Betänkande med förslag angående effektivisering av yrkesinspektionen

= tdC7s; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATIONS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 3 7 : 5 2 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG ANGÅENDE

EFFEKTIVISERING AV Y R K E S I N S P E K T I O N E N AVGIVET AV

1937 ÅRS AEBETARSKYDDSKOMMITTÉ

S T O C K H O L M 19 3 7

Statens offentliga utredningar 1937 Kronologisk Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräkningens problem och faktorer. Tiden, vilj, 173 s. F i . Socialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 2. Tiden, vij, 140 s. Fi. Betänkande med förslag till revision av förvaringsoch interneringslagarna m. ra. Marcus. 96 B. J U . Statslotteriutredningen. Betänkande med förslag rörande svenskt penninglotteri. Haeggström. 177 s. II. Betänkande med förslag till lagstiftning angående särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker ni. m. Marcus. 98 s. 1 karta. Jo. Yttrande i abortfrågan. Marcus. 66 s. S. 1934 års nämnd för städuingsutredning. Betänkande med speciella beräkningar och förslag rörande ersättningarna för städningsarbete inom vissa statligaämbetslokaler i Stockholm m. ni. Marcus. 54 s. Fi. Betänkande med förslag angående den statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamheten samt därmed sammanhängande spörsmål. Haaggström, 275 B, 8 bil. J o . Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland med vissa förslag till åtgärder till förbättrande av den norrländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställning. Marcus. 145 s. J o . Betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 1. Lagförslag och motiv. Marcus. 530 s. Jo. Betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren. Marcus. 4 s. 17 kartor. J o . Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1936. Beckman. 196 s. 1 karta. S. Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser m. m. Norstedt. 175 s. J u . Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbruket. Marcus. 303 s. Jo. Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafiksäkerhetens höjande vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg samt järnvägarnas beredande av bidrag av automobilskattemedel till säkerhetsanordningarna vid dylika korsningar. Hseggström. 107 s. K. Hembiträdesutredningens betänkande. 1. Betänkande och förslag i fråga om utbildning av hembiträden. Beckman. 202 s. S. Betänkande angående vissa med frivillig anskaffning av luftvärnsmateriel sammanhängande frågor. Beckman. 48 s. Fö. Promemoria angående grunderna för en reform av lagstiftningeu om rätt till litterära och musikaliska verk. Norstedt. 67 s. J u . Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur Idun. 81 s. J o . Utredning angående de rättsbildade domsagobiträdenas anställnings- och avlöningsförhållanden. Norstedt. 54 s. J u . Betänkande med förslag till lag om minimilöner for lantarbetare. Beckman. 214 s. J o . Efterskrift till »Kyikogodset i Skåre, Halland och Blekinge under dansk tid». Av E. Schalling. Marcus. 66 s. E. Betänkande angående pensionsstyrelsens invaliditetsförebvggande verksamhet. Beckman. 146 s. S. Körslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott jämte motiv. Norstedt. 132 s. J o . Utredning rörande flottans fartygstyper m. m. Norstedt. 232 s. Fö. Betänkande med utredning och förslag rörande beredskapsarbeten. Beckman. 221 s. S.

förteckning

Betänkande med förslag till lönereglering för lärarpe sonalen vid kommunala mellanskolor, kommunala Hi c skolor och högre folkskolor. Norstedt. (4), 122 s. F Betänkande med förslag till lag om skyddskoppym ning m. ni. Beckman. (2), 482 s. 1 karta. S. Betänkande med förslag till lag om allmänningsskog i Norrland och Dalarna in. m. Marcus. 246 s. kartor. J o . Redogörelse för inventering av odlingsjord å krön parkerna nedanför odlingsgränsen i de två nordligas Norrlandslänen ävensom för vissa andra uppdrag. Kil ström. 82 s. Jo. Betänkande med förslag angående inrättande av e statens institut för folkhälsan. Beckman. 78 s. 3 bil. 1936 års lönekommitté. Betänkande med utredning o< förslag angående dyrortsgrupperingen. Marcus. 178 s. I Betänkande med förslag angående den fasta lantbrul undervisningens ordnande. Marcus. 270 s. Jo. Betänkande med förslag till åtgärder för förbättram av de blindas och de dövstummas arbetsförhållandi och förvärvsmöjligheter. Beckman. 122 s. S. Betänkande med förslag till lagstiftning om grun vatten ni. m. Norstedt. 145 s. Ju. Universitetsberedningen. Utredning i fråga om m versitetens verksamhet och organisation. Haeggströ: vj, 210 s. F . Efterlämnade anteckningar till förberedande utkast t strafflag. Av J. C. W. Thyrén. Lund, Berling. 202 s. J Betänkande med förslag till lag om villkorlig do m. m. Marcus. 147 s. Ju. Betänkande med förslag till kungörelse om kommiss närer hos överrätter och stadsdomstolar. Norstei 32 s. Ju. Särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkalla sakkunnigas yttrande med anledning av det åt de lämnade uppdraget att biträda vid utredigeringen det utav 1936 års kyrkomöte antagna psalmboksförslag* Uppsala, Almqvist & Wiksell. 8 s. F. Betänkande rörande fiskerinäringens avsättningsförh landen ni. m. Idun. 145 s. Jo. 1936 års skattekommitté. Betänkande med förslag t omläggning av den direkta statsbeskattningen m. Marcus. 397 s. 1 bil. Fi. Betänkande med förslag rörande lån och bidrag statsmedel till främjande av bostadsförsörjning i mindre bemedlade barnrika familjer i egnahem m. jämte därtill hörande utredningar. Beckman. Ill 119 s. S. Betänkande med utredning och förslag angående v derstöd i form av fria bostäder och fri kost åt stuc rande vid universiteten i Uppsala och Lund samt kai linska mediko-kirurgiska institutet. Haeggström. ( 163 s. F. Betänkande med utredning och föralag angående BI dentexamen. Haeggström. ix, 269 s. K. Betänkande och förslag rörande vården av själsligt t norma manliga skyddshemselever samt av vanarta sinnesslöa gossar ni. ni. Norstedt. 68 s. S. Folktandvård. Norstedt. 123 s. S. 1936 års lönekommitté. Betänkande med förslag t civilt avlöningsreglemente. Marcus. 614 s. Fi. Betänkande med förslag till lag om semester. N stedt. 220 s. S. Supplement nr 5 till Sveriges familjenamn 1920. St repr.-anst. 76 s. Ju. Betänkande med förslag till lagstiftning om vitami serade livsmedel och om kringföringshandel med k och charkuterivaror. Beckman. (2), 105 s. S. Betänkande med förslag angående effektivisering yrkesinspektionen. Beckman. 122 s. S.

Anm Om särskild tryckort ej angives. är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelseb( stäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . - jorrtbru departementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgn utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 3 7 : 52 SOCIALDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG ANGÅENDE

EFFEKTIVISERING AV Y R K E S I N S P E K T I O N E N AVGIVET AV

1937 ÅRS ARBETARSKYDDSKOMMITTÉ

STOCKHOLM 1937 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [2552 37]

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Socialdepartementet Kap.

Kap.

I. Inledning

II.

Kap. III.

Kap.

IV.

5 7

Skyddslagstiftningens uppkomst och utveckling Yrkesinspektionen

7 8

Organisationsfrågor

10 A. Chefsmyndigheten Det tekniska arbetet Anslag till specialundersökningar inom arbetarskyddets område Det juridiska arbetet Avdelningen för sjöfartsärenden Tillsynsmyndighetens behov av en yrkeshygienisk institution och medicinsk sakkunskap Kontorspersonal Personalstat för arbetarskyddsbyrån Arbetarskyddsråd B. Inspektionstjänsten Den allmänna yrkesinspektionen Den kvinnliga yrkesinspektionen Bergmästarna Specialinspektionen Den kommunala tillsynen

10 12 15 16 20 25 27 27 28 32 32 46 53 53 56

Åtgärder Ull underlättande av distriktspersonalens

arbete

Uppdelning av tillsynen mellan de olika befattningshavarna m. m. Teknisk utrustning Facklitteratur och expensmedel Underlättande av inspektionsresornas planläggning och utförande

59 60 61 61

Författningsändringar

63 Utvidgning av arbetarskyddslagens tillämplighetsområde Anmälan om nya företag Förhandsgranskning av byggnadsplaner Tillverkares och försäljares skyldigheter beträffande skydd å maskiner och dylikt Bestämmelser för tryggande av arbetarskyddslagens genomförande Läkarbesiktning och läkarundersökning av minderåriga Obligatoriska läkarundersökningar av arbetare i vissa hälsofarliga yrken Skyddsombud och säkerhetstjänst

63 63 64 66 69 76 77 79

4 Kap.

* V. Utbildnings- och propagandafrågor Utbildning av personal Instruktions- och propagandaverksamhet

82 82 84

Kap. VI. Kostnadsberäkningar

87 Särskilda yttranden

°9

Bilaga. Olycksfall i arbete i Sverige från statistisk synpunkt

Till Herr Statsrådet och Chefen for Socialdepartementet.

Den 22 april 1937 tillkallade Herr Statsrådet undertecknade, ledamoten av riksdagens andra kammare, f. d. yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren, direktören i pappersmasseförbundet, juris kandidaten Gunnar Hultman, docenten, medicine doktorn Gerhard Rundberg, sekreteraren i svenska metallindustriarbetareförbundet Axel Svensson och ledamoten av riksdagens första kammare, yrkesunderinspektören Gustaf Strömberg, att såsom sakkunniga verkställa utredning och avgiva förslag rörande effektivisering av yrkesinspektionen, varvid åt undertecknad Kerstin Hesselgren uppdrogs att vara de sakkunnigas ordförande. Till sekreterare åt de sakkunniga, som antagit benämningen 1937 års arbetarskyddskommitté, förordnades den 18 maj samma år extra fiskalen i Svea hovrätt Sven Strömberg. Vid angivande av direktiv för de sakkunnigas verksamhet uttalade Herr Statsrådet, att arbetet borde bedrivas med skyndsamhet och föreligga avslutat i sådan tid, att förslag i ämnet kunde föreläggas 1938 års riksdag. De sakkunniga hava jämte sekreteraren under sitt arbete avlagt besök på socialstyrelsens arbetarskyddsbyrå samt å de nio yrkesinspektörernas och yrkesinspektrisens expeditioner. Därjämte hava studieresor företagits till Danmark och Norge samt med begränsat deltagande till Finland, Tyskland, Schweiz, Belgien, England och Holland. Vidare hava de sakkunniga samrått med cheferna för kommerskollegium, medicinalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten, med ordföranden i rationaliseringsutredningen och med vissa specialinspektörer inom yrkesinspektionen. Med anledning av erhållna remisser hava de sakkunniga avgivit utlåtande dels den 4 augusti 1937 över en framställning från socialstyrelsen om anställande av en extra förste byråingenjör å styrelsens arbetarskyddsbyrå, dels och den 30 november samma år över ett den 24 september 1937 dagtecknat betänkande med förslag angående inrättande av ett statens institut för folkhälsan. 2552 37

6 På framställning av de sakkunniga har Herr Statsrådet den 23 september 1937 medgivit, att de sakkunniga med biträde av chefen för statens rasbiologiska institut, professorn Gunnar Dahlberg, finge verkställa statistisk utredning rörande förhållanden, som kunde antagas inverka på olycksfallsfrekvensen. Att tagas under övervägande vid fullgörande av sakkunnigeuppdraget hava till kommittén överlämnats dels åtskilliga handlingar rörande tidigare förslag till yrkesinspektionens effektivisering, dels riksdagens skrivelse den 13 mars 1937 med begäran om utredning och förslag rörande frågan, under vilka förutsättningar ett vitesförfarande matte kunna införas i lagen om arbetarskydd i syfte att ernå en mera effektiv tilllämpning av dess bestämmelser till förekommande av olycksfall och ohälsa, dels ock en till Herr Statsrådet ställd, den 18 maj 1937 dagtecknad skrift från samverkande byggnadsfackförbunden. Dessutom har för den åtgärd vartill den kunde finnas giva anledning till de sakkunniga överlämnats en till Herr Statsrådet riktad, den 17 juni 1937 dagtecknad skrivelse från svenska metallindustriarbetareförbundets avdelning 31 i Hälsingborg. Med återställande av de sålunda överlämnade handlingarna få de sakkunniga härmed vördsamt till Herr Statsrådet överlämna betänkande med förslag till effektivisering av yrkesinspektionen. Såsom bilaga har till betänkandet fogats en av professorn Dahlberg författad uppsats om olycksfall i arbete i Sverige från statistisk synpunkt. Särskilda yttranden av undertecknade Svensson och Hultman bifogas. Stockholm den 30 december 1937. KERSTIN HESSELGREN. G. HULTMAN.

GERHARD RUNDBERG.

AXEL SVENSSON.

GUSTAF STRÖMBERG. / Sven

Strömberg.

7 Kap. I.

Inledning.

Skyddslagstiftningens uppkomst och utveckling. Lagstiftningen om arbetarskydd inleddes här i landet, såsom i flertalet kulturstater, med utfärdande av bestämmelser till förekommande av missbruk vid minderårigas användande i arbete. Sådana bestämmelser förekommo redan i skråordningen av år 1720 samt inflöto sedermera i bland annat 1846 års fabriks- och hantverksordning samt 1864 års näringsfrihetsförordning. Med bestämmelserna till skydd för minderåriga förbundos efter hand skyddsföreskrifter rörande kvinnliga arbetare. Så skedde exempelvis i den s. k. mindérårighetsförordningen av år 1881. Behovet av mera allmängiltiga bestämmelser till förekommande av olycksfall eller ohälsa i arbete vann däremot beaktande först vid upptagande av frågorna om arbetsgivares skadeståndsskyldighet för olycksfall i arbete samt om arbetares olycksfalls- och ålderdomsförsäkring. Visserligen föreskrevs i näringsfrihetsförordningen, att näringsidkare skulle vid sina biträdens och arbetares behandling och sysselsättning fästa behörigt avseende å deras hälsa och arbetsförmåga, men detta stadgande torde ha haft mycket liten praktisk betydelse, och detsamma lärer gälla om en föreskrift i hälsovårdsstadgan den 25 september 1874, att fabriker och näringar icke finge inrättas eller drivas så, att de i hälsoväg bleve till men för arbetarna. I en motion till 1884 års riksdag påyrkades emellertid utarbetande av lagförslag angående säkerhetsåtgärder mot olycksfall i arbetet, arbetsgivares ansvar för sådana olycksfall, arbetares olycksfalls- och ålderdomsförsäkring m. m. Sedan riksdagen med anledning av motionen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om utredning i berörda hänseenden, tillsatte Kungl. Maj:t den s. k. arbetarförsäkringskommittén. Denna avgav år 1888 ett betänkande, som bland annat innehöll förslag till lag om åtgärder för skyddande av arbetares liv och hälsa i arbetet. Förslaget förelades 1889 års riksdag, som efter en ganska avsevärd omarbetning antog detsamma. På så sätt tillkom vår första egentliga arbetarskyddslag, lagen den 10 maj 1889 angående skydd mot yrkesfara. Nämnda lag innehöll inga speciella bestämmelser angående minderårigas och kvinnors användande i arbete. I sådant avseende gällde alltjämt den ovan omförmälda minderårighetsförordningen av år 1881. Denna ersattes den 17 oktober 1902 av en lag angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke, den s. k. minderårighetslagen. Vid 1903 års riksdag väcktes i en motion förslag till revision av yrkesfarelagen. Med anledning av motionen hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida ändringar i bland annat yrkesfarelagen och minderårighetslagen vore påkallade. Kungl. Maj:t tillmötesgick riksdagens anhållan och uppdrog åt en för ändamålet

8 tillsatt kommitté, den s. k. yrkesfarekommittén, att verkställa revision av nämnda båda lagar. Yrkesfarekommittén avgav den 9 december 1909 ett betänkande med förslag till lag om arbetarskydd, i vilket förslag stadgandena om minderårigas och kvinnors användande i arbete sammanförts med bestämmelserna om skydd mot yrkesfara. Förslaget blev — dock icke i alla delar — förelagt 1912 års riksdag och antogs av denna, samt utfärdades sedermera i form av en lag, nu gällande lag om arbetarskydd av den 29 juni 1912. Denna lag blev år 1931 underkastad revision men har därefter icke varit föremål för ändring.

Yrkesinspektionen. I samband med utfärdandet av yrkesfarelagen år 1889 tillsattes tre yrkesnn spektörer med uppgift att övervaka lagens efterlevnad. Yrkesinspektörernas antal ökades år 1895 till fem och år 1901 till åtta. Då lagen om arbetarskydd antogs år 1912, undergick yrkesinspektionen en betydande utvidgning, för vilken i det följande kommer att närmare redogöras, men därefter har dess organisation fått förbliva i huvudsak oförändrad. På grund av två motioner vid 1930 års riksdag anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 287) om utredning rörande effektivisering av yrkesinspektionens verksamhet samt om framläggande för riksdagen av det förslag, som av utrednigen föranleddes. Genom beslut den 20 september 1930 anbefallde Kungl. Maj:t socialstyrelsen att — efter samråd i erforderlig omfattning med riksförsäkringsanstalten — med beaktande av vad riksdagen i förenämnda skrivelse anfört verkställa utredning och avgiva förslag i det av riksdagen angivna hänseendet. Med skrivelse den 17 december 1931 avlämnade socialstyrelsen den ifrågavarande utredningen tillika med förslag till åtskilliga effektiviseringsåtgärder. Styrelsens förslag har hittills endast i viss, obetydlig omfattning förverkligats. I den mån så ej skett, skall detsamma enligt direktiven för de sakkunnigas verksamhet tjäna såsom utgångspunkt för den utredning, som det anbefallts de sakkunniga att verkställa. Det måste betraktas såsom ett samhällsintresse av första ordningen att i möjligaste mån söka förebygga, att arbetarna i sin gärning drabbas av olycksfall eller ådraga sig ohälsa. Ur såväl humanitär som samhällsekonomisk synpunkt framstår det såsom nödvändigt, att allt vad som är möjligt, göres för främjande av säkerhet och sundhet i arbetet. Om yrkessjukdomarna och deras förekomst i vårt land vet man ännu relativt litet. Det årliga antalet olycksfall i arbete kan däremot ganska noggrant fastställas, och även följderna av olycksfallen låta sig tämligen väl överblicka. En omfattande utredning av olycksfallens betydelse återfinnes i professorn Gunnar Dahlbergs till de sakkunnigas betänkande fogade uppsats om olycksfall i arbete i Sverige. De sakkunniga hänvisa därför beträffande detta ämne till nämnda uppsats och vilja här blott söka antyda, vilken roll olycksfallen spela för den enskilde individen och för samhället i dess helhet.

9 Först må nämnas, att 142 175 olycksfall i arbete inträffade under år 1934. Detta betyder, att i genomsnitt var elfte till tolfte arbetare drabbades av ett olycksfall. Av olycksfallen ledde 486 till döden och 3 203 till invaliditet. Redan dessa siffror tyda ju på, att olycksfallen i arbete ha en avsevärd inverkan på dödligheten och invaliditeten inom landet. Så visar sig också vid närmare undersökning vara fallet. Bland män i åldern 20—40 år orsakas omkring 5 procent av dödsfallen och ungefär en tredjedel av invaliditetsfallen av olycksfall i arbete. Sådana olycksfall förorsaka bland anställda män i nyssnämnda åldersgrupp fem till tio gånger så många invaliditetsfall som alla andra invaliditetsorsaker tillsammantagna. Även för sjukligheten spela olycksfallen i arbete en betydande roll. Inom de mest utsatta yrkesgrupperna är den sjuklighet, som bland personer i åldern 20—40 år orsakas av dylika olycksfall, av nästan samma storleksordning som den sjuklighet, som åstadkommes av alla andra sjukdomsorsaker i förening. I fråga om de ekonomiska verkningarna av olycksfall i arbete må framhållas, att sådana olycksfall bland icke statsanställda under år 1934 föranledde en förlust av arbetsdagar, som motsvarar arbetsförmågan hos mer än 34 000 årsarbetare. Tillika må nämnas, att kostnaderna för ersättningar på grund av olycksfall i arbete under nämnda år uppgingo till i runt tal 30 miljoner kronor. Av professor Dahlbergs utredning framgår, att åtskilligt torde kunna göras för att nedbringa antalet olycksfall i arbete. Visserligen äro väl en del olycksrisker betingade av själva arbetets natur; men även inom samma yrkesgrupp är skillnaden i fråga om olycksfallsfrekvens mellan olika företag så betydlig, att den kan antagas bero på olikheter med avseende å skyddsanordningar, arbetets utförande etc. Man lärer därför kunna förutsätta, att vid en effektivare inspektionsverksamhet antalet olycksfall i arbete kommer att minskas. Den svenska yrkesinspektionens verksamhet brister för närvarande i effektivitet. Det är helt naturligt, att så skall vara fallet. Under de senare åren har den industriella verksamheten i vårt land kraftigt utvecklats. Denna utveckling har icke endast bestått i en ökning av antalet industrianläggningar och en utbyggnad av redan befintliga sådana utan också i ett allt intensivare utnyttjande av den moderna maskintekniken. Nya arbetsmetoder och ökad arbetstakt kräva nya skyddsåtgärder och nya hygieniska anordningar. Samtidigt ha fordringarna i fråga om säkerhet och sundhet samt trevnad på arbetsplatserna oavbrutet stigit. Allt detta har medfört en väsentlig ökning av yrkesinspektionens arbetsbörda, men någon motsvarande förstärkning av dess arbetskrafter har icke ägt rum. Organisationen är, såsom anförts, ännu i huvudsak densamma som år 1912, ehuru området för yrkesinspektionens verksamhet utvidgats bland annat genom att den fått sig anförtrodd övervakningen av lagen om arbetstidens begränsning, lantarbetstidslagen och lagen om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bagerioch konditoriarbete. Under sådana förhållanden kan det icke påräknas, att en efter moderna begrepp effektiv tillsyn skall kunna utövas av yrkesinspektionen.

10 Med hänsyn till vad ovan sagts har det synts de sakkunniga särskilt nödvändigt, att inspektionsmyndighetens organisation förstärkes. Närmast följande kapitel kommer därför att helt ägnas åt organisationsfrågor. I senare avsnitt av betänkandet komma att behandlas åtgärder till underlättande av tillsynsarbetets bedrivande, författningsändringar i syfte att föra arbetarskyddet framåt samt frågor om inspektionspersonalens utbildning och om propaganda.

Kap. II.

Organisationsfrågor.

Enligt 23 § av lagen om arbetarskydd utövas tillsynen å efterlevnaden av lagen och med stöd av densamma meddelade bestämmelser, under ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet, av yrkesinspektionens befattningshavare samt kommunala tillsynsorgan. Bland yrkesinspektionens befattningshavare särskiljas fyra grupper, nämligen befattningshavare för tillsynstjänsten i allmänhet, kvinnliga befattningshavare för tillsyn å arbete, vartill kvinnor användas, bergsstatens tjänstemän för tillsyn företrädesvis å bergverksarbete samt specialinspektörer för tillsyn å vissa slag av verksamhet. De sakkunniga komma härnedan först att behandla chefsmyndigheten och sedermera i en andra avdelning de egentliga inspektionsorganen.

A.

Chefsmyndigheten.

Vid organiserandet av tillsynen över arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad har man i de särskilda länderna följt endera av två i viss mån skilda vägar. Väl har man allestädes anförtrott den omedelbara tillsynen åt ett antal inspektörer med lokalt begränsad befogenhet, men medan man på sina håll — exempelvis i Schweiz — stannat vid detta, har man i andra länder dessutom inrättat en central tillsynsmyndighet med huvudsaklig uppgift att leda och kontrollera inspektörernas verksamhet. Det sistnämnda systemet har visat sig medföra betydande fördelar, och numera har man allmänt övergått till detta. E n annan följd av de erfarenheter, som vunnits, är att det centrala tillsynsorganet i de flesta länder undergått en utveckling mot allt större omfattning och betydenhet. Man har funnit sig kunna avsevärt lätta inspektionspersonalens arbetsbörda genom att till chefsmyndigheten knyta på skilda områden specialutbildad personal, till vilken olika problem på arbetarskyddets område kunna hänskjutas. I England tjänstgöra i chefsmyndigheten ej mindre än 36 befattningshavare i högre tjänsteställning, fördelade på olika avdelningar, och i Holland uppgår, om de administrativa tjänsterna medräknas, antalet befattningshavare i chefsmyndigheten till 50. I Sverige ställdes de först tillsatta yrkesinspektörerna under inseende av kommerskollegium, som dock icke hade befogenhet att meddela yrkesinspektörerna bindande föreskrifter. Ändring skedde genom 1912 års lag om arbetar-

11 skydd, sedan yrkesfarekommittén i sitt år 1909 avgivna betänkande framhållit, att tillsynen över skyddslagstiftningens efterlevnad vore bristfällig samt att detta berodde bland annat på saknaden av en verklig chefsmyndighet. Genom 1912 års lagstiftning bestämdes, att tillsynen å skyddslagstiftningens efterlevnad skulle utövas under ledning av »yrkesinspektionens chefsmyndighet». Samtidigt föreskrevs att chefsmyndigheten skulle utgöras av socialstyrelsen och närmare bestämt av en inom styrelsen för ändamålet inrättad arbetarskyddsbyrå. Denna byrå skall, ejaligt av statsmakterna innevarande år fattat beslut, den 1 januari 1938 överflyttas till riksförsäkringsanstalten. Enligt de sakkunnigas mening kan det starkt ifrågasättas, om icke ett centralt ämbetsverk för yrkesinspektionens ledning borde inrättas. Då, såsom nämnts, frågan om förläggningen av yrkesinspektionens chefsmyndighet så sent som innevarande år varit föremål för riksdagens prövning, hava de sakkunniga emellertid ansett sig icke böra framlägga något nytt förslag i sådant hänseende utan utgå i det följande från, att ledningen av yrkesinspektionen i överensstämmelse med vad riksdagen beslutat skall tillkomma en byrå för arbetarskyddsärenden inom riksförsäkringsanstalten. Det nuvarande jande tablå.

personalbeståndet

på arbetarskyddsbyrån framgår av föl-

/ . Ordinarie befattningshavare. 1 byråchef 1 byråassistent 1 sekreterare 1 förste byråingenjör 1 byråingenjör 1 kansliskrivare 1 kanslibiträde 1 kontorsbiträde II.

I eke-ordinarie

Lönegrad B 30 B 26 B 24 B 24 B 21 Bil B 7 B 4

befattningshavare.

Extr-a-ordinarie tjänstemän. 2 amanuenser (därav en ingenjör ooh en jurist) 1 amanuens (med nautisk utbildning) 1 kontorsbiträde

Lönegrad 16 15 4

Övrig icke-ordinarie personal. 1 sakkunnig för hygieniska frågor med ett arvode av 2 000 kronor för år, å vilket belopp dyrtidstillägg icke utgår. Byrån kan i viss mån sägas arbeta å två avdelningar nämligen en avdelning för arbetarskyddsfrågor i allmänhet och en mindre avdelning för sjöfartsärenden. Uteslutande å sistnämnda avdelning tjänstgöra byråassistenten, amanuensen med nautisk utbildning och det ordinarie kontorsbiträdet, medan byråns personal i övrigt väsentligen är avsedd för den allmänna avdelningens behov. Dock är sekreteraren gemensam för båda avdelningarna.

12 Arbetarskyddsbyråns arbetsuppgifter äro dels av teknisk natur och dels av administrativ och juridisk art. Det tekniska arbetet ledes av byråchefen, som i arbetet biträdes av förste byråingenjören, byråingenjören och den av amanuenserna, vilken äger ingenjörsteknisk utbildning. Ärenden av övervägande administrativ eller juridisk innebörd föredragas däremot enligt styrelsens beslut den 1 december 1930 som regel av sekreteraren, vilken biträdes av den juridiskt utbildade amanuensen.

Det tekniska arbetet. Vad först angår det tekniska arbetet, har en förstärkning av den för detta arbete avsedda personalen upprepade gånger varit ifrågasatt. I sitt den 17 december 1931 avgivna förslag angående yrkesinspektionens effektivisering (återgivet i Sociala meddelanden årg. 1932 nr 1) gjorde sålunda socialstyrelsen framställning om en dylik förstärkning. Styrelsen framhöll därvid, att byråchefen till följd av brist på annan arbetskraft icke medhunnit att i erforderlig utsträckning utöva den honom i hans egenskap av chef för yrkesinspektionen tillkommande ledningen och kontrollen av inspektionspersonalens verksamhet, ävensom att det tekniska utredningsarbetet på byrån sedan många år tillbaka måst eftersättas. Framställningen förnyades i ett av styrelsen den 17 oktober 1936 avgivet utlåtande över betänkande om styrelsens organisation, avgivet av landshövdingen Karl Tiselius i egenskap av inom socialdepartementet tillkallad sakkunnig. I nämnda utlåtande (intaget i Sociala meddelanden årg. 1936 nr 11 B) anförde styrelsen bland annat. Det under senare år alltmer ökade kravet på byråns tekniska arbetskrafters prestation hade sin grund dels uti teknikens utveckling och i samband därmed tillkomna nya arbetsmetoder, arbetsmaskiner, apparater etc. dels ock uti det ökade intresset för arbetarskyddsfrågorna bland industriens män. Detta medförde att såväl arbetsgivare som arbetare i större omfattning än tidigare hos yrkesinspektionen hemställde om avgörande angående lämpligaste sättet att skydda sig mot yrkesfaror, vare sig detta gällde utförandet av lämpliga maskin- eller apparatkonstruktioner, bedömandet av risker ur hygienisk synpunkt eller angående arbetets ordnande i övrigt. I allt större utsträckning hade såväl byråchefens som förste byråingenjörens tid å tjänsterummet tagits i anspråk för emottagande av besök och besvarande av telefonsamtal rörande dylika frågor. Om yrkesinspektionens chefsmyndighet på ett tillfredsställande sätt skulle kunna icke endast fullgöra sin skyldighet att besvara sådana förfrågningar, utan även bibehålla ledningen av arbetarskyddsverksamheten i landet, erfordrades oundgängligen att arbetarskyddsbyråns tekniska arbetskrafter avsevärt förstärktes. Jämväl vid de konferenser, som de sakkunniga hållit med yrkesinspektionens befattningshavare, har allmänt uttalats den bestämda uppfattningen, att antalet tekniska krafter på arbetarskyddsbyrån måste ökas. Från samtliga inspektionsdistrikt har påpekats, att yrkesinspektionens skilda organ för närvarande finge alltför liten ledning i sitt arbete. Det hade förekommit, att då en yrkesinspektör ansett sig böra hos chefsmyndigheten begära upplysning om något för honom nytt problem på arbetarskyddets område, något klar-

13 läggande svar icke kunnat lämnas, enär man på byrån saknat tid att behörigen utreda den föreliggande frågan. Även i annat avseende gjorde bristen på ledning sig märkbar. Likformighet beträffande skyddslagstiftningens tillämpning hade icke i önskvärd grad kommit till stånd. Sålunda växlade exempelvis fordringarna på skyddsanordningars och arbetslokalers beskaffenhet ej sällan från distrikt till distrikt. Man har understrukit, att en ändring härutinnan kunde vinnas endast under förutsättning, dels att byråchefen eller någon hans ställföreträdare finge tillfälle att göra tätare besök på distrikten, dels ock att allmängiltiga anvisningar för skyddslagstiftningens tillämpning bleve av chefsmyndigheten utarbetade i större antal än hittills. Det har vidare påpekats, att det för yrkesinspektionens befattningshavare vore av stort värde att kunna med bildmaterial förtydliga sina föreskrifter till arbetsgivarna. Distriktspersonalen hade hittills fått ägna mycken tid åt att uppgöra skisser till enkla skyddsanordningar. Åtskilligt dubbelarbete skulle kunna undvikas, om dylikt illustrationsmaterial kunde framställas hos chefsmyndigheten och därifrån i tryck distribueras till inspektionsorganen. För egen del hysa de sakkunniga den uppfattningen att tillsynen över skyddslagstiftningens efterlevnad icke kan effektiviseras utan att arbetarskyddsbyråns tekniska krafter väsentligen förstärkas. En förstärkning av byråns arbetskapacitet i nyss nämnt avseende skulle direkt medföra påtagliga fördelar och indirekt leda till en effektivisering av tillsynen i det att den egentliga inspektionskåren skulle befrias från åtskilligt tidsödande byråarbete. Personalfthstärkniug. Vad gäller frågan, v i l k e n personalökning, som kan anses erforderlig, framträder till en början behovet av en kvalificerad medhjälpare till och ställföreträdare för byråchefen. De arbetsuppgifter, som för närvarande åvila den sistnämnde, äro alltför många och betungande för att de skola medhinnas av en enda person. Förutom att leda och hava överinseende över såväl byråns som den inspekterande personalens verksamhet — i vilket arbete ingår anordnandet av möten med yrkesinspektionens befattningshavare samt besök på distriktens expeditioner och arbetsställen — har byråchefen bland annat att ansvara för utarbetandet av erforderliga anvisningar mot yrkesfara samt för avgörandet av ärenden rörande tolkning och tillämpning av arbetarskyddslagens bestämmelser. Han har vidare att i en del frågor samarbeta med olika myndigheter och institutioner såsom medicinalstyrelsen, arbetsrådet, kommerskollegium, riksförsäkringsanstalten respektive efter den 1 januari 1938 socialstyrelsen, delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet och föreningen för arbetarskydd. Enligt de sakkunnigas mening bör det dessutom ankomma på byråchefen att handlägga viktigare ärenden angående yrkesinspektionens personal samt att stå i spetsen för redigeringen av yrkesinspektionens verksamhetsberättelse och andra av byrån publicerade meddelanden. Slutligen må framhållas, att åtgärder snarast böra vidtagas till förhindrande av att farliga maskiner och

14 redskap inom landet försäljas i oskyddat skick. Denm fråga — till vilken de sakkunniga i det följande skola återkomma — kräver för sin lösning ett omfattande samarbete mellan å ena sidan försäljare av maskiner och redskap samt å andra sidan arbetarskyddsbyråns högre tekniska personal. Det synes därför ofrånkomligt att å byrån anställa en befattningshavare m e d uppgift att biträda byråchefen och tjänstgöra såsom dennes ställföreträdare. I sitt berörda utlåtande över landshövdingen Tiselius' betänkande har socialstyrelsen också framhållit, att behov förefunnes av en befattning, vars innehavare hade så omfattande kunskaper och erfarenheter, att han kunde i byråchefens frånvaro handlägga förekommande tekniska ärenden och inför styrelsen svara därför. Styrelsen yttrade samtidigt, att nämnda kunskaper och erfarenheter kunde väntas förvärvade först efter längre tids tjänstgöring inom yrkesinspektionen, varjämte styrelsen tillade, att nyssnämnda befattning borde vara placerad i minst samma lönegrad (B 28) som yrkesinspektörstjänsterna, detta till undvikande av att befattningens innehavare vid första lägliga tillfälle lämnade sin post för en yrkesinspektörsbefattning. I anslutning till vad sålunda anförts föreslog styrelsen inrättandet å arbetarskyddsbyrån av en teknisk byrådirektörsbefattning placerad i sistnämnda lönegrad. Genom detta socialstyrelsens förslag har dock enligt de sakkunnigas mening behovet av en medhjälpare till och ställföreträdare för byråchefen icke blivit tillgodosett på ett fullt tillfredsställande sätt. De sakkunniga anse nämligen, att den nye befattningshavaren bör vara byråchefens ställföreträdare ej blott i det tekniska byråarbetet, utan även när det gäller överinseendet över inspektionspersonalens verksamhet. Därav följer att han bör — alternerande med byråchefen — avlägga besök på distriktens expeditioner och arbetsställen, och under sådana förhållanden synes hans ställning böra vara något högre än yrkesinspektörs. Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslå de sakkunniga inrättandet å arbetarskyddsbyrån av en överingenjörstjänst i lönegraden B 29. Utöver inrättandet av en överingenjörsbefattning äro emellertid ytterligare åtgärder påkallade för underlättande av arbetarskyddsbyråns tekniska verksamhet. Till denna verksamhet hör ju bland annat utarbetandet av allmänna anvisningar, en uppgift som, på sätt förut påpekats, hittills icke kunnat fullgöras i den omfattning, som varit önskvärd. En annan viktig uppgift för den tekniska personalen är verkställandet av utredningar rörande behovet av säkerhetsåtgärder vid användande av maskinella anordningar (jordbruksmaskiner, hissar, kranar, byggnadsställningar m. m.). Vidare har samma personal att ombesörja framställandet av skyddsbilder och annat propagandamaterial samt att uppgöra skisser till skyddsanordningar. För att ovannämnda och övriga förekommande arbetsuppgifter skola kunna skötas på ett tillfredsställande sätt torde det enligt de sakkunnigas på noggranna undersökningar grundade mening vara erforderligt, att den nuvarande tekniska personalen förstärkes med — förutom överingenjören — en förste byrå-

ingenjör och en byråingenjör. Åt innehavaren av den nya förste byråingenjörsbefattningen bör anförtros ledningen av det tekniska byråarbete, som icke omedelbart övervakas av byråchefen eller överingenjören. För att han skall kunna förväntas någon väsentlig tid kvarstanna på sin post, vilket för dennas behöriga skötande är av största betydelse, bör tjänsten vara placerad i lönegraden B 26. Vad angår den nya byråingenjörstjänsten torde denna kunnas göras till en extra-ordinarie befattning.

Anslag till specialundersökningar inom arbetarskyddets område. I skrivelse den 29 september 1920 angående anslagsäskanden inom socialstyrelsens förvaltningsområde hemställde styrelsen dels att å extra stat för år 1922 måtte uppföras ett belopp av 2 000 kronor att användas till bestridande av kostnader för specialundersökningar inom arbetarskyddets område, dels ock att å tilläggsstat för år 1921 måtte uppföras ett liknande belopp för samma ändamål. Till stöd härför anförde styrelsen bland annat följande. Vid tillämpningen av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 ställdes socialstyrelsen och yrkesinspektionen ofta inför förhållanden och tilldragelser, vanligen berörande olycksfallsområdet, för vilkas objektiva och grundliga utredning särskilda, mera ingående undersökningar vore av nöden. Det vore nämligen i dessa fall ofta ej blott ett klarläggande av själva händelseförloppet, som påfordrades, utan även nödvändigt att i grund lära känna de omständigheter, sammanhörande med material, tillverkning och konstruktion, som medverkat till detsamma, därest det skulle bliva möjligt att vidtaga de lämpligaste åtgärderna till förebyggande av ett upprepande. Behovet av dylika undersökningars verkställande hade sedan många år givit sig tillkänna och hade dittills i viss utsträckning kunnat tillgodoses genom tillmötesgående från de arbetsgivares sida, inom vilkas företag olycksfallen eller tillbuden därtill inträffat, varjämte i vissa fall anslag från annat håll lämnats. Dessa undersökningar vore av alltför stor betydelse ur arbetarskyddssynpunkt, för att socialstyrelsen, i vad på den ankomme, skulle anse sig kunna stå till svars med att låta frågan, huruvida de skulle komma till utförande eller ej, vara beroende av enskilda arbetsgivares eller andra personers tillmötesgående. Socialstyrelsen hade därför funnit sig föranlåten att göra hemställan om anvisande av medel för bestridande av de med ifrågakommande undersökningar förenade kostnaderna, i vilka kostnader inginge utgifter för anskaffning av försöksmaterial samt för provs utförande av provningsanstalt eller genom särskilda sakkunniga personer. Socialstyrelsens omförmälda hemställan bifölls av riksdagen utom beträffande tilläggsstaten för år 1921. Extra anslaget till socialstyrelsens verksamhet för förra hälften av år 1923 beräknades jämväl med hänsyn till ovanberörda medelsbehov. Efter förslag av finansdepartementets granskningsnämnd blev emellertid nämnda anslag nedskuret från och med budgetåret 1923/1924, och sedan dess har styrelsen saknat medel för bekostande av specialundersökningar inom arbetarskyddets område. I sin utredning av år 1931 angående yrkesinspektionens effektivisering framhöll styrelsen — under åberopande av samma skäl, som anförts i dess förenämnda skrivelse av den 29 september 1920 — att denna brist borde av-

16 hjälpas. Påpekandet förnyades i styrelsens utlåtande den 17 oktober 1936 över landshövdingen Tiselius' betänkande om socialstyrelsens organisation. I detta utlåtande föreslog styrelsen, att tillsvidare ett årligt belopp av 3 000 kronor skulle anvisas åt styrelsen att användas till bestridande av kostnader för specialundersökningar inom arbetarskyddets område. De sakkunniga hava under sitt arbete fått kraftiga belägg för, att ett behov av dylika undersökningar förefinnes. Ej minst äro de påkallade därav, att nya arbetsmetoder alltjämt framkomma, vilkas farlighet ofta icke kan bedömas utan speciell sakkunskap. Det synes därför nödvändigt, att yrkesinspektionens chefsmyndighet erhåller ett årligt anslag till bestridande av kostnader för detta slags undersökningar. Med hänsyn bland annat därtill, att utarbetandet av nya anvisningar bör i möjligaste mån påskyndas, bör detta anslag enligt de sakkunnigas mening tillsvidare sättas till 5 000 kronor. Det juridiska arbetet. De ärenden, som äro av administrativ eller juridisk art, föredragas för närvarande av sekreteraren. I proposition (nr 134) till 1931 års riksdag angående anslag till socialstyrelsen m. m. meddelade dåvarande chefen för socialdepartementet, att han övervägt att för riksdagen framlägga förslag rörande förändrad tjänsteställning för arbetarskyddsbyråns sekreterare men att han ansett, att frågan borde bringas till avgörande sedan bland annat förslag framlagts rörande effektivisering av yrkesinspektionen. Såsom motiv för att sekreterarens tjänsteställning borde ändras anförde statsrådet särskilt följande. Byråchefen å arbetarskyddsbyrån måste ägna en betydande del av sin tjänstetid åt resor och inspektioner inom de olika inspektionsdistrikten. Ansvaret för arbetet på byrån komme därför i stor utsträckning att vila på sekreteraren. I samband med en ifrågasatt effektivisering av yrkesinspektionen vore det att förutse, att arbetet för byråchefen bleve så omfattande, att det bleve nödvändigt att uppdraga åt sekreteraren att självständigt handlägga och avgöra vissa grupper av ärenden. Sekreterarbefattningen borde då ombildas till en befattning med avsevärt högre tjänsteställning, därvid närmast syntes böra ifrågakomma en byrådirektörstjänst. I skrivelse den 26 september 1931 angående anslagsäskanden inom socialstyrelsens förvaltningsområde för budgetåret 1932/1933 hemställde styrelsen under åberopande av vad departementschefen i statsverkspropositionen samma år anfört, att frågan om sekreterartjänstens å arbetarskyddsbyrån omändring till byrådirektörstjänst måtte föreläggas 1932 års riksdag. Styrelsen framhöll, att den redan nödgats att uppdraga åt sekreteraren att tillsvidare i de fall, där byråchefen ej förbehållit sig visst ärendes handläggning, föredraga alla ärenden av övervägande administrativ eller juridisk innebörd, däribland ärenden rörande yrkesinspektionens personal, organisation och ekonomi, ärenden rörande dispenser från lagen om arbetarskydd och därmed sammanhängande författningar, ärenden rörande eftergifter från den s. k. bageri-

17 lagen och ärenden rörande minderårigas användande till övertidsarbete. Beträffande placeringen i avlöningshänseende av den föreslagna byrådirektörsbefattningen ville styrelsen icke ifrågasätta annat, än att den hänfördes till den för dylika befattningar vanliga lönegraden B 28. I ett över framställningen avgivet utlåtande anförde allmänna civilförvaltningens lönenämnd, att enligt nämndens mening sekreteraren kunde anses uppfylla just de villkor, som ansetts böra uppställas för placering av sekreterare och vissa andra tjänstemän inom den civila statsförvaltningen i 26:e lönegraden, varför nämnden ville förorda att sekreterartjänsten uppflyttades till sistnämnda lönegrad. Däremot ställde sig nämnden avgjort betänksam inför förslaget att ombilda befattningen till en byrådirektörstjänst. Chefen för socialdepartementet uttalade i 1932 års statsverksproposition, att goda skäl kunde anföras till stöd för styrelsens förslag, men att han bland annat av statsfinansiella hänsyn ansåge sig förhindrad tillstyrka att detsamma förelades riksdagen. I sitt förenämnda förslag till yrkesinspektionens effektivisering påminde socialstyrelsen om sin hemställan av den 26 september 1931, att sekreterarbefattningen borde ombildas till en byrådirektörstjänst. Styrelsen framhöll vidare, att en hel del ärenden av administrativ och ekonomisk natur, som bereddes av sekreteraren, borde överlämnas till beredning av den juridiska amanuensen. Med hänsyn till att dennes arbetsuppgifter härigenom komme att utökas, ansåg styrelsen skäligt och riktigt, att den juridiska amanuensbefattningen ersattes med en notarietjänst. Statskontoret avstyrkte förslagen om sekreterartjänstens ombildning till en byrådirektörstjänst och om utbytandet av amanuensbefattningen mot en notarietjänst. Lönenämnden erinrade med avseende å sekreterartjänsten om sitt tidigare utlåtande beträffande denna tjänst samt förordade att befattningen måtte placeras i lönegraden B 26. Förslaget om amanuenstjänstens ersättande med «n notarietjänst avstyrktes. Landshövdingen Tiselius anförde i sitt betänkande om socialstyrelsens organisation, att en närmare granskning av de på sekreteraren ankommande göromålens beskaffenhet syntes giva vid handen, att tillräckliga skäl för inrättandet av den ifrågasatta byrådirektörstjänsten icke förefunnes, men att däremot sekreterartjänsten borde uppflyttas från lönegraden B 24 till lönegraden B 26. I fråga om den juridiska amanuensbefattningen förklarades i betänkandet, att något behov att i större utsträckning överflytta arbetsuppgifter från sekreteraren till amanuensen icke torde föreligga samt att på grund därav anledning torde saknas att utbyta amanuenstjänsten mot en notarietjänst. I sitt utlåtande över ovannämnda betänkande påyrkade socialstyrelsen ånyo, att sekreterartjänsten ombildades till en byrådirektörsbefattning med placering i lönegraden B 28. Styrelsen framhöll, att den byråchefen åvilande stora arbetsbördan dåmera nödgat styrelsen att i avsevärd utsträckning uppdraga, åt sekreteraren att föredraga — förutom sådana ärenden som tidigare 2552 37

18 nämnts — även de ärenden, som med anledning av samarbetet med internationella arbetsorganisationen tillhörde arbetarskyddsbyråns handläggning och detta jämväl där dessa ärenden icke varit av juridisk eller administrativ innebörd, såsom ärenden rörande arbetstid, veckovila, semester och yrkessjukdomar. Därjämte hade å t sekreteraren uppdragits att föredraga ärenden av allmän socialhygienisk innebörd. Med avseende å den juridiska amanuensbefattningen framhöll styrelsen i samma utlåtande, att en överflyttning av beredningen av vissa ärenden från sekreteraren till amanuensen redan i avsevärd utsträckning ägt rum. Styrelsen underströk även, att arbetet å befattningen under årens lopp ökats, varför ett permanent behov av befattningen för framtiden finge anses föreligga. Styrelsen vidhöll därför sin hemställan, att amanuensbefattningen skulle ersättas med en på ordinarie stat uppförd notarietjänst. I Kungl. Maj:ts proposition (nr 266) till 1937 års riksdag angående socialstyrelsens organisation m. m. föreslogs, att sekreterarbefattningen å arbetarskyddsbyrån från och med den 1 januari 1938 skulle uppflyttas från lönegraden B 24 till lönegraden B 26. Efter att hava erinrat om vad som tidigare i ärendet förekommit anförde chefen för socialdepartementet i sitt uttalande till statsrådsprotokollet, att förebragt utredning syntes statsrådet tydligt utvisa, att det arbete, som åvilade sekreteraren å arbetarskyddsbyrån, vore av så kvalificerad beskaffenhet att sekreterarens dittillsvarande löneställning måste anses vara för låg, men att statsrådet å andra sidan icke kunde ansluta sig till socialstyrelsens uppfattning, att sekreterartjänsten borde ombildas till en byrådirektörstjänst med placering i lönegraden B 28. Kungl. Maj:ts ovanberörda förslag blev av riksdagen antaget, men i övrigt hava socialstyrelsens senast omförmälda framställningar icke lett till något resultat. Yttrande av de sakkunniga. De sakkunniga vilja med avseende å sekreterartjänsten erinra, att enligt deras mening ansvaret för arbetarskyddsbyråns verksamhet bör, då byråchefen befinner sig på resor, åvila innehavaren av en nyinrättad överingenjörsbefattning. Om en sådan befattning på sätt de sakkunniga föreslagit kommer till stånd, torde därför behovet att låta sekreteraren självständigt handlägga och avgöra vissa ärenden i någon mån komma att minskas. Särskilt gäller detta beträffande ärenden rörande yrkesinspektionens personal, vilkas föredragning lämpligen bör förbehållas byråchefen och i dennes frånvaro överingenjören, som förutsatts skola avlägga besök på inspektionsdistrikten och förty kan väntas få större personalkännedom än den på byrån bundne sekreteraren. En minskning på vissa punkter av sekreterarens arbetsbörda kommer måhända även att inträda i samband med arbetarskyddsbyråns överflyttning till riksförsäkringsanstalten, som har en särskild administrativ byrå. I vad mån ärenden rörande yrkesinspektionens organisation och ekonomi kunna ombesörjas av tjänstemän å sistnämnda byrå kan dock knappast på förhand beräknas. I trots av vad ovan anförts torde man emellertid kunna förvänta, att

19 sekreterarens arbete i framtiden snarast blir mera krävande än nu. Vid avgivande av framställningar eller utlåtanden i lagstiftningsfrågor å arbetarskyddets område har hittills den juridiska sakkunskapen företrätts ej blott av sekreteraren utan även av personalen å socialstyrelsens byrå för lag- och administrativa ärenden. Efter arbetarskyddsbyråns överflyttning till riksförsäkringsanstalten torde motsvarande uppgift komma att åvila sekreteraren ensam. Detsamma gäller beträffande handläggning av ärenden, som äga samband med internationella arbetsorganisationens verksamhet. I den mån yrkesinspektionen effektiviseras torde antalet ansökningar om dispens från arbetarskyddslagstiftningens föreskrifter komma att ökas. Det må vidare framhållas, att de sakkunniga i det följande komma att föreslå, att yrkesinspektörerna skola få befogenhet att meddela för arbetsgivarna bindande föreskrifter och att yrkesinspektionens chefsmyndighet i dessa fall skall utgöra besvärsinstans. I handläggningen av besvär över yrkesinspektörs föreläggande lärer som regel sekreteraren böra deltaga. Även andra åtgärder av beskaffenhet att medföra en ökning i sekreterarens arbetsbörda förordas här nedan. Sålunda föreslås inrättandet av ett arbetarskyddsråd, där sekreteraren å arbetarskyddsbyrån skall tjänstgöra såsom juridisk expert och sekreterare. Och vidare föreslås en avsevärd utökning av yrkesinspektionens personal och av antalet inspektionsdistrikt vilken åtgärd torde komma att medföra, att de juridiska och administrativa ärendena väsentligt stiga i antal. Vad närmast här ovan anförts synes kunna sammanfattas sålunda, att om av kommittén föreslagna effektiviseringsåtgärder genomföras, åtskilligt flera skäl än förut kunna åberopas för socialstyrelsens åsikt, att sekreterartjänsten å arbetarskyddsbyrån bör ombildas till en byrådirektörsbefattning. De sakkunniga förorda därför, att så sker. Enär det, såsom förut framhållits, å andra sidan icke torde" bli behövligt att i samma utsträckning som socialstyrelsen förutsatt anförtro åt innehavaren av ifrågavarande befattning att självständigt handlägga och avgöra ärenden, synes det emellertid icke de sakkunniga motiverat, att befattningen placeras i högre lönegrad än lönegraden B 27. Vad angår den juridiska amanuensbefattningen, är enligt vad de sakkunniga övertygat sig om, arbetsbördan å denna befattning redan för närvarande stor. En ökning av densamma kan av skäl som åberopats på tal om sekreterarens arbete med säkerhet förväntas inträda i framtiden. För övrigt må framhållas, att byråarbetet icke torde kunna bedrivas med erforderlig snabbhet och säkerhet med mindre det inom byrån finnes tillgång till en med yrkesinspektionens verksamhet väl förtrogen jurist, som vid förfall för den juridiske byrådirektören kan vikariera för denne. Byrådirektörens juridiska biträde bör därför givas sådan tjänsteställning, att han kan förväntas under avsevärd tidrymd kvarstanna i sin befattning. Under hänvisning till vad sålunda framhållits föreslå de sakkunniga, att den juridiska amanuensbefattningen utbytes mot en å ordinarie stat uppförd notarietjänst i lönegraden B 21.

