Betänkande angående grunder för intagning av enskild väg till allmänt underhåll ävensom angående statsbidrag till enskilda vägar

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1939:1 KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

GRUNDER FÖR INTAGNING AV ENSKILD VÄG TILL ALLMÄNT UNDERHÅLL ÄVENSOM

ANGÅENDE

STATSBIDRAG TILL ENSKILDA VÄGAR AVGIVET AV

1935 ÅRS VÄGSAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1939

Statens offentliga utredningar 1939 Kronologisk

förteckning

1. Betänkande angående grunder för intagning av enskild väg- till allmänt underhåll ävensom angående statabidrag till enskilda \ägar. Svenska Tryckeri a.-b. 59 s. K.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. — ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 93) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1939:1 KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

GRUNDER FÖR INTAGNING AV ENSKILD VÄG TILL ALLMÄNT UNDERHÅLL ÄVENSOM

ANGÅENDE

STATSRIDRAG TILL ENSKILDA VÄGAR AVGIVET AV

1935 ÅRS VÄGSAKKUNNIGA

SVENSKA

S T O C K H O L M 1939 TRYCKERIAKTIEBOLAGET

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. departementet.

Kommunikations-

1935 års vägsakkunniga få härmed överlämna närslutna betänkande angående grunder för intagning av enskild väg till allmänt underhåll ävensom angående statsbidrag till enskilda vägar. Vid fullgörande av sitt uppdrag i nu förevarande del ha de sakkunniga haft att taga i övervägande jämväl åtskilliga i hithörande ämnen till Kungl. Maj:t inkomna framställningar, nämligen från vågmästaren S. Mattsson i Dimboby, Vase härads vägstyrelse, Svenska ostkustfiskarnas centralförbund, Anders Svensson i Granåsdamm, Stannum, K. A. Peterson och N. Jansson i Vilhelmina samt Riksförbundet landsbygdens folk. För bearbetning av visst införskaffat utredningsmaterial m. m. ha de sakkunniga såsom biträde anlitat väginspektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, majoren Knut Kinch. Stockholm den 2 januari 1939.

BERNH. ERIKSSON. NILS BOLINDER.

OLA JEPPSSON.

AXEL NYLÄNDER.

L. TJÄLLGREN.

/ P. O.

Palmquist.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Kap. I. Inledning

7 Kap. II. Införskaffad utredning

1. Länsstyrelsernas praxis i fråga om intagning av enskild väg till allmänt underhåll

2. Inventering av det enskilda vägnätet Kap. III. De sakkunnigas förslag

17 21

1. Allmänt

2. Regler för intagning av enskild väg till allmänt underhåll

24 A. Redogörelse för gällande bestämmelser

24 B. Föreslagna åtgärder

3. Statsbidrag till enskilda vägar

32 A. Olika slag av statsbidrag

32 B. Underhålls- och iståndsättningsbidrag

a) Statsbidragsberättigade vägar

b) Statsbidragsbeloppens

storlek; uppskattning av underhålls-

kostnad m. m

c) Beslutande myndighet m. m

d) Väghållares skyldigheter

e) Utbetalning av statsbidrag

f) Kontroll och återbäring av statsbidrag

g) Anslagsbehov för budgetåret 1939/1940

h) Anslagsbehov för senare budgetår

47 C. Förslag till ändrade villkor och bestämmelser beträffande statsbidrag till byggande av enskilda vägar

47 Biilagor. 1. Förslag till anvisningar rörande grunder för intagning av enskild väg till allmänt underhåll 2. Förslag till kungörelse angående statsbidrag till enskilda vägar

50 54

7 Kap. I. Inledning. Enligt nu gällande lag om allmänna vägar (den 7 juni 1934) kan allmän väg vara av två slag (1 §): a) landsväg, vartill hänföres väg, som prövas nödig för allmänna samfärdseln; b) ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som, ehuru den icke prövas nödig för den allmänna samfärdseln, likväl finnes vara till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja landets uppodlande och bebyggande. Fråga om byggande av väg ankommer i regel på länsstyrelsens prövning (20 §). Lagen innehåller detaljerade föreskrifter beträffande vad länsstyrelsen har att iakttaga vid behandling av sådant ärende (21 §). Enligt 23 § skall vad sålunda sagts i tillämpliga delar gälla bland annat om förändring av ödebygdsväg eller enskild väg till landsväg. Statsrevisorerna gjorde i sin berättelse till 1935 års riksdag — efter anförande av vissa siffror till belysning av den omfattning i vilken enskilda vägar i de olika länen under treårsperioden 1931—1933 intagits till allmänt underhåll — vissa erinringar mot de principer, som härutinnan tilliämpats. Sålunda anmärkte revisorerna, att ehuru behoven i förevarande hänseende givetvis vore synnerligen växlande i de skilda länen, olikheterna dem emellan med avseende på den omfattning, i vilken enskilda vägar intagits, i icke ringa mån torde bero på vederbörande länsstyrelses inställning till själva frågan under vilka förhållanden enskild väg m å övertagas till allmänt underhåll liksom även å olika krav i fråga om beskaffenheten av de enskilda vägarna vid dylikt övertagande. Revisorerna anförde vidare: Såvitt de kunnat finna hade länsstyrelserna i sina beslut om intagande av enskild väg till allmänt underhåll tillämpat skilda principer. Det torde knappast kunna förnekas, att nu gällande bestämmelser gåve länsstyrelserna möjlighet att behandla ärenden av ifrågavarande art efter mer eller mindre suibjektiva grunder. Vid dylika ärendens handläggning torde sålunda förekomma, att eftergifter gjordes med tanke på de enskilda vägintressenternas ekonomi, så att exempelvis fordringarna på vägens ställande i laggillt skick fö>re dess intagande till allmänt underhåll i viss mån eftergåves. Hänsynta.gande till de enskilda vägintressenterna och vissa lokala förhållanden luade också föranlett att länen utvisade skiljaktigheter i nämnda hänseende. N ödvändigt vore att länsstyrelserna underkastade frågorna om intagandet aw enskilda vägar till allmänt underhåll det noggranna övervägande, som

8 påkallades i betraktande av frågornas vikt i ekonomiskt hänseende och ur allmänna synpunkter. I enlighet med föreskrifterna i gällande väglag borde givetvis undersökningar verkställas rörande det trafikbehov, vägen hade att fylla. Detta behov borde bedömas efter samma grunder, som tillämpades vid tillkomsten av ny väg. Även om inom skilda delar av landet olika fordringar torde böra uppställas på vägens byggnadssätt och beskaffenhet och trafikbehovet givetvis ej kunde bedömas efter för hela landet ensartade grunder, måste dock en förutsättning vara, att vägen skulle befinna sig i ett mot trafikbehovet svarande skick, innan den övertoges till allmänt underhåll. Att denna förutsättning förelåge borde — vilket under nuvarande förhållanden icke alltid syntes ske — konstateras av vederbörande vägingenjör, som sålunda skulle besiktiga och godkänna vägen, innan länsstyrelsens beslut meddelades om dess övertagande till allmänt underhåll. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrade i underdånig skrivelse den 11 januari 1935 i anledning av vad sålunda av revisorerna anmärkts: Styrelsen funne lika med revisorerna bestämmelserna om enskild vägs förändring till allmän giva de olika länsstyrelserna tillfälle att avgöra dylika ärenden efter mer eller mindre subjektiva grunder. Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening torde enhetlighet och likformighet vid behandling av ärenden av förevarande art icke kunna ernås på annat lämpligt sätt än att den centrala uppsiktsmyndigheten över vägväsendet — väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — gåves tillfälle att deltaga i ärendet. Dock borde delta iclke ske så, att styrelsen finge avgöra ärendet; en sådan anordning skulle onödigtvis rubba reglerna för behandlingen av vägmål i allmänhet. Det syntes lämpligare och mera principiellt riktigt att styreisen, efter samråd m e d vederbörande väginspektör, allenast finge avge yttrande till länsstyrelsen, som därefter hade att fatta det avgörande beslutet i ärendet. I så fall borde ärendet vid remissen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara så utrett som möjligt. Att vid utredningen särskild vikt borde läggas på att få frågan om det trafikbehov, vägen hade att fylla, så klarlagt som kunde ske, syntces vara tydligt. De principer, som därvid skulle följas, torde lämpligen borra fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom cirkulär till länsstyrelserna och vägingenjörerna. Sålunda torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kunna föreskriva att trafikräkning, om sådan ansåges erforderliig, skulle ske, att uppgift skulle lämnas om vägens betydelse för genomgang.'soch annan trafik, att erforderligt kartmaterial skulle bifogas akten m. mi. Likaså torde vara lämpligt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen läte onnbesörja upprättande för varje län av karta över vägnätet inom läne;t. Ifrågavarande förslag syntes kunna genomföras på så sätt att Kungl. Majj:t anbefallde länsstyrelserna att i ärenden av förevarande art inhämta yttrancde från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt att väg- och vattenbyggnad.'sstyrelsen därefter utfärdade de särskilda föreskrifter i ämnet, som kundie anses lämpliga och nödiga.

9 1935 års riksdag yttrade: Av vad revisorerna anfört syntes framgå, att länsstyrelserna i sina beslut om intagande av enskild väg till allmänt underhåll tillämpat skilda förfaringssätt och därvid bedömt dessa frågor efter mer eller mindre subjektiva grunder. Visserligen kunde med hänsyn till lokala och andra förhållanden några för hela riket ensartade regler för dessa frågors bedömande knappast tillämpas, men riksdagen ansåge det vara ur statsverkets intresse av vikt, att bestämmelser utfärdades, som angåve de principiella förutsättningarna för enskild vägs förändring till allmän. Riksdagen anhölle att Kungl. Maj:t ville underkasta frågan om förutsättningarna för intagande av enskild väg till allmänt underhåll en ingående prövning. Kungl. Maj:t har åt 1935 års vägsakkunniga uppdragit att i fråga om i vilka fall och under vilka villkor enskild väg bör intagas till allmänt underhåll verkställa utredning och avgiva förslag ur synpunkten av att enhetliga grunder därför tillskapas. I samband härmed borde utredas spörsmålet om beredande av bidrag av allmänna medel till byggande och underhåll av särskilt sådana enskilda vägar, vilkas tillkomst och fortbestånd ligga i allmänt intresse. Sistnämnda spörsmål har tidigare vid skilda tillfällen varit föremål för överväganden. Här må erinras, att 1929 års vägsakkunniga framlagt förslag i förevarande hänseende, i det att ett av dem avgivet förslag till lag om rätt att med motorfordon befara enskild väg (statens off. utr. 1933:9) innefattar möjlighet för enskilda väghållare att i vissa fall erhålla bidrag av allmänna medel. Detta förslag har emellertid hittills icke framlagts för riksdagen. Senast under 1938 ars riksdag framfördes motionsvis förslag om anvisande av medel till underhåll av enskilda vägar. Under hänvisning till pågående utredning genom 1935 års vägsakkunniga avstyrkte statsutskottet (uti. nr 6 punkt 14) bifall till dessa yrkanden och föranledde de ej heller någon riksdagens åtgärd. 1935 års vägsakkunniga, som förehaft frågorna om intagning av enskild väg till allmänt underhåll och om statsbidrag till enskild väghållning i ett sammanhang, lämna här nedan till en början en redogörelse för införskaffat utredningsmaterial samt framlägga därefter de förslag, utredningen föranlett.

10 Kap. II. Införskaffad utredning. 1. Länsstyrelsernas praxis i fråga om intagning av enskild väg till allmänt underhåll. Från länsstyrelserna ha införskaffats uppgifter angående de utslag, som under femårsperioden 1930—1934 meddelats i ärenden om intagning av enskild väg till allmänt underhåll jämte de yttranden, som av vägstyrelser, vägstämmor, vägingenjörer och landsfiskaler avgivits i dessa ärenden, ävensom uppgifter rörande till länsstyrelserna inkomna men den 1 september 1935 ännu icke avgjorda ansökningar om intagning av enskilda vägar till allmänt underhåll. De sakkunniga ha ock hos länsstyrelserna hemställt om uttalanden angående länsstyrelsernas allmänna erfarenhet rörande ärenden av nämnda slag och de synpunkter, länsstyrelserna anse böra särskilt beaktas vid ett framtida fastställande av regler för dylika ärendens handläggning och avgörande. Från de med anledning härav från länsstyrelserna inkomna utlåtandena må beträffande de krav å vägs betydelse för allmänna samfärdseln, som styrelserna anse böra uppställas för vägens intagning till allmänt underhåll, återgivas följande: Länsstyrelsen i Södermanlands län hänvisar till ett av vägingenjören avgivet yttrande, däri anföres, att väg kunde anses nödig för allmänna samfärdseln, därest 1) vägen förbunde större orter (genomfartsväg) eller 2) utgjorde behövlig förbindelse mellan genomfartsvägar eller 3) vore tillfartsväg till järnvägsstation, hamn eller flygfält, eller 4) ledde till kyrka, kyrkogård eller tingsplats eller 5) ledde till bruk, gruva och dylikt eller 6) utgjorde utfartsväg från samhällen, större byar eller ett flertal gårdar, men att då ej vore fråga om de under 3)—5) nämnda vägtyperna, väg som intoges helst borde förbinda allmänna vägar och ej såsom s. k. blindtarmar sluta stumt vid viss punkt. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller vikten av att uppehålla fordran på vägens särskilda nytta för den allmänna samfärdseln och av att vid intagning av enskilda vägar framgå med viss varsamhet samt yttrar vidare att man borde intaga väg, som sammanbunde två allmänna vägar och i större utsträckning användes av jämväl andra än dem, som bodde utefter vägen, ävensom väg, som ledde till en plats, som på grund av sin offentliga karaktär besöktes av en större allmänhet, varemot icke syntes böra ifrågakomma att intaga väg, som kunde betraktas endast såsom utfartsväg för vissa gårdar utan att den på samma gång vore av betydelse för den allmänna samfärdseln.

11 Länsstyrelsen i Blekinge län förklarar, att enskild väg i regel ej borde intagas till allmänt underhåll i andra fall än då vägen ledde till järnvägsstation eller större h a m n eller lastageplats eller utgjorde en mer viktig förbindelseled mellan två förutvarande allmänna vägar eller berörde ett större eller i utveckling statt samhälle. Länsstyrelsen i Älvsborgs län hänvisar till yttrande av vägingenjören, vilken anför: De vägar, som föresloges till intagning, vore av två huvudtyper, nämligen dels vägar av betydelse för genomgående trafik, i vilket fall vägen borde intagas, därest den förkortade våglängden för en viss trafikriktning, och dels vägar, som hade betydelse endast som utfartsvägar för de utmed vägen boende. I senare fallet borde man anlägga synpunkten att vägen komme till nytta för så stort antal personer som möjligt. För ifrågavarande läns del kunde anses att i regel fastigheter, som låge på upp till 2 kilometers avstånd från allmän väg, redan måste anses vara, åtminstone till en viss grad, betjänade av den allmänna vägen. En enskild väg, som betjänade endast en eller annan fastighet, kunde ej intagas. Vägar, som blott med sin ena ändpunkt hade förbindelse med det allmänna vägnätet, borde endast i undantagsfall intagas. Länsstyrelsen i Värmlands län anför: I främsta rummet borde undersökas, vilket trafikbehov vägen hade att fylla. Undersökningen borde avse bland annat huruvida något av de i 1 § i 1891 års lag omförmälda förhållandena förelåge. En god ledning kunde även vinnas genom trafikräkningar vid olika tider. Understundom torde emellertid en enskild vägs förändring till allmän väg ha sin största betydelse däri att den bidroge till upphjälpande av någon näringsgren i orten. Genom förbättrade vägförbindelser kunde exempelvis avkomstmöjligheterna för jordbruks-, industri- eller skogsprodukter höjas. I den mån arbetstillfällena för ortens befolkning i mera avsevärd mån ökades, kunde även denna omständighet i vissa fall utgöra tillräckligt skäl för vägens förändring till allmän. Länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarar, att länsstyrelsen för bifall till en framställning om intagning av enskild väg till allmänt underhåll fordrade att det ådagalagts att vägen vore av betydelse för ett större antal mäinniskor såsom utfartsväg till allmän väg eller att vägen utgjorde sammambindningsväg mellan två allmänna vägar och sålunda kunde anses vaira av betydelse för den allmänna samfärdseln. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför: Länsstyrelsen hade sökt tillämpa lik.artade principer inom länet eller åtminstone inom de särskilda väghållningsdistrikten, — — En utfartsväg för en enstaka gård eller från en mindre by vore i allmänhet icke av någon betydelse för allmänna saimfärdseln. Byns eller samhällets storlek syntes i första hand vara avgörande men även andra omständigheter kunde inverka, såsom vägens längd, befolkningens förmåga att själv underhålla vägen, vägens betydelse föir främjande av odling och bebyggelse och därmed för bygden i dess hel-

12 het. En förbindelse- eller genomfartsväg torde i allmänhet få anses vara av sådan betydelse att den borde intagas till allmänt underhåll. I några fall hade också intagits vägar, som jämte det att de tjänat såsom utfartsvägar komme att efter utbyggandet av till utförande dömda allmänna vägar bli till nytta såsom förbindelse- eller genomfartsvägar. Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar att de enskilda vägar, som :m knöte till förut befintlig ödebygdsväg och vore i fullgott skick, borde utan vidare kunna övertagas såsom ödebygdsvägar och att bland enskilda vägar, som anslöte till bygdevägar, de, vilka sträckte sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter och som främjade landets uppodlande och bebyggande inom lappmarkerna, borde, även om de icke vore av avsevärd längd, kunna övertagas såsom ödebygdsvägar, ävensom att av övriga enskilda vägar borde övertagas dels alla, som kunde hänföras till genomfartsvägar mellan allmänna vägar, dels ock sådana som satte byar eller grupper av gårdar i förbindelse med allmänna vägnätet för att bereda dem utfart tiJl kyrka och kommunala inrättningar i den socken, vartill byn eller gruppen hörde. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför: Då det i praxis gällt att uppdraga en gräns mellan allmän väg och enskild utfartsväg, vore de fall, som egentligen givit anledning till tvekan, sådana väsentligen lokalt belönade vägar, vilka vore av så avsevärd längd eller droge så stor kostnad, att vägintressenterna icke ansåges kunna stå ut med vägens byggande •— även med de stats- m. fl. anslag, som kunde utgå — eller dess framtida underhåll. Den avgörande våglängden hade för länets vidkommande i genomsnitt befunnits vara 5 å 6 kilometer. Då våglängden varit större, hade länsstyrelsen sålunda i regel ansett att det icke varit ekonomiskt möjligt att genomföra vägföretaget som enskild utfartsväg. Om de bygder vägen skolat betjäna inneslutit möjlighet till uppodling eller annan utveckling av sådan omfattning att tillkomsten av väg funnits vara av ett vidare intresse än det rent lokala, hade vägen upptagits som ödebygdsväg eller i enstaka fall som bygdeväg. Hade åter dessa möjligheter icke förefunnits, hade medverkan till vägens tillkomst icke lämnats av det allmänna. Avlägsen obetydlig bebyggelse utan utvecklingsmöjligheter syntes alltfort icke kunna räkna med någon som helst ordnad vägförbindelse utan finge rimligtvis nöja sig med att det allmänna vägnätet dock småningom överlag ryckte platsen närmare. Synnerligen vanligt är att beslutet om intagning av en enskild väg göres beroende av det villkor att intressenterna försätta vägen i laggillt skick, ofta även att den för vägen erforderliga marken upplåtes gratis. Länsstyrelsen i Uppsala län anser dylikt villkor om iståndsättande och markupplåtelse motiverat av de avsevärda fördelar, vägs intagning innebär för de enskilda intressenterna, samt anför att villkoret föreskreves särskilt då fråga ej vore om genomfartsväg. Vägingenjören i Södermanlands län, till vars ytt-

