Utredning rörande skogsnäringens ekonomiska läge med förslag till åtgärder för höjande av näringens bärkraft. 2,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1938:58

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

UTREDNING RÖRANDE

SKOGSNÄRINGENS EKONOMISKA LÄGE MED FÖRSLAG TILL

ÅTGÄRDER FÖR HÖJANDE AV NÄRINGENS BÄRKRAFT I I . Å T G Ä R D E R FÖR F R Ä M J A N D E AV EN ÄNDAMÅLSENLIG VIRKESPRODUKTION

1936 års utrednings betänkande nr 2 avgivet den 26 november 1938

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1938 K r o n o l o g i s k

förteckning:

Betänkande angående omorganisation av polisskolan 31. Försöksutredning "beträffande omfattningen av yrkesi Stockholm m. m. Idun. (4), 107 s. S. mässig godstrafik med automobil eller släpvagn unPorslag till revision av den svenska kyrkohandboder å r 1937. Beckman. 211 s. K. ken. Av E. Eidem. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 32. Betänkande med utredning och förslag angående bcgynnelsespråket i realskolan. Haeggström. 228 s. E. vij, 303 s. E. 33. Betänkande och förslag rörande den andliga vården Byggnadsindustrien i Sverige. 2. Arbetsgivares och inom 1'örsvarsväse.ndet. Beckman. 95 s. Fö. löntagares inkomster. Idun. vij, 198 s. S. 24. Den statliga egna.hemsverksamheten. Marcus, viij, Byggnadsindustrien i Sverige. 3. Arbetslöshetens om681 s. Jo. fattning och växlingar. Idun. vij, 202 s. S. 35. Betänkande och förslag angående utsträckning av den Betänkande med utredning och förslag rörande proårliga' lästiden vid folkskolan m. m. Idun. 102 s. E. duktions- och avsältningsförhållandena inom träd36. Betänkande m e d Iförsiag rörande djurskyddslagstiltgårdsnäringen. Marcus. 314 s. Jo. ning. Marcus. 154 s. Ju. Betänkande i näringsfrågan. Marcus. 173, 251* s. S. 37. Normalbestämmclser för järnkonstruktioner till Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m. in. byggnadsverk (järnbestämmelser). Tredje omarbetaMarcus. 133, 18* s. S. de upplagan. Beckman. 83 s. K. 1936 å r s yrkesskolsakkunniga. Betänkande med för38. Betänkande med förslag till ändringar i arrendelagslag rörande omorganisation av vissa delar av tekstiftningen. Marcus. 492 s. Jo. niska skolan i Stockholm. Hxggström. viij, 455 s. 39. Betänkande med förslag till statliga åtgärder för 2 bil. E. stödjande av privatllygningens utveckling i Sverige. Beckman. 107 s. K . Utlåtande rörande flottans fartygstyper m. m. Nor40. Betänkande med utredning och förslag rörande statsstedt. 71 s. Fö. bidrag till anordn ande av bostäder åt åldringar och Byggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän översikt, änkor" i s. k. pensionärshem. Idun. 98 s. S. yttranden och förslag. Idun. xvj, 741 s. S. 41. 1936 års uppbördslkommitté. Betänkande med förslag Biktlinjer för en lagstiftning om ägareförbehåll och till omorganisation av uppbördsväsendet och folkavbclalningsköp. Av F. Schmidt. Norstedt. 61 s. Ju. bokföringen rh. m.. Del 2. Folkbokföringen. Marcus, Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordvj, 400 s. Fi. bruksfastighet å landsbygden enligt beredningsi:ämn42. Betänkande med uitredning och förslag angående åtdernas förslag vid 1938 å r s allmänna fastighetstaxegärder till den svenska exportnäringens främjande. ring. Hxggström. 89 s. F i . Idun. 118 s. H. Betänkande angående förvärvsarbetande kvinnors 43. Prccesslagberedninigens förslag till rättegångsbalk. 1. rättsliga ställning vid äktenskap och bariijbörd. MarLagtext. Norstedt, vij, 150 s. Ju. cus. 52 s. S. 44. Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk. 2. 14. Betänkande och förslag angående skolöverstyrelsens Motiv m. m. Norstedt. 619 s. Ju. organisation. Haeggström. ix, 396 s. E. 45. Betänkande med föxslag angående reglering av strand15. Betänkande angående »landsbygdens avfolkning». bebyggelsen m. m . Beckman. 66 s. S. Marcus. 208, 90* s. S. 46. 1936 års uppbördskommillé. Betänkande med förslag 16. Belänkande och förslag angående verksamheten vid till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokkungl. dramatiska teatern, dess förvaltning och ledföringen m. m. Dell 1. Uppbördsväsendet. Marcus, vij, ning. Hajggström. 78 s. E . 400 s. Fi. 17. Betänkande med förslag till lotteriförordning m. m. 47. Betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete in. m. Marcus. 496 s. F i . Marcus. 70 s. H. 48. 1936 års uppbördskommitté. Betänkande med förslag 18. Betänkande med förslag till lag om frivillig pensiotill omorganisation av uppbördsväsendet och folkboknering av i enskild tjänst anställda m. m. Beckman. föringen m. m. Dell 3. Omorganisation och kostnader. 121 s. J u . Marcus, iv, 164 s. F i . 19. Yttrande med socialetiska synpunkter på befolk49. 1936 års yrkesskolsaikkunniga. Betänkande med förslag ningsfrågan. Marcus. 52, 10* s. S. angående utbildniingen av lärare i teckning och 20. Betänkande angående barnkrubbor och sommarkoloslöjd samt för yrkesundervisningen. Hxggström. viij, nier m. m. Marcus. 76, (2), 16* s. S. 216 s. E. 21. Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti 1937. Del 1. 50. Betänkande angåenide utbildningen av lärare vid de Beckman. 254 s. S. allmänna läroverken och med dem jämförliga läro22 Betänkande med förslag till reformerad hyrcslaganstalter. Idun 3811 s. E. * stiftning. Norstedt. 278 s. J u . 51. Uppbörds- och folkbokföringsreformen. Marcus. 34 s. 23. Betänkande med förslag till lag om enskilda vägar Fi. m. m. Beckman. 229 s. K. 52. 1936 års lönekommiitté. Betänkande med förslag till 24. Betänkande med vissa demografiska utredningar. civilt icke-ordinariiereglemente. Norstedt. 92 s. F i . Marcus. 290 s. S. 53. Utredning rörande skogsnäringens ekonomiska läge 25. Belänkande med förslag till lag om villkorlig frigivmed förslag till åUgärder för höjande av näringens ning m. m. Norstedt. 77 s. Ju. bärkraft. 1. Förbeiredande undersökningar och utta26. Betänkande med utredning och förslag angående cenlanden. (1936 å r s sikogsutrednings betänkande n r 1.) trala verkstadsskolor m. m. Idun. (2), 320 s. E. Idun. 115 s. J o . 27. Betänkande med förslag till trafikförsäkringslag 54. Betänkande med utredning och förslag angående jämte därmed sammanhängande författningar. Noröverstyrelse för yrkesutbildning. Idun. 158 s. E . stedt. 139 s. J u . 55. 1936 års lönekommiitté. Betänkande med förslag till 2S. 1936 års järnvägskommitté. Betänkande rörande åtmilitärt avlöningsneglemente. Idun. 439 s. F i . gärder för enhctliggörande av det svenska järnvägs56. Betänkande med fö rslag Ull lag om förhandlingsrätt nätet. Norstedt. 276 s. K. för kommunala tjä.nstemän. Norstedt. 83 s. S. 29. Betänkande med utredning och förslag angående in57. Slutbetänkande avguvet av befolkningskommissionen. tagning av elever i första klassen av de' allmänna Marcus. 157 s. S. läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. 58. Utredning rörande skogsnäringens ekonomiska läge Idun. 216 s. E. med förslag till åt gärder för höjande av näringens 30. Betänkande jämte lagförslag angående lärlingsutbildbärkraft. 2. Åtgärder för främjande av en ändaningen inom hantverket och den mindre industrien. målsenlig virkesproduktion. (1936 års skogsulredIdun. 159 s. H. nings betänkande n.r 2.) Idun. 418 s. J o . Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstävcrnai med fetstil utgöra begynnelsebokstaverna ti 1 det departement, under vill et utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentkiga utredningars yttre anordnin, irdning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1938:58

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

UTREDNING RÖRANDE

SKOGSNÄRINGENS EKONOMISKA LÄGE MED FÖRSLAG TILL

Å T G Ä R D E R FÖR HÖJANDE AV NÄRINGENS BÄRKRAFT III. ÅTGÄRDER FÖR FRÄMJANDE AV EN ÄNDAMÅLSENLIG VIRKESPRODUKTION

1936 års skogsutrednings betänkande nr 2 avgivet den 26 november 1938

STOCKHOLM

1939 IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG, ESSELTE AB. 817549

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Jordbruksdepartementet.

1936 års skogsutredning får härmed vördsamt överlämna betänkande med undersökningar och förslag angående åtgärder för främjande av en ändamålsenlig virkesproduktion.

I ärendets handläggning hava inom utredningen deltagit, förutom undertecknade utredningsmän, herrar Berg, Hedlund, Holmbäck, Jansén, Sten och Sundblad samt såsom särskilda sakkunniga professorn H. Hesselman i fråga om den skogliga forskningen och jägmästaren E. Lundh rörande skogsvårdsverksamhetens administration. Hovrättsrådet B. Fallenius har biträtt utredningen vid upprättande av författningsförslag. Särskilda yttranden av herrar Holmbäck och Sundblad ävensom av herr Jansén rörande vissa avsnitt av betänkandet bifogas. Stockholm den 26 november 1938. N I L S MALMFORS.

GERH. STRINDLUND.

jFolke

Johansson.

Åtgärder för främjande av en ändamålsenlig virkesproduktion.

Kap. 1. Allmänna synpunkter. I föreliggande betänkande avses att undersöka, vad från det allmännas sida bör vidtagas i syfte att främja virkesproduktionen i landet. E n ä r detta ämne, sett i vidare bemärkelse, berör flertalet av de många frågor, vilka anknyta sig till skogshushållningens utövande, är ofrånkomligt att i lämplig utsträckning begränsa framställningen. Det torde därför vara påkallat att inledningsvis lämna en redogörelse för de olika spörsmål, som i detta sammanhang ansetts böra behandlas. För bedömande av huruvida och i vad mån virkesproduktionen bedrives ändamålsenligt, erfordras i första hand ett klargörande av vad därmed skall förstås. Såvitt utredningen kan finna lärer sagda produktion på det hela taget få betraktas som ändamålsenlig, därest densamma under längre tid lämnar största möjliga ekonomiska utbyte. Till vinnande härav kräves att virkesalstringen, i den utsträckning så låter sig göra, anpassas efter föreliggande avsättningsbetingelser för virke och att alltså dess produkter finna bästa tillgodogörande. Frambringandet och avsättningen av virket utgöra sålunda organiskt förenade delar av ett och samma händelseförlopp. Antalet och vidden av till detta hörande problem hava emellertid för utredningen nödvändiggjort att här sysselsätta sig uteslutande m e d spörsmål, vilka mera direkt angå virkets tillkomst i skogen. Frågor o»m avsättningen samt nyttiggörandet av olika slag av virke äro ämnade attt granskas i annat samband. Bland de drag, som äro karakteristiska för skogsbruket, synes särskilt b ö r a u p p m ä r k s a m m a s det tvingande behovet av att planlägga produktionen för lång tid framåt. Skogsträdens utväxande till ur utnyttjningssynpunkt förmånligaste dimensioner och kvaliteter drager en avsevärd tidrymd. I synnerhet är detta fallet i norra Sverige. Å andra sidan ligger diet i sakens natur, att de framtida användningsmöjligheterna för skogsprodukter av skiftande beskaffenhet undandraga sig ett säkert bedömande och därför måste betecknas såsom ovissa. Med hänsyn härtill ligger vikt u p p å att skogsbruket, i vad gäller åtgärder vilkas verkningar ställas på längre sikt, icke inriktas alltför ensidigt på sådana alster, som i nuvarande stund äro mest begärliga. Läget härutinnan kan vara väsentligt annorlunda, när virket i sinom tid skall tillvaratagas. Samtidigt är emellertid uppenbart att man vid skogsbrukets planläggning och drift

6 ej får bortse från de utvecklingstendenser, som framträda på de förnämsta konsumtionsområdena för trä. Inriktningen av produktionen kan jämväl förväntas stå i beroende av olika skogsägarekategoriers speciella förhållanden med avseende å skogsbrukets bedrivande. Hithörande angelägenheter hava lämnats utanför den följande framställningen, men torde utredningen få anledning senare återkomma därtill. Nu skall därför endast understrykas nödvändigheten av att, för beredande av den trygghet som k a n ernås, en viss mångsidighet förefinnes i skogsbruket liksom inom flera andra näringsgrenar av större betydelse för folkhushållet. Det är vidare givet, att överväganden angående åtgärder för skogsbrukets höjande förutsätter en viss uppfattning om vilka möjligheter till en förbättring av virkesavkastningen, som kunna anses vara för handen. Att verkställa några mera ingående utredningar av sistberörda spörsmål synes dock ej erforderligt i förevarande sammanhang. Utvecklingen under senare år å skogsvårdens område liksom den efter hand erfarenhetsmässigt och genom särskilda undersökningar vunna kännedomen om det skogliga tillståndet i landet visa med nöjaktig tydlighet, att stora vinningar i produktionshänseende ligga inom räckhåll. För att likväl i någon mån söka i siffror belysa, bland annat, nämnda förhållande har utredningen efter bemyndigande uppdragit åt professorn Tor Jonson och jägmästaren A. Modin att verkställa en undersökning rörande de svenska skogarnas framtida avkastningsmöjligheter. Undersökningen i fråga, vilken självfallet är av mycket ungefärlig natur, vidfogas detta betänkande såsom bilaga (bil. A). Av densamma k a n utläsas, att under de antagna förutsättningarna — bland annat innebärande att beräkningarna icke avse de maximikvantiteter, som under gynnsammast möjliga förhållanden skulle kunna uppnås, utan snarast motsvara den avkastning, som skulle erhållas, därest produktionen å all framtida skogsmark motsvarade produktionen å den bättre hälften av de nuvarande bestånden — en betydande produktionsstegring bör kunna åvägabringas. Sålunda har räknats med en ökning av i runt tal 11 å 12 miljoner m 3 , motsvarande 25 å 27 procent av den vid riksskogstaxeringen åren 1923—1929 konstaterade tillväxten. Beträffande det framtida virkesförrådet, beräknat sortimentsutbyte m. m. hänvisas till ifrågavarande undersökning. Om man sålunda kan utgå från att genom lämpliga förfoganden ökad ändamålsenlighet inom virkesproduktionen torde kunna befrämjas, framställer sig sedan frågan, på vad sätt staten bör lämna sin medverkan härtill. Utredningen vill då till att börja med erinra om att den skogliga produktionsprocessens långsamma förlopp jämväl medför, att resultaten avåtgärder för skogens skötsel först så småningom till fullo framträda. Därav följer att dylika åtgärder, som vid tiden för vidtagandet te sig naturliga och riktiga, sedermera kunna visa sig föga rationella. Innebörden härav blir, att skogsvårdsingrepp, och framför allt sådana med mera djupgående effekt, måste företagas med varsamhet och i görligaste mån grundas på

kunskap om lagarna för skogens utveckling. Kännedom rörande på produktionen inverkande faktorer och sammanhangen dem emellan är följaktligen av synnerlig betydelse inom denna näring. Därtill bidrager tillika att på grund av biologiska förhållanden utvägar för erfarenhetsmässig korrigering av gjorda missgrepp föreligga endast i relativt ringa omfattning. Vetenskaplig forskning kommer av omförmälda orsaker att å detta fält få mycket stort värde. Från statens sida bör därför tillses, att forskningsverksamhet till skogsbrukets förkovran bedrives i betydande omfattning och på ett effektivt sätt. Visserligen gäller här liksom inom andra forskningsgrenar, att ernåendet av fruktbringande rön mera är en fråga om att framskaffa för uppgiften lämpade personer än att organisera själva verksamheten. Forskningen på skogsbrukets område är emellertid helt naturligt i hög grad av nationell karaktär. På grund härav och med hänsyn till begränsningen av de resurser, över vilka vårt land förfogar, synes särskilt angeläget att det skogliga forskningsarbetet blir så tillrättalagt, att befintliga möjligheter i förevarande hänseende på bästa sätt tagas i anspråk. Utredningen kommer att i det följande uppehålla sig vid denna för skogsbruket grundläggande angelägenhet. Även den forskning, vilken eftersträvar att finna förbättrad eller ny användning för trä i olika former, är självfallet av stor betydelse för skogsbruket. Hithörande spörsmål komma emellertid icke att behandlas i detta betänkande, utan har utredningen för avsikt att sedermera taga dem i beprövande. Nyttan av den skogliga forskningen eller framåtskridandet över huvud tajget inom skogsbruket framträder först i den mån vunna resultat och erfarenheter bekantgöras och erhålla allmän spridning i de kretsar, som äg;a intresse därav. Intensiv och målmedveten verksamhet för meddelande av undervisning och upplysning i skogliga ämnen är därför ett nödvändigt komplement till det vetenskapliga arbetet. Denna undervisnings- och upplysningsverksamhet bör syfta till dels att, så långt detta kan ske, göra skogsägarna i landet kompetenta att handhava de värdefulla naturtillgångar, som skogsmarken ocjh den därå växande skogen utgöra, dels ock att skapa och vidmakthålla en tilllräckligt stor kår av fackmän, skickade att biträda vid skogarnas vård och föirvaltning, utbredande av kännedom i skogliga ämnen samt skogs vetenskapens befordrande ävensom, i förekommande fall, att tillhandagå skogsägarna meed råd och anvisningar rörande skogsbrukets bedrivande. Utbildningen av sistnämnda grupp skall naturligtvis anpassas efter rådande behov av yrkesmsän med olika kvalifikationer, högre såväl som lägre. Därvid bör beaktas att, så'vitt nu låter sig bedöma, utvecklingen under någon tid synts gå mot ökad amvändning av mera fast anställd fackpersonal särskilt i lägre utbildningsgr.ad. Vid tillgodoseendet av detta yrkesmannabehov bör vederbörlig hänsyn även tagas till, att i runt tal hälften av landets skogsmark befinner sig i jordbrukarehand, och att sålunda skogsbruket på sådan mark bör ställas i intimt samband med jordbruksdriften. Nu berörda jämte en del

8 andra undervisnings- och upplysningsfrågor skola göras till föremål för omprövning i framställningen härefter. Genom ett planmässigt forskningsarbete samt en väl tillrättalagd undervisnings- och upplysningsverksamhet torde de större markägarna som regel kunna beredas möjligheter till ordnad skötsel av sina skogar. E n avsevärd del av det enskilda skogsbruket drives emellertid av mindre skogsägare. Man har anledning räkna med, att dessa först så småningom komma att bibringas erforderlig sakkunskap för att genom egna åtgöranden kunna på bästa sätt utnyttja produktionsvillkoren. Kostnads- och andra skäl lägga hinder i vägen för att envar av skogsägarna i fråga skulle anställa speciell fackman. För ett ändamålsenligt handhavande av skogsskötseln torde därför de mindre markägarna lämpligen genom inbördes samverkan söka komma till rätta med problemet. Därvid kan man tänka sig att, exempelvis, tvenne medel anlitas. Antingen kunna skogssamfälligheter bildas, vari de olika fastigheterna erhålla andelar, eller ock må fastighetsinnehavarna sammansluta sig i en enskild förening, som i större eller mindre omfattning övertager bestyren med medlemmarnas skogar. Genom hopförande av smärre skogsskiften helt eller delvis i större komplex uppnår man, förutom annat, att vården av dessa kan direkt läggas i sakkunniga händer. I den mån dylika gemensamhetsskogar åvägabringas i anslutning till jordbruksfastigheter, skapas därjämte viss garanti för att de deltagande jordbrukarna erhålla en jämnare inkomst från skogen. Härigenom erhåller jordbruket i de ifrågakommande bygderna ett värdefullt stöd. Skogssamfälligheter av omförmält slag hava hittills bildats endast i mycket ringa skala. Orsaken härtill lärer främst vara skogsägarnas ovillighet att avstå från dispositionsrätten över sin egendom, men jämväl ekonomiska omständigheter torde hava spelat in. Det synes därför ofrånkomligt att gemensamhetsskogsbildningen erhåller stöd av det allmänna, därest strävanden i sådan riktning skola hava framgång. På grund av den betydelse, samfälligheterna äga för skogsvården, synes ock sådan hjälp böra beredas. Även ur jordpolitiska synpunkter är skogssamfällighetsidén av stort intresse; då utredningen avser att vid annat tillfälle återkomma härtill lämnas de här åsido. Jämväl bemödanden att sammanföra skogsägare i föreningar, vilka anställa sakkunniga biträden med skogsvårdande arbetsuppgifter, torde vara förtjänta att underlättas från det allmännas sida. Enligt utredningens mening bör vidare i rådande läge, innan denna organisationstanke vunnit allmännare utbredning, det allmänna även i annan form medverka till att ifrågavarande skogar bliva tillfredsställande omhändertagna. Härmed åsyftas skogsvårdsstyrelsernas biträdesverksamhet, tack vare vilken skogsägarna nu kunna för rimliga kostnader skaffa sig fackmässig vägledning. I synnerhet för innehavarna av de minsta brukningsenheterna är det angeläget, att en sådan utväg alltjämt hålles öppen.

9 Denna konsultationsverksamhet får likväl icke gå så långt, att den helt påtager sig ansvaret för skogarnas förvaltning. Befattningen därmed bör åvila skogsägarna själva eller deras sammanslutningar. Såväl gemensamhetsskogsbildningen som övriga i det ovanstående antydda förfaringssätt för tillhandahållande av fackmannahjälp i det enskilda mindre skogsbruket avhandlas närmare i fortsättningen. Betydelsen av att inom skogsbruket kvalificerad arbetskraft användes i erforderlig grad bör alltså enligt utredningens förmenande icke underskattas. En inskränkning däri, till exempel för vinnande av besparing i driftskostnaderna, kan kanske för tillfället framstå som önskvärd men torde många gånger komma att efter hand visa sig mindre välbetänkt. Skogen kräver fortlöpande vård och tillsyn. Det är sålunda ett framträdande önskemål att de kostnader, som därå nedläggas, icke underkastas alltför stora ändringar med skiftande ekonomiska konjunkturer. Dock kan icke undvikas att dessa starkt påverka den enskilde skogsägarens ekonomiska ställning. Givetvis blir han benägen att under ogynnsamma konjunkturer nedbringa sina omedelbara utgifter, medan de under bättre tider kunna få svälla ut. För att åstadkomma en utjämning härutinnan torde det vara nödvändigt att det allmänna medverkar. Särskilt gäller detta i fråga om bestridande av kostnaderna för åtgärder, vilka först efter längre tid medföra full vinst. Man kan rimligen ej kräva av den enskilde skogsägaren, att han skall helt bära dessa kostnader vilka, i vad angår deras gagn för honom, måste framstå som mer eller mindre osäkra. Däremot torde det icke vara önskvärt, att allmänna medel utgå till sådana företag, vilka väsentligen äro inriktade på att inom rimlig tid tillföra skogens ägare ekonomiska fördelar. I överensstämmelse härmed har utredningen ansett sig i det följande böra skärskåda, i vilken omfattning och huruledes skogsägarna böra erhålla direkt ekonomiskt understöd för vidtagande av virkesproduktionsbefrämjande åtgärder, därvid jämväl uppm ä r k s a m m a s sociala och ur arbetsmarknadssynpunkt viktiga sidor av hithörande spörsmål. Samtidigt undersökes frågan om premiering av välskötta mindre skogsbruk. Även om åtgärder vidtagas, ägnade att stimulera den enskilde skogsägarens intresse för ändamålsenlig skogsvård och skogshushållning, är det icke säkert, att han städse handlar i enlighet med detta syftemål. I betraktande kommer därvid framför allt hans benägenhet att låta tillfälliga förhållanden vara bestämmande för handlingssättet. Det kan icke alltid förväntas, att skogsägaren i en för honom bekymmersam situation .skall, med bortseende från de rådande svårigheterna, frivilligt träffa sina dispositioner i fråga om skogens skötsel allenast med hänsyn till framttidens behov och vidmakthållande av ett uthålligt skogsbruk. P å grund a v skogsbrukets utomordentliga vikt för landets försörjningsmöjligheter •är det därför ofrånkomligt, att på området alltjämt förefinnas anordningar

10 av tvingande natur, innebärande en begränsning i nödig grad av den enskildes rörelsefrihet. Detta bör liksom hittills ske genom skogsvårdslagstiftning, avseende i princip att förhindra missbruk vid skogens skördande samt frambringande av åtgärder för uppehållande av skogsmarkens produktionsförmåga. Härigenom dämpas tillika växlingarna i fastigheternas värden efter konjunkturläget. Detta är en gynnsam omständighet, ty jämnare fastighetsvärden äro till fördel för såväl den enskilde fastighetsinnehavaren som det allmänna. Den avvägning mellan vitala samhällsintressen och den enskildes önskan om ekonomisk handlingsfrihet, som den nuvarande skogsvårdslagstiftningen utgör, får i stort sett fortfarande anses vara väl funnen. Någon rubbning av de grundregler, vara den allmänna skogsvårdslagen är uppbyggd, torde sålunda icke vara behövlig. Frågan om revision av den nuvarande, till giltighetstiden begränsade speciallagstiftningen för lappmarkerna lärer i sinom tid k o m m a före. Vid dylikt förhållande har utredningen icke funnit skäl att i dessa ämnen företaga några överväganden. För att ändamålet med i skogsvårdsbefordrande avsikt vidtagna förfoganden skall uppnås är det jämväl nödvändigt, att virkesproduktionen beredes skydd på annat sätt. Under senare år hava de skador, som tillfogas skogen av främmande människor, alltmera uppmärksammats. Den i utveckling varande campingrörelsen torde i sin m å n hava bidragit härtill. Särskilt framträda olägenheterna i nu berörda hänseende i närheten av större städer. Ehuru utredningen anser strävandena att skaffa stadsbefolkningen behövlig rekreation genom att bereda den resurser till friluftsliv vara i hög grad behjärtansvärda och på allt sätt förtjänta av uppmuntran, förefaller det dock som om detta skulle kunna vinnas, utan att skogsvårdsintresset behöver trädas för när. Denna fråga är emellertid föremål för undersökning i annan ordning och kommer därför att lämnas utanför denna framställning. Av största vikt för skogsbruket är vidare skyddet mot betande hemdjur, låt vara att organiserandet av betesgången framstår som ett kombinerat skogs- och jordbruksspörsmål. Skogsbetningen ägde i gamla dagar föga eller ingen betydelse för virkesproduktionen. Efter hand som anspråken på den senare ökats ävensom i och med att den odlade arealen i skogsbygderna vidgats och jordbruket intensifierats samt betestekniken jämsides därmed förbättrats, har betesproblemet kommit i ett nytt läge. Detta problem synes böra lösas med utgångspunkt från att hemdjurens utfodring skall ordnas ändamålsenligt samt under beaktande av skogsbetningens verkningar ur skogsvårdssynpunkt. Ett avsnitt av föreliggande betänkande är ägnat åt ifrågavarande angelägenhet. Skogen utsattes även för åverkan av åtskilliga vilda djurarter, högre som lägre. Vad angår den jaktbara vildnaden, torde det för skogsbrukets vidkommande erforderliga efterhållandet av densamma få ske inom ramen för den nyligen antagna jaktlagstiftningen. Beträffande skadegörelse genom lägre

11 djurarter, bör särskilt nämnas härjningar genom insekter. Att utreda huru insektsskador skola förhindras eller i varje fall begränsas är en uppgift för den skogliga forskningsverksamheten. Måhända skulle dock kunna ifrågasättas, att det allmänna småningom bör på lagstiftningens väg underlätta åtgärder för bekämpande av skadeinsekter. Även detta ärende undersökes för närvarande på annat håll, varför utredningen förbigår detsamma. En ren forskningsuppgift är, huru man genom en lämplig behandling av skogen skall k u n n a u p p n å största möjliga motståndskraft mot storm-, snö- o. dyl. skador. Åvägabringandet av ett effektivt skogsbrandväsen synes däremot vara en aktuell organisationsfråga, beträffande vars ordnande staten bör medverka. Utredningen uppehåller sig i det följande vid densamma liksom vid spörsmålet om skogsbrandförsäkring. För att det allmänna skall kunna efter skilda vägar verksamt stödja och rationellt tillrättalägga virkesproduktionen kräves anlitandet av organ, som med största möjliga effektivitet k u n n a i praktiken omsätta de olika åtgärderna. P å grund av de betydande skiljaktigheter, som råda inom landet i skogligt hänseende, måste vid utväljande av dylika organ beaktas, att för ett rätt fullgörande av uppgifterna fordras god lokal förankring och utrymme för ortsintressena. Ävenså bör uppmärksammas behovet av att ställa den lokala skogsvårdsbefrämjande verksamheten under enhetlig, målmedveten och sakförståndig ledning. Bland de uppgifter, som lämpligen handhavas av lokala organ, kunna nämnas bedrivande av undervisning och upplysning, tillhandahållande av fackkunnig arbetskraft för lämnande av råd och anvisningar samt planläggning och utförande av företag i ä n d a m å l av skogsmarkens och den växande skogens behandling, fördelande av medel, vilka finnas disponibla för direkt understödjande av skogsvårdsåtgärder, jämte tillvaratagande i övrigt av skogsägarnas samfällda intressen. I samband härmed anmäla sig frågor om tillsynen över skogsvårdslagstiftningens efterlevnad och statens behov av garantier för att denna fiskala ämbetsutövning blir på behörigt sätt upprätthållen. Utvecklingen p å det skogligt administrativa området och de efter hand tilltagande anspråken på skogsbruket såsom utkomst- och råvarukälla understryka kravet på en förstärkt representation inom statsförvaltningen för denna näringsgren. I anslutning härtill avhandlar utredningen i det följande såväl den emskilda skogsvårdsverksamhetens lokala administration som det centrala befattningstagandet med statliga förvaltningsfrågor rörande enskilt skogsbruk. Slutligen ämnar utredningen taga under omprövning metoderna för anskaffande av medel till de av utredningen förordade åtgärderna. Därvid bör sjiälvfallet så ordnas, att en ändamålsenlig utveckling av skogsbruket icke motverkas samt en smidig anpassning av näringen efter ändrade ekonomiska betingelser ej försvåras.

12 Kap. 2. Den skogliga forskningen. Då 1936 års skogsutredning går att behandla frågan om den skogliga forskningen har det, med hänsyn till att terminologien på området synes vacklande, framstått såsom nödvändigt att inledningsvis angiva en del bestämningar, som klarlägga huru ämneskomplexet i denna framställning avgränsats. I begreppet skoglig forskning inlägger utredningen sålunda vetenskaplig bearbetning av såväl skogsproduktiva som i viss utsträckning skogsteknologiska problem. Med skogsproduktiva avses i sin tur sådana forskningsfrågor, som äga samband med skogens ändamålsenliga uppdragande och behandling under växtåren fram till dess den skördas, eller med andra ord den del av skogens brukande, som i allmänhet benämnes skogsskötsel. Termen skogsteknologi åsyftar skogligt betonade tekniska spörsmål rörande trädens avverkning samt virkets tillredning och behandling i skogen, transport m. m. Sistnämnda uttryck har alltså här ej förlänats den vidd, att detsamma griper in på området för skogsprodukternas förädling och vad därmed sammanhör, för vilket användes benämningen träteknologi. Ett särhållande av dessa båda teknologiska fack synes befogat med hänsyn till att det i stort sett gäller två etapper av skogens nyttiggörande, nämligen dels skogsprodukternas framställning, dels deras användning för olika ändamål. Samtidigt bör dock framhållas att gränsen dem emellan kan vara flytande och stundom rent av obefintlig. Avsikten med uppdelningen har varit att såvitt möjligt skilja mellan uppgifter av förädlingsteknisk eller ingenjörsmässig natur och dylika, som stå i mera primär kontakt med skogsbruket, exempelvis genom att deras handläggning i praktiken i regel åligger personer med skoglig utbildning. Specifika frågor rörande den träteknologiska forskningens organisation m. m. övervägas icke i det följande utan skola, såsom förut nämnts, upptagas i annat sammanhang. Historik. Forskningsverksamhet på det skogliga området bedrevs relativt tidigt i landet såväl genom domänstyrelsens försorg och på dess initiativ som av lärare vid den högre skogsundervisningen samt andra enskilda forskare. I 1828 års stadgar för det då nyinrättade skogsinstitutet föreskrevs, bland annat, att direktören för institutet skulle befrämja kännedomen om en förbättrad skogshushållning i riket samt för sådant ändamål författa och kringsprida tjänliga skrifter. Genom brevväxling med in- och utländska fackmän borde han även göra sig underrättad om skogshushållningens fram-

13 steg och om de nya rön, som förtjänade att i Sverige beaktas. Vederbörande hade dock icke någon direkt forskning sig ålagd. Dylik skyldighet stipulerades först år 1886, då i nya stadgar fastställdes såsom institutets uppgift att vid sidan av undervisningen utveckla skogsvetenskapen på nationell grund. Frågan om inrättande av ett särskilt skogsförsöksväsen fördes snart på tal, i samband varmed framlades program för metodiska skogliga försök. Det omedelbara resultatet härav blev emellertid i stort sett endast anställande av vissa meteorologiska observationer. Den mera ordnade forskningen i vårt skogsbruks tjänst k a n därför sägas datera sig från år 1902, då den s. k. forstliga försöksanstalten inrättades med statsunderstöd för att tillgodose behovet av vetenskaplig behandling av de vid denna tidpunkt livligt uppmärksammade skogliga problemen. I sitt statförslag år 1895 framhöll domänstyrelsen, förutom annat, att undersökningar om skogsträdens tillväxt och levnadsförhållanden m. m. vore av synnerlig betydelse för skogshushållningen och därför borde igångsättas. Arbetet måste ordnas systematiskt och utföras i stor skala under en längre tidsföljd. Så kunde allenast ske, därest detsamma handhades av ett statligt specialorgan. Styrelsen hemställde, att ett sådant skulle inrättas för ändamålet. Efter förnyade framställningar i ämnet förelade Kungl. Maj:t 1901 års riksdag proposition angående upprättande av en skogsförsöksanstalt, till vilken begärdes ett anslag av 16 000 kronor per år. Anslagsäskandet godkändes, och av nästföljande riksdag fastställdes arvodesstat samt grunddragen i organisationen. De senare inneburo bildandet av en under domänstyrelsen lydande institution, benämnd forstliga försöksanstalten. Personalen utgjordes av en föreståndare, en botanist och två assistenter jämte tillfälliga biträden. Anstaltens syften angåvos i de av Kungl. Maj:t den 9 maj 1902 (nr 45) utfärdade stadgarna sålunda: » har till ändamål att genom undersökningar och jämförande försök bidraga till lösningen av de för en rationell skogshushållning grundläggande såväl biologiska som rent forstliga frågor samt i sådant avseende förebringa närmare utredning rörande landets särskilda skogstyper, deras förekomst och utveckling samt skogsträdens förhållanden inom dessa typer. Beträffande de forstliga frågorna bör huvudsakligen genom jämförande försöksåtgärder utrönas verkan av olika sätt för skogens skötsel vad angår såväl dess föryngring genom självsådd eller kultur som dess behandling därefter jämte hithörande åtgärder, såsom markberedning och dikning m. m.» För överläggningar i frågor rörande forskningsarbetet ägde domänstyrelsen tillkalla föreståndaren och botanisten ävensom skogsinstitutets direktör och lärare samt tre för försöksväsendet intresserade fackmän. Dylikt sammanträde skulle hållas innan de första planerna för de experimentella undersökningarna fastställdes och därefter vart tredje år. Anstaltens arbetsuppgifter bestämdes för varje år av domänstyrelsen efter förslag av föreståndaren och botanisten. Statsanslaget till försöksverksamheten visade sig snart otillräckligt. Redan

11 vid 1905 års riksdag höjdes det till 24 000 kronor och år 1908 till 29 000 kronor. Den mera fasta personalen hade vid denna tid utvidgats till sex personer. Genom kungl. brev sistsagda år förändrades institutionens namn till statens skogsförsöksanstalt. Vid 1911 års riksdag anslogos 3 000 kronor för tillgodoseende av anstaltens behov utav försöksträdgård med plantskoleanläggning. Året därpå överflyttades anstalten till ordinarie stat och ställdes direkt under jordbruksdepartementet. Samtidigt ökades anslaget till ungefär 47 000 kronor, varjämte beviljades ett belopp av drygt 107 000 kronor för uppförande av institutionsbyggnad m. m. Instruktion rörande anstaltens uppgift, verksamhetssätt och organisation utfärdades den 25 oktober 1912 (nr 232). Ledningen utövades av en styrelse, bestående av chefen för domänstyrelsen såsom Självskriven ledamot samt fyra av Kungl. Maj:t för viss tid utsedda ledamöter. Kungl. Maj:t utsåge tillika styrelsens ordförande. Anstalten omfattade två avdelningar, nämligen en skogsavdelning för skogsskötsel och skogsuppskattning samt en naturvetenskaplig avdelning för skogsbotanik, jordmånslära och skogsentomologi. Vid var och en av dessa avdelningar skulle finnas anställda en föreståndare, som benämndes professor, och en assistent. Dessutom skulle vid skogsavdelningen tjänstgöra två skogsbiträden och ett skrivbiträde samt vid den naturvetenskapliga avdelningen ett kemistbiträde. Efter förslag av styrelsen förordnade Kungl. Maj:t en av föreståndarna till chef för anstalten för en tid av tre år. För dryftande av spörsmål rörande anstaltens arbeten med hänsyn till den praktiska skogsvårdens krav och sättet för dessa arbetens utförande ägde stvrelsen tillkalla förutom anstaltens båda föreståndare jämväl skogshögskolans professorer samt tre för försöksväsendet intresserade fackmän. Dylikt sammanträde skulle i varje fall hållas vart tredje år. Därvid skulle anstaltens arbeten under de sist förflutna tre åren granskas och plan för den fortsatta verksamheten göras till föremål för överläggning. Vid denna tidpunkt framfördes från olika håll yrkande, att skogsförsöksanstaltens verksamhet borde utvidgas att omfatta skogsteknologiska frågor. Sedan svenska cellulosa- och pappersbruksföreningarna tagit vissa initiativ i saken väckte styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt i januari 1913 förslag om inrättande vid anstalten av en »kemisk-teknisk» och en »fysisk-teknisk» avdelning. Sedermera tillkom på enskild väg det s. k. pappersmassekontoret, som ägnades åt undersökning av i stort sett de problem, vilka avsetts skola falla inom den kemisk-teknologiska avdelningens forskningsområde. Bland arbetsuppgifterna för den fysisk-teknologiska avdelningen nämndes undersökningar rörande träets hållfasthet och förhållande vid torkning, lämpligaste avverkningstiden för smärre gallringsvirke och lövträd, virkets sjunkning under flottning ävensom sjunkningens förebyggande. Professorn i skogsteknologi vid skogshögskolan ansågs böra vara ledare för avdelningen. Förslaget blev vilande tills det i annat sammanhang ånyo upptogs, varom mera nedan. Efter verkställd utredning rörande plan för en tidsenlig organisation av den högre skogsundervisningen antog 1912 års riksdag allmänna grunder

15 för skogsinstitutets ombildande till skogshögskola. Denna skulle jämte meddelande av undervisning även tjäna syftet att befordra och förkovra skogsvetenskapen. I den proposition, som låg till grund för riksdagens beslut i ärendet, uttalade föredragande departementschefen, att det vore lagarna för den svenska skogen, vilka borde utforskas för att på en vidgad kännedom om dessa grunda skogsvården. »Visserligen äga vi för detta ändamål sedan gammalt ett skogsinstitut, och på senare år har skogsförsöksanstalten tillkommit. Men den senares verksamhetsområde utvidgas alltjämt, dess uppgifter växa i antal och betydelse, och desto nödvändigare framträder det önskemålet att de rön, som där göras, omsättas i fruktbringande undervisning. Lärarnas ställning vid undervisningsanstalten bör sålunda bliva av så krävande art, att de under ständigt samarbete med försöksanstalten med sina studier stödja dess verksamhet och å andra sidan för sitt egentliga arbete, undervisningen, draga nytta av där gjorda erfarenheter.» Till befordrande av det samband, som ansågs böra föreligga mellan verksamheten vid skogshögskolan och försöksanstalten, förlades de båda institutionerna under samma styrelse. 1914 års senare riksdag antog stat för skogshögskolan och godkände vissa förslag, åsyftande att främja samarbetet mellan högskolan och försöksanstalten genom att en del av högskoleundervisningen skulle omhänderhavas av befattningshavare vid anstalten. Vid den senare inrättades samtidigt nya tjänster, bland annat en laboratorsbefattning i skogsentomologi. Den ordinarie staten för anstalten bragtes härigenom upp i över 62 000 kronor, medgivande en stadigvarande personal på elva personer. I enlighet med omförmälda beslut utfärdades den 5 mars 1915 (nr 51) ny instruktion för försöksanstalten. Nämnda år kunde den nyuppförda institutionsbyggnaden, belägen invid skogshögskolan å norra Djurgården i Stockholms omedelbara närhet, tagas i anspråk. Spörsmålet huru de gamla skogarna i Norrland borde föryngras hade ända sedan försöksanstaltens tillkomst varit föremål för studier vid institutionen. Emellertid medförde kravet på ett hastigare realiserande av den överåriga norrländska skogen, att hithörande problem alltmera trädde i förgrunden. Vid 1916 års riksdag beslöts inrättande å extra stat vid anstalten av en avdelning för föryngringsförsök i Norrland med ett årligt anslag av omkring 19 000 kronor. Den nya avdelningen började sin verksamhet den 2 maj samma år, då instruktion för densamma utfärdades och personal, bestående av försöksledare och skogsbiträde, anställdes. Avdelningen fick närmast till uppgift att utröna, på vilka sätt föryngring av skog i Norrland under skilda förhållanden kunde bäst och billigast ernås. Arbetet skulle bedrivas under loppet av femton år, fördelade på tre femårsperioder. Under första perioden skulle det koncentreras på anläggning av försök samt insamling av primärmaterial för erforderliga förundersökningar. Andra perioden var ämnad att huvudsakligen ägnas åt revision av försöken. Den tredje skulle användas till bearbetning och publicering av resultaten.

16 Rörande den fortsatta utvecklingen av nu ifrågavarande forskningsverksamhet må omnämnas de förslag till utvidgning av försöksanstalten, som framlades hösten 1918 av institutionens chef jämte Sveriges skogsägareförbund samt sommaren 1919 av en kommitté, sammansatt av representanter för såväl styrelsen för skogshögskolan och försöksanstalten som sagda förbund. Förslagen togo sikte på att förbättra arbetsbetingelserna för anstalten genom, bland annat, inrättande av särskilda försöksparker och ökning av personalen. Man påyrkade vidare ombildande av det entomologiska laboratoriet till självständig avdelning med en föreståndare som ledare. I maj månad 1921 erhöll anstalten sin första försökspark, Siljansfors i Dalarna. Sedermera tillkommo ytterligare två dylika, nämligen Svartberget-Kulbäcksliden i Västerbotten samt Tönnersjöheden i Halland. Siljansfors-parken äges av Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolag, de båda andra tillhöra kronan. Försöksanstalten övertog den skogliga skötseln av dessa områden, under det inkomsterna därifrån skulle tillfalla respektive ägare. Genom beslut vid samma års riksdag organiserades entomologiska laboratoriet såsom särskild avdelning med en föreståndare. Medel anvisades jämväl till en assistentbefattning vid avdelningen. En del andra organisatoriska förändringar hade redan ägt rum i enlighet med den nya instruktion för anstalten, som utfärdades den 31 december 1920 (nr 874). Enligt denna skulle tidigare omtalade överläggningar i forskningsfrågor med personer utanför anstalten hållas vart femte år mot förut vart tredje år. Försöksanstaltens anslag å riksstaten utgjorde år 1922 omkring 244 000 kronor, varav på ordinarie stat kommo 106 000 kronor. Nyssberörda kommitté avhandlade tillika frågan om stärkande av den skogs- och träteknologiska forskningen. Vid svenska skogsvårdsföreningens årsmöte under 1919 års skogsvecka hade enhälligt givits uttryck åt önskemålet, att försöksanstalten måtte beredas tillfälle att bland sina arbetsuppgifter även infoga de tekniska problemen om virket och dess behandling m. m. Av enskilda skogsmän hittills utförda ävensom genom vissa skogsbolag bekostade undersökningar syntes framgå, uttalade kommittén, som om olika avverkningsmetoder, avverkningstider och skilda torkningsmetoder kunde inverka på virkets flytförmåga. Å andra sidan krävde denna fråga ännu ett mångsidigt undersöknmgsforfarande, innan direkta och praktiska åtgärder kunde anbefallas. För att sporsmålet skulle upptagas till lösning i hela dess vidd, erfordrades utredning av olika markslags, trädtypers och beståndstypers inverkan på kärnbildning och flytbarhet. Då utredningen alltså komme att beröra ett flertal grenar av skogsvetenskapen, fölle det av sig självt att uppdraget borde lämnas åt statens skogsförsöksanstalt. Lika givet vore, att denna icke utan att utvidgas kunde medhinna lösningen härav. Utvidgningen kunde ej lämpligen ske på annat sätt än genom inrättande av en »skogsteknisk avdelning». Beträffande de frågor, avdelningen skulle få sig förelagda, nämndes virkets flytbarhet, barkningstidens och barkningens inverkan på.virkets egenskaper i fråga om hållfasthet, hållbarhet, sprickbildning, blånad, bränslevärde o. s. v., bonitets-

17 klassens och beståndsbehandlingens samt flottningens inverkan i samma avseenden, årsringsbreddens, dimensionens och stamdelens inverkan på virkets värde som råvara för kemisk industri, m. m. Arbetsuppgifterna borde begränsas att omfatta vad som hörde till själva skogshushållningen, till de rent skogliga frågorna om virkets framställning och fraktning m. m., men ej röra vid den mera ingenjörsmässiga delen, såsom det färdiga virkets vidare förädling. Vidkommande ledningen av avdelningen i fråga, fann sig kommittén icke kunna förorda, att dessa synnerligen omfattande undersökningar uppdroges åt professorn i skogsteknologi vid skogshögskolan. Dennes undervisning vore redan mycket krävande och ämnet skogsteknologi vid högskolan för övrigt så vidsträckt, att fråga till och med uppstått om att uppdela professuren. Kommittén ansåg därför, att handhavandet av en teknisk avdelning vid försöksanstalten borde anförtros åt särskild fackman. Denne kunde åläggas viss mindre föreläsningsskyldighet vid högskolan, varigenom någon uppdelning av professuren i skogsteknologi ej bleve nödvändig. Den årliga kostnaden för avdelningen beräknades till 19 000 kronor, varav i löner 11000 kronor samt för resor, hantlangning och expenser 8 000 kronor. Härtill erfordrades ett belopp för täckande av engångskostnad för inköp av inventarier och instrument. I yttrande över sistnämnda ärende anförde styrelsen för skogshögskolan och försöksanstalten, att med lösningen av spörsmålet om inrättande av en skogsteknisk avdelning borde tills vidare anstå. Det vore ej lämpligt att under de rådande höga prisen på byggnadsmaterial ifrågasätta ett omedelbart genomförande av ett förslag, som skulle göra nybyggnad vid anstalten nödvändig. Särskilt med hänsyn till nödvändigheten av att iakttaga största möjliga sparsamhet i fråga om nya statsanslag vore tidpunkten icke lämplig för en utvidgning av anstaltens verksamhet. Därjämte torde svårigheter möta att få den nya föreståndarebefattningen besatt med kvalificerad person. Två år senare framkom ett nytt uppslag i avhandlade angelägenhet, i det att chefen för försöksanstalten påvisade möjligheten att genom samarbete med statens provningsanstalt tills vidare tillgodose lokalbehovet utan några särskilda kostnader för statsverket. Provningsanstalten hade erbjudit utrymmen och teknisk utrustning inom sina lokaler. Skogsförsöksanstaltens chef framhöll därförutom i huvudsak följande. Eventuell svårighet att finna kompetent person villig åtaga sig föreståndarebefattningen kunde till en början lösas så, att för själva arbetena anställdes en assistent och att en skogsteknisk specialist uppbure något mindre arvode för planläggning och ledandet av dessa i samråd med tjänstemän vid provningsanstalten, försöksanstalten och skogshögskolan. Kostnaderna för en teknisk avdelning borde föras på försöksanstaltens stat. Härför talade det nära samarbete, som vore nödvändigt mellan denna och de övriga avdelningarna vid anstalten vid planläggning av arbetena, tagande av virkesprov m. m. Vidare torde en del lagringsförsök i skogen och flottningsförsök kunna ske å försöksparkerna. Genom att lokaler kunde erhållas å provningsanstalten, knötes ett mycket önskvärt samarbete mellan denna institution, särskilt dess byggnadstekniska avdelning, och de skogsveten2—817549

18 skapliga institutionerna. Ett dylikt samarbete skulle komma att i hög grad gagna de tre institutionerna. Inom försöksanstaltens intressesfär låge systematiska undersökningar för att klarlägga, hur olika ståndortsfaktorer påverkade virkesbeskaffenheten. En viktig fråga vore att belysa, varför svenskt virke i många fall ansåges mindre värdefullt än utländsk vara. För bränslefrågans lösning gällde det att undersöka specifika vikten hos våra inhemska trädslag och dess variation inom skilda stamdelar och vid olika ståndort, breddgrad m. m. Vidare erinrades om betydelsen av att studera virkets flytbarhet, dess beskaffenhet efter olika lagring etc. Avdelningen kunde dessutom vara övriga avdelningar vid försöksanstalten till hjälp vid utredningar om skador samt vid bedömande av olika trädarters och rasers värde och härigenom lämna upplysningar av betydelse för beståndsvården. För skogshögskolan skulle avdelningen medföra den stora fördelen, att dess ledare kunde hålla föreläsningar för eleverna om gjorda rön och undersökningar. Då undersökningar om virkets tekniska egenskaper vore av den beskaffenhet, att de kunde giva direkta anvisningar av praktiskt värde för skogsbruket och skogsindustrien, vore det att vänta, att studerande vid högskolorna gärna ville använda uppgifter i hithörande ämnen för specialundersökningar. 1 och för meriter till högre betyg hade elever med förkärlek velat välja dylika tekniska undersökningar av virke, men i många fall av läraren måst avrådas härifrån på grund av skogshögskolans bristfälliga utrustning för dylika undersökningars tekniska bearbetning. Ledaren av den skogsteknologiska forskningsavdelningen borde hava till åliggande att i sådana fall handleda elever och andra studerande vid högskolan. Slutligen borde samarbetet bliva av stort värde även för provningsanstalten genom att en skogligt bildad person vid dess provningar funnes att tillgå. Uppdragen vore här ej sällan av den art, att de krävde ingående kännedom om trädets biologi och om skogsteknologi. U p p s l a g e t f ö r a n l e d d e ingen å t g ä r d . År 1922 b i l d a d e s p å enskilt initiativ en k o m m i t t é för u n d e r s ö k n i n g a r r ö r a n d e f l y t b a r h e t e n h o s flottgods. I d e n n a i n t r ä d d e f ö r e s t å n d a r e n för a n s t a l t e n s s k o g s a v d e l n i n g s å s o m o r d f ö r a n d e . Undersökningen bekostades övervägande genom privata anslag, men den slutliga b e a r b e t n i n g e n utfördes vid f ö r s ö k s a n s t a l t e n . U n d e r f e m å r s p e r i o d e n 1922—1926 i n r ä t t a d e s en ö v e r a s s i s t e n t b e f a t t n i n g vid f ö r s ö k s a n s t a l t e n s s k o g s a v d e l n i n g . F ö r a n s t a l t e n u t f ä r d a d e s den 18 j u n i 1926 (nr 394) n y i n s t r u k t i o n , s o m a l l t j ä m t ä r g ä l l a n d e . B e t r ä f f a n d e a r b e t s uppgifterna äro i denna instruktion upptagna enahanda bestämmelser som i 1912 och 1915 å r s i n s t r u k t i o n e r . D ä r u t ö v e r s t a d g a s , b l a n d a n n a t , att förs ö k s p a r k e r n a skola a n v ä n d a s till v e t e n s k a p l i g a u n d e r s ö k n i n g a r och p r a k tiska skogsskötselförsök. F ö r a n s t a l t e n s o r g a n i s a t i o n ä r o väsentligen n e d a n stående bestämmelser meddelade. Anstalten står under överinseende av en för skogshögskolan och anstalten gemensam styrelse. Närmaste ledningen av anstalten handhaves av dess chef. Försöksanstalten omfattar en skogsavdelning för skogsskötsel och skogsuppskattning jämte därmed samhörande undersökningar, en naturvetenskaplig avdelning för, i huvudsak, skogsbotanik och marklära samt en skogsentomologisk avdelning för skogs entomologiska och andra biologiska undersökningar över skogens lägre djurvärld. Varje avdelning ledes av en föreståndare med titel professor. Till chef för anstalten förordnar Kungl. Maj:t, efter förslag av styrelsen, en av föreståndarna, varje gång fölen tid av tre år. Om styrelsens sammansättning och arbetssätt äro bestämmelser

19 meddelade i de för skogshögskolan givna stadgar. I frågor, som röra skogsförsöksanstalten, skall chefen för denna vara föredragande i styrelsen. För överläggning i frågor rörande anstaltens arbeten med hänsyn till den praktiska skogsvårdens krav och sättet för dessa arbetens utförande äger styrelsen tillkalla förutom anstaltens tre föreståndare och överassistenten jämväl skogshögskolans professorer samt tre för försöksväsendet intresserade fackmän. Sådant sammanträde skall i varje fall hållas vart femte år, och skola därvid anstaltens arbeten under de sist förflutna fem åren granskas, varjämte plan för anstaltens fortsatta verksamhet skall göras till föremål för överläggning. Närmare regler för sammansättningen av den för anstalten och skogshögskolan gemensamma styrelsen finnas meddelade i stadgarna för högskolan, utfärdade den 23 april 1937 (nr 187). Styrelsen utgöres av chefen för domänverket, högskolans rektor och chefen för skogsförsöksanstalten såsom självskrivna ledamöter samt fyra av Kungl. Maj:t för en tid av tre år utsedda ledamöter. Kungl. Maj:t utser en av ledamöterna i styrelsen att vara ordförande. Styrelsen väljer inom sig för ett år i sänder vice ordförande. Då någon av de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna avgår, skall styrelsen därom göra anmälan. Vad angår den vid skogshögskolan bedrivna forskningsverksamheten må här allenast framhållas följande. I den mån undervisnings- och studiearbetet så medgivit har man inom högskolan genom egna undersökningar medverkat till skogsvetenskapens berikande. Därvid har stundom direkt samverkan ägt rum med befattningshavare vid försöksanstalten. Forskningsarbetet inom högskolan har bedrivits dels å dess skilda avdelningar, dels ock enskilt av lärarna och docenterna eller vid högskolan tillfälligt verkande forskare samt i någon m å n av elever. I särskilda fall har med stöd av beviljade anslag för större, fortlöpande försök anställts särskilda assistenter eller biträden. Undersökningarna hava omfattat viktiga delar av skogsvetenskapen och dess gränsområden. E n sida av skogsforskningen, som ej bör lämnas helt utanför denna översikt, är det mellanfolkliga samarbetet. År 1892 bildades i Badenweiler en internationell union av skogsförsöksanstalter i avsikt att dryfta gemensamma angelägenheter och överenskomma om enhetliga arbetsmetoder. Organisationens sista möte ägde rum i Bryssel år 1910, varvid beslöts att nästa sammankomst skulle hållas i Ungern år 1914. Världskriget kom hindrande emellan. Genom initiativ från den svenska skogsförsöksanstaltens sida reorganiserades unionen vid en kongress i Stockholm år 1929, vilken vann anslutning av trettiofyra stater. Den därigenom åvägabragta kontakten mellan forskningsinstitutioner på det skogliga området har sedermera ytterligare utvecklats. Unionens sekretariat är förlagt till Sverige. Slutligen bör jämväl framhållas, att i samband med invigningen av skogshögskolans och försöksanstaltens byggnader styrelsen för sagda institutioner föranstaltade om bildande av en fond för skogsvetenskaplig forskning. Till denna inflöto bidrag från enskilda personer, aktiebolag och korporationer.

20 Då fondens styrelse våren 1918 höll konstituerande sammanträde, uppgingo gåvomedlen till cirka 360 000 kronor. Vid början av år 1938 utgjorde tillgångarna i grundfonden 557 000 kronor. Fondens uppgift är att stödja all forskning, som avser en djupare förståelse av skogens liv, en bättre vård och en ökad ekonomisk avkastning av landets skogskapital samt ett allt fullständigare tillgodogörande av skogens produkter. Medel kunna jämväl anslås för hållande av offentliga föreläsningar. Förvaltningen omhänderhaves av en styrelse, bestående av ledamöterna i styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt samt två personer, varav en skall vara tjänsteman vid försöksanstalten, utsedda gemensamt av lärare vid skogshögskolan samt anstaltens avdelningsföreståndare, ävensom två representanter för det praktiska skogsbruket och skogsförädlingsindustrien, utsedda av styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt. Samtliga väljas för en tid av tre år. Ordföranden i styrelsen för skogshögskolan och försöksanstalten fungerar såsom fondstyrelsens ordförande. Ansökan om erhållande av understöd ur fonden kan göras av enskild person, förening eller institution. De utbetalade understöden hava under den första tjuguårsperioden uppgått till inalles ungefär 330 000 kronor, eller i genomsnitt 16 500 kronor per år. Nuvarande förhållanden. Det anförda giver vid handen, att mera systematisk skoglig forskning bedrives främst vid skogsförsöksanstalten men därjämte vid skogshögskolan. Vid sidan härav utföras skogsförsök av ett flertal personer i enskild eller allmän tjänst. Beträffande den ifrågavarande verksamhetens nuvarande organisation och omfattning skall i det nedanstående lämnas en redogörelse. Statens skogsförsöksanstalt. Institutionens huvudändamål är instruktionsmässigt att lösa frågor av grundläggande betydelse för landets skogshushållning. Arten och omfattningen av de arbeten, vilka för närvarande pågå vid försöksanstalten, torde nu icke behöva relateras. Härutinnan kan hänvisas till den översiktliga redogörelse, som institutionen av trycket utgivit i samband med ett s. k. femårsmöte i november 1937. Vad beträffar de resultat, som hittills ernåtts vid försöksanstaltens djupgående forskningsverksamhet, torde det icke kunna komma i fråga att här söka närmare relatera dessa. Det synes för vinnande av en inblick däri tillräckligt i korthet erinra därom, att många betydelsefulla problem, som äro förbundna med skogarnas föryngring och utveckling, torvmarkernas avdikning m. m. eller beröra skogsträdens sjukdomar och skadeinsekter, genom undersökningar lösts eller blivit i väsentlig mån utredda. Arbete har nedlagts på att urskilja och beskriva de viktigaste skogstyperna, vilka äro att betrakta såsom ekologiska enheter, som reagera på ett någorlunda likartat sätt mot skogliga behandlingsmetoder. Skogsmarksbildningen har ingående studerats, varjämte olika marktyper särskilts och deras skogliga egenskaper belysts. Humustäcket och dess förhållanden i olika skogstyper hava väsent-

ligen utretts och sambandet mellan beståndsutvecklingen och humustäckets omvandling i de stora dragen klarlagts, ökad kännedom har ernåtts rörande sambandet mellan föryngringsmöjligheterna och humustäckets beskaffenhet samt beträffande bränningens och kalhuggningens inflytande på humusens omvandling och markens mottaglighet för återväxt. Kunskap har vunnits därom, att försumpningsfaran i de norrländska skogarna ej är av den hotande natur, man tidigare fruktade. Vidare har undersökts torvmarkstypernas lämplighet för skogsbörd, till följd varav goda utgångspunkter erhållits för en mera målmedveten avdikningspolitik. Torvarternas näringsförhållanden, vattengenomsläpplighet och vattenkvarhållande förmåga m. m. hava studerats och resultaten lagts till grund för uppdragande av tekniska riktlinjer för utdikning av torvmarker. Gjorda rön hava medfört, att nya synpunkter kunnat anläggas på proveniensfrågan och att klimatets betydelse för skilda skogsvårdsåtgärder, framför allt för torvmarksbehandlingen, börjar skönjas. Iakttagelser rörande fröspridningen, dess periodicitet och beroende av spridningsfaktorerna samt därav härledda lagbundenhet hava framlagts, varigenom villkoren för naturlig skogsföryngring blivit ytterligare belysta. Av den nu nedlagda avdelningen för föryngringsförsök i Norrland, vars resultat ej äro slutbehandlade, studerades fröårens växlingar, sambandet mellan fröets beskaffenhet och klimatet, olika klimatrasers härdighet, sådd- och planteringsmetoder, åtgärder för befordrande av naturlig föryngring m. m. För undersökning av den komplicerade och svårlösta frågan om skogsbeståndens utveckling och produktion under olika naturliga betingelser och vid olika behandling har ett stort antal försöksytor utlagts över hela landet från dess sydligaste till dess nordligaste delar. Dessa ytor hava gallrats och uppskattats ungefär vart femte år. De därvid utförda observationerna hava efter primärbearbetning i stor utsträckning publicerats genom redogörelser för de särskilda försöksytorna. Redan år 1911 framlades en produktionstabell för svagt låggallrade tallbestånd, vilken intill nyligen utgjort det viktigaste underlaget för uppfattningen om tallskogens produktionsmöjligheter. Därefter inträdde en lång period, då beståndens utveckling å försöksytorna så väsentligt påverkades av starka gallringar, att de förut använda internationella bearbetningsmetoderna ej längre kunde tillämpas. Först under de senaste åren har observationstiden blivit tillräckligt lång för att möjliggöra den mera differentierade bearbetning, som den nya situationen krävde. Vid anstalten hava utformats förfaringssätt, medgivande stor rörelsefrihet vid såväl provytornas behandling som materialets bearbetning, varigenom det blivit möjligt att överblicka verkningarna av skogsvårdande åtgärder. Vissa för den växande skogens skötsel viktiga grundlinjer hava med ledning härav uppdragits. I samband med dessa undersökningar har uppskattningstekniken omlagts, varigenom äldre subjektiva förfaringssätt ersatts med objektiva metoder. Nya hjälpmedel för kubering av trädstammar och skogsbestånd hava framlagts. Vad beträffar det skogsentomologiska området, har klarlagts ett stort antal skadeinsekters biologi, generationsförhållanden, skogliga upp-

trädande samt betingelserna för deras utveckling och frekvens ävensom möjligheterna att förebygga och bekämpa skadegörelser. Kännedomen om skadeinsekternas ekonomiska betydelse för skogshushållningen har vidgats. Ett omfattande arbete har ägnats åt bekämpande av skogsinsekter särskilt i de trakter av landet, vilka under de senaste åren hemsökts av stormar. Metodiken vid undersökningar över markfaunan har utvecklats. De tre i det föregående omnämnda försöksparkerna, som tillsammans omfatta en areal av inemot 4 000 hektar, hava använts, bland annat, för att ställa åtskilliga undersökningar i närmare kontakt med de därmed förbundna problemens praktiska sida. De rent skogliga försöken kunna å parkerna utföras i större skala och följas med större noggrannhet än på de spridda, smärre försöksytorna. Ifrågavarande parker torde hava medfört gynnsammare betingelser för anstalten att koncentrera forskningsverksamheten samt att demonstrera de resultat, vilka framgått av densamma. Vad anförts torde visa, att för utredning och bearbetning vid försöksanstalten huvudsakligen upptagits skogliga frågor av naturvetenskaplig och ekonomiskt-statistisk innebörd. I flera fall har anstalten jämväl, i samverkan med utomstående, specialsakkunniga personer, väckt förslag om, igångsatt eller genomfört undersökningar inom det skogsteknologiska området. Tidigare har omnämnts anstaltens deltagande vid utforskandet av flytbarheten hos flottgods. År 1930 påbörjade skogsavdelningens föreståndare i samarbete med ett enskilt företag tidsstudier för analysering av huggningsarbetets beroende av sortiment och dimensioner. Sedan materialet underkastats en första översyn på företagets bekostnad, har detsamma överlämnats till försöksanstalten för bearbetning från utgångspunkter, som äro relevanta för lösningen av problemet om skogsbeståndens ändamålsenliga gallring. Likaledes har skogsavdelningens föreståndare inom ingenjörsvetenskapsakademien tagit initiativ till undersökningar rörande cellulosavedens egenskaper, vilka utförts å tekniska högskolans cellulosalaboratorium på bekostnad av svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningens forskningsfond och till vilka vedproverna anskaffats och beskrivits av försöksanstalten. Sedan Kungl. Maj:t ställt medel till ingenjörsvetenskapsakademiens förfogande för undersökningar på detta område, har nämnda samarbete fullföljts efter ett utvidgat program. Skogsavdelningen har jämväl tillkännagivit sin avsikt att framdeles genom dylika initiativ under fria former insamla tekniska uppgifter, som äro nödvändiga för gallringsfrågans ekonomiska bearbetning. Resultaten av försöksanstaltens forskningsverksamhet bekantgöras genom dels skrifter av olika slag och dels föreläsningar, föredrag samt demonstrationer. Anstalten utgiver fyra publikationer: »Meddelanden från statens skogsförsöksanstalt», som innehåller avhandlingar om de vetenskapliga undersökningarna; »Skogliga rön», med mera populärt hållna uppsatser om dessa undersökningar; »Flygblad», avsedda för kortare meddelanden, notiser o. d y l , samt slutligen »Exkursionsledare», innehållande beskrivningar av försöksparkerna och försöksytorna jämte de experiment, som där utföras.

23 Intill utgången av år 1938 hava utgivits av »Meddelanden från statens skogsförsöksanstalt» trettio hela volymer samt av den trettioförsta tre nummer; »Skogliga rön» hava utkommit i sex nummer, »Flygblad» i femtio samt »Exkursionsledare» i tretton. Även fackpressen har tagits i anspråk för framläggande av forskningsrön. Befattningshavare vid försöksanstalten hava vidare, såsom redan berörts, varit knutna till skogshögskolan såsom lärare. Förutom undervisningen i marklära, skogsentomologi samt geologi med mineralogi vid jägmästarkursen, uppehållen alltsedan år 1915, har under senare år tjänsteman vid anstalten undervisat i ämnet torvmarkskännedom. Detta studiearbete har omfattat såväl föreläsningar å lärorummet (cirka 120 timmar årligen) som övningar och exkursioner (cirka 65 timmar respektive 16—17 dagar) samt varit förenat med skyldighet att i de tre förstnämnda ämnena förrätta tentamen. Föredrag och demonstrationer hava tillika hållits i samband med av domänverket, skogsvårdsstyrelser, skogsvårdsföreningar och andra anordnade skogliga utbildningskurser och studiefärder samt de specialkurser i skogsdikning, som vid skilda tillfällen ägt rum genom skogshögskolans försorg. Ifrågavarande undervisningsverksamhet har givetvis i väsentlig grad baserats på de vid anstalten utförda undersökningarna. Jämväl en direkt rådgivande och konsulterande verksamhet har i viss omfattning bedrivits av anstalten genom att dess sakkunskap anlitats dels i det utövande skogsbruket, dels ock vid det försöksarbete, som utförts av skogsmän i skilda delar av landet. Skogsförsöksanstaltens personal hade vid ingången av budgetåret 1938/39 följande sammansättning: skogsavdelningen: en föreståndare, en överassistent, två assistenter, ett första skogsbiträde, två skogsbiträden, ett kameralbiträde och ett kontorsbiträde; naturvetenskapliga avdelningen: en föreståndare (tillika chef för anstalten), två överassistenter, en assistent samt tre laboratoriebiträden; skogsentomologiska avdelningen: en föreståndare och en assistent; övriga tjänstemän: en kamrerare (gemensam med skogshögskolan), en biblioteksamanuens (d:o), tre skogsmästare (stationerade å försöksparkerna), två kanslibiträden samt en vaktmästare. Härjämte sysselsattes å anstalten tillfällig personal framför allt å skogsavdelningen. Personalförteckningen hade nedanstående utseende: Befattning Tjänstemän å ordinarie stat. 3 avdelningsföreståndare 1 första skogsbiträde 1 laboratoriebiträde 1 kanslibiträde 1 vaktmästare

Lönegrad B 30 B 15 Bil B 7 B 7

24 Befattning

Lönegrad Tjänstemän

å extra

stat.

3 överassistenter

B 26

D ä r u t ö v e r f u n n o s följande b e f a t t n i n g s h a v a r e , å vilka t i l l ä m p a d e s gällande b e s t ä m m e l s e r för e x t r a o r d i n a r i e t j ä n s t e m ä n i n e d a n a n g i v n a l ö n e g r a d e r : Befattning 4 assistenter 3 skogsmästare 2 laboratoriebiträden 2 skogsbiträden 1 kameralbiträde 1 kanslibiträde 1 kontorsbiträde

Lönegrad 21 :a 15 :e 11 :e 9:e 8 :e 7 :e 4 :e

F ö r b u d g e t å r e t 1938/1939 h a r fastställts f ö l j a n d e avlöningsstat, f r å n dyrtidstillägg:

bortsett

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis kronor 2. Avlöningar till tjänstemän å extra stat, förslagsvis » 3. Arvoden och särskilda ersättningar » 4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal: a) Grundavlöningar m. m » b) Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis » 5. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke ordinarie tjänstemän, förslagsvis »

49 100 26 800 900 71 000 12 000 7 500

Summa kronor 167 300 O m k o s t n a d s s t a t e n för s a m m a b u d g e t å r u p p t a g e r n e d a n s t å e n d e p o s t e r : Utgifter: 1. Reseersättningar, förslagsvis 2. Expenser, förslagsvis 3. Publikationstryck, förslagsvis 4. övriga utgifter, förslagsvis

kronor 25 000 » 34 100 » 12 000 » 5 000 Summa kronor 76 100

Särskilda uppbördsmedel: Försäljning av trycksaker

kronor

100 Nettoutgift kronor 76 000 Av 1938 å r s r i k s d a g h a v a j ä m v ä l beviljats a n s l a g å 30 000 r e s p e k t i v e 3 200 k r o n o r för u n d e r s ö k n i n g a r r ö r a n d e k v a l i t e t s f ö r b ä t t r i n g h o s s k o g s t r ä d m . m . s a m t till b y g g n a d s a r b e t e n vid s k o g s m ä s t a r b o s t ä d e r n a . D e t t o r d e b ö r a f ö r m ä l a s , att a n s t a l t s s t y r e l s e n b e s l u t a t u p p d r a g a å t f ö r s ö k s a n s t a l t e n s chef att i s a m r å d m e d övriga a v d e l n i n g s f ö r e s t å n d a r e v e r k s t ä l l a u t r e d n i n g över vissa frågor a n g å e n d e p e r s o n a l b e h o v e t och o r g a n i s a t i o n e n

i övrigt.

25 Skogshögskolan. Såsom tidigare berörts har skogshögskolan till uppgift att, vid sidan av undervisningen, genom vetenskaplig forskning främja skogsbrukets utveckling. Vid högskolan har också, vilket jämväl förut påvisats, nedlagts ett betydande och värdefullt forskningsarbete på ett flertal skogshushållningen vidkommande områden. Bland dessa kunna nämnas ämnesfacken skogsskötsel, skogsteknologi, skogsuppskattning och skogsindelning, skogsekonomi och skogsstatistik, skogsbotanik och mykologi, träförädling, träkemi, klimatologi och skogsfysiologi samt skogsgeografi. Det skulle föra alltför långt att här söka redogöra för de olika undersökningarna, deras omfattning och betydelse, varför må bero vid att genom en summarisk redogörelse fölen del mer eller mindre djupgående arbeten, som under de senaste två decennierna publicerats av högskolans lärare och docenter, giva en antydan om vad härutinnan förekommit. Inom den egentliga skogsskötseln hava ett stort antal uppgifter varit föremål för studium. Bland dessa kunna nämnas skogstypernas egenskaper, reproduktionsförhållandena i natur- och kulturskogar samt hyggesvård och andra föryngringsåtgärder, fröproveniensen, skogsträdens rasbildning och kvalitativa utveckling, kvistrensning och övervallning, stamkvistning, gallringsspörsmål samt olika skogsbrukssätt och skogsskötselns beroende av ståndortens primära egenskaper. Lokala produktionsundersökningar hava verkställts ävensom utredningar rörande skogsväxten å avdikade marker. Beträffande skogsteknologien och närliggande områden, har bland annat undersökts träets torrvolymvikt samt virkets beskaffenhet i övrigt i kvalitetsoch andra hänseenden, skilda konserveringsmetoder, lagring av virke och annan virkesvård, flytbarheten hos flottgods samt omkostnader och utbyte vid sågning. Till behandling hava jämväl företagits tekniska angelägenheter i samband med utdikning av vattensjuk mark, skogsprodukternas transport å väg samt prestationer och prissättning vid skogsarbeten. Redskapsprovningar hava utförts. Inom ämnesgruppen skogsuppskattning och skogsindelning må nämnas undersökningar över stamform, bark och bedömning av massafaktorer samt över metodiken vid uppskattning av stamvolym, sortimentssammansättning, tillväxt i virkesmassa och värde m. m. Skogsbrukets kartbehov samt möjligheterna att för skogliga ändamål nyttja flygbilder hava studerats. På det skogsekonomiska området hava avhandlats frågor angående de teoretiska grunderna för kalkyltekniken och skogsvärderingsläran samt socialpolitiska och folkförsörjningsspörsmål, som beröra skogsbruket och dess förädlingsindustrier. Inom markläran hava analyserats problem vidkommande torvmarkerna ävensom relationen mellan skogsbeståndet och markens fuktighetsförhållanden och inom klimatologien, bland annat, om skogsträdens beståndsklimat samt väderlekens inverkan på skogseldarna. Vad beträffar ämnesgruppen skogsbiologi, märkas arbeten rörande skadesvampar å träd, upparbetat virke och byggnadskonstruktioner av trä, vattved. det lägre växt- och djurlivet i marken och betydelsen härav för träden.

26 skogsfysiologiska frågor, såsom sambandet mellan vedstammens andning och tillväxt, växttidsundersökningar m. m. Slutligen kan omförmälas det träkemiska området, inom vilket utförts undersökningar över vedlignin, trätjära m. m. För spridande av de inom skogshögskolan vunna forskningsresultaten, som givetvis i sin mån bildat underlag för undervisningsverksamheten vid läroanstalten, har använts fackpressen, varjämte lärarna och övriga ifrågavarande personer medverkat vid skogliga studiefärder, kurser, diskussionssammankomster o. dyl. genom att hålla föredrag, föreläsningar, demonstrationer etc. Högskolan utgiver ej någon periodisk publikation för forskningsarbetenas framläggande. I viss utsträckning hava högskolans övningsparker vid Garpenberg, Bjurfors, Malingsbo m. fl. platser lämnat material till de vetenskapliga undersökningarna. Parkerna hava även tjänat mera allmänna demonstrationssyften. Efter långvarigt utredningsarbete beslöts vid 1936 års riksdag en omorganisation av högskolan. Den nya formen för dess verksamhet innebär i huvudsak, att institutionen skall tjäna det tredubbla syftet att utbilda skogsmän, skickade att handhava skogsförvaltning eller fullgöra därmed jämställda uppgifter, att meddela högre vetenskaplig utbildning samt att befordra och förkovra den svenska skogsvetenskapen. Utbildningen av skogsförvaltare eller driftsledare inom skogsbruket är av naturliga skäl den av högskolans tre uppgifter, som i första hand beaktats vid undervisningens ordnande. Studierna äro fördelade på dels en förberedande kurs vid Garpenberg, dels en huvudkurs i Stockholm. De studerande vid huvudkursen hava i det väsentliga ställts utanför forskningsarbetet vid högskolan. Vid behandlingen av denna angelägenhet yttrade de utredningsmän, som år 1935 tillkallades för att inom jordbruksdepartementet biträda vid uppdragande av riktlinjer för den högre skogsundervisningens ordnande, att högskolans nämnda verksamhet likväl torde komma också huvudkursens studerande till godo. En lärare, som under ständigt forskningsarbete sökte utveckla sitt ämne, förskaffade sig merendels förutsättningar att lämna en klar och rik framställning av de särskilda spörsmålen, även om undervisningen måste till sitt omfång bestämt avgränsas. Vid de fördjupade studierna i kursens mera betydelsefulla ämnen samt genom de specialföreläsningar, som anordnades för samtliga elever vid högskolan, torde de studerande därjämte komma i direkt beröring med aktuella skogliga forskningsproblem. Av stor vikt för den systematiska skogsforskningen är förvisso det sätt, varpå den vetenskapliga utbildningen vid högskolan är avsedd att meddelas. Nyssnämnda utredningsmän uttalade härom i huvudsak följande. Den hittillsvarande ordningen för skogsvetenskapliga studier vid skogshögskolan uppmuntrade knappast till förvärvande av vetenskaplig kompetens. Men den skogliga försöksverksamheten krävde, i vilken form den än bedreves, tillgång till skogs-

män av vetenskaplig läggning, som genom särskilda studier tillägnat sig kännedom om vetenskapliga metoder och utvecklat sina anlag för forskning. För rekrytering av befattningar vid skogsförsöksanstalten och skogshögskolan men även för de privata undersökningar, som enskilda personer eller större skogsföretag önskade utföra, behövdes skogsmän, som förvärvat förutsättningar att på egen hand utföra olika slag av undersökningar i för skogsbruket betydelsefulla frågor. Man måste räkna med att starkt utökade krav komme att ställas på skogsförsöksanstaltens rådgivande verksamhet, och det vore därför ej blott rekryteringen av de nuvarande tjänsterna vid anstalten, som krävde beaktande. Anstalten måste fullfölja utvecklingen av sin verksamhet till tjänst för det praktiska skogsbruket. En förutsättning härför vore, att anstalten förfogade över tillräcklig, för vetenskaplig verksamhet kvalificerad personal. För att täcka behovet av fackutbildade personer med förmåga att vetenskapligt behandla och analysera till skogsbruket hörande problem har vid skogshögskolan införts en högre examen, gestaltad som en skoglig licentiatexamen. För den, som efter genomgången huvudkurs ämnar bedriva fortsatta studier för avläggande av dylik examen, har uppställts fordran på verksamhet under ett år inom praktiskt skogsbruk eller trä förädlingsindustri eller ock vid anstalt för skoglig eller träteknisk försöksverksamhet. Med hänsyn till den för vissa studiegrenar särskilt lämpliga förutbildning, som kan lämnas vid skogsförsöksantalten, skola möjligheter åvägabringas att vid anstalten erhålla dylik utbildning. Ett genomgående drag i den godkända planen för skogshögskolans nya organisation har varit en strävan att på alla väsentliga punkter förstärka densamma. Två nya professurer hava inrättats, en i skoglig marklära och en i skogsekonomi. Några uppgifter skola lämnas till belysande av dessa ämnens omfattning och art. Det förra inbegriper, bland annat, följande delar: marklärans mineralogiska och geologiska grunder, markens kolloider, klimatets roll för markbildningen, humusbildning och humusformer, markens fysikaliska, kemiska och biologiska egenskaper, skogsmarksklassifikation och bonitetsförändringar, markens och marktillståndets betydelse för beståndsvård och beståndsföryngring, skogsskötselns inverkan på marken, torvmarkernas bildning och egenskaper. Till det senare ämnet höra: nationalekonomiens grunder, skogsekonomisk historia samt nationalekonomiens tillämpning på skogsbruket, arbetslöner och arbetsförhållanden, skogsbruket berörande socialpolitiska frågor, statistik samt skogsbrukets ställning i folkhushållningen m. m.; andra delar av ämnet äro: skogsvärderingslära, skogsbrukets organisations- och driftsformer, dess avkastning och förräntning samt kalkylteknikens användning. För tillgodoseende av högskolans syften skola därjämte tagas i anspråk tre övertaliga lektorer samt anställas ny personal ävensom genomföras en förbättring av stipendievillkoren. Här synes även böra omnämnas att, i anledning av det från olika håll framförda önskemålet om ökad kontakt mellan styrelsens för skogshögskolan samtliga ledamöter och verksamheten vid läroanstalten, ve-

28 derbörande departementschef i den proposition (nr 136) angående den högre skogsundervisningens omorganisation, som avläts till nyssnämnda riksdag, härom uttalade, att det torde ankomma på Kungl. Maj:t att undersöka de vägar, som möjligen kunde vara framkomliga för uppfyllande av nämnda önskemål. Som ett led i denna tankegång har skogshögskolans rektor, såsom nyss påpekats, beretts säte i styrelsen. Efter genomförd omorganisation torde skogshögskolans personal hava följande omfattning och sammansättning: Befattning

Lönegrad Tjänstemän ä ordinarie stat.

6 professorer 1 kamrerare 1 trädgårdsmästare och preparator 1 kanslibiträde 1 vaktmästare och maskinist 1 port- och planteringsvakt

B 30 B 20 BIO B 7 B 7 B 5

Tjänstemän å övergångsstat. 2 lektorer

B 26 Tjänstemän å extra stat.

1 lektor 1 föreståndare vid förberedande kursen 1 bitr. lärare vid förberedande kursen

B 26 B 26 B 24

Härtill komma speciallärare, assistenter m. fl. De sammanlagda årliga kostnaderna för skogshögskolan beräknas till i runt tal 260 000 kronor, därav ungefärligen 193 000 kronor komma å avlöningsstaten, frånsett dyrtidstillägg, och 67 000 kronor å omkostnadsstaten. Ett mindre belopp har avsetts till resestipendier åt lärare. övriga forskningsinstitutioner. Vid en del andra institutioner bedrivas, ehuru mera tillfälligtvis, undersökningar på det skogsteknologiska området. Inom ingenjörsvetenskapsakademien har sålunda behandlats ved- och trämaterialfrågor i flera olika sammanhang. I akademiens avdelning för tekniska hjälp- och gränsvetenskaper finnas, bland andra, representanter för skilda grenar av den skogliga vetenskapen. I ändamål att utgöra ett organ för sådana frågor, som för sin lösning fordra samverkan mellan skogsoch ingenjörsvetenskap, upprättades inom akademien för några år sedan en kommission för träproduktfrågor. Därjämte verka för lösandet av specialuppgifter mer eller mindre tillfälliga kommittéer vid akademien. E n sådan har exempelvis utarbetat klassificeringsregler för vedbränsle och utfört därmed sammanhängande undersökningar i samarbete med skogshögskolan och statens provningsanstalt. E n annan kommitté, den s. k. skogstransportkommittén, har med hjälp av ett år 1936 beviljat statsanslag före-

29 tagit undersökningar över möjligheterna att genom en lämplig utformning av motorfordonsmaterielen nedbringa kostnaderna för virkestransporter. I denna kommitté voro företrädda skogshögskolan, tekniska högskolan samt statens maskin- och redskapsprovningsanstalter ävensom ingenjörsvetenskapsakademien, varjämte kommittén med sig adjungerat personer med specialsakkunskap. Frågor av mekaniskt-teknologisk natur hava utretts, förutom av skogshögskolan, jämväl av statens provningsanstalt, vilken — delvis i samarbete med ingenjörsvetenskapsakademien — utfört undersökningar rörande virkets egenskaper. Dessa undersökningar torde dock mera hava varit av träteknologisk natur. Statens maskin- och redskapsprovningsanstalter hava verkställt provningar av maskiner och redskap för skogsbruksändamål. Vid ett flertal institutioner bedrives forskning i frågor, sammanhängande med träets utnyttjande för skilda ändamål. Tillfälligtvis beröres skogsbruket närmare av forskningsarbeten vid universitet och högskolor. Enskild forskning. I rätt stor omfattning utföres, stundom med understöd av bidrag ur den tidigare omnämnda fonden för skogsvetenskaplig forskning, av de utövande skogsmännen på eget initiativ eller på föranstaltande av de företag, inom vilka de äro anställda, merendels lokalt och praktiskt betonat försöks- och forskningsarbete särskilt i sådana problem, med vilka de i sin dagliga gärning komma i kontakt. Det sagda gäller såväl i enskild tjänst varande personer som befattningshavare hos skogsvårdsstyrelserna samt i domänverket eller annan allmän skogsförvaltning. Ifrågavarande studier och försök röra sig på de flesta av skogsbrukets områden och åsyfta ej mindre de produktiva sidorna av detta än även frågor av teknologisk natur. Vid publicering av de erfarenheter, som vid undersökningarna vinnas, användes den skogliga fackpressen. Värdet av de resultat, som framgått av denna försöksverksamhet, är givetvis skiftande beroende på de förutsättningar, under vilka uppgifterna handlagts. I sin helhet har dock densamma otvivelaktigt varit svensk skogsvetenskap till gagn och i ej ringa utsträckning befordrat kunskapen om våra skogar och betingelserna för deras ändamålsenliga tillgodogörande. Därjämte torde de specifika forskningsinstitutionerna av förevarande verksamhet hava stimulerats i sitt arbete genom framförda uppslag och synpunkter. Kort översikt av den skogliga forskningens organisation i vissa grannländer. Ehuru virkesproduktionens betingelser och grunderna för skogsbrukets utövande i skilda länder kunna vara så olika, att jämförelser i hithörande frågor möta betydande svårigheter och ofta äro mindre fruktbärande, torde det icke sakna sitt intresse att erhålla en uppfattning om, hur den av staten understödda skogliga forskningen är ordnad i våra grannländer. Några kortfattade uppgifter skola därför meddelas belysande organisationen av sagda verksamhet i Finland, Norge och Danmark.

30 Finland. Systematisk skogsforskning kan sägas hava utförts i Finland sedan stiftandet år 1909 av korporationen Finska forstsamfundet, vars syfte är att sammanföra och utgöra ett förenande band mellan för dylik forskning intresserade. Genom grundandet år 1917 av Forstliga försöksanstalten, sedermera benämnd Forstvetenskapliga forskningsanstalten, har denna verksamhet kunnat bedrivas på en bredare bas. Till en början underordnad statens skogsförvaltande organ, Forststyrelsen, sorterar anstalten numera direkt under Lantbruksministeriet. Dess centrala institutionsbyggnader äro belägna i Helsingfors. Institutionens verksamhet planlägges och ledes av en styrelse, bestående av anstaltens professorer samt, vid behandling av ärenden rörande försöksparkerna, därjämte av överforstmästaren för de senare. Till föreståndare för anstalten, tillika styrelsens ordförande, utser lantbruksministeriet på framställning av styrelsen en av professorerna för en tid av fem år. Forskningsanstalten består, exklusive expeditionen för försöksparkerna, av sex avdelningar, avseende skogsskötsel (inneslutande jämväl en professur i skogsbiologi), skogstaxation, skogsekonomi, skogsteknologi, markforskning och torvmarksforskning, varje avdelning under ledning av en för arbetet inom densamma ansvarig professor. Av professorerna kräves i behörighetshänseende förutom vetenskaplig kompetens även förtrogenhet med praktisk skogshushållning. Personalstaten omfattar därjämte nyssnämnde överforstmästare, revirforstmästare, biträdande forstmästare, assistenter, skogsarbetsledare, laboratorie- och räknebiträden, vaktmästare samt extra ordinarie biträden ävensom tillfällig personal. För utförande av speciella arbeten kunna utanför institutionen stående personer tillkallas. Styrelsen är jämväl berättigad att i ärenden, som beröra forskningsverksamheten eller försöksparkernas förvaltning, anlita utomstående sakkunniga. Anstalten och förvaltningen av försöksparkerna upprätthållas medelst statsanslag. Till belysande av de ekonomiska förhållandena må anföras följande uppgifter rörande de olika anslagen för år 1938: forskningsanstalten 2415 500 fmk riksskogstaxering 972 000 » avverkningsstatistik 772 500 » undersökning ang. skogsförbättring . . . . 127 000 » försöksparkerna 2 943 700 » Summa 7 230 700 fmk nybyggnad vid försöksanstalten (totalkostnad 9-4 milj. fmk) 4 000 000 fmk Som framgår av ovanstående tablå innesluter medelsbeviljningen särskilda anslag till vissa av anstalten handhavda, densamma av riksdagen anförtrodda specialuppdrag, nämligen taxering av rikets skogar ävensom undersökningar rörande avverkningsmängden i dessa och virkets användning samt förbättrande av de enskilda skogarnas tillstånd.

31 Redan från första början erhöll forskningsanstalten rätt att på vissa villkor anställa försök och undersökningar i samtliga under forststyrelsens tillsyn stående statsskogar. Behovet av en fortgående kontroll av försöken m. m. gjorde det emellertid nödvändigt att koncentrera dem till mera begränsade och för ändamålet särskilt lämpade områden. I anledning härav avskildes ett antal över hela landet fördelade försöksparker, vilka för närvarande äro femton, omfattande tillhopa omkring 115 000 hektar. Förvaltningen och vården av sagda områden, inom vilka anlagts försöksstationer, åvilar, såsom ovan antytts, forskningsanstalten. Härigenom har denna beretts tillfälle att själv i större eller mindre utsträckning direkt omsätta gjorda rön i praktiken. Särskild personal användes för den ekonomiska skötseln av försöksområdena under ledning av nyssnämnda överforstmästare. Inkomsterna från försöksparkerna inlevereras till statskassan. Även en del naturskyddsområden äro underställda anstalten. Den högre skogliga undervisningen är förlagd till universitetet i Helsingfors, vid vilket de studerande kunna avlägga licentiat- och doktorsexamina. Denna möjlighet har i jämförelsevis stor utsträckning utnyttjats, varigenom det vetenskapliga arbetet befrämjats. Sagda förhållande har underlättat besättandet av skogsprofessurerna såväl vid universitet som ock vid anstalten. En särskild övnings- och försöksskog står till universitetets förfogande. Mellan universitetets skogliga lärarkår och professorerna vid anstalten råder nära kontakt. En del av de senare hava såsom docenter meddelat undervisning vid universitetet. Studiefärder till försöksparkerna ingå i läroplanerna. Skogsstuderande vid universitetet hava begagnat sig av möjligheten att vid anstalten samtidigt med uppehållande av assistentbefattningar utföra undersökningar för vinnande av lärd grad. Universitetslärarna bedriva i betydande utsträckning jämsides med undervisningsarbetet egna forskningar i skogsfrågor. Även emellan forststyrelsen och forskningsanstalten råder samverkan, som bland annat tagit sig uttryck däri, att styrelsen med arbetskraft understött anstalten vid genomförandet av vissa betydelsefulla forskningsföretag. E h u r u systematiska skogsförsök jämförelsevis sent igångsattes i Finland, hava åtskilliga resultat ernåtts, som fått vidsträckt tillämpning i praktiken. Det synes icke erforderligt att lämna en redogörelse för de många frågor, som vid forskningsanstalten under årens lopp upptagits till behandling, utan torde vara tillräckligt erinra därom, att dessa tillhört ett flertal områden av skogsvetenskapen och dess hjälpdiscipliner. Anstalten har därjämte medverkat vid undersökningar rörande storleken och beskaffenheten samt utnyttjandet och förkovrandet av landets skogstillgångar, uppgifter vilka — såsom förut berörts — även nu tillkomma densamma. Resultaten av verksamheten framläggas i såväl vetenskapliga (»Gommunicationes Instituti Forestalls Fenniae») som populära (»Skogliga rön») publikationsserier, utgivna av anstalten. Denna anordnar vidare föreläsningstillfällen samt exkursioner för skogs-

32 ägare, skogsfackmän och andra intresserade till försöksparker och naturskyddsområden. Tidigare har i förbigående omnämnts Finska forstsamfundet och dess uppgift. Förutom skogsvetenskapliga forskare äro till denna organisation anslutna även andra vetenskapsmän och försöksverksamhet idkande personer, vilkas arbete på ett eller annat sätt berör skogshushållningen, samt därjämte utövande skogsmän med intresse för skogliga undersökningar. Forstsamfundet, vars verksamhet finansieras genom medlemsavgifter, avkastningen från vissa av organisationen disponerade fonder, enskilda bidrag samt statsanslag, verkar genom att dels utdela understöd för forskningsarbeten, dels ock i sina skriftserier publicera gjorda undersökningar. Ifrågavarande serier äro: »Acta Forestalia Fennica», innehållande vetenskapliga avhandlingar i finska skogsfrågor, »Silva Fennica», vari framläggas kortare artiklar och redogörelser, ävenledes om finska förhållanden, samt »Commentationes Forestales», som innehåller studier o. dyl. rörande skogliga spörsmål i utlandet. Norge. I Norge finnas två statsunderstödda institut, vilka uteslutande äro inriktade på utforskandet av skogliga problem, nämligen Det norske Skogforsoksvesen samt Vestlandets forstlige Forsoksstasjon. Det norske Skogforsoksvesen, som grundades år 1917, är en ren statsinstitution med uppgift att utreda och klarlägga frågor av betydelse för de norska skogarnas bevarande och förkovran, för skogshushållningen och dess ekonomiska utbyte samt för skogsodling och invinning av improduktiv mark till skogsbörd. Försöksanstalten har sitt säte i Ås i nära anslutning till Landbrukshoiskolen — dit den högre skogsundervisningen blivit förlagd vid en särskild avdelning — men är i administrativt hänseende helt fristående från högskolan. Det till verksamheten för innevarande budgetår beviljade ordinarie statsanslaget belöper å 72 000 kronor, och för nästkommande budgetår har ett anslag å 75 000 kronor beräknats. Under närmast föregående treårsperiod utgjorde anstaltens stat i genomsnitt per år ungefär 60 000 kronor. Den fasta personalen består av en första skogsförsöksledare (med professors titel), en andra skogsförsöksledare, en naturvetenskaplig försöksledare, en assistent samt två kontorister. Vid behandlingen av vissa arbetsuppgifter hava anlitats tillfälliga försöksledare; specialister på olika fackområden hava intimt samarbetat med institutionen och i någon mån erhållit ekonomiskt bistånd av denna till sina forskningsarbeten. Budgeten upptager för dylikt ändamål ett anslag av omkring 2 000 kronor per år. Sedan beslut fattats om inrättande av en skogsteknologisk försöksledarbefattning vid anstalten, hava statsmakterna ställt härför erforderliga medel till disposition från särskilda anslag (s. k. »krisemidler»). Några avdelningar, var med sitt avgränsade forskningsområde, hava ej upprättats inom institutionen. Försöksanstaltens verksamhet under senare år har efter förhållandena haft betydande omfattning. Skogsskötselmässiga spörsmål hava givetvis intagit en framträdande plats på arbetsprogrammet. Undersökningarna på

denna punkt hava bestått av gallrings-, kultur- och andra föryngringsförsök samt studier av olika trädslags produktionsförmåga och skogsträdens frösättning. Därjämte hava till behandling upptagits frågor i samband med mätning eller beräkning av träds samt bestånds virkesmassa och tillväxt. Teknologiska ämnen hava ägnats stor uppmärksamhet, och utredningar hava verkställts rörande virkets kvalitet och bedömningen därav, skogsprodukternas tillredning och transport m. m. I övrigt må endast nämnas vegetationsoch markundersökningar samt arbeten rörande skogens skyddande mot sjukdomar och andra skador ävensom beträffande den skogliga forskningens metodik och teknik. De vid anstalten vunna resultaten publiceras i »Meddelelser fra Det norske Skogforsoksvesen» och framläggas därjämte för praktikens män genom föreläsningar vid läroanstalter, främst nyss omförmälda högskola, exkursioner, föredrag och diskussioner samt uppsatser i fackpressen. Genom att vid fältarbetet sommartid använda biträde av yngre, utbildade skogsmän samt studerande vid högskolan söker man att giva dessa en inblick i försöksanstaltens uppgifter och arbetsmetoder för att därigenom skapa en grundval för ökad förståelse för den skogliga forskningen och erhålla goda medarbetare i framtiden. Av statsmakterna hava, vid sidan av anstaltens ordinarie budget, beviljats extra medelsanslag till särskilda forskningsarbeten, exempelvis kulturförsök samt fjällskogs- och flottningsundersökningar. Vestlandets forstlige Forsoksstasjon, som började sin verksamhet år 1916 och är förlagd till Bergen, vidmakthålles med bidrag dels från staten, dels jämväl från Det norske Skogselskap och vissa fylkesskogselskap. Institutionens uppgift är i första hand att verkställa försök och undersökningar, som kunna vara till vägledning vid uppdragandet av ny skog i det skogfattiga Vestlandet, samt därjämte att klarlägga frågor avseende den växande skogens utveckling och behandling. För verksamheten och därvid gjorda rön redogöres i stationens egna »Meddelelser». Under de senaste åren har försöksstationen haft en budget på i genomsnitt omkring 40 000 kronor årligen, varav ungefär fyra femtedelar utgjorts av statsanslag och återstoden av bidrag från ovannämnda organisationer. Den fasta personalen består av en försöksledare, samtidigt styresman, och en assistent. Stationen samverkar intimt med Bergens museum och därvarande professorer, i synnerhet vad angår undersökningar över markförhållanden och växtfysiologiska frågor. Samarbete äger även rum med Det norske Skogforsoksvesen. Mellan de båda forskningsinstituten har, bland annat, träffats en överenskommelse, innebärande att stationen svarar för det skogliga försöksarbetet inom de västnorska fylkena Rogaland, Hordaland, Sogn och Fjordane samt More. Under densamma sortera därjämte försök med främmande trädslag i kustdistrikten norr om More. I övrigt äro de skogsvetenskapliga undersökningarna förlagda till Det norske Skogforsoksvesen. 3—817549

34 Såsom centralorgan för ledning och kontroll av den skogliga forskning i Norge, vilken understödes med statsmedel, fungerar statens Skogforsokskommisjon. Denna granskar och uttalar sig om budgetförslag, verksamhetsberättelser, arbetsplaner m. m. för de två institutionerna och utgör därjämte remissmyndighet i frågor, berörande forskningsverksamheten på skogsbrukets område. Kommissionen består av sex ledamöter, varav utses en av statsskogsväsendet, en av Norges Landbrukshoiskole, en av Det norske Skogselskap och en av Norges tömmer- og skurlastselgeres fellesforening. Dessutom äro cheferna för Det norske Skogforsoksvesen och Vestlandets forstlige Forsoksstasjon självskrivna ledamöter i kommissionen, den förre såsom ordförande. De valda ledamöterna utses för en tid av tre år i sänder. Kommissionen sammanträder minst en, stundom två gånger årligen; i anslutning till sammanträdena anordnas emellanåt studiefärder till forskningsinstitutionernas försöksytor och försöksområden eller andra skogsexkursioner. Det bör jämväl omnämnas, att lärarna å skogsbruksavdelningen vid Norges Landbrukshoiskole i mån av tid och möjligheter söka genom egna undersökningar bidraga till ökad kännedom om skogen och dess rätta behandling och utnyttjande. Av intresse är tillika, att samarbete i teknologiska frågor organiserats mellan Papirindustriens Forskningsinstitutt, Det norske Skogforsoksvesen samt professorn i skogsteknologi vid högskolan. Det skogliga forskningsarbetet i Norge stödes av flera fonder, bland vilka de viktigaste äro Norsk Varekrigsforsikrings Fond och Norges Landbrukshoiskoles Forskningsfond. Dessa bägge fonder hava under treårsperioden 1934—1936 lämnat bidrag till skogsundersökningar med genomsnittligen omkring 18 600 kronor per år. Bidragen, som tilldelats ett flertal forskare, fördela sig i runda tal sålunda på skilda ämneskomplex (årsgenomsnitt): skogsskötsel 4 100 kronor, skogsteknologi 2 300 kronor, skogstaxation med driftslära och skogsvärdering 1 500 kronor, skogsbruks- och klimathistoria 3 300 kronor, skogsbotanik 5 900 kronor, marklära 1 200 kronor samt sjukdomar å skogsträden 300 kronor. Jämväl från den s. k. Mickelsens fond hava bidrag utgått till skogsvetenskapliga arbeten. Danmark. Statens forstlige Forsogsvaesen i Danmark tillkom år 1901; ett antal försöksytor hade emellertid blivit registrerade redan år 1852 och en sådan yta till och med från år 1826. Försöksanstalten lyder direkt under Landbrugsministeriet. Den förestås av en chef, som närmast svarar för institutionens verksamhet, och är underordnad en särskild försökskommission. I den senare är försöksanstaltens chef självskriven ledamot. I övrigt sammansättes kommissionen av två representanter för det statliga och två för det enskilda skogsbruket förutom en representant för den högre skogsundervisningen. Landbrugsministeriet utser en av ledamöterna till ordförande. De av institutionen gjorda undersökningarna och därvid vunna resultat

35 framläggas genom kommissionens försorg i en publikation med titeln »Det forstlige Forsogsvaesen i Danmark». Offentliggörandet sker även genom demonstrationer och föredrag samt kortfattade meddelanden antingen i fackpressen eller direkt utgivna av anstalten. Bland de uppgifter, som hittills varit föremål för bearbetning, märkas: olika trädslags produktion, frågor i samband med stamformen samt trädets och skogens kubikmasseuppskattning, tillväxtberäkningar, skilda gallringsmetoders utbyte i massa, kvalitet och värde, nedärvning och proveniens, skogsmarkens beskaffenhet och egenskaper, skogsodlingsmetoder, frö- och plantskolespörsmål, främmande trädslags avkastning och användbarhet, skador å skogen, virkets egenskaper, impregnering, lagring och torkning, virkesförädling m. m. Försöksanstalten har, i den mån forskningsuppgifterna ökat i antal och omfattning, efter hand utvidgats. Dess lokaler äro belägna vid Springforbi. strax norr om Köpenhamn, där den disponerar över ett område på fem hektar för plantskola och försök med kulturer, provenienser och raser. Dessa försök föras av anstalten vidare å såväl enskilda som allmänna skogar över hela landet. Ett stort antal provytor för gallrings- m. fl. undersökningar hava utlagts på olika platser. Den fasta personalen består av anstaltens chef samt en avdelningsledare (förestår bland annat provytorna), en naturvetenskaplig assistent och ett biträde. Dessutom tjänstgöra två å tre forstkandidater vid institutionen, som regel för kortare tid. Statsanslaget till dess verksamhet uppgick för budgetåret 1937/1938 till 52 000 kronor. Vetenskapliga arbeten rörande skogliga problem utföras även av de till den högre skogsundervisningen — som meddelas vid Den kgl. Veterinaer- og Landbohojskole i Köpenhamn — anknutna lärarna ävensom på initiativ av de i landet verkande skogsvårdande organisationerna. Vid högskolan har upprättats ett arboretum, inom vilket verkställas, exempelvis, genetiska undersökningar. Högskolan äger rätt att meddela doktorsgrad. Förutom med nämnda läroanstalt och organisationer har försöksanstalten under årens lopp samarbetat med en hel del andra institutioner, såsom statens järnvägar och provningsanstalt, teknologiska institutet m. fl. Framkomna önskemål. Efter förberedande behandling vid Norrlands skogsvårdsförbunds årsmöte 1929 utvecklades frågan om närmare anknytning mellan vetenskaplig forskning och praktiska skogsförsök i ett föredrag av chefen för statens skogsförsöksanstalt professorn H. Hesselman vid förbundets sammankomst år 1930. De av skogsmän ute i praktiken verkställda försöken kännetecknades merendels av en del svagheter. Dessa vore av två slag. Det första bestode däri, att garanti i regel ej funnes för försökens fullföljande, enär undersökningarna toge lång tid i anspråk och vederbörande ofta ej hade tillfälle att tillräckligt länge fortsätta sina studier. Det andra utgjordes av bristande beskrivning och undersökning av försöksbetingelserna. Skiftningar i markens beskaffenhet, exposition etc. kunde till synes vara små, men hade ofta stor inverkan och försvårade försökens utnyttjande. Det

36 vore även svårt att avgöra dessas gillighetsområde. Ett ganska omfattande och värdefullt forskningsarbete utfördes ute i bygderna men gåve av nämnda anledningar icke det utbyte, som vore önskvärt. Här kunde skogsförsöksanstalten träda hjälpande emellan. Dylikt samarbete finge dock ej störa handläggningen av anstaltens huvuduppgifter. En utvidgning av detsamma finge därför ej betunga anstaltens nuvarande budget, och den vetenskapligt arbetande personalen måste ökas i relation till de ökade arbetsåliggandena. Därest det senare skedde, torde ett vidgat samarbete mellan praktikens män och anstalten lända skogsforskningen till stort gagn. Vid organiserandet av samarbetet borde man välja så fria och enkla former som möjligt och undvika en bindande administrativ apparat. Försöken kunde bekostas av vidkommande skogsförvaltning, den vetenskapliga bearbetningen av försöksanstalten. Initiativ och förslag kunde framläggas från båda hållen; de frågor, som försöksanstalten ansåge ligga bäst till för sin lösning och som från praktisk synpunkt vore av vikt, skulle tagas upp till behandling. Anstalten borde hava avgörandet i sin hand, både vad beträffade de problem, som skulle upptagas, och utväljandet av lämpliga försöksområden. Vid det f ö r e d r a g e t åtföljande m e n i n g s u t b y t e t gavs a l l m ä n t u t t r y c k för u p p f a t t n i n g e n , att en u t s t r ä c k t s a m v e r k a n a v åsyftat slag b o r d e bliva fruktbärande. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 o k t o b e r 1931 u p p t o g styrelsen för skogsv å r d s f ö r b u n d e t o v a n b e r ö r d a s p ö r s m å l u n d e r f r a m h å l l a n d e av a t t det f u n n e s en h e l del betydelsefulla frågor, vilka t r ä n g d e till sin lösning. F ö r detta ä n d a m å l b o r d e ett vidgat s a m a r b e t e m e l l a n f ö r s ö k s a n s t a l t e n och de u t ö v a n d e f a c k m ä n n e n k o m m a till stånd. I första h a n d skulle detta i n r i k t a s p å u n d e r s ö k n i n g av f ö r y n g r i n g s f r å g a n i N o r r l a n d , särskilt d e n g a m l a g r a n s k o g e n s f ö r y n g r i n g i h ö j d l ä g e n , h y g g e s b r ä n n i n g e n , d e n u n d e r t r y c k t a g r a n e n s utvecklingsmöjligheter, skilda sätt för f ö r y n g r i n g s a v v e r k n i n g a r s b e d r i v a n d e m . m . För att inom rimlig tid ernå erforderlig klarhet i förenämnda och andra vikliga problem erfordrades, att anstalten såvitt möjligt inriktade sitt arbete härpå samt att övriga för saken intresserade krafter mobiliserades. Det vore av största vikt, att den av utövande skogsmän bedrivna självverksamheten på området bereddes stöd genom att försöksanstalten lämnade biträde vid försöks anordnande. Därjämte borde dylika försök genom anstaltens försorg registreras, varförulom det borde åligga anstalten att, om initiativtagaren av en eller annan anledning ej vore i tillfälle att fullfölja försöken, i lämplig omfattning omhändertaga och slutföra dem. Vidare syntes önskvärt, att anstalten utarbetade redogörelser för hittills uppnådda resultat av den art, att de kunde vara till ledning för skogsvårdsarbetet, samt lämnade meddelanden dels om anstaltens arbetsprogram, dels även om uppnådda preliminära resultat. Härigenom skulle de sistnämnda tidigare komma till praktiskt utnyttjande, varjämte dubbelarbete kunde undvikas. Även om den slutliga lösningen av ett skogsproblem ej kunde presteras, vore i många fall en antydan om i vad riktning densamma sannolikt stode att finna av stort värde. Skogsvårdaren vore nödsakad att, även om kunskapen om ett skogligt problem vore än så ofullständig, vidtaga åtgärder för skogens föryngring och utnyttjande. Till f ö r v e r k l i g a n d e av det o v a n s k i s s e r a d e p r o g r a m m e t v o r e det enligt styrelsens m e n i n g av behovet, att en t j ä n s t e m a n i n o m f ö r s ö k s a n s t a l t e n ställdes till f ö r f o g a n d e för att i s a m f ö r s t å n d m e d de övriga b e f a t t n i n g s h a v a r n a

och i oavbruten kontakt med praktikens män samla alla krafter till gemensamt arbete. Därest denna tjänsteman föranstaltade om en livlig beröring mellan anstalten och skogspersonalen i olika delar av Norrland, skulle institutionen även kunna hållas å jour med de åtgärder, som på skilda håll vidloges i syfte att genom försök eller eljest utreda skogliga frågor. Åt honom borde ock anförtros att verkställa specialutredningar rörande norrländska skogsproblem. Styrelsens framställning utmynnade i en hemställan om tillsättande av en skogsförsökskonsulent för handhavande i huvudsak av berörda uppgifter. Styrelsen för skogshögskolan och skogsförsöksanstalten framhöll i sitt i ärendet avgivna yttrande den 10 april 1933 önskvärdheten av att det samarbete, som redan förefunnes mellan anstalten och praktikens män, ytterligare utvidgades. Emellertid ställde styrelsen sig tveksam inför förslaget att anställa en särskild försökskonsulent. Endast den, som själv studerat en skoglig fråga och genom sina undersökningar bidragit till dess lösning, torde kunna giva de råd, som praktiken begärde. Av en konsulent skulle sålunda fordras, att han fullt behärskade så gott som samtliga de frågor, med vilka anstalten arbetade. Det vore knappast möjligt att finna en person med dylika kvalifikationer. Styrelsen avstyrkte förbundets yrkande i denna punkt. Redan tidigare hade styrelsen beaktat vissa andra spörsmål, som omnämndes i förbundets hemställan. För att efter norrlandsavdelningens upphörande möjliggöra en ökad studie- och försöksverksamhet hade under år 1930 utarbetats förslag till utvidgning av anstalten. Det statsfinansiella läget hade medfört, att man ej kunnat för Kungl. Maj.ts prövning framlägga förslaget. Styrelsen hade dock sökt tillmötesgå förbundets önskemål så långt det vore möjligt under rådande ekonomiska förhållanden. I det program för anstaltens verksamhet, som uppgjorts i anslutning till den vid femårsmötet år 1932 förda diskussionen, hade största hänsyn tagits till förbundets önskningar beträffande undersökningsuppgifter. På programmet hade uppförts utgivandet av populärt avfattade skrifter, avsedda att för en större allmänhet bekantgöra anstaltens undersökningar. I de fall, där det befunnes lämpligt och möjligt, komme vid undersökningarnas bedrivande samarbete att öppnas med representanter för statlig och enskild skogsvård. Norrlands skogsvårdsförbunds ifrågavarande framställning föranledde icke någon Kungl. Maj.ts åtgärd. Skogsvårdsförbundets styrelse har sedermera tagit nya initiativ. I ett till medlemmarna ställt meddelande år 1935 framhölls, att förbundet tillfullo uppskattade försöksanstaltens strävanden att tillmötesgå de framställda önskemålen men att det vore angeläget att ytterligare verka för en snar lösning av åtskilliga för vår tids skogsvård betydelsefulla problem. I avvaktan på slutgiltiga och generella lösningar av en del skogliga frågor borde arbetet jämväl omedelbart inriktas på ernående av sådana vägledande anvisningar, som inom rimlig tid kunde ställas till förfogande i den praktiska skogsvården. Då anstaltens verksamhet vore begränsad av en kostnadsram, som ej gåve möjlighet

38 att tillgodose skogsmannens önskemål, hade förbundet ansett sig böra i sin mån bidraga till snabbare belysning av vissa spörsmål. Styrelsen hade funnit sig böra föreslå igångsättande av en utredning enligt följande riktlinjer: i första hand borde man samla, sovra och sammanställa allt i litteraturen och eljest tillgängligt, för frågorna belysande material; då detta material sannolikt ej vore tillfyllest, borde direkta fältundersökningar anordnas, varefter det hela skulle på lämpligt sätt publiceras. Utredningen skulle realiseras så, att ett »råd» av tre—fyra med norrländska skogsförhållanden väl förtrogna män handhade den direkta ledningen av densamma. En plan borde för ändamålet utarbetas, varjämte för fältarbetet skulle anställas en ledare, vilken därtill skulle hava som uppgift att sammanställa och bearbeta det insamlade materialet m. m. Arbetet ansåges komma att slutföras under loppet av tre å fyra år. Då utredningen kunde antagas draga betydande, för förbundet oöverkomliga kostnader, skulle förbundet söka intressera skogsägare och institutioner att för ändamålet sammanskjuta nödiga medel. Sedan förbundet godkänt detta förslag har dess styrelse på olika sätt arbetat vidare för att söka genomföra detsamma. Bland annat hava överläggningar hållits med representanter för domänstyrelsen, de norrländska skogsvårdsstyrelserna och stiftsnämnderna, försöksanstalten samt enskilda skogsförvaltningar. Det lärer därvid hava visat sig, att intresse förefinnes för planens förverkligande. Vissa synpunkter på den vid statens skogsförsöksanstalt bedrivna verksamheten anfördes av 1931 års skogssakkunniga, som underströko angelägenheten av att anstaltens arbete så långt möjligt direkt inriktades på lösandet av problem, vilka inom praktiskt skogsbruk stode på dagordningen. Med de förhållanden, som rådde inom skogsbruket och sannolikt i stort komme att bliva beståndande avsevärd tid framåt, vore av vikt att forskningen toge sikte på att vinna resultat, som kunde för skogsbruket bliva omedelbart fruktbärande. De sakkunniga ansåge, att ökat bistånd borde lämnas åt undersökning av skogstekniska spörsmål och frågor avseende virkets användning, men utsade i samband därmed, att detta ej finge inkräkta på det allmännas understöd av den forskningsverksamhet, som vore avsedd att tjäna skogsproduktiva ändamål. Sistnämnda sakkunniga uttalade jämväl, att det med hänsyn till skogsbrukets i vårt land betydelsefulla ställning vore ägnat förvåna, att den viktiga gren av detsamma, som de skogsteknologiska uppgifterna utgjorde, ej blivit ur forskningssynpunkt bättre tillgodosedd, än vad fallet vore. Föreliggande statliga forskningsmöjligheter bestode främst i vad tvenne lärare i skogsteknologi vid skogshögskolan kunde vid sidan av undervisningsverksamheten prestera, samt vissa undersökningar, som komme till utförande vid statens provningsanstalt. I andra länder däremot hade skogsteknologien som praktiskt-ekonomisk forskningsuppgift beretts en synnerligen framskjuten och gynnad ställning. Gränsen mellan skogsmännens och ingenjörernas uppgifter på ifrågavarande forskningsfält vore vag. Endast ett intimt samarbete dem emellan torde giva garantier för goda arbetsresultat. Ett förenande till en institution av målsmän för de

39 olika forskningsområdena borde därför bliva till det helas gagn. Huru denna på antytt sätt utvidgade forskningsverksamhet, som alltså skulle omfatta såväl skogsteknologiska som ingenjörsvetenskapliga spörsmål, lämpligast borde organiseras, vore en fråga utanför de sakkunnigas bedömning. Då det kunde tänkas, att den bästa lösningen låge i en ny, för ändamålet särskilt inrättad försöksanstalt, kunde anföras följande synpunkter på frågan om en dylik anstalts arbetsuppgifter och organisation. Arbetet borde direkt taga sikte på ett bättre tillgodogörande av skogsprodukter. Det praktiskt-ekonomiska syftet skulle i varje fall vara avgörande. Uppgifter av rent vetenskapligt intresse borde ej komma under behandling. I första hand skulle anstalten bedriva egna undersöknings- och forskningsarbeten. Uppdrag från annat håll torde dock även böra upptagas och bearbetas, varvid utomstående borde beredas tillfälle att på anstalten utarbeta sina förslag. Inom anstalten kunde lämpligen inrymmas fyra avdelningar: en träkemisk, en träbränsleteknisk, en för träkännedom och slutligen en för transportfrågor, skogsredskap o. dyl. Dessa avdelningar med var sin föreståndare borde sortera under en styrelse av praktiskt erfarna män, representerande skogshushållning, träförädlingsindustri, transportväsen samt tekniska kunskaper, som beröra trä, träprodukter, bränsleförbrukande industrier etc. Då de olika avdelningarna skulle få vitt skilda verksamhetsfält, som ej torde kunna behärskas av en gemensam föreståndare, torde sådan ej böra utses. Det närmaste överinseendet över anstaltens arbete syntes i stället lämpligen böra tillkomma en av styrelsens ledamöter. Samtliga tjänstemän borde anställas med viss uppsägningstid. Anstaltens utgifter skulle bestridas dels med statsanslag, dels med de inkomster, som kunde inflyta av uppdrag av enskilda. Det vore av stor betydelse, att dylika uppdrag finge emottagas, då detta utgjorde en viktig betingelse för att anstalten skulle kunna följa utvecklingen. Förslaget förutsatte, att anstalten organiserades som en fristående, direkt under jordbruksdepartementet hörande institution. Det kunde dock även anföras vägande skäl för att anstalten anknötes till ingenjörsvetenskapsakademien. Måhända kunde även göras gällande, att forskningsuppgifterna borde uppdelas på akademien och statens skogsförsöksanstalt. De sakkunniga vore emellertid ej beredda att framlägga den fullständiga utredning, som måste ligga till grund för förslag i ämnet till riksdagen. Frågan måste följaktligen göras till föremål för vidare utredning. I y t t r a n d e d e n 13 f e b r u a r i 1933 över s k o g s s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e tills t y r k t e i n g e n j ö r s v e t e n s k a p s a k a d e m i e n d e n föreslagna u t r e d n i n g e n . A k a d e m i e n f r a m f ö r d e d ä r j ä m t e vissa s y n p u n k t e r p å o r g a n i s a t i o n s f r å g a n . Beträffande hithörande ingenjörsvetenskapliga forskningsgrenar skulle inrättande a v e n fristående a n s t a l t a n t i n g e n o n ö d i g g ö r a e n del r e d a n befintliga institut i o n e r eller m e d f ö r a risk för d u b b e l a r b e t e . A n s t a l t e n s e x i s t e n s b e r ä t t i g a n d e s k u l l e följaktligen helt vila p å d e n s k o g s t e k n o l o g i s k a delen s a m t p å vissa g r ä n s o m r å d e n . Ä a n d r a s i d a n a n s å g e s det s k o g s t e k n o l o g i s k a fältet ligga v ä l m y c k e t u t a n f ö r a k a d e m i e n s k o m p e t e n s , för att d e t skulle v a r a m o t i v e r a t a t t g ö r a a k a d e m i e n till en c e n t r a l för h e l a det s a m l a d e f o r s k n i n g s k o m p l e x e t . A k a d e m i e n v o r e a v åsikten, a t t d e n m e s t r a t i o n e l l a l ö s n i n g e n a v p r o b l e m e t i n n e b u r e f o r s k n i n g s u p p g i f t e r n a s u p p d e l n i n g m e l l a n a k a d e m i e n och s k o g s f ö r s ö k s a n s t a l t e n , d o c k m e d d e n m o d i f i k a t i o n e n , a t t ä v e n a n d r a befintliga i n s t i t u t i o n e r b o r d e givas tillfälle a t t m e d v e r k a . F ö r d e n n ö d i g a k o n t a k t e n m e l l a n olika a r b e t a n d e f o r s k n i n g s i n s t i t u t b o r d e s k a p a s ett t o p p o r g a n . —

40 Även styrelsen för s k o g s h ö g s k o l a n och s k o g s f ö r s ö k s a n s t a l t e n f ö r o r d a d e , i y t t r a n d e d e n 30 j a n u a r i 1933, en n ä r m a r e u t r e d n i n g a v f ö r e v a r a n d e forskningsfråga. Genom b e s l u t d e n 25 s e p t e m b e r 1933 a n b e f a l l d e K u n g l . Maj:t s a g d a styrelse s a m t i n g e n j ö r s v e t e n s k a p s a k a d e m i e n a t t v e r k s t ä l l a u t r e d n i n g i s p ö r s målet, d ä r v i d en lösning av d e t t a f r ä m s t b o r d e s ö k a s efter d e n linjen, att t i l l ä m n a d e a r b e t s u p p g i f t e r u p p d e l a d e s p å a n s t a l t e n och a k a d e m i e n . I utlåt a n d e den 5 s e p t e m b e r 1934 f r a m l a d e s d e n b e g ä r d a u t r e d n i n g e n , s o m i h u v u d s a k u t m y n n a d e i följande förslag. Inom jordbruksdepartementet borde inrättas ett råd för skogsteknologisk och träteknologisk forskning med uppgift att följa utvecklingen på nämnda områden, att befordra sådan forskning under hänsynstagande till skogsbrukets och industriens behov därav, att ur enhetliga synpunkter fördela för detta ändamål avsedda anslagsmedel, att verka för samarbete mellan olika forskningsanstalter, motverka uppenbart dubbelarbete och över huvud taget följa de arbeten, till vilkas utförande medel beviljades. Nämndens verksamhet skulle avse att företrädesvis genom understödjande eller anordnande av undersökningar av vetenskapligt-teknologisk natur främja ett ökat utbyte av landets skogshushållning dels, och i första hand, genom ökad, mera mångsidig eller högvärdig användning av skogens produkter, dels jämväl genom förbättrande av skogsvårdens och produktionens tekniskt-ekonomiska förutsättningar eller på annat sätt. Sålunda skulle under arbetsområdet falla mekaniskt-teknologiska undersökningar rörande virkets avverkning, transport ocb bearbetning samt kemiskt-teknologiska undersökningar rörande trämaterialets förädling. Forskningsarbetena skulle antingen upptagas på nämndens initiativ och då genom överenskommelse anförtros åt lämplig person att utföra eller ock föreslås av forskaren själv. I den mån arbetena avkastade positiva resultat, borde nämnden söka medverka till att dessa bringades till kännedom för dem, som därav kunde draga nytta. I fall, då en publicering i facklitteraturen av vunna rön icke kunde anses befrämja deras nyttiggörande, utan fastmera ett överförande av desamma i konfidentiell form till direkt industriell utveckling vore att föredraga, borde nämnden söka befordra ett sådant förfarande. I fall åter, då en undersökning icke fört till resultat eller till sådant, som endast hade mera begränsat intresse, skulle den fullständiga redogörelsen för arbetet uppläggas i ett arkiv, medan endast en kortfattad resumé bekantgjordes. I det stora hela borde en blivande instruktion för nämnden utformas så, att nämnden erhölle fria händer att främja sitt syfte på mest praktiska sätt. Nämnden borde bestå av en ordförande och exempelvis tio ledamöter. Ordföranden skulle tillsättas av Kungl. Maj:t, ledamöterna likaledes av Kungl. Maj:t men på förslag av olika intresserade parter. Av ledamöterna borde två representera skogshögskolan och skogsförsöksanstalten, två ingenjörsvetenskapsakademien, två tekniska högskolan, två skogsägare- och skogsvårdsintressena samt två industrien. För den senare kategorien kunde såsom förslagsställare ifrågakomma sågverks-, cellulosa- och pappersindustriernas sammanslutningar jämte pappers- och cellulosaingenjörsföreningen. Det ifrågasattes även att statens provningsanstalt, domänstyrelsen och jernkontoret skulle sättas i tillfälle avgiva förslag, eventuellt bliva direkt representerade i nämnden. Som regel borde nämnden hava tvenne sammanträden om aret, ett på hösten för att uppgöra plan och fördela anslagsmedlen och ett på våren för att taga del av pågående och utförda arbeten. Dessemellan skulle ett mindre arbetsutskott behandla

41 löpande ärenden och tillfälligt uppkommande frågor. Nämnden skulle till sitt förfogande hava en sekreterare. För ledamöternas resor och för deras deltagande i sammanträdena skulle utgå ersättning. Kostnadsramen för nämnden själv borde kunna hållas ganska snäv, i det att kostnaderna knappast behövde överstiga 15 000 kronor per är. För åstadkommande av ett någorlunda effektivt forskningsarbete krävdes ärliga anslag av statsmedel till ett belopp, som uppskattades till minst 100 000 kronor. Det förutsattes, att från industrien bistånd kunde påräknas, bland annat i form av samverkan med ett blivande industriens forskningsinstitut. Samtliga över detta förslag hörda myndigheter och organisationer — statskontoret, domänstyrelsen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, tekniska högskolan, statens provningsanstalt, statens maskin- och redskapsprovningsanstalter, jernkontoret, Sveriges skogsägareförbund, svenska cellulosaingenjörsföreningen — anslöto sig i huvudsak till detsamma med undantag av statskontoret, som av statsfinansiella skäl avstyrkte, samt jernkontoret, som ej avgav utlåtande. Kungl. Maj :t fann emellertid förslaget ej vara av beskaffenhet att böra genomföras. Frågan har dock på annat sätt kommit under riksdagens behandling. I vid 1935 års riksdag väckta motioner om åtgärder till höjande av skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m. (I: 266 och 11:453) framhölls, bland annat, att den teknologiska forskningsverksamheten vore ett viktigt led i strävandena för ett bättre tillgodogörande av landets skogsprodukter. Det måste tillses att de forskningsresultat, som kunde praktiskt nyttiggöras av skogsägarna, även komme bondeskogsbruket till godo. Motionerna föranledde riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa om den undersökning rörande skogsbrukets ekonomiska läge, som sedermera uppdragits åt 1936 års skogsutredning. Även år 1936 bragtes frågan under riksdagens prövning. I en motion (1:194) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till ingenjörsvetenskapsakademien för tekniskt-vetenskaplig forskningsverksamhet inom kraft- och bränsleområdet föreslogs, att riksdagen ville dels anslå 115 000 kronor att under budgetåret 1936/1937 stå till Kungl. Maj:ts förfogande till främjande av forskning på skogs- och träområdet, dels ock besluta inrättandet av en nämnd för skogs- och träteknologisk forskning i huvudsaklig överensstämmelse med ett av kommitterade inom tekniska högskolans lärarkollegium framlagt utkast. Detta anslöte sig i stort sett till det av styrelsen för skogshögskolan och försöksanstalten framlagda förslaget. Motionen avslogs av riksdagen. Vederbörande utskott hade inhämtat, att inom ingenjörsvetenskapsakademien bildats en skogsvetenskaplig sektion med representanter för de olika intressegrupper, som berördes av forskning å förevarande område, samt att medel för denna forskning ställts till akademiens förfogande. Huruvida en dylik anordning kunde anses tillfyllest för uppnående av bästa möjliga resultat, vore ej möjligt för utskottet att avgöra. Försiktigheten bjöde emellertid, att den bestående om ock försöksvis tillkomna organisationen för forskning å skogs- och trävaruområdet ytterligare prövades, innan spörsmålet rörande densammas omläggning upptoges till slutligt avgörande. Då utskottet vore förvissat om att Kungl. Maj:t läte sig angeläget vara att

följa utvecklingen i nämnda hänseende och vidtaga de ålgärder, som kunde finnas påkallade, ansåge sig utskottet icke böra tillstyrka bifall till motionen. Sedermera har av sekreteraren i centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund jägmästaren E. Lundh, i svenska skogsvårdsföreningens tidskrift häfte II år 1936, framlagts förslag till en central teknologisk forskningsorganisation. Förslaget innebär bildandet av ett samfund för skogs- och träteknologisk forskning. Antalet medlemmar i samfundet skulle begränsas till högst hundra. För verksamhetens igångsättande borde lämpligen femtio personer uppträda som stiftare. Samfundets angelägenheter skulle handhavas av en styrelse på tolv ledamöter, varav elva skulle utses av cellulosa- och pappersindustrien, sågverksindustrien, ingenjörsvetenskapsakademien, tekniska högskolan, skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt, domänstyrelsen, skogsvårdsstyrelsernas förbund, Sveriges skogsägareförbund samt skogsägareföreningarnas riksförbund. Den tolvte ledamoten, tillika styrelsens ordförande, skulle utses av Kungl. Maj:t. Samfundet tillkommande uppgifter skulle i stort sett följa de riktlinjer, vilka uppdragits i nyssberörda utredning av den 5 september 1934. Sedan styrelsen skaffat sig en klar uppfattning om hur forskningen lämpligen borde bedrivas under ett kommande år, skulle framställning i vederbörlig ordning göras hos Kungl. Maj:t om de statsmedel, som för ändamålet erfordrades. För verksamhetens administrering genom styrelse och sekretariat beräknades ett belopp av cirka 30 000 kronor per år. Finansieringen härav kunde ske pä olika sätt. Ett sådant vore, att administrationskostnaden uppdelades med halva beloppet på staten och halva på träförädlingsindustrien. Ett annat vore, att staten svarade för hela administrationskostnaden, vilket skulle innebära, att styrelsens verksamhet finge en neutralare prägel med minskade möjligheter för industrien att tillgodose sina speciella intressen. För samfundet skulle gälla särskilda stadgar, som borde av Kungl. Maj:t fastställas. Ett stort och framgångsrikt arbete har sedan länge nedlagts på rasförädling inom jordbruk, trädgårdsodling och husdjursavel. I vad gäller skogsbruket hava hithörande frågor jämförelsevis sent tilldragit sig intresse i vårt land. Tallens proveniens, eller spörsmålet om betydelsen av tallfröets härstamningsort för det blivande beståndets egenskaper, har dock stått på skogsförsöksanstaltens arbetsprogram alltsedan institutionens tillkomst. En sida i egenskapsvariationen hos tallen, nämligen skiljaktigheten i härdighet och dennas samband med breddgraden, har därigenom klarlagts. Försöksanstalten har sedermera påbörjat en serie nya undersökningar över proveniensfrågan. Förklaringen till att de ärftliga olikheter, som i en mängd andra avseenden föreligga inom ett skogsbestånd, ej kunnat beaktas i högre grad än som varit fallet, torde väl till övervägande del få sökas däri, att träden och deras utveckling i hög grad präglas jämväl av de miljön bildande yttre faktorerna: belysning, fuktighet, jordmån, näringskonkurrens m. m. Vad som är att tillskriva miljöns inflytande eller nedärvning lärer ofta vara nog så svårt att utröna. I det ordnade skogsbruket har man dock systematiskt handlat med sikte på att genom successivt urval söka utslå det sämre och bibehålla det bättre trädmaterialet, vilket senare fått ombesörja föryngringen.

43 Efter h a n d h a r blicken a l l t m e r a ö p p n a t s för a t t vissa p å m a s s a p r o d u k t i o n e n och virkeskvaliteten i n v e r k a n d e e g e n s k a p e r h o s s k o g s t r ä d e n k u n n a v a r a b e t i n g a d e a v a r v s a n l a g e n . Som följd d ä r a v h a r t a n k e n förts f r a m , att tiden vore m o g e n för u p p t a g a n d e av ett d i r e k t v ä x t f ö r ä d l i n g s a r b e t e m e d skogst r ä d e n . U n d e r å r 1927 gjordes f r a m s t ä l l n i n g av d å v a r a n d e chefen för K r a m fors a k t i e b o l a g f r a m l i d n e f r i h e r r e J o h . M a n n e r h e i m o m m e d v e r k a n av växtf ö r ä d l i n g s a n s t a l t e n i Svalöv vid i n r ä t t a n d e av en institution för dylik forskn i n g s v e r k s a m h e t b e t r ä f f a n d e s k o g s t r ä d . A n d r a t e c k e n till ö k a t u p p m ä r k s a m m a n d e av rasfrågorna förmärktes jämväl. Som exempel h ä r p å m a anför a s ett u t t a l a n d e i en å r 1931 av f ö r e s t å n d a r e n för s k o g s f ö r s ö k s a n s t a l t e n s a v d e l n i n g för f ö r y n g r i n g s f ö r s ö k i N o r r l a n d j ä g m ä s t a r e n E d v . W i b e c k f r a m lagd a v h a n d l i n g o m g r a n e n s k o t t y p e r o c h r a s s k i l l n a d e n : »Det råder knappast något tvivel därom, att våra skogsträd med deras nuvarande oförädlade, naturliga egenskapsblandning på gott och ont, giva likaså svagt uttryck för de i kvantitativt och kvalitativt avseende merproduktiva former, vilka en förädling skulle kunna frambringa, som våra kulturväxters blygsamma vilda stamformer göra det, sedda bredvid sina förädlade avkomlingar. Mera snabbväxande trädformer, mera klimathärdiga, mera stormfasta, mera motståndskraftiga mot svampsjukdomar, se där några önskemål, som på förädlingens väg utan all fråga vore uppnåeliga, men också endast på denna. Likaväl som tack vare förädlingen t. ex. vissa sorter av sädesslag kunna frambringas, vilka i hög grad vidga möjligheten för och avkastningen av stråsädesodlingen i Nordsverige, är det från teoretisk synpunkt ingalunda omöjligt, att också inom exempelvis granens eller tallens formkrets 'förädlingsvinster' kunde göras, vilka i mycket hög grad skulle öka möjligheten för ett lönande skogsbruk just vid eller i närheten av deltas nuvarande geografiska gränser mot norr och mot fjällen. Att ett med skogsträden arbetande förädlingsarbete möter högst betydande svårigheter och kräver mycket lång tid är klart och tydligt, men likafullt kunna vi vara övertygade om att framtidens skogsbruk kommer att gå i dess tecken.» I j a n u a r i 1936 s a m m a n t r ä d d e å V a s a t o r p i S k å n e ett a n t a l för s a k e n int r e s s e r a d e p e r s o n e r o c h b i l d a d e föreningen för v ä x t f ö r ä d l i n g a v s k o g s t r ä d , v a r s syften f r a m g å av n e d a n a n f ö r d a u t d r a g u r dess s t a d g a r : »§ 1. Föreningens ändamål är att verka för förbättring och växtförädling av våra skogsträd samt denna växtförädlings tillgodogörande inom landet. § 2. Detta ändamål skall föreningen i män av krafter och tillgångar söka uppnå: a) genom att på skilda orter utföra noggranna, kontrollerade försök för utrönande av här i landet såväl som i utlandet förekommande skogsträds värde och lämplighet för olika förhållanden; b) genom att förmcdelst omsorgsfull och under insiktsfull ledning utförd växtförädling åstadkomma utmärkta skogsträd och verka för deras spridning; c) genom att medelst lämpliga åtgärder sprida kännedom om och bana väg för användandet av gott kulturmateriel.» S t a d g a r n a s 10 § i n n e h å l l e r föreskrift, a t t f ö r e n i n g e n s styrelse skall tillse, a t t erforderligt s a m a r b e t e m e d s k o g s f ö r s ö k s a n s t a l t e n och a n d r a institutio-

ner på området blir, i vad på föreningen ankommer, vederbörligen upprätthållet. E n vid föreningens konstituerande tillsatt interimsstyrelse fick till uppgift att söka i allt vidare kretsar väcka intresse för föreningens arbetsuppgifter och skapa de nödvändiga förutsättningarna för deras realiserande. Sedan så skett hölls den första ordinarie årsstämman i mars 1938. Redan dessförinnan hade forskningsarbete i någon utsträckning igångsatts. Föreningen ledes av en styrelse på elva personer. I vid årsstämman 1938 framlagd styrelseberättelse uttalas, bland annat, att verksamheten under de närmaste åren i finansiellt hänseende tryggats genom tillskott från sammanslutningar inom skogsbruk och skogsindustri, ävensom att för säkerställande av det framtida arbetet vissa intressenter bildat en stödsammanslutning. Genom omförmälda bidrag ävensom donationsmedel har det blivit möjligt för föreningen att vidtaga åtgärder för upptagande av den planerade verksamheten dels vid en huvudstation i Svalöv, dels vid ett antal filialstationer i olika delar av landet. En fastighet har inköpts i Svalöv för inrättande av central institutionsbyggnad, uppförande av bestrålningsväxthus och köldlaboratorier samt anläggande av försöksplanteringar m. m. Lokaler och försöksjord för filialstationerna hava tillhandahållits av en del större skogsägare. Vid filialstationerna skola jämförande försök bedrivas. Under våren 1938 utsändes en expedition till Nordamerika för insamling av material till vetenskapliga försök. Enligt upprättat statförslag för föreningen skulle förädlingsarbetets igångsättande kräva en engångskostnad av omkring 400 000 kronor och verksamheten draga en årskostnad av cirka 120 000 alternativt 150 000 kronor. Den praktiska skogsträdsförädlingen avser en höjning av trädens kvantitets- såväl som kvalitetsavkastning med hänsyn till de träkonsumerande industriernas speciella fordringar beträffande virkets egenskaper. Nedan lämnas en sammanfattning av de undersökningar, som ansetts främst böra uppsättas på ovanberörda förenings arbetsprogram. Gran. Genetisk undersökning av olika förgreningstyper inom viktigare förekommande lokalraser genom jämförande avkommebedömningar. Anordnande av jämförande massakok med gran av olika förgreningstyp för utforskande om och i vad mån olika typer giva olika massa. Tall. Utväljande inom de skogligt bästa lokalrasernas utbredningsområden av för fröproduktion särskilt lämpade bestånd och ett bortgallrande inom dessa av alla i ett eller annat avseende mindervärda individ för erhållande av »levande frömagasin», avsedda att som fröleverantörer kvarstå under längsta möjliga tid. Genetisk undersökning av viktigare lokalraser genom jämförande avkommebedömning på olika svensk breddgrad av ett antal särtyper ävensom av ett antal till synes likartade individ inom respektive lokalraser, i första hand representerade i de ovannämnda fröbestånden. Provsvarvning vid fanérfabriker med tall av olika förgreningslyp för utrönande av olika förgreningstypers kvalitativa värde. Björk. Inventering av björkbestånd för eftersökande av eventuellt förefintliga ärftliga typer med största möjliga benägenhet för masurbildning. Undersökning av kromosomtalet hos hybridogena övergångsformer

45 mellan masurbjörk och glasbjörk i och för uteslutande vid det praktiska urvalet av oändamålsenliga kromosomtyper. Asp. Inventering av framför allt nord- och mellansvenska aspförekomster och i samband därmed efterletande av snabbväxande triploid jätteasp. Omfattande jämförande försök med rotskottskulturer av jätteasp och vanlig asp av bästa typ till belysande av jätteaspens värde som skogsträd. Jämförande bedömning av vanlig asp och jätteasp med avseende på virkets värde inom olika industrier. Ek. Inventering av ännu kvarvarande viktigare svenska naturbestånd för eftersökande av bästa förekommande lokalraser. Avkommebedömning av vid sidan av varandra växande moderträd av stjälkek och vinterek för efterletande av korsningsindivid arterna emellan. Bok. Inventering av viktigare bokförekomster för närmare kännedom om fördelningen mellan rakvuxen och krokvuxen bok inom det egentliga bokskogsområdet. Beståndsanalyser med hänsyn till förefintligheten av mot vårfroster olika härdiga individ. Vid den jämförande avkommebedömningen hos de olika skogsträdsarterna skulle särskild uppmärksamhet ägnas åt eventuellt förekommande resistens mot olika sjukdomar. Planerade ingående analyser av rötskadade bestånd av olika skogsträdsarter förväntades även giva anledning till systematiskt igångsatta ärftlighetsundcrsökningar. I ett u t l å t a n d e m e d u t r e d n i n g a n g å e n d e v i d t a g a n d e och u n d e r s t ö d j a n d e av k v a l i t e t s f r ä m j a n d e å t g ä r d e r p å s k o g s v å r d e n s o m r å d e , s o m c e n t r a l r å d e t för s k o g s v å r d s s t y r e l s e r n a s f ö r b u n d avgav till K u n g l . Maj:t d e n 11 d e c e m ber 1936, h a v a vissa s y n p u n k t e r f r a m f ö r t s r ö r a n d e , b l a n d a n n a t , b e h o v e t av ärftlighetsforskning för s k o g s t r ä d e n s v i d k o m m a n d e . S å l u n d a h a r framhållits ö n s k v ä r d h e t e n a v att f r å g a n o m a r v s a n l a g e n s och miljöns relativa b e tydelse för skogens kvalitativa u t v e c k l i n g m å t t e u p p t a g a s i n o m skogsförs ö k s a n s t a l t e n . Att v i n n a ö k a d k l a r h e t i dessa s p ö r s m å l vore av g r u n d l ä g g a n d e betydelse för s k o g s v å r d e n . I f r å g a v a r a n d e u n d e r s ö k n i n g a r , som m å s t e g r u n d a s p å o m f a t t a n d e fältförsök, k u n d e e n d a s t u t f ö r a s av a n s t a l t e n , s o m m å h ä n d a b e h ö v d e för ä n d a m å l e t k o m m a i å t n j u t a n d e av särskilt statsa n s l a g . S å s o m förut anförts h a r ett s å d a n t a n s l a g beviljats för b u d g e t å r e t 1938/1939. Vid a n s t a l t e n s f e m å r s m ö t e i n o v e m b e r 1937 a n s l ö t m a n sig till ett p r o g r a m för studiet av s k o g s t r ä d e n s r a s e r av i h u v u d s a k följande i n n e b ö r d ; b e t r ä f f a n d e den n ä r m a r e u t f o r m n i n g e n av d e t t a p r o g r a m k a n h ä n v i s a s till f ö r s ö k s a n s t a l t e n s i t r y c k u t g i v n a b e r ä t t e l s e för v e r k s a m h e t e n u n d e r f e m å r s p e r i o d e n 1932—1936. En undersökning beträffande arvsanlagens och miljöns relativa betydelse för skogens kvalitativa utveckling utgjorde ett viktigt led i anstaltens forskning och vore en fortsättning och utvidgning av de arbeten, som redan i större eller mindre skala bedrivits vid densamma. Upptagande av en dylik grundläggande och principiellt utredande undersökning borde även bliva det första steget mot en genetisk försöksverksamhet i större omfattning vid anstalten. Då denna utredning ständigt måste taga största hänsyn till förekommande miljöinflytanden, samtidigt som den i tillämpliga delar arbetade med den genetiska forskningens metodik, kunde densamma icke utföras annat än vid anstalten i kontinuerlig och intim samverkan med hela den miljöforskning, som där bedreves. Undersökningen måste utföras under beaktande av de former av skogsskötsel, som nu användes och vilka säker-

46 ligen ännu länge komme att bliva bestående i svenskt skogsbruk. Försöksverksamheten borde därför organiseras så, att samtidigt med den allmänt principiella, långsiktiga utredningen en belysning av aktuella, skogligt genetiska särfrågor skedde i den mån så visade sig vara möjligt. Någon bestämd gräns kunde icke dragas mellan »proveniensundersökningar» och »rasundersökningar». Det vore av denna anledning av vikt, att undersökningarna företoges allsidigt, sä att klimattillpassningen fysiologiskt studerades samtidigt med de yttre, morfologiska egenskaperna under tillämpning av genetisk metodik och, där sä erfordrades, cytologiska undersökningar, allt jämsides med noggrann miljöforskning och i samarbete med övriga arbeten ä skogsförsöksanstalten. Härvid borde resistens mot olika parasitangrepp ägnas största uppmärksamhet, och de undersökta rasernas respektive trädens avkomma prövas pä sina egenskaper i nämnda hänseende. I fråga om andra trädslag än tallen vore proveniensundersökningar aktuella och måste utföras före eller åtminstone samtidigt med undersökningar av andra kvaliteten berörande egenskaper än klimattillpassningen. Dylika försök borde därför snarast upptagas, delvis i form av internationellt samarbete. Ehuru ett ständigt och nära samarbete med den övriga verksamheten vid anstalten och utnyttjande av där samlad erfarenhet vore en nödvändig förutsättning för att skogligt genetisk försöksverksamhet av ovan antydd art skulle kunna giva rikaste resultat, borde dock även en del miljöforskning utföras i omedelbar anslutning till rasforskningen. Bland annat borde i samband med rasundersökningarna särskild uppmärksamhet ägnas studier av lokalklimatet å fröinsamlingsplatser och planteringsytor, varvid i tillämplig grad ett samarbete med statens meteorologisk-hydrografiska anstalt borde åstadkommas. Undersökningar över klimat- och lokalraser samt över den relativa betydelsen av ärftlighet och miljö för utformningen av trädens tekniskt värdefulla egenskaper måste företagas i ett sammanhang, för att så allsidiga resultat som möjligt skulle kunna utvinnas ur varje utfört försök. Någon direkt växtförädlingsverksamhet efter mönster av växtförädlingen av lantbruksväxter borde icke för närvarande upptagas vid anstalten. För hela verksamheten därstädes vore det lämpligare, att en principutredande undersökning sådan den här i sina huvuddrag skisserats först komme till stånd i tillräckligt stor skala, innan annat växtförädlingsarbete uppfördes å programmet än sådant, som följde med urval av fröträd genom enkel avkommebedömning. En särskild anledning till att icke nu upptaga växtförädling som en programpunkt vid anstalten vore, att föreningen för växtförädling av skogsträd som sitt ändamål uppställt just en dylik verksamhet. För anstalten vore nödvändigt att angripa de frågor, som ovan berörts, allt i den ordning och i den utsträckning, som med hänsyn till försöksverksamheten i dess helhet prövades erforderligt. Då nyssnämnda förening som sitt ändamål hade växtförädlingsarbete, komme de bada institutionerna således att bägge arbeta inom den skogliga genetikens område, men efter skilda, ehuru jämnlöpande linjer mot ett gemensamt mål. Ett samarbete dem emellan skulle därför ur alla synpunkter vara väl motiverat och borde i tillämpliga delar upprättas och vidmakthållas. 1936 å r s s k o g s u t r e d n i n g h a r g e n o m c i r k u l ä r s k r i v e l s e r i n h ä m t a t y t t r a n d e n från skogsvårdsstyrelserna och skogsägareföreningarna i f r å g a n r ö r a n d e en u t v i d g a d skoglig f o r s k n i n g och offentliggörande av d ä r v i d v u n n a resultat. I det väsentliga h a v a i d e a v g i v n a u t l å t a n d e n a f r a m k o m m i t följande h u v u d synpunkter.