20 Avdelningen för sjöfartsärenden. Historik. Arbetarskyddsbyråns sjöfartsavdelning har existerat från och med år 1915. Den tillkom i samband med utfärdandet av lagen den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg samt med denna sammanhängande författningar. Under förarbetet till nyssnämnda lagstiftning dryftades utförligt spörsmålet om den lämpliga anordningen och förläggningen av den centrala myndighet, som skulle handhava den av lagstiftningen påkallade utvidgade statskontrollen å fartyg. Det huvudsakliga intresset anknöt sig därvid till frågan, huruvida chefsmyndigheten skulle förläggas till kommerskollegium, som i allmänhet hade att företräda sjöfartsintressena inom statsförvaltningen, eller, med hänsyn till de starkt framträdande sociala momenten i den tillämnade kontrollen, till socialstyrelsen. Ett annat alternativ, som övervägdes, var att en tudelning av de sjöfartssäkerheten rörande förvaltningsfrågorna skulle göras därhän, att de, som enbart eller i övervägande grad rörde arbetarskydd, komme under direkt behandling av socialstyrelsen och denna underordnade organ. Från Kungl. Maj:ts sida föreslogs kommerskollegium såsom chefsmyndighet, och detta förslag biträddes av riksdagen. Vissa åtgärder vidtogos emellertid samtidigt för att trygga ett behörigt tillgodoseende av de sociala uppgifterna inom fartygsinspektionen. I 2 § av lagen om tillsyn å fartyg intogs en bestämmelse, att denna tillsyn skulle i vissa avseenden utövas av fartygsinspektionens chefsmyndighet i samverkan" med yrkesinspektionens chefsmyndighet, och i en den 31 december 1914 (nr 491) utfärdad förordning med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg meddelades utförliga bestämmelser om i vad avseenden och på vad sätt dylik samverkan skulle äga rum. Slutligen anvisade riksdagen på särskild framställning från Kungl. Maj:t medel för anställande i socialstyrelsen av en byråassistent för sjöfartsärenden och en amanuens, båda med nautisk utbildning. Vid 1926 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren väckt motion (nr 144), att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning av frågan om överflyttande från kommerskollegium till socialstyrelsen av de sjöfartssäkerhetskontrollen rörande frågor, som endast eller i övervägande grad rörde arbetarskydd. I till riksdagens vederbörande utskott den 12 mars 1926 avgivet yttrande över motionen uttalade kommerskollegium, att kollegium för sin del icke funnit skäl föreligga för en ändring i den dittills bestående ordningen. Till stöd härför anförde kollegium bland annat följande. De förhållanden, som utgjorde föremål för fartygsinspektionens verksamhet, kunde i korthet angivas vara dels allmän säkerhet med avseende å fartyget samt säkerhetsförhållanden, som väsentligen rörde de ombordvarande, dels åtgärder till förhindrande av olycksfall, dels ock hygieniska förhållanden med avseende å besättningens bostäder samt dylika förhållanden ombord i allmänhet. Det borde bemärkas, att dessa förhållanden och särskilt de, som fölle inom de båda första grupperna, ofta vore i vederbörande författningar behandlade i intimt sammanhang med varandra och i vart fall reglerade utan hänsyn till någon sådan systematisk åtskillnad, som i motionen ifrågasatts.

21 Vad beträffade den av motionärerna åsyftade uppdelningen av fartygsinspektionens nuvarande verksamhet i sjöteknisk kontroll och social tillsyn, ville kollegium till en början framhålla, att det skulle vara principiellt oriktigt att företaga en sådan tudelning av det enkla skälet, att sjösäkerheten hos fartyget såsom sådant ju i själva verket vore en arbetarskyddsfråga av främsta ordningen. För övrigt borde erinras, att önskemål beträffande fartygsbesättningens trevnad och hygieniska förhållanden, såsom exempelvis ventilering av och tillträde till bostäder, kunde vara av beskaffenhet att komma i konflikt med rena sjösäkerhetshänsyn, varför dessa frågor borde bedömas samtidigt. Att en av flera myndigheter utövad kontroll å ett och samma fartyg måste medföra oreda, ja även risker, låge därför redan av denna anledning i öppen dag. Motionen föranledde en riksdagens skrivelse (nr 234), vari riksdagen förklarade sig förutsätta, att det i motionen berörda spörsmålet komme att upptagas till prövning i samband med resultatet av en då pågående utredning om omorganisation av kommerskollegium. I två vid 1928 års riksdag väckta, likalydande motioner (I: 183 och I I : 319) föreslogs ånyo, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning av den närmast här ovan berörda frågan. Riksdagen uttalade i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 10 A), att riksdagen förutsatte, att de i dessa motioner framförda synpunkterna toges i beaktande av 1926 års besparingssakkunniga, av vilka frågan om kommerskollegii organisation dåmera upptagits. 1926 års besparingssakkunniga, vilka den 15 december 1928 avgåvo betänkande angående kommerskollegii organisation, behandlade i detta betänkande även spörsmålet om Överflyttande från kommerskollegium till socialstyrelsen av de sjöfartssäkerhetskontrollen rörande frågor, som enbart eller i övervägande grad avsåge arbetarskydd. Besparingssakkunniga förklarade sig anse, att en dylik lösning av fartygstillsynens organisationsfråga vore principiellt tilltalande, enär ju därigenom samtliga ärenden rörande arbetarskydd, oavsett vilken näring de tillhörde, skulle komma att handhavas av en enda central myndighet. I fortsättningen anförde besparingssakkunniga emellertid bland annat följande. Av den undersökning de sakkunniga företagit hade framgått, att denna lösning visserligen icke kunde betecknas såsom ogenomförbar, men att densamma dock ur administrativ synpunkt erbjöde betydande praktiska svårigheter. Anledningen härtill vore förnämligast att söka däri, att på fartygskontrollens område de tekniska förhållanden, som betingade fartygets sjösäkerhet i vidsträcktaste mening, och sådana anordningar, som vidtoges i arbetarskyddssyfte, ofta vore så intimt förbundna med varandra, att de svårligen läte sig behandla såsom helt skilda frågor. Även om man lyckades från fartygsinspektionens chefsmyndighet avskilja vissa ärenden, som specifikt rörde arbetarskyddet, och förlade dessa till annan myndighet, torde därför alltid för en betydande del av ifrågavarande förvaltningsområde komma att kvarstå behovet av en regelbunden samverkan mellan den myndighet, som handhade arbetarskyddsåtgärderna, och fartygsinspektionens chefsmyndighet. Under åberopande av vad sålunda anförts avvisade besparingssakkunniga tanken på en klyvning av den centrala tillsynen å sjöfartssäkerheten. De framhöllo, att om man ville tillmötesgå de krav, som vid olika tillfällen framförts, att starkare garantier borde skapas för att sociala hänsyn icke skötes

22 åt sidan vid handläggningen av sådana fartygsinspektionsärenden, som gällde övervakandet av arbetarskyddsbestämmelsernas efterlevnad eller andra frågor av företrädesvis social innebörd, kunde yrkesinspektionens chefsmyndighet givas tillfälle att jämte fartygsinspektionens chefsmyndighet deltaga i avgörandet av dylika frågor. I samband därmed framlade de ett förslag till författning, enligt vilket fartygsinspektionsärenden av nyss angiven typ skulle handläggas av kommerskollegium och socialstyrelsen gemensamt. Förslaget utmynnade i den nu gällande kungörelsen den 27 juni 1929 (nr 208) angående handläggningen av vissa frågor rörande arbetarskydd ombord å fartyg. Enligt denna skola ärenden rörande förhållanden, som äro av betydelse för att bereda ombord å fartyg anställda skydd mot olycksfall och ohälsa, varunder inbegripas jämväl frågor angående bostäder och bemanning samt arbetstiden ombord, handläggas av kommerskollegium och socialstyrelsen gemensamt. I de ärenden, vilkas avgörande sålunda tillhör kommerskollegium och socialstyrelsen gemensamt, utövas styrelsens beslutanderätt i allmänhet av byråassistenten för sjöfartsärenden. Kollegium å sin sida företrädes regelmässigt av chefen för fartygsinspektionsbyrån. Endast ärenden, i vilka enighet icke kan uppnås mellan nämnda båda befattningshavare, hänskjutas till ämbetsverkens prövning i eljest gällande ordning. Eörslag till omorganisation. Syftet med inrättandet av en särskild sjöfartsavdelning inom socialstyrelsens arbetarskyddsbyrå och denna avdelnings medverkan vid handläggning av fartygsinspektionsfrågor har, såsom den föregående redogörelsen visat, främst varit att bereda inflytande åt rent sociala synpunkter vid handhavandet av fartygskontrollen i riket. Genom beslutet om arbetarskyddsbyråns överflyttande från socialstyrelsen till riksförsäkringsanstalten har frågan på vad sätt dessa s} r npunkter lämpligast skola tillgodoses kommit i nytt läge. Det är att märka att de arbetsuppgifter som åvila socialstyrelsens byråassistent för sjöfartsärenden till betydande del avse spörsmål, som måste anses relativt främmande för riksförsäkringsanstaltens egentliga arbetsuppgifter, men vilka på grund av sin sjöfartstekniska natur äro fast förbundna med förhållanden som tillhöra kommerskollegii verksamhetsområde. Bland här åsyftade frågor märkas särskilt ärenden angående bostäder, bemanning och arbetstid ombord å fartyg, i vilkas avgörande byråassistenten för sjöfartsärenden för närvarande författningsenligt deltager. Liknande synpunkter torde i ännu högre grad göra sig gällande beträffande vissa andra sjöfartsadministrativa frågor i vilkas behandling byråassistenten likaledes deltager, såsom spörsmål berörande sjömanshusens verksamhet, kosthåll ombord och arbetslöshetsersättning vid skeppsbrott. Enligt vad för de sakkunniga uppgivits avse sjöfartsassistentens arbetsuppgifter till allra största delen ärenden, som författningsenligt skola hand-

23 läggas gemensamt med kommerskollegium eller i samråd med detta ämbetsverk. Hans tjänsteåligganden lära påkalla personliga överläggningar med chefen för fartygsinspektionsbyrån och andra befattningshavare inom kommerskollegium så gott som varje dag och ofta flera gånger om dagen. Dessa förhållanden hava givit de sakkunniga anledning att till övervägande upptaga frågan huruvida den ordning, som skulle komma till stånd efter arbetarskyddsbyråns förestående överflyttning till riksförsäkringsanstalten, kan anses ändamålsenlig såvitt angår de sociala sjöfartsfrågornas handläggning. Härvid hava de sakkunniga särskilt ifrågasatt huruvida anledning förefinnes att för ovan angivna syftes tillgodoseende bibehålla en samverkan mellan olika ämbetsverk. Det har för de sakkunniga synts uppenbart att — oavsett vilka ämbetsverk som komma i fråga — gemensam handläggning av ärenden i sådan utsträckning, som den nuvarande ordningen gjort/ nödigt, lätteligen kan bliva synnerligen tyngande och hinderlig. Att samarbetet på förevarande område hittills kunnat bedrivas i fria former har i icke ringa grad berott på att socialstyrelsens arbetarskyddsbyrå haft sina lokaler i samma hus som kommerskollegium. Efter sistnämnda byrås överflyttning till riksförsäkringsanstalten skulle det personliga samarbetet uppenbarligen bliva avsevärt försvårat, därest sjöfartsavdelningen icke alltjämt kunde förläggas i omedelbar närhet av kommerskollegium. Detta låter sig efter vad för de sakkunniga uppgivits icke göra. Under sådana omständigheter har det för de sakkunniga framstått såsom en naturlig tanke att söka åvägabringa en förenkling och effektivisering av den administrativa apparaten genom förläggning av det organ, som arbetarskyddsbyråns sjöfartsavdelning utgör, till kommerskollegium. Gentemot en sådan omorganisation hava de sakkunniga icke kunnat finna någon vägande invändning. Även om kommerskollegii huvuduppgift inom statsförvaltningen är att i det allmännas intresse främja näringslivets utveckling, torde därav ingalunda följa att ämbetsverket skulle vara förhindrat att vederbörligen tillgodose jämväl sociala synpunkter. Det lärer numera vara en allmän uppfattning att de ekonomiska och de sociala frågorna äro så nära förbundna med och så beroende av varandra, att de snarast kunna betraktas såsom olika sidor av samma problem. Enligt de sakkunnigas mening skulle den sociala sidan av de sjöfartsekonomiska frågorna snarast komma att framhävas om inom kommerskollegium tillskapades ett särskilt organ för de sociala intressenas bevakande inom kommerskollegium, exempelvis en social sektion inom fartygsinspektionsbyrån. De sakkunniga vilja för sin del förorda att så sker. Till denna sektion skulle alltså från arbetarskyddsbyrån överflyttas byråassistenten för sjöfartsärenden, en amanuens och ett skrivbiträde. H u r sektionen i övrigt skulle organiseras och dess anknytning till ämbetsverkets övriga organ anordnas, är en fråga som de sakkunniga anse tillkomma kommerskollegium att närmare utveckla i samband med blivande yttrande över förslaget. De sakkunniga vilja emellertid betona, att åt den sociala sektionen instruktionsmässigt bör beredas en så självständig ställning att de sociala hänsynens behöriga tillgodoseende på ett fullt betryggande sätt garanteras.

24 Ur statsfinansiell synpunkt skulle den föreslagna överflyttningen tydligen icke hava någon egentlig betydelse. Det torde emellertid böra anmärkas, att man genom överflyttningen torde kunna undvika en enligt de sakkunnigas mening eljest ofrånkomlig löneökning för den extra-ordinarie befattningshavare som i egenskap av amanuens biträder byråassistenten för sjöfartsärenden. Med hänsyn till nödvändigheten av att säkerställa såväl kvalificerat arbetsbiträde som lämplig rekrytering för byråassistentbefattningen, lärer det vid bibehållande av nuvarande ordning bliva erforderligt att förbättra anställningsvillkoren för nämnda amanuens. Detta torde däremot icke behöva ifrågasättas i händelse byråassistentens befattning inflyttas i kommerskollegium, varest andra nautiska befattningshavare, såsom den nautiske byråinspektören å fartygsinspektionsbyrån, stå till förfogande för nyssnämnda ändamål. Slutligen torde få anmärkas, att de sakkunniga icke förbisett, att å arbetarskyddsbyråns sjöfartsavdelning handläggas vissa ärenden, som för närvarande falla utanför kommerskollegii verksamhetsområde, nämligen överinseendet över den av yrkesunderinspektörerna utövade tillsynen över lastning och lossning av fartyg, såvitt angår stuveriarbetet, samt utarbetandet av statistik rörande olycksfall i sjömans- och stuveriyrkena, Ingendera av dessa arbetsuppgifter är emellertid av den art, att den nödvändigt måste ombesörjas av ett organ inom yrkesinspektionens chefsmyndighet. Beträffande yrkesunderinspektörernas verksamhet, i vad den avser lastnings- och lossningsanordningar, kan det organisatoriskt mycket väl låta sig göra att bibehålla den centrala ledningen av denna speciella tillsynsverksamhet i den nuvarande sjöfartsassistentens hand även efter det hans befattning i enlighet med de sakkunnigas förslag införlivats med en social sektion i kommerskollegium. E t t dylikt arrangemang skulle administrativt sett icke innebära någon nyhet. Det finns redan exempel på att tjänstemän inom en förvaltningsgren utöva tillsyn över förhållanden som falla inom verksamhetsområdet för en annan myndighet än den de själva äro underställda. Så är exempelvis fallet med de under kommerskollegium lydande statsinspektörerna över elektriska starkströmsanläggningar, vilka i egenskap av specialinspektörer inom yrkesinspektionen utöva en viss kontroll för yrkesinspektionens chefsmyndighets räkning och följaktligen stå under dennas överinseende i vad angår deras verksamhet såsom dylika specialinspektörer. Något hinder synes icke föreligga att — med ombytta, roller — ordna tillsynen å stuveriarbetet på liknande sätt och sålunda låta yrkesunderinspektörerna utöva tillsyn under överinseende av den sociala sektionen inom kommerskollegium åt vilken myndighet alltså ledningen av ifrågavarande tillsynsverksamhet skulle vara anförtrodd. E n sådan anordning finna de sakkunniga vara att föredraga med hänsyn till att stuveriarbetet till övervägande del utföres ombord å fartyg och med hjälp av fartygets inrättningar och redskap, vilkas övervakande ankommer på fartygsinspektionen och därmed i sista hand på kommerskollegium. Vad angår utarbetande av olycksfallsstatistik, kan sådan uppenbarligen ombesörjas lika väl inom kommerskollegium som å arbetarskyddsbyrån.

25 Tillsynsmyndighetens behov av en yrkeshygienisk institution och medicinsk sakkunskap. Behovet av ökad medicinsk sakkunskap i kampen mot ohälsa i arbetet har allt mer och mer beaktats vid utbyggandet av yrkesinspektionsinstitutionerna i skilda europeiska länder. Efter det att verksamheten tidigare inriktats företrädesvis på förebyggandet av olycksfall, har yrkesinspektionens uppgift under senare tid i allt högre grad utsträckts till att omfatta jämväl skydd mot olika former av ohälsa. Orsakerna härtill torde vara att söka i den kraftiga industriella utvecklingen och en fördjupad kunskap om den vittgående sociala och nationalekonomiska betydelsen av hälsans och prestationsförmågans vidmakthållande hos den arbetande människan i hennes samhälleliga gärning. Den medicinska sakkunskapen inom hithörande områden har hittills i vårt land företrätts av en till 3 r rkesinspektionens chefsmyndighet knuten sakkunnig i hygieniska frågor med ett årligt arvode av 2 000 kronor. Socialstyrelsen har vid skilda tillfällen påpekat, hurusom det lågt tilltagna arvodet lagt hinder i vägen för den medicinska expertisens ianspråktagande för några mera omfattande yrkeshygieniska uppgifter. I allmänhet har den tid den sakkunnige kunnat ställa till förfogande, åtgått till rådgivande verksamhet i samband med handläggande av löpande ärenden. Endast undantagsvis hava kortvarigare inspektionsresor kunnat företagas eller något större undersökningar verkställas. I direktiven för kommitténs arbete framställas bland annat även krav på en effektivisering av sundhetstillsynen på arbetsplatserna. Det torde i detta sammanhang vara av intresse att taga del av utvecklingen på detta område i andra europeiska länder. I Belgien finnas för närvarande 18 heltidsanställda läkare i yrkesinspektionen; 3 placerade i chefsmyndigheten och 15 ute på distrikten. I England står till yrkesinspektionens förfogande 1 chefsläkare i Home Office och 7 läkare ute i fältarbetet. Även i Holland och Tyskland hava läkarna i stor utsträckning engagerats i kampen mot ohälsa i arbetet. I sistnämnda land har man även skapat en särskild universitetsklinik för yrkessjukdomar. Av våra grannländer har Danmark en stab om 3 läkare i konsultativ ställning, och i Norge finnas tvenne läkarkrafter i yrkesinspektionen, varav den ene är inspektionsorganets chef och ledare, den andre anknuten som assistentläkare. I de flesta länder stå dessutom välutrustade laboratorier till yrkesinspektionens förfogande. Trots denna efter våra hittillsvarande förhållanden rikliga tillgång på läkarkrafter, har man flerstädes utomlands framhållit, att behovet av medicinsk sakkunskap ännu ej är tillgodosett i den utsträckning som vore önskvärd. Vid studiebesöket i England framhöllo sålunda arbetarorganisationerna därstädes att förhållandena vore otillfredsställande, då läkarkrafterna hitintills måst tagas i anspråk enbart för inspektionsuppgifter och det vetenskapliga forskningsarbetet fått helt skjutas i bakgrunden. Läkarkrafterna hade i

26 allmänhet i första hand satts in på praktiskt inspekterande och rådgivande verksamhet, varför man nu närmast inriktade sig på att tillgodose ett trängande behov av vetenskaplig forskningsverksamhet på yrkeshygienens område. I statens offentliga utredningar 31 : 1937, betänkande med förslag angående inrättande av ett statens institut för folkhälsan, har klart utretts behovet av och utarbetats plan för en vetenskapligt utrustad yrkeshygienisk institution. Förutom bedrivandet av viss självständig forskningsverksamhet skulle denna institution hava att tillhandagå yrkesinspektionen och dess chefsmyndighet med undersökningar och utredningar, som kunna anses vara av behovet påkallade för dess praktiska verksamhet. Denna institution kommer otvivelaktigt att fylla ett länge känt och stort behov av praktisk undersöknings- och forskningsverksamhet. Det torde dock, sett mot bakgrunden av de utomlands gjorda erfarenheterna, kunna starkt ifrågasättas om institutionen ensam är i stånd att fylla de krav på undersöknings-, forsknings- och inspektionsverksamhet, vilka framdeles komma att ställas på densamma. I de till 1937 års arbetarskyddskommitté utgivna direktiven återfinnas krav på en såväl kvantitativt som kvalitativt utökad inspektionsverksamhet. Skola dessa krav tillgodoses på ett tillfredsställande sätt, har man nog att räkna med icke blott en yrkeshygienisk avdelning vid det planerade institutet utan jämväl medicinsk sakkunskap i chefsmyndigheten. Borttager man helt den nuvarande till chefsmyndighetens förfogande ställda medicinska sakkunskapen och förlägger denna till institutets yrkeshygieniska avdelning, torde chefsmyndigheten i fortsättningen bliva sämre ställd än hittills. Visserligen har man räknat med att chefsmyndigheten i mån av behov skulle rekvirera hjälp från den yrkeshygieniska avdelningen, men sannolikt torde detta förfarande vid en livligare inspektionsverksamhet på ett ödesdigert sätt komma att splittra sönder den vid institutet planerade yrkeshygieniska verksamheten. Man bör klart skilja den undersökande och vetenskapliga verksamheten vid institutet från den inspekterande och rådgivande vid tillsynsmyndigheten. Den yrkeshygieniska avdelningens personal bör i sin verksamhet icke oroas av ständiga inspektionsresor och daglig rådfrågning, vilka ärenden i sället böra anförtros åt en vid chefsmyndigheten knuten läkarkraft som ensam skulle ombesörja den medicinskt betonade inspektionsverksamheten inom hela landet och härunder tillhandagå yrkesinspektionens befattningshavare med råd och anvisningar. Läkaren i chefsmyndigheten skulle dessutom åligga att fortlöpande handlägga och föredraga alla medicinska ärenden samt att bedöma arten och karaktären av ifrågakommande medicinska problem och på ett sakkunnigt sätt avgöra vilka av dessa som böra remitteras till institutets yrkeshygieniska avdelning för undersökning och utredning. Tillsynsmyndigheten skulle genom denna sin egen läkare på ett friktionsfritt sätt kunna uppehålla ständig kontakt med institutet samt dessutom vara garanterad möjlighet att i praktiken omsätta de vid institutet vunna medicinska resultaten. Vidare kunde denna läkarkraft påföras viss medicinsk föreläsnings-, upplysnings-

27 och propagandaverksamhet i samband med resor ute i landet. Till chefsmyndighetens läkare skulle vidare i mån av tid kunna anförtros undersökningar av minderåriga inom vissa områden, ävensom ledningen och övervakningen av undersökningarna av arbetare sysselsatta i vissa hälsofarliga yrken. Kraven på medicinsk sakkunskap med rådgivande och inspekterande verksamhet som huvudsysselsättning och med placering i chefsmyndigheten torde som framgår av ovanstående vara oeftergivliga. Löses emellertid problemet med tillgodoseende av medicinsk sakkunskap på båda dessa punkter, institutet för folkhälsan och tillsynsmyndigheten, kommer, under förutsättning att yrkesinspektionen i övrigt utbygges i enlighet med betänkandet, enligt de sakkunnigas mening en tidigare från skilda håll som behövlig vitsordad verklig effektivisering till stånd. Under hänvisning till vad sålunda anförts vilja de sakkunniga — samtidigt som de uttala sin stora tillfredsställelse över planerna på en särskild yrkeshygienisk institution — föreslå, att inom yrkesinspektionens chefsmyndighet inrättas en överläkarbefattning. Om denna skall kunna besättas med en för ämbetet väl kvalificerad person, torde det vara nödvändigt att placera den i lönegraden B 30.

Kontorspersonal. Därest arbetarskyddsbyråns tekniska arbetskrafter förstärkas på sätt ovan föreslagits, blir det säkerligen nödvändigt att utöka även antalet biträden för skrivhjälp och andra kontorsgöromål. Därvid bör personal tillsättas i så stor utsträckning, att icke de tekniska befattningshavarnas verksamhet förlamas i brist på hjälp till det löpande arbetet, För att all fara härför skall undanröjas, kräves det enligt de sakkunnigas mening, att kontorspersonalen å byrån förstärkes med minst två nya krafter. Då åt dessa bör kunna anförtros ej blott rena skrivgöromål, utan även visst översättningsarbete och andra mera kvalificerade uppgifter, synas de böra hava kontorsbiträdes tjänsteställning. Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslå de sakkunniga, att å byrån inrättas två nya kontorsbiträdesbefattningar, som tillsvidare kunna givas extra-ordinarie natur. Om så sker, bör enligt de sakkunnigas mening den nuvarande extra-ordinarie kontorsbiträdestjänsten samtidigt överföras på ordinarie stat.

Personalstat tör arbetarskyddsbyrån. Yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle vid bifall till föreliggande förslag erhålla följande personal.

28 1. Ordinarie

befattningshavare. Lönegrad

1 byråchef 1 överläkare 1 överingenjör 1 byrådirektör 1 förste byråingenjör 1 förste byråingenjör 1 byråingenjör 1 notarie 1 kansliskrivare 1 kanslibiträde 1 kontorsbiträde 2. Extra-ordinarie

B 30 B 30 B 29 B 27 B 26 B 24 B 21 B 21 B 11 B 7 B 4 befattningshavare.

1 byråingenjör, 1 amanuens, 2 kontorsbiträden.

Arbetarskyddsråd. I den svenska arbetarskyddslagstiftningen har det alltifrån dess tillkomst understrukits, att arbetsgivare och arbetare hava ett gemensamt ansvar i kampen mot olycksfall och ohälsa i arbetet. I 2 § av lagen den 10 maj 1889 angående skydd mot yrkesfara stadgades sålunda en allmän skyldighet för arbetsgivare att vidtaga erforderliga anordningar till skyddande av hos honom anställda arbetares liv och hälsa, och genom föreskrift i 3 § av samma lag förpliktades arbetarna att medverka till uppnående av det med lagen åsyftade ändamålet. Enahanda stadganden återfinnas i 3 § av gällande lag om arbetarskydd, i vilken lag för övrigt arbetsgivare och arbetare direkt åläggas att samarbeta med varandra i frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet. (Se § 31.) Ett sådant samarbete har också i stor utsträckning kommit till stånd på arbetsplatserna. Däremot finnes intet organ för arbetsgivares och arbetares samverkan med den myndighet, som i främsta rummet har att svara för skyddslagstiftningens tillämpning. Tidigare förslag. Tillskapandet av ett sådant organ ifrågasattes redan i yrkesfarekommitténs betänkande. Där föreslogs nämligen upprättandet av ett utav två arbetsgivar- och två arbetarledamöter samt tre s. k. opartiska sammansatt »arbetsråd», som i frågor rörande skyddslagstiftningen skulle tjänstgöra såsom sakkunnigt biträde åt Kungl. Maj:t. Detta förslag korn emellertid aldrig att föreläggas riksdagen. Frågan om arbetsgivares och arbetares medverkan vid tillämpningen av lagstiftning rörande förhållandet dem emellan trädde på nytt i förgrunden i samband med genomförandet av lagen den 17 oktober 1919 om arbetstidens

29 begränsning. Ärenden rörande tillämpningen av nämnda lag anförtroddes åt en särskild myndighet, det alltjämt existerande arbetsrådet. I betänkande den 2 november 1925 med förslag till reviderad lag om arbetarskydd (Statens offentliga utredningar 1925:34) hemställde socialstyrelsen, att bestämmelserna om arbetstidens begränsning måtte införlivas med lagen om arbetarskydd och arbetsrådets funktioner överflyttas å yrkesinspektionens chefsmyndighet. I samband därmed föreslog styrelsen emellertid även en bestämmelse av innehåll, att arbetsgivar- och arbetarrepresentanter skulle deltaga i den slutliga handläggningen hos yrkesinspektionens chefsmyndighet av såväl de flesta arbetstidsärenden som ock vissa frågor rörande skydd mot olycksfall och ohälsa i arbete. Till stöd härför anförde styrelsen bland annat, att det Add handläggningen av ärenden rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare givetvis ofta vore av vikt, att representanter för nämnda parter närvore och bidroge till utredningen med sin sakkunskap och sina synpunkter. Socialstyrelsens nyssnämnda förslag till reviderad lag om arbetarskydd gjordes under åren 1927—1930 till föremål för överarbetning inom socialdepartementet, varpå ett förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd förelades 1931 års riksdag. Sistnämnda förslag upptog icke någon motsvarighet till bestämmelsen i styrelseförslaget om arbetsgivares och arbetares deltagande i arbetet inom yrkesinspektionens chefsmyndighet. Departementschefen framhöll i uttalande till statsrådsprotokollet, att en dylik bestämmelse ansetts onödig, enär planerna på en överflyttning av arbetsrådets uppgifter till yrkesinspektionens chefsmyndighet förfallit i och med utfärdandet av lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning samt hänsyn till önskvärdheten av arbetsgivarnas och arbetarnas representerande vid handläggningen av viktigare arbetarskyddsärenden i viss mån redan tagits medelst institutionen socialfullmäktige. Genom beslut av 1937 års riksdag avskaffades sedermera även sistnämnda institution. Utlandet. I de rekommendationer angående yrkesinspektion och förebyggande av olycksfall i arbete, som antagits av den internationella arbetskonferensen, har konferensen starkt understrukit betydelsen av att arbetsgivare och arbetare medverka i skyddsarbetet, ej blott under sin dagliga gärning på arbetsplatserna, utan även när det gäller skyddsföreskrifternas utformning och tillämpning. Vid studiebesöken i utlandet har därför bland annat frågan om lämpligaste sättet att i skyddsfrågor organisera en samverkan mellan de statliga myndigheterna samt representanter för arbetsgivare och arbetare varit föremål för uppmärksamhet. I Schweiz finnes för det första en av 8 arbetsgivar- och 8 arbetarledamöter samt 4 opartiska personer sammansatt fabrikationskommission, i vilken chefen för arbetsministeriet är självskriven ordförande. Kommissionen synes huvudsakligen ha till uppgift att granska och utarbeta förslag till lagar och förord-

30 ningar. Vidare hava representanter för arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer säte i styrelsen för olycksfallsförsäkringsanstalten, å vilken så gott som all kontroll över den olycksfallsförhindrande verksamheten ankommer. E t t intimt samarbete synes också råda mellan nämnda anstalt och respektive organisationer. I Belgien har sedan länge funnits ett av representanter för såväl förvaltningsmyndigheterna som arbetsgivarna och arbetarna sammansatt råd för handläggning av ärenden rörande arbetstid samt kvinnors och minderårigas användande i arbete. Nyligen har man inrättat ett liknande råd för frågor om skydd mot olycksfall och ohälsa. E t t vart av båda dessa råd står under ordförandeskap av chefen för vederbörande sektion inom den statliga tillsynsmyndigheten och har vissa högre tjänstemän i samma sektion till självskrivna ledamöter. I Danmark finnes alltsedan 1901 ett s. k. arbetsråd med uppgift att biträda regeringen i arbetarskyddsärenden. Rådet består av ordförande och 9 ledamöter, bland vilka senare det skall finnas minst 3 arbetsgivare och minst 3 arbetare. Det har först och främst att medverka vid utarbetandet av författningar och specialföreskrifter på arbetarskyddets område men skall även på annat sätt tillhandagå socialministern vid dennes behandling av skyddsfrågor. Rådet har befogenhet att på eget initiativ till överläggning upptaga ämnen, som falla inom området för den allmänna arbetarskyddslagen, samt att på grundval av överläggningarna avgiva uttalanden till såväl regeringen som yrkesinspektionsmyndigheten. Av representanter för tillsynsmyndigheterna i omförmälda länder har det framhållits, att åtskilliga fördelar följde med arbetsgivarnas och arbetarnas deltagande i skyddslagstiftningens tillämpning. Därigenom väcktes hos nämnda båda parter intresse för skyddsarbetet över huvud samt skapades ökat förtroende för yrkesinspektionen och dess verksamhet, Dessutom vore det av stort praktiskt värde, att arbetsgivare och arbetare kunde göra sina erfarenheter gällande vid lagtillämpningen. De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas mening bör även här i landet inrättas ett organ för samarbete mellan yrkesinspektionen samt arbetsgivare och arbetare. Tillskapandet av ett dylikt organ synes vara ett viktigt led i arbetet för yrkesinspektionens effektivisering. Därmed skulle vinnas ökade garantier för att inspektionen i sin verksamhet möttes av tillit och förståelse. Samtidigt skulle säkerligen följa ett stegrat intresse hos de närmast berörda parterna för åtgärder till främjande av säkerhet och sundhet i arbetet. För säkerhetstjänsten bör slutligen ett organ av ovan angivet slag bli av stor betydelse genom tillvaratagande av impulser, idéer och informationer av betydelse för skyddsarbetet på arbetsplatserna. Under hänvisning till vacl sålunda anförts förorda de sakkunniga, att till yrkesinspektionens chefsmyndighet anknytes ett råd med representanter för arbetsgivare och arbetare såsom ledamöter. Detta råd kan lämpligen få benämningen arbetarskyddsrådet.

31 Vad angår arbetarskyddsrådets uppgifter torde det icke vara möjligt att på förhand fullständigt angiva desamma, De sakkunniga vilja därför inskränka sig till att uppdraga några grundläggande riktlinjer för dess arbete. Rådets mening bör alltid inhämtas, då förslag till lagar och författningar på arbetarskyddets område skola utarbetas. Viktigare anvisningar för skyddslagstiftningens tillämpning böra underställas rådets bedömande, och detsamma gäller om tjänstgöringsföreskrifter för inspektionsorganen och cirkulär rörande säkerhetstjänsten. Förslag till åtgärder för arbetarskyddets förbättrande och yrkesinspektionens effektivisering böra av rådet kunna upptagas till överläggning och prövning. Rådet bör vidare ägna uppmärksamhet åt propagandasynpunkterna samt söka stimulera arbetsgivar- och arbetarorganisationerna till bedrivande av upplysningsverksamhet. Genom en väl avvägd och praktiskt lagd sådan lärer säkerhetsarbetet på arbetsplatserna kunna i hög grad effektiviseras. Härför talar bland annat safety-first-rörelsens segertåg i olika länder. Slutligen torde rådet kunna anlitas för biläggande av eventuella tvister och utjämnande av uppkomna meningsskiljaktigheter. Beslut i ömtåliga frågor skulle mottagas med större förtroende, om respektive parters intressen varit direkt företrädda vid frågornas behandling. Beträffande rådets sammansättning förorda de sakkunniga, att rådet får bestå av chefen för det ämbetsverk, varunder yrkesinspektionen sorterar, tilllika ordförande, samt två arbetsgivar- och två arbetarledamöter. Ledamöterna böra, jämte ett lika antal suppleanter, utses av Kungl. Maj:t för fyra år i sänder; dock efter förslag av arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga sammanslutningar. Byråchefen å arbetarskyddsbyrån bör vara föredragande i rådet. Skyldighet att utan extra ersättning deltaga i rådets överläggningar bör vidare tillkomma överingenjören och överläkaren å nämnda byrå, envar såvitt hans specialområde angår. Rådet bör dessutom kunna tillkalla andra experter, såsom medlemmar av inspektionskåren, representanter för intressena inom viss yrkesgren och företrädare för de kvinnliga arbetarna. Såsom sekreterare i rådet och tillika juridisk expert bör den juridiske byrådirektören å arbetarskyddsbyrån tjänstgöra. Denne bör ha att mottaga och diarieföra till rådet ställda skrivelser samt meddela rådsledamöterna vilka ärenden som inkommit. Rådet bör sammanträda, när helst ordföranden eller någon av ledamöterna så påfordrar, dock minst fyra gånger årligen. Ersättning till rådets ledamöter torde lämpligen böra utgå i form av dagarvode, lägre eller högre allteftersom ledamoten är eller icke är bosatt å ort där rådet sammanträder eller där rådets angelägenheter eljest påkalla hans närvaro. Dessutom bör ledamot äga rätt till resekostnads- och traktamentsersättning.

32 B. Inspektions tjänsten. Den allmänna yrkesinspektionen. Landet är med hänsyn till den allmänna yrkesinspektionstjänsten för närvarande indelat i 9 distrikt, av vilka vart och ett har en yrkesinspektör såsom chef. Inspektionskåren består av 9 yrkesinspektörer, 9 ordinarie yrkesinspektörsassistenter — en i varje distrikt — och 2 extra-ordinarie sådana, 18 yrkesunderinspektörer samt 9 extra-ordinarie kontorsbiträden. Därjämte tjänstgöra med placering på de mest arbetstyngda distrikten i regel 2 extraordinarie befattningshavare med ingenjörsutbildning. Historik. Den allmänna inspektionen erhöll i huvudsak sin nuvarande gestaltning genom beslut av 1912 års riksdag. Beslutet i fråga innefattade i stort sett bifall till en Kungl. Maj:ts proposition (nr 239) angående anslag till anordnande av yrkesinspektion, vilken proposition i sin tur hade yrkesfarekommitténs tidigare omförmälda betänkande till grundval. I nämnda betänkande föreslog yrkesfarekommittén en personal för allmän inspektionstjänst av 12 yrkesinspektörer, 12 assistenter och 24 underinspektörer. Yrkesfarekommittén underströk, att det föreslagna antalet yrkesinspektörer måste anses som ett minimiantal, vartill kommittén endast av hänsyn till förslaget om inrättandet av ett avsevärt antal nya, underordnade inspektionstjänster funnit sig böra inskränka sig. Den framhöll även, att med nämnda antal yrkesinspektörer varje under yrkesinspektörs tillsyn stående arbetsställe kunde beräknas i regel bliva inspekterat allenast vart annat eller vart tredje år. I Kungl. Maj:ts ovanberörda proposition till 1912 års riksdag föreslogs en organisation, omfattande 9 yrkesinspektörer, 12 assistenter och 18 underinspektörer. Av vederbörande departementschefs uttalande till statsrådsprotokollet i ärendet framgår, att Kungl. Maj:t vid bestämmandet av antalet yrkesinspektörer räknat med att varje fabrik skulle bliva inspekterad vart annat år. Av samma uttalande framgår även, att Kungl. Maj:t räknade med »en sannolikt erforderlig framtida ökning av yrkesinspektörernas antal i mån av industriens tillväxt». Riksdagen anslöt sig till Kungl. Maj:ts förslag, dock att antalet assdstenter minskades från 12 till 11. I de motioner till 1930 års riksdag (I: 21 och I I : 77), som blevo den yttersta grunden till avgivandet av socialstyrelsens förslag av år 1931 angående yrkesinspektionens effektivisering, hemställdes om en sådan utökning av inspektionskåren, att 1-årsfrekvens kunde uppnås i fråga om besök vid åe arbets ställen, som löde under yrkesinspektionens tillsyn. Till stöd för sittt förslag anförde motionärerna bland annat, att man i en av internationella, arbetskonferensen antagen rekommendation i förevarande ämne såsom en minimifordran uppställt, att varje företag borde inspekteras minst en gång årligen.

33 Socialstyrelsens ovannämnda effektiviseringsförslag upptog också en begäran, att yrkesinspektionens personal måtte i viss utsträckning förstärkas. I yttranden över förslaget förklarade ett flertal myndigheter och institutioner sig icke kunna tillstyrka någon utökning av yrkesinspektionens personalbestånd. Såsom skäl härför åberopades främst, att enär lågkonjunktur rådde, statens utgifter borde i möjligaste mån hållas nere. Det framhölls även, att socialstyrelsen föreslagit vissa effektiviseringsåtgärder, som icke krävde ändring av organisationen, samt att verkan av dessa åtgärder borde avvaktas, innan andra utvägar försöktes. Landshövdingen Tiselius uttalade i sitt betänkande om socialstyrelsens organisation, att det vore uppenbart, att om man eftersträvade en årlig inspektionsfrekvens, yrkesinspektionens nuvarande organisation vore alldeles otillräcklig. I sitt utlåtande över samma betänkande hemställde socialstyrelsen, att yrkesinspektionen gjordes till föremål för en mera fullständig utredning. Styrelsen framhöll emellertid samtidigt, att det vore synnerligen angeläget, att en förstärkning av yrkesinspektionens arbetskrafter omedelbart komme till stånd. Under hänvisning till vad sålunda anförts, hemställde styrelsen också, att Kungl. Maj:t måtte för 1937 års riksdag framlägga förslag om att yrkesinspektionen omedelbart förstärktes i enlighet med vad styrelsen föreslagit i sin berörda skrivelse av den 17 december 1931. Slutligen må nämnas, att chefen för socialdepartementet vid angivandet av direktiven för de sakkunnigas verksamhet uttalade bland annat, att enligt hans mening yrkesinspektionens organisation ovedersägligen måste anordnas på ett sådant sätt, att den medgåve en väsentligt ökad besöksfrekvens vid de olika företag, som befunne sig under inspektionens kontroll. Arbetsfältets omfattning och inspektionsfrekvensen. Frågan vilken omfattning, som bör givas åt den allmänna yrkesinspektionskåren, sammanhänger först och främst med spörsmålet, huru många arbetsställen kåren har att besöka. De sakkunniga hava därför med ledning av tillgängligt publicerat statistiskt material samt med hjälp av från yrkesinspektionen infordrade uppgifter sökt bilda sig en uppfattning om storleken av den allmänna yrkesinspektionens arbetsfält. Därvid har befunnits, att det publicerade statistiska materialet lämnar en helt annan bild av läget på förevarande område än den, som erhålles vid ett studium av uppgifterna från inspektionen. Enligt sistnämnda uppgifter utgör — om man bortser från jordbruket — antalet hos inspektionen registrerade företag 43 242. I kommerskollegii företagsräkning av år 1931 redovisas åter för hela landet 222 783 företag med »sysselsatta personer». En jämförelse med riksförsäkringsanstaltens statistik för år 1931 giver all anledning att förmoda, att företagsräkningens siffra är riktig. Då näringslivet sedan år 1931 — som kännetecknades av en lågkonjunktur — undergått en betydande utveckling, torde därför antalet företag i vårt land för närvarande kunna beräknas uppgå till allra minst 225 000. 2552 37

34 Därmed är dock icke sagt, att de från yrkesinspektionen lämnade upp gifterna äro oanvändbara då det gäller beräkningar med avseende å den allmänna yrkesinspektionens arbetsfält. Först och främst bör påpekas, att företagsräkningens siffra omfattar även sådana företag, som skötas av ägaren utan hjälp eller med biträde blott av egna familjemedlemmar, och som därför äro undantagna från arbetarskyddslagens tillämpning. 1 Härjämte är att märka, att långt ifrån alla arbetsställen inom lagens tillämplighetsområde stå under tillsyn av den allmänna yrkesinspektionens befattningshavare. Tillsynen å bland annat skogsbruk, bergverksarbete och sprängämnestillverkning är anförtrodd åt specialinspektörer, och inom övriga yrkesgrenar utövas tillsynen av de kommunala tillsynsorganen, så snart det gäller arbetsställen, där arbetet bedrives utan begagnande av maskinella hjälpmedel och där i regel användas färre än 10 arbetare. 2 Med hänsyn därtill är det av särskilt intresse, att i företagsräkningen lämnas uppgift å antalet företag med minst 11 sysselsatta personer. I allmänhet torde vid sådana företag en person vara att anse såsom företagsledare. Man lärer därför vara berättigad antaga, att det här är fråga om arbetsställen med minst 10 arbetare, och vid sådana arbetsställen skall ju såsom av det föregående framgår, tillsyn i regel utövas av den allmänna inspektionens befattningshavare. Företagsräkningen upptager 16 078 företag med minst 11 sysselsatta personer. I de från yrkesinspektionen infordrade uppgifterna redovisas samman lagt 9 871 arbetsställen med minst 10 arbetare. Jämväl med avseende å arbetsställen av nu ifrågavarande storleksordning föreligger alltså en betydande olikhet mellan företagsräkningens och inspektionens uppgifter. Till en del kan detta emellertid förklaras därav, att endast fasta arbetsplatser registreras hos yrkesinspektionen, medan bland annat även de talrika tillfälliga företagen medtagits vid företagsräkningen. Det må därför göras ännu en jämförelse mellan företagsräkningens och yrkesinspektionens siffror, som vad företagsräkningen beträffar, inskränkes till industri och hantverk. Gruppen företag med minst 11 sysselsatta personer inom industri och hantverk omfattar enligt företagsräkningen 10 325 företag. Härmed står ju yrkesinspektionens uppgift — 9 871 företag med minst 10 arbetare — rätt väl i överensstämmelse. Vad angår jordbruket redovisas i yrkesinspektionens uppgifter sammanlagt 22 570 arbetsställen. I statistiska centralbyråns jordbruksräkning av år 1932 upptagas 35 492 brukningsenheter med en åkerareaLav minst 20 hektar och 18 316 brukningsenheter med en åkerareal av minst 30 hektar. Enligt uppgift i jordbruksräkningen utgjordes arbetskraften vid jordbruk i storleken 20—30 hektar till ungefär två tredjedelar av familjens egna medlemmar, och med hänsyn därtill synes det icke oberättigat att antaga, att yrkesinspektionens siffra för jordbruk under dess tillsyn är ungefärligen riktig, ehuru sannolikt något för låg. 1 Företagsräkningen upptager antalet företag med endast en sysselsatt person — sannolikt i regel företagaren själv — till 90 217. 2 Hos de kommunala tillsynsorganen finnas inregistrerade omkring 40 000 arbetsställen.

