Betänkande med utredning och förslag till åtgärder för främjande av hantverk och småindustri

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

p

\ S T A T E N S O F F E N T L I G A U T K E D N I N G A Ii 1 9 4 1 : 1 4 HANDELSDEPAHTEMEUTET

BETÄNKANDE MED U T R E D N I N G OCH FÖRSLAG TILL

ÅTGÄRDER

FÖR FRÄMJANDE AV HANTVERK OCH SMÅINDUSTRI avgivet den 17 april 1941 av

1940 års hantverks- och småindustriutredning

S T O C K H O L M 1 9

u

Statens offentliga utredningar 1941 K r o n o l o g i s k Sociala försvarsberedskapskommittén. Betänkande. Del 3. Förslag till krigspensionsförordning m. m* Beckman. 120 s. Fö. Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 82 s. 16 pl. E. Åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samliällsfarliga yttringar. Norstedt. 58 s. Ju. Utredning angående byggnadskostnaderna. Beckman, väj, 386 s. S. Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder. Del 1. Marcus. 522 s. Fi. Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder. Del 2. Marcus. 143 s. Fi. Förslag till rättegångsbalk av Kungl. Maj:t den 14 februari 1941 godkänt såsom grundval för pro-

f ö r t e c k n i n g cesslagberedningens fortsatta verksamhet. Norstedt, iv, 530 s. Ju. 8. Lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. m. 1. Lagtext. Norstedt, vij, 141 s. Ju. 9. Lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. m. 2. Motiv. Norstedt. 720 s. Ju. 10. 1938 års pensionssakkunniga. Betänkande med förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen. Marcus. 435 s. Fi. 11. Betänkande med förslag om inrättande av en statlig brandskola m. m. Beckman. 63 s. K. 12. Betänkande med förslag till förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m. Beckman. 276 s. K. 13. Förslag till revision av den svenska evangelieboken. Norstedt, viij, 478 s. E. 14. Betänkande med utredning och förslag till åtgärder för främjande av hantverk och småindustri. Marcus. 127 s. II.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1941:14

HANDELSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED U T R E D N I N G OCH FÖRSLAG TILL

ÅTGÄRDER

FÖR FRÄMJANDE AV HANTVERK OCH SMÅINDUSTRI avgivet den 17 april 1941

av

1940 års hantverks- och småindustriutredning

STOCKHOLM

1941 ISAAC MARCUS B O K T R Y C K E R I - A K T I E B O L A G 417558

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Handelsdepartementet

Förslag Ull kungörelse angående lån från fonden för hantverks- och kredit Förslag till normalstadgar personlig ansvarighet

för garantiförening

småindustri7

för hantverk och småindustri

utan 10

Förslag till kungörelse om vissa ändringar i kungörelsen den 29 maj 1936 (nr 235) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån ur statens hantverkslånefond I. Nuvarande statliga åtgärder till främjande av hantverk och A. Statliga lånefonder B. Kreditgivning från Aktiebolaget industrikredit C. Sociala lån och understöd D. Statens hantverksinstitut II. Hantverkels och småindustriens organisationer A. Sveriges hantverksorganisation B. Småindustriens centralförbund C. Produkter från Sverige D. Företagareföreningarna ///.

IV.

V.

VI.

VII.

småindustri

Finansieringsfrågan A. Kreditbehovets art. och omfattning B. Behovet av åtgärder C. Olika principlösningar D. Förslag till inrättande av en statlig lånefond för långfristig kreditgivning åt idkare av hantverk och småindustri E. Förslag till vissa ändringar i gällande bestämmelser angående lån från statens hantverkslånefond

14 17 20 21 24 30 33 34 38 43 46 53 63

Upplysnings- och rådgivningsverksamhet A. Inledning B. Synpunkter och ställningstagande

65 67

Förmedlingsverksamhet A. Inledning B. Synpunkter och ställningstagande

73 74

Samarbete A. Behovet av samarbete B. Åtgärder för samverkan mellan organisationerna

77 78

Sammanfattning

81 Särskilt

yttrande av herr Bosseus

86 Särskilt

yttrande av herr Juhlin

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Handelsdepartementet.

Genom beslut den 8 november 1940 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet att tillkalla högst sju personer för att i enlighet med vissa av departementschefen angivna riktlinjer verkställa utredning om vissa åtgärder till främjande av hantverk och småindustri. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet, statsrådet Domö, den 20 november 1940 såsom utredningsmän statssekreteraren K. Elliot, civilingenjören E. Bosseus, verkställande direktören i Aktiebolaget Kinnevik J. E. Johnson, verkställande direktören i Sveriges hantverksorganisation civilingenjören G. Juhlin, sekreteraren i Småindustriens centralförbund ingenjören H. Lindskog och t. f. kommerserådet K. A. Wickman. Tillika uppdrog departementschefen åt statssekreteraren Elliot att såsom ordförande leda utredningens arbete. Till sekreterare åt utredningen förordnade departementschefen amanuensen vid Industriens utredningsinstitut Axel Carlsson. Utredningen har antagit benämningen 1940 års hantverks- och småindustriutredning. Till utredningen ha av Kungl. Maj:t remitterats en framställning från Sveriges hantverksorganisation om statsbidrag för år 1941 till organisationens informations- och förmedlingstjänst samt en framställning från samma organisation om vissa ändringar i bestämmelserna rörande långivningen från statens hantverkslånefond. Till utredningen h a r vidare av Sveriges hantverksorganisation för kännedom överlämnats en till organisationen från Köpings fabriks- och hantverksförening inkommen motion beträffande bildande av en spar- och kreditkassa för hantverket och småindustrien. Utredningen hänvisar till vad i betänkandet angående berörda spörsmål anföres.

6 Sedan uppdraget slutförts, får utredningen härmed till Herr Statsrådet överlämna betänkande i de frågor om vilka utredning anbefallts. Vid betänkandet äro fogade särskilda yttranden av herrar Bossens och Juhlin. Stockholm den 17 april 1941. KNUT ELLIOT. ELIS BOSyEUS.

JOHN E. JOHNSON.

HILDING LINDSKOG.

GUNNAB JUHLIN.

KNUT A. WICKMAN. / Axel

Carlsson.

Förslag till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e l å n från fonden för h a n t v e r k s - o c h småindustrikredit. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Fonden för hantverks- och småindustrikredit har till ändamål att möjliggöra lån till idkare av hantverk eller småindustri enligt de bestämmelser, som i denna kungörelse stadgas. Fonden förvaltas av riksbanken. 2 §.

Lån från fonden må utgå allenast inom distrikt av riket, i vilket finnes av Kungl. Maj:t för ändamålet godkänd ekonomisk förening med uppgift att främja hantverk och småindustri inom föreningens verksamhetsområde genom att anskaffa lån åt medlemmar, som idka sådan rörelse (garantiförening) . 3§. Lån må beviljas allenast till idkare av hantverk eller småindustri, vilken är medlem i garantiföreningen inom distriktet och ej häftar för ogulden insats eller annan avgift till föreningen.

4§. Förutsättning för långivning är, att garantiföreningen ikläder sig borgen för hälften av alla förluster på utlämnade lån inom distriktet intill ett sammanlagt belopp av lägst 10 000 kronor samt såsom säkerhet för fullgörande av borgensförbindelsen pantförskriver föreningens insatskapital eller andra, av fullmäktige i riksbanken godtagna, tillgångar till samma belopp som det vara förbindelsen lyder. L å n må inom distriktet beviljas med tillhopa högst så stort belopp, att summan av utestående lån motsvarar tjugo gånger beloppet av föreningens pantförskrivna behållna tillgångar. Skulle, sedan pantförskrivning skett enligt första stycket, värdet av de pantförskrivna behållna tillgångarna nedgå under 10 000 kronor, må utan hinder därav låneverksamheten fortsätta.

8 5§. Ansökningar om lån prövas och avgöras vid riksbankskontoret inom distriktet. Finnas inom samma distrikt flera riksbankskontor, skola låneärendena handläggas vid det kontor inom distriktet, som fullmäktige i riksbanken bestämma. 6§. I behandlingen av låneärende skall jämte riksbankskontorets styrelse deltaga styrelsen för garantiföreningen i distriktet eller, om antalet styrelseledamöter i föreningen är större än tre, de tre ledamöter, föreningens styrelse bestämmer. Vid lika röstetal skall den mening gälla, som ordföranden i riksbankskontorets styrelse biträder. 7 §. Vid ansökan om lån skall, såsom bidrag till bestridande av riksbankens kostnader för låneverksamheten, fogas en avgift av fem kronor. 8§. Lån må beviljas för anskaffande och installering av maskiner eller andra arbetsredskap, för uppförande eller ombyggnad av verkstadslokaler, till förlagskapital. 9§. Såsom villkor för utlämnande av lån skall gälla, att lånet syftar till en sund utveckling av lånesökandens företag, att sökanden äger personliga förutsättningar att göra företaget lönande samt att omständigheterna eljest göra sannolikt, att sökanden kommer att i föreskriven ordning fullgöra sina förpliktelser på grund av lånet. 10 §. Lån må beviljas en och samma sökande högst till belopp motsvarande tio procent av det sammanlagda högsta belopp, till vilket lån må enligt 4 § beviljas inom distriktet. Lån må dock icke i något fall uppgå till högre belopp än 25 000 kronor. 11 §. Lån sikall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna fastställes av fullmäktige i riksbanken samt må ej understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en procent. 12 §. Lån må innehavas under högst tio år från första lyftningsdagen. Beviljas lånet för längre tid än ett år, skall återbetalning därefter ske genom årliga

9 annuiteter eller amorteringar, låntagaren likväl obetaget att före lånetidens utgång inbetala ogulden del av lånebeloppet. 13 §. Vid låns beviljande må meddelas de särskilda bestämmelser, som med hänsyn till ändamålet med lånet och i övrigt kunna finnas erforderliga. 14 §. Förfallen ränta och amortering skola betalas i enlighet med de bestämmelser, som meddelats vid låns beviljande. 15 §. Beviljat lån må uppsägas till omedelbar betalning, där det befinnes att låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande eller använt lånebeloppet för annat ändamål än som avsetts eller visat försumlighet att erlägga föreskriven ränta eller amortering eller annorledes brutit mot lånevillkoren, så ock eljest när sådana förhållanden inträffat, att låntagaren med hänsyn till det med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet, eller de förutsättningar i övrigt, vilka lågo till grund för lånets beviljande, icke längre äro för handen. 16 §. Utvisar den enligt denna kungörelse bedrivna låneverksamheten inom visst distrikt vinst, skall denna årligen, sedan de kostnader och förluster guldits, vilken staten tidigare därstädes må hava fått vidkännas på grund av samma verksamhet, utbetalas till garantiföreningen i distriktet. 17 §. De närmare bestämmelser, vilka må finnas erforderliga för låneverksamheten, meddelas av fullmäktige i riksbanken. 18 §. Vid behandlingen inom fullmäktige i riksbanken av frågor, avseende låneverksamheten, skall deltaga chefen för kommerskollegii industribyrå eller, vid förfall för denne, annan befattningshavare vid kollegium, som kollegium därtill utser. Denna kungörelse träder i kraft den

10 Förslag till n o r m a l s t a d g a r för garantiförening för h a n t v e r k och s m å industri utan personlig ansvarighet.

Föreningen har till ändamål att främja hantverk och småindustri inom X distrikt, omfattande NN län, genom att anskaffa lån åt medlemmar, som idka sådan rörelse, och i övrigt driva med nämnda ändamål förenlig verksamhet. 2 §•

Föreningens firma är »X distrikts garantiförening för hantverk och småindustri u. p. a.». 3 §. Styrelsen skall hava sitt säte i Z-stad. 4 §. Till medlemmar i föreningen må antagas dels envar, som idkar hantverk eller industri inom distriktet, dels ock sammanslutningar av sådana företagare. 5 §•

Företagare skall deltaga i föreningen med en andel för varje i företaget sysselsatt person inom distriktet. Sammanslutning av företagare skall deltaga i föreningen med en andel för varje medlem, sammanslutningen äger inom distriktet. 6 §.

För varje andel skall erläggas en insats av tio kronor. Tecknad insats skall inbetalas inom tre månader från tecknandet. 7 §•

Avgående medlem äger ej återbekomma inbetalt insatsbelopp.

11 8 §. övergår medlems andel i föreningen å annan, äger denne likväl icke inträda såsom medlem i den förstnämndes ställe, med mindre han jämväl förvärvar det företag, p å vilket medlemskapet grundas. 9 §• Av föreningens årsvinst skola minst femton procent avsättas till reservfond, intill dess denna uppgår till belopp, motsvarande inbetalda eller till betalning förfallna insatser. 10 §. Styrelsen utgöres av sju ledamöter, därav minst två från varje län inom distriktet, jämte lika många suppleanter, likaledes minst två från varje län. Styrelseledamöter och suppleanter väljas årligen å ordinarie föreningssammanträde för tiden till nästa sådant sammanträde. 11 §. Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skola granskas av två revisorer. Revisorerna jämte två suppleanter för dem utses å ordinarie föreningssammanträde för tiden till nästa sådant sammanträde. 12 §. Årligen skall hållas ett ordinarie föreningssammanträde å tid och plats inom distriktet, som styrelsen bestämmer. Kallelse till föreningssammanträde och andra meddelanden till föreningsmedlemmarna skola ske genom kungörelse i tidning, som utgives i Z-stad, minst fjorton dagar före ordinarie och minst tio dagar före extra föreningssammanträde. Rösträtt å föreningssammanträde tillkommer envar medlem, som icke uppsagt sig till utträde och ej heller häftar för ogulden insats eller annan avgift till föreningen eller för bristande räntebetalning eller amortering å lån, för vilket föreningen ansvarar. Röstberättigad medlem äger en röst för varje av honom inbetald insats, dock må ej någon för egen eller annans räkning utöva rösträtt för mer än en tiondel av det å föreningssammanträdet företrädda, inbetalta insatskapitalet. 13 §. Tvister mellan föreningen och styrelsen eller ledamot därav eller föreningsmedlem skola hänskjutas till avgörande av skiljemän enligt gällande lag om skiljemän. 14 §. Dessa stadgar skola för att vara giltiga godkännas av Kungl. Maj :t.

12 Förslag till k u n g ö r e l s e o m v i s s a ä n d r i n g a r i k u n g ö r e l s e n d e n 29 m a j 1936 ( n r 235) a n g å e n d e a l l m ä n n a v i l l k o r o c h b e s t ä m m e l s e r för lån u r statens hantverkslånefond. Härigenom förordnas att 1, 2, 4 och 7 §§ kungörelsen den 29 maj 1936 angående allmänna villkor och bestämmelser för lån u r statens hantverkslånefond skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 1 §• Idkare av hantverk eller småindustri må, i den ordning och på de villkor som i denna kungörelse stadgas, av kommerskollegium kunna tilldelas lån ur statens hantverkslånefond (hantverkslån) dels för anskaffande och installering av arbetsmaskiner, motorer eller andra dyrbarare arbetsredskap (maskinanskaffningslån), dels för uppförande eller ombyggnad av verkstadslokaler (verkstadslån), dels ock till rörelsekapital (förlagslån). 2 §•

Maskinanskaffningslån må uppgå till högst nio tiondelar och verkstadslån till högst två tredjedelar av den beräknade och av kommerskollegium godkända kostnaden för de med lånet avsedda åtgärderna, dock att högre lånebelopp icke må beviljas för någotdera ändamålet än 10 000 kronor. 4 §. Ansökan om hantverkslån skall ställas till kommerskollegium och vara avfattad enligt av kollegium fastställt formulär. Ansökan skall angiva önskat lånebelopp och det ändamål, för vilket lånet är avsett att användas, samt innehålla uppgift å den säkerhet, som av sökanden erbjudes för lånet. Vid ansökan skola fogas uppgifter i de hänseenden, som jämlikt 2, 3 och 5 §§ skola ligga till grund för prövning av ansökningen. Ansökan bör inom hantverket. 7 §• Av låntagare lyftat lån skall, sedan det innehafts under ett år från första lyftningsdagen, enligt av kommerskollegium fastställd amorteringsplan åter-

13 betalas med lika belopp årligen under närmast följande fem år, dock att beträffande verkstadslån nämnda amorteringstid må enligt kollegii bestämmande utsträckas att omfatta högst nio år. Låntagaren äger att före lånetidens utgång inbetala ogulden del av lånebeloppet. Inbetalning av lånebelopp skall verkställas till kommerskollegium. Denna kungörelse träder i kraft den

14 I. Nuvarande statliga åtgärder till främjande av hantverk och småindustri. A.

Statliga l å n e f o n d e r .

Hantverkets och småindustriens kreditbehov tillgodoses för närvarande i viss utsträckning från följande statliga lånefonder, nämligen statens hantverkslånefond, industrilånefonden, manufakturförlagslånefonden och hemslöjdslånefonden. Statens hantverkslånefond härstammar från den genom beslut av 1910 års riksdag inrättade lånefonden för befrämjande av hantverk och därmed jämförlig mindre industri. Initiativet till fondens bildande togs av Sveriges hantverksorganisation, som till en början jämväl omhänderhade utlåningen. Sedermera har låneverksamheten anförtrotts kommerskollegium, som nu är lånebeviljande myndighet. Bestämmelser angående lån från fonden ha meddelats i Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 maj 1936 (nr 235), ändrad genom kungörelse den 18 juni 1937 (nr 622). Fonden avser långivning till idkare av hantverk och därmed jämförlig mindre industri dels för anskaffande av arbetsmaskiner, motorer eller andra dyrbarare arbetsredskap (maskinanskaffningslån) dels för beredande av rörelsekapital (förlagslån). Som säkerhet för utlämnade lån skall ställas säkerhet, som kommerskollegium godkänner. För närvarande godtagas i lika stor utsträckning borgen och hypotek (fastighets- eller förlagsinteckningar). Härvid brukar i fråga om hypotek fordras att de ligga, fastighetsinteckningar inom sextio å sjuttio procent och förlagsinteckningar inom högst omkring femtio procent av den intecknade egendomens värde. Lånebeloppet i varje särskilt fall fastställes av kommerskollegium. Maskinanskaffningslån får dock ej överstiga 10 000 kronor eller uppgå till mer än nio tiondelar av värdet på de föremål för vilkas betalande lånet sökes. Förlagslån får ej beviljas en och samma låntagare till högre belopp än 3 000 kronor eller, i undantagsfall, 5 000 kronor. I allmänhet får förlagslån ej avse högre belopp än som motsvarar en fjärdedel av sökandens genomsnittliga årliga omsättning under de senaste tre åren eller den kortare tid, varunder rörelsen bedrivits. Hantverkslån skall, sedan det innehafts under ett år från första lyftningsdagen, enligt av kollegium fastställd amorteringsplan återbetalas med en femtedel årligen, så att inom utgången av sjätte året lånet tillfullo guldits. Låntagaren äger dock att före lånetidens utgång inbetala ogulden del av lånet. Nu gällande räntesats är fyra procent. Om förfallna amorteringsbe-

15 lopp icke betalas inom föreskriven tid, skall därå erläggas dröjsmålsränta enligt de grunder, som kunna varda i särskild ordning bestämda. Antalet låneansökningar har under tiden V? 1936— 3 7i 2 1940 utgjort 1 061. Därav ha beviljats 169 till ett sammanlagt belopp av 532 130 kronor. Den 1 januari 1941 utgjorde hantverkslånefondens tillgångar: Kontant behållning kronor 1 017 385: 06 Utestående lånebelopp (517 lån) » 630 128: 98 Fondens kapitaltillgångar kronor 1 647 514: 04. Industrilånefonden leder sitt ursprung från den av 1902 års riksdag inrättade torvindustrilånefonden. Sitt nuvarande namn erhöll fonden enligt beslut vid 1927 års riksdag. Bestämmelser angående lån från fonden äro meddelade i Kungl. Maj:ts kungörelse den 13 oktober 1927 (nr 235), ändrad genom kungörelser den 18 juni 1937 (nr 621) och den 11 oktober 1940 (nr 866). Ansökningar om lån från industrilånefonden prövas och avgöras av Kungl. Maj:t. Lån utlämnas dels för industriella anläggningar, vilka avse tillgodogörande av landets torvtillgångar (torvlån), dels för industriella anläggningar av annat slag, varvid sådana tillverkningar, som ha betydelse för lantbruket, särskilt böra vinna beaktande (industrilån). Säkerheten för lån skall godkännas av statskontoret. Såsom säkerhet brukar godtagas borgen eller hypotek eller borgen och hypotek. I fråga om såväl fastighets- som förlagsinteckningar brukar fordras, att de ligga inom en tredjedel av den intecknade egendomens värde. Företräde lämnas åt sådana sökande, som avse att genom nyanläggning eller inköp av maskiner utvidga sin rörelse, framför sökande, som endast avse att erhålla för befintlig rörelses bedrivande nödigt kapital till låg ränta. Lån beviljas i främsta rummet åt företag, som ämna förädla inhemsk råvara eller eljest igångsätta för landet nya tillverkningar, för vilkas bedrivande särskilda förutsättningar synas föreligga. Torvlån, avseende anläggningskostnader, skall, därest ej Kungl. Maj:t annorlunda föreskriver, sedan det innehafts under fyra år återbetalas under därpå följande högst tolv år; torvlån, avseende driftskostnader, skall såsom regel återbetalas under högst tre år från lyftningsdagen. Industrilån skall, sedan det innehafts under två år, återbetalas under därpå följande högst åtta år. Beträffande samtliga lån gäller, att återbetalningen skall ske med lika kapitalbelopp årligen, samt att låntagaren äger att före lånetidens utgång på en gång inbetala ogulden del av lånet. Nu gällande räntesats är fyra procent. Dröjsmålsränta utgår efter i särskild ordning fastställda grunder. Den 30 juni 1940 utgjorde fondens tillgångar: Kontant behållning kronor 1 543 415 Räntefordringar » 17 Q83 Utestående och beviljade lån: Torvlån (5 st.) kronor 62 867 Industrilån (12 st.) > 670 465 » 733 332 Fondens kapitaltillgångar kronor 2 293 830.

IG

Manufakturförlagslånefonden kan ledas tillbaka till den år 1756 grundlagda manufakturdiskontfonden. Denna var ett led i tidens manufakturunderstödjande politik och kom sedermera — under 1800-talet — att avse lån för »nya, i riket förut okända uppfinningar och inrättningar i fabriks- och slöjdväg». Numera är stadgat att manufakturförlagslån må utlämnas till fabriksanläggningar. Av ålder ha från erhållande av dylika lån undantagits anläggningar hörande till jordbrukets binäringar samt till bergshanteringen. De grundsatser, som tillämpas vid fördelningen av tillgängliga lånemedel liksom även lånevillkoren äro i huvudsak desamma som de, vilka gälla för industrilånefonden. Gällande författningsbestämmelser återfinnas i kungörelsen den 4 november 1927 (nr 403). Den 30 juni 1940 utgjorde manufakturförlagslånefondens tillgångar: Kontant behållning kronor 1 754 504 Räntefordringar > 47 735 Utestående och beviljade lån (25 st.) » 1 512 483 Fondens kapitaltillgångar kronor 3 314 722. Hemslöjdslånefonden härstammar från den genom beslut av 1919 års riksdag inrättade linberedningsfonden. Sedan ändrade bestämmelser för utlåningen fastställts av 1940 års riksdagar, har kungörelse i ämnet utfärdats av Kungl. Maj:t den 21 juni 1940 (nr 605), ändrad genom kungörelse den 22 november 1940 (nr 952). F r å n fonden kunna numera erhållas tre slag av lån: linberedningslån, hampberedningslån och hemslöjdslån. De två förstnämnda kunna utgå till aktiebolag, ekonomisk förening eller enskild person att användas för anläggande och utrustande av linberednings- eller hampberedningsanstalt. Hemslöjdslån utgår till hushållningssällskap för att utlämnas såsom förlagslån för anskaffande av för textil tillverkning avsett svenskt material, företrädesvis lin och ull. Lån beviljas av lantbruksstyrelsen och kommerskollegium gemensamt. Beträffande säkerheterna är för lin- och hampberedningslån stadgat, att såsom säkerhet må godtagas inteckning med bästa förmånsrätt för hela lånesumman i den fastighet, till vilken lin- eller hampberedningsanstalten är förlagd eller avsedd att förläggas, eller ock, därest låntagaren icke är ägare av n ä m n d a fastighet, förlagsinteckning med bästa förmånsrätt i de för hans rörelse avsedda lösa inventarier och råvaror samt i rörelsen frambragta alster. Lin- och hampberedningslån amorteras från och med året efter det kalenderår, under vilket lånet till någon del första gången lyftats, med lika belopp årligen. Längsta återbetalningstid är femton år. Ränta å dessa lån utgår först från och med fjärde året efter det kalenderår, under vilket lånet till någon del första gången lyftats samt beräknas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Den fastställes av Kungl. Maj:t och må icke understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent. Räntan utgör för närvarande 4 1 procent. Å förfallet oguldet kapitalbe-

17 lopp gäldas dröjsmålsränta enligt de grunder, som i särskild ordning bestämmas. Ä hemslöjdslånen erlägga hushållningssällskapen ränta efter samma grunder som de, vilka gälla för lin- och hampberedningslån. Amortering skall ske från och med tredje året efter det kalenderår, under vilket lånet till någon del första gången lyftats, med lika belopp årligen under en tid av femton år. Hemslöjdslån utlämnas i andra hand av hushållningssällskapen till hemslöjdsföreningar, bolag och enskilda företag, vilka prövas lämpliga för ändamålet och ej äro att anse som rena affärsföretag. Lånekontrakt skall mellan hushållningssällskapet och låntagaren upprättas och bland annat innehålla bestämmelser om säkerheten och räntan. Hemslöjdslån m å icke beviljas till högre belopp än 10 000 kronor. Den 30 juni 1940 utgjorde hemslöjdslånefondens tillgångar: Kontant behållning kronor 71 838 Räntefordringar » i 302 Utestående och beviljade lån: Linberedningslån (1 st.) kronor 2 396 Hemslöjdslån (7 st.) » 36 312 , 35 708 Fondens kapitaltillgångar

kronor 111 848.

Under innevarande budgetår ha såsom kapitalökning till hemslöjdslånefonden anvisats 1 800 000 kronor. Under samma tid ha från fonden beviljats tre linberedningslån till ett sammanlagt belopp av 332 570 kronor samt tre hemslöjdslån till belopp av tillhopa 22 500 kronor.

B.

Kreditgivning från A k t i e b o l a g e t i n d u s t r i k r e d i t .

Efter förslag av tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning angående inrättande av ett institut för långfristig och medellång kreditgivning inom näringslivet skapades 1934 i aktiebolagsform ett dylikt kreditinstitut, till vars verksamhet riksdagen anvisade medel genom anslag till aktieteckning för statens räkning. Staten ställde dessutom genom riksgäldskontoret såsom garantifond till bolagets förfogande statens 4 % obligationer till ett belopp av 12 miljoner kronor. Det nya kreditinstitutet, Aktiebolaget industrikredit, upptog sin utlåningsverksamhet i början av 1935. Aktiekapitalet utgör 8 miljoner kronor, varav staten tecknat 5 998 000 kronor, medan resterande belopp övertagits av fem affärsbanker. Bolagets verksamhet regleras enligt aktiebolagslagen, ej enligt banklagstiftningen. Bolaget avser att tillgodose industriens, hantverkets och handelns behov av långfristig och medellång kredit, sedan dylik kreditgivning numera väsentligen torde falla utom ramen för affärsbankernas uppgift. Den av bolaget lämnade krediten är alltså avsedd att komplettera affärsbankernas kreditgivning, medan konkurrens med affärsbankerna inom deras legitima verksamhetsområde ej skall ifrågakomma. Bolaget k a n endast 2—417558.

18 i undantagsfall lämna lån på längre tid än tio år, och utlämnade lån skola i regel helt eller delvis amorteras under lånetiden. Lån får utlämnas endast mot fullt betryggande säkerhet. Bolagets kapitalanskaffning är avsedd att väsentligen bygga på utgivning av obligationer. Bolagets rätt att ingå förpliktelser är begränsad sålunda, att förpliktelsernas sammanlagda kapitalbelopp icke får överstiga fyra gånger beloppet av summan av garantifond och reservfond. Bolagets utlåningsrörelse skulle enligt dessa grunder för närvarande kunna omfatta ett belopp av 57 8 miljoner kronor. Dels står nämligen till förfogande aktiekapitalet 8 miljoner, och dels har bolaget rätt att upplåna medel intill 49 8 miljoner kronor. Institutets långivning är särskilt avsedd att tillfredsställa kreditbehovet för anläggningar och rationaliseringsändamål samt i viss mån även behovet av för längre tid bunden rörelsekredit. Med avseende på initialkrediter kan långivning endast komma ifråga för det fall, att betryggande säkerheter förefinnas, enär institutet icke ikläder sig några med sådan kredits beviljande förenade särskilda risker. De sakkunniga hade i sitt betänkande kommit till den bestämda uppfattningen, att det nya kreditinstitutet vid sin kreditgivning »icke bör taga annan hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden än som är förenlig med en u r risksynpunkt betryggande prövning av de ställda säkerheterna och att institutet icke bör ikläda sig några företagarerisker. En kreditgivning mot annat än fullgoda säkerheter skulle kunna befaras kasta institutet ut i äventyrligheter, vilkas konsekvenser knappast kunna överblickas.» Med avseende å kreditgivningen till nya företag framhålla de sakkunniga faran av att grunda kreditprövningen på kalkyler, »vilka på papperet kunna te sig tilltalande, men vilka i verkligheten kunna komma att visa sig icke hålla streck. Det är en allmän erfarenhet, att alltför stort värde icke må tillmätas än så förtroendegivande kalkyler och att man oberoende av dessa alltid måste fästa den största vikten vid säkerheterna.» De sakkunniga kommo under sina överläggningar till slutsatsen, att de privata bankerna icke skulle vara benägna till samverkan med det nya kreditinstitutet under a n n a n förutsättning än att detsamma komme att ledas efter ekonomiskt sunda principer. De sakkunniga fästa vidare uppmärksamheten på »det synnerligen viktiga förhållandet, att därest icke staten ikläder sig garanti för hela beloppet av institutets upplåning — en anordning, som icke kan av de sakkunniga tillstyrkas — upplåningen ovillkorligen måste bygga på förtroende för institutet från långivarnas d. v. s. obligationsköparnas sida. Upplåningen kan förutses komma att i hög grad försvåras och villkoren beträffande räntesatser och emissionskurser att försämras, för såvitt icke långivarna hava anledning förutsätta, att institutets kreditbedömning kommer att ske p å fullt betryggande grunder. De sakkunniga taga alltså avstånd från tanken, att det ifrågavarande institutet i sin reguljära kreditgivning skall taga andra risker än sådana, som vid en utlåningsrörelse på längre tid som den h ä r ifrågasatta äro att anse såsom normala.»

19 De sakkunniga anvisade emellertid möjligheten att i särskild ordning sörja för viss kreditgivning till företag, vilka visserligen icke kunna lämna erforderliga säkerheter men vilka dock av »sociala eller andra hänsyn» borde komma i åtnjutande av kredit. I bolagsordningen har i anslutning härtill inrymts en paragraf som säger, att »styrelsen må mot skälig ersättning till bolaget åtaga sig att, för det allmännas räkning och enligt av Konungen meddelade bestämmelser, vid sidan av förvaltningen av bolagets angelägenheter handhava utlåning åt näringsidkare här i riket med användande av medel, som av staten i särskild ordning ställas till styrelsens förfogande för sådant ändamål». Bolaget har hittills av statsmakterna icke tagits i anspråk för någon utlåning i detta syfte. Aktiebolaget industrikredits ekonomiska ställning framgår av följande tablå: B a l a n s r ä k n i n g (1 000-tal k r o n o r ) . 1935

5 543

4 677

—

—

—

800 Långfristiga industrilån

2 567

3 586

4 900

6 994

8 366

Upplupna räntor

8 042

8 645

8 000

8 000

8 000

8 000

8 000

8 000

50 12 27 — 10 —

200 22 50 — 9 —

350 36 100 — 9 —

450 53 169

28 144

23 146

19 131

9 120

8 271

8 450

8(545

1940 Tillgångar. Kassa Banker och därmed likställd placering Statspapper

3 £39

2 333

Garantifond: Sv. statens 4 % obl. 12 000

Skulder. Aktiekapital Reservfond Delcredere Skattereserv

17 Obligationslån Div. kreditorer

16 Upplupna räntor Vinstsaldo efter avdrag av balanserad förlust Vinstsaldo Årets nettovinst

2 750

35 27

42 32 8012

Under den tid bolaget varit i verksamhet har efterfrågan från sådana lånesökande, vilka kunnat ställa betryggande säkerhet, varit förhållandevis mycket ringa. Av sammanlagda antalet lånesökande ha endast femton procent kunnat beviljas lån. Under bolagets verksamhetstid ha sammanlagt sjuttio lån utlämnats. Det utlånade beloppet utgör i medeltal per lån 170 000 kronor.

20 En tendens till höjning av denna lånesumma har gjort sig gällande. Under bolagets två första verksamhetsår rörde den sig omkring 150 000 kronor men har under de två senaste åren stigit till cirka 225 000 kronor. De inkommande låneansökningarna ha i medeltal rört sig kring en summa av 100 000 kronor. Av sammanlagda antalet ansökningar ha cirka fyrtiofem procent gällt lån på 25 000 kronor och därunder. Av sistnämnda låneansökningar faller halva antalet på första verksamhetsåret; aderton stycken dylika ansökningar, eller cirka tjugofem procent av sammanlagda antalet utlämnade lån, ha bifallits. C.

Sociala lån o c h u n d e r s t ö d .

1933 års riksdag anslog under socialdepartementet 10 miljoner kronor till lån för främjande av enskild företagsamhet och uppmuntran av industriell verksamhet samt 3 5 miljoner kronor såsom subventioner för samma ändamål. I de direktiv, som riksdagen lämnade för ifrågavarande stödverksamhet, framhölls angelägenheten av att endast sådana företag komme i åtnjutande av stöd, vilka på grund av konjunkturerna tvingats eller, såvitt kunde bedömas, inom en icke avlägsen framtid bleve tvungna, därest hjälp i någon form icke erhölles, att nedlägga sin verksamhet. Vidare framhölls såsom en förutsättning, för åtnjutande av lån, att företagen icke på a n n a n väg kunde erhålla hjälp till sin verksamhet. Ytterligare betonades, att företagen borde ha verklig betydelse ur arbetslöshetssynpunkt. Vid 1934 års riksdag beviljades för ifrågavarande låneverksamhet ytterligare 3 miljoner kronor, varav högst 500 000 kronor finge tagas i anspråk för understöd till utvidgningar eller startande av nya företag. År 1935 begärde Kungl. Maj:t medgivande att av de anslagna medlen få disponera ett större belopp för sistnämnda ändamål. Föredragande departementschefen anförde härvid: »Den under år 1934 fortgående konjunkturförbättringen har medfört en väsentlig förändring i låneklientelet. Allt färre lånesökande företag äro sådana, som av konjunkturerna tvingats eller befaras bli tvingade att nedlägga eller avsevärt inskränka sin verksamhet. I stället framträda påfallande två andra grupper av hjälpsökande. Den ena gruppen omfattar regressiva eller nedlagda företag, vilkas svårigheter väsentligen bero på andra omständigheter än konjunkturerna, i allmänhet antingen brister i ledningen eller strukturella förändringar av marknadsförhållandena. Till den andra gruppen höra progressiva företag, som anse sig icke kunna med egna medel eller till buds stående bankkredit tillräckligt effektivt utnyttja konjunkturförbättringen, samt vidare uppfinnare och andra grundare av nya företag. Givet är att starka skäl ur arbetslöshetssynpunkt tala för att möjlighet beredes att, där så befinnes lämpligt, från statens sida lämna stöd till livskraftiga företag, hänförliga till nyssnämnda andra grupp. Det kan härvid erinras om de pågående utredningarna i syfte att inom de av depressionen svårast drabbade landsdelarna bereda nya sysselsättningsmöjligheter åt befolkningen. Åtgärder av innebörd att i dylika landsdelar skapa nya anläggningar kunna förutses i jämförelsevis stor utsträckning påkalla ekonomisk hjälp från statens sida. Uppenbarligen är

21 det under dessa omständigheter av vikt, att Kungl. Maj:t disponerar medel för att kunna lämna erforderligt bistånd. Självfallet bör dock tillses, att sådana företag icke startas, som kunna befaras konkurrera ut eller medföra menliga verkningar för redan bestående företag.» Riksdagen godkände den sålunda gjorda motiveringen, men begränsade medgivandet till 15 miljoner kronor och uttalade, att »statens bistånd i förevarande hänseende måste lämnas under sådana former, att statsmakterna varken formellt eller reellt bliva bundna för ytterligare stödåtgärder gentemot de företag, som bispringas». De av 1933 och 1934 års riksdagar för ovan anförda ändamål beviljade beloppen, sammanlagt 165 miljoner kronor, ha nu helt tagits i anspråk. Större delen är även återbetalad; ännu utestående lån uppgå till cirka 5 miljoner kronor. Från och med budgetåret 1935/36 kunna emellertid lån och understöd till främjande av företagsamhet jämväl beviljas av arbetslöshetsmedel. Förutom direkt till enskilda näringsidkare ha av dylika medel anslag utgått till de inom vissa län bildade s. k. företagareföreningarna för att av dessa utdelas såsom lån eller understöd till enskilda företagare. Från och med budgetåret 1937/38 har riksdagen årligen under handelsdepartementet anvisat anslag till upplysnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri. Anslaget utgör för innevarande budgetår 60 000 kronor. Huvudsakligen gå dessa anslag till nyssnämnda företagareföreningar. På socialdepartementets föredragning har vidare för år 1940 beviljats ett anslag på 10 000 kronor till Sveriges hantverksorganisation för informationsoch förmedlingsverksamhet. För befrämjande av hemslöjden h a hemslöjdsföreningarna sedan åtskilliga år tilldelats statsbidrag av under handelsdepartementet anvisade anslag. Staten håller även en instruktör i hemslöjd. D.

Statens hantverksinstitut.

Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag i ämnet beslöts vid 1937 års riksdag inrättande av ett statens hantverksinstitut. För ändamålet ha av riksdagarna 1937—1940 beviljats inalles 2 500 000 kronor till byggnader samt 420 000 kronor till inredning och utrustning. Institutet har från och med den 1 juli 1940 övertagit den verksamhet som tidigare bedrivits av Sveriges hantverksorganisations hantverksinstitut. Inflyttningen i nybyggnaden ägde r u m i december 1940. Statens hantverksinstitut har till uppgift att verka för höjandet av yrkesskickligheten genom att bereda tillfälle för yrkesmän inom hantverket och den mindre industrien att förvärva ökad utbildning och ökade möjligheter att följa utvecklingen på området. Institutet är avsett att vara en undervisningsanstalt för den högre hantverksutbildningen. Det åligger institutet att meddela undervisning genom anordnande av kurser och föreläsningar med

22 ändamål att bibringa praktisk-teknisk verkstadsutbildning och teoretisk utbildning samt kunskap i bokföring och yrkeskalkylation. Det skall såsom tekniskt rådgivande institution utöva konsulterande verksamhet (teknisk informationsverksamhet) beträffande material, arbetsmetoder och arbetsredskap på olika yrkesområden och därvid till behandling upptaga yrkesmännens olika praktiska problem av teknisk eller teknisk-ekonomisk natur. I övrigt skall institutet stödja hantverkets och den mindre industriens tekniska och konstnärliga utveckling ävensom verka för höjandet av kvaliteten hos den svenska tillverkningens alster inom de närmast berörda produktionsområdena. Institutets försöksverksamhet omfattar provningar och undersökningar av material, arbetsmetoder, driftsförhållanden samt redskap, instrument och apparater med avseende på deras beskaffenhet och lämplighet. Försöksverksamheten skall bedrivas i den utsträckning övriga arbeten inom institutet det medgiva för främjande av yrkesutövningen inom hantverket och den mindre industrien i allmänhet ävensom på uppdrag av offentliga myndigheter, institutioner eller enskilda, i den mån erforderliga medel ställas till förfogande för ändamålet. Institutet omfattar verkstäder och laboratorier med tillhörande utrustning dels för teoretisk och praktisk yrkesutbildningsverksamhet, dels för försöksooh informationsverksamhet inom de olika yrkena, dels för möjliggörande av undersökningar och experimentella arbeten inom hantverket och den mindre industrien. Verkstadsutrustningarna anses böra bli en kombination av utrustningarna för vanliga producerande verkstäder inom hantverket och den mindre industrien samt provrum och forskningslaboratorier. Permanenta lokaler för undervisning i samtliga sextio ä sjuttio hantverksyrken ha icke kunnat inrättas vid institutet, enär detta skulle kräva alltför stort lokalutrymme. Endast vissa yrken erhålla från början inredda verkstäder och laboratorier. Övriga yrkens utrustning får framtagas för varje särskild kurs och disponibelt utrymme apteras därför. I verkstadsbyggnaden inrymmas bl. a. smedja och h ä r d r u m för kurser för smeder och idkare av mekanisk verkstadsrörelse, för rörledningsarbetare m. m. Gas- och el-svetsningsverkstad inrättas för svetskurser och utprovningar och kontroll av svetsaggregat. Detta arbete bedrives i samarbete med ett i föreläsningsbyggnaden beläget, metallografiskt laboratorium, som innehåller anordningar för kontroll och undersökningsarbeten inom svetstekniken. En stenmaterialverkstad, ett för undervisning i en särskild eldarskola och för experiment avsett pannprovningsrum samt ett värmetekniskt laboratorium för kursverksamhet inom rörledningsbranscherna (värme- och ventilationssamt sanitetsteknik) finnas även inrymda inom institutet. Automobilverkstaden skall användas för bilreparatörer. Specialkurser komma att anordnas för bilelektriska reparatörer och för reparation och underhåll av bildieselmotorer, förbränningsmotorer av andra slag, lantbruksmaskiner m. m. Kontroll av effekt och bränsleekonomi är planerad.