13 rande länsstyrelsen därstädes hänvisar, upplyser att för intagning vanligen fordrats att vägen hade viss bredd och i övrigt försatts i sådant skick beträffande banans beskaffenhet, planläge, profil och dränering att den kunde godkännas, samt att frågan om intagning av väg ofta fölle på att intressenterna ej förmådde sätta vägen i godtagbart skick men att, om likväl ett verkligt behov förelåge att få till stånd allmän väg genom bygden, distriktet kunde förpliktas att med sedvanligt statsbidrag anlägga väg. Länsstyrelsen i Kronobergs län förklarar sig numer så gott som undantagslöst vid fastställande av vägstämmas beslut om övertagande av enskild väg till allmänt underhåll föreskriva att vägen genom intressenternas försorg skall utläggas till viss minimibredd och försättas i fullgott skick. Länsstyrelsen i Gotlands län anför: Fordringarna på vägs ställande i laggillt skick före dess intagning hade icke eftersatts. Beträffande en stor del vägar, som dömts till allmänt underhåll, hade emellertid intressenterna icke mäktat utföra förbättringsarbetena, varför underhållet av dessa vägar ännu icke övertagits av vägdistriktet. Kravet på att vägen skulle vara försatt i vederbörligt skick före övertagandet borde upprätthållas. Länsstyrelsen hade emellertid haft under övervägande anskaffande av statsbidrag för ändamålet. Länsstyrelsen i Hallands län förklarar att, när vägdistrikt ålägges att iståndsätta en enskild väg såsom varande nödig för allmänna samfärdseln, beslutet innefattade åläggande för distriktet icke att övertaga vägen till allmänt underhåll utan att anlägga väg; beslut om åläggande för distrikt att till underhåll övertaga enskild väg vore av två slag nämligen dels åläggande att övertaga vägen i befintligt skick och dels åläggande att övertaga den först sedan den utan kostnad för distriktet iståndsatts på visst sätt. Länsstyrelsen ifrågasätter huruvida det icke vore lämpligt att föreskrift lämnades att vägingenjören skulle i ärenden om övertagande av enskild väg till allmänt underhåll yttra sig över i vad mån åtgärder kunde erfordras för vägens försättande i igodkännbart skick, så att länsstyrelsen kunde med ledning av bland annat detta yttrande i varje särskilt fall avgöra, huruvida vid vägens intagning borde lämnas en i mer allmänna ordalag hållen föreskrift om åtgärder för vägens iståndsättande före intagningen eller huruvida länsstyrelsen borde såsom förutsättning för intagningen föreskriva, att vägen skulle vara iståndsaitt enligt särskilt upprättad arbetsplan, som då borde upprättas av sökanden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför att länsstyrelsen för att tillvarataga det allmännas intresse och hindra missbruk av möjligheten att initaga enskilda vägar till allmänt underhåll, plägat i beslut därom inrycka bestämmelser, att övertagandet av vägen till allmänt underhåll skulle ske först sedan vederbörande markägare förbundit sig att fritt tillhandahålla miark för vägen och dess utläggning till viss bredd samt att vägen av sina uirsprungliga väghållare försatts i ett för samfärdseln tillfredsställande skick o<ch i sådant hänseende godkänts vid särskild, av nämnda väghållare bek<ostad besiktning genom vägingenjören. De principer, som länsstyrelsen

14 sålunda följt, syntes länsstyrelsen lämpligen böra fastslå såsom regler. Länsstyrelsen i Älvsborgs län hänvisar till vägingenjörens yttrande, att vägar, som intagas, borde vara i sådant skick beträffande vägbanans bredd, hårdgöring och avdikning samt vattenavlopp och vattengenomlopp, handräcken m. m., att vägarna kunde godtagas såsom allmänna vägar. Länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarar sig icke hava beslutat intaga någon enskild väg till allmänt underhåll utan att den före övertagandet blivit försatt i laggillt skick samt tillägger att föreskrift möjligen borde meddelas om att innan sådan väg intoges, den skulle ha besiktigats av vägingenjören och därvid befunnits vara försatt i laggillt skick. Länsstyrelsen i Värmlands län anför att såsom allmän förutsättning för vägs intagande till allmänt underhåll syntes böra uppställas att vägen vid övertagandet befunne sig i ett mot trafikbehovet svarande skick, något som borde konstateras av vägingenjören eller annan sakkunnig. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför såsom ett villkor för intagning av enskild väg till allmänt underhåll att genom av vägingenjören verkställd besiktning visats att vägen till såväl byggnadssätt som underhåll vore av beskaffenhet att kunna godkännas såsom allmän väg, och att om vägen vore behäftad med brister därutinnan men dock ansåges vara av sådan betydelse att den borde bli föremål för allmänt underhåll, länsstyrelsen föreskreve såsom villkor därför att vägen, innan den övertoges, försatts i laggillt skick och konstaterandet därav skedde genom av vägingenjören verkställd avsyning av vägen. Å andra sidan åberopar länsstyrelsen i Östergötlands län att enligt såväl 1891 års som 1934 års lag iståndsättande av enskild väg, som intages, skall bekostas av vägdistriktet. Länsstyrelsen yttrar vidare: Länsstyrelsen hade visserligen i stor utsträckning godtagit erbjudanden om dylikt iståndsättande från fastighetsägare, vilka tidigare underhållit den enskilda vägen och därför hade ett speciellt ekonomiskt intresse av vägens förändring till allmän. Detta syntes för övrigt hittills varit den enda framkomliga möjligheten, då dessa enskilda vägar mer sällan varit av sådan betydelse för samfärdseln att de icke vid upprättande av flerårsplaner bort stå tillbaka för än viktigare vägföretag, vadan anslag ur bilskattemedlen icke kunnat påräknas för vägarnas iståndsättande. Men en sådan ordning kunde knappast anses fullt tillfredsställande. Den ställde stora krav på de enskilda och torde i vissa fall omöjliggöra eller åtminstone väsentligt fördröja en för samfärdseln behövlig vägs övertagande till allmänt underhåll. Fråga kunde därför vara om icke befogenhet borde lämnas länsstyrelsen att, eventuellt efter inhämtande av medgivande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vid intagning av väg föreskriva att vägen skulle iståndsättas på vägunderhållet även om enligt eljest gällande regler detta iståndsättande icke skulle kunna hänföras till vägunderhåll. — Länsstyrelsen i Örebro län anför: Tidigare, då distrikten hade att själva ansvara för största delen av anläggnings- och underhållskostnaden för allmänna vägar, hade läns-

15 styrelsen i regel bifallit ansökningar om intagande till allmänt underhåll av enskild väg, därest vägstämman tillstyrkt ansökningen och polismyndigheten i orten vitsordat vägens behövlighet för allmänna samfärdseln. Detta hade låtit sig så mycket lättare göra som på grund av de dåvarande ringa anspråken på beskaffenheten av en allmän väg den enskilda vägen vanligen kunde iståndsättas utan större kostnad och de enskilda väghållarna för vinnande av vägstämmans förord till ansökningen ofta åtoge sig att på egen bekostnad ställa vägen i sådant skick att den kunde godtagas. Länsstyrelsens beslut hade därför vanligen fått det villkorliga innehåll, att vägen skulle intagas, därest den blivit av de enskilda väghållarna försatt i laga skick. Därutinnan hade numera inträtt väsentligen ändrade förhållanden. Till en början måste den omständighet, att den övervägande delen av kostnaden för vägbyggnad och vägunderhåll numera fölle å statsverket, föranleda ökad varsamhet i ifrågavarande hänseende. Därtill komme att med de krav, som särskilt på grund av motortrafiken måste ställas på de allmänna vägarna, en enskild väg numera endast sällan kunde intagas annorledes än efter mer eller mindre fullständig ombyggnad. De därmed förenade kostnaderna kunde eller ville de enskilda väghållarna icke åtaga sig. — Även länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att enligt gällande lag iståndsättandet av enskild väg, som intages, skall bekostas av vägdistriktet, samt uttalar betänklighet mot att i alla fall lägga kostnaderna för vägens iståndsättande å enskilda. Länsstyrelsen anför: Länsstyrelsen hade i allmänhet i sina beslut om enskild vägs intagande till allmänt underhåll uppställt det villkor att vägen före övertagandet bleve av intressenterna försatt i laggillt skick, vilket skulle utrönas vid av vägingenjören eller landsfiskalen hållen syn. Dylikt åläggande hade i allmänhet skett i anledning av erbjudande från intressenterna. Det torde emellertid i många fall inträffa att väg, som på detta sätt övertoges, bleve godkänd, även om den icke helt uppfyllde de fordringar som ställdes på en allmän väg. Anledningen härtill torde i regel vara tillmötesgående från vägstyrelsens och vägingenjörens sida men därjämte i viss mån att formliga bestämmelser saknades rörande den tekniska beskaffenheten av en dylik väg, vägbredd, lutningsförhållanden, dränering, hårdgöring m. m. Huruvida kostnaderna för dylika åtgärder borde helt bäras av vägens förutvarande ägare eller om en uppdelning mellan dessa och vägdistriktet skäligen borde komma i fråga, syntes lämpligen böra prövas i varje särskilt fall, därvid kunde beaktas graden av vägens betydelse ur allmän synpunkt, de enskildas tidigare uppoffringar, tidigare erhållna bidrag m. m. Vid bedömande därefter huru eventuellt allmänt bidrag till vägens iståndsättande skulle täckas, syntes med hänsyn till vägens karaktär och behovet av partiell ny- eller ombyggnad kunna ifrågakomma antingen anslag ur vägfonden, i vissa fall möjligen bilskattemedel, eller ock arbetets utförande helt eller delvis på underhållskontot.

i

16 Bidrag av allmänna medel till enskilda vägars 'underhåll förordas av vissa länsstyrelser. Så anför länsstyrelsen i Kronobergs län: De under senare år ökade kraven på intagning av enskilda vägar, som tillkommit såsom utfartsvägar för byar oclh enstaka hemman, vore mången gång svåra att tillbakavisa, då vägen i stor omfattning trafikerades av motorfordon, tillhörande andra än delägarna i vägen, och vägunderhållet därför känts alltför betungande för delägarna. Emellertid vore det ej önskligt att antalet allmänna vägar på detta sätt ökades. Det syntes därför förr eller senare bli nödvändigt att staten lämnade bidrag till underhåll av mer trafikerade och till allmänt begagnande upplåtna enskilda vägar. — Länsstyrelsen i Blekinge län anför: Den omständigheten att avsevärda statsbidrag lämnades till de allmänna vägarnas underhåll men intet till underhåll av enskilda vägar kunde i inånga fall verka såsom en orättvisa och utgöra ett påverkande moment för enskilda vägars läggande under alknänt underhåll. Flera enskilda vägar funnes, som ej vore av sådan betydelse att de borde förklaras för allmänna men som likväl vore belastade med avsevärd genomgångsoch annan trafik. Ett avstängande av dessa vägar för främmande trafik stode visserligen vederbörande fritt men dessa droge sig gärna för vidtagande av sådan åtgärd, vilken också mången gång skulle vålla obehag för de vägfarande. Om tillfälle funnes att till underhållet av dylika vägar, som kunde sägas vara ett mellanting mellan allmänna och i egentlig mening enskilda vägar, lämna något bidrag — givetvis mindre än till de allmänna vägarna — skulle en ofta överklagad orättvisa bli undanröjd. Länsstyrelsen i Örebro län åberopar sitt utlåtande den 13 mars 1933 över 1929 års vägsakkunnigas förslag till ny väglag, i vilket utlåtande länsstyrelsen anfört: För uppnående av en rättvis fördelning av vägbördan måste man beakta att mången hade att utge jämte vägskatt bidrag till enskilda vägar, som kunde vara allmänneligen anlitade för biltrafik i lika stor utsträckning som vägar, intagna till allmänt underhåll. Ä ena sidan torde vara ogörligt att rättvist slå ut bilskattemedel å samtliga vägar i förhållande till deras utnyttjande för biltrafik. Å andra sidan kunde man ej rättvisligen från bidrag av dessa medel h d t utesluta alla för närvarande enskilda vägar. Man måste låta införandet av en ny väglag föregås av prövning, huruvida ej vissa enskilda vägar vore förtjänta av att intagas. Därvid måste man handla med största försiktighet, så att man ej finge under allmänt underhåll vägar, som uppenbart billigare och lika bra underhölles av dem, som trafikerade deissa vägar. För visso kunde vid en sådan prövning även ifrågakomma att överflytta åtskilliga vägar från allmänt till enskilt underhåll. Om man således skulle till enskilt underhåll lämna vägar, som i viss utsträckning allmänmeligen befores, behövde detta icke medföra, att dessa vägar helt uteslötes från bidrag från bilskattemedlen för sitt underhåll. Tvärtom syntes billighetten kräva att sådant bidrag utbetalades i förhållande till vid trafikräkning konstaterad biltrafik å vägen. — Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar, att

bidrag av statsmedel lämnas till byggande av viss typ av mycket enkla utfartsvägar, som ej skulle vara upplåtna för ibiltrafik, samt efter länsstyrelsens prövning i varje särskilt fall till underhåll av enskilda utfartsvägar, främst då vägen vore jämförelsevis lång och väghållarna förhållandevis få och ekonomiskt svagt ställda, eller då vägen vore försedd med broar, sjö- eller älvbankar, färjor och dylikt, som krävde större underhållskostnader, varjämte borde finnas möjlighet att lämna reparationsbidrag vid fall av vägarnas förstörande genom häftiga flöden eller dylikt; vid bidragens utdelande skulle stor hänsyn tagas till omfattningen av den icke-lokala trafik, som framginge å vägen. Att gå in för ett allmänt statsunderstödjande av de enskilda vägarnas underhåll syntes länsstyrelsen näppeligen vara möjligt; ej heller borde ifrågakomma att annat än i rena undantagsfall lämna bidrag för vinterväghållningen av enskilda utfartsvägar. Behov av enhetliga regler i fråga om principerna för intagning av enskild väg till allmänt underhåll vitsordas av flera länsstyrelser. Så anför länsstyrelsen i Östergötlands län att det ur statsfinansiella synpunkter vore av stor vikt att avgörandet skedde efter riktiga och om möjligt enhetliga grunder och att det måhända vore önskvärt att närmare direktiv lämnades länsstyrelserna eller att visst medinflytande bereddes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar, att, därest avgörandet fortfarande skulle tillkomma länsstyrelserna och icke överlåtas till en central myndighet, lämpliga åtgärder borde vidtagas, exempelvis utfärdande av vissa grundbestämmelser för att få frågorna lösta efter någorlunda enhetliga linjer inom de olika länen. Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar visserligen att det torde bliva svårt att utforma några fixa allmängiltiga regler, enär omständigheterna skiftade högst betydligt i skilda fall och mellan olika delar av landet, men anser dock att de huvudsakliga faktorer kunde anges, vilka vore av betydelse och rörande vilka utredning skulle förebringas. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att för tillämpningen av enhetliga principer kunde ifrågasättas en bestämmelse om att i varje ärende yttrande skulle inhämtas från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen före avgörandet. Även länsstyrelsen i Gävleborgs län efterlyser närmare direktiv beträffande grunderna för intagning av enskild väg till allmänt underhåll. En och annan länsstyrelse betonar emellertid härutinnan huvudsakligen svårigheten att uppställa för hela landet gemensamma regler. Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter av sistnämnda skäl huruvida det icke vore lämpligast att länsstyrelserna alltjämt såsom hittills finge fria händer.

2. Inventering av det enskilda vägnätet. För att bilda sig en uppfattning om det enskilda vägnätets längd och beskaffenhet i övrigt ha de sakkunniga verkställt undersökningar dels under 2

18 år 1936 inom Kopparbergs län dels ock under år 1938 beträffande landet i övrigt. Undersökningen har ägt rum under medverkan av samtliga kommunalnämnder och länens vägingenjörer. Inventeringen h a r — enligt till kommunalnämnderna lämnade direktiv — begränsats till att avse sådana av enskilda anlagda och underhållna vägar, som kunna anses vara av avsevärd betydelse för den allmänna samfärdseln och sålunda icke äro av huvudsakligen blott lokal betydelse. Uppgifter ha beträffande varje särskild väg lämnats i följande avseenden, i den mån sådana uppgifter varit kända: 1) vägens karaktär (utfartsväg för by, genoinfartsväg, förbindelseväg mellan allmänna vägar etc.); 2) huruvida vägen varit föremål för förrättning enligt lagen om enskilda vägar och, om så varit förhållandet, tiden för förrättningen; 3) antalet fastigheter och antalet hushåll, för vilka vägen kan anses vara till stadigvarande nytta; 4) vägens längd och bredd; 5) den ungefärliga anläggningskostnaden; 6) huruvida allmänna bidrag till väganläggningen erhållits. Vidare ha i vissa fall uppgifter lämnats om antalet bilar och hästskjutsar som dagligen passera vägen. Vid vägingenjörernas granskning av kommunalnämndernas uppgifter har eftersetts, huruvida de medtagna vägarna kunna anses vara av den karaktär, som angivits i direktiven för inventeringen. Härjämte ha vägingenjörerna anmärkt, om någon av de angivna vägarna redan föreslagits till intagande till allmänt underhåll. Den sammanlagda längden av de vägar, som vägingenjörerna ansett vara av angiven betydelse, har, kommunvis sammanförda, redovisats i en av dessa upprättad sammanställning. Då det emellertid visat sig, att inkomna uppgifter lämnats efter i hög grad olika principer, varierande ej endast mellan skilda kommunalnämnder utan även mellan vägingenjörerna, ha de sakkunniga ansett nödigt att föranstalta om enhetlig granskning av samtliga uppgifter genom en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens väginspektörer. Denna övergranskning, som med hänsyn till bland annat materialets betydande omfattning och delvis svårbearbetade beskaffenhet måst bliva tämligen summarisk, har främst haft till syfte att — efter enhetlig bedömningsgrund — söka angiva den ungefärliga längden av det vägnät, som synes kunna komma i fråga till erhållande av statsbidrag. Granskningen har givit till resultat, att vägnätets sammanlagda längd uppgår till något över 2.000 mil. Härvid är emellertid att märka, att av de sålunda medtagna vägarna en del torde vara av beskaffenhet att böra intagas till allmänt underhåll. Vidare lärer vid undersökning å platsen säkerligen konstateras, att åtskilliga av dessa vägar icke äro av sådan betydelse, att