36 P å grund av vad ovan anförts komma de sakkunniga att, då behovet av allmän inspektionspersonal skall beräknas, bygga på yrkesinspektionens siffror beträffande antalet arbetsställen. Det får dock icke förbises, att dessa siffror äro för låga. Behovet av inspektionskrafter kan emellertid icke beräknas med hänsyn endast till arbetsställenas antal. Det måste också avgöras, huru ofta arbetsställena lämpligen böra inspekteras. Såsom nämnts har i en av internationella arbetskonferensen antagen rekommendation förordats ettårig besökfrekvens för alla företag. De sakkunniga finna dock för sin del icke påkallat, att varje arbetsställe i inspektionssyfte besökes varje år. Det finnes säkerligen åtskilliga arbetsställen, där arbetet bedrives under sådana förhållanden, att ettårsfrekvens ej är nödvändig. I lagen om arbetarskydd skiljes mellan'två olika slag av arbetsställen. Vissa av lagens bestämmelser äga tillämpning endast vid sådana arbetsställen, där i regel användas minst 10 arbetare. Till denna gränsdragning synes man böra anknyta, då det gäller en uppdelning av arbetsställena med hänsyn till inspektionsbehovet. Det måste förutsättas, att arbetsställen med 10 eller flera än 10 arbetare som regel kräva årlig tillsyn. Arbetsställen av mindre omfattning torde däremot i allmänhet ej behöva inspekteras varje år, ehuru givetvis så bör ske om faran för olycksfall eller ohälsa är stor. Enligt de sakkunnigas mening bör såsom norm för inspektionsverksamheten gälla, att arbetsställen med flera än 9 arbetare samt mindre arbetsställen med stor olycksfalls- eller hälsorisk besökas för inspektion en gång om året och övriga arbetsställen minst en gång vart annat år. Tillsynen å arbetsställen med 10 eller flera än 10 arbetare torde, såvitt det gäller industriella företag, i allmänhet böra utövas av ingenjörsutbildad personal. Antalet arbetsställen av nämnda storlek bortsett från jordbruket utgör såsom anförts enligt yrkesinspektionens uppgifter 9 871. Enligt vad som upplysts från socialstyrelsens arbetarskyddsbyrå hava under åren 1934—1936 de 20 befattningshavare med ingenjörsutbildning, som för närvarande tillhöra den allmänna yrkesinspektionen — de 9 yrkesinspektörerna och deras 11 assistenter — tillsammans medhunnit att inspektera i medeltal 5 887 arbetsställen om året. Det kan alltså utan vidare fastslås, att man — om de sakkunnigas intentioner rörande arbetsställen av nu ifrågavarande typ skola förverkligas — måste avsevärt öka antalet ingenjörsntbildade befattningshavare. Vid övriga arbetsställen under den allmänna inspektionens kontroll bör tillsynen anförtros åt personer med en utbildning, motsvarande yrkesunderinspektörernas. Yrkesunderinspektörerna hava enligt uppgift från arbetarskyddsbyrån under åren 1934—1936 medhunnit att tillsammans inspektera i medeltal 14 653 arbetsställen om året. Då antalet sådana arbetsställen, som här avses, enligt yrkesinspektionens uppgifter utgör 55 941, måste alltså — om man för dem skall kunna uppnå en bättre besöksfrekvens än för närvarande — även kåren av personer med underinspektörs kompetens högst väsentligt utökas.

36 Förslag till ändrad distriktsiudelning. Sedan sålunda konstaterats, att antalet befattningshavare i allmän inspektionstjänst måste utökas, torde närmast böra avgöras, om detta bör ske genom inrättande av ett antal nya inspektionsdistrikt eller på annat sätt. Såsom anförts föreslog yrkesfarekommittén på sin tid tillsättandet av 12 yrkesinspektörer med var sitt distrikt, ett förslag som starkt understöddes av kommerskollegium. Å andra sidan anförde socialstyrelsen i sin skrivelse rörande yrkesinspektionens effektivisering den 17 december 1931, att sedan yrkesfarekommittén avgav sitt nyssnämnda förslag, så genomgripande förändringar i kommunikationsväsendet inträffat, att samma skäl som år 1912 förefunnits för inrättandet av ett större antal inspektionsdistrikt ej längre förelåge. En förstärkning av inspektionspersonalen borde man enligt styrelsens mening i första hand söka vinna genom en utökning av assistentkåren. De sakkunniga hava för sin del övervägt, om icke jämsides med en utökning av inspektionskåren borde genomföras en radikal förändring i fråga om distriktsindelningen. Därvid hava följande uppslag prövats. 1) Distrikten skulle — efter danskt mönster — göras så små, att varje distrikt kunde skötas av en inspektör med hjälp av ett skrivbiträde och möjligen en assistent. På så sätt skulle inspektörerna kunna få en mera personlig kännedom om sina distrikt samt hava tillfälle att genast ingripa, därest missförhållanden komme till deras kännedom. Vidare skulle en minskning av resekostnaderna kunna åstadkommas. Å andra sidan skulle en inspektör under ett sådant system sannolikt få svårt att förvärva den allsidiga erfarenhet, varförutan han icke kan anses fullt skickad för sitt uppdrag. 2) Inspektionsdistriktens antal skulle minskas exempelvis till fyra, men detta skulle kompenseras med en betydande utvidgning av varje distrikts personalbestånd. För detta uppslag talar, att man, om det komme till utförande, kunde vid distriktspersonalens rekrytering tillgodose behovet av sakkunskap på olika områden. Befattningshavarna på varje distrikt skulle bli så talrika, att arbetet kunde uppdelas mellan dem uteslutande med hänsyn till deras olika kvalifikationer, exempelvis så, att en befattningshavare finge ombesörja all tillsyn å transmissioner, medan en annan blott sysslade med svetsningskontroll, en tredje med ventilationsproblem o. s. v. E t t sådant system som det senast skisserade skulle emellertid även medföra avsevärda nackdelar. Bland annat skulle ett stort antal arbetsställen komma att stå under tillsyn av flera skilda inspektionstjänstemän och härav skulle lätt följa, att vid sådana arbetsställen komme att avläggas det ena inspektionsbesöket efter det andra, understundom i ganska tät följd. Visserligen skulle de olika inspektionerna icke avse samma förhållanden, men en viss irritation skulle dock sannolikt åstadkommas hos vederbörande arbetsgivare. För övrigt må framhållas, att långt driven specialisering alltid synes medföra en viss fara för ensidighet. 3) Den nuvarande distriktstypen skulle i huvudsak bibehållas, men an-

37 talet distrikt skulle utökas, och distrikten skulle gruppvis sammanföras i tre eller fyra större tillsynsområden med särskilda, mellan yrkesinspektörerna och den centrala tillsynsmyndigheten stående chefer. Härigenom skulle vissa fördelar stå att vinna. Tillsynsområdenas chefer skulle kunna var inom sitt område verka för enhetlighet vid skyddslagstiftningens tillämpning och därjämte övertaga vissa av yrkesinspektörernas nuvarande uppgifter såsom granskandet av förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal samt bedrivandet av propaganda. Möjligt vore också att till dessa chefers förfogande ställa specialister, som vid behov lätt kunde sändas ut att biträda distriktens befattningshavare i deras arbete. A andra sidan skulle inskjutandet av en mellaninstans mellan yrkesinspektörerna och den centrala tillsynsmyndigheten lätt kunna få till följd, att kontakten mellan den inspekterande personalen och sistnämnda myndighet ginge förlorad. De skäl, som ovan åberopats för en sådan åtgärd, bortfalla för övrigt om man, på sätt de sakkunniga föreslagit, i erforderlig utsträckning förstärker centralmyndigheten. Intet av de alternativ, för vilka i det föregående redogjorts, har vunnit anslutning bland de sakkunniga. Kommittén har stannat för att med bibehållande av nuvarande organisationstyp föreslå en mindre ökning av antalet inspektionsdistrikt. E n sådan ökning är betingad bland annat av rent geografiska förhållanden. Den nuvarande distriktsindelningen visas å kartan sid. 38. Såsom synes hava särskilt åttonde och nionde distrikten en avsevärd utsträckning. Det må erkännas, att socialstyrelsen hade fog för sitt ovan återgivna uttalande, att genomgripande förändringar i kommunikationsväsendet inträffat, sedan yrkesfarekommittén avgav sitt betänkande, och att därför olägenheten av att hava stora distrikt nu är betydligt mindre än förr. I Norrland har man dock alltjämt att räkna med mycken tidspillan vid resor, och någon tillfredsställande effektivisering av yrkesinspektionen därstädes torde icke kunna åstadkommas med mindre antalet inspektionsdistrikt i Nordsverige utökas till tre. Även på annat håll än i Norrland råda mindre tillfredsställande kommunikationsförhållanden, nämligen i tredje distriktet. Såsom framgår av nyssnämnda karta, klyves detta distrikt av Vättern i två från varandra helt skilda delar. I och för sig skulle väl berörda omständighet icke utgöra ett tillräckligt motiv för att öka antalet inspektionsdistrikt i mellersta Sverige, men en dylik åtgärd är påkallad även av det skäl, att andra och sjätte distriktens arbetsbörda enligt vad de sakkunniga inhämtat är synnerligen stor. Under åberopande av vad sålunda anförts föreslå de sakkunniga, att följande ändringar företagas med avseende å landets indelning i yrkesinspektionsdistrikt: Norrbottens och Västerbottens län lösbrytas från nuvarande nionde distriktet och få bilda ett nytt distrikt med kansli i Luleå. Samtidigt avskiljes Jämtlands län från nuvarande åttonde distriktet och sammanföres i stället med vad som efter det nya norrlandsdistriktets inrättande återstår av nuvarande nionde distriktet. Södermanlands län överföres från

38 Gällande distriktsindelning.

39 Distriktsindelning enligt de sakkunnigas förslag.

40 andra till tredje distriktet, men å andra sidan skiljes Skaraborgs län från sistnämnda distrikt och får tillsammans med den nu till sjätte distriktet hörande delen av Älvsborgs län bilda ännu ett nytt distrikt med kansli i Borås. Nuvarande sjunde distriktet får avstå sitt nummer till det nya distriktet kring Borås och kallas i stället åttonde distriktet, medan de tre norrlandsdistrikten i ordning från söder till norr benämnas respektive nionde, tionde och elfte distriktet. Beträffande resultatet av de föreslagna förändringarna hänvisas till kartan å sid. 39. Till sist må nämnas något om anledningen, varför till kansliorter i de föreslagna nya inspektionsdistrikten föreslagits Luleå, respektive Borås. Luleå har valts såväl på grund av sitt läge i relativ närhet till Kiruna och andra industrisamhällen som ock av det skäl, att staden är residensstad. Borås är ju visserligen icke säte för länsstyrelse, men stadens läge mitt i ett stort industriområde medför enligt de sakkunnigas mening, att den framför Vänersborg och Mariestad — som båda ligga i utkanten av det nya västgötadistriktet — bör ifrågakomma såsom förläggningsort för yrkesinspektionen i nämnda distrikt. Befattningshavarnas tjänsteställning. Kommitténs förslag att öka antalet inspektionsdistrikt från nio till elva förutsätter, att två nya yrkesinspektörsbefattningar inrättas. Dessa befattningar böra placeras i samma lönegrad som de redan befintliga yrkesinspektörstjänsterna d. v. s. i lönegraden B 28. Den ytterligare ökning av personalbeståndet, som på här ovan å sid. 35 angivna grunder måste anses erforderlig, bör enligt de sakkunnigas meningfalla på assistent- och underinspektörskåren. Detta föranleder i sin tur, att frågan om assistenternas och underinspektörernas ställning måste ingående behandlas av kommittén. Yrkesinspektörsassistenterna äro för närvarande placerade i lönegraden B 21. E n förändring av deras löneställning till det bättre har flera gånger påyrkats av socialstyrelsen. I ett den 31 augusti 1922 avgivet utlåtande över 1902 års löneregleringskommittés förslag till ny definitiv lönereglering för vissa befattningshavare inom yrkesinspektionen framhöll styrelsen, att assistenternas låga löneställning under gångna år medfört stora svårigheter vid assistentkårens rekrytering. Styrelsen hade med bekymmer nödgats konstatera, att den ursprungligen bland assistenterna förefintliga kompetensnivån icke varit möjlig att vidmakthålla. Detta förhållande vore så mycket betänkligare, som den framtida rekryteringen av yrkesinspektörsbefattningarna i sin ordning komme att lida därav, enär till yrkesinspektörer i regeln torde komma att befordras assistenter. Att rekrytera yrkesinspektörstjänsterna direkt från det enskilda näringslivet eller möjligen från annat statligt verksamhetsområde syntes nämligen med den omfattning, arbetarskyddsverksamheten numera vunnit, möta synnerliga svårigheter. Den för inspektionen gällande instruktionen stadgade också, att till manlig yrkesinspektörsbefattning ej finge föreslås annan sökande än sådan, som, bland annat, tjänstgjort

41 såsom assistent hos yrkesinspektör. Kvalifikationerna hos de blivande yrkesinspektörerna vore alltså avhängiga av kompetensen hos de nuvarandes assistenter. Det innebure därför ingen överdrift att påstå, att otillfredsställande rekryteringsmöjligheter beträffande sistnämnda grupp befattningshavare hotade att undergräva effektiviteten av yrkesinspektionens hela verksamhet. I sin ofta berörda skrivelse angående yrkesinspektionens effektivisering den 17 december 1931 förordade styrelsen en förbättrad löneställning för inspektionens personal i gemen. Särskilt stor uppmärksamhet ägnades därvid åt assistenterna. Styrelsen framhöll ånyo, att betydande rekryteringssvårigheter rådde i fråga om assistentkåren, samt förklarade sig anse det som en angelägenhet av största vikt, att detta missförhållande avhjälptes genom att assistenterna tillerkändes en väsentligt högre ställning i avlöningshänseende. Styrelsens anförda uttalanden äga fortfarande full giltighet. Det är av synnerlig betydelse, att till yrkesinspektörsassistenter kunna förvärvas ingenjörer, hos vilka en gedigen utbildning är förenad med personlig duglighet. Ingenjörer med sådana kvalifikationer äro emellertid mycket eftersökta av industrien, och yrkesinspektionen måste därför i rekryteringsfrågor alltid räkna med konkurrens från privatföretag. I tider av ekonomisk depression behöver denna konkurrens kanske icke bli alltför besvärande, men vid högkonjunkturer gör den sig så mycket mera märkbar. De löner, som då från industriens sida erbjudas unga ingenjörer, äro så väsentligt mycket högre än de nuvarande assistentlönerna inom yrkesinspektionen, att det lätt uppstår brist på kvalificerade sökande till assistenttjänster, medan samtidigt de redan utbildade assistenterna frestas att lämna sina befattningar. Det synes sålunda ofrånkomligt, att en förbättring av yrkesinspektörsassistenternas villkor kommer till stånd. Den förstärkning av assistentkåren, som de sakkunniga på sätt ovan framhållits funnit böra genomföras, bör därför i första hand åstadkommas genom inrättandet av ett antal förste assistentbefattningar, vilkas innehavare med avseende å kvalifikationer och ansvar skulle stå närmare yrkesinspektörerna än de nuvarande assistenterna göra. Härmed skulle vinnas, att befordringsutsikterna för assistenterna bleve gynnsammare än nu. Vad angår placeringen i lönehänseende av de föreslagna förste assistentbefattningarna hava de sakkunniga stannat för att befattningarna böra hänföras till lönegraden B 24. I den mån en ytterligare förstärkning av assistentkåren är behövlig, bör den åstadkommas genom en utökning av antalet assistenttjänster i lönegraden B 21. Yrkesunderinspektörerna åtnjuta för närvarande avlöning enligt lönegraden B 16. En förbättring av deras löneställning förordades av socialstyrelsen i dess effektiviseringsförslag av år 1931 och har även senare varit ifrågasatt. De sakkunniga hava för sin del övervägt, om icke en liknande uppdelning i två grader som den, vilken ovan föreslagits beträffande assistentbefattningarna, borde göras även i fråga om underinspektörstjänsterna. Detta har emeller-

42 tid icke befunnits lämpligt, särskilt av den anledning att någon motsvarande differentiering av arbetsuppgifterna svårligen kan genomföras. Däremot hava de sakkunniga funnit goda skäl föreligga att uppflytta underinspektörstjänsterna till lönegraden B 18. De sakkunniga hava, såsom anförts, tänkt sig, att underinspektörerna i regel skola handhava tillsynen å sådana arbetsställen, där färre än tio arbetare finnas anställda. Detta innebär i jämförelse med nu rådande faktiska förhållanden en utvidgning av underinspektörernas befogenhetsområde. Under sådana omständigheter anse de sakkunniga motiverat, att underinspektörerna erhålla förhöjd löneställning. På tal om assistenternas och underinspektörernas ställning i lönehänseende vilja de sakkunniga även beröra frågan om dessa befattningshavares titlar. Denna fråga är givetvis av mera underordnad betydelse, men bör dock icke helt förbigås. De nuvarande titlarna — yrkesinspektörsassistent respektive yrkesunderinspektör — äro synnerligen obekväma. Dessutom gäller beträffande assistenttiteln, att den framdeles, om assistenterna, såsom de sakkunniga komma att förorda, få bedriva självständig inspektionsverksamhet, icke kommer att rätt angiva arten av den befattning, för vilken den gäller. Enligt de sakkunnigas mening bör den därför utbytas mot titeln distriktsingenjör, som direkt hänvisar till sin bärares kompetens. Titeln yrkesunderinspektör bör i anslutning därtill ersättas med titeln distriktsinspektör. I det följande komma de sålunda föreslagna nya titlarna att begagnas. Beräkning av personalbehovet. För att kunna beräkna, i vilken mån antalet befattningshavare i allmän inspektionstjänst behöver ökas, hava de sakkunniga sökt bilda sig en så noggrann föreställning som möjligt om hur många inspektioner envar av dessa kan förväntas medhinna per år. Detta är vanskligt ej minst av den anledning att förhållandena växla från distrikt till distrikt. Härvidlag spela olikheter beträffande antalet stora och svårinspekterade arbetsställen samt i fråga om kommunikationsmöjligheterna en betydande roll. Socialstyrelsens på sid. 35 åberopade uppgifter utvisa, att under åren 1934—1936 av den ingenjörsutbildade personalen inspekterats i genomsnitt 294 arbetsställen per år och befattningshavare. För yrkesunderinspektörernas del är motsvarande siffra 814. Dessa tal kunna emellertid icke utan vidare tagas till utgångspunkt, då det gäller beräkningar för framtiden. Genom den av de sakkunniga föreslagna förstärkningen av yrkesinspektionens chefsmyndighet befrias distriktens tjänstemän från en del av sitt byråarbete och få mera tid ledig för inspektionsverksamhet. Detsamma blir i än högre grad fallet, om en utökning även sker av expeditionspersonalen på distrikten, och en dylik utökning kommer i det följande att förordas av de sakkunniga. Ä andra sidan kan man icke tänka sig, att de inspekterande befattningshavarna skola ägna hela sin tid åt att utföra inspektioner. Visst byråarbete av mera kvalificerad art, såsom handläggning av inkommande ärenden, utfärdande av anvisningar med anledning av inspektioner, planläggning av tjänsteresor samt granskning och behandling av

43 byggnadsritningar och olycksfallsanmälningar, måste under alla förhållanden ombesörjas av dem. Även måste man räkna med, att en del skisser å skyddsanordningar jämväl i framtiden komma att behöva utföras på distrikten. M<ed hänsyn till vad sålunda anförts och efter inhämtande av inspektionstjänsttemännens egna åsikter i ämnet hava de sakkunniga stannat för att skatta antalet inspektioner, som kunna medhinnas på ett år, till 250 för yrkesinspektör, 350 ä 400 för förste distriktsingenjör och distriktsingenjör, som är obunden av byråarbete, 200 för annan distriktsingenjör och cirka 900 för distriktsinspektör. Härvid hava de sakkunniga utgått från en uppdelning av arbetsuppgifterna mellan de olika befattningshavarna efter linjer, som i det följande komma att närmare angivas. P å grundval av den sålunda gjorda uppskattningen och med ledning av de erfarenheter, som gjorts vid besöken på inspektionsdistrikten, hava de sakkunniga för varje distrikt verkställt en beräkning rörande behovet av inspekterande personal. De sakkunniga hava därvid kalkylerat med en inspektionsverksamhet, bedriven enligt de principer, för vilka redogjorts å sid. 35. Resultatet av beräkningarna framläggas i om stående tabell. I anslutning till tabellen må nämnas, att i densamma icke redovisas byggnads- och stuveriföretag, vilka på grund av sin tillfälliga karaktär icke bli föremål för registrering hos yrkesinspektionen. Tillika må anmärkas, att samverkande byggnadsfackförbunden i sin tidigare omförmälda skrivelse hemställt, att minst en befattningshavare inom varje distrikt måtte få till uppgift att öva tillsyn å byggnadsverksamheten samt att dessutom ytterligare arbetskraft måtte ställas till förfogande för enahanda ändamål. I Stockholm och Göteborg lärer byggnads- och stuveriarbete bedrivas i sådan omfattning, att tillsynen därå tager minst en persons arbetskraft i anspråk. Med anledning därav har antalet distriktsinspektörer i första och sjätte distrikten i tabellen upptagits något högre än som betingas av hänsyn till antalet inregistrerade arbetsställen. Inom övriga distrikt torde knappast behov av särskilda byggnadsinspektörer förefinnas. Enligt tabellen skulle behovet av för allmän inspektionstjänst avsedda befattningshavare för hela landet utgöra 11 yrkesinspektörer, 11 förste distriktsingenjörer, 13 distriktsingenjörer och 32 distriktsinspektörer. Emellertid är det att märka, att den allmänna yrkesinspektionens tillsyn säkerligen omfattar betydligt flera arbetsställen än som redovisas i tabellen. Det har i det föregående uttryckligen framhållits, att yrkesinspektionens siffror för antalet företag måste anses vara för låga bland annat av det skäl, att de icke omfatta vägarbeten och andra tillfälliga företag. Vidare bör framhållas, att yrkesinspektionens befattningshavare i samma mån som skyddsarbetet intensifieras torde komma att i allt större utsträckning tagas i anspråk för uppgifter, som ligga utanför den egentliga inspektionsverksamheten. De sakkunniga komma i det följande att föreslå åtgärder bland annat till befrämjande av säkerhetstjänsten och till effektivisering av den kommunala tillsynen. Om dessa åtgärder leda till avsett resultat, komma säkerligen befattningshavarna att få ägna avsevärd tid åt överläggningar med säker-

s

=3 , é 6 "^

o

B "2 o M

co

g B

0 5 ^

u

-2 -* ^

sam r enl äkni: -° J*

o

o

O

O

iO

cr> CO

to CO

i-i CD

O O CD

o CD

CO

CO

o o CD co

O

o o

t^

OJ

O iO CO 0J

O O e^-B OJ

O kö Ti Cl CO

o

o

o

ro O

roO

lOJ

o

<N

roO iOJ

roO l" CNt

O iO CM

O <-> \0 GM

M O

1^

o

O

U-JO

o

rtl

o

CD

o

roO fOJ

roO t-

r O O

i>

co

CM

OJ

i-H

O «

o

HH

N

n

O

o

O M O CO r->

O M O rOTD CO OJ

o co

i—i

to . - . i

'—

• -2 c ^ iP -g t* jo

Antal 'cfattni inspe tioner sak unnigas

M

P< . .

—

= +-3 c12£

h »c» s a

TI

|?fe 2

6 0 fcC

fcC

o

O O CD CO

l O

&

O r O O

o roo o

1(0 OJ

O

t-c

O •- o

O -c O

• *

T i

o

o

O i-i o

«

O o

i-.

o

i f»4

tH

lC OJ

HlfJ OJ

O

o

o

ICO

O

— O

O

i-i

1 O r O O

1 o

o

• ^

Ti

Ti

o

O Hl l O OJ

O

o

OJ

CJ

- 1 1& , 00

o

CM

CO

O

. i .2 B *-> ^ ^ Ä, 2

O CM

i—I

i

•*

w

O

•H

Ti

co

O) — »O OJ

o

O

O

I-l

lO C.

i-

iO OJ

o

o

c

H i n CM

w IQ CM

i-

»o CM

1-

Ifi OJ

i-i

>o OJ

•i

g a ^ B , ; M

o

o

M I C J

OJ

-i

^ i „ fi O ' "

B

«*

•«*

^ . ~ d ,r: t C rH t

^ +;

2 h

m

a

o • *

o B

tn "H

3 CO

:c 2 TI ^ sCO ,JD -2 B

3 flj

C ^1

•^

• B

.

CD t-

"*

o no

o o

T

l>

cc KO •

cc c cc

H

CC

°

<M

c

.

i

o

T—i !_,

tn

e<

?:0

iC

CD

rCO

O Cft T*

OJ T< O

CD OJ CD

OJ CD iO

i-H

TI

o

Ti

TI

co

OJ i-H CO ift CD

o o o

CD

CJ OJ TI

CM

o

CO

iO

i H

iO 00

Ti

»O

co

CO CM

CO CO Cl

co

co

OJ

1-1

o

t^

co

(^

O

r— co

TI

i-i

o

!-<

lO

i-H

l—

CD I--

OJ i>

cc

OJ -o

co er

C75

CO

"

•^ T ~

co

co

CC

o

co co co co

CO

o

o>

O

co

—1

Cl

iO

o

o

T I

CD

CD

CD i—I

f^ O

co

CO OJ

OJ OJ

1—1

CM

Ti

CO OJ

i-H

co

OJ

co

CO

o

*•" T 3

X)

CC O

Cl 1^

^ "

• B

OJ CC

a a

pektör •erade ällcn

CD

er

t>

er cc OI

T—

i—

1 -

cc cc

Ol

CO

o T!

t^ CO

i-H »O

CO Ti

1—(

O OJ

t^ OJ

CT5 CO

i-l Ti

co

o

OJ

i—I

o

T )

T i

O

Ti

iO

o

ci r^

co o

TH

i-H

Ti CM

1^ \d Ti

O Cl CO

i-l

CO

OJ CM OJ

CO O i-H

cc CD

l>

CO

CO C5

CM

T-l

1 —

1—1

1-1

iO CT5 C75

LC

co t*

OJ O CO

o tO iO

o

i O T I

tTCO

i-H Cl TI

CO OJ Cl

CO CO -H

3 CO

l£0 GO

tH

i °' 2

SG

2 -° P :0 -^

^ i j - S h , g ce

"*

CO

i-H

CO

OJ t^

co

CM

o c

\n co

cn >o

-*i CO

CO CD

iCO

CO

co

co

co

co

o

i

p

:cä ' Ö

bo B bo

bo :c3

:o Al o to a "a

TI

Cl

CO

C l A5

O

CO

-Ö

ö

o

i>

te

t^-

^d d o

o

O,

rfl

o

[fl

S

c d

CO ' — l

eö C

13 J5S b 3

bfi t ,

to

g9

'o 'o

'o

A^ -C A« AS O u

M .2 riS

d

M

a

o o

o

Is

o

CO CO

CO

CO

^ • d

hH

hH h-1

1—1

Ti

H M

OJ0

c S c

Ii

^rd

G O

CD

H »DH^x ccoflS 0

Ä'5

o o

CD

d

. :c3

•

fcJD

fl

Q . en

CO

CO

dM

d

O •-a

:0 hl

>

O

c-

co OJ

OJ

iH

Cl

s >3

CJ O CO

:oä

w

CO

0 V-(

>

CD

i—l i—l

>

CD

o s o

lä

»T

fl3 -dö -oo

fl C

cS

CO

CD tH O A3 c3 tH d :cä cS •—'

C

^>

> fl ••<

H

bo

O A3 co 'nä

d

CD

O Ci5 d

co

CG

fcC tH

o

en

O Ö O M

T! cS

SS

o

o

iO

^4 CO

CO

CO

cä d

1—1

d

O O

CO

ej

o c

A o o

u

>n

OJ

i H

q

i TI TI CO

i-H

co co co

s

L,

a ° £ "

o

o

CN) co

1 —

«4S

«>

• *

c: CN

eö

m

o (^ »o

T i

ec

.5

CC

-M

(»»*& O

CD

T<

.Sjj 2 l

iT

r-

'

M°

iO -*l co

a

t 2

1-

•* C5 t -

I—I

OJ

— H o

OJ CO

TH

t-

B

(^ O!

co v,

O

iO

fc"1 .5 *" • g i -- O

O iO --I Ti

.tn3 ST - 2:0

i

ii-

T?

tH O

CD

<^ tn O

FP

'eö o lä c

P

>

O

CO

0 CD

•r

Al

rf O-

>

o sö

MÖ i—i

11 o

fl en er5

A! u

M

i—i I-H

Ä 0

w

tH

O

O

CO

ä O 6

g c TJ

M CS

T3 C d d •—' sä ä h-

i

1-3

43 CD -ts CO

i-H

<• Å

1—1

PN

M

d sä CO

d CD

£ ocä O

CD

^ fl

co

45 hetskommittéer samt åt arbete med ledning och kontroll av den kommunala tillsynen, å vilken under angiven förutsättning ökade anspråk torde komma att ställas. Alla dessa omständigheter i förening föranleda enligt de sakkunnigas mening, att den personal, som enligt tabellen skulle stå till förfogande för tillsynstjänsten i allmänhet, måste anses för knapp. På de fiesta distrikt torde, åtminstone tidvis, förefinnas behov av ytterligare arbetskraft. Det lärer därför vara erforderligt att utöver den i tabellen upptagna personalen anställa ytterligare fyra befattningshavare med ingenjörsutbildning, som allt efter behovet kunna fördelas till tjänstgöring i olika distrikt. Av dessa fyra befattningshavare synas två böra få ställningen av extra-ordinarie distriktsingenjörer och de två övriga anställas såsom extra tjänstemän. Orn så sker, blir vad distriktsingenjörskåren angår behovet av tjänster, vari aspirant till ordinarie befattning kan prövas, samtidigt tillgodosett. I fråga om distriktsinspektörskåren torde samma behov böra tillgodoses på så sätt, att ett antal distriktsinspektörsbefattningar givas extra-ordinarie natur. Under hänvisning till vad ovan anförts föreslå de sakkunniga att inom yrkesinspektionen nyinrättas: 2 yrkesinspektörsbefattningar i lönegraden B 28, 11 förste distriktsingenjörstjänster i lönegraden B 24, 4 distriktsingenjörsbefattningar i lönegraden B 21, 10 distriktsinspektörsbefattningar i lönegraden B 18, 4 extra-ordinarie distriktsinspektörsbefattningar och 2 extra aspiranttjänster. Tillika hemställer kommittén, att de nuvarande yrkesunderinspektörstjänsterna i lönegraden B 16 förändras till distriktsinspektörsbefattningar i lönegraden B 18.1 Förstärkning av expeditionspersonalen. I sitt den 17 december 1931 framlagda förslag till effektivisering av yrkesinspektionen framhöll socialstyrelsen, att distriktens expeditionspersonal — ett kontorsbiträde på varje distrikt — måste anses vara otillräcklig. Styrelsen hemställde tillika, att detta missförhållande måtte avhjälpas genom att en skrivbiträdesbefattning inrättades på varje distrikt, samtidigt som kontorsbiträdenas ställning höjdes till kanslibiträdes. I de yttranden över effektiviseringsförslaget, där förenämnda hemställan överhuvud berördes, förklarades det utan undantag, att intet vore att erinra mot densamma. Trots detta har — såsom framgår av personalförteckningen i avdelningens början — framställningen i fråga ännu icke föranlett någon åtgärd. Enligt de sakkunnigas mening hade en sådan dock varit påkallad. Under nu rådande förhållanden måste de inspekterande befattningshavarna i stor 1 I sammanhang med föreliggande fråga bör nämnas, att de sakkunniga senare komma att föreslå en utökning av den kvinnliga inspektionskåren och ett överflyttande till denna kår av vissa bland distriktspersonalens nuvarande arbetsuppgifter. Den lättnad i distriktspersonalens arbetsbörda, som därigenom skulle inträda, har beaktats av de sakkunniga vid deras beräkningar rörande behovet av personal för allmän tillsynstjänst.

46 utsträckning sysselsättas med göromål, som fullt tillfredsställande skulle kunna utföras av kvalificerad kontorspersonal. Ett rationellt utnyttjande av inspektionskårens arbetskrafter är möjligt endast under förutsättning, att man på varje distrikt får tillgång till ett kanslibiträde, som kan ombesörja de mera kvalificerade byrågöromål, för vilkas utförande icke erfordras teknisk sakkunskap. Därmed kan dock icke distriktens biträdesfråga anses vara löst. I allmänhet torde det på expeditionerna finnas behov av ännu ett biträde, huvudsakligen avsett för rena skrivgöromål men likväl i stånd att sköta även mera krävande uppgifter. Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslå de sakkunniga, att inom yrkesinspektionen nyinrättas 11 kanslibiträdesbefattningar i lönegraden B 7 samt 2 kontorsbiträdesbefattningar, de sistnämnda tillsvidare av extra-ordinarie natur. Av kanslibiträdestjänsterna bör en avses för varje distrikt. Beträffande utplaceringen på distrikt av yrkesinspektionens kontorsbiträden anse sig de sakkunniga ej böra göra något uttalande. Denna fråga synes böra efter samråd med yrkesinspektörerna lösas av inspektionens chefsmyndighet. Personalstat för den allmänna yrkesinspektionen. Till sammanfattning av det ovan anförda få de sakkunniga hänvisa till följande enligt deras förslag uppgjorda personalstat för den allmänna yrkesinspektionen. 1. Ordinarie

befattningshavare L önegrad B 28 B 24 B 21 B 18 B 7

11 yrkesinspektörer 11 förste distriktsingenjörer 13 distriktsingenjörer 28 distriktsinspektörer 11 kanslibiträden 11. 1 eke-ordinarie 1. Extra-ordinarie

personal.

befattningshavare.

2 distriktsingenjörer, 4 distriktsinspektörer, 11 kontorsbiträden. 2. Extra befattningshavare. 2 aspiranter till distriktsingenjörstjänst.

Den kvinnliga yrkesinspektionen. Den kvinnliga yrkesinspektionen består för närvarande av en yrkesinspektris, 2 yrkesinspektrisassistenter och ett extra-ordinarie kanslibiträde. Dessutom tjänstgör inom nämnda inspektion under någon del av året en extra befattningshavare.

47 Historik. Inspektionen har sin upprinnelse hos yrkesfarekommittén, i vars betänkande bland organen för skyddslagstiftningens tillämpning upptogs en yrkesinspektris. Under rubriken »förslag till organisation av skyddslagstiftningens myndigheter» anförde yrkesfarekommittén bland annat följande. En yrkesinspektris skulle särskilt uppmärksamma de kvinnliga arbetarnas förhållanden. Hon skulle vara bosatt i Stockholm och ägna tillsyn över hela riket åt arbetsställen med övervägande eller talrik kvinnlig personal. Vilka arbetsställen, som skulle övervakas av henne, och hur långt hennes tillsyn med avseende å dem skulle sträcka sig, torde böra bestämmas genom en av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion. I mån av behov kan sedermera yrkesinspektrisen beredas biträde av en eller flera kvinnliga assistenter. Möjligen kan det framdeles även befinnas lämpligt att tillsätta flera yrkesinspektriser. En del arbetsställen utan mekanisk drivkraft torde då kunna helt och hållet anförtros åt den kvinnliga inspektionen. Yrkesinspektrisen skulle i huvudsak hava samma befogenheter och åligganden som de manliga yrkesinspektörerna. Hon skulle dock icke meddela råd och anvisningar beträffande maskinella anordningar eller andra förhållanden, för vilkas bedömande erfordrades tekniska insikter, utan skulle, när hon ansåge missförhållanden i sådana avseenden föreligga, göra anmälan därom till vederbörande yrkesinspektör. För att den kvinnliga yrkesinspektionen skulle bliva till mesta möjliga gagn, håller kommittén emellertid före, att densamma borde, i likhet med vad förhållandet är t. ex. i Finland, inriktas på förbättring av de kvinnliga arbetarnas levnadsförhållanden. I Kungl. Maj:ts tidigare omförmälda proposition till 1912 års riksdag angående anslag för anordnande av yrkesinspektion föreslogs, att för tillsyn förnämligast beträffande kvinnliga arbetare skulle anställas en yrkesinspektris med hela landet till verksamhetsområde. Detta förslag bifölls av riksdagen och kom till utförande med ingången av år 1913. Under åren 1913—1918 var yrkesinspektrisen i stor utsträckning sysselsatt med åtgärder till skydd för de kvinnliga industriarbetarna mot kristidens svårigheter. Med återgång till normala tider kunde hennes arbete mera inriktas på direkta inspektionsuppgifter. Därvid framträdde omedelbart ett behov att bereda henne biträde av assistenter. I skrivelse den 23 oktober 1918 angående anslagsäskanden för yrkesinspektionens verksamhet hemställde socialstyrelsen om tillsättandet av tre kvinnliga assistenter, som omedelbart borde uppföras å ordinarie stat. Detta förslag underställdes 1919 års lagtima riksdag, som fann den i ämnet lämnade utredningen ådagalägga behovet av att den kvinnliga inspektionen ordnades på ett mera effektivt sätt än vad dittills varit förhållandet och biföll förslaget, dock endast till viss del. Riksdagen ansåg det nämligen vanskligt att på förhand bedöma den arbetsbörda, som kunde komma att åvila de kvinnliga assistenterna, och fann därför varsamheten bjuda, att antalet sådana tillsvidare begränsades till två. Båda assistenterna uppfördes emellertid omedelbart å ordinarie stat. I sitt förslag av år 1931 till effektivisering av yrkesinspektionen förklarade sig socialstyrelsen anse tiden vara inne att fullt genomföra dess år 1918 framlagda förslag, d. v. s. att förstärka den kvinnliga inspektionen med

48 ytterligare en assistent. Såsom skäl härför anfördes, dels att den genomsnittliga inspektionsfrekvensen för de hos yrkesinspektrisen registrerade arbetsställena vore mycket låg, dels ock att ett stort antal arbetsställen icke kunnat indragas under yrkesinspektrisens tillsyn, ehuru så bort ske. Den tredje assistentbefattningen föreslogs emellertid nu skola uppföras å extraordinarie stat för att även inom den kvinnliga inspektionen möjlighet skulle förefinnas att pröva en aspirant till assistenttjänst, innan befordran till ordinarie befattning ägde rum. Förslaget att anställa en tredje yrkesinspektrisassistent har, såsom synes av det föregående, ännu icke föranlett någon åtgärd. Arbetsuppgifter. Den kvinnliga inspektionens huvuduppgift är att öva tillsyn å arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad beträffande sådant arbete, vartill kvinnor användas. Yrkesinspektionens chefsmyndighet har att meddela närmare bestämmelser angående de arbetsställen och den omfattning i övrigt, som nämnda tillsyn skall avse. Vid sidan av sin tillsynstjänst skall den kvinnliga inspektionen emellertid även fullgöra vissa andra uppgifter. Enligt 22 § av Kungl. Maj:ts instruktion för yrkesinspektionen har yrkesinspektrisen nämligen att verka för förbättring av de kvinnliga arbetarnas levnadsförhållanden, såsom beträffande kost och bostad samt hälso- och sjukvård, ävensom för utvecklande bland dem av spar-, understöds- och försäkringsväsen samt utbildnings- och studiearbete. Denna föreskrift följes väl numera ej strängt efter ordalydelsen, men den kvinnliga inspektionens befattningshavare måste dock alltjämt i stor utsträckning syssla med rådgivning i vissa sociala frågor, som röra kvinnors användande i arbete. Genom den kvinnliga inspektionens kontroll å arbete, vartill kvinnor användas, fritagas i allmänhet icke övriga tillsynsorgan från sina skyldigheter i fråga om sådant arbete. I viss utsträckning förekommer det likväl, att så sker. Med anledning av Kungl. kungörelsen den 16 oktober 1914 angående undantag i fråga om arbete med beredning av skarpsill till ansjovis eller sardiner från bestämmelserna i 1 § av lagen den 20 november 1909 angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag har yrkesinspektionens chefsmyndighet beslutat att, med fritagande i motsvarande omfattning av vederbörande yrkesinspektör, där ej yrkesinspektrisen beträffande särskild fråga påkallade hans medverkan, uppdraga åt yrkesinspektrisen att med vissa undantag utöva den yrkesinspektör tillkommande befogenhet i avseende å sådana arbetsställen, där ifrågavarande författning kommer till tillämpning. Detsamma gäller beträffande sådana arbetsställen, å vilka Kungl. kungörelsen den 7 april 1916 angående förbud mot användande av kvinnor under tjuguett år vid lastning, stuvning eller lossning av varor å vissa fartyg äger tillämpning. Slutligen har det med chefsmyndighetens godkännande inom flertalet in-

49 spektionsdistrikt utbildat sig en praxis att till den kvinnliga inspektionen helt överlämna vissa mindre arbetsställen, där övervägande kvinnlig arbetskraft användes och där de tekniska problemen äro av enklaste slag. Arbetsställe, varmed så förfarits, blir föremål för yrkesinspektörs uppmärksamhet endast om detta särskilt påkallas av befattningshavare inom den kvinnliga inspektionen. Samma anordning — som har till syfte att förekomma dubbelinspektion och minska arbetsbördan på distrikten — tillämpas i stor utsträckning även med avseende å restauranger. Ändring- av tillsynens fördelning. För att alla yrkesinspektionens arbetskrafter skola utnyttjas på bästa möjliga sätt bör enligt de sakkunnigas mening en arbetsfördelning mellan den allmänna och den kvinnliga inspektionen genomföras i något större utsträckning än hittills. I sådant avseende gäller till en början, att tillsynen å sömnadsindustrien och restaurangerna bör — med fritagande i huvudsak av övriga tillsynsorgan — överlämnas till den kvinnliga inspektionen. E n sådan åtgärd skulle i viss mån innebära ett uttryckligt godkännande av redan rådande praxis och torde vara väl motiverad. Sömnadsindustrien sysselsätter till övervägande del kvinnlig arbetskraft, och de tekniska spörsmål, som här möta inspektionsförrättaren, bereda, särskilt på mindre arbetsställen, oftast relativt små svårigheter. Bestaurangernas arbetarskyddsproblem är visserligen till en del av rent teknisk natur (spisar, mathissar, ventilation och dylikt), men de vanligast förekommande svårigheterna hava dock samband med förhållanden av annan karaktär såsom frågorna om arbetstidens förläggning, om bostäder för personalen samt om klädrum, matrum och allmänt hygieniska förhållanden. För övrigt må framhållas, att i den mån tillsyn å restaurangarbete hittills förekommit, densamma mestadels utövats av den kvinnliga inspektionen och efter vad erfarenheten visar med gott resultat. I samband med en av socialstyrelsen under åren 1929 och 1930 utförd undersökning rörande restaurangpersonalens arbetstid och arbetsförhållanden i övrigt har också gjorts gällande, att en förstärkning av den kvinnliga inspektionskåren vore behövlig för åstadkommande av effektivare tillsyn å restaurangarbetet. Om den ovan föreslagna åtgärden genomföres, behöver därmed icke följa, att den allmänna inspektionspersonalen helt avkopplas från tillsynen å sömnadsindustrien och restaurangyrket. E t t intimt samarbete å förevarande område bör tvärtom såsom hittills äga rum mellan nämnda personal och den kvinnliga inspektionen. Vederbörande yrkesinspektörs medverkan bör påkallas, så snart det gäller en skyddsfråga, för vars lösning teknisk sakkunskap är behövlig, och han bör även underrättas, om exempelvis mera omfattande maskinella anordningar påträffas i ett restaurangkök. Under alla förhållanden får man därför räkna med, att den allmänna inspektionens befattningshavare en och annan gång måste besöka även sådana arbetsställen, som nu äro i fråga. Emellertid kommer likväl deras arbetsbörda att avsevärt lättas, enär dylika besök ej behöva ingå i den årliga arbetsplanen. 2552 37