47 Allmänt har understrukits den betydelsefulla uppgift, som åvilade ifrågavarande forskning, och behovet av tillräckligt stöd åt densamma från statens sida liksom angelägenheten av att denna verksamhet såvitt möjligt utan omgång inriktades på praktiskt-ekonomiska problem. Det önskemålet har uttalats, att skogsförsöksanstaltens nuvarande avdelningar skulle beredas bättre arbetsbetingelser, och att anstalten borde i större utsträckning upptaga skogsbruket direkt berörande teknologiska undersökningar, såsom över virkets beskaffenhet och åtgärder för att höja dess kvalitet, avverknings- och transportmetoder m. m. I många fall har framhållits att vetenskapsmännens arbete borde kunna underlättas, om försöksintresset hos skogsmännen ute i bygderna mera effektivt utnyttjades och ett närmare samordnande av vetenskapliga undersökningar och praktiska försök komme till stånd. Rent lokala och andra specialundersökningar borde av de kvalificerade forskarna upptagas i högre grad än hittills varit fallet. Behovet av att utbygga de hittillsvarande proveniensundersökningarna med mera omfattande studier över skogsträdens rasförädling och andra genetiska spörsmål och att åvägabringa ökade möjligheter härför inom försöksanstalten har betonats. Angående forskningsrönens bekantgörande hava åtskilliga synpunkter framkommit. Skogsvårdsstyrelserna och skogsägareföreningarna hava ansetts för sådant ändamål böra tagas i anspråk; till deras vägledning borde utgivas populärt lagda, sammanfattande skrifter. Andra föreslagna former för upplysning i detta hänseende äro föredrag och demonstrationer, hållna i samråd med jordbrukets föreningsorganisationer, hushållsgillen o. dyl. Representanter för försöksväsendet borde fritt ställas till skogsvårdsstyrelsernas, skogsägareföreningarnas och andra organisationers disposition för biträde med föreläsningar m. m. Uppmärksamheten har riktats på vikten av att under medverkan av forskarna exkursioner och studiefärder ute i skogen — och icke minst å försöksparkerna — anordnades i större skala och att bland skogsägare spridda fack- och föreningsorgan bereddes tillfälle att publicera vederhäftiga artiklar rörande vid de vetenskapliga undersökningarna gjorda erfarenheter av värde för praktiskt skogsbruk. Den allmänna pressen anses ock vara ett användbart medium för upprätthållande av kontakten mellan vetenskap och praktik. U t r e d n i n g e n h a r v i d a r e hållit ö v e r l ä g g n i n g a r i ä m n e t m e d för ä n d a m å l e t särskilt tillkallade personer, f ö r e t r ä d a n d e skilda i n t r e s s e g r u p p e r . Av dessa representanter framfördes, bland andra, nedanstående önskemål. Den av staten understödda skogliga forskningen borde givas en bredare bas. De för forskningsändamål å skogens område beviljade anslagen av statsmedel vore förhållandevis alltför blygsamma med hänsyn till skogsbrukets bidrag till folkförsörjningen. För att skogsförsöksanstalten skulle k u n n a motsvara de krav, som n u m e r a måste ställas på densamma, erfordrades rikligare medelstillgång, ökad personal och rymligare arbetslokaler ävensom att anstalten ägde befogenhet att för speciella utredningsuppdrag, särskilt då kortfristigare undersökningar, anlita utomstående personer. Ett intimt och fortlöpande samarbete mellan anstaltens och praktikens m ä n borde k u n n a utgöra ett medel till påskyndande av undersökningarna i åtskilliga viktiga problem, som väntade på sin lösning. Den av utövande skogsmän bedrivna försöksverksamheten borde givas ökat bistånd och resultaten av densamma bättre tillvaratagas. Intresse förefunnes bland företag och organisationer att medverka till praktiska försöks anordnande. Åtgärder borde vidtagas för att göra detta förhållande i full utsträckning gagneligt för skogsforskningen i sin helhet. Skogsförsöksanstalten borde genom personalökning sättas i tillfälle att mera än hittills biträda vid försöks uppläggande och kontroll. I detta samband nämndes, att inrättande av ett forskningsråd, utgörande ett centralorgan

48 för all forskning å det skogliga området, syntes vara till fromma såväl för en ändamålsenlig inriktning av de praktiska skogsförsöken som vid sovrandet av uppslag till utredningsarbeten. På rådet borde därjämte ankomma att söka anskaffa medel till undersökningar, som ansåges böra upptagas vid sidan av den fasta forskningsverksamheten, samt att tillse att försöken omhändertoges av lämpliga institutioner eller personer. Försöksanstaltens styrelse kunde efter komplettering fungera såsom ett dylikt råd. Likaledes förordades att försöksanstaltens chef skulle lösgöras från uppgiften att själv forska för att kunna ägna sig åt forskningsväsendets organisatoriska och administrativa sidor. Vid överläggningarna företogs även det skogsteknologiska försöksarbetet till behandling. Därvid framhölls att skogsteknologiska undersökningar visserligen bedreves i landet, men att denna verksamhet vore splittrad samt över huvud taget icke utövades i den utsträckning eller sä systematiskt, som med hänsyn till dessa frågors vikt för skogsbrukets ekonomiska avkastning vore påkallat. Det allmänna, som ägde stort intresse av att denna försöksverksamhet försigginge under mera tillfredsställande former, borde giva ökat stöd åt densamma. Skilda uppfattningar kommo till synes beträffande verksamhetens ordnande. I vissa fall gjordes gällande, att den skogsteknologiska forskningen borde hållas åtskild från den mera biologiskt betonade och i stället anknytas till den träteknologiska. Det samlade tekniska arbetsfältet komme då att erbjuda så mångsidiga och skiftande uppgifter, att ett åt detsamma helt avsett forskningsinstitut ej lämpligen kunde tillskapas. Undersökningarna borde i stället fördelas på redan befintliga institutioner. Därvid uppstode behov av ett sammanhållande organ, vilket sovrade framlagda uppslag och idéer, sörjde för nöjaktigt samarbete mellan de olika institutionerna, tillsåge att viktiga frågor upptoges till utredning vid dessa eller av särskilda sakkunniga, anskaffade medel m. m. I andra fall åter framhölls, att för ett systematiskt handhavande av den skogsteknologiska försöksverksamheten vore nödvändigt att lägga det väsentliga ansvaret härför på en hand. Då någon institution, som kontinuerligt och helt ägnade sig åt dylik verksamhet, för närvarande saknades, vore angeläget att en sådan upprättades vid antingen skogförsöksanstalten eller skogshögskolan. I samband därmed underströks nödvändigheten av alt samarbete ägde rum mellan en sådan institution och representanter för ingenjörsvetenskapen samt att möjligheter stode till buds att för undersökningar anlita utomstående med särskild kompetens i speciella frågor. I spörsmålet om formerna för forskningsresultatens spridande betonades behovet av att stärka anknytningen mellan forskningens målsmän samt företrädarna för den skogliga undervisningen och upplysningen i landet. Ävenledes framhölls nyttan av samarbete med föreningrörelsen inom skogsbruket, önskemål uttalades om, att för praktiken betydelsefulla forskningsresultat skulle i vidgad omfattning framläggas i för en större allmänhet tillgänglig form, samt att de vid skogshögskolan utförda undersökningarna skulle publiceras samlade i en högskolans egen skriftserie eller eventuellt i försöksanstaltens publikationer. 1936 å r s s k o g s u t r e d n i n g . I n o m s k o g s b r u k e t f ö r e f i n n e s ett m y c k e t s t a r k t b e h o v a v stöd för d e n p r a k t i s k a v e r k s a m h e t e n i f o r m a v r å d och a n v i s n i n g a r , vilka ä r o f r u k t e r a v p l a n m ä s s i g a , v e t e n s k a p l i g a u n d e r s ö k n i n g a r . D e t t a ä r en följd av, f ö r u t o m a n n a t , d e n skogliga p r o d u k t i o n s p r o c e s s e n s u t d r a g n a f ö r l o p p o c h dess n ä r a s a m s p e l m e d ett flertal s k i f t a n d e f a k t o r e r , s o m v a r för sig k u n n a v a r a s v å r a a t t isolera o c h s t u d e r a . S k o g s v e t e n s k a p e n ä r u n g o c h h a r ä n n u blott i j ä m f ö r e l s e v i s liten u t s t r ä c k n i n g k u n n a t t r ä n g a

49 de olika frågorna n ä r m a r e in på livet. Möjligheterna att genom fältförsök vinna tillförlitliga lösningar av åtskilliga problem äro, på grund av trädens tillväxtförhållanden och av andra orsaker, begränsade. Erfarenhetsrön och observationer vid skogens fortlöpande skötsel och virkesskördens verkställande äga självfallet betydelse för kunskapsområdets utvidgande. De leda emellertid ofta antingen alltför långsamt till säkra svar å föreliggande spörsmål eller erhålla inskränkt giltighet. För att utstaka vägarna för skogsbrukets ändamålsenligaste bedrivande kräves därför ett på vetenskaplig bas fotat forskningsarbete, som kastar ljus över betingelserna för och orsakssammanhangen i skogens föryngring och utveckling i såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende. Man måste i erforderlig grad lära känna, hur det enskilda trädet, skogsbeståndet och marken påverkas och förändras, då åtgärder av olika slag och växlande styrka vidtagas i skogen. Med ledning av de iakttagelser, som därvid göras, kunna riktlinjer uppdragas för en virkesproduktion, som med hänsyn till klimat, markbeskaffenhet, trädslag, avsättnings- och driftsförhållanden, anspråken på virket m. m. är att betrakta såsom lämplig och möjlig. Med nödvändighet torde hithörande undersökningar i stor omfattning vara av långfristig beskaffenhet. Grundregler och förfaranden, som underlätta en ekonomiskt riktig planläggning av skogsbruket, böra vidare utformas. Jämväl beträffande näringsgrenens teknologiska sida, d. v. s. den som väsentligen avser skogsprodukternas tillredning och framforsling, har forskningen viktiga uppgifter att fylla. Virkets egenskaper och rätta behandling för olika ändamål böra klarläggas ävensom utvägar sökas till effektivare avverknings- och transportmetoder. Detta område inrymmer ett stort antal frågor, som direkt sammanhänga med virkeshushållningen och lönsamheten i skogsbruket. De torde ej sällan vara av natur att kunna relativt snabbt utredas och med omedelbart resultat tillämpas i praktiken. Skogsbrukets förhållande till andra näringar, dess särskilda villkor och ställning i samhället över huvud böra ock infogas i den systematiskt bedrivna forskningsverksamheten. Flera omständigheter hava bidragit till att efter hand avsevärt vidga fordringarna på den skogliga forskningen och dess bistånd i ändamål av skogsavkastningens förkovran. Som exempel härå kan nämnas, att de i vår tid successivt skärpta kraven på räntabilitet inom skogsbruket åtföljts av, bland annat, en strävan efter förkortade produktionstider med stegring av de beståndsvårdande huggningarnas andel i virkesuttaget och nedbringande såvitt möjligt av driftskostnaderna. Även de senaste årens allmänna sociala och ekonomiska fortskridande i Sverige har varit ägnat att framhäva nödvändigheten av att skogsforskning bedrives i tillfyllestgörande skala. I samma mån som ökade anspråk ställts på skogarna såsom försörjningskälla för en väsentlig del av befolkningen och råvaruleverantör till en förädlingsindustri av vital betydelse för landet har behovet av målmedvetet vidtagna 4—817549

50 åtgärder, avseende en intensivare skogsvård och ett förbättrat tillgodogörande av virkestillgångarna, blivit alltmera kännbart. I detta sammanhang bör tillika betonas, att skogsforskningens arbete ej är begränsat i den meningen, att det kan en gång för alla slutgiltigt fullgöras. Med utvecklingen i praktiken följa ständigt nya och varierande uppgifter av beskaffenhet att böra vetenskapligt handläggas. Jämväl forskningen i och för sig skapar oupphörligt nya perspektiv och uppslag, som giva anledning till fortgående undersökningar. I detta läge framstår klart betydelsen av statens medverkan till att i vårt land en både djupgående och allsidig skoglig forskning vidmakthålles i en omfattning, som står i skälig proportion till skogsnäringens framskjutna plats inom folkhushållet. Lika viktigt är, att denna verksamhet såvitt möjligt organiseras på sådant sätt, att mot kostnaderna svarande resultat kunna förväntas. Det ligger i sakens natur, att förevarande forskning icke kan bedrivas isolerad, utan att den fastmer måste stå i nära kontakt med företrädarna för angränsande teoretiska och andra vetenskapsgrenar. Att detta är oundgängligt synes så mycket mer uppenbart, som den egentliga skogsforskningen bör i görligaste mån direkt inriktas på att tillgodose praktiska syften och därför torde i hög grad vara hänvisad att anlita vissa hjälpvetenskaper. Nämnda samarbete synes sträcka sig till ej mindre de naturvetenskapliga än även de teknologiska delarna av forskningsfältet. 1 det förra avseendet kunna ifrågakomma flera ämnesgrupper, såsom biologi, kemi och fysik, i det senare exempelvis den mekaniska och kemiska teknologien. Likaledes torde en anknytning till ekonomiska, matematiska och statistiska vetenskapsgrenar ävensom till speciell lantbruksforskning vara av värde. På grund av skogsforskningens praktiska betoning och dess behov av att i större eller mindre utsträckning tillgodogöra sig resultaten inom ett flertal fack av vetenskapligt arbete, tala lämplighetsskäl för att densamma organiseras såsom en enhet för sig med sina särskilda uppgifter. Visserligen torde det icke i och för sig anses önskvärt att, såsom nu är fallet, representanterna för de viktigare forskningsgrenar, vilkas bistånd erfordras för skogsproblemens utredande, äro splittrade på ett stort antal olika institutioner. Sammanförande av dessa till ett enhetligt forskningsinstitut skulle därför otvivelaktigt i vissa hänseenden kunna medföra fördelar. En dylik anordning låter sig emellertid för närvarande av flera skäl icke genomföra. Man lärer därför vid övervägande av åtgärder till skogsforskningens främjande hava att i denna del väsentligen utgå från nu rådande organisationsformer. Det måste dock tillses, att möjligheter till fruktbringande samverkan mellan skogens speciella och närliggande forskningsanstalter, av vad slag det vara må, alltid stå öppna och vederbörligen tagas i anspråk. Ävenledes synes angeläget att icke så förfara att, därest i fram-

51 tiden motiven för en sammanläggning på området skulle förstärkas, en dylik utveckling onödigtvis försvåras. Därest skogsforskningen på angivet sätt hålles fristående, kräves att huvuddragen av dess arbetsuppgifter fastställas. Avgränsningen mot de teoretiska hjälpvetenskaperna torde härutinnan i stort sett giva sig själv. Beträffande de teknologiska frågorna blir skiljelinjen, som redan antytts, mera obestämd. Särskilt gäller detta i vad angår gränsdragningen mellan den skogsteknologiska och den träteknologiska forskningen. I det föregående hava berörts en del förslag, vilka åsyfta ett mera fast samordnande av dessa båda forskningsgrenar. Det arbetsfält, som därvid uppstår, är förvisso synnerligen omfångsrikt och sträcker sig från framställningen av råvaran-virket till förädlingen av detsamma och de färdiga produkternas begagnande. I det stora hela hava uppgifterna inom detsamma i främsta rummet ansetts vara att hänföra till fyra grupper, nämligen: 1) tekniska åtgärder till avverkningarnas och virkestransporternas rationalisering; 2) främjande av den redan existerande träförädlingsindustriens teknik; 3) undersökning av det mest ändamålsenliga nyttjandet av virke av olika beskaffenhet samt rörande lämpligaste behandlingen av för skilda ändamål avsett virke; 4) bibehållande och vidgande av avsättningsmöjligheterna för trä samt 5) rent träkemisk forskning. Delvis hänför sig detta vidsträckta område direkt till frågor i omedelbart samband med skogsbruket och de olika formerna för dess utövande. Andra delar höra intimt samman med förädlings- och användningstekniken. Åter andra kunna sägas utgöra gränsfall mellan det rent skogliga och det rent ingenjörsmässiga. Det synes tveksamt, huruvida det under rådande betingelser verkligen på ett praktiskt och effektivt sätt låter sig göra att hålla detta vittgrenade och inhomogena komplex av icke allenast forsknings- utan även andra uppgifter samlat. Ehuruväl man av allt att döma ej helt förbisett de betydande svårigheter, som möta genomförandet av en sådan anordning, förefaller det som om de ej blivit tillräckligt beaktade. Utredningen har för sin del kommit till övertygelsen, att nuvarande förhållanden beträffande forskningens organisation samt omfånget och beskaffenheten i övrigt av förevarande arbetsfält ur nämnda synpunkt göra det nödvändigt att från den skogliga forskningen avskilja det träteknologiska området. Den gränsdragning, som därvid blir ofrånkomlig, är förvisso ofta svår till följd av att de skogs- och träteknologiska disciplinerna mångenstädes fläta sig djupt in i varandra. Sistberörda förhållande lärer dock ej behöva utesluta en rationell uppdelning av forskningsverksamheten på två fackområden. Någon svårighet torde nämligen icke föreligga att genom särskilda förfoganden besörja, att de frågor, som böra gemensamt handläggas, också underkastas sådan behandling. När utredningen sålunda funnit sig i förevarande hänseende böra förorda ett åtskiljande av den skogsteknologiska uppgiftsgruppen från den ingenjörsvetenskapliga, har detta även skett med utgångspunkt från att det bör vara till fördel för forsk-

52 ningen inom den förra att anslutas direkt till annan skogsforskning, samtidigt som ett givande samarbete med andra vetenskapsgrenar äger rum. En konsekvens härav är att, vilket redan framhållits, utredningen i sina följande överväganden och förslag rörande den teknologiska forskningens främjande endast kommer att befatta sig med dess skogliga fack. Vid ordnandet i sin helhet av den statsunderstödda forskningsverksamheten till skogsbrukets tjänst måste hänsyn tagas i första hand till de på längre sikt inställda, djupgående undersökningarna. Dessa äro betingade av nödvändigheten att generellt lösa centrala, grundläggande spörsmål innan man kan med utsikt till goda och för skogsbruket direkt nyttobringande resultat bearbeta därav beroende rent praktiska särfrågor. Dylika undersökningar synas vara av särskilt stor betydelse för denna näringsgren, som jämförelsevis sent lämnat ett extensivt stadium för ett mera intensivt sådant och vars element ännu blott i begränsad omfattning kunnat utforskas. Försorgen om att ifrågavarande studier komma till stånd i nödig utsträckning framstår såsom en i eminent grad statlig uppgift. Vid sidan härav bör emellertid erforderlig uppmärksamhet ägnas jämväl forskningsarbeten av kortfristigare karaktär, genom vilka de utövande skogsmännens behov i ett eller annat hänseende av vägledande anvisningar utan större tidsutdräkt tillgodoses. Sagda arbeten kunna vara av lokal såväl som mera allmängiltig natur. Angelägenheten av att de bliva verkställda torde framhävas jämsides med att skogsvården från att väsentligen avse behandling av skogstillgångarna så, att de i huvudsak bibehållas, övergår till en produktionsriktning, som åsyftar alstrandet på mest ekonomiska sätt av nyttigt virke av önskvärd beskaffenhet och mängd. Otvivelaktigt råda gynnsammare förutsättningar för ett gagnande anlitande av det enskilda forskningsintresset vid genomförande av kortfristiga undersökningar än mera långvariga sådana. Vid en så praktiskt-ekonomiskt orienterad forskningsverksamhet som den här förevarande ligger stor vikt uppå, att uppnådda resultat och gjorda erfarenheter snabbt tillgodogöras i skogsbruket. Detta innebär, att de utövande skogsmännen skola på lämpligt och effektivt sätt beredas tillfälle att förskaffa sig kännedom om och följa skogsvetenskapens landvinningar samt deras betydelse för praktiskt ändamål. Bland medlen till ernående härav märkas först och främst de skogliga läroanstalterna, och framför allt då skogshögskolan. Andra vägar för forskningsrönens offentliggörande och spridning äro anordnande av specialkurser, studiefärder, demonstrationer och föredrag ävensom utgivande av publikationer av skilda slag innehållande såväl vetenskapliga avhandlingar som, i behövlig utsträckning, kortfattade och för en större allmänhet tillgängliga redogörelser och anvisningar. I betraktande av det nutida skogsbrukets framträdande behov av snar hjälp från forskningens sida i åtskilliga spörsmål synes i samband härmed böra beaktas angelägenheten av att söka lämna proviso-

53 riska och förelöpande meddelanden från pågående, tidskrävande undersökningar. I anslutning till sålunda uttalade allmänna synpunkter har utredningen vid övervägande av frågan om ordnande av den med statens bistånd upprätthållna skogliga forskningen i vårt land ansett sig böra utgå från, att denna verksamhet framdeles som hittills i allt väsentligt bör vara förlagd till de nuvarande institutionerna härför, nämligen statens skogsförsöksanstalt och skogshögskolan. Inom ramen för desamma torde de önskemål om en utvidgning i olika riktningar av försöksarbetet, som i det följande komma att framställas, kunna lämpligen tillgodoses. Tillskapandet av något nytt forskningsinstitut på området ifrågasattes sålunda icke av utredningen, ej heller någon sammanslagning i avhandlade hänseende av de båda institutionerna. Det program för den skogsvetenskapliga forskningen, som uppgjordes vid skogshögskolans tillkomst år 1912 och i det föregående berörts, innefattar ett uppdragande av konturer för dess allmänna organisation, som i huvudsak alltjämt torde vara bärande. Utredningen vill sålunda framhålla betydelsen för undervisningens vidkommande av att forskningsarbete i mån av möjlighet bedrives vid skogshögskolan. Detta synes framför allt gälla dylikt arbete i praktiskt orienterade problem. En lärare, som därigenom söker utveckla sitt ämne, förskaffar sig merendels förutsättningar att lämna en klar och fyllig framställning av de särskilda spörsmålen, även om undervisningen måste till sitt omfång bestämt avgränsas. Ehuru de studerande vid huvudkursen i det väsentliga ställts utanför forskningen vid högskolan, torde de vid sina fördjupade studier i kursens viktigare ämnen samt genom specialföreläsningar komma i direkt kontakt med aktuella forskningsproblem. Det synes utredningen därjämte vara av stort värde, att högskolan bibringar sina studerande sådan kännedom om skogsvetenskapliga undersökningsmetoder och arbetssätt, att de i sin kommande praktiska verksamhet kunna på egen hand tillfredsställande utföra enklare undersökningar. Härutöver tillkommer det högskolan att, närmast genom den nyinrättade licentiatexamen, lämna utrymme för skoglig utbildning, som tillfredsställer högre vetenskapliga kompetensfordringar och därigenom underlättar besättandet av tjänster, med vilka följa forskningsuppgifter i skogsfrågor. Huruvida och i vilken utsträckning möjligheten att avlägga licentiatexamen kan vara ägnad att, såsom avsetts, öka tillgången å skogsmän med vetenskaplig läggning och kännedom om vetenskapliga arbetsmetoder är givetvis svårt att för närvarande bedöma. Endast den framtida erfarenheten kan härom lämna nöjaktigt besked. För utredningen framstår det emellertid som synnerligen önskvärt, att betingelserna vid högskolan för bedrivande av kvalificerade studier och undersökningar i skogliga ämnen av sådana personer, som icke äro direkt knutna till institutionen såsom lärare, kunna i mera påtaglig grad förbättras. Detta

54 synes äga betydelse för såväl skogsvetenskapen i och för sig som rekryteringen av mera krävande forskarposter. Såvitt utredningen kan se torde vad nu åsyftas lämpligen nås genom att högskolan vid behov beredes rikligare medelstillgång för utdelning av stipendier åt docenter. Inom utredningen har vidare framförts tanken, att även från högskolan utexaminerade jägmästare, vilka avse att fullfölja sina studier, skulle beredas förbättrade stipendiemöjligheter. Utredningen anser sig dock icke böra framlägga direkta förslag om inrättande av nya docent- eller andra stipendier, då man torde få utgå från att högskolans styrelse skall fortlöpande ägna hithörande frågor uppmärksamhet och efter hand taga de initiativ, som finnas erforderliga. Sålunda räknar utredningen med, att försöksanstalten och högskolan sida vid sida och efter måttet av sina krafter fortfarande skola verka för alltmer fördjupade insikter i de skogliga frågorna. Det är en naturlig följd av de båda institutionernas väsentligaste uppgifter att anstalten därvid kommer att framstå såsom det centrala huvudorganet inom den skogliga forskningen, och att högskolan intager samma ställning inom den högre skogsundervisningen men med forskningsverksamhet som viktig komplementär uppgift. Redan på grund härav synes det motiverat, att vid en undersökning av på vad sätt statsmakterna genom organisatoriska eller andra åtgärder kunna främja den skogliga forskningen i Sverige i huvudsak begränsa sig till arbetet vid skogsförsöksanstalten. För en dylik ståndpunkt talar även det förhållandet, att högskolan nu undergår en genomgripande omorganisation. Verkningarna därav böra först avvaktas innan frågan om eventuella jämkningar i högskolans arbetsformer upptages till övervägande. Jämlikt gällande instruktion har skogsförsöksanstalten att företrädesvis lösa problem av grundläggande betydelse för landets skogsbruk. Anstaltens huvuduppgift även i fortsättningen torde med detta hava blivit rätt angiven. Vid en sådan forskningsinstitution som skogsförsöksanstalten bör tyngdpunkten i arbetet ligga dels i att klarlägga skogsbeståndens faktiska utvecklingsförlopp under olika förhållanden och dels på ett möjligast allsidigt utredande av de orsakssammanhang och okända faktorer, som öva inflytande på skogens livsvillkor, dess föryngring, tillväxt o. s. v. Djupare förståelse rörande sambandet mellan de givna naturliga villkoren samt den effekt, som åtgärder av olika slag utlösa, är en av förutsättningarna för verkligt och säkert framåtskridande inom skogsbruket, för skogsvårdens utveckling och höjandet av skogens avkastningsförmåga. Redan från verksamhetens början har ock försöksanstalten koncentrerat sitt arbete på dylika frågor. E h u r u flera av de tidigt igångsatta undersökningarna ännu ej kunnat slutföras, hava många vitala spörsmål blivit lösta eller väsentligt belysta. Det praktiska skogsbrukets ständigt stegrade krav på säkrare bedömningsgrunder för handlandet i skogen har givit allt starkare relief åt nödvändigheten av ett såvitt möjligt snabbare fortskridande av de grundlag-

55 gande studierna än vad den för skogsförsöksanstalten uppdragna ekonomiska ramen medgivit. Visserligen hava arbetsmöjligheterna undan för undan i någon mån utökats, men detta synes icke hava skett i tillräcklig grad. Särskilt under de senaste åren har ett allt starkare behov av avsevärt förbättrade resurser gjort sig gällande. Är 1930 utarbetades planer för en mera betydande utvidgning av institutionen. Statsfinansiella skäl lade då hinder i vägen för önskemålens framläggande. Sedermera har inom anstalten ånyo vidtagits förberedande åtgärder i ändamål av dess utbyggande. Utredningen anser det angeläget, att här avsedda forskningsarbeten, som i allmänhet kräva långvariga observationer på ett vidlyftigt material och vilka böra utföras av väl kvalificerade forskare, beredas större utrymme vid försöksanstalten genom rikligare anslag för anställande av personal, företagande av resor o. dyl. De ekonomiska uppoffringarna härför torde betala sig i form av värdefulla anvisningar rörande principerna för skogsskötselns utövande. Försöksanstaltens arbete bör dock icke uteslutande inriktas på sådana grundläggande undersökningar, som nyss nämnts. Därutöver bör det tillkomma anstalten att söka lösningar av trängande praktiska problem och specialfrågor, vilkas utredande icke behöver draga längre tid. Jämväl partiella och provisoriska undersökningar kunna sannolikt stundom vara befogade. Detta torde i icke ringa omfattning kunna ske genom att anstalten biträder med råd eller på annat sätt stödjer av andra organ eller enskilda bedriven forskningsverksamhet. I den mån så lämpligen låter sig göra, bör anstalten vidare lämna löpande eller preliminära meddelanden om större försök, innan dessa hunnit helt genomarbetas och slutföras. I överensstämmelse med sin uppfattning om betydelsen av en viss växelverkan mellan systematisk forskningsverksamhet och undervisning anser utredningen det likaledes vara av vikt, att de vid försöksanstalten sysselsatta forskarna lämnas möjlighet att inför skogshögskolans elever redogöra för sina arbetsresultat. De ur försöksarbetet framgångna erfarenheterna böra därigenom kunna vid högskolan fullt utnyttjas och direkt omsättas i fruktbringande undervisning. Forskarna få dock icke alltför mycket belastas med löpande undervisningsskyldighet. Ur synpunkten av att söka undvika dubbelarbete och omgång i sådana ämnesfack, som äro representerade vid både försöksanstalten och högskolan, är av naturliga skäl önskvärt, att institutionernas undersökningar icke onödigtvis gripa över varandra. Emellertid torde knappast vara behövligt att för detta syftes vinnande föreslå utfärdande av bestämmelser för ett särskiljande av respektive forskningsområden. Det synes tämligen givet att vid högskolan, som främst har att ägna sig åt undervisningen, huvudsakligen upptagas mera på kort sikt lagda och praktiskt betonade undersökningar under det att, enligt vad ovan utvecklats, företrä-

56 desvis de långsiktiga och djupgående tillkomma försöksanstalten. E n dylik uppdelning kan och bör naturligtvis icke slentrianmässigt vidmakthållas, utan skall det stå envar av institutionerna fritt att ägna sig åt de forskningsarbeten, som de anse trängande. Städse måste likväl tillses, att effektivt samarbete äger rum mellan anstalten och högskolan, så att varje uppgift handlägges av den därtill lämpligaste personen och inhämtade rön, hopbragt material och andra resurser kunna växelvis tillgodogöras. I det följande kommer ock sådan anordning att föreslås beträffande institutionernas ledning, att de åtgärder, som kunna erfordras för reglering av en dylik, för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande ofrånkomlig gemenskap, torde kunna genomföras utan svårighet. Detsamma gäller även självfallet beträffande samverkan mellan de skilda avdelningarna inom en och samma institution. Forskningsuppgifterna inom skogsvetenskapen äro snart sagt obegränsade. Försöks- och undervisningsanstalterna böra bedriva sina studier och undersökningar fritt och självständigt men i nära beröring med varandra. Understrykas må dock att skogshögskolans försöksverksamhet lämpligen icke bör föras längre, än att man bibehåller institutionens karaktär av att i första hand vara ett spridningsorgan för den fond av kunskap och erfarenhet om skog och skogsbruk, som med åren sammanbragts inom och utom Sverige. I förevarande samband vill utredningen framhålla önskvärdheten av att tjänstemän vid de skogliga forsknings- och undervisningsinstitutionerna kunna erhålla reseunderstöd av statsmedel för studier utom tjänsten på skogsbrukets område. Ett särskilt belopp torde för ändamålet böra anslås, att disponeras av Kungl. Maj:t. Utredningen skall därefter övergå till att behandla de olika fack av det skogsvetenskapliga arbetsfältet, som synas här böra tagas i närmare beprövande. Dessa representeras av ämnesgrupperna skogsekonomi och skoglig statistik, skogsbiologi, skogsskötsel och skogsteknologi. Vad då först angår skogsekonomisk forskning, bör erinras om att sådan i vissa avseenden är av grundläggande betydelse. Såsom näringsgren arbetar skogsbruket under säregna ekonomiska villkor, som inskränka tillämpningen å detsamma av erfarenheter från andra delar av näringslivet, ö k a d kännedom om skogsbrukets ekonomiska struktur, exempelvis rörande dess inpassning i folkhushållningen och avkastningens fördelning på olika inkomsttagare, giver större möjligheter att bedöma verkningarna av ingripanden från det allmännas sida, vilka beröra denna försörjningskälla. Därigenom skapas bättre utgångspunkter för skogspolitiska överväganden och åtgärder. Hela detta fält är i huvudsak föga utforskat. Vid framläggande av proposition för 1936 års riksdag angående omorganisation av den högre skogsundervisningen framhölls angelägenheten av att bearbeta ett flertal

57 till den skogsekonomiska ämnesgruppen hörande spörsmål. Bland annat uttalades följande: »Man kan antyda vikten av att undersöka skogsbrukets ställning i förhållande till andra näringsgrenar, hur arbetslönerna inom skogs- och jordbruk, trävaruhantering och pappersindustri konstitueras och studera den reflexverkan, som i detta hänseende kan uppstå gentemot de andra näringsgrenarna. Jämförelser med angränsande länder kunna även giva en god bakgrund för bedömandet av det egna landets problem. Ett viktigt avsnitt i den skogsekonomiska forskningen måste ägnas skogsbrukets omkostnader, vilka — sedan bruttopriset bestämts av faktorer, som i stort sett ligga utom ramen för vår egen påverkan — bliva bestämmande för skogsbrukets ekonomi. Härvidlag böra var för sig undersökas omkostnaderna inom storskogsbruket och inom det till jordbruk i regel anslutna mindre skogsbruket. Inom driftsekonomien erfordras vidare vissa kompletterande undersökningar rörande möjligheten att genom beståndsvårdande huggningar påverka värdetillväxten hos skogsbestånd samt undersökningar rörande kapitalkontroll och räntabilitet. Man kan t. ex. efterfråga, vilken sammansättning av virkesförrådet i dimensionshänseende, som under vissa yttre ekonomiska betingelser ger det bästa ekonomiska utbytet. Det gäller då tydligen att beräkna dels värdet av den erhållna avkastningen, dels även värdet av själva skogskapitalet. Undersökningar rörande produktionsförloppet på längre sikt äro även av behovet påkallade. Sålunda måste under olika förhållanden produktionstiden för skilda dimensioner och sortiment närmare utredas. Ävenså bör produktionen av skilda trädslag och sortiment studeras mot bakgrunden av den inhemska konsumtionen och marknadsprognoser för de länder, som importera svenska träprodukter. Undersökningar på det skogsekonomiska området ställa därför även krav på kännedomen om den produktion och konsumtion av virke i andra länder, som kan påverka skogsbrukets utveckling i vårt eget land.» Utredningen vill för sin del vitsorda behovet av att de skogsekonomiska frågorna bliva föremål för systematisk bearbetning på vetenskaplig grund och att tillfredsställande möjligheter härför åvägabringas. Som tidigare anförts h a r av riksdagen beslut fattats om inrättande vid skogshögskolan av en skogsekonomisk specialprofessur. Vid sådant förhållande anser utredningen, att man för närvarande ej bör ifrågasätta några ytterligare åtgärder till vinnande av förberörda syfte. Ett ställningstagande härutinnan bör lämpligen anstå till dess kännedom vunnits om, i vilken grad genom den nya lärostolen sagda behov kan bliva tillmötesgått. Det torde böra ankomma på högskolans styrelse att verkställa en dylik omprövning. Tillfälle härtill torde måhända erbjuda sig redan när den förste innehavaren av befattningen hunnit planlägga och preliminärt genomarbeta sitt ämne. Såsom på annan plats i det föregående omtalats har, sedan utredningen därom framlagt förslag, åtgärder blivit vidtagna för åstadkommande av en förbättrad skogsstatistik genom fortlöpande inventering av rikets skogstillgångar i ändamål att konstatera och följa dessas tillstånd samt förändringarna däri (riksskogstaxering). Vidare pågå för närvarande enligt statsmakternas beslut försök för utrönande av möjligheterna att på grundval

58 av d e k l a r a t i o n e r n a till skogsaccis u p p r ä t t a en k o n t i n u e r l i g a v v e r k n i n g s s t a t i stik för a t t k l a r l ä g g a s t o r l e k e n och b e s k a f f e n h e t e n av d e årliga v i r k e s u t t a g e n u r s k o g a r n a . I sitt u t l å t a n d e i f ö r e v a r a n d e ä r e n d e d e n 2 d e c e m b e r 1936 u p p e höll u t r e d n i n g e n sig vid f r å g a n o m vilket o r g a n , s o m b o r d e h a n d h a v a ledn i n g e n och ö v e r v a k a n d e t a v dessa a r b e t e n . Valet komme att stå mellan två alternativ. Det ena vore att lägga verksamheten på en redan existerande institution, det andra avsåge tillskapande för ändamålet av en särskild nämnd, sammansatt av sakkunniga personer. Bland de institutioner, som i förra fallet kunde tänkas, vore domänstyrelsen, som bedreve indelningsverksamhet ä statens skogar. En annan möjlighet vore att lägga förevarande bestyr å skogsförsöksanstalten. Därest så skedde, ernåddes att den omedelbara kännedom om tillståndet i landets skogar, som vid taxeringen vunnes, kunde lättare tillgodogöras vid det av staten bedrivna systematiska forskningsarbetet för höjande av skogarnas avkastning. Även för planläggningen av forskningsverksamheten vore den närmare anknytning, som härigenom måhända åstadkommes mellan försöksanstalten och det praktiska skogsbruket, av värde. En dylik anordning syntes förutsätta omorganisation av anstalten. Frågan huruvida riksskogstaxeringens ledning borde förläggas till någon på det skogliga området redan verkande institution vore sålunda beroende på åtskilliga spörsmål av administrativt-organisatorisk art, till vilka utredningen för det dåvarande ej vore beredd att taga ställning. Enligt meddelade direktiv hade utredningen att närmare undersöka spörsmålet om den statliga administrationen på skogsbrukets område. Det syntes icke lämpligt att, innan undersökningen slutförts i denna del samt de åtgärder, som från statsmakternas sida i anledning därav befunnes påkallade, vidtagits, taxeringen anknötes till förefintlig institution. Utredningen hade därför ansett, att taxeringen tillsvidare borde omhänderhavas av ett självständigt organ av mera tillfällig karaktär. Därest utredningens undersökningar rörande den skogliga administrationen gåve vid handen, att taxeringsinstitutet borde sammanföras med annan statlig myndighet, kunde detta utan nämnvärda olägenheter genomföras. Vid övervägande rörande vilket organ, som borde ombesörja avverkningsstatistiken, hade utredningen funnit starka skäl tala för att jämväl denna uppgift anförtroddes åt det organ, som erhölle uppdraget att leda och övervaka riksskogstaxeringen. Där funnes sådan sakkunskap representerad, som kunde göras fruktbärande även för avverkningsstatistiska syftemål. På grund av det samband, som rådde mellan skogstillgång och virkesuttag i olika trakter, vore det önskvärt, att vid bearbetningen av material rörande den ena av dessa faktorer tillgång funnes till primäruppgifter beträffande den andra faktorn. Detta underlättades, därest taxeringen och avverkningsstatistiken sköttes frän ett och samma håll. Som ett ytterligare skäl kunde framhållas, att den i taxeringsarbetet sysselsatta personalen och använda maskinutrustningen i viss utsträckning kunde nyttjas även för bearbetning och hopförande av avverkningsuppgifterna. För under vinterhalvåret inom taxeringen övertalig arbetskraft borde därigenom kunna ernås en önskvärd arbetsutfyllnad. I ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d u t r e d n i n g e n s y r k a n d e f ö r o r d n a d e K u n g l . Maj:t d e n 11 s e p t e m b e r 1937, a t t en för ä n d a m å l e t tillsatt s a k k u n n i g d e l e g a t i o n (1937 å r s r i k s s k o g s t a x e r i n g s n ä m n d ) s k u l l e t i l l s v i d a r e b i t r ä d a i n o m j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t m e d handläggning av frågor r ö r a n d e riksskogstaxering och a v v e r k n i n g s s t a t i s t i k .

59 Sedan den angelägenhet, varom fråga är, tagits under fortsatt prövning har utredningen blivit övertygad om att det stadigvarande handhavandet av riksskogstaxering och avverkningsstatistik av kostnads- och andra skäl bör uppdragas åt en redan verkande statlig myndighet å skogsbrukets område. Bland de myndigheter, som därvid synas kunna ifrågakomma, torde skogsförsöksanstalten vara ur saklig synpunkt härför lämpligast, övriga tänkbara institutioner k u n n a enligt utredningens förmenande icke med samma fördel tagas i anspråk. Uppgiften synes föga förenlig med statsskogsförvaltningens allmänna verksamhet, sådan denna under senaste åren utformats. Den omständigheten, att skoglig statistik ingår såsom en del av ämnet skogsekonomi, som medelst en professur kommer att bliva företrädd vid skogshögskolan, kan måhända i teorien utgöra grund för att högskolan u p p m ä r k s a m m a s vid valet av förvaltningsorgan. Ä andra sidan torde ett överflyttande av hithörande bestyr på läroanstalten av praktiska orsaker icke vara ändamålsenligt. Vare sig uppdraget anförtros åt denna eller skogsförsöksanstalten nödvändiggöras särskilda organisatoriska förfoganden, som säkerligen låta sig betydligt lättare genomföra i det senare fallet. Utredningens nu framförda uppfattning lärer ytterligare bestyrkas, därest vissa av de förslag, som i det följande komma att väckas, bliva realiserade. Något tvivelsmål om anstaltens vetenskapliga förutsättningar för här avhandlade uppgift lärer givetvis icke med fog kunna resas. Det synes på det hela taget böra vara till fromma för anstaltens forskningsarbete, om merberörda verksamhet nära anknytes till detta. Därutöver torde jämväl böra beaktas, att undersökningar rörande uppskattnings- och kuberingsmetoder m. m., vilka tillämpas i taxeringen och vid det insamlade materialets behandling, ligga inom försöksanstaltens nuvarande arbetsområde. Härtill kommer att tolkningen av riksskogstaxeringens resultat och dessas omsättande till praktiska förslag måste i stor utsträckning baseras på försöksanstaltens undersökningar. Möjligen kan vidare en del av den sommartid med taxeringsarbeten sysselsatta personalen under vintern disponeras vid anstalten för andra göromål. Villkoren att för anstaltens verksamhet, som i stor utsträckning torde grundas på statistisk behandling av biologiskt erfarenhetsmaterial, nyttja maskinella bearbetningsmetoder synas ock bliva förbättrade. Med den organisation, som utredningen kommer att föreslå beträffande anstaltens ledning m. m., bör kunna behörigen tillgodoses alla de berättigade anspråk i fråga om riksskogstaxeringens bedrivande, som av olika intressenter kunna framställas. Utredningen anser följaktligen, att ledningen och övervakandet av arbetet med riksskogstaxering samt, sedan beslut fattats om utarbetande av en årlig avverkningsstatistik, jämväl handhavande av bestyret därmed bör läggas på skogsförsöksanstalten. Med uppdraget skall förenas skyldighet att snarast möjligt efter varje års utgång lämna en redogörelse för under året verkställda arbeten och därvid framkomna resultat samt att utföra sådana specialunder-

60 sökningar, vartill material kan erhållas i samband med taxeringen och statistiken eller vilka på annat sätt anknyta sig till dessa verksamhetsgrenar. Anstaltens organisation måste då anpassas för denna omfattande och betydelsefulla uppgift. Det är sålunda nödvändigt, att en särskild avdelning inrättas härför. Avdelningen — i fortsättningen benämnd avdelningen för skogsstatistik — bör sortera direkt under försöksanstaltens närmaste ledning på sätt, som å annan plats skall ytterligare utvecklas. Det omedelbara handhavandet av löpande ärenden bör ankomma på en för ändamålet anställd tjänsteman med hjälp av två assistenter inom avdelningen. Av dessa senare torde m å h ä n d a en böra uteslutande biträda vid förekommande arbeten med riksskogstaxeringen, medan den andre bör kunna ägna sig jämväl åt arbetsuppgifter av annat slag. Till dessa höra framför allt undersökningar rörande det årliga virkesuttaget. För erhållande av befattningarna bör i kompetenshänseende instruktionsvis föreskrivas, beträffande förstnämnda befattning att hava ådagalagt mycket goda praktiska och teoretiska färdigheter och insikter i facket samt i fråga om assistenttjänsterna att hava genom examen från högskola eller på annat sätt visat sig äga väl vitsordade kunskaper i de ämnen, som falla inom vederbörande tjänstebefattnings arbetsfält. Ifrågavarande tjänstemän böra erhålla samma anställnings- och lönevillkor som motsvarande befattningshavare i övrigt vid försöksanstalten. Härjämte erfordras icke allenast årsanställda biträdeskrafter utan även under kortare eller längre tid av året anlitad personal av olika slag, för byrå- såväl som fältarbete. Det torde icke vara lämpligt att här söka utreda detta personalbehov eller därmed förknippade anställnings- och lönespörsmål. För ernående av en ändamålsenlig organisation av avdelningen och verksamheten inom denna synas dessa frågor böra erfarenhetsmässigt och efter hand lösas under hänsynstagande till verksamhetens omfattning och beskaffenhet samt av förhållandena eventuellt orsakade växlingar eller förändringar i dylikt avseende. I utredningens meromnämnda utlåtande framkastades tanken att, i händelse handhavandet av riksskogstaxeringen förlades till en redan existerande institution, denna möjligen borde kompletteras med ett råd av skogstaxatoriskt erfarna och kunniga män för planläggning av arbetet samt diskussion av under inventeringens gång uppkommande nya problem. Den här förordade linjen för organisationsfrågans ordnande påkallar, enligt utredningens åsikt, icke en dylik anordning. Skälen härtill framgå av vad i det följande kommer att anföras rörande anstaltens ledning och dess befogenhet att vid förefallande behov och efter eget avgörande till överläggningar i olika angelägenheter kalla utom anstalten stående personer. Utredningen förutsätter såsom självklart, att dylika överläggningar äga r u m i den utsträckning, som är behövlig exempelvis för att hålla taxeringsverksamheten i god kontakt med olika intressenters krav och önskemål beträffande densamma.

61 Elementärt sett torde den skogsbiologiska forskningen väsentligen representera ett enda stort område. Alltefter som fordringarna på de vetenskapliga prestationerna inom detta ökats h a r uppstått behov att uppspalta detsamma i sidoordnade delområden, vart och ett utgörande naturliga verksamhetsfält för specialister. I den m å n möjligheter därtill föreligga och framåtskridandet så kräver, måste en fortsatt specialisering äga rum och då antingen genom fortgående uppdelning av nyssnämnda delområden och skapande av nya, självständiga sådana eller genom bibehållande av den yttre ramen kring ett delområde och åvägabringande inom denna av olikartade men mer eller mindre jämställda forskningsorgan. För skogsförsöksanstaltens vidkommande har denna procedur inneburit bildande av två biologiska avdelningar — naturvetenskapliga och entomologiska avdelningarna — och anlitande inom den förra av olika specialforskare. En utvidgning av den skogsbiologiska försöksverksamheten kan ske dels inom gränserna för det hittillsvarande arbetsfältet, dels ock genom en förstoring av detta. I det senare hänseendet synes särskilt frågan om växtförädlingsarbete med skogsträd böra tagas i betraktande. Numera torde få anses fastslaget, att skogsträdens egenskaper med avseende på massaproduktion, kvalitetsdaning, härdighet m. m. stå i beroende av arvsanlagen. Utgående från de resultat, som nåtts inom området för kulturväxtförädlingen, och erfarenheterna av de hittills utförda rasundersökningarna å olika trädslag har man låtit förmoda, att genom ett målmedvetet växtförädlingsarbete med skogsträden utsikter föreligga till avsevärda vinningar för skogsbruket. Den tidigare omförmälda föreningen för växtförädling har till uppgift att utöva dylik verksamhet. Växtförädling i mera inskränkt bemärkelse (transgressions- och kombinationsförädling etc.) har icke bedrivits vid skogsförsöksanstalten. Inom densamma pågå emellertid sedan länge vetenskapliga studier av skogsträdens raser och vissa därmed förbundna problem. Vid anstaltens senaste femårsmöte hava, som nyss påvisats, riktlinjer preciserats för en rationell uppdelning av det genetiska forskningsområdet på anstalten och sagda förening ävensom för samverkan institutionerna emellan. Det har därvid funnits ändamålsenligt, att försöksanstalten tills vidare icke ägnar sig åt något direkt växtförädlingsarbete efter mönster av växtförädlingen av lantbruksväxter. Däremot anses försöksanstalten böra i första hand sysselsätta sig med principutredande genetiska långtidsutredningar rörande den centrala frågan om arvsanlagens och miljöns relativa betydelse för skogens utveckling. I samband härmed skall i m å n av möjlighet en belysning ske av aktuella, skogligt-genetiska särfrågor. Ett nödvändigt villkor för nyttobringande resultat inom rimlig tid av dessa undersökningar torde vara, att samarbete med den övriga verksamheten vid anstalten ständigt och intimt upprätthålles. En annan lika viktig förutsättning är, att tillräcklig och kom-

62 petent personal k a n insättas på h i t h ö r a n d e uppgifter. F ö r åvägabringande härav äro särskilda åtgärder behövliga. Till k l a r l ä g g a n d e a v s p ö r s m å l e t o m f ö r s ö k s a n s t a l t e n s a r b e t s u p p g i f t e r s a m t p e r s o n a l - och m e d e l s b e h o v för e r n å e n d e av tillfredsställande möjligh e t e r för d e n s k o g s b i o l o g i s k a f o r s k n i n g e n över h u v u d h a r f r å n a n s t a l t e n s i f r å g a v a r a n d e a v d e l n i n g s f ö r e s t å n d a r e i n f ö r s k a f f a t s visst m a t e r i a l . Ur d e t t a m å anföras följande. Naturvetenskapliga avdelningen. Avdelningens huvuduppgift bör vara att utföra sådana undersökningar, som äro eller kunna bliva av grundläggande betydelse för svensk skogsvård. Här föreligger ett snart sagt oändligt stort arbetsfält. Men samtidigt bör den vara i stånd att utföra kortvarigare undersökningar avsedda att belysa vissa speciella skogsfrågor, när sådant kräves av övriga avdelningar å anstalten eller av skogliga myndigheter. Det ligger i sakens och utvecklingens natur att dylika undersökningar först då med framgång kunna upptagas, när frågorna från vetenskaplig synpunkt blivit i princip tillräckligt belysta. En följdriktig och naturlig utveckling av avdelningens verksamhet synes vara att de forskningsgrenar, som visat sig givande och fruktbärande, vidare utvecklas och fördjupas och att nya tillföras i den mån så finnes nödvändigt, önskvärt eller ändamålsenligt. Man skulle kunna beteckna en stor del av avdelningens hittillsvarande verksamhet som ett inträngande i skogstypernas biologi; här bör också alltjämt ligga en viktig del av dess verksamhet. Till denna del räknas då urskiljandet och karakteriserandet av olika skogstyper, undersökningar rörande deras beroende av mark och klimat, de förändringar, som de undergå vid olika beståndsbehandling med hänsyn till markbetäckning, markegenskaper etc. Hit höra även sådana frågor som röra humustäckets egenskaper, dess biologi och förändringar under olika behandling och under beståndsutvecklingen. Man torde kunna karakterisera avdelningens hittillsvarande verksamhet på detta specialområde som ett uppdragande av vissa huvudlinjer; för ett verkligt klargörande av dessa företeelser fordras emellertid ett vidare inträngande i humustäckets biologi och kemi, vartill den moderna forskningen öppnat och alltjämt öppnar nya vägar. Studiet av bakterier, svampar och lägre djur i marken blir härvid av betydelse. Det hittills mera i bakgrunden hållna studiet av trädsjukdomarna har i flera fall direkt anknytning till svamplivet i marken och omsättningen i humustäcket. För att sammanbinda dessa markbiologiska arbeten med skogsfrågorna i stort, så att de ej komma att syssla med mindre betydelsefulla detaljfrågor, böra de noga anknytas till undersökningarna över de olika skogssamhällenas utbredning, beroende av mark och klimat etc. Ledningen av studiet av skogstypernas biologi bör sålunda vara anförtrott åt den, vars huvuduppgift blir att i fält studera skogstypernas utvecklingshistoria, utbredning och skogliga egenskaper. I förening med skogsekologiska undersökningar böra ras- och ärftlighetsfrågorna upptagas till ett mera intensivt studium. När det gäller rasstudier på det skogliga området, måste dessa i alldeles särskild grad anknytas till forskningarna angående miljöns betydelse för rasegenskapernas utformning. I detta avseende kan ingen speciell ärftlighetsinstitution ersätta skogsförsöksanstalten, där på såväl den naturvetenskapliga som skogliga avdelningen samlats och alltjämt samlas en med varje år mer djupgående erfarenhet på detta område. De genetiska studierna böra tilldelas en gynnad ställning vid avdelningen. Skogsförsöksanstalten kan numera icke undvara dylika undersökningar, liksom de genetiska studierna icke kunna undvara den skogliga erfarenhet, som finnes vid försöksanstalten.

63 Dels för att träda i närmare beröring med praktiken, dels också för det nödvändiga samarbetet med anstaltens övriga avdelningar, bör den naturvetenskapliga avdelningen vara i stånd att för speciella frågor, för karakterisering av provytor, för undersökning av i skogligt hänseende särskilt intressanta lokaler e t c , utföra serieundersökningar rörande markens biologi, kemi och fysik och andra fält- och laboratoriearbeten, som kunna erfordras. Härmed avses sådana undersökningar, som icke ingå som ett direkt led i det forskningsarbete, som har till uppgift lösandet av grundläggande frågor, utan som avse tillämpandet av redan vunnen erfarenhet. För detta ändamål bör laboratoriet vid avdelningen utvidgas till att även omfatta ett driftslaboratorium. Ledaren för detta, som bör sortera under den naturvetenskapliga avdelningens föreståndare, bör noga följa utvecklingen på det fysikaliskt- och kemiskt-analytiska området, där för närvarande utvecklingen är mycket livlig, samt själv såvitt möjligt utarbeta analysmetoder, lämpliga för det skogliga forskningsarbetet. Detta laboratorium bör också vara så utrustat, att det kan mottaga forskare, som utan att vara anställda i anstaltens tjänst önska taga upp vissa problem till behandling. Även härigenom synes ett fruktbärande samarbete kunna öppnas med i praktiskt skogsbruk direkt verksamma personer. Entomologiska avdelningen. Avdelningen måste i stor utsträckning förlägga sina undersökningar till skogen och rätta sin verksamhet efter de faktiska angrepp, som föreligga, varhelst de befinna sig. Därtill kommer att, å ena sidan, avdelningen aldrig kommer att förfoga över en så stor stab, att en man kan oavbrutet under hela vegetationsperioden följa en enda insekts uppträdande och, å andra sidan, att bilden av en skadeinsekts uppträdande förändras oavbrutet under hela sommaren, varför det ej räcker med ett besök på platsen. Minst två resor måste göras vid olika tidpunkter för att man skall få en verklighetstrogen bild av insekternas biologi. Dessa iakttagelser kunna blott göras vid vissa bestämda tillfällen. Ett a n n a t viktigt moment är den moderna, av avdelningen utbildade, minutiösa undersökningstekniken, som är mycket arbets- och tidskrävande. De sista årens erfarenheter över denna undersökningsmetod hava visat, att ett arbetslag av tre personer, varav minst två tränade entomologer, är nödvändigt för att man utan onödig tidsutdräkt skall k u n n a insamla materialet. Om vid skogsförsöksanstalten mykologien blir representerad och en genetisk samt en teknologisk avdelning upprättas, blir det möjligt för entomologiska avdelningen att upptaga viktiga frågor, som hittills ej kunnat beaktas, nämligen dels sambandet mellan svamp- och insektsangrepp, dels förekomsten av individuell resistens hos tall och gran mot vissa insekters angrepp, dels studiet av de talrika insekter, som äro tekniskt skadliga. Under de senaste åren hava de talrika härjningar av olika slag, som förekommit i skilda delar av landet, aktualiserat frågan om hur ett intensivare samarbete skall k u n n a organiseras mellan entomologiska avdelningen och skogsmännen. Vid dessa härjningar har det även ofta brustit i organisationen av bekämpningsarbetet, vilket haft menliga följder för dess effektivitet. Utan att vilja föregripa de definitiva förslag, som av domänstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna kunna komma att utarbetas, torde man böra förutsätta, att den önskade rationaliseringen av skogsinsekternas bekämpande kommer att kräva ökat arbete från skogsförsöksanstaltens sida. Slutligen må belysas de ytterligare arbeten, som måste skötas, om avdelningen skall kunna fylla sin uppgift. Under somrarna utföres ett stort insamlingsarbete, omfattande dels skadliga insekter, dels deras rovdjur och parasiter eller andra insekter, vilka äro associerade med dem. Ofta påträffas blott larver, vilka måste uppfödas för att kunna bestämmas, och för bestämningsarbetet fordras stora insekts-

(54

samlingar för jämförelseändamål. Då avdelningen hittills saknat insektarium, har ett stort och värdefullt material gått till spillo, enär inga anordningar funnits för uppfödning och kläckning av detsamma. Insektsmaterialets uppfödning, kläckning, sortering, montering och inordnande i samlingarna är tidsödande och kan under nuvarande förhållanden ej verkställas i tillräcklig omfattning, varför material hopats år efter år. Även utredningen är av den bestämda uppfattningen, att skogsförsöksanstaltens resurser på det skogsbiologiska området böra förstärkas. Med hänsyn till utvecklingens krav synes ännu ett steg böra tagas på den specialiseringens väg, vilken vid anstalten redan beträtts å förevarande forskningsfält. Därvid bör till en självständig ny avdelning utbrytas en särskild ämnesgrupp, den genetiska, som synes vara av sådan vikt, att detta är önskvärt. Vidare böra för de övriga avdelningarna arbetsuppgifterna i någon m å n utbyggas genom en ökning av antalet specialforskare och, i anslutning därtill, en ändring vidtagas i avdelningarnas benämningar för att få dessa mera överensstämmande med arbetsfältet. De tre avdelningarna skulle sålunda erhålla nedanstående benämningar och huvudsakliga uppgifter: avdelningen för skogsbotanik och marklära (hittillsvarande naturvetenskapliga avdelningen): att verkställa skogsvetenskapliga undersökningar och utredningar inom geobotaniken, markbiologien, mykologien och närliggande områden; genetiska avdelningen: att verkställa undersökningar och utredningar rörande skogsträdens genetik och därmed förbundna frågor; skogszoologiska avdelningen (hittillsvarande skogsentomologiska avdelningen): att verkställa undersökningar och utredningar rörande skogens högre och lägre djurvärld. Innan de olika avdelningarnas personalbehov m. m. specialbehandlas vill utredningen framhålla som sin mening, att inom varje avdelning de egentliga, självständiga forskarna skola utgöras av föreståndaren, med titel professor, och ett efter behovet avpassat antal försöksledare — närmast motsvarande de nuvarande överassistenterna — tillsammans företrädande de såsom nödvändiga ansedda forskningsfacken. Såväl avdelningsföreståndare som försöksledare bör det åligga att följa forskningen på sitt område samt taga initiativ till igångsättande av erforderliga undersökningar och försök. I den mån det ankommer på försöksledare att verkställa dessa, skola de planläggas i samråd med vederbörande avdelningsföreståndare. Denne har att tillse, att desamma varda utförda i enlighet med fastställd arbetsplan. På avdelningsföreståndare ankommer vidare att i enlighet med gällande föreskrifter och av anstaltens ledning meddelade direktiv leda avdelningens verksamhet samt handhava vissa därmed sammanhängande administrativa göromål, såsom vårda till avdelningen hörande utrustning, attestera räkningar m. m. För föreståndare och försöksledare böra gälla samma behörighetskrav. Dessa

65 synas i huvudsak kunna anslutas till vad som för närvarande tillämpas beträffande föreståndarbefattningarna vid nuvarande naturvetenskapliga och skogsentomologiska avdelningarna. Vidkommande assistenter och övrig avdelningspersonal, intaga dessa i regel biträdesställning men kunna för särskilda fall insättas å speciella forskningsuppgifter under föreståndares eller iörsöksledares tillsyn. Vad därefter de skilda avdelningarna beträffar, får utredningen anföra följande. Med hänsyn till att utredningen föreslår inrättandet av en särskild genetisk avdelning torde vid avdelningen för skogsbotanik och marklära böra finnas tre forskare, representerande underområdena geobotanik, markbiologi och mykologi. Vilken av dessa som skall fungera såsom föreståndare torde, med utgångspunkt från vederbörandes lämplighet för uppgiften, få avgöras från fall till fall; under alla förhållanden synes föreståndarbefattningen ej böra ovillkorligt knytas till någon av de angivna ämnesgrupperna. Det framförda önskemålet om anordnande vid avdelningen av ett för anstaltens olika institutioner gemensamt driftslaboratorium synes utredningen böra tillgodoses. Enär driftslaboratoriets ledare bör intaga försöksledares ställning, skulle alltså vid avdelningen erfordras, förutom föreståndaren, tre forskare. Då ur rekryteringssynpunkt en av dessa bör tillsvidare anställas som assistent, erfordras sålunda nu endast två försöksledarbefattningar. Två överassistenttjänster finnas för närvarande. Någon utökning av de egentliga forskarbefattningarnas antal skulle alltså för tillfället icke vara behövlig. Däremot bör inrättas en ny assistenttjänst, varjämte avdelningens arbetskrafter böra utökas med två skogsbiträden. Den fasta personalen å avdelningen kommer följaktligen enligt utredningens förslag att bestå av föreståndaren, två försöksledare, två assistenter, tre tekniska biträden och två skogsbiträden. Avdelningen torde därigenom i personalhänseende vara förhållandevis väl utrustad för sina arbetsuppgifter. Den nuvarande anordningen vid försöksanstalten, då undersökningarna i proveniens-, ras-, genetiska o. dyl. frågor väsentligen handhavas av en assistent vid naturvetenskapliga avdelningen, torde i enlighet med vad ovan nämnts böra bliva föremål för reglering. Nya idéer hava framkommit på detta viktiga forskningsområde, som synbarligen giver löften om rik utveckling. En konsolidering och utvidgning av försöksanstaltens eget arbete inom detsamma är därför starkt befogad. Samtidigt är önskvärt att anstalten erhåller förbättrade möjligheter att följa fortskridandet inom denna ämnesgrupp vid andra, inhemska och utländska institutioner och att uppehålla fortlöpande samarbete med föreningen för växtförädling av skogsträd. Man har anledning tro, att när den genetiska forskningsverksamheten kommer i gång på bredare front, skola arbetsuppgifterna växa, till antal som omfång. De starkt skiftande skogliga förhållandena i landet torde medverka härtill. Utredningen förmenar sålunda, att behov föreligger av en special5—817549

66 avdelning inom anstalten, helt ägnad åt det genetiska arbetsfältet, och att en sådan avdelning utan dröjsmål bör komma till stånd. Densamma torde dock till en början givas relativt begränsad omfattning i avseende å den sysselsatta personalen. Förutom föreståndaren bör avdelningens fasta personal tills vidare allenast omfatta ett tekniskt biträde; möjlighet till anlitande av tillfällig arbetshjälp bör finnas. Utvecklingen m å sedermera visa, huruvida och i vad mån avdelningen i det ena eller andra avseendet kan behöva påbyggas. Vad slutligen beträffar skogszoologiska avdelningen, torde denna i stort sett hava till uppgift att utreda samspelet mellan djurliv och skogsproduktion, innefattande den växande skogens och virkets skadegörare bland djuren och deras bekämpande, för skogen nyttiga djur, deras levnadsvanor och befrämjande m. m. Området synes kunna i huvudsak uppdelas i två forskningsfält, skogens högre och lägre djurvärld. Det senare är nu representerat vid försöksanstalten, det förra däremot icke. Utredningen finner det emellertid angeläget, att även den högre djurvärlden får en permanent målsm a n inom den skogliga forskningen för ett systematiskt klarläggande av de ifrågakommande djurarternas betydelse för skogsbruket, vilken i åtskilliga fall k a n förmodas vara mycket' stor. Detta avsnitt av ämnesgruppen torde för övrigt mångenstädes stå i intim kontakt med skogsentomologien. Vid avdelningen skulle i enlighet härmed behövas två forskarbefattningar, föreståndaren och en försöksledare. Detta innebär att en försöksledartjänst bör inrättas. I avdelningen bör vidare ingå skogsentomologiska avdelningens nuvarande assistentbefattning, varutöver den fasta personalen bör utökas med ett tekniskt biträde. Möjligheter till anlitande av extra biträden torde böra föreligga. Därest exempelvis genom inträffade insektshärjningar eller av annan orsak behov tillfälligt uppkommer av mera avsevärt förstärkt extra arbetskraft, torde i vederbörlig ordning medelsanvisning härtill få äskas. Jämväl ifråga om forskningen på skogsskötselns område framstår en förstoring av arbetsresurserna såsom i hög grad påkallad. För skogsförsöksanstaltens vidkommande hänföra sig dessa direkt till skogsavdelningen, dess uppgifter och arbetsresurser. Avdelningens främsta uppgift torde vara att möjliggöra ett praktiskt ståndpunktstagande i skogsskötselns alltjämt svävande huvudfrågor, såsom val av trädslag, rena eller blandade, likåldriga eller olikåldriga bestånd, tiden för första gallringen och gallringsintervallens längd, gallringens styrka, höggallring eller låggallring, kvalitetshänsyn vid gallringen, tiden och sättet för beståndets slutliga avveckling, naturlig föryngring eller kultur m. fl. Med viss reservation för föryngringsproblemen, som delvis torde fordra särskilda undersökningar, synes den för ställningstagandet till dessa frågor nödvändiga kunskapen i det stora hela vara gemensam för dem alla, nämligen kännedomen om skogsbeståndens

67 kvantitativa och kvalitativa utveckling under olika naturliga betingelser o c h vid o l i k a b e h a n d l i n g . F a s t s t ä l l a n d e t a v s k o g s b e s t å n d e n s u t v e c k l i n g o c h p r o d u k t i o n u n d e r skilda villkor ä r d ä r f ö r d e t c e n t r a l a för a v d e l n i n g e n o c h utgör i och för sig ett s y n n e r l i g e n o m f a t t a n d e företag. H ä r t i l l k o m m a s å d a n a p r o b l e m , s o m i ett eller a n n a t a v s e e n d e k u n n a s ä g a s v a r a m e r a s ä r p r ä g l a d e eller f r i s t å e n d e f r å n de n y s s n ä m n d a . Å a v d e l n i n g e n t o r d e d ä r j ä m t e ställas s ä r s k i l d a a n s p r å k p å i n t i m t s a m a r b e t e m e d g e n e t i s k f o r s k n i n g s a m t n ä r a k o n t a k t m e d d e n skogliga a l l m ä n h e t e n . S k o g s a v d e l n i n g e n s f ö r e s t å n d a r e h a r i s a m b a n d m e d f r a m f ö r a n d e till utr e d n i n g e n av s y n p u n k t e r b e t r ä f f a n d e o r g a n i s a t i o n s f r å g a n u t t a l a t , b l a n d a n n a t , följande. »Vid bedömande av skogsavdelningens personalbehov måste jämväl ihågkommas, att avdelningen är belastad med arbetskrävande uppgifter på lång sikt, vilka endast undantagsvis redovisas utåt. Hit hör det löpande arbetet på de fasta försöksytorna. Dessa ytor böra bibehållas så länge som möjligt för att i framtiden tjäna som långtidskontroll på de med stöd av enbart korttidsobservationer beräknade utvecklingsförloppen. Av samma skäl bör det befintliga ytmaterialet kompletteras genom nya försöksytor i förut orepresenterade, viktigare beståndstyper. Till samma grupp av arbeten hör skötseln av försöksparkerna, där skogsvårdsåtgärdernas verkningar studeras vid tillämpning i stor skala. För det löpande arbetet på de fasta försöksytorna och på försöksparkerna äro överassistenten och de två assistenterna upptagna 2 å 3 månader om året. Den tid av sommaren, som återstår för vetenskapliga undersökningar, blir därför mycket knapp.» S a m t i d i g t h a r a v d e l n i n g s f ö r e s t å n d a r e n a n f ö r t s å s o m en n ö d v ä n d i g h e t , att en p l a n l a g d ny, stor p r o d u k t i o n s u n d e r s ö k n i n g g e n o m f ö r e s . N e d a n l ä m n a s en s a m m a n f a t t n i n g av v a d d ä r v i d h u v u d s a k l i g e n f r a m h å l l i t s . Avdelningens gamla material består av observationer från försöksytor, avsedda att gallras och observeras under hela sitt liv. Ytorna fylla härigenom den viktiga uppgiften att lämna exempel på den verkliga utvecklingen vid kända naturliga betingelser och känd behandling, vilka exempel kunna tjäna som kontroll pä beräknade utvecklingsförlopp. Däremot äro de mindre lämpade att läggas till grund för själva beräkningen av utvecklingsförlopp, vilken är en oundgänglig förutsättning för att skogsforskningen skall kunna fylla sina praktiska uppgifter. Härtill är materialet nämligen alltför litet, för ensidigt sammansatt och, på grund av de hänsyn, som måste tagas å för framtiden avsedda ytor, för osäkert observerade. Trots därav föranledda svårigheter hava dylika beräkningar utförts i syfte att fylla den närmaste tidens mest trängande behov. För ett säkrare grepp på produktionsfrågorna fordras emellertid en ny undersökning. Denna är avsedd att utföras på följande sätt. Ett stort antal provytor utläggas i praktikens på grund av olika behandling slarkt varierande bestånd. Ytorna beskrivas i alla de avseenden, som anses påverka tillväxten. Den sökta faktorn, tillväxten, undersökes genom borrning. Å ytorna fällas representativa provträd, vilka undersökas i alla de avseenden, som hava betydelse för produktionens uppskattning och värdesättning. Genom statistisk bearbetning av observationerna framställas sedan matematiska funktioner, vilka uttrycka sambandet mellan produktionen och dess i skogen iakttagbara förutsättningar. Resultaten sammanfattas i tabeller. F ö r arbetets och kostnadens fördelning fordras att undersökningen omfattar en

68 följd av år; detta nödvändiggöres även av klimatvariationerna. Av sistnämnda anledning böra observationerna fördelas på minst tio år. Därvid bör emellertid undersökningen varje år spridas över hela landet, så att årets observationer kunna användas för studium av hela undersökningsobjektet. Det är möjligt, att första årets material blir för litet för att kunna uppbära en bearbetning. Men efter två eller tre år torde en sådan kunna lämna provisoriskt användbara resultat. Dessa justeras sedan årligen genom tillfogande av de nya observationerna. På så sätt lämnar undersökningen själv besked om, när den kan avbrytas. Man riskerar icke, att undersökningen blir upplagd i onödigt stor skala. Undersökningen är avsedd att så snabbt som möjligt hjälpa skogsbruket ur en ohållbar situation, som karakteriseras av bristande kunskap om skogens produktionsvillkor. Man får emellertid icke föreställa sig, att produktionsforskningen därmed skulle vara avslutad. Genom nya metoder för skogens föryngring och behandling uppstå i framtiden ändrade problemställningar, vilka kräva nytt material och ny statistisk bearbetning. Varje tids lösning av produktionsproblemet får därför begränsad räckvidd. Den planerade undersökningens årskostnad, 60 000 kronor, är beräknad under förutsättning, att hela planen skall genomföras på tio år. Då emellertid undersökningen själv avgör, vilka observationer, som behövas och i vilken omfattning de måste utföras, kunna ändringar i planen bliva nödvändiga. Å andra sidan är det icke av någon större betydelse, att en bestämd del av arbetet utföres just under ett visst år. Det viktiga är, att undersökningen tillräckligt snabbt kan erhålla den omfattning, som fordras för en tillfredsställande första bearbetning. På grund härav synes det ändamålsenligt, att ett särskilt anslag för detta syfte upptages i budgeten och att arbetets omfattning varje år anpassas till den av anslaget angivna ramen. Även i fråga om skogsavdelningen anser utredningen det vara av största vikt, att antalet tjänstemän med såväl högre som lägre kvalifikationer utökas. Forskarbefattningarna kunna lämpligen sättas till fyra: avdelningsföreståndaren, benämnd professor, jämte tre försöksledare. Denna beräkning grundar sig därpå, dels att med en mindre personalstat behandlingen av de närmast föreliggande problemen lärer bliva till tiden alltför utdragen och tillräcklig arbetskraft icke torde kunna reserveras för direkt samarbete med praktikens män, dels att de centrala arbetsuppgifterna synas med fördel k u n n a schematiskt uppdelas i fyra grupper. Dessa äro: beståndsvård av huvudträdslagen (tall, gran och björk), produktionens kvantitet; beståndsvård av huvudträdslagen, produktionens kvalitet; föryngring av huvudträdslagen, naturlig och genom kultur; beståndsvård och föryngring av övriga trädslag. Denna indelning, varigenom ämnesgrupperna skulle få var sin särskilda målsman, är ock avsedd att utgöra en garanti för att intet betydelsefullt arbetsfält blir liggande obrukat. Givet är att framför allt för en viss övergångstid men även, ehuru i mindre grad, för framtiden någon rörlighet mellan grupperna måste förutses. Detta framgår därav, att exempelvis en beståndsvårdsåtgärd aldrig tager sikte enbart på produktionens kvantitet, ej heller uteslutande på dess kvalitet, utan den präglas av hänsyn till båda. Redan tidigt i beståndets liv påverkas behandlingen dessutom av hänsyn till den kommande föryngringen. Ämnesgrupperingen kan därför

69 sannolikt någorlunda strikt upprätthållas endast så länge det rör sig om teoretiskt betonade undersökningar. Så snart man närmar sig den praktiska åtgärden torde i regel inträda ett behov av syntes, som förutsätter behärskande av mer än en enda ämnesgrupp. Det bör vara föreståndarens uppgift att, om han icke själv bör handlägga tillämpningsfrågor, till annan forskare å avdelningen överlämna sådana. Vid skogsavdelningen finnes för närvarande en överassistenttjänst. I anslutning till vad ovan anförts föreslår utredningen, att denna tjänst skall upphöra och att tre försöksledarbefattningar skola inrättas vid avdelningen. Vad i det föregående anförts rörande försöksledarnas behörighets- och arbetsvillkor torde i tillämpliga delar böra gälla motsvarande tjänstemän å skogsavdelningen. Både ur arbetsfördelningens synpunkt och för att motverka en överdriven specialisering kan det vara lämpligt, att var och en av de senare, under inseende av föreståndaren, handhaver skötseln av en försökspark. Utökningen av forskarbefattningarna torde nödvändiggöra anställandet av ytterligare två skogsbiträden. I stor utsträckning kräver avdelningens undersökningar ett vittomfattande observationsmaterial, för vars utnyttjande fordras vidlyftiga räknearbeten. Det ligger därför vikt uppå att det s. k. räknekontoret står i lämplig proportion till den egentliga forskarpersonalen. Om räknekontoret har föreståndaren anfört följande: Erfarenheten från skogsavdelningens räknekontor har visat, att ett aggregat för statistiskt arbete lämpligast sammanställes sålunda. Till förfogande bör finnas en stansmaskin, en sorteringsmaskin och en tabulator, alla enligt Hollerithsystem, jämte erforderliga handmaskiner. Arbetsgruppen ledes av en föreståndarinna, som mottager den för undersökningen ansvarige fackmannens löpande instruktioner och omsätter dem i detaljinstruktioner, i första hand för variabelbildning och stansning. En person sköter statistikmaskinerna och levererar deras resultat till räknebiträdena för produktbildning. Sedan variablernas produktsummor bildats, uppställer föreståndarinnan de för problemets lösning erforderliga normalekvationerna, varefter dessa lösas av räknebiträdena. De senare arbeta på två lag om vardera två personer. De två räknebiträdena i samma lag utföra för inbördes kontroll samma beräkningar. Det andra laget kan samtidigt arbeta på en helt annan uppgift, men det bör ingå i aggregatet för utnyttjande av maskinerna och av föreståndarinnans tid. Ett statistiskt räknekontor av förevarande beskaffenhet kan icke improviseras. Det måste finnas, när det behövs. I samma riktning talar det förhållandet, att maskinparken, särskilt beträffande de dyrbara statistikmaskinerna, icke kan ökas och minskas alltefter behovet. Ett dylikt räknekontor måste därför organiseras på lång sikt. Det kan icke avpassas för en viss undersökning, utan måste dimensioneras till överensstämmelse med det samlade arbetsbehovet under en lång tid framåt. Allt detta talar för att räknekontoret i sin helhet upptages i staten och planeras för alla väntade arbetsuppgifter. Det bör vara i stånd att upptaga även det kvalificerade räknearbete, som erfordras för den nya produktionsundersökningen, varemot det betydande mekaniska räknearbete, som denna undersökning kommer att medföra, bör hållas utanför staten. Erfarenheten från det hittillsvarande räknekontoret har givit vid handen, att ett sådant aggregat för statistiskt arbete, som här ovan beskrivits, fullt tages i an-

språk av en forskare. Om det nya räknekontoret begränsas till att omfatta tre aggregat, innebär detta, att tre personer med högre skoglig utbildning kunna samtidigt arbeta med statistiska forskningsuppgifter. Redan under nuvarande förhållanden är räknekontoret av alltför ringa kapacitet. Så torde i än högre grad bliva fallet vid ovan förordade ökning av forskarpersonalen. Räknepersonalen måste därför avsevärt ökas. För närvarande omfattar den två kvinnliga befattningshavare samt, i den mån anslagna medel lämnat tillgång, ett antal extrabiträden. Såvitt utredningen kunnat finna kan en någorlunda tillfredsställande proportion mellan forskarna och räknekrafterna icke föreligga med mindre de senare kunna organiseras till tre räkneaggregat å sex personer vardera, allt under förutsättning att erforderlig maskinutrustning står till buds. Till åvägabringande härav förordar utredningen en utvidgning av den mera fasta räknekontorspersonalen till tolv befattningshavare. En av dessa bör vara föreståndare för kontoret och tillika leda ett av räkneaggregaten samt placeras i kansliskrivares lönegrad. Vart och ett av de båda andra aggregaten böra ledas av ett kameralbiträde. Av återstående nio befattningshavare synas sex böra vara kanslibiträden och tre kontorsbiträden. Därjämte må till behövlig utfyllnad av aggregaten med extrabiträden särskilda medel anvisas liksom för övriga forskningsavdelningar i ett för samtliga gemensamt belopp. Utredningen har tagit i övervägande möjligheten att på något sätt samordna skogsavdelningens och avdelningens för skogsstatistik räknearbeten för att därigenom söka vinna en kostnadsbesparing. Betydande olikheter i de båda avdelningarnas uppgifter och arbetsmetoder torde emellertid lägga hinder i vägen för genomförande i större utsträckning av en sådan ordning. Dock får man anse det vara en självfallen sak att, därest erfarenheten skulle giva vid handen att i särskilda fall maskinella eller andra räknearbeten med fördel kunna utföras gemensamt för avdelningarna och ett förbilligande av organisationen därigenom kan ernås, denna utväg också blir anlitad. Enligt vad utredningen ovan föreslagit skulle å skogsavdelningen finnas, förutom föreståndare och tre försöksledare, två assistenter, ett första skogsbiträde, en kansliskrivare, fyra skogsbiträden, två kameralbiträden, sex kanslibiträden och tre kontorsbiträden. I vad angår den nya produktionsundersökningen, som skulle draga avsevärda extra kostnader, har utredningen ansett sig ej kunna taga ställning till densamma. Det synes vara en försöksanstaltens styrelse åvilande uppgift att närmare överväga denna angelägenhet och, därest undersökningen finnes böra genomföras, i vederbörlig ordning avlåta framställning om den medelsanvisning och de förfoganden i övrigt, som för ändamålet påfordras. Utredningen övergår nu till behandling av spörsmålet rörande en vidgad skogsteknologisk forskning. Vad härom tidigare anförts torde hava ådagalagt, att denna forskningsgren allmänt tillmätes stor betydelse för skogs-

71 bruket. Samtidigt göres gällande, att dess organisation behöver stärkas för att motsvara berättigade anspråk. I åtskilliga hänseenden har den sig förelagd angelägna uppgifter och ej minst sådana, som avse ett effektivare utnyttjande av skogarna för virkesförsörjningen. Till förtydligande härav må nämnas, att framsteg inom avverknings- och transporttekniken kunna, under i övrigt oförändrade betingelser, leda till en ökning av de råvarumängder skogsbruket kan ställa till disposition för nyttig användning. Rationellare metoder för tillredningen i skogen av virket och dess framforsling till avsättnings- eller förbrukningsplats innebära möjligheter till utvidgning av området för en ekonomiskt försvarlig virkesfångst. Eljest mindre väl belägna skogskomplex och på grund av alltför klen dimension eller mindervärdig kvalitet icke uttagbara virkesslag kunna därigenom i ökad utsträckning tillgodogöras. Hushållningen med virket låter sig vidare påverka medelst förbättrade förfaranden vid dess behandling och vård. Genom att underlätta begagnandet av sämre virke till, exempelvis, husbehovsändamål skapas ock villkor för en stegring av de för förädling tillgängliga virkeskvantiteterna. Vad det praktiska skogsbruket i och för sig beträffar, står lönsamheten i intimt beroende av huru uppkommande teknologiska frågor lösas. Detta är framför allt fallet, där mindre goda avsättningsförhållanden råda och varje åtgärd starkt påverkar och k a n bliva avgörande för företagets bärighet. De nu befintliga, av staten understödda forskningsmedlen på detta viktiga fält hänföra sig, som redan 1931 års skogssakkunniga hava påvisat, främst till vad lärarna i teknologiska ämnen vid skogshögskolan utöver sin undervisningsverksamhet kunna prestera. Ehuru av dem nedlagts ett förtjänstfullt vetenskapligt arbete och även vid andra institutioner samt av enskilda personer skogsteknologiska undersökningar i ej ringa utsträckning genomförts, torde forskningsmöjligheterna på området icke stå i rätt proportion till de höjda fordringarna på en målmedveten och systematisk bearbetning av hithörande uppgifter. Utredningen har därför ansett sig böra taga i beprövande, vilka åtgöranden som för vinnande av en mera tillfredsställande ordning i berörda avseeende böra vidtagas. I n n a n utredningen ingår på spörsmålet om det sätt, varpå den skogsteknologiska forskningen enligt dess förmenande bör utvidgas, skola emellertid några synpunkter framföras, som synas ägnade att, ehuru de icke göra anspråk på någon fullständighet, i sin mån belysa forskningsområdets omfattning och karaktär. Utvecklingen mot allt större krav på ekonomisering vid virkets produktion, framskaffande och användning har medfört, att de teknologiska sidorna av skogsbruket måste väsentligt mera uppmärksamm a s än tillförne. Utredningen har fått ett livligt intryck av att dessa äro vetenskapligt relativt föga genomarbetade. Sålunda kan antydas behovet av teknisk och organisatorisk förbättring av skogsprodukternas avverkning, utdrivning, transport och lagring. Det må erinras, att vid trädens fällning

och upparbetande samt virkessortimentens utforsling använda verktyg, redskap samt andra hjälpmedel ännu i vissa hänseenden befinna sig på ett synbarligen ganska outvecklat stadium. Mot bakgrunden av de på andra områden av näringslivet gjorda tekniska framstegen förefaller det som om — trots de svårigheter, vilka direkt betingas av skogsarbetets egenart — genom metodiska undersökningar resultat för upphjälpande av de skogliga arbetsredskapens och transportmedlens effektivitet borde kunna nås. Motorfordonens under senare år allt större ianspråktagande för virkeskörningar och de vinster, som därigenom redan gjorts, förtjäna uppmärksammas. Det synes icke osannolikt, att man bör kunna vänta sig åtskilligt av skogstransporternas motorisering, därest denna länkas in efter ändamålsenliga linjer. Det inom andra produktionsgrenar pågående, i regel på systematiska specialundersökningar grundade tekniska framskridandet torde nödvändiggöra, att man också i skogsbruket oavlåtligt beaktar dylika frågor och strävar efter att vinna högre arbetseffekt. I nära samband härmed står den s. k. arbetsvetenskapliga forskningen. Denna har inom jordbruket och industrien blivit till väsentlig nytta för produktionsprocessens rationella ordnande men ännu blott i jämförelsevis liten utsträckning tagits i skogsbrukets tjänst. Genom tidsstudier bör till exempel den under skiljaktiga förutsättningar lämpligaste arbetsorganisationen kunna klarläggas. I en följdriktig, på ekonomisk grundval vilande skogsproduktion måste otvivelaktigt hänsyn tagas till de arbetsprestationer, som ute i fältet erfordras för att tillvarataga virkesavkastningen. Metoderna för skogsarbetets bedrivande, den å olika slag och dimensioner av virke belöpande arbetsvolymens fördelning och växlingar efter rådande lokala förhållanden m. m. äro faktorer som, såvitt utredningen kan se, måste utforskas innan ett djupare inträngande i skogsbrukets ekonomiska problemställningar låter sig göra. Den av försöksanstaltens skogsavdelning påbörjade, tidigare omnämnda arbetstidsundersökningen över huggningslönernas differentiering på sortiment och dimensioner utgör ett belägg härför. I förbigående kan erinras, att man utomlands skattar den arbetsvetenskapliga forskningen inom skogsbruket så högt, att institut inrättats uteslutande för detta ändamål. Andra uppgifter för skogsteknologiska undersökningar erbjuda sig beträffande virkets torkning, konservering och behandling i övrigt för ernående av ökad flytbarhet, varaktighet och motståndsförmåga ävensom i flera andra avseenden, vilka här ej torde behöva särskilt nämnas. Det nu anförda innebär givetvis icke, att omförmälda frågor äro i sin helhet outredda. Den hittills i vårt land bedrivna skogsteknologiska försöksverksamheten har självfallet rört sig inom det ovan summariskt angivna området. De skilda delarna därav äro emellertid i mycket olika grad behandlade, och utvecklingen har medfört ständigt nya problem. Såvitt utredningen kan se utgör mångfalden och storleksordningen av nu ifrågavarande arbetsuppgifter samt behovet av att de i nöjaktig omfatt-

nint; handläggas bärande motiv för att forskningsarbetet i avsevärd mån utvidgas. Man kan av naturliga skäl icke göra anspråk på, att skogshögskolans teknologiska avdelning skall kunna fullt motsvara sagda behov. Med den organisation och de åligganden, som tillkomma avdelningen, lärer en mera väsentlig utökning av dess nuvarande forskningsverksamhet icke kunna ske utan tillbakasättande av undervisningen. Ej heller torde det innebära önskvärd enhetlighet och planmässighet i följandet och befattningstagandet med problemen, därest åtgärderna inskränkas till ett frikostigare understödjande från statens sida av tillfälliga undersökningar, som av olika institutioner eller enskilda forskare på eget initiativ upptagas eller föreslås. Vid sådant förhållande är, synes det utredningen, lösningen att finna i inrättandet av ett särskilt organ för tillvaratagande av hithörande forskningsintressen. Utredningen är så mycket mer övertygad om att denna utväg bör anlitas, som genomarbetandet av enbart en eller annan av de mera omfattande ämnesgrupperna inom ramen för skogsteknologien torde vara så krävande, att det kan taga en mindre forskningsinstitution i anspråk. Vid övervägande av huru sagda organ bör vara beskaffat, torde man i första hand böra beakta den nära samhörigheten mellan skogsproduktiva och skogsteknologiska spörsmål ej endast i praktiskt skogsbruk, varest förvaltningsmässigt i regel ej råder någon skillnad dem emellan, utan även i forskningsverksamheten. Skogsvårdarens och skogsteknologens respektive arbetsfält äro där på många punkter sammanvävda. Endast vid aktgivande på och främjande av denna gemenskap lära goda och fruktbringande arbetsmöjligheter på båda hållen åvägabringas. Det bör följaktligen vara till det helas gagn, om dessa forskningsgrenar förenas till en och samma skogliga anstalt. Den nödvändiga inbördes kontakten torde härigenom lättast åstadkommas. Jämväl i administrativt och kostnadshänseende torde fördelar därvid erbjuda sig. I enlighet med vad utredningen tidigare anfört förutsattes, att samarbete i nödig utsträckning även uppehälles utåt med andra vetenskapsgrenar. När man sedan går att bedöma, huruvida en ny skogsteknologisk forskningsavdelning bör anslutas till skogsförsöksanstalten eller skogshögskolan, har utredningen för sitt vidkommande ansett övervägande skäl tala för att avdelningen lägges vid försöksanstalten. Det synes logiskt och ändamålsenligt, att den rena, av staten uppehållna skogliga forskningen hålles samlad. De praktiskt-ekonomiska syften, skogsförsöksanstalten är avsedd att befordra, böra effektivt gagnas av att anstaltens organisation och arbete genom ett ökat befattningstagande med teknologiska frågor blir mera allsidigt inriktad på skogsbrukets olika faser. Institutionens anknytning till praktisk skogshushållning torde därigenom kunna på ett för hela verksamheten fördelaktigt sätt vidgas. Behovet av samverkan mellan försöksanstaltens nuvarande avdelningar och en avdelning för skogsteknologi vid planläggning av arbeten, verkställande av försök, utredning av gemensam-

ma frågor m. m. synes även lättare kunna tillgodoses. Anordningen innebär givetvis icke ett åsidosättande av det forskningsarbete, som bedrives vid högskolan, utan bör uppfattas som ett led i en strävan att till fromma för skogsforskningen i sin helhet förläna densamma en viss organisatorisk enhetlighet. Visserligen kan måhända invändas, att den erfarenhet i förevarande ämnen, som under årens lopp samlats vid högskolan, skulle bättre tillvaratagas, om avdelningen förlades till läroanstalten. Häremot må emellertid anföras, att också vid den av utredningen förordade organisationen sagda erfarenhet bör i vidaste mån och på verksamt sätt nyttiggöras. Såsom i det föregående framhållits bör man utgå från att högskolan och dess lärare, i mån av möjlighet, stödja och underlätta försöksanstaltens strävanden. Även om förevarande avdelning fogades till högskolan, torde lärarkrafterna endast i mindre utsträckning kunna ägna sin tid åt avdelningens uppgifter och göromål. Särskild personal måste under alla förhållanden anställas å densamma. På samma grunder kan m a n hävda, att undervisningen vid högskolan ej behöver lida men av att icke vara omedelbart förenad med meromnämnda forskningsavdelning. Samarbetet inom detta fack med försöksanstalten, i vad det avser såväl forskningsresultatens bekantgörande som försökens planerande och genomförande, bör utformas på enahanda sätt som i fråga om andra vid anstalterna representerade discipliner. Utredningen har sålunda icke funnit, att några påtagliga olägenheter skulle uppstå för högskoleundervisningen av att en avdelning för skogsteknologi knytes till försöksanstalten. Detta bör ej heller bliva fallet vad beträffar det vetenskapliga arbetet vid högskolan. Den stora mängden av forskningsuppgifter lämnar rikligt utrymme för bägge institutionernas initiativ och studier. För ernående av tillräckligt bred bas i verksamheten måste man fastmer bygga starkt på forskningsintresset vid högskolan. Skogsteknologien innesluter åtskilliga problem, som med fördel kunna därstädes bearbetas. Det är av flera skäl för närvarande knappast möjligt och heller icke önskvärt att göra en teknologisk forskningsavdelning så omfattande, att åt densamma kan överlämnas hela detta forskningsfält. För utredningen har det ur rekryterings- och andra synpunkter framstått såsom välbetänkt att till en början giva avdelningen snävt tillmätt omfång. Dess arbete lärer vidare främst få taga sikte på sådana spörsmål, som tarva mera vidlyftiga och tidskrävande undersökningar. I enlighet med vad utredningen ovan uttalat angående de allmänna riktlinjerna för samordnande av forskningen vid de båda institutionerna synes emellertid en på förhand bestämd, fast uppdelning av området mellan försöksanstalten och högskolan behöva ifrågakomma lika litet å detta som inom övriga fack. Andra vägar för koordinationen hava tidigare anvisats. I anslutning till det sagda förordar utredningen sålunda inrättande vid försöksanstalten av en skogsteknologisk avdelning. Något närmare spe-

75 cificerande av vilka uppgifter denna i första hand skulle ägna sina krafter har utredningen, utöver vad nyss anförts, icke funnit nödigt. Det torde böra a n k o m m a på anstaltens styrelse att taga detta spörsmål under mera detaljerad omprövning, innan avdelningen träder i funktion. Å densamma böra tills vidare vara anställda två tjänstemän, nämligen en föreståndare, i likhet med övriga avdelningsföreståndare vid försöksanstalten titulerad professor, samt en assistent. Därförutom torde, åtminstone till dess verksamheten erhållit fastare former, ytterligare fast personal ej böra anställas. Tillfälliga biträden må i stället anlitas i erforderlig utsträckning. Som behörighetsvillkor beträffande föreståndarbefattningen vill utredningen föreslå, att vederbörande skall hava visat prov på mycket goda vetenskapliga insikter i de ämnen, som falla inom avdelningens arbetsområde, ävensom att i tillämpningen av dessa i skogsbruket hava ådagalagt framstående praktisk duglighet. Av assistenten torde böra krävas, att hava genom examen från högskola eller på annat sätt ådagalagt väl vitsordade kunskaper i hithörande ämnen. Det kan möjligen befinnas för ändamålet gagneligt, ehuru frågan för närvarande är svår att bedöma, att assistenten besitter ingenjörskompetens samt någon praktisk erfarenhet i skogliga göromål. Det synes vara anledning framhålla att, vad de skogliga institutionerna beträffar, speciella förutsättningar för vissa undersökningar berörande skogsteknologien för närvarande finnas vid högskolan. Därmed åsyftas den del av skogsbotaniken, som avser tekniska skador å virke, betingade av felaktigheter i träet eller alstrade av svampsjukdomar. Sedan åtskilliga år tillbaka har framgångsrik vetenskaplig forskning på detta område utförts vid högskolan och i väsentlig grad bidragit till kännedomen om vissa svampars skadegörelser å virke. Behovet av fortsatt forskningsverksamhet i ämnet, som äger stor ekonomisk betydelse, är starkt framträdande. Det gäller främst analyserande och bekämpande av rotrötor samt svampskador på upphugget virke, som årligen vålla skogsägare och andra omfattande förluster. Utredningen skall därefter uppehålla sig vid frågan om en allmän rådgivande verksamhet på den skogliga forskningens område. I det förhållandet, att ett stort antal i det praktiska skogsbruket sysselsatta personer genom egna studier söka befordra kunskapen i skogliga ämnen, har m a n velat se en utväg till åtminstone provisorisk belysning av för skogens skötsel och tillgodogörande viktiga spörsmål, vilkas fullständiga klarläggande måste ställas på längre sikt. Förslag hava väckts om att till främjande av detta syfte åvägabringa ett intensivare samarbete mellan skogsförsöksanstalten och n ä m n d a personer. Dessa borde sålunda beredas stöd från anstaltens sida, framför allt i form av biträde och råd vid undersökningars anordnande och fullföljande. Härigenom skulle kunna avhjälpas de svagheter, som ofta vidlåda det ute i bygderna enskilt bedrivna försöksarbetet, och

betingelser skapas för värdefullare utbyte av detta. Av olika intressenter har gjorts gällande, att en dylik samverkan borde bliva skogsforskningen i sin helhet till gagn. Därjämte har ifrågasatts utökade möjligheter att vid sidan av programmet för den fasta forskningsverksamheten få till stånd sådana praktiskt inriktade, till sin vidd mera begränsade specialutredningar, varav behov föreligger och vilka hittills väsentligen varit beroende av det enskilda initiativet. Såsom tidigare berörts har den tanken framförts, att vid försöksanstalten skulle anställas en person eller inrättas en avdelning med uppgift att ordna förbindelsetjänst mellan institutionen och skogspersonal i skilda delar av landet. Förbindelsetjänsten skulle vara ömsesidig och avse att dels lämna vetenskapligt bistånd vid utförande av undersökningar, dels hålla anstalten underkunnig om vad som av enskilda ute i fältet vidtages i försökshänseende. Emellertid har försöksanstaltens styrelse avböjt detta uppslag. Styrelsen har ansett att endast den, som själv studerat en skoglig fråga och genom undersökningar bidragit till dess lösning, kunde giva sådana råd och anvisningar, som i allmänhet önskades. Enligt styrelsens mening vore det knappast möjligt att finna en kompetent person för ett mera allsidigt konsulentarbete. För utredningen har det överhuvud taget framstått såsom angeläget, att samtliga möjligheter till ett fruktbringande forskningsarbete på hithörande område tillvaratagas samt att den statliga forskningsverksamheten erhåller en härefter avpassad organisation. Efter vad i ärendet förevarit har det därför synts utredningen påkallat att söka underlätta samarbetet mellan skogsförsöksanstalten och enskilt försöksintresse. Därigenom bör anstalten ävenledes kunna erhålla impulser från praktiken, vilka utgöra incitament till fruktbärande insatser från vetenskapens sida. Likaledes hyser utredningen den uppfattningen, att särskilda åtgärder äro påkallade för att specialundersökningar av nyssberörda beskaffenhet, lokalt eller till ämnesvalet begränsade och aktuella för skogsbruket, må bliva verkställda i nöjaktig utsträckning. Samtidigt är utredningen väl medveten om nödvändigheten att så avväga de ifrågavarande åtgörandena, att den grundläggande forskningen ej lider intrång därav. En konsekvens av anstaltstyrelsens ovan relaterade uppfattning är, förefaller det utredningen, att allenast de med vetenskapligt arbete sysselsatta forskarna — och av dessa var inom sitt fack — äro fullt kvalificerade att på antytt sätt medverka vid praktiska skogsförsök. Utgående härifrån skulle sålunda, därest en intensivare biträdesverksamhet av förevarande beskaffenhet skall åvägabringas, olika befattningshavare vid skogsförsöksanstalten tagas i anspråk för ändamålet. Samtidigt är det emellertid nödvändigt, att desamma icke i alltför hög grad dragas från sina huvudsakliga uppgifter. Den av utredningen i det föregående förordade personalutvidgningen vid anstalten torde i och för sig innebära väsentligt ökade betin-

gelser för nämnda verksamhet. Dessa torde jämväl ytterligare förbättras, om forskarna beredas lägenhet att i större omfattning för intresserade demonstrera sina undersökningar och därvid använda metoder. Anstalten bör ock förfoga över medel till bestridande av härå belöpande kostnader, såsom för resor och traktamenten. Vid uppgörande av förslag till samt fastställande av anstaltens årsbudget bör sagda medelsbehov därför bliva föremål för hänsynstagande. Detta gäller även behovet av medel till sådana specialundersökningar utanför den ordinarie arbetsplanen, som anses förtjänta att komma till utförande. Det är givetvis icke möjligt, att nu med någon bestämdhet yttra sig om storleken av de anslag, som för tillgodoseende av förevarande syften kunna i genomsnitt behöva äskas. Samtidigt som utredningen tillfullo inser, att statsmakterna förvisso varje år under beaktande av, bland annat, rådande statsfinansiella förhållanden måste pröva, i vilken utsträckning medelsanvisning kan ske, har den dock velat framhålla önskvärdheten av att denna verksamhet nöjaktigt understödes. Utredningen får jämväl rikta uppmärksamheten på vissa förhållanden, som synas kunna efter hand bidraga till en starkare anknytning mellan vetenskaplig forskning och praktiska skogsförsök. Alltefter som de centrala problem, vara försöksanstalten länge koncentrerat sitt arbete, bliva utredda, bör det bliva möjligt för anstalten att ägna ytterligare tid åt sådana uppgifter, som avse ordnande och bearbetande av lokala eller i annat avseende begränsade undersökningar. De studerande vid skogshögskolan, som ä m n a meritera sig för avläggande av skoglig licentiatexamen och beredas förutbildning vid försöksanstalten, kunna måhända också i någon utsträckning användas för uppehållande av sådan förbindelsetjänst, som är i fråga. Riksskogstaxeringens förläggande till anstalten samt de resultat, som framgå av inventeringarna, torde i sin m å n såväl giva riktlinjer för merberörda samarbete som på annat sätt befrämja detta. Emellertid är det enligt utredningens uppfattning lämpligt att även andra åtgärder vidtagas, ägnade att icke blott förbättra anstaltens möjligheter i senast berörda hänseenden utan även låta anstalten administrativt intaga den ställning som ett allmänt centralorgan på den statsunderstödda skogliga forskningens område, vilken utredningen finner både naturlig och behövlig, sedan anstalten omorganiserats enligt de här framlagda förslagen. Det vill synas, som om åtskilliga fördelar kunna vinnas genom att försöksanstalten ställes under närmaste ledning av en chef med vidsträcktare administrativa befogenheter och åligganden, än vad för närvarande är fallet. Utredningen tänker härvid mindre på det därstädes bedrivna vetenskapliga arbetet, som utan hämmande band måste givas fria händer att välja sina vägar, sedan väl forskningsuppgifterna blivit fixerade med hänsyn till skogsbrukets behov. Det kan förvisso icke råda någon tvekan därom, att även en på vetenskapens grund utövad forskning med klart prak-

78 tiskt-ekonomiska mål nödvändigtvis erfordrar ett betydande mått av personlig frihet i vad angår arbetsmetoderna. Detta är ofrånkomligt, om det skall bliva möjligt att till dylik verksamhet knyta dugande och intresserade forskare samt vänta sig nyttobringande resultat av deras strävanden. Skogsförsöksanstalten utgör härutinnan intet undantag. Däremot bör inrättandet av en fristående chefsbefattning förvaltningsmässigt och på annat sätt medföra synnerlig båtnad för forskningsverksamheten. Enligt nu gällande bestämmelser fungerar en av avdelningsföreståndarna såsom chef. Därest chefen befrias från skyldighet att själv utföra undersökningar, kunna hans krafter koncentreras på åtskilliga andra forskningen vidkommande och viktiga uppgifter, som eljest äro svåra att i tillfredsställande utsträckning handlägga. Chefens löpande åligganden böra i så fall hava i huvudsak följande innebörd. Han skall låta sig angeläget vara att söka åvägabringa ökad förståelse och samverkan i olika hänseenden mellan det skogliga forskningsväsendet å ena sidan samt, å den andra, för skogsforskningen betydelsefulla vetenskapsgrenar och det praktiska skogsbrukets representanter, enskilda såväl som sammanslutningar, korporationer o. dyl. Vidare bör ankomma på honom att hålla sig underrättad om skogsbrukets och skogsforskningens tillstånd, villkor och framsteg i Sverige och utomlands, över sina iakttagelser lämna redogörelser inför försöksanstaltens styrelse, för denna framlägga förslag till åtgärder för främjande av ifrågavarande forskning ävensom i övrigt självmant påkalla styrelsens uppmärksamhet å spörsmål, som beröra denna verksamhet. Därjämte skall han handhava den omedelbara ledningen av försöksanstalten och i samband därmed arbeta för planmässighet och effektivitet i den skogliga försöksverksamhet, som bedrives i riket. Chefen bör ock verka för, att specialundersökningar av tidigare omförmält slag komma till stånd och anförtros åt lämplig person, antingen inom eller utom anstalten. Jämväl torde böra åvila honom, förutom andra gängse administrativa uppgifter, att sammanhålla, samordna och befordra arbetet inom försöksanstaltens olika avdelningar samt tillse, att förekommande göromål behörigen fördelas mellan dessa ävensom att anstaltens och avdelningarnas verksamhet i övrigt blir ändamålsenligt organiserad. Det bör tillkomma honom att upprätta förslag till medelsäskanden och fördelning av för forskningsändamål tillbudsstående medel och att till verkställighet befordra av styrelsen fattade beslut. I samråd med avdelningsföreståndarna bör han redigera sådana skrifter, som av anstalten utgivas. Han torde ock böra aktgiva på forskningsresultatens spridningsvägar och framlägga de förslag till förbättringar av desamma, som finnas befogade. Därutöver skall han genom resor bereda sig noggrann kännedom om skogsbrukets särskilda behov i forskningshänseende, inspektera försöksparkerna samt följa försöksanstaltens lokala undersökningar. I frågor rörande den skogliga forskningen bör chefen äga inhämta råd

79 av ett s. k. föreståndarkollegium, sammansatt av chefen såsom ordförande och samtliga avdelningsföreståndare vid försöksanstalten. Utredningen har vidare funnit lämpligt att sådana, nämnda forskning berörande frågor, som äro av mera allmän eller väsentlig betydelse, obligatoriskt skola, innan de föredragas i styrelsen, hava varit föremål för överläggning i kollegiet. Detta bör icke äga att fatta något beslut i de ärenden, som föreläggas detsamma, men skall å andra sidan vid kollegiesammanträde föras diskussionsprotokoll. Kollegiet sammankommer vid behov på kallelse av chefen. Givet är att en chefsbefattning med de nu antydda skyldigheterna ej låter sig förena med föreståndarskap för någon av anstaltens forskningsavdelningar. Tjänsten lärer bliva så omfattande och i övrigt krävande, att den helt tager sin man i anspråk. I all synnerhet torde detta bliva fallet om, såsom i det följande skall närmare avhandlas, försöksanstaltens styrelse utbygges och gives vidsträcktare funktioner. Innehavaren av chefsposten bör, liksom nu är förhållandet, hava säte och stämma i styrelsen och i denna tillika vara föredragande i ärenden, som röra skogsförsöksanstalten samt den skogliga forskningen i allmänhet. Utredningen har därjämte tänkt sig att chefen skall, närmast med biträde av avdelningens lör skogsstatistik förberörde tjänsteman, handhava den direkta ledningen av verksamheten inom sagda avdelning. Åt sistnämnde tjänsteman torde sålunda huvudparten av avdelningens löpande göromål kunna anförtros. Han bör enligt utredningens uppfattning erhålla försöksledares ställning och lönevillkor. Ett närmare sammanförande av chefen med statistiska avdelningens uppgifter har utredningen ansett vara av värde för hans ämbetsutövning över huvud taget. Uppenbart är dock att vid utväljande av chef hänsyn skall tagas allenast till de allmänna kvalifikationerna för chefsposten och icke till specialkvalifikationer med avseende å statistiska avdelningens verksamhet. I samband härmed må framhållas fördelen därav, att en avdelningsföreståndare ej behöver betungas med rent administrationsarbete, som inkräktar på de vetenskapliga studierna, utan kan helt ägna sig åt dessa. Förvaltningsgöromålen komma självfallet att högst avsevärt tillväxa vid en så betydande utvidgning av försöksanstalten och dess verksamhet som av utredningen föreslagits. Något hinder för chefen att själv tillfälligtvis ägna sig åt lösandet av begränsade forskningsuppgifter bör icke föreligga. Man får dock ej räkna med att han normalt skall hava tillfälle därtill. Måhända kan det invändas, att de respektive verksamhetsfälten för försöksanstaltens avdelningar äro så olikartade, att en gemensam chef svårligen kan behärska eller överblicka det hela, ävensom att det över huvud taget torde möta hinder att finna den rätte mannen för denna fordrande och tillika grannlaga post, vilken k a n få största betydelse för inriktningen av ifrågavarande forskning i Sverige. Utredningen är för sin del icke heller benägen att överskatta möjligheterna i detta hänseende.

80 Nyssberörda arbetsuppgifter ställa förvisso mycket stora anspråk på anstaltens chef. Emellertid torde ej vara erforderligt eller ens lämpligt att denne mera i detalj ingriper i de löpande vetenskapliga bestyren. Han bör i främsta rummet ägna sig åt samordnande och rådgivande verksamhet samt i övrigt åt organisatoriska och förvaltningsfrågor. Utredningen vill därför tro, att svårigheten att finna en kompetent person, villig att åtaga sig uppdraget, skall visa sig överkomlig. I första hand böra vederbörandes kvalifikationer vara sådana, att med erforderlig auktoritet, vetenskaplig inriktning och administrativ förmåga förenas god inblick i och förståelse för den skogliga forskningens villkor och möjligheter samt ingående kännedom om skogsnäringen. En person, som håller måttet såsom chef för anstalten, torde, biträdd av specialsakkunnig arbetskraft, jämväl kunna leda den statistiska avdelningen. Inom skogsbruket finnas tvivelsutan män med det goda allmänna omdöme, den skolning, erfarenhet av vetenskap och praktik på skogsbrukets område och personliga duglighet i övrigt, som erfordras för att chefsfrågan skall kunna nöjaktigt lösas. Det är dock nödvändigt, att vederbörande erhåller tjänsteställning och avlöningsförmåner, som svara mot befattningens krävande art. Innehavaren av chefsbefattningen bör förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av högst sex år. För att biträda vid handläggning av de kamerala och expeditionsärenden, som medfölja förvaltningen av skogsförsöksanstalten och chefens ämbetsutövning i övrigt, torde han böra förfoga över erforderlig expeditionspersonal. För närvarande står till styrelsens för skogsförsöksanstalten och skogshögskolan disposition en arvodesavlönad sekreterare. Högskolan och anstalten hava vidare en gemensam ordinarie kamrerare, upptagen på högskolans stat. Denne ombesörjer utbetalningar och redovisningar, sköter expedition, för matriklar, vårdar arkiv, fungerar såsom sekreterare i lärarrådet samt biträder med tillsyn, vård och anskaffning av inventarier och annan egendom m. m. Vid anstalten finnas därjämte två kanslibiträden, ett ordinarie och ett extra ordinarie, vilka tillhandagå vid gemensamt expeditionsarbete, ritgöromål och en del andra förekommande bestyr. I anstaltens stat ingå dessutom tre skogsmästare, vilka äro placerade å försöksparkerna. På grund av den stora ökning i de kamerala, expeditiva och utredningsmässiga samt personalfrågor berörande göromål, som skulle följa med den förordade utvidgningen av försöksanstalten, torde häri rätt genomgripande förändringar behöva vidtagas. Utredningen har funnit sig böra föreslå, att å anstaltens chefskansli med heltidstjänstgöring anställas dels en kamrerare för omhänderhavande av kassa, utbetalningar, räkenskaper o. dyl. samt personalärenden, dels ock en notarie för att gå chefen till hända vid beredning och handläggning av olika förekommande ärenden ävensom vid redigering av publikationer m. m. Notarien skall tillika vara styrelsens sekreterare; nuvarande sekreterarebefattningen indrages. Den nu för anstalten och högskolan gemensamma kamreraretjänsten torde i sin helhet vara erforderlig

81 vid högskolan. Omförmälda två kanslibiträdes- och tre skogsmästarbefattningar böra bibehållas samt en kontorsbiträdestjänst nyinrättas. Till chefskansliet torde även böra hänföras den vid försöksanstalten befintliga vaktmästarbefattningen. Den starka ökning i vaktmästarens arbete, som blir en följd av anstaltens nyorganisation, nödvändiggör anställandet av en biträdande vaktmästare. De allmänna och enskilda intressena hava rätt fordra, att forskningsarbetet blir på ett rationellt sätt ordnat, så att resultat ernås, svarande mot de ekonomiska uppoffringarna. De av utredningen ovan föreslagna anordningarna hava detta syftemål. Emellertid vill synas som om detsamma bör ytterligare säkerställas medelst en organisatorisk ombildning av skogsförsöksanstaltens styrelse. Därest denna formas såsom ett mera allsidigt topporgan med vidgade funktioner, bör dess ställning som central förmedlare mellan statsmakterna och den skogliga forskningen kunna starkare befästas. För klargörande av de åligganden och befogenheter, som därvid företrädesvis torde böra tillkomma styrelsen, må följande anföras. Styrelsen bör i fortsättningen liksom hittills vara gemensam för försöksanstalten och skogshögskolan. I avseende å den skogliga forskningen bör styrelsen utgöra ett allmänt sammanhållande organ. Den skall sålunda hava till uppgift att, under hänsynstagande till skogsbrukets behov, befordra all skoglig forskning, som kan vara till näringens bästa. Sålunda bör den följa utvecklingen på skogsbrukets och den skogliga forskningens områden samt själv vidtaga eller hos statsmakterna framlägga förslag till åtgärder, vilka anses lämpliga för stärkande av forskningens effektivitet. Styrelsen skall hava överinseende över skogsförsöksanstalten, pröva och fastställa arbetsplaner för denna, tillse att planerna bliva genomförda samt upptaga och vårda förbindelser med andra för skogsbruket direkt eller indirekt verksamma vetenskapliga institutioner ävensom med forskningsintresserade enskilda personer, företag och sammanslutningar. Den skall utgöra en naturlig remissinstans i alla den skogliga forskningen berörande ärenden, äska medel till forskningsändamål och fördela till dess disposition för forskningsuppgifter ställda anslag samt följa de arbeten, till vilkas utförande medel beviljats. Vidare skall styrelsen främja samarbetet mellan olika institutioner och forskare inom området ävensom söka motverka uppenbar omgång och dubbelarbete. Därförutom bör ämbetsbefattningen inrymma åtgärder för anordnande och stödjande av specialundersökningar, vilka styrelsen finner böra verkställas. Dylika kunna antingen upptagas på styrelsens initiativ, och då genom överenskommelse anförtros åt lämplig institution eller person att utföra, eller ock föreslås av forskaren själv. Utöver det anförda har styrelsen att verka för, att i det vetenskapliga arbetet vunna resultat på lämpligt sätt komma praktiken till godo, och styrelsen skall sålunda meddela föreskrift angående offentliggörande av de vid forskningsverksamheten gjorda rönen. 6—817549

82 Slutligen må framhållas, att styrelsen bör såvitt möjligt erhålla fria händer att tjäna sina syften på mest praktiska sätt, utan att tyngas av onödiga formella bestämmelser. Den bör ej heller belastas med administrativa åligganden av enklare beskaffenhet. Utredningen är av den åsikten, att styrelsen i sagda hänseenden har en viktig mission att fylla. Härför erfordras emellertid, bland annat, att den i avseende å sammansättningen i lämpliga proportioner representerar de olika intressegrupper, som äro närmast berörda av den skogliga forskningen eller kunna på andra grunder gagna denna. Det är följaktligen önskvärt, att styrelsen inom sig erhåller tillgång å framstående sakkunskap å skilda områden av det skogliga arbetsfältet. Styrelseledamöterna böra väljas med hänsyn till att de skola uppehålla förbindelse mellan forskningsorganen och respektive praktiska verksamhetsgrenar, giva fruktbringande impulser till forskningsorganisationens och arbetets förkovran samt aktivt medverka vid bedömande av forskningsuppgifternas aktualitet och betydelse samt sätten för de nya kunskapsrönens spridande. Med beaktande härav vill utredningen föreslå, att styrelsen sammansättes sålunda. Av Kungl. Maj:t utses en person till styrelsens ordförande. Försöksanstaltens chef bör, som nyss antytts, vara självskriven ledamot. Detta gäller även skogshögskolans rektor och, i betraktande av att domänverket är landets största företag inom skogsbruket, chefen för domänstyrelsen ävensom, med hänsyn till tjänstens natur, chefen för den centrala statliga myndighet på det enskilda skogsbrukets område, statens skogsstyrelse, som utredningen i det följande kommer att föreslå till inrättande. Sistnämnda bägge chefer böra äga att sätta annan i sitt ställe. Därutöver torde i styrelsen böra beredas plats åt två representanter för enskilt skogsbruk, en för större och en för mindre sådant. Vidare synes befogat att de i förbrukningshänseende viktigaste skogsindustrierna, nämligen pappersmasse- och sågverksindustrierna, företrädas med var sin målsman. De senares förädlingstekniska synpunkter kunna vara till gagn vid behandlingen av många forskningsfrågor. Därigenom torde jämväl kunna underlättas kontakten med den träteknologiska forskningen, vilken verksamhet, enligt vad i föregående kapitel anförts, utredningen anser vara av stor betydelse för skogsbruket. De av styrelsens nio ledamöter, som ej äro självskrivna, böra förordnas av Kungl. Maj:t på viss tid, förslagsvis tre år. E n omläggning av försöksanstaltens styrelse efter ovan skisserade linjer synes utredningen väl tillgodose behovet av ett allmänt centralorgan inom skogsforskningen med mera vittgående uppgifter än de, vilka för närvarande ankomma på denna styrelse. Från att nu huvudsakligen avse överinseendet över skogsförsöksanstalten och dess verksamhet skulle sålunda styrelsens åliggande komma att utvidgas till ett befattningstagande i en eller annan form med samtliga de frågor, vilka röra statens förhållande till skoglig forskning. Därest så sker behöver någon ny myndighet ej inrättas för ända-

83 målet. Administrativt och ekonomiskt lärer ett sammanförande av uppgifterna såsom förvaltare av försöksanstalten och centralmyndighet för skogsforskningen vara förmånligt. Jämväl bör beaktas vinsten för försöksanstaltens löpande arbete av att ställas i direkt samband med en så mångsidig sakkunskap som den, vilken är ämnad att bliva representerad i styrelsen. Anordningen bör vara ägnad att befrämja kontakten åt olika håll och giva anstalten uppslag av värde. Ett samordnande av alla inom den skogliga forskningen verkande krafter till fromma för skogsbruket torde ock därigenom kunna åvägabringas. Gentemot den hittillsvarande styrelsen är den av utredningen föreslagna blott obetydligt större. Styrelsen skulle sålunda komma att utökas endast med två ledamöter. Någon nämnvärd förtyngning av arbetsformerna borde därav knappast behöva uppstå. Av praktiska skäl torde likväl böra öppnas möjlighet för styrelsen att inom en trängre krets, förslagsvis ordföranden eller vice ordföranden och tre andra ledamöter, fatta avgöranden i frågor, som icke äro av mera allmän eller väsentlig betydelse. Vad beträffar de s. k. femårsmötena, torde ett bibehållande av dessa icke vara nödvändigt redan med hänsyn till den ovan förordade storleken och sammansättningen av styrelsen. Då ett rådgörande med utomstående sakkunniga ofta torde vara av stor nytta, anser utredningen dock att styrelsen bör vid förefallande behov hålla överläggningar i forskningsangelägenheter med särskilt tillkallade personer. Beträffande såväl personval som tidpunkt för dylika överläggningar bör full frihet råda. Man får utgå från att styrelsen i erforderlig utsträckning anmodar representanter för anstaltens och skogshögskolans olika avdelningar samt det praktiska skogsbruket och annan sakkunskap att deltaga i sådana. I sin helhet synes styrelsen lämpligen böra sammanträda minst två gånger om året, dels på våren och dels på hösten. Förutom löpande ärenden, såsom arbetsplaner och budgetförslag för skogsförsöksanstalten, samt yrkanden och rekommendationer från ledamöterna torde styrelsen därvid få anledning att till behandling företaga framställningar från institutioner och enskilda med förslag till undersökningar. Sedan en klar uppfattning bildats om hur forskningen bör bedrivas under det följande året, skall styrelsen i vederbörlig ordning hos Kungl. Maj:t göra framställning om nödiga statsmedel. Utöver de ordinarie mötena bör styrelsen sammankomma, då anledning därtill föreligger. Dess ordförande och ledamöter torde böra vara oavlönade men åtnjuta vederbörlig resekostnads- och traktamentsersättning. Utredningen skall jämväl något uppehålla sig vid frågan om bekantgörandet av forskningsresultaten för fackmän och skogsägare. I annat sammanhang kommer att övervägas behovet av åtgärder för främjande över huvud av den skogliga upplysnings- och undervisningsverksamheten. Av denna orsak kan utredningen nu inskränka sig till att ånyo understryka angelä-

84 genheten av att mellan de forskande, undervisande och för allmän skogsupplysning verkande organen förefinnes ett livligt samarbete. Vad beträffar metoderna för offentliggörande av forskningsrönen, torde ett flertal sådana böra tillämpas. Olika vägar härför hava redan summariskt återgivits. Ett mera detaljerat ingående på dessa spörsmål har utredningen emellertid ej funnit sig böra företaga. Det tillhör styrelsen för skogsförsöksanstalten och skogshögskolan att draga försorg om, att dessa bliva ändamålsenligt lösta. Därvid torde det från visst håll framställda önskemålet om mera samlad publicering, eventuellt i en särskild skriftserie eller i försöksanstaltens publikationer, av de vid skogshögskolan utförda undersökningarna jämväl böra ägnas beaktande. Till utredningen har framförts tanken på att en fri skogsvetenskaplig akademi borde stiftas i ändamål att befordra skoglig forskning samt att därigenom verka för det svenska skogsbrukets utveckling och förkovran. Inom akademien skulle framstående representanter för skogsvetenskapen och skogsbruket sammanföras till gemensamma överläggningar och diskussioner i vetenskapliga och praktiska ämnen. Akademien borde, i mån av tillgångar, stödja forskningen för fullföljande av uppslag, som därav vore förtjänta, samt genom utdelande av belöningar i form av penningar eller äretecken uppmuntra skogsforskningen. Den skulle även till trycket befordra förtjänstfulla avhandlingar och utredningar, författade av akademiens egna ledamöter eller av forskare och institutioner, som erhållit akademiens understöd. Såvitt utredningen kan se talar tvivelsutan mycket för att ett dylikt samfund kunde bliva skogsbruket till gagn. De uppgifter, som man velat förläna detsamma, fyllas visserligen nu tilldels av några på bredare bas lagda skogliga sammanslutningar samt fonden för skogsvetenskaplig forskning. Vid sidan härav torde dock en akademi, bestående av ett antal utvalda ledamöter, kunna tjäna vissa syften, vilka för närvarande äro mindre väl tillgodosedda. Då emellertid akademien lämpligen bör framkomma såsom ett resultat av enskilt initiativ, har utredningen ansett sig icke böra taga ärendet i närmare beprövande. Vad slutligen angår de kostnader, som ett genomförande av de av utredningen framlagda förslagen skulle medföra, må till en början framhållas, att de beräkningar i detta hänseende, som i det följande förebringas, få betraktas allenast som ungefärliga. Det h a r givetvis varit omöjligt för utredningen att i varje detalj kunna pröva föreliggande anslagsbehov. Särskilt gäller detta i fråga om försöksanstaltens omkostnadsstat. Därest statsmakterna skulle finna, att en omorganisation av anstalten bör ske enligt av utredningen angivna grunder, torde böra uppdragas åt anstaltens styrelse att framlägga mera ingående beräkningar härutinnan.

85 Vad beträffar befattningshavarnas anställnings- och lönevillkor, anser utredningen att chefsbefattningen bör inplaceras i 8:e lönegraden av löneplan C i 1938 års civila avlöningsreglemente och sålunda förenas med en årslön av 16 000 kronor förutom rörligt tillägg. De föreslagna två nya föreståndarbefattningarna vid genetiska och statistiska avdelningarna böra tillsvidare uppföras såsom extra ordinarie men liksom de tre ordinarie föreståndartjänsterna i 30 :e lönegraden. Försöksledarna böra, med hänsyn till deras ställning såsom självständiga forskare och de höga anspråk, som med anledning därav måste ställas på dem, placeras i 27 :e lönegraden. Av dessa sju tjänster böra fyra, nämligen två å skogsavdelningen och två å avdelningen för skogsbotanik och marklära, vara ordinarie och tre extra ordinarie. Även övriga befattningar hava i det föregående fördelats mellan de olika avdelningarna efter det personalbehov, som enligt utredningens mening kan anses föreligga. Detta oavsett vill utredningen betrakta dessa befattningar, vilkas innehavare i samtliga fall tillsättas av anstaltens styrelse, såsom i viss mån gemensamma för hela anstalten. För utredningen framstår det nämligen som ändamålsenligt att desamma kunna, låt vara att möjligheten därtill sannolikt ej ofta kommer att utnyttjas, vara rörliga mellan avdelningarna. Detta innebär att en ledigbliven befattning efter styrelsens övervägande bör kunna tillföras den avdelning, som är i mest behov därav, förutsatt givetvis att en sådan överflyttning lämpligen låter sig verkställa för den avdelning, från vilken befattningen skulle lösgöras. Härigenom ökas möjligheterna att tillgodose de olika avdelningarnas växlande personalbehov. Vad särskilt assistentbefattningarna angår, kan denna ordning underlätta för anstalten att för en kortare eller längre period hos sig sysselsätta forskningsintresserade unga män med erforderlig kompetens och därigenom befordra deras vetenskapliga utbildning. Assistenterna böra erhålla anställning såsom extra ordinarie tjänstemän i 21 :a lönegraden. Första skogsbiträdet är för närvarande ordinarie i 15 :e lönegraden. Någon förändring härutinnan påyrkas icke. Däremot uppföras lämpligen de tre skogsmästarbefattningarna å ordinarie stat i lönegrad A 15. Av de sex skogsbiträdestjänsterna, 9:e lönegraden, torde de två hittillsvarande böra göras till ordinarie och övriga bliva extra ordinarie. Såsom tekniska biträden föreslås skola finnas fem befattningar; dessa böra placeras i l l : e lönegraden. E n av de nu befintliga av sagda tjänster är ordinarie; ytterligare två torde böra göras ordinarie och de övriga två vara extra ordinarie. Den personal, som i det föregående tillförts räknekontoret, nämligen en kansliskrivare, två kameralbiträden, sex kanslibiträden och tre kontorsbiträden, placerade i respektive l l : e , 8:e, 7:e och 4:e lönegraderna, bör till dess närmare erfarenhet vunnits hava extra ordinarie ställning. Av de två kanslibiträden i 7 :e lönegraden, som avsetts vara placerade å chefskansliet, är ett för närvarande ordinarie; även den andra befattningen bör bliva ordinarie. Kontorsbiträdet å kansliet anställes så-

86 som extra ordinarie i 4:e lönegraden. Försöksanstaltens kamrerare torde erhålla ordinarie anställning och placeras i lönegrad A 24. Notarien bör vara extra ordinarie tjänsteman i 21:a lönegraden. Vaktmästarebefattningen är nu ordinarie i 7:e lönegraden; någon ändring härav ifrågasattes icke. Vaktmästarebiträdet bör anställas såsom extra ordinarie i 5:e lönegraden. Utöver nu nämnda befattningshavare erfordras mera tillfällig arbetshjälp i form av extra biträden. Då behovet av dylik hjälp å avdelningarna torde vara skiftande, synes medelsbehovet för ändamålet, exklusive avdelningens för skogsstatistik, böra tillgodoses med ett för dessa gemensamt anslag, beräknat till 25 000 kronor. Vidkommande avdelningens för skogsstatistik behov av medel till personal — förutom försöksledaren och assistenterna, som ovan tagits i beaktande — återkommer utredningen i det nedanstående härtill. För skogsförsöksanstalten skulle sålunda följande personalförteckning komma att gälla: Befattning

Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat. 1 chef 3 avdelningsföreståndare 4 försöksledare 1 kamrerare 1 första skogsbiträde 3 skogsmästare 3 tekniska biträden 2 skogsbiträden 2 kanslibiträden 1 vaktmästare

C 8 A 30 A 27 A 24 A 15 A 15 All A 9 A 7 A 7

Extra ordinarie tjänstemän. 2 avdelningsföreståndare 3 försöksledare 8 assistenter 1 notarie 2 tekniska biträden 1 kansliskrivare 4 skogsbiträden 2 kameralbiträden 6 kanslibiträden 1 biträdande vaktmästare 4 kontorsbiträden

30:e 27 :e 21 :a 21 :a 11 :e 11 :e 9.e 8:e 7 :e 5:e 4:e

Rörande avlöningsstaten har följande ungefärliga beräkning verkställts, grundad på bestämmelser i nya avlöningsreglementet. Vid statens uppställande har för ordinarie tjänstemän räknats med högsta löneklassen och för extra ordinarie tjänstemän med en avlöningsförhöjning av två löneklasser.

87 Från bruttolönerna hava avdrag verkställts för tjänste- och familjepensionsavgifter. Avlöningsstaten ter sig därefter sålunda: 1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis kronor 171 800 2. Avlöningar till icke-ordinarie personal: a) Grundavlöningar m. m kronor 203 800 b) Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis .. » 20 1 0 ° » 223 900 2 3 80Q 3. Rörligt tillägg, förslagsvis » Summa kronor 419 500 För budgetåret 1938/1939 har anstaltens avlöningsstat, jämte dyrtidstilllägg, approximativt beräknats till 197 500 kronor (inklusive särskild medelsanvisning för kvalitetsundersökningar). Räknat i förhållande till denna stat är den ovan redovisade 222 000 kronor större. I betraktande av den betydande organisations- och verksamhetsutvidgning, som utredningens förslag med avseende å skogsförsöksanstalten innebära, måste uppenbarligen medelsbehovet å omkostnadsstaten avsevärt tilltaga. För en verksamhet som försöksanstaltens spela undersökningarna ute i fältet en framträdande roll. Utan vidsträckta resor av tjänstemännen kan det vetenskapliga arbetet ej utföras. Det är självfallet vidare av vikt, att tillräckliga medel anslås till hantlangning, förhyrande av större räknemaskiner för det omfattande statistiska arbetet särskilt på skogsavdelningen, underhåll och förnyande av redskap och annan utrustning, publikations- och blankettryck samt andra utgifter av förevarande beskaffenhet. Efter prövning av ifrågavarande medelsbehov har utredningen upprättat följande ungefärliga förslag till omkostnadsstat: 1. Reseersättningar, förslagsvis 2. Expenser, förslagsvis 3. Publikationstryck, förslagsvis 4. övriga utgifter, förslagsvis

kronor 50 000 » 60 000 » 20 000 » I 5 0°° Summa kronor 145 000

I jämförelse med motsvarande stat för budgetåret 1938/1939, som slutar på en summa av 97 000 kronor (inklusive medelsanvisning för kvalitetsundersökningar) , är den föreslagna 48 000 kronor högre. I ovanstående avlönings- och omkostnadsstater ingå icke, bortsett från lönerna till försöksledaren och de två assistenterna, utgifter för statistiska avdelningen. Utredningen finner det nämligen icke möjligt att här med någon grad av tillförlitlighet beräkna övriga å avdelningen ankommande utgiftsposter. Först när den mera detaljerade planläggningen av arbetet fullföljts torde detta låta sig utföra. Av 1937 års riksskogstaxeringsnämnd lära i sinom tid uppgifter framläggas, som kunna tjäna till vägledning för denna angelägenhets bedömande. Medelsanvisningen till inventeringen torde komma att stå i intimt beroende av intensiteten i observationerna, taxe-

88 ringsmetoden samt den takt, varmed arbetet i stort skall fortskrida över landet. I sitt förberörda utlåtande den 2 december 1936 anförde utredningen, att även rätt långt gående anspråk på riksskogstaxeringens fullständighet borde kunna tillfredsställas inom en kostnadsram för år räknat av i genomsnitt 200 000 kronor. Detta belopp har av riksdagen anvisats för budgetåret 1938/1939. Utredningen anser sig alltjämt böra utgå från att verksamheten i fortsättningen avväges efter ett anslag av sådan storlek. Denna avvägning bör givetvis ske utan åsidosättande av nödig grundlighet i arbetets utförande. För den årliga avverkningsstatistiken bliva kostnaderna helt avhängiga av den omfattning och utformning statistiken erhåller vid övervägande av den nu pågående provundersökningens resultat. Enligt meddelade direktiv ingår det i 1937 års riksskogstaxeringsnämnds uppdrag att, därest de genom denna undersökning samlade erfarenheterna och gjorda rönen giva vid handen, att en nöjaktig, fortlöpande avverkningsstatistik kan åvägabringas, planlägga en dylik samt uppgöra kostnadskalkyler. Till provundersökningen har beviljats ett anslag av 50 000 kronor. Ytterligare medelsanvisning uppgives vara av behovet för undersökningens fullbordande. Vid genomförande av en kontinuerlig avverkningsstatistik bör man dock kunna räkna med avsevärt lägre kostnad. Ehuru utredningen saknar några säkra hållpunkter för uppskattning av kostnadsbeloppet, anser den sig likväl böra under reservation företaga en approximativ bedömning av detsamma. Utredningen antager sålunda, att ett anslag för ifrågavarande syfte av högst 25 000 kronor bör vara tillräckligt. Med avdrag för de i ovanstående avlöningsstat ingående, å statistiska avdelningen belöpande beloppen skulle sålunda avdelningens medelsanvisning böra uppgå till ungefär 200 000 kronor. Av nyssberörda orsaker har utredningen varit nödsakad att hålla denna anslagspost vid sidan av de egentliga staterna. Sedermera bör självfallet skogsförsöksanstaltens ledning vid beräkning och äskande av anslag till verksamheten i sin helhet i de uppgjorda staterna på vanligt sätt infoga avdelningen för skogsstatistik. Förutom nu angivna medelsbelopp erfordras engångsanslag för anskaffande av inventarier, instrument m. m. till de nyinrättade och förstorade avdelningarna ävensom till chefskansliet. Utredningen har för egen del ej verkställt den detaljundersökning, som erfordras för bedömande, av detta anslagsbehov, utan förutsätter att denna angelägenhet i vederbörlig ordning behandlas av styrelsen. I detta samband anmäler sig försöksanstaltens byggnadsfråga. I ett av organisationsnämnden den 25 oktober år 1932 avgivet betänkande med plan för statens byggnadsverksamhet under närmast kommande 10-årsperiod ifrågasattes anvisandet av 350 000 kronor för anstaltbyggnadens utvidgning. Denna avsåg dock endast att giva ökat utrymme åt det forskningsarbete, som vid anstalten då pågick och sedan länge varit i starkt behov därav. I händelse den av utredningen tillstyrkta organisationen förverkligas, måste det

89 uppkommande stora lokalbehovet tillgodoses genom uppförande av en betydligt större nybyggnad än den av organisationsnämnden planerade. Det synes vara till stor fördel om samtliga avdelningar kunna inrymmas under ett tak. Någon möjlighet till framtida utvidgning inom denna byggnad bör ock finnas. Med ledning av de utrymmen, som varje avdelning beräknas bliva i behov av, har efter samråd med ingenjören B. Sundblad i byggnadsstyrelsen kostnaden för en ny institutionsbyggnad, med en kubikmassa av 20 000 m 3 och uppförd å försöksanstaltens och högskolans gemensamma tomtområde, närmelsevis uppskattats till 1*5 miljon kronor, därav en mindre del skulle komma på utvändiga arbeten. Härvid förutsattes att den nuvarande institutionsbyggnaden användes till annat nyttigt ändamål. Möjligheter härtill torde icke saknas. Bland annat har till utredningen framförts tanken, att byggnaden i fråga skulle disponeras för anordnande av förbättrade biblioteksutrymmen samt läs- och studielokaler såväl för anstaltspersonalen samt skogshögskolans lärare, docenter och elever som för andra, vilka önska taga skogsbibliotekets resurser i anspråk. Utredningen har icke ansett sig böra taga ställning till detta spörsmål. Ett närmare övervägande av detsamma synes böra tillkomma försöksanstaltens och högskolans styrelse. På skogshögskolan återverka utredningens i det föregående väckta förslag ekonomiskt i blott obetydlig utsträckning. Det hittillsvarande sekreterararvodet, 1 440 kronor per år, skulle ej längre bliva behövligt. Å andra sidan torde man få räkna med något högre kostnad för styrelsen, beträffande vilken utredningen utgått från att kostnaderna för densamma liksom hittills föras å högskolans stat. Denna utgiftspost uppskattas till årligen cirka 4 000 kronor mot 2 000 kronor under budgetåret 1938/1939. De av utredningen angivna riktlinjerna för skogsförsöksanstaltens uppgifter, organisation m. m. hava sammanfattats i ett förslag till instruktion för anstalten, varav ett utdrag fogas härvid såsom bilaga (bil. 1). Jämväl ett förslag till kungörelse angående ändring av vissa bestämmelser i skogshögskolans stadgar — i fråga om styrelsens sammansättning m. m. — bifogas (bil. 2).

Kap. 3. Skoglig undervisning och upplysning. 1. U n d e r v i s n i n g v i d a l l m ä n n a l ä r o a n s t a l t e r . Nuvarande förhållanden. De grundläggande läroinstitutionerna i vårt folkbildningsväsen äro som bekant folkskolorna. Dessa hava genom beslut av 1918 års riksdag påbyggts med den obligatoriska fortsättningsskolan, vilken kan vara antingen allmän eller yrkesbestämd. En form av den yrkesbestämda fortsättningsskolan omfattar undervisning i jordbruk med binäringar. Sagda undervisning, som meddelas under en lärotid av sammanlagt

90 omkring 180 timmar, fördelade på två år, inrymmer ämnena jordbruksoch husdjurslära ävensom något jordbruksekonomi. För vinnande av behörighet att undervisa i jordbrukskunskap vid fortsättningsskolor anordnas särskilda utbildningskurser för lärare. Beslut har sedermera fattats om att en sjunde klass skall införas vid folkskolan, på grund varav fortsättningsskolan framdeles kommer att bliva ettårig. Härigenom torde påkallas, bland annat, en omläggning av läroplanerna för de jordbruksbetonade fortsättningsskolorna. Såsom en ytterligare påbyggnad å folkskolan torde folkhögskolan vara att betrakta. Denna avser att åt vuxen ungdom meddela allmän och medborgerlig bildning. Därvid skall särskild hänsyn tagas till att eleverna lära känna sin bygd och sitt land, dess andliga och materiella hjälpkällor. Så långt med folkhögskolans mera allmänna syften är förenligt har undervisningen därjämte ansetts hava till uppgift att bibringa eleverna sådana praktiska kunskaper och färdigheter, som kunna giva dem ökad duglighet för deras levnadsyrke. Åtskilliga lantmannaskolor äro förlagda till samma plats som folkhögskola samt hava med denna i större eller mindre utsträckning gemensamma lokaler och förvaltning. Ett antal folkhögskolor hava inrättat kurser, där yrkesmässig lantbruksundervisning meddelas under ledning av lärare vid folkhögskolan. Vid en del folkhögskolor bedrives jämväl undervisning i skogliga ämnen. Formerna för denna undervisning växla. Stundom har densamma gestalt av kurser i skogshushållning. I andra fall delgives den såsom enstaka föreläsningar eller serier av dylika i mera allmänt skogsbetonade ämnen. I viss utsträckning tillhandahålla skogsvårdsstyrelserna läraroch föreläsningskrafter. Framkomna önskemål. Från olika håll hava under de senaste åren önskemål framlagts rörande jordbruksundervisningen i fortsättningsskolan. Härutinnan må allenast erinras om en år 1936 till Kungl. Maj:t från de norrländska hushållningssällskapen ingiven gemensam framställning i ämnet. I denna skrivelse beröras de krav, som enligt hushållningssällskapens uppfattning böra ställas på de jordbruksbetonade fortsättningsskolorna för att dessa skola motsvara jordbruksbefolkningens behov. Fortsättningsskolan, yrkesbestämd i anslutning till jordbruket och skogsbruket, borde tillämpas på landsbygden i större omfattning och på verksammare sätt, än vad hittills skett, och om möjligt göras obligatorisk. Undervisningen skulle i lämplig utsträckning förenas med praktiskt arbete, odlingsförsök och demonstrationer. Förslag till undervisningsplaner borde upprättas genom skolöverstyrelsens försorg efter samråd med lantbruksstyrelsen m. fl. och tillhandahållas skoldistrikten. Av lärarna skulle fordras icke blott teoretiska kunskaper och pedagogisk skicklighet utan även praktisk färdighet. Fortbildningskurserna för lärare i jordbruk och skogsbruk borde därför planläggas med beaktande härav. Undervisningen inom lantbruksklubbarna kunde i viss mån tjäna som mönster för jordbruksundervisningen i fortsättningsskolan. De i klubbarbetet verksamma konsulenterna och instruktörerna borde kunna anlitas såsom ledare av de praktiska övningarna liksom även lämpliga tjänstemän hos skogsvårdsstyrelserna.

91 1936 års skogsutredning. Utredningen vill framhålla värdet av att vid de allmänna undervisningsanstalterna, särskilt i skogsbygderna, förhållandena inom skogsnäringen i behörig m å n och på lämpligt sätt ägnas uppmärksamhet. Av naturliga skäl kan det därvid icke komma i fråga att söka bibringa eleverna någon yrkeskännedom. Syftet bör i stället vara att åskådliggöra skogens betydelse ur skilda synpunkter samt att uppamma intresse för olika med skogsnäringen sammanhängande spörsmål. Under sådan förutsättning kan denna undervisningsverksamhet tillmätas ej ringa vikt i och för sig samt även anses som ett gott propagandamedel för den egentliga yrkesutbildningen på skogsbrukets område. I ämnet må vidare följande mera speciella synpunkter framföras. Vad fortsättningsskolan beträffar, är dess uppgift att grundlägga och förbereda de ungas utbildning för deras levnadskall och befordra deras framtida medborgerliga duglighet och sedliga utveckling. Delade meningar hava tidigare varit rådande därom, huruvida fackutbildning i fortsättningsskolan på grund av elevernas ringa grad av mognad — i regel befinna de sig i 13—15-årsåldern — över huvud taget fyller ett nyttigt ändamål. Det är icke utredningen möjligt att närmare pröva detta spörsmål, som därjämte torde ligga utom ramen för dess uppdrag. Utredningen anser sig likväl böra göra det uttalandet, att vare sig jordbruksundervisning meddelas i fortsättningsskolan eller denna är av allmän typ, i vilket senare fall den för övrigt ofta torde stå den jordbruksbetonade nära, bör det vara till gagn för särskilt skogsbygdens barn att få i skolan lära k ä n n a något om skogen och dess ställning i landet och hemorten. Härmed avses självfallet icke att sådan undervisning skall meddelas, som går ut på att å arbetsrummet inlära en mängd detaljer, vilkas rätta innebörd och sammanhang av barnen icke kan fattas. Målet bör i stället vara att medelst åskådlig och levande undervisning väcka de ungas intresse för skogliga frågor och håg till fortsatt kunskapsinhämtande ävensom att anvisa vägarna härför. Fortsättningsskolan bör då kunna förväntas bidraga till att föra ungdomen från våra skogstrakter vidare till de fackliga utbildningsinstitutionerna för att där förvärva kunskaper i skogshushållning. F ö r att fortsättningsskolan i landets skogsbygder på antytt sätt skall bliva en faktor att räkna med i skogsupplysningens tjänst är det nödvändigt, att tillräcklig och dugande lärarpersonal finnes att tillgå för ifrågavarande uppgift. Som yrkeslärare i den jordbruksbestämda fortsättningsskolan anlitas merendels folkskollärare, vilka genomgått sådan utbildningskurs, som i det föregående berörts. Det ovan sagda framhäver angelägenheten av att lärarna inse det nödvändiga i att vid dessa kurser förskaffa sig det behövliga underlaget för sin kommande undervisningsverksamhet i skogliga ting och att förty kurserna ordnas med vederbörlig hänsyn tagen härtill, önskvärt synes vidare vara att de för saken intresserade fackmän, som ofta finnas ute i orterna, i större utsträckning än hittills ianspråktagas

92 som ledare vid skogsutflykter, föredragshållare m. m. Utredningen vill i detta sammanhang tillika rikta uppmärksamheten på den möjlighet att för praktisk handledning av elever i fortsättningsskolan använda lärare med speciell fackkunskap, som erbjudes genom skogsvårdsstyrelseorganisationen. Man lärer få utgå från att styrelserna, i mån av tillgång å för ändamålet lämpade personer, skola vid behov medverka i ett utvidgat samarbete i förevarande avseende med fortsättningsskolorna och deras ordinarie lärare. Vad därefter folkhögskolan angår, synes det som om programmet för denna skolform vore så elastiskt, att detsamma kunde innesluta undervisning i rätt skilda ämnen. En central uppgift för folkhögskolan är, som tidigare nämnts, att vidga kännedomen om landets och bygdens näringsliv. Med tanke på skogsbrukets och dess förädlingsindustriers framträdande ställning inom icke blott de skogrikare landsdelarnas utan även hela rikets hushållning måste man finna det helt naturligt och önskvärt, att skogsnäringen vidkommande frågor beaktas i folkhögskoleverksamheten i sin helhet. Det torde dock icke vara lämpligt att vid folkhögskolorna meddela rent fackmässig skogsutbildning. Dylik undervisning bör lämnas i första hand vid härför avsedda yrkes- och fackskolor. Folkhögskolan bör behandla skogsnäringen ur mera allmänna synpunkter med hänsyn till dess plats i produktionssystemet och dess relation till vår ekonomiska utveckling samt bibringa en viss källkunskap härom och anvisa vägar för fördjupade studier. Inpräglandet av enskildheter bör, såsom ock angives i för folkhögskolan gällande stadga, begränsas till sådant, som kan anses nödigt för nämnda syftens ernående. Det torde ankomma på vederbörande tillsynsmyndigheter att medverka till ett rationellt ordnande av folkhögskolans arbete på berörda område. Även därvid kan måhända många gånger visa sig fördelaktigt att upptaga samarbete med respektive skogsvårdsstyrelser. Man får nämligen förutsätta att skogsvårdsstyrelserna, därest de förfoga över kompetenta lärar- och föreläsningskrafter, låta dessa biträda för undervisningsändamål i folkhögskolor. 2. U n d e r v i s n i n g v i d l a n t m a n n a - o c h l a n t b r u k s s k o l o r m. m. Nuvarande förhållanden. De för meddelande av lantbruksundervisning och huvudsakligen för vuxen ungdom inrättade fasta läroanstalterna äro av olika beskaffenhet. Här skall endast nämnas lantmanna- och lantbruksskolorna samt driftsledarkursen vid Alnarps lantbruksinstitut. Lantmannaskolan får anses utgöra den allmänna formen för bibringande av grundläggande teoretisk fackutbildning åt blivande jordbrukare. Under de senaste läsåren hava 41 statsunderstödda lantmannaskolor varit i verksamhet, fördelade å samtliga län. Enligt gällande reglemente k a n lantmannaskola inrättas under två med avseende å undervisningen skiljaktiga typer: litt. A och litt. B. Skillnaden grundar sig på elevernas olika förkunskaper. Fordringarna för inträde i skola av B-typ — vanlig folkskolebildning — äro

93 lägre än de, som äro uppställda beträffande skola av A-typ. Av nyssnämnda 41 skolor voro under läsåret 1936—1937 12 av A-typ och 29 av B-typ. Vid samtliga lantmannaskolor förekom en huvudkurs om minst 125 arbetsdagar. I viss utsträckning meddelades undervisning även vid andra kurser av växlande varaktighet, nämligen längre kurs (36 veckor), fortsättningskurs (13—24 veckor) och andra årskurs (21 veckor). Antalet efter avslutad kurs avgångna elever har hållit sig mellan sammanlagt 1 400—1 500, frånsett elever i fortsättningskurs. Även lantbruksskolorna äro av tvenne typer. Den ena, avsedd för de nordligare delarna av landet (2 skolor), omfattar två kurser, varav en teoretisk-praktisk helårskurs och en teoretisk vinterkurs, som väsentligen överensstämmer med lantmannaskolans. Den andra, ämnad för södra och mellersta Sverige (10 skolor), innesluter ävenledes två kurser, nämligen en tvåårig för utbildande närmast av jordbruksförmän samt en ettårig för beredande av allmän praktisk-teoretisk jordbruksutbildning åt unga lantmän. De norrländska lantbruksskolorna hava till syfte att meddela utbildning åt blivande brukare av inom denna landsdel gängse, mindre och medelstora jordbruk. Totala antalet elever, avgångna efter avslutad kurs, har i lantbruksskolorna rört sig omkring 220—230 per läsår. Driftsledarkursens vid Alnarp uppgift är att bedriva undervisning i de för ett rationellt jordbruks utövande erforderliga teoretiska grunderna i och för utbildning till ledare av medelstora och större jordbruk. Kursen, till vilken högst 30 elever kunna antagas, har en längd av ett år. Undervisning i skogshushållning meddelas vid lantbruks- och lantmannaskolorna merendels i lärokurser om 5 till 50 timmar. Vid driftsledarkursen omfattar denna undervisning ungefär 100 timmar, varav inemot hälften användes för exkursioner under sex dagar. Två i skogsbygd belägna lantmannaskolor, Bollnäs i Gävleborgs län och Kyrkerud i Värmlands län, hava en mera skogligt präglad undervisningsplan. Antalet för skogsundervisning disponerade timmar utgör vid nämnda skolor omkring 200. Hälften av denna tid nyttjas till exkursioner eller övningar i skogen. Kostnaderna för skogsundervisningen vid lantbruks- och lantmannaskolor bestridas ofta i större eller mindre grad av länets skogsvårdsstyrelse, som i allmänhet låter någon eller några av sina tjänstemän fungera såsom lärare. Det förekommer även, att skogsvårdsstyrelse lämnar direkt medelsanslag till den ifrågavarande undervisningen. Om man bortser från de skolor, som arbeta efter ett skogsbetonat schema, har undervisningen i skogshushållning hittills i regel intagit en undanskjuten plats å studieplanerna. Detta gäller även i sådana fall, där skogsbruket kan tänkas få stor betydelse för flertalet elever i deras kommande gärning. Enligt de förslag angående den fasta lantbruksundervisningens ordnande, vilka i betänkande den 6 oktober 1937 (statens offentliga utredningar 1937:33) framlagts av 1936 års lantbruksundervisningskommitté, tillärnas emellertid att i detta hänseende åstadkomma viss ändring.

94 Såsom norm för skogsbruksundervisningen vid lantmanna- och lantbruksskolorna har kommittén uppställt, att varje skolas undervisningsplan borde direkt motsvara de behovsvariationer, som i skilda orter kunde förekomma. Kommittén har jämväl framhållit vikten av att, jämsides med studierna å lärorummet, praktiska övningar och demonstrationer bedreves ute i skogen ävensom värdet av att förlägga dessa till såväl fasta övnings- som andra skogar. För att åskådliggöra kommitténs uppfattning rörande det utrymme å schemat, som borde tillmätas skogshushållningen, kan nämnas att vid lantmannaskolornas dominerande kurstyp, vinterkursen (å tillhopa 750—850 undervisningstimmar), skogliga fackämnen föreslagits hava följande omfattning:

i jordbruksbygd » blandad jordbruks- och skogsbygd » skogsbygd

Antal föreläsningstimmar 10 40 80

Antal övningstimmar 10 40 120

Summa timmar

20 80 200

Dessa utbildningstider innebära i stort sett en icke oväsentlig förlängning av skogsundervisningen vid lantmannaskolorna. Även i fråga om lantbruksskolorna föreslås en utvidgning av sagda undervisning. Vid skolor med mera omfattande undervisning i skogshushållning har förordats anställande av fast lärare i ämnesgruppen. Kommittén har vidare understrukit betydelsen för en efter ortsförhållandena avpassad undervisning av intensiv samverkan mellan skolorna samt skogsvårdsstyrelserna. De senare borde anlitas vid uppgörande av studieplan för ämnet skogshushållning liksom vid anställandet av lämpliga lärare däri. Därjämte skulle skogsvårdsstyrelserna medverka vid anvisande av demonstrationsskogar, anskaffande av undervisningsmaterial o. s. v. E r i n r a s m å v i d a r e o m ett a v s ä r s k i l d a u t r e d n i n g s m ä n i n o m j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t å r 1935 v ä c k t f ö r s l a g o m i n r ä t t a n d e t a v en n y ettårig utbildningslinje, b e n ä m n d s k o g s b r u k s k u r s , i ä n d a m å l a t t m e d d e l a för förv a l t n i n g s u p p d r a g vid det m i n d r e s k o g s b r u k e t erforderlig k o m p e t e n s . J o r d b r u k a r e m e d g r u n d l ä g g a n d e s k o g s u t b i l d n i n g s k u l l e vid k u r s e n b e r e d a s tillfälle att förskaffa sig ö k a d e s k o g l i g a insikter. K u r s e n b o r d e ä v e n stå ö p p e n för p e r s o n e r m e d s k o g s s k o l e u n d e r l a g , s o m d ä r skulle k u n n a i n h ä m t a k u n s k a p e r i skogs- och j o r d b r u k s f ö r v a l t n i n g . I p r o p o s i t i o n (nr 136) till 1936 års riksdag angående skogsundervisningens omorganisation berördes jämväl detta s p ö r s m å l . E n l i g t f ö r e d r a g a n d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n h a d e d e t s a m m a n ä r a förbindelse m e d o r d n a n d e t a v d e n skogliga u n d e r v i s n i n g e n vid j o r d b r u k a r s k o l o r n a , i vilket ä r e n d e u t r e d n i n g förestode. 1936 å r s l a n t b r u k s u n d e r v i s n i n g s k o m m i t t é h a r ock till ö v e r v ä g a n d e u p p t a g i t f r å g a n o m en utvidgad, e k o n o m i s k t b e t o n a d s k o g s u n d e r v i s n i n g för b l i v a n d e i n n e h a v a r e eller f ö r v a l t a r e av j o r d b r u k k o m b i n e r a d e m e d s t ö r r e s k o g s b r u k . K o m m i t t é n föreslår a n o r d n a n d e t av en helt för j o r d b r u k s u t b i l d a d e p e r s o n e r a n p a s s a d specialkurs i skogshushållning. Specialkursen vore avsedd som en påbyggnad å såväl lantmanna- och lantbruksskolornas som driftsledarkursens undervisning i detta ämne. Kursen borde

95 förlänas starkt praktisk inriktning och lämpligen anknytas till en redan arbetande lantbruksskola i södra delarna av landet med stort jord- och skogsbruk, förslagsvis Bjärka-Säby i Östergötlands län. Elevantalet skulle begränsas till 20, och kurstiden borde utgöra 4 månader (1 november—10 mars), omfattande 220 föreläsningstimmar och 430 demonstrations- och övningstimmar. Då kursen inginge som ett led i lantbruksundervisningen, borde den ställas under kontroll och inspektion av lantbruksstyrelsen. I detta sammanhang bör tillika omtalas, att vid Rödjenäs egendom i Jönköpings län på enskilt initiativ anordnats kurser i skogshushållning, avsedda för ägare och förvaltare av skogar av herrgårdstyp. Vid egendomen har av dess ägare sedan år 1929 hållits flera kurser för meddelande av skoglig undervisning. Elevantalet per kurs har hållit sig omkring 10 a 15. Kursernas mål har varit att bibringa ägare eller förvaltare av skogar, tillhörande svensk herrgårdstyp, de viktigaste grunderna för skogens utnyttjande och vård. I undervisningen, som pågått under en tid av 2—2X> månader på hösten och förvintern, har det ledande motivet varit att jämsides med en biologiskt avvägd skogsskötsel ernå bästa möjliga ekonomiska resultat av skogsbruket. Hithörande frågor hava behandlats i två huvudgrupper, en biologisk och en ekonomisk. Den förra har väsentligen omfattat den rena mark- och beståndsskötseln och sålunda i sig inrymt de för skogsbrukets ekonomi grundläggande faktorerna. Undervisningen har avsett att lämna en sådan inblick i dessa, att deras betydelse därav fullt tydligt framgått. Vad beträffar den senare gruppen, till vilken hänförts spörsmål av övervägande ekonomisk art, såsom uppskattning och värdering av virkesposter på rot, virkesmätning, aptering, försäljning och därmed sammanhängande affärsmässiga angelägenheter, m. m., har undervisningen siktat mot att den, som genomgått kursen, på egen hand borde kunna självständigt handlägga dylika uppgifter eller i varje fall utöva fullt effektiv kontroll i berörda avseenden. I stor utsträckning har undervisningen meddelats i form av praktiska övningar och demonstrationer samt exkursioner i skogen. Under någon tid har kursen förlagts till Trollebo skogsvårdsgård, tillhörig skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län, för studium av därvarande skogliga försök och provytor. Besök vid andra skogsbruk hava företagits. Som lärare vid kursen hava anlitats fackmän och specialister. Framkomna önskemål. I samband med att 1936 års skogsutredning från skogsvårdsstyrelserna införskaffat vissa uppgifter, hava styrelserna beretts tillfälle framföra sina synpunkter på frågan om ordnande av skoglig undervisning åt skogsägare. Därvid har genomgående givits uttryck för den uppfattningen, att det vore angeläget att genom undervisningsverksamhet bibringa den enskilde skogsägaren ökad fackkännedom. Intresset för egen skog, förståelsen för dess betydelse och känslan av ansvar för dess rätta handhavande borde befordras. Genom att inhämta nöjaktiga kunskaper rörande skogens vård samt virkesfångstens uttagande och behandling skulle skogsägaren bliva bättre rustad att handlägga förekommande skogliga spörsmål. Därest dylik utbildning bleve mera allmän bland den skogsägande allmogen, hade mycket vunnits för höjandet av landets skogsavkastning. E n effektivare skoglig undervisning vid de lägre jordbrukarskolorna under ledning av kvalificerade lärare vore nödvändig. Denna undervisning borde

96 vara praktiskt lagd samt inriktad på att sätta vederbörande i stånd att själv utföra sådana vanligen förekommande åtgärder i skogen, för vilkas verkställande särskild fackmannautbildning ej erfordrades. Studiearbetet borde i stor utsträckning taga sikte på de tekniskt-ekonomiska sidorna av skogshushållningen, såsom virkets avverkning, aptering till olika sortiment, upparbetning och behandling. Man har även påpekat önskvärdheten av att skogsvårdsintresset bereddes tillfredsställande representation i lantmannaskolornas styrelser. Åtskilliga skogsvårdsstyrelser hava vidare betonat behovet av särskilda skogliga utbildningsmöjligheter för innehavare eller förvaltare av jordbruk, kombinerade med större skogsbruk, utöver den undervisning, som borde kunna erhållas vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna. Därvid har, bland annat, framhållits följande. Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala lån: Driftsledarkursen vid Alnarp borde utökas med en termin, helt ägnad åt skogshushållning och förlagd till lämplig plats. Efter omorganisationen av skogshögskolan torde möjligen kursen kunna hållas vid högskolan. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands lån: Dylikt behov förelåge otvivelaktigt, vilket framginge av att den å Rödjenäs i Jönköpings län bedrivna kursverksamheten tilldragit sig livlig uppmärksamhet. Sannolikt skulle elevtillgången bliva stor, om kostnaderna för undervisningen kunde hållas låga. Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län: Erfarenheten från Rödjenäs-kurserna visade, att stort intresse funnes för dessa. Kostnadsfrågan lade dock ofta hinder i vägen för deltagande i desamma. Statsanslag borde därför ställas till förfogande för att bereda större antal personer möjlighet att genomgå kurserna. Anslaget kunde utgå i form av stipendier att, exempelvis, sökas efter genomgången driftsledarkurs. För att pröva kursernas lämplighet borde i varje fall anslag utgå under två år framåt, med skyldighet för ledaren att därefter avgiva redogörelse om gjorda rön. Kursen borde stå under överinseende av rektor för skogshögskolan. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län: Måhända kunde en för flera län gemensam undervisningskurs vara motiverad. Tiden för varje sådan beräknades till cirka tre månader. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde: Det vore kanske befogat, att staten på lämpliga demonstrationsskogar läte anordna kortare, praktiskt lagda kurser för ifrågavarande skogsägarekategori. Kostnaden torde icke bliva betungande under förutsättning, att deltagarna finge erlägga avgift. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands lån: Välbetänkt vore om förevarande undervisningsbehov så tillgodosåges, att vederbörande på överkomliga villkor kunde förvärva erforderligt kunskapsmått. Av kostnadsskäl borde undervisningen bedrivas för ett flertal län tillsammans, lämpligen vid två anstalter i skilda delar av landet. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län: Beträffande de personer, frågan närmast gällde, torde vara fördelaktigt att genom statens försorg på ett par platser anordna särskilt avpassade kurser. Dessa borde begränsas till en tid av en å två månader samt främst omfatta praktisk utbildning. 1936 års skogsutredning. Enligt vad utredningen tidigare påvisat, faller en mycket betydande del av den produktiva skogsmarken på medelstora och mindre jordbruksfastigheter. Närmare hälften av det enskilda skogsinne-

97 havet i landet utgöres sålunda av bondehemmans m. fl. skogar i förvaltningsenheter om högst 200 hektar produktiv skogsmark. För ett mycket stort antal jordbrukare lämnar fastighetens skog ett betydelsefullt tillskott till försörjningen genom att bereda sysselsättningsmöjligheter och kontantinkomster. Till följd därav utgör, som i annat sammanhang utvecklats, eget skogsbruk i avsevärd utsträckning en nödvändig förutsättning för uppehållande av jordbruksdriften i de skogrikare landsdelarna. Tillika bör uppmärksammas, att hemmansskogarna, rätt skötta och utnyttjade, torde hava en förhållandevis större ekonomisk produktionskapacitet än rikets övriga skogar. De förstnämnda lära nämligen i stort sett kännetecknas av en genomsnittligt högre virkesalstrande förmåga och gynnsammare belägenhet. Utredningen har förut framhållit vikten av att de mindre skogsägarna såvitt möjligt bliva i stånd att på mest ändamålsenliga sätt själva sköta sina skogar. E n förutsättning för att detta önskemål skall kunna tillgodoses är, att skogsägarna erhålla möjlighet att förskaffa sig erforderlig utbildning. Detta bör i första hand ske genom en väl ordnad undervisning vid fasta läroanstalter. Med hänsyn till det intima sambandet å mindre jordegendomar mellan jordbruk och skogsbruk bör denna undervisning delgivas i nära anslutning till den allmänna jordbruksundervisningen. Därjämte måste den förläggas till över hela landet spridda skolor för vinnande av största möjliga elevanslutning. Undervisningen kan ock därvid, i den m å n så är önskvärt, anpassas efter ortsförhållandena. F r å n olika håll har uttalats, att systemet för den nuvarande lägre lantbruksutbildningen ej är tillräckligt verksamt. Erinringar hava riktats, förutom mot andra sidor av detsamma, icke minst mot skogsundervisningen. Denna har i flertalet fall varit i anmärkningsvärt ringa grad tillgodosedd. Det stöd för skogsvårdssträvandena, den skogliga undervisningen vid lantmanna- och lantbruksskolorna bort kunna utgöra, har därför i stor utsträckning uteblivit. Det är nödvändigt, att i sagda hänseende befintliga brister bliva avhjälpta. Såvitt utredningen kunnat finna, skulle ett genomförande av de av 1936 års lantbruksundervisningskommitté väckta förslagen medföra en förbättring av förhållandena. Samtidigt måste emellertid utredningen konstatera, att genom den av kommittén förordade undervisningen i skogshushållning vid jordbrukarskolorna möjlighet icke skapas för en verklig yrkesutbildning inom skogsbruket. Även om det icke låter sig göra att vid samtliga lantbruks- och lantmannaskolor införa en kursform, som bereder plats för nöjaktig parallellundervisning i jord- och skogsbruk, bör dock vid vissa av dem sagda önskemål kunna utan större svårighet tillgodoses. På vad sätt detta skall ske kan dock icke avgöras förrän statsmakterna tagit ställning till frågan, huru lantbruksundervisningen i allmänhet skall ordnas i fortsättningen. Utredningen har av denna anledning avstått från att framlägga något förslag i ämnet. Till detta ståndpunktstagande har utredningen ansett sig hava desto större fog som densamma, i enlighet med 7—817549

98 vad förut avhandlats, hyser uppfattningen, att den fasta skogsundervisningen åt jordbrukare alltid bör kompletteras med en bland dessa bedriven rörlig undervisnings- och upplysningsverksamhet. Härigenom blir det möjligt att till någon del fylla de brister, som kunna föreligga i fråga om skogsundervisningen vid de fasta jordbrukarskolorna. Oavsett huru ramen för ifrågavarande undervisning dragés ligger det vikt uppå, att vid planeringen av kurserna skogsbrukets intressen i behörig mån vinna beaktande. Den skogliga undervisning, som nu avses, bör sålunda enligt utredningens mening hava tyngdpunkten lagd på att söka möta ett praktiskt behov. Ävenså skall den vara inriktad efter de särskilda villkor och betingelser, vilka råda med avseende på elevernas framtida verksamhet såsom handhavare av och driftsledare vid kombinerat jord- och skogsbruk. I första hand bör undervisningen syfta till att meddela sådana kunskaper, som klargöra skogens vårdnadsbehov. Därjämte skola eleverna bibringas nödiga insikter och färdigheter i såväl förekommande förvaltningsuppgifter som sådana arbeten, vilka sammanhänga med skogens skötsel och föryngring samt med densammas värdering och avverkning. Frågor om virkets tillgodogörande böra i särskild grad uppmärksammas. Utbildningen häri bör ske medelst väl tillmätt undervisning rörande, bland annat, aptering, olika mätningssätt, kubering, virkets upparbetning, behandling och försäljning samt därtill hörande ekonomiska beräkningar. Jämväl må understrykas önskvärdheten av att, i anslutning till undervisningen i jordbruksbokföring, insätta eleverna i skogsbokföringens ändamål och teknik. I största möjliga utsträckning böra studierna å lärorummet åtföljas av demonstrationer och övningar ute i skogen. Ett önskemål är därför, att skolorna hava tillgång å lämpliga demonstrationsskogar, som i sin mån kunna utgöra underlag för undervisningen samt bidraga till att hos eleverna skapa en på erfarenhet grundad uppfattning om skogsbrukets ekonomiska möjligheter. Genom studiefärder till representativa skogsbruk kunna elevernas förståelse för dessa spörsmål fördjupas. Den av lantbruksundervisningskommittén föreslagna skogsekonomiska specialkursen för blivande förvaltare av jordbruksfastigheter med större skogstillgångar torde, i händelse densamma finnes böra komma till stånd, få betraktas som ett försök. Av detta bör kunna närmare utrönas behovet och möjligheterna att med framgång meddela skogsundervisning i den ordning, som här är tilltänkt. I detta sammanhang anser sig utredningen emellertid böra uttala sig för att staten på lämpligt sätt understödjer den undervisningsverksamhet på förevarande område, som på enskilt initiativ redan upptagits eller framdeles kan bliva igångsatt. Utredningen tänker därvid närmast på de nyss omförmälda utbildningskurserna å Rödjenäs. Otvivelaktigt hava dessa varit till nytta. Emellertid måste kurser av sådan beskaffenhet komma att ställa sig jämförelsevis dyrbara för deltagarna därest, såsom nu är fallet, genom avgifter från de senare kostnaderna för kurserna

99 skola helt täckas. För att möjliggöra avgifternas nedsättning i viss omfattning och därmed underlätta för mindre bemedlade att deltaga, synes därför kunna ifrågasättas att från statens sida särskilt understöd lämnas för anordnande av dylika kurser. Detta torde lämpligen kunna utgå i form av stipendier till mindre bemedlade deltagare samt bidrag till ersättning åt lärare. Att på förhand binda denna understödsverksamhet genom generella föreskrifter eller uttalanden bör dock icke ske. Det torde i stället få tillkomma vederbörande initiativtagare att göra erforderlig framställning hos Kungl. Maj:t och i samband därmed förebringa plan för verksamhetens bedrivande. Med hänsyn härtill har utredningen ansett sig nu icke böra framlägga något särskilt förslag i ämnet. 3.

U n d e r v i s n i n g v i d s ä r s k i l d a l ä r o a n s t a l t e r för s k o g l i g fackutbildning.

Nuvarande förhållanden. Skoglig fackundervisning vid fasta anstalter meddelas för närvarande för utbildande av dels skogvaktare eller därmed jämförliga förmän inom skogsbruket och dels jägmästare för handhavande av skogsförvaltning eller likartade arbetsuppgifter. Utbildning av det förra slaget lämnas vid statens skogsskolor, varav det finnes fyra, belägna vid Hällnäs i Västerbottens län, Bispgården i Jämtlands län, Bjurfors i Västmanlands län och Kolleberga i Kristianstads län. Vid Gammelkroppa i Värmlands län finnes därjämte en skogvaktarskola, uppehållen genom medelstillskott från jernkontoret, landsting, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser samt industriföretag. Sistnämnda skola, som i främsta rummet avser att utbilda skogvaktare för Bergslagens bruksskogar, antager i det väsentliga elever — inalles omkring 20 varje år — från Värmlands och Örebro län. Den högre skogsundervisningen är förlagd till skogshögskolan. Verksamheten vid de statliga skogsskolorna, vilka övervakas av domänstyrelsen, regleras genom Kungl. Maj:ts stadgar den 30 juni 1937 (nr 711) ävensom en av domänstyrelsen fastställd undervisningsordning. Varje skola står under tillsyn av en lokalstyrelse, bestående av överjägmästaren i distriktet, tillika ordförande, och skolföreståndaren såsom självskrivna ledamöter samt tre av domänstyrelsen för en tid av tre år tillsatta ledamöter, varav en länsjägmästare och två inom enskilt skogsbruk verksamma personer, den ena med högre och den andra med lägre skoglig utbildning. Lokalstyrelse tillkommer, bland annat, att taga kännedom om arbetet och anordningarna vid skolan och verka för att vid undervisningen städse beaktas de fordringar, som böra ställas på skogvaktare i allmän och enskild tjänst; att till domänstyrelsen avgiva utgiftsförslag för skolan ävensom ingiva förslag, ägnade att gagna undervisningen; att avgiva yttrande i ärende, som för sådant ändamål av Kungl. Maj:t, domänstyrelsen eller annan myndighet remitterats till lokalstyrelsen; samt

100 att i övrigt utöva sådana åligganden, som domänstyrelsen må finna, i skolans intresse, skäligen böra ankomma på lokalstyrelsen. I övrigt handhavas skogsskolas angelägenheter av dess föreståndare (jägmästare i skolrevir), biträdande lärare (assistent) och övningslärare, vilka jämte ämneslärare, där sådan finnes, utgöra skolans lärarråd. Bland lärarrådets funktioner må nämnas inkallande till inträdesprövning av sökande, antagning av lärjungar samt väckande av sådana förslag, som synas ägnade att bliva undervisningen vid skolan till båtnad. Lärokurs vid skogsskola omfattar tiden från och med den 16 oktober till och med den 30 september nästpåföljande år, med uppehåll högst 24 dagar för ferier. Vad beträffar inträdesfordringarna har den, som önskar antagas till lärjunge, att förete följande handlingar: 1. Åldersbetyg, utvisande att sökanden är svensk medborgare och att hans ålder vid lärokursens början ej understiger 19 eller överstiger 30 år. 2. Friskbetyg, utfärdat av läkare enligt fastställt formulär. 3. Vissa handlingar rörande värnpliktstjänstgöring eller duglighet ull krigstjänst. 4. Tjänste- eller arbetsbetyg från innehavda tjänster ävensom intyg från fackman, att sökanden under minst två år med goda vitsord som arbetare deltagit i samt förvärvat god kunskap om och färdighet i de vanligast förekommande skogsarbetena. 5. Avgångsbetyg från av domänstyrelsen anordnad eller därmed likvärdig kolareskola. 6. Bevis om förut godkänd inträdesprövning vid skogsskola, därest sökanden undergått sådan prövning. Där särskilda omständigheter föreligga, äger domänstyrelsen medgiva undantag från bestämmelserna under 1—5, dock ej i fråga om stadgandet att sökande skall vara svensk medborgare. Lärjungar antagas årligen, efter vid varje skola företagen inträdesprövning, till det antal, som domänstyrelsen bestämt inom ett av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen för en femårsperiod fastställt antal. Finnas flera till inträde berättigade sökande än som för året skola antagas, utväljas lärjungar med ledning såväl av de under 1—6 omförmälda betygen och intygen, varvid särskild hänsyn tages till intyg om deltagande i praktiska skogsarbeten, som ock av de insikter och färdigheter sökande vid inträdesprövning visat. Sådan prövning sker under förra hälften av oktober å dagar och, beträffande skriftliga prov, tidpunkter, varom domänstyrelsen lämnar föreståndaren meddelande. Prövningen sker å lärorummet såväl som i skogen. Å lärorummet skall prövningen omfatta skriftliga prov i rättskrivning och räkning samt muntliga förhör i språklära, räkning och geometri samt naturkunnighet. Prövningen i skogen skall omfatta praktiska prov, som avse utrönande av sökandes förmåga att uppfatta enklare skogliga spörsmål ävensom att hantera avverkningsredskap. Inträdesprövning skall, där domänstyrelsen ej annat bestämmer, vid varje skola ske under högst tre dagar. Proven i svenska språket, räkning och geometri samt naturkun-

101 nighet skola utföras och bedömas med biträde av examinerad folkskollärare. Sökande, som vid inträdesprövning i ämnena svenska språket, matematik och naturkunnighet ej erhållit minst vitsordet med beröm godkänd, motsvarande fordringarna för erhållande av samma vitsord i dessa ämnen i avgångsbetyg från sexårig, eller när anordning med sjuårig folkskola blir helt genomförd sjuårig folkskola, anordnad enligt någon av formerna A eller B i den av Kungl. Maj:t godkända undervisningsplanen för rikets folkskolor, må ej vinna inträde vid skogsskola. Enligt gällande undervisningsordning anslås till undervisning under läroår minst 2 200 timmar. Till lektioner och förhör å lärorummet skola omkring 665 timmar användas samt resten, 1 535 timmar, till övningar å lärorummet och i skogen, exkursioner och studieresor. Undervisningen meddelas i huvudsak enligt nedanstående plan: Beräknat antal timmar Ä m n e n

Lektioner och förhör

Övningar å lärorummet och i skogen m. m.

Summa

Grundläggande ämnen. Svenska språket Botanik Marklära med geologi och klimatologi Zoologi Matematik

90 30 25 20 140

Fackämnen. Skogsskötsel Skogsteknologi med byggn.- och dikningslära Skogsuppskattning och skogsindelning Skogs- och fältmätning J a k t , jakt- och fiskevård Trädgårdsskötsel Författningskännedom Arbetsledning med tjänstekunskap Kart- och byggnadsritning med k a r t s k r i f t . . . .

