Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivnings- och rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

x~ft

S S T A T E N S OFFENTLIGA DTBKDNINOAH 1046:23 HANDELSDEPAItTEBIENTBT

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG T I L L O R D N A N D E AV

KREDITGIVNINGS- OCH RÅDGIVNINGSVERKSAMHET FÖR HANTVERK OCH SMÅINDUSTRI SAMT BILDANDE AV FÖRETAGARNÄMNDER A V G I V E T D E N 4 F E B R U A R I 1 9 4 6 AV

Småföretagsutredningen

S

T

O

C

K

H

O

1 9

6 L

M

.ö.U.

Statens offentliga utredningar 1946 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

Betänkande angående rundradion i Sverige. Dess 12. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnanda m. m. Del 1. Beckman. 216 s. E. aktuella Dehov och riktlinjer för dess framtida verkInvesteringsutredningens betänkande med utredning samhet. Norstedt. 168 s. K. rörande personal- och materielresurser m. m. föl Dödföddleten och tidigdödligheten i Sverige. Dess genomförande av ett arbetsprogram enligt av utredj samband med nativitetsminskningen och dess förningen tidigare framlagt förslag. Marcus 72 s. Fö hållande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska be- 14. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningJ ar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 4. Realskolan! tydelse. Av C. Gyllenswärd. Beckman. 115 s. S. Praktiska linjer. Idun. 193 s. E. Betänkande med förslag till ändrade grunder för 1940 års skolutrednings betänkanden och utredi flottningslagstiftningen m. m. Hseggström. 99 s. Jo. ningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskoj Betänkande med förslag angående uniformspliktens lan. B. Förslag till undervisningsplaner. Idun. 253 omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. s. E. I V. Petterson. 59 s. Fö. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med 16. Betänkande angående forsknings- och försöksverk^ samheten på jordbrukets område i Norrland. V. PetH förslag angående allmänna barnbidrag m. m. V. Petterson. 133 s. Jo. I terson. 351 s. S. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med j 17. Den familjevårdande socialpolitiken. Beckman. 132 s. S. förslag aagående allmänna barnbidrag m. m. Bila- , gor. Becsinan. 153 s. S. 18. P M angående utvecklingsplanering på jordbrukets område. Marcus. 252 8. Jo. Betänkande och förslag rörande åtgärder för att begränsa intalet kontraktsanställt manskap inom 19. Betänkande med förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. IdunJ krigsmakten. Beckman. 136 s. Fö. 92 s. Fo. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till Doställsordnmg för folkskolans lärare m. m. 20. Betänkande angående den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet. IdunJ Marcus. 146 s. Fl. 361 s. S. I 1945 års universitetsberedning. 1. Docentinstitutionen. Eaeggström. 62 s. E. 21. Betänkande med utredning och förslag angåenda rätten till arbetstagares uppfinningar. Norstedt. 7 a 10. Betänkande med förslag till omorganisation av vägs. Ju. och vatteabyggnadsstyrelsen m.m. Katalog- och Tidskriftstrjck. 217 s. K. 22. Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivj nings- och rådgivningsverksamhet för hantverk ocn 11. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredsmåindustri samt bildande av företagarnämnderj ningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. FolkskoMarcus. 144 s. H. lan. A. Allmän del. Idun. 341 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna, till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 9S) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1946:22

HANDELSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL ORDNANDE AV

K R E D I T G I V N I N G S - OCH RÅDGIVNINGSV E R K S A M H E T FÖR HANTVERK OCH S M Å I N D U S T R I SAMT B I L D A N D E AV FÖRETAGARNÄMNDER AVGIVET D E N 4 F E B R U A R I 1946 AV

Småföretagsutredningen

S T O C K H O L M 1946 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 467121

V v/

L

Innehållsförteckning Sid.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet . . .

5 Kap. 1.

Allmän motivering

7 Kap. 2.

Det lokala organets utformning

15 Kap. 3.

Företagarnämnd, distriktsindelning, sammansättning m. m Distriktsindelning Nämndens sammansättning Beslutförhet m. m. inom företagarnämnd Företagarkommittéer

21 22 24 29 30

K a p . 4.

Företagarnämndens konsultaiionsverksamhet m. m

32 Kap. 5.

Låneverksamheten

35 Nuvarande lånemöjligheter för småföretagare Statens hantverkslånefond Industrilånefonden Manufakturförlagslånefonden Hemslöjdslånefonden Aktiebolaget industrikredit Fonden för hantverks- och småindustrikredit Hantverksföreningarnas kreditkassor Företagareföreningarna Lånemöjligheter för jordbrukare Hushållningssällskapen Jordbrukets kreditkassor m. m Svenska jordbrukskreditkassan Gentralkassorna för jordbrukskredit Jordbrukskassorna Tillsyn över och förvaltningsbidrag till jordbrukets kreditkassor Lånenämnden för sekundär jordbrukskredit Egnahemsnämnderna Utredningens förslag till låneverksamhetens ordnande

36 36 37 40 40 40 41 43 43 59 59 60 60 61 61 62 62 63 64

Medelsbehovet

75 Kap. 6.

Personalfrågor

76 Kap. 7.

Administrationskostnader Företagareföreningarnas administrationskostnader Företagarnämndernas administrationskostnader

30 81 83

Kap. 8.

Departemental förläggning, tillsynsmyndighet

i Sid.

Kap.

9.

Frågor i samband med avveckling av nuvarande organ Lånefonderna Garantiföreningarna Företagareföreningarna

93 93 93 94

Kap. 10. Sammanfattning av utredningens förslag

96 Särskilda yttranden

99 Bilagor: A. PM angående åtgärder för att påverka industriens lokalisering i England, av docenten Ingvar Svennilson 114 B. Jämförelse mellan företagareföreningarnas stadgar 118 C Företagareföreningarnas administrationskostnader och härför disponerade medel under åren 1940—1944 samt för 1945 anvisade statsbidrag.. 134 D. Förslag till kungl. förordning angående företagarnämnder 137

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Handelsdepartementet.

Småföretagsutredningen har för Kungl. Maj:t framlagt dels den 12 november 1945 förslag om utförande av en företagsräkning för hantverk och småindustri, dels den 17 december 1945 ett principutlåtande angående hantverkets och småindustriens exportproblem. Vid sina fortsatta överväganden av åtgärder till främjande av sagda näringsgrenars utveckling h a r utredningen funnit, att statliga stödåtgärder av olika slag torde vara ofrånkomliga, om de i utredningsdirektiven uppställda önskemålen skola kunna tillgodoses. Bland de åtgärder, som då främst böra komma i fråga och som torde vara av alldeles särskild betydelse för sagda företagarkategorier, äro dels en ordnad rådgivningsverksamhet i tekniska och företagsekonomiska spörsmål, dels beredande av möjligheter till lån på förmånliga villkor. Utredningen har funnit, att vissa administrativa organ äro behövliga för handläggande av nyssnämnda arbetsuppgifter, såväl lokalt som centralt. För inrättandet av sagda organ, vilka snarast möjligt böra komma till stånd, erfordras att medel anvisas av riksdagen. Ehuru utredningen även överväger vissa andra åtgärder till främjande av hantverk och småindustri, har utredningen ansett sig böra redan nu framlägga förslag rörande rådgivnings- och låneverksamhet samt beträffande härför erforderliga organ. Vid utformandet av nu överlämnade förslag har utredningen beaktat till densamma överlämnade handlingar, bland annat norrlandskommitténs utlåtande med förslag till vissa åtgärder till främjande av småföretagarverksamheten i Norrland jämte däröver avgivna remissutlåtanden. Utredningen h a r på grund av nådiga remisser avgivit följande underdåniga utlåtanden i ärenden, som beröra nu framlagda förslag, nämligen den 26 november 1945 över framställning från fullmäktige i Sveriges riksbank om anvisande av medel till fonden för hantverks- och småindustrikredit,

6 den 26 november 1945 över framställning från kommerskollegium om anslag till hantverk och småindustri för budgetåret 1946/47, den 9 januari 1946 över utdrag av riksdagens revisorers den 15 december 1945 avgivna berättelse, § 37, samt den 4 februari 1946 över framställning från Värmlands läns företagareförening u. p. a. om ökat statsbidrag. Till utredningen ha direkt inkommit tvenne framställningar, nämligen från Sveriges smides- & mekaniska verkstadsidkares riksförbund, som i skrivelse den 16 januari 1946 hemställt om förslag till åtgärder för att sanidesverkstäderna skola kunna erhålla hjälp av staten i form av subvention eller billiga lån för åstadkommande av större och bättre verkstadslokaler, samt från Svenska företagares riksförbund, som i en den 2 februari 1946 till utredningen inkommen skrivelse framlagt vissa synpunkter beträffande lånemöjligheterna. För fullgörande av sitt uppdrag har utredningen hållit överläggningar med styrelserna för samtliga nuvarande företagareföreningar vid sammanträden i Göteborg, Gävle, Härnösand, Umeå och Luleå. Vid betänkandet är fogat ett särskilt yttrande av ledamoten Bossens. Vidare h a r ledamoten Johansson, som ej tidigare framfört någon avvikande mening, denna dag skriftligen anmält en reservation, som utredningen anser sig böra bifoga. Stockholm den 4 februari 1946. RYNO LUNDQUIST HANS BERGGREN

ELIS BOS/EUS

IVAN LARSSON

JAN-OTTO MODIG

GUNNAR WAHLGREN

AXEL IVEROTH

ALLAN JOHANSSON

KARL MALER

LEVI PETTERSON

KNUT A. WICKMAN Birger

Ärvas.

KAPITEL 1.

Allmän motivering I statsrådets och chefens för handelsdepartementet i statsrådsprotokollet den 15 juni 1945 intagna direktiv för småföretagsutredningen anföres bland annat följande. Emot mångas förmodan har den mindre företagsamhetens betydelse i Sveriges ekonomiska liv ingalunda avtagit under de senaste årtiondenas storindustriella expansion. Tvärtom har såväl antalet småföretag som antalet i sådana företag anställda och företagens produktion varit stadda i rask tillväxt. En jämförelse med utvecklingen inom andra näringsgrenar och företagsformer än hantverket och den mindre industrien visar också, att småföretagsamhetens relativa betydelse icke minskat. Det är heller knappast sannolikt, att behovet av den verksamhet, som bedrives inom detta produktionsområde, kommer att avtaga. Därför framstår det som en angelägenhet av största vikt att gynnsamma förutsättningar skapas och vidmakthållas för dessa näringsfång. Jämte det värde som verksamheten äger i och för sig för landets försörjning har den mindre företagsamheten stor betydelse såsom en väg fram till mera omfattande insatser från sådana personer med ovanlig duglighet såsom företagare, vilka sakna högre teoretisk utbildning och stora kapitalresurser. Många viktiga svenska företag ha vuxit fram på detta sätt. I direktiven utsäges vidare, att statsmakterna i medvetande om hantverkets och småindustriens betydelse under senare år vidgat möjligheterna att giva dessa näringar erforderligt stöd. De vägar, som härvidlag stå till buds och som antytts i direktiven, äro råd och anvisningar i tekniska och ekonomiska frågor, underlättande av kreditgivning, andra åtgärder för att stödja produktionen och produkternas avsättning, åtgärder för att främja tillkomsten av nya småindustrier, särskilt på de orter av landsbygden där tendens till befolkningsminskning gjort sig gällande, sanering av verksiadsbeståndet samt lokala undersökningar, avsedda att utröna företagens produktions- och avsättningsförhållanden m. m. På många håll i landet — främst i de norra delarna men i betydande utsträckning även i de mellersta och södra — föreligger ett särskilt behov av en livligare småföretagarverksamhet. Tillgodoseendet av detta behov är i hög grad ett allmänt intresse. Ett verksamt medel till befrämjande av hantverket och småindustrien är otvivelaktigt att genom ekonomiskt stöd åt befintliga hantverks- och småindustriorganisationer underlätta dessa organisationers arbete. Detta synes emellertid i förevarande läge icke vara tillfyllest, och man kan icke förvänta, att näringslivet självt skall vara berett att vidtaga erforderliga anordningar, om ej staten medverkar även på annat

sätt än genom ekonomiska bidrag till de olika organisationerna. En del av småindustriidkarna och större delen av hantverkarna äro icke organiserade i näringssammanslutningar. En förutsättning för en statlig stödverksamhet är då, att en för ändamålet lämpad organisation finnes, till vilken verksamheten kan knytas. Denna organisation måste vara uppbyggd så, att hantverkare och småindustriidkare överallt i landet kunna komma i åtnjutande av de fördelar, som kunna följa med det statliga stödet. Dess arbetsuppgifter bli främst dels en ordnad rådgivning i tekniska och företagsekonomiska spörsmål, dels kreditgivning eller medverkan därvid. En intim samverkan mellan rådgivningen och låneverksamheten är nödvändig för den allsidiga prövning, som är en förutsättning för att företagaren i varje enskilt fall skall få det mest ändamålsenliga stödet. Organisationen bör alltså utformas så, att den samtidigt kan tillgodose fordringarna på dels inom hantverkets och småindustriens områden väl förfaren teknisk-ekonomisk expertis, dels ingående lokalkännedom. Med hänsyn till hantverkets och småindustriens arbetsförhållanden och de eftergifter i fråga om kraven på formell säkerhet vid långivningen, som utredningen föreslår och som torde vara nödvändiga, om verksamheten skall kunna få avsedd effekt, äro båda de nämnda villkoren oeftergivliga, såväl då det gäller kreditgivning som stöd i annan form. Utredningen har diskuterat möjligheten av alt skapa den antydda organisationen för stödverksamheten med utgångspunkt från de befintliga statliga lånefonder, som äro avsedda att tillgodose hantverkets och småindustriens kreditbehov men som av olika anledningar endast kunna göra detta i starkt begränsad omfattning. Dessa fonder skulle då — eventuellt efter sammanslagning till en enda fond — efter ändring av gällande bestämmelser kunna medgiva förbättrade lånevillkor, varjämte till de lånebeviljande instansernas förfogande skulle ställas lokalt placerade, till Sveriges hantverks- och småindustriorganisations olika distrikt knutna konsulenter, som — jämsides med den rådgivande verksamheten för hantverksföreningarnas räkning — skulle biträda vid undersökningar rörande lån från sagda fonder. Härigenom skulle en något grundligare kännedom om de lånesökandes personliga förhållanden kunna stå till de lånebeviljande myndigheternas förfogande. Nämnda anordning kan emellertid icke tillgodose det i det följande närm a r e berörda önskemålet om ett förenhetligande av all statlig stödverksamhet till hantverks- och småindustriidkare, vilken stödverksamhet för närvarande utövas även genom de s. k. företagareföreningarna. Vidare fylles icke på ett tillfredsställande sätt de här uppställda kraven på att de lånebeviljande myndigheterna (kommerskollegium och riksbanken) inom sig skola äga tillgång till speciell teknisk och företagsekonomisk expertis, som samtidigt besitter tillräcklig kännedom om de lokala förhållandena. Dessa krav synas icke kunna i tillfredsställande grad tillgodoses på annat sätt än genom att verksamheten i dess helhet, alltså även beslut i låneärenden, anknytes till sådana organ, som genom sin sammansättning kunna förutsättas

9 besitta största möjliga orts- orh personkännedom inom respektive verksamhetsområden, ha tillgång till berörda expertis och samtidigt företräda såväl det allmännas som näringslivets intressen. Utredningen h a r därför icke ansett sig kunna finna lösningen på förevarande spörsmål efter nyss antydda riktlinjer. För övrigt h a r utredningen, såsom i olika sammanhang här nedan framhålles, lagt stor vikt vid att verksamheten decentraliseras och att i densamma engagerade lokala instanser sättas i tillfälle att på eget ansvar i största möjliga utsträckning träffa avgörande i av dem handlagda ärenden. Såsom nyss antytts och som närmare framgår av de förslag till stödåtgärder, som utredningen här nedan framlägger, kan det icke anses lämpligt att fördela verkställigheten av de olika åtgärderna på skilda organ. De skäl, som anförts och i fortsättningen anföras för att ett flertal skilda intressen bör givas direkt inflytande på verksamhetens olika grenar, tala även för att ett enda organ bör svara för verksamheten inom varje område eller distrikt. Utredningen har då ansett sig böra överväga, om icke för hela denna stödverksamhet skulle kunna utnyttjas Sveriges hantverks- och småindustriorganisation (SHSO), som utgör hantverkets och småindustriens centrala näringsorganisation och som för närvarande omfattar 31 700 företagare, varav omkring 5 000 småindustriidkare, fördelade på 27 länsförbund (distrikt) och 470 lokala föreningar. Denna organisation har verkat sedan 40 år och åtnjuter statsbidrag till sin verksamhet. Med hänsyn till sin lokala förgrening skulle den eventuellt kunna bilda underlag för en blivande administrativ apparat för ändamålet i fråga. Av olika anledningar kunna emellertid småföretagens egna organisationer överhuvud ej komma i fråga för den här avsedda, allsidiga och landsomfattande verksamheten. Visserligen arbetar SHSO med anslutna hantverks- och småindustridistrikt enligt sina stadgar till småföretagsamhetens fromma utan att särskilt avseende fästes vid medlemskap. Man kan dock knappast komma ifrån, att dessa organisationer i första hand äro och även komma att bli organ för tillgodoseende av medlemmarnas intressen, och man torde ej heller rimligen kunna av dem begära initiativ till främjande av ny företagsamhet i den utsträckning, varom här kan bli fråga, eller till individuellt stöd i betydande omfattning åt företagare, som ej äro medlemmar. Det viktigaste skälet mot att anlita småföretagens egna organisationer som lokala organ för här ifrågavarande stödverksamhet är dock, att med den uppläggning av låneverksamheten, som utredningen här nedan föreslår, statsmedel komma att ställas till de lokala organens förfogande för beviljande | av lån under sådana former, att en dylik organisation icke gärna kan komma i fråga. Utredningen har därför funnit, att det för att tillvarataga småföretagens — varmed här förstås såväl hantverk som småindustri — intressen och samordna olika åtgärder till stöd åt dessa företag torde vara nödvändigt att inrätta särskilda lokala organ, fullt självständiga i förhållande till näringslivets organisationer men med viss anknytning till desamma.

10 Innan utredningen övergår till att redogöra för den enligt dess mening lämpligaste formen för dylika organ, vill utredningen ytterligare belysa behovet av desamma för ett genomförande av de nyssnämnda i direktiven antydda åtgärderna till stöd åt småföretagen. Därvid får utredningen anledning att i korthet diskutera ett flertal spörsmål, till vilka utredningen återkommer under särskilda avsnitt i denna framställning eller i ett senare betänkande. I skrivelse den 7 juni 1944, nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under tionde huvudtiteln jämte i ämnet väckta motioner, har riksdagen bland annat framhållit, att, ehuru frågan om statligt stöd för hantverks- och småindustri verksamheten sedan länge varit föremål för statsmakternas särskilda uppmärksamhet, hade dock denna verksamhet alltjämt betydande problem att brottas med. Sålunda hade den tekniska och ekonomiska utvecklingen fortgått i sådant tempo, att vissa svårigheter uppkommit för småföretagsamheten att följa densamma. Möjligheterna för denna företagsamhet att lösa sina rationaliseringsproblem vore begränsade. Vad riksdagen här framhållit torde få anses utgöra en av de fundamentala orsakerna till småföretagens svårigheter alt följa utvecklingen och hävda sig i konkurrensen. Från statens sida har dock redan åtskilligt blivit gjort till stöd för hantverket och småindustrien i detta avseende. Sålunda har statens hantverksinstitut till uppgift främst att genom kurs- och informationsverksamhet meddela kunskap om bland annat rationella metoder och hjälpmedel. I vissa delar av riket ha vidare sedan ett antal år tillbaka under statsmakternas medverkan vidtagits åtgärder i syfte att stödja småföretagsamheten i dess strävan till förbättrade utvecklingsmöjligheter genom bildandet av »företagareföreningar». Sådana föreningar, som för närvarande finnas i de fem norrländska länen samt i Värmlands och Göteborgs och Bohus län, ha som en av sina främsta uppgifter att genom konsulentverksamhet giva småföretagarna råd och hjälp i tekniska och ekonomiska spörsmål. Vidare har på enskilt initiativ en liknande verksamhet igångsatts av SHSO. Departementschefen uttalar härom i direktiven följande. Den inom hantverkets och småindustriens egna organisationer bedrivna konsulentoch studieverksamheten har undergått en avsevärd utveckling, vilket är glädjande med hänsyn till denna verksamhets stora betydelse. För ändamålet ha under de senaste åren utgått statsbidrag till Sveriges hantverks- och småindustriorganisation med 25 000 kronor årligen, vilket belopp emellertid i propositionen nr 290 till riksdagen innevarande år (1945) föreslagits höjt till 35 000 kronor. Även ett bidrag av denna storleksordning måste dock anses ganska obetydligt i jämförelse med de kostnader för liknande verksamhet inom t. ex. jordbruket, vilka bäras av det allmänna. Förutsättningarna för en fortsatt utvidgning av verksamheten böra nu närmare prövas med beaktande av att verksamheten synes kunna i viss utsträckning bedrivas under samverkan med statens hantverksinstitut och att den lägges efter sådana linjer att den mindre industriens behov bli tillgodosedda i lika mån som hantverkets. Det är angeläget, att det allmännas stöd till större delen får formen av uppmuntran och bidrag till utvidgad verksamhet i organisationernas egen regi samt att verksamheten bedrives i så enkla och smidiga former som möjligt.

11 Utredningen, som här nedan (s. 32 ff.) närmare utvecklar hur konsulentverksamheten enligt utredningens förmenande lämpligen bör läggas upp, vill redan nu framhålla, att denna verksamhet för att komma till avsedd nytta bör bedrivas i flera olika former. Företagaren bör ha möjlighet att muntligen erhålla råd i ekonomiska och mera allmänt betonade tekniska frågor och bör därför lätt kunna träda i personlig kontakt med vederbörande konsulent. Detta konsultationsbehov bör tillgodoses genom lokalt tillgängliga konsulenter, vilka kunna hjälpa företagaren tillrätta med bokföringsspörsmål, meddela allmänna anvisningar i fråga om såväl praxis som gällande författningsbestämmelser rörande köp och försäljning ävensom sådana tekniska spörsmål som exempelvis kraft- och belysningsfrågor, verkstadsinredning och hygien m. m. Av dylika konsulenter, som alltså måste besitta kunskaper på olika områden, kan självfallet icke fordras, att de även skola vara specialister på samtliga dessa områden. För sådan konsultation, som avser tillverkningens detaljer eller fackliga specialproblem av annan art, fordras i allmänhet specialutbildade experter. Inom hantverksinstitutet äro vissa branscher företrädda av dylik expertis, vilken med fördel kan utnyttjas för informationer angående mera specialbetonade yrkesproblem. Dessa senare konsulenter få alltså karaktären av rikskonsulenter. Genom SHSOrs informationstjänst kunna småföretagarna vidare erhålla råd i företagsekonomiskt betonade frågor. Av det nu sagda framgår, att vid sidan av de centrala konsultationsmöjligheter, som finnas vid hantverksinstitutet och SHSO:s informationstjänst, bör organiseras en lokal konsulentverksamhet i ekonomiska och allmäntekniska frågor. Denna lokala konsulentverksamhet blir då en av de arbetsuppgifter, som böra tillkomma det nämnda lokala organet. Ordnandet av småföretagens kreditbehov är en annan viktig fråga. Utredningen redogör i annat sammanhang (s. 36 ff. här nedan) för de nuvarande lånemöjligheterna och framlägger i anslutning därtill vissa förslag, syftande till att förenkla förfaringssättet vid statens långivning och samtidigt tillgodose önskemålen från småföretagarnas sida att erhålla lån under smidigare former än vad nu i allmänhet kan ske. Därvid har utredningen även beaktat de fördelar, som en kollektiv säkerhet, åstadkommen genom samverkan mellan ett stort antal individer, innebär för låntagare, vilka ej äro i tillfälle att själva prestera någon annan säkerhet. Sådan säkerhet i form av medlemskap i garantiförening har i anslutning till ett av 1940 års hantverks och småindustriutredning framlagt förslag (SOU 1941: 14) uppställts som villkor för lån från fonden för hantverks- och småindustrikredit. Ehuruväl utredningen föreslår avveckling av nyssnämnda lånefond, har den funnit grundprincipen för den kollektiva säkerheten så värdefull, att den föreslagit ett närmare övervägande av möjligheterna att i någon form inrymma dylik säkerhet inom ramen av utredningens förslag till organisation av lånj givningen till småföretag. Utredningen har i anslutning till direktiven undersökt lämpligheten av att taga jordbrukskassornas organisation ävensom, beträffande städerna, spar-

12 banker och kreditföreningar i anspråk för långivning till småförelag. Vad jordbrukskassorna beträffar har utredningen funnit, att de med sin speciella inriktning på jordbruksförhållanden icke kunna anses skickade att omhänderhava här ifrågavarande verksamhet, som förutsätter kompetens av helt annan art än som finnes företrädd hos dem. Att inkoppla sparbankerna torde icke böra ifrågakomma redan av det skälet, att såsom i annat sammanhang framhålles den kreditgivning varom här är fråga bör vara begränsad till kreditbehov, som icke lämpligen kunna tillgodoses genom det allmänna bankväsendet. Vid sådant förhållande har utredningen icke funnit anledning att närmare undersöka, huruvida sparbankernas organisation möjligen skulle kunna utnyttjas i fråga om någon administrativ detalj. För övrigt gäller i fråga om såväl jordbrukskassor som sparbanker och kreditföreningar, att även om det vore möjligt att organisera låneverksamheten genom dessa institutioner kunna de dock icke anses lämpade att handhava övriga stödåtgärder. Utredningen har vid sina överväganden av dessa frågor kommit till den uppfattningen, att de lokala organ, som skola handha kreditgivningen, böra vara uppbyggda helt med hänsyn till uppgiften att verka befrämjande och stödjande för småföretagsamheten inom hantverk och industri. Erfarenheterna från företagareföreningarna ha härvid varit för utredningen i viss mån vägledande. I direktiven framhålles, att det för att låneverksamheten skall kunna bedrivas på ett betryggande sätt och med största möjliga nytta för näringslivet erfordras, att för utredning av låneärendena tillsättas personer med tillräcklig kännedom om personer och förhållanden i olika landsdelar. Verksamheten inom företagareföreningarna har enligt utredningens förmenande visat, att jämväl dessa arbetsuppgifter med fördel kunna handläggas av de lokala konsulenterna. I riksdagens förut omnämnda skrivelse den 7 juni 1944 angives, att det såsom ett led bland åtgärder för lösandet av landsbygdens befolkningsproblem syntes påkallat, att undersökning skedde av möjligheterna för staten att medverka till främjandet av tillkomsten av nya småindustrier särskilt på de orter på landsbygden, där tendens till befolkningsminskning gjort sig gällande. Undersökningar av denna art kunna dock ej ske enbart i form av engångsundersökningar. De måste utföras fortlöpande och med ständigt beaktande av bland annat förändringarna inom näringslivet och befolkningsförhållandena å respektive orter. För sagda ändamål erfordras lokala organ med ingående kännedom om förhållandena i bygden. Endast med tillhjälp härav torde det avsedda målet kunna uppnås. En av uppgifterna skulle här bli att angiva de kommuner, där småföretagsamhet av önskvärd art eller omfattning ej är tillfinnandes, och att vidtaga eller föreslå åtgärder, som betingas av sagda förhållande. En för småföretagen betydelsefull fråga är anskaffandet av fullgoda verkstadslokaler. Härom uttalar föredragande departementschefen i direktiven följande.

13 Det har visat sig, att hantverkets och småindustriens produktionsmöjligheter på åtskilliga håll försvåras genom brist på ändamålsenliga och lämpligt belägna verkstadslokaler. I städerna har lokalfrågan genom pågående sanering av centrala stadsdelar och bostadsområden blivit svårlöst för ett stort antal hantverkare med lokalt begränsad kundkrets. För andra småföretagare ha önskvärda moderniseringar och utvidgningar av befintliga verkstadslokaler i många fall ej kunnat genomföras på grund av gällande stadsplane- och byggnadsbestämmelser. I åtskilliga medelstora och större städer är frågan om åtgärder för tillgodoseende av de mindre företagens lokalbehov för närvarande föremål för uppmärksamhet, och därvid har den tanken väckts att centralt belägna hantverkshus skulle uppföras under medverkan från det allmännas sida. I första hand synes sådan medverkan böra lämnas av vederbörande kommuner, men det bör nu övervägas huruvida och i vilken form även statligt stöd kan lämnas för ändamålet. En sanering av verkstadsbeståndet är av betydelse även ur den synpunkten, att rekryteringen av unga män och kvinnor till ifrågavarande yrken därigenom skulle underlättas. Utredningen har visserligen ännu icke närmare behandlat frågan om eventuell ekonomisk medverkan från det allmännas sida vid anskaffandet av verkstadslokaler för småföretagen — en fråga vartill utredningen återkommer i sitt senare betänkande. Det torde dock utan vidare undersökning kunna anses klart, att det är ett intresse för det allmänna att man så vitt möjligt befordrar tillkomsten inom respektive orter av erforderliga arbetslokaler för sådana småföretag, som ur det allmännas synpunkt äro av särskild betydelse för landet feller för orten i fråga. Ett lokalt organ med uppgift att på olika sätt främja småföretagsamheten skulle säkerligen kunna göra värdefulla insatser även genom att uppmärksamma här berörda frågor och taga de initiativ, som från fall till fall kunna befinnas påkallade och ; lämpliga. Till de ovan i anslutning till direktiven antydda arbetsuppgifterna för ett dylikt lokalt organ skulle utredningen vilja lägga bland annat uppgiften att verka för kommunikationsväsendets och kraftförsörjningens förbättring med hänsyn till småföretagens intressen. Denna uppgift torde vara av särskild betydelse i vad det gäller skapandet av nya småföretag på landsbygden. Självfallet är småföretagens lokalisering till mindre tätt bebyggda områden i hög grad en kommunikations- och kraftfråga. Även härtill återkommer utredningen i sitt nyss omnämnda betänkande. I direktiven anföres bland annat följande. Inom svensk industriförening pågår för närvarande en lokalt begränsad undersökning rörande den mindre och medelstora industriens produktions- och avsättningsförhållanden m. m. De sakkunniga böra överväga, huruvida icke dylika eller liknande undersökningar äro erforderliga i större omfattning såsom komplettering till det material, som folkräkningen kan lämna. Befinnes så vara fallet, bör förslag utarbetas rörande den lämpligaste och billigaste formen för utförande av sådana undersökningar i samverkan med de olika organisationerna inom detta område av näringslivet. I sin underdåniga framställning den 12 november 1945 har utredningen framlagt förslag om utförande av en företagsräkning för hantverk och småindustri. Denna företagsräkning är emellertid icke avsedd att ersätta de i direktiven ifrågasatta lokala undersökningarna, vilka torde böra gå mera i

14 detalj och även omfatta frågor av lokalbetonad karaktär. Resultaten av dylika undersökningar böra sedan genom fortlöpande kompletteringar hållas aktuella. Regionalt begränsade undersökningar av företagsbeståndet m. m. verkställas eller hava verkställts av bland andra Svensk industriförening och flertalet företagareföreningar, vad de senare beträffar i samarbete med vederbörande hantverksdistrikt. Dylika undersökningar äro — självfallet under förutsättning att de utföras med tillämpning av effektiva insamlingsmetoder — otvivelaktigt av värde vid planerandet av åtgärder för fortsatta regionalt begränsade undersökningar. Liknande och i vissa fall mera lokalt begränsade utredningar torde nämligen vara behövliga även inom andra delar av landet. De i det föregående ifrågasatta lokala organen synas även ha en funktion att fylla i avseende å dylika undersökningar, vilka böra utföras i samverkan med organisationerna på området och vederbörande arbetsmarknadsorgan samt Industriens produktionsråd (jfr s. 34). Till sagda organs arbetsuppgifter bör även höra anordnandet av s. k. företagardagar, ett spörsmål vartill utredningen återkommer h ä r nedan (s. 35). De befintliga företagareföreningarna ha i viss omfattning haft till ändamål att främja de i den nu lämnade redogörelsen avsedda syftena. Sålunda h a r av föreningarna bedrivits en förhållandevis omfattande konsulentverksamhet och lånerörelse. Vidare h a föreningarna på olika sätt sökt utröna förutsättningarna för att upptaga tillverkning av vissa produkter och att erhålla avsättning för desamma, varjämte biträde lämnats vid anskaffning av maskiner, arbetsmaterial m. m. Enligt direktiven bör utredningen undersöka förutsättningarna för tillskapandet av nya företagareföreningar. Av skäl, vilka närmare utvecklas här nedan, har utredningen till en början funnit, att systemet med företagareföreningar icke bör utbyggas. Lokala organ med arbetsuppgifter av liknande natur som företagareföreningarnas äro emellertid av behovet påkallade inom riket i dess helhet. En dylik hela landet omspännande organisation synes vara en förutsättning för att de i utredningsdirektiven anförda önskemålen skola kunna på bästa sätt tillgodoses.

15 KAPITEL 2.

Det lokala organets utformning Som redan i den allmänna motiveringen antytts och som i olika sammanhang här nedan utvecklas, bör det tilltänkta organet betros med ett betydande mått av självständighet och bör därför kunna arbeta utan att besväras av tyngande formaliteter. Det bör vidare stå i effektiv kontakt med näringslivet överhuvud och framför allt med hantverkets och småindustriens företrädare. Anknytningen till de lokala förhållandena inom näringslivet bör vara god. Med nu angivna förutsättningar torde det icke kunna anses lämpligt att för ändamålet bygga upp ett statligt organ, och utredningen anser sig därför ; utan närmare motivering kunna avföra tanken härpå. Samma skäl, som tala mot ett statligt organ, torde kunna anföras mot ett kommunalt organ med statlig medbestämmanderätt, och ett helkommunalt organ torde icke kunna komma i fråga, i betraktande av att statsverket avses svara för den huvudsakliga delen av kostnaderna för verksamheten. Eftersom det icke rör sig om affärsverksamhet, torde aktiebolagsformen icke böra komma till användning. Under sådana förhållanden återstå endast tvenne former, som lämpligen kunna komma i fråga, nämligen a) en ekonomisk förening med särskilda bestämmelser om styrelsens sammansättning och b) en nämnd, sammansatt av representanter för berörda intressen på sätt, som är fallet exempelvis med skogsvårdsstyrelse. Verksamheten är avsedd att till den övervägande delen bekostas av statsmedel och att — visserligen med stor självständighet för de lokala organen — bedrivas efter av statsmakterna angivna riktlinjer. Det synes då ofrånkomligt, att verksamheten underställes viss statlig myndighet, antingen Kungl. Maj:t direkt eller visst centralt ämbetsverk i egenskap av tillsynsmyndighet. Redan ur praktiskt administrativa synpunkter torde det då få anses hliva förenat med avsevärda olägenheter, om dessa lokala organ uppbyggas [efter olika principer inom rikets olika delar. Härtill kommer att möjligheterna till en ur såväl det allmännas som den enskilde företagarens intressen önskvärd likformighet i tillämpningen av de allmänna grundregler, som komma att gälla för verksamheten, kan vedervågas, om de lokala organ, som skola tillämpa sagda regler, förete väsentliga olikheter inom skilda distrikt. Utredningen vill med hänsyn till det nu anförda framhålla, att — även om båda de nämnda organisationsformerna var för sig skulle befinnas tjänliga för ändamålet — organisationen dock bör göras enhetlig för hela riket.