50 Sedan ett tekniskt problem, t. ex. en ventilationsfråga, väl en gång blivit på ett tillfredsställande sätt löst, komma säkerligen flera år att förflyta, innan yrkesinspektör på nytt behöver ägna uppmärksamhet åt ifrågavarande arbetsplats. E n arbetsfördelning mellan den allmänna och den kvinnliga yrkesinspektionen bör emellertid komma till stånd jämväl på ett annat område än det ovan berörda. Den kvinnliga inspektionen har inom sitt tillsynsområde att öva kontroll även över förhållanden rörande arbetstid och minderårigas användande i arbete. Dess befattningshavare granska därför vid sina inspektioner regelbundet såväl övertidsjournaler som de i 9 § arbetarskyddslagen omförmälda intygsböckerna. Det bör enligt de sakkunnigas mening, med motsvarande fritagande av den allmänna inspektionen, uppdragas åt den kvinnliga inspektionen ensam att å arbetsställen, som besökas av dess befattningshavare, ombesörja tillsynen över nyssberörda förhållanden. Därigenom skulle den tekniska inspektionspersonalen i icke ringa utsträckning kunna befrias från ett tidsödande arbete, som icke fordrar teknisk sakkunskap. Yrkesinspektörerna skulle å andra sidan alltjämt ha möjligheter att utöva behörigt inflytande beträffande detta slags tillsyn vid dem underställda arbetsställen. Enligt Kungl. Maj it* instruktion för yrkesinspektionen har nämligen befattningshavare hos den kvinnliga inspektionen alltid att underrätta vederbörande yrkesinspektör såväl om sin avsikt att besöka arbetsställe inom hans distrikt som sedermera om de åtgärder, vartill besöket givit anledning. De ändringar med avseende å tillsynens fördelning, som här ovan föreslagits, lära kunna åvägabringas genom beslut av yrkesinspektionens chefsmyndighet, måhända dock först efter en mindre justering av 23 § i lagen om arbetarskydd. Där säges det beträffande den kvinnliga inspektionen bland annat: »För tillsyn å arbete, vartill kvinnor användas, skall finnas minst en yrkesinspektris jämte erforderligt antal yrkesinspektrisassistenter.» För att nämnda inspektion såsom de sakkunniga föreslagit skall kunna ensam handhava tillsynen inom vissa yrkesgrenar synes det erforderligt, att efter ordet »tillsyn» i den citerade satsen inskjutes ordet »företrädesvis». Det må i detta sammanhang anmärkas, att enligt den ursprungliga lydelsen av förevarande paragraf yrkesinspektris skulle f ö r n ä m l i g a s t utöva tillsyn beträffande kvinnliga arbetare. Hennes befogenhet hade avsiktligt icke begränsats till att avse endast kvinnliga arbetare, detta av det skäl, att det ansetts böra finnas möjlighet att utsträcka hennes tillsyn till minderåriga samt att åt henne ensam uppdraga tillsynen å vissa arbetsställen. Förslag till omorganisation. Den genomsnittliga inspektionsfrekvensen för de hos yrkesinspektrisen registrerade arbetsställena har hittills varit 41/2-årig. Detta förhållande giver oförtydbart vid handen, att en ökning av antalet kvinnliga inspektionskrafter måste anses påkallad. Hos yrkesinspektrisen äro för närvarande inregistrerade cirka 4 000 arbetsställen, varibland något över 1 000 sömnadsfabriker, omkring 700 restau-

51 ranger, ett 70-tal konservfabriker och ett mindre, från tid till annan varierande antal stuveriplatser. I själva verket finnas dock säkerligen i landet betydligt flera arbetsställen av beskaffenhet att böra övervakas av den kvinnliga inspektionen. Särskilt torde man hava att räkna med befintligheten av ett stort antal icke registrerade restauranger. Vad angår den besöksfrekvens, som bör eftersträvas, hava de sakkunniga ansett sig böra räkna med genomsnittlig ettårsfrekvens för sådana företag, vid vilka den kvinnliga inspektionen, enligt vad som anförts, skulle ensam svara för tillsynen (sömnadsfabriker, restauranger, konservfabriker och stuveriplatser). Antalet dylika arbetsställen uppgår såsom synes av det föregående till omkring 1 800. Vid övriga arbetsställen med kvinnlig arbetskraft (textil-, sko- och tändsticksfabriker, bokbinderier m. m.) torde man för den kvinnliga inspektionens del kunna nöja sig med tvåårig besöksfrekvens. Beträffande dem gäller nämligen, att de besiktigas även av befattningshavare hos den allmänna yrkesinspektionen, och att kravet på ettårsfrekvens därför i regel torde kunna tillgodoses på så sätt, att inspektionsbesök företagas vartannat år av befattningshavare i allmän tillsynstjänst och vartannat år av kvinnlig inspektionsförrättare. E t t sådant system kan dock ej alltid tillämpas, ty erfarenheten visar, att det ibland är lämpligt med gemensamma inspektionsbesök. Med hänsyn till vad här ovan sagts hava de sakkunniga ansett sig böra räkna med, att den kvinnliga inspektionen har att svara för något mer än 3 000 inspektionsbesök om året. Då såsom nämnts befattningshavarna inom denna inspektion vid sidan av det egentliga inspektionsarbetet hava att fullgöra vissa andra arbetsuppgifter, som ej sällan taga avsevärd tid i anspråk, kan det icke beräknas, att de skola medhinna mer än högst 400 inspektioner per år och befattningshavare. Minst 8 befattningshavare torde sålunda böra stå till förfogande för kvinnlig inspektionstjänst vilket innebär att den kvinnliga inspektionskåren måste förstärkas med minst 5 personer. Om så sker, kan det ifrågasättas, huruvida de kvinnliga inspektionskrafterna alltjämt skola sammanhållas till en särskild kår med stationsort i Stockholm eller om de böra utplaceras på yrkesinspektionsdistrikten. De sakkunniga hava allvarligt övervägt det senare alternativet. Med hänsyn bland annat till behovet att hava en central för uppsamlande av befattningshavarnas erfarenheter inom här ifrågavarande speciella arbetsområde och till nödvändigheten av, att en enhetlig ledning av arbetet kan utövas, hava emellertid de sakkunniga stannat för att föreslå, att den gällande organisationen i huvudsak bibehålies, men att en av den kvinnliga inspektionens befattningshavare försöksvis placeras i vardera av landets två största industristäder, Malmö och Göteborg. De sakkunniga hava även övervägt, om det icke vore skäl att — i likhet med vad som skett i Norge, Finland och flera andra europeiska länder — anställa en kvinnlig befattningshavare i yrkesinspektionens chefsmyndighet med uppgift att handlägga sådana ärenden, som äga samband med kvinnors användande i arbete. Emellertid anser kommittén, att behovet av sakkun-

52 skåp vid handläggning inom chefsmyndigheten av dylika ärenden i stället lämpligen bör tillgodoses genom anlitande av ledaren för den kvinnliga inspektionen. Enligt de sakkunnigas mening bör den kvinnliga yrkesinspektionen lämpligen organiseras på följande sätt. Den nuvarande yrkesinspektrisen får titeln överinspektris och blir ledare och chef för övriga befattningshavare. Hon får såsom hittills stationsort i Stockholm och svarar för tillsynen inom första och tredje yrkesinspektionsdistrikten. Närmast under henne anställas tre yrkesinspektriser, av vilka en placeras i Malmö med uppgift att öva tillsyn inom fjärde och femte distrikten, en stationeras i Göteborg för övande av tillsyn inom sjätte, sjunde och åttonde distrikten samt en placeras i Stockholm med uppdrag att svara för tillsynen inom andra samt nionde, tionde och elfte distrikten. Såsom biträden åt överinspektrisen — vilken kan förutsättas bliva strängt upptagen såväl av arbete inom yrkesinspektionens chefsmyndighet som ock med övervakning, ledning och utbildning av den henne underställda personalen — anställas två assistenter, varav en bör hava tillräcklig kompetens för att självständigt utöva inspektionsverksamhet och därvid tjänstgöra såsom överinspektrisens ställföreträdare. För att lätta yrkesinspektrisernas arbetsbörda anställas ytterligare två assistenter, som åtminstone tillsvidare stationeras i Stockholm men efter överinspektrisens direktiv utöva inspektionsverksamhet inom landet i dess helhet. I ändamål att tillförsäkra den kvinnliga yrkesinspektionen dugande krafter för dess ofta mycket ömtåliga och krävande arbete införes en sådan gradering med avseende å befattningshavarnas placering i lönehänseende, att befordringsutsikterna komma att framstå såsom relativt goda. Överinspektrisbefattningen bibehålles i lönegraden B 26. Yrkesinspektristjänsterna, vilkas innehavare med avseende å kvalifikationer och ansvar torde böra ungefärligen jämställas med den allmänna inspektionens förste distriktsingenjörer, placeras i lönegraden B 24. Den assistenttjänst, vars innehavare skall kunna i inspektionsavseende tjänstgöra såsom ställföreträdare för överinspektrisen, anordnas med hänsyn till nödvändigheten av att å befattningen kunna kvarhålla en välkvalificerad arbetskraft såsom en förste assistentbefattning med placering i lönegraden B 21. Av övriga assistenttjänster uppföres en å ordinarie stat i lönegraden B 18 medan de två återstående givas karaktär av extra befattningar. Under åberopande av vad sålunda anförts föreslå de sakkunniga, att inom yrkesinspektionen nyinrättas tre yrkesinspektrisbefattningar i lönegraden B 24 och två extra yrkesinspektrisassistenttjänster, ävensom att en av de nuvarande yrkesinspektrisassistentbefattningarna uppflyttas från lönegraden B 18 till lönegraden B 21. Därest den kvinnliga inspektionskårens arbetskrafter förstärkas på sätt här föreslagits, kräves anställande på överinspektrisens expedition av ännu ett biträde för skrivhjälp och andra kontorsgöromål. För ändamålet torde icke böra avses en lägre tjänst än en extra-ordinarie kontorsbiträdesbefattning. I samband med inrättandet av en sådan bör kanslibiträdets befattning överföras å ordinarie stat.

53 Personalbeståndet inom den kvinnliga yrkesinspektionen skulle vid bifall till vad sålunda föreslagits komma att te sig på sätt följande förteckning utvisar. I. Ordinarie befattningshavare. Lönegrad 1 överinspektris B 26 3 yrkesinspektriser B 24 1 förste yrkesinspektrisassistent B 21 1 yrkesinspektrisassistent B 18 1 kanslibiträde B 7 II.

Icke-ordinarie befattningshavare. 1. Extra-ordinarie personal. 1 kontorsbiträde. 2. Extra tjänstemän. 2 yrkesinspektrisassistenter. Bergmästarna.

Enligt den för yrkesinspektionen fastställda instruktionen ha bergmästarna, var inom sitt tjänstgöringsdistrikt, att öva tillsyn å bearbetning av inmutningsbara fyndigheter samt annat bergverksarbete, de utvunna produkternas upp- och framforsling, invid fyndorten försiggående skrädning, anrikning, brikettering och sintring av utvunna produkter samt för bedrivandet av nu nämnda slag av arbeten avsedda, invid fyndorten belägna verk och inrättningar ävensom invid brytningsplatsen försiggående bearbetning av produkter, som utvunnits ur stenbrott. Några speciella åtgärder för ökning av nämnda tillsyns effektivitet lära enligt vad de sakkunniga inhämtat icke vara påkallade.

Specialinspektionen. Skogs- och flottledsinspektören. För tillsyn å efterlevnaden av två år 1919 beslutade lagar, nämligen dels lagen den 25 april 1919 angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning, av härbärge åt arbetarna m. m., vilken lag numera ersatts av skogshärbärges lagen den 21 maj 1937, dels ock lagen den 19 juni 1919 om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna tillsattes enligt beslut av 1919 års riksdag en specialinspektör inom yrkesinspektionen. Från och med år 1925 har denne benämnts skogs- och flottledsinspektör samt inom sitt verksamhetsområde jämväl i huvudsak fullgjort de uppgifter, som eljest ankomma på yrkesinspektör. De i sistberörda hänseende numera gällande bestämmelserna äro meddelade i kungörelsen den 21 maj 1937 (nr 270). Enligt denna kungörelse skall den tillsyn å arbetarskyddslagen och med stöd av densamma meddelade föreskrifter, som åligger yrkesinspektör, i vad angår skogsav-

54 verkningsarbete, arbete med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning, skogsvårds-, kolnings-, flottledsbyggnads- och flottningsarbete med visst undantag utövas av skogs- och flottledsinspektören. Den 1 juli 1930 anställdes till skogs- och flottledsinspektörens hjälp dels en assistent med helårstjänstgöring dels ock en biträdande assistent med tjänstgöring under omkring fem månader varje år. Denna förstärkning av skogs- och flottledsinspektionens arbetskrafter befanns efter någon tid vara otillräcklig, och i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 december 1935 framlade socialstyrelsen förslag om utsträckande av den biträdande assistentens tjänstgöringstid till sex månader per år, om anställande hos inspektionen av en skogsunderinspektör samt om anställande varje år under tiden november—april av tre biträdande skogsunderinspektörer. Detta förslag blev av Kungl. Maj:t förelagt 1937 års riksdag, och antogs av riksdagen i oförändrat skick. I omförmälda skrivelse av den 14 december 1935 föreslog socialstyrelsen även, att skogs- och flottledsinspektören, som nu är placerad i lönegraden B 27, skulle uppflyttas till lönegraden B 28, samt att assistenten med helårstjänstgöring, som för närvarande är placerad i lönegraden B 20, skulle hänföras till lönegraden B 21. Förslaget i fråga avstyrktes av allmänna civilförvaltningens lönenämnd och statskontoret men tillstyrktes, såvitt angår skogs- och flottledsinspektören, av landshövdingen Tiselius, som i egenskap av sakkunnig för utredning rörande socialstyrelsens organisation den 29 juni 1936 avgav utlåtande över styrelsens ovannämnda skrivelse. I samband med framläggandet för 1937 års riksdag av det härovan berörda förslaget till förstärkning av skogs- och flottledsinspektionens arbetskrafter anförde chefen för socialdepartementet i uttalande till statsrådsprotokollet, att han icke kunde biträda socialstyrelsens förslag om löneuppflyttning för skogs- och flottledsinspektören och om placering av helårsassistenten i lönegraden B 21. Ifrågavarande förslag synes dock vara välgrundat och bör enligt de sakkunnigas mening komma till utförande. Skogs- och flottledsinspektörens arbetsområde har numera erhållit en betydande omfattning, och antalet honom underställda befattningshavare är avsevärt. Härtill kommer, att skogs- och flottledsinspektionens verksamhet ställer stora krav på initiativkraft och omdöme hos befattningshavarna samt är av synnerlig betydelse för förbättrande av skogsbrukets arbetsförhållanden. De sakkunniga anse därför motiverat, att skogs- och flottledsinspektören erhåller samma tjänsteställning som yrkesinspektörerna och att helårsassistenten vid skogs- och flottledsinspektionen i lönehänseende jämnställes med distriktsingenjör inom den allmänna yrkesinspektionen. Slutligen förorda de sakkunniga, att skogs- och flottledsinspektörens tjänstetitel — i enlighet med vad som föreslagits av socialstyrelsen i en skrivelse den 28 oktober 1936 angående förbättring av skogsarbetarnas härbärgen m. m. — förändras till skogsyrkesinspektör.

55 Spuängämnesinspektöreu. Sprängämnesinspektören har bland annat till uppgift ;att lämna vederbörande myndigheter tekniskt biträde vid tillämpning av föreskrifterna i förordningen den 18 maj 1928 (nr 139) angående explosiva varor och i förordningen den 7 oktober 1921 (nr 876) angående eldfarliga oljor. Genom kungörelse den 31 december 1919 (nr 836) har förordnats, att tillsynen å efterlevnaden av lagen om arbetarskydd och med stöd av densamma meddelade föreskrifter skall i avseende å tillverkningen av explosiva varor utövas av sprängämnesinspektören i egenskap av specialinspektör inom yrkesinspektionen. Mot nu ifrågavarande tillsyns effektivitet hava inga anmärkningar framställts, och de sakkunniga hava förty inga särskilda önskemål att framställa beträffande densamma. I förevarande sammanhang bör dock framhållas lämpligheten av, att sprängämnesinspektören förordnas till specialinspektör inom yrkesinspektionen jämväl såvitt angår tillverkningen av eldfarliga oljor. Järnvägsinspektörema. Genom beslut den 26 september 1918 har Kungl. Maj:t förordnat att tillsynen å arbetarskyddslagens och med stöd av densamma utfärdade föreskrifters efterlevnad vid statens järnvägar skall med avseende å säkerhets- och trafiktjänsten samt underhållet av den rullande materielen utövas av befattningshavare i järnvägsstyrelsen. Beträffande dessa specialinspektörers verksamhet i yrkesinspektionens tjänst synas inga särskilda effektiviseringsåtgärder vara påkallade. Vid de enskilda järnvägarna utövas arbetarskyddstillsynen i fråga om säkerhets- och trafiktjänsten samt underhållet av den rullande materielen av maskininspektören å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens järnvägsbyrå i egenskap av specialinspektör inom yrkesinspektionen. Från yrkesinspektionens chefsmyndighets sida har uttalats det önskemålet, att omförmälde befattningshavare skulle tillerkännas rätt till reseersättning av statsmedel vid resor, som företagas för yrkesinspektionens räkning. Detta önskemål är enligt de sakkunnigas mening förtjänt att vinna beaktande. Elektriska inspektörerna. Jämlikt kungörelse den 31 december 1919 (nr 837) åligger det befattningshavarna inom statens elektriska inspektion, envar inom honom eljest tilldelat tillsynsområde, att i egenskap av specialinspektör inom yrkesinspektionen utöva tillsyn å arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad i vad angår skydd, mot olycksfall genom inverkan av elektrisk ström ej mindre vid samtliga elektriska anläggningar, till vilkas utförande och utnyttjande Kungl. Maj:t meddelat tillstånd, jämte till anläggningarna hörande kraft-, omformare- och transformatorstationer samt ledningar än även, där så av kommerskollegium och socialstyrelsen finnes påkallat, vid andra elektriska anläggningar, som kunna anses innebära fara för olycksfall genom elektrisk ström. Vid statens elektriska inspektion finnas för närvarande anställda tre statsinspektörer och två assistenter. I ett den 3 juli 1936 av sakkunniga för elektriska kontrollväsendet avgivet betänkande angående kontrollen över

56 elektriska starkströmsanläggningar har föreslagits anställandet av ytterligare en assistent och dessutom ersättandet av den nuvarande elektriska sektionen å kommerskollegii industribyrå med en särskild byrå för elektriska ärenden. Enligt vad som upplysts lära dessa förslag komma att bli föremål för behandling vid 1938 års riksdag. 1937 års arbetarskyddskommitté finner det ur de synpunkter kommittén har att beakta synnerligen önskvärt, att tillsynsmyndigheten beträffande elektriska anläggningar utvidgas. Särskilt må framhållas, att statsinspektörerna böra beredas tid att lämna råd och biträde åt yrkesinspektionens i allmän tillsynstjänst anställda befattningshavare, vilka utöva besiktning vid de elektriska förbrukningsanläggningarna.

Den kommunala tillsynen. Den kommunala tillsynen omfattar huvudsakligen mindre arbetsställen utan maskinella hjälpmedel inom handel, hantverk, byggnadsverksamhet och jordbruk; vad angår sistnämnda yrkesgren dock med begränsning till arbetstidsförhållandena. Organ för sagda tillsyn är i varje särskild kommun hälsovårdsnämnden eller, där sådan saknas, kommunalnämnden; dock med rätt för nämnd att utöva tillsynen genom en eller flera av nämnden utsedda särskilda personer. Enligt vad de sakkunniga övertygat sig om, fungerar den kommunala tillsynsinstitutionen icke på ett tillfredsställande sätt. I de flesta landskommuner — där tillsynen vanligen utövas av hälsovårdsnämndens eller kommunalnämndens ordförande — är den av värde egentligen endast såsom ett organ, till vilket yrkesinspektionens befattningshavare kunna vända sig för erhållande av vissa upplysningar. Detsamma gäller beträffande vissa mindre städer. I övriga städer och i en del större samhällen på landet äro förhållandena visserligen avsevärt mycket bättre men kunna dock icke anses uppfylla skäliga anspråk. Orsakerna till den kommunala tillsynens ringa effektivitet ligga i öppen dag. Det kan knappast begäras, att oavlönade kommunala förtroendemän skola ägna något större intresse åt ett tidsödande och ofta ömtåligt inspektionsarbete, som i regel måste utföras under arbetstid. Om de därtill, såsom hittills i allmänhet varit fallet, lämnas utan egentlig vägledning för sin verksamhet, får man icke förvåna sig över, att den tillsyn, som åligger dem, icke blir skött såsom sig borde. Att den kommunala tillsynens brister sammanhänga därmed, att den vanligen ombesörjes av oavlönat folk, bestyrkes för övrigt även av det förhållandet, att å de orter, där tillsynen ovan angivits vara relativt god, densamma regelmässigt utövas av särskilda tillsynsmän, som få ersättning för sitt arbete. Av vad nyss sagts följer, att det med fog kan ifrågasättas, om icke hela den kommunala tillsynsinstitutionen borde slopas och dess uppgifter överflyttas till statliga befattningshavare. De sakkunniga hava också övervägt att föreslå en dylik åtgärd, men hava måst avstå därifrån med hänsyn till de högst betydande kostnader, som härigenom skulle åsamkas statsverket.

57 D e t återstår sålunda blott att söka åstadkomma ett bättre resultat än hittills av kommunernas medverkan i yrkesinspektionsarbetet. De sakkunniga hava prövat flera reformplaner och särskilt studerat det sätt, varpå den kommunala tillsynen organiserats i våra grannländer, de enda stater utanför vårt eget land, som över huvud hava någon dylik tillsyn. I Norge skall inom var kommun finnas en eller flera »arbetsnämnder» för handfaavande av den löpande tillsynen å i kommunen befintliga arbetsställen av vad slag och storlek de vara må. I arbetsnämnd skall sitta minst en kvinna och minst en arbetare samt om möjligt en läkare. Arbetsnämnds ledamöter utses och avlönas av vederbörande kommunala organ. I Finland skola myndigheterna i varje kommun, där företag underkastade arbetarskyddslagstiftningen finnas, utse en eller flera personer att under ledning av vederbörande statliga yrkes inspektör öva tillsyn å hantverksföretag och mindre industrier, jordbruk med binäringar, butiker, kontor, restauranger och dylikt. Ifrågavarande personer uppbära ersättning för sitt arbete, och denna ersättning betalas av kommunen. I Danmark slutligen omfattar den kommunala tillsynen endast maskiner. Den utövas av »maskinsynsmsend», som utses av vederbörande kommunalmyndighet för fyra år i sänder, men kunna entledigas på begäran av den statliga inspektionsmyndigheten. Dessa synemän bliva med jämna mellanrum av statens yrkesinspektion instruerade om sina uppgifter. De avlönas med 1 kr. 50 öre per år för varje företag eller motor som står under deras tillsyn, men hava å andra sidan skyldighet att årligen inspektera alla sina arbetsställen. Deras avlöning förskjutes av kommunerna men gäldas slutligen med statsmedel. Som av det föregående synes är den kommunala yrkesinspektionen i alla våra grannländer fastare organiserad än i vårt eget land. Emellertid torde varken Norge, Danmark eller Finland kunna tagas till mönster, då det gäller att förändra den kommunala tillsynen i Sverige. Det i Norge gällande systemet för dylik tillsyn låter sig icke väl förena med de principer, som här i landet av ålder tillämpats med avseende å yrkesinspektionsarbetet. Om den kommunala tillsynen i Finland och Danmark gäller det åter, att den anses vara av föga värde och att frågan om dess avskaffande i båda länderna är aktuell. För övrigt talar åtskilligt för, att ansvaret för den kommunala tillsynen i vårt land även i framtiden skall åvila hälsovårdsnämnderna. Vid den tillsyn å arbetsställen utan maskineri, varom här är fråga, måste säkerligen huvudvikten i allmänhet läggas på de hygieniska problemen. Det skulle därför snarast vara olyckligt, om hälsovårdsnämnderna berövades sitt inflytande över denna tillsyn. Erkänner man detta, lärer man emellertid även få räkna med att frågan om den kommunala tillsynens effektivisering kan slutgiltigt lösas endast i samband med en omorganisation av det lokala hälsovårdsväsendet. Intill dess en sådan kommer till stånd, bör man enligt de sakkunnigas mening nöja sig med att söka åvägabringa en förbättring inom ramen av nuvarande förhållanden. Ett första medel härtill är att giva de kommunala tillsynsorganen bättre

58 ledning och undervisning med avseende å deras verksamhet. Detta kan åstadkommas utan särskilt ingripande från statsmakternas sida. De sakkunniga utgå från, att yrkesinspektionens befattningshavare framdeles skola få tid att under sina resor träda i mera regelbunden förbindelse med kommunernas tillsynsorgan samt meddela dem erforderliga anvisningar och råd. Härtill kommer, att yrkesinspektionens chefsmyndighet, som redan nu tillhandahåller en kortfattad tryckt promemoria om de kommunala tillsynsorganens arbetsuppgifter, just förbereder en ny och förbättrad upplaga av nämnda promemoria. Enligt vad erfarenheten giver vid handen kan vidare en icke obetydlig stegring av den kommunala tillsynens effektivitet förväntas inträda, om hälsovårdsnämnderna respektive kommunalnämnderna mera allmänt kunna förmås att uppdraga tillsynens utövande åt särskilt utsedda, för ändamålet lämpade, avlönade personer. De sakkunniga vilja därför förorda, att staten påtager sig viss del av kostnaderna för avlönandet av dylika tillsynsmän. Kommun eller kommunalförbund, där en eller flera tillsynsmän utsetts och tillerkänts avlöning, bör berättigas att — efter prövning av yrkesinspektionens chefsmyndighet, avseende fyra år i sänder — erhålla begränsat statsbidrag till avlöningens bestridande. Sådant bidrag bör enligt de sakkunnigas mening i varje särskilt fall utgå med en tredjedel av den lön, kommunen respektive kommunalförbundet bestämt för vederbörande tillsynsuppdrag. Högre än till halva lönen bör bidraget under inga förhållanden sättas, om man vill få garanti för, att kommunalmyndigheterna vid lönesättningen skola gå fram med en viss varsamhet. Det lärer icke vara möjligt att på förhand beräkna, vilka kostnader för statsverket ett genomförande av de sakkunnigas nu förevarande förslag skulle komma att medföra. Dessa kostnader skulle dock säkerligen bliva tämligen små, såväl i förhållande till nyttan av den ifrågasatta åtgärden som ock i jämförelse med vad en fullständig omorganisation av den kommunala tillsynen skulle belöpa sig på. Till sist må anmärkas, att området för den kommunala tillsynen torde kunna något utvidgas, om densamma effektiviseras i enlighet med här ovan uppdragna riktlinjer. Till sagda tillsyn lära då kunna överföras även vissa arbetsställen med maskinella hjälpmedel, nämligen sådana där maskinutrustningen är av allra enklaste beskaffenhet.

59 Kap. III. Åtgärder till underlättande av distriktspersonalens arbete. Uppdelning av tillsynen mellan de olika befattningshavarna m. m. F ö r underlättande av inspektionspersonalens arbete är det av stor betydelse, att detta arbete organiseras på bästa möjliga sätt. Ej minst är det av vikt, att en lämplig fördelning av arbetsuppgifterna mellan de olika befattningshavarna kommer till stånd. I detta hänseende är att märka, att man vid 1931 års revision av arbetarskyddslagen, ur lagen borttog de däri förut intagna bestämmelser, som uttryckligen angåvo de olika befattningshavarnas kompetensområden, och ersatte dem med ett stadgande av innehåll, att närmare bestämmelser rörande tillsynens fördelning på olika organ skulle meddelas av Konungen. I den instruktion för yrkesinspektionens befattningshavare, vilken i anslutning till nämnda revision utfärdades den 18 december 1931, föreskrevs, att varje yrkesinspektör skulle, i enlighet med de anvisningar chefsmyndigheten utfärdade, fördela tillsynen mellan sig och övriga tjänstemän på distriktet. Några anvisningar för en sådan fördelning ha hittills icke av chefsmyndigheten utfärdats. Beträffande anledningen härtill hänvisas till socialstyrelsens utlåtande över landshövdingen Tiselius' betänkande om socialstyrelsens organisation. (Sociala meddelanden årg. 1936 nr 11 B sid. 916.) I samband med en utvidgning av yrkesinspektionens personal synas riktlinjer böra uppdragas för de olika befattningshavarnas verksamhet. De sakkunniga hava tidigare (å sid. 35) angivit, huru enligt deras mening tillsynen bör uppdelas mellan de ingenjörsutbildade inspektionskrafterna å ena, samt distriktsinspektörerna, å andra sidan. Vad angår arbetsfördelningen mellan förstnämnda befattningshavare inbördes, hava de sakkunniga vid sina beräkningar av den allmänna yrkesinspektionens personalbehov utgått från, att yrkesinspektörerna främst skola ägna uppmärksamhet åt sådana arbetsställen, som antingen på grund av sin storlek eller med hänsyn till beskaffenheten av därstädes förekommande maskinell utrustning eller kemisk-tekniska förfaranden kunna anses vara särskilt krävande ur inspektionssynpunkt. Förste distriktsingenjörerna synas böra få utöva inspektionsverksamhet på eget ansvar. Vad distriktsingenjörerna angår, torde åt dessa först och främst böra anförtros att ombesörja erforderligt byråarbete av teknisk natur, men i den mån deras tid ej tages i anspråk för sådana göromål, synas de lämpligen kunna anlitas för inspektion av arbetsställen med enklare maskinella anordningar. Å distrikt, där flera distriktsingenjörer finnas anställda, kan måhända, om yrkesinspektören så finner lämpligt, någon av dem i stort sett helt befrias från byråarbete.

60 Med vad ovan sagts har icke avsetts att göra någon inskränkning i yrkesinspektörernas rätt att, var inom sitt distrikt, leda och fördela förekommande arbete. De sakkunniga hava blott velat angiva, vilka principer, som enligt deras mening i allmänhet böra följas vid tillsynens fördelning å olika befattningshavare. I sådant hänseende må också framhållas vikten av, att det för varje arbetsställe bestämmes, vem som skall ansvara för tillsynen därstädes. E t t arbetsställe bör som regel icke besökas av olika inspektionsförrättare, utan såvitt möjligt år efter år stå under tillsyn av samma befattningshavare. På så sätt undvikes onödig irritation hos arbetsgivaren, varjämte vederbörande befattningshavares ansvarskänsla starkes, och hans intresse för arbetet ökas. En sådan uppdelning av arbetsställena, som härovan förordats, skulle givetvis icke hindra, att yrkesinspektören i sin egenskap av chef för distriktet då och då i kontrollsyfte besökte de underlydande befattningshavarnas arbetsställen. I sammanhang med frågan om tillsynsarbetets organiserande må nämnas något om tillsynen å efterlevnaden av Kungl. kungörelsen den 23 maj 1919 (nr 301) angående registrering och besiktning av vissa ångpannor m. m. I landshövdingen Tiselius' betänkande angående socialstyrelsens organisation uttalas, att en betydande lättnad i yrkesinspektionens arbetsbörda syntes kunna åstadkommas, om nämnda tillsyn på visst angivet sätt förenklades. Även under de sakkunnigas konferenser med yrkesinspektionens befattningshavare, hava vissa anmärkningar framställts mot de gällande bestämmelserna om ångpannekontroll. Därvid har särskilt framhållits, att ångpannekungörelsens föreskrifter borde kunna mildras i fråga om små ångpannor med obetydligt tryck. Med hänsyn till vad sålunda förekommit synes det kunna ifrågasättas att underkasta ångpannekungörelsen en revision. På grund av den korta tid, som stått kommittén till buds, har emellertid detta spörsmål, som för sitt bedömande kräver teknisk sakkunskap, icke kunnat göras till föremål för närmare utredning. Slutligen må även påpekas, att det enligt de sakkunnigas mening bör tagas under omprövning, huruvida yrkesinspektionens befattning med anmälningar om olycksfall i arbete alltjämt bör äga rum under samma former som hittills. Denna fråga torde bäst kunna lösas av riksförsäkringsanstalten i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Teknisk utrustning. Med våra dagars högt uppdrivna fordringar på exakthet och uniformitet i inspektionsarbetet erfordras det att inspektionspersonalen får tillgång till viss instrumentell utrustning för att möjliggöra ett objektivt bedömande av ifrågakommande säkerhets- och sundhetsfrågor. Vad som i första hand torde vara behövligt är vissa enkla, lätt handhavbara, portativa mätinstrument, vilka möjliggöra framläggandet av talmässiga bevis för riktigheten av de vid en inspektion framställda kraven.

61 Som exempel på praktiskt viktiga, och endast med hjälp av instrument objektivt bedömbara förhållanden, kan anföras frågan om belysningens styrka och tillräcklighet på viss arbetsplats, luftströmmens hastighet i en ventilationsanläggning, varvtalet på en axel etc. De sakkunniga föreslå under hänvisning till vad sålunda uttalats, att varje distrikt till en början utrustas med följande tekniska mätapparater: 1 katatermometer, 1 varvräknare, 1 anemometer, 1 belysningsmätare, 1 kamera och en apparat för bestämning av koloxidhalten i luft. Denna utrustning kan beräknas draga en kostnad per distrikt av 650 kronor och alltså för samtliga inspektionsdistrikt 7 150 kronor.

Facklitteratur och expensmedel. Inspektionspersonalen å distrikten har så gott som samfällt framhållit bristen på in- och utländska tidskrifter och facklitteratur på expeditionerna. Chefsmyndigheten har visserligen kunnat låta ut eller låtit cirkulera en del facklitteratur och ett antal tidskrifter, men befattningshavarna ha enligt vad de själva framhållit med hänsyn till sina resor svårt att tillgodogöra sig sådant, som endast under kortare tid står till deras disposition. Vissa facktekniska uppslagsböcker äro också till stor praktisk nytta i arbetet då det gäller att besvara förekommande förfrågningar eller att lösa uppkomna problem. De sakkunniga anse, att ett lämpligt urval facktidskrifter och uppslagsböcker bör tillhandahållas yrkesinspektörerna. I sammanhang med denna fråga bör även framhållas att distriktens expensmedel böra göras rikligare än nu, så att exempelvis telefon kan användas även för interurbana samtal i tjänsten och tidsödande brevväxling undvikas.

Underlättande av inspektionsresornas planläggning och utförande. Vid ett sammanträde av yrkesinspektörerna år 1930 uttalades utan meningsskiljaktighet från yrkesinspektörernas sida, att en av de viktigaste åtgärderna för höjande av inspektionsfrekvensen vore, att inspektionsresorna finge företagas på sådant sätt, att största möjliga tidsbesparing vunnes. Detta kunde förverkligas, om yrkesinspektionens befattningshavare finge företaga sina inspektionsresor med automobil — egen eller taxebil — i hela den utsträckning, som för effektivt fullgörande av inspektionstjänsten funnes påkallat. I betraktande av bestämmelsen i första punkten av 4 § i gällande resereglemente » eller eljest varit lämpligast» borde detta också låta sig göra. Emellertid syntes flertalet reseräkningsgranskare förbise den enligt citerade bestämmelse förefintliga möjligheten att tillgodose yrkesinspektörernas speciella behov av bilresor. Vid planerande av längre inspektionsresor på landsbygden måste därför ett synnerligen tidskrävande arbete utföras enbart ur synpunkten att få resan godkänd enligt en snävare tolkning av resereglementet. Sålunda måste man göra sig i detalj underrättad om och taga hänsyn till icke endast tillgängliga tåglägenheter utan även före-

62 fintliga busslinjer och gällande biltaxor i de olika trakter, som skulle komma att beröras av resan. Den tid, som måste tagas i anspråk för tjiinsteresas planerande, och den tidsutdräkt under resan, som föranledes av dennas anpassande efter järnvägars och busslinjers tider, vore ägnad att i avsevärd grad betunga inspektionsverksamheten och minska dess effektivitet. Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av befattningshavarnas användande av bil i sålunda ifrågasatt utsträckning uttalades, att något ökade resekostnader per dag torde bliva följden men att samtidigt antalet per dag inspekterade arbetsställen skulle komma att avsevärt ökas, varigenom kostnaden per inspekterat arbetsställe komme att minskas. Enahanda synpunkter som de ovan berörda hava framförts även under de sakkunnigas konferenser med yrkesinspektionens befattningshavare. Vid dessa har tillika av åtskilliga befattningshavare framhållits, att bästa utbyte av inspektionsresorna vunnes, då egen bil begagnades, men att under rådande förhållanden utgifterna för hållande av egen bil icke täcktes av vad som kunde erhållas i resekostnadsersättning. De sakkunniga anse det vara av synnerlig betydelse, att yrkesinspektionens befattningshavare erhålla största möjliga frihet med avseende å sättet för utförande av inspektionsresor. Användandet av bil medför i allmänhet så avsevärda tidsbesparingar, att det i regel bör tillåtas, även om annat färdsätt formellt sett skulle bli billigare. Detta låter sig som anförts också göra, om blott 4 § i resereglementet gives en mindre snäv tolkning. Därest granskningen av inspektionspersonalens reseräkningar helt förlägges till yrkesinspektionens chefsmyndighet, torde frågan om lämpligt val av färdsätt i större utsträckning än nu kunna bedömas med hänsyn även till andra synpunkter än resekostnads-och traktamentsersättningens belopp. De sakkunniga förorda därför, att länsstyrelsernas åligganden i fråga om reseräkningsgranskningen få övertagas av chefsmyndigheten. Emellertid bör enligt de sakkunnigas mening dessutom något göras för att uppmuntra befattningshavarna att begagna egna bilar vid inspektionsresorna. I sitt utlåtande av år 1931 angående yrkesinspektionens effektivisering ifrågasatte socialstyrelsen, om icke lån borde beviljas åt yrkesinspektionens befattningshavare för inköp av automobiler att användas för tjänsteresor. Förslaget avstyrktes av statskontoret och har icke föranlett någon statsmakternas åtgärd. Det synes dock nu på nytt böra övervägas att genom beviljande av statsbidrag eller räntefria lån minska befattningshavarnas utgifter för hållande av egen bil. I detta sammanhang må även beröras frågan om storleken av de traktamen ts ersättningar, som utgå till den allmänna yrkesinspektionens tjänstemän. I sådant avseende gäller sedan år 1933 för resor inom eget tjänstgöringsområde ett särskilt besparingsreglemente. Dess införande torde ha motiverats därmed, att den, som ofta företager resor inom ett begränsat distrikt, skulle ha möjligheter att betinga sig billigare kost och logi, än den, som mera sällan återkommer till de olika orterna. Några sådana möjligheter finnas emellertid enligt samstämmiga uppgifter icke för yrkesinspektionens

63 befattningshavare. Då det är av stor vikt att dessa icke vid sina resor tvingas att göra ekonomiska uppoffringar synes det därför önskvärt, att besparingsreglementet upphör att gälla. Slutligen bör framhållas, att möjligheterna till tjänsteresor icke få beskäras genom att yrkesinspektionens reseanslag tilltages för knappt. Under de senare budgetåren har så varit förhållandet. Det bör för framtiden tillses, att tillräckliga medel i sådant avseende ställas till förfogande.

Kap. IV.

Författningsändringar.

Utvidgning av arbetarskyddslagens tillämplighetsområde. Enligt bestämmelse i 1 § arbetarskyddslagen skall nämnda lag inom jordbruket äga tillämpning allenast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall. Förslag att göra lagen i vidare utsträckning tillämplig å jordbruket hava väckts vid upprepade tillfällen. Frågan härom faller något vid sidan av de sakkunnigas uppdrag och har med hänsyn därtill icke upptagits till närmare granskning. Emellertid förorda de sakkunniga, att ifrågavarande spörsmål göres till föremål för särskild utredning.

Anmälan om nya företag. Enligt vad som framgår av yrkesfarekommitténs betänkande, framlades inför nämnda kommitté förslag om åläggande för arbetsgivare att anmäla företags öppnande, flyttande och upphörande. Kommittén upptog emellertid ej detta förslag. Om anledningen härtill yttras i betänkandet, att arbetsgivarna alltid funnit svårt att iakttaga liknande skyldigheter, och att det därför med skäl kunde befaras, att ett stadgande om sådan anmälningsskyldighet i stor utsträckning skulle åsidosättas samt föranleda en del tämligen ändamålslösa åtal. Kommittén hade även trott, att man från de av kommittén föreslagna kommunala tillsyningsmännen skulle kunna påräkna tillfyllestgörande uppgifter i nu ifrågavarande avseenden. Gällande lag om arbetarskydd ålägger icke arbetsgivare någon anmälningsskyldighet av ovan antytt slag. Uppgifter om nytillkomna företag komma yrkesinspektörerna till hända endast i den mån företagen bli kända av de kommunala tillsynsorganen och omnämnas i deras rapporter eller ock anmälan göres om inträffat olycksfall. Då rapporter från de kommunala tillsynsorganen på sina håll lämnas endast en gång per år, inses lätt, att företag kunna existera under avsevärd tid utan vederbörande yrkesinspektörs kännedom.

64 Under de sakkunnigas konferenser med yrkesinspektionens befattningshavare har allmänt påyrkats, att något borde göras för att åstadkomma en annan ordning i förevarande avseende. Det har påpekats, att under nuvarande förhållanden riskfyllda anläggningar kunna vara i bruk under åtskilliga månader, utan att yrkesinspektionens befattningshavare känna till att så är förhållandet. I alla våra grannländer har skyldighet ålagts innehavare av företag, vara vederbörande skyddslag äger tillämpning, att i samband med driftens påbörjande hos yrkesinspektionen göra anmälan om sitt företag. Enligt de sakkunnigas mening bör en dylik anmälningsskyldighet nu införas även i vårt land. Kommittén föreslår därför, att i lagen om arbetarskydd införes en bestämmelse av innehåll, att det skall åligga arbetsgivare, å vars företag lagen äger tillämpning, att senast 14 dagar efter det rörelsen vid företaget påbörjats, göra anmälan därom till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Tillika torde böra stadgas, att försummelse att göra anmälan föranleder böter. Därest här framlagda förslag kommer till utförande, bör man enligt de sakkunnigas mening så långt det låter sig göra söka för arbetsgivarna underlätta anmälningspliktens fullgörande. För sådant ändamål böra hos de kommunala tillsynsorganen kostnadsfritt tillhandahållas anmälningsblanketter, lämpligen i form av portofria brevkort med tryckt adress.

Förhandsgranskning av byggnadsplaner. I 26 § av lagen om arbetarskydd stadgas, att arbetsgivare, därest han vill underställa vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal, äger att till yrkesinspektören eller bergmästaren insända dylikt förslag, åtföljt av sådana ritningar och uppgifter, som må erfordras för förslagets granskning. Tillika ålägges yrkesinspektören eller bergmästaren att utan gottgörelse verkställa sådan granskning samt att snarast möjligt efter mottagandet av erforderliga handlingar återsända förslaget med det yttrande, vartill granskningen kunnat giva anledning. E n mot omförmälda stadgande svarande bestämmelse finnes upptagen i yrkesfarekommitténs förslag till lag om arbetarskydd. I motiveringen för sagda bestämmelse omnämner yrkesfarekommittén först och främst, att från åtskilliga håll påpekats önskvärdheten av att yrkesidkare, innan han företoge ny-, om- eller tillbyggnad av fabrikslokal, läte yrkesinspektör granska och yttra sig över det planerade företaget. Kommittén upplyser vidare, att samtliga yrkesinspektörer erkänt befogenheten av ovan angivna önskemål, men att flera av dem avrått från att göra det ifrågasatta förfarandet obligatoriskt. Härefter anför kommittén bland annat följande: Vid frågans behandling under kommitténs överläggningar med yrkesinspektörerna hade fyra av dessa förordat, att arbetsgivare skulle åläggas till yrkesinspektören göra anmälan såväl om tilltänkt nybyggnad som ock om större omeller tillbyggnad av fabrik, varefter yrkesinspektören skulle äga att infordra

65 vissa ritningar till byggnadsföretaget. Enligt tre yrkesinspektörers mening borde anmälningsskyldigheten inskränkas till att avse nybyggnader och skulle arbetsgivaren vara berättigad men ej förpliktigad att insända byggnadsritningarna till granskning. Till stöd för ifrågavarande önskemål hade i huvudsak anförts, att många skyddsåtgärder relativt lätt och billigt läte sig vidtaga i samband med ny-, omeller tillbyggnad av arbetslokal, men däremot föranledde dryga kostnader eller ej kunde på tillfredsställande sätt anordnas, när lokalen vore färdigbyggd. Emot ett stadgande om obligatoriskt hänskjutande av byggnadsritningarna till yrkesinspektörens granskning hade väsentligen framhållits, att yrkesinspektörens granskning i många fall skulle förorsaka arbetsgivaren ett olägligt och förlustbringande dröjsmål samt åsamka yrkesinspektörerna ett betydande arbete, som tidvis, t. ex. vid uppåtgående konjunkturer, skulle kunna avsevärt inkräkta på inspektionsverksamheten. Kommittén kunde naturligtvis ej annat än finna det mycket önskvärt, att ritningar till ny-, om- eller tillbyggnader av arbetslokaler i större utsträckning än som vore fallet underställdes yrkesinspektörernas granskning. Någon skyldighet för arbetsgivaren att iakttaga ett sådant tillvägagående ansåge sig kommittén emellertid ej böra föreslå. Fastställandet av lämplig begränsning för en dylik skyldighet skulle, även om denna inskränktes till anmälningsskyldighet, föranleda åtskilligt bryderi, då man å ena sidan ej gärna kunde låta denna skyldighet avse varje obetydlig förändring av en arbetslokal men det å andra sidan vore nära nog omöjligt att på tillfredsställande sätt angiva det mått av förändring, som påkallade skyldighetens inträdande. Frågan om granskning av byggnadsförslag har även uppmärksammats i en av internationella arbetskonferensen år 1929 antagen rekommendation angående förebyggande av olycksfall i arbete. I denna rekommendation framhålles önskvärdheten av att planer för uppförande eller omändring av industriella anläggningar i vederbörlig tid underställas granskning av kompetent myndighet för konstaterande av, huruvida planerna äro av beskaffenhet att motsvara lagbestämmelserna. Över rekommendationen avgavs yttrande av bland annat socialstyrelsen, som därvid i denna del anförde, att bestämmelsen i 26 § av lagen om arbetarskydd knappast sjmtes motsvara vad i rekommendationen åsyftades. Detta skulle nog däremot kunna anses bliva fallet, därest en sådan ordning nfördes, att vederbörande myndighet, som hade att lämna byggnadslov, före irendets avgörande beredde yrkesinspektören eller bergmästaren tillfälle att ivgiva yttrande. E n regel av sist angivna innebörd kom till stånd i och med utfärdandet iv byggnadsstadgan den 20 november 1931. I 67 § av nämnda stadga föreskrives nämligen, att därest ansökan om byggnadslov avser industriell anä gg n m g> skall yrkesinspektören eller bergmästaren därom underrättas. Med hänsyn bland annat därtill, att byggnadsstadgans bestämmelser om byggnadslov icke äga tillämpning på den egentliga landsbygden, hava de sakkunniga ansett sig böra överväga, huruvida icke bestämmelser om obliga;orisk förhandsgranskning av byggnadsplaner böra införas. Sådana bestämmelser gälla i åtskilliga stater i fråga om vissa industrier, som anses farliga, osunda eller besvärande för allmänheten. E t t fåtal andra änder hava infört obligatorisk förhandsgranskning med avseende å alla slags 2552 37

c

fabriker. I intet av våra grannländer är arbetsgivare utan vidare pliktig att underställa byggnadsplaner yrkesinspektörs granskning. I Finland gäller emellertid, att den som ämnar uppföra eller ombygga fabrik eller annan industriell anläggning, är skyldig att före arbetets vidtagande därom göra anmälan hos vederbörande yrkesinspektör. Stadgandet härom kompletteras med en bestämmelse, som giver yrkesinspektören rätt att infordra för sakens belysande erforderliga uppgifter. De sakkunniga finna det önskvärt, att förslag till nybyggnad eller större förändring av arbetslokal blir underställt yrkesinspektörs respektive bergmästares granskning men anse sig dock icke kunna föreslå, att ett sådant förfarande göres obligatoriskt. E t t anmälningsförfarande sådant som det i Finland tillämpade synes emellertid, om det begränsas till att avse nybyggnad och väsentligare ombyggnad, knappast kunna bli oskäligt betungande för företagarna och skulle å andra sidan medföra påtagliga fördelar. De sakkunniga föreslå förty, att i 26 § av lagen om arbetarskydd införes ett stadgande av innehåll, att den som ämnar uppföra arbetslokal eller företaga med nybyggnad jämförlig ombyggnad av sådan lokal, har att före arbetets påbörjande göra anmälan därom hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Blanketter till sådan anmälan böra utarbetas av yrkesinspektionens chefsmyndighet. För försummelse av anmälningsplikten torde böra stadgas bötesansvar. Däremot lärer det icke vara behövligt att i lagen ingå på frågan om yrkesinspektörs eller bergmästares rätt att efter mottagen anmälan infordra ytterligare uppgifter i saken. De sakkunniga förutsätta nämligen att inga svårigheter i sådant avseende komma att uppstå.