19 j statsbidrag bör utgå. Ä andra sidan får ej förbises, att en noggrannare utI redning även kan giva vid handen, att ytterligare vägar böra medtagas. Med dessa reservationer anse de sakkunniga likväl den verkställda inventeringen och dess resultat tämligen tillförlitligen angiva längden av det vägnät, som enligt de sakkkunnigas uppfattning för närvarande bör ifrågakomma för statsbidrag. I samband med inventeringen av det enskilda vägnätet ha de sakkunniga anmodat vägingenjörerna att uttala sig om huru stor underhållskostnad och •möröjningskostnad vintertid för olika typer av enskilda vägar kunde beräknas uppgå till inom de olika länen. De flesta vägingenjörer ha inkommit med uppgifter i dessa hänseenden. Beträffande det egentliga vägunderhållet variera uppgifterna å kostnaden från 3 öre till 1 krona per längdmeter väg. Den årliga kostnaden för vinterväghållningen h a r angivits av olika vägingenjörer uppgå från 2 öre till 20 öre för längdmeter väg. Som genomsnittssiffror skulle måhända kunna angivas i första hänseendet 15—20 öre för längdmeter väg och i andra hänseendet högst 5 öre per längdmeter väg. Flertalet vägingenjörer ha jämväl uttalat vissa synpunkter å förevarande spörsmål. Därav må h ä r återgivas följande. I allmänhet ha vägingenjörerna icke uttalat sig om behovet av statsbidrag till enskild väghållning. Emellertid tillstyrker vägingenjören i Hallands län livligt, att en grupp av enskilda vägar med statsbidrag till underhållet inrättades. Man skulle därigenom kunna undvika, framhåller denne vägingenjör vidare, att det allmänna vägnätet i orimlig grad svällde ut och dock kunna tillfredsställa de väghållningsskyldigas å enskilda vägar berättigade önskemål att erhålla lättnad i den börda, som dylikt vägunderhåll kunde utgöra. Likaledes synes det vägingenjören i Västernorrlands län skäligt, att statsmedel på något sätt anvisades till kostnaderna för underhåll av de mera betydelsefulla enskilda vägarna. Vägingenjörerna i Örebro och Jämtlands län ha, ehuru de icke torde ha motsatt sig tanken på statsbidrag överhuvudtaget till enskild väghållning, likväl starkt ifrågasatt lämpligheten att därtill anlita automobilskattemedel. Nuvarande tilldelning av sådana medel — framhålla de — skulle nämligen ändock knappast tillgodose det mera trängande behovet av de allmänna vägarnas förbättring. En modernisering och ett rationellt underhåll av de allmänna vägarna måste givetvis betraktas som ojämförligt mycket betydelsefullare än statsbidrag till underhållet av enskilda vägar. Beträffande vilka vägar som borde ifrågakomma till statsbidrag h a uttalanden lämnats av vägingenjörerna i Gävleborgs och Västerbottens län. Den förstnämnde erinrar, att ett noggrant särskiljande av de enskilda vägar, till vilkas underhåll bidrag av allmänna medel kunde anses vara motiverat, torde komma att bereda icke ringa svårigheter med hänsyn till de många gränsfall, som syntes föreligga. Huvudvikten torde böra läggas å de vägar,

som hade förhållandevis stark trafik, varför trafikräkning syntes bliva ofrånkomlig. Men även trafikens art måste tillmätas betydelse och således närmare undersökas. Hänsyn borde därjämte tagas till beskaffenheten av varje väg ur vägteknisk synpunkt för bedömande av frågan om ett eventuellt underhållsbidrag kunde bliva till avsedd nytta. Vägingenjören i Västerbottens län framhåller vikten av att klara bestämmelser i ämnet utfärdas, då det i annat fall vore troligt, att intressenter för snart sagt vilken enskild väg som helst komme att göra anspråk på bidrag. Flera vägingenjörer — nämligen de i Uppsala län, Östergötlands län, Kristianstads län, Älvsborgs län, Örebro län, Västmanlands län och Gävleborgs län — anmärka, att många vägar måste, innan de kunna användas åtminstone för biltrafik, sättas i farbart skick (genom exempelvis dikning, röjning, stenbrytning, plansprängning och hårdgörning). Vägingenjören i Västmanlands län förmenar, att bland villkoren för statsbidrag till underhållet borde ingå skyldighet för intressenterna att sätta vägen i godtagbart skick. Enligt vägingenjören i Älvsborgs län torde man lämpligen få räkna med en mindre iståndsättningskostnad, t. ex. 2—5 kronor för längdmeter väg, innan den rena underhållskostnaden torde kunna bedömas. Vägingenjören i Kristianstads län räknar med en genomsnittlig kostnad för vägarnas iståndsättande i ett för motorfordon trafikabelt skick av 1 krona 50 öre för längdmeter. I ett visst fall i Uppsala län (Älvkarleby kommun) uppgår kostnaden för enskild vägs iståndsättande till 1 krona för meter. Bidragsprocenten för statsbidrag till vägunderhåll föreslås av vägingenjören i Skaraborgs län till 50. Vägingenjörerna i Kristianstads län och Västerbottens län uttala sig om fördelning av statsbidrag till enskilda vägar. Den förstnämnde finner det lämpligt, att fördelningen handhaves av vägingenjören. Denne skulle därigenom vinna praktisk kännedom om de enskilda vägarnas belägenhet och beskaffenhet, en kunskap som torde få betydelse vid krigstillfälle, då vägingenjören vore rådgivare till transportbefälhavarna. Med avseende å kontrollen ha yttranden avgivits av vägingenjörerna i Gotlands län, Göteborgs och Bohus län samt Jämtlands län. Vägingenjören i Gotlands län understryker endast, att den nödvändiga kontrollen torde kunna beräknas bliva tidsödande och draga icke obetydliga kostnader. Enligt vägingenjören i Göteborgs och Bohus län borde kontrollen utövas av länets vägingenjör, som därvid skulle förfara på sainma sätt som vid allmänna vägars underhåll. En effektiv kontroll över bidragstilldelningen till enskilda vägar — framhåller vägingenjören i Jämtlands län — torde visa sig svår att genomföra utan vidlyftiga och tidsödande anordningar, enär det mesta underhållet skedde in natura. Ett alternativ, som därvid borde tagas under övervägande, vore, att de enskilda väghållarna bereddes möjlighet till maskinellt underhåll på så sätt, att vägdistriktets maskiner, när de icke nödvändigtvis behövdes för de allmänna vägarna, måtte få utnyttjas på enskilda

21 vägar, och att statsbidrag skulle utgå till sådant maskinellt underhåll, men icke till det vanliga naturaunderhållet i egen regi. De underhållsåtgärder, som på detta sätt skulle erhålla bidrag, vore hyvling, sladdning och plogning. Taxor för ersättningen skulle granskas och godkännas av vägingenjören, och de enskilda väghållarna skulle betala viss procent av taxan till valdistrikten. Distriktens kostnader skulle vara statsbidragsberättigade i vanlig ordning men föras i särskild kolumn i kassaboken. En anordning som den skisserade skulle säkerligen vara till gagn för de enskilda väghållarna, då det maskinella underhållet — särskilt plogningen — vore svårt för dem att utföra och finansiera.

Kap. III. De sakkunnigas förslag. 1. Allmänt. Vad länsstyrelserna anfört i fråga om tillämpad praxis vid intagning av enskild väg till allmänt underhåll bekräftar, att enhetlighet på området icke tillämpas. Den verkställda utredningen h a r alltså givit vid handen, att särskilda åtgärder äro behövliga för att åstadkomma enhetlighet å förevarande område. Innan de sakkunniga ingå på en närmare undersökning av detta spörsmål, torde de sakkunniga emellertid böra angiva sin principiella ståndpunkt till frågan om det allmännas medverkan vid underhållet av enskilda vägar och då särskilt angående statsbidrag därtill. Vid avgörandet i särskilda fall, huruvida viss väg bör intagas till allmänt underhåll, kan det nämligen hliva av betydelse, om väghållarna kunna beredas lättnad i vägtungan genom statsbidrag till underhållet. Spörsmålet om bidrag av allmänna medel till underhåll av enskilda vägar har tidigare berörts i olika sammanhang. Därvid har bland annat framhållits, att intressenterna i de enskilda vägarna — särskilt de allmänneligen befarna — få i förhållande till övrig befolkning, som endast erlägger vägskatt, bära för stor vägbörda. Framförallt i dylika fall, då de enskilda vägarna faktiskt få uppbära en avsevärd trafik av andra än intressenterna, ter det sig icke rättvist och billigt, att vägarna skola underhållas uteslutande av intressenterna. Det kunde måhända förefalla mest rationellt, att alla sådana vägar intoges till allmänt underhåll. Förutom de betydande kostnader för det allmänna, ett sådant system skulle medföra, måste det i många fall te sig egendomligt att låta staten i det närmaste helt bekosta underhållet av vägar, som till sin karaktär äro mest lika de rent privata vägarna, även om trafiken av icke-intressenter uppgår till viss betydenhet. I sådana fall synas goda skäl tala för att kostnaderna för vägunderhållet delas mellan intressenterna och staten.

22 Om alltså flera skäl tala för införande av dylika bidrag av statsmedel till underhållet av enskilda vägar, ha även åtskilliga invändningar häremot blivit resta. Så h a r gjorts gällande, att man skulle erhålla en tredje kategori vägar vid sidan av den hävdvunna indelningen i allmänna och enskilda sådana ooh att detta skulle vara ägnat att förvirra begreppen ooh utplåna skillnaden mellan allmän och enskild väg. Denna tredje vägkategori har emellertid redan fått viss sanktion genom statsbidragen till byggande av enskilda utfartsvägar. Det har vidare gjorts gällande att effektiv kontroll måste ske så att statsbidragen komma till avsett ändamål men att kontrollen ej vore lätt att åstad komma utan stora kostnader. Naturligtvis måste kontrolleras, att en med statsbidrag underhållen väg verkligen blir hållen i gott skick. Att erhålla en på en gång verksam och billig sådan kontroll torde dock icke möta alltför stora svårigheter. Beträffande den statsfinansiella sidan av saken har särskilt anmärkts, att, om bidrag utginge till underhåll av enskilda vägar, motsvarande del avvad staten kan anslå till vägväsendet skulle dragas från de allmänna vägarna, som dock vore viktigare ur samfärdselns synpunkt. Därvid har dock förbisetts, att man torde kunna tillgodose ifrågakomna behov av underhållsbidrag med jämförelsevis måttliga belopp. En viss del av de enskilda vägarna falla helt utanför kretsen av dem som kunna komma i fråga till statsbidrag. Bidragen böra icke utgå med lika stor del av underhållskostnaden som då det gäller allmän väghållning och ej heller anspråken på vägarnas standard ställas lika ihöga som i fråga om allmän väg. Även från annan utgångspunkt har man ansett sig böra föreslå att stats bidrag beviljades till underhåll av enskilda vägar. De sakkunniga vilja i detta sammanhang något beröra det förut omnämnda, av 1929 års vägsakkunniga avgivna förslaget till lag om rätt att med motorfordon befara enskild väg. Enligt gällande bestämmelser (1936 års vägtrafikstadga 12 § 5 mom., som ersatt föreskrifter i 1930 års motorfordonsförordning 17 § samt 34 § tionde och elfte styckena) ankommer det, med vissa angivna undantag, på ägaren av enskild väg att avgöra, huruvida körning med motorfordon därstädes må äga rum. Har trafik med motorfordon å sådan väg icke förbjudits och är den allmänneligen befaren, äger länsstyrelsen enahanda befogenhet med avseende å regleringen av dylik trafik som beträffande trafiken å allmänna vägar. Det av 1929 års vägsakkunniga framlagda lagförslaget innebär i huvudsak följande: Enskild väg m å av envar befaras med motorfordon. Efter framställning av väghållare äger länsstyrelsen dock meddela förbud mot trafik med motorfordon eller stadga inskränkningar i avseende därå. Beträffande enskild väg, som är allmänneligen befaren eller eljest finnes vara av betydelse för allmän samfärdsel, må sådant förbud meddelas allenast under

•_>:;

förutsättning att körning med motorfordon å vägen kan till följd av dennas ringa bredd eller eljest för dylik trafik otjänliga beskaffenhet eller annat särskilt förhållande medföra fara eller synnerlig olägenhet. Den, som underhåller för trafik med motorfordon tillåten väg, som är allmänneligen befaren eller eljest finnes vara av betydelse för allmän samfärdsel, må av länsstyrelsen tillerkännas bidrag av allmänna medel till kostnaden för vägens un derhåll. Bestrides underhållet av flera väghållare, skall sådant bidrag i brist på åsämjande fördelas mellan väghållarna av länsstyrelsen. Gentemot detta lagförslag ha åtskilliga anmärkningar framställts. Förslaget har ansetts göra alltför stort intrång i de enskilda jordägarnas rätt att förfoga över sin mark. Ett dylikt intrång kunde vara befogat endast om det vore nödvändigt för den allmänna samfärdseln och finge under dylik förutsättning ske allenast mot ersättning för intrånget. Enligt förslaget skulle ersättning emellertid utgå endast i begränsad omfattning (till allmänneligen befarna vägar). I fråga om statsbidragen ihar erinrats, bland annat, att bestämmelser om kontroll över bidragens användning och om grunder för bidragens utdelande saknades, samt att förslagets ekonomiska konsekvenser icke blivit utredda. Lagförslagets huvudsyfte — att förhindra enskild väghållare att avstänga vägar från allmän trafik — torde emellertid i huvudsaklig omfattning kunna tillgodoses på fri villighetens väg genom statsbidrag till underhåll av enskilda vägar. De sakkunniga förmena nämligen, att en dylik förmån skulle förbindas med skyldighet för väghållarna att, så länge statsbidrag utgår, upplåta vägen för allmän trafik. Vid sådant förhållande blir det länsstyrelsernas sak att meddela för trafiksäkerheten och vägunderhållet erforderliga inskränkningar i trafiken. Genom denna anordning skulle av de enskilda vägarna endast de, som icke erhålla statsbidrag, kunna avstängas från allmän trafik. De icke bidrags berättigade vägarna torde sakna betydelse för den allmänna samfärdseln, varför någon olägenhet knappast lärer förmärkas, om biltrafiken utestänges från dessa. I sådana fall åter, där statsbidrag till vägen skulle kunna utgå men väghållarna av en eller annan anledning icke önska mottaga dylika bidrag, torde de med vägens avstängande förenade olägenheterna kunna bliva mera kännbara. Den fördel, underhållsbidraget innebär för väghållarna, torde emellertid utgöra en garanti för att man knappast behöver räkna med denna eventualitet. Vad de sakkunniga nu anfört torde giva vid handen, att statsbidrag till underhåll av vissa enskilda vägar icke endast ter sig såsom rättvist och billigt gentemot en stor grupp väghållare utan även medför direkta förmåner för den allmänna samfärdseln. Ett dylikt bidragssystem synes ej heller behöva förorsaka det allmänna alltför betydande utgifter. De sakkunniga övergå härefter att i en särskild avdelning närmare behandla reglerna för intagning av enskild väg till allmänt underhåll. I en

senare avdelning vilja de sakkunniga redogöra för de grunder beträffande statsbidrag till enskild väghållning, som torde böra fastställas, även för därav föranledda kostnader för det allmänna.

2. Regler för intagning av enskild väg till allmänt underhåll. A. Redogörelse för gällande bestämmelser. Såsom de sakkunniga framhållit har vad länsstyrelserna anfört bekräftat att någon enhetlig praxis vid enskilda vägars övertagande till allmänt underhåll icke tillämpas. Redan den omständighet, att i många län såsom villkor för intagning av enskild väg uppställes kravet att vägen försatts i laggillt skick, medan andra länsstyrelser icke anse sådant villkor kunna stadgas eller åtminstone medge att kravet i vissa fall åsidosattes, innebär tydligen en mycket viktig olikhet i förevarande hänseende. Det utredningsmaterial, som består av utslag i ärenden rörande intagning av enskild väg till allmänt underhåll och de till dessa ärenden hörande handlingarna, är ofta ett tämligen osäkert medel att utröna praxis i olika län. Utslagen sakna vanligen motivering och de i ärendena avgivna yttrandena innehålla ej sällan sinsemellan stridande uppgifter om vägens karaktär och betydelse. Dock förmena de sakkunniga sig även i denna del av materialet kunnat finna, att i stor omfattning likartade fall bedömts på olika sätt i skilda län. Och även om det skulle anses alltför vanskligt att av de särskilda utslagen söka utläsa allmänna principer, synes man dock genom att för varje särskilt län jämföra antalet fall, där ansökan om vägs intagning avslagits med antalet fall, där dylik ansökan bifallits, kunna erhålla viss ledning för bedömandet av frågan hur strängt länsstyrelsen tolkat kravet på allmän vägs nödvändighet för allmän samfärdsel. En dylik undersökning visar för den undersökta femårsperioden mycket starka variationer mellan länen. Även det absoluta antalet under perioden intagna vägar är i hög grad växlande. Exempelvis kan anföras, att i ett län ha av 122 till intagning föreslagna vägar 120 intagits medan i angränsande län, som med avseende å invånarantal samt natur- och kulturförhållanden torde någorlunda kunna jämställas med det förra, intagits 5 av 17 föreslagna vägar. Av utredningsmaterialet synes även framgå, att medan vissa länsstyrelser intagit en mycket kritisk ställning till vägstämmornas yttranden i ärendena, andra länsstyrelser i många fall tillmätt stämmans mening en hart när avgörande betydelse. På så sätt måste uppstå ej blott skillnad i lagtillämpning länen emellan utan, där vägstämmornas meningar fått bli mer eller mindre utslagsgivande, jämväl det missförhållande att inom ett och samma län fullt ensartade fall bedömas olika. En ändring till det bättre bör visserligen härutinnan ha inträtt med den nya distriktsindelningen, men de

25 sakkunniga anse dock behövligt framhålla att det statsfinansiella intresset såväl som vikten av enhetliga principer måste vederbörligen beaktas. Då det gäller att söka skapa likformighet i avgörandena, har man tydligen att i första hand tillse, huruvida man kan genom lagtolkning eller eljest angiva normer, som verkligen äro vägledande, oaktat förhållandena i praktiken äro så skiftande. Varken 1891 års lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet och, vad städerna angår, 25 kap. byggningabalken, eller den nya lagstiftningen av år 1934 ger något direkt svar på frågan vilka enskilda vägar som kunna eller böra intagas till allmänt underhåll. Man har härutinnan att hålla sig främst till den legala definitionen å begreppet allmän väg. 1891 års lag stadgar därom att allmän väg är väg, som prövas vara för allmänna samfärdseln nyttig och nödig. Bortser man från att med 1934 års lagstiftning de s. k. ödebygdsvägarna upptogos såsom allmänna vägar, införde denna lagstiftning ej annan ändring i nämnda definition än att den förenklades så att landsväg, d. v. s., enligt nya lagens terminologi, allmän väg med undantag av ödebygdsväg, är väg, som prövas nödig för allmänna samfärdseln. Av förarbetena till nya lagen framgår att med denna förenkling icke avsågs någon saklig ändring. Spörsmålet, huruvida en enskild väg skall intagas till allmänt underhåll eller såsom nya lagen uttrycker saken, förändras till landsväg, kommer således att bero på tolkningen av uttrycket »nödig för allmänna samfärdseln». I 1891 års lag stadgas i 1 §, att allmän väg är av två slag, landsväg och bygdeväg, samt lämnas definition på vartdera av dessa begrepp. Att med dessa definitioner avsetts ej blott att draga gränsen mellan landsvägar och bygdevägar utan även att närmare bestämma innehållet i uttrycket nyttig och nödig för allmänna samfärdseln lärer framgå av lagens förarbeten (kommittébetänkandet 1880 sid. 104 och 107). Enligt dessa definitioner är landsväg väg, som är av större betydelse och förenar riket med annat rike eller ett län med annat län, leder från en stad till annan eller tjänar att förbinda något härad i dess helhet eller till väsentlig del med stad, större hamn- och lastageplats, järnvägsstation eller annat jämförligt ställe, medan med bygdeväg förstås väg av förenämnda beskaffenhet men som ej är av den vikt för allmänna samfärdseln att den bör till landsväg hänföras, så ock väg emellan härad eller socknar, från allmän väg till kyrka eller tingstad samt annan med dessa jämförlig väg. Definitionen lider alltså såsom sådan betraktad av den svaghet att den ges i form av en exemplifikation. Särskilt genom tillägget »samt annan med dessa jämförlig väg» har definitionen blivit något osäker, men den torde dock kunna tjäna till utgångspunkt vid tolkningen av begreppet allmän väg. Innan de sakkunniga ingå på en analys av detta begrepp, förutskickas att de sakkunniga här nedan med termen intressenter beträffande viss väg åsyfta dem, som bebo eller eljest nyttja fastighet, för vars bruk vägen är av stadig-