IG Företagareföreningarna ha bedrivit och bedriva en verksamhet, som nära ansluter sig till och i vissa avseenden överensstämmer med den här diskuterade. Föreningarnas verksamhet har även i flera hänseenden varit förebildlig. Om det lokala organet gåves formen av en ekonomisk förening utan personlig ansvarighet, skulle företagareföreningarna måhända kunna bibehållas med vissa justeringar i fråga om arbetsformer m. m. och nya föreningar bildas i de delar av riket, som nu sakna sådana. Vid bedömandet av vilken form för organet, som är lämpligast, bör emellertid beaktas, att detta enligt utredningens förslag är avsett att anförtros vissa mera vittomfattande arbetsuppgifter än dem, som nu åvila företagareföreningarna, samt att anknytningen till näringslivet förutsattes bli ännu fastare än vad nu är fallet. Föreningsformen, som i fråga om företagareföreningarna kommit att anlitas närmast av formella skäl, har i vissa avseenden visat sig lämplig för ett lokalt organ. Arbetssättet kan vara smidigt och utan alltför tyngande formaliteter. Formen torde för övrigt få anses ha varit den närmast till hands liggande, då de nuvarande företagareföreningarna tillkommo. Dessa startades på lokala initiativ, med hänsyn till speciella lokala förhållanden och ursprungligen i arbetslöshetsbekämpande syfte. Det gällde alltså främst skapandet av ny företagsamhet inom vissa delar av landet. Vid verksamhetens uppbyggande tjänade det i England då tillämpade systemet för motverkande av arbetslösheten inom de s. k. »depressed areas» i hög grad som mönster. Detta system h a r emellertid undergått betydande förändringar. Det arbetar för närvarande inom sina till »development areas» omdöpta verksamhetsområden genom aktiebolag, finansierade huvudsakligen med statsmedel och med främsta uppgift att intressera företagare för att utnyttja av bolagen tillhandahållna lokaler. Låneverksamhet förekommer även i viss omfattning. Staten leder verksamheten genom en särskild, rätt komplicerad central och lokal organisation (12 distrikt), ehuru de nämnda aktiebolagen äro formellt fristående ekonomiska enheter. En närmare redogörelse härför återfinnes i en av chefen för Industriens utredningsinstitut, docenten Ingvar Svennilson, utarbetad promemoria (bilaga A). Den stödverksamhet för småföretag i Sverige, som utredningen här diskuterar, avser en permanent utbyggnad för mera normala förhållanden och med ett väsentligt vidgat syfte. Den får såsom huvuduppgift att befrämja en fortgående allmän utveckling av småföretagsamheten överhuvud. Som följd härav måste verksamheten få en allsidig inriktning mot såväl hantverk som småindustri. De lokala organen skola emellertid, om de bli rätt uppbyggda, självfallet även kunna vid behov utnyttjas i företagareföreningarnas ursprungliga syfte. Föreningsformen torde ha fungerat i huvudsak tillfredsställande med hänsyn till de arbetsuppgifter, som hittills tillkommit företagareföreningarna. En utvidgning av föreningarnas arbetsuppgifter har ifrågasatts bland annat av norrlandskommittén, och i olika sammanhang h a r en utsträckning av systemet med företagareföreningar till hela landet diskuterats. Hittills har därvid visserligen, såvitt utredningen h a r sig bekant, icke ifrågasatts ett

17 frångående av föreningsformen. Å andra sidan torde emellertid några ingående överväganden av det lämpliga i att utnyttja föreningsformen även för övriga delar av riket icke ha gjorts. Även om föreningsformen för ett så pass enhetligt arbetsområde som ett enda län kan ha inneburit vissa fördelar, bör man icke bortse från att den dock i andra avseenden varit mindre lämplig. Bland skälen mot föreniingsformen må framhållas, att det måste anses otillfredsställande att de tjänster, som det tilltänkta organet skall kunna bjuda småföretagsamheten, förbindas med skyldighet för företagaren att ingå som medlem i en förening. Medlemskapet kan å andra sidan missuppfattas så, att företagaren anser sig genom detsamma ha rätt att av föreningen fordra ekonomiskt stöd. I åtminstone ett för utredningen känt fall har en småindustriidkare, som erhållit lån av företagareförening till betydande belopp och som trots detta kommit på obestånd, under hänvisning till sitt medlemskap till och med gjort gällande, att föreningen vore skyldig att lämna honom fortsatt ekonomiskt bistånd. Med den uppläggning företagareföreningarnas verksamhet haft är det vidare helt naturligt, om medlemmarna som regel sakna intresse för andra föreningens angelägenheter än dem, som beröra var och en direkt. Häri torde även förklaringen ligga till att årsmötena i regel äro fåtaligt besökta. Måhända skulle en ändring i detta förhållande inträda, om kommunerna mera allmänt visade sitt intresse för småföretagsamheten genom att teckna andelar i föreningarna. Så torde även på vissa håll ha skett under senaste tid. Föreningsstämmans funktion är dock i stort sett inskränkt till val av någon eller några av ledamöterna i styrelsen samt en revisor. Det förhållandevis fåtaliga deltagandet vid stämmorna innebär emellertid i verkligheten, att föreningens styrelse stödd av ett mindretal vid årsmötet närvarande medlemmar kan — frånsett de av Kungl. Maj:t, landsting och hushållningssällskap utsedda ledamöterna — återvälja eller komplettera sig själv. Inriktningen av föreningens verksamhet bestämmes därigenom helt av styrelsen, självfallet under hänsynstagande till de villkor eller önskemål, som uppställas av den dominerande kreditgivaren, staten. I detta avseende saknar föreningsformen sålunda reell betydelse. En möjlighet finnes, att i en företagareförenings stadgar intaga föreskrift om att styrelsens ledamöter skola utses av vissa myndigheter och korporationer och sålunda ingen ledamot väljas av föreningen som sådan. I dylikt fall blir emellertid föreningsformen tämligen meningslös, då medlemmarna icke erhålla ens formell rätt att påverka styrelsens sammansättning. Om man bortser från den sist nämnda möjligheten att konstruera en föreningsstyrelse, kan det starkt ifrågasättas, om hantverket och småindustrien, alltså de kretsar vilkas intressen organet främst skall tjäna, verkligen garanteras önskvärt direkt inflytande på verksamheten, om densamma skall ledas av en styrelse, vald i den ordning, som sker enligt de nuvarande företagareföreningarnas stadgar. Utredningen vill framhålla, att detta resonemang är principiellt. Den har alltså icke därmed tagit ståndpunkt till frågan om det eventuellt funnits 2—4G7121.

18 anledning rikta någon kritik mot företagareföreningarnas hittillsvarande sätt att lösa sina uppgifter. Även om erfarenheten under de år företagareföreningarna verkat icke skulle ha påvisat olägenheter av antydd art, kan man dock icke bortse från de risker som finnas. Det kan vidare ifrågasättas, om en ekonomisk förening verkligen kan anses vara det lämpligaste organet för handhavande av låneverksamhet i de former, som utredningen i det följande föreslår, särskilt med hänsyn till att en förening sannolikt aldrig kommer att omfatta mer än en mindre del av de företagare, som böra kunna betjänas genom densamma. På grund av vad här anförts har utredningen funnit, att det redan vid ett så pass enhetligt verksamhetsområde som ett enda län icke utan vidare får tagas för givet, att föreningsformen är den lämpligaste. Vid organisationens utsträckande till att omfatta hela landet bli betänkligheterna än större. Inom de delar av riket, där för närvarande företagareföreningar icke finnas, böra distrikten som nedan närmare angives åtminstone tills vidare kunna omfatta väsentligt större områden än ett län. Försiktigheten bjuder nämligen, att man avväger distrikten så, att verksamheten redan från början motiverar heltidsanställning av kvalificerad personal. Skulle något av dessa distrikt senare visa sig för stort, är det lätt att dela upp detsamma eller att anställa mera personal. Motsatsen ä r svårare. Den föreslagna distriktsindelningen (s. 22 f.) visar, att även om den i anslutning till det nyss sagda är försiktigt gjord kan det dock knappast bli tal om att nu inrätta organ i varje län. I ett fall böra enligt utredningens mening ända till fem och i tre fall tre landstingsområden tills vidare kunna sammanföras till ett distrikt. Att här använda sig av föreningsformen skulle enligt utredningens uppfattning medföra stora olägenheter. Redan det förhållandet, att man bleve beroende av enskilt initiativ för att få till stånd erforderliga lokala organ, som dessutom själva skulle kunna avgöra om och när de borde upphöra att fungera, vore en stor svaghet i systemet. Vidare kunna de skiftande förhållandena med olika intressen hos och olika inriktning av näringslivet inom de stora distrikten ej lämpligen få ett riktigt uttryck genom en förening av här avsedd art. Medlemmar från olika län skulle måhända ej kunna enas vid styrelseval m. m., och följden skulle kunna bli stridigheter, som skulle vedervåga ändamålet med sammanslutningen, eller bristande intresse för verksamheten i dess helhet. Med hänsyn till angelägenheten av att en och samma organisationsform tillämpas för hela riket och till vad i övrigt här anförts finner utredningen alltså, att ifrågavarande lokala organ icke böra organiseras såsom ekonomiska föreningar. Vid utarbetandet av sitt förslag till lokalorgan har utredningen icke förbisett den ideella tillgång, som ligger i själva föreningstanken med dess syftemål att åstadkomma en önskvärd personlig kontakt mellan företagarna. Utredningen har därför — även om den av anförda skäl icke funnit föreningsformen lämplig för de ifrågavarande organen — lagt vikt vid att finna

19 verksamhetsformer, som göra det möjligt att tillvarataga och även i fortsättningen tillgodoföra verksamheten dylika värden. Utredningen återkommer längre fram till denna angelägenhet. Utredningen har stannat för det andra av de alternativ, som ovan antyddes, en n ä m n d . För utformningen av denna nämnd bör enligt utredningens mening uppställas som grundprincip, att det allmänna och näringslivet äro paritetiskt företrädda i densamma. Antalet ledamöter bör alltså utgöra ett jämnt tal. Med hänsyn till de önskemål, som synas kunna uppställas i fråga om representation i nämnden för olika intressen, såväl i avseende ä det allmänna som å näringslivet, bör lämpligen antalet ledamöter i regel utgöra åtta, utsedda enligt följande. En ledamot, tillika ordförande, utses av Kungl. Maj:t, en av vederbörande länsstyrelse, två av landstinget, två av vederbörande handelskammare och två av SHSO:s hantverks- och småindustridistrikt. Ett sålunda sammansatt organ, som utredningen förslagsvis betecknat företagarnämnd, skulle genom de fyra av statliga och kommunala myndigheter valda ledamöterna bevaka det allmännas intressen, samtidigt som det tillgodosåge näringslivets genom de till lika antal av handelskammare och hantverksdistrikt utsedda ledamöterna. Härigenom kunna näringslivets intressen komma fullt till sin rätt, något som i förevarande sammanhang får anses vara av synnerlig betydelse. På ledamöterna i företagarnämnd bör kunna uppställas den fordran, att de väl känna näringslivet inom distriktet, främst hantverket och småindustrien, och såvitt möjligt även inom landet i övrigt. Vad beträffar frågor om nämndens allmänna befogenheter, arbetssätt m. m. synes det lämpligt, att riktlinjerna härför uppdragas i anslutning till vad som nu gäller för företagareföreningarna. Befogenheterna böra utmätas minst lika vida, och smidigheten i arbetssättet får icke bli mindre än föreningarnas. Vissa spörsmål berörande nämndens sammansättning uppkomma i samband med frågan om distriktsindelningen. För dessa redogöres mera utförligt under kap. 3. Som skäl mot föreningsformen har utredningen bland annat anfört, att en förenings tillkomst vore beroende av enskilt initiativ och att dess avveckling kunde beslutas av föreningen själv, alltså oavsett statsmakternas inställning därtill. De fördelar, som kunna följa med det statliga stödet genom företagarnämnderna, skola enligt utredningens förslag kunna utnyttjas av företagare överallt i riket. Företagarnämndernas verksamhetsområden böra därför avgränsas så, att de tillsammans täcka hela landet. Författningsmässigt torde detta böra regleras genom en kungl. förordning, vari föreskrives bland annat, att riket skall indelas i distrikt, vilkas omfattning skall bestämmas av Kungl. Maj:t och att i varje distrikt skall finnas en företagarnämnd, sammansatt enligt i förordningen angivna grunder och med däri angivna allmänna befogenheter och skyldigheter (förslag till förordning återfinnes i bilaga D å s. 137 ff.). Ehuruväl föreskriften att företagarnämnd skall finnas är avsedd att vara tvingande, torde det ej vara behövligt att giva

20 den form av lag. Då Kungl. Maj:t, självfallet efter tillsynsmyndighetens hörande, skall bestämma distriktens omfattning, innebär detta en garanti för att organisationen vid varje tidpunkt avpassas efter det inom landets olika delar rådande behovet av statliga stödåtgärder för ändamålet. Skulle någon av de tilltänkta valkorporationema underlåta att utse ledamöter i företagarnämnd bör det få ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra, huruvida och på vad sätt nämnden bör kompletteras. I utredningsdirektiven anföres, att ett gott samarbete mellan hantverkets och småindustriens egna organisationer å ena sidan samt företagareföreningarna å andra sidan är önskvärt. »Ett dylikt samarbete skulle», uttalas vidare, »sannolikt främjas, därest flera småföretagare än hittills inginge i föreningarna. De sakkunniga böra överväga, huruvida även på andra vägar en närmare kontakt och en naturlig arbetsfördelning kan befrämjas.» Enligt utredningens uppfattning bör med den sammansättning av företagarnämnderna, som utredningen här föreslagit, sagda kontakt och arbetsfördelning kunna befrämjas på det mest fullständiga sätt. Vid övervägande av frågan om nämndens ställning i administrativt hänseende h a r utredningen funnit skogsvårdsstyrelsens i väsentliga avseenden förebildlig. Avsikten är att erhålla ett icke-statligt organ med stor frihet i fråga om sin verksamhet men stående under statligt inseende. Nämndens ledamöter måste då vara underkastade ansvar icke blott för sina beslut, utan även för de medel, nämnden har under sin förvaltning. Såsom framgår av den på annan plats lämnade redogörelsen för låneverksamhetens tilltänkta uppläggning (s. 68), skulle några kassagöromål i samband med låneverksamheten icke åvila nämnden. Den egentliga medelsförvaltningen skulle, i fråga om statsmedel, inskränkas till de med administrationen förbundna löne- och övriga utgifterna. Det skulle här komma att röra sig om förhållandevis måttliga, lätt kontrollerbara utgifter, och trygghet i ekonomiskt avseende skulle på ett enkelt sätt kunna vinnas genom ansvarighetsförsäkring av vederbörande redogörare. Såsom förut framhållits fullgöra de nuvarande företagareföreningarna arbetsuppgifter, som i vissa fall helt överensstämma med och i andra äro likartade dem, som äro avsedda att tilläggas nämnderna. Innebörden av förslaget om inrättande av företagarnämnder är visserligen, att företagareföreningarna skola så snart som möjligt omorganiseras till företagarnämnder. Detta behöver emellertid icke nödvändigtvis ske omedelbart. Det torde nämligen kunna befinnas lämpligt, att en förening kan medgivas överlåta verksamheten på företagarnämnd först vid den senare tidpunkt, som bedömes ändamålsenlig med hänsyn till förhållandena i det berörda fallet. Sättet för föreningarnas avveckling, ett spörsmål till vilket utredningen återkommer i ett senare avsnitt av detta betänkande (s. 94 f.), torde ävenledes böra anpassa s efter förhållandena i varje särskilt fall.

21 KAPITEL 3.

Företagarnämnd, distriktsindelning, sammansättning m. m. Det lokala organet för den statliga stödverksamheten för hantverk och småindustri bör givas en kort och såvitt möjligt adekvat benämning. Stora svårigheter möta att uppfylla båda dessa villkor. Då av nämndens huvuduppgifter, konsulentverksamhet och kreditgivning, ingendera kan förbigås, om benämningen skall givas en mera fullständig utformning, har utredningen ansett sig böra avstå från att redan i namnet direkt utsäga arbetsuppgifterna. Önskemålet att få en kort, för dagligt bruk användbar beteckning synes böra tillmätas avgörande betydelse. »Företagareförening» användes numera allmänt som beteckning på en förening med ändamål att stödja eller förmedla stöd åt hantverk och småindustri, trots att i föreningen ingå även andra än företagare. Några missuppfattningar på grund av den mindre tillfredsställande konstruktionen har utredningen veterligt icke förekommit. På grund härav har utredningen som benämning på det tilltänkta lokala organet föreslagit f ö r e t a g a r n ä m n d . Som en grundregel för nämndens sammansättning har utredningen uppställt: likformig representation från det allmänna och näringslivet. Med det allmänna avses då staten och vederbörande landsting, som förutsättas komma att lämna bidrag till nämndernas verksamhet. Utredningen har därjämte funnit det angeläget, att näringsidkarnas representanter utses av deras egna organisationer. Genom att knyta dessa organisationer fastare till nämnden, bör demia komina i åtnjutande av ökat förtroende från näringslivets sida. Utredningen har utgått från att det allmännas intressen skulle tillvaratagas genom representanter, utsedda av Kungl. Maj:t, länsstyrelse och landsting samt näringslivets genom representanter, utsedda av vederbörande handelskammare och hantverksdistrikt. Genom att låta handelskamrarna utse representanter i nämnderna lämnas möjlighet öppen för representation av företagare, som icke företräda rena småföretagarintressen. Dessutom skulle därigenom även företagare, som icke äro anslutna till SHSO, kunna bli representerade i nämnden. Hantverksdistrikten kunna förväntas tillse, att genom deras representanter såväl hantverket som småindustrien bli företrädda i nämnden.

22 Distriktsindelning Vid fastställande av distriktsindelning för företagarnämnderna bör i görligaste mån tillses, att varje nämnd får ett verksamhetsområde, som erbjuder ett lagom stort arbetsfält med hänsyn till hantverkets och småindustriens utveckling inom distriktet. Härvid bör hänsyn tagas till såväl småföretagens nuvarande betydelse inom respektive områden som den sannolika utvecklingen härutinnan ävensom behovet av åtgärder till stöd för denna utveckling. Enär, såsom i annat sammanhang framhållits (utredningens underdåniga framställning den 12 november 1945 angående företagsräkning), kännedomen om dessa faktorer är bristfällig, är det vanskligt att komma fram till ett riktigt bedömande härav. I varje fall torde det erbjuda stora svårigheter att utan närmare erfarenhet av verksamhetens framlida omfattning komma fram till den distriktsindelning, som ur olika synpunkter är den lämpligaste. På grund härav har utredningen icke ansett sig böra genom mera ingående undersökningar och överläggningar med representanter för berörda lokala intressen försöka att åstadkomma någon grundligare utredning av denna fråga. Vid uppgörandet av det förslag till distriktsindelning, som enligt utredningens bedömande synes tills vidare böra gälla och som lagts till grund för kostnadsberäkningarna, har det varit en vägledande synpunkt, att organisationen från början icke skulle tagas till större än som från angivna utgångspunkter finge anses oundgängligen nödvändigt. Det kan därför inom relativt kort tid visa sig erforderligt att vidtaga justeringar i distriktsindelningen. Utredningen förutsätter därför, att organisationen skall kunna utvecklas alltefter behovet och att som följd därav distriktens omfattning skall kunna justeras utan alltför tidskrävande formaliteter. Distriktens antal och omfattning böra därför icke fastslås i författning. Kungl. Maj:t bör äga befogenhet att inom ramen av för varje budgetår av riksdagen anvisade medel, när helst så befinnes påkallat, vidtaga erforderliga ändringar i distriktsindelningen. Utredningen har stannat för ett förslag, innebärande en indelning av riket i tills vidare 13 distrikt enligt följande fördelning, utvisande distriktens omfattning och kansliorter. Distriktens omfattning Limmer Kansliort 1 Stockholm Stockholms stad, Stockholms och Gotlands län 2 Norrköping Södermanlands och Östergötlands län 3 Växjö Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län 4 Malmö Malmöhus och Kristianstads län 5 Borås Hallands och Skaraborgs län samt Älvsborgs län utom Dalsland 6 Västerås Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län 7 Uddevalla Göteborgs och Bohus län 8 9 10

(t. v. Strömstad) Karlstad Gävle Härnösand

Värmlands län samt Dalsland Gävleborgs och Uppsala län Västernorrlands län

23 Nummer

Kansliort

Distriktens omfattning

11 12 13

Östersund Umeå Luleå

Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

Det torde vara lämpligt, att de län där företagareföreningar nu finnas, här nedan kallade »företagareföreningslän», bilda vart och ett sitt distrikt. Undantag ha gjorts för Värmlands och Gävleborgs län. Till det förra h a r lagts norra delen av Älvsborgs län, alltså Dalsland. Så har skett dels emedan näringslivets uppbyggnad i Dalsland i många avseenden synes mera överensstämma med motsvarande förhållanden i Värmland än med de i Västergötland, dels emedan Karlstad med hänsyn till kommunikationsförhållandena synes vara en lämplig kansliort även för Dalslands del. Motsvarande synpunkter, som visserligen främst kunna anläggas i fråga om förhållandena i norra delen av Uppsala län, ha föranlett, att utredningen till Gävleborgs län lagt Uppsala län i dess helhet. På grund av svårigheterna att bedöma, vilken omfattning nämndernas verksamhet kan komma att få i övriga delar av landet, har utredningen funnit det riktigast att göra distrikten förhållandevis vidsträckta. Sålunda omfattar det i fråga om antalet län största distriktet icke mindre än fyra län, varav ett (Kalmar län) består av tvenne landstingsområden. Gentemot omfattningen av Stockholms distrikt skulle kunna invändas, att ett distrikt inkluderande Stockholms stad icke samtidigt bör inrymma två län. Vad beträffar Gotlands län, h a r utredningen ansett, att detta innan n ä r m a r e erfarenheter vunnits icke lämpligen bör utgöra ett distrikt för sig. Med hänsyn till de goda kommunikationerna mellan Gotland och Stockholm ligger det då närmast till hands att tills vidare knyta Gotlands län till Stockholms stad och län. Det skulle emellertid även kunna göras gällande, att Stockholms stad med de speciella betingelser, som där råda, borde bilda ett distrikt för sig. Som tidigare anförts, har utredningen utgått från att distriktens omfattning bör bestämmas med utgångspunkt från den sannolika utvecklingen av hantverket och småindustrien inom vederbörande område samt behovet av åtgärder till stöd för denna utveckling. Sett ur dessa synpunkter torde Stockholms stad med sitt förhållandevis rikt differentierade näringsliv åtminstone tills vidare icke på samma sätt erfordra stödjande åtgärder för en ytterligare utveckling av dessa näringsgrenar. Här torde främst bli fråga om stöd åt redan befintliga företag, varvid låneverksamheten torde bli av huvudsaklig betydelse. Nämnden torde under sådana förhållanden i detta distrikt få rikta sin särskilda uppmärksamhet mot de i distriktet ingående länen. Detta skulle kunna accentueras genom att man uppdroge åt en av konsulenterna att enbart eller huvudsakligen behandla frågor avseende Stockholms och Gotlands län. Skulle det i framtiden visa sig, att här föreslagna distrikt, med hänsyn till arbetsuppgifternas storlek bliva för omfattande, bör en uppdelning äga rum eller personalbeståndet förstärkas. Visar erfarenheten, att Stockholms

stad bör bilda ett eget distrikt, bör en uppdelning i sådant syfte vidtagas. Det torde vara lättare att senare genomföra en dylik åtgärd än att genomföra en sammanslagning av distrikt. Kansliorterna ha utvalts med skälig hänsyn till kommunikationsförhållandena inom distriktet, belägenheten av eventuella småföretagscentra m. m. Vad beträffar Göteborgs och Bohus län är den nuvarande företagareföreningens säte Strömstad. Detta torde h a sin grund i att vid föreningens tillkomst dess arbetsuppgifter voro koncentrerade till de s. k. stenkommunerna i norra Bohuslän. Då företagarnämndens arbetsuppgifter bli vidare än företagareföreningens och verksamheten även av annan anledning (företagareföreningen har icke utsträckt sin verksamhet till Göteborgs stad) kan väntas bli mera jämnt fördelad över länet, synes en mera centralt belägen stad än Strömstad böra väljas som nämndens kansliort. Utredningen h a r stannat för Uddevalla, som — med hänsyn till att småföretagen inom Göteborgs stad väl icke inom överskådlig tid torde komma att dominera företagarnämndens klientel — får anses ha ett centralt läge och även ur andra synpunkter torde vara lämplig som kansliort för distriktet. Förflyttningen från Strömstad till Uddevalla kan dock ske vid tidpunkt, som befinnes lämplig, och behöver ej nödvändigtvis ske samtidigt med omorganisationen.

Nämndens sammansättning I varje distrikt skall finnas en företagarnämnd. Behovet av åtgärder för främjande av hantverket och småindustrien framträder nu liksom tidigare med särskild styrka inom företagareföreningslänen. Som ovan påpekats har utredningen därför utgått ifrån, att dessa län skola bilda vart och ett sitt distrikt med de undantag (Karlstads och Gävle distrikt), för vilka i det föregående redogjorts. Riket i övrigt har tills vidare ansetts kunna fördelas på sex distrikt. Denna distriktsindelning medför, att distrikten erhålla avsevärt olika omfång och sammansättning, varför nämnderna icke lämpligen kunna erhålla samma utformning i samtliga distrikt. Antalet ledamöter i nämnden bör begränsas till åtta, där så med hänsyn till distriktens omfattning och andra omständigheter låter sig göra. Där så icke lämpligen kan ske, får antalet ledamöter utökas med bibehållande av principen, att det allmännas och näringslivets intressen skola representeras av lika antal ledamöter i nämnden. Vid tillämpningen av ovan berörda grundregler för sammansättning av företagarnämnd har utredningen, med utgångspunkt från här föreslagen distriktsindelning, låtit följande synpunkter vara vägledande. Kungl. Maj:t utser i samtliga företagarnämnder en ledamot, tillika ordförande. Med hänsyn till den intensiva verksamhet, som kan förväntas inom företagareföreningslänen, och överhuvud inom distrikt, som ansetts böra omfatta högst två landstingsområden, har utredningen funnit det vara av vär-

25 de för verksamheten, att i dessa distrikt det allmänna blir representerat även genom länsstyrelserna i nämnderna. Även i de fall, då två hela län (vart och ett bestående av ett landsting) ingå i distriktet (Norrköpings, Malmö och Gävle distrikt), bör emellertid för att undvika ökning av antalet ledamöter endast den ena länsstyrelsen äga utse ledamot. Detta bör då tillkomma länsstyrelsen i det län, där den av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden ej är bosatt. Vad beträffar övriga distrikt, som ej omfatta företagareföreningslän (d. v. s. Stockholms, Växjö, Borås och Västerås distrikt) och som vart och ett omsluta tre län eller mera, tala praktiska skäl för att länsstyrelserna här ej bli representerade. Skulle nämligen i dessa fall de olika länen erhålla vart och ett sin representant bleve nämndledamöternas antal alltför stort. Om å andra sidan en för flera länsstyrelser gemensam representant skulle utses, bleve proceduren mer eller mindre omständlig, och valet skulle sannolikt ibland få hänskjutas till Kungl. Maj:t. Utredningen har därför ansett sig icke böra föreslå någon av länsstyrelse utsedd ledamot i sagda distrikt. Så snart i ett företagardistrikt ingår mer än ett landsting, synes det rimligt att varje landsting får utse en representant. I de fall, då distrikt omfattar två hela landstingsområden eller mera, varieras nämndens sammansättning efter förhållandena i varje särskilt fall. Utredningen har utgått från att antalet ledamöter i nämnden bör hållas så lågt som möjligt och samtidigt de olika intressen tillgodoses, som böra vara representerade i nämnden. Så länge landstingens antal utgör högst två, medför detta inga komplikationer, då det förutsatts, att i företagarnämnd normalt skola ingå tvenne landstingsrepresentanter. Ingå mer än två landstingsområden i distriktet, skulle, om ej annan förändring vidtoges i nämndens sammansättning, nyss uppställda önskemål ej kunna tillgodoses med mindre nämndledamöternas antal ökades. I samtliga fall utom ett kan dock detta undvikas, om såsom ovan angivits någon länsstyrelserepresentant icke ingår i dessa nämnder. Tills vidare, intill dess närmare erfarenhet vunnits, synes det — med undantag för Stockholm — ej nödvändigt att de städer, som ej deltaga i landsting, erhålla särskild representant i företagarnämnd. Skulle så befinnas önskvärt, får nämndledamöternas antal ökas enligt här antydda regler. Representationen från näringslivets sida är avsedd att åstadkommas genom att vederbörande hantverksdistrikt och handelskammare utse ledamöter i företagamämnden. Härvid böra i regel såväl hantverksdistriktet som handelskammaren utse två representanter vardera. Med här angivna uppläggning kan ett företagardistrikt omfatta tre hela län, eller åtminstone tre hela landstingsområden, utan att nämndledamöternas antal behöver överstiga åtta. Annorlunda ställer sig förhållandet om distriktet omfattar mer än tre landstingsområden, vilket vid den föreslagna distriktsindelningen blir fallet med Växjö distrikt (fem landstingsområden). Vid tillämpning av principen att varje landsting bör få utse en representant måste då, enligt grundregeln att det allmänna och näringslivet skola utse lika antal ledamöter, näringslivets representation ökas, trots att länsstyrelserepresentant ej ingår

2G

i nämnden. Därvid bör även det ökade antalet representanter för näringslivet utses av hantverksdistrikt och handelskammare till hälften vardera. Skulle vid annan distriktsindelning näringslivets representanter i nämnden komma att utgöra ett ojämnt tal bör den udda representanten utses av hantverksdistrikt. För ledamöterna utses personliga suppleanter enligt samma regler, som gälla för ordinarie ledamöter. Samtliga ledamöter och suppleanter utses för en tid av tre år. Med tillämpning av angivna principer skulle företagarnämnd i Norrköpings och Malmö distrikt ävensom i Uddevalla, Karlstads, Gävle, Härnösands, Östersunds, Umeå och Luleå distrikt, d. v. s. de distrikt, vari ingår ett av de nuvarande företagareföreningslänen, erhålla åtta ledamöter, utsedda en, tillika ordförande, av Kungl. Maj:t, en av vederbörande länsstyrelse, två av vederbörande landsting, två av vederbörande handelskammare samt två av vederbörande hantverksdistrikt. Inom Norrköpings, Malmö och Gävle företagardistrikt, som vart och ett kommer att omfatta två län, bör då, sedan Kungl. Maj:t utsett ordförande i nämnden, länsstyrelserepresentant utses av länsstyrelsen i det län, där ordföranden ej är bosatt. För Karlstads distrikt, som visserligen kommer att utöver Värmlands län omfatta en del av Älvsborgs län, synes dock länsstyrelserepresentanten under alla förhållanden böra utses av länsstyrelsen i Värmlands län. Beträffande landstingsrepresentanterna bör i de fall, där distrikt omfattar två landstingsområden, vartdera landstinget utse en representant. Företagarnämnderna i Stockholms, Borås och Västerås distrikt komma likaledes att bestå av åtta ledamöter, men utsedda på följande sätt, en, tillika ordförande, av Kungl. Maj:t, tre, av de i distriktet ingående landstingen, som utse vart och ett en ledamot, två av vederbörande handelskammare och två av vederbörande hantverksdistrikt. Inom Växjö distrikt kommer nämnden att bestå av 12 ledamöter, utsedda en, tillika ordförande, av Kungl. Maj:t, fem av de i distriktet ingående landstingen, som utse vart och ett en ledamot, tre av vederbörande handelskammare samt tre av vederbörande hantverksdistrikt. Ledamöterna i företagarnämnd böra ha lokal förankring. Näringslivets representanter utses därför i princip av vederbörande lokalorgan, d. v. s. den handelskammare respektive det hantverksdistrikt, vars verksamhetsområde helt eller till någon del omslutes av företagarnämndens distrikt. Beträffande

27 nämnd, vars distrikt omfattar endast ett handelskammar- respektive hantverksdistrikt (eller del därav), synes nämnda regel kunna tillämpas utan undantag. För övriga nämnder torde det bliva nödvändigt att modifiera regeln. För nämnd, vars distrikt icke omfattar flera (eller delar av flera) handelskammar- respektive hantverksdistrikt än som motsvarar antalet enligt reglerna härom av vederbörande organisationer utsedda ledamöter, bör gälla, att varje lokalorgan utser en ledamot i nämnden. Fallet kan emellertid kompliceras genom önskemålet, att representanterna böra företräda olika näringsintressen. Det kan knappast låta sig göra att genom detaljerade föreskrifter för dessa fall bestämma, vilka intressen varje handelskammare respektive hantverksdistrikt bör tillgodose vid valet. Vederbörande lokalorgan torde sinsemellan få överenskomma om fördelningen dem emellan med avseende å de intressekategorier, som böra representeras i nämnden. För den händelse de lokala organen icke kunna enas härom, torde frågan få hänskjutas till handelskamrarnas nämnd respektive SHSO. Samma regel bör gälla även i de fall, där antalet handelskammare respektive hantverksdistrikt överstiger antalet av de ledamöter, som skola utses av vederbörande organisationer, och där det alltså gäller att avgöra, dels vilka av lokalorganen som skola utse representanter, dels fördelningen dem emellan med avseende å nämnda intressekategorier. En jämförelse med de nuvarande företagareföreningarnas styrelser ger vid handen, att nämndernas sammansättning enligt utredningens förslag uppvisar vissa olikheter i förhållande till dessa styrelser. De nämnder, som skola inrättas i företagareföreningslänen och som alltså skola efterträda de där verksamma företagareföreningarna, komma enligt ovan angivna regler att bestå av var och en åtta ledamöter, därav fyra representanter för det allmänna, utsedda, en av Kungl. Maj:t, en av länsstyrelsen och två av vederbörande landsting. Företagareföreningarnas styrelseledamöter väljas till det antal och i den ordning, som framgår av följande sammanställning. Företagareförening

länsstyrelse

Bohusläns Värmlands läns Gävleborgs läns Övriga

1 1 2 1

Antal ledamöter som vali'as av landshushållnings- föreningssaming sällskap manträde

1 1 1

1 1 1 1

6 6 4 2

, ,

.. '

9 9 7 5

I företagarnämnd kommer som nyss framhållits det allmänna och näringslivet alltid att representeras av lika antal ledamöter. Enligt utredningens förslag skulle hushållningssällskapen icke direkt representeras i företagarnämndema. Att så däremot är fallet i företagareföreningarna beror på att dessa även avsetts skola främja jordbrukets binäringar. Såsom även norrlandskommittén anfört i sitt utlåtande med förslag till vissa åtgärder till främjande av småföretagarverksamheten i Norrland, synes emellertid numera icke någon av föreningarna i nämnvärd grad taga befattning med jordbrukets binäringar. Utredningen anser i likhet med kom-

mitten, att det ligger hushållningssällskapen närmast att ha hand om åtgärder för främjande av sagda produktionsgrenar. Med hänsyn till bland annat att det icke föreligger någon skarp avgränsning mellan hantverk och småindustri, å ena sidan, och jordbrukets binäringar, å den andra, bör dock hinder ej föreligga för företagarnämnd att taga befattning med företag, som äga samband med jordbruket men falla utanför hushållningssällskaps verksamhetsområde. För främjande av det intima samarbete, som på grund härav och även i övrigt bör upprätthållas mellan nämnderna och hushållningssällskapen, synes det emellertid lämpligt, att vederbörande landsting vid val av representanter i företagarnämnd om möjligt tillse, att en av landstingsrepresentanterna samtidigt kan företräda hushållningssällskapets intresseområde. Kan denna synpunkt icke tillgodoses vid valet av landstingsrepresentanter, bör nämnden på annat sätt uppehålla kontakten med vederbörande hushållningssällskap. Liknande synpunkter ha framförts av norrlandskommittén i dess förslag till omorganisation av företagareföreningarna. Utredningen förutsätter i övrigt, att landstingen såväl som övriga valkorporationer komina att till sina representanter i nämnderna välja personer med kännedom om och intresse för näringslivet, framför allt beträffande hantverket och småindustrien. En företagarnämnd med åtta, i ett fall tolv ledamöter blir måhända en något tungrodd apparat, och den möjliggör sannolikt ej den smidighet och snabbhet vid ärendenas handläggning, som får anses utgöra ett oavvisligt krav. Utredningen har emellertid efter noggrant övervägande av skälen för och emot kommit till den uppfattningen, att företagarnämnden, om den skall kunna tjäna sitt ändamål, måste vara så sammansatt, att den så långt görligt är i sig rymmer sakkunskap i fråga om såväl hantverkets som småindustriens problem inom skilda delar av distriktet och sedda ur såväl det allmännas som näringslivets synvinklar. Detta kan enligt utredningens förmenande knappast ske med mindre nämnden gives det antal ledamöter, som här ovan föreslagits. Utredningen har emellertid utgått från att i praktiken huvudsakligen ärenden av principiell natur eller eljest av större vikt och betydelse komma att bli föremål för behandling av nämnden in pleno. Rutinärenden böra, särskilt sedan verksamheten funnit sin form, kunna avgöras av ett arbetsutskott, vari böra ingå representanter för det allmänna och för näringslivet. Beträffande arbetsutskottets storlek och sammansättning har utredningen icke velat uppställa några detaljerade regler. Det torde få ankomma på vederbörande nämnd att med hänsyn till praktiska erfarenheter giva arbetsutskottet den utformning, som kan befinnas lämplig. I instruktion eller arbetsordning torde dock böra angivas de ärenden eller slag av ärenden, som må handläggas av arbetsutskott.