Tillverkares och försäljares skyldigheter beträffande skydd å maskiner och dylikt.

Vid de sakkunnigas konferenser med yrkesinspektionens befattningshavare har allmänt framhållits, att maskiner icke borde få utsläppas i handeln med mindre de vore försedda med nödiga skyddsanordningar. Det har upplysts, att arbetsgivare ej sällan uttrycka förvåning över att maskiner få försäljas i oskyddat skick. Särskilt lär bland lantbrukare råda ett utbrett missnöje med att tröskverk, halmfläktar och andra jordbruksmaskiner ej redan vid tillverkningen bliva försedda med skydd. Den föreliggande frågan har flera gånger tidigare varit föremål för uppmärksamhet. I den motion till 1903 års riksdag, varigenom väcktes förslag till revision av lagen den 10 maj 1899 angående skydd mot yrkesfara, anfördes bland annat, att det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke försäljning inom landet av vissa arbetsmaskiner och andra mekaniska inrättningar utan skyddsanordningar borde förbjudas, särdeles i de fall, då viss skyddsanordning blivit av yrkesinspektörerna godkänd och sedermera bekantgjord. I sammanhang därmed framhölls, att stora besparingar skulle beredas industriidkare, om de maskiner, som industrien behövde, redan vid inköpet vore

67 försedda med lagstadgade skyddsanordningar. Det påpekades även, att i åtskilliga fall skyddsanordningar icke kunde anbringas på en redan färdig maskin med samma verkan, som om maskinen från början konstruerats med hänsyn till dessa anordningar. Yrkesfarekommittén upptog i sitt förslag till lag om arbetarskydd en paragraf av följande lydelse: »Tillverkare och försäljare av maskiner, ångpannor och andra redskap böra tillse, att dessa vid leverans, äro försedda med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall.» I motiven till lagförslaget anförde kommittén i förevarande ämne bland annat följande. Från yrkesinspektörernas sida hade redan på 1890-talet framförts klagomål över de svenska maskinfabrikanternas underlåtenhet att förse av dem tillverkade maskiner med nödiga skyddsanordningar samt ifrågasatts lagstiftningsåtgärder mot detta missförhållande. För sin del hade kommittén kommit till den uppfattning, att något i lagstiftningsväg måste åtgöras för att förmå tillverkare och försäljare av maskiner att, i vad på dem ankomme, lämna sin medverkan till förekommande av olycksfall vid maskiner. Ett allmänt förbud mot försäljning av maskiner utan erforderliga skyddsanordningar ansåge sig kommittén emellertid ej kunna förorda, då åsikterna om vad med »erforderliga skyddsanordningar» i det särskilda fallet rätteligen skulle förstås torde vara och förbliva mycket varierande. Att på ett auktoritativt sätt angiva de erforderliga skyddsanordningarna vid alla olika maskintyper torde vara både omöjligt och olämpligt med hänsyn till maskinteknikens utveckling. Inskränktes förbudet till vissa slag av maskiner, för vilka skyddsanordningar godkänts av yrkesinspektionen, eller till vissa mer farliga slag av maskindelar, skulle det onekligen låta sig bättre genomföra. Dock hade det synts kommittén mindre tilltalande att på dylikt sätt begränsa leverantörernas medverkan, då det otvivelaktigt måste anses önskvärt att vinna denna medverkan på skyddsteknikens alla områden. Med anledning därav hade kommittén valt att i ett allmänt stadgande påkalla leverantörernas medverkan till avvärjande av fara för olycksfall i arbete. Ett sådant stadgande, vars åsidosättande ej gärna kunde beläggas med straff, kunde möjligen synas alltför litet effektivt. Kommittén hade emellertid trott, att ifrågavarande leverantörer, vilka ju genom detta stadgande på sätt och vis ställdes under yrkesinspektionens kontroll, skulle finna det med sin fördel förenligt att söka efterkomma stadgandet och vinna inspektionspersonalens gillande och förord för sina varor. Yrkesfarekommitténs förslag på denna punkt kom aldrig att underställas riksdagens prövning. Vid internationella arbetskonferensens sammanträde år 1929 antogs en rekommendation angående ansvarighet i fråga om säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner, vari hemställdes, att medlemsstaterna måtte godtaga och tillämpa den principen, att det bör vara genom lag förbjudet att leverera eller installera motordrivna maskiner, med mindre de äro försedda med sådana säkerhetsanordningar, som fordras av den nationella lagstiftningen då dessa maskiner äro i bruk. I svenska regeringens svar på ett av internationella arbetsbyrån före konferensens sammanträde utsänt frågeformulär, i vilket ifrågasattes en konvention i förevarande ämne, hade anförts, att ett förbud av antydd art ej lämpligen syntes kunna utfärdas i andra fall, än där en maskins anordning och utrustning i skyddsavseende vore fullständigt

68 reglerade i lagstiftningsväg, något som i Sverige endast undantagsvis förekomme. Enligt yrkesfarekommitténs mening skulle lagen om arbetarskydd utgöra den grundläggande författningen på arbetarskyddets område, vilken författnings innehåll väsentligen borde vara begränsat till de mer allmänna, bestående rättsreglerna på nämnda område, under det de erforderliga, kompletterande, mer speciella eller tillfälliga skyddsföreskrifterna skulle meddelas i administrativ väg. I överensstämmelse härmed intogs i 1912 års lag om arbetarskydd ett såsom 7 § betecknat stadgande av innehåll bland annat att, där för tillämpning av 3 § i avseende å användande av visst slag av maskin eller redskap behov funnes av närmare föreskrifter, på Konungen ankomme att utfärda dylika föreskrifter. Vid 1931 års revision av lagen om arbetarskydd utvidgades 7 § att omfatta — förutom nyssnämnda stadgande, som något reviderades och förvandlades till ett första moment av paragrafen — även bland annat ett andra moment av följande lydelse: »Innefattar föreskrift, som utfärdats med stöd av 1 mom., förbud mot användande av visst slag av maskin eller redskap eller del därav eller mot dess användande med eller utan viss anordning, äger Konungen jämväl föreskriva, att föremål, vars användande sålunda är förbjudet, icke må till annan överlåtas eller upplåtas till begagnande, med mindre det kan antagas för visst, antingen att sådan åtgärd skall vidtagas med föremålet, att det därefter ej vidare är inbegripet under förbudet, eller att föremålet uteslutande skall komma till användning, som ej med förbudet avses.» Samtidigt intogs i 52 § ett stadgande av innebörd, att Konungen vid meddelande av föreskrift med stöd av 7 § 2 mom. tillika ägde utsätta straff för förseelse mot föreskriften. Den möjlighet, som i 7 § arbetarskyddslagen inrymts åt Konungen att i administrativ väg utfärda speciallagstiftning, har hitintills icke begagnats, men enligt de sakkunnigas mening bör den nu tagas i bruk. Beträffande åtskilliga maskintyper torde skyddstekniken numera ha standardiserats i sådan grad, att maskinernas utrustning i skyddsavseende kan i stora drag regleras genom lagstiftning. Framför allt lärer så vara fallet i fråga om åtskilliga lantbruksmaskiner och vissa slag av sågar. De sakkunniga förbise icke, att om specialförfattningar av ovan antytt slag skola utfärdas, stora krav komma att ställas på de tekniska befattningshavarna inom yrkesinspektionens chefsmyndighet. Det torde böra ankomma på dem att svara för arbetet med lagstiftningens förberedande, därunder inbegripet överläggningar med tillverkare och försäljare av de föremål, som äro i fråga, samt inhämtande av yrkesinspektörernas åsikter och erfarenheter. Deras arbetsbörda kommer förty under angiven förutsättning att väsentligen ökas. Emellertid må erinras, att hänsyn härtill tagits vid framläggandet av förslaget till förstärkning av chefsmyndighetens arbetskrafter. Även om de sakkunnigas ovan framställda önskemål uppfylles, blir dock kravet på maskinleverantörernas medverkan till förebyggande av olycksrisker tillgodosett endast inom vissa specialområden. Såsom yrkesfarekommittén

69 framhållit, är det emellertid önskvärt att vinna denna medverkan på teknikens alla områden. Enligt de sakkunnigas mening böra tillverkare och försäljare av maskiner eller redskap genom ett allmänt stadgande förpliktas att, i vad på dem ankommer, medverka till skyddslagstiftningens genomförande i praktiken. De sakkunniga hemställa därför, att i överensstämmelse med vad yrkesfarekommittén på sin tid föreslog i lagen om arbetarskydd införes en bestämmelse av innehåll, att det skall åligga tillverkare och försäljare av maskiner, ångpannor eller redskap att tillse, att dessa vid leverans till arbetsplats, där lagen äger tillämpning, äro försedda med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuda nöjaktig säkerhet mot olycksfall. Åsidosättandet av ett sådant stadgande lärer väl i motsats till vad som gäller beträffande specialförfattningar visserligen icke kunna förbindas med ansvar, men dess förekomst i lagen skulle säkerligen ändock kunna få stor betydelse. I Danmark, där förbud mot leverans av maskiner utan påbjudna skyddsdelar varit gällande ända sedan 1889, har man till yrkesinspektionens chefsmyndighet knutit en befattningshavare med huvudsaklig uppgift att förhandla med maskinleverantörerna. Denne befattningshavares arbete anses enligt vad de sakkunniga inhämtat vara av stort värde. Vid framläggandet av förslaget att anställa en överingenjör inom chefsmyndigheten hava de sakkunniga utgått från att motsvarande uppgift här i landet bör anförtros åt denne.

Bestämmelser för tryggande av arbetarskyddslagens genomförande. I arbetarskyddslagen hava givits vissa möjligheter att tvångsvis genomföra lagens bestämmelser. I sådant hänseende stadgas, bland annat, i 38 § 1 mom. första stycket, att yrkesinspektionens chefsmyndighet på framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller där så eljest prövas nödigt äger förbjuda arbetsgivare att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att hava iakttagit visst av chefsmyndigheten vid förbudets meddelande angivet villkor i något avseende, »varom förmäles i 4 §, 5 § a)—h) eller 6 § eller i någon av Kungl. Maj:t med stöd av 7 § 1 mom. utfärdad, ej jämlikt 52 § särskilt straffbelagd föreskrift, eller som eljest utan att hänföra sig till 5 § i)—m) inbegripes under 3 §». Innan chefsmyndigheten fattar beslut skall — enligt huvudregeln — arbetsgivaren hava blivit hörd i saken. Om synnerlig fara är for handen, äger emellertid chefsmyndigheten, utan att avbida arbetsgivarens yttrande, meddela dylikt förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tillsvidare, intill dess annorlunda förordnas. Vidare äger chefsmyndigheten, där så finnes påkallat, genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till säkerställande av förbudets upprätthållande. Bestämmelser om rätt för chefsmyndigheten att även i andra fall, på fram-

70 ställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller eljest, meddela förbud eller föreskrifter finnas meddelade i 38 § 1 mom. andra stycket, 38 § 2 mom. samt 39 §. Om arbetsgivare underlåter att ställa sig till efterrättelse förbud, som meddelats med stöd av 38 § 1 mom. första stycket, straffas han med böter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse (45 §). Jämväl för övriga fall, då förbud eller föreskrifter meddelats, stadgas straff för överträdelser och försummelser. Över beslut av chefsmyndigheten kan klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement. Enligt vår första arbetarskyddslag, lagen den 10 maj 1889 angående skydd mot yrkesfara, ankom det på Konungens befallningshavande att vidtaga de tvångsåtgärder, som erfordrades för att trygga lagens efterlevnad. Där stadgades nämligen i 8 §, att Konungens befallningshavande ägde förelägga yrkesidkare, efter det han blivit i saken hörd, att, därest han ville arbetet fortsätta, inom utsatt tid hava vidtagit viss anordning, vid äventyr förutom straffpåföljd, att den föreskrivna anordningen på hans bekostnad verkställdes genom polismyndighetens försorg. Den s. k. arbetarförsäkringskommittén, vars år 1888 avgivna betänkande låg till grund för nyssberörda lag, uttalade i förevarande fråga, bland annat, att på visst håll i utlandet yrkesinspektör tillerkänts rätt att direkt föreskriva, vilka anordningar som borde ske, men att kommittén ansett det lämpligast och med våra förhållanden mest överensstämmande, att makt och myndighet icke tillades de enskilda yrkesinspektörerna att föreskriva vad vederbörande näringsidkare till åtlydnad av lagen skulle iakttaga utan endast att uti detta avseende meddela nödiga anvisningar. I den tidigare omförmälda motionen till 1903 års riksdag upplystes, att vissa yrkesinspektörer i avgivna årsberättelser förklarat sig önska få befogenhet att själva meddela arbetsgivare förelägganden vid äventyr av straffpåföljd. Riksdagen gjorde i sin av motionen föranledda skrivelse följande uttalande i föreliggande fråga. »Att, såsom yrkesinspektionens berättelser synas utvisa, tillämpningen av lagens bestämmelser ofta försvåras och fördröjes genom yrkesidkares tredska utgör ett beklagligt missförhållande, och Riksdagen behjärtar till fullo önskvärdheten av att något måtte göras för undanröjande av detsamma. Den i sådant avseende, bland andra, ifrågasatta utvägen att giva yrkesinspektörerna befogenhet att meddela förelägganden vid äventyr av straffpåföljd synes dock Riksdagen möta alltför stora betänkligheter.» I flertalet av de yttranden, som avgåvos över nämnda riksdagsskrivelse, avstyrktes också att tillerkänna yrkesinspektörerna dylik befogenhet. Såsom skäl härför anfördes i huvudsak, dels att det vore för svensk rättsuppfattning främmande att förläna en inspekterande myndighet, som vore närmast likställd med åklagare eller angivare, något slags domsrätt i fråga om vid inspektion anmärkta förhållanden, dels ock att, om så skedde, det förtroendefulla sam-

71 arbete med arbetsgivarna, som borde vara grunden för yrkesinspektörernas verksamhet, lätt kunde äventyras. Yrkesfarekommittén föreslog att 8 § av 1889 års lag måtte i lagen om arbetarskydd ersättas med en bestämmelse av i huvudsak följande lydelse: »På framställning av bergmästare eller yrkesinspektör, eller där så eljest prövas nödigt, äger Konungens befallningshavande förbjuda arbetsgivare, sedan han blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller att använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller arbetsmetod utan att hava vidtagit av Konungens befallningshavande vid förbudets meddelande angiven åtgärd i något avseende, varom förmäles i 5, 6, 7 eller 8 § eller i föreskrift utfärdad enligt 11 §. Är synnerlig fara för handen, må Konungens befallningshavande, utan att avbida arbetsgivarens yttrande, meddela dylikt förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tillsvidare intill dess annorlunda förordnas.» Såsom motiv härför anförde kommittén bland annat: Uttrycket i 8 § yrkesfarelagen »därest han vill arbetet fortsätta» syntes icke utan visst skäl kunna tydas därhän, att hela rörelsens fortsatta bedrivande skulle vara beroende på fullgörandet av Konungens befallningshavandes ifrågavarande åläggande, under det detta fullgörande rimligtvis endast borde vara av betydelse för det särskilda arbete, varför den arbetsgivaren ålagda anordningen mer direkt varit avsedd. Till tydliggörande av denna begränsning begagnades i kommitténs förslag uttrycket »bedriva visst arbete» eller »använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller arbetsmetod». Enligt sagda paragraf kunde arbetsgivaren åläggas att »inom utsatt tid hava vidtagit viss anordning» etc. Tolkat efter bokstaven innebure detta, att arbetsgivaren, så snart han inom den utsatta tiden vidtagit den föreskrivna anordningen, måste anses hava fullgjort åläggandet — sedan kunde han utan att riskera någon påföljd avlägsna eller åsidosätta anordningen, till dess ett nytt åläggande tvingade honom att ånyo för någon tid anbringa eller iakttaga densamma. För att undanröja en sådan tolkningsmöjlighet hade kommittén ändrat stadgandet från positivt till negativt, så att det i stället för åläggande att inom utsatt tid hava vidtagit viss anordning avsåge förbud att efter utsatt tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal etc. utan att iakttaga given föreskrift. Denna negativa formulering syntes för övrigt bättre uttrycka förfarandets egentliga innebörd och läte sig osökt och naturligt utvecklas till föreskriften om det mer summariska tillvägagåendet vid synnerlig fara. Det förutom straffpåföljd i yrkesfarelagen stadgade äventyret »att den föreskrivna anordningen på hans bekostnad verkställes genom polismyndighetens försorg» syntes i vissa fall, såsom när den föreskrivna anordningen åsyftade ändrad arbetsmetod, vara omöjlig att tillämpa och syntes över huvud taget sakna praktisk betydelse. Med hänsyn därtill hade äventyret av anordningens vidtagande genom polismyndighetens försorg ansetts kunna uteslutas. Ett stadgande av väsentligen den lydelse, som föreslagits av yrkesfarekommittén, inflöt också under beteckningen 38 § i 1912 års lag om arbetarskydd. Sin nuvarande lydelse erhöll 38 § arbetarskyddslagen vid 1931 års revision av samma lag. Den mest betydelsefulla förändring, som då företogs med avseende å ifrågavarande föreskrift, bestod däri att befogenheten att meddela

förbud överflyttades från Konungens befallningshavande till yrkesinspektionens chefsmyndighet. I den proposition (nr 40), vari förslaget till ändring av arbetarskyddslagen förelades 1931 års riksdag, berörde föredragande departementschefen i samband med behandlingen av 38 § en bestämmelse, som i den av internationella arbetskonferensen år 1929 beslutade rekommendationen angående förebyggande av olycksfall i arbete förordats till antagande. Bestämmelsen innehöll, att yrkesinspektionens tjänstemän eller andra organ för kontroll över tillämpningen av lagar och förordningar rörande skydd för arbetarna mot olycksfall skulle, i den mån varje lands administrativa och judiciella organisation så medgåve, äga befogenhet att i varje särskilt fall föreskriva för arbetsgivaren vad han hade att göra för att iakttaga sina skyldigheter, med rätt likväl för honom att vädja till överordnad administrativ myndighet eller skiljedom. Socialstyrelsen hade i sitt utlåtande över rekommendationen yttrat, att bestämmelsen ej vore fullt klar. För den händelse innebörden av rekommendationen skulle vara, att de lokala, inspekterande organen skulle äga meddela för arbetsgivaren bindande föreskrifter, syntes denna princip såsom stridande mot den i Sverige allt sedan yrkesinspektionens tillkomst gällande ordning, vilken i stort sett visat sig tillfredsställande, icke böra vinna beaktande i den svenska lagstiftningen. Med hänsyn till vad socialstyrelsen sålunda anfört hade departementschefen funnit denna punkt i rekommendationen icke böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

Vid 1934 års riksdag hemställdes i en motion (I: 245), att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om sådan ändring i lagen om arbetarskydd jämte instruktionen för yrkesinspektionen, att yrkesinspektörer och därmed jämställda inspektionsorgan gåves befogenhet att meddela sådant förbud och arbetsvillkor, som enligt 38 § 1 mom. första stycket i arbetarskyddslagen kunde utfärdas av yrkesinspektionens chefsmyndighet. På hemställan av andra lagutskottet beslöt emellertid riksdagen, att motionen icke skulle föranleda till någon åtgärd. I motion (II: 367) till 1936 års riksdag yrkades, att riksdagen måtte besluta, bland annat, att yrkesinspektion skulle erhålla befogenhet att stoppa arbete, där fara för arbetarnas liv kunde föreligga, om icke omedelbara skyddsanordningar vidtoges. Ej heller denna motion föranledde till någon riksdagens åtgärd. I två vid 1937 års riksdag väckta likalydande motioner, nämligen nr 126 i första kammaren och nr 226 i andra kammaren hemställdes, att riksdagen ville besluta om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning, på vad sätt ett vitesförfarande skulle kunna införas i arbetarskyddslagen i syfte att ernå ett mera effektivt genomdrivande av dess bestämmelser angående olycksfall och ohälsa. Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 15) bland annat, att utskottet funne det vara ett samhällsintresse av stor vikt, att de i lagen om arbetarskydd upptagna bestämmelserna till förekommande av olycksfall och ohälsa hade

73 tillbörlig effektivitet. Utskottet ansåge beaktansvärda skäl tala för, att till tillsyningsmyndighetens förfogande ställdes utvidgade möjligheter att kontrollera förverkligandet av de utav densamma påbjudna åtgärder. Riksdagen avlät den 13 mars 1937 en skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 97) med anhållan, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning rörande frågan, under vilka förutsättningar ett vitesförfarande måtte kunna införas i lagen om arbetarskydd i syfte att ernå en mera effektiv tillämpning av dess bestämmelser till förekommande av olycksfall och ohälsa, samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Denna skrivelse har, såsom tidigare anförts, av Kungl. Maj:t överlämnats till de sakkunniga att tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag. De sakkunniga ha under sina överläggningar blivit fullt på det klara med, att en ändring av gällande regler för genomförande av arbetarskyddslagens bestämmelser är av behovet påkallad. Den nuvarande ordningen för meddelande av föreskrifter i sådant avseende står ofta icke i rimligt förhållande till omfattningen av de åtgärder, som äro i fråga. Saken kan exempelvis gälla, att en försliten stege bör ersättas med en ny eller att vitstrykning eller rengöring av en arbetslokal bör företagas. Det synes orimligt, att i dylika fall ett flertal skrivelser skola behöva växlas mellan den lokala inspektionsmyndigheten, det centrala verket i Stockholm och arbetsställen, belägna måhända på avlägsna orter i landet. Det nu tillämpade förfarandets tungroddhet torde även utöva en viss hämmande inverkan på yrkesinspektionens arbete. Mången gång kan givetvis en yrkesinspektör å ena sidan finna ett ingripande befogat men å andra sidan icke gärna önska belasta chefsmyndigheten med ett skenbart obetydligt ärende. Följden blir, att en mindre lojal arbetsgivare kan undandraga sig att vidtaga skyddsanordningar, som av de mera ansvarskännande arbetsgivarna anses helt naturliga; ett förhållande, som minskar förtroendet för yrkesinspektionen och inverkar menligt på skyddslagstiftningens anseende. Under åren 1932—1936 har yrkesinspektionens chefsmyndighet meddelat endast 13 beslut jämlikt 38 § 1 mom. första stycket arbetarskyddslagen, samtliga på framställning av yrkesinspektör. Den tid, som i dessa fall förflutit från det yrkesinspektören gjort sin framställning till dess chefsmyndigheten meddelat sitt beslut, har växlat mellan 3 och 78 dagar och har i genomsnitt utgjort 37 dagar. Vad angår sättet för avhjälpande av de rådande missförhållandena hava de sakkunniga först och främst övervägt, om icke i enlighet med vad riksdagen i sin omförmälda skrivelse ifrågasatt ett vitesförfarande — handhaft av yrkesinspektörerna — borde införas i arbetarskyddslagen. Detta har emellertid icke befunnits lämpligt bland annat av det skäl, att yrkesinspektör ej synes böra själv bestämma straffet för överträdelse av utav honom meddelad föreskrift. De sakkunniga hava i stället stannat för att föreslå, att den befogenhet, som

74 för närvarande tillkommer yrkesinspektionens chefsmyndighet enligt 38 § 1 mom. första stycket arbetarskyddslagen, överflyttas till yrkesinspektörerna och bergmästarna utom såvitt angår det särskilda förfarandet vid synnerlig fara. Om så sker, bör arbetsgivare erhålla rätt att inom viss tid, förslagsvis 14 dagar, hos chefsmyndigheten anföra besvär över honom av yrkesinspektör eller bergmästare meddelat beslut av sådan art som här är i fråga. Ett till sin innebörd likartat system har sedan länge tillämpats i alla våra grannländer, utan att olägenheter därav förmärkts. Detsamma gäller dessutom bland annat beträffande Holland. Någon anledning synes icke finnas att icke även i vårt land låta det ankomma på yrkesinspektör (under vilken beteckning i det följande inbegripes även bergmästare, överinspektris och specialinspektör) att såsom första instans fatta beslut i hithörande frågor. Det torde icke skäligen kunna befaras, att yrkesinspektörerna skola göra sig skyldiga till opåkallade ingrepp, och i allt fall bör arbetsgivarens besvärsrätt tillförsäkra honom erforderligt skydd mot sådana. Härtill kommer att i varje särskilt fall yrkesinspektören, som har förhållandena på vederbörande arbetsställe under ögonen och kan direkt träda i förbindelse med arbetsgivaren och arbetarna, blir i tillfälle att lättare beakta alla på ärendet inverkande omständigheter än chefsmyndigheten, som i regel är hänvisad till skriftväxlingen i saken. För övrigt skulle förlänandet åt yrkesinspektörerna av en dylik befogenhet i ingen mån inskränka dessas i 25 § arbetarskyddslagen fastslagna plikt att för genomförande av sina önskemål i första hand lita till råd och anvisningar. Å andra sidan skulle den föreslagna åtgärden medföra påtagliga fördelar. Blotta medvetandet hos arbetsgivarna, att yrkesinspektörerna ägde befogenhet att meddela med straffansvar förbundna föreskrifter, skulle säkerligen stärka yrkesinspektörernas ställning och inflytande samt sålunda indirekt verka till gagn även för deras rådgivande verksamhet. Vidare skulle tidsödande skriverier undvikas i alla de sannolikt mycket talrika fall, då arbetsgivare åtnöjdes med yrkesinspektörs beslut. De sakkunniga hava övervägt, om icke yrkesinspektörernas befogenheter i förevarande hänseende borde inskränkas till att avse frågor av mindre betydelse. E n gräns, med ledning varav viktigare ärenden skulle kunna förbehållas chefsmyndighetens avgörande, har dock icke i vidare mån än som förut angivits kunnat uppdragas. För övrigt lärer det kunna förutsättas, att sådana ärenden komma att, därest missnöje hos vederbörande arbetsgivare förefinnes, genom besvär dragas under chefsmyndighetens prövning. En viss försiktighet från yrkesinspektörernas sida torde dessutom komma att iakttagas om yrkesinspektör ålägges att vid meddelande av beslut, som nu är i fråga, giva anvisning på lämplig metod för av honom anmärkta missförhållandens avhjälpande. De åtgärder, som här ovan förordats av de sakkunniga, erfordra vissa ändringar av 38 § arbetarskyddslagen. Det synes då lämpligt, att denna gives en helt ny avfattning. Dess nuvarande lydelse har enligt vad de sakkunniga

inhämtat på åtskilliga håll föranlett missuppfattningar rörande dess innebörd. »Förbud» har framstått såsom ett så allvarligt tvångsmedel, att det borde tillgripas endast i yttersta nödfall. De skäl, som av yrkesfarekommittén anfördes, för att föreskrift till arbetsgivare borde meddelas i förbudsform, synas äga större teoretiskt än praktiskt intresse. Sådan föreskrift torde i regel utan olägenhet lika väl kunna givas formen av ett föreläggande att avhjälpa förefintligt missförhållande. Det självklara förhållandet, att det står arbetsgivaren fritt att i stället för att efterkomma meddelat föreläggande upphöra med det arbete föreläggandet avser, lärer enligt de sakkunnigas mening icke behöva uttryckligen omnämnas. Så har för övrigt icke skett i hälsovårdsstadgans bestämmelser om förelägganden av hälsovårdsnämnd. Under hänvisning till vad sålunda anförts förorda de sakkunniga att 38 § arbetarskyddslagen erhåller följande ändrade lydelse. 38 §. 1 mom. Finner yrkesinspektör eller bergmästare att vid visst arbetsställe missförhållanden råda i något avseende, varom förmäles i 4 §, 5 § a)—h) eller 6 § eller i någon av Kungl. Maj:t med stöd av 7 § 1 mom. utfärdad, ej jämlikt 52 § särskild straffbelagd föreskrift eller som eljest, utan att hänföra sig till 5 § i)—m), inbegripes under 3 §, äger yrkesinspektören eller bergmästaren där så prövas nödigt skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid hava avhjälpt missförhållandena på i föreläggandet angivet sätt. över dylikt föreläggande må inom fjorton dagar från den dag, arbetsgivaren därav erhöll del, klagan föras hos yrkesinspektionens chefsmyndighet; och skall i föreläggandet givas tillkänna, vad arbetsgivaren har att iakttaga för fullföljd av sin talan. 2 mom. Medför missförhållande, som i 1 mom. omförmäles, synnerlig fara för arbetarnas liv eller hälsa, äger yrkesinspektionens chefsmyndighet på framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller där förhållandet eljest kommer till chefsmyndighetens kännedom, genom beslut, som må gå i verkställighet ändå att det överklagas, förbjuda arbetsgivaren att bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att hava iakttagit visst av chefsmyndigheten vid förbudets meddelande angivet villkor. Där så finnes påkallat må chefsmyndigheten även låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till säkerställande av förbudets upprätthållande. 3 mom. Är i fall, som i 1 eller 2 mom. avses, fråga om åtgärd beträffande arbetslokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten, bör, där så lämpligen kan ske, upplåtaren höras. Chefsmyndigheten äger att meddela förbud mot upplåtande av lokalen till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vidtagits viss angiven åtgärd. 4 mom. Finner yrkesinspektionens chefsmyndighet, efter framställning av yrkesinspektör eller bergmästare, att arbetsgivare åsidosätter något av vad i 5 § i)—m) stadgas, äger chefsmyndigheten efter arbetsgivarens hörande, och där så finnes lämpligt, samråd med arbetsrådet, meddela honom nödiga föreskrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets iakttagande. 1 Vad angår övriga av de sakkunnigas nu ifrågavarande förslag betingade ändringar i lagen har — i likhet med vad som i allmänhet gäller om i detta betänkande förordade åtgärder — på grund av den korta tid, som stått de sakkunniga till buds, förslag till lagtext icke hunnit utarbetas. 1

Lika med nuvarande 2 mom.

76 Läkarundersökning och läkarbesiktning av minderåriga. Sverige torde när det gäller kontrollen över användandet av minderåriga i arbete intaga en ledande ställning. Särskild betydelse måste i detta fall tillmätas de i vissa verksamhetsgrenar — industriellt arbete samt byggnads- och transportverksamhet (§ 10) — årligen återkommande läkarbesiktningarna av minderåriga. Dessa läkarundersökningar hava otvivelaktigt varit av värde då det gällt att vidmakthålla ett gott hälsotillstånd bland de minderåriga, men fråga är väl om icke tidpunkten nu är inne att mot bakgrunden av tidigare gjorda erfarenheter söka höja effekten hos detta undersökningsförfarande. Hitintills hava dessa besiktningar förrättats av legitimerad läkare, förordnad av Konungens befallningshavande. Då det givetvis ur effektivitetssynpunkt icke kan anses likgiltigt, till vilken legitimerad läkare dylikt uppdrag lämnas, och Konungens befallningshavande icke torde kunna anses särskilt skickad att bedöma vederbörandes kompetens, vilja de sakkunniga föreslå att uppdraget att förordna besiktningsläkare måtte överflyttas från Konungens befallningshavande till medicinalstyrelsen. Härigenom skulle man kunna vinna att till uppdraget utsåges endast för ändamålet ur medicinsk synpunkt lämpliga läkare. Man skulle har med tillgodogörande av medicinalstyrelsens kännedom om läkarna kunna för framtiden och till de minderårigas förmån skapa en institution av för ändamålet särskilt kompetenta läkarkrafter. Förslagsvis skulle förordnande att vara besiktningsläkare gälla för tre år och avse visst område, för vilket medicinalstyrelsen hade att fastställa gränserna. Enligt 35 § arbetarskyddslagen skola läkarbesiktningar av ovan angiven art företagas endast vid sådana arbetsställen, där i regel användas minst tio arbetare. De sakkunniga vilja föreslå, att denna begränsning borttages, såvitt fråga är om industriellt arbete; detta med tanke på att de mindre arbetsplatserna ofta uppvisa de sämsta hygieniska förhållandena. Vidare vilja de sakkunniga i detta sammanhang ifrågasätta om icke det i intygsböckerna rörande minderåriga intagna formuläret för läkarundersökningen borde givas en distinktare journalkaraktär än vad som nu är fallet. Vid en dylik omarbetning böra nya rubriker för tuberkulinundersökning, plattfot m. m. intagas. Man skulle härigenom på ett bättre sätt än hitintills för den undersökande läkaren framhålla betydelsen av noggrannhet i undersökningen. Till hjälp för utförandet av vissa undersökningar å de minderåriga borde läkaren få rätt att kalla vederbörande distriktssköterska. De sakkunniga hava även diskuterat möjligheten att införa bestämmelser om kostnadsfri specialundersökning och vård för minderåriga, som vid de årliga besiktningarna kunna befinnas vara i behov av dylik. Under nuvarande förhållanden leda icke undersökningarna alltid till önskvärda positiva åtgärder. Frågan har emellertid visat sig vara av den omfattning att de sakkunniga ej här ansett sig kunna taga upp den till full och slutgiltig behandling, men vilja anbefalla den till snar utredning i samband med utbyggandet av rikets sjukvård.

77 D e sakkunniga vilja vidare framhålla önskvärdheten av att de nu använda rapportformulären, som besiktningsläkaren har att efter verkställd besiktning ifylla och ingiva till Konungens befallningshavande, måtte underkastas en revision. H ä r bör särskild rubrik införas, som angiver arbetsplatsens beskaffenhet. Det måste nämligen som regel anses i hög grad önskvärt att den läkare, som har att undersöka de minderåriga, även bildar sig en uppfattning om förhållandena på själva arbetsstället.

Obligatoriska läkarundersökningar av arbetare i vissa hälsofarliga arbeten. Frågan angående obligatoriska läkarundersökningar av arbetare i hälsofarliga arbeten var redan år 1932 föremål för utredning och förslag från socialstyrelsens sida. I denna utredning anförde styrelsen bland annat följande. Införandet av periodiska läkarundersökningar av arbetare i hälsofarliga arbeten skulle uppenbarligen tjäna ett profylaktiskt syfte. Genom en tillräckligt ofta företagen undersökning skulle tidigare än genom arbetarens egen iakttagelse en skadlig inverkan å arbetarens hälsotillstånd genom det farliga arbetet kunna upptäckas och följderna därav sålunda lättare och med större utsikt till framgång kunna förebyggas. Det skulle sålunda givetvis vara önskvärt, att periodiska läkarundersökningar kunde komma till stånd i alla de fall, där de i större eller mindre grad tillgodosåge nyss angivna profylaktiska syfte. Styrelsen förklarade sig emellertid samtidigt anse, att man tillsvidare borde nöja sig med att föreskriva periodiska läkarundersökningar endast i arbeten, vari risk för blyförgiftning eller silikos förefunnes. Som motiv för denna inskränkning av undersökningsförfarandet anfördes, att detsamma till en början borde begränsas till de såsom särskilt framträdande erkända yrkessjukdomarna samt till sådana sjukdomar, där undersökningen kunde förväntas i avsevärd mån förhindra uppkomst av ohälsa eller förvärrandet av redan uppkommen sådan. A andra sidan framhölls, att i yrken, däri periodiska läkarundersökningar av de anställda vore behövliga, även anställningssökande arbetares hälsotillstånd och kroppskonstitution borde undersökas. Slutligen påpekades, att möjlighet borde finnas att variera läkarkontrollen allt efter graden av vid de särskilda arbetsställena förefintliga riskmoment. I enlighet med vad sålunda anförts föreslogs sådan ändring av gällande författningsbestämmelser, att Kungl. Maj:t erhölle befogenhet utfärda föreskrifter angående obligatorisk läkarundersökning av arbetare före anställning i hälsofarligt arbete samt sedermera periodvis, dock med rätt för yrkesinspektionens chefsmyndighet att efter samråd med medicinalstyrelsen, i fall där särskilda skäl därtill förelåge, förordna om förlängning eller förkortning av utav Kungl. Maj."t angivna tidsintervall. Till utförandet av dylika undersökningar skulle enligt förslaget av medicinalstyrelsen förordnas i statens eller kommunens tjänst anställda läkare,

78 som i särskild journal skulle införa anteckningar rörande undersökningsresultaten samt till anställningssökande utfärda intyg enligt fastställt formuär. K ostnaderna för dessa läkarundersökningar skulle bestridas av antingen arbetsgivarna eller vederbörande försäkringsinrättningar, som hade att företräda arbetsgivarna gentemot de av yrkessjukdom drabbade arbetarna. Kommittén har för sin del övervägt, om icke periodiska läkarundersökningar av arbetarna borde göras obligatoriska i all verksamhet, där fara föreligger för uppkomst av yrkessjukdom, som omförmäles i yrkessjukdomsförsäkringslagen. De sakkunniga hava dock, dels med hänsyn till den bristfälliga kännedomen om yrkessjukdomarnas förekomst och utbredning i vårt land, dels ock med hänsyn till den sannolika bristen på för ändamålet specialutbildade läkare ansett sig nödsakade framgå med viss försiktighet, och vilja därför ej sträcka sig längre än socialstyrelsen gjort i sitt ovanberörda förslag. Till en början torde det vara tillräckligt, att bestämmelser om obligatorisk läkarundersökning införas beträffande de såsom särskilt framträdande erkända yrkessjukdomarna. Möjlighet bör dock hållas öppen att vid behov utvidga dessa bestämmelsers tillämplighetsområde. I samband med den år 1936 företagna revisionen av lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar gjordes en sammanställning av yrkessjukdomar under femårsperioden 1930—1934, som återfinnes i Kungl. Maj:ts proposition nr 209/1936. Av denna framgår att antalet till försäkringsinrättningarna inkomna anmälningar och med anledning därav ersatta fall är avsevärt högre för bly och silikos än för övriga i 1929 års lag upptagna sjukdomsframkallande ämnen. I arbete där fara förefinnes för blyförgiftning eller för uppkomst av silikos böra därför periodiska läkarundersökningar omedelbart anordnas. P å grund av vad ovan anförts vilja de sakkunniga föreslå, att Kungl. Maj:t genom stadgande i arbetarskyddslagen bemyndigas att utfärda föreskrifter angående obligatorisk läkarundersökning av arbetare före anställning i hälsofarligt arbete och sedermera periodvis. Förslagsvis skulle en kungörelse med dylika föreskrifter, i överensstämmelse med vad tidigare anförts, genast utfärdas med avseende å arbete, som kan alstra silikos eller blyförgiftning. Periodiska läkarundersökningar komma redan nu i viss utsträckning till utförande i industrier, som visat sig medföra fara för silikos och blyförgiftning, varför ett stadfästande av detta förfarande ej kommer att innebära någon nyhet. Då behovet av läkarkontroll vid det särskilda arbetsstället givetvis är beroende av arbetsförhållandena såväl som av de vidtagna skyddsåtgärdernas effektivitet, borde man tillsvidare låta på yrkesinspektionens chefsmyndighet efter samråd med medicinalstyrelsen få ankomma att bestämma, individuellt eller generellt, å vilka arbetsställen och arbeten kungörelsen skulle äga tillämpning, samt att i fall, där särskilda skäl förelåge, förordna om förlängning eller förkortning av i kungörelsen angivna undersökningsperioder. Vad angår undersökningarnas utförande och bekostande, ansluta sig de sakkunniga helt till socialstyrelsens ovan återgivna förslag.

79 Skyddsombud och säkerhetstjänst. I 31 § arbetarskyddslagen stadgas bland annat, att å arbetsställe inom industri samt byggnads- och transportverksamhet, där i regel användas minst tio arbetare, arbetarna böra inom sig utse ett eller flera ombud att företräda dem i frågor rörande arbetets säkerhet eller sundhet. Samtidigt uttalas till förekommande av missförstånd, att det även vid mindre arbetsställen står arbetarna fritt att utse dylika ombud. Om val av ombud bör vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare underrättas, och detta skall enligt stadgandets ordalydelse ombesörjas av ombuden själva. Ombuden hava att verka för främjande av ökad säkerhet och sundhet i arbetet samt söka vinna sina arbetskamraters medverkan därtill. Då ombuden erhålla kännedom om missförhållande, hava de att vända sig i första hand till arbetsledningen, men om rättelse på sådant sätt ej vinnes, till yrkesinspektören eller bergmästaren. För arbetsgivaren stadgas skyldighet att i frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet söka samråd med arbetarnas ombud. Slutligen föreskrives, att vid inspektion å arbetsställe, där ombud för arbetarna finnes, inspektionsförrättaren i regel bör träda i förbindelse med ombudet, ävensom att vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att på begäran kostnadsfritt tillhandahålla ombud avskrift av anvisning eller råd, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet. I 1889 års yrkesfarelag fanns ingen motsvarighet till ovan återgivna bestämmelser. I 1912 års lag om arbetarskydd infördes emellertid efter förslag av yrkesfarekommittén ett såsom 31 § betecknat stadgande, som för det fall att arbetarna å visst arbetsställe inom sig utsett ombud att till vederbörande inspektionsförrättare framföra deras önskemål i skyddsfrågor, ålade såväl yrkesinspektionen som arbetsgivaren att i vissa angivna hänseenden verka för underlättande av dessa ombuds arbete. I motiveringen för sitt förslag framhöll yrkesfarekommittén, att stadgandet i fråga icke medförde någon ny befogenhet för arbetarna, enär dessa naturligen även tidigare varit berättigade att utse sådana ombud, som i stadgandet avsåges, men att kommittén trott, att en uttrycklig lagbestämmelse i ämnet möjligen skulle kunna höja arbetarnas intresse för skyddslagstiftningens förverkligande och giva dem ett måhända i vissa fall erforderligt stöd i deras strävanden härför. Sin nuvarande lydelse erhöll 31 § arbetarskyddslagen vid 1931 års revision av samma lag. Den mest betydelsefulla ändringen i förhållande till förut gällande regler bestod däri, att rätten för arbetarna att utse ombud förvandlades till en förpliktelse, så snart fråga är om arbetsställe av härovan angivet slag. Underlåtenhet att fullgöra denna förpliktelse är icke förbunden med någon påföljd, men enligt vad som uttalas i motiven till lagändringen åligger det yrkesinspektionens befattningshavare att verka för, att förpliktelsen uppfylles. Yrkesinspektionens verksamhet till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbete kan fullt utnyttjas och komma till sin rätt, endast under förutsätt-

80 ning, att arbetsgivare och arbetare själva intresserat deltaga i skyddsarbetet. Erfarenheten har visat, att samarbete mellan arbetsgivare och arbetare på själva arbetsplatsen är av synnerligen stort värde. De bästa resultaten ha nåtts, där av representanter för arbetsgivaren, arbetsledningen och arbetarna sammansatta säkerhetskommittéer bildats, men även på arbetsställen, där man inskränkt sig till att följa reglerna i 31 § arbetarskyddslagen, har mycket gott blivit uträttat. Enligt till yrkesinspektionen ingågna anmälningar uppgick antalet arbetsställen, där skyddsombud utsetts, år 1915 till 122, år 1925 till 607 och år 1936 till 2 344. Även om sålunda ombudsinstitutionen med åren tagits allt flitigare i bruk, är den alltså ännu vid nuvarande tidpunkt i användning endast vid en mindre del av vårt lands arbetsställen. Orsaken till att skyddsombud icke utsetts i större omfattning än som skett lära vara flera. För det första torde inskränkningen av plikten att välja ombud till att gälla endast vissa större arbetsställen hava medfört, att man på övriga arbetsställen ansett sig icke hava skäl att föranstalta om ombudsval. Vidare har det säkerligen spelat stor roll, att ombudsval för att kunna godkännas av yrkesinspektör måste företagas av vederbörande arbetare själva och icke får förrättas av deras fackliga organisation. Att sammankalla arbetarna på ett arbetsställe till möte för val av ombud är icke så lätt som det kan förefalla. I regel kan sådant möte icke hållas på arbetsplatsen, utan särskild lokal måste förhyras. Det är förklarligt, att ingen vill taga initiativ till ett dylikt möte, om han riskerar, att själv få stå för lokalhyra och bekosta erforderlig annonsering om mötet. På sina håll lärer fruktan för trakasserier från arbetsgivarens sida hava medfört viss obenägenhet att tjänstgöra såsom skyddsombud. I samma riktning torde frånvaron av en instruktion för skyddsombud hava verkat. Slutligen har man, enligt vad som uppgivits för de sakkunniga, vid många arbetsställen ansett det lönlöst att välja ombud, enär man trott sig märka, att vederbörande inspektionsförrättare ej visat tillräckligt intresse att träda i förbindelse med ombuden. Enligt de sakkunnigas mening bör allt, som är möjligt, göras för att utveckla skyddsombudsinstitutionen och säkerhetstjänsten. Härigenom kan säkerligen skyddsarbetets effektivitet väsentligen höjas. Ej minst torde på denna väg mycket kunna uträttas för att motverka den hos vissa arbetare förekommande benägenheten att borttaga skyddsanordningar, samt över huvud för att stärka arbetarnas ansvarskänsla. Det är av stor betydelse, att principen om arbetarnas medansvar i sundhets- och säkerhetsfrågor vid skyddslagstiftningens tillämpande upprätthålles i hela sin vidd. J u större fordringar, som ställas på arbetsgivarna, dess viktigare är det, att arbetarna icke saklöst få åsidosätta meddelade skyddsföreskrifter eller på annat sätt äventyra resultatet av kanske kostsamma åtgärder till befrämjande av deras välfärd. Ett första steg mot stärkande av ombudsinstitutionen kan tagas genom att borttaga den begränsning i fråga om plikten att välja ombud, som nu finnes i 31 § arbetarskyddslagen.

81 Vidare bör nämnda lag ändras därhän, att ombudsval kan anses lagligen förrättat, om det företagits av för vederbörande arbetare representativ organisation. I samband därmed bör benämningen skyddsombud införas i lagtexten, som också bör givas sådan lydelse, att anmälningar om ombudsval kunna upptagas av yrkesinspektörerna, även om de ej göras av ombuden själva. 1 Dessutom bör till stöd för ombuden gentemot möjligen förekommande mindre lojala arbetsgivare i lagen utsägas, att ombudens verksamhet är en dem av samhället ålagd plikt, vars fullgörande icke får förhindras. Slutligen böra åtgärder vidtagas för skapande av en intimare kontakt mellan skyddsombuden och yrkesinspektionen. Den sistnämndas chefsmyndighet bör få sig ålagt att utarbeta en instruktion för skyddsombud, vari redogöres för dessas allmänna uppgifter. Tillika bör sådan ändring i 31 § arbetarskyddslagen vidtagas, att inspektionsförrättares plikt att vid inspektion å arbetsställe, där skyddsombud finnes, träda i förbindelse med ombudet, starkare betonas. I sammanhang därmed bör stadgas skyldighet för vederbörande tillsynsorgan att alltid — ej såsom nu blott på begäran — kostnadsfritt tillställa skyddsombudet avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å arbetsstället. Under nuvarande förhållanden lär det ej sällan förekomma, att skyddsombud underlåta att begära avskrift av anvisningar av fruktan för att förefalla onödigt nitiska. Emellertid är det, om skyddsarbetet på arbetsplatserna skall vinna önskad effektivitet, icke tillräckligt, att endast ombudsinstitutionen utvecklas. Det synes påkallat, att arbetsgivare, vilken icke själv vill åtaga sig den speciella uppgift, som skyddsarbetet utgör, anförtror denna uppgift åt en för ändamålet särskilt utsedd person. Om så sker, bör underrättelse därom meddelas såväl arbetarna som vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Såsom anförts, har bildandet av säkerhetskommittéer visat sig vara det bästa medlet att nå goda resultat i den lokala skyddsverksamheten. De sakkunniga förorda därför, att i 31 § arbetarskyddslagen införes ett stadgande, vari uppmanas till bildande av dylika kommittéer. Under åberopande av vad härovan anförts, förorda de sakkunniga, att omförmälda paragraf gives följande ändrade lydelse: 31 §. Å arbetsställe, varest denna lag äger tillämpning, bör bland arbetarna utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetarna i frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet. Val av skyddsombud förrättas av arbetarna eller av organisation, genom vilken de kunna anses företrädda. Om valet skall arbetsgivaren samt vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare underrättas. Tillika bör, därest arbetsgivaren ej vill själv handlägga frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet, av honom utses lämplig person att i sådant avseende vara i Anmälningsblanketter kunde måhända tillhandahållas av yrkesinspektionen. 2552 37

82 hans ställföreträdare. Härom skola arbetarna samt yrkesinspektören eller bergmästaren underrättas. Arbetsgivare eller hans ställföreträdare bör i frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet söka samråd med skyddsombuden, vilka icke få hindras från att fullgöra sitt uppdrag. Skyddsombuden, som ha att göra sig noga underrättade om de beträffande arbetets säkerhet och sundhet å arbetsstället rådande förhållandena, böra verka för främjande av ökad säkerhet och sundhet samt jämväl söka vinna arbetarnas medverkan därtill. När skyddsombuden genom klagomål eller eljest erhålla kännedom om missförhållande, böra de söka få detsamma avhjälpt genom hänvändelse till arbetsgivaren eller hans ställföreträdare eller, där rättelse på sådant sätt ej vinnes, till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Har arbetsgivare eller hans ställföreträdare från ombud mottagit hänvändelse rörande arbetets säkerhet och sundhet, har han att inom skälig tid giva ombudet besked i frågan. Å större arbetsställe bör, där så lämpligen kan ske, bildas en av skyddsombud samt en eller flera företrädare för arbetsgivaren och arbetsledningen sammansatt säkerhetskommitté, som har att verka för främjande av säkerhet och sundhet i arbetet. Yrkesinspektionens chefsmyndighet har a t t utfärda närmare föreskrifter angående skyddsombuds och säkerhetskommittéers verksamhet. Vid inspektion å arbetsställe, där skyddsombud eller säkerhetskommitté finnes, skall inspektionsförrättaren i regel träda i förbindelse med ombudet eller kom mitten. Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att kostnadsfritt tillställa skyddsombudet eller kommittén avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet på arbetsstället. Till sist må a n m ä r k a s , att de s a k k u n n i g a övervägt, om icke i lagen b o r d e införas förbud mot t r a k a s s e r i av s k y d d s o m b u d samt s t a d g a n d e om r ä t t för s k y d d s o m b u d att erhålla gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst. D e sakkunniga h a v a emellertid icke a n s e t t d e t t a n ö d v ä n d i g t , e n ä r de t r o t t sig k u n n a förutsätta, a t t s k y d d s o m b u d e n ej skola b e h ö v a lida m e n av sin v e r k s a m h e t vare sig i e k o n o m i s k t avseende eller p å a n n a t sätt.