varande nytta. Med lokal trafik förstå de sakkunniga den trafik å viss väg, som bedrives av intressenterna eller ock av andra, vilka äro stadda i ärende till någon av intressenterna. Den första grupp vägar varom här blir fråga torde vara sådana där intressentantalet är stort, eller förbindelseleder mellan bygder och utfartsvägar från boningsorter. Att fixera en minimisiffra för det antal vägintressenter, som kan betecknas såsom en allmänhet i förevarande hänseende, låter sig knappast göra. I landsändar, där bebyggelsen är särskilt gles och ett allmänt vägnät dock icke kan undvaras om ej befolkningen skall fullständigt isoleras, måste kravet å antalet intressenter självfallet sättas lägre än eljest. Man synes härvidlag ha att taga hänsyn till trafikens storlek överhuvud å närliggande vägnät. Att märka är att fråga är endast om utfartsvägar för bygd och förbindelseleder mellan bygder eller alltså vägar för trafik, som kan betecknas såsom samfärdsel i mer inskränkt mening, däremot icke rena markvägar, vägar för hemkörslor och dylikt, vilka senare vägtyper i regel torde böra hållas utanför det allmänna vägnätet, även om vägintressenterna äro inånga. Möjligen kan undantag från vad nu senast sagts göras för det fall, att vägen är av avsevärd längd, intressenterna synnerligen många och transporterna på vägen betydande, såsom t. ex. kan vara förhållandet beträffande väg för virkestransporter från en härads- eller sockenallmänning (eller väg till ett vägdistrikts grustag). Betydelsen av kravet på att de nämnda vägtyperna skola vara nödiga för den samfärdsel, som här ur synpunkten av intressenternas mångfald betecknats såsom allmän, torde främst visa sina verkningar i begränsning av antalet av de vägar, som i visst fall ha att tillgodose trafikbehovet i fråga. Behov av ett flertal allmänna vägar kan tydligen uppstå då det gäller förbindelseleder mellan större landsdelar inbördes eller mellan en sådan landsdel och ett större samhälle t. ex. en stad. För trafiken mellan jämförelsevis smärre bygder eller enstaka platser torde i regel en allmän väg vara tillfyllest, ehuru särskilda omständigheter, såsom mycket stor trafikintensitet, enkelriktad trafik, vägbanans olämplighet för vissa fordon eller under vissa årstider, kunna motivera undantag. Något liknande gäller då fråga är om antalet utfartsvägar till det allmänna vägnätet. Här kan även behovet av olika trafikriktningar spela in, särskilt i fall då platsen är av stor betydelse. Hittills har varit fråga om vägs intagning med hänsyn till att intressentantalet är stort. Ett annat skäl för sådan åtgärd kan emellertid föreligga däri att den icke-lokala trafiken är betydande. Här möter främst den viktiga typ av vägar, som kan betecknas såsom genomfartsvägar i betydelsen förbindelsevägar mellan allmänna vägar. Kravet på »allmän samfärdsel» innebär här tydligen att vägen skall trafikeras av icke-lokal trafik i mer avsevärd omfattning. Avgörande får bli själva trafikens storlek, antalet fordon som trafikera vägen under viss tid. Trafikräkning har sålunda här sin

viktiga uppgift. Fordringen att vägen skall vara nödvändig bör förstås särskilt så att trafiken i fråga icke utan större olägenhet kan ledas annorlunda. Sistnämnda spörsmål beror på huru mycket avståndet förkortas genom vägen, därvid åter värderingen av avståndets betydelse bör röna inverkan av bland annat trafikens intensitet och karaktär. Finnes annan förbindelseväg i närheten, skall resultatet sålunda ofta kunna bli att endera av de båda förbindelsevägarna anses tillfyllest. Motsvarande gäller ock om väg, som avskär en bukt på allmän väg. En dylik genväg torde regelmässigt icke kunna göras till allmän väg, med mindre den avskurna bukten indrages från allmänt underhåll eller ock såväl denna som genvägen beröra orter eller trakter av sådan betydelse, att de ändock äro berättigade till allmän väg. Detta är dock ingen regel utan undantag. För det första kan genvägen så avsevärt förkorta avståndet för viss tillräckligt betydande trafik att denna omständighet i och för sig berättigar till genvägens intagning även om gamla vägen måste bibehållas. Resultatet kan emellertid bli detsamma även i andra fall, där genvägen är av särskild vikt för den genomgående trafiken. Så t. ex. torde det numer ofta, där denna trafik framgår genom tätare bebyggelse, visa sig behövligt att genomfartsvägen flyttas för att trafiken ej skall ledas gårdarna för nära. Gamla vägen kan då, om bebyggelsen är av tillräcklig betydelse, bibehållas såsom allmän utfartsväg för ortsbefolkningen. Enahanda synpunkter som beträffande förbindelsevägar mellan allmänna vägar har man att anlägga då fråga eljest är om väg, där icke-lokal trafik förekommer, t. ex. väg till en badstrand, en utsiktsplats eller dylikt. Avgörande är alltså trafikintensiteten och frågan om möjlighet finnes att på annan väg, som redan är allmän eller som eljest lämpar sig bättre än den ifrågavarande, komma till och från platsen utan alltför stora uppoffringar av trafikanternas bekvämlighet. Till de nämnda vägtyperna komma ytterligare några som under vissa villkor kunna intagas till allmänt underhåll. Det är här fråga om vägar som leda till mer speciella inrättningar eller anläggningar utan att nödvändigtvis kunna betecknas vare sig såsom förbindelseleder mellan bygder eller utfartsvägar från boningsplatser eller såsom farvägar för icke-lokal trafik. Såsom en första grupp bland de här avsedda vägarna kunna upptagas vägar till sådana för kommunikationsväsendet avsedda inrättningar som järnvägsstationer, hamnar, lastageplatser, båttilläggsplatser, flygfält samt post- och telefonstationer. Dylika inrättningar böra förses med allmän väg för sin förbindelse med det allmänna vägnätet eller bygd, för vars innevånare de äro av betydelse, dock endast i den mån antingen vägintressenternas antal är tillräckligt stort eller den icke-lokala trafiken är betydande. Detta förbehåll får sin betydelse särskilt i fråga om lastage- och båttilläggsplatser samt post- och telefonstationer ävensom då fråga blir om ett flertal allmänna vägar till trafikinrättningen. Det kan emellertid även tänkas fall

28 där en hållplats vid järnväg icke kan göra anspråk på ens någon allmän väg. Så är t. ex. förhållandet om hållplatsen knappast är behövlig för annan trafik än till och från ett enskilt företag såsom en fabrik, ett jordagods eller dylikt, som då kan anses själv böra underhålla vägen till hållplatsen. Skall en väg till en båtbrygga göras till allmän väg, bör hinder ej möta att intaga även själva bryggan. En grupp av särskilda lokaler och platser av intresse i förevarande hänseende utgöres av kyrka, begravningsplats, tingshus, sockenstuga eller församlingshus, av landsting eller kommun driven sjukvårdsanstalt, apotek, brandstation samt andra för en större allmänhet behövliga lokaler eller anstalter. Till dessa bör i allmänhet föra allmän väg. Man måste dock här uppställa kravet att det skall vara fråga om en lokal eller plats som verkligen besökes av en större allmänhet och tillika att väg för fordon är behövlig. Det är nämligen samfärdselintresset och icke andra allmänna eller enskilda intressen som motivera vägs intagning, och där farväg ej tarvas, kan allmän väg ej heller inrättas. Av endera av nu anförda orsaker lärer ofta väg till skola, ålderdomshem eller liknande lokaler få underhållas såsom enskild. Vad angår pastorsexpeditionen, så är ju denna oftast belägen i prästgården och i så fall bör vägen dit, på sätt hittills lärer varit praxis, anses såsom enskild väg. Jfr ecklesiastika boställsordningen § 16. Även andra för allmänheten nyttiga inrättningar och anläggningar kunna komma i fråga till erhållande av allmän väg, och detta jämväl om de ägas av enskild och drivas såsom privat näring. Såsom exempel kunna nämnas av enskilda drivna sjukhus, hotell och restauranger ävensom kvarnar, mejerier, kalkugnar m. fl. företag, hos vilka allmänheten inköper varor eller dit sådana av allmänheten föras för att säljas eller bearbetas. Bad- och idrottsplatser samt folkparker kunna ock ifrågakomma. För att väg till inrättningar av nu nämnt slag skall kunna tilldelas natur av allmän, bör emellertid uppställas den fordran att vägen är av verklig betydelse för ett större antal trafikanter. Det ankommer däremot icke så mycket på själva inrättningens storlek. Bedrives t. ex. varutransporten till ett bruk eller en fabrik huvudsakligen med företagets egna fordon, får företaget hålla vägen såsom enskild, hur stark trafiken än är. Fasthållas bör att vägen för att kunna göras till allmän, skall vara ett allmänhetens och ej huvudsakligen den enskilde företagarens intresse. Såsom allmän regel för alla ärenden om intagning av väg kan anses gälla, att det behov som tillgodoses genom allmän väg skall kunna beräknas äga varaktig och icke blott tillfällig natur. Finnes t. ex. något skäl att ifrågasätta huruvida en båtbrygga, en järnvägshållplats eller dylikt kommer att flyttas, bör största försiktighet iakttagas med intagning av väg till platsen. Den bestämning av begreppet »för allmän samfärdsel nödig väg», som ges genom 1891 års lags definition å lands- och bygdevägar, saknar, som

29 nämnt, motsvarighet i 1934 års lag. Emellertid synes intet hava förekommit som kan motivera antagande att med nya lagen avsetts ändring av begreppets innebörd. Beträffande vägar inom större samhällen synes en tillämpning av de ovan angivna reglerna leda till det resultatet, dels att samhället är berättigat till allmänna vägar för sin utfart till allmänna vägnätet dels att genomfartsvägar för långväga trafik böra vara allmänna och dels att detsamma gäller de vägar, som från allmän väg leda till sådana viktigare inrättningar och anläggningar inom samhället som järnvägsstation, hamn, kyrka, tingshus, rådhus, sjukvårdsinrättning, postkontor, telefonstation och brandstation. Särskilt beträffande samhällen torde kunna bli fråga om de ovan nämnda undantagen från regeln att blott en allmän väg erfordras för förbindelse mellan enstaka platser eller utfart från sådan plats till allmänna vägnätet. Den tolkning av begreppet »nödig för allmänna samfärdseln», som här ovan givits på grundval av innehållet i 1891 års lag, torde ganska väl motsvara de faktiska förhållandenas krav. Ej heller lärer med fog kunna påstås, att någon fast och allmän rättstillämpning kommit gränserna för begreppets omfattning att förskjutas. Som ovan nämnts tolkas emellertid lagen i gränsfallen ganska olika på skilda håll. Säkerligen ha ock här och var dessa gränser överskridits vid intagning av enskilda vägar till allmänt underhåll. I många fall kan dock råda stark tvekan, huruvida allmänna samfärdseln har behov av vägen eller ej. Det ter sig då svårt såväl att intaga vägen som att hänvisa dess ägare till att avstänga densamma för allmän trafik eller ensam bära den merkostnad för underhållet, som denna trafik orsakar. Man kan här med skäl tala om ett mellanting mellan allmän och enskild väg. Dessa fall innefatta särskilt stor risk för ojämn lagtillämpning. Möjlighet att bevilja statsbidrag till underhåll av enskild väg skulle här underlätta ett upprätthållande av lagens fordran å allmän vägs betydelse för allmänna samfärdseln. En i viss mån strängare ståndpunkt än lagens representera de utslag, däri intagning av väg göres beroende av villkoret att vägen utan kostnad för vägdistriktet iståndsättes, bringas i »laggillt» skick, eller att mark till vägen gratis upplåtes. Förklaringen till att en sådan praxis dock uppkommit torde måhända böra i viss mån sökas i bestämmelsen i 22 § i 1891 års väglag, att allmän väg, bro eller färja, som övertages till underhåll medelst vägkassan, skall vid överlämnandet vara försatt i laggillt skick. Detta stadgande, som avser fall, då vägdistriktet beträffande en redan förut allmän väg övergår från naturaunderhåll till underhåll medelst vägkassan, torde ej sällan ha felaktigt tolkats såsom gällande vid intagning av enskild väg till allmänt underhåll. För sistnämnda fall har 1891 års väglag emellertid i 8 § den bestämmelsen, att ur vägkassan betalas vissa angivna kostnader,

30 bland annat för iståndsättande av enskild väg, bro och färja, som till allmänt underhåll övertages, i den mån kostnaderna ej av statsmedel eller, efter särskilda åtaganden, av kommuner eller landsting eller eljest annorledes gäldas. I 1934 års lagstiftning återfinnas väl icke motsvarande stadgande, men denna lagstiftning har ej heller något mot detsamma stridande innehåll. Den ståndpunkt 1891 års lag sålunda intagit i förevarande fråga är en logisk följd därav att någon skillnad ej göres beträffande förutsättningarna för att en enskild väg skall intagas och att en allmän väg skall byggas. Ifrågavarande praxis låter sig dock försvaras ur vägintressenternas synpunkt. En förändring av enskild väg till allmän befriar dem från de besvär och kostnader, som äro förenade med vägunderhållet. Systemet med dylika villkor är besvärande för vägintressenterna men är icke heller utan olägenhet för det allmänna. Ett strängt vidhållande av mera kostsamma förbättringsarbeten som villkor för intagning kan medföra att intressenterna icke förmå utföra dessa arbeten, varför en till intagning väl motiverad väg sålunda icke kommer under allmänt underhåll. Då behovet av vägen städse bör vara utslagsgivande vid bedömandet avfråga om densammas övertagande till allmänt underhåll och det vid sådant förhållande måste förutsättas, att den intagna vägen kommer att fylla ett allmänt samfärdselintresse, är det ur det allmännas synpunkt icke välbetänkt att uppställa villkor, som äro alltför betungande eller som icke kunna uppfyllas. Enligt de sakkunnigas mening bör, så långt det är möjligt, inom alla län tillämpas likartade principer vid behandling av dessa frågor. Det mest ändamålsenliga synes då vara att vid intagning till allmänt underhåll av enskild väg icke uppställa villkor, som innebära mera omfattande eller kostsamma slag av ombyggnadsarbeten. Däremot bör det påfordras, att sådana förbättringsarbeten utföras som äro erforderliga för att vägen skall kunna överlämnas i väl underhållet skick och att körbanan är sådan att vägen är fullt trafikabel med fordon av det slag, varför densamma varit avsedd. Mot villkoret om kostnadsfri markupplåtelse synes annat ej kunna vara att erinra än att detsamma är svagt grundat i gällande lag. I allmänhet torde dock kunna föreskrivas fri upplåtelse av vägmärken såsom en förutsättning för att en enskild väg må intagas till allmänt underhåll. Skulle undantag från denna regel befinnas skäligt, må länsstyrelsen medgiva sådant undantag. Det torde emellertid oftast vara tillräckligt och, med tanke på eventuella omläggningar av vägnätet, möjligen lämpligare att upplåtelsen avser endast vågrätt, ej äganderätt. B. Föreslagna åtgärder. De sakkunnigas ovan gjorda försök att något närmare bestämma vad lagen bör anses förstå med uttrycket »nödig för allmänna samfärdseln»

31 torde ge vid handen, att enligt de sakkunnigas mening visserligen en någorlunda fast innebörd kan givas detta begrepp men att å andra sidan tveksamma gränsfall måste uppkomma. Man måste också taga hänsyn till sådana i olika landsdelar mycket växlande förhållanden som bebyggelsens täthet, näringslivets utvecklingsgrad, befolkningens ekonomi samt storleken av det redan befintliga allmänna vägnätet. Exempelvis kan, om man anlägger synpunkten av trafikens intensitet, lika hög grad därav tydligen ej fordras i de stora obygderna som i tättbebyggda trakter. Å andra sidan böra då fråga är om genvägar och i allmänhet vägnätets täthet, obygdernas anspråk rimligtvis ställas jämförelsevis lågt. Med nu nämnda förhållanden sammanhänger, att det måste möta svårigheter ej blott att uppställa enhetliga regler utan även att åstadkomma en prejudikatsamling, som kan bli vägledande för alla län. Under beaktande av dessa omständigheter ha de sakkunniga i överensstämmelse med den verkställda utredningen utarbetat förslag till anvisningar rörande grunder för intagning av enskild väg till allmänt underhåll, vilket förslag fogats som bilaga 1 till detta betänkande. En uttömmande reglering av hithörande spörsmål har med detta förslag icke givits. Den möjlighet till i någon mån fri prövning, som lagen i sin nuvarande form erbjuder, bör enligt de sakkunnigas förmenande jämväl bibehållas. Anvisningarna synas emellertid kunna giva ledning vid prövning av dessa frågor. I den mån de bliva efterföljda, torde också en viss jämnhet i lagens tillämpning kunna ernås. Någon fullt säker norm för tillrättaläggande av rådande missförhållanden kunna dylika anvisningar givetvis ej heller innebära. För åstadkommande av enhetlighet i framtida avgöranden om vägars intagning till allmänt underhåll torde man få söka jämväl andra medel än detaljerade föreskrifter rörande de grunder efter vilka ärendena skola bedömas. Att det är inom det organisatoriska området, som lösningen av problemet måste sökas, framstår för de sakkunniga såsom ganska säkert. Skall en omorganisation vidtagas, torde vara klart, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör i en eller annan form beredas inflytande på ärendenas avgörande. Närmast till hands torde härvidlag vara att låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgöra samtliga frågor om intagning av enskild väg till allmänt underhåll. Emellertid äga dessa ärenden ett så intimt samband med frågor om byggande av allmän väg, att det knappast torde böra ifrågakomma att lägga beslutanderätten härutinnan hos olika myndigheter. I annat fall kunde man riskera, att, sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen exempelvis avslagit framställd begäran om viss enskild vägs förändring till landsväg, länsstyrelsen förordnar om nybyggnad av allmän väg med huvudsakligen samma sträckning som den enskilda vägen. En så pass omfattande organisatorisk förändring sammanhänger även intimt med ett annat spörsmål, som för närvarande gjorts till föremål för

särskild undersökning genom tillkallade utredningsmän. De sakkunniga åsyfta härvid den påbörjade utredningen rörande förstatligande av det allmänna vägväsendet. Med hänsyn särskilt härtill lärer det icke vara lämpligt att i nu förevarande sammanhang genomföra någon förändring i gällande organisation av vägväsendet. Av huvudsakligen samma skäl anse sig de sakkunniga ej heller i nuvarande läge böra förorda den lösning av frågan, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen själv antytt, eller att länsstyrelserna anbefalles att, innan beslut om intagning av enskild väg till allmänt underhåll meddelas, inhämta yttrande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. På grund av det anförda få de sakkunniga i förevarande avseende inskränka sig till att hemställa, att till länsstyrelsernas ledning för bedömande av ärenden om övertagande av enskild väg till allmänt underhåll måtte i vederbörlig ordning utfärdas anvisningar i enlighet med de sakkunnigas förslag.