29 B e s l u t f ö r h e t m. m. i n o m företagarnämnd För besluts fattande inom företagareföreningarnas styrelser föreskrives enligt föreningarnas stadgar visst minimiantal närvarande ledamöter, varierande från tre till fem, beroende på antalet ledamöter av respektive styrelse. För styrelse med fem ledamöter föreskrives sålunda ett minimiantal av tre, för Gävleborgs läns företagareförening med sina sju styrelseledamöter är minimiantalet fyra och för Bohusläns och Värmlands läns företagareföreningar med vardera en styrelse på nio ledamöter är sagda antal fyra respektive fem. Med undantag för bohuslänsföreningen utgör således minimiantalet närvarande styrelseledamöter det tal, som närmast överstiger hälften av hela antalet styrelseledamöter. Utredningen, som finner denna princip för fastställande av minimiantalet riktig, föreslår att den tillämpas även å företagarnämnderna. Detta skulle då innebära, att för besluts fattande inom företagarnämnd erfordras, då nämnden består av åtta respektive tolv ledamöter, att minst fem respektive sju ledamöter äro närvarande. Vidare bör som villkor för beslutförhet jnom företagarnämnd gälla, att ordföranden eller hans suppleant är närvarande. För besluts fattande bör i övrigt endast fordras enkel majoritet. Vid lika röstetal bör den mening gälla, som biträdes av ordföranden. Enligt företagareföreningarnas stadgar erfordras i fråga om flertalet föreningar för besluts fattande, förutom nämnda minimiantal närvarande styrelseledamöter, att av detta minimiantal visst antal ledamöter skall utgöras av representanter för länsstyrelsen, landstinget eller hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Utredningen har icke funnit skäl föreslå någon motsvarande bestämmelse för företagarnämndernas vidkommande. Utredningen har här ovan ifrågasatt, att vissa ärenden böra avgöras av ett arbetsutskott. Det synes lämpligt med en generell föreskrift, att om ledamot av arbetsutskott, som icke biträtt utskottets beslut i visst ärende, så påfordrar, skall ärendet hänskjutas till nämnden för avgörande. Utredningen har däremot icke ansett sig böra uppställa några regler beträffande arbetsutskottets beslutförhet. Ledamot av styrelsen för en företagareförening står, som ovan anmärkts, i ansvar inför föreningen för sina göranden och låtanden i denna sin egenskap. Föreningen har alltså att fatta avgörande i fråga om beviljande av ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter. Vad beträffar företagarnämnderna torde rätt att revidera veksamheten och träffa avgörande i fråga om ansvarsfrihet böra tillkomma de i nämnden representerade kategorier, som i första hand kunna förutsättas komma att bevilja anslag till nämnderna, d. v. s. staten och landstingen. Antalet revisorer bör enligt utredningens mening begränsas till två, utsedda en av Kungl. Maj:t och en av vederbörande landsting. I fråga om företagareföreningarna utser Kungl. Maj:t numera en revisor för samtliga företagareföreningar i landet. Otvivelaktigt vore det av värde, om man även

för företagarnämndernas del kunde tänka sig en revisor för samtliga eller åtminstone för vissa grupper av företagarnämnder. Den eller de av Kungl. Maj:t utsedda revisorerna skulle härigenom få en värdefull överblick över nämndernas verksamhet i olika delar av landet. Bestämmelser härom torde emellertid icke vara erforderliga, då det bör få ankomma på Kungl. Maj:t att fatta beslut i detta hänseende från fall till fall. Med avseende å landstingen torde det vara tillräckligt, att en landstingsvald revisor utses för varje nämnd. Vederbörande landsting torde härvid få utse revisor, oavsett om landstinget i det enskilda fallet givit bidrag till nämnden eller icke. Vid val av landstingsrevisor för nämnd, i vilken mer än ett landsting är representerat, uppkommer emellertid spörsmålet, vilket landsting det skall tillkomma att välja revisor. Tvenne alternativ kunna här tänkas. Det ena är att i sådant fall överlåta åt Svenska landstingsförbundet att utse revisor, det andra att låta valet cirkulera mellan ifrågavarande landsting på så sätt, att landstingen i tur och ordning utse revisor. Sistnämnda alternativ synes vara att föredraga. Vederbörande landsting böra emellertid själva få överenskomma om den ordning, i vilken valet skall ske. Frågan om ansvarsfrihet för nämndens ledamöter och tjänstemän torde böra avgöras av Kungl. Maj:t och vederbörande landsting var för sig. Om flera landsting ingå i ett nämnddistrikt, upptages frågan av vart och ett av de i distriktet ingående landstingen, oavsett vilket landsting, som utsett revisor. Förvaltnings- och revisionsberättelse torde, i överensstämmelse med vad som finnes föreskrivet beträffande skogsvårdsstyrelse, böra befordras till trycket samt utdelas bland ledamöterna i vederbörande landsting minst en månad före landstingets nästa lagtima sammanträde, varjämte berättelserna samtidigt böra insändas till Kungl. Maj:t och tillsynsmyndigheten. Företagarkommittéer Utredningen har i det föregående givit uttryck åt önskemålet, att kommunernas intresse för småföretagarnas problem uppehälles och förstärkes. Inom flera företagareföreningar ha initiativ tagits till inrättande i olika kommuner i länet av lokala organ kallade »företagarnämnd, industrikommitté» e t c , bestående av i allmänhet minst tre personer, utsedda av vederbörande kommunala organ och med uppgift bland annat att tillhandagå med upplysningar rörande möjligheterna att inom kommunerna starta småindustriföretag. Sådana nämnder ha, i många fall under medverkan av länets hantverksföreningar, bildats i en stor del av vissa läns kommuner. Utredningen finner dessa initiativ vara värda beaktande. De ligga för övrigt helt i linje med utredningens intentioner. För de av utredningen föreslagna företagarnämnderna torde det nämligen i många fall vara av stort värde, att ortsorgan stå till dessas förfogande. Sådana organ, som förslagsvis kunde kallas företagarkommittéer, få en betydelsefull uppgift att fylla, särskilt i vad det gäller att tillföra nämnderna den lokalkännedom, som erfordras

31 för deras verksamhet. Icke minst torde detta bli av betydelse vid de undersökningar, som måste föregå startandet av ny verksamhet å en ort. Utredningen har icke ansett sig böra framlägga några utformade förslag i detta avseende, då kommunerna och nämnderna böra erhålla frihet att avgöra i vilken form och omfattning dylika kommittéer skola bildas. Initiativet torde kunna tagas såväl av nämnden som av vederbörande kommun. Att utse ledamöter i kommitté torde få ankomma på vederbörande kommuns beslutande organ.

32 KAPITEL 4.

Företagarnämndens konsultationsverksamhet m. m. Behovet att effektivisera produktions- och försäljningsmetoder är starkt framträdande inom hantverket och småindustrien, även om det icke alltid uppmärksammas av företagarna själva. Stimulans behövs utan tvivel till rationaliseringsåtgärder. Det är emellertid av vikt, att denna stimulans ges sådan form att företagarna förmås till självverksamhet för att avhjälpa bristerna. En fullständig rådgivning i ekonomiska och tekniska ting, helt utan kostnader för företagarna, synes därför icke vara att rekommendera. I de fall då rådgivningen avser mera speciella förhållanden, som förefinnas inom ett visst företag eller en till omfattningen förhållandevis begränsad grupp av företag, är det ur nyss anförda synpunkter riktigast, att vederbörande företagare svarar för de med rådgivningen förenade direkta kostnaderna eller i varje fall för den huvudsakliga delen därav. Vad åter beträffar en mera allmänt hållen rådgivning i ekonomiska och tekniska ting och rådgivning i samband med nämndens låneverksamhet, synes principiellt intet vara att invända mot att densamma meddelas kostnadsfritt för företagarna. Rådgivningsverksamhet av båda dessa slag förekommer redan nu genom expertis, tillhandahållen av Statens hantverksinstitut, SHSO och företagareföreningarna. Generellt torde kunna sägas, att denna verksamhet icke har en omfattning, som närmelsevis motsvarar behovet. Vad särskilt företagareföreningarnas genom deras konsulenter bedrivna rådgivning beträffar, bör uppmärksammas, att sådana föreningar finnas endast i sju län och vidare att föreningarnas tjänster hittills ansetts böra i stort sett förbehållas medlemmarna, ehuruväl föreskrifterna härom i föreningarnas stadgar endast avse långivning och, i fråga om vissa föreningar, förmedling av varor och förnödenheter samt främjande av avsättning av produkter. Norrlandskommittén h a r i sitt förslag till kungörelse angående lån från »lånefonden för de norrländska företagareföreningarna» intagit kategorisk föreskrift om skyldighet för låntagare att inträda som medlem av förening. Såsom nyss antyddes finnes anledning att skilja på rådgivning av mera allmän och sådan av speciell karaktär. Vad den förra beträffar torde den med fördel kunna meddelas av lokalt tillgängliga konsulenter, så som för närvarande sker inom företagareföreningarna. Denna rådgivning bör taga sikte på vissa ekonomiska problem såsom bokföring, enklare inköps- och försäljningsteknik m. m. samt sådana tekniska problem, som äro av allmän karaktär och som i det föregående antytts. Vad åter beträffar tekniska och

andra problem av betydelse för visst företag, viss tillverkning eller viss fas i en tillverkning, kunna desamma icke för ett flertal branscher behärskas av en och samma person. För detta ändamål erfordras specialkonsulenter. Att anställa sådana konsulenter inom begränsade områden såsom ett län eller motsvarande, låter sig av ekonomiska skäl icke genomföra. Det är för övrigt sannolikt, att dylika specialkonsulenter som regel icke skulle kunna beredas full sysselsättning, om de anställdes i så stort antal, att varje företagarnämnd till sitt förfogande erhölle en specialkonsulent inom varje inom distriktet företrädd bransch. Vid Statens hantverksinstitut bedrives för närvarande informations- och konsultationsverksamhet av tjänstemän, som behärska var och en sin speciella bransch. För denna organisation kommer utredningen att i ett senare betänkande lämna en utförligare redogörelse. Genom dessa tjänstemän kan, i all synnerhet om organisationen utbygges på sätt, som institutet föreslagit, erforderlig speciell expertis ställas till småföretagsamhetens förfogande. Den lokala konsulentens uppgift blir i sådana fall att skapa kontakt mellan företagaren och specialkonsulenten. Här må även omnämnas den bokföringsservice, som SHSO mot visst måttligt arvode anordnat till tjänst för småföretagare. Genom anlitande av densamma kan företagaren inskränka sitt eget arbete med bokföringen till vissa grundnoteringar, som av »bokföringsbyrån» sammanställas till rapporter och årsbokslut. SHSO har även ordnat en konsulentverksamhet, närmast avseende rådgivning inom det företagsekonomiska området. Ifrågavarande konsulenter böra inom sitt område på samma sätt som hantverksinstitutets experter kunna på ett värdefullt sätt komplettera och stödja nämndernas konsulentverksamhet. Rådgivningen genom företagarnämnd bör omfatta samtliga de grenar av småföretagens verksamhet, som lämpligen kunna bli föremål för stöd och hjälp från det allmännas sida. Frågor, som falla under respektive yrkesförbunds arbetsuppgifter, såsom avtalsfrågor rörande arbetskraft m. m., böra däremot givetvis vara undantagna från sådan rådgivning liksom även de fall, där konsultationsbehovet kan tillgodoses av SHSO:s organ. Med utgångspunkt härifrån skulle företagarnämndernas rådgivningsverksamhet främst komma att omfatta allmän rådgivning i finansierings- och redovisningsfrågor, allmänna tekniska spörsmål ävensom vissa företagsorganisatoriska problem, exempelvis rörande inköp av arbetsmaterial, maskiner och verktyg, försäljningsmetoder, praxis vid slutande av avtal m. m. Härvid skulle i fråga om konsultationer rörande spörsmål utanför nämndkonsulenternas kompetensområde anvisning kunna lämnas på lämplig speciell expertis. Rådgivningen bör icke endast taga sikte pä redan befintliga företag, utan nämnden och dess tjänstemän skola även stå till tjänst med s. k. etableringsrådgivning. Startandet av ett nytt företag bör i områden med svagt utvecklat näringsliv bli föremål för stöd från det allmännas sida i huvudsak efter de riktlinjer, som äro vägledande inom företagareföreningarna. Självfallet måste därvid hänsyn tagas till att företagsamhet icke tillskapas i större omfattning än som svarar mot behovet. Det bör därför vad beträffar dylika 3—457121.

områden ankomma på nämnden att noga överväga förutsättningarna för företagets fortsatta utveckling. Då det gäller etablering av nya företag, böra i första hand de ekonomiska förutsättningarna noga prövas. I samband därmed bör även beaktas, att företagen förläggas så, att de däri sysselsattas berättigade krav på social och kulturell standard tillgodoses. En övertänkt lokalisering är även av värde med hänsyn till stads- och regionplanering. Det blir billigare att anlägga gator, ledningar etc, om man placerar in företagen med eventuellt tillhörande bostadsbyggnader efter en på förhand uppgjord plan än om dessa anordningar skola vidtagas först sedan företagen placerats utan hänsyn tiil behovet av sagda anordningar. En så organiserad rådgivning och allmän upplysningsverksamhet i lokaliseringsfrågor synes vara av stor betydelse. Rätt bedriven synes den kunna bli en av nämndernas viktigare uppgifter. Det ligger i sakens natur, att även denna gren av företagarnämndernas verksamhet måste bedrivas i intimt samarbete med vederbörande kommunala myndigheter. Till dessa frågor får utredningen anledning återkomma i sitt senare betänkande, vari kommer att behandlas bland annat småföretagens iokaliseringsfrågor och verkstadsbeståndet. Utredningen vill emellertid redan här förutskicka, att nämnderna i sin konsultationsverksamhet böra söka kontakt med andra organ med liknande uppgifter. För nämndernas arbete värdefulla upplysningar kunna exempelvis lämnas av arbetsmarknadskommissionen, bland annat genom dess sociala beredskapssektion, som har att bereda ärenden rörande främjande av produktiva företag till förebyggande eller avhjälpande av arbetslöshet. Så är även fallet med den kommitté, som under namnet Industriens produktionsråd (förut Industriens omställningskommitté) bildats av Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen för behandling av sådana lokala sysselsättningsproblem, som uppkomma, då industriföretag nedlägga eller vidtaga större omläggningar i driften. Detta råd har på sitt program även upptagit allmän rådgivande verksamhet vid etablering av nya företag. Det finns icke anledning att på sagda etableringsrådgivning ställa samma krav på att företagaren själv skall bära kostnaderna för densamma som i fråga om den specialistbetonade driftsrådgivningen. Samhällets direkta intresse att medverka till en rationell utbyggnad av företagsamheten motiverar, att det allmänna här bidrager med hela kostnaden. Utredningen är angelägen understryka, att vid den ekonomiska och tekniska rådgivningen genom yrkeskonsulenter bör i samtliga fall, där så lämpligen kan ske, även utnyttjas de resurser, som finnas hos befintliga organ. Det förhållandet, att konsultationsmöjligheter i ekonomiska och tekniska frågor erbjudas genom Statens hantverksinstilut och företagarnämnderna, bör dock icke medföra en begränsning av den konsulentverksamhet, som bedrives genom SHSO och eventuellt andra organisationer. Det är tvärtom angeläget, att företagarna utnyttja sina egna organisationer. Endast härigenom torde principen att småföretagsamheten, så långt möjligt är, skall hjälpa sig själv på bästa sätt kunna upprätthållas.

35 Ett intimt samarbete i fråga om konsulentverksamhetcn bör komina till stånd mellan företagarnämnden och de lokala småföretagarorganisationerna. Ett sådant samarbete kan med fördel få den formen att, på sätt som nu tilllämpas av Gävleborgs läns företagareförening, en företagarnämndens konsulent även tjänstgör som sekreterare i hantverksdistriktet. Framhållas bör att även frågor om det tekniska förfarandet vid beviljande av lån måste behärskas av samma tjänstemän vid nämnderna, som ha att handlägga övriga konsulentärenden, enär frågan om beviljandet av ett lån som regel måste bedömas även ur synpunkten av vissa tekniska förhållanden. Härtill får utredningen anledning att återkomma. Det föreliggande behovet av rådgivning inom hantverk och småindustri är till stor del av sådan art, att vad som främst erfordras skulle kunna anses vara vägledning i vissa allmänna spörsmål. Denna synpunkt torde särskilt äga tillämpning med avseende på det redovisnings- och försäljningstekniska området. Den vid hantverksinstitutet bedrivna kursverksamheten kan i sagda avseenden giva viss ledning för nämndernas och även organisationernas insatser på området. Åstadkommande av lättillgängliga och praktiska skriftserier i för småföretag avsedda företags- och driftsekonomiska ämnen är en betydelsefull uppgift såväl för hantverksinstitutet som för organisationerna, främst SHSO. Det arbete härpå som redan nu bedrives bör, såsom utredningen i sitt senare betänkande får anledning närmare utveckla, understödjas av staten genom erforderlig medelsanvisning. Utredningen har i kap. 2 (s. 18) anfört, att den icke förbisett den ideella tillgång, som ligger i själva föreningstanken med dess syftemål att åstadkomma en önskvärd personlig kontakt mellan företagarna. Sådan kontakt får anses vara av synnerlig betydelse för ett gott resultat av h ä r föreslagna åtgärder. Den bör därför stimuleras och underlättas genom åtgärder från företagarnämnderna, bland annat genom att nämnderna i samarbete med hantverkets och småindustriens organisationer och de kommunala myndigheterna anordna konferenser för distriktets företagare och andra för verksamheten intresserade, s. k. f ö r e t a g a r d a g a r, med syfte att väcka och vidmakthålla intresset hos företagarna för utbyte av rön och erfarenheter i tekniska och ekonomiska m. fl. frågor. Vid dessa företagardagar bör genom föredrag eller demonstrationer av verkstäder m. m. sådana problem belysas, som kunna vara av intresse för småföretagarna. Enskilda företagare böra även stimuleras att vid dessa »dagar» lämna sin medverkan genom att framföra redogörelser för av dem vidtagna anordningar i rationaliseringssyfte, utförda undersökningar m. m.

36 KAPITEL 5.

Låneverksamheten N u v a r a n d e l å n e m ö j l i g h e t e r för s m å f ö r e t a g a r e I sitt betänkande den 17 april 1941 har 1940 års hantverks- och småindustriutredning bland annat lämnat en redogörelse för de lånemöjligheter, som under statens medverkan för det dåvarande voro ordnade för småföretagarna. Härvid redogjordes för statens hantverkslånefond, industrilånefonden, manufakturförlagslånefonden, hemslöjdslånefonden, Aktiebolaget industrikredit och kreditgivning genom företagareföreningarnas förmedling. Utredningen, som tillåter sig hänvisa till nämnda redogörelse, inskränker sig i det följande huvudsakligen till vissa kompletterande uppgifter rörande kreditgivningen genom nämnda fonder och organ jämte en redogörelse för den på grundval av 1940 års hantverks- och småindustriutrednings förslag bildade fonden för hantverks- och småindustrikredit. Hantverksföreningarnas kreditkassor omnämnas även. I fråga om de av utredningen nu inhämtade uppgifterna gäller därvid, att med b e v i l j a d e lån avses b e v i l j a d e och u t l ä m n a d e . Beträffande Aktiebolaget industrikredit har dock, med hänsyn till den väsentliga skillnad, som där är för handen i detta avseende, redovisats såväl beviljade som utlämnade lån. Statens hantverkslånefond bildades genom beslut av 1910 års riksdag. Låneverksamheten, som ombesörjes av kommerskollegium såsom lånebeviljande myndighet, regleras genom kungörelse den 29 maj 1936 (nr 235), ändrad den 18 juni 1937 (nr 622) och den 19 december 1941 (nr 965). Fonden avser långivning (hantverkslån) dels för anskaffande och installering av arbetsmaskiner, motorer eller andra dyrbarare arbetsredskap (maskinanskaffningslån), dels för uppförande eller ombyggnad av verkstadslokaler (verkstadslån), dels ock till rörelsekapital (förlagslån). Låneformen verkstadslån infördes år 1941. Maskinanskaffningslån får uppgå till högst nio tiondelar och verkstadslån till högst två tredjedelar av den beräknade och av kommerskollegium godkända kostnaden för de med lånet avsedda åtgärderna, dock att högre lånebelopp icke må beviljas för någotdera ändamålet än 10 000 kronor. Förlagslån må till en och samma låntagare beviljas med högst 3 000 kronor, i undantagsfall 5 000 kronor. Hantverkslån skall, sedan det innehafts under ett år från första lyftningsdagen, enligt av kollegium fastställd amorteringsplan återbetalas med lika belopp årligen under närmast följande fem år, dock att beträffande verkstadslån nämnda amorteringstid enligt kollegii bestämmande kan utsträckas att omfatta högst nio år. Nu gällande räntesats är lika med normalräntan, för närvarande 4 °/o.

37 Antalet låneansökningar har under tiden */i 1 9 4 0 - -30/9 1945 utgjort 1171 till ett sammanlagt belopp av 6 977 720 kronor. Därav ha beviljats 185 lån till ett sammanlagt belopp av 726 050 kronor. Hantverkslånefondens tillgångar utgjorde den 1 januari 1941 1 november 1945 Kronor Kronor Kontant behållning 1 017 385 1 058 245 Utestående belopp (antal lån) 630 129 (517) 539 895 (177) Fondens kapitaltillgångar 1 647 514 1 598 140 Lånefrekvensen och fördelningen på olika typer av låntagare under n ä m n d a tid framgår närmare av tab. 1 och 2. Hantverkslånefonden uppvisar, sannolikt till följd av lånevillkoren, icke någon utveckling till ökat stöd av småföretagsamheten, ehuruväl under den del av är 1945, som ingår i redovisningen, en i viss mån ökad långivning förekommit. Ur tillgängligt material kunna i huvudsak följande förhållanden konstateras. Under perioden a / 7 1936—31/iz 1 9 4 ° ( 5 4 månader), som redovisats i 1940 års hantverks- och småindustriutrednings betänkande (SOU 1941:14) ansöktes om 1061 lån varav beviljades 169 (15,9 °/o) med ett medellånebelopp av 3 149 kronor. Under den av småföretagsutredningen nu redovisade tiden */i 1940— 30 / 9 1945 (69 månader) ha ansökts om 1171 lån å i medeltal 5 959 kronor. Av dessa beviljades och utlämnades 185 (15,8 °/o) med ett medelbelopp av 3 925 kronor. Ansökningar om län till nya företag under den genom utredningens försorg undersökta perioden avsågo till ungefär en tredjedel av antalet (34,8 °/o) och fyra tiondelar av länesumman (39,6 °/o) nya företag, medan av de beviljade lånen endast en femtedel av såväl antal som lånesumma (20,5 respektive 20,8 °/o) avsåg sådana företag. Av beviljade lån till hantverksföretag utgingo 22,8 °/o av antalet och 20,8 °/o av lånesumman till nya företag och av lån till småindustriföretag 7,4 °/o av antalet och 12,9 °/o av lånesumman. Vid bedömandet av de anförda siffrorna för avslagna låneansökningar bör emellertid beaktas, att en stor del av de lånesökande ej synes ha haft klart för sig de med lån från fonden förbundna villkoren. Industrilånefonden. Angående lån från denna fond äro bestämmelser meddelade genom kungörelse den 13 oktober 1927 (nr 402), ändrad den 22 juni 1934 (nr 378), den 18 juni 1937 (nr 621), den 11 oktober 1940 (nr 866) och den 9 april 1941 (nr 198). Ansökningar om lån från industrilånefonden prövas och avgöras av Kungl. Maj:t. Lån utlämnas dels för industriella anläggningar, vilka avse tillgodogörande av landets torvtillgångar (torvlån), dels för industriella anläggningar av annat slag, varvid sädana tillverkningar, som ha betydelse för lantbruket, särskilt böra vinna beaktande (industrilån). För torvlån skall lämnas av Kungl. Maj:t föreskriven säkerhet och för industrilån av statskontoret godkänd säkerhet. Räntesatsen är lika med normalräntan, för närvarande 4 °/o. Industrilånefondens tillgångar utgjorde den 30 juni 1940 30 juni 1945 Kronor Kronor Kontant behållning.. 1 543 415 2 784 791 Räntefordringar 17 083 32 995 Fastighet 190 575 Utestående och beviljade lån (antal lån): Torvlån 62 867 (5) 1 349 478 (36) Industrilån 670 465 (12) 733 332 (17) 585 469 (5) 1 934 947 (41) Fondens kapitaltillgångar 2 293 830 4 943 308

38 T a b e l l 1. A n t a l u n d e r t i d e n Vi 1940—3% 194» u r s t a t e n s h a n t v e r k s l å n e f o n d b e v i l j a d e lån r e s p e k t i v e a v s l a g n a l å n e a n s ö k n i n g a r f ö r d e l a d e på s t o r l e k s g r u p p e r och lånlagarkategorier. a = samtliga företag

b = därav nya företag. Låneansökningar

Kategorier Å r

Beviljade l å n därav därav 1940 1941 1942 1943 1944 Vi-30/9 1945

högst 1000

småindustriföretaq därav 1940 1941 1942

därav 1940 1941 1942 1943 1944 Vi- 3 % 1945 därav 1940 1941 1942 1943 1944 Vi- 3 % 1945 Hela a n t a l e t l å n e a n s ö k n i n g a r 1

5001— 10 000

10 001— 25 000 a

b

a

b

a

b

a

b

i

14 2 5 4

87 9 24 13

8 I

19 2 2 1 2 5 7

9 15 17

33 3 5 4 8 6 7

i

1 1

4 I

6 9

3 1 1 1

1 2

11 3 4 1

1943 1944 Vi- 8 % 1945 Avslagna låneansökningar . . . därav

3 001— 5 000

a

1001— 3 000

a kronor

9 1 1 3 2 2

2 1 63 26

59 24 16 4 17 6 10 5 7 4 8 5 1

274 71 66 51 41 35 10

40 7 12 12

87 179 15 41 15 13 33 18 32 20 34 6 27 12 12 45 I 11 4 15 7 3 5 3 6 1 1

2 1 1

2 2

8 1

78 27

268 Summa

b

a

b

158 16 36 22 22 28 34

27 5 8 2 7 2 3

1 1

1 2

3 Q

1 I

I

2 1

4 2

3 10 l

7 I

I

80 231 90 154

69 165 •4 26 9 27 12 31 30 11 18 39 5 12

72 106 10 7 4 9 11 17 33 21 40 5 7

783 161 147 141 145 149 40

315 46 40 50 7i 87

203 46 53 44

54 6

30 17 13

9 8

76 1171

11 1

4 2 I

66 19 14 13 10 5 5

88 259

Företag, som ej äro att hänföra till ege ätliga han tverksföre tag.

4 2

4 3 2

48 9 10 11 6 6 6

961 162

3 1

9 24 23 3

4 2

3 1

13 13

39 h

a a

Fl

•ex

O

a E

.>T*

C •-3 :C

C o M

S 3 cd

• C 3 4) e

i «-1-' rf

IO

M

« TM

Ca

s a

> a

i fl

^~-

4J M

4>

a •0

-

CJ M

O •er V

d offl

ed

a c

a

41 TS

1 »« =« ft a

"51

« l

CO Tji os

c +-a

i

O iO co (^) O

o o o o

O

o o H CM

© © © Ct © © 91

© I» »O T*

T* 1^» ©I

© T—1

© CO ©

O © CO

05 CC t»

»O TM 05

CO © CM

© O O

TM

IN»

TM

© ©

o o

O O i-H

O O O

SO

CO CO r i

co

• *

CM

i-i CO i-i

CO ta

CO CM

O TU

—i CM

© i »

o ©

O in

O o m in CM CTS CM ©

TM

i H

o o o CO

o o r00 CO

1 TJI

© © l-i " * 05 " *

© S-l !>. O. t>. © ©

© © O © © t» »1

T* ia

TM l»

l~ © Tji

TH

O o o i n ©

o o o t^ in

© © »(5

o o <M

»H © l©

CO CD CM

co

in

© ©

Tji Tji

o o © co Tji

o o er» o t^

© © 00 8i © T*

O O -1 in o cc

i-H

in '# • ^ •"»! CO >n 1» co

© IO

o

© o C© ©

O

r H

o

GO GNJ

O i-H

CM

O O

O o

o o

T-

CO r-

o —H

CT3 CO

O i-H

CO © <51

CM CO

»o ©

CO

i C rf

T* 01

3-5

©

O o

O iO —i

O O iO

o CM

in

o

,_. rf i-1

H O

a - t i

o

1-1

1 _ fl 05 CJ - ^

O C5 —1

55 O liO t~t~

in o —1

©

o

©

1—1 O co c^

o Q CM a~. CO O

o iO r~ co Tji CD

O o Tji CM in

o o Tji -H co

© © " * M © " *

O iO CM O Tji C-

H t^

O co

CTi

T* © «1

CO co

© O © >o » O "*J< •«*< r r i t>. -ti TM ^ f l TM

O o in o CM C75 CO CM CT5 CM t^ co

o in CM r-J CO CO

o in in ^H CM rH

© »o ei © Tti (N

O in © o in Tji

1(S CO

co co

—i Tji

o lO

Tji Tji

CO i-l

©

o !>• igl

o lO t^

o

CO !>•

o o CM CO CC CO in in in

TM

I

,

O o iO CO

Q O O co

1 CM CM

Q*

i O

1 CM

© o:

»— -*

— . Ö CO

<* -*

C75

»O t>-

O o o CO

1-1

©

CM

i—I

T M

in Tji —H

O CO

*H

*H

CM

© in

co co

TM

e3S i n © CO tfS © CM 05 i>>o ©

LC

co CO in

iC.

CD

><t

—

cc

CO

T *

© © ce

c

o o co CD

!>•

«#

1 O o O rCM

1 1

© © ©1

co vO

f-

o

© »o ©

o »o CTi

o iO Tji

o in Tji

© 05 ©

Ifl co CM

i> CO CO

o <M CM

co in

" *

co —i

TM

i—i

1 —. G rf 03 +•>

B

§

_, »1

I

CD

>a

I

1 — 1

!>• © <M

-H CD

CM in

o o CM co CD CO

o o in in Tji

CC

CO

TJI

Tji

©

>

«

MJ

C 03

C) o 55 <Ji

- * © TM TM

>n CO CM

c tiD S C

u

ti A3 cD

M o

<u

t>

Ö *•

C

*•

— -: c

o

f

I

H Öo "M K :0 OR - a

H->

C

a

o«

t

c( 0 t• » a t :

;

".:

- *-

c

•»

\ t i .2? c

! *lS

§ ? ^ : o3 E

Is

W

41 Bi

~3

r

-<

t3

C

E

fl

3 3

tiD

f* 4-!

17 Cl

£

'

a *

> < i -> f3

fl »a "* *4 4)

l

fl

! S1

> •»

Si

^

>

<

OJ

"%>

_,

:ct 3

+ J

•»->

ti D

»a c: .BP c • « • 3 ?• .2 f vy) »

a

:03

*2

fl -

:Pi

:0

:0 2 B

a s£

W

<i

* 3 T3

G S co

w

w3 t

ti D o

:C *• o > C

P !0J •c

;

?

s

-

Bf

3 a T35 a

>0

a 3

« =

a

ns "Ö

t. -

:c

2 2

fe

H

-5 O

+->

•

g '2 -o

g

rf

O)

M <

•2 ^ M4 fl

03 C X

i

p

CM in

C

c/5

fl :E 2 *•- 'E '— a --

se

JvJ

C

ös

t E

"OJ!

CD M :0

a

"Qt

CO

»i

C 4»

M

<u M :0

s a

Ä

CO in

a

ec OJ

!3

>

M

••—3

tc

T3

OJ

© »o TTI

CO cu »i

i—I

-< :a M V

QD 03 4-1 cu M :0 CO

» i

T M

°3 »M .»«-»

o —1 CM in CO CM

TM

M O o u

© © TM

1-1

T H

o M ,£4

CM

CO

TM

CM

o Q

© r-i

h-

•** eo TM

t-

d - O t -

i—i

© t-CM CO

© © TM

O tC

i-i

i-H

.o o

1 ^

© K5 L>-

H O

O

•B

rf

•a fl c a

3 a S

o O CM

r-l

1 —i

0)

M

l> CO •IO

-*

M

1—1

a

o O Tji

T-

O C

Mi OS l H

£

o

i O

tH

O

t/i

1^-

IO CO

!>• CO TCOj i ti -»l CO co CO

,^

ft

<TM• • 3

2 o ?!

