst 6000- 12000 -› 5 294 4 667 - - - - - - - - 9 290 12000- 30000 .› - - 2 333 2 667 - - - - - - 4 129 30000- 60000 › - - - - 1 333 2 667 - - — — 3 97 60 000-120 000 › —- - —- - -— -— 1 33?» 2 1000 - - 8 97 Over 120000 › - - - - - - -- —- — — — — v _ -—_—— Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: 5000 kronor 16 941 2 3313 - - - - —- — — - 18 58‘1 Högst 5010- 10000 2 1 59 3 500 - - - - - - - - 4 129 10000- 25000 › — —— 1 167 2 667 l 333 - - - - 4 129 25000—— 50000 › -- -— - - l 33‘3 2 667 - - - - 8 97 50 000-100 000 › _. _ ... .— — —- — — 1 500 - - 1 32 Över 100000 0» _ _ _ ..— — —— — — 1 500 - - 1 32 saknas . . . . .. - - - - - - - - - - - - - - Uppgift
Tab. 3 (forts). Antalet jordbrukare, med fördelning etter dels storleken av köpesklllingen för, resp. det beräknade värdet av fastighet och inventarier, dels storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten. Fastigheterna förvärvade åren 1916-1920.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet Samtliga Högst 5 000- 10 000- 25 000- 50 000- Över 5 000 10 000 25 000 50 000 100 000 100 000 An- An- An- An- An- An- A - % 7‘ 9‘ 7‘ l 7‘
tal tal tal tal tal tal :§1
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.
Storleken av käpeskillingen för fastighet och invenl.: 6000kr0n0r 71 317 — - - - — - - - — - 71 121 Högst 6000- 12000 › 113 504 36 275 1 09 - - -—- — - - 150 255 12000- 30000 › 40 179 89 679 37 308 - - - - - - 166 282 30000- 60000 › —_ —— 6 46 76 633 24 407 - - — - 108 180 60 000-120000 › - — - - 6 5°0 35 593 19 475 - - 60 102 Över 120000 › _ _ _ ._. — - - - 21 525 14 1000 35 60
Storleken av skuldsättningen i samband med överlagandet av fastigheten: 5000 kronor 86 384 8 61 - - - - - - — — 94 16°0 Högst 5000- 10000 › 110 49] 47 3:)9 2 17 — —- — — -—- — 159 270 10000- 25000 › 28 125 74 565 72 600 5 85 - - - - 179 304 25000- 50000 › _ _ 1 08 44 306 35 503 2 50 - - 82 140
Over 100000 › - — — - - — — - 9 225 12 85] 21 36 saknas . . . . .. — — 1 07 - — 1 17 1 25 - - 3 05 Uppgift
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. Storleken av köpeskillingen för fastighet och invent.: 600Okron0r 20 625 - - - - - - - - - - 20 220 Högst 6000- 12000 » 11 344 8 471 - — - — - - - - 19 209 12000- 30000 › 1 31 9 529 12 632 - - - — — - 22 24°! 30000- 60000 › — — —— 7 368 4 44-1 1 100 - - 12 132 60 000-120 000 › __ — -—- — - - 5 556 4 400 - - 9 99 Over 120000 › _ -—- — - - - — — 5 500 4 1000 9 99
Storleken av skuldsätiningen i samband med övertagandet av fastigheten: 5000kr0n0r 16 500 2 118 — — — — - - - - 18 198 Högst 5000- 10000 › 14 438 9 52°9 - - - - - - - - 28 252 10000- 25000 › 2 62 6 353 12 632 1 111 — -- - - 21 23] 25000- 50 000 › —_ — — - 7 368 3 338 1 100 - - 11 12l 50000-100 000 › — — - - - - 5 556 5 500 1 250 11 121 Över 100000 › —— — -—- — — - - - 4 400 3 750 7 77 saknas . . . . .. - - - - - - - - - - - - - - Uppgift
C. Fastigheterna förvärvade i samband med nrvskifte. Storleken av det beräknade värdet av fastighet och invent.: 6000kr0n0r 13 619 - - - - - - - - - - 18 245 Högst 6000- 12000 › 7 333 1 250 - - - — - -—- —- -~ 8 J51 12 000- 30000 › 1 48 3 750 8 667 - - — - - - 12 226 30000- 60000 › — —— — —— 4 333 5 500 1 200 - - 10 189 60000-120000 › -- - -—- — - - 5 500 3 600 - - 8 151 Over 120000 » - — - — - — — - 1 200 1 1000 2 38
Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: 5000 kronor 15 714 - - - - - - - - - - 15 283 Högst 5000- 10000 › 6 286 3 750 - - - - — -—- - - 9 170 10 000- 25000 › — — 1 250 9 750 - - - - -- 10 189 25000- 50000 › -— — — - 3 250 8 800 - - - 11 207 50000-100000 » —— —.. .—— — — - 2 200 5 1000 - - 7 132 Over 100000 › —- -— - -—- — - - - - 1 1000 1 19 saknas . . . . .. - - - - - - - - - - - - - - Uppgift
Tab. 3 (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning efter dels storleken av Impeskillingen för, resp. det beräknade värdet av fastighet och inventarier, dels storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten. Fastigheterna förvärvade åren 1921-1925.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde » vid övertagandet _ Samtliga Högst 5 000- 10 000- 25 000- 50 000- Over 5000 10000 25000 50000 100000 100 000 A - A - A - An- An- A - An- 7‘ % 7’ % z
tarlll
t; t:1 75
tal tal tar; tal
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria lnarknuden.
Storleken av köpeskillingen för fastighet och invent.: Högst 6000 kronor 118 401 1 04 - - - - - - -— - 119 128 6000- 12000 › 149 507 98 358 2 10 - - — — —— - 249 269 12 000- 30000 › 27 92 174 63!) 136 687 2 22 — - - - 389 366 30000— 60000 » - — 1 03 59 298 57 633 4 77 - - 121 130 60000-120000 › - - - - 1 05 31 345 40 769 2 105 74 80 Over 120000 › — - - — - - — - 8 154 17 895 25 27
Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: Högst 5000kronor 137 46‘6 9 33 2 10 - — — - — — 148 160 5000- 10000 › 133 45? 122 445 10 51 - — - - - - 265 286 1000I)- 25000 › 24 82 139 507 146 737 7 78 - - - - 316 341 25000- 50000 › - - 2 08 40 202 68 755 10 19? 1 53 121 130 50 000-100000 » - - - - - - 15 16? 37 712 1 5^2 53 57 Över 100000 n _. _ _ — - — - — 4 77 17 895 21 23 Uppgift saknas . . . . .. - - 2 07 —— - - - 1 19 — — 3 03
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig.
Storleken av käpeskillingen för fastighet och invent.: Högst 6000 kronor 27 771 — - — — — - -— —- — — 27 220 6000-12000 w 7 200 13 59! 2 51 - — — — — - 22 179 12000- 30000 n 1 29 9 409 32 821 1 56 - — — —- 43 350 30000— 60000 › _ _ _ - 5 128 13 722 - - - - 18 146 60000-120000 › _ _ _ — — — 4 222 6 750 - - 10 81 Over 120000 » _ _. _.. _ - - — — 2 25!) 1 1000 3 24
Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: Högst 5000 kronor 20 57l - — — - — — - —- — - 20 163 5000- 10000 › 14 400 12 54!) 3 77 — - - — - - 29 236 10 000- 25000 › - -— 10 45‘5 27 692 1 56 - - - — 38 309 25 000- 50000 › ._ _. .—- ~—— 9 231 16 & - — — — 25 203 50 000-100 000 › —_ — —- -— — - 1 55 5 626 - - 6 49 Over 100000 › _ _ _ — —— - — — 3 37 5 1 1000 4 32 saknas . . . . .. 1 29 - -— —- — — — — — - - 1 08 Uppgift
C. Fastigheterna förvärvade i samband med nrvskifte. Storleken av det beräknade värdet av fastighet och invent.: _ Högst 6000kr0nor 10 476 - — — -— — - - — - - 10 161 6000- 12000 › 10 476 6 545 - —— — — —- —— —— — 16 258 12000-— 30000 › 1 48 5 455 14 778 1 143 — - - - 21 339 30000— 60000 › - -— — — 4 222 6 857 — -— — — 10 161 60 000-120000 » _ ._ .._ .. — — - - 4 800 — - 4 65 Over 120000 › ._ ._ _ _ — - - - 1 200 -— — 1 16
Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: Högst 5000 kronor 11 524 - - 1 55 — — --— -— - - 12 194 5000- 10000 › 7 333 6 542’: 1 56 - - - - - - 14 226 10000- 25000 w 3 143 5 455 16 889 2 286 - - - - 26 419 25 000- 50000 › _ .. — — — - 4 57! — - - - 4 64 › ._ _. .— - — — 1 143 5 1000 - - 6 97 50 000-100000 Over 100000 › - - - - - - - - - - - - - - Uppgift saknas . . . . .. - - - - — - — - - - — — -— —
Tab. 3 (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning etter dels storleken av Impedet beräknade värdet av lastlghet och inventarier, dels stor- . skillingen lör, resp, leken av skuldsättnlngen i samband med övertagandet av fastigheten. Fastigheterna förvärvade åren 1926-1930.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet _ Samthga Högst 5 000- 10 000- 25 000- 50 000- Över 5000 10000 25000 50000 100 000 100 000 An- An- An- An- An- , An- An- % 7‘ 9‘ 7‘ 4 tal tal tal tal tal tal tal
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.
Storleken av köpeskittingen för fastighet och invent.: 6000kr0nor 213 50-5 5 1-2 — — — — —- _ —— ——213 15-9 Högst 6000- 12000 › 196 464 174 428 3 09 — — - - - - 373 272 v 12000- 30000 › 13 31 228 560 261 774 2 16 -—- — — — 504 367 30000- 60000 » - — - — 73 21? 101 802 2 38 - - 176 128 , 60 000-120 000 › - —— — — —- - 23 18? 44 830 1 37 68 50 Över 120000 › — - - - - - - - 7 132 26 963 88 24
Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: —— — — 288 173 i Högst 5000kr0n0r 224 53l 11 27 2 06 1 19 _ 5000- 10000 › 175 415 212 52l 18 53 —- — — — —- — 405 295 10000- » 23 54 182 447 269 798 17 135 — — — —- 491 358 25000 50000 › — — 2 05 48 143 95 754 9 171» — — 154 112 _ 25000- I 50 000-100 000 › — — — — - - 14 111 39 736 4 148 57 42 100000 › - —~ — — - - - - 4 75 23 852 27 20 V Över saknas - - - - - - - - - -— — —— — - Uppgift . . . . ..
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. å Storleken av köpeskillingen för fastighet och invent.: 4 64 — — -— - — —— — — 48 21l Högst 6000 kronor 44 57l ‘ — — - - - - 6000- 12000 » 32 416 36 581 3 54 71 313 . 12000- 30000 › 1 13 22 355 41 732 1 56 — — - - 65 286 30000- 60000 › ._ — -—- -— 12 214 16 889 1 91 - - 29 128 60 000-120 000 › — — —- — — — 1 55 10 909 — — 11 49 . Over 120000 › _. _ - —- -— — — — — —— 3 1000 3 13
Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandct av fastigheten: 5000 kronor 41 532 1 16 —- - - - - - - -- 42 185 Högst › 5 89 —- — — —- - - 71 313 5000- 10000 33 429 33 532 10000- 25000 › 3 39 27 436 40 714 5 278 — - - - 75 330 25000-— 50000 › - - - - 11 197 11 611 1 91 — — 23 101 50 000-100000 › - -—- — —- -—- — 2 111 10 909 - - 12 5°3 Över 100000 › - - - - - - - - - - 3 1000 8 13 - - 1 16 — — -—- — — —- — — 05
. Uppgift saknas . . . . .. 1‘
C. Fastigheterna förvärvade i sannband med arvskifte.
Storleken av det beräknade värdet av fastighet och invent.: 6000 kronor 19 760 - - - - - - - - - - 19 173 Högst 6000-12000 › 6 240 14 467 1 32 — — — — — — 21 191 12000- 30000 › — 16 533 25 807 1 63 -— — — —— 42 382 30000- 60000 › __ _ - - 5 16-1 13 81-2 — — —— — 1a 16-4 60 000-120 000 › - —- - —- —- -—- 2 125 3 750 —— - 5 45 Över 120000 › ._ — — - - - - - 1 250 4 100‘0 5 46
Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: 5000 kronor 18 720 3 100 — — — -—- — - - - 21 19l Högst 5000- 10000 2 7 280 13 43-a 5 16-1 - — — w- — — 25 22? 10000- 25000 › - - 14 467 25 807 2 125 -— - — — 41 373 25000- 50000 › _ _ - - 1 32 12 750 — — — — 18 118 › ... _. —. — — — 2 125 4 100°0 - - 6» 55 50000-100000 Over 100000 › — — — — — —- — — — — 4 100‘0 4: 36 saknas - - - - - - - - - - - - - — Uppgift . . . . ..
Tab. 3 (forts). Antalet jordbrukare, med fördelning etter dels storleken av Impeskillingen för, resp. det beräknade värdet av fastighet och inventarier, dels storleken av skuldsättningen t samband med övertagandet av fastigheten.
Fastigheterna förvärvade år 1931 och senare.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet _ Samtliga Högst 5 000- 10 000- 25 000- 50 000- Över 5 000 10 000 25 000 50 000 100 000 100 000 An- A - An- An- A - An- An- % % % % t* 9‘
tal :§1 tal tal tå ta] tal
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden. Storleken av köpeskillingen för fastighet och invent.: 6000 kronor 156 761 10 58 — - - - - - - - 166 300 Högst 6000- 12000 » 47 229 107 618 3 26 - - - — - - 157 283 12 000- 30000 2 2 10 56 324 99 846 4 118 - - - - 181 29‘1 30000- 60000 :9 — — — — 15 128 28 823 2 105 - — 45 81 60 000-120 000 2 _. ... — —— -—- - 2 59 15 79‘0 - — 17 31 Över 120000 2 _. __ _.. _. — -—- — - 2 105 6 100 0 8 14
Storleken av skuldsâttningen i samband med övertagandet av fastigheten: 5000 kronor 141 688 6 35 — — - - — - - - 147 265 Högst 5000- 10000 2 61 297 122 705 3 26 — — —— - - - 188 336 1000O- 25000 2 3 15 45 260 104 889 4 118 — — — - 156 282 25000- 50000 › - - - - 10 85 28 823 1 53 - - 89 70 50 000-100 000 2 _. .._ — — —— - 2 59 16 842 - — 18 33 Över 100000 » —. _. ._ _. — ——- — — 2 105 6 1000 8 14 saknas . . . . .. - - - - - - - - - - - - - - Uppgift
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig.
Storleken av köpeskillingen för fastighet och invent.: 60O0kr0n0r 50 794 2 53 — — - - - - - — 52 359 Högst 6000- 12000 2 12 19‘0 29 76 3 2 72 - - - - - - 48 297 12000- 30 000 2 1 16 7 184 24 85? 3 60‘0 — - — - 35 241 30000- 60000 » - - - - 2 71 2 400 2 33?» - - 6 41 › - - - - - - - - 4 66? 2 40‘0 6 4°1 60 000-120 000 Över 120000 2 _ _ _ _ —— — — - - - 3 600 8 21
Storleken av skaldsättnihgen i samband med Övertagande! av fastigheten: t 5 000 kronor 47 74 6 3 7 9 - — - — - - - - 50 345 Högst 5000- 10000 › 15 238 26 684 2 72 - - - - - - 48 297 10000- 25000 2 1 16 9 237 24 857 4 800 - - - - 38 262 25000- 50000 › - - - - 2 71 1 200 2 338 - — 5 34 50 000-100000 2 - - - — —— — - — 4 667 1 200 5 34 Över 100000 2 _ _ _ _ _ _ .— -— - - 4 800 4 28 saknas . . . . .. - - - - - - - - - - - - - - Uppgift
C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte. Storleken av det beräknade värdet av fastighet och invent.: 6000 kronor 16 84‘2 - - - - - - - -- - - 16 225 Högst 6000- 12000 2 3 l58 13 684 - - - - — — - 18 225 12000- 30000 2 —- —— 6 316 15 790 - -— - - - 21 296 30000- 60000 2 -- — — -- 4 210 7 1000 — - - - 11 156 60 000-120 000 › _ ._ _._ -— - - - — 5 1000 - - 5 71 Över 120000 2 _ _ ___ _ _ _ __ — —— 21000 2 28
Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: 5000 kronor 13 684 1 53 - - - - - —- — - 14 19‘? Högst 5000- 10000 › 6 316 13 684 — - - - — - - - 19 268 10 000- 25000 2 — —— 5 26 3 17 895 - - - - - - 22 310 25 000- 50000 › ———— — — 2 105 6 857 - - - — 8 1l8 50000-100000 › _ _ _ — — - 1 143 5 1000 - - 6 84 g Över 100000 › - -— — — —— — ~— —— —— — 2 1000 2 28 ä saknas . . . . .. -— — —— — — — — — — — — — — — ; Uppgift u l 14-377445.
Tab. 4. Förhållandet mellan köpeskllllngarna och fastigheter-nas taxerlngsvärden, mellan skuldsättnlngsbeloppen och kfipesklllingarna m. m. Procenttal.
Fastigheterna förvärvade före år 1916.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet samt- 5000- 10 000- 25 000- 50 000— Över “ga Högst 5000 10000 25000 50000 100000100000
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.
1. Köpeskillingarna för, resp. beräknade värdena av fastigheterna i % av fastighetemas taxeringsvärden vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1425 1226 12-15 126’7 1044 1023 11 -_1«I 2. Köpeskillingarna för, resp. beräknade värdena av inventarierna i %av fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 419 36‘6 293 26-2 207 410 338 3. Skuldsättningen vid övertagandeti 76av sammanlagda köpeskillingama för fastigheter och inventarier . . .. 848 793 771 8]9 805 781 798 4. Skuldsättningen vid övertagandeti % av fastigheternas taxeringsvärde vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . .. 156‘-4 126-3 1186 1252 100-7 111-9 120-9 5. Skuldsättningen år 1933 i ?áav fastigheternas taxeringsvärde âr 1933 1199 1165 1238 999 1020 1069 1128 6. Ökning (+) resp. minskning (-) av rad 5 i förhållande till rad 4.. - 365 -— 98 + 52 —253 + 13 - 50 —- 8-1 7. Ökning (+) resp. minskning (-) av den absoluta skuldsättningen år 1933 i förhållande till skuldsättningen vid övertagandet . . . . . . . . .. + 356 +40‘1 +587 + 13 +338 +196 +326 8. Okning (+) 1-esp. minskning (-) av fastigheternas taxeringsvärden år 1933 i förhållande till desamma vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . .. + 769 +51‘9 +521 +26‘9 +321 +251 +421
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig.
1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138-8 112-6 114-9 128-2 112-8 79-1 106‘6 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62-8 22-1 35-4 29-2 22-3 26-1 28-6 3. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 85-8 86-2 61-4 73-2 88-0 83-8 80-8 4. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 172-9 116-2 92-2 115-3 118-9 88-1 109-2 5. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 108-6 106-0 122-9 117-1 120-7 133-2 121-1 6. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. — 64-3 -10-2 + 30-7 + 1-8 + 1-8 +45-1 +11-9 7. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 27-1 +65-7 +119-5 +103-5 +54-1 +46-9 +63-0 8. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. +102-4 +81-7 + 64-7 +100-3 +51-8 — 2-8 +47-0
C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte.
1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 139-0 102-3 105-5 106-5 95-8 — 105-0 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33-4 30-5 25-6 27-0 25-0 — 27-0 3. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54-4 606 91-1 70-0 92-7 — 78-3 4. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 94-2 80-5 119-5 93-4 112-0 — 103-3 5. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 111-0 112-3 108-9 102-6 8-2-9 —— 96-5 6. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 16-8 + 318 - 106 + 9-2 -29-1 — — 6-8 7. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. +116-4 +189-1 + 11-1 + 41-2 +26-9 - +48-1 8. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 83-7 +107-3 + 21-9 + +71-5 — +58-5
28-67
Tab. 4 (fol-ts.). Förhållandet mellan köpesklllingarna och tastigheternas taxeringsvärden, mellan skuldsättnlngsbeloppen och köpeskillingarna m. m. Procenttal.
Fastigheterna förvärvade åren 1916-1920.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet samt. Högst 5000- 10 000- 25 000- 50 000- Över “ga 5000 10000 25 000 50000 - 100000 100000
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.
1. Köpeskilling-arna för, resp. beräknade värdena av fastigheterna i 96 av fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2133 176-2 166-4 144-5 142-1 128-5 1505 2. Köpeskillingarna för, resp. beräknade värdena av inventarierna i %av fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 694 54-7 52-5 44-5 43-5 41-5 478 3. Skuldsättningen vid övertagandeti %av sammanlagda köpeskillingarna för fastigheter och inventarier . . .. 759 67-8 68‘9 69-9 659 616 673 4. Skuldsättningen vid övertagandet i % av fastighetemas taxeringsvärde vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . .. 2145 1566 1509 1321 122-2 104-8 1331 5. Skuldsättningen år 1933 i 96 av fastigheternas taxeringsvärde år 1933 1400 1279 121-6 118. 155‘0 110‘? 1274 6. Okning (+) resp. minskning (-) av rad 5 i förhållande till rad 4.. -74-5 -28-7 -293 —-140 +328 + 59 — 57 7. Ökning (+) resp. minskning (-) av den absoluta skuldsättningen år 1933 i förhållande till skuldsattningen vid övertagandet . . . . . . . . .. -114 -13-1 -13-2 -10°7 +23‘-4 + 08 —— 22 8. Okning (+) resp. minskning (-) av fastigheternas taxeringsvärden âr 1933 i förhållande till desamma vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . .. +35-7 + 6-4 + 7-7 — 0-0 — 2-7 — 46 + 2-2
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig.
1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 166-5 122-0 133-4 130-0 142-4 116-6 132-1 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57-9 41-2 62-6 50-4 50-0 35-9 48-0 3. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 968 77-7 778 75-3 72-0 66-5 736 4. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 217-2 126-8 152-6 135-8 138-4 101-4 132-6 5. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 137-1 112-9 125-9 122-0 117-1 113-8 119-2 6. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. -80-1 -13-9 -26-7 -13-8 -21-3 +12-4 -13-4 7. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. -17-2 -15-0 -14-1 + 2-8 - 3-9 - 5-8 - 6-4 8. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. +31-1 - 4-5 + 4-1 +14-4 +13-7 —-16-0 + 4-2
C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte.
1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 140-2 138-3 137-9 135-5 109-0 118-3 124-9 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 49-4 74-6 47-5 71-5 37-7 22-7 46-7 3. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71-8 64-2 76-1 65-9 70-1 65-2 68-6 4. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 136-1 136-7 141-1 136-4 102-9 92-0 117-7 5. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1148 108-5 114-9 132-6 113-4 90-9 114-3 6. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. -21-8 -28-2 -26-2 - 3-8 +10-5 —- 1-1 — 3-4 7. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 2-4 -— 8-6 -15-2 + 0-2 + 4-6 — 7-4 — 2-9 -15-2 + 4-2 + 3-0 — 5-1 —— 63
Tab. 4 (forts.). Förhållandet mellan köpeskillingarna och fastigheter-nas taxeringsvärden, mellan skuldsättnlngsbeloppen och köpesklllingarna m. m. Procenttal.
Fastigheterna förvärvade åren 1921 -1 925.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet
Högst 5000- 10000- 25 000- 50 000- Över 5 000 10 000 2.‘) 000 50 000 100 000 100 000
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.
. Köpeskillingarna för, resp. beräknade värdena av fastigheterna i 96 av fastighetemas taxeringsvärden vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Köpeskillingarna för, resp. beräknade värdena av inventarierna i %av fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Skuldsâttniilgen vid övertagandet i %av sammanlagda köpeskillingarna för fastigheter och inventarier . . . . . Skuldsättningen vid övertagandet i % av fastigheternas taxeringsvärde vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . .. . Skuldsättningen år 1933 i 96 av fastigheternas taxeringsvärde år 1933 . Ökning (+) resp. minskning (-) av rad 5 i förhållande till rad 4.. . Ökning (+) resp. minskning (-) av den absoluta skuldsâttningen år 1933 i förhållande till skuld- ° sättningen vid övertagandet . . . . .. - 8-7 + 22 . Ökning (+) resp. minskning (-) av fastigheter-nas taxeringsvärden år 1933 i förhållande till desamma ‘ — 39 — 67 —- 67 vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . .. +273
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhöri
155-8 139-2 118-8 112-1 104-4 47-1 43-0 33-2 26-2 27-2 93-9 76-9 83-4 77-5 82-5 190-5 140-1 126-8 107-2 108-6 133-3 126-1 123-7 113-2 105-7 -57-2 -14-0 — 3-1 + 6-0 — 2-9 — 7-0 — 5-1 — 7-2 — 58 -11-6 +33-0 + 56 — 4-9 -10-8 — 9-1
C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskitte.
122-6 125-3 97-4 105-4 46-2 32-8 38-5 24-1 87-0 69-6 68-6 71-1 147-o 110-1 93-2 92-1 - 134-7 112-2 106-1 1148 -12-3 + 2-1 +12-9 +22-7 + 1-0 — 2-9 + 9-7 + 5-9 +10-2 —- 4-7 — 3-6 -15-0
Tab. 4 (f01-ts.). Förhållandet mellan köpeskilllngarna och lastigheternas taxerlngsvärden, mellan skuldsättningaheloppen och kfipeskillingarna m. m. Procenttal.
Fastigheterna förvärvade åren 1926-1930.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet samt. 5000- 10 000- 25000- 50 000- Över ga Högst 5000 10000 25000 50000 100000 100000
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.
1. Köpeskillingama för, resp. beräknade värdena av fastigheterna i 76av fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 165-2 141-9 129-8 1196 1l54 1073 124!) ” 2. Ktipeskillingarna för, resp. beräknade värdena av inventarier-na i 76av fastighetemas taxeringsvärden vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35-0 29-7 25-7 24-4 207 18-9 243 3. Skuldsättningen vid övertagandeti 76av sammanlagda köpeskillingarna för fastigheter och inventarier .. . . 855 79-7 766 75‘1 748 759 771 4. Skuldsättningen vid övertagandeti 96 av fastigheternas taxeringsvärde vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . . .. 171-1 136-8 119-0 108‘1 101-7 95‘8 11-18 5. Skuldsättningen år 1933 i %av fastigheternas taxeringsvärde år 1933 126-9 1275 1205 1143 1127 108-2 1172 6. Ökning (+) resp. minskning (-) av rad 5 i förhållande till rad 4.. —-44-2 -— 9‘3 + 15 + 62 +110 +12-4 + 24 7. Ökning (+) resp. minskning (-) av den absoluta skuldsättningen år 1933 i förhållande till skuldsatt- -— 8-7 — 58 — 3-3 — 2-4 + 16 + 27 — 23 ningen vid övertagandet . . . . . . . . .. 8. Ökning (+) resp. minskning (-) av fastigheter-nas taxeringsvärden år 1933 i förhållande till desamma vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . .. +232 + 1-1 — 4‘5 — 76 — 83 — 91 — 4‘3
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig.
1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 145-5 120-9 115-6 109-3 100-8 107-1 113-2 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37-3 32-3 30-4 31-8 18-9 19-1 27-3 3. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 90-3 87-8 81-1 76-2 84-3 78-8 82-1 4. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 165-1 134-5 118-4 107-2 101-0 99-5 115-4 5. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 128-6 129-4 118-9 111-4 110-5 107-2 116-5 6. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. -36-5 — 5-1 + 0-5 + 4-2 + 9-5 + 7-7 + 1-1 7. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. - 6-4 - 56 — 2-7 — 2-5 - 28 - 1-7 -— 3-3 8. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. +20-2 — 1-9 — 3-1 —— 6-2 -11-2 — 8-7 — 4-3
C. Fastigheterna förvärvade i samband med arv-skifta.
1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 158-7 128-9 118-2 113-9 107-3 94-9 111-0 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35-5 36-8 31-3 27-7 21-9 26-1 28-5 3. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 84-9 786 73-0 828 76-3 69-1 758 4. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 165-0 1298 109-1 117-3 98-6 83-5 105-6 5. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 128-0 117-0 115-0 112-3 126-3 111-5 115-0 6. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. -37-0 -12-8 + 5-9 — 5-0 +27-7 +28-0 + 9-4 7. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. - 6-7 — 88 + 5-5 -13-1 +11-1 +23-7 + 3-3 + 12 + 00 — 93 -—l3‘3 — 73 — 5‘l
Tab. 4 (forts). Förhållandet mellan köpeskllllngarna och fastigheten-nas taxering:värden, mellan skuldsättningsbeloppen och köpeskllllngarna m. m. Procenttal.
Fastigheterna förvärvade år 1931 och senare.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet samt_ 5000- 10000— 25 000_ 50000- Över Ea Högst 5000 10000 25000 50000 100000 100000
A. Fastigheterna förvärvade genom. köp i frin marknaden.
1. Köpeskilling-arna för, resp. beräknade värdena av fastigheterna i %av fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 1369 1231 119‘4 1041 1007 873 1101 2. Köpeskillingarna för, resp. berâkna- a de värdena av inventarierna i 96 av fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 271 229 22!-3 206 184 182 211 3. Skuldsättningen vid övertagandet i 96 av sammanlagda köpeskillingarna för fastigheter och inventarier 868 828 797 868 890 90? 85! 4. Skuldsättningen vid övertagandeti % av fastigheter-nas taxeringsvärde vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . .. 142‘4 1209 1130 1083 1060 952 111? 5. Skuldsättningen år 1933 i %av fastigheternas taxeringsvärde år 1933 1237 1184 ll48 10-19 105‘8 lO55 1115 6. Ökning (+) resp. minskning (-) av rad 5 i förhållande till rad 4.. --187 - 25 + 18 — 34 - 02 +l03 — 02 7. Ökning (+) resp. minskning (-) av den absoluta skuldsättningen år 1933 i förhållande till skuldsättningen vid övertagandet . . . . . . . . .. —- 68 —- 31 — 04 — 45 — 56 + 16 — 28 8. Ökning (+) resp. minskning (-) av fastighetemas taxeringsvärden år 1933 i förhållande till desamma vid övertagandet . . . . . . . . . . . . . . .. + 73 — 11 —- 19 — 13 — 54 - 83 — 27
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig.
1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 128-9 110-5 108-1 778 92-6 92-1 998 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28-1 26-2 25-9 15-1 15-7 15-3 19-9 3. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 86-9 86-8 81-1 886 85-2 94-3 87-7 4. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 136-4 118-7 108-7 82-3 92-2 101-4 104-9 5. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 123-7 116-9 114-3 95-0 103-4 107-7 110-2 6. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. -12-7 ——1-8 + 5-6 +12-7 +11-2 + 6-3 + 5-3 7. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. — 2-3 -— 2-4 + 08 + 3-9 + 0-4 — 3-5 — 1-3 8. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 7-7 —- 0-9 — 4-0 -10-0 -10-5 — 9-2 - 6-0
C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte.
1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 121-6 113-1 112-9 102-0 115-o 100-0 108-7 2. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 23‘6 29-4 21-3 24-4 21-5‘ 14-1 208 3. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 94-0 82-0 81-3 92-1 79-5 708 80-7 4. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 136-5 116 9 109-1 117-0 108-5 80-8 104-5 5. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 136-3 119-0 107-0 109-9 110-0 94-3 107-4 6. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. - 0-2 + 2-1 - 2-1 — 7-1 + 1-5 +13-5 + 2-9 7. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 2-4 + 0-5 — 2-5 — 6-5 - 1-9 + 3-0 — 1-4 8. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. + 2-6 — 1-3 -0-5 -0-5 -3-2 -11-7 -4-0
ab. 5. Antalet jordbrukare. med fördelning efter dels förändringen i skuldsättnlngeu efter år 1933, dels förekomsten och storleken av egnahemslån.
Fastigheterna förvärvade före år 1916.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet samt_ Högst 5 000- 10 000- 25 000- 50 000- Över ga 5 000 10 000 25 000 50 000 100 H00 100 000 An- An- An- An- An- An- A - % 7‘ % % % x x
tal tal tal tal tal tal tål]
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden. Förändringen i skuldsättningen efter år 1933. Förbättring har inträtt 63 296 31 508 16 400 6 857 4 667 2 500 122 369 Förbättring har ej intrâtt .. 145 681 30 492 24 600 1 143 2 333 2 500 204 616 saknas . . . . . . . . . . .. 5 23 - — - - - - - - - - Uppgift 5 15 Förekomsten av egnahemslån: Egnahemslán förekommer .. 79 37] 11 180 3 75 - - - - - - 93 281 Egnahemslän förekommer ej 125 587 44 72l 34 850 7 1000 6 1000 4 l000 220 606 Uppgift saknas . . . . . . . . . . .. 9 42 6 99 3 75 - —~ — —- — 18 54
Storleken av egnahemslânets ursprungliga belopp: 3000 kronor . . . . . . .. 42 531 - — — - — - — — - - 42 452 Högst 3000- 5000 › . . . . . . .. 26 329 5 454 - - - - - - - - 31 33-3 5000- 7000 2 . . . . . . .. 9 114 4 364 - — - - — - — - 13 l4°0 2 . . . . . . .. 1 13 1 91 2 667 - - - - - - 4 43 7_000-10000 Over 10000 › . . . . . . .. 1 18 1 91 1 333 - - - - - - 3 32
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. Förändringen i skuldsättningen efter år 1933: Förbättring har inträtt 8 22-2 1 20-0 5 41-7 1 33-3 4 80-0 1 100-0 20 32e Förbättring har ej inträtt .. 28 77*8 4 800 7 583 2 667 1 200 - - 42 677 saknas . . . . . . . . . . .. - - - - - - - - - - - - - - Uppgift Förekomsten av egnahemslån: Egnahemslán förekommer .. 9 250 — - - - - - — - - 9 14-5 . Egnahemslån förekommer ej 26 72) -5 1000 12 1000 3 1000 5 1000 1000 62 839 saknas . . . . . . . . . . .. 1 28 - - - — - -— —— 1 16 Uppgift Storleken av egnahemslánets ursprungliga belopp: Högst 3000 kronor . . . . . . .. 5 556 - - - - - - — — —— — 5 556 3000- 5000 2 . . . . . . .. 3 33‘3 - ——- — - - — - - - 8 33°3 5000-7000 2 . . . . . . .. 1 11] - - - - - - — — — — 1 111 7000-10000 2 . . . . . . .. - - - - - - - - - - - - - - Över 10000 › . . . . . . ..- -- -- -- -- -- -- -
C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte. Förändringen i skuldsättningen efter år 1933: Förbättring har inträtt 4 235 1 167 2 667 3 1000 1 500 - - 11 355 Förbättring har ej inträtt .. 12 706 5 833 1 333 — - 1 500 - - 19 618 Uppgift saknas . . . . . . . . . . .. 1 59 —— — —-— ——- - - - -— 1 32
Förekomsten av egnahemslân : Egnahemslán förekommer .. 1 59 - ——— -— — - - - - - —- 1 32 Egnahemslån förekommer ej 14 823 6 1000 3 1000 667 2 1000 - 27 87l saknas . . . . . . . . . . .. 2 118 — - - - 1 333 - - - 97 Uppgift 3 Storleken av egnahemslánets ursprungliga belopp: 3000 kronor . . . . . . .. 1 1000 - - - - - - - - - - Högst 1 1000 3000- 5000 › . . . . . . .. - - - — - - — — - — -- - — — 5000-7000 › . . . . . . ..- -- -- -- -- -- —— — › . . . . . . .. - - - - - - - - -— - — — —— —— 7_000-10000 Over 10000 2 . . . . . . ..- -— —— -- -- -— —— —
- Tab. 5 (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning efter dels förändringen i skuldsättningen etter år 1933, dels förekomsten och storleken av egnahemslån.
Fastigheterna förvärvade åren 1916-1920.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet Samt.
5000- 10000- 25 000- 50 000- Över “ga Högst 5000 10000 25000 50000 100000 100000
An- An- An- An- An- An- ,, An- 9‘ x % 7‘ 7‘ % tal tal tal tal tal tal tal
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.
Förändringen i skuldsättningen efter år 1933: Förbättring har inträtt 98 437 69 52‘7 72 600 38 644 26 650 7 500 310 52‘7‘ Förbättring har ej inträtt .. 124 554 62 473 47 392 21 356 14 350 7 500 276 468 saknas . . . . . . . . . . .. 2 09 - - 1 08 - - - - - 8 05 Uppgift
Förekomsten av egnahemslán: förekommer .. 127 567 27 206 6 50 - - - - - - 160 272 Egnahemslån Egnahemsiån förekommer ej 95 424 98 748 105 875 59 1000 40 1000 14 1000 411 699 saknas . . . . . . . . . . .. 2 09 6 46 9 75 - - - - - - 17 29 Uppgift
Storleken av egnahemslänels ursprungliga belopp: 3000 kronor . . . . . . .. 29l 3 111 1 166 - - — — — - 41 25? Högst 3000- 5000 › . 48°0 10 37] 2 333 — — - — - - 73 456 5000- 7000 › 178 10 370 1 16? -- - — - - - 38 206 7000-10000 › 40 3 111 1 16?’ - - - - - - 9 56 Över 10000 › 16 1 37 1 167 - - - — - — 4 25
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig.
Förändringen i skuldsättningen efter år 1933: Förbättring har inträtt . . 14 438 5 29-4 11 579 6 66? 8 800 4 1000 48 527 3 333 1 100 - - 41 451 Förbättring har ej inträtt .. 17 531 12 706 8 421 saknas . . . . . . . . . . .. 1 31 - - - - - - 1 100 - - 2 22 Uppgift
Förekomsten av egnahemslán: förekommer .. 15 469 1 59 - - - - - - - - 16 176 Egnahemslån Egnahemslân förekommer ej 16 500 15 88? 18 947 9 1C00 10 1000 4 1000 72 791 saknas . . . . . . 1 31 1 59 1 53 - - - - - - 3 33 Uppgift
Storleken av egnahemslânets ursprungliga belopp: 3000 kronor . . . . . . .. 6 400 - - - - — - - — - - 6 375 Högst 3000- 5000 › . . . . . . .. 5 333 - ~——— — - - - — — — 5 318 5000- 7000 › . . . . . . .. 3 200 - - - - — — - - - - 3 187 7000-10000 a . . . . . . .. 1 67 1 1000 - - - - - - - --— 2 125 Över 10000 › . . . . . . .. - — - - -— - —— - —- - - — - -
C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte.
Förändringen i skuldsäitningen efter ár 1933: har inträtt 8 381 2 500 7 58°3 4 400 3 600 - - 24 453 Förbättring Förbättring har ej inträtt .. 13 619 2 500 4 333 6 600 2 400 1 1000 28 528 saknas . . . . . .. -- - - - 1 84 - - - - - - 1 19 Uppgift
Förekomsten av egnahemslán: förekommer . 5 238 - - - - — — - - - - 6 94 Egnahemsiån Egnahemslån förekommer ej 16 762 4 1000 11 917 10 1000 5 1000 1 1000 47 887 saknas . . . . . . . . . . .. —- - - - 1 83 - - - - - — 1 19 Uppgift
Storleken av egnahemslånets ursprungliga belopp: 3000 kronor . . . . . . .. 1 200 -› - - - - - - - - - 1 200 Högst 3000- 5000 › . . . . . . .. 4 800 - - — — - — — - —- 4 800 5C00-7000 › . . . . . . .. - — - - - - - — — — — v- — — » - -— - - - - - - — — —- - — 7000-10000 . . . . . . .. 10000 › - - — — — — - — — — — — —~ — Over . . . . . . ..
Tab. 5 (forts). Antalet jordbrukare, med fördelning etter dels iörändringen i skuldsiittningen efter år 1933, dels förekomsten och storleken av egnahemslân.
Fastigheterna förvärvade åren 1921 -1 925.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet samt.
1o000— 25000—- 50 000- Över “ga Högst 5000- 5000 10000 25000 50000 100000 100000
A n- An— An— An— An— An- Any % % 7; 7‘ % x tal tal tal tal tal tal tal
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.
Fdrdmlringeen i skuldsättningen efter år 1933: Förbättring har inträtt 126 429 122 44!) 104 525 52 578 38 731 17 89!) 459 4915 Förbättring har ej inträtt .. 162 551 146 533 92 465 35 389 13 250 2 105 450 486 saknas . . . . . . . . . . .. 6 20 6 22 2 10 3 33 1 1‘9 - - 18 19 Uppgift
Förekomsten: av egnahemslân: förekommer .. 168 571 133 485 20 10‘l - — - - — - 321 34:6 Egnahemslán Egnahemslén förekommer ej 114 388 129 471 157 798 82 911 52 1000 19 1000 568 597 saknas . . . . . . . . . . .. 12 41 12 44 21 106 8 89 - - - - 53 57 Uppgift
NStorleken av egnahemslánels ursprungliga belopp: 3000 kronor . . . . . . .. 37 220 3 23 - - - - - — — - 40 12‘4 Högst 3000- 5000 » . . . . . . .. 82 488 20 151 - - - -v - - - - 102 31? 5000- 7000 › . . . . . . .. 31 186 45 338 1 50 - — - - - - 77 239 7000-10000 › . . . . . . .. 16 95 45 338 5 250 - — — - — - 66 20‘5 Över 10000 › . . . . . . .. 2 12 20 150 14 700 1 1000 - - - - 87 115
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. p N Förändring-en i skuldsältningen efter år 1933: har inträtt 14 400 11 500 19 48? 10 556 7 875 - - 61 49 Förbättring ‘Fiirbéittrinzg har ej inträtt .. 20 571 9 409 19 487 8 444 l 125 1 1000 68 472 saknas . . . . . . . . . . .. 1 29 2 91 1 2°6 - - - - - - 4 32 ;Uppgift N Förekomsten av egnahemslân: förekommer .. 26 257 6 273 2 51 - - - - - - 84 277 Egnahemslån Egnahemslån förekommer ej 9 74‘3 15 682 35 898 18 100‘0 8 1000 1 1000 86 699 saknas . . . . . . . . . . .. —-— - 1 45 2 51 - - - - — - 3 24 Uppgift
Storleken av egnahemslånets ursprungliga belopp: 3000 kronor . . . . . . .. 12 462 1 167 - - - — - — — —— 13 382 Högst 3000- 5000 › 14 538 3 500 - - - - - - - 17 500 3- 5000-7000 » — - 2 333 - — - - - -— -— — 2 59 7000-10000 › _ — - - 1 500 - - - - - - 1 30 Över 10000 » _ — - - 1 500 - — - - - — 1 29
C. Fastigheterna förvärvade i samband med nrvskifte.
Förändringen i skuldsättningen efter år 1933: har inträtt 8 381 5 455 11 611 3 429 3 600 - - 80 48; Förbättring 400 - 81 500 Förbättring har ej inträtt .. 12 57l 6 545 7 389 4 571 2 saknas . . . . . . . . . . .. 1 48 - - - - - - - - - 1 16 Uppgift
Förekomsten av egnahemslán: förekommer.. 6 286 5 45°5 - - - — -— —- — 11 17-7 Egnahemslån förekommer 15 714 6 545 181000 7 1000 5 1000 - 51 823 Egnahemslân ej saknas . . . . . . . . . . .. - - - - - - - - - - - - Uppgift
Storleken av egnahemslánets ursprungliga belopp: 3000 kronor . . . . . . .. 3 500 - - - ———- — - - —- - 8 272 Högst 3000- 5000 › . . . . . . .. 2 333 1 20-0 —— —— - — — — - - 3 27~3 5000- 7000 › . . . . . . .. - — 1 20‘0 - — - -——M ——- - 1 91 7000-10000 › . . . . . . .. 1 16? 2 400 - - - - — M - - 3 27-3 i Över 10000 › . . . . . . .. - - 1 200 - - - -— - — — —- 1 91
Tab. 5 (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning efter dels förändringen i skuldsättningen efter år 1933, dels förekomsten och storleken av egnahemslån. Fastigheterna förvärvade åren 1926-1930.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet Samt_
5000- 10000_ 25000- 50 000_ Över “ga Högst 5000 10000 25000 50000 100000 100000
An- An- An- An- An- An- ,,, An- 7‘ ” 7‘ % 7‘ tal tal tal tal tal tal tal
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden. Förändringen i slculdsättningcn efter är 1933: Förbättring har inträtt 191 453 196 482 175 519 82 651 38 71? 18 667 700 510 Förbättring har ej inträtt .. 224 531 199 489 156 463 43 34} 14 264 9 303 645 470 Uppgift saknas . . . . . . . . . . .. 7 16 12 29 6 18 1 08 1 19 - - 27 20
Förekomsten av egnaheznslán: Egnahemslån förekommer .. 222 526 204 501 79 235 - - - ——— - - 505 368 Egnahemslân förekommer ej 180 42? 183 450 236 700 117 929 53 1000 27 1000 796 580 saknas . . . . . . . . . . .. 20 47 20 49 22 65 9 71 - - - — 71 52 Uppgift Storleken av egnahemslânels ursprungliga belopp: 3000 kronor . . . . . . .. 78 351 7 34 - - - — - - - — 85 168 Högst 3000- 5000 » . . . . . . .. 99 446 28 137 6 76 - - - - — - 183 263 5000- 7000 » . . . . . . .. 29 13! 56 275 1 13 - - - - - - 86 170 7000-10000 a . . . . . . .. 15 68 89 436 25 316 - - - - - - 129 25!» Over 10000 » . . . . . . .. 1 04 24 118 47 595 1 1000 - — — — 73 144
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. Förändringen i skuldsättningen efter âr 1933.‘ Förbättring har inträtt 29 37? 30 484 36 642 10 556 7 636 3 1000 115 506 har ej inträtt .. 47 610 32 516 17 304 8 444 4 364 - - 108 476 Förbättring Uppgift saknas . . . . . . . . . . .. 1 13 - —- 3 54 - - —— - - - 4 18
Förekomsten av egnahemslân: förekommer .. 44 571 21 33!) 4 71 - —» - - - -— 69 304 Egnahemslân Egnahemslån förekommer ej 31 403 37 597 45 804 15 833 11 1000 3 1000 142 626 Uppgift saknas . . . . . . . . . . .. 2 26 4 64 7 125 3 16? - - - - 16 70
Storleken av egnahemslánets ursprungliga belopp: Högst 3000 kronor . . . . . . .. 17 386 1 48 1 250 - - - - - - 19 27‘5 3000- 5000 » . . . . . . .. 17 386 7 333 - - - - — - — 24 348 5000- 7000 › . . . . . . .. 9 205 8 38l 1 250 —— - - - - - 18 261 7000-10000 » . . . . . . .. 1 28 5 238 1 250 - - -~ - - w 7 10‘1 Över 10000 › . . . . . . .. ———- — - 1 250 - - - - - - 1 15
C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte. Förändringen i skuldsättningen efter år 1933: Förbättring har inträtt .. 8 320 16 533 11 355 12 750 2 500 2 500 51 464 Förbättring har ej inträtt .. 1G 640 14 467 19 6I3 4 25‘0 2 500 2 500 57 518 saknas . . . . . . . . . . .. 1 40 - - 1 32 - - - - - - 2 18 Uppgift Förekomsten av egnahemslân: Egnahemslån förekommer .. 13 52‘0 10 333 3 97 - — - - —- 26 236 Egnahemslån förekommer ej 12 480 19 633 27 871 16 1000 4 1000 1000 82 746 Uppgift saknas . . . . . . . . . . .. - - 1 34 1 32 - - - - - 2 18
Storleken av egnahemslánels ursprungliga belopp: Högst 3000 kronor . . . . . . .. 2 154 1 100 - - — - - - - - 3 115 3000- 5000 › . . . . . . .. 10 769 2 200 - - - — — — - - 12 462 5000-7000 › . . . . . . .. 1 77 2 200 - - - -— - - —- - 3 115 7000-10000 › . . . . . . .. - - 1 100 1 338 - - - - -- — 2 77 Över 10000 › . . . . . . .. - - 4 400 2 66? - - — — - - 6 231
Tab. 5 (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning efter dels förändringen i skuldsättningen efter år 1933, dels förekomsten och storleken av egnahemslån. Fastigheterna förvärvade ár 1931 och senare.
Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet samt. Högst 5000- 10000- 25 000. 50 000- Över “ga 5000 10 000 25000 50000 100000 100 000 An- An- An- An- An- An- An- 7‘ 75 % 7‘ tal tal tal tal tal tal tal
A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden. Förändringen i skuldsäilningen efter dr 1933: Förbättring har inträtt 76 371 80 463 64 547 20 588 9 474 3 500 252 455 Förbättring har ej inträtt .. 125 610 90 520 51 436 14 41? 9 474 3 500 292 527 Uppgift saknas . . . . . . . . . . .. 4 19 3 17 2 17 - - 1 52 — - 10 18
Förekomsten av egnahemslân: Egnahemslân förekommer .. 95 463 85 491 24 20‘5 - — - — - - 204 368 Egnahemslån förekommer ej 103 503 83 480 83 709 32 94] 19 1000 6 1000 826 589 Uppgift saknas . . . . . . . . . . .. 7 34 5 29 10 86 2 59 — - - - 24 43
Storleken av egnahemslåneis ursprungliga belopp: Högst 3000 kronor . . . . . . .. 40 42°! 2 23 - - - - — - - — 42 206 3000- 5000 › . . . . . . .. 44 463 14 165 2 83 - - - - - - 60 294 5000- 7000 w . . . . . . .. 8 84 31 365 - - - - - - — - 89 l9l 7000-10000 » . . . . . . .. 3 32 35 41? 10 41? - - - — - — 48 235 Över 10000 › . . . . . . .. — —- 3 35 12 500 - - - - - - 15 74
B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. Förändringen i skuldsältningen efter âr 1933: Förbättring har inträtt 17 270 17 44? 15 536 5 1000 6 1000 1 200 61 421 Förbättring har ej inträtt .. 44 698 19 500 12 428 - - - - 3 600 78 538 Uppgift saknas . . . . . . . . . . .. 2 32 2 53 1 36 - - - — 1 200 6 41
Förekomsten av egnahemslán: Egnahemslån förekommer .. 27 428 11 28!) 5 179 - - - - - - 43 296 Egnahemslån förekommer ej 34 540 27 71l 21 750 5 1000 6 1000 5 1000 98 676 Uppgift saknas . . . . . . . . . . .. 2 32 - - 2 71 - - - - - 4 28
Storleken av egnahemslåneis ursprungliga belopp: Högst 3000 kronor . . . . . . .. 17 630 1 91 - ——-— — -— — — - 18 4l8 3000- 5000 › . . . . . . .. 10 370 5 45°4 - - - - —— - - - 15 349 5000-7000 › . . . . . . .. - - 3 273 - - — - - - - - 8 70 7000-10000 › . . . . . . .. — - 2 18? 2 400 - - - - - - 4 93 Över 10000 › . . . . . . .. - — - — 3 600 — - - - - - 3 70
C. Fastigheterna förvärvade i samband med nrvskifte. Förändringen i skuldsäiiningen efter år 1933: Förbättring har inträtt 7 368 7 368 7 368 6 857 4 800 1 500 32 45l Förbättring har ej inträtt .. 11 579 11 579 12 632 1 143 1 200 1 500 87 521 Uppgift saknas . . . . . . . . . . .. 1 53 l 53 - - - — - - - 2 28
Förekomsten av egnahemslån: Egnahemslån förekommer .. 8 421 6 316 2 105 - - - - - - 16 22‘b Egnahemslån förekommer ej 11 579 11 579 17 896 7 1000 5 1000 2 1000 53 747 saknas . . . . . . . . . . .. — - 2 105 - - - - - - - Uppgift 2 2‘8 Storleken av egnahemslâneis ursprungliga belopp: Högst 3000 kronor . . . . . . .. 6 750 -— — ._ —— —— - - - - - 6 375 3000- 5000 » . . . . . . .. 2 250 1 16? - - — ——— —- —— - 3 l88 5000-7000 › . . . . . . .. - - 5 833 - - — - — - - - 5 312 › __, . , _,, — — — — — — - — — - - - - — 37.000-10000 :Over 10000 w . . . . . . .. - — — — 2 1000 - - - - - - 2 12x5 i
Bilaga 2.
Översikt av den äldre svenska rättens regler om arvsordning och
särskilt beträffande arvfallen fast egendom, m. m. arvsfördelning,
av ROLF DAHLGREN.
I äldsta tider var ätten det sammanhållande på vilket samhällslivet vibegrepp, lade. Även för arvsrättens vidkommande spelade sålunda ättebegreppet en dominerande roll. Inom ätten kan man emellertid tidigt särskilja å ena sidan en trängre
krets såsom fader och son och dotter, broder och syster, och av skyldemän, moder, å andra sidan Samboendet och den husde fjärmare skyldemännen. gemensamma kännetecknade kretsen. rådde mellan hållningen den trängre Samförmögenhet skyli den mån överhuvud taget tillkom de särskilda ätterna. Dendemännen, egendom na samfällda tillkom dock endast den trängre kretsen inom ätten. egendom länge var endast som var bestämd till rent Individuell egendom i egentlig bemärkelse den, såsom och dylikt. Ur den rätt i samförmöpersonligt bruk, krigarens utrustning som tillkom har arvsrätten så småningom utvecklat sig. genheten, skyldemännen, var dock den förnämsta den odlade jorden, undandragen från Länge egendomen, enskild äganderätt. Redan under tid var emellertid den lagbestämda arvsrätten, landskapslagarnas även till fast fullt utbildad. arvsrätt kan till och med egendom, Landskapslagarnas främst efter ett samhälle, där jordbesittningen var den avgöransägas vara avpassad för sociala och Vissa de faktorn en persons ekonomiska, politiska ställning. lagbestämmelser uteslutande fast men även sådana bestämmelser, som avsågo egendom, formellt hade avseende å all en persons egendom, hade givetvis sin största betydelse
för just den fasta egendomen. Den äldre från år 1220, visar ännu tydliga spår av den Vâstgötalagen, omkring att icke för av skyldemännen skulle erhålla del i den dödes gamla principen många kvarlåtenskap utan att denna — och därvid givetvis i första hand den fasta egen- —— domen —- borde så mycket som möjligt behållas odelad. Arvsordningen gällande såväl fast som lös — i första rummet sönerna: »son är faders egendom upptog Dotter ärvde endast om son icke fanns. Fanns ej heller dotter, ärvde arving.» arvlåtarens fader, och, om denne förut var död, arvlåtarens moder. Voro arvlåtarens båda föräldrar döda, tillträddes arvet av broder eller, om sådan icke fanns, av Skulle emellertid icke heller till arvlåtaren finnas, ärvde sonbarsyster. syster nen. då sonbarn kallades till arvet, de manliga kallades före de kvinn- Huruvida, är icke i lagen. Troligen har så likväl varit förhållandet, då en liga, tydligt utsagt företrädesrätt bäst överensstämmer med lagens hela system. Funnos icke dylik ju ärvde dotterbarnen. Funnos icke barnbarn, inträdde arvlåtarens brorssonbarn, barn om sådana icke heller funnos, systerbarn. Därefter upptogos i arvsordeller, i tur och farfader, morfader, farmoder, mormoder och farbroder. ningen ordning De sålunda kompletterades av bestämmelserna i en följande p givna arvsreglerna »flock» av däri att dotterson och sondotter voro jämnarva, likaså lagen, stadgades, och brorsdotter och även morfader och farmoder. I samma systerson slutligen flock föreskrevs även, att morbroder och faster voro jämnarva, Bestämmelserna
om hava emellertid med all säkerhet uppkommit vid en senare tidpunkt jämnarv
, än de först angivna reglerna och innebära ju delvis ett upphävande av desamma. Med de arvingar, som ovan sist nämnts, avslutades arvsordningen. Den avvikelse från nutida regler, som vid en granskning av arvsordningen först faller fick arv endast om son icke fanns. Detta är emeli ögonen, är ju att dotter › bästa ville behålla dess lertid ett typiskt utflöde av den princip, som till familjens fasta egendom så vitt möjligt ostyckad. En annan olikhet mot vår nutida arvsrätt är, att barn till avliden arvinge icke ägde s. k. representations- eller istada-rätt d. v. s. rätt att inträda i den dödes ställe och taga arv jämte den, med vilka den döde skulle hava ärvt, och därvid bekomma den lott, som denne skulle hava erhållit. Att representationsrätten icke godtogs, kom ju emellertid ävenledes att innebära ett inskränkande av deras antal, som kallades till arvet, och verkade därigenom likaledes i den riktningen att splittringen av egendomen inskränktes. Beträffande arvets fördelning mellan flera samarvingar gällde den urgamla regeln, att arvet deladesi lika lotter efter huvudenas antal. Från denna regel gjorde lagen ett undantag, nämligen för det fall att av samarvingarna några voro besläktade med arvlåtaren å fädernesidan och andra å mödernesidan; då skulle nämligen arvet skiftas med hälften till fäderne- och med hälften till mödernefränderna. Denna sistnämnda regel torde emellertid vara av relativt ungt datum. I fråga om sättet för verkställandet av själva skiftet gav lagen icke några närmare regler. Skiftet skedde emellertid genom lottkastning. Testamentsinstitutet behandlades synnerligen kortfattat av den äldre Västgötalagen. Testamentet, som ursprungligen är ett romerskt rättsinstitut, hade visserligen genom kyrkligt inflytande redan vunnit insteg iSverige, men hade svårt att göra sig gällande i strid mot släktintresset, Släktintresset ville ju bevara egendomen, särskilt den fasta, odelad inom släkten; kyrkan däremot ville bereda sig möjlighet att genom testamenten (eventuellt å dödsbädden) för egen del åtkomma densamma. Äldre Västgötalagens bestämmelser i denna fråga inneburo ett försök till kompromiss mellan de stridiga intressena, ity att lagen å ena sidan förbjöd, att man utan sin arvinges samtycke å dödsdagen bortgav något av sin egendom, men å andra sidan omedelbart därefter varnande framhöll, att »så säga lärde män att man icke får säga nej enligt Guds rätt». Av visst intresse för fastighetsarvsråtten äro vidare lagens bestämmelser om den s. k. hemföljden. Under äldre Västgötalagens tid hade son visserligen icke längre som i ännu äldre tid en laglig rätt att vid gifte få sin andel av boet utbruten. Kvar stod emellertid en av sociala hänsyn betingad sed att giva son viss egendom, »hemgaef», vid hans giftermål; och med tanke på denna sed voro vissa arvsrättsliga bestämmelser givna. Sålunda föreskrevs, att hemföljd vid faderns död skulle återbäras till skifte med ogifta söner. Dog åter hemföljdstagaren, medan givaren ännu levde, och lämnade barn efter sig, fingo dessa behålla hemföljden under samma villkor som hemföljdstagaren. Vidare stadgades för sådant fall att, om hemföljden utgjordes av en gård, hemföljdstagarens barn ägde laglig rätt att behålla gården, varemot barnen icke mot givarens vilja hade sådan rätt i de fall, där hemföljden utgjordes av enstaka åker eller äng. Icke heller hade barnen dylik rätt för sådant fall, att i farfaderns bo icke fanns annan gård än den i hemföljd givna. I samband med genomgången av de arvsrättsliga reglerna torde böra nämnas, att äldre Västgötalagen föreskrev skyldighet för den, som ville sälja bort sin jord, att först hembjuda densamma åt sin arvinge. Denna rätt för arvinge att inlösa jorden, den s. k. bördsrätten, hade givetvis även den sin grund i strävandet att hålla jorden kvar inom släkten. Slutligen torde i anslutning härtill böra nämnas, att make enligt äldre Västgötalagen icke ägde giftorätt i andre makens ärvda fasta egendom, arvejorden. I förvärvad fast egendom, den s. k. _avlingejorden, utgjorde hustruns giftorättsandel en tredjedel och mannens två tredjedelar. Till tiden mellan den äldre och den därpå följande yngre uppteckningen av Västfaller — år götalagen den s. k. Birger Jarls arvslag. Denna lag utfärdad omkring
1260 — föreskrev, att syster skulle ärva jämte broder men endast halvt mot denne. Denna regel strider helt mot den tidigare folkliga rätten i Sverige, där man haft företräde framför kvinna och där arvet som regel, i de fall då delning skett, delats lika efter huvudtalet. Regeln är också av Birger Jarl hämtad från utlandet, närmare bestämt från Danmark, där en dylik regel då redan länge varit gällande. I den yngre Västgötalagen, upptecknad mot slutet av 1200-talet, har Birger Jarls
1 Där ställdes sålunda -—— arvslag trängt igenom. och detta gällde även fast egendom —- dotter i samarv med son, moder med fader, syster med broder, dotterbarn med sonbarn, systerharn med brorsbarn och morfader med farfader, den förstnämnde alltid halv lott mot den sistnämnde. Jarls har likväl icke
i
tagande Birger arvslag helt lyckats att till kvinnans förmån genomföra grundsatsen, att kvinna skulle ärva jämte jämnskyld man. Sålunda ärvde farmor icke jämte farfar, mormor icke jämte morfar. Vidare bibehöllos emellertid i lagen de äldre reglerna om jämnarv för man, besläktad med den döde genom kvinna, och kvinna i släkt med honom genom man. Dotterson och sondotter, systerson och brorsdotter, morfar och farmor samt morbror och faster ärvde sålunda, varje grupp för sig, lika lotter. Ur fastighetsrättslig synpunkt intressant är, att den i jämnarvet liggande principen om lika fördelning av egendomen mellan fäderne- och mödernesläkterna, som i den föregående utvecklingen kunnat spåras, genom Birger Jarls arvslag hindras i sin vidare utveckling. Visserligen har genom arvslagen —— till fädernesläktens nackdel —— dotter tillerkänts arvsrätt jämte son, men till gengäld har den för fädernesläkten farliga tendensen till lika fördelning bromsats. Fädernesläkten har sålunda ännu en relativt god ställning i dess strävan att undvika den alltför långt gående fastighetssplittringen. Testamentsinstitutet har i den yngre Västgötalagen behandlats något utförligare än i den äldre. Det absoluta förbudet mot gåvor å dödsbädden var sålunda upphävt och i stället nöjde sig lagen med att fixera den tillåtna storleken av gåvan. I enlighet med den kanoniska principen att den, son1 hade en son, borde betrakta Kristus som den andre, den, som hade två söner, borde betrakta Kristus som den tredje och så vidare, uppställde yngre Västgötalagen nämligen den regeln, att den, som ville giva något för sin själ, ägde utan arvingens samtycke förordna om en hel huvudlott (arvslott), därest han var vid full hälsa, och, därest han var sjuk, om en halv sådan. Även Östgötalagen (från slutet av 1200-talet) visar oss en arvsordning i mångt och mycket kännetecknad av en strävan att behålla egendomen —— och även härvidlag givetvis i första hand den fasta - så mycket som möjligt odelad inom släkten. l arvsordningen äro bestämmelserna i Birger Jarls arvslag iakttagna, dock att reg-
lerna icke trängt så fullständigt igenom som i den yngre Västgötalagen. Östgöta-
lagens arvsordning, vilken ävenledes gällde såväl fast som lös egendom, nämnde som arvinge i första hand »son och jämväl dotter», sonen till två tredjedelar och dottern till en tredjedel. I anslutning härtill angav lagen, att »var helst som broder ärver, där ärver och syster», brodern två tredjedelar och systern en tredjedel. Hur svårt de nya grundsatserna hade att verkligen tränga igenom, framgår emellertid av det sätt, varpå arvsordningen i övrigt var utformad. Funnos icke barn, då ärvde nämligen fader. Endast om denne var död, ärvde moder. Voro båda föräldrarna döda, ärvde broder och, endast om sådan ej fanns, syster. Halvsyskon ärvde icke, om helsyskon funnos. Efter syskon ärvde sonson. Regeln om rätt för kvinna att ärva hälften så mycket som jämnskyld man var sålunda ännu icke genomförd mer än beträffande arvlåtarens söner och döttrar. Av intresse är vidare, att sonson ärvde först efter arvlåtarens syskon; representationsrätten var sålunda för Östgötalagen något okänt. Någon fullständig uppräkning av de efter sonson arvsberättigade skyldemännen gjorde lagen icke. Emellertid angåvos dels vissa allmänna regler för arvgången, dels ock särskilt vissa arvingar såsom varande jämnarva. Lagen föreskrev sålunda att, då arvet gick längre bort, skulle den taga arv, som ifränd-
var främst och i släkt var samt skap närmast, att, då två voro jämna i arv och jämnskylda i ätt, »då går alltid hatt till och huva ifrån»; dock gällde den sistangivna regeln icke där arvingarna voro Vidare syskon. föreskrevs, att bröstarvinge ägde företräde framför jämnskyld bakarvinge. Dessa regler kompletterades ytterligare av ett stadgande, att om båda arvspretendenterna voro av mankön och lika
närskylda, den tog arvet, som räknade släkt Med av på mansidan. tillämpning nämnda regler ävensom de särskilda bestämmelserna om jämnarva skyldemän kan följande kompletterande arvsordning uppgöras: fanns e_j sonson, ärvde sondotter och dotterson, sinsemellan jämnarva, och därefter dotterdotter. Fanns ej barnbarn,
ärvde farfar och, efter honom men sinsemellan jämnarva, morfar och farmor samt därefter mormor. Därefter ärvde brorson och efter honom och brorsdotsysterson ter, de båda sistnämnda jämnarva, samt därefter Efter dessa ärvde systerdotter. farbror och efter honom, men sinsemellan jämnarva, morbror och faster samt slutligen moster o. s. v.
Beträffande arvets fördelning ä flera samarvingar att för-
stadgade Östgötalagen,
delningen skulle ske efter huvudenas antal utom mellan mellan dessa jämnarvingar; skulle fördelningen ske så att vardera först tilldelades varefter ättegrenen hälften, var gren skiftade för sig. Den under relativt sen tid och i strid mot ätteintresset
uppkomna regeln om jämnarv har sålunda lyckats hålla stånd mot den nya principen i Birger Jarls arvslag om rätt för kvinna till allenast halv lott mot man. Den
motsträvighet mot att ge kvinna rätt till arv jämte man, som i arvsreglerna i övrigt kan utläsas, är givetvis ett uttryck för det gamla ätteintressets strävan att bibehålla jorden såvitt möjligt odelad inom ätten. —— I fråga om sättet för skiftets verk-
ställande stadgade Östgötalagen endast, att detsamma skulle förrättas av fränderna
och ske genom lottning.
Förfogande genom gåva och testamente godtogos av endast beträf-
Östgötalagen
fande förfoganden till kyrkans förmån. var det direkt att Eljest förbjudet giva bort jord eller annat skada för rätt gods till arvinge. I fråga om gåvor till kyrkan samma gällde regel som i yngre Västgötalagen, att man fick ge hel huvudlott, om man vid tidpunkten för gåvan var frisk, och eljest halv lott; enligt sin ordalydelse
gällde denna sistnämnda bestämmelse endast fast Lös fick egendom. egendom måhända för fromma ändamål utan bortgivas inskränkning.
Även för Östgötalagens vidkommande om ett och
erbjuda reglerna hemföljd annat av intresse ur fastighetsrättslig synpunkt. I denna ännu kvar den lag levde urgamla uppfattningen om en formlig rätt för sönerna till hemföljd (urgäf), då son trädde i gifte eller då fader gifte om sig. Fränderna skulle då skifta den fasta egendomen itvå likvärdiga delar, därvid fadern emellertid sin lott ägde taga i själva byn, under det att sönerna i utjorden; endast fingo nöja sig med lott om utjorden icke räckte till, fingo sönerna som fyllnad i sin lott. jordi Vid föräldsjälva byn. rarnas död skulle hemföljden återbäras till skifte. Dotter hade i motsats till son icke rätt till viss lagbestämd kvotdel av faderns bo vid sitt gifte, utan storleken av hennes hemföljd (omynd eller bestämdes av fadern. Vid dotterns död hemfylghd) ärvdes hemföljdsgodset av hennes Efterlämnade dottern icke bröstbröstarvingar. arvingar, tillföll hemföljden däremot icke hennes i nästa led utan skulle arvingar i sådant fall återgå till släkt. Dock givarens gällde den inskränkningen, att, om vid tiden för dotterns död varken eller givaren någon hans arvinge inom de tre första leden fanns i livet, hemföljden icke skulle till utan skulle återgå givarens släkt, den för sådant fall ärvas av den, som enligt de vanliga reglerna var närmast arvsberättigad efter kvinnan.
Slutligen anmärkes, att även Östgötalagen föreskrev skyldighet för den, som
ville sälja arvejord, att först densamma till hembjuda inlösen, fädernejorden åt fädernefränderna och mödernejorden åt mödernefränderna. Hembudsskyldigheten gällde emellertid icke för mindre än en sjättedels jordegendom »attung» i by eller till tre markers värde jord i utjord. Frågan i vad mån makes giftorätt omfattade
är icke fullt Sannolikt torde vara, att den omfattade även fast egendom klarlagd.
som makarna däremot icke ärvd jord. För det speciella fall att hustru jord, köpt; ärvde barni äktenskap föreskrev lagen särskilt, att mannen gård efter föregående icke däri: »där är bonden gäst till gårds och ej husbonde». Mannens ägde rätt utgick med tvâ tredjedelar och hustruns med en tredjedel. giftorâttsandel I Upplandslagen (från slutet av 1200-talet) påträffas vissa nya arvsrättsliga prin-
har sålunda obeciper. Upplandslagen i viss utsträckning lagt den för Götalagarna
kanta till för arvsordningen, d. v. s. arvsordningen bestämparentelprincipen grund
i vissa av gemensam bestämda grup- i
mes av skyldemännens fördelning härstamning
Vidare för vissa fall om J per eller parenteler. har Upplandslagen godtagit principen
för avliden avkomlingar. Arvsordningen gällde även representationsrätt arvinges J här i lika mån för lös och fast egendom. Såsom i första hand arvsberättigade anj Jarls —
gav lagen den avlidnes barn, därvid son —— i enlighet med Birger arvslag i
fick två lotter och dotter en. Vidare att, om något av barnen tidigare av-
stadgades i
den lott, som skulle tillkommit barnet självt, därest lidit, dess bröstarvingar togo
detta dock denna endast »till femte led». Vad i detta sammanlevat; gällde regel
förståtts med »femte led» är omtvistat. Enligt allmänt vedertagen princip hang för skulle ledet, vilket var det sista led, för vilket regeln gällsläkträkning fjärde av barnbarns barnbarn. Emellertid är det —— med hänsyn till osäkerde, utgöras —— uteslutet, att enligt Upplands-
heten i de gamla lagarnas släkträkning ingalunda
av antalet led såväl arvlåtaren som arvingen skolat medräklagen vid beräkningen p
ledet sålunda skulle hava av barnbarnsbarnen. l j nas, i vilket fall fjärde utgjorts
föreskrevs därest arvlåtarens alla barn voro döda och arvet sålagen vidare, att,
lunda den förenämnda icke skulle gälla g helt togs av barnbarnen, fördelningsregeln
utan att för sådant fall systers barn skulle taga lika lott som broders barn.
Det må här anmärkas, att principen om representationsrätt för avliden arvinges
utan tvivel haft svårt att arbeta sig igenom i vår gamla rätt. En av avkomlingar härtill torde hava varit, att principen ju innebar, att flera arvingar anledningarna varit vilket i sin tur helt stred mot den kallades till arvet än vad eljest skulle fallet,
icke fick och att arvet därgamla åskådningen, att fast egendom onödigtvis styckas
för borde fördelas på endast ett fåtal händer. Det torde väl också vara synnerligen
om representationsrätt varit ett uttryck för böndernas ovisst, om reglerna verkligen
önskemål. av denna kunde ju alltför lätt komma egna Godtagandet nya princip
att innebära, i för små lotter och icke längre kunde att bondgårdarna splittrades
föda den enskilde jordbrukaren. Att principen överhuvud taget vann insteg i lagen
från håll och därmed i sista hand från den torde hava berott på inflytelser kyrkligt romerska rätten.
Funnos icke arvsberättigade bröstarvingar, tillträddes arvet, enligt Upplandslagen, g
av arvlåtarens fadern fick därvid två lotter och modern en. Levde enföräldrar; halva arvet. Levde endast halv- I dast en av föräldrarna, togo arvlåtarens helsyskon ärvde av föräldrarna, men togo därvid endast syskon, dessa jämte den överlevande av föräld- 3 en tredjedel av arvet. Funnos icke några syskon, tog den kvarlevande
rarna hela arvet. Levde av föräldrarna, ärvde syskonen hela kvarlåtenskaingen Huruvida Jarls så igenom, att syster därvid ärvde enpen. Birger arvslag trängt dast halvt mot broder, framgår icke fullt klart av lagtexten. Var något av sysko-
nen dött, hade dock även här med den hedess avkomlingar representationsrätt, ärvde — att »ej må femte led taga arv». Voro alla syskonen döda, gränsningen, —— barn lika lotter analogt med vad ovan sagts angående bröstarvingar syskonens
antal. intressant är vidare den för efter huvudenas Ur fastighetsrättslig synpunkt
under det att brosyskonarv givna regeln, att syster fick nöja sig med lott i utjord,
Endast om flera funnos än antalet bröder, fick der fick sin lott i odalbyn. odalbyar
Likaså föreskrevs och halväven syster sin lott i odalby. att, om både helsyskon -- — funnos, arvslott som utgick med endast en fjärdedel syskon halvsyskonens skulle Funnos icke syskon eller arvsberättigade avkomlingar utläggas iutjordar.
till syskon, gick kvarlåtenskapen i bakarv, därvid farfar och morfar togo halva arvet var, farmor och mormor likaså. Levde endast farfar och mormor eller morfar och farmor, hade även de lika rätt till arvet. För f järmare arvingar stadgade lagen generellt, att den skulle taga arv, som var främst i frändskap och i släktskap närmast, samt att om två arvingar stodo lika nära, den ene på fäderne- och den andre på mödernesidan, de skulle taga hälften var. Beträffande själva skift-esförrättningen stadgade Upplandslagen att, där syskon ärvde jord i allenast en by, den yngste skulle taga sin lott längst i söder och sedan var och en efter som han var gammal, så att den äldste tog den längst i norr belägna lolten. Dessa regler sammanhänga med principerna för det vid tiden ifråga tilllämpade s. k. solskiftet. Ãrvde syskonen däremot del i flera byar, skulle fäderne- och mödernefränderna gemensamt skifta åt var och en hans lott. Fördelningen skedde genom lottkastning på sätt lagen närmare angav. Kyrkans starka inflytande å Upplandslagen visar sig i bestämmelserna om själagåva och testamente. Med rätter arvinges samtycke fick man till kyrkan bortgiva all sin jord. Hade arvinge däremot icke samtyckt till gåvan, ägde han inom år och dag klandra densamma, i den mån den översteg laga gåva. Som laga gåva till kyrkan räknades en tiondel av arvejorden, varemot avlingejord fick bortgivas utan inskränkning. Gällde det åter gåva åt annan än kyrkan, fordrades alltid rätter arvinges samtycke. Ville någon sälja sin arvejord, skulle han, även enligt Upplandslagen, dessförinnan hembjuda densamma till bördemannen. Därest flera skyldemän framställde anspråk på att få lösa jorden, skulle lösningsrätten tilldömas den av dem, som varit närmast till arv, därest arv skolat fick fritt — tagas. Avlingejord försäljas. Slutligen anmärkes att icke heller enligt Upplandslagen makes giftorätt omfattade andra makens arvejord. Avlingejorden var däremot föremål för giftorätt, därvid hustruns andel utgjorde en tredjedel och mannens tvä tredjedelar. Konung Magnus Erikssons landslag (från omkring år 1347) är huvudsakligen i
s byggd på bestämmelserna i Upplands- och Östgötalagarna. En ny reviderad upp-
› äldre i v laga av denna landslag är den s. k. yngre landslagen eller konung Kristoffers landslag (från år 1442). I förhållande till landskapslagarna erbjuda landslagarna vissa nya drag. De spridda stadganden, som i de äldre lagarna visade tillbaka på den gamla ättemakten, äro sålunda försvunna. Blodsförvantskapet, räknat såväl å fäderne- som å mödernesidan, behärskar helt reglerna för arv. Vidare har Birger Jarls arvslag konsekvent genomförts, och som följd härav även regeln, att arv alltid skall skiftas efter ättens förgrening. i lika mån Arvsordningen gällde för fast och för lös egendom. Enligt båda första arvslandslagarna utgjordes klassen av son och dotter, därvid son ägde taga två lotter och dotter en. I avlidet barns ställe ägde dess barn inträda och taga den dödes lott; regeln gällde i lika mån om något av arvlåtarens barn levde eller icke. Representationsrätten sträckte sig emellertid icke längre än till barnbarn. I andra arvsklassen upptogos enligt båda landslagarna föräldrar, syskon och syskons barn. Vissa olikheter förefunnos emellertid härvid mellan de båda redaktionerna. den äldre Enligt landslagen tog, om både fader och moder levde, den förre två lotter och den sistnämnda en. Levde endast en av föräldrarna, tog denne —- oavsett om det var fader eller moder —- halva arvet och andra hälften togs av arvlåtarens helsyskon. Funnos ej helsyskon, tog den efterlevande av föräldrarna hela arvet, även om halvsyskon funnos. Enligt den yngre landslagen delade däremot föräldrarna arv efter barn med arvlåtarens helsyskon och deras barn. Funnos flera helsyskon eller barn efter flera avlidna helsyskon, togo de halva arvet och arvlåtarens föräldrar andra hälften, därvid fadern tog dubbelt mot modern; levde endast en av föräldrarna tog denne ensam halva arvet. Levde däremot endast ett helsyskon eller endast barn efter ett helsyskon, togo föräldrarna två lotter och syskonet (resp. syskonets barn) en lott. Representationsrätten sträckte sig icke längre än till syskons barn. Levde varken hel- 15-3774415.
syskon eller barn till helsyskon, togo föräldrarna eller den av dem, som levde, hela arvet. Enligt landslagarna gällde vidare att, om båda föräldrarna voro döda, arvlåtarens syskon togo arvet, broder två lotter och syster en, med representationsrätt för avlidet helsyskons barn; även här gällde representationsrätten oavsett om något av syskonen levde eller icke. Därest såväl hel- som halvsyskon funnos, togo de förra tre fjärdedelar av arvet och halvsyskonen endast en fjärdedel; ytterligare var föreskrivet, att halvsyskonens lott skulle tagas i utjordar och icke i själva byn. I tredje arvsklassen upptog den äldre landslagen farfar och farmor, den förre med rätt till två lotter och den senare till en. Levde ej farföräldrarna, ärvde morfar och mormor, den förre likaledes med två lotter och den senare med en. Enligt den yngre landslagen däremot voro farföräldrar och morföräldrar samarva; dock togo farföräldrarna två lotter och morföräldrarna en, varjämte å vardera sidan kvinna tog halvt mot man. Även beträffande fjärde arvsklassen förelåg en olikhet i arvsordningarna. Den äldre landslagen upptog nämligen här i första hand farbror och faster och först därefter morbror och moster; kvinna tog halv lott mot man. Enligt den yngre landslagen däremot voro farbror och faster, morbror och moster alla samarva; inbördes skiftade de som ovan om far- och morföräldrar sagts. Därefter upptogos i båda lagarna som arvingar bryllingar och sysslingar (d. v. s. kusiner å faderns resp. moderns sida), de förra med rätt till två lotter och de senare till en. I såväl den äldre som den yngre landslagen avslutades arvsordningen med vissa allmänna regler för arvsföljden i fjärmare led. Den skulle ärva, som var närmast i led, med företräde för bröstarvinge framför bakarvinge. Voro två arvingar, en på fäderne- och en på mödernesidan, samarva, fick fädernesidan två lotter av arvet och mödernesidan en. Den i landskapslagarna märkbara tendensen i vissa fall till hälftendelning mellan släkterna hade sålunda —— väl främst under inflytande av Jarls — försvunnit. Fädernesläkten konsekvent och där- Birger arvslag gynnades med i viss mån strävandet att behålla den fasta egendomen i möjligaste mån odelad i släkten. Det mä emellertid i detta sammanhang framhållas, att ännu landslagarna saknade närmare regler för huru man skulle förfara vid arvskifte mellan exempelvis syskon, då i kvarlåtenskapen ingick fastighet, som icke lät sig väl dela dem emellan. Landslagen föreskrev allenast att skiftet skulle ske genom lottning i fränders närvaro. Den intressemotsats, som vid ifrågavarande tid härskade mellan släktintresset och de kyrkliga intressena, framträder starkt ifråga om behandlingen av reglerna för testamente. Då det under tiden före den äldre landslagens tillkomst blivit allt vanligare att å dödsbädden bortgiva fast egendom till kyrkan, ville man av hänsyn till släktintresset kraftigare beskära testamentsfriheten. reste emellertid Kyrkan motstånd häremot och följden blev, att landslagarna kommo att sakna kyrkobalk, d. v. s. den balk där bl. a. reglerna on1 testamente tidigare haft sin plats. För att råda bot på denna brist blev det, vidkommande den yngre landslagen, vanligt att till handskrifterna av densamma foga Upplandslagens kyrkobalk. Den enda bestämmelse landslagarna själva innehöllo angående rätten att utan vederlag förfoga över fast egendom, var stadgandet i jordabalken, att »den jord haver avlat, have våld att göra av henne vad han vill, giva eller sälja». Med stöd av denna bestämmelse ansågs, att avlingejord fick fritt borttestamenteras, men icke arvejord. Arvejord fick icke heller fritt säljas, utan skulle först å tinget uppbjudas till inlösen, fädernejorden åt fädernefränderna och åt mödernefränderna. mödernejorden Det kan vidare anmärkas, att makes giftorätt icke omfattade eller sådan avarvejord lingejord, som förvärvats före äktenskapet. Endast i den gemensamt förvärvade jorden ägde giftorätt rum, därvid mannens andel utgjorde två tredjedelar och hustruns en tredjedel. För stadsrättens vidkommande spelade den fasta egendomen en helt annan och mera underordnad roll. På landsbygden var jordbesittningen den avgörande faktorn för släktens ställning och betydelse och för att skydda släktens jordinnehav
föreskrevo arvsordningarna olika arvsrätt för son och dotter, företrädesrätt för fädernesläkt framför mödernesläkt etc. I städerna däremot, med deras köpenskap och hantverk, var det ekonomiska livet byggt på rörlig förmögenhet och samma
anledning att skydda släktens jordinnehav förefanns icke. Magnus Erikssons stadslag (från omkring år 1357) visar också tydliga spår av denna uppfattning. Lagen
genomförde nämligen konsekvent principen om rätt för kvinna till lika lott med man och om rätt för arvinge av mödernesläkt till lika andel med jämnskyld arvinge av fädernesläkt.
Beträffande rätten att genom testamente stadsbortgiva egendom gällde enligt lagen, att såväl ärvd som förvärvad fast egendom kunde och detta utan hortgivas, åtskillnad mellan förordnanden för fromma eller till enskilda ändamål personer. Däremot var testamentsrätten kvantitativt begränsad, så att testator kunde bortgiva endast viss kvotdel av sin egendom, en tiondel, om han nämligen ägde barn, en tredjedel, om han ej ägde barn men väl andra inländska arvingar, och hälften, om han ägde endast utländska arvingar. Dock var även enligt stadslagen den fasta
egendomen så till vida särskilt skyddad, att arvingarna rätt äterlösa bortägde testamenterad sådan egendom. Denna rätt torde dock hava gällt endast beträffande arvejord, ehuru omfattade enligt ordalagen lösningsrätten all fast egendom. I analogi med vad i landslagen stadgades föreskrevs i stadslagen skyldighet för
den, som ville till utomstående sälja arvejord, att dessförinnan densamma uppbjuda å rådstugan, varjämte särskilt hembud skulle ske beträffande fädernejorden till
fädernefränderna och beträffande till mödernefränderna. Bördsmödernejorden rätten ägde emellertid enligt även beträffande -stadslagen tillämpning avlingejord. Makes giftorätt omfattade all makarnas även enligt stadslagen egendom, arvejord, och utgick vardera makens giftorättsandel med hälften. Dock att stadgade lagen, till den del egendomen utgjordes av jord (med tillhörande lösören) å landet, landslagens regler skulle äga tillämpning. Här spelade sålunda det vid släktjorden knutna ätteintresset ånyo in och ville till släktens bästa bevara jordbruksfastigheten i görligaste mån odelad.
Den ståndpunkt, de stora lagförslagen under konung Karl den IX:s tid intog till de
arvsrättsliga frågorna, skall här endast i yttersta korthet beröras. Under nämnda tid utarbetades två olika förslag till civillag (av vilka dock intet upphöjdes till lag), det ena vanligen kallat konung Karl den IX:s förslag och det andra vanligen benämnt det Rosengreenska förslaget. l båda förslagen upptog ärvdabalken en arvsordning, i stora drag överensstämmande med landslagens. Likaså bibehölls i båda förslagen
landslagens regel om förrättande av arvskifte genom Därutöver innelottkastning. höll ärvdabalken i det Rosengreenska vissa bestämmelser om förslaget lösningsrätt för viss arvinge. Förslaget lottat stadgade nämligen att, sedan syskonen inom bolbyn eller sätesgården, de efter samma grund skulle fiske och taga del i utägor, all annan »och den som då större lägenhet; del i bolbyn fått haver uti sådana laga skifte, löse den andre ut, som mindre får, och give honom lika så god del både i åker och äng och andra lägenheter av sitt eget» Det må i detta sammanhang anmärkas, att frågan om lösningsrätt för viss arvinge varit föremål för prövning långt tidigare och då ur skattepolitisk synpunkt. Ur berörda synpunkt var det ju nämligen av vikt, att hemmanen behöllos vid sådan
storlek, att skatterna kunde Redan vederbörligen utgöras. i konung Kristian den I:s plakat om skattegodsens vidmakthållande av år 1459 stadgades sålunda — för att icke skattegods vid bondens död skulle skiftas i så små delar, att Kronan därav ledeskada - att skattegods vid bondens död skulle varefter värderas, den, som befanns närmast i börd och ej tillförene hade skattegods att bo på, skulle vara närmast att lösa skattegodset till sig. Gustaf Vasa föreskrev vidare Konung år 1541, att den, som mest ägde i ett skattehemman och bäst vore fallen att besitta det, skulle hava lov att lösa ut de andra delägarna. Med all sannolikhet torde dock dessa äldre bestämmelser hava haft ganska ringa praktisk Även i andra betydelse. författning-
ar av ekonomisk natur under 1500- och 1600-talen gåvos liknande bestämmelser.
Här må endast erinras om konung Karl den XI:s plakat av år 1684 huru ytterligare alla skattehemman skulle bebos och brukas, så att de genom ägornas skiftning i allt-
för små delar icke måtte fördärvas; genom berörda plakat stadgades, att ingen, som
en fjärdedel uti ett skattehemman, skulle understå sig att beicke ägde åtminstone bebo och bruka detsamma, utan efter mätismanna ordom och som det bäst gära kunde ske av den, som största delen och rätten sig. och lämpligast ägde, låta utlösa vinnande av sitt — Gemensamt för alla dessa författningar var, att de till syfte vid storlek — icke i gällande arvslahemmanens bevarande skatteduglig ingrepo arvsrätt för gar.med stadganden om en i egentlig mening privilegierad exempelvis utan bibehållande av lika arvsrätt för äldste sonen, att de nöjde sig med att, under samarva träffa vissa bestämmelser om lösningsrätt för att därmanliga arvingar, igenom möjliggöra arvfallen jordegendoms odelade övergång från en generation till
annan. År 1666 föranstaltade om en översättning till då brukligt språk av Kungl. Majzt lands- I samband med denna även ett och stadslagarna. översättning upprättades motiv, för förslag (av Johan Stiernhöök) till ny ärvdabalk jämte utförliga belysande dåtida överensstämde i detta förslag i huvudsak med den praxis. Arvsordningen Likaså bibehöll landslagens regler om fördelning av yngre landslagens. förslaget arv med två lotter till man resp. fädernesläkt och med en lott till kvinna resp. mö-
dernesläkt_ Vidkommande sättet för verkställandet av skifte mellan samarva syskon
varit rådande orter: »hos oss haver anfördes i förslaget, att särskilda bruk på olika brodern och den yngste brodern valet för den äldre». haft rätt taga lotten för systern För om företrädesrätt för broder framför den av praxis sålunda godtagna regeln torde väl bestämmelser hava tjänat som förebild. I syster Upplandslagens gamla Stiernhöökska emellertid i detta sammanhang, att, som landsförslaget tillfogades lagen intet förmälde om en dylik företrädesrätt, en del tvister i anledning därav
uppkommit. för arvskifte i vissa fall Givet var att knapphändigheten av landslagens regler skulle leda till mellan såsom då arvlåtaren efterlämnade entvistigheter arvingarna, Vissa bestämmelser i förevarande dast en gård, för liten att delas, men flera söner. en resolution behänseende gåvos emellertid av Kungl. Majzt genom på allmogens svär den 22 november föreskrevs, att arvslotter i fast egendom skulle 1680, därvid är till emot var annat»; blev det likväl brist i läggas så att »värdet nyttan jämngott skulle bristen med penningar eller lösören. Vidare stadgades någon lott, uppfyllas den 9 mars när i adligt sterbhus fast egendom å i en Kungl. resolution 1686, att, landet skulle delas, sönerna hade rätt till s. k. tagelott framför döttrarna och detta
både i fäderne- och mödernejord. Till följd därav skulle brodern utan lottning
skulle sin andel av de längst ifrån taga sätesgården för sin del och systern taga hemman. ock hava var sätesgården belägna I praxis torde gällt, att, om brodern hans rätt till tagelott som han själv ägt. Genom ett avliden, arvingar ägde samma brev den 28 mars 1710 inskärptes emellertid, att bröder emellan rätt till tage- Kungl. lott icke fanns och att således äldre broder ej var därtill befogad framför
yngre. Rätten över fast egendom blev mot slutet av 1600att genom testamente förfoga utfärdad år 1686. Den talet reglerad genom en Kungl. stadga ang. testamenten, ätskillnaden mellan lands- och stadsrätt i fråga om testamentsfrihet bibehölls gamla fritt testamentera bort avi stadgan. Efter landsrätt ägde man, enligt stadgan, dock barn rätt att först utbekomma vad för deras lingejord; att omyndiga ägde tarvades. Över arvejord fick man däremot icke »utan laglig arvlösgöuppfostran rande orsak» testamente förfoga i annat fall än då avlingejord icke fanns, genom och icke heller då annat än för fromma ändamål och icke i större omfattning än till
en tiondel av arvejorden. För stadsrättens del föreskrevs i stadgan, att de gam-
skulle Om landsrätt eller stadsla bestämmelserna i stadslagen alltjämt tillämpas.