80 100 50 25 20 5 25 50 5

570 400 190 165 60 20 20 75

650 500 240 190 80 25 25 70 80

Summa

1 535

2 200

10 15 10

90 40 40 30 140

Lärjunge, som styrkt sig i till undervisningen hörande ämne äga insikter, motsvarande minst det kunskapsmått, som erfordras för erhållande av godkänt betyg, kan av lärarrådet helt eller delvis befrias från att deltaga i undervisningen i sådant ämne. Undervisningen vid skogsskola är kostnadsfri, varjämte lärjunge åtnjuter fritt husrum. Kosthållet vid skolan ombesörjes och bekostas av lärjungarna själva. Underhållsmedel (stipendier) utdelas med särskilt bestämda belopp åt samtliga ordinarie lärjungar, för närvarande högst 250 kronor. Vid lärokursens slut anställes offentligt avgångsförhör, varvid lärjungarnas kunskaper, arbeten och färdigheter bedömas efter en av domänstyrelsen fastställd betygsskala. För lärjunge, som erhållit minst betyget godkänd

102 i förekommande ämnen samt minst vitsordet lämplig i fråga om lämplighet som arbetsledare, utfärdar föreståndaren avgångsbetyg. Lärjunge, som befunnits lämplig för anställning såsom skogvaktare el. dyl., må utan hinder därav, att han i ett ämne — dock ej något av de viktigare fackämnena — fått betyget underkänd, erhålla avgångsbetyg, såvitt lärarrådet vid prövning finner skäl därtill. Med stöd av domänstyrelsens årsberättelser framläggas följande statistiska uppgifter rörande statens skogsskolor under tioårsperioden 1928—1937: Därav Antal lär Antal Till stipen- Skolrevirens Därav jungar vid inträdesdier anvisade areal allavgångna utexamiantagna männa årets prövade belopp utan nerade den 1 okt. skogar början i sept. kr. examen i sept. ha 1928. 1929. 1930. 1931. 1932. 1933. 1934. 1935. 1936. 1937. 1

64 63 68 71 73 73 50 55 71 69

1 —

•

— 1

— 2

— — —

64 62 691 71 72 73 48 55 71 69

76 82 84 89 87 65 66 94 115 78

63 68 71 72 73 50 55 71 73 61

15 863 16 064 17 188 17 876 18 251 16 813 12 751 14 500 17 125 16 292

36 677 30 253 30 253 30 166 30 176 30 175 26 922 24 955 24 893 24 867

1 lärjunge tillkom fr. o. m. 1 maj.

Kostnaderna för den statsunderstödda lägre skogsundervisningen bestridas av domänfonden, som efter förslag av domänstyrelsen beredes ersättning härför genom anslag å riksstaten. Ifrågavarande anslag, inklusive ett belopp för vissa nedan berörda kolarskolor, har för budgetåret 1938/1939 uppförts med 144 300 kronor. I förevarande sammanhang torde böra framhållas, att särskild undervisning i kolning meddelats vid tvenne kolarskolor, förlagda i samband med statens skogsskola i Bispgården och skogvaktarskolan vid Gammelkroppa. Den förra har understötts med statsanslag samt av jernkontoret, den senare av vissa landsting och hushållningssällskap samt jernkontoret. Kurserna, vilka i allt större utsträckning nyttjats av dem, som förberett sitt inträde vid skogsskola, hava vanligen börjat den 15 augusti eller 1 september och pågått omkring sju veckor. Undervisningen har varit kostnadsfri. Eleverna, i regel mellan 40 och 45 per kurs, hava själva fått bekosta resor till och från skolan samt kost, läroböcker m. m. Stipendier hava utdelats till samtliga elever med belopp växlande mellan 25 och 80 kronor. Sedan som villkor för inträde vid skogshögskolans förberedande kurs och statens skogsskolor föreskrivits, bland annat, att sökande skall hava genomgått statens eller därmed jämförlig kolarskola, har ett ökat antal dylika

103 skolor inrättats, där kurser hållas under domänstyrelsens uppsikt. I stipendium erhåller elev, som icke avlagt studentexamen, numera ett belopp av 40 kronor. Sistnämnda kurser omfatta en tid av ungefär två månader. Enligt för skogshögskolan fastställda stadgar (nr 187/1937) avser, såsom redan i det föregående påvisats, högskolans verksamhet att, förutom främjande genom vetenskaplig forskning av skogsbrukets utveckling, meddela på vetenskaplig och praktisk grund vilande undervisning i skogshushållning. Undervisningen bedrives, vilket jämväl tidigare antytts, vid dels en förberedande kurs, förlagd till Garpenberg, dels en huvudkurs vid i Stockholm belägna institutioner, dels ock å särskilda övningsskogar. Vad angår fordringarna för inträde såsom ordinarie studerande vid den förberedande kursen gäller i fråga om teoretiska och praktiska kunskaper huvudsakligen följande. I princip fordras studentexamen å reallinjen. Vid sidan härav har utformats en studielinje, som leder till skogshögskolan över folkskola, skogsskola, folkhögskola och en propedeutisk specialkurs vid Vilans folkhögskola, vilken ock bereder elever från de lägre lantbruksundervisningsanstalterna till inträde vid lantbrukshögskolan. Härförutom hava särskilda möjligheter öppnats för dem, som avlagt realexamen, att vinna inträde vid skogshögskolan, nämligen genom komplettering av kunskaperna i vissa ämnen eller genomgång av skogsskola och specialkursen vid Vilan. Samtliga aspiranter skola hava genomgått kolarskola. Vidare kräves att antingen hava deltagit i till skogsbruket hörande praktiska arbeten, sökande med studentexamen under en tid av minst 10 månader och annan sökande under minst 22 månader — varvid samtliga skola under minst 5 månader hava fullgjort dylik praktik å sådan skogsförvaltning, som högskolans rektor anvisar eller av lärarrådet kan godkännas — eller hava genomgått statens eller därmed jämförlig skogsskola. Den förberedande kursen omfattar 2 terminer. Efter den första terminens slut skall högskolans lärarråd, med ledning av ett utav kursens föreståndare i samråd med dess övriga lärare upprättat förslag, till fortsatt utbildning godkänna de studerande, som genom ådagalagda kunskaper och visad fallenhet för skogsmannens yrke befunnits därför lämpliga, övriga studerande äro icke berättigade att som ordinarie studerande fullfölja kursen eller att ånyo vinna inträde vid sådan kurs. För att skapa garantier för att denna uppdelning av eleverna skall kunna i praktiken ändamålsenligt och rättvist genomföras, skall gallringen bland den förberedande kursens elever ej vara till antalet på förhand bestämd utan kunna av styrelsen för skogshögskolan regleras med hänsyn till kvaliteten hos eleverna å ifrågavarande kurs. Vid denna lämnas teoretisk och praktisk undervisning medelst föreläsningar, övningar och exkursioner. Ämnena äro: skogs- och fältmätning, skogsuppskattning, skogsteknologi, skogsskötsel, jordbruksekonomi, husbyggnadslära, jakt och jaktvård samt kartritning.

104 De elever, som efter avslutad förberedande kurs godkänts för fortsatt utbildning vid huvudkursen, skola före den senares början under minst 2 månader praktisera vid sågverk eller annan mera betydande träindustri. Undervisningen vid huvudkursen pågår under 5 terminer, den sista väsentligen tentamenstermin. De ämnen, som ingå i utbildningen, indelas med hänsyn till deras vikt och omfång i betygsämnen, förhörsämnen och kursämnen. De studerandes insikter i betygsämnen prövas genom tentamen samt i förekommande fall genom praktiska prov. I förhörsämne anställes förhör, därvid ådagalagda insikter vitsordas genom intyg, att kursen inhämtats tillfredsställande eller väl. I kursämne utfärdas intyg om att studerande följt undervisningen däri. Praktiska sommarövningar inläggas mellan 2:a och 3:e terminerna ävensom mellan 4:e och 5:e terminerna. Under sommarövningarna företagas jämväl exkursioner och studieresor. Huvudkursen avslutas med civiljägmästarexamen. Bestämmelser för denna äro meddelade i Kungl. Maj:ts stadga den 25 november 1938 (nr 651). För den, som efter dylik examen ämnar bedriva fortsatta studier vid högskolan för avläggande av skoglig licentiatexamen, har uppställts fordran på verksamhet under ett år inom praktiskt skogsbruk eller träförädlingsindustri eller ock vid anstalt för skoglig eller träteknisk forskning. Licentiatexamen omfattar två ämnen. I den mån de medgivna ämneskombinationerna fordra studier i andra ämnen, skall vederbörande, enligt därom närmare utfärdad föreskrift, hava att styrka för licentiatexamen erforderliga grundläggande kunskaper i dessa. Man har förutsatt, att vid skogshögskolan befintliga amanuensbefattningar i viss utsträckning reserveras för sådana personer, som idka licentiatstudier vid högskolan. Befattningarna skola därvid förenas med arvode efter liknande grunder som de, vilka i jämförbara fall tillämpas vid andra högskolor. Understöd för vetenskapliga studier kunna utgå i form avstipendier från det gemensamt anvisade stipendieanslaget. Tillströmningen av sökande till skogshögskolan har starkt växlat under olika tider, sammanhängande med anställningsmöjligheterna på skogsmannabanan. I genomsnitt hava från högskolan utexaminerats ungefär 20 jägmästare per årskurs, vartill komma de från högskolans hittillsvarande forstmästarekurs — till vilken elevantagning ägde rum sista gången till årskursen 1937/1938 — utexaminerade, eller i medeltal 12 per år. Elevantagningen till den nya kursen vid skogshögskolan har beräknats till omkring 20 personer årligen under den första femårsperioden av den omorganiserade högskolans verksamhet. På längre sikt har man räknat med en årlig elevantagning av 30 personer. Vissa uppgifter rörande skogshögskolan hava framlagts i kap. 2. 1936 års skogsutredning. Det efter hand allt starkare behovet av en omläggning av den skogliga fackmannaundervisningen till större ändamålsenlighet har medfört, att såväl skogsskolorna som skogshögskolan genom beslut av 1936 års riksdag blivit föremål för djupgående reformer. Dessa

105 Ungefärlig studieplan för skogshögskolans huvudkurs. Planen angiver för de olika ämnena antalet föreläsningstimmar och, inom parentes, övningstimmar. Grupp 1 omfattar s. k. fackämnen, grupp 2 avser grundläggande ämnen och grupp 3 övriga betygsämnen. 5:e term. höst

2:a term. vår

3:e term. höst

4:e term. vår

Skogsskötsel

24 Handledning vid 102 vissa specialundersökn.

Skogsteknologi och skogsdikning Specialkurs i dikning

50 (20)

48 20

Handledning vid 110 (20) avdiknings- och 20 vägbyggnadsplaners utarbet ning m. m. c:a 20 timmar.

10 (20)

24 (24) Handledning vid 100 (44) planers utarbet ning c:a 20 tim

40 (10)

48 (24)

l:a term. höst

Summa

Betygsämncn. Grupp 1.

Skogsuppskattning skogsindelning

och 30

Skogsekonomi

x

88 (34)

Grupp 2. Skoglig marklära Skogsbotanik

-50 (20) 403(30)

48 (24) 48 (36)

12 36 48

98 (44) 88 (66)

Grupp 3. Skogszoologi (allm. o. vertebratzoologi) Entomologi Rättslära Förvaltningslära

30 (10) 20 (20)

36 (24)

42 36 (10) 78 56 (44)

Förhörsämncn. Organisk och teknisk kemi Husbyggnadslära Bokföring

20 (20) 10 (20)

20 (20) 10 (20)

Kursämncn. 6 Arbetarskydd 12 6+ 6 J a k t - och fiskevård. 866 (302) Summa 192 (90) 288 (60) 186 (80)| 200 (72) 1 Specialkurs omfattande 10 timmar vattenrätt och 10 timmar vattenmängdsberäk ning och laga syneförrättning vid vattenavledningsföretag. 2 Av dessa t i m m a r : 2 timmar till modern väderleksprognos och 2 » om aerodynamik (vindarna och skogen). 3 Härtill en propedeutisk kurs i botanik 1—10 oktober.

syfta till att på olika sätt förbättra utbildningen vid läroanstalterna samt ställa deras undervisningsverksamhet i nivå med tidens fordringar å densamma. I följd av vad sålunda nyligen förevarit har utredningen icke an-

106 sett erforderligt att för sitt vidkommande ingå på ett övervägande av grunderna för ifrågavarande utbildningsformer i sin helhet. Vad särskilt skogsskolorna angår har visserligen inom utredningen diskuterats, huruvida utbildningen vid sagda skolor borde förbättras genom lärotidens förlängning till två år. Det synes emellertid utredningen att med ett sådant övervägande bör anstå till dess tillräcklig erfarenhet vunnits rörande det nu införda undervisningssystemets resultat och verkningar. Även om det sålunda förmenats, att anledningen icke föreligger att till närmare omprövning upptaga de principer, varpå den nuvarande fackundervisningen på det skogliga området är uppbyggd, har utredningen likväl funnit skäl i det följande framföra vissa synpunkter och önskemål, vilka kunna genomföras utan att rubba den rådande ordningen. Dessförinnan får utredningen erinra om, att skogshögskolans uppgifter och ställning i det skogliga forskningsväsendet samt därmed förenade angelägenheter avhandlats å annan plats i detta betänkande. Ehuru de från skogsskotorna utexaminerade erhålla skiftande tjänstgöring, torde av dem innehavda anställningar med hänsyn till de centrala arbetsuppgifternas natur i huvudsak kunna särskiljas i två grupper. Ä ena sidan står en kategori, där vederbörande i egenskap av förman handhar direkt arbetsledning inom en större skogsförvaltning, låt vara att utvecklingen efter hand medfört att tjänståliggandena ofta äro mera omfattande och krävande, än vad betingas enbart av förmanskap vid ifrågakommande göromål. I stor utsträckning torde sålunda förevarande befattningshavare själva hava tillsyn över förmän med arbetslag samt vara sysselsatta med andra, mera förvaltningsmässiga bestyr. Denna grupp, som innesluter skogvaktare i egentlig bemärkelse, kronojägare m. fl., är störst av de bägge. Å andra sidan har man en kategori, vars arbetsuppgifter väsentligen avse, förutom handhavande och ledning av skogsvårdande företag, upplysande och rådgivande verksamhet bland skogsägare och främst då mindre sådana. Härmed menas skogsskoleutbildadc, vilka som länsskogvaktare eller särskilda förrättningsmän äro anställda hos skogsvårdsstyrelserna och i sitt arbete komma i omedelbar beröring med den skogsägande allmänheten genom att biträda vid planläggning och utförande av olika slag av skogsvårdsarbeten samt genom att lämna anvisningar och råd i skogliga angelägenheter. Såsom i annat sammanhang skall närmare belysas har anlitandet av skogsvårdsstyrelserna för dylika uppdrag med åren ständigt ökat och numera nått avsevärda proportioner. Såvitt utredningen kan finna torde det framför allt för länsskogvaktarna och skogsvårdsstyrelsernas övriga personal med skogsskoleunderlag vara av värde att hava god inblick i praktiskt-ekonomiska jordbruksfrågor. Dessa yrkesmäns arbete är i betydande grad inriktat på att tillhandagå med sakkunnig hjälp vid utövande av skogsbruk jämsides med jordbruk. I dylika hemmansskogsbruk, där jordbruket icke är av helt underordnad betydelse,

107 kan förvaltningen av skogen och jorden ej lämpligen inbördes isoleras, utan de båda driftsgrenarna böra stå i intimt samband med varandra och handhavas i enlighet därmed. Detta innebär, bland annat, att hemmansskogsbruket skall skötas med förståelse för jordbrukets speciella förhållanden. Det nu anförda äger ock i viss mån tillämpning i fråga om det nya behov av skoglig arbetskraft, som synes växa fram, nämligen biträden vid skogsägareföreningarna. Sannolikt måste detta huvudsakligen tillgodoses med skogsskoleutbildade, vilka för att rätt kunna fylla sin uppgift böra äga nöjaktiga kunskaper på det jordbrukstekniska området. Vid skogsskolorna undervisas emellertid för närvarande uteslutande i skogliga ämnen, och lärokurserna bereda icke utrymme för någon jordbruksteknisk utbildning. Utredningen hade därför gärna velat se, att undervisningen vid skogsskolorna kunde utvidgas att omfatta ett lämpligt mått av orientering i viktigare jordbruksämnen. Emellertid låter sig icke göra att i skogsskolornas nuvarande läroplan infoga ens en mycket kort jordbrukskurs. Då en omorganisation av sagda skolor av förut angivna skäl för närvarande ej bör ifrågasättas, har utredningen därför undersökt, om icke berörda syfte skulle kunna åtminstone i någon utsträckning tillgodoses på annat sätt. Till lärjunge vid skogsskola antages enligt gällande bestämmelser i mån av utrymme sökande vilken, vad beträffar förpraktik, förutom genomgången kolarskola under minst två år såsom arbetare deltagit i samt förvärvat god kunskap om och färdighet i vanligast förekommande skogsarbeten. Enligt utredningens mening bör av sökande, som med godkända betyg genomgått skogsbetonad huvudkurs vid lantmannaskola eller lantbruksskola, som minimifordran å ren skogspraktik icke krävas längre tid än ett år. Utredningen håller nämligen före, att en sänkning i kravet å särskild skogspraktik för den clevkategori, som äger lantbrukskompetens av omförmäld beskaffenhet, icke i och för sig bör vara ägnad att minska dessa elevers förmåga att tillgodogöra sig skogsundervisningen eller deras möjlighet att förskaffa sig den färdighet i skogliga grovarbeten, som kan vara erforderlig för fackmän i förmansställning. Ej heller synes bedömandet av de sökandes praktiska lämplighet därigenom behöva försvåras. Vid såväl lantmanna- som lantbruksskolorna är nämligen såsom ett villkor för inträde föreskrivet, att hava under minst ett år allvarligt tagit del uti de vid ett lantbruk förekommande göromålen. Då lantbruksfastigheterna som regel omfatta både jord- och skogsbruk följer härav, att bemälda sökande före inträdet vid jordbrukarskola torde hava i viss utsträckning gjort sig hemmastadda med till hemmansskogsbruket hörande arbeten. Vid åsyftade lantbruks- och lantmannaskolor erhålles vidare ej obetydlig undervisning i skogshushållning, och särskilt vid de förra få eleverna utföra allehanda grovarbeten. Vid lantbruks- och lantmannaskolorna delgives undervisning i, förutom andra, ämnena svenska språket, matematik och naturkunnighet. Det kunskapsmått, man härmed avser att meddela, lärer minst motsvara kompetens-

108 fordringarna i samma ämnen för inträde vid skogsskola. På grund härav vill utredningen tillika förorda, att den, som efter avlagd examen från lantbruks- eller lantmannaskola söker till skogsskola, befrias från inträdesprövning i berörda ämnen. Ävenledes bör, till undvikande av onödig dubbelläsning, dylik elev i enlighet med skogsskolornas undervisningsordning medgivas befrielse helt eller delvis från att deltaga i undervisningen i ämne, som vid jordbrukarskolan tillfredsställande inlärts. Några svårigheter för undervisningsarbetet vid skogsskolorna torde härigenom ej uppkomma. I den mån tillträdet till skogsskolorna på nu angivet eller annat sätt underlättas för dem, som genomgått lantbruks- eller lantmannaskola, torde det k u n n a förväntas att en stegring av antalet inträdessökande med utbildning ay sistnämnt slag så småningom kommer att ske. Särskilt gäller detta om, såsom utredningen förutsätter, skogsvårdsstyrelserna m. fl. vid besättande av tjänst, vars innehavare bör äga såväl skogliga som jordbrukstekniska fackkunskaper, komma att företrädesvis välja yrkesman, vilken genomgått såväl lantmanna- eller lantbruksskola som skogsskola och i övrigt befinnes lämplig. Något hinder för de nuvarande skogsskolorna att intill en viss gräns mottaga ett ökat antal elever synes ej föreligga. Därest denna gräns nås uppstår anledning att överväga, om icke antalet skolor bör utvidgas. Utredningen anser sig dock icke nu böra taga under närmare övervägande, huruvida och på vad sätt ökade möjligheter till skogsskoleundervisning böra öppnas. Denna fråga torde få upptagas till prövning, när behov därav framträtt. Anordningar för åvägabringande av fortbildningskurser för skogsskoleutbildade hava av statsmakterna hittills icke genomförts. Emellertid tala särskilda skäl för att åtgärder vidtagas i dylik avsikt. Visserligen får man utgå från, att framdeles som hittills de större arbetsgivarna, såsom domänverket, skogsvårdsstyrelserna och de skogsägande industriföretagen, genom anordnande av kortare kurser, möten och studiefärder skola själva draga försorg om att de anställda erhålla tillfälle till vidmakthållande av sin yrkeskunskap. Den fortsatta utbildningen kan i så fall på ett enkelt sätt inrättas med hänsyn till de olika personalgruppernas arbetsvillkor och uppgifter samt därav betingade önskemål beträffande uppfriskade eller utvidgade kunskaper. Genom anordningar av detta slag lärer dock näppeligen kunna åvägabringas en verklig vidareutbildning, avseende att mera genomgripande stärka vederbörandes kompetens i något eller några särskilda avsnitt av ämnesområdet. Med den hastiga utveckling, som för närvarande gör sig gällande på skogsbrukets liksom näringslivets övriga områden, föreligger likväl ett visst behov av dylik fortbildning. För tillgodoseende av detta kräves mera omfattande specialkurser, vilka av organisatoriska och kostnadsskäl merendels icke torde med fördel kunna överlämnas till det enskilda initiativet. I den m å n sådana kurser komma till stånd torde ock det ovan berörda önskemålet om en förbättrad utbildning vid skogsskolorna genom lärotidens förlängning till två år kunna i någon mån tillgodoses. Att upprätta en schema-

109 tisk plan för de fortbildningskurser, varom här är fråga, är dock ej lämpligt. Utredningen utgår därför från att, alltefter föreliggande behov och intresse, vid skogsskolorna eller å andra härför ägnade platser och med understöd av statsmedel komma att tillfälligtvis hållas specialkurser för skogsskoleutbildade. Det bör ankomma på domänstyrelsen, vilken har sig den direkta tillsynen över den lägre skogsundervisningen anförtrodd, att vid lämpliga tidpunkter genom hänvändelse till personalorganisationer, företag och enskilda informera sig rörande behovet av dylika kurser och vidtaga de åtgärder, vartill undersökningarna giva anledning. Likaledes synes angeläget att fortbildningskurser för skogshögskoleutbildade anordnas. Vid flera tillfällen hava ock vid högskolan hållits dylika kurser, vilka helt eller delvis bekostats av allmänna medel. Som lärare hava tjänstgjort dels högskolans lärarkrafter, dels även speciallärare utanför högskolan. I kurserna hava deltagit i främsta rummet tidigare utexaminerade jägmästare och forstmästare men stundom jämväl andra inom skogsyrket arbetande personer, vilka önskat förkovra sitt vetande i någon speciell gren. Vid högskolans omorganisation hava vissa åtgärder blivit vidtagna i syfte att dylika kurser även framdeles skola anordnas. I skogshögskolans nya stadgar har nämligen bland lärarrådets åligganden upptagits skyldighet att till högskolans styrelse avgiva förslag om hållande av fortbildningskurser. På grund härav anser sig utredningen kunna inskränka sig till att i berörda spörsmål framföra allenast följande synpunkter. Kurserna kunna givetvis vara av växlande beskaffenhet, varför undervisningsprogrammet måste bliva föremål för prövning från fall till fall. Ett specialområde, inom vilket en kursverksamhet av här åsyftat slag torde kunna medföra stort gagn, är arbetsmarknadens organisation samt sig därtill anknytande sociala frågor. I övrigt torde kurserna böra avse att bereda utövande skogsmän möjlighet att förvärva kunskap om de nya rön och metoder av betydelse för vårt skogsbruk, vilka framgått som resultat av vetenskaplig forskning eller praktiska skogsförsök inom och utom landet. Det är då av vikt att, där så lämpligen kan ske, verksamheten bedrives i samarbete med statens skogsförsöksanstalt och att forskarna vid denna sättas i tillfälle alt verka som lärare eller föreläsare vid kurserna. Utredningen vill tillika framhålla önskvärdheten av att kurserna hållas öppna för icke allenast från skogshögskolan utexaminerade utan även andra, vilka kunna tillgodogöra sig undervisningen. Högskolans styrelse torde hava att föranstalta därom. 4.

Annan undervisnings- och upplysningsverksamhet.

Nuvarande förhållanden. Sedan lång tid tillbaka bedrives i vårt land genom enskilda sammanslutningar undervisnings- och upplysningsverksamhet p å det skogliga området. Äldst av dessa äro svenska skogsvårdsföreningen

110 och Norrlands skogsvårdsförbund. Den förra har till ändamål att allsidigt verka för skogshushållningens förkovran och utveckling i Sverige. Sin uppgift söker föreningen fylla genom anordnande av föredrag och överläggningar samt studiefärder till olika delar av landet eller utrikes ävensom genom utgivande av periodiska och tillfälliga publikationer med fackvetenskapligt eller populärt innehåll. Vissa av föreningens tryckalster hava nått mycket stor spridning. Såsom bidrag till föreningens verksamhet har riksdagen årligen anslagit medel. För budgetåret 1938/1939 utgå dessa med ett belopp av 9 000 kronor. Norrlands skogsvårdsförbund eftersträvar att frambringa god vård och skötsel av skogarna i Norrland och Dalarna. Sammanslutningens arbete följer i stort sett samma linjer som skogsvårdsföreningens. Förbundet åtnjuter anslag av statsmedel, för nyssnämnda budgetår uppgående till 2 400 kronor. Även skogsägareföreningarna — vilka skola bliva föremål för utförligare behandling i följande kapitel — delgiva upplysning i skogliga frågor på skilda sätt, såsom utgivande av publikationer, utdelning av annan skogslitteratur samt hållande av möten, kurser och exkursioner. Därvid torde särskild uppmärksamhet ägnas åt teknologiska och affärsbetonade ämnen. Genom sina tjänstemän utöva föreningarna en personlig påverkan i undervisningssyfte bland skogsägarna. Föreningarna hava tagit livlig del i propagandan för befrämjande av ökad användning och bättre tillvaratagande av klen- och avfallsvirke. Vid sidan av de nu omförmälda sammanslutningarna finnas åtskilliga andra, som verka för ökad förståelse för och kännedom om skogens rätta skötsel och tillgodogörande. Hit höra exempelvis skogssällskapet, vilket dock huvudsakligen är inriktat på rent praktiska bestyr i samband med allmänningsbildning och -förvaltning, västra Sveriges skogsvårdsförbund, Kristianstads och Malmöhus läns skogs- och betesvårdsföreningar m. fl. till de olika orterna anknutna organisationer med liknande uppgifter. Av betydelse i förevarande hänseende är vidare att de organisationer, som omhänderhava den frivilliga studieverksamheten bland landsbygdens ungdom, i ökad omfattning upptagit, frågor och uppgifter i samband med skogsbruket. Sålunda hava studieplaner i skogshushållning upprättats och tävlingar ordnats i olika slag av skogsvårdsarbeten. Skogsdagar med exkursioner och demonstrationer hava hållits. Därjämte har man föranstaltat om föredrag och meningsutbyten i skogliga ämnen. Härvid har ofta samarbete ägt rum med vederbörande skogsvårdsstyrelse, som ställt tjänstemän till förfogande såsom tävlings- och utflyktsledare, föredragshållare o. s. v. Enligt gällande skogsvårdsstyrelseförordning den 15 juni 1923 (nr 213) åligger det skogsvårdsstyrelserna att befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande av kunskap i skogsskötsel. Styrelsernas ifrågavarande upplysningsarbete är numera både omfattande och mångskiftande. Tidigare har påpekats hurusom undervisningen i skogshushållning vid lantbruks- och lantmannaskolor ofta besörjes av skogsvårdsstyrelserna och

Ill deras befattningshavare. Skogsupplysning meddelas även genom styrelsernas försorg i åtskilliga folkhögskolor samt vid folkskoleseminarier och andra fasta läroanstalter. Därjämte anordnas fristående kurser för att bibringa skogsägare m. fl. insikter i skogshushållningens grunder och färdighet i vanligen förekommande skogliga göromål. Genom specialkurser utbildas förmän för kultur-, röjnings-, gallrings- o. dyl. arbeten. Vid särskilda tillfällen, såsom jordbruksdagar, hembygds- och småbrukarkurser, utställningar m. m., hållas föredrag i skogsvård. Ett antal skogsvårdsstyrelser hava med Kungl. Maj:ts tillstånd förvärvat demonstrations- och övningsskogar, till vilka kursverksamheten kunnat förläggas. Dessa skogar nyttjas jämväl på annat sätt i arbetet till befordrande av skogsvården i orten. Som led i upplysningssträvandena ingå vidare exkursioner, praktiska övningar och redskapsdemonstrationer, radioföredrag samt framställning och visning av skogsfilmer. Av skogsvårdsstyrelserna hållas tillika s. k. skogs- och planteringsdagar för såväl skolungdom som äldre. I publicistiskt hänseende verka styrelsernas tjänstemän medelst bidrag i fack- och allmän press samt i hushållningssällskapens tidskrifter ävensom genom utarbetande av handböcker, broschyrer o. dyl. I propagandasyfte sprida styrelserna tryckalster gratis eller till nedsatt kostnad. Av särskild betydelse torde vara den personliga upplysning, som av styrelsepersonalen direkt meddelas vederbörande skogsägare i samband med förrättningar av olika slag ute i markerna. Samarbete i skogsundervisande ändamål upprätthålles i viss utsträckning med skogsägareföreningar, hushållskretsar och -gillen, jordbrukarungdomens klubbar m. fl. I tablån å sid. 112 hava sammanställts uppgifter rörande skogsvårdsstyrelsernas upplysningsverksamhet under tioårsperioden 1928—1937. Av densamma framgår att under perioden hållits i genomsnitt per år 236 föredrag, fristående eller i samband med exkursioner. Genomsnittliga antalet skogsvårdskurser vid undervisningsanstalter utgör 61, omfattande tillhopa 2 729 timmar och 1 597 deltagare. Kurser för utbildning av arbetsledare (plantörer, röjningsförmän m. fl.) anordnades till ett antal per år av i medeltal 12 under sammanlagt 113 dagar för 270 deltagare. De för skogsägare och deras söner avsedda kurserna uppgå till 69 om 267 dagar och 1 715 deltagare. Skogsexkursioner och studiefärder utan samband med kurs ägde rum under 307 dagar i genomsnitt årligen. Det bör inflikas, att skogsvårdsstyrelserna lämnat kontanta bidrag till skogsundervisning med ett totalt belopp av omkring 35 000 kronor i genomsnitt per år. Huru den ifrågavarande verksamheten gestaltat sig inom de skilda skogsvårdsstyrelserna under det senaste år, för vilket statistik finnes upprättad, nämligen år 1937, framgår av tablån å sid. 113. I övrigt må beträffande mera ingående detaljer i ämnet hänvisas till skogsvårdsstyrelsernas av trycket utgivna årsberättelser.

112 Skogsvårdsstyrelsernas upplysningsverksamhet under tioårsperioden 1928—1937. Sko g s v å r d s k u r

År

Föredrag antal

Vid undervisningsanstalter antal kurser

1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 Medelt. per år

antal tim-

antal del-

mar

tagare

För utbildning av arbetsledare antal antal kurser dagar

ser För skogsägare och deras söner

Skos sexkursioner utan samband me d kurs

antal antal antal antal antal antal delkurser dagar del- dagar deltagare tagare tagare

248 198 208 269 207 284 250 271 236 192

58 55 59 62 63 58 62 62 65 69

2 012 2 036 2 514 2 826 2 709 2 844 3 102 3 068 3 126 3 050

1 583 1 453 1 369 1 575 1 614 1 520 1 633 1 709 1 687 1 823

15 11 23 10 11 7 10 2 5 28

123 101 167 102 187 50 33 31 75 256

306 236 439 220 260 152 150 37 79 819

86 71 78 102 79 60 59 55 60 35

225 214 248 298 272 382 359 259 211 205

2 447 175 1827 318 2 029 356 1 771 429 1460 335 1 738 347 1 568 325 1671 322 1 739 277 896 184

2 729

1 597

1 715 307

10 223 7 719

Även från statliga myndigheters sida utövas upplysningsverksamhet på det skogliga området. Sålunda bedriver exempelvis den skogliga yrkesinspektionen omfattande propaganda bland skogsarbetarna för, bland annat, säkrare och effektivare arbetsmetoder samt söker befrämja ordnandet av s. k. säkerhetstjänst med biträde av förmän och arbetsledare ävensom, i större företag, speciella säkerhetsinspektörer. I samband härmed kan framhållas, att värdefulla insatser i skyddsarbetet även gjorts av föreningen för arbetarskydd samt arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag. Slutligen bör erinras om de utbildningskurser i avverkningsteknik o. dyl., som under senaste åren anordnats företrädesvis för ungdom på olika platser i landet genom statens arbetslöshetskommissions försorg i samarbete med domänstyrelsen och skogsvårdsstyrelser; i någon utsträckning hava jämväl kurser för utbildning i förbättrade arbetsmetoder, demonstration av nya redskap o. s. v. kommit till stånd på enskilt initiativ. I statlig eller kommunal regi hava vidare ordnats s. k. arbetsläger eller hållits skogsvårdskurser för arbetslös ungdom. Framkomna önskemål. 1936 års skogsutredning har berett skogsvårdsstyrelserna och skogsägareföreningarna tillfälle att yttra sig angående behovet av åtgärder från statens sida för åvägabringande av en intensivare skoglig upplysningsverksamhet. Som regel har man ansett en sådan intensifiering nödvändig. Beträffande verksamheten överhuvud taget hava, bland annat, följande synpunkter uttalats. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län: Den åtminstone för de mindre skogsägarna värdefullaste upplysningen torde lämnas under by- och sockenexkursioner samt

113 c .a

ca us

c/2

_Q

*-<

b a 3 ^ o)

oj _

O CM O O O <M O

OOOOiOWtOi1

t»

•5 oj

inooot^CHio

L

—I

rt ^

CM CN OI r-i 00 eo m

«j

Tf l> Tf CM [> CO 00

O

H

H

O

O

^

O

O

O

© T f t ^ o i c o i - H c o o

•«"

-S 3

_2 »c

!<S tf) O

^

CO

—

C3

o o o CO CM 0 0 m m

«a

58 . 5 •*

(3 -o

:0

fe "3 £ 5oj B^ (-,OJ

>

tu

+->

h

fi

rt

OT

-a C c

« .5

cl S

S-0 TO

Q

M °

.5 fl d

:

w

°3

.—i :Co

«S =8 .5

CM CM CO CM - f CN i d N H r t

o o o o f f l w n o o o o h H O C O T f | > T f C } O 0 0 I > C M C M C 0 ' ' - i a i CO T* CO CM CO T I *

o lO O

ii-icMcoinTfcMcMr^-rHiniMoiin

en

r-

c/3

£ 13 C °f8 ~* en O ÖC

o o O MM CM

ca

rt

«o - 5i . 05 5en *3

j j en C50jin<ccooocoooc50 fe'0

M

en en

43 tn

c3

o

3 • • •

O

en

en fi

*

fi tctf

UD ÖD :0 cu

O

«

en

s •

fl 3 o S S ä 2 £M "§ to g< t» o £ H 13 "3 o £

rt^

Bl

C r t

C3

Ol

•> :cS

C/2 P 0 0 O

ec,„3 .3 o» M C fl

u,

co j ; •; s »i t u H C C .2 =0 fi g O

« <0

c3

en

-Ö É3

fi

fi en

"O en

O

00 3

•

*

"3 : 0 t- *"• "> t-i

en

8—S17549

13 u

"Ö >-,

t,

:ctj

O

:ctj

| g 13

il CD £ 5

•^en Ö fi j * =03 > >-3

en

eu fl

>z

CL

o ST

114 under skogsvårdsstyrelsetjänstemännens besök hos skogsägarna. Antalet dylika exkursioner borde avsevärt utökas, vilket erfordrade anställande av kvalificerad person, som under viss del av året kunde helt ägna sig åt sådan upplysning. Ett önskemål vore vidare, att styrelsen kunde förvärva lämplig demonstrationsskog, å vilken skogsvårdskurser kunde anordnas. Behov förelåge även av rikligare tillgång å undervisningsfilm. Ett annat verksamt medel vore ökat antal radioföredrag i populär form. För skogsbruket ansåges jämväl värdefullt, om dylika föredrag kunde hållas för den icke-skogsägande allmänheten. — Undervisningen skulle koncentreras dels på sådana arbeten, som varje skogsägare snabbt kunde lära sig, och dels på åtgärder, vilka årligen återkomme på varje skog, och för vilkas rätta utförande skoglig utbildning ej vore nödvändig, såsom uttagande av husbehovsvirke genom rensningshuggningar eller varghuggningar i ungskogar, röjning å hyggen och föryngringsluckor, dikesrensning och upptagande av diken i smärre försumpningar, hjälpkultur å småhyggen. Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län: Ehuru tillfälle redan nu funnes för skogsägarna att förskaffa sig kunskaper i skogshushållning, skulle det vara av stor fördel att göra sådan kunskap ännu mera tillgänglig för dem. En beprövad och ändamålsenlig metod för dylik upplysning vore den lokala undervisning, som meddelades genom länsskogvaktare och andra styrelsens tjänstemän vid dessas besök å vederbörandes egna skogar, vare sig detta skedde genom enskilda samtal vid förrättningar i skogen eller vid särskilt anordnade exkursioner. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län: ö k a d skoglig undervisning vid Ultuna och Alnarp samt vid folkhög-, lantmanna- och lantbruksskolor vore önskvärd. Men till dess skogsägarna vunnit tillräcklig insikt i skogsskötseln torde de bästa resultaten erhållas, om skogsvårdsstyrelsernas verksamhet effektivt befrämjades. Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län: Genom anknytning till och samarbete i det allmänna bildningsarbetet inom respektive läns »bildningsförbund» borde skogsvårdsstyrelserna kunna verksamt arbeta för skogssaken även bland icke-producenter. Betydelsen härav finge ej underskattas. Styrelserna borde u p p m u n t r a och genom tekniska ledare biträda vid av olika jordbrukarsammanslutningar anordnade skogliga tävlingar, särskilt där dylika tävlingar ordnades i samband med studiecirkelarbete. En brett lagd, väckande undervisning borde överallt komma till stånd vid talrika s. k. skogsdagar. Den förnämsta upplysningsformen för de nuvarande skogsägarna vore dock skogsvårdsstyrelsetjänstemännens besök på hemmansskogarna vid förrättningar. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde: Andra former för det allmännas skogsvårdsbefrämjande åtgärder, än de redan tillämpade, vore ej påkallade. Skogsvårdsstyrelsernas upplysande verksamhet, utövad genom exkursioner, föredrag, kurser och i samband med förrättningar av styrelsernas tjänstemän, vore ett viktigt led i strävandena till skogsvårdens förkovran. Denna verksamhet borde vidmakthållas och ytterligare utvidgas. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län: Huvudmålet vore och förbleve att skaffa skogsägarna hjälp till självhjälp. Genom ökade anslag borde skogsvårdsstyrelserna sättas i stånd att utvidga sin kursverksamhet till sådan omfattning, att skogsägarna därigenom erhölle den insikt i skogsskötsel, som erfordrades för att de själva skulle kunna utföra enklare skogsvårdande åtgärder samt verkställa en ändamålsenlig aptering av virket. Denna ökade upplysning framstode såsom nödvändig, då genom ökad kunskap intresset för skogen stegrades och allenast dylikt intresse jämte kunskap hos skogsägarna själva kunde åstadkomma allmän, rationell vård av de enskilda skogarna. Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län: Att bereda skogsägaren

115 tillfälle till sakkunnigt biträde vid stämpling och annan planläggning syntes också vara bästa sättet att giva honom möjlighet att vidga sin kunskap i skogshushållning. Då i varje fall de mindre skogsägarna vanligen vore med vid dylika förrättningar och förrättningsmannen ej allenast utmärkte träden utan även angåve sina motiv härför, förefölle det som om stämplingen utgjorde en långt bättre lektion än sådan, som kan givas på en lärosal, vid en skogsdag eller under en exkursion. Skogsvdrdsstyrelsen i Älvsborgs län: Det vore önskvärt att bibringa den enskilde skogsägaren ökade insikter i skogshushållning, så att vederbörandes intresse för egen skog och dess rätta skötsel väcktes. I och med ökad kunskap insåge skogsägaren snart, att han behövde anlita biträde med större vana och sakkunskap, än han själv besutte. Bästa sättet att befrämja skogsvårdsintresset vore personlig påverkan ute i markerna och under exkursioner. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län: Skogsägarnas ökade intresse för och kunnighet i att på ett förnuftigt sätt själva sköta sin skog och utnyttja dess produktion vore främsta medlet för höjande av landets skogsavkastning. Med förväntat ökat elevantal vid lantmanna- och lantbruksskolorna, vilkas omorganisation vore under beredning, torde i framtiden skogsägarna mera allmänt bliva bättre rustade att möta de skogliga problemen. Utöver de skogsvårdskurser och exkursioner, som flertalet skogsvårdsstyrelser organiserade, torde korta apterings- och skogsuppskattningskurser, anordnade av skogsvårdsstyrelserna och skogsägareföreningarna gemensamt, vara behövliga. Tillgång å s. k. skogsvårdsgårdar vore för styrelserna värdefull såsom centraler för deras undervisnings- och upplysningsverksamhet samt skogliga försök. Styrelsen förordade, att statens medverkan skulle utverkas vid skogsvårdsstyrelsernas anskaffande av dylika skogsvårdsgårdar. Skogsvdrdsstyrelsen i Kopparbergs län: Skogsägaren borde lära sig att själv känna ansvaret för skötseln av sin skog. Han behövde i regel också få klart för sig, att det alltid finnes mera att lära på det skogliga området. Den mest betydelsefulla skogsupplysningen torde vara den, som bedreves jämsides med styrelsens biträdesverksamhet ävensom vid längre eller kortare kurser och skogsexkursioner. I vad på styrelsen ankomme hade denna verksamhet tidigare bedrivits i önskvärd omfattning. Under senaste lågkonjunktur hade den emellertid måst inskränkas men borde åter utökas. Staten borde härvid medverka genom ökat anslag till skogsvårdens befrämjande. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län: Endast genom att bibringa skogsägarna ökade skogliga kunskaper kunde det slutliga målet nås: skogsskötselns fullständiga frigörelse från all statlig kontroll. Enligt gällande lag tillkomme det skogsvårdsstyrelse att ombesörja dylik undervisning; sådan kunde i viss utsträckning jämväl beredas vid lantmanna- och lantbruksskolor. En del praktiska frågor, såsom aptering, upparbetning och behandling av avverkat virke, måste förläggas till övnings- och demonstrationsparker, över vilka flera styrelser numera förfogade. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län: Ytterligare åtgärder i upplysningssyfte borde vidtagas. Som ett led i skogsvårdsstyrelsernas strävanden att utbreda intresset för skogsvården torde staten lämpligen böra bevilja ett anslag för premiering av välskötta skogsbruk. Det enligt styrelsens mening mest effektiva arbetet för skogsvårdens höjande bedreves genom den personliga påverkan styrelsens tjänstemän kunde utöva på skogsägarna i samband med lämnande av biträde vid olika slags förrättningar. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län: Tanken på att skaffa skogsägaren ökad kunskap i skogshushållning vore behjärtansvärd. För att emellertid en skogsägare skulle kunna på egen hand bemästra alla de problem, som mötte i skogen,

116 erfordrades en så grundlig utbildning, att flertalet skogsägare knappast kunde förväntas vilja eller kunna offra tid härpå. Liksom tidigare måste allt framgent upplysningsverksamheten därför inriktas på att vid kortare kurser, exkursioner och föredrag bibringa skogsägarna kunskaper, så att de själva kunde utföra enklare skogsvårdsarbeten samt uttaga sitt husbehovsvirke. Härjämte måste upplysningsverksamheten alltjämt inriktas på att hos skogsägarna framskapa intresse för god skogsvård. Kronobergs läns, Norra Kalmar läns, Kalmar läns södra och Blekinge läns skogsågareföreningar u. p. a. hava framhållit, att de enskilda skogsägarnas behov av ökad kunskap i skogshushållning borde tillgodoses främst genom skogsvårdsstyrelsernas försorg. Skånes, Södra Älvsborgs läns, Värmländska ävensom Dalarnas och GåvleborgsHärjedalens skogsägareföreningar u. p. a. samt Nätraälvens virkesförsäljningsförening u. p. a. hava understrukit behovet av att skoglig upplysning bedreves i ökad omfattning. Örebro och Västmanlands läns skogsägareföreningar u. p. a.: En bättre skogsvård och kanske framför allt en ökad förståelse för skogens betydelse hos mindre och medelstora skogsägare vore önskvärd, varför åtgärder borde vidtagas för att bibringa den enskilde skogsägaren större kunskaper i skogshushållning med särskild vikt fästad vid dess ekonomiska sidor. Producentföreningen bränsle- och skogsprodukter u. p. a. har förordat en utvidgning av den skogliga upplysningsverksamheten. Särskilt borde praktiska kurser för hemmansägare och dessas söner anordnas med tillämpning och demonstration ute i markerna. Det borde eftersträvas att bibringa skogsägarna de kunskaper, som erfordrades för den egna skogens skötsel. I frågan om behovet av ökad upplysning angående ändamålsenlig virkesa p t e r i n g s a m t u p p a r b e t n i n g o c h b e h a n d l i n g a v v i r k e t vid o c h efter avv e r k n i n g e n h a v a s ä r s k i l d a u t l å t a n d e n avgivits. I a l l m ä n h e t a n s e s s å d a n a förhållanden råda, att en verksam p r o p a g a n d a och undervisning på omr å d e t ä r p å k a l l a d . Vissa a v d e f r a m f ö r d a s y n p u n k t e r n a å t e r g i v a s n e d a n . Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län: En riktig aptering hade minst lika stor ekonomisk betydelse som en riktig stämpling. ö k a d instruktion rörande apteringsarbetet i förening med praktiska prov borde i närvarande stund mer än något a n n a t lämnas skogsägarna. Dessa skulle mera allmänt undervisas om virkessmätning, fordringarna på olika virkessortiment, aptering o. dyl. Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län: Det vore av stor vikt att skogsägarna meddelades undervisning i hithörande spörsmål. Detta kunde ske dels i samband med kurser i skogsvård, dels ock genom specialkurser, avseende praktisk utbildning för med avverkningen sammanhängande arbeten. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län: Beträffande kunskaperna i aptering, upparbetning och behandling av virke torde nog åtskilligt brista. Undervisningsresurserna på området vore otillräckliga. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län: Insikter i aptering m. m. bereddes Lämpligen skogsägarna vid av styrelsen anordnade skogsvårdskurser samt vid lantmamnaskolorna. Dessutom kunde kortare uppsatser i hithörande ämnen utarbetas och spridas. Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län: Åtgärder i förevarande syfte borde helt ligga på undervisningens område. Härvid ifrågakomme främst lantmannaskolornas skogsvårdskurser liksom de längre gallringskurserna. F ö r studiecirkelarbete vore

117 detta ämne synnerligen väl lämpat. I den mån aptering o. s. v. inginge som led i en ren affärstransaktion, borde den helt överlämnas till skogsägarna själva eller deras organisationer. Skogsvdrdsstyrelsen i Kronobergs län: ökade kunskaper i ämnet kunde meddelas dels vid lantmannaskolorna, dels vid särskilda apteringskurser, som holies i samråd med skogsägareföreningarna. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde: Undervisning i dessa frågor meddelades vid lantmannaskolorna genom skogsvårdsstyrelsens försorg i samband med ordinarie skogsundervisning. Längre torde denna styrelsens verksamhet nu ej böra sträcka sig. I övrigt torde det vara skogsägareföreningarnas angelägenhet att söka genomföra åtgärder för berörda ändamål och att även svara för därav föranledd verksamhet. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: För åstadkommande av bättre insikter i fråga om aptering och behandling av virke vid avverkningarna vore önskvärt, att särskilda kurser för intresserade skogsägare kunde anordnas. För ändamålet borde till skogsvårdsstyrelsen utgå särskilt anslag. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län: Att i många fall stora felaktigheter, till förlust för såväl skogsägaren själv som virkesförädlaren, vidlådde apteringen och upparbetningen av saluvirke vore otvivelaktigt. Under senare år hade emellertid förhållandena rätt avsevärt förbättrats i detta avseende. Från det allmännas sida torde, till vinnande av ännu bättre utnyttjning av virket, knappast kunna göras annat än att genom undervisning vid skolor, kurser o. dyl. bland skogsägarna sprida ökad kunskap i denna viktiga fråga. Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län: Undervisningen i skogskunskap vid lantmannaskolorna borde i större utsträckning än nu vore fallet avse ändamålsenlig aptering och virkesskötsel. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län: Statens åtgärder i förevarande hänseende finge inskränka sig till att på lämpligt sätt öka skogsägarnas kunskaper. Kortare speciella apterings- och skogsuppskattningskurser borde anordnas av skogsvårdsstyrelserna och skogsägareföreningarna gemensamt. Skogsvdrdsstyrelsen i Gävleborgs län har anfört, att ökad kännedom i hithörande ämnen borde spridas på undervisningsvägen. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands lån: Undervisningen i vissa praktiska frågor, som påkallade åskådningsmaterial i större utsträckning, såsom aptering, upparbetning och behandling av avverkat virke, måste förläggas till övnings- och demonstrationsskogar. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län: Aptering och tillredning av virke skedde stundom på ett mindre tillfredsställande sätt, särskilt inom de trakter av länet, där skogsägarna ej yrkesmässigt ägnade sig åt skogsarbeten. En förbättring kunde möjligen vinnas genom anordnande av apterings- eller avverkningskurser. Lämpligt torde vara att kurserna ordnades av skogsvårdsstyrelsen med biträde av i virkeskännedom och avverkningsteknik särskilt förfarna personer. Skogsvdrdsstyrelsen i Norrbottens län: övervägande delen av länets allmoge hade skaffat sig en aktningsvärd erfarenhet rörande hur virket skulle rationellt apteras och behandlas. I fråga om körteknik återstode dock åtskilligt för dem att lära. Såväl domänverket som bolagen nedlade emellertid ett intensivt arbete för att avhjälpa denna brist. Jämväl borde nämnas de genom arbetslöshetskommissionen inorm länet anordnade kurserna i avverkningsteknik. Stor nytta hade även uträttats ;av ambulerande instruktörer, anställda av domänverket. Kr onobergs låns, Norra Kalmar läns, Kalmar läns södra och Blekinge läns, Skånes ävemsom Värmländska och Dalarnas skogsägareföreningar u. p. a. hava framhållit, att

118 apteringsfrågan och vad därmed hörde samman borde lösas av skogsägareföreningarna, som i sitt arbete i detta hänseende borde stödjas och uppmuntras. Södra Älvsborgs läns skogsägareförening u. p. a.: Skogsvårdsstyrelserna eller skogsägareföreningarna borde beredas stöd för att kunna vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande av en förbättrad aptering, virkesvård etc. Västra Värmlands och Dals skogsägareförening u. p. a. har uttalat sig för ökad undervisning i förevarande ämnen. Förhållandevis små anslag skulle sätta skogsägareföreningarna i stånd att anordna kurser och demonstrationer samt utarbeta broschyrer. Örebro och Västmanlands läns skogsägare föreningar u. p. a.: Apteringen och virkets tillvaratagande lämnade åtskilligt övrigt att önska, vilket bland annat inverkade sänkande på virkespriserna. Härigenom åsamkades skogsägarna stora förluster. Skogsägareföreningarna syntes vara de organ, som vore bäst lämpade att handhava upplysningsverksamhet i hithörande ting. Medel härför borde ställas till föreningarnas förfogande. Vid 1938 års riksdag väcktes motioner (I: 38 och II: 40) med förslag om utredning rörande frågan om yrkesundervisning och fortbildning för skogsbygdernas ungdom. Bland annat avsågs därmed speciell yrkesundervisning inom skogshanteringens område. Någon riksdagens åtgärd föranleddes härav ej; ett avvaktande av vissa pågående undersökningar rörande yrkesutbildningen torde hava ansetts önskvärt. 1936 års skogsutredning. Såsom redan varit anledning framhålla är utredningen av uppfattningen, att vid sidan av den skogsundervisning, som äger rum vid fasta läroanstalter, en intensiv och planmässig skoglig upplysningsverksamhet är synnerligen påkallad. Denna bör bedrivas ej endast som Påbyggnad å den fasta undervisningen utan även i viss mån som ersättning för densamma. En ordnad upplysningsverksamhet utgör sålunda ej sällan en lämplig övergångsform, innan utvecklingen nått därhän, att inrättande av fasta undervisningsanstalter kan anses lämpligt. Givet är att vid meddelande av skogsundervisning i de former, varom nu är fråga, man i stor utsträckning har att lita till enskilt initiativ. I inånga fall är därvid stöd av det allmänna säkerligen både välkommet och behövligt. Det torde emellertid böra vara den enskildes sak att göra erforderliga framställningar härom. Att uppdraga några generella regler för huru staten bör ställa sig till dylika framställningar synes icke böra ifrågakomma. P å grund av det allmännas stora intresse av att skogsbruket bedrives rationellt kan emellertid staten ej åtnöjas med att här avhandlade upplysningsarbete helt överlämnas till det enskilda initiativet. Det kräves därjämte, att det allmänna genom egna organ verkar i sådant syfte. Till följd av de starkt skiftande förhållanden, som råda i olika delar av landet, bör denna statliga verksamhet i allmänhet handhavas lokalt. Densamma torde vidare, för att kunna bliva så nyttobringande som möjligt, böra i huvudsak utövas under enhetlig ledning av ett inom respektive lokalområde arbetande organ. Med hänsyn härtill synes det vara en naturlig uppgift för skogsvårdsstyrel-

119 serna att omhänderhava den skogliga upplysningsverksamhet, som från det allmännas sida anses böra bedrivas. Skogsvårdsstyrelsernas upplysningsverksamhet skall självfallet i främsta rummet åsyfta ett förbättrat tillgodogörande av våra skogsmarkers avkastningsförmåga liksom ett effektivare uttag av virkesskörden. Man får dock icke bortse från att därutöver en mera allmän, populärt lagd propaganda kan vara på sin plats. Skogsbrukets betydelsefulla ställning i svenskt näringsliv synes utgöra skäl för att söka bibringa stora delar av vårt folk förståelse för olika sidor av denna för landet vitala inkomstkälla. Sistnämnda synpunkt torde särskilt böra beaktas, när det gäller att sprida upplysning i skogsfrågor bland skogsbygdernas ungdom. Enligt utredningens mening är det önskvärt, att ungdomsverksamheten i nämnda trakter alltmera inlänkas på skogliga uppgifter. Ungdomssammanslutningar hava redan i någon omfattning till behandling upptagit sådana och därvid åtnjutit bistånd i skilda former av skogsvårdsstyrelser. Från ungdomsorganisationernas sida lärer föreligga intresse att ägna ökad uppmärksamhet åt praktiskt och teoretiskt arbete inom skogsbruket. Bland tänkbara åtgärder för stimulerande och vidmakthållande av detta intresse har utredningen velat förorda, att skogsvårdsstyrelserna skola låta sig angeläget vara att på de sätt, som i de olika orterna finnas lämpliga, främja och stödja ifrågavarande ungdomsarbete. Styrelserna böra i enlighet härmed både verka för att ungdomsavdelningarna låta sina arbetsprogram omsluta nyssberörda uppgifter och kostnadsfritt tillhandahålla studie- och tävlingsledare ävensom instruktörer. Styrelserna må jämväl vara oförhindrade att lämna smärre direkta medelsanslag till sådan ungdomsverksamhet, som synes dem därav förtjänt. Det är av synnerlig betydelse, att målmedveten upplysningsverksamhet bedrives bland de till mera mogen ålder komna jordbrukarna. Denna verksamhet kan med fördel inrymma kurser och andra undervisningsformer av växlande beskaffenhet samt läggas så brett, att man tillika når det klientel, som av en eller annan orsak icke utnyttjar anstalterna för den fasta undervisningen. Upplysningsverksamheten äger såväl organisatoriskt som vad beträffar själva studiearbetets uppläggning och bedrivande stor anpassningsförmåga efter lokala betingelser, den kan smidigt tillrättaläggas efter behovet av särskild undervisning och behöver för eleverna icke medföra nämnvärda ekonomiska uppoffringar för resor, uppehälle o. dyl. Därjämte torde förevarande verksamhet kunna fylla ändamålet att vara dels en fortbildning på jordbrukarskolornas grund, dels ock en specialundervisning för mindre skogsägare, vilka önska hålla sig i kontakt med framskridandet överhuvud taget i skogsbruket eller förkovra sig i någon speciell del därav. Enligt utredningens förmenande böra sålunda de utbildningsmöjligheter, som stå jordbrukarna till buds genom skogsundervisningen vid

120 fasta läroanstalter, kompletteras medelst lokalt anordnade, mer eller mindre regelbundet återkommande kurser i för det mindre skogsbruket betydelsefulla ämnen. Dessa kurser böra hava den omfattning, att deltagarna erhålla en i görligaste mån allsidig belysning av förekommande problem. Den upplysningsverksamhet av omförmäld beskaffenhet, som hittills bedrivits, har väsentligen letts och handhafts av skogsvårdsstyrelserna, i en del fall i samverkan med skogsägareföreningar och andra organisationer. Från organisatorisk synpunkt torde i enlighet med vad tidigare utvecklats vara lämpligast, att denna uppgift alltjämt ankommer på styrelserna. Man måste därvid såsom självfallet utgå från, att ett livligt samarbete i förevarande hänseende äger rum mellan skogsvårdsstyrelserna och olika intressenters sammanslutningar, på det att undervisningen skall bliva väl anpassad efter förhållandena i orterna och där rådande speciella behov. Detta torde jämväl innebära, att vid de tillfälliga kurser o. dyl., som hållas av sådana sammanslutningar, skogsvårdsstyrelserna böra lämna det bistånd, som i varje fall anses kunna beredas. De ökade kostnader, vilka uppstå genom att skogsvårdsstyrelsernas befattningstagande med upplysande verksamhet till omfattningen utvidgas, böra täckas av medel, som i vanlig ordning ställas till styrelsernas förfogande. Till frågan om skogsvårdsstyrelsernas förseende med rörelsemedel återkommer utredningen senare. Att angiva några mera bestämda normer för ifrågavarande verksamhet synes icke lämpligt. Lokala faktorer påverka — och måste i väsentlig mån vara avgörande för — undervisningens omfattning, utformning och inriktning. Av denna anledning böra skogsvårdsstyrelserna hava full frihet att, under den tillsyn statsmakterna kunna komma att föreskriva, planlägga och genomföra upplysningsverksamheten. I många fall torde densamma allenast böra syfta till att icke meddela direkta kunskaper utan fastmer väcka håg för inhämtande av dylika. Vad i ärendet förevarit giver vidare utredningen anledning särskilt framhålla angelägenheten av att utbildningsbehovet i frågor, som avse skogsavverkningens ekonomiska tillvaratagande, såsom aptering, sortimentsfordringar, virkesbehandling, virkesmätning, ekonomiska kalkyler, drivningsteknik m. m., i möjligaste mån tillgodoses i samband med förekommande kurser i skogsvård eller genom specialkurser. Ej minst beträffande denna undervisning, som naturligtvis skall vara starkt praktiskt betonad, bör en fruktbärande samverkan mellan skogsvårdsstyrelserna och skilda intressentorganisationer kunna uppehållas ävensom med virkesförädlande industriföretag, inmätnings- och flottningsföreningar m. fl., vilka förfoga över personal med speciell sakkännedom i hithörande spörsmål. Även för andra i våra skogar verksamma yrkesmän än innehavare av mindre skogsbruk bör sörjas för att utbildningsmöjligheter finnas vid sidan av undervisningen i de fasta fackskolorna. I det föregående har framhållits

121 önskvärdheten av att vid dessa anordnas fortbildningskurser i erforderlig utsträckning. I skogsbruket sysselsattes emellertid en yrkesmannakategori, vilken i allmänhet icke kan begagna sig av nämnda vägar för facklig förkovran. Utredningen tänker därvid på de egentliga skogsarbetarna. Av vad tidigare anförts framgår, att ett stigande antal personer uteslutande eller väsentligen försörja sig genom skogsarbete. Ur flera synpunkter är det av vikt, att denna befolkningsgrupp beredes möjlighet att öka sin yrkesskicklighet. I regel vinner skogsarbetaren yrkesvana genom att i de tidigaste ungdomsåren under uppsikt av äldre anförvanter eller kamrater och sedermera på egen hand deltaga i olika göromål ute i skogen. Färdigheten i yrket är alltså en produkt av praktiskt förvärvsarbete; dugligheten och kompetensen bliva huvudsakligen beroende på de personliga förutsättningarna och lusten att förbättra handlag och arbetsmetoder. I jämförelse med andra befolkningsgrupper äro möjligheterna för de i skogsarbete sysselsatta att erhålla särskild yrkesundervisning starkt begränsade. Det nu sagda bör ses i samband därmed, att ifrågavarande arbete är relativt självständigt och endast i mindre utsträckning försiggår under ständig tillsyn av förman. Jämväl må uppmärksammas att utvecklingen inom skogsbruket otvivelaktigt medfört allt större kvalitativa anspråk på arbetsprestationerna. Såvitt utredningen kan se är det betydelsefullt att söka ombesörja en tillfredsställande undervisning för skogsarbetare. Även om man med fog kan göra gällande, att de kompetenskrav, vilka ställas av så praktiskt lagda sysslor som de förevarande, bäst tillgodoses genom i arbetet direkt vunnen erfarenhet och skicklighet, torde upplysningsverksamhet likväl vid sidan härav hava en mission att fylla. Utredningen åsyftar därvid i första hand en sådan verksamhet efter tre skilda linjer avseende, den första att bibringa vissa elementära kunskaper i skogsvård, den andra att meddela rent arbetsteknisk skolning samt den tredje att utbilda en kategori arbetare, som kunna självständigt handhava enklare skogsvårdsföretag. Vad angår den första av dessa linjer, synes det ur allmän upplysningssynpunkt önskvärt, att skogsarbetarna erhålla en vidgad blick å den näring, inom vilken de helt eller delvis hämta sin utkomst. Detta bör vara ägnat att befrämja förståelsen för dess specifika krav samt de egna insatsernas plats i och betydelse för den skogliga produktionsprocessen. I praktiskt hänseende torde det hava sitt värde att bibringa skogsarbetarna någon kännedom om skogsskötselns mål och medel. Resultaten av skogsvårds- och andra åtgärder i virkesproduktiv t syfte äro i icke ringa utsträckning beroende av huggarnas och körarnas yrkesfärdighet och förfoganden under arbetet ute i skogen. Mycket kan, exempelvis, vinnas genom varsamhet framför allt med plant- och ungskog samt noggrant iakttagande av ur skogsvårdssynpunkt givna anvisningar vid fällning av träd o. s. v. Utredningen anser, att åtminstone försöksvis upplysning härutinnan bör med stöd av det allmänna bedrivas bland skogsarbetare. Vid verksamhetens utövande lärer

122 till att börja med näppeligen kunna bliva tal om att enligt en på förhand uppgjord plan hålla särskilda kurser å lärorummet. Tillsvidare torde det räcka med betydligt enklare anordningar. Åtskilligt talar för att undervisningen bör koncentreras till platser, där ett antal skogsarbetare äro förlagda, samt delgivas i form av praktiska demonstrationer kompletterade med några föredrag, allt om möjligt utan att inkräkta på den ordinarie arbetstiden. Sålunda torde ett par kvällar kunna anslås till innestudier och en mellanliggande dag, helst söndag, till skogsutflykt, överläggningsämnena böra väljas så, att en orientering lämnas rörande såväl skogsbrukets ställning inom folkförsörjningen som nödvändigheten att av skogsmarken utvinna bästa avkastning och de härför erforderliga, vanligaste åtgärderna. De senare visas och förklaras med skogen som demonstrationsobjekt. Utredningen förutsätter, att skogsvårdsstyrelserna skola med anlitande av sin länsskogvaktarpersonal på prov igångsätta upplysningsverksamhet enligt dessa enkla grunder för att, om intresse bland den vidkommande allmänheten finnes föreligga, efter hand konsolidera densamma. Möjligen kan det visa sig fördelaktigt att på ett eller annat sätt kombinera ifrågavarande undervisningsarbete med den av skogliga yrkesinspektionen lokalt utövade propagandan för ökad säkerhet mot olycksfall i arbetet. Skogsarbetet ställer stora anspråk på sin man och giver honom bärgning allenast om han i nödig grad äger handlag och vana i yrket samt kännedom om redskapens ändamålsenligaste beskaffenhet och skötsel. En god skogsarbetare bör fullständigt behärska tekniken för användning avgängse redskap, känna de fordringar, som måste ställas på dem under växlande arbetsbetingelser, uppmärksamma nytillkommande hjälpmedel samt förstå att hålla sina redskap och verktyg i bästa skick. Olämpliga arbetsmetoder och underhaltiga redskap inverka försämrande på både arbetsprestation och virkesbehandling. Givetvis måste man utgå från, att de förmän, som komma i närmaste kontakten med skogsarbetarna, äga kompetens och intresse för att lämna en viss handledning i nämnda hänseenden. Detta undanskjuter dock icke behovet av särskilda arbetstekniska utbildningsmöjligheter för skogsarbetare, ett behov som torde göra sig allt starkare gällande i samma mån som den skogliga arbets- och redskapslärans grunder klarläggas genom vetenskaplig forskning och praktiska försök. Utredningen har för sin del funnit, att en efter förhållandena anpassad yrkesundervisning, inriktad helt på de rent tekniska sidorna av det egentliga skogsarbetet samt meddelad genom kursverksamhet och kringresande instruktörer, skulle vara av värde. Samtidigt är utredningen emellertid av den meningen, att åtgöranden för ändamålet icke för närvarande böra vidtagas genom statsmakternas försorg. Allmän anslutning till idén av skogsarbetarna torde lättast vinnas, därest initiativet till ifrågavarande åtgärder, åtminstone under en övergångstid, utgår från arbetarna själva eller deras organisationer. Det synes därför önskvärt att i första hand de senare taga upp frågan och

123 föra den vidare, varutinnan sannolikt medverkan i åtskilliga fall kan vinnas från skogsföretagens sida. Med denna utgångspunkt har utredningen icke ansett sig böra framlägga förslag i ämnet. Inom landet förefinnes ett icke oväsentligt och med åren synbarligen alltmer framträdande behov av skogsarbetare, ofta i förmansställning, som kunna självständigt verkställa enklare skogsvårdsåtgärder och för övrigt uträtta olika arbeten av mer eller mindre krävande beskaffenhet. Som exempel på företag av det förra slaget kunna nämnas kulturer, röjningar och rensningsgallringar samt av det senare aptering och tillsyn vid avverkning av gagnvirkessortiment. I det större, enskilda skogsbruket har detta behov som regel tillgodosetts genom att å bevakningstrakterna eller skogvaktardistrikten ett antal lämpliga personer under uppsikt av den ordinarie arbetsledaren fått praktisk utbildning i förekommande arbeten och därefter tjänstgjort som skogvaktar- eller faktorsbiträden. Skogsvårdsstyrelserna hava, såsom tidigare påvisats, anordnat särskilda kurser för utbildande av plantörer samt röjnings- och gallringsförmän i styrelsernas tjänst. Denna kategori av skogsvårdsstyrelsernas anställda sysselsattes väsentligen inom hemmansskogsbruket med tillfälliga uppgifter. Efter hand torde emellertid i allt större utsträckning krävas dylik arbetskraft, som stadigvarande kan ägna sig åt arbete på bondeskogar. Där lönen för dessa mera kvalificerade skogsarbetare ej kan sättas högre än för vanligt skogsarbete, torde i stället en inkomstökning kunna påräknas genom jämnare sysselsättning under året. Tillgång å arbetare av förevarande slag ute i orterna innebär en fördel bland annat däruti, att de mindre skogsägarna lätt kunna skaffa sig i enklare skogsgöromål förfarna medhjälpare. Det kan ifrågasättas, huruvida man icke bör söka underlätta för intresserade och i övrigt lämpliga skogsarbetare att erhålla nyssberörd kompetens. Flera utvägar stå därvid till buds. Vid prövningen av dessa har det synts utredningen önskvärt, att försök göres med en för ändamålet speciellt inrättad utbildningslinje, åsyftande att genom huvudsakligen praktiska övningar och ett mindre mått teoretiska studier meddela den behövliga yrkeskunskapen. Då en sådan undervisning torde ligga rätt nära de förmanskurser, som av skogsvårdsstyrelserna tid efter annan hållas, vill utredningen tro, att dessa två utbildningsvägar i många fall kunna sammanslås. Detta innebär, att skogsvårdsstyrelserna skulle årligen, därest så prövas nödigt och tillräcklig anslutning av deltagare vinnes, ordna utbildningskurser för skogsarbetare enligt följande allmänna riktlinjer. Den närmare utformningen av kurserna bör ske med avvägning efter rådande lokala förhållanden och eftersträvande av stark praktisk betoning. Anknytning till verkliga skogsarbeten bör sökas. I vissa fall kan det vara ändamålsenligt, att vederbörande styrelse träffar avtal med någon större skogsägare — domänverket, skogsbolag m . fi. _ o m a t t lämpligt område upplåtes till arbetsplats. Ersättning för utfört arbete bör därvid utgå till skogsvårdsstyrelsen efter i marknaden gängse

124 löner eller i enlighet med vad därom särskilt avtalats. I andra fall är måhända att föredraga, att kurserna sammanbindas med styrelsepersonalens ordinarie förrättningar genom att deltagarna utföra hantlangning o. dyl. Jämsides med arbetet skall meddelas undervisning. Denna bör inriktas på sedvanliga löpande bestyr, såsom sådd och plantering, hygges- och plantskogsvård, röjning, uppkvistning, gallring, dikning, kojbyggnad, aptering, avverkning och utdrivning, redskapsskötsel samt virkets uppläggning, vård och mätning, ävensom på arbetarskydd och olycksfallsvård. Jämväl skogseldsläckning, hägnader, beteskultur och hushållsgöromål kunna komma i fråga. Till de praktiska övningarna böra fogas orienterande, teoretisk upplysning om skogens betydelse och plats i landets hushållning, dess vård och tillgodogörande. Som ett allmänt mål för undervisningen vill utredningen uppställa, att därigenom skall skapas förutsättningar för att personer, som tillgodogjort sig densamma, må med fördel användas i såväl storskogsbruket som det mindre skogsbruket. Om så blir fallet torde man få utgå ifrån, att de utbildade arbetarna skola tagas i anspråk av större skogsföretag, skogsvårdsstyrelser och mindre skogsägare. Ett av chefen för statens arbetslöshetskommissions sociala avdelning jägmästaren B. Ärvas utarbetat förslag till normalplan för ifrågavarande kurser finnes fogat härvid såsom särskild bilaga (bil. B). Denna plan är givetvis avsedd att allenast giva ett exempel på läroschemats uppställning. Av vikt för anslutningen till kurserna torde vara, att deltagarnas utgifter såvitt möjligt begränsas. Kurserna böra sålunda förläggas å lämplig tid av året och på sådant sätt, att resekostnaderna ej bliva onödigt stora. Ersättning, som utgår till skogsvårdsstyrelsen för vid kursen utfört arbete, bör vidare i sin helhet som arbetspremier tillfalla deltagarna. Utredningen utgår nämligen ifrån, att erforderliga lärarkrafter och arbetsledning kostnadsfritt ställas till förfogande av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Elev bör erhålla logi på styrelsens bekostnad men bör vara skyldig att gälda med kosthållet förenade utgifter; dock att elev, även om de verkliga utgifterna skulle vara större, icke må avkrävas högre ersättning för kost än 50 kronor per månad. Med hänsyn till den allmänna nyttan av denna verksamhet och till att vederbörande vid genomgående av kurs mången gång torde bliva nödsakad avstå från en väsentligt högre arbetsinkomst än de arbetspremier, som kunna utbetalas, vill utredningen förorda bidrag av allmänna medel i form av stipendier, avsedda att möjliggöra för obemedlade eller mindre bemedlade elever att gälda avgiften för kost. Utredningen ansluter sig i detta hänseende till det förslag, som framlagts av verkstadsskoleutredningen i dess den 30 september 1938 avgivna betänkande angående centrala verkstadsskolor m. m. (statens offentliga utredningar 1938:26). Detta förslag skulle, tillämpat på kurser av förevarande beskaffenhet, innebära att elev av stipendiemedel erhölle i första behovsgraden högst 20 kronor, i andra behovsgraden högst 30 kronor och i tredje behovsgraden högst 50 kronor, allt per månad.

125 Det torde icke kunna undvikas, att arbetspremierna utgå med varierande belopp allt efter de till verksamhetens förfogande på olika orter stående arbetsobjekten. Då utredningen räknar med att kursdeltagarna i förhållandevis stor utsträckning skola rekryteras ur högre ålderskategorier än de, som eljest normalt äro representerade vid yrkesundervisning, finner utredningen det motiverat, att i vissa fall stipendier utöver de ovan angivna kunna utgå, nämligen i form av bidrag till personer med försörjningsskyldighet. Det skulle eljest kunna inträffa, att kursdeltagare trots all flit av lokala förhållanden förhindrades uppnå de arbetspremier, som utginge vid andra liknande kurser, och på grund därav bleve urståndsatta att fullgöra den försörjningsskyldighet, som eventuellt åligger dem. Förhöjda stipendier borde då kunna utgå. Dylikt bidrag bör dock ej ifrågakomma i andra fall, än då försörjningsplikten omfattar minst två personer. Under alla förhållanden synes bidraget böra begränsas till, därest försörjningsplikten är av nyssnämnd omfattning, högst 25 kronor per månad samt för varje person därutöver, beträffande vilken försörjningsplikt föreligger, ytterligare högst 5 kronor per månad. Till kursdeltagare utgående kontanta förmåner — arbetspremier, stipendier och bidrag — må icke sammanlagt uppgå till högre belopp än som motsvarar den på orten gängse dagsinkomsten för fullgod skogsarbetare. Reducering av sådan orsak skall göras i första hand av bidrag och därefter av stipendium. Arbetspremierna må dock ej undergå minskning av nu angiven grund. Stipendier och bidrag torde böra utgå av därför å riksstaten upptagna anslag. Medelsanvisningen synes till en början icke böra bestämmas till högre belopp än 25 000 kronor för år. Såsom redan nämnts bör det ankomma på skogsvårdsstyrelserna att föranstalta om hållande av nu avhandlade arbetarkurser. Verksamheten bör stå under överinseende av statens skogsstyrelse. För att stipendier av statsmedel må utgå skall skogsstyrelsen hava godkänt kursplan. Skogsstyrelsen skall vidare bestämma stipendiernas storlek ävensom bevilja desamma. Ansökan om erhållande av stipendium ingives till vederbörande skogsvårdsstyrelse, som har att vidarebefordra densamma med eget yttrande till skogsstyrelsen. Beviljade stipendier utbetalas av skogsvårdsstyrelsen av medel, som för detta ändamål ställts till förfogande av skogsstyrelsen. Beträffande övriga för denna stipendieverksamhet erforderliga bestämmelser hänvisas till härvid som bilaga (bil. 3) fogat förslag till kungörelse angående stipendier åt vissa elever vid utbildningskurser för skogsarbetare. I till utredningen från vissa skogsvårdsstyrelser avlåtna yttranden betonas nyttan av att styrelserna disponera över fastigheter på landsbygden för nyttjande såsom undervisnings-, demonstrations- och propagandaobjekt. Utredningen kan för sin del instämma häri. Det torde tillfullo hava bestyrkt sig, att dessa s. k. skogsvårdsgårdar på många sätt äro effektivt använd-

126 bara i det skogsvårdsbefrämjande arbetet. I de största skogsvårdsstyrelseområdena, inom vilka skogsförhållandena äro mycket växlande och färdvägarna långa, torde det till och med kunna vara befogat, att en och samma styrelse förfogar över mer än en skogsvårdsgård. Skogsvårdsstyrelse bör följaktligen av till dess verksamhet anvisade medel äga förvärva fastighet i angivet syfte. Därvid förutsattes att ej alltför stort kapital bindes vid fastigheten samt att denna lämpar sig för ändamålet. Kungl. Maj:t bör, som hittills, äga från fall till fall pröva, huruvida dessa förutsättningar äro för handen. Skogsvårdsstyrelse bör därför äga sluta avtal om fastighetsförvärv endast med Kungl. Maj:ts medgivande. Vidare har utredningen tagit i övervägande frågan om åtgärder för underlättande av medelsanskaffningen till fastighetsköp. Detta spörsmål sammanhänger emellertid med skogsvårdsstyrelsearbetets finansiering över huvud taget, ett ärende som kommer att behandlas senare. Utredningen vill slutligen även framföra önskemålet, att dessa fastigheter väljas och skötas så, att de vad beträffar med dem förenat jordbruk kunna om möjligt utgöra praktiska förebilder för bondebruket i orten. Såsom tidigare berörts anordna skogsvårdsstyrelserna regelbundet ett stort antal exkursioner för skogsägare, varvid studeras skilda sidor av ett mindre skogsbruks drift. Dessa färder, vilka merendels hava formen av endagsresor i hembygden, utgöra värdefulla led i upplysningsverksamheten och böra följaktligen även framdeles komma till stånd i behörig omfattning. Inom utredningen har det förslaget väckts, att också något längre studieresor i landet såsom gagnande borde, liksom förhållandet är på jordbruksområdet, understödas med allmänna medel. Man avser därmed resor, som skulle pågå under ett antal dagar och sträcka sig utanför hembygden exempelvis till angränsande län, där deltagarna kunde göra nyttiga och fruktbringande iakttagelser. Företagen i buss och med sakkunnig ledning borde en väl planlagd flerdagarsfärd giva deltagarna goda tillfällen att studera och jämföra skogsbrukets tillstånd och metoder i de genomresta trakterna. Ett villkor härför vore dock, att deltagarna besutte nödiga förkunskaper för att få utbyte av resan. Tillika vore måhända lämpligt, att de före resans anträdande orienterades om vad man på de främmande orterna skulle få se. Värdefullt skulle ävenledes vara att ledningen efteråt lämnade en sammanfattning av de lärdomar resan inbringat. Utredningen vill tillstyrka förslaget att företagandet av dylika resor på något sätt uppmuntras. Till vinnande härav böra skogsvårdsstyrelserna uppmärksamma denna fråga samt, i mån av intresse bland mindre skogsägare, vidtaga åtgärder för anordnande av längre studieresor. Hinder skall icke möta för skogsvårdsstyrelse att medelst bidrag från skogsvårdskassan bestrida viss del av kostnaden för resornas genomförande. Man har anledning förmoda, att många skogsägare äro villiga att påtaga sig åter-

127 stöden av kostnaderna. Dessa torde, om resorna organiseras förnuftigt, kunna ställa sig relativt låga. Angående resornas utsträckning, studieobjekt o. dyl. bör skogsvårdsstyrelsen själv bestämma under hänsynstagande till de faktorer, vilka öva inflytande härå. Några närmare, allmängiltiga regler för dessa resor torde ej lämpligen uppställas. Av vad ovan anförts framgår, att utredningen beträffande skogsbrukets allmänna upplysningsväsen icke funnit skäl att, sedan huvuddragen fastslagits, binda detta genom mera ingripande, generella föreskrifter. Endast i fråga om den föreslagna skogsarbetarkursen hava en del detaljerade regler uppdragits. Utredningen har framhållit som sin åsikt, att verksamheten för att kunna bliva till största nytta bör i sina skilda delar erhålla den utformning, som betingas av rådande speciella förhållanden i de olika orterna. Till ernående av önskvärd enhetlighet i vad gäller grundprinciperna för skogsvårdsstyrelsernas arbete på detta område bör dock i skogsvårdsstyrelseiörordningen tydligt utsägas vilka uppgifter, som i nu ifrågavarande hänseende ankomma på styrelserna. I syfte att vinna ökad stabilitet åt skogsvårdsstyrelsernas undervisnings- och upplysningsverksamhet har utredningen vidare övervägt att förorda en föreskrift av det innehåll, att hos varje skogsvårdsstyrelse skall vara anställd skogligt utbildad person, vilken är särskilt lämpad att sköta merberörda verksamhet. En dylik föreskrift synes emellertid i tillämpningen lätt kunna medföra svårigheter. Det kan exempelvis i åtskilliga fall vara praktiskt att uppdela hithörande bestyr på flera befattningshavare. Med hänsyn härtill och då utredningen anser sig hava anledning förmoda, att denna angelägenhet ändock i behörig grad tages i betraktande, har utredningen stannat vid att icke föreslå någon bestämmelse av antydd innebörd. Tillsynen över huru skogsvårdsstyrelserna handhava sina uppgifter på undervisnings- och upplysningsområdet bör utövas i enahanda ordning som övervakningen av, huru de fullgöra sina åligganden i allmänhet; härtill återkommer utredningen i ett senare kapitel. 5. S k o g s b o k f ö r i n g . Nuvarande förhållanden. Vid det mindre skogsbruket torde skogsbokföring förekomma endast i mycket blygsam utsträckning. Enstaka skogsvårdsstyrelser verka för en ordnad sådan bokföring inom hemmansbruket, men verksamheten torde merendels icke hava större omfattning. Några särskilda anordningar för stödjande av skogsbokföringen äro icke från statens sida vidtagna. Däremot hava åtgärder genomförts till främjande av rationell bokföring vid mindre jordbruk. För befordrande medelst bidrag härav h a r riksdagen årligen från och med år 1912 anvisat anslag. Villkoren för erhållande av dylika bidrag äro fastställda i kungörelsen den 31 december 1915 (nr 599) med däri genom kungörelserna nr 123/1933 och 564/1937

128 gjorda ändringar. Genom kungörelsen den 21 november 1930 (nr 397) har förstnämnda författnings tillämpning utsträckts i syfte att ett vidgat antal egnahemsjordbruk måtte kunna inbegripas i bokföringen. För vartdera av budgetåren 1934/1935—1937/1938 har kostnadsramen fastställts till 25 500 kronor och för budgetåret 1938/1939 till 29 900 kronor, inräknat bidrag till räkenskapsutdrag samt räkenskapsresultatens statistiska bearbetning genom lantbruksstyrelsens försorg. Med hänsyn till å anslaget uppkommen reservation anvisade riksdagen för budgetåret 1938/1939 ett belopp för ändamålet av 25 900 kronor. Antalet till bokföringsbyråer anslutna bidragsberättigade egendomar har för sistnämnda budgetår beräknats till 650. För bidragsverksamheten gälla i huvudsak följande bestämmelser: Understöd av statsmedel må utgå till hushållningssällskap såsom bidrag till kostnader, som uppkomma för förande eller avslutande av lantbruksräkenskaper genom av sällskapet inrättad bokföringsbyrå, och för verksamhet, som byrån i samband därmed utövar. Dylikt understöd må jämväl utgå till förening, som har till huvudsakligt ändamål att genom bokföringsbyrå verka för en ordnad lantbruksbokföring, under förutsättning, bland annat, att föreningens stadgar blivit av vederbörande hushållningssällskap fastställda. Ävenledes kan bidrag utgå till hushållningssällskaps egnahemsnämnd ävensom till aktiebolag eller förening, som utövar statsunderstödd verksamhet för bildande av egnahemsjordbruk. Bidrag utgår för varje bokföringsbyrå såsom 1) bidrag till byråns driftskostnader med belopp som, uppgående högst till 250 kronor, tillika ej må överstiga vad vederbörande hushållningssällskap anslagit för samma ändamål och ej heller halva beloppet av byråns allmänna driftskostnader under det år, för vilket bidraget utgår; 2) bidrag till bokföringskostnaden med visst belopp för varje av byrån under året verkställt bokslut, avseende jordbruksegendom med en åkerareal ej överstigande 75 hektar och vars innehavare idkar jordbruk såsom huvudsaklig näring, med iakttagande: att statsbidrag utgår med högst samma belopp, som vederbörande hushållningssällskap för samma ändamål anslagit, dock ej utöver 18 kronor för varje bokslut; att statsbidraget icke må, sammanlagt med hushållningssällskapets anslag, överstiga bokföringskostnaden; samt att statsbidrag må utgå för en och samma jordbrukare endast under ett eller flera av de fyra första åren, han anlitar byrån; samt 3) bidrag till kostnaden för upprättande av räkenskapsutdrag efter verkställda bokslut med 10 kronor för utdrag beträffande jordbruk, för vilket byrån åtnjuter statsbidrag till bokföringskostnaden, samt med 18 kronor för utdrag rörande annat jordbruk. 1936 års ombudsmöte för hushållningssällskapen uppdrog åt sitt förvaltningsutskott att verkställa undersökning angående den utsträckning, i vilken ordnad bokföring förekomme inom jordbruket, samt att föreslå de åtgärder, som i anledning av undersökningens resultat kunde finnas påkallade. Ifrågavarande undersökning framlades vid hushållningssällskapens ombudsmöte år 1937. I densamma har uttalats, att ordnad bokföring förekomme inom jordbruket endast i jämförelsevis ringa utsträckning samt att resultatet av den statliga bidragsverksamheten på området vore att beteckna som föga tillfredsställande. För att stimulera intresset för bokföring ifrågasattes

129 ökade understödsbelopp, högst 500 kronor som bidrag till täckande av de allmänna driftskostnaderna vid bokföringsbyrå samt 30 kronor per bokslut såsom bidrag till bokföringskostnaden. Förutsättning skulle vara ett minsta tillskott av ortsbidrag i första fallet å 500 kronor, i senare fallet å 15 kronor. Bidrag skulle kunna utgå under de första åtta år, under vilka jordbrukaren anlitade bokföringsbyrån. För upprättande av räkenskapsutdrag skulle ersättning av statsmedel kunna utgå med 15 kronor för räkenskapsutdrag beträffande jordbruk, för vilket byrån åtnjöte statsbidrag till bokföringskostnaden, samt 25 kronor för sådant utdrag rörande annat jordbruk. Ombuden hava gjort framställning till Kungl. Maj:t om understödjande av bokföringen inom jordbruket enligt nu antydda grunder. Framkomna önskemål. I en till 1936 års skogsutredning ingiven skrivelse den 17 november 1936 har skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län hemställt, att utredningen måtte överväga lämpligheten av att genom statliga åtgärder befordra införandet av skogsbokföring. Styrelsen har i ärendet ytterligare framhållit väsentligen följande: Skogsbokföring av det slag, varom fråga vore, förekomme icke inom länet i samband med den statsunderstödda jordbruksbokföringen. I de för den senare utarbetade formulären hade visserligen skogen ett konto i bokslutet, men någon virkesredovisning ägde icke rum. År 1930 hade skogsvårdsstyrelsen lyckats intressera ägaren av ett medelstort jordbruk i Hälsingland att upplägga fullständig bokföring för såväl jordbruket som skogen. En sådan kontrollgård hade sedermera inrättats även i Gästrikland. De erfarenheter, styrelsen vid dessa gårdar vunnit, hade utvisat, att en väl upplagd bokföring i flera hänseenden vore till gagn för jordbrukets och skogsbrukets rationella bedrivande. Då det därjämte visat sig, att genomförandet av en skogsbokföring icke syntes möta alltför stora svårigheter, hade styrelsen vidtalat ett hundratal fastighetsägare att under minst fem år siffermässigt redogöra för hemmanets förvaltning. I fastighetslängderna hade styrelsen efter objektiva grunder uttagit ett visst antal fastigheter, representerande olika skogsarealer, vilkas ägare tillfrågats om saken. I en del fall inkommo nekande svar, men hade då andra, i närheten boende vidtalats. Den önskade bokföringen omfattade dels arbets-, dels virkesredovisning. Avsikten med denna anordning vore: 1) införande av ordnad virkesbokföring, 2) vinnande av erfarenhet angående åtgången av husbehovsvirke vid fastigheter av skilda storleksordningar, 3) ernående av kännedom rörande eventuell förbrukning till husbehov av virke, som lämpade sig för industriella ändamål, samt 4) uppmuntrande av intresset hos skogsägaren-lantbrukaren för en förnuftig planläggning av förekommande arbeten samt ändamålsenligt utnyttjande av arbetskraften. De sålunda vidtalade hemmansägarna finge vid behov hänvända sig till länsskogvaktarna för erhållande av råd och upplysningar angående böckernas förande. Skogsvårdsstyrelsen har i samband härmed tillställt utredningen en del för skogsbokföring upprättade formulär. För att utröna, huruvida och i vad mån ett mera allmänt behov föreligger av åtgärder avseende att väcka och vidmakthålla intresse för rationell skogsbokföring och, därest så är fallet, vilka vägar, som lämpligen böra 9—817549

130 anlitas för spörsmålets lösning, har utredningen berett skogsvårdsslyrelserna och skogsägareföreningarna tillfälle att framlägga sina synpunkter i frågan. Nedan redogöres sammanfattningsvis för vad därvid kommit till synes. Vad skogsvårdsstyrelserna beträffar, hava dessa understrukit nyttan i olika hänseenden av en väl tillrättalagd skogsbokföring samt framhållit önskvärdheten av att skogsägarna i större utsträckning förde ordnade räkenskaper samt systematisk virkesstatistik. Inom det mindre skogsbruket hörde alltjämt till undantagen, att bokföringsfrågan skänktes det beaktande, som den förtjänade. Endast i mycket ringa utsträckning hade styrelserna haft möjlighet att verka för befrämjande av bokföringsverksamhet. Det vore välbefogat att genom särskilda åtgärder stimulera densamma. Till vinnande av detta syfte hava av styrelserna framlagts ett flertal förslag. Sålunda ifrågasattes i vissa fall, att bokföringsformulär av för olika förhållanden och skilda skogsbrukskategorier lämplig typ jämte erforderliga anvisningar för deras användning skulle upprättas samt distribueras genom styrelsernas och skogsägareföreningarnas — i jordbruksbetonade län genom hushållningssällskapens — försorg samt hållas tillgängliga i bok- och pappersaffärer. I andra fall föreslås utarbetande av en broschyr eller enklare handbok i ämnet, vilken skulle spridas på enahanda sätt. Flera skogsvårdsstyrelser hava understrukit angelägenheten av att i läroplanen för lantbrukets lägre undervisningsanstalter, lantmannaskolor m. fl., ävensom för driftsledarkursen vid Alnarp upptaga skogsbokföring i samband med övrig lantbruksbokföring. I de s. k. bokföringsringarna på landsbygden borde jämväl mera beaktande skänkas skogen såsom företagaregren. Tilllika har uttalats den meningen, att provbokföring skulle under vederbörande skogsvårdsstyrelses ledning anordnas på ett antal försökshemman, varvid styrelsen skulle biträda vid böckernas förande. Styrelsen borde då jämväl föranstalta om, att den till hemmanet hörande skogen undersöktes med avseende å virkeskapital m. m. Ävenledes har yrkats, att riktlinjer för skogsbokföringsverksamheten skulle uppdragas i anslutning till ordnandet av en premiering av välskötta, mindre skogsbruk. Jämväl skogsägareföreningarna hava framhållit, att skogsbokföring enligt tillfredsställande grunder vore, med hänsyn till dess stora betydelse, alltför litet utbredd och att åtgärder vore av behovet påkallade för att råda bot på denna brist. Föreningarna hava funnit detta böra ske på i stort sett samma sätt, som av skogsvårdsstyrelserna ifrågasatts. Sålunda har anbefallts utarbetande av enkla formulär och handböcker i ämnet, vilka med biträde av föreningarna och styrelserna borde ställas till skogsägarnas förfogande. Därjämte har uttalats önskvärdheten av att fackpressen i ökad utsträckning gjorde propaganda i denna fråga, samt förordats att vid lantbrukets lägre läroanstalter skulle, i samband med jordbruksbokföring, meddelas undervisning tillika i skogsbokföring. Det förslaget har väckts, att föreningarnas tjänstemän borde i bokföringsangelägenheter bistå skogsägare. I något fall har givits uttryck för den åsikten, att det borde ankomma på skogsvårdsstyrelserna att, med tillämpande i huvudsak av de riktlinjer, som styrelsen i Gävleborgs län följt vid anordnande av nyss berörda bokföringsverksamhet, arbeta för befrämjandet av detta område. Genom styrelserna borde ock företagas den inventering av fastigheternas skogskapital, som skulle ligga till grund för virkesbokföringen.

1936 års skogsutredning. En ordnad bokföring äger för skogsägarna stor betydelse, enär den är ägnad att underlätta ett rätt bedrivande av näringen. Skogsbruket är ju numera att jämföra med ett affärsföretag, där ekonomiska kalkyler och beräkningar av olika slag krävas för att ernå bästa

131 driftsresultat. Nämnda överväganden böra till viss del bygga på en tillfredsställande upplagd och väl skött bokföring. Detta gäller såväl rena penningangelägenheter som utnyttjandet av arbetskraft och befintligt virkesförråd. Den ordnade bokföringen är vidare ett medel till underlättande av skogsbrukets ekonomiska planläggning och ett ändamålsenligt tillgodogörande av folk och dragare såväl som för kontroll av virkeskapitalet och dess växlingar m. m. Jämväl ur det allmännas synpunkt kan det anses önskvärt, att skogsbokföringen vinner så stor utbredning som möjligt. Flera skogsvårdsstyrelser framhålla, att intresset för skogsvårdande åtgärder över huvud taget därigenom stimuleras. Tillika torde skogsbokföringen kunna dels befordra virkeshushållningen genom att uppmuntra till ett förbättrat tillvaratagande av virket, dels ock, därest en bearbetning av bokföringsuppgifter företages, giva värdefulla anvisningar rörande virkesförbrukningen och dess olika vägar samt andra liknande uppgifter av värde. Det torde vara av allmänt näringspolitiskt intresse, därest man genom bearbetning av bokföringsmaterial kunde åstadkomma ett underlag för bedömande av räntabilitet m. m. inom skogsbruket. Skogsbokföring med avverkningsstatistik förekommer nu som regel blott å större skogsbruk. För att vinna ökad användning därav torde vara ofrånkomligt, att särskilda åtgärder vidtagas, syftande till att hos de mindre skogsägarna väcka och vidmakthålla intresset för ordnad skogsbokföring. Staten torde därvid böra lämna sin medverkan. Vid frågans prövning har man att beakta, att lantbrukaren åtminstone i de skogrikare delarna av riket i regel driver både jord- och skogsbruk. Jordens och skogens bokföringsspörsmål få sålunda ej isoleras från varandra utan böra behandlas gemensamt och i ett sammanhang. När möjligheterna att mera effektivt befordra lantbrukets bokföring undersökas, måste därför tillses, att ej en av rörelsens båda viktigaste grenar i nämnda hänseende åsidosattes. Hittills vunna erfarenheter rörande svårigheterna att frammana en livligare bokföringsverksamhet inom kretsen av utövande lantbrukare synas utvisa, att strävandena främst böra inriktas på att bibringa den ungdom, som kan tänkas få nytta därav i sin kommande gärning, intresse för och kunskap i förevarande ämne. I arbetsplanerna för lantbrukets lägre läroanstalter bör följaktligen behörigt utrymme reserveras åt undervisning i bokföring för jordens såväl som skogens drift. Det lärer ock vara nödvändigt att därjämte lämna direkt biträde eller stöd åt bokföringsarbetet ute i praktiken, varvid är önskvärt att jämväl skogsbokföringen uppmärksammas. I de fall, där så finnes lämpligt, bör av denna anledning samarbete äga rum med i skogsfrågor sakkunniga, exempelvis för upprättande av för ortens förhållanden passande blanketter och formulär, lämnande av råd och upplysningar direkt till lantbrukarna samt verkställande av de skogstekniska undersökningar, vara skogsbokföringen bör grundas. Övervägande skäl tala för att skogsvårdsstyrelserna för ändamålet tagas i anspråk. En verksamhet av förevarande slag torde ligga deras allmänna

132 värv nära. Detta utesluter icke, att även skogsägarnas sammanslutningar kunna anlitas i enahanda syfte. Av utredningen nu framlagda önskemål torde böra beaktas vid avvägning och fördelning av statsanslag såsom bidrag till åtgärder för främjande av ordnad bokföring vid mindre lantbruk ävensom vid utformande av de bestämmelser, som skola gälla för bidragsverksamheten. Vid den statistiska bearbetningen av erhållet bokföringsmaterial bör undersökas möjligheten att upprätta skogsbrukets ekonomi belysande räntabilitetsberäkningar o. dyl. Emellertid erfordras härutöver speciella förfoganden till främjande av mera fristående skogsbokföring. Man får nämligen icke bortse från att skogshushållningen å många jordbruksfastigheter är av vida större betydelse som förvärvskälla än jordbruket. Det senare kan vid sidan av skogsbruket i utkomsthänseende stå i så undanskjuten ställning, att någon påtagligare nytta av jordbruksbokföring kanske ej är uppenbar. Det torde då vara påkallat att uppmuntra bokföring allenast för skogsbrukets vidkommande och att lämna stöd däråt. Enligt utredningens förmenande utgöra skogsvårdsstyrelserna lämpliga organ för handhavande av en sådan uppgift, vilken bör infogas i styrelsernas ordinarie arbetsprogram. Tidigare har föreslagits att styrelsernas åligganden skola innefatta spridandet av upplysning i, förutom många andra, skogsbokföringsfrågor. Därvid skulle varje styrelse efter eget avgörande tillämpa de metoder, som med hänsyn till ortens betingelser anses bäst leda till resultat. Vid sidan härav böra styrelserna, åtminstone innan verksamheten nått större omfattning, tillhandagå skogsägarna med biträde för lämnande av anvisningar i samband med det löpande bokföringsarbetet samt upprättande av bokslut. Även beträffande det mera fristående skogsbruket torde vara önskvärt, att näringens ekonomiska läge och förhållanden i övrigt belysande driftsanalyser utföras. Då bokföringsverksamheten så medger bör därför tagas i närmare övervägande att centralt bearbeta bokföringsutdrag. Detta uppdrag liksom utarbetandet av erforderliga normalformulär bör handhavas av organ eller person, som Kungl. Maj:t därtill utser.

Kap. 4. Organisationer och organ för tillgodoseende av de mindre skogsägarnas behov av sakkunnigt biträde. 1.

Gemensamhetsskogar.

Historik och nuvarande förhållanden. Sedan gammalt finnas i Sverige s. k. skogsallmänningar. Den rättsliga karaktären hos dessa är synnerligen växlande.

133 Allmänningar omtalas redan i våra äldsta rättskällor. Härmed avsågos i första hand mellan de uppodlade bygderna belägna skogsområden, som för bygdebefolkningen ansågos behövliga dels för fyllande av dess behov av skogsprodukter och bete, dels för att lämna dem tillfälle att utvidga sina odlingar. Stundom begagnas dock i de gamla landskapslagarna samma benämning jämväl för mark, som ännu ej blivit tagen i besittning och till en början ansågs icke tillhöra någon. I 16 kap. byggningabalken av 1734 års lag omnämnas såväl landsallmänningar som härads- och sockenallmänningar. Landsallmänningarna hava sedermera blivit skiftade mellan delägarna. Häradsallmänningarna intaga sedan gammalt i lagstiftningen en särställning i förhållande till andra gemensamma ägor. Nu gällande bestämmelser innefattas i lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar. Enligt denna förstås med häradsallmänning av ålder bestående sådan. Häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet, vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen. Lagen innehåller stadganden om avyttring och införlivning av mark med häradsallmänning, om häradsallmännings vård och avkastning samt annan inkomst, som inflyter från allmänning, ävensom om reglemente och styrelse m. m. för häradsallmänning. Förvaltningen av allmänning skall handhavas av en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse, biträdd av skoglig fackman. Vederbörande skogsvårdsstyrelse, utökad med en av Kungl. Maj:t särskilt utsedd ledamot, fastställer hushållningsplan för allmänning. Häradsallmänningarna stå under tillsyn av skogsvårdsstyrelserna, som bland annat skola övervaka, att fastställd hushållningsplan efterleves. I tio län finnas häradsallmänningar. Omfattningen av desamma framgår av följande ungefärliga uppgifter: Produktiv skogsmark Stockholms län . . Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län . Jönköpings län Kalmar län Älvsborgs län Skaraborgs län . Örebro län Västmanlands län

2 500 hektar 15 000 » 15 500 » 23 500 » 1 200 » 300 1 600 5 700 » 9 200 » 9 700 » Summa 84 200 hektar.

De i kungl. förordningen den 1 augusti 1805 rörande sockenallmänningar meddelade bestämmelserna voro i huvudsak inriktade på att underlätta allmänningarnas uppdelande mellan de däri delägande hemmanen. En sådan uppdelning har ock ägt rum i den omfattning, att numera ytterst få kvarlevor av de forna sockenallmänningarna återstå. Något nämnvärt praktiskt värde hava dessa för närvarande icke. Vidare må bringas i erinran inom åtskilliga socknar av Kopparbergs och Gävleborgs län befintliga besparingsskogar, vilka uppkommit gencm att i samband med storskiftet delar av de socknarna tilldelade skogsanslagen på grund av särskilda beslut avsattes såsom allmänningar. Besparingsskogarna hava tillhopa en areal produktiv skogsmark av cirka 198 000 hektar, därav i runt tal 35 400 hektar äro belägna i Gävleborgs län. I rättsligt avseende överensstämma besparingsskogarna i stort sett med de allmänningsskogar inom Norrbottens och Västerbottens län, vilka

134 i samband med avvittringarna utlades för jordägarnas räkning i ett antal socknar. Nämnda allmänningsskogar hava en sammanlagd areal skogsproduktiv mark av cirka 318 900 hektar, därav 103 300 hektar i Västerbottens och 215 600 hektar i Norrbottens län. Förvaltningen av de två senast omnämnda kategorierna skogsallmänningar regleras av lagen den 17 juni 1938 (nr 297) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Skogarna stå under uppsikt av respektive skogsvårdsstyrelser och skötas efter hushållningsplaner, vilka i den mån de nyupprättas fastställas av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Den direkta förvaltningen av allmänningsskog handhaves av en av delägarna utsedd styrelse med biträde av skogsförvaltare, förordnade av länsstyrelsen, samt utövas efter i särskilt, av Konungen fastställt reglemente angivna grunder. I visst hänseende jämförbara med allmänningsskogar, ehuru ur rättslig synpunkt helt olika, äro kommunskogarna. Ett flertal städer hava egna skogar. Även åtskilliga landskommuner, landsting och hushållningssällskap hava inköpt eller på annat sätt förvärvat skogsmark. De kommunala skogsbruken drivas ofta i samarbete med skogssällskapet, som förut nämnts en för ändamålet särskilt fungerande enskild organisation. För att främja tillkomsten av kommunskogar har av staten inrättats en kommunskogslånefond. En översikt rörande bestämmelserna för lånefondens ianspråktagande lämnas härefter. Gemensamhetsskogar förekomma även vid sidan av de allmänningsskogar, för vilka ovan redogjorts. Sedan lång tid tillbaka finnas i jorddelningslagstiftningen meddelade bestämmelser, som underlätta bevarande av skogsmark i samfälld ägo eller främja tillkomsten av dylika samfällda skogar. Redan i det betänkande angående åtgärder till främjande av den enskilda skogshushållningen, som 1896 års skogskommitté avgav den 9 september 1899, fanns intaget ett förslag till lag angående allmänningsskogars bildande. Enligt detta borde delägare i oskiftat skifteslag eller by, såframt intecknings- eller nyttjanderättsinnehavarens rätt därigenom ej förnärmades, vara berättigad avsätta del av skogsområdet såsom samfälld egendom, därest minst halva antalet delägare vore ense därom och dessa tillika ägde mera än skifteslagets eller byns halva skattetal. Samma möjlighet skulle stå öppen beträffande oskiftad skogsmark, som vid laga skifte undantagits för delägarnas gemensamma begagnande. Hinder borde icke heller möta för ägare av redan skiftad eller till olika byar och hemman hörande skogar att, om de alla enades därom, sammanföra sina skogslotter till en dylik gemensamhetsskog. Det avsatta området borde dock ej få understiga 500 hektar till skogsbörd duglig mark. Gemensamhetsskogen skulle förvaltas enligt fastställd hushållningsplan. Kommittén uttalade i sin motivering till förslaget, bland annat, att det ej borde ifrågakomma att söka framtvinga den regelbundna hushållning å de enskilda skogarna, som ensam kunde fullt tillgodose samhällets krav, men att principiella hinder icke syntes böra möta att medgiva ett flertal skogsägare att vidtaga ett för framtiden bindande förfogande, varigenom samfälligheten förbleve orubbad och under offentlig kontroll sköttes på ett för alla delägarna betryggande sätt. 1896 års skogskommittés förslag föranledde ingen annan åtgärd från

135 statsmakternas sida, än att detsamma för ytterligare bearbetning överlämnades till en kommitté för utformande av vissa till skifteslagstiftningen hörande författningsförslag. Denna kommitté, som avgav utlåtande den 8 juni 1904, ansåg att möjlighet att av redan skiftad mark avsätta skog för bildande av samfällighet icke borde existera. En lagstiftning, som medgåve en dylik utveckling, mötte allvarliga betänkligheter. Funnes inteckning i den fastighet, vars skogsmark skulle ingå i samfälld skog, måste innehavaren därav höras. Mot hans bestridande kunde icke tillåtas att på dylikt sätt förändra fastighetens tillhörigheter. Vidare framhöll kommittén, att det bleve nödvändigt föranstalta om dels uppmätning av den i samfälligheten från varje särskilt hemman ingående arealen, dels ock gradering av ägorna samt värdering av ståndskogen på varje lott. De härmed förenade kostnaderna komme säkerligen att verka avskräckande. Kommittén ansåg även, att möjlighet icke heller borde finnas för delägare i skifteslag att utan sammanhang med laga skifte avsätta del av ett oskiftat skifteslags skogsmark eller skogsmark, vilken vid laga skifte blivit avsatt, såsom en skifteslagets samfällighet. Gemensamhetsskog borde sålunda endast kunna bildas i samband med laga skifte. För vinnande av åsyftat gagn av gemensamhetsskogs avsättande erfordrades att området icke tilltoges allt för litet. Ingen anledning funnes att föreslå mindre minimiareal än 500 hektar. I skrivelse (nr 166) i anledning av vissa motioner hade 190A års riksdag anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, söm kunde finnas erforderliga och lämpliga för att bereda kommuner, korporationer, byalag samt stiftelser och fonder, vilka avsåge allmänt ändamål, möjlighet att genom inköp av skogsmark eller annorledes bilda, bibehålla och utvidga gemensamhetsskog. I skrivelsen uttalades, att allt borde göras för att inom vårt land öka arealen av de under statens kontroll ställda skogarna, varför rättigheten att bilda gemensamhetsskog icke borde inskränkas att gälla allenast större menigheter, såsom häraders och kommuners jordägande befolkning, utan även medgivas för sådana korporationer — landsting och hushållningssällskap — som verkade i det allmännas tjänst, ävensom för byalag samt stiftelser och fonder av nyssnämnd beskaffenhet. Vid ärendets behandling inom riksdagen framhölls därjämte önskvärdheten av att, då enskilda eller bolag, vilka för bildande av egnahemskolonier företoge styckning av större egendomskomplex, i filantropiskt syfte önskade för framtiden bibehålla utmarken odelad och till gemensamt bruk för ägarna av de olika egnahemslotterna, en blivande lagstiftning måtte lämna stöd för dylika strävanden. Nyssnämnda riksdagsskrivelse överlämnades till 1906 års skiftesstadgekommitté. I sitt den 28 juli 1911 dagtecknade betänkande föreslog kommittén, att i bestämmelserna om skifte av jord skulle intagas föreskrifter rörande avsättande av område till gemensamhetsskog. Dessa föreskrifter inneburo, att om fråga väcktes att med viss del av skifteslagets skogsom-

rade bilda dylik skog, sådan finge avsättas av skifteslagets företrädesvis till skogsbörd tjänliga mark, därest de delägare härutinnan enade sig, som enligt vid skiftningen gällande delningsgrund ägde erhålla mera än hälften av skifteslagets skogsmark och tillika till antal utgjorde mer än hälften av samtliga delägare av skogsmarken. Uppnåddes ej sådan röstövervikt, vore det de delägare, som enade sig därom, obetaget få å deras egendomslotter belöpande skogsmark eller viss del av denna sammanlagd till gemensamhetsskog. Kommittén föreslog vidare, att avsättande av gemensamhetsskog att förvaltas till ägarnas gemensamma nytta finge ske utan sammanhang med laga skifte eller styckning av jord, där alla ägarna vore ense om åtgärden. Sådan utbrytning skulle efter förordnande verkställas av lantmätare med biträde av gode män. I motiveringen framhöll kommittén den besparing i skogstillgången, som borde kunna vinnas när samfälld skog förbleve oskiftad och ståndskogslikvid sålunda icke komme i fråga. Genom sitt syfte att bereda möjlighet till och garantier för en ordnad skogshushållning vore avsättandet av samfällighetsskog till formen en skogsvårdsfråga. Enligt kommitténs uppfattning läte det väl tänka sig, att en god skogstrakt om 50 å 100 hektar vid noggrann skötsel gåve sådan avkastning, att det inom ett mindre skifteslag kunde befinnas fördelaktigt avsätta området till gemensamhetsskog. Den jämna inkomst av skogen, som på denna väg skulle beredas skogsägarna, vore desto mer önsklig, som jordbruket i skogstrakterna i regel bure sig mindre gott utan det varaktiga stöd, som en kontinuerlig avkastning från skogen medförde. Kommittén framlade därjämte förslag till lag om vård och förvaltning av skogar, som vid laga skifte avsattes för delägarnas gemensamma nytta. Enligt förslaget skulle skogar, som i lagen avsåges, av delägarna vårdas och förvaltas enligt hushållningsplan och särskilt reglemente. Det senare, vari man hade att meddela närmare föreskrifter om skogens förvaltning samt styrelses sammansättning, befogenhet och skyldigheter, skulle upprättas av delägarna och fastställas av länsstyrelsen. På denna ankomme vidare att föranstalta om uppgörande av hushållningsplan vilken, efter det delägarnas yttrande angående densamma blivit inhämtat, skulle överlämnas till domänstyrelsen för granskning och fastställelse. Skedde avvikelse från vad reglementet föreskreve eller ägde å gemensamhetsskog större avverkning rum än enligt hushållningsplanen vore tillåtet, hade länsstyrelsen att vid domstol anhängiggöra och utföra talan mot vederbörande. Domstolen ägde antingen föreskriva erforderliga åtgärders utförande inom viss tid, vid äventyr att desamma eljest komme att på delägarnas bekostnad genom vederbörande skogsstatstjänstemans försorg vidtagas, eller ock förordna att skogen skulle ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Sedan hushållningsplan blivit fastställd, skulle bestämmelserna i lagen den 24 juli 1903 angående vård av enskildas skogar icke äga tillämpning å sådan skog.

137 1915 års skifteslagstiftningskommission, som tillsattes för att biträda vid fortsatt behandling av spörsmålet om en fullständig revision av skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar, upptog i ett den 26 oktober 1918 avgivet betänkande samma förslag till föreskrifter om gemensamhetsskogar, som skiftesstadgekommittén framlagt. Dessa förslag blevo föremål för överarbetning genom den år 1919 tillsatta jordstyckningskommissionen. I utlåtande den 16 oktober 1920 framlade kommissionen nytt fullständigt förslag till lag om delning av jord å landet. Enligt detsamma (10 kap. 4 §) skulle vid skifte tillses, därest i skifteslagets område inginge skogbärande eller till skogsbörd företrädesvis tjänlig mark, om och i vilken utsträckning bildande av gemensamhetsskog i sammanhang med skiftet borde äga rum. Ej finge dock mot delägares bestridande till gemensamhetsskog avsättas större del av skifteslagets skogsmark, än som återstode sedan dels å den eller de ägolotter, för vilka lämpligt skifte å skogsmarken prövades kunna ske, belöpande andelar däri utbrutits, dels ock för övriga ägolotter, som hade del i skogsmarken, beräknats erforderligt anslag av husbehovsskog. Delägare, som enade sig därom, vore obetaget att få den å deras ägolotter belöpande skogsmarken eller viss del därav avsatt till gemensamhetsskog. Därjämte hade i förslaget inryckts en bestämmelse (23 kap. 4 §) om att avsättande av område till gemensamhetsskog finge ske såsom särskild förrättning, när ägare så begärde eller, där flera ägare funnes, dessa vore om beslutet ense. Rörande ovannämnda bestämmelse i 10 kap. 4 § framhöll kommissionen, att vad i paragrafen föreslagits innebure utan tvivel ett långt gående ingrepp i den enskildes rätt att förfoga över sin egendom. Det borde då emellertid tillses, att detta ingrepp icke fördes längre, än det allmännas intresse i varje särskilt fall oundgängligen fordrade. Endast i den händelse att tillfredsställande skifte å skogsmarken verkligen icke kunde anordnas, finge emot delägarnas vilja i paragrafen omförmälda åtgärd äga rum. Det vore ej nog att bildande av gemensamhetsskog i och för sig kunde synas vara en välbetänkt och nyttig åtgärd; sådant oaktat skulle, därest skogsmarken kunde skiftas på ett någorlunda tillfredsställande sätt, skifte av densamma ock äga rum, där delägarna så fordrade. Om åt en eller flera av delägarna kunde utbrytas lämpliga skogsskiften utan att de övriga härav lede förfång, under det för dessa senare dylika skiften icke läte sig anordna, finge de förra icke tvingas att med sina lotter ingå i gemensamhetsskog. Med hänsyn till det starka intresset för delägarna att äga åtminstone någon tillgång på skog till sin omedelbara disposition, finge ej heller gemensamhetsskogen så tilltagas, att icke de ägolotter, som i skogsmarken hade del, komme i åtnjutande av erforderlig husbehovsskog. Uppenbarligen vore det vidare av vikt, att från område, som avsattes till gemensamhetsskog, avskiljdes sådan mark, vilken på grund av beskaffenhet och läge lämpade sig för odling.

138 Frågan om samfällda skogar var även föremål för behandling av 1911 års skogslagstiftningskommitté, som den 9 december 1918 avgav betänkande. Denna uttalade sig för önskvärdheten av att samfällda skogar i större utsträckning komme till stånd. Inrättandet av dylika borde enligt kommitténs mening medföra ett åtminstone i någon mån planmässigt bruk av den samfällda skogen. Beträffande möjligheterna att sammanföra samfällighetsskog av till olika hemman eller lägenheter hörande skogsmark, som undergått laga skifte, uttalade kommittén betänkligheter. Flertalet skogsvårdsstyrelser hade i sina till kommittén avgivna yttranden framhållit önskvärdheten av att även skiftade skogsområden sammanfördes till gemensam hushållning. Man hade dock så gott som i samtliga fall ansett, att på frivillighetens väg intet stode att vinna på grund av skogsägarnas misstro och obenägenhet för dylikt sambruk. Å de av kommittén anordnade diskussionsmötena med allmänheten hade meningarna visat sig delade beträffande önskvärdheten av mindre, skiftade skogars sammanförande till gemensamt bruk, men enstämmigt hade det förklarats, att utsikt att på frivillighetens väg ernå något sådant icke förefunnes. Oaktat det bestämda intryck kommittén sålunda fått av en ogynnsam stämning i fråga om dylika bildningar, hade kommittén likväl icke funnit anledning alt taga avstånd från skiftesstadgekommitténs förslag i förevarande del. Skogslagstiftningskommittén förklarade sig vilja lämna sin anslutning till 1896 års skogskommittés förtröstansfulla ord, att redan förefintligheten av en form för bildande av samfällda skogar i sig innebure avsevärda utvecklingsmöjligheter. Ytterligare omnämnde skogslagstiftningskommittén, att i Jönköpings län bildats en särskild skogsandelsförening med ändamål att möjliggöra en bättre skötsel av skogen och en ändamålsenligare hushållning med dess produkter. Enligt föreningens stadgar skulle kompetent person vara anställd som skogvaktare. Jordstyckningskommissionens förenämnda förslag ligger i allt väsentligt till grund för gällande lag den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, som av riksdagen antogs sedan Kungl. Maj:t nämnda år framlagt proposition (nr 38) i ämnet. — Det kan inskjutas, att 1938 års riksdag hos Kungl. Maj:t anhållit om allmän revision av lagstiftningen om delning av jord å landet (skrivelse nr 234). — De författningsrum i lagen, som i samband med frågan om bildning av gemensamhetsskog äro av särskilt intresse, utgöras av 1 kap. 13 §, 10 kap. 5 § samt 20 kap. 4 §. Dessa lyda sålunda: ^ / kap. 13 §: »Skifteslag, som i 2 § under 3 avses, må underkastas laga skifte, där sådant av delägare yrkas samt skifte prövas utan någon delägares förfång medföra fördelar, vilka överväga olägenheterna av skiftet och de med förrättningen förenade kostnader. Skifteslag, som utgöres av enligt denna lag till gemensamhetsskog avsatt område, må icke underkastas laga skifte, med mindre alla delägare äro därom ense. Där särskilda skäl, såsom ändrade förhållanden med avseende å möjligheterna för områdets utnyttjande, därtill föranleda, må skifte äga rum, även om det av någon

139 delägare bestrides, där det finnes uppenbart, att skiftet icke länder honom till förfång.» 10 kap. 5 §: »Ingår i skifteslaget skogbärande eller till skogsbörd företrädesvis tjänlig mark, må, efter ty här nedan sägs, vid skiftet bestämmas, att nämnda mark eller viss del därav skall avsättas till gemensamhetsskog för att till delägarnas gemensamma nytta förvaltas i enlighet med vad därom är särskilt stadgat. 1. Är skogsmark samfälld, skola förrättningsmännen tillse, om och i vilken omfattning bildande av gemensamhetsskog därav bör äga rum. Sådan skog må icke bildas, där skifte av skogsmarken prövas för delägarna i allmänhet medföra övervägande nytta samt kunna ske utan någon delägares förfång. Ej heller må mot delägares bestridande gemensamhetsskog bildas, där skogsmarken kan så fördelas, att samtliga ägolotter, som däri äga del, erhålla formliga, välbelägna och för skötseln av skogen förmånligt anordnade skiften. I andra fall skall gemensamhetsskog bildas, dock att där så beskaffade skiften, som nyss sagts, prövas kunna anordnas för viss eller vissa ägolotter, utbrytning av de å dessa ägolotter belöpande andelar icke må vägras, så framt sådan utbrytning finnes kunna ske utan någon delägares förfång. Vid bildande av gemensamhetsskog skall jämväl iakttagas, att anslag av husbehovsskog utlägges för ägolott, som ej därförutan äger erforderlig tillgång till dylik skog, ävensom att sådana inom skogsmarken befintliga områden, vilka på grund av läge, omfång och beskaffenhet lämpa sig för odling, undantagas såsom inrösningsjord enligt vad i 11 kap. 1 § stadgas. Vad om samfälld skogsmark nu sagts skall gälla jämväl om oskiftad skogsmark, som undergått sämjedelning efter det denna lag trätt i kraft. Det utlåtande, som förrättningsmännen jämlikt 4 kap. 3 § hava att avgiva, skall, där bildande av gemensamhetsskog oberoende av delägares beslut kan komma i fråga, innefatta yttrande därutinnan. Kan erforderlig utredning förebringas först i samband med skiftesläggningen, må dock frågan anstå och särskilt utlåtande däri meddelas. Prövas därvid dylik skog böra bildas, skall utlåtandet, så fort lämpligen ske kan, underställas ägodelningsrättens prövning; i annat fall äge vad i 4 kap. 4 § andra stycket stadgas motsvarande tillämpning. 2. Oavsett huruvida skogsmark är samfälld eller delad, vare det de delägare, vilka önska, att den å deras ägolotter belöpande skogsmarken eller viss del därav skall avsättas till gemensamhetsskog, obetaget att med laga verkan därom träffa förening; dock att, där fråga är om samfälld eller efter denna lags ikraftträdande sämjedelad skogsmark, sådan förening icke må komma till stånd innan det blivit avgjort, att den ifrågavarande skogsmarken icke skall i den ordning, varom under 1 sägs, avsättas till eller ingå i gemensamhetsskog.» 20 kap. A §. »Avsättande av mark till gemensamhetsskog för två eller flera fastigheter må ske såsom särskild förrättning om ägaren till fastigheterna så begär eller, där fastigheterna tillhöra olika ägare, dessa äro ense därom.» I sitt u t l å t a n d e (nr 1) i a n l e d n i n g a v p r o p o s i t i o n e n u t t a l a d e första särskilda utskottet, att ä v e n o m det icke k u n d e a n t a g a s , att d y l i k a g e m e n s a m h e t s s k o g a r k o m m e a t t i s t ö r r e u t s t r ä c k n i n g b i l d a s , vore det d o c k lyckligt, att möjlighet därtill ö p p n a s . B i l d a n d e t a v g e m e n s a m h e t s s k o g a r k u n d e v a r a av stor betydelse för f r ä m j a n d e t a v s k o g s h u s h å l l n i n g o c h s k o g s v å r d . T v å n g e t att, s å s o m hittills skett, u p p d e l a all skifteslagets m a r k h a d e ofta m e d f ö r t en m y c k e t o l ä m p l i g ä g o a n o r d n i n g i s k o g s m a r k e n och a v s e v ä r t f ö r h ö j d a skifteskostnader. D å s k o g s m a r k s o m r å d e n a i a l l m ä n h e t h a d e en s å d a n belägenhet, att m a r k e n p å skilda p u n k t e r vore i m y c k e t olika g r a d å t k o m l i g .

140 hade för ernående av likställighet andel i såväl den närliggande som den mera avlägset belägna marken måst tilläggas varje delägare. Såsom följd härav hade skogsmarksskiftena erhållit form av långa, smala tegar. Det vore uppenbart, att en sådan indelning icke medgåve en i någon mån tillfredsställande skogsvård. Även från annan synpunkt vore förslaget av betydelse. Genom bildandet av gemensamhetsskog kunde möjlighet sålunda beredas vederbörande skogsägare att försäkra sig om jämn inkomst av skogen och därmed befästa sin ekonomiska ställning. Här bör erinras om att i lag den 18 juni 1926 (nr 335) stadgas angående säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning, exempelvis ståndskogslikvid. Vidkommande förvaltningen av skogssamfälligheter gäller förberörda lag den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Enligt 2 § i denna må, där delägarna äro flera än två och de ej kunna ena sig om användningen eller tillgodogörandet av samfälld äga, fråga därom upptagas till avgörande i viss i lagen närmare angiven ordning. Kan ej bestämmelse sålunda träffas, äger envar av delägarna påkalla ägans ställande under förvaltning av god man. Beträffande ordningen vid avgörande av fråga om samfälld ägas användning eller tillgodogörande gäller, att sådan fråga skall upptagas vid sammanträde med delägarna. Vid sammanträdet har envar delägare rösträtt efter sin delaktighet i samfälligheten. Erhåller vid omröstning viss mening högre röstetal än annan och biträdes den tillika av större antal röstande, gäller denna mening. Kan beslut ej på sådant sätt åstadkommas, skall begränsning av de röstandes röstetal ske så, att icke för någon av dem må beräknas mera än en femtedel eller, där delägarna i samfälligheten äro flera än femtio, en tjugondel av de röstandes sammanlagda röstetal, och är den mening gällande, som efter denna beräkning erhållit högsta röstetalet. Utfalla rösterna lika, gäller den mening, som de flesta efter huvudtalet biträda. Bliva rösterna även efter denna beräkning lika, avgör ordföranden, vilken mening skall gälla. För beslut i fråga, som gäller avhändandet av äga eller utlegning av äga för längre tid än fem år, erfordras dock större majoritet. Besluta delägarna, att samfällighet skall ställas under förvaltning för gemensam räkning, skall ock av dem antagas reglemente, angivande grunder för denna förvaltning. I sådant reglemente skola upptagas bestämmelser om tillämpning å sammanträde med delägarna av de föreskrifter rörande omröstning, som i denna lag angivas, om val av en eller flera sysslomän för förvaltningen samt om gäldande av kostnaderna för förvaltningen och användande av vinsten därav. I avseende härå skall iakttagas, dels att delägare ej må, utan att han därtill samtyckt, påföras kostnad, överstigande hans del i avkastningen jämte den vinst, som kan visas genom kostnaden hava tillförts hans enskilda egendom, för vilken han har del i samfälligheten, dels ock att behållna avkastningen bör antingen användas till företag, som lända till gemensam nytta för de fastigheter, vilka hava del i

141 ägan, såsom skogskultur, anläggning och underhåll av vägar och broar eller dylikt, eller ock till fondering eller utdelning till delägarna efter delaktighet i ägan. Reglementet skall underställas rättens prövning och för detta ändamål jämte protokoll över det eller de sammanträden, därå frågan om samfällighetens ställande under förvaltning och reglementets antagande förevarit, till rättens ordförande insändas. Rätten skall tillse, att reglementet är i laga ordning tillkommet, att dess bestämmelser äro förenliga med gällande lagar och författningar samt att icke detsammas tillämpning kan lända till märkligt förfång för delägare, som ej deltagit i reglementets antagande eller eljest godkänt detsamma. Dessutom skall, där samfälligheten helt eller delvis utgöres av skogsmark, tillses att bestämmelser lämnats, som trygga en tillfredsställande skogsvård därå, börande i fråga härom, innan fastställelse meddelas, yttrande inhämtas från vederbörande skogsvårdsstyrelse eller, där sådan ej finnes, vederbörande skogstjänsteman. Kan reglemente ej oförändrat godkännas, må rätten, efter delägarnas hörande, d a n verkställa erforderliga jämkningar. Syssloman eller, om flera äro utsedda, dessa äga, där ej för visst fall delägarna annorlunda bestämt, att i mål, som röra förvaltningen, tala och svara för delägarna. Äga, som ställts under förvaltning, må ej av syssloman delägarna avhändas eller för längre tid än fem år utlegas utan att beslut därom fattats och fastställts i den ordning, som i 6 § 2 mom. eller 7 § sägs. I d e t t a s a m m a n h a n g m å slutligen n ä m n a s , a t t s e d a n å r 1930 finnes i n r ä t t a d en s t a t e n s l å n e f o n d för u n d e r l ä t t a n d e av k o m m u n e r s f ö r v ä r v av skogsm a r k i vissa fall, kommunskogslånefonden. B e s t ä m m e l s e r för l å n u r f o n d e n ä r o m e d d e l a d e i k u n g ö r e l s e n d e n 27 j u n i 1930 (nr 272). Lån må av Kungl. Maj:t beviljas landskommun, köping, som utgör särskild kommun, landsting eller kommunalförbund, omfattande uteslutande kommuner av nämnda slag, för förvärv genom köp eller expropriation inom område, som lyder under skogsvårdslagen, av mark med otillfredsställande skogstillstånd i ändamål av markens försättande i nöjaktigt skogligt skick. Förvärv skall avse: 1) skogsmark, som helt saknar trädvegetation eller är bevuxen med blott enstaka trad; 2) vanhävdad skogsmark, där beståndet är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter; 3) skogsmark, som är bevuxen med s. k. stavaskogsbestånd; eller 4) försumpad skogsmark. För förvärv av mark, med avseende vara någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande, må lån beviljas allenast i det fall, att på grund av gäldenärens obestånd hinder möter för utkrävande av sagda skyldighet. Lån må beviljas dels för köp till belopp, motsvarande högst nittio procent av det uppskattade värdet av den mark, varom fråga är, jämte därå växande skog, dock att lånet ej må överstiga nittio procent av den köpeskilling, lånesökanden utfäst sig att erlägga för marken jämte skog, dels ock för expropriation till belopp, motsvarande högst nittio procent av den expropriationsersättning, som i laga ordning bestämts skola utgå för vederbörande marks tagande i anspråk för ifrågavarande ändamål. Vid beviljande av lån skall detsamma i fråga om förräntning och återbetalning hänföras till någon av följande tre lånetyper: Lånetyp A: Under tiden från lånets utlämnande till och med tio år efter utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, lägges för varje kalenderår upplupen ränta till kapitalet. Å upplupen ränta för ett tidigare år beräknas ränta under följande år. Å sammanlagda beloppet av kapital- och ränteskulden vid utgången av nämnda tio år gäldas där-

142 efter årligen ränta under tjugu år. Sedan sålunda trettio år förflutit från det år, varunder lånet utlämnades, förräntas och amorteras nyssnämnda kapital- och ränteskuld medelst lika årliga avgifter så avpassade, att hela skulden är slutbetald med det femtionde året efter det kalenderår, varunder lånet utlämnades. Lånetyp B: För tiden från lånets utlämnande till och med tio år efter utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, gälla samma bestämmelser som beträffande typ A. Å sammanlagda kapital- och ränteskulden vid utgången av nämnda tio år gäldas därefter årligen ränta under tio år. Sedan sålunda tjugu år förflutit från det år, varunder lånet utlämnades, förräntas och amorteras kapitaloch ränteskulden medelst lika annuiteter sålunda, att hela skulden är slutbetald med det fyrtionde året efter det kalenderår, varunder lånet utlämnades. Lånetyp C: Under tiden från lånets utlämnande till och med tio år efter utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, gäldas årligen ränta. Därefter förräntas och amorteras lånet medelst lika annuiteter sålunda, att hela lånet är slutbetalt med det trettionde året efter det kalenderår, varunder lånet utlämnades. Utan hinder härav äger Kungl. Maj:t vid beviljande av lån i särskilda fall föreskriva, att ränta å lån enligt lånetypen A eller B skall årligen gäldas från och med lånets utlämnande, eller bestämma den tid, varunder upplupen ränta å dylikt lån skall läggas till kapitalet, kortare än förut sagts, ävensom förordna, att amortering av lån skall påbörjas tidigare än för den lånetyp, vartill lånet hänförts, enligt det ovanstående är gällande. Ansökan om lån skall vara ställd till Kungl. Maj:t och ingivas till länsstyrelsen i det län, där den ifrågavarande skogsmarken är belägen. Finner länsstyrelsen, med hänsyn till låneansökningens innehåll eller eljest, uppenbart att hinder möter mot ansökningens beviljande, översänder länsstyrelsen omedelbart handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till jordbruksdepartementet. I annat fall uppdrager länsstyrelsen åt skogsvårdsstyrelsen i det landstingsområde, där skogsmarken är belägen, eller åt skogssällskapet att skyndsamt föranstalta om undersökning av marken jämte därå växande skog. Vid beviljande av lån förordnar Kungl. Maj:t, där ej i visst fall annorlunda bestämmes, att den skogsmark, lånet avser, skall stå under förvaltning av en särskild nämnd (kommunskogsnämnd) med reglemente, som fastställes av Kungl. Maj:t. Sådan nämnd skall bestå av tre eller fem ledamöter, av vilka i förra fallet två och i senare fallet fyra, jämte suppleanter till lika antal, utses av sökanden och en ledamot jämte en suppleant av skogsvårdsstyrelsen eller, där skogsmarkens vård och förvaltning skall utövas under medverkan och tillsyn av skogssällskapet, av detta. Låntagare är pliktig att sist inom två år efter det lånet utlämnats hos statskontoret med vederbörliga bevis eller handlingar styrka, dels att den skogsmark, lånet avser, ej besväras av inteckning för fordran, dels ock, där marken förvärvats genom köp, att marken ej i låntagarens hand häftar för ogulden köpeskilling eller att säljaren i den med låntagaren upprättade köpehandlingen förklarat sig avstå från honom tillkommande rätt att söka inteckning för sådan köpeskilling. På ansökan av låntagaren äger Kungl. Maj:t, då skäl därtill äro, medgiva denne anstånd med fullgörandet av ifrågavarande skyldighet under högst två år. Det åligger låntagaren dels att inom skälig tid efter det lånet utlämnats eller, där den mark, lånet avser, förvärvats genom expropriation, inom den tid, som Kungl. Maj:t vid medgivande av expropriationsrätt bestämt för ombesörjande av återväxt å marken, vidtaga erforderliga åtgärder för markens försättande i tillfredsställande skogligt skick, i den mån dylika åtgärder kunna anses medföra nytta, som motsvarar kostnaden för deras utförande, dels ock att vidmakthålla

den skog, som genom åtgärderna uppkommit å marken, intill dess skogen nått den utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog. Skogsmark, för vars förvärvande lån utlämnats, må ej, innan lånet blivit till fullo återbetalt, av låntagaren överlåtas eller med inteckning för fordran belastas, med mindre Kungl. Maj:t efter ansökan därtill lämnar tillstånd. Länsstyrelsen har att tillse, att låntagare fullgör sina skyldigheter. Beträffande nyss omförmälda skogsvårdsåtgärder äger länsstyrelsen därvid påkalla biträde av skogsvårdsstyrelsen samt, där fråga är om skogsmark, som är ansluten till skogssällskapet, och sällskapet förklarat sig villigt lämna biträde i förevarande avseende, jämväl av sällskapet. Kungl. Maj:t äger, om skäl därtill visas, på ansökan lämna låntagare tillstånd att i förtid återbetala lånet, och ankommer därvid på Kungl. Maj:t att föreskriva de villkor, varunder sådan återbetalning må ske. Såsom kapital för fonden anvisades för budgetåret 1930/1931 ett reservationsanslag av 200 000 kronor. Detta belopp har — då någon låneansökan som kunnat bifallas icke inkommit — med utgången av budgetåret 1933/1934 såsom behållning å anslaget omförts till inkomsttitel för i anspråk tagna reservationer. För budgetåret 1934/1935 har såsom kapitalökning för fonden anvisats ett reservationsanslag av 50 000 kronor. Sedan Kungl. Maj:t den 12 april 1935 beviljat Hallands läns landsting lån från fonden med 25 000 kronor, anvisades för budgetåret 1936/1937 ytterligare ett reservationsanslag av 25 000 kronor. Behållningen å fonden uppgick vid ingången av budgetåret 1938/1939 till 50 000 kronor. 1936 års skogsutredning. Såvitt utredningen kunnat finna skulle ett sammanförande av enskild skogsmark i större förvaltningsenheter många gånger vara av stort värde för virkesproduktionen i landet samt för uppnående av förbättrat ekonomiskt resultat av skogsbruket. Den utformning samfällighetsidén erhållit i besparingsskogar och andra skogsallmänningar samt därav vunna erfarenheter giva stöd åt denna uppfattning. Att på små och — en vanlig företeelse över hela riket — kanske oformliga skogstegar utöva en tillfredsställande skogsvård låter sig ofta icke göra. I dylikt fall torde ett gemensamt skogsbruk, under förutsättning av ändamålsenlig behandling av skogen, kunna bereda delägarna förmånligare betingelser och bättre avkastning, än om var och en själv skall förvalta sin skog. Möjligheterna till större regelbundenhet och stabilitet i skogshushållningen ökas samtidigt, varmed följer att skogsägarna lättare kunna beredas en jämn inkomst av skogen. Därjämte må framhållas att då gemensamhetsskog tillkommer i samband med skifte, uppstår vanligen en besparing i skogstillgången genom att ståndskogslikvid ej behöver äga rum. Behovet av att de enskilda jordbrukarnas skogsmark bringas samman i större förvaltningsenheter synes vara särskilt framträdande i de nordligare delarna av vårt land, där en och samme ägares skogsmark ofta är uppdelad på flera skiften, varav vissa kunna ligga på flera mils avstånd från den gård de tillhöra. P å åtskilliga håll i Norrland och Dalarna hava bya-

144 lagens skogsmark uppdelats i hemskog och övrig skog, exempelvis mellanskog, fäbodskog och utskog. Från sistnämnda skogar, som merendels äro relativt avlägset belägna, hämta byamännen sällan eller aldrig något virke för fastigheternas eget behov. Som regel är det ej heller möjligt för den enskilde skogsägaren att underkasta dessa marker en mera fortlöpande skötsel, utan bliva huggningar och andra åtgärder vanligen alltför starkt periodiska. I dylika fall skulle bildande av gemensamhetsskogar å redan skiftad mark jämlikt jorddelningslagens bestämmelser säkerligen kunna vara till avsevärt gagn ur skogsvårdssynpunkt. I de landsdelar, varom fråga är, torde också utkomstmöjligheterna av jordbruk allmänt vara sådana, att ett varaktigt, årligt stöd från skogen i form av arbetstillfällen och kontantinkomst blir av synnerlig vikt för den jordbrukande befolkningen. Däremot anser utredningen det i allmänhet icke lämpligt, att den en jordbruksfastighet tillskiftade skogsmark, vilken erfordras såsom utfyllnad till åkerjorden för att fastigheten skall kunna drivas på ett ändamålsenligt sätt, omföres i samfälld ägo. Beträffande sådan skog torde flerstädes vara att föredraga, att jordbrukaren själv handhaver och förvaltar densamma. Därigenom kan förväntas att den i längden får bästa användningen. Till gemenskap bör ej heller överföras mark, som på grund av beskaffenhet och läge lämpar sig för odling. Genom iakttagande härav vinnes ökad säkerhet för gemensamhetsskogens bibehållande för framtiden. Det är vidare önskvärt, att gemensamhetsskog till arealen ej blir alltför liten. Förutsättningar för dess bestånd och rationella skötsel måste vara för handen, därvid skogsbrukets storlek uppenbarligen spelar en betydelsefull roll. Man synes böra utgå från att den samfällda skogen i regel icke bör i omförmälda trakter understiga 500 å 600 hektar. Att härför uppställa normer med generell giltighet är självfallet dock icke möjligt. För att syftet med gemensamhetsskogsbildningen må kunna vinnas i tillfredsställande grad och verkliga resultat skola ernås inom rimlig tid är det nödvändigt, att staten, utöver vad tidigare åtgjorts, vidtager anstalter, ägnade att målmedvetet och kraftigt befrämja tillkomsten av enskilda skogssamfälligheter. Vid prövning av de vägar, som därvid kunna anlitas, har utredningen funnit övervägande skäl tala för att åtgärder av tvingande natur ej böra tillgripas utöver vad gällande jorddelningslag i detta hänseende innehåller. I fråga om redan skiftad mark skulle sålunda för gemensamhetsskogsbildning erfordras, att delägarna äro därom ense. Även en mindre grad av tvång skulle i förevarande fall med all sannolikhet resa en stark opinion mot förfarandet och lägga hinder i vägen för gemensamhetstankens spridning och genombrott hos en större skogsägande allmänhet. Andra linjer måste följas, vilka utredningen nu ämnar närmare behandla. Vid bildandet av gemensamhetsskog å skiftad mark kunna delägarna komma att avstå skog av högst olika beskaffenhet. En delägare kan sålunda lämna

145 sparad, virkesrik skog, en annan huvudsakligen med yngre skog bevuxen mark; i vissa fall kan tillskottet bestå av välskött skog, där skogsvårdsföretag i stor utsträckning verkställts, i andra fall kan det vara fråga om försummad eller vanvårdad skog o. s. v. Då delägarna skola hava andel i gemensamhetsskogen efter markens naturliga beskaffenhet och avkastningsförmåga utan avseende å det tillfälliga skogsbeståndet, blir följaktligen ett likvidförfarande nödvändigt för att reglera ojämnheterna beträffande den ståndskog, som den ene eller andre delägaren låter ingå i samfälligheten. Därvid skall jämväl hänsyn tagas till utförda skogsvårdsarbeten av grundförbättrande natur och till annat, som kan inrymmas i begreppet välskött skog. Understundom lärer denna ståndskogslikvid kunna helt finansieras genom skogsvårdsmässiga avverkningar å samfälligheten. I andra och sannolikt största antalet fall åter torde detta icke låta sig göra. Till stimulerande av skogsägarnas intresse för åstadkommande av gemensamhetsskogar kan därför ifrågasättas att genom statens medverkan bereda särskilda möjligheter för genomförande av likvidförfarandet. Dessa böra då åsyfta att underlätta och förenkla sagda procedur. I det föregående har framhållits, att skogssamfälligheterna ej böra tillmätas alltför små. I många trakter är emellertid de olika jordbrukarnas skogsinnehav så knappt, att det möter svårigheter att endast genom tillskott av skogsmark från delägarna få till stånd en gemensamhetsskog av önskvärd storlek. Om det likväl anses lämpligt att dylik skog bildas, bör därför denna så snart ske kan kompletteras genom att delägarna medelst köp eller på annat sätt förvärva en fristående fastighet, vars skogsmark tilllägges samfälligheten. Jämväl en anordning av detta slag bör enligt utredningens uppfattning underlättas i så måtto, att staten ställer medel till förfogande i viss utsträckning. Vidare må erinras om att de gemensamhetsskogar, som i första hand kunna förväntas bliva bildade, säkerligen i betydande grad komma att bestå av avsides belägna marker med ogynnsamt skogstillstånd och starkt nedsatt virkesproduktion, vilka äro i framträdande behov av förbättringsåtgärder. Hithörande skogsvårdsföretag kräva ofta relativt dryga kostna; der, varjämte det ekonomiska resultatet därav merendels kan tillgodogöras : först efter längre tids förlopp. Restaureringen av de marker, varom fråga är, torde följaktligen under återuppbyggnadsåren ej sällan bliva för de samfällda skogsbruken ekonomiskt betungande. Detta synes bliva fallet även om gemensamhetsskogarna, såsom utredningen i det följande förutsätter, få tillgodonjuta gängse statsbidrag utan återbetalningsskyldighet till .skogsvårdande åtgärder. Det vore därför till båtnad för gemensamhetsskogsbildningen om en väg öppnas att giva ytterligare stöd åt iståndsättandet av improduktiva och i lägervall liggande marker å samfälligheterna. Med anledning av vad ovan anförts vill utredningen föreslå, att genom statens försorg enskild jordbrukare må för nyssberörda ändamål komma i 10—817549

146 åtnjutande av särskilda låne möjlig heter. Tillfälle bör sålunda beredas att för utbetalning av ståndskogslikvid i samband med bildande av gemensamhetsskog å skiftad mark, gäldande av kostnaden för produktionsbefrämjande åtgärder i befintlig gemensamhetsskog ävensom för inköp av mark till komplettering av dylik skog under samfälld förvaltning erhålla lån (samfällighetslån), vilkas storlek, förräntning och amortering i görligaste mån bestämmas på det sätt, att medel till återbetalningen erhållas genom virkesavkastningen från skogen, utan att dock denna avkastning helt tages i anspråk därför. Räntefoten bör vara fast och bestämmas av Kungl. Maj:t så, att den något understiger den uthålliga avkastning, som i genomsnitt kan påräknas å kapital investerat i skogsmark, under förutsättning att marken produktivgöres och skogen underkastas rationell skötsel. Räntefoten må dock icke understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent. Sistnämnda tillägg beräknas motsvara administrationskostnaderna för låneförmedlingen. Vidare bör lånets amortering ordnas på det sätt, att skogssamfälligheten lämnar effektivt bidrag till amorteringens fullgörande samtidigt som delägarna under amorteringstiden kunna erhålla någon utdelning från skogen. Utredningen anser sålunda, att lån för ifrågavarande ändamål må av Kungl Maj:t kunna beviljas till högst 75 procent av det värde, till vilket marken med därå växande skog uppgår enligt förrättningsmännens uppskattning, samt att amortering bör ske med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall, dock att hela skulden i regel skall vara slutbetald efter högst trettio år. Där avkastning från skogen kan påräknas först efter någon tid, bör anstånd med räntans erläggande kunna medgivas under högst tio år. Sålunda upplupen ränta skall tilläggas lånebeloppet. Utredningen har vidare utgått från, att till grund för markens och ståndskogens värdering läggas medelpriserna för en följd av år. För här ifrågavarande lån bör ställas säkernet, som av Kungl. Maj:t kan godkännas. I de flesta fall torde säkerheten komma att bestå av inteckningar. Vid prövningen av inteckningssäkerhet synes ej alltför stor stränghet böra tillämpas. Ihågkommas bör nämligen att delägare, som har att erlägga ståndskogslikvid, merendels kommer att genom samfällighetsbildningen få värdet av sin fastighet förhöjt med samma belopp, vartill likviden uppgår. Ståndskogslikvid, som utbetalas i samband med bildande av gemensamhetsskog, skall vidare enligt gällande föreskrifter användas för att trygga inteckningshavares rätt. För bedrivande av denna lånerörelse erfordras att medel för ändamålet finnas anslagna. Då det ur flera synpunkter torde vara önskvärt att de lån, som beviljas av staten för främjande av skogsproduktionen, icke utgå ur alltför många fonder, vill utredningen föreslå, att till här avsedda syfte samt för utlämnande av lån till kommuner m. fl. för förvärv av m a r k med otillfredsställande skogstillstånd inrättas en gemensam lånefond, statens skogslåne-

147 fond, till vilken lämpligen bör överföras behållningen å kommunskogslånefonden. I samband därmed torde ock gällande bestämmelser för utlämnande av kommunlån böra jämkas i åtskilliga delar i avsikt att åstadkomma en förenkling j. förfaringssättet vid lånens beviljande. Den procedur, som för närvarande tillämpas i fråga om dylika lån, är nämligen enligt utredningens mening i många detaljer onödigt invecklad och omständlig. På sätt framgår av härvid såsom bilaga fogat förslag till kungörelse angående villkor och bestämmelser för lån från statens skogslånefond (bil. 4) har utredningen funnit påkallat, att de hittillsvarande reglerna för erhållande av kommunlån ändras i, bland andra, följande hänseenden. Kommunlån bör kunna utgå för markförvärv icke allenast inom område, som lyder under skogsvårdslagen, utan jämväl inom lappmarkslagens geografiska giltighetsområde. Vidare bör gälla att förvärv, vartill lån må beviljas, skall till huvudsaklig del avse mark med otillfredsställande skogstillstånd och ej som nu uteslutande sådan mark. Kommunlån bör förräntas efter samma räntefot som, enligt vad ovan framhållits, ansetts böra användas för samfällighetslån. De nuvarande detaljföreskrifterna rörande lånetyper och undersökning av marken jämte därå växande skog hava utryckts ur författningen, vilket tillika skett beträffande reglerna om att skogsmark, som kommunlån avser, skall stå under förvaltning av särskild nämnd. Tillsynen över att låntagare ej använder lånemedlen för annat än stadgat ändamål eller eftersätter vad honom åligger i fråga om skogsvårdsåtgärder bör åvila statens skogsstyrelse. Vid fullgörandet härav äger skogsstyrelsen påkalla biträde av vederbörande skogsvårdsstyrelse samt, där fråga är om till skogssällskapet ansluten skogsmark och sällskapet förklarat sig villigt lämna dylikt biträde, jämväl av sällskapet. Ansökan om lån skall i fråga om såväl kommunlån som samfällighetslån ingivas till statens skogsstyrelse, som har att i ärendet föranstalta om nödig undersökning. Därefter insänder skogsstyrelsen handlingarna jämte eget yttrande till Kungl. Maj:t för avgörande. Beviljat lån utanordnas av statskontoret på låntagarens rekvisition mot förbindelse att använda samt förränta och amortera lånet enligt därom gällande bestämmelser. Har låntagare förfogat över lånemedel för annat än stadgat ändamål, bör lånet vara omedelbart förfallet till återbetalning. Om skäl därtill visas, bör Kungl. Maj:t på ansökan kunna lämna låntagare tillstånd att i förtid återbetala lånet på villkor, som i varje särskilt fall finnas skäliga. Det bör slutligen ankomma på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, statens skogsstyrelse att fastställa de ytterligare bestämmelser, som utöver de i vederbörande kungörelse angivna prövas erforderliga för vinnande av ändamålet med denna lånerörelse. För bedömande av ansökan om samfällighetslån torde i allmänhet krävas, att vederbörlig lantmäteriförrättning ägt rum även om fastställelse därå icke meddelats. En dylik förrättning medför emellertid ej obetydliga kost-

148 nåder. Det k a n därför befaras att, på grund av ovissheten beträffande huruvida låneansökan blir beviljad eller icke, de med förrättningen förenade utläggen komma att verka återhållande. Enligt kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 295) angående villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, ändrad genom kungörelse den 30 mars 1935 (nr 83), kan emellertid i särskilda fall statsbidrag utgå med högst tre fjärdedelar av det belopp, som på fastigheten i fråga belöper å dels lantmätarearvode, inberäknat lösen för karta och handlingar, dels ersättning åt vid förrättningen tillkallat sakkunnigt biträde. Härutöver m å bidrag åtnjutas till kostnader för gode mäns biträde, därest sådant anses påkallat av särskilda omständigheter och samma kostnader överstiga beloppet av förrättnmgsarvodet till lantmätaren; ifrågavarande bidrag uppgår dock högst till belopp motsvarande den dei av kostnaderna, som överskjuter sagda arvode. Som allmänt villkor för erhållande av bidrag gäller, bland annat, att de sökanden åliggande kostnaderna för förrättningen måste anses för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning. Bidragsverksamheten handhaves av lantmäteristyrelsen. Utredningen finner det önskvärt, att dylika statsbidrag i allmänhet beviljas vid lantmäteriförrättningar av det slag, varom i förevarande sammanhang är fråga. Det torde kunna förväntas, att anspråken på statens skogslånefond åtminstone till en början bliva mycket måttliga. Därest, såsom nyss ifrågasatts, behållningen — vid ingången av budgetåret 1938/1939 50 000 kronor — i kommunskogslånefonden överföres till den föreslagna lånefonden, synes den senare tills vidare vara i behov av allenast en rätt begränsad kapitalförstärkning. E h u r u det är svårt att förhandsvis bedöma omfattningen av det lånebehov, som kan komma att göra sig gällande, har utredningen velat förorda, att ett belopp av 100 000 kronor i första hand anvisas som kapitalökning för fonden. Sannolikt är att emotse, att skogsägarna ofta hysa betänkligheter mot bildande av gemensamhetsskog av den orsak, att man finner kostnaderna för skogens ställande under sakkunnig vård och förvaltning alltför höga, och följaktligen osäkerhet råder beträffande huruvida en dylik åtgärd är lönande. Ävenså kan inträffa, att dessa kostnader under en kortare eller längre restaureringstid verkligen bliva för samfälligheten tyngande, låt vara att förvaltningsarbetet under denna tid kanske kan inskränkas. Ehuru en väl ordnad skogsförvaltning städse bör betala sig och det självfallet är till fördel för en ekonomisk drift av skogsbruk med någorlunda storlek att för skötseln anlita kunnig och förfaren arbetskraft, får nämnda hinder för en önskvärd utveckling icke förbises. Det torde tvivelsutan vara till gagn för ägogemenskapsidéns utbredning i nu avhandlade hänseende om genom speciella förfoganden användandet av yrkeskunnig personal å gemensamhetsskog, för vars förvaltning finnes av statens skogsstyrelse fastställt regie-

149 mente och för vilken skogsvårdsstyrelsen godkänt hushållningsplan, kunde under en övergångstid underlättas. Vid prövningen av spörsmålet har utredningen kommit till den uppfattningen att, innan rörelsen med samfällighetsbildning nått större omfattning samt de gynnsamma verkningarna därav tydligare framträtt, av statsmedel, anvisade å riksstaten, årliga bidrag böra lämnas utan återbetalningsskyldighet till det ändamål, som är i fråga. Dessa böra kunna utgå ej endast till samfällighetsskogar, som bildas genom särskild förrättning, utan även till sådana, som avsättas i samband med skifte. Som villkor för erhållande av bidrag bör gälla, bland annat, att samfällighetsskogens bildande är till gagn ur skogsvårdssynpunkt samt att flertalet delägare äro enskilda jordbrukare ävensom att för delägarna avkastningen från skogen efter förvaltningskostnadernas gäldande blir ringa. Vidare bör skogligt biträde vid skogens förvaltning vara person, som skogsvårdsstyrelsen godkänner. Det antal år, varunder förvaltningsbidrag efter det hushållningsplan för skogen godkänts må kunna åtnjutas av en och samma bidragstagare, bör begränsas till sex. För gemensamhetsskogar, som redan äro bildade, bör bidrag icke utgå. Dessa förvaltningsbidrag böra dock icke under de tre första åren uppgå till högre belopp, än vad som motsvarar hälften av de årliga förvaltningskostnaderna, samt under de tre därefter följande åren en fjärdedel av samma kostnader och ej heller överstiga visst belopp per hektar produktiv skogsmark och år, förslagsvis 50 öre. Såsom förvaltningskostnader skola anses vad som utgivits i ersättning till anställt skogligt biträde vid skogens förvaltning samt kostnaderna för upprättande av hushållningsplan. Bidragen torde böra utlämnas ur ett å riksstaten uppfört anslag, till dess närmare erfarenhet vunnits förslagsvis å ett belopp av 25 000 kronor. Oberoende av huruvida dylikt bidrag utgår eller ej, bör vid skötsel av samfälld skog liksom vid övriga enskilda skogsbruk och på enahanda villkor biträde av skogsvårdsstyrelsernas personal kunna anlitas för olika skogsvårdande åtgärder m. m. Bidrag bör beviljas av statens skogsstyrelse. Ansökan om bidrag göres hos skogsvårdsstyrelsen, som efter utredning till skogsstyrelsen översänder handlingarna i ärendet med eget yttrande. Förslag till kungörelse angående statsbidrag för förvaltning av gemensamhetsskog bilägges (bil. 5). Vad beträffar hushållningsplan för sådan gemensamhetsskog, som här är i fråga, bör omfattningen av planen betingas av skogens storlek, tillstånd och de andra skogliga faktorer, som kunna öva inflytande å bedrivandet av en efter ortens villkor ordnad skogshushållning. Det skall städse tillses, att planen och dess föreskrifter göras så enkla, som omständigheterna medgiva, och att vittgående rörelsefrihet lämnas med avseende å skogens drift. I stort sett bör planen innehålla, förutom ett konstaterande av de i skogligt hänseende rådande, viktigaste förhållandena, allenast mera allmänt utformade förslag rörande skogsvårds- och andra åtgärder, allt syftande till planmässighet vid försättande av skogen i ändamålsenligt skick och åstad-

150 kommande av det med hänsyn till skogens beskaffenhet bästa ekonomiska resultatet. Normalförslag till handledning vid upprättande av hushållningsplan för gemensamhetsskogar av olika storlekskategorier m. m. kunna lämpligen utarbetas. Även andra åtgärder än de ovan avhandlade torde böra vidtagas, därest intresset för avsättande på frivillighetens väg av gemensamhetsskogar skall kunna väckas bland skogsägarna. Sålunda lärer, försåvitt icke en systematisk propaganda bedrives, diskussioner om saken äga rum i orterna vid skogsvårdsmöten och andra lämpliga tillfällen samt belysande exempel uppsamlas från olika trakter om olägenheterna av den bestående splittringen och nyttan av skogsskiftens sammanslående till gemensamhetsskog, någon starkare opinion till förmån för samfällighetsbildning knappast uppkomma eller denna fråga över huvud föras framåt i mera nämnvärd grad. Det gäller därför att medelst effektiv upplysningsverksamhet undanröja den bristande kännedomen om ägosamfällighetens fördelar på det skogliga området och övervinna markägarnas obenägenhet att med lämpliga delar av sina skogsmarker ingå i sambruk samt att lämna praktiskt biträde vid själva inrättandet av samfällighetsskog. I dessa avseenden kräves ett betydande mått av pionjärinsatser, burna av sakkunskap och levande intresse för uppgiften. E n motsvarighet till den verksamhet, som i här förevarande hänseende erfordras, torde i någon mån föreligga i det av skogssällskapet uppburna och gynnade, framgångsrika arbetet för bildande av kommunskogar och skogsallmänningar av annan natur. Orsaken till denna rörelses framgångar får sannolikt till stor del sökas i att den framträdde med sina uppslag vid en härför gynnsam tidpunkt, att lämpliga arbetsmetoder valts och att man sökt stöd och samverkan hos samhällskrafter, som varit ägnade ingiva och vidmakthålla förtroende. Av särskild betydelse torde hava varit att rörelsen fått bäras av det egna initiativet, att den fått fritt bana sig väg och i sin utveckling väsentligen icke varit bunden av andra regler än sådana, som en på erfarenheter grundad ansvarsmedveten organisation själv uppställt för sig. Propaganda- och upplysningsverksamheten för främjandet av enskild gemensamhetsskogsbildning bör enligt utredningens mening ledas av ett centralt, för ändamålet passande organ. Att helt genom statliga åtgärder tillskapa en institution med dylika arbetsuppgifter eller att för ifrågavarande syfte taga i anspråk något befintligt allmänt organ kan visserligen tänkas men torde knappast vara det medel, som i första hand bör anlitas. Initiativet till och ledningen av denna verksamhet synes av lämplighetsskäl böra överlåtas på en sammanslutning av för frågans fortkomst intresserade skogsägare. Endast därigenom kan arbetet bäras upp av den starka känsla och snabbt vinna den förståelse, som synas ofrånkomliga för ernående av bestående landvinningar till dessa skogsbildningars fromma. Man har anledning

151 antaga, att för de föreningssträvanden, som nu göra sig gällande bland skogsägare över hela landet, ett framskridande på den här anvisade samfällighetsvägen skall kunna bliva gagnande och sålunda är ur deras synpunkt önskvärd. Åtskilliga fördelar torde stå att vinna för skogsägarnas föreningsrörelse, därest den systematiskt och med kraft upptager en verksamhet av här åsyftat slag och därvid låter sig ledas av föresatsen, att det ekonomiskt berättigade och lämpliga i varje samfällighetsbildande skall vara utslagsgivande för medverkan av organisationen. Skogsägarnas eget ekonomiska intresse skall således mana dem att även i detta hänseende göra gemensam sak med föreningsrörelsen. Med denna utgångspunkt anser sig utredningen kunna förmoda, att framför allt denna rörelses topporganisation, skogsägareföreningarnas riksförbund, skall låta sig angeläget vara att, med hjälp av lokala sammanslutningar, effektivt verka för skapandet av gemensamhetsskoaar. För att riksförbundet skall sättas i stånd att med tillräcklig intensitet ägna sig häråt, ifrågasätter utredningen, att bidrag av allmänna medel må för ändamålet utgå att mot redovisningsskyldighet användas enligt grunder, som av Kungl. Maj:t fastställas. Det torde böra ankomma på riksförbundet att härom göra särskild framställning. Utredningen förutsätter jämväl, att skogsvårdsstyrelserna skola understödja samfällighetsbildningen genom att dels upplysningsvägen sprida kännedom om dess fördelar gentemot gängse brukningsmetod samt tillvägagångssättet vid bildande av gemensamhetsskogar, dels ock bistå vid dylika skogars inrättande. Vad därmed sammanhör bör vara en styrelserna tillkommande ordinarie arbetsuppgift. Genom fruktbringande samverkan i fria former mellan skogsägarnas föreningsväsen och skogsvårdsstyrelserna synas goda betingelser kunna åvägabringas för sambrukssystemets utveckling på det skogliga området.

2.

Skogsägareföreningar.