23 Bänksnickeri- och maskinsnickeriverkstäderna avses främst för den praktiska undervisningen vid kurser för möbelsnickare samt för byggnadssnickare (inredningssnickeri). Därjämte planeras undersökningar för ernående av ett bättre och mångsidigare utnyttjande av träbearbetningsmaskiner, rådgivning för trätorkning m. m. I samband härmed inrättas en trätorkningsanläggning för mångsidig användning. Måleriyrket är tillgodosett genom målerikemiskt och praktiskt målningslaboratorium i laboratoriebyggnaden jämte en måleriverkstad i verkstadsbyggnaden för den praktiska undervisningen. Vid sidan av automobilverkstaden finns en sprutmålningsverkstad, speciellt inrättad för billackering. Vidare finnas verkstäder för metallgjuteri, mekanisk verkstad, plåtslageriverkstad, sliprum och galvaniseringsverkstad. Lokaler finnas även tillgängliga för alla de kurser, vilka icke äga rum i för dem särskilt inrättade verkstäder, såsom kurser för guld- och silversmeder, skräddare, tapetserare och dekoratörer, bokbindare, fotografer, frisörer, färgare, glasmästare, körsnärer, utövare av metallkonstyrken (drivning och ciselering e t c ) , sadelmakare, skomakare, urmakare, samt specialkurser inom textilbranschen. För vissa undervisningsämnen i en del av dessa yrken finnes även ett speciellt elevlaboratorium. Bageri- och konditorilokaler för den praktiska undervisningen i bageri- och konditoriyrkena finnas inredda. Härtill höra i laboratoriebyggnaden ett kemiskt och ett praktiskt bageri- och livsmedelslaboratorium samt ett bakteriologiskt och mykologiskt laboratorium. Ledningen av institutet utövas av en styrelse, bestående av tio av Kungl. Maj:t för en tid av högst tre år förordnade ledamöter jämte suppleanter för dem samt av direktören. Av ledamöterna förordnas en efter förslag av kommerskollegium, en efter förslag av skolöverstyrelsen, fyra efter förslag av Sveriges hantverksorganisation, en efter förslag av Sveriges industriförbund, en efter förslag av landsorganisationen och en efter förslag av stadskollegiet i Stockholm. Suppleanterna förordnas på enahanda sätt. Kungl. Maj:t utser en av ledamöterna att vara ordförande i styrelsen. Styrelsen utser ett arbetsutskott att mellan styrelsens sammanträden handlägga löpande ärenden. Den verkställande ledningen av institutet handhaves av direktören, som av Kungl. Maj:t förordnas för en tid av högst sex år.

24 II. Hantverkets och småindustriens organisationer. A.

Sveriges hantverksorganisation.

Sedan 1864 års näringsfrihetsförordning genomförts, restes redan efter några år från hantverks- och industriidkarehåll krav om återgång till vissa bestämmelser i 1846 års fabriks- och hantverksordning, bl. a. önskade man återinförande av kompetensvillkor. Med några års mellanrum avhöllos under slutet av 1800-talet ett tiotal s. k. industriidkaremöten, vilka utgjorde forum för denna opinion och vid vilka organisations- och intressefrågor av skilda slag behandlades. Samtidigt förekom en ganska livlig lokal nybildning av industri (fabriks) - och hantverksföreningar. Vid det åttonde allmänna svenska industriidkaremötet år 1896 bildades »Centralstyrelsen för Sveriges hantverks- och industriföreningar» i avsikt att ernå ett »fastare samband» dem emellan. Efter några år kom frågan, i vad mån centralstyrelsen skulle befatta sig med rena arbetsgivareintressen att leda till en klyvning av organisationsbyggnaden. År 1903 fattade centralstyrelsen beslut angående ombildning av organisationen på två linjer, den ena omfattande den ideella verksamheten, grundad på hantverksföreningarna, den andra omfattande de rena arbetsgivareintressena inom olika yrken. År 1905 genomfördes separationen och bildades Sveriges hantverksorganisation såsom en sammanslutning av landets hantverksföreningar för tillvaratagande av deras ideella intressen. Denna ordning har sedan dess varit bestående. Hantverket i Sverige är således i huvudsak organiserat efter två linjer, dels horisontalt i hantverksföreningar och dels vertikalt efter yrken i yrkessammanslutningar. De äldsta hantverksföreningarna härröra från tiden omedelbart efter skråväsendets upphävande. Flertalet har emellertid bildats under de senaste årtiondena. Sammanlagda antalet hantverksföreningar uppgår för närvarande till cirka 350 med tillhopa närmare 23 000 medlemmar. Föreningarna äro, huvudsakligen länsvis, sammanslutna till hantverksdistrikt. Föreningarna och distrikten ha i Sveriges hantverksorganisation sin topporganisation. Medlemskap i hantverksföreningarna, vilka ofta kallas fabriks- och hantverksföreningar eller industri- och hantverksföreningar, kan vinnas av varje »inom orten och dess omnejd boende välfrejdad hantverkare eller mindre industriidkare, som driver yrke med eller utan biträden antingen för egen del eller såsom ansvarig föreståndare». Även andra personer kunna emellertid inträda i föreningarna på förslag av föreningsmedlem. Medlemsavgifterna variera betydligt för olika föreningar. Vanligtvis uppgå de till mellan tio och tjugo kronor per år. Varje förening inbetalar direkt till Sveriges hantverksorganisation en årsavgift av för närvarande fem kronor

25 per medlem. Dessutom betala föreningarna till respektive hantverksdistrikt en årsavgift på cirka en krona femtio öre per medlem. Föreningarna äga rätt att låta sig representeras vid distriktssammanträdena genom ombud, i regel ett för varje påbörjat tjugofemtal medlemmar. Föreningarna ha motionsrätt till distriktets möten liksom även till Sveriges hantverksorganisations kongresser. Hantverksföreningarnas intressen omfatta bland annat yrkesutbildning. Föreningarna anordna exempelvis de lokala gesällproven. På några håll ha hantverksföreningarna även tagit initiativ till låneverksamhet för medlemmarna. De lånekassor, som härigenom bildats, uppgå för närvarande till ett tjugofemtal, de flesta dock av relativt blygsam omfattning. Lånekassorna syssla så gott som uteslutande med kort kreditgivning, växelaffärer o. dyl. På några håll har dock långivningen nått upp till betydande omsättningssiffror. Detta gäller exempelvis vissa lånekassor i Skåne och Norrland. Dessa äro att jämföra med mindre banker. Hantverksföreningarnas verksamhet i övrigt avser att vid regelbundet återkommande sammanträden bereda medlemmarna tillfälle till handläggning av ärenden rörande gemensamma yrkesintressen. Dessutom ha många föreningar skapat stipendiefonder, understödsfonder, ålderdomshem o. s. v. Hantverksdistrikten, till vilka de lokala hantverksföreningarna obligatoriskt äro anslutna, ha enligt stadgarna till uppgift att centralisera de till distriktet hörande föreningarnas representations-, motions- och rösträtt samt att befrämja samarbetet mellan föreningarna och inom området varande yrkessammanslutningar, att representera föreningarna inför länets myndigheter och andra sammanslutningar inom länet, att taga initiativ till utställningar, mässor m. m. samt att på bästa sätt verka för hantverkets och den mindre industriens utveckling, bland annat genom särskild industrinämnd. Varje industrinämnd består av tre medlemmar, vilka skola representera den mindre industrien inom distriktet. Distriktet väljer vid sitt årsmöte ombud till Sveriges hantverksorganisations vart annat år avhållna kongress. Principen för ombudsval är härvid den, att distrikten ha rätt att välja ett ombud för varje fullt 150-tal medlemmar i till distriktet anslutna hantverksföreningar. Sveriges hantverksorganisation har enligt stadgarna till ändamål att utgöra en sammanslutning mellan rikets hantverksföreningar, att vid gemensamt framträdande av föreningarna representera dessa bland annat inför såväl statsmyndigheter som yrkesidkaresammanslutningar jämte andra sammanslutningar på näringarnas område, att verka för yrkesutbildningens ordnande för såväl lärlingar och gesäller som mästare, att verka för hantverkets och den mindre industriens utveckling i tekniskt-ekonomiskt, konstnärligt och socialt hänseende samt att åstadkomma fondbildning för med hantverkets och den mindre industriens bästa förenliga syften. Enligt särskilda stadganden får organisationen icke taga befattning med spörsmål, som beröra mellan arbetsgivare och arbetare upprättade arbetsavtal eller därifrån härledande stridigheter mellan dessa parter, såvida icke sådana spörsmål falla under organisationens ideella verksamhet. Hantverksorganisationen utgiver tidskriften Svensk hantverkstidning.

26 Hantverksorganisationens kongress sammanträder vart annat år, varvid företages val av ordförande samt till halva antalet av styrelsens tolv medlemmar. Kongressombuden utses genom val av hantverksdistrikten på sätt som ovan angivits. Kongressen behandlar till densamma ställda motioner från hantverksföreningar och distrikt liksom övriga organisationsfrågor av allmän karaktär. Hantverksorganisationens intresse för yrkesutbildningen har bl. a. tagit sig uttryck i det av organisationen sedan år 1922, med bidrag av statsmedel, drivna hantverksinstitutet. Sedan Statens hantverksinstitut inrättats och övertagit det gamla institutets verksamhet, har en omläggning skett av den informationstjänst, som organisationen tidigare bedrev genom institutet. Genom sin år 1940 inrättade informations- och förmedlingsbyrå ombesörjer hantverksorganisationen sålunda även numera viss teknisk rådgivning. Utgångspunkten torde härvid vara, att den verksamhet av detta slag, som Statens hantverksinstitut handhar, huvudsakligen är av mera forskningsmässig natur. Hantverksorganisationen anser sig därför böra vinnlägga sig om den mera allmänna tekniska upplysnings- och rådgivningsverksamheten på området. Framför allt är dock hantverksorganisationens informations verksamhet av kommersiell natur. Den omfattar affärs- och driftsekonomiska angelägenheter, såsom bokföring, kalkylering och planeringsteknik, ävensom juridisk rådgivning. Hantverksorganisationen ägnar därjämte, liksom många av de lokala hantverksföreningarna, ett betydande intresse åt utställningsoch mässverksamhet. På Sveriges hantverksorganisations initiativ tillkom på sin tid hantverkslånefonden. Organisationen hade även, såsom i annat sammanhang nämnts, till en början låneverksamheten om hand men överlämnade sedermera densamma till kommerskollegium, enär de med låneärendenas behandling förenade uppgifterna blevo alltför betungande. På senare tid har organisationen jämväl börjat ägna sig åt förmedlingsverksamhet. Omförmälda, år 1940 inrättade informations- och förmedlingsbyrå syftar sålunda till att vara en »förbindelselänk mellan statliga myndigheter, storindustri och grossister å ena sidan samt småföretagare å den andra». Vid den förmedlingstjänst, som byrån utövar, använder den sig av industrinämnderna såsom lokala kontaktorgan. Vertikalt är hantverket organiserat i de s. k. yrkesförbunden. Yrkesförbunden äro sedan år 1933 sammanslutna i yrkesförbundens representantskap, vilket utgör en rådgivande institution, som i samarbete med Sveriges hantverksorganisation har att pröva ärenden av gemensam natur. Till representantskapet välja yrkesförbunden ledamöter, en ledamot för varje påbörjat 1 000-tal medlemmar; varje förbund äger dock utse högst två ledamöter. Representantskapet väljer inom sig ett arbetsutskott på fem personer. Alla sammanträden med representantskapet eller dess arbetsutskott ledas av hantverksorganisationens ordförande. Representantskapet har motionsrätt till hantverksorganisationens kongress, vid vilken dess medlemmar ha rätt

27 att närvara. Hantverksorganisationen erhåller från vart och ett av de yrkesförbund, som äro företrädda i representantskapet, ett årligt utgående belopp, vilket motsvarar tjugofem kronor för varje påbörjat 100-tal medlemmar, dock minst 100 kronor och högst 500 kronor. För närvarande äro de till representantskapet sammanslutna yrkesförbunden tjugoåtta stycken, sammanlagt representerande omkring 18 500 yrkesmän. Ett flertal av yrkesförbundens medlemmar äro samtidigt genom hantverksföreningarna medlemmar av hantverksorganisationen. Detta gör, att man för att erhålla hantverksorganisationernas totala medlemsantal icke kan sammanslå hantverksorganisationens medlemsstock 23 000 med yrkesförbundens 18 500 medlemmar. Uppskattningsvis kan man dock antaga, att till hantverksorganisationen och yrkesförbunden anslutna företagare uppgå till sammanlagt cirka 30 000. Yrkesförbunden äro följande: Bilverkstädernas Riksförbund, Blomsterdekoratörernas Riksförbund, Föreningen Sveriges Skönfärgerier och Kemiska Tvättanstalter, Målarmästarnas Riksförening i Sverige, Skattefria Bryggeriers Riksförbund, Skoriksförbundet, Yrkessektionen, Specialoptikernas Riksförbund, Svenska Boktryckareföreningen, Svenska Elektriska Installatörförbundet, Svenska Fotografernas Förbund, Svenska Frisörföreningen, Svenska Optiker Föreningen, Sveriges Allmänna Snickaremästareförening, Sveriges Bageriidkareförening, Sveriges Bokbinderi-idkare-förening, Sveriges Bleck- och Plåtslagaremästareförbund, Sveriges Glasmästeri- & Förgylleriidkares Riksförbund, Sveriges Juvelerare- och Guldsmedsförbund, Sveriges Konditorförening, Sveriges Körsnärsmästareförening, Sveriges Rörledningsfirmors Förening, Sveriges Sadelmakare- och Tapetseraremästares Riksförbund, Sveriges Skorstensfejaremästares Riksförbund, Sveriges Skrädderiarbetsgivares Centralförening, Sveriges Smides- och Mekaniska Verkstadsidkares Riksförbund, Sveriges Stenindustri Förbund, Sveriges Tapetseraremästares Centralförening, Sveriges Urmakareförbund. Yrkesförbunden ha, såsom framgår av vad tidigare anförts, som en väsentlig uppgift att tillvarataga medlemmarnas intressen gentemot arbetarnas fackorganisationer. De ha även starkare än hantverksföreningarna häv-

28 dat hantverkets gruppintressen, ehuru många frågor, exempelvis kompetenskraven, förts fram gemensamt. De önskemål, som sedan flera år tillbaka vid olika tillfällen kommit till uttryck om införande av legala kompetensvillkor för hantverksutövare ha hittills av statsmakterna avvisats. Däremot ha, efter förslag av 1936 års hantverkssakkunniga, bestämmelser angående tilldelande av mästarbrev åt hantverksutövare meddelats genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 11 oktober 1940 (nr 873). För speciella yrken existera vidare vissa författningsmässiga kompetensföreskrifter, nämligen beträffande skorstensfejareyrket och för elektriskt installationsarbete. P å många håll förekommer även att kommunala och andra myndigheter h a fastslagit vissa bestämda villkor i kompetenshänseende för erhållande av uppdrag för offentliga institutioner. Någon allmän begränsning från företagarnas egen sida rörande inträdet i deras organisationer kan knappast sägas förekomma. För inträde i yrkesförbunden erfordras i allmänhet endast att vederbörande driver yrket självständigt samt äger yrkesmässig utbildning; vanligen angives icke på vad sätt denna sistnämnda skall vara förvärvad. För utövande av hantverksyrke är medlemskap i yrkesorganisation icke nödvändigt. Försök till nyetableringskontroll torde emellertid från hantverkssammanslutningarnas sida i vissa fall h a förekommit i samverkan med leverantörorganisationer. Avtalen mellan hantverkarnas yrkesorganisationer och fackföreningarna innehålla vidare i en del fall bestämmelser, som kunna påverka tillträdet till ifrågavarande yrken. Enligt exempelvis frisörernas riksavtal, vilket i detta hänseende är det längst gående, utfästa sig de organiserade arbetarna att taga anställning endast hos frisörer, som tillhöra respektive yrkesförbund, medan dettas medlemmar å sin sida förbinda sig att endast sysselsätta organiserade arbetare. Liknande bestämmelser om ömsesidigt organisationstvång finnas i några lokala avtal inom andra branscher. En viss restriktiv verkan på rekryteringen till yrkena medföra även de bestämmelser om begränsning av antalet lärlingar, som vissa kollektivavtal innehålla. Yrkesförbunden ha i vissa fall gjort positiva insatser för rekryteringen till yrkena, i vad denna sammanhänger med den skolmässiga utbildningen. Sålunda driva några av förbunden egna yrkesskolor. Sveriges hantverksorganisations ekonomiska ställning framgår av följande konton i bokslutet för år 1940,

29 Vinst- och förlusträkning Inkomster: Föreningsavgifter 104 574 Yrkesförbundens årsavgifter 4 600 Enskilda medlemsavgifter . 125 Ränta å obligationer 1 7 9 2 50 » 2 bankräkningar. . . 125 72 » t förlagslån till H. I. 375 Kontorsersättning Y. R. . . 2 000 Medaljer, medlemsmärken m. m 2 508: 85 Mästarebrev 77: — Föreningshandböcker 39:42 Eehållning å fastigheten (se specif.) 34 323: 33 Diverse inkomster 867: 31 Avsatt 1938 för kommersiell förmedling 5 000: — Statsanslag för kommersiell förmedling 10 000: — Avgifter för kommersiell förmedling 254: 90 Yrkeshandböcker 214: 78 Statsanslag för instr. föreläsningar 493: 87 Föreningsbidrag för instr. föreläsningar 50: — 167 421:68 Brist

20 538:17

1940. Utgifter.

Löner och arvoden 56 124: 97 Styrelsekostnader 6 185: 36 Propaganda 6 342: 97 Representation 2 009: 33 Årsboken 872: 32 Kontorsomkostnader 11 158: 22 Kontorshyra 5 600: Allmänna omkostnader . . . 5 715: 39 Bidrag till beredskapsskyttet 1 000: — Finlandsinsamlingen 1 287: 35 Riktlinjer för lärlingsutbildningen 527:50 Näringslivets opinionsnämnder 343: 88 Nordiska Hantverksrådet . 298: 10 Anslag till tidningen (se specif.) 33 4 3 7 : 5 4 Skatter 2 712: 26 Räntetillskott till fonder . . 4 727: 75 Yrkesförbundens repr.-skap 3 672: 05 Yrkesförbundens repr.-skap saldo 927: 95 Ungdomsverksamheten.... 2 935:20 Anslag till Hantverksinstitutet 11*250: — Avsatt för kongressen 1941 10 000: — Distriktskonferens 2 378: 25 Kommersiell förmedling: Företagareinventering . . . 2 506: 35 Diverse 366:36 Instruktionsföreläsningar . . 837: 75 Avskrivningar: Kontorsinventarier 4 000: — Obligationer 10 743: —

Kronor 187 959: 85

Kronor 187 959: 85

Fastigheten. Inkomster.

Utgifter.

Hyror 63 788: 09 Värmeersättning H. 1 1 125: — Utdelning brandstod 208: 45 Från Reparationsfonden . . . 7 582: 81

Räntor 13 788: 27 Onera 3 680: 59 Skatter 876: 49 Försäkringar 665: 86 Reparationer och underhåll 7 582: 81 Bränsle 9 633: 20 Portvakt 1 822: 50 Diverse 331: 30 38 381:02 Behållning

Kronor 72 704: 35

34 323: 33 Kronor 72 704: 35

30 Svensk

hantverkstidning.

Inkomster. Annonsinkomster Anslag från SHO

Utgifter. 37 012: 37 33 437: 54

^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^

Tryckning Klichéer Författarearvoden Utsändning Annonsprovisioner

Kronor 70 449: 91 Balansräkning

53 298: 03 1 586: 12 898: — 8 021: 39 6 646: 37 Kronor 70 449: 91

/i2 1940.

Tillgångar:

Skulder.

Fastigheten: Gårdshuset . 165 000: — Gatuhuset . . 514 010:08 679 010:08 4 853: 61 Kontorsinventarier Medaljer, medlemsmärken 1 377:15 m. m 105: — Föreningshandböcker 2 753: 30 Yrkeshandböcker 3 783: 78 Postgiro 26 507: — Obligationer 13 275: — Föreningsavgifter Tidningens annonsfordring7 181:90 ar 2 797:35 Annonsprovisioner 88:93 Diverse personer 76:90 Utställningen 1941 Statsanslagsfordran för fö493: 87 reläsn 778:02 Kassa

Fastighetens inteckninger . 343 503: 64 Ljunggrens p r e m i e f o n d . . . . 12 975:71 Fonden till yrkenas förkovran 66 500: 63 Administrationsfonden . . . . 200 000: — Fastighetens rearpationsfond 10 981:83 Pensionsfonden 50 200: — Yrkesförbundens repr.-skap 4 485:78 Checkräkning 17 943: 69 Diverse personer 2 431:86 1 058: 33 Hyror 1941 Avsatt för kongressen 1941 10 000: —

Kronor 743 081: 89

Kronor 743 081: 89

B.

Småindustriens

720 081: 47 Kapitalbehållning

23 000: 42

centralförbund.

S m å i n d u s t r i e n s c e n t r a l f ö r b u n d , s o m b i l d a d e s å r 1934, ä r enligt s t a d g a r n a »en ideell s a m m a n s l u t n i n g för p r a k t i s k a å t g ä r d e r till s k y d d åt s m å i n d u s t r i ens u t ö v a r e , till b e f r ä m j a n d e a v dess a v s ä t t n i n g s m ö j l i g h e t e r , f ö r b i l l i g a n d e a v dess o m k o s t n a d e r s a m t o r d n a n d e a v dess k r e d i t f ö r h å l l a n d e n , b o k f ö r i n g , förbindelser o c h övriga a l l m ä n n a b e h o v » . Till m e d l e m a v f ö r b u n d e t k a n a n t a g a s varje i d k a r e av s m å i n d u s t r i eller specialiserad t i l l v e r k n i n g a v h a n t v e r k s p r o d u k t e r . Varje m e d l e m b e t a l a r en i n t r ä d e s a v g i f t av fem k r o n o r o c h en årsavgift av tio k r o n o r . F ö r b u n d e t h a r sitt säte i J ö n k ö p i n g , m e n ä r l o k a l t r e p r e s e n t e r a t g e n o m l ä n s o m b u d . M e d l e m s a n t a l e t u t g ö r för n ä r v a r a n d e enligt uppgift 1 700, fördelat över h e l a r i k e t m e n m e d t y n g d p u n k t e n förlagd till J ö n k ö p i n g s l ä n . F ö r b u n d e t s e k o n o m i s k a a n g e l ä g e n h e t e r h a n d h a v a s av S.I.C:s e k o n o m i s k a förening u. p . a., i vilken e n d a s t f ö r b u n d s s t y r e l s e n s l e d a m ö t e r

31 få ingå som medlemmar. Föreningen driver i Jönköping en förmedlingsbyrå, till vilken anslutna medlemmar äga rätt att vända sig för erhållande av upplysningar i tekniska och kommersiella frågor, förmedling av förbindelser med köpare och leverantörer samt övrig förekommande rådgivning. Förbundet utger tidskriften Svensk småindustri. Småindustriens centralförbund har till sig anslutna en del specialorganisationer såsom S.I.C:s järnvaruförsäljning, förening u. p. a., vilken är en sammanslutning av medlemmar tillhörande småindustriförbundet, vilka arbeta inom järnvarubranschen. Föreningen arbetar med två resande och är att betrakta som en specialgren av förmedlingsbyråns verksamhet. Vidare har för två år sedan bildats en särskild Småindustriens arbetsgivareförening, vilken har till ändamål att bistå arbetsgivare, som äro medlemmar i småindustriförbundet, vid uppkomna tvister mellan dem och hos dem anställda eller dessas organisationer, i första hand genom att ställa lämplig ombudsman till förfogande att biträda vid förhandlingarna. Föreningen står i kontakt med Svenska arbetsgivareföreningen och skall för sina medlemmar genomföra antagandet av de avtal, som av denna förening godkänts. I stadgarna för småindustriens arbetsgivareförening finns inrymd en paragraf, som säger, att »inga avtal få träffas, som kunna förhindra medlems inträde i Svenska arbetsgivareföreningen». Förmedlingsbyrån i Jönköping har orderförmedling som sin betydelsefullaste uppgift. Den inhemska orderförmedlingen grundar sig på de av förbundskontoret upprätthållna stadigvarande förbindelserna med köpare av alla slag, exempelvis grossister, storindustrier, kommunala och statliga affärsdrivande verk m. fl. Över förbundsmedlemmarna finnes upplagt ett utförligt kortregister. Härvid är att märka, att förbundsmedlemmarna i första hand äro leverantörer men även uppträda som köpare, i det byrån jämväl befattar sig med inköpstjänst för till förbundet anslutna företag. Registerkorten, vilka innehålla uppgifter om kapacitet, maskinutrustning o. s. v., äro registrerade dels efter varuslag och dels efter tillverkare och avnämare. Då exempelvis en förfrågan om tillverkare av en viss produkt ingår till kontoret, utväljes med hjälp av registret och under hänsynstagande till maskinkapacitet, leveransförmåga o. s. v. lämpliga leverantörer för ifrågavarande artikel. De utvalda medlemmarna tillskrivas, och mot en fastställd förmedlingsavgift av två kronor få de alla uppgifter som erfordras för avgivande av offert, vilken ställes direkt till den anbudssökande. Förbundets förmedlingsverksamhet har år 1940 genom samarbete med Sveriges industriförbund utvidgats vad beträffar förmedling av underleveranser från småindustri till storindustri, och en särskild avdelning har för detta ändamål upprättats. Till bestridande av de härmed förbundna ytterligare kostnaderna bidrager Sveriges industriförbund tillsvidare under två år med ett årligt anslag på 15 000 kronor. Förutom som ett led i strävandena att ernå större kontakt mellan den större och den mindre industrien är denna utvidgning av verksamheten att betrakta som en åtgärd i avsikt att tillmötesgå det av statsmakterna uttalade önskemålet, att den mindre företagsamheten genom under-

leveranser skulle beredas andel i försvarsleveranserna. Värdet av de leveranser av detta senare slag, förbundet sålunda sedan april 1940 förmedlat, överstiger enligt uppgift 6 miljoner kronor. I avsikt att hos de större industriföretagen sprida kännedom om småindustriens tillverkningsmöjligheter har underleveransavdelningen distribuerat en branschvis sammanställd fabrikationslista, upptagande de produkter, vilka tillverkas av medlemmarna och som lämpa sig för underleverans. Orderförmedling på utlandet bedrives huvudsakligen på samma sätt som det inhemska försäljningsarbetet. Förbundet är medlem av flera svenska handelskammare i utlandet. Den juridiska verksamheten omfattar enligt uppgift inkasseringar, soliditetsupplysningar, patent- och varumärkesärenden, råd vid aktiebolagsbildningar m. fl. liknande uppdrag. Den tekniska rådgivningsverksamheten avser konsulterande ingenjörsarbeten av skilda slag, förmedlade främst genom styrelsemedlemmarna och länsombuden. Den kommersiella rådgivningsverksamheten omfattar bokföringsfrågor, upprättande av skrivelser till kommunala och statliga institutioner, exempelvis byggnadsnämnder, krafttaxeunderhandlingar o. dyl. Förbundet har även idkat viss mässverksamhet, vilken emellertid numera nedlagts, enär de vunna resultaten icke ansetts motsvara de därmed förenade kostnaderna. Småindustriens centralförbund och Sveriges industriförbund samarbeta genom en särskild kommitté. Likaså upprätthåller småindustriförbundet kontakt med Produkter från Sverige, förening u. p. a., genom representation i denna förenings styrelse. Småindustriens centralförbunds ekonomiska ställning per den 31 december 1940 framgår av följande vinst- och förlusträkning samt balansräkning. Vinst- och förlusträkning per den 31 december 1940. Inkomster: Kvarstående från föregående år kronor 5 727: 47 Överskott av tidskrifter, förmedlingsavgifter och inträdes- och medlemsavgifter » 13 531: 08 Kronor 19 258: 55. Utgifter: Avlöningar Porto- och telefonkostnader Hyror Trycksaker

Städning och lyse Reseersättningar Diverse kostnader Kvarstående av föregående års vinster Överskott av årets rörelse

kronor 9 159: 32 » 1 572: 36 » 1 000: — » 860:50 » 214:68 414: 80 > 226: 30 kronor 13 447: 96 kronor 5 727:47 » 83: 12 » 5 810:59 Kronor 19 258: 55.

33 Balansräkning Tillgångar: Kassaräkning Innestående å postgiro Utestående fordringar Inventariers räkning Diverse räkningar Skulder: Inbetalda andelar Reservfonden Diverse räkningar Vinst- och förlusträkning

C.

kronor » » > » Kronor

297:02 692:24 3 358:51 1 837: 19 1 110:79 7 295: 75.

kronor » » > Kronor

100: — 850: — 535:16 5 810: 59 7 295: 75.

P r o d u k t e r från Sverige.

Produkter från Sverige är en ekonomisk förening u. p. a., vilken utgör en sammanslutning av hantverkare och näringsidkare inom småindustrien. Föreningen h a r till ändamål att främja sina medlemmars ekonomiska intressen genom att avsätta alster av medlemmarnas verksamhet och genom att i samverkan med organisationer, som vilja främja föreningens ändamål, verka för export av hantverkets och småindustriens produkter. Medlemskap i föreningen grundar sig på insatser, vilka lyda på 100 kronor. Varje medlem, som skall inneha minst en insats, ansvarar för föreningens förbindelser endast med inbetalda insatser. Medlemskap kan enligt stadgarna förvärvas av »varje inom landet bosatt hantverkare eller småindustrien näringsidkare, som är villig att redligen främja föreningens ändamål». Även juridiska personer, som driva hantverk eller industri, liksom organisationer, som vilja främja föreningens ändamål, kunna beviljas medlemskap. Föreningens förvaltande organ utgöres av en styrelse, vald på det årliga föreningssammanträdet. En speciell övervakande och rådgivande instans, affärsrådet, står vid styrelsens sida. Ledamöterna av affärsrådet utses dels på föreningssammanträdet och dels av föreningsmedlemmarna länsvis genom »referendum». I de län, där antalet medlemmar uppgår till minst tjugofem, äro dessa berättigade att utse särskild ledamot i affärsrådet. Denna länsrepresentant skall vara bosatt inom länet. Produkter från Sverige, i vars tillkomst Kooperativa förbundet tagit aktiv del och vari förbundet satsat kapital, har för närvarande 140 medlemmar. Föreningen har varit i verksamhet sedan 1935 och upparbetat en export, som före kriget årligen uppgick till 700 000 a 800 000 kronor. Ett stort antal av föreningsmedlemmarna utgöras av glasbruk, varför omsättningen till betydande del har kommit att omfatta glasprodukter. Försäljningsverksamheten grundar sig på en katalog över av medlemmarna tillverkade produkter, vilken i stor upplaga distribuerats på exportmarknaderna. Därvid ha de svenska 3—417558.

34 handelskamrarna lämnat sin medverkan. Man har även använt sig av tidigare svenska förbindelser i länderna ifråga. Föreningen har för närvarande egen representant i New York. D.

Företagareföreningarna.

Inom samtliga Norrlandslän samt dessutom i Bohuslän och Värmlands län finnas numera s. k. företagareföreningar, vilka ha till uppgift att befordra möjligheterna för lönande småföretagsamhet i vederbörande län. Verksamheten omfattar dels långivning på fördelaktiga villkor samt i vissa fall subvention, dels konsulentverksamhet av teknisk och kommersiell natur. Föreningarna äro samtliga konstruerade såsom ekonomiska föreningar u. p. a. Inom Gävleborgs län har verksamheten fram till årsskiftet 1940/41 bedrivits av en kommitté, som icke omhänderhaft någon långivning, utan vars uppgift helt legat på utrednings- och rådgivningsplanet. F r å n och med början av 1941 är emellertid kommittén ombildad till ekonomisk förening. Vid samma tid tillkom företagareföreningen i Värmlands län, där tidigare någon verksamhet av liknande slag icke förekommit. Föreningarna ha startats vanligtvis på initiativ av länsmyndigheterna, och medlemmarna utgöras huvudsakligen av för föreningarnas syften intresserade enskilda personer, bolag och föreningar liksom även länens landsting och hushållningssällskap samt i vissa fall kommuner och andra samfälligheter. Medlemskapet grundar sig på andelar. Medlemsantalet h a r på grund av föreningarnas struktur och uppgifter såsom organ för social hjälpverksamhet varit relativt begränsat, några hundratal i varje förening. Styrelsen för föreningarna har vanligtvis utgjorts av fem ledamöter, varav tre representerande myndigheter såsom länsstyrelse, hushållningssällskap och landsting samt två företrädande det enskilda näringslivet, mestadels en småföretagare och en representant för storindustrien. Såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för verksamheten erhålla, såsom tidigare omnämnts, företagareföreningarna statsanslag genom handelsdepartementet. Sammanlagt ha från och med år 1937 dessa anslag, i riksstaten betecknade såsom avseende upplysnings- och organisationsverksamhet inom hantverk och småindustri, uppgått till följande belopp per år: kronor 15 00 för budgetåret 1937/38 ° 1938/39 » 30 000 50000 » » 1939/40 » 1940/41 * 60000. För budgetåret 1940/41 har det beviljade anslaget disponerats på följande sätt: Norrbottens småindustriförening u. p. a kronor 9 500 Västerbottens företagareförening u. p. a > 9 000 Västernorrlands läns företagareförening u. p. a > Kommittén för småföretag i Gävleborgs län » 8 000 Bohusläns företagareförening u. p. a 8 500 8 0Q0 Jämtlands läns företagareförening u. p. a * Summa kronor 52 000.

35 Föreningarnas låneverksamhet grundar sig dels på av Kungl. Maj:t beviljade anslag för långivning och subvention, dels på donationer och anslag från enskilda större företag samt landsting och kommuner. Av i den tidigare redogörelsen omförmälda, till socialdepartementets förfogande stående medel h a för dessa ändamål sammanlagt utgått 1 289 500 kronor. Några enhetliga principer vid utlämnande av lån tillämpa föreningarna icke. Inom olika län ställas varierande krav på säkerheter. Låneformerna sammanfalla ej heller med avseende på övriga lånevillkor, vilka dock liksom säkerhetsfordringarna i allmänhet äro för låntagarna mycket förmånliga. Varje förening anställer såsom verkställande tjänsteman en konsulent, vars arbete består i utrednings- och övervakningsarbete i samband med långivningen samt teknisk och kommersiell rådgivningsverksamhet. Den senare uppgiften har blivit av varierande omfattning alltefter konsulenternas olika förutsättningar. För att närmare klargöra föreningarnas syften och som exempel på konsulenternas åligganden lämnas följande utdrag ur instruktionen för Västernorrlands läns företagareförenings konsulent: »Konsulenten åligger att utreda och tillvarataga möjligheterna för skapande inom Västernorrlands län av lönande småindustrier, företag tillhörande jordbrukets binäringar såsom fjäderfä-, kanin- och pälsdjursavel samt trädgårdsskötsel ävensom transportföretag m. m. samt genom propaganda främja planmässigt ökad företagsamhet på dessa områden; att skaffa sig noggrann kännedom om de olika lånemöjligheter, som erbjudas för finansiering av dylika företag, samt tillhandagå intresserade med råd och upplysningar i sådana frågor ävensom beträffande kalkylering och erforderlig bokföring m. m.; att, då så kan ske, lämna företagare inom nämnda näringsgrenar hjälp vid planering av företags anläggning och drift; att främja avsättningen av företagens produkter.» Föreningarnas verksamhet framgår närmare av följande tabellariska översikt, vilken sammanställts med ledning av från föreningarna införskaffade uppgifter:

36 översikt över företagareföreningarnas

För långivning och subvention till föreningarnas förfogande ställda medel Företagareförening

Staten

Samfälligheter

För subvention kronor kronor kronor För lån

Bohusläns (registrerad S7/s 39) . . 150 000

70 000

Gävleborgs strerad)

30 000

MedEnlemskilda mars föreinsattag ser kronor kronor 2 000

3 280

läns (ännu ej regi50 000

25 000

Jämtlands läns (registrerad 10/io 39)

50 000

50 000

25 000

Norrbottens läns (registrerad 28/o 37)

80 000

80 000

25 000

Värmlands läns (registrerad 25/2 70000 30 000 41) Västerbottens läns (registrerad 5/i2 38) 180 000 130000 103100

60 000

65 750

Summa

kronor

Försubvention kronor

185 280

70 000

För lån

50 000

3 630

78 630

50 000

2 055

167 055

80 000

70 000

30 000

350 480 130 000

Västernorrlands läns (registrerad V» 38) 170 000 154 500

230 865 154 500 55 025 5 840 1132 310 539500 16 435 182 775 750000 539 500 183100 Summa

2 Därav 6 småindustrier. —

Därav 47 småindustrier. - -

3 Därav för förmedlingsbyrå

översikten visar, att av staten till föreningarnas förfogande för utlåning sammanlagt ställts ett belopp av 750 000 kronor. För subvention har staten dessutom anslagit 539 500 kronor, vilka medel utom beträffande två föreningar dock icke utnyttjats för direkta understöd utan betraktats såsom en riskfond, vilken tagits i anspråk för utlåning. Sammanlagt ha föreningarna utestående lån till ett belopp av 641 622 kronor. Medelstorleken av för närvarande beviljade lån utgör 2 750 kronor. Påfallande är den låga medelsiffran'" för Västerbottens län, 1 520 kronor, vilken har sin orsak i att en betydande del av långivningen gäller jordbrukets binäringar, såsom hönsskötsel o. dyl.; av de utlämnade lånen ha endast femtiotre gått till hantverk och småindustri. Större delen av de i Västerbotten utlämnade subventionerna ha likaledes tillfallit jordbrukets binäringar med smärre belopp i varje enskilt fall. I Bohuslän, där man liksom i Västerbotten utbetalat betydande belopp i subvention, ha däremot dessa utbetalningar skett i större poster. Det beviljade subventionsbeloppet uppgår här till cirka 35 000 kronor, fördelade på tjuguåtta företag; därav ha såsom framgår av tabellen något över 13 000 kronor utbetalats till sammanlagt sjutton företag. Subvention har vanligen utgått samtidigt som lån beviljats. Till siffrorna för låneansökningarnas antal bör fogas den anmärkningen, att verkliga antalet förfrågningar om lån och lånemöjligheter ligger betyd-

37 verksamhet vid början av år 1941. Omfattningen av föreningarnas nuvarande

Utestående lånebelopp kronor

Antal till för- Samman- Beräknad total eningarna ställda lagda Subventionsökning av Långivning verksamhet låneansökningar summan av hittills- antalet sysselvarande Beviljade lån Utadmini- satta vid lämstrations- av förAntal Antal Genomsn. nat Antal InBevil- kostna- eningarna föreSumma äldre nya bev. låne- bekomna jade underder tag före- före- belopp pr lopp stödda företag kronor tag tag kronor kronor företag kronor

106 850

3 050

124 170

221 870

273 167

354 741 *22

177 987 298 545 641622 1023006

16 76

25 957

2 930

46 722

43 296

5 060

38 794

2 750

163 428

28 410

24 860 kr 3nor.

ligt högre, enär de här angivna siffrorna avse allenast fullföljda låneansökningar. Sålunda har exempelvis konsulenten i Västernorrlands läns företagareförening haft betydligt över 1 000 låneärenden att behandla, sedan föreningen startades. Beträffande uppgifterna rörande administrationskostnaderna bör det nämnas, att dessa icke äro direkt jämförbara med resultaten av föreningarnas verksamhet, uttryckta i talen för den beräknade sysselsättningsökningen vid företag, som föreningarna understött. I för varje förening varierande utsträckning bedrives nämligen verksamhet av sådan art, att dess resultat icke direkt kan avläsas i sysselsättningssiffror. Västerbottens läns företagareförening driver exempelvis en icke obetydlig förmedlings- och försäljningstjänst — den direkta försäljningen uppgår årligen till cirka 50 000 kronor — vilken kan anlitas av envar företagare inom länet. Även med hänsyn till de korta och varierande jämförelseperioderna äro alltför vittgående slutsatser av sammanställningens uppgifter icke möjliga att draga.