rätt skulle tillämpas i fråga om testamente av fast egendom avgjordes efter egendomens belägenhet å landet resp. i stad. 1734 års lag upptog såsom i första hand arvsberåttigade son och dotter med obegränsad representationsrätt för deras avkomlingar i rätt nedstigande led. Beträffande frågan om son och dotter skulle taga lika lott voro inom lagkommissionen under de långvariga förarbetena till lagen meningarna mycket delade. Som skål mot lika-lotts-regeln anfördes bland annat, att hemmanen därigenom skulle lida skada. Vidare anfördes som skäl för att bibehålla den gamla regeln med rätt för son till dubbel lott mot dotter, att det var genom sonen som fädernenamnet levde vidare; det kunde därför presumeras, att föräldrarna hellre ville lämna sin för: mögenhet till sonen, genom vilken familjens anseende »conserverades». Det vore vidare obilligt, om icke sonen, som måste våga livet i rikets tjänst, skulle njuta förmån i arvet framför dottern, som suttit hemma och njutit sitt bröd hos föräldrarna. Som skäl för att däremot i staden bibehålla den lika arvsrätten anfördes bl. a., att man genom regeln om lika arvslott kunde locka in främmande köpmän »till städernas uppkomst, vilket nödigt är, och tvärtom på landet ej nödigt eller gott». Då enighet i frågan emellertid icke kunde uppnås, beslöt lagkommissionen att för sin del låta förbliva vid vad förr varit, vilket även blev ständ-ernas beslut. Frälsemans och bondes son ärvde sålunda efter landsrätt två lotter och dotter en. Präst och borgares son ärvde däremot efter stadsrätt lika lott med dotter. Dock skulle efter stadsrätt skiftas frälsemans och bondes fastighet i stad och, omvänt, skifte enligt landsrätt ske av borgares fastighet å landet. Arvsordningen i övrigt överensstämde i stort sett med de i den yngre landslagen resp. stadslagen givna reglerna. Funnos icke barn eller deras avkomlingar, togo arvlåtarens föräldrar arvet, därvid enligt landsrätt fader tog två lotter och moder en lott samt enligt stadsrätt vardera av föräldrarna hälften. Var någon av föräldrarna död, togo arvlåtarens syskon den dödes lott med representationsrätt för avlidet syskons barn. Levde icke syskon eller barn till syskon, ärvde den kvarlevande av föräldrarna hela kvarlåtenskapen. Halvsyskon voro samarva med helsyskon men endast i den lott, som skulle tillfallit den, genom vilken halvsläkten var besläktad med arvlåtaren. Därest arvet delades mellan arvlåtarens moder och endast ett syskon, togo de hälften var. Voro båda arvlåtarens föräldrar döda, togo syskonen och deras barn hela arvet. Efter landsrätt tog broder två lotter och syster en och efter stadsrätt delade de lika. Levde varken föräldrar, syskon eller syskons barn, trädde arvlåtarens far- och morföräldrar till arvet, därvid enligt landsrätt farföräldrarna eller den av dem, som levde, togo två lotter och morföråldrarna en samt enligt stadsrätt vardera sidan hälften. Därefter vidtog en beräkning efter led med företräde, vid lika närhet i led, för sidoarvingar framför bakarvingar och för sidoarvingar i närmare parentel framför sidoarvingar i fjärmare. Ehuru icke direkt utsagt i lagen torde det likväl få anses, att kvinna enligt landsrätt alltid tog halvt mot man, som stod i samma led och gren. Åt sättet för arvskiftets genomförande ägnade 1734 års-lag åtskillig uppmärksame het. Som huvudregel föreskrevs, att vid skifte kvarlåtenskapen skulle i såväl fast som lös egendom i jämngoda delar läggas, varefter lottning skulle ske. Voro alla arvingarna myndiga, stod det dem emellertid fritt att dela arvet utan lottning. Vidare stadgades i 1734 års lag, vad angick fast egendom på landet, att när egendomen på angivet sätt utlagts i jämngoda delar, broder eller, där flera bröder funnos, de alla ägde först utvälja sina delar, varefter lottning skedde dels mellan bröderna om vilken av de för dem uttagna lotterna var och en skulle bekomma, dels ock mellan systrarna om de återstående delarna. Avliden broders barn ägde lika rätt till tagelott som broder. För andra arvingar än barn gällde —— beträffande — fast egendom å landet regeln, att den, som ärvde större delen, ägde rätt till tagelott framför den, som ärvde den mindre delen, och att lotten skulle skilja mellan dem, som hade lika del i arvet. För det fall att kvarlåtenskapen utgjordes av en
sätesgård jämte strögods, föreskrevs den speciella regeln, att broder ägde taga sin lott i sätesgården och syster sin i strögodsen med sådan förbättring däri, som mot svarade. - Under förarbetena till sätesgärden lagen hade även i fråga om utsträckningen av tagelottsrätten meningarna inom lagkommissionen gått isär. Enligt tidigare förslag skulle sålunda äldste brodern eller hans manliga bröstarvingar äga rätt till tagelott framför yngre bröder, dock endast ifråga om fädernejorden. Vidare skulle, enligt samma förslag, helsläkt äga rätt till tagelott framför halvsläkt, dock att i fädernejorden halvbroder å fädernet skulle äga rätt framför helsyster. Det föreslogs även, att lagen skulle bibehålla den gamla bestämmelsen, att halvsläkt skulle taga lott i utjordar och helsläkt i den egentliga byn. Enligt förenämnda förslag skulle vidare arvingar å fädernesidan äga rätt till tagelott ifråga om fädernejorden och arvingar å mödernesidan ifråga om mödernejorden, samt slutligen ifråga om avlingejorden fädernesidan hava rätt till tagelott framför mödernesidan. I lagkommissionens slutliga förslag medtogos emellertid icke andra regler för tagelott än dem, som ovan först angivits, och någon ändring i denna del undergick för- slaget icke vid dess behandling inför ständerna. Reglerna om tagelott kompletterades i 1734 års lag av bestämmelser om lösningsrätt för viss arvinge i samband med eller efter skifte. Det föreskrevs nämligen att, då flera fingo del i sätesgård eller annan jord (å landet) och densamma icke kunde väl delas eller klyvas, den som ägde större delen däri hade rätt att efter laga värdering lösa ut de andra. Då broder ju ärvde dubbelt mot syster, innebar detta stadgande att den förstnämnde städse hade lösningsrätt i förhållande till den senare. I detta sammanhang torde även böra erinras om att enligt det vid ifrågavarande tid ännu gällande Kungl. plakatet av år 1684 skattehemman icke fick klyvas i mindre delar än 1/4 mantal. Vidkommande åter den fasta egendomen i stad bibehöllos helt de gamla lottningsreglerna; för fast egendom i stad fanns alltså varken rätt till tagelott eller lösningsrätt. Beträffande rätten att genom testamente förfoga över fast egendom å landet stadgade 1734 års lag, att arvejord icke fick genom testamente bortgivas (icke ens för fromma ändamål), varemot för avlingejord fortfarande gällde att den fritt fick borttestamenteras, dock med rätt för omyndiga barn att utbekomma vad för deras uppfostran tarvades. Beträffande fast egendom i stad bibehölls den äldre regeln med en kvantitativt bestämd begränsning av testamentsfriheten. Testator fick sålunda borttestamentera en sjättedel av egendomen, om han ägde bröstarvingar, hälften om han icke ägde bröstarvingar men väl andra inländska arvingar, och hela egendomen, om han ägde endast utländska arvingar. Den gamla bestämmelsen om rätt för arvingarna att återlösa borttestamenterad fast egendom i stad bibehölls ävenledes. Genom en Kungl. förordning den 19 augusti 1762 utsträcktes emellertid testamentsfriheten beträffande avlingejord i stad, så att dylik egendom därefter fick borttestamenteras under enahanda villkor som gällde för avlingejord å landet. Det torde i detta sammanhang böra nämnas, att 1734 års lag alltjämt stadgade lösningsrätt för säljarens bördemän vid försäljning av fast egendom. Å landet gäll- de lösningsrätten endast arvejorden men i stad såväl arve- som avlingejord. Slutligen anmärkes, att giftorättsreglernai 1734 års lag uppbyggts i analogi med arvsreglerna. Efter landsrätt ägde sålunda frälseman och bonde giftorätt till två tredjedelar och hustru till en tredjedel i den under äktenskapet förvärvade fasta egendomen, varemot giftorätt icke ägde rum i arvejord eller före äktenskapet förvärvad jord. Jord i stad följde dock stadsrättens regler. Efter stadsrätt ägde borgare giftorätt till hälften och hans hustru till hälften i makarnas fasta egendom, dock att jord ä landet följde landsrättens regler. Präst ägde giftorätt till hälften och hans hustru till hälften i all jord i staden ävensom i all under äktenskapet förvärvad jord ä landet, varemot giftorätt icke ägde rum i annan jord å landet. Det må i detta sammanhang emellertid anmärkas, att vid behandlingen inför ständerna av förslaget till 1734 års lag det icke saknats röster för den meningen, att giftorätten
även enligt landsrätt borde bestämmas till hälften för vardera maken. Lagkommissionen bemötte emellertid denna mening med en hänvisning till olikheten ilevnadsförhållanden mellan land och stad. Lika giftorätt för landsbygden skulle stegra »den fördärvliga hemmansklyvningen», varemot för stad, där innevånarna icke vore så hänvisade till en enda näring, likheten makarna emellan icke ansågs medföra olägenheter. Lagkommissionens mening vann också ständernas bifall. Genom en Kungl. förordning den 18 februari 1767 lämnades i visst avseende föreskrifter angående huru med fast egendom skulle förfaras vid densammas övergång å ny generation. Hos Kungl. Majzt hade nämligen anmälts, att i vissa trakter av Norrland den plägseden rådde, att, när en hemmansägare uppnått 63 års ålder, han genom lottkastning upplät hemmansbesittningen åt någon av sina söner. Då denna plägsed dels kränkte övriga arvingars rätt och dels lätt kunde medföra, i synnerhet då lotten föll på den yngre sonen och de äldre, arbetsföra förty begåvo sig från hemmanet, att hemmansbruket råkade i vanhävd, förbjöds genom omförmälda förordning dylik Iottkastning vad beträffade arvejord, vilken först vid föräldrarnas död borde enligt lag skiftas. Beträffande avlingejorden åter utfärdades icke något direkt förbud mot lottkastning under faderns livstid, utan överlämnades istället åt befallningshavandena i länen att genom tjänliga föreställningar avråda allmogen därifrån. I anslutning härtill må även omnämnas en Kungl. Majzts proposition till 1786 års riksdag om förekommande av allmogens villkors försvagande vid arvskiften, I propositionen föreslogs dels en viss bestämd, lindrig grund till hemmansvärdering vid arvskiften, dels ock en förmånsrätt för äldste sonen eller, där son ej fanns, för äldsta dottern eller, där ej heller dotter fanns, för närmaste lagliga arvingen att efter ovanberörda grund få lösa hemmansdel, som ej kunde eller borde klyvas. Propositionen avstyrktes emellertid av vederbörande lagutskott, som däruti såg »frö till lättja, bekymmerslöshet och sturskhet hos förstfödingar, kallsinnighet mellan syskon, oro hos föräldrarna för deras yngre barns utkomst och berövande av dessas understöd till hemmanens uppodlande»; propositionen blev också avslaenhälligt gen av ständerna. De stora civillagförslagen från 1800-talets förra hälft, och äldre lagkommitténs lagberedningens -—- av vilka, som bekant, dock intet resulterade i ny lag — erhjuda åtskilligt av intresse ur arvsrättslig synpunkt. I fråga om själva arvsordningen överensstämde ärvdabalken i de båda nämnda förslagen med 1734 års dock lag, att arvsrätten för sidoarvingar begränsades till och med nionde led, varjämte efterlevande make tillerkändes arvsrätt, därest annan arvsberättigad arvinge ej fanns. Äldre lagberedningens förslag godtog vidare obegränsad representationsrätt för syskons avkomlingar. Enligt båda förslagen skulle man taga lika arvslott som kvinna. Lagkommittén anförde härom bl. a., att de äldre reglerna med olika lott för man och kvinna ytterst bottnadei den gamla grundsatsen om jordens bibehållande inom släkterna. I samma mån, som jordegendomarna blevo så att säga rörligare, förringades emellertid vikten av de skäl, som utestängde döttrarna från arvsrätt. Lagkommittén ansåg därför, att man borde taga steget fullt ut och helt jämnställa son med dotter. De olägenheter, som därav kunde följa en alltför genom långt gående hemmansklyvning, ansåg lagkommittén böra kunna avhjälpas genom föreskrifter om lösningsrätt för viss arvinge. Såväl som äldre lagkommitténs lagberedningens förslag bibehöllo principen om förrättande av arvskifte genom lottkastning, där ej arvingarna myndiga voro och annorlunda överenskommo. Rätten till tagelott ansågs i båda förslagen böra utgå, då nämnda rätt icke överensstämde med den lika arvsrättens princip. I om fråga lösningsrätten föreslog lagkommittén dels rätt för den, som fick största lotten i fastighet, som ej kunde väl delas eller klyvas, att lösa ut de andra, dels ock, där alla hade lika del, lösningsrätt för den, som genom lottning därtill utsågs. Vidare föreslog lagkommittén, att om av dem, som ägde lika lott, två eller flera, fast ej alla, kunde bliva besutna å egendomen,
som var för där delden skulle utläggas i så många delar, sig besutenhet gjorde, det äskade. Sedan skulle de genom lottning sig emellan skilja, vilka av dem ägarna som skulle de besutna delarna och vilka som skulle taga lösen. Ville ingen taga att skulle säljas. Äldre lagberedningen fann lösa, stadgade förslaget, egendomen ovanberörda användbara på alla de fall, som kunde stadganden ej vara fullkomligt tänkas inträffa. I stället föreslog beredningen för de fall, där ej åt alla, som fått kunde till särskilt bruk, att om lotterna del i fast egendom, lotter utbrytas, tjänliga kunde till större delar, som kunde brukas var för sig, de skulle samsamrnanläggas i så många sådana delar som möjligt, varefter genom lottning skulle bemanläggas vilka som skulle delar och förty utlösa de andra. stämmas, taga dessa sammanlagda Hade åter en eller flera av delägarna så stora lotter, att dessa särskilt för sig kunde
till bruk, de, enligt beredningens förslag, utlösa de övriga, utbrytas tjänligt fingo där lotterna kunde sammanläggas till för bruk tjänliga delar; i sistej de smärre nämnda fall skulle lottning bestämmas, vilken eller vilka av de smärre delgenom som skulle utlösa de övriga. Hade flera i samma egendom lotter, som ägarna kunde till särskilt bruk, till sina lotters storlek sig utbrytas ägde de i förhållande emellan dela lösningsrätten till de smärre lotterna. Kunde egendomen icke utläggas i mer än en till särskilt bruk tjänlig del, fick den efter lottning lösas ostyckad. annorlunda - Ville ingen lösa, skulle egendomen säljas, där ej delägarna åsämjdes. Det må framhållas, att lagberedningen sålunda icke ville tillerkänna viss delägare endast av det skäl att hans lott var störst, om nämligen lotten ej i sig lösningsrätt själv var tjänlig till särskilt bruk. Ehuruväl de förenänmda stora icke ledde till helt ny lagstiftning å lagförslagen arvsrättens område, förberedde de likväl marken för vissa lagändringar av nog så natur. Sålunda infördes en Kungl. förordning den 19 maj genomgripande genom 1845 lika arvsrätt för man och kvinna även för landsbygden. Som skäl för reformen anförde vederbörande lagutskott i stort sett samma synpunkter, som lagkom-
mittén tidigare anfört, med framhållande tillika att korrektivet mot den genom lagalltför icke borde ändringen möjligen uppkommande livliga hemmansklyvningen i arvslagarna utan i de till den ekonomiska lagstiftningen hörande stadnedläggas för Emellertid saknades vid laggandena angående grunderna hemmansklyvning. inför lagutskottet ingalunda röster, som varnande framhöllo, förslagets behandling för den hemmavarande sonen att utatt genom den lika arvsrätten svårigheterna oerhört så att fara vore att han skulle duka under för lösa medarvingarna ökades,
den skuldsättning, han genom lotternas inlösning ådroge sig.
I samband med införandet av lika arvslott för broder och syster gjordes vidare det till bestämmelserna om lösningsrätten till arvfallen sätesgärd eller tillägget annan väl delas eller lott var jord, som ej kunde klyvas, att, då vardera arvingens lika stor, broder eller den, som ärvde hans lott, hade rätt att lösa till sig systers
lott. Anledningen till detta tillägg var farhågan för en alltför långt gående klyvning Vid denna den 19 decemav jorden. tidpunkt gällde nämligen Kungl. förordningen ber 1827 angående grunderna och villkoren för hemmansklyvning m. m. och denna innehöll icke annan än den som innefattades i kravet förordning gräns för klyvning skulle vara besuten å sin klyvningsdel; det tidigare gällande förbudet på att åbon mot klyvning under 1/4 mantal gällde alltså icke längre. —— Det må även omnämnas,
att genom omförmälda Kungl. förordning den 19 maj 1845 arvsordningen så till
vida ändrades, att obegränsad representationsrätt infördes för syskons avkomlingar. med införandet av den lika arvsrätten infördes lika giftorätt för man Samtidigt och kvinna även för landsbygdens vidkommande. Olika rätt därutinnan för man och kvinna av lagutskottet icke längre stå att förena med äktenskapets väansågs sende. Däremot bibehöllos alltjämt de äldre reglerna om att viss fast egendom icke var föremål Gemensam var all fast egendom i stad samt sådan för giftorätt. jord å landet, som makarna under äktenskapet gemensamt förvärvade. Arvejord å landet ävensom före förvärvad jord därstädes var alltfort undantaäktenskapet
gen från giftorätten. Genom en lag den 1 juli 1898 likställdes emellertid vad giftorätten beträffade fast egendom på landet och i stad; giftorätten gällde enligt berörda lag i all fast egendom, som makarna under äktenskapet förvärvade, under det förvärvad var enskild —— att all ärvd jord samt all före äktenskapet jord egendom. nya giftermålsbalken är all den egendom giftorättsgods, som icke genom Enligt äktenskapsförord förklarats skola vara enskild eller som make erhållit i gåva eller testamente eller i arv med föreskrift om att egendomen skall vara enskild. genom Det må härtill även anmärkas, att i samband med införandet av nya giftermålsbalken arvsrätt i viss omfattning tillerkändes efterlevande make. I korthet må här även beröras vissa ur fastighetsrättslig synpunkt mycket betydelsefulla lagstiftningsåtgärder under senare hälften av 1800-talet. Genom en Kungl. förordning den 21 december 1857 om vad genom testamente givas må m. m. likställdes nämligen vad testamentsfriheten beträffande fast egendom med lös. För båda slagen av egendom stadgades, att, därest testator ägde bröstarvinge, han fick testamente bortgiva hälften av kvarlåtenskapen, under det att andra genom hälften såsom laglott skulle tillfalla bröstarvingen, samt att, om testator icke ägde bröstarvixige, han fick borttestamentera all sin egendom. Förordningen bröt sålunda helt med de gamla principerna om arvejordens bibehållande inom släkten. Vid sidan om reglerna om bröstarvinges rätt till laglott gåvos därjämte vissa stadganden till förmån för sådant barn till testator, som på grund av ungdom, sjukdom eller lyte var i behov av ekonomiskt stöd. - Genom en Kungl. förordning samma den 21 december 1857 upphävdes vidare rätten att i börd lösa fastighet i stad; för landsbygden infördes bördsfrihet något senare eller genom en Kungl. förordning den 22 december 1863. Stadgandena om rätt till tagelott upphävdes genom en Iag den 16 maj 1890. Lagutskottet vid 1890 års riksdag anförde o1n tagelottssystemet att det innefattade en
-— om ock i verkligheten ——avvikelse från den genom 1845 års lag-
föga betydande stiftning införda grundsatsen om lika arvsrätt för man och kvinna. Lagutskottet framhöll vidare, att skälet till att tagelottssystemet vid den lika arvsrättens införande bibehölls icke torde hava varit att söka i någon obenägenhet hos lagstiftaren mot likhetens genomförande även i denna del, utan fastmer i farhågor för en alltför långt driven hemmansklyvning; detta skäl-hade emellertid till följd av dåmera godtagna principer för hemmansklyvning förlorat den betydelse, den år 1845 ännu kunnat äga. Genom en Kungl. förordning den 6 augusti 1881 angående hemmansm. m. hade - med kravet om beklyvning nämligen frångående av det gamla sutenhet såsom villkor för - att hemman fick till vad klyvning stadgats, klyvas hemmantal som helst, dock, vad säteri angick, utan ändring av vad allmänna lagen rörande klyvning därav vid arvtäkt innehölle. Lagutskottet ansåg följaktligen, att föreskrifterna om tagelott borde upphävas, varemot stadgandet om lösningsrätt beträffande säteri eller annan jord, som ej kunde väl delas eller klyvas vilket stadgande icke stode i något sammanhang med frågan om den lika arvsrätten, men som däremot anvisade en icke förkastlig utväg att förekomma olämplig jorddel- - borde bibehållas. Dock såsom en konsekvens av den lika arvsrättens ning borde, princip stadgandet om företrädesrätt för broder framför syster utgå och vid lika lotter frågan om företräde till lösningsrätt i stället avgöras genom lottning. Vad lagutskottet sålunda förordat blev även upphöjt till lag. Enlig nu gällande Iag om aw av den 8 juni 1928 äro arvlåtarens barn närmaste arvingar på grund av skyldskap, vart barn till lika lott och med obegränsad representationsrätt för avlidet barns avkomlingar. Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge, är hans laglott. Finnas ej bröstarvingar, taga arvlåtarens föräldrar vardera hälften av arvet. Är fader eller moder död, dela arvlåtarens syskon den avlidnes lott; avlidet syskons avkomlingar hava obegränsad representationsrätt. Leva ej syskon eller deras avkomlingar, tager den efterlevande av föräldrarna hela arvet. Halvsyskon taga med helsyskon eller deras avkomlingar del i
lott, som skolat tillfalla deras fader eller moder. Finnas ej helsyskon och äro båda föräldrarna döda, taga arvlâtarens halvsyskon hela arvet. Avlidet halvsyskons avkomlingar hava obegränsad representationsrätt. Leva varken föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar, taga farföräldrarna och morföräldrarna arvet, var lika lott. Är någon av dem död, dela hans barn hans lott. Representationsrätt är här icke stadgad, utan, därest barn efter den döde icke finnes, tager den andre av farföräldrarna resp. morföräldrarna eller, om även han är död men efterlämnat barn i annat gifte, hans barn den dödes lott. Finnes ej arvinge å den dödes sida, går hela arvet till arvingarna å andra sidan. Andra skyldemän än vad ovan angivits äga icke ärva. Vidare stadgas emellertid arvsrätt även för make. Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfaller hela kvarlåtenskapen den efterlevande maken. Vid den efterlevande makens död sker emellertid en delning. Lever då den först avlidnes föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar, äga de, som då äro närmast till arv efter den först avlidne, enligt närmare angivna regler taga andel av den efterlevande makens bo. Vardera makens arvingar äga därvid på sin lott bekomma egendom, som under äktenskapet tillhört den maken; fastighet må, även om den i värde överstiger vad å lotten belöper, uttagas, om penningar lämnas till fyllnad av andra sidans lott. Boutredningsförfarandet och arvskiftesförrättningen regleras numera av en särskild Iag av den 9 juni 1933 om boutredning och arvskifte. Delägarna äga att vid skiftet överenskomma om delningen; därest de icke kunna enas, verkställes skiftet av en eller flera utav domstol utsedda skiftesmän. Envar delägare äger vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom, dock att vad ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt bör läggas å en lott. Den äldre föreskriften om lottkastning såsom det normala tillvägagångssättet vid arvets delning har sålunda icke upptagits i den nya lagen. Även utan dylik lagbestämmelse står det dock bodelägarna fritt att i därför lämpade fall begagna sig av lottkastning. Icke heller hava bibehållits de äldre reglerna om lösningsrâtt ifråga om sätesgård eller annan jord, som ej kan väl delas eller klyvas. Överhuvud har man icke i arvskifteslagen ansett nödigt att - förutom stadgandet, att vad ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt bör läggas å en lott — upptaga särskilda regler i syfte att undvika arvfallen fast egendoms fördelning på alltför många händer.
Büaga 3.
Redogörelse för en av utredningsmännen anordnad enquête om sed-
vänjer vid jordbruksfastigheters å m. m. övergång ny generation
av ROLF DAHLGREN.
Såsom resultat av den anordnade enquêten om sedvänjor vid jordbruksfastigheters övergång å ny generation m. m. ——vid vilken frågeformulär tillställts samtliga häradshövdingar och landsfiskaler —- har framgått i huvudsak följande: En av de grundläggande frågorna vid enquêten har varit, om vid överlåtelse av jordbruksfastighet å ny generation fastigheten redan under faderns respektive moderns livstid plågar säljas till son, dotter eller måg eller om fastigheten vanligen hehålles av den föregående ägaren till dennes död och först därefter övergår å den nya generationen. Helt naturligt växlar bruket härutinnan starkt med hänsyn till, bland annat, om fadern (modern) uppnår högre ålder eller avlider i förhållandevis unga år, om flera barn finnas eller endast ett, om något av barnen självt bildat familj eller icke, samt om boet är välbärgat eller fattigt och förty måste hållas samman i det längsta. Inom vissa delar av landet synes emellertid det ena eller det andra av de båda nämnda tillvägagångssätten vara det mera förhärskande. I mellersta
Sverige, särskilt i Skaraborgs, Östergötlands, Värmlands, Stockholms och Koppar-
bergs lån, vill det sålunda synas som om fastigheterna vanligen behöllos av de föregående ägarna till deras död och först därefter överginge å ny generation. Det motsatta förhållandet eller att fastigheten vanligtvis redan under faderns (moderns) livstid säljes till något eller några av barnen synes däremot vara rådande dels i vissa småländska och västsvenska län såsom i Kronobergs, Kalmar och Hallands län, dels i nordligaste Sverige, särskilt i Västernorrlands och Västerbottens län, dels ock på Gotland. Vad övriga delar av riket angår synas förhållandena där vara så starkt växlande, att man icke kan angiva varken det ena eller det andra tillvägagångssättet såsom det mera vanliga. I de fall, då fastigheten behålles av den föregående ägaren till dennes död och först därefter övergår å ny generation, är det i regel en av stärbhusdelägarna, som övertager fastigheten odelad och sålunda utlöser de andra. Anledningen härtill anges vara, att jorddelningen, åtminstone i södra Sverige och mellersta Sveriges slättbygder, redan fortskridit så långt, att jordbruksfastigheterna i allmänhet icke anses lämpligen kunna bliva .föremål för vidare delning. En uppdelning av fastigheten mellan två eller flera av dödsbodelägarna förekommer därför knappast i andra fall än då fråga är om fastigheter av mera Vad betydande storleksordning. angår de båda nordligaste länen ävensom Värmlands, och Jämtlands län äro Kopparbergs emellertid i viss mån andra förhållanden rådande; jordbruksfastigheterna bliva där alltjämt i en relativt betydande grad föremål för i samband med arvdelning skiften. — En som i viss användes i hela 1 brukningsform, utsträckning vårt land i ehuru den ingenstädes kan sägas vara direkt vanlig, är att slutligen fastigheten ‘ brukas av stärbhusdelägarna odelad för gemensam en tid framåt. räkning längre Denna brukningsform synes särskilt användas, då eller av dödsbodelnågon några ägarna äro omyndiga, eller då dödsbodelägarna äro syskon och alla äro ogifta. Att efterlevande make genom inbördes testamente tillerkännes antingen äganderätt till jordbruksfastigheten i dess helhet eller dispositionsrätt till densamma un-
der livstiden är en sedvänja, som i viss utsträckning förekommer i praktiskt taget hela riket. Direkt allmän torde sedvånjan dock ingenstädes kunna kallas. De båda olika av testamenten synas förekomma i ungefär samma utsträcktyperna där testator efterlämnar även barn - testamenten avsening, dock att —— särskilt ende äganderätt kanske icke förekomma i fullt samma utsträckning som testamenten avseende allenast Testamentena plåga merendels godkännas av dispositionsrätt. bröstarvingarna även beträffande dessas laglotter, dock att där arvinge är omyndig
vederbörande givetvis måste bevaka myndlingens rätt. förmyndare make och bröstarvingar, men testamente till ma- I de fall, då ägaren efterlämnat kens förmån icke finnes, förfares sätt. Äro barnen minderåriga, sammanpå olika leva ofta den efterlevande maken och barnen i oskiftat bo, till dess barnen uppnått vuxen ålder. Är det fadern, som är avliden, och barnen äro vuxna, plågar någon av sönerna utlösa ur fastigheten. Likadant förfares ofta, om det är övriga delägare modern, som avlidit, och fadern är gammal eller eljest mindre arbetsför. I åter andra fall skiftas det övriga boet eller ock säljes fastigheten eller fastigheten jämte utarrenderas till någon av dödsbodelägarna eller till en utomstående. antingen mera markerade för olika delar av landet synas alltså i denna del Några sedvånjor icke föreligga. bestämd vilken av flera bröstarvingar, som skall över- Någon sedvänja angående föräldrarnas torde icke längre förefinnas. Så har t. ex. taga jordbruksfastighet, den tidigare mycket utbredda sedvänjan, att äldste sonen skall övertaga fastigheten, numera så uppmjukats att den ingenstådes kan sägas vara mera markerad; bäst sy-
nes denna hava behållit sigi de fyra nordligaste länen samt i Skåne. Det sedvänja är emellertid, att valet mellan bröstarvingarna sker efter andra grunder. vanliga F öretråde brukar sålunda ges åt den av hröstarvingarna, som särskilt utbildat sig för eller är mest intresserad och lämplig, eller som längst biträtt förjordbruk eljest äldrarna med skötseln av gården. Vidare anses ofta gift son böra äga företräde framför händer det att av den de ogifta. Mången gång även, gården övertages utav vunnit ekonomiska arvingarna, som genom ett förmånligt gifte förutsättningar för att kunna utlösa ur - Att föräldrarna testa-. medarvingarna gården. genom mente eller på annat sätt giva till känna sin önskan angående vilken av bröstarvingarna, som skall kan givetvis ibland förekomma, men är icke övertaga gården, del av landet vanligt. . inâgon Då jordbruksfastighet under faderns respektive moderns livstid säljes till son, dotter eller brukar inom hela riket köpeskillingen mestadels bestämmas med måg, till fastighetens taxeringsvärde. I en del fall händer det emellertid, att hänsyn bestämmes något lägre än nämnda värde. Ävenledes är det inom köpeskillingen hela riket ganska ofta förekommande, att man vid bestämmandet av köpeskillingen från värde fastighetsmarknaden, eventuellt med visst utgår fastighetens på allmänna från värde. Att köpeskillingen bestämmes efter fastighetens beräkavdrag sagda nade avkastningsförmäga förekommer däremot praktiskt taget icke alls. Angående
storleken av det avdrag från saluvårdet, som ibland medgives, torde någon bestämd hava utbildats. avser ofta att utgöra ersättning för sedvänja ingenstädes Avdraget det köparen under föräldrarnas livstid arbetat på gården utan nämnvärd kontant Vidare råttas ofta efter storleken av den å gården vilande ersättning. avdraget skuldbördan liksom efter är skuldbördan stor eller säljarens familjeförhållanden; har barn, får köparen finna sig i att strängare villkor bestämmas säljaren många med avseende å köpeskillingens storlek. till eller ofta å fas- Vid försäljning av jordbruksfastighet son, dotter måg plågar inventarier medfölja köpet, därvid de vanligtvis erhållas till biltigheten befintliga än som motsvarar deras normala försäljningsvårde. Vanligt är emellerligare pris tid även att inventarierna i stället säljas å auktion. Det vill synas som om detta
sistnämnda förfaringssätt särskilt ofta tillämpades inom Malmöhus, Skaraborgs,
Östergötlands och Stockholms län.
Då jordbruksfastighet under faderns (respektive moderns) livstid säljes till son, dotter eller måg, är det inom norra och vissa delar av mellersta Sverige —— eller i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands, Gävleborgs, Uppsala, Västmanlands och Stockholms län - vanligt, att i samband med överlåtelsen rätt till undantag eller födoråd upplåtes åt säljaren. Inom nämnda län äro ett större antal, inom vissa domsagor flertalet, fastigheter besvärade av undantagsrättigheter, som alltjämt utövas. Även inom Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Hallands län liksom på Gotland och Öland är det ganska vanligt att dylika undantagsrättigheter upplåtas. Inom övriga delar av landet förekommer denna sedvänja numera sparsammare och man torde icke kunna säga, att ett större antal fastigheter där äro besvärade av undantagsrättigheter. Särskilt inom Malmöhus och Kristianstads län äro upplåtelser av dylika rättigheter ovanliga. De prestationer, som vanligen innefattas i undantagsrättigheterna, äro fri bostad med vedbrand ävensom vissa myckenheter mjölk, smör, fläsk, spannmål och potatis. Inom vissa delar av landet, särskilt i Norrbottens, Jämtlands, Kopparbergs, Gävleborgs samt Göteborgs och Bohus län, är det emellertid vanligt, att undantagstagaren ——i stället för att erhålla vissa bestämda utav —— myckenheter angivna slag av förnödenheter får ingå i köparens hushåll och äta vid hans bord. Ibland ingår i undantaget även rätt till vissa skjutsar, kläder, skötsel samt till »en hederlig begravning». I Norrland förekommer det även, att sådana varor som kaffe och socker innefattas i undantagsrättigheterna. Att antalet upplåtna undantagsrättigheter under senare år starkt minskat inom stora delar av landet beror givetvis i första hand därpå, att dylika rättigheter icke helt stämma överens med den moderna tidens anda. En kraftigt bidragande orsak torde även vara, att förekomsten av undantagsrättigheter minskar möjligheterna att bolåna fastigheten. Men därutöver uppges från åtskilliga håll, att vad beträffar jordbrukare i små omständigheter man icke gärna vill uttryckligen förbehålla sig födoråd — annat ——— än möjligen bostad enär detta minskar vederbörandes möjligheter att erhålla pensionstillägg enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. I de fall dåjordbruksfastighet vid övergång å ny generation delas mellan stärbi olika -- vilket vad förut nämnts husdelägarna hrukningsdelar förfaringssätt enligt endast sparsamt förekommer i landets sydligare och mellersta delar -—— är det numera inom hela riket mest brukligt, att delningen sker genom lantmäteriförrättning. Även sämjedelning förekommer dock alltjämt ehuru i mindre särskilt omfattning; inom landets nordligare delar eller i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs län ävensom i vissa trakter av sydligare och mellersta Sverige såsom i Malmöhus, Hallands, Skaraborgs och Stockholms län förekommer sämjedelning i mycket ringa omfattning. Då fastigheten odelad övertages av en av stärbhusdelägarna, sker detta överallt mestadels i den formen, att nämnde delägare genom köp förvärvar de andras andelar i fastigheten. Särskilt under senare år har emellertid — inom praktiskt taget alla delar av landet - ett annat vunnit förfaringssätt ökad användning, nämligen att hela redan vid arvskiftet tilldelas fastigheten en av stärbhusdelägarna mot skyldighet för denne att med penningar fylla vad som till följd därav kan komma att brista i övriga delägares lotter. Från flera håll påpekas, att den ökade användningen av sistnämnda förfaringssätt torde bero att arvskiftesförrättarna mera därpå, allmänt kommit till insikt om att lagfartskostnaderna därvid ställa sig billigare än vid förfaringssättet med köp. När en av stärbhusdelägarna odelad - detta nu övertager fastigheten antingen — sker genom köp från övriga delägare eller direkt vid arvskiftet lägges i mycket stor utsträckning fastighetens taxeringsvärde till grund för utlösningen av de övriga stärbhusdelägarna. Denna sedvänja förekommer inom alla delar av landet. Det förekommer emellertid även i stor utsträckning, att man vid utlösningen från utgår fastighetens värde på allmänna fastighetsmarknaden. Då fastigheten vid övertages
arvskifte eller genom köp från övriga stärbhusdelägare, förekommer icke samma tendens att låta förvärvaren övertaga fastigheten till billigt pris som vid försäljningar under livstiden från fader (respektive moder) till son, dotter eller måg. Givet är emellertid, att det oaktat åtskilliga fall förekomma, där sämjan mellan stärbhusdelägarna är så god, att de övriga delägarna låta den, som övertager fastigheten, få övertaga den till billigare pris än som motsvarar fulla saluvärdet. Då fastigheten vid arvskifte eller genom köp odelad övertages av en utav stärbförekommer det i åtskilliga fall — ehuru i samma uthusdelägarna, ingalunda sträckning som vid försäljningar under livstid från föräldrar till barn att å fas- l tigheten befintliga inventarier medfölja överlåtelsen och därvid överlåtas till lägre pris än som motsvarar deras normala försäljningsvärde. Än vanligare är det emellertid, att inventarierna icke på dylikt sätt medfölja fastighetsköpet, utan att de l säljas på auktion; även händer att vederbörande stärbhusdelägare visserligen får övertaga inventarierna, men därvid måste lösa dem efter fulla värdet. i a När en stärbhusdelägare genom köp från övriga delägare eller genom arvskifte l utlösas de andra med kon- a l övertager jordbruksfastighet odelad, delägarna antingen i tanta penningar eller medelst reverser. Det förstnämnda förfaringssättet är givet det vanligaste, men även utlösning medelst reverser förekommer inom hela landet i i relativt stor utsträckning. Då utlösningen sker med kontanta pengar, är det sällan förekommande att dessa kunna tagas ur boet utan måste de regelmässigt upplånas. Upplåningen sker vanligen hos sparbank eller också hos hypoteksförening, affärsbank eller jordbrukskassa och sker så gott som alltid mot säkerhet av inteckning. Ligger inteckningen för högt i förhållande till fastighetens taxerings- I värde, plågar dessutom namnsäkerhet fordras. I övrigt äro lånevillkoren de för dylik kredit vanliga. Vid län i sparbank mot inteckningssäkerhet i jordbruksfastighet, liggande inom 60 å 65 procent av taxeringsvärdet, plågar sålunda för närvarande fastställas en räntefot av 3 å 3 1/4 procent; ligger inteckningen högre, i vilket fall jämväl namnsäkerhet fordras, brukar räntan bestämmas till 3 1/2 å 4 pro- i cent, varjämte viss amorteringsplan fastställes. Särskilt inom i de fyra nordligaste länen förekommer det emellertid, att de för utlösningen av meddelägarna erforderliga kontanta penningarna anskaffas på så sätt att en större skogsavverkning igångsåttes. Stundom sker detta i den formen, att de utlösta syskonen själva tillerkännas avverkningsrätten å vissa skiften. Såväl då penningarna anskaffas genom skogsavverkning som då de upplånas, händer det att de f g utlösta — i avbidan sålunda skola bliva —syskonen på att penningar tillgängliga erhålla reverser, vilka emellertid inlösas så snart lånefrågan respektive avverkningen ordnats. Att utlösningen av meddelägarna sker medelst reverser förekommer bland annat i sådana fall, då fastigheten redan förut är så pass högt intecknad, att kreditinrättningarna icke vidare bevilja billig kredit mot säkerhet i fastigheten. De till meddelägarna överlämnade reverserna pläga vanligtvis intecknas. Reverserna utställas ofta att löpa med en ränta, motsvarande bankernas utlåningsränta. I åtskilliga fall stadgas emellertid en något högre ränta, liksom det också förekommer att de utlösta delägarna nöja sig med en lägre ränta. Fastare sedvänjor torde icke hava utbildat sig idenna fråga. Att köparen tryggas mot snar uppsägning av reverserna är icke vanligt. Mest förekommande är, att reverserna äro förfallna tre å sex månader efter uppsägning, ibland redan vid anfordran. Muntliga överenskommelser att snar uppsägning icke skall ske, förekomma emellertid stundom. Skulle reversen icke efter uppsägning infrias, torde det dock vara sällsynt, att stärbhusdelägare skrider till rättsliga åtgärder i anledning därav. Mycket vanligt är att, då en av stärbhusdelägarna övertager fastigheten i odelat skick, innehavare av penninginteckningar i fastigheten medgiva, att övriga stärbhusdelägare friskrivas från personligt betalningsansvar för den intecknade gälden. Vanligt förekommande är emellertid även - och detta inom hela landet —— att dy-
likt friskrivande icke sker. Ofta torde denna underlåtenhet bero på okunnighet om åtgärdens betydelse. I åter andra fall torde orsaken vara den, att det personliga hetalningsansvaret anses vara av en så sekundär betydelse, att man icke bryr sig om att ordna saken. Även kan underlåtenheten givetvis bero att därpå, inteckningen ligger så högt i förhållande till fastighetens taxeringsvärde, att inteckningshavaren med hänsyn till realsäkerhetens tvivelaktiga värde icke kan förmodas vara villig att avstå från de övriga stärbhusdelägarnas personliga betalningsansvar. Mycket torde även vara, att stärbhusdelägarna vanligt väl i köpehandlingen, respektive arvskiftesinstrumentet, överenskomma att den av dem, som övertager fastigheten, jämväl skall övertaga det personliga betalningsansvaret för inteckningarna, men att någon formell och för inteckningshavarna bindande friskrivning likväl icke sker. Verklig friskrivning förekommer måhända oftast i de fall, då inteckningen innehaves av en kreditinrättning; i samband med att den nye fastighetsägaren underskriver ny till lånet, verkställes därvid även omslagsrevers en påteckning å inteckningshandlingen angående det personliga betalningsansvarets Övertagande av den nye fastig-
hetsägaren. Inom hela landet är det i skogrika trakter relativt att den stärbhusdelägavanligt, re, som i odelat skick övertager jordbruksfastighet, avverkar skog eller avupplåter verkningsrätt för att på så sätt erhålla medel till utlösningen av meddelägarna. Dylika avverkningar torde dock i allmänhet icke bero på att utlösningssumman i och för sig är för högt tilltagen, utan på en önskan att i görligaste mån reducera skulden till de övriga delägarna. torde numera — efter tillkomsten av Avverkningarna skogsvårdsstyrelserna såsom övervakande — sällan bedrivas organ mycket på ett sätt, som strider mot god skogsvård; mycket vanligt är tvärtom att avverkningarna ske efter utstämpling av skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän. Att den nye fastighetsägaren frånsäljer skogsskiften för att kunna utlösa medarvingarna synes däremot icke inom någon trakt av landet vara För torde vanligt. övrigt gällande lag om delning av jord å landet i många fall direkt utgöra hinder för dylika avstyck-
ningar. Någon gång händer det, att fastigheten är så skuldbelastad, att ingen av stärbvill eller kan övertaga husdelägarna densamma, utan att fastigheten av sådan anledning säljes till främmande. Det är givetvis mycket svårt att utan en synnerligen ingående undersökning angiva en tillförlitlig siffra för antalet dylika fall i procent av hela antalet arvfallna I åtskilliga fastigheter. av de ingångna svaren har emellertid angivits en uppskattningsvis beräknad siffra därför. Enligt de sålunda gjorda
beräkningarna skulle antalet fall, då jordbruksfastighet av nämnd anledning säljes till främmande, utgöra cirka 5 å 10 procent av hela antalet arvfallna jordbruksfastigheter. Procentsiffran är i stort sett densamma för hela landet — dock att smärre avvikningar uppåt eller nedåt förekomma - och mera markerad givetvis någon skillnad mellan olika landsändar förefinnes sålunda icke härutinnan. skul- Möjligen le kunna sägas, att procentsiffran för Norrbottens, och Västerbottens, Kopparbergs Gävleborgs län ligger något under medeltalssiffran; även de tre sydligaste länen samt Gotlands och Västmanlands län torde under medeltalssiffran. Beaktas ligga något bör att det emellertid, många gånger är mycket svårt att avgöra, om den höga skuldsättningen är den verkliga grunden till att gården säljes; ofta kan försäljningen i stället bero sakna att de redan på att barnen håg för jordbruk, skaffat sig andra yrken eller annan o. s. v. Även torde böra utbildning påpekas, att i riktigt hem fattiga just den höga skuldsättningen kan tvinga barnen att. leva samman å gården i bo oskifto för att därigenom bevara åt sig åtminstone någon möjlighet till försörjning. Då jordbruksfastighet odelad övertages av en av stärbhusdelägarna, förekommer det sällan, att utlösningsvärdet bestämmes så högt, att ingen av delägarna vill eller kan övertaga fastigheten utan denna av sådant skäl måste redan i samband med dödsfallet till främmande. säljas Att angiva någon procentsiffra för antalet dylika
fall ställer svårt och endast i ett fåtal svar har sådan sig emellertid synnerligen uppgift lämnats. I det övervägande flertalet svar har endast uppgivits, att försäljtill orsakade av för höga utlösningsvärden, äro sällan eller aldningar främmande, I de svar, där sifferuppgifter lämnats, uppskattas antalet dyrig förekommande. lika fall till i genomsnitt mellan 1 och 5 procent av hela antalet arvfallna jordbruksfastigheter. För några orter skattas procenttalet t. o. m. något högre eller till cirka men uppgifterna äro i denna del så pass svävande, att man 10 procent, knappast siffror för olika delar av landet. Att fastigheten till främkan angiva olika säljes mande av det skälet, anses för högt, torde föreatt utlösningsvärdet huvudsakligen komma i sådana fall, där dödsbodelägarna äro många och realiserbara tillgångar, såsom saknas. Särskilt torde i sådana fall utlösningen av avverkningsbar skog, meddelägarna ställa sig svårt beträffande större fastigheter, detta trots att uppsättningen med inventarier torde ställa sig proportionellt billigare i fråga om större gårdar. Skulle anses för högt i förhållande till å någon ort taxeringsvärdet fastigheternas salu- och avkastningsvärden, kan detta givetvis medföra en ökning av det antal fall, då jordhruksfastighet på grund av för högt utlösningsvärde utbjudes till främmande. I det övervägande flertalet fall jämkas emellertid, om icke osämja råder mellan stärbhusdelägarna, utlösningsvårdet å fastigheten så att någon av delägarna anser sig kunna övertaga densamma. Det förekommer att, oaktat i odelat skick övertagits av en av stärbfastigheten husdelägarna, annan delägare kvarbor å fastigheten en längre tid. Förfaringssättet är visserligen icke allmänt förekommande i någon del av landet, men kan icke helen direkt företeelse. torde emeller någonstädes sägas vara ovanlig Sparsammast lertid tillämpas i Stockholms och Södermanlands län, vilket väl förfaringssättet torde med närheten till huvudstaden med dess olika möjligheter. sammanhänga Även i Kalmar, Skaraborgs, Värmlands och Västernorrlands län synes det vara mera sällan förekommande, att utlöst delägare kvarbor å gården. I de flesta fall, då dylikt kvarboende det en ogift syster, som alltså kvarbor å gården, äger rum, gäller oaktat en broder övertagit densamma. Särskilt vanligt är detta, då även brodern är ogift, i vilket fall systern regelmässigt sköter hushållet för honom. Löneförmånerna torde därvid i många fall inskränka sig till kost och husrum. Även kan det givetvis hända, att utlösta delägare, vilka redan lämnat gården, vid inträffad arbetslöshet eller andra iråkade svårigheter återvända dit för längre tid. Att så sker är emellertid sällan förekommande inom praktiskt taget hela ganska landet med undantag dock för de båda nordligaste länen, där företeelsen är något mera vanlig. Då stärbhusdelägare, vilka blivit utlösta ur gården, under nyssnämnda förhållande dit återvända, är det vanligen fråga om sådana delägare, som ännu icke bildat Givet är att återvändandet lättare kan ske, om gården är egen familj. så pass stor elle°r i övrigt så beskaffad, att där kan beredas arbete även åt den återvändande - Beträffande vilka leva i oskiftat stärbhusdelägaren. stärbhusdelägare, bo, torde det, relativt sett, vara vanligare att den delägare, som sökt arbete utom vid inträffad arbetslöshet dit återvänder. Denna fråga ligger ju emellertid i gården, viss mån vid sidan av den förut behandlade. Stundom förekommer, att vuxna bröder en längre tid stanna kvar å gården, sedan en broder i odelat skick övertagit densamma, och arbeta åt honom. Detta händer emellertid i de flesta delar av landet relativt sällan; i vissa lån såsom i Hallands, Jönköpings, Gotlands, Älvsborgs, Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län synes förfaringssättet dock vara något vanligare. Givet är att det icke kan komma i fråga vid gårdar av den allra minsta storleksordningen, enär dessa ju icke kunna bära därmed förenade kostnader. Mestadels är det ogifta, ännu relativt unga män, som på angivet sätt taga tjänst hos äldre bröder. Dylika tjänsteavtal förekomma måhända mest i sådana fall, där jämväl den broder, som övertagit gården, är ogift. Den ersättning, som lämnas, utgöres vanligen av bostad och kost samt en mindre kontant lön. Att ersättningen utgår i form av stat, torde vara mycket
sällsynt, dock att sådant synes i viss utsträckning förekomma i de nordligaste delarna av landet.
Sammanfattningsvis må framhållas, att de gamla arvssedvänjorna synas mer och mer hava förlorat sitt grepp över bondebefolkningen. De frågor, som uppkomma i samband med arvskiften eller vid jordbruksfastigheters försäljning under livstiden från far till son, lösas icke längre efter vissa fasta, mer eller mindre lokalt avgränsade sedvänjor. Frågorna betraktas såsom ekonomiska problem, vilka liksom andra dylika få lösas efter omständigheterna i det särskilda fallet. Sedvänjorna hava mer och mer avlösts av ekonomiska bedömanden. Slutligen må anmårkas, att de genom enquêten vunna upplysningarna nog i flera fall torde böra tagas med någon reservation. Uppgiftslåmnarna stödja sig nämligen icke på visst, av dem bearbetat material utan hava endast givit uttryck envar åt sin personliga uppfattning angående vad som i orten får anses brukligt i de i frågeformuläret berörda hänseenden. Därjämte torde böra framhållas, att enquêten ägt rum under en tid - de sista månaderna av år 1935 — då jordbrukets ställning till följd av åtskilliga samverkande omständigheter var god, och att enquêten därför, vidkommande sådana frågor som direkt sammanhänga med jordbrukets skuldsåttning, giver en måhända väl ljus bild av läget.
16-3774415.
Bilaga 4.
1 vissa främmande länder med syfte att Lagstiftningsåtgärder
begränsa möjligheterna till skuldsättning i
i i av YNGVE ERICSSON.
från vissa främ- i
Genom utrikesdepartementets förmedling hava utredningsmännen i mande länder införskaffat upplysningar, om och i vilka former åtgärder på lag- i
stiftningens väg eller annorledes blivit vidtagna till begränsning av jordbrukares i
eller andra möjligheter att ikläda sig skulder, vare sig förevarande åt- i låntagares stå i samband med av krisförhållandena påkallade ingripanden för lättande i gärder av låntagarnas skuldbördor eller fråga är om mera reguljära lagstadganden på arvs-, intecknings- eller andra civilrättsliga områden.
Danmark : År 1933 har utfärdats en lag om Støtte av Boligbyggeri m. m, Enligt denna lag hava lån av statsmedel bland annat beviljats för uppförande av hostadsbyggnader å. landsbygden åt mindre bemedlade Statslånen —— vilka ligga inom viss personer. belåningsgräns, 70-95 procent av värdet —— säkerställas genom panträtt i respektive egendom. Denna kan icke utan inrikesministerns samtycke belastas med efter statens fordran intecknad Ej heller kan egendomen utan inrikesliggande gäld. ministerns samtycke bliva föremål för exekutiva åtgärder med avseende å ägarens personliga gäld. Enligt en lag av år 1934 om Oprettelse og Udvidelse af mindre Landbrug, herunder Gartnerier og Havebrug, samt Tildeling af Byggepladser og Havelodder har staten för upprättande av mindre jordbruk ställt jordlotter till förfogande, vilka av staten överlåtits utan men mot skyldighet för köparen att erlägga viss köpeskilling halvårlig avgift. Köparen har även kunnat erhålla statslån för uppförande av byggnader. Sådana jordlotter, varom här är fråga, jämte byggnader må icke intecknas för större än som svarar mot beviljade byggnadslån; dock kan jordbruksbelopp ministern lämna tillstånd härtill, när lån upptages till sådana ändamål, som befinnas vara av absolut värde för egendomens hela räntabilitet. Ej heller kunna sådana jordlotter jämte byggnader bliva föremål för exekutiva åtgärder med avseende å ägarens personliga gäld. —— Staten har beviljat lån även för inköp av mindre jordbrukslotter på privat väg. Sådant lån säkerställes med första panträtt i egendomen. Lån har kunnat erhållas jämväl för uppförandet av byggnader å sådan jord, vilket lån är förenat med andra prioriteti egendomen. Vid upprättande av ett större jordbruk har, sedan lån med första prioritet upptagits hos en kreditförening, lån med andra prioritet kunnat erhållas av statsmedel. Även för inköp av hava lån beviljats. - kan att betala ränta, som tilläggsjord Låntagare välja rörlig avpassas efter prislåget å jordbrukets produkter. Där räntan beräknas på dylikt sätt, kan egendomen jämte besättning och inventarier icke belastas med annan gäld än i lagen avses och ej heller utmätas för personlig gäld, utan att lantbruksministeriet lämnat tillstånd härtill. Den år 1936 antagna lagen om Foranstaltninger vedrørende Landbrugets Gaeld innehåller bland annat, att under den tid, ansökan om saneringslån jämlikt denna lag är föremål för handläggning, exekutiva åtgärder icke kunna vidtagas mot sökandens egendom, och ej heller kan egendomen, bortsett från viss undantagsbestäm-
melse, under denna tid utan tillstånd av vederbörande lånenämnd säljas eller belastas med gäld. Beviljat län förfaller till betalning i händelse av utmätning och i allmänhet även om egendomen övergår till ny ägare. Den, som mottager saneringslån, skall förbinda sig att, så länge lånet belastar egendomen, icke låta inteckna densamma över 110 procent av värdet, varvid emellertid undantag göres för upplåning för grundförbättring eller annan värdestegrande åtgärd. Anteckning om inskränkningen i förfoganderätten verkställes i fastighetsböckerna med servitutsstiftande verkan.