Kap. V. Utbildnings- och propagandafrågor. Utbildning av personal. Kompetensfordringar. D e k o m p e t e n s f o r d r i n g a r , som för n ä r v a r a n d e gälla m e d a v s e e n d e å y r k e s i n s p e k t i o n s p e r s o n a l e n , återfinnas i 29 § av K u n g l . Maj:ts i n s t r u k t i o n för y r k e s i n s p e k t i o n e n . D e n n a paragraf h a r följande lydelse. $ »Till yrkesinspektörsbefattning må ej föreslås annan sökande än den, som genomgått teknisk högskola eller förvärvat däremot svarande utbildning samt under minst åtta år dels utövat sådan verksamhet, som kan anses ägnad att utgöra lämplig förberedelse för befattningen i fråga, dels ock tjänstgjort som yrkesinspektörsassistent. Till yrkesinspektrisbefattning må ej föreslås annan sökande än den, som avlagt examen inom lämpligt ämnesområde vid universitet eller högskola eller förvärvat däremot i huvudsak svarande utbildning samt idkat sådana studier och utövat

83 sådan verksamhet, som kunna anses ägnade att giva goda såväl teoretiska som praktiska insikter rörande industriell och allmän hygien, arbetsförhållandena inom industrin samt lagstiftning, välfärdsinrättningar och andra företeelser på det sociala arbetsområdet. Yrkesinspektörsassistentbefattning må ej, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, besättas med annan sökande än den, som genomgått teknisk högskola eller förvärvat däremot svarande utbildning samt under minst fyra år utövat sådan verksamhet, som kan anses ägnad att utgöra lämplig förberedelse för befattningen i fråga. Yxkesinspektrisassistentbefattning må ej besättas med annan sökande än den, som fyller de i andra stycket för förslag till yrkesinspektrisbefattning angivna förutsättningarna. Yrkesunderinspektörsbefattning må ej besättas med annan sökande än den, som har teoretisk utbildning i maskin- och elektricitetslära, motsvarande fordringarna för övermaskinistexamen, samt grundliga praktiska insikter i den vanliga maskintekniken och ångpannors byggnad och skötsel.» Den verksamhet, som utövas av yrkesinspektionens befattningshavare, hör emellertid till de yrken, som fordra en jämsides med arbetet ständigt fortgående utbildning. Produktionslivet i våra dagar är underkastat ständiga förändringar och det gäller för inspektionspersonalen att på olika områden följa utvecklingen. De sakkunniga hava därför tagit under övervägande vad som kan göras för att underlätta befattningshavarnas möjligheter därtill. Konferenser. Ett synnerligen viktigt led i denna fortbildning är, att befattningshavarna inom olika distrikt bliva i tillfälle att utbyta erfarenheter såväl med varandra som med chefsmyndigheten. De sakkunniga hava redan framhållit betydelsen av att byråchefen och hans ställföreträdare beredas tillfälle att i större omfattning göra resor till inspektionsdistrikten. Varje distrikt bör besökas minst en gång årligen och så mycket tid härför avsättas, att överläggningar med de olika befattningshavarna kunna hållas och gemensamma inspektionsbesök utföras. Detta är nödvändigt också ur en annan synpunkt, nämligen för att få större enhetlighet till stånd i det arbete, som bedrives på distrikten. I andra länder använder man sig i stor utsträckning av konferenser för att uppnå likartade arbetsmetoder inom de olika inspektionsområdena. I England håller man konferenser minst två gånger om året, i Schweiz har chefsinspektören konferenser med distriktsinspektörerna 4—6 gånger om året, i Holland innehåller arbetarskyddslagen bestämmelse om, att minst 4 konferenser årligen skola hållas, och i Belgien förekomma sådana ännu oftare. Här i landet torde man dock med hänsyn till de långa avstånden böra inskränka sig till årliga konferenser. Dylika konferenser böra anordnas av chefsmyndigheten för samtliga befattningshavare, då det är av vikt att kåren i sin helhet känner sig meddelaktig i arbetet. Chefsmyndigheten bör även bereda möjlighet för befattningshavare i ett distrikt att i studiesyfte få besöka andra distrikt. ,

84 Kurser. Genom det planerade institutet för folkhälsan skulle givetvis en betydelsefull möjlighet skapas för kompletterande studier på för befattningshavarna viktiga områden. I betänkandet angående institutet ha också påpekats de utbildningsmöjligheter, som på denna väg skulle kunna ernås. De sakkunniga anse, att det i nämnda betänkande framlagda förslaget om föreläsningsserier, anordnade i samband med yrkesinspektörernas konferenser, är ett betydelsefullt uppslag. Detsamma gäller om förslaget att vissa tjänstemän hos yrkesinspektionen skulle förordnas att under 6 månader å 1 år åt gången tjänstgöra vid institutet. Arbetarskyddsmuseet bör även mera än hittills kunna användas i utbildningssyfte. I England har en tids tjänstgöring vid därvarande arbetarskyddsmuseum visat sig vara en synnerligen god skolning i konsten att demonstrera olika skyddsanordningar och klart framställa vad man vill. Så gott som samtliga befattningshavare därstädes ha haft några veckors tjänstgöring på museet. Stipendier. Genomgående av fortutbildningskurser bör lämpligen uppmuntras genom ett väl avvägt system med stipendier, till vilka alla befattningshavare skulle äga ansökningsrätt. Därjämte borde resestipendier kunna beviljas för studier i utlandet av vissa problem, som beröra arbetarskyddet. Meddelanden. De sakkunniga vilja också rekommendera en metod, som länge och med gott resultat använts i England. Chefsmyndigheten därstädes utarbetar och utsänder varje månad till alla befattningshavare ett »Monthly Circular», innehållande olika slag av meddelanden, för att hålla yrkesinspektionens personal underrättad om vad som händer ute på det inspektionsfält landet utgör. P å detta sätt meddelas nya arbetsmetoder, kemiska sammansättningar av nya i industrien använda ämnen, egenartade olycksfall, referat av tekniska uppsatser, prejudikat, nya lagbestämmelser etc. Jämte detta cirkulär utsändas anvisningar, ritningar, skisser till skyddsanordningar m. m. Genom den utökning av chefsmyndighetens personal, som de sakkunniga föreslå, beredes möjlighet att även här i landet till befattningshavarnas nytta och instruktion regelbundet, exempelvis varje kvartal, utsända meddelanden, liknande de ovannämnda.

Instruktions- och propagandaverksamhet. E n viktig del av yrkesinspektionens arbete är att med olika medel sprida kunskap om arbetarskyddet, dess förutsättningar och dess krav på arbetsgivares, arbetsledares, skyddsombuds och arbetares intresse och medverkan. Genom chefsmyndigheten och särskilt genom arbetarskyddsrådet bör en omfattande instruktions- och propagandaverksamhet kunna ordnas. De sakkunniga hava haft för kort tid till sitt förfogande för att kunna framlägga något fullständigt program för en dylik verksamhet utan måste inskränka sig till vad här nedan följer.

85 Instruktion av arbetsbefäl. Arbetsledarinstitutet och olika slag av arbetsledar kurser ha på detta område utfört ett berömvärt arbete och chefsmyndigheten bör söka utveckla denna instruktionsverksamhet. Vid tekniska högskolor och andra tekniska läroanstalter bör i större utsträckning, än vad hittills varit fallet, undervisning i arbetarskyddsfrågor komma till stånd. Instruktion av skyddsombud och andra inom skyddsarbetet verksamma. Instruktionskurser måste anordnas för skyddsombud, ledamöter av säkerhetskommittéer och kommunala tillsynsmän för att dessa personer skola bliva skickade att på rätt sätt fullgöra sina uppdrag. Genom arbetarnas bildningsförbund och vissa folkhögskolor har man möjlighet att nå stora grupper av arbetare inom industri och hantverk, och chefsmyndigheten bör kunna få till stånd ett värdefullt samarbete med dessa institutioner för kursers anordnande. Även lantbruket beröres på många områden av skyddslagstiftningen, och bör även för detta arbetsområde avpassad upplysning och propaganda ordnas med hjälp av befintliga skolor och organisationer. Yrkesutbildning. Betydelsen av en allmännare och bättre anordnad yrkesutbildning såsom ett led i kampen mot olycksfall och ohälsa framgår tydligt av professor Dahlbergs till betänkandet fogade utredning. Dahlberg säger härom, sedan han med siffror visat att olycksfallsfrekvensen bland nyanställda är synnerligen hög: »Det är ju uppenbart, att bristande träning bör spela en ej oväsentlig roll för de nyanställdas olycksfallsfrekvens. Bättre yrkesutbildning och speciellt undervisning och övervakning under första tiden av anställningen borde kunna ej oväsentligt minska olycksfallsfrekvensen bland de nyanställda.» Den internationella arbetskonferensens rekommendationer innehålla också uppmaningar till yrkesutbildning av ungdom för att motverka olycksfallsriskerna. Särskilt har behovet av sådan utbildning framhållits med avseende å byggnadsindustrien. Arbetarskyddsmuseet. Detta är en värdefull tillgång för spridande av kunskap på hithörande område. Redan nu användes det för föredrag och demonstrationer för olika skolor och utbildningsanstalter. Museet skulle emellertid i större utsträckning än hittills kunna inom sina lokaler anordna visningar för grupper av arbetare, tekniker, industrimän, socialt verksamma och intresserade personer, sjuksköterskor, skolungdom etc. Genom chefsmyndighetens samarbete med maskintillverkare borde också dessa kunna intresseras att som fallet är i England utställa sina godkända modeller till skyddsanordningar. Slutligen skulle den del av museets nuvarande verksamhet, som består i utgivandet av skyddsbilder, anvisningar och dylikt, kunna ytterligare utvecklas. Vad här ovan föreslagits förutsätter emellertid att rikliga penningmedel stå till förfogande för museiverksamheten. Visserligen torde arbetsgivarnas

86 och arbetarnas fackliga organisationer genom arbetarskyddsrådet kunna stimuleras att i större utsträckning än nu understödja museet, men även statsanslaget till föreningen för arbetarskydd bör enligt de sakkunnigas mening avsevärt ökas. En propagandapublikation i arbetarskyddsfrågor. Yrkesinspektionen har otvivelaktigt behov av en populärt hållen tidskrift för propaganda i arbetarskyddsfrågor. En dylik publikation skulle i första hand vara av värde för arbetsledare, skyddsombud och medlemmar av säkerhetskommittéer och bör enligt de sakkunnigas mening gratis utdelas bland dessa. I densamma böra lämpligen ingå korta meddelanden om tilldragelser av vikt för skyddsarbetet, allmänfattliga och sakligt upplysande artiklar i tekniska och medicinska frågor samt intressanta referat ur den utländska pressen. Vidare böra ingå anmälningar av nya anvisningar, frågeavdelning m. m. För att ytterligare stimulera intresset bör plats beredas för inlägg från arbetsgivar- och arbetarsidan samt för diskussionsinlägg från annat håll i frågor av intresse. Tidskriften bör också hålla ett rikligt och instruktivt bildmaterial. Vad beträffar sammansättningen av redaktionskommittén anse de sakkunniga, att i densamma böra ingå representanter såväl för yrkesinspektionens tekniska och medicinska sakkunskap som för arbetsgivar- och arbetarorganisasationerna.

87 Kap. VI.

Kostnadsberäkningar.

Till närmare belysning av de kostnader, som de av kommittén framlagda förslagen skulle föranleda, hava de sakkunniga upprättat här nedan återgivna kostnadsberäkningar. Vid beräknandet av avlöningsposter hava stadgade pensionsavdrag frånräknats beträffande befattningshavare, som äro berättigade till pension enligt allmänna tjänstepensions- och familjepensionsreglementena för civila befattningshavare i statens tjänst. Provisoriskt dyrortstillägg har, där sådant ifrågakommer, upptagits i beräkningarna, och detsamma gäller om kompensation åt icke-ordinarie personal för minskning av den behållna inkomsten i anledning av familjepensioneringens genomförande. Däremot har hänsyn icke tagits till dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförstärkning, vilka löneförmåner utgå av för ändamålet särskilt anvisade anslag. Arb etar sky dd sby rån. Kostnaderna för avlöning av personal å ordinarie stat enligt de sakkunnigas organisationsförslag, jämförda med motsvarande kostnader för närvarande, framgå av följande sammanställningar: Nuvarande

organisation.

Föreslagen

organisation.

Lonegrad

Lönebelopp

Lönegrad

Lönebelopp

1 byråchef B 30 1 byråassistent B 26 1 sekreterare B 24 1 förste byråingenjör B 24 1 byråingenjör B 21 1 kansliskrivare Bil 1 kanslibiträde B 7 1 kontorsbiträde B 4

11469 9 723 8 856 8 856 7 569 4 149 3 384 2 928 56 934

byråchef . B 30 överläkare B 30 1 överingenjör B 29 1 byrådirektör B 27 1 förste byråingenjör B 26 1 förste byråingenjör B 24 1 byråingenjör B 21 1 notarie B 21 Bil 1 kansliskrivare B 7 1 kanslibiträde B 4 1 kontorsbiträde

11469 11469 11031 10158 9 723 8 856 7 569 7 569 4 149 3 384 2 928 88 305

Det bör här anmärkas, att, såsom anförts, beslut föreligger om den nuvarande sekreterartjänstens uppflyttande från och med den 1 januari 1938 till lönegraden B 26. Ä andra sidan må även påpekas, att de nuvarande byråassistent- och kontorsbiträdesbefattningarna icke äro avsedda att helt indragas utan blott att överföras till kommerskollegii stat. Kostnaderna för avlöning av extra-ordinarie personal enligt de sakkunnigas förslag (en byråingenjör, en amanuens och två kontorsbiträden) beräknas av de sakkunniga till i runt tal 15 000 kronor.

Härtill komma dagarvoden till arbetarskyddsrådets ledamöter samt omkostnader, varav de sakkunniga beräkna 5 000 kronor för utförande av specialundersökningar på arbetarskyddets område, 8 000 kronor för reseersättningar, 12 000 kronor för publikationstryck och 15 000 kronor för propaganda.

Yrkesinspektionen. Vad angår frågan om avlöningar till befattningshavare å ordinarie stat hänvisas till nedanstående jämförelse mellan förhållandena, sådana de äro och sådana de skulle bli enligt de sakkunnigas förslag. Nuvarande

organisation. Lönegrad

Lönebelopp

9 yrkesinspektörer .. B 28 90 897 1 skogs-och flottledsinspektör B 27 10158 1 yrkesinspektris B 26 9 243 9 yrkesinspektörsassistenter B 21 63 861 1 assistent B 20 7 143 2 yrkesinspektrisassistenter B 18 12 744 18 yrkesunderinspektörer B 16 101 190 1 kontorsbiträde B 4 2 928 298 164

Föreslagen

organisation. Lönegrad

Lönebelopp

11 yrkesinspektörer.. B 28 111 363 1 skogsyrkesinspek10 593 tör B 28 B 26 9 243 1 överinspektris 11 förste distriktsingenjörer B 24 92 256 3 yrkesinspektriser.. B 24 24 168 92 985 13 distriktsingenjörer B 21 7 569 1 assistent B 21 1 förste yrkesinspek7 113 trisassistent B 21 1 yrkesinspektris6 372 assistent B 18 28 distriktsinspektöB 18 176 640 rer 12 kanslibiträden — B 7 37 488 B 4 1 kontorsbiträde 2 928 578 718

Övriga avlöningskostnader enligt de sakkunnigas förslag kunna beräknas uppgå till i runt tal 75 000 kronor mot för närvarande omkring 60 000 kronor. Yrkesinspektionens omkostnadsstat upptager två poster; reseersättningar och expenser. Den förra posten är för budgetåret 1937/1938 fastställd till 126 300 kronor. Vad de sakkunniga föreslagit i fråga om personalutvidgningar och lönehöjningar föranleder, att posten för reseersättningar måste väsentligen höjas, förslagsvis till 225 000 kronor. Även för posten expensmedel, som nu är fastställd till 16 700 kronor, får en höjning beräknas, förslagsvis till 20 000 kronor. Förutom i ovan angivna hänseenden komma kostnaderna för yrkesinspektionen vid bifall till de sakkunnigas förslag att ökas med de hyror, som måste erläggas för kanslilokaler i de båda nya inspektionsdistrikten. Vissa engångskostnader uppstå slutligen för anskaffande av inventarier till de nya kanslierna.

89 Särskilda yttranden. Av herr

Svensson.

1. Det juridiska arbetet inom chefsmyndigheten. Med hänsyn till vad som vid 1937 års riksdag förekom beträffande sekreterarbefattningen å arbetarskyddsbyrån anser jag av de sakkunniga föreslagna åtgärder ej berättiga ytterligare uppflyttning av nämnda befattning. Jag föreslår därför bibehållande av anordningen med en sekreterartjänst, placerad i lönegraden B 26, men förutsätter, att innehavaren av denna befattning får uppbära särskilt arvode såsom juridisk expert och sekreterare i det föreslagna arbetarskyddsrådet. 2. Den kvinnliga yrkesinspektionen. En utökning av de kvinnliga befattningshavarnas antal från 3 till 8 måste enligt min mening obetingat leda till, att den kvinnliga inspektionspersonalen på ett praktiskt sätt inlemmas i yrkesinspektionens organisationsbyggnad. All inspektionspersonal — såväl manlig som kvinnlig — bör till lämpligt antal placeras på de olika distrikten och vara underställd distriktschefen. Endast därigenom kan vinnas den intima samverkan och enhetlighet, som är nödvändig på arbetarskyddets område. Därigenom skulle också vinnas: att för varje distrikt endast behöver upprättas ett företagsregister, att telefoner, kontorspersonal, arbetsmaterial och dylikt kunna effektivt utnyttjas, att inspektionerna kunna ordnas rationellt med hänsynstagande till å distrikten gjorda anmälningar och för undvikande av dubbelinspektion och onödiga resor och att onödig skriftväxling och rapportering äger rum. Den nuvarande yrkesinspektrisen, som kunde erhålla titeln byråinspektris, borde placeras å chefsmyndighetens kontor för att vara sakkunnig i frågor gällande huvudsakligast de kvinnliga och minderåriga arbetarna. Hon skulle i mån av behov och i den utsträckning »tiden tillåter hjälpa till med inspektionsarbetet å distrikten, övrig kvinnlig inspektionspersonal föreslås placerad på följande sätt: 1 på första distriktet 1 » andra » 1 » tredje » men med skyldighet att inspektera även inom fjärde distriktet, 1 » femte » 1 » sjätte » 1 » sjunde » men med skyldighet att inspektera även inom åttonde distriktet, 1 » nionde » men med skyldighet att inspektera även inom tionde och elfte distrikten. Dessa sju kvinnliga befattningshavare borde erhålla titeln distriktsinspektriser och placeras i två löneklasser, dels med hänsyn till kompetens

90 och svårighetsgraden av det arbete, de utföra, och dels med hänsyn till möjligheten av avancering. Tre föreslås placerade i lönegraden B 21 och fyra i lönegraden B 18. Av herr Hultman. 1. Det juridiska arbetet inom chefsmyndigheten. I fråga om sekreterartjänsten å arbetarskyddsbyrån instämmer jag med herr Svensson. 2. Den kvinnliga yrkesinspektionen. Med en utökning av de kvinnliga befattningshavarnas antal från 3 till 8 anser jag i likhet med herr Svensson följa, att frågan om ändring av den kvinnliga yrkesinspektionens hittills varande organisation måste komma i ett avgörande läge. Jag anser dock den nuvarande organisationsformen böra åtminstone för en tid framåt bibehållas på grund av fördelar, som genom en sådan organisationsform ernås. Antalet befattningshavare i den kvinnliga yrkesinspektionen anser jag därför bör bestämmas till 6, av vilka på försök 2 må interimistiskt förläggas till Malmö respektive Göteborg. För bibehållande av centralisering i detta arbete anser jag emellertid, att möjlighet bör föreligga att återföra samtliga befattningshavare till Stockholm, om så skulle visa sig lämpligare. Beträffande placeringen i lönegrad delar jag herr Svenssons uppfattning.

\

91 Bilaga.

Olycksfall i arbete i Sverige från statistisk synpunkt. P å begäran av 1937 års arbetarskyddskommitté har chefen för kungl. socialdepartementet uppdragit åt undertecknad att verkställa en statistisk utredning rörande förhållanden, som kunna tänkas inverka på frekvensen av olycksfall i arbete i Sverige. Nedanstående översikt har utförts dels på grundval av den officiella statistikens uppgifter, dels med hjälp av speciella statistiska sammanställningar, som på m i n begäran utförts av riksförsäkringsanstalten, dels också med hjälp av speciella sammanställningar, som ävenledes på min begäran utförts av Försäkringsanstalten Samarbete. Slutligen ha också en del uppgifter använts, vilka välvilligt ställts till min disposition av ledamoten av kommittén direktör P. G. H u l t m a n i Pappersmasseförbundet. J a g ber att få framföra ett varmt tack för det älskvärda tillmötesgående, som visats mig från riksförsäkringsanstaltens sida och speciellt av generaldirektör Sam Larsson och byråchefen D. Östrand. Jag ber också att få tacka Försäkringsanstalten Samarbete och alldeles särskilt direktör Eskil Ottosson. Då det här gällt att få en uppfattning om den aktuella situationen, har den officiella statistiken utnyttjats endast från 1918, då lagen om olycksfall i arbete av år 1916 trädde i kraft. De officiella uppgifter, som finnas före denna tidpunkt, äro bristfälliga och ha numera huvudsakligen historiskt intresse, ö v e r huvud taget har jag försökt att erhålla så aktuella uppgifter som möjligt. Den officiella statistiken över olycksfall i arbete slutar för närvarande med år 1934. Endast på vissa punkter ha siffror från senare datum k u n n a t erhållas. A l l m ä n översikt. Olycksfallen i arbete ha uppenbarligen ej enhetlig karaktär. Det finns alla grader från lättare till svårare olycksfall. Man brukar särskilja olycksfall med dödlig utgång, olycksfall, som medföra invaliditet, och övergående olycksfall, varvid gränsen enligt lagen dragés på så sätt, att endast olycksfall, som medfört minst 3 dagars oförmåga till arbete, medföra r ä t t till ersättning och redovisas i den officiella statistiken. För att få en uppfattning om vad olycksfallen betyda ur dödlighetssynpunkt skola vi göra en jämförelse med den allmänna dödligheten. I tabell 1 lämnas siffror över antalet döda per 100 000 invånare i olika åldrar samt antalet fall av »våldsam död», oberäknat mord och självmord. De våldsamma dödsfallen äro uppdelade i dödsfall på grund av drunkning, dödsfall på grund av trafikolyckshändelser och dödsfall på grund av »annan olyckshändelse». I tabellen lämnas också siffror över dödsfall på grund av olycksfall i arbete. Om vi nu först betrakta männen, framgår av tabellen, att olycksfall i arbete medföra dödsfall, som motsvara gruppen »annan olyckshändelse». Siffran håller sig kring 2 på 10 000 levande. Situationen är i verkligheten, att en del drunkningsolyckor och trafikolyckor äro att hänföra till olycksfall i arbete, medan däremot i gruppen »annan olyckshändelse» en säkerligen liten del av dödsfallen ej bero på olycksfall i arbete. För kvinnorna är olycksfallsfrekvensen lägre. De ha ej yrkesarbete av det slag, det här är fråga om, i samma utsträckning som m ä n och arbeta framför allt i mindre riskfyllda yrken. Till en mindre del är emellertid den lägre olycksfallsfrekvensen hos kvinnor troligen betingad av en temperamentsskillnad. (Det må erinras om att redan kring 5-årsåldern förefinnes en mycket stor skillnad i frekvensen av dödsfall på grund av olycksfall mellan könen.)

92 Tab 1. Årliga antalet dödsfall av olika orsaker per 100 000 invånare 1930—1934. Annan Olycks- »Våld- Samtliga D r u n k - Trafik- olycksdödsfall i ning olyckor hän- arbete död» 1 orsaker 1 delse

Ålder

A.

B.

Män

10—15 15-20 20—25 25-30 30—35 35-40 40—45 45-50 50-55 55-60 60-70 70— 1

Ålder

8-5

16-3 223 24-7 17-9 13-9 11-9 99 11-2 12-8 96 11-7 11-7

10-o 20-6 18-i 17-3 17-o 16-o 15o 19i 15-6 24-5 28-6

6-3 12-5 16-6 18-8 19-6 20-2 20-6 26-4 27-4 29i 34-9

90s

lo li-5 17-2 19-7 19-6

21-i 19-7 21-3 22-5

31'8 47-8 75-9 70-7 72-6

75i 90-o

22-o

111-5 124-9 116-5

2-2-4 ll-i

134i 174-2

145-6 274-1 382-9 3653 374-8 419-8 524-9 707-3 996-9 1 377-5 2 717-4 9 507-6

Annan Olycks- »Våld- Samtli Drunk- Trafik- olycksfall i sam döde ning olyckor hän- arbete död» 1 orsaki delse

Kvinnor

10—15 15-20 20-25 25-30 30—35 35-40 40-45 45-50 50—55 55-60 60-70 70-

2-7 4-5 2-8 2-7 1-7

4-5 3-6 2-5 1-7 1-3 1-3 14 0-9 1-4 Dl 1-8 2-6

2-o 26 2-5 3-4

4-o 5-3 7-5

0l 1-4 1-5

1-3 2-8

3-o 2-5 2-4 2-3 29 4-8 6-2 10-9 23-4

l-o 1-2 1-4 1-4

43-6 64-2

lo 0-8 0-7 0-7 0-9

15li

7o 12-8 13-9 12-6 133 13-6 16-8 20-3 24-2

33c

138 274 365 354 371 403 485 636 873 1227 2 418 9 208

r

Siff rorna g älla 3- årsperi o d e n 1 931—ie 33.

För att få en klarare bild över vad olycksfall i arbete betyda lämnas i tabell 2 siffror över hur stor procent av alla dödsfall bland män och kvinnor i olika åldrar, som betingas av olycksfall i arbete. Från 15—40 år orsakas bland män omkring 5 procent av dödsfallen av olycksfall i arbete, bland kvinnorna håller sig siffran betydligt lägre, på det hela taget under 0-5 procent. I högre åldrar sjunker procentsiffran såväl för män som för kvinnor väsentligt. Detta betingas av a t t risken att dö på grund av olycksfall visserligen stiger något med åldern, men risken för död av andra orsaker ökar ännu mera, så att den andel av dödsfallen, som kommer på olycksfall i arbete, minskar. Tab. 2. Antal dödsfall orsakade av olycksfall i arbete per 100 dödsfall i olika åldersgrupper 1930—1934. 1 0 - 1 5 1 5 - 2 0 2 0 - 2 5 2 5 - 3 0 3 0 - 3 5 35—40 4 0 - 4 5 4 5 - 5 0 50—55 5 5 - 6 0 6 0 - 7 0 70 år o. över år år år år år år år år år år år Män . . Kvinnor

o-i

4-3 05

4-6 0-4

5'3 0-3

5-2 0-2

4-9 0-2

3-7 0-1

3-o 0-i

2-3 0i

1-6 0'1

0-8

o-i

o-i O-o

Vi ha hittills betraktat dödsfallen på grund av olycksfall i arbete från hela befolkningens synpunkt. Vi ha sökt belysa, hur mycket det skulle betyda, om dessa olycksfall försvunno. Emellertid är det ju ur vissa synpunkter mera av intresse att betrakta situationen från deras synpunkt, som varit utsatta för dessa olycksfall, och fråga sig: Hur stor risk stå de anställda arbetarna i genomsnitt att träffas av ett olycksfall i arbete med dödlig utgång? Det är uppenbart, att siffran nu måste bli högre än när vi fördela de dödliga olycksfallen på hela befolkningen. En översikt lämnas i fig. 1. Det framgår av figuren, a t t dödsrisken under senare år hållit sig något så när konstant och för närvarande utgör ungefär 3 på 10 000. De första åren (1918 och följande) var siffran högre, vilket säkerligen sammanhänger med den bristfälliga registreringen dessa år. I den officiella statistiken skiljer man på anställda hos större och mindre arbetsgivare samt de hos staten anställda. Som större arbetsgivare räknas de, som ha 5 eller flera anställda, och mindre arbetsgivare omfatta alltså endast småföretagare. Någon möjlighet att särskilja storindustri från industrier av mindre omfattning

93 %

0.06--

O.05-

0.04-

0.03/ 0.02

/

/

O.0J-

> /

v

w'

v 1920

—I

1-

1934 1930 Fig. 1. Antal dödsfall, orsakade av olycksfall i arbete, per 100 årsarbetare. Män och kvinnor I. Större arbetsgivare. II. Mindre arbetsgivare. III. Staten. IV. Samtliga arbetsgivare. Luckan i kurvorna avser att markera lagändringen 1929. finnes ej. Det är emellertid påfallande, att dödlighetssiffran hos de större arbetsgivarna tidigare legat väsentligt högre än för de hos mindre arbetsgivare anställda. Det finns ej möjlighet att för de anställda beräkna dödsrisken i arbete för olika ålder och för män och kvinnor för sig, då primäruppgifter saknas. För en beräkning fordras åldersuppgifter över de anställda, och ett införskaffande av sådana uppgifter möter uppenbarligen stora praktiska svårigheter. I avsikt att dock erhålla en grov orientering i analogi till det föregående kan emellertid nämnas, att om de anställda manliga arbetarnas dödsrisk av alla orsaker motsvarar dödsrisken vid 30 år för medelfolkmängden (tiden 1926—1930), kan man räkna med att 10-2 procent av dödsfallen hos de anställda männen bero på olycksfall i arbete. Antager man, att dödsrisken för de anställda arbetarna motsvarar dödsrisken vid 40 år hos medelfolkmängden, blir siffran 8-4 procent. Det må i detta sammanhang erinras om att medianåldern vid olycksfall i arbete hos de anställda hos större och mindre arbetsgivare (exklusive staten) är något över 30 år för män och något under 30 år för kvinnor. Detta innebär, att hälften av olycksfallen träffa män respektive kvinnor ovanför och hälften nedanför dessa åldrar. Vi övergå nu till att söka belysa den roll invaliditeten på grund av olycksfall i arbetet spelar. En skada, som för fram till ett bestående lyte, värderas vid be-

94 stämmandet av ersättning efter särskilda grunder till en viss procents invaliditet upp till fullständig eller 100-procentig invaliditet. För att orientera över förekomsten av invaliditet kan m a n därför dels angiva antalet invaliditetsfall, dels också använda sig av den sammanlagda invaliditetsprocenten. I förra fallet erhåller man siffror över hur många, som blivit invalider men u t a n att få veta i huru hög grad de bliva invalida. I senare fallet får man veta, huru många helt invalida personer den förlorade arbetsförmågan motsvarar. I bägge fallen behöver man en kompletterande upplysning om den genomsnittliga grad av invaliditet, som ett invaliditetsfall motsvarar. I första hand skola vi lämna uppgifter över totala invaliditeten i relation till hela befolkningen. I tabell 3 lämnas siffror Tab. 3. Invaliditetsrisk (°/oo) för personer i vissa åldersgrupper. Enligt folkräkningen

1930 Ålder

20-25 25-30 30-35 35—40 40—45 45-50 50-60 60—65

Enligt pensionssakkunniga av

år 1928

Invaliditetsrisk genom olycksfall i arbete 1 9 3 0 — 3 4

m.

kv.

m.

;kv.

m.

kv.

2-24 0-72 0-48 0-56 0-90 1'72 5'32 13-40

2-08 0-64 0-72 0-28 1-72 2-36 7-60 14-3 2

1-85 2-40 3-05 385 4-90 6-40 12-30 30-65

1-85 2-40 3o5 395 5 - 35 7-75 16-23 43-65

019 0-28 0-24 0-25 0-28 0-31 0-35 0-35

0-02 002 0-02 002 0-02 003 0-05 0-04

över den årliga risken för invaliditet på 1 000 levande i Sveriges befolkning. Dessa siffror grunda sig dels på approximativa beräkningar, som utförts på grundval av uppgifter från 1930 års folkräkning angående frekvensen av invaliditet (helt eller delvis arbetsoförmögna) i befolkningen, dels meddela vi också siffror från 1928 års pensionssakkunnigas betänkande. Dessa bägge sifferserier ligga ju på mycket olika nivå. Man har anledning antaga, att pensionssakkunnigas siffror äro avgjort för höga och m a n k a n misstänka, att folkräkningens siffror äro något för låga. 1 I tabellen finnas slutligen uppgifter över den årliga risken för invaliditet på grund av olycksfall i arbete. (I själva verket är det här liksom i en del andra tabeller fråga om centralkvoter och ej risksiffror. I detta arbete användes genomgående beteckningen risksiffror, då detta uttryck är mera lätthanterligt och begripligt. Skillnaden mellan centralkvoter och egentliga risksiffror är ju, när det gäller grupper av det slag, det här är fråga om, utan praktisk betydelse.) Om vi nu jämföra siffrorna, finna vi, att olycksfall i arbete speciellt för åldrarna 20—45 år orsaka en mycket väsentlig del av invaliditeten i vår befolkning. Hur stor andel, som faller på dessa olycksfall, kan ej alldeles exakt angivas, då jämförelsesiffrorna äro bristfälliga. Då det säkerligen är riktigast att jämföra med folkräkningens siffror, kan m a n förmoda, att Vs av den invaliditet, som uppstår i dessa åldrar, orsakas av olycksfall i arbete. När det gäller invaliditeten, liksom när det gäller dödligheten, är det ju av särskilt intresse att undersöka riskförhållandena för den grupp av befolkningen, som faller under olycksfallslagen. Vi lämna därför i fig. 2 uppgifter över invaliditetsrisken under olika år för dem, som omfattas av lagen om olycksfall i arbete. Det framgår av diagrammet, att invaliditetsrisken hållit sig något så när konstant under de senaste åren för det sammanslagna materialet av samti N ä r m a r e motivering för denna åsikt finnes i G. Dahlbergs »Sjukdomarna och samhället», del I I , Stockholm 1937.

0.10-

•»-•"

i

f

i

—*

i

(—

1934 Fig. 2. Antal olycksfall i arbete, som föranlett invaliditet, per 100 årsarbetare. Män och kvinnor. I. Större arbetsgivare. II. Mindre arbetsgivare. III. Staten. IV. Samtliga arbetsgivare. Luckan i kurvorna avser att markera lagändringen 1929.

96 liga arbetsgivare. Den ligger ungefär vid 0-2 procent. Invaliditetsrisken har tidigare varit anmärkningsvärt låg bland de hos staten anställda, men har ökat framemot närvarande tid, vilket säkerligen sammanhänger med arbetslösheten. Invaliditetsrisken bland de hos större arbetsgivare anställda har under senare tiden hållit sig något så när konstant, ehuru man även här kan avläsa en inverkan från den föregående högkonjunkturen. Gruppen mindre arbetsgivare företer en ökning framemot närvarande tid, som åtminstone delvis kan sammanhänga med en förbättrad registrering. Om man antar, att invaliditetsrisken av andra orsaker än olycksfall är lika stor för de anställda som för genomsnittsbefolkningen enligt folkräkningen (från vilken i så fall risken för olycksfall i arbete skall subtraheras) kan man göra en grov överslagsberäkning över förhållandet mellan risken för invaliditet på grund av olycksfall och risken för invaliditet av andra orsaker för dem, som falla under olycksfallslagen. Man finner då, att försiktigt räknat risken för invaliditet på grund av olycksfall för de anställda är 5—10 gånger så stor som risken för invaliditet på grund av andra orsaker. Tab. 4. Medelinvaliditetsprocent per invaliditetsfall hos de anställda hos större arbetsgiva 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1918-

År

Medelinvaliditetsprocent 24o 2 3 i 23-3 2 4 i 23-6 23-2 23-0 22-7 22-9 22-9 22-6 22-4 22-o 21-7 21-8 21-8 2 2 i

22-

I tabell 4 lämnas siffror över medelinvaliditetsgraden för invaliditetsfallen fram till 1934 hos de anställda hos större arbetsgivare. Man finner av tabellen, a t t denna tämligen konstant hållit sig vid 22 procent, vilket alltså innebär, a t t i

Tab. 5. Antal olycksfall per 100 årsarbetare åren 1918—1! Mindre arbetsgivare

Större arbetsgivare

År

Olycksfall exkl. inva- InvaliÅrsarbetare liditets- 0. ditetsfall dödsfall

Dödsfall

S:a

Olycksfall Års- exkl. inva- Invali- Dödsfall arbetare liditets- 0. ditetsfall dödsfall

1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934

872 351 894 169 936 075 810 726 800 902 854 138 893 248 901 771 920 010 956 254 984 525 1 033 588 1061017 1 024 683 979 949 969 978 l 064 389

5 - 394 5'098 4'596 4'001 4-614 5-378 5-935 6-265 6-495 6-904 7-258 8-877 9552 8-844 8-454 8'348 9'006

0-246 0'218 0-203 0-187 0'192 0-198 0198 0-201 0-188 0-196 0'2 12 0222 0 213 0-185 0-196 0-179 0-188

0-073 0-056 0-047 0-039 0-038 0-032 0-037 0-039 0 038 0 - 034 0-035 0-036 0-039 0-030 0-027 0'030 0 - 031

5'713 5-367 4-845 4-2 2 7 4-843 5 - 608 6l70 6 505 6-721 7l33 7'505 9-136 9-803 9-059 8'677 8-557 9-225

315 710 358 289 402 306 420 553 388 870 342 298 367 763 385 800 409 647 399 877 406 504 410 877 413 997 428 945 420 227 409 421 408 371

0-425 0482 0-493 0 588 0-726 1-008 1160 lS39 1-361 1-602 1-735 3141 3 - 946 4-118 4'5U 5 - 147 6-065

0-056 0-080 0075

1918-1934

938 693

6 - 900

0-201

0 039

7-140

393 498

2-302

0-155

O-ioi 0112 0-128 0-147 0149 0-151 0151 0-173 0-207 0'196 0-201 0'221 0'222 0227

0'009 0-017

0-ou 0-014 0-013 0-015 0'015

Oois 0016 0-022 0018 0-021 0-021 0-020 0026 0-022 0 - 028 0-018

s 04

0-s 0-E

o-;

0-8 11 l! 1-F 11 1" 1-1 3-J

4-i 4i 45-{ 6i

2-4

97 genomsnitt varje invaliditetsfall motsvarar en nedsättning av arbetsförmågan med V4—Vs. Vill m a n ersätta siffrorna i tabell 3 med helinvalider, får man alltså multiplicera med detta bråktal. Vi skola slutligen söka erhålla en översikt över den totala olycksfallsfrekvensen, d. v. s. dödsfall, invaliditetsfall och andra olycksfall. Siffror meddelas i tabell 5. Det framgår av siffrorna, att antalet arbetare, vilka redovisas såsom anställda, på det hela taget ökat. Man kan emellertid avläsa minskningen av anställda arbetare under de båda kriserna. Av mera intresse är i detta sammanhang, att även frekvensen av olycksfall på det hela taget stigit och nu ligger på en mycket hög nivå. År 1934 är situationen den, att risken för olycksfall för m ä n och kvinnor sammanlagt uppgår till 8*6 procent, vilket alltså innebär, att i genomsnitt en anställd står något mer än V12 risk att råka u t för ett olycksfall eller uttryckt på ett mera konkret men ungefärligt sätt: Var 12:e arbetare råkar u t för ett olycksfall, och ett mindre antal för flera olycksfall per år. (Vi förutsätta i detta sammanhang, a t t risken är slumpvis fördelad.) Om vi jämföra de olika grupperna, staten, större och mindre arbetsgivare, finna vi vissa olikheter. Risken för de statsanställda h a r hållit sig tämligen konstant, under 5 procent under tidigare år, men ökar efter 1929 och är nu uppe i 10 procent. Denna ökning sammanhänger, som senare skall visas, med det stora antal arbetslösa, som fått arbete vid statliga företag. De hos de större arbetsgivarna anställda ha en något högre olycksfallsfrekvens än de hos staten anställda under tidigare år, och här framträder för övrigt konjunkturvågornas inverkan tydligt. Siffror för män respektive kvinnor redovisas var för sig för de hos större arbetsgivare anställda i tabell 7. Risken för m ä n var 1934 i genomsnitt H ' 7 procent, för kvinnor 2-7 procent. Mindre arbetsgivare har en betydligt lägre olycksfallsfrekvens men visar en ökning framemot närvarande tid. Den låga olycksfallsfrekvensen före 1929 sammanhänger säkerligen med a t t anmälningen av olycksfall då var bristfällig. År 1929 genomfördes ju en lagförändring, som medförde, att karenstiden på 35 dagar borttogs. Dessutom innebar lagändringen, att sjukpenning betalades även under de första rdelning efter skadans påföljd.

Män och kvinnor.

Staten Olycksfall irsexkl. inva- Invalisetare liditets- 0. ditetsfall dödsfall

L9 465 4 3 6 7 L4 378 4 - 061 14 531 3 5 3 8 24 297 3-570 38 644 4-856 L5 602 4 6 9 8 )9 411 4 - 107 2 447 3-717 12 842 4-081 L2 942 4-314 L2 065 4'216 11613 4-601 L5 304 5-177 32 634 6 - 514 JO 186 7-762 55 270 8-506 10 022 10-122 19 509 5'305 i52 3 7

Samtliga arbetsgivare

Dödsfall

S:a

0-144 0-iu 0-095 0-121 0l48 0-142 0-097 0-116 0-127 0'120 0'087 O-ioo 0-105 0-120 0l31 0'IGO 0'196

0'064 0-047 0'029 0-088 0-031 0-038 0-032 0-024 0 - 027 0-032 0-0 32 0-020 0-023 0-031 0'025 0-030 0'030

4-575 4-219 3 - 662 3729 5-030 4-878 4-235 3 857 4-235 4 - 4 66 4-335 4'721 Ö305 6-665 7-918 8696 10-348

0 - 126

0 - 033

5'464

Olycksfall Årsexkl. inva- InvaliDödsfall arbetare liditets- 0. ditetsfall dödsfall

1 307 526 1 366 836 1 452 912 1 355 576 1318 416 1312 038 1 370 422 1 400 018 1 442 499 1 469 073 1 503 094 1 556 078 1590 318 1 576 262 1 530 362 1 514 672 1 612 782 1 451 700

År S:a

4'ioo 3'801 3'376 2'903 3-491 4 - 178 4508 4-708 4-848 5'262 5-538 7-056 7-775 7-377 7-312 7-497 8-358

0l91 0-170 0-159 0-154 0l64 0-175 0-176 0-180 0-173 0-178 0-192 0-210 0'200 0l84 0-197 0'189 0-199

0'057 0045 00S6 0-031 0'030 0-028 0-081 0'032 0-031 0 - 030 0 - 030 0'031 0 083 0 - 027 0'026 0 - 028 0'OSO

4348 4'016 3-571 3-088 3'684 4-381 4-714 4-915 5-052 5 - 470 5-760 7-296 8008 7-588 7536 7-714 8-587

1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934

5 - 522

0-182

0-033

1918-1934 7

98 3 dagarna för olycksfall, som varat mer än 3 dagar. En översikt över totala olycksfallsfrekvensen erhålles ur fig. 3. Den förbättring av registreringen, som försiggått, kan schematiskt sägas ha en dubbel karaktär. Dels har man i allt större utsträckning fått med mindre företag och anställda personer. I den mån förbättringen endast har denna karaktär,

Fig. 3. Antal olycksfall per 100 årsarbetare. Män och kvinnor. I. Större arbetsgivare. II. Mindre arbetsgivare. III. Staten. IV. Samtliga arbetsgivare. Luckan i kurvorna avser att markera lagändringen 1929.