38 III. Finansieringsfrågan. A. Kreditbehovets art och omfattning. Med utgångspunkt från direktiven har utredningen som första fråga tagit upp till behandling hantverkets och småindustriens finansieringsproblem. I anförandet till statsrådsprotokollet beträffande denna del av utredningsuppdraget anförde chefen för handelsdepartementet, att av överläggningar med representanter för hantverkets och småindustriens organisationer framgått, att finansieringsfrågan icke ansåges tillfredsställande ordnad. Departementschefen yttrade vidare: »De möjligheter, som de statliga lånefonderna erbjuda, betraktas av vederbörande företagare såsom icke tillräckliga, närmast med hänsyn till den praktiskt taget bankmässiga säkerhet, som brukar fordras för erhållande av lån. Med hänsyn till finansieringsproblemets stora betydelse förtjänar det enligt min mening undersökas, huruvida och på vad sätt en förbättring av småföretagarnas lånemöjligheter kan komma till stånd. Man torde härvid böra utgå från, att lån icke bör ifrågäkomma i sådana fall, då redan vid lånets beviljande finnes anledning antaga, att detsamma icke kommer att kunna återbetalas. Däremot synes kunna övervägas ett eftersättande av kraven på den säkerhet, som av låntagaren skall ställas för lånet. En förutsättning härför torde vara, att långivaren förskaffat sig noggranna, på personlig och ingående kännedom om lånesökanden grundade underrättelser om dennes karaktär och allmänna duglighet samt möjligheter över huvud att lyckas med sitt företag och att göra rätt för sig. Det kan ifrågasättas huruvida en för landet i dess helhet centraliserad låneverksamhet kan genomföras under sådan förutsättning. En utväg vore måhända, att lån lämnades icke direkt från en central lånefond till företagarna utan till exempelvis yrkessammanslutningar eller länsorganisationer, vilka därefter i sin ordning stode såsom långivare gentemot medlemmarna, över huvud torde det vara lämpligt, att företagarnas egna sammanslutningar anlitas så mycket som möjligt. Lyckligast vore kanske, om en låneverksamhet av det slag, som här erfordras, kunde anordnas på enskild väg utan anlitande av statsmedel. Möjligheterna härför synas i varje fall böra undersökas. Kan frågan icke lösas utan statens medverkan, behöver utredning verkställas angående den omläggning av statens låneverksamhet på området, som enligt vad nyss anförts synes påkallad. Även andra möjligheter än de, vilka i det föregående antytts, synas härvid få tagas under omprövning.» I avsikt att erhålla ett bredare underlag för bedömande av arten och omfattningen av hantverkets och småindustriens kreditbehov, har utredningen från skilda håll införskaffat uppgifter, ägnade att belysa detta spörsmål. Upplysningar ha sålunda inhämtats från Sveriges hantverksorganisation, Småindustriens centralförbund, styrelsen för Svenska bankföreningen, Bankoch fondinspektionen samt Sparbanksinspektionen. Inom Sveriges hantverksorganisation ha samtliga 350 hantverksförening-

39 I ar beretts tillfälle att var för sig avgiva svar på vissa av utredningen preciserade frågor. Av de cirka 150 föreningar, som inkommit med svar, ha nittio procent jakande besvarat frågan huruvida man anser, att finansieringsfrågan överhuvudtaget bereder småföretagen svårigheter. Det övervägande flertalet eller sextiosex procent har ansett problemet i lika stor utsträckning gälla den korta som den långa krediten. Av uttalandena i övrigt att döma förefinnes dock en tendens att tillmäta svårigheterna att reglera den långa krediten den relativt större betydelsen. Som orsaker till de förefintliga finansieringsproblemen har man i stor utsträckning varit böjd att angiva lång kundkredit och bristfälliga kalkyler. Benägenheten att framhålla svårigheterna att erhålla lån som grundorsak till finansieringsbesvären här dock varit proportionsvis större. Lånesvårigheterna tillskriver man i sin tur alltför stora fordringar på säkerhet i förening med banklagstiftningens bestämmelser eller bankernas praxis rörande personkredit. Däremot anser man icke, att från bankernas sida på företagarna ställda bokförings- eller redovisningskrav haft någon större tillbakahållande verkan på långivningen. Ej heller har bankväsendets centralisering tillmätts någon större betydelse i detta sammanhang. Förutsatt att föreningarna överhuvud ansett finansieringssvårigheter föreligga, ha de anmodats att diskutera omfattningen av det behov av långfristig kredit, som förefunnes inom vederbörande verksamhetsområde. Härvid ha trettiofyra procent av de föreningar, vilka inkommit med svar, angivit ett visst belopp, till vilket de uppskatta detta behov, femtiosex procent ha icke fixerat någon summa och tio procent ha icke ansett något lånebehov vara förhanden. Om man lägger samman de uppskattade beloppen och, under hänsynstagande till de tio procenten av företagarna, vilka ansett något lånebehov av denna art ej föreligga, räknar fram det uppskattade genomsnittliga lånebehovet per föreningsområde, erhåller man ett belopp av 110 000 kronor. Med 350 föreningar inom hela riket skulle detta belopp betyda, att ett lånebehov på omkring 40 miljoner kronor förelåge. Tillförlitligheten hos denna siffra är emellertid på grund av godtyckligheten i primäruppgifterna liksom även generaliseringen givetvis mycket ringa, och dess enda värde är egentligen, att den bekräftar, att man på hantverkarhåll anser det föreligga ett otillfredsställande tillgodosett behov av långfristig kredit. Småindustriens centralförbunds medlemmar, vilka haft att taga ställning till samma frågor som hantverksföreningarnas ledamöter, ha liksom dessa till övervägande del ansett, att finansieringsproblemet gäller såväl den långa som den korta krediten, men att de största svårigheterna äro förknippade med den långa kreditens ordnande. Över hälften av de medlemmar, som yttrat sig, ha hävdat, att kreditsvårigheterna till betydande del sammanhänga med den långa kundkrediten. Däremot ha småindustriidkarna icke tillmätt kalkyleringsbrister någon större betydelse i detta sammanhang. Alltför stora krav på säkerheter från bankernas sida anses föreligga. Ehuru detta förhållande icke i större utsträckning tillskrives banklagens bestämmelser i ämnet, önska dock tjugofem procent av de svarande, att dessa bestämmelser uppmjukas. Svårigheter anses i allmänhet föreligga att vid nyanläggning uppdriva

40 erforderligt k a p i t a l . Detta finner m a n d o c k p å vissa h å l l s n a r a r e v a r a en fördel ä n en o l ä g e n h e t , i det m a n u n d e r s t r y k e r , att en s m å i n d u s t r i b ö r b e g y n n a s p å det l ä g s t a utvecklingsstadiet o c h m e d a n l i t a n d e u t e s l u t a n d e a v företagar e n s e g n a r e s u r s e r ; först n ä r det visat sig, a t t r ö r e l s e n d r i v e s efter s u n d a p r i n c i p e r o c h således ä r existensberättigad, b ö r k r e d i t ö v e r h u v u d t a g e t ifrågakomma. S a m m a n f a t t n i n g s v i s k a n alltså sägas, a t t av s m å i n d u s t r i f ö r b u n d e t s m e d l e m m a r göres g ä l l a n d e , att ett l å n e b e h o v föreligger, vilket icke i ö n s k v ä r d uts t r ä c k n i n g k a n tillfredsställas, och att d e t t a i första h a n d h ä n f ö r sig till d e n l å n g a k r e d i t e n . S a m t i d i g t f i n n e r m a n i c k e skäl a t t alltför s t a r k t b e t o n a svår i g h e t e r n a a t t e r h å l l a initialkrediter. Styrelsen för Svenska bankföreningen a n f ö r i sitt y t t r a n d e r ö r a n d e b a n k e r n a s k r e d i t g i v n i n g till h a n t v e r k e t och s m å i n d u s t r i e n f ö l j a n d e : »Enligt de principer, på vilka reglerna för bankernas kreditgivning äro grundade, skola krediterna, i allmänhet, vara kortfristiga och säkerställda genom pant eller borgen. Dessa regler gälla gentemot näringslivet i dess helhet, således i lika mån för handeln och den större industrien som för hantverket och den denna näringsgren närstående småindustrien. Till skillnad från de övriga näringsgrenarna har den större industrien förmånen att kunna såsom säkerhet erbjuda, förutom fastighetsinteckning, jämväl förlagsinteckning. För samtliga näringsgrenar gäller, att de för tillgodoseende av sina kreditbehov kunna ej endast begagna sig av säkerhet i form av fastighetsinteckning och borgen utan även anlita växeldiskontering, vilkei sistnämnda remedium är för dem alla av stor betydelse. I anledning av den i Eder skrivelse framställda frågan, huruvida bankerna äga möjlighet att inom ramen för nuvarande lagstiftnings bestämmelser bereda lättnader i kreditgivningen till ifrågavarande småföretagare, får styrelsen meddela, att enligt dess bestämda uppfattning bankerna med stort intresse söka att på bästa sätt tillmötesgå dessa företagares skäliga kreditframställningar och därvid begagna sig av alla de möjligheter, som vid iakttagande av för kreditgivningen gällande bestämmelser och principer finnas tillgängliga. På frågan huruvida ändringar böra vidtagas i gällande lagstiftning eller praxis för att möjliggöra lättnader i nyssnämnda kreditgivning anser sig styrelsen böra svara, att det synes önskvärt, att ökat tillfälle beredes bankerna att, under särskilda omständigheter och efter noggrann prövning, tillgodose behovet av affärskredit jämväl genom lämnandet av sådan utan säkerhet, s. k. blankokredit. Det nu sagda gäller emellertid ej endast hantverket och småindustrien utan näringslivet i allmänhet. Slutligen har Ni frågat, huruvida bankföreningen anser, att hantverkets och småindustriens kreditbehov, särskilt behovet av långfristig kredit, för närvarande tillfredsställande tillgodoses genom bankernas förmedling. Det faller sig svårt att på en dylik fråga giva ett generellt svar. Först och främst är att erinra, att, principiellt, lämnandet av långfristig kredit icke ankommer på affärsbankerna. Att genom omsättning av den korta krediten jämväl behovet av långfristig sådan faktiskt tillgodoses av bankerna i stor utsträckning, är emellertid otvivelaktigt. Och detta gäller även i fråga om hantverket och småindustrien, ehuruväl beskaffenheten av verksamheten inom dessa näringsgrenar gör behovet av anläggningskrediter av långfristig beskaffenhet mindre framträdande än inom den större industrien. Vidare ma påminnas om, att bankerna långt ifrån äro hantverkets och småindustriens enda kreditgivare. Särskilt fabrikanter och grossister, som fungera i egenskap av materialleverantörer åt ifrågavarande småföretagare, äro för dem synnerligen betydelsefulla jämväl som deras kreditgivare, och det torde nog kunna sägas, att en stor

41 del av de från dessa håll kommande krediterna i realiteten är långfristig. Till denna kreditgivning lämna bankerna indirekt sin medverkan genom diskontering av de accepter, som de kreditgivande leverantörerna mottaga. Sammanfattningsvis får styrelsen meddela sin uppfattning, att bankerna, låt vara att önskligt vore att lagstiftningens fordringar i fråga om säkerheten för krediterna bleve något uppmjukade, för närvarande äro i stånd att tillfredsställande tillgodose näringslivets och därvid jämväl hantverkets och småindustriens skäliga krav på bankkredit.» Från Bank- och fondinspektionen liksom även från Sparbanksinspektionen ha införskaffats uppgifter rörande utlåningen till småindustri och hantverk. På grund av svårigheterna att avgränsa småföretagsamheten gentemot annan företagsamhet liksom även till följd av vanskligheten att avgöra, huruvida kredit till företagare är avsedd att utnyttjas av företaget eller av företagaren personligen, måste emellertid de erhållna siffrorna tagas med stor reservation. Enligt de inkomna uppgifterna skulle affärsbankernas utlåning till småföretag uppgå till 172 miljoner kronor och sparbankemas motsvarande utlåning belöpa sig till 112 miljoner kronor. Det totala lånebeloppet blir sålunda 284 miljoner kronor. Sammanlagda antalet lån från affärsbanker och sparbanker till hantverk och småindustri beräknas därvid till 36 577. I affärsbankernas uppgifter ha icke medtagits lån å belopp understigande 1 000 kronor. Omstående sammanställning visar uppgifterna fördelade p å län och ställda i relation till approximerade tal länsvis rörande omsättning och arbetareantal inom småföretagsamheten. Sammanställningen visar, att affärsbankernas lån till hantverks- och småindustriföretag genomsnittligt äro större än motsvarande lån från sparbankerna eller respektive 9 250 kronor och 6 200 kronor. En viss medverkan till detta förhållande har den omständigheten, att, såsom nämnts, uppgifterna från affärsbankerna begränsats till lån å minst 1 000 kronor. P å detta sätt bortfaller sannolikt större delen av affärsbankernas korta krediter till småföretagen. Då sparbankernas utlåning till mycket ringa del är av rent kortfristig natur, torde totalsiffrorna för affärsbankernas och sparbankernas utlåning giva ett i och för sig tämligen tillförlitligt uttryck för den långa kreditgivningens omfattning. Man kan vidare konstatera, att sparbankerna i tre län dominera utlåningen till småföretag, nämligen i Malmöhus, Kristianstads och Blekinge län. En betydande roll spela de även i Hallands, Kalmar, Kronobergs, Skaraborgs, Älvsborgs, Södermanlands, Västmanlands och Gävleborgs län. I övriga län är affärsbankernas låneverksamhet väsentligt större, särskilt framträdande är den i Stockholms stad och län, Göteborgs och Bohus län, Jönköpings, Kopparbergs och Värmlands län samt Jämtlands, Norrbottens och övriga norrlandslän. För att erhålla en uppfattning om bankutlåningens relativa betydelse för småföretagen inom olika delar av landet ha i sammanställningen siffrorna för långivningen ställts i relation till approximerade tal för omsättning och antal företag inom den mindre företagsamheten i de olika länen. Dessa senare tal ha framräknats på grundval av 1931 års företagsräknings uppgifter om omsättning och företagsenheter inom olika storleksgrupper av företag. Redan

Bankutlåning pr företag

42 0)

t*

-a c E .1fe«

i ja!

&»n

M N i O ^ e O T h H W t O O

Aj. - åa

•O

cn^or-iai'-'a^ait-co H H N W N W

W

N

H

O O

o o o o TJI

B + i tio

^•S a tcu S e o

ra i

J*1 a H

,

- , o.

C +3 i Q<

>o >c CN l > i n co 4H ö i-H

I-H

o c o

CO

TJI

1—1

en

!>• o

OS

O

h-

CTJ

00 OS

O

CM cb cb

1—1

1-1

1-1

I~ o oo C O cb p" ef} cb i-H

CO

CM

^r-(

O i i-H

o o

o o

o o

o o

o o

o o

o o

•<*

c*

-H

—i o»

.

fi o

o -a 5 o

TH

a 3

ä i ft 3 ja a . *-> a> o

« o.

H4J5

O C 7 ,

00 C O l N C O O N C O C C i O O i f l i f l i O i O i O i O O C O r f M C O <M » • " J C O O O N I M H M O O 1-4

«< i -J i

ft

a> B •*-> c o

O g 'c •« "3 ja

cs ja ft O c o

o o o o OJ T—1 1-1

o

5. a

o o

o o

o o

o o

o o

o o

o o

o o

o o

C B t X i C O t o O h - O t S M M i — M O o W c ö O h i O t f i 1-1 T - I - H T - I

O

O

O

0 Q

O

o i H

co t>i CO CTJ

03 CD CO CD

CA 00 *N

»o

O CD l-l

t»

o o o O CM

c«

iä l>-

{*

1—

CD

^H

i-H

CO CO CD

CM

^H

1—1

^H

X)

CTJ CM

00 O

>o

C>! r- VD O CO i n O J I D co i n C D i—< Tji X CD CO CO O i - l i-H

Tji co CM —i

t ^ CD T j i CO CTJ C O

i-H Tji

co o

.—I

O

Ö

O

O

O

2 O

'

°

OJ T H

o

CO o iT> O OJ CD eo T H

CO CM X OS CD CTJ

Tji TJI

i-H

CD CD

CO 00 » I

>n r »

O TJI 1—1 T J I CTJ i n !»o >• o H i-H T H 1—1 1-H

50 CD CD

in

o o o oo o

o

co m co o

o o o o o o

o o o

w+ in 1-H

o

o CO CO

O> O

O

^

i-H

o o o

o o o

1—1

Tji

o »o a CD

CM

»H

T-l

éH in

r-<

TH

CD

(^

CM CM

o

•H

o: CTJ O O

CTJ

t^ X

CD

o

X

1—1

""* o o o o

o c o c o O o c c o O o o o o

o o o o

o

o

-

a .5

c

a ^ -

-

a

CTJ

CT2 \C.

o

cc

CM

i n CM

CTJ

r-

T *

o

Tji co >s CO s CTJ oT f CD co TJI CO

i-H

in

CO

t-"

1-1

o

« «

CO

i 2 <=£ 'O

o

ti

c/

t . 72 » f i ^ c 2 s c "öl o X

*->o a » «•! § ^ 5 s -g i K o o, :g S .g

p

5 a -g J2 a m * S 6 :^

a to jo a 2

J3 43 c S 'S, ja

c

2 « o ^ ' C «

c/

>

:?

1 1

j : ctR

»o

ti 3

é,

JS

<N

CTJ era CO T j i

1-H

v.

B t3

:

ert

1 —

m

C

tN

1 —

a

:CS CO ~

i

o o c o o o o o o o CO " H er. CM cc CD O o o CM CO 1—1 o GO CD cc T U i n co «> 1 ^ er: X in i n CM CM CM CTJ CO O i O i n CD c O CO ^ H X X T f )>. i-H CD CO TJI CTJ ! > CD co CTJ co i H ^H ti»

o

g

a : 2 a

»» 00 rH

o o o c O O o c o o o o o o o O O o OC o o oco oCM CD o o t» l ^ CM —1 CO CD i-l

o

oCTJ

t ^ eo »o c o ito m T j i o CM CO CM 1^

r^ o ta en cc i-H CM CTJ i n T H

0 0 CD t ^ CD iCl

C O O O M N ' X K C I M C B t O CT> CO l O h C O N T i C O M f f l i O H UO CO N < * C O H t O M H - * 0 5 X •^1 C D Os H H

"o

C/2

•<*

CO ers •*H CO CD i—( i n CO CO CO CM ^ H 1 — CD X CM >o CO CD O eo t > CM CM T j i i—I CD » H •o l O

T""

IH

C3 4-> EO CO

t*

o o o o o o o o o o SS oo oCD o

CM

C O t D N m O N C O c D I M m erjTjiinTjiininoiXTjtcM N C C f t N i n C O N M i O r -

a •3 6 "O :C3

8 8 oo oo oo oo C5 O CD O X X

CO T j i

T *

—1

a

l O

l O CM t ^

8 OH ' OK OO r oo ' OO OO l OH iOn cO DOO OQ (M H

•<

Tjti>.TjiTiiinTttini>»int~

lO TU

3i M

1-1

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o CTJ m t o N H W i n i f l a i H i o 1-1 -HCTJTjieOXOOXr-OCTJ eo t o c o i O C f t N c n t ' H c o i O H c o co co ^ i o co i n o »-i eo

4)

(^ co

o O O O O O O O O O O o o o o o o o o o o o o O O O O O O O O O O O o o o o o o o o o o o o o o 8 co i Q i O H v D t o t f l t - n w i o <X> C D o- CD t ^ i-H CM co eo »H l ^ 1—1 T j i eM in o o o

t-,

c

.—I

1—1

H N c o c o c n ^ ^ N t x i H CO i - l H N m N t O C O h . c O h ' O • < * id Cl t f l C n h - O C O H N C O C f t J ) O l > i-H ^H CM T-I CM H M l O 1-1

<

1—1

»1

o o o o TJI CO

CD

Tji

S T3

1—1

o o o o o o o o o o o o o ea o o oo oo oo o o o o o 8 o oO o o o o o o o •>*i eo CM co CM o eo CD i - l b» T » 1 CM T j i

CO

5 a aS

CM CTJ CM CTJ CM CO o 0 5 C D t - 1-1 CTJ CM

CD

1-1

o o

—< o o o o o o o o o o

I-H

£ oo

c- co CD t ^ C D O

t2 i n » • ^ 28 ^n iO co

o o o o o o CO T l 1 c O i n i - l C M i > - X i n C M i - l o co o CTJ h . C ) 5 h " C O t » t O < N N i O t - » t - CM o o o

o o o o

o o o o

j i r - i n i n O t - X co t?» l > t O C f t ' ^ C O O O H t~- OS t^ «* iT nf CX OOr-1CTSi-l i-l CM Tji

1—1

o o o o o o o oCD o o o o o o o o o 8 o o o o o o o o o o o o o o o en CD CO • * CTi CTJ C M t r CO CD — - 1 i H

o o O o o oo o o o o o i-l C O

CM

ja

CM

<*

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o eo • ^ O ^ m c f t i o i ^ ^ N i o o* • * t C l ^ ! M C O i O H h . N C R

« j a ft *-> CD ft

tiC

s 1

t N eo CM Tfl

o o » • l O CO CD o 1—1 X o Tfl t - CM CM eo co co CO l «- « TXJ I CD i-H CO o 1—1 co CD t - CO m CD l O c 00 CM tx> •Q CO eo CM eo eo co 1—1 CM CM o

CO

T-I

o o

o o

o

ja

ja

1—1

CTJ c o CT3 T f l CO CO

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o c o o m t B i n o N O i n M ^ ^ o t o n i o o o i o i N h.COtDCOCnoO(MTHT(((M • • t i t a N f - N t o H e c h - o

iC>

«o "•* j a

E

CO

C cs

O 1-1 § "a 4313

o, ft o

co e o o c o u o t N c o c o c o i > o o CM

ra 3 -S > :S

s .«

fe

CM T - I CO

T H

"2-g tio

o

H H C O r f O M O O T l t ^ O ) ffjcijNWcowN^com

I-H

N ^ O O h - t C O C C T I i H t O o l^ H O O t 0 t » - H C O N ( N O t C

*-> 4-> •I" «

n w C « o >-> C M

o o o o o o o o o o

O

co T j t H O " * t j > c o i o c n i o c o

co • ( j i c o i O i o ^ N ^ i n t o t o

OD r 2 ea

o O o o o o o o o1 - 1 oT j i o o o eo CTJ CO CM r~ eo CO CO o CO i - H l O l O CM HO CT5 eo CM CTJ O CO CTJ en X OC

O

t/

s3 s c a CO a :3 •-7Z 2 p T3 to i—i ::: -3 CO »— a

i

°G „ v ti CD

C3

c/

ti

T:

1 J§ ••=§

CJ

£

l c

05 a

c t i a>

I <- I •8ft c£ 2 * c

S ij

O

:K

> ti c

t3

E

:0S

h-

^;J5

O

3 a

B 00

43 tidigare har betonats, att primäruppgifterna från bankerna icke kunnat frigöras från flera osäkerhetsfaktorer. De angivna siffrorna för omsättning och antal företag äro ej heller på något sätt exakta. Särskilt omsättningssiffrorna kunna på grund av småföretagens proportionsvis mindre andel i den totala omsättningen vara mycket missvisande. Större säkerhet kan man tillmäta talen för företagsenheterna, enär av antalet företag den allra största delen äro små enheter. Det framgår av tabellen att bankkrediterna i förhållande till omsättningen äro av särskilt stor omfattning i Kronobergs, Västerbottens, Blekinge, Skaraborgs, Gotlands, Kristianstads, Jönköpings och Kalmar län. Bankutlåningen per företag är störst i Västerbottens, Blekinge, Gävleborgs, Malmöhus, Skaraborgs, Kristianstads och Jönköpings län. Om länen ordnas i fallande skala efter högsta värdet för båda relationerna blir ordningsföljden för de första åtta länen Västerbottens, Blekinge, Skaraborgs, Kristianstads, Kronobergs, Jönköpings, Kalmar och Malmöhus län. Därefter kommer som en mellangrupp Gävleborgs, Gotlands, Södermanlands, Hallands, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Jämtlands län. I botten på skalan ligga Örebro, Östergötlands, Uppsala, Västernorrlands, Värmlands, Norrbottens, Göteborgs och Bohus län samt Stockholms stad och län. Att av de erhållna siffrorna draga kategoriska slutsatser huruvida kreditbehovet skulle vara tillfredsställande fyllt i vissa län men icke i andra är uteslutet. Det allmänna konstaterande av bankutlåningens betydelse inom olika landsdelar, som den gjorda uppräkningen innebär, är dock berättigat. Då utlåningen från banker sålunda inom vissa områden synes spela större roll än på andra håll, kan man förmoda, att kreditbehovet i allmänhet i förra fallet är bättre tillgodosett. Då detta till en del kan bero på att kreditväsendet där är mera välordnat, har man anledning räkna med att behovet av ökade kreditmöjligheter är större i de län, som visa lägre tal, än i de, som ligga högre u p p på skalan. Man måste dock därvid taga hänsyn till storstädernas inflytande på siffrorna för Stockholms stad och län samt Göteborgs och Bohus län. I dessa fall äro sifferuppgifterna antagligen missvisande, enär en proportionellt större mängd företag av icke hantverks- och industrikaraktär torde påverka talen för omsättning och företagsenheter liksom även för bankutlåningen, vilken senare dessutom i starkare grad än i övriga fall kan ha rönt inflytande av annan än bankmässig kreditgivning, d. v. s. av krediter från leverantörer och avnämare.

B.

B e h o v e t a v åtgärder.

Oaktat utredningen ansett finansieringsproblemen inom hantverk och småindustri gälla både den långfristiga och den kortfristiga krediten, har utredningen kommit till uppfattningen, att från dess sida den kortfristiga kreditgivningen icke kan bli föremål för förslag till åtgärder, vari statens medverkan kräves. Den kortfristiga kreditgivningen faller helt inom ramen för affärsbankernas verksamhet. Lagstiftning och tillämpad praxis synas här-

14 vidlag ej heller lägga hinder i vägen för en låneverksamhet, som beaktar småföretagsamhetens legitima behov. På sina håll förekommande tämligen höga räntesatser för växelkredit torde endast i undantagsfall vara högre än som betingas av risken. Utredningen vill även erinra om, att av företagare bildade lokala kreditkassor på sina håll äro av betydelse för tillgodoseende av behovet av rörelsekredit. Det synes därför icke erbjuda småföretagen större svårigheter att i den utsträckning, som berättigas av övriga omständigheter, erhålla bankmässig kredit av kortfristig natur. De omständigheter, som försvåra finansieringen av den löpande rörelsen och som därvid även oförmånligt inverka på möjligheterna att erhålla bankkredit, äro av annan art än direkta lånesvårigheter och huvudsakligen att hänföra till försäljnings- och redovisningsområdet. Då förhållandena i dessa hänseenden tilllika öva inflytande på behovet av långfristig kredit, finner utredningen anledning understryka, att det är av största vikt att denna fråga vinner beaktande av företagarna själva och deras organisationer. Möjligheterna att genom standardisering av konditioner och samverkan i övrigt på försäljningsområdet stärka småföretagens ställning gentemot avnämarna, varigenom en minskning av den långa kundkrediten skulle ernås, böra i större utsträckning än som hittills varit fallet tillvaratagas. Kreditfrågan skulle dessutom för många småföretagare bringas närmare sin lösning, om de ägde större kunskap i eller skänkte större uppmärksamhet åt kalkylering av produktionskostnaderna. P å detta fält ha organisationerna en arbetsuppgift av undervisningskaraktär, vars genomförande skulle utgöra ett väsentligt bidrag till förbättring av småföretagsamhetens ekonomi. Utan att här närmare ingå på utformningen av de initiativ från organisationernas sida, som i ovanberörda hänseenden kunna erfordras, vill sålunda utredningen framhålla önskvärdheten av att positiva åtgärder till sanering av förhållandena på försäljnings- och redovisningsområdena vidtagas. Härigenom skulle i första hand underlättas småföretagens finansiering av den löpande affärsverksamheten. Åtgärder av angivet slag skulle emellertid även ha en förmånlig inverkan på företagens finansiering på längre sikt. Utredningen återkommer till denna fråga i annat sammanhang. Utredningen har i överensstämmelse med vad nu anförts begränsat diskussionen rörande de områden och ingripanden, där statens direkta medverkan till underlättande av småföretagens finansiering kan ifrågakomma, till att gälla den långa krediten. Utredningen vill härvid erinra, att, såsom tidigare nämnts, frågan rörande behovet av medellång och långfristig kreditgivning hos företag inom näringslivet tidigare varit föremål för statlig utredning av särskilda sakkunniga, vilka i sitt betänkande (SOU 1934: 7) framlade förslag om inrättande av ett särskilt institut för detta ändamål, det i det föregående omförmälda Aktiebolaget industrikredit. Motiveringen byggde på uppfattningen, att enligt den nya banklagens bestämmelser långfristig kreditgivning av bunden karaktär icke fölle inom ramen för affärsbankernas verksamhet. De sakkunniga anförde på denna punkt:

45 »Ej minst bör erinras om att såväl bankkommittén som banksakkunniga framställt betänkligheter mot att bankerna i så betydande omfattning som fallet ofta är tillhandahållit krediter för anläggningsändamål. Krediter av detta sistnämnda slag lära icke — åtminstone ej under annan förutsättning än att lätt realiserbara tillgångar lämnas såsom säkerhet eller sannolika skäl föreligga för att krediten skall kunna fonderas — motsvara andemeningen i den numera gällande banklagstiftningen ävensom det egentliga syftet med bolagsordningarnas bestämmelser. Givet är, att bankerna, oavsett de principer efter vilka deras utlåningsrörelse tidigare ägt rum, numera skola låta sig alltmera angeläget vara att undvika en kreditgivning, som icke står i överensstämmelse med lagstiftningens intentioner.» Enligt förenämnda sakkunnigas mening borde det av dem föreslagna institutet i samband med kreditgivningen icke taga annan särskild risk än den, som alltid är förbunden med långfristig till skillnad från kortsiktig långivning. I övrigt skulle för erhållna lån ställas fullt betryggande säkerheter. Oavsett förefintliga formella hinder för bankmässig kreditgivning av långfristig karaktär finner utredningen skäl tala för, att hantverkets och den mindre industriens möjligheter till långfristig kredit bättre tillgodoses. Särskilt har utredningen funnit den omständigheten förtjäna beaktande, att småföretagare i många fall icke äro i besittning av godtagbara bankmässiga säkerheter. Ifrågavarande företagare utgöra för landet en tillgång av betydande värde såväl ur sociala som ur ekonomiska synpunkter. Det är därför ett samhälleligt intresse att deras möjligheter att utveckla och rationalisera sina företag tillvaratagas och främjas. För ett småföretag spelar innehavarens personliga egenskaper en framträdande roll. Det måste alltså anses berättigat, att vid kreditgivning till dylika företagare den personliga kreditvärdigheten tillmätes synnerligt beaktande. Utredningen anser det väl försvarligt, att genom större hänsynstagande till sådana personliga förhållanden de formella kraven på säkerhet i viss utsträckning eftersättas. Härmed är icke sagt, att långivningen på något sätt bör få karaktären av understöd. Visserligen kunna under speciella förhållanden behov föreligga av särskilda krisbetonade åtgärder från statens sida till småföretagarnas hjälp. Behovet av dylika hjälpåtgärder anser utredningen emellertid icke böra inverka på ställningstagandet till förevarande allmänna finansieringsspörsmål. Vad utredningen sålunda vill förorda är en anordning, varigenom bättre kreditmöjligheter beredas utan att i allmänhet vedertagna företagsekonomiska principer eftersättas. Vid övervägande av åtgärder i antydd riktning ha möjligheterna för en utvidgad kreditgivning genom bankerna diskuterats. Enligt 46 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse ha bankerna icke rätt att bevilja kredit med mindre säkerhet, som av banken prövas betryggande, »ställes i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas». Utan hinder av detta stadgande kan dock, jämlikt samma paragraf, kortvarig kredit utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare i och för hans rörelse, »därest med hänsyn till omständigheterna trygghet för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga». Bankerna ha

46 således icke rätt att bevilja personkrediter på längre sikt och för anläggningsändamål. Utredningen har emellertid ansett sig icke böra närmare ingå på detta spörsmål, vars lösning, såvitt angår de frågor vilka äro föremål för utredningens uppmärksamhet, torde förutsätta ändring av banklagen i sådan riktning, att bankerna medgåves rätt att bevilja anläggningskrediter utan säkerhet. Tydligt är, att en dylik ändring icke finge taga sikte på kreditgivningen allenast åt hantverk och småindustri utan åt näringslivet i allmänhet. Ett så vittomfattande förslag skulle gå utom ramen för utredningens uppdrag. Utredningen vill även erinra, att förevarande bestämmelser i banklagen infördes så nyligen som 1933, samt att de föregingos av en omfattande utredning, därvid bland annat de nu av Svenska bankföreningen i dess yttrande framförda, i det föregående återgivna synpunkterna voro föremål för övervägande. Utredningen har alltså sökt att, utan ändring i gällande banklagstiftning, finna en form för bättre tillgodoseende av det långfristiga kreditbehovet för småföretagare inom hantverk och industri, därvid särskild vikt borde läggas vid angelägenheten av att genom större hänsynstagande till den personliga kreditvärdigheten möjliggöra begränsning av kravet på säkerheter. Enligt direktiven skall statens medverkan i en låneverksamhet av förevarande slag ställas i andra hand; i första rummet bör undersökas i vad mån åtgärder kunna vidtagas på enskild väg. Från dessa utgångspunkter har utredningen diskuterat ett antal förslag till problemets lösning.

C.

Olika p r i n c i p l ö s n i n g a r .

Utredningen har till en början övervägt en utvidgning av de lånemöjligheter, vilka under statlig medverkan för närvarande finnas för hantverket och småindustrien genom hantverkslånefonden och Aktiebolaget industrikredit. Vad angår hantverkslånefonden föreligger från Sveriges hantverksorganisation en skrivelse till Kungl. Maj:t av den 14 november 1940, däri bland annat hemställes om ändring av bestämmelserna för erhållande av lån från fonden i sådan riktning att de medgåve, »att stöd må kunna lämnas väl vitsordade hantverks- och mindre industriidkare såväl i form av subvention som ock i form av räntefria lån utan bankmässig säkerhet». Samtidigt föreslås en ökning av fonden med en miljon kronor. Såsom motivering till sin hemställan anför hantverksorganisationen bland annat följande: Sveriges hantverksorganisation hade vid ansökningar om lån från hantverkslånefonden beretts tillfälle att avgiva sitt omdöme om ansökningarna. Därvid hade inträffat, att sökande som organisationen förordat till erhållande av lån icke kunnat komma i åtnjutande därav, emedan vederbörande icke kunnat erbjuda kommerskollegium antagbar säkerhet, detta oaktat sökanden enligt organisationens mening varit väl värd att erhålla ekonomiskt stöd såväl med hänsyn till personliga egenskaper som yrkesskicklighet. På grund av dels de ingående uppgifter, som sökande

47 hade att lämna dels ock de säkerheter, som krävdes, toges hantverkslånefonden icke i önskvärd utsträckning i anspråk, trots att behovet av lånemedel inom hantverk och mindre industri under nuvarande tider vore särskilt stort. Kungl. Maj:t hade till främjande av enskild företagsamhet inom vissa län genom att stödja de s. k. företagareföreningarnas verksamhet tillgodosett behovet av låne- och subventionsmöjligheter. Det syntes organisationen vara synnerligen önskvärt, att denna låneoch subventionsverksamhet skulle utsträckas till övriga delar av landet. Utlåningen från hantverkslånefonden är centraliserad hos kommerskollegium. Utredningen finner det vid sådant förhållande vara naturligt, att större beaktande icke kan skänkas den rent personliga kreditvärdigheten hos lånesökande utan att i stället de säkerheter, vilka kunna lämnas för lånen, måste tillmätas utslagsgivande betydelse. De principer, som av kommerskollegium tillämpas vid prövningen av låneansökningarna har utredningen med hänsyn härtill funnit väl grundade. Ett eftersättande av säkerhetskraven skulle få till följd motsvarande ökade förlustrisk för staten. Utredningen anser sig icke böra med avseende å hantverkslånefonden föreslå åtgärder av denna innebörd. Att använda fondmedlen för subventionsändamål synes vidare uteslutet. Enligt utredningens mening böra för övrigt, såsom tidigare framhållits, småföretagarnas kreditsvårigheter icke lösas understödsvägen. Däremot förefaller det utredningen, som om en utvidgning av hantverkslånefondens tillämpningsområde skulle vara motiverad. Denna fråga vill utredningen upptaga till behandling i ett senare sammanhang. Beträffande Aktiebolaget industrikredit framgår av den lämnade redogörelsen för detta bolags lånerörelse, att under den tid, bolaget varit i verksamhet, efterfrågan från sådana lånesökande, vilka kunnat ställa i bolagets stadgar stipulerade fullt betryggande säkerheter, varit förhållandevis ringa. Bolagets betydelse för tillfredsställande av lånebehovet hos hantverk och småindustri synes även — bortsett från säkerhetsbestämmelserna — vara relativt liten. En omläggning av bolagets verksamhet i sådan riktning, att den bleve mer ägnad att tillgodose småföretagens kreditbehov skulle strida mot de grundläggande principerna för bolagets lånerörelse, sådana de angivits i det föregående. Utredningen har icke funnit det lämpligt att ifrågasätta åtgärder av dylik innebörd. En annan möjlighet vore, att särskilda medel ställdes till Aktiebolaget industrikredits förfogande för utlåning av sådan art, varom här är fråga. Då en första förutsättning för lindrigare säkerhetskrav vid utlåningen torde vara, att denna decentraliseras, skulle ett förverkligande av nyssberörda tanke nödvändiggöra, att bolaget utbyggdes med en lokalorganisation. Att i anslutning till bolaget träffa en dylik vidlyftig anordning anser sig utredningen emellertid icke böra förorda. En lösning av småföretagarnas finansieringsproblem har framlagts i ett till utredningen av Sveriges hantverksorganisation överlämnat förslag från Köpings fabriks- och hantverksförening om bildande av en särskild sparoch kreditkassa för hantverk och mindre industri. Förslaget avser, att lokala kontor skulle upprättas på de platser inom landet, där tillräcklig anslut-

48 ning kunde vinnas från hantverkare och andra småföretagare. Lokalkontoren skulle sammanföras i tre distrikt, och kassans centralkontor skulle finnas i Stockholm. Kassan skulle efter mönster av jordbrukets kreditkassor bedriva såväl utlånings- som inlåningsrörelse. Utlåningen skulle omfatta såväl kort som lång kredit. Såsom garanti för insättarna tankes staten skola ställa en grundfond till förfogande, och till täckande av organisationskostnaderna skulle staten bidraga med anslag. Att på föreslaget sätt skapa ett speciellt bankinstitut för småföretagare, motsvarande Svenska jordbrukskreditkassan för jordbruket, bör emellertid enligt utredningens mening undvikas. Oavsett hantverkets och småindustriens ekonomiska förutsättingar, vilka särskilt med avseende på fasta tillgångar och konkurrensförhållanden icke äro av sådan art, att de utan vidare möjliggöra ett anlitande av kreditformer, vilka for jordbrukets del befunnits lämpliga, synes det utredningen icke önskvärt att bygga upp en ny fullständig kreditorganisation för ytterligare en näringsgren. Förslaget har därför inom utredningen icke upptagits till närmare behandling. Utredningen har även diskuterat möjligheterna att tillgodose hantverkets och småindustriens behov av långfristig kredit genom ett utsträckt utnyttjande av avbetalningsförfarandet. Långivningen kunde därvid tänkas ske i den formen, att kreditgivaren skulle i egen räkning köpa de föremål för vilkas anskaffande lånet söktes. Föremålen skulle därefter av kreditgivaren genom hyreskontrakt upplåtas till låntagarens begagnande. Genom avbetalningar i enlighet med hyreskontraktets bestämmelser skulle låntagaren så småningom inlösa det hyrda föremålet och sålunda bli ägare till detsamma. Den kreditorganisation, som skulle handha denna verksamhet, skulle alltså i viss mån komma att få karaktären av investeringsbolag. En av fördelarna med en låneverksamhet av sist skisserat slag vore, att säkerhetsfrågan löstes så att säga av sig själv därigenom, att det köpta föremålet förbleve i kreditgivarens ägo, tills lånet till fullo inbetalats. Bedriven inom de rätt snäva gränser, som betingas av att en dylik kreditorganisation endast i mindre utsträckning kunde befatta sig med annat än maskin- eller verktygsanskaffningslån, skulle emellertid detta slag av kreditgivning icke på ett tillfredsställande sätt tillgodose hela det föreliggande lånebehovet. I och för sig synes dock tanken vara värd beaktande. Det förefaller icke otänkbart, att systemet kan komma till användning i förening med kreditgivning av annat slag. Utredningen, som sålunda icke kunnat förorda en lösning enligt något av de i det föregående berörda förslagen, har efter överväganden kommit fram till vissa huvudprinciper, efter vilka kreditgivningen enligt dess mening borde ordnas. Då, såvitt utredningen kunnat finna, medel för tillgodoseende av ifrågavarande lånebehov icke i erforderlig utsträckning kunna erhållas på enskild väg, torde det bli nödvändigt att staten medverkar med kapital för ändamålet.

49 Det synes härvid naturligt, att staten måste erhålla garantier för att verksamheten bedrives på sådant sätt, att förluster icke onödigtvis åsamkas. Dylika garantier ha synts utredningen kunna vinnas dels genom att handhavandet av låneverksamheten decentraliseras och anförtros organ, vilka ha möjligheter att genom person- och ortskännedom tillförlitligt bedöma kreditvärdigheten i varje särskilt fall, dels ock därigenom att enskilt kapital intresseras i verksamheten i viss proportion till de statsmedel, som avses för densamma. Att enskilt kapital investeras anser utredningen vara av betydelse även därutinnan, att statsmakterna på det sättet få en föreställning om den vikt, som näringslivet självt kan vilja tillmäta ordnandet av förevarande finansieringsspörsmål. Utredningen har närmare prövat följande, på nu angivna principer grundade förslag: a) Lånekassor organiseras distriktsvis i form av ekonomiska föreningar i anslutning till Sveriges hantverksorganisation. Till medlemmar i dylik lånekassa antagas hantverksföreningarna inom vederbörande distrikt. Förutsättning för att ett företag skall kunna erhålla lån från kassan skall vara, att företaget tillhör hantverksförening, ansluten till kassan. Lånekassornas kapitalanskaffning ordnas så, att staten tillskjuter medel i viss proportion till det av hantverksföreningarna tecknade andelskapitalet. För att låneverksamheten inom visst distrikt skall få taga sin början fordras, att andelskapitalet i distriktets lånekassa nått viss minimistorlek. Låneverksamheten inom varje kassa omhänderhaves av dess styrelse. Verksamheten kan tänkas närmare utbyggd sålunda, att hos varje kassa — i likhet med vad som gäller beträffande företagareföreningarna — anställes en konsulent, på vilken skötseln av låneärendena närmast ankommer. Det bör för sådant fall åligga konsulenten, att förutom utredningar i samband med låneärendena även bedriva allmän rådgivnings- och upplysningsverksamhet inom distriktet. Konsulenterna förutsättas skola samarbeta med hantverksorganisationens centrala informationsbyrå. Konsulent verksamheten torde få bekostas av sär skilda anslag utgående delvis från statsverket och delvis från hantverksorganisationen, övervakning av kassornas verksamhet utövas av hantverksorganisationen i samverkan med kommerskollegium. b) Självständiga lånekassor bildas distriktsvis i form av ekonomiska föreningar utan anslutning till någon redan bestående organisation. Föreningarna stå öppna för alla, i det enskilda företag såväl som företagarsammanslutningar äga rätt till inträde. Medlemskap i dylik förening göres till förutsättning för erhållande av lån. Låneverksamheten grundas på medlemmarnas insatser, tillskjutet kapital av andra för verksamhetens syfte intresserade samt statliga anslag, utgående i viss proportion till insatskapitalet, sedan detta uppnått viss fastställd minimistorlek. Låneverksamheten inom varje kassa omhänderhaves av dess styrelse. Vid prövningen av låneansökningar bör styrelsen, genom särskilt utsedda ombudsmän vidtaga opartiska och sakkunniga undersökningar av de lånesökandes personliga, ekonomiska och yrkestekniska förutsättningar. Över samtliga föreningar står en central 4—417558.