Historik och nuvarande förhållanden. Föreningsrörelsen bland landets mindre skogsägare är jämförelsevis ung. Först under 1920-talet började den skjuta någon fart ute i bygderna. Redan från början uppstodo skiljaktigheter i fråga om rörelsens ändamål och verksamhet i olika delar av landet. Som följd av de särdrag, vilka kännetecknade den nord- och mellansvenska rundvirkesmarknaden, främst kanske de rådande, relativt ensartade avsättningsbetingelserna, förekomsten av ett mindre antal stora virkesköpare samt inmätnings- och flottningsverksamhetens koncentrering och utövande under former, vilka praktiskt taget uteslöto virkessäljarna från medbestämmanderätt, fingo skogsägareföreningarna i dessa trakter omedelbart till huvuduppgift att hävda och tillvarataga sina medlemmars ekonomiska intressen gentemot köpareparten. Affärsverksamhet och t. o. m. egen virkesförädling upptogos med en gång på arbetsprogram-

152 met. I södra Sverige däremot gestaltade sig förhållandena annorlunda. Bättre avsättningsmöjligheter för en mångfald virkessortiment till merendels små och oorganiserade virkesupphandlare samt inmätningsverksamhetens utspridande över praktiskt taget alla delar av skogarna m. m. voro där länge ägnade att rikta föreningarnas strävanden mot andra mål än rent försäljningsekonomiska. De små brukningsdelarna med ett ofta mindre gott skogstillstånd samt det växande intresset för ett bättre utnyttjande av skogsmark och virkeskapital bidrogo till att leda föreningarna in på skogsvårdande uppgifter. Bristande insikter rörande virkessortimentens tillredning och behandling för utvinnande av högsta möjliga värde ur virkesskörden framhävde angelägenheten av ökad kunskap och färdighet i skogliga ämnen. Skogsägareföreningarna i dessa landsdelar funno sig därför i första hand böra sätta in sina krafter på upplysning och propaganda samt rådgivning för skogs-, betes- och virkesvård. Därvid samarbetade de ofta med skogsvårdsstyrelserna; i viss omfattning utgick för övrigt initiativet till bildande av ifrågavarande föreningar från skogsvårdsstyrelser. I och med att 1931—1933 års ekonomiska depression drabbade även skogsbruket inträdde föreningsrörelsen i ett nytt skede. Det starkt försämrade avsättningsläget för skogsprodukter nödvändiggjorde, bland annat, ett ändamålsenligare ordnande av det mindre skogsbrukets affärsmässiga sidor. De för en rationell virkesproduktion så viktiga beståndsvårdande huggningarna ledo stort avbräck genom minskad förbrukning av småvirke. För att såvitt görligt bereda sysselsättning åt den stora skaran arbetslösa vidtogo statsmakterna anstalter i syfte att öka användningen av inhemskt träbränsle. Dessa åtgärder (subventionering av vedeldning m. m.) förutsatte medverkan av skogsägarna och deras organisationer. E n lösning av bränslefrågan krävde nämligen, att träbränslets framställning och distribution till konsumenterna tryggades. Garantier härför kunde, vad gäller mindre skogsägare, i regel blott påräknas av inregistrerade, ekonomiska föreningar. I anledning härav föreskrevs, att de smärre skogsägarna skulle vara organiserade i dylika producentsammanslutningar för att kunna komma i fråga vid leverans av brännved till statliga inrättningar. Av berörda orsaker omlades ett stort antal av de ideella skogsägareföreningarna till ekonomiska organ, som bedrevo affärsverksamhet, antingen direkt eller genom dotterföreningar, och fyllde de för behörighet till nyssnämnda vedleveranser uppställda villkoren. Utvecklingen mot den ekonomiska föreningstypen har därefter fortgått. Numera torde existerande skogsägareföreningar till helt övervägande del vara organiserade i enlighet med densamma. Samtidigt har föreningsarbetet bland skogsägarna allt mer infogats som ett led i jordbrukarnas andelsrörelse. I tablån å sid. 154 lämnas av skogsägareföreningarnas riksförbund meddelade uppgifter rörande föreningarnas medlemsantal samt den av medlemmarna representerade skogsmarksarealens storlek ävensom värdet av

153 de genom föreningarna verkställda försäljningarna. Siffrorna avse arbetsåret 1936—1937. Antalet skogsägareföreningar under sagda arbetsår utgjorde 30 med tillhopa 14 200 medlemmar, representerande en samlad skogsmarksareal av omkring 1*4 miljoner hektar. Genom föreningarna omsattes under nämnda försäljningsår skogsprodukter till ett värde av totalt 23 miljoner kronor. Enligt till skogsägareföreningarnas riksförbund inkomna rapporter hösten 1938 hade medlemsantalet i till förbundet anslutna föreningar vid denna tidpunkt stigit till över 19 300. De första, ideella såväl som ekonomiska skogsägareföreningarnas geografiska omfattning knöts merendels till administrativa enheter, län eller landskap. Då försäljningsverksamheten började framträda som rörelsens huvuduppgift, befanns denna ordning ej längre lämplig. I stället blevo avsättningsfaktorer avgörande i förevarande hänseende. Man sökte avpassa föreningarnas arbetsdistrikt efter förbrukningscentra och ansluta dem till förekommande viktigare transportleder. Därigenom hava i norra och västra Sverige vattendelarna, d. v. s. gränserna mellan flottningsområdena, blivit de viktigaste gränslinjerna för de skilda föreningarna. Inom dessa områden brukar jämväl virkesinmätningen ske efter ensartade grunder. Även i andra delar av landet torde hava eftersträvats en med hänsyn till de skogliga förhållandena mera naturlig indelning. Därvid har tillika ansetts önskvärt, att varje förening erhåller en så mångsidig hemmamarknad som möjligt. Avsikten härmed är att söka utjämna verkningarna för organisationen av konjunkturväxlingar för olika skogsprodukter. E n av riksförbundet tillsatt kommitté med uppdrag att utarbeta riktlinjer för föreningarnas organisation och verksamhet har i ett utlåtande år 1936 rörande lämpligaste uppdelningen av riket på föreningsområden uppgjort följande plan: »Den framtida uppdelningen av landet på föreningsområden kan förslagsvis skisseras på nedanstående sätt. I huvudsak följes den nuvarande indelningen. I Norrland bör emellertid älvdalsprincipen fullt genomföras, och även Stockholmsområdet torde vinna på en koncentration. Hektarsiffran anger mycket grovt ungefärliga arealen produktiv skogsmark, som kan tänkas anslutas till resp. föreningar. Viktigaste brännvedskonsumtionsplatser anges inom parentes. 1. Torne-Kalix-älvarnas skogsägareförening. C:a 500 000 ha (Haparanda). — 2. Lule-Pite-älvarnas skogsägareförening. Till denna anslutes lämpligen även de obetydliga områden av enskild skogsmark, som ligga inom Råne älvs vattenområde. C:a 550 000 ha (Boden, Luleå, Piteå). — 3. Skellefte-Byske älvs skogsägareförening, till vilken Rickleåns vattenområde ansluter sig. C:a 400 000 ha (Skellefteå). — 4. Ume-Vindelälvens skogsägareförening, med Sävaråns och ev. Hörneåns vattenområden. C:a 500 000 ha (Umeå). — 5. De 5 älvarnas skogsägareförening, öre, Lögde, Gide, Mo och Nätra älvarnas vattenområden i Västerbottens och Västernorrlands län. C:a 350 000 ha (Örnsköldsvik). — 6. Ådalarnas skogsägareförening. Ångermanälvens och Faxälvens vattenområden. C:a 700 000 ha (Sollefteå, Härnösand). — 7. Jämtlands skogsägareförening. Jämtland utom Strömsvattudalen, som går på Ådalarnas förening. G:a 600 000 ha (Östersund). — 8. Medelpads skogsägareförening. Medelpad jämte

154 F ö r e n i n g e n s

Anslutna till riksförbund:

Sveriges

n a m n

Antal medlemmar

Hektar skogsmark

Omsättning i 1 000 kr.

140 160 552 104 155 270 303 392 334 425 643

78 200 41 000 116 300 7 200 17 500 22 300 20 000 44 000 20 500 47 100 37 700

1 519 755 1 409

400 286 620 305 88 120 797 266 800 791 632 1 650 180

14 700 52 000 19 000 15 200 29 700 19 800 60 000 15 900 75 000 74 400 73 000 120 000 25 000

2 312 3 152 900 2 250 150

490 628 401 525

75 000 65 000 14 800 32 500

10 969 10 419

skogsägareföreningars

Jönköpings läns skogsägares försäljningsförening Hallands skogsägares försäljningsförening . . . . Skogsägareföreningen i Bohuslän och Norra Södra Älvsborgs läns skogsägareförening Västergötlands » Västra Värmland-Dals » Byälven-Värmelns » Örebro läns » Västmanlands läns » Dalarnas » Gästriklands » Gävleborgs-Härjedalens » Medelpads » Jämtlands » Ådalarnas » Nätraälvens virkesförsäljningsförening Norra Ångermanlands-Södra Västerbottens Skellefteortens skogsägareförening Icke anslutna till riksförbundet: Värmländska skogsägareföreningen

.

413 135 254 778 645 274 434

—

1 083

—

274 139 1 321

—

c:a

1 700

215 000

3 500

Summa c:a

14 200

1 400 000

23 000

vissa områden i nordligaste Hälsingland. G:a 200 000 ha (Sundsvall). Jämtlands och Medelpads föreningar, vilka dela Ljungan-Indalsälvens vattenområden i en övre och en nedre del, skola samverka vid alla större försäljningar av virke på älvarna. •— 9. Ljusne-Voxna skogsägareförening. Hela Ljusnans jämte Delångers- och Harmångersåarnas flodområden eller huvudparten av nuvarande Gävleborgs läns skogsägareförenings område jämte Härjedalen. C:a 650 000 ha (Hudiksvall, Söderhamn). — - 1 0 . Gästriklands skogsägareförening. Huvudparten av Gästrikland samt norra Uppland mot Dalälven. C:a 150 000 ha (Gävle). — 11. Dalarnas skogsägareförening. I huvudsak Dalälvens vattenområde inom Dalarna. C:a 700 000 ha (Falun— Borlänge, Avesta—Krylbo). — 12. Västmanlands läns skogsägareförening. Västmanlands län utom nordöstra hörnet samt delar av Västerbergslags tingslag i Dalarna. C:a 170 000 ha (Västerås, Sala). — 13. Örebro läns skogsägareförening. Örebro län utom Karlskoga bergslag samt nordöstra hörnet av Västergötland. C:a 200 000 ha (Örebro, Linde). — 14. Värmländska skogsägareföreningen. Huvuddelen av Värm-

155 land. C:a 550 000 ha (Karlstad, Arvika, Filipstad). — 15. Västra Värmlands och Dals skogsägareförening. Dalsländska sjöområdet ned mot Mellerud—Kornsjöbanan samt sydvästra Värmland. C:a 170 000 ha (Åmål). — 16. Uppsala läns skogsägareförening. Huvuddelen av Uppsala län. C:a 120 000 ha (Uppsala). — 17. Stockholms läns skogsägareförening. Stockholms län. C:a 250 000 ha (Stockholm). — 18. Södermanlands skogsägareförening. Södermanlands län. C:a 220 000 ha (Nyköping, Eskilstuna). — 19. Linköpingsortens vedleverantörförening. C:a 300 000 ha (Linköping, Motala, Norrköping). — 20. N:a Kalmar läns skogsägareförening. Kalmar län norr om Emådalen samt Valdemarsviksområdet och en del andra östgötasocknar vid gränsen. C:a 200 000 ha (Västervik). — 21. S:a Kalmar läns skogsägareförening. Återstående del av Kalmar län. C:a 250 000 ha (Kalmar, Oskarshamn). — 22. Jönköpings läns skogsägareförening. Jönköpings län samt sydöstra delen av Skaraborgs län. C:a 450 000 ha (Jönköping, Eksjö). — 23. Sjuhäradsbygdens skogsägareförening. S:a Älvsborgs län, utom Göta Älvdal och en del gränssocknar mot Halland, samt Falbygden av Skaraborgs län. C:a 250 000 ha (Borås, Göteborg). — 24. Bohusläns och N:a Älvsborgs skogsägareförening. Bohuslän, Dalsland upp mot Mellerud—Kornsjöbanan och Göta Älvdalsområdet av Västergötland. C:a 150 000 ha (Göteborg, Vänersborg, Uddevalla). — 25. Hallands skogsägareförening. Halland samt angränsande socknar av Älvsborgs och Kronobergs län. C:a 150 000 ha (Halmstad, Varberg). — 26. Kronobergs läns skogsägareförening. Kronobergs län utom västligaste delen. C:a 300 000 ha (Växjö). — 27. Blekinge läns skogsägareförening. Blekinge. G:a 100 000 ha (Karlskrona, Karlshamn). — 28. Skånes skogsägareförening. Skåne jämte Markarydstrakten av Kronobergs län. C:a 200 000 ha (Kristianstad, Hässleholm). Inom Skaraborgs län samt Gotland äro några egna skogsägareorganisationer f. n. ej aktuella. Blekingeföreningens arbetsområde torde vara i minsta laget, särskilt med hänsyn till att länets skogsmark är fördelad på ett stort antal mycket små enheter. Föreningen kan i framtiden tänkas antingen som helhet samgå med någon av angränsande skogsägareföreningar, eller också kan en uppdelning på dessa tre föreningar ske. Att slutgiltigt utforma omfattningen av skogsägareföreningarnas arbetsområden är givetvis omöjligt, då omvälvningar i avsättnings- och transportförhållanden kunna nödvändiggöra omändringar.» Det m å l , som s k o g s ä g a r e r ö r e l s e n u p p s t ä l l t för sig, ä r ett f ö r b ä t t r a t u t b y t e av enskilt, svenskt s k o g s b r u k . F ö r a t t belysa d e m e r a a l l m ä n t tillämpliga v ä g a r , som för v i n n a n d e a v d e t t a syfte a n s e t t s b ö r a b e t r ä d a s , l ä m n a s n e d a n en s a m m a n f a t t a n d e redogörelse för v a d h ä r o m a n f ö r t s i en a v f ö r e n ä m n d a r i k s f ö r b u n d till Kungl. Maj:t d e n 28 j a n u a r i 1937 a v l å t e n skrivelse. Den första och betydelsefullaste uppgiften vore försaljningsverksamhet. Föreningarna hade att från de många små och splittrade enskilda skogsbruksenheterna hopsamla virkesskörden i lämpliga poster, ändamålsenligt behandlade och så uppdelade efter virkesslag och föreliggande råvarubehov, att efterfrågan på bästa sätt tillgodosåges. Det vore givetvis för föreningarna enklast och förenat med minsta risken att endast driva affärer med sådana virkessortiment, som i ekonomiskt hänseende lönade sig bäst. Skogsägarerörelsen hade emellertid icke stannat härvid. Ur skogsvårdssynpunkt vore synnerligen betydelsefullt att befrämja utnyttjandet av småvirke, brännved o. dyl., ehuru hithörande sortiment i stora delar av landet ägde ringa eller intet rotnettovärde. Föreningarna hade tagit verksam del i strävandena för en ökad småvirkesavsättning till priser, som åtminstone täckte

156 framställningskostnaderna. En dylik verksamhet vore till gagn för det allmänna, enär nyttig och lönande användning för ifrågavarande virke utgjorde grunden för en rationell beståndsvård och därjämte bidroge till att skapa arbetstillfällen. Brännvedsavsättningen vore, sedan vedeldningsproblemet kunde betraktas som tekniskt löst, beroende på en väl ordnad tillförsel huvudsakligen genom skogsägareföreningarna av på rätt sätt behandlad ved. Den härför erforderliga organisationen måste så uppbyggas, att den i möjligaste mån även kunde svara för bränsleförsörjningen i händelse av landets avstängning från tillförsel av importbränsle. Tråkolsfrågan vore likaledes av allmänt intresse. Den alltför långsamt tilltagande användningen av gasgeneratordrivna bilar berodde i icke ringa mån på svårigheten att erhålla lämpliga träkol. Här hade föreningarna tillika en viktig mission att fylla, ej minst med hänsyn till försvarsberedskapen, vilken bland annat krävde ordnandet av erforderliga reservförråd. De små skogsbruksenheternas samarbete i föreningar möjliggjorde vidare ett bättre tillvaratagande av specialsortiment och kvalitévirke än vad eljest vore fallet. Av föreningarna kunde lättare lösas sådana frågor som gemensamma transporter och de genom lokalombud hopförda virkesposternas dirigerande till lämpligaste förbrukningsort. Överhuvud taget borde på denna väg en rationalisering av de virkesförbrukande industriernas råvaruanskaffning kunna åvägabringas. Skogsägareföreningarna verkade dessutom för en ändamålsenlig are virkesvård, vilket utgjorde en nödvändig förutsättning för ökad virkesförbrukning. De sökte därjämte hos sina medlemmar ingjuta positivt intresse för skogsvård. Genom att skogsägarna deltoge i föreningsrörelsen, lärde de sig bättre förstå och känna ansvar för sin ställning i landets näringsliv. Många, som varit oemottagliga för övriga former av skoglig upplysning, hade genom skogsägarerörelsen väckts till intresse för en ekonomisk skogsvård. Genom centralorganet, skogsägareföreningarnas riksförbund, följde man konjunkturutvecklingen framför allt å exportmarknaderna för träprodukter samt lämnades informationer och biträde i olika angelägenheter åt lokalavdelningarna. Även på andra sätt sökte riksförbundet befrämja föreningsrörelsens mål och syften. Samarbete ägde rum med grannländernas motsvarande sammanslutningar. Riksförbundet företrädde medlemmarnas berättigade intressen inför statsmakter och andra. S k o g s ä g a r e f ö r e n i n g a r n a ä r o i regel u p p b y g g d a p å d i r e k t a n s l u t n i n g f r å n de e n s k i l d a s k o g s ä g a r n a . F ö r b e d r i v a n d e av det l o k a l a a r b e t e t a n v ä n d a s o r t s o m b u d eller, i m i n d r e u t s t r ä c k n i n g , l o k a l a v d e l n i n g a r , vilka t j ä n s t g ö r a s o m led m e l l a n s k o g s ä g a r n a och d e r a s f ö r e n i n g a r . Ur för s k o g s ä g a r e f ö r e n i n g u t a r b e t a d e n o r m a l s t a d g a r m å följande u t d r a g göras. Föreningen, som skall vara ansluten till skogsägareföreningarnas riksförbund, skall utgöra en sammanslutning av producenter och har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma räkning idka kommissions- och handelsrörelse med skogsprodukter och driva propaganda för ändamålsenlig produktion och ökad användning av sådana produkter. Medlemskap i föreningen må vinnas av varje skogsägare inom verksamhetsområdet. Dessutom kunna övriga fysiska och juridiska personer inom detta, vilka vilja stödja föreningens syften, vinna medlemskap, dock endast efter för varje särskilt fall av styrelsen företagen prövning. Föreningens insatser lyda å 5 kr. Varje skogsägandc medlem skall innehava minst en insats för varje påbörjat 20-tal hektar skogsmark, som medlemmen äger. Dock är icke någon skyldig teckna mer än fyrtio insatser. Icke skogsägande medlem skall innehava två insatser. Av insatsen erlägges minst en femtedel kontant vid inträdet, resten erlägges med en fjärdedel

157 under vart och ett av närmast följande fyra räkenskapsår, under vilka leverans till föreningen sker. På förslag av styrelsen kan å föreningsstämma med enkel majoritet bestämmas, att medlemmarna vid avyttring av sina skogsprodukter äro skyldiga att under viss tid eller till dess annorlunda bestämmes efter styrelsens val antingen försälja visst eller vissa sortiment till föreningen eller ock uppdraga åt föreningen att förmedla försäljningen av dessa. Styrelsen äger dock, då skäl därtill föreligga, medgiva befrielse från denna förpliktelse. Den, som bryter mot dessa bestämmelser, betalar till föreningen ersättning efter viss procent av det försålda virkets försäljningsvärde. Medlem äger rätt att efter egenhändigt underskriven, hos styrelsen avlämnad uppsägning utträda ur föreningen. Uppsägning må icke ske tidigare än två år efter medlems inträde. Därest medlem icke uppfyller sina förpliktelser gentemot föreningen eller handlar på sätt, som strider emot dess intressen, eller försattes i konkurs eller träder i likvidation, äger styrelsen utesluta medlemmen ur föreningen. Åtnöjes icke medlemmen med styrelsens beslut, äger han hänskjuta frågan till föreningsstämmans avgörande. Medlem, som uteslutits, äger icke utbekomma erlagda insatser. För bedrivande av det lokala arbetet kunna medlemmar, där så anses ändamålsenligt, efter föreningsstyrelsens prövning sammanslutas till lokalavdelningar, och bör detta företrädesvis ske sockenvis. Dock kan för två eller flera socknar bildas en lokalavdelning. Lokalavdelningar och deras styrelser skola, på sätt för desamma gällande stadgar böra bestämma, tillvarataga medlemmarnas ekonomiska, skogliga intressen i de hänseenden, varom ovan förmälts, samt i övrigt utföra det arbete, som föreningens styrelse må föreskriva. Stadgar för lokalavdelningarna skola för att bliva gällande godkännas av föreningens styrelse. För handhavande av föreningens angelägenheter utses på ordinarie föreningssammanträde en styrelse bestående av minst fem och högst sju ledamöter med lika många personliga suppleanter. Styrelsen väljes för en tid av två år och förnyas successivt så, att av de första gången valda styrelseledamöterna och suppleanterna hälften eller, om antalet är ojämnt, det antal, som är närmast under hälften, avgår enligt lottning efter ett år. Avgående styrelseledamot och suppleant kan återväljas. Styrelsen skall inom sig utse ordförande och vice ordförande. Det åligger styrelsen att i enlighet med gällande lag och stadgar samt av föreningsstämman fattade beslut och meddelade anvisningar handhava föreningens angelägenheter. Den antager och avskedar för rörelsen nödig personal, fastställer dennas anställningsvillkor och utfärdar för personalen nödiga instruktioner. Minst 20 procent av årsvinsten skall avsättas till en reservfond. Av återstoden skall med iakttagande av 18 § föreningslagen medlem å försäljningsvärdet av de produkter, han under ifrågavarande räkenskapsår levererat, gottskrivas 0*2 procent eller den högre procentsats, som föreningssammanträdet bestämmer. Sålunda gottskrivet belopp äger medlem, i den mån övriga medlemmars lika rätt icke därigenom förnärmas, utbekomma tre månader efter skriftlig framställning därom hos styrelsen. Då reservfonden uppgår till visst belopp, må föreningsstämman besluta om ytterligare avsättning till densamma skall ske. Tvister mellan föreningen och dess styrelse, lokalavdelningar eller enskilda medlemmar må ej dragas inför domstol utan skola avgöras enligt lagen om skiljemän. Upplöses föreningen, skall dess tillgångar sedan insatser och gottskrivna vinstandelar utbetalats till medlemmarna överlämnas till förefintlig rikssammanslutning av virkessäljande enskilda skogsägare. Saknas sådan sammanslutning, skall tillgångarna efter styrelsens förslag och föreningsstämmans beslut överlämnas till myndighet eller organisation inom föreningens verksamhetsområde, som har till ända-

158 mål att verka för skogsvårdens främjande och till enskilda skogsägares fromma för att användas för sådant ändamål. F ö r a t t å t s k o g s ä g a r e r ö r e l s e n f ö r l ä n a ö k a d s t y r k a o c h f ö r e b y g g a splittr a n d e s ä r a k t i o n e r f r å n olika l o k a l a i n t r e s s e n ä v e n s o m för a t t s k a p a ett f o r u m för s k o g s ä g a r e f ö r e n i n g a r n a b i l d a d e s d e n 9 d e c e m b e r 1931 m e r o m n ä m n d a s k o g s ä g a r e f ö r e n i n g a r n a s r i k s f ö r b u n d . D e n 28 s e p t e m b e r 1938 k o n s t i t u e r a d e s f ö r b u n d e t s o m e k o n o m i s k o r g a n i s a t i o n m e d b e n ä m n i n g e n Sveriges s k o g s ä g a r e f ö r e n i n g a r s r i k s f ö r b u n d , förening u. p . a. S a m t i d i g t d ä r m e d antogos nya stadgar. Riksförbundet utgör en sammanslutning av inom landet verkande skogsägareföreningar och har till uppgift: att bevaka och främja skogsägareföreningarnas gemensamma uppgifter och intressen samt att föra föreningarnas talan inför statsmakterna och andra myndigheter och sammanslutningar; att verka för höjandet av intresset för skogsvårdsarbetet och därmed en ökad och förbättrad skogsproduktion; att verka för förbättrade avsättningsförhållanden och för enhetliga och rättvisa inmätningsbestämmelser och leveransvillkor vid handel med skogsprodukter; alt verka för en kontinuerlig fördelning av virkesproduktionen så att alltför ojämna utbud undvikas och att ordna samarbetet mellan medlemmarna till förebyggande av inbördes konkurrens vid försäljning av skogsprodukter och genomföra härför erforderlig indelning av medlemmarnas verksamhetsområden; att biträda de enskilda medlemmarna med råd och anvisningar m. m. i organisatoriskt, skogstekniskt, försäljnings- eller annat avseende; att verka för tillämpning av enhetlig och ändamålsenlig medels- och virkesbokföring och effektiv revision bland medlemmarna. Varje inom landet verkande ekonomisk skogsägareförening, vars stadgar och inre organisatoriska förhållanden av förbundets styrelse godkänts, må efter skriftlig ansökan beviljas medlemskap i förbundet. Annan förening eller organisation kan efter styrelsens särskilda prövning bliva medlem av förbundet. Medlemmarna sammanföras i sektioner. Till samma sektion hänföras medlemmar, vilka i försäljningshänseende hava gemensamma avsättningsmöjligheter för sina skogsprodukter eller vilka eljest i kommunikations-, produktions- och geografiskt hänseende utgöra en begränsad enhetsgrupp. Varje sektion utser inom sig en styrelse att handhava sektionens gemensamma angelägenheter, företrädesvis virkesförsäljningarna. Envar medlem deltager i föreningen med en insats av 100 kronor för varje påbörjat 10 000-tal hektar produktiv skogsmark. För bestridande av förbundets omkostnader erlägga medlemmarna årligen en avgift, vars storlek på förslag av styrelsen varje år bestämmes av förbundsstämman, utgående med högst 3 promille å bruttoomsättningen av vad, som av respektive föreningar sålts i kommission och fast räkning. Av inflytande medlemsavgifter skall årligen minst 5 procent avsättas till en reservfond och likaledes 5 procent till en dispositionsfond intill dess att två på varandra följande ordinarie förbundsstämmor annorlunda bestämmer. Reservfonden får av styrelsen icke disponeras med mindre förbundsstämman därom fattat beslut. Dispositionsfonden får av styrelsen fritt disponeras. Det åligger medlem att årligen till förbundet insända avskrifter av förvaltningsoch revisionsberättelser samt årsstämmans protokoll, och skall medlem vidare till förbundet lämna de uppgifter rörande verksamheten, som kunna erfordras för för-

159 bundels verksamhet. Medlem är skyldig underkasta sig kontroll och granskning av föreningens verksamhet från förbundets sida. Förbundets verkställande och ansvariga organ utgöres av en av förbundsstämman vald styrelse av minst sju högst elva ledamöter jämte lika många personliga suppleanter. Dessutom äger Sveriges allmänna lantbrukssällskap och riksförbundet landsbygdens folk tillsätta vardera en ordinarie ledamot i styrelsen jämte suppleant för denne. Styrelsen äger rätt att inom eller utom sig utse arbetsutskott. Förbundsstämman utgöres av för varje ansluten förening valda ombud, och hava de olika föreningarna en röst för varje påbörjad 500 000-tal kronor omsättning beräknad efter samma grunder, som årsavgiften utgår. Ingen förening må dock rösta för mera än en femtedel av vid stämman representerat röstetal. Föreningar, som icke hava fullgjort sina skyldigheter gentemot förbundet, hava ingen rösträtt. Ordinarie förbundsstämma sammanträder årligen. Medlem, som önskar utträde ur förbundet, upphör att vara medlem av detsamma vid tiden för den räkenskapsavslutning, som inträffar näst efter sex månader efter det skriftlig uppsägning till förbundsstyrelsen inkommit eller medlem uteslutits ur förbundet. Utträdande medlem äger icke del i förbundets tillgångar och äger icke rätt utfå erlagda insatser. Därest medlem icke uppfyller sina förpliktelser gentemot förbundet eller handlar på sätt, som strider emot förbundets intressen, eller försättes i konkurs eller likvidation, äger styrelsen utesluta medlemmen ur förbundet. Åtnöjes icke medlemmen med styrelsens beslut härutinnan, äger han hänskjuta frågan till förbundsstämmans avgörande. Skogsägarnas andelsrörelse har vid olika tillfällen kommit i åtnjutande av understöd från statsmakternas sida. Sålunda anvisade Kungl. Maj:t genom beslut den 31 juli 1936 ett belopp av 25 000 kronor till Sveriges allmänna lantbrukssällskap att användas för organisationsarbete bland landets skogsägare. Av 1937 års riksdag beviljades för samma ändamål ett bidrag av 50 000 kronor till skogsägareföreningarnas riksförbund. Föreningarna hava tillika efter hand tillförts allmänna medel genom de statsbidrag, som alltsedan år 1933 anvisats till av enskilda organisationer bedriven propaganda för vedeldning och vedfö»rsäljningarnas ordnande. Framkomna önskemål. I framställning till Kungl. Maj:t den 4 oktober 1930 framhöll jordbruksutredningen, att den funnit sig böra taga under övervägande åtgärder för ökat ekonomiskt utbyte icke blott av det egentliga jordbruket och förädlingen av dess produkter utan även av vissa med jordbruk förenade förvärvsgrenar. Bland de sistnämnda intoge skogsbruket i stora delar av vårt land en viktig plats. Då det gällde vidtagande av åtgärder för höjande av jordbrukets ekonomiska bärkraft förtjänade det med jordbruket förenade skogsbruket särskild uppmärksamhet. Jordbruksutredningen hyste den uppfattningen, att i fråga om skogsprodukternas avsättning m. m. möjlighet förefunnes att på olika vägar befordra ökad ekonomisk avkastning av detta skogsbruk och att en undersökning i sådant syfte borde verkställas. Av vikt vore att undersökningsarbetet så organiserades, att jordbrukets ekonomiska intressen bleve beaktade och klarlagda i den utsträckning deras stora betydelse påkallade. E n utvidgad andelsverksam-

160 het på skogens område borde uppmärksammas såsom ett medel att stärka det skogsägande jordbrukets ställning. 1933 års skogsindustrisakkunniga hava i sitt tidigare omförmälda betänkande något uppehållit sig vid skogsägarerörelsen. Enligt de sakkunniga vore av betydelse för skogsindustriernas stabilisering, att såväl staten som (ivriga skogsägare i landet tillämpade ett avverkningsprogram, som utan eftersättande av skogsägarnas ekonomiska intressen, likväl underlättade och främjade industriens råvaruanskaffning. I det betänkande om folkförsörjning och arbetsfred, som av särskilda sakkunniga avgavs den 9 december 1935 (statens offentliga utredningar 1935:65), har framhållits, förutom annat, att statsmakterna ägnat särskilt de skogsvårdande åtgärderna sitt synnerliga intresse. Även frågan om skogsprodukternas utnyttjande hade under de senare åren varit föremål för utredningar. Emellertid borde uppmärksamheten i ökad grad fästas vid de rent organisatoriska svårigheter, som berodde av skogarnas uppdelning på ett stort antal ägare. Härmed åsyftades det förhållandet, att en väsentlig del av landets skogar vore fördelad på småskogsbruk, vilka lade hinder i vägen för ett ändamålsenligt ordnande av skogsbrukets ekonomi. E n förbättrad organisation bland skogsägarna skulle sannolikt leda till en mera ekonomiskt inriktad skogsvård. Därjämte skulle skapas bättre förutsättningar för ett rationellt utnyttjande av skogens avkastning. I två likalydande motioner vid 1935 års riksdag (I: 269 och II: 456) hemställdes huruvida och på vad sätt virkessäljarnas organisationer kunde erhålla rätt att upptaga omsättningsavgift å försålt virke, samt i ytterligare två motioner (1:268 och 11:455) om anvisande av ett belopp å 100 000 kronor att användas vid organiserandet av landets skogsägare. Riksdagen beslöt (skrivelse nr 274), att förevarande spörsmål skulle övervägas i samband med att den undersökning verkställdes angående skogsbrukets ekonomiska läge samt åtgärder för höjande av dess bärkraft, som sedermera uppdragits åt 1936 års skogsutredning. Före ärendets avgörande i riksdagen inhämtade jordbruksutskottet (utlåtande nr 80) yttranden från vissa myndigheter och korporationer. Rörande skogsägarnas organisationer i allmänhet anförde centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund: »I motionerna beröras vissa skogsägarnas organisationer, varmed närmast torde åsyftas de skogsägareföreningar, vilka under senare år bildats i jämförelsevis stort antal. Dessa, som närmast torde få anses ha till uppgift att fungera som försäljningsorgan, kunna måhända även få en uppgift att fylla med avseende på frågan om förbättrad virkesbehandling å framförallt bondeskogarna. Även i övrigt böra emellertid dessa föreningar kunna bliva ur allmän synpunkt gagneliga. Genom deras verksamhet bör nämligen viss värdefull rationalisering av virkesanskaffningen kunna åstadkommas. Detta gäller såväl med avseende på fyllandet av industriens virkesbehov som vid tillhandahållandet av erforderliga brännvedskvantiteter för den ökade vedeldning framförallt i allmänna institutioner, som närmast genom vissa

161 statsmakternas åtgärder kommit till stånd. Denna föreningsrörelse torde därför kunna anses hava en ur allmän synpunkt viktig uppgift att fylla.» V a d a n g å r f r å g a n om e n o m s ä t t n i n g s a v g i f t å f ö r s å l t v i r k e e r i n r a d e c e n t r a l r å d e t i sitt y t t r a n d e , a t t förslaget skulle i n n e b ä r a , a t t vissa l a n d e t s v i r k e s s ä l j a n d e skogsägare skulle b e s k a t t a s till f ö r m å n för s k o g s ä g a r e f ö r eningarnas försäljningsverksamhet. Rent principiellt k u n d e centralrådet icke f i n n a s t a t s å t g ä r d e r b e r ä t t i g a d e till en dylik v e r k s a m h e t s stöd. I s i s t n ä m n d a s p ö r s m å l u t t a l a d e Sveriges skogsägareförbund i huvudsak följande. Beträffande olika skogsägaregrupper kunde med säkerhet förutses, att såväl kronan som bolagen icke komme att anlita föreningarna som mellanhänder vid sina virkesförsäljningar. Vad beträffade godsen och de större egendomarna, avyttrades även från dessa virkesavkastningen i flertalet fall fullt självständigt, möjligen med undantag för vissa partier sekunda brännved. Även om allt saluvirke från bondeskogar och småegendomar avyttrades genom föreningarna, skulle dessa ej komma att taga befattning med försäljningarna från mer än högst 45 procent av landets skogsmark. I realiteten torde emellertid anslutningen ej ens från småegendomarnas och böndernas sida bliva närmelsevis fullständig. I allra högsta fall kunde måhända i en framtid en tredjedel av saluvirkesskörden i landet komma att försäljas genom skogsägareorganisationerna. Det måste betecknas såsom oberättigat och synnerligen olämpligt att på de två tredjedelar eller mera av landets virkesskörd, som såldes eller disponerades av ägarna själva, tvångsvis lägga en avgift till förmån för den minoritet, som organiserat sig i föreningarna. Man hade i själva verket icke heller någon som helst garanti för, att den försäljningspolitik, som fördes av föreningarna, alltid vore den lyckligaste. I särskilt hög grad komme det att framstå såsom orättfärdigt att pålägga omsättningsavgift å avverkat virke beträffande alla skogsägare, vilka icke försålde virket utan använde det i egen rörelse eller industri. Detta vore fallet dels med så gott som samtliga skogsägande bolag och dels med ett mycket stort antal egendomsägare. Dylika skogsägare såväl som hela den skogsägande industrien kunde av naturliga skäl icke hava någon nytta av föreningarnas försäljningsverksamhet. Skogsägare

föreningarnas

riksförbund

yttrade:

»Den nytta, som de virkessäljande skogsägarnas organisationer kunna medföra för sådana skogsägare, torde i stor utsträckning komma även skogsägare, som ej äro medlemmar i organisationerna, till godo. Sålunda lärer en framgångsrik verksamhet, då det gäller att få skogsägarnas rättmätiga intressen tillgodosedda i lagstiftningsväg, lända till fördel för samtliga, som under likartade former driva skogsbruk. Detsamma synes ock kunna sägas om en gynnsam inverkan å prisläget. Även fränsett de lagar, som under senaste åren tillkommit i ändamålet att stödja jordbruksnäringen, kan det framhållas, att ett tvång till deltagande i ostridigt nyttiga utgifter är en pä åtskilliga områden genomförd princip. Lagbestämmelserna om dikning eller om enskilda vägar utgöra exempel härpå. Visserligen må i fråga om dylik tvångsdelaktighet i utgifterna erinras, att det gäller gemensamma åtgärder av nationalekonomiskt värde. Otvivelaktigt är emellertid att även skogsägarnas organisationer, rätt inriktade, komma att åstadkomma nytta i nationalekonomiskt hänseende. Den i motionen omförmälda uppgiften att handleda skogsägarna vid virkets avverkning i syfte att erhålla bästa möjliga utbyte ävensom den däri omIl—817549

162 nämnda propagandan för nya användningsformer av skogsprodukter äro säkerligen ägnade att över huvud taget öka avkastningen av landets skogar. Då det vidare icke bör stöta på större svårigheter att anordna ett lämpligt system för upptagande av en omsättningsavgift från just de kategorier skogsägare, som huvudsakligen kunna beräknas erhålla nytta av föreningsverksamhet, får förbundet på det livligaste tillstyrka, att den i motionen begärda utredningen måtte komma till stånd.» Domänstyrelsen f ö r m e n a d e , att den i f r å g a s a t t a u t r e d n i n g e n ej k u n d e a n s e s avse en å t g ä r d av a l l m ä n n y t t i g n a t u r , s a m t å b e r o p a d e d ä r v i d att en o m s ä t t ningsavgift, d r a b b a n d e samtliga s k o g s ä g a r e , e n d a s t k o m m e d e n m i n d r e del av d e m till godo, som försålde sitt virke g e n o m s k o g s ä g a r e f ö r e n i n g a r . Detta i n n e b u r e en u p p e n b a r t oriktig b e s k a t t n i n g av v i r k e s s k ö r d e n , ej blott f r å n k r o n a n s s k o g a r u t a n j ä m v ä l f r å n de skogar, tillhöriga s k o g s ä g a n d e b o l a g och a n d r a , vilka själva o m b e s ö r j d e a v y t t r i n g av sitt virke. Styrelsen a v s t y r k t e utredningens genomförande. Kommerskollegium a v s t y r k t e b e s t ä m t att, i o m s ä t t n i n g s a v g i f t e n s form, till e n s k i l d a s a m m a n s l u t n i n g a r i viss m å n delegerades en b e s k a t t n i n g s r ä t t över samtliga e n s k i l d a s k o g s ä g a r e . E h u r u ej d i r e k t utsagt, förefölle det n ä m ligen v a r a m o t i o n ä r e r n a s m e n i n g , att även för virke, s o m a v v e r k a d e s p å k r o n a n s och a n d r a a l l m ä n n a skogar, o m s ä t t n i n g s a v g i f t skulle u t g å . D ä r e s t a n d e l a n s å g e s b ö r a u t t a g a s av skogens a v k a s t n i n g för tillgodoseende av d e uppgifter av m e r a a l l m ä n t intresse, som förutsattes b ö r a t i l l k o m m a skogsä g a r e s a m m a n s l u t n i n g a r n a , b o r d e d e t t a — l i k s o m ä v e n a n v ä n d n i n g e n av s å d a n a m e d e l — a n f ö r t r o s åt d e r e d a n e x i s t e r a n d e offentliga o r g a n e n . J ä m v ä l i socialstyrelsens förut o m n ä m n d a utredning rörande skogsbygdens arbets- och levnadsvillkor u p p t a g e s f ö r e v a r a n d e föreningsfråga. S å l u n d a f r a m l ä g g a s f r å n olika håll u t t a l a d e ö n s k e m å l och förslag m e d a v s e e n d e å s k o g s ä g a r n a s föreningsrörelse. I ä m n e t a n f ö r a s , s e d a n f ö r e n i n g a r n a s försäljn i n g s m ä s s i g a u p p g i f t e r b e h a n d l a t s , följande s y n p u n k t e r : »Bildandet av skogsägareföreningar anses önskvärt även ur den synpunkten, att dessa kunde anställa skogliga biträden, eventuellt en fast ombudsman, med uppgift att genom råd och förslag samt ledande av stämplingar, gallringar o. s. v. verka fölen förbättrad skogsvård och skapa större förutsättningar för ett mera rationellt utnyttjande av skogens avkastning. En skogsägareförening skulle jämväl vara till gagn genom att förskottera medel till vederbörande skogsägare, till dess försäljningen kunde ordnas. Emellertid betonas, bl. a. i detta sammanhang, behovet av statsbidrag för ändamålet. Om en skogsägareförening skulle bliva till avsedd nytta, borde samtliga enskilda skogsägare inom ifrågakommande område vara anslutna till densamma, men härför krävdes propaganda, och för bestridande av hithörande kostnader påkallas det allmännas hjälp. Såsom önskvärt framhålles vidare, att skogsägareförening kunde pä fördelaktigt sätt skaffa ett rörelsekapital och därmed stödja de ekonomiskt svagare medlemmarna. Å andra sidan har även, exempelvis frän Burträsk (Västerbottens län), påpekats, hurusom skogsägareföreningar icke alltid äro så behövliga. Inom nämnda socken representerade sålunda de små företagarna i motorsågindustrien själva bäde råvaruproduktion och förädling. Den styrka, som läge i deras anpassningsförmåga

163 till skiftande konjunkturer och avsättningsförhällanden, genom en sammanslutning till större enheter.»

skulle lätt gä

förlorad

I o v a n b e r ö r d a u n d e r d å n i g a skrivelse den 28 j a n u a r i 1937 b e r ö r ägareföreningarnas riksförbund också frågan om föreningsrörelsens siering. H ä r u t i n n a n h a r f ö r b u n d e t i h u v u d s a k y t t r a t n e d a n s t å e n d e .

skogsfinan-

Något stöd från statens sida beträffande försäljningsverksamheten ifrågasattes icke under några förhållanden. Rörelsen skulle givetvis själv betala alla för densamma erforderliga omkostnader. För skogsägareföreningarnas arbete för ökad träkonsumtion och bättre virkesvård samt överhuvudtaget för ett nedbringande av omkostnaderna för trävaruindustriens råvaruanskaffning ävensom för riksförbundets informationsverksamhet och övriga tidigare angivna uppgifter av allmän betydelse beräknades ett ärligt belopp av minst 100 000 kronor bliva erforderligt. Därest all virkesförsäljning från de enskilda skogarna ginge genom skogsägareföreningarna, skulle affärsrörelsen kunna bestrida även kostnaderna härför. Då emellertid detta icke kunde tänkas bliva fallet inom överskådlig tid, måste medel anskaffas på annat sätt. För att åstadkomma en rättvis fördelning av nämnda kostnader krävdes, att viss omsättningsavgift upptoges å allt från de enskilda skogarna försålt virke, lämpligen efter i stort sett samma grunder som nuvarande skogsvärdsavgift. Från omsättningsavgift borde undantagas statens skogar och de ecklesiastika skogarna. Vidare borde sådan avgift icke utgå för virke, som av ägaren själv förädlades vid industriell anläggning. För att möjliggöra frånskiljandet av dylikt virke borde skyldighet föreligga att vid deklaration för skogsaccis uppgiva, hur stor del av det accispliktiga virket, som förädlats vid egen industri. Vid byte av råvara från egna skogar mellan tvenne förädlare skulle sä stort virkesvärde, som direkt kvitterats, räknas såsom förädlat vid egen industri. Omsättningsavgiften borde lämpligen utgå å det avverkade, försålda virkets taxerade rotvärde. Dä det av praktiska skäl vore föreskrivet, att avverkaren betalade skogsaccis och skogsvärdsavgift, borde samma gälla omsättningsavgiften. Likaledes skulle för accisfritt virke ingen omsättningsavgift utgå. Förbundet beräknade att det virke, för vilket omsättningsavgift borde upptagas, år 1935 hade ett till skogsaccis taxerat rotvärde av ungefär 66 miljoner kronor. Utgående härifrån erfordrades för bestridande av kostnaderna för skogsägareföreningarnas allmännyttiga verksamhet 0-15 procent å värdet av det virke, vara omsättningsavgift skulle utgå. För ett skogsbruk om 100 hektar produktiv skogsmark och med 250 kubikmeters (fast mått) årlig avsaluavverkning, skulle med ett antaget rotvärde av 4 kronor per kubikmeter årliga avsaluförsäljningarnas nettovärde belöpa å 1000 kronor. Med en omsättningsavgift pä 0-15 procent skulle avgiften i dylikt fall uppgå till endast kronor 1:50 om året för hela saluavverkningen. Därest, med hänsyn till att skogsägareföreningarna ännu omfattade ett förhållandevis litet antal skogsägare, principiella skäl talade emot ett omedelbart införande av omsättningsavgift, erfordrades särskilda åtgärder för att snabbt förhjälpa föreningarna till erforderlig anslutning. För möjliggörande härav beräknades att minst 300 000 kronor behövde ställas till riksförbundets förfogande. Härför erfordrades statens medverkan i form av anslag å nämnda belopp till organisationsarbete. K u n g l . Maj:t f r a m l a d e för 1937 å r s r i k s d a g p r o p o s i t i o n (nr 284) m e d förslag o m att s k o g s ä g a r e f ö r e n i n g a r n a s r i k s f ö r b u n d för b u d g e t å r e t 1937/1938 skulle e r h å l l a ett o r g a n i s a t i o n s b i d r a g a v h ö g s t 50 000 k r o n o r . Av v a d r e d a n a n f ö r t s f r a m g å r , a t t detta ä s k a n d e g o d k ä n d e s a v r i k s d a g e n .

164 1936 års skogsutredning. Det ekonomiska föreningsväsendet inom jordbruket har under de senare åren utvecklats mycket kraftigt. Det torde icke vara påkallat att här närmare redogöra för ifrågavarande andels verksamhets olika syften och de resultat, som i skilda hänseenden genom densamma kunnat ernås. Utredningen vill inskränka sig till att framhålla, hurusom de ekonomiska föreningarna kommit att för jordbrukets utövare innebära ett starkt stöd. Uppmärksamheten bör jämväl riktas därpå, att andelsrörelsen, som visserligen tog fart under senaste årens allmänna jordbrukskris, till främsta uppgift har att vara ett medel för jordbruksnäringens stödjande på lång sikt. Därjämte torde böra beaktas det förhållandet, att jordbruksproducenternas samarbete inom andelsföreningar icke allenast är av direkt ekonomisk natur utan även har betydelse för jordbrukarklassen i andra hänseenden. Erfarenheten har visat, att denna rörelse verksamt kan bidraga till främjandet av jordbrukarnas yrkesskicklighet genom exempelvis praktiskt och teoretiskt upplysnings- och undervisningsarbete. Den tidigare lämnade redogörelsen ger vid handen, att jordbrukarnas samverkan i andelsföreningar gripit in även på skogsbrukets område. I samma mån som bondeskogarnas betydelse för hemmansbruket och den inhemska rundvirkesmarknaden ävensom för träförädlingsindustriens råvaruförsörjning allt klarare framstått, hava skogsägarna själva ägnat tilltagande intresse åt virkesproduktionens tekniskt-ekonomiska tillgodogörande och avsättning. Härutinnan hava de icke som i andra delar av skogsbruket haft tillgång å särskild biträdeshjälp utan väsentligen haft att lita till egen förmåga. Genom åtgärder av organisatorisk innebörd har för dem en möjlighet öppnats att råda bot på de svagheter, som eljest måste i nämnda hänseenden vidlåda en av så många och små driftsenheter kännetecknad företagsform som bondeskogsbruket. Den väg, som därvid beträtts, har liksom i fråga om lantbrukets övriga driftsgrenar bestått i samarbete genom bildande av ekonomiska föreningar, skogsägareföreningar. Rörande dessa hava i det föregående framlagts vissa uppgifter, avsedda att något belysa föreningarnas omfattning och verksamhet. Ehuru skogsägareföreningarnas olika uppgifter ännu ej blivit i sina detaljer fullt fixerade, hava arbetsprogrammets grundlinjer dock utformats. Huvudsyftet uppgives vara att befordra ett förbättrat utbyte från enskilt skogsbruk i landet. Vägarna härför äro flera: affärsmässigt ordnad försäljningsverksamhet, intensivare skogsvård, effektivare tillvaratagande och utnyttjande av avfallsvirke och virkesavkastningen överhuvud taget, ändamålsenligare virkesdistribution, skogspolitisk verksamhet m. m. Hittills hava de nu förefintliga ekonomiska föreningarna till den helt övervägande delen ägnat sina krafter åt att lösa förekommande avsättnings- och distributionsproblem. Frågor i samband med skogsvård och vad därtill närmast hörer hava tillsvidare skjutits mera i bakgrunden. Även på virkesproduktionens område kan tvivelsutan ett samarbete i på

165 frivillighetens grund bildade och lämpligt uppbyggda andelsföreningar vara ägnat att höja det ekonomiska utbytet av de mindre jordbrukarnas skogshushållning. Det omedelbara bestyret med föreningsmedlemmarnas skogar i vad angår skogsskötseln och virkesavkastningens uttagande kan därvid överlåtas åt gemensamt anställda, kunniga fackmän. Genom fortlöpande handhavande av dylika angelägenheter åt ett efter omständigheterna avpassat antal skogsägare i orten få dessa fackmannabiträden tillfälle att grundligt sätta sig in i de lokala förhållanden, som äga betydelse för skogsbrukets gestaltning. De lära väl känna skogsägarna och deras villkor såväl som skogarna och rådande avsättningsbetingelser för olika virkessortiment. I samma mån som deras ortsförtrogenhet växer, ökas jämväl förutsättningarna att kunna göra gagnande insatser till medlemmarnas fromma. Större målmedvetenhet i skogshushållningen kan ernås liksom ett rationellt ordnande av i skogsbruket under skilda årstider förekommande arbeten och åtgärder. Möjligheterna att tillvarataga och vinna nyttig användning för mindervärdigt virke stärkas. De växande bestånden kunna underkastas kontinuerlig skötsel, samt effektiv tillsyn och medverkan äga rum i fråga om ekonomiska beräkningar, avverkning, aptering, virkets tekniska behandling och vård, transporter, inmätning m. m. Skogsodlings- och grundförbättringsarbetet kan utföras under ledning av de egna funktionärerna. För tillgodoseende av det behov av skogsägarnas organiserande, som här närmast avhandlas, är det förvisso tänkbart att särskilda skogsvårdsföreningar bildas. Denna väg synes man hava gått exempelvis i Finland. Emellertid finner utredningen det ur många synpunkter vara till fördel, därest samarbetet mellan skogsägarna i spörsmål, som angå virkesproduktionen, kan anknytas till den nuvarande skogsägareföreningsrörelsen. Skogsbruket, om stort eller litet, skall drivas som ett ekonomiskt företag, låt vara att från denna regel stundom avsteg måste göras, förestavade av nödvändigheten att taga hänsyn till faktorer av icke rent ekonomiskt ursprung. En riktig planläggning av skogsbruket samt en tillfredsställande lösning av de vid näringens bedrivande mötande problemen, såsom i avseende å skogens omvårdnad samt skogsprodukternas tillredning och avsättning, äro utslagsgivande för skogsbrukets lönsamhet. Härför erforderliga föranstaltanden och åtgärder böra vidtagas under behörigt uppmärksammande av skogsägarens privatekonomiska intressen. Den skogliga produktionsprocessen består visserligen av flera moment vilka, om man ser saken schematiskt, kunna sägas vara fyra, nämligen planläggning, den växande skogens behandling, skördens tillvaratagande samt skogsprodukternas försäljning. Men de utgöra tillsammans en organisk helhet, som i alla stadier direkt påverkar driftsresultat. Icke något av dessa moment kan anses fristående, utan de gripa fastmer intimt i varandra. Vid skogsförvaltningens utövande måste denna samhörighet städse beaktas. Nu berörda förhållanden tala starkt för att skogsägareföreningarna hava en viktig uppgift att fylla även inom de produk-

166 tionsbetonade delarna av det enskilda skogsbruket, å vilka deras arbete ännu blott i mindre utsträckning inriktats. Särskilt gäller detta i fråga om rådgivning och medverkan i övrigt vid virkesalstringens bedrivande och avkastningens tillvaratagande. Enligt utredningens mening skulle det därför vara till stort gagn för det enskilda mindre skogsbruket om föreningarnas verksamhet kunde utvidgas att omfatta med skogsproduktionen förbundna angelägenheter. Något hinder för infriande av detta önskemål inom den nuvarande organisationens ram synes ej heller föreligga. Det tarvas allenast, att skogsägareföreningarna anställa för ändamålet kvalificerade fackmän, vilka för konsultationer och biträdesuppdrag stå till skogsägarnas förfogande. Nämnda fackmän kunna samtidigt tjänstgöra som föreningarnas affärsombud å respektive orter. Därest lokalförening finnes bildad, bör denna tillsätta sin skogsvårdspersonal. Även i dylikt fall k a n dock självfallet vederbörande skogsägareförening uppdraga åt sålunda anställd person att samtidigt vara föreningens ombud. Givet är att med hänsyn till förhållandena ute i bygderna även vissa jämkningar i de särskilda föreningarnas nuvarande byggnad kunna befinnas påkallade, därest deras arbetsuppgifter på angivet sätt utvidgas. Det får emellertid anses tillkomma skogsägarerörelsen att taga dessa frågor i övervägande och genom lämpliga åtgöranden leda och befordra utvecklingen i rätt riktning. Att skogsvårdsstyrelserna böra låta sig angeläget vara att därvid lämna sin medverkan synes ligga nära till hands. För styrelserna bör det vara en naturlig arbetsuppgift, helt sammanfallande med deras mål och syften, såväl att stödja sammanslutningar bland skogsägare i deras verksamhet för skogsvårdens befrämjande som att efter rekvisition lämna härför verksam förening biträde med skogsvårdsarbeten o. dyl. å medlemmarnas skogar. Därest skogsägareföreningarna i överensstämmelse med ovan framförda synpunkter i större utsträckning aktivt medverka i ett insiktsfullt och systematiskt skogsvårdsarbete, komma som följd härav anspråken från skogsägarnas sida å den av skogsvårdsstyrelserna bedrivna verksamheten för allmänhetens tillhandagående med fackmannabiträde vid olika skogsvårdsåtgärder — varom mera i det följande — att lättas. Tager man i betraktande, att denna styrelsernas bilrädeshjälp ansetts böra i viss utsträckning lämnas till lägre taxa, än vad som motsvarar självkostnaden, skulle härigenom kunna åstadkommas en besparing för det allmänna i fråga om utgifterna för biträdesverksamheten. Vid sådant förhållande finner utredningen det både rimligt och ändamålsbefordrande att en dylik utveckling av skogsägarnas föreningsrörelse främjas genom ekonomiskt bispringande från det allmänna. Visserligen lärer ej kunna förnekas att en kooperativ ekonomisk verksamhet, om den skall äga berättigande, icke bör uppehållas medelst särskilt stöd från det allmännas sida. Men det bör samtidigt uppmärksammas, att i föreliggande fall stödet ej skulle utgå för att göra föreningsrörelsen som

167 sådan konkurrenskraftig på virkesmarknaden utan för att på ett effektivt sätt ernå en höjning av virkesproduktionen i landet. Ifrågavarande utveckling av skogsägarnas föreningsrörelse synes lämpligen kunna underlättas genom att bidrag lämnas till avlöning av varaktigt anställda fackmän för vård och förvaltning av skogar, vilka äro anslutna till skogsägareförening av tidigare berört slag. Såsom villkor för erhållande av bidrag bör gälla, att dylik fackman är godkänd av vederbörande skogsvårdsstyrelse. För att ej några ökade kostnader för det allmänna skola uppstå bör bidragets storlek bestämmas med ledning av den besparing i utgifterna för skogsvårdsstyrelsens verksamhet å föreningsmedlemmarnas skogar, vilken kan beräknas uppkomma genom att av föreningen anställd särskild personal anlitas för skogsvårdens handhavande. Bidragen böra utgå av de medel som, enligt vad sedermera skall närmare utvecklas, må användas för bestridande av kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas biträdesverksamhet i allmänhet. Om så sker torde någon speciell författningsföreskrift i ämnet ej vara erforderlig, utan det synes böra falla inom ramen för skogsvårdsstyrelsernas befogenheter, sådan denna i det följande bestämmes, att avgöra huruvida och till vilket belopp bidrag bör utgå. Med denna ståndpunkt följer, att något behov icke torde föreligga av en särskild omsättningsavgift för gynnande av skogsägareföreningarnas verksamhet i de hänseenden, som här äro i fråga. Till spörsmålet, huruvida en dylik omsättningsavgift kan anses befogad med hänsyn till önskvärdheten av en ändamålsenligare distribution av skogsprodukterna, återkommer utredningen i annat sammanhang.

3.

Skogsvårdsstyrelserna.

Historik och nuvarande förhållanden. Den grundsats, på vilken gällande skogsvårdslagstiftning kan sägas vara uppbyggd, har av 1896 års skogskommitté formulerats sålunda: »Skall samhällets krav på skogsmarkens bevarande tillgodoses, och på samma gång den enskildes frihet att lämpa sin hushållning ej mindre efter skogens beskaffenhet än efter sina egna ekonomiska förhållanden ej oskäligt inskränkas, så måste i stället för den döda regeln sättas ett levande samfundsorgan, som övervakar den enskilda skogshushållningen och på samma gång kan understödjande ingripa däri.» Det lör ändamålet skapade organet, skogsvårdsstyrelserna, har ock i allt flera former och ständigt växande omfattning sökt att fylla denna uppgift. Den i dylikt hänseende bedrivna verksamhet, som efter hand kommit att taga huvudparten av styrelsernas resurser i anspråk, är biträdandet av de enskilda skogsägarna vid planläggning och utförande av olika skogsvårds- och skogshushållningsåtgärder. Ifrågavarande biträdesverksamhet kom under styrelsernas första år att främst inriktas på skogsodlingsarbeten. Härtill medverkade den år 1903 antagna återväxtlagen. Stora arealer sedan gammalt kala och vanvårdade

168 marker funnos jämväl att taga hand om. Skogsvårdsstyrelserna anskaffade och tillhandahöllo åt skogsägarna arbetsförmän för skogskultur ävensom redskap, plantor och frö. I ej ringa omfattning verkställdes även skogsodlingar i styrelsernas egen regi. Numera har denna verksamhet något avtagit, trots att sedan år 1930 särskilda statsbidrag utgått för skogsodlingsåtgärder. Detta torde sannolikt sammanhänga med att man allt mera inom skogsbruket tillämpat avverkningsmetoder, som medföra naturlig föryngring. Nedan hava sammanställts uppgifter, hänförande sig till perioden 1905—1937, rörande av skogsvårdsstyrelserna utlämnat skogsodlingsmaterial ävensom omfattningen av utförd skogsodling. Vid bedömandet av i detta eller annat samband meddelad statistik rörande skogsvårdsstyrelseverksamheten bör ihågkommas, att styrelsernas geografiska arbetsområde till en början inneslöt de enskilda skogarna i hela landet med undantag av Norrbottens och Västerbottens län. Kustlandet i de bägge senare länen införlivades med området fr. o. m. år 1925 och lappmarken fr. o. m. år 1934. Utlämnat skogsodlingsmaterial. Period

och

år

1905—1909 medeltal per år 1910—1914 » » i 1915—1919 » » » 1920—1925 i » » 1926—1930 > > » 1931—1935 » » » 1936 1937

Skogsfrö kg

Skogsplantor 1000 st.

16 173 18 739 27 656 23 568 21 993 15 777 8 778 8 431

24 557 38 259 62 505 81 987 57 902 45 725 35 196 36 614

Utförd skogsc dling.

P er io d

och

1905—1909 medeltal per å 1910—1914 » » 1915—1919 » » 1920—1925 » » 1926—1930 » » 1931—1935 » » 1936 1937

år

Under skogsvårdsstyrelses ledning ha

Under jordägares ledning ha

14 620 17 217 22 862 22 123 11 799 8 431 8 598 7 732

11 176 16 615 17 322 18 514 17 359 12 182

Summa ha 25 796 33 772 40 184 40 637 29 158 20 613

Alltsedan deras tillkomst hava skogsvårdsstyrelserna även sökt uppmuntra till dikning av vattensjuk mark. Planer, arbetsbeskrivningar och kostnadsförslag för dikningsföretag hava upprättats kostnadsfritt eller efter taxa. Direkta bidrag för själva arbetenas utförande kunde till en början blott lämnas av styrelser med rikligare tillgång å rörelsemedel. Skogsdiknings-

169 intresset har sedermera tack vare anvisande av speciella statsanslag för ändamålet — vilka behandlas senare — blivit synnerligen livligt, såsom nedanstående tablå giver vid handen. Utförd skogsdikning. Period

1905 1910 1915 1920 1926 1931

och

1909 medeltal per år 1914 » » » 1919 » » » 1925 » » » 1930 » » » 1935 » » » 1936 1937

år

Längd av diken, upptagna under skogsvårdsstyrelses ledning, 1 000 m 979 1 691 852 1 761 1565 5 565 5 582 3 440

Särskilt efter tillkomsten av 1918 och 1923 års skogsvårdslagar hava skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare alltmera anlitats för utstämpling i skog, vari avverkning planerats. Denna stämplingsverksamhet började omedelbart efter styrelsernas inrättande samt vidgades sedermera kontinuerligt men har under de sistförflutna två decennierna stegrats språngvis. Inom det mindre skogsbruket, som ej förfogar över egen fackpersonal, har det blivit allt vanligare, i synnerhet vad gäller saluavverkningar, att anlita stämplingshjälp av skogsvårdsstyrelse. För sådana uppdrag hava styrelserna i viss omfattning ställt förrättningsmän till disposition avgiftsfritt åt varje sökande och framför allt då i fråga om husbehovsavverkning, röjning och ungskogsgallring. I övrigt har biträdet debiterats efter särskild taxa, merendels innebärande en med förrättningens längd successivt stigande avgift. Reglerna för ersättningen hava varit olikartade styrelserna emellan. Beträffande den förevarande verksamhetens utveckling hänvisas till följande tablå. Det bör anmärkas, att skogsvårdsstyrelsernas övertagande år 1934 av handhavandet utav lappmarkslagen medförde, bland annat, skyldighet att utstämpla allt saluvirke å enskilda skogar inom lappmarken. Av skogsvårdsstyrelsernas personal lämnad anvisning för avverkning och skogsvård.

Period

och

år

Areal gallring och Antal jordägare, annan avverkning, som rekvirerat bi- stämplad av skogsträde, eller antalet vårdsstyrelse förrättningar x ha

1399 1905—1909 medeltal per år. 3 040 1910—1914 » » » . 5 410 1915—1919 »> »> » . 12 986 1920—1925 »> » »> . 266 393 26 577 1926—1930 » » » . 242 113 35 878 1931—1935 » » »> . 516 747 55 283 1936 710 510 67 935 1937 Fr. o. m. år 1928 avse uppgifterna antalet förrättningar, dessförinnan antalet jordägare.

170 I nedanstående sammanställning återfinnas därjämte uppgifter över skogsvårdsstyrelsernas befattningstagande med tillämnade avverkningar under tioårsperioden 1928—1937. Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet rörande tillämnade avverkningar m. m. under tioårsperioden 1928—1937. Anvisning för beståndsvård och annan avverkning Annan Utan sakkunnij stämpling hjälp, eller an antal hygges- nan utförrättrensning märkning ningar ha ha

Medelst stämpling eller annan utmärkning för Antal förrätt-

A r

gallring i annan avyngre verkning skog 2 ha ha

summa ha

19281 1929» 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937

24 246 29 561 33 675 26 846 19 953 31 631 51 399 49 550 55 283 67 935

95 700 106 700 117 805 69 539 46 837 69 276 122 396 135 310 177 028 248 440

138 230 179 134 182 321 91 495 45 463 104 088 279 269 246 898 339 719 462 070

233 930 285 834 300 126 161 034 92 300 173 364 401 665 382 208 516 747 710 510

Medeltal per år

39 008

118 903

206 869

325 772

18 378 18 438 25 675 27 481 25 256 16 226 17 732 17 848

15 469 23 048 27 014 23 627 33 647 95 097 107 446 106 624 34 355 11 473

586 711 793 820 1 976 1 066 2 828 2 792

47 780

Delvis approximativt beräknade uppgifter. Fr. o. m. år 1936 jämväl röjning i ung- och stavaskog m. m.

Under senare år hava skogsvårdsstyrelserna, i samarbete med hushållningssällskapen och svenska betes- och vallföreningen, i allt större utsträckning verkat för anläggandet av beteskulturer och skogsmarkens i samband därmed skeende avlysning från bete av husdjur. Därvid har biträde lämnats vid planläggning av betesanläggningar. Av skogsvårdsstyrelserna upprättade förslag till betesanläggningar. Period

och

1926—1930 medeltal per år 1931—1935 »> »> » 19361 19371 1

år

Antal

Areal ha

420 828 1380 1 757

1 181 1 719 2 366 3 229

Planlagda företag.

För att ytterligare belysa skogsvårdsstyrelsernas verksamhet har upprättats nedanstående tabell, som åskådliggör de årsanställda länsskogvaktarnas rese- och förrättningsdagar för olika rörelsegrenar under femårsperioden 1931—1935. I tabellen redovisas även åren 1936 och 1937, för vilka uppgif-

171 terna dock avse samtliga förrättningsmän. Påfallande är den stora del av ifrågavarande tid, som använts för planläggning och utsyning av avverkning.

<

Årsanställda 1931 1932 1933 1934 1935 Medeltal per år

1936 1937 medeltal per år /o

dagar

in dl

B Ä .

dagar

dagar

dagar

dagar

dagar

dagar

dagar

dagar

se T3

o CA 00 o K/

t/i

CQ

•oc •5 <p tu

Xi M •-

s

> O/

j_, v: CU OJ) CD ,>

03 m 03

: =

g 3 c/:

länsskogvaktare. 242 239 237 259 263

2 253 1439 1 592 1 589 1 292

19 637 15 574 21 488 28 2 4 3 28 112

3 323 3 197 2 725 2 884 3 077

3 598 5 207 4 840 5 500 4 831

922 84 22 91 49

3 760 7 864 7 320 5 272 4 644

596 742 386 480 344

16 890 13 8 5 5 13 579 16 0 2 5 16 805

3 154 4 740 2 980 2 745 2 575

5 4 133 52 702 54 9 3 2 62 829 61 729

1 633 2-8

22 611 39-5

3 041 5-3

4 795 8-4

234 0-4

5 772 10-1

509 15 431 0-9 27-0

3 239 5-G

57 2 6 5 100-0

% Samtliga

dagar

CJ

Planläggning och avsyning av skogsutdikning

bX)

•g a

-ö c °o3 n > T? •o Si 43 £

Fröklängning och plantskolevcrksamhet

is

År

Allmän upplysning om skogsvård

••a c

ja

övervakandet av skogslagarnas efterlevnad

Skogsvårdsstyrelsepersonalens rese- och förrättningsdagar för olika verksamhetsgrenar femårsperioden 1931—1935 samt åren 1936 och 1937.

förrättningsmän. 1 428 1 587

4 407 9 3 848 4 051 121 688

22 159 2 3 448

9 419 6 496

981 19 710 11 672 162 196 848 19 950 14 518 190 999

1 507

4 229 107 768 2-4 61-0

22 804 12-9

7 957 4-5

914 19 830 13 0 9 5 176 597 7-4 100-0 0-5 11-3

För de villkor, på vilka skogsvårdsbiträde lämnas av styrelserna, redogöres i skogsvårdsstyrelsernas årsberättelser; i detta och andra vidkommande avseenden hänvisas till dessa. Framkomna önskemål. Genom cirkulärskrivelser har utredningen berett skogsvårdsstyrelserna och skogsägareföreningarna tillfälle att yttra sig rörande skogsvårdsstyrelsernas biträdesverksamhet. Nedan sammanfattas de synpunkter, som därvid huvudsakligen framkommit. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län: Varje mindre skogsägare borde gratis erhålla biträde för utstämpling av en eller ett par års normal skogsavverkning. I den mån stämpling begärdes å större skogar eller för avverkning av »allt avverkningsbart», skulle skogsvårdsstyrelsen ej vägra verkställa dylik stämpling men sökanden bestrida alla med densamma förenade kostnader. Vidgad upplysning rörande aptering o. dyl. vore synnerligen viktig. Det hade ävenledes sitt värde, därest tillgång å sakkunniga apteringsbiträden kunde beredas, ökade statsanslag borde i första hand användas för anställande av ytterligare förrättningspersonal hos styrelserna. Skogsvdrdsstyrelsen i Uppsala län: Flertalet avverkningar på de enskilda skogar, som ej låge under särskild skoglig förvaltning, torde ske efter utstämpling genom skogsvårdsstyrelsen. Denna sökte utveckla verksamheten i den mån anledning där-

172 till funnes. Några särskilda åtgärder till stimulerande härav erfordras icke. Upplysning och undervisning i aptering, virkesvård o. dyl. borde i stor omfattning bedrivas. Ehuru av stort gagn mötte praktiska svårigheter att ordna biträde vid avverkningarna. Skogsvdrdsstyrelsen i Södermanlands län: Tillgången å sakkunnig hjälp åt skogsägarna vore nöjaktig. Därest rikligare medel kunde anslås till styrelsens verksamhet, borde dessa avse en ökning av personalen, så att befattningshavarnas tjänstgöringsområden minskades och en ännu mera personlig kontakt med skogsägarna erhölles. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län: Till dess skogsägarna genom undervisning vunnit tillräckliga insikter i skogsskötseln, torde de bästa resultaten erhållas, om skogsvårdsstyrelserna genom tillräckliga anslag sattes i stånd att bereda skogsägarna tillgång å kompetenta biträden, kostnadsfritt eller till låg taxa. I fråga om aptering m. m. borde lämpligen endast undervisningsvägen beträdas. Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län: ö k a d medelstilldelning för skogsvårdsstyrelsens behov erfordrades för att kunna tillgodose alla parters önskemål att erhålla fast anställd, tränad personal för biträdesuppgifter. Medlen borde icke användas till att alltför mycket sänka markägarnas egna bidrag till stämplingsarbete. Alltför låga avgifter för stämplingsbiträde i avsaluskog borde ej medgivas, ty en väl gjord stämpling betalade sig omedelbart för rekvirenten. Åtgärder till förbättrande av virkets tekniskt-ekonomiska behandling borde helt ligga på undervisningens område och i övrigt överlämnas till skogsägarna själva eller deras organisationer. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län: Tillgång å sakkunnigt biträde vid skogsvård vore ett spörsmål av stor betydelse. I första hand låge vikt uppå, att skogsvårdsstyrelsen kunde ställa väl utbildad personal till förfogande i behövlig utsträckning. Större kunskaper i det praktiska skogsbruket bibringades skogsägaren bäst genom handledning å egen mark i form av såväl biträde vid planläggning av skilda skogsvårdsarbeten som diskussion och råd i skogsfrågor. Skogsvårdsstyrelserna borde erhålla statsanslag i sådan omfattning, att denna verksamhet kunde nöjaktigt bedrivas. Kunskaper om virkesvård, aptering o. s. v. kunde meddelas vid lantmannaskolorna och vid särskilda kurser, anordnade i samråd med skogsägareföreningarna. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde: Av större betydelse än styrelsens upplysande arbete vore biträdesverksamheten. Genom tillfredsställande av skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov kunde medelst en utvidgning av den senare hastigare resultat i skogsvårdshänseende uppnås. Särskilda upplysningsåtgärder i tekniskt-ekonomiska avverkningsfrågor borde vidtagas, exempelvis utarbetande av en populär handledning i ämnet. Skogsvdrdsstyrelsen i Kalmar låns södra landstingsområde: Tillhandahållande av sakkunniga biträden utgjorde bästa garantien för att skogarna erhölle god vård. Det vore måhända nödvändigt, att ett visst antal stämplingsförrättare fastare knötes till skogsvårdsstyrelserna. Upplysning rörande avverkning och virkesbehandling borde meddelas av undervisningsorganen. Den direkt ekonomiska verksamheten vore skogsägareföreningarnas uppgift. Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län har funnit, att ytterligare åtgärder för att bereda skogsägarna ökad tillgång till sakkunnigt biträde vid skogsvård ej erfordrades. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge lån har såsom ett önskemål uttalat, att medelstilldelningen till skogsvårdsstyrelsearbetet ej så beskures, att styrelserna icke kunde förfoga över den väl kvalificerade arbetskraft för lämnande av skogsvårdsbiträde, som detta arbetes vikt krävde. Undervisning i aptering etc. meddelades lämpligast vid av styrelsen anordnade kurser.

173 Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus lån: Att lämna skogsägaren sakkunnigt biträde vid stämpling och annan planläggning för avverkning vore angelägnare än att anordna kurser, exkursioner o. dyl. Stämplingsförrättningarna förstärkte anknytningen mellan skogsvårdsstyrelsen och markägaren. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län: Bästa sättet att befrämja skogsvården vore att i ökad utsträckning skaffa skogsägarna biträde vid skogsvård. Styrelsens medverkan vid upparbetning och behandling av virke borde inskränka sig till upplysning. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Genom rikligare medelsanslag borde skogsvårdsstyrelsen givas möjlighet att medelst sina tjänstemän personligen bistå och påverka skogsägarna. Särskilda apteringskurser borde anordnas. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län: I första rummet borde ytterligare åtgärder för åstadkommande av förbättrad skogsvård inriktas på att bereda skogsägaren ökad tillgång på kvalificerat biträde. Länsskogvaktaredistrikten borde ej vara av större omfattning, än att länsskogvaktaren, eventuellt med hjälp av en eller högst två mera stadigvarande biträden, kunde stå i nära kontakt med skogsägarna inom distrikten. Varje skogsägare skulle känna med sig, att han hade »sin egen skogvaktare» inom räckhåll för medverkan i mån av behov i alla förekommande skogsvårdsåtgärder. Detta skulle ske antingen avgiftsfritt eller mot mycket låg taxa i de fall, där åtgärderna ej gåve skogsägaren direkt avkastning. Eljest kunde skälig avgift uppbäras, såsom vid utstämpling till avsalu och taxering av skog. Att förrättningsmännen skulle tillhandagå vid arbeten under avverkningar vågade styrelsen ej förorda, enär detta skulle kunna medföra alltför kraftig utökning av personalen. Styrelsens biträden måste hava god skolning och praktisk erfarenhet, så att de kunde vinna skogsägarnas förtroende för sig själva och styrelsens verksamhet. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län: Skogsägarna borde hava möjlighet att nyttja sakkunnigt biträde i behövlig utsträckning. Styrelsen ansåge sig böra framhålla, att ansökningar om stämplingsbiträde under senaste vintrarna inkommit i starkt ökad omfattning, och att vissa svårigheter uppstått att erhålla kompetent, tillfällig arbetskraft härför. Det vore för skogsvårdsstyrelsen av vikt att hava tillgång till kvalificerad personal, som motsvarade efterfrågan på sakkunnigt biträde. Styrelserna borde beredas ekonomiska resurser att på ett tillfredsställande sätt tillgodose denna efterfrågan. Större uppmärksamhet borde ägnas åt rent ekonomiska avverkningsfrågor, såsom aptering och virkesvård, i den skogliga undervisningen och propagandan. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län: Huru mycket än skogsägarna intresserades för och upplystes om bästa sättet för vården av sina skogar, bleve de dock — åtminstone ännu under lång tid framöver — i stort behov av direkt förmanshjälp av styrelsens fackutbildade personal. För vinnande av förbättrat utnyttjande av virket vid avverkningen torde från det allmännas sida knappast annat kunna göras än att genom undervisning vid skolor, kurser etc. bland skogsägarna sprida kunskap härom. Skogsägarnas föreningsrörelse hade möjligen en arbetsuppgift i att informera sina medlemmar om apteringsnormer o. dyl. Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län har även framhållit angelägenheten av att ställa sakkunnigt biträde till skogsägarnas disposition. Detta förutsatte, att styrelsen hade möjlighet förfoga över tillräckligt antal möjligast kunniga förrättningsmän. Undervisningen i skogskunskap vid lantmannaskolorna borde mera än nu vore fallet avse aptering och virkesskötsel. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län: Staten borde besörja om bättre vård av de enskilda skogarna genom beredande av ökad tillgång till sakkunnigt biträde, dock till lägre kostnad än hittills allenast i det fall, att åtgärden ej åsyftade omedel-

174 bar inkomst frän skogen. De skogsägande jordbrukarnas obenägenhet att söka och taga biträde förrän på senhösten efter jordbruksarbetenas avslutande ställde styrelsen inför en varje år återkommande svårighet att bygga ut organisationen med tillfällig arbetskraft — stämplingsbiträden — med full kompetens. Stämplingsarbetets säsongmässiga karaktär tvingade av kostnadsskäl till användning av extra personal, vars duglighet ej alltid kunnat tillräckligt prövas, och vars sammansättning växlade från år till år. Systemet vore ej tillfredsställande. Kortare speciella skogsuppskattnings- och apteringskurser borde anordnas av skogsvårdsstyrelserna och skogsägareföreningarna gemensamt. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län: Mindre skogsägare borde genom skogsvårdsstyrelserna på skäliga villkor beredas full tillgång till sakkunnigt biträde vid skogsvård. Hittills hade styrelsen varit i tillfälle att nöjaktigt tillgodose detta behov. Tidvis hade dylikt biträde emellertid måst lämnas genom extra personal i alltför stor utsträckning. Därvid hade det mött svårigheter att för ändamålet kunna anställa fullt kvalificerade personer. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län: Tillhandahållandet av praktiskt biträde vore styrelsens förnämsta arbetsuppgift. Skogsvårdsstyrelserna kunde dock knappast ställa erforderligt antal förrättningsmän till förfogande med mindre större medelsanslag beviljades. På undervisningsvägen borde befrämjas ökad kännedom i teknisktekonomiska avverkningsspörsmål. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län: Utan tvivel måste man räkna med att åtminstone den nu levande generationen behövde sakkunnig hjälp vid skogens skötsel. Styrelsen ansåge det vara av allra största betydelse, att sådan hjälp kunde erhållas i tillräcklig omfattning och av kompetent personal. För ändamålet erfordrades höjda anslag. Administrativa svårigheter torde möta att från skogsvårdsstyrelsernas sida bistå skogsägarna vid aptering, upparbetning och behandling av avverkat virke. Skogsägareföreningarna syntes vara organ härför. Skogsvdrdsstyrelsen i Jämtlands län: Det vore av vikt, att styrelsen på så goda villkor som möjligt kunde direkt bistå skogsägarna vid skogsskötselns utövande och förfogade över kvalificerad personal härför. Detta kunde endast ske under förutsättning av skäliga avlöningsvillkor, varigenom den extra personalen kunde bindas under längre tid. Det torde vara ett betydande statsintresse att understödja skogsvårdsstyrelserna i denna strävan. Det syntes ej lämpligt, att skogsvårdsstyrelsernas biträdesverksamhet utsträcktes till tekniska uppgifter av omedelbart ekonomisk innebörd. Dylika låge inom skogsägareföreningarnas intressesfär. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län: Det mest effektiva arbetet för skogsvårdens höjande bedreves genom personlig påverkan i samband med biträdesförrättningar. Genom biträdena vunnes samtidigt en viss garanti för att de skogliga arbetena bleve tillfredsställande utförda även å fastigheter, där ägarna ännu ej själva kunde utföra dem å egen hand. Kostnaden för biträdet måste dock hållas så låg, att den ej verkade avskräckande. Styrelsens ekonomi hade under de senaste åren ej medgivit anställandet av tillräckligt antal förrättningsmän för att möta skogsägarnas behov därav. En utökning av anslaget till skogsvårdens befrämjande vore därför högst påkallad. En förbättring av kunskaperna i virkeskännedom och avverkningsteknik kunde möjligen vinnas genom anordnande av särskilda kurser under medverkan av specialister. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län: Då skogsägarna i allmänhet ej kunde väntas att inom närmaste framtiden vilja eller kunna offra tid och pengar på att skaffa sig tillräcklig skoglig utbildning, måste det göras möjligt för skogsvårdsstyrelserna att hava till förfogande personal för arbetsledning vid utsyningar, hyggesrensningar och andra skogsvårdsarbeten p å de mindre skogsägarnas skogar.

175 För närvarande vore detta styrelsens mest framträdande problem. Ifrågavarande uppdrag hade säsongkaraktär. Det vore svårt att erhålla sakkunniga personer för biträdesverksamheten, om dessa icke kunde avlönas något så när tillfredsställande. Sedan en tumningsförening inrättats i länet, ställde sig förhållandena något gynnsammare, i det att man kunde påräkna att en del av skogsvårdsstyrelsernas under somrarna anställda tjänstemän vintertid kunde få sysselsättning med inmätningsarbeten. Styrelsen hade för närvarande ej resurser att låta någon arbetskraft i nämnvärd skala ägna sig åt avverkningstekniska frågor. Det skulle vara till fördel om på detta område utbildat folk funnes att tillgå inom skogsvårdsstyrelserna. Kronobergs läns, Norra Kalmar läns, Kalmar läns södra, Blekinge läns, Skånes och Södra Älvsborgs läns skogsägareföreningar u. p. a. hava framhållit behovet av att erforderlig tillgång å biträde för skogsvårdande uppdrag tillgodosåges genom rinslag till skogsvårdsstyrelserna. Västra Värmlands och Dals skogsägareförening u. p. a.: Biträdesverksamheten borde ytterligare utvecklas. Den sakkunniga hjälpen borde avse mera noggrann besiktning av markerna samt detaljerade råd rörande skogens skötsel. Skogsägaren skulle delgivas skriftligt besiktningsbesked med förslag till åtgärder. Genom lämpliga sifferuttryck för skogstillgång, skogstillstånd, förbättringsåtgärder m. m. borde uppgifter härom samlas och ordnas sockenvis för att möjliggöra en god överblick av de skogliga förhållandena samt öppna vägen till en mera enhetlig skogsvård. Värmländska skogsägareföreningen u. p. a. samt Örebro och Västmanlands läns skogsägareföreningar u. p. a. ävensom Nåtraälvens virkesförsäljningsförening u. p. a. hava uttalat, att ett behov torde föreligga av förstärkt biträde vid skogsvårdande åtgärder. Dalarnes skogsägareförening u. p. a.: Skogsägareföreningarna borde genom anslag beredas möjligheter till ökad aktivitet för att i tekniskt och ekonomiskt hänseende kunna tillvarataga sina medlemmars intressen genom utsträckt konsulterande verksamhet från ledningens och dess tjänstemäns sida. Gävleborgs-Härjedalens skogsågareförening u. p. a. har givit uttryck åt den uppfattningen, att någon mera nämnvärd ökad tillgång till biträde vid skogsvård knappast torde vara erforderlig. Producent föreningen bränsle och skogsprodukter u. p. a.: Sakkunnig hjälp borde alltid finnas lätt tillgänglig för den skogsägande allmänheten. Av ovannämnda skogsägareföreningar har flertalet givit uttryck åt önskemålet, att biträde vid avverkningsarbeten, aptering, virkesbehandling m. m. borde kunna lämnas genom föreningarna. Därutöver har i några fall framhållits, att en dylik verksamhet bleve alltför omfattande och dyrbar, i andra fall har uttalats, att föreningarnas personal åtminstone i någon mån borde utnyttjas i konsulterande syfte å större avverkningar.

1936 å r s skogsutredning. S å s o m d e t o v a n a n f ö r d a visar, h a r s k o g s v å r d s s t y r e l s e r n a s b i t r ä d e s v e r k s a m h e t m e d å r e n fått b e t y d a n d e o m f a t t n i n g o c h blivit d e r a s m e s t a r b e t s k r ä v a n d e u p p g i f t . S å v ä l s t ä m p l i n g a r för t i l l t ä n k t a a v v e r k n i n g a r s o m ock s k o g s o d l i n g a r , r ö j n i n g s - o c h m a r k b e r e d n i n g s å t g ä r d e r för e r h å l l a n d e a v n a t u r l i g f ö r y n g r i n g ä v e n s o m s k o g s d i k n i n g s f ö r e t a g m. m. utföras sålunda i stor skala under styrelsernas ledning och direkta m e d v e r k a n . D e t t a ä r fallet f r a m f ö r allt å s m ä r r e e n s k i l d a s k o g s b r u k i h e m m a n s ä g a r e s eller a n n a n m i n d r e j o r d b r u k a r e s h a n d , d ä r m ö j l i g h e t a t t p å a n n a t s ä t t a n v ä n d a skoglig f a c k k u n s k a p i c k e f i n n e s . B e h o v e t a v a t t

176 anlita sådan har gjort sig allt starkare gällande i samma mån som intresset för skogsvård ökat eller förståelsen för den ekonomiska betydelsen därav trängt igenom. För att uppmuntra särskilt berörda kategori av jordägare till att utföra skogsvårdsåtgärder hava styrelserna, allt efter sina tillgångar, plägat i viss utsträckning tillhandahålla förrättningsmän samt erforderliga redskap, plantor och frö kostnadsfritt eller till nedsatt pris. Det är då helt naturligt, att nyssnämnda behov i första hand kommit att tillgodoses genom skogsvårdsstyrelsernas försorg. På grund av de särskilda förhållanden, som råda inom bondeskogsbruket, har åsyftade utveckling i och för sig inneburit avsevärda fördelar. Det helt övervägande flertalet av skogsägarna har icke ägt de insikter och erfarenheter, vilka fordras för ett riktigt handhavande av skogsskötseln. Andra utvägar för anlitande av sakkunnigt skogligt biträde än de, som stått till buds genom skogsvårdsstyrelserna, hava i regel ej förelegat. Såsom utredningen redan gjort gällande torde dock de verkliga vinningarna på skogsvårdens och virkesproduktionens område uppnås först, då skogsägarna själva någorlunda bemästra de därmed samhörande problemen samt genom egna initiativ och åtgärder föranstalta om ändamålsenlig skogshushållning på sina marker. Utan att den stora massan av jordbrukare på detta sätt tager aktiv del i arbetet för utvinnande av bästa möjliga avkastning från skogarna, lärer omvårdnaden av dessa icke i genomsnitt kunna uppnå den grad av intensitet, som bör känneteckna ett skogsbruk under ordnad förvaltning. I det föregående hava framlagts vissa förslag, vilka avse att underlätta och uppmuntra befattningstagandet från skogsägarnas sida med frågor rörande skogens vård och handhavande i övrigt samt att i samband därmed skapa betingelser för en rationell lösning av desamma. Förslagen omsluta åtgöranden, inriktade på att genom befrämjande av gemensamhetsskogsbildning och lokalt organiserande av skogsägarna åstadkomma en varaktig förstärkning av skogsbrukets driftförhållanden i omförmälda avseenden. Det har ock ansetts ligga i sakens natur, att skogsvårdsstyrelserna skola medverka vid genomförande av dessa förslag. I första hand skulle denna medverkan gå ut på bedrivande av propaganda och upplysning i de olika former, som kunna tänkas effektivt bidraga till att stimulera skogsägarna till ett fruktbringande inbördes samarbete. Därjämte skulle styrelserna bispringa skogsägarna vid direkta förarbeten till ävensom vid själva anordnandet av exempelvis samfälligheter. Ifrågavarande verksamhet har ansetts böra vara en ordinarie arbetsuppgift för skogsvårdsstyrelserna. I den mån samfälligheter och föreningar av skogsägare önska biträde av styrelsernas personal vid skogliga åtgärder, skulle sådan hjälp lämnas på enahanda villkor, som tillämpas beträffande enskilda skogsägare. Emellertid kan förväntas att verkningarna av förenämnda åtgöranden först så småningom komma att framträda. Med hänsyn till det i förvalt-

177 ningshänseende mindre gynnsamma läge, vari bondeskogsbruket befinner sig, synas starka skäl tala för att därjämte vidtagas speciella anstalter, ägnade att åvägabringa en omedelbar förbättring härutinnan. Därvid bör man utgå från att mera tillfälligtvis bistå näringen till dess utövarna av densamma genom egna föranstaltanden av det slag, som förut avhandlats, eller eljest på lämpligt sätt ordna förvaltningen av i deras hand befintliga skogstillgångar. Detta innebär dock icke, att sådana åtgärder skola vidtagas, som medföra en hastig omkastning av de hittillsvarande formerna för beredande av sakkunnigt biträde åt bondeskogsbruket. I stället bör eftersträvas att så litet som möjligt rubba dessa. Samtidigt bör tillses att ifrågavarande förfoganden icke medföra hinder för den utveckling på längre sikt, som av utredningen ansetts förtjäna understödjas. De böra fastmer vara av natur att befordra denna och att utan svårighet kunna successivt avvecklas, i den mån varaktiga anordningar av tillfredsställande beskaffenhet komma till stånd. Med nu angivna utgångspunkter synes givet, att de ifrågavarande särskilda stödåtgärderna böra utgöra en påbyggnad av den biträdesverksamhet, som av skogsvårdsstyrelserna bedrives. Därigenom vinnes jämväl möjlighet att, i den utsträckning en sådan ordning i sig själv medger, snabbt och genomgripande främja en förbättrad skogshushållning med beaktande av de skiftande förhållanden, som råda i landets skilda delar. I det ovanstående har med statistiska och andra uppgifter belysts styrelsernas hittillsvarande arbete för lämnande av anvisningar och direkt handledning vid skogsvård. De stödåtgärder, varom här är fråga, avse en utvidgning av detta arbete, till omfattning såväl som beskaffenhet. Vad biträdesverksamhetens omfattning beträffar, komma hithörande ekonomiska frågor att i det följande behandlas i särskilda kapitel. Vidkommande åter dess beskaffenhet, skall nedan summariskt redogöras för de mera generella normer, efter vilka denna verksamhet enligt utredningens förmenande bör av styrelserna bedrivas, oavsett huruvida de redan nu i större eller mindre skala hava i praktiken omsatt desamma. Givet är att ortsförhållandena kunna påkalla jämkningar av programmet i ett eller annat avseende. Liksom beträffande andra ekonomiska företag bör för varje skogsbruk av någorlunda storlek en viss planläggning ske, varigenom uppdragas riktlinjer för driftens lämpligaste fortgång och åvägabringas kontroll över densamma. I princip skall planmässigt eftersträvas att på bästa sätt tillvarataga markens virkesalstrande förmåga samt att utfå högsta värde ur virkesskörden. Av naturliga skäl är en planläggning för skogsbrukets del oftast mycket vansklig att utföra. Åtskilliga omständigheter bidraga därtill. Sålunda må uppmärksammas den långa produktionstiden och de svårigheter, vilka denna i förevarande hänseende medför. Vidare bör beaktas att skogsbrukets huvudprodukt, virket, kan tillgodogöras för användning praktiskt taget när som helst under produktionstiden, ehuru det ekonomiska resultatet 12—817549

178 vid skilda tidpunkter av skogens utveckling blir olika. Ytterligare är att märka att skogsbruket levererar ett stort antal olikartade artiklar i form nv virkessortiment, vart och ett med sitt särskilda användningsvärde, pris och produktionskostnad. I betraktande av svårigheterna för de enskilda, icke fackutbildade skogsägarna att överblicka sina fastigheters skogsproduktiva möjligheter och rätt bedöma de faktorer, som öva inflytande därå, måste man förutsätta, att skogsvårdsstyrelserna på allt sätt och i den utsträckning, så låter sig göra, tillhandagå med erforderligt bistånd, främst då genom muntliga råd och upplysningar. För skogsbrukets förnuftiga uppläggning är en tillfredsställande kännedom om skogsmarken samt om virkesförrådets storlek och beskaffenhet av grundläggande betydelse. Skogsvårdsstyrelserna böra förty tillhandahålla sakkunnig arbetskraft för verkställande av undersökningar,. inventeringar och kalkyler av dylik natur samt stimulera användningen av densamma. Att uppställa några allmängiltiga regler till efterföljd i sistberörda verksamhet lärer icke lämpligen böra ske. Därtill torde föreliggande behov och önskemål samt betingelserna i övrigt växla allt för mycket icke blott mellan olika landsdelar utan även från fall till fall inom en och samma ort. Här skall allenast framhållas några spridda synpunkter i ämnet. Olika, mer eller mindre utvecklade former av förråds- och tillväxtundersökningar, värdeberäkningar och kartläggningsarbeten kunna givetvis ifrågakomma, i första rummet ämnade att giva skogsägaren besked om hans skogstillgångars omfattning, tillstånd och värde samt behovet av förbättringsåtgärder. I samband därmed erfordras kanske en skogsvårdsplan, angivande de viktigaste riktlinjerna för skogsvårdsarbetets bedrivande under närmast följande år samt, möjligen, kommande avverkningars ungefärliga storlek och förläggning. Sådana planer, eventuellt åtföljda av kartor, skola vara till Stöd och vägledning, men icke bindande, för skogsskötseln i ändamål att bringa ordning och system i denna. I vissa fall, särskilt då det gäller större fastigheter, påkallas måhända en utvidgning av skogsvårdsplanen till en hushållningsplan, enligt vilken de delar av skogsdriften, som överhuvud taget ägna sig härför, regleras mera planmässigt ehuru efter fria linjer och städse med erforderligt spelrum för vittgående modifikationer. Det ligger i öppen dag, att de många och ofta växlande arbetsuppgifterna i ett ekonomiskt drivet skogsbruk mera sällan äro sådana, att en hushållningsplan för deras rationella utförande kan lämna nog förutseende eller ingående bestämmelser. Därmed är likvisst icke sagt, att en planläggning i åtskilliga hänseenden ej är till synnerligen god hjälp. Nästa led i den skogliga produktionsprocessen, där skogsvårdsstyrelserna genom sin personal böra biträda skogsägaren med råd och anvisningar eller direkt handledning, utgöres av skogens föryngring och dess omvårdnad från plantstadiet fram till det avverkningsbara, ekonomiskt mogna trädet eller beståndet, d. v. s. skogsvården i egentlig mening. I samband därmed kan

179 jämväl nämnas verksamheten för nya markers invinning till skogsbörd och iståndsättande av marker med otillfredsställande skogstillstånd. Vid samtliga de ingripanden, som erfordras i olika skeden av skogens liv för att på ändamålsenligt sätt utnyttja marken, frambringa virkesalster av förmånligaste beskaffenhet ävensom förbereda och gynna framväxandet av en ny trädgeneration i den gamlas ställe, är det av vikt att skogsvårdsstyrelserna ställa den sakkunniga hjälp till förfogande, som i varje särskilt fall påkallas. Det torde icke vara erforderligt att här närmare relatera den mångfald skiljaktiga skogsvårdsåtgärder, som kunna påfordras vid markens och trädbeståndets rationella vård. De representera ett mycket stort register från och med den nya virkesskördens grundläggande genom självsådd eller kultur över plantskogs- och beståndsvården fram till och med utmärkandet av den ekonomiskt fullmogna skogen för slutskörd. Detta register göres än mera mångsidigt av dels att på grund av olikheter i skogens sammansättning, markbeskaffenheten, de klimatiska betingelserna, avsättningsförhållandena o. dyl. åtgärderna kunna skifta från fall till fall även inom mycket begränsade geografiska områden, dels att med hänsyn till växlingen i skogens beskaffenhet och markens mottaglighet för självsådd olika former för slutavverkningarnas bedrivande utbildat sig, alla siktande till att undvika onödiga avbrott i produktionen. Därjämte tillkomma åtgärder för anskaffande till skogsodlingsföretag av frö- och plantmaterial av lämplig beskaffenhet, för utdikning av torvbundna, vattensjuka marker m. m. De mångskiftande faserna av skogsvårdsarbetet uppställa i sina olika former fordringar på större eller mindre yrkeskunskap, erfarenhet och omdöme hos förrättningsmannen. Det är vid sådant förhållande angeläget, att den icke fackkunnige skogsägaren i fråga om de enklare åtgärder, som han på egen hand bör kunna utföra, av skogsvårdsstyrelsernas personal erhåller anvisningar rörande deras riktiga vidtagande, och att han beträffande mera krävande förrättningar kan erhålla sakkunnigt biträde av plantörer, röjnings-, gallrings-, stämplings- och dikningsförmän m. fl. vid arbetets förberedande och verkställande. Därjämte böra styrelserna tillhandahålla frö- och plantmaterial, för skogsvården erforderliga redskap och andra hjälpmedel, vilka skogsägaren själv icke rimligen bör anskaffa. Ehuru alla i ett skogsbruk förekommande göromål i större eller mindre grad tjäna ekonomiska syften, finnas dock vissa bestyr, som äro mera omedelbart inställda h ä r p å än andra. Utredningen tänker därvid närmast på de sysslor, som äro direkt förbundna med virkesskördens avverkning, aptering, upparbetning och behandling i övrigt. Det sätt, varpå hithörande spörsmål lösas, är av synnerlig betydelse för skogsbrukets lönsamhet. Samtidigt ställa de stora krav på sin m a n beträffande ej mindre kännedom om virkesmarknadens läge och anspråken på olika skogsprodukter samt färdighet i skogligt-tekniska och ekonomiska beräkningar än även förmåga att ändamålsenligt organisera och genomföra olika till virkessortimentens

180 uttagande och distribuering hörande åtgärder och arbetsmoment. Förutom åtskilligt annat måste han med tillförlitlighet klargöra för sig h u r stor virkesmassa, som vid avverkningen kan påräknas, hur den fördelar sig på dimensioner samt efter vilka regler de olika virkesslagen skola tillredas av de fällda stammarna för att giva högsta möjliga nettobehållning eller komma till största nytta. Ett förnuftigt ordnande av själva avverkningen samt virkets transport och uppläggning m. m. är en nödvändig förutsättning för att de påräknade resultaten skola k u n n a nås. Försäljningen måste ske fullt affärsmässigt och med beaktande av samtliga på utfallet av densamma inverkande faktorer. Vid det försålda virkets inmätning och mottagning skola säljarens rättmätiga intressen bevakas och tillvaratagas. Missgrepp eller underlåtenhet i nu berörda punkter kan innebära, att en väntad vinst minskas eller till och med förbytes i förlust. E n ä r stora värden stå på spel, då virkesavkastningen skall nyttiggöras, måste skogsägaren därvid kunna erhålla hjälp av sakförståndiga, betrodda medhjälpare. Utredningen har ansett sig böra utgå från att, vad särskilt beträffar biträdesverksamheten på området, skogsägareföreningarna i denna hava en av sina betydelsefullaste arbetsuppgifter. Men även skogsvårdsstyrelserna böra i viss mån deltaga däri. Skogsvårdsstyrelsernas biträdesverksamhet har, enligt vad förut påvisats, inskränkts till rådgivande medverkan i avseende å skogsskötseln, innefattande sakkunnig hjälp eller anvisning för tillämnad avverkning eller i avseende å skogsmarks behandling. Det egentliga förvaltningsarbetet, såsom organisation och övervakning av drivningar, avsättning av virke m. m., har fallit utom ramen för styrelsernas åtgöranden. Man har nämligen ansett att det allmänna icke borde taga direkt del i sådana ärenden. Flera motiv för detta ståndpunktstagande hava anförts. Sålunda har hävdats att spörsmål av dylik beskaffenhet näppeligen tillhörde skogsvårdsstyrelsernas uppgift, sådan denna bestämts i gällande författningar. Vidare har framhållits att styrelsernas förrättningsmän ofta knappast ägde den erfarenhet och skolning, att de vore skickade att handlägga dylika uppdrag. Åtskilliga av dessa gjordes därjämte vanskliga genom att virkespriserna inom en jämförelsevis kort tidrymd kunde avsevärt förändras, varigenom anledningar till missförstånd och missnöje lätt kunde uppstå bland skogsägarna. Mången gång kunde det, såsom vid värderingar, vara svårt att på förhand beräkna utdrivningskostnadernas storlek. Härtill komme att skogsvårdsstyrelserna principiellt borde intaga en fullt neutral ställning mellan säljare och köpare av virke. Givet är emellertid att skogsvårdsstyrelsernas personal vid handläggande av rekvirerade förrättningar åt skogsägarna skola så långt möjligt tillgodose dessas intressen och önskemål samt söka på bästa sätt betjäna sina uppdragsgivare. Vad särskilt gäller stämplings- eller utsyningsarbetena torde det sagda i flertalet fall jämväl innebära, att rekvirenten på begäran bör till-

181 handahållas stämplingslängd d. v. s. protokoll över förrättningen. För att vara till avsedd nytta bör längden i förekommande fall innehålla uppgifter om ej endast antalet stämplade stammar av olika trädslag, längd- och grovleksklasser m. m. utan jämväl, om sådant önskemål framställes, de ifrågavarande stammarnas efter gängse metoder beräknade kubikmassa. Det må anmärkas, att ingen sådan kubering k a n göra anspråk på absolut tillförlitlighet, bland annat emedan i praktiken användbara kuberingsmetoder blott giva ungefärliga resultat. Någon direkt värdering av stämplingspost torde däremot icke böra förekomma, annat än då styrelsen så finner lämpligt. Detta bör icke hindra förrättningsmännen att i samband med stämplingsarbetet muntligen meddela skogsägarna alla de uppgifter, som kunna bidraga till att virket med hänsyn till beskaffenheten kommer till mest ändamålsenliga användning. Utredningen finner anledning i detta samband framhålla önskvärdheten, i syfte att undvika felaktigheter i stämplingslängderna, att förrättningarna verkställas av opartiska personer. Förvisso får ej underskattas betydelsen ur upplysningssynpunkt av att skogsägaren med sitt folk deltager i utsyningsarbetet. Det bör dock kunna emotses att, även om förrättningspersonalen utgöres av hos skogsvårdsstyrelsen anställda eller av styrelsen auktoriserade personer, åtminstone skogsägaren själv oftast har så stort intresse för arbetet, att h a n följer detta. Därvid föreligger möjlighet att lämna honom upplysningar i aktuella skogliga ämnen, vilka väl i allmänhet anknyta till den pågående förrättningen. Givetvis bliva stämplingarna förbundna med något ökade kostnader, i den mån skogsägaren icke tager del däri med gårdens folk. Man bör emellertid icke beträffande virkesposter, som avyttras på rot, bortse från betydelsen av att skogen uppmätts av opartiskt folk och de fördelar, som detta kan innebära vid försäljningen. Slutligen skall utredningen stanna vid frågan om ersättning för anlitande av skoysvårdsstyrelsernas personal vid rådgivning i skogsbruk samt lämnande av direkt biträde vid utförandet av olika skogliga göromål inom den för styrelsernas befattningstagande med dylika uppgifter utstakade gränsen. Framför allt med hänsyn till ofta rådande svårigheter för de enskilda ägarna av mindre skogsbruk att till fullo bära utgifterna för användandet av särskild hjälp vid skogens vård och förvaltning samt önskvärdheten av att sådan tillgodogöres i erforderlig utsträckning måste man förutsätta, att ifrågavarande kostnader tilldels bestridas av allmänna medel. De vinster till det nuvarande och framtida skogsbrukets fromma, som torde bliva möjliga att ernå förmedels en bättre skötsel av skogen, synas vara så betydande, att även rätt avsevärda uppoffringar kunna motiveras för tillgodoseende av de behov, vilka ovan varit föremål för behandling. Det torde likväl böra undvikas att på grund av alltför gynnsamma villkor i förevarande hänseenden motverka de strävanden, som syfta till att skogsägarna på förenings- eller gemensamhetsskogsbildningens vägar skola vinna en tillfredsställande lösning av för-

182 valtningsproblemet. Utgående härifrån finner utredningen anledning förorda, att skogsägare, vilka rekvirera skogsvårdsstyrelsernas förrättningsmän i ändamål av skogligt biträde, skola komma i åtnjutande härav enligt i huvudsak följande grunder. Råd och upplysningar ävensom anvisningar, vilka icke äro förbundna med sådan förrättning, som avser verklig planläggning, ledande eller utförande av arbete å skogen i fråga, synas böra av rekvirenten erhållas fritt utan någon begränsning. Detta gäller beträffande såväl mera allmänt inriktade spörsmål, rörande exempelvis avverkningarnas eller skogsskötselns i övrigt bedrivande å en fastighet, som ock speciella frågor i samband med bestämda åtgärder, vilka planeras till utförande. Vad åter angår biträde vid faktiska förrättningar, såsom uppgörande av dikningsplaner, verkställande av skogsodling, skogstaxering eller skogsindelning, utförande av hyggesrensning, röjning samt stämpling eller annan särskild utmärkning för avverkning m. m., vill utredningen i princip hävda, att rekvirenten skall bära självkostnaden. Av flera skäl och för att över huvud taget underlätta ett riktigt bedrivande av näringen synes emellertid önskvärt, att viss del av kostnaden för dylikt, av styrelsepersonal utgjort arbete efterskänkes vederbörande rekvirent. Det bör därför stå varje skogsvårdsstyrelse fritt att, för möjliggörande och befrämjande av att dess personal ianspråktages, efter eget avgörande medgiva samtliga skogsägare en eller annan kostnadsfri förrättningsdag under året, räknat för varje åtgärd och skogsägare. Ersättning för förrättning, vilken överskjuter avgiftsfri tid, bör beräknas efter självkostnad. Liknande system torde ock kunna tillämpas med avseende å de innearbeten, som föranledas av förrättningar ute å marken. En som önskvärd och lämplig betraktad jämnhet och likformighet i biträdesvillkoren bör i möjligaste mån iakttagas de olika åren och skogsvårdsstyrelserna emellan. Hinder bör dock ej föreligga för skogsvårdsstyrelse att vid bestämmande av dessa villkor taga hänsyn till krisberedskapssynpunkter på så sätt, att villkoren göras lindrigare under lågkonjunkturer. I anslutning till vad ovan anförts rörande skogsvårdsstyrelsernas biträdesverksamhet anser utredningen, att en del jämkningar i skogsvårdsstyrelscförordningen böra vidtagas med avseende å bestämmelserna om styrelsernas arbetsuppgifter. Skogsvårdsstyrelse bör hava till uppgift, bland annat, att befordra och understödja den enskilda skogshushållningen. I sådant syfte bör sakkunnigt biträde lämnas ej endast vid utövande av skogsvård utan även vid planläggning av skogsbrukets drift samt, inom den ram som i det föregående angivits, skogsavkastningens uttagande. Skogsvårdsstyrelse bör äga föreskriva de villkor, under vilka styrelsen lämnar dylikt biträde, i den mån sådant biträde ej enligt gällande bestämmelser skall lämnas kostnadsfritt.

183 Kap. 5. Bidrag av allmänna medel till skogsvårdens främjande. Historik och nuvarande förhållanden. Under senare år hava vissa företag, avsedda att befordra skogsproduktionen å enskilda tillhöriga marker, ekonomiskt understötts med allmänna medel. Denna stödverksamhet har föranletts av att å betydande arealer av landets skogar en nöjaktig virkesalstring ej kan påräknas med mindre förbättringsåtgärder av rätt genomgripande beskaffenhet bliva vidtagna. De åtgärder, som därvid närmast ifrågakommit, hava varit dikningar samt skogsodlingsarbeten, till vilka senare i detta sammanhang jämväl äro att räkna en del rensnings- och röjningshuggningar. För ändamålet har — förutsatt att i regel någon enligt lag icke varit pliktig utföra åtgärden samt att denna beräknats medföra nöjaktig båtnad — anvisats statsbidrag utan återbetalningsskyldighet direkt till vederbörande skogsägare. Medel för verksamhetens bedrivande hava beviljats genom tvenne å riksstaten uppförda anslag, statens skogsutdiknings- och statens skogsodlingsanslag. I och för arbetslöshetens lindrande samt för tillfälligt gynnande av skogsodling och skogsdikning å skogar i enskild ägo ställdes under sistförflutna ekonomiska kris ett särskilt anslag till förfogande, det s. k. tillfälliga skogsvårdsanslaget. Därförutom hava skogsvårdsstyrelserna med anlitande av egna tillgångar understött skogsvårdsföretag m. m. genom lämnande av natura- eller, i mindre utsträckning, kontantförmåner åt skogsägare. Nedan redogöres för nämnda statliga skogsvårdsanslag. Jämväl beröras vissa andra, närliggande förfoganden från statsmakternas sida, vilka här synas böra omförmälas. Av särskilda sakkunniga avgavs den 26 november 1926 betänkande angående statsbidrag för torrläggning av mark i ändamål av skogsbörd m. m. (statens offentliga utredningar 1926:29). På grundval av de sakkunnigas utredning framlades till 1927 års riksdag proposition (nr 156) med förslag om anvisande av ett statens skogsutdikningsanslay. Propositionen bifölls av riksdagen. Sedermera har anslaget årligen uppförts å riksstaten. Det har utgått med nedan angivna belopp: år 1927 » 1928 » 1929 » 1930 » 1931 » 1932

200 000 kronor 300 000 500 000 700 000 800 000 » 1 000 000 »

år 1933 » 1934 » 1935 » 1936 » 1937 » 1938

750 000 kronor 750 000 » 900 000 900 000 » 700 000 200 000

För budgetåren 1927/1928—1938/1939 har anslaget sålunda utgått med tillhopa 7-7 miljoner kronor. Å särskild beredskapsstat har för budgetåret

184 1938/1939 u p p f ö r t s ett f ö r s k o t t s a n s l a g a v 600 000 k r o n o r .

till s t a t e n s

skogsutdikningsanslag

F ö r b i d r a g f r å n i f r å g a v a r a n d e a n s l a g l ä n d a till efterrättelse b e s t ä m m e l s e r n a i k u n g ö r e l s e n d e n 27 j u n i 1927 (nr 270) m e d d ä r i efter h a n d g j o r d a ä n d r i n g a r ( k u n g ö r e l s e r n a n r 273/1930, 581/1933, 422/1937 och 451/1938). V i d a r e h a r K u n g l . Maj:t n ä m n d a d a g u t f ä r d a t c i r k u l ä r (nr 273) till samtliga s k o g s v å r d s s t y r e l s e r och skogssällskapet m e d föreskrifter r ö r a n d e t i l l ä m p n i n g e n a v f ö r s t b e r ö r d a k u n g ö r e l s e , vilket c i r k u l ä r s e d e r m e r a i vissa delar ä n d r a t s (cirkulär n r 275/1930 och 79/1931). Från statens skogsutdikningsanslag kan anvisas dels statsbidrag till uIförande inom område, vara skogsvårdslagen eller lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning, av torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd, dels ock särskilt förvaltningsbidrag. Ansökan om statsbidrag göres hos vederbörande skogsvårdsstyrelse som, där ej styrelsen finner ansökningen omedelbart böra avslås, föranstaltar om upprättande av förslag till utförande av företaget. Dylikt förslag skall, därest och i den mån i företaget ingående torrläggningsarbete anses böra vidmakthållas under längre tid än tio år, eller antagas kan, att med hänsyn till allmän eller enskild rätt hinder möter mot företaget, upprättas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen. Statsbidrag till visst företag eller del därav kan av skogsvårdsstyrelse beviljas under förutsättning, att styrelsen finner nyttan av torrläggningen minst motsvara kostnaden därför. Skogsvårdsstyrelse skall tillse, att bidrag främst lämnas till sådana företag, som befinnas mest förtjänta av understöd. Statsbidrag må icke utgå för sådant i torrläggning ingående arbete, vartill annat statsunderstöd i form av bidrag eller lån eller bidrag från skogsvårdskassa förut utgått eller utgår. Den omständigheten, att till annan del av företaget än bidraget avser eller till upprättande av förslag till företaget statsunderstöd eller bidrag från skogsvårdskassa utgått eller utgår, utgör icke hinder för bidrags beviljande. Statsbidrag kan beviljas till högst fyrtio procent — i de fyra nordligaste länen högst femtio procent — av den utav skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för torrläggningsarbetet. Bidrag må ej utgå till aktiebolag. Med den, som mot åtnjutande av statsbidrag från anslaget åtager sig ett torrläggningsarbete, skall skogsvårdsstyrelsen upprätta skriftligt kontrakt. Genom dylikt kontrakt skall bidragstagaren bland annat förbinda sig att inom bestämd lid fullborda torrläggningsarbetet i överensstämmelse med av styrelsen fastställd arbetsplan. Har förslag till företaget upprättats vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, skall i kontraktet intagas erinran om den underhållsskyldighet, som åvilar vederbörande delägare. I annat fall skall bidragstagaren förbinda sig att underhålla torrläggningsarbetet i den omfattning och under den tid, högst tio år, som i kontraktet bestämmes. För fullgörande av kontraktet ävensom, därest mot kontraktet brytes, för återbärande av lyftad del av statsbidraget jämte därå upplupen ränta, skall ställas säkerhet, som av skogsvärdsstyrelsen godkännes. Det tillkommer styrelsen att hava inseende över torrläggningsarbetets utförande samt att meddela slutligt godkännande av detsamma. Vad gäller om skogsvärdsstyrelse äger tillämpning jämväl i fråga om skogssällskapet med iakttagande, att sällskapet må bevilja statsbidrag allenast till torrläggningsföretag å sådana skogar, vilka ägas av sällskapet eller vilkas vård och

185 förvaltning utövas under medverkan och tillsyn av sällskapet, dock med undantag av skogar, varom i 2 § 1 mom. skogsvårdslagen förmäles. Sedan den med anledning av anslaget bedrivna verksamhetens början år 1928 samt till och med år 1937 hava sammanlagt kontrakterats cirka 18 100 företag med en båtnadsareal av 150 400 hektar, varav avsynats och godkänts 12 900 företag med en båtnadsareal av 112 500 hektar. För bestyret med verksamhetens handhavande hava skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet tillgodonjutit förvaltningsbidrag från anslaget, utgående med högst 18 procent å det för utdelning såsom statsbidrag anvisade beloppet. Den 1 november 1929 avgav 1928 års skogsvårdskommitté betänkande angående statens medverkan för vinnande av ökad skogsproduktion å vissa marker (statens offentliga utredningar 1929:27). Med kommittéförslagen såsom underlag avläts till 1930 års riksdag proposition (nr 134) om anvisande av ett statens skogsodlingsanslag. Riksdagen godkände propositionen och har därefter årligen beviljat medel till anslaget. Beloppen hava utgjort: år 1930 » 1931 » 1932 » 1933 » 1934

600 000 kronor 400 000 » 350 000 » 350 000 » 350 000

år 1935 » 1936 » 1937 » 1938

500 000 kronor 350 000 » 400 000 » 60 000 »

Sammantaget har anslaget för budgetåren 1930/1931—1938/1939 sålunda utgått med drygt 3'3 miljoner kronor. För budgetåret 1938/1939 har å särskild beredskapsstat uppförts ett förskottsanslag till statens skogsodlingsanslag å 100 000 kronor. Bestämmelser om anslagets användning hava meddelats i kungörelsen den 27 juni 1930 (nr 270) med däri genom kungörelserna nr 582/1933, 423/1937 och 452/1938 gjorda ändringar. Nämnda dag utfärdade Kungl. Maj:t jämväl cirkulär (nr 271) till samtliga skogsvårdsstyrelser och skogssällskapet med föreskrifter rörande tillämpningen av sagda kungörelse, vilket cirkulär ändrats i viss del genom cirkulär nr 78/1931. Från statens skogsodlingsanslag må anvisas bidrag till utförande å samma skogar, för vilka skogsutdikningsanslaget står till disposition, av företag, som avser skogsodling eller annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig skogsproduktion å följande marker med otillfredsställande skogstillstånd, nämligen: l:o) skogsmark, som helt saknar trädvegetation eller är bevuxen med blott enstaka träd; 2:o) vanhävdad skogsmark, där skogsbeståndet är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter; samt 3:o) skogsmark, som är bevuxen med s. k. stavaskogsbestånd. Beträffande mark, som omförmäles under 2:o), må bidrag utgå allenast under förutsättning, att avsättningsvärdet å det virke, som bör avverkas å marken för erhållande av nöjaktig föryngring, under-

186 stiger kostnaden för de åtgärder, som för sådant ändamål böra utföras. Statsbidrag må ej utgå till torrläggningsföretag, som avser höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd, eller till åtgärd, som någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig vidtaga, dock att statsbidrag må lämnas till utförande av erforderliga återväxtätgärder efter avverkning, som verkställts för erhållande av nöjaktig föryngring å mark, varom förmäles under 2:o) eller 3:o), ävensom till utförande ä skogsmark vara lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden äger tillämpning, av återväxtätgärder, som äro så betungande att vederbörande skogsvårdsstyrelse funnit skäligt medgiva begränsning av den markägaren enligt nyssnämnda lag åliggande skyldigheten i fråga om vidtagandet av åtgärder för återväxtens betryggande. Ansökan om statsbidrag göres hos vederbörande skogsvärdsstyrelse som, där ej styrelsen finner ansökningen omedelbart böra avslås, föranstallar om upprättande av förslag till utförande av företaget. Finner skogsvärdsstyrelsen, att företaget eller viss del därav angår mark, som bör användas för vederbörande fastighets eller därmed sambrukad fastighets behov såsom betesmark för ordnat betesbruk eller eljest för annat ändamål än skogsproduktion, må bidrag ej lämnas till företaget eller sagda del därav. Statsbidrag kan av skogsvårdsstyrelsen beviljas under förutsättning, att styrelsen finner nyttan av företaget minst motsvara kostnaden därför. Styrelsen skall tillse, att bidrag främst lämnas till företag, som äro mest förtjänta av understöd. Bidrag mä icke utgå till sådant företag, vartill annat statsunderstöd i form av bidrag eller lån eller bidrag från skogsvårdskassa förut utgått eller utgår. Den omständigheten, att till upprättande av förslag till företaget statsunderstöd eller bidrag frän skogsvårdskassa utgått eller utgår, utgör dock icke hinder för bidrags beviljande. Statsbidrag kan beviljas till högst femtio procent av den utav skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för företaget. I sagda kostnad mä, där styrelsen finner erforderligt att det område, som företaget avser, inhägnas eller att annan hägnadsätgärd för områdets fredande mot betesdjur vidtages, inräknas ersättning för åtgärdens utförande. Bidrag mä ej lämnas till annan än den, som med ägande- eller fideikommissrätt innehar marken. Aktiebolag må icke erhålla bidrag. Med den, som mot åtnjutande av skogsodlingsbidrag åtager sig arbete, skall skogsvårdsstyrelsen upprätta skriftligt kontrakt, och skall därvid iakttagas bland annat följande. Genom kontraktet skall bidragstagaren förbinda sig att inom bestämd tid fullborda i företaget ingående arbete i överensstämmelse med av styrelsen fastställd arbetsplan. I kontraktet skall, om förhållandena därtill giva anledning, intagas föreskrift, att bidragstagaren är pliktig att enligt styrelsens bestämmande inhägna det område, som företaget avser, eller vidtaga annan hägnadsätgärd, som pä ett betryggande sätt fredar området mot betesdjur, och att underhålla för sådant ändamål uppförd hägnad intill dess ä området uppkommen skog nått den utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog. Därjämte skall föreskrivas att skog, som uppdragits med hjälp av statsbidraget, skall av bidragstagaren vidmakthållas, intill dess densamma ej längre är att räkna såsom plantskog. För fullgörande av kontraktet ävensom, därest mot kontraktet brytes, för återbärande av lyftad del av statsbidraget jämte därpå upplupen ränta skall, om ej skogsvårdsstyrelsen finner skäl att därifrån medgiva befrielse, ställas säkerhet, som av styrelsen godkännes. Det åligger skogsvårdsstyrelsen att öva tillsyn därå, att arbete, varom kontrakt blivit upprättat, utföres på ändamålsenligt sätt samt att meddela slutligt godkännande av arbetet.

187 Vad gäller om skogsvärdsstyrelse äger, pä sätt nyss sagts beträffande skogsutdikningsanslaget, tillämpning jämväl beträffande skogssällskapet. Alltsedan bidragsverksamhetens början år 1930 samt till och med år 1937 hava inalles kontrakterats cirka 14 200 företag med en areal av 107 100 hektar. Därav hava avsynats och godkänts 10 900 företag, omfattande 82 900 hektar. För befattningstagandet med nu avhandlade verksamhet hava skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet uppburit förvaltningsbidrag efter i huvudsak enahanda grunder som i fråga om statens skogsutdikningsanslag. Sedan 1931 års skogssakkunniga erhållit i uppdrag att framlägga förslag till åtgärder, vilka samtidigt tjänade två syften, nämligen beredande av ökade försörjningstillfällen inom skogsbruket under senaste svåra arbetslöshetsperiod och främjande av skogsvården, avgåvo de sakkunniga den 1 december 1931 framställning i ämnet till Kungl. Maj:t. Denna innebar, att särskilda möjligheter borde beredas att vid sidan av statens skogsutdiknings- och skogsodlingsanslag understödja skogsvårdsföretag. I proposition (nr 29) förelade Kungl. Maj:t 1932 års riksdag yrkande om anvisande av ett anslag till vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar. Riksdagen biföll förslaget och beviljade ett belopp för budgetåret 1932/1933 av 2 miljoner kronor. För nästföljande tvenne budgetår ställdes ytterligare inalles 8*5 miljoner kronor till förfogande. Medelsanvisningen för budgetåren 1932/1933—1934/1935 har sålunda totaliter utgjort 10'5 miljoner kronor. Någon medelsanvisning har därefter icke ägt r u m i annan mån än att för budgetåret 1938/1939 å särskild beredskapsstat uppförts ett förskottsanslag å 1 miljon kronor. Senaste bestämmelser om anslagets användning återfinnas i kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 437) med däri genom kungörelserna nr 548/1933 och 198/1934 vidtagna ändringar. Förstnämnda dag har Kungl. Maj:t utfärdat cirkulär (nr 438) till domänstyrelsen, samtliga skogsvårdsstyrelser och skogssällskapet med föreskrifter rörande tillämpningen av sagda kungörelse. Från detta anslag hava utgått bidrag till dränerings- och skogsodlingsåtgärder efter i huvudsak de grunder, som gällde för statens skogsutdiknings- och skogsodlingsanslag. Bidrag utlämnades emellertid jämväl till röjning i sådan till stavaskog ej hänförlig, i Norrland och Dalarna belägen ungskog, som äger dålig skiktningsförmåga och är i behov av utglesning. För att effektivisera anslagets användning i arbetslöshetsbekämpande syfte stadgades, bland annat, att statsbidrag allenast finge utgå till företag, vars utförande vore ägnat att lindra eller motverka arbetslöshet inom orten, att företag, som i högre grad än annat tillgodosåge angivna syfte, skulle äga företräde till erhållande av statsbidrag, att, innan statsbidrag beviljades till visst företag, vederbörande arbetslöshetskommitté eller motsvarande organ borde beredas tillfälle att avgiva yttrande i ärendet, samt att bi-

188 dragstagare skulle vara skyldig att, sedan statsbidrag till visst företag beviljats, utan uppskov igångsätta företaget. För torrläggningsarbeten i orter, där stor arbetslöshet rådde, kunde statsbidraget i särskilda fall efter Kungl. Maj:ts medgivande utgå med högst 60 procent av den godkända kostnaden. I samband med medelsanvisningarna brukade Kungl. Maj:t därjämte föreskriva, att vid de företag, till vilka bidrag utginge från anslaget, huvudsakligen skulle användas annan arbetskraft än respektive fastigheters fasta personal ävensom att arbete därvid i största möjliga omfattning skulle beredas arbetslösa eller sådana, som hotades av arbetslöshet. För att genom anslaget vinna största möjliga effekt med avseende på arbetslöshetens lindrande utvidgades bidragsrätten till att omfatta även aktiebolag, husbehovsskogar och allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län, besparingsskogar inom Kopparbergs och Gävleborgs län samt häradsallmänningar. Från bidragsverksamhetens begynnelse år 1932 samt till och med år 1937 har sammanlagt kontrakterats cirka 10 900 skogsutdikningsföretag med en båtnadsareal av 157 600 hektar ävensom 12 200 skogsodlings- m. fl. företag med en areal av 301 000 hektar. Under samma tid avsynades och godkändes 10 300 skogsutdikningsföretag med en båtnadsareal av 146 500 hektar samt 11 500 skogsodlings- m. fl. företag, omfattande 291 000 hektar. De bidragsbeviljande organen — domänstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet — medgåvos för ifrågavarande verksamhets handhavande särskilda förvaltningsbidrag. Samtidigt med beviljandet av statens skogsodlingsanslag har riksdagen i likartat syfte ställt ytterligare medel till förfogande. Av 1930 års riksdag fattades sålunda beslut om inrättande av den här tidigare omnämnda kommunskogslånefonden. Till motverkande av arbetslöshet har vid 1933 och 1934 års riksdagar, under benämning anslaget till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo, anvisats medel för understödjande genom bidrag utan återbetalningsskyldighet av utförande av transport- och samfärdsleder å enskilda skogar. Bidragsverksamheten reglerades medelst kungörelsen den 16 september 1933 (nr 549) samt cirkulär samma dag (nr 550). I beredskapssyfte återupptogs år 1938 den statliga bidragsverksamheten på detta område genom ett för ändamålet beviljat anslag av 50 000 kronor. I bestämmelserna för densamma hava ändringar vidtagits genom kungörelsen nr 349/1938. Bland övriga statliga åtgöranden av förevarande beskaffenhet, vilka varit avsedda att återverka även på skogsvården, kan nämnas inrättandet år 1932 av lånefonden för inköp av gasgeneratorer för motordrift (kungörelserna nr 121—122/1932) samt år 1934 av vedeldningslånefonden (kungörelsen nr 433/1934) ävensom tillhandahållandet under olika år av anslag för befrämjande på andra sätt än de nu antydda av inhemska skogsprodukters användning. Ehuru nu omförmälda åtgärder äga samband med virkesproduktionen, komma de icke här att närmare behandlas, utan skola med desamma anknutna spörsmål företagas till prövning i andra sammanhang.

189 Framkomna önskemål. Av de vid skilda tillfällen och från olika håll uttalade önskemålen och synpunkterna rörande den understödsverksamhet, som här är i fråga, skall följande bringas i erinran. Vad beträffar frågan om vilka, som må komma i åtnjutande av bidrag från nuvarande särskilda skogsvårdsanslag — varmed här avses statens skogsutdiknings- och skogsodlingsanslag — uttalade 1931 års skogssakkunniga, att därest syftet med en medelsanvisning till grundförbättrande åtgärder, som avsåge att öka skogsproduktionen och skapa sysselsättningsmöjligheter, skulle till fullo uppnås, borde bidragsrätt även tillkomma aktiebolag. I tidigare omnämnda betänkande om folkförsörjning och arbetsfred anfördes: »Det må jämväl erinras om den föreskrift beträffande vissa för skogsvården utgående statsbidrag, som stipulerar, att aktiebolagen härutinnan äro ställda i ett sämre läge än den enskilde skogsägaren. Anledningen till den gällande bestämmelsen torde hava varit, att aktiebolagen ansetts ekonomiskt mera bärkraftiga att ensamma bekosta åtgärden. Även om vederbörande skogsägares olika ekonomiska ställning kan påkalla en viss differentiering i fråga om bidragets storlek, är det dock ur landets synpunkt önskvärt, att den skogsmark, som äges av ett aktiebolag, behandlas lika rationellt som den, vilken äges av en enskild. Då emellertid en mansålder åtgår för att vissa skogskulturåtgärder skola bära frukt, kan det befaras att, med hänsyn till kapitalutlägg och därav eventuellt följande ränteförlust, åtgärderna kunna bliva eftersatta, om intet statsunderstöd lämnas till en dylik för landet dock så nyttig åtgärd.» I en underdånig framställning den 20 augusti 1936 har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund ifrågasatt att, vad beträffar statens skogsutdikningsanslag, bidragsrätt skulle tillerkännas aktiebolag och häradsallmänning. Jämväl i fråga om statens skogsodlingsanslag borde aktiebolag och häradsallmänning i princip vara bidragsberättigade. Tillsvidare kunde dock lämpligen anstå med en ändring av för skogsodlingsanslaget gällande bestämmelser. I statsverkspropositionen till 1937 års riksdag yttrade föredragande departementschefen, att han icke kunde biträda centralrådets yrkande om utvidgning av bidragsrätten. Förslaget innebure en avsevärd kostnadsökning för statsverket. Ehuru ett genomförande av detsamma ur flera synpunkter kunde vara av värde, torde någon allvarligare olägenhet ej föranledas av ett bibehållande av gällande bestämmelser. 1936 års utredning angående beredskapsarbeten har framhållit, att en statlig bidragsverksamhet för stimulerande av skogsdikning och skogsodling borde upprätthållas även under tider med obetydlig arbetslöshet. Verksamheten skulle emellertid, så länge dessa icke försämrades, hållas inom jämförelsevis snäva gränser och regleras genom de för de särskilda skogsvårdsanslagen gällande bidragsvillkoren. Vid en kommande kris borde bidrags-

190 r ä t t e n u t s t r ä c k a s till att o m f a t t a s a m t l i g a de s k o g a r , för vilka b i d r a g från tidigare o m f ö r m ä l d a tillfälliga a n s l a g k u n d e u p p b ä r a s . F ö r s l a g o m h ö j n i n g a v d e n k o s t n a d s a n d e l , v a r m e d b i d r a g m å u t g å från de s ä r s k i l d a s k o g s v å r d s a n s l a g e n , h a v a tillika v ä c k t s . I undersökningen rörande skogsbygdens arbets- och levnadsvillkor h a r l ä m n a t s följande s a m m a n f a t t n i n g av vissa u t t a l a n d e n . »Det allt dominerande kravet från särskilt kommunernas sida är emellertid ökade statsbidrag till skogsvårdande arbeten. Dock bör, framhålles det från vissa håll, härmed förknippas åliggande för skogsägarna att utnyttja dessa bidrag, och borde skogsvärdsstyrelserna erhålla bättre möjlighet att häröver utöva nödig tillsyn. Kravet pä ökade statsanslag till skogsvårdsåtgärder å enskild mark motiveras bland annat därmed, att den enskilde markägaren ganska allmänt hyser den uppfattningen, att statens nuvarande uppmuntran icke svarar mot den insats av arbete, tid och pengar, som han själv nedlägger och varav först en kommande generation torde få njuta inkomsten. Det gör att han icke utnyttjar de för närvarande utgående anslagen, exempelvis anslaget till skogsodling, i syfte att framskapa arbetstillfällen. Större bidrag och större förpliktelser för den enskilde att fullgöra de åligganden, som ur allmänt skogsekonomiskt intresse äro erforderliga och grundade, anses därför betyda ökade arbetstillfällen såväl under själva skogsvårdsarbetet som ock i framtiden.» S p ö r s m å l e t h a r a v 1936 års utredning handlats ur beredskapssynpunkt.

angående

beredskapsarbeten

be-

Skogsdikning och bäckrensning: »I fråga om statsbidragets storlek synas skäl tala för att detta föreskrives utgöra viss bestämd del av den beräknade kostnaden för företagen. Någon marginal för variation av denna andel med hänsyn till företagens större eller mindre betydelse för arbetslöshetens lindrande torde sålunda icke böra förekomma. Vid tillämpning av de härutinnan för det s. k. tillfälliga anslaget gällande bestämmelserna, vilka som tidigare framhållits innebära, att statsbidraget i särskilda fall efter Kungl. Maj:ts medgivande skulle kunna uppgå till högst 60 procent av den godkända kostnaden, lära vissa svårigheter ha förelegat att finna objektiva bedömningsgrunder. Utredningen anser därför, att statsbidraget bör fixeras, och vill för sin del föreslå, att det vid eventuellt anvisande av ett nytt tillfälligt anslag bestämmes, att statsbidraget skall utgå med 50 procent av den beräknade kostnaden för skogsdikningsföretag.» Återväxtätgärder av grundförbättrande natur samt röjning i stavaskog och ungskog: »Vid en kris med omfattande arbetslöshet synes det lämpligt, att ånyo ett för bland annat detta ändamål avsett tillfälligt anslag med särskilda villkor i arbetslöshetshänseende anvisas. Dessa villkor synas i huvudsak kunna vara lika dem, som tidigare vunnit tillämpning.» I riksdagen h a r vid flera tillfällen m o t i o n s v ä g e n p å y r k a t s en h ö j n i n g av de p r o c e n t t a l , efter vilka b i d r a g k u n n a u t g å . D e n i j ä m f ö r e l s e m e d l a n d e t i övrigt s t ö r r e b i d r a g s p r o c e n t e n vid s k o g s d i k n i n g s f ö r e t a g i de fyra n o r d ligaste l ä n e n m e d g a v s efter m o t i o n e r vid 1938 å r s r i k s d a g (I: 187 och 197 s a m t I I : 309 och 322). I ä r e n d e t h a d e d e s s f ö r i n n a n s ö d r a l a p p m a r k e n s orts-

191 förbund av R. L. F. samt skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län ävensom centralrådet framfört synpunkter. Önskemål om utvidgning av de bidragsberättigade åtgärderna hava tillika uttalats. I sin nyssomnämnda framställning den 20 augusti 1936 föreslog centralrådet, att statens skogsodlingsanslag skulle få användas även till vissa röjningsgallringar i trögväxande ungskog. »Av samtliga norrländska skogsvårdsstyrelser med undantag för skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län hade framhållits angelägenheten av att en sådan ändring vidtoges i bestämmelserna för statens skogsodlingsanslag, att möjlighet bereddes skogsvårdsstyrelse att, på sätt som varit fallet, dä det gällt att med statsbidrag understödja vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar, lämna bidrag till röjningsgallring i tätväxande, till s. k. stavaskog ej hänförlig ungskog. Betydelsen för skogsvården av en dylik ändring vitsordades jämväl av skogsvärdsslyrelsen i Kopparbergs län. Som viktigaste argument för ifrågavarande förslag hade anförts, att stora svårigheter förefunnes att utan bidrag kunna förmå skogsägarna att utföra sagda, för skogens utveckling synnerligen betydelsefulla åtgärder. Härvid borde beaktas, att skogsskiftena i Norrland och Dalarna ofta vore avsides belägna från själva gårdarna, vilket i sin mån bidroge till att motverka intresset för sådana genomhuggningar av skogsbeståndet, som endast medförde kostnader. Vissa skogsvårdsstyrelser hade även framhållit, att stora svårigheter förefunnes att draga en gräns mellan den trögväxande ungskogen och den s. k. stavaskogen, för vars röjning bidrag kunde utgå från statens skogsodlingsanslag. Då det ur skogsvårdssynpunkt vore av synnerligen stor betydelse, att ifrågavarande ungskogar i rätt tid bleve föremål för genomhuggning, och skogsägarnas intresse för vidtagandet av dylika åtgärder alltjämt torde behöva stimuleras med bidrag, ansåge centralrådet sig böra föreslå, att en ändring av nu angivna innebörd vidtoges i villkoren för statens skogsodlingsanslag. Liksom fallet varit i fråga om anslaget till understödjande av vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder ä enskildas skogar syntes emellertid ifrågavarande bidragsmöjlighet böra begränsas att endast avse de norrländska länen samt Kopparbergs län.» Förslaget avstyrktes av föredragande departementschefen i statsverkspropositionen till 1937 års riksdag på. i huvudsak samma skäl, som av honom åberopats vid avstyrkande av den utav centralrådet förordade utvidgningen av bidragsrätten till statens skogsutdikningsanslag. Frågan blev vid 1937 och 1938 års riksdagar föremål för motioner av väsentligen samma innebörd som centralrådets förslag. Motionerna vunno icke riksdagens bifall. Vid 1938 års riksdag beslöts emellertid att bland bidragsberättigade åtgärder inbegripa vissa dittills utanför skogsodlingsanslaget liggande återväxtätgärder i lappmarkerna. Vid undersökningen rörande skogsbygdens arbets- och levnadsvillkor har av uppgiftslämnare ifrågasatts inrättande av ett särskilt anslag med ändamål att underlätta upptagandet av större avloppsdiken från stora skogsmyrar och avloppslösa marker. Ävenledes bör omnämnas, att förslag framlagts om särskilt understödjande av kvalitetsförbättrande åtgärder i skogsbruket. Med undantag för de mindre

192 b i d r a g , s o m en del s k o g s v å r d s s t y r e l s e r varit i tillfälle att l ä m n a till u t f ö r a n d e a v k v i s t n i n g s a r b e t e n , h a r n å g o n s t ö d v e r k s a m h e t p å o m r å d e t icke f ö r e k o m m i t . I en vid 1936 års riksdag avgiven m o t i o n (II: 158) h e m s t ä l l d e s o m u n d e r s ö k n i n g r ö r a n d e m ö j l i g h e t e r n a att h o s l a n d e t s s k o g s ä g a r e ö k a i n t r e s set för k v a l i t e t s h ö j a n d e i n g r i p a n d e n i skogen. R i k s d a g e n biföll y r k a n d e t , varefter K u n g l . Maj:t u p p d r o g å t c e n t r a l r å d e t a t t v e r k s t ä l l a u n d e r s ö k n i n g e n . D e n n a ö v e r l ä m n a d e s a v centralrådet i u n d e r d å n i g skrivelse d e n 11 d e c e m b e r 1936. Med framhållande av de beståndsvårdande huggningarnas betydelse för virkets kvalitetsdaning ville centralrådet understryka angelägenheten av att skogsvårdsstyrelserna utrustades med sådana resurser, att styrelserna kunde mera effektivt än hittills bistå skogsägarna vid skogens skötsel. Vad beträffade stamkvistningen, hade centralrådet föranstaltat om undersökningar av denna fråga, som ännu ej vore tillräckligt klarlagd. För fullföljande av dessa vore för budgetåret 1937/1938 ett anslag av 15 000 kronor nödvändigt. De ytterligare undersökningar på området, som kunde komma att visa sig erforderliga, borde lämpligen omhänderhavas av statens skogsförsöksanstalt. Det borde icke komma i fråga att med särskilda statsmedel understödja kvistningen förrän av verkställda undersökningar tydligt framgått, huruvida och under vilka förhållanden kvistning vore en ändamålsenlig åtgärd. För främjande i kvalitativt hänseende av skogsavkastningen vore av synnerlig vikt, att åtgärder vidtoges för en avveckling i största möjliga utsträckning av skogsbetet. För att underlätta skogsvärdsstyrelsernas verksamhet härför vore av stor betydelse, om en objektiv utredning komme till stånd angående storleken av de värden, som under olika förhållanden spolierades genom skogsbetet. Det borde vara en för svenska betes- och vallföreningen lämplig uppgift att i samarbete med hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser verkställa en dylik undersökning. Centralrådet förordade vidare, att frågorna om rasbildning hos skogsträden, de skilda rasernas egenskaper och beständighet, miljöns betydelse för trädens utveckling m. m. skulle upptagas till utredning. Åtgärder borde omedelbart vidtagas för rationellare insamling av skogsfrö, för vilket ändamål behövdes ett anslag av 15 000 kronor för nästa budgetår, att utgå till vissa skogsvårdsstyrelser för kotlinsamling. Därigenom skulle för olika delar av landet erfarenheter vinnas, av vilka man så småningom borde få stöd för de ytterligare åtgärder, som kunde i sådant syfte erfordras. Centralrådet betonade därjämte önskvärdheten av att frågan om arvsanlagens och miljöns relativa betydelse för skogens kvalitetsutveckling upptoges på skogsförsöksanstaltens program. S e d a n K u n g l . Maj:t i proposition (nr 149) för 1937 å r s r i k s d a g f r a m l a g t f ö r s l a g o m a n v i s a n d e av de u t a v c e n t r a l r å d e t ä s k a d e m e d l e n , beviljades dessa av riksdagen. Å b e r o p a n d e d e s å l u n d a i g å n g s a t t a u n d e r s ö k n i n g a r n a h a r 1936 års utredning angående beredskapsarbeten u t t a l a t följande i v a d a n g å r s t a m k v i s t n i n g : »Utredningen anser sig för tillgodoseende av det ändamål, varom här är fråga, böra understryka vikten av att ifrågavarande undersökningar snarast möjligt bliva genomförda. I den mån dessa giva sådana resultat, att det kan anses, alt stamkvistningen är en ekonomiskt välgrundad och för virkets kvalitetsdaning ändamålsenlig skogsvårdsåtgärd, synes det böra ankomma på de skogliga myndigheterna att —

193 såsom redan är fallet beträffande domänstyrelsen samt vissa skogsvårdsstyrelser och stiftsnämnder m. fl. — intressera sig för dessa arbeten och att, särskilt genom utbildning av arbetsförmän, skapa möjligheter för en snabb utvidgning av dem. Under angivna förutsättning och om förhållandena i arbetslöshetshänseende giva anledning därtill, bör enligt utredningens förmenande ett statsanslag lämpligen kunna anvisas för understödjande av ifrågavarande arbeten. Förslag till bidragsgrunder torde i sinom tid böra utarbetas.» önskemål hava vidare kommit till synes om åvägabringande av en förenkling av den nuvarande bidragsverksamheten i anledning av statens särskilda skogsvårdsanslag samt en större rörlighet inom den för sagda verksamhet uppdragna ramen. Härom kan erinras att, bland annat, 1931 års skogssakkunniga uttalat sig i sådan riktning. Ur det allmännas synpunkt, yttrade de sakkunniga, torde det i viss utsträckning vara likgiltigt, huruvida anvisade medel användes för skogsodlingsåtgärder eller för dikningar, endast garantier funnes för att medlen komme till ett ur skogsproduktiv synpunkt lämpligt bruk. Skäl syntes därför knappast föreligga att för dessa olika ändamål anvisa särskilda anslag. Ett sammanförande av anslagen till ett anslag innebure en förenklad och förbilligad administration av verksamheten för de bidragsbeviljande myndigheterna. För en dylik sammanslagning talade jämväl det förhållandet, att intresset för skilda slag av grundförbättrande åtgärder kunde förskjutas från tid till annan. Det kunde därigenom inträffa, att det till ett ändamål anvisade beloppet icke täckte behovet, under det att anslaget för ett annat endast bleve delvis utnyttjat. De sakkunniga förordade därför åtgärder för en sammanslagning av de särskilda anslagen. Yrkandet tillstyrktes av domänstyrelsen och Sveriges skogsägareförbund, varemot centralrådet avstyrkte under anförande, att några större praktiska fördelar knappast skulle vara att vinna. Skogssakkunnigas förslag föranledde ingen Kungl. Maj:ts åtgärd. För att tagas i övervägande vid fullgörande av det 1936 års skogsutredning givna uppdraget hava överlämnats handlingar rörande premiering av välskötta, mindre skogsbruk. I skrivelse den 15 maj 1929 (nr 170) anhöll riksdagen, i anledning av en motion (II: 55) och under åberopande av jordbruksutskottets utlåtande i ärendet (nr 39), om verkställande av undersökning rörande möjligheterna att anordna premiering av välskötta, mindre skogsbruk samt om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill undersökningen kunde giva anledning. Utförandet av densamma uppdrogs av Kungl. Maj :t åt centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund. En av centralrådet för ändamålet tillsatt kommitté avgav den 9 januari 1931 betänkande i ämnet. I underdånig skrivelse den 27 februari 1931 har centralrådet med eget yttrande överlämnat betänkandet samt hemställt, att i detta föreslagna grunder för premiering av skogsbruk skulle godkännas samt att till bestridande av kostnaderna för premieringen skulle för budgetåret 1932/1933 13—817549

194 anvisas ett a n s l a g av 30 000 k r o n o r . E m o t c e n t r a l r å d e t s b e s l u t h a d e dess l e d a m o t g o d s ä g a r e n L. M. K r u s e a n m ä l t a v v i k a n d e m e n i n g . C e n t r a l r å d e t s skrivelse j ä m t e f ö r e n ä m n d a b e t ä n k a n d e och r e s e r v a t i o n ä r o i n t a g n a i s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r 1 9 3 1 : 1 1 . I f r å g a v a r a n d e kommitté uttalade i huvudsak följande: En offentlig premiering av välskötta, mindre skogsbruk borde vara av stort värde för att stimulera de små jordägarna till en god skogsvård. Premieringen innebure ett moment av utmärkelse för visat skogsvårdsintresse och redan utförda arbeten. Den vore ägnad att ytterligare stegra detta intresse och uppmuntra närboende skogsägare att upptaga tävlan om skogens bästa vårdande. Åtgärden hade även pedagogisk betydelse. I bygderna komme att framväxa mönsterskogsbruk, väl lämpade till demonstrationsobjekt i det skogliga propagandaarbetet. En dylik premiering vore emellertid en grannlaga uppgift, vid vars praktiska handläggande åtskilliga svårigheter mötte. En sådan vore verkställandet av en rättvis gradering av till premiering föreslagna skogsbruk. Olikheter i utgångsläge och förutsättningar beträffande bonitet och avsättningsförhållanden kunde vara vanskliga att bedöma. Likaså kunde det vara svårt att avgöra, i vad mån ägarens ekonomiska resurser övat inflytande på skogsbrukets resultat. Givetvis kunde även i en så långsiktig hantering som skogsbruket tidigare markägares insatser hava starkt bidragit till skapandet av ett gott skogstillstånd. Berörda svårigheter kunde dock bemästras och behövde ej omöjliggöra premieringen. Det vore önskvärt, att statsmedel ställdes till förfogande för premiering av mindre skogsbruk samt att i möjligaste mån enhetliga grunder fastställdes för verksamhetens bedrivande. Vad dessa grunder beträffade, borde speciella skogsvårdsåtgärder ej bliva föremål för premiering. Det vore skogsbruket såsom sådant å en hel fastighet, som skulle bedömas och belönas. Detta behövde dock ej innebära, att endast det färdiga mönsterskogsbruket skulle kunna premieras. Premierna kunde vara av olika valör, och lägre premier kunde utdelas till skogsbruk, som ännu ej nätt högsta klass, men vilkas ägare visat intresse och goda ansatser. Premieringsverksamheten avsäge att främja det mindre skogsbruket, främst allmogens. Fastigheter av gods- och herrgärdsnatur borde därför ej inga. Emellertid skulle ej heller bland skogsbruken inom bondegruppen de allra största ifrågakomma till belöning. Inom varje län borde de 75 procent av bondeskogens totala areal, som upptoges av mindre fastigheter, bliva premieringsberättigade, medan de 25 procent av arealen, som — uppifrån räknat — fördelades på de största hemmanen, lämnades å sido. Med utgående från denna fördelningsgrund hade uträknats maximiarealen hos de skogsbruk, som kunde bliva delaktiga i premieringen. Lägst hade denna areal blivit i Göteborgs och Bohus län med 47 hektar, högst i Jämtlands län med 300 hektar. De hemman, som fölle över berörda arealer, omfattade visserligen 25 procent av bondeskogsarealen men utgjorde till antalet för hela landet blott 5 procent «iv sammanlagda antalet med skog försedda allmogefastigheter. Jämväl ett par andra villkor av allmän art borde uppställas för att en skogsägare skulle kunna ifrågakomma till erhållande av premie. Han skulle hava ägt eller på eget ansvar handhaft skötseln av skogen i minst tio år. Vidare borde krävas, att jordägaren skulle hava sin huvudsakliga utkomst av skogsbruket eller av jordbruk. Vid bedömningen för premiering borde den omständigheten, att en skogsägare vid skogsvårdsarbetenas utförande anlitat skogsvårdsstyrelsens hjälp, ej betraktas som ett minus. Kraven finge i allmänhet ej sättas för höga, och hänsyn skulle tagas till skogsbrukets naturliga förutsättningar i orten. Prövningen skulle ske under hänsynstagande jämväl till om de bedömda åtgärderna vore kloka och berömvärda ur

195 ekonomisk synpunkt. Vid bedömningen borde beaktas: 1) Markens utnyttjande för skogsproduktivt ändamål. (Dikningar, dikesunderhåll, återväxternas beskaffenhet.) Bedömningen av dessa arbeten skulle resultera i åsättandet av ett antal poäng mellan 0 och 20; 2) Den växande skogens skötsel. (Röjningar, gallringar, föryngringshuggningar.) Poäng 0—20; 3) Skogsavkastningens ekonomiska utnyttjande. (Sättet för huggningarnas utförande och virkesutfallets tillgodogörande; avverkningsskador, hushållningen med husbehovsvirket, bokföring över skogsbruket och dess residtat.) Poäng 0—10; 4) Allmänt omdöme. (Skogsägarens skogliga intresse och hans goda vilja i förhållande till förefintliga ekonomiska resurser m. m.) Poäng 0—20. Premierna skulle vara tre, nämligen första pris å 300 kronor, andra pris å 200 kronor samt tredje pris å 100 kronor. Beloppen skulle tilldelas kontant. Dessutom skulle varje pristagare erhålla ett diplom i för hela landet enhetligt utförande. Kvalitetsbedömning, men icke konkurrensbedömning, skulle tillämpas. Detta innebure, att flera pris av samma grad kunde utdelas under ett och samma år. Avgörande för prissättningen bleve antalet uppnådda poäng. Premieringen skulle handhavas av skogsvårdsstyrelserna. Själva förrättningen borde för varje landstingsområde utföras av en premieringsnämnd om två personer, av vilka skogsvårdsstyrelsen tillsatte den ena och länsstyrelsen den andra ledamoten. För premieringen indelades varje skogsvårdsstyrelseområde i fem underdistrikt, och premieringen borde återkomma vart femte år till samma underdistrikt. Ny premiering av samma skogsbruk borde kunna ske efter en dylik femårsintervall. För egen del fann centralrådet kommittéförslaget i huvudsak väl ägnat att läggas till grund för anordnande av en premieringsverksamhet. I vissa detaljer ifrågasattes dock ändringar. Bland annat förordades, att premieringen skulle återkomma till samma underdistrikt vart sjätte år och att det skulle ankomma på vederbörande skogsvårdsstyrelse att indela sitt område i 6, 3 eller 2 underdistrikt. Styrelsen skulle sålunda bestämma, huruvida inom området skulle anordnas premiering varje, vart annat eller vart tredje år. Det borde vidare överlämnas åt skogsvårdsstyrelserna att ensamma utse ledamöter i premieringsnämnd. Enklare bestämmelser rörande gruppindelningen med avseende å arealstorleken kunde möjligen erfordras. Av kommittén gjord sammanställning visade, att landstingsområdena lämpligen läte sig inordna i tre grupper. För varje dylik grupp kunde sedan en enhetsareal fastställas. Centralrådet påyrkade dock icke direkt en sådan anordning. — Herr Kruse har i sin reservation till en början riktat uppmärksamheten på en inom kommittén framförd men där enligt hans mening ej tillbörligen beaktad grundsats, »att med hänsyn till de relativt obetydliga belopp, som premieringsverksamheten kan komma att kräva, skogsvårdsstyrelserna borde, var och en inom sitt verksamhetsområde, kunna finna utväg att premiera välskötta mindre skogsbruk efter grunder, som det borde stå varje skogsvårdsstyrelse fritt att själv utarbeta och tillämpa». Reservanten har därjämte föreslagit, att centralrådet med överlämnande av den av kommittén gjorda utredningen samt med de i densamma av centralrådet föreslagna ändringarna skulle såsom sin uppfattning uttala, »att det anser en premiering av därtill förtjänta skogsbruk önskvärd, att denna premieringsverksamhet bör handhavas av varje landstingsområdes skogsvårdsstyrelse, att medel till pre-

196 m i e r i n g a r n a få t a g a s a v s k o g s v å r d s m e d e l , att s k o g s v å r d s m e d l e n m å u t ö k a s m e d den för ett f ö r e g å e n d e å r r e d o v i s a d e , till s k o g s p r e m i e r i n g e n u t g å e n d e s u m m a n s a m t att å t c e n t r a l r å d e t u p p d r a g e s att för p r e m i e r i n g s v e r k s a m h e l e n u t a r b e t a g r u n d e r till l e d n i n g för d e n n a v e r k s a m h e t » . ö v e r c e n t r a l r å d e t s förslag h a v a infordrade utlåtanden avgivits a v statsk o n t o r e t , d o m ä n s t y r e l s e n , s a m t l i g a länsstyrelser, d ä r v i d dessa tillika överl ä m n a t y t t r a n d e n av flertalet s k o g s v å r d s s t y r e l s e r och vissa h u s h å l l n i n g s s ä l l s k a p , ä v e n s o m a v s v e n s k a s k o g s v å r d s f ö r e n i n g e n och N o r r l a n d s s k o g s v å r d s förbund. Vad först angår yttrandena från ortsmyndigheterna, hava i dessa skiftande åsikter framförts. Förslaget har helt eller i huvudsak avstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län samt av skogsvårdsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Kopparbergs län. Uppskov med förslaget har av ekonomiska skäl ifrågasatts av länsstyrelserna i Södermanlands och Älvsborgs län. Uttryck för tvekan om förslagets lämplighet eller kritik mot vissa delar hava framkommit från länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Blekinge, Kronobergs, Västernorrlands och Jämtlands län samt från skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län, Kalmar läns norra landstingsområde, Blekinge, Örebro, Västernorrlands och Jämtlands län ävensom av Blekinge läns samt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap. I vissa av sist berörda yttranden har anslutning givits till de i reservationen framförda synpunkterna. Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län hava — liksom för övrigt flera av förenämnda myndigheter — ansett anvisande av särskilt statsanslag för ändamålet ej vara nödigt, utan borde premieringsmedlen utgå från av skogsvårdsstyrelserna omhänderhavda medel. Förslaget har med allenast smärre ändringar eller i oförändrat skick tillstyrkts av länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län samt av skogsvårdsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län, Kalmar läns södra landstingsområde, Kristianstads, Skaraborgs, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län ävensom av hushållningssällskapen i Örebro och Norrbottens län. I yttranden av länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalas emellertid sympatier för reservationen. Statskontoret har uttalat betänkligheter mot förslaget ur statsfinansiell synpunkt samt erinrat om de avsevärda belopp, varmed staten bidragit till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, ävensom om övriga för skogsändamål utgående anslag. Därjämte har statskontoret gjort vissa anmärkningar beträffande, bland annat, statsbidrag till resekostnader och traktamentsersättningar till premieringsnämndens ledamöter. Domänstyrelsen underströk vikten av att de mindre skogsägarnas intresse för en ändamålsenlig skogsvård på lämpligt sätt befordrades. Tillika har styrelsen erinrat om ett sitt utlåtande den 3 januari 1930 över av 1928 års skogsvårdskommitté avgivet betänkande angående statens medverkan för vinnande av ökad skogsproduktion, i vilket utlåtande styrelsen framhållit önskvärdheten av att till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet utgående statsanslag bleve sammanförda i ett anslag samt ifrågasatt, huruvida ytterligare anslag för ändamålet vore erforderligt och lämpligt. Den nu föreslagna premieringsverksamheten syntes styrelsen kunna utövas med anlitande av till skogsvårdsstyrelsernas förfogande ställda medel utan att ett särskilt anslag för ändamålet anvisades, därest vid anslagsfördelningen emellan skogsvårdsstyrelserna hänsyn toges till deras behov av medel till denna i huvudsak nya verksamhet. Jämte det domänstyrelsen framställt vissa detaljanmärkningar rörande

197 såväl centralrådets kommittés förslag som centralrådets eget uttalande, har styrelsen emellertid förklarat sig anse att en premieringsverksamhet i huvudsaklig anslutning till förevarande av centralrådet avgivna förslag borde komma till stånd. Svenska skogsvårdsföreningen har tillstyrkt centralrådets förslag, medan Norrlands skogsvårdsförbund anslutit sig till reservationen. Föredragande departementschefen uttalade i statsverkspropositionen till 1932 års riksdag, att syftet med förslaget till premiering av mindre skogsbruk visserligen med hänsyn till vikten av att främja god skogsvård å bondeskogarna syntes vara behjärtansvärt, men att betydelsen ur det allmännas synpunkt av dylik premiering icke borde överskattas. Ett flertal skogsvårdsstyrelser hade redan i en eller annan form sökt uppmuntra visat skogsvårdsintresse, såsom genom att till förtjänta skogsägare av omhänderhavda medel utdela diplom, minnesbägare eller bidrag för fortsatta arbeten. Att dylik lokal verksamhet även i fortsättningen bedreves syntes lämpligt. Däremot delade departementschefen de från många håll framförda betänkligheterna bland annat mot att, på sätt förslaget innebure, medelst ett nytt statsanslag härför skapa en särskild understödsform. Icke minst under dåvarande statsfinansiella läge syntes starka skäl tala för att låta med förslagets genomförande anstå. Emellertid mötte hinder icke för vederbörande skogsvårdsstyrelser att, med anlitande av tillgängliga medel ur skogsvårdskassan, även i fortsättningen i lämplig ordning belöna sådana skogsägare, som uppvisade särskilt välskötta skogsbruk eller förtjänstfullt utförda skogsvårdsåtgärder. I underdånig skrivelse den 1 oktober 1936 har centralrådet ånyo hemställt, att ett anslag av 30 000 kronor måtte anvisas till premieringsverksamhet. Såsom läget inom skogsnäringen gestaltade sig borde, enligt centralrådets förmenande, intet eftersättas, som kunde bidraga till att förbättra och stärka skogarnas produktionsförmåga. Sedan 1936 års skogsutredning berett skogsvårdsstyrelserna och skogsägareföreningarna tillfälle att yttra sig i frågan angående ett ekonomiskt understödjande av skogsvårdande åtgärder, hava av nämnda organ framförts i huvudsak följande synpunkter. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län: Hittillsvarande statliga bidragsverksamhet hade varit en välkommen present till skogsägarna. Den hade emellertid även haft en nackdel med sig i så måtto, att den minskat intresset för att utan statshjälp verkställa andra, av styrelsen föreslagna åtgärder. Man kunde även befara att, när tiderna medförde att denna verksamhet måste upphöra, det under ett antal år komme att bliva synnerligen svårt för skogsvårdsstyrelserna att få skogsägarna att uteslutande med egna medel verkställa sädana åtgärder som exempelvis skogsdikning. Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län: Ett anslag för understödjande av kvistningsarbeten vore behövligt. Det skulle stimulera åtskilliga skogsägare till förbättrad värd av skogarna, om en premieringsverksamhet eller annan dylik uppmuntran komme till stånd. Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit önskvärdheten av att göra

198 nu förefintliga anslag till skogsodling och skogsdikning tillgängliga även för bolag och häradsallmänningar. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar låns norra landstingsområde: De hittillsvarande skogsvårdsanslagen torde alltjämt behövas för befordrande av den skogsvårdande verksamheten. Skogsvdrdsstyrelsen i Gotlands lån: En förenkling av normerna för nu befintliga anslag borde genomföras. Särskilt gällde detta statens skogsodlingsanslag. Med nuvarande detaljerade bestämmelser vore detta ej eftersökt av skogsägarna, och förvaltningsapparaten vore för tungrodd. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån: Ett understödjande från statens sida av röjning i ungskog vore av stor betydelse, då vid dylik röjning det framtida skogsbeståndets kvalitet grundlades. Flertalet enskilda skogsägare vore mindre benägna att verkställa dylika åtgärder, vilkas resultat i ekonomiskt hänseende ej framträdde förrän efter lång tid. Ett mindre bidrag på förslagsvis 15—20 procent av kostnaden torde vara tillräckligt för att stimulera intresset. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län: Skulle även under för skogsbruket normala konjunkturer statsanslag utgå till skogsvårdsåtgärder, för vilka kostnaderna borde kunna räknas till de normala kostnaderna för skogsdriften, exempelvis till gallring av ungskog eller stavaskog, till kvistning eller skogsvägbyggnader, kunde risk föreligga, att enskilda skogsbruk helt inriktades på statsanslag till alla skogsvårdande åtgärder. Nu nämnda arbeten vore av den art, att de inom en jämförelsevis nära framtid gäve skogsägaren ökad inkomst. Det syntes fullt berättigat, att skogsbruket självt vidkändes kostnaderna härför. Ifrågavarande arbetsuppgifter borde genom anslag tillgodoses först i tider, då särskilt kraftiga ingripanden mot arbetslösheten vore behövliga. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län: Ehuru anslag av det allmänna kunde medföra nackdelar pä så sätt, att det stundom visade sig svårt att få vid bidrag vana skogsägare att utföra skogsvårdsåtgärder utan anslag, funne styrelsen det riktigt, att skogen i första hand komme i åtanke, då statsanslag utginge t. ex. för arbetslöshetens bekämpande. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län: En viss försiktighet borde iakttagas i fråga om beviljandet av anslag till utförandet av skogsvårdande åtgärder. Vådan av att intresset för det frivilliga skogsvårdsarbetet stäcktes finge ej underskattas. Bidrag borde därför ej utgå annat än i fall, då verkligt behov av sådana förelåge eller då vinsten av den vidtagna åtgärden vore mindre säker eller avlägsen. Skogsvdrdsstyrelsen i Västmanlands län: Bestämmelserna för skogsdikningsanslaget borde ändras så, att bolag och häradsallmänningar kunde komma i åtnjutande av bidrag. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län: Den statliga bidragsverksamheten borde omläggas. En del av de anslag, som årligen utginge till skogsdikningar, borde i stället komma ungskogarna till godo för att möjliggöra en bättre skötsel av de produktionsvärden, som redan funnes. Bidragsverksamheten borde i fortsättningen främst inriktas på, bland annat, kvalitetsbefrämjande åtgärder. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län: Inom länet rådande förhållanden samt skogens sociala betydelse gjorde det önskvärt, att bidrag tillsvidare lämnades till skogsvårdsarbeten enligt de grundsatser, som gällt för skogsutdiknings- och skogsodlingsanslagen med den utvidgning i tillämpningen, som förutsattes i författningen om statsbidrag till understödjande av vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder. De lånemöjligheter, som beretts genom lagen om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet den 6 juni 1930 med tillhörande författningar, hade visat sig alldeles otillräckliga. Därest den ät skogsvårdsstyrelsen anförtrodda kontrollen

199 över skötseln av skogen på dessa fastigheter utvidgades att avse ej blott skogsvården utan även skogshushållningen, syntes belåningsvärdet kunna höjas väsentligt, så att ägarna bleve i tillfälle att lämna skogen den vila, som erfordras för att återställa mera normala förhållanden i fråga om virkesförråd etc. Kommuner borde beredas tillfälle att erhålla lån ur kommunskogslånefonden under förutsättningar, som ej vore så stränga som de, vilka avsåges i kungörelsen den 27 juni 1930. Förhållanden kunde tänkas, då skogstillståndet utan att vara sa otillfredsställande, som i författningen förutsattes, likväl vore av sådan beskaffenhet, att fastigheten endast i starka händer och på mycket lång sikt kunde bringas i nöjaktigt skick för produktion av skog. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands lån värderade för sin del biträdesverksamheten högre än bidragsverksamheten men ansåge, att även den senare ännu så länge vore nödvändig för vissa skogsvårdsarbeten, till dess en djupare förståelse för produktionsmöjligheterna i skogen vunnit mera allmän spridning bland landets skogsägare. På grund av svårigheter att draga gränsen mellan stavaskog och skog med nedsatt skiktningsförmåga samt att dessa beståndstyper syntes lika bidragsberättigade borde de för statens skogsodlingsanslag gällande bestämmelserna ändras till överensstämmelse härutinnan med reglerna för tillfälliga skogsvårdsanslaget. F ö r Norrland kunde ifrågasättas bidrag till sådana åtgärder, som vore ägnade att påskynda föryngringen efter avverkning, t. ex. markberedning och i vissa fall skogsodling, då återväxten ej blivit äventyrad, så att reproduktionsplikt förelåge. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län: Den med statsanslag uppehållna skogsutdiknings- och skogsodlingsverksamheten borde fortgå och givas större räckvidd särskilt för Norrlands vidkommande. En utsträckning av rätten till bidrag ur skogsodlingsanslaget att gälla även röjningar i ungskog vore synnerligen betydelsefull, i synnerhet inom lappmarken. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län: Under gynnsammare konjunkturer borde återhållsamhet iakttagas i fråga om tillskapandet av nya anslag för bidragsverksamhet. Beträffande tillbudsstående anslag förelåge det önskemålet, att bidrag finge utgå jämväl till bolag, vilket vore värdefullt ej minst ur den synpunkten, att härigenom arbetstillfällen skulle skapas för den skogsägande befolkningen i länet. Örebro och Västmanlands läns skogsägareföreningar u. p. a. hava framhållit dels svårigheten att tillgodose vedeldade anläggningar med bränsle, dels behovet av ett pristillägg å pannved, dels ock att stora arealer ungskog funnes, som vore i behov av gallring och kunde lämna gallringsutbyte i form av vedbränsle. En lösning av dessa frågor kunde ske sålunda. Skogsvårdsstyrelserna borde meddelas befogenhet att, där så funnes erforderligt, påfordra utförandet av rationella gallringar. Statsmedel borde ställas till förfogande för verkställande av dylika huggningar. Förutsättning för bidrag till pristillägg skulle vara, att den sålunda avverkade gallringsveden komme de vedeldade anläggningarna till godo. Bidraget borde av denna anledning avpassas så, att detsamma komme att utgöra den ungefärliga skillnaden mellan pannvedspriset och i orten gängse pris för samma sorts ved i öppna marknaden. Gåvleborgs-Hårjedalens skog sågar ef örening u. p. a. har uttalat, att ökade statsbidrag borde utgå för skogsdikningsföretag. Liknande bidrag för beståndsvård, kvistning o. dyl under sakkunnig ledning vore jämväl av stor betydelse. Producentföreningen bränsle och skogsprodukter u. p. a.: Anslag borde utgå till ungskogsgallring. Bidragsprocenten för skogsdikningsanslaget skulle höjas till minst 75. Först efter mycket lång tid gåve dikningen ekonomiskt utbyte, och då hade fastighetens genom densamma uppkommande mervärde säkerligen inverkat höjande pä taxeringsvärdet. Genom ökad skatteintäkt erhölle staten därigenom en ersättning för vad som lämnats i anslag.