3. Statsbidrag till enskilda vägar. A. Olika slag av statsbidrag. Anslag till anläggning av enskilda utfartsvägar har av riksdagen anvisats alltsedan år 1918. Avsikten med detta anslag har varit att genom beredande av ett mindre bidrag från statens sida uppmuntra eller överhuvudtaget göra det möjligt för befolkningen i avlägset liggande byar eller gårdar att själva bryta väg fram till de allmänna trafiklederna. Utfartsvägarna äro sålunda av enskild vägs natur, och ett understödjande av desamma från statens sida har motiverats huvudsakligen med de säregna och svåra samfärdselförhållanden, som råda inom stora områden av landets norra delar och jämväl inom vissa sydligare belägna trakter med likartade förutsättningar. Anslaget var ursprungligen förbehållet de fyra nordligaste länen, men användningen vidgades från och med budgetåret 1925—1926 att avse hela Norrland samt Dalarna och Värmland. Från och med budgetåret 1927—1928 fick anslaget ytterligare användning nämligen för anläggning av utfartsvägar i norra delarna av Örebro län. Vid 1930 års riksdag godtogs ett av vederbörande departementschef framlagt förslag av innebörd, att anslagets användning skulle under i allmänhet gällande villkor utsträckas att avse även de delar av riket, till vilka bidrag tidigare icke kunnat beviljas. Nu g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r om användning av förevarande anslagsmedel äro meddelade i kungörelsen den 29 maj 1931, nr 232. Bestämmelserna innehålla, bland annat, att statsbidrag till företag inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län beviljas av vederbörande länsstyrelse, medan fråga om statsbidrag till företag i annat län underställes Kungl. Maj:ts prövning. Vidare stadgas, att statsbidrag ej må utgå, med mindre till det i varje särskilt fall avsedda vägföretaget bidrag,

motsvarande minst 15 procent av statsbidragets belopp, lämnas av medel, som anvisats av landsting, kommun eller annan icke-sakägare. Beträffande statsbidragets storlek är föreskrivet, att bidraget i allmänhet icke bör utgå med mer än en fjärdedel till en tredjedel av den beräknade kostnaden för anläggningen och ej må för något fall bestämmas till högre belopp än som motsvarar hälften av samma kostnad. Om arbetets utförande skall länsstyrelsen, där statsbidrag beviljats, avsluta kontrakt med intressenterna eller, i vissa fall, med styrelsen för vägföretaget. För fullgörande av de i kontraktet meddelade förbindelser ävensom för lyftade statsmedels återbäring, i fall mot kontraktet brytes, skall ställas sådan säkerhet, som av länsstyrelsen godkännes. A n s l a g e t till ändamålet, som till en början utgått med ett årligt belopp av 100.000 kronor, sänktes av statsfinansiella skäl för budgetåren 1923—1925 till 65.000 kronor för år. Sedermera har anslaget vid skilda tillfällen höjts. Sålunda anvisades för vartdera av budgetåren 1925—1927 225.000 kronor, för vart och ett av budgetåren 1931—1934 500.000 kronor, för budgetåret 1934—1935 600.000 kronor, för budgetåret 1935—1936 800.000 kronor, för budgetåret 1936—1937 1.000.000 kronor, för budgetåret 1937—1938 1.200.000 kronor samt för innevarande budgetår 1.400.000 kronor. Numera avräknas anvisade anslagsbelopp mot automobilskattemedlen. Jämlikt Kungl. brev den 3 juni 1938 fördelades det senast beviljade anslaget, att därav må användas för Norrbottens län Västerbottens » Jämtlands » Västernorrlands » Gävleborgs » Kopparbergs » Värmlands » Örebro » övriga län tillhopa

400.000 480.000 95.000 200.000 70.000 25.000 20.000 10.000 100.000 Summa kronor 1.400.000

I samband med det förslag till utvidgning av formerna för statens bidragsverksamhet å förevarande område, de sakkunniga nu utarbetat, har jämväl en översyn av gällande villkor och bestämmelser beträffande statsbidrag till byggande av enskilda utfartsvägar verkställts. De sakkunniga återkomma härtill i ett senare sammanhang. De sakkunniga ha redan i det föregående utförligt motiverat sin uppfattning, att bidrag av statsmedel böra utgå till underhåll av vissa enskilda vägar. 3

34 Till en början torde härvid övervägas, huruvida dessa bidrag böra begränsas till sådana enskilda vägar, där vägunderhållet icke ombesörjes in nalura av väghållarna själva. Emellertid måste beaktas, att systemet med naturaunderhåll är synnerligen vanligt förekommande för enskilda vägar. Fullgörandet av väghållningen in natura lärer även för många väghållare utgöra sådan förmån, att de sakkunniga icke anse sig böra föreslå åtgärder, som medföra inskränkningar därutinnan. En fördelning av statsbidragen genom något statens organ direkt mellan väghållarna torde — åtminstone där dessa äro många — vara förenad med uppenbara olägenheter. Även kontrollen över medlens användning lärer i sådant fall bli försvårad. Som villkor för erhållande av bidrag torde därför böra övervägas, huruvida icke väghållarna, om dessa äro flera, skulle företrädas av ett organ, som handhaver de med väghållningen förenade angelägenheterna. Nära till hands vore då att föreskriva tillämpning av 32 § lagen den 29 juni 1926 om enskilda vägar. I så fall skall nämligen genom förrättning eller dom enligt sagda lag vara bestämt, att arbete med vägs byggande eller underhåll skall av de väghållningsskyldiga utföras gemensamt. Äro dessa flera än två, skall utses styrelse, bestående av en eller flera ledamöter. Jämlikt det av de sakkunniga förut avgivna förslaget till lag om enskilda vägar m. m. (stat. off. utr. 1938: 23) återfinnas motsvarande bestämmelser, som där benämnts bildande av vägsamfällighet, i lagförslagets 50 och följande §§. Önska väghållarna emellertid bibehålla naturaunderhållet, torde detta även i dylika fall låta sig göra på så sätt, att de väghållningsskyldiga träffa överenskommelse om att väghållningen skall uppdragas åt väghållarna själva. Styrelsen för samfälligheten har då att övervaka, att de enskilda verkligen fullgöra sina åligganden. Är väghållningen reglerad på dylikt sätt, kunna eventuella statsbidrag utbetalas till styrelsen, som gentemot det allmänna har att svara för erhållna medels rätta användning. I de flesta fall torde väghållarna emellertid icke på sådant sätt ha ordnat väghållningen. Att föreskriva bildandet av vägsamfällighet såsom villkor i alla fall då väghållarna äro flera, torde måhända synas väl strängt. De sakkunniga ha därvid övervägt den möjligheten, att väghållarna i stället skoln bilda särskild förening med uppgift att handhava tillsynen över väghållningen och fördela statsbidrag. Äro väghållarna emellertid icke flera än exempelvis fem och uppkomma inga olägenheter vid fördelningen av bidrag, kan det måhända befinnas onödigt med ett särskilt organ för väghållarna. Då en föreningsbildning i dessa fall torde böra ske i enlighet med bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar, lärer en sådan organisation knappast bli mindre betungande för väghållarna än skapandet av en vägsamfällighet. Det synes därför kunna överlämnas åt den myndighet som utbetalar underhållsbidragen att meddela erforderliga föreskrifter härutinnan. I ett senare sammanhang återkomma de sakkunniga till dessa frågor. T allmänhet torde det vara lämpligast, att statsbidragen få avse såväl det

35 egentliga vägunderhållet som vinterväghållningen. Skall vägen av en eller annan orsak hållas avstängd från allmän trafik vintertid, torde bidragen självfallet böra begränsas till det egentliga vägunderhållet. Är det åter fråga om vinterväg eller annan väg, som trafikeras mest under den del av året då marken icke är bar, kunna ju bidragen knappast avse annat än vinterväghållningen. De sakkunniga ha därför ansett, att den bidragsbeviljande myndigheten skall äga frihet att i dessa hänseenden besluta efter föreliggande speciella förhållanden i varje särskilt fall. I ett tidigare sammanhang anförde de sakkunniga som skäl för beviljande av statsbidrag till underhåll av enskilda vägar, bland annat, att därigenom ett stort antal för den allmänna samfärdseln betydelsefulla enskilda vägar komme att hållas öppna för allmän trafik. Emellertid befinna sig flera av de enskilda vägarna för närvarande i sådant skick, att man knappast torde böra medgiva deras upplåtande för biltrafik. Vid beviljandet av statsbidrag till underhållet av vägen torde därför enligt de sakkunnigas uppfattning böra föreskrivas, att vägen försättes åtminstone i farbart skick. I annat fall lärer man äventyra, att bidragen icke komma till avsedd nytta. De väghållare, som ej anse sig kunna eller vilja uppfylla nämnda villkor, få alltså avstå från bidrag. I vissa fall torde emellertid kostnaden för iståndsättning avvägen komma att uppgå till sådana belopp, som väghållarna i allmänhet sakna förmåga att gälda. Härvid måste särskilt beaktas, att en kraftigt bidragande orsak till de enskilda vägarnas mången gång bristfälliga skick är, att dessa vägar, som ursprungligen endast varit avsedda för trafik med hästfordon, numera fått upptaga en icke oväsentlig trafik med motorfordon. Särskilt iordningställandet av broar, trummor och färjor å vägen kan kräva ej obetydliga kontantutlägg. Övriga åtgärder, såsom grusning av själva vägbanan, dikning och röjning, behöva som regel icke betinga högre kostnad och kunna i allmänhet utföras av väghållarna själva. Anordnandet av ändamålsenliga broar, trummor och färjor är även med hänsyn till trafiksäkerheten av särskild vikt. I anslutning till nu berörda omständigheter förmena de sakkunniga, att möjlighet bör beredas de väghållare, som erhålla statsbidrag till vägunderhållet, att av allmänna medel åtnjuta jämväl ett skäligt bidrag till iståndsättande av broar, trummor och färjor å vägen (iståndsättningsbidrag). Detta bidrag synes böra utgå med ett engångsbelopp i samband med att vägen första gången tillerkännes statsbidrag till underhållet. Anslag för ändamålet torde därför endast under de närmaste åren behöva uppgå till mer betydande belopp. B. Underhålls- och iståndsättningsbidrag. a) Statsbidragsberättigade

vägar.

Av den föregående framställningen torde framgå, att nu befintliga enskilda vägar komma att uppdelas i tre grupper. Den första gruppen utgöres

36 av sådana vägar, som böra intagas till allmänt underhåll. Till andra gruppen kunna hänföras de i fråga om underhållet statsbidragsberättigade enskilda vägarna, medan den tredje gruppen skulle omfatta övriga enskilda vägar, d. v. s. sådana som varken böra intagas till allmänt underhåll eller erhålla statsbidrag till underhållet (typiska enskilda vägar). Typiska enskilda vägar äro framförallt utfartsvägar för enskilda gårdar och ägovägar. Sådana vägar ha ju i allmänhet knappast betydelse för andra än väghållarna och må — som de sakkunniga redan framhållit — alltså som regel icke intagas till allmänt underhåll. Principiellt bör ej heller statsbidrag utgå till underhållet av sådana vägar. Enligt de sakkunnigas förslag får statsbidrag icke heller utgå till sådana vägar annat än under särskilt angivna omständigheter. Liksom gränsen mellan sådana enskilda vägar, som icke böra intagas till allmänt underhåll men må tillerkännas underhållsbidrag, och allmänna vägar måste bliva flytande, torde det ligga i sakens natur, att det knappast låter sig göra att fullt klart draga upp gränsen mellan de statsbidragsberättigade vägarna och dem, vars underhåll helt böra bekostas av väghållarna. En sådan gränsdragning får ej heller ske på sådant sätt, att icke föreliggande olikartade förhållanden och behov i skilda delar av landet kunna tillgodoses. Man torde alltså böra lämna öppen en viss frihet åt den bidragsbeviljande myndigheten. Å andra sidan får ej förbises att, om denna frihet blir alltför stor, oenhetlighet i tillämpningen lätteligen bliver följden. Nu rådande praxis beträffande intagning av enskilda vägar till allmänt underhåll är ett slående exempel härå. Den verkställda utredningen genom kommunalnämnderna och vägingenjörerna rörande det enskilda vägnätet har också givit vid handen, hur vitt skilda uppfattningar å förevarande område som kunna råda. I det förslag till kungörelse angående statsbidrag till enskilda vägar, vilket fogats som bilaga 2 till detta betänkande, har i § 2 angivits de fall, då enligt de sakkunnigas mening statsbidrag bör utgå till underhåll av enskild väg. Det första fallet (§ 2 mom. 1 a) i kungörelseförslaget) — normalfallet — förutsätter till en början, att vägen befares även av andra än dem som bestrida byggandet eller underhållet av vägen eller deltaga däri (väghållarna). Enligt de sakkunnigas mening måste denna trafik antingen ske i »större omfattning» eller »eljest på sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras». Svagheten i detta villkors första alternativ är svårigheten att angiva vad som förstås med »i större omfattning». De sakkunniga ha därmed velat framhålla, att det i varje särskilt fall måste vara fråga om en trafik av andra än intressenterna som i förhållande till dessas egen trafik är av avsevärd betydelse. Denna »främmande» trafik kan ske såväl i form av genomfartstrafik som i form av trafik till någon vid vägen belägen inrättning, anord-

ning eller dylikt. Att vägen dagligen passeras av ett eller annat främmande fordon, är alltså ej tillräckligt för att vägen bör erhålla statsbidrag. Med det andra alternativet i villkoret — begagnandet sker på sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras •— avse de sakkunniga sådana fall, att en väg av andra än väghållarna trafikeras med mycket tunga fordon, som utöva stark påfrestning å vägbanan. Exempel härå utgöra vägar, som begagnas för transport av timmer med lastbilar. I dylika fall ter det sig, även om den främmande trafiken icke kan anses äga rum i större omfattning, obilligt att låta väghållarna ensamma bekosta underhållet av vägen. En ytterligare förutsättning för att underhållsbidrag i nu nämnda fall må utgå torde vara, att vägen icke endast faktiskt är på visst sätt trafikerad av andra än väghållarna utan att den därjämte är nödvändig för denna främmande trafik. Finnes annan väg, allmän eller statsbidragsberättigad enskild väg, som bättre eller lika väl kan upptaga berörda trafik, bör statsbidrag självfallet icke utgå. I annat fall skulle allmänna medel få bidraga till att främja ett ändamål, som redan blivit tillgodosett. Särskild erinran härom i kungörelsen torde emellertid ej erfordras. Då en by eller en grupp av gårdar •— såsom ej sällan är händelsen — ligger å ett avsevärt avstånd från det allmänna vägnätet, uppgå kostnaderna för hållandet av nödig utfartsväg till det allmänna vägnätet till betydande belopp. Starka billighetsskäl torde tala för att bland annat i sådana fall medgiva statsbidrag till utfartsvägens underhåll, och detta helt oberoende av om vägen trafikeras av andra än väghållarna. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga föreslagit två undantagsfall (§ 2 mom. 1 b) i kungörelseförslaget) då statsbidrag till vägunderhåll må utgå. Dessa ha angivits sålunda, att vägen antingen är av väsentlig betydelse för en bygds befolkning eller att det nödiga underhållet av vägen på grund av dess längd eller annan omständighet måste anses vara synnerligen betungande för väghållarna. En väg torde få anses vara av väsentlig betydelse för en bygds befolkning, då den bildar utfartsväg för bygden i fråga eller utgör förbindelseled till annan bygd eller till inrättning, anordning eller dylikt, dit bygdens befolkning ofta ha ärenden. Med bygd avse de sakkunniga en by eller en samling av gårdar. Utfartsväg för en enstaka gård faller alltså utanför förslaget. Däremot torde hit kunna hänföras vägar till fiskelägen, även om dessa icke bebos under annan del av året än då fiske pågår. Av villkoret, att vägens underhåll skall anses vara synnerligen betungande för väghållarna, torde följa, att en relativt kort väg icke bör erhålla statsbidrag. Om statsbidrag lämnats till byggande av viss enskild utfartsväg, innebär detta icke alltid, att vägen skall anses berättigad jämväl till bidrag för underhållet. Nu nämnda två bidragsformer torde nämligen fylla delvis andra ändamål. Beträffande statsbidrag till iståndsättande av broar, trummor och färjor torde icke behöva uppställas annat villkor för tilldelning än att vägen är be-

38 rättigad till bidrag för underhållet. Huruvida sedermera jämväl iståndsättningsbidrag skall utgå, bör avgöras med hänsyn till medelstillgången och beskaffenheten av ifrågasatta arbeten.

b) Statsbidragsbeloppens

storlek;

uppskattning

av underhållskostnad

m. m.

Det enklaste sättet att lösa frågan om underhållsbidragets storlek vore givetvis, att i själva författningen angiva bestämda belopp, som finge utgå till olika typer av vägar. Lika enkelt är emellertid icke att efter rättvisa grunder avväga dessa belopps lämpliga storlek. I det föregående är redan berört till vilka olika resultat vägingenjörerna kommit vid sin uppskattning av kostnaden för underhåll av enskilda vägar. Denna kostnad varierar ju också högst avsevärt, beroende bland annat på trafikens intensitet och vägens beskaffenhet. Men växlingar förekomma även på grund av förändringar i arbetslöner och materielpriser. På detta sätt bestämda bidragsbelopp måste alltså tid efter annan jämkas med hänsyn till sistnämnda växlingar. Under beaktande av dessa omständigheter finna sig de sakkunniga icke kunna förorda ovan angivna lösning av frågan. I stället lärer det bliva nödvändigt att välja en metod, som visserligen blir avsevärt mera omständlig men å andra sidan torde möjliggöra en rättvisare och riktigare bidragstilldelning. De sakkunniga förmena härvid, att man för varje särskild väg får söka uppskatta den kostnad vartill underhållet årligen kan uppgå. Statsbidraget skulle då utgöra viss del av sålunda beräknad kostnad. För att vid anlitande av ett dylikt uppskattningsförfarande ernå tillfredsställande resultat måste tillses, att uppskattningarna komma att bli så enhetliga som möjligt. Det är alltså av vikt, att samma person eller organ handhaver uppskattningen i ett så stort antal fall som möjligt. Lämplig enhet torde härvidlag länet bilda, i vilket fall uppskattningsförrättaren även kan besitta viss lokalkännedom. Alla uppskattningar i ett och samma län torde alltså böra handhavas av samma person eller organ. Självfallet kräver detta grannlaga arbete stor praktisk erfarenhet av och kunskap i väghållning, speciellt vägunderhåll. Vid sådant förhållande ligger det nära till hands att låta uppskattningarna utföras av vägingenjörerna. Med hänsyn till den arbetsbörda som redan pålagts dessa befattningshavare synes det emellertid knappast tillrådligt att ytterligare belasta dem med ifrågavarande omfattande och tidsödande uppgifter. För dessa frågors behandling torde i stället för varje län böra skapas ett särskilt organ. Då de sakkunniga härvidlag anse sig böra förorda tillsättandet av en nämnd, har detta skett med hänsyn till önskvärdheten av att vid uppskattningarna ej endast erforderlig teknisk sakkunskap utan även kännedom om olika förhållanden inom skilda delar av länet blir företrädd.