50 instans, exempelvis kommerskollegium, med uppgift att öva kontroll och inspektion över föreningarnas verksamhet samt tillse att vissa enhetliga riktlinjer tillämpas. c) Låneverksamheten omhänderhaves av någon redan bestående kreditinstitution, lämpligen riksbanken, genom dess avdelningskontor. På initiativ av företagare eller företagarsammanslutningar insamlas distriktsvis ett garantikapital, vilket pantförskrives hos riksbanken såsom säkerhet för eventuella förluster på lånerörelsen. Under förutsättning, att en viss minimigaranti sålunda erhålles inom ett distrikt, beviljar staten för låneändamål anslag, vilket står i fastställd proportion till garantikapitalet. Utlåningen handhaves av riksbankens avdelningskontor inom distriktet i samråd med representanter för hantverk och småindustri därstädes. Lån utlämnas till småföretagare inom distriktet, som bidragit till garantifonden. Överinseende över låneverksamheten utövas av riksbanksledningen i Stockholm i samråd med kommerskollegium. Vid den närmare granskning, utredningen underkastat ovan skisserade tre förslag, har utredningen funnit följande synpunkter förtjäna beaktande. Vad först beträffar förslaget a) torde den erinringen kunna göras mot detsamma, att det förutsätter nybildandet av en förvaltningsapparat, som, även om i viss utsträckning hantverksorganisationens förtroendemän och lokalutrymmen kunna utnyttjas, måste bli ganska både omfattande och dyrbar. En än mera vägande invändning mot förslaget finner utredningen emellertid vara, att de lånemöjligheter, som därigenom beredas, skulle stå öppna allenast för medlemmar i hantverksförening. I praktiken skulle detta innebära krav på tvångsanslutning till Sveriges hantverksorganisation. Även om tvångssammanslutningar, med hänsyn till de intressen som därigenom skola tillgodoses, understundom kunna vara berättigade, synas tillräckliga skäl knappast finnas, att för lösningen av förevarande lånefråga tvinga in företag i en enda sammanslutning, vars huvuduppgift är en helt annan än kreditgivning. Utredningen erinrar, att hantverksorganisationens hittillsvarande verksamhet av nyttokaraktär väsentligen legat på yrkesutbildningens plan. Ej heller kan utredningen bortse från, att hantverkets och den mera utpräglade småindustriens intressen icke alltid i alla avseenden sammanfalla. Småindustriens centralförbund, vilket bildats såsom en sammanslutning för tillvaratagande av uteslutande de speciella småindustriella intressena, särskilt beträffande kommersiell förmedlingsverksamhet, äger åtskilliga medlemmar, vilka icke samtidigt tillhöra hantverksorganisationen. Vidkommande den med avseende å förslaget a) framförda tanken att med lånerörelsen kombinera viss konsulentverksamhet, anser utredningen lämpligheten härav kunna starkt ifrågasättas. Givetvis är det nödvändigt att anordningar träffas, vilka möjliggöra en grundlig undersökning av låneärendena och kontinuerlig övervakning av lånen. Det synes dock tveksamt, om detta behov bäst tillgodoses konsulentvägen. Till en början må sålunda framhållas de vanskligheter, vilka äro förbundna med en dylik anordning, där-

51 utinnan att konsulenten genom sin samtidiga egenskap av rådgivare åt företagarna och föredragande av låneärenden lätt får ett personligt intresse av, att låneansökningarna resultera i erhållande av lån. Det kan därför vara tvivelaktigt, huruvida full objektivitet vid låneärendenas behandling är möjlig att upprätthålla. Vidare synes det osäkert, huruvida konsulenten ens efter lång praktisk verksamhet inom sitt distrikt kan förväntas ha förvärvat och har möjlighet att upprätthålla den intima och grundliga kännedom om företagsamheten inom distriktet, vilken berättigar honom till avgörande inflytande över utlämnandet av lån. Härtill kommer att enligt utredningens mening starka betänkligheter måste resas mot att i nuvarande tider, då staten på andra områden söker begränsa nyanställning av tjänstemän, medverka till inrättande på en gång av ett flertal befattningar av hittills i stort sett oprövad karaktär. Den erfarenhet, vilken vunnits genom företagareföreningarnas konsulenter, torde icke utan vidare kunna här åberopas. Utredningen får anledning att i annat sammanhang närmare utveckla denna uppfattning (sid. 68 ff.). De erinringar, vilka enligt utredningens förmenande sålunda kunna riktas mot förslaget a), har utredningen funnit vara så vägande, att utredningen anser sig icke kunna förorda nämnda förslag till genomförande. Förslaget b) innefattar organisatoriskt sett ännu mera omfattande anordningar än förslaget a). De i fallet b) föreslagna åtgärderna innebära, att en helt ny och fristående kreditorganisation med självständig förvaltning skulle upprättas. En fördel framför förslaget a) är, att kassorna och därmed lånemöjligheterna skulle stå öppna för alla, oberoende av organisatorisk hemvist. Kravet på medlemskap i kassorna torde därför icke vara någon orimlig förutsättning för erhållande av lån. En förbättring, i jämförelse med förslaget a) är även, att i förslaget b) lånekassornas ombudsmän avses skola tjänstgöra allenast såsom sakkunniga beträffande låneärenden och ej samtidigt såsom tekniskt-kommersiella konsulenter, varför de tidigare yppade betänkligheterna med avseende på denna kombination bortfalla. Då ombudsmännen ej torde behöva ha heltidsanställning, vilket däremot lärer vara nödvändigt med konsulenterna, synas vidare kostnaderna för desamma kunna begränsas. Inrättandet, på sätt förslaget b) avser, av en ny näringsadministrerad kreditapparat, torde dock, detta oaktat, ställa sig tämligen dyrbart. Även bortsett från kostnadsskäl finner utredningen, att tillskapandet av ytterligare fristående kreditorganisationer bör såvitt möjligt undvikas. En olägenhet med anordnandet av självständiga lokala kreditföreningar kan också vara, att risker uppkomma för friktioner mellan vederbörande förening och dess klientel på grund av att hela ansvarigheten för lånefördelningen åvilar medlemmar av företagarkåren, och att därför vid låneärendenas behandling konkurrenshänsyn kunna misstänkas komma att spela in. Utredningen har med stöd av vad som här anförts ansett, att icke heller den med förslaget b) avsedda anordningen är av beskaffenhet att böra omsättas i praktiken.

52 Beträffande förslaget c) torde detta, i belysning av vad nu sagts, få anses innebära väsentliga fördelar. Ett realiserande av sistnämnda förslag kräver icke uppbyggande av någon särskild förvaltningsapparat för låneverksamhetens bedrivande, eftersom riksbanken tankes handha utlåningen. Kostnaderna för verksamheten torde tillika genom detta förfarande kunna hållas inom relativt snäva gränser. Det garantikapital, vars insamlande enligt förslaget c) skall vara en förutsättning för lånerörelsens igångsättande, medför, att liksom enligt förslagen a) och b) en mätare erhålles på vederbörande näringsidkares intresse för låneverksamheten samtidigt som en garanti för statens penninginsatser skapas. En borgen för att verksamheten bedrives under beaktande av ekonomiskt sunda principer men tillika med hänsynstagande till småföretagens speciella lånebehov är, att behandlingen av låneärendena äger rum i samråd mellan riksbanken och representanter för de berörda näringsintressena. Utredningen har övervägt möjligheten att organisera insamlandet av garantikapitalet enligt förslaget c) med anlitande av befintliga organisationer, eventuellt samordnade i ett särskilt arbetsutskott, och sålunda utan att någon ny institution skulle behöva tillskapas för ändamålet. Emellertid har utredningen funnit, att en lösning av frågan på denna väg är förenad med betydande praktiska svårigheter, särskilt vad beträffar förvaltningen av insamlade medel. På grund härav och med hänsyn till önskvärdheten att åt det insamlande organet giva juridisk stadga, har utredningen ansett lämpligt, att detsamma gives formen av ekonomisk förening. En dylik förening bör sålunda bildas inom varje distrikt av landet — varje distrikt förslagsvis omfattande ett eller flera län — där låneverksamhet av här avsett slag önskas påbörjad. Några särskilda ombudsmän eller konsulenter behöva ej anställas. Enligt utredningens mening föreligga nämligen, utan att man inrättar nya tjänster av denna art, tillräckliga möjligheter för riksbanken och de i låneärendenas behandling deltagande företagarrepresentanterna att införskaffa erforderliga upplysningar rörande de lånesökande. Utredningen vill peka på den tillgång, som härvidlag — förutom i den inom föreningen representerade sakkunskapen — står till buds i hantverksföreningarnas styrelser, hantverksorganisationens industrinämnder, småindustriförbundets länsombud, landsfiskaler och andra statliga ävensom kommunala tjänste- och förtroendemän. I särskilda fall kan det naturligtvis bli nödvändigt att företaga speciella utredningar genom kvalificerade yrkesmän. Genom att utlåningen anförtros åt riksbankens avdelningskontor i samråd med näringsidkare inom distriktet, torde de krav, vilka kunna uppställas på lokal anknytning av kreditgivningen, få anses tillfyllestgörande tillgodosedda. Utredningen vill med hänsyn till vad sålunda anförts förorda, att förslaget c) lägges till grund för åtgärder i ämnet. Förslaget skall här nedan närmare utvecklas och motiveras.

53 D.

F ö r s l a g till inrättande av e n statlig l å n e f o n d för långfristig k r e d i t g i v n i n g åt i d k a r e a v h a n t v e r k o c h s m å i n d u s t r i .

Förslaget innebär, i anslutning till vad förut anförts, att företagarna distriktsvis sluta sig samman i ekonomiska föreningar med ändamål att främja hantverket och den mindre industrien inom vederbörande distrikt genom att anskaffa lån åt medlemmar, vilka idka sådan rörelse. Av praktiskt-ekonomiska skäl torde distrikten icke böra göras alltför små. I den mån verksamheten växer torde en delning av distrikten senare kunna ske. Om tillsvidare Norrlandslänen samt Bohus län, med hänsyn till de där befintliga företagareföreningarna, lämnas å sido, synes exempelvis till en början följande distriktsindelning kunna ifrågakomma: 1. Stockholms stad. 2. Stockholms, Uppsala och Gotlands län. 3. Södermanlands och Östergötlands län. 4. Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län. 5. Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län. 6. Hallands och Älvsborgs län samt Göteborgs stad. 7. Skaraborgs, Värmlands och Örebro län. 8. Västmanlands och Kopparbergs län. Ekonomisk förening varom här är fråga — i det följande benämnd garantiförening — bör vara organiserad utan personlig ansvarighet för medlemmarna. Medlemskap i garantiförening bör stå öppet för en var hantverkare eller industriidkare inom distriktet, oberoende av företagets storlek, ävensom för sammanslutningar av sådana företagare. Särskilt bör det kunna förväntas att hantverksföreningarna genom anslutning till garantiförening understödja strävandena att få till stånd en långivning, som tillfredsställer hantverkets och den mindre industriens speciella lånebehov. Sveriges hantverksorganisation har härvid möjlighet att främja småföretagarnas intressen genom att begagna sitt inflytande till att åstadkomma möjligast fulltaliga medverkan från sina medlemmars sida. Att medlemskap i garantiförening enligt utredningens förslag kan vinnas jämväl av representanter för den större industrien innebär visserligen icke, att dylika företagare skola komma i åtnjutande av de lånemöjligheter, föreningarna avse att skapa. Utredningen anser emellertid, att det ej finnes någon anledning att, därest den större industrien skulle vilja främja föreningsbildandet genom deltagande i föreningen, hindra detta. Tvärtom anser utredningen det synnerligen önskvärt, om föreningarna kunde tillföras den såväl ekonomiska som tekniska och auktoritativa tillgång, som ett sådant deltagande skulle utgöra. Det må i detta sammanhang erinras om den medverkan, som från den större industriens sida lämnats företagareföreningarna. Måhända vågar man hoppas, att de nya föreningarna skola kunna åtminstone i viss utsträckning räkna med liknande stöd. Det bör härvid framhållas, att ett understödjande av verksamheten givetvis ej behöver taga formen av medlemskap utan även kan ske på

54 annat sätt, främst naturligtvis genom ekonomiskt bistånd i form av donationer eller dylikt. Föreningsbildandet bör vara helt beroende av det enskilda initiativet. Den naturligaste och lyckligaste utvecklingen torde vara, att de båda stora organisationerna på hantverkets och småindustriens område — Sveriges hantverksorganisation och Småindustriens centralförbund — gemensamt undersöka förutsättningarna för upptagande av den ifrågavarande verksamheten samt, där dylika förutsättningar befinnas föreligga, gemensamt arbeta för uppnående av ett tillfredsställande resultat med största möjliga anslutning från företagarnas sida. Då garantiföreningarnas förmåga att fullfölja sitt syfte helt sammanhänger med deras ekonomiska ställning, är det angeläget tillse, att rörelsekapitalet ej blir för litet. I betraktande av de begränsade ekonomiska möjligheterna hos de företagarkategorier, som de här ifrågasatta åtgärderna avse, få emellertid å andra sidan villkoren för medlemskap i föreningarna icke göras betungande. Utredningen föreslår, att för företagare, som önskar ingå såsom medlem i förening av förevarande slag, insatsen bestämmes till tio kronor för varje i företagets rörelse inom distriktet sysselsatt person. Sammanslutningar av företagare, exempelvis hantverksföreningar, vilka vilja deltaga i garantiföreningen, böra betala en insats av förslagsvis tio kronor för varje medlem, sammanslutningen äger inom distriktet. Tecknad insats bör inbetalas viss kortare tid efter tecknandet, förslagsvis senast inom tre månader. Insatskapital och andra tillgångar i föreningen göras av denna räntebärande. Av den vinst, som sålunda erhålles, bli medlemmarna berättigade till utdelning. Med hänsyn till syftet med föreningarnas verksamhet och på grund av det sätt, p å vilket insatskapitalet — enligt vad i det följande närmare kommer att utvecklas — avses skola utnyttjas för vinnande av nämnda syfte, torde medlemmarna däremot ej böra äga rätt att, annorledes än vid upplösning av föreningen, återfå inbetalat insatsbelopp; avgår medlem ur föreningen, skola sålunda det oaktat insatserna kvarstå. Vill medlem tillgodogöra sig den tillgång, han äger i inbetalda insatser, får detta ske genom överlåtelse å annan av den fordran på föreningen, som insatserna representera. Den omständigiheten, att medlems andelar i föreningen på detta eller annat sätt övergå å annan, bör emellertid ej utan vidare medföra, att den nye ägaren får inträda i föreningen i den förstnämndes ställe. Dylik rätt bör föreligga allenast om vederbörande jämväl övertager det företag, på vilket den förutvarande andelsägarens medlemskap i föreningen är grundat. Förvaltningen av föreningens angelägenheter bör handhavas av en styrelse, bestående av, därest föreningens distrikt omfattar allenast ett län, minst tre ledamöter samt eljest minst två ledamöter för varje län som ingår i distriktet. För ledamöterna böra finnas suppleanter till samma antal och utsedda efter samma grunder. För granskning av styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper böra finnas två revisorer jämte suppleanter för dem. Såväl styrelse som revisorer böra utses å ordinarie föreningssammanträde. Rösträtt inom föreningen bör tillkomma varje medlem, som ej uppsagt

55 sig till utträde. En förutsättning bör dock vara, att vederbörande ej häftar i skuld för ogulden insats eller annan avgift till föreningen och ej heller för bristande räntebetalning eller amortering å lån, för vilket föreningen iklätt sig ansvar. Röstberättigad medlem bör i princip äga en röst för varje av honom inbetalad insats. För att tillförsäkra även mindre medlemmar inflytande på skötseln av föreningens angelägenheter torde det emellertid vara nödvändigt, att antalet röster för en och samma medlem maximeras. Utredningen föreslår, att en begränsning av röstetalet sker på så sätt, att ej någon medlem får för egen eller annans räkning utöva rösträtt för mer än en tiondel av det å föreningssammanträdet företrädda, inbetalta insatskapitalet. Garantiföreningarna skola, såsom nämnt, hava till uppgift att anskaffa lån åt till vederbörande förening anslutna hantverkare och småindustriidkare. Någon låneverksamhet i egentlig mening bör däremot icke bedrivas av föreningarna. Såväl av kostnadsskäl som ur praktiska synpunkter måste det, enligt utredningens uppfattning, vara till fördel att för det med låneärendenas handläggning förenade arbetet, däri inbegripet övervakningen av att låntagarna vederbörligen fullgöra sina förpliktelser samt indrivningen av eventuella restantier, anlitas någon med likartade uppgifter redan sysselsatt institution, vars erfarenheter och organisatoriska tillgångar kunna utnyttjas för ändamålet. På sätt framgår av vad tidigare anförts torde det, om ett tillfredsställande resultat skall kunna vinnas, vara nödvändigt att låneverksamheten är decentraliserad. Möjligheten att anlita exempelvis kommerskollegium eller Aktiebolaget industrikredit får alltså anses utesluten. De institutioner, vilka närmast kunna ifrågakomma såsom handhavare av den här avsedda låneverksamheten äro bankerna. Affärsbankerna liksom även sparbankerna bjuda u r de synpunkter, varom h ä r är fråga, fördelen av en stark lokal förankring. En lösning av frågan med anlitande av de privata bankerna stöter emellertid på praktiska svårigheter, främst till följd av det stora antalet olika bankinstitutioner och omöjligheten att åstadkomma någon rimlig avvägning dem emellan. En tillfredsställande anordning torde däremot kunna vinnas genom att för ifrågavarande uppgift utnyttja riksbanken, som genom sina avdelningskontor — för närvarande ett i varje residensstad — omspänner hela landet. Utredningen erinrar, att riksbanken tidigare — ett exempel härpå utgöra statens bosättningslån — på liknande sätt tagits i anspråk för uppgifter, som ligga vid sidan av riksbankens egentliga arbete. I anslutning till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att omhänderhavandet av låneverksamheten anförtros åt riksbanken. För utlåningen böra särskilda medel av staten ställas till riksbankens förfogande. Detta synes böra ske i den formen, att en särskild statlig lånefond inrättas under riksbankens förvaltning. Den torde lämpligen kunna benämnas fonden för hantverks- och småindustrikredit. Villkor och förutsättningar för lån från denna fond synas böra vara följande. Lån från fonden må utlämnas allenast inom distrikt av riket, varest bildats sådan garantiförening, varom i det föregående talats, och allenast till idkare av hantverk eller mindre industri, vilken är medlem i dylik förening

56 inom distriktet och ej till föreningen häftar för ogulden insats eller annan avgift. För lån, vilka sålunda beviljas, skall föreningen ikläda sig borgen. Detta sker lämpligast genom utfärdande av en generell förbindelse för samtliga blivande lån från fonden intill visst sammanlagt högsta förlustbelopp. Ehuru det i och för sig kunde synas naturligt, att ifrågavarande borgensförbindelse avsåge inom distriktet uppkommande låneförluster i deras helhet, torde det, om verksamheten skall kunna erhålla sådan omfattning, att den blir för här ifrågavarande företagare av verklig betydelse, vara nödvändigt att en viss begränsning i ansvarigheten medgives. En dylik begränsning finner utredningen motiverad även med hänsyn till det inflytande, som staten genom riksbanken erhåller på lånerörelsens bedrivande. Utredningen vill från nu angivna synpunkter föreslå, att föreningen och staten till hälften vardera svara för eventuella förluster. Såsom säkerhet för föreningens ansvarsförbindelse böra till riksbanken pantförskrivas föreningens insatskapital eller andra tillgångar, som riksbanken kan godtaga. Vad angår storleken av den säkerhet, som sålunda skall ställas, torde böra föreskrivas, att värdet av densamma skall stå i visst förhållande till summan av de utestående lånen inom distriktet. De säkerhetskrav, som från statens sida skäligen böra resas, synas bli tillfredsställande tillgodosedda, om i berörda hänseende stadgas, att utlåningen ej får överstiga tjugo gånger beloppet av föreningens pantförskrivna tillgångar, i den mån dessa alltjämt finnas i behåll. Då enligt vad förut anförts föreningen skall ansvara för hälften av uppkommande förluster, innebär en dylik begränsning av utlåningen, att föreningens garanti bidrager till att täcka en sammanlagd förlust å lånerörelsen av tio procent, en förlustsiffra, som man väl knappast behöver befara skall överskridas. En minimigräns torde böra sättas för utlåningens påbörjande inom distriktet. Utredningen förordar härutinnan, att det lägsta ansvarsbelopp, som må godtagas från någon förening, skall vara 10 000 kronor, vilket alltså möjliggör en utlåning inom distriktet av 200 000 kronor. Sedan lånerörelsen väl påbörjats, synes däremot ej finnas anledning att avbryta densamma, även om på grund av inträffade förluster den av föreningen pantförskrivna säkerhetens värde nedgått under 10 000 kronor. Rörelsens omfattning får då uteslutande regleras av förenämnda bestämmelse, att summan av utestående lån högst må motsvara tjugo gånger beloppet av föreningens pantförskrivna behållna tillgångar. Skulle erfarenheten visa, att de lånemöjligheter, vilka vid bifall till utredningens förslag skulle stå till buds, icke förslå att i tillfredsställande utsträckning tillgodose behovet, torde med hänsyn till den förhållandevis goda garanti mot förlustrisker, som enligt förslaget skulle föreligga, någon ökning av det av statsmedel för utlåning till förfogande ställda beloppet kunna tänkas ifrågakomma, även om motsvarande ökning av föreningens garantikapital icke kan åstadkommas. Lån synes böra få beviljas för följande ändamål: 1) anskaffande och installering av maskiner eller andra arbetsredskap, 2) uppförande eller ombyggnad av verkstadslokaler, 3) anskaffande av förlagskapital. Såsom villkor för utlämnande av lån bör gälla, att lånet syftar till en sund ut-

57 veckling av lånesökandens företag, att sökanden äger personliga förutsättningar att göra företaget lönande samt att omständigheterna i övrigt göra sannolikt, att sökanden kommer att vederbörligen fullgöra sina låneförpliktelser. Av vad tidigare anförts framgår, att någon ovillkorlig fordran på betryggande säkerhet för beviljande av lån icke bör uppställas. En förutsättning för lån bör naturligtvis, såsom nyss framhållits, vara, att anledning finnes antaga, att långivaren ej kommer att tillskyndas förluster. Vilka garantier, som skola krävas härför, får däremot bliva beroende av omständigheterna. I den mån betryggande realsäkerheter kunna uppbringas, böra sådana lämnas. Finnas ej realsäkerheter, bör borgen kunna godtagas. Största betydelse bör emellertid tillmätas sökandens personliga egenskaper och förutsättningar att göra rätt för sig, hans personliga kreditvärdighet. Det bör ej föreligga hinder att, om denna finnes betryggande, utlämna lån, oaktat den särskilda säkerhet, som kan ställas för lånet, icke är i och för sig fullgod. Då låneverksamhet allenast avser att främja småföretagare, bör storleken av det lån, en och samma företagare kan erhålla, maximeras. Utredningen föreslår, att lånemaximum bestämmes till 25 000 kronor. Även detta belopp kan emellertid vara för högt i jämförelse med de totala utlåningsmöjligheterna inom vederbörande distrikt. Det synes därför nödvändigt föreskriva, att lån aldrig må utgå till en lånesökande med högre belopp än som motsvarar viss procent av distriktets sammanlagda lånemöjligheter. Utredningen förordar, att ifrågavarande procentsats bestämmes till tio, vilket innebär, att vid lägsta totala lånemaximum vid lånerörelsens början inom ett distrikt, 200 000 kronor, lån kan beviljas på en hand till ett belopp av 20 000 kronor. Lån bör förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna bör bestämmas så, att den dels möjliggör förräntning av statens i låneverksamheten investerade kapital, dels ock i huvudsak förslår för gäldande av de med verksamheten förbundna särskilda kostnaderna. Med hänsyn tagen till det förslag till ränteberäkning, som nyligen framlagts av särskilda sakkunniga beträffande räntan på lån från statens utlåningsfonder, vill utredningen från nyss angivna utgångspunkter förorda, att ränta å lån från fonden för hantverks- och småidustrikredit icke må understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en procent. Viss hänsyn bör vid räntans bestämmande tagas till det allmänna ränteläget. Därest den räntesats, som av affärsbankerna för motsvarande lån skulle tillämpas, överstiger den enligt angivna regler bestämda lägsta fondräntan, synes det sålunda motiverat, att denna sistnämnda höjes. Det torde få ankomma på riksbanken att, enligt de här förordade principerna, fastställa den räntesats, som vid en var tidpunkt skall tillämpas. Längsta tid för tillgodonjutande av lån från fonden för hantverks- och småindustrikredit torde böra vara tio år. Vilken lånetid, som i det särskilda fallet skall tillämpas, torde få bli beroende av syftet med lånet samt övriga därmed förenade omständigheter. Det synes exempelvis naturligt, att lån

58 lör förlagsändamål eller för anskaffande av maskiner, vilka äro utsatta för snabb förslitning, amorteras hastigare än lån för byggnader. Lån bör återbetalas med visst belopp varje år. Storleken av de annuiteter eller amorteringar, som sålunda skola erläggas, torde få bestämmas med hänsyn till omständigheterna. Möjlighet bör sålunda förefinnas, att under första åren av lånetiden medgiva återbetalningar med jämförelsevis små belopp för att sedermera, då det å låntagarens rörelse nedlagda lånekapitalet hunnit giva ekonomiskt utbyte, öka amorteringsbeloppen. Handläggningen av låneärenden bör ske vid riksbankens vederbörande avdelningskontor. Sådana kontor finnas såsom nämnts för närvarande ett i varje län. Då lånedistrikt omfattar flera än ett län, torde riksbanken hava att bestämma, vilket av avdelningskontoren, som skall handha låneärendena inom distriktet. Med hänsyn till den grundläggande betydelse, de föreslagna garantiföreningarna avses skola ha för ifrågavarande låneverksamhet samt till den på personlig kännedom om medlemmarna grundade förmåga att bedöma deras kreditvärdighet, som kan förväntas inom föreningarna, bör föreningarna tillerkännas inflytande på låneärendenas behandling. Riksbankskontorens styrelse utgöres praktiskt taget alltid av tre personer jämte suppleanter för dem. Utredningen föreslår, att vid behandlingen av ansökningar om lån från fonden för hantverks- och småindustrikredit skola deltaga jämväl tre ledamöter ur styrelsen för vederbörande garantiförening. Det torde få ankomma på föreningsstyrelsen att inom sig utse de ledamöter, vilka skola fullgöra denna uppgift. Vid förfall för någon av dessa får på samma sätt ersättare utses. Består föreningsdistriktet av flera län, förutsätter utredningen att, innan ett låneärende avgöres, styrelseledamöterna från vederbörande län beretts tillfälle att taga del av ärendet. Det synes också lämpligt, att vid riksbankskontorets behandling av låneärende åtminstone en av de tre i beslutet deltagande ledamöterna av föreningens styrelse representerar det län, lånesökanden tillhör. Förekomma vid behandlingen av låneärende olika meningar, torde vid lika röstetal ordföranden i riksbankskontorets styrelse böra ha utslagsröst. Angående den närmare beredningen av låneärendena hänvisas till vad tidigare anförts (sid. 52). Enligt vad här föreslagits kommer den centrala tillsynen och ledningen av låneverksamheten att utövas av fullmäktige i riksbanken. Nämnda fullmäktige torde i anslutning härtill böra äga att meddela de närmare föreskrifter med avseende å verksamheten, vilka kunna finnas erforderliga. På grund av syftet med verksamheten synes det emellertid önskvärt, att vid behandlingen av fråga, berörande densamma, anknytning erhålles till det centrala ämbetsverk, kommerskollegium, till vars handläggning ärenden angående hantverk och industri höra. Utredningen förordar med hänsyn härtill, att vid behandlingen inom riksbanksfullmäktige av här ifrågavarande spörsmål däri skall deltaga chefen för kommerskollegii industribyrå eller, vid förfall för honom, annan befattningshavare vid kollegium, som kollegium därtill utser.

59 De särskilda utgifter och inkomster, ifrågavarande lånerörelse medför, böra av riksbanken redovisas skilda från dess övriga verksamhet. Enligt vad förut nämnts avses låntagare skola å erhållna lån erlägga ränta efter en räntefot som med minst en procent överstiger vad som erfordras för att staten skall erhålla skälig förräntning av de för utlåning tillhandahållna medlen. Det belopp, som genom denna överränta av en procent kan beräknas inflyta, torde emellertid icke, åtminstone så länge lånerörelsen är av mindre omfattning, förslå till bestridande av kostnaderna för verksamheten. Enligt gällande bestämmelser rörande statens bosättningslån äger riksbanken uppbära ersättning för varje behandlad ansökan om dylikt lån med fem kronor. Därjämte äger riksbanken erhålla gottgörelse för bankens kostnader för indrivning av till betalning förfallna bosättningslån dels med tio kronor för varje till indrivning genom bankens ombudsmän överlämnat lån, dels ock för de särskilda utgifter, som banken fått vidkännas i samband med indrivningen. Samtliga nämnda ersättningar bestridas från ett särskilt statsanslag. Vad de nu föreslagna lånen från fonden för hantverks- och småindustrikredit beträffar förordar utredningen, att ersättning till riksbanken för befattningen med låneansökningar beräknas enligt samma grunder som i fråga om bosättningslånen, eller således till fem kronor för ansökan. Utredningen anser det vara lämpligast, att denna ersättning betalas direkt av vederbörande lånesökande i samband med att ansökan om lån göres. Utredningen föreslår alltså, att såsom förutsättning för att låneansökan skall upptagas till prövning stadgas, att vid ansökningen fogats en avgift å nämnda belopp. Beträffande åter de särskilda kostnader, som må vara förenade med indrivning av ifrågavarande lån, torde dessa principiellt sett böra gäldas av de låntagare, vilka föranlett indrivningsåtgärden. Föreskrift härutinnan bör intagas i låneförbindelsen. Kan riksbanken icke på denna väg utfå beloppet, synes kostnaden böra bestridas av de intäkter, överräntan å lånen lämnar. Vid den minsta lånerörelse, som enligt vad förut anförts kan ifrågakomma, avseende ett totalbelopp av 200 000 kronor, belöpa sig nämnda inkomster, under förutsättning att hela det angivna beloppet är utlånat, till 2 000 kronor. Vad å andra sidan utgifterna, frånsett eventuella indrivningskostnader, beträffar finner utredningen skäligt, att de föreningsledamöter, som deltaga i behandlingen av låneärendena, tillerkännes någon gottgörelse för det arbete och den tidsspillan, som härav orsakas, ävensom resekostnadsersättning i förekommande fall. Dylik ersättning synes däremot icke behöva beräknas till ledamöterna i riksbankens styrelser, enär ifrågavarande låneärenden torde kunna behandlas i samband med bankens ordinarie löpande verksamhet. Utredningen förutsätter, att ersättningen till föreningsstyrelsens ledamöter må utgå enligt samma grunder som till kommittéledamot enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 augusti 1921 (nr 517) med vissa bestämmelser angående kommittéer. För låneärendenas avgörande torde vidare, såsom framgår av vad tidigare nämnts, merendels erfordras utredningar av bl. a. teknisk och ekonomisk natur. I vissa fall torde dylika utredningar kunna åstadkommas kostnadsfritt genom föreningens försorg. I andra fall åter torde

60 detta icke låta sig göra. Att beräkna storleken av de särskilda kostnader, som sålunda kunna bli förenade med låneärendenas behandling, är icke möjligt. Det torde emellertid få antagas, att de totala årliga låneomkostnaderna i början av låneverksamheten knappast kunna hållas inom den kostnadsram, som inkomsterna av överräntan å lånen medgiva. I den mån utlåningen ökar, torde omkostnaderna bli förhållandevis mindre, eftersom antalet sammanträden icke behöver öka i proportion till antalet beviljade lån. Det är heller icke säkert, att de låneansökningar, som beviljas, föranleda de största utredningskostnaderna; mycket utredningsarbete kan behöva nedläggas å ansökningar, vilka visa sig ej kunna bifallas. Utredningen föreslår, att den del av omkostnaderna för verksamheten, som ej kan täckas av inkomsterna å rörelsen, gäldas av statsmedel. För ändamålet torde böra anvisas ett särskilt statsanslag. Till huru stort belopp ifrågavarande underskott årligen kan komma att uppgå, låter sig, såsom redan berörts, icke med säkerhet beräkna. Om lånerörelsen ökar i omfattning, torde underskottet kunna förbytas i ett överskott. Det synes rimligt, att staten av dylikt överskott gottgöres för vad tidigare kan ha av statsmedel utgått för täckande av brist å rörelsen ävensom för de förluster, staten kan ha fått vidkännas å utlämnade lån. Den behållning, lånerörelsen därefter kan uppvisa, synes däremot böra redovisas till föreningen och sålunda betraktas såsom inkomst för denna. Lånerörelsens omfattning är beroende av den anslutning, vederbörande förening får, och den säkerhet, som föreningen till följd därav kan ställa. Då det gäller att förvärva medlemmar i föreningen, torde icke kunna bortses från, att avsevärd vikt kommer att från de berörda företagarnas sida tillmätas såväl möjligheterna till utdelning å insatsbeloppen som den förefintliga förlustrisken. Utdelningsmöjligheten är väsentligen beroende av förräntningen av föreningens tillgångar. Enligt vad tidigare förutsatts skola tillgångarna pantförskrivas hos riksbanken. I den mån tillgångarna utgöras av insatskapital eller andra kontanta medel innebär detta, antingen att medlen direkt överlämnas till riksbanken, som då har att göra dem räntebärande, eller också att medlen insättas å inlåningsräkning i bank under sådana villkor, att kapitalet ej får lyftas utan riksbankens medgivande. I såväl det ena som det andra fallet kommer räntan att redovisas till föreningen och hos denna bokföras såsom inkomst. Av inkomsterna skola, innan utdelning till föreningsmedlemmarna äger rum, föreningens kostnader under året, exempelvis revisionsarvoden, bestridas. Av den därefter återstående vinsten torde vidare visst belopp böra avsättas till reservfond. Att denna fond blir förhållandevis betydande, finner utredningen särskilt angeläget med hänsyn till att därigenom såväl statens säkerhet för utlämnade lån som föreningsmedlemmarnas trygghet för insatskapitalet växer. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att om till följd av förluster å lånen föreningens borgensansvar behöver utnyttjas, reservfonden och andra föreningens särskilda tillgångar tagas i anspråk, innan insatskapitalet tillgripes. Utredningen föreslår, att i föreningsstadgarna intages bestämmelse av innehåll, att av årsvinsten minst femton procent skola avsättas till reservfonden, intill dess denna uppgår till belopp motsvarande inbetalda eller till betalning förfallna insatser.

61 Utredningen har i överensstämmelse med vad som nu anförts utarbetat dels förslag till kungörelse angående lån från fonden för hantverks- och småindustrikredit, dels ock förslag till normalstadgar för garantiförening, varom i det föregående talats. Förslagen äro såsom bilagor vidfogade detta betänkande. Stadgeförslaget, som närmast avser det fall att föreningsdistriktet omfattar tre län, upptager huvudsakligen endast sådana bestämmelser, som enligt lagen om ekonomiska föreningar måste innehållas i stadgarna för dylik förening, samt åsyftar allenast att vara normgivande. Det bör sålunda stå en var förening fritt att i sina stadgar göra avvikelser från eller tillägg till förslaget, allt i den mån föreningslagen så medgiver och de av utredningen förordade grundläggande principerna icke därigenom åsidosättas. Storleken av de anspråk, som kunna komma att ställas på den föreslagna fonden för hantverks- och småindustrikredit kunna ej med tillförlitlighet beräknas. Det är antagligt, att kapitalbehovet under första tiden blir tämligen ringa för att därefter växa i omfattning. Utredningen föreslår, att för avsättning till fonden för det närmaste budgetåret beräknas ett belopp av i medeltal 250 000 kronor för ett vart av åtta distrikt eller sålunda sammanlagt 2 000 000 kronor. Vad angår det erforderliga statsanslaget för täckande av underskott å låneverksamheten, kan, såsom förut framhållits, ej heller dettas storlek med någon säkerhet angivas. Anslaget torde med hänsyn härtill böra få karaktären av förslagsanslag. Då det synes antagligt, att medelsbehovet under första året ej skall behöva överstiga sammanlagt 10 000 kronor, föreslår utredningen, att medelsanvisningen för ändamålet tillsvidare bestämmes till detta belopp. Utredningen har, då i det föregående angivits hur distriktsindelningen för den föreslagna kreditgivningen kunde tänkas planerad, lämnat å sido de delar av landet, där företagareföreningar finnas, med undantag likväl av Värmlands län, där verksamhet av dylikt slag först helt nyligen påbörjats. Företagareföreningarnas lånerörelse, bedriven inom län, där till följd av strukturella förändringar inom ett ensidigt inriktat näringsliv differentiering av företagsamheten eftersträvas, sammanfaller till huvudsakligt syfte icke med den av utredningen förordade verksamheten. Medan företagareföreningarna, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, ha till huvuduppgift att ur sociala synpunkter främja uppkomsten av nya företag, avser nämligen utredningens förslag i stället i första hand att tillgodose kreditbehovet hos redan bestående företag. Ehuru det med hänsyn härtill icke vore otänkbart, att båda slagen av lånerörelse bedreves vid sidan av varandra inom samma län, finner utredningen likväl en sådan anordning mindre lämplig. Avsikten torde vara att, då företagareföreningarnas sociala uppgift blivit fullgjord, deras verksamhet skall, åtminstone till vissa delar, upphöra. Utredningen har sökt finna en form enligt vilken företagareföreningarna skulle kunna redan nu anslutas till det av utredningen föreslagna lånesystemet. En dylik anordning förutsätter, att av riksbanken bedriven låneverksamhet i en-

62 lighet med utredningens förslag upptages i vederbörande län. Ramen för den föreslagna kreditgivningen kunde därvid något vidgas, och på sådant sätt eventuella önskemål om en från sociala synpunkter motiverad, mera riskfylld utlåning tillgodoses. Företagareföreningarna finge för ändamålet ombildas i överensstämmelse med det framlagda förslaget om garantiföreningar. Deras nuvarande andelskapital finge pantförskrivas såsom garantifond för lånen hos riksbanken. Av enskilda större industriföretag samt av samfälligheter till föreningarna tillskjutet kapital för långivningsändamål torde jämväl böra överföras till garantifonden. För att möjliggöra en utvidgad och i vissa avseenden mer riskbetonad långivning än den enligt utredningens förslag i allmänhet avsedda, kan vidare tänkas, att staten bidrager med andelsteckning i föreningen. Omfattningen av dylik medverkan från statens sida finge av statsmakterna avgöras från fall till fall. Låneverksamheten finge formellt bedrivas på sätt utredningen föreslagit beträffande övriga delar av landet, ehuru, såsom förut antytts, i vissa fall större risker måhända kunde tagas. Företagareföreningarnas nuvarande subventionsverksamhet borde i sammanhang härmed upphöra och ersättas med den kreditgivning av riskbetonad natur, som sålunda kunde ifrågakomma. Föreningarnas verksamhet i övrigt behövde däremot icke påverkas av den här skisserade anordningen. Utredningen vill icke yrka på, att en omläggning av företagareföreningarnas verksamhet enligt här angivna riktlinjer sker nu omedelbart. En utveckling i antydd riktning förefaller emellertid önskvärd. Genom en enligt utredningens förslag bedriven låneverksamhet, förlagd till riksbanken och av denna omhänderhavd i samförstånd med representanter för företagarna själva, torde kreditbehovet tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt. Småindustri och hantverk böra icke stödjas genom subventionering. Riskerna för att vissa företag tillförsäkras särskilda förmåner utan tillbörligt beaktande av de olägenheter, som härigenom kunna tillskyndas andra företag inom samma eller närliggande yrkesområde, torde vidare med den av utredningen föreslagna anordningen praktiskt taget bortfalla. Anordningen skulle också medföra, att genom låne- och subventionsfrågornas avlyftande från konsulenterna, dessa kunde i större utsträckning än nu är fallet inrikta sig på rådgivning i tekniska och kommersiella angelägenheter samt grundläggande undersökningar rörande förutsättningarna för ny företagsamhet. Även detta vore ur många synpunkter fördelaktigt, då arbetet i syfte att vidga särskilt det norrländska näringslivets bas i första hand bör inriktas på att underlätta förutsättningarna för företagsamhetens trivsel i dessa trakter. Under alla förhållanden hyser utredningen den uppfattningen, att om det av utredningen föreslagna kreditsystemet godtages, någon nybildning av företagareföreningar av för närvarande förekommande slag icke bör ske. Utanför Norrland och Bohus län förefinnes enligt utredningens mening icke för närvarande något sådant utpräglat behov av speciella stödåtgärder för den mindre företagsamheten, att detta icke skulle kunna tillräckligt tillgodoses genom den av utredningen föreslagna anordningen i förening med den nyttoverk-

63 samhet som Sveriges hantverksorganisation och Småindustriens centralförbund bedriva. Vad beträffar den i Värmlands län nybildade företagareföreningen torde på grund härav dess verksamhet för finansiering av småföretag, därest utredningens förslag beträffande kreditgivning till hantverk och småindustri genomföres, böra utformas icke i enlighet med de av företagareföreningarna för närvarande tillämpade principerna utan i överensstämmelse med det förslag, utredningen förordat. Frågan huruvida särskild konsulentverksamhet bör, anknuten till föreningen, upptagas i Värmlands län förefaller tveksam. Hänsyn torde här böra tagas till resultatet av de åtgärder till främjande av upplysnings- och rådgivningsverksamheten, som utredningen i det följande föreslår vidtagna i anslutning till de bestående organisationerna: hantverksorganisationen och småindustriförbundet.

E.

F ö r s l a g till v i s s a ä n d r i n g a r i g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e lån från s t a t e n s h a n t v e r k s l å n e f o n d .

Utredningen har övervägt frågan om fortsatt utlåning från hantverkslånefonden vid sidan av den föreslagna kreditgivningen i anslutning till riksbanken. Med hänsyn till att påbörjandet av sistnämnda lånerörelse fordrar vissa, understundom kanske ganska tidsödande förberedelsearbeten och då dess utveckling ä r osäker — på sina håll kan den måhända alls icke komma till stånd — har utredningen ansett att, även om det nya förslaget visar sig i det stora hela praktiskt genomförbart, långivningen från hantverkslånefonden likväl bör, åtminstone tillsvidare, fortsätta. För hantverkare och småindustriidkare inom landsdelar, där den föreslagna riksbanksutlåningen icke kommer att tillämpas eller blir av obetydlig omfattning, samt för sådana småföretagare, vilka av en eller annan anledning icke önska ansluta sig till någon garantiförening av föreslagen art, torde möjligheten att erhålla lån från hantverkslånefonden alltjämt ha sitt värde. Såsom utredningen tidigare anfört, vill utredningen tillstyrka, att hantverkslånefondens tillämpningsområde något utvidgas. Utredningen erinrar till en början därom, att enligt nuvarande bestämmelser lån från fonden kan utgå till, förutom hantverkare, allenast idkare av sådan mindre industri, som är jämförlig med hantverk. Småindustriidkare av annat slag äro, om de önska begagna sig av statlig låneverksamhet på området, för närvarande hänvisade till industrilånefonden och Aktiebolaget industrikredit. Då de säkerhetskrav, vilka uppställas för lån från dessa sistnämnda institutioner, äro längre gående än de vilka gälla i fråga om hantverkslån, kommer — i den mån det över huvud går att skilja mellan olika stadier av småindustri — den mera framskridna småindustrien i ett sämre läge beträffande lånemöjligheterna än övriga idkare av mindre industri. Det förefaller skäligt, att denna gränsdragning mellan olika näringsutövare tillhörande samma företagskategori borttages.