200 1936 års skogsutredning. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att vissa skogsförbättrande åtgärder, såsom dikning, skogsodling å gamla kalmarker, m. m., i betydande utsträckning understötts med till skogsägarna direkt utgående statsbidrag utan återbetalningsskyldighet. För budgetåren 1927/1928—1938/1939 har till dylikt ändamål av staten anvisats ett sammanlagt belopp av 21*5 miljoner kronor (exklusive anslag å beredskapsstaten för budgetåret 1938/1939), varav dock en mindre del avsetts såsom förvaltningsbidrag till de bidragsbeviljande myndigheterna. Sedan verksamhetens början och till och med år 1937 hava slutförts företag, omfattande en areal av i runt tal 633 000 hektar, därav å dikningar komma 259 000 hektar samt å skogsodlings- o. dyl. arbeten 374 000 hektar. Måhända kan man överslagsvis våga kalkylera med, att därigenom kommer att vinnas en uthållig virkesproduktion av minst 1 miljon kubikmeter årligen. Alltjämt förekomma emellertid i landet stora arealer för skogsbörd tjänliga marker, å vilka skogstillståndet av skilda anledningar är otillfredsställande. Genom den tidigare verkställda riksskogstaxeringen och olika därpå grundade utredningar har ådagalagts, att en mycket avsevärd marginal för sådan produktionsökning existerar. 1931 års skogssakkunniga, som undersökt dessa förhållanden, kommo till den uppfattningen, att det skulle finnas närmare 5 miljoner hektar för virkesalstring lämpade marker, vara det måhända kunde anses befogat att utföra olika skogsvårdsingripanden av grundförbättrande natur, såsom dränering samt återväxt- och utglesningsåtgärder. I bifogade specialutredning (bil. A) räknas med att den egentliga skogsmarken skulle framdeles kunna bliva ökad med dels 0-6 miljoner hektar nuvarande hagmarker, dels 1 miljon hektar genom dikning vunna myrar. Lägges härtill en grundförbättring genom dikning av 1-6 miljoner hektar nu försumpad skogsmark, erhålles en sammanlagd areal av 3-2 miljoner hektar, vilken förutsattes hava väsentligt andra produktionsbetingelser än som vid tiden för riksskogstaxeringen förefunnos. Enbart genom dränering av försumpad skogsmark antages kunna vinnas en produktionsökning av 2*3 miljoner m 3 . Genom iståndsättande av andra marker och vidtagande i övrigt av förbättringsåtgärder lärer, som omförmälda specialutredning giver vid handen, en ännu större höjning av skogsavkastningen vara möjlig att ernå. Med hänsyn till de fördelar ur olika synpunkter, ett väl skött skogsbruk medför för innehavaren, synes man hava anledning förvänta, att han utan särskilt stöd från det allmännas sida och efter måttet av sin förmåga vidtager åtgärder för skogens försättande och bibehållande i gott stånd. Dock föreligga åtskilliga omständigheter, som äro ägnade att lägga hinder i vägen för hans egna initiativ och åtgöranden i sådant syfte. Med bortseende från de övriga skäl, som härvid kunna tagas i betraktande, må i förevarande sammanhang allenast uppmärksammas de skogsvårdande och grundförbättrande åtgärdernas egenart att i regel giva de påtagligaste resultaten först sedan längre tid förlupit efter vidtagandet. En förhöjd virkesproduktion kan där-

201 för icke plötsligen framtvingas, utan för att ernå en sådan kräves ett målmedvetet och kunnigt arbete på längre sikt. Den huvudsakliga vinsten av åtgärderna kommer blott så småningom till synes; ofta kan ej den, som verkställt desamma, hoppas att själv få tillgodonjuta fördelarna därav. Därjämte tillkommer att med hänsyn till klimatiska m. fl. förhållanden icke oväsentliga risker finnas för att åtgärderna misslyckas eller ej medföra avsett resultat. Kostnaderna för förbättringsåtgärdernas utförande måste däremot omedelbart bestridas. Härigenom ställas stora, icke sällan övermäktiga krav på skogsägarens förmåga att med egna ekonomiska resurser tillgodose medelsbehovet i skogsbruket och i detta för framtiden binda relativt avsevärda kapitalbelopp. Framför allt blir detta fallet, där fastigheten till övervägande delen består av yngre och medelålders skogsbestånd samt tillgången å äldre, avverkningsmogen skog, vilken lämpligen kan omsättas i penningar och sålunda användas för återbördande av investerat kapital, är jämförelsevis ringa. Den ofta ofrånkomliga, starka periodiciteten i skogsskötseln å de mindre skogsbruken medför självfallet en ökning i svårigheterna att där finansiera mera kostsamma åtgärder till gagn för produktionsapparatens effektivitet. Emellertid är det, med hänsyn till landets framtida försörjningsmöjligheter, ett viktigt allmänt intresse, att även på längre sikt inställda produktionsbefrämjande åtgärder bliva utförda i skogsbruket. Då man av nyss anförda skäl ej torde kunna påräkna, att så skall komma att ske i önskvärd omfattning endast med det enskilda initiativet såsom drivfjäder, synes för befordrande av ifrågavarande syfte stöd böra lämnas till de enskilda skogsägarna för åtgärdernas utförande. Därvid framstår såsom angeläget att sådana förfaringssätt tillämpas, att en smidig och automatisk anpassning av virkesproduktionen efter rådande avsättningsförhållanden och ekonomiska betingelser i övrigt möjliggöres. Stödverksamheten bör följaktligen icke insnöras i alltför stela former. Ur vissa synpunkter synes kunna ifrågasättas, att förevarande stöd lämnas i form av långfristiga lån. Starka praktiska motiv tala emellertid mot, att detta förfaringssätt erhåller någon mera vidsträckt tillämpning. De företag, varom i detta sammanhang är fråga, torde merendels vara till omfattningen små men till antalet betydande. Även om låneförfarandet göres så enkelt som möjligt, kommer följaktligen för detsamma att krävas en jämförelsevis vidlyftig och därför mycket kostsam administration. Det föreligger vidare anledning antaga, att särskilt de mindre skogsägarna i stor utsträckning icke komma att visa sig benägna upptaga lån för tillgodoseende av skogsvårdssyften. Erfarenheterna från närliggande områden tyda på, att lån icke är en effektiv understödsform för här berörda ändamål. För att med stödverksamheten åsyftat resultat skall kunna nås synes därför nödvändigt, att vid densamma användes i första hand metoden med statsbidrag utan återbetalningsskyldighet. I vissa fall och under särskilda omständigheter bör dock även möjlighet att erhålla statslån för dylikt ändamål stå öppen. Om så

sker kan tillvägagångssättet vid verksamhetens bedrivande utformas med önskvärd enkelhet och administrationskostnaderna därigenom hållas nere. I detta sammanhang vill utredningen framhålla, att en utveckling av vårt skogsbruk mot ökad ändamålsenlighet förutsätter ett vidgat och mera mångsidigt användande av skogens produkter. I samma mån som skogsbruket erhåller en intensivare prägel alstras eller lösgöras framför allt nya mängder klent och i övrigt mindervärdigt virke, för vilka det är nödvändigt att bereda en tillfredsställande användning. Till frågan, på vad sätt villkor skola skapas för ett ökat tillgodogörande av sådant virke samt av skogsavkastningen över huvud för att främja en rationell behandling av skogen eller av andra orsaker, återkommer utredningen dock, som tidigare nämnts, i annat samband. Vid bedömande av vilka åtgärder, till vilka statsbidrag må lämnas, synes m a n i princip kunna utgå från att varje på längre sikt inställd produktionsbefrämjande åtgärd skall kunna understödjas. Då gagnet av desamma i olika grad framkommer omedelbart eller efter längre eller kortare tid samt deras resultat äga större eller mindre ekonomiskt berättigande, är emellertid tydligt, att verksamheten bör underkastas begränsningar. Någon tvekan kan näppeligen råda om att den grundsatsen i allmänhet bör tillämpas, att bistånd ej skall lämnas till åtgärd, som någon i enlighet med gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig vidtaga. I särskilda fall, såsom beträffande restaurerande av vanhävdade marker genom rensnings- och röjningsavverkningar åtföljda av återväxtätgärder, torde emellertid en sträng tillämpning av densamma kunna medföra, att med understöd endast en del av förbättringsarbetet kan utföras, under det att återstoden, som vore lagligen påkallad, skulle helt ankomma på markägaren att bekosta. En sådan begränsning av understödsverksamheten lärer ofta ställa sig föga rationell och direkt hava till följd, att allmänhetens intresse för skogsvårdande företag motverkas. Med hänsyn härtill förutsätter utredningen att, där tillräckliga skäl av sistnämnda innebörd föreligga, man bör vara oförhindrad att lämna bidrag till skogsvårdsåtgärd, som det åligger någon att utföra, givetvis under förbehåll att den fyller övriga nedan uppställda krav. Här må erinras om att vid användningen av statens skogsodlingsanslag betänklighet icke ansetts möta för anvisande av bidrag till sådana företag. E n annan inskränkning i förevarande understödsverksamhet betingas därav, att åtskilliga marker hava det läge eller äro av den beskaffenhet med avseende å jordmån eller skogsbestånd, att åtgöranden för utvinnande av ökad virkesavkastning från dem äro ekonomiskt berättigade endast i starkt begränsad omfattning. I vårt land finnas betydande skogsarealer, där de klimatiska och skogsbiologiska förhållandena eller avsättningsmöjligheterna nödvändiggöra en extensiv drift, under det att skogsbruket på andra håll åter kan utövas med tämligen stor intensitet. I det förra fallet bliva färre, i det senare

203 flera skogsvårdsåtgärder lönsamma. En given förutsättning för understödsverksamheten måste därför vara, att de åtgärder, vartill bidrag utgår, kunna antagas skogsproduktivt sett medföra så gynnsamma resultat, att de bliva ekonomiskt motiverade. Av vikt är självfallet att skogsägaren icke genom understöd uppmuntras till företag, som för honom med all sannolikhet komma att bliva förlustbringande. De allmängiltiga regler för båtnadsbedömningen, som erfordras, böra av statens skogsstyrelse fastställas. Det är vidare som regel icke påkallat att understödja åtgärd, beträffande vilken man har skälig anledning vänta sig, att markägaren kommer att utföra densamma utan bidrag därtill. Endast med en dylik begränsning synes understödsverksamheten vara förenlig med sunda ekonomiska principer. Till de åtgärder, vilka med senast angiven utgångspunkt icke må uppbära understöd, äro framför allt att hänföra sådana, vilka för markägaren omedelbart eller förhållandevis snart medföra en påtaglig ekonomisk vinst eller vilkas kostnader blott obetydligt överstiga den direkta fördelen av åtgärderna i form av utnyttjningsbara produkter. Hit synes även böra räknas åtgärd, som drager så ringa kostnad, att stödverksamheten av praktiska motiv ej bör belastas därmed. Med ledning av förenämnda allmänna utgångspunkter har utredningen sökt närmare uppdraga gränserna för den statliga bidragsverksamheten till skogsproduktionens höjande. Utredningen har sålunda funnit en begränsning lämpligen böra ske på följande sätt. Bidrag må utgå allenast under förutsättning, dels att båtnaden av det skogsproduktionsbefrämjande företag, som avses, beräknas minst motsvara kostnaderna därför, dels ock att skogens ägare icke antages kunna inom skälig tid täcka kostnaden för företaget genom att tillgodogöra sig nyttan av detsamma. Understöd må icke, försåvitt ej synnerliga skäl därtill föranleda, utgå till åtgärd, som någon enligt lag eller författning är pliktig vidtaga. Några bestämmelser om företräde för särskilda slag av åtgärder av angiven beskaffenhet har utredningen ansett icke böra meddelas. De skogliga förhållandena växla nämligen skilda landsdelar emellan, varav ofta följa skiftningar i behovet av olika skogsvårdande ingrepp. Jämväl från ett år till ett annat kunna skiljaktigheter därutinnan förekomma inom en och samma trakt. Utredningen har därför funnit ändamålsenligast att ej i detta avseende stelt binda verksamheten. Det bör i stället i första hand ankomma på det lokala organ, åt vilket handhavandet av verksamheten anförtros, att ingående pröva behovet av olika slag av åtgärder och tillse, att de angelägnaste främst underlättas. Bidragen böra utgå med visst belopp i penningar. Det kan sålunda ej förordas, att desamma bestämmas att helt eller delvis lämnas in natura, d. v. s. i form av arbetsledning eller för åtgärderna nödvändigt material. Detta skulle av allt att döma icke vara lämpligt i de fall, då bidragstagarna själva förfoga över sådant material eller erforderlig sakkunskap för självständigt utförande

204 av arbetena. Med den alltmera vidgade skogliga upplysning, som ett realiserande av de av utredningen tidigare framlagda förslagen torde medföra, lärer även antalet mindre skogsägare, vilka hava förmåga att rationellt verkställa åtskilliga skogsvårdande arbeten, komma att efter hand betydligt ökas. Man bör dock, såsom i det följande skall närmare behandlas, överlämna åt de bidragsbeviljande organen att i varje särskilt fall meddela erforderliga bestämmelser angående utförandet av företag, vartill bidrag utgår. Vid utövande av denna bestämmanderätt böra dessa organ icke bindas av alltför snävt avfattade föreskrifter. Därest av nämnda organ för arbetets verkställande utföres viss prestation, skall ersättning härför beräknas enligt gängse villkor, och må densamma avräknas å bidraget eller bestridas på annat sätt i enlighet med vad härom överenskommes i för företaget uppgjort kontrakt. Beträffande frågan, på vad sätt bidraget skall beräknas, torde det, i betraktande av de betydande skiljaktigheterna mellan olika orter i fråga om såväl beskaffenheten av hithörande åtgärder som sättet och kostnaden för desammas utförande, icke råda någon tvekan om att bidraget bör liksom hittills bestämmas att utgå i proportion till den godkända, beräknade kostnaden för företaget. Till denna böra hänföras arbetskostnaderna för åtgärdens vidtagande jämte nödiga utgifter för arbetsledning och erforderligt material samt för slitage å använda maskiner eller redskap. I händelse särskild hägnad är påkallad för fredande av det område, vara åtgärden verkställes, synes kostnaden för uppförande av dylik hägnad kunna medtagas bland utgifterna. Kostnaderna för upprättande av plan till företaget och för utstämpling av skog torde däremot icke böra inräknas bland dem, som skola tjäna till ledning för bidragets beräknande, samt ej heller kostnader för bidragsverksamhetens handhavande. Till ernående av en ur arbetsmarknadssynpunkt önskvärd utjämning torde beräkningen av kostnaden för företaget böra grundas på ortens genomsnittliga pris för motsvarande arbete för de senaste åren. Nämnda kostnad bör sålunda icke kalkyleras med utgångspunkt från topp- eller bottenpriser. Därest det skulle visa sig, att verkliga kostnaderna ej uppgå till de beräknade, må den bidragsbeviljande myndigheten äga nedsätta bidraget till det belopp, som skolat utgå om hänsyn vid bidragets beviljande tagits till de verkliga kostnaderna, och skall bidragstagaren vara pliktig återbetala vad han erhållit för mycket. Möjlighet bör även föreligga, att efter bidragstagarens ansökan lämna kompletteringsbidrag, i händelse den verkliga kostnaden på grund av oförutsedda omständigheter blivit i mera avsevärd mån högre än den beräknade. Därest, för åvägabringande av önskvärd enhetlighet vid uppskattning av kostnad för planerat skogsförbättringsföretag till vilket bidrag sökes, närmare föreskrifter anses nödvändiga, torde det få ankomma på statens skogsstyrelse att draga försorg härom. Vid övervägande av spörsmålet om den andel av ifrågavarande kostnads-

205 belopp, varmed bidraget bör utgå, får utredningen erinra att enligt för statens skogsutdiknings- och skogsodlingsanslag gällande regler denna för närvarande utgör högst 40 (i de fyra nordligaste länen 50) respektive högst 50 procent. I tillämpningen lära bidragen städse hava utgått med angivna procenttal. Enligt utredningens mening är det ock lämpligt, att i fortsättningen detta blir fast. Ett annat förfaringssätt innebure, att bidraget skulle kunna utgå med olika procenttal beroende på vilket år, som bidraget beviljas. Givetvis är detta principiellt mindre välbetänkt och skulle även i praktiken medföra stora olägenheter. Vid bestämmande av kostnadsandelen har man vidare att utgå från, å ena sidan, att bidraget erhåller sådan storlek, att det förmår väcka och vidmakthålla erforderligt intresse bland markägarna för vidtagande av åtgärderna samt, å andra sidan, att det allmänna icke för ändamålet får vidkännas högre kostnader än som verkligen är nödvändigt. Den av socialstyrelsen företagna undersökningen rörande skogsbygdens arbets- och försörjningsproblem visar, att man i ett stort antal fall anser bidragen till skogsvårdsföretag böra höjas. Enahanda uppfattning har kommit till synes vid de överläggningar, som utredningen hållit med olika skogsbrukets representanter, ävensom vid andra tillfällen. Från flera håll har påyrkats en höjning av bidragsandelen till 75 procent av kostnaden. Icke sällan har ifrågasatts hela kostnadens täckande medelst bidrag. Enligt utredningens förmenande kan det icke vara rimligt att, försåvitt man vidhåller kravet på att endast lönande företag skola erhålla bidrag, dessa regelmässigt skola utgå med samma eller i det närmaste enahanda belopp som kostnaderna. Detta synes icke kunna försvaras, därest man, såsom utredningen gör i förevarande fall, fasthåller vid att bidraget skall vara en ur ekonomiska synpunkter motiverad åtgärd från statens sida. Annorlunda ställer sig förhållandet, om av sociala skäl hänsyn till bidragstagarens person anses böra tagas. Till detta spörsmål återkommer utredningen i det följande. I anslutning till vad sålunda anförts framstår det för utredningen som lämpligt, att ifrågavarande statsbidrag fastställes att i allmänhet utgå med 50 procent av kostnaden. Under vissa förhållanden bör dock bidrag kunna lämnas utöver vad i det nu anförda avses. Utredningen tänker därvid på sådana tillfällen, då det med hänsyn till rådande arbetslöshet finnes erforderligt att vidtaga särskilda anstalter för åvägabringande av en ökning av arbetstillfällena. För att skogsvårdsföretag skola komma till utförande i ökad omfattning kan det i dylikt läge vara önskvärt med större bidrag än till halva godkända kostnaden. Utredningen vill föreslå, att Kungl. Maj:t skall äga medgiva, att inom visst område bidrag av ytterligare 10 procent av sagda kostnad må beviljas, därest arbetsmarknadens läge giver anledning därtill. Sådant tilläggsbidrag m å allenast utgå till företag, vartill 50 procents bidrag beviljats. För det enligt ovan angivna regler bestämda bidraget bör avdrag göras med vad som motsvarar värdet av i samband med företagets utförande erhållet virke.

206 Detta innebär, att om sagda värde uppgår till 50 respektive 60 procent av kostnaden för företaget bidrag ej utgår. Bidragen, vilka i fortsättningen liksom hittills böra utgå ur å riksstaten anvisade medel, må kunna tilldelas envar skogsägare, som därom gör framställning, därest föreskrivna villkor i övrigt äro för handen. För samhällets vidkommande är uppenbarligen av betydelse, att en höjning av virkesproduktionen kommer till stånd oberoende av vem, som är ägare till skogsmarken. Utredningen vill därför såsom en generell grundsats hävda, att varje innehavare av skogsmark skall äga rätt att i vederbörlig ordning komma i åtnjutande av statsbidrag till skogsförbättrande åtgärd. Emellertid kan det inträffa, att de medel, som av statsmakterna anvisas för ifrågavarande ändamål, ej äro tillräckliga för att samtliga ansökningar skola kunna tillgodoses. I dylikt fall måste en gallring ibland dessa ske, så att med prövning av en del av dem får anstå till senare tillfälle, då möjlighet föreligger att möta samtliga anspråk. Vid denna gallring synes företräde till erhållande av bidrag böra lämnas vissa kategorier av skogsägare. Det måste betraktas som angeläget, att bidragen komma i första hand de skogsägare till godo, vilka därav äro främst i behov. Enligt utredningens mening bör därför, såvida ej synnerliga skäl till annat föranleda, bidrag i första hand tilldelas den, som driver skogsbruk som stöd för sitt jordbruk, eller den, som för sitt och sin familjs uppehälle är beroende av arbetsinkomster från skogsbruket. Dessa skogsägare äro ofta för sin arbetsutkomst beroende av att sysselsättning å egen skog finnes. Vid beviljande av bidrag skall vidare företag, som framför andra är förtjänt av understöd, erhålla företräde därtill. Jämväl tilläggsbidrag skall i första hand utgå med enahanda företrädesrätt, därvid dock även bör tillses att företräde till dylikt bidrag lämnas företag, som äro särskilt ägnade att motverka arbetslöshet. För övriga skogsägare vilka — ofta under äganderättsformer avsedda att hava längre livstid — driva skogsbruket såsom huvudnäring eller för vilka skogens betydelse som kapitaltillgång är avgjort mera framträdande än dess betydelse för beredande av arbetsinkomster, torde det i allmänhet icke möta större svårigheter att beträffande skogsvårdsföretag, som de ej anse sig själva kunna helt bekosta, uppskjuta igångsättandet till sådan tid, då bidrag kan erhållas. Som i annat sammanhang kommer att närmare utvecklas, hyser utredningen i anslutning till av 1936 års utredning angående beredskapsarbeten anförda synpunkter den uppfattningen, att statsmakterna böra anpassa medelsanvisningen till ifrågavarande ändamål efter de växlande ekonomiska konjunkturerna. Handhavandet av bidragsverksamheten bör anförtros vederbörande skogsvårdsstyrelse. Med den noggranna vetskap styrelserna böra äga om storleken av tillgänglig arbetskraft, tillståndet å de skogar, verksamheten skall avse, och behovet av olika åtgärder för höjande av detta samt förutsättningarna därför, måste styrelserna anses väl skickade för en dylik uppgift.

207 Härför talar även det förhållandet, att styrelserna sedan länge av skogsvårdskassornas medel ekonomiskt understött åtgärder till vinnande av förbättrad skogsproduktion å enskildes marker samt att befattningstagandet med de hittillsvarande statliga anslagen för understödjande av skogsdikning och skogsodling m. m. lagts i styrelsernas händer. Skogsvårdsstyrelserna böra självständigt ombesörja förevarande verksamhet och sålunda pröva och avgöra ärenden om beviljande av bidrag m. m. Det torde alltså ej böra ifrågasättas, att styrelserna skulle hava att endast förberedande handlägga dessa samt överlämna det slutliga avgörandet av desamma åt en central myndighet. I betraktande av den ingående kännedom om vederbörande företags eller skogsbruks förutsättningar, som skogsvårdsstyrelserna böra hava, deras erfarenhet på området ävensom den sakkunskap, varöver de förfoga genom hos dem anställda skogliga biträden, kan man utgå ifrån att styrelserna äro i stånd att tillfredsställande fullgöra uppgiften. Det bör uppmärksammas att från regeln, att bestyren med de nuvarande särskilda skogsvårdsanslagen tillkomma skogsvårdsstyrelserna, undantag stadgats i fråga om skogar, som ägas av skogssällskapet eller vilkas vård och förvaltning utövas under sällskapets medverkan och tillsyn. Beträffande tillgodonjutandet av sagda anslag å nämnda skogar, som lyda under 1923 års skogsvårdslag, utgör sällskapet bidragsbeviljande myndighet. Denna anordning torde alltjämt kunna bibehållas. Ansökan om statsbidrag ävensom i förekommande fall av tilläggsbidrag skall sålunda göras hos vederbörande skogsvårdsstyrelse eller skogssällskapets styrelse. I ansökningen bör lämnas uppgift, förutom beträffande själva företaget, om de fastigheter, som beröras av åtgärden, samt ägarnas namn och hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares, vilkas rätt kan vara beroende av åtgärden. Ingår i företag torrläggningsarbete och anser skogsvårdsstyrelsen, att företaget bör vidmakthållas under längre tid än tio år eller kan det antagas, att med hänsyn till allmän eller enskild rätt hinder möter mot företaget, bör förslag till detta — i likhet med vad nu är fallet —i upprättas enligt 10 kap. vattenlagen. Innan ansökning bifalles av skogsvårdsstyrelse bör, på grundval av undersökning rörande sättet och kostnaden för samt den påräkneliga nyttan av att vidtaga åtgärden, plan innehållande tillräckliga uppgifter för åtgärdens bedömande ur bidragssynpunkt hava upprättats över företaget samt granskats och godkänts av skogsvårdsstyrelsen. Planen bör hava den större eller mindre grad av fullständighet, som motiveras av företagets omfattning och beskaffenhet i övrigt. För åvägabringande av enkelhet i bidragsförfarandet bör planen icke behöva göras mera omfattande, än vad i det särskilda fallet är påkallat. Behörighet att uppgöra plan bör i princip tillkomma envar med den sakkunskap, som för ändamålet krävs. Man får dock utgå från att i regel skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän komma att anlitas. Det bör tillkomma dessa att, efter anmodan, enligt för biträdesverksamheten gängse ersättningsgrunder biträda

208 vid planläggning av skogsvårdsföretag, till vilket bidrag sökts eller skall sökas. Tid, före vilken ansökning av bidrag skall göras varje år, må fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Med den, som mot åtnjutande av bidrag åtager sig utförande av företag, skall skogsvårdsstyrelsen upprätta skriftligt kontrakt innehållande, bland annat, bidragstagarens förbindelse att inom bestämd tid fullborda företaget i överensstämmelse med fastställd plan, att därvid iakttaga de föreskrifter, som skogsvårdsstyrelsen utöver planen meddelat, att för framtiden vidmakthålla företaget enligt de närmare föreskrifter, som för varje särskilt fall meddelats, att bestrida vad till fullbordande av sagda företag må erfordras utöver beviljat bidrag samt att vid företagets utförande underkasta sig kontroll av skogsvårdsstyrelsen. Det bör åligga skogsvårdsstyrelsen dels att, i mån av möjlighet, öva tillsyn därå, att arbetet utföres på ändamålsenligt sätt, dels att meddela slutligt godkännande av arbetet. Sedan kontrakt avslutats och säkerhetsförbindelse, där sådan anses erforderlig, godkänts samt hos skogsvårdsstyrelsen styrkts, att företaget blivit påbörjat, må en första utbetalning ske till bidragstagaren. Återstoden må lyftas i mån av arbetets fortgång, dock att städse en del av bidraget — förslagsvis en fjärdedel — skall innestå, intill dess arbetet blivit avsynat och godkänt. Beträffande de övriga detaljbestämmelser, som må anses erforderliga, hänvisas till härefter införda förslag till kungörelse angående villkoren för bidrag av allmänna medel för höjande av skogsproduktionen (bil. 6). Erforderliga tillämpningsföreskrifter böra utfärdas av statens skogsstyrelse. Denna bör ock hava att tillse, att skogsvårdsstyrelserna och, i förekommande fall, skogssällskapet vid utövande av sin ifrågavarande verksamhet förfara i enlighet med utfärdade bestämmelser. För erhållande av medel för utbetalande av statsbidrag har skogsvårdsstyrelse att, förslagsvis, före den 1 maj varje år därom göra framställning hos Kungl. Maj:t med företeende av sådana inkomna ansökningar om statsbidrag, som styrelsen funnit vara av beskaffenhet att böra beviljas. Med ledning av dessa ansökningar, vilka få anses angiva anslagsbehoven för de olika skogsvårdsstyrelserna, fördelar därefter Kungl. Maj:t för ändamålet tillgängliga medel. Det synes därvid vara ur flera synpunkter önskvärt, att Kungl. Maj:t till envar skogsvårdsstyrelse anvisar ett gemensamt belopp för samtliga skogsvårdsåtgärder av beskaffenhet att bidrag för dem kan utgå. Härigenom erhålla skogsvårdsstyrelserna möjlighet, envar inom sitt område, att smidigt avpassa bidragsverksamheten efter i varje område och för varje år föreliggande behov. Då det vid vissa tillfällen kan vara lämpligt, att Kungl. Maj:t närmare reglerar användningen av medlen, bör dock hinder ej föreligga för Kungl. Maj:t att bestämma, att visst belopp av anslaget skall användas för bidrag till särskilt slag av åtgärd. Det torde ock vara ändamålsenligt, att envar skogsvårdsstyrelse uppdelar de medel, som för nästkommande år beräknas kunna användas i bidragsverksamheten, å be-

209 stämda grupper av bidragsberättigade arbeten. En dylik uppdelning kan exempelvis omfatta åtgärder inom alla eller visst antal av områdena dikning, andra grundförbättringar, återväxtätgärder, den växande skogens behandling samt övriga eventuellt ifrågakommande åtgöranden till skogsbördens främjande. Såsom ovan framhållits anser utredningen önskvärt, att även möjligheten att erhålla statslån för vidtagande av skogsvårdsåtgärd står öppen i vissa fall och under särskilda omständigheter. Detta gäller i fråga om större skogsdikningar. Stundom komma kostnaderna för dylika företag och deras underhåll att bliva så betydande samtidigt med att nyttan därav framträder först efter lång tid, att statsbidrag till halva kostnaden ej är tillräckligt för att företagen skola komma till stånd. Utredningen vill erinra om att i fråga om dräneringsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess användande såsom åker eller ständig slätter- eller betesvall, lån må vid sidan av statsbidrag utgå ur statens avdikningslånefond. Enligt för lån ur sagda fond gällande bestämmelser, utfärdade i kungörelsen den 11 juni 1926 (nr 258) med däri genom kungörelserna nr 166/1929 och 300/1933 gjorda ändringar, må Kungl. Maj:t anvisa lån för utförande av torrläggningsföretag av sistnämnt slag. Lånet kan beviljas till hela det belopp, vartill enligt fastställd arbetsplan kostnaden för dräneringsarbetet beräknas komma att uppgå efter avdrag för det bidrag, som för samma företag eller samma del inom företag kan lämnas eller hava lämnats från statens avdikningsanslag, dock högst med 70 procent av båtnadsvärdet. Räntan utgör 3*6 procent. De tre första åren löpa utan ränta, och för de tre därpå följande åren bägges räntan till kapitalet. Därefter sker amortering och räntelikvid medelst en årlig avbetalning av 6 procent. Det tillkommer lantbruksstyrelsen att hava inseende över utförande av torrläggningsarbete ävensom att meddela slutligt godkännande därav. Det synes rimligt, att liknande lånemöjligheter beredas även vid större skogsdikningsföretag. Utredningen har därför haft under övervägande att föreslå inrättande av en särskild lånefond för ändamålet. Som en provisorisk lösning av förevarande spörsmål till dess närmare erfarenhet vunnits om rådande behov av lån till sådana företag, varom här är fråga, har utredningen emellertid stannat vid att förorda, att avdikningslånefonden skall få användas jämväl för mera omfattande skogsdikningar. Härtill har utredningen ansett sig hava desto större anledning, som i åtskilliga fall dikning för främjande av skogsproduktion och för höjande av jordens alstringsförmåga med hänsyn till dess tillgodogörande för kultur ofta synes böra ske i ett sammanhang och enligt gemensam plan. Vid utdikning av större myrar torde det i allmänhet vara tjänligt, att kantområdena användas för skogsbörd, medan mittpartiet ianspråktages för kulturändamål. Något behov av att när14—817549

210 mare angiva den undre gräns för de skogsdikningsföretag, för vilka lån skulle kunna utgå, torde icke föreligga. Därest avdikningslånefonden begagnas för lån till skogsdikningsföretag är av vikt att, innan plan för arbetet av Kungl. Maj:t fastställes, vederbörande skogliga myndigheter beredas tillfälle i ärendet framföra sina synpunkter. Detsamma gäller även i avseende å de föreskrifter beträffande utredning angående företaget, som lantbruksstyrelsen författningsenligt har att meddela. Ävenså torde vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen för upprättande av förslag till plan för företaget de skogliga intressena böra vinna behörigt beaktande. Om i dylikt fall statens lantbruksingenjör är förrättningsman, bör han i regel jämlikt 46 § nämnda lag tillkalla skogsutbildad person såsom sakkunnigt biträde. Den omständigheten, att för samma företag eller del av företag, som nu ifrågavarande lån avser, särskilt bidrag av statsmedel åtnjutes, skall givetvis ej utgöra hinder för beviljande av lån. Vid beräkning av lånebelopp skall dock erforderligt avdrag göras för dylikt bidrag. För tillgodoseende av utredningens önskemål vad angår statens avdikningslånefond torde allenast mindre ändringar i för densamma meddelade bestämmelser tarvas. I detta sammanhang vill utredningen framhålla lämpligheten över huvud taget av viss samverkan vid anordnande av dikningar för skogliga och jordbruksändamål. Förvisso ligger vikt uppå att mark, som genom dikning produktivgöres, i fortsättningen får ändamålsenligaste användningen. För att så må bliva förhållandet vad beträffar den med understöd uppehållna dikningsverksamheten kräves samarbete mellan de organ, som i olika fall handhava densamma. Eljest torde lätt kunna inträffa att marker, som i väsentligt högre grad lämpat sig såsom betesvall eller för odling av kulturväxter, utdikas till skogsbörd. Ävenså kan hända, att dränerad mark, som lagts under kultur, i stället bort användas för virkesproduktion. I dylikt hänseende hava otvivelaktigt misstag blivit gjorda. Det är därför önskvärt, att vid planläggning av dikningsföretag med större omfattning förrättningsmännen behörigen aktgiva på skogliga såväl som jordbrukstekniska synpunkter. Även om enligt utredningens mening statens understödsverksamhet på förevarande område bör gestaltas med utgångspunkt från att den är ekonomiskt berättigad, bör detta dock ej förhindra att vid sidan därav särskilda anordningar vidtagas för uppmuntrande och stödjande av det förbättringsarbete, som bedrives av skogsvårdsintresserade mindre markägare. Dessa leva ofta i så små ekonomiska omständigheter, att det för dem möter stora svårigheter att påtaga sig en del av kostnaden för en åtgärd, som icke omedelbart betalar sig. I dylika fall böra därför skogsvårdsstyrelserna äga att som ett led i sin allmänna skogsvårdsfrämjande verksamhet bistå markägare genom att av de medel, som ställts till styrelsernas disposition för ifrågavarande verksamhet, lämna s. k. premiebidrag.

211 Premiebidrag bör av skogsvårdsstyrelse kunna tilldelas enskild jordbrukare under förutsättning, att han från det av honom bedrivna jord- och skogsbruket erhåller endast skälig utkomst och icke äger andra försörjningsmöjligheter. Han bör vidare hava visat intresse för skogsbrukets höjande, och det skall därjämte kunna antagas att åtgärden, vartill premiebidraget ifrågasattes, icke kommer till stånd med mindre detsamma lämnas. Storleken av premiebidrag bestämmes i varje särskilt fall; dock bör det icke få överstiga halva beräknade kostnaden för åtgärden med avdrag utav värdet av det utfallande virket. Har statsunderstöd i form av bidrag eller lån beviljats eller utgått till åtgärden, skall kostnaden minskas med vad som svarar mot understödet. Premiebidraget kommer i dylikt fall att kunna utgå med halva skillnaden mellan kostnaden och understödet. Till en och samma skogsägare bör premiebidrag under ett år icke få lämnas med högre belopp än 200 kronor. Förevarande bidragsverksamhet synes i övrigt böra handhavas under mycket fria former. Premiebidrag bör sålunda kunna utgå till varje slag av åtgärd, som befordrar skogsvården. Särskild ansökan skall ej heller alltid erfordras. I samband med att premiebidrag utdelas bestämmer skogsvårdsstyrelse den åtgärd, till vilket bidraget må användas, ävensom föreskriver den tid, inom vilken åtgärden skall vara utförd. Beviljat premiebidrag utbetalas till bidragstagaren mot dennes förbindelse att inom föreskriven tid utföra arbetet samt att, därest detta icke inom den utsatta tiden nöjaktigt utförts, ofördröjligen återbetala bidraget. Annan säkerhet för bidragets återbetalande skall icke avfordras bidragstagaren. Det tillkommer skogsvårdsstyrelsen övervaka, att premiebidrag användes till åsyftat ändamål och att den understödda åtgärden inom föreskriven tid utföres. Finner styrelsen, att åtgärden blivit inom fastställd tid på nöjaktigt sätt utförd, skall förutnämnda förbindelse omedelbart återställas. Förslag till författningsbestämmelser rörande premiebidragsverksamheten hava infogats i ett kungörelseförslag, vilket bifogas (bil. 7). I arbetet för skogsbrukets höjande böra jämväl andra vägar anlitas än de ovan förordade. Utredningen har anslutit sig till den av centralrådet framförda tanken att organisera premieringsverksamhet på det skogliga området. Premieringen skiljer sig från hittills behandlade stödformer, även om syftet i stort sett är detsamma. Vid premieringen bör belönas redan utförda skogsförbättringsarbeten av sådan art och omfattning, att det skogsbruk, varom fråga är, i sin helhet kan betraktas såsom välskött. Fordringarna för erhållande av premie måste sålunda ställas jämförelsevis höga och i varje fall förutsätta ett betydande mått av visat skogsvårdsintresse samt ådagalagd förmåga av initiativ och självverksamhet hos fastighetens innehavare. Premieringen skall dock syfta längre än till att allenast hedra därav förtjänta skogsägare. Man torde - av densamma kunna förvänta, att den väcker

212 andra markägares intresse för självständigt skogsvärdsarbete samt sporrar dem till att upptaga tävlan sinsemellan i fråga om skogens skötsel. Därigenom skulle åstadkommas en verksam sporre till framsteg för en ändamålsenlig virkesproduktion. Som resultat av premierings verksamheten böra efter hand här och var ute i orterna uppstå mönstergillt skötta skogsbruk, som på ett gagnande sätt tjäna propaganda- och undervisningsändamål. Ett premieringsförfarande bör därför även ur sist anförda synpunkter kunna tillerkännas vissa förtjänster. Jämväl själva premieringsförrättningarna torde bliva värdefulla ur undervisningssynpunkt. För vederbörande skogsägare måste nämligen en vederhäftig, kritisk granskning av det utförda arbetet bliva synnerligen lärorik. Tillfälle erbjuder sig ock att därvid rådgöra rörande skogens framtida behandling. Man får emellertid icke bortse från att genomförandet av en skogsbrukspremiering är förenat med icke obetydliga svårigheter. Sådana möta, bland annat, då det gäller att rättvist gradera skogsbruken med hänsyn till deras skötsel. Olikheter i utgångslägen och villkor med avseende på mark- och avsättningsförhållanden m. m. bliva alltid svåra att bedöma. Även andra vanskligheter föreligga. Markägarens ekonomiska ställning övar stort inflytande på skogsskötselns utformning. Förtjänsten av ett gott skogstillstånd tillkommer i allmänhet ej uteslutande den nuvarande ägaren utan även föregående. Ett rationellt skött skogsbruk kräver i regel insatser i form av mångårigt målmedvetet arbete. För att över huvud taget kunna nå de med verksamheten avsedda resultaten torde vara nödvändigt att premieringen uteslutande avser skogsbruket som sådant, oberoende av ägarens ekonomiska ställning. En möjlighet att med speciellt hänsynstagande till markägarens förutsättningar i dylikt avseende belöna och stödja personer, vilka ådagalagt intresse för skogens omvårdnad och äro mindre bemedlade, har öppnats genom det premiebidragsförfarande, varom utredningen i det föregående framlagt förslag. Den form av uppmuntran, en premiering av förevarande beskaffenhet kommer att utgöra, torde vara lämplig endast för mindre skogsbruk. Priset eller premiens materiella värde måste under alla förhållanden bliva relativt ringa och torde därför knappast i och för sig kunna i nämnvärd grad stimulera de större markägarnas skogsvårdsarbete. Det torde vidare vara i överensstämmelse med premieringens allmänna syfte att för verksamheten uppställa det villkoret, att skogens ägare har sin huvudsakliga utkomst av skogsbruket eller av jordbruk eller av båda näringarna gemensamt. Utredningen vill tillika understryka angelägenheten av att, förutom till de skogliga faktorer och förhållanden, som därvid bliva föremål för direkt bedömning, vid ett skogsbruks premiering jämväl hänsyn tages till skötseln av med detsamma förenat jordbruk. Förvisso är av betydelse, att icke en av lantbrukets båda viktigaste utkomstgrenar gynnas på bekostnad av den

213 andra. Därest alltså i ett fall skogens vård skulle hava i sådan utsträckning tillgodosetts framför jordbruksdriften, att den senare därav kan antagas hava lidit men, synes premiering av skogsbruket ej böra ifrågakomma. En oeftergivlig fordran för ett skogsbruks premierande bör alltså vara, att jordbrukets hävd är efter ortsförhållandena nöjaktig. Under uppmärksammande av de i regel jämförelsevis ringa ekonomiska resurser, som stå ifrågavarande markägarekategori till buds, bör ock beaktas de till fastigheten hörande byggnadernas skick och underhåll. Med anledning av vad nu anförts ligger det nära till hands att överväga en sammankoppling av jordbrukets och skogsbrukets premieringssystem. Då vartdera av dessa tjänar sina särskilda syften och en sådan åtgärd i övrigt torde möta tekniska svårigheter, synes densamma dock icke vara att tillstyrka. Den ändamålsenligaste lösningen av frågan ernås sannolikt genom uppehållande av två premieringsinstitut, vid vars tillämpning behörig uppmärksamhet ägnas åt den andra näringsgrenens intressen. Ytterligare må framhållas, att vid bedömning av ett skogsbruk för premiering driftsekonomiska synpunkter böra anläggas under vederbörligt iakttagande av de i varje särskilt fall för skogsskötseln rådande förutsättningarna med avseende å naturliga betingelser för skogsproduktionen samt avsättningsmöjligheter. Uppenbarligen kunna två skogsbruk med väsentligt olikartade utgångslägen i dylikt hänseende ej jämföras med avseende å skogens beskaffenhet. Detta bör emellertid icke hindra, att båda fastigheterna tilldelas premie av samma valör, därest med hänsyn till de skilda förutsättningarna de inom skogsbruken uppnådda resultaten kunna anses likvärdiga. Vid premieringen bör den grundregeln gälla, att de vidtagna åtgärderna för att betraktas såsom förtjänstfulla även skola vara, såvitt vid bedömningstillfället kan avgöras, sunt ekonomiska. önskvärt är att de premierade skogsbruken även i framtiden bibehållas vid en hög standard och om möjligt efter hand förbättras. Ett medel härför torde vara, att premieringsorganet vid bedömningen och andra förekommande lämpliga tillfällen söker stärka premiemottagarens ambition härutinnan. Därutöver synas emellertid mera påtagliga åtgärder vara erforderliga och motiverade. Ett och samma skogsbruk bör sålunda kunna premieras flera gånger under villkor, att dess nivå icke sänkts utan om möjligt höjts. För att i premiering deltagande skogsbruk skall ytterligare stimuleras till ett kvarstående i denna kan premieringssystemet lämpligen utbyggas såtillvida, att ett särskilt pris i kontanter, benämnt hederspris, tillerkännes för sådant skogsbruk, som tre gånger deltagit i premiering och därvid varje gång gjort sig förtjänt av första pris. Den som erhållit hederspris må ånyo tilldelas sådant, sedan han erhållit ytterligare ett diplom för första pris. Hederspriset skulle därigenom komma att för markägare, som innehar med första pris belönat skogsbruk, verka såsom en särskild sporre att vidmakthålla och förbättra sitt skogsbruks standard. För vinnande av därmed avsett syfte torde

214 prisets storlek ej böra tilltagas alltför snävt. Utredningen föreslår, att hedersprisets belopp sättes till 400 kronor. Beträffande grunderna i övrigt för premiermgsverksamheten samt i fråga om dess handhavande torde centralrådets förslag härutinnan kunna godtagas. Vissa jämkningar i fråga om detaljerna hava dock synts utredningen erforderliga. I anslutning härtill och under beaktande av vad i det föregående anförts har upprättats bilagda förslag till kungörelse (bil. 7) med reglemente för premiering av mindre skogsbruk m. m. Premiermgsverksamheten bör — liksom premiebidragsverksamheten — finansieras med anlitande av de medel, varöver skogsvårdsstyrelserna förfoga för sitt allmänna skogsvårdsbefrämjande arbete. Skogsvårdsstyrelse må själv meddela de ytterligare föreskrifter, som finnas nödiga för premieringsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande. De föreskrifter, som sålunda meddelas, skola delgivas statens skogsstyrelse, till vilken jämväl berättelse över verksamheten årligen skall insändas. Genom i detta kapitel avhandlade bidragsverksamhet åsyftas, som förut framhållits, att få till stånd en förbättring av skogsvården för att därigenom öka virkesproduktionen. För att giva dessa strävanden största möjliga effektivitet är det betydelsefullt, att desamma inriktas planmässigt. Särskilt vad angår den skogsvårdsverksamhet, som avses att främjas genom statsbidrag, synes det vara av vikt att denna försiggår i enlighet med en på förhand uppgjord plan. Endast därvid torde man kunna räkna med att de medel, som anslås för ifrågavarande ändamål, komma att få den bästa användningen. I den mån dylika skogsvårdsplaner för de olika skogsvårdsstyrelseområdena upprättas, skapas en fast utgångspunkt för, exempelvis, övervägande av de medelsbelopp, som vid varje tillfälle kunna anses behövliga ur samhällets synpunkt för här avsedda åtgärder. Planerna böra jämväl vara ägnade att ligga till grund för bedömande av, i vilken utsträckning vid inträffad ekonomisk kris arbetstillfällena i våra skogar kunna och lämpligen böra utökas. Då bidragsverksamhetens handhavande skulle ankomma närmast på skogsvårdsstyrelserna, torde förevarande planer böra upprättas av dessa under beaktande av de synpunkter, som enligt vad förut utvecklats böra vara avgörande för verksamhetens gestaltning. Denna påverkas emellertid inom ett skogsvårdsstyrelseområde av förhållanden utanför detsamma. Det synes därför nödvändigt, att de olika planerna bliva föremål för granskning av en central myndighet. Härtill lärer statens skogsstyrelse vara mest lämpad. Då det torde kunna förutsättas att skogsvårdsstyrelserna, utan att särskild föreskrift därom meddelas, komma att delgiva skogsstyrelsen sålunda upprättad skogsvårdsplan samt, i den mån skogsstyrelsen anser jämkningar däri böra ske, även vidtaga dessa, anser utredningen något stadgande härom ej vara påkallat. E n nödvändig betingelse för att skogsvårdsstyrelserna skola kunna målmedvetet organisera sitt arbete för direkt understödjande av skogsvårds-

215 åtgärder är, att de äga ingående vetskap om skogarnas tillstånd inom sina respektive områden. Styrelserna böra för detta ändamål genom rapporter i samband med förrättningar av olika slag förskaffa sig en noggrann kännedom härutinnan. ö n s k v ä r t är vidare att särskilt kortregister upplägges över skogsfastigheterna inom området, vilket successivt uppbygges så att det så småningom kan lämna en så fullständig bild som möjligt av förhållandena i berörda avseenden. Arbetet härmed kommer givetvis att underlättas genom de fortlöpande undersökningar av rikets skogar, som enligt beslut av 1937 års riksdag skola äga rum, ävensom genom den planerade kontinuerliga avverkningsstatistiken. Utredningen vill i detta sammanhang jämväl rikta uppmärksamheten på de möjligheter, som framdeles erbjuda sig att nyttja på flygfotogrammetrisk väg framställt kartmaterial såsom hjälpmedel för tillgodoseende av förevarande syften. Fotokartornas skogliga användbarhet är, enligt vad verkställda försök givit vid handen, avsevärd. Härutinnan kan hänvisas till vad i ämnet uttalats i det betänkande rörande rikets ekonomiska kartläggning, som den 3 november 1936 avgavs av särskilda utredningsmän (statens offentliga utredningar 1936:42). Därjämte må erinras att 1937 års riksdag, sedan Kungl. Maj:t i ärendet framlagt proposition (nr 237), fattat beslut rörande omorganisation av rikets allmänna kartverk samt ändrade metoder för upprättande av, bland annat, ekonomiska kartor. Riksdagens beslut innebär upprättande i skala 1: 10 000 av ekonomisk karta samt fotokarta inom en tidrymd av ungefär trettio år. Ekonomisk kartläggning skall verkställas för hela Götaland och Svealand med undantag för delar av Värmlands och Kopparbergs län, av Norrland huvudparten av Gävleborgs län samt kustbygden och närmast intill belägen bygd i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom ett område av Jämtlands län huvudsakligen öster om Storsjön. För att närmast tillgodose skogsbrukets önskemål inom de områden, där ekonomisk karta icke upprättats, skall enbart fotokarta, ehuru med å denna inlagd fastighetsindelning, upprättas över delar av Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlands län och av kustlandet i Västerbottens och Norrbottens län, utom området motsvarande Muonionalustas kapellförsamling, samt delar av Jämtlands län. över de delar av Kopparbergs län, som icke inga i planen för den ekonomiska kartläggningen, skall upprättas enbart fotokarta utan fastighetsindelning. Det hade förvisso ur skogsbrukets synpunkt varit önskvärt, om de nya kartorna kunnat framställas på kortare tid än den beräknade. Vissa försök hava utförts i avsikt att utröna, i vilken utsträckning i mindre skala framställda fotobilder kunna begagnas för nyss berörda ändamål. Därest gynnsamma resultat erhållas härav torde måhända möjligheter uppstå för ett i relativt hastig takt bedrivet förberedande kartläggningsarbete, vars frukter även kunna direkt tjäna skogsbrukets intressen. Utredningen finner det för sin del angeläget att, i händelse erfarenheterna av nämnda försök bliva tillfredsställande, detta arbete snabbt påbörjas och fullföljes.

216 I den mån sålunda skogsvårdsstyrelserna förskaffa sig en överblick av tillståndet i skogarna inom sina verksamhetsområden, böra de även utreda de brister i skogsproduktivt hänseende, som där föreligga, ävensom i vilken omfattning och på vad sätt dessa kunna under begränsad tid framåt — förslagsvis fem år — undanröjas genom åtgärder av det slag, varom i detta sammanhang är fråga. Därvid synes man böra utgå ifrån att endast sådana företag, beträffande vilka båtnaden överstiger kostnaden och som följaktligen äro ekonomiskt försvarliga, böra ifrågakomma. Företagen böra vidare så graderas med hänsyn till deras betydelse, att de mest angelägna komma i främsta rummet. Vid denna gradering synes man hava att taga hänsyn ej endast till nyttans storlek i förhållande till kostnaden utan jämväl företagets betydelse för beredande av sysselsättning. Det bör nämligen ihågkommas, att genom skogsvårdsföretag av förevarande slag arbetskraft sannolikt i icke ringa omfattning beredes tillfälle till produktiv sysselsättning, vartill möjlighet icke skulle hava förelegat, om ej företaget kommit till stånd. För envar skogsvårdsstyrelses verksamhetsområde skulle sålunda på detta sätt erhållas en förteckning över olika skogsvårdsåtgärder, vilka under den tid planen omfattar lämpligen böra komma till utförande, ordnade efter deras betydelse ur det allmännas synpunkt. För varje företag i denna förteckning, i vilken icke bör upptagas företag av ringa omfattning, bör vidare finnas en beskrivning av detsamma jämte uppgift å kostnaden och erforderlig arbetspersonal för dess utförande. Uppgift bör även lämnas, huruvida det kan förväntas att ifrågavarande företag kommer till stånd utan bidrag från det allmänna. I beredskapssyfte har en liknande planläggning redan i någon utsträckning prövats. Förteckningen bör vara föremål för fortlöpande revision. Planerna skola självfallet ej vara bindande för skogsvårdsstyrelserna, utan dessa böra äga avvika därifrån på särskilda skäl. I vad mån dylika skogsvårdsplaner kunna realiseras blir givetvis beroende av de medelsbelopp, som ställas till skogsvårdsstyrelsernas förfogande för ändamålet. Frågan härom kommer att senare upptagas till behandling.

Kap. 6. Skydd mot skada å skog genom yttre påverkan. 1. B e t n i n g a v h e m d j u r . Nuvarande förhållanden. Sedan gammalt har i vårt land betesgång ägt rum å skogsmark. Under senare år har emellertid den uppfattningen alltmera gjort sig gällande, att såväl betesdriften som skogsproduktionen skulle i allmänhet vinna på att skiljas från varandra och förläggas vardera till sin särskilda mark. Det är främst i de mera jordbruksbetonade delarna av lan-

217 det, som denna uppfattning vunnit insteg. Men även i norra Sveriges skogstrakter har man på sina håll övergått till att genom anläggande av permanenta betesvallar minska behovet av skogsbete. Till belysande i någon mån av den intensivare betesdriftens framsteg kan anföras, att mellan de allmänna jordbruksräkningarna åren 1927 och 1937 arealen kultiverad betesäng i hela riket nära nog tredubblats. Den har nämligen stegrats från drygt 30 000 hektar till över 90 000 hektar, en ökning som otvivelaktigt återspeglar en faktisk utvecklingstendens på beteskulturens område. Vid 1932 års jordbruksräkning redovisades 58 000 hektar kultiverad betesäng. Av sistnämnda areal falla 30 000 och 23 000 hektar å slättbygder respektive skogsoch dalbygder i södra och mellersta Sverige samt 5 000 hektar å norra Sverige. Ifrågavarande utveckling har främjats genom olika statsmakternas åtgärder. Sålunda bedrives försöksarbete inom beteskulturens område med statsunderstöd av svenska betes- och vallföreningen, som jämväl verkar för spridande av genom undersökningar och försök gjorda erfarenheter och rön. Upplysnings-, undervisnings- och biträdesverksamhet i kulturbetesfrågor har även upptagits av hushållningssällskapen samt i viss omfattning av skogsvårdsstyrelserna; intimt samarbete mellan vederbörande sällskap och styrelse har i åtskilliga fall förevarit. Skogsvårdsstyrelsernas insatser till beteskulturens båtnad torde vara betingade av en strävan att möjliggöra skogsbetets upphörande och därigenom tjäna skogsvården till gagn. Även genom anvisande av anslag till betesförbättring m. m. samt medelst lagstiftningsåtgärder hava statsmakterna givit stöd åt övergången till intensivare betesformer. År 1925 medgav riksdagen, att av allmänna nyodlingsfonden finge utgå lån till befordrande av en rationell beteskultur. Bestämmelser angående fondens användning äro meddelade i kungörelserna nr 396/1925, 300/1930 och 637/1937. Allmänna nyodlingslånefonden får av hushållningssällskap ävensom landsting tagas i anspråk för befrämjande av uppodling av jord i andra delar av landet än Norrland och Dalarna samt för befordrande av en rationell beteskultur å icke odlad jord inom samma delar av riket. Statslån från fonden får under två år innehavas räntefritt utan amortering. I fråga om nyodlingslån skall vid utgången av vart och ett av de därpå följande sju åren och i fråga om betesförbättringslån vid utgången av vart och ett av de därpå följande fem åren dels återbetalas en sjundedel respektive en femtedel av det ursprungliga lånebeloppet, dels ock gäldas ränta efter 4 procent å oguldet kapitalbelopp. Lån kan beviljas ägare eller brukare av jord, oberoende av fastighetens storlek eller brukningstidens längd, dock att beträffande betesförbättringslån företrädesrätt bör givas den, som innehar högst 50 hektar åker eller annan odlad jord, samt att dylikt lån i första hand bör avse förbättring av sådan mark, som redan förut har karaktär av betesmark. I övrigt bör tillses, att lån främst tillgodokomma dem, som äro mest i behov därav. Nyodlingslån får icke under något budgetår beviljas låntagare till högre belopp än 1 500 kronor och betesförbättringslån ej till högre belopp än 2 000 kronor. Ej må låntagare på grund av särskilda nyodlings- eller betesförbättringslån samtidigt häfta i skuld till högre

218 belopp än 5 000 kronor för vartdera slaget av lån. Nyodlingslån och betesförbättringslån kunna uppgå till högst tre fjärdedelar av den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 500 respektive 350 kronor för hektar. E n a h a n d a m e d g i v a n d e l ä m n a d e s å r 1926 b e t r ä f f a n d e l å n f r å n n o r r l ä n d s k a n y o d l i n g s f o n d e n ( k u n g ö r e l s e r n a n r 204/1926, 301/1930 och 638/1937). F ö r e r h å l l a n d e av l å n från d e n n a gälla s a m m a b e s t ä m m e l s e r s o m i fråga o m allm ä n n a n y o d l i n g s f o n d e n . R ä n t a å l å n skall d o c k g ä l d a s efter 3 p r o c e n t . L å n e v e r k s a m h e t e n avser N o r r l a n d och D a l a r n a . F r å n och m e d å r 1927 h a r r i k s d a g e n v i d a r e för varje å r a n v i s a t m e d e l till b i d r a g till n y o d l i n g och b e t e s f ö r b ä t t r i n g å ofullständiga j o r d b r u k . S e d a n år 1931 h a r a n s l a g e t j ä m v ä l fått t a g a s i a n s p r å k för s t e n r ö j n i n g , och s e d a n å r 1935 h a r ä v e n b i d r a g till j o r d k ö r n i n g k u n n a t u t g å f r å n anslaget. F ö r d i s p o n e r a n d e t a v d e t t a a n s l a g finnas föreskrifter i n t a g n a i k u n g ö r e l s e r n a n r 498/1934 och 571/1937. Villkor för tillgodonjutande av bidrag ur anslaget äro, bland annat, att jordbrukets areal åker, inberäknat i förekommande fall den areal, för vars uppodling till åker statsbidrag ifrågasattes, icke överstiger 10 hektar, att lån eller bidrag av allmänna medel icke i annan ordning beviljats för det planerade företaget, att sökanden vinnlagt sig om nöjaktig skötsel av sitt jordbruk. Statsbidrag beviljas fastighetens brukare och oberoende av brukningstidens längd. Företräde gives den, vilken för sin bärgning är mest i behov av den jordförbättring, som med åtgärden avses, så ock den, vilken på grund av svag ekonomi eller av andra orsaker har större svårigheter att erhålla lån av för ändamålet tillgängliga statsmedel och med hänsyn härtill eller av andra anledningar är i mera trängande behov av bidrag. Dylikt bidrag uppgår till högst hälften av den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för nyodling och stenröjning, 200 kronor för jordkörning och 125 kronor för betesförbättring, allt räknat per hektar av den areal, som åtgärden avser. En och samma person kan icke på en gång tilldelas högre belopp än tillhopa 500 kronor. Utan hinder av att bidrag redan åtnjutits för viss faslighet kan brukaren ånyo beviljas bidrag, därest det tidigare företaget verkställts. S t o r l e k e n m . m . av d e u n d e r p e r i o d e n 1931—1937 f ö r m e d l a d e betesförb ä t t r i n g s l å n e n f r å n n y o d l i n g s f o n d e r n a s a m t b i d r a g e n a v s t a t s m e d e l till betesf ö r b ä t t r i n g a r f r a m g å r a v n e d a n s t å e n d e två s a m m a n s t ä l l n i n g a r . Nyodlingsfondernas låneverksamhet för betesförbättringar. De understödda företagens Å r

1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937

Av statsmedel beviljade belopp

antal

areal ha

godkända kostnad kr.

kr.

70 83 54 53 45 36 12

337 483 272 261 191 141 64

80 600 94 500 65 500 68 200 50 200 39 500 17 500

49 900 73 900 44 100 39 900 34 300 27 400 11500

219 BidragsverKsamheten för betesförbättringar. De understödda företagens Å r

Sökta bidragsbelopp antal kr.

1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1

578 800 723 900 786 300 1 038 000 1 172 300 1 327 600 1 125 200

2 716 3 298 3 762 3 935 3 805 4 364 3 857

Av statsmedel utanordnade belopp

kr.

kr. pr ha

ha

beräknade kostnad kr.

3 990 4 440 4 710 4 980 4 760 5 260 4 470

1 076 500 1 191 600 1 302 800 1 329 100 1 309 200 1 491 800 1 347 500

362 800 418 300 435 200 429 900 399 100 496 400 448 100 »

91 94 92 86 84 94 100

areal

Avser det 1)eviljade beloj»pet.

Av d e till nyodling, b e t e s f ö r b ä t t r i n g , s t e n r ö j n i n g och j o r d k ö r n i n g å ofulls t ä n d i g a j o r d b r u k a n v i s a d e m e d l e n h a v a s o m b i d r a g till b e t e s f ö r b ä t t r i n g fått a n v ä n d a s u n d e r å r e n 1931—1939 r e s p e k t i v e 250 000, 400 000, 400 000, 400 000, 400 000, 500 000, 450 000, 600 000 och 600 000 k r o n o r . I f r å g a o m l a g s t i f t n i n g s å t g ä r d e r , vilka p å v e r k a b e t e s f ö r h å l l a n d e n a , b ö r f r ä m s t n ä m n a s lagen d e n 2 j u n i 1933 (nr 269) o m ägofred. D e n n a i n n e b ä r huvudsakligen följande. Ägofredslagen stadgar principiellt skyldighet för ägare av hemdjur att hålla sådan vård om djuren, att de ej olovligen inkomma på annans ägor. Vårdnadsplikten är dock ej det enda ägoskyddsmedel, som lagen känner. Stängselskyldighet gäller i viss omfattning och utgör en grannfastigheter åvilande förpliktelse. Såsom förutsättningar för denna skyldighet uppställer lagen, att endera grannfastighetens ägor nyttjas till bete för hemdjur samt att djuren finnas tjänligast genom stängsel kunna hållas från angränsande ägor å den andra fastigheten. Äro dessa förutsättningar för handen, skall stängselskyldighet regelrätt föreligga, oavsett huruvida de mötande ägorna bestå av in- eller utägor. Envar av grannarna äger stängselvitsord. Stängselskyldigheten fördelas mellan grannfastigheter med hänsyn till behovet av stängsel för avhållande av hemdjur från endera fastighetens mark. Föranledes skyldigheten av betning endast å ena sidan, skall denna taga del i stängslet med tre fjärdedelar och grannen blott med en fjärdedel. I annat fall skall vardera taga lika lott. Nyttjas de mötande ägorna till gemensamt bete, innebär nämnda bestämmelse att, där bada sidorna deltaga i det gemensamma betet eller ock ingendera sidan gör detta, vardera skall taga lika lott i stängslet. Deltager däremot blott den ena sidan i det gemensamma betet, skall denna svara för tre fjärdedelar och den andra för en fjärdedel. Nu angivna bestämmelser om stängselskyldighet gälla ej ovillkorligt utan äro i vissa fall underkastade inskränkningar. Lagen medgiver rätt till gemensamt bete ä ohägnade skogs- eller utmärker. Ifrågavarande betesrätt är emellertid underkastad flera inskränkningar. I fråga om betesrättens förutsättningar gäller, att rätt till gemensamt bete å ohägnade skogs- eller utmärker äger rum allenast där stängsel mellan markerna ej fanns den 1 januari 1933. Vidare avser betesrätten blott större hemdjur (hästar och nötkreatur). Inom län eller länsdel, med avseende vara Kungl. Maj:t föreskrivit, att stängsel skall freda jämväl mot mindre hemdjur, skall dock betesrätten avse även sädana mindre hemdjur, som Kungl. Maj:ts föreskrift angår. Slutligen har viss begränsning genom-

220 förts i fråga om det antal hemdjur, som må utsläppas å gemensam betesmark. Från fastighet, vartill hör del i sådan mark eller på grund av servitut betesrätt därå, må ej å marken släppas flera hemdjur på bete än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten. Kungl. Maj:t äger befogenhet att, där sådant prövas erforderligt för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller viss del av län, pä framställning av vederbörande landsting och hushållningssällskap helt eller delvis förbjuda rätten till bete å gemensam betesmark. I lagen äro införda bestämmelser i syfte att bereda ägare till skogs- eller utmark, som den 1 januari 1933 var upplåten till gemensamhetsbete, möjlighet att på annat sätt än genom stängselskyldighet få marken fredad mot främmande betesdjur. Under vissa förutsättningar kan ägaren erhålla reglering av rätten till bete å det ohägnade skogs- eller utmarksområde, vari marken ingår, eller å viss del av området i ändamål att bringa den gemensamma betningen därå till upphörande (betesreglering). Bestämmelserna äga tillämpning endast efter förordnande av Kungl. Maj:t. Dylikt förordnande skall avse visst län eller viss del av län och mä av Kungl. Maj:t meddelas blott på framställning av vederbörande landsting och hushållningssällskap. Betesreglering kan enligt lagen ske på två sätt. Det ena innebär, att beträffande regleringsområdet betningen för varje fastighet, som äger del i detta eller på grund av servitut betesrätt därå, begränsas till fastighetens egen mark eller, där fråga är om servitut, den fastighets mark, som besväras av servitut. En dylik begränsning må genomföras endast så framt nödig betesmark för vederbörande fastighet kan anordnas å fastighetens eller, vid servitut, den tjänande fastighetens område utan oskälig kostnad eller olägenhet för fastighetens brukande. Det andra tillvägagångssättet åsyftar, att betningen för berörda fastigheter begränsas till särskild å området upplåten betesmark utanför fastigheten eller, vid servitut, den tjänande fastigheten. Denna utväg, varigenom fastighet tvångsvis tillägges betesrätt ä annan fastighets område, må anlitas, om förutsättningarna för användande av den förra metoden ej äro förhanden, men betesbehovet för vederbörande fastighet lämpligen kan tillgodoses genom sådan upplåtelse av betesmark, som nyss sagts. Betesreglering må företagas allenast på yrkande av delägare i den ohägnade mark, varom fråga är. Ägare till fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å dylik mark, är utesluten från rätten att påkalla reglering. Betesreglering medför den verkan, att å mark, för vilken regleringen trätt i tillämpning, rätt till gemensamt bete ej vidare äger rum för de fastigheter, vartill hör del i marken eller på grund av servitut betesrätt därå. Ej heller må efter sagda tidpunkt något område av marken nyttjas till bete för sådan fastighet med mindre erforderlig hägnad hålles omkring detta. Lagen förutsätter, att vid betesreglering bestämmes viss tid, då regleringen skall träda i tillämpning. Vid betesreglering må i visst fall upplåtelse av betesmark ske jämväl till förmån för fastighet, vartill ej hör del i regleringsområdet eller på grund av servitut betesrätt därå. Såsom villkor härför gäller, att regleringsområdet före den 1 januari 1933 enligt rådande sedvana i orten stadigvarande nyttjades till bete för sådan fastighet, att å fastigheten skäligen kan vinterfödas minst ett större hemdjur samt att det tillika befinnes, att nödig betesmark ej kan anordnas å fastigheten utan oskälig kostnad eller olägenhet för dess brukande men att fastighetens betesbehov kan — sedan erforderliga betesmarksupplätelser skett till förmån för de fastigheter, vartill hör del i regleringsområdet eller på grund av servitut betesrätt därå — lämpligen tillgodoses genom upplåtelse av betesmark å området. Äro dessa villkor uppfyllda, skall vid regleringen från fastighet, vara betesmark är att tillgå, upplåtas vad för ändamålet erfordras. Fastighet, för vilken behovet av betesmark prövas vara större än för annan, skall äga företräde till erhållande av sådan upplåtelse.

221 Vid upplåtelse av betesmark skall tillses, att sådan mark tages i anspråk, som med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest lämpad, samt att olägenhet ej därigenom tillskyndas brukandet av den fastighet, vara betesmarken upplåtes. Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter att betesmark upplåtes gemensamt för fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må det ske. Betesmark skall av den fastighet, för vilken den upplåtits, hållas inhägnad samt, i den mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för betesbruk och därefter bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. För upplåtelsen så ock för skada och intrång, som föranledes av betesmarkens inhägnande och anordnande för betesbruk, skall ersättning gäldas av ägaren till fastighet, för vilken marken upplåtits. Gränsar regleringsområde intill skogs- eller utmark, som var ohägnad den 1 januari 1933, och betning å denna mark äger rum, skall — förutsatt att nämnda mark är belägen inom län eller länsdel, där bestämmelserna om betesreglering äga tillämpning —• stängsel hållas mellan marken och regleringsområdet, om sådant yrkas för någon av de fastigheter, vartill hör del i området. I stängslet skola de i regleringsområdet delägande fastigheterna taga lott med en fjärdedel och de fastigheter, för vilka området och marken nyttjas till gemensamt bete, med tre fjärdedelar. Inom vardera fastighetsgruppen skall stängselskyldigheten fördelas efter varje fastighets nytta av stängslet. Gränsar regleringsområde intill län eller länsdel, där bestämmelserna om betesreglering ej äga giltighet, skola i fråga om hållande av stängsel i gränsen de allmänna reglerna om stängselskyldighet hava tilllämpning. Utgöras de mötande ägorna å ömse sidor av skogs- eller utmark, och nyttjas ägorna till gemensamt bete för andra fastigheter än dem, som betesregleringen avser, skall dock rätt att fordra stängsel i gränsen tillkomma, förutom grannfastigheterna, envar av de fastigheter, som jämte den av betesregleringen berörda grannfastigheten äga del i regleringsomrädet. Frågor om stängselskyldighet eller betesreglering skola prövas vid syneförrättning, där ej förening rörande dylik fråga träffas mellan vederbörande sakägare. Har sådan förening upprättats i enlighet med i lagen stadgade grunder, äger envar, som deltagit i föreningen, låta intaga den i domboken. Sedan äger föreningen giltighet mot framtida ägare eller innehavare av fastigheterna. I riksstaten har för ett vart av budgetåren 1934/1935—1937/1938 uppförts ett anslag å 1 000 kronor att användas till bestridande av vissa med betesreglering förenade kostnader. F r å n anslaget avses skola för ägare av sådan fastighet, åt vilken enligt 19 § lagen om ägofred betesmark må i visst fall upplåtas vid betesreglering, bestridas kostnader dels för förrättning angående betesreglering, dels ock för biträde vid dylik förrättning eller vid upprättande av sådan förening angående betesreglering, som omförmäles i lagens 36 §. Närmare bestämmelser angående anslagets användning äro meddelade i kungörelse den 23 mars 1934 (nr 59). I detta sammanhang torde även böra erinras om de bestämmelser angående åtgärder för betryggande av återväxt samt rörande anordnande av betesmark å skogsmark, vilka återfinnas i skogsvårdslagen och lappmarkslagen. Framkomna önskemål. I en framställning till Kungl. Maj:t den 27 september 1934 uttalade centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, att skogsbruket som sådant endast i mindre grad kunnat gagnas av den stats-

222 understödda verksamheten till främjande av betesförbättringar. Med hän syn härtill och för tillgodoseende av skogsbrukets intressen hemställde centralrådet, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att anvisa ett anslag av 500 000 kronor att, efter av centralrådet utarbetade grunder, utgå till vissa fastigheter i enskild ägo för åvägabringande av fred mot bete å skogsmark. Ifrågavarande grunder hade väsentligen följande innebörd. Statsbidrag skulle utgå för understödjande av sådana betesförbättringsföretag å enskildas fastigheter, som med hänsyn till fastighetens förmåga att vinterföda kreatur kunde anses vara av skälig omfattning och lämplig beskaffenhet. Företagets utförande skulle därjämte åvägabringa möjligheter för skogsbetets omedelbara eller successiva inställande ä fastigheten. Som villkor för bidrag skulle gälla, att vederbörande bidragstagare förbunde sig att icke släppa beteskreatur å skogsmarken eller att inom viss tid upphöra med skogsbetet. Bidragsrätten skulle icke begränsas till fastigheter med viss areal. Bidragstagare skulle vara fastighetens ägare, och bidrag skulle kunna utgå med 25 procent av den beräknade kostnaden, oavsett huruvida för företaget disponerades skogsmark, hagmark d. v. s. gammal betesmark, eller åkerjord. Vid kostnadernas beräkning skulle få medtagas samtliga de arbeten, som kunde krävas för företagets iordningställande, såsom röjning, dikning, planering, kalkning och grundgödsling, ävensom fröanskaffning och stängseluppsättning. Bidragstagaren skulle tillförbindas hålla statsunderstött företag i ändamålsenligt skick. Därest underhållet eftersattes, skulle det utbetalade bidraget jämte planläggningskostnaderna för företaget vara förfallna till återbetalning. Följden skulle bliva densamma, om med bidragstagarens vetskap eller i hans avsikt betning av skogsmarken ägde rum, oaktat skogsbetets upphörande utgjort villkor för bidragets beviljande. För bidragsverksamhetens utövande skulle ett organiserat samarbete anordnas mellan skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen, varvid de administrativa uppgifterna skulle omhänderhavas av skogsvårdsstyrelserna, medan hushållningssällskapens tjänstemän skulle medverka vid planläggningsarbetet. För anslagets tillgodogörande i arbetslöshetsbekämpande syfte skulle föreskrivas, att det företag, som funnes ägnat att i högre grad än annat motverka eller förhindra arbetslöshet inom orten, skulle äga företräde till bidrag samt att det skulle ankomma på den bidragsbeviljande myndigheten tillse, att i den utsträckning, som lämpligen kunde äga rum, arbete vid företagens utförande bereddes arbetslösa eller sådana, som hotades av arbetslöshet. I sitt yttrande över förslaget tillstyrkte domänstyrelsen detsamma. Styrelsen framhöll betydelsen för skogsvården av att betesfred å skogsmark komme till stånd samt påpekade den svårighet, som ofta mötte för en jordägare att uppbringa kapital till bestridande av kostnaderna för genomförande av betesfred. Lantbruksstyrelsen fann, bland annat, att det planerade samarbetet mellan skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskap vore föga ändamålsenligt. Genom anvisande av det ifrågasatta anslaget skulle därjämte statens åtgärder inom området på ett beklagligt sätt splittras. Det av centralrådet avsedda syftet borde i huvudsak kunna ernås genom samverkan mellan skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen rörande handhavandet av nu förefintliga eller eventuellt i någon mån utbyggda stödanordningar till betets främjande. Lantbruksstyrelsen ville föreslå sådan ändring av gällande grunder för statliga understöd till betesförbättringar att, där hushåll-

223 ningssällskap efter samråd med vederbörande skogsvårdsstyrelse så funne i särskilt fall skäligt, sällskapet måtte såsom villkor för tillgodonjutande av statslån eller statsbidrag till betesförbättring föreskriva, att lån- eller bidragstagare skulle avgiva förbindelse att upprätthålla betesfred å viss skogsmark. I en framställning till Kungl. Maj:t, dagtecknad den 11 december 1936, har centralrådet vidare uttalat, att det vore av stor betydelse, »om en objektiv utredning kom till stånd angående storleken av de värden, som under olika förhållanden spolieras genom skogsbetet. Det synes centralrådet, som om det borde vara en för svenska betes- och vallföreningen lämplig uppgift att i samarbete med hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser verkställa en dylik undersökning.» 1936 års utredning angående beredskapsarbeten har i sitt förberörda betänkande tillika uppehållit sig vid betesfrågan. »Principiellt hyser utredningen den uppfattningen, att frågan om att vinna förbättrade produktionsförhållanden inom skogsbruket är av den angelägenhetsgrad, att staten oberoende av konjunkturernas växlingar städse måste ha anledning intressera sig härför. Enligt utredningens mening kunna därför skäl tala för att i den mån den statliga bidragsverksamheten för visst eller vissa områden av skogsbruket begränsas, den i stället, om förhållandena i övrigt därtill giva anledning, överflyttas till andra för skogsbruket jämväl viktiga områden. Med denna utgångspunkt finner utredningen, att därest en beskärning av statsanslagen till skogsdikning och olika slag av skogsodlingsätgärder kommer till stånd, undersökning bör verkställas angående förutsättningarna för utvidgning av den statliga understödsverksamheten för betesregleringsändamål. I sådant syfte vill utredningen föreslå följande. Av en särskild kommitté, sammansatt av representanter för skogsbruk och jordbruk, verkställes en skyndsam undersökning rörande betesfrågans nuvarande läge, varvid bland annat torde böra utrönas verkningarna av 1933 ärs ägofredslag samt den omfattning, vari betesregleringar för närvarande komma till stånd i syfte att vinna betesfred åt skogsmarken. Vidare torde böra utredas, huruvida det sätt, varpå staten för närvarande understödjer betesförbättringar genom bidrag till sådana arbeten å ofullständiga jordbruk, är ändamålsenligt. Om så icke är fallet, böra reformerade bidragsvillkor föreslås, varvid med beaktande av centralrådets ovannämnda framställning skogsbrukets intressen böra tillgodoses. Vid nu ifrågavarande undersökning torde jämväl böra övervägas möjligheterna att genom utförandet av vissa försök anskaffa material för uppskattning av den skadegörelse, skogsbruket åsamkas genom betet.» Att också ur jordbrukets synpunkt skogsbetningen ofta är behäftad med nackdelar har vid flera tillfällen påvisats. Senast torde detta hava skett av, förutom andra, statens jordbruksnämnd i ett den 10 februari 1937 avgivet betänkande angående jordbrukets läge i Norrland (statens offentliga utredningar 1937:9). Nämnden anförde, att det för såväl jordbruket som skogsbruket vore av stor betydelse, därest betesfrågan i Norrland bleve ordnad i större utsträckning än för närvarande vore förhållandet. En utveckling i sådan riktning skulle underlättas genom höjning av betesbidragen till de enskilda jordbrukarna. Liknande önskemål har ock framförts av uppgifts-

224 l ä m n a r e till den a v socialstyrelsen v e r k s t ä l l d a undersökningen rörande skogsbygdens arbets- och levnadsvillkor. I u n d e r d å n i g skrivelse d e n 30 sept e m b e r 1936 h a v a hushållningssällskapens ombud h e m s t ä l l t o m ä n d r i n g av g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r för a n s l a g e t till b i d r a g till nyodling, b e t e s f ö r b ä t t r i n g m . m., i n n e b ä r a n d e , b l a n d a n n a t , att m a x i m i b i d r a g e t för b e t e s f ö r b ä t t r i n g s k u l l e h ö j a s till 200 k r o n o r p e r h e k t a r . Svenska betes- och vallföreningen h a r i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 n o v e m b e r 1937, u n d e r b e t o n a n d e av vikten för en l ö n a n d e d j u r h å l l n i n g av en ä n d a m å l s e n l i g t o r d n a d betesdrift, u n d e r s t r u k i t b e h o v e t av u n d e r s ö k n i n g r ö r a n d e dels v ä r d e t av och s k a d e g ö r e l s e n g e n o m b e t e s g å n g p å s k o g e n och h a g m a r k e r n a , dels vilka å t g ä r d e r , som b ö r a v i d t a g a s för a t t å s t a d k o m m a en tidsenlig i n s k r ä n k n i n g av d e n n a b e t e s g å n g . »Alltifrån sin tillkomst har föreningen i foderproduktionens intresse och i enlighet med föreskrifterna i de av Kungl. Maj:t fastställda stadgarna för föreningen, sökt 'arbeta för att skogsmark allt mindre skall behöva tagas i anspråk för betesändamål'. Föreningen har emellertid ej lyckats uppbringa erforderliga medel för de undersökningar, som härför varit erforderliga. Till de uppgifter, som böra klarläggas, höra sålunda: skogsbetets omfattning i olika landsdelar; skogsbetets avkastning och inflytande på djurhållningen, a) ungdjursuppfödningen, b) mjölkproduktionen; skogsbetets ekonomiska betydelse för djurhållningen och de lokala förhållandenas inflytande härpå; skogsbetningens skadeverkan, a) på skogskulturer, b) för skogsproduktionen i övrigt. En utredning av här anförd art är en förutsättning för, att vi skola kunna bedöma våra egna produktionsmöjligheter och med stöd därav leda utvecklingen på merberörda, betydelsefulla område i en för landet gynnsam riktning. Arbetet härför borde av anförda skäl icke fördröjas. För verkställande av en dylik utredning bör enligt styrelsens förmenande betes- och vall- samt mosskulturens, skogsvårdens liksom även jordbruks- och nationalekonomiens intressen vara företrädda. Det torde icke vara möjligt att avsluta utredningen i fråga på ett år, särskilt som speciella, nog sä omfattande försök och undersökningar i samarbete med skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen äro behövliga för bedömande av vissa delfrågor, såsom om skogsbetets skadegörelse, verkliga avkastning och värden m. m. Därtill komma iakttagelser på betad och obetad skogs- och hagmark, insamlande av uppgifter rörande skogsbetningens omfattning i olika orter samt bearbetning av det åstadkomna materialet. Styrelsen för svenska betes- och vallföreningen anser sålunda, att berörda utredning snarast möjligt bör komma till stånd, och är föreningen givetvis villig att i sin mån härtill medverka och även, om detta skulle anses lämpligt, att företaga utredningen i fråga under förutsättning, att härför erforderliga medel ställas till föreningens förfogande.» D e förslag och f r a m s t ä l l n i n g a r till K u n g l . Maj:t i ä m n e t , för vilka o v a n r e d o g j o r t s , ä r o b e r o e n d e p å K u n g l . Maj:ts p r ö v n i n g . Vid 1938 års riksdag h e m s t ä l l d e s i en m o t i o n (I: 113), a t t r i k s d a g e n m å t t e i skrivelse till Kungl. Maj:t b e g ä r a s k y n d s a m u t r e d n i n g a n g å e n d e effekt i v a r e å t g ä r d e r för skogsbetets i n s k r ä n k a n d e . Motionen h ä n v i s a d e s till a n d r a

225 lagutskottet, som över densamma inhämtade yttranden av lantbruksstyrelsen, centralrådet, Norrlands skogsvårdsförbund, Sveriges skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas riksförbund, svenska betes- och vallföreningen, riksförbundet landsbygdens folk samt hushållningssällskapens i Gävleborgs, Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län förvaltningsutskott. För egen del anförde utskottet i sitt utlåtande (nr 50) följande. Enligt utskottets uppfattning måste det i stort sett ligga i såväl skogsbrukets som jordbrukets intresse, att en begränsning av skogsbetet komme till stånd. Problemet vore emellertid av ömtålig och invecklad beskaffenhet, och en enhetlig lösning försvårades av de olikartade förhållandena i skilda delar av vårt land. Genom den upplysningsverksamhet, som från olika håll bedrivits, hade under de senaste åren betydande arealer kulturbeten anlagts, varvid skogsbetet begränsats. I likhet med skogsägareföreningarnas riksförbund hölle utskottet för sannolikt, att det ej komme att dröja alltför länge, innan den största delen av de svenska jordbrukarna insåge fördelen ur kreatursskötselns synpunkt att upphöra med skogsbetet och i stället inrikta sig på en ordnad betesdrift å mindre arealer. Även lantbruksstyrelsen hade understrukit vikten av en sådan praktisk upplysningsverksamhet, som tydligt kunde åskådliggöra de fördelar, som hägnade kurturbeten medförde för såväl skogsskötseln som jordbruket. Såsom bland andra hushållningssällskapets i Gävleborgs län förvaltningsutskott framhållit, vore de mindre jordbrukarna, som ofta hade alltför liten tillgång till egen skogs- och hagmark för tillgodoseendet av betesbehovet åt sina djur, ävensom lägenhetsägarna ännu i avsevärd omfattning nödgade att lita till skogsbetet. Lantbruksstyrelsen och svenska betes- och vallföreningen hade jämte andra uttalat, att det vore en viktig förutsättning för en inskränkning av skogsbetet, att annan till bete mera lämpad mark stode jordägarna till buds. För de jordbrukare, vilka kunde komma i åtnjutande av statsbidrag för anläggande av kulturbeten, vore sådana bidrag otvivelaktigt till största gagn. I flera yttranden hade även ifrågasatts en höjning av dylika bidrag. Vid sitt övervägande av ifrågavarande spörsmål hade utskottet funnit starka skäl tala för en undersökning rörande betesfrågans nuvarande läge, verkningarna av 1933 års ägofredslag samt åtgärder för ökad betesfred åt skogsmarker. Enligt utskottets mening vore det lämpligt, att 1936 års skogsutredning finge del av de synpunkter, som framförts i motionen och de över densamma avgivna yttrandena. Sedan riksdagen godkänt utskottets yrkande har Kungl. Maj:t överlämnat ärendet till 1936 års skogsutredning för att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag. I de yttranden, som utredningen införskaffat från skogsvårdsstyrelserna i vissa skogliga frågor, har i åtskilliga fall starkt betonats behovet av fortsatta åtgärder till skogens skyddande mot betning. Dessa hava i regel ansetts böra taga form av anvisande av ytterligare statsanslag för underhjälpande av betesanläggningar. 1936 års skogsutredning. Ehuruväl det i och för sig torde falla vid sidan av utredningens uppdrag att behandla förevarande ämne med hänsyn till jordbrukets drift, finner sig utredningen ej helt kunna förbigå denna del 15—817549

226 av detsamma. Jordbrukets och skogsbrukets intressen äro nämligen beträffande betesfrågan och dess ordnande så sammanvävda, att en omprövning härav över huvud icke kan tillfredsställande ske med mindre såväl jordbruksekonomiska som skogliga betraktelsesätt anläggas. Det finnes så mycket större orsak att i detta samband beakta ifrågavarande spörsmål jämväl ur jordbrukets synpunkt, som de utvägar för ernående av en som önskvärd ansedd betesavlysning i skogen, vilka stå till buds, allenast äro framkomliga vid hänsynstagande till jordbrukets speciella behov. Även om betesförhållandena i skilda trakter av landet kunna vara synnerligen växlande och detta medverkar till att bland jordbrukarna olika åsikter ännu på sina håll råda rörande betets lämpliga bedrivande, torde de senare årens erfarenheter inom försöksväsendet och i praktiken hava givit vid handen, att man merendels numera icke kan godtaga betning i skog som driftsform i ett ekonomiskt skött jordbruk. Ett sådant torde i allmänhet kräva, att på de platser, där naturliga betesmarker saknas, betesgången under sommaren förlägges till för bete uteslutande avsedda samt för dylikt ändamål behandlade och avgränsade områden med högre foderproduktion per arealenhet, än vad skogsmarken kan prestera. Självfallet kan i denna framställning ej ifrågakomma att söka förebringa alla de skäl, som anses tala till förmån för betesförsörjning genom s. k. kulturbeten vid jämförelse med skogsbetet. Hithörande omständigheter hava, som förut framhållits, vid flerfaldiga tillfällen erhållit en mångsidig och ingående behandling av olika fackmän samt sakkunniga organ och myndigheter. Utredningen vill därför endast betona att, på grund av den vikt, som en rationell lösning av betesfrågan har för en lönande husdjurshållning, betesproblemen enligt utredningens mening böra i första rummet angripas med utgångspunkt från det egentliga jordbrukets behov. Därmed har självfallet icke bortsetts från berörda spörsmåls samband med och betydelse för skogsbruket. Några tvivel torde i allmänhet ej behöva råda därom, att skogsmarkens betning — och framför allt när ett större antal djur går på skogen — utgör ett svårt hinder för en god virkesproduktion. Värdet av den skada, som genom betning årligen tillfogas skogsbruket, kan visserligen icke närmare angivas men uppgår säkerligen till avsevärda belopp. Inom fackmannakretsar lärer man ock numera vara enig om, att vid ett ordnat skogsbruk skogens fredande mot bete utgör ett grundläggande villkor för en ändamålsenlig skogsvård. En mera ingående redogörelse härför synes ej heller vara påkallad i förevarande samband. Vad i ämnet förevarit — vilket i inledningen till detta avsnitt i korthet relaterats — giver tydligt belägg för det stora intresse, varmed skyddandet av skogen mot betesskador omfattas av fackmännen. Den osäkerhet, som i detta hänseende på vissa håll yppats, torde härröra från jordbrukarnas sida och sammanhänga med tveksamhet om eller obekantskap med formerna för ett mera intensivt utövat skogsbruk. Då enligt utredningens allmänna utgångspunkter

227 en förbättring av virkesproduktionen är önsklig, framstår emellertid därvid en reglering av skogsbetningen som synnerligen angelägen. I första hand bör en grundval skapas för betesfrågans lösning genom att den enskilde skogsägaren beredes möjlighet att skydda sin skog från skador av andras hemdjur. Härför kräves en effektiv och väl anpassad ägofredslagstiftning. Nu i ämnet gällande författning tillkom, såsom redan uppgivits, år 1933 och är sålunda av tämligen sent datum. I densamma hava moderna betesprinciper i viss mån tagits i beaktande. I synnerhet äger detta avseende å de i lagen införda betesregleringsbestämmelserna. Därest det nya betesregleringsinstitutet mera allmänt tillämpades, skulle otvivelaktigt beträffande de väldiga vidderna ohägnad skogsmark i vårt land ett effektivt särskiljande av betes- och skogsbruk kunna genomföras till största nytta såväl för de enskilda markägarna som för landet i dess helhet. Förordnande om betesreglering jämlikt ägofredslagen hava hittills meddelats blott beträffande två län, Uppsala och Östergötlands län. Vid slutet av år 1937 hade i Uppsala län 105 fastigheter med en utmarksareal av tillhopa cirka 3 100 hektar fått sina marker betesreglerade. I Östergötlands län hade vid samma tid två förrättningar begärts, båda avseende häradsallmänningar. Efter förrättningarnas fullbordande beräknades sammanlagt cirka 7 900 hektar skogsmark bliva betesfredade. I en del orter har skogsmarken befriats från betning genom bildande enligt lagen av s. k. ägofredsföreningar. Ehuru man i regel torde anse, att 1933 års ägofredslag betecknar ett framsteg och att den i det stora hela är i nuvarande utvecklingsskede tillfredsställande, hava dock påpekanden vid skilda tillfällen gjorts rörande förmenta bristfälligheter i densamma. Sålunda har framhållits, bland annat, att stängselvitsordets upphörande, om stängsel ej fanns den 1 januari 1933, i och med att inom län eller del av län betesregleringsbestämmelserna träda i tillämpning kan medföra obenägenhet att anlita dylik reglering. Stängselvitsordets bortfallande kan nämligen innebära, att nöjaktig betesavlysning icke åstadkommes, i händelse betesreglering i något fall visar sig ogenomförbar. Vidare har erinran riktats mot att laggillt stängsel ej, med mindre Kungl. Maj:t efter hörande av vederbörande landsting och hushållningssällskap därom meddelar föreskrift, behöver freda mot mindre hemdjur, såsom får och getter. Generellt förbud mot betning av får och getter å gemensam mulbetesmark och verksam övervakning av utfärdade betesförbud har ifrågasatts. En — särskilt i de norra landsdelarna — rätt allmän misstro mot betesregleringsinstitutet anses föreligga. Enklare bestämmelser härom hava funnits önskliga. Jämväl andra detaljanmärkningar hava gjorts beträffande ägofredslagstiftningen. Vidare bör framhållas, att enligt 1926 års jorddelningslag betesrätt genom servitut å stamfastigheten icke får tillerkännas avstyckning såsom led i jordbrukets fullständigande. Det uppgives emellertid förekomma, att utan förrättning gjorda betesupplåtelser in-

228 tecknas i fastighet. Härigenom skulle ej sällan läggas hinder i vägen för en önskvärd betesreglering eller hägnadsöverenskommelse. Oaktat sålunda vissa erinringar ansetts kunna göras mot den nuvarande lagstiftningen på området, torde det likväl, med hänsyn till den korta tid, som densamma varit i kraft, icke vara lämpligt att redan nu till övervägande upptaga spörsmålet om någon mera genomgripande lagändring. Detta bör anstå till dess verkningarna av förevarande lagstiftning i olika hänseenden blivit i erforderlig grad kända och prövade. I den mån genom mindre justeringar av en eller annan författningsbestämmelse en efter förhållandena bättre ordning finnes böra genomföras, torde detta kunna äga rum efter särskild framställning av de organ eller myndigheter, vilka hava att taga befattning med dylika frågor. Detsamma synes även böra gälla beträffande de stadganden i jorddelnings- och skogsvårdslagarna, som äro av betydelse i förevarande hänseende. Även om man rent principiellt kan uppställa anspråk på att en ägofredslagstiftning skall i möjligaste mån skapa förutsättningar för markägarna att skydda sin mark mot betning av främmande djur, böra dock åtgärder i sådant syfte icke framtvingas utan att ägarna i tillräcklig utsträckning själva inse nyttan härav. Betesförhållandena skifta olika landsdelar emellan, och nödig hänsyn till de i dylikt avseende rådande förutsättningarna måste städse tagas. Den upplysnings-, undervisnings- och biträdesverksamhet, som bedrives å detta område av skilda institutioner, har förvisso medfört en strävan att, åtminstone i trakter med mera utvecklat jordbruk och goda avsättningsvillkor för ladugårdsprodukter, inskränka betesgången å skogen genom anläggning av kulturbeten. I många orter har beteskulturen som följd härav gjort icke obetydliga landvinningar. En uppmuntran till åtgärder i sådant syfte har också erhållits genom statsmakternas hittillsvarande stödåtgärder. Emellertid vill det synas som om ett påskyndande av övergången till kulturbeten medelst verksammare ingripanden, än de hittills företagna, vore nödvändig för både jordbrukets och skogsbrukets vidkommande. Utredningen förmenar därför, att man icke får försumma att göra propagandan för skogsbetningens ersättande med rationellare betesformer ännu mera målmedveten och effektiv. Då betesfrågan av utredningen i första rummet betraktas som ett jordbruksekonomiskt intresse, synes naturligt att det främst bör ankomma på, förutom specialinstitutionen svenska betes- och vallföreningen, hushållningssällskapen att verka härför, understödda av andra jordbruksorgan. Det biträde i nämnda hänseende, som kan vinnas från skogsvårdsstyrelsernas sida, är emellertid av största värde för spridande av den ordnade betesskötselns idéer till en större allmänhet. På grund av betesfrågans nära samband med skogsbruket förutsätter utredningen därför, att skogsvårdsstyrelserna skola låta sig angeläget vara att efter möjlighet bistå till sakens främjande. Om sålunda samarbete mellan hushållningssällskapen

229 och skogsvårdsstyrelserna på detta område över huvud taget är önskvärt, blir det uppenbarligen nödvändigt, då fråga är om utläggande av kulturbete å skogsmark. Vid ifrågavarande propagandarörelses bedrivande skulle det otvivelaktigt vara till betydande gagn att äga tillgång å mera klarläggande uppgifter om nackdelarna av skogsbetningen. Utredningen vill i anslutning till det av centralrådet i dess omförmälda skrivelse den 11 december 1936 framlagda förslaget förorda anordnandet av en undersökning över storleken av de värden, som under olika förhållanden förloras till följd av skogsbete. Denna undersökning bör anförtros åt svenska betes- och vallföreningen i samverkan med hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna. Vid undersökningen torde jämväl andra för beteskulturen betydelsefulla spörsmål, vilka ännu äro olösta, kunna upptagas till behandling. Därvid föreligger tillfälle att närmare utreda exempelvis de försöksproblem, som berörts i betes- och vallföreningens nyss omnämnda framställning. De statliga stödåtgärder, som vidtagits för underlättande av betes förbättringar, hava jämväl bidragit till de framsteg beträffande en rationell foderförsörjning, vilka särskilt under de senaste åren kunnat iakttagas. Framför allt torde detta gälla jordbruk av den stoiiekskategori, för vilken bidragsmöjligheter stått öppna, d. v. s. ofullständiga jordbruk med en åkerareal ej överstigande 10 hektar. Den stora efterfrågan å dylika bidrag har, som framgår av i det föregående lämnade uppgifter, vida överstigit tillgången å medel härför. Av detta torde kunna slutas, att understödsformen som sådan alltfort har en viktig uppgift att fylla. Emellertid är de nuvarande bidragens storlek ej sällan otillräcklig för genomförande av nöjaktig kultivering av till betesanläggning avsedd mark, även om denna kan anses efter betingelserna lämplig för ändamålet. Resultatet blir då lätt ett halvgjort företag, som bidragstagaren icke av egen kraft mäktar fullborda och varav han således icke kan draga full nytta. För att verksamheten icke skall förfela sitt syfte, få bidragen ej göras alltför små. Skola desamma stimulera till fortsatta ansträngningar, böra de av denna anledning ej heller utmätas för snävt. Såsom regel uppgivas hushållningssällskapen avväga bidragen huvudsakligen ur synpunkten att tillgodose så många som möjligt av bidragssökandena. Följden härav har blivit, att bidraget i allmänhet kommit att utgöra allenast en del av den högsta kostnadsandel för förbättringsarbetet, som enligt gällande föreskrifter kan täckas av statsmedel. Det synes därför önskvärt, att det årliga anslaget för ifrågavarande ändamål höjes. Jämväl torde kunna ifrågasättas, huruvida icke de för sagda bidragsverksamhet gällande bestämmelserna äro i behov av revidering. Sålunda torde bidrag böra få utgå även om betet anlägges å odlad jord. I många fall lärer det nämligen vara mest ändamålsenligt att sådan jord tages i anspråk för betesanläggningar, även om därigenom en inskränkning i åkerarealen sker. Vidare synes en ökning av bidragets maximistorlek kunna tagas under omprövning. Anlägg-

ning av kulturbeten å icke odlad jord enligt moderna metoder kräver merendels ett jämförelsevis omfattande arbete. Anspråken på en grundligare kultur torde efter hand hava i ej ringa mån stigit, önskvärt synes med anledning därav vara, att hushållningssällskapen finge möjlighet, där omständigheterna så påkalla, att höja bidragsbeloppen för betesförbättring till 250 kronor för hektar, så att bidragen i dylika fall kunna bliva till avsett gagn. Om så sker synes man kunna skärpa kraven på betesanläggningarnas beskaffenhet. Därest bidragen få utgå med ett så pass högt belopp, torde det i många fall även vara rimligt att som villkor för bidrags åtnjutande gäller, att vederbörande efter hand som betesmarken iordningställes eller inom viss tid fredar sin skog från bete av egna djur. Med hänsyn till de växlande betingelserna för betesanläggningar i olika trakter av landet ävensom å skilda fastigheter i en och samma trakt synes det böra överlåtas åt hushållningssällskapet att i samråd med skogsvårdsstyrelsen i varje särskilt fall träffa avgörande i frågan. Tillika bör hushållningssällskapet äga föreskriva som villkor för bidragets åtnjutande, att den iordningställda betesmarken under viss, icke alltför kort tid — förslagsvis tio år — vidmakthålles eller ock att tillfredsställande beten ordnas på annat sätt å fastigheten. Härutöver torde ävenledes föreligga behov av sådan ändring i bestämmelserna för betesförbättringsbidrags utlämnande, att bidrag kunna utgå även till andra jordbruk än ofullständiga sådana. Visserligen synes numera styrkt, att rationella betesanordningar under vissa förutsättningar äro av stort värde för ett jordbruks ekonomi. Hithörande åtgärder medföra ofta omedelbart ökade inkomster, som tillåta förräntning och relativt snabb amortering av gjorda utlägg. Då möjlighet finnes att genom anlitande av nyodlingsfonderna i stor utsträckning tillgodose de medelsbehov, som i förevarande avseende yppa sig, kan man måhända ställa sig tveksam angående lämpligheten av att ytterligare utsträcka statens understöd i form av direkta bidrag utan återbetalningsskyldighet. Det antagandet kunde kanske göras, att enbart nu berörda förhållanden borde utgöra tillräcklig anledning för brukare av fullständiga jordbruksfastigheter med tillgång å för beteskultur tjänlig mark att mera allmänt intressera sig för betesvården. Enligt utredningens åsikt får man knappast förvänta, att så inom rimlig tid överallt skall bliva fallet. Man bör ihågkomma, att beteskulturen i stora delar av landet, i synnerhet Norrland, ännu icke nått nämnvärd utbredning och till sin lönsamhet blivit av jordbrukarna föga prövad. Ej heller får bortses från den obenägenhet att övergå till nya, mindre kända driftsformer, som i icke ringa utsträckning kännetecknar smärre jordbruksutövare. Beteskulturens genombrott i det praktiska livet måste därför mångenstädes, och framför allt då i trakter, där jordbruket bedrives mindre intensivt, förutsättas taga åtskillig tid i anspråk, försåvitt ej särskilda åtgärder vidtagas för underlättande av kulturbetesanläggningar. Det kanske allvarligaste hindret reses dock av jordbrukets kapitalsvaghet, som tvingar till största återhållsamhet beträffande såväl

231 kontantutgifter som ökning av skuldbördan. Nämnda och andra omständigheter samverka, såvitt utredningen kan se, till att nödvändiggöra att med annan understödsform än lånemöjligheter främja tillkomsten av betesanläggningar, därest utvecklingen på området skall med önskvärt resultat kunna underhjälpas och påskyndas. Inför frågan, på vad sätt denna stödverksamhet lämpligen bör anordnas, finner sig utredningen böra förorda, att bidragsmetoden jämväl här vinner tillämpning och att nu förefintligt anslag för utlämnande av betesförbättringsbidrag disponeras också för dylikt ändamål och efter i tillämpliga delar enahanda villkor. Den med avseende å åkerarealens omfattning största jordbruksfastighet, som sålunda må vara bidragsberättigad, vill utredningen förslagsvis sätta till 25 hektar. Till erhållande av statsbidrag bör, i enlighet med vad som för närvarande gäller i fråga om de ofullständiga jordbruken, företräde givas den, som för sin bärgning mest behöver en betesförbättring, samt den, som på grund av svag ekonomi eller därmed jämförliga orsaker har större svårigheter att erhålla lån härtill av statsmedel och på grund därav eller av andra liknande anledningar är i mera trängande behov av bidrag. Statsbidraget skall i första hand avse att underlätta inköp av frö och konstgödsel, under det att arbetet endast undantagsvis bör utföras av annan arbetskraft än jordbrukets egen. Bidragen böra som regel utgå endast till jordbrukare för betesförbättring å innehavd mark. Emellertid torde det ofta vara nödvändigt för att ägofredslagens bestämmelser skola erhålla avsedd tillämpning, att åtgärder vidtagas för att befordra anskaffandet av beten åt brukare av ofullständiga jordbruk, till vilka icke hör skogsmark eller på grund av servitut betesrätt å sådan och som sakna för betesanläggning lämplig mark inom fastigheten, eller där över huvud taget rådande ägosplittring omöjliggör kulturbetens anordnande å varje fastighet för sig, såsom ofta kan vara förhållandet i Norrland och Dalarna. Det har på sin tid under diskussionen kring ägofredslagstiftningen stundom föreslagits, att inom områden, där full vårdnadsplikt ej ginge att genomföra, ett visst skydd dock på så sätt skulle skänkas de jordägare, som ville freda sin skog mot bete, att de betesutövande grannarna genom lagbestämmelser tvingades att antingen gemensamt anordna lämpligt betesområde eller genom vallning samfällt taga vård om djuren eller ock medelst hägnad er skydda föryngrings- och dikningstrakter eller andra särskilt ömtåliga partier av de förstnämnda jordägarnas marker. E n sådan lösning av frågan anser dock utredningen icke tillrådlig. Såsom redan uttalats böra tvångsåtgärder icke för närvarande eller för den närmaste framtiden ifrågakomma. Vad särskilt beträffar det påtalade inhägnadsförfarandet, skulle detta i praktiken näppeligen visa sig användbart. I det nutida skogsbruket föras huggningarna ofta så, att föryngring erhålles å smärre områden, spridda över hela skogen. Instängning skulle i sådant fall draga orimliga kostnader. Detsamma gäller dikningstrakterna, vilkas dikessystem kunna vara uttänjda över stora distanser. Ej heller vallning torde visa sig till-

232 fredsställande, då detta arbete av kostnadsskäl oftast måste överlämnas åt minderåriga, vilka knappast hava förmåga att så dirigera en kreatursflock, att den städse undviker de partier av den ohägnade skogen, som böra skyddas mot djuren. Däremot vore det givetvis en önskvärd utveckling, därest de mindre jordägarna i en trakt på frivillig väg samlade sig i betesföreningar för anläggande med statsbidrag av gemensamma beten. Med hänsyn till det stora intresse för skogsbetets avlysande, som måste hysas från skogsvårdsstyrelsernas och de större skogsägarnas sida, bör det kunna förväntas att dessa på sina håll taga initiativ till bildande av dylika föreningar. En annan utväg är den, som under de senaste åren med gott resultat av enstaka hushållningssällskap prövats om än i liten omfattning. Sålunda hava några sällskap i egen regi iordningställt kulturbeten för ungboskap och hästar, där jordbrukare utan tillgång å egna ordnade beten mot en mindre avgift kunnat släppa sina djur för betesgång under sommaren. Det uppgives, att dessa betesmöjligheter vunnit stor uppskattning samt att ordnandet och driften av anläggningarna låtit sig utan avsevärd svårighet genomföra. En viss rationalisering av djurhållningen har därigenom möjliggjorts. Ehuru ett liknande förfarande självfallet ställer sig mera besvärligt med avseende å korna, torde genom val av lämplig plats för den gemensamma betesmarken flertalet hinder härutinnan kunna övervinnas. Det synes utredningen att här föreligger ett uppslag, som bör på jämförelsevis kort tid kunna realiseras i större skala och bliva till nytta i de fall, där i en trakt jordbrukarna och andra djurhållare av nyssberörda orsaker icke kunna var för sig iordningställa kulturbeten. Utredningen vill sålunda närmast förorda den anordningen för betesspörsmålets lösning för mindre jordbrukare, att staten medverkar till att genom enskild persons, särskilt för ändamålet bildad förenings eller vederbörande hushållningssällskaps försorg iordningställas samfällda kulturbeten till tjänst för djurägare. Vid nyttjandet av dessa beten bör företrädesrätt lämnas den, som på grund av den av honom brukade fastighetens ringa storlek, sammansättning, konfiguration eller egenskaper i övrigt icke kan å fastigheten utföra nödig betesanläggning utan oskälig kostnad eller olägenhet, eller som på annat sätt icke kan behörigen få sitt behov av särskild betesmark tillgodosett. För begagnande av samfällt kulturbete må uppbäras ersättning av djurägarna, dock i intet fall mera än som fordras för täckande av bidragstagarens självkostnader. Bidragstagaren skall ock underkasta sig den kontroll och de föreskrifter rörande anläggningens användande, som hushållningssällskapet finner erforderliga. I anslutning härtill bör den ändring vidtagas i de för åtnjutande av bidrag och lån av statsmedel till betesförbättringar gällande bestämmelserna, att dylikt stöd må kunna på i övrigt enahanda villkor, i den mån dessa äro tillämpliga, utgå till enskild person,

233 bolag eller förening eller, efter Kungl. Maj:ts medgivande, till hushållningssällskap för anläggande av beten av ifrågavarande beskaffenhet. Betesförbättringsbidragen böra i fortsättningen liksom hittills beviljas av hushållningssällskapen av medel, som statsmakterna ställt till deras förfogande för ändamålet, dock att när sällskap självt iordningställer betet bidrag skall beviljas av Kungl. Maj:t. Hushållningssällskap skall i avseende å sin här berörda verksamhet stå under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen. Även om otvivelaktigt skäl kunna anses tala för centralrådets tidigare omnämnda förslag, att skogsvårdsstyrelserna skulle ombesörja bidragsverksamhet på området med främsta syfte att till virkesproduktionens gagn åstadkomma upphörande av skogsbete, vill utredningen dock icke förorda alt statens förevarande åtgärder för betesdriftens höjande på sådant sätt splittras. Av hushållningssällskapen m. fl. hava vid upprepade tillfällen framhållits de svårigheter i administrativt och annat hänseende, som äro en följd av den mångfald skilda former, vari stöd åt jordbruket nu lämnas genom sällskapen. Skulle därtill komma, att handhavandet av i stort sett samma slag av verksamhet överlämnades åt olika lokala organ, bleve nämnda svårigheter än starkare framträdande. Det åsyftade målet, skapandet av förutsättningar för skogsbetets avlysning genom underlättande av betesanläggningar, bör kunna nås utan att en sådan anordning behöver vidtagas. Genom ändamålsenligt bedrivande av verksamheten bör det låta sig göra att med tillhjälp av nuvarande stödformer och efter justeringar i villkoren för deras åtnjutande samt förstärkning av medelsresurserna göra de avsedda vinningarna för såväl betes- som skogsvård. En nödvändig betingelse härför torde vara, att hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna jämväl i förevarande avseende samverka. Skogsvårdsstyrelserna böra på allt sätt arbeta lör iordningställandet medelst statsbidrag av beten, låt vara att själva bidragsbeviljandet och vad därtill närmast hörer helt åvilar hushållningssällskapen. Effektiv kontroll över betenas anläggande och vidmakthållande samt efterlevande av överenskommelse angående skogsbetets upphörande bör utövas i fråga om beten, vilka ordnas av hushållningssällskap, av lantbruksstyrelsen samt i övriga fall av vederbörande hushållningssällskap. Även vid ifrågavarande bestyr böra skogsvårdsstyrelserna medverka. I detta samband anser sig utredningen böra framföra tanken på en omprövning rörande möjligheten och lämpligheten av att i det stora hela låta hushållningssällskapen under friare former än hittills omhänderhava den statliga understödsverksamheten för främjande av nyodling samt betesförbättring m. m. och inom den begränsande ram, vilken härför kan finnas nödvändig, få lämna hjälpen till det syfte, som i varje särskilt fall anses för det vidkommande jordbruket ändamålsenligast. E n dylik större rörelsefrihet torde, bland annat med hänsyn till att befintliga, olika stödmöjligheter äro i växlande grad eftersökta, kunna bliva verksamheten till fromma genom att förläna densamma större anpassningsförmåga och verkningsgrad. Även-

234 ledes vill utredningen framhålla önskvärdheten av att hushållningssällskapen, var inom sin ort, föranstalta om inventering av för beteskultur lämplig mark och i anknytning därtill upprätta generalplaner till vägledning för betesförbättringsarbetets bedrivande i stort. I enlighet med ovan anförda riktlinjer har upprättats förslag till nya författningsbestämmelser för betesförbättringsbidrag, vilka bestämmelser här vidfogas (bil. 8). Därvid har i förtydligande syfte uttryckligen uttalats, att därest stenröjning är erforderlig för betesanläggning, utgifterna härför skola medräknas vid bestämmande av det bidrag, som må utgå. I samband därmed bör även påpekas att utbrytande av bestämmelserna om betesförbättringsbidrag ur nuvarande förordning i ämnet inverkar på tillämpningen av, bland annat, föreskriften i densamma, att en och samma person på en gång icke må tilldelas högre belopp än 500 kronor i nyodlings-, stenröjnings-, jordkörnings- och betesförbättringsbidrag. Givet är att om de föreslagna bestämmelserna bringas i tillämpning ökade medelsanspråk komma att ställas på staten. I vad angår bidragsmedlen är det självfallet svårt för utredningen att yttra sig om storleken av de belopp, som böra anvisas för att bidragsbehovet skäligen skall bliva tillgodosett. Anslagsberäkningen torde böra ske med hänsyn till av hushållningssällskapen i gängse ordning för varje år gjorda ansökningar om bidrag samt upprättad generalplan. För mötande av ett stegrat låneintresse torde allmänna och norrländska nyodlingsfondernas nuvarande kapitaltillgång för närvarande vara tillräcklig. Samtidigt härmed vill utredningen framhålla såsom sin mening, att frågan om anskaffandet av mark, som till belägenhet och i övrigt är lämplig, till samfällda kulturbeten säkerligen i många fall kan, där detta eljest möter hinder av ett eller annat slag, med fördel lösas i gemenskap med de större markägare i orten, vilka hava intresse av att få sin skog fredad mot bete av främmande hemdjur och därför kunna antagas villiga medverka till åvägabringande av ordnade betesförhållanden. Man bör heller icke bortse från att de gemensamma kulturbetena kunna, vid mönstergill skötsel, bliva goda propagandamedel för beteskulturens utbredning. 2.

Skogsbränder.

Nuvarande förhållanden. E n av svenska brandskyddsföreningen tillsatt kommitté, den s. k. skogsbrandkommittén, har i sitt den 13 oktober 1934 avgivna betänkande med förslag till revision av lagen den 14 oktober 1914 om förekommande och släckning av skogseld m. m. beräknat, att totalarealen av skogseld under tjuguårsperioden 1914—1933 övergången mark i landet skulle utgöra i genomsnitt nära 5 000 hektar per år. Den häremot svarande brandskadan och släckningskostnaden uppskattades till sammanlagt ungefär 0*5 miljoner kronor, eller i medeltal 100 kronor per hektar för rikets samtliga skogar. Kommittén uttalade, förutom annat, följande.

235 »Skadan av skogseld i vårt land växlar med väderleksförhållandena rätt avsevärt från år till år. Vissa somrar kan den vara ringa. Dessemellan inträffa dock katastrofår, då förlusterna genom eldens härjningar nå betydande belopp icke blott till följd av värdeminskning å skogen utan även på grund av kostnader för omfattande släckningsarbete. Jämsides med och i anledning av kommunikationsväsendets framsteg torde emellertid faran för de stora sammanhängande skogseldarna hava i någon mån förminskats. Men även om den areal, vilken i genomsnitt årligen härjas av brand, numera minskats, är skogselden alltfort en svår förstörelsefaktor. Den utveckling av skogsbruket och skogsindustrierna, som ägt rum under de sista decennierna, har nämligen varit ägnad att stegra skogseldens ekonomiska konsekvenser. Åtskilligt tyder på, att skogseldarnas antal per år är i stigande. Åtminstone synes den stegrade livaktigheten på samfärdselns område, det allmännare camping-, turistoch sportlivet och den ökade arbetsintensiteten sommartid i skogarna m. m. giva stöd för antagandet, att brandimpulserna numera äro mycket flera än för ett par decennier sedan. Den minskning av eldfaran, som inträtt exempelvis genom elektrifieringen av järnvägarna, har motverkats av den ökning i risken för uppkomst av skogseld, som blivit följden av nyssnämnda utveckling. Men å andra sidan är det påtagligt, att särskilt den pågående utvecklingen av vägväsendet och motorismen giver större möjligheter i kampen mot skogseldarna. Ty utsikterna att på ett relativt tidigt stadium kunna ingripa mot en skogseld och snabbt få denna under kontroll ökas i samma mån som transportförhållandena förbättras. Mycket talar för att en liknande tendens skall göra sig gällande jämväl under den närmaste framtiden. En fortsatt stegring av brandimpulsernas antal synes sannolik. Antalet skogseldar kommer troligtvis därför att uppvisa en ökning. Även om man antager, att skogseldarnas omfattning till arealen genom förbättrade släckningsmöjligheter kommer att framdeles något minskas i förhållande till den nuvarande, är emellertid därmed icke sagt att förlusterna till följd av brand också bliva mindre. Skogens värde har nämligen, bortsett från tillfälliga konjunkturväxlingar, varit underkastad en tämligen konstant ökning. Det kan tänkas, att denna kommer att uppväga skogseldarnas minskade omfattning såtillvida, att skadegörelsen framdeles icke minskar i värde.» S e d e r m e r a h e m s t ä l l d e b r a n d s k y d d s f ö r e n i n g e n s styrelse h o s K u n g l . Maj:t o m revision av skogseldslagen i enlighet m e d a v k o m m i t t é n u t a r b e t a t förslag. F r å g a n f ö r a n l e d d e p r o p o s i t i o n till 1937 å r s r i k s d a g , s o m a n t o g n y lag i ä m n e t . D e n n a u t f ä r d a d e s den 7 m a j 1937 (nr 222) och t r ä d e r i k r a f t d e n 1 j a n u a r i 1939. Bestämmelserna till förebyggande av skogseld skilja sig i sak icke från de i 1914 års lag upptagna. Föreskrifterna rörande släckning av skogseld äro däremot i åtskilliga stycken betydligt avvikande från de i 1914 års lag meddelade. 3åsom en generell princip gäller dock alltjämt, att i lagen endast införts bestämmelser av allmängiltig natur. Åt lokalmyndigheterna har överlåtits att fastställa de för de särskilda orterna behövliga närmare reglerna. Genom att ålägga länsstyrelserna att, var inom sitt län, vaka över skogsbrandväsendet, har åsyftats att skapa garantier för att varje ort erhåller en efter dess förhållanden anpassad utformning av detta. Såsom grundval för organisationen har den gamla brandrote- och brandfogdeinstitutionen bibehållits. De kommunala skyldigheterna i fråga om skogsbrandväsendet hava utvidgats, i främsta rummet genom ett allmänt stadgande om att brandrote skall vidmakthålla ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av skogseld. De härför med hänsyn till

236 rådande ortsförhållanden erforderliga särskilda bestämmelserna skola meddelas i en s. k. skogsbrandordning, som är obligatorisk för varje brandrote. Beslut om antagande eller ändring av skogsbrandordning fattas av brandroten men skall underställas länsstyrelsens prövning, varvid förutsatts att nödig tillsyn utövas därå, atl skogsbrandordningarna givas det innehåll, som i varje fall är skäligt och lämpligt. I sista hand tillkommer avgörandet i dylikt ärende Konungen. Brandrotens rättigheter utövas av kommunen, som ock fullgör rotens skyldigheter. Förvaltningen av brandrotens angelägenheter skall å landet handhavas av kommunalnämnden och i stad av drätselkammaren, försåvitt ej kommunen uppdrager förvaltningen åt en särskild skogsbrandstyrelse eller annan kommunal förvaltningsmyndighet. I varje brandrote skall finnas en brandfogde såsom chef för skogsbrandväsendet samt en ställföreträdare för och biträde åt denne, vice brandfogde. Ifrågavarande befattningshavare väljas för en tid av fyra är av dem, som utöva brandrotens beslutanderätt. Pä länsstyrelsen ankommer det att pröva den valdes lämplighet för uppdraget samt att förordna honom, där ej särskilda skäl annat föranleda. I fråga om ersättning och, där mera anmärkningsvärda prov på rådighet och nit visats, belöning för deltagande i släckningsarbete och därmed sammanhängande åtgärder, såsom budgång, transport av manskap, släckningsredskap och proviant, vakthållning vid telefon m. m. ävensom beträffande ersättning för kroppsskada, sakskada, upplåtande av telefon m. m. samt bekostande av genom brandlednings försorg anordnad gemensam proviantering vid mera långvarigt släckningsarbete, innehåller 1937 års lag generella anvisningar rörande ianspråktagandet för sådant ändamål av statsmedel. Till n e d b r i n g a n d e av de förluster, som av skogseld k u n n a t i l l s k y n d a s m a r k ä g a r e , u p p t o g s för ett p a r decennier s e d a n s k o g s b r a n d f ö r s ä k r i n g s v e r k s a m h e t i landet. N e d a n s t å e n d e u p p g i f t e r få belysa d e n n a rörelses u t v e c k l i n g . Den moderna svenska skogsbrandförsäkringsrörelsen infördes år 1919, då tariffer och villkor utarbetades genom svenska brandtarifföreningen för att tillämpas av till denna anslutna bolag. Redan året därpå började ett försäkringsaktiebolag meddela skogsbrandförsäkringar. Någon tid därefter upptogs denna försäkringsform av ytterligare två bolag. För närvarande hava tre av landets större försäkringsbolag avdelningar för denna verksamhet, varjämte ett särskilt bolag bildats för ändamålet. Skogsbrandförsäkringsrörelse drives därjämte i mindre omfattning av ytterligare några företag. Hösten 1938 konstituerades ett ömsesidigt skogsbrandförsäkringsbolag i Gävleborgs län. År 1937 hade ett antal av cirka 110 000, eller nära 40 procent, av landets skogsägare brandförsäkrat sina skogar. Den försäkrade arealen, försäkringsstocken samt medelpremien under åren 1924, 1929 och 1933 samt 1937 redovisas nedan: försäkrad areal, milj. hektar försäkringsstock, milj. kronor medelpremie, °/«o av försäkringssumman

År 1924

0-6 125 1*19

3-1 650 0*77

4*5 900 0-69

7-3 1400 0-68

Tablån visar, att försäkringsareal och försäkringsstock ökat i relativt snabb takt samtidigt som medelpremien sänkts från 1-19 till 0-68 promille. Efter att alltsedan rörelsens igångsättning hava bedrivit verksamheten uteslutande på grundval av årspremier, hava försäkringsföretagen från och med år 1936 infört s. k. allframtidsförsäkring, innebärande under obegränsad tid fortlöpande försäk-

237 ring. Denna försäkringsform medför en sänkning av grundpremien med 20 å 25 procent. En skogsbrandförsäkring avser att i görligaste mån skydda mot ekonomisk förlust till följd av förödande skogseld. En känd sak är, att eldskadad grov skog stundom i förhållandevis liten utsträckning direkt förlorar i värde, enär brandskadorna kunna inskränka sig till en mer eller mindre ytlig svedning eller nedsotning av stammarna. De bibehålla därvid praktiskt taget sitt avsättningsvärde, om de strax efter branden tillvaratagas. Sommarhalvåret är dock långt ifrån den bästa tidpunkten för omedelbar avverkning av brandskadad skog. Lagringsskador kunna uppstå, utdrivningen fördyras, konjunkturer ej utnyttjas m. m. Det är förvisso till fördel att kunna täcka härigenom uppkommande förluster medelst försäkring. Ehuru dessa skador förvisso måste beaktas, äro de likväl ringa i förhållande till dem som uppstå, när den utvecklingsbara skogen, i synnerhet den yngre, brinner. Denna går då i regel fullständigt till spillo. Förutom markränta och de kapital, som nedlagts i form av kostnader för beståndens uppdragande och vård, förstöras här tillväxtvärden, varjämte till äventyrs kvarstående gagnvirkesdugliga stammar på grund av skadorna och den spridda förekomsten kanske icke löna sig att utdriva. Skogsbrandförsäkringens främsta uppgift torde därför vara att ersätta förlusterna, då elden förstör den mera växtkraftiga skogen. Det bör jämväl erinras om att vid belåning av fastighet med därå växande skog hos hypoteksförening, skogen skall, jämlikt förordning den 6 juni 1930 (nr 204), hållas mot brandskada nöjaktigt försäkrad. Framkomna önskemål. Den nyss o m f ö r m ä l d a skogsbrandkommittén i f r å g a s a t t e , att f r å n det a l l m ä n n a s sida b i s t å n d skulle l ä m n a s för tillgodos e e n d e a v b e h o v e t av s ä r s k i l d a å t g ä r d e r för s k o g s b r a n d s k y d d , n ä m l i g e n a n l ä g g n i n g a v b r a n d t o r n , b r o b y g g n a d e r o c h c y k e l s t i g a r m . m . Av 1936 års utredning angående beredskapsarbeten h a r framlagts n ä r m a r e uppgifter r ö r a n d e detta behov. Därvid anfördes nedanstående s y n p u n k t e r : »Då länsstyrelserna hädanefter komma att få särskild befattning med skogsbrandskyddsväsendet, synes det böra uppdragas åt dessa myndigheter att med biträde av skogsvårdsstyrelserna verkställa en noggrann undersökning rörande behovet av brandskyddsåtgärder av olika slag samt att med ledning därav upprätta planer för utförandet av erforderliga arbeten. Dessa planer böra vid en kris med omfattande arbetslöshet, i den mån de icke på enskilt eller kommunalt initiativ redan blivit realiserade, läggas till grund för arbetenas utförande såsom statsunderstödda kommunala arbeten enligt de regler för bidragstilldelning m. m., som föreskrivas för dylika arbeten. Enligt utredningens uppfattning lär m a n icke kunna förutsätta, att de enskilda skogsägarna skola gå i författning om utförandet av ifrågavarande arbeten. Det synes sålunda vara ett övervägande kommunalt och statligt intresse, att de bliva verkställda. Statens intresse grundas på det förhållandet, att staten svarar för större delen av de kostnader, som äro förenade med släckningen av skogseldar. Ju effektivare skogsbrandskyddet är, desto lägre böra dessa kostnader bliva.» I a n l e d n i n g av två m o t i o n e r (1:57 och 11:132) beslöt 1937 års riksdag a t t h o s K u n g l . Maj:t a n h å l l a o m u n d e r s ö k n i n g r ö r a n d e l ä m p l i g h e t e n o c h m ö j ligheten a v b e r e d a n d e a v statligt stöd för a n l ä g g n i n g av c y k e l s t i g a r g e n o m l a n d e t s m e r a a v l ä g s n a s k o g s o m r å d e n o c h a n d r a glest b e f o l k a d e b y g d e r , s o m v o r e i b e h o v av d y l i k a s a m f ä r d s l e d e r . Till m o t i v e r i n g h ä r a v a n f ö r d e s , b l a n d

238 a n n a t , a t t cykelstigar vore av s t o r t v ä r d e för u n d e r l ä t t a n d e av skogseldsläckn i n g . Åt d o m ä n s t y r e l s e n s a m t v ä g - och v a t t e n b y g g n a d s s t y r e l s e n h a r u p p dragits a t t i s a m r å d v e r k s t ä l l a u n d e r s ö k n i n g e n . I skrivelse till 1936 å r s s k o g s u t r e d n i n g d e n 16 n o v e m b e r 1937 h a r svenska brandskyddsföreningen u p p e h å l l i t sig vid vissa frågor r ö r a n d e ö k a n d e och v i d m a k t h å l l a n d e av s k o g s b r a n d b e r e d s k a p e n s slagkraft. »Föreningen har i samarbete med de företag, som i Sverige bedriva skogsbrandförsäkringsrörelse, samt med biträde av skogsvårdsstyrelserna igångsatt en omfattande undersökning rörande de åtgärder, som erfordras för att på ett tillfredsställande sätt systematiskt organisera skogsbrandbevakningen i landet. Undersökningen, vilken handhaves av den s. k. skogsbrandskyddskommittén, avser att klarlägga det antal bevakningsstationer, som böra ordnas inom varje län, de lämpligaste platserna för stationernas upprättande, ändamålsenligaste konstruktionsmetoder för brandtornen, observationsmaterielens och telefonutrustningens beskaffenhet m. m. Det bör påpekas, att nyssnämnda företag ställt i utsikt att årligen anslå ett förhållandevis högt medelsbelopp för uppförande av brandtorn. I första hand torde det hava varit de stora skogsbolagen, som dragit försorg om byggandet av nu befintliga bevakningsstationer. Även skogsägande kommuner hava i någon utsträckning bidragit därtill. Det synes helt naturligt att så skett, då ju skogsägarna måste hava intresse av att skydda sin egendom mot eldskada. Förhållandena i stora delar av landet äro dock sådana, att vidtagande av ifrågavarande åtgärder på initiativ av enskilda skogsägare möter hinder. Detta torde särskilt vara fallet i orter, där skogen huvudsakligen är fördelad på mindre förvaltningsenheter. Man kan då göra gällande, att för att underlätta en önskvärd utveckling åt något passande organ bör anförtros att genom hänvändelse till och bearbetning av kommunförvaltningarna väcka intresse för en lösning på kommunens bekostnad av bevakningsfrågan. En dylik verksamhet torde vara så mycket mer påkallad, som en bevakningsstations räckvidd ofta sträcker sig över mer än en socken, varvid respektive kommuner rätteligen böra samverka vid brandbevakningens ordnande. En förutsättning för att skogsbrandförsäkringsbolagen skola bevilja medel för byggande av brandtorn torde vara, att bemanningen av tornen under för skogseld farlig tid ävensom tornens fortlöpande underhåll övertages av ett organ i orten. Dessa uppgifter lära nämligen med fördel icke kunna omhänderhavas av försäkringsbolagen själva, vilkas centraliserade organisation och arbetssätt icke ägna sig härför. I många fall torde kommuner och större enskilda skogsägare kunna åtaga sig brandtornens skötsel, men i åtskilliga andra fall — och sannolikt flertalet — kan en sådan utväg icke anlitas. Även här anmäler sig behovet av en lokal institution, som är i stånd att nöjaktigt ordna berörda problem genom att tillse, att bevakning äger rum i tid av brandfara och att brandtornen hållas i gott skick samt att, om medel härför på annat sätt ej kunna anskaffas, bekosta såväl bemanning som underhåll. Det bör understrykas att, därest lämpligt byggnadssätt användes för brandtornen och ofta föreliggande möjligheter till en enkel och billig vakthållning utnyttjas, ifrågavarande årskostnader hålla sig vid blygsamma belopp per brandtorn räknat, även under torrår. Såvitt brandskyddsföreningen kan finna, ligger det n ä r a till hands ifrågasätta, att skogsvårdsstyrelserna skola tagas i anspråk för nu avhandlade ändamål. I betraktande av det krävande och ansvarsfulla arbete, som är förenat med brandfogde- och vice brandfogdebefattningarna, vill föreningen framhålla önskvärdheten av att brandfogdarna genom kurser och övningar meddelas särskild

239 utbildning i till skogsbrandbekämpningen hörande ämnen. Det kan inträffa, att inom en brandrote ej kunna uppbringas lämpliga brandfogdar, då måhända i övrigt kompetenta personer sakna erfarenhet om och insikter rörande skogseldsläckning. En instruktionsverksamhet å området torde i sådant fall hava en stor uppgift att fylla. Dessutom synas tid efter annan återkommande övningar med brandfogdarna över huvud taget vara ett betydelsefullt led i brandberedskapen. Ett utbildningsbehov föreligger även beträffande annan skogsbrandpersonal än brandfogdar. I någon, ehuru mycket ringa utsträckning har meddelats undervisning av ifrågavarande beskaffenhet. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har sålunda vid ett par tillfällen ordnat tvådagarskurser för länets skogsbrandbefäl och kommunalmän. Intresset för dessa kurser visade sig vara synnerligen livligt. Vid kurserna hava teoretiskt och praktiskt behandlats sädana frågor som upprättande av ordningsföreskrifter, organisation av uppbåd och transporter, förberedande planläggning av skogseldbekämpning, befälsutövning, släckningsteknik och -redskap, eftersläckningens utförande, brandbevakning, skogseldsorsaker, gällande lagstiftning om förekommande och släckning av skogseld samt anordnande av säkerhetsbälten utefter järnväg m. m. För att dylik instruktionsverksamhet, som främst bör bedrivas i det nordliga skogsområdet, där brandrisken är störst och följaktligen kraven på brandfogdarnas kompetens särskilt höga, skall komma till stånd i erforderlig utsträckning i olika delar av landet, synes nödvändigt att initiativet härtill tages av en för ändamålet lämplig lokalorganisation, som väl känner ortens förhållanden i berörda hänseende och står i nära kontakt med det kommunala skogsbrandväsendet. Jämväl i detta fall vill det synas som om skogsvårdsstyrelserna skulle vara bäst ägnade för uppgiften. De utöva nu en vidsträckt upplysande verksamhet på det skogliga området, varför det icke torde vara för dem främmande att upptaga förevarande utbildningsarbete, som knappast lärer bliva betungande. Om man utgår från att styrelserna böra draga försorg om att instruktionskurser för skogsbrandbefäl i nödig omfattning bliva anordnade, så utesluter detta givetvis icke att specialsakkunskap av skogsvårdsstyrelserna må anlitas vid själva utbildningens meddelande. Det torde fastmer i regel visa sig förmånligt, att samarbete därvid inledes med olika företrädare för sådan sakkunskap i brandfrågor. Svenska brandskyddsföreningen är för sin del villig att, i den m å n föreningen disponerar över lämpliga krafter och så i övrigt låter sig göra, därvid lämna sin medverkan. Biträde torde jämväl sannolikt kunna påräknas av svenska brandkårernas riksförbund, som i nästan alla län har tillsatt s. k. brandkonsulenter ävensom av statliga öcii a n d r a skogstjänstemän m. fl.» Vid 1936 års riksdag v ä c k t e s en m o t i o n i a n d r a k a m m a r e n (nr 507) m e d förslag o m u t r e d n i n g r ö r a n d e h u r u v i d a s t a t e n b o r d e m e d v e r k a för bild a n d e t av en f ö r s ä k r i n g s o r g a n i s a t i o n till s k y d d m o t b r a n d s k a d a å s k o g och s k o g s m a r k i s a m v e r k a n m e l l a n de e n s k i l d a s k o g s ä g a r n a och s t a t e n s o r g a n för d e n a l l m ä n n a s k o g s v å r d e n , s a m t i v a d m å n en s å d a n o r g a n i s a t i o n skulle k u n n a t ä n k a s ö v e r t a g a e n del uppgifter j ä m v ä l i f ö r e b y g g a n d e syfte v a d det gällde s k o g s b r a n d , e n o r d n a d b e v a k n i n g s t j ä n s t o. s. v., s o m å l å g e eller k o m m e a t t å l ä g g a s det a l l m ä n n a . A n d r a k a m m a r e n s f e m t e tillfälliga utskott, till vilket ä r e n d e t h ä n s k ö t s , h e m s t ä l l d e i sitt a v k a m m a r e n g o d k ä n d a u t l å t a n d e i f r å g a n (nr 11), att m o t i o n e n icke skulle f ö r a n l e d a n å g o n k a m marens åtgärd.

240 Av motionen framginge, ehuru ej tydligt utsagt, att med densamma åsyftades obligatorisk anslutning till det nya företaget av samtliga skogsägare. Från en dylik anordning hade de därav närmast berörda och till vilkas fördel en sådan skulle hava inrättats, tagit bestämt avstånd. Utskottet kunde med hänsyn härtill ej tillstyrka förslaget i denna del. Ej heller vore lämpligt att utöka skogsvårdsstyrelsernas arbetsfält med områden, vilka låge mera fjärran från deras egentliga uppgif

\ Några utsikter syntes knappast finnas att nedbringa administrationskostnaderna vid en samverkan på sätt i motionen förslagsvis angivits mellan skogsägarna och statens organ för den allmänna skogsvården under de kostnader, som de enskilda försäkringsbolagen själva måste vidkännas. Härvid spelade konkurrensen mellan de enskilda försäkringsanstalterna en avgörande roll. Beträffande det andra syftet, nämligen förebyggande åtgärder mot skogseld, hade av domänstyrelsen framhållits, att 1914 års lag om förekommande och släckning av skogseld icke ålade den enskilde eller kommunen och ännu mindre det allmänna särskilt betungande uppgifter. I de utredningar och förslag, som framkommit rörande ändringar i lagen, syntes uppfattningen tendera till ett ytterligare ökande av den enskildes och kommunens skyldigheter i berörda avseende. Så länge frågan om en revision av denna lag icke blivit slutligt löst, kunde det huvudsakliga motivet för nu berörda del av motionen, nämligen lagfästa, det allmänna tyngande förpliktelser icke sägas förefinnas. Till denna ståndpunkt anslöte sig utskottet. Utskottet funne den nuvarande organisationen på skogsförsäkringsområdet icke giva anledning till befogade anmärkningar och hade ej blivit övertygat om att ett förverkligande av motionärens uppslag skulle innebära några fördelar. Även vid andra tillfällen har framförts tanken på att skogsbrandförsäkringsverksamheten borde givas nya former, varvid flera olika sådana skisserats. I skrivelse till utredningen den 14 juni 1938 har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, överlämnande avskrift av ett centralrådets utlåtande den 25 april 1938 till skogsbrandskyddskommittén angående viss plan för uppförande av brandtorn m. m., framfört tanken, att man vid skogsbrandväsendets ordnande borde uppmärksamma angelägenheten ur luftskyddssynpunkt av att åvägabringa en tillfredsställande eldsläckningsberedskap för skogarnas vidkommande. Rörande skogsvårdsstyrelsernas befattningstagande med brandbevakningsfrågor över huvud taget har centralrådet uttalat, att styrelserna i mån av ekonomiska resurser borde lämna sin medverkan för åstadkommande av en ändamålsenlig organisation av ifrågavarande bevakning. 1936 års skogsutredning. Den skadegörelse, som uppkommer till följd av brand, är av icke ringa betydelse för skogsbruket i vårt land. Storleken av densamma växlar emellertid avsevärt. Under torrår — och särskilt då de s. k. katastrofår, som tid efter annan inträffa — kunna dessa skador nå mycket stor omfattning för att under utpräglade våtår bliva jämförelsevis blygsamma. Framför allt vid större bränder uppstå ofta följdverkningar av elden, vilka alls icke eller endast med svårighet kunna överblickas

241 och bedömas vid själva skadetillfället. Vid mindre skogseldar överstiger många gånger värdet av enbart släckningskostnaderna den egentliga brandskadan. Sedan länge tillbaka hava lagstiftningsåtgärder vidtagits i syfte att i möjligaste mån förhindra antändning av skog och underlätta bekämpandet av redan utbruten skogseld. Med längre eller kortare tidsmellanrum hava i ämnet gällande författningsbestämmelser blivit föremål för överarbetning i syfte att efter den fortskridande utvecklingen tillgodose behovet av en ändamålsenlig lagstiftning på området. Den senast verkställda revisionen har resulterat i förenämnda, under år 1937 promulgerade lag om förekommande och släckning av skogseld. De nya stadgandena hava ansetts ägnade att, vid riktig tillämpning, undanröja flertalet av de brister i skogsbrandberedskapen och eldsläckningsorganisationen, som hittills i kännbar utsträckning varit rådande och i betänklig grad nedsatt brandskyddets effektivitet. E n ä r sålunda bör hava skapats förutsättningar för en bättre ordning i sådant hänseende torde, innan närmare erfarenhet hunnit samlas rörande verkningarna av denna lag, anledning icke föreligga att nu taga dess bestämmelser i förnyat övervägande. Så torde böra ske först sedan det nya systemet tillräckligt prövats i praktiken och därvid med säkerhet utrönts, att ändringar i en eller annan riktning äro påkallade. Ett av villkoren för att 1937 års skogsbrandlag skall giva tillfredsställande resultat synes vara, att en del med skogsbrandväsendet intimt förbundna spörsmål, som ännu stå öppna, bliva rationellt lösta. Härmed avses förberörda, av skogsbrandkommittén, 1936 års utredning angående beredskapsarbeten samt svenska brandskyddsföreningen behandlade frågor om ordnande av brandbevakning och brandfogdeutbildning samt anläggande av enklare samfärdsleder m. m. I dessa ärenden anser sig utredningen böra uttala följande. Utsikterna att begränsa skadan av en skogseld liksom av all annan brand till det minsta möjliga ökas ju tidigare branden upptäckes och släckningsarbetet igångsattes. I sagda hänseende äro betingelserna i avsevärda delar av vårt land ogynnsamma. På de stora, glest bebyggda skogsvidderna observeras nämligen en antändning ofta ej i tillräckligt god tid. I väglösa trakter kunna även hinder möta för en snabb transport av släckningsmanskap till brandplatsen. En väl ordnad skogsbrandbevakning måste därför sägas vara ett viktigt led i organisationen till skydd mot skogseld. P å sina håll har man ock föranstaltat om dylik bevakning under för skogseld kritiska tider från särskilt uppförda brandtorn, varav ett 60-tal uppgivas finnas i landet. Betydande områden, vara sådan bevakning med fördel skulle kunna genomföras, äro emellertid i saknad av brandtorn. Särskilt i de norrländska länen har för underlättande av framkomsten vid släckning av skogseld gjort sig gällande ett behov av förbättrade kommunikationsmöjligheter i väglösa bygder. Frånvaron av vägar och broar 16—817549

242 har under timade skogseldar berett stora svårigheter för släckningsarbetet. I synnerhet torde broar för gångtrafik, enkla cykelstigar, spångning eller bankning över myrar m. m. vara önskvärda i avlägset belägna skogstrakter, vilka på grund av gles bebyggelse ej kunna tänkas få sitt vägbehov för andra syften tillgodosett inom rimlig tid. Beträffande framför allt cykelvägarna, kunna dessa direkt erbjuda hinder mot en skogselds spridning. Vid en brand, som går fram utefter marken, är nämligen en kallagd remsa av Va—1 meters bredd oftast tillräcklig för eldens hejdande, därest det ej gäller ett starkt risbelamrat hygge eller hård vind råder vid brandtillfället. Cykelvägarna kunna därför läggas så, där detta i övrigt låter sig göra, att de bidraga till att skapa lämpliga baser för eldens begränsande. De kunna även förbättra samfärdseln för avlägset belägna boningsorter. Frågan huruvida och i vilken utsträckning staten bör medverka vid anläggande av kommunikationsleder i skogarna avser emellertid utredningen att upptaga i ett senare sammanhang. I betraktande av att brandfogdeinstitutionen är en av de grundstenar, på vilka det lokala skogsbrandväsendet är uppbyggt, utgör förvisso brandfogdarnas — liksom även annat brandbefäls — lämplighet för uppdraget en viktig faktor i brandskyddet. Angeläget är därför att dylika befattningar uppehållas av kompetenta personer. Detta och jämväl andra skäl tala för, att en instruktionsverksamhet i skogsbrandtekniska ämnen kan fylla ett nyttigt ändamål. Vid sådant förhållande synes önskvärt, att detta utbildningsoch övningsbehov på lämpligt sätt tillfredsställes, därvid tillbudsstående möjligheter att för utbildningen nyttja specialsakkunskap självfallet böra i erforderlig utsträckning anlitas. Vad angår den ifrågasatta medverkan från skogsvårdsstyrelsernas sida beträffande brandberedskapsangelägenheter och frågor rörande utbildning av skogsbrandbefäl, finner utredningen de härutinnan framlagda önskemålen i stort sett välbefogade. Det torde vara av värde för skogsbrandväsendets ändamålsenliga organiserande och bibehållande vid nöjaktig styrka, därest ett fortlöpande aktgivande på och befattningstagande med dylika uppgifter äger rum av de lokala skogsvårdsmyndigheterna, och att desslikes vissa initiativ utgå från dem. En sådan verksamhet synes för övrigt ligga deras allmänna skogsproduktionsbefrämjande åligganden nära. Skogsvårdsstyrelserna förfoga över en vittutgrenad personalorganisation med god ortskännedom om i förevarande hänseende betydelsefulla förhållanden. Styrelsernas arbete finansieras i väsentlig mån genom skogsvårdsavgifter, som ytterst åvila skogsbruket. Då spörsmålet om uppehållande av ett effektivt skogsbrandväsen enligt utredningens förmenande kan anses i någon mån sammanhänga med de intressen, som föranlett åläggandet av skogsvårdsavgifter, synes det icke oberättigat att vid behov en mindre del av dessa medel efter styrelsernas eget beprövande användes exempelvis för brandbevakning eller undervisning i brandtekniska discipliner. Vad särskilt brand-

243 befälsutbildningen vidkommer, torde denna enklast kunna ordnas genom skogsvårdsstyrelsernas försorg. Man får förutsätta, att skogsvårdsstyrelserna därvid ofta finna förmånligt och lämpligt att söka samarbete icke allenast med andra skogliga myndigheter och organ eller enskilda skogsägare utan även med de tidigare berörda enskilda sammanslutningar, som äro verksamma i det brandtekniska facket. Det lärer kunna antagas att, då uppmärksamheten blivit fäst på berörda förhållanden, skogsvårdsstyrelserna i regel skola, där så icke redan är fallet, efter möjlighet och behov ägna intresse åt dessa. Några mera ingripande åtgärder till de ovan framlagda förslagens genomförande torde därför icke erfordras. Enhetligheten i arbetet synes dock underlättas och befogenheten att för ändamålet använda skogsvårdsavgiftsmedel tydligare framstå, om ifrågavarande uppgifter formellt uppföras på skogsvårdsstyrelsernas program. Utredningen avser härmed att i gällande skogsvårdsstyrelseförordning bör, vad angår föreskrifterna om skogsvårdsstyrelsernas åligganden, en komplettering vidtagas i överensstämmelse med vad ovan anförts. Det ligger i sakens natur, att även om ett skogsbrandyäsen vidmakthålles, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada a\ skogseld, komma alltid skogseldar att inträffa och skadegörelse därigenom att uppstå å skogen. Med hänsyn härtill måste skogsägaren hava ett framträdande intresse av att med tillhjälp av försäkring kunna i behörig grad skydda sig mot förluster på grund av skogsbrand. Ur skogsbrukets synpunkt, och ej minst för de mindre skogsägarna, är det därför långt ifrån betydelselöst vilka försäkringsmöjligheter, som i dylikt hänseende föreligga, på vad sätt desamma äro ordnade och vilka förmåner och säkerheter, de erbjuda. Det ligger fastmer vikt uppå, att försäkringssystemet på ett sunt sätt utvecklas till allt större nytta för skogsägarna. Såsom tidigare anförts bedrives skogsbrandförsäkring numera av flera s. k. riksbolag, varjämte en länsorganisation bildats för ändamålet under hösten 1938. Andra former för sådan försäkringsrörelse hava i olika sammanhang förts på tal, såsom ett skogsägareföreningarnas eget försäkringsinstitut, införlivande med redan befintliga försäkringsföretag i de skilda orterna av dylik försäkring m. m. Ävenså har ifrågasatts bildandet av heleller halvstatliga brandförsäkringsorganisationer, grundade på mer eller mindre obligatorisk anslutning av skogsägarna. Enligt vad utredningen inhämtat har inom jordbrukets föreningsråd, som utgör ett sammanbindande centralorgan för det ekonomiska föreningsväsendet på jordbrukets område, igångsatts en omfattande undersökning rörande nuvarande utvägar att på skäliga villkor tillgodose jordbruket med olika försäkringar samt eventuellt föreliggande behov av nya former härför. Därvid kommer tillika frågan om försäkring av skog mot brandskada att tagas under omprövning. I anledning härav har utredningen icke funnit orsak att för eget vidkommande

244 underkasta ämnet en närmare granskning utan har ansett sig kunna låta vid det hittills anförda bero. Den av centralrådet rörande skogsbrandberedskapen och luftskyddet framförda synpunkten är givetvis förtjänt av allt beaktande. För egen del finner sig utredningen dock icke böra ingå på detta ämne. Därest statens skogsstyrelse tillsättes i enlighet med utredningens förslag i det följande, torde det få anses vara en denna myndighet åvilande uppgift att göra frågan till föremål för behandling och vidtaga de åtgärder, som synas av nöden. Då emellertid omedelbara åtgärder måhända kunna anses påkallade, finner utredningen lämpligt, att det uppdrages åt skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd att i samråd med luftskydds- och andra myndigheter samt efter erforderlig undersökning utarbeta de förslag i ämnet, vartill förhållandena kunna giva anledning.

Kap. 7.

Skogsvårdsarbetets administration.

Historik och nuvarande förhållanden. Redan under förarbetena till 1903 års lag angående vård av enskildes skogar uttalades, att verkningarna av denna i väsentlig mån komme att bliva beroende av att den myndighet, åt vilken övervakandet av lagens efterlevnad anförtroddes, kunde vinna skogsägarnas förtroende samt hos dem väcka intresse för skogens rätta vård och handhavande. Statsmakterna trodde sig bäst kunna nå detta syfte genom inrättande av lokala, med ortens förhållanden och befolkning väl förtrogna organ, de s. k. skogsvårdsstyrelserna, åt vilka lämnades en mycket självständig och av lagstiftningen relativt obeskuren befogenhet att utöva tillsyn över efterlevandet av den nya lagen och att samtidigt verka för skogsvårdens och skogsvårdsintressets höjande. Skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet regleras nu författningsmässigt av skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) samt förordningen angående skogsvårdsstyrelser av samma dag och år (nr 213) med i dessa författningar sedermera verkställda ändringar. För skogsvårdsstyrelserna äro bestämmelser meddelade jämväl i andra författningar, bland annat lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden. Skogsvårdslagen föreskriver, att inom varje landstingsområde skall finnas en skogsvårdsstyrelse. Jämlikt berörda förordning gäller beträffande skogsvårdsstyrelses sammansättning m. m. i huvudsak följande. Skogsvårdsstyrelse skall bestå inom vart och ett av Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden av fem samt inom annat landstingsområde av tre med skogsförhållandena i orten förtrogna män, utsedda

245 för tre år i sänder, en såsom ordförande av Kungl. Maj:t samt de övriga till halva antalet av landstinget och halva antalet av hushållningssällskapet. Finnes inom landstingsområde mera än ett hushållningssällskap, utses dock för varje sällskap en ledamot samt av landstinget så många ledamöter, som hushållningssällskapen äro. Suppleanter till lika antal som ledamöterna skola för samma tid utses och på enahanda sätt som dessa; detta gäller dock ej ordförande. Därest landstingsområde ej sammanfaller med verksamhetsområdet för ett eller flera hushållningssällskap, förordnar Kungl. Maj:t, med iakttagande, i den mån sådant kan ske, av ovan nämnda grunder, huru med utseende av ledamöter i skogsvårdsstyrelse och suppleanter för dem skall förfaras. Hos skogsvårdsstyrelse skall vara anställd länsjägmästare. Styrelse äger därjämte att anställa den personal, som i övrigt erfordras för verksamhetens utövande. För besluts fattande inom skogsvårdsstyrelse fordras, att densamma skall vara fulltalig. Vid förfall för den av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden inträder såsom ordförande den i styrelsen äldste ledamoten eller, där de äro samtidigt till ledamöter valda, den till levnadsåren äldste, samt i dennes ställe den för honom utsedde suppleanten. Äro vid omröstning meningarna delade, blir den mening gällande, varom de flesta förenat sig; äro rösterna för olika meningar lika delade, gäller den mening, som biträdes av ordföranden. Vissa grenar av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet hava på olika platser i det föregående blivit berörda. Instruktionsmässigt hava deras uppgifter formulerats i huvudsak sålunda: att befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande av kunskap i skogsskötsel, beviljande av bidrag till och utförande av arbeten för skogskultur, särskilt där sådana vid uppkommen skada å skogen skulle bliva för den enskilde betungande, samt vidtagande i övrigt av åtgärder, ägnade att befordra en förbättrad skogshushållning; att föranstalta därom, att inom verksamhetsområdet finnes tillräcklig tillgång på skogsfrö och plantor av kontrollerad, för orten lämplig beskaffenhet; att utöva den uppsikt och vidtaga de åtgärder, som jämlikt gällande skogsvårdsoch andra lagar på skogsvårdsstyrelse ankomma, samt beträffande de åtgärder, styrelsen i sådant avseende vidtager, så ock om beslut, som på styrelsens framställning av domstol eller annan myndighet meddelats, föra förteckning samt lämna upplysning, när sådant begäres; att förvalta de medel, som genom skogsvårdsavgifter eller eljest inflyta till skogsvårdskassan; att antaga och med omhänderhavda medel avlöna befattningshavare hos styrelserna samt att utfärda instruktioner för dessa; att fastställa visst stämpelmärke att användas vid utsyningar och andra förrättningar, som verkställas av styrelsernas personal, samt på lämpligt sätt bringa detta märke till allmän kännedom. Önskar i annat fall än i gällande skogsvårds- och andra lagar angivits ägare eller innehavare av skogsmark sakkunnig hjälp eller anvisning för tillämnad avverkning eller i avseende å skogsmarks behandling, må skriftlig anmälan därom göras hos skogsvårdsstyrelsen, som förordnar lämplig person att lämna sökanden den hjälp eller de upplysningar han begärt. På skogsvårdsstyrelse ankommer att föreskriva de villkor, under vilka skogsägare må erhålla sådant biträde av styrelsens tjänstemän.