O

fl rf rf +J

>« v

i i

O l

© i>

© © .O <M

© !>. © r-l »O »1 ©

T —

A °a

0 CM

_ a

o M

Tji

o05

b 4)

CO »O TM

l > t » TM

i—I

t-

•r-

CC co

T M

— , t~- i O !>• l > ir"O1 CO

©

-*

a « •es T3

C 4>

»o C©

ias

1—I

H O

•

VH

TM

© >c

rf -^

V

• •

T H

© © iB © i© © CO CO • * *1 »JO TM

G©

go

o

I C

T *

s -

FM

«5

» i i >

O O

M O c o

Tji

CJ»

O

© o ©

T H

orf

B

o »o O co

00 •—i

cu

_, -

^ -a "C c

:rf 3 , 'fl tJ 2 co

M rj ^-i

g 03 fl

£ w <

40 Manufakturförlagslånefonden. Lån från denna fond må enligt vad numera är stadgat utlämnas till fabriksanläggningar, dock att anläggningar hörande till jordbrukets binäringar samt till bergshanteringen pläga undantagas från erhållande av dylika lån. Gällande författningsbestämmelser återfinnas i kungörelsen den 4 november 1927 (nr 403) med ändring den 18 juni 1937 (nr 621). Räntesatsen är lika med normalräntan, för närvarande 4 °/o. Manufakturförlagslånefondens tillgångar utgjorde den

Kontant behållning Räntefordringar Utestående och beviljade lån (antal lån) Fondens kapitaltillgångar

30 juni 1940 Kronor

30 juni 1945 Kronor

1 754 504 47 735 1 512 483 (25) 3 314 722

1 809 887 30 096 1 572 682 (16) 3 412 665

Hemslöjdslånefonden. Nu gällande bestämmelser rörande denna fond återfinnas i kungörelse den 21 juni 1940 (nr 605), ändrad genom kungörelser den 22 november 1940 (nr 952) och den 13 mars 1942 (nr 152). Räntan är lika med normalräntan, för närvarande 4 °/o. Hemslöjdslånefondens tillgångar utgjorde den 30 juni 1940 30 juni 1945 Kronor Kronor K o n t a n t behållning . . . . 71 838 22 881 Räntefordringar 1 302 8 873 Utestående och beviljade lån (antal lån): Linberedningslån 2 396 (1) 4 642 101 (16) Hemslöjdslån 36 312 (7) 37 639 (11) 38 708 (8) Hampberedningslån . . . 3 782 925 (6) 8 462 665 (33) Fondens kapitaltillgångar 111 848 8 494 419 Aktiebolaget industrikredit har till uppgift att tillgodose industriens, hantverkets och handelns behov av långfristig och medellång kredit. Till bolagets verksamhet har riksdagen anvisat medel genom anslag till aktieteckning för statens räkning. Bolaget lämnar endast i undantagsfall lån på längre tid än tio år, och utlämnade lån skola i regel helt eller delvis amorteras under lånetiden. Lån får utlämnas endast mot fullt betryggande säkerhet. Möjligheter föreligga att i särskild ordning sörja för viss kreditgivning till företag, vilka visserligen icke kunna lämna erforderliga säkerheter men vilka dock av »sociala eller andra hänsyn» böra komma i åtnjutande av kredit. I bolagsordningen stipuleras att »styrelsen må mot skälig ersätining till bolaget åtaga sig att, för det allmännas räkning och enligt av Konungen meddelade bestämmelser, vid sidan av förvaltningen av bolagets angelägenheter handhava utlåning åt näringsidkare här i riket med användande av medel, som av staten i särskild ordning ställas till styrelsens förfogande för sådant ändamål». Bolaget h a r hittills icke tagits i anspråk för någon utlåning i detta syfte. Några nya bestämmelser eller ändrade riktlinjer för bolagets verksamhet ha icke tillkommit sedan 1940 års hantverks- och småindustriutredning avgav sitt betänkande. Efterfrågan på lån har alltjämt varit mycket begränsad. Under tiden 1 januari 1941—30 november 1945 ha 63 ansökningar om lån å tillsammans 12 173 600 kronor b e v i l j a t s — men samtliga ha icke tagits i anspråk — medan 72 ansökningar om lån å tillsammans 7 680 665 kronor avslagits. Av det totala antalet ansökningar ha 31 °/o avsett lån å högst 25 000 kronor, medan de sökta lånen ii medeltal något överstigit 145 000 kronor. Av de beviljade ansökningarna avsågo 11 stycken lån till belopp å 25 000 kronor och därunder — lägst 5 000 kronor — medan

41 av de avslagna ansökningarna 31 stycken avsågo belopp icke överstigande 25 000 kronor. Härvid är att märka, att ett betydande antal förfrågningar om lån icke leda till formlig ansökan, i sådana fall då överhuvud taget inga förutsättningar för bifall föreligga, samt att detta framförallt gäller smålån. De nya lån, som u t l ä m n a t s under tiden 1 januari 1941—30 november 1945, ha i medeltal rört sig om i det närmaste 250 000 kronor. (För beräkningen har, då det varit fråga om utökning av lån, totalbeloppet och icke den utanordnade ökningen lagts till grund.) Av de utlämnade lånen ha endast 7 stycken varit av storleksordningen högst 25 000 kronor och det lägsta beloppet har utgjort 12 000 kronor. Summan av dessa lån motsvarar mindre än 1,5 °/o av summan av samtliga under ifrågavarande tid utanordnade lån. Räntan varierar alltefter det allmänna ränteläget. För närvarande utgör räntan 3V2—4 °/o, varvid räntesatsens storlek i det enskilda fallet bestämmes med hänsyn till arten av den ställda säkerheten. Bolagets ekonomiska ställning enligt boksluten för åren 1941—1944 framgår av tab. 3. Tabell 3. Översikt över AB Industrikredits tillgångar och skulder enligt boksluten för åren 1941—1944. Kronor Tillgångar och skulder

år

146 708 1060571 2 000 000 9 810 688 1 13552

145 672 1 040 646 2 000 000 10 450 575 1 29 264

13 031520

239 007 1 096 744 1 969 503 11 405 050 1 12 500 14 722 805

284 706 1528 361 1 969 503 10 813 425 1 20 365 14616361

8 000 000 550000 72 447 2 750 000 1 200 000 63121 40132 199 000 28431 128 389

8 000000 650 000 93 349 3 475 000 900 000 59 269 49 901 208 000 56 819 173 820

8 000 000 800 000 116 159 3 200 000 2 000 000 85 944 56 999 208000 80 640 175 063

13 031520

13 666158

14 722805

8 000 000 1 000 000 137 786 2 925 000 2 000 000 81399 11489 195 000 55 703 209 984 14616 361

Tillgångar.

Summa Garantifond: Svenska statens 4 % obligationer kronor 12 000 000 Skulder. Aktiekapital Reservfond

Annan upplåning

Skatter Årets v i n s t . . . •. Summa

Fonden för hantverks- och småindustrikredit inrättades år 1941 på grundval av ett förslag upprättat av 1940 års hantverks- och småindustriutredning. Bestämmelser angående lån från fonden hava meddelats i kungörelse den 19 december 1941 (nr 964). Som kapital är anviisat ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor.

42 F o n d e n , s o m f ö r v a l t a s a v r i k s b a n k e n , h a r till ä n d a m å l att m ö j l i g g ö r a u t l ä m n a n d e av l å n till i d k a r e av h a n t v e r k eller s m å i n d u s t r i . L å n f r å n f o n d e n beviljas e n d a s t i n o m d i s t r i k t i riket, i vilket finnes av K u n g l . Maj:t g o d k ä n d e k o n o m i s k f ö r e n i n g m e d u p p g i f t att f r ä m j a h a n t v e r k och s m å i n d u s t r i i n o m f ö r e n i n g e n s v e r k s a m h e t s o m r å d e g e n o m att a n s k a f f a l å n å t m e d l e m m a r , s o m i d k a s å d a n r ö r e l s e . S å d a n a före n i n g a r , s. k. g a r a n t i f ö r e n i n g a r , h a hittills b i l d a t s i n o m sju d i s t r i k t o m fattande Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Hallands samt K o p p a r b e r g s och V ä s t m a n l a n d s l ä n . S å s o m m e d l e m m a r i s å d a n f ö r e n i n g m å i n g å e n v a r , s o m i d k a r h a n t v e r k eller i n d u s t r i i n o m distriktet, ä v e n s o m s a m m a n s l u t n i n g a r a v s å d a n a f ö r e t a g a r e . L å n e v e r k s a m h e t m å ej b e d r i v a s m e d miindre g a r a n t i f ö r e n i n g e n i k l ä d e r sig b e t a l n i n g s a n s v a r för hälften av alla f ö r l u s t e r p å u t l ä m n a d e l å n i n o m d i s t r i k t e t intill ett s a m m a n l a g t b e l o p p av lägst 10 000 k r o n o r s a m t s å s o m s ä k e r h e t h ä r f ö r p a n t f ö r s k r i v e r f ö r e n i n g e n s i n s a t s k a p i t a l eller a n d r a , av f u l l m ä k t i g e i r i k s b a n k e n g o d t a g n a t i l l g å n g a r till s a m m a b e l o p p s o m det v a r a a n s v a r s f ö r b i n d e l s e n l y d e r . S k u l l e , s e d a n p a n t f ö r s k r i v n i n g s å l u n d a skett, v ä r d e t av de p a n t f ö r s k r i v n a b e h å l l n a t i l l g å n g a r n a n e d g å u n d e r 10 000 k r o n o r , m å d o c k u t a n h i n d e r d ä r a v l å n e v e r k s a m h e t e n f o r t s ä t t a . L å n m å beviljas i n o m d i s t r i k t e t m e d t i l l h o p a h ö g s t så s t o r t b e l o p p , att s u m m a n av u t e s t å e n d e l å n m o t s v a r a r t j u g u g å n g e r v ä r d e t av f ö r e n i n g e n s p a n t f ö r s k r i v n a b e h å l l n a tillgångar. A n s ö k n i n g a r o m l å n p r ö v a s o c h a v g ö r a s vid r i k s b a n k s k o n t o r e t i n o m v e d e r b ö r a n d e d i s t r i k t efter h ö r a n d e av g a r a n t i f ö r e n i n g e n s styrelse. L å n f å r icke beviljas m o t T a b e l l 4. A n t a l u r f o n d e n f ö r h a n t v e r k s - o c h s m å i n d u s t r i k r e d i t s e d a n v e r k s a m h e t e n s b ö r j a n t. o. m. d e n 3 % 1945 u t l ä m n a d e l å n r e s p e k t i v e a v s l a g n a låneansökningar fördelade på storleksgrupper och låntagarkategorier. Antal låneansökningar å kronor

Kategorier

Beviljade lån därav nya företag A. Egentliga hantverksföretag därav nya företag

högst 1000

—

A. Egentliga hantverksföretag därav nya företag

1 1

—

1 1

1 1

— —

52 000 7 000

—

B. Småindustriföretag 1 därav nya företag

1 1

Hela a n t a l e t l å n e a n s ö k ningar därav nya företag

4 1

—

B. Småindustriföretag 1 därav nya företag Avslagna låneansökningar . därav nya företag

Sammanlagt 1 001— 3 001— 5 001— 10 0 0 1 belopp i Summa 3 000 5 000 10 000 kronor 25 000

—

—

—

45 000 3

1 l 1 11

25 500 17 500 23 000 15 000 2 500 2 500 77 500 17 500

Företag, som ej äro att hänföra till egentliga hantverksföretag. — 2 Därav beviljades lån å sammanlagt 12 000 kronor 1944 respektive sammanlagt 40 000 kronor under tiden Vi— s % 1945. — 3 Därav avslogos låneansökningar å sammanlagt 23 000 kronor 1944 respektive sammanlagt 2 500 kronor under tiden 1/i—3% 1945.

43 styrelsens avstyrkan. Lån kan beviljas idkare av hantverk eller småindustri inom distriktet för anskaffande och installering av maskiner eller andra arbetsredskap, för uppförande eller ombyggnad av verkstadslokaler samt till förlagskapdtal. Till en och samma sökande må lån beviljas till högst ett belopp motsvarande 10 °/o av det sammanlagda högsta belopp, till vilket lån må beviljas inom distriktet. Lån lår dock icke i något fall uppgå till högre belopp än 25 000 kronor. För lån skall ställas säkerhet, där ej riksbankskontorets styrelse finner skäl eftergiva kravet därå. Högsta lånetid är 10 år. Räntan utgör normalräntan med tillägg av en halv procent, för närvarande 4 1 / 2 %>. Låneverksamheten har ännu icke kommit i gång i någon större utsträckning Anledningen härtill torde i främsta rummet vara, att garantiföreningar ännu icke bildats eller trätt i verksamhet annat än i ringa omfattning. Av ovannämnda hittills bildade garantiföreningar har en bildats år 1943, fyra ha bildats år 1944 och två år 1945. F r å n småföretagarhåll har man även ansett räntans storlek utgöra ett hinder för en mera intensiv lånefrekvens. Sedan fonden bildades den 1 januari 1942 ha till och med den 30 september 1945 genom tre riksbankskontor (Uppsala, Norrköping och Jönköping) beviljats sammanlagt åtta lån å tillhopa 52 000 kronor. De beviljade och avslagna låneansökningarnas fördelning på olika slag av företag och storleksgrupper framgå av tab. i. (Under tiden oktober 1945—januari 1946 ha dessutom beviljats fyra lån å tillhopa 47 400 kronor.) Av tabellen framgår, att lån icke ii något fall beviljats till nytt företag. Den hittillsvarande verksamheten har huvudsakligen kommit småindustrien tillgodo. Anledning till avslag var i två fall otillfredsställande säkerhet och i det tredje annan anledning. Hantverksföreningarnas kreditkassor. Inom några hantverksföreningar ha initiativ tagits till bildande av särskilda lånekassor i syfte att härigenom bereda föreningarnas medlemmar vissa möjligheter till lån på fördelaktiga villkor. De kreditkassor (-föreningar), som sålunda kommit till stånd, uppgå för närvarande till ett tjugutal, de flesta dock av tämligen blygsam omfattning. Verksamheten avser i huvudsak kort kreditgivning, växelaffärer etc. Tolv kassor i södra Sverige äro för närvarande anslutna till »Svenska Kreditföreningars Sammanslutning» och bedriva inom denna visst samarbete. Företagareföreningarna b e d r i v a en f ö r h å l l a n d e v i s o m f a t t a n d e låneverk^ s a m h e t . Medel till d e n n a v e r k s a m h e t t i l l h a n d a h å l l a s dels a v s t a t e n , dels a v l a n d s t i n g e n och k o m m u n e r n a och dels a v e n s k i l d a företagare. F r å n s t a t e n h a a n s l a g a v a r b e t s l ö s h e t s - respektive a r b e t s m a r k n a d s m e d e l u t g å t t till före n i n g a r n a för att av d e m u t d e l a s s å s o m l å n eller u n d e r s t ö d till e n s k i l d a föret a g a r e . Den 30 s e p t e m b e r 1945 h a d e för detta ä n d a m å l u t g å t t s t a t s a n s l a g m e d s a m m a n l a g t 4 307 500 k r o n o r , d ä r a v 3 000 000 k r o n o r s å s o m l å n o c h 1 307 500 k r o n o r s å s o m s u b v e n t i o n . S t a t s l å n e n ä r o r ä n t e f r i a u n d e r två å r o c h l ö p a d ä r e f t e r m e d 3V2 °/o r ä n t a . L å n e n skola å t e r b e t a l a s i den o r d n i n g K u n g l . Maj:t föreskriver. F ö r e n i n g a r n a ä g a m ö j l i g h e t att bevilja l å n u l a n att k r ä v a s t ä l l a n d e a v s ä k e r h e t . D e n av f ö r e n i n g a r n a b e t i n g a d e r ä n t a n u t g ö r s o m regel 372 °/o (två f ö r e n i n g a r t i l l ä m p a dock i regel 4 °/o). L å n e v i l l k o r e n få i b e t r a k t a n d e a v v a d n y s s sagts o m s ä k e r h e t a n s e s f ö r m å n l i g a för l å n t a g a r n a , d å d e ö p p n a vissa m ö j l i g h e t e r att e r h å l l a l å n p å villkor, s o m icke k u n n a g o d t a g a s a v b a n k e r n a .

44 Enär företagareföreningarna i väsentliga avseenden utgöra förebilder för de av utredningen föreslagna företagarnämnderna, tillåter sig utredningen att här något närmare redogöra för dessa föreningars organisation och verksamhet. Den första företagareföreningen bildades år 1937 i Norrbottens län under benämningen Norrbottens småindustriförening. Samma år tillkom Västernorrlands läns företagareförening. Under år 1938 följde Bohusläns företagareförening och Västerbottens företagareförening, vilken senare förening avlöste vissa redan tidigare i detta län verkande organisationer, och Jämtlands läns företagareförening tillkom år 1939. Slutligen bildades år 1941 Värmlands läns företagareförening och Gävleborgs läns företagareförening. Numera finnas alltså företagareföreningar i ett vart av de norrländska länen ävensom i Göteborgs och Bohus samt Värmlands län. Beträffande föreningarnas ändamål brukar i stadgania för dem angivas, att de ha att utreda möjligheterna för skapande av lönande företag, att genom propaganda främja en planmässigt ökad företagsamhet, att lämna upplysningar och råd rörande planering och finansiering av företag, att åt småföretagare, som äro medlemmar i respektive förening, utdela bidrag och lämna lån, i den mån härför erforderligt kapital ställes till föreningens förfogande, samt förmedla lån från staten eller annan långivare, att befrämja företagens avsättningsmöjligheter. Jämlikt stadgarna för samtliga föreningar utom Norrbottens småindustriförening ha dessa att främja även jordbrukets binäringar. Numera synes emellertid icke någon av föreningarna i nämnvärd grad taga befattning med sistnämnda produktionsgrenar. Det kan i detta sammanhang nämnas, att Västerbottens företagareförening har en särskild s. k. förmedlingsbyrå såsom försäljningsorgan, att hos Norrbottens småindustriförening finnes anordnad en särskild möbel- och inredningsavdelning samt att till Bohusläns företagareförening hör ett företag kallat »Båtcentralen», som fungerar som försäljningsorgan för båtar byggda genom föreningens försorg. Hos de båda sistnämnda föreningarna finnas anställda specialkonsulenter för sagda ändamål. Vid fem föreningar finnas biträdande konsulenter och i de två övriga är frågan om anställande av sådana aktuell. Företagareföreningarna äro konstruerade som ekonomiska föreningar u. p. a. och sålunda underkastade 1911 års föreningslags bestämmelser. Till medlemmar av föreningarna kunna antagas för respektive förenings syften intresserade enskilda personer, bolag, föreningar och stiftelser ävensom länets landsting och hushållningssällskap samt kommuner och andra samfälligheter. Insatserna lyda på 5 kronor utom i Bohuslän, Gävleborgs län och Värmland, där insatsen utgör 10 kronor. Antalet andelar, som få inneha vas av en och samma medlem, är hos de flesta föreningar maximerat. Beträffande andelskapitalens storlek och fördelning på olika slag av andelstecknare den 30 september 1945 ha företagareföreningarna lämnat i tab. 5 intagna uppgifter.

45 Tabell 5. Företagareföreningarnas andelskapital med fördelning p å olika slag av andelstecknare. Andelstecknare,

Företagareföreningar

Värmlands läns . . . . Gävleborgs läns . . . . Västernorrlands läns

Antal andelar

488 664 1139 1375 897 6198

HantverksHushåll- Kommuoch Lands- ningssmåinner ting sällskap dustriidkare

250 250 1000

100 250 250 1000

250 1750

2 200 4 860 6 970 3150 19 050

1280 760 3 350 1370 775

kronor Andra Hantverksoch smiiinprivata dustriidkare företag samt andra Summa föreoch per- privata tag och personer soner

9 940

4 880 6640 11390 6 875 4485 30990

1400 1020 970 5 005 60

Norrbottens småindu629 Summa 11390

250 36 230

8 445

1735 10190

3145 Av u p p k o m m a n d e vinst å företagareförenings v e r k s a m h e t skall viss del avs ä t t a s till en r e s e r v f o n d s a m t — u t o m i B o h u s l ä n — å t e r s t o d e n a v s ä t t a s till respektive b i d r a g s - o c h l å n e k a p i t a l , s å v i d a ej å f ö r e n i n g s s a m m a n t r ä d e beslutas, att b e l o p p e t skall a n v ä n d a s för a n n a t föreningens ä n d a m å l . I n o m s o c i a l d e p a r t e m e n t e t h a r u t a r b e t a t s ett förslag till n o r m a l s t a d g a r för f ö r e t a g a r e f ö r e n i n g a r n a . D e t t a förslag h a r emellertid t i l l k o m m i t efter fören i n g a r n a s b i l d a n d e , v a r f ö r väsentliga o l i k h e t e r m e l l a n d e olika f ö r e n i n g a r n a s s t a d g a r förefinnas. U t r e d n i n g e n l ä m n a r i bilaga B vissa uppgifter, som klarg ö r a s k i l l n a d e n m e l l a n d e olika f ö r e n i n g a r n a s s t a d g a r m e d u t g å n g s p u n k t f r å n normalstadgarna. E n s a m m a n s t ä l l n i n g a v f ö r e t a g a r e f ö r e n i n g a r n a s p e r s o n a l b e s t å n d m. m . u n d e r fjärde k v a r t a l e t 1945 s a m t a n t a l e t b e h a n d l a d e skrivelser och k o n s u l e n t e r n a s r e s d a g a r u n d e r olika å r återfinnes i tab. 6. Omfattningen av föreningarnas l å n e v e r k s a m h e t framgår närmare a v tab. 7—10. Till dessa tabeller m å följande k o m m e n t a r g ö r a s . Under den här ifrågavarande undersökningsperioden (Vi 1940— 3 % 1945) ha hos företagareföreningarna ansökts om 1 461 lån å tillhopa 11,44 miljoner kronor (i medeltal 7 829 kronor), varav beviljats 793 lån (54,3 °/o) å 5,39 miljoner kronor (i medeltal 6 791 kronor). Av den ansökta lånesumman beviljades 47,1 °/o. Omkring två tredjedelar av såväl antalet ansökningar (62,1 °/o) som den ansökta lånesumman (64,4 °/o) avsågo nya företag; av de beviljade lånen utgjorde de till nya företag något mindre än tre femtedelar i fråga om såväl antal som belopp (respektive 56,8 och 58,7 °/o). Av de beviljade lånen till hantverksföretag avsågo något mer än hälften (52,6 °/o av antalet och 52,i °/o av beloppet) och av lånen till småindustriföretag något mindre än Ire femtedelar (57,7 °/o av antalet och 59,6 °/o av beloppet) nya företag. Hantverksföretag till ett antal av 388 ansökte om lån å 2,07 miljoner kronor (i medeltal 5 337 kronor), varav beviljades 154 lån (39,7 %) å 650 000 kronor (i me-

40 T a b e l l 6.

F ö r e t a g a r e f ö r e n i n g a r n a s p e r s o n a l b e s t å n d m. m

Tjänstemännens utbildning och tjänstetid 1 Företagareförening

Biträdande konsulent

Konsulent utbildning

tjänstetid

utbildning

6 år gymnasie9 mån ingenjör

Bohusläns företagareförening

handelsutbildning, tekniska studier

Värmlands läns företagareförening

verkmästareo ar examen (Sala), 4 mån examen väg- o. vattenbyggnadsfacket STI 4 år gymnasieDHS 3 mån ingenjör

Gävleborgs läns företagareförening

tjänstetid

Specialkonsulent utbildning

tjänstetid

Ritare utbildning

tjänstetid

3 mån a) f. d. tullbevak- a) 4 år ningschef 7 mån b) handelshögb) 3 år skola 10 mån

Västernorrlands läns företagareför ening

studier vid Chal- 7 år gymnasiemers Tekniska 8 mån ingenjör Institut och i ut landet

Jämtlands läns företagareförening

civilingenjör

Västerbottens företagareförening

examen vid In 6 år studier vid anst. 16 dustriförbundets 7 mån S. T. I. /n arbetsledarin1945 stitut

Norrbottens småindustriförening

civilingenjör

1 år 2 mån

1 år

gymnasieingenjör

anst. a) möbel- och in- a) 1 år l:a ring vid anst. 1945 redningsarkitekt- 7 mån realgymnasi- 1945 examen vidTischum, studier lerfachschule, hos prof. Reineking,HildesMalmsten, heim vid Västerviks möbelb) högre konstin- b) andustriella avdel- ställd snickarskola ningen vid Tek- 1944 m. m., gesällbrev från niska skolan i Sthlms stads Stockholm hantverksförening

1 Tjänstetiden avser ifrågavarande anställning t. o. m. den 30 september 1945. — 2 Ramavtalets å högst 900 kronor per månad. — 8 Där pensionsförmåner angivits, gälla dessa endast de löner vilka

47 iligt av föreningarna lämnade uppgifter. Löner 2 och arvoden, kronor per år för Instrukloner finnas konsuför lent

biträdande konsulent

specialkonsulent

ritare

biträden

Pensionsförmåner 3

Behanc Ilade skrivelser sar nt antal resdag far för konsulenter na från ver csamhetens påbörj.m d e t. o. m. juni 1945 År

Skrivelser Inkomna A.vlåtna 657 543 482 800 801 1162 1314 1344 1 113 2178 1795 1901 680 1018 ej diarieförda

3 600

under utredning

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

—

1500 + ramavtalets index

SPP

1941 1942 1943 1944 1945

9 000 + 6 300 + ramavrörligt talets tillägg och kris- index tillägg 6480 consulenter 12 000

—

3 900

SPP

3 600

SPP

1941 1942 1943 1944 1945 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

188 295 307 889 314 480 402 1082 720 473 496 711 415

383 667 846 1708 806 392 603 1133 907 504 604 732 366

7 400 + consulent, sekreterare, rörligt cassaförval- tillägg ;are och kristillägg

—

—

—

consulenter, 8 600 + 7000 + lekreterare ramav- ramavtalets talets index index

—

5400 + ramavtalets index

SPP

1940 1941 1942 1943 1944 1945 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

374 429 486 506 591 442 1945 1640 1670 1449 1114 2 070 813

453 614 597 627 684 656 1953 1889 2 034 1585 1775 3 245 1921

xmsulenter, 9 900 + 6 600 + a) 3 600 ramav- ramav:assör talets talets index b) proviindex sion

tonsulent

12 000 + ramavtalets index

consul enter

consulenter

10 800

7 200

a) 7 200 -(-provision och vinstproc. b) 6 000

4 200

1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

Resdagar 114 111 159 156 142 145 70 35 95 98 100 57 27 61 60 60 30 88 67 98 89 67 65 82 43 40 72 61 54 33 22 53 43 80 59 70 77

71 ej diarieförda

Ve-Vio 1945 210 330

27 18 14 251417 17 24 15]

idex utgör 2 0-7 % tillsigg å hös st 900 krön or per in å n a d ; rt yrligt Ull ägg och kristillägg utgör 31 % tillägg ursiverats. — 4 Avser antalet resor: förteckning över resdagar finnes ej.

48 T a b e l l 7. Antal u n d e r t i d e n Vi 1940—3"/« 1945 a v f ö r e t a g a r e f ö r e n i n g a r n a beviljade lån respektive avslagna låneansökningar fördelade på storleksgrupper och l å n t a g a r k a t c g o r i e r . a = samtliga företag

b = därav nya företag L å n e a n s ö k n i n g ar

Kategorier Å r

Beviljade lån därav egentliga hantverks)'örelag därav 1940 1941 1942 1943 1944 7i-3%> 1945 småindustriförelag1 därav 1940 1941 1942

,

1944 Vi- % 1945 3

Avslagna låneansökningar därav egentliga hantverks företag därav 1940 1941 1942 1943 1944 Vi-80/» 1945

..

småindustriföretag1 därav 1940 1941 1942 1943 1944 Vi-3%> 1945 Hela antalet l å n e a n s ö k n i n g a r 1

högst 1000

10013 000

218 128 161

29 1 4 7 4 9 4

49 4 4 7

52 11 14 7 1 10 9

169 100 126 28 22 19 27 18 21 22 16 17 24 I I 11 39 19 30 29 H 28

76 167

151 104 119

79 143

37 6 11 12

66 6 10 9 9 18 14

41 4 5 5 6

85 13 27 12 9 13 11

3 3 2

30 6 11 4 3 6

3 0015 000

5 001— 10 000

å

10 0 0 1 over 25 000 25 000

94 194

1 4 9 12 9

3 5 4 6

1 2 5 16 3

kronor

69 12

3 i 3

10 12 12

H *S 9 8 17 13

10 11

50 3 5 5 12 12 13

12 24 6

10 18 4 6 20 11

5 9 7

15 14 25 18 52 43

4 1 9

113 3 4 12 26 32 36

52 9 14 4

69 132

8 15 20

9 26 17

5 6 10

6 18 15 19

28 1

11 10

5 17

5 12

5 4 15 10 12 39 52

92 3 9 4 8 26 42

148 87 369 232 2S0 173 337 207 287 179 40 30 1461 908

Företag, som ej äro att hänföra till egentliga hantverksföretag. Därav 1 lån å över 50 000 kronor genom Norrbottens småindustriförening. Bohusläns företagareförening. 4 Därav 1 Västernorrlands läns företagareförening. 6 > 1 Gävleborgs läns företagareförening. 6 » 1 Jämtlands läns företagareförening. 7 » 1 Bohusläns företagareförening. 8 > 2 Värmlands läns företagarförening. 2

160 MO

48 4 6 6 4 15 13

+->

Tji »© rH

1-1 CC

Cl Cl TH

1*1 (N I »

© (N

<N

O

• C5

- H

O

©

©

SS

T*

tN

es * *

© © ( N •«* Mi © iH

Cl 05 n5

Cl © ©5

00 O «

x* 05 CN

CC kf5 Mi

" * *^ iH

0 5 CC »(5 T - H »O !>• wH 0 5 05 © 59 <N ^H 0 5

l-H <N © t>» 05

© ^H T* © ©

• *

"H

GC

•<*

t© O i© »© i-i

1© © v© 1© iH

s c»

© 59 CC

1-H ©

^5

1© t© ©i t» t—

1© © 05 © L^»

1© 1©

l> Tf

©1 ©1

©1 ©I

05 OS

l© <N

c— r— TJI T j i k« i n © ^H CC f •S iH » H i-H

8 ||

i

O O CM

41 9 698 ., 1941 1 tiantver

3 OS 0 C l »© !>• T*l

co • *

»O 05

©1

|

© tH 1—1 -H 1

U Tji J g 2sJ CO

0 0 1-H ^W 0 5 1-H

CO

Norrt småi strif

4> 3 3 * j 73 4> O S Ä

o -Q *-

O 3 £H

M B

O B u o X

co 3

.3 j | 4 J

co :3 60 3 3 a> tH :0 H-l

0) IH

3 CC 3

' ^H B 3 3 +-' ,

>

fe

tH O

Is

O tH

£

la

1 KB 1-3

B 3 3 +->

•

fc 3 O :« 3 —'

HH

_

O B o tH

4> i 2

_H

tH

tH i©

"3

T3

4->

il

B "c? 3

i->

CO eo

o

Ii

a La

•ed

B 13

<3

3 CO "O 3 3 co

SS

+•> o B o tH

M

©1 GM 05 CO 05 © O CO 05 OS CC TJI

O O IN

O O CN

CN CN co co i-H • > *

>(5 >n « .—i I N OS

O O O O m> t^>

© GM

t(N

1—1 a i 0 CO

59 •0 D»

-^ r~CD

m os

iO

co - *

0 cn

©1 0 rr. Tji O 0 ©1 CC © r^ O CO i-H

© OS CO CO I N 1> CO -H GM I N

CO —1 co 0 t^ ec CO 1 * co nr: 0 CO —1

©J O IN <N O CC <N Cl

f-~ i-H

in i-H

lO

TJI • * f © CJ0

JO co lO CD CD

co co 0 0 O CO co 0 O CT2 CO i-H

in

T *

CO ">*i —1 CD CO CO CO iQ CM

^

O

1—1

1-1

-H

co co ^H^ .—1

CD

CO

in

in

l> 0 iO ©

CN in 0 CO

T* © 1-H

O 0 i-H

tN

0 0

O 0 i-H l^ OS co

0 0 O -H O co

tN O l>- Tji •>• CO © co © 0 U5 O 1-H .—1

»© CO D»

OO

CM

1-H O CC 0 t N CM tN © © CO i-H CM l© © I>- CO k© OS

OC

© O ! > • CO •>• r^ • * GM " * CO

CO CO O CO i O <N

Cl I>

Tti iO

i-H N

N i-(

in

© Cl 05 CN CC ©

O 0 ^i CM CO CD

o co •xjl

0 0 iH

in GM ©

0 0 co

r^ co

-*<

OS

^ CM CO CM

co 10 t - TJI

CO os

CO os CO CO

co co

-^1 in

CO 0 i-H iO t» i-H —1

1 1

CO

CO

co m

0 i-H

co os Tjl

in r» i-H

TJI

1—1

C l TJI O »O «M I N GM © tC l i-H 50 t~OS tI N CO ^H — lf2 Tji 0 1

Tji T « TJt —(

0 »O TJ«

0 0 O

0 0 0 0 co cc

O iO CO GM 1 * GM

lO CP

O «*

© "*

!