64 Vidare må erinras, att enligt gällande bestämmelser hantverkslån endast kunna beviljas för maskinanskaffning, högst 10 000 kronor, och för förlagsändamål, högst 5 000 kronor. Utredningen föreslår sådant tillägg till nämnda bestämmelser, att lån från hantverkslånefonden må, på samma sätt som förutsatts beträffande riksbankslånen, kunna utgå jämväl för uppförande eller ombyggnad av verkstadslokaler. Dylikt verkstadslån synes lämpligen ej böra få överstiga två tredjedelar av den beräknade och av kommerskollegium godkända kostnaden för de med lånet avsedda åtgärderna. Lånemaximum kan skäligen bestämmas till 10 000 kronor, vilket skulle medföra att hantverkslån kunde sammanlagt beviljas en och samma sökande för olika ändamål till belopp, som vore lika med det, vilket föreslagits såsom maximum för riksbankslånen, eller 25 000 kronor. I viss anslutning till utredningens förslag beträffande sistnämnda lån torde vidare böra stadgas, att verkstadslån må innehavas under högst tio år, därvid förutsattes att, sedan lånet innehafts under ett år från första lyftningsdagen, återbetalning enligt av kommerskollegium fastställd amorteringsplan sker under efterföljande högst nio år med lika stora årliga kapitalbelopp. Enligt bestämmelserna om lån från hantverkslånefonden skall låneansökan ingivas till kommerskollegium inom tid, som av kollegium kungöres. Avsikten med detta stadgande torde ha varit, att ansökningar icke borde prövas successivt under året utan samlas och upptagas till behandling i ett större sammanhang, en eller kanske ett par gånger årligen för att sålunda en rättvis fördelning av tillgängliga lånemedel skulle möjliggöras. Till följd av det förhållandevis ringa antalet lånesökande h a r praxis emellertid utvecklat sig därhän, att ansökningar numera prövas och avgöras allteftersom de inkomma. Då detta förfaringssätt synes ändamålsenligt, föreslår utredningen, att nyssnämnda kungörelseförfarande såsom onödigt icke vidare tillämpas. I övrigt synas de krav på ändamålsenlighet, som rimligen böra ställas på långivningen från hantverkslånefonden, vara tillgodosedda i nu gällande bestämmelser och tillämpad praxis. Utredningen har sålunda ej funnit anledning att föreslå ändring härutinnan. Av utredningen uppgjort förslag till kungörelse om vissa ändringar i kungörelsen den 29 maj 1936 (nr 235) angående allmänna villkor och bestämmelser för lån ur statens hantverkslånefond, i anslutning till vad här anförts, har såsom bilaga fogats vid detta betänkande.

65 IV. Upplysnings- och rådgivningsverksamhet. A.

Inledning.

D e n a n d r a fråga, s o m i n n e f a t t a s i u t r e d n i n g e n s u p p d r a g , a v s e r u p p l y s nings- o c h r å d g i v n i n g s v e r k s a m h e t e n . I d i r e k t i v e n för u t r e d n i n g e n u t t a l a s h ä r u t i n n a n följande: »Statens hantverksinstitut har, såsom nämnts, i informatoriskt hänseende en viktig uppgift att fylla. I sistberörda syfte arbeta även de konsulenter, som, på sätt framgår av det förut sagda, med bidrag av statsmedel anställts i vissa län. Under förra hälften av innevarande år har vidare av Sveriges hantverksorganisation öppnats en informations- och förmedlingsbyrå med uppgift att stå hantverket och den mindre industrien till tjänst med råd och anvisningar i olika frågor. Byrån avser tillika att söka förmedla kontakt mellan småföretagarna samt grossisterna och storindustrien. I en verksamhet av sist angivna slag torde också ligga en av Småindustriens centralförbunds viktigaste uppgifter. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen ävensom de, särskilt i nuvarande lid, inträffande förändringarna i avsättningshänseende beträffande småföretagarnas produkter aktualisera frågan om ökad upplysningsverksamhet. Förslag har väckts, att staten borde medverka härtill genom bidrag till anställande av konsulenter även i andra delar av landet än de, där sådana för närvarande förekomma. Frågan förtjänar att utredas. En dylik utredning borde till en början närmare klarlägga behovet av ytterligare upplysningsmöjligheter ävensom fastställa de syften, som genom dessa möjligheter främst borde tillgodoses. Olika vägar för en lösning av problemet böra undersökas. Skulle förslaget om ökad konsulentverksamhet befinnas ägnat att förverkligas, bör prövas på vad sätt och i vilken utsträckning detsamma bäst kan genomföras. Bland annat bör härvid såsom ett alternativ övervägas ett system med olika konsulenter för olika yrkesgrupper.» U t r e d n i n g e n h a r tagit del a v e n i n o m Sveriges h a n t v e r k s o r g a n i s a t i o n u p p r ä t t a d , d e n 1 o k t o b e r 1940 d a g t e c k n a d p r o m e m o r i a m e d förslag o m i n r ä t t a n d e a v en hela l a n d e t o m s p ä n n a n d e k o n s u l e n t v e r k s a m h e t , b e d r i v e n a v h a n t v e r k s o r g a n i s a t i o n e n m e d statligt u n d e r s t ö d . Förslaget, s o m m o t i v e r a s m e d bl. a. e r f a r e n h e t e r n a f r å n f ö r e t a g a r e f ö r e n i n g a r n a s v e r k s a m h e t o c h b e h o v e t a v en fast l o k a l r e p r e s e n t a t i o n för h a n t v e r k s o r g a n i s a t i o n e n o c h d e s s f ö r m e d l i n g s b y r å , i n n e b ä r i h u v u d s a k följande. Konsulenter för hantverket och småindustrien tillsättas för de län eller hantverksdistrikt, där för närvarande företagareföreningar icke existera. Tillsvidare placeras dock icke en konsulent i varje län utan en distriktsindelning omfattande nio konsulentområden genomföres sålunda: 1. Stockholms, Uppsala och Gotlands län. 2. Södermanlands och Östergötlands län. 3. Jönköpings och Kalmar län. 5—417558.

4. Kronobergs och Blekinge län. 5. Malmöhus och Kristianstads län. 6. Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län. 7. Värmlands län. 8. Örebro och Västmanlands län. 9. Kopparbergs län. Konsulenterna sortera direkt under Sveriges hantverksorganisations informationsoch förmedlingsbyrå och avgiva till denna löpande rapporter om sin verksamhet liksom även ekonomiska redogörelser. Konsulenterna skola även tjänstgöra som sekreterare i respektive hantverksdistrikt för att på så sätt upprätthålla kontakten mellan huvudorganisationen och dess underavdelningar. Konsulenterna skola i sin verksamhet samarbeta med hantverksdistriktens industrinämnder. För att kontrollera informations- och förmedlingsbyråns liksom de underlydande konsulenternas verksamhet tillsätter staten en inspektor. Den beräknade årliga kostnaden för en dylik konsulentverksamhet inberaknat löner och omkostnader uppskattas till cirka 10 000 kronor per konsulent. Av det sålunda erforderliga totalbeloppet av 90 000 kronor per år tillskjuter hantverksorganisationen 27 000 kronor. Återstoden, 63 000 kronor, tillskjutes av staten. Då hantverksorganisationen för närvarande icke anser sig disponera det från dess sida erforderliga tillskottet, 27 000 kronor, föreslår organisationen, att staten under konsulentverksamhetens begynnelseår helt bekostar densamma och för detta andamål anslår 90 000 kronor. Vid den undersökning, som utredningen föranstaltat rörande uppfattningen bland hantverkare och småindustriidkare om finansieringsförhållandena, framställdes även frågor beträffande småföretagens rationaliseringsbehov. Av de omkring 150 hantverksföreningar, som yttrat sig i ämnet, ha nittio procent starkt understrukit, att ett allmänt rationaliseringsbehov förefinnes. Medlemmarna i Småindustriens centralförbund äro till åttiofem procent av samma uppfattning. Ett väsentligt hinder för rationaliseringens genomförande anser m a n på båda håll finansieringssvårigheter utgöra. En betydande majoritet inom vardera organisationen har vidare hävdat, att effektivitetsbrister i samma utsträckning vidlåda företagens affärsmässiga och deras tekniska drift. Mellan företrädare för hantverket å ena sidan och representanter för den mer välutvecklade småindustrien å den andra förefinnes emellertid en viss skillnad i uppfattningen om arten av det föreliggande behovet av upplysning och rådgivning. De förstnämnda anse detta behov vara av mycket allmän art, och att det därför i stor utsträckning skulle kunna tillfredsställas genom lokala allroundkonsulenter. På småindustrihåll förfäktar man åsikten, att förevarande behov i främsta rummet gäller kvalificerad rådgivning i speciella tekniska och affärsekonomiska frågor. Av inhämtade upplysningar från företagareföreningarna synes framgå, att den tekniska och ekonomiska kunnigheten bland det klientel, som föreningarnas verksamhet berör, i många fall är bristfällig. Behov av upplysning och rådgivning för möjliggörande av rationell drift anses föreligga icke endast hos de av föreningarna understödda och genom föreningarnas medverkan nyskapade företagen utan även hos den inom föreningarnas verksamhetsområden redan existerande småföretagsamheten.

67 B.

S y n p u n k t e r o c h ställningstagande.

Utredningen har av den verkställda undersökningen ävensom genom den beröring utredningens ledamöter i övrigt haft med ifrågavarande näringsverksamhet kommit till den uppfattningen, att inom vissa delar av hantverket och småindustrien brister av driftsteknisk och affärsekonomisk art förefinnas, vilka h ä m m a företagens utveckling. Särskilt gäller detta de allra minsta företagen. Den kraftigast utvecklade småindustrien, vilken ofta står på gränsen till storföretagsamhet, drives i de flesta fall mer rationellt såväl produktionstekniskt som affärsmässigt sett. Rationaliseringsbehovet är såsom nämnts tvåfaldigt. Det avser dels den tekniska utrustningen och planeringen av driften, dels den affärsekonomiska skötseln av företaget. Det torde icke vara tvivel underkastat, att de största bristerna äro att söka i sistnämnda avseende. Redovisningstekniken är ringa utvecklad och leder såsom i annat sammanhang framhållits till ofullständig kostnadsberäkning av tillverkningen, vilket försvårar finansieringen av den löpande rörelsen. Detta tillsammans med okunnighet om kostnadsutvecklingen inom företaget påverkar oförmånligt även finansieringen på längre sikt. Den kommersiella delen av småföretagens drift företer jämväl rent försäljningstekniskt behov av mer rationella arbetsmetoder. Småföretagen inse ofta icke värdet av att fastställa konditioner, att hålla leveranstider och att bruka reklamteknik, allt saker, som äro av största betydelse för en rationell drift. Den tekniska kunnigheten och uppfinningsrikedomen bilda till avsevärd del grunden i småföretagens tillkomst och utveckling. Även om hantverket och småindustrien med avseende på maskinell utrustning icke till alla delar hunnit följa med det tekniska framåtskridandet, är det likväl den tekniska driften, som småföretagaren ägnar sitt största intresse. Minst uppmärksamhet kommer därvid planeringstekniken till del, i viss mån beroende på otillräcklig förståelse för de driftsekonomiska fördelarna av åtgärder i denna riktning. Inom vissa delar av småindustrien förefaller dock framställningstekniken allmänt sett icke avsevärt släpa efter, medan däremot vissa behov av speciell rationalisering kunna vara för handen. I rent tekniskt hänseende torde frågan om driftsmetodernas förbättring inom småindustri på ett högre utvecklingsstadium ligga på ett mer kvalificerat plan. Sammanfattningsvis torde sålunda kunna sägas, att behovet av upplysning och rådgivning inom hantverk och småindustri i första rummet är av allmän karaktär, speciellt i vad det gäller affärsekonomiska ämnen men i visst avseende även beträffande tekniska gebit. Hos småindustrien finnes dessutom i begränsad omfattning ett behov av mera kvalificerad teknisk rådgivning. Ur anförda synpunkter finner utredningen syftet i och för sig med en konsulentverksamhet av den art Sveriges hantverksorganisation föreslår för-

G8

tjäna beaktande. Såsom skäl för att informationsverksamheten bör bedrivas lokalt kunna anföras småföretagsamhetens omfattande geografiska spridning, det stora antalet enheter av ringa storlek och företagarkårens ovana vid korrespondens. Å andra sidan utgöra branschernas mångfald och heterogena sammansättning liksom konkurrenshänsyn och företagarnas självständighetskrav faktorer, vilka försvåra en decentraliserad konsulentverksamhet. Om frågan till en början begränsas till att gälla speciellt yrkesteknisk rådgivning finner utredningen klart, att man icke kan på de erfarenheter allenast, vilka vunnits i samband med företagareföreningarnas arbete, utan vidare bygga upp en landet i dess helhet omspännande konsulentorganisation. Företagareföreningarnas konsulentverksamhet bedrives under andra förutsättningar än dem, på vilka upplysnings- och rådgivningstjänst i landets övriga delar måste grundas. Inom företagareföreningarnas arbetsområden avser konsulentverksamheten väsentligen rådgivning och planering i samband med nystartande av företag eller upptagande av nya tillverkningar, i första hand med beaktande av samhällsekonomiska och sociala synpunkter. Inom sådana områden av landet, där framgångsrik småföretagsamhet redan i större omfattning existerar, måste däremot de privatekonomiska utgångspunkterna för rådgivningsverksamhetens bedrivande skjutas i förgrunden, och de samhällsekonomiska fördelarna av näringarnas främjande bli att betrakta som en följdverkan. Härtill kommer att konsulentverksamheten inom företagareföreningarnas distrikt underlättas av den omständigheten, att konsulenterna därstädes ha att arbeta med ett relativt begränsat antal arter av företag. Den rådgivningsverksamhet, som ligger inom företagareföreningarnas arbetsfält, kan sålunda icke anses direkt jämförbar med den verksamhet av ifrågavarande slag, som skulle erfordras till tjänst för existerande företagsamhet i andra delar av landet. Utredningen vill vidare erinra om de åtgärder i syfte att genom undervisning och rådgivning främja den teknisk-ekonomiska utvecklingen inom hantverk och småindustri, vilka ankomma på Statens hantverksinstitut. Förutom den allmänna uppgiften att verka för höjandet av yrkesskickligheten, bland annat genom meddelande av undervisning i form av kurser och föreläsningar i praktiskt-tekniskt verkstadsarbete och teoretiska ämnen, åligger det institutet enligt dess instruktion att »såsom tekniskt rådgivande institution utöva konsulterande verksamhet (teknisk informationsverksamhet) beträffande material, arbetsmetoder och arbetsberedskap på olika yrkesområden och därvid till behandling upptaga yrkesmännens olika praktiska problem av teknisk eller teknisk-ekonomisk natur». I avsaknad av närmare praktisk erfarenhet kan omfattningen av hantverksinstitutets ifrågavarande informationsverksamhet och det sätt, på vilket denna lämpligast bör organiseras, icke nu med bestämdhet angivas. Utan att i nuvarande läge taga ställning till frågan vill utredningen framföra såsom tänkbar den möjligheten, att institutets informationstjänst utbygges med viss branschmässig rådgivning genom konsulenter. En dylik anordning, vilken torde förutsätta, att

69 konsulenterna stationerades centralt vid institutet, varifrån de kunde i mån av behov utsändas på längre eller kortvarigare tjänstgöring inom olika distrikt, skulle medföra den fördelen, att såsom konsulenter kunde anställas personer, vilka var och en vore speciellt sakkunnig inom vissa yrkesområden. Härigenom skulle man undgå en av de allvarligaste invändningar, som kan riktas mot ett system med uteslutande allroundkonsulenter, liknande dem som användas av företagareföreningarna, den nämligen, att dylika konsulenter icke kunna så behärska hantverkets och industriens olika grenar, att de skulle i övriga delar av landet lända till avsett gagn. Att inom rimlig kostnadsram bygga upp en hel organisation med lokala konsulenter, som äro specialister var och en på sitt område av tekniken, är icke möjligt. Tanken att på antytt sätt i anslutning till hantverksinstitutet organisera en begränsad central eller i viss utsträckning regional konsulentverksamhet för olika branscher synes däremot praktiskt genomförbar. En dylik konsulentverksamhet skulle i främsta rummet bli ägnad att tjäna småföretagsamhetens behov av kvalificerad yrkesteknisk rådgivning. Hantverksinstitutets speciella möjligheter till undersökningar av forskningsmässig karaktär skulle därvid bli av särskilt värde. Utöver de skäl, som, enligt vad i det föregående angivits, tala mot en decentraliserad teknisk rådgivning genom yrkeskonsulenter, vill utredningen framhålla, att enligt dess mening småföretagens rådgivningsbehov torde, förutom genom hantverksinstitutets centrala yrkestekniska informationsverksamhet, kunna till icke ringa del tillgodoses genom bättre utnyttjande av redan förefintliga institutioner. Vad som härvidlag kräves är huvudsakligen förmedling av kontakt mellan å ena sidan företag i behov av teknisk hjälp samt å andra sidan olika instanser, vilka kunna meddela sådan. Utredningen vill framhålla de möjligheter att bidraga till den tekniska rådgivningsverksamhetens ordnande, som Sveriges hantverksorganisation och Småindustriens centralförbund besitta i vad gäller samverkan med lokala instanser såsom yrkes- och verkstadsskolor, ingenjörsföreningar och ingenjörer vid större industrier samt med centrala organ såsom Statens hantverksinstitut och Aktiebolaget industribyrån. Värdefulla insatser torde på detta sätt, utan inrättande av ytterligare institutioner, på många håll kunna åstadkommas. Mot denna uppfattning kan emellertid den invändningen göras, att den i alltför hög grad räknar med att organisationernas lokala förtroendemän utan eftersättande av egna göromål skola fullt effektivt kunna tjänstgöra som kontaktförmedlare. Det är sannolikt, att organisationernas lokalrepresentation, exempelvis industrinämnderna och länsombuden, endast i viss utsträckning äga möjlighet att aktivisera rådgivningsarbetet genom personliga insatser. Det synes därför i dessa avseenden förefinnas utrymme för självständigt förmedlingsarbete av konsulentkaraktär. Avser man, att ett eventuellt system med lokala konsulenter för hantverk och småindustri uteslutande eller i huvudsak skulle tjäna behovet av dylika lokala kontaktorgan, bortfalla flera betänkligheter mot en decentraliserad konsulentorgani-

70 sation. Den behöver framförallt icke bli så kostsam, enär färre tjänster erfordras; det är dessutom antagligt, att konsulentbefattningar av denna art i många fall icke behöva vara heltidsavlönade. Såsom ombudsmän av exempelvis egnahemsombuds karaktär, i ständig förbindelse med respektive organisations centrala byrå, varifrån givas direktiv och impulser, kunde sådana konsulenter bli av visst värde. Såsom tidigare framhållits omfattar det aktuella rationaliseringsbehovet inom hantverk och småindustri huvudsakligen kommersiella samt allmänna planerings- och driftstekniska frågor. De kompetensfordringar, som böra ställas på en dylik konsulent, äro därför allmän teknisk kunnighet i förening med affärsekonomisk utbildning samt praktisk läggning och erfarenhet. Utredningen anser dock, att en konsulentorganisation av detta sistnämnda slag icke bör på en gång och i hela dess vidd förverkligas utan att den bör så småningom bringas att framväxa. Denna uppfattning stöder utredningen, förutom på vad tidigare anförts, bland annat på antagandet, att det är förenat med betydande svårigheter att finna lämpliga män för de avsedda konsulentbefattningarna. Det torde till en början vara lämpligt att bygga på organisationernas omförmälda lokalrepresentation såsom exempelvis industrinämnder och länsombud och att i möjligaste mån utnyttja dessa såsom kontaktförmedlare. I strävanden av detta slag böra icke endast de centrala organisationerna vara de initiativtagande. Utredningen vill understryka önskvärdheten av att exempelvis hantverksföreningarna taga aktiv del i arbetet och, i mån av medel, därmed följande ekonomiskt ansvar. Det föreliggande rationaliseringsbehovet inom hantverk och småindustri är yttermera enligt utredningens mening till stor del av sådan art, att vad som i främsta rummet erfordras är undervisning och utbildning i vissa allmänna ämnen men icke rådgivning i egentlig mening. Denna synpunkt torde särskilt äga tillämpning med avseende på det redovisnings- och försäljningstekniska området. Samtidigt som utredningen även härvidlag vill fästa uppmärksamheten på Statens hantverksinstitut och i detta fall dess undervisningsverksamhet, må framhållas önskvärdheten av att insatser från organisationernas sida speciellt inriktas på utbildnings- och undervisningsuppgifter. Åtgärder på detta område, vilka givetvis icke böra vidtagas utan i förekommande fall erforderlig samverkan med hantverksinstitutet, böra framförallt avse den affärsekonomiska utbildningen, speciellt praktisk bokförings- och kalkyleringsundervisning. Studiecirkel- och kursverksamhet, anordnad lokalt av hantverksföreningarna, industrinämnderna och länsombuden i samarbete med undervisningsanstalter är en framkomlig väg. Åstadkommande av lättillgängliga och praktiska skriftserier i för småföretag viktiga företags- och drifts* ekonomiska ämnen är likaledes en betydelsefull uppgift. Värdefulla resultat skulle ovivelaktigt även kunna ernås i vad gäller skolningen av här ifrågavarande företagargrupper genom samverkan mellan organisationerna och korrespondensinstitut.

71 I detta sammanhang vill utredningen framhålla angelägenheten av att, därest en konsulentverksamhet igångsattes, den rådgivning, som från konsulentens sida äger rum, grundas uteslutande på företagarnas direkta anmodan om bistånd och sålunda icke bedrives i mer eller mindre påtvingande form. Erfarenheter från försök att genom ambulerande konsulentverksamhet i landets södra delar giva småföretagare tekniska råd ha uppenbarat de risker, som på grund av motsättningar mellan konkurrerande företag äro förbundna med en sådan verksamhet, och de stora krav på omdöme och diskretion, som därför måste ställas på dess utövare. En viss misstänksamhet från företagarnas sida, att fabrikationshemligheter skola förrådas, torde ofta vara för handen. Enligt utredningens mening bör man sålunda i fråga om lokal konsulentverksamhet tillsvidare gå fram med en viss försiktighet. Särskilt synes detta gälla den rent yrkestekniska rådgivningen. Beträffande affärs- och driftsekonomisk rådgivning gestalta sig förhållandena i viss mån annorlunda. Sveriges hantverksorganisation och Småindustriens centralförbund bedriva redan nu i begränsad omfattning informationsverksamhet i syfte bland annat att förbättra redovisnings- och kalkyleringstekniken. Jämsides med aktioner i avsikt att skapa större reda och enhetlighet i leveransvillkoren anser utredningen nämnda slag av informationsarbete, utvidgat till att omfatta även åtgärder av utpräglad undervisningskaraktär, utgöra organisationernas viktigaste arbetsuppgifter för tillgodoseende av småföretagens behov av affärsekonomisk rationalisering. Att på en gång bygga upp en decentraliserad konsulentorganisation för detta ändamål finner emellertid utredningen icke praktiskt och ej heller behövligt. I stor utsträckning torde resultat kunna vinnas genom att organisationernas redan förefintliga lokala representation mera effektivt utnyttjas. Dessutom torde, i överensstämmelse med vad tidigare anförts, upplysningsverksamheten, framförallt i vad den avser utpräglade undervisningsuppgifter, antagligen kunna inriktas på åtgärder vartill ej i första hand erfordras lokala organ, exempelvis korrespondensundervisning och utgivande av praktiska handböcker. Utredningen anser sig därför icke kunna förorda, att staten från början bidrager med belopp av större storleksordning till uppbyggande av en konsulentorganisation för småindustri och hantverk. Det torde få ankomma på organisationerna att med hänsyn till den vikt, de tillmäta en anordning av ifrågavarande slag, i första hand själva vidtaga erforderliga åtgärder. Den samhälleliga betydelsen av småföretagsverksamhetens effektivisering gör emellertid, att strävandena såväl att effektivare utnyttja redan förefintliga möjligheter för tillgodoseende av nämnda företagsamhets informationsbehov som även att finna nya, ändamålsenliga vägar härför synas förtjänta alt understödjas jämväl från statens sida. Med hänsyn till de uppgifter i avseende å utbildning och undervisning, som på andra områden inom samhället åvila staten, anser utredningen det därför skäligt att statsmakterna redan på nuvarande stadium i viss omfattning lämna sin medverkan till en

72 utvidgning av den av organisationerna bedrivna upplysnings- och rådgivningsverksamheten. Utredningen föreslår i detta syfte, att Kungl. Maj:t ville av riksdagen utverka anslag till ifrågavarande upplysnings- och informationsverksamhet inom hantverk och småindustri. En medelstilldelning av sammanlagt 25 000 kronor om året synes utredningen lämplig. Anslaget, vilket bör erhålla reservationsanslags natur, torde ställas till förfogande åt Kungl. Maj:t, som bör äga att verkställa fördelning av anslaget mellan hantverksorganisationen och småindustriförbundet med hänsyn till arbetets omfattning och övriga föreliggande omständigheter. En förutsättning för statsbidrag måste naturligtvis härvid vara, att verksamheten bedrives på ett ändamålsenligt sätt. Innan bidragstilldelning sker, torde därför böra för användningen av bidragsmedlen uppgöras plan, som kan av Kungl. Maj:t godkännas. Kontrollen över att medlen användas i enlighet med planen samt att verksamheten i övrigt lämpligt organiseras och omhänderhaves torde böra ankomma på kommerskollegium. Utredningens nu framförda förslag åsyftar såsom nämnts en upplysningsoch informationsverksamhet av mera begränsad omfattning än den hantverksorganisationen ursprungligen tänkt sig. Skulle hantverksorganisationen anse behov föreligga av omedelbara åtgärder av större räckvidd, synas vissa möjligheter för organisationen att själv finansiera dessa icke vara uteslutna. Sålunda bortfalla helt från och med innevarande år genom statens övertagande av de uppgifter, som åvilat organisationen med avseende å det gamla hantverksinstitutet, organisationens utgifter för detta institut. Enligt inhämtade upplysningar beräknas vidare vissa besparingar kunna göras beträffande tidskriften Svensk hantverkstidning. Slutligen skulle genom höjning av medlemsavgiften en ganska betydande inkomststegring kunna erhållas. Utredningen vill för övrigt framhålla, att teknisk rådgivning icke nödvändigtvis måste lämnas företagaren avgiftsfritt. Konsulentverksamheten bör, i likhet med vad som i vissa fall gäller beträffande motsvarande verksamhet på jordbrukets område, kunna giva vissa intäkter till bestridande av kostnaderna för densamma. Skulle verksamheten visa sig giva praktiskt tillfredsställande resultat torde ytterligare bidrag från statens sida framdeles kunna tagas under övervägande. Utredningen vill i detta sammanhang understryka det ökade värde, en eventuell konsulentorganisation inom hantverk och småindustri skulle få, liksom även de förbättrade möjligheter att finansiera densamma, det skulle medföra, om den bedreves av en för all mindre företagsamhet gemensam organisation.

73 V. Förmedlingsverksamheten. A.

Inledning.

I de av chefen för handelsdepartementet givna direktiven för utredningen framhölls beträffande förmedlingsverksamheten, att denna närmast torde ankomma på småföretagarnas egna organisationer. Då emellertid förslag vid flera tillfällen hade framförts om statsanslag till verksamheten, och då densamma kunde tänkas få vissa beröringspunkter med en eventuell utvidgad konsulentverksamhet, syntes det departementschefen lämpligt, att jämväl ifrågavarande spörsmål bleve föremål för undersökning. I en på Kungl. Maj:ts prövning beroende, till handelsdepartementet inkommen skrivelse har Sveriges hantverksorganisation hemställt om anslag till organisationens förmedlings- och upplysningsverksamhet för år 1941 med 20 000 kronor. I motiveringen yttras bland annat, att de med förmedlingsverksamheten förbundna kostnaderna icke tillnärmelsevis täcktes av inkomsterna från densamma. I regel uttoge man ej någon avgift för utförda uppdrag annat än i den mån dessa vore förenade med särskilt tidsödande utredningar. Vidare hänvisades till att organisationen för år 1940 erhållit ett statsanslag på 10 000 kronor och underströks, att organisationen i förmedlingsbyråns verksamhet såge ett medel att främja arbetsmöjligheter och rationalisering inom den mindre företagsamheten. Försäljnings- och förmedlingsverksamhet inom hantverk och småindustri utövas för närvarande, på sätt framgår av den tidigare redogörelsen, av Småindustriens centralförbund, Sveriges hantverksorganisation, Föreningen produkter från Sverige samt de i vissa län verkande företagareföreningarna. Småindustriens centralförbunds förmedlingstjänst har bedrivits sedan förbundets tillkomst 1934 och är den äldsta verksamheten av ifrågavarande slag i landet. Vid besök, som utredningens ordförande och ledamoten Wickman under utredningens gång avlagt å förbundets kontor i Jönköping, har kunnat konstateras, att förmedlingsarbetet bedrives efter såvitt det kan bedömas rationella linjer och med god framgång. Förmedlingsbyrån synes även vara ekonomiskt välskött, och kostnaderna för verksamheten ligga på en nivå, som i betraktande av de vunna resultaten måste betraktas såsom tillfredsställande. Det mellan Småindustriens centralförbund och Sveriges industriförbund etablerade samarbetet, vilket hittills inriktats på småindustriens underleveranser till större industri, har vidgat förmedlingsbyråns arbetsfält och ökat dess betydelse som avsättningskanal för småindustriella produkter. Den kommersiella förmedlings- och upplysningsverksamhet, som sedan

74 1940 bedrives av Sveriges hantverksorganisation, är upplagd efter samma linjer som de, vilka utformats och tillämpas av Småindustriens centralförbund. På grund av den korta tid, hantverksorganisationen hittills ägnat sig åt förmedlingsverksamheten, är arbetet ännu ej färdigorganiserat. Med hänsyn till organisationens stora utbredning och betydande resurser torde det emellertid kunna leda till värdefulla resultat. Vad beträffar föreningen Produkter från Sverige är densamma, såsom tidigare framhållits, en ren exportorganisation och har såsom sådan upparbetat en ganska betydande export, vilken före kriget huvudsakligen gick till Amerika. För närvarande ligger arbetet av lättförklarlig anledning så gott som helt nere. Vissa av företagareföreningarna slutligen ha ägnat en betydande del av sin verksamhet åt förmedling och försäljning av medlemmarnas produkter. Särskild stor omfattning har försäljningsarbetet tagit inom Västerbottens företagareförening, vilken numera bedriver den rörelse, som före föreningens tillkomst handhades av landstingets förmedlingsbyrå för lantbruks- och småindustriprodukter. Inom kommittén för småföretag i Gävleborgs län utgjorde, innan kommittén ombildades till ekonomisk förening, huvuddelen av verksamheten kommersiell förmedling och rådgivning. Även de övriga företagareföreningarna befatta sig med försäljningsuppgifter, ofta som ett led i stödjandet av nystartade företag. Icke sällan söker man därvid sätta företagen i förbindelse med stadigvarande avnämare, vilket för de nya företagen är en värdefull hjälp under begynnelseåren.

B.

Synpunkter och ställningstagande.

Utredningen har kommit till uppfattningen, att den verksamhet på försäljningsområdet, som företagareorganisationerna inom hantverk och småindustri med fördel kunna bedriva, uteslutande bör vara av förmedlingskaraktär. Direkta försäljningsuppgifter kunna på ifrågavarande område endast mera sällan anförtros större organisationer av företagare med vederbörande organisation som avtalsslutande part, utan alt därvid friktioner mellan organisationen och dess medlemmar samt mellan medlemmarna inbördes uppstå. Misstänksamhet om otillbörligt gynnande och konkurrenshänsyn av skilda slag äro därvid svårighetsskapande faktorer, som oftast icke stå att övervinna. Med avseende på gemensamma inköpsorganisationer göra sig dessa svårigheter icke i samma grad gällande. Då betydande fördelar synas vara att ernå genom inköpssamverkan mellan småföretag, anser utredningen önskvärt, att man med större energi än hittills inom hantverk och småindustri söker finna former för ett praktiskt samarbete i inköpsfrågor. Utredningen, som icke ansett sig böra närmare ingå på detta spörsmål, förordar, att detsamma ägnas ökad uppmärksamhet från organisationernas sida. Enligt utredningens mening har Småindustriens centralförbunds och sedermera Sveriges hantverksorganisations förmedlingsverksamhet på försälj-

75 ningsområdet kommit att bedrivas på rätt sätt, i det i båda fallen uteslutande kontaktförmedling mellan köpare och säljare eftersträvas. Det synes dock utredningen, som om den nuvarande tudelningen av organisationernas i samma syfte bedrivna verksamhet icke vore ändamålsenlig. Småföretagsamheten som helhet skulle bäst tjänas av ett gemensamt förmedlingsorgan. Särskilt för säljare men även för köpare innebär det olägenheter, att två inbördes konkurrerande byråer arbeta på samma fält. Rationellt vore därför, att organisationerna inledde direkt samverkan med varandra på denna punkt. Med hänsyn till det sålunda bestående konkurrensförhållandet mellan de båda organisationernas förmedlingsorgan och med beaktande jämväl av den omständigheten, att Småindustriens centralförbund, utan statsanslag, sedan längre tid tillbaka än Sveriges hantverksorganisation bedrivit förmedlingsrörelse av ifrågavarande slag, anser sig utredningen icke kunna tillstyrka hantverksorganisationens begäran om anslag för dess förmedlingstjänst. Samverkan mellan organisationerna anser utredningen vara ett första, oeftergivligt krav, för att staten skall medverka med anslag för berörda ändamål. Kommer dylik samverkan till stånd, torde, därest det skulle visa sig, att organisationerna icke med egna medel kunna finansiera verksamheten, statsbidrag kunna tagas under övervägande. I första hand bör dock eftersträvas att göra verksamheten självbärande. Utredningen erinrar om de erfarenheter härutinnan, som gjorts inom Småindustriens centralförbund. Den förmedling av centraliserad art, som hittills av utredningen diskuterats, är huvudsakligen av sådan karaktär, att den främjar avsättningen för företag, vilka arbeta på en större, icke lokal marknad. Till övervägande del är det därför endast småindustrien och speciellt den mest avancerade småindustrien, som kan tillgodogöra sig dess tjänster. För de renodlade hantverksföretagen spelar en på detta sätt centralt bedriven förmedlingsverksamhet mindre roll. Hantverkets försäljningsproblem äro helt naturligt mera lokalt betonade. En lokal förmedling av hantverksprodukter och -tjänster h a r enligt utredningens mening en betydelsefull uppgift att fylla. Praktiska försök ha gjorts, exempelvis i Stockholm, där hantverksföreningen dels utgivit en katalog över yrkesutövare inom Stockholm med omgivningar, dels tillhandagår med telefonupplysningar beträffande adresser på lämpliga leverantörer och yrkesmän. Utredningen förordar, att liknande anordningar, vilka draga förhållandevis ringa kostnader, vidtagas även på andra platser. Med rationellt skött reklam skulle detta innebära ett värdefullt stöd för hantverkaren i hans försäljningsarbete. Vad beträffar hantverksföreningarnas insatser till främjande av de av dem företrädda näringarnas intressen kan utredningen icke undgå att finna, att, utöver ett i och för sig mycket värdefullt arbete till yrkenas förkovran, praktiska åtgärder till småföretagsamhetens tjänst endast i mera begränsad omfattning vidtagits. En omdisponering av hantverksföreningarnas inkomster till att avse mer utpräglad nyttoverksamhet inom respektive föreningsområden än som tidigare i allmänhet varit fallet anser utredningen därför vara

76 synnerligen önskvärd. Utredningen erinrar i övrigt om de mycket betydande arbetsuppgifter av annan art än förmedling, vilka för att fullt effektivt kunna lösas kräva aktiv medverkan från hantverksföreningarnas sida. Detta gäller såväl kreditfrågor som upplysnings- och rådgivningsverksamheten. Utredningen vill i detta sammanhang jämväl peka på vissa andra utvecklingstendenser på försäljningsområdet, vilka förefalla ägnade att fördelaktigt medverka till lösande av småföretagens avsättningsproblem. Den tidigare omnämnda underleveransförmedlingen synes kunna resultera i bestående kommersiella förbindelser mellan de mindre och de större företagen. Oavsett värdet u r avsättningssynpunkt av denna direkta kontakt, är den på längre sikt till nytta för småföretagen därigenom, att möjligheterna till teknisk rådgivning och finansiellt stöd vidgas. På samma sätt som mellan mindre och större industriföretag kunna vidare integrationstendenser spåras mellan grosshandeln och småföretagen, i det försäljningsgrossister sammanföra detaljer från olika mindre producenter och ofta även åtaga sig vissa monteringsuppgifter i egna verkstäder. Mot en utveckling av antydd art kan visserligen invändas, att den motverkar småföretagens självständighet och gör dem i relativt högre grad beroende av avnämare. Nackdelarna i dessa hänseenden måste dock vägas mot de rent ekonomiska fördelarna av mera rationella försäljningsmetoder. Den koncentration av försäljningsuppgifterna, som h ä r äger rum, förefaller ur flera synpunkter fördelaktig. En utväg, som utredningen särskilt vill framhålla såsom lämplig, när det gäller ordnandet av småföretagens försäljningsspörsmål och vilken jämväl redan på sina håll beträtts, är bildandet av till omfattningen begränsade försäljningsföreningar. Sammansatta av ett mindre antal företag med olika tillverkningar men inom närliggande branscher kunna dylika föreningar, arbetande med gemensamma försäljare, vara av stort värde. Den omständigheten, att varje till föreningen anslutet företag deltager med annan produktion än inedkontrahenterna, är till fördel för verksamheten därigenom, att den eliminerar friktionsmöjligheter på grund av konkurrensförhållanden, samtidigt som den ger försäljarna ett större urval av artiklar att arbeta med. P å detta sätt åstadkommes en rationell arbetsfördelning, och de små företagen, vilka enskilda icke kunna bära en omfattande försäljningsorganisation, nå genom samverkan en större marknad.

77 VI. Samarbete. A.

Behovet av samarbete.

De på hantverkets och småindustriens område existerande två riksorganisationerna av betydelse äro såsom vid upprepade tillfällen nämnts Sveriges hantverksorganisation och Småindustriens centralförbund. Antalet medlemmar i dessa organisationer — i hantverksorganisationen cirka 30 000 och i småindustriförbundet cirka 1 700 — är, i jämförelse med organisationsväsendets potentiella medlemsantal inom hantverk och småindustri, vilket torde ligga närmare 100 000, tämligen litet. En orsak till detta förhållande är, att en stor del av småföretagen knappast äro organiserbara. Detta gäller särskilt de allra minsta enheterna, enmansföretagen, enligt företagsräkningen 1931 uppgående till 43 400. Medlemsantalet har emellertid inom båda organisationerna ökat mycket kraftigt på senare tid till följd av en intensifierad medlemsvärvning i förening med kraftigare insatser från organisationernas sida på nyttoverksamhetens område. Svårigheten att draga en fast gräns mellan småindustri och hantverk har medverkat till ett utpräglat konkurrensförhållande mellan organisationerna med avseende på strävandena att förvärva nya medlemmar. I direktiven för utredningen har chefen för handelsdepartementet uttalat såsom önskvärt, att organisationsförhållandena på hantverkets och småindustriens område bleve föremål för behandling. Statsrådet har därvid ställt frågan, i vad mån de olika organisationerna till syfte och arbetsuppgifter kunna sammanfalla. I anslutning härtill anför han, att, därest ett närmare samgående mellan dem kunde åvägabringas, det förefölle som om detta skulle vara till gagn icke blott för vederbörande till organisationerna anslutna företagare utan även för de större industriföretag, vilka exempelvis för placering av underleveranser ha intresse av samarbete. Utredningen har under sitt arbete fått den uppfattningen bekräftad, att ett närmare samarbete mellan de båda organisationerna skulle vara önskvärt. Åtskilliga företagare äro medlemmar såväl i Småindustriens centralförbund som i hantverksföreningarna, och om man ser till antalet företag, äro antagligen till Sveriges hantverksorganisation anslutna flera småindustrier än till småindustriförbundet. I själva verket har ett flertal uppgifter för näringarnas utveckling befunnits vara av den arten, att de till stora delar förutsätta gemensam aktion från organisationernas sida. Detta gäller exempelvis kreditfrågan, där direkt samverkan mellan organisationernas lokalrepresentation skulle vara till fördel för de av utredningen föreslagna garantiföreningarnas

78 tillkomst och verksamhet. Med avseende på upplysnings- och rådgivningsverksamheten har utredningen kunnat konstatera, att samgående mellan organisationerna skulle underlätta en eventuell konsulentverksamhets uppbyggnad och utövande, detta oavsett vilken utformning med hänsyn till art och omfattning denna verksamhet än gåves. Ett flertal uppgifter av rationaliseringskaraktär på redovisnings- och försäljningsområdet äro även av sådan art, att de effektivare skulle kunna lösas om organisationerna gemensamt grepe sig an desamma. Mest utpräglat synes utredningen kravet på organisatoriskt samarbete göra sig gällande med avseende på förmedlingsverksamheten. Utredningen finner, såsom tidigare understrukits, synnerligen opraktiskt och olämpligt med den dubblering av nämnda verksamhet, som nu existerar, och det konkurrensförhållande, som därur framväxer. Från organisationernas sida har jämväl betonats villigheten till samarbete och medgivits önskvärdheten av gemensamma insatser.

B.

Å t g ä r d e r för s a m v e r k a n m e l l a n o r g a n i s a t i o n e r n a .