246 Vid fullgörande av sin uppgift har skogsvårdsstyrelse att ställa sig till efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t efter styrelsens förslag samt landstingets och hushållningssällskapets hörande fastställer. Skogsvårdsstyrelses förvaltning och den däröver avgivna redovisningen skola granskas av revisorer, vilka årligen utses en av Kungl. Maj:t och de övriga till antal och enligt de grunder, som föreskrives om ledamöter i skogsvårdsstyrelsen. På landstinget och hushållningssällskapet ankommer att för dess del bevilja eller vägra skogsvårdsstyrelsen ansvarsfrihet för styrelsens förvaltning under det år, revisionsberättelsen omfattar. Finner Kungl. Maj:t ansvarsfrihet icke böra beviljas skogsvårdsstyrelse, förordnar Kungl. Maj:t om vidtagande av därav påkallade åtgärder. Ordförande och övriga ledamöter i skogsvårdsstyrelse ävensom revisorerna äro oavlönade men äga för varje sammanträde ävensom för de resor, som av deras uppdrag föranledas, ur skogsvårdskassan erhålla ersättning enligt gällande resereglemente. Genom Kungl. Maj:ts brev den 29 oktober 1926 hava bestämmelser meddelats angående tillämpningen av resereglementet å nämnda funktionärer. Därvid har stadgats att till ordförande skall utgå ersättning enligt rese- och traktamentsklassen 1 B samt åt övriga enligt klassen II C i resereglementet. Såväl styrelseledamöterna som tjänstemännen äro i utövningen av sina befattningar underkastade det ansvar och den påföljd, som i allmän lag stadgas om statens ämbets- och tjänstemän. För de medel, som skogsvårdsstyrelse haft under sin förvaltning, ansvara styrelsens ordförande och övriga ledamöter gemensamt. Vad angår den av skogsvårdsstyrelserna bedrivna verksamheten, dess utveckling och skiftningar, hava på skilda platser i det föregående lämnats en del uppgifter härom. Desamma skola nedan kompletteras med statistiska data visande organisationens omfattning m. m. I tabellen å sid. 248 visas omfattningen av styrelsernas uppsiktsområde. Detta utgör, å den produktiva marken räknat, tre fjärdedelar av landets totalareal. Förändringarna i skogsvårdsstyrelsernas bestånd av förrättningspersonal framgå av följande tablå: H e l å r s a n s t ä l l d a Period

och

1905—1909 medeltal per år 1910—1914 » » » 1915—1919 » » » 1920—1925 » » » 1926—1930 > » » 1931—1935 » » t 1936 1937

år

läns jägmästare, bitr. länsjägmästare, länsskogvaktare distriktsjägmästare, antal assistenter m. fl. antal 27 24 29 38 46 78 80 82

82 105 148 205 219 255 280 287

247 Härtill kommer en betydande tillfällig förrättningspersonal under sommarhalvårets högsäsong såsom framgår av nedanstående uppgifter:

Period

och

Tillfällig personal: plantörer, förmän vid skogsarbeten m. fl. förrättningsmän antal

år

348 709 1000 1 148 985 1 017 1046 1 204

1905 1909 medeltal per år 1910 1914 » »> » 1915 1919 » » » 1920 1925 » » » 1926 1930 » » » 1931 1935 » » i 1936

Tablåerna giva vid handen, att personalbehovet i stort sett oavlåtligt stegrats. I den mån det icke varit en följd av utvidgningar av skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde, är utvecklingen, såsom av vad förut anförts torde framgå, till väsentlig del förorsakad av den stegring av styrelsernas biträdesuppdrag — framför allt virkesutsyningar — samt bidragsverksamhet, som under årens lopp ägt rum. Därutöver må statistiskt belysas skogsvårdsstyrelsernas fiskaliska ämbetsutövning. Nedanstående sammanställning åskådliggör utvecklingen av vissa grenar av densamma:

Period

och

år

1905—1909 medeltal per år 1910—1914 »> » » 1915—1919 i i »> 1920—1925 » » » 1926—1930 » » » 1931—1935 » » » 1936 1937

Anhängiggjorda rättegångar antal

Meddelade avverkningsförbud antal

30 29 27 48 49 31 23 49

19 22 224 365 374 161 235 305

Ifrågavarande verksamhet för övervakandet av skogslagarnas efterlevnad under det av mycket omfattande avverkningar kännetecknade år 1937 sammanfattas mera detaljerat i tablån å sid. 250. Jämlikt 30 § skogsvårdslagen och 28 § lappmarkslagen kunna i särskilda fall besvär anföras hos vederbörande länsstyrelse över skogsvårdsstyrelses beslut. En undersökning rörande antalet dylika besvärsmål under femårsperioden 1932—1936 har givit det resultat, som framgår av sammanställningen å sid. 251.

248 o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o cocor-incDOicN^oooincoocoTHcocor-t^T^cooocococTi rtOiOlCOiOiO't'^MnOHlNCAMCOCQCOrtiNTfiNHWO THCoinocÄr^ooTHCDCNicDTHoocoajco-^THOTHoom—(ooco TH ,-iTHr-l rH T H T - ( ( N T - I i n CM CO t> CM TH

1-1

oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo o o o o INCOMroi-iOOTjioOINOOINTHtOtDOOOOrHINCgM^O^iM OS

> "S co •g tic

cNcNcocNoO(?or~oOTHcNcoc5inoT-i.r-iooTt<OTHcsi-^<co OI>rJ<miOTt<-^r^COOOCDI>i-ICDCOCOCOlMCDCDC»OincD(M •"»NcoiocwniNrirHM N r t f f l m n i n n o n o i O H O TH N H r t M M M

.2 o a

B

9 co CU

i» cs co 81

O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O c^oinTHt^r^r^Tticr>T-i'^<i>o5coincoocO'r-ico-rj<c<ir^oo-^< HT)iO)(OinNOMnrl1i TH H r i n H rHCMCMt^cocorHF-Tf r-l CO LO CM

co p

lOioinmcctHCDoiooooffl

ft 2

B s

oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo o o

cs

s s

OlNOt^^tOiOMlMffiOONcOMMtOCflCOO^INOOCCrtC» coi^ooocMr^i^eooooococMcocMc^cceocrjocMcMi> COCMCMm^-'tfCOCOrH CM r<HrJ(Tj(lOtstoOJT|iinMM'^ T t r l r l O N n CM

P ^J

CI

CI io

o oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo o oo

fc! ° ^

r^ CM t>C N 0oo 01>COOCOOTHCOCD(MI>OI>inOOOC<3I>000002T-i O

CO CO CO CO r-l

TH

CMrHCMCMCOCO"<*CM-rJ<.rHOTf<in H O O t f IM O CM r-l LO CM CO

O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O cooL^cooc^oor-ioin-^T-iooc^r^cMininr-iincsioorHTtico

tic

-iS CO

o o o oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo oo o C O O i n i ^ O O O r H L ^ r H T H C C O r H O O C J i T W O r H C M O l C M t ^ r H C M

CH

t^^ocooino^co^-^cooooco-^r-ioin-r^co-^in-rtit^ r-l

Co S

r H CO CO CM CM CM

r-l

C M C O C M C D T j l O O O C O r - i O O CM - H r-l O O rH CM

i % av samtliga skogar

ClOOOCOfllMfflMXJOO o s o « ) ! O O H ? i e ) m M ö o b ^ ^ c M C M t ^ c ö c M i n c N c ö c M r H C M ^ ^ Å ö i n c ö c i ö i n c M o o o o w M c ä c a o o o i c ä o i c a a o i c B o i c o o i ^ M o t o c o i o i O ' * O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O C D O N ^ C ä N i O O W O l H t O H O O O t O ^ O H C D t O f f l O O B OinOOOCOCOt^CMCOCDOCD-r^C^-r^O^OCO-^-^OCMTlf o n m f f l h O h o o N i O H M n M n i N o i o n T f H O r f r i rlrl rH r l H CM COCMC0^1>05

i % a v samtilga skogar

0 0 O O I » « ! N H « M N H ^ i e i M < 0 i l ) N 0 0 ( 0 O « < B

O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O COrHCOCM^CMOCMCOCOOOinrfiCOCMCrjOOr-'OOOCOCMOCO inin^CMCO^lO^CNl^rHCOCOCOCOCMOOr-IOI>rHr-ICOCMin CO^rHOOOO-rfCMt^rfCOCTJinCMrHC^TtiOcDCOTfOOTtir^ COCMCOincOinCOlMr-lr-lCM rHrHCOCOrHr)<COinCMI>C>Oin

w fj Jj "Ö «S TJC 60

O O

O O

O O

O O

o o o o o o o o CD O I CM t >

O O

m o m in CM

2 Sc « Ä

eS

s

o o

o o

r H CM i> •*

P , Jj CS es

CS i - l

m CO

o m

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o corHooi>incMo>ooocoooin-<*i>ino5coooococMOrH CO O T J « ^ k C 3 (O °C3 rH >

C0O00COinTf<inC0ir<lC0rHC0CDC0rHC000CMrHrHrHrHC0-H<O » n o j h o o o i i c i h ^ f f l f f l i o M o ^ n o i o n H i o o o i H COCMCM-^CDinCOCMrHrHCM THrHCDCOrH-^lMinCMC^OOO

a

'. I '.'.'.'''.'. •

.

s

O

o ca to

B

" c "

52 co

I' '.' l : -l- '• ' '•

:'. r '. '. '. a '. '.'.'.. -o

.

. :C5 »

.

.

P r - , O

,i2

S-o

ca

2&

"

i/, „

.

CO

C

to

oi

eSöcocoCÄ»:cSfs

n r " Ö + ^ fl 5 5 O P < 0 « iO h 3

C

5P

D

P

"

«

c «

corr'

^ C

if«--i'P'P+->>CS«HCUcog<g*coScot; 9 - ^ h & t S : ° ~ 3 «Sf tn CCS O :CS :cS . 3 :CS O

B

tjäns id ai dag

an ej skilt visad sonal

r_

CD H 5 tH •rf Ö CS

<

£

1 1 eo i | CM |

l o t ^ l l> o rH rH

o o CD o i n • * 1 1 O CM O I> co to l>

ft

eS P

r H CM

1 CM r H

1 | >

I CM

I

1 CM

1 I r H CM

I

1 H->

1 CS

:CS

g CO

"3

1 CO CM r H CO O

* *

rH

rH i - ^ c M c x ) t > c o T } < o o T f < t > - r j < c o e o i > o t ^ c o c o c o o c o c D O 0O

r H CO m

cM-*rHco

vi ' O W r—J

•>*•

c o r ^ c M c o c o T f C M c M r H t ^ r H T H H c o eo CM

r c c f r l

rH

«*

eo

| r H C O C O i n 0 5 i n r H | > O C 3 l > O i n r H r H 0 1 C O C O I > i n C O r H O

CO CM -c*

rH

CO CO r H

Tf

rH

CO CM • *

P

O CD CO rH eo

i«

I > CM O rH eo

OOCf)ONCOC»)01MOi(lCliOffl(»c001fflNhfl)fflHHim

J15

C M C O O c X 3 C O C O C O O O O i n r H | ^ - r H O I > - r J < C O r H I > r H r H T H H | > C r 5

an

CS

o-^ort'o-^cocOrHcococMi^oocococo-^Tt'incDcor^t^

O

P

j_>

3*

:CS

10 CM | r H C M C M o i n i > i > c o r H i n o o i n o i n c o r H - r H c 3 5 C M c D C 5 ' *

H->

-<

P

O

rH

CS

£H

CO CO

tjänst tid an daga

_

v skogsvår styrelsern utbildade

p :CS

tjänst tid an daga

CO

ed

rH

I I

CS

T3 ns ..

rH

H->

fi ! H O t , EJ :CS T J CO

M

^ £ 2 | o c o i r H | o o i h < r*H 1 » n | 0O ] rO I rH TT H

LH

H->

P

CMOI>OrHHHHi>o rH cMcocMrHCM

r H CM

C O O C M O C M O i n O C M - * I > I > 0 5 C M I > C O eo rH eo i > rH-rt<Tt<mini>in»o CO

CMCMrHrHrH

rH rH i n

r H CO 0 0 CO " *

H*

CO

•-« O

lO

3 U tH

,.'> co

•ti P cs

CO r - .

H->

Ä -ö o cs

pH

1 o

-"tf1

g *

m O

O

1 o ro c~H O

CO CO

O

1 1 1 1 1 m rH

| CM

CM

1 r^ co o co co co »* 1 CM CO CM r^ CO CO N CM co co CM co co eo o m t«

:2»-ö "O —H 4->

•S3 :0 T i

73 E p

p

1t

ett tH X eo • P 'tH U CS

< " g ft

rH

1 H->

co i n SM 1 I 1 1 1 1 ^ ^ 1 ^ 111 m CM CM co •>* CM O

1 r H r H CO 1

1 CS

iman ej ärskilt dovisad ersonal ca "O

1 rH

0 > 5 H

••O

1 1 11111

I

T

f

«

r

JrHrH

CM CM r H r H r H r H r - rH

,

1 I

o P

j C M r H

CM

|

1 JrH,

1 CM r H r H CM O r -

r H r H C O r H r H r - CM CM r f CM CM CO T t

eo e» eo

CS

-

tH H->

gg

r * CS CO H->

o

g«

T3 'G

:CS

:CS 1-1

CO

1 o

>

CM

r H r H CM r H r -

t > CD l > CO CM I > CC

|

, CO |

, rH |

, rH | c.C M r H i n C O r H C O C D

oeocomcMcDTH-tfcodir

M » CO I> C! w oc r H r H r H r H CM r -

t H CS

o p

• *

10 eo eo

s CS

,

(H

H->

ä

4)

'Ö

CS P

1 I I I 1

M

I1I

rH

rH

rH

CS

-

1 r H CM CM r H 1

rH

I

1 I

r-

rH

CM r H

1 1 1 1 1 ,

t-

rH

1 1

1 CO

lO *H

''—s

1 rH

1 rH

rH

|

rH

CM

1 CM CM co r f co ir

eo

o p

i*>i g

«9< SM

p CS

:« =« •« «-•

,--'-,

J ^=

CS

g g

CO

p

CD

:C3

•d

CO

°S

g

E

CS

:CC

tC

CO

tfl

CO

.g H-> CO

p CS 1-1

T3

<-

co

CP

1 "c

>C c

H-

(A

CO

p

tH

O

p

C/3

^

tH

co

:Q co

CCS

w

*

T-, co w C

p « » * ~

Ä

^

Ä

5 * ^ C Q : c rSH

• CO

• —'

.g S

* TJ CS H->

O CO

CO 0 3

Ä

:CS CO

rrH

OT

Ä

co

CO o, CXnH

p p . S S o p g g x j ^ c « ^ , y U C M 0) ai H C £

S

m

Västmanland Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlar Jämtlands Västerbotten: Norrbottens

tH

t3C tn' 6

Ä t o (« Ö K S H +•>

Uppsala Södermanla Östergötlan Jönköpings Kronobergs Kalmar län

CO

Bitr. lä: mästare, jägmäst assiste

CS

o £ '5 « 3 g > 5 :53 g: OffltfSKo»<5a!>c

tillutsyförestånd ningsskriftill av- förrättter verkn. ningar enligt enl. enl. § 19:1 § 19:2 § 2 0 tH

1 rlffltM

«3 4->

1 1 1 1 i 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 II i 1 1 IS 1 5 C5-#incooeoi>oocMin rH

eo

Antalet avverkningsförbud till följd av överträdelse av best. om avverkn. i CO

c3 rJ

CO

rl H N H H rH CM

.

B t»

1 CM CO 00 TH t > 0 0 I 1 CO-^CMrHCMl COinrH

N

i i n i i i - i 1 1 i 1 1 J i i j i i i i i i• •?

CMrHininOrHI>Tf rH rH

-rH

CMOS 00

I 1

I 1

Ir^rHOCOCOrHO'rHincD I COtMOOcS^ClCSOO C M r H T H r H

1 1

ICO ICM

»^ »O |>i 0]

1 1 1 l™" 1 1 1 | - I 1 1 1 1 1 I I 1 1"* 1 1 ! $ ! i 1 1^ 1 1 1 1 l ~ 1 1 1 1 1 1 1 1 1 ^ II 1 1 w

g «>

rtl>

leo

I co co l O r n o m

CMO-^I r l H H rH 1 00

I

|

IrHrHCM

1 rH

1 I

| HrlOO

1H

I m CM T-H i m

l | C O | r H

1 O H rH

C O r H | | l l | l | l | | | r H C O |

I (N O Cä CO O CO | CM rH rH O "tf rH

1 CM 1

-*

ICMCO 09 ¥•( «* •* 01

1 CO 1 CM 1

lO

i rH i c D c o r H C M r H c o r H c o c M C M - ^ f c o o m o i n rH rH rH o CM m

o en

S r* :CS c o

i> r.

i c o o i n m

^

rH

Ol

>> CO

c o e o c o c D ^ c o o r H r H i n o c o o i T f i n ^ c o r H o r ^ r H c o o e o c M b» OO^COOO'rHCOCO'rJ'in-^CMOrHeOcOrHrHeOrHCOCMrHTH o coco -HHocMmT^cMrHin HIH wrico •* Tf Q CM co in oo »J1 rH

-ti

|

O 00

CMrH

Antalet besiktningar å avverkningstrakter

CO

|

CO 0 0 O CO rH

g

.g

|

CM

ocMrHooineo

Antalet upphävda avverkningsförbud

O

l eo l co l i n i n c o c M C M r H o c o - * t>r

rH CM O rH

«5 »O - . - i ^ C i M t M I F » linCTJ 1 CO 00 rH O 1 | l > 1 rf CM m l o ö S ^l ^ o m o o c M r H C M C M mcol i> eo m | c o eo gj ^ rH eo CM co m o s CM •*

4->

bo

0000 rH

CS

"3 rP

tH

1 rH j CM CO CM lO CO CO

C O t > I C M | l m r H C M I I | | | | l | | | l | | r H C M r H ^ I CD O O O I > C O l | l l l l l l l l l l . | c O C O - * - H rH rH rH CO CM CO O

P

i

g

1 1

rP

cS

CO

I

o m i c M i 1T P M H 1 1 1 I i 1 i 1 I 1 i 1 i m i r H o m c o o c n m l l l l l l l l l l l l l ^ l T f e o r* HHTf CM CO lO

CO

tH

°eS

I T H ! I

I n

CM 1 M ^ i n n cnio I I ! i c o t ^ c o o c o m c M - ^ o c D i i m oi CM CM l> CO Oi t> 1 1 1 l O C M H O l O C O O ^ c O C M 1 |cO rH

a S

Antalet besiktningar enl. § 15 skogsvårdslagen o. § 20 lappmarkslagen Antalet av domstol avgjorda ärenden angående återväxt och betesfred Antalet undersökningar å marken av skogsstatstjänsteman Träffade överenskommelser angående återväxtätgärder

|

CO

r H r H

rH CO m CO O CD rH

N* •*

Summa

Avskrivna ärenden angående åtgärder för återväxtens betryggande

Antalet omläggningar av skogsmark enl- §§ 23 o. 24 skogsvårdslagen o. § 22 lappmarkslagen

1 Stockholms läns Uppsala » .... Södermanlands » .... Östergötlands » Jönköpings » .... Kronobergs » Kalmar läns norra. .. » » södra... Gotlands läns Blekinge » Kristianstads läns... . Malmöhus » .... Hallands » .... Göteb. o. Bohus läns Älvsborgs läns.. Skaraborgs » .. Värmlands » .. Örebro » .. Västmanlands » .. Kopparbergs » .. Gävleborgs » .. Västernorrlands » .. Jämtlands » .. Västerbottens » .. Norrbottens i ..

Antalet beslut jämlikt 4 kap. skogsvårdslagen

Antalet anhängiggjorda rättegångar

251 Besvär hos länsstyrelserna jämlikt 30 § skogsvårdslagen och 28 § lappmarkslagen. Länsstyrelsen

i

År 1932

År 1934

År 1935

— — — —

— —

— —

— — —

— — — Kronobergs

»

Gotlands

»

1 1

Göteborgs och Bohus

»

— — 1

— — —

— — —

— — —

—

— —— — — — — —

— — — — —

— — — 1 1

— — Summa

—

• — •

• — •

»

— —

1 Kopparbergs

1 1 1

— •

1 År 1936

År 1933

•

—

—

• — •

1 7

—

•

1 2 18

• — •

— 2

— — • — •

— —

•

— 1

•

— 2 1

— 1 —• — — • — •

—

1 •

—

— 1

—

•

— 2

• — •

•

—

— — 1

— 3

— 6 4 20

Om skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska villkor kommer en redogörelse att lämnas i nästa kapitel. Sedan år 1925 äro skogsvårdsstyrelserna sammanslutna till ett förbund, skogsvårdsstyrelsernas förbund. Stadgar härför hava av Kungl. Maj:t fastställts genom beslut den 14 augusti sagda år. Förbundets uppgift angives i stadgarna sålunda: att bevaka och främja skogsvårdsstyrelsernas gemensamma intressen och att i sådant syfte göra erforderliga framställningar; att verka för erforderlig enhetlighet i tillämpningen av lagar och författningar, som angå vården av enskildes skogar, och att för sådant ändamål verkställa nödiga utredningar samt vidtaga erforderliga åtgärder; att åstadkomma samverkan mellan skogsvårdsstyrelserna för att tillgodose landets och den skogsägande allmänhetens anspråk på god och ändamålsenlig skogsvård; att upprätta statistik över den enskilda skogsvården; samt att avgiva yttranden och verkställa utredningar i ärenden, som röra skogsvårdsstyrelserna och deras verksamhet och som av Kungl. Maj:t eller andra myndigheter till förbundet för sådant ändamål överlämnas. Förbundet företrädes av ett centralråd, bestående av åtta ledamöter. För val av dessa, vilket skall ske å ordinarie förbundsstämma, fördelas till förbundet anslutna skogsvårdsstyrelser i åtta grupper:

252 Grupp 1: skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Gotlands läns landstingsområden; » 2: skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings läns samt Kalmar läns norra landstingsområden; » 3: skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs läns, Kalmar läns södra samt Blekinge, Kristianstads och Malmöhus läns landstingsområden; •» 4: skogsvårdsstyrelserna i Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs läns landstingsområden; » 5: skogsvårdsstyrelserna i Värmlands, Örebro och Västmanlands läns landstingsområden ; » 6: skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs läns landstingsområden; •» 7: skogsvårdsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands läns landstingsområden; samt » 8: skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden. Av varje sådan grupp utses bland medlemmarna av till gruppen hörande skogsvårdsstyrelser en ledamot och en suppleant i centralrådet. Förutom nu nämnda åtta ledamöter äger Kungl. Maj:t utse en ledamot i centralrådet jämte en suppleant för denne. Vid ordinarie förbundsstämma utses vidare två länsjägmästare jämte två suppleanter, även dessa länsjägmästare, med uppgift att närvara vid centralrådets sammanträden och deltaga i dess överläggningar. Centralrådet utser inom sig ordförande och vice ordförande samt antager och entledigar sekreterare samt annan erforderlig personal. Centralrådet utser jämväl inom sig ett arbetsutskott med det antal ledamöter och med de uppgifter, förbundsstämman beslutar. Av Kungl. Maj:t utsedd ledamot i centralrådet är självskriven ledamot av arbetsutskottet. Att närvara vid arbetsutskottets sammanträden och deltaga i dess överläggningar utser centralrådet en av de länsjägmästare, som äro bisittare i centralrådet. I den mån förbundets beslutanderätt ej tillkommer centralrådet skall den utövas av förbundsstämman. Till ordinarie stämma sammanträder förbundet en gång vart tredje år å tid och plats, som av centralrådet bestämmes. Extra stämma skall hållas, därest beslut därom fattas vid ordinarie stämma eller då centralrådet finner extra stämma behövlig eller mer än halva antalet förbundsmedlemmar därom hos centralrådet gör skriftlig framställning. Varje vid stämma närvarande ledamot i till förbundet ansluten skogsvårdsstyrelse och hos sådan styrelse anställd länsjägmästare samt av Kungl. Maj :t utsedd ledamot i centralrådet äger deltaga i överläggningarna. Vid förbundsstämma äger varje till förbundet ansluten skogsvårdsstyrelse en röst. Denna rösträtt utövas av den eller de medlemmar av styrelsen, som äro närvarande vid stämman. Äro flera medlemmar närvarande, fördelas styrelsens rösträtt lika mellan dem. Förutom ovannämnda val samt övriga stadgeenliga ärenden har förbundsstämman att till behandling upptaga sådana ärenden, som hänskjutas dit av centralrådet eller som i form av motioner väckas av till

253 förbundet anslutna skogsvårdsstyrelser, medlem av sådan styrelse, hos dylik styrelse anställd läns jägmästare eller av Kungl. Maj:t utsedd ledamot i centralrådet. I den m å n icke medel i annan ordning ställas till förfogande, skola de för förbundet gemensamma utgifterna bestridas genom utdebitering å samtliga till förbundet anslutna skogsvårdsstyrelser i förhållande till varje styrelses inkomster i skogsvårdsavgifter samt anslag från stat, landsting och hushållningssällskap under året närmast före utdebiteringen. Centralrådet äger befogenhet att från skogsvårdsstyrelse, som är ansluten till förbundet, infordra sådana för förbundets verksamhet erforderliga upplysningar, som tillhöra skogsvårdsstyrelses arbetsområde. Som av det ovanstående framgår föreligger formellt ingen skyldighet för skogsvårdsstyrelse att vara ansluten till förbundet. Samtliga skogsvårdsstyrelser hava dock sedan dess bildande tillhört detsamma. Till belysande av den av centralrådet bedrivna verksamhetens utveckling kan exempelvis anföras, att antalet av centralrådet expedierade framställningar och remissvar till Kungl. Maj:t, departementschefer och riksdagsutskott utgjorde under perioden 1925—1927 44, 1928—1930 103, 1931—1933 154 och 1934—1936 245 samt under år 1937 närmare 90. Antalet övriga utgående skrivelser har under de sistförflutna sex å sju åren nästan fördubblats, eller stigit från cirka 1 400 till cirka 2 200 för år. Inom centralrådet hava ett flertal kommittéer och kommissioner arbetat med utredning av mer eller mindre omfattande specialfrågor. Den stegring av centralrådets arbetsuppgifter, för vilken ovannämnda siffror kunna sägas vara ett uttryck, är endast delvis beroende på en ökning av de ärenden, som direkt beröra skogsvårdsstyrelserna och deras verksamhet. Den får således även betraktas som en följd av statsmakternas behov av ett lämpligt organ för rådgivning i det enskilda skogsbruket berörande allmänna spörsmål. Bland de ärenden, som sålunda under treårsperioden 1934—1936 och år 1937 varit föremål för centralrådets prövning, må följande nämnas: fråga om skyddsskogslagens tillämplighet å vissa ecklesiastika skogar; åtgärder för bekämpande av ungdomsarbetslösheten; av 1933 års upphandlingssakkunniga avgivet betänkande rörande upphandling av inhemskt bränsle för statens stationära anläggningar; fråga om den trätekniska forskningens understödjande; av virkesmätningskommissionen avgivet betänkande med förslag till lag om virkesmätning m. m.; sociala jordutredningens betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom; betänkande med förslag till omorganisation av den högre och lägre skogsundervisningen; 1933 års skogsindustrisakkunnigas betänkande rörande råvaruförsörjning, produktion och arbetareantal m. m. vid skogsindustrierna;

254 inom justitiedepartementet utarbetad promemoria rörande avveckling av bestående fideikommiss; kungl. socialstyrelsens utredning beträffande skogsbygdens arbets- och försörjningsproblem; sociala jordutredningens betänkande med förslag till revision av lagstiftningen rörande avstyckning m. m.; betänkande med utredning och förslag rörande rikets ekonomiska kartläggning; förslag om uttagandet av viss avgift å till landet importerat rund virke; förslag till åtgärder för åstadkommande av en förbättrad statistik rörande skogsproduktion och virkesuttag; domänstyrelsens förslag i fråga om instruktionen för värdering av skogsmark och växande skog vid 1938 års allmänna fastighetstaxering; inom jordbruksdepartementet avgivna betänkande med förslag till lagstiftning om särskilda husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 1934 års avdikningssakkunnigas betänkande angående den statsunderstödda vattenavlednings- och avdikningsverksamheten; fråga om behovet av skydd för ungskogarna i storstädernas närhet; 1936 års utrednings angående beredskapsarbeten betänkande rörande beredskapsarbeten; betänkande med förslag till ordnande av den fasta lantbruksundervisningen; fråga om ändamålsenlig reglering av fastighetsindelningen på landsbygden; fråga om åtgärder till förhindrande av spekulation med skogsfastigheter. Av detta axplock ur centralrådets protokoll för ifrågavarande år framgår, hur centralrådet på det skogliga området kommit att användas som allmänt remissorgan. I en mångfald ärenden, såsom i olika anslagsfrågor och spörsmål allenast berörande skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, där centralrådet ansetts besitta särskild och tillräcklig sakkunskap, har Kungl. Maj:t funnit gott före besluts fattande endast höra centralrådet. Genom de erfarenheter, som vunnits i centralrådets verksamhet, har icke sällan yppats anledning att i skilda ämnen taga initiativ. Dessa hava dock på grund av bristande resurser endast i en del fall kunnat fullföljas. Som exempel på större skogsvårdsfrågor, där detta kunnat ske, må nämnas proveniensens inverkan på skogsbeståndens kvalitativa utveckling, stamkvistningens betydelse som skogsvårdsåtgärd samt skogsdikningsföretagens båtnadsvärden. Centralrådets fasta personal har under de senaste åren utgjorts av en sekreterare, en amanuens (deltjänst) samt ett skrivbiträde. Utgiftsstaten har för verksamhetsåret 1937/1938 balanserat å 43 000 kronor och beräknas för 1938/1939 belöpa å 44 000 kronor. Såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för förbundet har å riksstaten uppförts anslag alltsedan budgetåret 1926/1927. För budgetåret 1938/1939 har anslaget utgått med 36 000 kronor. Återstoden av utgifterna bestridas, som nyss sagts, genom tillskott från skogsvårdsstyrelserna. Av nedanstående sammanställning framgår det antal sammanträden, som under tioårsperioden 1928—1937 hållits med centralrådet och arbetsutskottet:

255 År

..

5 5

4 12

7 5

8 3

6 10

6 7

8 4

6 5

9 2

9 2

Summa

11 Centralrådet Arbetsutskottet

Framkomna önskemål. Tidigare hava vid flera tillfällen i officiell form framförts synpunkter och önskemål rörande skogsvårdsstyrelseorganisationen. I betraktande av de ökade uppgifter, som efter hand tillkommit skogsvårdsstyrelserna, väcktes på sin tid, bland annat, frågan om förlänandet åt desamma av vidgad skoglig kompetens. Skogslagstiftningskommittén, domänstyrelsen m. fl. hava härutinnan framlagt vissa förslag. Utredningen anser sig dock icke böra ingå på dessa, vilka härröra från tiden före 1923 års skogsvårdslags och skogsvårdsstyrelseförordnings tillkomst. Detsamma gäller ett yrkande motionsvägen inom riksdagen, att skogsvårdsstyrelserna skulle avskaffas och deras verksamhet övertagas av kommunala organ under hushållningssällskapens överinseende. Här må allenast bringas i erinran, att vissa supplementbestämmelser, som avse skogsvårdsstyrelsernas sammansättning, sedermera utfärdats. Vid fastställande av hushållningsplan för häradsallmänning skall sålunda skogsvårdsstyrelse utökas med en av Kungl. Maj:t för ändamålet särskilt utsedd ledamot. Den nya lagstiftningen av år 1932 för lappmarkerna medförde den ändringen i skogsvårdsstyrelseförordningen, att styrelserna i Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden förstärktes med vardera två ledamöter. Härigenom erhölls möjlighet att i styrelserna få likvärdigt företrädda såväl kustland som inland av ifrågavarande landstingsområden. I från skogsvårdsstyrelserna till 1936 års skogsutredning avgivna yttranden rörande särskilda spörsmål har beträffande skogsvårdsstyrelseverksamheten anförts väsentligen följande. Då skogsvårdslagen på grund av de starkt växlande skogliga förhållandena omöjligen kunnat avfattas så, att densamma helt tillgodosett alla olika ortsbehov, hade tillämpningen därigenom ofta blivit väl så betydelsefull. Ett dylikt förhållande skulle antagligen kunnat bliva ett svaghetsmoment, därest lagtillämpningen behövt regleras efter snävt tillmätta, allmängiltiga direktiv. Så hade dock dessbättre ej blivit fallet. I stället hade inom respektive län tillskapats levande organ, genom vilka lagens bestämmelser kunnat få de för de skilda delarna av landet anpassade och rätta tillämpningarna. Den omständigheten, att skogsvårdsstyrelserna gjorts till länsinstitutioner, vilka var på sitt håll kunnat arbeta enligt för orterna bäst avpassade metoder, hade ej allenast bidragit till att stärka förtroendet mellan styrelserna och länsborna utan även blivit en sporre styrelserna emellan att driva fram skogsvårdsarbetet. Förhållandet mellan skogsvårdsstyrelserna och den skogsägande allmänheten vore i regel gott. Endast relativt sällan behövde styrelserna tillgripa några kraftigare medel för att vinna gehör för sina erinringar beträffande skogslagarnas efterlevnad. Till största delen berodde detta på den större förståelse för skogsvårdens betydelse, som nu vore allmänt utbredd. Skogsägarna hade funnit, att lagen

256 ej utgjorde hinder för ett rationellt utnyttjande av skogstillgångarna ulan endast avsåge att förhindra misshushållning med växtlig skog och att trygga markens produktion. Det tilltagande förtroendet till skogsvårdsstyrelserna avspeglades i de ökade ansökningarna om biträde av styrelsens tjänstemän vid förrättningar. Frågan om inrättande av en centralmyndighet för de enskilda skogarna har i skilda sammanhang varit på tal. Skiljaktiga uppfattningar hava därvid kommit till synes. Norrländska skogsvårdskommittén föreslog på sin tid inrättande inom jordbruksdepartementet av ett skogskontor för den högsta tillsynen över tillämpningen av lagstiftningen för enskildes skogar, i första hand dylika i Norrbottens och Västerbottens län, skyddsskogar samt sockenallmänningar och besparingsskogar inom Kopparbergs och Gävleborgs län. Skogslagstiftningskommittén förordade anställandet inom departementet av en skogsvårdsinspektör med nedanstående åligganden: att inhämta noggrann kännedom om den enskilda skogshushållningens och skogsvårdens tillstånd i landet, med uppmärksamhet följa dess utveckling och för Kungl. Maj:t framlägga förslag till åtgärder från det allmännas sida, som kunna vara ägnade att främja denna utveckling; att sammanfatta och till skogsvårdsstyrelserna överbringa meddelanden angående de i avseende å skogshushållning och skogsvård genom statens skogsförsöksanstalt eller eljest gjorda rön och erfarenheter, vilka kunna vara av betydelse för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet; att bereda och för chefen för jordbruksdepartementet eller uti statsrådsberedningen föredraga alla på Kungl. Maj:ts avgörande beroende frågor rörande den enskilda skogsvården i riket samt att uppsätta förslag till Kungl. Maj:ts beslut i ärendet; att inom viss tid för varje år till Kungl. Maj:t avlämna berättelse angående den enskilda skogsvården med däri ingående sammandrag av samtliga skogsvårdsstyrelsers berättelser och skogsstatistiska uppgifter; att fastställa uppställning av skogsvårdsstyrelsernas årsredogörelser och, i den mån så är erforderligt, formulär för i nämnda redogörelser ingående och eljest skogsvårdsstyrelsen åliggande uppgifter; att granska de jämlikt lagarna angående vård av kommunskogar m. m. och om häradsallmänningar av skogsvårdsstyrelserna fastställda, till honom insända hushållningsplaner och, där omständigheterna sådant påkalla, däri söka ändring; att på framställning av vederbörande skogsvårdsstyrelse meddela förordnande för lämplig person att upprätta förslag till hushållningsplaner för under nyssberörda lagar lydande skogar; samt att med råd och upplysningar tillhandagå skogsvårdsstyrelserna i deras verksamhet. Skogsvårdsstyrelsernas delegerade anförde härom, att inrättandet av skogsvårdsinspektörsbefattningen ej vore behövligt eller önskligt med hänsyn till den ställning styrelserna skulle komma att intaga i förhållande till inspektören och den risk, som förelåge, att styrelserna då så småningom skulle utvecklas till ämbetsverk. Den ifrågasatta organisationen skulle lätt kunna leda till ett stöpande i samma form och en byråkratism, vilka borde undvikas. I de över skogslagstiftningskommitténs förslag inhämtade yttrandena tillstyrkte domänstyrelsen inrättandet av en skogsvårdsstyrelsernas överrevision, bestående av tre ledamöter, varav två skulle utses av Kungl. Maj:t, den ene såsom ordförande, och en av skogsvårdsstyrelserna. Ordföranden skulle beständigt vara i tjänstgöring. De övriga ledamöterna, vilka jämte ordföranden skulle hava till uppgift att utöva inspektion och gransk-

257 ning av skogsvårdsstyrelsernas arbeten, skulle tillkallas, då så erfordrades, för fattande av vissa och mera viktiga beslut. Med biträde av juridiskt utbildad sekreterare och erforderlig kanslipersonal skulle de löpande ärendena avgöras av ordföranden. Överrevisionen skulle såsom besvärsinstans motsvara ett centralt ämbetsverk. Besvär över överrevisionens beslut skulle följaktligen anföras hos Kungl. Maj:t i vederbörande departement. Sveriges skogsägareförbund påyrkade inrättandet av ett överordnat organ för skogsvårdsstyrelserna, till vilket allmänheten kunde få vända sig i de fall, då densamma ansåge en skogsvårdsstyrelses åtgärd eller beslut olämpligt eller obefogat. Ett sådant centralorgan skulle jämväl tillse, att kontinuitet och i vissa frågor jämväl likformighet erhölles i skogsvårdsstyrelsernas arbete och lagtolkning, så att ej sådana förhållanden kunde uppkomma som att, vad som på ena sidan länsgränsen vore tillåtet, ansåges som lagbrott på den andra. Den ifrågasatta överstyrelsen borde kunna uppbyggas på samma sätt som skogsvårdsstyrelserna själva med förordnade ledamöter, vilka vid behov sammanträdde. Den kunde exempelvis bestå av tre personer; en med juridisk utbildning och de båda övriga skogligt utbildade. Hos denna styrelse borde fast anställas en eller flera skogsvårdsinspektörer, vilka skulle vara framstående skogsmän. F r å n andra håll återigen invändes, att en dylik överstyrelse skulle medföra schablonmässighet uti lagarnas tillämpning inom de olika skogsvårdsstyrelseområdena samt minska skogsägarnas förtroende till skogsvårdsstyrelserna. Vid framläggande för 1923 års riksdag av proposition (nr 160) med förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelser ifrågasatte föredragande departementschefen inordnandet av vissa för en ökad enhetlighet i skogsvårdsstyrelsearbetet erforderliga åtgärder uti domänstyrelsens verksamhet. Vederbörande utskott (särskilda utskottets utlåtande nr 3) riktade uppmärksamheten på möjligheten att i samverkan med skogsvårdsstyrelserna själva skapa ett organ för sammanhållande och enande av deras verksamhet. Utskottet hemställde om utredning i ämnet, vilken hemställan godkändes av riksdagen. I och med tillkomsten av skogsvårdsstyrelsernas förbund år 1925 tillgodosågs det av utskottet uttalade önskemålet beträffande en utbyggnad av skogsvårdsstyrelseorganisationen. I betänkande angående statsbidrag för torrläggning av mark i ändamål av skogsbörd den 26 november 1926 (statens offentliga utredningar 1926: 29) förordades, med hänsyn till centralrådets befattningstagande med den tillärnade statsunderstödda skogsdikningsverksamheten, förlänandet av en i författning grundad officiell karaktär åt centralrådet. Förslaget upptogs ej av Kungl. Maj:t. Den år 1929 tillsatta jordbruksutredningen uttalade i framställning den 14 oktober 1930 angående åtgärder för ökat ekonomiskt utbyte av det med jordbruk förenade skogsbruket, bland annat, att bristen på ett ordnat informationsväsen på skogsbrukets område vore en olägenhet, som sedan länge 17—817549

258 varit kännbar. E n undersökning borde därför verkställas beträffande upprättandet av ett särskilt informationsorgan till skogsbrukets tjänst. Detta organ skulle handhava organiserandet av prisnoteringar och ekonomisk upplysningsverksamhet samt insamla och förmedla material för fortlöpande belysning av olika företeelser och förhållanden å trävarumarknaden av betydelse för skogsbruket. Därvid skulle från våra utlandsbeskickningar insänt och annat utländskt material kunna bättre utnyttjas. I motioner (I: 266, 273 och II: 453, 458) vid 1935 års riksdag berördes frågan om tillskapandet av en central skoglig förvaltningsmyndighet med mera vidsträckta uppgifter. Då lantbruksstyrelsen inrättades år 1890 hade behovet av ett administrativt statsorgan för jordbruksnäringen kommit att te sig som oavvisligt. Man hade efter hand fått klart för sig betydelsen av att äga ett organ med speciell uppgift att följa lantbrukets och dess binäringars tillstånd och utveckling såväl inom som utom landet samt att efter omständigheterna själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som kunde anses lämpliga för näringens främjande. Om man undantoge skogsvården, så funne man att statsmakterna icke visat ett motsvarande intresse för skogsbruksnäringen. Helt visst berodde detta till stor del på alt den moderna skogsindustrien vore betydligt yngre än jordbruksnäringen. Emellertid kunde spörjas, om tiden icke vore mogen för en motsvarande åtgärd i fråga om skogsbruket som den, vilken innefattades i beslutet om lantbruksstyrelsens tillsättande. Skogsprodukternas tillvaratagande, som hittills ansetts vara en den enskildes egen uppgift, syntes nämligen vara av den betydelse för det allmänna, att statsmakterna borde i görligaste mån främja näringen. Antalet personer, som av skogsbruket hade sin bärgning, vore så stort, att det borde vara staten angeläget att genom råd och upplysningar till offentliga myndigheter, menigheter och institutioner leda utvecklingen i ändamålsenlig riktning samt att bidraga till lösningen av de svårigheter, som kunde uppkomma för denna näringsgren. Ett statsorgan av ifrågavarande slag borde ock vara väl lämpat att utöva kontroll å användningen av de medel, som från staten ansloges till skogsvård. Huruvida en förvaltningsmyndighet av här ifrågasatt slag lämpligen skulle inordnas under något redan förefintligt organ eller bilda ett självständigt sådant borde närmare övervägas. Jordbruksutskottet inhämtade yttrande i frågan från domänstyrelsen och centralrådet. Domänstyrelsen hyste den uppfattningen, att de allmänna organ — förutom domänverket, skogsvårdsstyrelserna och centralrådet samt stiftsnämnderna — som numera funnes, borde utan inrättande av en förvaltningsmyndighet kunna utöva den funktion, som motionärerna ansett böra tilläggas en ny sådan myndighet. Centralrådet förmenade, att frågan om tillskapande av ett skogligt centralorgan vore svårbedömd. Avgörande bleve väl närmast förhållandet mellan de fördelar, ett dylikt organ skulle kunna tänkas medföra för skogsbruket, och de kostnader, detsamma skulle komma att åsamka det allmänna. Utan en närmare utredning torde det dock vara svårt att bilda sig en riktig uppfattning därom. Centralrådet fann emellertid frågan vara av betydelse att böra närmare övervägas. För egen del ansåg sig utskottet (utlåtande nr 80) ej kunna i det förhandenvarande läget fatta ståndpunkt till frågan, utan förutsatte att denna skulle göras till före-

259 mål för särskild undersökning i samband med den av utskottet tillstyrkta undersökning rörande skogsbrukets ekonomiska läge, som sedermera föranledde tillkomsten av 1936 års skogsutredning. 1936 års skogsutredning. För utredningen framstår det såsom naturligt, att vid en undersökning av frågan om åtgärder för åvägabringande av en förbättrad virkesproduktion i landet jämväl måste klarläggas, huruvida i sådant syfte ändringar med avseende på organisationen av de myndigheter, som för ändamålet stå till det allmännas förfogande, kunna vara av nöden. En viktig förutsättning för den enskilda skogsvårdens befrämjande genom åtgöranden från statsmakternas sida är uppenbarligen, att de myndigheter, som därvid skola biträda, äro organiserade på lämpligt sätt. För skogsvårdsstyrelserna och deras centralorgan torde för övrigt redan i den hittillsvarande starka ökningen av arbetsuppgifterna till beskaffenhet såväl som kvantitet finnas fullgoda skäl för en översyn av organisationen. I det föregående har framhållits, att skogsvårdsarbetet i första hand bör åvila skogsägarna antingen var för sig eller i samverkan. Det har dock ansetts under nuvarande förhållanden ofrånkomligt att lokala allmänna organ — skogsvårdsstyrelser — finnas, vilkas verksamhet liksom hittills skall i sina huvuddrag vara tvåfaldig. De skola sålunda utgöra å ena sidan allmänna myndigheter för tillvaratagande av särskilda statsintressen och å andra sidan hjälporgan till den enskilde skogsägarens tjänst med uppgift att stimulera och i viss utsträckning leda ävensom biträda vid skogsägarnas och deras organisationers arbete för åstadkommande av en förbättrad virkesproduktion. I det förra hänseendet bör det ankomma på skogsvårdsstyrelserna, bland annat, att handhava tillsynen över skogsvårdslagarnas efterlevnad, uppgöra planer för och i anslutning därtill leda det statsunderstödda skogsvårdsarbetet inom sina distrikt samt vidtaga åtgärder i syfte att förstärka det gemensamma skyddet mot brand och annan skadegörelse i skogarna. Till de uppgifter, vilka böra åligga styrelserna såsom skogsägarnas hjälporgan, höra särskilt bedrivandet av undervisning och upplysning samt utövandet av biträdes- och premieringsverksamhet. De arbetsuppgifter, som utredningen anser böra tillkomma skogsvårdsstyrelserna, äro synnerligen maktpåliggande och betydelsefulla. För att desamma skola kunna på bästa sätt fullgöras kräves enligt utredningens mening, att styrelserna äga erforderlig handlingsfrihet och utrymme för initiativ. Såvitt utredningen kunnat finna har nämligen en av de bidragande orsakerna till att skogsvårdsstyrelserna under de gångna åren i stort sett haft framgång i sitt arbete varit, att de kunnat verka relativt fritt och självständigt. Då det för dem gällt att med hänsynstagande till lokala faktorer finna framkomliga vägar för skogsvårdsarbetet, har denna obundenhet varit av synnerligt värde. Därförutan hade det icke låtit sig göra att på sätt som skett anpassa åtgärderna efter rådande förhållanden. Icke heller hade det

260 initiativ och ansvar, som präglat skogsvårdsstyrelsernas gärning, kunnat göra sig i samma grad gällande. Vid den prövning rörande behovet av ändringar i skogsvårdsstyrelsernas administrativa ställning, varom nu är fråga, bör därför så långt möjligt aktgivas på att sådana förslag ej bringas å bane, som såtillvida rubba skogsvårdsstyrelsernas rörelsemöjligheter beträffande skogsvårdsarbetets bedrivande, att deras intresse för sitt uppdrag därigenom kan tänkas bliva förminskat. E n förutsättning för att styrelserna skola kunna i full utsträckning nyttiggöra den önskvärda handlingsfriheten är givetvis, att desamma i följd av sin sammansättning och ledamöternas kvalifikationer besitta erforderlig kompetens för att självständigt bedöma inom deras förvaltning fallande skogliga frågor. Vid utformandet av styrelsernas organisation är det vidare nödvändigt tillse, att denna blir så arbetsduglig och effektiv som möjligt. Enligt utredningens förmenande leda de nu uppställda riktlinjerna till att styrelserna i fortsättningen liksom hittills böra bestå av ett fåtal — i regel tre och i vissa undantagsfall fem — ledamöter. Dessa skola vara med skogsförhållandena i orten väl förtrogna samt i övrigt äga den sakkunskap, utan tjänstemannabetoning, som uppdraget kräver. Sålunda anser utredningen nödigt, att skogsvårdsstyrelseledamöterna äro i skogsbruk förfarna. Av flera skäl synes ock lämpligt, att skogsvårdsstyrelsernas distrikt alltjämt anslutas till den kommunala indelningen av landet i landstingsområden. Därest skogsvårdsstyrelserna skola kunna verksamt fylla sin maktpåliggande uppgift att vara ett skogsägarnas biträdes- och hjälporgan i olika hänseenden är det vidare av största vikt, att styrelserna stå den skogsägande allmänheten nära. Detta krav lärer icke kunna tillgodoses med mindre styrelserna hava stark lokal förankring. Därjämte är det angeläget, att de i möjligaste mån bliva representativa för skilda former av enskilt skogsbruk i så måtto, att inom styrelserna i lämplig omfattning företrädas de i orten förekommande större kategorierna enskilda skogsägare. Det måste nämligen anses vara av betydelse, att samtliga dessa kunna öva inflytande på och hysa förtroende för skogsvårdsstyrelsens arbete. Ett omsättande i praktiken av denna regel bör alltså komma att medföra, att exempelvis i landstingsområden där, bortsett från allmänna skogar, i nämnvärd utsträckning endast finnas hemmans- och bolagsskogar, personer representerande dessa utses till styrelseledamöter. I ett annat landstingsområde förekomma kanske i huvudsak endast hemmans- och godsskogar. Ledamöterna i skogsvårdsstyrelsen böra då utses med hänsyn tagen därtill. I betraktande av att skogsvårdsstyrelserna jämväl skola handhava betydande och ansvarsfulla uppgifter av statlig karaktär, bör vid styrelsernas uppbyggnad tillika iakttagas, att Kungl. Maj:t kan öva behörigt inflytande på deras arbete. Visserligen torde besvärsrätt över skogsvårdsstyrelses beslut i vissa ärenden böra föreligga, men det är självfallet önskvärt, att därutöver god kontakt med de centrala statsmyndigheterna på området är för handen.

261 Med nu angivna utgångspunkter synes ordförande i skogsvårdsstyrelse fortfarande böra utses av Kungl. Maj:t. I övrigt böra ledamöterna till halva antalet utses av vederbörande landsting samt till halva antalet av de enskilda skogsägarna inom distriktet. Som valkorporation för skogsägarna torde hushållningssällskapen tillsvidare kunna tjänstgöra. Dock bör gälla att i de områden, där sammanslutning av skogsägare finnes, som kan anses nöjaktigt företräda skogsägarnas intressen inom området, Kungl. Maj:t må förordna att den hushållningssällskapet tillkommande valrätten skall utövas av sammanslutningen. Vid sådant förhållande böra hushållningssällskapets övriga tillämpliga funktioner med avseende å skogsvårdsstyrelsen, såsom beträffande utseende av revisorer, beviljande av ansvarsfrihet m. m., jämväl övertagas av sammanslutningen. Förekommer inom distriktet mer än en sådan sammanslutning, må Kungl. Maj:t förordna, att den hushållningssällskapet tillkommande rätten skall utövas av föreningarna gemensamt. Den omständigheten, att sammanslutningen omfattar medlemmar utanför området, bör ej lägga hinder i vägen för, att densamma erhåller hushållningssällskapets befogenhet. Suppleanter för de ordinarie ledamöterna väljas i enahanda ordning. Styrelserna skola alltfort själva utse sina tjänstemän; besvärsrätt hos statlig myndighet bör ej föreligga vid tjänstetillsättningar. I fråga om den föredragande tjänstemannen, länsjägmästaren, bör dock gälla att h a n skall hava av statens skogsstyrelse förklarats kompetent till befattningen, innan han må utses därtill. Det torde nämligen vara av största betydelse u r det allmännas synpunkt, att länsjägmästarbefattningarna innehavas av fullt lämpliga personer, övriga tjänster hos skogsvårdsstyrelse tillsättas efter förslag av länsjägmästaren. Samtliga befattningshavare anställas såsom nu med viss uppsägningstid. Utredningen vill här framhålla önskvärdheten av att kvalificerad tjänsteman finnes anställd, som under länsjägmästarens ledning har att svara för kansligöromålens behöriga fortgång. Det är nämligen av vikt, att styrelsernas skogliga personal ej onödigtvis belastas med expeditionsgöromål. Givet är dock att förhållandena ej överallt tillstädja användande av särskild befattningshavare för ändamålet. I detta sammanhang anser sig utredningen böra omnämna, att skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län samt Sveriges länsskogvaktareförbund i skrivelse till utredningen föreslagit, alt benämningen länsskogvaktare i skogsvårdsstyrelseförordningen skulle utbytas mot benämningen skogskonsulent. Utredningen har emellertid ej ansett sig böra förorda någon ändring av hittillsvarande bestämmelser i detta hänseende. Även om enligt utredningens mening skogsvårdsstyrelserna skola som hittills äga stor frihet i fråga om handhavandet av sina arbetsuppgifter samt förvaltningen av till deras disposition ställda medel, synes det likväl nödvändigt, att deras verksamhet blir föremål för tillsyn från statens liksom även från landstingets och hushållningssällskapets eller, i förekommande fall, skogsägaresammanslutnings sida. Förutom den tillsyn från statsmyndig-

262 heterna, som kan befinnas påkallad i fråga om efterlevnaden av meddelade föreskritfer, bör kontroll över förvaltningen ävensom verksamheten i övrigt liksom hittills utövas i form av fortlöpande granskning i efterhand av tre revisorer. Dessa böra utses på samma sätt som ledamöterna i styrelsen, d. v. s. av Kungl. Maj:t, hushållningssällskap eventuellt skogsägaresammanslutning och landsting, dock för en tid av ett år i sänder. Utredningen har därjämte funnit lämpligt, att den av Kungl. Maj:t utsedde revisorn är gemensam för flera skogsvårdsstyrelser. E n dylik anordning torde i sin mån vara ägnad att medverka till åvägabringande av den enhetlighet i skogsvårdsstyrelseverksamheten, som är önskvärd och kan åstadkommas utan alltför stort ingrepp i den med hänsyn till lokala förhållanden behövliga smidigheten i arbetet. Enligt nuvarande bestämmelser skola ordförande och övriga ledamöter i skogsvårdsstyrelse samt revisorer av sådan styrelses förvaltning för varje sammanträde ävensom för de resor, som av deras berörda uppdrag föranledas och äro nödvändiga, erhålla ersättning jämlikt gällande resereglemente. Den tanken har framförts att, utöver redan stadgade reseersättningar, särskilda arvoden åt omförmälda funktionärer borde införas. Väl är det sant, att uppdraget såsom ledamot av skogsvårdsstyrelse är att anse som en förtroendepost. Ä andra sidan synes det i betraktande av de omfattande och betydelsefulla uppgifter, som åvila dessa funktionärer, samt uppdragets arbetskrävande och i övrigt fordrande natur — vilka förhållanden torde ytterligare skärpas efter genomförande av utredningens förslag rörande skogsvårdsverksamheten — önskligt att tillerkänna styrelseledamöterna åtminstone någon ersättning i form av arvode. Utredningen finner sålunda skäl föreslå, att för varje sammanträdesdag skall utgå arvode till ordförande med 18 kronor och till annan ledamot med 12 kronor. Den resekostnads- och traktamentsersättning vid resor, som föranledes av uppdraget, bör vidare för samtliga ledamöter utgå enligt klass I B i gällande resereglemente. Vad angår revisorerna, anser utredningen lämpligt att dessa erhålla ersättning enligt de grunder Kungl. Maj:t bestämmer. En sådan ordning synes befogad med hänsyn till såväl växlingarna i omfattningen m. m. av det arbete, revisorerna hava att nedlägga, som önskvärdheten av att i behörig utsträckning kunna anlita auktoriserade revisorskrafter och härav betingat behov av större obundenhet med avseende å ersättningsmöjligheterna. Efter att hava anfört dessa allmänna synpunkter rörande skogsvårdsstyrelsernas organisation övergår utredningen till att behandla spörsmålet om inrättande av ett statligt centralorgan för det enskilda skogsbruket. I samband därmed skall utredningen till övervägande upptaga även vissa angelägenheter, som avse förhållandet mellan sagda centralorgan och skogsvårdsstyrelserna .

263 Vid övervägande av frågan om det enskilda skogsbrukets centrala representation inom statsförvaltningen torde böra observeras den bakgrund härtill, som bildas av näringens nuvarande ställning i folkhushållet samt de anspråk å densamma framför allt i försörjningshänseende, som kunna antagas framdeles komma att göra sig gällande. De olika sidorna av skogsbrukets stora samhällsbetydelse hava under senaste åren kommit i allt starkare belysning. Samtidigt som den sociala och ekonomiska utvecklingen framhävt näringens eminenta bidrag till folkförsörjningen hava emellertid med ökad skärpa framstått de brister, som ännu vidlåda den skogliga produktionsapparaten, och nödvändigheten av att efter bästa förmåga få dessa avhjälpta. Behovet av målmedvetna linjer för den allmänna skogsvårdspolitikens kloka utformning och omsättning i det praktiska livet har som följd härav efter hand ökats. Staten har ock funnit sig böra i växande omfattning och på allt flera sätt träda till för att inlänka den enskildes skogshushållning i en riktning, som anses ändamålsenlig. Å andra sidan hava statsingripandena på många andra områden av vårt näringsväsen blivit så vittgående, att återverkningarna härav på skogsbruket icke alltid med det allmännas tillbudsstående resurser kunnat nöjaktigt följas. Det torde därför icke råda någon tvekan om att behovet inom den centrala statsförvaltningen av tillgång å särskild sakkunskap under ansvar på det enskilda skogsbrukets område i betydande grad tilltagit. Och försöker man med utgångspunkt från det aktuella läget blicka framåt i tiden, skönjas inga tecken på att detta behov skall komma att minska utan fastmer på motsatsen. Som en följd av den skogligt administrativa utvecklingen i landet har skogsvårdsstyrelsernas förbund och dess centralråd kommit att få sig förelagda uppgifter, vilka på olika sätt överskridit de gränser för verksamheten, som uppdragits i för förbundet gällande stadgar. Bidragande härtill torde i främsta rummet hava varit, som nyss berörts, den stegrade betydelse över huvud taget, som skogsbruk och skogsvård kommit att få, samt speciellt utökningen av skogsvårdsstyrelsernas uppgifter och arbetsintensitet. Särskilt är därvid att m ä r k a den nya skogslagstiftning, som lagt skogar, vilka tidigare stått under domänstyrelsens tillsyn, under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt. Den expansion av skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsfält, som varit en följd av statsmakternas åtgärder för arbetslöshetens bekämpande, har även, och som det vill synas i viss mån varaktigt, bidragit till att ge förbundet ökat arbete. Vidare har behovet från Kungl. Maj:ts sida av ett organ för rådgivning i allmänna, skogsbruket vidkommande spörsmål gjort sig allt starkare gällande. Med den inskränkning av domänstyrelsens allmäntskogliga verksamhet till förmån för dess huvuduppgift, att förvalta statens egna skogar och domäner, som samtidigt målmedvetet eftersträvats, har i många fall till Kungl. Maj:ts förfogande för ändamålet icke stått annat lämpligt organ än centralrådet.

264 Man torde visserligen kunna säga, att det i stort sett lyckats centralrådet, trots en i vissa hänseenden mindre fast och smidig organisation, att med stöd framförallt av skogsvårdsstyrelsernas erfarenhet och sakkunskap på ett nöjaktigt sätt handlägga även åtskilliga uppgifter, som endast periferiskt berört dess naturliga verksamhetsområde. Det synes emellertid utredningen påtagligt, att om vårt enskilda skogsbruks framskridande skall av statsmakterna kunna mest ändamålsenligt främjas, så kräves härför en centralmyndighet, fastare uppbyggd än skogsvårdsstyrelsernas förbund. Likväl torde denna organisation besitta så många värdefulla egenskaper, att vid tillskapandet av ett lämpligt centralorgan på det skogliga området så långt möjligt bör byggas på den grund, detta förbund bildar. Detta organ har utredningen benämnt statens skogsstyrelse. Utöver vad redan anförts föreligga flera starka specialmotiv för anordnande av förstärkt representation inom den centrala statsförvaltningen för den enskilda skogshushållningen i riket. I olika sammanhang har tidigare i detta betänkande framhållits åtskilliga viktiga uppgifter för statens skogsstyrelse. Dessa torde ej här behöva upprepas. I följande kapitel komma att redovisas ytterligare ett antal sådana uppgifter. Det synes därför tillräckligt att här allenast anföra några mera översiktliga synpunkter i ämnet. Vad beträffar den allmänna verksamheten för höjande av virkesproduktionen, torde stora krav komma att ställas på styrelsens förmåga att meddela vägledande råd och anvisningar till de lokala skogsvårdsmyndigheterna och att genom kontroll och studium av resultaten bilda sig en uppfattning om, hur skogsvårdsarbetet bör inriktas. Härvid måste givetvis nära kontakt upprätthållas med sagda myndigheter, så att för arbetet värdefulla rön snabbt inhämtas och tillgodogöras. På grundval av dessa och med stöd av den sakkunskap, som bör vara i skogsstyrelsen representerad, bör denna jämväl inför statsmakterna och andra företräda det enskilda skogsbruket och taga initiativ till näringens fromma. Styrelsens uppgifter bliva dock icke inskränkta till rena skogsvårdsfrågor utan komma av naturliga skäl att gälla alla de spörsmål, som falla inom skogsbrukets vida ram, såsom skogslagstiftning, skoglig undervisning och forskning, skogsavkastningens utnyttjande, virkesmätning, flottning, skogsbeskattning och skoglig statistik. Med den ställning, som skogsbruket intar i vårt land, äger det emellertid även kontakt med en mångfald andra frågor av närings- eller socialpolitisk art, såsom transport- och fraktförhållanden, vägväsen, jord-, vatten- samt sociallagstiftning. I den mån dylika ämnen beröra skogsbruket bör styrelsen följa utvecklingen av desamma för bevakande av det enskilda skogsbrukets intressen. Styrelsen bör tillika vara tillsyns- och besvärsmyndighet över skogsvårdsstyrelserna i vad angår deras verksamhet för fullgörande av statsuppdrag. I sistnämnda hänseende må exempelvis framhållas, att skogsvårdsstyrelses beslut i ärenden, varöver talan må föras, med nu gällande administrativa besvärsordning icke kan bliva föremål för någon mera ingående prov-

265 ning av högre skoglig myndighet (30 § skogsvårdslagen och 28 § lappmarkslagen) . Detta förhållande synes i och för sig föga lämpligt och bör ur rättssynpunkt vara mindre tillfredsställande. Härutinnan har alltså statens skogsstyrelse ett specialuppdrag att handhava. Inrättandet av en sådan myndighet skulle sålunda möjliggöra, att länsstyrelserna befrias från förevarande bestyr, vilket i stället bör tillkomma skogsstyrelsen. Då vid besvärsärenden uppstår behov av undersökningar å marken kunna dessa utföras av någon av styrelsen, inom eller utom styrelsen, förordnad sakkunnig person med biträde av gode män. Den, som icke åtnöjes med styrelsens beslut, m å besvära sig hos Konungen. Även i fall, då jämlikt 12 § skogsvårdslagen och 18 § lappmarkslagen undersökning av avverkningsområde skall företagas, torde länsstyrelses funktioner med fördel kunna överflyttas å skogsstyrelsen. Utredningen anser vidare lämpligt, att då Konungen på grunder, som i 2 § 3 mom. skogsvårdslagen angivas, beträffande skog medgiver befrielse tillsvidare från tillämpningen av skogsvårdslagen, tillsyn över sådan skog bör utövas av skogsstyrelsen. Den ämbetsbefattning, vilken i överensstämmelse med vad ovan anförts skulle åvila statens skogsstyrelse, torde sammanfattningsvis kunna formuleras sålunda: Statens skogsstyrelse skall med uppmärksamhet följa skogsbrukets tillstånd och utveckling såväl inom som utom landet samt, alltefter omständigheterna, själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som styrelsen anser lämpliga för denna närings befrämjande. Det skall vidare åligga skogsstyrelsen att, i enlighet med vad därom i vederbörlig ordning förordnats, handhava administrativa, kamerala, tekniska och andra ärenden, som röra det enskilda skogsbruket. Styrelsen skall tillhandagå offentliga myndigheter, menigheter och institutioner med av dem äskade råd och upplysningar i frågor, som ligga inom området för styrelsens verksamhet. Med skogsvårdsstyrelserna skall statens skogsstyrelse stå i oavbruten förbindelse. Skogsstyrelsen äger från dem infordra yttranden och upplysningar, liksom å andra sidan styrelsen bör hålla skogsvårdsstyrelserna underrättade om sådant, som kan vara av vikt för befordrande av skogsvårdsstyrelsernas ändamål. Ävenledes äger statens skogsstyrelse meddela skogsvårdsstyrelserna råd och anvisningar i ämnen, som beröra deras verksamhet. Även om statens skogsstyrelse torde få taga befattning med ett mycket stort antal frågor av växlande karaktär, lärer dess viktigaste åliggande bliva att utgöra ett rådgivande, ansvarigt organ åt Kungl. Maj:t. Detta förhållande måste givetvis sätta sin prägel på de principiella riktlinjerna för styrelsens uppbyggande. Den måste vara sakkunnig samt äga en ställning, som skyddar den från obehörigt inflytande. Till vinnande härav bör i spetsen för styrelsen stå en chef i oberoende tjänstemannaställning med auktoritet i skogliga frågor. Med hänsyn till att styrelsen skall handlägga besvär över vissa skogsvårdsstyrelsernas beslut ävensom utöva tillsyn över och handleda deras verksamhet för tillgodoseende av statsintressen bör i densamma

266 vara företrädda det mindre såväl som det större enskilda skogsbruket i olika delar av landet. I skogsstyrelsen torde därjämte, i betraktande av dess juridiskt-administrativa förrättningar, erfordras representation för sakkunskap på detta område. Vidare synes lämpligt, emedan styrelsen skall stå i nära kontakt med skogsvårdsstyrelserna, att dessa bliva representerade i styrelsen. Såsom nyss anförts bör slutligen eftersträvas att i möjligaste mån vid styrelsens utformande söka bygga på den hittillsvarande organisationen. Det har också visat sig att de grundregler, åt vilka ovan givits uttryck, låta sig tillämpa genom en viss ombildning av det nuvarande centralrådet. I princip bör denna ombildning taga sikte på att ernå ökat inflytande av Kungl. Maj:t och utvidgad representation i allmänhet för övriga berörda intressen samtidigt som de biträdeskrafter tillhandahållas, vilka för de vidgade uppgifternas handhavande kunna visa sig nödiga. Skogsstyrelsen bör i enlighet härmed så sammansättas, att den består av en av Kungl. Maj:t förordnad chef, med titel överdirektör, samt tio ledamöter, därav två utses av Kungl. Maj:t och åtta av skogsvårdsstyrelserna. Ledamöterna förordnas för en tid av tre år. Av de två av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna skall en hava juridisk eller administrativ sakkunskap; beträffande den andre av ifrågavarande ledamöter förutsätter utredningen, att denne skall väljas under hänsynstagande till att i skogsstyrelsen blir företrädd speciell sakkännedom i fråga om det med jordbruk förenade mindre skogsbruket. För de av skogsvårdsstyrelserna valda ledamöterna utses lika antal suppleanter, överdirektören skall vara ordförande vid styrelsens sammanträden. För val av ledamöter i styrelsen torde skogsvårdsstyrelserna böra fördelas i grupper. Den vid valförrättningar i fråga om centralrådet för närvarande använda gruppindelningen kan för ifrågavarande ändamål bibehållas. Tillvägagångssättet vid valet synes lämpligen utformas sålunda. Varje grupp äger utse en ledamot och en suppleant i statens skogsstyrelse. Inom varje grupp har envar skogsvårdsstyrelse en röst. Valet avgöres genom enkel röstövervikt. Vid lika röstetal skiljer lotten. Val skall ske när Kungl. Maj:t därom förordnar och tillgå sålunda, att varje skogsvårdsstyrelse till Kungl. Maj:t insänder uppgift å de personer, som styrelsen önskar utse till ledamot och suppleant. För de valda ledamöterna och suppleanterna utfärdar Kungl. Maj:t förordnande. Enligt 15 § skogsvårdsstyrelsernas förbunds nuvarande stadgar skall förbundsstämman utse tvenne länsjägmästare, jämte två suppleanter, att såsom bisittare närvara vid centralrådets sammanträden och deltaga i dess överläggningar samt med skyldighet att, därest centralrådet fattar beslut, vilket strider mot länsjägmästarnas åsikt, låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. Denna bestämmelse torde främst vara tillkommen i syfte att förstärka den skogliga sakkunskapen inom centralrådet. Vid en omorganisation efter de vägar, som här förordats och i det följande komma att vidare

267 utvecklas, synes det emellertid icke vara behövligt att bibehålla institutionen med bisittare. Däremot torde vid avgörandet av många frågor för skogsstyrelsen vara värdefullt få taga i anspråk den speciella sakkunskap, varöver länsjägmästare eller andra kunna förfoga. För tillgodoseende härav kan föreskrivas, att skogsstyrelsen ävensom dess chef må, då så finnes för visst ändamål erforderligt, kalla lämplig person att i särskilda fall utföra uppdrag, för vilket erfordras speciell sakkunskap, ävensom i övrigt anlita biträde av sakkunniga. Jämväl m å styrelsen eller överdirektören kalla skogsvårdsstyrelses ledamöter och tjänstemän till överläggningar. Uppenbarligen är skogsstyrelsen icke så sammansatt, att den lämpligen bör besluta i samtliga styrelsen åvilande frågor. Med tanke på att arbetet bleve tungrott och dyrbart, därest styrelsen i sin helhet alltför ofta behövde sammankomma, torde det jämväl vara önskligt att såvitt möjligt frigöra styrelsen in pleno från ärenden, som icke anses nödvändigtvis böra av detsamma behandlas. Arbetet bör därför enligt utredningens förmenande ordnas sålunda. Handläggandet av de på skogsstyrelsen ankommande ärendena fördelas mellan styrelsen i sin helhet, överdirektören och en för befattningtagandet med vissa frågor bildad delegation, bestående av överdirektören samt de två av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna ävensom ytterligare två ledamöter. De senare, varav en skall representera Norrland och Dalarna samt en landet söder därom, väljas av skogsvårdsstyrelsernas åtta styrelseledamöter inom sin krets. Mellan de tre beslutande instanserna uppdelas arbetsområdet enligt följande normer. Skogsstyrelsen i sin helhet meddelar beslut angående: förslag rörande anslagsäskanden; statens skogsstyrelses och skogsvårdsstyrelsernas organisation berörande ärenden av principiell eller eljest av mera väsentlig betydelse; sådant ärende i övrigt, som överdirektören eller nämnda delegation prövar skäligt hånskjuta till avgörande av styrelsen i sin helhet. Av delegationen avgöras: frågor om utfärdande av ny författning eller förklaring, ändring eller upphävande av gällande författning; frågor angående arbetsordning och tjänsteföreskrifter beträffande statens skogsstyrelse eller under dess inseende ställda institutioner och befattningshavare; frågor om tillsättande av tjänst, anställande av personal eller kompetensförklaring för sådan; ekonomiska frågor av större vikt, som icke ankomma på styrelsen i dess helhet; frågor om ersättning till extrapersonal; frågor angående besvär över statens skogsstyrelses eller skogsvårdsstyrelses åtgärd eller beslut; viktigare frågor, i vilka framställning eller utlåtande skall avgivas till Kungl. Maj:t ävensom andra ärenden av mera allmän eller väsentlig betydelse; ärenden angående ansvar å befattningshavare för fel och försummelser i tjänsten; samt sådant ärende i övrigt, som överdirektören finner skäl göra till föremål för handläggning i nu ifrågavarande ordning.

268 I sådana ärenden, vilka icke ovan nämnts, äger överdirektören ensam beslutanderätt. Hit torde, bland annat, räknas ärenden av löpande natur och vilka icke äro av principiell beskaffenhet, såsom redovisningar av olika slag, avgivandet av fortlöpande statistiska uppgifter, yttranden i mindre betydelsefulla frågor m. m. Ärenden av beskaffenhet att icke skäligen böra i varje fall underställas överdirektörens prövning m å överdirektören kunna överlämna till underordnad tjänsteman för vederbörlig åtgärd utan föregående föredragning inför överdirektören. Närmare bestämmelser om de ärenden, vilka må behandlas i sistnämnda ordning, böra meddelas, där föreskrift icke annorledes är given, i för styrelsen gällande arbetsordning. Styrelsen i sin helhet bör vara beslutmässig, då överdirektören och minst sex ledamöter deltaga i avgörandet, samt delegationen, då överdirektören och minst två ledamöter taga del däri. Ärende, som behandlas av överdirektören samt ledamöter, avgöres efter omröstning mellan de i beslutet deltagande, därvid såsom skogsstyrelsens beslut gäller den mening, varom flertalet förenar sig, eller, vid lika röstetal för olika meningar, den mening, som omfattas av överdirektören. Därest ärende, som bör avgöras av styrelsen i dess helhet, är så brådskande, att denna icke kan kallas till sammanträde, må detsamma avgöras av delegationen. Sådant beslut skall dock vid närmast följande sammanträde anmälas för styrelsen. Statens skogsstyrelse sammanträder i Stockholm eller, då särskilda omständigheter därtill föranleda, å annan ort, som bestämmes vid föregående möte eller av överdirektören Det skall ankomma på den senare att kalla styrelsens ledamöter till sammanträde. Utredningen har utgått från att i regel styrelsen i sin helhet icke lärer behöva sammankomma oftare än två gånger årligen, en gång på våren och en under sensommaren eller hösten. Delegationens sammanträden torde komma att äga rum betydligt oftare. Besvärsrätt över av skogsstyrelsen fattade beslut bör föreligga i vanlig administrativ ordning. Vad överdirektörsbefattningen beträffar, skall innehavaren av densamma, som bör förordnas för en tid av högst sex år, vara i främsta rummet Kungl. Maj:t ansvarig för fullgörandet av skogsstyrelsens åligganden. Han skall handhava ledningen av styrelsens löpande förvaltning samt tillse, att styrelsens befattningshavare med nit och noggrannhet sköta sina sysslor. Överdirektören har jämväl att, i mån av behov, utanför styrelsen verkställa de inspektioner samt att företaga andra särskilda förrättningar, som erfordras för genomförandet av styrelsens uppgifter och lämpligen böra av honom utföras. Man torde få räkna med att överdirektören ofta företager tjänsteresor för att, bland annat, bereda sig noggrann kännedom om skogsbrukets utveckling och tillstånd inom landet, med skogsvårdsstyrelserna å ort och ställe överlägga angående skogsvårdsarbetets bedrivande o. dyl.

269 För utövandet av sin verksamhet skall skogsstyrelsen utrustas med erforderligt kansli. Vid bedömande av denna angelägenhet bör framför allt beaktas följande. De uppgifter, som nu åvila centralrådet och skola övertagas av skogsstyrelsen, kunna anses hava den omfattning, att de lämpligen utgöra full sysselsättning för tvenne personer med högre skoglig utbildning och erforderlig biträdeshjälp. Härvid förutsattes dock att åtskilliga ärenden måste undergå särskild kommitté- eller specialistberedning samt att för avgörande av andra medverkan erhålles av kvalificerad jurist. Med den högst betydande utvidgning av centralmyndighetens arbete, som i samband med dess här föreslagna omorganisation är tillärnad och som skulle följa av andra statsmakternas åtgärder inom det enskilda skogsbruket, är en personalförstärkning självfallet ofrånkomlig. Efter övervägande av omfattningen och beskaffenheten av styrelsens arbete synes för dettas nödiga handläggande tillsvidare erfordras minst tre högre kvalificerade befattningshavare, vilka äro direkt underställda överdirektören. En av dessa skall vara fackman med högre utbildning på det skogliga området. Å denne skall i huvudsak ankomma att bereda och föredraga ärenden rörande skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och därmed förenade spörsmål, i den m å n ärendena icke äro av övervägande rättslig natur, ävensom andra ärenden rörande skogsbruket, såvitt dessa ej väsentligen röra rent juridiska, förbrukningstekniska, kommersiella eller statistiska frågor. Nämnde tjänsteman skall vidare, i händelse överdirektören till följd av resor, tjänstledighet eller eljest för kortare tid än en månad är hindrad att utöva chefsskapet och Kungl. Maj:t ej annorledes bestämmer, under tiden inträda som överdirektörens ställföreträdare. Då, såsom redan nämnts, överdirektören ofta torde befinna sig på resor, synes man hava anledning förmoda, att nu ifrågavarande tjänsteman tidvis kommer att leda det löpande arbetet inom skogsstyrelsen. P å grund av de å honom ställda kraven lärer han, därest till befattningen skall erhållas tillräckligt kvalificerad person, böra erhålla byråchefs tjänsteställning. Vad angår de två övriga här avsedda befattningshavarna har utredningen ansett, att de böra hava ställning såsom sekreterare. En av dem skall äga juridisk utbildning och huvudsakligen hava att bereda och föredraga ärenden, som avse skogsstyrelsens medelsförvaltning och organisation, skogsbrukets skatteförhållanden, ävensom ärenden av övervägande administrativ eller rättslig natur. Efter en omläggning av besvärsordningen i anledning av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet på sätt tidigare förordats måste skogsstyrelsens arbete även i juridiskt hänseende bliva synnerligen ansvarsfullt. Ur denna synpunkt hade varit önskvärt om styrelsens juridiska biträde kunnat placeras i högre tjänsteställning. Ett dylikt förslag har dock ansetts böra bero till dess n ä r m a r e erfarenheter av ifrågavarande arbete hunnit inhämtas. Beträffande den andra sekreterartjänsten, har utredningen syftat till att dennas innehavare skall k u n n a handhava den för-

270 beredande handläggningen av ärenden, som äga samband med skoglig statistik, skogsbrukets kommersiella förhållanden och skogsprodukternas användning. Då det torde kunna förutses, att styrelsen även på dessa områden får en viktig uppgift att fylla, bland annat i form av informationstjänst, måste jämförelsevis höga anspråk ställas å innehavaren av denna befattning. I behörighetshänseende synes man böra fordra lämplig universitets- eller högskoleexamen. Förutom nu omförmälda högre befattningshavare erfordras till byråchefens hjälp en notarie, vilken lämpligen skall äga högre skoglig utbildning. Personalstaten bör i övrigt omfatta: två kanslibiträden, därav på ett skall ankomma att föra diarium över inkommande ärenden och utföra andra registratorsgöromål samt att handhava medelsförvaltningen och bokföringen hos styrelsen, och det andra kanslibiträdet att svara för att expeditionerna bliva vederbörligen avsända och handlingar i föreskriven ordning förvarade samt att leda och deltaga i förekommande skriv-, räkne- och annat kontorsarbete; tre kontorsbiträden samt en expeditionsvakt. Utredningen skall därefter uppehålla sig vid kostnaderna för statens skogsstyrelse. Det råder ingen tvekan om att arbetsuppgifternas mångskiftande och krävande art medföra mycket stora fordringar på styrelsens chef. Enligt utredningens åsikt torde befattningen därför icke kunna placeras lägre än i 10 :e lönegraden av löneplan C i nya avlöningsreglementet, innebärande en årslön av 18 000 kronor exklusive rörligt tillägg. Tjänsten kommer då att i detta hänseende närmast likställas med överdirektörsbefattningen vid rikets allmänna kartverk, vilken jämväl tillsättes genom förordnande på viss tid. Med hänsyn till det omfattande arbete, som kommer att åvila de fyra ledamöterna av den särskilda delegationen, torde dessa böra tillerkännas, förutom rese- och traktamentsersättning, ett årligt arvode. Detta vill utredningen föreslå skola utgå med 2 400 kronor för ledamot. Byråchefen placeras i gängse lönegrad d. v. s. i 30 :e lönegraden. Vad sekreterarna och notarien beträffar, torde förhållandena påkalla en relativt hög lönegradsplacering av dessa befattningshavare. Sekreterarnas fordrande tjänsteåligganden hava i det föregående berörts. Placeringen av notarien i lönehänseende torde ske med beaktande av att i den specialtjänst, arbetet i skogsstyrelsen utgör, befattningen icke alltför ofta bör byta innehavare. Utredningen vill föreslå, att sekreterarbefattningarna placeras i 26 :e och notarietjänsten i 22 :a lönegraden. För kanslibiträdena bör tilllämpas 7:e, för kontorsbiträdena 4:e och för expeditionsvakten 5:e lönegraden. Styrelsen bör tillsvidare uppföras å extra stat. För styrelsen skulle sålunda komma att gälla följande personalförteckning:

271 Extra ordinarie tjänstemän Befattning 1 överdirektör 1 byråchef 2 sekreterare 1 notarie 2 kanslibiträden 1 expeditionsvakt 3 kontorsbiträden

Lönegrad . C10 . 30:e . 26:e . 22:a . 7:e . 5:e . 4:e

Avlöningsstaten ter sig sålunda: 1. Arvoden, bestämda av Kungl. Maj:t 2. Avlöningar till icke-ordinarie personal: a) Grundavlöningar m. m b) Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis 3. Rörligt tillägg, förslagsvis

kronor

9 600

kronor 73 800 » 6 100

, 79 900 » 4 800 Summa kronor 94 300

Vid avlöningsstatens beräknande har avdrag verkställts för avgifter till tjänste- och familjepension. Under delposten avlöningsförhöjningar m. m. till icke-ordinarie personal har upptagits ett belopp, motsvarande två löneklassuppflyftningar för de extra ordinarie befattningshavarna. För anlitande av extrabiträden har räknats med ett belopp av 3 000 kronor. Vidkommande omkostnadsstaten, hava reseersättningarna uppskattats till 13 000 kronor, därav 6 000 kronor äro avsedda för chefen och tjänstemännen, 5 000 kronor för styrelseledamöterna samt 2 000 kronor för särskilt inkallade sakkunniga. Expenserna hava anslagits till 15 000 kronor och övriga utgifter till 2 000 kronor. Omkostnadsstaten skulle härigenom få nedanstående utseende: 1. Reseersättningar, förslagsvis 2. Expenser, förslagsvis 3. övriga utgifter, förslagsvis

kronor 13 000 » 15 000 » 2 000 1, Summa kronor 30 000

Härutöver erfordras engångsanslag för inköp av möbler, skrivmaskiner o. dyl. Förutsatt att centralrådets inventarier kostnadsfritt få övertagas av skogsstyrelsen, torde det för ändamålet erforderliga beloppet ej behöva överstiga 15 000 kronor. Såsom tidigare anförts har verksamheten inom centralrådet finansierats genom dels statsanslag, dels tillskott från skogsvårdsstyrelserna. Vid genomförande av den organisation, vilken ovan förordats, skulle, då några bidrag från skogsvårdsstyrelserna icke längre böra ifrågakomma, statens utgifter för ändamålet relativt sett komma att visa en icke obetydlig stegring. Härvid bör dock bemärkas, att andra myndigheters arbete kommer att minska, vilket för dessa torde medföra vissa besparingar.

272 I anslutning till vad utredningen i detta kapitel anfört samt under hänsynstagande till tidigare i detta betänkande framförda synpunkter och förslag beträffande skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter har upprättats förslag dels till förordning angående skogsvårdsstyrelser, avsedd att ersätta gällande författning i ämnet, dels ock till instruktion för statens skogsstyrelse. Förslagen finnas fogade härvid som bilagor (bil. 9 och 10), varvid allenast återgives utdrag ur ifrågavarande instruktion. Vissa andra författningsförslag, betingade av i det ovanstående uttalade yrkanden, biläggas tillika (bil. 11—14).

Kap. 8. Anskaffande av för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet erforderliga medel. Historik och nuvarande förhållanden. Av vad i det föregående anförts framgår, att de av statsmakterna vidtagna åtgärderna för understödjande och förkovrande av skogsvården å enskildas marker efter hand såväl utvidgats som givits nya former. Före senaste sekelskifte lämnades sådant bistånd allenast i mycket ringa utsträckning. I och med genomförandet av 1903 års skogsvårdslagstiftning fick statens ifrågavarande medelsanvisning större omfattning, varjämte nya metoder för anskaffande av för ändamålet erforderliga belopp bragtes i tillämpning. Man har utgått från att skogsbruket själv i väsentlig grad skall bära kostnaderna för de åtgärder, som krävas för dess utveckling mot ökad ändamålsenlighet. Det har därför föreskrivits, att s. k. skogsvårdsavgifter skola upptagas. Vidare hava skogsvårdsstyrelserna medgivits rätt att vid lämnande av biträde åt markägarna av dessa i särskilda fall uppbära ersättning härför enligt av styrelserna närmare föreskrivna villkor. Då emellertid nämnda inkomster icke — och framför allt gäller detta beträffande de mindre skogrika länen — trots en viss utjämning länen emellan kunnat räcka för bestridande av de med skogsvårdsstyrelsernas tjänsteutövning förenade utgifterna, har även ett speciellt anslag uppförts för ändamålet å riksstaten, anslaget till skogsvårdens befrämjande. Detta torde i första hand varit avsett att utgöra bidrag för administrationens upprätthållande. Flertalet skogsvårdsstyrelser hava jämväl för sin allmänna verksamhet kommit i åtnjutande av anslag från landsting och hushållningssällskap, varjämte styrelserna tillförts inkomster genom försäljning av frö och plantor, avkastning av fastigheter o. dyl. Särskilda anslag hava vidare av riksdagen beviljats såsom ersättning för kostnader föranledda av 1932 års lappmarkslag m. m. I syfte att underlätta strävandena till höjande av landets skogsproduktion hava statsmakterna ock, såsom tidigare påvisats, på andra sätt än de nu relaterade företagit stödingripanden. Medel hava sålunda genom anslag å riksstaten ställts till förfogande för utlämnande av bidrag till skogs-

273 vårdande företag, väsentligen sådana av grundförbättrande natur. Hit höra exempelvis de under senare år anvisade statens skogsutdiknings- och skogsodlingsanslag ävensom en del ej längre utgående anslag till skogsvård å enskildas skogar i lappmarkerna m. fl. skogar. För att bereda ökade försörjningsmöjligheter inom skogsbruket under sistförflutna ekonomiska kris beviljade riksdagen medel till s. k. tillfälliga skogsvårdsåtgärder. För att belysa skogsvårdsstyrelsernas finansiella förhållanden skola några statistiska sammanställningar återgivas. I nedanstående tablå redovisas genomsnittliga storleken av styrelsernas inkomster och utgifter under vissa perioder 1905—1935 samt inkomst- och utgiftsbeloppen under åren 1936 och 1937: Period

och

1905 1909 medeltal per år 1910 1914 » » » 1915 1919 » » » 1920 1925 i » » 1926 1930 » »> » 1931—1935 i » i 1936 1937

år

Inkomster kr.

Utgifter kr.

946 400 1 256 500 2 712 300 4 404 300 3 799 300 4 322 200 5 003 200 5 382 600

777 900 1 344 600 2 100 400 4 642 600 3 563 200 4 365 000 4 999 000 5 489 200

Rörande summan av uppburna skogsvårdsavgifter ävensom bidrag från anslaget till skogsvårdens befrämjande samt statens skogsutdiknings- och skogsodlingsanslag inom de olika landstingsområdena har nedanstående sammandragstablå upprättats. Densamma avser årliga medeltalsbelopp för sistförflutna fyra- a sjuårsperiod. Uppgifterna äro avrundade och delvis approximativa. Det bör erinras, att för skogar under den nya lappmarkslagen först från och med år 1934 anvisats medel under anslaget till skogsvårdens befrämjande, uppburits skogsvårdsavgifter och anvisats bidrag från statens skogsutdiknings- och skogsodlingsanslag. Dylika bidrag hava, förutom av skogsvårdsstyrelserna, jämväl utlämnats av skogssällskapet; av sällskapet utlämnade bidrag ingå icke i uppgifterna nedan. Ungefärligt årligt medelsbelopp genomsnitt, kr. 90 000 läns landstingsområde Stockholms 75 000 Uppsala 80 000 Södermanlands 100 000 Östergötlands 195 000 Jönköpings 185 000 Kronobergs 95 000 Kalmar läns norra 85 000 Kalmar » södra 55 000 läns Gotlands 65 000 Blekinge 125 000 Kristianstads 40 000 Malmöhus 18—817549

274 Ungefärligt årligt medelsbelopp i genomsnitt, kr. Hallands läns landstingsområde . . . . . 130 000 Göteborgs och Bohus » 70 000 Älvsborgs 140 000 » Skaraborgs 100 000 » Värmlands .. 190 000 » » . . .. Örebro » 95 000 » ... . Västmanlands 75 000 » » . . . . . . 240 000 Kopparbergs » 2> Gävleborgs » . . . . . . 205 000 » . . . . . . 265 000 Västernorrlands » » .. .. . . Jämtlands 285 000 » » .. .. . . Västerbottens 785 000 » i Norrbottens . . 650 000 » Summa 4 420 000 E n specificering av s k o g s v å r d s s t y r e l s e r n a s egentliga i n k o m s t e r o c h utgifter u n d e r å r 1936, f r å n och m e d vilket b o k f ö r i n g e n verkställes efter delvis ä n d r a d e g r u n d e r , och å r 1937 ä v e n s o m a v s t y r e l s e r n a s t i l l g å n g a r och s k u l d e r vid u t g å n g e n a v n ä m n d a å r t e r sig i h u v u d d r a g e n s å l u n d a : Inkomster. I. Skogsvårdsavgifter: direkt influtna andel i till statskontoret redovisade

År 1936 kr. 1 512 004 166 561

År 1937 kr. 1 659 131 184 792

II. Anslag av staten landsting hushållningssällskap

1 501 000 104 278 32 800

1 660 000 91 500 35 300

Summa I—II 3 316 643

3 630 723

III. övriga inkomster: 1. allmän upplysning om skogsvärd beståndsvård och avverkning återväxt betesfred skogsdikning skogsvägbyggnad skogsindelning och skogsuppskattning övervakandet av skogslagarnas efterlevnad verksamheten i övrigt

2. räntor fastigheter och inventarier län

5 532 455 749 364 696 1 822 201249 32 595 17 027 9 559 67 466

15 902 619 841 355 490 1 722 170 566 1 884 31 730 12 593 35 497

Summa III: 1. 1 155 695

1 245 225

101 485 217 651 271 731

102 473 197 427 206 762

Summa inkomster I—III 5 063 205

5 382 610

275 år » » » »

1935 1934 1933 1932 1931

Summa I— //

Summa III: 1.

Summa I—///

2 582 342 kr. 2 828 536 2 552 301 3 135 478 3 029 720

1 232 960 kr. 1 316 621 » 1 233 298 » 1 101 796 » 745 757 »

4 319 475 kr. 4 687 779 » 4 067 925 » 4 514 667 » 4 021 256 »

Utgifter. År 1936 kr. 151 188 969 239 462 485 32 120 202 166 16 971 173 016 225 816 89 324

År 1937 kr. 171 811 1 347 856 559 131 30 419 136 260 11 373 181 841 254 077 103 649

Summa I 2 322 325

2 796 417

34 508 1 855 143 246 867 359 132 10 978 170 015

40 874 1 914 137 190 494 305 264 8 210 233 837

Summa II 2 676 643

2 692 816

Summa utgifter I—II 4 998 968

5 489 233

I. De olika verksamhetsgrenarna: allmän upplysning om skogsvård beståndsvård och avverkning återväxt betesfred skogsdikning skogsvägbyggnad skogsindelning och skogsuppskattning övervakandet av skogslagarnas efterlevnad verksamheten i övrigt II. övriga

utgifter:

styrelse och revision löner och bidrag till pensionsavgifter fastigheter och inventarier tjänstelokal, expenser m. m räntor återbetalning av lån

Summa 1935 1934 1933 1932 1931

I

2 434 090 kr. 2 384 472 » 1889 848 » 2 228 214 » 1920 352 »

Summa

II

2 590 241 kr. 2 579 583 » 1905 047 » 1948 340 » 1944 639 »

Summa

I—//

5 024 331 kr. 4 964 055 » 3 794 895 » 4 176 554 » 3 864 991 »

Tillgångar och skulder. -.„ . Tillgångar: kassa, bank och postgiro värdehandlingar fordringar fastigheter inventarier och kartor skogsodlingsmaterial

Vid utgången av år 1936 1937 kr. kr> 1 654 071 1 500 084 1 311 326 1 250 580 281 061 366 826 1 528 829 1 496 668 89 360 69 823 219 592 199 215 Summa 5 084 239

4 883 196

276 Skulder: län obetalade räkningar förskottsmedel förbindelser angående beståndsvård, återväxt, dikning el. dyl , donationer (fonder) Summa Tillgångar över skulder: » » » » » » » ».•••:.» » » » » » »

år i i > •

1935 1934 1933 1932 1931

Vid utgången av år 1936 1937 kr. kr. 147 967 206 577 48 065 51 430 377 357 314 962 13 413 177 747

13 593 187 066

764 549

773 628

4 319 690 4 259 670 5 039 925 5 288 813 5 042 269 4 411151

4 109 568

Innan utredningen övergår till att närmare utveckla sina synpunkter med avseende å anskaffandet av för skogsvårdsstyrelseverksamheten erforderliga medel, skall en redogörelse lämnas för på området hittills tillämpade finansieringsformer ävensom för vissa önskemål, som från olika håll uttalats i ämnet. Skogsvårdsavgift. Möjligheten för staten att genom uttagande av särskild avgift å skogsbrukets produkter erhålla medel till skogsvårdens befrämjande uppmärksammades jämförelsevis tidigt. Är 1894 framfördes förslag om att för varje standard virke, som från riket exporterades, skulle erläggas en avgift av en krona till en för landet gemensam skogsåterplanteringsfond. Frågan om en sådan exportavgift förekom därefter vid 1895 års riksdag på grund av motioner men föranledde icke någon åtgärd. Den upptogs därefter flera gånger till behandling i olika sammanhang men bragtes till en lösning först vid genomförandet av 1903 års lagstiftning rörande de enskilda skogarna. Därvid utgick man från att den, som avverkade skog, borde vidkännas en speciell avgift för åstadkommande av medel till skogsåterväxtens förkovran å enskildas marker. Någon möjlighet fanns emellertid ej för det dåvarande att lägga avgälden direkt på avverkaren. I stället valdes utvägen att indirekt uttaga avgiften, som erhöll benämningen skogsvårdsavgift, genom att låta exportör av trävaror och trämassa i första hand vidkännas densamma. Samtidigt fastslogs principen, att skogsvårdsavgifter, som erlagts för virke avverkat inom en ort, skulle komma samma orts skogsbruk till godo. Den första förordningen om skogsvårdsavgift utfärdades den 24 juli 1903 (nr 79). Detta system för skogsvårdsavgiftens uttagande visade sig medföra avsevärda olägenheter. Genom tillkomsten av lagen den 18 september 1909 (nr 110) om skogsaccis blev det möjligt att låta skogsvårdsavgifterna

277 utgå för avverkat virke i förhållande till dettas värde. Sedan av Kungl. Maj:t tillkallade sakkunniga verkställt utredning samt avgivit förslag i ämnet, avläts proposition (nr 208) till 1912 års riksdag med förslag till förordning om skogsvårdsavgift, baserat på sistnämnda grundregel. Propositionen bifölls av riksdagen (skrivelse nr 251), varefter ny förordning om skogsvårdsavgift utfärdades den 11 oktober 1912 (nr 275). Ur motiveringen till propositionen må framhållas följande, som synes ägnat att belysa innebörden av vissa stadganden i förordningen. Det kunde icke undgås, att avgifterna komme att fördela sig tämligen ojämnt på olika landsdelar och icke alltid på sådant sätt, att de motsvarade behovet. Visserligen kunde behovet av skogsvårdsmedel i stort sett mätas efter avverkningarnas storlek i olika landsdelar, men behovet av medel för skogsodling å gamla kalmarker ävensom för sumpiga skogstrakters utdikning stode ingalunda i förhållande till avverkningarnas storlek och av dessa beroende inkomster av skogsvårdsavgift. Ofta vore behovet av medel till dylika ändamål störst, där avverkningarna vore minst. Det vore därför av synnerlig vikt, att särskilda medel funnes att tillgå för ett undanröjande av omnämnda olägenhet. I skogsvärdsavgiften inginge medel, som avsåge virke, avverkat såväl ä enskildes som å kronans skogar. Den del, varmed virke från kronans skogar eller de skogar, vilkas avkastning tillfördes statsverkets skogsmedel, bidroge till skogsvårdsavgiftssumman, hade beräknats till 10 procent av denna, över det belopp, denna procentsats motsvarade, borde staten äga en friare dispositionsrätt än i fråga om den del av skogsvårdsavgifterna, som härrörde frän virke å övriga skogar. För att frigöra denna kronans andel i skogsvårdsavgiften, som ansåges behövlig för fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna efter deras olika behov, stadgades sålunda, att 10 procent av skogsvårdsavgiften alltid, var den än inflöte, skulle redovisas särskilt och ställas till Kungl. Maj:ts förfogande. Domänstyrelsen hade ifrågasatt riktigheten av att skogsvårdsavgift utginge för virke, avverkat å kronans skogar. Enär skogsvärdsavgifter icke till någon del finge användas för dessa, syntes det styrelsen, att denna extra avgift icke skäligen borde påläggas denna del av statens affärsverksamhet. Domänstyrelsens erinran föranledde ingen Kungl. Maj:ts åtgärd. Vid ärendets behandling i riksdagen hade framlagts motioner (I: 106 och 11:309) gående ut på, i huvudsak, att de avgifter, som inflöte inom ett landstingsområde, skulle oavkortade tillhandahållas skogsvårdsstyrelsen inom samma område. Enligt 1912 års förordning om skogsvårdsavgift i dess ursprungliga lydelse utgjordes ej skogsvårdsavgift för virke, som avverkats inom Västerbottens eller Norrbottens län, inom Särna socken av Kopparbergs län eller inom området för städer, som icke tillhörde landstingsområde. Vid 1916 års riksdag väcktes emellertid en motion (1: 56), vari föreslogs att skogsvårdsavgift skulle utgå även för virke, som avverkats inom område för städer, vilka icke tillhörde landstingsområde. Motionen avstyrktes av jordbruksutskottet, som framhöll, bland annat, att skogslagstiftningskommittén hade sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål, och föranledde ej någon riksdagens åtgärd.

278 I en vid 1922 års riksdag framlagd motion (II: 147) yrkades, att 40 procent av skogsvårdsavgifterna skulle inlevereras till statskontoret för att på sådant sätt fördelas, att dessa komme de skogsvårdsstyrelser till del, som därav vore i särskilt behov. Jordbruksutskottet hemställde (utlåtande nr 29) att, då skogslagstiftningskommitténs betänkande och däröver avgivna yttranden vore under överarbetning i jordbruksdepartementet, och det därvid kunde förväntas, att jämväl det av motionären framförda spörsmålet skulle bliva föremål för bedömande, motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Detta blev även riksdagens beslut. I samband med antagandet av 1923 års förordning angående skogsvårdsstyrelser, enligt vilken de under skogsvårdsstyrelses förvaltning ställda medel ej må användas för andra skogar än dem, som stå under styrelsens tillsyn, ändrades efter förslag av skogslagstiftningskommittén och proposition (nr 161) till riksdagen lydelsen av skogsvårdsavgiftsförordningen därhän, att denna dels utsträcktes att äga giltighet även inom vissa delar av Särna socken och inom området för städer, som ej tillhörde landstingsområde, samt dels från förordningens tillämpning undantogos de under lappmarkslagen lydande skogar, som voro belägna nedanför Västerbottens län. Förordning om dessa ändringar utfärdades den 15 juni 1923 (nr 214). Vid 1924 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition (nr 96) med förslag till förordning om tillämpning i Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden av 1923 års förordning angående skogsvårdsstyrelser och till förordning om ändrad lydelse av 5 § i 1912 års förordning om skogsvårdsavgift. Sistnämnda förslag innebar, att skogsvårdsavgiftsförordningen skulle utsträckas att gälla även i Västerbottens och Norrbottens läns kustland. Jordbruksutskottet (utlåtande nr 31) förklarade sig icke hava funnit anledning till erinran mot vad i propositionen föreslagits, varefter riksdagen biföll denna. Förordning i ämnet utfärdades den 6 juni 1924 (nr 184). En motion (II: 296) om utredning rörande ändring i grunderna för fördelning av för skogsvården tillgängliga skogsvårdsavgifter m. m. väcktes vid 1926 års riksdag. Jordbruksutskottet (utlåtande nr 62) anförde, att det ägde kännedom om, att spörsmål rörande skogsvårdsstyrelsernas ekonomi redan vore föremål för Kungl. Maj:ts övervägande. Någon på motionen grundad särskild hänvändelse till Kungl. Maj:t kunde utskottet ej förorda. Denna utskottets uppfattning godkändes av riksdagen. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 12 november 1926 uppdragit åt särskilda inom jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga att verkställa utredning angående statliga åtgärder för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi, föreslogo dessa i ett den 18 januari 1927 avgivet betänkande (statens offentliga utredningar 1927:1) vissa ändringar i skogsvårdsavgiftsförordningen. Dessa inneburo, att den procent av virkets taxerade värde, efter vilken skogsvårdsavgift utginge, skulle höjas från 1*3 till 1*7. Vidare undersökte de sakkunniga möjligheterna att erhålla ett större ut-

279 j ä m n i n g s b e l o p p i n o m r a m e n för d å d i s p o n i b l a u n d e r s t ö d s m e d e l s t o t a l b e l o p p o c h f u n n o i n g e n a n n a n u t v ä g f r a m k o m l i g ä n en h ö j n i n g av u t j ä m n i n g s a n d e l e n till 15 p r o c e n t . I p r o p o s i t i o n (nr 211) till 1927 å r s r i k s d a g ingick Kungl. Maj:t p å frågan om skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska förhållanden. Vidkommande spörsmålet om höjning av utjämningsandelen av skogsvärdsavgifterna anslöt sig föredragande departementschefen till den tidigare hävdade principen, att skogsvärdsavgifterna borde användas för främjande av skogsvärd inom vederbörande landstingsområde, där det virke, för vilket avgiften utgält eller vara denna haft avseende, avverkats och sålunda i stort sett komma samma fastigheter till godo, som drabbats av avgiften. Enär beträffande åtskilliga landstingsområden skogsvårdsavgifterna från allmänna skogar ej torde uppgå till 10 procent av samtliga skogsvårdsavgifter, ägde redan med nuvarande stadgande avsteg rum frän denna princip. Då vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag detta avsteg skulle vidgas, fann sig departementschefen, som även hyste andra betänkligheter mot förslaget, ej böra tillstyrka någon dylik höjning. Vad anginge från vissa håll framförda förslag, att bestämmelserna om utjämningsandelen skulle ersättas med ett stadgande, att de avgifter, som i varje särskilt fall inflöte för å allmänna skogar avverkat virke, skulle redovisas till statskontoret och ställas till Kungl. Maj:ts disposition i utjämningssyfte, ansåg sig departementschefen, under hänvisning till vad sakkunniga för utarbetande av 1912 års förordning om skogsvårdsavgift anfört i fråga om svårigheterna att genomföra en dylik anordning med avseende å debitering, uppbörd och redovisning, ej böra biträda berörda förslag. Kungl. Maj:t föreslog, b l a n d a n n a t , att d e n p r o c e n t av v i r k e s v ä r d e t , varefter s k o g s v å r d s a v g i f t u t g i n g e , skulle h ö j a s f r å n 1*3 till 1*5. J o r d b r u k s u t s k o t t e t a n f ö r d e h ä r o m i h u v u d s a k följande ( u t l å t a n d e n r 7 9 ) : Verkställda beräkningar hade givit vid handen, att under det att vissa skogsvårdsstyrelser endast hade att till statskontoret redovisa en bråkdel av de på statsskogarna belöpande skogsvårdsavgifterna, andra styrelser vore hänvisade att inleverera utöver de pä sistnämnda skogar belöpande avgifterna en icke obetydlig del av de frän de enskilda skogarna härrörande skogsvärdsavgifterna. Detta förhållande syntes tyda på att behov förelåge av ett ändrat och rättvisare sätt för bestämmande av utjämningsandelen. En närmare undersökning i ämnet vore erforderlig. R i k s d a g e n avslog y r k a n d e t o m h ö j n i n g a v s k o g s v å r d s a v g i f t s p r o c e n t e n och a n s l ö t sig till u t s k o t t e t s m e n i n g a n g å e n d e u n d e r s ö k n i n g o m u t j ä m n i n g s a n d e len (skrivelse n r 321). K u n g l . Maj:t a n b e f a l l d e s e d e r m e r a c e n t r a l r å d e t för s k o g s v å r d s s t y r e l s e r n a s f ö r b u n d a t t v e r k s t ä l l a d e n n a u n d e r s ö k n i n g , vilken f r a m l a d e s i b e t ä n k a n d e d e n 11 d e c e m b e r 1929. Några större hinder skulle ej möta för en sådan ändring i förordningen om skogsvårdsavgift, att i stället för 10 procent av samtliga inom landstingsområdet inflytande avgifter till statskontoret redovisades de skogsvårdsavgifter, som inflöte från allmänna skogar. De ekonomiska förhållandena för skogsvårdsstyrelserna tillsammantagna komme emellertid endast att i mycket ringa grad beröras av en dylik ordning. Även för de enskilda skogsvårdsstyrelsernas ekonomi skulle densamma bliva av jämförelsevis liten betydelse.

280 Ehuruväl principiella skäl talade för en revision i antydd riktning av skogsvårdsavgiftsförordningen, ifrågasattes huruvida dessa skäl vore av sådan styrka, att de motiverade omläggningens genomförande. Det vore visserligen sant, att därigenom en rättvisare metod i fråga om uppbärandet av skogsvårdsavgifterna skulle ernås, men de mindre tillfredsställande förhållanden i detta hänseende, det hittillsvarande systemet medfört, hade dock ej större omfattning. Då skogsvårdsavgiftsförordningens förändring innebure obetydlig vinst men komme att medföra kostnader för det allmänna samt ett utökat arbete såväl för de enskilda skogsägarna som för taxerings- och uppbördsmyndigheterna, funnes ej tillräckliga skäl att påyrka densamma. I till 1928 års riksdag avlåtna propositioner (nr 220 och 229) framlades av Kungl. Maj:t förslag till dels lag om skogsaccis, dels ock förordning om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen om skogsvårdsavgift. I sistnämnda förslag, som betingades av de tillstyrkta nya skogsaccisbestämmelserna, återupptogs icke frågan om beredande av ökade inkomster för skogsvårdsstyrelserna genom höjning av den procent av virkets taxerade värde, efter vilken skogsvårdsavgift utginge, utan bibehölls denna vid 1*3 procent. Skogsvårdsavgifterna beräknades komma att i någon mån ökas genom de i skogsaccislagen föreslagna ändringarna. Förslagen antogos av riksdagen. Förordning om ändrad lydelse av nyss omförmälda paragrafer i skogsvårdsavgiftsförordningen utfärdades den 28 september 1928 (nr 378). Sedan 1932 års riksdag antagit ny lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden (nr 180/1932), enligt vilken dessa skogar ställdes under skogsvårdsstj r relsernas uppsikt, vidtogs sådan ändring i skogsvårdsavgiftsförordningen, att denna skulle gälla även dessa och en del andra skogar, från vilka skogsvårdsavgift dittills icke uttagits. Förordning härom utfärdades den 17 mars 1933 (nr 82). De skogsvårdsavgifter, som erlagts från skyddsskogar, överlämnades enligt tidigare gällande bestämmelser till domänstyrelsen för att av styrelsen disponeras för understödjande av skogsvårdsåtgärder å samma skogar. Då dessa genom beslut av 1937 års riksdag inordnades under skogsvårdslagen, reviderades förordningen om skogsvårdsavgift i så måtto, att avgifterna från berörda skogar skulle på gängse sätt fördelas mellan respektive skogsvårdsstyrelser, i den mån avgifterna ej enligt sagda förordning redovisas till statskontoret. Den 2 april 1937 utfärdades förordning i ämnet (nr 155). Slutligen må erinras, att domänstyrelsen gjort upprepade framställningar om befrielse för domänfondens och andra allmänna skogar från erlägga.nde av skogsvårdsavgift. Dessa framställningar hava icke föranlett någon åtgiärd. För närvarande gäller sålunda, att för avverkat virke, som taxerats till skogsaccis, skall erläggas skogsvårdsavgift med 1*3 procent av virkets taxerade rotvärde. Avgiften skall erläggas av den, som enligt lagen om sktogsaccis den 28 september 1928 (nr 377) är skyldig att för det avverkade vurket utgöra dylik accis. Skogsvårdsavgift debiteras, uppbäres och redovisas i siarnband med kronoutskylderna i den ordning, Kungl. Maj:t föreskriver. Däirom

281 hava föreskrifter meddelats i kungörelsen den 8 februari 1918 (nr 54) angående uppbörd av skogsvårdsavgifter m. m., ändrad genom kungörelse den 2 april 1937 (nr 156; § 1 är upphävd genom kungörelse nr 382/1928). Av de genom skogsvårdsavgiften inom varje landstingsområde inflytande medlen skola 90 procent tillhandahållas skogsvårdsstyrelsen inom landstingsområdet och 10 procent redovisas till statskontoret för att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket. Skogsvårdsavgiftsförordningen gäller icke virke, som avverkats å kronohemman och krononybyggen, beträffande vilka förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden äger tillämpning. Till åskådliggörande av skogsvårdsavgifternas storlek under olika år hava nedan sammanförts de i skogsvårdsstyrelsernas förvaltningsberättelser för 1 O-årsperioden i928—1937 redovisade årliga inkomsterna av ifrågavarande avgifter: år 1928 » 1929 » 1930

1 691 000 kronor 2 145 000 » 2 270 000 »

år 1933 » 1934 » 1935

1 565 000 kronor 1 014 000 829 000 »

> 1931

2 042 000

»

» 1936

1 679 000

> 1932

2 159 000

»

» 1937

1 844 000

»

Åren 1914 och 1915 fördelades de till statskontoret redovisade skogsvårdsavgifterna mellan skogsvårdsstyrelserna så, att styrelserna tilldelades bestämda, fixa belopp. Under tiden 1916—1919 skedde fördelningen i huvudsak under hänsynstagande till arealerna skogbevuxen mark, kalmark, försumpad mark m. m. Därefter tjänade grunderna för fördelningen av anslaget till skogsvårdens befrämjande till vägledning. Sedermera hava ifrågavarande skogsvårdsavgifter och nämnda anslag betraktats såsom en enhet vid medelsfördelningen, som verkställts i enlighet med normer, som i det följande skola beröras. Anslaget till skogsvårdens befrämjande. Riksdagen beviljade för vart och ett av åren 1889—1896 ett. extra anslag för skogsodlingens befrämjande av 25 000 kronor. Anslaget var avsett att i mån av tillgång och på vissa villkor tilldelas landsting eller hushållningssällskap, som understödde enskilda skogsodlare genom tillhandahållande av skogsfrö och plantor till billigt pris eller beredande av kostnadsfritt biträde vid skogsodlingsarbete. För åren 1897—1901 utgick detta anslag med 50 000 kronor årligen samt för åren 1902—1904 med 70 000 kronor. Med anledning av 1903 års lagstiftning angående vård av enskildes skogar höjdes anslaget för år 1905 ytterligare till 100 000 kronor. Det skulle tilldelas antingen skogsvårdsstyrelser, till vilka landsting eller hushållningssällskap för ändamålet lämnat bidrag, eller i landstingsområde, där sådan styrelse icke funnes, landsting eller hushållningssällskap. Av anslaget, som till och med år 1917 årligen uppfördes med

282 sistnämnda belopp, har utgått bidrag även till Västerbottens och Norrbottens län samt Särna med Idre kapellag i Kopparbergs län. Sedan 1917 års riksdag beviljat särskilda medel för främjande av skogsvård i sistnämnda landsdelar, anvisades från och med år 1918 för skogsodlingens befrämjande inom övriga delar av landet ett anslag å extra stat av 90 000 kronor att tilldelas skogsvårdsstyrelserna. Är 1904 framlades proposition om beviljande å extra stat för år 1905 av ett anslag å 73 000 kronor till bestridande av kostnaderna för uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Detta anslag borde enligt 1896 års skogskommitté användas till avlöning åt sekreterare hos skogsvårdsstyrelserna. I propositionen uteslöts dock bestämmelsen, att sekreterarnas lön skulle utgå av statsmedel. Riksdagen beviljade 60 000 kronor, vilket anslag sedermera anvisades för vart och ett av åren 1905—1909. Sedan en ny skogsvårdsstyrelse under år 1908 tillkommit för Gotlands läns landstingsområde, höjdes anslaget från och med år 1910 till 67 500 kronor, varmed anslaget utgått under åren 1910—1920. Vid 1920 års riksdag beslöts sammanslagning av anslaget för skogsodlingens befrämjande, 90 000 kronor, och anslaget till bestridande av kostnaderna för uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, 67 500 kronor, till ett reservationsanslag å extra stat till skogsvårdens befrämjande, stort 150 000 kronor. Detta anslag har för vart och ett av åren 1921 och 1922 samt budgetåren 1923/1924 och 1924/1925 utgått med samma belopp, 150 000 kronor. Såsom av vad tidigare anförts torde framgå, ökades skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov särskilt starkt efter tillkomsten av 1923 års skogsvårdslag. Sedan skogsvårdslagen utsträckts att gälla i Västerbottens och Norrbottens läns kustland samt med anledning därav två nya skogsvårdsstyrelser inrättats därstädes från och med den 1 oktober 1924, bestämdes anslaget för budgetåret 1925/1926 att utgå med 518 000 kronor. För budgetåret 1926/1927 uppfördes anslaget med 500 000 kronor. Beträffande dispositionen av anslaget till skogsvårdens befrämjande gällde för år 1921 detaljerade, av riksdagen bestämda regler. Från och med år 1922 har riksdagen medgivit Kungl. Maj:t att i mån av förefallande behov fördela anslaget mellan skogsvårdsstyrelserna. Samma års riksdag biföll ett i statsverkspropositionen framlagt förslag om undersökning rörande nya grunder för anslagets fördelning. Undersökningen, som verkställdes av domänstyrelsen, avlämnades den 24 oktober 1922. Densamma har i stort sett varit normgivande för skogsvårdsstyrelsernas medelstilldelning från anslaget fram till år 1927. Domänstyrelsen uttalade, att skogsvårdsstyrelsernas behov av medel syntes kunna uppdelas dels i ett allmänt behov, som funnes för samtliga skogsvårdsstyrelser, dels ock i ett särskilt behov, som uppkomme för vissa skogsvårdsstyrelser på grund av otillräckliga inkomster. Med det allmänna behovet borde förstås det, som varje styrelse hade i och för sin administration; ett primärt behov, som måste anses i viss

283 mån oberoende av den större eller mindre omfattningen av direkta skogsvårdsarbeten, vilka utfördes genom skogsvårdsstyrelsernas personal, och som uppkomme enbart genom styrelsernas fiskaliska åliggande. Det syntes skäligt, att samtliga skogsvårdsstyrelser erhölle bidrag från statens sida för sina administrationskostnader. Då anslaget för skogsvårdens befrämjande till en del bildats av det förutvarande anslaget för uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, föreslog domänstyrelsen vidare, att hälften av förstnämnda anslag, eller 75 000 kronor, disponerades för bidrag till skogsvärdsstyrelsernas administrationskostnader. Fördelningen av denna hälft skulle grunda sig pä förhållandet mellan de direkt till vederbörande skogsvårdsstyrelser inflytande skogsvårdsavgifterna och de skäliga administrationskostnaderna för samma styrelser. Inkomster, som uppkomme genom försäljning av frö och plantor, ersättning för biträde o. dyl., syntes icke böra komma i betraktande liksom ej heller förut åtnjutna stats- och ortsbidrag. Den andra hälften av anslaget ansåg domänstyrelsen i huvudsak hava bildats av det förutvarande anslaget för skogsodlingens befrämjande. En av skogsvårdsstyrelsernas viktigaste och därjämte kostsammaste uppgifter vore att främja skogshushållningen å enskildas skogar genom bidrag till eller utförande av skogsodlingar, särskilt ä av ålder kala marker. Då betydande arealer dylika marker funnes, vilka väntade på att försättas i skogbärande skick, borde återstående del av anslaget, 75 000 kronor, tilldelas de styrelser, som hade mera betydande äldre kalmarker, i proportion till arealen av sädana marker. Anslaget till skogsvårdens befrämjande utgick för budgetåren 1927/1928 —1929/1930 med respektive 500 000, 750 000 och 800 000 kronor. För vart och ett av budgetåren 1930/1931—1933/1934 anvisades 830 000 kronor, för budgetåret 1934/1935 1680 000 kronor, för budgetåret 1935/1936 1630 000 kronor samt för budgetåren 1936/1937—1938/1939 1500 000 respektive 1660 000 och 1 080 000 kronor. För budgetåren 1934/1935—1937/1938 avsågo respektive 850 000, 800 000, 670 000 och 730 000 kronor ersättning till skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens, Norrbottens och Kopparbergs läns landstingsområden för kostnader, föranledda av 1932 års lappmarkslag. För verksamheten i övrigt är anslaget sålunda under vart och ett av budgetåren 1934/1935 —1936/1937 beräknat till 830 000 kronor och under budgetåret 1937/1938 till 930 000 kronor. För budgetåret 1938/1939 uppfördes ett särskilt anslag å 890 000 kronor till ersättning för kostnader för skogar under lappmarkslagen samt skyddsskogar. Anslaget till skogsvårdens befrämjande fördelas numera mellan skogsvårdsstyrelserna tillhopa med den del av skogsvårdsavgifterna, som årligen skola redovisas till statskontoret. Vid fördelningen har Kungl. Maj:t, sedan särskild utredning i ärendet verkställts under år 1927, från och med sagda år i huvudsak förfarit på följande sätt. Sedan av ifrågavarande medel till vissa skogsvårdsstyrelser utgått belopp med hälften av de bidrag, vilka respektive skogsvårdsstyrelser erhållit såsom ortsbidrag från landsting och hushållningssällskap, samt eventuella extra anslag till särskilda styrelser beräknats, hava de skogsvårdsstyrelser, vilkas administrationskostnader överstigit de till styrelserna direkt inflytande skogsvårdsavgifterna, av återsto-

284 den av dessa medel tilldelats bidrag, motsvarande skillnaden mellan nämnda kostnader och avgifter. Därefter återstående medelsbelopp har fördelats mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i förhållande till arealerna av de skogar, över vilka styrelserna öva tillsyn. Då sistberörda fördelningsgrund åsyftat att möjliggöra en fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna av medlen efter omfattningen av det arbete, som med avseende å nämnda skogar åvilat de särskilda styrelserna, hava skogarna vid fördelningen ej upptagits till sin verkliga areal utan till en efter vissa grunder beräknad sådan. Arealen har sålunda korrigerats med hänsyn till såväl olika ägarekategorier och skogens natur av svårföryngrad eller icke som markens produktionsförmåga. De särskilda skogsvårdsanslagen. Såsom framgår av tidigare lämnade uppgifter har riksdagen under benämningarna statens skogsutdikningsanslag och statens skogsodlingsanslag för budgetåren 1927/1928—1938/1939 anvisat nedanstående belopp å riksstaten: 1927/1928 1928/1929 1929/1930 1930/1931 1931/1932 1932/1933

200 000 kronor 300 000 » 500 000 » 1 300 000 » 1 200 000 > 1 350 000 »

1933/1934 1934/1935 1935/1936 1936/1937 1937/1938 1938/1939

1 100 000 kronor 1 100 000 » 1400 000 1 250 000 » 1 100 000 260 000

Anslagen hava disponerats för utlämnande av i främsta rummet statsbidrag till skogsägare men i någon mån även förvaltningsbidrag till skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet. Riksdagen h a r vidare medgivit, dels att kostnader för viss undersökning av den utav styrelserna och sällskapet bedrivna statsunderstödda dikningsverksamheten finge bestridas av medel från skogsutdikningsanslaget, dels ock att för besiktning av äldre dikningsföretag skulle av anslaget få användas under budgetåren 1936/1937— 1938/1939 70 000 respektive 50 000 och 80 000 kronor. Tillfälliga skogsvårdsanslag. Det av riksdagen beviljade anslaget till vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar har, såsom i det föregående angivits, för budgetåren 1932/1933—1934/1935 utgjort sammanlagt 10 500 000 kronor. Även beträffande detta anslag hava de bidragsbeviljande myndigheterna erhållit förvaltningsbidrag. Härutinnan hava tillämpats i huvudsak samma grunder som i fråga om de särskilda skogsvårdsanslagen. Å särskild beredskapsstat har för budgetåret 1938/1939 anvisats ett sammanlagt belopp av l 700 000 kronor till direkta skogsvårdsåtgärder. Skogsvårdsstyrelsernas inkomster genom ortsbidrag, enskilda inkomstkällor m. m. över ifrågavarande inkomster har med ledning av skogsvårdsstyrelsernas räkenskaper upprättats följande sammandrag, avseende tioårsperioden 1928—1937:

285 Anslag av Å r

1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937

landsting kr.

hush.-sällskap kr.

103 000 104 000 103 500 104 500 95 500 108 500 95 500 89 000 104 300 91 500

49 700 49 700 52 400 52 900 51 900 49 200 39 200 34 700 32 800 35 300

Inkomster från vissa andra inkomstkällor kr. 965 100 995 800 1 092 100 991 500 1 379 200 1 515 600 1 859 200 1 737 100 1 474 800 1 545 100

I den sista kolumnen ingå — förutom ersättningar för lämnat biträde vid skogsvård ävensom för syner och rättegångar samt för försäljning av frö, plantor m. m. — jämväl ovannämnda statliga förvaltningsbidrag samt avkastning av kapital och fastigheter o. dyl. Framkomna önskemål. De nyss omnämnda sakkunniga, som den 18 januari 1927 avgåvo betänkande angående åtgärder för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi, uppehöllo sig jämväl vid frågan om växlingarna i styrelsernas inkomster. Ett önskemål, som framställts från åtskilliga håll såsom varande av icke ringa betydelse, vore att åstadkomma större stabilitet i skogsvårdsstyrelsernas ekonomi, så att icke konjunkturernas växlingar bleve i tillfälle att utöva lika menligt inflytande, såsom dittills ibland skett, och som styrelserna med sina till stor del fasta utgifter saknade tillräcklig elasticitet att i erforderlig mån kunna möta. Då de medel, som i utjämningssyfte stode till Kungl. Maj:ts förfogande, skulle avsevärt ökas genom att de reserverade skogsvårdsavgifterna enligt de sakkunnigas förslag skulle utgöras av 15 procent utav ett med 4/i3 höjt avgiftsbelopp, torde större möjlighet finnas att bispringa enskilda skogsvårdsstyrelser, som kunde i särskilt hög grad lida genom ofördelaktiga konjunkturväxlingar. Men i det stora hela erhölles dock icke på detta sätt någon utjämning mellan olika år. Därest åtgärder i dylikt syfte befunnes oundgängliga, ville det emellertid synas, som om de skulle nödvändigtvis föranleda ganska djupt ingripande förändringar i sättet för beredande av medel åt skogsvårdsstyrelserna. Den mest genomgripande åtgärden vore att helt indraga skogsvårdsavgifterna till statsverket och i stället tillgodose styrelserna medelst fasta statsanslag i anslutning till det förfaringssätt, som tillämpats beträffande hushållningssällskap m. fl. i samband med brännvinsmedlens indragning till statsverket. En dylik anordning skulle emellertid för styrelsernas fria och livskraftiga verksamhet vara i så hög grad ofördelaktigt, att man ingalunda kunde tillstyrka, att denna utväg tillämpades annat än av yttersta nödtvång. Något sådant förelåge dock icke. En annan utväg vore, att skogsvårdsavgifterna utdelades, icke med just det belopp, vartill de för ett år uppgått, utan efter medeltalet för flera år, exempelvis en femårsperiod. Själva avgiften skulle alltjämt av avverkarna erläggas i män av årets avverkning, men avgiftsbeloppen skulle utbetalas efter niedeltalsuträkning såväl vad anginge den genom länsstyrelserna utanordnade direkta

286 avgiftsandelen som beträffande de till statskontoret redovisade medlen. Dä de sammanlagda utbetalningarna under en tillräcklig följd av år skulle genom utjämning motsvara inbetalningarna, borde någon egentlig fondbildning knappast behöva förekomma. Något utarbetat förslag enligt dessa riktlinjer hade de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra framlägga. Behovet av särskilda stabiliseringsåtgärder hade nämligen starkt samband med de våldsamma växlingarna i konjunkturer och skogsvårdsavgiftsbelopp under kristiden och de därpå följande depressionsåren. Under normala förhållanden kunde fluktuationerna antagas skola hålla sig inom jämförelsevis snäva gränser. I varje fall ansåge de sakkunniga att, intill dess erfarenheten ådagalagt, att även under mera normala tider särskilda stabiliseringsåtgärder vore oundgängliga, dylika åtgärder borde anstå. 1931 års skogssakkunniga h a v a u n d e r s t r u k i t a n g e l ä g e n h e t e n av att s t a t e n i behörig utsträckning ekonomiskt understödjer skogsvårdsstyrelsernas arbete. De i nedgångstider minskade inkomsterna av skogsvårdsavgifter b o r d e så l å n g t möjligt k o m p e n s e r a s g e n o m d i r e k t a a n s l a g . Ur en a v centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund d e n 20 a u g u s t i 1936 avgiven u n d e r d å n i g f r a m s t ä l l n i n g a n g å e n d e s k o g s v å r d s s t y r e l s e r n a s a n slagsbehov för b u d g e t å r e t 1937/1938 m å n e d a n s t å e n d e u t d r a g g ö r a s s å s o m b e l y s a n d e för s k o g s v å r d s s t y r e l s e r n a s b e r o e n d e av de e k o n o m i s k a k o n j u n k turerna. Alltsedan inbrottet av senaste kris, som för en följd av år medfört starkt minskade skogsvårdsavgifter, vilken minskning icke kompenserats med förhöjda statsanslag, hade skogsvårdsstyrelserna nödgats i olika avseenden begränsa sin verksamhet. Så långt möjligt hade man härvid sökt att bibehålla den administrativa organisationen för att icke under inflytande av tillfälliga förhållanden försämra den en gång uppbyggda fasta grunden för arbetet. För alla skogsvårdsstyrelser hade detta icke lyckats. Allvarligare vore emellertid att styrelserna nödgats i stor omfattning begränsa sin rent produktiva verksamhet. Då för ett flertal skogsvårdsstyrelser huvudparten av inkomsterna åtgått för administrationens upprätthållande, hade i många fall endast obetydliga belopp återstått för direkt användning till skogsägarnas bästa. Detta förhållande hade hos de skilda skogsvårdsstyrelserna utlöst olika åtgärder. I första rummet hade det tvungit till höjda avgifter för skogsägarnas biträdande vid skogens vård, vilket medfört beklagliga konsekvenser med avseende på skogsägarnas förutsättningar och intresse för rationell skogsskötsel. Vidare hade i stor utsträckning den allmänna skogsupplysningsverksamheten måst nedläggas, varjämte kontrollen över skogslagarnas efterlevande kommit att eftersättas. Det vore naturligt, att under en depressionstid inknappningar måste ske i olika avseenden, och att skogsvårdsstyrelserna då även tvingades anlita sina kapitaltillgångar. Likaså måste man under sådana förhållanden finna sig i att den normala verksamheten bleve lidande. För styrelsernas del hade detta även varit motiverat på den grund, att de i och för arbetslöshetens bekämpande haft särskilda och i hög grad arbetskrävande uppgifter att handlägga, vilka finansierats genom särskilda statsanslag. Då emellertid dessa uppgifter numera i huvudsak bortfallit, måste tiden anses vara inne att återhämta, vad inom den ordinarie verksamheten gått förlorat. Härför krävdes en ökning av anslaget till skogsvårdens befrämjande. Vid d e n a v socialstyrelsen v e r k s t ä l l d a undersökningen rörande skogsbygdens arbets- och levnadsvillkor h a v a ett flertal u p p g i f t s l ä m n a r e u n d e r s t r u k i t b e h o v e t a v ö k a d m e d e l s a n v i s n i n g till s k o g s v å r d s å t g ä r d e r å e n s k i l d a s s k o g a r .

287 I f ö r b e r ö r d a betänkande angående beredskapsarbeten h a r ifrågasatts, att de a v s t a t e n beviljade s k o g s v å r d s a n s l a g e n m e d h ä n s y n till a r b e t s b e r e d s k a p s s y n p u n k t e r s k u l l e r e g l e r a s efter b e h o v e t a v a t t s k a p a s y s s e l s ä t t n i n g s m ö j ligheter å t l a n d s b y g d s b e f o l k n i n g e n . Genom c i r k u l ä r s k r i v e l s e h a r u t r e d n i n g e n f r å n skogsvårdsstyrelserna inh ä m t a t y t t r a n d e r ö r a n d e finansieringen av s t y r e l s e r n a s v e r k s a m h e t , v a r u t i n n a n i h u v u d s a k a n f ö r t s följande. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län: I första hand borde alla kostnader för övervakandet av skogslagarnas efterlevnad bekostas med statsmedel. Dylika torde även vara erforderliga för de med upplysnings- och undervisningsverksamheten förenade arbetena. I övrigt syntes önskvärt att skogsbruket självt finge bära sina omkostnader. Detta torde emellertid i flertalet län ej kunna ske med mindre skogsvärdsavgifterna och skogsvårdsstyrelsernas taxor för biträde m. m. avsevärt höjdes. Ändrade grunder för skogsbeskattningen borde fastställas, innan åtgärder vidtoges för reglering av riktlinjerna för anslag till den enskilda skogsvärden. Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län: En på erfarenheten grundad, såsom oeftergivlig fastslagen organisation borde bliva fullt ekonomiskt tryggad. Möjlighet skulle finnas för skogsvårdsstyrelse att utöka sin för växande verksamhet behövliga personal. I den män penningmedel därutöver funnes disponibla, vore önskvärt att med stöd av dessa lämna bidrag till det egentliga skogsvårdsarbetet. Medelstilldelningen för detta ändamål kunde i ganska hög grad göras beroende av det statsfinansiella läget, inflytande skogsvårdsavgifter eller andra konjunkturerna följande förhållanden. Skogsvdrdsstyrelsen i Södermanlands län: Skogsvårdsavgifterna inflöte synnerligen ojämnt. Det vore därför av vikt, att styrelserna under goda år sökte avsätta något till en reservfond, att användas under sämre år, så att verksamheten kunde någorlunda jämnt fortgå. Skogsvdrdsstyrelsen i Östergötlands län: Ett behov av ökad, fast anställd personal förelåge. Då styrelsens tillgångar för närvarande ej medgåve detta, vore högre statsbidrag erforderliga. Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län: Såsom stämplingsarbetet utvecklats måste ökat antal befattningshavare anställas, om tillsynen över skogslagarnas efterlevnad skulle bliva effektiv. Styrelsens nuvarande tillgångar tilläte ej ett effektivt övervakande av produktionen. För denna del av verksamheten, som vore synnerligen betydelsefull, erfordrades ytterligare medel. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län: ö k a t medelsbehov gjorde sig gällande beträffande, bland annat, biträdesverksamheten. Det syntes vara lämpligast, att i fall av behov skogsvårdsstyrelserna var för sig framlade sina yrkanden om högre statsbidrag hos centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, som hos Kungl. Maj:t gjorde framtällning i ämnet i samband med äskande av statsbidrag för kommande budgetår. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde: Förutsättningen för att skogsvårdsstyrelserna skulle kunna fylla sin uppgift som befrämjare och stödjare av skogsvårdsarbetet samt övervakare av skogslagarnas efterlevnad vore, att de utrustades med tillräckliga ekonomiska resurser. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde har- framhållit önskvärdheten av att styrelserna, därest så kunde ske, borde under år med rikligare skogsvårdsavgifter och statsbidrag fondera vissa belopp i avvaktan på tider med

288 sämre medelstillgäng. Under alla omständigheter borde styrelserna genom statsbidrag erhålla tillräckliga medel för effektivt upprätthållande av verksamheten. Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län: Till skogsvårdsstyrelsernas förfogande ställda medel för kontroll över utförandet av föreskrivna återväxtätgärder och tillsyn över underhållet av statsunderstödda dikningsföretag vore ej tillräckliga. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län: ökade anslag till verksamheten vore behövliga. De normer för tilldelningen, som —• frånsett de senaste åren — hittills tillämpats, borde bibehållas men tilldelningen fastställas för åtminstone treårsperioder, så att kontinuiteten i styrelsens arbete ej behövde äventyras. Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län: Det vore angeläget att den kontroll, som alltjämt vore nödvändig och torde bliva det i än högre grad i den mån även på smärre egendomar fullslutna ungskogar uppväxte, kunde göras intensivare. Detta komme emellertid att öka medelsbehovet. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Anslagssumman borde fixeras för t. ex. en tre- eller femårsperiod, så att styrelsens anslag gjordes oberoende av konjunkturväxlingarna på virkesmarknaden. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län: För Älvsborgs län, där skogsvårdsavgifterna endast uppginge till förhållandevis små belopp, vore avsevärt ökade statsanslag för organisationens utbyggande i erforderlig omfattning ett önskemål, liksom även att minimigränsen för medelstilldelningen kunde garanteras för visst antal år framåt, så att största möjliga trygghet erhölles beträffande medelstilldelningen åtminstone för de rena administrationskostnaderna. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län: Skogsvårdsavgifterna och de avgifter för biträde och skogsodlingsmaterial m. m., som styrelserna betingade sig av skogsägarna, borde alltfort utgöra den huvudsakliga grundval, varpå organisationen vilade, men statsmedel dessutom årligen ställas till styrelsernas förfogande i den utsträckning, att några större förändringar och inskränkningar i verksamheten ej behövde tillfälligtvis vidtagas. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län: Med hänsyn till de stora ekonomiska krav, som styrelsens alltmer utvidgade positiva skogsvårdsverksamhet ställde på den för styrelsens del huvudsakligen av skogsvårdsavgifter bestående skogsvårdskassan, vore måhända befogat att den fiskaliska verksamheten helt bekostades av direkta statsmedel. Skogsvårdsstyrelsen i Örebro län: Skogsvårdsstyrelserna torde vid klok och framsynt hushållning reda sig med nuvarande medelstilldelning. Genom väl avvägd fondering under goda år syntes styrelserna kunna vidmakthålla god kontinuitet i sin verksamhet. Skogsvdrdsstyrelsen i Västmanlands lån: Under år med riklig tillgång å skogsvårdsavgifter hade viss fondering kunnat ske för mötande av utgifter under år med mindre tillgång å dylika avgifter. En i görligaste mån genomförd självhushållningsprincip vore ägnad att hos skogsvårdsstyrelserna befordra förutseende och sund sparsamhet. Styrelsen kunde ej ansluta sig till tidigare framkomna förslag, att samtliga skogsvårdsavgifter skulle inlevereras till statskontoret för att jämte anslaget till skogsvårdens befrämjande fördelas mellan styrelserna. Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län: Självförsörjningsprincipen borde alltfort i största möjliga utsträckning vara grundläggande för skogsvårdsstyrelseverksamheten. Förekommande växlingar i inkomster syntes böra balanseras genom fondering. För ernående av önskvärd intensifiering av bondeskogsbruket vore dock en ökning med förslagsvis 50 procent av anslaget till skogsvårdens befrämjande erforderlig.

289 Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat, att den nuvarande anordningen för medelsbehovets tillgodoseende vore lämplig. Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län: Alltefter som verksamheten i skogarna med rådande konjunkturer stiger eller faller, borde skogsvårdsstyrelserna tillgodoses med behövliga medel för en ordnad tillsyn över avverkningarna. Det vore av största vikt, om felaktigt inledda avverkningar kunde stoppas och tillrättaläggas i god tid. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län: Den stigande biträdesfrekvensen och en effektivare tillsyn över skogslagarnas efterlevnad krävde ökad medelstillgång. Även en för styrelsens vidkommande aktuell undersökning rörande viss kalmarksareal och dess behandling ävensom kalmarkens försättande i skogbärande skick krävde anslag. Styrelsen ägde en del besparingar, men dessa vore avsedda som reserv för att utjämna konjunkturväxlingarna. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län: Rådande medelsknapphet, som lade hinder i vägen för anställande av tillräcklig personal, hämmade menligt styrelsens verksamhet. En ökning av anslaget till skogsvärdens befrämjande vore påkallad. Fluktuationerna i skogsvårdsstyrelsens medelsförsörjning vore en stor svaghet. Då styrelsens verksamhet visade en jämn och stadig utveckling, vore det av största betydelse att organisationen kunde vidmakthållas och i mån av behov utvecklas. Medelsförsörjningen måste därför tryggas, sä att inkomsterna ej växlade sä starkt, som iinder senare år varit fallet. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att den under de senaste åren sett sig nödsakad att icke endast höja taxan för tillhandahållande av biträde vid vissa skogsvårdsarbeten eller belägga andra sådana, som tidigare varit avgiftsfria, med avgift utan även företaga indragningar bland sin fasta personal, så att styrelsen med sin nuvarande organisation endast nödtorftligen kunde fylla sin uppgift. I trots härav hade verksamheten vissa år gått med förlust. Detta missförhållande borde avhjälpas genom tillräckliga anslag. 1936 års skogsutredning. I det f ö r e g å e n d e h a r u t r e d n i n g e n i f r å g a s a t t , att s t a t s b i d r a g skulle l ä m n a s för u t f ö r a n d e av s å d a n a s k o g s v å r d s å t g ä r d e r , vilkas n y t t a väsentligen f r a m t r ä d e r först efter l ä n g r e tid och d ä r följaktligen de n u v a r a n d e s k o g s ä g a r n a k u n n a f ö r v ä n t a s h a v a ett jämförelsevis r i n g a intresse av å t g ä r d e n . Det h a r ock f ö r u t s a t t s s å s o m självfallet, a t t kostn a d e r n a för d e n statliga c e n t r a l m y n d i g h e t , s t a t e n s skogsstyrelse, v a r s inrätt a n d e av u t r e d n i n g e n föreslagits, helt b e s t r i d a s av s t a t s m e d e l . U t r e d n i n g e n finner det v i d a r e befogat s a m t ö v e r e n s s t ä m m a n d e m e d billighet o c h rättvisa, att k o s t n a d e r n a för d e n egentliga s k o g s v å r d s s t y r e l s e a d m i n i s t r a t i o n e n åvila staten. D e n f a s t a r e delen av s t y r e l s e r n a s o r g a n i s a t i o n t o r d e m e d allt s k ä l k u n n a b e t r a k t a s s o m det a l l m ä n n a s s ä r s k i l d a l o k a l m y n d i g h e t å skogsb r u k e t s o m r å d e , vilken ä r å l a g d a t t tillgodose icke a l l e n a s t fiskaliska u t a n o c k s å m å n g a a n d r a s t a t e n s m e r eller m i n d r e o m e d e l b a r a intresse t j ä n a n d e syften. D ä r i ingår, b l a n d a n n a t , d e n c e n t r a l a u p p g i f t e n a t t å v ä g a b r i n g a önskv ä r d p l a n m ä s s i g h e t och m å l m e d v e t e n h e t i s k o g s v å r d s a r b e t e t u t e i d e olika ort e r n a . Vid s å d a n t f ö r h å l l a n d e s y n e s d e t väl m o t i v e r a t , a t t u t g i f t e r n a för själva s k o g s v å r d s s t y r e l s e r n a s a m t l ö n e r n a för h o s dessa å r s a n s t ä l l d p e r s o n a l j ä m te e n del a n d r a i s a m b a n d d ä r m e d s t å e n d e k o s t n a d e r i b e h ö r i g u t s t r ä c k n i n g t ä c k a s m e d e l s t d i r e k t a s t a t s a n s l a g . Det synes ä v e n lämpligt, att ifråga19—,•817549

290 varande kostnader prövas av statsmakterna. Ett liknande förfaringssätt tillämpas exempelvis beträffande hushållningssällskapen. Måhända kan mot detta system erinras, att detsamma bleve ofördelaktigt för skogsvårdsstyrelsernas fria och livskraftiga verksamhet. Utredningen, som fäster största avseende vid att styrelsernas arbete till gagn för skogsvårdssträvandena må bedrivas på möjligast obundna och initiativbefordrande villkor, kan för sin del icke finna annat än att sådana farhågor måste vara överdrivna. I och för sig kan näppeligen den omständigheten, att en del med skogsvårdsstyrelseorganisationen förbundna fasta kostnader bestridas av statsmedel, vara ägnad att lägga hinder i vägen för fruktbringande insatser till skogsbrukets fromma. Däremot är givetvis angeläget att icke genom åtgöranden av annat slag, avseende framför allt en mera ingripande reglering av de särskilda arbetsformerna, i alltför hög grad beskära styrelsernas självbestämmanderätt. Enligt utredningens förut uppdragna riktlinjer för skogsvårdsverksamheten skulle styrelserna medgivas mycket stor frihet i nämnda hänseende. Det här förordade sättet för medelsanvisning till administrationen lärer i stället få betraktas som förmånligt i så måtto, att därigenom lägges en grund för stabilisering av skogsvårdsstyrelsernas nu anmärkningsvärt ojämna ekonomiska förhållanden och för större fasthet i deras personalorganisation. Värdet härav för ett effektivt fullgörande av styrelsernas uppgifter ligger i öppen dag. Kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas icke stadigvarande personal, ävensom övriga utgifter för styrelsernas arbete i dess mångskiftande former, reseersättningar m. m. böra enligt utredningens förmenande ej bestridas av staten. Härför talar främst den omständigheten, att utredningen ansett ändamålsenligheten nödvändiggöra, att skogsvårdsstyrelserna i vidkommande delar av sin ämbetsutövning hava största möjliga rörelsefrihet. Denna verksamhets finansiering bör av nämnda anledning präglas av en högre grad av obundenhet, än vad som torde vara förenligt med statsmedels ianspråktagande och därmed städse förenade kontrollkrav. För anskaffande av de till detta syfte behövliga medlen fordras följaktligen, att en särskild skogsvårdsavgift alltjämt uttages. Det ligger förvisso i sakens natur, att på sistnämnda sätt erhållna medel i princip böra tagas i anspråk endast för ändamål, som kunna sägas vara av samfällt intresse för skogsbruket och dess utövare i landet. Utredningen är av den åsikten, att beröringspunkter av sådant slag mellan samtliga skogsägare förefinnas beträffande nödvändigheten att söka åvägabringa ett rationellt utnyttjande av skogsmarken för virkesproduktion. Betydelsen av de på olika händer fördelade skogsinnehaven av växlande storlek och beskaffenhet i övrigt gör sig till hela sin vidd först gällande, då de ses icke såsom isolerade brukningsenheter utan sammantagna till en stor helhet, bildande en för vårt samhälle i eminent grad värdefull naturtillgång. Ytterligare bör uppmärksammas sambandet skogsägarna emellan däri, exempelvis, att de äro främst ansvariga för handhavandet av

291 denna tillgång, och att förvaltningen därav måste, om ändrade förutsättningar för avvägningen av den enskilda rörelsefriheten icke skola inträda, ske under nödigt hänsynstagande till folkförsörjnings- och andra allmänna synpunkter. Sin principiella uppfattning om hur för skogsvårdsstyrelsearbetet erforderliga medel böra anskaffas vill utredningen sammanfattningsvis angiva sålunda. Ä riksstaten uppföres årligen ett anslag, att användas för understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av åtgärder för höjande av skogsproduktionen. Om så anses lämpligt kan denna medelsanvisning kompletteras med ett särskilt anslag för utlämnande av tilläggsbidrag. Båda dessa bidragsgrenar hava i ett föregående kapitel närmare avhandlats. Några förvaltningsbidrag till de bidragsförmedlande myndigheterna skola icke utgå ur sagda två anslag. Skogsvårdsstyrelsernas mera fasta organisation bekostas likaledes genom fortlöpande anslag å riksstaten. Omförmälda tre anslag kunna lämpligen benämnas, i ordning, anslaget för skogsvårdsbidrag, anslaget för tilläggsbidrag samt anslaget till skogsvårdsstyrelsernas administration. Övriga utgifter för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet bestridas till huvudsaklig del av skogsvårdsavgiftsmedel. För sist åsyftade, till vederbörande skogsvårdsstyrelses förfogande stående medel användes benämningen skogsvårdskassan. Ortsbidrag och styrelsernas inkomster genom räntor å kapital, avkastning från fastigheter, försäljning av skogsodlingsmaterial o. dyl. böra, därest med deras åtnjutande ej äro förbundna villkor om annan disposition av medlen, tillgodose enahanda syften, som de vilka skogsvårdskassan är ämnad att understödja. Vad därefter angår anslaget för skogsvårdsbidrag samt, i förekommande fall, anslaget för tilläggsbidrag torde följande böra särskilt framhållas. Förstberörda anslag bör varje år avvägas med utgångspunkt från det för året föreliggande behovet. Utredningen kan sålunda icke ansluta sig till tanken på att söka upprätta en plan för här ifrågavarande medelsanvisningar att tillämpas i framtiden. Åstadkommandet av en höjning av skogens produktion utgör visserligen i hög grad en angelägen statsuppgift. Tilldelningen av medel för densammas fullföljande måste emellertid bliva beroende vid varje tillfälle av storleken av övriga krav på statskassan ävensom beloppet av tillgängliga medel. Att vid sådant förhållande söka beräkna vilka medelsbelopp, som långt framåt i tiden böra anvisas för här avsedda ändamål, synes icke möjligt, än mindre lämpligt. Däremot anser utredningen, vilket jämväl förut anförts, det vara synnerligen önskvärt, att samtliga skogsvårdsstyrelser, var inom sitt område, så småningom genomföra en inventering av de möjligheter, som föreligga att genom skogsvårdsföretag av nu åsyftat slag åvägabringa en förbättring av virkesproduktionen. I den mån detta sker och skogsvårdsplaner i anslutning härtill upprättas på sätt i det föregående berörts, vinnas avsevärt större möjlig-

292 heter vid sidan av ansökningarna om statsbidrag att kunna bedöma det aktuella behovet av medel för understödjande av skogsvårdsåtgärder. Vid behovsprövningen har man självfallet att taga hänsyn ej endast till de olika företag, vilkas utförande kan ifrågakomma att stödja, utan även till det allmänna läget å arbetsmarknaden. Såsom tidigare framhållits anser utredningen att i tider, då det finnes god tillgång å arbetstillfällen, förevarande anslag bör tillmätas med varsamhet, vilket medför att allenast företag med jämförelsevis hög framtida nytta då bliva verkställda. Råder däremot brist på arbete, bör anslaget utökas, och därmed också företag i en lägre båtnadskategori bringas till utförande. Under omfattande arbetslöshet av mera allmän karaktär i viss trakt bör slutligen skogsvårdsverksamheten ytterligare stimuleras genom att medel anvisas för beviljande av tilläggsbidrag till företag, som vidtagas i dylik trakt. I ett sådant läge måste självfallet kravet på företagets beräknade båtnad mildras ännu mera. Då behovet av medel för det ändamål, varom fråga är, sålunda skiftar starkt med de ekonomiska konjunkturerna, synes det lämpligt, att detta förhållande beaktas vid upprättande av beredskapsstater, såsom exempelvis skett för budgetåret 1938/1939 enligt vad i det föregående påvisats. Bestämmandet av anslaget för skogsvårdsbidrag samt detsammas fördelning å olika skogsvårdsstyrelser torde böra ske under behörigt hänsynstagande även till de i vissa hänseenden säregna förhållanden, som råda i Norrbottens och Västerbottens läns inland. Därstädes kan emotses att, alltefter som det kvarvarande förrådet av övermogen, skadad och gammal skog nedgår, avverkningarna komma att betydligt minska under en viss övergångsperiod för att därefter åter stiga till en i förhållande till markens naturliga produktionsförmåga normal omfattning, allt under villkor att virkesuttagen även framdeles bedrivas rationellt och att av behovet påkallade skogsvårdsåtgärder bliva utförda. Härigenom kan befaras att stora svårigheter skola uppstå i fråga om beredandet av skälig utkomst för den därstädes boende befolkningen. Vid sådant förhållande synes det, för att utöka arbetsmöjligheterna, i hög grad angeläget, att i dessa trakter arbetet med de nya skogsgenerationernas uppdragande såvitt görligt påskyndas och att en intensifiering av skogsvårdsarbetet ävenledes sker i den mån avverkningarna avtaga. Självfallet är det dock icke önskvärt med en sådan forcering av skogsvårdsverksamheten, att arbetskraft i betydande utsträckning dragés dit från andra delar av landet. Att i detta sammanhang fixera några närmare riktlinjer rörande förevarande verksamhets bedrivande i fortsättningen låter sig naturligtvis icke göra. Det får anses vara en vederbörande skogsvårdsstyrelsers samt statens skogsstyrelses uppgift att inför statsmakterna framlägga de förslag, som härutinnan kunna anses erforderliga. Med anslaget till skogsvårdsstyrelsernas administration bör som nämnts bestridas utgifter, vilka belöpa å den mera fasta organisation, som anses

293 nödig för att styrelserna skola tillfredsställande kunna fylla sitt allmänna värv. Däremot skall anslaget icke benyttjas för de särskilda kostnader, som uppkomma i samband med de till organisationen hörande tjänstemännens befattningstagande med olika uppgifter eller eljest äro förbundna med verksamhetens utövande. Rent principiellt torde man kunna göra gällande, att till administrationskostnader i främsta rummet böra hänföras utgifter för skogsvårdsstyrelsernas ledamöter, revisorer och av de senare använda siffergranskare eller andra revisionsbiträden. En annan post, som bör medräknas, är löner — inklusive speciella förmåner av avlönings- eller pensionsnatur och styrelsernas bidrag till tjänstepensionsavgifter — för årsanställd personal å befattningar av mera stadigvarande slag. Anslaget skall sålunda, som redan antytts, icke begagnas för avlönande av den av skogsvårdsstyrelserna använda tillfälliga personalen, bestående väsentligen av förrättningsmän, som på styrelsernas uppdrag eller förordnande säsongvis under kortare eller längre tid av året handlägga olika slag av förrättningar genom planläggning, ledande eller utförande av arbeten i skogen. I överensstämmelse med vad tidigare uttalats skola kostnaderna för sistberörda anställda, som praktiskt taget uteslutande torde vara sysselsatta i biträdesverksamheten, täckas av dels skogsvårdskassan och dels från rekvirenterna uppburna ersättningar. De utgiftsposter, som behörigen skola täckas av medel från administrationsanslaget, synas vidare innefatta kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas tjänstelokaler ävensom expenser, såsom för expeditions- och skrivmaterial, tryck m. m. På denna grundval har utredningen verkställt en överslagskalkyl rörande storleken av det anslag, som ungefärligen skulle erfordras för ändamålet. Som utgångspunkt för kalkylen har därvid begagnats skogsvårdsstyrelsernas här ifrågavarande kostnader under de senaste åren samt motsvarande beräknade utgifter för år 1939. Det visar sig då, att administrationsanslaget borde uppgå till cirka 2'2 miljoner kronor. Därtill komma ersättningarna till vissa skogsvårdsstyrelser för särskilda bestyr med skogar lydande under 1932 års lappmarkslag samt skyddsskogar, vilket medelsbehov approximativt uppskattats belöpa å i runt tal 800 000 kronor. Sammantaget skulle alltså anslaget uppgå till 3 miljoner kronor. Storleken av detsamma bör emellertid avvägas för varje år efter föreliggande behov. Till ledning för anslagsberäkningen och beviljade medels fördelning böra tjäna av skogsvårdsstyrelserna var för sig upprättade personal- och statförslag, som skola underställas Kungl. Maj:ts prövning. Utredningen förutsätter, att vid denna prövning utövas nödig tillsyn därå, att staterna givas den utformning och omfattning, som med hänsyn till omständigheterna är i varje fall skäligt och lämpligt. Sedan de för skogsvårdsverksamhetens bedrivande efter förhållandena ändamålsenligaste organisationsformerna väl ernåtts, torde några större förändringar i staterna från ett år till ett annat knappast behöva förekomma. Statförslagen kunna då utarbetas och granskas med stöd av skogsvårdsstyrelser-

294 nas kostnader under näst föregående år. Hinder för jämkningar böra dock icke resas för såvitt av vederbörande skogsvårdsstyrelse ådagalagts, att godtagbara motiv för sådan ändring äro tillfinnandes. Utredningen vill i samband härmed framhålla nödvändigheten av att skogsvårdsstyrelserna förfoga över tillräckliga personalresurser. Under de senaste åren hava styrelserna i allmänhet nödgats arbeta med i relation till behovet alltför små personalstater. Orsaken härtill torde väsentligen vara att söka i medelsbrist och det ekonomiska osäkerhetstillstånd, som det hittillsvarande sättet för finansiering av styrelsernas verksamhet inneburit. Med de krav, som enligt i detta betänkande framlagda förslag skulle ställas på styrelserna, är det uppenbart, att de måste hava till sin disposition en väl utbildad och för sina uppgifter intresserad personal av erforderlig storlek. Det sagda gäller självfallet samtliga kategorier anställda, högre som lägre. Utredningen anser sig dock böra framhålla, att arbetsresultaten i hög grad komma att vara beroende på länsskogvaktarna, vilka ute i bygderna i första linjen skola stå till skogsägarnas förfogande. Vid en utökning av styrelseverksamheten både till bredd och intensitet torde därför behovet av en vidgad stat av årsanställda befattningshavare framstå med förstärkt skärpa. Några uppgifter må anföras till förtydligande av nu berörda förhållande. Som genomsnitt för hela landet uppgår arealen produktiv skogsmark under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt till över 200 000 hektar per årsanställd befattningshavare med högre skoglig utbildning och till cirka 60 000 hektar per länsskogvaktare. Dessa siffror variera avsevärt för de olika styrelserna. Sålunda förekomma arealer av upp till omkring 400 000 hektar per befattningshavare med högre utbildning samt mer än 100 000 hektar per länsskogvaktare. Ser man allenast till länsskogvaktarna och de skogsägaregrupper, vilka huvudsakligen använda sig av skogsvårdsstyrelseorganisationens tjänster, hava styrelsernas ekonomiska resurser medgivit anställande av dylika befattningshavare till ett antal, som motsvarar i genomsnitt ungefär 40 000— 50 000 hektar produktiv skogsmark i Norrland samt 30 000—40 000 hektar i återstående delen av landet. Givetvis växla även sist anförda siffror från fall till fall, alltefter ortsförhållandena och organisationens utformning; i det senare hänseendet är särskilt omfattningen för anlitandet av tillfällig förrättningspersonal av betydelse. Det ligger i öppen dag, att dylika uppsiktsområden äro alltför stora, för att skogsvårdsstyrelserna skola kunna fungera tillfredsställande. Det torde sålunda vara nödvändigt, att en omprövning kommer till stånd rörande skogsvårdsstyrelsernas personalorganisation, indelningen i länsskogvaktaredistrikt m. m. En dylik prövning synes emellertid böra ske erfarenhetsmässigt och efter en ingående undersökning av härpå inverkande faktorer inom skogsvårdsstyrelseområdena, såsom den nuvarande organisationens gestaltning och effektivitet, förekomsten av olika skogsägare- och skogskategorier, brukningsenheternas storlek och antal, skogsvårdens allmänna

295 nivå och rådande möjligheter till höjning därav, o. s. v. Utredningen har icke ansett sig böra verkställa en sådan undersökning, som i viss mån torde vara av fortlöpande natur, enär utvecklingen inom skogsbruket lärer påfordra översyn i ett eller annat hänseende av organisationen med icke alltför långa mellanrum. Berörda undersökning bör därför utföras av statens skogsstyrelse i samråd med skogsvårdsstyrelserna och måhända lämpligen i samband med den granskning av de senares personal- och statförslag, varom ovan förmälts. Därvid torde även böra undersökas skogsvårdsstyrelsernas kontorsorganisation. Utredningen har redan på annan plats framhållit önskvärdheten av att, där så lämpar sig, expeditionsarbetet ledes av en för uppgiften speciellt anställd person, så att de skogliga förrättningsmännen i största möjliga utsträckning kunna ägna sin tid åt fältarbete. För bedrivande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet skall slutligen, i den mån ej anvisade statsmedel eller eljest till styrelserna i form av ortsbidrag m. m. inflytande inkomster därtill förslå, uttagas skogsvårdsavgift. Dennas storlek bör följaktligen så avvägas, att de genom densamma inflytande medlen utgöra den erforderliga utfyllnaden i skogsvårdsstyrelsernas budget och därigenom bliva en med hänsyn till förhållandena tillrättalagd regulator i denna. I anspråken på rörelsekapital för arbetsuppgifternas fullgörande råda stora skiljaktigheter mellan skogsvårdsstyrelseområdena, beroende icke blott på de senares starkt växlande areal utan även på många andra betydelsefulla faktorer, nämligen skogsmarkens uppdelning i brukningsdelar, omfattningen och naturen av den skogsskötsel, som där bedrives och bör kunna bedrivas, klimatiska, biologiska och ekonomiska förhållanden, kommunikationer, markägarnas intresse för en intensivare skogshushållning och mycket annat. Förefintligheten av dylika skiljaktigheter och därav föranledda olika behov av rörelsemedel synas göra uppenbart, att skogsvårdsavgiftsprocenten icke nödvändigtvis bör vara lika stor inom alla styrelseområden, utan att fastmer rörlighet i dylikt avseende är motiverad. Därest sagda procent tillätes växla inom såsom skäliga betraktade gränser, låter det sig göra att under hänsynstagande till nyssberörda faktorer bättre och med större grad av anpassning än vad för närvarande är fallet möta anspråken på ett behörigt ekonomiskt underlag för skogsvårdsstyrelsernas arbete, till den del detta är avhängigt av tillskott från skogsägarna själva. I områden, där tillräckliga medel kunna anskaffas genom en jämförelsevis låg avgift, bör därför en nedsatt sådan avgift kunna medgivas. Där varest verksamheten kräver relativt ökade gemensamma kostnader från skogsägarnas sida, bör möjlighet att uttaga en högre avgift stå öppen. Enligt utredningens mening skall alltså avgiftsprocenten kunna, alltefter föreliggande behov av avgiftsmedel, fastställas till olika höjd i skilda skogsvårdsstyrelseområden. Otvivelaktigt kan det sägas, att vissa skäl av principiell innebörd tala för att allmänna avgifter utgå med ett och samma belopp i hela landet. Emellertid må ihågkommas, att skogs-

296 vårdsstyrelsernas områden sammanfalla med landstingsområdena, varför skogsvårdsavgiften kommer att utgå med ensartat belopp inom det större kommundistrikt, som landstingsområdet utgör. Storleken av skogsvårdsavgiften bör efter förslag av vederbörande skogsvårdsstyrelse bestämmas av Kungl. Maj:t inom en av riksdagen fastställd ram. Av praktiska skäl torde vara välbetänkt, att avgiften avväges med hänsyn till behovet under en ej alltför kort tidsperiod och således ej behöver undergå alltför täta ändringar. Jämväl med hänsyn till de särskilda förslag, som nedan skola framläggas rörande stabilisering av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi, synes det lämpligt med ett sådant förfarande. I anslutning till det tidigare framlagda förslaget om att skogsvårdsstyrelserna skola uppgöra femåriga generalplaner för skogsförbättringsarbetet inom sina respektive områden förefaller det, som om man på försök borde pröva en tid för oförändrad skogsvårdsavgift av fem år. Därefter må de vunna erfarenheterna tillgodogöras vid bestämmande av periodens längd i fortsättningen. I övrigt synes hittills tillämpade grunder för skogsvårdsavgiftens uttagande kunna bibehållas oförändrade. Så länge skogsaccis uppbäres i enlighet med vad för närvarande gäller, bör alltså skogsvårdsavgiften utgå med visst procenttal — förslagsvis högst 2 procent — av rotvärdet för det virke, som taxerats till skogsaccis. Tillräcklig anledning att från erläggande av skogsvårdsavgift undantaga virke från statens eller andra allmänna skogar synes icke vara för handen. Debiteringsförfarandet bör fortfarande ansluta sig till det, som användes beträffande skogsaccisen. I händelse denna skulle upphöra eller normerna för densamma ändras, bör frågan om sättet för skogsvårdsavgiftens utgörande givetvis upptagas till förnyad omprövning. Det torde vidare stå i överensstämmelse med av utredningen förut anförda synpunkter, att de genom avgiften inflytande medlen skola användas i sin helhet för främjande av virkesproduktionen inom det skogsvårdsstyrelseområde, där det avgiftsbelagda virket avverkats. Hittills gällande föreskrift om redovisning till statskontoret av en del av avgiften skall således icke längre äga giltighet. Därigenom kommer visserligen den utjämningstillgång, som de till statskontoret redovisade avgifterna hittills bildat, att försvinna, men andra fördelar vinnas. Som ovan framhållits innebär det nu tillämpade tillvägagångssättet — med en fast skogsvårdsavgift samt utfyllnad av inkomsterna genom anslag — i verkligheten att skogsvårdsstyrelsernas medelsförsörjning i sin helhet är beroende av statsmakternas prövning samt därvid ofta måste bestämmas efter schematiska grunder. Detta har medfört en viss stelhet i verksamheten innebärande, bland annat, att på sina håll skogsvårdsarbetet hållits tillbaka medan på andra håll för dylikt ändamål tillgängliga medel ej kunnat utnyttjas så effektivt som önskvärt varit. Genom den förordade omläggningen uppnås att beträffande de medel, med vilka skola tillgodoses rörliga ändamål, jämväl användes ett smidigt anskaffningsförfarande. Upphörandet av föreskriften om speciell redovisning av viss

297 p r o c e n t av s k o g s v å r d s a v g i f t s b e l o p p e t t o r d e v a r a ä g n a t att m e d f ö r a en ö n s k v ä r d f ö r e n k l i n g a v d e n n u r ä t t k o m p l i c e r a d e a n s l a g s t i l l d e l n i n g e n till skogsv å r d s s t y r e l s e r n a . Det i n n e b ä r j ä m v ä l e n m e r a rättvis o r d n i n g i fråga o m u p p b ä r a n d e t av s k o g s v å r d s a v g i f t f r å n enskilda och a n d r a s k o g a r . Något överf l y t t a n d e av s k o g s v å r d s a v g i f t e r f r å n ett o m r å d e till ett a n n a t b e h ö v e r n ä m ligen icke i f r å g a k o m m a . F ö r att b e l y s a s t o r l e k e n av d e n skogsvårdsavgiftsprocent, vilken i n o m d e olika s k o g s v å r d s s t y r e l s e o m r å d e n a skulle h a v a erlagts för a t t enligt n u a n f ö r d a g r u n d e r tillföra dessa o m r å d e n s a m m a tillskott av skogsvårdsavgiftsm e d e l , som u n d e r å r 1937 u p p b u r i t s (alt. I), eller det tillskott av s k o g s v å r d s avgifter, s o m skulle e r f o r d r a t s för b i b e h å l l a n d e a v o f ö r ä n d r a d t o t a l i n k o m s t u n d e r å r e t d ä r e s t h ä r f ö r o r d a d e a n s l a g u t g å t t (alt. I I ) , h a r u t r e d n i n g e n v e r k ställt en u n g e f ä r l i g b e r ä k n i n g , v a r s r e s u l t a t f r a m g å a v n e d a n s t å e n d e s a m m a n s t ä l l n i n g . Vid d e n n a s u p p r ä t t a n d e h a r icke r ä k n a t s m e d n å g o n fondering av medel. Beräknad skogsvårdsavgift, % alt. I alt. II

Landstingsområde Stockholms läns Uppsala » Södermanlands » Östergötlands » Jönköpings » Kronobergs » Kalmar läns norra Kalmar läns södra Gotlands läns Blekinge » Kristianstads » Malmöhus » Hallands » Götebogs och Bohus » Älvsborgs » Skaraborgs » Värmlands » Örebro » Västmanlands » Kopparbergs » Gävleborgs » Västernorrlands » Jämtlands » Västerbottens » Norrbottens » Riket i genomsnitt

1*6 1'4 1'3 1*3 1*3 1*4 1'3 1'4 2-4 1*7 1"6 1*5 2-4 2*6 1*5 1*5 1*2 I'3 1*4 1*2 1*2 1*2 1*3 1*3 1*4

0*5 0-6 0*5 0-6 — 0*9 0'8 1*0 1*5 1*7 0*3 0*3 2-0 0*5 0*5 0*9 0*7 0*8 0-6 0*6 0-4 0*3 0-4 1*0 1*0

1*3

0*6

U p p g i f t e r n a enligt alt. II visa s å l u n d a , m e d vilken u n g e f ä r l i g p r o c e n t avgiften b o r t u t g å för att s k o g s v å r d s s t y r e l s e r n a s e k o n o m i s k a s t a t u s , i v a d a n g å r

298 inkomster av direkta statsanslag och avgiftsmedel, skolat bibehållas vid oförändrad nivå. Av desamma framgår, bland annat, att endast i tre fall en ökning i avgiftsprocenten varit av nöden, under det att för övervägande antalet styrelser väsentliga sänkningar kunnat genomföras. Därest det högsta belopp, varmed avgiften må utgå, bestämmes till 2 procent av rotvärdet, skulle sålunda betydande möjligheter till en utvidgning av arbetet för virkesproduktionens befrämjande på basen av avgiftsmedel föreligga. Därest avgiftsprocenten genomgående skulle bestämmas till ovanstående maximibelopp, kommer detta att innebära en ökning av avgiftsmedlens sammanlagda belopp med nästan ett par miljoner kronor. I detta samband vill utredningen understryka önskvärdheten av att samtliga skogsvårdsstyrelser verksamt tillvarataga de möjligheter, som beretts dem att bevaka sin rätt vid taxering till skogsaccis. Enligt gällande taxeringsförordning äger skogsvårdsstyrelse rätt att utse ett ombud att vid virkestaxeringen deltaga i taxeringsnämndens överläggningar. Om accispliktigt virke undgår skatt eller beskattas efter alltför låga värden, medför detta lägre avgiftsbelopp och därigenom minskade inkomster för styrelserna. Detta kan i sin tur medföra bestämmandet av onödigt hög skogsvårdsavgiftsprocent. Det torde tillkomma den föreslagna tillsynsmyndigheten, statens skogsstyrelse, att övervaka, att skogsvårdsstyrelserna i förevarande avseende behörigen tillgodose sina egna och markägarnas intressen. Kanske kan den erinran framställas, att en stegring av skogsvårdsavgifterna inom föreslagen ram kan bliva betungande för skogsbruket och dess utövare. Utredningen måste för sin del finna en sådan farhåga mindre befogad. Med hänsyn till de stora värden, skogsskötseln årligen avkastar, lärer en avgiftsökning innanför den förordade gränsen knappast vara alltför kännbar i utgiftshänseende. Detta synes utredningen äga giltighet vare sig man räknar med näringen i stort eller ser till det enskilda fallet. Vid en allmän skogsvårdsavgift av 2*0 procent skulle, såsom nyss anförts, utgiftsförhöjningen för hela riket hava uppgått till knappt två miljoner kronor. Ifrågavarande belopp torde vid jämförelse med totalavkastningen komma att framstå såsom förhållandevis litet; det svarar mot ett rotvärde av cirka 140 miljoner kronor. För att med ett exempel giva en uppfattning om vad en ökad skogsvårdsavgift under vissa förutsättningar, som givetvis icke äro allmänt tillämpliga, innebär för ett medelstort skogsbruk, väljes en sådan fastighet med ett taxeringsvärde å skog av 50 000 kronor och en skogsaccispliktig årlig virkesskörd, uppskattad till 2 000 kronors rotnettovärde. I detta fall kommer merutgiften till följd av en från 1*3 till 2*0 procent ökad skogsvårdsavgift att utgöra 14 kronor. Det bör vidare betonas, att de genom erläggande av skogsvårdsavgift förorsakade kostnaderna ur skogsbrukets synpunkt ej äro improduktiva. De hava icke bortkastats för främmande ändamål utan skola i sin helhet genom vederbörande skogsvårdsstyrelses försorg komma skogsägarna inom styrelsens område direkt till godo.