(N 05 Ol

(N t i-H

co r^ CO 1 ^ ( N QO i—I 1

i

—1 *#

in os

0D <x> ».(5 05 © •*# •H

1 1

GM CO CD CO T-i

0 0 iO 0 CD ! > r-H 1—1 ^ t i TJI 1—|

<N -H »C5 CN i H —1 © O © O t N co CN O r » co to co

O Cl 0 in O TH CO GM i-H —1

1-H O C l TJ<

CO CO

i> -H

in> co m CN

© .OS CO • *

f ^ -xji CO <M

Q © 0 m ^D t > !>• T * os in " * GM

O O £>

O tC. OJ

0 0

0 0

-H -*

OS

CO

CO CC co co CN i H

0 0 O GM CN —1

© co © CO CC CO "* co os in © -^

N »O

OS GM

1-1 CO T j i GM

i-H C D

Tji t» **

iO —1

—< CO CO i * GM CD

1 1

1 1 0

0 CD

CO

co co — <

1—1

CO CO

(N -<*l

—1 t ^

CM •<*<

0 CM —1 i O CM —-1 i-H O O O O < N i-H t ^ CD CO CO CO <M

B "3 3 i-1

CO

c =3 CO 3

os 5 1H

*

.ti

tH O B O tH

£

O

B "3

cq

3 .*-;

T *

1 © GM Tji I > l>- CO

CO i£5

CC 01

CO CC

1 *

"di

CO CN i-H ! > OS t ^ CD CD CO CD ir~ CO

© •*# (N

0 Tfl CO

© !>•

CN

© 59

CO

os co

0 5 <X> © i-H © 1 CM © •© © ©1 t© i-H

iO GO t^ Tji

*+i iH

in ao © ©

© O i-H

co co

in 1-H

in i-H

I

in CO CD CD

O O

1-H OS I > - CC

iO CM in co 'C co

0 O 0 r~ co

T *

©1 CO Tji 1-H

© i-H f-

O

CM

05 CO

T-t

r-{

I

1 1

0 CO lO

T*, -rtl t > co O i-H 0 CO 1—1

iO 0 Tjt O 0 in © TJI

r^ Ttl

•^i c o CM i-H

CM os T j i CN

1 1

O CD

0 CD

iH

i-H

1 1

,^ | 1 1 .-H

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

©

!>• ©1 "H

O

1 1 TJI r»

T *

1 CM

1 1

1 1

in in

© rT*i

© »©

© O OS

© »©

m

TJI CO © X •H

CC r-t

co 1-1

C CM in

c0 c c b

tH

O

•a

u 2 tu

a

•e s

e

g

tt

«

>•5

.BP c

S2 3

:-

5? ^ 4)

oa

u

*

S rB

:C **-

tH

1 °ti

3 a •*-> z:

W -c

<d

"

S

5.£ s> °B 2 B 00

CQ

to X

10 CO

6tH

a

U

3 S £1

» « •M

«9!

£3

*•

cx >

w>

e0

ii

i-H

0 in

CM CM CO co CO CO

O O

CO

0 1.-

CC TJI

B

W x

<j

(B B0

i" C>0

t

B

=a

m

1 g0 b

•••z

«-

* l

B 3 B

*• ; C

_«

T .

DB

—

MS

i

C/

"C

1a 11 ff.IE 1

T

ti «

r f É C i>

; 3 ^c >

fj

O!

i> t7

<ij

•

ai

3 B B B

5P t , CM tn 3 >£

• 3 " -H

t r 9

c-

« c

Tjl ^H

TJI T j i

3 +-> u tH :0 co

es g« -c B ^

H 3

X!© T3i-< tH o j 0 Fo

-

a £

• » * < • >

.BP e

ta

i ^

pH as

t i0

> J-> a- •2 1

M

: 3 O 03 Tf. X I ••-•

5 SÄ

1 1

B B

IH

- 12 « 0

a

i

BO *3 GS 3 = 3

I

0 CO

B :0 co I H C B

BP"Ö-r. i5 " 4*

1 Tji I-H

T *

1 C .B B

IH

I I

1 1 1 1 © ©

tH B S

tiO—'

CO co

os r-

"* 0

CO -H iH

3^—• M OS 3 r-H Ö0 1 D

OO co

T-H

1 O O CO iO co in

© ©

ti

Öfi 3 0} tH :0 co

OJ

4—467121.

CM

vH CO CO

tH

—

ao

»0 r1© Tji ©1 —1 © O 00 t^ 1© GM © CM a» no i>0 ©1 CN

co i n T j i CM

tH

•cd

1 1 1

1—1

*•*

_ 3

eo

, r © B5 - tH H C^OO H^ B

<X> i-H ' d i •<*<

0 0

1 1

©1

os

1—1

© ^ i3 rco .g

0 575 940 35 till ege

"** ,B 3

3 CO

Is ?!

T *

efön aref 0 h

IH

»© 1-M "* CC

rukets binäri;ngar av Bo] 201 kronor) s amt av Väs1 tilagt 57 990 kr.). — 2 Fi

O

g g

TJI Cl Cl Cl

avseende , (samman 300 kr. (i äntefrihet,

©1 »O !M © « * CC i© 00 CC ä© 05 T H 1© 0 5

n till före beviljades 600 kr. och 944 1 528 , 1943 770 : . och 194 subvention i form a

O

fcj ^

U i)

OTji •«

B

Dessut kr., 19 7 591 Förut

PH

^

GM n O TJI O © 1 © i-H 1

50 ic o i c

i IC O ICOO \NO t> o r> I tN^O f O © M l""K)Ofl)0

N

iO

© t N tN ©1 ©1 ! > • © » © OS © r - 0 5 rH © Tji 0 1 GO © ©5 k© I » O © ©I ©1 O

CO

T } S © C C 0 5 © © 0 5

T*

05 O O O I o IC IC Tf I \ g

N

•H T T f < 5 t > N 3 T f t > , 0 W5 O \ O 0 0 ON « i O* IC ^O ^O *5T% Tf t > ro^O Tf

©1 ©I

O

ro

M

2? 3 «S 2 95 2 S » °

TJI O

© iH

i©©1 ST? I §

T * © © G C 0 1 © 1 - H © 1 CC © 1 iB 0 5 I » © I

T *

IT.

©a »o T * ©i os ©i i>- © »a © © r>- © c c T* »© © t » © »© T * © Tji t »

d-Tt> i © ©I Tji © GO

i©

O N O TfN O PO ^ QlONi-i-ii-i O O I A H N N tv. N ON t-^ i n O ON00 i N i-i Ml N N

:8 8 8

.2 S

© »o o

l o o o o o o r r © r ^ o O N Q T j i o ©coo-HOTjiin

Tj< iH ^*i

CD CM i n —' CO T j i CD OS T j i CO O CD CO © 1-H i-H CO i-H CM < N

00 O

T*

00 CSTO

i n o o o © o c M CD o i n o © o © o i n co in CM i-H CD OOOOSOOOiOiO osi-H©r-©ocM

»©

i H CN © i-H Tjt GM

t> ©

t^-. — r<->vO "•* MO ' N i- r o - "

»O

OS ©

CN

coinTjicocoinTji

CN —i © ©

IT.

( S C f l H M M H H

O ! > • i - t —' i-H © T j i ^ H t > . OS © T j i c o « H i-Hi-i TJ(

'

Q © co a; a>

Tji OS 2 ©

t-r\ö

CUStH "aSS«o S so «<H

§8

3 3 to> eo 4>

O O

Sg t» .2

£ 3 c

& -

gig g

© o © o IT. o © o

I I

co B -B H

a; H

£ Bw o o B

O-g 1 NO

co tn :3 : 0

fr, IH

i-H O O Q i n © Q N O O O C Q 0 0 O Tji t>. tN O CM © i n r>.-n co < N - * © trn TJI i n - H i n r - i n CM i-H

© 0 0 O r-^"iO\Q r<» 00 O O N QVO o

£

•«

Tf

© © © i>-

O O O O O Q O T t i o Q i n o o o OJiOOt'ONCO cM©Tjir^in©in

5© 59

H H t C O H ( M ( M - H i-H CM i-H

© I

CQ ' • O C N

© <

© CO i-H i-H CD ©

Tji

-J-cT>t^N

O ©

1©

© - H r ^ GM © i - -

L© i n © © CO -M o ' c>-

©

n

8 8 I

s i>-

o

O >H

£ ^jos 'p — O S

•B\©in 4> CM m *»

B « 6 S ec g > -Bg 3 B g

•H

© in

^ «g « ^ I I vS I 8 8 BfgB """^ OJ H

•-o

©

c S

O O

woo m O -d-N « O O W l .00 TJ-NSO

I

« H co o „ B

2 o _ B tH o

IC v n v© N

00 00

CN O O O GM O O t » O O O 1^- O O ©1 © © © i-H CN TJi

I I

© ©

tN 0 O « i « N M Tf ITMJ-i f^ N O V O

M Ö N M V Ö N C O

IC

CC IT. T*

u

>

iO

:CS * J

»© 05 © i© io 59

:cS

B BP« 4> . g -

©

O

B

g

© OO O Q Q <~r\>-r\Q TJN O O Q N O S O 00 ONO u - \ Ö f r . » * u-i N i-H Lr>CT\N N T f - t ^ O u-i N T J - W c r i t ^ u - \ >© N "H

-g

i-1-* i^r©

© Q O O O O O O i© o o o i n o o o T*i i-H I O t— © i n © t T * —i Tji o TJI o s c o i n 5 9 CO i O N C O - i CO tfi l> H H CM

C O O O O O S T j i O

co o © o - o i n © t^. © i n co © co co

U "

© O i - H o o o © i n »© o -H o co i n © I-H T*( o N w c o c o c o i n

r o ON u-, TJ- -d- O o o — IC O « ^ O 0 0 Os c v ö IC «

O 35 QC

n ©

{>• CD r-c

l/-\

N

tN ©

g

I 00 N i > \ N 0 0 N ÖNO -O vOVD i-" "-i OOO N CA xrit^OvOO •- -J-M1 N N <*S N i - i i

t-^O O 'I

© ae © IT> co

N N r n u i OMZ-I «

© oinoi-HOOö »© o i n o c o T j i o o © i n GM O Tji O CD CM © © i n © i n -H » o , o QC 0 0 © O © C D © —i P» © CM © i-H in

I O O N N u - , « 1-1 I-l r ^ l - ^ T j - 0 0 Q \ -J-u-i

4) tiO

I I

vO Q Q QMD O Q ( t> O O O -d-o^O f

:0

a t; to o

ro

© ©© © CM o CM © Tji(Nt>©

i n o o i r - O O I CN © XJ

©1 Tji

in

o

© - H

© o »© o

B©0'» • 3 N —4. - H .Cl T T "BTJI

3 -5ji ^ 3

e . B

a c s •12 :aB

:3 :3 B a " —' 3 " B CO CO 7 H T 3 0 0 tn

"

~ g

M

• B e«

a-H s B •2 B Ä41 j - . • B B T3 B 2 ^5 :3 : 3 C

B :3 C 0 C "^ : 3 3

c g"

v B

"• c

3 SP.IH

- • 9 ffB g B B. 3 2 3 ° B ^3 Q 4-> B 3 H3 5 "2 B g J J 5 -3 "2 5

Sill

r B w > eo O c3 : 3 : 3

5 B , £ b > to B O) tH

PQ>0^

•

fi

O : ^ :cö i03

-"

S r

rt

3 CO CO ' u

sä B- o i vi

ag

"* B w ?j B

o

t.; »-^

HH M tgCcfo 3 3 g - 5 g « a SO-di

HB

IH

P>

CO

.B :cS O O : 3 : 3 *-3 :ra r * hy

CQ>0> l-5> Z

©

51 medelbelopp kronor

CU

u b

:0

e»H

0 B 0 Q £ -B

i

—' m ii B.

'C

ii A

3 •B

oo

a •3 g

3 CO

tH so

co

a

• 4

irt

B C5i 0 TH 1> B o »fl 1

3 00 60 B5 3 *-> + J r- CD . B tn

00 3 H->

CD

E SO l*H

•gg

J2

1-1 ^»H

u ti B B •o

B B

PH

to

HB

« CD tH

.BP

SO

B

0) 00

3c

W

B2

O

i

O

©

M © i n - d t o s © T j i c M i n - d i

c

N

C

O

T j i T j i c o - H c o © i n o T j i , — i c o c o © i n o s i o C D i — l i - H i - H C M i > - © T j i t - ~ i - H O © © T j i i d i ^ H i-H CM iH

o CD

s © ©

c

o

© i CM

n O i © Tji

©

H i - H CO T j i T-H

t -ti Tji

o o i n

© co GM

©

©

Tji

CM CM

CM

© t^"

©

CO in in co

1 1

©

© ©

i 1

i© tN ©

© © »©

H i i a o i W H C D M © o - H t ^ c ^ c M i n o t r c o T j i c o i r - i n c M ©

oo « •£

os

©

©

>H so

© t ^ ©

© T j i o co t ^ i-H

i 1

v o i n o r^ - H t -

i n

Tji

0 i-H

© | -H

© 1

C N CO

-H ^ c CO —i

-Ji O o c N o © OS o TJI

' i

n

-

c o CM

| 1

T j i-H

0 Tji

o o O CN

i

-

H

r i-H -Ji

i

H

©

© i i-H

>

© © CN T t i c N t ^ T j i O T j i i - i e o

i i n 1-H

©

c

r

o

o

c

o

x

T

j

i

i

n

c

o

CO

S "3 •M

a 3

© »© © © ©1 IT.

b

» E cs T-H

IM

fl

•H

C N T j i O O C M C M C M C M © i t - - o i n o s o t — © T j i i - H C D T J I O S © 0 © i 8 i f ) h O ( 0 ( M N O C C T J 1 C O © © O S © © © O - T j i i O C M T t l O ©

> *J a 3 A

i©

g)

^

»-t

a

"3 B

<

CJ Ä

B

© © © ©1 i©

3 CD

IB © rH

•a 3

ii

ti

a

-«'

:0 C*H

H

M

t

3 B

£ B ti

dl

i

s4)

fl Ifl E BM

A

C

N

> H-l

B

3 ig fi B

CM

a'«

w

Lånefond

•et

O

CC

0 5 G O C N - H T - I O S C N O © © i n © T j i o o o IT. i-H i-H CM I - H

• B 1 I

i

er C

t

:~

c

er C

1 •

CO

E

a W •o 1 ' S a g •fi b :0 &H

o

CA

C :cc

v T C B

B OJ C c

£

i

C

>

c

> S3

C

er T C

a

O

£ CU 4-1 CO S3

g g « t 3

tH CO

1 t. S3

Norrbottens småindustriförening..

b

#H

?> 3

3 B s:2

Fonden för hantverks- och småindustrikredit

•Ö

ii T3

i

Totalsumma kronor

B 3 B A <U

c

»3

+J

B

©

n

o © i t ^ i n CM

o o in -H i-H

3a

IH

os

c»

O

D

>

I

O C iH

00 iu

Företag, som ej äro att hänföra

B

B _ V 3 -3 B B 0 <

ii

J

©

t

£ ti f. ti £

• (A B *H 3 0 i"

-s

T

in CM

-

*->

HH

-a £ s

'-.

B°« 3

Statens hantverkslånefond

• c/1

«a

medelbelopp kronor

0 N

h

£

ti

<

© l ^ C M C M C M i - H C M C D o < M o c o © i n i - H r -

t -

medelbelopp kronor

B c-S

A

O

O i n

©

CO

ii •O V

g T.

tH SO •M

Q. ©

medelbelopp kronor

s •B!

CD

O

© ^H

tH

ui2 CQ

3 Medelbelopp kronor

L

.B

CMC

Företagareförening

^ ,*

3 60 0 0 BS 3

52 deltal 4 220 kronor). Av 1 073 ansökningar från småindustriföretag om lån å sammanlagt 9,37 miljoner kronor (i medeltal 8 730 kronor) biföllos 639 (59,6 °/o) å 4,74 miljoner kronor (i medeltal 7 410 kronor). De ansökta småindustrilånen voro i medeltal 63,6 % högre än hantverkslånen; de beviljade småindustrilånen 75,6 °/o högre än de beviljade hantverkslånen. En analys av uppgifterna i tab. 8 giver bland annat vid handen, att samtliga föreningar utom Jämtlands avslagit låneansökningar från hantverksföretag i procentuellt större utsträckning än ansökningar från småindustriföretag. Några större differenser mellan olika år (tab. 9) i fråga om relationen beviljade — avslagna låneansökningar föreligga icke. Däremot kan man konstatera väsentligt olika resultat av de olika föreningarnas verksamhet. Genomsnittligt har, som ovan angivits, under hela perioden beviljats 47,1 °/o av de ansökta lånesummorna, men västerbottensföreningen har beviljat 70,3 °/o, jämtlandsföreningen 31,3 °/o och värmlandsföreningen 30,5 °/o. Även lånebeloppens medeltal (tab. 10) kunna giva en viss bild av verksamhetens inriktning. Att västernorrlandsföreningen har högsta genomsnittsmedeltalet (8 773 kronor) beror på att den ej haft att behandla någon ansökan från hantverksföretag. I gruppen småindustri ligger denna förening vad beträffar befintliga företag ej så mycket över medeltalet (10,3 °/o) men i fråga om nya företag, där verksamheten näst västerbottensföreningens varit den till antalet mest omfattande med 95 beviljade lån, ligger västernorrlandsföreningen 20,8 % över medeltalet. Lägsta medeltalet (4 521 kronor) företer jämtlandsföreningen, som även visar anmärkningsvärt jämna medeltal för hantverks- och småindustri-, nya och befintliga företag. Värmlandsföreningen h a r beviljat småindustrilån till höga medelbelopp, 20 133 kronor för nya och 16 020 kronor för befintliga företag; antalet lån är emellertid obetydligt, nämligen sex respektive fem. Det allmänna påpekandet torde böra göras, att uppgifterna om avslagna låneansökningar som regel ej kunna antagas innefatta även sådana ansökningar, som redan vid en första granskning befunnits utsiktslösa och som på grund därav återkallats. Uppgifter ha även inhämtats om anledningen till avslag. Dessa uppgifter torde emellertid ej tillmätas full betydelse, då det synes sannolikt, att uppgiftslämnarna i alltför stor utsträckning hänfört skälet för avslag till »annan anledning». Utredningen, som i följande tablå redovisar antalet av företagareföreningarna under tiden 1 / 1 1940— 30 / 9 1945 avslagna låneansökningar, fördelade efter anledningen till avslag, finner sig av nyss anförd orsak ej böra kommentera uppgifterna. Antal låneansökningar avslag na på grund av Företagareförening

Värmlands läns

Jämtlands läns Norrbottens

ändamål ej förenligt med annan anledgällande ning lånevillkor

otillfredsställande säkerhet

bristfälliga kalkyler

21 11 7 44 11 11

2 2 15 1 86 5

7 7 13 11 12 15

40 61 45 96 87 48

Summa

70 81 SO 152 146 79

småindustriSumma

1 Häri ingå även 4 av Bohusläns f(>retagarefören ing avslagna låneansökninj *a.r till jordbrukets binäringar.

53 Företagareföreningarna ha endast i begränsad omfattning begagnat sig av sin rätt att disponera de statliga s u b v e n t i o n s m e d l e n som bidrag utan återbetalningsskyldighet. För denna bidragsverksamhet lämnas här en summarisk redogörelse. Bohusläns företagareförening har utgivit följande subventioner under olika år. År

Antal subventioner

Sammanlagt belopp kr

8 2 4 1 3

5 650 2 500 8 820 10 500 32 000

;9 470

1940 1941 1942 1943 1944 V i — 3 % 1945 Summa

Subventionerna fördelade sig på följande sätt. Antal subventioner

Sammanlagt belopp kr

4 —

8 820 —

9 5

46 700 3 950

59 470

Egentliga hantverksföretag nya företag befintliga företag Småindustriföretag nya företag befintliga företag Summa

Från och med 1942 ha subventionerna utgått i form av byggnadsbidrag. Subventioner å större belopp ha givits 1943 med 10 500 kronor till leksaksfabrik i Hunnebostrand och 1944 med 30 000 kronor till bandfabrik i Stenungsund. Värmlands läns företagareförening har till ett befintligt småindustriföretag lämnat 2 740 kronor som bidrag för upptagande av försökstillverkning av planslipat glas. Västernorrlands läns företagareförening har 1940 till ett nytt småindustriföretag lämnat 60 kronor som subvention. Jämtlands läns företagareförening har lämnat subventioner i form av räntefrihet å lämnade lån för vissa år, motsvarande efter S1/2 °/o ränta ett belopp av sammanlagt 26 154 kronor, varav till småindustriföretag 14 780 kronor. Antalet dylika bidrag uppgick till 98, varav 55 till småindustriföretag. Det torde kunna ifrågasättas om medgiven räntefrihet, åtminstone under de år, föreningen själv åtnjuter sådan, skall belasta subventionsmedlen. Västerbottens företagareförening har lämnat subventioner till följande belopp under olika år. Antal Sammanlagt därav till småindustriföretag År subventiobelopp . . belopp ner kronor 'n kronor

1940 1941 1942 1943 1944 Vi—30/*) 1945 Summa

14 15 2 1 1 — 33

6 850 7 135 600 100 100 14 785

5 7 1 1 1 — 15

3 500 4 000 400 100 100 — 8100

54 Samtliga subventioner avsågo nya företag och voro å mindre belopp än 1 000 kronor. Beloppen 1943 och 1944 ha utgått i form av bidrag till studieresor. Norrbottens småindustriförening har som subventioner till företagsamhet endast utlämnat 200 kronor, varav 1940 till ett företag 100 kronor och 1943 till ett annat företag likaledes 100 kronor; båda tillhörde gruppen befintliga småindustriföretag. Härutöver har emellertid till understöd av viss utbildningsverksamhet av subventionsmedel disponerats 3 800 kronor. Gemensamt för samtliga här nämnda låneformer — med undantag av lån från företagareföreningarna och i viss mån från fonden för hantverks- och småindustrikredit — är, att som lånevillkor föreskrives ställande av säkerhet i en eller annan form. Det ligger i sakens natur, att småföretagaren och särskilt den hantverkare, vilken arbetar utan medhjälpare eller endast med ett fåtal sådana, ofta har svårt att ställa bankmässig säkerhet för ett lån. Behovet av lånemöjligheter för småföretag under friare former än de, som förefinnas vid kreditinstituten, även de ovan nämnda statliga lånefonderna, har länge varit vitsordat. Som följd härav har företagareföreningarnas verksamhet omfattats med stort intresse inom respektive län och denna verksamhet har på ett betydelsefullt sätt underlättat uppkomsten av nya företag och befordrat en rationell utveckling av redan befintliga. Åt dylika synpunkter har även norrlandskommittén givit uttryck. Småföretagarna anlita självfallet i görligaste mån affärsbankerna för tillgodoseende av sina kreditbehov. Här måste det emellertid på grund av bestämmelser i bankernas av Kungl. Maj:t fastställda bolagsordningar formellt röra sig om kortfristig kredit, även om krediterna understundom i realiteten kunna bliva av långfristig karaktär. Enligt 46 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse ha bankerna dessutom icke rätt att bevilja kredit med mindre säkerhet, som av banken prövas betryggande, »ställes i fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas». Kredit utan särskild säkerhet kan jämlikt samma paragraf endast beviljas affärsidkare i form av kortvarig kredit i och för dennes rörelse, »därest med hänsyn till omständigheterna trygghet för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga». Enär småföretagarna i stor utsträckning synas hava behov av kredit på längre sikt och även för anläggningsändamål, och företagarens egen duglighet ofta är den enda säkerhet en småföretagare kan erbjuda, äro banklånen icke alltid en tillfredsställande låneform för småföretagarnas del. En uppmjukning av gällande bestämmelser i syfte att giva bankerna större frihet vid bedömandet av riskerna vid beviljande av lån vore säkerligen välkommen för småföretagarna. Utredningen har också givit uttryck åt denna uppfattning i sin underdåniga framställning den 17 december 1945 angående småföretagens exportfrågor. Enligt vad utredningen erfarit, torde 1945 års bankkommitté komma att upptaga denna fråga till behandling. Uppgifter rörande affärsbankernas medverkan vid kreditgivning till småföretagen vore självfallet av stort intresse; denna medverkan är emellertid

55 svår att siffermässigt belysa. Utredningen har måst avstå därifrån, främst på grund av det tidskrävande arbete, som är förbundet med ett klarläggande av sagda medverkan. Härtill kommer vanskligheten att i fråga om affärsbankerna avgränsa småföretagskrediterna från andra krediter. Detta gäller icke minst svårigheten, för att icke säga omöjligheten, att få fram samtliga de krediter, som indirekt komma småföretag till godo via andra företag, exempelvis i samband med anskaffning av maskiner m. m. på avbetalningskontrakt. I 1940 års hantverks- och småindustriutrednings betänkande har framlagts en beräkning av kreditgivningen till småföretag från såväl affärs- som sparbanker. Enligt sagda beräkning skulle av de genom affärsbankerna vid ifrågavarande tidpunkt utlämnade lånen 172 miljoner kronor ha avsett småföretag, samtidigt som dessa bankers totala kreditgivning (den 30 november 1940) utgjorde 4 821 miljoner kronor. Enligt vad utredningen under hand inhämtat från bank- och fondinspektionen inkluderar dock förstnämnda summa omkring femton miljoner kronor borgensförbindelser, som kunna avse annat än kredit åt småföretagsamhet och som därför rätteligen bort frånräknas. Alldeles oavsett ofullständigheter i uppgifterna, som för övrigt i viss mån, måhända helt, motväga varandra, torde den andel av affärsbankernas utlåning, som kommer småföretagen till del, få anses som förhållandevis obetydlig. Affärsbankernas utlåning utgjorde den 30 november 1944 och 1945 respektive 5 428 miljoner och 6 013 miljoner kronor, vilket innebär en stegring gentemot den 30 november 1940 med i runt tal respektive 607 och 1 192 miljoner kronor. I vilken mån denna ökning innebär en ökning av småföretagskrediter, har utredningen som ovan framhållits ej varit i tillfälle att utröna. Vad sparbankerna beträffar h a r det varit möjligt att undersöka, i huru stor utsträckning småföretagarna anlitat dessa banker vid sin kreditanskaffning. Sparbanksföreningen har härvid lämnat utredningen sitt bistånd genom insamlande och sammanställande av uppgifterna från de olika sparbankerna. Den totala utlåningen från sparbankerna synes under de senaste åren i stort sett ha företett en stegring och uppgick den 30 september 1945 till 4 018 miljoner kronor. Av detta belopp har till småföretagare utlämnats 22 405 lån å sammanlagt 145,7 miljoner kronor. Som jämförelse må nämnas, att motsvarande utlåning den 30 september 1940 uppgick till 3 193 miljoner kronor samt att enligt 1940 års hantverksoch småindustriutrednings undersökning antalet lån till småföretag den 31 december 1940 utgjorde 18 005 med en sammanlagd lånesumma av 111,7 miljoner kronor. Kreditgivningen till småföretag genom sparbanker synes alltså ha undergått en icke oväsentlig stegring. Procentuellt har denna stegring (30,4 %) varit större än motsvarande stegring av den totala lånesumman (25,8 % ) .

56 Utredningen har sökt utröna, huru stor del av angivna 145,7 miljoner kronor, som utgör lån för anläggningar, och huru stor del, som avser rörelsekostnader. Några tillförlitliga siffror härpå kunna med hänsyn till bristande uppgifter i lånehandlingarna icke erhållas. En uppdelning på lån mot fastighetsinteckningar och lån mot annan säkerhet torde dock i varje fall kunna giva någon upplysning härutinnan. Låntagarna ha därvid även fördelats på tre kategorier, nämligen a) egentliga hantverksföretag samt b) andra än egentliga hantverksföretag (småindustriföretag) med högst 10 anställda och c) sådana företag med minst 11 och i regel högst 25 anställda. Resultaten av undersökningen framgå ur nedanstående sammanställning. Låntagarekatego rier Andra än egentliga hantverksföretag Säkerhet

Egentliga hantverksföretag

med minst 11 med högst 10 och i regel anställda högst 25 anställda

Samtliga

Fastighetsinteckningar belopp, tusental kronor

9 736 65 216 6 698

3 948 37 773 9 568

692 19037 27 510

14 376 122026 8 488

5 292 12232 2 311

2 500 9 511 3 805

237 1974 8 327

8 029 23 717 2 954

15 028 77 448 5154

6 448 47 284 7 333

929 21011 22 616

22 405 145 743 6 505

Annan säkerhet

Samtliga

Lånen till egentliga hantverksföretag uppgå till något högre summa än lånen till småindustriföretag. Av dessa senare lån äro mer än två tredjedelar utlämnade till låntagare med högst 10 anställda. Inteckningslånen dominera alla tre kategorierna (i medeltal 83,7 % ) men äro särskilt framträdande i fråga om företag med mer än 10 anställda (90,6 °/o). Det är givet att inteckningslån även kunna tagas för annat ändamål än täckande av anläggningskostnader; det är likaledes givet att borgenslån ofta kunna ha ett helt annat syfte än tillgodoseende av företagets rörelse. Med understrykande av att siffrorna sålunda kunna vara missvisande, har utredningen dock ansett dem giva en ungefärlig bild av fördelningen mellan ovannämnda två lånekategorier. Allmänt torde kunna sägas att sparbankerna äro mindre intresserade av lån mot inteckning i industrifastighet än av lån mot inteckning i bostadsfastighet eller jordbruk, vilken senare långivning utgör deras huvudsakliga verksamhetsområde. Detta torde bero på att lån, för vilka säkerheten utgö-

57 res av i n t e c k n i n g i industrifastighet, enligt s p a r b a n k s l a g e n icke få i n r ä k n a s i de b e l o p p , s o m skola b e s t ä m m a m a x i m i b e l o p p e t för s p a r b a n k e r n a s inlån i n g s r ä t t . S p a r b a n k e r n a s långivning m o t b o r g e n står u n d e r utveckling. E n betydelsefull faktor, s o m emellertid i c k e k u n n a t k l a r l ä g g a s v a r e sig n u eller vid 1940 å r s u n d e r s ö k n i n g , ä r d e n u t s t r ä c k n i n g i vilken legitima k r e ditbehov förelegat m e n ej k u n n a t tillgodoses. E n viss u p p f a t t n i n g o m k r e d i t b e h o v e t k a n emellertid e r h å l l a s av en till s m å f ö r e t a g s u t r e d n i n g e n s förfog a n d e ställd » u t r e d n i n g för e f t e r k r i g s p l a n e r i n g » , v e r k s t ä l l d av SHSO, v a r u r följande h ä m t a t s . Uppgifterna basera sig på material, inhämtat från 19 yrkesförbund inom hantverket och 3 branscher inom småindustrien, vilka finnas angivna i tab. 11, där även vissa uppgifter från undersökningen sammanställts. Följande huvudresultat kunna anses vara av särskilt intresse. Antalet s y s s e l s a t t a p e r s o n e r pr företag har ökat inom de flesta branscherna. Av de 22 bearbetade branscherna visa 13 ökning, 4 varken ökning eller minskning och 5 minskning i antalet sysselsatta personer. Största sysselsättningsökningen visade de mekaniska verkstäderna med 44 °/o högre genomsnittligt antal sysselsatta 1943 än 1939. Medeltalet för samtliga branscher blir en ökning med 11,8 %>. I antalet sysselsatta personer medräknades alla i företaget sysselsatta, således även mästaren, samt kontors- och försäljningspersonal. Genomsnittliga antalet a r b e t a r e pr företag visar för samtliga branscher en ökning av i medeltal 8,6 °/o. Antalet kvalificerade yrkesarbetare har ökat med 8,1 % , sålunda något mindre än hela antalet arbetare. För samtliga branscher, utom en, noteras en kraftig o m s ä t t n i n g s ö k n i n g under 1943 i förhållande till 1938; hos exempelvis bagerierna gick denna ökning upp till 81 % . Endast måleribranschen redovisar en sänkt omsättning under kriget, nämligen 4 °/o minskning. I omsättningssiiffrorna för 1943 är emellertid omsättningsskatten inräknad, varför ökningen ej är fullt så stor som procenttalen utvisa och sålunda minskningen för måleribranschen något större än angivna 4 °/o. Den genomsnittliga omsättningsökningen för samtliga i undersökningen deltagande branscher var 42 °/o. Genomsnittligt för alla bearbetade branscher uppgåvo 38,8 °/o av företagen att de ämnade göra n y a n s k a f f n i n g a r efter kriget för ett genomsnittligt belopp av 13 177 kronor pr företag. Med ledning av dessa siffror kommer det för nyanskaffningarna erforderliga kapitalet att bli 70 miljoner kronor för de 19 undersökta hantverksbranscherna, övriga hantverksbranscher skulle efter samma beräkningsgrund kunna antagas komma att investera 50 miljoner kronor. Nyinvesteringarna för småindustriföretagen bli enligt motsvarande beräkningsgrund omkring 98 miljoner kronor för 5 000 företag. De med ledning av undersökningen uppskattade n y i n v e s t e r i n g a r n a f ö r h a n t v e r k o c h s m å i n d u s t r i skulle sålunda i fråga om SHSO tillhörande företag utgöra omkring 2 1 8 m i l j o n e r k r o n o r . Av de medverkande företagen voro genomsnittligt 17 °/o i behov av l å n för inköp av maskiner m. m. efter kriget. Lånebeloppet var i medeltal 10 500 kronor pr företag. De 19 i undersökningen deltagande hantverksbranscherna kunna med ledning av dessa siffror beräknas ha ett sammanlagt lånebehov av 33,3 miljoner kronor. För övriga branscher har lånebehovet, med ledning av nämnda siffror uppskattats till en summa av 17,3 miljoner kronor. Sålunda skulle hela lånebehovet för hantverkarnas del komma att bli omkring 50,6 miljoner kronor. För de omkring 5 000 s m å i n d u s t r i i d k a r n a kan enligt motsvarande beräkningsgrund uppskattas ett lånebehov av 74,7 miljoner kronor.

58 Ji ^ 4T J O t. H -Q o , 03 O

"ÖS so a « a"B h

COOOO

O O O

o

os r-» t - - « * i-H CN

GO»-O i-H i-H

in

(N os t> (N

O O - ^ i c o i n i-H eOCN"* COCOO i-H i-H

( S O N QOOCO i O i O « (MCMN

COOO COiJiO i ~ - o o T I Th o CN O i n i-H CO o i n CO CN O O T N H H ^ I H l O H

o o t o o CN O CN Q osinoso CO •>#«>• CO <N CO

eo r^ co - * C N O 5 T i 00 i-H ^ 1 191 t o i - H - * tx> i—i tN ec t^co^H i f l H N i-H i-H

I O M N r j i i—( <N eo os i n OS00CS

in in O CO t~-CN osos^i CN OS

aseoo IOIOH T i CO i n CO •"* OS - H C O I N ODCOGO H O i f l CO •># OS CN T-t i-H CN T * i-H

N Oino o o o o O l O N i O T t i i O l > i-H

S °l g £ «.« 00

B *-; -*1 • «

„B

- j , : 0 °3

_ C « .S os os e o ' 2 <S "B > «

B

< S •a c 'a

*o3 H-> M 4> co 0 0

,

C O O H 03 03 O t- w • ' B O, C8 tn g B

B "C

03 ^ j

>> 4->

B ** 0) VJ t^H " O co

>> e

r-,

B 03

«

OO CO t03 03 03 - ö : 0 • S " * "S B

B M

<

cc

=Ö y

** > -B • B tH 00:O

03 00 a B -H w

. 3 03

B O S 4> S "B ° a "

•w O :o3 0 0 C B-_ CO _ H CO .—.