Försök ha inom utredningen gjorts att finna en för båda parter godtagbar form för praktisk samverkan. Olika möjligheter ha därvid undersökts. 1. Den radikalaste lösningen av samarbetsfrågan vore, att en sammanslagning av de båda organisationerna genomfördes. Den sålunda nyskapade organisationen, förslagsvis benämnd Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, skulle vara uppdelad på två avdelningar, den ena för hantverket och den andra för småindustrien, förslagsvis benämnda Hantverkets centralförbund och Småindustriens centralförbund. I den nya organisationens lokala föreningar skulle stommen utgöras av hantverksorganisationens nuvarande lokalföreningar, vilka över lag borde benämnas hantverksoch småindustriföreningar. Inom dessa skulle någon spaltning mellan hantverk och småindustri ej äga rum. Lokalföreningarna skulle, på samma sätt som nu är fallet, huvudsakligen länsvis sammanslutas till distrikt, inom vilka en uppdelning i hantverk och småindustri skulle ske på så sätt, att distriktsstyrelsen bestode av delvis hantverkare och delsvis småindustriidkare. Hantverks- och småindustrirepresentanterna skulle förutom att de gemensamt tjänstgjorde som distriktets styrelse även kunna uppträda självständigt såsom distriktets hantverks- respektive småindustrinämnd. Sin organisatoriska funktion finge dessa nämnder genom att samtliga hantverksnämnder i landet valde styrelse i Hantverkets centralförbund och samtliga småindustrinämnder valde styrelse i Småindustriens centralförbund. Hantverkets centralförbund skulle driva en Hantverkets förmedlingsbyrå och Småindustriens centralförbund en Småindustriens förmedlingsbyrå. Ett intimt samarbete skulle etableras mellan dessa båda byråer. Medlemskap i respektive förbund skulle krävas för att få utnyttja förmedlingstjänsten. Praktiskt skulle detta lätt kunna ordnas genom en förändring av det system, efter vilket hantverksföreningarna och i

79 sin tur företagarna nu inbetala sina medlemsavgifter till Sveriges hantverksorganisation. Någon väsentlig höjning av dessa avgifter, utöver vad som kunde anses skäligt med hänsyn till eventuella merkostnader för byråverksamheten, skulle icke ifrågakomma. Det skulle stå medlemmarna i lokalföreningarna fritt att u r respektive intressesynpunkter avgöra, vilket förbund de ville tillhöra: Hantverkets centralförbund eller Småindustriens centralförbund. Förbunden finge särskilt ägna sig åt, småindustriförbundet förmedling av underleveranser, förmedling till grossister, exportaffärer och handläggning av vissa för småindustrien speciella frågor samt hantverksförbundet yrkesutbildningsoch kvalitetskontrollfrågor, organisering av lokal förmedlingstjänst för hantverket och handläggning av för hantverket speciella frågor. Gemensamt och i samarbete med hantverksinstitutet kunde de båda förbunden eventuellt tänkas driva en central avdelning för konsultationsverksamhet i affärsekonomiska och driftstekniska frågor. Den gemensamma topporganisationen, Sveriges hantverks- och småindustriförbund, skulle icke öva direkt inflytande på förbundens verksamhet, men utgöra ett centralorgan för gemensamt tillvaratagande inför statsmakterna och gentemot andra näringsorganisationer av den mindre företagsamhetens intressen. Styrelsen för organisationen skulle väljas p å liknande sätt som nu styrelsen i Sveriges hantverksorganisation. Medlemmar av lokalföreningarna bleve enligt ovanstående samtidigt medlemmar av ettdera av centralförbunden samt av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. För dem, som endast önska utnyttja förmedlingsverksamheten, skulle finnas möjlighet till direkt medlemskap i förbunden. E n sådan anordning skulle underlätta anslutningen av Småindustriens centralförbunds medlemsstock till den nya organisationen, i det småindustriförbundets medlemmar vid sammanslagningen icke nödvändigtvis behövde gå in i lokalföreningarna. De »direkta» förbundsmedlemmarna borde givetvis betala en något lägre medlemsavgift än lokalföreningarnas medlemmar. 2. En annan tanke vore att söka få till stånd en lösning, som särskilt toge sikte på förmedlingsverksamheten. En möjlighet härvidlag vore att utbyta och under en fristående organisation sammanföra den verksamhet av detta slag, som nu bedrives av Småindustriens centralförbund och Sveriges hantverksorganisation vart för sig. Ifrågavarande förmedlingstjänst omfattar i första hand den mer utvecklade småindustrien. Den nya särorganisationen kunde benämnas exempelvis Småindustriens centralförmedling. En dylik lösning av förmedlingsproblemet borde föranleda, att hantverkets och småindustriens övriga allmänna frågor tillvaratoges av en gemensam intresseorganisation, i vilken sålunda Sveriges hantverksorganisation och Småindustriens centralförbund borde uppgå. Den nya organisationen kunde tänkas uppbyggd efter samma principer sorn i det under 1 omförmälda förslaget, med det undantaget, att de där angivna, av centralförbunden drivna förmedlingsbyråerna skulle bortfalla. I stället skulle en gemensam byrå för handläggning av småföretagarnas praktiska problem av annan art än förmedling upprättas. Huvudpunkter på dess program skulle vara sam-

80 arbete med Statens hantverksinstitut och eventuellt viss konsulentverksamhet. Den skulle även verka för lokal förmedling, speciellt till hantverkets tjänst. Den skulle givetvis ha ett nära samarbete med Småindustriens centralförmedling i frågor, där dylik samverkan kunde vara fruktbringande. De båda i det föregående skisserade förslagen till samgående mellan organisationerna liksom också variationer av samma förslag ha vid under hand förda diskussioner avvisats av båda parterna. Sveriges hantverksorganisation synes vilja hävda, att Småindustriens centralförbund borde uppgå i hantverksorganisationen såsom en underavdelning med befogenheter och uppgifter, ungefär jämförbara med yrkesförbundens, dock att småindustriförbundet skulle erhålla någon medlemsplats i organisationens styrelse. Småindustriförbundet å sin sida synes vilja fordra, att en spaltning av Sveriges hantverksorganisation verkställdes sålunda, att organisationen i fortsättningen skulle bestå såsom ett organ för uteslutande hantverkare, medan småindustrimedlemmarna skulle anslutas till småindustriförbundet; samarbetstanken skulle tillgodoses genom tillsättande av en gemensam överstyrelse för båda organisationerna. Då de av parterna intagna ståndpunkterna befunnits oförenliga, ha planerna på direkt samgående icke kunnat förverkligas. Ingendera parten har emellertid principiellt motsatt sig försök till samarbete i form av en gemensam delegation, med uppgift att handlägga frågor av ömsesidigt intresse. Då utredningen funnit en dylik anordning innebära ett steg i riktning mot en enhetlig organisation på hantverkets och småindustriens område, har på dess initiativ en sådan delegation bildats inom de båda organisationerna. Under hand förda förhandlingar giva anledning förvänta, att jämväl Sveriges industriförbund kommer att bli representerat i denna delegation. En åtgärd, ägnad att främja samarbete mellan Sveriges hantverksorganisation och Småindustriens centralförbund skulle enligt utredningens mening jämväl vara, att småindustriförbundet erhölle en representant i styrelsen för Statens hantverksinstitut. Antalet ledamöter i institutets styrelse skulle härigenom utökas till elva, direktören oräknad. En dylik anordning kunde jämväl vara till fördel ur den synpunkten, att institutet därigenom komme i närmare kontakt med den av småindustriförbundet företrädda, mera utpräglade småindustrien. Såsom utredningen i det föregående understrukit utgör vidare kreditfrågans lösande enligt av utredningen föreslagna riktlinjer en uppgift för främjande av småföretagsamhetens utveckling, som kräver gemensamma insatser från organisationernas sida. Utredningens berörda förslag synes därför ägnat att i sin mån befordra samarbetet mellan organisationerna.

81 VII. Sammanfattning. Såsom sammanfattning av vad utredningen i det föregående uttalat och föreslagit må här anföras följande. 1. Beträffande hantverkets och småindustriens kreditspörsmål h a r utredningen kommit till uppfattningen, att endast behovet av långfristig kredit lämpligen bör bli föremål för särskilda åtgärder. Utredningen föreslår, att i anslutning till riksbanken inrättas en speciell form av långfristig kreditgivning åt idkare av hantverk och mindre industri. Förslaget förutsätter, att intresserade företagare och företagaresammanslutningar distriktsvis organisera sig i ekonomiska föreningar u. p. a., vilka med sina tillgångar i viss utsträckning gå i borgen för eventuella förluster å lånerörelsen (garantiföreningar). För utlåningen erforderliga medel tillhandahållas av staten i proportion till storleken av de säkerheter, vilka pantförskrivas av de sålunda bildade garantiföreningarna. För ändamålet inrättas en särskild statlig lånefond, benämnd fonden för hantverks- och småindustrikredit. Utlåningen från denna fond handhaves av riksbankens avdelningskontor inom vederbörande distrikt i samråd med representanter för hantverk och småindustri därstädes. Utredningen föreslår, att såsom kapital till fonden anvisas ett reservationsanslag av 2 miljoner kronor. Lånerörelsen avses skola i princip vara självförsörjande. Innan rörelsen nått större omfattning, måste emellertid räknas med visst underskott å densamma. Utredningen förordar, att detta täckes av staten, som emellertid skall äga att, om överskott å verksamheten inom visst distrikt sedermera uppstår, återbekomma vad sålunda kan ha inom samma distrikt utgivits. För bestridande av de kostnader, som staten på detta sätt till en början kan komma att få vidkännas, föreslår utredningen att ett årligt anslag anvisas, första gången i form av ett förslagsanslag av 10 000 kronor. 2. Med avseende å de i vissa län befintliga företagareföreningarna finner utredningen önskvärt, att en omläggning av dessa föreningars finansieringsverksamhet efter hand sker i enlighet med det av utredningen förordade kreditsystemet. Under alla förhållanden hyser utredningen den uppfattningen, att om utredningens förslag till långivning åt hantverk och småindustri godtages, någon nybildning av företagareföreningar av nuvarande slag icke bör ske. 3. Beträffande utlåningen från hantverkslånefonden förmenar utredningen, att denna fond har en uppgift att fylla även efter tillkomsten av ett decentraliserat kreditsystem av det slag utredningen förordat. Utredningen 6—4)7658.

82 föreslår emellertid vissa ändringar i gällande bestämmelser om lån från fonden i syfte att ernå större likformighet med den föreslagna kreditgivningen genom riksbanken. Utredningen förordar, att fondens tillämpningsområde utvidgas till att avse alla slag av hantverk och mindre industri. Vidare föreslår utredningen, att i fortsättningen från hantverkslånefonden lån jämväl skola kunna beviljas för uppförande eller ombyggnad av verkstadslokaler. 4. Vad angår behovet av upplysnings- och rådgivningsverksamhet anser utredningen, att inom vissa delar av hantverket och småindustrien, särskilt hos de allra minsta företagen, ett rationaliseringsbehov förefinnes. Detta är tvåfaldigt, avseende dels den tekniska utrustningen och planeringen av driften, dels den affärsekonomiska skötseln av företagen. Enligt utredningens mening äro ifrågavarande effektivitetsbrister till stor del av sådan allmän karaktär, att för deras avhjälpande erfordras icke så mycket rådgivning som fastmer undervisning och utbildning. Utredningen anser att, på grund av den vikt som måste tillmätas höjandet av småföretagens effektivitet, en utvidgad informationsverksamhet i detta syfte förtjänar att övervägas. Omständigheterna synas dock tala för, i synnerhet vad beträffar konsulent verksamhet, att man tills vidare går fram med en viss försiktighet. Den form av dylik verksamhet, som i och för sig skulle vara den mest ändamålsenliga, nämligen att särskilda konsulenter inom speciella branscher och yrken anställdes distriktsvis, är med hänsyn till de med en dylik organisation förenade kostnaderna praktiskt ogenomförbar. Ett begränsat antal yrkeskonsulenter, centralt anslutna till statens hantverksinstitut, är en tänkbar möjlighet; den bör dock ej upptagas till närmare övervägande innan erfarenheter vunnits av den tekniska informationstjänst, som institutet redan nu bedriver. Vad angår anställande av lokala allroundkonsulenter, liknande dem som anlitas av företagareföreningarna, kan nyttan för bestående företagsamhet av den tekniska rådgivning, dylika konsulenter kunna meddela, ifrågasättas. Utredningen anser, att behovet av teknisk upplysning och rådgivning bättre än genom konsulentverksamhet i egentlig mening skulle kunna tillgodoses av personer, vilkas huvudsakliga uppgift vore kontaktförmedling mellan företag i behov av teknisk eller annan hjälp och de institutioner, som kunna meddela sådan. Utredningen förordar, att i första hand för detta ändamål användes organisationernas redan förefintliga lokalrepresentation, såsom exempelvis industrinämnder och länsombud. Att vidtaga åtgärder till främjande av utbildningsarbetet i affärs- och driftsekonomiska ämnen exempelvis i form av studiecirkelverksamhet, utgivande av handböcker och samarbete med korrespondensinstitut, anser utredningen likaså vara för organisationerna betydelsefulla uppgifter. Utredningen finner, att organisationerna på detta sätt genom utnyttjande av redan nu till buds stående rådgivningsmöjligheter samt genom nya insatser, främst av undervisningskaraktär, böra kunna i ganska betydande omfattning och till förhållandevis ringa kostnader tillfredsställa det föreliggande behovet av upplysning och rådgivning.

83 Ehuru det enligt utredningens mening i främsta rummet bör ankomma på organisationerna att vidtaga erforderliga åtgärder, finner utredningen rimligt, att staten i viss utsträckning genom bidrag främjar en i överensstämmelse med de riktlinjer utredningen förordat bedriven upplysnings- och rådgivningsverksamhet inom hantverk och småindustri. Utredningen föreslår för ändamålet anvisande av ett årligt reservationsanslag av 25 000 kronor. 5. Vad beträffar försäljnings- och inköpsfrågor hyser utredningen den uppfattningen, att den verksamhet på försäljningsområdet, som företagareorganisationerna inom hantverk och småindustri med fördel kunna bedriva, uteslutande är av förmedlingskaraktär. Enligt utredningens mening har därför Småindustriens centralförbunds och Sveriges hantverksorganisations försäljningsverksamhet kommit att bedrivas på rätt sätt, i det att i båda fallen uteslutande kontaktförmedling mellan köpare och säljare eftersträvas. I fråga om småföretagens inköpsverksamhet skulle enligt utredningens mening betydande fördelar kunna ernås genom gemensamma inköp. Utredningen förordar, att man med större energi än hittills inom hantverk och småindustri söker finna former för praktiskt samarbete i detta syfte. Den nuvarande tudelningen av organisationernas förmedlingsverksamhet anser utredningen icke vara ändamålsenlig. Rationellt vore, att organisationerna inledde direkt samverkan med varandra på denna punkt. Utredningen är av den meningen, att om dylik samverkan komme till stånd och det därvid skulle visa sig, att organisationerna icke förmådde med egna medel finansiera verksamheten, statsbidrag kunde tagas under övervägande. I första hand bör dock eftersträvas att göra verksamheten självbärande. 6. Ett närmare samarbete mellan Sveriges hantverksorganisation och Småindustriens centralförbund anser utredningen över huvud taget vara önskvärt. Försök ha gjorts att finna en för båda parter godtagbar form för praktisk samverkan. Olika möjligheter ha därvid undersökts, men deras genomförande har strandat på organisationernas alltför skiljaktiga uppfattning om formerna för ett samgående. På utredningens initiativ har emellertid bildats en gemensam delegation med uppgift att handlägga frågor av ömsesidigt intresse. Utredningen framhåller slutligen i detta sammanhang lämpligheten av att Småindustriens centralförbund erhölle en representant i styrelsen för Statens hantverksinstitut.

SÄRSKILDA

YTTRANDEN

I. Särskilt yttrande av herr Bosaeus.

Innehållsförteckning. Sid.

Förslag till kungörelse angående allmänna grunder lör lån från fonden för hantverks- och småindustrikredit

87 Motivering I. Behovet av ekonomisk och teknisk kunskap 91 II. Låneärendenas art och behovet av deras sakkunniga utredning 93 III. Organisationsförhållanden inom hantverk och småindustri, särskilt i vad de beröra samhälleliga intressen 96 A. Sveriges hantverksorganisation 97 B. Riksorganisationen småindustriens centralförbund 98 IV. De föreslagna garantiföreningarnas och lånenämndernas organisation . . 100 V. Majoritetsförslagets inställning till befintliga enskilda hantverks- och småindustriorganisationer 102 VI. Majoritetsförslaget och företagareföreningarna 103 VII. Kritik av utredningens kritik av betänkandets principförslag a) 103 VIII. Förslag och motivering till lånefond och kreditföreningar enligt utredningens principförslag a) 107 IX. Principförslag a) och företagareföreningarna 113 X. Alternativt förslag 114 XI. Anslagsbehov 115 XII. Sammanfattning 116 Bilagor: 1. Sveriges hantverksorganisations promemoria den 1 oktober 1940 2. Småindustriens centralförbunds cirkulär den 28 februari 1941

118 121

87 Förslag till kungörelse

a n g å e n d e a l l m ä n n a g r u n d e r för lån från f o n d e n för hantverks- och småindustrikredit.

Härigenom förordnas som följer: 1 KAP. Inledande bestämmelser. 1 §• Fonden för hantverks- och småindustrikredit har till ändamål att genom förmedling av särskilda kreditföreningar möjliggöra lån till idkare av hantverk eller småindustri enligt de bestämmelser, som i denna kungörelse stadgas. Fonden förvaltas av statskontoret. 2 KAP. Kreditföreningar. 2 §.

Kreditföreningar, som i 1 § avses, antagas såsom låneförmedlare av Kungl. Maj:t. 3 §.

Kreditförenings verksamhetsområde skall utgöras av ett eller flera län, där icke i särskilt fall annan anordning prövas lämplig. 4 §•

Förutsättning för kreditförenings antagande såsom låneförmedlare skall vara att föreningen behörigen registrerats, att föreningen har till ändamål uteslutande att befrämja hantverk och småindustri genom kreditgivning ävensom att utöva i samband därmed stående ekonomisk-industriell rådgivningsverksamhet, att föreningen förfogar över ett inbetalat insatskapital å minst 10 000 kronor,

88 att föreningens styrelse utgöres av fem medlemmar, därav minst två utsedda av Kungl. Maj:t, att ett av Kungl. Maj:t utsett ombud skall äga å statens vägnar deltaga i granskningen av föreningens räkenskaper, att föreningens stadgar äro upprättade i överensstämmelse med de grunder, som angivas i 5 §, att föreningen antagit av Kungl. Maj:t godkänd instruktion med reglementariska föreskrifter rörande verksamheten. 5 §• Föreningsstadgar för kreditförening skola bland annat innehålla bestämmelser att föremålet för föreningens verksamhet är att befrämja hantverk och småindustri enligt vad i 4 § sägs, att till medlemmar i föreningen må antagas, utom vad angår insats, som omförmäles i 6 §, allenast föreningar anslutna till Sveriges hantverksorganisation, att under föreningens bestånd vinst å föreningens rörelse skall avsättas till reservfond till dess denna uppgår till belopp motsvarande föreningens sammanlagda andelskapital och att vinstutdelning sålunda får ske allenast i den mån reservfonden överstiger andelskapitalet, att ändring i stadgarna icke är giltig, med mindre Kungl. Maj:t lämnat medgivande till ändringen. 6 §.

Till kreditförening, som antagits såsom låneförmedlare, skall i form av insatsteckning för statsverkets räkning utgå statsbidrag till belopp, motsvarande i annan ordning inbetalat insatskapital, dock högst 25 000 kronor. — Rätt till utökning av erhållet statsbidrag skall dock icke föreligga för sådan ökning av insatskapital, som ej uppgår till 5 000 kronor. De för statsbidraget erhållna andelarna skola förvaltas enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. 3 KAP. Statslån till kreditföreningar. 7 §•

Såsom låneförmedlare skall förening äga att från fonden för hantverksoch småindustrikredit erhålla statslån för utlämnande till motsvarande belopp av lån i enlighet med bestämmelserna i 4 kap. Statslån skall lyftas i särskilda poster i m å n av behov. Statslån må icke för någon förening överstiga 450 000 kronor eller utgå med mera än nio gånger föreningens sammanlagda behållna insatskapital och egna fonder enligt bokslut för månaden näst före den, varunder utbetalning sker.

89 8 §.

Kreditförening skall vara skyldig återbetala statslån i enlighet med de grunder, som fastställas för av föreningen utlämnade lån, föreningen obetaget att, under förutsättningar, som angivas i 7 §, utbekomma ytterligare statslån för fortsatt låneverksamhet. Återbetalning skall ske kvartalsvis sist inom utgången av en månad efter varje kalenderkvartal. 9 §. Statslån skall för varje kalenderår förräntas efter en procentsats, som med en enhet understiger den debiterade genomsnittsräntan å av vederbörande kreditförening beviljade lån, dock att å till föreningen amorterade lånebelopp, som föreningen jämlikt 8 § har att återbetala, ränta icke skall utgå för en tid av fyra månader från återbetalningsdagen. Vid försummad återbetalning skall dröjsmålsränta utgå efter statskontorets förordnande.

4 KAP. Kreditföreningarnas utlåningsbestämmelser. 10 §. Lån må beviljas allenast till idkare av hantverk eller småindustri, vilken är medlem i hantverksförening inom distriktet.

Vid ansökan om lån skall fogas en avgift av fem kronor. 12 §. Lån må beviljas för anskaffande och installering av maskiner eller andra arbetsredskap, för uppförande eller ombyggnad av verkstadslokaler, till förlagskapital. 13 §. Såsom villkor för utlämnande av lån skall gälla, att lånet syftar till en sund utveckling av lånesökandens företag, att sökanden äger personliga förutsättningar att göra företaget lönande samt att omständigheterna eljest göra sannolikt, att sökanden kommer att i föreskriven ordning fullgöra sina förpliktelser på grund av lånet.

90 14 §. Lån må beviljas en och samma sökande högst till belopp motsvarande tre fjärdedelar av föreningens insatskapital. Lån må dock icke i något fall uppgå till högre belopp än 25 000 kronor. 15 §. Lån skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna fastställes av statskontoret samt må ej understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en procent. 16 §. Lån må innehavas under högst tio år från första lyftningsdagen. Beviljas lånet för längre tid än ett år, skall återbetalning därefter ske genom årliga annuiteter eller amorteringar, låntagaren likväl obetaget att före lånetidens utgång inbetala ogulden del av lånebeloppet. 17 §• Vid låns beviljande må meddelas de särskilda bestämmelser, som med hänsyn till ändamålet med lånet och i övrigt kunna finnas erforderliga. 18 §. Förfallen ränta och amortering skola betalas i enlighet med de bestämmelser, som meddelats vid låns beviljande. 19 §. Beviljat lån må uppsägas till omedelbar betalning, där det befinnes att låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande eller använt lånebeloppet för annat ändamål än som avsetts eller visat försumlighet att erlägga föreskriven ränta eller amortering eller annorledes brutit mot lånevillkoren, så ock eljest när sådana förhållanden inträffat, att låntagaren med hänsyn till det med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet eller de förutsättningar i övrigt vilka lågo till grund för lånets beviljande, icke längre äro för handen. 20 §. De närmare bestämmelser, vilka må finnas erforderliga för låneverksamheten, meddelas av statskontoret efter samråd med kommerskollegium.

91 Motivering. Utredningens majoritetsförslag innebär enligt min mening en halvmesyr av synnerligen diskutabelt praktiskt värde. För fiktionen av en billig organisation har majoriteten åsidosatt tvenne huvudfaktorer för hantverkets och småindustriens förkovran i allmänhet och för en lyckosam lösning av dessas kreditfråga isynnerhet. Den ena av dessa negligerade faktorer ä r behovet av ekonomisk och teknisk kunskap såväl hos småföretagaren själv som även hos den kreditgivande organisationen. Den andra faktorn är den samlade initiativkraften och ansvarskänslan hos en enhetlig ledning för en betydelsefull kår av näringsidkare. Så långt ifrån att söka stärka och till allmänt gagn utnyttja en sådan faktor komplicerar majoritetsförslaget den redan på trenne håll splittrade representationen för nämnda kår genom att införa ännu en fristående organisation på arbetsfältet. Till yttermera visso sker detta på ett sätt som kraftigt skärper motsatserna emellan intressen, som ur rikssynpunkt borde bringas att organisatoriskt enas inom en ej alltför avlägsen framtid.

I.

B e h o v e t av e k o n o m i s k o c h t e k n i s k k u n s k a p .

Under rubriken »Upplysnings- och rådgivningsverksamhet» h a r utredningen lämnat en ganska omfattande redogörelse för sin mening om småföretagarnas behov av ekonomisk och teknisk kunskap. Vad av praktiskt värde som kan hämtas från denna redogörelse samt vad i övrigt är allmänt känt för frågans belysning kan sammanfattas sålunda. Behovet av ifrågavarande kunskap är nästan enhälligt erkänt och dess tillgodoseende är av synnerlig betydelse. Den erforderliga upplysningen och rådgivningen är av två slag: dels en sådan av allmän karaktär beträffande affärsekonomi och elementär teknik — kraft-, värme-, byggnads-, hygieniska m. fl. frågor; dels, ehuru i begränsad omfattning, viss kvalificerad teknisk rådgivning. Verksamhet av förstnämnda slag erfordras över största delen av småföretagareområdet och bör bedrivas lokalt eller starkt begränsat regionalt. Frånsett företagareföreningarnas konsulenter saknas emellertid hittills organ för denna uppgift. Denna måste dock i första hand tillgodoses för att ökade kreditmöjligheter skola kunna utnyttjas på ekonomiskt tillfredsställande sätt. För den kvalificerade tekniska rådgivningen är däremot redan väl sörjt, för småföretagarna särskilt genom statens hantverksinstitut och allmänt därjämte genom landets stora och på högt plan stående kår av konsulterande ingenjörer. Småföretagarnas behov av sådan

92 särskilt kvalificerad rådgivning som hantverksinstitutet ej kan ge föreligger väsentligen blott för den mest utvecklade småindustrien, som ekonomiskt och med hänsyn till förbindelser utåt står på gränsen till storindustri. I likhet med denna kunna de därmed närmast jämförliga mindre företagen både ekonomiskt och i övrigt på egen hand sörja för behovet av teknisk hjälp utifrån. Sveriges hantverksorganisations den 1 okt. 1940 dagtecknade promemoria (bil. 1) om konsulentverksamhet i södra och mellersta Sverige har utarbetats på basis av ovan relaterade fakta. Bakom organisationens förslag stå c:a 30 000 av landets inemot 31 000 till småföretagareorganisation anslutna näringsidkare. Överskottet utöver 30 000 hänför sig till den uppskattning av småindustriförbundets medlemsantal, som framlägges annorstädes i detta yttrande. 1 Emot hantverksorganisationens imponerande meningsyttring ställde sig utredningens majoritet intill dess att betänkandet skulle gå i tryck direkt negativ — visserligen med några överslätande fraser. Dess motivering var därvid väsentligen den, att företagareföreningarnas konsulentverksamhet, som givit goda resultat, bedrives under andra förutsättningar än de, enligt vilka de av hantverksorganisationen föreslagna konsulenterna skulle arbeta. Som föremål för förstnämnda verksamhet nämner utredningen blott rådgivning och planering av nya företag. På förekommen anledning har dock vid utredningens sammanträden särskilt framhållits, att företagareföreningarnas stödverksamhet gäller såväl utvecklingen av redan bestående företag som främjandet av nya sådana. Den av utredningen sammanställda översikten över företagareföreningarnas verksamhet visar också, att dessa hittills beviljat 60 lån till äldre och 132 lån till nya företag. Dessa siffror framkomma sedan Västerbottensföreningens lån till företag inom jordbrukets binäringar frånräknats totalsiffrorna. Allmänt bekant är även, att kommittén för småföretag i Gävleborgs län, som nyligen utvecklats till företagareförening, sedan flera år tillbaka bedrivit en erkänt värdefull konsulentverksamhet av — frånsett kreditgivning —i samma art som de äldre företagareföreningarnas. Det torde ej kunna bestridas, att näringslivet i större delen av Gävleborgs län har samma struktur som i allmänhet i det industriellt väl utvecklade Mellansverige. Utredningsmajoritetens argumentering på denna punkt är sålunda ganska förvånande. Hantverksorganisationens förslag om en decentraliserad konsulentverksamhet h a r ett gott stöd i hittillsvarande praktiska rön från företagareföreningarnas verksamhet. Ett ytterligare argument för förslaget har givits av organisationens egna erfarenheter från dess s. k. industrinämnder (bil. 1). Dessa erfarenheter stå i direkt motsats till utredningsmajoritetens uttalande om möjligheterna till ett effektivare utnyttjande av redan förefintliga lokala representationer. 1 Genom att ett avsevärt antal småföretagare äro medlemmar i både hantverksorganisationen och småindustriförbundet föreligger en dubbelräkning i det tillagda 1 000-talet. Storleken av denna dubbelräkning kan f. n. ej fastställas.

93 Därest konsulentverksamheten kommer att bedrivas av kreditföreningar enligt principförslag a) torde utredningsmajoritetens inställning emot ett omedelbart uppbyggande av en decentraliserad konsulentorganisation tillgodoses vare sig den är berättigad eller icke. Såsom vidare skall utvecklas i samband med frågan om anslagsbehovet är det nämligen sannolikt, att det fullständiga genomförandet av en kreditgivning enligt vilket som helst av här ifrågavarande förslag kommer att erfordra åtskilliga år. Sveriges hantverksorganisation har, som av det föregående framgår, med starkt eftertryck hävdat värdet av den ekonomiska och tekniska allmänna upplysningen. En sådan är tydligen enligt dess, liksom enligt min mening av större betydelse än nya möjligheter för kreditgivningen. Inför risken att organisationens viktigaste önskemål skulle fullständigt skjutas åt sidan av utredningens majoritet erbjöd sig organisationens representant i utredningen att avstå från reservation emot majoritetsförslaget om kreditgivningen mot vederlag att majoriteten för sin del ville föreslå Kungl. Maj:t att av riksdagen utverka ett årligt anslag till upplysningsverksamhet. I föreliggande läge, då utsikter saknades för att utredningen skulle kunna enas om något förslag av värde beträffande kreditgivningen, var en sådan köpslagan ingalunda omotiverad från organisationens sida. Men det är ur det allmännas synpunkt liksom för organisationen själv att beklaga att organisationens representant ej förmådde att utnyttja sin goda position till att framtvinga ett majoritetsuttalande för koncentrerat och effektivt utnyttjande av det föreslagna beloppet. Detta är dock tillräckligt stort för att tillsammans med det belopp, som organisationen enligt sin promemoria själv kan tillskjuta, täcka kostnaderna för tre, möjligen fyra av de åtta konsulenter, som organisationen anser erforderliga. Organisationen har resignerat från en ledande insats och överlåtit helt på kommerskollegium omsorgen för att det eventuellt beviljade anslaget icke kompromissledes plottras bort utan det av organisationen avsedda gagnet.

II.

L å n e ä r e n d e n a s art o c h b e h o v e t av d e r a s s a k k u n n i g a beredning.

Utredningen har ägnat ett avsevärt arbete, som dock mera torde h a akademiskt intresse än praktiskt värde, åt kvantiteten av småföretagarnas lånebehov. Däremot har den icke med den klarhet och det eftertryck, som sakens betydelse påkallar, framhållit arten av detta behov utöver dess begränsning till långfristig kredit. Och den har alldeles förbisett de konsekvenser, som denna särart för med sig ifråga om fordringarna på det nya kreditgivningsorganets kompetens. Till belysning av dessa frågor må anföras. Statsförvaltningen bör givetvis icke belastas med omsorger och kostnader för ändamål, som nöjaktigt kunna tillgodoses genom enskild företagsamhet eller tidigare statliga åtgärder. Nu framgår av Svenska bankföreningens

94 yttrande till utredningen, att affärsbankerna, helt naturligt och i eget intresse för övrigt, söka att, så långt gällande lagstiftning medger, tillmötesgå rimliga krav på kreditgivningen till hantverk och småindustri. Bankföreningen har även givit skäl för att behovet av långfristig kredit kan i realiteten nöjaktigt ses tillgodo ehuru, principiellt, lämnandet av sådan kredit icke ankommer på affärsbankerna. Utöver vad sålunda anförts kan hänvisas till sparbanksinspektionens siffror, som belysa sparbankernas andel i den omfattande utlåningen till ifrågavarande grupp av låntagare. Genom småföretagarnas ofta använda kombination av bostadshus med verkstadslokaler underlättas sparbankernas deltagande i denna långfristiga kreditgivning. Bankföreningens styrelse har vidare förklarat sig villig att tillstyrka lagändring för lättnader i villkoren vid den på vissa håll eftersträvade s. k. blankokrediten. Uppriktigheten av dessa uttalanden från ledande bankhåll står över varje tvivel. Ingen godtagbar anledning föreligger sålunda att skapa en ny kreditorganisation med arbetsområde utöver det starkt begränsade, där bankerna av affärsmässiga och laga skäl ej kunna engagera sig. Detta område är sålunda blott det, där de lånesökande icke kunnat förete vad som brukar kallas bankmässiga säkerheter, men likväl, av skäl som från samhällelig synpunkt måste erkännas vara ekonomiskt berättigade, böra beredas viss kapitaltillgång. En kreditgivning grundad på avsedda svaga säkerheter ställer emellertid särskilda fordringar på kreditgivarens kompetens såväl vid utredningen om lånet som vid dettas förvaltning sedermera. Den vanliga bankrutinen, i huvudsak inriktad på värdering av erbjudna säkerheter under en begränsad och nära framtid, räcker ej till. Därutöver behöves industriell — ekonomisk och teknisk — kunskap för att bedöma det lånsökande företagets ställning och möjligheter på lång sikt. Desslikes kräves erfarenhet av och blick för de speciella förutsättningar i sinne för ekonomiska realiteter, i framåtanda och anpassningsförmåga, som särskilt en ekonomiskt svag företagare måste äga för att med framgång driva sin verksamhet. Dessa synpunkter äro tydligen ganska främmande för utredningsmajoriteten. När denna i paritet med nu ifrågavarande kreditgivning nämner bosättningslånen som exempel på riksbankens uppgifter vid sidan av dess egentliga arbete, har den belyst hur lätt den tagit på här föreliggande problem. Det långivande organet enligt utredningsmajoritetens förslag fyller sålunda icke berättigade krav. Styrelserna vid riksbankens avdelningskontor äro helt naturligt sammansatta med hänsyn till andra uppgifter än de som här äro i fråga. Deras banktekniskt förfarne ledamot, på vilken arbetsbördan och ansvaret förmodligen i första hand skulle läggas, kan i regel icke förutsättas äga sådan ständig och nära kontakt med näringslivet, som affärsbankernas män i motsvarande ställning och som bl. a. obetingat erfordras för nöjaktig handläggning av ärenden av här ifrågavarande natur, övriga ledamöter i lokala riksbanksstyrelser äro, såsom även på sin tid utan anmäld meningsskiljaktighet konstaterades inom utredningen, vanligen tjänstemän eller affärsmän i residensstaden utan kända kvalifikationer för här ifrågavarande

95 speciella uppgift. De tre från hantverks- och småindustrikretsar utsedda deltagarna i låneärendenas behandling kunna troligen bidraga med en värdefull fackkunskap, envar inom sitt område. Utsikterna därtill minskas emellertid därigenom att de enligt majoritetsförslaget komma att väljas, icke av en kvalificerad yrkessammanslutning som dess representanter, utan av en slumpvis hopkommen församling, som kan vara olämpligt heterogen. I allmänhet torde de vidare icke kunna förväntas ha vare sig disponibel tid eller den mera omfattande ekonomiska och tekniska erfarenhet, som erfordras för att utan sakkunnigt stöd handlägga ifrågakommande ärenden utanför det egna facket. Konkurrensförhållanden torde slutligen, såsom framgår av erfarenheterna från den tid, då hantverksorganisationen omhänderhade hantverkslånefonden, göra vederbörande ledamots ställning ganska svår i de fall, då hans fackkunskap kan komma till sin rätt, men då därmed ansvaret för besluten väsentligen faller på honom. Utredningsmajoriteten förmenar, att den föreslagna lånenämndens kapacitet skall kunna nöjaktigt kompletteras genom upplysningar, som införskaffas från allehanda organisationer ävensom från landsfiskaler m. fl. statliga tjänstemän samt kommunala tjänste- och förtroendemän. Gången av ett låneärendes behandling borde enligt majoritetsförslaget vanligen bli den, att ansökningen genom riksbankskontorets försorg delgives nämnda upplysningslämnare varpå den, sedan dessas utlåtanden inkommit och sammanställts, anses vara tillräckligt förberedd för slutligt avgörande vid sammanträde med lånenämnden. Till detta är först att erinra, att de uppgifter, som den lånsökande själv lämnar i samband med sin ansökan, säkerligen komma att i många fall befinnas missvisande eller otillräckliga för sitt ändamål. De talrika klagomålen över att kommerskollegium vid ansökningar om hantverkslån begär alltför vidlyftiga och ingående uppgifter, bero nog väsentligen på att de lånesökande själva ej förstå eller kunna framlägga vad som verkligen erfordras för kreditbedömningen. Den person vid riksbankskontoret, som skall förbereda här avsedda låneärenden, blir nödsakad att ägna avsevärd tid åt komplettering av ansökningshandlingarna. Ofta torde det visa sig, att bristerna i den lånsökandes bokföring och nödig kontroll på hans uppgifter påkalla att vederbörande banktjänsteman personligen besöker platsen. Därmed är man dock ej framme vid ett säkert underlag för ärendets bedömande ur speciell yrkes- eller industrisynpunkt. Socialdepartementets erfarenheter under ett flertal år vid behandlingen av liknande ärenden ha lett till stor skepsis i fråga om värdet av de upplysningar, som enligt majoritetsförslaget skulle komplettera den rent bankmässiga utredningen. Blott vad som meddelas av kvalificerade upplysningsbyråer samt under tjänstemannaansvar av landsfiskaler och andra statsanställda har vanligen kunnat godtagas mera oreserverat. Men vad från dessa erhålles är i regel och av naturliga skäl begränsat till utlåtanden om vederbörande näringsidkares allmänna medborgerliga dygder eller brist på dygder samt hemortens kännedom om hans ekonomi. Övriga i betänkandet föreslagna uppgiftslämnare kunna, när de äro som bäst,

96 prestera sin näringsgrens goda allmänna synpunkter utan att dock ge någon auktoritativ vägledning i det enskilda fallet. Det övervägande antalet uppgifter stå sig av skilda orsaker icke efter sakkunnig granskning. Då betänkandet som en tillgång i fråga om upplysningar även nämner småindustriförbundets länsombud återkallar den i hågkomst de talrikaste enhetligt underhaltiga utlåtanden som från något håll inkommit till departementet. Dessa härstammade från ledningen för nyssnämnda förbund som under ett par års tid på eget initiativ avgav yttranden om låneansökningar, mestadels från Jönköpings län, vilka den insände till departementet. Detta blev ingalunda ensamt om sin uppfattning av förbundets kvalifikationer. På begäran av kommerskollegium avgav exempelvis Smålands och Blekinge handelskammare den 22 maj 1936 sitt utlåtande i ett låneärende, som gav kammaren anledning till en bister vidräkning med förbundets ledning. Det torde ej böra lämnas obeaktat, att anlitande av okvalificerade uppgiftslämnare på det sätt och i den omfattning, som utredningsmajoriteten synes avse, kan vålla avsevärt obehag för de lånsökande. En god illustration till det sannolika resultatet av en behandling enligt majoritetsförslaget av det slags kreditfrågor, som det här gäller, föreligger i erfarenheterna från tre länsutredningar om åtgärder för näringslivets främjande som hjälpmedel mot 1930-talets arbetslöshet. De personliga kvalifikationerna inom alla de tre av Kungl. Maj:t utsedda kommittéerna voro säkerligen minst så goda som de, vilka skulle kunna påräknas inom de föreslagna lånenämnderna. Lokala undersökningar genom för sådana tränad personal stodo icke, åtminstone icke i nämnvärd omfattning, till buds för tvenne, en i södra och en västra Sverige, av länskommittéerna. Dessa voro i huvudsak hänvisade till just sådana slags upplysningar, på vilka majoritetsförslaget bygger. Resultatet blev, såsom i ena fallet kommittén själv och i det andra vederbörande departementschef med beklagande nödgades konstatera, att praktiskt taget inga av de låne- och understödsförslag för företag inom respektive län, som kommittéerna framlade eller biträdde, befunnos efter mera ingående prövning böra realiseras. Den tredje kommittén, arbetande i ett norrlandslän, fann möjlighet att före eget ställningstagande låta verkställa lokala sakkunniga undersökningar. Denna arbetsmetod befanns vara mera fruktbärande, även därför att en sakkunnig handläggning på ett tidigt stadium av dylika låneärenden visat sig kunna medföra uppslag till en fördelaktig omläggning av den lånesökandes ursprungliga planer.

III.

Organisationsförhållanden inom hantverk och småindustri, s ä r s k i l t i v a d de b e r ö r a s a m h ä l l e l i g a i n t r e s s e n .

När statliga och enskilda intressen sammanfalla, såsom i huvudsak synes vara förhållandet då det gäller stöd åt landets småföretagare, torde ej från något vederhäftigt håll bestridas, att största möjliga utrymme bör lämnas åt det enskilda initiativet. Statens medverkan blir då säkerligen mest värde-

97 full, om den i möjligaste mån inriktas, icke på att dirigera utvecklingens detaljer genom ett tungrott statsmaskineri, utan på att stödja insatser av enskild initiativkraft, organisationsförmåga och kunnighet. Men för att sådana insatser skola vara förtjänta av statens bistånd, måste det enskilda intresset bakom dem vara möjligast enat och representativt, uppbäras av samhällelig ansvarskänsla samt vara företrätt på ett sätt, som berättigar till allmän aktning och förtroende. Utredningsmajoriteten har vid sina ställningstaganden icke ägnat någon som helst uppmärksamhet åt dessa synpunkter som dock torde vara av verklig betydelse när anspråk ställas på statligt stöd. I det följande skola de uppgifter om hantverkets och småindustriens organisatoriska resurser, som återgivits i betänkandet, kompletteras med vad som genom praktisk erfarenhet är känt om dessa organisationers utveckling och förhållanden. A. Sveriges hantverksorganisation. Ett i organisationens utveckling betydelsefullt moment har varit dualismen emellan hantverk och småindustri. Dessa båda näringsgrenar äro onekligen ett slags siamesiska tvillingar. Ingen bestämd gräns kan dragas emellan dem. Deras inbördes förhållande är icke alltid harmoniskt, väsentligen beroende på att den högst utvecklade småindustrien har en viss intressegemenskap också med den större industrien. A andra sidan är tydligt, att ett avskärande av bandet emellan tvillingarna skulle till bådas skada väsentligen minska deras nuvarande möjligheter att utåt hävda sina gemensamma intressen. Det torde ej kunna förnekas, att tyngdpunkten i organisationen under ett tidigare skede ganska avgjort låg på hantverkets sida. Ingalunda utan skäl kunde göras gällande, att småindustriens speciella intressen ej blevo tillräckligt beaktade. Såvitt känt är var det visserligen icke av denna utan av annan och mer lokalt betonad orsak, som Småindustriens centralförbund kom till, men ett visst missnöje med ledningen i hantverksorganisationen gynnade nog till en tid rekryteringen av medlemmar i förbundet. Med inträdet av nya män i nämnda ledning gjorde sig emellertid mera objektiva och vidsynta meningar gällande om organisationens arbetsuppgifter och möjligheter. Sedan ett par år tillbaka synes denna ledning opartiskt taga sig an alla berättigade intressen inom organisationen samt söka hävda och allsidigt utveckla dennas gamla ställning som representation för landets samarbetande småföretagare. Med sina 30 000 medlemmar omfattar organisationen numera nästan hela den hittills organiserbara delen av landets utpräglat individualistiskt inställda småföretagareklass. Dess inre organisatoriska linjer äro av allt att döma klart genomförda och lämpliga för ett effektivt samarbete. Ledningen är respekterad av myndigheter och yrkessammanslutningar. Utifrån sett har hantverksorganisationen tydligen alla de förutsättningar, kvantitativa såväl som kvalitativa, som ovan angivits vara av avgörande betydelse för ett förtroendefullt och effektivt samarbete med statliga organ. 7—117558.