Finland : Någon allmän lagstiftning, genom vilken jordbrukare eller andra hindras att använda kredit, har hittills icke tillgripits i Finland. Däremot hava ien del speciallagar införts föreskrifter med syfte att förebygga en alltför stark skuldsättning för innehavare av kolonisationslägenheter. Detta syfte har man sökt vinna genom att såväl nedpressa priserna å lägenheter som begränsa den belåningsgräns, inom vilken statslån beviljas. Vidare hava i lagstiftningen angående kolonisationslägenheter varit upptagna bestämmelser om att sådan lägenhet ej må utmätas eller i följd av konkurs försäljas för annan än intecknad fordran eller fordran, för vilken lägenheten utgör underpant, eller skatt eller annan avgift, som enligt lag skall utgå ur köpeskillingen framom dessa fordringar. Med detta stadgande har man sökt skydda innehavare av kolonisationslägenheter i synnerhet för följderna av »butiksskuldern I detta sammanhang bör redogöras för ett lagstiftningsarbete, som visserligen icke direkt åsyftar en begränsning av jordbrukarnas skuldsättning men som likväl är ägnat att verka i sådan riktning. Här avses den lagstiftning, som rör förutsättningarna för delning av jordbrukslägenheter och som innehåller regler för skifte av dödsbo, vari ingår jordbrukslägenhet. Anledningen till förevarande lagstiftningsfrågas uppkomst har varit den, att jorddelningen, sedan tidigare gällande inskränkningar bortfallit, hastigt fortskridit i en grad, som ej kunnat förutses och som lett till uppkomsten av ett mycket stort antal små lägenheter, vilka ej kunna skänka sina brukare en tryggad utkomst eller åtminstone ej vidare kunna delas utan äventyrande av de framtida innehavarnas utkomstmöjligheter. Detta förhållande har föranlett tanken, att rätten till delning av jord borde ånyo på lämpligt sätt begränsas. Sedan professorn Kyösti Haataja hösten 1933 erhållit i uppdrag att uppgöra förslag till lag, enligt vilken en odlingslägenhet, som ej lämpligen kunde delas, skulle vid ägarens död övergå till en enda arvinge, har Haataja i augusti 1934 avgivit ett förslag till lag angående arvslägenheter. Detta förslag innebär bland annat, att en lägenhetsägare skulle i fråga om en odlingslägenhet av viss storlek kunna förordna, att lägenheten för framtiden skulle hänföras till en särklass av fastigheter, beträffande vilken ifråga om giftorätt och arv en från den allmänna avvikande ordning skulle gälla. Sådan lägenhet jämte därtill hörande inventarier skulle i dödsbo bilda en särskild egendomskomplex, från början avskild från boets övriga egendom, och vid arvlåtarens dödi princip omedelbart tillfalla en av bodelägarna. Sedermera har finska lagberedningen i oktober 1934 anmodats att uppgöra förslag på förevarande lagstiftningsområde och i april 1935 avgivit förslag till lag angående förutsättningarna för delning av jordbrukslägenheter och till lag om skifte i vissa fall av dödsbo, vari ingår en jordbrukslägenhet. I motiveringen till förslagen har lagberedningen bland annat uttalat, att den av Haataja föreslagna lagstiftningen, vilken i viss mån innebure återinförande av ett slags fideikommiss, syntes betänklig, synnerligast som fideikommissen städse i det allmänna rättsmedvetandet mer eller mindre framstått såsom en utväxt på rättsordningen och därför även helt 1 nyligen blivit upphävda. Till uppkomsten av sådana i en särställning varande lägenheter skulle att enligt vad som föreslagits sådana mindre
i bidraga, odlingslägen-
heter, vilka enligt ifrågasätta inskränkningar i jorddelningsrätten icke kunde delas, skulle av vederbörande myndighet ex officio hänföras till samma särklass av fastig-
heter som de ovan nämnda. Även ur vissa andra synpunkter har lagberedningen
avstyrkt Haatajas förslag. till skifte i vissa fall av dödsbo, vari ingår Lagberedningens förslag lag angående innehåller bland annat bestämmelser. Om i dödsbo en jordbrukslägenhet, följande som enligt härom gällande lagstiftning icke kan delas, och ingår jordbrukslägenhet, en arvinge eller efterlevande make ensam vill övertaga lägenheten mot skyldighet att för det, som i följd därav kan brista i vad de erhålla vid gottgöra övriga bodelägare skifte av dödsboets skall lägenheten vid skiftet tilläggas förstnämnda boegendom, delägare. Vilja flera arvingar sålunda övertaga lägenheten och kunna de ej enas, skall som arvlåtaren testamente utsett därtill, och efter den äga företräde, genom honom den, som del i lägenhetens skötsel, samt därnäst den, som på länge tagit av testamente eller har större andel än de andra. I övrigt tillkommer grund eljest företräde framför arvinge framför kvinnlig och bröstarvinge adoptivbarn, manlig äldre framför Mellan likaberättigade arvingar avgör lotten. Arvinge äger yngre. företräde framför efterlevande maken, där ej lägenheten tillhör dennes egendom eller äldre rättsförhållanden och lägenheten utgör samlag är tillämplig på makarnas fälld Är någon, som vill ensam övertaga lägenheten, redan förut ägare egendom. till eller har han varaktig utkomst av annat yrke än lantbruk, jordbrukslägenhet skall vad sålunda företräde å honom, såvida stadgats om bodelägares ej tillämpas av giftorätt har andel i lägenheten. Detsamma i allmänhet han ej på grund gäller av uppnådd eller ani fråga om den, som på grund hög ålder, sjuklighet lyte eller nan liknande orsak icke är skickad att bruka lägenheten. För läuppenbarligen kreatur och redskap skola, om det yrkas, vid skif-
genhetens brukande erforderliga
tet tilläggas den, som lägenheten tillfaller. Vid bestämmande av den övriga bodeltillkommande ökas lägenhetens värde med värdet av nämnda ägare gottgörelsen inventarier. Kunna icke enas om värdet av lägenhet, för vilken lösen bodelägarna skall skall den värderas av på visst sätt utsedda skiftesmän. Lägenheten utgivas, skall härvid äsättas ett värde, motsvarande dess gångbara pris. Likväl må värdet kunde erej uppskattas högre än det pris, som en omtänksam köpare antagas vilja därför under att lägenheten skulle användas för jordbruk. Vid lägga förutsättning skifte av boet avdrages från det värde, som sålunda åsatts lägenheten, en femtedel till förmån för den, som erhåller lägenheten. De belopp, vilka skola erläggas åt boutöver vad de erhålla ur dödsboets egendom, skola kunna betalas med delägare försedda med statsgaranti och löpande med ränta enligt vad genom obligationer, särskilt bestämmes. överlåtes lägenheten inom loppet av tio lag eller förordning år från skiftet, skall överlåtaren vara skyldig att till övriga bodelägare erlägga ett motsvarande deras andelar i det, varmed överlåtelsepriset mä överstiga det belopp, vid skiftet åsatta värdet. upptager lagberedningens förslag en lägenheten Slutligen bestämmelse om att, där bland dödsbodelägarna finnes barn eller adoptivbarn, som ännu icke sexton år, och skiftet kan uppskjutas utan synnerlig olägenhet för fyllt annan delägare, rätten må förordna, att med skiftet skall anstå under viss tid, som
dock ej mä utsättas längre än till dess det yngsta av barnen eller adoptivbarnen
fyllt sexton år.
Frankrike :
Enligt vad som upplysts, är de franska jordbrukarnas skuldsättning i allmänhet ej särskilt hög och hava några åtgärder ej vidtagits med syfte att begränsa deras
frihet att ikläda sig gäld. Emellertid har den 12 juli 1909 i Frankrike utfärdats en lag angående inrättande av utmätningsfri familjeegendom. Ifrågavarande lagstiftning, som är av fakultativ natur, leder sitt såväl från gamla franska sedvänjor som från vissa utursprung ländska bland annat de amerikanska Homesteadlagarna. I motiven till den lagar, franska lagen har bland annat uttalats, att inrättandet av familjegärdar syntes vara
den bästa vägen att skydda de mindre jordägarna. Detta vore den logiska lösningen
av agrarfrågan. Familjeegendomen skulle, om den infördes i den franska lagstiftningen, få en stor social betydelse. Den skulle bevara fädernegårdens bestånd under en ägares livstid och säkerställa egendomen även efter hans död. Enligt 1909 års lag kan familjeegendom på grundval av förklaring från vederbörande jordägare, testamente eller gåvobrev konstitueras genom beslut av domstol. Egendomens värde, inberäknat inventarier, får vid grundandet av familjeegendomen ej överstiga 8,000 francs. Beslutet om familjeegendomens konstituerande föregås av en viss kungörelsetid, varunder tillfälle finnes för rättsägare i egendomen att anmäla sina anspråk. Sedan domstolen meddelat sitt beslut, äro såväl som dess avfamiljeegendomen kastning skyddade mot utmätning, liksom även mot att tagas i anspråk vid konkurs. Dock äro de fordringsägare, som enligt det nyss sagda anmält sina fordringar, bibehållna vid sin rätt. Vidare kan egendoms avkastning utsökas för betalande av böter, skadestånd, fastighetsskatt, brandförsäkringspremier samt inköpta livsmedel. Familjeegendom kan ej intecknas. Däremot föreligger icke hinder för att ägaren helt eller delvis överlåter egendomen. Ej heller är det ägaren hetaget att låta återkalla fastighetens egenskap av familjeegendom. I båda dessa fall erfordras emellertid, om ägaren är gift eller har minderåriga barn, särskilt tillstånd. Grundtanken för lagstiftningen är, som redan nämnts, att egendomen skall stanna i familjens ägo. Karaktären av familjeegendom är avsedd att bestå, så länge något barn är minderårigt. Där inga barn finnas, kan, då en make avlider, den andra maken under vissa förutsättningar övertaga familjeegendomen. Utmätningsfriheten kan under vissa förutsättningar förlängas. Det har meddelats, att ifrågavarande lagstiftning icke motsvarat förhoppningarna vid dess instiftande. Densamma har kommit nämligen i tillämpning endast i ett mycket ringa antal fall.
Norge : I en provisorisk lag av år 1934 om gäldsordning för jordbrukare har stadgats, att, sedan en gäldsordning kommit till stånd jämlikt lagens regler, den egendom, som ligger till grund för gäldsordningen, varken frivilligt eller tvångsvis kan belastas utöver 15 procent av värdet å egendomen. Denna inskränkning i belåningsmöjligheterna under 10 år efter gäller det gäldsordningen blivit fastställd. Ifrågavarande bestämmelser vad som framgår åsyfta, enligt av propositionen i ämnet, att förhindra ett kringgående av vissa stadganden i lagen genom att en gäldenår avtalar med en enstaka att denne skall erhålla säkerhet fordringsägare, i gäldenärens egendom, sedan gäldsordningen blivit genomförd. Det må här erinras, hurusom såsom ett villkor för lån från statens sida för möjliggörande av gäldsordning är stadgat, att efter lånets utlämnande låntagarens samlade och andra i inteckningsgäld förpliktelser allmänhet icke må överstiga värdet av låntagarens fasta egendom med mer än 20 procent. Enligt vad som upplysts har under år 1936 igångsatts en utredning rörande en inskränkning i möjligheten att pantförskriva jord- och skogsegendom.
Schweiz : I artikel 620 i schweiziska meddelas en fakultativ bestämmelse av innecivillagen håll att, om i ett dödsbo ingår en jordbruksegendom samt någon arvinge förklarar sig villig att övertaga denna och synes lämplig härför, egendomen odelad, såvida den bildar en enhet i brukningshånseende, tillerkännes nämnde arvinge mot ett pris, som svarar mot avkastningsvärdet. Förutom själva egendomen kan övertagaren göra anspråk även på redskap, lager och besättning. Ifrågavarande bestämmelser hava emellertid icke tillämpats överallt och i tillfredsställande omfattning. Såsom framgår av det följande, har numera föreslagits, att bestämmelserna skola göras obligatoriska. Enligt artikel 349 o. ff. kunna upprättas »Familien-Heimstättem, vilka av ägarna
varken kunna säljas, utarrenderas eller pantsättas. Ej heller kunna de utmätas. Dessa bestämmelser hava endast blivit en död bokstav. Hittills har ingen enda sädan familjegård upprättats. Genom en extraordinär lagstiftning av år 1934 med syfte att bekämpa nödläget inom jordbruksnäringen har ett särskilt saneringsförfarande kommit till stånd med avseende å jordbrukare, som utan eget förvållande råkat i svårigheter. Saneringen avser anständ med betalning av gäld, räntelättnader och ackord i fråga om vissa skulder. Enligt förevarande bestämmelser skall vederbörande myndighet pålägga gäldenären de förpliktelser och säkerhetsåtgärder, som äro ägnade att förhindra en ny överskuldsättning. I synnerhet kan myndigheten förplikta gäldenären till en efter förhållandena anpassad bokföringoch vidare ställa jordbruket under särskild uppsikt. Tillstånd erfordras för försäljning eller skuldbelastning av jordegendomen eller för pantsättning av boskap m. m. Det är icke heller tillåtet för gäldenären att ingå borgen. Under år 1936 har schweiziska förbundsrådet förelagt förbundsförsamlingen ett förslag till lagstiftning rörande begränsning av jordbrukarnas skulder. Förslaget upptager i huvudsak samma bestämmelser som nyssnämnda extraordinära lagstiftning, vilken dock utvidgats med föreskrifter om avlösning av gäld med bidrag av offentliga medel. Dessutom meddelasi särskilda avsnitt av förslaget bland annat bestämmelser dels om åtgärder till förhindrande av ny överskuldsättning och dels om ändringar i gällande arvsrätt. Bestämmelserna i dessa hänseenden gälla icke blott jordbruk, som erhållit hjälp till skuldreglering, utan även andra jordbruk. Till förhindrande av ny överskuldsättning föreslås, att en belåningsgräns införes beträffande jordbruksfastigheter. Till stöd för förslaget har bland annat hänvisats till att en begränsning av inteckningsmöjligheterna redan tidigare till stor fördel tillämpats inom ett par kantoner. Enligt förslaget skola jordbruksfastigheter icke få belastas med skulder, bortsett från viss offentligrättslig eller liknande gäld, till högre belopp än som motsvarar egendomens värde enligt uppskattning, som sker enligt nedan angivna grunder. Undantag från denna regel gäller för som i samband fordringar, med skuldreglering uppkommer för regleringsanstalt eller som härleda sig från jordförbättring. Efter tillstånd av vederbörande kantonala myndighet kan belåningsgränsen även överskridas till förmån för dels vissa äktenskapsrättsliga fordringar och dels lån, som jordbrukare för sin näring, för utvidgande av eget jordbruk eller för nödvändiga, mera genomgripande reparationer eller ombyggnader erhåller från allmännyttig stödorganisation eller på grundval av borgen från sådan. Lån som nu sagts skall avbetalas med minst en tjugofemtedel om året. Om och i den mån fordringar, som legat inom belåningsgrånsen, vid ny värdering komma att ligga utanför denna, skola de avbetalas inom femton år med lika årliga belopp. Med ouppsägbara hypotekslån skall jordbruksegendom kunna belastas endast intill två tredjedelar av det uppskattade värdet. De föreslagna ändringarna i arvsrätten innebära bland annat att, såsom redan antytts, nuvarande bestämmelser i artikel 620 i schweiziska civillagen skola erhålla obligatorisk karaktär. Bestämmelserna skola ej längre kunna sättas ur kraft genom förfogande från arvlåtarens sida eller genom överenskommelse mellan arvingarna. Om i ett dödsbo ingår en jordbruksegendom samt en av arvingarna förklarar sig beredd att övertaga denna och synes lämplig härför, skall egendomen sålunda odelad tillfalla denne. Eventuell utlösningssumma bestämmes på grundval av det uppskattade värdet på egendomen. Förutom på själva egendomen kan övertagaren göra anspråk även på redskap, lager och besättning. Förklara sig flera arvingar villiga att övertaga egendomen, bestämmer vederbörande myndighet, vem egendomen skall tillfalla. Efterlämnar arvlåtaren omyndiga barn som arvingar, kan överlevande make i första rummet göra anspråk på egendomen, om han är lämplig att övertaga densamma. År detta icke fallet, skall myndigheten bestämma, vem egendomen skall tillfalla, under hänsynstagande till ortens sedvänjor och arvingarnas
personliga förhållanden. Arvingar, som själva vilja driva jordbruket, skola äga företrädesrätt framför andra. Vill icke någon son övertaga egendomen för att själv bruka den, är också dotter berättigad att övertaga densamma, om hon själv eller hennes man synes lämplig härtill. Finnas flera, som äro lämpliga att övertaga egendomen, och tillåter dennas storlek och beskaffenhet en delning i flera brukningsbara jordbruk, kan en sådan delning komma till stånd. Är med jordbruket oskiljaktigt förenad en binäring och förklarar den, som övertager jordbruket, sig villig att övertaga även binäringen och är han lämplig härför, erhåller han denna sistnämnda till saluvärdet, alltså ej såsom jordbruket till det uppskattade värdet. Om det visar sig omöjligt att enligt här ovan antydda bestämmelser överlämna egendomen till en eller flera arvingar, kan var och en av arvingarna begära försäljning av egendomen och delning av försäljningssumman. Slutligen må nämnas att, om en arvinge övertagit jordbruksegendom till lägre pris än saluvärdet men han avyttrar hela eller en del av egendomen inom femton år, medarvingarna äro berättigade till del i den uppkommande vinsten, under förutsättning att anspråk härpå vid arvskiftet blivit anmärkt i fastighetsboken. _ Såsom redan antytts hava i det föreslagna lagförslaget även upptagits bestämmelser om värdering av jordbruksfastigheter, vilken värdering ligger till grund för tilllämpningen av föreskrifterna om såväl skuldreglering och belåningsgräns som delning av arv. Till grund för värderingen skall ligga det avkastningsvärde, som vid på orten vanligt brukningssätt under en värderingen föregående längre period kunnat förräntas genomsnittligt efter fyra procent. Detta avkastningsvärde med tilllägg av högst tjugo procent utgör det uppskattade värdet. Enligt vad som framgår av motiveringen till lagförslaget, kan härvid hänsyn tagas såväl till personliga förhållanden, exempelvis jordbrukarefamiljens storlek och gäldenärens duglighet, som till objektiva förhållanden, såsom byggnademas tillstånd, driftstekniska anordningar och avsättningsförhållanden för jordbruksprodukterna. Efterprövning av värdering kan ske efter fem år. Nyvärdering kan dessförinnan ske, om egendoms värde väsentligt förändras till följd av jordförbättring, större ny- eller ombyggnad eller varaktig försämring genom naturtilldragelse. Värderingen förrättas av kantonala myndigheter. De uppskattade värdena införas i fastighetsböckerna. Slutligen hava i det föreliggande lagförslaget även upptagits en del bestämmelser till förmån för arrendatorer, nämligen dels om uppskov med betalning av arrende och annan gäld och dels om nedsättning av arrendebelopp i händelse av skuldreglering för vederbörande jordägare. Det ifrågavarande lagförslaget har avsett att delvis tillgodose önskemål, som blivit framställda av det schweiziska »Bauernverbandn Denna organisation har framlagt ett förslag till lag rörande förhindrande av överskuldsättning inom jordbruket och betryggande av jordbrukarnas rätt till jorden. I förslaget har, bortsett från införandet av en belåningsgräns för jordbruksegendom samt nya regler för arvsrätten inom jordbrukarklassen, även ifrågasätts särskilda bestämmelser om de myndiga barnens ställning inom hondehushållet, om upprättande av »Heimstâttenn om handel med jordbrukslägenheter, om komplettering av panträttsbestämmelserna samt om införande av tvångsförvaltning och utvidgning av omfattningen av de jordbruksinventarier, som äro skyddade mot utmätning. I motiveringen till det av förbundsrådet framlagda lagförslaget har rådet förklarat sig anse de av nämnda jord- -brukarorganisation framställda förslagen vara värda grundligt övervägande och förbehållit sig att i sinom tid förelägga förbundsförsamlingen ytterligare förslag på förevarande område.
Från Belgien, Holland, Storbritannien och Amerikas förenta stater har meddelats, att inga bestämmelser där blivit utfärdade till förhindrande av överdriven skuldsättning.
Bilaga 5.
Odelsrett och åsaatesrett enligt norsk lag
av ROLF DAHLGREN.
Odelsrätten innebär dels rätt för den, som ursprungligen förvärvat s. k. odelsjord, ävensom för hans avkomlingar i viss fastställd ordningsföljd (odelsarvingarna eller odelsmännen) att, då jorden avhänts till oskyld eller till avlägsnare odelsman, inom viss tid inlösa densamma, dels ock rätt för närmast odelsberättigade arvinge att vid
arvskifte efter den föregående ägaren ensam övertaga jorden mot full gottgörelse till i
övriga arvingar. Därjämte ligger i odelsrätten även en rätt av defensiv natur, i i det odelsmannen kan åberopa sin odelsrätt såsom försvar gentemot den, som söker 5
frånvinna honom jorden; denna sida av odelsrätten skall emellertid här icke bliva i
föremål för närmare behandling_ Ãsaetesrätten — är den rätt, som tillkommer en av arvlätarens avkomlingar efter fastställd - att odelad ordningsföljd och på billiga villkor övertaga arvlåtarens jord, detta oavsett om jorden av arvlåtaren ägts med odel eller icke. Där arvlåtaren efterlämnat flera gårdar, innebär åsaetesrätten en rätt för den åsaetesberättigade avkomlingen att övertaga huvudgården. Odelslagstiftningen vill sörja för att det vid varje tid skall finnas någon av släk-
ten, som skall kunna övertaga fädernegården; i förening med åsaetesrätten söker
odelsinstitutet vidare att möjliggöra för den, som övertager gården, att göra detta på så pass fördelaktiga villkor att ett ekonomiskt lönande jordbruk kan bedrivas.
Begreppet odelsrätt är urgammalt i norsk rätt. I äldsta tider var odelsrätten emellertid icke så mycket en ekonomisk rätt som fastmer en ståndsrätt, ett personligt privilegium för en del av landets jordägare. Besittning av odelsjord medförde odelsprivilegium. Odelsjord var enligt Gulatings-lagen sådan jord, som sex gånger ärvts inom släkten. Enligt Magnus Lagaböterslag (1274) fordrades däremot, för att jorden skulle bliva odelsjord, endast att fyra generationer av släkten ägt densamma, men därjämte fordrades minst 60 års sammanlagd besittningstid. Under Magnus Lagaböters tid undergick odelsrätten även andra betydelsefulla förändringar. Tidigare hade nämligen gällt, att odelsrätten förlorades, därest jorden icke inlöstes inom viss mycket kort tid efter det den gamle ägaren hembjudit densamma till släktingarna. I denna preclusionsregel gjorde Magnus Lagaböter den ändringen, att släktingarna kunde bevara sin rätt genom att lysa förfall, därvid såsom laga förfall även räknades att vederbörande icke ägde penningar tillgängliga för inlösningen. Genom att lysa förfall vart tionde år kunde släktingarna bevara sin rätt ända till 60 år. Förköpsrätten hade med andra ord gått över till en lösningsrätt. Samtidigt genomförde Magnus Lagaböter även den ändringen; att lösningen skulle ske efter värdering av jorden, icke till det pris som oskyld bjudit för densamma. Under Magnus Lagaböters tid utbröts vidare ur odelsrätten, som ursprungligen var byggd på principen om delning av jorden mellan arvingarna, en företrädesrätt för äldste sonen till huvudgården. Denna ursprungliga åsaetesrätt gälld-e emellertid endast odelsjord och först år 1539 utsträcktes åsatesrätten att gälla även annan jord. Åsaatesinstitutet har därefter varit föremål för ganska få ändringar. Reglerna för odelsrätten hava däremot upprepade gånger omändrats, varjämte reformförslag, syftande till odelsrättens avskaffande, även förekommit. Genom Kristian den IV:s lag ändrades sålunda odelshävdstiden till tre generationers besittning och minst 30
års sammanlagd besittningstid. Genom Kristian den V:s norska lag nedsattes odelshävdstiden till 20 år och kravet å besittning under visst antal generationer bortföll helt. Preskriptionstiden för den tidigare odelsmannens rätt sammanföll i båda lagarna med odelshävdstiden. Genom en Kungl. 1771 sänktes odelshävdstiden förordning till 10 år, varemot - inkonsekvent —— sattes till ytterligare preskriptionstiden nog 15 år. Under påverkan av en odelsfientlig riktning inom landet utfärdades år 1811 en ny förordning angående odelsrätten, vilken i åtskilliga punkter väsentligen försvagade densamma. Sålunda krävde förordningen för uppkomst av odelsrätt ägarens uttryckliga förklaring, att jorden skulle bliva odelsjord. Vid tillskapandet av grundlagen av år 1814 fick emellertid den motsatta riktningen vind i seglen. Riksförsamlingen fann odelsrätten vara ett värn för lantbefolkningens ekonomiska frihet och en institution av stor betydelse för fosterlandskärlekens bibehållande och därigenom för statssamfundet. Odelsrättens bestånd blev därför .garanterad i grundlagen, i det däri stadgades att »odels- och åsaetesrätten må icke samupphävas»; tidigt uttalade emellertid riksförsamlingen, att de gällande reglerna om odelsrätt borde omarbetas, därvid den ledande tanken skulle vara »största för staten nytta och gagn för I överensstämmelse härmed utarbetades lantbefolkningen». en ny lag angående odelsrätten och åsaetesrätten, vilken utfärdades den 26 juni 1821 och vilken ännu är gällande. ehuru åtskilliga förändringar och tillägg blivit under årens
lopp vidtagna. Åtskilliga synnerligen viktiga bestämmelser hava vidare blivit ut-
brutna ur lagen och återfinnas numera i vissa andra såsom i lagen om författningar syn, expropriationsmål och odelslösning av den l juni 1917 och i lagen om skifte av den 21 februari 1930.
Enligt gällande norsk rått förstås med odelsjord den jord på landet, som med äganderätt tillhört en person under 20 på ,varandra följande år eller ock tillhört viss person och, efter honom, hans avkomlingar i rätt nedstigande led under sammanlagt nyssnämnda tid. I praxis har ansetts, att odelsrätt kan vinnas icke blott till viss »gård» utan även till en särskild skogslott, ett fjällbete eller andra särskilda nyttigheter. Odelsrätt kan, å andra sidan, icke förvärvas till jord, som av staten sålts på villkor, att odel icke skall vila därå. Ej heller kan jord, som användes till bergverk, fabriker eller andra industriella anläggningar vara föremål för odelslösning; icke heller kunna särskilt för sig registrerade byggnadstomter odelslösas, då jorden är såld av närmaste och ej heller — odelsman, då Konungen därom förordnar — som förvärvats av stat eller mark, kommun för vissa allmännyttiga ändamål. Slutligen kan uppkomsten av odelsrätt förhindras att därigenom ägaren, innan odelshävdstiden till förklarar gått ända, skriftligen att jorden skall vara fri från odel; en dylik förklaring skall till vederbörande domstol. ingivas Förklaringen kan emellertid när som helst av ägaren återkallas och begynner därvid ny odelshåvdstid att löpa, från den dag, då ntinglysning» av återkallelsehandlingen skett. Det må vidare nämnas, att odelsrätt icke heller till särskilt gäller för sig registrerade småbruk, under förutsättning att småbruket är avsöndrat från en gård, som är »betydligt större» än den avsöndrade lotten, och att småbruket är frånsålt av den till huvudgården närmast odelsberättigade; efter avsöndringen är småbruket däremot i vanlig ordning föremål för odelsrätt inom förvärvarens släkt. Odelsrätt kan förvärvas odelshävd eller i kraft antingen genom av släktskapsförhållande till en tidigare odelsman. Det förstnämnda förvärvssättet endast för gäller den ursprungliga förvärvaren av odelsrätten, vilken förvärvar odelsrätt efter 20 år, räknade från den dag dä ›tinglysning» av hans åtkomsthandling ägde rum; där den ursprunglige förvärvaren icke kan åberopa annan åtkomst än hävd, förvärvar han odel till jorden då hävdstiden är utlupen d. v. s. efter 20 års besittning. Den ursprunglige förvärvarens avkomlingar — alltså även en sådan som besuttit själv gården i över 20 års tid - förvärva sin rätt uteslutande i egenskap av avkomlingar till den förste odelsförvärvaren och detta så länge odelsjorden över huvud är kvar
hos den förvärvarens avkomlingar. Odelsrätten tillkommer endast ursprunglige förvärvaren och hans avkomlingar, icke hans make. Där jorden förvärvas under bestående eller en av makarna vid äktenskapets ingående ägde jord, till äktenskap vilken odelsrätt då ännu icke vunnits, tillkommer dock odelsrätten, sedan sådan förvärvats, makarna gemensamt, detta likväl under förutsättning att jorden icke är den ene makens enskilda Vardera maken förvärvar därvid odelsrätt till hela egendom. Till jord, som endera maken ärvt med odel eller till vilken maken ägt fastigheten. odelsrätt redan före äktenskapet, förvärvar andra maken däremot icke odelsrätt. I äldre tider förefanns icke den skillnad mellan arvs- och odelsföljden, som nu råder. Förr delades odelsjorden mellan samarvingar, för den händelse åsaetesberättigad son icke fanns. Då odelsrättens egenskap av lösningsrätt så småningom trädde i förgrunden, framträdde emellertid ett behov av en bestämd ordningsföljd arvingarna emellan. Enligt gällande rätt går odelsrätten i arv till den ursprunglige förvärvarens arvingar i nedstigande led utan begränsning, med iakttagande av dels att bland man har företräde framför kvinna och äldre framför yngre av syskon samma kön, dels ock att så länge någon avkomling, man eller kvinna, finnes efter den närmast att denne i besitt- l odelsberättigade (under förutsättning tagit gården i 1 l ning), odelsrätten icke övergår till fjärmare linje; äldste sons dotter går förty före x är icke u annan son och dennes avkomlingar. Ordningsföljden i lagen reglerad utöver vad ovan angivits; däremot giver lagen noggranna regler för ordningsföljden mellan åszetesberättigade arvingar och dessa regler tillämpas i praxis även beträffande odelsrätten, dock att i fråga om åsaetesrätt släktskapen räknas i förhållande till siste ägaren av jorden, medan man vid odelsrätten har den ursprungliga förvärvaren av odelsrätten som utgångspunkt för släktskapsberäkningen. Det kan tänkas, att den som är åsmtesberättigad efter siste ägaren icke samföljaktligen tidigt är den närmast odelsberättigade. Vid konkurrens mellan en arvinge, som med åsaatesrätt gör anspråk på gården, och annan, som är närmare odelsberättigad, går odelsrätten såsom den starkare rätten före. Då emellertid en ganska kort preskriptionstid gäller för odelsanspråket, kommer i de flesta fall en av den siste ägarens avkomlingar att vara på en gång åsaetesberättigad och närmaste odelsman. Barn utom äktenskap äro icke i fråga om odelsrätt jämställda med äktenskapliga barn; odelslagstiftningen har sålunda icke tagit intryck av de strävanden, som eljest enligt norsk rått fört till ett likställande i arvshänseende av utomäktenskapliga barn med barn, födda inom äktenskapet. Ett utomäktenskapligt barn är odelsbeefter sin moder, men regelmässigt icke efter sin fader. Icke heller har rättigat det i förhållandevis sen tid uppkomna adoptionsinstitutet förmått inverka på odelsföljden. Detta står ju emellertid väl överens med själva grundtanken i odelsinstitutet eller strävandet att i släktens hand bevara dess fasta egendom. Odelsrätten innebär, som förut sagts, bland annat rätt att inlösa odelsjorden från oskyld eller från avlägsnare odelsman, i vars ägo jorden övergått. Lösningsproceduren är anordnad på ett om expropriationsförfarandet påminnande sätt. Det typiska förloppet av en lösningsprocess är följande. Sedan föreskrivet förlikningsförfarande visat sig resultatlöst, äger ›odelstakst› (d. v. s. en värderingsförrättning) rum och först efter denna — vid vilken om det berättigade i förrättning frågan lösningsanspråket sålunda icke prövas -- följer den egentliga lösningsprocessen inför domstol. Jorden skall vid »odelstakstem värderas till sitt fulla värde efter i orten gångbart pris. Hänsyn skall sålunda icke tagas till det värde, jorden har för ägaren personligen, icke heller till vad jorden kan hava kostat honom. Det anses, att värdesättningen bör ske på grundval av jordens dittillsvarande användningssätt och avkastningsförmåga, men att hänsyn även bör tagas till framtida användningsmöjligheter (exempelvis för styckning) i den mån dessa möjligheter kunna influera på värdet i handel och vandel. När tvisten efter förutgången »odelstaksb kommer inför domstol, skall vid första förhandlingstillfället odelspretendenten förevisa ett kontant belopp, motsvarande värderingssumman med avdrag av värdet utav
de förpliktelser, för vilka jorden häftar. Denna gamla föreskrift om skyldighet för odelspretendenten att på ett tidigt stadium i processen förevisa det för lösningens genomförande erforderliga kontantbeloppet, syftar givetvis till att motverka framslällandet av lösningsanspråk, vilka icke äro allvarligt menade. Finner domstolen lösningsanspråket berättigat, förklarar domstolen odelspretendenten berättigad att lösa jorden och äger han därefter tillträda densamma å nästa fardag mot erläggande av värderingssumman i reda penningar (dock endast i den mån värderingssumman överstiger värdet av de förpliktelser, för vilka jorden häftar). De rättigheter, som tredje man kan hava med avseende å den inlösta jorden, röna i åtskilliga avseenden inverkan av lösningsåtgärden. Vad beträffar i fastigheten upplåtna panträttigheter blir (efter en år 1929 vidtagen lagändring) värderingssumman helt avgörande för i vilken utsträckning odelslösaren är skyldig respektera desamma; och detta såväl i vad angår den personliga betalningsskyldigheten som det sakrättsliga ansvaret. Värderingsförrättningen har alltså samma verkan som en exekutiv auktion å fastigheten; den gäld, som icke täckes av värderingssumman, faller bort. Icke heller är odelslösaren skyldig att övertaga det personliga betalningsansvaret för dylik gäld. För gäld, som faller inom värderingssumman, blir han däremot (ex lege) även personligen betalningsansvarig. Från lösningssumman göres emellertid avdrag för sådana pantrâttigheter, som skola kvarstå. Avtal, som angä lega eller brukande av fastigheten, få icke hindra odelslösaren att tillträda gården; däremot är han skyldig respektera födorådsavtal och liknande avtal (servituter) för så vitt rättigheten ifråga upplåtits av en närmare odelsberättigad. Då fastigheten på angivet sätt befrias från en densamma åvilande förpliktelse och förpliktelsen icke är av den art att odelslösaren utan vidare kan få den satt ur kraft (såsom då rättigheten är upplåten av en fjärmare odelsman och icke täckes av värderingssumman), är odelslösaren skyldig att gottgöra den berättigade för rättighetens värde. —— Det sagda gäller icke sådana lego- och födorådsavtal m. m., som tillkommit före odelshåvden; sådana rättigheter kvarstå oberoende av odelslösningen. Odelsmans rätt vid arvskifte torde lämpligen kunna behandlas i samband med redogörelsen för äsaetesrätten; vid de flesta arvskiften är ju den närmast odelsberättigade och den åsaetesberättigade en och samme person. Här må blott anmärkas, att, där en fjärmare odelsberättigad var ägare till odelsjorden och där alltså den närmast odelsberättigade icke är samme person som den efter siste ägaren åsaatesberättigade, odelsmannen vid arvskifte efter den föregående ägaren intager samma ställning som om denne varit en oskyld; där odelsmannen vill göra sin odelsrätt gällande, är det alltså icke skiftesreglerna utan de allmänna reglerna om lösningsrâtt, som komma till användning. Odelsman kan frivilligt avsäga sig sin odelsrätt, exempelvis i samband med arvskifte eller då odelsmannen säljer fastigheten till oskyld. Däremot kan odelsrätten icke överlåtas och förty icke heller utmätas. Särskild form för avsägelsen är icke ilag föreskriven. Avsägelsen gäller endast den person, som gjort avsägelsen, icke övriga odelsberättigade släktingar; dock anses att avsägelsen gäller även de barn till odelsmannen, som födas efter det han gjort avsägelsen. till Möjligheten frivillig avsägelse av odelsrätten har givetvis betydelse såsom underlättande möjligheterna för odelsmannen att försälja fastigheten, ävensom möjligheten för honom att kräva högre köpeskilling än vad eljest skolat vara fallet. Än större betydelse har denna avsägelserätt fått sedan lagen medgivit förmyndare att med vederbörande överförmyndares samtycke avsäga myndlingarna den dem tillkommande odelsrätten; en fader, som säljer odelsjord, kan alltså avsäga odelsrätten även för sina barns vidkommande. Det anses, att, även om avsägelse av odelsrätt icke skett, säljaren icke äger göra sin odelsrätt gällande mot den person, till vilken han själv försålt fastigheten och mot vilken han sålunda har hemulsansvar; däremot äger säljaren, även i det fall att han för egen del avsagt sig odelsrätt, såsom förmyndare
för sina barn göra deras odelsrätt gällande, dock att överförmyndares samtycke därtill erfordras. Vidare kan odelsrätten förloras genom preskription. Släkten förlorar sålunda sin odelsrätt, därest fastigheten varit ur dess ägo under tre år utan att någon av släkten gjort bruk av sin lösningsrätt. Likaså förlorar alla närmare odelsberättigade sin rätt, såframt de utan att framställa lösningsanspråk låta en fjärmare odelsman besitta fastigheten under tre år. Utgångspunkt för preskriptionstiden är den dag, då skedde - Genom »tinglysning› av den nye ägarens åtkomsthandling. en lag av år 1932 har preskriptionstiden förlängts till fem år; dock att denna lag gäller endast t. 0. m. år 1939, där den icke dessförinnan förnyas. Denna lag tillkom på förslag av bondepartiets stortingsgrupp och motiverades med att de penningknappa tiderna lade hinder i vägen för en effektiv odelslösning, därest icke preskriptionstiden tillfälligt förlängdes. Slutligen förloras odelsrätten även i de fall, att odelspretendenten, sedan lösningsaktion igångsatts, gör sig skyldig till vissa processuella fel eller försummelser. Det må även anmärkas, att om odelsman, som inlöst fastighet, inom tre år därefter överlåter fastigheten (med äganderätt eller till brukande) till oskyld eller till fjärmare odelsberättigad, som icke står näst efter odelslösaren, den förre ägaren har rätt att söka fastigheten åter, därvid reglerna för odelslösning skola äga motsvarande tillämpning.
Föremål för åssetesrätt är såväl odelsjord som den jord å landet, vilken är arvlåtarens egendom utan att vara det med odel. Åsaetesrätt gäller till all den jord, som med hänsyn till sin natur kan vara föremål för odelsrätt, oavsett om odel vunnits eller icke. Däremot gäller åsaatesrätten icke beträffande jord, som på grund därav att den nyttjas till bergverk etc. icke kan vara föremål för odelsrätt. Åsaztesrätt tillkommer arvlåtarens avkomlingar i viss lagbestämd ordningsföljd; släktskapen räknas sålunda här endast i förhållande till arvlåtaren, icke till en ursprunglig odelsförvärvare. I första rummet berättigad är arvlåtarens äldste son, och om denne är död, hans äldste son. Är denne död utan manlig avkomma, är arvlåtarens äldste sons yngre son närmast 0. s. v., så länge manlig avkomling till arvlåtarens äldste son finnes. Därnäst i ordningsföljden kommer arvlåtarens yngre son och, om denne är död, hans äldste son o. s. v. så länge manlig avkomma till arvlåtarens söner finnes. Därefter följer arvlåtarens äldste sons äldsta dotter och, om hon är död, hennes äldste son och hans avkomlingar eller, om ingen son eller avkomling av sådan finnes, hennes äldsta dotter och hennes avkomlingar o. s. v. Efter dessa följer arvlåtarens äldste sons yngre dotter och hennes avkomlingar. Finnes ingen avkomling till arvlåtarens äldste son, inträder arvlåtarens yngre sons döttrar och deras avkomlingar i samma ordning, som för äldste sonens döttrar och deras avkomlingar är stadgad. Finnas icke sondöttrar till arvlåtaren eller deras avkomlingar, är arvlåtarens egen äldsta dotter berättigad och, om hon är död hennes äldste son och hans avkomlingar eller, om ingen son eller avkomling av sådan finnes, hennes dotter och dennas avkomlingar. Därnäst i ordningsföljden följer arvlåtarens yngre dotter o. s. v. I de fall, där ordningsföljden icke uttryckligen av lagen angivits, skall ordningsföljden bestämmas efter enahanda grunder som de ovan angivna och alltid skall, när flera äro lika nära i släktskap, man gå före kvinna och den äldre före den yngre. Även barn utom äktenskap kan hava åsaetesrätt. Adoptivbarn har åsaetesrätt men först efter adoptivföräldrarnas egna avkomlingar. Adoptivbarn är bundet vid adoptivföräldrarnas testamentariska bestämmelser med avseende å arvsföljden; i övrigt kan åsaetesrätten däremot icke åsidosättas genom arvlåtarens testamentariska i bestämmelser. Den åszetesberättigade äger fordra, att arvlåtarens fastighet tillägges honom och -— och detta givetvis även om han samtidigt därvid äger han är odelsberättigad
njuta den förmånen att fastigheten beräknas till det värde, som arvlåtaren må hava genom testamente bestämt, eller, där arvlåtaren icke givit sin vilja därutinnan tillkänna, till det värde, som fastställes »ved en billig takst». Denna rätt att övertaga fastigheten efter lägre pris än det, som motsvarar fastighetens fulla värde, äger den åsaatesberättigade dock endast under förutsättning att boet är solvent. Skulle arvlåtaren genom testamente hava fastställt ett så orimligt lågt värde å fastigheten, att den äsaatesberättigades Övertagande av densamma bleve att jämställa med gåva, anses det emellertid tveksamt om icke övriga arvingar —— trots lagens ord — äga påkalla värdering av fastigheten och begära utlösning efter det vid värderi11gen åsatta (billiga) värdet. Däremot anses det allmänt, att om arvlåtaren fastställt visst lågt värde å fastigheten, den omständigheten, att övriga arvingars laglotter därigenom kränkas, icke utgör hinder för av det fastställda värtillämpning det. Lagen saknar närmare regler för vad som skall anses för »billig takst». Sedvänjan får avgöra denna fråga. Det uppgives emellertid, att som regel fastigheten vid »skiftetakst» upptages till ett värde, som med 10 till 30 procent det understiger fulla värdet. Det finnes ingen positiv lagbestämmelse, som förbjuder den åsaetesberättigade att vid arvskiftet övertaga fastigheten efter det lägre värdet och omedelbart därpå - och med vinst - densamma. Det framhålles försälja emellertid allmänt, att ett dylikt förfaringssätt givetvis strider mot åsartesrättens idé och den mening saknar heller icke anhängare, som anser att medarvingarna i ett dylikt fall äga framställa ersättningskrav mot den åsaetesberättigade. Enligt en annan mening bör missförhållandet avhjälpas genom lagstiftningsåtgärder, i det åsaetesberättigad arvinge bör direkt förbjudas att inom viss tid från arvskiftet sälja fastigheten vid äventyr att, där han likväl försäljer densamma, fastigheten skall kunna återvinnas till boet och därpå för boets räkning avyttras antingen till fullt pris eller efter »billig takst» till nästa åsaetesberättigade arvinge. Efterlämnar arvlåtaren flera gårdar, äger den åsaetesberättigade icke för sig och I sina efterkommande påfordra mer än en av dem, men äger han därvid rätt att för i sin del uttaga huvudgården. Begreppet ›gård» anses icke liktydigt med register- 5 utan under nämnda sammanfattas alla fastighet, begrepp de ägor, vilka med hänsyn till det faktiska brukandet ingå under en och samma »gård». Dock framhålles emellertid, att det givetvis ligger närmare till hands, att anse arvlåtarens fasta egendom utgöra flera »gårdan i ett sådant fall, där flera förefinnas, registerfastigheter än i det fall att all den fasta egendomen utgör en enda registerfastighet. Avgörande för om en eller flera »gårdan skall anses förefinnas i boet anses dock, som nyss nämnts, icke den frågan vara, om den fasta egendomen består av en eller flera registerfastigheter, lika litet som avgörande betydelse tillmätes den omständigheten om en eller flera bebyggelser finnas därå. När den närmast åsaetesberättigade utvalt en av gårdarna för sig, äga arvlåtarens övriga avkomlingar i den ordning, i vilken åsaetesrätten går i arv, uttaga var sin gård, dock med iakttagande av att barn till avliden son eller dotter icke i förhållande till den sistnämndes syskon eller deras barn äga annan rätt än den som skulle tillkommit den avlidne sonen eller dottern själv. Ägde arvlåtaren någon av gårdarna såsom odelsjord, förbliver odeln till gården hos avkomlingarna till den arvinge, som vid skiftet valt gården ifråga, och närmare odelsberättigad arvinge, som efteråt blir missnöjd med fördelningen, äger icke rubba densamma under åberopande av sin odelsrätt. Däremot anses, att odelsman, som icke är arvinge till den döde och som förty icke deltagit i skiftet, äger åberopa sin odelsrätt i vanlig ordning. Då den gren utdör, vilken fått odelsjorden, går odeln icke till den avkomling, som enligt de allmänna reglerna är närmast därtill, utan till den närmaste av de grenar, som vid skiftet icke erhöllo jord, och först när sådan gren icke finnes, till den närmast berättigade i de grenar, som redan tilldelats jord.
Ägare av odelsjord eller annan jord kan redan under sin livstid träffa bestämmelser om delning av jorden mellan sina barn och detta utan hinder av den odelseller åssetesrätt, som kan tillkomma något av dem. Förutsättningen härför är dock, att ägaren finner gården vara av den storlek och beskaffenhet, att flera fakunna försörja sig därå. Vid avgörandet av denna fråga får hänsyn tagas miljer till de villkor, under vilka en bondefamilj inom orten sedvanligen plägar leva. Vid skall att äldste sonen (dottern) icke må tilldelas mindre än delningen iakttagas, halva gården, att övriga andelar därav skola tilläggas barnen i den ordning, i vilken de äro samt att, innan delningen verkställes, vid särskild åszetesberättigade, fastslås, huru stor del av gårdens skuldbörda skall åvila en var av delförrättning Efterlåmnar den gamle ägaren, utöver den för delning bestämda hufastigheterna. även andra äger äldste sonen (dottern), där han finner detta vudgården, gårdar, fördelaktigare, utvälja en av dessa, i stället för att taga sin andel av huvudgården; äldste sonens andel av huvudgården tillfaller då något av de övriga barnen efter — Sådan varom ordningsföljden dem emellan. delning, nu sagts, kan verkställas såväl under den gamle ägarens livstid som efter hans död; i sistnämnda fall fordras, att han under livstiden skriftligen förordnat i huru många parceller, huvudgården vid hans död skall delas, och huru delningen i övrigt skall ske. som endast är åsaetesberättigad och icke samtidigt odelsberättigad, är Arvinge, såväl arvlåtarens efterlevande makes rätt att sitta i oskiftat bo, skyldig respektera som ock makens rätt att vid skifte få för sig utlagd den egendom, maken önskar, mot ersättning till övriga arvingar. Är arvingen även odelsberättigad, äger arvingen däremot påfordra att bliva insatt såsom ägare till fastigheten. Brukningsrätten tillkommer däremot den efterlevande maken på.i lagen närmare angivna villkor. Lasålunda, att odelsberättigad må driva sin köttslige fader eller gen stadgar ingen moder från så länge de förbliva i änkestånd; gifter den efterlevande därgården, emot om sig, äger den odelsberättigade -— under förutsättning att jorden var den döde makensi införda - i besittning, om det äktenskapet odelsjord taga gården är en son, när han fyllt 25 år, och om det är en dotter, då hon ingått äktenskap. Styvfader eller styvmoder äger icke, oavsett om vederbörande ingår nytt äktenskap eller icke, brukningsrätt till gården längre än till dess den odelsberättigade, om det är en son, fyllt 18 år och, om det är en dotter, ingått äktenskap. När den efterlevande maken nödgas avstå gården av det skäl att en odelsberättigad uppnått föreskriven att till den efterlevande maken ålder eller gift sig, är den odelsberättigade skyldig under att denne avstår från — sådant förutsättning frivilligt brukningsrätten utgiva födoråd, som med hänsyn till gårdens storlek, den efterlevandes behov och den odelsberättigades villkor är skäligt. Gentemot andra odelsberättigade än de egna barnen (styvharnen) är den efterlevande makens än starkare. Där odelspretendenten är närmare odelsbeställning rättigad än den döde varit och sålunda kunnat även gentemot honom göra sin odelsrätt gällande, skyddas givetvis icke den efterlevande maken. Men en pretendent, tillhörande en fjärmare odelsberättigad linje än den döde, äger icke driva efterlevande maken från gården, så länge maken förblir ogift. I de flesta dödsbon torde den situationen inträffa att, sedan gården tillagts den odels- och (eller) åsaetesberättigade arvingen, boets övriga tillgångar icke fullt förslå till lotter. äro emellertid då skyldiga att för medarvingarnas Medarvingarna vad i deras lotter brister nöja sig med en fordringsrätt hos den arvinge, som överoch för denna fordran hava de panträtt i gården. Fordringen skall tagit gården, förräntas med ränta» och löper till dess uppsägning från nå- »lagens (4 procent) sidan sker, därvid uppsägningstiden skall vara 6 månader. gondera Även boets borgenärer har den odels- och (eller) åsaetesberättigade argentemot motsvarande förmåner. Arvingen äger sålunda laglig rätt att övervingen tillagts utan till om boet är solvent eller icke. Icke ens i det fall att taga gården hänsyn borgenärerna icke kunna förnöjas ur boets övriga egendom, få de någon rätt till
gården. Läget är emellertid något olika, om arvingarna övertagit betalningsansvaret för boets gäld eller icke. I förstnämnda fall äger envar arvinge kräva att gälden betalas innan skifte sker. Den odels- eller åszetesberättigade arvingen är därför skyldig att till boet inbetala den summa, vartill gården värderats, för så vitt detta erfordras för betalning av dylik gäld. Har Övertagande av betalningsansvaret däremot icke skett, utlägges för den borgenär, vars fordran icke täckes av andra boets tillgångar, en fordran å den arvinge, som övertagit gården, dock icke till behögre lopp än som motsvarar den summa, vartill gården värderats.