ÖC2

a£? .-H OS

a—"

B C ° §'£J2 I co « - co t n B ! T3 03

4> TH OS GO CN O

CO N r t i

OS t - C O

N H I >

B :oä 4) tn

« gu > <u A

£-* oo oo

^-3 « a

os

03 to JH, o

N

ooooeo , ,

r-Tt* eo * K

i Is i -S-a B Ö 4) a

03 03

a a

5c OCONCN i n i n o- eo i-H

OS ( N CN CNOSOS i n O i-H ( M i O H / eo c» os I O S J O COCNCO C O C O N i-H i-H i-H CO

t^OeO -ttitNitfi

_ I-HOT

03 cS -C 00 « 03 CO OJ

12!°

b *•« 03 03

SS

il O

tH Bi ki

IJ C 0 MM M tH

a

5 4> g i

co O

co 43 « G ! 2 ."B 4> 'C 2 S3 fi •O 4> B B « T—I 'A b S3 B CQCQ

A. t . M o3 o3 es H S 5 K =5 a -Ö "O T3 AB T} C H:o3 H H H O --03 "O tn •g >H ico _eo . - . •CS ; 034HHVJ

B

wlolo

ooootf

B

L

^

T3 -O :o3 :o3

S a5 O .— co 2 o. I K" r H ti 5j 03 03 .2 a - O HB rrt tH S g^tt tH H-l T3 "^ CO

CO

B co A o B* B ! ^ . r t O

loHDQ

4> B^

oo a

I ^u » öl g a

^oo s 5 *B B

4) rr; :03 4J

o

03 03

t n ^ O

—i

mooCC

CQ S H

tH

59 Det sammanlagda lånebehovet för SHSO tillhörande hantverkare och småindustriidkare skulle sålunda för nyanskaffningar efter kriget vara omkring 125 miljoner kronor vid ett investeringsbehov av 218 miljoner kronor. SHSO:s medlemmar torde till antalet utgöra i det närmaste en tredjedel av landets samtliga småföretagare. I vad mån nyss angivna siffror kunna anses representativa för hela småföretagsamheten undandrager sig för närvarande utredningens bedömande. Likaså har det ej varit möjligt fastställa i huru stor utsträckning erforderliga krediter kunna erhållas genom bankväsendet. L å n e m ö j l i g h e t e r för j o r d b r u k a r e Vid planläggningen av en effektivare låneverksamhet till fromma för småföretagarna har utredningen funnit lämpligt undersöka, huruvida uppslag eller erfarenheter kunna hämtas från låneinstitutioner, verkande inom andra kategorier av näringsidkare. I motionerna I: 60 och II: 113 till 1944 års riksdag har framhållits lämpligheten av att jordbrukskassornas på landsbygdens förhållanden inriktade organisation toges i anspråk för landsbygdens del. Utredningen har med anledning härav särskilt uppmärksammat frågan, huruvida dessa kassor kunna anses skickade att omhänderhava låneverksamhet även för småföretagare. Utredningen har visserligen därvid funnit, som redan antytts (s. 12), att sagda organisationer icke kunna utnyttjas för den av utredningen föreslagna verksamheten, vilken skall inriktas icke endast på ekonomiskt stöd utan på bistånd i ett flertal med varandra intimt förbundna former, för vilkas handhavande erfordras organ med helt annan sammansättning m. m. än jordbrukskassornas. Med hänsyn till den betydelse jordbrukets kreditorganisationer äga för denna näringsgren och till de paralleller, som måhända kunna dragas vid detaljutformningen av företagarnämndernas organisation, anser sig utredningen dock böra i det följande lämna en redogörelse för den kreditverksamhet, som ombesörjes av hushållningssällskapen, jordbrukets kreditkassor, lånenämnden för sekundär jordbrukskredit och egnahemsnämnderna. Hushållningssällskapen. Hushållningssällskapens organisation regleras genom kungörelsen den 8 juni 1923 (nr 229) med allmänna grunder för hushållningssällskaps organisation, ändrad genom kungörelser den 4 november 1932 (nr 492), den 17 maj 1935 (nr 162) och den 17 juni 1938 (nr 397). Hushållningssällskapen ha till uppgift att främja lanthushållningen och därtill hörande binäringar ävensom fiske och hemslöjd, varvid verksamhetsområdet i regel utgöres av visst län. Envar kommunalt röstberättigad, som idkar nyssnämnd näring, äger inträda såsom ledamot i hushållningssällskap, inom vars område näringen idkas. Därjämte äger hushållningssällskap genom val utse ledamöter i sällskapet. Avgiften utgöres av antingen högst tre kronor årligen eller i ett för allt lägst tio gånger den årliga avgiften. Hushållningssällskaps beslutanderätt utövas, i den mån den ej tillkommer sällskapets förvaltningsutskott, å hushållningssällskapets sammanträden av valda ombud jämte förvaltningsutskottets ledamöter. Nämnda ombud, s. k. lantbruksombud, utses genom val till ett antal, som bestämmes av Kungl. Maj:t för varje hushållningssällskap. Förvaltningsutskottet består av högst tolv ledamöter. Sällskapets ord-

(50 förande och vice ordförande äro självskrivna ledamöter av utskottet. Övriga utdkottsledamöter utses av sällskapet bland dess ledamöter. Hushållningssällskapets ordförande och vice ordförande utses av sällskapet på ordinarie sammanträde. Hushållningssällskaps räkenskaper och förvaltning granskas av två eller flera revisorer, av vilka en förordnas av vederbörande länsstyrelse, varjämte landsting, som beviljat anslag till hushållningssällskap, äger utse en revisor. Övriga revisorer utses av sällskapet. Till hushållningssällskap finnas underavdelningar i varje socken eller annat motsvarande område. Över sällskapets beslut kunna besvär anföras hos Kungl. Maj:t. Stadgar fastställas av Kungl. Maj:t. Hushållningssällskapen erhålla anslag av staten för sin allmänna verksamhet samt statsbidrag för avlönande av vissa tjänstemän, t. ex. sekreterare, jordbrukskonsulenter, hemkonsulenter och vandringsrättare. Dessutom handha hushållningssällskapen bland annat viss bidrags- och långivning. Beträffande bidragsgivningen tillgår denna vanligen så, att Kungl. Maj:t beviljar vederbörande hushållningssällskap statsanslag, varefter sällskapet av dessa medel beviljar bidrag till jordbrukare. Vad låneverksamheten beträffar, fungerar här hushållningssällskapen närmast såsom förmedlare. Såsom exempel härpå kan nämnas lånen från jordbrukets maskinlånefond. Hushållningssällskapet erhåller statslån för ändamålet, varpå sällskapet i sin tur av de upplånade medlen beviljar lån till vedei börande. Härvid må hushållningssällskap icke betinga sig andra villkor i fråga om ränta och återbetalning än som gälla för sällskapets statslån till motsvarande belopp. Räntan är lika med normalräntan, för närvarande 4 °/o. Hushållningssällskapen lämna emellertid ingen säkerhet för sina lån. För utlåning från sällskapen till de enskilda jordbrukarna ställes dock krav på betryggande säkerhet. Förfarandet är likartat beträffande övriga lån, som hushållningssällskapen bevilja av statsmedel. Den 31 december 1944 (senaste tillgängliga uppgifter) voro omkring 18 miljoner kronor, varav omkring 15 miljoner kronor statsmedel, utlånade genom hushållningssällskapen för olika ändamål. Jordbrukets kreditkassor m. m. Jordbrukets kreditkassor, som regleras av förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor, ändrad genom förordning den 10 mars 1944 (nr 73), ha till ändamål att tillgodose jordbrukets kreditbehov, i första hand dess behov av driftskredit. Det ankommer vidare på kassorna att befordra sparverksamheten på landsbygden ävensom att i övrigt främja en sund utveckling av medlemmarnas ekonomiska förhållanden. Kassorna utgöras av svenska jordbrukskreditkassan, centralkassorna för jordbrukskredit och jordbrukskassorna. De äro organiserade som ekonomiska föreningar med begränsad personlig ansvarighet. Varje jordbrukskassa är ansluten till den centralkassa, inom vars verksamhetsområde jordbrukskassans styrelse har sitt säte, och varje centralkassa är ansluten till jordbrukskreditkassan. Dessutom kunna anlutas jordbruksekonomiska föreningar, d. v. s. andra föreningar än ovannämnda med ändamål att befordra jordbrukets eller någon till jordbruket hörande binärings utveckling eller tillgodogörandet av produkter från jordbruket med tillhörande binäringar. Dessa föreningar äro övervägande utan personligt ansvar, men föreningar med begränsad personlig ansvarighet finnas ävenledes. Svenska j o r d b r u k s k r e d i t k a s s a n handhar utlåning till centralkassorna och till dessa anslutna jordbruksekonomiska föreningar, anskaffar härför erforderliga medel, övar kontroll och tillsyn över centralkassorna och jordbrukskassorna samt verkar för jordbrukskasserörelsens befrämjande och utveckling i allmänhet. Stadgar godkännas av Kungl. Maj:t. Till medlem antages endast centralkassa. Centralkassan är delaktig i jordbrukskreditkassan med en andel och erlägger en insats å 500 kronor. Medlemmarna äro ansvariga för kassans förbindelser i visst förhållande till deras från jordbrukskreditkassan erhållna lån. Såsom grundfond för jordbrukskreditkassan ställer staten till förfogande stats-

61 obligationer till ett nominellt belopp av 25 miljoner kronor. Grundfonden är avsedd att vid kassans likvidation i sista hand tagas i anspråk för gäldande av kassans förbindelser. Det för jordbrukskreditkassans lånerörelse erforderliga kapitalet anskaffas genom upplåning. Kredit beredes endast åt ansluten centralkassa samt åt jordbruksekonomisk förening, som är medlem av centralkassa. Kredit till jordbruksekonomisk förening fär lämnas endast mot fullt betryggande säkerhet. Kassans styrelse, som har sitt säte i Stockholm, består av sju ledamöter med lika många suppleanter. En ledamot, tillika ordförande, utses av Kungl. Maj:t. Fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret utse likaledes vardera en ledamot; övriga väljas ä föreningssammanlråde. Av kassans tre revisorer utses en av fullmäktige i riksgäldskontoret och övriga ä föreningssammanträde. I föreningssammanträde deltaga ombud för centralkassorna, utsedda till ett antal som för varje centralkassa bestämmes i förhållande till antalet till centralkassan anslutna jordbrukskassor. Centralkassorna för j o r d b r u k s k r e d i t skola vara godkända av Kungl. Maj:t. Till sådan kassa skola vara anslutna minst femton jordbrukskassor. Till medlem antages endast godkänd jordbrukskassa eller jordbruksekonomisk förening, vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde. Centralkassas verksamhetsområde är skiftande till omfång och storlek. Länsindelningen är här icke bestämmande. Området skall vara sammanhängande och skilt frän andra centralkassors, och hänsyn skall tagas till att centralkassans styrelse utan svårighet eller oskäliga kostnader skall kunna övervaka de anslutna jordbrukskassornas verksamhet samt bedriva en effektiv upplysnings- och organisationsverksamhet för kasserörelsens befrämjande inom verksamhetsområdet. Jordbrukskassa är delaktig i centralkassan med en andel och betalar en insats av 100 kronor. Jordbruksekonomisk förening tecknar minst en andel och erlägger för varje andel en insats av 100 kronor. Medlemmarna äro ansvariga för centralkassans förbindelser i förhällande till deras oguldna lån från kassan på samma sätt som gäller beträffande svenska jordbrukskreditkassan. Såsom grundfond för envar centralkassa har staten ställt till vederbörandes förfogande statsobligationer till ett nominellt belopp av 1 miljon kronor. I övrigt gälla beträffande grundfonden i huvudsak motsvarande regler som beträffande svenska jordbrukskreditkassans grundfond. Centralkassa må ej idka annan rörelse än in- och utlåning av penningar. Beträffande centralkassans inlåning finnas särskilda bestämmelser i en lag den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit. Kredit beredes endast centralkassans medlemmar. Fullt betryggande säkerhet skall lämnas för lån. Centralkassans styrelse består av minst fem och högst nio ledamöter jämte lämpligt antal suppleanter. En av ledamöterna jämte suppleant utses av styrelsen för jordbrukskreditkassan, övriga väljas ä föreningssammanträde. Av kassans tre revisorer väljes en av styrelsen för jordbrukskreditkassan och övriga ä föreningssammantråde. Vid föreningssammanträde deltager jordbrukskassa med en röst och jordbruksekonomisk förening med en tiondels röst. J o r d b r u k s k a s s o r n a skola godkännas av länsstyrelsen efter hörande av bank- och fondinspektionen samt vederbörande centralkassa. Till medlem må endast antagas i Sverige bosatt svensk medborgare, som är ägare eller brukare av jordbruksfastighet, belägen inom jordbrukskassans verksamhetsområde, ävensom här i riket registrerat aktiebolag, som har till ändamål att idka jordbruk och som äger eller brukar sådan fastighet som nyss nämnts. Jordbruksekonomisk förening kan icke bliva medlem av jordbrukskassa. Jordbrukskassa skall bestå av minst 20 medlemmar. Medlem tecknar minst en andel och erlägger för varje andel en insats av 25 kronor. Medlemmarna äro ansvariga för kassans förbindelser i förhållande till värdena å medlemmarnas fastigheter, dock ej till högre belopp än 5 °/o av fastighetsvärdet.

62 Jordbrukskassa må ej idka annan rörelse än in- och utlåning av penningar. Kassan får i regel icke förskaffa sig kredit på annat sätt än genom äterbelåning hos centralkassan av hos jordbrukskassan belånade fordringsbevis med tillhörande säkerheter. Kredit får icke beredas annan än medlem. Län utlämnas endast mot betryggande säkerhet. Jordbrukskassas styrelse består av miinst fem och högst sju ledamöter jämte lämpligt antal suppleanter. Tillsyn ö v e r och förvaltningsbidrag till jordbrukets kreditkassor. Jordbrukskreditkassan, centralkassorna och jordbrukskassorna stå under tillsyn av bank- och fondinspektionen. Statliga förvaltningsbidrag utgå till jordbrukets kreditkassor. För svenska jordbrukskreditkassan utgör bidragsbeloppet viss procent av kassans utlåning. För centralkassorna och jordbrukskassorna utgår bidraget med visst belopp per medlem. Procenttalet och bidragsbeloppen växla under olika femårsperioder enligt närmare bestämmelser i kungörelse den 13 februari 1931 (nr 17) angående förvaltningsbidrag åt jordbrukets kreditkassor, ändrad genom kungörelser den 26 juni 1936 (nr 377) och den 19 juni 1942 (nr 456). Totala utlåningen genom jordbrukets kreditkassor uppgick den 31 december 1945 till omkring 185,0 miljoner kronor, varav på jordbrukskassorna 176,6 miljoner kronor och på jordbruksekonomiska föreningar 8,4 miljoner kronor. Lånenämnden för sekundär jordbrukskredit. Enligt kungörelse den 7 juni 1935 (nr 276) angående s t a t e n s s e k u n d ä r l å n e f o n d f ö r j o r d b r u k a r e , ändrad genom kungörelser den 17 juni 1938 (nr 391) och den 26 april 1940 (nr 354), har nämnda fond till ändamål att lämna län mot säkerhet av inteckning i jordegendom inom högst 75 °/o av egendomens sammanlagda jordbruks- och skogsvärde, eller, där fråga är om »annan fastighet» dess taxeringsvärde. Fonden förvaltas av riksgäldskontoret och länerörelsen handhaves för statens räkning av en nämnd med säte i Stockholm. Nämnden utgöres av fem ledamöter, av vilka två ledamöter jämte två suppleanter förordnas av Kungl. Maj:t, som tillika förordnar en av dessa ledamöter till ordförande. En ledamot, tillika vice ordförande, jämte suppleant förordnas av fullmäktige i riksgäldskontoret. Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank och styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan utse vardera en ledamot jämte suppleant. Utlåningen från fonden och vården av de utlämnade länen besörjes av låneförmedlare, vilka utgöras av hypoteksföreningar och centralkassor för jordbrukskredit samt de ytterligare kreditinrättningar, som Kungl. Maj:t kan finna skäl bestämma. Medel till utlåning tillhandahållas låneförmedlarna av nämnden efter rekvisition från låneförmedlarna. Låneförmedlarna äro ej skyldiga att förränta medlen innan utlåningen. Ränta utgår således först när lånemedlen utlämnats till vederbörande låntagare. Administrationskostnaderna för låneverksamheten bestridas av staten. Låneförmedlarnas administrationskostnader för denna deras verksamhet ersättas enligt av Kungl. Maj:t godkända avtal mellan lånenämnden och förmedlarna med i genomsnitt 15 kronor per lån. Dessutom utgår årlig ersättning med 0,2 °/o av utestående låneskuld vid årets utgång. Vid behandlingen av fonden berörande ärenden i låneförmedlarens styrelse eller arbetsutskott skall såsom ledamot deltaga ett ombud för statsverket, som förordnas av Kungl. Maj:t. Mot ombudets mening kan lån ej beviljas. Nämndens räkenskaper och förvaltning granskas av tre revisorer, av vilka två jämte suppleanter förordnas av Kungl. Maj:t och den tredje jämte suppleant förordnas av fullmäktige i riksgäldskontoret. Låneförmedlarnas räkenskaper och förvaltning rörande ifrågavarande ärenden granskas av låneförmedlarnas egna revisorer jämte en revisor, som .förordnas av Kungl. Maj:t. Angående ansvarsfrihet beslutar Kungl. Maj:t. Räntan å lån från fonden är lika med normalräntan, för närvarande 4 %>. Sammanlagda beloppet av utestående lån utgjorde den 31 december 1944 (senaste tillgängliga uppgifter) omkring 16,1 miljoner kronor, fördelat på 4 828 låntagare.

63 Egnahemsnämnderna. Den låneverksamhet, som bedrives i samband med egnahemsverksamheten handhaves, under egnahemsstyrelsens ledning och tillsyn, av lokala statliga organ, egnahemsnämnderna, vilkas verksamhetsområden sammanfalla med hushållningssällskapens. Egnahemsnämnd utgöres av fem ledamöter, av vilka fyra utses av Kungl. Maj:t och den femte, egnahemsdirektören, ingår såsom självskriven ledamot i nämnden. Såsom biträden åt egnahemsdirektörerna i vissa egnahemsnämnder fungera egnahemskonsulenter eller egnahemsassistenter, varjämte egnahemsombud ute i kommunerna bland annat tillhandagä allmänheten med råd och upplysningar angående egnahemsverksamheten. Egnahemsnämnderna ha bland annat att bevilja lån ur e g n a h e m s l å n e f o n d e n . Räntan å lån från denna fond utgör 3,6 %>. Bestämmelser angående egnahemsverksamheten och dess organisation finnas meddelade i kungörelse den 7 juni 1940 (nr 589) angående den statliga egnahems verksamheten, ändrad genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 578), samt i instruktion den 7 juni 1940 (nr 593) för styrelsen med underlydande lokalförvaltningar, ändrad genom kungörelse den 10 oktober 1941 (nr 785). Från fonden utlämnade och utestående lån utgjorde den 30 juni 1945 omkring 258 miljoner kronor.

En statlig eller statsunderstödd kreditgivning till småföretagare bör i princip vara begränsad till sådana kreditbehov, som icke kunna tillgodoses genom det allmänna bankväsendet. Med hänsyn bland annat till den särskilda prövning av de enskilda låneansökningarna, som vid en sådan kreditgivning måste företagas, bör den lånebeviljande instansen utgöras av ett särskilt för detta ändamål lämpat organ. Utredningen har av tidigare (s. 12) angivna skäl icke funnit anledning närmare undersöka, huruvida sparbankernas organisation skulle kunna utnyttjas härför. Det bör emellertid observeras, att i varje fall sparbankernas utlåning till småföretag under de senast förflutna fem åren företett en stark ökning och att denna kreditgivning såväl som affärsbankernas krediter till småföretagarna enligt ovan lämnade redogörelser är av en storleksordning, som vida överstiger summan av de med statligt stöd givna krediterna till ifrågavarande näringsidkare. Det synes då naturligt, att företagarnämnderna upprätthålla god kontakt med såväl sparbanker som affärsbanker å respektive orter, för att på bästa sätt tillgodose alla föreliggande kreditbehov. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att Svenska bankföreningen i sitt utlåtande den 19 januari 1945 över norrlandskommitténs förslag uttalat, att all anledning funnes till antagandet, att den omständigheten, att en företagare prövats kunna erhålla det stöd, som ett lån från en företagareförening innebär, i och för sig komme att från bankernas sida betraktas som en fördel vid prövning av möjligheten att lämna en sådan person kredit. Innan utredningen framlägger sitt förslag till kreditverksamhetens ordnande, vill utredningen något beröra ett uppslag i ämnet, som Svenska sparbanksföreningen givit i sitt utlåtande över norrlandskommitténs förslag angående vissa åtgärder till främjande av småföretagarverksamheten i Norrland. Sparbanksföreningens styrelse är av den uppfattningen, att sagda kreditbehov skulle tillgodoses effektivare genom att möjligheter skapas för små-

företagare att åstadkomma den säkerhet, som behöves för lån hos de vanliga kreditinstituten; en statens medverkan i form av garantier skulle säkerligen kunna ordnas. Styrelsen, som emellertid framhåller, att det undandrager sig dess bedömande, i vad mån staten härvidlag kan medverka, synes alltså ej ha varit i tillfälle att överväga förslagets praktiska genomförbarhet och konsekvenser. Enligt vad utredningen under hand erfarit, torde tanken möjligen komma att upptagas till behandling av 1945 års bankkommitté. Utredningen finner för sin del, att sparbanksföreningens förslag, om det överhuvud låter sig genomföra, icke skulle innebära någon förenkling i jämförelse med det av utredningen här nedan framlagda och ej heller medföra några särskilda fördelar för låntagarna eller statsverket utöver dem, som äro förbundna med utredningens uppläggning av kreditverksamheten. Småföretagarnas lånebehov skulle vidare icke kunna på ändamålsenligaste sätt tillgodoses på den antydda vägen, då kreditverksamheten ej bleve intimt förenad med rådgivningsverksamhet. Enligt utredningens förmenande innebär dess förslag så avsevärda fördelar framför sparbanksföreningens, att det senare icke bör läggas till grund för en stödverksamhet avseende hantverk och småindustri. Skulle av andra skäl sparbanksföreningens tanke på en statsgaranti för lån hos enskilda kreditinstitut komma att omsättas i praktiken, komma dylika åtgärder icke att få någon nämnvärd betydelse för småföretagsamheten vid sidan av det allsidigt organiserade stöd åt denna näringsgren, som innefattas i utredningens förslag. På grund av det nu anförda har utredningen, som visserligen är av den uppfattningen att varje uppslag till underlättande av småföretagens kreditmöjligheter bör sorgfälligt övervägas, funnit att en eventuell statlig lånegaranti icke till nämnvärd del kan ersätta de åtgärder, som utredningen föreslår.

U t r e d n i n g e n s förslag till l å n e v e r k s a m h e t e n s o r d n a n d e Av de i det föregående omnämnda statliga lånefonderna tjäna industrilånefonden och manufakturförlagslånefonden huvudsakligen andra ändamål än främjandet av småföretagsamhet och så är i ännu högre grad fallet med hemslöjdslånefonden. Aktiebolaget industrikredit är visserligen i princip organiserat för småföretagens kreditbehov, men av olika anledningar, måhända främst de för småföretagare ogynnsamma lånevillkoren, ha dessa lånemöjligheter hittills endast i ytterst obetydlig omfattning utnyttjats för hantverket och småindustrien. Utredningen, som under hand erfarit att 1945 års bankkommitté överväger förslag till samordning och förenkling av den statliga utlåningen, finner ej anledning att till behandling upptaga frågan om ändring av gällande bestämmelser för här angivna lånefonder och ej heller för Aktiebolaget industrikredit. Förutom genom hantverkslånefonden och fonden för hantverks- och småindustrikredit bereder staten småföretagarna vissa kreditmöjligheter genom

65 den långivning, som enligt särskilda riksdagsbeslut förmedlas av företagareföreningarna. Ehuruväl dessa föreningars verksamhet endast bedrives inom sju av rikets län, överstiger dock summan av genom dem utlämnade lån väsentligt vad som tillsammans utlämnats från de båda fonderna (se tab. 10, s. 00). Därvid är dock att märka, att fonden för hantverks- och småindustrikredit först på allra sista tiden börjat tagas i anspråk. Anledningen härtill är delvis, att organiserandet av de garantiföreningar, vilka äro ett villkor för att lån skall kunna utlämnas från fonden, tagit avsevärd tid. Såvitt utredningen kunnat bedöma, torde dock en annan viktig orsak vara, att de av fonden erbjudna lånemöjligheterna icke kunna anses särskilt förmånliga i förhållande till dem, som den allmänna kapitalmarknaden nu tillhandahåller. Framförallt synes den för lån ur fonden nu gällande räntan, 4 Va °/o, på smålöretagarhåll betraktas såsom allt för hög. Utredningen har tidigare i annat sammanhang framhållit önskvärdheten av att den hjälp till småföretagsamheten, varom här är fråga, gives så enhetliga former som möjligt. För att tillgodose detta önskemål synas de olika formerna lör kreditgivning lämpligen böra sammanföras. Någon anledning att bibehålla en ordning, som innebär att ekonomiskt stöd i form av lån för samma ändamål redovisas dels genom två olika statliga utlåningsfonder, dels under särskilda på riksstatens driftbudget anvisade anslag, torde icke föreiinnas. Dessa tre olika låneformer böra därför enligt utredningens förmenande sammanslås till en enda. En fråga som då uppställer sig är, huruvida det samtidigt som hantverkslånefonden och fonden för hantverks- och småindustrikredit avvecklas bör uppläggas en ny statlig lånefond, i vilken de båda nyssnämnda uppgå, eller om medel böra tillhandahållas på annat sätt, exempelvis från fonden för förlag till statsverket. Vid underhandsöverläggningar med riksräkenskapsverket har utredningen bibringats den uppfattningen, att sagda fond icke bör disponeras för ändamålet och att det överhuvud får anses olämpligt att medelsanvisningen, så som skett i fråga om företagareföreningarna, verkställes från ett å driftbudgeten uppfört anslag. Som konsekvens härav torde följa, att en särskild lånetond bör uppläggas för ändamålet eller i varje fall att medel för låneverksamheten anvisas ur någon å kapitalbudgeten uppförd lånefond. Vilken av dessa vägar som väljes synes ur de synpunkter, utredningen har att anlägga på dessa frågor, vara av mindre betydelse. Utredningen har på grund härav icke ansett sig ha anledning närmare ingå på detta spörsmål, som väl torde få bedömas främst ur budgettekniska synpunkter. Skall en särskild lånefond inrättas, kan den förslagsvis benämnas fonden för lån till företagarnämnder. (Förslag till kungörelse återfinnes i bil. D, s. 143.) Som en grundprincip för verksamheten har utredningen uppställt, att kredit skall kunna lämnas under smidigast möjliga former och, då så med hänsyn till låntagarens personliga kvalifikationer och det avsedda ändamålet ber

>—467121.

domes lämpligt, utan särskild säkerhet eller mot eljest som mindre betryggande ansedd säkerhet. Bland de lånevillkor, för vilka generella regler böra uppställas, torde räntesatsen få anses viktigast. Då det är angeläget, att räntan hålles låg, föreslår utredningen, att lån av statsmedel skola av företagarnämnd beviljas till samma ränta, som av nämnden erlägges för av densamma upplånade statsmedel. Med utgångspunkt härifrån bör alltså räntesatsen avvägas med hänsyn till å ena sidan statens kostnader för kapitalanskaffningen och å andra sidan ifrågavarande näringsgrenars skäliga behov av lägsta möjliga ränta. Denna bör enligt utredningens åsikt i varje fall icke sättas högre än gällande normalränta för lån ur statens utlåningsfonder. Utredningen har övervägt, huruvida icke räntesatsen borde vara lägre än normalräntan, vilket för närvarande är fallet med de till företagareföreningarna utlämnade statslånen, som äro räntefria under de två första åren och därefter förräntas efter 3V2 0/o. Den effektiva räntan för föreningarna blir alltså väsentligt lägre än 37 2 °/o, ehuruväl de slutliga låntagarna i regel få erlägga ränta efter sistnämnda procentsats. Vissa skäl kunna måhända tala för att vid en utlåning för här avsedda ändamål gällande normalränta (4 °/o) skulle tillämpas. Då emellertid en utlåning i så pass betydande omfattning som den till företagareföreningania redan skett till en räntefot understigande 37 2 %>, kan det icke anses lämpligt att nu i samband med verksamhetens utvidgning försämra villkoren för de slutliga låntagarna genom en höjning av räntesatsen. Utredningen finner det därför angeläget att räntan icke kommer att överstiga 3 V2 °/o och förordar alltså denna räntesats med det tillägget, att frågan om räntesatsen bör kunna upptagas till omprövning, om det allmänna ränteläget skulle undergå en mera avsevärd sänkning. Därest räntesatsen med hänsyn till vedertagna principer för bestämmande av ränta å lån från statlig lånefond icke skulle kunna bestämmas på här angivet sätt, vill utredningen föreslå, att ifrågavarande lån hänföras till räntetyp III b (3,25 %) enligt kungörelsen angående ränta å lån från statens utlåningsfonder (1943: 936). I direktiven har uttalats att utredningen borde ägna uppmärksamhet åt möjligheterna att under vissa förutsättningar medge befrielse från skyldighet att erlägga ränta och amortering under den första lånetiden. Vad först beträffar frågan om befrielse från att erlägga ränta anser utredningen, att sådan befrielse icke bör ifrågakomma, då låneverksamheten i princip endast skall avse krediter, som icke kunna erhållas på normala villkor hos det allmänna bankväsendet. Detta innebär emellertid, att de fordringar pä säkerhet, som böra uppställas för lån ur fonden, i vissa avseenden måste komma att avvika från vad som är föreskrivet för bankväsendet. Det ligger i sakens natur, att dessa avvikelser böra innebära lättnader för låntagarna. Principerna för fordran på säkerhet kunna då lämpligen bliva desamma, som nu gälla för företagareföreningarnas låneverksamhet och för vilka tidigare redogjorts. Om alltså en låntagare kan beviljas väsentlig lättnad i fråga om

6<

ställande av säkerhet för lånet, synes det utredningen icke motiverat att under normala förhållanden även medgiva räntefrihet för en del av lånetiden. De krediter, varom här är fråga, torde ofta bliva långfristiga. Det är då av betydelse, att amorteringsplanerna uppgöras med hänsyn till låntagarnas behov. Låneverksamheten avser ett speciellt stöd åt företagsamhet, och man måste då utgå från att låntagaren kan komina att vara i behov av vissa lättnader i lånevillkoren under den första delen av lånetiden. Ett företag, som startar eller utvidgar sin verksamhet, behöver otvivelaktigt en viss icke alltför kort tid för att komma i gång och få vinstgivande resultat av den nya respektive utökade verksamheten. Utredningen har här ovan anfört skäl för att räntefrihet ej bör ifrågakomma. Vad åter amorteringsplanen beträffar synes man, genom att medgiva amorteringsuppskov under viss tid, kunna åstadkomma en önskvärd lättnad i lånevillkoren, utan att denna lättnad får karaktär av understöd. Med hänsyn härtill bör befrielse från amortering under något eller några år kunna medgivas. Härutinnan böra emellertid inga detaljerade regler uppställas, utan bör det få ankomma på företagarnämnden att i varje särskilt fall, inom ramen av meddelade allmänna anvisningar, fatta beslut om uppskov med amortering under viss del av lånetiden. Nämnden bör därvid kunna bevilja sådant uppskov icke endast under den första delen av lånetiden utan även senare, om så i visst fall får anses motiverat. På grund av den omfattande långivningsverksamhet, som företagarnämnderna avses skola utöva och som självfallet liksom för företagareföreningarnas styrelser medför ett allmänt ansvar gentemot förlagsgivarna för vidtagna åtgärder, skulle nämndens ledamöter kunna bli nödsakade att ikläda sig betydande ekonomiska risker, om de skulle bära ansvaret icke endast för vidtagna åtgärder som sådana utan även för samtliga konsekvenser av desamma. För att i viss mån undvika detta bör enligt utredningens mening företagarnämndernas administration uppläggas så, att nämnderna i största möjliga utsträckning befrias från förvaltningen av statsmedel. Utredningen föreslår därför, att nämnda förvaltning i stället uppdrages åt något statligt organ. Utredningen anser sig även böra föreslå vissa andra åtgärder för minskande av ifrågavarande risker, framför allt statlig bidragsgivning till täckande av förluster, på sätt här nedan närmare utvecklas. Även för bedömande av personalbehovet vid företagarnämndens kansli, en fråga vartill utredningen återkommer i kap. 6 (s. 76), är låneverksamhetens administrativa utformning av viss betydelse. Redan med den förhållandevis begränsade omfattning, som företagareföreningarnas låneverksanv het nu har, i förhållande till den, som torde kunna motses efter genomförandet av nu föreslagna åtgärder för småföretagsamhetens främjande, är det med låneverksamheten förenade kansliarbetet icke oväsentligt. En uppgift som kräver mycket arbete är den kassamässiga behandlingen av låneärenden med bevakning av räntebetalningar etc. ävensom förvaltningen av innestående medel. Denna förvaltning fordrar icke endast arbete inom kansliet

68 utan även uppmärksamhet från nämndens sida. Den frågan uppställer sig, huruvida det vid en utökad verksamhet kan uppnås någon förenkling i nämndernas administration genom överflyttning av vissa arbetsuppgifter till annat verk eller annan myndighet och samtidigt en besparing göras i de totala kostnaderna för verksamheten. Man måste räkna med att nämndernas kanslipersonal, även om låneverksamheten ökas betydligt, dock måste ägna avsevärd tid åt andra arbetsuppgifter. Det ligger då i sakens natur, att denna personal icke kan — i varje fall först efter mångårig träning — uppnå samma arbetseffekt i fråga om rent bankmässiga arbetsuppgifter som motsvarande personal vid bankföretag eller vid centralt ämbetsverk, där vederbörande syssla uteslutande med dylika uppgifter. En överflyttning av vissa av de med nämndernas låneverksamhet förenade arbetsuppgifterna till centralt verk eller bankföretag borde då såsom antytts kunna leda till minskat arbete för nämnderna och även minskning av kostnaderna för desamma. Ett förslag till organisation av nämndernas låneverksamhet bör uppgöras med hänsyn till att en företagarnämnd i likhet med en företagareförening icke är ett statligt organ och alltså formellt torde böra stå som låntagare gentemot statsverket för samtliga de statsmedel, som av nämnden utlånas. Med utgångspunkt från vad nyss sagts har utredningen emellertid övervägt möjligheterna att från företagarnämnd avlyfta dels ansvaret överhuvud för f ö r v a l t n i n g e n av statsmedel, som icke äro av nämnden utlånade, dels k a s s a r ö r e l s e n , i vad den avser låneverksamheten. Detta skulle kunna ske på följande sätt. Det belopp, till vilket företagarnämnd sammanlagt äger bevilja lån och för vilket nämnden alltså skall kunna stå som låntagare gentemot staten, fastställes av Kungl. Maj:t, som därvid medgiver, att nämnden må disponera beloppet, helt eller delvis, från och med den eller de dagar, nämnden själv bestämmer. Inom sagda belopp äger nämnden, med iakttagande av de allmänna regler för verksamheten som komma att fastställas, att fatta beslut om beviljande av lån. Uppkommer behov därav, bör Kungl. Maj:t äga rätt medgiva höjning av sagda belopp. Ät viss myndighet uppdrages att på rekvisition tillhandahålla företagarnämnd för låneverksamheten erforderliga medel inom ramen av det på nyss angivet sätt fastställda beloppet. Denna myndighet, som här tills vidare benämnes »förlagsmyndigheten», skall även handhava utbetalningen av lånebeloppen till låntagarna, mottaga räntor och amorteringar samt mottaga och förvara säkerhetshandlingar. Gången av lånebeviljandet samt betalning av räntor och amorteringar skulle i korthet bliva följande. Sedan ansökan om lån inkommit till nämnden och densamma efter vederbörlig granskning blivit av nämnden bifallen, underrättar nämnden, exempelvis genom protokollsutdrag, förlagsmyndigheten härom. Denna har att omedelbart tillställa låntagaren lånebeloppet mot att låntagaren till förlagsmyndigheten överlämnar i företagarnämndens beslut föreskrivna säkerhetshandlingar. Räntor och amorteringar inbetalas av låntagaren till förlagsmyndigheten, som skall lämna uppgift till nämnden om utebliven sådan betal-