98 B. Riksorganisationen småindustriens centralförbund möttes vid sitt första framträdande av intresse från socialdepartementets sida. Departementets åligganden i fråga om de s. k. sociallånen bragte det ofta i kontakt med småföretagarna i den småländska träförädlingsindustrien, som hårt drabbades av krisen från början av 1930-talet. Såsom redan omnämnts, visade sig med tiden att förbundet ej motsvarade förväntningarna att det skulle vederhäftigt kunna föra småindustriens talan. Under år 1936 sökte förbundet för egen del statsunderstöd på avsevärda belopp, sammanlagt 115 000 kronor. Den undersökning, som departementet därefter inledde med anlitande av vanliga källor för soliditetsupplysningar samt direkt från förbundet begärda uppgifter gåvo otillfredsställande resultat. De personliga resurser, över vilka förbundet i sin verksamhet disponerade, kunde ej obetingat anses kvalificerade för statsunderstödda uppdrag. Det av förbundet angivna medlemsantalet var oriktigt. Förbundet nödgades medge, att ungefär en tredjedel av det påstådda antalet medlemmar ej längre'tillhörde förbundet. Sedan dettas ledning slutligen ställts inför bestämda krav på fullständiga och vederhäftiga siffror för den ekonomiska ställningen, fann det sig böra återkalla sina ansökningar. Förbundet har sedermera sökt ekonomiskt stöd hos ett flertal landsting. Dessa äro, såsom erfarenheterna i fråga om företagareföreningarna visat, genomgående intresserade och offervilliga när det gällt att bistå näringslivet inom länen. Deras avvisande beslut, särskilt i Jönköpings län, där den mest ingående kännedomen om förbundet föreligger, antyder att vad som framkom vid socialdepartementets utredningar år 1936 även i fortsättningen och på annat håll befunnits gälla. I samband med nu föreliggande utredning har undersökts, huruvida nyligen någon väsentlig förändring inträffat i förbundets ovan berörda förhållanden. Därvid har framgått, att förbundets personliga resurser äro av samma art som år 1936. Vad dess uppgifter om medlemsantalet beträffar visade sig redan vid den flyktiga granskning av senaste medlemsförteckning, som medgivits utredningens ledamöter, att i denna förteckning ingick ett flertal företag, som upphört att existera. En sammanställning av de visserligen icke entydiga rubrikerna och siffrorna i förbundets offentliggjorda balans- samt vinst- och förlusträkningar per 31 /i 2 1940 med vad som nu och tidigare framkommit om förbundets medlemsavgifter och övriga inkomstkällor gör sannolikt, att förbundets verkliga medlemstal numera icke överstiger hälften av angivna 1 700 och icke tre procent av landets samtliga organiserade småföretagare. Den verkliga arten och omfånget av förändringar i förbundets ekonomiska förhållanden under senaste år undandrager sig utomståendes omdöme. Då utredningens sekreterare tillika är tjänsteman i Sveriges industriförbund, torde emellertid den i betänkandet intagna uppgiften om ett årligt anslag på 15 000 kronor från nämnda förbund vara vederbörligen auktoriserad. Med sålunda fördubblade inkomster lärer förbundets ekonomi i alla händelser för de båda närmaste åren komma i ett gynnsammare läge än hittills. Subventionen är till sin

99 innebörd tydligen parallell med de privata affärsförbindelser som bruka förekomma emellan grossister och småföretagare. Konsekvenserna av dylika förbindelser u r samhällelig synpunkt äro svåra att överblicka och avväga. De ofta framhållna principiella nackdelarna av minskad självständighet för småföretagarna och ökad konjunkturkänslighet inom det eljest i fråga om jämn arbetstillgång bäst konsoliderade området av den industriella arbetsmarknaden kunna icke utan vidare anses kompenserade av vissa rationaliseringsmöjligheter m. m. till småindustriens gagn, vilka framhållits av utredningen. Under småindustriförbundets första tid, åren 1934—36, hade förbundets representation utåt, trots åtskilliga allt mer framträdande svagheter, dock prägel av vilja till samförstånd med närstående yrkesintressen, särskilt företrädda av Smålands och Blekinge hantverksdistrikt, samt av ansvarskänsla gent emot allmänna intressen. Med åren har, måhända under trycket av förbundets, trots namnet, påfallande provinsiella isolering samt dess hopplösa konkurrens med hantverksorganisationen, den tidigare inställningen övergått i en utpräglad intolerans gent emot andra intressen samt en antikverad skråanda, som under värvningen av medlemmar samt inför utredningen liksom i förbundets publikationer tagit sig drastiska uttryck. Ett sådant är förbundets här i avskrift bifogade cirkulärskrivelse av den 28 februari 1941 (bil. 2), som ej torde erfordra kommentarer. Förbundets organisation enligt den av utredningen lämnade redogörelsen företer en splittring på åtskilliga arbetsområden. Med hänsyn till förbundets i flertalet avseenden svaga resurser torde denna splittring icke vara ägnad att förbättra dess prestationer. Anmärkningsvärt otidsenlig är kombinationen emellan diverse ideella och affärsintressen å ena sidan samt arbetsgivareintressen å den andra. Endast förbundets affärsförmedling synes vara rationellt ordnad. Ett sammanfattande omdöme om småindustriens centralförbund ur här relevanta synpunkter kan ej bli annat än att det, trots sitt anspråksfulla namn, icke alls, vare sig kvantitativt eller kvalitativt, motsvarar de ovan angivna kraven på en sådan näringslivets organisation, som med fog kan göra anspråk på ett stödjande samarbete från statliga myndigheters sida. Från auktoritativt industriellt håll (i Tidskriften Affärsekonomi n r 9 årg. 1940) har rörande förbundet anmälts tveksamhet »om ovannämnda organisation har någon uppgift att fylla». Frågan måste tydligen besvaras nekande om den avser allmännyttig verksamhet. Därmed är icke uteslutet, att förbundets arbete som rent privat affärsförmedlare kunnat ge de goda resultat, som vitsordats i betänkandet, ehuru även därvidlag från andra håll erinringar framkommit. För detta begränsade verksamhetsområde synes förbundet i stort sett ha lämpliga, från vissa synpunkter t. o. m. särdeles lämpliga, förutsättningar. Beträffande utredningsmajoritetens ståndpunkt till nyss berörda frågor torde följande förtjäna att framhållas. Av utredningens redogörelse framgår, att den del — sådan den nu i övrigt kan vara beskaffad — av förbun-

100 dets verksamhet, som faller utanför affärsfärmedlingen, icke är av avsevärd omfattning ens om den mätes med förbundets måttstock. Utredningen står enig däri att omsorgen om organisationernas affärsförmedling bör lämnas åt dem själva och icke påkallar statens ekonomiska stöd. Även om alla kvalitativa synpunkter åsidosättas kan alltså en objektiv bedömning ej tillerkänna småindustriförbundet och dess intressen nämnvärd betydelse inom området för utredningens uppgift. Utredningsmajoritetens ställningstagande i åtskilliga hänseenden bygger emellertid, såsom jag sedermera får flera anledningar att framhålla, på en motsatt uppfattning. Därmed har h ä r blivit ofrånkomligt att ge förbundets förhållanden en mer ingående belysning än vad med hänsyn till det ringa måttet av dess verkliga betydelse vore påkallat.

IV. De föreslagna garantiföreningarnas och lånenämndernas organisation. Till statsrådsprotokollet anförde chefen för handelsdepartementet i direktiven för utredningen följande rörande organisationen av en eventuell låneverksamhet: »En utväg vore måhända, att lån lämnades icke direkt från en central lånefond till företagarna utan till exempelvis yrkessammanslutningar eller länsorganisationer, vilka därefter i sin ordning stode såsom långivare gent emot medlemmarna. Över huvud torde det vara lämpligt, att företagarnas egna sammanslutningar anlitas så mycket som möjligt.» Enligt utredningens majoritetsförslag ha befintliga yrkessammanslutningar snarast anlitats så litet som möjligt. Deras roll har inskränkts till rätten att vid sidan av en var enskild hantverks- eller industriidkare inom visst område få teckna andelar i en garantiförening, som i sin tur skall tillhandahålla riksbanken de insamlade medlen eller motsvarande säkerheter. Rösträtten i garantiförening är relativt starkt begränsad, varför yrkessammanslutning, hur stort belopp den än tecknat, ej har annan eller större bestämmanderätt än något fåtal enskilda ägare av andelar till sammanlagt tiondedelen av de vid stämma representerade. Anordningen torde icke vara ägnad att befordra yrkessammanslutningarnas intresse för garantiföreningarna. Att de två nya organ för utlåningen, som ingå i majoritetsförslaget, garantiföreningen och lånenämnden i riksbankskontoret, tillsammans komma att utgöra en ganska otymplig apparat torde bäst framgå vid jämförelse med det motförslag i enlighet med departementschefens direktiv, som nedan skall framläggas. Redan nu må som exempel erinras att anordningen med garantifond förutsätter dubbla beslut för varje lån, ett inom nämnden om beviljande av lånet och ett inom garantiföreningens styrelse om beviljande av borgen för lånet. Det är ju ingalunda otänkbart att majoriteten av en styrelses sju ledamöter vägra garantiföreningens borgen enär de ej ha samma mening om lämpligheten av lånet som den minoritet av högst tre andra ledamöter av styrelsen, som inom nämnden ingått i en majoritet för lånets

101 beviljande. Om majoritetsförslaget innebär, att lånenämndens majoritet har blankofullmakt att ikläda garantiföreningen borgen för hälften av alla förluster på utlämnade lån, så betyder detta en ganska ovanlig och knappast lämplig befogenhet åt en eventuellt mycket ringa minoritet inom garantiföreningens styrelse. Teoretiskt medför det t. o. m. att borgen kan iklädas föreningen genom beslut av de tre riksbanksledamöterna i lånenämnden ensamma, ehuru dessa icke äro ansvariga inför föreningen. Svagheten av de säkerheter, som komma att erbjudas för lånen, ökar sannolikheten för meningsskiljaktigheter. En omständighet, som väsentligt reducerar det praktiska värdet av ett kreditorgan enligt majoritetsförslaget, är, att riksbanken ej gärna kan förutsättas uppträda som kontrahent vid avbetalningskontrakt om maskiner och andra inventarier. Såsom längre fram skall visas utgöra avbetalningsköp ofta nog en för både kreditgivare och småföretagare lämplig form för ekonomisk hjälp där ingen säkerhet eller blott en svag sådan kan ställas. Enligt utredningsmajoriteten är det dels kostnadsskäl och dels praktiska synpunkter som motivera utnyttjandet av riksbanken som långivare. Att de praktiska synpunkterna ej blivit tillgodosedda genom tvillingorganisationen torde nyss ha visats. Likaledes skulle, om förslaget komme till praktisk tillämpning, förväntningarna på låga kostnader visa sig vara en fiktion. Det kan ej gärna förutsättas annat än att riksbankskontorets styrelseledamöter i lika mån som övriga medlemmar av lånenämnden skola ersättas för nämndens sammanträden. Dessutom måste revideras på två håll. Vidare torde garantiföreningens stämmor och styrelsemöten ej kunna avlöpa alldeles kostnadsfritt. Riksbanken kan väntas gå till hända med distribution av formulär och andra trycksaker, biträde vid uppsättande av enklare låneansökningar samt notariatarbete. Men i den mån som kvalificerad arbetskraft måste anlitas för ärendenas beredning samt utredningar i övrigt möter svårigheten att kontorens tillgång på sådan enligt uppgift redan nu blott räcker till för ordinarie åligganden. Med nya uppdrag följer behov av ytterligare personal som måste honoreras. Tillfälligt anlitande av industriell sakkunskap för ärendenas beredning i så stor omfattning, som här skulle komma ifråga, blir förhållandevis dyrbar. Man kan med visshet förvänta, att det föreslagna dubbelorganet för kreditgivningen skall, även därför att den eventuella kostnadsfria hjälpen från riksbanken i huvudsak blott innebär en överflyttning av kostnader på denna, draga samma om ej större kostnader för statsverket än en enligt departementschefens direktiv i lämplig anslutning till hantverksorganisationen uppbyggd anordning. I annat sammanhang har jag redan berört en av olägenheterna av att organisationerna som sådana ej få något nämnvärt inflytande och ansvar i den nya kreditorganisationen, den nämligen att småföretagarnas representation i dessa kan komma att väljas av kotterier bland andelsägarna med särintressen som icke taga hänsyn till saklig kompetens. Olägenheterna av att organisationerna, vilket härvidlag i realiteten betyder hantverksorganisationen och till denna anslutna föreningar, tvärtemot

102 departementschefens direktiv åsidosättas vid den nya utvecklingen på småföretagareområdet äro så påtagliga och fördelarna av att anlita riksbanken på det sätt som skett i majoritetsförslaget så tvivelaktiga, att man ovillkorligen söker andra skäl till förslaget än de angivna. Ett dylikt skäl, som framskymtar här och var i utredningens motivering, är en förklarlig önskan att utskifta fördelarna av statens medverkan lika åt alla enskilda småföretagare och sammanslutningar av sådana. I nästa avsnitt av detta särskilda yttrande skall visas, att denna aktningsvärda teori i utredningsmajoritetens tillämpning icke leder till resultat, som ur samhällelig synpunkt äro önskvärda.

V.

Majoritetsförslagets i n s t ä l l n i n g till befintliga e n s k i l d a verks- och småindustriorganisationer.

hant-

Utredningen anger, att av småföretagarnas båda organisationer den ena, hantverksorganisationen med därtill anslutna hantverksföreningar, räknar c:a 30 000 medlemmar och den andra, småindustriförbundet, c:a 1 700, sistnämnda siffra med en viss reservation. Annorstädes i detta särskilda yttrande har framhållits, att siffran 1 700 sannolikt måste reduceras till hälften. Den minskar ytterligare i betydenhet genom att, som utredningen anför, en stor del av småindustriförbundets medlemmar även äro medlemmar av hantverksföreningar. I realiteten är det sålunda blott några få hundratal yrkesidkare som i småindustriförbundet kunna tänkas stå i intressemotsats till de 30 000 i hantverksorganisationen. Utredningen, som ej gått in på någon kvalitativ avvägning emellan de båda intressegrupperna, skriver emellertid^ om »de båda stora organisationerna på hantverkets och småindustriens område» och lägger upp sina förslag, särskilt när det gäller frågorna om representation och samarbete, som om det gällde två parter av lika samhällelig betydelse. Och småindustriförbundet reser, såsom även framgått inom och utom utredningens arbete, sina anspråk på samma verklighetsfrämmande basis. Om man, som tillbörligt är, räknar ej blott med kvantitativa utan även med kvalitativa faktorer, bli nyssnämnda anspråk ännu orimligare. Småindustriförbundets konkurrens med hantverksorganisationen har intet stimulerande eller utvecklingsfrämjande värde. Den har urartat till ett sådant självändamål som befaras i den förut (efter tidskriften Affärsekonomi) citerade kritiken från storindustriellt håll. Statsmakterna kunna ej ha något intresse av att stödja den svagare parten i en sådan konkurrens. Denna part bör lämnas att nöta ut sig själv. Utredningsmajoritetens framdragande av småindustriförbundet till en omotiverad förgrundsplats kommer blott att till ingens gagn och allas skada skärpa och förlänga dettas konkurrens med hantverksorganisationen.

103 VI.

Majoritetsförslaget o c h företagareföreningarna.

I den nyss omnämnda konkurrensen med hantverksorganisationen har småindustriförbundet enligt sin nuvarande lednings förutsättninger särskilt vädjat till de primitiva instinkterna hos klientelet. Därvid har samarbetet emellan hantverksorganisationen och företagareföreningarna befunnits kunna utnyttjas som ett lämpligt tillhygge mot den förstnämnda såsom framgår av det härvid som bilaga 2 fogade cirkuläret. Utredningsmajoriteten har sedermera i detta som i annat sökt att efter förmåga tillgodose småindustriförbundets intressen. Utöver detta konstaterande torde i saken blott behöva erinras, att en omläggning av företagareföreningarnas hittills som goda befunna organisation och arbetssätt för att anpassa dem till praktiskt oprövade nya institutioner ej gärna kan diskuteras med någon behållning förrän dessa institutioner själva blivit praktiskt prövade — om de överhuvud taget befinnas lämpliga att förverkligas. Föga genomtänkt är tydligen utredningens förslag att göra Värmlands läns småföretagareintressen till ett bihang i en ny treläns kreditinstitution. Länet har dock efter samråd emellan alla vederhäftiga parter nyligen funnit en företagareförening erforderlig. Ett bevis på utredningsmajoritetens alltför ringa förtrogenhet med här föreliggande frågor är att denna intagit annan ställning till Värmlands län än till Gävleborgs. De båda länens industriella och sociala struktur erbjuda dock påfallande likheter. Företagareföreningens organisation har för övrigt redan genomförts i Värmlands län under det att den i det andra länet ännu är i vardande.

VII.

Kritik av u t r e d n i n g e n s kritik av b e t ä n k a n d e t s principförslag a).

Emot utredningsmajoritetens förslag har jag ställt ett motförslag, som i sina huvuddrag refereras i betänkandet såsom principförslag a) (sid. 49). Majoritetens erinringar emot detta skola var för sig bemötas i det följande: a) Principförslag a) förutsätter nybildandet av en förvaltningsapparat, som enligt utredningsmajoritetens mening skulle bli omfattande och dyrbar. Mitt förslag, sådant det härnedan närmare utformats, avser en styrelse med fem ledamöter samt, alltefter distriktets omfattning, intill tre regelbundet anlitade suppleanter för dessa. Majoritetsförslaget avser två organ med sammanlagt lägst sex, högst tio ledamöter. Därtill kommer enligt båda förslagen föreningsstämmor. De enligt mitt förslag fungerande stämmorna få blott ett begränsat antal kvalificerade representanter, hantverksföreningarnas ombud. Om föreningsstämmorna enligt majoritetsförslaget vet man intet, i värsta fall kunna de bli s. k. polska riksdagar. Kostnaderna för styrelse och låne-

104 nämnd torde komma att stå i proportion till ledamotsantalet, alltså enligt mitt förslag i alla händelser lägre än enligt majoritetsförslaget. Arvoden till revisorer äro inräknade i kostnaderna för styrelsen. Kostnader för skrivbiträde, lokaler och diverse bli enahanda enligt båda förslagen, troligen dock något högre enligt majoritetsförslaget med dess dubbelorganisation. Vad slutligen beträffar kostnader för utredningar jämte resor för sådana torde dessa bli dyrare om de enligt majoritetsförslaget utföras av tillfälliga biträden än om de verkställas av en fast anställd konsulent. Då statsverket, om än på formellt skilda vägar i de båda förslagen, förutsattes skola täcka eventuella underskott på lånerörelsen, bli dess verkliga utgifter för denna enahanda vare sig att de delvis ingå i riksbankens administration eller helt gäldas av direkta anslag. Det sistnämnda har den fördelen, att det bidrar till bättre översikt över det allmännas kostnader för stödet åt småindustri och hantverk. För att söka ge ett begrepp om de nya kostnader för statsverket, som de här avhandlade förslagen sannolikt komma att medföra, har jag gjort nedanstående sammanställning med ledning av erfarenheterna från företagareföreningarna. Jag beräknar därvid att kostnaderna för styrelserna jämte, för majoritetsförslagets del, lånenämnden, komma att ligga emellan 1 500 och 2 500 kronor inom varje av de nio distrikt för kreditgivningen, som torde komma att visa sig nödvändiga vid den utbyggnad av hela organisationen som inom n u överskådlig framtid kan förväntas. Beträffande ett av dessa distrikt, omfattande enligt min mening Stockholms stad och län, torde verksamheten, om den bedrives enligt principförslag a), i huvudsak kunna omhändertagas av hantverksorganisationens högkvarter. För vardera av övriga åtta distrikt lärer man under nu inträdda förhållanden böra räkna med, icke 10 000 kronor årligen enligt hantverksorganisationens promemoria av den 1 oktober 1940, utan 14 000 a 15 000 kronor såsom totalkostnad för varje konsulentkontor. Av dessa belopp kan halvparten, enligt vad från konsulenter i företagareföreningar uppgivits, förutsättas böra belasta kreditgivningen och samtidigt utgöra ett mått på den verkliga kostnaden för lånenämnderna utöver dessas utgifter för styrelseledamöter och revisorer. Vidare komma, på nyss angivna skäl, de genomsnittliga kostnadssiffror, med vilka jag kalkylerar, att ligga i underkant för en organisation enligt majoritetsförslaget, men i överkant ifråga om principförslag a). Vid tillämpning av sistnämnda förslag kan som inkomst påräknas det belopp av 27 000 kronor, som hantverksorganisationen erbjudit som sitt bidrag till konsulentverksamheten. En jämförelse emellan administrationskostnaderna för de båda förslagen utfaller som nedanstående tablå utvisar. Jag har däri på förekommen anledning räknat med nio kreditföreningar i båda förslagen. Räknar man blott med åtta sådana bli totalkostnaderna för de båda förslagen respektive 74 000 kronor och 90 500 kronor och skillnaden dem emellan 16 500 kronor.

105 Majoritetsförslaget kronor 18 000 65 250

Nio styrelser å 2 000 kronor Nio organisationer utan konsulenter å 7 250 kronor Åtta organisationer med konsulenter å 14 500 kronor Summa 83 250 Hantverksorganisationens bidrag avgår med

Principförslag a) kronor 18 000 116 000 134 000 27 000

Rest 83 250

107 0 0

Då siffrorna i tablån äro något för lågt angivna för majoritetsförslaget och motsatsen för principförslaget a), följer, att skillnaden emellan de båda förslagen, c:a 24 000 kronor eventuellt blott 16 500 kronor, är det pris som högst skulle få offras av det allmänna för att utöver kreditgivningen tillgodose det stora och erkända behov av en ekonomisk-teknisk upplysning, utan vilken kreditgivningen ej kan bli till avsedd nytta. I intetdera fallet överskrider denna merkostnad det särskilda anslag av 25 000 kronor för upplysnings- och informationsverksamhet, som utredningsmajoriteten efter överenskommelsen med hantverksorganisationens representant förordat. Därigenom kan föreliggande utformning av principförslag a) till sina övriga företräden framför majoritetsförslaget säkerligen också lägga den, att ekonomiskt bli något mindre betungande för statsverkets b) Principförslag a) skulle i praktiken innebära tvångsanslutning till Sveriges hantverksorganisation.

krav

på en

olämplig

Invändningen är riktig så tillvida att mitt förslag direkt avser att nå fram till en sådan tvångsanslutning. Småföretagarna både som samhällsklass och individer ha mycket att vinna och intet att förlora på att deras intressen tillvaratagas och talan föres enhetligt utåt av en respekterad organisation. Jag har tidigare visat att endast Sveriges hantverksorganisation därvid kan komma ifråga. Det är givetvis under dessa förhållanden också ett statsintresse att dennas ställning ytterligare starkes. Några berättigade enskilda intressen kränkes icke därigenom. Det står alltjämt den enskilde småföretagaren fritt att efter eget omdöme om lämplighet och kostnader hos vederbörande institution anlita hantverksorganisationens eller småindustriförbundets affärsförmedling. Inträde i hantverksföreningarna är ju tillgängligt för varje skötsam småföretagare på villkor, som icke kunna anses ekonomiskt betungände ens för små inkomsttagare. Småidustriförbundet kan visserligen icke som korporation göra sig gällande enligt mitt förslag, men det kan det icke häller göra enligt utredningsmajoritetens på grund av dettas bestämmelser om röstbegränsning. För småindustriförbundet är majoritetsförslagets genomförande allenast en prestigefråga och dess inställning därvidlag kan ju teoretiskt tänkas delad av Sveriges industriförbund i dess egenskap av subventionsgivare. Sveriges industriförbunds ledning torde emellertid så klarsynt bedöma den rent privata karaktären av dess affärstransaktion med småindustriförbundet att det icke på

106 grund av denna kan förutsättas vilja hävda berättigandet av ens ett immateriellt statligt stöd åt det sistnämnda. I vad mån det allmänna kan ha anledning att stödja prestigekrav från småindustriförbundet självt h a r jag redan förut belyst. c) Utredningsmajoriteten anser sig böra starkt ifrågasätta lämpligheten av den kombination av lånerörelsen med konsulentverksamhet, som principförslag a) innehåller. Den praktiska erfarenheten från företagareföreningarnas verksamhet går stick i stäv mot utskottsmajoritetens resonemang. Den principiella uppfattning om sambandet emellan låneverksamhet och konsulentverksamhet, varpå principförslag a) bygger, stödes från vederhäftigt håll. Till utredningens förfogande har under hand ställts en promemoria, som avser åtgärder för befrämjande av småindustrien och som utarbetats av vederbörande ministerium i ett grannland. Denna promemoria är genom sin erfarenhetspräglade, målmedvetna och storlinjiga uppläggning av stort värde. Utredningsmajoriteten h a r dock icke funnit den påkalla något intresse. Jag citerar från promemorian: »Effektivast är stödet» (åt småindustrien) »då såväl kapital- som sakkunnigstödet är förenat på en hand, enär kapitalstödet, såvida dess utnyttjande icke är sakkunnigt och lönande ordnat, icke blir det bästa möjliga för låntagaren; oändamålsenligt använt kan det t. o. m. vara låntagaren till direkt skada, medan å andra sidan en rådgivning, hänförande sig till kapitalfordrande grundreformer, åtminstone till stor del måste förbli ofruktbar — h u r u väl övervägd och kompetent den än må h a varit — om icke rådgivaren samtidigt kan lämna det för verkställande av de goda projekten erforderliga kapitalet. Om åter rådgivningen skötes på ett håll och kreditgivningen på ett annat, är det klart, att inte kreditgivaren så väl kan göra sig förtrogen med och lita på rådgivningen och räntabilitetskalkylerna, på vilka dock kreditgivningen — i synnerhet då det är fråga om svaga realsäkerheter — till stor del måste grunda sig, som fallet vore, om dessa kalkyler och instruktioner emanerade från samma inrättning, som beviljar krediten.» »Ändamålet» (ett effektivt statligt stöd åt småföretagarna) »skulle synbarligen bäst uppnås, om genom statens försorg en kreditanstalt grundades med uppgift att i första hand tillfredsställa småindustriens behov, varvid såväl den ekonomiska som den tekniska rådgivningen och ledningen med avseende på denna gren av näringslivet vore koncentrerad på samma inrättning.» — Det citerade uttalandet sammanfaller så gott som fullständigt med den motivering, som kommittén för småföretag i Gävleborgs län framförde, när den efter flera års väl vitsordad verksamhet genom konsulent begärde och erhöll statsbidrag för att, ombildad till företagareförening, upptaga en med konsulentverksamheten förenad kreditgivning på samma linjer som principförslag a) avser. Utredningsmajoriteten förmenar, »att konsulenten genom sin samtidiga

107 egenskap av rådgivare åt företagarna och föredragande av låneärenden lätt får ett personligt intresse av att låneansökningarna resultera i erhållande av lån». Detta är en typisk skrivbordsfundering som av påtagliga skäl icke har motsvarighet i verkligheten. Erfarenheten visar, att just konsulenterna utgöra det försiktiga och återhållande elementet vid lånebehandlingen. De enda dissonanser som veterligen förekommit inom företagareföreningarnas konsulentverksamhet ha haft sin orsak i konsulentens kritiska inställning till företag, som av sociala, lokalpatriotiska eller andra grunder haft energiska talesmän, men som ur ekonomisk-teknisk synpunkt befunnits alltför svaga. Förklaringen ligger nära till hands. Konsulenten är bäst informerad och har att taga odelat ansvar, visserligen blott för sin utredning; styrelsens ledamöter behöva däremot taga blott gemensamt ansvar, vilket enligt erfarenheten alltför lätt gör ansvarskänslan mindre vaksam. Emot konsulenten anföres vidare ovisshet om han »ens efter lång praktisk verksamhet inom sitt distrikt kan förväntas ha förvärvat och har möjlighet att upprätthålla den intima och grundliga kännedom om företagsamheten, vilken berättigar honom till avgörande inflytande över utlämnandet av lån». En föredragande, men icke i besluten deltagande tjänsteman som konsulenten har dock icke annat inflytande än det som den beslutande myndigheten, härvidlag styrelsen, finner att hans kunskaper och vederhäftighet motivera. Med eftertryck måste vidare gentemot utredningsmajoriteten göras gällande att den fast anställde konsulenten, även om han icke i början av sin tjänstgöring kan göra större nytta än den tillfälliga personal, som enligt majoritetsförslaget skulle användas för den industriellt sakkunniga beredningen av låneärenden, dock med varje nytt tjänsteår ökar sin kompetens för nämnda uppgift gent emot den tillfälliga arbetskraftens. Den enda av utredningens invändningar emot principförslag a), som kan tillerkännas någon tyngd, gäller naturligtvis betänkligheterna emot att under nuvarande tider belasta statsförvaltningen med de utgifter, som nya befattningar medföra. I denna fråga ankommer på utredningen blott att till ledning för statsmakterna söka klargöra, dels huruvida konsulentverksamheten står i ofrånkomligt samband med en klok organisation av kreditgivningen, dels den merkostnad som denna verksamhet kan förväntas vålla. Att förstnämnda fråga måste besvaras jakande och att däremot gjorda invändningar icke äro hållbara torde vara klargjort genom vad ovan såsom citat och eljest anförts. Frågan om merkostnaden h a r besvarats genom tablån på sid. 105 och till denna lämnad kommentar. VIII.

Förslag

o c h m o t i v e r i n g till l å n e f o n d o c h k r e d i t f ö r e n i n g a r enligt u t r e d n i n g e n s principförslag a).

Principförslaget a) enligt utformningen i detta särskilda yttrande är uppbyggt på två värden av ej ringa samhällelig betydelse. Det ena är Sveriges hantverksorganisation med dess obetingat dominerande ställning som repre-

108 sentation för landets småföretagare. Det andra är landets tillgång av yngre tekniker och ekonomer med de personliga förutsättningar, som erfordras för praktiskt arbete i näringslivet, härvidlag som konsulenter. Utredningsmajoritetens farhågor, att det skulle vara »förenat med betydande svårigheter att finna lämpliga män för de avsedda konsulentbefattningarna» ha hittills saknat grund i verkligheten. Nuvarande åtta sådana tjänster ha kunnat tillsättas från ett anmärkningsvärt gott och rikligt urval av kompetenta sökande. I det följande skola bestämmelserna i härtill fogade kungörelse angående allmänna grunder för lån från fonden för hantverks- och småindustrikredit paragraf efter paragraf motiveras i den mån de innebära annan anordning än vad majoritetsförslaget avser. 1 och 2 §§. De funktioner vid låneförmedlingen, som enligt majoritetsförslaget ankomma på dels garantiföreningarna, dels de av delegationer från riksbanken och styrelserna i garantiföreningarna sammansatta lånenämnderna äro här förenade i kreditföreningarna. Denna förenkling av organisationen innebär, som förut visats, praktiska fördelar. Statskontoret, åt vilket förvaltningen av lånefonden förutsattes skola uppdragas, har från motsvarande förvaltning av andra statliga fonder för näringslivets främjande redan förut god kontakt med och kännedom om näringslivets kreditförhållanden. Antalet kreditföreningar blir ganska begränsat och icke, åtminstone för nu överskådlig framtid, avsevärt större än antalet företagareföreningar, med vilka de ifråga om rörelsens art och omfång bli i flera avseenden likställda. Det har därför ansetts lämpligt att kreditföreningarna liksom redan företagareföreningarna genom ansökan direkt hos och beslut av Kungl. Maj:t göras till förmedlare av den statsunderstödda låneverksamheten. 3 §. Majoritetsförslaget har för garantiföreningar och lånenämnder föreslagit, att de if rågakommande delarna av landet skola uppdelas i åtta distrikt; hantverksorganisationen föreslår för sin del nio sådana distrikt för konsulentverksamheten. Åtskilliga skäl tala för viss jämkning av båda dessa förslag så att distriktens antal blir nio med nedan angivna uppdelning av länen och de båda största städerna: Stockholms stad och län Uppsala, Södermanlands och Gotlands län Östergötlands och Kalmar län Jönköpings, Kronobergs och Blekinge län Kristianstads och Malmöhus län Hallands län och Göteborgs stad Älvsborgs och Skaraborgs län Västmanlands och Örebro län Kopparbergs län.

109 Ifråga om distriktsindelningen och säte för föreningarna torde statskontoret böra träffa slutligt avgörande efter samråd med kommerskollegium. Därvid förutsattes, att Sveriges hantverksorganisation beredes tillfälle att framlägga de synpunkter, som kunna förtjäna beaktande med hänsyn till antal och lokalisering av småföretagen inom distrikten, de anslutna hantverksföreningarnes säten m. fl. förhållanden av betydelse för låneverksamhetens administration. 4 §.

Beträffande styrelsen förutsattes, att av de två medlemmar, som Kungl. Maj:t utser, den ene skall tillhöra länsstyrelsen eller eljest representera statens intressen och den andre företräda den större industrien. Den sistnämnde kan också lämpligen utses av Sveriges industriförbund. Erfarenheten från företagareföreningarna har visat värdet av det stöd som en intresserad och initiativrik länsstyrelse kan ge länets företagare. Samma erfarenhet h a r också givit vid handen, att den större industrien kan tillföra en småföretagareorganisation en, enligt betänkandets ord, »såväl ekonomisk som teknisk och auktoritativ tillgång». Jämte de tre representanter för de andelsägande föreningarna, som föreningsstämman själv utser, torde böra väljas suppleanter för dessa till så stort antal, att varje län inom kreditföreningsdistriktet representeras av minst en styrelsemedlem och en styrelsesuppleant. Därigenom göres möjligt att vid beslut om lån till företagare inom visst län, ständigt två representanter för detta län kunna deltaga. Tillika är önskvärt, att såväl hantverket som småindustrien få minst var sin representant — ordinarie eller suppleant — från varje län. Att en av revisorerna utses av Kungl. Maj:t är lämpligt ej blott med hänsyn till statens bidrag till föreningens finansiering utan även på grund av den kontakt som bör upprätthållas emellan statskontoret och föreningarna. Vid det successiva utnyttjandet av den upplåningsrätt hos statskontoret, som Kungl. Maj:ts bifall till föreningens låneansökan medför, vid ränteavräkningar m. m. kan nämnda revisor bli en ifråga om intyg m. m. nyttig förbindelseled emellan statskontoret och föreningen. Som villkor för Kungl. Maj:ts bifall till ansökan om lån till kreditförening bör även gälla, att Sveriges hantverksorganisation avlämnat förbindelse att med belopp ej understigande 3 000 kronor årligen bidraga till kostnaderna för kreditföreningens konsulentverksamhet. 5 §. Redan tidigare i detta särskilda yttrande ha fördelarna av att hantverksföreningarna få utgöra grundelementet i kreditföreningarna blivit belyst. Därutöver förtjänar framhållas att genom en sådan anordning initiativet till organiserande av kreditföreningarna och anordnandet av insamlingen av insatskapitalet direkt hänskjutes till den part, som enhetligt företräder här ifrågavarande enskilda intressen, hantverksorganisationen med till denna anslutna föreningar. På denna part må sålunda ankomma att internt av-

110 göra hur insatsteckningen skall fördelas emellan föreningarna inom län och distrikt. Med hänsyn till den garanti för insatsägarnas enhetliga intressen och deras kvalificerade representation vid kreditföreningsstämmorna, som ligger däri, att rätten till medlemskap förbehålles hantverksföreningarna, synas skäl icke föreligga för annan inskränkning i rösträtt vid kreditföreningsstämmor än vad som gäller ifråga om aktiebolag. Rösträtt för egna eller andras insatser bör sålunda få utövas intill en femtedel av det å stämma företrädda insatskapitalet. Den relativt riskfyllda kreditgivning, som här är ifråga, påkallar en effektiv fondbildning i föreningarna. På grund härav och för undvikande så långt möjligt att den statliga lånefonden skall behöva tagas i anspråk för täckande av uppstående förluster föreslås, att all uppkommande vinst skall tillföras förenings reservfond intill dess att denna uppnått samma storlek som det enligt förslagets § 6 uppkomna samlade insatskapitalet. Så skulle erhållas en marginal för förlusttäckning uppgående till tio procent av föreningens maximala utlåning innan det egna insatskapitalet vore i fara. Om reservfonden genom täckning av förluster minskas till lägre belopp än insatskapitalet, får utdelning av vinstmedel icke ske förrän reservfonden åter bringats upp till angivet belopp. 6 och 7 §§. Samma synpunkter på önskvärdheten av fondbildning som nyss framhållits ha föranlett förslaget att statsverket skall i lika mån med hantverksföreningarna bidraga till insatskapitalet. Vid jämförelse med majoritetsförslaget innebär detta, att vid lånerörelsens start kreditförenings egna kapital blir dubbelt så stort som garantiförenings i förhållande till det utlånade kapitalet. Då förenings väsentliga inkomster innan lånerörelsen nått mera avsevärt omfång kommer att utgöras, av insats- resp. garantikapitalets ränteavkastning erhålles enligt mitt förslag en välbehövlig ökning av marginalen för täckande av de oförutsedda utgifter, som vanligen möta vid starten av ett nytt företag. Insatskapitalet för kreditföreningar föreslås skola få användas i lånerörelsen. Den därigenom erhållna något bättre avkastningen gent emot den, som blir möjlig vid förräntning såsom deposition av motsvarande kapital enligt majoritetsförslaget, synes med hänsyn till lånerörelsens art och statsverkets stödjande uppgift böra få uppväga den större säkerhet för täckning av lånefondens eventuella förluster, som majoritetsförslaget innebär. Viss begränsning av statens insats liksom av statslånets belopp bör givetvis fastställas och har föreslagits i 6 och 7 §§. Skulle lånerörelsen stiga till högre belopp än nämnda begränsning medger, torde en uppdelning av kreditföreningsdistriktet böra övervägas. Erfarenheten från företagareföreningarna gör sannolikt att föreningsstyrelsens liksom konsulentens arbetsuppgifter eljest skulle ökas mer än lämpligt. Av praktiska skäl synes påkallat att anspråken på statsverket vid ökning

Ill av insatskapitalet böra framföras blott vid den mera avsevärda förändring av det sistnämnda, som minimigränsen 5 000 kronor innebär. 9§. Gottskrivningen till kreditföreningen i dess egenskap av låneförmedlare av viss ränteskillnad emellan in- och utlåning enligt denna § överensstämmer i huvudsak, ehuru i annan form med den av utredningen föreslagna anordningen. 10 §. Motiven för utlåningens begränsning till medlemmar av hantverksföreening inom distriktet ha tidigare i detta särskilda yttrande angivits. 14 och 15 §§. Bestämmelserna motsvara i sak vad som föreslagits av utredningens majoritet. Beträffande kreditföreningarnas organisation och arbete må i övrigt farmhållas. Såsom föreslås av utredningens majoritet bör medlem icke äga att återbekomma inbetalt insatskapital. Utredningen av lånen bör vara förenad med konsulentverksamhet i huvudsak ordnad i enlighet med hantverksorganisationens promemoria den 1 oktober 1940. Föreningsstyrelse bör vara oförhindrad att vid placering av innestående medel, för notariatarbete och eljest då anlitande av annan kreditanstalt för löpande angelägenheter är erforderlig eller önskvärd anlita riksbank, affärsbank eller sparbank så som den finner bäst förenligt med föreningens intressen. De möjligheter som riksbanken därvidlag kan erbjuda, böra givetvis särskilt uppmärksammas. Beviljandet av blankokredit för här ifrågavarande långfristiga lån är enligt min mening principiellt oriktigt. Risken för förändringar i låntagarens personliga förhållanden och förutsättningar är härvidlag av helt annan betydelse än vid kortfristiga lån. Vid fordran på realsäkerheter torde förutom inteckningar även böra beaktas livförsäkringar. Dessa innebära ofta ett kriterium på den lånsökandes skötsamhet som kan berättiga till att godtaga dem som säkerhet på mera liberala villkor än vad som är möjligt för försäkringsbolag och banker. Däremot är borgenssystemet ofta förenat med så olyckliga följder, att dess användande i möjligaste mån torde undvikas. Slutligen bör större beaktande än vad utredningsmajoriteten funnit lämpligt ägnas de möjligheter som avbetalningsköpen innebära. Den förut citerade ministeriella promemorian från ett grannland framför följande synpunkter: »Det skulle alltså gälla, att finna lämpliga former för tillfredsställande av kreditbehovet hos sådana mindre företagare inom olika produktionsgrenar, vilka för sina krediter åtminstone icke i nämnvärd mån ha att erbjuda tillfredsställande inteckningsgarantier, och man borde dessutom sträva till en

112 sådan form för kreditgivningen, som i möjligast ringa mån vore beroende av konjunkturväxlingarna. En sådan möjlighet synes eventuellt avbetalningshandeln' kunna erbjuda, för att, i brist på bättre, använda en benämning, som måhända i detta sammanhang bibringar en skev uppfattning av saken.» »Då en handlande avstår ett föremål åt köparen emot att denne vid inköpstillfället erlägger endast s. k. handpenning, medan slutlikviden sker senare, beviljar handlanden köparen kredit. Avbetalningssystemet är alltså i själva verket ett kreditsystem.» —• — —• — »För att på ett bättre och mera elastiskt sätt än hittills tillfredsställa de kreditbehov, som förefinnas inom industrin, speciellt inom småindustrin •— särskilt i de fall, då en småindustri ä r nystartad eller då den av andra orsaker icke åt sin kreditgivare har att erbjuda tillräckliga inteckningsgarantier — kunde man synbarligen skapa en form för kreditgivning, vilken på visst sätt vore besläktad med och skulle stå i visst förhållande till den hittills tillämpade avbetalningshandeln.» »I sagda avsikt borde antingen en helt ny kreditinrättning grundas eller också någon av de redan befintliga kreditinrättningarna omorganiseras för ifrågavarande ändamål. Den skulle i övrigt bevilja kredit på samma sätt som hittills, emot gängse säkerheter, men om låntagaren icke har sådana garantier att lämna, kunde denna kreditinrättning bevilja kredit åt en person, såvida de införskaffade informationerna angående hans hittillsvarande verksamhet, företag, yrkesskicklighet och personliga duglighet äro i allo goda, exempelvis för anskaffande av arbetsmaskiner i fall, då det ifrågavarande företaget enligt sakkunnigutlåtande har förutsättningar att lyckas och att bli räntabelt, samt då ändamålet med kreditgivningen är — ävenså enligt sakkunnig prövning — att finansiera ett möjligast ändamålsenligt och fördelaktigt maskininköp. Om sålunda en smed, som har egen smedja, skulle vända sig till denna kreditinrättning med önskan att inköpa en svarv, vartill han icke själv äger de nödiga medlen och ej heller säkerheter, enär han eventuellt använt dessa sistnämnda för anskaffning av smedjan och övriga arbetsredskap, kunde kreditinrättningen hjälpa honom under förutsättning, att de tidigare nämnda upplysningarna om honom äro goda och att någon i kreditinrättningens tjänst varande eller annars enligt överenskommelse för kreditinrättningen disponibel sakkunnig på området anser, att inköpet av ifrågavarande svarv under rådande omständigheter förefaller väl övervägt och lönande samt att svarven dessutom både till kvalitet och storlek enligt den sakkunniges utlåtande bäst motsvarar just denna smedjas behov. I jakande fall skulle kreditgivningen ske sålunda, att kreditgivaren själv inköper svarven, enär han, i egenskap av storköpare och med förbigående av onödiga mellanhänder samt genom anlitande av sakkunnighjälp, kunde göra inköpet både billigare och i övrigt fördelaktigare än vad som vore möjligt för låntagaren själv. Därefter skulle kreditinrättningen enligt ett skriftligt hyreskontrakt med rätt stränga allmänna föreskrifter angående bl. a. maskinens skötsel lämna ifrågavarande svarv till låntagarens begagnande på så sätt, att denne, såvida han

113 i övrigt efterkommer hyreskontraktets bestämmelser, vore berättigad att för en viss avbetalning per år inom en bestämd tid inlösa det hyrda föremålet och sålunda bli ägare till detsamma. Skulle hyreskontraktets villkor icke uppfyllas, vore kreditgivaren när som helst berättigad att återtaga det uthyrda föremålet. Låntagaren skulle även förpliktas att under hyrestiden finna sig i den kontroll kreditgivaren eventuellt skulle utöva samt att följa de instruktioner och anvisningar av ekonomisk och teknisk natur, som kreditgivaren eller hans ombud funne skäl att giva. Ifrågavarande rådgivning vore avsedd att stärka låntagarens ekonomi och att göra det ekonomiskt möjligt för honom att inlösa det hyrda föremålet.» »Att observera är, särskilt då det gäller småföretagare, vilka för den begärda krediten icke ha annan inteckningssäkerhet att erbjuda än personlig borgen, att anskaffningen av erforderliga produktionsmedel, såsom elektriska motorer, järnsvarvar och andra metallarbetsmaskiner, snickerimaskiner, skomakerimaskiner, väv- och stickmaskiner, större lantbruksmaskiner såsom tröskmaskiner och traktorer, dyrare fiskredskap m. m. synbarligen icke i tillräcklig utsträckning kan finansieras på annat sätt än medels den i det föregående relaterade kreditgivningen i stil med avbetalningshandeln.» Som direktiv för avbetalningsköpen nämner promemorian bl. a. »att för de uthyrda maskinerna inkasseras ränta samt tillräckligt stora avbetalningar, beräknade med beaktande av tiden för respektive maskiners hållbarhet. — dock i månatliga rater, vilka såvitt möjligt skulle erläggas förskottsvis.» Metoden har med fördel tillämpats i företagareföreningarna. Den förutsätter naturligtvis, vilket promemorian också särskilt understryker, att kreditgivaren skall övervaka kreditens ändamålsenliga användning samt för sådant ändamål ha kompetent personal.