Övriga arvingar
bliva fria från gälden och detta oaktat skifte verkstålles innan gälden betalats. Borgenären har för fordringen panträtt i gården. Fordringen skall löpa med 4 procent ränta, där icke till följd av avtalet högre räntesats skall gälla, och uppsägningstiden skall vara 6 månader.
Bilaga 6.
av i vissa länder tidigare gällande eller Sammanfattning germanska
ännu bestående regler angående s. k. anerben-rätt (privilegierad
arvsrätt) till bondgårdar m. m.
av NILS WOHLIN.
Den agrarhistoriska utvecklingen i de delar av mellersta Europa, som i det följande avses, gestaltade sig i väsentliga delar annorlunda än i de nordiska länderna. Visserligen hotades även i vårt land böndernas gamla frihet och oberoende av det kyrkliga och världsliga frälset, och jämväl under nyare tidens första århundraden tog förläningsväsendet en för bondebefolkningen oroande omfattning. Emellertid förblev en betydande del av den svenska allmogen vid sin forna självständighet, och genom wasaregenternas reduktioner återfördes till kronan och överlåts därefter under allt tryggare dispositionsrätt till innehavarna den jord, som kyrkan och adeln gingo förlustiga. De gamla nordiska rättsåskådningarna med avseende å arvejorden och de härtill knutna arvssedvänjorna kunde under dessa förhållanden fortleva med osedvanlig styrka och seghet. I stora delar av det övriga germanska Europa åter tog medeltidens feodalväsen en sådan omfattning och bibehöll ända fram till början av det nittonde århundradet en sådan maktställning, att bondebefolkningen under nära fem århundraden levde som landbönder under storgodsen i de mest tryckta och bekymmersamma förhållanden. Det var här mera begränsade storbondebygder eller avlägsnare skogs- eller fjälltrakter, som blevo mera oberörda av förläningsväsendet och där man på förevarande område finner en utveckling likartad den nordiska. Det ligger i sakens natur, att släktjordsförfattningen, som ju hade sina rötter i det forntida fria bondesamhället, icke under sekler av ofria förhållanden kunde bibehålla sin friskhet och styrka, liksom det även är ursprungliga att härmed sammanhängande rättigheter och förpliktelser med uppenbart, åtskilliga avseende å arvejorden icke hade någon plats i en rättsordning, där godsherren ägde jorden och åbon brukade densamma under de mest osäkra former av nyttjanderätt. Likväl är det av intresse bemärka, hurusom jämväl i dessa delar av mellersta Europa forntidens uppfattningar om arvejorden, trots alla dessa ogynnsamma förhållanden, levde kvar århundraden igenom och hurusom man även här, på det område varom nu är fråga, kan beteckna det nittonde århundradet som en brytningstid mellan äldre och romersk-rättsliga idéer. Givet är likväl, i anslutning till det germanska nyare att denna motsättning mångenstädes, där storgodsstrukturen förhärnyss sagda, skade, var mindre framträdande och att den starkare kom till uttryck i sådana lånder, eller där förläningar och storgods voro sparsammare och provinser bygder, bondestrukturen mera dominerande. Den nordiska såsom den rättshistoriska forskninsläktjordsförfattningen ingick, i de gamla även för åtskilliga andra delar av det germanska gen visat, folklagarna Det faller icke inom ramen för denna framställning att redogöra för detta Europa. omfattande ämne. Det må vara tillfyllest framhålla, att arvejordssystemet och bördsrätten jämväl i de länder och bygder, som denna redogörelse avser, kvarstodo i gällande kraft fram i nyare tiden samt att man ännu under det nittonde århundlångt
radet finner rester av dessa rättsregler. Ännu i vissa av de lagar från mitten av samma sekel, vari de gamla arvssedvänjorna kodifierades, påträffar man sålunda stadganden, utgörande spår av arvejordssystemet och bördsrätten. Det ligger emellertid i sakens natur, att den nya rättsutvecklingen i första hand ledde till ökad frihet för jordens innehavare att förfoga över de fastigheter, till vilka de med tiden erhöllo allt tryggare rättstitlar och slutligen till den oinskränkta äganderätt, som framgick ur det liberala tidsskedets omvälvningar. Sedan de i arvejordssystemet och hördsrätten innefattade inskränkningarna bortfallit, kunde bönderna inom gränserna för arvsrättens laglotter fritt bortgiva och borttestamentera även den jord, som av ålder betraktats såsom arvejord, och de voro likaledes befogade att under livstid fritt sälja sin egendom till vem som helst. Denna jordägarens under förra århundradet alltmera utvidgade dispositionsfrihet över arvejorden stod, såsom nyss antytts, mångenstädes i motsättning till bondebefolkningens alltjämt kvarlevande rättsuppfattningar och sedvänjor. När man nu, såsom flerstädes skedde, sökte kodifiera de äldre reglerna för gårdarnas överlåtande till ny generation, råkade man av. naturliga skäl in i betydande svårigheter. Sedan de romerskden allmänna ——— eller medan marken rättsliga idéerna omgestaltat civillagstiftningen förbereddes härför - samt under livstid och testamentariska förordförsäljningar nanden från äldre hinder eller mera restriktiva lagregler, så följaktligen frigjorts kunde den nya anerben-lagstiftningen från seklets senare del -—- vilken denna framnärmast avser -- knappast nä längre än till att reglera förhållandena vid fall ställning av arvskifte. Denna lagstiftningens begränsade räckvidd bör så mycket mera upp- märksammas som handeln med jordegendomar —— och även med bondefastigheter
under förra seklets tog ökad omfattning, jordens handelsvärde konjunkturväxlingar att alltmera överstiga dess efter äldre grunder beräknade nettoavkastningsbörjade värde, även i mindre jordbruksfastigheter flerstädes och tidvis blev en spekulationen och faran för de gamla bondgårdarnas såväl icke ovanlig företeelse sönderstyckning mindre Endast i ett fåsom övergång till nya och stundom lämpliga ägare ökades. från mitten av förra seklet finner man ännu bestämmelser, syftal författningar tande till under livstid att alltjämt begränsa jordägarens dispositionsfrihet jämväl över avsedda och man kan med säkerhet de i författningarna arvegårdarna, utgå från att dessa bestämmelser hade föga eller ingen praktisk betydelse. Såsom exempel å ett dylikt i brytningstiden mellan gammal germansk och ny liberal rätt gjort försök må nämnas en bayersk lag av den 27 februari 1855,‘ vari innehavaren av en förklarades vara till densamma och hava de av äganderätten härarvegård ägare och förpliktelserna, men detta endast i den mån den ifrågaflytande rättigheterna varande icke annorlunda. Sålunda kunde ägaren icke utan samtlagen stadgade medgivande sälja delar av arvegården till liga gårdsarvingeberättigade arvingars annan person eller byta ut jordområden mot andra; han ägde ej heller rätt att utan densamma förbindelser och han var ensådant medgivande betunga med varaktiga dast till att skuldsätta arvegårviss gräns och under vissa omständigheter befogad Därest en eller flera av gårdsarvingarna vägrade den utan arvingarnas medgivande. till transaktioner av nu nämnd natur, skulle frågan underställas domsitt tillstånd och domstolen hade att pröva om åtgärden vore förenlig med arvegårdens stolen, vid besutenhet eller vore till övervägande gagn för gården och i gårdsuppehållande intresse. av gården eller skuldbelastning av densamarvingarnas Varje försäljning i lagen vara ogiltig och skulle ma, som vidtagits i strid med vad nu sagts, förklarades som icke härtill givit sitt tillstånd, kunna när som av gårdsarvinge, uttryckligen helst och förklaras rättsstridig. Ägarens rätt att under livstid sälja gåröverklagas så tillvida att han först ägde erbjuda samtliga gårdsarden var jämväl begränsad, arvingar att övertaga gården; endast för det fall att ingen av dem vingeberättigade
hänvisas till i Med avseende å denna och övriga i det följande åberopade tyska författningar förevarande redogörelse bifogad P. M.
17-377445.
förklarade sig villig härtill, vore han berättigad att försälja gården till en avlägsnare, icke gårdsarvingeberättigad arvinge eller till oskyld; för överlåtelse under livstid av arvegård jämväl till gårdsarvinge erfordrades dessutom städse offentlig myndighets tillstånd. De nu återgivna bestämmelserna vilade, såsom synes, på samma tanke, som uppburit den forna släktjordlagstiftningen; innehavaren av en arvegård förvaltade och brukade densamma ej endast för egen men även för efterkommandes räkning, och arvingarna inom de närmaste skyldskapsgraderna borde kunna förhindra för arvegårdens bestånd och mot dess bibehållande i familjens besittning stridande dispositioner. Emellertid bör, i anslutning till vad nyss sagts, nämnvärd betydelse icke tillmätas särhestämmelser av detta och motsvarande slag. De voro nämligen icke ofta förekommande, torde vidare hava jämförelsevis snart upphävts och även i länder som Bayern, där de under längre tid förblevo bestående, hava blivit — fögaefterlevda. I varje fall voro de mot slutet av århundradet liksom den norska odelsrätten och den i Finland då ännu bestående bördsrätten -egentligen endast bestämmelser på papperet. Såväl i de tyska delstater eller provinser eller trakter av dessa stater, som här komma i fråga, som även i vissa den österrikisk-ungerska dubbelmonarkiens kronländer samt slutligen i den schweiziska republiken finner man, att utvecklingen snart anpassade sig efter de nya rättsuppfattningarna på civillagstiftningens område. Redan vid seklets mitt, men ännu mera under loppet av dess senare hälft, voro resterna av det gamla arvejordssystemet så gott som överallt försvunna; där, såsom i vissa delar av Österrike och Schweiz, samma system veterligen aldrig förekommit, saknade frågan överhuvud taget varje aktualitet. Jordägarens rätt att under livstid fritt disponera över sin jord, oavsett om denna enligt tidigare rättsregler varit arvejord eller icke, blev en allmänt vedertagen grundsats. Jordägaren erhöll ävenledes rätt att inom gränserna för de i arvsrätten fastställda laglotterna fritt testamentariskt förfoga över jorden. Liksom fallet var i vårt land, medförde utvecklingen mångenstädes en viss ökad omsättning av bondefastigheter i fria marknaden och detta även i sådana trakter, där storbondestrukturen förhärskade och de äldre rättsuppfattningarna längst kvarlevde. Likväl torde i stort sett kunna sägas, att »jordmobiliseringen» aldrig i dessa sistnämnda länder och trakter fick den omfattning, som fallet var i andra mellaneuropeiska länder, där de romersk-rättsliga idéerna på civilrättens område sedan gammalt förhärskat eller där dessa idéer genom förmedling av code napoléon redan på ett tidigare historiskt skede vunnit insteg. Det var i de förra områdena alltjämt sällsynt, att bondgårdar, när arvingar funnos, såldes till oskylda personer, och likaledes sällan förekommande att gårdarna genom testamentariska gingo ur de gamla släkternas ägo. Där man i ett antal länförfoganden der och provinser med sådana agrarförhållanden, på sätt i det följande anföres, under århundradets senare hälft i nya författningar kodifierade de gamla rättssedvänjorna, såg man i den nu berörda friheten att under livstid förfoga över fastigheten ingen större olägenhet och lämnade i anslutning härtill förfogandefriheten under livstid orubbad. I några fall saknade de nya författningarna särskilda bestämmelser härom, men framgår uppenbarligen, att de icke innefattade några begränsi nu förevarande avseenden. Vanligare var emellertid, att vederbörande förningar fattning upptog en särskild artikel eller paragraf av innehåll, att ägaren av arvegård utan hinder av författningen ägde full rätt att förfoga över gården genom förunder livstid eller testamente, varvid självfallet förutsattes, att de säljning genom för testamentsfriheten begränsningarna iakttoges. Det bör i detta gällande lagliga erinras om att efterlevande make —— i allmänhet änka sammanhang jämväl sedan brukat få åtminstone någon tid sitta i orubbat bo och att testagammalt mentsrätten sådana dispositioner. Det hade ävenledes, åtminstone på gynnade håll, av ålder förekommit, att den äldre bonden redan under livstiden brumånga kat utse viss av arvingarna till sin efterträdare å gården; i den mån han icke redan under livstid på sådant sätt reglerat arvsföljden, gav honom rätgenom försäljning
ten till testamentariskt förordnande till förmån för den av honom som lämpligast ansedde gårdsarvingen en annan sådan möjlighet. Man torde kunna utgå från att sedvänjorna även vid bondgårdarnas försäljning under livstid till -någon av arvingarna i vad det gäller nu berörda länder och trakter —— såsom fallet var i de nordiska länderna innefattade bestämda förmåner för gårdsarvingarna i form av låga försäljningsvärden å fastigheterna samt för dem förmånliga uppgörelser med avseende å köpeskillingens erläggande. Gårdarnas försäljningsvärden uppskattades genomgående lågt, även om hänsyn tages till de undantagsförmåner, som den äldre bonden, och i förekommande fall hans hustru, som regel betingade sig. Vid sådant förhållande lär de nya författningarnas nyss understrukna begränsade räckvidd, åtminstone till en början, icke heller i förenämnda avseende hava medfört nämnvärda olägenheter. Den vid dessa hemmansförsäljningar under livstid uppkommande skuldsättningen var följaktligen i stort sett låg; i varje fall icke högre än att gårdsarvingarnas möjligheter att kvarstanna som brukare icke allvarligt äventyrades. Att förhållandena i här berörda avseenden gestaltade sig annorlunda i sådana länder och trakter, som tidigare kommo under den napoleonska civilrättens inflytande, är emellertid självfallet och förtjänar understrykas. Sålunda torde i dessa trakter ej endast försäljningar till oskylda -- varom ovan talats — men även formerna för bondefastigheternas överlåtande å ny generation och nu närmast försäljningarna under livstid hava varit vida mera påverkade av den liberala tidsutvecklingens merkantila uppfattning om jorden. Att jorden i dessa sistnämnda områden - till vilka torde böra räknas stora delar av västra Tyskland, de fransk- och italienskspråkiga schweiziska kantonerna samt södra -- under men även vid Tyrolen ej endast sönderstyckades långt besutenhetsgränsen familjetransaktioner av här omhandlad natur uppstegrades i värde samt att jordens skuldsättning och bondebefolkningens ekonomiska ställning i allmänhet i dessa trakter utvecklades i en mindre gynnsam riktning har av talrika agrarhistoriska undersökningar bekräftats. Dessa områden av Mellaneuropa falla dock, i anslutning till . vad ovan anförts, utom ramen för denna redogörelse. E Allt eftersom den ekonomiska utvecklingen framskred, torde emellertid de gamla i i de mera konservativa storbondedistrikten hava sedvänjorna jämväl något uppluckrats. Fastigheternas försäljning under livstid till viss gårdsarvinge skedde allt oftare till högre försäljningspriser än tidigare. Ehuru den nya tidens åskådningar trängde starkare igenom i vissa trakter än i andra och ehuru de äldre tänkesätten månlevde kvar med anmärkningsvärd -genstädes styrka, var —- som även är naturligt intet land och ingen bygd helt opåverkad av utvecklingen. Det ligger vid sådant förhållande i sakens natur, att de nya författningarna med hänsyn till sin nyss angivna omfattning endast i begränsad grad fyllde de syften, som därmed egentligen avså- Genom under livstid kunde — frånsett vissa länder gos. dispositioner arvegårdarna med tvingande lagregler rörande gårdarnas s. k. slutenhet, till vilka nedan återkommes — utan hinder å marken av. författningarna styckas eller genom jordavsöndringar och jordförsäljningar försvagas. De kunde även utan avseende å lagstiftningens intentioner under livstid säljas till oskylda och de kunde slutligen genom försäljning under livstid överlåtas till gårdsarvingen på för den sistnämnde mindre förmånliga villkor. Allenast för det fall, att gårdarna funnos kvar i de äldre innehavarnas ägo till deras död och sålunda ingingo i arvskiftena efter dessa, kommo författningarna till tillämpning; tillfogas bör för övrigt redan i detta sammanhang, att ej ens detta syfte i allmänhet kunde vinnas, enär författningarna i regel hade fakultativ karaktär, d. v. s. voro tillämpliga allenast å arvegårdar, vilkas innehavare efter fri vilja låtit anteckna denna deras egenskap i jordeböcker eller särskilda register. Ytterligare tillkommer, att de i författningarna på vissa sätt privilegierade gårdsarvingarna genom senare försäljningar av fastigheterna kunde bereda sig ekonomiska förmåner på medarvingarnas bekostnad; jämväl denna brist i lagstiftningen måste med tiden alltmera uppmärksammas. Såsom i det följande an-
föres, såg man sig därför i åtskilliga författningar av här åsyftad natur, tillkomna i slutet av förra århundradet och början av det innevarande, föranledd att träffa vissa korrektiv mot sådant missbruk, ja t. o. m. gå ännu längre och söka genom införandet av viss förköpsrätt för medarvingar återuppliva den för länge sedan
försvunna, till grund för den gamla bördsrätten liggande tanken.
Går man härefter närmare över till den lagstiftning, som nu avses, må först an-
mårkas följande. Åtminstone i några fall sökte man redan tidigt att på annan väg än genom arvsoch härmed närbesläktade bestämmelser nå ett av de väsentliga syften, som rättsliga man eftersträvade, nämligen bondgårdarnas sammanhållande odelade och oförsvasläkternas och familjernas besittning. Härmed åsyftas vissa lagar, gade i de gamla som utan avseende å familjerättsliga förhållanden förklarade bondgårdarna vara s. k. slutna bondgårdar (geschlossene Höfe, geschlossene Hofgüter etc.), d. v. s. gårvilka icke utan av offentlig myndighet finge bliva föremål för dar, medgivande vare eller eller andra transaktioner, som kunde vara sig styckning jordavsöndring inverka bestånd och innehavarnas besutenhet. De ägnade att menligt på gårdarnas datum voro de i storhertigdömet Baden och i märkligaste av dessa lagar av nyare det österrikiska utfärdade, och må om dessas innehåll i nu nämnt avseende Tyrolen i korthet anföras följande. De badiska s. k. slutna (geschlossene Hofgüter), företrädesvis bebondgårdarna i Schwarzwald, voro sedan uråldriga tider genom en rad s. k. patent förklalägna rade som odelbara och denna alltjämt, först i en enheter, grundprincip upprätthölls i en den 20 augusti 1898 utfärdad den 23 maj 1888 utfärdad lag och därefter ny I jordeboken införda slutna bondgårdar av nu nämnd natur voro enligt laglag. odelbara, och endast under särskilda förhållanden och med vederbörande stiftningen tillstånd kunde en sådan gård uppdelas i flere eller kunde förvaltningsmyndighets från en sådan frånsäljas. Likaledes erfordrades för gårdens utgård jordområden vidgning genom tillköp av nya jordområden myndighets tillstånd. Klyvning av dyunder att de härvid delik gård var allenast medgiven förutsättning uppkommande larna var för sig vore tillräckligt stora för att bliva slutna gårdar i lagens mening. De måste var för föda en familj samt vara försedda med erforderliga sig kunna bostads- och och betänkligheter, särskilt ekonomibyggnader, jordbruksekonomiska med hänsyn till skuldbelastningen, finge icke möta mot den ifrågasätta klyvningen. Rätten särskilda var likaledes starkt begränsad. att frånsälja jordområden mycket med förena eller gällde I fråga om rätten att gården nya jordområden parceller bland att dessa sistnämnda vid sammanslagningen icke finge, frånsett s. k. annat, vara med realbördor i form av skulder eller andra tjänstbarheter, betungade några De slutna skulle i jordeboken upptagas envaraktiga förpliktelser. bondgårdarna var för särskilda med gården förenade parceller skulle tillsig såsom fastigheter; och klyvning av gården skulle deskrivas densamma; vid frånsäljande av parceller såsom särskilda — Med avseende å det larna upptagas i jordeboken fastigheter. österrikiska hade likaledes av ålder ett antal patent med förbud mot Tyrolen gällt slutna vilka föreskrifter så sent som den 12 juni 1900 sambondgårdars styckning, die besonderen Rechtsverhältmanfattades i en ny lag, benämnd Gesetz, betreffend nisse De bondgårdar i detta land, vilka av ålder varit av nu geschlossener Höfe. nämnd infördes vid de nya jordeböckernas uppläggande i slutet av förra karaktär, seklet såsom gårdar med särskild rättstitel, och detta och ibörjan av det nuvarande - liksom fallet var med avseende å de badiska bondgårdarna —— oavsett om ägar-
icke. Därtill kom att jämväl andra bondgårdar, för vilna så ville eller ytterligare, ka slutenhet icke varit efter lagens ikraftträdande skulle på enatidigare stadgad, handa sätt införas i jordeboken, därest de med avseende å storlek och avkastningsäven detta var så tillvida förmåga fyllde den nya lagens bestämmelser; stadgande underordnad men icke vederbörande av tvingande natur, att visserligen myndighets
högsta förvaltningsinstans beslut kunde överklagas. Sluten bondgård kunde ytterligare nybildas och som sådan bliva upptagen i jordeboken, försåvitt icke den av ägaren begärda sammanläggningen av flere jordområden mötte väsentliga ekonomiska eller agrikulturtekniska betänkligheter och under förutsättning att den nya gården hade en inom vissa angivna summariska gränser fallande genomsnittsavkastning. Jämvål enligt den tyrolska lagstiftningen skulle de slutna bondgårdarna för all framtid hava denna karaktär, i den mån icke vederbörande myndigheter gåvo tillstånd till styckning eller avsöndring; även en sammanslagning av två eller flera gårdar var, utom i vissa angivna undantagsfall, förbjuden. Endast under vissa alldeles särskilda förutsättningar kunde en sluten bondgård förlora denna sin natur, nämligen om den genom avskiljande av särskilda delar för andra ändamål än jordbruk, genom naturkatastrofer eller genom andra förhållanden så förminskats, att den icke längre kunde varaktigt underhålla en familj; för vilka fall särskilda bestämmelser träffades. Man finner av det anförda, att i de båda angivna lagarna de besutna arvegårdarnas upprätthållande i ostyckat skick säkrades redan genom tvingande bestämmelser av mera kameral och skiftesteknisk innebörd. Sedan tidigare bestående inskränkningar i jorddelningen försvunnnit ur lagstiftningen eller väsentligt fått vika för mera liberala jorddelningsprinciper och efter det att jordägarnas rätt till försäljningar under livstid helt frigivits, och till testamentariska förfoganden alltmera vidgats, var en lagstiftning av den ifrågavarande karaktären uppenbarligen även det enda fullt verksamma medlet för gårdarnas uppehållande i ostyckat skick. Åtminstone såvitt de badiska slutna bondgårdarna beträffar men äveni väsentlig omfattning med avseende å de av den tyrolska lagstiftningen berörda, stod emellertid lagstiftningen i överensstämmelse med den därav berörda bondebefolkningens gamla åskådningar och sedvänjor, så att konflikter mellan lagtillämpningen och rättsuppfattningarna voro jämförelsevis sällsynta. Det bör även erinras om att de stora jordbesittningarna aldrig hade vunnit större omfattning i de skogs- och bergsbygder, varom här företrädesvis var fråga, och att just dessa trakter —— i ansluttill — ning vad inledningsvis nämnts voro karakteristiska för de delar av Mellaneuropa, där bondebefolkningens frihet starkast fortlevat genom århundradena. I andra tyska och österrikiska länder, där utvecklingen, enligt vad förut antytts, varit en annan, kommo sådana särregler angående gårdarnas så gott som absoluta odelbarhet, som nu nämnts, icke i fråga, och där dylika regler inom mera enstaka områden tidigare förekommit, upphävdes desamma, såvitt angår försäljningar, styckningar och jordavsöndringar under livstid, antingen genom den nya borgerliga civillagen eller genom den nya skifteslagstiftningen eller genom civillag och skifteslagstiftning i förening. Belysande för utvecklingen efter denna linje är exempelvis ingressen till en den 28 mars 1874 för hertigdömet Braunschweig utfärdad lag, vari förklarades, att bondgårdarnas »slutenhen (Geschlossenheit) enligt dittills gällande rätt och i dittills sedvanlig mening ävensom de rättsnormer, som reglerade denna särskilda natur — ett antal från de tre förebondgårdarnas nämligen författningar gående århundradena, som förbjödo klyvning eller delning av bondgårdar eller försäljning av enstaka jordområden eller som gjort sådana åtgärder beroende av offenttillstånd — skulle träda ur kraft; lig myndighets ägaren av en bondgård skulle fastmera, tillfogades i ingressen, i fortsättningen kunna fritt förfoga över gården och dess tillhörigheter såväl genom försäljning under livstid som genom testamentariska förordnanden. En annan sak är, att bondgårdarnas odelbarhet i vida större utsträckning än vad nu antytts alltjämt lagfästes, då fråga var om skifte av arvfallen jord, till vilket spörsmål i det följande återkommes. Med avseende å lagstiftningen om s. k. anerben-rätt eller privilegierad arvsrätt till bondgårdar torde frågan om dess karaktär av tvingande eller fakultativ lagstiftning först böra uppmärksammas. Sedan i äldre lagar förekommande stadganden av tvingande natur med avseende
å arvejordens ställning i arvsrättsligt hänseende i stort sett försvunnit och det närmast gällde att kodifiera rådande arvssedvänjor, ansåg man sig i allmänhet icke kunna och böra gå längre än till att göra de nya författningarna fakultativa. Med några undantag, till vilka nedan återkommes, föreskrevs sålunda, att lagstiftningen skulle vara tillämplig å jordbruksfastigheter, vilka såsom arvegårdar antecknats eller inskrivits antingen i jordeboken eller i annat kameralt eller judiciellt register, samt att sådan inskrivning skulle äga rum efter därom av ägaren till arvegården gjord skriftlig eller muntlig framställning. Det stod följaktligen jordbruksfastigheternas ägare fritt att själva bestämma, huruvida den för respektive stat, provins eller bygd utfärdade författningen i fortsättningen skulle bliva tillämplig å hans fastighet eller huruvida fastigheten skulle falla utanför författningen och följaktligen kunna nedärvas efter allmänna civillagens regler. I anslutning härtill ägde senare innehavare av jordbruksfastighet, som blivit i jordeboken eller registret införd såsom arvegård, när som helst ienahanda former göra framställning om gårdens avförande såsom arvegård ur jordeboken eller registret. Man utgick emellertid vid denna konstruktion av författningarna från att de i dessa inskrivna särskilda arvsreglerna och övriga bestämmelserna i stort sett stodo i överensstämmelse med bondebefolkningens uppfattningar och sedvänjor samt att bondgårdarna i anslutning härtill i stort sett skulle komma att inskrivas såsom arvegårdar och för framtiden förbliva sådana. Frågan om och i vad mån dessa lagstiftarens intentioner i de olika fallen förverkligades, torde vara alltför omfattande för att kunna här närmare behandlas. I allmänhet kan likväl sägas, att den fakultativa lagstiftningen mångenstädes tillkom alltför sent i tiden för att vinna den önskade genklangen bland bondebefolkningen och att bondgårdarna endast i mindre omfattning och stundom i uppenbarligen ringa utsträckning inskrevos i registren. Visserligen betydde icke detta, att gårdarna voro föremål för en större omsättning på den fria fastighetsmarknaden eller att arvssedvänjorna utvecklade sig i alltför stark motsättning till de fakultativa författningarnas regler och intentioner, men förhållandet visar likväl det vanskliga i att genom en lagstiftning på frivillighetens väg återföra utvecklingen till tidigare bestående, av det ekonomiska livet i skilda avseenden rubbade förhållanden. Det må tilläggas, att de mest omfattande författningarna, varom nu är fråga, tillkommo så sent som under förra århundradets båda sista decennier eller t. 0. m. endast några få år före världskrigets utbrott; en omständighet som i betraktande av krigsårens och efterkrigsårens exceptionella förhållanden praktiskt taget utesluter slutsatser rörande författningarnas verkningar. Emellertid förekommo, som nyss antytts, fall, där lagstiftaren ansåg sig kunna gå längre än till vad nu sagts och giva anerben-rätten med därtill knutna bestämmelser en mera utpräglad eller ock helt tvingande karaktär. Utan att ingå i detaljer må i detta avseende vara tillräckligt nämna, att viss tvekan kan råda om författningarnas natur i nu berört avseende ifråga om vissa mindre tyska delstater men att i varje fall de ovan i annat sammanhang berörda lagarna för de s. k. slutna bondgårdarna i storhertigdömet Baden samt i Tyrolen samt en den 2 juli 1898 för den preussiska provinsen Westfalen utfärdad lag, såtillvida hade tvingande natur, att viss offentlig myndighet tillerkåndes befogenhet att slutgiltigt bestämma, huruvida en bondgård skulle inskrivas såsom arvegård eller icke, och likaledes bestämma, om den finge avföras såsom arvegård ur registret. I den badiska lagstiftningen av år 1898, vars långa förhistoria förut antytts, löstes frågan på sådant sätt, att alla de av ålder bestående s. k. slutna bondgårdarna (Hofgüter) skulle i jordeboken inskrivas såsom gårdar med denna karaktär och att ägarnas bundenhet jämväl av lagens arvsrättsliga bestämmelser inträdde i och med gårdarnas införande i jordeboken. Vad angår Tyrolen har likaledesi det föregående, på tal om förbuden mot styckning och avsöndring, erinrats, att såväl äldre s. k. slutna gårdar (geschlossene Höfe) som nyare sådana fastigheter, vilka på vissa myndigheters föranstaltande förklarades vara av samma natur, skulle såsom slutna bondgårdar inskrivas i de ny-
upplagda jordeböckerna, och författningen stadgade för dessa slutna gårdar obligatoriskt gällande privilegierad arvsrätt enligt vissa och huvudregler specialbestämmelser. Det måhända mest intresseväckande försöket att ännu så sent som vid senaste sekelskiftet genomföra en sådan obligatorisk lagstiftning, som nu avses, skedde i den ovannämnda för provinsen Westfalen den 2 juli 1898 utfärdade lagen. En jordbruksfastighets inskrivning såsom arvegård i jordeboken skulle enligt denna författning äga rum på ansökan av viss för ändamålet tillsatt särskild myndighet (en s. k. Spezialkommissar) och avförande av arvegård ur jordeboken skulle ske i enahanda ordning. Skyldighet förelåg för vederbörande att före inskrivning eller avförande höra jordägaren; var jordägaren missnöjd med avgörandet, skulle ärendet prövas av en på visst sätt sammansatt högre instans (s. k. Anerbenkommission). Slutligen ägde jordägaren klagorätt jämväl hos en tredje enligt vissa grunder sammansatt besvärsinstans (s. k. Berufungskommission), vid vars avgörande emellertid skulle förbliva. Slutligen må — ehuru det iförevarande sammanhang har mindre -betydelse tilläggas, att lagstiftningen om anerben-rätt i vissa tyska delstater erhöll tvingande natur med avseende å jordbruksfastigheter av viss kameral natur ävensom, jämlikt Gesetz betreffend das Anerbcnrecht bei Renten- und Ansiedelungsgiitem av den 8 juni 1896, å de vid den inre kolonisationen i Preussen nyskapade och under det s. k. räntegårdsinstitutet upplåtna fastigheterna. Med avseende å speciallagstiftningen för de slutna bondgårdarna i Baden må i korthet nämnas, att den tvingande lagstiftningens genomförande så mycket mindre mötte några svårigheter, som de gårdar, det här gällde, sedan århundraden tillbaka nedärvts efter de ifrågavarande lagreglerna och redan genom åtskilliga äldre författningar i detta avseende innehaft en särställning. Alldeles lika lätt gick icke genomförandet av den tvingande lagstiftningen i Tyrolen; i vissa delar av kronlandet med starkare jordstyckning och mera liberala arvskiftessedvänjor restes mot den nya lagen visst motstånd; emellertid torde svårigheterna hava övervunnits. Med avseende slutligen å Westfalen må nämnas, att meningarna bland bondebetolkningen voro delade samt att invändningar och protester mot den nya lagstiftningen flerstädes gjordes, utan att detta likväl förhindrade gårdarnas tvångsinskrivning såsom arvegårdar enligt lagen. Av det anförda framgår, att man i de tyska och österrikiska stater och länder, som här komma i fråga, vanligen icke sökte en lösning av det förevarande problemet genom ändringar och rubbningar av den allmänna civillagens arvsrättsliga och övriga ifrågakommande bestämmelser utan, med bibehållande av dessa sistnämnda, utfärdade särskilda, närmast för jordbruksfastigheter med bondgårdskaraktår avsedda specialförfattningar. Vare sig att dessa sistnämnda förfat-tningar, såsom i några fall var händelsen, hade tvingande natur eller desamma, på sätt i allmänhet skedde, erhöllo karaktären av lagstiftning med allenast fakultativ natur, anpassade de sig - såsom ovan erinrats med avseende å dispositionsfriheten under livstid samt i fråga om testamentsrätten efter den nya allmänna civillagstiftningen och fingo redan härigenom ett begränsat giltighetsområde; härtill kommer vidare, på sätt jämväl förut framhålli-ts, att i varje fall författningarna av fakultativ natur ofta icke vunno den anslutning, som man åsyftade. Det torde nu böra nämnas, att lagstiftaren i den schweiziska färbundsrepublilcen följde en annan väg, som i förevarande sammanhang förtjänar uppmärksammas. Även i ett stort antal schweiziska kantoner, särskilt kantoner med tysktalande befolkning och gamla germanska rättsmedförde under förra århundradet —— inåskådningar, utvecklingen på sätt redan — äldre och ledningsvis antytts en brytning med bondebefolkningens åskådningar sedvänjor, och även i dessa delar av det germanska Europa aktualiserades följaktligen under senare hälften av århundradet och början av det innevarande de lagstiftningsproblem, som här äro föremål för behandling. Efter långvariga förberedelser tillkom den nya schweiziska civillagen av den 10 december 1907 ——- Schweizerisches Zivilgesetzbuch vom 10. Dezember 1907 - ochi vissa delar av denna in-
skrevos en del särbestämmelser med avseende å jordbruksfastigheter samt jordbruket närstående »yrkesföretag», åsyftande att vid fall av arvskifte i viss mån sammanhålla fastigheterna och yrkesföretagen odelade på en hand, att underlätta deras Övertagande för en av arvingarna sam-t atti anslutning hårtill, åtminstone i någon mån, minska dennes av arvskiftet härflytande skuldsättning. Med avseende å dessa den schweiziska civillagens bestämmelser gäller självfallet detsamma, som ovan sagts på tal om de olika för tyska stater utfärdade författningarna, nämligen att de icke innefattade någon begränsning av jordägarens dispositionsfrihet under livstid över fastigheten eller yrkesföretaget och ej heller någon inskränkning i hans testamentsfrihet; de särskilda föreskrifterna gällde även här allenast arvskiften. Det må tillfogas, att detta för den schweiziska lagstiftningens vidkommande var mycket naturligare, som den allmänna schweiziska civilrätten hade utvecklats under om möjligt ännu starkare påverkan av code napoléon än vad fallet varit annorstädes och den nya lagstiftningen av år 1907 innefattade en kompromiss mellan äldre germansk rätt och den nya tidens rättsåskådningar; härtill kom ju även, att den skulle åtminstone formellt gälla för samtliga kantoner inom edsförbundet och sålunda även för de kantoner, som sedan gammalt fått sin lagstiftning och sina rättsuppfattningar präglade av den romerska rättens idéer. I anslutning hårtill överlåts till den kantonala lagstiftningen att bestämma om åtskilliga i förevarande sammanhang viktiga förhållanden; i den mån detta icke skedde utan även mera speciella rättsregler upptogos i den nya civillagen, lades det slutliga avgörandet av åtskilliga med arvskiftet sammanhängande frågor i vissa myndigheters händer. Den följande framställningen skall närmare klarlägga jämväl den schweiziska lagstiftningens nu åsyftade innehåll, men redan här må nämnas, att dess ifrågavarande bestämmelser av tvingande natur voro mindre ingripande än i allmänhet eljest samt att denna förbundsrepublikens lagstiftning följaktligen bör bedömas väsentligen annorlunda än flertalet av de anerben-författningar, som förevarande redogörelse i första hand omfattar.
Efter dessa anmärkningar om den här berörda lags-tiftningens allmänna karaktär torde en möjligast kortfattad översikt böra följa av dess mera väsentliga bestämmelser.
Såsom redan i det föregående framhållits, voro de tyska anerben-författningarna allenast en kodifikation av gamla rättsuppfavttningar och sedvänjor inom den jordbrukande befolkningen och närmast inom den besutna, mera välmående bondeklassen inom vissa tyska länder och landsdelar. De större egendomarna (s. k. Ritteroch därmed jämställda gods) stodoi en klass för sig, och stundom gällde för güter övrigt för dem särskilda rättsregler av annan natur. De under förra seklet uppstående, med tiden allt talrikare obesutna jordbrukslägenheterna förvärvades likaledes av personer utan de åldriga traditioner, som fortlevde inom den egentliga bondebefolkningen. Det var vid sådant förhållande naturligt, att anerben-författningarna i övervägande mån togo sikte på de hesutna bondgårdarna och i anslutning hårtill icke gjordes tillämpliga å vare sig stora jordbruksegendomar i egentlig eller sådana smärre lägenheter, varom nyss talats. Man finner även, att mening flertalet av dessa författningar, i den mån de tillkommo under ett senare tidsskede, såsom villkor för jordbruksfastighetens inskrivning såsom arvegård i jordeboken eller särskilt register stadgade en viss minimistorlek hos densamma samt att större antingen i författningarna uttryckligen undantogos från dessas egendomar bestämmelser eller ock, där sådant undantag icke gjordes, självfallet ansågos falla utanför specialbestämmelserna. Det torde numera sakna intresse att lämna en deför huru minimistorleken i de här avhandlade numera upptaljerad redogörelse håvda i de olika fallen fastställdes utan torde vara tillräckligt nämförfattningarna na, att man bestämde minimistorleken efter gamla kamerala grunder geantingen
nom att föreskriva visst minsta s. k. Grundsteuer-reinertrag eller annan för beskattningsändamål uträknad avkastning eller ock såsom minimum för en fastighet bestämde viss areal av inägojord; i bådadera fallen så, att fastigheter ovanom de fastställda gränserna skulle kunna giva innehavaren med familj en någorlunda självständig utkomst. I de flesta författningar tillades, att fastighet för att kunna inskrivas såsom arvegård skulle vara försedd med bostadshus; en föreskrift som egentligen kan synas hava varit överflödig, försåvitt icke därmed äsyftades, att utgårdar, brukade av ägare till huvudfastighet, icke skulle kunna vara självständiga arvegärdar i lagstiftningens mening. Några författningar upptoge även, jämte jordbruksfastigheter, »skogsfastigheten såsom fyllande villkoren för inskrivning såsom arvegård, men, då föreskriften om bostadshus även här förekom, åsyftades härmed givetvis icke kameralt självständiga, rena skogsskiften, vilket även hade stridit mot lagstiftningens intentioner. Såsom redan antytts, underlät man likväl i några författningar att såsom villkor för jordbruksfastighets inskrivning såsom arvegård stadga något minimum; varje jordbruksfastighet, respektive varje jordbruks- eller skogsfastighet, som var bebyggd med bostadshus, kunde sålunda inskrivas. Emellertid torde större betydelse icke behöva tillmätas denna omständighet, enär även i de länder och provinser, där författningarna avfattades på detta mera allmänna sätt, lagstiftningen var fakultativ och innehavarna av mindre lägenheter i stort sett icke torde hava begärt lägenheternas inskrivande såsom arvegårdar; även här var det praktiskt taget uteslutande innehavare av bondgårdar i egentlig mening, som åsyftades i lagstiftningen och som begagnade sig av rätten att göra anmälan om gårdens upptagande såsom arvegård. Där lagstiftaren ändock, trots vad nu sagts, sökte utsträcka anerben-rättens regler till att gälla jämväl för mindre, obesutna ställen torde kunna antagas, att syftet icke vanns och att lagstiftningen för småbrukens vidkommande blev en lagstiftning allenast på papperet.
Med den såsom arvegård inskrivna jordbruksfastigheten ansågos, oavsett författningarnas innehåll i övrigt, gårdens inventarier vara så förenade, att de räknades tillhöra fastigheten och följaktligen jämte denna voro föremål för lagstiftningens särskilda arvsregler. Med gårdsinventarier förstodos härvid de för jordbruksdriften erforderliga levande och döda inventarierna ävensom, i flertalet författningar, för hushållet och gården avsedda inventarier och hemmet av ålder tillhörande lösöre.
Grundregeln för anerben-lagstiftningen var nu, att arvegården vid arvskiftet odelad tillföll endast en av arvingarna (oftast kallad Anerbe). Under erinran om att innehavare av arvegård genom försäljning under livstid eller genom testamentariskt förfogande fritt kunde utse sin efterträdare ä gården samt att lagreglerna rörande gårdsarvinge allenast hade avseende å sådana arvskiften, där testamentariska förfoganden rörande efterträdaren å gården icke förelågo, må först nämnas, att samtliga här åsyftade författningar förutsatte frivillig överenskommelse arvingarna emellan om företrädesrätten till att övertaga gården såsom det normala och naturliga samt att författningarnas bestämmelser med avseende å ordningsföljden mellan arvingarna följaktligen endast skulle komma till tillämpning för det fall, att tvist härom uppstod, som icke kunde på i vissa författningar närmare angivna sätt biläggas. Vid fall av tvist reglerades emellertid arvsföljden på sådant sätt, att såsom gårdsarvinge allenast arvinge inom vissa närmare angivna skyldskapsgrader kunde inträda; i allmänhet gällde härvid, att bröstarvingar, efterlevande make, föräldrar samt syskon eller syskons avkomlingar efter viss företrädesrätt dem emellan, till vilken strax återkommes, kunde bliva gårdsarvingar; i några författningar gick man likväl i enlighet med de äldre sedvänjorna fram mera restriktivt och förklarade antingen endast bröstarvingar vara berättigade att bliva gårdsarvingar eller ock endast bröstarvingar samt efterlevande make; eller ock uteslöts efterlevande make från rätten
i fråga; eller ock slutligen uteslötos föräldrarna. Såsom de iförevarande avseende mest typiska författningarna må nämnas de för de slutna bondgårdarna i Baden samt de för Braunschweig och Lauenburg utfärdade anerben-författningarna, vilka allenast upptogo bröstarvingar såsom gårdsarvingeberâttigade arvingar; en för fristaden Bremen utfärdad författning, enligt vilken endast bröstarvingar och efterlevande make hade denna rätt; den tidigare omnämnda som uteslöt bayerska lagen, efterlevande make från rätten; den jämväl förut omförmälda, för Westfalen utfärdade författningen, enligt vilken efterlevande make blott i vissa fall, till vilka nedan äterkommes, hade den ifrågavarande rätten och föräldrar saknade densamma. Det stora flertalet nu ej uppräknade anerben-författningarna för övriga tyska stater och åter — och må bland dessa särskilt nämnas de för provinser de preussiska provinserna Brandenburg, SchIeswig-Holstein, Schlesien, Hannover, vidare de för furstendömet Waldeck, för furstendömet Lippe-Detmold, för furstendömet Lübeck, för hertigdömet Oldenburg, för storhertigdömet MecIcIenburg-Schwerin, för furstendömet Schaumburg-Lippe, för furstendömet Ratzeburg i storhertigdömet Mecklenburg-Strelitz m. fl. — upptogo såsom gårdsarvingeberättigade arvingar, på sätt ovan nämnts, såväl bröstarvingar som efterlevande make, föräldrar samt syskon och syskons avkomlingar. Den allmänna regeln var nu vidare, att bröstarvingar gingo före efterlevande make, efterlevande make före föräldrar och av föräldrarna fader före moder, föräldrar före syskon och syskons avkomlingar samt bland syskon och syskons avkomlingar helsyskon och dessas avkomlingar före halvsyskon och deras avkomlingar. Egna barn ägde företräde framför fosterbarn, inom äktenskap födda samt genom efterföljande äktenskap legitimerade eller såsom äkta barn förklarade framför barn utom äktenskap. Härtill kommo vissa föreskrifter angående från arvsrätt uteslutna eller tukthusstraff ådömda eller, i vissa fall, sjukliga arvingars uteslutande från den här omhandlade rätten. Viktigare än detta var emellertid huvudregeln, nämligen att manliga hröstarvingar ägde företräde till gårdens övertagande framför — kvinnliga en regel som var allmän i samtliga författ- - samt vidare att med avseende ningar å ordningsföljden manliga bröstarvingar emellan eller, där manliga bröstarvingar saknades, kvinnliga hröstarvingar emellan majoratsprincipen i det övervägande antalet fall fastslogs som gällande rättsregel; allenast i författningarna för Baden samt för Oldenburg och Westfalen inskrevs i anslutning till gammal sedvänja den motsatta minoratsregeln antingen, såsom i Baden, generellt eller, såsom i Westfalen och Oldenburg, för vissa i författningarna särskilt angivna domsagor, kommuner eller andra bygder inom dessa provinser. Ett antal ytterligare detaljbeståmmelser äro av sådan speciell natur, att de icke torde behöva här återgivas. Anmärkningsvärd är likväl en i författningen för furstendömet Waldeck träffad bestämmelse av innehåll, att efterlevande make ägde rätt att bland bröstarvingarna utse den, som skulle bliva gårdsarvinge; emellertid skulle denna efterlevande makes befogenhet upphöra vid inträdei nytt äktenskap eller vid den enligt lagen närmast berättigade av myngårdsarvingens uppnående dig ålder eller, för det fall att efterlevande maken efter sistnämnda myndighetsdag åtnjöt nyttjanderätt till gården, vid tiden för denna nyttjanderätts upphörande. Det torde icke kunna bestridas, att det var den nu angivna majoratsprincipen eller den i några fall förekommande minoratsprincipen, som i första rummet bidragit till uppfattningen, att den förevarande äldre tyska anerben-lagstiftningen var av fideikommissartad natur och av denna grund mindre förenlig med en nyare tids rättsuppfattning. Man torde likväl böra bemärka, vad ovan framhållits, nämligen att lagstiftningen som regel förutsatte frivillig överenskommelse arvingarna emellan rörande efterträdaren å gården samt att vid sådana uppgörelser efterträdaren ofta valdes oberoende av om han var den äldste eller icke; ofta förekom säkerligen även i trakter med författningsenlig majoratsprincip, att gårdarna övertogos av annan son än den äldste, när den yngre av olika anledningar kommit att mest ägna sig åt gårdens skötsel eller när han bland syskonen ansågs mest lämpad härför eller
när det eljest av familjeskäl ansågs naturligast. Man kan därför näppeligen beteckna majorats- eller minoratsprincipen i den förevarande äldre lagstiftningen såsom allför tvingande; iden mån den likväl tillämpades, stod den, som förut erinrats, i överensstämmelse med bland allmogen på de olika or.terna av ålder omfattade rättsuppfattningar och praktiserade sedvänjor. Det hade varit utsiktsuppenbarligen löst att i lagstiftningen inskriva mot dessa uppfattningar och sedvänjor stridande regler rörande arvinges företrädesrätt till att Övertaga arvegården och detta var så mycket mindre lagstiftarens mening, som författningarna ju allenast egentligen avsågo att stärka och bevara de redan av ålder gängse traditionerna. Att i vissa fall minoratsprincipen upptogs som regel ägde säkerligen nära sammanhang ej endast med sedan gamla tider tillämpade sedvänjor utan även med de ekonomiska förhållandena på de orter, som det här gällde; sålunda må antydningsvis nämnas, att de äldre barnen i bondefamiljerna i de trakter av Baden, där anerben-lagstiftningen gällde, sedan gammalt brukat redan vid tidig ålder söka sig till annat förvärvsarbete och vid faders eller moders död ofta hade lämnat hemmet. Oaktat vad nu anförts står likväl fast, att en efter ordningsföljden i syskonkedjan bestämd privilegierad arvsrätt, även med hänsyn till nu angivna omständigheter, stred mot det liberala tidevarvets och man finner nya rättsuppfattningar, i anslutning härtill även, att frågan åtminstone i några fall löstes på ett annat sätt. I detta avseende må en för förvaltningsområdet Cassel utfärdad förordning av den 1 juli 1887 tillläggas visst intresse; denna förordning föreskrev, i motsats till övriga tyska anerbenlagar, icke någon bestämd ordningsföljd arvingarna emellan, utan skulle fastmera vid val av gårdsarvinge »fastighetens varaktiga och odelade uppehållande i en av familjemedlemmarnas händer» vara utslagsgivande; prövningen härav, liksom av ett antal andra med arvskiftet sammanhängande lades i domstolens hand; frågor, därest domstolen icke lyckades åvägabringa enighet arvingarna emellan, skulle ett s. k. familjeråd (Familienrat) tillsättas, med domaren i orten som ordförande och tre ä sex släktingar till arvlåtaren såsom medlemmar, och skulle prövningen ankomma på familjerädet, vars beslut allenast kunde såvitt civila rättsöverklagas, regler blivit äsidosatta. Endast för det fall, att familjerådet fann flere arvingar lika lämpliga såsom gärdsarvingar, skulle manliga arvingar äga företräde framför kvinnliga och eventuellt äldre arvingar framför yngre. Gårdsarvinge skulle icke alls utses, därest familjerådet fann sig övertygat om att gården på grund av hög skuldsättning eller av andra skäl icke kunde kvarhållas i familjens ägo; ej heller när arvinge saknades, som ville Övertaga gården efter de av familjerådet fastställda villkoren. Av större intresse är emellertid härutinnan den förut omförmälda schweiziska civillagen av år 1907, vilken som bekant alltjämt är i gällande kraft. Därest en av arvingarna till jordbruksfastighet eller »yrkesföretag» inom jordbruksnäringen förklarar sig beredd till att Övertaga fastigheten eller »yrkesföretageh (d. v. s. jordbruket närstående näring) och synes härför lämplig, skall denne arvinge vid skiftet tilldelas egendomen. Gör emellertid någon av medarvingarna anspråk på att gå före honom eller förklara sig flere beredda Övertaga egendomen, så skall vederbörande domstol bestämma i saken, med hänsyn tagen till ortens sed och, när arvssedvänja icke finnes, _till arvingarnas personliga förhållanden. Arvingar, som själva vilja driva yrkesföretaget, hava i första hand anspråk på att få detsamma odelat å sig överlåtet. Vill ingen av sönerna Övertaga egendomen för eget bruk, så äro jämväl döttrar berättigade härtill, försåvitt de själva eller deras män synas lämpliga för yrkesutövningen. Det ligger emellertid i domstolens hand att besluta, huruvida egendomen, på sätt nu nämnts, skall oskiftad tilldelas en av arvingarna eller den skall styckas arvingarna emellan eller förhållandena äro sådana, att den bör försäljas för deras gemensamma räkning. Enligt uppgift lära i Schweiz tvister arvingar emellan om den nu berörda företrädesrätten sällan förekomma; överenskommelser arvingarna emellan träffas nästan alltid härom, ochi de undantagsfall, då frågan går till domstol, lärer denna myndighet, med sin förtrogenhet med ortsbefolkningen och
med sin auktoritet, så gott som alltid lyckas åstadkomma förlikning parterna emellan. Mot den ifrågavarande schweiziska lagstiftningen lär sålunda i varje fall ej ens formellt men ännu mindrei sak den invändningen kunna resas, att densamma i sig innesluter några av den nyare tidens rättsuppfattning övergivna arvsrättsliga principer. kunde föreskrifter i flertalet - Gårdsarvingen enligt uttryckliga författningar och där sådana saknades säkerligen underförstått —— avstå från anerben-rätten utan att därigenom förlora sin arvsrätt i övrigt. I sådant fall skulle gården tillfalla den arvinge, som enligt de ovan återgivna reglerna närmast honom ägde rätt att inträda som gärdsarvinge. Självfallet förutsattes även i sådana situationer, att arvingarna som regel träffade frivillig överenskommelse i saken, och även den nu anförda bestämmelsen hade sålunda endast avseende å fall av tvist de gårdsarvingeberättigade arvingarna emellan.