69 ning. Härigenom vinnes den fördelen, att nämnden befrias från all med denna låneverksamhet förenad kassarörelse och dessutom från medelsförvaltning med därav följande skyldighet att göra av staten tillhandahållna medel räntebärande under tid, då de icke äro utlånade. I och med att på här föreslaget sätt nämnden icke tager statsmedel i anspråk förrän i det ögonblick de utlånas och samtliga räntor och amorteringar gottskrivas statsverket i samma ögonblick som de inflyta, behöver aldrig för nämnden fråga uppkomma om förvaltning av icke disponerade statsmedel. För nämndernas övriga verksamhet, särskilt konsulentverksamheten, är det självfallet av stor betydelse, att nämnden äger tillgång till alla uppgifter, som belysa låntagarens sätt att sköta sitt lån. Det skulle måhända kunna göras gällande, att detta endast kan äga rum under förutsättning, att nämnden själv handlägger även de kassamässiga delarna av låneverksamheten. Med ovan skisserade system bör emellertid nämnden kunna följa de olika lånen lika bra som om räntor och amorteringar betalades till nämndens kassa. Självfallet måste på företagarnämndens kansli föras anteckningar rörande de olika lånen med angivande av datum för lånens utbetalande, lånebelopp, föreskrivna ränte- och amorterings terminer etc. Dessa anteckningar böra göras i ett lätt överskådligt kortsystem, i vilket införes förlagsmyndighetens rapporter om utebliven betalning av räntor och amorteringar m. m. Med ledning av dessa anteckningar följer nämnden hur låntagaren sköter sitt lån och vidtager i god tid därav eventuellt betingade åtgärder. Erfarenheterna från såväl företagareföreningamas verksamhet som hantverkslånefondens långivning visa, att ränte- och amorteringsbetalningar icke sällan verkställas oregelbundet. Stor smidighet i tillämpningen av lånevillkorens föreskrifter om dessa betalningsterminer torde böra iakttagas av nämnderna. Förlagsmyndigheten bör alltså icke äga att annat än efter nämndens beslut vidtaga åtgärder för indrivning av utestående, till betalning förfallna belopp. Å andra sidan bör, därest företagarnämnden så påfordrar, förlagsmyndigheten omedelbart vidtaga sådan åtgärd. Innebörden av här skisserade regler är, att fråga om såväl beviljande av lån som även vidtagande av eventuell åtgärd för indrivning av till betalning förfallen fordran beslutanderätten helt skall tillkomma företagarnämnden. Vid valet av förlagsmyndighet kunna tre olika statliga verk närmast komma i fråga, nämligen statskontoret, kommerskollegium och riksbanken. Vad de två förstnämnda beträffar äro de i avsaknad av sådana lokala underorgan, som få anses vara önskvärda för att ett system som det här föreslagna skall kunna fungera i möjligaste mån friktionsfritt och snabbt. Lånens utbetalning från ett centralt ämbetsverk skulle sannolikt medföra avsevärd tidsutdräkt och dessutom innebära ökade svårigheter att få smärre missförestånd uppklarade utan vidlyftiga skriverier. Visserligen kan det synas ligga nära till hands att kommerskollegium, för den händelse att kollegium komme att fungera som tillsynsmyndighet, även bleve förlagsmyndighet. Vad utredningen nyss anfört om önskvärdheten av lokala, för nämnderna lätt till-

70 gängliga förlagsorgan finner utredningen emellertid vara av den betydelse, att icke heller kommerskollegium bör ifrågakomma som förlagsmyndighet. Riksbanken äger däremot i sina avdelningskontor organ, som skulle lämpa sig för dessa arbetsuppgifter. Företagarnämndernas tilltänkta kansliorter utgöras även, med tvenne undantag, av städer i vilka finnas riksbankskontor. De arbetsuppgifter, varom här är fråga, torde därför med fördel kunna överlämnas till riksbankens avdelningskontor, vilka besitta för dylika uppgifter vältränad personal. Några principiella hinder mot att åt riksbanken uppdrages att efter beslut av företagarnämnd utbetala och sköta lånen, torde enligt vad utredningen under hand inhämtat icke föreligga. För den händelse statsmakterna skulle besluta att för ifrågavarande ändamål lägga upp en särskild statlig lånefond, synes även riksbanken vara väl skickad att förvalta denna fond. Utredningen har alltså funnit, att av nämnda trenne myndigheter riksbanken får anses vara den, som närmast bör ifrågakomma som förlagsmyndighet. Huruvida och i så fall efter vilka grunder riksbanken eventuellt bör få särskild ersättning för sin befattning med låneverksamheten är en fråga, som utredningen icke ansett sig böra upptaga till behandling. Genom det här skisserade systemet för låneverksamhetens uppläggande vinnes, att nämndens kassaverksamhet nedbringas till att avse endast med administrationen direkt förbundna kostnader. Det ansvar för omhänderhavda medel, som åvilar nämnden, kan då i praktiken enkelt avlyftas från de enskilda ledamöterna genom en ansvarighetsförsäkring på redogöraren. Vidare avlyftes från nämndledamöterna ansvaret för förvaltningen av icke disponerade lånemedel. Båda dessa saker torde få anses innebära väsentliga fördelar för nämnden. En nackdel skulle kunna anses vara, att nämnden icke på samma sätt som företagareföreningen kan erhålla vissa inkomster genom att från statsverket erhållna medel förräntas efter en gynnsammare räntefot är den, efter vilken nämnden själv har att erlägga ränta. Genom en dylik differens i räntefoten kunna medel erhållas till förstärkning av administrationsanslaget, till mötande av förluster å låneverksamheten samt till beredande av särskilt gynnsamma lånevillkor i vissa fall. Det kan emellertid ifrågasättas, om en sådan väg att tillföra nämnderna rörelsemedel vore ur alla synpunkter lämplig. Utredningen finner det angeläget, att småföretagsamheten erhåller största möjliga stöd genom denna verksamhet och att därför låntagaren icke belastas med högre ränta än den, till vilken nämnden själv upplånar de för verksamheten erforderliga medlen. Utredningen kan därför icke förorda, att nämnderna skola beredas möjlighet att tillgodogöra sig någon differens mellan in- och utlåningsränta. Vad administrationsanslaget beträffar bör givetvis vid bifall till utredningens här nedan under kap. 7 (s. 83 f.) framlagda förslag detta anslag tillmätas så, att det under givna förutsättningar täcker det med statens bidrag avsedda behovet utan tillskott från annat håll. För att möta eventuella förluster å

7.1 låneverksamheten måste självfallet medel ställas till nämndernas förfogande. Därvid bör statsverket i princip ikläda sig samtliga förluster, som uppkomma på lån, vid vilkas beviljande nämnden iakttagit de föreskrifter rörande säkerhet, inhämtande av upplysningar rörande låntagarens personliga förhållanden m. m., som utfärdats. Endast då det kan fastställas, att så ej skett, bör statsverket icke vara skyldigt ansvara för uppkommande förluster. Nämnderna avses visserligen att få största möjliga frihet vid verksamhetens bedrivande, men statsverket kan självfallet icke helt överlåta på nämnderna att disponera statsmedel till betydande belopp utan annan kontroll än revisionsmässig efterhandsgranskning. Det gäller då att finna ett system för täckande av förluster, som bevarar nämndernas handlingsfrihet men samtidigt begränsar statsverkets risk, så att denna hålles inom viss marginal. Dessa förutsättningar kunna ej tillgodoses, om avskrivningar skola ske i den ordning, som i fråga om åtminstone vissa statliga låneformer är bruklig, nämligen att Kungl. Maj:t eller viss central myndighet fattar beslut om avskrivning, sedan utredning ägt rum. Den lånebeviljande instansen undandrages då beslutanderätten och får slutligt besked i avskrivningsärende först efter lång tidsutdräkt. De nyss uppställda förutsättningarna skulle uppfyllas, om till nämndernas förfogande ställas vissa belopp, som av dem få disponeras för avskrivning av förluster under kontroll från statens sida genom de årliga revisionerna. Uppkomma förluster utöver sagda belopp skall frågan om dessas täckande bli föremål för särskilt Kungl. Maj:ts beslut. En sådan medelsanvisning skulle lämpligen kunna ske på följande sätt. Utöver det belopp, som Kungl. Maj:t årligen anvisar ur lånefonden till varje företagarnämnds låneverksamhet, anvisas från särskilt reservationsanslag å driftbudgeten ett belopp — »förvaltningsbidrag» — avsett att under angivna förutsättningar av nämnden få tagas i anspråk för täckande av förluster. Detta förvaltningsbidrag utnyttjas liksom lånemedlen först vid behov och skall reserveras, i den mån det ej förbrukas. När reservationerna nått en med hänsyn till låneverksamhetens omfattning lämplig storlek, anvisas tills vidare icke medel för ändamålet. Medelsanvisningarna avvägas med hänsyn till den förlustrisk, som får anses skälig vid en låneverksamhet av här ifrågavarande slag. Genom att avväga anvisningen till nämnda reservationsanslag på lämpligt sätt kan statsverket, samtidigt som det ikläder sig visst ansvar, tydligt markera, att nämnden noggrant måste pröva förutsättningarna för lånens beviljande. För att göra en jämförelse med de nuvarande företagareföreningarna må framhållas, att dessa ansvara gentemot långivaren staten med sina tillgångar. Teoretiskt skulle detta kunna tolkas så, att föreningarna hade full frihet i fråga om sin långivning och att, i händelse densamma sköttes på ett otillfredsställande sätt, det allmänna finge finna sig däri, så länge föreningen ägde tillgångar. I praktiken förhindras emellertid en sådan utveckling av att en statlig revisor samt tillsynsmyndigheten följer verksamheten och att, om tendenser till alltför liberal långivning skulle visa sig, föreningen riskerar

72 att icke erhålla statsmedel till sin fortsatta verksamhet. Ansvaret för en företagareförenings styrelse går sålunda i verkligheten längre än vad som formellt följer med föreningsformen. Med den uppläggning utredningen här ovan givit åt företagarnämnden och dess låneverksamhet, erhålles en verksamhetsform, som synes fylla skäliga krav på smidighet även i förevarande avseende. Även om företagarnämnderna böra vara i möjligaste mån obundna, torde de, liksom hittills företagareföreningarna, icke böra äga att slutligt avgöra frågor om lån utöver visst belopp. En begränsning bör även göras i fråga om amorteringstiden. Ehuruväl lån till småföretagare i regel torde komma att röra sig om förhållandevis måttliga belopp, visar dock erfarenheten från företagareföreningarnas verksamhet, att lån över 25 000 kronor förekommit i vissa fall. Sedan den 1 januari 1940 ha sammanlagt 12 dylika lån utlämnats. Det högsta lån, som i något fall beviljats i denna verksamhet, uppgår iill 155 000 kronor. Det synes utredningen lämpligt att, då fråga uppkommer om lånebelopp av denna storleksordning, det slutliga avgörandet förbehålles Kungl. Maj:t. Utredningen föreslår därför, att beslut om lån av statsmedel till en och samma låntagare å belopp överstigande 25 000 kronor skall underställas Kungl. Maj:t för godkännande. Så bör även ske, om amorteringstiden överstiger 10 år eller, i fråga om lån till uppförande av byggnad, 20 år. Av den å s. 43 ff. lämnade redogörelsen för företagareföreningarnas medelsanskaffning framgår, att de för sin verksamhet i förhållandevis stor utsträckning kunnat lita till bidrag av landsting och i vissa fall även bidrag från annat håll, främst då kommuner och större enskilda företag. Utredningen har i olika sammanhang haft anledning framhålla det värde för småföretagsamhetens utveckling, som ligger i att lokala myndigheter och framgångsrika näringsidkare visa sitt intresse för åtgärder, vidtagna till stöd åt småföretagsamhet. Betydelsen av att detta intresse får icke endast ideella utan även materiella uttryck torde icke behöva särskilt framhållas. Utredningen har också utgått från att företagarnämndernas verksamhet, som är avsedd att bedrivas i fortlöpande samverkan med såväl näringslivets organisationer som vederbörande kommuner, skall kunna räkna med ett ökande intresse från näringslivets och de kommunala myndigheternas sida. Endast under sådana förhållanden torde det vara möjligt att uppnå avsedd effekt genom de statliga stödåtgärder, som här planeras. De medel, som ställas till företagarnämndernas förfogande från annat än statligt håll, skola självfallet användas för verksamheten i överensstämmelse med de riktlinjer, som uppdragits för densamma. I övrigt böra företagarnämnderna i fråga om medel, som icke anvisats av staten, tillerkännas full frihet att disponera desamma inom ramen av sagda allmänna föreskrifter. Tillsynsmyndigheten och den statliga revisorn böra alltså vid tillsynen av verksamheten och vid granskningen av nämndernas förvaltning och räkenskaper i vad avser andra medel än statsmedel visserligen tillse, att huvud-

73 syftet med nämndernas verksamhet icke blivit åsidosatt, men icke lägga någon större vikt vid de former, under vilka syftet blivit tillgodosett. Det sistnämnda är viktigt särskilt med tanke på att fall otvivelaktigt kunna förekomma, då visst stöd åt ett företag får anses önskvärt och berättigat men förhållandena äro sådana, att statsmedel icke lämpligen böra användas för ändamålet. Att från kommunalt eller privat håll erhållna medel kunna bliva ett värdefullt tillskott, då statsmedel av skilda anledningar måhända ej anvisats i den utsträckning som företagarnämnden önskat, ligger för övrigt i sakens natur. Utredningen får anledning att återkomma till dessa synpunkter under kap. 7 (s. 80), där utredningen föreslår att som förutsättning för ökat bidrag av statsmedel under vissa förhållanden skall uppställas, att även bidrag från annat håll står till förfogande. Vad utredningen här ovan anfört om att nämnden skall vara befriad från f ö r v a l t n i n g e n av vissa medel har, såsom därvid framhållits, endast avseende på statsmedel. Vad som tillskjutes från annat håll bör utan inblandning från statens sida få förvaltas av nämnden i överensstämmelse med bidragsgivarnas föreskrifter. Till företagareföreningarnas förfogande ha såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen (s. 43) även ställts vissa medel avsedda att disponeras för beviljande av bidrag utan återbetalningsskyldighet (subventionsmedel), under tiden från verksamhetens början till den 1 oktober 1945 sammanlagt 1 307 500 kronor. Av föreningarna synas emellertid endast två, nämligen de i Bohuslän och Västerbotten och båda på ett tidigare stadium, i nämnvärd utsträckning ha begagnat sig av möjligheten att använda de statliga subventionsmedlen till bidragsgivning. I allmänhet ha dessa medel, samtidigt som de använts i lånerörelsen, närmast betraktats som en reserv för täckande av eventuella förluster. Dessutom ha i ett par fall subventionsmedel använts för att utfylla otillräckliga adminislrationsanslag. För den händelse subventionsmedel överhuvud taget komma att ställas till nämndernas förfogande, böra emellertid sådana medel självfallet icke få användas för bestridande av administrationskostnader. Frågan om subventionering av företagsamhet sammanhänger intimt med de problem, som förefinnas inom områden med ett påtagligt otillfredsställande differentierat näringsliv eller som kunna uppkomma vid en allvarligare arbetslöshetskris. Principiellt bör fastslås, att ett företag över huvud icke bör komma till stånd, om det saknar förutsättningar att bliva ekonomiskt bärkraftigt. Subvention bör därför endast kunna ifrågakomma, om det befinnes vara ett särskilt starkt önskemål ur det allmännas synpunkt att starta eller vidmakthålla ett företag av viss art. Gäller det ianspråktagande av andra medel än statsmedel, får detta dock självfallet ske i överensstämmelse med bidragsgivarens önskemål. Övervägande skäl synas tala för att statliga subventionsmedel icke böra anvisas för nämndernas normala verksamhet. Skulle en arbetslöshetskris uppkomma eller det av annan anledning befinnas önskvärt att subventionera viss företagsamhet, torde detta böra gö-

74 ras till föremål för prövning i varje särskilt fall. Norrlandskommittén har anfört liknande synpunkter beträffande företagareföreningarna. Småföretagsutredningen har i olika sammanhang framhållit, att företagarnämnderna böra medgivas största möjliga frihet i fråga om verksamhetens uppläggning och utformning. Vissa p r i n c i p i e l l a grundregler för låneverksamheten böra dock uppställas. Därvid kan utredningen i allt väsentligt ansluta sig till de riktlinjer, som angivits för företagareföreningarnas verksamhet och som i stor utsträckning utformats i intimt samarbete med föreningarna och med tillämpning av under årens lopp utbildad praxis. Dessa riktlinjer finnas, utredningen veterligt, icke sammanförda men ha kommit till uttryck i olika betänkanden, remissyttranden och Kungl. propositioner. De torde i korthet kunna sammanfattas sålunda. Lån bör endast givas åt företagare, som av nämnden bedömes äga förutsättningar att skapa eller leda ett vinstgivande företag. Låntagaren bör vara en väl frejdad man med gott anseende och utrustad med de personliga kvalifikationer, som erfordras för att han överhuvud skall kunna fylla nyss angivna förutsättningar. Lån skall kunna lämnas såväl till redan befintliga företag som till startande av nya. Lån bör beviljas endast i sådana fall, då företagaren icke kan täcka sitt legitima kreditbehov genom lån hos bank, sparbank eller annan kreditinrättning. Säkerhet bör av låntagaren ställas, men företagarnämnd må, om skäl därtill föreligga, även bevilja lån utan säkerhet. Vid behandling av låneansökan bör företagarnämnd till förebringande av möjligast fullständiga utredning om lånebehovet och låntagarens förutsättningar att förränta och amortera lånet inhämta yttrande från vederbörande hantverksdistrikt (hantverksförening) ävensom annan organisation i orten med kännedom om berörda förhållanden. I fråga om kreditgivning utan samband med startande, utvidgning eller rationalisering kunna några allmängiltiga regler näppeligen uppställas. Vid dylik kreditgivning, som alltså får bedömas från fall till fall, bör anledningen till företagets kreditbehov ägnas särskild uppmärksamhet. En form av kreditgivning, som torde komma att bli av viss betydelse, är nämndernas medverkan vid inköp av maskiner m. m. Inköp på vanliga avbetalningsvillkor ställer sig som regel ekonomiskt mindre fördelaktigt för en småföretagare, frånsett att han måhända kan ha svårt att överhuvud uppfylla sagda villkor. Inom företagareföreningarna har det i vissa fall förekommit, att föreningen inköpt en maskin och därefter försålt den till företagaren, därvid köpesumman amorterats efter uppgörelse i varje särskilt tall. Hinder bör ej föreligga för en företagarnämnd att förfara på samma sätt. Dock synes detta innebära en viss omgång. Samma resultat nås enklare, om företagaren erhåller ett vanligt amorteringslån och tillätes att själv verkställa inköpet i samråd med vederbörande konsulent.

75 Medelsbehovet Vid bifall till utredningens förslag till låneverksamhetens ordnande uppkommer ett i förhållande till det nuvarande väsentligt ökat medelsbehov. För de sju företagareföreningarna h a r i Kungl. Maj:ts proposition nr 309 till 1945 års riksdag för budgetåret 1945/46 beräknats ett belopp av 1 500 000 kronor. Föreningarnas utlåning (se tab. 9, s. 50) uppgick under 1944 till 1 587 686 kronor och under de tre första kvartalen 1945 till 1 414 050 kronor. Den kan alltså beräknas närma sig 2 000 000 kronor under 1945. Då emellertid föreningarna även disponera andra medel än statsmedel i förhållandevis betydande omfattning (banktillgodohavandena den 31 december 1944 av såväl stats- som andra medel uppgingo till sammanlagt omkring 800 000 kronor), torde även vid en fortsatt utvidgning av verksamheten behovet avstatsmedel för föreningarnas vidkommande under budgetåret 1946/47 icke komina att överstiga 2 000 000 kronor. Organiserandet av företagarnämnder i de sex nya distrikten måste med nödvändighet kräva förhållandevis lång tid. Utredningen har (s. 86 f.) för dessa nämnder beräknat medel för administrationskostnader endast för halva budgetåret. Det torde knappast vara sannolikt, att någon mera betydande låneverksamhet kommer till stånd under budgetåret 1946/47. För dessa sex företagarnämnder torde ett belopp av 1 000 000 kronor få anses tillfyllest. Under påföljande år torde medelsbehovet komma att ökas väsentligt, men utredningen har icke ansett sig böra verkställa några beräkningar häröver. Det torde ankomma på tillsynsmyndigheten att verkställa sådan beräkning i samband med avgivandet av sina riksdagspetita. Utredningen anser sig böra framhålla, att, så snart företagarnämnderna organiserats och sålunda beviljande av lån från hantverkslånefonden och fonden för hantverks- och småindustrikredit upphört, de båda fondernas behållna kapitaltillgångar — den 1 november 1945 tillhopa omkring 3 550 000 kronor — icke längre erfordras för sitt hittillsvarande ändamål, varför en medelsanvisning till företagarnämndernas låneverksamhet inom ramen av sagda kapitaltillgångar icke torde innebära något ökat ianspråktagande av statsmedel.

76 KAPITEL 6.

Personalfrågor För bedömandet av personalbehovet vid företagarnämnderna äro självfallet de tilltänkta arbetsuppgifterna av utslagsgivande betydelse. För dessa ha i olika sammanhang tidigare mera utförligt redogjorts. Utredningen tillåter sig därför att här endast summariskt rekapitulera desamma. Den konsulentverksamhet, som blir en av nämndens huvuduppgifter, är av mycket skiftande art. Upplysningar skola kunna lämnas i finansiella spörsmål i samband med prövning av låneansökningar, varvid även personliga kvalifikationsundersökningar av vederbörande låntagare måste kunna utföras. Ekonomisk rådgivning skall även omfatta bokförings- och redovisningsspörsmål ävensom organisatoriska spörsmål i fråga om inköp och försäljning, praxis vid slutande av avtal och dylikt. Företagarnämndens chefstjänsteman skall vara kompetent att bedöma avsättningsmöjligheter. Han skall vidare kunna lämna allmän teknisk rådgivning i fråga om exempelvis kraft- och belysningsfrågor, verkstadsinredning och hygien m. m. I vad det gäller rådgivning av mera speciell art, skall han förmedla kontakt med vederbörande specialkonsulenter vid hantverksinstitutet och SHSO eller annan expertis ävensom med den av utredningen föreslagna småindustriens exportbyrå 1 . Han skall leda de utredningar av olika slag, som nämnden utför, och kunna biträda vid utformandet av planer för ett förbättrat verkstadsbestånd m. m. 1 samband med låneverksamheten skall det tillkomma nämnden att bevilja lån ävensom att övervaka låntagarnas verksamhet i syfte att hjälpa dem till rätta, då svårigheter uppkomma i fråga om rättidigt gäldande av räntor och amorteringar. Företagarnämnden måste alltså disponera över ett kansli med erforderlig biträdespersonal. Tillsynen över och ansvaret för kansliets arbete bör åvila nämndens chefstjänsteman. Av det sagda framgår, att stora fordringar komma att ställas på nämndens befattningshavare. Detta har även norrlandskommittén uppmärksammat, då den i fråga om företagareföreningarna framhåller, att med hänsyn till »angelägenheten av att för direktörsbefattningarna hos företagareföreningarna förvärvas personer, som äro så lämpliga som möjligt för sina uppgifter, och till konkurrensen med det enskilda näringslivet om sådana dugliga krafter, man torde böra räkna med en förhållandevis hög ersättning åt dessa». Utredningen vill här framhålla, att redan 1940 års hantverks- och 1

Underdånig framställning den 17 december 1945 angående småindustriens exportfrågor.

77 småindustriutredning (SOU 1941: 14, s. 70) gjorde det uttalandet, att det kunde bliva förenat med betydande svårigheter att finna lämpliga män för de avsedda konsulentbefattningarna. Även utredningen befarar, att en utbyggnad av systemet med företagarnämnder till riket i övrigt kommer att försvåras av brist på lämpliga kandidater till konsulentbefattningarna, om ej de med dessa befattningar förenade avlöningsfömånerna göras tillräckligt attraktiva. Ehuruväl kraven på konsulenternas kvalifikationer måste ställas höga, synes det icke lämpligt att uppställa några oeftergivliga fordringar på formell kompetens hos befattningshavarna. 1 regel torde nämnderna vara bäst betjänade med att för här ifrågavarande arbetsuppgifter erhålla personer med grundlig teknisk utbildning, men det bör uppställas som önskemål, att konsulenterna även ha viss merkantil utbildning eller erfarenhet. Som en fordran, vilken ej bör eftergivas annat än undantagsvis och då endast i fråga om sökande med synnerligen väl vitsordad, allsidig erfarenhet och förstklassiga personliga förutsättningar för uppgiften, torde böra uppställas, att befattningshavaren innehar minst ingenjörsexamen vid statligt tekniskt läroverk (högre tekniskt läroverk) eller däremot svarande teknisk och merkantil kompetens. Härtill bör fordras flerårig praktisk erfarenhet från industriell verksamhet. Detta bör emellertid icke utesluta möjligheten för en nämnd med minst två konsulenter att för en av dessa tjänster anställa en person, vars kvalifikationer huvudsakligen ligga på det merkantila området. Erfarenheterna från företagareföreningarnas verksamhet giva vid handen, att så snart verksamheten fått sådan omfattning som i företagareföreningslänen böra minst tvenne konsulenter stå till företagarnämndens förfogande. Konsulenternas tid tages nämligen i stor utsträckning i anspråk för besök hos klienter, vilket med hänsyn till omfattningen av de föreslagna distrikten med naturnödvändighet förutsätter tidskrävande resor. Anställes vid en företagarnämnd endast en konsulent, innebär detta att, då han befinner sig på tjänsteresa, inkommande förfrågningar som regel icke kunna besvaras, något som ur olika synpunkter, vilka här icke torde behöva närmare utvecklas, ej kan anses tillfredsställande. Det synes därför nödvändigt, att företagarnämnd normalt till sin disposition har tvenne tjänstemän, kompetenta att handlägga, förutom övriga arbetsuppgifter, även en konsulents. Norrlandskommittén har ifrågasatt, att den ena av dessa tjänstemän skall benämnas direktör och den andra konsulent. Ur vissa synpunkter kunna otvivelaktigt invändningar göras mot direktörstiteln. Så har även skett i ett flertal yttranden över norrlandskommitténs förslag. Titeln konsulent torde emellertid ej vara bruklig för chefstjänstemän eller tjänstemän med den löneställning, som här avses för direktör. Chefstjänstemännen vid länsarbetsnämnderna, egnahemsnämnderna med flera institutioner bära tjänstetitlarna länsarbetsdirektör, egnahemsdirektör etc. Utredningen finner starka skäl tala för att tjänstetiteln direktör bör komma till användning för chefstjänstemannen hos företagarnämnden, bland annat för all markera den ifrågavarande befattningshavarens tjänsteställning.

78 Till önskemålet att vid företagarnämnd skola finnas minst två tjänstemän med kompetens som konsulent, har utredningen tagit hänsyn vid bestämmandet av företagardistriktens geografiska omfattning. Detta innebär emellertid icke, att båda dessa tjänstemän skola anställas omedelbart efter det att nämnden i ett nybildat distrikt trätt i funktion. Det iorde vara lämpligt att bygga upp verksamheten successivt på samma sätt som skett med företagareföreningarna och sålunda, trots att vissa olägenheter följa därmed, till en början i regel endast anställa direktören för att sedermera utöka personalen, när verksamheten fått större omfattning. I fråga om personalens anställningsförhållanden kunna olika meningar göra sig gällande. Norrlandskommittén har föreslagit, att — ehuru vederbörande föreningsstyrelse skulle äga att efter gollfinnande avväga lönebeloppen inom ramen av till förfogande stående medel — direktören skulle tillsättas efter kungörelseförfarande och beslut om tillsättning kunna överklagas hos Kungl. Maj:t. Häremot har invänts (riksräkenskapsverket) att på detta sätt skapades en möjlighet att faktiskt överflytta ansvaret för tillsättningen pa Kungl. Maj:t. Antingen borde ansvaret för att lämplig person utsågs till befattningen helt ankomma på föreningens styrelse eller också borde föreskrift lämnas om att befattningshavaren skulle tillsättas av Kungl. Maj:t eller Kungl. Maj:t underställt förvaltningsorgan. Då företagarnämnderna äro avsedda att givas en synnerligen självständig ställning, finner utredningen det rikligast, att nämnden helt får taga ansvaret för anställandet av personal. Nämndens beslut rörande tjänstetillsättning bör i konsekvens härmed icke kunna överklagas. Utredningen förutsätter därvid, att, om för befattningen särskilt lämplig person skulle ställa sig till förfogande, nämnden bör äga anlaga honom utan kungörelseförfarande. Av det sagda torde följa, att nämnden även bör äga frihet i fråga om fixerandet av anställningsförmånerna. Då emellertid allt för stora olikheter nämnderna emellan i detta hänseende skulle kunna medföra mindre önskvärda konsekvenser, förefaller det lämpligt, att visst minimibelopp föreskrives i fråga om lön till direktören. Genom en sådan minimering gives även en antydan om att vissa kvalifikationer förutsättas hos befattningshavaren. Att maximera hans avlöning torde knappast vara behövligt, då gränsen uppåt torde komma att ge sig själv med hänsyn till de adminislrationsbidrag, som stå till nämndens förfogande. Som utgångspunkt för en beräkning av minimilön till direktör bör kunna tagas de löner, som för närvarande utgå till konsulenterna hos företagareföreningarna. Dessa variera emellertid högst avsevärt, nämligen från 9 694 kronor (H-ort) till 14 235 kronor (F-ort). Vidare är här att märka, att de nuvarande konsulenterna anställts under andra förutsättningar än dem, som komina att gälla för direktör. Det synes rimligt att för en befattning av här ifrågasatt art och med de krav, som torde böra ställas på dess innehavare, lönen icke under några förhållanden mättes lägre än 12 000 kronor för år, inberäknat rörligt tillägg och kristillägg.

79 I den mån en konsulent, som nu är anställd vid en företagareförening, är kompetent att sköta befattningen som direktör vid företagarnämnd, bör han vid föreningens omorganisation till nämnd kunna utses till direktör. Är så icke fallet, bör givetvis direktörsbefaltningen hos nämnden besättas med annan innehavare. En fråga, som är av stor betydelse ur rekryieringssynpunkt och som även berörts i ett par remissyttranden över norrlandskommitténs förslag, är frågan om tjänstemännens pensionering. Olika vägar kunna här tänkas. Pensioneringen kan ordnas helt på privat väg genom anslutning till SPP eller annan pensionskassa, men hinder torde ej heiler möta att med den organisation av företagarnämnden, som utredningen ifrågasatt, ordna tjänstemännens pensionering i Statens pensionsanstalt, vilket senare ur skilda synpunkter torde vara att föredraga. I den mån pensionering ordnas för tjänstemännen, torde statsverket på sätt närmare angives i kap. 7 (s. 84) i vissa fall böra svara för den nämnden åvilande andelen av pensionsavgifterna. Det synes vara av vikt, att tjänstemännens anställningsvillkor icke utformas så, att en befattningshavare ej kan sägas upp. I och med att nämnden gives en i sin förvaltning självständig ställning med rätt att, låt vara inom vissa gränser, själv träffa avtal om anställande av personal och i samband därmed fastställa lönevillkor, avses att bästa möjliga arbetskraft skall stå till nämndens disposition. Därmed bör då följa rätt för nämnden att efter skälig uppsägningstid entlediga en befatlningshavare, som icke motsvarat förväntningarna.

80 KAPITEL 7.

Administrationskostnader Företagareföreningarnas verksamhet har möjliggjorts genom att kostnaderna för organisationen till stor del täckts av statsbidrag i olika former. Även de av utredningen föreslagna företagarnämnderna torde främst få lita till det stöd, som kan erhållas av staten. Det står emellertid klart för utredningen, att nämndernas arbete kan bliva verkligt framgångsrikt endast under den förutsättningen, att det bäres upp av ett allmänt intresse för företagsamheten. Utredningen har också ansett sig kunna utgå ifrån, att detta intresse förefinnes eller skall kunna väckas såväl hos landsting och kommuner som hos enskilda. Det bör då även kunna förväntas, att detta intresse skall komma till uttryck genom ekonomiska bidrag, sedan nämnderna väl hunnit träda i verksamhet. Det synes emellertid angeläget, att nämndernas tillkomst icke göres beroende av att vissa dylika bidrag ställas till förfogande. Särskilt med tanke på de i flera fall mycket omfattande distrikten är det antagligt, att organisationens genomförande skulle komma att kräva alltför lång förberedelsetid, om ett samordnande och en aktivisering av de olika lokala intressena skulle avvaktas, innan nämnderna inrättades. Utredningen finner sig därför böra förorda, att staten i princip ikläder sig kostnaderna för den minimiorganisation, som kan anses erforderlig för nämnderna under normala förhållanden. Det är emellertid sannolikt, att de särskilda lokala förhållandena inom de skilda distrikten komma att påkalla speciella åtgärder från nämndens sida, som kunna föranleda extra kostnader. Så torde snart nog bliva fallet med exempelvis Uddevalla distrikt, där ytterligare en konsulent kan komma att erfordras på grund av att nämnden skall tillgodose behovet av stödverksamhet även i Göteborgs stad, varest företagareföreningen ej bedrivit någon nämnvärd verksamhet. För en effektivisering av nämndernas allmänna rådgivnings- och upplysningsverksamhet kan allteftersom arbetsuppgifterna växa likalades ökat medelsbehov uppkomma. Även för dylika kostnader, utöver vad man skulle kunna benämna normalstaten, bör statsbidrag kunna på räknas. Som villkor härför bör emellertid i regel förutsättas, att bidrag erhållits eller ställts i utsikt även från annat håll. Enligt utredningens mening är det dock icke lämpligt att som generellt villkor för statsbidrag i dylika fall uppställa fordran på att kostnaderna till viss bestämd del skola täckas av bidrag från annan än staten. Det torde i varje särskilt fall böra ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra, vad som med hänsyn till ändamålets art och omständigheterna i övrigt kan befinnas skäligt.