39 Denna nämnd, som av de sakkunniga kallats uppskattningsnämnd, synes i likhet med vägnämnden enligt lagen om allmänna vägar kunna bestå av tre ledamöter. Till nämndens biträde skall enligt förslaget förordnas särskilt sakkunnigt biträde med avsevärd erfarenhet å området, t. ex. en vågmästare. Ledamöterna jämte suppleant för envar av dem torde utses av länsstyrelsen för en tid av tre år. Efter förslag av nämnden förordnar länsstyrelsen även dess sakkunnige biträde. Ersättning för nämndens arbete torde böra utgå av allmänna medel. Ledamöterna i nämnden och det sakkunnige biträdet böra vara berättigade till rese- och traktamentsersättning enligt klass II G i gällande allmänna resereglemente. Härutöver bör ordföranden äga uppbära särskild gottgörelse med tio kronor för sammanträdesdag samt erhålla ersättning för havda utlägg och efter länsstyrelsens prövning för biträde för protokollföring. Ersättning till det sakkunnige biträdet synes böra bestämmas av länsstyrelsen med hänsyn till de för varje särskilt län rådande speciella förhållanden. För fullgörande av sitt uppdrag synes uppskattningsnämnden böra hålla förrättning å varje väg, som kan ifrågakomma till statsbidrag. Till förrättning kallas kända sakägare. Finnes styrelse för vägen, torde denna böra kallas. Äro väghållarna eljest flera än fem, synas de böra utse särskilda personer, som äga företräda dem vid förrättningen. Nämndens uppgifter torde icke böra inskränkas till att uppskatta vägunderhållet utan synes det lämpligt, att nämnden därjämte uttalar sin mening, huruvida överhuvudtaget bidrag må utgå till vägen. Över varje förrättning bör upprättas protokoll. De särskilda åtgärder, som enligt nämndens uppfattning må erfordras för vägens sättande i farbart skick, skola anmärkas i protokollet. Stanna ledamöterna i olika mening, skall jämväl detta utmärkas i protokollet. Självfallet få icke samma krav uppställas å vägunderhållet här som i fråga om allmänna vägar, utan torde man som regel kunna utgå från att kostnaderna för underhållet väsentligen skola understiga detsamma å närbelägna allmänna vägar. Vid bedömandet av vilka iståndsättningsåtgärder som må erfordras måste nämnden framgå med försiktighet. Å ena sidan bör tillses att vägen blir så iståndsatt, att det överhuvudtaget lönar sig att nedlägga underhållsarbeten å densamma. Men å andra sidan får man härutinnan icke ställa så stora krav på de enskilda, att förmånen med underhållsbidraget blir illusorisk. Av kostnadsskäl torde det böra ankomma på nämnden att i görligaste mån i ett sammanhang verkställa förrättningar å närbelägna vägar. Vid övervägande av hur stor del av den uppskattade underhållskostnaden, som må utgå av statsmedel, torde beaktas, att kostnaden principiellt bör uppdelas mellan väghållarna och staten i förhållande till väghållarnas och allmänhetens trafik å vägen. En dylik gradering av olika vägar låter sig emellertid i praktiken svårligen genomföra. Jämlikt förslaget skall statsbidrag i vissa fall kunna utgå även till vägar, som regelmässigt icke befaras

av andra än väghållarna. Härvid må erinras, alt statsbidrag till byggande av enskilda utfartsvägar, enligt gällande bestämmelser, i allmänhet icke utgår med mer än en fjärdedel till en tredjedel av den beräknade kostnaden för anläggningen och ej för något fall får bestämmas till högre belopp än som motsvarar hälften av samma kostnad. Vissa skäl torde tala för att även bidrag till vägunderhållet böra kunna varieras. Att låta det allmänna betala samma del av underhållskostnaderna i de fall, då vägen är befaren av en betydande och för vägbanan starkt påfrestande trafik av andra än väghållarna som då vägen uteslutande trafikeras för väghållarnas räkning, ter sig icke rättvist. Förhållandena äro emellertid å förevarande område så starkt skiftande och sinsemellan så svåra att jämföra, att ett system med möjlighet till varierande underhållsbidrag knappast heller skulle skapa full rättvisa men å andra sidan säkerligen bliva en källa till missnöje. Underhållsbidraget bör alltså enligt de sakkunnigas förmenande i alla fall utgå med enahanda del av den beräknade kostnaden. Även om statsfinansiella skäl och hänsyn till byggnadsbidragets storlek tala för att underhållsbidraget utgår med mindre del än hälften av kostnaden, synes bidragsprocenten likväl skäligen böra fastställas till 50. Jämväl för bestämmande av statsbidraget till iståndsättning av broar, trummor och färjor torde erfordras en beräkning av kostnaden för det ifrågasatta arbetet. Till ledning härför synas väghållarna böra tillhandahålla plan för de ifrågasatta förbättringsarbetenas utförande jämte kostnadsförslag. På uppskattningsnämnden torde det sedermera få ankomma att efter granskning av arbetsplanen och kostnadsförslaget föreslå det belopp, vara bidrag må utgå. I regel lärer denna prövning kunna äga rum samtidigt med förrättning för beräkning av underhållskostnad. Detta statsbidrag torde enligt de sakkunnigas mening skäligen böra utgå med högst 50 procent av den beräknade kostnaden. c) Beslutande

myndighet

m. m.

I nära samband med frågan om bidragsverksamhetens begränsning till att avse endast vissa enskilda vägar står spörsmålet, vilket organ som bör handlägga och avgöra hithörande ärenden. De sakkunniga ha i en föregående avdelning framhållit önskvärdheten av likformighet och enhetlighet vid tillämpningen av förevarande bestämmelser samt även något berört därmed förbundna svårigheter. Möjligheten att uppnå ett gott resultat sammanhänger intimt med verksamhetens organisation. För frågans lösning synas två linjer vara framkomliga. Den ena är att låta ärendena avgöras av lokala organ och den andra linjen att överlämna samtliga ärendens avgörande till en central myndighet. Väljer man den första linjen, synes det beslutande organet böra erhålla

41 samma verksamhetsområde som uppskattningsnämnderna och sålunda utgöras av länsstyrelserna. Den enda centrala myndighet, som synes böra ifrågakomma för dessa uppgifter, förutom Kungl. Maj:t i statsrådet, är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Med hänsyn till ärendenas avsevärda mängd torde det emellertid knappast vara lämpligt att låta dessa avgöras av Kungl. Maj:t. Den synpunkt, som torde vara avgörande vid detta ståndpunktstagande, är enligt de sakkunnigas uppfattning önskvärdheten av att uppnå största möjliga enhetlighet vid verksamhetens handhavande. Ett centraliserat förfarande erbjuder härvidlag otvivelaktigt de bästa möjligheter. Ä andra sidan är därmed förenat olägenheter i andra hänseenden. Ett lokalt organ arbetar smidigare och erbjuder jämväl den fördelen att besitta lokalkännedom. Vidare kan man till förmån för decentralisation måhända åberopa kostnadsskäl. Den ökning i det allmännas utgifter, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsens medverkan skulle förorsaka, torde emellertid icke vara av den omfattning, att den bör inverka på frågans lösning. Då de sakkunniga ansett sig böra föreslå väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som det lämpligaste organet att besluta om statsbidrag till underhåll av enskilda vägar, har det skett under förutsättning att man frigör styrelsen från befattningen med hithörande ärendens förberedande behandling och utredning ävensom kontrollen över statsbidragens användning. Denna del av arbetet torde utföras under ledning av länsstyrelserna och skulle därigenom även dessas lokalkännedom bliva utnyttjad. I fråga om statsbidrag till iståndsättande av broar, trummor och färjor torde icke lika starka skäl tala för en centralisering av avgörandet. Enligt de sakkunnigas förslag skulle nämligen iståndsättningsbidrag få utgå endast till sådant vägföretag, som erhåller underhållsbidrag. Länsstyrelserna torde alltså böra besluta i fråga om iståndsättningsbidrag. I händelse bidragstilldelningen i fråga om vägunderhållet centraliseras på sätt de sakkunniga nu förordat, skulle måhända ytterligare rationalisering å området kunna åstadkommas. De sakkunniga ha sålunda övervägt lämpligheten att skapa en anordning, som möjliggjorde, att bidragstilldelningen vore oberoende av ansökning. I så fall skulle det ankomma på vägoch vattenbyggnadsstyrelsen alt, efter förslag från länsstyrelserna, bestämma vilka vägar som vore av sådan betydelse, att de borde erhålla bidrag till underhållet. Härigenom erhölle man genast vid sidan av det allmänna vägnätet ett enskilt statsbidragsberättigat vägnät. Ett sådant system lärer emellertid medföra flera olägenheter och praktiska svårigheter. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fattat sitt principbeslut rörande vägnätets omfattning, måste något statens organ — närmast länsstyrelserna — söka kontakt med väghållarna för att träffa erforderliga överenskommelser med dessa. Åtskilligt besvär, som vid ett ansökningsförfarande uppklaras i förväg av väghållarna själva, måste i detta fall ordnas under ledning av någon myn-

12 dighet. I många fall torde sålunda redan en utredning av vilka som äga företräda viss väg föranleda omfattande svårigheter för myndigheten. Med hänsyn till dessa omständigheter anse sig de sakkunniga icke kunna förorda det nu skisserade systemet utan torde bidragstilldelningen böra göras beroende av föregående ansökning. Även i så fall uteslutes icke möjligheten av en prövning utav ärendena efter ungefärligen samma principer som om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen själv ägt taga initiativ. På grund av dröjsmål med ansökningars inlämnande torde det dröja någon tid, innan samtliga bidragsberättigade vägar bliva delaktiga av ifrågavarande förmån och omfattningen av det statsbidragsberättigade enskilda vägnätet sålunda bestämts. Detta förhallande synes emellertid närmast böra betraktas som en fördel, då en alltför stark anhopning av bidragsärenden under ett och samma år ur flera synpunkter icke är önskvärd. I anslutning till det nu anförda ha de sakkunniga tänkt sig följande ordning för ifrågavarande ärendens behandling. Ansökningar om statsbidrag ingivas till vederbörande länsstyrelse. Vid ansökning bör fogas bland annat uppgifter om vägens beskaffenhet, längd och bredd, antalet väghållare samt de omständigheter, vara ansökningen grundas. Det skall alltså angivas om vägen är trafikerad av särskilt tunga fordon eller om det är fråga om utfartsväg för bygd, vars underhåll är betungande för väghållarna etc. (Jämför § 3 i kungörelseförslaget.) Därest ingiven ansökan icke är av beskaffenhet att omedelbart böra avslås, har länsstyrelsen att överlämna ansökningshandlingarna till uppskattningsnämnden, som verkställer syn å vägen samt uppskattar underhålls- och iståndsättningskostnaden (§§ 4 och 5 i kungörelseförslaget). Sedan handlingarna jämte uppskattningsnämndens instrument inkommit till länsstyrelsen, bör denna med eget yttrande och förslag översända akterna till vägoch vattenbyggnadsstyrelsen. Dessförinnan må länsstyrelse, om i särskilda fall skäl därtill föranleda, höra landsfiskalen i orten, vägstyrelse eller annan vederbörande (§ 6 i kungörelseförslaget). Önskvärt är, att länsstyrelsen — för ernående av största möjliga enhetlighet vid bedömandet — behandlar samtliga under ett och samma budgetår inkomna ärenden i ett sammanhang. Sedan ansökningarna i sålunda utrett skick inkommit till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, har denna myndighet att avgöra dels vilka vägar som må erhålla underhållsbidrag, dels ock i förekommande fall angiva vartill kostnaden för vägunderhållet skäligen må uppskattas (§ 7 i kungörelseförslaget). Lämpligt torde vara, att ärendenas förberedande behandling i styrelsen anförtros åt en tjänsteman, som besitter god erfarenhet och kännedom om vägnätet. För bedömande av tveksamma fall lärer det bliva erforderligt, att denne befattningshavare genom resor förskaffar sig ytterligare lokal kännedom. Självfallet skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eftersträva att avgöra samtliga under ett år inkomna ansökningar i ett sammanhang. Underhållsbidrag skola enligt förslaget till kungörelse § 2 utgå tills vi-

43 dare. De sakkunniga anse emellertid, att en förnyad prövning av dessa frågor bör äga rum med jämna tidsintervaller. Underhållskostnaderna förändras tid efter annan, och även vägarnas karaktär kunna skifta. I § 12 av förslaget till kungörelse ha de sakkunniga därför infört bestämmelser av innebörd, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har att minst vart femte år taga initiativ till omprövning av samtliga bidragsärenden. Det torde därvid bliva mest ändamålsenligt alt låta dessa omprövningar avse samtliga aktuella vägföretag, alltså även sådana som senast blivit tillerkända statsbidrag. Omprövningarna verkställas utan föregående ansökning från väghållarna. I övrigt synes gången av ärendenas behandling bliva enahanda som vid första prövningsförfarandet, d. v. s. uppskattningsnämnden verkställer förrättning å platsen, undersöker om förutsättningarna för statsbidrag alltjämt äro för handen och beräknar vägunderhållet, länsstyrelsen avgiver beträffande varje väg yttrande med förslag samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelar beslut. Därvid har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att pröva, huruvida vägen fortfarande kan anses vara statsbidragsberättigad samt i så fall angiva den kostnad, vartill det årliga vägunderhållet under nästa femårsperiod må skattas. Som nämnt bör det ankomma på vederbörande länsstyrelse att avgöra frågor om statsbidrag till iståndsättning av broar, trummor och färjor. Detta avgörande kan självfallet icke äga rum, förrän väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarat vägen vara bidragsberättigad beträffande underhållet. d) Väghållares

skyldigheter.

Den förmån, som beredes väghållarna genom statsbidrag till underhåll och iståndsättning av väg, bör motsvaras av att väghållarna, så länge bidrag utgå, i förhållande till det allmänna ikläda sig vissa förpliktelser. I den mån dessa skyldigheter äro av mer fortlöpande beskaffenhet, torde — i likhet med förhållandet vid statsbidrag till byggande av enskilda utfartsvägar — skyldigheterna böra angivas i särskilda med väghållarna slutna kontrakt. Uppfyllandet av andra väghållarnas skyldigheter — som torde böra fullgöras innan bidrag må utlämnas — kunna knytas som villkor för utbetalningarna. I §§ 9 och 10 i förslaget till kungörelse ha de sakkunniga lämnat föreskrifter i nu nämnt syfte; förstnämnda paragraf behandlar kontraktet med väghållarna, under det att § 10 innehåller föreskrifter om utbetalning av statsbidrag. Förut ha de sakkunniga berört väghållarnas skyldighet att hålla vägen öppen för allmän trafik samt därvid förklarat sig förutsätta, att länsstyrelserna meddelade sådana inskränkningar i rätten att befara vägarna, som med hänsyn till trafiksäkerheten och till vägarnas ändamålsenliga underhåll kunde anses skäliga. I allmänhet torde väghållarna icke behöva åläggas

att hålla vägen fri från hinder av is och snö för att möjliggöra biltrafik. Länsstyrelsen bör dock i särskilda fall kunna stipulera sådan skyldighet. Vidare bör det åligga väghållarna att underhålla vägen så att den befinner sig i gott stånd samt att använda erhållna statsbidrag till avsedda ändamål. Härvid må beaktas, att väghållarna äro pliktiga att å vägen nedlägga icke blott det erhållna statsbidraget utan därjämte av egna medel det ytterligare belopp, som vid bidragstilldelningen förutsatts skola av väghållarna själva användas för ändamålet. I fråga om dem som endast erhålla underhållsbidrag torde vara rimlig!, att ifrågavarande skyldigheter sammanfalla med den tid, för vilken bidrag utgår. Väghållare, som åter erhålla bidrag till iståndsättning av bro, trumma eller färja, synas skäligen böra vara skyldiga att åtminstone hålla vägen öppen för allmän trafik, även om underhållsbidrag efter en mycket kort tid upphör att utgå. I annat fall kunde befaras, att en väghållare, som erhållit ett stort bidrag för iståndsättning av en bro å vägen, visserligen ordentligt fullgör detta förbättringsarbete men sedan förklarar sig icke önska erhålla underhållsbidrag och avstänger vägen för allmän trafik. Att — i likhet med vad som gäller vid statsbidrag till byggande av enskilda utfartsvägar — härvidlag kräva, att vägen för all framtid hålles öppen för allmän trafik, synes de sakkunniga väl strängt. Rimligare torde vara att väghållarna i dylikt fall förbinda sig att under den tid, länsstyrelsen finner skälig, icke avstänga vägen för allmän trafik och detta oberoende av om underhållsbidrag utgår. Såsom lämplig påföljd för överträdelse av sådan förbindelse kan föreskrivas, att länsstyrelse må ålägga väghållare att återbetala redan uppburet statsbidrag jämte fem procent ränta.

ej Utbetalning

au

statsbidrag.

Handhavandet av utbetalningarna av ifrågakomna statsbidrag torde lämpligen böra tillkomma länsstyrelserna. Såsom villkor för utbetalningar synes först och främst bära uppställas, att väghållarna undertecknat vederbörligt kontrakt med länsstyrelsen angående sina skyldigheter. Av den tidigare framställningen torde framgå, att länsstyrelserna härvidlag skola meddela erforderliga föreskrifter rörande väghållarnas handhavande av väghållningen (bidragens fördelning mellan väghållare som fullgöra vägunderhållet in natura m. m.). Kunna dessa icke på annat sätt enas, torde länsstyrelsen böra föreskriva, att vägsamfällighet bildas. Förut har även angivits, att väghållarna, innan statsbidrag till underhållet må utbetalas, skola ha försatt vägen i farbart skick. För sådant ändamål har uppskattningsnämnden att i sitt instrument över verkställd syn å vägen angiva vilka åtgärder väghållarna i nu avsett hänseende skola

45 vidtaga. Innan bidrag utbetalas måste konstateras, att dessa åtgärder verkligen blivit fullgjorda. Enligt de sakkunnigas förslag skulle det ankomma på länsstyrelsen att genom lämplig person låta verkställa erforderlig besiktning av vägen. Statsbidrag till vägunderhåll torde för varje år böra utbetalas i efterskott. Om särskilda skäl därtill föranleda, synes emellertid länsstyrelsen böra äga befogenhet att utbetala viss del, högst en tredjedel, av bidraget i förskott. I fråga om utbetalning av statsbidrag till iståndsättning av broar, trummor och färjor torde, om bidragen icke utbetalas i efterskott, enahanda regler böra föreskrivas som gälla beträffande bidrag till byggande av enskild utfartsväg. En tredjedel av bidraget skulle alltså få utbetalas, så snart kontrakt slutits med väghållarna angående deras skyldigheter och säkerhet ställts samt arbetet med iståndsättningen påbörjats. För varje sådant arbete bör länsstyrelsen till kontrollant förordna antingen uppskattningsnämndens sakkunnige biträde eller annan lämplig person. Sedan denne intygat, att hälften av arbetet är utfört, bör ytterligare en tredjedel av bidraget utbetalas. Återstoden torde böra innestå, till dess arbetet vederbörligen avsynats och godkänts. f) Kontroll och återbäring av

statsbidrag.

Ifrågavarande bidragsverksamhet kommer sannolikt att omfatta ett synnerligen stort antal vägföretag. I vissa fall lärer det årliga statsbidraget till underhållet av en väg icke uppgå till mer än 150—200 kronor. Vid sådant förhållande måste självfallet tillses, att kostnaden för kontrollen av varje särskild väg stannar vid relativt små belopp. Å andra sidan får tillsynens effektivitet icke äventyras. Enligt de sakkunnigas mening synes kontrollen böra handhavas av länsstyrelserna. Att väghållarna icke avstänga vägarna från allmän trafik lärer knappast erfordra någon speciell tillsynsanordning. Betydligt mer vanskligt ställer det sig däremot att kontrollera användningen av statsbidraget. Härvidlag torde besiktning å vägarna bliva erforderliga. ( § 1 1 förslaget till kungörelse.) Besiktningen torde enligt de sakkunnigas förmenande lämpligen kunna anförtros någon av distriktets vågmästare utan särskild ersättning. Om dessa besiktningar verkställas i samband med förrättningar å närbelägna allmänna vägar, lära de icke bliva särskilt tidsödande. Väg- och vattebyggnadsstyrelsen torde därför kunna medgiva att resekostnaderna vid dylik besiktning må inräknas i vägdistriktens underhållskostnad, över verkställd besiktning bör rapport avgivas till länsstyrelsen, därvid i händelse underhållet eftersatts, bristens beskaffenhet särskilt anmärkes. Slutligen torde de vart femte år återkommande omprövningarna av bidragsfrågorna med syneförrättning

46 av uppskattningsnämnderna verksamt bidraga till att vägunderhållet icke eftersattes. Så snart länsstyrelse erhållit kännedom om att väghållare brustit i dem åliggande skyldigheter, böra dessa föreläggas att vidtaga rättelse. Fortsattes tredskan, må länsstyrelse tills vidare indraga underhållsbidraget eller, om icke ens detta hjälper, förklara vägföretaget förlustigt rätten till bidrag (§ 13 kungörelseförslaget). Vid sidan av nu angivna tillsyningsåtgärder torde länsstyrelse äga befogenhet att när som helst förordna om ny förrättning genom uppskattningsnämnd. Under femårsperioden kunna nämligen jämväl eljest sådana förhållanden inträffa som motivera en omprövning såväl av frågan om statsbidrag överhuvudtaget bör utgå som storleken av underhållskostnaden. Även väghållare synas böra äga rätt till initiativ till dylik omprövning, men torde de i så fall själva böra svara för därmed förenade kostnader (§ 12 förslaget till kungörelse). Försummar väghållare, som erhållit bidrag till iståndsättning av bro, trumma eller färja, sina därutinnan åtagna förpliktelser, medför delta, att efterföljande betalningar av det beviljade statsbidraget stoppas. Utbetalning av underhållsbidrag får ej heller ske förrän vägen blivit iståndsatt. Vid sidan härav torde länsstyrelsen emellertid böra äga befogenhet att ålägga honom att återbära redan uppburet statsbidrag jämte fem procent ränta. g) Anslagsbehov

för budgetåret

1939—1940.