De jämte gårdsarvingeregeln viktigaste bestämmelserna i anerben-författningarna voro gårdsarvingen vid arvskiftet tillerkända ekonomiska förmåner i form av rätt till viss värdering av gården efter särskilda grunder samt därutöver i allmänhet även rätt till viss skiftesfördel. Med avseende å dessa frågor må nämnas följande. Visserligen förutsattes med avseende å gårdens värdering vid arvskiftet, liksom i fråga om övriga med arvskiftet sammanhängande förhållanden, att frivillig överenskommelse härom i regel skulle träffas arvingarna emellan samt att gården härvid, i enlighet med de gamla i anerben-författningarna kodifierade sedvänjorna, skulle värderas efter för efterträdaren å densamma förmånliga grunder. Liksom med avseende å företrädesrätten arvingarna emellan till gården förutsågs emellertid även med avseende å gårdens värdering möjligheten av meningsskiljaktigheter och motsättningar mellan arvingarna, och fastställdes för sådana fall efter de gällande sedvänjorna anpassade bestämda värderingsregler. I anerben-författningarna av något äldre datum för exempelvis Bayern, Braunschweig, Brandenburg, Mecklenburg-Strelitz och finner man föreskrifter om värdering antingen Lippe-Detmold, efter vissa kamerala - av sådan natur, att blev grunder säkerligen gårdsvärdet - eller ock efter verkställd ortens sed, ibland med givna lågt uppskattning enligt anvisningar att uppskattningen skulle göras så, att »gården förbleve vid krafter» eller att »efterträdaren väl kunde bestå» eller att »billig taxering» skulle sättas eller andra liknande uttryckssätt. I de nyare författningarna från slutet av det förra och början av det innevarande århundradet utvecklades reglerna för gårdsvärdering mera inventarierna långt i detalj och innehöllo i huvudsak, att gården jämte visst med avseende å inventarierna beröres nedan —- skulle uppskattas undantag efter sin årliga nettoavkastning, under förutsättning att den allt fortfarande brukades såsom en brukningsdel i sitt hittillsvarande kulturtillstånd och på sedvanligt sätt. I denna beräkning skulle jämväl värdet å bostadshus och ekonomibyggnader ingå, så att dessa icke uppskattades särskilt för sig. Från det sålunda erhållna nettoavkastningsvärdet skulle avdragas det i penningar evalverade värdet av alla på gården vilande varaktiga onera och avgifter, och den sålunda reducerade årliga nettoavkastningen skulle kapitaliseras efter särskilda, i de olika författningarna något växlande, grunder. Från det sålunda erhållna nettoavkastningsvärdet skulle dragas det uppskattade kapitalvärdet av på gården vilande tidsbegränsade förpliktelser, såsom livräntor och dylikt, ävensom efterlevande makes nyttjanderätt och undantagsförmåner. Sedan gårdens värde härigenom var fastställt, skulle arvskiftet äga rum på sådant sätt, att efterträdaren å gården ensam övertog ansvaret för samtliga å densamma vilande hypotekariska och andra skulder; den del av gårdens nyss angivna beräknade värde, som översteg skuldernas sammanlagda belopp, skulle därefter bliva föremål för fördelning mellan gårdsarvingen och de övriga arvingarna och gårdsarvingen skulle härvid, på sätt redan nämnts, i allmänhet ur detta behållna värde - i författningarna stundom benämnt gårdens »skuldfria värde» —— erhålla
en viss skiftesfördel, Med avseende å nettoavkastningens kapitalisering föreskrevs i somliga författningar att kapitalvärdet skulle uppgå till tjugo gånger, i andra författningar att det skulle uppgå till tjugufem gånger den årliga nettoavkastningen; i ytterligare andra författningar stadgades en kapitalisering efter den för hypotekslån gällande räntesatsen. Vad gårdsinventarierna angår, ansågos dessa visserligen, på sätt förut nämnts, i allmänhet tillhöra arvegården, och deras värde inräknades i anslutning härtill i gårdens avkastningsvärde; emellertid förekommo i vissa författningar avvikande bestämmelser av innehåll, att gårdsinventarierna skulle uppskattas särskilt för sig och i sådant fall efter något högre värde än de skulle hava tillagts, om de tillräknats gården. Anmärkas må även, att i åtskilliga av de nyare författningarna eventuellt förefintliga överloppshus skulle värderas efter sitt hyresvärde; att jordområden med särskilt högt handelsvärde ävensom å fastigheten förefintliga naturtillgångar med högre handelsvärde skulle beräknas efter handelsvärdet; slutligen att, därest skogstillgångar funnos, skogsvärdet skulle uträknas enligt vissa skogsekonomiska principer. Alla dessa sistnämnda detaljbestämmelser äroi förevarande sammanhang huvudsakligen endast så tillvida av intresse, som de voro uttryck för lagstiftarens önskan att icke genom en alltför schematisk beräkningsmetod möjliggöra att gårdsarvingen erhöll i lagstiftningen icke avsedda och i rättsuppfattningen icke grundade särskilda förmåner på medarvingarnas bekostnad; samtidigt visar provkartan å undantag av nu antytt slag, att de nyare författningarna hade att bemästra åtskilliga genom det ekonomiska livets utveckling uppkomna, i äldre tider okända svårigheter. Utan att ytterligare ingå i detaljer må likväl erinras om det i tidigare sammanhang berörda »familjerådeu i den för förvaltningsområdet Cassel utfärdade författningen, vilket familjeråd jämväl ägde att i händelse av tvist fastställa gårdsvärdet på sådant sätt, att »den utslagsgivande synpunkten vore gårdens varaktiga bestånd» och vidare »att gårdsarvingen, så långt intresset härom påkallade, fick vissa förmåner framför medarvingarna»; avkastningsvärdet men icke handelsvärdet skulle läggas till grund, men familjerådets befogenhet inskränktes härvid sålunda, att gårdens värde icke finge sättas lägre ån tjugofem och icke högre än fyrtiofem gånger beloppet av den årliga, för beskattningsändamål fastställda nettoavkastningen. Än vidare må nämnas, att den tvingande lagstiftför innefattade rätt för vederbörande domstol att, efter uppskattningen Tyrolen sakkunniga personer och i samråd med kommunalrepresentationen, fastning genom ställa gårdens utlösningsvärde, varvid uppskattningen skulle taga »lämplig hänsyn» till avkastningsvärdet. Slutligen kan med avseende å den schweiziska lagstiftningen, vars särskilda karaktär förut angivits, nämnas, att fastigheten eller »yrkesföretageh i händelse av tvist skulle värderas genom sakkunniga efter avkastningsvärdet; andra fastigheter än jordbruksfastigheter likväl efter saluvärdet; därest avkastningsvärdet icke vore tillräckligt känt, skulle »antagas att det utgjorde tre fjärdedelar av saluvärdet» De nu återgivna, i olika författningar växlande men i fråga om syftet likartade föreskrifterna om gårdsvärdets beräkning böra bedömas i omedelbart sammanhang med den skiftesfördel, som gårdsarvingen, enligt vad ovan nämnts, i många förtillerkändes och vilken, på sätt nyss anförts, skulle utgå ur fattningar ytterligare efter skuldernas avdragande återstående »skuldfria värde». I vissa fastighetens saknades bestämmelser om sådan särskild skiftesfördel, i anerben-författningar andra författningar talades om skiftesfördelen i sådantnära sammanhang med utatt förmånerna knappast kunna särskiljas; i flertalet författningar lösningsvärdet, konstruerades emellertid, utöver den i det lägre gårdsvärdet liggande förmånen, en sådan förmån, och bestämdes skiftesfördelen härvid till antingen en ytterligare eller av »det skuldfria värdet» eller i enstaka fall till en femtredjedel en fjärdedel tedel. I författningen för storhertigdömet Oldenburg föreskrevs, att skiftesfördelen inom vissa delar av storhertigdömet skulle utgöra femton och inom andra delar därav ända upp till fyrtio procent av »det skuldfria värdet» I ett par av författ-
ningarna, nämligen för de preussiska provinserna Brandenburg och Schlesien, upptogs ingen bestämd föreskrift om skiftesfördel men stadgades, att den äldre innehavaren av gården under livstiden kunde bestämma storleken därav. I den äldre för hertigdömet Braunschweig utfärdade förordningen lämnades skiftesfördelens storlek så tillvida öppen, att densamma endast icke finge överstiga en tredjedel. Av större intresse än dessa sistnämnda särbestämmelser är emellertid en i åtskilliga av de nyare författningarna intagen regel av innehåll, att skiftesfördelen väl skulle utgöra en tredjedel av gårdens »skuldfria värde» men att, om gårdsarvingens arvslott utgjorde mindre än en fjärdedel, skiftesfördelen skulle beräknas på sådant sätt, att skiftesfördelen och arvslotten tillsammans utgjorde hälften av gårdens ifrågavarande vårde. De nu anförda bestämmelserna om gårdsvärdets beräknande samt om skiftesfördelen må kompletteras med en erinran om i åtskilliga författningar förekommande specialbestämmelser rörande villkoren för utbetalande av de medarvingarna tillkommande arvsbeloppen. Väl ägde medarvingarna för säkerställande av sina fordringar inteckna dessa i arvegården och ingenstädes ifrågasattes annat än att deras rätt härutinnan skulle tryggas. Men för underlättande av gårdsarvingens ställning föreskrevs flerstädes, att medarvinge först vid viss uppnådd ålder - vaneller också —- att utkräva sin ligen myndighetsåldern tjugofemårs-åldern ägde rätt fordran i kontanta penningar samt att hans fordran under mellantiden skulle vara antingen räntefri eller ock löpa med låg ränta. I den preussiska lagstiftningen om rântegårdar trädde de vid kolonisationsarbetet verksamma kreditinrättningarna emellan och övertogo medarvingarnas fordringar, varvid räntegårdens innehavare efter vissa för honom synnerligen gynnsamma amorteringsplaner bereddes möjlighet att så småningom avbetala de vid arvskiftet uppkomna skulderna. Det torde icke här vara behövligt att i övrigt närmare ingå på dessa nu åsyftade föreskrifter, vilka hade till ändamål att ytterligare undanröja de av generationsväxlingarna härflytande olägenheterna. Med avseende å de nui sammanträngd form återgivna reglerna för gårdsvärdets beräknande samt gårdsarvingens skiftesfördel må vidare anföras, att de uppenbarligen åsyftade att motverka en överdriven skuldsättning inom jordbruket. Vare sig att gårdsarvingens förmåner inskränktes till rätten att utlösa medarvingarna efter ett lågt värde å gården eller han därutöver tillerkåndes en skiftesfördel av växlande storlek, verkade reglerna i sådan riktning. Det är för övrigt av intresse att bemärka, hurusom just detta syfte i vissa författningar av såväl äldre som nyare datum också tog_ sig uttryck i härtill syftande speciella föreskrifter. I den förut Omnämnda badiska lagstiftningen förklarades sålunda, att medarvingarnas arvsdelar och laglotter på visst angivet sätt skulle reduceras, för såvitt detta erfordrades för att gårdsarvingen skulle kunna erhålla en femtedel av gårdens avkastningsvärde skuldfritt. Det i det preussiska förvaltningsområdet Cassel, enligt vad ovan nämnts, bestående »familjerådet» förklarades bland annat vara berättigat att icke utse gårdsarvinge och låta gården försäljas till oskyld, därest familjerådet fann sig övertygat följaktligen om att »gården av hög skuldsättning eller andra skäl icke kunde kvarhålpå grund las i familjens ågo». Den schweiziska lagstiftningen medgiver övertagaren av jordbruksfastigheten eller yrkesföretaget rått att påfordra uppskjutande av arvskiftet, i vad det gäller fastigheten eller yrkesföretaget, för det fall att han genom medarvinkomme att skuldsättas så hårt, att hans intecknade skulder till dem, garnas utlösning tillsammans med redan förut på egendomen vilande skuld, överstiga tre fjärdedelar av fastighetens eller yrkesföretagets utlösningsvärde; medarvingarna utgöra i sådant fall tillsvidare en vad kallar »Ertragsgemeinderschaft» eller oskiftad egenlagen dom arvingarna emellan; när emellertid övertagaren kommer i läget att han utan kan utlösa har › överdriven skuldsättning (übermässige Verschuldung) medarvingarna, varje medarvinge iden oskiftade massan rätt att fordra upplösning av gemenskapen och sin andels utfående. Även om dessa och liknande företeelser icke säga alltför
mycket i sakligt avseende, äro de likväl beaktansvärda symptom och bekräfta i varje fall lagstiftarens nu angivna intentioner, intentioner så mycket naturligare som gårdsarvingens bestånd som jordbrukare och arvegårdens bevarande inom familjen självfallet i mycket väsentlig grad var beroende av skuldsättningens storlek. Det må slutligen ytterligare tilläggas, att den privilegierade ställning, gårdsarvingen i här berörda avseenden tillerkändes, ingenstädes uppfattades såsom en sådan avvikelse från den lika arvsrättens allmänna principer, som stred mot det allmänna rättsmedvetandet inom den av författningarna berörda och detta bondebefolkningen, så mycket mindre som den lika arvsrättens idéer -- ej ens efter det att de eljest sla- — git allmänt igenom av bondebefolkningen erkändes vara på sin plats i fråga om den jord, bonden ärvt från sina fäder och som efter honom skulle övertagas av hans efterkommande. Ej ens i de fall, där lagstiftningen, enligt vad tidigare nämnts, av ålder hade tvingande natur eller vid sekelskiftet erhöll sådan natur, torde föreskrifterna om den arvfallna fastighetens värdering efter avkastningsvärdet hava mött nämnvärt motstånd; det var härvid närmast den härutöver tillergårdsarvingen kända skiftesfördelen, som någon gång -— såsom exempelvis i Westfalen - väckte invändningar till liv, men även härutinnan gav allmogen, på sätt förut nämnts, i stort sett med sig. Det må därjämte uppmärksammas, att den schweiziska lagstiftningen, vars karaktär av kompromiss mellan äldre och nyare romersk germansk rätt förut understrukits, för hela edsförbundets vidkommande och sålunda jåmväl för dess fransk- och italiensktalande kantoner fastslår i sak innevärderingsregler, fattande en avvikelse från den lika arvsrättens principer. Även om denna lagstifthärutinnan är försiktigt formulerad och lämnar stort ning utrymme för en tillämpning av växlande sedvänjor å skilda trakter, förklarar den likväl, på sätt nyss framhållits, att i fråga om jordbruksfastigheter och yrkesföretag inom jordbruksnäringen icke saluvärdet men avkastningsvärdet principiellt skall till för utläggas grund lösningen av medarvingarna. Man finner följaktligen överallt i den rad av numera upphävda författningar eller ännu bestående sådana, som här avses, en målmedveten strävan att genom särregler söka förebygga bondejordbrukets alltför långt drivna skuldsättning med åtföljande faror för jordbruket och den jordbrukande hefolkningen.
Enligt på en mångfald orter rådande gammal sedvänja satt efterlevande make en kortare eller längre tid i orubbat bo och gården brukades härvid antingen av honom eller henne eller ock av någon vuxen bröstarvinge. Ganska tidigt började man med tillvägagångssättet att trygga denna den efterlevande makens rätt genom inbördes testamente. Enligt promulgationslagen till den tyska allmänna civillagen ägde delstaternas lagstiftande myndigheter för övrigt icke befogenhet att genom specialförfattningar inskränka arvlåtarens rätt att genom förfogande för dödsfalls skull bestämma över fastigheten, även om denna i övrigt lydde under anerben-lagstiftningen. Den ifrågavarande »interimshushållningen» — vars juridiska natur utgör ett alltför omfattande ämne för att här kunna närmare avhandlas — var alltför naturlig och stod i alltför nära överensstämmelse med vad familjeförhållandena ofta gjorde praktiskt nödvändigt och ändamålsenligt för att kunna av anerben-lagstiftningen lämnas åsido; fastmera sökte man i flertalet anerben-författningar även härutinnan kodifiera gamla sedvänjor och rättsförhållanden. I vissa författningar —— och man torde kunna - tillerkändes sålunda efterlevande säga i flertalet jämväl make, på sätt redan erinrats, rätt att inträda såsom gårdsarvinge och detta antingen alltintill sin död eller åtminstone intill viss tidpunkt, när närmast gårdsarvingeberättigade bröstarvinge uppnått antingen myndighetsåldern eller, ännu vanligare, tjugofemårs-åldern; vid fall av omgifte skulle emellertid denna efterlevande makes rätt självfallet förfalla. På sätt jämväl nämnts, fick efterlevande make ävenledes i vissa författningar rätt att utse gårdsarvinge efter sig, en bestämmelse som ytterligare belyser den ställ- — ning, som enligt rättsuppfattningen ej blott änkemannen vilket är uppenbart
men även änkan tillerkändes i de familjerättsliga förhållanden, som här avses. När emellertid av sönerna nått vuxen ålder och, som regeln torde hava varit, innågon ansågs i allmänhet naturligt, att han efterträdde modern som ägare gått äktenskap, å densamma, men författningarna i sådant fall, att av gården och husbonde stadgade modern - eller i förekommande fall fadern - skulle erhålla efter ortens sed bruk-
å gården eller få kvarbo å densamma iundantagsstuga och med efter ligt underhåll förhållandena undantagsförmåner i övrigt. Även härutinnan upptogo anpassade flertalet till de gamla sedvänjorna anslutna föreskrifter. Där anerben-författningar emellertid efterlevande make, såsom i åtskilliga fall skedde, uteslöts från rätten att bliva d. v. s. från rätten att vid arvskiftet övertaga gården i dess gårdsarvinge, helhet under äganderätt, tillerkändes maken likväl, ävenledes efter ortens sed, nyttoch sedermera de förjanderâtt till gården under bröstarvingarnas minderårighetstid måner av uppehälle eller undantag, varom nyss nämnts. Den familjesamhörighet, som kom till uttryck i dessa bestämmelser, sträckte sig emellertid än vidare, nämtill förhållandet emellan och särskilt vuxen gårdsarvinges förligen medarvingarna med avseende å minderåriga Sålunda åtpliktelser och rättigheter syskon. stadgade skilliga anerben-författningar skyldighet för gårdsarvingen att å gården underhålla intill de tidpunkter, då dessa bleve i tillfälle att förskaffa sina minderåriga syskon sig annan utkomst eller då syster trädde i gifte, allt under det att de minderåriga å sin sida voro att efter måttet av sina krafter arbeta å gården i syskonen skyldiga förekommande olika Man finner även ibland en sådan föreskrift, som att göromål. den vuxne var förpliktad att bekosta yngre broders utbildning i visst gårdsarvingen liksom även för honom att å yrke samt systers utstyrsel vid giftermål, förpliktelse om varaktigt sjuk eller med lyte behäftad broder eller syster. gården draga försorg Alla dessa speciella bestämmelser förutsatte likväl, att gårdens avkastningsförmåga och i åtskilliga författninvore tillräcklig för den ifrågavarande försörjningsbördan, inskrevs uttryckligen villkor med denna innebörd. gar
Man torde dessa nu berörda förhållanden kunna om samtliga sammanfattningsvis säga, att författningarna jämväl i dessa avseenden sökte stärka och bevara de gamla, banden medlemmar emellan; dock i familjegemenskapen grundade naturliga familjens med stundom invecklade klädda korrektiv mot alltför betuni ganska lagregler eller för bestånd alltför tyngande andra förgande undantagsförmåner gårdens pliktelser av nu åsyftad natur.
kommo och Såsom inledningsvis antytts, de gamla germanska rättsuppfattningar varom här är tal, allt eftersom tiden fortskred i en viss motsättning till sedvänjor, liberala Ehuru bondebefolkningen i de mera merkantilt färgade tidsströmningarna. erinrats de delar av Mellaneuropa, som anerben-lagstiftningen berörde, på sätt förut stor bevarade sina tänkesätt och bondejorden i samma trakter med seghet gamla icke i större omfattning indrogs i den allmänna fastighetshandeln, blev befolkningen under livstid till främmande likväl icke opåverkad av den nya tiden. Försäljningar
personer även av gamla familjegårdar förekommo understundom, även om lämpliga
funnos. Det i sakens natur, att denna företeelse icke kunde gårdsarvingar ligger lämna området opåverkad. Efter det att gårdslagstiftaren på det ifrågavarande eller anerben-författningen erhållit matearvingen enligt gammal sedvänja enligt riella förmåner bekostnad, måste det verka stötande för rättspå medarvingarnas därest han efteråt och måhända kort tid efter arvskiftet försålde känslan, ganska till utomstående och härvid sig gårdens hanfädernegården någon tillgodogjorde delsvärde ett handelsvärde som, vad förut framhållits, i öppna marknaden; enligt allt eftersom den ekonomiska fortskred steg väsentligt över avkastutvecklingen över det enligt förut beräknade netningsvärdet och i all synnerhet återgivna regler till vilket erhållit familjefastigheten eller viltoavkastningsvärde, gårdsarvingen erhållna skiftesfördelen fått ytterligare reduket han t. o. m. genom den därutöver
cerat. Det var säkerligen sådana fall av missbruk, som föranledde i lagstiftaren slutet av det förra seklet och i början av det innevarande att i åtskilliga anerbenförfattningar träffa bestämmelser om skyldighet för att vid fall av gårdsarvingen l r inom viss tid efter arvskiftet till försäljning medarvingarna återbära den av honom l › åtnjutna skiftesfördelen. Den tidsfristen bestämdes i vissa författl ifrågavarande l ningar till tio och i andra till femton år; i vissa stadförfattningar författningar gades en tidrymd av femton år från tidpunkten för inträde såsom arvinges gårdsarvinge och av tio år efter det att efterlevande make tillkommande elbrukningsler nyttjanderätt utlupit. Emellertid gällde denna förpliktelse allenast om försäljtill ning ägde rum person, som icke enligt lagen kunde bliva gårdsarvinge till fastigheten. För fall av försäljning av avsöndrade delar av gården föreskrevos motsvarande bestämmelser; sålde sålunda inom den angivna degårdsarvingen tidrymden lar av gården antingen på en gång eller vid efter varandra följande tidpunkter och
uppgingo köpeskillingen, respektive köpeskillingarna sammanlagt till viss del av värde - för Hannover en tiondel och gårdens enligt författningen enligt författningen för Westfalen en .tjugondel av värdet -—~ så var gårdsarvingen skyldig att till medarvingarna återbära den del av skiftesfördelen, som svarade emot de sålunda försålda jordområdena. Stadgandet gällde även för det fall, att gården före försäljningen avförts ur jordeboken eller registret såsom arvegård och sålunda vid tidpunkten för försäljningen icke längre var arvegård i lagens mening; en bestämmelse som uppenbarligen var nödvändig för att förhindra ett kringgående av författningsföreskriften. Lagen för de badiska slutna bondgårdarna formulerade regeln något olika: därest gårdsarvingen inom tio år efter arvskiftet sålde till ett pris, gården som översteg dess avkastningsvärde, och köparen icke var någon av säljarens bröstarvingar, så voro säljarens medarvingar och övriga laglottsberättigade arvingar berättigade att erhålla gottgörelse; i sådant fall skulle försäljningspriset och icke avkastningsvärdet ligga till grund för beräkningen av de senares anspråk, med avdrag likväl av värdet å under mellantiden pä gården utförda förbättringar; ytterligare skulle vid sådan försäljning samtliga förmåner, som säljaren i övrigt pä grund av sin egenskap som gårdsarvinge på sin tid erhållit, falla bort. Den för Tyrolen utfärdade nya lagstiftningen stadgade skyldighet för att därest han gårdsarvingen, inom sex år efter arvlåtarens död eller, för det fall att han var minderårig, inom sex är efter myndighetsålderns inträde frivilligt försålde gården i och för s. k. tillläggs-arvskifte återbära skillnaden mellan försäljningspriset och det pris, till vilket han fått övertaga gården; från försäljningsvärdet skulle härvid av sakavdragas kunniga uppskattat värde å av honom under mellantiden utförda jordförbättringar; rätten att fordra sådan gottgörelse var emellertid till och begränsad medarvingar dessas bröstarvingar. Även den schweiziska lagstiftningen föreskriver, att om en vid arvskiftet erhållit - eller - under handelsarvinge fastighet »yrkesföretag» värdet och säljer densamma eller del därav inom de närmast tio åren, medföljande arvingarna äga anspråk på proportionell del av vinsten, såframt detta anspråk antecknats i jordeboken vid arvskiftet; ersättningen får emellertid icke utgöra mera än vad medarvingen skulle hava erhållit, därest jorden vid skiftet uppskattats till sitt dåtida försäljningsvärde; till genom jordförhättringar uppkommen värdestegring hava medarvingarna ingen rätt. Slutligen må nämnas, att den för de preussiska räntegårdarna träffade lagstiftningen stadgade återbäring av skiftesfördel eller del därav vid försäljning inom tjugo år efter arvskiftet. Av det anförda framgår, att vissa författningar nu begränsade gårdsarvingens berörda skyldighet till den av honom ätnjutna skiftesfördelen (eller del av denna), medan andra författningar gingo längre och vid fall av sådan som nu försäljning, avses, ålade gårdsarvingen att till medarvingarna återbära hela skillnaden mellan gårdens vid försäljning erhållna saluvärde och det belopp, med vilket medarvingarna vid arvskiftet blivit utlösta. Visserligen torde den efter dessa något växlande o men med avseende a syftet likartade regler hava inneburit ett jämförelsevis verk-
18-377445.
tressant försök från lagstiftarens sida att i en brytningsålder mellan gammalt och nytt finna former för konserverande av det goda i äldre tiders rättssystem och sedvänjor, men att densamma utgjorde en mindre tillfredsställande kompromiss med den fotade civilrätten och - därest världspå liberalismens grundsatser troligen kriget icke kommit emellan och möjlighet förelegat att bedöma försöken under en mera normal utvecklingsperiod —- skulle hava visat sig framstå såsom icke alltför effektiv. Det är visserligen sant att jordbesittningsförhållandena i de trakter av Mellaneuropa, för vilka författningarna utfärdades, förblivit jämförelsevis stabila och att bondebefolkningen i samma trakter alltjämt visar större hesutenhet och välstånd än i andra länder och bygder med stark jordstyckning, men säkerligen torde detta förhållande i första hand böra tillskrivas rådande traditioner och sedvânjor i dessa bygder och i mindre mån själva lagstiftningen. Att lagstiftningen det oaktat var uttryck för sunda jordpolitiska strävanden och att den är av största intresse vid övervägandet av åtgärder mot jordbrukets skuldsättning torde ligga i öppen dag.
P. M.
angående de äldre tyska anerben-författningarna.1
In Deutschland sind zum Zwecke der Beibehaltung der Bauerngrundstücke in alten Familien reichsgesetzliche Sondervorschriften nicht getroffen worden, vielmehr hat das Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuch im Artikel 64 die dahin gehenden landesgesetzlichen Vorschriften im wesentlichen unberührt gelassen; dies sind im einzelnen fol- ‘ gende:
I. Königreich Preussen: a) Höfegesetze. l. fiir die Provinz Hannover vom 2. Juni 1874 in der Fassung der Bekanntmachung vom 9. August 1909. 2. für den Kreis Herzogtum Lauenhurg vom 21. Februar 1881. 3. für den Kreis Grafschaft Schaumburg in der Fassung der Bekanntmachung vom 20. Juli 1910.
b) Landgüterordnungen. 1. für die Provinz Brandenburg vom 10. Juli 1883. 2. für die Provinz Schlesien vom 24. April 1884. 3. für die Provinz Schleswig-Holstein, mit Ausnahme des Kreises Herzogtum Lauenburg, vom 2. April 1886. 4. für den Regierungsbezirk Kassel, mit Ausnahme des Kreises Rinteln, jetzt Grafschaft Schaumburg, siehe I, 3), vom 1. Juli 1887. c) zu I und II Gesetz, betreffend die Eintragungen in die Höferolle und Landgüterrolle auf Ersuchen der Generalkommission vom 11. Juli 1891. d) Gesetz, betreffend das Anerbenrecht bei Renten und Ansiedelungsgütern, vom 8. Juni 1896. e) Gesetz, betreffend das Anerhenrecht bei Landgütern in der Provinz Westfalen usw. vom 2. Juli 1898.
II. Königreich Bayern: 1. Gesetz, die landwirtschaftlichen Erbgüter betreffend, vom 22. Februar 1855. 2. Bayerisches Ausführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuch (Art. 152). 1 Avlämnad till förf. av vederbörande preussiska ministerium i juni 1914.
III. Grossherzogtum Baden: 1. Gesetz, die geschlossenen Hofgiiter betreffend, vom 20. August 1898. 2. Die beiden Ministerialverordnungen vom 5. Juni 1900 zum Vollzuge des Gesetzes vom 20. August 1898. 3. Badisches Ausführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuch (Art. 35) und Badische Ausffihrungsverordnung zum Biirgerlichen Gesetzbuche (§§ 38-42).
IV. Grossherzogtum Hessen: Gesetz über die landwirtschaftlichen Erbgüter vom 11. September 1858.
V. Grossherzogtum Meclclenburg-Schwerin: Verordnung vom 9. April 1899 zur Ausführung des Bürgerlichen Gesetzbuchs (§§ 349 ff.).
VI. Grossherzogtum Mecklenburg-Strelitz: 1. Verordnung, die Rechtsverhältnisse der in den ritterschaftlichen Gütern aufzurichtenden Erbpachtbauernstellen betreffend, vom 10. Dezember 1824. 2. Revidierte Verordnung wegen der Erbfolge in die regulierten Bauergehöfte des Fürstentums Ratzeburg vom 9. Oktober 1859.
VII. Grossherzogtum Oldenburg: 1. Gesetz für das Herzogtum Oldenburg vom 19. April 1899, betreffend das Grunderbrecht. 2. Gesetz für das Fürstentum Lübeck vom 14. Juni 1899, betreffend das Grunderbrecht.
VIII. Herzogtum Sachsen-Altenburg:
_In Sachsen-Altenburg bestehen keine Sondervorschriften über das bäuerliche Erbrecht.
Ahnlichen Zwecken dient indes das Gesetz, die Güter- und Grundstückszerschlagung betreffend, vom 9. April 1859.
IX. H erzogtum Braunschweig: 1. Gesetz, den bäuerlichen Grundbesitz betreffend, vom 28. März 1874. 2. Gesetz vom 28. November 1888 zur Abänderung der Bestimmung des § 12 des Ge« setzes vom 28. März 1874.
X. Fürstentum Waldeck: Gesetz über das Anerbenrecht bei land- und forstwirtschaftlichen Besitzungen vom 27. Dezember 1909.
XI. FLirstentum Schaumburg—Lippe: 1. Gesetz, betreffend die geschlossenen Bauerhöfe und das Anerbenrecht vom 24. März 1909. 2. Allgemeine Verfügung vom 2. August 1909, betreffend das Gesetz vom 24. Mårz 1909. XII. Fürstentum Lippe-Detmold: 1. Verordnung, die Erbfolge in die Bauergüter betreffend, vom 24. September 1782. 2. Gesetz über die Brautschätze von Kolonaten vom 8. Juli 1886. 3. Gesetz wegen Abänderung des Gesetzes vom 23. März 1864, die Besitzveränderungen bei Grundstücken und deren Eintragung in das Kataster betreffend, vom 10. Dezemher 1902. Hierzu ist zu hemerken, dass für das Fürstentum ein besonderes Erhrecht hinsichtlich der Bauergüter nur für den Fall gilt, wo es sich um sogenannte Anerbenkolonate handelt, d. h. Kolonate, welche von dem Erblasser bereits im Wege des Erbganges erworben sind. Bei den neuerworbenen Kolonaten greift die gewöhnliche Erbfolge Platz mit der Massgabe, dass beim Fehlen einer letztwilligen Verfügung dem ältesten Sohne oder in Ermangelung von Söhnen der ältesten Tochler das Recht zusteht, das Kolonat zum Schätzungswerte zu übernehmen. Die Vererbung der Anerbenkolonate erfolgt nach der zu 1. erwåhnten Verordnung, die jedoch durch Artikel 64 Abs. 2 des Einführungsgesetzes zum bürgerlichen Gesetzbuche eine Einschränkung dahin erfahren hat, dass der Erhlasser u
in der Lage ist, durch Verfügung von Todeswegen das Anerbenrecht überhaupt auszuschliessen oder jede nach dem Bürgerlichen Gesetzbuche zulässige, von der gesetzlichen Erbfolge abweichende Bestimmung zu treffen.
XIII. Freie und Hansestadt Lübeck: Gesetzliche Sondervorschriften über das bäuerliche Erbrecht bestehen in Lübeck nicht. Wohl aber gelten in verschiedenen Landbezirken des lübeckischen Staates herkömmlich oder vertragsmässig (Untertanenvergleiche von 1793 und 1797) besondere Vorschriften über Erbrecht und Erbteilung, die durch das Gesetz vom 10. Februar 1862 das Erbrecht der Eheleute und der Blutsfreunde, die letztwilligen Verfiigungen, sowie die Erbgiiter betreffend, nicht aufgehoben und durch § 148 des in Anlage befindlichen lüheckischen Ausfiihrungsgesetzes zum Bürgerlichen Gesetzbuche vom 30. Oktober 1899 ausdriicklich aufrechterhalten sind. Im einzelnen ist die Rechtslage der Abhandlung »Das lübeckische Erbrecht nach dem Gesetz vom 10. Februar 1862 pp.» von C. Plitt Seite 147, S. 152-157 zu entnehmen.
XIV. Freic Hansestadt Bremen: Gesetz, betreffend das Höferecht im Landgebiete, vom 18. Juli 1899.
XV. Freie und Hansestadt Hamburg: In Frage kommt Art. 82 des Landrechts von 1603. Das Landrecht galt urspriinglich in Billwärder, Billwärder Ausschlag, Ochsenwärder, Moorwärder, Finkenwårder, Moorburg, Talenberg und Spadenland. Später wurde es auch auf Hamm Horn, Hammerbrook ausgedehnt. Seine Geltung wurde jedoch für die letztgenannten drei Gebietsteile sowie für Billwärder Ausschlag durch die Vereinigung mit der Stadt Hamburg im Jahre 1894 beseitigt. Durch den Vorbehalt des Artikel 64 des Einfiihrungsgesetzes zum bürgerlichen Gesetzbuch ist der Artikel 82 des Landrechts gedeckt. Diese Vorschrift steht also in Billwärder, Ochsenwärder, Moorwärder, Finkenwärder, Moorburg, Tatenberg und Spadenland noch in Geltung, es sei denn, dass sie ihre Wirkungskraft in Folge langer Nichtanwendung verloren hat. Ob das der Fall ist erscheint zweifelhaft.
In den iibrigen Bundesstaaten, nämlich den Königreichen Sachsen und Wütttemberg, im Grossherzogtume Sachsen-Weimar, in den Herzogtümern Sachsen-Meiningen, Sachsen-Coburg-Gotha und Anhalt, in den Fürstentümern Scbwarzbmg-Sondershausen, Schwarzburg- Rudolstadt, Reuss ä. L. und Reuss j. L. sowie in Elsass Lothringen sind Sonderbestimmungen über das bäuerliche Erbrecht nicht in Geltung.
7.
Bilaga
Den tyska arvegårdslagstiftningen
av EINAR ANDERBERG.
Under 1800-talet stod jordlagstiftningen i Tyskland liksom i andra länder under inflytande av den individualistiska åskådning som man kännetecknat såsom ekonomisk liberalism. Utvecklingen medförde, allmänt talat, ett sönderbrytande av de
skrankor som tidigare i skilda hänseenden hindrat rörelsefriheten. Oberoende av stånd fick varje medborgare rätt att förvärva jordegendom av vad slag som helst. frigjordes. Jorddelningen lössläpptes, och jorden fick allt- Fastighetsomsâttningen mer karaktär av en handelsvara som kunde avyttras i fritt valda kvantiteter. De särskilt de som hade sin grund i släktsamhörighet, avskaffagamla lösningsrätterna, des. Med den fria förfoganderätten följde obegränsad möjlighet att utnyttja fastigheterna såsom pantobjekt. Genom tekniska förbättringar i hypoteksinstitutionen och Skuldsättningen hejdades icke grundboksväsendet befråmjades fastighetskrediten. av vare sig belånings- eller räntemaximering. Inom arvsrätten hävdades jämlikhetsinfördes mellan arvingar av olika kön och regler om föreprinciper. Likstållighet trädesrätt för viss arvinge (primogenitur eller andra system) avskaffades. Möjligheten till delning av fastigheterna i samband med arvskiften vidgades, och fastig-
hetsfideikommissen ställdes blev, såsom någon på avskrivning. Jordäganderätten uttryckt förhållandet, alltmera individuell, absolut, fri och uniform. förhållanden som rådde i Tyskland emellertid icke att De statsrättsliga medgåvo denna allmänna utveckling fick ett ensartat förlopp över hela landet. Rikslagstifticke helt som framkommit såsom av de ningen utjämnade de skiljaktigheter följd särskilda staternas Likformigheten hindrades av de naturliga olikegna lagstiftning. och andra historiskt förheter, i fråga om agrarstruktur, folksedvänjor betingade som framträdde inom skilda landsdelar. Även efter tillkomsten av Bürhållanden, Gesetzbuch har partikularlagstiftningeir haft möjlighet att i viss utgerliches (BGB) sina egna vägar. Sålunda har den gamla bondearvsrätt (Anerbensträckning följa som haft till att bevara en fastighet odelad från generation till generarecht), syfte tion, kunnat sedvänjans makt bibehållas inom stora områden, och den har, genom lämnat i senare tid kunnat äterupplivas genom då rikslagstiftningen frågan öppen,
partikularlagstiftningen. vad nyss antytts mer eller mindre kom att Den allmänna utveckling, som enligt j medförde icke uteslutande verksätta sin prägel på den tyska jordrätten, gynnsamma ningar för jordbruksnäringen. Den på sina håll framträdande splittringen av jorden i alltför var att väcka icke minst ur nasmå brukningsdelar ägnad betänkligheter, tionalekonomisk På vissa håll, särskilt i Sydtyskland, ersattes bondehemsynpunkt. manen till stor del av s. k. dvärgjordbruk, fastigheter som knappast medgåvo en ord- Än mera framträdde nackdelarna med avseende å jordbrukets l nad lanthushållning. en mobi- i skuldsättning. Med den moderna hypoteksrätten följde en sönderdelning, i särskilda som kunde fritt cirkulera i den all- l lisering av fastighetsvärdena enheter, männa marknaden. Den bekväma som härmed erbjöds att finansiera jordbruutväg medel kunde lätt leda till överdrifter. Det fria systemet underket med upplånade lättade även i jordvärden. Då under goda konjunkturer fastigheternas I spekulation
handelsvärden uppdrevos utöver de verkliga avkastningsvärdena, föranleddes ofta en överskuldsättning i samband med fastighetsköpen. Svårigheten att utlösa medarvingar vid arvskiften verkade i samma riktning. I själva verket befann sig skuldbördan inom det tyska jordbruket i en tämligen kontinuerlig stegring fram till tiden för världskriget. Inflationen medförde en tillfällig nedskrivning av skulderna. Under de speciella förhållanden som sedermera blevo rådande växte emellertid skuldbördan oerhört snabbt; vid utbrottet av krisen i början av 1930-talet blev också läget katastrofalt. Man fattade nu klarare än förut den överdrivna skuldsättningen såsom ett svårartat socialt missförhållande. Det fria systemet hade, menade man, långt ifrån att göra bondeklassen fri och oberoende, bragt den under herraväldet av anonyma kapitalmakter. Omsorgen om bondeklassens bestånd fattades såsom en nationell angelägenhet av vital betydelse. Problemet fördes in under vidsträckta befolkningspolitiska perspektiv. Den jordlagstiftning som tillkommit i Tyskland före 1930-talet hade visserligen icke lämnat ifrågavarande problem alldeles ur räkningen. En reaktion mot den individualistiska tendensen hade länge varit märkbar och avsatt spår i lagstiftningen. De av allmänna intressen föranledda inskränkningarna i äganderätten hade — även bortsett från de speciella förhållandena under världskriget blivit alltmer ingripande. Bondearvsrättens återupplivande inom vissa landsdelar hade utgjort ett led i strävandena att motverka överdriven jordstyckning. Försök hade även gjorts att införa nya, för särskilda sociala ändamål avpassade former av jordbesittning, exempelvis de s. k. Heimstätten, fastigheter som i princip skulle vara odelbara och fritagna från exekution. Och även andra, sporadiska ansatser att komma till rätta med hithörande frågor hade kunnat nämnas. Det är emellertid först på 1930talet, som man vågat försöka en samlad och till grunden gående lösning av det svåra och betydelsefulla problemkomplex, vartill förhållandet mellan civilrättsordning, jordbruksnäring och befolkningsrörelse givit upphov. Ett sådant försök år den av tyska regeringen under Hitler utfärdade lagen om arvegårdar (Reichserbhofgesetz) av den 29 september 1933.1
Arvegårdslagen har karaktären av en tvingande reglering. Det tillkommer icke den enskilde att genom frivillig ansökan eller annorledes bestämma, huruvida hans fastighet skall vara arvegård, utan denna fråga avgöres av lagen. Emellertid har laå alla jordbruksfastigheter. Såsom avsedd att utgöra ett skydd gen icke tillämpning för bondeklassen angår den närmast de medelstora jordhruken. För att kunna hänföras under lagen får egendomen i regel icke omfatta större areal än 125 hektar. Ej heller får jordbruksdriften annat än undantagsvis vara organiserad efter storgodstyp, d. v. s. med huvudgård och därunder lydande särskilda brukningsdelar (§ 3). å andra sidan inneha en viss minimistorlek. Denna bestämmes En arvegård måste icke efter viss areal utan efter ett hesuttenhetsmått, s. k. Ackernahrung, definierat såsom den mängd jord som erfordras, för att en familj skall kunna livnära sig oberoende av marknadsläge och allmänna konjunkturer, och för att driftscirkulationen skall kunna upprätthållas (§ 2). Inom nu angiven storleksklass uppställer lagen ytterligare förutsättningar, bestämda med hänsyn till ägarens person. Ägaren måste vara vad lagen kallar »bauernfähig». Till detta begrepp anknytas villkor, varmed lagen äsyftar att fullvittgående och delvis avlägset liggande syftemål. I första hand erfölja mycket fordras att ägaren är tysk undersåte (§ 12).’ Idéerna om skadligheten av rasblandoch om möjligheten att i bondebefolkningen finna en källa till successiv förning 11 anslutning till lagen ha utfärdats tillämpningsförordningar innefattande en mängd de taljbestämmelser. Dessa bestämmelser ha med vissa ändringar och tillägg sammanfogats i två , nya författningar av den 21 decemher 1936, nämligen Erbhofrechtsverordnung samt Erbhof-
i verfahrensordnung. De äldre tillämpningsförordningarna ha därvid upphävts.