299 Av verkställda undersökningar framgår, att avverkningarnas omfattning liksom det avverkade virkets rotvärde inom ett och samma skogsvårdsstyrelseområde kan variera avsevärt från ett år till ett annat. För undvikande av täta växlingar i skogsvårdsavgiftens procentsats, vilka såsom nyss påtalats icke äro önskvärda, föreligga därför enligt utredningens åsikt, så länge avgiften utgår i förhållande till avverkat virkes värde, skäl att vidtaga åtgärder för åstadkommande av nöjaktig stabilitet i skogsvårdsstyrelsernas ekonomi under olika år. Även andra omständigheter medverka härtill. Enligt nuvarande finansieringsordning hava skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska resurser blivit föremål för så starka fluktuationer, att verksamheten därav tidvis lidit allvarligt men. Därjämte bör uppmärksammas den ovisshet, som för styrelserna råder beträffande medelsförsörjningen och som medför, att de å förhand icke någorlunda säkert kunna veta, över vilka medelstillgångar de komma att förfoga för sig och sitt arbete. Styrelserna hava härigenom, som redan framhållits, levat i ett ekonomiskt osäkerhetstillstånd, vilket satt sin prägel på personal- och arbetsförhållanden. Genom en stabilisering i förevarande hänseende bör kunna avsevärt underlättas skogsvårdsstyrelsernas handläggande av sina olika uppgifter. Endast om en fast ekonomisk grundval föreligger torde styrelserna kunna verka med den planmässighet och jämnhet, utredningen anser böra eftersträvas, låt vara att skiftningar och förändringar i arbetsformerna från tid till annan kunna finnas befogade och nödvändiga. Jämväl andra fördelar äro förknippade därmed. Därigenom bör till exempel kunna tillfredsställande tillgodoses styrelsernas behov av rörelsekapital under årets skilda delar. Därest så blir fallet, behöver lånemedel icke längre nyttjas för ändamålet. Förhållandet har nämligen hittills varit, att flera skogsvårdsstyrelser för anskaffande av medel till löpande utgifter nödgats upptaga lån, för vilka ofta styrelsens ledamöter måste ikläda sig personlig borgen. En lösning av det ifrågavarande spörsmålet kan förvisso ske på flera sätt. Vid ärendets övervägande har utredningen för sin del funnit mest rationellt att för ernående av ekonomisk stadga för skogsvårdsstyrelseverksamhetens vidkommande söka åvägabringa en fondbildning inom varje skogsvårdsstyrelse och genom dess egen försorg. En dylik anordning torde, rätt utformad, för styrelserna själva vara enklast och ändamålsenligast samtidigt som den icke minskar deras rörelsefrihet och efter hand, då fondbildningen nått tillräcklig styrka, bör helt kunna tillgodose på densamma ställda fordringar. I överensstämmelse härmed bör kapitalsamling genom bildande av skogvårdsfonder ske såtillvida, att hos varje skogsvårdsstyrelse fonderas inflytande medel av skogsvårdsavgifter. Fondrörelsen bör stå under viss tillsyn av överordnad myndighet, som skall pröva och godkänna frågor angående storlek av årliga avsättningar, användning av fondmedel o. dyl. Denna prövning, som skall utövas efter möjligast enhetliga grunder, dock under hänsynstagande till i varje fall föreliggande omständigheter,

300 synes böra ske genom Kungl. Maj:t. Det nuvarande utjämningsförfarandet med avseende å skogsvårdsavgifterna, nämligen att 10 procent av inflytande avgifter inlevereras till statskontoret för fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna, skall enligt i det föregående framlagda förslag upphöra. I stället är avsikten att inom ett landstingsområde utgjorda skogsvårdsavgifter skola i sin helhet tillföras området. Vid sådant förhållande synes det utredningen lämpligt, att den årliga avsättningen till skogsvårdsfonden uppgår till minst 10 procent av inflytande skogsvårdsavgifter. De fonderade medlen undandragas icke användning inom vederbörande landstingsområde utan komma förr eller senare detta till godo. För att kapitalbildningen skall medföra avsett gagn men icke heller bliva större, än vad som verkligen är behövligt, bör densamma fortgå till och bibehållas vid passande belopp, förslagsvis motsvarande minst två genomsnittliga årsinkomster av avgiftsmedel under den femårsperiod, som senast förflutit. När sålunda skogsvårdsfonden omsluter två sådana årsinkomster böra avsättningarna kunna avstanna. Då skäl därtill äro bör emellertid, efter Kungl. Maj:ts medgivande, ökning eller minskning kunna äga rum i avseende å såväl fondens storlek som avsättningarna till densamma. Bland motiven för överskridande av nyssnämnda gräns för fondbildningen liksom för ökning av avsättningarna kan anföras, att den ifrågakommande skogsvårdsstyrelsen ansett sig böra som ett led i sin verksamhet inköpa en demonstrations- och övningsfastighet (skogsvårdsgård) och för detta ändamål önskar anskaffa nödiga medel. Vad åter angår ett ianspråktagande av kapitaltillgången i fonden, så att denna nedbringas under sagda gräns, torde giltig anledning härtill föreligga exempelvis då ett tillskott av rörelsemedel är nödvändigt för uppehållande i behörig omfattning av styrelsens verksamhetsgrenar. Någon anledning att generellt fixera en maximistorlek för avsättningarna torde icke förevara. Av det anförda lärer vidare framgå, att avsättningen under ett år icke nödvändigtvis behöver vara lika stor, relativt sett, inom samtliga skogsvårdsstyrelser utan kan skifta alltefter förhållandena. Detsamma gäller avsättningarna för en och samma skogsvårdsstyrelse under skilda år. Vid högkonjunkturer böra sålunda avsättningarna gärna öka för att under mindre goda tider minska eller helt upphöra. Det avsedda syftet synes utredningen bäst kunna nås med anlitande av följande tillvägagångssätt, som jämväl förefaller rationellt ur kassarörelsesynpunkt. För varje skogsvårdsstyrelse inlevereras samtliga inflytande skogsvårdsavgifter till styrelsens skogsvårdsfond. Av fondens medel må, där ej för särskilt fall annorlunda förordnas, skogsvårdskassan tillföras ett belopp, motsvarande högst nittio procent av de skogsvårdsavgifter, som beräknas inflyta under räkenskapsåret. Då fondens behållning vid nästföregående räkenskapsårs utgång överstiger minst dubbla beloppet av den genomsnittliga årsinkomsten av skogsvårdsavgifter under närmast föregående femårsperiod, må ytterligare medel av fondens tillgångar användas för nämnda

301 ändamål, dock att fondens behållning, där ej särskilda skäl till annat föranleda, ej må nedbringas under nyssnämnda belopp. Det skall ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av skogsvårdsstyrelsen fastställa det belopp, som m å av styrelsen disponeras. Härigenom öppnas möjlighet för styrelserna att i förväg skaffa sig visshet om vilka medelsbelopp, som för verksamheten kunna utnyttjas. Därest av en eller annan orsak den verkliga inkomsten av avgiftsmedel under ett år avviker från den beräknade, kunna härav förorsakade oregelmässigheter med skogsvårdsfondens tillhjälp utjämnas fortlöpande från år till år. Det förtjänar erinras, att redan nu åtskilliga skogsvårdsstyrelser hava avsevärda likvida kapitaltillgångar. Denna omständighet underlättar givetvis på vederbörande håll inrättandet av skogsvårdsfonder enligt vad ovan förordats. Vad beträffar fondmedlens förvaltning, placering o. s. v. torde Kungl. Maj:t böra därom meddela de närmare, för skogsvårdsstyrelserna gemensamma föreskrifter, som finnas erforderliga för åvägabringande av en betryggande ordning och kontroll på området. Vad slutligen beträffar själva tillvägagångssättet vid beredande av medel för uppehållande av den här ifrågavarande skogsvårdsverksamheten, torde utöver vad förut anförts följande böra särskilt framhållas. Det bör åligga skogsvårdsstyrelserna att årligen före juli månads utgång hos statens skogsstyrelse avlämna till Kungl. Maj:t ställda framställningar med uppgifter, vilka möjliggöra ett bedömande av styrelsernas anslagsbehov m. m. under nästkommande verksamhetsår. Nämnda framställningar, som skola upprättas enligt av skogsstyrelsen fastställda grunder och utgöra underlag för, bland annat, anslagsäskanden av riksdagen, böra innefatta ej endast en uppskattning — med ledning av upprättad skogsvårdsplan och inneliggande bidragsansökningar — rörande behovet av skogsvårdsbidrag, utan även en i görligaste mån hållbar beräkning över kommande års utgifter och inkomster. Sålunda bör uppgivas, å ena sidan, beräknade kostnader för skilda verksamhetsgrenar och övriga utgiftsposter samt, å andra sidan, beräknade inkomster av skogsvårdsavgifter, ortsbidrag, ersättningar för skogligt biträde och inkomster av enskilda inkomstkällor ävensom äskade belopp till administrationsändamål samt till skogsvårdsbidrag och tilläggsbidrag. Jämväl bör, i förekommande fall, framläggas förslag rörande skogsvårdsavgiftens storlek. I övrigt må det givetvis vara skogsvårdsstyrelse obetaget att framföra yrkanden i andra hithörande frågor ävensom förebringa material och utredningar, som anses styrka dylika styrelsens framställningar i det ena eller andra avseendet. Givetvis möta vissa svårigheter att före den 1 augusti upprätta en något så när säker inkomst- och utgiftsstat för nästföljande år. I åtskilliga fall torde det särskilt vara vanskligt att beräkna inkomsterna av skogsvårdsavgifts-

302 medel. Vid uppskattningen av dessas storlek torde dock, såsom nyss berörts, icke alltför stora felslut vara av relativt liten betydelse på grund av den utjänmingstillgång, vilken står till buds i de hos styrelserna förefintliga skogsvårdsfonderna. Vidare bör uppmärksammas, i första hand, att den fastare delen av skogsvårdsstyrelseorganisationen, som skall vidmakthållas medelst särskilt statsanslag, sedan densamma mera definitivt utformats merendels ej torde bliva underkastad annat än mindre ändringar från år till år. Några vägande hinder för en nöjaktig statberäkning i detta hänseende lära därför som regel knappast behöva föreligga. Med tillhjälp av fonderna kan en fortlöpande reglering av eventuella skillnader mellan kalkylerade och verkliga inkomster äga rum. Ytterligare bör framhållas, att statförslagen, i den mån de ej avse den fasta administrationen, böra betraktas allenast såsom provisoriska, och att följaktligen skogsvårdsstyrelserna icke böra vara definitivt bundna av desamma utan må kunna, då omständigheterna så kräva, vidtaga jämkningar i sina dispositioner. Sådana jämkningar skola självfallet ske i anslutning till de för verksamheten givna generella riktlinjerna. Utredningen kan sålunda icke finna att de osäkerhetsmoment, som alltid måste i viss utsträckning vidlåda statförslag av här berörda beskaffenhet, i förevarande fall äro av den storleksgrad eller svårartade natur i övrigt, att metoden i och för sig ej kan med fördel vinna tillämpning som en grundval för omprövning av frågor i samband med skogsvårdsstyrelsernas regelmässiga medelsförsörjning. E n liknande metod har för övrigt sedan länge tilllämpats vid beräkning av det nu utgående anslaget till skogsvårdens befrämjande ävensom vid avvägning av anslag till ersättning för kostnader föranledda av 1932 års lappmarkslag m. m. Vad handläggandet i övrigt av dessa ärenden beträffar, bör det ankomma på statens skogsstyrelse att efter granskning av skogsvårdsstyrelsernas framställningar före utgången av september månad överlämna dessa till Kungl. Maj:t med eget yttrande. Kungl. Maj:t fastställer därefter skogsvårdsavgift, om dylik fråga föreligger, samt avgiver i gängse ordning anslagsäskande till riksdagen. Efter det denna beviljat medel, anvisar Kungl. Maj:t administrationsanslag till skogsvårdsstyrelserna samt fördelar mellan dessa anslagen för skogsvårdsbidrag och tilläggsbidrag. Sedan skogsvårdsst3^relserna inkommit med sina beräkningar och förslag beträffande fondrörelsen, beslutar Kungl. Maj:t därutinnan och fastställer samtidigt det belopp, som av skogsvårdsavgiftsmedel må under året användas i verksamheten. Tvenne förslag till författningar angående skogsvårdsavgift och uppbörd av skogsvårdsavgiftsmedel, betingade av utredningens här ovan framlagda förslag, vidfogas (bil. 15 och 16).

303 Kap. 9. Sammanfattning av förslagen jämte hemställan. Inledningsvis har 1936 års skogsutredning anfört vissa allmänna synpunkter på frågan om åstadkommande av en förbättrad virkesproduktion. Därvid har framhållits, bland annat, önskvärdheten av att staten genom föranstaltanden av olika slag medverkar till att de enskilda utövarna av skogsbruk bliva i tillfälle att idka sin näring på ändamålsenligaste sätt. Med utgångspunkt härifrån hava i de föregående kapitlen framlagts förslag till ett flertal statsåtgärder för vinnande av detta syfte. Till en början har utredningen sålunda, i vad angår den skogliga forskningsverksamheten, förordat, att all med statligt bistånd bedriven skogsforskning samordnas under central ledning av styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt. Styrelsen bör erhålla sådan sammansättning, att den lämpar sig för ändamålet och kan effektivt medverka vid ordnande av samarbetet mellan forskningen på förevarande och angränsande områden. I styrelsen har därför givits plats åt skogsförsöksanstaltens chef, högskolans rektor, chefen för domänstyrelsen och chefen för statens skogsstyrelse (se nedan) samt särskilda representanter för enskilt skogsbruk ävensom för sågverks- och pappersmasseindustrierna. Ytterligare skall finnas en av Kungl. Maj.t förordnad ordförande; styrelsen kommer därefter att bestå av nio ledamöter. Möjlighet att inom en trängre krets behandla frågor, som icke äro av mera allmän eller väsentlig betydelse, har öppnats. Styrelsen skall vidare äga rätt att för överläggning i frågor rörande forskningsverksamheten tillkalla sakkunniga personer. Det systematiska, praktiskt-ekonomiskt betonade skogliga forskningsarbetet skall liksom hittills utföras vid skogsförsöksanstalten och skogshögskolan. Någon utskiftning institutionerna emellan av förekommande arbetsuppgifter anses ej böra ske. Av praktiska skäl torde likväl den uppdelningen komma till stånd, att på högskolans forskare företrädesvis falla kortfristigare undersökningar samt på försöksanstaltens de mera tidsfordrande, grundläggande studierna. Försöks- och undervisningsanstalterna skola arbeta fritt och självständigt men städse i fruktbringande kontakt med varandra. Enär skogshögskolan nyligen omorganiserats, har en närmare prövning av dess funktioner i förevarande hänseende ansetts icke böra äga rum innan tillräckliga erfarenheter vunnits rörande verkningarna av omorganisationen. Beträffande försöksanstalten har utredningen däremot föreslagit betydande omläggningar och utvidgningar av dess verksamhet. Förslagens innebörd torde kunna sammanfattas sålunda. Vid anstalten skola finnas följande sex avdelningar med nedan angivna uppgifter:

skogsavdelningen: undersökningar och utredningar rörande skogsskötsel och skogsuppskattning samt vad därmed äger samband; skogsavdelningen åligger därjämte att hava närmaste tillsynen över försöksparkerna; avdelningen för skogsbotanik och marklära: undersökningar och utredningar inom geobotanik, markbiologi, mykologi och närliggande områden; åliggande det denna avdelning att utföra jämväl de kemiska, mekaniska och fysiska analyser, som påkallas av övriga avdelningars försöksverksamhet; genetiska avdelningen: undersökningar och utredningar rörande skogsträdens genetik och därmed förbundna frågor; skogszoologiska avdelningen: undersökningar och utredningar rörande skogens högre och lägre djurvärld; skogsteknologiska avdelningen: undersökningar och utredningar rörande skogsprodukterna och deras tillredning, transport o. dyl.; avdelningen för skogsstatistik: undersökningar och utredningar rörande skogstillgången, skogstillståndet, storlek och beskaffenhet av virkesuttaget ur skogarna ävensom spörsmål, som äga samband därmed. Var och en av de fem först omförmälda avdelningarna förestås av en avdelningsföreståndare, med titel professor, som har till uppgift att följa den inom avdelningen utövade verksamheten samt taga initiativ till igångsättande av erforderliga studier och försök. Föreståndare skall vidare tillse, att till avdelningen hörande undersökningar, vilka det ej ankommer på honom att själv verkställa, varda utförda i enlighet med gällande föreskrifter och fastställd arbetsplan ävensom i övrigt enligt av försöksanstaltens chef meddelade direktiv leda avdelningens verksamhet. Avdelningen för skogsstatistik står under omedelbar tillsyn av anstaltschefen, som därvid biträdes av en försöksledare. Förutom professorerna skola såsom självständiga forskare finnas ytterligare sex befattningar som försöksledare, varav tre placerats å skogsavdelningen, två å avdelningen för skogsbotanik och marklära samt en å skogszoologiska avdelningen. Det skall åligga försöksledare att följa forskningsverksamheten på sitt område samt taga initiativ till igångsättande av erforderliga undersökningar och försök, att i samråd med avdelningsföreståndaren planlägga undersökningar och försök, som det ankommer på försöksledaren att verkställa, samt, sedan desamma slutförts, till föreståndaren avgiva redogörelse härför. För avdelningsföreståndare och försöksledare bör gälla samma behörighetsvillkor och tillsättningsförfarande. Såsom forskningsbiträden skall i viss utsträckning anlitas assistenter; dessa befattningar, till antalet åtta, förutsättas kunna äga rörlighet mellan avdelningarna samt även användas för mera tillfälligt sysselsättande av forskningsintresserade yngre krafter. Det bör åligga tjänsteman vid anstalten att efter styrelsens bestämmande hålla föreläsningar vid skogshögskolan över av honom utförda undersökningar och därvid vunna resultat. Utöver de nu angivna befattningarna äro å avdelningarna inrättade tjänster

305 såsom första skogsbiträde, skogsmästare, tekniska biträden, kansliskrivare, skogsbiträden, kameralbiträden, kanslibiträden och kontorsbiträden. Personalstaten medgiver en avsevärd förstärkning av den nuvarande skogsavdelningens räknekontor samt anordnande av ett gemensamt driftslaboratorium å avdelningen för skogsbotanik och marklära. Försöksanstaltens chef, som skall vara fritagen från skyldighet att bedriva vetenskapligt arbete, tillsättes genom Kungl. Maj:ts förordnande för en tid av högst sex år. Han har till uppgift att leda och övervaka anstaltens verksamhet i dess helhet. I sådant hänseende skall han hålla sig underrättad om skogsbrukets och den skogliga forskningens tillstånd och villkor i Sverige och utomlands, över sina iakttagelser lämna redogörelser inför styrelsen, för denna framlägga förslag till åtgärder för främjande av ifrågavarande forskning samt i övrigt självmant påkalla styrelsens uppmärksamhet å spörsmål, som beröra hithörande verksamhet. Tillika skall h a n upptaga och vårda förbindelser med för skogsbruket verksamma institutioner och organ samt skogsbrukets praktiska utövare, ävensom sammanhålla och befordra arbetet inom anstaltens olika avdelningar och tillse, att förekommande göromål bliva på lämpligt sätt fördelade. Å chefen ankomma därjämte gängse administrativa göromål. Beträffande kvalifikationerna för innehavaren av chefsbefattningen har uttalats, att han med erforderlig auktoritet och administrativ förmåga skall förena god inblick i och förståelse för den skogliga forskningens betingelser och möjligheter samt ingående kännedom om skogsnäringens förhållanden. För att biträda vid handläggning av de kamerala och expeditionsärenden, som medfölja förvaltningen av skogsförsöksanstalten, samt chefens ämbetsutövning i övrigt och en del för avdelningarna gemensamma bestyr, skall finnas erforderligt kansli med personal. Denna sammansättes av kamrerare, notarie, som jämväl är styrelsens sekreterare, kanslibiträden, samt vaktmästare, biträdande vaktmästare och kontorsbiträde. För att utgöra forum för dryftande av vetenskapliga angelägenheter och liknande frågor föreslås inrättande av ett föreståndarkollegium, bestående av försöksanstaltens chef, tillika ordförande, och avdelningsföreståndare. I kollegiet skola forskningen berörande spörsmål av mera allmän eller väsentlig betydelse hava varit föremål för överläggning, innan de föredragas i styrelsen. Chefen äger att till behandling i kollegium jämväl hänskjuta andra ärenden. Årskostnaderna för skogsförsöksanstalten efter de framlagda förslagens genomförande beräknas under vissa förutsättningar approximativt till högst cirka 765 000 kronor, därav 225 000 kronor belöpa å avdelningen för skogsstatistik. Engångsanslag erfordras för anskaffande av inventarier, instrument o. dyl. till de nya eller utökade avdelningarna. Utvidgningen av skogsförsöksanstalten nödvändiggör vidare, att denna beredes betydligt ökade lokalutrymmen. Detta spörsmål anses böra lösas genom uppförande av en ny institutionsbyggnad, för vilken kostnaden uppskattats till omkring 1*5 20—817649

miljon kronor. Härvid förutsattes att försöksanstaltens olika avdelningar inrymmas under ett och samma tak. Ur ett av utredningen uppgjort förslag till ny instruktion för försöksanstalten vidfogas ett utdrag (bil. 1). Ävenledes bilägges förslag till kungörelse angående ändring av vissa bestämmelser i skogshögskolans stadgar (bil. 2). Enligt utredningens åsikt utgör vidare en förstärkt undervisnings- och upplysningsverksamhet ett grundvillkor för ernående av större ändamålsenlighet inom virkesproduktionen. Uppgiften i fråga bör i första hand tillkomma fasta läroanstalter. Utredningen räknar emellertid med att på denna väg skogsundervisningen ej kan bliva så ingående och allmänt tillgänglig, som önskvärt är. De fasta läroanstalterna måste därför kompletteras med en mera rörlig, systematisk kursverksamhet, som bedrives lokalt och står under ledning av skogsvårdsstyrelserna. Vad gäller undervisningen vid fasta läroanstalter anser utredningen det önskvärt, att i landets skogsbygder redan vid en del allmänna folkundervisningsanstalter, nämligen fortsättningsskolor och folkhögskolor, skogsnäringen ägnas någon uppmärksamhet och att för ändamålet finnas tillräckliga och dugande lärarekrafter. Beträffande folkhögskolorna torde samarbete med fördel upptagas med respektive skogsvårdsstyrelser, vilka förutsättas låta kompetenta tjänstemän biträda vid undervisningen. Det ankommer i främsta rummet på vederbörande skolmyndigheter att vidtaga för vinnande av angivna syften behövliga åtgärder. Hinder bör dock icke möta för skogsvårdsstyrelserna att taga initiativ därtill. I fråga om skogsundervisningen vid lantmanna- och lantbruksskolor håller utredningen före att, därest de av 1936 års lantbruksundervisningskommitté framlagda förslagen bliva genomförda, en ej oväsentlig förbättring av de mindre skogsägarnas utbildningsmöjligheter i skogligt hänseende torde åstadkommas. Emellertid kan därigenom möjlighet icke skapas för en verklig yrkesutbildning inom skogsbruket. Utredningen har, då frågan alltjämt är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, ej funnit sig böra framlägga förslag i ämnet men anför dock vissa synpunkter till beaktande. Den av kommittén föreslagna skogsekonomiska specialkursen för blivande förvaltare av jordbruksfastigheter med större skogstillgångar betraktas av utredningen som ett försök. I detta sammanhang framhålles önskvärdheten av att staten understöder den skogliga undervisningsverksamhet, som på enskild väg redan kommit eller i fortsättningen kan komma till stånd. Detta stöd bör kunna utgå i form av stipendier till mindre bemedlade elever samt bidrag till ersättning åt lärare. Det anses vara vederbörande initiativtagares sak att göra framställning härutinnan hos Kungl. Maj:t. Läroanstalterna för den skogliga fackutbildningen — skogsskolorna och skogshögskolan — hava nyligen varit föremål för organisatoriska åtgärder, varför utredningen icke ingått på en prövning av grunderna för dessa ut-

307 bildningsformer i sin helhet. E n del synpunkter och önskemål framföras dock, samtliga av beskaffenhet att lämna principerna för den nuvarande ordningen orubbade. Sålunda understrykes värdet av att länsskogvaktarna och skogsvårdsstyrelsernas övriga förrättningspersonal med skogsskoleunderlag hava god inblick i praktiskt-ekonomiska jordbruksfrågor. Dessa befattningshavares arbete är i betydande grad inriktat på att tillhandagå vid utövande av skogsbruk jämsides med jordbruk. Så är ock tilldels fallet med den fackutbildade arbetskraft, varav behov synes växa fram inom skogsägareföreningsrörelsen. Utredningen har därför ansett sig kunna utgå från att till dylika tjänster företrädesvis komma att väljas fackmän med skogliga såväl som jordbrukstekniska kunskaper. För att underlätta för den, som med godkända betyg genomgått skogsbetonad huvudkurs vid lantmanna- eller lantbruksskola, att jämväl genomgå skogsskola, föreslår utredningen att för denne minimifordran å ren skogspraktik — för närvarande två år — sänkes till ett år. Ävenledes tillstyrkes särskilda lättnader beträffande inträdesprövning till skogsskola för sådan sökande liksom åtgärder till undvikande av dubbelläsning. I händelse en stegring av antalet inträdessökande till skogsskola efter hand inträder och gränsen för de nuvarande skolornas elevantal uppnås, förordas ett närmare övervägande, huruvida och på vad sätt ökade möjligheter till skogsskoleundervisning böra beredas. Ytterligare ansluter sig utredningen till tanken att, för vidmakthållande och förkovran av de skogsskoleutbildades yrkesskicklighet, allt efter föreliggande behov och intresse vid skogsskolorna eller annorstädes och med understöd av statsmedel hållas specialkurser. Domänstyrelsen, vilken har sig tillsynen över den lägre skogsundervisningen anförtrodd, bör informera sig rörande behovet av dylika kurser och vidtaga de föranstaltanden, som därvid finnas erforderliga. Även för de skogshögskoleutbildade synes önskvärt, att fortbildningskurser mera systematiskt anordnas. Vid högskolans omorganisation har frågan i viss mån beaktats. Av denna orsak har utredningen inskränkt sig till att framföra några synpunkter rörande kursernas beskaffenhet och tillgänglighet för olika kategorier av intressenter samt frågan om samarbete med skogsförsöksanstalten. Vad därefter angår den under skogsvårdsstyrelsernas ledning utövade kursverksamheten har det synts utredningen önskvärt, att styrelserna på lämpligt sätt främja och stödja det s. k. ungdomsarbetet på landsbygden. Det anses vara av vikt, att skogsvårdsstyrelserna såväl verka för att ungdomsavdelningarna i skogsbygderna uppmärksamma skogsfrågor som kostnadsfritt tillhandahålla studie- och tävlingsledare samt instruktörer. De böra jämväl vara oförhindrade att av de medel, varöver de disponera, lämna smärre anslag till ungdomsverksamhet. Den av skogsvårdsstyrelserna bedrivna upplysningen och undervisningen bör också syfta till att komplettera de utbildningsmöjligheter, som de till

308 mera mogen ålder hunna jordbrukarna äga genom skogsundervisningen vid fasta läroanstalter. Detta bör ske medelst lokalt anordnade, mer eller mindre regelbundet återkommande kurser av sådan omfattning, att deltagarna erhålla en i görligaste mån allsidig belysning av de behandlade problemen. Det låter sig lämpligen icke göra att uppdraga några mera bestämda normer för denna verksamhet. Skogsvårdsstyrelserna skola hava frihet att, inom ramen för sin allmänna befogenhet och med anlitande av tillgängliga medel, genomföra densamma. Dock har utredningen velat framhålla angelägenheten av, dels att utbildningsbehovet i frågor, som avse skogsavverkningens ekonomiska tillvaratagande, blir vederbörligen fyllt, dels att möjligheter till nyttobringande samverkan i förevarande hänseende mellan skogsvårdsstyrelserna och intressentorganisationer, industriföretag, inmätnings- och flottningsföreningar m. fl., som förfoga över personal med speciell sakkännedom, bliva tillvaratagna. Därutöver böra vidtagas åtgärder avseende undervisning åt skogsarbetare. Utredningen förutsätter sålunda, att skogsvårdsstyrelserna skola på prov igångsätta upplysningsverksamhet rörande skogsbruk och skogsvård enligt vissa grunder för att, om mera allmänt intresse bland skogsarbetarna konstateras föreligga, efter hand konsolidera densamma. Därjämte har utredningen funnit, att särskild yrkesundervisning, omfattande de rent tekniska sidorna av det egentliga skogsarbetet, är av betydelse. Åtgöranden för dylikt ändamål böra dock icke för närvarande verkställas av statsmakterna. Allmän anslutning till idén från skogsarbetarnas sida torde nämligen lättast vinnas, därest erforderliga initiativ åtminstone under en övergångstid utgå från arbetarna själva eller deras organisationer. Däremot har utredningen föreslagit vidtagandet av anstalter för att underlätta för intresserade och i övrigt lämpliga skogsarbetare att erhålla kompetens att självständigt utföra enklare skogsvårdsåtgärder. Skogsvårdsstyrelserna böra sålunda, helst årligen, anordna praktiskt betonade utbildningskurser för skogsarbetare. Den närmare utformningen av dessa bör anpassas efter rådande lokala förhållanden. För att giva ett exempel på hur läroschemat kan uppställas har utarbetats förslag till plan för en tremånaders kurs (bil. B). Lärarekrafter och arbetsledning skola kostnadsfritt ställas till förfogande av skogsvårdsstyrelserna. Elev bör erhålla logi på styrelsens bekostnad men bör vara skyldig att gälda med kosthållet förenade utgifter. Av statsmedel skola lämnas bidrag till kurserna i form av stipendier till obemedlade eller mindre bemedlade elever. Stipendierna böra utgå enligt tre behovsgrader, i den första med högst 20 kronor, i den andra med högst 30 kronor och i den tredje med högst 50 kronor, allt per månad. Elever med försörjningsplikt böra därjämte kunna erhålla familjebidrag, vid försörjningsplikt gentemot två personer 25 kronor per månad och för varje ytterligare person, mot vilken sådan plikt föreligger, 5 kronor. Till kursdeltagare utgående kontanta förmåner må icke sammanlagt uppgå till högre belopp än som motsvarar den i orten gängse dagsinkomsten

309 för fullgod skogsarbetare. Stipendier och bidrag böra utgå av härför å riksstaten anvisade medel. Ifrågavarande anslag torde till en början icke bestämmas till högre belopp än 25 000 kronor för år. Den ersättning, som eventuellt utgår till skogsvårdsstyrelsen för vid sådan kurs utfört arbete, bör i sin helhet såsom arbetspremier tillfalla deltagarna. Kursverksamheten skall stå under överinseende av statens skogsstyrelse. Förslag till kungörelse angående elevstipendier återfinnes härefter (bil. 3). Utredningen uttalar sig vidare för att skogsvårdsstyrelserna beredas tillfälle att, i mån av behov, förvärva skogsfastigheter, s. k. skogsvårdsgårdar, för användning såsom undervisnings-, demonstrations- och propagandaobjekt. I samband härmed framställes önskemålet, att dessa fastigheter, så långt detta kan ske, väljas och skötas på sådant sätt, att de även vad beträffar med dem förenat jordbruk kunna utgöra praktiska förebilder för ortens bondebruk. Ävenledes tillstyrker utredningen, att företagandet avstudieresor med mindre skogsägare uppmuntras. I anslutning härtill förordas, att skogsvårdsstyrelserna skola draga försorg om att dylika färder komma till stånd. Styrelserna må av de medel, över vilka de förfoga, ekonomiskt understödja detta ändamål. I övertygelsen att ordnad skogsbokföring är önsklig för såväl den enskilde jordbrukaren som ur det allmännas synpunkt har utredningen väckt en del förslag avsedda att främja detta syfte. Vid lantbrukets lägre läroanstalter bör i lämplig utsträckning meddelas undervisning i bokföring för både jordens och skogens drift. Därjämte skall, då biträde eller stöd lämnas åt jordbrukarnas bokföringsarbete ute i praktiken, samarbete uppehållas med skogsvårdsstyrelserna, eventuellt även med skogliga intressentorganisationer. Nämnda önskemål böra beaktas vid avvägning och fördelning av statsanslag till befordrande av bokföring vid lantbruk ävensom vid utformande av bestämmelser för denna verksamhet. Vid den statistiska sammanställning av bokföringsmaterial, som äger rum, bör undersökas möjligheten att verkställa för skogsbrukets ekonomi belysande räntabilitetsberäkningar o. dyl. Särskilda åtgärder krävas emellertid för stimulerande av mera fristående skogsbokföring, nämligen å jordbruksfastigheter där skogshushållningen är av den största betydelsen som förvärvskälla. Det anses vara en skogsvårdsstyrelserna tillkommande uppgift att bedriva upplysning på området samt, åtminstone innan verksamheten nått större omfattning, tillhandagå skogsägarna med direkt handledning och biträde. I sinom tid bör övervägas att centralt bearbeta bokföringsutdrag från hithörande fastigheter till översiktliga driftsanalyser m. m. För åstadkommande av en ändamålsenlig virkesproduktion och därmed ett förbättrat ekonomiskt resultat av skogsbruket skulle enligt utredningens förmenande ett sammanförande av enskild skogsmark i gemensamhetsskogar i många fall vara eftersträvansvärt. Visserligen anser utredningen det i regel

310 lämpligast, att innehavaren av en mindre jordbruksfastighet själv förvaltar sin skog. Men det förekommer ej sällan, särskilt i de nordligare landsdelarna, att en och samme ägares skogsmark är uppdelad på flera skiften, varav de mest avsides belägna merendels icke kunna tjäna husbehovsändamål eller underkastas en någorlunda fortlöpande skötsel. Vid förhållanden av sist omförmält slag torde gemensamhetsskogsbildning enligt jorddelningslagens bestämmelser ur skogsvårdssynpunkt medföra avsevärda fördelar. I de landsdelar, som närmast äro i fråga, synas också utkomstmöjligheterna av jordbruk allmänt vara sådana, att ett varaktigt årligt stöd från skogen i form av arbetstillfällen och kontantinkomster skulle vara av synnerlig vikt för den jordbrukande befolkningen. Däremot anser utredningen det i allmänhet icke lämpligt, att den en jordbruksfastighet tillhöriga skogsmark, vilken erfordras såsom utfyllnad till åkerjorden för att fastigheten skall kunna drivas på ett rationellt sätt, omföres i samfälld ägo. Vid prövning av de vägar, som staten kan beträda för att främja gemensamhetsskogsbildning, har utredningen funnit övervägande skäl tala för att åtgärder av tvingande natur ej böra tillgripas i vad gäller bildandet av gemensamhetsskogar av redan skiftad mark. Utredningen förordar i stället, alt genom statens försorg enskild jordbrukare må för utbetalande av ståndskogslikvid, komplettering av gemensamhetsskog samt utförande av skogsvårdsföretag å sådan komma i åtnjutande av särskilda lånemöjligheter (samfällighetslån). Dylikt lån bör av Kungl. Maj:t kunna beviljas till belopp, motsvarande högst 75 procent av värdet av sökandens andel i den i samfälligheten ingående marken med därå växande skog. Räntefoten bör vara fast och fastställas samtidigt med lånets beviljande. Kungl. Maj:t skall äga att i varje särskilt fall bestämma rörande räntans erläggande och lånets återbetalning, dock att lånetiden i regel icke må utsträckas utöver trettio år. Uppskov med räntans gäldande må kunna medgivas under högst tio år; sålunda upplupen ränta skall läggas till lånebeloppet. För lån skall ställas säkerhet, som av Kungl. Maj-.t kan godkännas. I samband härmed har utredningen uttalat önskvärdheten av att vid lantmäteriförrättningar för bildande av gemensamhetsskogar i allmänhet beviljas statsbidrag ur redan befintligt av lantmäteristyrelsen disponerat anslag för understödjande av jorddelningsväsendet. För lånerörelsens bedrivande erforderliga medel böra anskaffas sålunda. Utredningen föreslår, att för här avsedda syfte samt för utlämnande av lån till kommuner m. fl. (kommunlån) för förvärv av mark med otillfredsställande skogstillstånd inrättas en gemensam lånefond, statens skogslånefond. Till denna överföres behållningen å den nuvarande kommunskogslånefonden. Samtidigt böra gällande bestämmelser för beviljande av kommunlån revideras i avsikt att förenkla förfaringssättet vid lånens utlämnande. Av bilagt förslag (bil. 4) till kungörelse i ämnet framgår, hur utredningen tänkt sig villkoren och bestämmelserna för kommunlån och samfällighetslån. Då anspråken på statens skogslånefond åtminstone till en början torde

311 bliva mycket måttliga, föreslås att fonden erhåller, förutom nyssnämnda behållning, en kapitalförstärkning av 100 000 kronor. I syfte att under en övergångstid underlätta anställandet av yrkeskunnig personal å gemensamhetsskog, för vars förvaltning finnes av statens skogsstyrelse fastställt reglemente och för vilken vederbörande skogsvårdsstyrelse godkänt hushållningsplan, har utredningen yrkat, att av statsmedel årliga bidrag utan återbetalningsskyldighet lämnas till dylikt ändamål. Som villkor för erhållande av sådant bidrag bör gälla, bland annat, att samfällighetsskogens bildande är till gagn ur skogsvårdssynpunkt, att flertalet delägare äro enskilda jordbrukare ävensom att för delägarna avkastningen från skogen efter förvaltningskostnadernas gäldande blir ringa. Det skogliga biträdet vid skogens förvaltning skall vara godkänt av skogsvårdsstyrelsen. Förvaltningsbidrag må, efter hushållningsplanens fastställande, kunna åtnjutas under högst sex år av en och samma bidragstagare. Under de tre första åren får det dock ej uppgå till högre belopp, än vad som motsvarar hälften av de årliga förvaltningskostnaderna, samt under de tre därefter följande åren en fjärdedel av samma kostnader; ej heller må det överstiga 50 öre per hektar produktiv skogsmark och år. Såsom förvaltningskostnader skola anses vad som utgivits i ersättning till anställt skogligt biträde samt kostaderna för upprättande av hushållningsplan. Bidragen böra utlämnas av ett i riksstaten uppfört anslag, tills vidare å ett belopp av 25 000 kronor. Oberoende av huruvida bidrag utgår eller ej bör vid skötsel av samfälld skog liksom vid övriga enskilda skogsbruk och på enahanda villkor biträde av skogsvårdsstyrelsernas personal kunna anlitas. Förslag till kungörelse angående nu ifrågavarande statsbidrag bilägges (bil. 5). För att bildande av samfällighetsskogar skall kunna få någon omfattning är det enligt utredningens mening även nödvändigt att söka undanröja den bristande kännedomen om ägosamfällighetens fördelar på det skogliga området och övervinna markägarnas obenägenhet att med lämpliga delar av sina skogsmarker ingå i sambruk samt jämväl lämna biträde vid själva inrättandet av samfällighetsskog. Propaganda- och upplysningsverksamheten bör igångsättas och ledas av ett centralt organ. Initiativet till och handhavandet härav synes främst böra ankomma på en sammanslutning av för frågans fortkomst intresserade, enskilda skogsägare. Utgående från samfällighetsvägens fördelar för skogsägarnas ekonomiska föreningsrörelse anser sig utredningen kunna förmoda, att framför allt denna rörelses topporganisation, skogsägareföreningarnas riksförbund, skall låta sig angeläget vara att, med hjälp av lokalorgan, verka för skapandet av gemensamhetsskogar. För att riksförbundet skall sättas i stånd att omedelbart med kraft ägna sig häråt, ifrågasätter utredningen att bidrag av allmänna medel må för ändamålet utgå att användas enligt grunder, som av Kungl. Maj:t fastställas. Frågan härom får bero av särskild framställning från riksförbundets sida. Skogsvårdsstyrelserna böra ock understödja samfällighetsbildningen genom att

312 dels upplysningsvägen sprida kännedom om dess fördelar gentemot nuvarande brukningsmetod och tillvägagångssättet vid bildande av gemensamhetsskogar, dels ock bistå vid dylika skogars inrättande. Skogsbrukets avkastning torde jämväl kunna gynnas genom skogsägarnas samarbete i på frivillighetens grund bildade, ändamålsenligt organiserade skogsägaresammanslutningar, vilka anlita stadigvarande biträde av fackmän för förvaltning och vård av medlemmarnas skogar. Dylikt samarbete synes med fördel anknytas till den förefintliga skogsägareföreningsrörelsen. Utredningen håller före, att det vore för enskilt mindre skogsbruk gagneligt, därest skogsägareföreningarnas nu väsentligen på rent ekonomiska frågor inriktade verksamhet utvidgades att innesluta rådgivning och annan medverkan vid virkesproduktionens bedrivande och avkastningens tillvaratagande. Något hinder för att så sker inom den nuvarande organisationens ram lärer ej föreligga. Det får emellertid anses tillkomma skogsägarerörelsen att taga dessa frågor i övervägande och söka leda och befordra utvecklingen i sådan riktning. Skogsvårdsstyrelserna böra låta sig angeläget vara att därvid lämna sin medverkan. Skäl tala för att en utveckling i angiven riktning ekonomiskt underlättas av det allmänna, förslagsvis medelst bidrag till avlöning av varaktigt anställda fackmän för vård och förvaltning av skogar, anslutna till skogsägareförening. Såsom villkor för erhållande av bidrag bör gälla, att dylik fackman är godkänd av vederbörande skogsvårdsstyrelse. För att ej några ökade kostnader för det allmänna skola uppstå bör bidragets storlek bestämmas med ledning av den besparing i kostnaden för skogsvårdsstyrelsens verksamhet å föreningsmedlemmarnas skogar, vilken kan beräknas uppkomma genom att av föreningen anställd personal anlitas för skogsvårdens handhavande. Bidragen böra utgå av de medel, som må användas för bestridande av kostnaderna för skogsvårdsstyrelsernas biträdesverksamhet i allmänhet. Det har ansetts böra falla inom ramen för skogsvårdsstyrelsernas befogenheter att avgöra, huruvida och till vilket belopp bidrag bör utgå. Det kan förväntas, att verkningarna av förenämnda åtgärder till befrämjande av gemensamhetsskogsbildning och skogsägarnas organiserande först så småningom komma att framträda. Åtgärder med omedelbara resultat synas dock påkallade. Enär man bör eftersträva att så litet som möjligt rubba hittillsvarande former för beredande av fackmässigt biträde åt bondeskogsbruket och ej försvåra den utveckling på längre sikt, som utredningen anser förtjäna stimuleras, synas sist åsyftade stödåtgärder böra formas till en utbyggnad av skogsvårdsstyrelsernas biträdesverksamhet. Styrelserna böra sättas i stånd att lämna sakkunnig hjälp vid skogsbrukets planläggning och vad därmed sammanhör, såsom undersökningar rörande markens och virkesförrådets beskaffenhet, behovet av skogsvårdsåtgärder o. dyl. Ävenså böra styrelserna i fortsättningen liksom hittills lämna råd och anvisningar eller direkt handledning vid verkställande av olika skogsvårdsarbeten samt

313 nya markers invinning till skogsbörd. Enär stora värden stå på spel, då skogsavkastningen skall nyttiggöras, bör skogsägaren beredas tillfälle erhålla vägledning och stöd av sakkunniga medhjälpare vid virkesskördens avverkning, aptering, upparbetning och behandling i övrigt. Vad beträffar det direkta tillhandahållandet av biträden på området, torde skogsägareföreningarna häri hava en av sina betydelsefullaste arbetsuppgifter. Men även skogsvårdsstyrelserna må därvid i viss mån deltaga. Vidkommande stämplings- eller utsyningsarbetena torde detta innebära, bland annat, att rekvirent på begäran erhåller stämplingslängd av ändamålsenlig beskaffenhet. Värdering av stämplingspost torde däremot icke i regel böra förekomma. Vad angår spörsmålet om ersättning för anlitande av skogsvårdsstyrelsernas personal har utredningen förutsatt, att råd och upplysningar ävensom anvisningar, vilka icke äro förbundna med förrättning, vilken avser verklig planläggning, ledande eller utförande av arbete å skogen, av rekvirenten erhållas fritt. För biträde vid förrättningar bör däremot rekvirent principiellt bära självkostnaden. Av olika orsaker synes dock önskvärt, att viss del av kostnaden efterskänkes. Det bör därför stå envar skogsvårdsstyrelse fritt att efter eget avgörande medgiva samtliga skogsägare en eller annan kostnadsfri förrättningsdag under året, räknat för varje åtgärd och skogsägare. I övrigt bör ersättning beräknas efter självkostnad. Vid ersättningsvillkorens bestämmande bör skogsvårdsstyrelse äga taga hänsyn till beredskapssynpunkter. Även framgent böra statsbidrag utgå till enskilda skogsägare för genomförande av skogsvårdsföretag. Ifrågavarande stödverksamhet bör smidigt anpassas efter rådande förhållanden och bygga på frivillighetens grund ävensom vara förenlig med sunda ekonomiska principer. Den bör följaktligen avse varje sådan ekonomiskt försvarlig, ur virkesproduktionens synpunkt ändamålsenlig åtgärd, som det i regel icke enligt lag åligger markägaren att utföra och vars nytta ej inom skälig tid kan tillgodogöras samt för vilken kostnaderna väsentligt överstiga de omedelbara fördelarna. Några generella bestämmelser om företräde för särskilda slag av åtgärder torde ej böra meddelas. Det bör istället ankomma på det organ, som handhar verksamheten, att tillse att de angelägnaste först understödjas. Statsbidrag må beviljas till utförande av åtgärder för höjande av skogsproduktionen, såsom skogsodling, skogsutdikning, röjning, röjningsgallring m. m., under förutsättning, dels att nyttan av det företag, vartill bidrag begäres, beräknas minst motsvara kostnaderna därför, dels ock att skogens ägare icke antages kunna inom skälig tid täcka kostnaden för företaget genom att tillgodogöra sig nyttan av detsamma. Där synnerliga skäl ej till annat föranleda, skall statsbidrag i första hand tilldelas den, som driver skogsbruket såsom stöd till jordbruk eller som för sin och sin familjs bärgning är beroende av arbetsinkomster från skogsbruket.

314 Statsbidrag skall vanligen utgå med femtio procent av den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för företaget. Befinnes med hänsyn till rådande arbetslöshet erforderligt för skapande av arbetstillfällen genom igångsättande av skogsvårdsarbeten att bidrag lämnas utöver vad nyss sagts, bör emellertid Kungl. Maj:t äga medgiva, att inom visst område bidrag av ytterligare tio procent av den godkända kostnaden må av skogsvårdsstyrelsen beviljas. Även sådant tilläggsbidrag skall i första hand utgå till ovan omförmälda personer. Vid tilläggsbidrags beviljande skall tillika iakttagas, att företräde lämnas företag, som äro särskilt ägnade att motverka arbetslösheten. I kostnaderna för företaget må icke inberäknas de med upprättande av plan till företaget förenade utgifterna. Kan det antagas, att genom virkesförsäljning eller annorledes inkomst uppkommer i omedelbart samband med företagets utförande, skall denna avräknas å den del av kostnaden för företaget, till vars gäldande statsbidrag må utgå. Ansökan om bidrag skall göras hos skogsvårdsstyrelsen. Med den, som mot åtnjutande av bidrag åtager sig utförande av företag, skall skogsvårdsstyrelsen upprätta skriftligt kontrakt. För fullgörande av kontraktet ävensom, därest mot kontraktet brytes, för återbärande av lyftad del av beviljat bidrag jämte därå upplupen ränta skall, om ej skogsvårdsstyrelsen finner skäl att därifrån medgiva befrielse, ställas säkerhet, som av skogsvårdsstyrelsen godkännes. Det åligger skogsvårdsstyrelsen att öva tillsyn därå att det företag, vartill bidrag beviljats, utföres på ändamålsenligt sätt samt att meddela slutligt godkännande av det med åtgärden förknippade arbetet. Sedan kontrakt avslutats och säkerhetsförbindelse, där sådan ifrågakommer, godkänts samt hos skogsvårdsstyrelsen styrkts, att det arbete, vartill bidraget utgår, blivit påbörjat, må en första utbetalning ske till bidragstagaren enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande. Återstoden av statsbidraget får, likaledes enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande, lyftas i den mån arbetets fortgång styrkes, dock att städse en fjärdedel av bidraget skall innestå, intill dess arbetet blivit vederbörligen avsynat och av skogsvårdsstyrelsen godkänt. Visar sig att verkliga kostnaderna för företaget icke uppgå till de beräknade, må skogsvårdsstyrelsen nedsätta bidraget till det belopp, som skolat utgå om hänsyn vid bidragets beviljande tagits till de verkliga kostnaderna. Styrelsen äger jämväl i vissa fall bevilja kompletteringsbidrag till företag, som blivit dyrare än beräknat. På framställning av skogsvårdsstyrelse beslutar Kungl. Maj:t, efter hörande av statens skogsstyrelse, om anvisande till skogsvårdsstyrelsen av medel att av skogsvårdsstyrelsen utdelas såsom statsbidrag och tilläggsbidrag. Kungl. Maj:t må därvid bestämma, huru stort belopp, som högst må användas till bidrag för särskilt slag av företag. Anordningen att skogssällskapet må bevilja bidrag till företag å skogar, vilka ägas av sällskapet eller vilkas vård och förvaltning utövas under medverkan och tillsyn av sällskapet, kan bibehållas.

315 Förslag till kungörelse angående nu avhandlade bidragsverksamhet har upprättats (bil. 6). I vissa fall synas möjligheter att erhålla statslån böra finnas. I överensstämmelse härmed har föreslagits, att statens avdikningslånefond skall få användas jämväl för lån till större dräneringsföretag i ändamål av skogsbörd. I samband därmed har utredningen anfört, att när denna lånefond begagnas för lån till dylika företag, vederbörande skogliga myndigheter böra beredas tillfälle i ärendet framföra sina synpunkter. Den omständigheten att för samma företag eller del av företag, som ifrågavarande lån avser, understöd åtnjutes genom bidrag, må icke utgöra hinder för beviljande av lån. Vid avvägning av anslag till lånefonden bör hänsyn lagas till dess här föreslagna vidgade användning. Skogsvårdsstyrelse bör även, till utförande av åtgärd för främjande av skogsvården, kunna tilldela enskild jordbrukare premiebidrag, förutsatt att han från det av honom bedrivna jord- och skogsbruket erhåller endast en skälig bärgning och icke äger andra försörjningsmöjligheter. Han bör vidare hava visat intresse för skogsbrukets höjande, och det skall därjämte kunna antagas, att åtgärden icke kommer till stånd med mindre premiebidraget lämnas. Storleken av premiebidrag bestämmes från fall till fall; dock bör det icke få överstiga halva beräknade kostnaden för åtgärden med avdrag utav värdet av det utfallande virket. Har statsbidrag eller statslån beviljats eller utgått till åtgärden, skall kostnaden minskas med vad som svarar mot bidraget eller lånet. Till en och samma skogsägare bör premiebidrag under ett år icke få lämnas med högre belopp än 200 kronor. Premiebidrag utgår ur skogsvårdskassan. I samband med att premiebidrag utdelas bestämmer skogsvårdsstyrelse den åtgärd, till vilket bidraget må användas, ävensom föreskriver den tid, inom vilken åtgärden skall vara utförd. Beviljat premiebidrag utbetalas till bidragstagaren mot dennes förbindelse att inom föreskriven tid utföra arbetet samt att, därest detta icke inom den utsatta tiden nöjaktigt utförts, ofördröjligen återbetala bidraget. Förslag till författningsbestämmelser rörande premiebidragsverksamheten hava infogats i ett kungörelseförslag, vilket bifogas (bil. 7). Utredningen har vidare anslutit sig till den väckta tanken att organisera premiering av välskötta mindre skogsbruk. Vid premieringen bör belönas redan utförda skogsförbättringsarbeten av sådan art och omfattning, att det ifrågavarande skogsbruket i sin helhet kan betraktas såsom välskött. För att överhuvud taget kunna nå de med verksamheten avsedda resultaten synes nödvändigt, att premieringen uteslutande avser skogsbruket som sådant, oberoende av ägarens ekonomiska villkor. Den form av uppmuntran, en premiering av förevarande beskaffenhet utgör, torde därjämte vara lämplig endast för mindre skogsbruk. Man bör ock för densamma uppställa det villkoret, att skogens ägare har sin huvudsakliga utkomst av skogsbruket eller av

316 jordbruk eller av båda näringarna gemensamt. Utredningen har funnit sig likaledes böra understryka angelägenheten av att vid ett skogsbruks premiering viss hänsyn också tages till skötseln av med detsamma förenat jordbruk. Ävenså böra vid bedömning av ett skogsbruk för premiering driftsekonomiska synpunkter anläggas. För att de premierade skogsbruken även i framtiden skola bibehållas vid hög standard och om möjligt förbättras skall premieringsorganet, en av skogsvårdsstyrelsen utsedd premieringsnämnd om två personer, söka stärka premiemottagarens ambition i detta hänseende. Innehavare av skogsbruk, vilken tre gånger deltagit i premiering och därvid varje gång ansetts förtjänt av första pris, bör sålunda kunna tillerkännas hederspris. Detta bör utgå i penningar, förslagsvis 400 kronor. Sådant hederspris må ånyo tillerkännas honom sedan h a n erhållit ytterligare ett diplom för första pris. Beträffande grunderna i övrigt för premieringsverksamheten har det av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund i ämnet framlagda förslaget i huvudsak godtagits. I överensstämmelse härmed har upprättats förslag till reglemente för verksamheten (bil. 7). Kostnaderna för denna skola bestridas av skogsvårdskassan. För åvägabringande av system och målmedvetenhet i den med statsmedel bedrivna stödverksamheten förordar utredningen en planläggning härav. Bland annat böra skogsvårdsstyrelserna, var inom sitt område, utreda de brister i skogsproduktivt hänseende, som där föreligga, ävensom i vilken omfattning och på vad sätt dessa kunna under begränsad tid framåt — på förslag fem år — undanröjas genom åtgärder berättigade till statsbidrag. Endast sådana företag, som äro ekonomiskt försvarliga, böra ifrågakomma. Företagen böra så graderas, att de mest angelägna komma i främsta rummet. Därvid skall hänsyn tagas ej endast till nyttans storlek i förhållande till kostnaden utan jämväl företagets betydelse för beredande av sysselsättning. För varje företag i den sålunda uppgjorda förteckningen, i vilken icke bör upptagas företag av ringa omfattning, skall finnas en beskrivning av detsamma jämte uppgift å beräknad kostnad, erforderlig arbetspersonal för dess utförande m. m. Förteckningen bör vara föremål för fortlöpande revision. Planerna skola självfallet ej vara bindande för skogsvårdsstyrelserna, utan dessa böra äga avvika därifrån på särskilda skäl. E n reglering av skogsbetningen har för utredningen framstått såsom synnerligen angelägen. I första hand kräves härför en effektiv ägofredslagstiftning. Ehuru erinringar ansetts kunna göras mot gällande ägofredslag av år 1933, har utredningen icke funnit lämpligt att redan nu överväga någon mera genomgripande lagändring. I den mån genom mindre justeringar av en eller annan författningsbestämmelse en bättre ordning kan genomföras, bör så ske efter särskild framställing av de organ eller myndigheter, vilka hava att taga befattning med dylika frågor. Detsamma bör gälla jämväl

317 beträffande de stadganden i jorddelnings- och skogsvårdslagarna, som äro av betydelse i förevarande hänseende. Utredningen understryker därefter behovet av att förstärka propagandan för skogsbetningens ersättande med rationellare betesformer. Då denna utveckling i första rummet får betraktas som ett jordbruksekonomiskt intresse, bör det främst ankomma på, förutom specialinstitutionen svenska betes- och vallföreningen, hushållningssällskapen att verka härför, understödda av andra jordbruksorgan. På grund av betesfrågans nära samband med skogsbruket förutsattes emellertid, att också skogsvårdsstyrelserna skola medverka. Ytterligare tillstyrker utredningen igångsättande av undersökningar, varigenom förhållandet mellan kultur- och skogsbete bättre klarlägges. Ifrågavarande undersökningar böra anförtros åt svenska betes- och vallföreningen i samverkan med hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna. Den statliga bidragsverksamheten för underlättande av betesförbättringar har alltjämt en viktig uppgift att fylla. Bidragen föreslås kunna utgå även om kulturbeten anläggas på odlad jord. För att verksamheten icke skall förfela sitt syfte böra vidare bidragen ej vara för små. Utredningen ifrågasätter en höjning av det för ändamålet å riksstaten uppförda anslaget samt föreslår tillika en ökning av maximibidragets storlek till 250 kronor per hektar. Om så sker torde man kunna skärpa kraven på betesanläggningarnas beskaffenhet. Även torde det i många fall vara rimligt, att som villkor för bidrags åtnjutande gäller, att vederbörande efter hand som betesmarken iordningställes eller inom viss tid fredar sin skog från bete av egna djur. Det bör överlåtas åt hushållningssällskapet att i samråd med skogsvårdsstyrelsen i varje särskilt fall träffa avgörande i frågan. Tillika bör hushållningssällskapet äga föreskriva som villkor för bidragets åtnjutande, att den iordningställda betesmarken under viss, icke alltför kort tid — förslagsvis tio år — utnyttjas eller ock att tillfredsställande beten ordnas på annat sätt å fastigheten. Härutöver föreslår utredningen, att den med avseende å åkerarealens omfattning största jordbruksfastighet, som må vara bidragsberättigad, skall sättas till 25 hektar. Företräde till erhållande av bidrag skall givas den, som för sin bärgning mest behöver en betesförbättring, samt den, som på grund av svag ekonomi eller därmed jämförliga orsaker har större svårigheter att upptaga lån av statsmedel och med hänsyn härtill eller av andra liknande anledningar är i mera trängande behov av bidrag. Därest ägofredslagen skall erhålla avsedd tillämpning torde vara nödvändigt att på särskilt sätt befordra anskaffandet av beten åt brukare av ofullständiga jordbruk, till vilka icke hör skogsmark eller på grund av servitut betesrätt å sådan och som sakna för betesanläggning lämplig mark inom fastigheten, eller där över huvud taget rådande ägosplittring omöjliggör kulturbetens anordnande å varje fastighet för sig. Utredningen har föreslagit, att statsbidrag bör kunna utgå till genom enskild person, särskilt för ändamålet bildad förening eller vederbörande hushållningssällskap iordningställt sam-

318 fällt kulturbete. Vid nyttjandet av sådant bete skall företrädesrätt lämnas den, som på grund av den av honom brukade fastighetens ringa storlek, sammansättning eller egenskaper i övrigt icke kan å fastigheten utföra nödig betesanläggning utan oskälig kostnad eller olägenhet, eller som på annat sätt icke kan behörigen få sitt behov av särskild betesmark tillgodosett. För begagnande av samfällt kulturbete må uppbäras ersättning från djurägarna, dock i intet fall mera än som fordras för täckande av bidragstagarens självkostnader. Bidragstagaren skall ock underkasta sig den kontroll och de föreskrifter rörande anläggningens användande, som i varje fall befinnas erforderliga. Utredningen utgår från att även skogsvårdsstyrelser och större skogsägare skola finna med sina intressen förenligt att taga initiativ till bildanden av ovannämnda föreningar eller på annat sätt gynna tillkomsten av gemensamhetsbeten. Bidragsverksamheten till befrämjande av beteskulturen bör i sin helhet handhavas av hushållningssällskapen. En nödvändig betingelse för goda resultat torde emellertid vara, att hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser samarbeta även i förevarande hänseende. I detta samband påvisas önskvärdheten av att sällskapen föranstalta om inventering av för beteskultur lämplig mark och upprätta generalplaner för betesförbättringsarbetets bedrivande. r; • ^ I enlighet med vad i ämnet anförts har upprättats förslag till nya bestämmelser för statliga betesförbättringsbidrag (bil. 8). Anslagsberäkningen bör ske med hänsyn till av hushållningssällskapen för varje år gjorda ansökningar om bidrag. Vad beträffar brandskada i skog, synes det vara ett villkor för att 1937 års lag om förekommande och släckning av skogseld skall giva tillfredsställande resultat, att en del med brandskyddet intimt förbundna, ännu öppna spörsmål bliva ordnade. Frågan om uppehållande av ett effektivt skogsbrandväsen får enligt utredningens förmenande anses i någon mån sammanhänga med de intressen, som skogsvårdsstyrelseinstitutionen skall tjäna. Styrelserna böra därför i mån av behov kunna medverka för genomförande av en del brandskyddsåtgärder, såsom organiserande av och tillsyn över brandbevakning eller anordnande av undervisning för brandbefäl. Några mera ingripande åtgärder till ernående härav hava ej ansetts erforderliga. Ur det enskilda skogsbrukets synpunkt är det av betydelse, att skogsbrandförsäkringsrörelsen utvecklas till allt större nytta för skogsägarna. Sedan det inhämtats, att i annan ordning igångsatts undersökning i ämnet, har utredningen ej funnit orsak att närmare ingå på detta. Enligt utredningens förslag komma skogsvårdsstyrelserna att jämväl i fortsättningen hava en i huvuddragen tvåfaldig verksamhet. De skola sålunda utgöra, å ena sidan, allmänna myndigheter för tillvaratagande av särskilda statsintressen och, å andra sidan, hjälporgan till den enskilde skogs-

319 ägarens tjänst med uppgift att stimulera och i viss utsträckning leda ävensom biträda vid skogsägarnas och deras organisationers arbete för åstadkommande av en förbättrad virkesproduktion. I det förra hänseendet bör det ankomma på skogsvårdsstyrelserna, bland annat, att handhava tillsynen över skogsvårdslagarnas efterlevnad, uppgöra planer för och i anslutning därtill leda det statsunderstödda skogsvårdsarbetet inom sina distrikt samt vidtaga åtgärder i syfte att förstärka det gemensamma skyddet mot brand och annan skadegörelse i skogarna. Till styrelsernas åligganden såsom skogsägarnas hjälporgan höra särskilt bedrivandet av undervisning och upplysning samt utövandet av biträdes- och premieringsverksamhet. För att dessa uppgifter skola kunna på bästa sätt fullgöras kräves enligt utredningens mening, att styrelserna äga handlingsfrihet och kompetens att självständigt kunna bedöma inom deras förvaltning fallande skogliga frågor ävensom en arbetsduglig organisation. Skogsvårdsstyrelsernas geografiska arbetsområden böra i fortsättningen liksom hittills anslutas till den kommunala indelningen av landet i landstingsområden. Angivna utgångspunkter synas leda till att styrelserna alltjämt böra bestå av ett fåtal •— i regel tre och i vissa undantagsfall fem — ledamöter. Dessa skola vara i skogsbruk förfarna och med skogsförhållandena i orten väl förtrogna samt utses för tre år i sänder, en såsom ordförande av Kungl. Maj:t samt de övriga till halva antalet av landstinget och halva antalet av hushållningssällskapet. För envar av ordföranden och övriga ledamöter i skogsvårdsstyrelsen skall för samma tid och på enahanda sätt, som gäller i fråga om dessa, utses en suppleant. Finnes inom landstingsområde sammanslutning av skogsägare, vilken kan anses nöjaktigt företräda dessas intresse inom området, må Kungl. Maj:t förordna, att den hushållningssällskap tillkommande valrätten skall utövas av sammanslutningen. Förekommer inom landstingsområde mer än en sådan sammanslutning, som nyss nämnts, må Kungl. Maj:t förordna, att den hushållningssällskapet tillkommande rätten skall utövas av sammanslutningarna gemensamt. Styrelserna skola själva utse sina tjänstemän; besvärsrätt hos statlig myndighet bör ej föreligga vid tjänstetillsättningar. I fråga om den föredragande tjänstemannen, länsjägmästaren, bör dock kompetensförklaring hava avgivits av statens skogsstyrelse. Övriga tjänster hos skogsvårdsstyrelse tillsättas efter förslag av länsjägmästaren. Kontrollen över förvaltningen ävensom verksamheten i övrigt bör utövas i form av fortlöpande granskning i efterhand. Såsom nu är fallet böra tre revisorer finnas, utsedda på samma sätt som ledamöterna i styrelsen. Den av Kungl. Maj:t utsedde revisorn bör vara gemensam för flera skogsvårdsstyrelser. Styrelseledamöter och revisorer böra uppbära särskilda arvoden. Av utredningen har upprättats förslag till förordning angående skogsvårdsstyrelse, vilket bilägges (bil. 9). Utredningen framlägger även förslag om inrättande av en statlig centralmyndighet på det enskilda skogsbrukets område, statens skogsstyrelse. Vis-

320 serligen finnes för närvarande centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, vilket fungerar som ett centralorgan för skogsvårdsarbetet å enskildas marker, men enligt utredningens mening är det nödvändigt att en fastare organisation härför tillskapas. Därvid bör man så långt möjligt söka vinna anknytning till nuvarande anordningar. Skogsstyrelsen skall bilda sig en uppfattning om, hur skogsvårdsarbetet bör inriktas, samt lämna vägledande anvisningar för detsamma. Härvid måste nära kontakt upprätthållas med de lokala skogsvårdsmyndigheterna. Arbetsfältet blir dock icke inskränkt till rena skogsvårdsfrågor utan kommer att omfatta alla de spörsmål, som falla inom skogsbrukets vida ram, såsom skogslagstiftning, skoglig undervisning och forskning, skogsavkastningens utnyttjande, virkesmätning, flottning, skogsbeskattning och skoglig statistik. Med den ställning, skogsbruket intar i vårt folkhushåll, griper det ock över en mångfald andra frågor av näringseller socialpolitisk art, såsom transport- och fraktförhållanden, vägväsen, jord-, vatten- samt sociallagstiftning. Skogsstyrelsen bör tillika vara tillsynsoch besvärsmyndighet över skogsvårdsstyrelserna i vad angår deras verksamhet för fullgörande av statsuppdrag. Statens skogsstyrelse har av utredningen organiserats väsentligen sålunda: Skogsstyrelsen består av en överdirektör och chef samt fyra ledamöter. Vid avgörande av vissa närmare angivna ärenden skall styrelsen bestå av ytterligare sex ledamöter. Av styrelsens tio ledamöter utses två av Kungl. Maj:t samt åtta av skogsvårdsstyrelserna enligt vad därom särskilt stadgas. Av de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna skall en hava juridisk eller administrativ sakkunskap. De av skogsvårdsstyrelserna valda ledamöterna skola bland sig utse två personer, av vilka den ena skall representera Norrland och Dalarna och den andra övriga delar av landet, att tillsammans med överdirektören och de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna utgöra styrelsen vid avgörandet av, enligt vad nedan sägs, särskilda på denna delegation ankommande ärenden. Ledamöterna i styrelsen utses för en tid av tre år. För de av skogsvårdsstyrelserna valda ledamöterna skall utses lika antal suppleanter. I följande ärenden meddelar styrelsen i sin helhet beslut: förslag rörande anslagsäskanden; statens skogsstyrelses och skogsvårdsstyrelsernas organisation berörande ärenden av principiell eller eljest av mera väsentlig betydelse; sådant ärende i övrigt, som överdirektören eller nyssnämnda delegation prövar skäligt hänskjuta till hela styrelsens avgörande. Av omförmälda delegation avgöras, bland annat, följande ärenden: frågor om utfärdande av ny författning eller förklaring, ändring eller upphävande av gällande författning; ekonomiska frågor av större vikt, som icke ankomma på styrelsen i dess helhet; frågor angående besvär över statens skogsstyrelses eller skogsvårdsstyrelses åtgärd eller beslut; viktigare frågor, i vilka framställning eller utlåtande skall avgivas till Kungl. Maj.t, ävensom andra ärenden av mera allmän eller väsentlig betydelse. I ärenden av löpande natur och vilka icke äro av principiell beskaffenhet äger överdirektören ensam beslutanderätt.

321 Vad överdirektörsbefattningen beträffar, skall innehavaren av densamma, som bör av Kungl. Maj:t förordnas för en tid av högst sex år, vara i främsta rummet Kungl. Maj:t ansvarig för fullgörandet av skogsstyrelsens åligganden samt handhava ledningen av styrelsens förvaltning. Det kansli, varöver han förfogar, bör hava följande utseende. Å en byråchef med högre skoglig utbildning skall i huvudsak ankomma att bereda och föredraga ärenden rörande skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och därmed förenade spörsmål, i den mån ärendena icke äro av övervägande rättslig natur, ävensom andra ärenden rörande skogsbruket, såvitt dessa ej väsentligen röra rent juridiska, förbrukningstekniska, kommersiella eller statistiska frågor. Nämnde tjänsteman skall vid behov för kortare perioder kunna inträda som överdirektörens ställföreträdare. Därjämte bör finnas två sekreterare. En av dem skall äga juridisk utbildning och huvudsakligen hava att bereda och föredraga ärenden, som avse skogsstyrelsens medelsförvaltning och organisation, skogsbrukets skatteförhållanden, ävensom ärenden av övervägande administrativ eller rättslig natur. Beträffande den andra sekreterartjänsten, har utredningen syftat till att dennas innehavare skall kunna handhava förberedande handläggning av ärenden, som äga samband med skoglig statistik, skogsbrukets kommersiella förhållanden och skogsprodukternas användning. I behörighetshänseende synes man böra fordra lämplig universitets- eller högskoleexamen. Förutom nu omförmälda högre befattningshavare erfordras till byråchefens hjälp en notarie. Personalstaten bör i övrigt omfatta: två kanslibiträden, tre kontorsbiträden samt en expeditionsvakt. Styrelsen bör tills vidare uppföras å extra stat. Under vissa förutsättningar beräknas årskostnaderna för statens skogsstyrelse till högst ungefär 124 000 kronor. Förutsatt att centralrådets inventarier kostnadsfritt få övertagas, erfordras ett engångsanslag för inköp av möbler, kontorsmaskiner m. m. ej överstigande 15 000 kronor. Utdrag ur förslag till instruktion för statens skogsstyrelse vidfogas (bil. 10). Vissa andra författningsförslag, betingade av utredningens ifrågavarande yrkanden, biläggas jämväl (bil. 11—14). Sin uppfattning om anskaffandet av för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet erforderliga medel torde utredningen kunna sammanfatta sålunda. Å riksstaten uppföres årligen ett anslag, att användas för utlämnande av statsbidrag till åtgärder för höjande av skogsproduktionen. Om så finnes lämpligt kompletteras denna medelsanvisning med ett anslag för beviljande av tilläggsbidrag. Skogsvårdsstyrelsernas mera fasta organisation bekostas likaledes genom fortlöpande anslag å riksstaten. Omförmälda tre anslag kunna lämpligen benämnas, i ordning, anslaget för skogsvårdsbidrag, anslaget för tillläggsbidrag samt anslaget till skogsvårdsstyrelsernas administration. För bestridande av sina övriga utgifter böra skogsvårdsstyrelserna äga taga skogsvårdskassan i anspråk. Ortsbidrag och styrelsernas inkomster genom 2 1 — 817549

räntor å kapital, avkastning från fastigheter, försäljning av skogsodlingsmaterial o. dyl. böra, därest med deras åtnjutande ej äro förbundna villkor om annan disposition av medlen, tillgodose enahanda syften, som de vilka skogsvårdskassan är ämnad att understödja. Anslagen för skogsvårdsbidrag och tilläggsbidrag böra, med ledning av inkomna ansökningar och tidigare omförmälda skogsvårdsplaner, för varje år avvägas med utgångspunkt från det föreliggande behovet. Vid prövningen härav har man självfallet att taga hänsyn ej endast till de olika företag, vilkas utförande kan ifrågakomma att stödjas, utan även till det allmänna läget å arbetsmarknaden. I tider av god tillgång å arbetstillfällen bör anslaget tillmätas med varsamhet, vilket medför att allenast företag med jämförelsevis hög framtida nytta då bliva verkställda. Råder brist på arbete, bör anslaget utökas, och därmed också företag i en lägre båtnadskategori bringas till utförande. Under omfattande arbetslöshet av mera allmän karaktär i viss trakt bör slutligen skogsvårdsverksamheten ytterligare stimuleras genom att medel anvisas för beviljande av tilläggsbidrag. I ett sådant läge måste självfallet kravet på företagets beräknade båtnad ytterligare mildras. Med anslaget till skogsvårdsstyrelsernas administration bör bestridas kostnader, vilka belöpa å skogsvårdsstyrelsernas ledamöter och revisorer, löner och pensionsavgifter för årsanställd personal å befattningar av mera stadigvarande natur, tjänstelokaler och expenser. Anslaget skall icke tagas i anspråk för avlönande av de tillfälliga förrättningsmännen. Storleken av anslaget bör bestämmas efter respektive skogsvårdsstyrelsers behov av medel för ändamålet. Till ledning för anslagsberäkningen och beviljade medels fördelning böra tjäna av skogsvårdsstyrelserna upprättade personal- och statförslag, som skola underställas statens skogsstyrelses prövning. Utgående från förhållandena under de senaste åren torde ifrågavarande anslag kunna beräknas till cirka 2*2 miljoner kronor. Härtill komma ersättningarna till vissa skogsvårdsstyrelser för bestyr med skogar under 1932 års lappmarkslag samt skyddsskogar, approximativt uppskattade till 800 000 kronor. Sammanlagt skulle anslaget alltså belöpa å cirka 3 miljoner kronor. Utredningen har i detta sammanhang ansett sig böra framhålla nödvändigheten av att skogsvårdsstyrelserna förfoga över tillräckliga personalresurser och att en omprövning kommer till stånd rörande styrelsernas personalorganisation, indelningen i länsskogvaktaredistrikt m. m. En dylik prövning bör utföras av statens skogsstyrelse i samråd med skogsvårdsstyrelserna. Skogsvårdsavgiftens storlek bör så avvägas, att de genom densamma inflytande medlen utgöra erforderlig utfyllnad i skogsvårdsstyrelsernas budget. I fordringarna på rörelsemedel råda betydande skiljaktigheter mellan skogsvårdsstyrelseområdena. Skogsvårdsavgiftsprocenten bör därför kunna vara olika inom olika styrelseområden, varigenom vinnes större grad av anpassning efter skilda behov. Sålunda bör densamma, efter förslag av vederbörande skogsvårdsstyrelse, fastställas för ett antal år — till en början fem

- av Kungl. Maj:t inom en av riksdagen fastställd ram, förslagsvis högst 2*0 procent av det till skogsaccis taxerade rotvärdet. Skogsvårdsavgift skall utgöras för allt accispliktigt virke, och de genom avgiften inflytande medlen skola i sin helhet användas för främjande av virkesproduktionen inom det skogsvårdsstyrelseområde, där det avgiftsbelagda virket avverkats. Utredningens undersökningar giva vid handen, att betydande möjligheter till en utvidgning av arbetet för virkesproduktionens befrämjande föreligga inom den förordade maximigränsen för skogsvårdsavgiftens storlek. För undvikande av täta växlingar i skogsvårdsavgiftens procentsats samt åstadkommande över huvud taget av stabilitet i skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska förhållanden förordar utredningen en fondbildning enligt följande regler. För varje landstingsområde inlevereras samtliga inflytande skogsvårdsavgifter till en av vederbörande skogsvårdsstyrelse förvaltad skogsvårdsfond. Av fondens medel må, där ej för särskilt fall annorlunda förordnas, skogsvårdskassan tillföras ett belopp, motsvarande högst nittio procent av de skogsvårdsavgifter, som beräknas inflyta under räkenskapsåret. Då fondens behållning vid nästföregående räkenskapsårs utgång överstiger minst dubbla beloppet av den genomsnittliga årsinkomsten av skogsvårdsavgifter under närmast föregående femårsperiod, må ytterligare medel av fondens tillgångar användas för nämnda ändamål, dock att fondens behållning, där ej särskilda skäl till annat föranleda, icke må nedbringas under nyssnämnda belopp. Det skall ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av skogsvårdsstyrelsen fastställa det belopp, som må av styrelsen disponeras. Kungl. Maj:t äger utfärda närmare föreskrifter rörande skogsvårdsfondernas förvaltning. Förslag till författningar i ämnet återfinnas härefter (bil. 15 och 16). Utredningen har slutligen angivit en del riktlinjer för själva tillvägagångssättet och ordningen för äskande och beredande av medel till de nu avhandlade ändamålen.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utredningen hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen 1 a) besluta, att den statsunderstödda skogliga forskningen skall ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med av utredningen uppdragna riktlinjer, ävensom b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga förberedande åtgärder för genomförande av organisationen och tillgodoseende av dess byggnadsbehov; 2 a) godkänna de av utredningen föreslagna grunder för bistående med statsmedel av vissa elever vid utbildningskurser för skogsarbetare, samt

b) till sådan understödsverksamhet anvisa för budgetåret 1939/1940 ett reservationsanslag av 25 000 kronor; 3 a) besluta, att kommunskogslånefonden skall ombildas till en lånefond, benämnd statens skogslånefond, från vilken lån må i enlighet med av utredningen förordade villkor och bestämmelser beviljas för förvärv av marker med otillfredsställande skogstillstånd och för gäldandet av vissa kostnader i samband med bildandet av samfällighetsskog, samt b) såsom kapitalökning för statens skogslånefond för budgetåret 1940/1941 anvisa ett reservationsanslag av 100 000 kronor; "^4 a) godkänna här föreslagna grunder för utlämnande av statsbidrag för förvaltning av gemensamhetsskog, samt b) till detta ändamål för budgetåret 1940/1941 anvisa ett reservationsanslag av 25 000 kronor; 5) godkänna, att ändring må vidtagas i de för statens avdikningslånefond gällande bestämmelser i enlighet med vad i det föregående förordats; 6) godkänna de av utredningen föreslagna grunder för understödjande medelst bidrag av allmänna medel av åtgärder för höjande av skogsproduktionen; >V 7) godkänna de av utredningen förordade grunder för understödjande medelst statsbidrag av betesförbättringar; 8 a) antaga de av utredningen såsom bilagorna 9, 12, 13 och 15 upptagna författningsförslagen rörande skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet ävensom angående skogsvårdsavgift, samt b) godkänna den av utredningen i övrigt föreslagna ordningen för anskaffande av medel till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet; 9 a) besluta inrättande av en central statlig förvaltningsmyndighet, benämnd statens skogsstyrelse, på det enskilda skogsbrukets område med de uppgifter och den organisation, som i det väsentliga framgår av utredningens förut framlagda förslag, b) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder för styrelsens inrättande, samt c) för igångsättande av styrelsens verksamhet under loppet av budgetåret 1939/1940 anvisa medel för sagda budgetår till belopp av 100 000 kronor. Tillika hemställer utredningen, att Kungl. Maj :t ville uppdraga åt 1) svenska betes- och vallföreningen att, i samverkan med hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna, verkställa undersökning rörande storleken av de värden, som under olika förhållanden förloras till följd av skogs-

325 bete och andra frågor;

förhållandet mellan kulturbete och skogsbete belysande

2) centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund att, i samråd med luftskydds- och andra myndigheter, undersöka frågan om skogsbrandberedskapen och luftskyddet samt att framlägga av undersökningen betingade förslag.

327 Bilaga 1.

Utdrag ur förslag till Instruktion för statens skogsförsöksanstalt. A. Skogsförsöksanstaltens uppgift, verksamhetssätt och organisation samt tillsättning av dess personal. 1 §• Statens skogsförsöksanstalt utgör det centrala organet för den med statsmedel bedrivna skogliga forskningen i landet. Anstalten har till uppgift att klargöra skogarnas tillstånd och vägarna för skogsbrukets ändamålsenliga bedrivande samt att därom sprida kännedom. I sådant hänseende åligger det anstalten att planlägga och verkställa fortlöpande inventeringar av rikets skogar samt uIföra beräkningar rörande det årliga virkesuttaget; anordna och utföra vetenskapliga undersökningar och praktiska försök, som äro ägnade att belysa skogliga frågor; stödja av andra planlagd eller bedriven skoglig forskning, som anses därav förtjänt; redogöra för verkställda undersökningar och försök samt därvid vunna resultat ävensom i övrigt sörja för ett ändamålsenligt offentliggörande av skogliga forskningsarbeten och därvid gjorda rön, samt på sätt eljest finnes lämpligt verka för sitt syfte. Anstalten bör uppehålla förbindelse med övriga för skogsbruket arbetande eller för detta närstående näringar verksamma vetenskapliga institutioner ävensom med skogliga myndigheter och undervisningsorgan samt skogsbrukets praktiska utövare. Anstalten skall tillhandagå myndigheter, institutioner, enskilda m. fl. med råd och upplysningar i frågor, som ligga inom området för dess verksamhet. 2 §. För anställande av vetenskapliga undersökningar och praktiska försök disponerar anstalten vissa försöksparker. Därest för erhållande av studiematerial i skilda landsdelar upprättas försöksytor, böra dessa företrädesvis anläggas å kronans skogar med rätt för anstalten att för angivna syfte förfoga över ytorna. Innan försöksyta inrättas å kronoskog, skall anmälan

328 i ärendet göras till vederbörande revirförvaltare för ernående av visshet, att området kan disponeras för ändamålet. Önskar enskild skogsägare upplåta mark å sin skog till försöksyta, må sådan där förläggas, om den finnes lämplig för försöksväsendet samt platsen med säkerhet kan antagas stå till förfogande under erforderlig tid.

3§Skogsförsöksanstalten står under överinseende av en för skogshögskolan och anstalten gemensam styrelse. Närmaste ledningen av anstalten handhaves av dess chef.

4§. Anstalten omfattar en skogsavdelning, en avdelning för skogsbotanik och marklära, en genetisk avdelning, en skogszoologisk avdelning, en skogsteknologisk avdelning samt en avdelning för skogsstatistik. I den mån chefen för särskilt fall ej annorlunda bestämmer skola å de olika avdelningarna i huvudsak handhavas följande uppgifter: skogsavdelningen: undersökningar och utredningar rörande skogsskötsel och skogsuppskattning samt vad därmed äger samband; skogsavdelningen åligger därjämte att hava närmaste tillsynen över försöksparkerna; avdelningen för skogsbotanik och marklära: undersökningar och utredningar inom geobotanik, markbiologi, mykologi och närliggande områden; åliggande det denna avdelning att utföra jämväl de kemiska, mekaniska och fysiska analyser, som påkallas av övriga avdelningars försöksverksamhet; genetiska avdelningen: undersökningar och utredningar rörande skogsträdens genetik och därmed förbundna frågor; skogszoologiska avdelningen: undersökningar och utredningar rörande skogens högre och lägre djurvärld; skogsteknologiska avdelningen: undersökningar och utredningar rörande skogsprodukterna och deras tillredning, transport o. dyl.; avdelningen för skogsstatistik: undersökningar och utredningar rörande skogstillgången, skogstillståndet, storlek och beskaffenhet av virkesultaget ävensom spörsmål, som äga samband därmed. Vid anstalten äro anställda befattningshavare i enlighet med vad gällande personalstat angiver samt dessutom, i mån av behov, assistenter och annan icke-ordinarie personal. Skogsavdelningen, avdelningen för skogsbotanik och marklära, genetiska, .skogszoologiska och skogsteknologiska avdelningarna förestås var och en av en avdelningsföreståndare, som benämnes professor. Avdelningen för skogsstatistik står under omedelbar tillsyn av anstaltens chef, som därvid biträdes av en försöksledare. I övrigt äro försöksledarna fördelade mellan avdelningarna sålunda:

329 skogsavdelningen: tre försöksledare; avdelningen för skogsbotanik och marklära: två försöksledare; skogszoologiska avdelningen: en försöksledare. 5 §• Chefen för anstalten tillsättes genom förordnande av Kungl. Maj:t för en tid av högst sex år.

6§. Ordinarie avdelningsföreståndare och försöksledare utnämnes genom fullmakt av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen. Annan ordinarie tjänsteman tillsättes av styrelsen genom konstitutorial efter förslag av anstaltens chef. Extra ordinarie föreståndare och försöksledare förordnas av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen. Annan extra ordinarie tjänsteman förordnas av styrelsen. t I 1 Övriga icke-ordinarie befattningshavare antagas av styrelsen. 7 §• Är föreståndar- eller försöksledarbefattning ledig, och har ej innehavare av befattningen blivit utan ansökan utnämnd eller förordnad efter framställning av styrelsen såsom i 8 § sägs, utfärdar styrelsen kungörelse därom i allmänna tidningarna och medelst anslag inom anstaltens lokal med föreläggande för sökande att senast klockan tolv å trettionde dagen efter den, då kungörelsen varit införd i nämnda tidningar, till styrelsen ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökan; och bör denna vara åtföljd av behörigen styrkt meritförteckning jämte intyg om ålder, hälsotillstånd, avlagda examina och praktisk tjänstgöring samt utgivna skrifter ävensom vad i övrigt sökanden vill åberopa till stöd för ansökningen. För bedömande av sökandes vetenskapliga skicklighet må styrelsen, om så anses behövligt, tillkalla en eller flera sakkunniga. Därefter avgiver styrelsen till Kungl. Maj:t yttrande över sökandenas kompetens samt uppför å förslag tre sökande, om så många anmält sig och befunnits till tjänsten kompetenta, i den ordning, i vilken de anses böra ifrågakomma till befattningen. Sedan handlingarna insänts till Kungl. Maj:t, skall tillkännagivande om styrelsens beslut i saken ofördröjligen anslås inom anstaltens lokal. 8 §• Utan ledig föreståndar- eller försöksledarbefattnings kungörelse till ansökning må styrelsen till befattningens erhållande föreslå person, som styrelsen finner äga uppenbar skicklighet samt vara särskilt lämplig därtill. Styrelsens beslut i fråga om dylik tillsättning av föreståndar- eller försöksledarbefattning skall vara fattat inom två månader efter det ledigheten uppstått.

330 Sedan beslutet fattats, skall tillkännagivande därom ofördröjligen anslås inom anstaltens lokal. 9§. Då assistentbefattning skall tillsättas, har styrelsen, där styrelsen ej anser tjänsteman hos anstalten böra utan ansökan erhålla förordnande å densamma, att kungöra den på sätt i 7 § nämnts med föreläggande att inom enahanda ansökningstid till styrelsen inkomma med ansökan, åtföljd av meritförteckning jämte intyg om ålder, hälsotillstånd, avlagda examina och praktisk tjänstgöring samt utgivna skrifter ävensom vad i övrigt sökanden vill åberopa till stöd för ansökningen. Då ordinarie befattning, som skall tillsättas av styrelsen, blir ledig, skall densamma kungöras på sätt nyss sagts med föreläggande av trettio dagars ansökningstid, räknat från den dag kungörandet i allmänna tidningarna sker. Sedan befattningen blivit tillsatt, skall tillkännagivande därom ofördröjligen anslås inom anstaltens lokal. 10 §. För behörighet till nedannämnda befattningar erfordras a) till föreståndar- eller försöksledarbefattning vid skogsavdelningen: att hava genom utgivna skrifter och helst även genom examen från högskola visat sig äga synnerligen goda vetenskapliga insikter i de ämnen, som falla inom befattningens arbetsområde, ävensom att på skogsbrukets område hava ådagalagt praktisk duglighet; b) till föreståndar- eller försöksledarbefattning vid avdelningen för skogsbotanik och marklära eller skogszoologiska avdelningen ävensom föreståndarbefattningen vid genetiska avdelningen: att hava genom utgivna skrifter och helst även genom akademiska examina styrkt sig i de ämnen, som falla inom befattningens arbetsområde, äga den utbildning, som erfordras för filosofisk doktorsgrad, samt att hava publicerat framstående vetenskapliga undersökningar över frågor inom samma område; c) till föreståndarbefattningen vid den skogsteknologiska avdelningen: att hava genom utgivna skrifter och helst även genom examen från högskola visat sig äga synnerligen goda vetenskapliga insikter i de ämnen, som falla inom befattningens arbetsområde, ävensom att i tillämpningen av dessa i skogsbruket hava ådagalagt praktisk duglighet; d) till försöksledarbefattningen vid avdelningen för skogsstatistik: att hava ådagalagt mycket goda praktiska och teoretiska färdigheter och insikter i de fack, som falla inom befattningens arbetsområde; e) till assistentbefattning: att hava genom examen från högskola eller på annat sätt visat sig äga väl vitsordade kunskaper i de ämnen, som falla inom vederbörande befattnings arbetsområde.

331 B. Styrelsen. 11 §• Om styrelsens sammansättning och arbetssätt äro bestämmelser meddelade i de för skogshögskolan givna stadgar. I frågor, som röra skogsförsöksanstalten, skall chefen för denna anstalt vara föredragande i styrelsen. 12 §. Styrelsen tillkommer i dess befattning med skogsförsöksanstalten: 1) att med uppmärksamhet följa utvecklingen inom området för anstaltens verksamhet samt själv vidtaga eller hos statsmakterna framlägga förslag till åtgärder, vilka anses lämpliga för främjande av den skogliga forskningens effektivitet; 2) att hava överinseende över anstalten; 3) att efter förslag av chefen för anstalten utfärda arbetsordning för dess personal; 4) att årligen till Kungl. Maj:t ingiva förslag till stat för anstalten och de övriga medelsanvisningar, som anses behövliga för den skogliga forskningens understödjande; 5) att årligen, efter prövning av upprättade förslag till arbetsplan för det nästkommande budgetåret ävensom till användande av de till styrelsens disposition för samma budgetår anvisade medel, besluta i nu nämnda hänseenden; 6) att årligen före utgången av mars månad till Kungl. Maj:t avgiva berättelse över verksamheten under närmast föregående kalenderår samt medelsförvaltningen under senaste budgetår; 7) att meddela erforderliga föreskrifter angående offentliggörande av de vid forskningsverksamheten vunna resultaten; samt 8) att i övrigt fullgöra, vad denna instruktion eller eljest meddelade föreskrifter likmätigt ankommer på styrelsen. 13 §. För överläggning i frågor rörande forskningsverksamheten och vad därmed sammanhänger äger styrelsen i mån av behov tillkalla i frågorna sakkunniga personer. C. Chefen. 14 §. Anstaltens chef har till åliggande att leda och övervaka anstaltens verksamhet i dess helhet. I sådant hänseende har han: 1) att hålla sig underrättad om skogsbrukels och den skogliga forsknin-

gens tillstånd och villkor i Sverige och utomlands, över sina iakttagelser lämna redogörelser inför styrelsen, för denna framlägga förslag till åtgärder för främjande av ifrågavarande forskning samt i övrigt självmant påkalla styrelsens uppmärksamhet å spörsmål, som beröra hithörande verksamhet; 2) att upptaga och vårda förbindelser med för skogsbruket verksamma institutioner och organ samt skogsbrukets praktiska utövare; 3) att sammanhålla och befordra arbetet inom anstaltens olika avdelningar och tillse, att förekommande göromål bliva på lämpligt sätt fördelade; 4) att vara ordförande i föreståndarkollegiet; 5) att upprätta och till styrelsens prövning överlämna förslag till arbetsordning för anstaltens personal; 6) att ansvara för göromålens behöriga gång samt övervaka, att anstaltens befattningshavare med noggrannhet och drift fullgöra vad som blivit dem ålagt enligt denna instruktion eller eljest meddelade bestämmelser; 7) att låta upprätta föredragningslistor och utfärda kallelser till styrelsens sammanträden samt därvid bereda och föredraga ärendena; att befordra till verkställighet de vid styrelsens sammankomster fattade besluten och uppsätta utgående expeditioner; 8) att i samråd med avdelningsföreståndarna redigera anstaltens publikationer; 9) att årligen upprätta och till styrelsen överlämna förslag till arbetsplan samt till stat för anstalten och medelsäskande för tillgodoseende av andra skogliga forskningsbehov; 10) att årligen upprätta och till styrelsen ingiva förslag till användande av de till forskningsverksamheten anvisade medel; 11) att årligen före den 15 februari till styrelsen överlämna berättelse över verksamheten under närmast föregående kalenderår samt medelsförvaltningen under senaste budgetår; 12) att i mån av hehov hos vederbörande uppbära de i stat för anstalten anvisade avlönings- och expensmedel samt att öva tillsyn däröver, att de uppburna medlen varda i behörig ordning utbetalade; 13) att inom därför bestämd tid till riksräkenskapsverket för granskning insända anstaltens räkenskaper; 14) att fastställa semesterindelning för anstaltens befattningshavare; 15) att, då uppflyftning i löneklass eller ålderstillägg å arvode åt befattningshavare vid anstalten ifrågakommer, göra anmälan härom till styrelsen; 16) att i övrigt fullgöra vad enligt denna instruktion eller eljest meddelade föreskrifter ankommer på chefen. Det åligger chefen vidare att beträffande avdelningen för skogsstatistik i tillämpliga delar fullgöra de skyldigheter, som åvila avdelningsföreståndare.

333 D.

Föreståndarkollegiet. 15 §.

Den skogliga forskningen berörande frågor av mera allmän eller väsentlig betydelse skola, innan de föredragas i styrelsen, hava varit föremål för överläggning i föreståndarkollegium. Anstaltens chef äger att till behandling i dylikt kollegium jämväl hänskjuta andra frågor. 16 §. Föreståndarkollegiet utgöres av anstaltens chef och samtliga föreståndare. Vikarie för befattningshavare som nu sagts, vilken åtnjuter tjänstledighet utan att honom medgivits att därunder bibehålla säte och stämma i kollegiet, äger deltaga i överläggningar och beslut beträffande spörsmål, som beröra av honom företrätt ämne, samt enligt styrelsens särskilda förordnande jämväl i övriga av kollegiet behandlade frågor. Kollegiet sammanträder vid behov på kallelse av chefen, över vad vid kollegiesammanträde förekommer skall föras protokoll. E. övriga befattningshavare. 17 §. Avdelningsföreståndare åligger: 1) att följa den inom avdelningen bedrivna forskningsverksamheten samt taga initiativ till igångsättande av erforderliga undersökningar och försök, tillse att till avdelningen hörande undersökningar och försök, vilka det ej ankommer på föreståndaren att själv verkställa, varda utförda i enlighet med gällande föreskrifter och fastställd arbetsplan ävensom i övrigt enligt av chefen meddelade direktiv leda avdelningens verksamhet; 2) att vårda den till avdelningen hörande utrustningen, såsom instrument, verktyg, kartor, handböcker och möbler m. m., föra förteckning däröver samt ombesörja nyanskaffningar; 3) att i anstaltens lokal bevara det vid avdelningens arbeten insamlade materialet jämte i tjänsten förda anteckningar; 4) att före utbetalandet granska och attestera avdelningen berörande räkningar; i I 5) att årligen upprätta och till anstaltens chef överlämna förslag till arbetsplan för verksamheten å avdelningen under det nästkommande budgetåret jämte beräkning av de för arbetena erforderliga medel; 6) att årligen upprätta och till anstaltens chef före den 1 februari avlämna berättelse över avdelningens verksamhet under nästföregående kalenderår; 7) att föra register över de försöksytor, som anläggas för avdelningens undersökningar; samt

334 8) att på chefens kallelse deltaga i sammanträden med föreståndarkollegiet. 18 §. Det åligger försöksledare att följa forskningsverksamheten på sitt område, taga initiativ till igångsättande av erforderliga undersökningar och försök, i samråd med avdelningsföreståndaren planlägga undersökningar och försök, som det ankommer på försöksledaren att verkställa, samt, sedan desamma slutförts, till föreståndaren avgiva redogörelse härför. 19 §. Övrig personal å de särskilda avdelningarna har att efter vederbörande förmans anvisningar utföra vid avdelningen förekommande arbeten. 20 §. Befattningshavare vid anstalten åligger att efter styrelsens bestämmande hålla föreläsningar vid skogshögskolan över av honom vid anstalten utförda undersökningar och därvid vunna resultat. 21 §. Av den för anstalten gemensamma personalen åligger det kamreraren: 1) att omhänderhava och ansvara för anstaltens kassa; 2) att i enlighet med särskilt utanordningsbeslut månadsvis utbetala å anstaltens stat utgående avlöningar och efter vederbörlig attest verkställa andra utbetalningar; 3) att föra och avsluta anstaltens räkenskaper samt med ledning av dessa upprätta erforderliga kassarapporter; samt 4) att enligt chefens anvisningar handhava personalärenden; notarien: 1) att vara styrelsens och föreståndarkollegiets sekreterare; 2) att biträda chefen vid beredning och handläggning av olika förekommande ärenden. 22 §. I övrigt skola befattningshavarna ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av styrelsen eller chefen fastställas rörande tjänstgöringen. F. Daglig arbetstid, tjänstledighet och avsked. 23 §. Anstaltens chef må, när han så finner erforderligt och hans övriga ämbetsgöromål det medgiva, företaga tjänsteresor för att bereda sig kännedom om

335 skogsbrukets tillstånd inom landet samt inspektera de under styrelsens inseende ställda försöksparkerna, anstaltens personal och dess tjänsteförrättningar m. m. 24 §. Den chefen tillkommande semestern må av honom tillgodonjutas å tid, som han själv bestämmer. Utöver semester äger han för enskilda angelägenheter åtnjuta annan ledighet under högst 15 dagar årligen, då han därav finner sig vara i behov. Varje gång chefen begagnar sin rätt till ledighet, bör han om tiden härför göra anmälan hos chefen för jordbruksdepartementet och lämna styrelsen underrättelse. Under tid, då chefen åtnjuter semester eller annan ledighet eller han av annan anledning är förhindrad utöva chefsskapet, skall, där ej Kungl. Maj:t annorledes bestämmer, styrelsen äga besluta rörande vem som skall under tiden tjänstgöra såsom chef. Vid längre förhinder för chefen förordnar Kungl. Maj:t på anmälan vikarie för denne.

G. Åtal och ansvar för tjänstefel.

H. Besvär.

336 Bilaga 2. Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av §§ 3 och 5 skogshögskolans stadgar den 23 april 1937 (nr 187). Härigenom förordnas, att §§ 3 och 5 skogshögskolans stadgar den 23 april 1937 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§3. Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt utgöres avchefen för domänverket, chefen för statens skogsstyrelse, högskolans rektor och chefen för statens skogsförsöksanstalt såsom självskrivna ledamöter samt fem av Kungl. Maj.t för en tid av tre år utsedda ledamöter. Kungl. Maj:t utser en av sistnämnda fem ledamöter att vara styrelsens ordförande. Styrelsen väljer inom sig för ett år i sänder vice ordförande. Då någon av de av Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna avgår, skall styrelsen därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t. Chefen för domänverket samt chefen för statens skogsstyrelse äga att sätta annan i sitt ställe såsom ledamot i styrelsen. Såsom styrelsens sekreterare tjänstgör notarien vid statens skogsförsöksanstalt. Utgående expeditioner av sekreteraren. § 5. Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta högskolans och skogsförsöksanstaltens angelägenheter det påfordra. För besluts fattande erfordras, att jämte ordföranden eller vice ordföranden ytterligare minst sex av styrelsens ledamöter äro närvarande; dock att vid behandling av frågor, som icke äro av mera allmän eller väsentlig betydelse, jämte ordföranden eller vice ordföranden allenast minst tre ledamöter behöva vara närvarande. Vid omröstning gäller enkel röstövervikt; ordföranden äger utslagsröst vid lika röstetal. Vid styrelsens av sekreteraren.

Denna kungörelse träder i kraft den

337 Bilaga 3.

Förslag till Kungörelse angående stipendier åt vissa elever vid utbildningskurser för skogsarbetare. Härigenom förordnas som följer: 1§Anordnar skogsvårdsstyrelse av statens skogsstyrelse godkänd kurs för utbildning i skogsarbete, må obemedlad eller mindre bemedlad elev vid sådan kurs av statsmedel erhålla stipendier och bidrag i enlighet med vad i denna kungörelse föreskrives. 2 §• / mom. Stipendium må för arbetsmånad utgå till mindre bemedlad elev med 20 kronor, till elev, som är i högre grad i behov av understöd än nu nämnts, med 30 kronor samt till fullständigt obemedlad elev, som är i synnerlig grad i behov av understöd, med 50 kronor. Därjämte må familjebidrag utgå till den, som är försörjningspliktig gentemot andra personer. Bidraget utgår för månad med 25 kronor vid försörjningsplikt gentemot två personer och med 5 kronor för varje ytterligare person, mot vilken försörjningsplikt föreligger. Med mindre bemedlad förstås i denna kungörelse den, som antingen själv äger tillgångar men dock ej tillräckliga för genomgående av utbildningskurs eller ock kan från annan påräkna något, ehuru otillräckligt, bidrag för ändamålet. 2 mom. Erhåller elev ersättning för av honom under kursen utfört arbete samt uppgår denna jämte eleven beviljat stipendium och bidrag till högre belopp, än som motsvarar den på orten vanliga månadsinkomsten för skogsarbetare, skall avdrag göras å bidraget och stipendiet. 3§Ansökan om stipendium och bidrag skall, ställd till statens skogsstyrelse, ingivas till den skogsvårdsstyrelse, som anordnar den kurs, för vars genomgående stipendium och bidrag är avsett. För ansökningen skall begagnas särskilt av statens skogsstyrelse fastställt formulär upptagande närmare uppgifter rörande sökandens ekonomiska förhållanden m. m. Därjämte skall 22—817549

338 kommunalnämndsordföranden eller annan kommunal förtroendeman i hemorten eller församlingens pastor bestyrka riktigheten av lämnade uppgifter samt vitsorda, att sökanden för en god vandel. Efter verkställd granskning av inkomna ansökningar skall skogsvårdsstyrelsen avgiva förslag angående tilldelningen av stipendium och bidrag samt så snart ske kan insända detta jämte ansökningarna till statens skogsstyrelse. Sedan ansökningarna prövats av statens skogsstyrelse, skall denna till skogsvårdsstyrelsen översända det för kursens elever beviljade stipendie- och bidragsbeloppet för att månadsvis tillställas vederbörande elev. Kvitto från eleverna å mottagna belopp jämte icke i anspråk tagna medel skola av skogsvårdsstyrelsen efter avslutande av varje kurs insändas till statens skogsstyrelse. Denna kungörelse träder i kraft den

339 Bilaga 4.

Förslag till Kungörelse angående villkor och bestämmelser för lån från statens skogslånefond. Härigenom förordnas som följer: Allmänna bestämmelser. 1§Från statens skogslånefond må enligt föreskrifterna i denna kungörelse lån av Kungl. Maj:t beviljas 1) landskommun, köping, som utgör särskild kommun, landsting eller kommunalförbund omfattande uteslutande kommuner av nämnda slag för förvärv genom köp eller expropriation inom område, som lyder under skogsvårdslagen eller lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, av sådan mark med otillfredsställande skogstillstånd, som nedan sägs, i ändamål av markens försättande i nöjaktigt skogligt skick, samt 2) enskild jordbrukare, dels för gäldandet av ersättning, som i samband med avsättande av skogsmark till gemensamhetsskog enligt lagen om delning av jord å landet på grund av bestämmelserna i 14 kap. 8 § samma lag ålägges honom att utgiva, dels för förvärv av skogsmark avsedd att sammanföras med gemensamhetsskog under samfälld förvaltning, dels ock för gäldandet av kostnader för den i samfälligheten ingående markens försättande i nöjaktigt skogligt skick. Förvärv, vartill under punkt 1) omförmälda lån må beviljas, skall till huvudsaklig del avse: 1) skogsmark, som helt saknar trädvegetation eller är bevuxen med blott enstaka träd; 2) vanhävdad skogsmark, där beståndet är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån saknar utvecklingsmöjligheter; 3) skogsmark, som är bevuxen med s. k. stavaskogsbestånd; eller 4) försumpad skogsmark. Är sådant lån, som sist nämnts, avsett för förvärv av mark, i fråga om vilken någon enligt gällande eller äldre skogsvårdslag är pliktig vidtaga åt-

340 gärder för återväxtens betryggande, må lånet beviljas allenast i det fall, att på grund av gäldenärens obestånd hinder möter för utkrävande av sagda skyldighet. Ansökan om lån enligt denna kungörelse skall ingivas till statens skogsstyrelse.

2§Lån från statens skogslånefond skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna bestämmes av Kungl. Maj :t för varje budgetår och må icke understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent; Kungl. Maj:t dock obetaget att, då större förändringar i ränteläget därtill föranleda, under löpande budgetår besluta om ändring av den ränta, vartill lån, som i denna kungörelse avses, må utlämnas. Särskilda villkor och bestämmelser rörande lån för förvärv av mark med otillfredsställande skogstillstånd (kommunlån). 3 §• Kommunlån må beviljas dels för köp till belopp, motsvarande högst nittio procent av det uppskattade värdet av den mark, varom fråga är, jämte därå växande skog, dock att lånet ej må överstiga nittio procent av den köpeskilling, lånesökanden utfäst sig att erlägga för marken jämte skog, dels ock för expropriation till belopp, motsvarande högst nittio procent av den expropriationsersättning, som i laga ordning bestämts skola utgå för vederbörande marks tagande i anspråk för ifrågavarande ändamål. 4 §• Kommunlån må ej beviljas för köp, med mindre sökanden träffat bindande avtal därom; dock vare den omständigheten, att enligt avtalet sökanden är bunden allenast om det sökta lånet beviljas, ej hinder för låns meddelande. För expropriation må kommunlån beviljas under villkor, att lånesökanden av Kungl. Maj:t medgivits expropriationsrätt beträffande den mark, varom fråga är, samt att expropriationsersättningen eller därom träffad överenskommelse blivit av rätten fastställd genom beslut, som vunnit laga kraft. 5§Vid beviljande av kommunlån skall Kungl. Maj:t äga att i varje särskilt fall bestämma rörande räntans erläggande och lånets återbetalning. Uppskov med räntans gäldande må dock medgivas under högst tio år från utgången av det kalenderår, varunder lånet utlämnades, och skall ränta beräknas å

341 upplupen ränta för tidigare år. Lån, varom nu är fråga, skall vara slutbetalt senast under det femtionde året efter det kalenderår, varunder lånet utlämnades.

6§. Vid ansökan om lån skall fogas styrkt avskrift av handling, som upprättats angående sökandens inköp av skogsmarken, eller, där marken är avsedd att förvärvas genom expropriation, Kungl. Maj:ts beslut, varigenom sökanden medgivits expropriationsrätt i fråga om marken, samt vederbörande domstols och expropriationsnämnds protokoll och beslut i expropriationsmålet ävensom bevis, att domstolens beslut vunnit laga kraft. 7 §• Sedan ansökan om lån inkommit till statens skogsstyrelse, skall denna på lämpligt sätt föranstalta om erforderlig utredning för bedömande av frågan, huruvida lånet bör beviljas eller icke. Kostnaderna för utredningen skall gäldas av sökanden. Efter verkställd utredning insänder statens skogsstyrelse handlingarna jämte eget yttrande till Kungl. Maj:t.

Det åligger låntagaren dels att inom skälig tid efter det lånet utlämnats eller, där den mark, lånet avser, förvärvats genom expropriation, inom den tid, som Kungl. Maj:t vid medgivande av expropriationsrätt bestämt för ombesörjande av återväxt å marken, vidtaga erforderliga åtgärder för markens försättande i tillfredsställande skogligt skick, i den mån dylika åtgärder kunna anses medföra nytta, som motsvarar kostnaden för deras utförande, dels ock att vidmakthålla den skog, som genom åtgärderna uppkommit å marken, intill dess skogen nått den utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog. Eftersätter låntagaren sin skyldighet härutinnan, må Kungl. Maj:t förordna, att lånet skall återbetalas i förtid. 9 §• Skogsmark, för vars förvärvande lån utlämnats, må ej, innan lånet blivit till fullo återbetalt, av låntagaren överlåtas eller med inteckning för fordran belastas, med mindre Kungl. Maj:t efter ansökan därtill lämnar tillstånd. Handlar låntagare i strid häremot, vare lånet omedelbart förfallet till återbetalning. 10 §. Det åligger statens skogsstyrelse att tillse, att låntagare ej förfogar över lånemedlen för annat än stadgat ändamål eller eftersätter vad honom enligt 8 § åligger. Vid fullgörandet av denna uppgift äger statens skogsstyrelse påkalla biträde av skogsvårdsstyrelsen samt, där fråga är om skogsmark,

342 som är ansluten till skogssällskapet, och sällskapet förklarat sig villigt lämna biträde i förevarande avseende, jämväl av sällskapet. Den, som förvaltar skogsmark, varom nu är fråga, vare pliktig att årligen till statens skogsstyrelse eller, där denna påkallat biträde, som i första stycket avses, av skogsvårdsstyrelsen eller skogssällskapet, till skogsvårdsstyrelsen eller sällskapet dels avgiva redogörelse över förvaltningen av här avsedda lånemedel, intill dess medlen använts för bestämt ändamål, dels ock lämna uppgift å de åtgärder, som vidtagits för markens försättande i tillfredsställande skogligt skick samt för vidmakthållande av därå uppdragen plantskog, jämte kostnaden därför, intill dess låntagaren fullgjort sin skyldighet enligt 8 §. Dylik redogörelse och uppgift skola avgivas för varje kalenderår senast den 1 februari påföljande år. Det åligger även förvaltare av skogsmark, som här avses, att, där låntagaren förfar i strid med bestämmelserna i 9 §, därom ofördröjligen lämna statens skogsstyrelse underrättelse. Har låntagaren åsidosatt sin skyldighet i något av de i första stycket angivna avseenden, vare statens skogsstyrelse pliktig att, då kännedom därom vinnes, om förhållandet göra anmälan till Kungl. Maj:t. Särskilda villkor och bestämmelser rörande lån för gäldandet av vissa kostnader i samband med bildandet av samfällighetsskog (samfällighetslån). 11 §• Lån må medgivas till belopp motsvarande högst sjuttiofem procent av värdet av sökandens andel i den i samfälligheten ingående marken jämte därå växande skog. Avser lånet gäldandet av ersättning, som i 14 kap. 8 § lagen om delning av jord å landet omförmäles, må lånet icke beviljas med mindre fastställelse meddelats av den lantmäteriförrättning, varigenom gemensamhetsskogen avsatts. 12 §. I fråga om förräntning och återbetalning av samfällighetslån skall gälla vad i 5 § är stadgat rörande kommunlån, dock att lånetiden, där icke särskilda skäl till annat föranleda, icke må utsträckas utöver trettio år. 13 §. Vid ansökan om lån skola fogas: 1) i huvudskrift eller bestyrkt avskrift handlingarna jämte karta rörande förutnämnda lantmäteriförrättning samt, därest lånet avser förvärv av skogsmark, styrkt avskrift av den handling, som upprättats angående sökandens inköp av marken, 2) gravationsbevis rörande den sökanden tillhöriga fastigheten, som äger del i gemensamhetsskogen,

343 3) erforderlig utredning rörande värdet av samfälligheten samt den avkastning från samfälligheten, som beräknas belöpa på lånesökandens fastighet. 14 §. För samfällighetslån skall ställas säkerhet, som Kungl. Maj:t prövar vara betryggande. 15 §• Vid samfällighetslåns beviljande skall Kungl. Maj:t meddela de föreskrifter, som finnas erforderliga för vinnande av trygghet, att lånet användes för därmed avsett ändamål. 16 §. Övergår fastighet, vars ägare har del i gemensamhetsskog och beviljats samfällighetslån, till annan ägare, må Kungl. Maj:t medgiva, att denne inträder i den förre ägarens skyldigheter i fråga om lånet. Lämnas sådant medgivande, skall statskontoret därom underrättas. 17 §• Kungl. Maj:t skall äga rätt att uppsäga lån helt eller delvis till omedelbar betalning, därest säkerheten för lånet finnes hava undergått försämring eller delägarna i samfälligheten vidtagit åtgärder för dess delning. Gemensamma bestämmelser. 18 §. Sedan lån beviljats skall statskontoret och statens skogsstyrelse därom underrättas. Statskontoret utanordnar därefter på låntagarens rekvisition lånemedlen till denne mot förbindelse att använda samt förränta och återbetala lånet enligt därom gällande bestämmelser; dock skall, där enligt gällande kommunallagstiftning låntagarens beslut om lånets upptagande skall underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse, låntagaren, innan lån må utlämnas, hos statskontoret styrka, att sådan fastställelse meddelats. Formulär till förbindelse fastställes av statskontoret. Då lån utlämnas, skall statskontoret till låntagaren överlämna en tablå över de ränte- och amorterings-(annuitets-)likvider, som denne har att erlägga för lånet. 19 §• Har låntagaren ej inom ett år efter det lån beviljats samt, där låntagarens beslut om lånets upptagande enligt gällande kommunallagstiftning skall underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse, sådan fastställelse meddelats, till statskontoret inkommit med rekvisition å lånemedlen, vare låntagaren, där Kungl. Maj:t icke annorlunda förordnar, förlustig rätten att utfå sagda medel.

344 20 §. Där enligt de för lån gällande bestämmelser ränta eller amortering (annuitet) skall gäldas för visst kalenderår, skall annuiteten senast vid årets utgång av låntagaren inbetalas till statskontoret. Å belopp, som ej gäldas inom föreskriven tid, erlägges, tills betalning sker, dröjsmålsränta enligt de grunder, som kunna varda i särskild ordning bestämda. Har inbetalning ej fullgjorts inom sextio dagar från förfallodagen, skall statskontoret därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som bestämmer, huruvida det återstående kapitalbeloppet jämte ränta skall av låntagaren återbetalas före den tid, som vid lånets beviljande i sådant avseende bestämts. 21 §. Har låntagare förfogat över lånemedel för annat än stadgat ändamål, vare lånet omedelbart förfallet till återbetalning. 22 §. Försummas inbetalning av lånebelopp jämte ränta, som på grund av föreskrifterna i denna kungörelse skall inbetalas i förtid, vare låntagaren pliktig att därå från föreskriven inbetalningsdag tills likvid sker gälda dröjsmålsränta enligt de grunder, som kunna varda i särskild ordning bestämda. Tillika må föreskrivas, att låntagaren skall, utöver det kapitalbelopp, som å lånet återstår oguldet, jämte stadgad ränta därå, utgiva ersättning för statsverkets kostnad för lånet med belopp, motsvarande en årlig ränta efter en halv procent, utgående under tiden från lånets utlämnande till dess detsamma i sin helhet återbetalts samt beräknad å lånets kapitalbelopp eller, beträffande tid, varunder lånet amorterats, å vad av sagda belopp efter varje amortering utestått oguldet; dock att ersättningen minst skall utgöra fem procent av det ursprungliga kapitalbeloppet. I särskilda fall, då skäl därtill äro, må ersättningen bestämmas till lägre belopp än nu sagts. 23 §. Om skäl därtill visas, må Kungl. Maj:t på ansökan lämna låntagare tillstånd att i förtid återbetala lånet på villkor, som i varje särskilt fall finnas skäliga. 24 §. De ytterligare bestämmelser, som prövas erforderliga för vinnande av ändamålet med denna lånerörelse, meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av statens skogsstyrelse. Denna kungörelse träder i kraft den från och med vilken dag kungörelsen den 27 juni 1930 (nr 272) angående lån från lånefonden för underlättande av kommuners förvärv av skogsmark i vissa fall (kommunskogslånefonden) skall upphöra att gälla.

345 Bilaga 5.

Förslag till Kungörelse angående statsbidrag för förvaltning av gemensamhetsskog. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Har gemensamhetsskog, sedan denna kungörelse trätt i kraft, bildats med stöd av föreskrifterna i lagen om delning av jord å landet, må bidrag av statsmedel lämnas till kostnaderna för förvaltningen av gemensamhetsskogen och med denna till en förvaltningsenhet sammanförd skog enligt de i denna kungörelse meddelade bestämmelser. 2 §• För erhållande av statsbidrag till samfällighetsskogs förvaltning skall erfordras 1) att skogens bildande är till gagn ur skogsvårdssynpunkt, 2) att flertalet delägare äro enskilda jordbrukare, 3) att för delägarna avkastningen från skogen efter förvaltningskostnadernas gäldande blir ringa, 4) att skogsvårdsstyrelsen godkänt hushållningsplan för skogen, 5) att till skogligt biträde vid skogens förvaltning utsetts person, som skogsvårdsstyrelsen därför funnit lämplig, samt 6) att det för skogens vård och förvaltning gällande reglementet godkänts av statens skogsstyrelse. 3 §• Statsbidrag till samfällighetsskogs förvaltning må under de tre första åren efter hushållningsplanens fastställande utgå med högst hälften av de årliga förvaltningskostnaderna och därefter under ytterligare tre år med högst en fjärdedel av samma kostnader, dock högst 50 öre för hektar i samfällighetsskogen ingående skogsmark. Såsom förvaltningskostnader skola anses vad som utgivits i ersättning till för skogens förvaltning anställt skogligt biträde samt kostnaderna för upprättande av hushållningsplan för skogen.

4 §• Ansökan om statsbidrag skall ingivas till vederbörande skogsvårdsstyrelse enligt formulär, som fastställes av statens skogsstyrelse. 5 §. Efter införskaffande av erforderlig utredning skola handlingarna i ärendet av skogsvårdsstyrelsen jämte eget yttrande insändas till statens skogsstyrelse, och tillkommer det denna att enligt de i 2 och 3 §§ stadgade grunder bestämma, huruvida och med vilket belopp av förvaltningskostnaderna bidrag skall utgå samt därefter vid slutet av varje för det samfällighetsskogens förvaltning bestämda räkenskapsår efter rekvisition utbetala bidraget. Denna kungörelse träder i kraft den

347 Bilaga 6.

Förslag till Kungörelse angående villkoren för bidrag av allmänna medel till åtgärder för höjande av skogsproduktionen. Härigenom förordnas som följer: 1§Till utförande av åtgärder för höjande av skogsproduktionen, såsom skogsodling, skogsutdikning, röjning, röjningsgallring eller andra dylika företag å skogsmark, som står under skogsvårdsstyrelses uppsikt, må, i den mån medel härför finnas tillgängliga, anvisas statsbidrag enligt de i denna kungörelse upptagna villkor.

2§. På framställning av skogsvårdsstyrelse beslutar Kungl. Maj:t efter hörande av statens skogsstyrelse om anvisande till skogsvårdsstyrelsen av medel att av skogsvårdsstyrelsen utdelas såsom statsbidrag. Dylik framställning skall av skogsvårdsstyrelsen göras hos statens skogsstyrelse före den 1 maj och åtföljas av sådana till skogsvårdsstyrelsen inkomna ansökningar om statsbidrag, som styrelsen funnit vara av beskaffenhet att böra beviljas. Statens skogsstyrelse har att före den 1 juni insända skogsvårdsstyrelsernas framställning jämte eget yttrande till Kungl. Maj:t. Vid beviljandet av medel som nyss sagts må Kungl. Maj:t bestämma huru stort belopp därav, som högst må användas till bidrag för visst slag av företag. Medel, som anvisats till skogsvårdsstyrelse enligt första stycket, skola, mot avlämnande av särskild av styrelsen utfärdad och av statskontoret godkänd förbindelse att använda sagda medel enligt därom gällande föreskrifter, av statskontoret ställas till styrelsens förfogande genom medlens insättande i riksbanken för styrelsens räkning eller, där styrelsen har sitt säte å ort, varest riksbankskontor ej finnes, efter rekvisition i mån av behov utanordnas till styrelsen. Medlen skola av styrelsen särskilt bokföras och redovisas, och skall därå upplupen ränta tillgodoföras samma medel. I den i första stycket omförmälda framställning skall skogsvårdsstyrelsen uppgiva, huruvida och till vilket belopp ej disponerad behållning förefinnes å medel, som enligt samma stycke anvisats till styrelsen.

3§Skogsvårdsstyrelse må bevilja statsbidrag allenast under förutsättning, dels att nyttan av det företag, vartill statsbidrag begäres, beräknas minst motsvara kostnaderna därför, dels ock att skogens ägare icke antages kunna inom skälig tid täcka kostnaden för företaget genom att tillgodogöra sig nyttan av detsamma. Statsbidrag skall i första hand, där synnerliga skäl ej till annat föranleda, tilldelas den, som driver skogsbruket såsom stöd till jordbruk, eller den, som för sin och sin familjs bärgning är beroende av arbetsinkomster från skogsbruket. Vid utdelande av bidrag skall skogsvårdsstyrelsen därjämte tillse, att företag, som framför andra äro förtjänta av understöd, erhålla företräde till sådant.

4§. Statsbidrag må icke utgå till sådant företag eller del därav, vartill annat statsunderstöd i form av bidrag utgått eller utgår. Den omständigheten, att till annan del av företaget än bidraget avser eller till upprättande av förslag till företaget sådant understöd utgår eller utgått, skall dock icke utgöra hinder för bidragets beviljande. Till åtgärd, som någon enligt lag eller författning är pliktig vidtaga, må statsbidrag utgå, endast om synnerliga skäl därtill föranleda. 5 §

' Statsbidrag utgår med femtio procent av de av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaderna för företaget. I kostnaderna för företaget må icke inberäknas de med upprättande av plan till företaget förenade utgifterna. Kan det antagas, att genom virkesförsäljning eller annorledes inkomst uppkommer i omedelbart samband med företagets utförande, skall denna avräknas å den del av kostnaderna för företaget, till vars gäldande statsbidrag må utgå. Befinnes med hänsyn till rådande arbetslöshet erforderligt för skapande av arbetstillfällen genom igångsättande av skogsvårdsarbeten, att bidrag lämnas utöver vad i första stycket avses, äger Kungl. Maj:t medgiva, att inom visst område bidrag av ytterligare tio procent av de godkända kostnaderna för företagen må av skogsvårdsstyrelsen beviljas. Sådana tilläggsbidrag skola i första hand utgå till i 3 § andra stycket avsedda personer, och skall vid tilläggsbidrags beviljande tillika iakttagas, att företräde till bidrag lämnas företag, som äro särskilt ägnade att motverka arbetslösheten.

6§. Ansökan om bidrag skall göras hos vederbörande skogsvårdsstyrelse. I ansökan skola så fullständigt som möjligt angivas beskaffenheten och omfattningen av det företag, vartill statsbidrag sökes. Ansökningen bör tillika innehålla uppgift å de fastigheter, som beröras av åtgärden, samt ägarnas

349 namn och hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares, vilkas rätt kan vara beroende av åtgärden. Ingår i företag torrläggningsarbete och anser skogsvårdsstyrelsen, att företaget bör vidmakthållas under längre tid än tio år, eller kan det antagas, att med hänsyn till allmän eller enskild rätt hinder möter mot detsamma, skall förslag till detta upprättas enligt 10 kap. vattenlagen.

7§. Med den, som mot åtnjutande av bidrag åtager sig utförandet av företag, som i denna kungörelse avses, skall skogsvårdsstyrelsen upprätta skriftligt kontrakt. Genom kontraktet skall bidragstagaren förbinda sig att inom bestämd tid utföra i företaget ingående arbete i överensstämmelse med av skogsvårdsstyrelsen fastställd arbetsplan, att därvid iakttaga de föreskrifter, som skogsvårdsstyrelsen utöver planen meddelat, att för framtiden vidmakthålla företaget enligt de närmare föreskrifter, som för varje särskilt fall meddelats, att fullgöra de övriga åligganden, som enligt denna kungörelse åvila bidragstagaren, att bestrida vad till fullbordande av sagda företag må erfordras utöver beviljat bidrag, samt att vid företagets utförande underkasta sig kontroll av skogsvårdsstyrelsen. 8§. För fullgörande av kontraktet ävensom, därest mot kontraktet brytes, för återbärande av lyftad del av beviljat bidrag jämte därå upplupen ränta skall, om ej skogsvårdsstyrelsen finner skäl att därifrån medgiva befrielse, ställas säkerhet, som av skogsvårdsstyrelsen godkännes. Sådan säkerhetsförbindelse skall upphöra att gälla, så snart det i kontraktet avsedda företaget blivit av skogsvårdsstyrelsen godkänt, dock att förbindelsen skall fortfara att gälla beträffande sådana bidragstagaren enligt kontraktet åliggande förpliktelser, som avser vidmakthållande eller skyddande för framtiden av utfört arbete. 9 §• Det åligger skogsvårdsstyrelsen att öva tillsyn därå, att det företag, vartill bidrag beviljats, utföres på ändamålsenligt sätt, samt att meddela slutligt godkännande av det med åtgärden förknippade arbetet. 10 §. Sedan kontrakt avslutats och säkerhetsförbindelse, där sådan ifrågakommer, godkänts samt hos skogsvårdsstyrelsen styrkts, att det arbete, vartill

350 bidraget utgår, blivit påbörjat, må en första utbetalning ske till bidragstagaren enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande. Återstoden av statsbidraget får, likaledes enligt skogsvårdsstyrelsens bestämmande, lyftas i den mån arbetets fortgång styrkes genom till styrelsen ingivna bevis eller intyg, dock att städse en fjärdedel av bidraget skall innestå, intill dess arbetet blivit vederbörligen avsynat och av skogsvårdsstyrelsen godkänt. Är Visar sig, att de verkliga kostnaderna för företaget icke uppgå till de beräknade, må skogsvårdsstyrelsen nedsätta bidraget till det belopp, som skolat utgå om hänsyn vid bidragets beviljande tagits till de verkliga kostnaderna, och skall bidragstagaren vara pliktig återbetala vad han enligt denna beräkning erhållit för mycket. Skulle det däremot visa sig, att kostnaderna på grund av oförutsedda omständigheter blivit högre än de beräknade, äger skogsvårdsstyrelsen att efter ansökan lämna bidrag till de nya kostnaderna efter samma grunder som till de först beräknade. 11 §• Meddelar skogsvårdsstyrelsen tillstånd till avvikelse från fastställd arbetsplan och föranleder sådan avvikelse minskning av kostnaderna för företaget, åligger det styrelsen att såsom villkor för dylikt tillstånd föreskriva motsvarande minskning av statsbidraget. Å skogsvårdsstyrelsen ankommer jämväl att, då bidragstagare mot avstående av statsbidrag önskar befrielse från villkor, som föreskrivits för bidragets tillgodonjutande, meddela för bidragets indragande erforderliga föreskrifter. I händelse avvikelse utan därtill erhållet tillstånd skett från den fastställda arbetsplanen, eller arbete, vartill statsbidrag utgår, icke blivit fullbordat inom bestämd tid, eller de föreskrifter skogsvårdsstyrelsen i övrigt meddelat beträffande sådant arbetes utförande obehörigen åsidosatts, ankommer det på skogsvårdsstyrelsen att inställa all vidare utbetalning av statsbidraget samt återfordra vad därav uppburits att inom viss angiven tid på en gång eller efter hand inbetalas till styrelsen. Å sålunda uppburna medel skall gäldas fem procent årlig ränta från lyftningsdagen till dess återbetalning sker. Vad i andra stycket stadgas äge tillämpning jämväl i det fall, att den, som jämlikt upprättat kontrakt eller avgiven förbindelse är pliktig att vidtaga åtgärder för vidmakthållande av med bidrag utfört företag, eftersätter sådan skyldighet. Det skall ankomma på skogsvårdsstyrelsen i dylikt fall att återkräva vad som utlämnats såsom statsbidrag till det arbete, som genom bristande fullgörande av förpliktelsen blivit onyttigt. Alla kostnader, som föranledas för skogsvårdsstyrelsen till följd av indragning eller återbäring av bidrag, skola bestridas eller gottgöras av bidragstagaren eller den, som betalningsskyldighet eljest åligger.

351 Skogsvårdsstyrelse, som utlämnar bidrag enligt denna kungörelse, skall årligen till statens skogsstyrelse avgiva redogörelse för verksamheten under nästföregående år. 13 §. Vad enligt denna kungörelse gäller om skogsvårdsstyrelse skall äga tilllämpning jämväl i fråga om skogssällskapet med iakttagande, att skogssällskapet äger bevilja statsbidrag endast till företag å skogar, vilka ägas av sällskapet eller vilkas vård och förvaltning utövas under medverkan och tillsyn av sällskapet. 14 §. Statens skogsstyrelse skall äga att utfärda för tillämpningen av denna kungörelse erforderliga föreskrifter. Denna kungörelse träder i kraft den från och med vilken dag kungörelserna den 27 juni 1927 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens skogsutdikningsanslag och den 27 juni 1930 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag från statens skogsodlingsanslag samt den 30 juni 1933 (nr 437) angående statsbidrag till understödjande av vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar skola upphöra att gälla.

352 Bilaga 7. Förslag till Reglemente för premiering av mindre skogsbruk m. m. Härigenom förordnas som följer: Allmän bestämmelse. 1§Avser skogsvårdsstyrelse att bedriva den i förordningen angående skogsvårdsstyrelser omförmälda verksamheten avseende premiering av mindre skogsbruk eller beviljandet av premiebidrag, skall i fråga om verksamheten gälla vad i detta reglemente föreskrives. Om premiering. 2§. Premiering verkställes av två av skogsvårdsstyrelsen inom eller utom styrelsen utsedda, i skogs- och jordbruksförhållanden väl förtrogna personer (premieringsnämnd). Skogsvårdsstyrelsen utser en av ledamöterna i nämnden att såsom ordförande leda dess arbete. För varje ledamot i premieringsnämnd skall utses en suppleant. Skogsvårdsstyrelsen skall bestämma den tid uppdraget som ledamot eller suppleant i premieringsnämnd skall avse. Uppstår inom nämnden olika meningar, gäller den mening, som omfattas av ordföranden; dock att, då fråga är om prisbedömning, den mening skall gälla, som avser åsättande av lägre poäng. För verkställande av premiering bildar varje skogsvårdsstyrelses verksamhetsområde ett distrikt. Skogsvårdsstyrelse äger dock, om så finnes lämpligt, indela sitt område i flera distrikt, och skall för varje distrikt utses en premieringsnämnd i enlighet med vad förut stadgats. 3§. Premier utgöras antingen av penningpris och diplom eller av endast diplom. Premier utdelas i tre olika grader. Pemiingprisen utgöra: första pris 300 kronor, andra pris 200 kronor och tredje pris 100 kronor. Ett och samma skogsbruk må icke premieras oftare än vart sjätte år. Den, som erhållit premie, må vid senare premiering icke erhålla ny premie för samma skogsbruk med mindre verklig förbättring därå blivit utförd. För samma skogsbruk må skogsägare ej tilldelas lägre premie än han tidigare erhållit.

353 Första pris må icke tilldelas innehavare av skogsbruk med mindre han för premieringsnämnden uppvisar tillfredsställande anteckningar, omfattande minst de närmast föregående fem åren, dels rörande skogsbrukets ekonomi, dels ock beträffande virkesuttaget. Den som vid en premiering erhållit första pris i penningar må vid följande premieringar endast tilldelas diplom för första pris, dock att den, som för samma skogsbruk erhållit två diplom för första pris, må i samband med tilldelning av diplom för tredje gången kunna tillerkännas ett hederspris å 400 kronor. Sådant hederspris må ånyo tilldelas honom sedan han erhållit ytterligare ett diplom för första pris. 4§. För premieringens verkställande gälla följande huvudgrunder: 1) Föremål för premiering är mindre skogsbruk med en areal produktiv skogsmark ej överstigande inom Götaland 80 hektar, inom Svealand och Gävleborgs län 150 hektar, samt inom övriga Norrland 250 hektar, eller den mindre areal skogsvårdsstyrelsen bestämmer. 2) Såsom förutsättning för att ett skogsbruk skall kunna premieras skall gälla, att dess innehavare har sin huvudsakliga utkomst av skogsbruk eller jordbruk eller av båda i förening, att han handhaft skogsbrukets skötsel under minst tio år, att han icke inom annan skogsvårdsstyrelses område innehar skogsbruk, vilket tillsammans med det, som skall bedömas för premiering, har en areal produktiv skogsmark överstigande vad ovan sagts, samt att han på ett tillfredsställande sätt hävdat det med skogsbruket förenade jordbruket samt nöjaktigt underhållit åbyggnaderna. 3) Bedömning av skogsbruk för premiering sker med hänsyn till skogsbrukets tillstånd i sin helhet. Vid bedömandet skall särskilt avseende fästas vid a) markens utnyttjande för skogsproduktivt ändamål, b) den växande skogens skötsel, c) skogsbrukets ekonomiska planläggning samt d) skogsavkastningens ekonomiska utnyttjande. För att betraktas som förtjänstfulla skola i skogsbruket vidtagna åtgärder vara, såvitt vid bedömningstillfället kan avgöras, sunt ekonomiska. Vid prisbedömningen skall följande poängsystem tillämpas: Max. poäng

Lägsta poäng för erhållande av premie av l:a gr.

2:a gr.

3:e gr.

Markens utnyttjande för skogsproduktivt ändamål Den växande skogens skötsel Skogsavkastningens ekonomiska utnyttjande. . . . Allmänt omdöme

20 20 10 20

18 18 8 16

15 14 6 13

10 10 5 10

Summa

23—817549

354 5 §• Premieringsnämnd äger uppskjuta att fatta beslut rörande utdelande av premier till dess samtliga premieringsresor för året avslutats. Mot premieringsnämnds beslut må talan icke föras. Om premiebidrag.

6§Premiebidrag är avsett att användas till utförande av åtgärd för främjande av skogsvården. Sådant bidrag må av skogsvårdsstyrelse tilldelas enskild jordbrukare under förutsättning, att han från det av honom bedrivna jord- och skogsbruket erhåller endast en skälig utkomst och icke äger andra försörjningsmöjligheter, att han visat intresse för skogsbrukets höjande samt att det kan antagas, att åtgärden, vartill bidraget ifrågasattes, icke kommer till stånd med mindre detsamma lämnas.

7§. Skogsvårdsstyrelsen skall vid tilldelande av premiebidrag a) bestämma till vilken åtgärd bidraget må användas, b) efter beräknandet av kostnaderna för åtgärdens utförande fastställa bidragets storlek samt c) meddela föreskrift om den tid, inom vilken åtgärden skall vara utförd. Premiebidrag må icke överstiga halva det belopp, vartill kostnaderna för åtgärden uppskattas. Vid beräknandet av kostnaderna skall avdrag göras för belopp, som utgått såsom statsbidrag eller statslån till åtgärden eller kan antagas inflyta såsom en omedelbar följd av densamma på grund av virkesförsäljning eller annan liknande åtgärd. Premiebidrag må i intet fall uppgå till högre belopp än 200 kronor och icke heller under ett år tilldelas en och samma person mer än en gång.

8§. Bidragstagaren vare pliktig att till skogsvårdsstyrelsen lämna förbindelse, att inom föreskriven tid utföra den åtgärd, till vars utförande bidraget beviljats, samt att, därest vid besiktning befinnes, att åtgärden icke inom utsatt tid på nöjaktigt sätt utförts, till skogsvårdsstyrelsen ofördröjligen återbetala bidraget. Annan säkerhet för bidragets återbetalande må icke avfordras bidragstagaren. Skogsvårdsstyrelsen skall övervaka, att bidraget användes till avsett ändamål och att den åtgärd, för vars utförande bidraget beviljats, inom föreskriven tid utföres.

355 Finner skogsvårdsstyrelsen, att åtgärden blivit inom fastställd tid på ett nöjaktigt sätt utförd, skall förutnämnda förbindelse ofördröjligen återställas till bidragstagaren. 9§. Premieringsnämnd ävensom hos skogsvårdsstyrelsen anställd personal må hos styrelsen, där de anse skäl därtill förefinnas, väcka förslag om beviljandet av premiebidrag. Ansökan om sådant bidrag må ock göras hos skogsvårdsstyrelsen. Uppstår fråga om beviljande av premiebidrag, verkställer skogsvårdsstyrelsen erforderlig undersökning huruvida förutsättningar därför finnas. Kostnaderna för sådan undersökning skola stanna å skogsvårdskassan. Gemensamma bestämmelser. 10 §. Skogsvårdsstyrelse må meddela de ytterligare föreskrifter, som finnas erforderliga för den i detta reglemente avsedda verksamhetens ändamålsenliga bedrivande. De föreskrifter, som sålunda meddelas, skola delgivas statens skogsstyrelse. Skogsvårdsstyrelse skall därjämte före varje års utgång till statens skogsstyrelse insända redogörelse enligt av skogsstyrelsen fastställt formulär över de under året verkställda premieringar samt beviljade premiebidrag. Denna kungörelse träder i kraft den

356 Bilaga 8.

Förslag till Kungörelse om statsbidrag till betesförbättringar. Härigenom förordnas som följer: 1 §• För anläggande av kulturbete må hushållningssällskap, där så finnes erforderligt, enligt de i denna kungörelse upptagna villkor utlämna statsbidrag dels till enskild jordbrukare, som avser att använda anläggningen för egna kreatur, dels ock till enskild person, bolag eller förening, som avser att upplåta anläggningen mot ersättning. 2 §• Hushållningssällskap, som önskar erhålla statsanslag för utlämnande av statsbidrag, som i 1 § avses, skall till lantbruksstyrelsen därom ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökan före ingången av det kalenderår, för vilket statsanslag sökes. Lantbruksstyrelsen åligger att så snart ske kan med eget yttrande översända ansökningarna till Kungl. Maj:t. 3 §• Såsom förutsättning för beviljande av statsbidrag till enskild jordbrukare, som avser att använda betesanläggningen för egna kreatur, skall gälla a) att det av sökanden innehavda jordbrukets åkerareal icke överstiger tjugufem hektar; b) att jordbruket icke brukas gemensamt med annat sådant av den storlek, att deras sammanlagda åkerareal överstiger tjugufem hektar; c) att sökanden vinnlagt sig om nöjaktig skötsel av jordbruket; d) att lån eller bidrag av allmänna medel icke i annan ordning beviljats för ifrågavarande betesförbättring. Bland dem, som jämlikt bestämmelserna i första stycket må kunna komma i fråga till erhållande av statsbidrag, bör företräde givas den, som för sin bärgning är mest i behov av den betesförbättring, som avses skola utföras med bidraget, samt den, som på grund av svag ekonomi eller därmed jämförliga orsaker har större svårigheter att erhålla lån av för ändamålet till-

357 gängliga statsmedel och med hänsyn härtill eller av andra liknande anledningar är i mera trängande behov av bidrag. 4 §• För beviljande av statsbidrag till anläggande av kulturbete, avsett att upplåtas mot ersättning, skall såsom villkor gälla, att bidragstagaren förbinder sig, dels att vid upplåtelse av betesrätt lämna företräde åt jordbrukare, som på grund av den av honom brukade fastighetens ringa storlek eller beskaffenhet i övrigt icke kan å fastigheten utföra betesanläggning utan oskäliga kostnader eller olägenhet, dels att för upplåtelse av betesrätt icke upptaga högre ersättning än som fordras för täckande av bidragstagarens självkostnader, dels ock att underkasta sig den kontroll och de föreskrifter rörande anläggningens användande, som hushållningssällskapet finner erforderliga. 5 §• Statsbidrag må kunna uppgå till högst hälften av de beräknade kostnaderna för företaget, dock icke till mer än 250 kronor för hektar av den för förbättring avsedda arealen. Vid beräkning av kostnad, som nu sagts, upptages kostnaden för sådan röjning, som sker genom upprotning av växande träd och buskar, samt för stenröjning, dikning, planering, kalkning och grundgödsling av betesmarken ävensom fröanskaffning och stängseluppsättning, allt i den mån nämnda åtgärder erfordras för ändamålet och lån eller bidrag av statsmedel icke på annat sätt utgått för täckande av dylik kostnad. Utan hinder av att statsbidrag av här ifrågavarande slag redan åtnjutits för viss fastighet, må fastighetens brukare kunna ånyo beviljas bidrag, försåvitt i samband med tidigare bidrag för fastigheten föreskriven betesförbättring blivit, i vad på honom beror, utförd samt i 3 § angivna förutsättningar för bidrags erhållande fortfarande äro för handen. 6 §• Den, som önskar erhålla statsbidrag, skall därom ingiva ansökan till vederbörande hushållningssällskap på sätt och i den ordning, hushållningssällskapet närmare bestämmer. Sådan ansökan skall vara åtföljd av plan och kostnadsförslag för företaget, uppgjorda av jordbrukskonsulent eller annan person, som sällskapet prövat därtill kompetent, jämte yttrande av förrättningsmannen dels angående markens lämplighet ur olika synpunkter till betesmark, dels ock huruvida stadgade villkor för bidrags erhållande äro uppfyllda. 7 §• Beviljar hushållningssällskap statsbidrag skall, innan någon del därav må utbetalas till bidragstagaren, mellan denne och sällskapet upprättas kontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall taga ett. I

358 detta kontrakt skola bestämmelser i följande avseenden finnas intagna, nämligen: a) angående arten och omfattningen av samt de beräknade kostnaderna för det eller de företag, för vilkas utförande bidraget beviljats; b) angående den tid, då varje arbete skall vara fullbordat; c) rörande bidragets storlek samt tid och ordning för bidragets utbetalande, börande därvid stadgas, att bidraget utbetalas i av hushållningssällskapet fastställda terminer, i den mån föreskrivet arbete vederbörligen utförts och avsynats av jordbrukskonsulent, vandringsrättare eller annan person, som sällskapet därtill utser; d) beträffande de bidragstagaren jämlikt 4 § åvilande förpliktelser; samt e) rörande skyldighet för bidragstagaren att, därest han bryter mot föreskrifterna i denna kungörelse eller mot kontraktets bestämmelser, återbetala uppburet bidragsbelopp jämte fem procent ränta. I kontraktet må hushållningssällskapet, där sällskapet efter samråd med vederbörande skogsvårdsstyrelse så finner i särskilda fall lämpligt och skäligt, tillförbinda bidragstagaren att, i den mån kulturbete iordningställes, icke släppa beteskreatur å skogsmark eller att inom viss tid upphöra med skogsbete. Tillika må hushållningssällskapet i kontraktet föreskriva, att den med bidrag anordnade betesmarken skall vidmakthållas under tio år, försåvitt tillfredsställande beten icke dessförinnan på annat sätt ordnats å fastigheten. I kontraktet må tiden för där bestämda arbetens fullbordande icke fastställas till senare tidpunkt än utgången av andra kalenderåret närmast efter det, under vilket bidraget beviljats. Där till följd av oförutsedda omständigheter skäl föreligger, till arbetstidens förlängning utöver nyss angivna tid, må sådan förlängning i vart fall medgivas med ett år av hushållningssällskapet och med ytterligare ett år av lantbruksstyrelsen. 8 §• För fullgörande av kontraktet ävensom, därest kontraktet brytes, för återbärande av lyftad del av statsbidraget jämte därå upplupen ränta skall, där ej hushållningssällskapet finner skäl att därifrån medgiva befrielse, ställas säkerhet, som av hushållningssällskapet godkännes. Sådan säkerhetsförbindelse skall upphöra att äga giltighet, så snart det i kontraktet avsedda arbetet såsom ovan sagts blivit avsynat, dock att säkerhetsförbindelsen skall fortfara att gälla beträffande sådana bidragstagaren enligt kontraktet åliggande förpliktelser, som avses i 7 § andra och tredje stycket. 9 §• Det skall ankomma på hushållningssällskapet att övervaka, att av sällskapet beviljat statsbidrag användes för sitt syfte samt att bidragstagaren fullgör sina förpliktelser med avseende å anläggningen.

359 10 §. Avser hushållningssällskap att själv anlägga kulturbete i syfte att upplåta detsamma mot ersättning, må Kungl. Maj:t efter ansökan för ändamålet bevilja hushållningssällskapet statsbidrag. Sådan ansökan skall ingivas till lantbruksstyrelsen, som har att jämte eget yttrande insända densamma till Kungl. Maj:t. Vad i 4, 5, 7 och 9 §§ finnes stadgat angående den i denna kungörelse avsedda bidragsverksamheten skall därefter äga motsvarande tillämpning med avseende å bidrag till hushållningssällskap, dock att den befattning med bidragsverksamheten, som ankommer på hushållningssällskapet, i stället skall påvila lantbruksstyrelsen. 11 §• Statsanslag, som av Kungl. Maj:t beviljats hushållningssällskap, må under det år, för vilket anslaget eller bidraget beviljats, så ock, där anslaget under sagda år blivit till här avsett bidrag disponerat, jämväl under de därpå följande två åren av sällskapet i mån av behov lyftas i lantbruksstyrelsen mot avlämnande av en utav hushållningssällskapet utställd, av styrelsen godkänd förbindelse, som skall innefatta sällskapets åtagande dels att till statskontoret eller order återbetala statsanslaget eller bidraget eller del därav under de förutsättningar och i den ordning, som nedan stadgas, dels ock i fråga om statsanslag att använda erhållet statsanslag för utlämnande av bidrag enligt därför gällande föreskrifter. 12 §. Hushållningssällskap skall i avseende å sin här berörda verksamhet stå under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen. Årligen före januari månads utgång skall hushållningssällskap till lantbruksstyrelsen avgiva redogörelse enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär över av hushållningssällskapet under nästföregående kalenderår bedriven verksamhet. 13 §. Vad av anvisat statsanslag icke vid utgången av det år, för vilket anslaget beviljats, blivit till statsbidrag disponerat, skall inbetalas till lantbruksstyrelsen före utgången av mars månad följande år, där ej Kungl. Maj:t på av sällskapet före utgången av januari månad ingiven ansökning medgiver detta rätt att ytterligare ett år innehava sålunda odisponerat anslagsbelopp. 14 §. Finnes statsanslag vara av hushållningssällskap disponerat i strid mot gällande bestämmelser, är sällskapet skyldigt att, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande, omedelbart till lantbruksstyrelsen inbetala sådant belopp.

360 15 §. Varder, sedan statsbidrag beviljats, bidraget icke till fullo utbetalt inom föreskriven tid för dess utbekommande eller varder redan utlämnat bidrag till sällskapet helt eller delvis återbetalt, skall det belopp, till vars utbekommande rätten förfallit eller som till sällskapet återbetalts, före utgången av mars månad året efter det, då sagda rätt förföll eller återbetalning ägde rum, av sällskapet till lantbruksstyrelsen inbetalas.

Denna kungörelse träder i kraft den från och med vilken dag vad i kungörelsen den 12 oktober 1934 (nr 498) angående statsbidrag till jordförbättring å ofullständiga jordbruk finnes stadgat om betesförbättringsbidrag skall upphöra att gälla.

361 Bilaga 9.

Förslag till Förordning angående skogsvårdsstyrelser. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Skogsvårdsstyrelse, som jämlikt skogsvårdslagen skall finnas för uppsikt över lagens efterlevnad, skall bestå inom vart och ett av Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden av fem samt inom annat landstingsområde med endast ett hushållningssällskap av tre i skogsbruk förfarna och med skogsförhållandena i orten väl förtrogna män, utsedda för tre år i sänder, en såsom ordförande av Kungl. Maj:t samt de övriga till halva antalet av landstinget och halva antalet av hushållningssällskapet. Finnes inom landstingsområde mera än ett hushållningssällskap, utses för varje hushållningssällskap en ledamot samt av landstinget så många ledamöter, som hushållningssällskapen äro. För envar av ordföranden och övriga ledamöter i skogsvårdsstyrelsen skall för samma tid och på enahanda sätt, som gäller i fråga om dessa, utses en suppleant. Finnes inom landstingsområde sammanslutning av skogsägare, vilken kan anses nöjaktigt företräda dessas intresse inom området, må Kungl. Maj:t förordna, att den enligt vad förut stadgats hushållningssällskap tillkommande rätten att utse ledamot eller ledamöter i skogsvårdsstyrelsen skall utövas av sammanslutningen, och skall därefter vad i 8 § finnes stadgat i fråga om hushållningssällskap i tillämpliga delar gälla i fråga om sammanslutningen. Förekommer inom landstingsområde mer än en sådan sammanslutning, som nyss nämnts, må Kungl. Maj:t förordna, att den hushållningssällskapet tillkommande rätten skall utövas av sammanslutningarna gemensamt. Sammanfaller landstingsområde icke med verksamhetsområdet för ett eller flera hushållningssällskap, förordnar Kungl. Maj:t, med iakttagande, i den mån sådant kan ske, av ovan stadgade grunder, huru med utseende av ledamöter i skogsvårdsstyrelse och suppleanter för dem skall förfaras. 2 §• Hos skogsvårdsstyrelse skall såsom biträde (läns jäg mästare) vara anställd en skogligt bildad man, vilken avlagt fullständig avgångsexamen från skogs-

362 institutets högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs. Dock må i särskilt fall till länsjägmästare antagas den, som avlagt avgångsexamen från skogsinstitutets lägre kurs eller skogshögskolans forstmästarekurs. Såsom länsjägmästare må endast anställas den, som av statens skogsstyrelse förklarats kompetent för befattningen. Skogsvårdsstyrelse må därjämte i mån av behov anställa skogligt utbildade tillsyningsmän (länsskogvaktare) ävensom övrig erforderlig personal. 3 §• För besluts fattande inom skogsvårdsstyrelse fordras, att densamma skall vara fulltalig. Äro vid omröstning inom styrelsen meningarna delade, skall den mening gälla, varom de flesta förenat sig; äro rösterna för olika meningar lika delade, gäller den mening, som biträdes av ordföranden. 4 §• Skogsvårdsstyrelsen skall hava till uppgift att befrämja och understödja den enskilda skogshushållningen samt verka för att skogsvårdsarbetet bedrives på ett planmässigt sätt inom styrelsens verksamhetsområde, så ock att utöva den uppsikt och vidtaga de åtgärder, som jämlikt gällande skogsvårds- och andra lagar ankomma på styrelsen. Styrelsen har att till fullgörande av sin uppgift verka för utbredande av kunskap om skogsskötseln och landets skogsbruk genom anordnande eller understödjande av kurser, föreläsningar, studiefärder eller annan undervisnings- eller upplysningsverksamhet; lämna sakkunnigt biträde vid planläggning av skogsbrukets drift samt vid skogens vård och skötsel i övrigt; stödja sammanslutningar av skogsägare i deras verksamhet för skogsvårdens befrämjande; befordra bildandet av gemensamhetsskogar; bevilja bidrag till utförande av skogsvårdsfrämjande åtgärder; låta verkställa premiering av välskötta mindre skogsbruk; medverka till genomförandet av åtgärder i syfte att bekämpa skogseld; samt vidtaga i övrigt påkallade åtgärder till befordrande av en förbättrad skogshushållning. Skogsvårdsstyrelsen skall tillika förvalta skogsvårdsfonden samt därifrån eller eljest till skogsvårdskassan inflytande medel; antaga och med omhänderhavda medel avlöna den i 2 § omförmälda personalen samt utfärda instruktioner för denna; tillhandagå statens skogsstyrelse med de upplysningar och det biträde, som av skogsstyrelsen påkallas och som ligga inom området för skogsvårds styrelsens verksamhet; samt

363 fastställa visst stämpelmärke att användas vid utsyningar och andra förrättningar, som verkställas av styrelsens personal, samt på lämpligt sätt bringa detta märke till allmän kännedom. Skogsvårdsstyrelsen skall äga föreskriva de villkor, under vilka styrelsen lämnar biträde vid planläggning av skogsbrukets drift eller vid skogens vård och skötsel i övrigt, i den mån sådant biträde icke enligt gällande bestämmelser skall lämnas kostnadsfritt. Vid fullgörande av sin uppgift har skogsvårdsstyrelsen att ställa sig till efterrättelse vad i övrigt finnes föreskrivet i författningar och det reglemente, som Kungl. Maj:t efter styrelsens förslag fastställer. 5 §• För att medverka vid utförandet av skogsvårdsstyrelse enligt 4 § första och andra stycket tillkommande uppgifter skall inom kommun, som så önskar eller där skogsvårdsstyrelsen så påfordrar, tillsättas en skogsvårdskommitté av minst tre personer, vilka för en tid av tre år utses, en av skogsvårdsstyrelsen samt de övriga av kommunalstämman enligt den grund, som för utseende av gode män vid laga skifte är stadgad. Skogsvårdskommitté vare skyldig att efter instruktion, som av skogsvårdsstyrelsen fastställes, lämna de meddelanden och uppgifter rörande skogsvården, som av styrelsen begäras, ävensom att i övrigt inom kommunen tillhandagå styrelsen vid utövandet av dess verksamhet.