Ifrågavarande statsbidrag — till vägunderhåll samt iståndsättning av broar, trummor och färjor — torde böra utgå från och med budgetåret 1939 —1940. Anslag till ändamålen lära alltså böra uppföras i nästa års riksstat. För beräkning av medelsbehovet är en uppskattning av den ungefärliga längden av det statsbidragsberättigade vägnätet nödvändigt. Den utredning, som de sakkunniga i sådant syfte verkställt, torde giva vid handen, att längden av ifrågavarande vägnät synes kunna skattas till något över 2.000 mil. De sakkunniga ha redan i annat sammanhang framhållit, att denna uppgift emellertid icke får uppfattas annat än som ungefärlig. Som jämförelse må nämnas att ifrågavarande vägnäts totala längd enligt vägingenjörernas uppgifter utgör 2.218 mil. Flera av dessa ha emellertid anmärkt, att de sannolikt i sina uppgifter medtagit ett för stort antal vägar, samt att detta icke kunde tillförlitligen avgöras utan sammanträde å platsen och besiktning av varje särskild väg. Med sannolikhet torde man för första verksamhetsåret ej behöva räkna med att mer än ungefär hälften av därtill berättigade vägar komma ifråga för statsbidrag. Anslaget för ändamålet synes därför böra begränsas till 1.000.000 kronor. Av detta anslag torde, efter Kungl. Maj:ts medgivande, få användas

M

erforderliga belopp för uppskattningsnämndernas verksamhet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens handläggning av frågorna samt länsstyrelsens kontroll över bidragens användning. Med hänsyn till föreslagna bidragsvillkor och då samtliga därtill berättigade vägar böra erhålla bidrag, torde anslaget till vägunderhåll böra givas karaktär av förslagsanslag. Vida vanskligare torde vara att beräkna behovet av medel till iståndsättningsbidrag. Detta anslag torde komma, som de sakkunniga ha framhållit, att utgå endast under närmaste åren. Bidragen skulle nämligen möjliggöra en för trafiksäkerheten nöjaktig iståndsättning av de bidragsberättigade vägarna. I fråga om denna bidragsform avser förslaget vidare, att vid anslagstilldelningen jämväl skall tagas hänsyn till medelstillgången. Vid sådant förhållande kan anvisningen för ändamålet ske genom reservationsanslag. För första budgetåret synes ett belopp av 500.000 kronor tillräckligt. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fördela anvisade medel mellan olika länsstyrelser. h) Anslagsbehov

för senare

budgetår.

De sakkunniga ha redan framhållit, att man för senare år, sedan verksamheten helt kommit i gång, måste beträffande statsbidragen till vägunderhåll räkna med avsevärt högre medelsbehov än för första året. Härvid synes den verkställda utredningen givit vid handen, att ett årligt belopp av omkring 2.000.000 kronor skulle erfordras för vägunderhållet. För senare budgetår torde man emellertid i avsevärd utsträckning kunna tillgodogöra sig tidigare erfarenhet av verksamheten. Det bör därför ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att i samband med det årliga statförslaget även avgiva förslag i detta hänseende. C. Förslag till ändrade villkor och bestämmelser beträffande statsbidrag till byggande av enskilda vägar. Den översyn av gällande villkor och bestämmelser i fråga om statsbidrag till byggande av enskilda utfartsvägar, som de sakkunniga verkställt, har givit vid handen, att vissa ändringar i dessa bestämmelser torde vara erforderliga. En del av ändringarna sammanhänga direkt med de sakkunnigas förslag beträffande underhållsbidrag till enskild väghållning. Beträffande frågan vilket organ som borde besluta om statsbidrag till underhåll av enskilda vägar ha de sakkunniga förut förklarat, att den därvidlag avgörande synpunkten varit önskvärdheten att uppnå största möjliga enhetlighet vid verksamhetens handhavande. Främst av detta skäl ha de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att samtliga ärenden om underhållsbidrag avgöras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Som den föregående framställningen närmare utvisar, ankommer det på

48 länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen att besluta om statsbidrag till byggande av enskilda utfartsvägar, medan Kungl. Maj:t i statsrådet har att avgöra dylika ärenden från övriga län. Anledningen till denna skillnad lärer vara, att förevarande bidragsform, som till en början haft avseende allenast å de fyra nordligaste länen, så småningom utvidgats till att omfatta hela landet. Att rådande ordning för ärendenas avgörande icke befrämjar enhetlighet, torde framstå såsom tämligen självklart. Samma skäl, som tala för att låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avgöra ärenden rörande statsbidrag till underhåll av enskilda vägar, torde alltså även motivera en överflyttning av beslutanderätten beträffande byggnadsbidragen till samma myndighet. Då de sakkunniga härmed framlägga förslag i sådant syfte, avse de sakkunniga emellertid icke att förorda någon ändring i fråga om länsstyrelsernas befattning med ärendenas förberedande behandling, avslutande av kontrakt med väghållarna och kontrollen över bidragens användning. Liksom hittills torde det även böra ankomma på Kungl. Maj:t att meddela beslut i fråga om anvisade medels fördelning mellan olika län. Beträffande vilka typer av vägar som skola bli delaktiga av förevarande statsbidrag torde enskilda utfartsvägar givetvis alltjämt böra ifrågakomma. Vid sidan av dessa synes emellertid möjlighet till statsbidrag böra stå öppen även för vägar av något annan karaktär. De sakkunniga åsyfta härvidlag vissa vägar i tättbebyggda samhällen. I sitt förslag till lag om enskilda vägar, 3 kapitlet, ha de sakkunniga lagt i länsstyrelsernas händer att beträffande område på landet eller i stad, inom vilket tätare bebyggelse uppkommit eller kan väntas inom nära förestående tid uppkomma, förordna, att de fastigheter som i sin helhet eller till någon del äro belägna inom området, skola utgöra en samfällighet (vägförening) för väghållning avvissa vägar inom området. Gentemot detta förslag har bland annat anmärkts, att fastighetsägarna i många sådana områden — t. ex. egnahemsområden — vore för fattiga att med egna medel kunna anlägga ändamålsenliga vägar. Med hänsyn härtill torde bidrag ur byggnadsanslaget böra kunna lämnas dylika vägföreningar. Likaledes synas byggnadsbidrag i likhet med underhållsbidrag böra kunna utgå till vägar till fiskelägen, även om dessa icke bebos under annan del av året än då fiske pågår. I anslutning härtill ha de sakkunniga föreslagit, att bidrag till byggande av enskild väg må kunna utgå, då väganläggningen måste anses vara synnerligen betungande för väghållarna. Att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen härvidlag även tillser, att vägen fyller ett verkligt behov, torde ej behöva särskilt uttalas. Då byggnadsanslaget alltjämt synes böra givas karaktär av reservationsanslag, lärer en dylik behovsprövning även nödvändiggöras av hänsynen till knappheten å medel. För närvarande må byggnadsbidrag ej utgå, med mindre till det i varje särskilt fall avsedda vägföretaget lämnas bidrag, motsvarande minst 15

49 procent av statsbidragets belopp, av medel som anvisats av landsting, kommun eller annan icke-sakägare. Anledningen till att detta villkor uppställts lärer vara, att man därigenom ansett sig åstadkomma en viss prövning av behovet av bidrag även från andra än den statsbidragsbeviljande myndigheten. I praktiken torde denna prövning emellertid sakna större betydelse. Särskilt för vissa landsting ha dessa bidrag, som ju ligga vid sidan av landstingens egentliga uppgifter, även varit betungande. De sakkunniga få därför föreslå, att detta villkor för statsbidrag hädanefter ej må uppställas. I fråga om väghållarnas skyldigheter vid erhållna byggnadsbidrag stadgas för närvarande bland annat, att dessa ej må avstänga vägen för trafik, där icke länsstyrelsen på ansökan funnit gott att i fråga om tyngre motorfordon medgiva sådant avstängande. Erhålla väghållarna emellertid icke underhållsbidrag, kan det måhända förefalla onödigt strängt att uppställa detta krav för all framtid. Enligt de sakkunnigas förslag skulle denna skyldighet därför så modifieras, att länsstyrelsen äger möjlighet att meddela befrielse därifrån liksom från skyldigheten att underhålla vägen. Gällande bidragskungörelse stadgar, bland annat, att alla kostnader, som i följd av erhållet byggnadsbidrag föranletts av länsstyrelsen, skola bestridas eller gottgöras av den eller dem, som erhållit bidraget. Detta stadgande torde såsom överflödigt böra uteslutas. Självfallet avse de sakkunniga icke härmed att föreslå någon ändring i rådande ordning, att väghållarna själva ha att gälda erforderliga kostnader för kontroll. Erinran därom torde kunna intagas i kontrakten med väghållarna. I överensstämmelse med det anförda ha de sakkunniga utarbetat förslag till ändrade villkor och bestämmelser beträffande statsbidrag till byggande av enskilda vägar. Bestämmelserna ha för överskådlighetens skull intagits i samma författning, som reglerar villkoren beträffande underhålls- och iståndsättningsbidrag. I samband därmed ha bestämmelserna för att åstadkomma enhetlighet mellan olika bidragsformer jämväl underkastats en redaktionell översyn. Då de olika bidragsformerna huvudsakligen torde komma att tillämpas var för sig, ha i författningsförslaget bestämmelserna skilts åt i olika avdelningar. §§ 1—3 innehålla sålunda gemensamma bestämmelser om olika slag av bidrag samt om ansökning m. m. §§ 4—13 reglera närmare underhålls- och iståndsättningsbidragen, medan §§ 14—17 innehålla föreskrifter om byggnadsbidrag. För att underlätta läsningen ha hänvisningar mellan olika avdelningar undvikits.

50 Bilaga 1.

Förslag till anvisningar rörande grunder för intagning av enskild väg till allmänt underhåll. I.

Allmänna principer.

Den grundläggande principen vid bedömandet av fråga om vägs övertagande till allmänt underhåll skall vara, huruvida vägen i fråga är av den karaktär och fyller det behov som i lagen om allmänna vägar föreskrives för olika vägar. Förutsättningen skall alltså vara densamma som vid nyanläggning av väg eller — i fråga om förändring av enskild väg till landsväg — att vägen är nödig för den allmänna samfärdseln. Utanför begreppet allmän väg falla vägar, vilka äga betydelse blott för visst eller vissa speciella färdsätt, såsom gångvägar, cykelvägar, rid-, klövjeeller släpvägar, i den mån sådana vägar icke tillkommit för att avlasta trafiken på viss allmän väg. Till grund för prövning huruvida den samfärdsel, som tager en tiil intagning till allmänt underhåll föreslagen väg i anspråk, kan betecknas som allmän bör läggas den förefintliga trafiken och den trafik, som kan beräknas uppkomma sedan vägen förändrats till allmän. Vid bedömandet av trafikens omfattning bör hänsyn tagas till såväl lokal som annan trafik. Till lokal trafik hänföres trafik av personer, som bo vid vägen eller för sin utfart huvudsakligen använda densamma eller som eljest regelbundet begagna vägen vare sig för persontrafik eller annan transport. Till trafikanter räknas härvid icke de, som ej ha något självständigt intresse av vägen, t. ex. barn och tjänare i ett hushåll. Har arbetsanställd egen bostad vid vägen, anses han emellertid äga ett självständigt intresse av densamma. En utfartsväg från ett egnahemsområde, bebott av arbetare vid ett bruk, fabrik eller annat företag, kan sålunda betraktas såsom arbetarens och icke närmast företagets intresse. Till annan än lokal trafik räknas den trafik, som bedrives av en allmänhet som utan att vara vid vägen boende stadigvarande begagnar densamma. I brist på säkrare beräkningsgrund bör såsom utslagsgivande anses denna trafiks intensitet angiven i mängden fordon under viss tidsrymd. Den förefintliga trafiken bör om möjligt utrönas genom trafikräkningar. Dessa böra äga rum vid ett flertal olika tillfällen, helst under skilda årstider samt med särskiljande av den rent lokala trafiken och annan trafik. Därest trafikräkningar icke kunna företagas eller icke synas böra läggas till grund för bedömandet, bör approximativt beräknas det antal hushåll, som kunna anses ha stadigvarande nytta av vägen i fråga. Härvid bör icke medtagas endast dem, som bo efter vägen och för sin utfart eller för sina transporter ha behov av vägen, utan jämväl dem, som — utan att vara bosatta längs vägen eller äga fastighet i dess närhet — ha stadigvarande behov av densamma; exempelvis personer, vilka bo vid ett vattendrag eller en sjö som medelst brygga eller dylikt står i förbindelse med vägen. Hur stor trafiken skall vara för att motivera en vägs övertagande till allmänt underhåll bör bedömas med hänsyn till trafikens storlek överhuvud å närliggande vägnät. I övrigt skall avseende fästas vid bebyggelsen i trak-

51 ten och i stort sett samma synpunkter göras gällande som vid nyanläggning av väg. En omfattande rent lokal trafik föranledd av enskild intressents behov utgör i och för sig icke tillräckliga skäl för att en väg blir allmän, utan trafikens karaktär måste bedömas i varje särskilt fall. För att en väg skall kunna intagas till allmänt underhåll fordras icke blott att vägen stadigvarande begagnas för allmän samfärdsel i angiven bemärkelse utan även att vägen är nödig för denna samfärdsel. Om en väg utgör oundgänglig förutsättning för att viss samfärdsel skall kunna äga rum, måste den även anses nödig för denna samfärdsel. Men en något mer omfattande innebörd måste givas åt ifrågavarande begrepp. Behovet av vägförbindelse mellan två platser är icke alltid fyllt, så snart möjlighet föreligger att å allmänna vägar färdas mellan dem. Hänsyn måste tagas till att kommunikationen icke bör vara oskäligt försvårad. Sålunda kan avståndet mellan befintliga allmänna vägar eller mellan olika punkter på dem behöva minskas, starka stigningar eller andra trafiken besvärande förhållanden undvikas m. m. genom anläggande av ny allmän väg eller genom överförandet av enskild väg till allmän. Huruvida vägtrafiken bör på dylikt sätt underlättas, får avgöras efter jämförelse mellan å ena sidan samfärdselns intresse av vägen samt å andra sidan de kostnader för det allmänna, som kunna vara förenade med vägens byggande eller övertagande till allmänt underhåll. Då fråga är om enskild vägs övertagande till allmänt underhåll, bör i varje särskilt fall prövas och vägas mot varandra de fördelar för det allmänna och de olägenheter, som därmed kunna vara förenade. Sålunda bör undersökas huruvida den enskilda vägen är så beskaffad och belägen, att icke det allmänna bättre tillgodoses såväl med hänsyn till vägtekniska som ekonomiska krav genom anläggandet av en ny väg. Vidare bör prövas icke endast huruvida viss väg är behövlig för förefintlig eller för väntad samfärdsel utan även behovet av denna samfärdsel; eller med andra ord man får värdera det intresse som framkallar trafiken. Detta möter i allmänhet inga svårigheter, då vägen vanligen fyller en eller flera bestämda funktioner. II.

Typiska funktioner hos vägar, som kunna ifrågakomma till allmänt underhåll.

1) Vägförbindelse

till en bygd och mellan olika delar av en bygd.

Ett större samhälle eller annan folkrik bygd kan inom sig rymma särskilda områden, som vart och ett fyller förutsättningarna för att vara berättigat till utfartsväg av allmän natur. Det kan även föreligga skäl till allmän förbindelseväg mellan två eller flera dylika områden. En allmän väg till ett dylikt större samhälle eller bygd kan därför böra ledas in i bygden och där förgrena sig i olika riktningar. A andra sidan måste bemärkas, att en väg, som å en kort sträcka, t. ex. nära anslutningen till allmän väg, genomlöper en folkrik bygd eller bebyggelse men i övrigt endast berör enstaka gårdar, spridda på långt avstånd från varandra, icke bör bli allmän till hela sin längd. Likaså bör en utfartsväg med alla dess förgreningar icke i sin helhet intagas till allmänt underhåll utan den allmänna vägen bör framföras till någon centralt belägen plats inom byn, exempelvis till skola eller annan offentlig byggnad. Det kan även tilläggas, att större stad, socken, samhälle eller bygd givetvis kan ha behov

52 av och därför jämväl bör erhålla ett flertal allmänna förbindelser och utfarter i olika riktningar, medan å andra sidan en mindre bygd, som i övrigt företer normala trafikförhållanden i jämförelse med folkmängden, får nöja sig med endast en allmän förbindelse- eller utfartsväg. 2) Vägförbindelse

med särskilda inrättningar

och

platser.

A. Vägar, som från bygd eller från allmänna vägnätet leda till järnvägsstationer, hamnar, lastageplatser, båttilläggsplatser, flygfält, post- och telefonanstalter eller liknande inrättningar, som äro avsedda att, jämte vägarna, förmedla den allmänna trafiken, äro ofta av den betydelse, att vägarna böra vara allmänna. Fall kunna dock förekomma, då allmän väg till sådana inrättningar icke är motiverad. Exempel härpå erbjuder väg, som leder från ett jordagods, fabrik eller dylikt till järnvägshållsplats, båttilläggsplats eller liknande inrättning men som knappast trafikeras av utomstående. Till postoch telefonstation kan det, trots att stationen är av allmänheten livligt besökt, stundom vara tillfyllest med en gångväg. Av de allmänna reglerna följer å andra sidan att det stundom kan vara motiverat, att till en viktig kommunikationsinrättning leder mer än en allmän väg. Huruvida underhållet av en båttilläggsplats skall påvila det allmänna eller ej, måste bedömas efter arten av det behov som föranleder trafiken över densamma. Då båtbrygga fyller en funktion av ungefär enahanda slag som bro eller färjläge, bör bryggan kunna anses såsom väg. B. En grupp av lokaler och platser, till vilka vanligen bör leda allmän väg, utgöras av kyrka, begravningsplats, tingshus, sockenstuga eller församlingshus, av landsting eller kommun anskaffad eller driven sjukvårdsanstalt, apotek, brandstation samt andra för en större allmänhet behövliga lokaler eller anstalter ävensom för större samhällen särskilt anlagda idrottsplatser och folkparker. Vid prövning av fråga om allmän väg till sådana lokaler eller platser bör iakttagas dels att trafiken skall vara sådan att väg för fordon tarvas, dels att det är samfärdselintresset och icke kommunala eller andra allmänna eller enskilda ekonomiska intressen, som motivera vägens övertagande till allmänt underhåll. Sålunda torde ej enbart den omständigheten, att väg finnes till skola, ålderdomshem, prästgård eller liknande lokal utgöra skäl för att densamma förändras till allmän väg. C. Ännu en grupp av inrättningar, som kunna komma i fråga till erhållande av allmän väg, utgöres av för allmänheten nyttiga företag som innehavas av privata personer. Till denna grupp höra exempelvis privata sjukvårdsanstalter, hotell och restauranter ävensom kvarnar, mejerier, kalkugnar och andra företag, hos vilka allmänheten i större omfattning uppköper varor eller dit sådana av allmänheten föras för att säljas eller bearbetas. I fråga om vägar av här angiven art är det av stor vikt, att icke allmänhetens intresse förblandas med den enskilda företagarens. Om det enskilda intresset kan anses vida övervägande i förhållande till allmänhetens, bör vägen sålunda icke överföras till allmän. Vid denna frågas bedömande bör även beaktas verkets eller inrättningens betydelse för näringslivet eller befolkningen i orten. Därest en väg exempelvis huvudsakligen tillkommit för

53 att förmedla trafik till ett av enskild företagare drivet industriellt verk och vid verket sysselsättas ett stort antal personer, vilka äro bosatta på annan plats och för vilka vägen för färd till och från arbetet är behövlig, bör den omständigheten att vägen anlagts huvudsakligen för verkets behov, icke förtaga möjligheterna för vägens övertagande till allmänt underhåll. D. Trafikleder till badplatser, utsiktsplatser eller eljest till ställen dit invånarna i en bygd eller turister ofta färdas kunna även enligt de allmänna reglerna ifrågakomma till allmänt underhåll. Vägar till platser av ovan angiven karaktär ha ofta och speciellt vid särskilda tillfällen att upptaga en trafik av mera allmän än lokal betydelse. Denna omständighet kan motivera vägens övertagande till allmänt underhåll. Beträffande samtliga här ovan nämnda vägar till särskilda inrättningar och platser är det angeläget att undersöka, huruvida det samfärdselbehov som skall tillgodoses är av stadigvarande natur. III.