3 Numera kan dock meddelas dispens från denna regel enligt § 5 i arvegårdsrättsförordningen.
bättring av hela folkstammens rasegenskaper ha vidare föranlett kravet på arisk härstamning, i lagen betecknad såsom »deutsches oder stammesgleiches Blut» (§ 13). Även villkoret att ägaren icke blivit omyndigförklarad kan delvis sammanhänga med ärftlighetssynpunkter, i det att sinnessjuka och sinnesslöa personer därigenom uteslutas (§ 14). Av omedelbar betydelse ur näringens synpunkt är villkoret att ägaren skall vara i stånd att i behörig ordning driva jordbruket; minderärighet utgör dock icke något hinder mot lagens tillämplighet. Det likaledes uppställda kravet att ägaren skall vara ärbar synes öppna möjlighet för en ganska extensiv tolkning (§ 15). En fastighet, som konstant utarrenderas eller tillhör bolag, förening eller annan juridisk person, kan enligt lagen icke vara arvegård. Såsom allmän regel gäller att fastigheten icke får ägas av mer än en person; den får sålunda icke ingå i äkta makars egendomsgemenskap (§§ 1 och 17). Skälet härtill är, att om fastigheten icke tillhört arvlåtaren ensam den vid arvsfallet icke skulle kunna i sin helhet tillfalla en av arvingarna. Sagda regel skulle tydligen ha inneburit en mycket stor begränsning av arvegårdsinstitutets tillämpning, då ju vid lagens ikraftträdande måhända de flesta bondgårdar voro föremål för giftorätt enligt allmän civillag. För att vidga betydelsen av arvegårdslagstiftningen ha meddelats särskilda bestämmelser om s. k. Ehegattenerbhöfe (Erbhofrechtsverordnung §§ 17 25). Dessa bestämmelser innebära bland annat att en fastighet, som vid arvegårdslagens ikraftträdande ägdes av äkta makar gemensamt eller delvis av mannen och delvis av hustrun, blir arvegård, om den i övrigt uppfyller stadgade villkor härför. I ett dylikt fall kunna makarna genom arvsfördrag eller testamente förordna, att fastigheten vid den enes död skall tillfalla den andra, eller att fastigheten efter den enes eller efter bådas död skall övergå till person som är gårdsarvinge (Anerbe) efter någondera maken. Göres ej dylikt förordnande, skall arvegården, om hustrun avlider först, tillfalla mannen, och om mannen avlider först, övergå odelad till mannens gårdsarvinge, varvid hustruns giftorätt sålunda bortfallerÄ Såsom framgår av det förut anförda har arvegårdsinstitutet, med avseende å fastighetens storlek och ägarens person, icke avgränsats genom regler, som kunna sägas vara alltför stela och schematiska. Lagen lämnar åt tolkningen en viss frihet att förfara efter omständigheterna. Den osäkerhet i rättstillämpningen, som detta förhållande antagligen hade kunnat giva upphov till, motverkas därigenom att alla arvegårdar skola ex officio inskrivas i en särskild urkund, den s. k, Erbhöferolle. Inskrivningen har allenast rättsförklarande, icke rättsgrundande betydelse (§ 1 inom. 3). En fastighet kan sålunda på grund av lagens stadganden vara arvegård utan hinder därav, att den ännu icke hunnit införas i rullan. Å andra sidan blir en fastighet, som icke uppfyller lagens fordringar, icke arvegård blott därför att den händelsevis råkar bliva införd i rullan. Ur praktisk synpunkt har emellertid införingen i rullan den betydelsen, att den skapar en presumtion för att fastigheten är en arvegård. När rullan blivit färdigställd, presumeras likaledes att en däri icke införd fastighet saknar karaktären av arvegård. Uppstår tvekan huruvida en fastighet är att anse som arvegård, kan frågan avgöras av domstol på ansökan av ägaren eller av vederbörlig myndighet, der Kreisbauernführer (§ 10). Efter arvegårdsrullans uppläggande kan naturligen fastighetsbeståndet ökas genom tillkomsten av nya arvegårdar. En fastighet, som ursprungligen saknat arvegårdsegenskap, förvärvar omedelbart sådan, om det förutvarande hindret bortfaller. En större fastighet kan övergå till arvegård genom frånsäljning av så mycket jord, att arealen nedgår till 125 hektar; var fastigheten belastad med hypotek, torde dock en sådan transaktion icke kunna genomföras utan hypoteksborgenärernas medverkan. Då lagen icke omöjliggör, att en och samma person äger flera arvegårdar, 1 Om större delen av arvegårdsförmögenheten införts i boet genom hustrun, kan domstolen emellertid medgiva henne rätt att oberoende av mannens medverkan insätta sig själv eller någon anförvant såsom gårdsarvinge efter mannen.
skulle det kunna tänkas att en storgodsägare, som ville komma i åtnjutande av de med avsedda läte lagen förmånerna, stycka godset i fastigheter av medelstorlek utan att avhända sig äganderätten till dessa. För bildandet av arvegårdar i nu angiven ordning uppställer emellertid lagen det särskilda villkoret, att beloppet av ägarens skulder icke får överstiga 30 procent av det före delningen senast fastställda enhetsvärdet vid taxering (§ 4). Däremot torde en storgodsägare utan hinder av denna regel kunna försälja en till godset hörande fastighet eller med fastighetsdel sådan verkan, att denna i köparens hand får karaktären av inarvegård. Lagen rymmer vidare åtskilliga regler, enligt vilka jordbruksministern, efter ansökan eller stundom ex officio, kan medgiva dispens från vissa eljest gällande villkor för arvegärdsinstitutionens tillämpning (§ 5). Bildandet av nya arvegårdar förutsätter gi-
vetvis en ständig komplettering av arvegårdsrullan. Ändringarna beaktas omedel-
bart ex officio. Med vissa tidsmellanrum skall rullan därjämte utställas till granskning av lokala myndigheter (§ 46 i Erbhofverfahrensordnung). Ur rullan avföres en egendom, om den förlorar sin av arvegård. Detta egenskap lär kunna förekomma särskilt i sådana fall, då efter tillstånd vederbörligt egendomen för kolonisationsändamål avyttras till en kommun eller Den egnahemsförening. omständigheten att arvegårdens ägare förlorar sin »bondekapaciteh medför däremot icke att egendomen upphör att vara arvegård (§ 16). Såsom rättslig enhet omfattar arvegården icke blott själva jorden jämte vad därmed är fysiskt förbundet, såsom byggnader och därtill hörande fast inredning, utan jämväl saker, vilka allenast i ekonomiskt eller ideellt hänseende höra samman med gården. Till gården hänföras sålunda för jordbruket avsedda levande och döda inventarier, gödningsämnen och förråd, ävensom linne, sängar och annat husgeråd. Såsom tillbehör räknas vidare urkunder, hrevsamlingar, fotografialbum och andra minnesföremål (§ 8). Även vissa fordringar, särskilt sådana som å förgrundas säkringsavtal rörande gården, utgöra tillbehör till denna (§ 9).
Den s eciella arvsrättsordnin g, som inr y mmes i arve årdsla en, vilar i mån t och en mycket på samma grundsatser som kännetecknade den gamla bondearvsratten. Den från sina närmaste historiska — de för Westfaskiljer sig föregångare Hannover, len m. fl. och länder i modern tid införda - en provinser anerbenlagarna genom vida större stränghet. För — partikularlagstiftningen gällde nämligen enligt protill BGB -mulgationslagen (art. 64) ett uttryckligt förbud att inskränka arvlåtarens rätt att för dödsfalls skull förfoga över sin under anerbenrätt lydande fastighet. I motsats härtill hävdar arvegårdslagen (§ 24) den principen, att arvlåtaren icke äger utesluta eller begränsa den med lagen avsedda arvsrätten genom förfoganden för dödsfalls skull (testamente, arvsfördrag, donatio mortis causa). Vid arvlåtarens död utgör arvegården med vad därtill hör en från kvarlåtenskapen i övrigt rättsligen avskild egendomskomplex. Arvegården går i kraft av lag odelad över till gårdsarvingen (§ 19). Metoden för utseende av gårdsarvinge grundar sig icke på någon fri tävlan mellan arvingarna, i sista hand avgjord genom myndighets val av den dugligaste jordbrukaren, utan innebär allenast en tillämpning av en ilagen utförligt reglerad, efter släktskapsgrad och kön bestämd arvsföljd, därvid dock uppställts det viktiga villkoret att gårdsarvingen skall vara »bauernfähig». Denna ordning är tydligen icke i samma grad som metoden med fri tävlan ägnad att framkalla missämja mellan arvingarna eller att ställa myndigheterna inför alltför svära avgöranden. Att sagda ordning kunnat konsekvent genomföras sammanhänger emellertid därmed, att den liberala tidens idéer om jämlikhet mellan könen ansetts böra övergivas. l Inom arvsföljden urskiljas till en början följande klasser. I första hand komma arvlåtarens söner och om någon son avlidit, dennes söner eller sonsöner. I andra hand kommer arvlåtarens fader, i tredje arvlåtarens bröder och, om någon sådan avlidit, dennes söner eller sonsöner. En fjärde klass utgöres av arvlåtarens döttrar;
har någon dotter avlidit inträda här hennes söner eller sonsöner. Därnäst följa såsom en femte klass arvlåtarens systrar, likaledes med representationsrätt för deras söner eller sonsöner. Sist komma såsom en sjätte klass arvlåtarens övriga kvinnliga avkomlingar, d. v. s. dotterdöttrar o. s. v. (§ 20). Bland arvingar av samma klass har antingen den äldste eller yngste företräde, beroende på sedvänjan inom orten. Saknas bestämd sedvänja gäller företrädesrätt för den yngste. Var arvlåtaren omgift, ha dock sönerna i det tidigare äktenskapet företräde framför sönerna i det senare äktenskapet. Helsyskon ha likaledes företräde framför halvsyskon. Barn i äktenskap går före ett utomäktenskapligt barn inom samma klass, och detta jämväl om sistnämnda barn (jämlikt BGB § 1723) på ansökan av fadern förklarats för äkta. Ehuru ett adoptivbarn enligt allmän civillag har samma ställning som ett äktenskapligt barn, kan adoptivbarnet icke kallas till gårdsarvinge (§ 21).1 Såsom redan framgått är ifrågavarande legala arvsrätt uteslutande grundad på För äkta make finnes icke någon plats inom arvsföljden; att hlodsförvantskap. övergångsbestämmelserna likväl i fråga om vissa arvegårdar medgiva att äkta make inträder har förut berörts. Lagen har i motsats till BGB begränsat arvsföljden till att gälla allenast närmare anförvanter. Skulle sådana i något fall saknas, äger arvlåtaren att genom testamente utse gårdsarvinge. Sker detta ej eller är den utsedde icke tillsätter riksbondeledaren gårdsarvinge, varvid personer i släkt- ›bauernfähig», skap eller svågerskap med arvlåtaren äga visst företräde (§ 25 mom. 5). Ett utmärkande drag för arvegårdslagens reglering av arvsföljden är ju den starsom tillkommer det manliga könet. Sålunda såsom redan ka privilegiering skulle, en brorson till arvlåtaren äga företräde framför arvlåtarens egen dotter. framgått, En sådan turordning, som visserligen icke varit okänd inom fideikommissväsendet, har tydligen ansetts alltför mycket strida mot hittills gängse uppfattning inom bondeklassen. I själva verket har regeln väsentligen berövats sin aktuella betydelse genom den i lagen införda övergängsbestämmelsen, att om söner eller sonsöner icke funnos vid den tidpunkt då fastigheten blev arvegård, arvingar av fjärde klass (döttskola framför arvingar av andra och tredje klasserna (§ 21 rama) äga företräde mom. 7). Såsom förut antytts innebär arvegärdslagen en avsevärd beskärning av testamentsfriheten. Arvlåtaren kan icke testamente åsidosätta själva grundregeln, att genom vid hans dödsfall skall förbliva odelad. Ej heller kan gården borttestaarvegården menteras till så länge inom de sex arvsklasserna finnes någon kapanågon oskyld, har lagen öppnat för arvlåtaren att, under vissa bel släkting. Emellertid möjlighet och inom vissa bestämda medelst testamente, arvsfördrag elförutsättningar gränser, inför medverka vid valet av gårdsarvinge. I trakler muntlig förklaring myndighet, ter, där det tidigare varit vanligt att genom fritt val utse gärdsarvinge eller där nåbondearvsrätt i bruk, står det sålunda arvlåtaren fritt att gon speciell ej ens varit till utse den av sönerna som han önskar. För andra trakter än nu gårdsarvinge nämnts att vederbörande domstol, när viktiga skäl äro för handen, gäller regeln att till gårdsarvinge utse en annan son än den som står närkan medgiva arvlåtaren mast i tur. Finnas sonsöner av äktenskaplig börd, kan en utomäktenej söner eller son till arvlåtaren utses till gårdsarvinge, därest domstolen, efter landsbondeskaplig ledarens lämnar sitt Med domstolens medgivande äger arvlåhörande, samtycke. taren förordna att en dotter, med förbigående av släktingar inom de tre jämväl första klasserna, skall bliva När det ej är fråga om första klassen, har gårdsarvinge. arvlåtaren fritt val mellan olika släktingar inom den klass som kommer närmast. I sistnämnda fall kan även rangordningen mellan olika klasser brytas, om domstolen därtill lämnar samtycke (§ 25).’ _1 Denna regel gäller ej, om adoptionen ägt rum före lagens ikraftträdande. Även i övrigt är regeln mildrad genom Övergångsbestämmelser i arvegårdsrättsförordningen § 47. 5 Enligt § 10 i arvegårdsrättsförordningen kan ägaren av en arvegård, efter godkännande av justitie- och jordbruksministrarna, genom en s. k. Hofsatzung bestämma, att gården för all framtid skall gå i arv uteslutande till manliga anförvanter.
Om den arvinge, som på grund av lag eller testamente kommit närmast i tur att bliva gårdsarvinge, icke är »bauernfähig», tillfaller arvegården den släkting, som skulle stått närmast, om den förstnämnde icke levat vid tiden för arvsfallet (§ 21 mom. 1). Vid sidan om bristande kapacitet upptager lagen såsom diskvalifikationsgrund ytterligare det fall, att den närmast i tur stående redan äger en annan arveaård. j * I dylikt fall kan emellertid, om ansökan göres inom viss tid, ett byte av gårdar arrangeras mellan gårdsarvingen och hans närmaste efterman (§ 22). En uppryckning inom turordningen kan naturligen komma till stånd även därigenom, att den närmast berättigade frivilligt avstår från sin rätt. För dylikt avstående gälla vissa formföreskrifter (§ 29). Efterlämnar arvlåtaren flera arvegårdar, få de närmast berättigade efter sin lagliga tur välja var sin gård (§ 23).
En av arvegårdslagens viktigaste uppgifter är att förhindra, att den som tillträder ett jordbruk isamband därmed ådrager sig en alltför betungande skuldsättning. Denna uppgift är givetvis ej löst i och med införandet av de arvsregler för vilka nyss redogjorts. Ty vore det så, att med rätten att övertaga gården även skulle följa skyldighet att i större omfattning betala dödsboets skulder, bleve denna rätt naturligen i många fall av intet värde. I detta hänseende har emellertid arvegårds- — med till det allmänna intresset att hålla skuldsättlagen hänsyn jordbrukets inom — tillerkänt ning rimliga gränser gårdsarvingen en synnerligen privilegierad ställning. Enligt de allmänna reglerna i BGB (§§ 1967 och 2058) äro visserligen arvingarna — och detta — gäller även gårdsarvingenl i förhållande till borgenärerna personligen och solidariskt betalningsskyldiga för den dödes gäld, i den mån de icke vidtagit särskilda åtgärder för att begränsa ansvarigheten, exempelvis genom boets avträdande till urarvakonkurs eller offentlig förvaltning (Nachlassverwaltung). Men i avseende å det inre förhållandet mellan arvingarna har arvegårdslagen träffat en från civilrätten avvikande reglering. Den enligt BGB (§ 2046) gällande regeln, att boets egendom skall förvandlas i penningar i den mån så erfordras för skuldernas likvidering, äger nämligen icke tillämpning å arvegården; ty denna är avsedd för familjens underhåll och är i princip oförytterlig. I stället stadgar arvegårdslagen, att dödsboets skulder —— och däri inbegripas även de hypotek, grund- och ränteskulder som sakrättsligt belasta arvegården — i första hand skola gäldas ur den del av dödsboets egendom, som icke räknas till arvegården (§ 34 mom. 1). Lagen tillerkänner sålunda gårdsarvingen ett verkligt rättsanspråk, att den på gården vilande, från föregående generationer hårrörande skuldbördan i möjligaste mån nedbringas i samband med arvskiftet. Är den del av kvarlåtenskapen, som icke tillhör arvegården, otillräcklig för gäldens betalning, blir emellertid gärdsarvingen i förhållande till medarvingarna skyldig att ensam svara för den återstående gälden och att befria medarvingarna från deras betalningsskyldighet för denna (§ 34 mom. 2). Detta måste sägas vara i hög grad motiverat, eftersom medarvingarna iett dylikt fall icke bekomma någon del av kvarlåtenskapen. Naturligen kunna fall förekomma, då den efter nyssnämnda likvidering kvarstående gälden alltjämt är för stor i förhållande till värdet av arvegården. I ett dylikt fall kan tydligen gårdsarvingen, av hänsyn till sin personliga betalningsskyldighet för gälden, finna det fördelaktigast att avstå från sin rätt till den överskuldsatta gården. Övertagandet av en överskuldsatt arvegård torde dock merendels möjliggöras genom den exekutionsbefrielse som, enligt vad nedan vidare beröres, inrymmes i arvegårdslagen. Om dödsboet avträdes till urarvakonkurs, ingår arvegården icke i konkursmassan. Arvegården torde ej heller inbegripas i s. k. Nachlassverwaltung. i Finnes inom den arvegårdsfria delen av kvarlåtenskapen en behållning, sedan skulderna likviderats, delas denna enligt civilrättens normer mellan gårdsarvingens
1 Jfr även § 14 i arvegårdsrättsförordningen. Själva arvegården, som åtnjuter exekutionsbefrielse, kan emellertid ej åtkommas av borgenärerna.
medarvingar. Någon andel i denna behållning tillkommer icke gårdsarvingen, med mindre gårdens avkastningsvärde understiger hans på vanligt sätt beräknade andel i den totala kvarlåtenskapen. Om exempelvis gårdens avkastningsvärde utgör 5000 Rmk. och därutöver finnes en behållning av 10 000 Rmk., torde denna behållning, om det förutsättes att arvingarna till antalet äro två, fördelas så, att gårdsarvingen A. tillgodoräknas 2 500 samt arvingen B. 7 500 Rmk. (A. erhåller 15 000/2 —- 5 000 = 2 500). Då A. därjämte erhåller arvegården, blir sålunda resultatet i detta fall detsamma, som om delningen skett enligt den lika arvsrättens grundsatser. En viss fördel för gårdsarvingen beredes dock därigenom, att man icke räknar med handelsvärdet utan med avkastningsvärdet å fastigheten. Sistnämnda värde bestämmes efter den nettoavkastning, som gården anses varaktigt kunna lämna, om den alltjämt brukas för samma ändamål som tidigare (§ 35). Av systemet följer tydligen, att olikheten mellan gårdsarvinges och medarvinges arvslotter i förekommande fall växer i proportion till skuldbördans storlek, värderelationen mellan arvegården och den övriga förmögenheten, samt arvingarnas antal. Ej sällan måste i praktiken resultatet bliva, att gårdsarvingen får allt och övriga arvingar intet. Den stränghet systemet sålunda innebär mildras emellertid genom särskilda, till skydd för medarvingarna givna regler. Dessa fegler gälla även för dem som genom testamente uteslutits från arv, för såvitt de äro laglottsberättigade. Om medarvingarna äro avkomlingar efter arvlätaren, äro de berättigade till underhåll och uppfostran å gården, intill dess de bliva myndiga. De skola med gårdens hjälp erhålla en yrkesutbildning som motsvarar deras stånd. När de lämna hemmet, skola de även, i den mån gårdens ekonomi det tillåter, förses med den utrustning, som må erfordras för startande av eget yrke. Lagen har härvid särskilt nämnt det fall, att medarvingen vill förvärva ett kolonat (Siedlerstelle) och driva eget jordbruk. För kvinnor tillkommer vid ingåendet av äktenskap ett särskilt anspråk på bidrag till anskaffande av hemutstyrseln (§ 30 mom. 1 och 2). En förutsättning för samtliga nu berörda rättigheter torde vara att behovet av försörjning icke tillgodosetts genom arvlåtarens egna förfoganden. Efter uppnådd mogen ålder kunna nyssnämnda medarvingar, d. v. s. gårdsarvingens syskon eller syskonbarn, ickei allmänhet påräkna något underhåll från gården. För det fall att de oförskyllt råka i nöd äro de emellertid berättigade att taga sin tillflykt till gården och att där kvarstanna med skyldighet att i skälig omfattning deltaga i arbetet. Denna rätt till s. k. Heimatzuflucht tillkommer även arvlåtarens föräldrar (§ 30 mom. 3). Anordningen har ofta liknats vid en olycksfalls-, invaliditets- och åldersförsäkring för personer av bondesläkt. Dess utformning i lagen är emellertid ganska vag och synes lämna rättstillämpningen tämligen fria händer. Beträffande det praktiska fallet att arvingen råkat bliva arbetslös, synes man vara benägen anse, att ett offentligt arbetslöshetsunderstöd eliminerar rätten till Heimatzuflucht. Däremot lärer vanligt fattigvårdsunderstöd icke beviljas den, som finnes ha möjlighet att reda sig genom att återflytta till gården. Man kan även fråga sig, hur regeln bör tillämpas i sådana fall, då den i nöd komne har att försörja. Måhända har någon stadgad rättspraxis ännu icke utbilegen familj dat sig på detta område. Ifrågavarande regler ha nämligen icke tillämpning på arvsfall, som inträffat före lagens ikraftträdande. Arvlåtarens efterlevande make kan, såsom förut framhållits, icke själv bliva gårdsarvinge annat än i de undantagsfall, som följa av vissa Övergångsbestämmelser och av arvlåtarens befogenhet att själv utse gårdsarvinge, när ingen därtill prioriterad släkting finnes. Emellertid är efterlevande make enligt BGB (§ 1931) arvsi fall arvlåtaren efterlämnar avkomlingar, till en fjärdedel och i andra berättigad, fall till hälften av kvarlåtenskapen. Även laglottsrätt, omfattande hälften av arvslotten, tillkommer efterlevande make (§ 2303). Denne intager sålunda i förhållande till gårdsarvingen regelmässigt ställningen av medarvinge (eller därmed likställd lag- När så är fallet, kan efterlevande make enligt arvegårdslagen bliva lottsberättigad).
berättigad att påfordra s. k. Altenteil, varmed förstås en rätt att från gården utbekomma ett efter omständigheterna sedvanligt underhåll under återstående livstid. Såsom villkor för denna rättighet gäller dock, att vederbörande icke kan försörja sig av egna medel samt att han avstår från de arvsanspråk som i övrigt må tillkomma honom (§ 31). Rätten till Altenteil torde under omständigheter kunna bibehållas, även om den berättigade ingår nytt gifte, Ett gemensamt kännetecken för de nu berörda reglerna om uppfostringsbidrag och vad därmed sammanhänger samt om Heimatzuflucht och Altenteil är att rättigheternas omfattning icke närmare fixerats i lag utan måste bestämmas från fall till fall efter skälig bedömning, å ena sidan av behovet av hjälp och å andra sidan av gårdens ekonomiska bärkraft. I den mån en uppgörelse i godo ej kan komma till stånd, får domstolen (das Anerbengericht) meddela närmare föreskrifter. Domstolen kan inskränka eller upphäva försörjningsrätten, om den berättigades behov annorledes tillgodoses eller om prestationen finnes överstiga gårdens bärkraft eller eljest anses icke längre böra åvila den förpliktade (§ 32). Lagen har tydligen tänkt sig att nämnda försörjningsskyldigheter skulle till stor del kunna fullgöras genom naturaprestationer (livsmedel, husrum o. s. v.). Även kontantutbetalningar kunna emellertid ifrågakomma, i den mån inkomsterna från jordbruket bereda möjlighet härtill eller gårdsarvingen eljest har egna medel att undvara. Däremot överensstämmer det icke med lagens grund, att gården skuldsättes för försörjningsskyldighetens fullgörande. Vill gårdsarvingen för sagda ändamål upplåta hypotek i gården, kräves under alla omständigheter domstolens medgivande härtill. Försörjningsrättigheterna torde juridiskt sett vara att hänföra till sakrättigheter (dingliche Belastungen). De äro emellertid icke föremål för något inskrivningsförfarande.
I inledningsorden till arvegårdslagen har såsom lagens syftemål angivits att under tryggande av gamla tyska arvsseder vidmakthålla bondeståndet såsom en källa till förnyelse av folkstammen, att skydda bondgårdarna mot överskuldsättning och söndersplittring, så att de såsom ett släktens arvegods kunna varaktigt förbliva i fria bönders ägo, samt att bidraga till en sund jordfördelning, detta emedan det visat sig, att ett stort antal livskraftiga mindre och medelstora bondgårdar, om möjligt likformigt fördelade över hela landet, utgör den bästa garantien för folkets och statens vidmakthållande. Med hänsyn till vikten av dessa strävanden har man icke velat lämna de enskilda fria händer att genom sina rättshandlingar motverka lagens syften. Såsom redan nämnts få de i lagen inrymda arvsreglerna i stort sett icke åsidosättas genom förfoganden mortis causa. Samma stränga hållning intager emellertid lagen även med avseende å förfoganden inter vivos. I lagen uttalas nämligen såsom en allmän princip, att arvegården varken får föryttras eller belastas med gravationer. - Det säger sig självt och är till yttermera visso fastslaget i lagen —— att denna princip icke gäller försäljning av jordbrukets produkter eller överhuvudtaget förfogande över tillbehör till gården, som träffas inom ramen för en förståndig hushållning (§ 37 mom. 1). Med nyssnämnda princip avses icke att förläna arvegården någon absolut karaktär av res extra commercium. Naturligen kan det i många fall, jämväl ur det allmännas synpunkt, föreligga grundad anledning att sälja en arvegård. Lagen har beaktat detta såtillvida, att vederbörande domstol äger medgiva försäljning, när en viktig grund därtill föreligger (§ 37 mom. 2). Detta villkor torde vanligen anses uppfyllt, om försäljningen sker exempelvis i egnahemsrörelsens eller hostadsproduktionens intresse. Av viss praktisk betydelse är att domstolen kan lämna sitt medgivande i sådan form, att försäljningens genomförande blir beroende av ett av domstolen uppställt villkor (Auflage). Om ett område skall frånsäljas gården, kan domstolen exempelvis föreskriva, att köpeskillingen skall användas till betalning av går-
dens skulder eller på annat sätt disponeras för gårdens räkning. Har säljaren förvärvat fastigheten genom arv (enligt anerbenregler), lärer domstolen, om så finnes skäligt, kunna göra sitt medgivande beroende av att medarvingarna erhålla viss andel i den vinst, som kan påräknas genom försäljningen. Även andra villkor, t. ex. förbehåll om förköpsrätt för staten eller annan, kunna tillkomma i denna ordning. Att uppställt villkor blivit fullgjort, får givetvis kontrolleras, när köparens förvärv av fastigheten skall inskrivas i grundboken. Domstolens medgivande erfordras även vid gårdens överlåtelse från far till s011 eller eljest mellan nära anhöriga. Beträffande dylik överlåtelse har inom stora delar av Tyskland genom sedvänja utbildats ett särskilt rättsinstitut, henämnt Ubergabevertrag. Detta har kännetecknats därav, att föräldrar överlämna sin egendom till en av sina söner, med skyldighet för denne att giva föräldrarna underhåll (Altenteil) under deras återstående livstid och att även i viss utsträckning draga försorg om syskonen. Arvegårdslagen utgår från att denna sedvänja bör bibehållas; ur ekonomisk och social synpunkt kan det ju ock vara fördelaktigt, att en yngre person i rätt tid får övertaga jordbruket och bliva i tillfälle att grunda en egen familj. Om dylika avtal lämnades utan kontroll, skulle emellertid möjlighet yppas att på denna väg kringgå de i arvegårdslagen uppställda arvsreglerna; ett är ju till sin verkan att betrakta såsom ett förtida arv. I arve-
Ubergabevertrag
gårdslagen stadgas nu, att domstolens samtycke icke bör vägras, om bonden vill överlämna till den, som i fall av hans död skulle stå närmast i tur att gården hliva gårdsarvinge eller som han, enligt därom givna regler, kunnat genom testamente utse till gårdsarvinge. Domstolen är dock skyldig att tillse, att avtalet icke innehåller sådana bestämmelser, som medföra en belastning överstigande gårdens bärkraft (§ 37 mom. 3). Vad härefter angår det principiella förbudet att belasta arvegården med gravationer, inskränkes regeln härom — även bortsett därifrån att dispens kan medgivas när ——- kan arveen viktig grund föreligger av betydande undantag. Såsom förut nämnts gården belastas med försörjningsrättigheter till förmån för gårdsarvingens medarvingar. Lagen innehåller tillika en särskild bestämmelse, enligt vilken en arvlåtare genom testamente äger förordna, att den blivande gårdsarvingens fader eller moder skall ha förvaltnings- och nyttjanderätt till gården, även efter det gårdsarvingen blivit myndig, dock ej längre än till dess han fyllt 25 år (§ 26).‘ Vidare må nämnas att belastningsförbudet ej gäller beträffande realservitut, personalservitut (däri inbegripet bostadsrätt enligt BGB § 1093) eller gravationer av offentligträttslig natur. Även andra mera speciella undantag finnas föreskrivna (§ 32 i arvegårdsrättsförordningen). Ett avtal, varigenom arvegården eller del därav utarrenderas för längre tid än ett år eller på obestämd tid, drabbas däremot av ifrågavarande belastningsförbud (§ 30 i arvegårdsrättsförordningen). För avtalets giltighet erfordras domstolens medgivande, vilket förutsätter att en viktig grund kan åberopas. En arvlåtare kan följicke kringgå arvsreglerna på det sätt, att han under sin livstid utarrenderar aktligen fastigheten till annan person än gårdsarvingen för lång tid och mot oskäligt låg arrendeavgift. Under belastningsförbudet hemfalla framför allt hypotek samt grund- och ränteskulder, d. v. s. vad som motsvarar det svenska rättssystemets fordringsinteckningar. I sin strävan att förebygga överskuldsättning går sålunda arvegårdslagen ända därhän, att den vill förhindra varje pantförskrivning av arvegården. Visserligen äger domstolen medgiva upplåtelse av hypotek, när en viktig grund härför kan åberopas, men det är tydligen tänkt, att sådan upplåtelse skall förekomma endast i sällsynta undantagsfall. Meningen är att en bonde i första hand bör försöka reda sig utan kredit och att, om detta icke går, han bör försöka med personalkredit. Det har an- 1 efterlevande make (§ 11 i
Dylik-t-förordnande kan även göras till förmån för arvlåtarens
arvegárdsrättsförordningen).
tagits att arvegårdslagen samt den nya agrarpolitiken överhuvudtaget skulle medföra en märkbar förstärkning av böndernas personliga kreditvärdighet. Att ifrågavarande belastningsförbud effektivt upprätthålles i praktiken synes vara att förmoda. På grund av den exekutionsbefrielse, som arvegårdslagen inrymmer, kommer nämligen ett hypotek (grund- eller ränteskuld), när sådant någon gång beviljas, att få en starkt begränsad rättsverkan. En långivare skulle väl knappast anse sig säkerställd enbart med en dylik pantförskrivning, och man kan måhända fråga sig, huruvida han i allmänhet har något större intresse av att betinga sig hypotek i en arvegård. I sådana fall, då en hypoteksupplåtelse trots allt anses oundviklig, lärer domstolen få pröva, huruvida skuldsättningens storlek kommer i rimligt förhållande till fastighetens avkastningsvärde? Vidare torde avseende fästas vid den överenskomna räntefotens höjd; överstiger räntan 5 °/0 anses bifall vara utsiktslöst. I allmänhet torde domstolen även fordra sådana betalningsvillkor, att amortering sker i bestämd ordning; hypoteket bör givetvis inom överskådlig tid bringas att upphöra. Domstolens medgivande kan, liksom beträffande försäljning, lämnas i Villkorlig form (Auflage).
Det med arvegårdslagen avsedda syftet att skydda bondeklassen har tydligast kommit till uttryck i grundsatsen om exekutionsbefrielse. Lagen innehåller den utomordentligt ingripande regeln, att exekution på grund av penningfordran ej kan meddelas i arvegård (§ 38 mom. 1). Denna regel gäller undantagslöst för såväl personliga som sakrättsliga anspråk på utbekommande av penningar. Lika litet som en oprioriterad borgenär kan en hypoteksborgenär framtvinga, att arvegården blir föremål för exekutiv försäljning eller tvångsförvaltning. Regeln utgör visserligen icke något hinder mot att arvegårdens ägare försättes i konkurs. I dylikt fall ingår emellertid arvegården icke i konkursmassan, och ägaren bibehåller även under konkursen sina med avseende vanliga befogenheter å gården. Dä arvegården såsom förut utvecklats —— även omfattar alla för jordbruket avsedda inventarier, torde ett mot ägaren inlett exekutivt förfarande knappast kunna verka störande för jordbruksdriften. Exekutionshefrielsen är för övrigt icke inskränkt till arvegården med dess tillbehör. Den gäller enligt särskild regel (§ 38 mom. 2) för de på gården utvunna jordbruksprodukterna, även om dessa icke äro att anse som tillbehör till gården. Emellertid inskränkes sistnämnda regel av betydande undantag. Lagen stadgar att exekution på grund av offentligt-rättslig penningfordran, exempelvis skatt, kan meddelas i jordbruksprodukterna, om dessa icke utgöra tillbehör till gården och icke äro nödvändiga för familjens underhåll intill tiden för nästa skörd (§ 39 mom. 1). Och den rätt, som sålunda tillkommer fordran av nyssnämnda slag, har genom en övergångsbestämmelse (§ 59) utsträckts att gälla även beträffande privata fordringar. Avsikten är måhända att framdeles, om det visar sig att bönderna samvetsgrant fullgöra sina betalningsförpliktelser, sätta denna övergångsbestämmelse ur kraft. I fråga om exekution i jordbruksprodukter anvisar lagen, för det fall att fordringens kapitalbelopp överstiger 150 Rmk., en särskild, från det allmänna utmätningsförfarandet avvikande procedur. Borgenären måste en månad i förväg underrätta distriktsbondeledaren om sin avsikt att inleda exekution. Ändamålet härmed är bland annat, att det tyska jordbrukets centralorganisation der Reichsnährstand —— skall få tillfälle att undersöka gäldenärens förhållanden, samt, om denne oförskyllt råkat i nöd, inlösa fordringen (§ 39 mom. 2—5). Exekutionsbefrielsen har blivit av desto större betydelse, som den erhållit tillämpning icke blott på fordringar, stiftade efter lagens ikraftträdande, utan jämväl beträffande de äldre fordringarna. Såsom förut nämnts ha de fastigheter, som motsvarat den i arvegårdslagen givna begreppsbestämningen —— och de utgöra måhända
1 Den i skuldregleringslagstiftningen föreskrivna belåningsgränsen (Mündelsicherheitsgrenze) torde i detta hänseende beteckna ett maximum.
flertalet av Tysklands jordbruksfastigheter ——i och med lagens ikraftträdande automatiskt förvandlats till arvegårdar, utan att härför erfordrats någon åtgärd av vare sig myndighet eller enskild person. I allmänhet voro dessa arvegårdar besvärade av hypoteksskulder eller liknande belastningar, och många voro skuldsatta över gränsen för jordbrukets ekonomiska bärkraft. Genom olika kristidsförfattningar hade en del av de överskuldsatta jordbruken redan före arvegårdslagens tillkomst kommit i åtnjutande av exekutionsbefrielse i viss utsträckning. Särskilt gäller detta om sådana, för vilka skuldreglering (Entschuldung) inletts enligt lagen den 1 juni 1933 om reglering av jordbrukets skuldförhållanden eller enligt motsvarande äldre författning (Osthilfegesetz). Men beträffande en mängd överskuldsatta jordbruk hade skuldreglering ej påbörjats, eller ock hade påbörjad skuldreglering måst avbrytas, exempelvis av den anledningen, att skuldernas stora omfattning omöjliggjort regleringens genomförande. Arvegärdslagens tillkomst betydde nu, att alla de jordbruk, vilka hemföllo under begreppet arvegård, vunno en omedelbar exekutionsbefrielse utan hänsyn till skuldbördans storlek och oberoende av frågan om skuldregleringÅ Detta revolutionära ingrepp i bestående rättsförhållanden drabbade naturligen i främsta rummet hypoteksinnehavarna. Dessa kunde ej längre såsom förut realisera sin panträtt genom att söka exekution i fastigheten utan blevo närmast hänvisade till gäldenärens personliga betalningsförmäga. Helt utan värde blevo emellertid ej hypoteken. Enligt förut omnämnda regler kan en hypoteksinnehavare, med viss begränsning, söka betalning ur de från gården härrörande jordbruksprodukterna, och härvidlag intager han ställningen av prioriterad borgenär. Denna rätt kompletteras iviss mån därav, att hypoteksinnehavaren enligt civilrättens regler (BGB § 1134) alltjämt äger påfordra inskridande i viss ordning mot den gäldenär, som genom vanhävd av fastigheten äventyrar hypoteksinnehavarens rätt. Vidare må nämnas, att om arvegården eller del därav utarrenderas hypoteksinnehavaren njuter förmånsrätt i den överenskomna legan. Och slutligen återstår ju alltid den tänkbara, låt vara mindre sannolika eventualiteten, att fastigheten förlorar sin egenskap av arvegärd, i vilket fall hypoteket omedelbart återfår sin normala rättsverkan. Den med arvegårdslagstiftningen genomförda förändringen av hypotekets rättsverkan medförde naturligen i en mängd fall uppskov med betalning av räntor och amorteringar å hypotekslån. Däremot behövde förändringen icke ioch för sig betyda någon definitiv förlust för hypoteksborgenärerna. Att dessa likväl i många fall fått vidkännas konvertering och även kapitalnedskrivning av sina fordringar beror icke på arvegårdslagens stadganden utan på den skuldreglering, som enligt särskild lagstiftning övergått en mängd jordbruk, däribland även arvegårdar. Beträffande en del arvegårdar, som oaktat stark skuldsättning icke blivit föremål för skuldreglering, torde visserligen exekutionsbefrielsen ha givit upphov till en situation, i vilken det ter sig utsiktslöst för innehavarna av de sämst liggande hypoteken att indriva sina fordringar. Vid bedömande av detta förhållande måste dock ihågkommas, att dylika fordringshavare sannolikt ej heller kunnat undgå förlust, därest fastigheten blivit föremål för exekutiv försäljning.
Då borgenärerna genom exekutionsbefrielsen i stor utsträckning betagits möjligheten att trygga sina fordringar genom realsäkerhet, måste tydligen lagen i annan ordning söka bereda borgenärerna erforderligt skydd. Detta skydd framträder närmast såsom en biverkan av den starka kontroll, som från det allmännas sida utövas över böndernas sätt att sköta sitt jordbruk och sina affärer. Exekutionen till förmån för de privata intressena ersättes sålunda av uppsikten till förmån för de allmänna intressena. Det torde böra förutskickas att åtskilliga lagbestämmelser utformats med hänsyn
1 Efter ikraftträdandet av arvegårdsrättsförordningen den 21 december 1936 kan fastighet bliva arvegârd i regel endast om ägarens skulder icke överstiga 70% av det s. k. enhetsvärdet.
till att utöva en viss uppfostrande inverkan. Det är härvidlag icke blott möjligheten utan även rent moraliska som kommit i den yrkesmässiga kunnigheten egenskaper åtanke. Genom föreskriften att ärbarhet utgör villkor för »Bauernfähigkeiw torde i allmänhet förhindras, att en person med kriminella antecedentia kommeri åtnjutande av lagens förmåner. En fastighet som äges av sådan person blir icke arvegård, och ej heller kan en dylik individ någonsin bliva gårdsarvinge. Emellertid har man i förevarande hänseende icke inskränkt sig till att uppställa vissa minimikrav utan velat direkt befrämja en åsiktsbildning, baserad på den moraliska pliktkänslan. Man har att frammana en mera ansvarsmedveten uppfattning om vad tydligen åsyftat heder får anses kräva. Att yrkesbeteckningen och titeln »bonde» enligt beyrkets stämmelse i lagen (§ 11) förbehällits uteslutande åt dem som äga arvegårdar saknar måhända icke en viss psykologisk betydelse ur synpunkten av antydda strävanden. Vad nu särskilt angår skyldigheten att betala skulder lärer lagen ha förutsatt, att det moraliska tryck, som ett i den allmänna uppfattningen rotfäst hedersbegrepp skulle kunna tänkas utlösa, borde kunna fresta till större samvetsgrannhet i fullav betalningsförpliktelserna. Emellertid har lagstiftaren självfallet icke görandet kunnat inskränka en dylik allmän förhoppning. Särskilda rättspåföljder ha sig till måst föreskrivas för sådana fall, då betalning trots allt uraktlåtes. naturligen innehåller nu den regeln, att om bonden förlorar sitt anseende såsom är- Lagen bar eller sin förmåga att sköta gården (t. ex. i följd av alkoholism), eller om han uraktlåter att fullgöra sina betalningsförpliktelser, trots att han vid förståndig husskulle ha varit i stånd därtill, så kan domstolen på ansökan av landsbondehållning ledaren förordna, att förvaltnings- och nyttjanderätten till arvegården skall varakför viss tid överflyttas maka eller på den som står närmast i tigt eller på bondens tur att bliva gårdsarvinge (§ 15 mom. 2). Vidare föreskriver lagen, att om någon av nämnda slag icke finnes eller icke är »bauernfähig», så kan domstolen anhörig av riksbondeledaren förordna, att äganderätten till arvegården överpå ansökan till en av nämnda myndighet föreslagen person, dock med företrädesrätt för flyttas släktingar till den avgångne (§ 15 mom. 3). Dessa tvångsmedel äro tydligen icke att likställa med exekution i vanlig mening. kunna dock, åtminstone indirekt, stärka horgenärernas utsikter att få be- Reglerna talt för sina fordringar. Äventyret att nödgas avträda fastigheten kan naturligen verka såsom en stark press på gäldenären att uppbjuda sina krafter för att göra rätt för sig. Likaså är det tydligt, att ett personombyte kan öka möjligheten för horatt uttaga sina fordringar ur gårdens avkastning, i vilken de ju äga exekugenärerna tionsrätt i vanlig beror givetvis på huru dessa bestämmelser tillordning. Mycket i praktiken. ställning synes i icke ringa mån vara beroende lämpas Borgenärernas av det sätt, varpå myndigheterna i konkreta fall bedöma frågan huruvida uppkommen insolvens kan tillskrivas gäldenärens eget vållande eller icke. Med från de sist omförmälda lagbestämmelserna giver förordninutgångspunkt i arvegårdsärenden (Erbhofverfahrensordnung) närmare regler gen om förfarandet påföljder, som kunna drabba den som vanvårdar går- (§§ 73~—98) om de rättsliga den eller missköter sina affärer. Denna reglering, som sålunda med avseende å en av sina funktioner skulle kunna betraktas som en mycket vidsträckt vanhävdslagvid sidan av de i arvegårdslagen nämnda åtgärderna vissa andra sliftning, uppställer former av ingripanden, som äro av mildare karaktär än de förstnämnda. Förordmellan fyra olika grader av ingripanden: 1) tillsättande av ningen skiljer nämligen förtroendeman för tillsyn över gårdens förvaltning, 2) tillsättande av ställföreträdare med uppgift att omhänderhava förvaltningen, 3) överflyttande av förvaltnings- och nyttjanderätten på annan person, i första hand make eller gårdsarvinge och 4) över- Alla dessa åtgärder förutsätta ett domflyttande av äganderätten på ny innehavare. stolsbeslut, och över detta kan besvär anföras. De båda förstnämnda åtgärderna kunna i samtliga de fall, där ett ingripande ifrågakommer; de båda sisttillämpas nämnda — som enligt vad nyss anförts äro föreskrivna redan i själva arvegårdsla-
19-3377445.
gen —— äro däremot uteslutande förbehållna de såsom svårare ansedda fall, då ägaren förlorat sin »bondekapaciteu eller då han försummar sina betalningsförpliktelser, oaktat han med förståndig hushållning hade kunnat fullgöra desamma. Vad först beträffar anordnandet av tillsyn (Wirtschaftsiiberwachung), så innebär denna åtgärd, att domstolen på förslag av landsbondeledaren förordnar lämplig person att under viss bestämd tid utöva en kontrollerande och rådgivande verksamhet med avseende å gården. Förtroendemannen har att pröva ägarens ekonomiska ställning och övervaka dennes sätt att sköta jordbruket och sina affärer. Han skall verka dels för att ägaren vinnlägger sig om en ordnad drift med högsta möjliga produktionsresultat såsom ögonmärke och dels för att ägaren fullgör sina betalningsförpliktelser. Ägaren får icke utan förtroendemannens samtycke upptaga län för annat ändamål än jordbrukets behov; ej heller för jordbrukets räkning får han åtaga sig nya förpliktelser, om förtroendemannen inlägger gensaga däremot. Underlåter ägaren, trots uppmaning av förtroendemannen, att vidtaga anstalter som äro nödvändiga för jordbruksdriften, kan domstolen bemyndiga förtroendemannen att på ägarens bekostnad låta verkställa dylika, i beslutet angivna åtgärder. Förtroendemannen avgiver berättelse över sin verksamhet till domstolen och landsbondeledaren. Han utför sitt uppdrag utan särskilt arvode men är berättigad att av ägaren bekomma ersättning för egna utlägg. Förvaltning genom ställföreträdare (Wirtschaftsführung durch einen Treuhänder) anordnas för bestämd tid, och beslutet härom kungöres i viss ordning samt anmärkes i grundboken. Genom beslutet fråntages ägaren befogenheten att förvalta gården och att förfoga över därtill hörande föremål. Ägaren får ej heller disponera över jordbruksprodukterna eller utestående fordringar, som uppkommit genom sådana produkters försäljning. Gården förvaltas av Ställföreträdaren för ägarens räkning. Inkomsterna skola användas till gårdens bästa och särskilt till skuldernas likviderande. Avtal, som ställföreträdaren i denna sin egenskap ingår, är förpliktande för ägaren, som sålunda blir gäldenär i det uppkomna rättsförhållandet. Ägaren har under förvaltningsperioden anspråk på skäligt underhåll för sig och sin familj men är pliktig att deltaga i gårdens skötsel. Ställföreträdaren är i sin verksamhet underkastad kontroll av domstolen samt landsbondeledaren och är skyldig att till dessa myndigheter avgiva vissa rapporter. Efter domstolens bestämmande äger ställföreträdaren utfå skäligt arvode för sin verksamhet. Det må antagas, att de nu berörda formerna av ingripande komma att i praktiken istörre utsträckning än den i arvegårdslagen föreskrivna metoden tillämpas att överflytta förvaltnings- och nyttjanderätten å någon av ägarens anhöriga. Sistnämnda förfaringssätt, som till stor del följer enahanda regler som gälla med avseende å förvaltning genom ställföreträdare, medför i vissa hänseenden Förvaltaren (der Nutzverwalter) lärer för egen räklängre gående verkningar. kunna avkastning men ansvarar intill värdet av ning tillgodogöra sig gårdens produkter för sådana skulder, som ägaren åsamkat sig gårdens förpantningsbara före början. Under förvaltningen är ägaren berättigad till husförvaltningens rum för sin familj; domstolen kan jämväl tillerkänna honom ett skäligt sig och underhåll. Vad slutligen beträffar den mest ingripande åtgärden, äganderättens överflyttande,
lärer denna kunna endast i mycket sällsynta fall. Åtgärden hindrar
ifrågakomma domstolens beslut kvarstanna å gåricke, att den tidigare ägaren genom berättigas den och njuta visst underhåll mot skyldighet att deltaga i arbetet.