6§. De i skogsvårdskassan inflytande medel må ej användas för andra skogar än dem, som stå under skogsvårdsstyrelsens tillsyn, eller för andra uppgifter än sådana, som enligt denna förordning eller eljest gällande bestämmelser tillhöra området för skogsvårdsstyrelses verksamhet. Skogsvårdsstyrelse vare berättigad att för sagda medel inköpa fastighet, som är till gagn för styrelsens verksamhet. Avtal om sådant köp må dock ej av skogsvårdsstyrelse slutas utan medgivande av Kungl. Maj:t eller utan förbehåll om sådant medgivande. Skogsvårdsstyrelse skall årligen före den 1 augusti till statens skogsstyrelse inkomma med uppgift och förslag rörande anslag av allmänna medel, som under nästföljande budgetår äro erforderliga för fullgörande av skogsvårdsstyrelsens verksamhet. 7 §•

Ordförande och övriga ledamöter i skogsvårdsstyrelse skola av skogsvårdskassan erhålla dels arvode för varje sammanträdesdag ordföranden med aderton kronor och ledamot med tolv kronor, dels ock resekostnads- och traktamentsersättning vid resor, som föranledas av deras uppdrag, enligt klass I B i gällande resereglemente.

364 De i 8 § omförmälda revisorer skola erhålla ersättning ur skogsvårdskassan enligt de grunder Kungl. Maj:t bestämmer. 8 §• Skogsvårdsstyrelse åligger att före april månads utgång varje år till statens skogsstyrelse avgiva redovisning för sin förvaltning under näst föregående kalenderår, skolande vid denna redovisning vara fogad en kortfattad framställning angående de under skogsvårdsstyrelsens tillsyn stående skogarnas tillstånd och skötsel. Denna redovisning och framställning skall vara avfattad enligt grunder och i uppställning, varom statens skogsstyrelse äger meddela föreskrifter. Redovisningen skall granskas av revisorer, utsedda för ett år i sänder, en av Kungl. Maj:t och de övriga till antal och enligt de grunder, som om ledamöter i skogsvårdsstyrelsen är föreskrivet, dock att inom Västerbottens och Norrbottens län varje landsting och hushållningssällskap skall äga att utse endast en revisor. Revisionsberättelsen, i vilken ansvarsfrihet för styrelsen skall till- eller avstyrkas, skall tillika med nämnda framställning angående skogarnas tillstånd och skötsel till trycket befordras samt dels utdelas bland ledamöterna i landstinget och vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt bland sällskapets lantbruksombud minst en månad före landstingets nästa lagtima sammanträde, dels ock samtidigt insändas till Kungl. Maj:t och statens skogsstyrelse. På landstinget och hushållningssällskapet ankommer att för dess del bevilja eller vägra skogsvårdsstyrelsen ansvarsfrihet för styrelsens förvaltning under det år, revisionsberättelsen omfattar. Finner Kungl. Maj:t ansvarsfrihet icke böra beviljas skogsvårdsstyrelse, förordnar Kungl. Maj:t om vidtagande av därav påkallade åtgärder. 9 §• Ordförande och övriga ledamöter i skogsvårdsstyrelse så ock skogsvårdsstyrelses tjänstemän vare i utövningen av sina befattningar underkastade det ansvar och den påföljd, som i allmän lag stadgas om statens ämbetsoch tjänstemän. För de medel, som skogsvårdsstyrelse haft under sin förvaltning, ansvara styrelsens ordförande och övriga ledamöter gemensamt. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen blivit efter ty i 8 § sägs eller, om klander anställes, av vederbörlig domstol godkänd, eller ock till dess natt och år efter räkenskapens avlämnande förflutit, utan att klander i laga ordning blivit anställt. Denna förordning träder i kraft den från och med vilken dag förordningen den 15 juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser skall upphöra att gälla.

365 Bilaga 10.

Utdrag ur förslag till Instruktion för statens skogsstyrelse. A. Styrelsens ämbetsbefattning. 1 §• Statens skogsstyrelse åligger att med uppmärksamhet följa det enskilda skogsbrukets tillstånd och utveckling såväl inom som utom landet samt att, efter omständigheterna, själv vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, som styrelsen anser lämpliga för denna närings befrämjande. Det åligger vidare statens skogsstyrelse att, i enlighet med vad därom i vederbörlig ordning förordnats, handhava administrativa, kamerala, tekniska och andra ärenden, som röra det enskilda skogsbruket. 2 §• Statens skogsstyrelse skall tillhandagå offentliga myndigheter, menigheter och institutioner med av dem äskade råd och upplysningar i frågor, som ligga inom området för styrelsens verksamhet. 3§Med rikels skogsvårdsstyrelser skall statens skogsstyrelse stå i oavbruten förbindelse; och äger styrelsen infordra erforderliga yttranden och upplysningar, liksom å andra sidan styrelsen bör hålla skogsvårdsstyrelserna underrättade om sådant, som kan vara av vikt för befrämjande av skogsvårdsstyrelsernas ändamål, samt meddela skogsvårdsstyrelserna råd och anvisningar i ämnen, som beröra deras verksamhet. 4 §• Det åligger statens skogsstyrelse: att årligen inom därför bestämd tid till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag till anslagsäskanden och de framställningar i övrigt inom styrelsens verksamhetsområde, som styrelsen finner böra göras hos nästföljande års riksdag;

366 att till chefen för jordbruksdepartementet ingiva: a) före den 1 december varje år en för berättelsen till riksdagen om vad i rikets styrelse sig tilldragit avsedd summarisk redogörelse för styrelsens verksamhet under löpande året; b) före september månads utgång varje år berättelse rörande verksamheten under det senast förflutna året; c) i två exemplar av styrelsen utfärdade arbetsordningar och liknande föreskrifter; att inom därför bestämd tid varje år till finansdepartementet ingiva den för riksdagens revisorer avsedda redogörelsen för förvaltningen under det sistförflutna räkenskapsåret av de till styrelsens disposition ställda allmänna medel; att senast den 1 april varje år till justitiekanslersämbetet avlämna förteckning över de före utgången av nästföregående år till styrelsen inkomna ärenden, vilka icke inom två månader efter sistnämnda års utgång blivit inom styrelsen slutligen handlagda; samt att inom därför bestämd tid varje år till riksräkenskapsverket insända räkenskaperna för det senast förflutna räkenskapsåret med tillhörande verifikationer samt förteckning å möbler och andra inventarier. 5 §• Föreskrifter, som, utöver vad denna instruktion innehåller eller eljest stadgats, erfordras angående arbetet inom statens skogsstyrelse, skola av styrelsen meddelas i särskild arbetsordning och skall därvid iakttagas, att sådana förenklingar i arbetsfördelningen och arbetssättet, som kunna finnas erforderliga och ändamålsenliga, i största möjliga utsträckning vidtagas, samt att fullgörande av enklare göromål icke uppdrages åt personal med större kompetens än arbetets beskaffenhet kräver. Därutöver äger styrelsen utfärda särskilda bestämmelser till efterrättelse för styrelsens befattningshavare. B. Styrelsens organisation. 6 §• Statens skogsstyrelse består av en överdirektör och chef samt fyra ledamöter. Vid avgörande av i 9 § angivna ärenden skall styrelsen bestå av ytterligare sex ledamöter. Av styrelsens tio ledamöter utses två av Kungl. Maj:t samt åtta av skogsvårdsstyrelserna enligt vad därom särskilt finnes stadgat. Av de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna skall en hava juridisk eller administrativ sakkunskap. Förenämnda av skogsvårdsstyrelserna valda ledamöter skola bland sig utse två personer, av vilka den ena skall representera Norrland och Dalarna och den andra övriga delar av landet, att tillsam-

367 mans med överdirektören och de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna utgöra styrelsen vid avgörandet av de enligt vad i 10 § sägs på styrelsen ankommande ärendena. Ledamöterna i styrelsen utses för en tid av tre år. För de av skogsvårdsstyrelserna valda ledamöterna skall utses lika antal suppleanter. Hos styrelsen äro anställda befattningshavare i enlighet med vad gällande personalstat angiver samt, i mån av behov, extra biträden. 7 §• Styrelsen ävensom överdirektören äga att, då sådant för visst ändamål finnes erforderligt, kalla lämplig person att i särskilda fall utföra uppdrag, för vilket fordras speciell sakkunskap, ävensom i övrigt anlita biträde av sakkunniga. Jämväl må styrelsen eller överdirektören tillkalla skogsvårdsstyrelses ledamöter och tjänstemän till överläggningar med styrelsen eller överdirektören. 8 §• Fördelningen för förberedande behandling av förekommande ärenden mellan styrelsens befattningshavare bestämmes i arbetsordningen. Då tvivel yppas, till vilken befattningshavares handläggning ett ärende rätteligen hör, så ock där särskilda omständigheter påkalla avvikelse från meddelade föreskrifter rörande ärendenas fördelning, äger överdirektören bestämma, av vem ärendet skall handläggas. C. Ärendenas handläggning. 9 §• I följande ärenden meddelar styrelsen i sin helhet beslut efter föredragning av överdirektören eller befattningshavare hos styrelsen: a) förslag rörande anslagsäskanden; b) statens skogsstyrelses och skogsvårdsstyrelsernas organisation berörande ärenden av principiell eller eljest av mera väsentlig betydelse; c) sådant ärende i övrigt, som överdirektören eller styrelsen, sammansatt på sätt i 6 § första stycket första punkten sägs, prövar skäligt hänskjuta till avgörande av styrelsen i dess helhet. Styrelsen är beslutmässig vid avgörandet av i denna paragraf omförmälda ärenden, då överdirektören och minst sex ledamöter deltaga i avgörandet. 10 §. Av styrelsen, sammansatt på sätt i 6 § första stycket första punkten sägs, skola följande ärenden avgöras efter föredragning av överdirektören eller befattningshavare hos styrelsen: a) frågor om utfärdande av ny författning eller förklaring, ändring eller upphävande av gällande författning;

368 b) frågor angående arbetsordning och tjänsteföreskrifter beträffande statens skogsstyrelse eller under dess inseende ställda institutioner och befattningshavare; c) frågor om tillsättande av tjänst, anställande av personal eller kompetensförklaring för sådan; d) ekonomiska frågor av större vikt, som icke ankomma på styrelsen i dess helhet; e) frågor angående besvär över statens skogsstyrelses eller skogsvårdsstyrelses åtgärd eller beslut; f) viktigare frågor, i vilka framställning eller utlåtande skall avgivas till Kungl. Maj:t, ävensom andra ärenden av mera allmän eller väsentlig betydelse; g) ärenden angående ansvar å befattningshavare för fel och försummelser i tjänsten; samt h) sådant ärende i övrigt, som överdirektören finner skäl göra till föremål för handläggning i nu ifrågavarande ordning. Styrelsen är beslutmässig då överdirektören och två ledamöter deltaga i beslutet. 11 § I sådana ärenden, vilka icke förut nämnts, äger överdirektören ensam beslutanderätt. I ärenden av beskaffenhet, att de icke skäligen böra i varje fall underställas överdirektörens prövning, må överdirektören kunna överlämna ärende till underordnad tjänsteman för vederbörlig åtgärd utan föregående föredragning inför överdirektören. Närmare bestämmelser om de ärenden, vilka må behandlas i sistnämnda ordning, meddelas, där föreskrift därom icke annorledes är given, i arbetsordningen. 12 §. Ärende, som behandlas av överdirektören samt ledamöter, avgöres efter omröstning mellan de i beslutet deltagande, därvid såsom skogsstyrelsens beslut gäller den mening, varom flertalet förenar sig, eller, vid lika röstetal för olika meningar, den mening, som omfattas av överdirektören. Är ärende, som enligt vad ovan förmälts bör avgöras av styrelsen i dess helhet, så brådskande, att denna icke kan kallas till sammanträde, må detsamma avgöras av styrelsen sammansatt på sätt i 6 § första stycket första punkten sägs. Sådana beslut, som nu nämnts, skola vid närmast följande sammanträde anmälas för styrelsen. 13 §. Statens skogsstyrelse sammanträder i Stockholm eller, då särskilda omständigheter därtill föranleda, i annan ort, som bestämmes vid föregående sammanträde eller av överdirektören.

369 Det skall ankomma på överdirektören att kalla styrelsens ledamöter till sammanträde. Är överdirektören till följd av tjänstledighet eller eljest för kortare tid än en m å n a d hindrad att utöva chefskapet, skall, där ej Kungl. Maj:t annorledes bestämmer, byråchefen hos styrelsen under tiden tjänstgöra såsom chef. Vid längre förhinder för överdirektören förordnar Kungl. Maj:t på a n m ä l a n vikarie för denne. ö v e r ärenden, som skola avgöras av styrelsen, skall upprättas en föredragningslista, därå skall antecknas, dels vilka som deltagit i ärendenas prövning, dels ock i korthet det beslut, som i varje sådant ärende blivit fattat, varjämte föredragningslistan därefter skall förses med justeringsanteckningar av dem, som deltagit i beslutet, eller ock av särskilda därtill utsedda justeringsmän. Protokoll föres vid handläggning av ärende rörande ansvar för tjänstefel, när beslut skall expedieras medelst protokollsutdrag, när skiljaktiga meningar förekomma eller styrelsen eljest finner anledning besluta om förande av protokoll. ö v e r de ärenden, i vilka tjänsteman utan föregående föredragning inför överdirektören fattat beslut, föres anteckning på sätt i arbetsordningen bestämmes. 14 §. Utgående expeditioner underskrivas av överdirektören och kontrasigneras av den befattningshavare, som närmast omhänderhaft ärendets förberedande handläggning. Expeditioner avseende svar å förfrågningar, infordrande av förklaringar eller yttranden eller eljest åtgärd, som erfordras för ärendes beredning till avgörande, må dock enligt uppdrag underskrivas av den tjänsteman, som nyss nämnts. I skrivelser och utlåtanden, som avlåtas till Kungl. Maj:t eller chef för slatsdepartement, skall angivas vilka ledamöter, som deltagit i ärendets avgörande, ävensom, i förekommande fall, vilka representanter för annat ämbetsverk, som därvid tillstädes varit. Har i dylikt ärende vid avgörandet förekommit skiljaktig mening, skall detta anmälas i expeditionen med bifogande av protokollsutdrag däröver, 15 §. Vid föredragning och avgörande av ärende, som kan anses beröra annat centralt ämbetsverks ämbetsområde, må representant för detta ämbetsverk, efter överenskommelse mellan verkens chefer, närvara och deltaga i överläggningen. Är sådan representant av avvikande mening från det beslut, som fattas i ärendet, åligger det honom att låta i protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. Beredes statens skogsstyrelse, på grund av annat centralt ämbetsverks 24—817549

370 instruktion eller efter överenskommelse mellan verkens chefer, tillfälle att vara representerad, då inom annat centralt ämbetsverk förekommer ärende, som berör skogsstyrelsens verksamhetsområde, äger skogsstyrelsens chef bestämma, av vem styrelsen därvid skall representeras. 16 §. Överdirektören må, när han så finner nödigt och hans övriga ämbetsgöromål det medgiva, företaga tjänsteresor ej mindre för inspektionsändamål än även för att bereda sig kännedom om skogsbrukets tillstånd inom landet. Innan överdirektören företager ämbetsresa bör h a n med angivande av det ändamål, för vilket resan företages, göra anmälan därom till skogsstyrelsens protokoll. Överdirektören äger ock, när omständigheterna därtill föranleda, uppdraga åt tjänsteman hos styrelsen att i hans ställe företaga resa i inspektionsändamål ävensom anmoda sakkunnig person utom styrelsen att verkställa sådan resa; och skall jämväl rörande sådant uppdrag anmälan ske till styrelsens protokoll. Andra tjänsteresor, som kunna påkallas av styrelsens ämbetsförvaltning, må företagas av tjänsteman efter beslut i varje särskilt fall av styrelsen. Över dylikt beslut skall protokoll föras. D. Ledamöters och befattningshavares åligganden. 17 §• Överdirektören är i främsta rummet Kungl. Maj:t ansvarig för fullgörandet av statens skogsstyrelses åligganden. Han skall handhava ledningen av styrelsens löpande förvaltning samt tillse, att en var av styrelsens befattningshavare med nit och noggrannhet fullgör sina åligganden. Han har jämväl att, i m å n av behov, utanför styrelsen verkställa de inspektioner samt att företaga andra särskilda förrättningar, som erfordras för genomförandet av styrelsens uppgifter och lämpligen böra av honom utföras. 18 §. Ledamot av styrelsen har att medverka vid genomförande av styrelsens allmänna åligganden. 19 §. Byråchefen hos styrelsen åligger: att i enlighet med styrelsens arbetsordning och eljest meddelade föreskrifter bereda och föredraga ärenden rörande skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och därmed sammanhängande spörsmål, i den m å n ärendena icke äro av övervägande rättslig natur, ävensom övriga ärenden angående skogsbruket, såvitt dessa icke huvudsakligen röra ekonomiska eller statistiska frågor; samt

371 att hava tillsyn över sina underordnades göromål och vaka över att ärendena utan onödig tidsutdräkt företagas till behandling. 20 §. Av de hos styrelsen anställda sekreterarna skall en bereda och föredraga ärenden, som avse styrelsens medelsförvaltning, organisation, skogsbrukets skatteförhållanden, ävensom ärenden av övervägande administrativ eller rättslig natur. Å en hos styrelsen anställd sekreterare ankommer beredningen och föredragningen av ärenden, som röra skogsbrukets ekonomiska förhållanden, skogsprodukternas användning ävensom skoglig statistik.

E. Daglig arbets- och mottagningstid.

F. Tillsättning av befattningshavare, kompetensfordringar, semester och annan ledighet, vikariat och entledigande.

G. Åtal och ansvar för tjänstefel.

II. Besvär över statens skogsstyrelses beslut.

372 Bilaga 11.

Förslag till Kungörelse angående utseende av vissa ledamöter i statens skogsstyrelse. Härigenom förordnas som följer: För val av de ledamöter och suppleanter i statens skogsstyrelse, som enligt den för styrelsen gällande instruktionen skall utses av skogsvårdsstyrelserna, skola dessa uppdelas i åtta grupper på följande sätt: Grupp 1: skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Gotlands läns landstingsområden; » 2: skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings läns samt Kalmar läns norra landstingsområden; » 3: skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs läns, Kalmar läns södra samt Blekinge, Kristianstads och Malmöhus läns landstingsområden; » 4: skogsvårdsstyrelserna i Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs läns landstingsområden; » 5: skogsvårdsstyrelserna i Värmlands, Örebro och Västmanlands läns landstingsområden; » 6: skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Gävleborgs läns landstingsområden ; » 7: skogsvårdsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands läns landstingsområden; samt > 8: skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens läns landstingsområden. Varje grupp äger utse en ledamot och en suppleant i statens skogsstyrelse. Inom varje grupp äger envar skogsvårdsstyrelse en röst. Valet avgöres genom enkel röstövervikt. Vid lika röstetal skiljer lotten. Val skall ske när Kungl. Maj:t därom förordnar och tillgå sålunda, att varje skogsvårdsstyrelse till Kungl. Maj:t insänder uppgift å de personer, som styrelsen önskar utse till ledamot och suppleant. För de valda ledamöterna och suppleanterna utfärdar Kungl. Maj:t förordnande. Denna kungörelse träder i kraft den

373 Bilaga 12.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. samt 12 och 30 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212). Härigenom förordnas, att 2 § 3 mom. samt 12 och 30 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår: 2 §• 3 mom. Äges skog — stadgat. över skogar, rörande vilka sådant medgivande är lämnat, äge statens skogsstyrelse utöva tillsyn. 12 §. Finner skogsvårdsstyrelsen — — — avfattas skriftligen. Varder ej sålunda överenskommelse träffad, m å skogsvårdsstyrelsen, där den ej finner saken omedelbart böra stämmas till domstol, hos statens skogsstyrelse påkalla undersökning av avverkningsområdet. Statens skogsstyrelse förordnar i anledning härav sakkunnig person att med biträde av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som äro ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättning i orten eller ock ledamöter i häradsrätt, å stället undersöka förhållandet. Om tiden för förrättningen skola genom förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen och fastighetens ägare ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna för återväxtåtgärderna, bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som lör markens återställande i skogbärande skick må finnas nödiga. Stanna synemännen i olika meningar, varde de särskilda meningarna skogsvårdsstyrelsen meddelade. Sedan nämnda — — — ovan sagts. 30 §. 1 mom. Den, som med skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut i ärende, varom i 4, 5, 8, 17, 19, 21, 21 a och 23 §§ sägs, icke åtnöjes, äger att däröver anföra 1

Senaste lydelse av 30 § se 1937 : 151.

374 besvär hos statens skogsstyrelse. I fall, som i 8 eller 17 § avses, vare rätten till sådan klagan ej till viss tid inskränkt, men skola i andra fall besvären, vid talans förlust, vara ingivna sist innan klockan tolv å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del; och skall underrättelse därom i beslutet meddelas. 2 mom. Över statens skogsstyrelses beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av samma beslut. Denna lag träder i kraft den dock att talan mot beslut, som tidigare meddelats av länsstyrelse samt av skogsvårdsstyrelse såvitt angår ärende, varom i 4, 5, 19, 21, 21 a och 23 §§ förmäles, skall föras enligt bestämmelserna i äldre lag.

375 Bilaga 13.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 18 och 28 §§ lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Härigenom förordnas, att 18 och 28 §§ lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår: 18 §. Finner skogsvårdsstyrelsen avfattas skriftligen. Varder ej sålunda överenskommelse träffad, må skogsvårdsstyrelsen, där den ej finner saken omedelbart böra stämmas till domstol, hos statens skogsstyrelse påkalla undersökning av avverkningsområdet. Statens skogsstyrelse förordnar i anledning härav sakkunnig person att med biträde av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som äro ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar eller ledamöter av häradsrätt, å stället undersöka förhållandet. Om tiden för förrättningen skola genom förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen och fastighetens ägare ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna för återväxtåtgärderna, bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens återställande i skogbärande skick må finnas nödiga. Stanna synemännen i olika meningar, varde de särskilda meningarna skogsvårdsstyrelsen meddelade. Sedan undersökning hållits, söke styrelsen ånyo få till stånd överenskommelse, som ovan sagts. Kan ej

— vara fullgjort. 28 §.

1 mom. Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats av skogsvårdsstyrelsen, äge han däröver anföra besvär hos statens skogsstyrelse. I fall, som i 13 § avses, vare rätten till sådan klagan ej till viss tid inskränkt. I andra fall skola besvären, vid talans förlust, vara ingivna före

376 klockan tolv å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del. Underrättelse härom skall i beslutet meddelas. 2 mom. över statens skogsstyrelses beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den dag klaganden erhöll del av samma beslut. Denna lag träder i kraft den dock att talan mot beslut, som tidigare meddelats av länsstyrelse eller av skogsvårdsstyrelse, såvitt angår andra ärenden än sådana, som avses i 13 §, skall föras enligt bestämmelserna i äldre lag.

377 Bilaga 14.

Förslag till Kungörelse angående ersättning till förrättningsman och gode män för förrättning enligt 12 § skogsvårdslagen och 18 § lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Härigenom förordnas som följer: Den, vilken utsetts att såsom sakkunnig förrättningsman verkställa sådan undersökning, som omförmäles i 12 § skogsvårdslagen och 18 § lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, ävensom vid förrättningen biträdande gode män äga åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande allmänna resereglemente. Sakkunnig förrättningsman, som nyss nämnts, äger därjämte åtnjuta gottgörelse med tjugu kronor för uppsättande av redogörelse och förslag, som enligt nämnda paragrafer skola avgivas till skogsvårdsstyrelsen. Denna kungörelse träder i kraft den från och med vilken dag kungörelsen den 28 augusti 1933 (nr 524) angående ersättning till förrättningsman och gode m ä n för förrättning enligt 12 § skogsvårdslagen och 18 § lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden skall upphöra att gälla.

378 Bilaga 15.

Förslag till Förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift. Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ förordningen den 11 oktober 1912 om skogsvårdsavgift skola erhålla följande ändrade lydelse: 1§. För avverkat virke, som enligt gällande bestämmelser taxerats till skogsaccis, skall erläggas skogsvårdsavgift, vilken efter förslag av vederbörande skogsvårdsstyrelse och efter hörande av statens skogsstyrelse fastställes av Kungl. Maj:t för varje landstingsområde för av Kungl. Maj:t bestämd tid till visst procenttal, dock högst två procent, av det avverkade virkets rotvärde.

4§De inom varje landstingsområde inflytande skogsvårdsavgifterna skola tillföras en av vederbörande skogsvårdsstyrelse förvaltad skogsvårdsfond. Av fondens medel må skogsvårdskassan tillföras, där ej för särskilt fall annorlunda förordnas, ett belopp, motsvarande högst nittio procent av de skogsvårdsavgifter, som beräknas inflyta under räkenskapsåret. Då fondens behållning vid nästföregående räkenskapsårs utgång överstiger minst dubbla beloppet av den genomsnittliga årsinkomsten av skogsvårdsavgifter under närmast föregående femårsperiod, må ytterligare medel av fondens tillgångar användas för nämnda ändamål, dock att fondens behållning, där ej särskilda skäl till annat föranleda, ej må nedbringas under nyssnämnda belopp. Det skall ankomma på Kungl. Maj :t att efter förslag av skogsvårdsstyrelsen fastställa det belopp, som må av styrelsen disponeras. Kungl. Maj:t äger utfärda närmare föreskrifter rörande skogsvårdsfondens förvaltning. Denna förordning träder i kraft den

379 Bilaga 16.

Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av 3 § kungörelsen den 8 februari 1918 (nr 54) angående uppbörd av skogsvårdsavgifter m. m. Härigenom förordnas, att 3 § kungörelsen den 8 februari 1918 angående uppbörd av skogsvårdsavgifter m. m. 1 skall erhålla följande ändrade lydelse: 3§Influtna skogsvårdsavgifter låter Kungl. Maj:ts befallningshavande överföra till vederbörande skogsvårdsfond. Denna kungörelse träder i kraft den 1

Senaste lydelse se 1937: 156.

Särskilt y t t r a n d e av herrar Holmbäck

och

Sundblad.

När utredningen övervägt de olika möjligheterna, som kunna stå till buds att höja skogsvården och skogsbrukets avkastning särskilt å hemmansskogarna, har den i ett flertal olika sammanhang fört fram den tanken, att de i länen arbetande skogsägareföreningarna skulle skjutas in såsom verksamma organ i skogsvårdsarbetet. Utredningen föreslår sålunda, att sagda föreningar skulle officiellt genom anställande av fackligt utbildad personal beredas möjlighet att handlägga vissa skogsvårdsförrättningar, som eljest skulle utförts av skogsvårdsstyrelserna. Vidare borde föreningarna vara verksamma för bildandet av de gemensamhetsskogar, om vars skapande utredningen framlagt förslag i detta betänkande; vården av sagda gemensamhetsskogar borde kunna uppdragas åt särskilda av denna gemensamhet anställda fackmän. Utredningen förmenar vidare, att ett inlämmande på detta sätt av skogsägareföreningarna i skogsvårdsarbetet borde i viss mån bidraga att minska skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda. Utredningen har då funnit det befogat att, om skogsägareföreningarna sålunda avlyfta arbete och därav betingade kostnader från skogsvårdsstyrclserna, de även finge genom sagda styrelser av allmänna medel erhålla motsvarande anslag för sin berörda skogsvårdsverksamhet. Av uppgifter, som i utredningen lämnas, framgår, att berörda understöd kan beräknas uppgå till mycket stora belopp, i varje fall sexsiffriga tal. Vid sidan av denna skogsvårdsverksamhet skulle de av föreningarna anställda fackmännen alltfort bedriva verksamhet som affärsombud i akt att informera föreningarnas medlemmar om konjunkturläge och avsättningsmöjligheter på virkesmarknaden. Föreningarna äro uppbyggda att fungera såsom kooperativa försäljningsorgan vid medlemmarnas virkesförsäljningar, vilken verksamhet borde utvidgas med ett undervisande och handledande arbete beträffande virkets rätta aptering och behandling under olika affärslägen. Utredningen har uttalat, att detta senare vore en av föreningarnas betydelsefullaste uppgifter. Denna tekniskt ekonomiska verksamhet till medlemmarnas tjänst skulle finansieras av föreningarna själva genom å försäljningsverksamheten erhållna provisioner eller andra tillgångar. Utredningen har särskilt fram-

381 hållit, att det understöd av allmänna medel, som borde tilldelas föreningarna för deras verksamhet i skogsvårdens intresse, ej skulle utgå för att göra föreningsrörelsen konkurrenskraftig i avseende på försäljningsarbetets bedrivande. Vad utredningen sålunda föreslagit beträffande skogsägareföreningarna och dessas verksamhet kunna vi icke i alla delar biträda. Vi finna det visserligen önskvärt, att alla krafter samverka till att höja och intensifiera skogsvårdsarbetet. Kunna skogsägareföreningarna deltaga i detta arbete genom undervisnings- och propagandaverksamhet eller på annat sätt, bör detta givetvis hälsas med tillfredsställelse. Lika litet hava vi någon erinran att framställa mot att föreningarna söka handleda sina medlemmar i avverkningstekniska frågor samt biträda dem vid avyttrandet av deras virke. Ingen lärer heller vilja bestrida det berättigade i att skogsägarna genom kooperativ försäljnings verksamhet söka utfå bästa möjliga pris för sina skogsprodukter. Däremot kunna vi av nedan angivna anledningar icke biträda förslaget om ett officiellt överflyttande till skogsägareföreningarna av en del av skogsvårdsstyrelsernas funktioner och att skogsägareföreningarna i anslutning härtill skola erhålla en viss andel av till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet anslagna allmänna medel. Såvitt vi förstå, råder full enighet därom, att skogsvårdsstyrelserna på ett tillfredsställande sätt ombesörjt sina skogsvårdande och handledande arbetsuppgifter. Vi för vår del anse på grund härav, att intet behov föreligger av nyskapandet av ett slags mellanled mellan styrelserna och skogsägarna. Styrelsernas tjänstemän, länsjägmästare och länsskogvaktare, hava på ett fullt tillfredsställande sätt kunnat lämna skogsägarna det biträde med skötseln av deras skogar, som dessa hava behövt eller åstundat. Med den förstärkning av personal och anslag, som nu föreslås, föreligga helt säkert även fortsättningsvis ännu större möjligheter härför. Att för vissa skogsägaregrupper utbryta denna rådgivande och biträdande verksamhet från skogsvårdsstyrelserna för att överlämna densamma till av enskilda efter skogsvårdsstyrelsernas godkännande anställd men av allmänna medel helt eller delvis avlönad personal finna vi därför opåkallat och jämväl olämpligt. När något verkligt behov av en sådan åtgärd ej föreligger, kommer den att framstå såsom konstlad. Man måste betänka, att en skogsägareförening ar eller bör vara en frivillig organisation, som måhända har ett ideellt men däremot intet reellt ansvar för sitt handlande vare sig mot den övriga allmänheten eller det allmänna. Detta gäller såväl vidtagna arbetsåtgärder som medelsredovisning. Därest man får tolka utredningens nu ifrågavarande förslag så, att de hos skogsägareföreningarna anställda tjänstemän, till vilkas avlöning bidrag av allmänna medel skulle utgå, skulle genom ovan berörda konsulterande verksamhet komina att utöva något slags skogsförvaltning beträffande medlemmarnas fastigheter, sa vilja vi såsom olämpligt beteckna, att det all-

382 manna helt eller delvis betalar skogsförvaltarnas avlöning för vissa skogsägarekategorier. Dess bättre befinner sig skogsbruket icke i det nödläge, att det ej kan betala sina administrationskostnader. Skola allmänna medel, under motivering att åtgärden minskar skogsvårdsstyrelsernas arbete, utgå som bidrag till avlöning av förvaltningspersonal för de skogsägare, som tillhöra skogsägareförening, så kräver väl rättvisan, att samma princip tilllämpas lika för alla skogsägare, vare sig de äro anslutna till någon viss förening eller utan att vara detta ändock hålla egen förvaltningspersonal. Vi kunna icke tänka oss, att ledamotskap i förefintliga skogsägareföreningar skall vara förenat med en av det allmänna eller av övriga skogsägare finansierad subvention, som icke kommer andra skogsägare till del och som icke kan förvärvas utan genom medlemskap i sagda föreningar med därmed förbundna andra förpliktelser. Man måste även betvivla, att förverkligandet av förslaget om skogsägareföreningarnas övertagande av viss del av skogsvårdsstyrelsernas funktioner kommer att medföra besparingar för skogsvårdsstyrelserna. Vi tro det icke utan förvänta fastmer, att systemet kommer att föranleda ett oekonomiskt dubbelarbete. Om i en socken eller en by halva antalet jordägare äro anslutna till föreningen och få sina skogar tillsedda genom dennas personal, måste skogsvårdsstyrelsen ändock tillhandahålla tjänstemän för biträde åt byns övriga jordägare, ävensom i övrigt utöva den fiskaliska kontrollen på alla skogar. Detta måste nu bliva en onödig omgång med dubbla resor m. m., och det blir säkert ofrånkomligt, att utredningens förslag vid sitt tillämpande kommer att väsentligt fördyra skogsadministrationen. Vi finna sålunda bidraget av allmänna medel till skogsägareföreningarna opåkallat både ur administrativ och ur rättvisesynpunkt. Jämväl andra skäl kunna emellertid åberopas mot sagda subvention. Det föreligger en uppenbar dualism i skogsägareföreningarnas verksamhet. Dels skola de handhava rent skogsvårdande uppgifter, för vilka bidrag av allmänna medel skall utgå, och dels skola de vara skogsägarnas kooperativa försäljningsorgan, vilkens gren av verksamheten skall finansieras med; föreningarnas egna inkomster. Såsom ovan framhållits har utredningen särskilt uttalat, att anslagen av allmänna medel icke skola användas till försäljningsverksamhetens stärkande i konkurrenshänseende. Vi tro för vår del icke, att det är möjligt att så hålla den konsultativa skogsvårdsverksamheten i alla delar åtskild från föreningarnas försäljningsverksamhet, att icke bidrag, som givits till den förra verksamhetsgrenen, även kommer att stödja och underlätta finansierandet av den senare. Föreningarnas ledning, centralkansli, kamrerare- och bokföringspersonal måste vara gemensamma för båda arbetsgrenarna. En annan organisationsform vore i hög grad irrationell. För verksamheten ute i bygderna vore det i lika mån irrationellt att hava en funktionärskår för skogsvårdsarbetet och en tjänstemannagrupp för det merkantila upplysningsarbetet, försäljningspro-

383 pagandan och den rena kommissionärsverksamheten. Vi äro övertygade om att det i praktiken kommer att tillgå så, att föreningarnas skogsvårdstjänstemän vid sina besök hos skogsägarna även komma att i lika hög grad eller till och med i huvudsak syssla med frågor, som beröra virkets tillgodogörande samt propagera för anslutning till föreningarnas kollektiva virkesförsäljningar. Om det, varom vi äro övertygade, kommer att i praktiken tillgå på detta sätt, så kommer bidrag från det allmänna till skogsägareföreningarna att utgöra basen för en bredare anslutning till och en fastare organisation av föreningarnas kollektiva försäljningsverksamhet. Vi upprepa och understryka vårt tidigare uttalande, att ingen erinran kan framställas mot skogsägarnas strävan att genom enigt uppträdande och samfällda utbud söka ernå bästa möjliga pris för sitt virke. Men vi finna det lika självklart, att allmänna medel icke i någon form böra få, vare sig direkt eller indirekt, användas till denna försäljningsverksamhet, vars erkända och självklara syfte är att driva upp priserna på de skogsprodukter, skogsägarna ha att avyttra. Det kan under inga förhållanden vara riktigt, att det allmänna genom anslag, visserligen formellt givna för annat syfte, bringas att ensidigt stödja den ena parten i virkesaffärerna till den andra partens nackdel. Inom skogsbruket och trävarurörelsen är en sådan statlig mellankomst i den fria prisbildningen särskilt olämplig, emedan köpareparten så gott som helt arbetar på export och sålunda i sin näring är beroende av prisbildningen å sågat virke, massa, plywood m. m. å de internationella marknaderna. Prisläget därstädes kan emellertid icke i märkbar mån regleras vare sig av den svenska industrien, de svenska skogsägareföreningarna eller av statens till de senares stöd vidtagna åtgärder av ekonomisk eller annan art. Det understöd, som det allmänna gåve kooperativa försäljningsföreningar på skogsbrukets område, skulle därför icke kunna hava annan effekt av värde för nämnda föreningar, än att dessa kunde taga åt sig en relativt större anpart än tidigare av slutvärdet för de förädlade skogsprodukterna. Detta innebär väl, att rotvärdet till skogsägarnas förmån skulle kunna höjas, men denna mervinst måste tagas antingen från den köpande industrien, arbetarna eller den bränsleköpande allmänheten. Vad skogsägarna skulle vinna måste sålunda tagas inom landet från andra samhällsgrupper, vedkonsumenter, skogs- eller industriarbetare eller i industrien investerat kapital. Från köparna av cellulosa och sågvirke i utlandet kan den ev. merbetalningen till skogsägarna aldrig uttagas. Det hela är en fråga om repartition av ett fixt slutbelopp, som betalas för de färdiga produkterna. Under dylika förutsättningar måste det betraktas såsom orimligt, att det allmänna träder in och ekonomiskt stöder en av parterna i nyss nämnda repartition till uppenbar nackdel för de övriga. Det olämpliga i att det allmänna ekonomiskt stöder privata sammanslutningar, vilkas huvudsyfte under alla förhållanden är att söka åstadkomma

384 högsta möjliga pris vid försäljandet av medlemmarnas skogsprodukter, framträder ännu skarpare, om man betänker, att dessa sammanslutningar icke varit eller äro främmande för tanken att i prisdrivande syfte exportera det rundvirke, särskilt massaved, vara tillgången för de svenska industrierna måste betecknas som synnerligen knapp. Skogsägareföreningarna ha vid olika tillfällen genomfört dylik export, även av ej betydelselösa kvantiteter, och den sannolika utvecklingen blir väl, att exportförsäljningar ånyo företagas, om den svenska industrien ej vill betala av föreningarna begärda priser. Den svenska industrien befinner sig i nu berörda avseende i ett ömtåligt läge. De utländska köparna av svensk massaved äro vissa kontinentala länder, vilkas tullpolitik går ut på att skapa och underhålla en stark massaoch pappersindustri på grundval av importerad ved. Inom berörda länder är därför massaveden tullfri, medan massa och papper äro skyddade av höga tullar, som på den stora hemmamarknaden skapa ett mycket högt pris å sagda varor. På grund härav kunna massafabrikanterna i dessa länder vara i stånd att i vissa konjunkturlägen bjuda priser för svensk massaved, vilka den svenska industrien icke har någon möjlighet att betala, helt beroende som den är av världsmarknadspriserna å massa. Det bör måhända i detta sammanhang även påpekas, att den svenska cellulosaindustrien haft olägenhet av dumpningsförsäljningar av massa å världsmarknaden, verkställda av ovannämnda tullskyddade kontinentindustrier med deras överskottsproduktion. Om m a n bortser från utpräglad lågkonjunktur med framtvingade produktionsinskränkningar, torde våra skogars normala produktion av rundvirke vara i knappaste laget att kunna tillgodose våra nu utbyggda sågverks- och massaindustriers råvarubehov. Under sådana förhållanden måste det med hänsyn till näringslivet och folkförsörjningen inom landet betecknas såsom olämpligt, att massaved exporteras för underhållande av tullskyddade utländska konkurrentindustrier, vilka dessutom tack vare berörda export kunna erhålla möjlighet att genom dumping försvåra vår egen industris arbete på de internationella marknaderna. Det allmänna bör icke genom ekonomisk hjälp, må vara att den är avsedd att givas i annat syfte, indirekt understödja en dylik utveckling, vilken vi måste beteckna såsom nationalekonomiskt i hög grad förkastlig. Under åberopande av vad vi ovan anfört få vi som vår mening uttala, att en utökning av den med allmänna medel bedrivna rådgivande och biträdande skogsvårdsverksamheten, som av utredningen anses behövlig, blir väl tillgodosedd genom det utvidgande av de nuvarande skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, som av utredningen föreslagits. Vi kunna därför icke biträda förslaget om att den skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och befogenhet, som här avhandlats, till någon del officiellt överlämnas till skogsägareföreningarna.

385 P å grund härav anse vi även, att något tilldelande av anslag av allmänna medel till dessa föreningar ej bör ifrågakomma. Skulle mot vårt avstyrkande dylikt anslag beslutas, anse vi, att motsvarande förmåner böra beredas samtliga skogsägare under enahanda betingelser. Bure Holmbäck.

Gunnar

Sundblad.

Särskilt y t t r a n d e av herr Jansén. I skrivelse från Sveriges länsskogvaktareförbund har framställning gjorts, att 1936 års skogsutredning måtte medverka till att länsskogvaktaretiteln utbytes mot benämningen skogskonsutent. Även skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har gjort uttalande i samma riktning. Ursprungligen har skogvaktaretiteln använts för personer, som haft till uppgift att bevaka skogen mot åverkan och obehörig jakt. Även fasta skogsarbetare, som erhållit i uppdrag att som bisyssla övervaka och förhindra tjuvskytte och åverkan, bruka benämnas skogvaktare. Länsskogvaktarna, som i regel benämnas enbart skogvaktare, bliva i många fall jämställda med dessa, ofta oskolade skogvaktare, vilket menligt inverkar på det förtroende, varav länsskogvaktarna äro beroende vid sin tjänsteutövning. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har gjort den erfarenheten, att vid upprepade tillfällen inträffat, att länsskogvaktare, som förordnats att handlägga sökt biträde, icke fått verkställa uppdraget, då en skogvaktare ansågs inkompetent. Av det anförda torde framgå det motiverade i en titelförändring för länsskogvaktarna. Den föreslagna titeln, skogskonsulent, täcker på ett tillfredsställande sätt länsskogvaktarnas arbetsuppgift. Det vore därför lämpligt, att länsskogvaktareförbundets framställning bifölles och att titeln »länsskogvaktare» sålunda utbytes mot »skogskonsulent» i skogsvårdsstyrelseförordningen. ./. W.

25—817549

Jansén.

386 Bilaga A.

Beräkningar rörande de svenska skogarnas framtida avkastningsmöjligheter. Av professorn Tor Jonson

och jägmästaren Arvid

Modin.

Sedan undertecknade av Kungl. Maj:t förordnats att som sakkunniga biträda 1936 års skogsutredning med en beräkning av våra skogars framtida avkastningsförmåga, hava vi till alla väsentliga delar grundat denna beräkning på uppgifter och resultat, som framlagts av riksskogstaxeringsnämnden i dess år 1932 avgivna redogörelse för den under åren 1923—29 verkställda uppskattningen av Sveriges skogstillgångar. I viss utsträckning har det emellertid befunnits nödvändigt att företaga en del jämkningar samt kompletteringar i detta primärmaterial, varvid under respektive rubriker här nedan redogöres för alla viktigare fall, då dylika avvikelser gjorts. Zonindelning. För att de olika förutsättningar, under vilka skogsbruket arbetar i olika delar av landet, bättre skola kunna framhävas, hava beräkningarna utförts med uppdelning på vissa zoner, vilka i huvudsak sammanfalla med den zonindelning, som användes av 1931 års skogssakkunniga i det år 1933 avgivna betänkandet över åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets skogstillgångar. Då emellertid önskemål framkommit om uppdelning av såväl Lappmarken som övre Norrlands kustland i skilda länsdelar, har detta nu iakttagits. Därjämte har för Sydsverige den förändringen gjorts, att Gotland sammanförts med smålandslänen i stället för tidigare med Skåne, Halland och Blekinge, varigenom en från skoglig synpunkt mera naturlig uppdelning torde hava erhållits. Med huvudsakligt bibehållande av tidigare använda zonbeteckningar framlägges här nedan den nu använda zonindelningen: Zon 1 a Norrbottens läns lappmark, » I b Västerbottens läns lappmark, » 2 a Norrbottens läns kustland, » 2 b Västerbottens läns kustland, » 3 Jämtlands län samt nordvästra delen av Kopparbergs län (Särna-Idre samt Norra Siljansområdet), » 4 Västernorrlands län, » 5 Gävleborgs län och sydöstra delen av Kopparbergs län (södra Siljans- och Falu-Säterområdet), » 6 Värmlands län, » 7 Västmanlands och Örebro län, » 8 Uppsala, Stockholms och Södermanlands län, » 9 Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län, » 10 Östergötlands och Skaraborgs län, » 11 Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län, » 12 Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län.

387 Arealdisposition. Vid riksskogstaxeringen redovisades landarealen på olika ägoslag, nämligen: inägor och tomter, skogsproduktiv mark, myr, berg, mark ovan barrskogsgränsen samt övriga impediment, varvid den skogsproduktiva marken enligt brukningsformen även uppdelades i egentlig skogsmark och hagmark. Vid en beräkning av framtidens skogsproduktion har man emellertid att taga hänsyn till de sannolika förändringar i landarealens utnyttjande, som utvecklingen på skilda områden kan väntas medföra. Sålunda kan en minskning i skogsarealen tänkas ske genom uppodling till åker, genom ökad användning till bebyggelse eller till järnvägs- och väganläggningar, framdragande av kraftgator, vattenregleringar eller inrättande av kulturbeten m. m. A andra sidan kan en ökning av skogsarealen tänkas äga rum genom utläggning av odlad jord till skog, genom sjösänkningar samt genom avdikningar av till skogsbörd helt eller delvis nu otjänliga torvmarker. Bland de sålunda tänkbara förskjutningarna i den hittillsvarande markdispositionen hava endast två normalt ansetts vara av den storleksordning, att de kunna väntas i högre grad påverka den framtida skogsproduktionen, nämligen utförandet av dikningar samt omläggning av det nuvarande hagmarksbruket genom en helt genomförd boskillnad mellan skogs- och betesbruk. Som ren markvinst genom myrdikning hava vi räknat med de siffror, som 1931 års skogssakkunniga framlagt å sid. 44 i sitt betänkande, varigenom en ökning av den egentliga skogsmarken med 1*04 miljon hektar skulle uppnås med specifikation för olika zoner på sätt av tab. 1 närmare framgår. I detta sammanhang må nämnas, att vi även godtagit de sakkunnigas beräkning angående dikning av vissa nuvarande försumpade skogsmarker, inalles redovisade med 1*59 miljon hektar och specificerade på sätt av tab. 2 framgår. De arealer, som dittills hävdats genom kombinerat skogs- och betesbruk, redovisades vid riksskogstaxeringen såsom »hagmarker» med en sammanlagd areal av 0-97 miljon hektar, vilken siffra emellertid ingick i totalarealen »skogsproduktiv mark», utgörande 23*18 miljoner hektar. Fråndrages hagmarken, återstå 22-22 miljoner hektar »egentlig skogsmark». Som grund för vår beräkning förutsattes, att hagmarksbruket successivt upphör på så sätt, att vissa därtill särskilt tjänliga marker omföras till rationellt skötta kulturbeten, medan återstående del av den nuvarande hagmarksarealen helt ställes till skogsbrukets disposition. Några fastare grunder för beräkning av dessa omförningars storleksordning hava vi ej kunnat finna, varför vi nödgats göra en ren skattning, vars resultat framgår av tab. 1. Enligt tab. 1 beräknas den nuvarande egentliga skogsmarken, utgörande 22-22 miljoner hektar, framdeles bliva ökad dels med 0-56 miljon hektar nuvarande hagmarker, dels med 1-04 miljon hektar genom dikning vunna myrar, motsvarande en ökning av den nuvarande egentliga skogsmarken med inalles 1-60 miljon hektar eller 7-2 %. Lägges härtill ovan nämnda grundförbättringar genom dikning av 1-59 miljon hektar nu försumpad skogsmark, erhålles en sammanlagd areal av 3-2 miljoner hektar, som förutsattes hava väsentligt andra produktionsbetingelser än som vid tiden för riksskogstaxeringen förefunnos. Skogsmarkens bonitet. Vid riksskogstaxeringen klassificerades all skogsmark med ledning av den växande skogens höjd och ålder i bonitetsklasserna I—IX, vilka klasser, vid användande av 100-årig omloppstid och fullständigt utnyttjande av marken, ansågos kunna lämna en genomsnittlig maximal virkesavkastning, som allt efter boniteten växlade mellan de ungefärliga gränsvärdena 10-5 och 1 m 3 per hektar och år. Ansågs 1 m 3 produktion ej uppnåelig, hänfördes marken till impediment. I detta markslag ingå

388 alltså områden med en viss produktion, och vid taxeringen befanns tillväxten därå representera 2-82 % av tillväxten i hela riket eller i absoluta tal cirka 1-35 miljon m 3 . Likaså konstaterades vid taxeringen att någon skog även fanns på såsom inägor rubricerad areal, vara årliga tillväxten befanns utgöra 0-24 miljon m 3 . Då emellertid hållpunkter saknas för bedömande av de båda nu nämnda markslagens framtida virkesproduktion, hava desamma helt uteslutits ur alla här nedan framlagda kalkyler. I viss mån föreligga liknande svårigheter beträffande de sämsta skogsmarkerna, detta speciellt för bonitetsklass IX, till vilken sådana marker förts, vilka ligga på gränsen mellan den egentliga norrländska barrskogsregionen samt fjällbjörkens eller kalfjällens regioner och som främst utmärkas av barrskogens bristande förmåga att bilda slutna bestånd. Klassen redovisas till inalles 1*8 % av totala skogsarealen, huvudsakligen belägen i övre Dalarna, Härjedalen, Jämtland samt Lappmarken. Något större areal eller 5-3 % av totalarealen har vid taxeringen hänförts till bonitet VIII, vilken når sin största utbredning i närheten av den förut nämnda subalpina barrskogen, men vilken dessutom förekommer i skärgårdstrakterna samt å vissa av naturen missgynnade marker i andra delar av landet. Dessa båda mycket svaga ståndortsklasser hava sålunda sin huvudsakliga utbredning i de delar av landet, där både klimat och avsättningsförhållandena för virke i regel äro så ogynnsamma, att nedläggande av kostnader i skogs- eller grundförbättrande syfte endast i undantagsfall kan bliva lönande. Då därtill kommer, att inga produktionsundersökningar för dessa boniteter hittills föreligga, medan för andra klasser dylika utförts genom speciell bearbetning av riksskogstaxeringens resultat för s. k. slutna bestånd tillhörande boniteterna I—VII, hava även boniteterna VIII—IX vid bearbetningen såtillvida uteslutits, att de ej medtagits i här nedan gjorda specialkalkyler över arealer, medelbonitet, tillväxt och virkesförråd m. m. Dock har i den meddelade slutliga jämförelsen mellan det nuvarande skogstillståndet och de slutsiffror, som våra egna kalkyler lämna, en överslagsberäkning gjorts över tillväxt och virkesförråd jämväl å boniteterna VIII—IX. Omfattningen inom olika zoner av de sålunda ur detaljkalkylerna uteslutna skogsmarksarealerna framgår närmare av tab. 1. För den återstående skogsarealen har på basis av riksskogstaxeringens bonitering den s. k. ideala produktionsförmågan, uttryckt i kubikmeter per hektar vid 100 års omloppstid, uträknats för samtliga zoner med resultat, som av tab. 2 kol. 1 närmare framgår. Då de enligt boniteringen beräknade teoretiska produktionssiffrorna efter riksskogstaxeringens avslutande gjordes till föremål för en kontrollundersökning (se nämndens redogörelse, del. I bil. F sid. 204—211) i form av en jämförelse med den tillväxt, som i genomsnitt för åldersklasserna I—V i s. k. slutna bestånd faktiskt konstaterats, erhölls som resultat, att i vissa delar av landet full idealproduktion redan nu skulle förefinnas i dylika bestånd, trots att deras slutenhet vid taxeringen endast bedömts till 80 a 90 % av vad för ernående av full produktion ansetts erforderligt. Då detta resultat i viss mån kan anses överraskande, eftersom 10 å 20 % produktionsförlust i dylika bestånd snarast varit att förvänta, hava vi icke ansett oss böra direkt använda boniteringsresultaten som kalkylunderlag utan i stället beräknat framtidens avkastning till belopp, motsvarande vad slutna bestånd i resp. landsdelar enligt kontrollundersökningen visat sig kunna producera. Då taxeringen anger, att ungefär 50 % av skogsarealen redan nu skulle vara bevuxen med slutna bestånd, innebär detta vårt förfarande i princip, att för framtiden räknas för all skogsmark med en produktion, motsvarande i stort sett vad som nu presteras av den bättre hälften av de nuvarande bestånden. Därest ett verkligt intensivt skogsbruk genomfördes på landets alla marker, borde sålunda utöver den av oss beräknade en ej oväsentlig meravkastning kunna påräknas.

389 De genom myrdikning och utläggning av hagmark vunna markerna hava antagits komma att giva samma produktion, som skogsmarken inom resp. zoner nu i genomsnitt presterar. Genom dikning av försumpad skogsmark har den nuvarande produktionen därå beräknats kunna höjas med belopp växlande mellan 1 m 3 per hektar i nordligaste Sverige och 2 a 2-5 m 3 i mellersta och södra Sverige, motsvarande för hela landet en total produktionsökning med 2-32 miljoner m 3 . Detaljsiffror för av oss beräknad framtida produktion per hektar vid 100-årig växtlid efter slutförd skogsdikning lämnas för de olika zonerna i tab. 2. För hela landet hava beräkningarna givit en medelproduktion av 3*2 m 3 per hektar, motsvarande en produktion av inalles 72 miljoner m 3 inklusive bark å boniteterna I—VII. Skogsproduktionens framtida inriktning. Framtidens skogliga produktion kommer givetvis att påverkas ej blott av tillgången på för skogsbörd lämplig jord utan även av det hushållsmål med hänsyn till användningen av olika trädslag och framställandet av olika värkessortiment, som vid tiden i fråga kan befinnas eftersträvansvärt. En tillförlitlig analys av de faktorer, som kunna tänkas vägledande för det dåtida skogsbruket, ställer sig emellertid ytterst svår, ej blott därför, att »framtiden» måste anses vara ett högst obestämt tidsbegrepp, utan i ännu högre grad därför, att produktionsmålet främst bestämmes av då rådande ekonomiska förhållanden med hänsyn till såväl avsättningsmöjligheterna för olika slags virke som ock till arbetsmarknadens läge. Då härtill kommer, att olika kategorier skogsägare kunna hava anledning att för sina resp. skogsbruk uppställa så olika mål som t. ex. produktion av bränsle och husbehovsvirke på de mindre, med jordbruk förenade skogslotterna, eller produktion av industrivirke på skogsbolagens skogar resp. strävan efter största möjliga avkastning i penningar, så torde det vara uppenbart, att kalkyler av nu föreliggande art måste göras i hög grad schematiska samt inskränka sig till att beröra endast ett eller ett par av den mängd olika alternativ, som kunna tänkas ifrågakomma. Efter samråd med våra uppdragsgivare hava vi därför ansett oss böra grunda nedan framlagda beräkningar på i stort sett samma produktionsmål, som hittills mera allmänt varit vägledande för skogsbruket i olika landsdelar, dock med tilllämpande av två alternativ, benämnda A och B. Härvid kan alt. A anses karakteriserat av en kortare produktionstid, ledande till en avkastning av företrädesvis husbehovsvirke samt klenare industrisortiment såsom pappersved o. dyl., vilket alternativ sålunda närmast motsvarar den produktionsform, som nu tillämpas på ett stort antal mindre skogsbruk, speciellt i närheten av jordbruksbygderna. För alt. B tankes däremot produktionens tyngdpunkt förlagd till grövre barrskogsvirke, avsett till försågning m. m., medan pappersved samt kolved och brännved etc. snarast äro att betrakta som mer eller mindre betydelsefulla mellansortiment resp. biprodukter. Detta senare alternativ torde motsvara ett mellanläge mellan å ena sidan statens och andra allmänna skogar samt å andra sidan vissa industribolags och godsens skogar. Jämföras dessa båda alternativ med det i olika landsdelar nu rådande genomsnittliga skogstillståndet, sådant detsamma ur riksskogstaxeringens resultat kan utläsas med hänsyn till avkastningen av grövre och klenare barrskogsvirke, så visar detta tillstånd i stort sett tendens att i de mera urskogsbetonade trakterna i inre och övre Norrland samt Dalarna närmast överensstämma med alt. B, medan det i rikets södra delar snarast sammanfaller med alt. A. Söker man vidare analysera den framtida användningen av olika trädslag, torde det kunna anses uppenbart, att granen framdeles kommer att intaga en viktigare

390 plats än för närvarande, detta beroende både på ekonomiskt-historiska och biologiskt-skogsbrukstekniska orsaker. Först under senaste mansåldern har nämligen granen ryckt fram till ett med tallen jämbördigt eller beträffande smådimensionerna överlägset trädslag, vilket numera ofta gynnas, medan nästan alla skogliga åtgärder tidigare direkt eller indirekt avsågo att gynna den då värdefullare tallen. Så t. ex. utfördes under förra århundradet flertalet kulturer med endast tall, och likaså gynnades detta trädslag indirekt genom utförande av hyggesbränningar samt användande av stora sammanhängande trakthyggen, försedda med fröträdsställningar av enbart tall. Även de fordom vanliga stora skogseldarna verkade mest förödande pä granen, medan reproduktion av tall och lövskog genom elden ofta befordrades. Då man numera övergått till väsentligt mindre hyggen eller till andra föryngringsmetoder i form av skärmställningar m. m., torde granen successivt ej blott återvinna förut förlorad mark utan även erövra en del terräng frän övriga trädslag. Dessutom torde granen framdeles ockupera dels flertalet sädana hagmarker, vilka nu huvudsakligen bära lövskog, men vilka beräknas bliva omförda till skogsmark, samt dels också en stor del av de bättre sumpmarker, ä vilka dikning beräknas äga rum. Beträffande lövskogen fär man å ena sidan räkna med, att de nu merendels lövskogshävdade hagmarkernas omförande till skog eller skoglösa kulturbeten skall åstadkomma en viss minskning, särskilt beträffande rena bestånd, men å andra sidan kan förväntas, att skogsbetets upphörande skall medföra ökat inslag av björk, företrädesvis ä bättre marker samt i landets sydligare, jordbruksbetonade trakter, där skogsbetet hittills utgjort ett betydande hinder för en ekonomiskt lönande lövskogsskötsel. Därvid torde blandbeständ av tall, gran och björk sannolikt bliva framtidens mest använda produktionsform, varför vara beräkningar för den ojämförligt största delen av landet anknutits till dylika bestånd. Då emellertid björken genom sin snabba ungdomsutveckling och sin relativt tidiga ekonomiska och biologiska mognad bliver huggfärdig, medan barrskogen ännu företer en livliv utveckling, hava vi beräknat, att vid alt. A endast mindre kvantiteter samt vid alt. B nästan ingen björk finnes kvar i de äldre beständen vid tiden för dessas föryngring. Under dessa förutsättningar kommer lövskogens relativa andel i virkesförräd och produktion att bliva större enligt alt. A än enligt alt. B. I anknytning till ovanstående hava vi för lövskogen i Svealand endast räknat med mera obetydliga förskjutningar i den nuvarande produktionen men med en viss minskning av det nuvarande förrådet, som till allt för stor del består av trögväxande överåriga och skadade träd. För Norrland antages däremot, att en betydande minskning i det egentliga skogslandet kommer att äga rum såväl för björk som än mera för övriga lövträd. Endast i den subalpina zonen, som till stor del omfattar bon. VIII—IX, beräknas lövskogen i stort sett oförändrad. Slutligen hava vi för Götaland räknat med en ej oväsentlig utökning av lövskogsproduktionen för tillgodoseende dels av jordbruksbygdernas stora bränslebehov, dels av vissa industriers behov av bättre lövskogsvirke, för vilket goda pris böra kunna erhållas. F r ä n de här ovan gjorda antagandena om den framtida produktionens huvudsakliga baserande på biandbestånd har undantag gjorts för zon 12 (Sydsverige), där vi förutsatt, att de olika trädslagen, såsom nu är fallet, även framdeles i stor utsträckning komma att hällas beståndsvis skilda, alldenstund speciellt de där förekommande ädla lövträden hava väsentligt andra fordringar pä jordmån och bonitet än barrskogen. Vidare hava vi för denna zon förutsatt, att den nuvarande stora arealen ljunghedar och fäladsmarker helt kommer att överföras till skog med gran eller tall som huvudträdslag. Till slut mä anmärkas att vi för landets alla delar hava förutsatt, att ståndortens

391 produktionsförmåga på bästa sätt skall utnyttjas inom ramen av nu kända och använda skogsbruksformer samt ekonomiskt försvarbara åtgärder. För uppnående härav förutsattes framför allt, att större uppmärksamhet kommer att ägnas ät uppdragandet av fullgoda föryngringar på alla marker, samt att det sålunda erhållna plant- och ungskogsmaterialet omsorgsfullt kommer att vårdas genom tidiga röjningar samt gallringar, avsedda dels att befordra utvecklingen hos de från ekonomisk synpunkt mest värdefulla trädslagen och trädindividen, dels ock att underhälla ett för denna utveckling gynnsamt mark tillstånd. Härvid beräknas, att de enskilda gallringarna utföras med måttlig styrka, men upprepas med täta mellanrum, så att den totala, gallringsvis uttagna virkeskvantiteten kommer att bliva större än det belopp, som återstår vid tiden för det mogna beståndets avveckling. Enligt här ovan gjorda förutsättningar förväntas sålunda i framtiden bättre slutna och därför virkesrikare samt mera produktiva ungskogar, medan de medelålders och äldre bestånden beräknas kunna utnyttja marken med ett något mindre virkesförråd, än i äldre tid ansågs möjligt. Vid beräkningen använda arbetsmetoder. För att giva en bild av den tänkta framtidsskogen med hänsyn till dess avkastningsförmåga och inre struktur hava vi för de olika zonerna och de båda alternativen A och B sökt beräkna tillståndet i s. k. normalskogar, d. v. s. skogar, vilka befinna sig i jämviktsläge med avseende på tillväxt och avverkning och vilka innehålla det antal sinsemellan lika stora åldersklasser, som betingas av de för olika alternativ valda växttiderna. Till dessa växttider, vilka finnas angivna i tab. 2, har lagts en viss föryngringstid, då marken tankes ligga produktionslös, vilken tid för de av råhumus ofta besvärade markerna i landets norra delar tagits längre än söderut. Dä denna kalkylmetod kan leda tanken på tillämpning av schablonmässigt trakthyggesbruk, mä här betonas, att vi icke tagit ställning till vilket skogsbrukssält, som för framtiden kommer att användas, alldenstund det genomsnittliga skogstillständet torde bliva i huvudsak likartat, vare sig likåldriga eller olikåldriga beståndsformer ingå i virkesförrådet. Likaså må observeras att de använda växttiderna äro att betrakta som genomsnittliga, varför såväl längre som kortare omloppstid även i framtiden beräknas förekomma inom samma zon och alternativ, utan att detta märkbart behöver påverka den statistiskt-matematiska bilden av resp. områdens genomsnittliga skogliga struktur. Våra beräkningar hava i första hand baserats på de tillväxter i slutna bestånd, som vid riksskogstaxeringens förut nämnda kontrollundersöknirtg erhöllos för redovisningsområdena Sydsverige, Mellansverige, Nedre Norrland och Dalarna samt Övre Norrlands kustland (se betänkandet sid. 206). Motsvarande siffror för Småland samt för Lappmarken hava däremot icke ansetts bearbetningsbara, alldenstund det föreliggande materialet icke ansetts vara tillräckligt representativt. För vart och ett av de bearbetade fyra redovisningsområdena hava de för olika bonitetsklasser erhållna åldersklassvisa tillväxterna vägts med resp. boniteters frekvens, varigenom åldersklassvisa medeltal erhållits för tillväxten per hektar i slutna skogar med blandade boniteter och med den trädslagsblandning, som nu förekommer. Genom att dividera dessa klassvisa tillväxtsiffror med medeltillväxten under 100-årig växttid erhöllos schematiska typserier angivande tillväxtens gång för mark med en produktionsförmåga reducerad till 100 rh 3 på 100 år, d. V. s. till 1 m 3 per hektar och år (»bonitet» LO). De sålunda erhållna typserierna a—d, vilka framläggas i tab. 3, skilja sig syste-

392 matiskt darutinnan, att serierna för sydligare landsdelar uppvisa snabbare ungdomsutveckling, men också en relativt tidig tillbakagång i tillväxt, varigenom en maximal virkesavkastning där skulle erhållas vid användande av en 80 å 90-årig omloppstid. Nordligare trakter uppvisa däremot en i ungdomen mindre snabb men i äldre åldrar mera uthållig tillväxt, ledande till en högsta avkastning vid 100 å 130-årig omloppstid. Storleken av det virkesförråd, som kan anses erforderligt för presterande av den enligt ovan angivna grunder beräknade framtida tillväxten, hava vi icke ansett oss kunna beräkna på grundval av de uppgifter angående kubikmassan i slutna bestånd, som vid riksskogstaxeringens kontrollundersökning erhållits (del I sid. 207), alldenstund flertalet av de undersökta bestånden icke under sin uppväxt vårdats medelst sådana intensiva gallringar, vilka förutsättas genomförda inom framtidens skogsbruk. Då man, såsom redan nämnts, genom ett dylikt gallringsbruk bör kunna utnyttja marken medelst ett något lägre virkesförråd, än som tidigare ansetts behövligt, hava vi sökt att på indirekt väg härleda detta lägre förråd genom sammanställande för olika trädslag och åldersklasser av tillväxtprocenter, som hittills uppnåtts å skogar, vilka under längre tid varit skötta medelst enligt nutida uppfattning val utförda gallringar. Genom att kapitalisera den absoluta tillväxten med sålunda funna procenter, hava för olika åldersklasser de i tab. 3 angivna förrådssiffrorna erhållits. Ur denna tabell kunna sålunda de genomsnittliga tillväxtprocenterna för samtliga trädslag lätt härledas genom absoluta tillväxtens dividering med förrådet. Till belysning av, hur tab. 3 har använts, lämnas nedanstående exempel: För en viss zon i Mellansverige antages, att de slutna bestånden vid 100 års växtlid prestera en medeltillväxt exklusive bark av 3-5 m 3 per hektar. Siffrorna i typschema b multipliceras då med 3-5, varvid följande resultat beträffande tillväxt och förråd inom olika 20-åriga åldersklasser för sagda zon erhållas:

Åldersklass

Årlig tillväxt Virkesförråd

I

II

III

IV

V

VI

m 3 /ha

m 3 /ha

m /ha

m 3 /ha

m 3 /ha

m 3 /ha

1-40 9

4-16 53

4-34 95

4-02 125

3-60 143

3-18 151

Antages vidare, att två års tillväxt förloras under föryngringstiden samt att alt. A drives med 80-årig och alt. B med 120-årig växttid, erhälles vedmassans genomsnittliga tillväxt för fyra resp. sex åldersklasser till 3*4 och 3*4 m 3 per hektar. På samma sätt erhålles ett förråd under bark för alt. A av 69 och för B av 95 m 3 per hektar. De i enlighet med ovanstående exempel beräknade virkesförräden hava åldersklassvis fördelats på tall, gran, björk och övriga trädslag, varjämte barrskogen dessutom fördelats pä dimensionsklasser om 5 cm:s vidd enligt diametern vid brösthöjd. Sistnämnda fördelning stöder sig pä uppgifter från riksskogstaxeringen (del II tab. 15), vilka sammanräknats för nu använda zoner, varefter siffrorna omräknats till procentuella fördelningsserier för varje åldersklass. Genom successiv summation av dessa serier har efter grafisk uppläggning mediandiametern bestämts, d. v. s. den brösthöjdsdiameter, som delar åldersklassens kubikmassa i två lika hälfter. Vid grafisk sammanställning av de funna medianerna för olika åldersklasser yisade sig en så stark korrelation mellan bonitet och diameter, att en viss kontroll över relativa jämnheten hos den i fältet gjorda bonitetsuppskattningen möjliggjorts. I vissa fall förelågo emellertid skäl till jämkningar i den vid taxeringen funna

393 grovleksfördelningen. Sä t. ex. innefattar primärmaterialet jämväl skog på impediment samt de i denna vår utredning avskilda bonitetsklasserna VIII—IX, varför en riklig förekomst av nu nämnda marker ansetts motivera någon höjning av diametrarna för här behandlade boniteterna I—VII. Vidare visar diameterkurvornas gäng i några zoner, att de nuvarande äldre bestånden behandlats enligt helt andra huggningsmetoder än de, som i flertalet andra trakter av landet använts. Sä är t. ex. fallet inom zonerna 6, 9 och 11, där tydliga spär av utförda dimensionshuggningar i de äldsta åldersklasserna kunna skönjas. På liknande sätt kunna vissa verkningar av den i Norr- och Västerbottens kustland tidigare gällande s. k. dimensionslagen utläsas, i det diameterkurvorna för dessa områden trots förekomsten av bättre boniteter ligga lägre än i Lappmarken, där ju annan lagstiftning reglerat avverkningen. För att eliminera såväl nu nämnda systematiska avvikelser som vissa tillfälliga oregelbundenheter i diameterkurvornas gäng har en grafisk utjämning företagits med stöd av resultaten för det stora flertal zoner, där »normal» utveckling av mediandiametern i olika åldrar ansetts föreligga. Då resultaten kunna anses giva en synnerligen upplysande bild av de högst olikartade förhållanden, varunder skogsbruket i olika landsdelar måste arbeta, hava åldersklassernas utjämnade mediandiametrar zonvis framlagts i tab. 4, i vilken för jämförelse även intagits resp. zoners medelbonitet, sådan den vid taxeringen bedömts. Av tabellen framgår bl. a. att granen i Sydsverige (zon 12) uppnår en diameter av 15 cm (6") vid brösthöjd vid i medeltal omkring 30 års ålder, medan i Norrbotten omkring 90 a 100 år fordras för samma grovleks erhållande. Likaså når tallen i Sydsverige en timmerdimension på 23 cm (9") vid cirka 50 år, medan i Norrbottens lappmark samma grovlek uppnås först vid 130 år. Med stöd av de utjämnade mediandiametrarna samt den vid riksskogstaxeringen funna spridningen kring sagda diameter har barrskogen fördelats pä diameterklasser dels åldersklassvis samt dels — genom summering av önskat antal åldersklasser — jämväl för samtliga i alt. A och B ingående åldersklasser. Resultaten av sistnämnda beräkning äro zonvis framlagda för tall i bil. e samt för gran i bil. f1, vari jämväl den nuvarande fördelningen på diameterklasser inom resp. zoner redovisats. För att giva en sammanfattande siffra för medelgrovleken hos resp. trädslag, hava mediandiametrarna för totala förrådet jämväl i tabellen införts, varjämte de för härledningen av alt. A och B beräknade växttiderna även angivits. Utöver den ovan beskrivna uppdelningen på dimensionsklasser enligt brösthöjdsdiametern har en uppdelning av barrskogsförrådet jämväl gjorts på sortimentsklasser enligt toppdiametern inom bark på viss stocklängd, varvid för såväl tall som gran använts sortimentsgränserna 4, 6 och 8 eng. tum i topp. Dessa gränser hava förut använts av 1931 års skogssakkunniga och 1933 års skogsindustrisakkunniga vid av dem verkställda utredningar, varvid dock tallen endast uppdelades på toppdiametrarna 4" och 6" samt granen endast på 4" och 8", medan vi nu jämväl infört klassen 8" för tall och 6" för gran. Samma sortimentsuppdelning har dessutom utförts för den beräknade framtida avkastningen, varvid en av undertecknad Jonson är 1937 i Norrlands skogsvårdsförbunds tidskrift h. 3 framlagd kalkylmetod kommit till användning. Sammanfattning av erhållna resultat. Resultatet av våra beräkningar framlägges beträffande tillväxt och virkesförråd zonvis i följande bilagor1: 1 Bilageserien a—t, vilken innehåller zonvisa primäruppgifter, är här icke medtagen.

394 Bil. » > » »

a. Tillväxt inom bark och dess fördelning å barr- och lövskog. b. Virkesförråd inom bark och dess fördelning å barr- och lövskog. c. Tillväxt inom bark och dess fördelning å trädslag. d. Virkesförråd inom bark och dess fördelning å trädslag. e. Tall, kubikmassans inom bark procentiska fördelning å dimensionsklasser efter brösthöjdsdiametern. » f Gran, d:o d:o. » g—t. Virkesförråd och årlig avverkning med uppdelning för tall och gran på grovleksklasser efter toppdiametern.

För möjliggörande av en sammanfattande översikt över de viktigare resultaten hava vi emellertid upprättat vissa sammandrag för de zonvis gjorda beräkningarna, varvid zonerna sammanförts till fyra huvudområden, här nedan benämnda I—IV, varav område I omfattar Norr- och Västerbottens län (zon 1 a—2 b), område II övriga Norrland samt Dalarna (zon 3—5) område III Svealand utom Dalarna (zon 6—8) samt område IV Götaland (zon 9—12). Genom sammanläggning av områdena I—IV hava resultat för hela landet slutligen erhållits. De för nu nämnda områdena sammanställda resultaten föreligga i tab. 5—13. I dessa tabeller liksom i förut nämnda bilagor ingår emellertid icke bon. VIII—IX, varför ett skäligt tillägg för dessa boniteter göres här nedan i samband med vissa redogörelser för beräkningarnas huvudresultat. Skogsareal. Ur tab. 1 kan följande sammandrag göras för de arealer egentlig skogsmark, angivna i miljoner hektar, som nu och i framtiden beräknats stå till skogsbrukets disposition inom de skilda områdena: Areal av bonitet I—VII O m r å d e

Nuvarande

Härtill bonitet I fram- V I I I — I X tiden M i l j o n e t

I II

III IV I—IV

Totalareal Nuvarande

I framtiden

Procentuell ökning

h e k t a r

6-52 7-42 2-91 3-74

6-85 7-83 315 4-35

1-04 0-46 0-05 0-08

7-56 7-88 2-96 3-82

7-89 8-29 3-20 4-43

4-4 5-2 8-1 15-9

20-59

22-18

1-63

22-22

23-81

7-2

Av den med 1*59 miljon hektar redovisade ökningen av nuvarande egentliga skogsmarken motsvaras, såsom tab. 1 närmare visar, 1*04 miljon hektar av genom myrdikning vunnen mark, medan återstående 0'55 miljon hektar motsvaras av mark, som beräknats bliva omförd frän hagmark till ren skogsmark. För närvarande äger emellertid en viss skogsproduktion rum även å de här ovan i nuvarande areal ej medräknade hagmarkerna, omfattande 0'97 miljon hektar. Något motsvarande tillskott till den för den egentliga skogsmarken beräknade produktionen kan i framtiden ej påräknas, enär den för bete anslagna arealen då beräknats ligga helt skoglös. Grovt räknat ligga två tredjedelar av landets skogsareal norr om Dalälven, d. v. s. i från klimatisk synpunkt mindre gynnsamt belägna landsdelar. Virkesproduktionen. Den framtida virkesavkastningen har beräknats sammanfalla med den årligen producerade tillväxten av samtliga trädslag och dimensioner.

395 3

Denna tillväxt, angiven i m stamvirke exklusive bark, har för olika åldersklasser och boniteter i huvudsak beräknats sammanfalla med vad enligt riksskogstaxeringens kontrollundersökning nu presteras av s. k. slutna bestånd, d. v. s. av sådana bestånd, som enligt okulär bedömning ansetts utnyttja markens virkesproducerande förmåga till 70 å 100 % effekt. Enligt taxeringen skulle ett sådant utnyttjande nu äga rum å i genomsnitt 50 % av landets skogsareal, dock växlande för olika landsdelar mellan gränsvärdena 70 ä 75 % i de bästa mellansvenska länen samt 35 å 40 % i de nordligaste och vissa av de sydligaste landsdelarna. För barrskog resp. lövskog kan beräkningen av tillväxten enligt i tab. 5 och 7 angivna siffror med ungefärligt tillägg för bon. VIII—IX sammanfattas på nedanstående sätt. Siffrorna enligt riksskogstaxeringen inrymma även tillväxten å hagmarker. Under rubriken »Differens» har antecknats skillnaden mellan riksskogstaxeringens resultat och här för alt. A och B beräknade belopp. O m r å d e II

IV

III

I—IV

3 Årlig tillväxt i miljoner m inom bark. Barrskog Enl. riks. tax. Bon. I—IX. » alt. A » I—VII » » B » I—VII Härtill för bon. VIII—IX.. Differens enl. alt. A » » » B Lövskog Enl. riks. tax. » alt. A. . » » B. . Differens enl. alt. Alla trädslag Enl. riks. tax. bon. I—IX » alt. A I—IX » » B I—IX Differens enl. alt. A. » » » B.

7-25 10-58 10-64 0-60

12-84 10-56 17-27 0-30

8-21 8-99 9-80 0-04

8-60 11-52 12-83 0-06

36-90 47-65 50-54 1-00

+ 54% + 55%

+ 31 % + 37 %

+ 10 % + 20 %

+ 35 % + 50 %

+ 32 % + 40 %

1-93 1-33 1-01

2-67 2-31 1-65

1-58 1-58 1-10

2-98 3-69 3-03

9-16 8-91 6-79

-31 -48

13 % 38 %

0% -30 %

+ 24 % + 2%

9-18 12-51 12-25

15-51 19-17 19-22

9-79 10-61 10-94

11-58 15-27 15-92

46-06 57-56 58-33

+ 30 % + 33 %

+ 24 % + 24 %

+ 8% + 12 %

+ 32 % + 37 %

+ 25 % + 27 %

—3 —26

För hela landet utmynnar alt. A enligt sammanställningen här ovan i en produktionsökning med 11*5 miljoner m 3 (25 %), vilken ökning helt ligger pä barrskogen, som skulle förete en uppgång med 32 %, medan lövskogen praktiskt taget giver oförändrad tillväxt (—3 %). För alt. B. ökar däremot barrskogsproduktionen med 15-6 miljoner m 3 (40 %), vilket delvis vinnes pä bekostnad av lövskogen, vars produktion beräknas minskad med 2-37 miljoner m 3 (26 % ) , sä att totala produktionsökningen enligt detta alternativ uppgår till 27 %. Emellertid visar den framlagda översikten, att produktionsförändringarna förlöpa väsentligt olika inom olika områden, vilken skillnad huvudsakligen sammanhänger med olikheterna i skogarnas nuvarande tillstånd samt med de orsaker, som ligga till grund för de tänkta förändringarnas uppkomst. Så t. ex. förorsakas produktions-

396 ökningen i viss utsträckning av arealökningar, vilka, pä sätt ovan redovisats, äro av olika relativ storlek i olika områden. För område I sammanhänger den beräknade stora produktionsökningen med den nuvarande skogens glesa och överåriga beskaffenhet, som medför, att tillväxten därstädes f. n. är abnormt låg. Därjämte har proportionen mellan barr- och lövskog beräknats bliva väsentligt förskjuten till barrskogens förmån. Produktionsökningen i område IV är däremot att tillskriva, att tidigare synnerligen illa utnyttjade ljunghedar, fälads- och hagmarker beräknats försatta i full produktion. Under senaste decennierna utförda kulturer å vissa dylika marker hade vid riksskogstaxeringens utförande i allmänhet ej nätt sådan utveckling, att de i högre grad kunde påverka den då redovisade tillväxtsumman. Dessa kulturätgärder i förening med en allmänt förbättrad skogsvärd hava emellertid säkerligen redan nu medfört en ej oväsentlig, alltjämt fortgående tillväxtstegring i detta område. För område I kan däremot den där pågående starka exploateringen av lappmarksskogarna snarast väntas leda till en temporär minskning av tidigare funnen tillväxt. Förbättringarna av område I äro sålunda ställda på relativt lång sikt, medan i område IV betydligt snabbare resultat böra kunna förväntas. Ett från område I och IV väsentligt avvikande skogstillstånd uppvisar område III, där beräkningarna leda till en produktionsstegring av endast 8 % för alt. A och 12 % för alt. B, vilket synes anmärkningsvärt lågt, särskilt som här ovan en arealökning med 8-1 % redovisats för den egentliga skogsmarken inom detta område. Denna arealvinst har emellertid till stor del uppkommit genom omförning till skog av cirka 57 % av de nuvarande hagmarkerna, vilka redan i befintligt skick producera cirka 1*5 a 2 m 3 virke per hektar. Även om produktionen å denna omförda del fördubblas, uppväges detta nästan helt av den minskning, som pä återstående 43 % hagmark blir en följd av dessas tänkta utläggning till skoglösa kulturbeten. Vidare är att märka, att området III omfattar huvudparten av våra bergslager, där skogsbruket sedan länge statt högst i hela landet, och där redan de nuvarande beständen till 60 a 70 % vid riksskogstaxeringen betecknats som slutna. Ytterligare kännetecknas detta område av ett markerat överskott på bestånd i åldern 20—60 år, vilkas tillväxt pä sätt av tab. 3 framgår ligger cirka 20 å 25 % högre än det för 100-ärig växttid beräknade medeltalet. En successiv förskjutning av detta arealöverskott till högre, mera lågproducerande åldersklasser måste sålunda medföra en viss framtida sänkning av den vid taxeringen funna tillväxten. Dä härtill kommer, att de nuvarande bristerna i slutenhet företrädesvis återfinnas på de svagare boniteterna, medan de högproduktiva markerna enligt taxeringsuppgifterna redan nu äro väsentligt bättre utnyttjade (se betänkandet, del II tab. 7), leder även detta förhällande därhän, att någon större framtida produktionsökning ej kan påvisas medelst den vid beräkningen använda kalkylmetoden. Virkesförrådet. Det framtida virkesförrådets storlek har på indirekt väg härletts ur den beräknade framtida tillväxten medelst en metod, som kan anses angiva det minimiförräd, som vid synnerligen intensiv bestånds- och markvård erfordras för den beräknade tillväxtens erhållande. För resultaten av de utförda beräkningarna, som hava sin kanske största betydelse i påvisandet av skogsbrukets relativa kapitalbehov vid användning av olika driftsformer, redogöres i nedanstående sammandrag för samtliga trädslag enligt i tab. 6 och 8 angivna detaljsiffror med tilllägg för ungefärliga förrådet å bon. VIII—IX. Detta tillägg redovisas särskilt med tecknet + . Siffrorna inom ( ) ange det genomsnittliga förrådet per hektar å bon. I—IX. De från riksskogstaxeringen anförda siffrorna inrymma, liksom beträffande tillväxten, även hagmarker.

397 O m r å d e I

II

III

IV

I—IV

Virkesförråd inom bark 3

Enl. riks. t a x . totalt, milj. m . . » » » m 3 /ha » alt. A totalt, milj. m 3 . . . . » » » m 3 /ha » » B totalt, milj. m 3 . . . . » » » m 3 /ha

374 (49) 334+16 (44) 398+21 (53)

501 (63) 453 + 7 (56) 586 + 9 (72)

237 (75) 201 + 1 (63) 298 + 1 (94)

258 (58) 274 + 2 (62) 396 + 2 (90)

1370 (59) 1262 + 26 (54) 1678 + 33 (72)

Differens enl. A milj. m 3

—24 — 6 % + 45 + 12 % + 69 + 20 %

—41 — 8 % + 94 + 19 % + 135 + 29 %

—35 —15 % + 62 + 26 % + 97 + 48 %

+ 18 + 7 % + 140 + 54 % + 122 + 44 %

—82 — 6 % + 341 + 25 % + 423 + 33 %

»

»

»

%

»

»

B milj. m 3

»

»

»

»

» B—A milj. m 3 . . . .

%

» » » % Översikten här ovan visar, att vid en allmän övergång till småvirkesdrift enligt alt. A skulle erfordras ett virkesförråd, som kvantitativt ungefär ligger inom det nuvarande förrådets storleksordning (—6 %). Då emellertid detta alternativ enligt ovan angivna siffror antagits medföra en produktionsökning å 11*5 miljoner m 3 (25 %), måste det framtida virkesförrådet uppvisa betydande kvalitativa skillnader mot nu, nämligen lägre medelålder samt större relativ tillväxtenergi men också klenare dimensioner än som nu finnas. En övergäng till produktion av grövre barrträdsvirke enligt alt. B skulle däremot päfordra utökning av nuvarande förrådet med i genomsnitt 25 % — 341 miljoner m 3 eller 13 m 3 per hektar — varvid ökningen i område IV (Götaland) skulle behöva uppgå till ej mindre än 54 %. Dä denna ökning till stor del måste bestå av grövre virke, torde dess genomförande innebära en genom besparing av tillväxt åstadkommen kapitalinvestering av betydande storleksordning. Sortimentsutbyte. I tab. 9—13 har upprättats sammandrag för virkesförräd och årlig avverkning med uppdelning för tall och gran på grovleksklasser efter toppdiametern. I dessa tabeller, liksom i motsvarande bil. g—t1, har även införts de sortimentssiffror för virkesförråd och avverkning, som framlades av 1931 års skogssakkunniga i en för Sveriges samtliga skogar upprättad avverkningsberäkning. Den årsavverkning, varmed skogssakkunniga kalkylerade, är emellertid av helt annan natur än den, som vi här ovan sökt beräkna. Medan de av oss för alt. A och B härledda beloppen avse skogar i jämviktsläge, där sålunda årsavverkningen helt sammanfaller med den årliga tillväxten, gällde nämligen de av 1931 års skogssakkunniga framlagda avverkningsbeloppen endast närmaste 10 å 20 år och voro grundade på det nuvarande skogstillståndet, som i vissa fall ansågs motivera en tillfällig avverkning långt över den årliga tillväxten men i andra fall en viss besparing därav. För område I med dess nuvarande stora överskott å överårig skog beräknades sålunda tillsvidare för granen en årsavverkning, som med 47 % översteg den vid riksskogstaxeringen funna tillväxten, medan för område IV den för samma trädslag beräknade avverkningen endast uppgick till 85 % av tillväxten. Jämsides med avverkningsbeloppen enligt 1931 års skogssakkunniga har därför i de nu ifrågavarande tabellerna och bilagorna för jämförelse även införts den vid riksskogstaxeringen funna tillväxten. Under nyssnämnda förhållanden kan en jämförelse mellan årsavverkningens stor1 Se anm. å sid. 393.

398 lek och sortimentssammansättningen inom de skilda zonerna dels enligt de nu utförda, dels enligt de av 1931 ärs skogssakkunniga framlagda beräkningarna systematiskt sett icke hava något större intresse men till belysning av, hur den av oss kalkylerade framtida avkastningen kvantitativt förhåller sig till de belopp, som vi nu tillfälligtvis haft och under närmaste tiden få att räkna med, hava dock skogssakkunnigas siffror medtagits i nedanstående sammanfattning av uppgifterna i tab. 9—13. I denna sammanfattning hava endast siffrorna för årsavverkningen, ej virkesförrådet, medtagits, varjämte för barrskogen allt virke över 4" i topp, räknat vid 3 in från roten, redovisats i en summa under rubriken gagnvirke, medan de klenare dimensionerna benämnts avfall. Däri ingår sålunda icke det avfall, som kan uppkomma på grund av tekniska felaktigheter. Vidare har all lövskog sammanräknats. Beträffande de ej redovisade detaljerna hänvisas till tabellerna och bilagorna. De däri för alt. A och B redovisade avverkningsbeloppen, som endast gälla bonitet I—VII, hava här nedan ökats med den tidigare redovisade tillväxten å bon. VIII—IX, efter summarisk fördelning därav på trädslag och dimensioner. De skogssakkunnigas siffror omfatta även hagmarker. Av vidstående sammanställning framgår, att den av oss för område I beräknade framtida normalavverkningen av gagnvirke, d. v. s. tall och gran hållande minst 4" i topp, är ungefär lika stor, som den årsavverkning av motsvarande grovleksklasser, varmed 1931 års skogssakkunniga kalkylerade. För granen är det av oss beräknade beloppet avsevärt mindre, men för tallen i ungefär motsvarande mån större. Det av skogssakkunniga framlagda beloppet gällde emellertid, såsom förut framhållits, endast den närmaste tid, varunder det nuvarande överskottet ä gammal skog beräknades bliva realiserat. Efter det betydande kapitaluttaget under denna realisationstid, varunder årsavverkningen av tall och gran beräknats överstiga den årliga tillväxten med 23 %, måste givetvis det årliga avverkningsbeloppet för lång tid framöver avsevärt inskränkas. Oaktat den av oss beräknade totalavkastningen något överstiger skogssakkunnigas totala avverkning, kan emellertid en framtida gagnvirkesavverkning av samma storlek som det för innevarande realisationstid beräknade beloppet enligt av oss använd beräkningsmetod endast uppnås genom en inskränkning med c:a 50 % av lövskogen till barrskogens förmån. Den av oss för alt. A och B beräknade avgången i form av ej gagnvirkesdugliga sraådimensioner är nämligen väsentligt större än motsvarande avgång vid den huvudsakligen till mycket överåriga bestånd förlagda avverkning, varmed skogssakkunniga räknade. Medan totalavkastningen beräknats ökad med endast 1*15 miljon m 3 för alt. A och 0-89 miljon m 3 för alt. B, har sålunda avfallet beräknats ökat med 2*61 resp. 1*69 miljoner m 3 . För närvarande bortgår dock en högst betydande kvantitet på grund av röta m. fl. tekniska felaktigheter, som i de framtida, med korta intervaller gallrade skogarna måste beräknas förekomma i väsentligt mindre omfattning. För område II överstiger den av oss beräknade framtida gagnvirkesavverkningen den av 1931 års skogssakkunniga kalkylerade avverkningen av motsvarande grovleksklasser med 10 % för alt. A och 34 % för alt. B. För uppnående av detta resultat erfordras en inskränkning av lövskogen till barrskogens förmån med 18 % för alt. A och 41 % för alt. B. Även i detta område överstiger skogssakkunnigas totala avverkningsbelopp för tall och gran den vid riksskogstaxeringen beräknade tillväxten, ehuru endast med c:a 2 %. För område III är förhållandet mellan den kalkylerade framtida gagnvirkesavverkningen och skogssakkunnigas motsvarande avverkningsbelopp ungefär detsamma som i område II. Siffrorna för alt. A och B överstiga sålunda skogssakkunnigas

399 Å r l i g

a v v e r k n i n g

Gagnvirke Tall

Gran

Summa

Tall

Miljoner m

Område I Enl. 1931 skogss. » alt. A » » B Differens enl. A » » B »> » A % » » B %

Avfall Gran 3

Summa

Lövskog

under bark

3-64 3-15 4-17 2-30 4-67 2-78 + 0-53 —0-85 + 1-03 —0-37 + 15 — 27 + 28 — 12

6-79 6-47 7-45 —0-32 + 0-66 — 5 + 10

0-93 2-44 1-97 + 1-51 + 1-04 + 162 + 112

1-17 2-27 1-82 + 1-10 + 0-65 + 94 + 56

2-10 2-47 4-71 1-33 3-79 1-01 + 2-61 —1-14 + 1-69 —1-46 + 124 — 46 + 80 — 59

4-06 4-54 5-63 + 0-48 + 1-57 + 12 + 39

5-53 6-01 7-24 + 0-48 + 1-71 + 9 + 31

9-59 10-55 12-87 + 0-96 + 3-28 + 10 + 34

1-08 2-20 1-66 + 1-12 + 0-58 + 104 + 54

2-38 4-11 3-04 + 1-73 + 0-66 + 73 + 28

3-46 2-82 6-31 2-31 4-70 1-65 + 2-85 —0-51 + 1-24 —1-17 + 82 — 18 + 36 — 41

Enl. 1931 skogss... i alt. A » » B Differens enl. A . . . » » B. .. » » A % i • B %

2-72 2-69 3-67 —0-03 + 0-95 — 1 + 35

3-20 3-77 4-48 + 0-57 + 1-28

+ 18 + 40

1-94 1-49 5-92 0-69 1-25 1-58 6-46 0-92 1-65 2-57 8-15 1-10 0-62 1-69 1-07 + 0-54 + 0-23 + 0-40 + 0-63 + 0-09 + 2-23 —0-07 —0-1 —0-25 —0-39 + 9 + 33 + 32 + 32 + 6 + 38 — 10 — 14 — 13 — 26

Område IV E n l . 1931 skogss... » alt. A » » B Differens enl. A . . . » » B . .. » » A % i » B %

3-40 4-04 5-35 + 0-64 + 1-95 + 19 + 57

2-89 4-92 5-83 + 2-03 + 2-94 + 70 + 102

6-29 0-81 0-81 8-96 1-23 1-39 11-18 0-83 0-88 + 2-6 + 0-42 + 0-58 + 4-89 + 0-02 + 0-07 + 42 + 52 + 72 + 78 + 2 + 9

1-62 2-94 3-69 2-62 3-03 1-71 + 1-00 + 0-75 + 0-09 + 0-09 + 62 + 26 + 6 + 3

13-82 15-44 19-32 + 1-62 + 5-50 + 12 + 40

14-77 17-00 20-33 + 2-23 + 5-56 + 15 + 38

28-59 32-44 39-65 + 3-85 + 11-06 + 13 + 39

5-61 9-42 6-81 + 3-81 + 1-20 + 68 + 21

9-72 9-12 16-21 8-91 6-79 11-89 + 7-09 —0-81 + 2-77 —2-93 8 + 78 — + 30 — 30

Område II Enl. 1931 skogss » alt. A » » B Differens enl. A . . . » » B... » » A % » » B % Område III

Hela riket Enl. 1931 skogss... alt. Differens enl. A . . . i » B. . . » » A % i • B %

3-51 6-79 5-08 + 3-28 + 1-57 + 93 + 45

siffra med 9 resp. 38 %. För lövskogen har vid alt. A beräknats en ökning med 6 %, men vid alt. B en minskning med 26 %. Inom detta område understiger skogssakkunnigas totala avverkningsbelopp för tall och gran den årliga tillväxten med c:a 4 %. Område IV uppvisar de för framtiden mest gynnsamma siffrorna, i det gagnvirkesavverkningen därstädes enligt vara kalkyler skulle kunna ökas utöver skogssakkunnigas siffra med 42 % vid alt. A och 78 % vid alt. B, samtidigt med att

400 lövskogsavverkningen borde kunna ökas med 26 % vid alt. A och 3 % vid alt. B. Inom detta område understiger skogssakkunnigas totalavverkning för tall och gran den beräknade ärliga tillväxten med c:a 8 %. För hela riket överstiger den av oss beräknade framtida normalavverkningen av gagnvirke, alltså tall och gran hållande minst 4" i topp, den årsavverkning inom motsvarande grovleksklasser, varmed 1931 års skogssakkunniga kalkylerade, med 13 % vid alt. A och 39 % vid alt. B. För lövskogsavverkningen har räknats med en inskränkning med 8 % vid alt. A och 30 % vid alt. B. Totalavverkningen för tall och gran enligt de skogssakkunniga visar nära överensstämmelse med tillväxten, i det den överstiger densamma med endast c:a 2 %. Av ovanstående framgår, att möjligheterna till en framtida ökning vid årsavverkningen av den gagnvirkeskvantitet, som för närvarande kan beräknas, är väsentligt större söderut än norrut. Detta sammanhänger givetvis med det norrut nu befintliga överskottet å gammal skog, som under en kortare eller längre övergängstid bör realiseras med motsvarande nedsättning av virkesförrådet, medan söderut ett motsatt förhållande äger rum, i det brist pä äldre skog där föreligger, varför den nuvarande tillväxten därstädes i viss mån bör reserveras. Vidare måste man norrut, såsom redan nämnts, sedan de överåriga, av mycket grova dimensioner sammansatta bestånden ersatts med skogar med normal åldersblandning, räkna med en lägre gagnvirkesprocent än nu, medan denna procent söderut kan beräknas i viss mån öka. Inom område IV förekomma dessutom, såsom också tidigare framhållits, i större utsträckning än eljest, skoglösa eller mycket ofullständigt bevuxna marker, som beräknats i framtiden bliva försatta i fullt produktivt skick. Jämföres i förestående sammanställning över sortimentsutbytet gagnvirkeskvantiteten med den totala avkastningen, finner man, att gagnvirkesutbytet är proportionsvis avsevärt större för alt. B än för A. Oaktat totalavkastningen för de båda alternativen är tämligen lika, uppvisar därför alt. B, när det gäller gagnvirkesproduktionen, genomgående väsentligt högre siffror. Medan den för hela riket beräknade totalavkastningen jämförd med totalavverkningen enligt 1931 års skogssakkunniga visar en ökning för alt. A med 21 % och för alt. B med 23 %, visar sålunda alt. B, när det gäller gagnvirkesproduktionen, en ökning med 39 %, medan ökningen för alt. A stannar vid endast 13 %. Delvis beror detta därpå, att lövskogen för alt. A upptar en betydligt större del av totalproduktionen än för alt. B. Men det sammanhänger i väsentlig grad även därmed, att de icke gagnvirkesdugdga smådimensionernas andel i resp. trädslags totalproduktion är mycket större för alt. A än för B. Till närmare belysning av denna i tekniskt ekonomiskt hänseende mycket betydelsefulla skillnad mellan de båda alternativen göres nedanstående utdrag ur tab. 9—13 rörande smådimensionernas andel i totalproduktionen. Dimensioner T

Område Skogssakkunniga I II III IV I—IV

20 21 20 19 20

a

under

1 1

4" i

topp

G r a n

Alterna- AlternaSkogssakAlternativ B tiv A kunniga tiv A % av t o t a l a v k a s t n i n g e n 36 32 26 23 30

29 22 14 13 20

27 30 28 22 28

49 40 30 22 35

Alternativ B

39 29 19 13 24

401 Denna sammanställning visar, att smådimensionernas andel för alt. A i de sydligaste zonerna är 70 å 80 % och i de nordligaste zonerna 20 a 30 % större än för alt. B. Den större skillnaden söderut beror därpå, att den för alt. A beräknade växttiden därstädes är kortare i förhållande till växttiden för B än norrut. Sammanställningen visar också, att den norrut beräknade avgången i smådimensioner för både alt. A och B är mycket större än söderut, trots att för de nordligaste zonerna r ä k n a t s med nära nog dubbelt så långa växttider som för de sydligaste. Någon motsvarande tendens föreligger icke i de av 1931 års skogssakkunniga framlagda siffrorna, vilket sammanhänger därmed, att det nuvarande skogstillståndet söderut närmast torde överensstämma med vårt alt. A, medan i skogarna längst norrut i stor utsträckning ingå bestånd i så höga åldrar, att de icke kunna tänkas förekomma i det framtida skogsbruket. Den andel i totalavkastningen, som dimensionerna under 4" i topp enligt våra beräkningar i de nordligaste zonerna skulle komma att representera, uppgår för granen till nära nog hälften av totalavkastningen. Detta i viss mån överraskande förhållande sammanhänger givetvis med den ytterst långsamma tillväxten därstädes, som medför en låg medeldiameter även vid jämförelsevis hög ålder, en omständighet, som vi redan tidigare påvisat under hänvisning till tab. 4. Av samma anledning måste också utbytet av sågtimmerdugliga dimensioner vid avverkningar i de framtida normalskogarna inom nu ifrågavarande zoner beräknas bliva helt obetydligt. Medan vi för område IV alt. B beräknat, att dimensionerna 6 och däröver för tallen och 8" och däröver för granen skola komma att representera 73 resp. 43 % av totalavkastningen, uppgår sålunda motsvarande siffra för område I, trots den nära nog dubbelt så långa växttiden, endast till 52 resp. 14. Dock hava vi, såsom tidigare nämnts, för resp. åldrar å bon. I—-VII räknat med väsentligt grövre dimensioner än de som vid riksskogstaxeringen redovisats för samtliga boniteter. H ä r ovan hava vi hänfört hela den kvantitet, som dimensionerna under 4" i topp representera, till icke gagnvirkesdugligt virke. Detta stär dock icke i full överensstämmelse med nuvarande förhållanden. Pappersveden uttages nämligen numera flerstädes för såväl tall som gran till 3 å 3V2". Gränsen förlades till 4" för erhållande av överensstämmelse med av såväl 1931 års skogssakkunniga som 1933 års skogsindustrisakkunniga tidigare verkställda utredningar. Det är också möjligt, att pappersvedens minimigräns vid framdeles event, inträdande sämre konjunkturer, såsom tidigare varit vanligt, kommer att förskjutas uppåt. För övrigt vilja vi framhålla, att vi i gagnvirket medräknat allt virke minst 4" i topp med den föreskrivna minimilängden, medan i verkligheten en viss virkesförlust uppstår därigenom, att vid apteringen virke med det föreskrivna minimimåttet i viss mån måste avkapas till topp, som kvarlämnas i skogen. Beträffande område nr I hava vi framhållit, att avgången på grund av tekniska felaktigheter framdeles icke kan beräknas få närmelsevis samma omfattning som för närvarande. Detsamma gäller givetvis även för övriga områden. Denna omständighet ger den av oss kalkylerade framtida avkastningen en ej oväsentligt bättre ställning gentemot den av 1931 års skogssakkunniga kalkylerade avverkningen än som direkt framgår av de ovan anförda siffrorna. Enligt de av skogssakkunniga framlagda beräkningarna borde sålunda den virkeskvantitet, som representeras av dimensionerna över 4" i topp, för att motsvara friskt, för skogsindustrierna användbart virke minskas med så avsevärda belopp som söderut 4 å 6 % för tallen och 5 å 8 % för granen samt norrut 5 å 9 % för tallen och 7 å 15 % för granen, medan avgången i de framtida normalskogarna torde få beräknas bliva avsevärt lägre. 26—,817549

402 Beträffande de här ovan utförda beräkningarna vilja vi till sist återupprepa, att de icke få anses avse de maximikvantiteter, som under gynnsammast möjliga förhållanden skulle kunna uppnås, utan snarast motsvara den avkastning, som skulle erhållas, därest produktionen å all framtida skogsmark motsvarade produktionen å den bättre hälften av de nuvarande bestånden. Vi vilja också framhålla, att underlaget för de mycket vidlyftiga sifferutredningar, vars resultat här ovan framlagts, i viss mån varit otillräckligt, varför utredningarna delvis måst baseras på approximeringar och subjektiva antaganden. Detta är särskilt fallet beträffande de nordligaste zonerna, framför allt Norr- och Västerbottens läns lappmarker.

403 Tabell 1. Skogsmarksareal. Egentlig skogsAvgår mark bonitet enligt VIII— riksIX skogst. 2 km km-

Zon

L a Norrb. lappmark b Västerb. lappmark I a Norrb. kustland b Västerb. kustland 3 J ä m t l . 1., n. Dalarna 4 Västernorrlands 1 5 Gävleb. ]., s. Dalarna 6 Värmlands 1 7 Örebro, Västmanlands 1 8 Sthlms, Uppsala, Södermani. 1. . . 9 Göteb. o. Bohus, Älvsb. 1 10 Skaraborgs o. östergötl. 1 11 Jönk., Kalmar, Kronob. o. Gotl. 1. 12 Blek., Kristianst., Malmöhus, Halllands 1

25 599 20 100 17 549 12 381 37 894 18 767 22 144 12 036 8 429 9 061 7 672 7 967 16 093

Summa

Beräknad framtida skogsdiknings- marksbar m y r areal km 2 km 2

Tillkommer utlagda hagar km 2

6 331 2 069 1 369 667 3 467 778 376 182 89 194 89 85 57!

65 40 60 60 50 55 70

6 171

222 163

10 307

537 113 281 673 340 671 2 429

468 509 1 150 1233 1392 657 1 506 468 692 239 427 250 992

19^736 187540

17J330 12 947 35*819 646 811 435 313 779 350 803 18943

7 385

5 365

10 416

221 837

Tillkommer bon. V I I I — I X

16 307

Summa egentlig skogsmark

238144 Tabell 2. Medelproduktion inkl. bark för bon. I—VII samt beräknad växttid.

Zon

1 a Norrb. lappmark b Västerb. lappmark 2 a Norrb. kustland b Västerb. kustland 3 Jämtl. ]., n. Dalarna 5 Gävleb. 1., s. Dalarna 8 Sthlms, Uppsala, Södermani. 1. 9^Göteb. o. Bohus, Älvsb. ] . . . . 10 Skaraborgs, Östergötlands 1... 11 Jönk., Kalm., Kronob., Gotl. 1. 12 Blek., Kristianst., Malmöh., Hallands 1 Summa och medeltal

Idealproduk- Dikad tion förenligt sumpad riksskogsskogsmark tax. in 3 per ha

km 2

2-32 2-72 2-70 2-90 2-84 3-11 3-65 4-07 4-26 4-02 4-07 4-33

1 715 1 521 2 507 1 367 2 730 1 258 1 140 640 484 437 384 368 817

5-04

BeräkDärå nad För barrskogen beräk- framtida beräknad växttid nad produkproduk- tion vid tions- 100-årig ökning växttid alt. B alt. A år år 1000 m 3 m 3 per ha 172 152 313 171 341 189 228 128 97 87 77 74 163

1-G 2-2 2-6 2-8 2-5 3-2 3-8 4-1 4-3 4-3 4-1 4-6 4-3

130 120 120 110 110 100 85 75 75 70 70 70 70

170 160 160 150 150 140 130 115 120 115 105 110 110

5-1

15 871

2 318

3-2

404 Tabell 3. Schematisk framställning av tillväxt och virkesförråd åldersklassvis inom vissa redovisningsområden. Å l d e r s k l a s s Typ

O m r å d e

II

III

IV

VI

VII

VIII

Kubikmeter per hektar Sydsverige

Tillväxt Förråd.

0-45 1-23 1-26 1-11 0-95 2-8 15-7 27-0 33-9 37-8

Mellansverige

Tillväxt Förråd.

0-40 1-19 1-24 1-15 1-03 0-91 2-5 15-2 27-2 35-6 41-0 43-2

Nedre Norrland

. Tillväxt Förråd.

0-27 1-06 1-28 1-24 1-7 13-2 26-9 37-1 43-8

Norr- och Vasterfa ottens kustlan d . . Till väx t. Förråd..

0-22 1-4

1-03 0-90 47-0 48-4

1-03 1-28 1-28 1-19 1-06 0-92 0-79 12-7 26-5 37-2 44-2 48-0 49-7 51-0

Anm. För zon 3 har interpolerats mellan t y p c och d och för zon 5 mellan typ b och c. Därjämte har för gran i zon 12 interpolerats mellan t y p a och b, medan de ädla lövträden i zon 12 beräknats enligt typ b.

405 fi Bf J, 3 •o — BP te O G O 2 «H O M •? o, «5 H

r q N M M w n n i , i , i l

o .2 -r1 « fl TJ ^ +-> '.1 >o o o iM o C O O O O O ' - i ' - ^ 1

'

'

'

'

'

Or-l»0©C0CM<MOr-CM-*00CvS

•^cÖLÖÖt^-CGcfi-^ilN-^lOciiÖ

rHOi«Dt-t^—-iot-o-<*it--©i-<

T H r l r l r l r l r l H H M N N N N o

_

1-1

a .2 •a

g

ert -O C

©OW5«5t-rteOi-l"*W5eac»6<> obåiobåiööicöinöoboböci < N C M « O > n t ~ l > ) e < 3 e s i < N « O © 0 0 l N

fS

>

H N N t i IN tD H J f ö -"F TC i ö »ö ec> <x> ' (N N W N M (N N v x s e o o M N O i D o i o n i o

^s

Q0©Oi-Hi-IO<Mt-C0t— t-i-^roböö^T^cö^fint^-cöobåix i H ( N M N « C > J l N N M ( N N 0 1 ( N

iö ö «5 i> r- rö ö öl cö in iö ö >ö rtrlHrlHHNNN^MNIN N? r l H r i n n H H H H N N N N C3

H

f . T » - * H H - | l l - O H ( M N O I M

fi C :crt g IS-1 :Crt C .

: * « C fl

~E

"2 •« c o ert c Ö o

. fl ,2 •— "> -*

es _

CS £ 3 g ert Ä .

c ert :aJ ;

c s S c i H Q fSl C cert

g, .2 g * .. E SCX!•SS» U2 CS -

9 fc c •Q £

•fi S3 .fi o M IO h IO O :crt O :c«

>s

Ä

.fi

2>Z> cs.fi 1-1

O

•O —

:crt :CS

Ä ert „ h M ert M :0

fis

C/2 »~5

csjaco-^ioeoc^cociOi-icM CM

TH TH TH

406 ^P o^

B B

•

cS

os o TM

>

:©

OS

-c

g

00 O

oo

to "c

++

O

rH

cö © l> rf

l ö cö CO o CO r f

CN CN

co co

CO i>

++ OJ 00

CO

t°CO TT

cö oo TH

TT.

CO

©

oo us

rH TH

H

cö

CN r f CN CN

CM

CO

©

H O

00 co

TH TH

CO r f

O

TH

++

T H

T H

CM

i

CO

t -

l-l c/J

"S3

jj

•

+

to O

g c 51

oo

fi

te

:CS U

r* c/1

ra

b CS

g

ra

O O

CS

o

o

-o

TH

4->

CS

*

cö t*»

rf

H

c i ob

fr

**

+ 1 r*

Cl

++

++

++

CM

US

<i> iö

CO O CO CO

CÖ TH H CN I-~ r}"

0 0 CO

CO r f

++

++

©

©

1 ! rH

TH

r f CO CN CO

++

i 1

T *

©

Cl

r f Cl CO r f

rH

rn

CO

in öi 1^ Cl t > LO TH

++

©

c i r*CN CO

++

rH

-ai

CM

o m l>

CN

rH

Cl

in CN

CN

©

r*

CO

t— oo

t -

eo

M O

++

++

<31 r f CN CO

rf

m CN

©

rf

cö CD

•s9

©

CÖ T H CN

eo o

!1 ©

•o

l O

CM

rH

«s

CM

©

co

4- 1

cö r--

cö r f O CM CD C l

o o

eo

rtl

++

©

r f tö CN l > CO CN

rf T-

++

| !

1 1

tO O

++

US US

o^

<u

co co

00 I> t ^

++

TH

© C--

++

t -

c

fl -o :o

++

©

r*

1 os o

t -

H CN CN CN

.-1

fi

oo 93 C l CO CM CN

++

©

CM

rrl

Ö rf CN CN C l CN

© cö m co l > CD

CN

o co

rf

++

++

»O

CM

IM

rH

CO

t -

r^

US o

>o

US

r*l

CO CN CM

rf

CO CO

m

CO

rf

lO r f

rf

rf

CO CO

•#

U» TH

us ©

©

rjt

1 fl 4 °crt U

CS

-G

3 o

u co

4->

c

d,x X

fis

g g 3

>

t H

us ©

•**

>.1

rf

i-l

TH

CN

••o

•J to o

EH

C CS

ra i > <S

O

co co co

o o

o

Hl

©

©

US

CN 0 0 CO t ^ O f f l

C l CO -r-l H r l 9

00 00

lO

TH

TH

TH

O O Cl TH TH

•O ' f

©

rH

g

rH

CO CO l > TH o 0O C l l O

"^

•"*

M

- H -H

CN CN T H

T H I O C O

00 t« O

CM H

CO CO CN

»o ©

©

CN CN CN

fi

ert

:eS

t H

m c i r>

00 - f

CM

00 US US

m

TH

CO O CN CO CO c o i n co o

i>

o m oo CN oo m m

in

TH

TH

T H

T H

©

CM

©

co l > m m

co rf

CO

o cc 3 '(-i 01

T *

X

O C l CO CO O CO CO O Cl

O CO CO —' r f CO CO CO CO

i n r f <N CO O 00 m TH m

i n co T H 0 0 CO 0 0 CO O Cl

CN CO T H T H C l CO C l I > TH

CD

TH

T H

T-l

CN T H CN

H

H

H

CO CO CN

0 0 CO C l

t -

OO

©

O

»O

00 CM

©

H

r»

O

CM

CS C/3

O

£4 ta C/1

"O

©

©

us

CO

TH

c o CN r^00 r f r f l O CO CN

TH

CO CN CO CO r f l O CN 0 0

CD CO r H 00 O TH C l 0 0 CN

Cl r f Cl T H CN C l

TH

I >

TH

i n co co m

o ci

O

O

co r^ CN

00 C l

TH

CN 0 0

l> ©

CD

'S -SP

TH

TH

TH

TH

r f m co

l>

t-

TH

<ra

>o

T H

00 T H

<m

<:c

©

CM

m oo m

<;«

*fi o

ti

<CQ

1-1 cu

' CS

ert

S3

w

I

c

b

"3 G rfi

ert

O

!>

N

rfi

SH

TH

Z

O

Ä

O

rfi

*CS CJ

rfi

oo CS

00 00 1

c Io Os»

•fi

ert

>

cS

1 £

1 ert

rH CS

7$ CS

c T! c

zi

c :ert

O

r-1 Ä

0) rj

HH

CD T rH

>

C O ©

A

«1 l

*-> :e> c i O

01 *JH

CS

o

JU

!5

«

O

ci

C rX WcV3

OO

rf

CO

©

co eo

©

©

CD

CS CD

CD CO

l > CN CN

OS O

1 +

+

+ ©

in r- CN rf TH

C#3

in

rf

1 +

++

r f rco © CO ©

rf H © CO CO ©

H © rf © CO CN

+

++

+

>

JO

•s o OS O

to

1 +

g 'fi

+

•rf

00 H

CÖ

r*

M

o A!

+ rf [> © CO © ©

m © CO T H

oo oo

rf

CO

l > CO

fi -o

+ 1

-:©

oo co

©

T-i

CM US

CN

l > CN

rf in

H

I>

+

+

++

+

m oo

ifi l>

I> l>

+

+

-O

-fi

rf © I> lO

© t00 ©

00 00 CO © r f 00

+

+

+

++

m © m

m co © © oo ©

©

©

rf

O

CO CO CO CN

fi

s o

© © © I > CO CN CO 0 0 r f CO © l>

co co co

-o

l > 00

TH

CN m TH

m oo o rf m in

© TH 00 TH CO t >

rf rf ©

CO © l> © co i >

© © ©

CO r f r f r f CO 0 0 CO © Tf

rf in 00 i> © in

H

I>

©

CN CO CN

CN ©

CO

00 1^ © CN CO 1> © CN rf CO (M CM T H CO

© © CO -f © oc CO CO r»

r-l © CO 00 rf CO t> t« I> m H ©CO l> rf CN

CN H © in

r f r f CO CN © 00 © CO m CN CO © H CO © CN CO H

H

<K

<CQ

© i> r© © co CN CN CN

© I> I->

-CS rf © © CO in © CN CN © -/I OS co CM CO

r»

-o

=

<7i

rf CM © ^H C m CO Cr

r»

rf I> O O H O CO © H

e -o

OS C3 kW

_ ©© r> CO

3§

oo r > r f CN lO r f

© © in © t^ © CN co co

H

<ca

<ca

© rf

r-

rf t^ CO © 1> 00 00 r f

r^ i> © H

CN CN

<CQ

CN ©

r«

r-

in ©

Ä

S

e

fi C/2 CS

I

"cs

>

>

cs o

M CS CS r*

CS 0D

to £

7 ">

H £

co©

ci©

© O

m co © co © co © © m m co co co co © in H

408 Tabell 7. Sammandrag rörande t i l l v ä x t inom bark och dess fördelning å trädslag. Alternativ

Zon n:r

g « 5 £

O 1 000 m 3

1 a—2 b Norr- och Västerbotten

A1 B1

6 252-1 6 283-2 4 311-9

1 331-0 4 359-6 2 935-6

1 191-6 903-8 1 684-3

139-2 11 914-5 53 105-4 11 652-0 54 249-6 9 181-4 47

36 37 32

10 8 18

3—5 Övriga Norrland och Dalarna

A1 B1

6 622-8 9 938-2 7 166-9 10 099-8 5 348-1 7 494-5

1 992-7 1 423-0 2 052-4

317-8 18 871-5 35 223-4 18 913-1 38 611-4 15 506-4 35

53 53 48

10 8 13

A1 B1

3 586-3 4 269-8 3 414-3

5 400-6 5 533-8 4 797-2

1 219-0 830-7 1 107-9

366-1 10 572-0 34 273-7 10 908-0 39 474-1 9 793-5 35

51 51 49

12 8 11

9—12 Götaland

A1 B1

5 235-5 6 141-6 4 279-7

6 284-4 6 682-6 4 319-9

2 428-5 1 877-8 1 785-6

1 257-4 15 205-8 35 1 155-4 15 857-4 39 1 196-0 11 581-2 37

41 42 37

16 12 16

10 Hela riket

A1 B1

21 696-7 25 954-8 23 861-5 26 675-8 17 354-0 19-547-2

6 831-8 5 035-3 0 630-2

2 080-5 56-563-8 38 1 757-9 57 330-5 42 2 531-1 46 062-5 38

46 46 42

12 9 14

4 3 6

6—8 Övriga Svealand

Endast bonitet I—VII. Skogs- och hagmark bonitet I- -IX enligt riksskogstaxeringen.

Tabell 8. Sammandrag rörande v i r k e s f ö r r å d inom bark och dess fördelning å trädslag. r-

Alternativ

Zon n:r

r*

e rfs

O

CS

.BP fl tio k i :CS CS

ra

3 g

1 000 m 3

o/ ,0

( < [

1 A B1

175 658 120 903 218 962 151 178 165 187 140 009

33 379 25 332 01 802

3 855 333 795 53 2 918 398 390 55 7 267 374 265 44

36 38 37

10 6 17

3—5 r övriga Norrland< och Dalarna

A1 B1

163 756 237 608 239 914 308 703 181 805 245 304

44 406 32 278 59 323

7 025 452 795 36 4 988 585 883 41 14 674 501 106 36

52 53 49

10 5 12

6—8 övriga Svealand

A1 B1

72 118 103 794 131 943 146 841 92 110 112 697

18 868 13 677 23 043

5 900 200 680 36 5 250 297 711 44 9 194 237 044 39

52 49 47

9 5 10

9—12 Götaland

A1 B1

99 386 174 377 107 846

112 638 164 017 88 740

38 487 31958

34 983

23 862 274 373 36 25 348 395 700 44 26 500 258 069 42

41 41 34

14 8 14

K)

510 918 765 196 546 948

574 943 770 739 586 750

135 140 103 245 179 151

40 642 1 261 643 40 38 504 1 677 684 46 57 635 1 370 484 40

46 46 43

11 6 13

3 2 4

1 a—2 b Norr- och Västerbotten

1 Hela riket

A B1

Endast bonitet I—VII. Skogs- och hagmark bonitet I- -IX enligt riksskogstaxeringen.

-f

fiert

00 PL, OO H->

rf

O

©

g 3

r-i

CO

CC rf

H

IT

l^

Cl r f

i

|

!

©

H

.

co P - co CN I T co 1 CO r f r f r f r f i n 1

1 1

rf

r f 0 0 CO © CN CN CN CN

o

00 © lO r f

|

|

i

O

© ©

1 1

00 CN © H H

lO © CO r f

© I> CO CN

1 !

CN OO ©

CN 0 0

[

u

H

^

o

CO r f r f r f m m

cs

JV

0 0 © r f r f C l CN CN CN CN CM T H CN

; |

C_l

CN oo © © © ; r f CO CN CO CN CN 1 US ©

!

©

CS © © © CM ©

CN I T in rf

LO rf m CN

©

©

CO

H

CO 0 0 r f r H H CO © 1 > H H

CO CN ©

TH TH

©

cs BP

T*

©

incor~©in©©cocorf

[T

fl

co co co <M r f i n T H CO CO © 0 0 © CN H H

'Bfl

CO CN

©

©

©

00 r f CN CN

OO 00 CO ©

©

rH O

© C N C N H C O r f r f C O C O C O I T co o © © I T co CO CO 0 0 H © H ©

ra

CO O H H CO CN © ©

H H

© O

CN m

rf

rH H

©

CO ©

©

©

eS

CO CO CO © r f r f r f CM

oö

rH Kl

H

cs rf

a

o

©

N

M

O0 00

©

© ©

O0 CM US

+J

©

© r f r f o b i n o b © m m © © © © rf

00 ©

© tr H I> ©

0 0 CN T H rf

g

©

CN

'

rH -rf

TH

i i

rf

©

CO W

- H

w

eS

©

©

t-

©

©

00 CO CO

rf

©

CN © r f cö •"* 00 © H l > © © CN © t > © CM O © CM © © CM H l> l> rf

t-

„H

.H

„

rH

[T |> CN 0 0

O

©

©

oo

00 © H

©

CN CN

CN

t r co cö ds r f © r f 00 00

H

CN CN CO

H CN H CN r f

H

©

US

rf

CO 00 H © 00

©

0 0 © CN 0 0 CN © © rf © H © © © © CN H CO ©

rf tr in IT rf rf © © CO CO CN CN H ©

©

'

ra ©

©

© tr H

rH CM

1 CO CN CN

us

»

M

<ra <rag H

m ©

rH US

rH US

H

CO CN CN CÖ CS

oö

iföcNCN i '

<M ©

rH

oo co ob ©

rH <M

CO

CO

<ragH >

<ca<ca

CS

• rH

[cs t,

:S

s

^

BP

fi

*J g *

•<->

fl

r^J <S

Ivä: ver örr

«rH

BP

ver

< fi

©

kes

i01 ->H rti"S

H © ©

i n o o c o © © © i-Tfcöcö r f m O CN © © co co © m CN © ' r f CN © CN CO CN m © t> H m O I T cs t r i n oo H © oo rCO 00 © r f TH O oo m oo H H r r m co

H

IT © ©

CM r f CM IT [T

t > T H CO H CN H

ti

CO

TX

H

CN ©

t~

©

H CS CD r f CO © rf © rf rf H H ©

rX

l O 00 lO CD O r f Tf ©

© Cl © © rf

© © CÖ r f r f r f 00 © in © © © © CN CN r f

CO CN CN

OOCMt^CNCOCMHCOCNCN i n © oo m oo t > H CD © H CN CN m CO

CS

© CO 0 0 H © [ T co © H © © H rf CN © H TH rf

rX

CN CN

H C D © © r f C l © CN H CN 0 0 © in © © H © -H © © CO ©

1 1

©

iföcNcö

CO CM »O

TH

©

tr rf 00 00 H

CN

CN 0 0 r f

rf

O

rH

co co © cö © CN i t > i n e ö TH c i co © CN m © © © co © 00 ' m © co

1 1

f-1 r H

coco©H<cioincocNco © i > © co m CM co © O

'.O

rM

es 00

I

IT

©

^ ^

rf

©

© rf

© © CM CO

|

CS ! £ '•/i +-

. X :CS © H-> t-

• rH

©

CN in

i

rH r f

© rf

m © i n r f c M t ^ H c o c N c o c i © © H i n m oo

OD,5

fi.

i

CN CN CO

© rf

H

.Iff

OH

rf

,

©

C

© eo m

O

H CN

—

.a >

> <

A

n»5-1 b«<

S

«>

: c0i •s

g* •;-.

2 "H

'c fi

o

.a

>

>

<

3 rf

tH

O

©

co rf

us

CM r f

CM CM CM

© © © H C O r f c O r f c O © C/1

B fl

CS 0 0 H->

UD GO tH c/2

fl

> KS tH © *"

© © © tr TH tr O tr 00 H 00 © © © CM © H CO © © © © © © rH TH rH TH

rf m ©

00 r f r f rX US US CM © © - r f t ^ C O C S H r f - r f - r f CN © I > H CN H H © © © © CN © ©

N

O

•*

H

K! • *

J.

© © © C N C Ö c Ö C M H f r f c Ö © t r CN © CN © © r f CN © © r f cN O r f CN OT H H CN CN rf © © CM 00 CM US CM CO CM

CM O0

O O M r f c Ö C S o b r f T f c Ö c Ö © © © © © © © © t r CO © © © rf

oo © ob ©

fr 00 © © © I> t r © © CN ©

rf CN

TH

Tf

CO CM

rf © ©

© © H

CN © © © © rf CS CN H

© CN CN

rf H

rf ©

CS H CN

CN

H

rf

©

CM

00 CO

rH

00 eo f

o

© TH O rH r f rH I T 0 0 CN r f CN H

O ©

CN ©

O0 ©

©

co

H © rf

tr ©

CM rH O

©

©

CO r f CN © i n H CN © L T C l co T H © © © tr © © H CN

H m m

0 0 © CN © t r CN © CN ©

©

© H in

CM

al a

t-

©

© CÖ C l CN © ©

©

CO CM H ©

CO © © © © CN CN CN CN

00 H

© © r f CN © H 00 © CM © © © r f © CO © 0 0 CN

© © Cl © ©

I T

© H m H m o rf © CD ©

CO

CO CD CN H H rf © H rf CM © rf CS

tr CN rf

I T m co in ob in IT co © © CN © 00 rf CO © CO H I> os LO TH TH T H rf in rf

© ©

tr © © t> rf

©

© H O CN © rf rf IT Cl 00 © TH rH CO © © H © t^ LO lO © © © H CN H US CM US © © © © OS tr tr 00 © © © © © CN © © CM © H in CN CN rf CN © H CO

© ©

© H

© rf in I T CO H © in ©

©-rf©CN©©ob-rfcÖCN

rf ©

© ©

o oo © © © CN CO ©

©

CM

© © <N © © © © © CN ©

© © t> Cl

"* © ©

© CN © © O © H m © rf in rf © © CN

© ©

© ©

TH

© rf tr |T ©

rf

US

00 in Cl

H rf ©

TH

TH

< a

fl

01 X 8 r-H

W>

! "S

Bi

O <-)

i > - 3 cs

tsDieS •-H tH

<m

<CQ

<a <a

3 w

ti* . nfi

o -a co ** O H-> ,

tlO H-l

fi

H->

fl > a

H

fl o a-

411 ©

fiPL, O

CO CS rf

H-l

s

o

©

g

o CJ

—'

©

o tH

c W

rf

© H

m © CN © H H M H

i |

|

1 CD

1^- TH — CO CM r f r f i n

I T TH O rf in ©

H ©

Cl © rf O

1 1

rf

© I T c - CM CM CM CM CM

rf rf

© ©

© H

© CM

I 1

©

rf rf

H IT I> io

I 1

00 CN TH CO © H CO CN r f © H LO ©

O © CO ©

© tT 00 © CO © r f r f © ©

CN © © © CN CN CN H

© CN

! !

rf

© ©

H CD © r f © 1 CN CN CN H CN 1

|

©

US CO t -

©

PH EH

©

O

5s

©

©

© ©

.

© H r f C N C O l r © m © C 0 © rH r f | T © r f C l © r- o © © © I T O IT IT O © © © d (Ji CO -n TI CN CN CN H l - O H M N X

"a :fl a ._, =cs t/3 r->

3 BP

0 © r f c 0 © © r f © © r f

QOrS

© ©

in © CN H

©

©

©5: 2fl

© ©

I T co t r CN r f r f

©

t- O

CN CN CN © © CN

r f CO © rf

CO © H CN

H

1 H

I I I !

©

H->

to

CO CO CO Ti H H CN

ra

Ti

©

i

CO

• -

c i © r - - H f ö - r CN CN © H I T o © CN © © f r 0 0

©

© CH

C,

„

tH

H

O

©

rf

©

o

© H-l

© tr H CN H

i

oö

'CS CO

©

c o TH

m

'

©

©

I T

O CN © ©

T "T rf

t - ' rx

©

r f CM

Ö

cs

0 0 © © © © © r f m © © H r f rH 00 © © H H C l H I O CN r f r f CN H CN © l > CO ©

r f CO

© © © ©

iCÖCNCÖ '

©

00 © cö © H - f 00 © H c i m CN CN H CO r f I T CO

crt

oö

TH

p_

W

CN © © © IT m H in rf © © r f CM t r r f

crt CH

4 L- ©

© rf - f © © © |^ o © H © H

rH ©

O

©

©

rX

'

C-

CO

. rf

.

CN cö

'

rf

H © CO CM CN CN US rH ©

©

H © ©

IT ö CN H CN ©

Ö H ©

CÖ 00 ©

©

CM

c/1

fl.

Ti

1 CO CN CN O

© o ©

© © ©

to

*1

CN co i n © r f O r f CN © © © © © l > T1 TH © ©

•

crt to o

CO - X

rH CM OS

H © © © © © I T 0 0 © H CM © © © r f C l CO I T

© © ©

o

©

CO © CN H t r m CM © © o © © © TH TH rf

i t T T f r f

H J "cS 0 0 rH . _ - 41

fl -a 01 K>

rj

""i* *c

ob I T H m © rf

H

fi

© © CN CN

CN CN CN

o £

CS

< ^

rH « HS* i - i Tl-H

rt

H H © « <£! C3 © ^-l—<C1

co < n ^ © T - H C 1

<m<:ra

°2

s

.a >

> <

A >•* H<

I

=

tiO

fi*»

^ S fl

cn

. rfi

CT fcC

C

~S°ä

T 9

[2

2 r^1>

X c/i . f i c/3 to -H o b T-( CS V3

r> CS

Iväx verk örrå

>

0.

verk

t

kesfi

—

ci

to •3

T H

t-

ob

H

CO oo

cs t -

©

©

oo cö © © © T© I T CM

CO I T H rf rf

CO 0 0 os c s ©

in

H r r t*CD CN T r f CN H

t r CM © i n H I T CO © CN © r f CN C C^ Ti Ti © ©

CN © r f C l CD © © © CM © © r f © r f i n © © CN IO r f © H H rH r f r f CO

g

oo

, i n c ö - f '

I T LO

©

©

© CM

r f i n CN CN CN

TH

i

H rf © CM

CO O

© C N C N C Ö C Ö H H CD CM © © r f H H © IT O ©

i

r f H Ö CÖ © rf O © IT 00 r f m © © © © O rf —1 r H © US

H

©

© rf

i

Ti

00 -rX CM CM OO ©

CO

4->

US rH ©

r f r H l r O © C N I r i n © r f © rf © © © © © t r 0 0 © r f LO r f I T © © CM © © r f r f © rf H H rH TH

CS

©

C O I T C O © 0 © I T © © r f © I > r f TI co m © 0 0 O O CN 0 0 O H

,_*) tH

S -H O rfi © o O © "^ O H H-l C/5 ' 4 1 cs & to rfi t r 0 „

.3 t*H :0

«> fi "fi C

-T!

T-4

*H ty

a^-a öwW

.3

r>

H

£ 01

> *u

U

D

412 Lfl sc Z K CO tc T-4 CM CN CN r f CM

CO

PH OH

H->

4 O

•H O

©

o

©

to

rf

© rf m © -f ©

W

8>-*>

3 BP to ,2 c/i

©

LO

©

CO

OC CN

CO CN

CO CN

1^ T-

rf

—i © C. Cl CO CM © CN CM CM H CN

i

i 1

I 1

1 1

©

M

CN

CN

H

oc c i m m

cirs

; |

j

|

j

oo

© —

CM CO

© CN

© if

CN © r- — - f CM CM CN H CN

J i

j I

1 1

©

Ol

—

CN

rf

in

©

©

rf

i I

| I

| |

© H

© CN

o

©

© ©

en © rf m

© IT

© ©

H

I 1

-X

CO

CM

'S

m ©

H

H

m co ©

co m

10 TH

H

m

© © © co

©

tr in co m

©

IO

T-

H

CN ©

Ci

© rf IT

IT

CN 00 © © rf © co © m

> "°

'Ö

©

i

IT

s5 -H 00 HH

i

©

r2 3

rfi 3

1 CN © © © © © TH CN CN H

©

]

© ©

CS

©

in

©

CM

©

O

H

CM

Mil

H

rf

rf

US

©

CO

©

CO

I> in

LO

©

© rf

© 10 ©

rf

rf

CM T-

H H

H rH

H TH

MM

O l CN CN

HH

US

y 3S

fi 09 "fi• 3 fl :© it& 0)

HT

00 I

©

©

rH

oo I T IT

© ©

m CO © oo

©

CN

rf

©

©

rf

00 I>

tr

00 ©

H

rf

CM

H

H

H

©

© -X

©

©

©

©

rH

CM

© CO © CM H

IT H © rf ©

© -rf r f CO I > CM © © 00

CM © © ©

© © © ©

© H © rf

m rf

rf

tr.

rH

rH

©

LO

rf © © © rf

IT

fl

H

CS

Ö 9

IT © © 00

CD © IT H

O

PH

rf

© ©

O

©

H © H |T ©

00 © rf

© © © © ©

IT rf [r H r f CO rf

9t

H->

©

fl

©

Ä

fl

Cl

Gfl

g

•

g 3

CS 00*

4-1

tö i

"3 -a

©

O r-

[>

w

CM

CO

co

in

00 © CN

'

t© m © CN

© Öl H © H

us t 1 in ©

oo

CO

© © © © ©

tr © rf IT

© rf CO

CO CN Ol © ©

© CN H © ©

IT

IT

rf

CO

Ö

©

©

t-

H rf H ©

CO H CN rf

Cl © rCN rf

CO

us

CO

©

us

©

rf IT rf rf

-f

IT l> CN CN ©

© © IT rf

CM

,

CS

(A CO

US

rf

rf

oo CO CN

'

rf

rf

O

tL

>

01 rfi

--1 "CS

<; a

•TH

CN

tr ©

© IT

©

IT © CO CO

CN ©

CN

rf rf rf

CN CN CO

© CN tr

H

CO

©

©

©

rH

CO

©

©

© © CN H

TH

rf

m ©

©

rf

©

rf H CM

LO H ©

CÖ H ©

.

co

CM

-f

CM CO

C,

ra . -H

H

' H

„

i

©

CO CN

©

in ©

00 H ©

TH

© © ©

© © ©

©

©

©

H

©

t-

H CN ©

CM © ©

H

TH

rf us

©

in I > CO © CN rf © IT

rf H ©

t-

CM

CD

TX

© 00 © © ©

IT

CO IT

©

i^

m

m

IT

LO

©

©

rf

©

H

CN

co i n

©

rf © ©

H © CN

© © CN

H

CO

CO © © H

rf © LQ

CN rf H © ©

H IT

'

©

<-; ro © ©©

N

< a S2 -H

CO

H ©

rf © CN

^

©

H

to 'tH 01

y, cS tfl O

•% -i —ci — '3 '*-' -S

m

^

fl -fi

©

fl

tH H

HH

© in tr IT

1 a

<ra<ra

a-*

-1

©

Bf

"3

fl

*

>

.a r>

> <

fl

01 HI

* t-i

°cS tH tH

> CJF © a? > H

1 -° >H

z\

i—I

CN

Q

_-pr -fi 3

w

X BP

r—1

•3

:CS

BP o 3

rX

©

H

H

Tl rf © rf rf

©

CN

H

<

©

00 H © CO ©

co H CM © LT i n r f

TH CS

© CN 00 © ©

©

©

cö eo

©

m

-X rf © CM © ©

©

us

m

© rf

TH

CN CO

'

in CO CN LO

©

© © © H rf

tr H

© © rf

©

00 CO © CN H

CO

i Å

•cn Ö

©

©

a

© © ob © © IT m H © © CO 00 m H CM

PH CH

a

J M I CS

© © "H co © © IT © © ©

H

SB

i ©

IT

CO

H

tH

N

7i

CM

oo © m ©

rf © ©

oo

IN

©

IT

0)

"fi

O © J

cS

CS

c/l

fi. tO CS rfi

c tH °CS

*

22 o O

© H

s>.a>

fl ooO Wfl rå

413 CO

ert rf

O

©

ci

- i

rf

CS

© OO US US US O

r X US

COrfrfcÖ©©ÖlrfcÖcÖ r f 00 © © © © © © © rf m © rf ©

«:2 CS

to tH r>

to CS C/1

© fl C H->

H I T © © IT I> © © t r I~~ i n © r f r f CN © ©

»O ©

©

CO rH

co

C N r f L O © t T C O H L - O r f r f r f © CO © © © © © © © © I T r f LO

© © t r CM H CN CN r f CO © 00 CO © © © H H i n rf rf in © H CN H © © © © © © © tr

CM rH ©

©

r H © u Ö r f r " © © © © CN © © tr ©

OO 00 US CM US US »O

©©O-fincDITrfcÖcÖ rf © © © I T IT rf © IT IT © © CO © rf © © in © © © IT rr 00 CM CN CM H m tr m CM TX rH US CM Hl © H © 00 © CN rf H IT © © © 00 © CN rf rf © © © © rf rr- © rf H © © CO 00 © rH rH CM IT CO IT IT rH rf CÖ © 00 tr rf rf CN I T H 00 © © I> 00 rf © 00 CN CN © LO 00 00 H H H Ci CO Ci © CO CO H H CO Öl Cl CÖ CM © CN © © © © CN © H LO © © © 00 © © © IT I^. © CN CN CN

© rf © rf

© rf in CO © IT tr © © © LO © I T rr- CN CN © I>

00 © © © rH © r f r f H © r f © © CM © © H © © © © © O l f l C O H B h h H © r f CN CM H H © IT in

00 © H © © H

© © ©

H © ©

©

H

©

rf © m © © H r f CN © © IT in

m oi © © CO I T H CN

TH r f CO

CN © Öl CÖ rf tr © © © r f r f t> IT © © in m H H CM i r 00 © CM © r f CO © I O © t r CO CN I T © t r CC ©

CN CN

CM r H CM CÖ CÖ

00 © 0 0 CM H I T © © I O H CO r f © © I T 00 ©

H

©

© © © © © © © oo m H H CO CN CM ©

»X

©

© rH © t r Ln r f i n ö i cö © © r f CM H © © in H © © © CO © H © r f © © © ©

< a

< ra

„- ,_ ©

CM

rf

US CO

CÖ CN CM

©

M

cc

.-3 - i

-2 g c *a

©

CÖ CN CM

© © © cö fö cö H © © © © H © © © © © © I T CN © © © © r f 00 ©

tH r> 43 . - . H CS

00 LO cö f ö

©

©

H © CN CN © IT TX t I T © CM I T rf IT © m r f © t r CO CO © r f © © ©

<ras <ras

© CO CM H I> r f © I> © r f O in r f I T rH © © © H H CN © ©

ti. a 00 ! 3 fl

rH

<ra<«

01 S2

© r f H CN © t r © CO © © © © CN CN © © CO t r

X 3 H <M> 3

• rM r*

H a S

gl

o fico rfi £ «» a H.

H

3 J9

fi fl .-< r ^ »CS

.LJ

Sn

> <>->

7?

41 t -

rfl ? r>j O

h<

ui

O rH ,L H->

cs S).2P

"2 °fl •J

M

C

WtfiH

414 Bilaga B.

Förslag till Normalplan för utbildningskurs för skogsarbetare. Av jägmästaren Birger

Ärvas.

Genom kursen, som avses att pågå under cirka tre månader, åsyftas icke att meddela yrkesundervisning åt nybörjare. Tvärtom bör förhållandevis god praktisk erfarenhet vara till finnandes hos eleverna, framför allt i vad gäller avverkning och därmed sammanhängande arbeten. Utbildningen skall huvudsakligen avse ett fullständigande av deltagarnas praktiska färdigheter och icke syfta till bibringande av kunskaper, som kunna motivera en befälsställning inom yrket. Närmast bör utbildningens mål vara »arbetande förmän», d. v. s. arbetare, som kunna reda sig självständigt med flertalet i ett ordnat skogsbruk förekommande arbeten och som kunna handleda mindre erfarna kamrater. I fråga om de praktiska arbetena bör utbildningen ha formen av en kvalitativ avslipning av redan inlärda färdigheter med åtföljande undervisning i yrkets finesser. Den elev, som visar sig ha fullgod erfarenhet beträffande vissa sortiment eller arbeten, bör sålunda huvudsakligen sysselsättas med uppgifter, beträffande vilka han äger mindre eller ingen erfarenhet. Av det nyss sagda följer, att minimiåldern icke bör vara alltför låg och, med hänsyn till nödvändigheten av att eleverna äga tillfredsställande mottaglighet för undervisning, maximiåldern ej för hög. Normalt synes till elev böra antagas endast person, som fyllt 20 men icke 30 år. Vederbörande skogsvårdsstyrelse bör emellertid ha frihet att dispensera från dessa åldersvillkor med hänsyn till den sökandes dokumenterade personliga kvalifikationer. Undervisningen planlägges dock med tanke på att under inga förhållanden person, som ej uppnått 18 år, antages till elev. Huvudvikten lägges på den praktiska undervisningen. Avsikten är emellertid ingalunda, att den teoretiska undervisningen skall försummas, men den bör i största utsträckning meddelas i samband med det praktiska arbetet. Den teoretiska undervisningen på lärorummet kan därigenom inskränkas till minsta möjliga antal timmar, sammanlagt 45 för hela kurstiden. En mera detaljerad, generell dagordning kan icke lämpligen uppgöras, enär hänsyn måste tagas till de lokala förhållandena i varje särskilt fall. Dessa torde komma att nödvändiggöra rätt väsentliga olikheter mellan kursplaner för olika orter. Därför bör även den här uppgjorda normalplanen endast betraktas som vägledande och icke som under alla förhållanden normerande. Enskild skogsvårdsstyrelse bör alltså ha rätt att, inom av tillsynsmyndigheten uppdragna gränser, göra de modifikationer i fråga om timantalet för varje ämne, som kunna vara av behovet påkallade. Undervisningen på lärorummet bör förläggas till sådana dagar, då väderleken försvårar eller omöjliggör utearbete. Antalet lärotimmar, sammanlagt 624, fördelas på 12 huvudämnen i överensstämmelse med följande normalplan:

415 Praktisk undervisning, huvudsakligen å marken T

Undervisningsämnen

1. Avverkning a) Huggning av olika sortiment b) Redskapsvård c) Uppgång av körskiften d) Lunning (körning) e) Virkesuppläggning f) Tumning 2. Stämpling 3. Gallring 4. Virkesmätning 5. Kulturarbeten a) Hyggesrensning b) Sådd och plantering c) Hägnad d) Beteskultur 6. Skogseldsläckning 7. Dikning 8. Kojbyggnad 9. Hushållsgöromål 10. Arbetarskydd 11. Första hjälpen vid olycksfall . . 12. Sveriges skogar

96 24 24 32 16 44

32 64 16 14

Summa timmar Anvisningar 1.

för

undervisningens

236 46 44 28

Teoretisk undervisning å lärorummet i

m

Summa

m

i

4 2 4 4

128 16 48 24 16 8 8 8

126 15 46 22 16

240 48 48 32

planläggning.

Avverkning, a) H u g g n i n g b ö r a n o r d n a s a v s t ö r s t a m ö j l i g a a n t a l a v d e v a n ligaste s o r t i m e n t e n , s å s o m s å g t i m m e r , sulfit- o c h sulfatved, m a s o n i t v e d , h ä g n a d s v i r k e , b r ä n n v e d o c h h e l s t ä v e n slipers, s t o l p a r m . fl. s p e c i a l s o r t i m e n t . E n a v s e v ä r d del av t i d e n b ö r ä g n a s å t a p t e r i n g . b) U n d e r v i s n i n g e n i r e d s k a p s v å r d b ö r inläggas p å ett tidigt s t a d i u m a v k u r s e n o c h f ö r b i n d a s m e d d e m o n s t r a t i o n a v olika v e r k t y g s t y p e r , c) U p p g å n g a v k ö r s k i f t e n s a m t a n o r d n a n d e a v b a s v ä g a r b ö r a i c k e s a k n a s p å u n d e r v i s n i n g s p r o g r a m m e t för k u r s e r i N o r r l a n d m e n k u n n a i m e l l e r s t a o c h s ö d r a Sverige u t b y t a s m o t a n n a t , l o k a l t b e t y d e l s e f u l l a r e u n d e r v i s n i n g s ä m n e , d) L u n n i n g o c h k ö r n i n g . M ö j l i g h e t e n a t t a n o r d n a u n d e r visning h ä r i b l i r givetvis i n å g o n m å n b e r o e n d e p å o m k u r s e n p å g å r u n d e r e n för dessa a r b e t e n l ä m p l i g å r s t i d , e) U p p l ä g g n i n g a v o l i k a s o r t i m e n t d e m o n s t r e r a s ; o m m ö j l i g t ä v e n u p p l ä g g n i n g p å v a t t e n d r a g , f) F ö r h å l l a n d e v i s r i k l i g tid h a r d i s p o n e r a t s för t u m n i n g m e d h ä n s y n till a p t e r i n g e n s i n t i m a s a m b a n d m e d gällande tumningsinstruktion. I övre Norrland b ö r procentbehandling av virke i n g å i u n d e r v i s n i n g e n . D e n t e o r e t i s k a u n d e r v i s n i n g e n b ö r först o c h f r ä m s t o m fatta e n k l a r e e x e m p e l p å a n d r a t u m n i n g s i n s t r u k t i o n e r ä n d e n f ö r o r t e n gäll a n d e (den sist n ä m n d a i n l ä r e s p r a k t i s k t p å m a r k e n ) , v a r j ä m t e vissa t e r m e r , s o m a v s e v i r k e t s v i d a r e f ö r a r b e t n i n g , t. ex. p o s t n i n g vid f ö r s å g n i n g , k l a r g ö r a s . 2. Stämpling. F ö r s t och främst inläres stämplingens tekniska utförande. Avsikten ä r att få f r a m g o d a h a n t l a n g a r e , ej s t ä m p l i n g s f ö r r ä t t a r e . U n d e r v i s n i n g l ä m n a s o m de v a n l i g a s t e s k a d o r n a , s å s o m t ö r s k a t e , t o r r t o p p , t j u k a , b r a n d l j u d e t c , v a r j ä m t e de e n k l a r e k ä n n e t e c k n e n p å t r ä d e t s å l d e r o c h l i v s d u g l i g h e t d e m o n s t r e r a s . 3 . Gallring. Gallring b ö r o m m ö j l i g t u t f ö r a s i b e s t å n d , t i l l h ö r a n d e I I , I I I o c h IV å l d e r s k l a s s e r n a o c h h e l s t i s å v ä l r e n a s o m b i a n d b e s t å n d . Självfallet t o r d e d o c k lokala f ö r h å l l a n d e n m å n g e n g å n g n ö d v ä n d i g g ö r a e n b e g r ä n s n i n g a v d e t t a p r o gram. Kort r e d o g ö r e l s e för olika g a l l r i n g s p r i n c i p e r b ö r l ä m n a s , å t m i n s t o n e vid

416 den teoretiska undervisningen, så att icke eleven får den uppfattningen, alt den gallringsmetod, han under kursen fått inlära praktiskt, är den enda förekommande. 4. Virkesmätning. Innebörden av begreppen fast och löst mått, olika måttenheter, topp- och mittmått och flottningskubikfot klargöras, och eleverna sättas i tillfälle att deltaga i uppmätning av största möjliga slag av virkessortiment. 5. Kulturarbeten, a) Hyggesrensning, marbuskröjning, plantskogsvård och gärna även bränning; det sistnämnda momentet även utnyttjat som tillämpningsövning i samband med undervisningen i släckning av skogseld, b) Sådd och plantering. I allmänhet torde huvudparten av undervisningen böra ägnas olika såddmetoder, framför allt i norra och mellersta Sverige. Fall kunna dock tänkas, då undervisningen i plantering bör utvidgas något på bekostnad av undervisningen i sådd. önskvärt är att eleverna beredas tillfälle till åtminstone någon dags plantskolearbete, c) Hägnad. Tvenne olika typer böra demonstreras: en enkel, avsedd för förhållandevis kortvarigt skydd omkring ett kulturfält, och en av mera permanent natur, d) I den mån så anses lämpligt, med hänsyn till önskvärdheten att inom den landsända, där kursen pågår, sprida kännedom om modern beteskultur, lämnas undervisning häri. 6. Släckning av skogseld. De viktigaste föreskrifterna i lag om förekommande och släckning av skogseld klargöras för eleverna. Likaså de rent praktiska metoderna för begränsning och släckning av eld, ävensom de förebyggande åtgärder, som kunna ifrågakomma, såsom effektiv brandbevakning, uppdragande av skyddsbälten av lövskog m. m. I enlighet med vad under 5 a) angivits, kan praktisk undervisning meddelas i den mån hyggesbränning förekommer. 7. Dikning. Huvudparten av tiden ägnas åt dikesgrävning, varvid särskild vikt lägges vid redskapens rätta bruk i olika jordslag. Olika marktyper, som k u n n a eller böra bli föremål för dikning, demonstreras, framför allt försumpad produktiv mark. Innebörden av vattenlagens viktigare bestämmelser, åtminstone 7 kap. 1—5 §§, klargöres. 8. Kojbyggnad. Vanligen torde undervisning häri bli av huvudsakligen teoretisk art med demonstration av olika kojtyper. Då förhållandena så medgiva, böra dock eleverna sättas i tillfälle att deltaga i uppförandet av en enklare skogskoja. Orientering lämnas om skogshärbärgeslagen. 9. Hushållsgöromdl. Samtliga elever skola i tur och ordning tjänstgöra i köket för att därigenom förvärva åtminstone någon uppfattning om de enklaste grunderna för födoämnenas tillredande. I samband härmed kunna lämpligen, gärna i form av kortare lektioner, några allmänna hygieniska föreskrifter lämnas. 10. Arbetarskydd. För denna undervisning bör anlitas biträde av tjänsteman från yrkesinspektionen, i första hand skogs- och flottledsinspektören. 11. Första hjälpen vid olycksfall. Behandlingen av de vid skogsarbete vanligaste skadorna demonstreras, övningar i anläggandet av olika slag av förband, såväl vid sårskador som benbrott. I den mån tillsynsmyndigheten icke utfärdat n ä r m a r e föreskrifter om anordnandet av denna undervisning, bör skogsvårdsstyrelsen före kursens påbörjande samråda med lämplig medicinsk myndighet, t. ex. förste provinsialläkaren, beträffande undervisningen i denna del. 12. Sveriges skogar. Kort orientering lämnas om skogsbrukets betydelse för Sverige. De olika formerna av virkets förädling vid sågverk, sulfat- och sulfitfabriker, träsliperier, wallboardfabriker m. m. belysas i enkla drag. Några sammanfattande exportsiffror och riksskogstaxeringens huvudresultat m. m. torde även böra ingå i undervisningen.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid. Skrivelse

till

Statsrådet

och Chefen

för

Kungl.

Jordbruksdepartementet

Åtgärder för främjande av en ändamålsenlig virkesproduktion

3 5

K a p . 1.

Allmänna synpunkter

5 K a p . 2.

D e n skogliga forskningen

12 Historik s. 12. Nuvarande förhållanden s. 20. Kort översikt av den skogliga forskningens organisation i vissa grannländer s. 29. Framkomna önskemål s. 35. 1936 års skogsutredning s. 48. K a p . 3.

Skoglig u n d e r v i s n i n g och u p p l y s n i n g

1. U n d e r v i s n i n g v i d a l l m ä n n a l ä r o a n s t a l t e r : Nuvarande förhållanden s. 89. Framkomna önskemål s. 90. 1936 års skogsutredning s. 91. — 2. U n d e r v i s n i n g v i d l a n t m a n n a - o c h l a n t b r u k s s k o l o r m. m.: Nuvarande förhållanden s. 92. Framkomna önskemål s. 95. 1936 års skogsutredning s. 96. — 3. U n d e r v i s n i n g v i d s ä r s k i l d a l ä r o a n s t a l t e r f ö r s k o g l i g f a c k u t b i l d n i n g : Nuvarande förhållanden s. 99. 1936 års skogsutredning s. 104. — 4. A n n a n u n d e r v i s n i n g s - o c h u p p l y s n i n g s v e r k s a m h e t : Nuvarande förhållanden s. 109. Framkomna önskemål s. 112. 1936 års skogsutredning s. 118. —• 5. S k o g s b o k f ö r i n g : Nuvarande förhållanden s. 127. Framkomna önskemål s. 129. 1936 års skogsutredning s. 130. K a p . 4.

O r g a n i s a t i o n e r o c h o r g a n för t i l l g o d o s e e n d e ägarnas behov av sakkunnigt biträde

a v de m i n d r e skogs132

1. G e m e n s a m h e t s s k o g a r : Historik och nuvarande förhållanden s. 132. 1936 års skogsutredning s. 143. — 2. S k o g s ä g a r e f ö r e n i n g a r : Historik och nuvarande förhållanden s. 151. Framkomna önskemål s. 159. 1936 års skogsutredning s. 104. — 3. S k o g s v å r d s s t y r e l s e r n a : Historik och nuvarande förhållanden s. 167. Framkomna önskemål s. 171. 1936 års skogsutredning s. 175. K a p . 5.

B i d r a g a v a l l m ä n n a m e d e l till s k o g s v å r d e n s f r ä m j a n d e

183 Historik och nuvarande förhållanden s. 183. Framkomna önskemål s. 189. 1936 års skogsutredning s. 200. K a p . 6.

S k y d d m o t s k a d a å skog g e n o m y t t r e p å v e r k a n 1. B e t n i n g a v h e m d j u r : Nuvarande förhållanden s. 216. Framkomna önskemål s. 221. 1936 års skogsutredning s. 225. — 2. S k o g s b r ä n d e r : Nuvarande förhållanden s. 234. Framkomna önskemål s. 237. 1936 års skogsutredning s. 240.

27—817549

418 Sid. Kap. 7. Skogsvårdsarbetets administration 244 Historik och nuvarande förhållanden s. 244. Framkomna önskemål s. 255. 1936 års skogsutredning s. 259. K a p . 8. Anskaffande av för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet erforderliga medel 272 Historik och nuvarande förhållanden s. 272. Framkomna önskemål s. 285. 1936 års skogsutredning s. 289. Kap. 9. Sammanfattning och hemställan Sammanfattning s. 303. Hemställan s. 323.

303 BILAGOR Bil. 1—16. Författningsförslag

327 Särskilt y t t r a n d e av herrar Holmbäck och Sundblad

380 Särskilt y t t r a n d e av herr Jansén

385 Bil. A.

Beräkningar rörande de svenska skogarnas framtida avkastningsmöjligheter, av professorn Tor Jonson och jägmästaren Arvid Modin 386

Bil. B.

Normalplan för utbildningskurs för skogsarbetare, av jägmästaren Birger Ärvas 414

Statens offentliga utredningar 1938 Systematisk (Siffrorna

förteckning

inom klämmer. beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska

förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning. Fångvård. Den statliga egnahemsverksamhetcn. [34] Betänkande med förslag till ändringar i arrendelagstiftRiktlinjer för en lagstiftning om ägareförbehåll och av- ningen. [38] betalningsköp. [11] Betänkande med förslag till lotteriförordning m. m. [17] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till lag om frivillig pensionering av i enskild tjänst anställda m. m. [18] Utredning rörande skogsnäringens ekonomiska läge ined Betänkande med förslag till reformerad hyrcslagstiftning. förslag till åtgärder för höjande av näringens bärkraft. 1. Förberedande undersökningar och uttalanBetänkande med förslag till lag om villkorlig frigivning den. [53] 2. Åtgärder för främjande av en ändamålstn. m. [25] enlig virkesproduktion. [58] Betänkande med förslag till trafikförsäkringslag jämte Industri. därmed sammanhängande författningar. [27] Betänkande med förslag rörande djurskyddslagstiftning. Byggnadsindustrien i Sverige. 1. Allmän översikt, yttranden och förslag. [10] 2. Arbetsgivares och lönta[36] gares inkomster. [3] 3. Arbetslöshetens omfattning t>ch Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk. 1. Lagväxlingar. [4] text. [43] 2. Motiv m. m. [44] Betänkande jämte lagförslag ang. lärlingsutbildningen inom hantverket och den mindre industrien. [30] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Normalbeslämmelser för järnkonstruktioner till bvg«nadsverk (järnbestämmelser). [37] Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen.

Betänkande med utredning och förslag ant.'. åtgärder t' 11 den svenska exportnäringens främjandet [42]

Eommunikationsväsen. Undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landsbygden enligt beredningsnämndernas Betänkande med förslag till lag om enskilda vägar förslag vid 1938 års allmänna fastighetstaxering. [12] ni. m. [23] 1936 å r s uppbördskommitté. Betänkande med förslag till 1936 års järnvägskommitté. Betänkande rörande åtgärder omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokförinför enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet. [28,' gen m. m. Del 1. Uppbördsväsendet. [46] Del 2. Forsöksutredning beträffande omfattningen av yrkesFolkbokföringen. [41] Del 3. Organisation och kostnamässig godstrafik med automobil eller släpvagn under der. [48] år 1937. [31] Uppbörds- och folkbokföringsreformen. [51] Betänkande med förslag till statliga åtgärder för stöd1936 å r s lönekommitté. Betänkande med förslag till ickejande av privatflygningens utveckling i Sverige. [39] ordinariereglemente. [52] 1936 å r s lönekommitté. Betänkande med förslag fill miBank-, kredit- och penningväsen. litärt avlöningsreglemente. [55] PoUti. Betänkande ang. omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m. [1]

Försäkringsväsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Förslag till revision av den svenska kyrkohandboken. [2] 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med förslag rörande omorganisation av vissa delar av tekniska skolan i Stockholm. [8] Betänkande i näringsfrågan. [6] Betänkande och förslag ang. skolöverstvrelsens organisaBetänkande ang. barnbeklädnadsbidrag m. m. [7] tion. [14] Betänkande ang. förvärvsarbetande kvinnors rättsliga Belänkande och förslag ang. verksamheten vid kungl. ställning vid äktenskap och barnsbörd. [13] dramatiska teatern, dess förvaltning ocli ledning. [16] Betänkande ang. »landsbygdens avfolkning». [15] Yttrande med socialetiska synpunkter på befolkningsfrå- Betänkande med utredning och förslag ang. centrala verkstadsskolor m. m. [2C[ gan. [19] Betänkande ang. barnkrubbor och sommarkolonier m. m. Betänkande med utredning och förslag ang. intagning av elever i första klassen av de allmänna läroverken och [20] Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti 1937. Del 1. [21] med dem jämförliga läroanstalter. [29] Betänkande med utredning och förslag ang. begvnnelscBetänkande med vissa demografiska utredningar. [21] språket i realskolan. [32] Betänkande med utredning och förslag rörande statsbidrag till anordnande av bostäder åt åldringar och än- Betänkande och förslag rörande den andliga vården inom försvarsväsendet. [33] kor i s. k. pensionärshem. [40] och förslag ang. utsträckning av den årBetänkande med förslag ang. reglering av strandbebyg- Betänkande liga lästiden vid folkskolan m. m. [35] gelsen m. m. [45] 1936 års yrkesskolsakkunniga. Betänkande med förslag ang. Betänkande ang. gift kvinnas förvärvsarbete m. m.- [47] utbildningen av lärare i teckning och i slöjd samt för Slutbetänkande avgivet av befolkningskommissionen. [57] yrkesundervisningen. [49] Betänkande ang. utbildningen av lärare vid de allmänna Hälso- och sjukvård. läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. [50] Betänkande med utredning och förslag ang. överstyrelse för- yrkesutbildning. [54] Allmänt näringsväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med utredning och förslag rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen. [5]

Försvarsväsen. Utlåtande rörande flottans fartygstyper m. m. [9]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

I d u n s tryckeri aktiebola| Esselte ab. Stockholm 1939 817549