IX.

Principförslag a) o c h företagareföreningarna.

Företagareföreningarna organiserades som bekant först i Norrland särskilt som ett medel att befordra ett mer utvecklat och differentierat näringsliv samt därigenom öka utkomstmöjligheterna i denna del av landet. De mötte mycket intresse från bl. a. landsting och hushållningssällskap, som beviljade d e m betydande bidrag. Även storindustrien stödde dem frikostigt. Dessa förhållanden ledde emellertid till att hantverkets och småindustriens representation inom föreningarna ej blev så stark som övriga intresserades. Med erkännande av detta ha förslag till ändring av styrelsernas sammansättning sedermera framförts efter samråd med Sveriges hantverksorganisation. Inom den nya Värmlandsföreningens styrelse äro hantverks- och småindustriens representanter i majoritet och en liknande anordning överväges ifråga om Gävleborgsföreningen. All anledning föreligger att förvänta, att det intresse, som inom hantverksorganisationens ledning liksom inom flertalet företagareföreningar visat sig föreligga för ett gott samarbete, kommer att i fort8—417558.

114 sättningen ge ömsesidigt tillfredsställande resultat och i sinom tid, när hittillsvarande sociala skäl för företagareföreningarnas verksamhet blivit mindre framträdande, kunna föranleda frivilliga initiativ till en successiv omläggning av företagareföreningarnas verksamhet till att motsvara kreditföreningarnas enligt principförslag a). Att under sådana förhållanden nu ingripa med en framtvingad omläggning av företagareföreningarnas verksamhet skulle vara föga välbetänkt.

X. Alternativt förslag. Principförslag a) i härovan angivna utformning ställer vissa krav på Sveriges hantverksorganisation, visserligen ej ekonomiskt utöver det erbjudande organisationen själv gjort om bidrag till konsulentverksamheten, men i avseende på dess initiativkraft, förmåga att organisera samarbetet inom och emellan de anslutna föreningarna samt villighet att taga det moraliska ansvar, som är tillbörligt i en ledande och betydelsefull ställning. Å andra sidan äro dessa krav enligt min mening fullt befogade. Den som ställer fordringar på det allmänna är skyldig att ge den motprestation, som h a n skäligen kan. Därtill är en sådan motprestation härvidlag ett bevis på, att det ifrågasatta biståndet är sakligt motiverat. Dessa synpunkter har hantverksorganisationen redan visat sig beakta vid sitt erbjudande om bidrag till konsulentverksamheten . Huruvida organisationen anser sig böra tillerkänna sådan betydelse åt ordnandet på mera effektiva linjer än hittills av småföretagarnas kreditfråga att den är beredd att därvidlag följa principer liknande dem, som organisationen i nyss angivet fall godtagit, kan icke bedömas av en utomstående. Organisationens underdåniga framställning den 14 november 1940 i kreditfrågan ger inga avgörande fakta för en sådan bedömning. Intill dess att organisationen haft tillfälle att definitivt taga ställning till de förslag, som i frågan framkommit från olika håll, bör man räkna med att den på grund av andra betydelsefulla uppgifter, som den måste lösa under den närmare framtiden, ännu icke är beredd att göra egna insatser för att söka ordna nya kreditmöjligheter för småföretagarna. Under sådana förhållanden är tydligen av vikt, att intet förhastat åtgöres, som äventyrar ett rationellt ordnande av kreditfrågan vid en lämpligare tidpunkt än den nuvarande. Tidigare i detta särskilda yttrande har påvisats att varken upplysningsverksamheten eller kreditgivningen komma till önskvärd effektivitet på här ifrågavarande område, om de icke ordnas i samband. De praktiska erfarenheterna från kommittén för småföretag i Gävleborgs län ha bekräftat detta men även visat att till viss tid och i begränsad utsträckning avsevärt gagn k a n vinnas av en kvalificerad konsulentverksamhet ensam. Denna kan vara en god förberedelse för den effektivare kombinationen. Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår jag alternativt till principförslag a ) :

115 att utredningens förslag till kreditgivningens ordnande får föranleda Kungl. Maj:ts åtgärd allenast i vad det avser vissa ändringar i allmänna villkor och bestämmelser för lån ur hantverkslånefonden. samt att utredningens förslag om ett årligt anslag på 25 000 kronor till upplysnings- och informationsverksamhet må föranleda åtgärd i samband med sådana direktiv, att det odelat främjar Sveriges hantverksorganisations åtgärder för dylik verksamhet enligt i huvudsak de principer, som organisationen angivit i sin promemoria den 1 oktober 1940.

XI. Anslagsbehov. Det reservationsanslag av 2 miljoner kronor, som av utredningen föreslås att anvisas såsom kapital för den statliga lånefonden, motsvarar även behovet därest enligt mitt särskilda yttrande antalet kreditföreningar skulle utökas från åtta till nio samt om anslaget fördelas på bidrag till föreningarnas insatskapital och lånefonden. Beträffande erforderliga årliga anslag enligt principförslag a) må anföras. Ur sparsamhetssynpunkt synes vara lämpligt, att föreningarna ställas inför på förhand fastställda inkomstmöjligheter och att alltså icke, såsom majoritetsförslaget anger, underskott på låneverksamheten skola utan vidare täckas av statsverket i den mån de överskrida ett förslagsanslag av 10 000 kronor. Jag föreslår därför att för föreningarnas förvaltning lämnas bidrag efter fallande skala. Sådant bidrag synes böra under föreningarnas första verksamhetsår utgå med 2 000 kronor för varje. Därvid har hänsyn tagits såväl till den ränteinkomst som insatskapitalet bör ge som ock till de tillfälliga merkostnader, som starten torde medföra. I den mån föreningarnas inkomster stiga genom ökad utlåning bör förvaltningsbidraget reduceras med förslagsvis 500 kronor för varje belopp av 50 000 kronor, som den genomsnittliga årliga utlåningen uppnår. För konsulentverksamheten erfordras ett belopp av genomsnittligt 14 500 kronor för varje distrikt. Då särskild konsulent icke erfordras (jämför sid. 104) för det distrikt som skulle omfatta Stockholms stad, eventuellt Stockholms stad och län, blir totala konsulentkostnaden 7 X 1 4 500 = 101500 kronor för inalles åtta distrikt och 8 X 14 500 = 116 000 kronor för nio distrikt. Från dessa belopp avgår i båda fallen det av Sveriges hantverksorganisation utlovade bidraget av 27 000 kronor. Erforderligt årligt reservationsanslag skulle alltså uppgå till 74 500 resp. 89 000 kronor. För att få jämförbara tal på behovet av årliga anslag i de båda föreliggande förslagen antages, liksom vid beräkningen av kostnaderna (sid. 105) att antalet distrikt i båda fallen blir nio. Då erfordrar:

116 Majoritetsförslaget. Förslagsanslag enligt betänkandet kronor 10 000 Förslagsanslag jämte av riksbanken övertagna kostnader för täckande av lånerörelsens totalkostnad » 73 250 Reservationsanslag för upplysnings- och rådgivningsverksamhet enligt 25 betänkandet » °°iL Summa kronor 108 250 Principförslag a). Reservationsanslag: för låneverksamheten » konsulentverksamheten

kronor 18 000 » 89 000 Summa kronor 107 000

Inskränkes antalet distrikt till åtta blir slutsumman för direkta och indirekta anslag enligt majoritetsförslaget 99 000 kronor och för reservationsanslaget enligt principförslag a) 90 500 kronor. I samband med anslagsfrågan bör slutligen framhållas, att det är föga troligt att, såsom man vid de ekonomiska beräkningarna nödgas förutsätta, samtliga åtta eller nio distriktsorganisationer skola omedelbart kunna bildas och upptaga sin verksamhet. De sju företagareföreningarna tillkommo successive under fem års tid i den mån erfarenheten visade värdet av dylika organisationer. Det torde gå på samma sätt med kreditföreningar eller deras motsvarighet. Beredvilligheten att teckna erforderligt insatskapital kommer säkerligen icke att vakna på en gång överallt. På åtskilliga håll vill man nog vänta och se.

XII. Sammanfattning. 1. Den ifrågasatta nya statliga lånefonden för hantverk och småindustri bör avse att lämna blott sådan långfristig kredit, som hittillsvarande kreditgivare äro förhindrade att tillgodose, särskilt med hänsyn till de erbjudna säkerheternas beskaffenhet. Lånefonden skall' förvaltas av statskontoret. Förmedling av lån från fonden till småföretagare skall ske genom kreditföreningar, bildade distriktsvis av till Sveriges hantverksorganisation anslutna hantverks- och industriföreningar. Till det insatskapital, som dessa föreningar teckna, bidrager statsverket med teckning till lika belopp. Ett reservationsanslag av 2 miljoner kronor föreslås såsom kapital för lånefonden och täckning av statsverkets insats i föreningarna. Till täckande av de årliga kostnaderna föreslås för första året ett reservationsanslag av 107 000 kronor. E n jämförelse emellan statsverkets sannolika direkta och indirekta årliga kostnader för kreditgivning samt rådgivningsverksamhet enligt betänkandet å ena sidan och enligt det särskilda yttrandet å den andra ger 108 250 och

117 107 000 kronor respektive vid verksamhetens fördelning på nio distrikt samt 99 000 och 90 500 kronor för endast åtta distrikt. 2. Med hänsyn till föreliggande samarbete emellan flertalet företagareföreningar och Sveriges hantverksorganisation samt de goda erfarenheterna av företagareföreningarnas hittillsvarande organisation och verksamhet saknas anledning att överföra dem till någon ny, ännu oprövad organisationsform. 3. För att här ifrågavarande kreditgivning skall göra avsedd nytta kräves att stödet till småföretagarna av kapital och sakkunskap är förenat på en hand, detta såväl vid lånens beviljande som vid deras efterföljande förvaltning. Vid sidan av andra former för upplysnings- och rådgivningsverksamliet måste därför den verksamhet, som utövas av lokala allroundkonsulenter enligt ett av Sveriges hantverksorganisation framfört förslag, tillerkännas stort värde om den samordnas med och utnyttjas i kreditföreningarnas verksamhet. 4. Affärsförmedling vid försäljning och inköp, som bedrives av både Sveriges hantverksorganisation och Småindustriens centralförbund såsom annan agenturverksamhet påkallar icke några statliga åtgärder. Ej heller har frågan om samarbete emellan ifrågavarande organisationer visat sig vara av sådan betydelse att något ingripande från det allmännas sida synes motiverat. Med hänsyn till den dominerande ställning som Sveriges hantverksorganisation kvantitativt såväl som kvalitativt intager som representation för landets småföretagare är den väl ägnad att företräda dessas intressen inför myndigheterna. De anspråk som i motsvarande hänseende rests av det konkurrerande, lokalt betonade småindustriförbundet kunna av åtskilliga skäl icke tillerkännas berättigande. Elis Boso3us.

118 Bilaga 1.

P. M. betr. behovet av konsulenter för hantverket och den mindre industrien. Sveriges Hantverksorganisations informations- och förmedlingsbyrå startade sin verksamhet i början av april detta år med uppgift att stå hantverket och den mindre industrien till tjänst med råd och anvisningar av alla slag, exempelvis beträffande tekniska frågor, inköp av maskiner och utrustning, kalkylering, affärsorganisation, reklam e t c , samt vidare att söka förmedla kontakt mellan mindre industriidkare å ena samt grossister och storindustri etc. å andra sidan. Informations- och förmedlingsbyrån har under sin korta verksamhetstid varit i tillfälle att fördela arbeten för offertavgivning till mycket betydande belopp, nära 2-5 miljoner kronor enbart från storindustrien. Vidare har byrån stått sina klienter till tjänst med råd av olika slag, bland annat av teknisk natur, såsom exempelvis betr. val av lämpligt konstruktionsmaterial för olika ändamål, anvisningar beträffande tillverkning av gengasaggregat, lämpliga verktyg för olika speciella tillverkningar etc. För att en central informations- och förmedlingsbyrå av ovannämnda slag skall kunna arbeta effektivt, är det en oavvislig fordran, att samarbete etableras med ombud runt omkring i landet, som ingående känna till de lokala förhållandena i olika avseenden och äro i tillfälle att giva centralbyrån alla nödvändiga informationer samt personligen besöka företagare för att i samråd med centralbyrån lösa vederbörandes problem. På Sveriges Hantverksorganisations initiativ har därför i varje hantverksdistrikt (län) tillsatts en s. k. industrinämnd, bestående av tre personer med uppgift att på allt sätt tillvarataga och bevaka den mindre industriens intressen. I de sex län, där företagareföreningar finnas, är endast en representant för den mindre industrien utsedd. Sveriges Hantverksorganisations informationsoch förmedlingsbyrå har samarbetat med dessa industrinämnder. I betraktande av att medlemmarna i desamma äro helt oavlönade och ha sin egna företag att sköta, är det emellertid uppenbart, att deras arbete ej kan bliva tillfredsställande. För att en dylik verksamhet skall kunna bliva verkligt resultatrik, är det oavvisligen nödvändigt, att varje distrikt eller eventuellt i vissa fall två eller tre distrikt sammanslagna bearbetas av en avlönad konsulent, som kan ägna hela sin tid eller större delen därav åt konsulentverksamheten. Det bör i detta sammanhang framhållas, att de problem och svårigheter, som möta den mindre företagaren i hans verksamhet, torde vara långt flera och av mera komplicerad art än t. ex. de, som jordbrukare och fiskare ha att brottas med. Det är väl dock ingen, som drar i tvivelsmål det synnerligen stora värdet av konsulentverksamheten inom dessa näringsgrupper. Den mindre industriföretagaren måste i möjligaste mån söka följa med den tekniska utvecklingen beträffande bland annat maskin- och verktygsutrustning, arbetsmetoder, driftsplanering etc. Detta är för de flesta företagare under nuvarande förhållanden ej möjligt. Den tekniska utvecklingen går mycket snabbt framåt, vilket förhållande bland annat avspeglas i den enorma omfattningen av den tekniska nyhetslitteraturen inom varje särskilt område. Skulle nyhetslitteraturen tagas som indikator på behovet av konsulenter för de olika

119 näringsgrupperna, skulle den mindre industrien utan konkurrens komma i främsta rummet. Erfarenheterna av Sveriges Hantverksorganisations informations- och förmedlingstjänsts verksamhet giva också klart besked om att konsulenter för hantverket och den mindre industrien skulle ha en mycket stor uppgift att fylla. De mindre industriidkarna skulle med konsulenternas hjälp ha större möjligheter att följa med i den snabba tekniska utvecklingen och den intensiva rationalisering, som på senare tid bedrivits inom de större industrierna. En konsulent skulle kunna åstadkomma mycket gott och avsevärt höja den mindre industriens effektivitet endast genom att t. ex. giva anvisningar om rationellare placering av maskiner, modernare, effektivare verktyg, riktiga skärhastigheter, bättre transportanordningar, lämpligare belysning etc. Vidare skulle en dylik konsulent i mycket hög grad kunna underlätta den centrala informations- och förmedlingsbyråns verksamhet, vad gäller exempelvis effektiv fördelning arbeten till den mindre industrien. Det torde vara ställt utom varje tvivel, att mycket goda resultat skulle kunna nås med relativt ringa kostnader, om Sveriges Hantverksorganisations informationsoch förmedlingsbyrå kunde arbeta med dylika konsulenter över hela landet. Den mindre industriens effektivitet borde härigenom ej obetydligt kunna höjas. I samråd med ingenjör Bosaeus i Kungl. Socialdepartementet har följande förslag till konsulentverksamhetens ordnande utformats. Konsulenter för hantverket och den mindre industrien skulle endast tillsättas för de län eller hantverksdistrikt, där företagareföreningar ej existera, d. v. s. inalles 18 län. Trots att arbetsuppgifterna inom varje län eller hantverksdistrikt säkerligen skulle fullt sysselsätta en konsulent, vill dock organisationen på sakens nuvarande ståndpunkt tills vidare föreslå, att endast nio konsulenter tillsättas enligt följande plan, utarbetad i samråd med ingenjör Bosaeus, som ju på detta område besitter stor sakkunskap. En konsulent tillsättes för vart och ett av följande områden: 1. Stockholms, Uppsala och Gotlands län. 2. Södermanlands och Östergötlands län. 3. Jönköpings och Kalmar län. 4. Kronobergs och Blekinge län. 5. Malmöhus och Kristianstads län. 6. Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län. 7. Värmlands län. 8. Örebro och Västmanlands län. 9. Kopparbergs län. Konsulenterna skulle sorlera direkt under Sveriges Hantverksorganisations informations- och förmedlingsbyrå och till denna avgiva löpande rapporter om sin verksamhet liksom även ekonomiska redogörelser. Byrån skulle i sin tur med jämna mellanrum tillskicka konsulenterna cirkulärskrivelser med instruktioner ooh uppslag, som kunna verka befruktande på arbetet ute på fältet. Vidare skulle samtliga konsulenter minst en gång om året sammankallas till en instruktionskurs å byrån i Stockholm. Konsulenterna skulle också tjänstgöra som sekreterare i resp. hantverksdistrikt för att sålunda upprätthålla en intim kontakt med organisationens alla förgreningar. Vidare skulle konsulenterna i sin verksamhet stödjas av de inom varje hantverksdistrikt tillsatta industrinämnderna. Det kan i detta samband nämnas, att många av dstriktens industrinämnder på olika platser inom sitt verksamhetsområde redan skaffat sig effektiva medhjälpare. Beträffande ovannämnda sekreteraresyssla kan nämnas, att den skulle komma att upptaga en mycket ringa del av konsulentens tid, emedan distriktsstyrelserna sammanträda endast 2 a 3 gånger o m året. F ö r att kontrollera informations- och förmedlingsbyråns liksom de underlydande konsulenternas verksamhet skulle staten tillsätta en inspektor.

120 Den beräknade årliga kostnaden för en dylik konsulentverksamhet skulle inberäknat löner och omkostnader bliva cirka 10 000 kronor per konsulent. Av det sålunda erforderliga totalbeloppet av 90 000 kronor per år skulle Sveriges Hantverksorganisation tillskjuta 27 000 kronor. Återstoden, 63 000 kronor, skulle tillskjutas av staten. Det bör tilläggas, att Sveriges Hantverksorganisation ej disponerar den erforderliga summan, 27 000 kronor, förrän en planerad höjning av årsavgiften till organisationen realiserats vid Sveriges Hantverksorganisations kongress 1941. Vid den nyligen avhållna konferensen med representanter för distrikten blev denna fråga föremål för stort intresse, och ett enhälligt uttalande gjordes av konferensen, vari styrelsen erhöll i uppdrag att realisera planen. Även organisationens styrelse, som var samlad i Stockholm den 25 september, beslöt enhälligt såväl att i princip uttala sig för projektet som ock att för år 1942 anslå erforderliga medel, så att verksamheten från och med den 1 januari nämnda år skulle kunna i den utsträckning, som av detta förslag framgår, omhändertagas av organisationen. Styrelsen är nämligen av den bestämda övertygelsen, att sedan konferensen så enhälligt gått in för denna sak, även organisationens kongress, som avhålles i juli 1941, kommer att konfirmera styrelsens åtgärd. Då det emellertid ur alla synpunkter är av stor vikt, att denna verksamhet så snart som möjligt kan träda i funktion, om möjligt redan från den 1 januari 1941, är det organisationens varma förhoppning, att staten för nästkommande år påtager sig hela det belopp, som beräknas åtgå för ifrågavarande ändamål, nämligen intill 90 000 kronor. Stockholm den 1 oktober 1940. Sveriges

Hantverksorganisation.

121 Bilaga 2.

Till Hantverksföreningar m. fl. intresserade. Som bekant har det bildats s. k. Företagareföreningar i skilda län, huvudsakligast i Norrland. Dessa föreningar, som hava anslag av staten och landstingen, arbeta efter ett av ingenjör Bosaeus i Socialdepartementet utarbetat arbetsprogram. Syftet är, att i största möjliga utsträckning söka skapa nya småindustrier för att därmed råda bot för arbetslösheten i ifrågavarande län. Styrelsen för föreningarna utgöras i regel av bl. a. landshövdingen i länet samt andra tjänstemän i länsstyrelsen och på senare tid har en styrelseledamot i någon hantverksförening även ingått i dessa Företagareföreningars styrelse. Företagareföreningarna arbeta med hjälp av konsulenter, vilka bl. a. ha till uppgift att söka upp personer, som äro villiga att starta småindustrier och vilka i så fall få lån och subventioner härför. Småindustriens Centralförbund, som nu har fått anledning att närmare undersöka dessa Företagareföreningars arbetssätt och resultat därav, har funnit att dessa på konstlad väg nyskapade företag kunna bliva till allvarlig skada för redan befintliga företag och som stöd härför får vi anföra följande. 1. Om småindustri ej trivs i en landsända, är detta ej en tillfällighet, utan då måste det föreligga fel någonstans, som gör att småindustrien ej söker sig dit. För Norrlands vidkommande behöver man icke leta länge för att finna felen. Vi nämna som exempel gles bebyggelse, alltså liten hemomsättnng, stora avstånd till andra avnämare, alltså höga frakter, höga arbetslöner, höga levnadskostnader, höga krafttaxor, ett ogynnsamt klimat som fördyrar de allmänna omkostnaderna och icke minst befolkningens erfarenheter om och lämplighet för egen verksamhet. 2. Skall man uppmuntra småindustri i en sådan landsända, är det väl naturligt, att felen först måste avhjälpas i den utsträckning, det är möjligt. När detta är gjort, får man se om landsdelen ifråga då har kommit i ett sådant läge att den ur småindustriens synpunkt är lika lockande som andra landsdelar. Vi tro inte, att Norrland på många år kan omskapas så, att det kan jämföras med sydligare landskap i detta hänseende, och då är det hopplöst att där försöka skapa nya småindustrier på konstlad väg. Dessa självklara förutsättningar ha företagareföreningarna, som de nu arbeta enligt den av ingenjör Bosaeus uppgjorda planen, ej tagit minsta hänsyn till. I stället tycks ingenjör Bosaeus tro, att det är fullt tillräckligt att endast understödja nybörjare med statliga och kommunala medel, samt att till deras hjälp sätta läromästare s. k. konsulenter, vika måste vara fullständiga snillen, om de skola gå iland med alla de uppgifter, han lastat på dem. Alltså först startas företaget och sedan skall nybörjaren, som leder detta, läras upp, vilket är en bakvänd ordning. Men så enkelt är inte problemet. De småindustriidkare, som gått igenom hundåren, veta alltför väl vad som fordrats av dem ifråga om yrkeskunskap, idérikedom, envishet och tålamod samt långt driven sparsamhet och personlig försakelse av allt, som inte är oundgängligt nödvändigt för uppehället. Om inte en nybörjare har dessa egenskaper, kan han inte driva en småindustri och understöd och lån komma endast att hålla ett sådant företag vid liv så länge de tillskjutna pengarna räcka. 3. En oskickligt skött småindustri trycker ned priserna i öppna marknaden och försvårar arbetet för redan i samma bransch befintliga företag och denna förvirring i priserna kvarstår många år efter sedan de oskickligt ledda företagen ha ramlat.

122 4. Det kan ur statlig synpunkt sett ej vara rättvist, att ett företag på en ort delvis uppehälles med statliga medel, medan andra företag i samma bransch på andra orter få klara sig själva. Ett sådant förfarande tar bort den personliga spänstigheten och framåtandan. 5. Man får ej sätta likhetstecken mellan småindustri ooh nödhjälpsarbete. På grund av vad ovan anförts anser Småindustriförbundet, att Företagareföreningarna genast böra upphöra med sin nuvarande verksamhet, och i denna angelägenhet tro vi, att de flesta hantverkarna hava samma uppfattning som vi. Hantverkarna hava ju alltid verkat på en viss nyetableringskontroll, t. ex. fordringar på att en hantverkare måste hava vissa yrkeskunskaper (mästarebrev), innan han får starta egen rörelse, och det är fullt rätt enligt Småindustriförbundets uppfattning. Tyvärr tyckes emellertid ledningen för Sveriges Hantverksorganisation ej ha samma inställning. Vid flera tillfällen har den till vår stora förvåning förklarat sig vilja understödja Företagareföreningarnas verksamhet. Organisationens ordförande har sålunda vid ett sammanträde inför handelsministern å organisationens vägnar meddelat att Företagareföreningarna äro välkomna till S. H. O. för samarbete och att dessa skulle från S. H. 0.:s sida få allt det stöd, som var möjligt. Detta meddelande lämnades omedelbart efter det en representant för företagareföreningen i Västerbotten förklarat, att Företagareföreningarnas huvudsakliga arbete vore att söka få till stånd nya hantverks- och småindustriföretag. Dessutom har Hantverksorganisationens verkställande direktör, civilingenjör G. Juhlin, tillsammans med civilingenjör Bosaeus i Socialdepartementet nyligen medverkat till bildandet av en Företagareförening i Värmland. Dessa S. H. O.-ledningens åtgärder och deklarationer hava i allra högsta grad förvånat ledningen för vårt Förbund. Vi anse nämligen, att S. H. O.-ledningen därvid arbetar tvärtemot S. H. O.-medlemmarnas intressen. Ingen hantverkare kan vara glad åt att nya konkurrenter uppträda med statsunderstöd på den redan hårt beträngda affärsmarknaden. Som denna fråga är synnerligen viktig, har styrelsen för Småindustriförbundet icke velat underlåta, att nu framhålla sina synpunkter om Företagareföreningarna för landets hantverksföreningar, i all synnerhet som det ställt i utsikt bildandet av nya Företagareföreningar inom skilda län. Då vi dessutom veta, att flera hantverksföreningar, efter omröstning meddelat i pressen att de anse att Företagareföreningarna böra försvinna, så hava vi ansett det lämpligt att delgiva hantverksföreningarna vår uppfattning i denna fråga. De hantverksföreningar, som äro intresserade av att samarbeta med Småindustriförbundet emot företagareföreningarna, kunna sätta sig i skriftlig förbindelse med Småindustriförbundet, Jönköping, för vidare underhandlingar om saken. Vi avvakta därför med största intresse Edra meddelanden. Jönköping den 8 februari 1941. Riksorganisationen

småindustriens

centralförbund.

123 II. Särskilt yttrande av herr Juhlin. Beträffande u p p l y s n i n g s - o c h r å d g i v n i n g s v e r k s a m h e t e n . Kommitténs samtliga ledamöter äro eniga om att det föreligger ett rationaliseringsbehov inom hantverk och mindre industri. Från småföretagarnas sida har också genom det av organisationerna över hela landet distribuerade frågeformuläret klart och så gott som enhälligt deklarerats, att behov av ökade möjligheter till upplysning och rådgivning i såväl affärsekonomiska som teknisk-industriella frågor är för handen. Det har sålunda konstaterats, att stora brister av såväl driftsteknisk som affärsekonomisk art förefinnas inom hantverk och mindre industri. Det bör ligga i småföretagarnas eget liksom i statens intresse att utan dröjsmål i möjligaste mån söka avhjälpa dessa brister. Det gäller att söka höja effektiviteten hos en företagaregrupp, som är av den allra största betydelse för vårt näringsliv. I detta sammanhang torde det vara lämpligt att med några siffror belysa hantverkets och den mindre industriens roll i samhället. Enligt 1931 års företagsräkning fanns i vårt land c:a 88 000 företag av hantverks- och småindustrikaraktär. Härvid ha till småindustri hänförts företag med mindre än 10 arbetare. Dessa företag sysselsatte 352 000 personer; deras omslutning utgjorde 217 miljarder kr. Som jämförelse kan nämnas, att Sveriges hela export under perioden 1931—1935 utgjorde genomsnittligt 115 miljarder per år. Dessutom märkes, att till mindre industri räknas företagare med långt flera arbetare än 10. Dit räknas även gruppen 11—50 arbetare, som enligt statistiken för år 1935 redovisar c:a 4 600 företag med 100 000 arbetare. Sammanlagt skulle sålunda företag med mindre än 50 arbetare år 1935 ha sysselsatt minst 450 000 arbetare. Till jämförelse härmed redovisas för år 1935 i storlekskategorierna med mera än 51 arbetare c:a 1 600 företag med 323 000 arbetare. I betraktande av det faktum, att småföretagens antal visat en jämn stegring, torde totala antalet inom hantverk och småindustri sysselsatta arbetare för närvarande närma sig 500 000. Jag kan icke finna, att kommittén lyckats giva några klara anvisningar beträffande huru behovet av upplysning och rådgivning lämpligast bör tillgodoses, och ej heller, att den kommit till ett ställningstagande i frågan, som kan bidraga till önskvärt, effektivt resultat.

124 I betänkandet diskuteras, huruvida en konsulentverksamhet bör bedrivas med tekniska specialkonsulenter eller allroundkonsulenter av den typ, som föreslagits av Sveriges hantverksorganisation, d. v. s. konsulenter med allmän teknisk kunnighet i förening med affärsekonomisk utbildning samt praktisk läggning och erfarenhet. Kommitténs ledamöter äro eniga om att det icke är möjligt att inom rimlig kostnadsram bygga upp en hel organisation med lokala eller, bättre uttryckt, regionala konsulenter, som var och en äro specialister på sitt område av tekniken (sid. 69, rad 9),. Gent emot en decentraliserad konsulentverksamhet med allroundkonsulenter angiver kommittémajoriteten såsom försvårande faktorer »branschernas mångfald och heterogena sammansättning liksom konkurrenshänsyn och företagarnas självständighetskrav» (sid. 68, rad 4). Jag kan ej inse, att dessa förhållanden äro ägnade att ingiva tvekan beträffande lämpligheten av en regional konsulentverksamhet av ifrågavarande typ. Kommittémajoriteten förordar dock slutligen, att Kungl. Maj:t ville av riksdagen utverka anslag till upplysnings- och informationsverksamhet inom hantverk och småindustri i mera begränsad omfattning, än vad hanverksorganisationens förslag innebär. Å sid. 68, stycke 2 i betänkandet namnes »speciellt yrkesteknisk rådgivning» i direkt samband med företagareföreningarnas konsulenter. I klarläggande syfte vill jag nämna följande. För det första äro företagareföreningarnas konsulenter av allroundtyp, och för det andra äro deras uppgifter — som också mycket riktigt framhålles — av alldeles speciell natur. Det bör klart sägas ifrån, att Sveriges hantverksorganisations förslag till konsulentverksamhet givetvis icke direkt grundar sig på de erfarenheter, som vunnits i samband med företagareföreningarnas verksamhet. Med anledning av vad i betänkandet sid. 70, stycke 2, och sid. 71, stycke 2, säges beträffande önskvärdheten av att insatsen från organisationernas sida speciellt inriktas på utbildnings- och undervisningsuppgifter, studiecirkeloch kursverksamhet, åstadkommandet av lättillgängliga och praktiska skriftserier i företags- och driftsekonomiska ämnen etc. må framhållas följande, som för övrigt tidigare delgivits kommitténs ledamöter. Riksorganisationen för hantverk och mindre industri, Sveriges hantverksorganisation, har från början av sin verksamhet ägnat ett intensivt intresse åt just upplysnings- och undervisningsverksamheten, bl. a. genom det av organisationen sedan 1922 drivna hantverksinstitutet, genom föreläsningsverksamhet över hela landet, genom utgivandet sedan årtionden tillbaka av en rad praktiska och lättillgängliga handböcker i t. ex. yrkesbokföring, yrkeskalkylation och tekniska ämnen. Vidare har för Sveriges hantverksorganisations ungdomsgillens och hantverksföreningars studiecirklar, av vilka femtiotre st. varit i verksamhet under den senaste vintern, utarbetats särskilda studieplaner i bl. a. hantverksbokföring och kundtjänst för hantverkare. Studieplanen i kundtjänst för hantverkare torde vara en nyhet. Någon litteratur,

125 som behandlar hantverkarnas kundtjänst, finns icke att tillgå. Denna studieplan har väckt synnerligen stort intresse bland hantverkets och den mindre industriens utövare, och sedan mera erfarenhet vunnits, torde en lärobok i ämnet komma att utgivas. Från flera håll har uttryckts önskemål om att få en studieplan i enbart kalkylation, och till instundande studiesäsong skall dylik föreligga i färdigt skick. Likaledes kommer till hösten att utgivas en studieplan i arbetsledning. Det är bland annat i den övertygelsen, att denna upplysnings- och undervisningsverksamhet på ett synnerligen effektivt sätt skulle kunna intensifieras, som Sveriges hantverksorganisation i sin ovannämnda promemoria, dagtecknad den 1 oktober 1940, framlagt sitt förslag till konsulentverksamhet. Denna promemoria är in extenso återgiven som bilaga till herr Bosaeus' särskilda yttrande och innehåller många synpunkter av intresse för frågans bedömande. Det kan nämnas, att på 1940 års hantverksdistriktskonferens i Stockholm med ombud för hantverk och småindustri från hela landet enhälligt uppdrogs åt Sveriges hantverksorganisations styrelse att söka realisera ifrågavarande förslag till konsulentverksamhet. Under förutsättning, att alla olika yrkens behov av upplysning och rådgivning skall i möjligaste mån rättvist tillgodoses, är tillsättandet av regionala allroundkonsulenter med god allmänteknisk och affärsekonomisk underbyggnad en riktig lösning av frågan. Det är dylika konsulenter, som avses i Sveriges hantverksorganisations förslag. Konsulenterna skola bl. a. verka som så att säga industriella missionärer och väcka småföretagarnas intresse för rationalisering i ordets vidaste bemärkelse samt utgöra kontaktmän mellan Sveriges hantverksorganisations centrala informations- och förmedlingstjänst och småföretagarna. I den mån de ej kunna lämna speciella yrkestekniska råd, skola de inhämta upplysning hos den centrala informationsbyrån, som står i förbindelse med tekniska skolor och andra institutioner samt med experter på teknikens hundratals olika specialområden. Det av Sveriges hantverksorganisation — S. H. O. — enligt ovanstående promemoria framlagda förslaget uppvisar sammanfattningsvis bl. a. följande fördelar: 1) S. H. 0:s stora, över hela landet finförgrenade organisationsapparat, bestående av 353 hantverks- och industriföreningar med inalles 23 000 medlemm a r — hantverkare och småindustriidkare — tjugosju hantverksdistrikt med speciella industrinämnder samt industrirepresentanter i varje hantverksförening jämte S. H. 0:s centrala informations- och förmedlingstjänst komma att effektivt kunna utnyttjas för att främja upplysnings- och rådgivningsverksamheten. 2) De till S. H. O. anslutna tjugoåtta yrkesriksförbunden med c:a 18 400 medlemmar komma likaledes att utgöra en värdefull tillgång för verksamheten. 3) S. H. O. har alltid ägnat undervisnings- och upplysningsverksamheten

126 ett särskilt stort intresse och besitter på detta område en rik erfarenhet, som skulle komma ifrågavarande verksamhet till godo. Organisationen samarbetar också intimt med bl. a. Statens hantverksinstitut. 4) S. H. O. lämnar ett årligt bidrag av 27 000 kronor för verksamheten. Beträffande kostnaden för en konsulentverksamhet enligt Sveriges hantverksorganisations förslag får denna anses rimlig i betraktande av de möjligheter, som på detta sätt skulle förefinnas att höja effektiviteten och produktionskapaciteten hos den stora och ur nationalekonomisk synpunkt synnerligen betydelsefulla näringsgrupp, det här gäller. I betänkandet, sid. 72, framhålles, att det icke vore uteslutet, att hantverksorganisationen själv skulle kunna finansiera en dylik konsulentverksamhet i icke obetydlig utsträckning. Detta skulle vara möjligt under förutsättning, att medlemsavgifterna till organisationen höjas. Beträffande de besparingar, som kunna göras beträffande tidskriften Svensk hantverkstidning, vilja vi framhålla, att redan år 1940 en besparing av c:a 20 000 kronor gjordes å tidningen. De ytterligare besparingar, som skulle kunna göras under kommande år, kunna endast bliva relativt obetydliga. För övrigt har från Sveriges hantverksorganisations sida klart deklarerats, att högst 27 000 kronor under lyckliga omständigheter kunna disponeras för konsulentverksamheten, och detta under förutsättning, att staten bidrager med det dubbla beloppet. Förhållandet är nämligen helt naturligt det, att en höjning av årsavgifterna till organisationen ej torde kunna genomföras, såvida icke samtliga hantverksdistrikt i samma grad finge del av den nyttoverksamhet, som genom de sålunda inflytande medlen skulle kunna finansieras. I detta sammanhang vill jag framhålla, att Sveriges hantverksorganisations förslag till konsulentverksamhet är avsett att vara en försiktig början till en dylik verksamhet. Meningen vore sedan att utbygga densamma, så att varje hantverksdistrikt eller län finge sin egen konsulent. Med stöd av vad ovan anförts, förordar jag en upplysnings- och rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri i enlighet med de riktlinjer, som föreslagits i Sveriges hantverksorganisations ovannämnda promemoria.

Beträffande r e p r e s e n t a n t för S m å i n d u s t r i e n s c e n t r a l f ö r b u n d i s t y r e l s e n för Statens h a n t v e r k s i n s t i t u t . I motsats till kommittémajoriteten kan jag ej finna anledning till att Småindustriens centralförbund skulle erhålla en representant i styrelsen för Statens hantverksinstitut. Mina skäl för detta ställningstagande äro följande. 1) Småindustriens centralförbund har ej ägnat intresse åt yrkesutbildningen. 2) Sveriges hantverksorganisation innesluter i sig betydligt flera småindu-

127 strier än Småindustriens centralförbund, vadan småindustrien redan genom Sveriges hantverksorganisation får anses vara synnerligen väl representerad i Statens hantverksinstituts styrelse. 3) Skulle Småindustriens centralförbund erhålla en representant i Statens hantverksinstituts styrelse, så skulle även yrkesriksförbunden, av vilka flera ha större medlemsantal än Småindustriens centralförbund, med fog kunna göra anspråk på att erhålla representanter i sagda styrelse. Gunnar

Juhlin.

Statens offentliga utredningar 1941 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d . Åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar. [3] Förslag till rättegångsbalk. [7] u'iv.fc.i« m Lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. m. 1. Lagtext. [8] 2. Motiv. [9] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. 1938 ärs pensionssakkunniga. Betänkande med förslag till allmänna tjänste- och familj epensionsreglementen. [10]

Vattenvägen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Betänkande med utredning och förslag till åtgärder för främjande av hantverk och småindustri. [14]

Handel och sjöfart.

Kommunalförvaltning.

Statens ocli k o m m u n e r n a s finansväsen. Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder. Del 1. [5] Del 2. [G]

Kommunikations vilsen. Betänkande med förslag till förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m. [Ii]

Bank-, kredit- ocb peimingväsen.

Politl. Betänkande med förslag om inrättande av en statlig brandskola m. m. [11]

Försiikringsväscn.

Nationalekonomi ocb socialpolitik Utredning ang. byggnadskostnaderna. [4] Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka. [2] „ Förslag till revision av den svenska evangeheboKen. L«)

IHllso- ocb s j u k v å r d .

F ö r s vars väsen. Sociala försvarsberedskapskommitton. Betänkande. Del 3. Förslag till krigspensionsförordning m. m. (11

Allmänt näringsväsen.

F a s t egendom, .lordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

Marcus Boktr.-A.-B., Sthlm 41755»