99 behöver den ju ej nödvändigtvis inverka så mycket på siffrorna över olycksfallsfrekvensen. Emellertid har registreringen också förbättrats i det avseendet, att man mera allmänt börjat anmäla olycksfall och framför allt då, som nyss påpekats, även lättare olycksfall. För att orientera över denna sida av situationen lämnas i tabell 6 siffror över olycksfallens fördelning med hänsyn till den tid, Tab. 6. ukdomstidens ängd i 1923 veckor 0—1 1—2 2-3 över 5

18-5 25-8 18-2 lli 7-2 19-2

S:a

lOOo

3-4 4—5

Olycksfall i arbete åren 1923—1934. Procentuell fördelning efter sjukdomstidens längd. 1924

1933 1934 1929-34

20o 21-4 22i 22-4 23-7 23-4 24-o 26-2 26-8 28-i 30-4 27-5 26-7 27-6 27-2 26-9 28-o 28-4 28-5 28-7 28-5 28-6 17-9 17-5 17-2 17-3 16-7 17-1 17-2 16-5 16-5 15-9 15-2 10-4 lOo lOi lOo 10-i 10-1 10-5 9-7 9-2 9-8 8-6 6-2 62 6i 5-9 6-7 6-4 6o 5-8 5-e 5i 5-6 17-3 16-9 16-8 17-5 15o 14-3 13-3 13-2 12-6 12i 17-3 lOOo lOOo 1000 lOOo lOOo 1000 1000 1000 1000 1000 1000

26-48 28-45 16-40 9-50 5 75 13-42

lOOoo

de medfört arbetsoförmåga. Man finner en förskjutning framemot närvarande tid av den karaktär, att de »kortvariga olycksfallen» utgöra en allt större andel av de totala olycksfallen, medan däremot procentsiffran för de »långvariga olycksfallen» med exempelvis över 5 veckors arbetsoförmåga minskat. Den indelning av de anställda, som använts i det föregående, har ju ett visst praktiskt intresse så till vida, att anställningen hos de olika slagen av arbetsgivare (större, mindre och staten) har i viss mån olika karaktär. Det är emellertid av ännu större intresse att söka särskilja olycksfallsrisken för olika yrkesgrupper. Siffror, som bygga på den officiella statistikens indelning av yrkesgrupper, lämnas i tabell 7. Av tabellen framgår, att risken är lägst för personer anställda i ämbetsverk, banker e t c , där den hållit sig under 1-5 procent under senare år. Olycksfallsrisken är mycket hög för sådana grupper som malmförädling, malmbrytning m. m., för vilka risken uppgår till över 20 procent under senare år. I tabellen äro de olika yrkesgrupperna ordnade med hänsyn till riskens storlek under den observerade perioden 1918—1934. För att få en mera konkret bild av siffrornas betydelse lämna vi några diagram över sjukligheten bland personer, som tillhöra sjukkassor (fig. 4 och 5). Dessa äro hämtade från en utredning, utförd av 1928 års pensionsförsäkringskommitterade. I de siffror, som ligga till grund för diagrammen, ingå ej olycksfall. Det framgår av dessa diagram, att under ett år ungefär 30 procent av medlemmarna i sjukkassorna träffas av sjukdomsfall, som varat minst 3 dagar. Sjukdomsrisken är något över 30 procent i yngre och äldre åldrar och något under 30 procent kring 45-årsåldern. Gå vi till sjukdomsfall, som varat minst 3 veckor, håller sig risken i åldern 20—45 år under 10 procent. Det är med andra ord klart, att för de farligaste yrkesgrenarna olycksfallsrisken spelar nästan samma roll som den totala sjukdomsrisken. Det må erinras om att innanför de farligaste yrkesgrenarna ha vi varierande siffror för olika företag och alltså även siffror, som ligga väsentligt över yrkesgruppens genomsnitt. Detta kommer senare att visas. (Jfr även tabell 14.) Det må emellertid också framhållas, att sjukligheten spelar en större roll för dödligheten, än vad olycksfallen göra. För att slutligen belysa olycksfallens betydelse lämna vi också siffror över antalet förlorade arbetsdagar per

100 Tab. 7. Antal olycksfall per 100 årsarbetare å Y r k e s g r u p p

a. Män. Malmförädling Malmbrytning med tillhörande anrikning och röstning Metallindustri Sten-, kol- och torvindustri Träindustri Sjöfart och fiske med tillhörande transporter Byggnadsverksamhet Kemisk-teknisk industri Pappers- och grafisk industri Jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel Närings- och njutningsämnesindustri Kraft-, belysnings- och vattenverk m. m Samfärdsel utom sjöfart Läder-, gummi- och hårindustri Textil- och beklädnadsindustri Hushåll, hotell-, restaurang- och kaférörelse, hälsovårdsinrättn. . . Diverse företag och yrken Handel, varulager och kontor Kommunala institutioner, som ej hänföras till annan grupp Ämbetsverk, bank- o. försäkr.-rörelse, skolor, fören., offentl. förest. Samtliga yrkesgrupper b. Kvinnor. Kemisk-teknisk industri Metallindustri Sj öfart och fiske med tillhörande transporter Närings- och njutningsämnesindustri Byggnadsverksamhet Malmförädling Sten-, kol- och torvindustri Träindustri , Malmbrytning med tillhörande anrikning och röstning Pappers- och grafisk industri Samfärdsel utom sjöfart Hushåll, hotell-, restaurang- och kaférörelse, hälsovårdsinrättn. . . Jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel Textil- och beklädnadsindustri Läder-, gummi- och hårindustri Kraft-, belysnings- och vattenverk m. m Handel, varulager och kontor Diverse företag och yrken Kommunala institutioner, som ej hänföras till annan grupp Ämbetsverk, bank- o. försäkr.-rörelse, skolor, fören., offentl. förest Samtliga yrkesgrupper

17-5 15-6 12-8 9-4 9-7 7-7 7-3 9-8 7-8 42 4-8 6-2 6-6 4-7 2-4 1-7 2-4 2-1 1-1 0-3

16-1 16-6 12-2 89 9-4 8-4 6-6 8-1 8-6 4-i 5i 5-6 6-2 3-5 2-6 2i

5-o

7-e

4-5

4-2 2-2 2-9 2-2 2-6

4-o 2-9 0-8

8-s

2-o 1-9 0-8 0-4

1-9 3i 6-2 2-2 2-3 0-7 0-7 0-7 1-3

2s

0-3

0-4

0-2

OS 0-2 01 0-2

lo

lo

lo

—

o-i

1-8 7-5 1-8 5-8 0-7 0-7 0-8 0-6

2-3 1-3 0-5 1-7 2-i 0-8 0-8 0-8 0-9

o-i 0-3

101 $—1934 inom olika yrkesgrupper. Större arbetsgivare. 22

1-8 '•7 )-5

15-7 15-8 12-2 13-5 11-6 9-8

16-7 14-6 13-3 14 7 11-4 10-4

1934 1918-34

16-3

18-3 14-6

19-8 15-8 16-9 17-4 12-2 12-3 10-2

21-o

25-6

16-1

23o

18o 20-i

20-6 21-8 15-4 14-8 12-5 12-5 11-7 11-1

26-9 25-8 21-3 22-9 16-5 14-9

23-8 20-8 19-5 20-8 16-6 14-7

23o 24-5 18-i

14-o

15-s

19-19 17-70 15-47 15-24 12-65 11-64 10-74

12-3 11-7

11-2 10-9 12-2 10-3

21-5 21-o 17-3 17-2 16o 15-2 15-7 12-o 9-7 13-7 lOi

8-88

9-o

10-5

9o 8-6 6-8 65 5-9

)4

8-s 6o 5-8 5-2 5-3 3-8 2-5 1-8 3i 2-5 0-9 0-5

0-5

14-o 15-2 14-9 11-7 11-1 9-7 8-9 8-6 7-4 6-6 57 5-8 3-8 2-9 2-8 4-8 2-9 1-2 05

>-2

7i

7-8

'•o l-o t-3

8o 3-2 2-9 2-7 1-7 1-7 2-i 2-o

6-5 3-9 3-5 3-2 2-2 2-4

1-5 1-K 1-6 11

2o 2-o

,-o )-4

rl 5-0 )6 '•8 1-7 )"3 )3

t-5 1-2 5-4 L-9 5-6 5-2

L-o

1-3 !-2 •5 "1 •8 •6 •4

6o 3-8

2-e 2-2 45 2-8

lo

2-o 2-4

lO-o

7-4

2-9 2-5 2-8 2-9 1-1 0-7

7-s 6-8 6i 4-8 3-s 2-5 3-2 2-9 1-2 0-7

1-5 0-7

9-2 7-6 7-7 5-8 4'4 4-6 4-6 3-5 1-6 1-3

8-3

8-5

9i

6-4 4-9 3-9 3i 3-2 1-5 3o

6-3 4-6

6-o

5-7 5-2 4-7 3-5 4-2 2-9 3-9 3-6 3-3

l-o lo 0-8 0-5 0-7 1-9 Oi 03

0-6 0-7 0-4 0-2 0-3

l-o

lOo 9-8 9i 8-o 7-3 6i 5-9 4-s

13-6 12-5 106 8-8

>-9 "0 1-9 ••9 1-6 )-5 1-2 >1 1-2

1-3 1-1 1-2 1-1

11-4 11-4

9-9 98 8-6

2-8 1-3 2-6 1-2 1-3 1-1 1-2 1-1 1-6 0-7 0-7 0-2 0-3

•2

16o 14i

4-o 3-5 1-8

4-5 3-9 3-4 2-7 75 2-5 2-8 1-3 1-8 1-7 1-5 1-5 1-1 1-1

9-o 7-o 6-2 4-6 33 36 1-8

3o

2-o 2-i 2-e 1-8 2-i 0-8 1-4 1-5 1-2 1-4 0-5 0-9 0-6 0-2 0-5

2o

lo

0-9 0-8 0-2 0-4

13i lOi 8-7 8-1 6-7 5-3 6-3 4-4 3-9

8-9

8-o 7-o 5-2

6-o 5-o 4o

16-o 14o 16-3 10-7 9-8 13-5 9-8 8-i 7-4 7-o 5-e

1-4

2-8 1-5

11 7

6-8 4-8 4-5 4-7 3-5 1-3

8-6 5-9 5-9

6-7

5o 5-o

6-2 5-2 62 52 5i 3-s

5-2 48 5-9 4-9 4-e 3-9 4-9 3-i 3-7 2-9 1-8 3-4 3-4 2-6 2-2 2-7 1-6 1-9 1-9 0-8 25

5-9 5-2 8-5 4-8 5-6 2-9 5-8 3-5 1-4 3i 2i 3-5 3-6 2-9 2-s

2-o

5-o 5o

4-8

6i

2-8

0-8

3-o

4-o

4-2 1-7 2-9 1-9 2-8 2-7 2-2 1-9 1-6 1-3 2-3 0-4 0-9

3-5 1-9 2-7 2-1

0-9 1-5 0-2 0-5

4-3 1-2 2-7 1-6 2-8 2-3 1-9 1-8 3-3 1-3 0-6 0-3 0-7

2o

1-6 1-6 1-5 1-3 1-1

4-o 3i 1-6

19-2

4-o 3i 1-3

4o

2-o

5-7 3-9

8-6 7-4 8-4 5-6 6-2 32

22-7 17-6 18-7 15-5 16-2 15-5 15-5 10-9 9-5 15-o 10-2 8-9 8-7 7-9 67 6-3 3-5 4-3 3-3 1-4

3o 2-6

2-s

39 2-5 1-3 2-8 1-7 3-2 3-1 2-3

2-1

2-o

2o 1-4 1-2 1-3 0-7

2-6 1-6 1-3 1-3 0-7

2-8

2-5

lOii 9-os 8-57 7-82 6-74 6-49 Ö05

3-66 354

3-2 6 2-98 1-65 0-84

6-47 449

4-30 366

2-7 1-8 1-7 1-9 0-9

3-15 2-97 2-96 2-74 2-34 2-21 1-88 1*76 1-74 1-47 l36 1-31 0-93 0-92 0-51 0-48

2;

1-59

102 Alder? 15

25 JO JJ

&

6§

7f

30 dr

Fig. 4. Sjukdomsfall, som varat minst tre dagar bland 1 000 m ä n i olika ålder. Kurva B anger beräknad sjukdomsrisk.

Ålder 15 20

25 jo

jf

tf

60 6j

70 7?

door

Fig. 5. Sjukdomsfall, som v a r a t minst tre veckor, bland 1 000 m ä n i olika ålder. Olycksfall äro ej medräknade. Kurvlinjerna I, II och I I I hänföra sig till olika material. K u r v a B anger beräknad sjukdomsrisk.

olycksfall hos dem, som äro anställda hos större arbetsgivare (tabell 8) samt vidare (i tabell 9) siffror över förlorade arbetsdagar per olycksfall för olika yrkesgrupper bland de anställda hos »större arbetsgivare». Det framgår av tabellen, att exempelvis i malmbrytning olycksfallen i genomsnitt medföra en förlust av arbetsförmågan, som varar över 3 månader, och i gruppen malmförädling varar per olycksfall förlusten av arbetsförmåga i genomsnitt mellan^ IV2—2 månader. I genomsnitt förloras per olycksfall i arbete för närvarande 75 dagar. Siffror över det antal förlorade arbetsdagar, som olycksfallen i arbete motsvara, kunna för större arbetsgivare erhållas ur den officiella statistiken. Vid beräkningen antages, att ett helinvaliditetsfall och ett dödsfall vardera motsvara 7 500 förlorade arbetsdagar. Dessa antaganden ligga till grund för de siffror riksförsäkringsanstalten publicerat. För större arbetsgivare finner man för år 1934 följande siffror:

103 På grund av dödsfall förloras » » » invaliditet förloras » » » övergående olycksfall förloras

2 467 022 arbetsdagar 3 317 389 » 1597 498 »

För gruppen mindre arbetsgivare finnas ej direkta uppgifter, men en beräkning kan utföras, om man antar, att förhållandena äro likartade som hos större arbetsgivare. Man finner då för år 1934 följande siffror: På grund av dödsfall förloras 946 604 arbetsdagar » » »' invaliditet förloras 1272 892 » » » » övergående olycksfall förloras 612965 » Slår man tillsammans dessa bägge sifferserier, erhåller man som resultat: På grund av dödsfall förloras 3 413 626 arbetsdagar (motsvarande 11 379 årsarbetare) » » » invaliditet förloras 4 590 281 arbetsdagar (motsvarande 15 301 årsarbetare) » » » övergående olycksfall förloras 2 210 463 arbetsdagar (motsvarande 7 368 årsarbetare) Sammanlagt medföra olycksfallen enligt dessa beräkningar en förlust av arbetsförmåga, som motsvarar 34 048 årsarbetare. Det må erinras om att i dessa beräkningar ingå ej de hos staten anställda. För dem finnas ej siffror publicerade som kunna läggas till grund för sådana beräkningar. K o n j u n k t u r e r och olycksfall. Det har i det föregående påpekats, att olycksfallsfrekvensen till en viss grad tycks sammanhänga med konjunkturvågorna. Detta framträdde särskilt tydligt vid den senaste krisen och har tidigare påpekats från skilda håll, bland a n n a t av byråchefen D. ö s t r a n d i en uppsats: Olycksfallsfrekvensen och konjunkturerna, Arbetarskyddet 1935. ö s t r a n d framhåller, att: »Med stigande konjunkturer följer i regel behovet av ökad arbetskraft, som icke kan erhållas annat än genom nyanställning av arbetare. Allt eftersom efterfrågan på yrkeskunnig arbetskraft stiger, blir behovet svårare att tillgodose och ovana arbetare måste intagas. För dessa är olycksfallsrisken högre än för de vana, och ju större kontingenter ovana Tab. 8. Antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare samt olycksfallsfrekvens per 100 årsarbetare åren 1918—1934. Större arbetsgivare. Män och kvinnor. Antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare på grund av

År

1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926

sjuk- invadora liditet

död

1-304 1-162 1'071 1-016 ll25 1 - 241 1-279 1-319 1'369

5'512 11-171 4-186 8-991 3-517 8 1 2 1 2-923 7-809 2-828 8-045 2-397 7 - 065 2'796 7'454 2-911 7-647 2'829 7'430

4'355 3643 3'533 3 - 370 4 - 092 3-427 3379 3-417 3'232

S:a

Antal Antal förloolycks- rade fall per arbetsdagar 100 per årsarbetare olycksfall 5'713 5 - 367 4-845 4'227 4-843 5 - 608 6-170 6-505 6-721

196 168 168 173 166 126 121 118 111

Antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare på grund av

År

Antal Antal förloolycks- rade fall per arbets100 dagar årsarper betare olycksfall

sjuk- invadom liditet

död

S:a

1-428 3-359 1*499 3 5 9 7 1-737 3'724 1-799 3 4 9 2 1-580 2-982 l - 5 0 2 3-207 1 4 4 5 2-902 1501 3 l l 7

2-518 2628 2-692 2'905 2-276 2-013 2-281 2318

7-305 7-724 8-153 8-196 6'838 6722 6 - 628 6-936

7-133 7-505 9l86 9-803 9 059 8-677 8-557 9-225

102 103 89 84 75 77 77 75

1918-1934 1 3 7 5 3-460 2-914

7-749

7 140

1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934

104 Tab. 9. Antal förlorade arbetsdagar per olycksfall inom olika yrkesgrup] 1918

m

1189 Sjöfart och fiske med tillhörande transporter Ämbetsverk, bank- o. försäkr.-rörelse, skolor, fören., offentl. förest. 355 Kommunala institutioner, som ej hänföras till annan grupp 308 244 Kraft-, belysnings- och vattenverk m. m 261 Jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel 227 Byggnadsverksamhet 223 Malmbrytning med tillhörande anrikning och röstning Träindustri 187 Hushåll, hotell-, restaurang- och kaférörelse, hälsovårdsinrättn 263 Diverse företag och yrken 343 Textil- och beklädnadsindustri 271 Handel, varulager och kontor 187 Pappers- och gransk industri 146 Samfärdsel utom sjöfart 134 Sten-, kol- och torvindustri 179 Kemisk-teknisk industri 148 Närings- och njutningsämnesindustri 150 Läder-, gummi- och hårindustri 180 Malmförädling 96 Metallindustri 80

779 374 313 268 252 249 133 168 189 421 120 171 126 122 157 140 105 125 78 66 168

415 370 220 327 242 248 185 166 215 63 210 147 173 164 175 129 115 141 81 74 168

44 Y r k e s g r u p p

Samtliga yrkesgrupper

21 l\ 2!

2] 11 2( 2( 2]

lj

K 11 11

II

c

ii

1;

i:

arbetare, som måste anställas, dess mer påverkas den genomsnittliga olycksfallsrisken. Under fallande konjunkturer äger den motsatta processen rum; då arbetsstyrkan minskas, blir det i första hand de senast anställda och därför mindre vana arbetarna som få lämna sin anställning. Olycksfallsfrekvensen påverkas härav i sänkande riktning.» Det torde utifrån denna synpunkt vara av intresse att söka närmare analysera siffrorna. Man kan få en uppfattning om hur stor risk för olycksfall de nyanställda stå, om man antar, a t t de förut anställda även under högkonjunktur stå en oförändrad risk. Detta antagande är emellertid ej självklart riktigt. Å ena sidan kan m a n göra gällande, att man vid en del företag under en kris söker göra besparingar genom att permittera arbetare och driva upp arbetstakten för dem man behåller. Å andra sidan kan man också misstänka, att vid en del företag under en högkonjunktur m a n ökar arbetstakten för att hinna med fullgörandet av beställningar. Speciellt kan det förhållandet, att man börjar använda nattskift för att öka produktionen, väntas i någon mån öka risken för olycksfall. Det är nämligen sannolikt, att risken för olycksfall under i övrigt lika förhållanden är större vid nattarbete än vid dagarbete. Då man ej har direkta siffror till disposition, kan man ej komma fram till någon exakt slutsats. Även om antagandet, att de förut anställda under högkonjunktur stå samma olycksfallsrisk som under lågkonjunktur, ej är alldeles riktigt, torde emellertid detta antagande dock ej heller vara mycket felaktigt. Med en viss reservation skola vi alltså på grundval av detta antagande söka beräkna siffror för de nyanställdas olycksfallsrisk. Vi inskränka oss till att utnyttja siffror från den sista krisen. Den tidigare krisen 1921—1923 faller nämligen under en period, då uppgifterna ej voro lika pålitliga som under senare år. Med den åskådning, vi här företräda, ha vi just i antalet anställda ett direkt m å t t på krisen. Om vi då betrakta gruppen mindre arbetsgivare, finna vi ej någon större minskning av arbetarantalet under krisåren. Det är möjligt, att företagen i denna grupp, som alltså omfattar högst 5 anställda, ej påverkades av krisen i så stor utsträckning, att man mera allmänt började avskeda arbetare. Vidare är det möjligt, att man visserligen avskedade en del arbetare, men att

105 n 1918—1934. Större arbetsgivare (exkl. staten). Män och kvinnor. 22

1934 1918-34

08 23 67 09 84 75 46 86 25 49 57 45 45 26 23 25 26 91 73 70 66

326 207 249 175 157 165 142 126 195 207 139 126 112 106 76 74 109 76 72 57 126

332 148 163 170 154 144 200 124 164 34 156 94 125 100 78 67 100 58 61 61 121

291 327 241 170 156 129 189 136 115 80 149 103 114 113 99 67 94 66 76 44 118

258 196 202 144 143 127 109 123 147 34 130 91 112 99 112 182 97 79 50 45 111

223 198 285 135 124 144 154 130 137 354 113 102 96 103 65 71 74 94 60 46 102

218 258 157 173 123 137 142 112 150 82 109 111 107 135 75 96 90 79 55 56 103

193 113 178 121 112 114 112 97 75 105 74 97 99 98 62 79 71 51 60 52 89

231 138 170 152 87 116 97 92 70 27 59 88 94 76 65 92 67 82 50 46 84

166 128 205 160 76 104 102 81 62 62 50 62 77 93 64 77 48 51 45 45 75

163 155 84 178 93 94 96 87 71 26 55 80 75 74 54 64 56 31 55 42 77

203 134 117 109 86 85 106 98 60 112 60 73 70 77 72 68 53 61 48 40 77

222 85 113 117 71 94 96 101 53 40 50 65 83 85 69 79 57 50 57 38 75

359 227 209 176 152 151 142 136 135 133 122 112 110 107 98 97 91 86 66 55 119

antalet företag med mindre än 6 arbetare ökade på grund av att företag med flera arbetare än 6 avskedade arbetare, så att de kommo under denna gräns. (De publicerade siffrorna tillåta ej en utredning på denna punkt.) Genom en sådan process kanske gruppen mindre arbetsgivare i själva verket kom att öka. Registreringen inom denna grupp är dessutom kanske ej lika tillfredsställande som för gruppen större arbetsgivare. I varje fall kan man inte ur de siffror, som föreligga, göra någon beräkning enligt den uppställda hypotesen. Om vi gå till staten, finna vi även en ökning av antalet anställda. Det är alltså endast gruppen större arbetsgivare, som kan bliva föremål för en analys. I tabell 10 lämnas siffror över resultatet av den utförda beräkningen för gruppen större arbetsgivare. Den utförda beräkningen ger vid handen, att de efter krisen nyanställda stå omkring dubbelt så stor risk som de tidigare anställda. Även om antagandet, som ligger till grund för beräkningarna, ej är alldeles riktigt, är det dock otvivelaktigt, a t t de nyanställda stå en särskilt stor risk att bliva utsatta för olycksfall. Detta vet Tab. 10. Beräknat antal olycksfall per 100 nyanställda arbetare åren 1929—1934. Samtliga yrkesgrupper. Större arbetsgivare. Beräknat Överskott av Överskott av Antal olycksfall årsarbetare i olycksfall i antal olycksper 100 års- jämförelse jämförelse fall per 100 arbetare med 1933 nyanställda med 1933

År

Antal årsarbetare

Antal olycksfall

1929 1930 1931 1932 1933 1934

1 033 588 1 061 017 1 024 683 979 949 969 978 1 064 389

94 424 104 009 92 825 85 027 83 003 98187

9-136 9-803 9-059 8-677 8-557 9-225

63 610 91039 54 705 9 971

—

—

94 411

1929-32, 1934

5 163 626

474 472

9-189

313 736

59 457

11421 21006 9 822 2 024

18 23 18 20 — 16 18

106 man för övrigt från specialundersökningar i andra länder, där man k u n n a t särskilja nyanställda från tidigare anställda. Det hade uppenbarligen varit önskvärt att söka erhålla direkta siffror för belysandet av denna fråga i v å r t land, men detta har ej varit möjligt. Om vårt antagande är riktigt, bör man kunna återfinna en del av de under krisen hos större arbetsgivare uteblivna olycksfallen bland de, som äro anställda hos staten. Situationen var ju den, att de, som avskedades av de större arbetsgivarna under krisen, i viss utsträckning fingo arbete genom statens försorg. Betraktar man antalet anställda i statens tjänst, finner man en kontinuerlig ökning från och med 1930 och framåt. Om man då utgår från siffran för 1929 och antager, att de då i statens tjänst anställda fingo behålla sin anställning under de närmast följande åren, fingo arbeta i ungefär samma t a k t och hade samma olycksfallsfrekvens, kan man beräkna de nyanställdas olycksfallsrisk. (Jfr tabell 11.) Man finner, att denna för följande år stiger till omkring 30 procent, Tab. 11. Beräknat antal olycksfall per 100 nyanställda arbetare hos staten 1929—1934. År

Antal olycks- Överskott av Överskott av Beräknat antal Antal årsAntal Antal olycksfall i olycksfall per arbetare hos årsfall per 100 årsarbetare i arbetslöshetsjämförelse med 100 nyarbetare olycksfall årsarbetare jämförelse med kommissionen anställda 1929 1929

1929 1930 1931 1932 1933 1934

111613 115 304 122 634 130 186 135 270 140 022

5 269 6117 8173 10 308 11763 14 490

4-721 5-305 6665 7-918 8696 10-348

3 691 11021 18 573 23 657 28 409

848 2 904 5 039 6 494 9 221

23 26 27 28 33

2 215 2 538 7132 15 239 20 920 24 499

1 9 3 0 - 3 4 643416

50 851

7-903

85 351

medan de tidigare anställdas olycksfallsrisk ligger ungefär vid 5 procent och för totala antalet anställda stiger till 10 procent under samma tid. De nyanställda bestå j u av sådana som fått anställning genom arbetslöshetskommissionens försorg. Det är fråga om arbeten, som i och för sig ha en relativt hög olycksfallsfrekvens (vägarbeten), men siffran är i alla fall förhållandevis hög. Det må erinras om att olycksfallsfrekvensen hös privatanställda vid byggnadsarbeten etc. är 15 procent. Man kan också på en annan väg räkna sig fram till de hos staten nyanställdas olycksfallsrisk. Man kan göra det antagandet, att invaliditetsrisken hos större arbetsgivare och hos staten skall stå i samma relation till olycksfallsrisken under åren 1929—1934 som under åren 1924—1928. Då man känner antalet invaliditetsfall i statens företag, exklusive de av arbetslöshetskommissionen anställda, kan man med hjälp av invaliditetsfallen 1929—1934 beräkna antalet inträffade olycksfall bland dem hos arbetslöshetskommissionen anställda. Man erhåller som resultat av beräkningen en risksiffra för åren 1929—1934 å 25 procent, vilken stämmer tämligen väl med den förut beräknade. Slutligen ha vi möjlighet till en direkt kontroll av dessa beräkningar. Byråchefen ö s t r a n d har i den ovannämnda uppsatsen lämnat direkta siffror över de hos arbetslöshetskommissionen anställdas olycksfallsrisk. Han finner, a t t samtidigt som antalet arbetare hos statens arbetslöshetskommission under åren 1930—1934 ökade från 2 500 till 24 500, ökade olycksfallsfrekvensen från 20 till 30 procent. Vi ha anfört dessa beräkningar, därför att den kontroll, som erhållits genom byråchefen Östrands siffror, visar, att de båda indirekta beräkningssätten på denna punkt givit riktiga resultat. Man har alltså anledning att skänka ett visst förtroende även åt de ovan beräknade siffror för större arbetsgivare, som ej kunnat göras till föremål för direkt kontroll.

107 För att slutligen ge en mera differentierad bild av situationen skola vi också anföra siffror för en del speciellt undersökta större företag. Det må erinras om att gruppen större arbetsgivare omfattar företag med ned till 6 arbetare per företag. Det är därför av intresse att få en speciell belysning av situationen för de större industriföretagen. De siffror, som vi här utnyttja, ha emellertid erhållits konfidentiellt, varför namnen på företagen ej kunna publiceras. Undersökningen omfattar 12 företag. Materialet har erhållits från Försäkringsanstalten Samarbete. Vid beräkningen ha vi utgått från den olycksfallsfrekvens, som förefanns de år, då antalet anställda arbetare var minst. Denna tidpunkt är olika för olika företag. Krisen har naturligtvis ej gjort sig gällande på samma sätt för de olika företagen. Sedan ha vi som förut beräknat de nyanställdas olycksfallsfrekvens under övriga år, utgående från antagandet, att de förut anställda haft en olycksfallsfrekvens, som karakteriserat året med det minsta antalet anställda. Resultatet av beräkningen framgår ur tabell 12. I medeltal är olycksfallsTab. 12. Olycksfallsfrekvens inom och utom arbete och antal årsarbetare hos 12 företag. Företag nr

Observerad period

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

1929—1936 1929-1936 1929—1936 1929—1936 1929—1936 1929-1932 1929—1936 1929—1936 1932—1936 1929—1936 1930—1936 1934—1936

1-12

1929-1936

Olycks- Beräknat antal Kedovisat antal årsarbetare fall per olycksfall per 100 års100 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 arbetare nyanställda 22-1 28-5 23-5 29-e 22-8 15'8 24-4 19-4 19-2 34-7 19-6 36-6 24-7

34 36 59 37 30 34 45 19 25 34 29 61

2 357 2 637 2 425 1852 1707 1819 2 066 2 354 1701 1775 1536 812 722 1340 1919 2 368 1734 1861 1630 1332 1260 1233 1221 1323 941 1053 1054 1049 1063 1133 1220 1268 775 721 527 366 631 1001 1178 1201 1628 1595 1424 1322 940 918 721 584 537 545 602 752 692 811 631 404 391 441 494 759 307 486 788 879 920 446 551 184 131 161 325 446 629 230 294 196 223 328 434 407 426 513 584

frekvensen hos de nyanställda 37 procent och hos de förut anställda 24"7 procent. Vi finna alltså även här en betydligt förhöjd risk för de nyanställda, även om skillnaden förhållandevis är något mindre än för hela gruppen större arbetsgivare. Det må i detta sammanhang framhållas, att i andra länder direkta undersökningar utförts, som visat, att olycksfallsfrekvensen för de nyanställda är särskilt hög de första dagarna och sedan kontinuerligt tycks minska. Det är j u uppenbart, att bristande träning bör spela en ej oväsentlig roll för de nyanställdas olycksfallsfrekvens. Bättre yrkesutbildning och speciell undervisning och övervakning under första tiden av anställningen borde kunna ej oväsentligt minska olycksfallsfrekvensen bland de nyanställda. I någon m å n beror naturligtvis den höga olycksfallsfrekvensen hos de nyanställda på a t t bland dem finnas en del personer, som mindre väl lämpa sig för farligt arbete, och vilka ej äro så uppmärksamma och vakna. I vad mån gruppen nyanställda omfattar personer, som även, bortsett från den bristande träningen, stå en särskilt stor olycksfallsrisk, är naturligtvis för närvarande omöjligt att avgöra. Bland de nyanställda finnas förhållandevis många unga personer, och man kan alltså förmoda, att de yngre äro särskilt utsatta för olycksfall och detta då speciellt i vissa yrkesgrenar. I den officiella statistiken finnas åldersuppgifter, som möjliggöra ett särskiljande av olycksfall över och under 20 år. En sammanställning för

108 Tab. 13. Antal skadade män under 20 år i procent av samtliga skadade. Y r k e s g r u p p

1. Malmbrytning med tillhör, anrikn. o. rostn.. . 2. Malmförädling 3. Metallindustri 4. Sten-, kol- och torvindustri 5. Jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel . . . . 6. Träindustri 7. Pappers- och grafisk industri 8. Närings- och njutningsämnesindustri 12. Byggnadsverksamhet 14. Handel, varulager och kontor 15. Sjöfart och fiske med tillhörande t r a n s p o r t e r 16. Samfärdsel utom sjöfart

11-4 16-5 26-4 13-6 18-2 22-3 18-6 12-2 8-2 10-9 7-8 9-o

4o 9o 13-8 82 13-9 16-5 10-6 10-6 3-4 13-2 5-7 2-3

6-o ll-o 16-7 12i 14-4 17-8 11-6 13-6 4i 16-2 6-2

Större arbetsgivare

17-9

11-1

12-6

Mindre arbetsgivare

24'9

21-7

19-7

18'8

Samtliga arbetsgivare

13 8

Ils

12 7

2 2

4-7

3i 8-3 14-9 7-2 12-3

4-3 9-9 16-5 7-6 12-7 13-o 8-4 14i 3-3 19-6 39

11-2 18-5 llo 15-1 15-7 103 12-9 3-8 17-9 6-1 4-6 13i

13o 8-2 13-6 3-7 18-3 5-2 4-4 10-6

3-7

11-3

en del år lämnas i tabell 13. Av tabellen framgår, att procentsiffran för personer under 20 år på det hela taget minskat framemot 1934, och att vidare denna andel varierar i hög grad från yrkesgren till yrkesgren. Detta sammanhänger naturligtvis delvis med a t t personer under 20 år i olika stor utsträckning äro anställda inom olika yrkesgrenar. I flera yrkesgrenar är siffran för 1931 förhållandevis låg. Då vi emellertid ej kunna erhålla siffror över åldersfördelningen bland de anställda, är det ej möjligt a t t komma fram till mera definitiva slutsatser om de yngres olycksfallsrisk jämfört med de äldres. E t t a n n a t problem, som i detta sammanhang också är av särskilt intresse, är frågan om i vad mån vissa personer äro speciellt utsatta för olycksfall, äro s. k. olycksfåglar. Genom undersökningar i andra länder har man kunnat konstatera, att vissa personer ej blott slumpvis träffas av flera olycksfall än andra, u t a n att ett sådant sammanträffande av flera olycksfall förekommer i sådan utsträckning, att m a n i någon mån kan tala om att en del personer ha benägenhet för olycksfall. Man har med anledning h ä r a v sökt utarbeta och utnyttja speciella prov för att på förhand upptäcka sådana personer. Man har exempelvis prövat reaktionstiden hos personer, som anställas som motorförare. En del personer visa sig ha relativt lång reaktionstid. Det dröjer, innan vederbörande hinner uppfatta och reagera inför en signal. Det är uppenbart, att sådana olikheter kan vara av betydelse, när det gäller att i trafik undvika olycksfall, exempelvis genom att bromsa i tid. Även i Sverige har m a n på en del håll använt sig av speciella psykotekniska prov för att få en uppfattning om hur arbetare lämpa sig för speciella slag av arbeten. F r å n v å r t land föreligga emellertid ej några hållpunkter för ett närmare bedömande av situationen. Det kan emellertid tänkas, att man genom åtgärder av denna typ, d. v. s. speciella prov i en del yrken, vilka äro särskilt krävande, skulle kunna ernå en sortering av arbetare, så att olycksfåglarna sysselsattes med mindre farligt arbete, vilket skulle kunna tänkas något nedbringa olycksfallsfrekvensen. (Speciellt när det gäller yrkeschaufförer, borde ju ett sådant arrangemang kunna vara till fördel.) Olycksfallsfrekvensens variation vid j ä m f ö r l i g a företag. Det har förut framhållits, a t t olycksfallsrisken inom olika yrkesgrupper ligger på mycket olika nivå. Delvis är detta uttryck för förhållanden, som för närvarande framstå såsom oundvikliga. I ett yrke, som huvudsakligen har karaktär

109 av kontorsarbete, måste olycksfalls risken vara betydligt lägre än i ett yrke, där man har a t t göra med maskiner, eller där risken för fall och halkning är särskilt stor, som exempelvis i byggnadsverksamhet. På lång sikt kan m a n naturligtvis t ä n k a sig förskjutningar, som betingas av den tekniska utvecklingen. I den mån vissa farliga arbeten kunna utföras maskinellt, och i den mån maskiner kunna förses med säkerhetsanordningar, kan man tänka sig en minskning av olycksfallsrisken. Det är också tänkbart, att företag, som producera precis samma varor, ha en olika olycksfallsfrekvens, beroende på att den tekniska utrustningen ur säkerhetssynpunkt har olika karaktär. En orsak till a t t ur produktionssynpunkt jämförliga företag ha olika olycksfallsfrekvens kan emellertid också vara, a t t ordningen vid fabrikerna och de regler, arbetarna ha att följa, ha olika karaktär. Arbetarna k u n n a vara mer eller mindre väl uppfostrade till att undvika olycksfall. Arbetarna kunna vidare vara mer eller mindre utbildade och tränade, och arbetskraften kan också ha olika kvalitet. Ur alla dessa synpunkter kan m a n förmoda, att en undersökning av olycksfallsfrekvensen vid jämförliga företag skall visa, att en rätt stor variationsbredd föreligger. Inom försäkringsvärlden h a r man j u länge vetat, att så är fallet. Det är emellertid önskvärt att få en mera exakt uppfattning om hur stor variabiliteten är och detta framför allt ur praktisk synpunkt. Finner man en mindre variabilitet, har m a n kanske inte så stor anledning att vänta sig att åtgärder avsedda att pressa ner olycksfallsrisken skola ha så stor effekt. Finner man däremot en stor variationsbredd, är det mera sannolikt, att man vid en del företag med särskilt hög olycksfallsfrekvens skall k u n n a vidtaga åtgärder, som minskar olycksfallsrisken. Vi ha till vår disposition material från riksförsäkringsanstalten för åren 1933 —1934 för vissa specialgrupper av företag. Det är klart, att företagen ej äro alldeles jämförbara. Produktionen kan även inom företag, som gå under samma rubrik, ha litet olika karaktär. Ett alldeles perfekt material är mycket svårt a t t erhålla. De siffror, som meddelas i det följande, måste därför betraktas med en viss reservation. (Jfr tabell 14.) Tab. 14. Antal olycksfall per 100 manliga årsarbetare 1933—1934. Beräknad Beräknad Antal Observerad olycks- variationsbredd variationsbredd slumpbetingad ur fördelningen variationsbredd Antal fall per företag 100 arbe- lägsta högsta lägsta högsta lägsta högsta tare värde värde värde värde värde värde

B r a n s c h

Skeppsvarv Mekanisk verkstad och gjuteri

..

Cellulosafabrik P a p p e r s b r u k och pappfabrik Yllefabrik

....

6 13 14 13 16 12 5

29o 24-5 18 6 15-4 U-9 10-5 6-6

196 15-6 6-8 111 5-2 7-i 4-o

44-o 44-2 39-9 25-2 21-i 19-7 11-7

12 9 2 7 3 4 1

46 40 35 23 21 17 13

26 22 16 12 9 8 4

32 28 21 19 15 13 9

Beräkningen har utförts på följande sätt: I första h a n d har angivits högsta och lägsta frekvenssiffran vid de speciellt undersökta företagen. Ur siffrornas fördelning inom gruppen har sedan beräknats en variationsbredd. (Den har angivits till 2 gånger dispersionen. Man brukar oftast räkna med 3 gånger dispersionen vid statistiska undersökningar. Då antalet företag emellertid icke är så stort i de olika grupperna, ha vi ansett det lämpligast a t t endast ange 2 gånger dispersionen. Det är i och för sig likgiltigt hur m a n gör, endast jämförelsen

110 göres genomgående på samma sätt.) Vi ha slutligen beräknat den variation, som betingas av att antalet anställda icke är så stort vid företagen. Slumpvis måste ju siffrorna variera, och det är klart, a t t variabiliteten är större ju mindre antalet anställda är. (Vid beräkning av den slumpvisa variabiliteten ha vi också räknat med 2 gånger dispersionen. Vid beräkningen av dispersionen ha vi dels utgått från medeltalet anställda arbetare, dels minsta antalet anställda arbetare och tagit medeltalet av de så erhållna värdena.) Om vi nu jämföra siffrorna i tabellen, finna vi, att den observerade variationsbredden, d. v. s. skillnaden mellan högsta och lägsta värdet liksom också den beräknade variationsbredden väsentligt överstiger den variationsbredd, som man har att vänta på grund av slumpmoment. Den stora variationen inom grupper av något så när jämförliga företag betingas alltså delvis av slumpmoment, men torde till väsentlig del betingas av faktiska olikheter i olycksfallsfrekvensen. Det är uppenbart, att denna faktiska olikhet kan ha många orsaker. En orsak kan vara, att olycksfallen bedömas av läkarna på något olika sätt, att vid ett företag den eller de läkare, som ha att göra med olycksfallen, äro särskilt generösa med intyg och speciellt då när det gäller lätta olycksfall. För att få en uppfattning om huruvida denna felkälla kan tänkas spela en mera avgörande roll, ha vi undersökt frekvensen av frakturer vid företagen. I tabell 15 lämnas siffror härTab. 15. Antal frakturskador per 1000 manliga årsarbetare 1933—1934.

B r

c h

Skeppsvarv Sågverk Järnverk Cellulosafabrik Mekanisk verkstad och gjuteri Pappersbruk och pappfabrik . Yllefabrik

Beräknad Beräknad Antal Observerad fraktu- variationsbredd variationsbredd slumpbetingad ur fördelningen variationsbredd Antal rer per företag 1000 arbe- lägsta högsta lägsta högsta högsta tare värde värde värde värde värde värde 6 13 13 16 14 12 5

22-6 20-4 15-5 14-1 12-6 9-4 5-6

98 5-7 3-8 3-3 4-2 1-4 2-8

40-4 41-6 34-3 36-o 31-5 19-2 8-o

48 43 33 31 28 19 10

12 8 7 4 5 2 0

34 33 24 24 21 17 12

över. Vi finna samma förhållande som förut, nämligen tämligen genomgående en större variaitonsbredd i verkligheten än vad som motsvarar, vad slumpen kan åstadkomma. Då det gäller benbrott, kan frekvensen ej påverkas av läkarens subjektiva bedömning i nämnvärd utsträckning, då det ju här är fråga om en jämförelsevis klar och avgränsad typ av olycksfall. Man kan för övrigt invända mot siffrorna, att företagen äro ej alldeles jämförliga. Även om de höra till samma typ, kan produktionen dock vara av något olika karaktär. Vi ha emellertid också haft förmånen att utnyttja siffror från Pappersmasseförbundet. Dessa siffror ligga för övrigt till grund för en uppsats av ingenjör Halldin i tidskriften Arbetarskyddet 1935. (C. H. Halldin: Jämförelse av olycksfall vid fabriker inom samma bransch.) Vi ha underkastat siffrorna en bearbetning av samma art som siffrorna för ovanstående företag. Det är här fråga om ett material, som är särskilt värdefullt, därför att det är fråga om arbetare sysselsatta i precis samma slags produktion. Tillfälligt anställda, byggnadsarbetare och dylika äro ej med, och materialet är med andra ord så enhetligt som m a n gärna kan begära. Resultatet av en bearbetning av siffrorna framgår

Ill Tab. 16. Antal olycksfall per 100 årsarbetare vid pappersmassefabriker.

B r a n s c h

Pappersmassefabrik

Antal Beräknad Beräknad olycks- Observerad fall per variationsbredd variationsbredd slumpbetingad Antal ur fördelningen variationsbredd 100 företag årsarbe- lägsta högsta lägsta högsta lägsta högsta värde värde värde värde värde värde tare 19

17-9

lOo

32-4

av tabell 16. Vi se att det är en mycket stor variationsbredd i olycksfallsfrekvensen i skilda företag. Högsta och lägsta olycksfallsfrekvensen är 34"4 respektive 10-0 procent, den beräknade variationsbredden sträcker sig från 30 till 6 procent. Den variationsbredd, som slumpvis borde erhållas på grund av a t t arbetarantalet ej är alltför stort, är vida mindre, nämligen från 23 till 12. Det är alltså ej tvivel om a t t olycksfallsfrekvensen ligger på mycket olika nivå vid dessa företag, och att detta ej orsakas av slumpmoment. Delvis kan detta betingas av olikheter i den tekniska utrustningen, delvis kan orsaken vara en olika ordning på arbetsplatserna, en olika anda om man så vill, och slutligen kunna olikheterna också sammanhänga med att de anställda ha en olika karaktär, en olika grad av träning i sitt arbete, en olika åldersfördelning etc. Siffrorna lämna i varje fall utrymme för ett antagande, att målmedvetna åtgärder, som avse att nedbringa olycksfallsfrekvensen, borde kunna ha en viss effekt. Sammanfattande må alltså framhållas, att den funna variationen i olycksfallsfrekvensen vid något så när jämförliga företag är så stor, a t t det ligger nära till hands att antaga, att denna variation till en del orsakas av förhållanden, som borde kunna förbättras. Man borde vid åtskilliga företag kunna införa mera betryggande säkerhetsanordningar och en mera effektiv fortlöpande inspektion av de tekniska hjälpmedlen. Man borde kunna genomföra ordningsföreskrifter av mera betryggande karaktär och övervaka att dessa följas. Man borde genom en bättre yrkesutbildning och genom upplysningsverksamhet och agitation k u n n a ernå vissa förbättringar. Allt detta är nu självklara saker, och de siffror, vi lämnat i det föregående, tillåta ej mera bestämda uttalanden om i vilken utsträckning man kan ernå resultat. Siffrorna ge emellertid ett intryck av att dock åtskilligt står att uppnå. Om olycksfallens orsaker och karaktär. Det har tidigare framhållits, att risken för ett olycksfall i olika yrkesgrupper är mycket olika stor. För belysande av storleken av de skillnader, som här föreligga, ha vi tidigare meddelat siffror i tabell 7. Det är nu av intresse a t t söka närmare analysera situationen. De uppgifter, som finnas disponibla, tillåta endast en grov analys. I första hand är det då av intresse att betrakta en tabell över h u r olycksfallen fördela sig på olika orsaker enligt den redovisning, som lämnas i den officiella statistiken (jfr tabell 17). Det framgår av tabellen, att olycksfall i samband med användandet av »arbetsmaskiner» och »handverktyg» spela en mycket väsentlig roll, liksom också olycksfall på grund av »lyftning, bärande och hanterande av föremål». Till dessa tre grupper kan hänföras ungefär hälften av olycksfallen. Närmast i ordning komma sedan olycksfall i samband med »nedfallande föremål, sammanstörtande och ras», »halkning och fall», »fordon i trafik» och »vagnar, tillhörande spårbanor». Dessa fyra grupper omfatta ungefär XU av olycksfallen. P å det hela taget har ju risken för olycksfall ökat framemot närvarande tid. Detta sammanhänger främst med en bättre registrering, vilken

112 Tab. 17. Antal olycksfall per 100 årsarbetare åren 1918—1934, uppdelade 1918

•1919

19 Ooil Motorer 0'065 Transmissioner I-no Arbetsmaskiner 0898 H a n d v e r k t y g och enklare redskap . . 0-171 Hissar, k r a n a r och andra lyftverktyg Fordon i trafik, ej tillhörande spårbanor, med animal drivkraft 0-181 Fordon i trafik, ej tillhörande spårbanor, med mekanisk eller 0-004 elektrisk drivkraft 0301 H. Vagnar, tillhörande spårbanor 0-044 I. Transportledningar 0'038 K. Sjöfart 0 - 000 L. Luftfart M. Ängpannor, ångkokapparater, ångledningar samt andra kärl 0-014 u n d e r tryck 0-018 N. Elektrisk ström 0'028 O. Explosion av sprängämnen 0'023 P . Giftiga och frätande ämnen Q, B,. Eldfarliga och heta ämnen. Iutensivt ljus och strålande värme 0*250 0'006 S. Rök, gaser och komprimerad luft 0-405 T. Halkning och fall U i , U2. Nedfallande föremål. Sammanstörtande av föremål och 0386 ställningar samt ras 1-131 V. Lyftning, bärande och hanterande av föremål 0-046 X. Föremål p å vilka den skadade t r a m p a t Y. Slag, stöt eller b e t t av djur (häri ingå alla olycksfall under ridning) 0"058 Z, O. A n n a n person, som avsiktligt förorsakat olycksfallet. Övriga 0-525 orsaker Samtliga olycksfallsorsaker 5-718

0-015 0-048 1-027 0'840 0-148 0-220

0-ou

0-( 0-(

0-018 0-270 0-041 0*024 O'OOl

0-038 0-227 0043 0-018 Oooo

0-( o-i

0-009 0-019 0'018 0.019 0-198 0-00 5 0-435

0012 0 - 016 0013 0027 0-175 0'002 0-897

0M

0345 1-025 0-048 0-059

0-335 0863 0-038 0-060

0: 0i

O l y c k s f a l l s o r s a k

A. B. C. D. E. F. G.

0-045 0-911 0777 0-146 0'239

o-< o-i

O-i 0-i

o-< 0-( 0M

o-< o-< 0-(

o--

0.( 0i

o-<

0<

0-535

0"452

o-.