Vissa villkor för enskild vägs intagande till allmänt underhåll.

Vid intagande av enskild väg till allmänt underhåll bör vägens övertagande göras beroende av sådana förbättringsarbeten, som äro erforderliga för att vägen skall kunna överlämnas i väl underhållet skick och för att körbanan skall vara sådan att vägen är fullt trafikabel med fordon av det slag vartill densamma varit avsedd. Dessutom böra vägintressenterna, i den mån så finnes möjligt, avgiva förbindelse att till vägdistriktet utan ersättning överlämna vägmärken med äganderätt eller vågrätt.

54 Bilaga 2.

Förslag till kungörelse angående statsbidrag till enskilda vägar. Härigenom förordnas som följer: Inledande

bestämmelser.

§ 1. I enlighet med här nedan meddelade bestämmelser lämnas bidrag av statsmedel dels till underhåll av och vinterväghållning å enskilda vägar (underhållsbidrag) dels ock, i mån av tillgång å därtill anslagna medel, till iståndsättande av broar och trummor å enskilda vägar (iståndsättningsbidrag) ävensom till byggande av enskilda vägar (bijggnadsbidrag). Med väg förstås i denna kungörelse allt vad jämlikt 2 § lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar till väg hörer eller såsom väg anses. Såsom väghållare beträffande viss väg betecknas här nedan den som bestrider byggandet eller underhållet av vägen eller deltager däri. § 2. Mom. 1. Underhållsbidrag kan avse såväl vägunderhåll som vinterväghållning eller ock ettdera av dessa slag av underhåll samt utgår: a) där vägen befares av andra än väghållare i större omfattning eller eljest på sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras; samt b) där vägen är av väsentlig betydelse för en bygds befolkning eller det nödiga underhållet av vägen på grund av vägens längd eller annan omständighet måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande. Underhållsbidrag beviljas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att, tills vidare och intill dess annorledes i vederbörlig ordning beslutes, årligen utgå med femtio procent av den kostnad, vartill underhållet av vägen skäligen må uppskattas. Mom. 2. Till väg, som enligt denna kungörelse är berättigad till underhållsbidrag, må länsstyrelse, där det för trafiksäkerheten anses nödigt, bevilja iståndsättningsbidrag med högst femtio procent av den beräknade kostnaden för iståndsättande av bro, trumma eller färja. Mom. 3. Byggnadsbidrag må utgå med tjugufem till femtio procent av beräknad kostnad för anläggning av väg, där sådan anläggning måste anses vara för väghållarna synnerligen betungande. Dylikt bidrag beviljas av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen. Byggnadsbidrag må ej utgå till arbete, som påbörjats, innan statsbidrag därtill beviljats, där ej särskilt tillstånd till brådskande arbetes utförande meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. § 3. Mom. 1. Ansökning om underhålls- och iståndsättningsbidrag skall ingivas till vederbörande länsstyrelse samt innehålla eller vara åtföljd av: 1) uppgift om vägens sträckning, längd och bredd; 2) uppgift om antalet väghållare;

55 3) därest delaktigheten i vägen blivit genom överenskommelse eller genom förrättning eller dom enligt lagen om enskilda vägar bestämd, ej mindre överenskommelsen, vid förrättningen träffad förening eller meddelat utlåtande eller domstolens dom än även bevis att förrättningen, där så enligt nämnda lag är erforderligt, blivit av vederbörande myndighet godkänd eller att förrättningen eller domen vunnit laga kraft; 4) uppgift om namn och adress å ledamöter i styrelse, som må vara utsedd för vägföretaget, eller, där sådan styrelse ej finnes och väghållarna äro flera än fem, uppgift om namn och adress å de personer, vilka såsom ombud för väghållarna äga närvara vid förrättning jämlikt § 5; samt 5) uppgift om de omständigheter, som åberopas till stöd för ansökningen. Ansökning, som avser iståndsättningsbidrag, skall därjämte vara åtföljd av plan för iståndsättningsarbete med kostnadsförslag. Mom. 2. Ansökning om byggnadsbidrag skall ingivas till vederbörande länsstyrelse samt vara åtföljd av — förutom i mom. 1 under 1)—3) och 5) angivna uppgifter och handlingar — plan för anläggningen med betänkande och kostnadsförslag. Underhålls- och

iståndsättningsbidrag. § 4.

Sedan ansökning om underhållsbidrag inkommit till länsstyrelsen, skola handlingarna i ärendet, därest ansökningen icke är av beskaffenhet att böra omedelbart avslås, överlämnas till en för länet utsedd nämnd (uppskattningsnämnd). Uppskattningsnämnd skall bestå av tre ledamöter, av vilka en utses till ordförande, jämte suppleant för envar av dem. Ledamöterna jämte suppleanter förordnas av länsstyrelsen för en tid av tre år, räknade första gången från och med den 1 juli 1939. Avgår ledamot eller suppleant före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, skall ersättare utses för den tid, som för den avgångne återstått. Uppskattningsnämnd bör biträdas av sakkunnig person (sakkunnigt biträde), som skall äga god praktisk erfarenhet om väghållning, särskilt vägunderhåll. Det sakkunnige biträdet förordnas av länsstyrelsen efter förslag av nämnden. Ledamöterna av nämnden och det sakkunnige biträdet äga för resa, som påkallas av uppdraget, av statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt rese- och traktamentsklass II C i allmänna resereglementet. Härutöver utgår ersättning av statsmedel till ordföranden med tio kronor för sammanträdesdag samt till det sakkunnige biträdet med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen. Ordföranden är tillika berättigad till ersättning av statsmedel för kostnader för expenser, renskrivning och dylika utgifter, som äro förenade med uppdragets fullgörande, samt efter länsstyrelsens prövning för biträde för protokollföring. § 5.

Ordförande i uppskattningsnämnd åligger att utsätta tid för förrättning, som bör äga rum snarast möjligt å platsen för varje till statsbidrag föreslagen väg. Där ej endast bidrag till vinterväghållning avses, bör sådan förrättning hållas under lid då mark är bar. Genom ordförandens försorg kallas

56 till förrättning ej blott de övriga ledamöterna av nämnden och dess sakkunnige biträde utan även väghållare eller i § 3 mom. 1, 4) omförmäld styrelse eller ombud för väghållarna. Vid förrättning skall uppskattningsnämnden dels verkställa utredning huruvida vägen enligt § 2 i denna kungörelse kan anses berättigad till underhållsbidrag dels uppskatta den kostnad, vartill vägunderhåll och vinterväghållning samt i förekommande fall iståndsättning av broar, trummor och färjor skäligen må uppgå, och dels föreskriva de åtgärder, som må tarvas för vägens sättande i farbart skick. Över förrättning skall upprättas protokoll, som undertecknas av nämndens ledamöter. Stanna dessa i olika meningar, göres anteckning därom i protokollet. Ordföranden skall skyndsamt översända till länsstyrelsen protokollet jämte övliga till ärendet hörande handlingar ävensom till den person, väghållarna därtill utsett, avskrift av protokollet. § 6. Sedan uppskattningsnämndens protokoll inkommit till länsstyrelsen, har denna att, efter den ytterligare beredning av ärendet som må erfordras, med eget utlåtande och förslag översända handlingarna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. § 7. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen prövar inkomna ansökningar om underhållsbidrag och meddelar beslut — förutom huruvida bidrag må utgå •— jämväl till vilket belopp den årliga kostnaden för vägunderhållet och vinterväghållningen skäligen må uppskattas. Prövning av de under ett år inkomna ansökningarna bör, såvitt möjligt, äga rum i ett sammanhang. § 8. Sedan beslut att underhållsbidrag till viss väg må utgå föreligger, har länsstyrelsen att pröva, huruvida och till vilket belopp jämväl iståndsättningsbidrag må utgå enligt denna kungörelse. § 9Där statsbidrag beviljats, skall länsstyrelsen med väghållarna eller, om för vägföretaget finnes särskild styrelse, med sådan styrelse sluta kontrakt angående väghållarnas skyldigheter. Kontraktet skall innehålla förbindelse för väghållarna att, så länge underhållsbidrag enligt denna kungörelse utgår: 1) i gott skick underhålla vägen; 2) icke avstänga vägen för trafik, där ej länsstyrelsen i visst hänseende eller för viss tid finner skäligt medgiva sådant avstängande; 3) i händelse länsstyrelsen finner skäl så förordna, hålla vägen fri från hinder av snö och is i den omfattning, som kräves för automobiltrafik; samt 4) fullgöra övriga åligganden enligt de i denna kungörelse innefattade allmänna villkor och bestämmelser. Där vägföretag erhållit iståndsättningsbidrag, skall kontraktet jämväl innehålla förbindelse för väghållare att i överensstämmelse med ett av läns-

57 styrelsen godkänt förslag påbörja och fullborda iståndsättningsarbetet inom viss bestämd tid utan ytterligare bidrag av statsmedel samt att, oberoende av om underhållsbidrag utgår till vägföretaget, under viss av länsstyrelsen bestämd tid icke utan medgivande avstänga vägen för trafik. § 10. Mom. 1. Underhållsbidrag utbetalas av länsstyrelsen i efterskott för budgetår; dock må länsstyrelsen, om särskilda skäl därtill föranleda, utbetala högst en tredjedel av bidraget i förskott. Innan underhållsbidrag första gången utbetalas skall: 1) kontrakt, som i § 9 sägs, vederbörligen slutits; 2) vägen vid besiktning befunnits försatt i farbart skick på sätt uppskattningsnämnden föreskrivit; samt 3) vägens framtida underhåll såväl sommar- som vintertid ordnats antingen enligt lagen om enskilda vägar genom laga kraftvunnen förrättning eller dom eller eljest genom sådan överenskommelse mellan väghållarna, som av länsstyrelsen godkänts. Mom. 2. Iståndsättningsbidrag må av länsstyrelsen utbetalas: antingen i efterskott sedan kontrakt, som i § 9 sägs, vederbörligen slutits samt arbetet blivit av den kontrollant, länsstyrelsen utsett, avsynat och godkänt; eller eljest med en tredjedel, sedan kontrakt, som i § 9 sägs, vederbörligen slutits och säkerhet för kontraktets fullgörande ställts samt arbetet inom därför bestämd tid påbörjats; med ytterligare en tredjedel, efter det kontrollanten intygat, att hälften av arbetet blivit utfört; samt med återstående tredjedel, sedan arbetet blivit av kontrollanten vederbörligen avsynat och godkänt. Till arbete eller viss del därav, för vars utförande erfordras tillstånd av vattendomstol, må statsbidrag ej utbetalas, förrän sådant tillstånd erhållits. § 11. Länsstyrelsen skall övervaka, att väghållare vederbörligen fullgör honom enligt kontrakt, som i § 9 sägs, åliggande skyldigheter samt att erhållna statsbidrag användas till därför avsedda ändamål. Till sitt biträde skall länsstyrelsen förordna nödigt antal tillsyningsmän, vilka hava att minst en gång årligen besiktiga de statsbidragsbcrättigade vägarna samt däröver avgiva rapport till länsstyrelsen. § 12. Mom. 1. Beträffande varje väg, till vilken utgår underhållsbidrag enligt denna kungörelse, skall ny förrättning genom uppskattningsnämnd, som i § 5 sägs, företagas; a) på anmodan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen minst vart femte år så länge underhållsbidrag utgår; b) efter beslut av länsstyrelsen, om denna finner anledning antaga, att den verkliga underhållskostnaden för vägen understiger den beräknade kostnaden; samt c) på begäran av väghållare. Där förrättning påkallats av väghållare, skall denne gälda ersättning till nämndens ledamöter och sakkunnige biträde.

58 Protokoll över förrättningen skall av länsstyrelsen med det yttrande, denna finner sig böra avgiva, och de påminnelser, som väghållare kan hava hos länsstyrelsen framställt, överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Mom. 2. Förekommer anledning till antagande, att de skäl, som föranlett beviljande av underhållsbidrag till viss väg, icke vidare föreligga, skall länsstyrelsen, efter vederbörlig undersökning, anmäla förhållandet hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Mom. 3. Vid prövning av ärende, som i de i mom. 1 och 2 avsedda fall hänskjutits till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, förfare denna i enlighet med i § 7 givna bestämmelser. § 13. Mom. 1. Där vägunderhållet eftersattes, må underhållsbidrag, till den del det belöper å tid då underhållet varit bristfälligt, icke utbetalas. Fortfar försummelsen under längre tid och låta väghållarna sig icke efter tillsägelse av länsstyrelsen rätta, må länsstyrelsen förklara underhållsbidrag till vägen icke vidare skola utgå. Enahanda befogenhet tillkommer länsstyrelsen i fall väghållare eljest märkbart åsidosätta sina enligt denna kungörelse åtagna förpliktelser. Har länsstyrelse meddelat beslut att underhållsbidrag ej längre skall utgå, underrätte därom ofördröjligen våg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Mom. 2. Om iståndsättningsarbete, vartill utgår statsbidrag enligt denna kungörelse, ej blivit utfört enligt det godkända förslaget eller ej slutförts inom därför bestämd tid, skall, i den mån länsstyrelsen icke medgivit avvikelse från förslaget eller beviljat anstånd med arbetets utförande, utbetald del av statsbidrag jämte 5 procent årlig ränta återbetalas till länsstyrelsen. Enahanda befogenhet tillkommer länsstyrelsen i fall väghållare, som erhållit iståndsättningsbidrag, eljest märkbart åsidosätta sina enligt denna kungörelse åtagna förpliktelser. Byggnadsbidrag. § 14. Sedan ansökning om byggnadsbidrag inkommit till länsstyrelsen, har denna att, efter den beredning av ärendet som må erfordras, med eget utlåtande och förslag översända handlingarna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. § 15. Där statsbidrag beviljats, skall länsstyrelsen med väghållarna eller, om för vägföretaget finnes särskild styrelse, med sådan styrelse sluta kontrakt angående väghållarnas skyldigheter. Kontraktet skall innehålla förbindelse för väghållarna att i noggrann överensstämmelse med av länsstyrelsen godkänd arbetsplan och under skyldighet att därvid vara underkastade kontroll enligt länsstyrelsens bestämmande påbörja och fullborda arbetet inom viss bestämd tid utan ytterligare bidrag av statsmedel, att, sedan väganläggningen blivit fullbordad och intill dess underhållsskyldighet beträffande vägen kan varda andra i laga ordning ålagd eller väghållarna eljest från underhållsskyldigheten befriats, ej mindre underhålla vägen i gott skick än även ej avstänga densamma för trafik, där icke länsstyrelsen i visst hänseende eller för viss tid funnit skäligt medgiva sådant avstängande, ävensom

59 att fullgöra övriga åligganden enligt de i denna kungörelse innefattade allmänna villkor och bestämmelser. Därest väghållarna äro flera än fem, skola de i kontraktet förbinda sig att påkalla utseende genom länsstyrelsen av sådan tillsyningsman, som i 40 § lagen om enskilda vägar säges, samt att godtaga den av länsstyrelsen utsedda tillsyningsmannen. För fullgörande av kontraktet ävensom för lyftade bidrags återbäring, i fall mot kontraktet brytes, skall ställas sådan säkerhet, som av länsstyrelsen godkännes. § 16. Innan beviljat byggnadsbidrag utbetalas, skall länsstyrelsen hava godkänt den för företaget upprättade planen. Äro flera delaktiga i vägföretaget, skall dessutom angående vägens byggande hava, i enlighet med lagen om enskilda vägar, ägt rum laga kraftvunnen förrättning å stället eller ock föreligga laga kraftvunnen dom eller mellan väghållarna träffad överenskommelse i sådan form, som kan av länsstyrelsen godkännas. Med iakttagande av vad i föregående stycke stadgas skall statsbidrag utbetalas med en tredjedel, sedan kontrakt om arbetets utförande blivit, pa sätt i § 1 5 sägs, vederbörligen avslutat och säkerhet för kontraktets fullgörande ställts samt arbetet inom därför bestämd tid påbörjats, med ytterligare en tredjedel efter det vederbörande kontrollant å arbetet intygat, att hälften därav blivit utförd, samt med återstående tredjedel, sedan arbetet blivit vederbörligen avsynat och godkänt ävensom, därest flera äro delaktiga i vägföretaget, styrkt blivit, att vägens framtida underhåll såväl sommar- som vintertid ordnats enligt lagen om enskilda vägar vare sig genom laga kraftvunnen förrättning eller dom eller genom i domboken intagen överenskommelse mellan väghållarna. Till arbete eller viss del därav, för vars utförande erfordras tillstånd av vattendomstol, må statsbidrag ej utbetalas, förrän sådant tillstånd erhållits. § 17. Om byggnadsarbete, vartill utgår statsbidrag enligt denna kungörelse, ej blivit utfört enligt den godkända arbetsplanen eller ej slutförts inom därför bestämd tid, skall, i den mån länsstyrelsen icke medgivit avvikelse från planen eller beviljat anstånd med arbetets utförande, utbetald del av statsbidrag jämte 5 procent årlig ränta återbetalas till länsstyrelsen. Besvär. § 18. Klagan över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens eller länsstyrelses beslut enligt denna kungörelse föres hos Kungl. Maj:t genom besvär i den för administrativa mål i allmänhet gällande ordning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1939, från och med vilken dag kungörelsen den 29 maj 1931 (nr 232) angående statsbidrag till byggande av enskilda utfartsvägar upphör att gälla.

Statens offentliga utredningar 1939 Systematisk

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom k l ä m m e r b e t e c k n a u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i den k r o n o l o g i s k a

Allmän

lagstiftning.

Statsförfattning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Allmän statsförvaltning.

Vattenväsen.

Skocrsbruk.

förteckningen.)

Bergslmik.

Industri.

Kommunalförvaltning.

Handel och sjvfart.

Statens och kommunernas finansräsen.

Kommunikationsväsen. B e t ä n k a n d e a n g . g r u n d e r f ö r i n t a g n i n g av enskild v ä g till a l l m ä n t u n d e r h å l l ä v e n s o m a n g . s t a t s b i d r a g till e n s k i l d a v ä g a r . UJ

Toliti.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Försäkringsväsen.

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen.

Fast eeendom.

Jordbruk med binäringar.

Ftrikes ärenden.

Internationell rätt.