Förutom berörda bestämmelserna innede nu i sina grunddrag materiellt-rättsliga håller arvegårdslagen med därtill hörande tillämpningsförfattningar en vidlyftig reglering av organisatorisk natur. Härvidlag må erinras därom, att arvegårdslag- - der stiftningen nära anknyter till den nya, enhetligt uppbyggda organisation Reichsnährstand med dårunder och lokala organ —- som om- Iydande provinsiella
sluter hela den tyska jordbruksförvaltningen. De till nämnda organisation hörande myndigheterna, d. v. s. bondeledare av högre eller lägre grad, intaga inom arvegårdsväsendet närmast ställningen av representanter för de till grund för lagstiftningen liggande allmänna intressena. Uppgiften att fungera såsom opartiskt statsorgan och sålunda träffa avgöranden av judiciell eller administrativ beskaffenhet har åter anförtrotts ät särskilda domstolar, vilka inrättats uteslutande för arvegârdslagstiflningens handhavande. Inom denna speciella domstolsorganisation finnas tre instanser, nämligen Anerbengericht, Erbhofgericht och Reichserbhofgericht. I första instans sammansättes domstolen av en jurist såsom ordförande samt tvâ bönder. Överrätterna, vilka arbeta på flera divisioner, döma med en lagfaren ordförande, två lagfarna ledamöter samt två bönder såsom bisittare. Proceduren vid dessa domstolar skiljer sig i flera hänseenden från den vanliga civilprocessen, och förhandlingarna äro i regel icke offentliga. En närmare redogörelse för dessa delar av arvegårdslagstiftningen synes emellertid icke vara påkallad i detta sammanhang.
Bilaga 8.
Yttrande av för Svenska
styrelsen bankföreningen angående lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier.
Genom Eder skrivelse den 5 sistlidne februari har styrelsen för Svenska Bankföreningen anmodats att före den 1 instundande maj delgiva Eder styrelsens uppfattning och erfarenhetsrön angående lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier ävensom styrelsens synpunkter i övrigt på frågan om verkningarna av denna lagstiftning. För erhållande av nödigt underlag för besvärande av Eder framställning har styrelsen till samtliga till bankföreningen anslutna banker, som idka verksamhet å landsbygden, avlåtit skrivelse med anhållan om upplysningar i ämnet under hemställan tillika, att bankerna ville vid sina överväganden särskilt ägna uppmärksamhet åt de förhållanden och synpunkter, s01n avsåges med följande i skrivelsen upptagna frågor, nämligen: 1) Har Ni intryck av att inom Edert verksamhetsområde eller delar därav inventarieinteckningars uttagande och användande i kreditrörelsen tagit någon större omfattning? 2) Då Ni själv eller annan kreditgivare begär avlämnandet av inventarieinteckning, plägar detta ske för stärkande av kreditgivarens egen säkerhet eller för borgensmäns räkning och på deras begäran? 3) Hava inventarieinteckningars avlämnande i allmänhet begärts för att underlätta beviljandet av nya krediter eller för att för kreditgivarens eller borgensmännens räkning förstärka redan lämnade krediter? 4) Har det kommit till Eder kännedom, att jordbrukets leverantörer (lanthandlare, utsädesfirmor etc.) kräva inventarieinteckningar såsom säkerhet för sin kreditgivning? 5) Har Ni någon erfarenhet av att inventarieinteckningar annorledes anplåga vändas såsom kreditunderlag, exempelvisi med arvskiften eller sammanhang eljest vid uppgörelser inom familjerna? 6) Förekommer det från Eder sida eller är det eljest enligt Eder erfarenhet förekommande, att såsom villkor för kredit kreditsökanden avfordras förbindelse att icke utan kreditgivarens medgivande inteckna sina inventarier? 7) Plägar Ni eller, enligt Eder erfarenhet, andra genom infordrande av gravationsbevis eller förfrågningar å domarkanslierna kontrollera, huruvida inventarieinteckningar äro uttagna? 8) Hava enligt Eder erfarenhet fall förekommit, då kredittagare fått krediter uppsagda av den anledning att han uttagit och belånat inventarieinteckningar? 9) Har Ni något intryck av att av förefintligheten inventarieinteckningsinstitutet över huvud taget åstadkommit en känsla av osäkerhet av sådan natur, att den kan anses hava på något märkbart ogynnsamt sätt påverkat jordbrukarnas personliga kreditvärdighet? 10) Har Ni å andra sidan intryck av att utövat ett inventarieinteckningsinstitutet gynnsamt inflytande på jordbrukarnas möjligheter att förskaffa sig för driften erforderlig kredit och lämpligt ordna densamma, såsom genom att
a) kreditgivarnas anspråk på andra och fullt bankmässiga säkerheter kunnat uppmjukas; b) upplåningen kunnat konsolideras och ställas på längre sikt, varigenom antalet av kreditgivare och av kortfristiga strökrediter kunnat minskas; c) räntorna kunnat sänkas? I skrivelsen betonades såsom självfallet, att i den mån bankerna vore i tillfälle att belysa ämnet genom uttalanden, som ginge utanför ramen för de framställda frågorna, sådana uttalanden mottoges med tacksamhet. Även anhöll styrelsen att, därest bank, som dreve rörelse inom skilda delar av landet, funne, att förhållandena på ifrågavarande område gestaltade sig olikartade i olika landsdelar, därom måtte upplysa. Slutligen utbad sig styrelsen, att varje bank ville göra en räkning av antalet av banken lämnade krediter, som vore försedda med säkerhet i form av inventarieinteckning, därvid dock ej ifrågasattes att erhålla uppgift angående vare sig krediternas eller inteckningarnas belopp. För bedömande av frekvensen av inventarieinteckningarnas förekomst inom bankväsendet syntes det styrelsen tillräckligt, att krediternas antal uppgåves. Styrelsen anhöll, att räkningen måtte verkställas per den 1 april 1936 och att uppgifterna måtte sammanställas länsvis.
Styrelsen har mottagit svar från samtliga de tillfrågade bankerna, därvid i ett fall bank, som idkar verksamhet inom skilda delar av landet, lämnat särskilda svar från de olika distrikten. Vid den sammanfattande redogörelse för de inkomna svaren, som nedan skall lämnas, kommer styrelsen att till en början följa ordningen av de i cirkulärskrivelsen framställda frågorna. 1) Har Ni intryck av att inom Edert verksamhetsområde eller delar därav inventarieinteclmingars uttagande och användande i Icreditrörelsen tagit någon större omfattning? Svaren å denna fråga äro utan undantag nekande. Bankernas sålunda uttalade omdöme bestyrkes genom deras uppgifter å antalet av bankerna lämnade krediter, vilka äro försedda med säkerhet i form av inventarieinteckningar. Antalet sådana krediter uppgick den 1 april 1936 icke till mera än 511, på sätt bifogade tablå utvisar. I åtskilliga svar lämnas dessutom statistiska uppgifter angående antalet inom länet eller nejden hos domstolarna uttagna inventarieinteckningar. Det framhålles rätt allmänt och inhämtas även av de meddelade uppgifterna, att det stora flertalet inventarieinteckningar uttogos under den första tiden av institutets tillvaro, närmare bestämt under 1932 års senare hälft och år 1933, medan inteckningarnas uttagande från och med år 1934 och fortsättningsvis mycket avsevärt till den grad, avtagit att det på sina håll nära nog alldeles upphört. I många av svaren nämnes såsom den huvudsakliga anledningen till denna utveckling, att under första delen av perioden en ganska verksamhet förekom med livlig beviljande av statliga stöd- och ackordslån, vilka endels säkerställdes med inventarieinteckningar. Under de sista par åren har denna lånerörelse avtagit eller upphört; dessutom mottagas sedan ett par år tillbaka icke inventarieinteckningar såsom säkerhet för ifrågavarande slag av lån. För övrigt betonas i åtskilliga svar den under förtidsperioden fortgående bättringen av jordbrukskonjunkturen, varigenom behovet av nya kreditsäkerheters anskaffande minskats. I vissa svar yttras, att såväl jordbrukarna själva som deras mindre kreditgivare, såsom lanthandlarna, tyckas fortfarande icke hava närnågon mare kännedom om inventarieinteckningsinstitutet och dess innebörd. Även förekommer den uppfattningen uttalad, att jordbrukarna missräknat sig på det nya institutet. De hade trott, att det skulle bereda samma säkerhet och kunna användas
såsom kreditunderlag på samma sätt som fastighetsinteckningar, men funnit, att så ej är förhållandet. Slutligen framskymtar i svaren då och då uttryck för jordbrukarbefolkningens uppfattning av inventariebelåningen såsom en mindre honorabel kreditform, vars anlitande vore ägnad att misskreditera låntagaren.
2) Då Ni själv eller annan kreditgivare begär avlämnandet av inventarieinteckning, plägar detta ske för stärkande av kreditgivarens egen säkerhet eller för borgensmäns räkning och på deras begäran? De inkomna svaren, vilka uteslutande avse vederbörande bankers egna förhållanden, äro rätt skiftande. Beträffande denna punkt, liksom beträffande andra, anmärkes här och var, att erfarenheten är för ringa, med hänsyn såväl till tidens korthet som materialets relativa obetydlighet, för att några uttalanden av större värde skola kunna göras. En större bank svarar, att inventarieinteckningars avlämnande huvudsakligen begärts för stärkande av bankens egen säkerhet. Två andra banker med likaledes stor rörelse på landsbygden svara, att inteckningarna tagits för att tillgodose såväl bankens som borgensmännens intresse. I de svar, som lämnats distriktsvis, iakttages, att från nära nog hela Norrland svaras, att inteckningarna införskaffats för bankens egen säkerhet, medan beträffande mellersta och södra Sverige svaren merendels innebära, att det är väsentligen eller helt och hållet för borgensmännens räkning, som inteckningarna infordrats. Över huvud taget betonas borgensmännens intresse i alla svar, som äro lokaliserade till de sydligare delarna av Sverige. Säkerligen är dock materialet alltför obetydligt för att några slutsatser i fråga om uppfattningen inom skilda delar av landet skall kunna dragas av detsamma. Såsom en antydan om hurusom lokala och personliga förhållanden och förbindelser mellan jordbrukarna kunna inverka må nämnas, att en bank omförmäler, att banken mottagit inventarieinteckningar endast vid ett enda kontor inom en provins, varest banken har ett flertal sådana, och att i samtliga fallen, sju till antalet, inteckningarna införskaffats på begäran av borgensmännen för krediter, som redan legat hos banken.
3) Hava inventarieinteckningars avlämnande i allmänhet begärts för att underlätta beviljandet av nya krediter eller för att för kreditgivarens eller borgensmännens räkning förstärka redan lämnade krediter? I några svar har meddelats, att inteckningarna bekommits vid lämnandet av ny kredit, men flertalet svar giva vid handen, att under den hittills gångna tiden inteckningarna merendels infordrats för att för bankens eller borgensmånnens räkning stärka säkerheten för redan lämnad kredit. Från ett håll lämnas den beaktansvärda upplysningen, att man ännu icke i något fall infordrat inventarieinteckningar men att det ej är uteslutet, att så kommer att ske, om eller när konjunkturen församras.
4) Har det kommit till Eder kännedom, att jordbrukets leverantörer (Ianthand- Iare, utsädesfirmor etc.) kräva inventarieinteckningar såsom säkerhet för sin kreditgivning? I de flesta fall har denna fråga besvarats nekande, stundom med den reservation att banken icke har sig något bekant därom. Inågra svar nämnes, att enstaka fall äro kända, där dylika krav framställts; i ett svar sägs, att kreaturshandlare inom distriktet fordrat inventarieinteckning såsom säkerhet för sin kreditgivning. En bank i mellersta Sverige yttrar, att av jordbrukets leverantörer i stort sett endast de kooperativa jordbrukarsammanslutningarna plåga göra anspråk på inventarieinteckningar och även dessa blott i ringa omfattning. En bank omförmåler, att kort efter det nya inteckningsinstitutets införande det icke var alldeles ovanligt, att särskilt smärre utsädes- och gödningsmedelsleverantörer krävde inventarieinteckningar
av svagare kunder. Efter hand hade det emellertid visat sig, att detta anspråk vore enär de kunder, som uttagit inventarieinteckningar, befunnes avtveeggat, skurna från annan kredit, och hade därför förfarandet i det närmaste upphört. En annan bank gör uttalanden av alldeles samma beskaffenhet. En tredje bank, som nekande besvarat här förevarande fråga, har emellertid tillagt den iakttagelsen, att förfrågningarna hos banken från jordbruksleverantörer angående jordbrukarnas ekonomiska ställning och särskilt huruvida de uttagit inventarieinteckningar tilltagit. 5) Har Ni någon erfarenhet av att inventarieinteckningar annorledes pläga användas säsom kreditunderlag, exempelvis i sammanhang med arvskiften eller eljest vid uppgörelser inom familjerna? I det stora flertalet fall har nekande svar lämnats på denna fråga. I ett svar omnämnes kännedom om ett par arvskiften, vid vilka den av stärbhusdelägarna, som övertagit den avlidnes jordbruk, säkerställt de övriga delägarnas fordringar genom inventarieinteckningar. I ett svar omtalas ett fall, där en omyndigs fordran vid ett skifte blivit på sådant sätt säkerställd. I ett svar antydes, att, då säkerhet ilösöre erfordras, lösöreköp fortfarande användes; i ett annat svar omnämnes åter ett par fall, där tidigare upprättade lösöreköp fått återgå och mellanhavandena i stället ordnats medelst inventarieinteckningar. I ett svar nämnes, att i en del fall inventarieinteckningar lämnats såsom säkerhet för arrendebetalning. I ett svar citeras en auktionsförrättare, som funnit inventarieinteckningar användbara, då jordegendom säljes tillika med inventarier. En bank anser sig veta, att inventarieinteckningar i viss utsträckning användas såsom kreditunderlag vid lån hos privatpersoner; dock rör det sig troligen i flertalet fall om förstärkning av äldre krediter, beviljade före det nya institutets införande.
6) Förekommer det från Eder sida eller är det eljest enligt Eder erfarenhet förekommande, att såsom villkor för kredit kreditsökanden avfordras förbindelse att icke utan kreditgivarens medgivande inteckna sina inventarier? De flesta svaren äro nekande. Endast en bank har besvarat frågan med ja utan att dock uppgiva, om detta svar avser banken själv eller annan kreditgivare. En bank nämner, att, då vid bankens kreditprövning säkerheten ej synes oomtvistlig, fråga plågar framställas, huruvida inventarieinteckning uttagits. En annan bank yttrar, att fall förekommit, då kreditgivaren för att icke skada kundens allmänna kreditvärdighet avstått från en eljest motiverad fordran pä inventarieinteckning mot vederbörandes löfte att icke heller till annan kreditgivare lämna dylik inteckning. En bank, som förmäler sig icke känna något fall, då såsom villkor för kredit uppställts, att inventarieinteckning icke tages, anmärker tillika, att kreditgivare, som i detta avseende vill skydda sig, torde själv förskaffa sig inventarieinteckning och dymedelst förhindra, att annan erhåller säkerhet i jordbruksinventarierna framför honom. Ett flertal svar omförmäla, att sparbankeri orten i sina lånereversformulär intagit bestämmelse, att låntagare och borgensmän ej må uttaga inventarieinteckning vid påföljd att lånet må av Sparbanken förklaras omedelbart förfallet till betalning. Av en bank upplyses, att ett fideikommiss i sina arrendekontrakt intagit förbud för arrendatorerna att uttaga inventarieinteckning. En bank säger sig hava anledning förmoda, att lantbrukarnas leverantörer avfordra sina kunder deras löfte eller förbindelse att icke inteckna sina inventarier.
7) Plägar Ni eller, enligt Eder erfarenhet, andra genom infordrande av gravationsbevis eller förfrågningar å domarkanslierna kontrollera huruvida inventarieinteckningar äro uttagna? Endast ett svar, avseende ett förhållandevis obetydligt distrikt, är nekande. I ett svar, som likaledes avser ett mindre distrikt, yttras, att banken numera icke inford-
rar uppgifter från domarkanslier, men att, om en kredit, vars säkerhet undergått försämring, skall undersökas, gravationsbevis givetvis måste anskaffas. I ett par svar meddelas, att kontrollförfrågningar hos domarkanslierna göras stundom eller i särskilda fall. En bank med vidsträckt kontorsnät yttrar, att det, särskilt vid avdelningskontor med större verksamhetsområden, förekommer, att regelbundna förfrågningar göras på domarkanslierna, där icke dessa självmant tillhandahålla förteckningar å sökta inventarieinteckningar. Som regel, tillägger denna bank, väcka emellertid de fåtaliga ansökningarna om inventarieinteckning sådan uppmärksamhet, att kunskapen därom snabbt sprides till dem, som äro intresserade av jordbrukarens kredit. Vid avdelningskontor med små, tätt befolkade verksamhetsområden torde därför förfrågningar eller uttagande av gravationsbevis vara sällsynta. Av samtliga övriga svaren framgår, att vederbörande banker plåga från domarkanslierna, merendels genom därvarande kommissionärer, tid efter annan, i allmänhet en gång i månaden, inhämta uppgifter å under tidsperioden uttagna inventarieinteckningar. Dessa uppgifter torde av bankerna i allmänhet registreras i deras upplysningsregister. En bank motiverar sina åtgärder härutinnan med att uttagande av inventarieinteckning anses mycket litet rekommenderande och närmast ställes i paritet med växelprotest. I ett annat svar betonas kontrollåtgärdernas nödvändighet genom yttrandet, att en jordbrukare, som är nödsakad att för sin kredit pantsätta sina inventarier, näppeligen i övrigt kan tillmätas något större kreditvärde. I vissa svar omtalas, att införskaffandet av uppgifterna från domarkanslierna sker för de i trakten verksamma kreditinstitutens gemensamma räkning. I ett par fall omförmäles, att uppgifternas insamlande sker genom försorg av landskapets sparbanksförening, som därefter distribuerar uppgifterna till sparbankerna inom distriktet och även till andra därvarande kreditinstitut. Så sker i Skåne och Västergötland. 8) Hava enligt Eder erfarenhet fall förekommit, då kredittagare fått krediter uppsagda av den anledning att han uttagit och belånat inventarieinteckningar? Ett rått stort antal svar å denna fråga är nekande. Ä andra sidan förekomma även många jakande svar, någon gång utan närmare utveckling av ämnet men merendels med upplysande tillägg. Sålunda lämnas sådana detaljupplysningar som att dylik uppsägning förekommit i vederbörande bank vid ett tillfälle eller i enstaka fall eller vid ett par tillfällen. I ett par svar yttras, att upplysning om inventarie-
intecknings uttagande torde från kreditgivarens sida föranleda krav på förstärkning
av lånesäkerheten eller påskyndande av lånets amortering. I ett fall uttalas, att det torde vara kutym, att kreditgivare, som erfar, att låntagare uttagit och annorstädes belånat inventarieinteckning, uppsäger lånet och hänvisar låntagaren att söka sin kredit hos den, som mottagit inventarieinteckningen. I vartdera av två svar från olika delar av landet nämnes, att till bankens kännedom kommit ett fall, då uttagande av inventarieinteckning föranlett konkursansökan mot vederbörande. En bank säger sig hava erfarit, att då låntagare befinnas hava uttagit inventarieinteckning sparbankerna som regel begagna sig av sin rätt enligt reversen att uppsäga sin fordran.
9) Har Ni något intryck av att förefintligheten av inventarieinteckningsinstitutet över huvud taget åstadkommit en känsla av osäkerhet av sådan natur, att den kan anses hava på något märkbart ogynnsamt sätt påverkat jordbrukarnas personliga kreditvärdighet? Svar på denna fråga torde endels hava givits redan vid behandlingen av åtskilliga av de tidigare frågorna. Av de uttalanden, som finnas särskilt redovisade under frågan nr 9 inhämtas, att inventarieinteckningsinstitutet anses hava utövat en ogynnsam inverkan med avseende ä jordbrukarnas personliga kreditvärdighet. I rätt många svar framhålles
emellertid, att denna ogynnsamma inverkan blivit förhållandevis föga framträdande av den anledningen att uttagandet av inventarieinteckningar är så pass sällan förekommande. Osäkerhetskänslan har, såsom det i ett svar uttryckes, avtrubbats, sedan det konstaterats, att inventarieintecknings uttagande skedde så sällan. I många svar understrykes emellertid inventarieinteckningens karaktär av en åtgärd, som tilli yttersta nödfall och såsom sista utväg att skaffa kredit. En bank anmärgripes ker, att just detta förhållande emellertid föranleder, att inteckningens uttagande icke kommer såsom en överraskning för vederbörande kreditgivare. l åtskilliga av svaren äro omdömena på denna punkt mycket allvarliga. Det framhålles, att, medan man tidigare kunde tämligen lita på, att, även om fastigheten hårt intecknats, tillgångarna i inventarier dock vore ograverade, man numera måste räkna med att i många fall utrymme icke finnes för någon marginal i tillgångarna, vilken kan disponeras för de förbindelser, som ej äro skyddade genom realsäkerhet. I ett svar förklaras, att, då en jordbrukare intecknar sina inventarier, saknar han i regel annan realiserbar eller belåningsbar egendom och ett påtagligt bevis å hans insolvens beträffande hans andra förbindelser har erhållits. I åtskilliga svar understrykes behovet av mera än vanligt grundlig undersökning, då fråga är om kredit till jordbrukare, som uttagit inventarieinteckning. En bank förmäler sig hava inhämtat, ej endast att en Sparbank på platsen vägrar att såsom borgensmån godtaga jordbrukare, som uttagit inventarieinteckning, utan även att grossisterna i fodermedels- och fröbranscherna äro mera restriktiva i sin kreditgivning beträffande jordbrukare, som uttagit sådan inteckning. En bank omtalar, att det inträffat, att personer, vilka till banken såsom tilläggssäkerhet pantförskrivit inventarieinteckningar, funnit sig nödsakade att hos banken anhålla att i och för dödning återfå inteckningarna, enär det visat sig synnerligen svårt för dem att efter inteckningarnas uttagande erhålla nödig kredit hos leverantörer. 10) Har Ni å andra sidan intryck av att inventarieinteckningsinstitutet utövat ett gynnsamt inflytande på jordbrukarnas möjligheter att förskaffa sig för driften erforderlig kredit och lämpligt ordna densamma, såsom genom att a) Icreditgivarnas anspråk på andra och fullt bankmåssiga säkerheter kunnat uppmjukas; b) upplåningen kunnat konsolideras och ställas på längre sikt, varigenom antalet av kreditgivare och av kortfristiga strökrediter kunnat minskas; c) räntorna kunnat sänkas? I många fall har allenast lämnats utan vidare jakande eller nekande svar på underfrågorna a), b) och c). På underfrågorna a) och b) svaras såväl ja som nej, dock oftast nej; vissa svar hava lydelsen »i enstaka fall» eller »i ett fåtal fall» eller liknande. Svaren på underfrågan c) äro allmänt nekande; dock förekommer även något svar med lydelsen »i vissa fall». Ett stort antal svar äro mera utförliga. En bank yttrar, att användandet av inventarieinteckning såsom kreditunderlag torde i det ojämförligt största antalet fall vara en utväg att i tvångsläge skaffa någon ytterligare kredit. Under sådana förhållanden och då uttagande av dylik inteckning anses såsom ett ekonomiskt svaghetstecken, kan det sågas, att därav icke föranletts lindringar i kreditvillkoren. En bank anmärker, att inventarieinteckningen knappast medfört annan fördel än en viss lättnad i möjligheterna att skaffa borgen. Samma bank tillägger, att den beräknar lika ränta för lån mot enbart borgen som för lån mot borgen jämte inventarieinteckning_ En bank yttrar att det möjligen kan ifrågakomma beräknandet av något högre belåningsvårde å fastighet, om fastighetsinteckningen kompletteras med inventarieinteckning. I ett svar refereras ett yttrande från ett distrikt av innehåll, att jordbrukskassorna i trakten plåga obevekligt infordra inventarieinteckningar och att därefter kreditmöjligheterna i bank äro stängda. I samma svar återgives ett annat yttrande, innebärande, att tillhandahål-
lande av inventarieinteckning i enstaka fall möjliggjort anskaffande av fullgod borgen, som erfordras för att erhålla kredit vid Övertagande av större jordbruk eller sammanslående av mindre kortfristiga krediter. I ett svar understrykes, att räntan å jordbrukskrediter numera iregel är så låg, att avlämnandet av inventarieinteckning icke kan motivera någon ytterligare nedsättning av densamma. I ett annat svar anmärkes, att genom tillskott av inventarieinteckning stundom bör kunna möjliggöras en förmånligare avvecklingsplan för krediten, varjämte tillägges, att en inventarieinteckning emellertid ej kan motivera räntesänkning, enär risken med dylika inteckningar oftast är stor, i det att de icke äga något bestående säkerhetsvärde. I ett svar yttras, att en bank ju icke kan bevilja lån enbart mot inventarieinteckning utan måste göra anspråk på en borgen, som under alla förhållanden är god för lånebeloppet, varför inventarieinteckning närmast begäres för borgensmännens räkning. Å andra sidan, säges det i samma svar, torde en leverantör endast i mycket få undantagsfall begära och erhålla inventarieinteckning såsom säkerhet för kredit, och tillvaron av en dylik inteckning måste således för leverantörens del närmast verka avskräckande. I ett svar anföres följande: Det torde vara fullkomligt uteslutet, att avlämnandet av en inventarieinteckning, som får sitt praktiska värde först i händelse av låntagarens konkurs, kan på något sätt bidraga till att kreditgivarens anspråk på andra och fullt bankmässiga säkerheter uppmjukas. Å andra sidan torde det icke kunna bestridas, att en jordbrukare, som har svaga affärer, kan få dessa konsoliderade eller deras avveckling ställd på längre sikt, för den händelse en inventarieinteckning avlämnas närmast för borgensmännens räkning. Det är måhända lättare för en jordbrukare, som fått sina affärer tilltrasslade, att kunna få hjälp av andra personer såsom borgensmän för ett lån, varigenom affärerna ordnas på längre sikt, därest dylika inteckningar avlämnas. Vad beträffar räntorna å sådana lån torde det ligga i öppen dag, att de icke kunna sättas lägre endast därför att såsom hypotek avlämnas så mindervärdiga och dubiösa säkerheter som inventarieinteckningar faktiskt äro. Ett svar innehåller följande uttalanden: I stort sett måste frågan under 10) besvaras med nej. Dock torde det hava inträffat, att en eller annan lantbrukare i nödens stund lyckats att med inventarieinteckning skaffa borgen och därigenom kunnat hålla sig uppe tills en förbättrad konjunktur hjälpt honom vidare. Ackordsuppgörelser lära ock i några fall kunnat genomföras med samma medel. Sådant båtar väl dock endast i uppåtgående konjunktur och under förutsättning av så pass varaktig sådan, att vederbörande hinner konsolidera sin ställning. I motsatt fall bara katastrofen - och ökas. har ock institutet fördröjes Möjligen hjälpt någon med många småskulder och kortfristiga strökrediter att samla dessa till relativt fasta, mera lättskötta lån. En bank besvarar frågan sålunda: Endast i sådana fall, då kredittagaren haft möjlighet att genom uttagande och belåning av inventarieinteckning ordna samtliga sina förbindelser och han därefter icke behövt taga ytterligare krediti anspråk, synes inventarieinteckningsinstitutet hava varit av värde. Någon möjlighet att genom avlämnande av inventarieinteckning åstadkomma uppmjukning av kreditgivarnas anspråk på andra och fullt bankmässiga säkerheter torde icke hava förefunnits och icke heller torde en sådan åtgärd kunnat medföra någon räntesänkning. En bank yttrar följande: Något mera påtagligt gynnsamt inflytande av inventarieinteckningsinstitutet har icke spårats annat än undantagsvis. De, som utfärda och förskriva inventarieinteckningar, äro i regel icke i tillfälle att med därigenom erhållen kredit betala alla icke säkerställda förbindelser. Härav måste givetvis en viss olägenhet uppkomma. När fråga varit om belåning av relativt högt liggande fastighetsinteckningar har dock komplettering av säkerheten med inventarieinteckning spelat en viss roll. En del krediter torde kunna sägas hava blivit lämnade tack vare dylik komplettering. En följd härav torde i några fall hava blivit, att upplåningen i viss mån konsoliderats och kunnat ställas på längre sikt. Någon sänkning av kredittagarens utgifter för räntor torde emellertid knappast hava uppkommit genom inventarieinteckning.
Förutom de svar, som särskilt redovisas under de i styrelsens cirkulärskrivelse förtecknade tio frågorna, innehålla ganska många av bankernas skrivelser uttalanden angående inventarieinteckningsinstitutet, vilka äro mera allmänt hållna eller avse synpunkter, som icke i de speciella svaren erhållit uttryck, om ock i dessa allmännare yttranden även återkomma spörsmål, som närmast höra hemma under specialfrågorna och endels tidigare behandlats vid besvarandet av dem. Här avsedda uttalanden giva i flertalet fall vid handen den uppfattning, att olägenheterna med det ifrågavarande institutet överväga de fördelar, som må vara förknippade med detsamma. Endast i ett fåtal fall gives uttryck åt en gynnsam uppfattning om institutet. Gång på gång understrykes emellertid, att erfarenheten under den hittills gångna tiden varit för obetydlig för att tillåta ett fullt säkert omdöme. I några fall erinras om att de hittills vunna erfarenhetsrönen hämtats under en period av oavlåtligt stigande jordbrukskonjunktur och uttalas farhåga för verkningarna av ett omslag i denna konjunktur. I ett svar göres dock gällande, att vid en dylik vändning nyttan av institutet skulle framträda bättre än hittills. Yttrandet av den bank, som torde fördelaktigast bedöma institutet, är av följande lydelse: Såsom en sammanfattning torde kunna sägas, att ifrågavarande institut synes hava fått en ganska underordnad betydelse, detta med all sannolikhet bl. a. av den anledningen, att inventarieinteckning icke bereder panträtt utan allenast förmånsrätt ihändelse av konkurs och av svårigheten att övervaka inventariebeståndets bestående värde. Institutet får dock icke anses vara betydelselöst. För kreditgivarna kan det mången gång vara av ett visst värde att hava tillgång till uppgifter angående vilka jordbrukare, som lämnat vissa borgenärer eller borgensmän förmånsrätt i sitt ägande inventariebestånd. Fall kunna påvisas, då flera kreditinstitut ungefär samtidigt, men varandra ovetande, lämnat arrendatorer krediter till kanske för jordbruket främmande ändamål, vilka krediter icke skulle hava utlämnats av mera än ett institut, därest inventarieinteckning varit uttagen och lämnad som säkerhet. Det tar sin tid innan en ny anordning hinner tränga in i folkmedvetandet och kommer till avsedd användning och nytta. Jordbruksinventarieinteckningen bör dock kunna för jordbruket bliva ungefär detsamma som förlagsinteckningen för industrien. Med anledning av att jordbrukets ökade behov av dyrbara maskiner och andra inventarier kräva allt större kapitalutlägg, anse vi, att inventarieinteckningsinstitutet bör vara till fördel för landets jordbruk. —— I ett yttrande anföres följande: Man hade trott, att inventarieinteckningen skulle vid godsen med ett stort antal arrendegårdar komma till användning som säkerhet vid utarrendering, men efter vad vi erfara har institutet i mycket ringa utsträckning här anlitats. Det kan emellertid hända, att den möjlighet, som jordägaren enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom kap. 2 § 24 har att säkerställa sig genom att förbehålla sig äganderätten till de kreatur och redskap, han för fastighetens bruk lämnar arrendatorn, gjort, att rätten till uttagande av jordbruksinventarieinteckning i så ringa mån tagits i anspråk. I andra fall åter har nog det nya institutets tillvaro i någon mån gjort det lättare att skaffa sig erforderlig kredit. Som slutligt omdöme vilja vi uttala, att om sålunda det nya institutet hittills icke visat sig ha någon större praktisk betydelse, det dock torde vara för tidigt att nu fälla ett bestämt omdöme om detsamma. Komma svårare tider för jordbruket, kan det ju tänkas, att institutet blir till nytta. l ett yttrande av en filialföreståndare, vilket en bank bifogat, påpekas vissa fördelar, som synas förbundna med inventarieinteckningsinstitutet, därvid dock frågan bedömes enbart från synpunkten av kreditgivarintresset. Det framhålles, att förfarandet med inteckning är att föredraga framför lösöreköp och uttalas den önskan, att inventarieinteckningen skulle omfatta även inneliggande lager av foder och spannmål, varigenom vid konkurs inteckningshavaren skulle kunna räkna med att få hand om allt, som hörde till jordbruket. Härigenom kunde tvister och slitningar med andra borgenärer i stor utsträckning undvikas. En bank yttrar, att banken icke, särskilt då det gäller mindre egendomar, ur sä-
kerhetssynpunkt tillmåter innehavet av inventarieinteckningar något större värde. Däremot kan det tänkas, att personer, som äro bosatta å samma plats som låntagaren och därigenom äro i tillfälle att följa jordbrukets skötsel, lämna försträckning mot att som säkerhet härför dylik inteckning avlämnas. Vidare synes det understundom vara lättare för en person att erhålla borgensmän för lån, om samtidigt som säkerhet i låntagarens jordbruksinventarier. —— I ett hypotiseras inteckning svar förmäles, att de enda fall, som skulle kunna tänkas, där institutet varit till någon nytta för kreditsökande, äro för de större arrendatorerna, vilka härigenom fått lättare att anskaffa borgen vid uppsättning och vidmakthållande av ifrågavarande inteckningsbara egendom, då borgensmännen såsom täckning för sitt ansvar kunna bygga på inteckning. En bank yttrar följande: Vid ifrågavarande instituts tillkomst anfördes, att lösöreköp icke vore en lämplig form för belåning av jordbruksinventarier; departementschefen anmärkte därvid bland annat, att användandet av lösöreköp kommit att mer eller mindre uppfattas såsom tecken på insolvens. Såsom förhållandena utvecklats, torde det nog få anses, att jåmväl uttagandet av inventarieinteckning kommit att av allmänheten och kreditgivare tydas på samma sätt. Vad angår inventarieinteckningarnas användande som kreditunderlag förtjänar att nämnas, att övervakandet av att icke kreditgivarens rått av formella skäl minskas eller går förlorad är förenat med svårigheter med hänsyn till att rätten år beroende av att inventarierna förvaras å den jordegendom och i den socken, som i inteckningen nämnes. Då klientelet till stor del består av arrendatorer, som icke äro fast knutna till viss ort, - liksom också för förlagsinteckningar - hugör sig den frågan påmint för övrigt ruvida icke inteckningen borde vara knuten till viss persons egendom, oavsett var denna befinnes. Så sällan förekommande som institutet nu är, kan övervakningen bliva någorlunda betryggande, men skulle en utvidgning av dess användning ske, bleve säkerligen detta spörsmål av större vikt för kreditgivarna. I ett svar uttalas det omdöme, att inventarieinteckningarna i många fall verka i motsatt riktning mot vad lagstiftarna säkerligen avsett och tillägges, att en bonde, som intecknat sitt lösöre, nog oftast är att betrakta som en insolvent person och ett — I ett annat fall att de i vissa fall iaktsynnerligen svagt kreditobjekt. anmärkes, tagna nyttiga verkningarna av institutet icke synas svara mot apparatens vidlyftighet. - I ett svar yttras, att institutet endast i ytterst ringa mån svarar mot något känt behov och att detsamma icke heller lyckats vinna någon som helst popularitet, snarare motsatsen. De olägenheter, det ovedersägligen medfört för personer, som begagnat sig därav, torde vara större än de fördelar, som vunnits genom dess inrättande. Allmänt, tillägges det, göres inom detta stora lantbruksområde gällande, att institutet saklöst kan avvaras, ja, på sina håll menas, att det vore bättre, om det kommit till. aldrig I ett yttrande från Skåne anföres: Om man väger fördelar och nackdelar med dessa inteckningar, måste man komma till den slutsatsen, att de senare äro störst. Den lantbrukare, som söker inteckning i sina inventarier, har i de flesta fall alla andra möjligheter utnyttjade. Inventarieinteckningen är sista räddningsplankan och han anses icke kreditvärdig längre. Men den här honom i regel icke långt. Det är icke ökade möjligheter till skuldsättning lantbrukaren behöver utan till skuldminskning, till kapitalbildning. All den legitima kredit en ordentlig skötsam lantbrukare i Skåne behövde, den fick han hos banker och sparbanker m. fl. kreditgivare även före inventarieinteckningarnas införande, och den får han alltfort utan dessa och till en f. n. synnerligen måttlig ränta. — En bank yttrar: Den nytta, som kreditgivare resp. kredittagare kan ha av institutet, uppväges väl av den ökade risken vid den för lantbruket oftast oundvikliga konsumtionskrediten och den svårighet att erhålla dylik kredit, som uttagandet och belåningen av inventarieinteckningen medför. Det är sannolikt, att institutets nackdelar skola göra sig särskilt gällande under och efter en för jordbruket ogynnsam konjunktur. Erfarenheterna av ifrågavarande lagstiftning synas oss sålunda giva vid handen, att jord-
brukarnas kreditförhållanden ej härmed ordnats. Till en början anlitades institutet relativt flitigt, men hava lantbrukarna sedermera själva gjort den erfarenheten, att anlitandet av institutet haft en ogynnsam inverkan på deras personliga kreditvärdighet. —— En bank uttalar sig sålunda: Vårt allmänna intryck av inventarieinteckningsinstitutets betydelse under den tid, det hittills funnits, anse vi oss kunna utforma så, att denna säkerheti en del fall tjänstgjort såsom kompletterande säkerhet och därigenom möjliggjort kredit utan borgen, som utan tillgång till institutet icke skulle hava kunnat lämnas. Emot denna fördel står den obestridliga osäkerhet som uppkommer genom möjligheten för jordbrukarna att kunna förskriva den värdejämväl fulla tillgång, som i regel ligger i deras jordbruksinventarier. Då inventarieinteckning i åtskilliga fall lämnas som kompletterande säkerhet försvåras givetvis jordbrukarnas möjlighet att genom upplåning med namnsäkerhet kunna skaffa sig kredit. En jordbrukare, som lämnat inventarieinteckning till belopp, motsvarande värdet å hans jordbruksinventarier, lär därefter i regel icke kunna anses erbjuda någon påtaglig säkerhet med sitt namn. Av en bank göras följande uttalanden: Enligt vår uppfattning har förefintligheten av inteckning i jordbruksinventarier för lantbrukarna varit till skada för deras legitima kreditbehov. Det förekommer ej sällan att lantbrukarnas leverantörer, såsom spannmålsfirmor, speceriaffärer, järnhandlare m. fl., vilka sälja sina varor på ofta lång kredit, efterhöra i banken vilka lantbrukare inom orten som uttagit i sina inventarier har inteckning och, då så varit fallet, ifrågavarande kreditgivning säkert försvårats. Vi avråda därför i allmänhet våra kunder bland jordbrukarna från att Inventarieinteckuttaga dylik inteckning. ningens värde som säkerhet för kredit är ju också ringa. I vissa fall medför den för en låntagare även andra direkta olägenhet-er än ovan angivits, t. ex. när en jordbrukare skall flytta från en gård till en annan. För att bevaka sin rått måste då innehavaren av eventuella krediter inventarieinteckningar säga upp motsvarande till omedelbar betalning, då inteckningarua i annat fall bli värdelösa. Ytterst sällan kan en dylik låntagare emellertid lösa sin skuld och att hindra en flyttning kan vara både och Det återstår omöjligt olämpligt. då vanligen för långivaren ingen annan än att träffa avtal med vederbörande om erhållande utvåg av ny inteckning i inventarierna å den gård till vilken sker. Som emellertid flyttning ny inteckning kan uttagas först vid tillträdet av den nya gården, kan kreditgivaren riskera att under viss tid icke ha någon panträtt i inventarierna. Inventarieinteckningsinstitutet torde ej heller ha motsvarat sitt avsedda ändamål att underlätta jordbrukarnas möjligheter till en smidig och billig rörelsekredit, då säkerheten ifråga fordrar fullgod komplettering och räntan då beräknas efter arten av denna Som tilläggssåkerhet. slutomdöme vi framhålla, vilja att vi för vår del anse, att jordbrukarna vore bättre betjänta med att denna även lag upphävdes, om man i något enstaka fall kan påvisa att den varit till för en eller annan lånesökande nytta eller kreditgivare. En sådan avveckling torde också, med hänsyn till den avsevärda förbättring i jordbrukarnas ekonomiska ställning, som tack vare de senaste årens skördar och den goda samtidiga prisstegringen å deras produkter inträtt, nu utan större olägenheter kunna genomföras.
På samma gång styrelsen för överlämnar och hänvisar till bankföreningen den sammanfattning av de av bankerna avgivna yttrandena rörande inventarieinteckningsinstitutet, som ovan lämnats, får styrelsen för egen del tillägga följande. Det må visserligen vara riktigt, att den tid, varunder erfarenhetsrönen angående institutet samlats, är ganska kort, liksom även att, såsom av de lämnade uppgifterna inhämtas, antalet hittills uttagna inventarieinteckningar är obetydligt. Dessa omständigheter utesluta emellertid, enligt styrelsens mening, icke, att vad som förekommit lämnar för ett allvarligt bedömande grund av frågan. Det är icke antalet av
de till avlåmnade inventarieinteckningarna som är av den största bekreditgivarna tydelsen. Vad som är avgörande är beskaffenheten av hela det läge, som genom tillkomsten av den nya lagstiftningen åstadkommits. Detta läge präglas uppenbarligen av en betänklig otrygghet, till olägenhet för jordbrukets kreditgivare av olika slag och därmed ock för jordbrukarna själva. Styrelsen är av den uppfattningen, att denna bör anses väga tyngre än de fördelar, som det nya institutet i olägenhet vissa hänseenden må erbjuda. Att de med institutet förbundna nackdelarna hittills icke framträtt ännu mera än som varit förhållandet är tvivelsutan beroende dels på den försiktighet, som kreditgivarna synas merendels hava ådagalagt gentemot institutet, samt dels och i synnerlig mån på den omständigheten, att institutet ännu endast prövats under en uppåtgående konjunktur. Styrelsen nödgas uttala sin farhåga för att situationen kan bliva en helt annan, då konjunkturen vänder nedåt med fallande produktpriser och sjunkande värden på jordhrukstillgångarna. Därest i ett sådant läge jordbrukarnas kreditgivare och borgensmän skulle tillgodose sina mot varandra stridande intressen genom att skyndsamt och i största möjliga omfattning infordra tillgängliga säkerheter i form av inventarieinteckningar, torde det måhända ej kunna undgås, att just tillgången till det nya, tidigare föga använda inteckningsinstitutet skulle verksamt bidraga till att förvandla den sjunkande konjunkturen till akut och svår kris för jordbrukets utövare. Utan att här närmare ingå på frågan kan styrelsen icke underlåta att giva uttryck åt den uppfattningen, att, för den händelse avskaffandet av inventarieinteckningsinstitutet skulle tagas under övervägande, det riktiga vore, att denna åtgärd vidtoges medan det nuvarande förhållandevis gynnsamma läget för jordbruksnäringen fortfar. Slutligen anser sig styrelsen med anledning av i vissa yttranden gjorda uttalanden böra avråda från vidtagandet av ändringar i inventarieinteckningsinstitutet vare sig med syfte att genom detsamma bereda verklig panträtt i inventarierna eller i ändamål att göra inteckningssäkerhetens åtnjutande oberoende av den plats, där inventarierna finnas och användas. Det lärer icke vara möjligt att åstadkomma en någorlunda hållbar panträtt i inventarierna utan att institutet, till jordbrukarbefolkningens stora olägenhet, bleve omgärdat med kraftigt verkande straffbestämmelser och polisuppsikt. Vidare torde, oavsett andra förhållanden, redan den omständigheten att jordbruket är en näring som bedrives utan registrerings- och bokföringsskyldighet, omöjliggöra realiserandet av tanken på att binda inventarieinteckningen uteslutande vid ägarens person utan någon som helst lokal begränsning. Stockholm den 25 ap_ril 1936.
För Svenska Bankföreningen Dess Styrelse:
HELMER STEN.
K. Dahlberg.
Bilaga.
Antal hos bankerna den 1 april 1936 befintliga krediter, som voro försedda med säkerhet i form av inteckning i jordbruksinventarier.
Stockholms län . . . . . . . . . . . . . . . . 26 Älvsborgs län . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21
Uppsala län . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42 Skaraborgs län . . . . . . . . . . . . . . . . 29 Södermanlands län . . . . . . . . . . . . 84 Värmlands län . . . . . . . . . . . . . . . . 38
Östergötlands län . . . . . . . . . . . . . . 23 Örebro län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21
Jönköpings län . . . . . . . . . . . . . . . . 16 Västmanlands län . . . . . . . . . . . . . . 25 Kronobergs län . . . . . . . . . . . . . . . . 9 Kopparbergs län . . . . . . . . . . . . . . 32 Kalmar län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Gävleborgs län . . . . . . . . . . . . . . . . 12 Gotlands län . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Västernorrlands län . . . . . . . . . . . . 30 Blekinge län . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 Jämtlands län . . . . . . . . . . . . . . . . 8 Kristianstads län . . . . . . . . . . . . . . 15 Västerbottens län . . . . . . . . . . . . . . 10 Malmöhus län . . . . . . . . . . . . . . . . 19 Norrbottens län . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Hallands län . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 Summa 511 Göteborgs och Bohus län . . . . . . . . 10
2 W ? - .1. 142.“
5S*W%‘en$%
W l .1SAw=8’t‘T0r’rIW ti} .
(smxrornalxnoná. nnninnax :r
glomniaçi-beteckna
V. V
“i” & Bfittsdskhmlng. _.-. Faetlegendohx._Jnrdbrukåned utmaningar.
- - Fångvårdw v ^ w n= Be£ai1kandé‘med ,rön-singang. den statsunderstödda va _ V
ehinkande med förslag cm revision av förvaring-von nu tena.vledni.ng,s~ooh.a.vdikn!n8‘sverkéa.mh¢3tensamt där:
I m. m. v - . med sammanhängande spörsmål. [8] nøemerinzelagarna [3] pen-‘ Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland m_ ,Lagberedningene förelag till lag om
aktiebollags m. 113 vissa förslag till åtgärden-ull förbâttrande av den norr
Qslonsj och andra. personalstltbelser m7 jordbrukarbetolkningens ekonomiska ställ lêndska . [91 . ande med‘£i5rslag ang. rätt till fiske i V nom, Vättern, -Mälaren, Hjälmaren och Storsjön N ’J3m_t1and. 1. [lagförslag och motiv. [10] 2. Kart‘,
Q SfateErfattning3 Allmän stajbsf6rva1lpn!_ng..
bilagor. Vänern och Hjälmaren. [11] _” Betänkande med förelag till vissa lag-stiftningsátgárdeâ 195.4 åra nämnd (ör étiidningsutredning. Betänkande till mobverkande av överdriven ino med speciella beräkningar och fözjslag rörande ersatt-y skuldsättning “ningarna för sblidningsarbete inom vissa. statliga am-. , fjordbruket. [14] . hebslokaler i Stockholm m. m. [7] . I Q Va.ttemlisen. Skogsbruk. Bergsln-uk.
Betänkande med förelag till lagstiftning ang. särskild
Kcnnñurnalñivvalonmg. husbehoveskogar l Västerbottens och Norrbottens läns,
lappxnnrker m. m. [ä]
I ndnstri.
\ Státens och komnfiinerningz flnansvfisenu
Handel o,cI1.sj6fm-t.
Politiv. › Kommuuikutionsväáen.
\ n
kredit-ooh .
Bnulb. penningväsen.
Nflfitiixfilekonouli och socialpolitik.
8§c1auserfinzsproblemet. 2. & problem
0 3* socsaisseringssdeer och ánoiwsermgsnmán 1Sovjetunlo- vr,A nen. 2. [9] .
Statsiotterintrednlngen. Betänkande med förslazröran- F8:-siikuringsvliserln.
4] - _y de svenskt penmnglotteri. I _ betslöshetsundersöknlngen den 31 juli 1636. [12]
.4
- Hälso- ‘Uudm-visningsvlisen. Andlig k och sjukvård. Kyrkoväsenn. V 4 odling l övrigt. «
:grande lrabortlrágan. . [e]
FörSvárSväse1n
I
:Äjllmäntr ..a.›1ngsvan§n..
,Utrikes ärenden. Ilnternaltionnell ränta. _