4-845

4;

Tab. 18. Antal förlorade arbetsdagar per olycksfall i arbete åren 1918—1934, uppdel 1918

329 Motorer 591 Transmissioner 148 Arbetsmaskiner 103 H a n d v e r k t y g och enklare redskap 282 Hissar, kranar och andra lyftverktyg Fordon i trafik, ej tillhörande spårbanor, med animal drivkraft 201 Fordon i trafik, ej tillhörande spårbanor, med mekanisk eller 90 elektrisk drivkraft 221 H. Vagnar, tillhörande spårbanor 289 I. Transportledningar 5 301 K. Sjöfart 38 L. Luftfart M. Ångpannor, ångkokapparater, ångledningar samt andra kärl 235 u n d e r tryck 1422 N. Elektrisk ström 1845 O. Explosion av sprängämnen 211 P . Giftiga och frätande ämnen Q, R. Eldfarliga och heta ämnen. Intensivt ljus och strålande värme 100 1199 S. Rök, gaser och komprimerad luft 195 T. Halkning och fall TJi, U2. Nedfallande föremål. Sammanstörtande av föremål och 248 ställningar samt ras 64 V. Lyftning, bärande och hanterande av föremål 38 X . Föremål, på vilka den skadade trampat Y. ..Slag, stöt eller bett av djur (häri ingå alla olycksfall under ridning} 200 Z, Ö. A n n a n person, som avsiktligt förorsakat olycksfallet. Övriga 143 orsaker

329 404 126 94 305 247

134 628 137 105 240 186

O l y c k s f a l l s o r s a k

A. B. C D. E. F. G.

Samtliga olycksfallsorsaker

374 368 240 177 217 309 4174 2164 418 13

IS

1 1

A 794 215 1048 1928 It 1712 1250 1 168 139 66 94 1626 2 381 2; 184 184

208 58 50 175

214 59 25 239

113 ika olycksfallsorsaker.

Större arbetsgivare (exkl. staten).

Män och kvinnor.

1934 1918-34

1-012 »041 •763 •845

0-ou

0'013 0048 0'986

0014 0'041 1-098 l-iie 1-275 O l 7 6 0-129 0 297 0-317

0'013 0'049 1-172 1-134 Ol 78 0-330

0-016 0-049 1*266 1309 0-201 0-360

0'014 0-043 1314 1-347 0'217 0'369

0'017 0-019 0-050 0-036 1-489 1405 1-597 1-745 0-238 0'227 0-442 0538

0-016 0-030 1-880 1-521 0-242 0-495

0-017 0'027 1-247 1-545 0-211 0-577

0-018 0'027 1-277 1-479 0'216 0-576

0'022 0-036 1409 1697 0-243 0623

0-015 0-042 1-159 1-251 0-189 0-383

0-204 024 6 0'058 0-018

0-202 0-199 0'052 0-016

0-185 0-203 0-048 0-021

0-117 0-281 0'048 0-022

—

O-ooi

0-185 0-195 0-050 0-020 0 - 000

O-ooo

O-ooo

0-047 0-895 0-993 0-156 0-285

)050 )-227 )-051 )-036

0'063 0-228 0-046 0'027

0-068 0-2.18 0-047 0-021

0-084 0'210 0'046 00t9

0-098 0-217 0047 0 020

0116 0-228 0-050 0-020

0l30 0-214 0'048 0-019

0-193 0280 0-062 0-020

0-220 0-243 0047 0'020

—

—

O-ooi

O-ooo

Oooi

—

O-ooo

O-ooo

—

)'008 )'014 )012 ) 024 )'163 )002 )'468

O-oio

0'014 0-015 0'012 0-009 0-017 0-018 0-050 0'053 0-198 0219 0-002 0'004 0-641 0682

0'019 0-008 0014 0 052 0209 0-003 0-694

0'015 0'009 0-015 0'058 0-242 0003 0759

0'017 0013 0-020 0-072 0-307 0-006 0917

0'021 0"012 0-020 0-074 0 305 0-005 0947

0 018 0-012 0-018 0-087 0-267 0-004 0'940

)-312 )-852 )"050 )-069

0-419 1-078 0'042 0-078

0 - 484 1-081

0045 0-068

0-503 1"023 0'063 0-072

0-535 1-079 0-070 0074

0'564 1-139 0'082 0'074

0'557 1-236 0-090 0'074

0709 1-573 0 123 0-085

0-663 1-916 0 163 OlOO

0-636 1-716 0-138 0l07

>-435

0-471

0-611

0-677

0-704

0-660

0"732

0-906

1-077

0'906

6 170 6605

7 138

7-505

9-136

0'012

O-oio

0-ou

0-014 0'04 1 0-188 0'003 0-602

0-031 0l81 0-003 0-526

olika olycksfallsorsaker.

-

-

-

0 0l5

0 017

0-015

0-ou

0-ou

O-oio

0-018 0086 0-265 0-004 0-855

0-016 0-071 0-253 0-005 0-830

0-018 0-094 0-263 0-006 0-760

0'014 0'012 0017 0 054 0-228 0-004 0'676

0-602 1-540 0-031 0-109

0567 1-547 0-115 OllS»

0-544 1-746 0-196 0-122

0-506 1-276 0-090 0-083

0-957

0-964

8«77

8-557

7 140

Större arbetsgivare (exkl. staten). M ä n och kvinnoi

1934 1918-34

350 432 159 102 266 199

169 408 116 63 232 163

110 294 105 67 194 161

197 398 98 61 255 160

146 411 84 58 184 147

152 268 77 51 172 142

158 279 75 54 185 133

101 250 64 51 194 123

178 384 65 45 170 105

93 289 60 37 142 100

191 377 58 40 151 93

147 393 60 41 140 91

186 255 67 36 124 79

194 392 98 65 204 149

293 14b 197 589 —

233 166 239 1367 —

227 226 244 141 137 133 126 190 155 946 671 1125 0 — 1675

240 140 163 1833 60

263 168 197 1941 243

305 256 166 189 231 182 2 226 2161 267 0

228 239 312 147 201 220 236 154 151 1433 1523 1399 21 — 95

231 215 137 142 147 167 735 2115 4 —

242 67 249 129 150 434 1 262 1637 1424 632 62b 984 848 126 1297 89 95 70 71 48 98 96 87 86 76 10b 1 264 564 10 1505 iV b 167 126 125 133

227 45 133 159 76 678 1262 962 964 841 741 1052 896 1250 1022 103 53 97 48 42 57 89 66 74 49 1518 1150 1025 310 478 130 117 107 100 100

143 935 817 41 64 408 96

58 857 950 82 51 469 100

55 865 904 31 46 616 89

200 1159 1086 95 74 1174 139

239 bb 2b dVSJ

156 56 43 127

157 49 47 126

166 54 31 147

158 53 17 182

173 52 28 160

166 54 28 139

162 54 33 93

-143 49 23 82

110 47 18 75

114 40 24 91

126 49 25 85

119 44 28 61

142 42 19 63

552 37

K

114 Tab. 19. Procentuella antalet invaliditets fall, åren 1918—1934 uppdel O 1

f a l l s o r s a k

0-4 043 0-69 0-3 6 Motorer 1-6 2-55 2-41 1-77 Transmissioner 28 82 26-8 2 2ti-05 20-5 Arbetsmaskiner 1 8 9 1 18-62 18-27 20-y H a n d v e r k t y g och enklare r e d s k a p . . 3 33 2-9 4-21 4 - 14 Hissar, kranar och andra lyftverktyg 6-5 4-22 541 3-45 F o r d o n i t r a f i k , ej t i l l h ö r a n d e s p å r b a n o r , m e d a n i m a l d r i v k r a f t F o r d o n i t r a f i k , ej t i l l h ö r a n d e s p å r b a n o r , m e d m e k a n i s k e l l e r 1-2 0-87 0-52 008 elektrisk drivkraft 385 379 2-6 4'61 H. Vagnar, tillhörande spårbanor 0-9 1'32 1-29 1-56 I. T r a n s p o r t l e d n i n g a r 0-4 0-65 1 03 0-56 K. Sjöfart L. L u f t f a r t — — 0 0 4 0-o M. Å n g p a n n o r , å n g k o k a p p a r a t e r , å n g l e d n i n g a r s a m t a n d r a k ä r l 004 004 0-12 under tryck 0i 0-52 068 0-60 N. Elektrisk ström 0-8 3-41 1-51 2-n O. E x p l o s i o n a v s p r ä n g ä m n e n , 0-56 26 0-65 056 P. Giftiga och frätande ä m n e n 0-6 1-25 0-91 l 00 Q, R. E l d f a r l i g a o c h h e t a ä m n e n . I n t e n s i v t l j u s o c h s t r å l a n d e v ä r m e 0-04 0-09 S. R ö k , g a s e r o c h k o m p r i m e r a d l u f t — 0-3 662 810 8-01 o-i T. H a l k n i n g o c h fall U i , U2. N e d f a l l a n d e f ö r e m å l . S a m m a n s t ö r t a n d e a v f ö r e m å l o c h Ho 7-27 6 - 34 6-29 ställningar samt ras 6-2 753 7-50 7"95 V. L y f t n i n g , b ä r a n d e o c h h a n t e r a n d e a v f ö r e m å l 7-5 0-08 X. Föremål, p å vilka den skadade t r a m p a t — 0 0 9 O-i 7 1'20 1-51 2-51 Y . S l a g , s t ö t e l l e r b e t t a v d j u r h ä r i i n g å alla ol\ cksfall u n d e r r i d n i n g " 2-s Z, O. A n n a n p e r s o n , s o m a v s i k t l i g t f ö r o r s a k a t o l y c k s f a l l e t . Ö v r i g a 7-44 7-27 9i 897 orsaker A. B. C. D. E. F. G.

100 oo lOOoo lOOoo lOOo

Tab. 20. Medelinvaliditetsgrad för invaliditetsfallen på grund av olycksfi O l y c k s f a l l s o r s a k

A. B. C. D. E. F. G.

Motorer Transmissioner Arbetsmaskiner H a n d v e r k t y g och enklare redskap Hissar, kranar och andra lyftverktyg F o r d o n i trafik, ej t i l l h ö r a n d e s p å r b a n o r , m e d a n i m a l d r i v k r a f t F o r d o n i t r a f i k , ej t i l l h ö r a n d e s p å r b a n o r , m e d m e k a n i s k e l l e r elektrisk drifkraft H. Vagnar, tillhörande spårbanor I. T r a n s p o r t l e d n i n g a r K. S j ö f a r t L. L u f t f a r t M. Å n g p a n n o r , å n g k o k a p p a r a t e r , å n g l e d n i n g a r s a m t a n d r a k ä r l under tryck N. Elektrisk ström O. E x p l o s i o n a v s p r ä n g ä m n e n P . Giftiga och frätande ämnen Q, R . E l d f a r l i g a o c h h e t a ä m n e n . I n t e n s i v t l j u s o c h s t r å l a n d e v ä r m e S. R ö k , g a s e r o c h k o m p r i m e r a d l u f t T . H a l k n i n g o c h fall U i , Ua. N e d f a l l a n d e f ö r e m å l . S a m m a n s t ö r t a n d e a v f ö r e m å l o c h ställningar samt ras V. L y f t n i n g , b ä r a n d e o c h h a n t e r a n d e a v f ö r e m å l X. F ö r e m å l , p å vilka den skadade t r a m p a t Y . ..Slag, s t ö t e l l e r b e t t a v d j u r h ä r i i n g å a l l a o l y c k s f a l l u n d e r r i d n i n g ) Z , O. A n n a n p e r s o n , s o m a v s i k t l i g t f ö r o r s a k a t o l y c k s f a l l e t . Ö v r i g a orsaker Samtliga

olycksfallsorsaker

24-3 35-4 20-9 20-8

21-6 26-6

23o

22-o

21-i

23 t» 29i

20 5 24-3 27-8

21-4 22-3 24-5

19' 29-. 22-i 20-! 2726-

17-5 34-9 20-2 26-4

26-2 31-2 22-9 32-3

—

—

32o 30-7 20-o 21-7 20o

28"! 30-; 232620-

25o

12-o

20-o

33-9 37-9 22-1 27-3

54-2 34-2 17-3 20-3 22-5 27-6

39-9 365 38-5 26-6

18393427207527"

25-3 20-9

26-5 192

20o 28-8 26-8 21-o 10-o 26-8

30-2

—

27-5

26241529-

—

24o

31-3

21-9

19-4

21-4

20-

115 i olika olycksfallsorsaker. Samtliga arbetsgivare. Män och kvinnor. L922

1934 1918-34

0-60 1-72 22-44 30-40 4-31 6'54

0-5 2 1'79

0-2 1 168 2327

0-36 1-63 2106 1845 3-21 7-33

0-40 1'92 19-84 17-4 8 3-37 6-49

0-57 1-91 21-60 I7l2 3-79 636

0-35 1-35 21-82 16-83 3-67 6'47

0-25 1'07 19-29 16-74 3-62 6'93

0-75 1-19 1«-14 16-58 3-20 7'88

0-34 1'28 18-5 2 15-52 3-69 8-48

O-io

0-38 1'40 17-18 15-81 392 9-03

0-53 1-25 18-46 15'80 35 6 9-40 443 2-68 0-87 0-12

27 3 2-94 1-07 0-41

O-oi

22-oi

1-49 16l3 l6 - 98 3-44 8-64

17-83 3-5 7 6-62

19-oo

1 35 3-27

1 71 3 09 1-11 0-63

248 3'12 0-88 0-2J

264 2-34 1'07 0-54

2-87 2-87 1'07 0-5 9

3-83 2-39 1 13 0-31

4'30 2-70 0-66 025

479 2-90 1-17 Ol7

0-20

4-51 2'41 0-84 0l7

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

0-12 052 226 0-7 5 0-95

0l2 0-12 1-84 0-64 0'88

0-04 023 1-38 0-84 0-65 004 11-76

0l7 0-07 1-66 0-35 090

OlB 0-31 1T>4 0-4 7 072 003 13-72

0-07 0-28 1-59 0-34 1-03 007 14-31

0 io 0-33

12-31

0-03 0-49 2-20 049 0-70 0-03 12-77

009 0-25 2l5 0-31 0 69

11-85

0-25 0-09 l - 60 0-74 0-8 3 0-06 12-67

11-65

1017 9l2 8-85 0-31 ' 0-2 1 2l4 1-52

9-66 954 0-2 5 l-66

7-97 10-6 1 028 1-38

8-41 9-24 0-66 1-6 2

9-93 9-93 0-46 1 92

8-96 976 0-59 2-8 8

8-71 10-49 069 206

3 98 6-35

0-88 2'92 1-34 0-65

0-61

—

—

1-49 2-99 1-20 0-21 0-04

0-05 0-51 2'83 037 107 0-05

0l3 0-48 1-96 0-39 0-7 8

0l7 0-46 1*41 0-46 0-79

LO-oi

11-37

10-54

11-03

12-50

6 - 72 7-09 0-05 2-36

7-94 7-97 004 2-70

8-67 7 - 22 0-17

8-53 7-30 0-20 1'67

9-46 8-25 0l6 l-76

loo

—

—

l - 99

—

—

—

9oo

5'0 3 2-18

Too

2-0 9 0-43 0-86

—

—

0.4 5 1-61

21-oo 17-54 364 6 96

Ou 0-38 1 99 0-52 0-84 003 11-39 8-36 8-73 0-28

1'tl

-

7-09 7-67 8-09 7-so 8-05 6-55 7-19 5'52 636 7-09 7-08 6-09 5'95 5 81 K) oo lOOoo lOOoo 100 oo lOOoo lOOoo lOOoo lOOoo lOOoo lOOoo lOOoo lOOoo lOOoo lOOoo

wbete åren 1918—1934, Samtliga arbetsgivare. Män och kvinnor. L922

1934 1918-34

23-4 22i 22-o 21-4 25s 30-2

17i 27-5 22o 18-7 26-6 26-4

28-o 25-7 21-5 20-s 25-o 25-s

20-6 29* 21-4 19-7 26-2 25s

25o 30i

21-9 23-4 22-3 18-6 22-8 25-3

27-5

24-2 29-5 20-4 19-4 22-9

18-4 22 6

20-o 20o 25-7 25-i

14-9 29-7 209 19-4 25-4 25-8

18-4 24-6 21-7 18-8

24-8 27-6 22-9

24-o

18-2 23-4 23-4

12-7 26-6 20-4 18/4 24-9 239

21i 23-2

18-o 21-9 23-4

23s 25o 27-3 23-2

27o 31-3 21-5 28-1

25-4 23 7 21-7 28-8

20-8

25o 29s 24-7 31i

31i 26-6 17-7 38-2

26i

24-s 27-6 26-3 225

24-8 27-2 23 5 19-6

24-3 24-8 22-2 32-2

25-3 27o 24-7 25-6

24-2 23-5 25-i 22-5

25-si

—

—

25-4 28 8 24-6 356 15o

25o 44i 37-o 27-8 23-6 00-o 28-s

19 o 49-4 29-8 24-7 28o

17o

25-7 368 34 4 21-7 28-5

18-3 26-7 36-i

15o

22-6 21-9

275 38-2 19-5 26-2

20-4 lOo 38-5 26-9 28-3

28-9

27-7

—

80-o

29-3

—

28-i

27-9

—

27-s

24-3

23-9

25o 23e 33-7 24-5 29-i 12-0 246

25-8 6 3695 35-21 22i9 24eo

—

25o 34-4 35-0 20o 23-2 57-5 24-4

30o 29-8 35-5 14-2 21-6

—

33-5 17-4 21'5 33-5 26-7

29-8 44o 429 17 3 24-s 15o

50 o

33-7 35-4 20 4 22-3

23-4

46-4 6 26-46

26-s 20-o 55-o 257

27-7 21-7 20-0 236

27-3 21-6 24-2 25-2

26-5 215 26-4 22-2

26-5 20-6 17-5 26-3

25-7 20-6 24-6 22-4

25-s 22-i 33o 24 7

27-3 20-4 21-9 24-9

24-o 20-5 16-7 29-9

24-6 20e 149 19-9

25-i 20-4 16-4 21-4

23-6 20-7 16-2 21-9

24-3 21-6 20-8 19-6

25-73 20-98 19-65 24-21

22-6 19-6 24-9 24-4

25 i 32-9 37-5

27-3

25-4 22-9 14-5

34o 39-o

20-o

24-7 26-9

24-o 24-8

—

21-59 27-7 7 21-43 19-63 24-28

25- oi 2805 23-33

28-oi 18-33

20i

19-4

18-8

18-8

20-4

21-i

22 i

19-9

20-8

19-3

19-4

20-8

21-i

20-41

24 i

23s

23 5

23 2

23 c

23 2

23 i

22 6

22o

22o

23i6

116 framför allt medfört, att lättare olycksfall kommit med i statistiken i större utsträckning. Betrakta vi emellertid olycksfallen vid transmissioner, finna vi en tydlig minskning av risken framemot närvarande tid, vilket säkerligen sammanhänger med förbättrade säkerhetsanordningar. Troligen föreligger, när det gäller vagnar, tillhörande spårbanor, också en minskning. För att komplettera bilden lämna vi också en tabell över antal förlorade arbetsdagar per olycksfall i arbete, fördelade efter olycksfallsorsak. Det framgår av tabell 18, att på det hela taget den genomsnittliga sjukdomstiden i samband med ett olycksfall minskat framemot närvarande tid. Detta sammanhänger naturligtvis med, att de lättare olycksfallen i större utsträckning bli registrerade. För övrigt framgår av tabellen, att arbetsdagar förloras i särskilt stor utsträckning när det gäller olycksfall i samband med sjöfart, rök, gaser och komprimerad luft, elektrisk ström och explosioner. En medelställning med hänsyn till olycksfallens svårighet intaga »transmissioner», »fordon i trafik», »hissar, kranar m. m.» och »ångpannor». För att nu särskilt belysa de svåra olycksfallen lämna vi också en tabell över invaliditetsfallen, fördelade efter olycksfallens orsak (tabell 19). Det största antalet invaliditetsfall kommer på arbetsmaskiner, därnäst följer handverktyg och enklare redskap samt halkning och fall. Dessa tre grupper omfatta ungefär hälften av invaliditetsfallen. En svår grupp utgöres också av nedfallande föremål, lyftning och bärande samt hanterande av föremål samt fordon i trafik. Dessa tre grupper omfatta ungefär 1/i av invaliditetsfallen. Som komplettering lämnas slutTab. 21. Procentuella antalet invaliditetsfall + dödsfall åren 1918—1934 uppdel A r b e t s m a s k i n e r

1. Skär- och huggmaskiner, utom cirkelsågar 1 a. Cirkelsågar 2. Smärgel-, slip-, poler- och putsmaskiner 3. Press- och stansverk 4. Valsverk 5. Hammare och stampverk 6. Kvarn och siktverk 7. Centrifugalmaskiner 8. Tvätt-, blandnings-, färgnings- och torkmaskiner . 9, Spinn-, spol-, stick- och symaskiner samt vävstolar 10. Tryckerimaskiner 11. Övriga arbetsmaskiner

27-1 38-7 4-7 7-4 4-5 4-6 1-5 0-3 1-6 3-2 11 5-3

24-9 39-7 3i 9-6 3i 2-8 1-1 0-5 1-2

23-6 37-5 3-7

234124332-

2o

9o 5-3 2'9 1-6

l-o 1-1 34 1-8 9i

o1-

2110-s 12lOOo lOOo lOOo MKh 1-7

Tab. 22. Olycksfall i arbete, som förorsakats av arbetsmaskiner och medfört invalidit< De närmare omständigheterna vid olycksfallet Igångsättning, stoppning eller arbete vid maskin i funktion Smörjning eller rengöring av maskin i funktion Brott på arbetsstycket Injustering av maskinen eller arbetsstycket Brott på maskindelar Smörjning, rengöring eller tillsyn av stillastående maskin Övriga förhållanden Summa

67145-6 6-3 44-7 4-5 4-7 62-4 1-5 1-5 21-2 Ii l-o 10-8 5i 11 31000 1000 1000 100( 81-7

5-o 5o

80-9 4-o

67-i 14-8

117 ligen en tabell över medelinvaliditetsgraden vid dessa invaliditetsfall (tabell 20). Denna tabell har intresse därför, att den visar, att den genomsnittliga invaliditetsgraden visserligen varierar med orsaksmomenten, men att denna variabilitet dock kanske är mindre, än man på förhand kunde vara benägen att vänta. Då arbetsmaskinerna spela en så väsentlig roll för invaliditetsfallen, är det av särskilt intresse att söka få till stånd en närmare uppdelning av de orsaker, som dölja sig bakom ett invaliditetsfall. En översikt lämnas i tabell 21. Av denna framgår, a t t cirkelsågarna spela en avgörande roll för de olycksfall, som sammanhänga med arbetsmaskiner, ungefär 40 procent av invaliditetsfallen vid arbetsmaskiner betingas av dem. Härvidlag är det uppenbarligen fråga om amputation av fingrar och dylikt. I andra rummet komma skär- och huggmaskiner av annan art. Skär- och huggmaskiner, inklusive cirkelsågar orsaka ungefär 2/z av invaliditetsfallen, vilka bero på arbetsmaskiner, övriga maskiner spela var för sig en jämförelsevis liten roll. För a t t komplettera bilden lämna vi en tabell (tabell 22) över hur invaliditetsfall, som förorsakas av arbetsmaskiner, fördela sig med hänsyn till de närmare omständigheterna vid olycksfallet. Man kan ur tabellen utläsa det jämförelsevis självklara förhållandet, att flertalet olycksfall äga rum vid igångsättning och stoppning av maskiner och maskiner i gång. Anmärkningsvärt är emellertid, att en ingalunda liten del av invaliditetsfallen inträffa vid smörjning eller rengöring av maskiner i funktion. Man har upprepade gånger vid diskussion av invaliditetsfallen påpekat, att olämpliga smörjningsanordningar, som direkt inolika slag av arbetsmaskiner (olycksfallsorsak C), som förorsakat o l y c k s f a l l e n .

21-4

25-8 37-9 1-9 8-i 4-4

22-7 40 5 3-2 7-4 3-9 3i 2-6

23-3

22-9 37i 3-3 7-8 4-8 37 2-5 0-4 1-7 3i 1-7

14-o

3o

4-3 2-6 1-6 1-4 1-4 1-6 5l 1-4 2-2 »•o

4-8 0-8 9-4

0-9 36 1-2 9-9

38-i 2-3 9-5 4-i 2-2 2-5 l-i 0-9 4i l-i 10-8

lOOo

lOOo

lOOo

4-o

1-7 0-2

l-o

l-o

25-2

23-2 40-6 45

38o

ii-o

1-4 6-i 5-3 2-8 2-4 0-5 1-6 4-1 1-6 10-9

lOOo

24-s

27-3 36-5 37 8-4 5-5

24-6 41-5 34 66 43 25 0-4 07 1-1

24-4 37-5

2o 2-o

9-o

38-8 3-4 9-8 3-7 4-3 1-1 1-1 0-3 1-9 11 10-7

lOOo

lOOo

7-o 4-o 4-2

2o 0-3 0-8

2-s 1-6

3o

3-6 6i 6i 2-8 2-6 0-4

1-3 0-5 l-o 2-5 0-8 9-5

10-9

1-8 1-6 11-1

100 o

lOOo

lOOo

2-o

1934 1918-34

26-o

22-9 40-9

12-o

8-i 4-3 3i 1-2 1-3 1-6 3-5 1-2 8-9

243 5 39oi 328 7-50 4-44 3-23 1-77 0-70 1-23 308 1-39 1007

lOOo

100 o

lOOoo

34-8 3-6 63 5-7

3o 2-4 0-4 1-4 2-4

2-o

3o

sn 1918—1934. Procentuell fördelning efter de närmare omständigheterna vid o l y c k s f a l l e t .

1918-34

4-1 6-9 5-6 6-2 2-s 1-2

61-5 14-7 6-9 7-5 22 3-2 4-0

67-8 12-8 6-8 8-6 0-9 1-1

63-2 14-9 8-3 8-1 I» 1-9

69i 11-3 5i 9i 2-4 1-4 1-6

67-o

62-6 13-3 6-8 108 3-2 1-9 1-4

62o

64-4 14-7 7-4 92 1-7 1-6

67-4

11-5 6-9 9-9 1-1 1-8 1-8

64-6 19-3 4-9 5i 1-8 33

66-4 16-7 5-7 49

67-3 16-9 56 4i 2-5 29 0-7

67-7 13-2 6-2 7-1 2.0 1-9 1-9

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

3-7

Oo lOOo

2-o

2-i

lOOo

14-3 7-8 9-9 1-9 2-5 1-6

13o

lo

5-8 8-2 32 1-3 11

lOOo

lOOo

l-o 1000

2o 3i 1-2 lOOo

118 Tab. 23. Antal invaliditetsfall till följd av olycksfall i arbete åren 1918—1934. Proci k r o p p s d e l

192 Skador å huvud utom ögonskador Ögonskador Skador å skulderregion, axel och arm Handskador Fingerskador Höft- och benskador Fot- och tåskador Hals-, bröst- och ryggskador Buk-, länd- och bäckenskador Skador å bröst- och bukhålans inre organ Bråckskador Nervskador „, , . a , , , f Endast extremiteter Skador å flera kroppsdelar < y\ • y uvnga Skador avseende kroppen i dess helhet Diverse

1-7 19-6 67

1-5 18-6 8-6 35 34-7 14-6 35 05 0-3 1-3 0i o-i 9-4 3i

2239428154 1-

0-2 10-6 34 0-2 0-7

2-2 20 7 7-7 5-9 34o 12-2 4-o 0-6 0-6 1-2 0i 0i 6i 3-2 0-2 1-2

0-2

o-

lOOo

lOOo

100 S k a d a d

2-8 37« 11-2 3-2

0-6 0-3 1-2

Summa

o2-

0* 53-

Tab. 24. 1000 invaliditetsfall till följd av olycksfall i arbete inom olika yrkesgrupp

Skador å skulSkador åhuvud Ögon- derutom skador region, Ham axel skad ögonoch skador

Y r k e s g r u p p

1. Malmbrytning med tillhörande anrikning och röstning 2. Malmförädling 3. Metallindustri 4. Sten-, kol- och torvindustri 5. J o r d b r u k , skogsbruk och boskapsskötsel 6. T r ä i n d u s t r i 7. Pappers- och grafisk industri 8. Närings- och njutningsämnesindustri 9. Textil- och beklädnadsindustri 10. Läder-, gummi- och hårindustri 11. Kemisk-teknisk industri 12. B y g g n a d s v e r k s a m h e t 13. Kraft-, belysnings- och vattenverk m. m 14. Handel, varulager och kontor 15. Sjöfart och fiske med tillhörande transporter 16. Samfärdsel utom sjöfart 17. Ämbetsverk, bank- och försäkringsrörelse, skolor, föreningar, offentliga föreställningar m. m 18. K o m m u n a l a institutioner, som ej hänföras till annan grupp . . 19. Hushåll, hotell-, restaurang- och kaférörelse samt hälsovårdsinrättningar 20. Diverse företag och yrken

30 24 24 27 27 20 32 21 25 19 24 37 37 38 56 38

253 235 242 378 211 75 102 108 73 75 129 261 147 87 69 151

67 88 68 93 107 93 140 114 144 88 88 98 96 162 119 145

45 67 50 55 55 80 6H 76

24 32

130 173

181 133

53 3-2

22 29

61 86

107 Större arbetsgivare

29 Mindre arbetsgivare

25 Samtliga arbetsgivare

m

68 58 50 49 52 51 41

119 11 f ö r d e l n i n g e f t e r s k a d a n s

lokalisation.

Samtliga arbetsgivare.

Män o c h

kvinnor.

1918-34

1-9 06 97 3-6 9o 5-2 3-s 0-9 0-7 1-9

2-5 19-3 lOi 3-2 27-9 14-9 3-2 0-5 0-7 3o

2-3 19-7 8-2 3-2 28-7 16-4 3-6 l-o 0-6 1-7

2-3 19-8 lOi 4-3 27-1 15 - 6 4-2 1-2 0-6 2-s

2-8 17-5 11-5 6-8 276 17-o 45 4-6 0-5 0-4

2-6 15-8 11-6 7-6 27-4 174 52 4-i Is 0-5

3'4 14-5 10-9 69 29-8 17i 5-2 4-7 1 0 Oi

3i 15o 11-8 8-7 28o 18-i 57 1-6 0-6 34

3-2 14i 13-5 7-7 27-9 18-4 4-8 4-e 0-3 0-3

32 13-3 14o 6-3 27-3 19o 5-8 4-7 04 0-4

4-3 13-9 13-2 7-7 25-2 18-4 5-3 4-8 0-5 0-3

35 13-2 14-2 6-5 25-i 18-4 6-3 4-s 0-3 O-i

3-7 12-7 13o 8-4 24-7 197 6i 4-3 0-5 0-3

—

Ol 9-6 5-o

93 5-3

8-3 4-2

3-7 3-i

3-6 2-9

4-o 2-4

—

Oi 1-7 2-2

O-i 2-7 2-4

2-6 3-o

—

Oi 2-8 35

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

— —

2-82 16-75 11-08 5'96 28-eo 1663 4'71 2-79 0-56 116 0-02 0-06 5 34 3 35 006 O-ii

lOo

100 o

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

lOOoo

8-9 4-2 o-i

—

—

—

—

8—1934 f ö r d e l a d e e f t e r s k a d a n s l o k a l i s a t i o n . 6

7 Höft-

u

benskador

ffl 180 cJ94 109 381 )17 325 165 157 Ml 191 174

153 128 91 110 197 102 142 135 136 110 140 173 185 212 207 204

52 64 41 32 50 31 47 29 36 13 40 54 69 53 87 68

21 10 20 29 29 22 29 19 16 23 16 36 47 36 48 33

6 1 5 6 6 5 6 2 4 3 8 8 5 4 14 10

12 4 10 10 15 13 14 4 6 3 12 14 29 12 18 9

189 ill

254 256

66 55

15 32

—

8 6

364 114

190 370

36 29

16 29

7 29

—

—

185 <!63

m 178

13 Skador Hals-, Buk-, å bröstbröstländoch Bråck- Nervoch och bukskador skador bäckenhålans ryggskador skador inre organ

Fotoch tåskador

ngersador

Samtliga arbetsgivare .

— — —

—

— — — —

—

— _ —

0 0

_ —

— 1 1 1

— 3

— — — — 1

—

3-5 4o o-i

—

3-6 3-o

Män och k v i n n o r . 16

17 SkaSkador å flera dor, avkroppsdelar seende Diverse kropskador Endast pen i extreÖvriga dess miteter helhet 89 70 57 46 47 53 84 52 76 52 88 51 66 52 75 85

80 41 24 34 26 23 41 29 16 23 64 52 96 31 61 36

18 Summa

1 1

3 3

1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000

2 2 1 1 1 0

3 3 1 1 1 2 1 1 1

3 2

— 4 1

—.

— _. —

40 38

32 30

—

1000 1000

55 57

32 29

—

—

1000 1000

120 Tab. 25. Medelinyaliditetsgrad {%) till följd av skador på oli S k a d a d

»kådor å nera kroppsdelar< x

k r o p p s d e l

.

Samtliga

36-6 23-4 27-8 23-i 16i 30s 21-3 34-2 29-4 46-4

34-2 24-6 24 5 23-7 16-6 26-7 20-3 34 2 27-2 51 i 12 5 26-5 32-4 333 61-8

44 23 25 25 17 27 20 3481* 43

34-3 33-7 37-9 60o 26-7

34-6 21-8 26-8 26-9 17o 29-3 20-1 35o 363 44-9 24-o 17-5 32-9 37-6 42-5 25-4

23 7

-

41803862-

_

bjuda till olycksfall, förekomma vid en del maskiner. Med hänsyn till att den andel av invaliditetsfallen, som inträffar vid smörjning, visar en tydlig tendens att öka framemot närvarande tid, finns det kanske inte så stor anledning att tänka sig, att situationen blivit avsevärt förbättrad i detta avseende. En viss belysning av olycksfallens karaktär kan vidare erhållas ur de uppgifter, som meddelas i den officiella statistiken över skadans lokalisation till olika kroppsdelar. Vi lämna först en tabell över invaliditetsfallens fördelning med hänsyn till skadans lokalisation under olika år (tabell 23). Det framgår av tabellen, att fingerskador spela huvudrollen. Mer än 74 av invaliditetsfallen bero på fingerskadorna, därnäst komma ögonskadorna. Tidsutvecklingen visar, att den andel av invaliditetsfallen, som hänför sig till dessa båda skadetyper, snarast haft tendens att minska framemot närvarande tid. Förskjutningarna äro emellertid ej så synnerligen kraftiga, när det gäller fingerskadorna, men äro något mera tydliga, när det gäller ögonskadorna. Vi lämna vidare en tabell över skadornas lokalisation, fördelade efter yrkesgrupp. Det framgår även av tabell 24, att fingerskador utgöra den viktigaste gruppen av invaliditetsfall. Att fingerskadorna spela en så stor roll sammanhänger delvis med vad vi förut påpekat angående cirkelsågar och arbetsmaskiner. Det är under sådana omständigheter begripligt, att fingerskador äro särskilt framträdande vid träindustri och metallindustri. Fingerskador spela emellertid också en mycket stor roll vid läder-, gummi- och hårindustri, och i en del andra industrier, ögonskadorna äro särskilt framträdande i sten-, kol- och torvindustri, metall industri och byggnadsverksamhet. Slutligen lämna vi en tabell över invaliditetsgrad med hänsyn till skadans lokalisation (tabell 25). Det framgår av tabellen, att fingerskadorna ej ge så höggradig invaliditet, vilket ju är att vänta, medan däremot ögonskadorna ge något större invaliditet. Vi ha för fullständighetens skull i föregående tabeller angivit skadans lokalisation även till andra kroppsdelar. Själva lokalisationen, exempelvis till skulderregionerna, höft- och benskador e t c , säger emellertid ej så mycket, då det ju här kan vara fråga om mycket olika typer av skador. Några upplysningar av mera speciellt intresse kunna knappast utläsas ur dessa rubriker.

121 oppsdelar åren 1918—1934. Samtliga arbetsgivare. Män och kvinnor. 922

1934 1918-34

17*7 !3-6 !2-9 11-5

34-8 20-9 21-7 20-5 16-4 28-4 20-5 35-7 32-7 42i

31-s 21-6 20-7 21-8 16-5 27-7 22-8 35-i 293 41-5

34-o 21-9 21-2 21-3 16-6 26-8 18i 32-6 31-4 46-4 50-o 20o 31-6 32-0

37-8 22-i 21-9 25-8 16-6 27-6 22-1 36-3 39-8 25-5

34-2 21-5 24-i 23-6 16-3 25-6 22-6 37-3 25-i 37-9

35o 22-6 22-4 23-i 17-3 27-3 20-9 34-3 31-4 18-8

37-o 22-2 21-i 22-6 17-1 24-2 20-4 34-5 28-5 32-8

33-6 21-i 19-9 20-8 16-8 24-2 20-4 34'2 18-7 36-5

32-8 21-0 20-2 21-0 16-4 24-3 19-s 33-7 27-5 26-5

32-8 21-5 20-3 22-3 17-o 24-1 19-8 32-6 31-9 52-8

34-4 20-9 21-o 23-8 17-8 23-6 18-6 29-o 23-7 27-6 40o

33-8 31-5 30-5

—

17*6 30-5 35-2 20o

25o 31-s 34i —

21-7 30-1 29-7 30-o

30-2 33-4 29-2

30i 34-2 15-o

22o

22o

77 7-6 '3-o

0-9 15-9

4-3

—

5o 97 55 3-3 5-o 4i

—

— —

20-5 33-2 342

31-9 33-5

— —

— —

66-7 232

30-5 40-3

—

lOo 33-4 33-9 80-o

—

358 21-3 21-2 24-2 16-9 27-o 20-7 29-8 29-o 39o 25o 50o 32i 36-7 33o

23 2

23 i

—

—

— —

—

—

—

34-74 22io 22-51 23-04 16-85 26-60 20-67 34-36 29-96 38-6 9 30-30 25-56 31-50 34-71 45 - i8 35-95 2316

Det är uppenbart, att det skulle vara önskvärt med en närmare analys av olycksfallen från praktisk synpunkt. E t t olycksfall kan ju, som förut framhållits, betingas av bristfälliga tekniska anordningar, kan sammanhänga med bristande träning hos arbetarna, och hade kanske kunnat undvikas genom bättre undervisning och utbildning etc. F r å n praktisk synpunkt vore det önskvärt att söka få till stånd en analys av de enskilda olycksfallen med hänsyn till om olycksfallen på något sätt kunna undvikas, och i vad mån de framstå som absolut oundvikliga. Uppgifter av denna art fordra ett sakkunnigt och ingående bedömande av varje olycksfall från olika synpunkter. Det är naturligtvis svårt att erhålla sådana uppgifter och i varje fall stå för närvarande inga sådana mera pålitliga uppgifter till disposition. Som ett exempel på att en sådan analys skulle kunna föra fram till slutsatser av intresse, tillåta vi oss att citera från en utredning av Pappersmasseförbundet, att olycksfall på grund av att »skruvnyckeln slant», år 1931 medförde 14 olycksfall med 155 förlorade arbetsdagar och en kostnad av 962 kronor. Man kan misstänka, att åtminstone i en del av dessa fall orsaken var, a t t verktyget var bristfälligt och att olycksfall av denna art i viss utsträckning skulle kunna undvikas, om verktygen underkastades regelbunden inspektion.

Sammanfattning. Sammanfattande må framhållas, att olycksfall i arbete spela en ej oväsentlig roll ur dödlighets- och invaliditetssynpunkt. År 1934 inträffade 138 486 övergående olycksfall, 3 203 invaliditetsfall och 486 dödsfall orsakade av olycksfall i arbete. Dessa olycksfall (exklusive de hos staten anställda) motsvara en förlorad arbetsförmåga på 34 048 årsarbetare. (En årsarbetare motsvarar 300 arbetsdagar.) De övergående olycksfallen motsvara 7 368 årsarbetare. Vi erinra om att 5 procent av dödsfallen mellan 20—40 år bland m ä n i befolkningen bero på olycksfall i arbete, och att bland dem, som falla under olycksfallslagen, 8-5—10 procent av dödsfallen bero på sådana olycksfall. I samma åldrar orsakas ungefär Va av invaliditetsfallen av olycksfall i arbete bland männen. Bland de anställda männen orsaka olycksfall i arbete 5—10 gånger så många invaliditetsfall i åldern 20—40 år som alla andra invaliditetsorsaker tillsammans. Ännu betydelsefullare ur folkhälsans synpunkt är emellertid olycksfallsrisken, där2552 37

122 för att den i genomsnitt medför minst ett olycksfall på var 12:e arbetare och i de farligaste yrkesgrenarna medför ett olycksfall på var 5:e arbetare. I genomsnitt medföra dessa olycksfall en förlust av arbetsförmågan på 75 dagar. I de mest utsatta yrkesgrupperna är den sjuklighet, som orsakas av olycksfall i arbete, av nästan samma storleksordning som den sjuklighet, som orsakas av alla andra sjukdomsrisker tillsammans i åldern 20—40 år. Med utgångspunkt från, att den ökade olycksfallsfrekvensen under högkonjunkturer sammanhänger med nyanställning av arbetare, ha speciella beräkningar utförts, vilka givit ett bestämt stöd för åsikten, att de nyanställda stå en vida högre risk för olycksfall än personer, anställda längre tid. Hos de anställda hos större arbetsgivare tycks risken för de nyanställda vara dubbelt så hög som för de tidigare anställda. Även vid en del särskilt undersökta större företag finner man en förhöjning av liknande storleksordning. Man finner vidare, att olycksfallsfrekvensen bland de hos staten anställda under krisen är påfallande hög, vilket sammanhänger med det stora antalet arbetslösa, som då erhöllo arbete genom statens försorg. Den höga olycksfallsfrekvensen hos de nyanställda går speciellt ut över yngre arbetare. Den utförda undersökningen tyder på, att det är särskilt önskvärt att genom speciella åtgärder söka minska de nyanställdas olycksfallsrisk. En undersökning över olycksfallsfrekvensen vid företag, som arbeta inom samma bransch, visar, att olycksfallsfrekvensen varierar kraftigt från företag till företag. Exempelvis vid 13 sågverk varierar olycksfallsfrekvensen mellan 11 och 25 procent och vid 13 järnverk mellan 15 och 44 procent, vilket är vida utöver, vad som betingas av rena slumpmoment, Detta tyder på att det bör finnas möjlighet att vid en del företag genom speciella åtgärder minska olycksfallsrisken. Slutligen ha på grundval av den officiella statistikens uppgifter olycksfallen analyserats med hänsyn till orsaker och därmed sammanhängande moment. Det visar sig, att »arbetsmaskiner», »handverktyg» samt »lyftning, bärande och hanterande av föremål» orsaka ungefär hälften av olycksfallen. Bland olycksfallen på grund av arbetsmaskiner spela cirkelsågar samt skär- och huggmaskiner en avgörande roll. Även om flertalet olycksfall vid maskiner sammanhänger med maskinernas gång, igångsättning eller stannande, inträffar dock en ej obetydlig del av invaliditetsfallen vid smörjning och rengöring av maskiner i funktion. Bland invaliditetsfallen spela fingerskador och ögonskador en jämförelsevis stor roll. Uppsala den 15 december 1937. Gunnar

Dahlberg.

Statens offentliga utredningar 1937 Systematisk

förteckning

.'Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Allmänt näringsväsen.

Betänkande med förslag till revision av förvarings- och interneringslagarna m. m. 13] Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pensionsoch andra personalstiftelser m. m. [13] Promemoria ang. grundenia för en reform av lagstiftningen om rätt till litterära och musikaliska verk. [18 Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott jämte motiv. [24] Förberedande utkast till strafflag. Efterlämnade anteckningar av J. C. W. Thyrén. 87 Betänkande med förslag till lag om villkorlig dom m. m.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med förslag ang. den statsunderstödda vattenavlcdnings- och avdikiiingsverksamheten samt därmed sammanhängande spörsmål. [8"' Utredning rörande jordbrukets'läge i Norrland med vissa förslag till åtgärder till förbättrande av den norrländska jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställning. [9] Betänkande med förslag ang. rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 1. Lagförslag och motiv. [10] 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren. [11' [38; Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbruket. 14 1934 års nämnd för städningsutredning. Betänkande med Betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam kastspeciella beräkningar och förslag rörande ersättningarna ning hos nötkreatur, 19 för städningsarbete inom vissa statliga ämbetelokaler i ; Betänkande med förslag till lag om minimilöner för lantStockholm m. ni. [7] arbetare. 21 Utredning ang. de rättsbildade domsagobiträdenas anställRedogörelse för inventering av odlingsjord a kronoparkerna nings- och avlöningsförhållanden. [20] nedanför odlingsgränsen i de två nordligaste Norrlands1936 års lönekommitte. Betänkande med utredning och förlänen ävensom för vissa andra uppdrag. [30] slag ang. dyrortsgrupperingen. [32] Betäukaude med förslag ang. den fasta lantbruksunderBetänkande med förslag till kungörelse om konimissionärer visningens ordnande. [33] hos överrätter och stadsdomstolar. [39] Betänkande rörande fiskerinäringens avsättningsförhållan1936 års lönekommitte. Betänkande med förslag till civilt den m. ni. [41^ avlöningsreglemente. [48] Kommunal förval t ni ng. Statens och kom ni un ernås finans väsen. Betänkande med förslag till lönereglering för lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor, kommunala flickskolor och-högre folkskolor. [27] 1936 års skattekommitté. Betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattiiingen ni. m. [42]

Vattcnväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till lagstiftning ang. särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker ni. in. [5] Betänkande med förslag till lag om alliiiäiniingsskogar i Norrland och Dalarna m. ni. [29] Betänkande med förslag till lagstiftning om grundvatten ni. m. [85] Industri.

Politi. Nationalekonomi och socialpolitik. Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräkningciis problem * och faktorer. [1] Soeialiseringsidéer och socialiseringspraxis i Sovjetunionen. 2. [2] Statslotteriutredningen. Betänkande med förslag rörande svenskt penninglotteri. [4] Arbetslöshetsundersökiiingen den 31 juli 193G. [121 Hembiträdesutredningens betänkande. 1. Betänkande och förslag i fråga om utbildning av hembiträden. [16] Betänkande med utredning och förslag rörande beredskapsarbeten. [26] Betänkande med förslag till åtgärder för förbättrande av de blindas och de dövstummas arbetsförhållanden och förvärvsmöjligheter. [34] Betänkande med förslag rörande lån och bidrag av statsmedel till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer i egnahem ni. m. jämte därtill hörande utredningar. [43] Betänkande och förslag rörande vården av själsligt abnorma manliga skyddshemselever samt av vanartade sinnesslöa gossar m. m. ;4G] Betänkande med förslag till lag om semester. [49] Betänkande med förslag ang. effektivisering av yrkesinspektionen. [52] Hälso- och sjukvård. Yttrande i abortfrågan. [6] Betänkande ang. pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet. [23] Betänkande med förslag till lag om skyddskoppympning m. m. [28] Betänkande med förslag ang. inrättande av ett statens institut för folkhälsan. [SI] Folktandvård. [47] Betänkande med förslag till lagstiftning om vitaminiserade livsmedel och om kringföringshandel med kött och eharkuterivaror. f51]

Handel och sjöfart. Koiiiniunikationsviiscn. Utredning med förslag till vissa åtgärder för trafiksäkerhetens höjande vid korsningar i samma plan mellan järnväg och väg samt järnvägarnas beredande av bidrag av automobilskattemedel till säkerhetsanordningarna vid dylika korsningar. [15] Bank-, kredit- och penningväseii. Försäkrings väsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigl. F.fterskrift till »Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blekinge under dansk tid». [-2-2] Universitetsberedningen. Utredning i fråga om universitetens verksamhet och organisation. ;:!('>! Särskilda inom ecklesiastikdeparteniei.tet tillkallade sakkunnigas yttrande med anledning av det åt dem lämnade uppdraget att biträda vid utredigeringen av det utav 1986 års kyrkomöte antagna psalmboksförslaget. [40] Betänkande med utredning och förslag ang. understöd i form av fria bostäder och fri kost åt studerande vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet. 44 Betänkande med utredning och förslag ang. studentexamen. [45; Supplement nr 5 till Sveriges familjenamn 19-2U. [60] Försvarsväsen. Betänkande ang. vissa med frivillig anskaffning av luftvärnsmateriel sammanhängande frågor. [17] Utredning rörande flottans fartygstyper ni. m. [25] Utrikes ärenden.

Stockholm 1937. K. L. Beckmans Boktryckeri. 2552 37

Internationell rätt.