81 Företagareföreningarnas

administrationskostnader

Innan utredningen ingår på administrationskostnaderna för en företagarnämnd, vill utredningen lämna en översikt över dessa kostnader för de nu befintliga företagareföreningarna. För att belysa även utvecklingen av medelsbehovet, lämnas här nedan en sammanställning av sagda kostnader för kalenderåren 1940—1944 ävensom uppgifter om hur dessa kostnader täckts. Specifikationer av de olika föreningarnas utgifter för löner, rese- och traktamentskostnader, hyra samt övriga kostnader ävensom härför disponerade stats- och landstingsmedel samt andra bidrag återfinnas i bilaga C. Statsbidrag till företagareföreningarna anvisas för budgetår, under det att föreningarnas redovisningar avse kalenderår. Härigenom uppkomma vissa svårigheter att göra fullt rättvisande jämförelser år från år. Det kan nämligen diskuteras, om statsbidraget bör påföras det ena eller det andra kalenderåret eller om det bör delas upp på båda åren. I senare fallet uppkommer frågan, efter vilken grund uppdelningen skall ske. Föreningarna synas i något fall ha uppdelat statsbidraget med halva beloppet på var och en av budgetårshälfterna, men som regel torde de ha upptagit det för budgetåret anvisade statsbidraget med hela sitt belopp under det kalenderår, som omsluter förra hälften av budgetåret. Där så ej skett, har korrektion med hänsyn härtill ägt rum i nedanstående sammanställning och i bilaga C. För budgetåret 1944/45 anvisades såsom administrationsbidrag, utöver anslaget under tionde huvudtiteln, av arbetsmarknadsmedel ett belopp av 70 000 kronor med följande fördelning mellan de olika föreningarna, nämligen Bohuslän Värmlands Gävleborgs Västernorrlands

14 000 kronor 5 000 » 6 000 » 13 000 >

Jämtlands Västerbottens Norrbottens

4 000 kronor 14 000 » 14 000 »

Föreningarna erhöllo visserligen i god tid (augusti 1944) kännedom om att ett tilläggsbidrag skulle komma att utgå, men då bidraget av olika anledningar ej kunde definitivt fastställas och utbetalas förrän under 1945, har detsamma — förutom av norrbottensföreningen, som upptagit halva beloppet eller 7 000 kronor — ej av någon förening upptagits i räkenskaperna för 1944. Med undantag av nyssnämnda 7 000 kronor återfinnas därför tillläggsbidragen ej i bilaga C. I nedanstående sammanställning, som närmast avser att i stora drag angivna utvecklingen under en längre period, har det däremot medtagits till halva beloppet under 1944 och halva under 1945, enär en sådan uppdelning bäst torde åskådliggöra avsikten med detta bidrag.

6—467121.

82 Administrationskostnader i kronor, bestridda genom År

1940 1941 1942 1943 1944 Summa 1940-1944

statsbidrag

landstingsbidrag

statliga subventionsmedel

39 714 52 875 63 500 60 000 95 331 311420 210 000

15 619 24 000 27 500 27 500 30 500 125119

6 049 6 526 7 272 8 778 28 625

andra medel

Summa

10106 36 513 35 121 51246 24 001 156987

71488 118 388 132 647 146 018 158610 622151

Av sammanställningen utläses, att kostnaderna visat fortsatt stegring under perioden, att statsbidraget ökat väsentligt mot periodens slut, att landstingens bidrag förelett en förhållandevis mindre ökning än statens bidrag och att behovet av »andra medel», måhända tillfälligt, nedgått år 1944 på grund av det tilläggsbidrag, som beviljats för budgetåret 1944/45. Om hänsyn ej tagits till sistnämnda bidrag, skulle behovet av »andra medel» år 1944 ha utgjort 52 001 kronor eller obetydligt mer än 1943. Bidrag från hushållningssällskap, i bilaga C och här ovan redovisade under »andra medel», utgå till tre föreningar med tillhopa 3 000 kronor. I åtminstone ett fall har hushållningssällskap, som tidigare lämnat bidrag, upphört att understödja föreningen. I övrigt synas »andra medel» huvudsakligen utgöras av för administrationsändamål i anspråk tagna ränteinkomster. Att kostnaderna för samtliga föreningar varit i stadigt stigande är i och för sig naturligt med hänsyn till att verksamheten utvecklats så småningom. De väsentligt ökade statliga bidragsbelopp, som medgivits för 1945 och som avsetts att ytterligare ökas något under 1946, ha motiverats närmast av att föreningarna nu fullständiga! sin personaluppsättning. Såsom tidigare framhållits, har utredningen räknat med att en företagarnämnd, sedan verksamheten kommit i gång, bör ha till sitt förfogande, förutom direktören, minst en konsulent. Företagareföreningarna ha nu nått detta stadium, och i de tvenne föreningar, där ännu icke anställts en andre konsulent, är frågan aktuell, såsom framgår av den under avsnittet om låneverksamheten lämnade redogörelsen för företagareföreningarna (s. 44). Utredningen har även för sagda ändamål i underdånigt utlåtande den 4 februari 1946 tillstyrkt anvisande av ytterligare 10 000 kronor för budgetåret 1946/47 till en av de båda nyssnämnda föreningarna. Företagareföreningarna åtnjuta samtliga bidrag från vederbörande landsting, i ett par fall med förhållandevis betydande belopp. Det torde finnas anledning förmoda, att landstingen liksom övriga bidragsgivare alltjämt komma att visa sitt intresse för verksamheten genom att lämna fortsatt bidrag till densamma, något som utredningen, enligt vad här ovan antytts, under vissa

förutsättningar ansett böra uppställas som villkor för bidrag från statens sida. Det torde däremot icke kunna förväntas, att landstingen skola vara beredda att höja sina nuvarande anslag så, att de täcka den kostnadsökning, som kommer att uppstå vid bifall till utredningens förslag. Detta framgår bland annat av vissa yttranden över norrlandskommitténs förslag. Vidare ha företagareföreningarna kunnat för administrationsändamål disponera vissa ränteinkomster, som uppkommit, dels genom att de av föreningarna från statsverket upplånade medlen äro räntefria under två år, dels genom att föreningarna i vissa fall betingat sig högre utlånings- än inlåningsränta. Sagda räntefrihet innebär ett betydande tillskott av statsmedel till föreningarna. Enligt de uppgifter, som återfinnas i tab. 9 (s. 50), ha föreningarna under 1944 beviljat lån till ett belopp av sammanlagt 1 588 000 kronor och under de nio första månaderna av 1945 1414 000 kronor. Utgår man från att de sju föreningarna i forsättningen skulle komma att för långivning taga i anspråk tillhopa 1,5 miljoner kronor per år av statsmedel, innebär räntefriheten under två år efter 3^2 °/o (den räntesats efter vilken lånen sedermera skola förräntas) en inkomst — rätteligen en minskning i utgifter, vilket dock / l 500 000 x 3,5 X 2 105 000 är i sak detsamma — för föreningarna av I T^Q kronor. Härtill komma de ränteinkomster, som föreningarna kunna tillgodogöra sig genom att subventionsmedel disponeras för utlämning av räntebärande lån eller förräntas på annat sätt. Dylika inkomster kunna föreningarna använda efter gottfinnande, exempelvis för att bevilja lättnader i lånevillkor, men även för bestridande av administrationsutgifter, till vilka stats- eller landstingsbidrag ej förslå. Som ovan framhållits ha även föreningarna i viss utsträckning begagnat sig därav. Inkomster av nu nämnt slag komma icke att stå till företagarnämndernas förfogande. Vad här ovan framhållits utgör ett av skälen för den av utredningen tidigare uttalade meningen, att staten i fråga om företagarnämnderna bör helt täcka kostnaderna för en viss normal minimiorganisation. Företagarnämndernas

administrationskostnader

Vid uppgörandet av sitt förslag till normalstat för företagarnämnd har utredningen ansett sig i väsentliga delar kunna bygga på det förslag, som norrlandskommittén uppgjort. Med hänsyn till att kommitténs förslag avser en stat, som enligt kommitténs uppfattning anses motsvara behovet — varmed torde få förstås även behovet av medel för vidtagande av mer eller mindre tillfälliga åtgärder — och utredningens normalstat avser en minimiorganisation under normala förhållanden, skilja sig beloppen i vissa fall rätt väsentligt. Utredningen har också föreslagit, att minimiorganisationen bekostas helt av staten, medan kommittén avser, att en väsentlig del av kostnaderna i dess stat skola bestridas på annat sätt. Den av utredningen upprättade normalstaten framgår av nedanstående sammanställning, varvid för jämförelses skull även angivits motsvarande uppgifter ur norrlandskommitténs statförslag.

84 Löner till direktör och konsulent biträdespersonal Särskilda experter Sekreterare och juridisk rådgivare Rese- och traktamentskostnader Arvode till ordförande i arbetsutskott Hyra Expenser Summa kronor

Utredningen

Norrlandskommittén

21 000 7 000 1 000 — 6 500 500 2 000 4 000

25 000 7 000 1 000 500 8 500 — 2 000 6 000

42 000

50 000

Utredningen har ansett sig böra upptaga statsbidraget till löner till direktören och konsulenten med 21 000 kronor. Utgångspunkten har därvid varit den av utredningen tidigare under personalfrågor (s. 78) ifrågasatta minimilönen för direktören, 12 000 kronor. För konsulenten beräknas 9 000 kronor. Under anslagsposten »särskilda experter» har utredningen ansett även arvode för eventuellt förekommande juridisk rådgivning kunna inrymmas, då sådant behov, med den uppläggning av verksamheten, som utredningen ifrågasatt, ej bör uppstå annat än rent tillfälligt och i mindre betydande omfattning. Skyldighet att tjänstgöra som sekreterare bör ingå i direktörens åligganden. Vad beträffar rese- och traktamentskostnader finner utredningen, även med hänsyn tagen till att ur denna anslagspost skola gäldas dylika kostnader för styrelseledamöter och revisorer, beloppet vid en minimiorganisation kunna begränsas till 6 500 kronor. Utredningen har då räknat med att nämnden in pleno skall komma att sammanträda förhållandevis sällan, då ju såsom tidigare angivits nämnden som sådan i regel endast bör befatta sig med ärenden av principiell natur eller eljest av större vikt och betydelse. Rese- och traktamentsersättning synes i förekommande fall böra utgå till ordförande, ledamöter och revisorer enligt allmänna resereglementet klass II G. Till ordförande och ledamöter torde böra utgå dagarvode enligt kommittékungörelsen. Till styrelseledamöter i företagareföreningarna utgå för närvarande ersättningar, som i stort sett överensstämma med här föreslagna, dock med vissa avvikelser såväl uppåt som nedåt. Med hänsyn till det betydande arbete, som kommer att åvila ordförande i arbetsutskott, föreslås att till denne dessutom skall utgå ett arvode av 500 kronor per år. Tillsättas flera arbetsutskott med olika ordförande, får sagda belopp delas efter nämndens närmare bestämmande. Till dess närmare erfarenheter vunnits, torde för expenser böra beräknas ett belopp av 4 000 kronor. Har tillsynsmyndigheten godkänt reglering av viss tjänst för pensionering av befattningshavaren i Statens pensionsanstalt eller enskild pensionskassa, bör staten gälda den på nämnden belöpande kostnaden för pensionsavgifter, dock högst vad som skulle utgått om tjänsten reglerats i Statens pensionsanstalt. I den mån så erfordras för täckande av denna merkostnad, bör administrationsbidraget kunna höjas med motsvarande belopp. Vad beträffar arvode till revisor synes det böra gäldas av den, som utsett revisor. För den av Kungl. Maj:t utsedda revisorn torde arvodet böra utgå av för ändamålet särskilt anvisade medel.

85 Nämnderna böra ha full frihet att disponera anslaget för olika administrativa ändamål utan hänsyn till den uppdelning på skilda utgiftsposter, som legat till grund för anslagsberäkningen. Som av det ovan sagda framgår, finner utredningen, att 42 000 kronor får anses vara det minimibelopp, som erfordras för att under normala förhållanden administrera en företagarnämnd. Norrlandskommittén har i sitt förslag angivit 35 000 kronor såsom ett maximibelopp för det statliga administrationsbidraget till en företagareförening. Hur kommittén kommit fram till detta belopp framgår icke fullt klart av dess utlåtande. Man synes dock ha förutsatt bidrag från landstingshåll i större omfattning än vad utredningen för sin del finner kunna påräknas. Härtill kommer att företagareföreningarnas verksamhet, såsom norrlandskommittén tänkt sig densamma, skulle komma att bedrivas efter i vissa avseenden andra linjer än dem utredningen föreslår för företagarnämnderna. Den i dessa avseenden väsentliga skillnaden mellan kommitténs och utredningens förslag, vilket sistnämnda bland annat innebär, att inga räntefria statslån skola utlämnas till företagarnämnderna, torde till fullo motivera det högre bidraget till nämnderna. I samband med företagarnämndernas rådgivningsverksamhet torde understundom företagare böra stimuleras till att medverka vid undersökningar och experiment med nya tillverkningsmetoder m. m. Därvid kan det i vissa fall vara önskvärt, att nämnden är i tillfälle att åtminstone i viss grad ekonomiskt understödja dylik verksamhet. Så har varit fallet med företagareföreningarna. Dessa komma även efter omorganisationen till nämnder att disponera rätt väsentliga kapitaltillgångar, som kunna användas för sådan experimentverksamhet. Det synes angeläget, att de nybildade företagarnämnderna sättas i tillfälle att på liknande sätt bidraga till sådana undersökningar. Emellertid kan det knappast förväntas, att medel för dylika ändamål komma att erfordras under den första tiden av dessa nämnders verksamhet. Utredningen har därför ej ansett sig nu böra läkna med något medelsbehov härför. I den mån behov av medel framdeles kommer att föreligga, torde anslag böra sökas och anvisas i vanlig ordning. Det är icke utredningens avsikt, att det ifrågasatta normala minim ibidraget till företagarnämnd, 42 000 kronor, skall fixeras för längre tid framåt. Förhållandena kunna otvivelaktigt ändras snabbt på förevarande område, och det är icke uteslutet att företagarnämndernas verksamhet kan komma att utvecklas så, att en utökad permanent organisation blir nödvändig, varvid bidraget givetvis bör ökas utöver nämnda belopp. Å andra sidan erfordras självfallet under den tid uppbyggnaden av nämndens verksamhet pågår icke så stort belopp som 42 000 kronor. För de nyinrättade nämnderna bör därför — möjligen med undantag för nämnden i Stockholms distrikt, där det redan från början torde erfordras såväl direktör som konsulent — ett väsentligt lägre belopp kunna ifrågasättas under det första verksamhets-

året. Utredningen har kalkylerat med att, sedan verksamheten organiserats upp men så länge endast direktör men ingen konsulent finnes anställd, årskostnaden bör kunna hållas inom ramen av 25 000 kronor enligt nedanstående specifikation. Löner till direktör biträdespersonal Särskilda experter Rese- och traktamentskostnader Arvode till ordförande i arbetsutskott Hyror Expenser Summa kronor

12 000 4 000 500 4 000 500 1 500 2 500 25 000

Detta belopp överensstämmer förhållandevis väl med företagareföreningarnas administrationskostnader under motsvarande skede, vilka framgå av bilaga C. Företagarnämndernas räkenskaper torde böra avslutas per kalenderår, bland annat med hänsyn till att så sker i fråga om såväl landsting som primärkommuner och det privata näringslivet. Rärav följer, att vid riksdagens beslut om anvisande av medel till företagarnämndernas administrationskostnader bör angivas, vilket kalenderår medelsanvisningen avser. Det synes utredningen ur skilda synpunkter lämpligast, att sagda medelsanvisning avser det kalenderår, som omfattar budgetårets senare hälft, vilket alltså innebär att om 1946 års riksdag anvisar ett anslag för budgetåret 1946/47, ur detta skall bestridas statsbidrag till nämndernas administrationskostnader för år 1947. Statsverkets årliga kostnader för en organisation med företagarnämnder i 13 distrikt skulle, med utgångspunkt från vad här ovan anförts och så länge kostnaderna kunna hållas inom den normala minimistatens ram, komma att uppgå till (13 X 42 000 —) 546 000 kronor. Under en övergångstid komma dessa kostnader emellertid att reduceras, främst beroende på hur pass snabbt organisationen bygges ut. Vad de nuvarande förelagareföreningarna beträffar blir tidpunkten för dessa föreningars omorganisation till företagarnämnder beroende av förhållanden, som närmare beröras under kapitlet om frågor i samband med avvecklingen av nuvarande organisation (s. 94). För den händelse utredningens förslag i ämnet skulle av Kungl. Maj:t föreläggas 1946 års riksdag och vinna riksdagens bifall, skulle systemet med företagarnämnder kunna träda i funktion redan den 1 juli 1946. I de sex distrikt, där företagareföreningar ej finnas, torde emellertid upporganiserandet av nämnderna taga viss tid, sannolikt minst ett halvår, och vad företagareföreningarna beträffar synes man böra räkna med att de icke komina att omorganiseras till företagarnämnder före ingången av budgetåret 1947/ 48. För företagarnämnderna i de förstnämnda sex distrikten synes medelsbehovet för budgetåret 1946/47 med hänsyn till vad här ovan anförts om

87 lägre kostnader under första verksamhetsåret och till att medelsanvisningen skall avse kalenderåret 1947 i medeltal kunna beräknas till den ovan för flertalet nybildade nämnder uppskattade årskostnaden under den första verksamhetstiden, eller 25 000 kronor per nämnd. Då företagareföreningarnas ombildning till företagarnämnder bör ske, så snart det med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall låter sig göra, bör icke någon ökning av medelsanvisningen till företagareföreningarna under övergångstiden ifrågakomma. Skulle de sju företagareföreningarna ombildas till företagarnämnder per den 1 juli 1947, böra, med hänsyn till att medelsanvisningen till nämnderna föreslås avse kalenderår, i staten för budgetåret 1946/47 medel beräknas även för senare hälften av 1947. Härför synes böra upptagas halva den beräknade minimiårskostnaden för företagarnämnd eller (7 X 21 0 0 0 = ) 147 000 kronor. Med utgångspunkt från det nu anförda bör för budgetåret 1946/47 beräknas följande medelsbehov för anslaget till Upplgsnings- och organisationsverksamhet i fråga om hantverk och småindustri, nämligen till statsbidrag för år 1947 till sex företagarnämnder inom distrikt, där företagareföreningar för närvarande ej äro verksamma, i medeltal 25 000 kronor per nämnd kronor 150 000 till statsbidrag för budgetåret 1946/47 till sju företagareföreningar enligt kommerskollegii av utredningen i underdåniga utlåtanden den 26 november 1945 och den 4 februari 1946 tillstyrkta förslag » 200 000 till statsbidrag för andra hälften av år 1947 till sju företagarnämnder, bildade ur nyssnämnda sju företagareföreningar, i medeltal 21 000 kronor per nämnd » 147 000 till Sveriges hantverks- och småindustriorganisation » 35 000 Summa kronor 532000 För budgetåret 1947/48 och följande blir medelsbehovet beroende på huru snabbt företagarnämnderna i de sex nya distrikten byggas ut till avsedd normalorganisation. Utredningen har i olika sammanhang framhållit vikten av att hantverkets och småindustriens egna organisationer utnyttjas för rådgivning och upplysning, i den mån organisationerna inrättat rådgivnings- och upplysningstjänst. Detta avser särskilt SHSO, som sedan länge nedlagt ett betydande arbete på detta område, vilket rönt erkännande från statsmakternas sida genom att till verksamheten för närvarande utgår ett årligt bidrag av 35 000 kronor. I den mån behov kommer att föreligga för att den av SHSO och eventuellt andra organisationer bedrivna rådgivningsverksamheten ytterligare utvecklas, torde frågan om ökat bidrag till denna verksamhet böra tagas under omprövning. Därvid torde särskild uppmärksamhet böra ägnas möjligheten att i någon mån lätta företagarnämndernas arbetsbörda.

88 KAPITEL 8.

Departemental förläggning, tillsynsmyndighet Beträffande frågan om tillsynsmyndighet och departemental förläggning av företagareföreningarna har norrlandskommittén gjort följande uttalande. Kommittén har övervägt, under vilket statsorgan företagareföreningarna lämpligast böra sortera, om de nu kopplas in såsom ett reguljärt led i det allmännas åtgärder för främjande av industri och hantverk. Kommerskollegium kan synas ligga närmast i detta hänseende. Enligt kommitténs mening bör detta ämbetsverk taga befattning med vissa frågor sammanhängande med den statliga utlåningen till företagareföreningarna. I övrigt anser kommittén övervägande skäl tala för att föreningarna berörande ärenden underställas Kungl. Maj:t. I den mån icke beredningen av sådana ärenden anses liksom hittills böra ske i socialdepartementet, synes föreningarnas verksamhet vara hänförlig till handelsdepartementets förvaltningsområde. Frågan om departemental förläggning hänger intimt samman med frågan om tillsynsmyndighet. Om man beträffande förefagarnämnderna följde den av norrlandskommittén ifrågasatta linjen, skulle detta innebära, att vissa av nämndernas arbetsuppgifter, nämligen låneärenden, skulle underordnas ett centralt ämbetsverk, under det att verksamheten i övrigt bleve direkt underställd Kungl. Maj:t. Därvid skulle liksom hittills kunna tänkas, att vissa ärenden bereddes i socialdepartementet, under det att verksamheten i övrigt vore hänförlig till handelsdepartementet. En dylik splittring kan enligt utredningens förmenande icke i längden vara lycklig. I alldeles särskild grad torde svårigheter i sådant fall komma att göra sig gällande, om medel till hela verksamheten anvisas under en och samma huvudtitel, vilket utredningen avser. Starka skäl ha otvivelaktigt talat för att företagareföreningarnas verksamhet från början kommit att underställas två olika departement. Avsikten kan emellertid näppeligen ha varit, att detta förhållande skulle bli bestående. Att medel något år anvisats till föreningarnas administrationskostnader från tvenne huvudtitlar, torde väl närmast ha föranletts av tillfälliga budgettekniska skäl. Från och med innevarande budgetår utgå också bidragen till företagareföreningarnas administrationskostnader i deras helhet från anslag under tionde huvudtiteln, under det att medel för låneverksamheten alltjämt tillhandahållas från anslag under femte huvudtiteln. Verksamheten bör enligt utredningens förmenande sortera under ett enda departement. Då de starkt socialbetonade skäl, som på sin tid föranledde bildandet av företagareföreningarna, icke på samma sätt dominera i fråga om företagarnämnderna, och de senares verksamhet torde bli väsentligen merkantilt betonad,

89 synes särskild anledning att förlägga nämnderna under socialdepartementet knappast föreligga. De arbetsmarknadspolitiska synpunkter, som böra anläggas på vissa ärenden, torde kunna tillgodoses vid gemensam beredning med socialdepartementet. På grund av det anförda föreslår utredningen, att företagarnämnderna hänföras till handelsdepartementets förvaltningsområde. Företagareföreningarna äro i vissa avseenden underställda Kungl. Maj:t direkt, i andra kommerskollegium. En dylik anordning torde, då det rör en institution av permanent karaktär, vara mindre vanlig inom svensk statsförvaltning. Att en tillfällig institution, inrättad för mer eller mindre krisbetonade ändamål, underställes Kungl. Maj:t direkt, så som i viss mån skett med företagareföreningarna, synes i och för sig ha varit en riktig och lämplig åtgärd. Företagarnämnderna äro emellertid avsedda att bli bestående för framtiden. Ehuruväl ingripanden i verksamheten från statens sida icke äro avsedda att äga rum, så länge de allmänna riktlinjerna av nämnderna följas, ligger det i såväl statsverkets som näringslivets intresse, att verksamheten blir föremål för fortlöpande observationer och rådgivning från den statliga tillsynsmyndighetens sida. För uppgiften som tillsynsmyndighet torde ett centralt statligt ämbetsverk vara bättre rustat än Kungl. Maj:ts kansli. Otvivelaktigt försvåras beredningen av budgetärendena inom Kungl. Maj:ts kansli i väsentlig grad, om ett antal lokala nämnder skola avgiva sina petita direkt till vederbörande departement. Vidare må framhållas att, även om nämnderna i många fall bliva högsta beslutande instans, kunna dock förhållanden inträffa, som påfordra Kungl. Maj:ts avgörande av klagomål. Det torde därvid vara av värde, om en mellaninstans finnes i form av en särskild tillsynsmyndighet. Utredningen föreslår alltså, att företagarnämnderna ställas under en central myndighets inseende. Tillsynen över verksamheten kan organiseras på olika sätt. Den kan anförtros ett befintligt centralt ämbetsverk eller ock uppdragas åt något för ändamålet särskilt bildat organ. Inom utredningen har framkommit ett uppslag, att tillsynsmyndigheten skulle utformas som en central nämnd, sammansatt av representanter för den eller de statliga myndigheter, som närmast skulle ha med företagarnämnderna att göra, för näringslivet samt för nämnderna själva. En så organiserad tillsynsmyndighet torde emellertid administrativt komma att fungera mindre tillfredsställande, såvida den ej förses med eget kansli, något som i sak skulle innebära, att ett nytt centralt ämbetsverk tillskapades. Enligt utredningens mening föreligga ej tillräckliga skäl för en sådan åtgärd. Näringslivet får redan genom den av utredningen föreslagna sammansättningen av företagarnämnderna ett starkt direkt inflytande på verksamheten och har dessutom möjlighet att få gehör för sina synpunkter genom framställningar från sina centrala organisationer till tillsynsmyndigheten. Utredningen, som bland annat av nu anförda skäl icke ansett sig kunna förorda tanken på en central nämnd som tillsynsmyndighet, vill alltså föreslå, att tillsynen över verksamheten uppdrages åt ett befintligt centralt ämbetsverk.

90 Även om utredningen sålunda avvisat tanken på en självständig central nämnd som tillsynsmyndighet för företagarnämnderna, har den ansett sig böra till övervägande upptaga en av de synpunkter, som legat till grund för nämnda uppslag, nämligen en önskan att vid ärendenas behandling inom tillsynsmyndigheten få en mera allsidigt sammansatt sakkunskap direkt representerad än som i regel står ett centralt ämbetsverk till buds. Det är ingalunda uteslutet, att en rådgivande nämnd, sammansatt av representanter för näringsorganisationer och företagarnämnder här skulle få en funktion att fylla. Utredningen vill då erinra om att de nuvarande företagareföreningarna utsett en samarbetsdelegation, som bland annat i samverkan med SHSO avgivit en till utredningen överlämnad underdånig framställning angående åtgärder till förbättrande av hantverkets och den mindre industriens verkstadsbestånd. Om en dylik samarbetsdelegation för företagarnämnderna kommer till stånd, vilket i så fall får ske på frivillig väg, synes den jämte hantverkets och småindustriens organisationer tills vidare kunna fylla samma ändamål som en rådgivande nämnd. Utredningen anser därför, att en dylik nämnd vid tillsynsmyndighetens sida icke för närvarande bör tillskapas. Skulle erfarenheten giva vid handen, att behov av en dylik förstärkning av den till tillsynsmyndighetens förfogande stående sakkunskapen uppkommer, kan denna fråga upptagas och lösas för sig. Olika verk kunna komma i fråga som tillsynsmyndighet. Med hänsyn till att kommerskollegium hittills haft sig anförtrott det inseende över företagareföreningarna, som icke åvilat vederbörande statsdepartement, och med hänsyn till att de arbetsuppgifter, som avses tillkomma företagarnämnderna, i varje fall till övervägande delen falla inom kollegii kompetensområde, synes kommerskollegium böra fungera såsom tillsynsmyndighet för företagarnämnderna. Vad beträffar personalbehovet hos tillsynsmyndigheten, torde vid bifall till utredningens förslag kommerskollegii personal — förutom med eventuellt erforderlig biträdespersonal — böra utökas med en tjänsteman. Den starka utveckling av konsultations verksamheten till förmån för småföretag samhet, som kan förväntas efter genomförandet av utredningens förslag, torde nämligen nödvändiggöra, att tillsynsmyndigheten utrustas med erforderlig, permanent tillgänglig expertis för att kunna icke blott övervaka nämndernas verksamhet i detta hänseende utan även taga initiativ till ut veckling och förbättring av verksamheten samt lämna råd och anvisningar för dess rätta utövande. För detta ändamål bör hos tillsynsmyndigheten finnas anställd en särskild tjänsteman, vilkens arbetsuppgifter i huvudsak skulle kunna angivas på följande sätt. Han bör följa företagarnämndernas arbete, icke endast genom studier av deras rapporter utan även genom resor för överläggningar på ort och ställe med nämndernas ordförande och direktörer samt med kommunala organ och enskilda företagare. Då det näppeligen kan förutsättas, att nämndernas

91 tjänstemän skola kunna vara insatta uti den mindre industriens och hantverkets alla problem, skall den här avsedda tjänstemannen så långt möjligt kunna biträda direktörerna med råd i dylika frågor. I särskilt grad torde behov av sådant samråd uppkomma i nyetableringsspörsmål. För detta ändamål bör han skaffa sig kännedom om näringslivets allmänna struktur och lokaliseringsproblem samt om det aktuella läget på marknaden ävensom avsättningsmöjligheterna för olika produkter inom landet. I fråga om exportmarknader bör han kunna förmedla kontakt med de organ, som skola vara småföretagen till hjälp i exportfrågor. Det kan ifrågasättas, om han icke bör vara ledamot av det småindustriens exportråd, som utredningen föreslagit i sin underdåniga framställning den 17 december 1945 angående småföretagens export. Sagda tjänsteman bör kunna giva sakkunniga råd och anvisningar åt nämnderna. Särskilt värdefullt torde det bli för nämnderna att ha tillgång till hans erfarenheter från andra nämnders verksamhetsområden. Härigenom k a n förutsättas, att i den mån så eljest befinnes lämpligt enhetliga bedömningsgrunder komma att tillämpas inom de olika distrikten. Han måste göra sig informerad om det ekonomiska läget i stort. Gången av vår utrikeshandel skall han även hålla sig underkunnig om, och han bör ha viss möjlighet att följa med småindustriens och hantverkets utveckling i andra länder. Inom tillsynsmyndigheten bör denne tjänsteman närmast under generaldirektören få ansvaret för ärenden rörande företagarnämnderna och därmed sammanhängande spörsmål. Han bör alltså bli föredragande i dessa ärenden. Med de stora fordringar, som enligt det sagda komma att ställas på innehavaren av en sådan tjänst, följer, att man vid befattningens tillsättande i viss mån får taga andra hänsyn än vad som regelmässigt plägar vara fallet vid statstjänsters tillsättande. Innehavaren av tjänsten bör besitta flerårig industriell erfarenhet samt grundlig kännedom om hantverkets och småindustriens tekniska och ekonomiska problem. Han bör vidare vara god organisatör samt besitta lämpliga personliga kvalifikationer, och självfallet bör på honom ställas minst samma fordran på formell kompetens, som här ovan (s. 77) uppställts för direktör och konsulenter hos företagarnämnd. De här ovan angivna arbetsuppgifterna kunna handläggas tillfredsställande endast av en högt kvalificerad person. För att förvärva en dylik kraft med den erfarenhet, som här måste förutsättas, torde det vara ofrånkomligt, att avlöningsförmånerna tillmätas så, att de te sig lockande även för industrimän. Då befattningshavaren vidare bör inom kommerskollegium närmast under generaldirektören bära ansvaret för ärenden rörande företagarnämnderna, bör han i detta hänseende beredas en ställning närmast jämförlig med byråchef. För att vid en inplacering i det statliga lönesystemet kunna tillgodose det dubbla syftet att med tjänsten förena en relativt hög lön och samtidigt hålla möjligheten öppen för staten att, om så befinnes önskvärt, kunna entlediga en befattningshavare, som icke fullt motsvarat förväntningarna,

92 föreslår utredningen att tjänsten inrättas som förordnandetjänst med placering i civila avlöningsreglementet, löneplan C. Ehuruväl utredningen, med hänsyn till att denna tjänst måste besättas i konkurrens med det privata näringslivet, helst velat föreslå en högre lön, har utredningen dock ansett sig böra stanna vid lönegrad C 6, alltså en grundlön av 14 000 kronor per år. Vederbörande tjänsteman torde lämpligen böra benämnas inspektör. Åt kommerskollegium torde böra uppdragas att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de närmare bestämmelser, som böra utfärdas i samband med tjänstens inrättande.

93 KAPITEL 9.

Frågor i samband med avveckling av nuvarande organ Vid bifall till utredningens förslag skall den genom statens hantverkslånefond, fonden för hantverks- och småindustrikredit samt företagareföreningarna bedrivna verksamheten avvecklas och övertagas av företagarnämnderna under inseende av en tillsynsmyndighet. Utredningen diskuterar här nedan de åtgärder, som böra vidtagas i samband med avvecklingen av hittillsvarande organ.

Lånefonderna Utredningens förslag innebär, att företagarnämnderna övertaga den av lånefonderna bedrivna verksamheten. Lån ur hantverkslånefonden och fonden för hantverks- och småindustrikredit böra alltså från och med den dag, då företagarnämnderna trätt i funktion, icke vidare beviljas. Avvecklingen av utestående lån torde böra verkställas av de myndigheter, som nu handha låneverksamheten, alltså kommerskollegium och riksbanken. De särskilda föreskrifter härför, som kunna erfordras, torde närmast vara av budgetteknisk art, varför det torde böra ankomma på kommerskollegium och riksbanken att uppgöra förslag till sådana föreskrifter.

Garantiföreningarna Som villkor för att lån från fonden för hantverks- och småindustrikredit skall kunna beviljas är föreskrivet, att en av Kungl. Maj:t godkänd ekonomisk förening (garantiförening) skall finnas. Denna förening skall ikläda sig visst betalningsansvar för från fonden utlämnade lån och som säkerhet därför pantförskriva sitt insatskapital eller andra av fullmäktige i riksbanken godtagna tillgångar. Dessa föreningar måste alltså äga bestånd, så länge avvecklingen av verksamheten pågår. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke de nuvarande garantiföreningarna kunna tänkas få en funktion att fylla inom den nya organisationens ram. Den kollektiva säkerhet, som kan erbjudas den enskilde låntagaren genom medlemskap i en garantiförening och vars betydelse utredningen berört i den allmänna motiveringen (s. 11), synes vara av vikt i förevarande sammanhang.

94 Småföretagarna äro ofta i den situation, att de icke kunna erbjuda bankmässiga säkerheter och ej sällan ingen säkerhet alls utöver den, som kan ligga i ett gott namn, energi och framåtanda. I sådana fall, då det alltså gäller blancokredit, skulle det enligt utredningens förmenande i väsentlig grad kunna underlätta företagarnämndens bedömning av det enskilda fallet, om låntagaren kunde prestera borgen av en garantiförening. I andra fall, då visserligen säkerhet kan ställas men densamma ej bedömes som fullt tillfredsställande, skulle lån ändock kunna beviljas mot dylik borgen. Såsom utredningen lagt upp sitt förslag till låneverksamhetens ordnande, skulle statsverket under vissa förutsättningar ikläda sig den med verksamheten förbundna risken genom att vissa belopp anvisades för mötande av förluster. Om ett antal låntagare genom att sammansluta sig skapa en form av kollektiv säkerhet, som bidrager till att minska risken för nämnden, borde en sådan anordning stå i full överensstämmelse med principerna för verksamheten. Likaväl som vid uppläggningen av fonden för hantverks- och småindustrikredit utgivande av lån till ett belopp motsvarande tjugu gånger garantiföreningens insatskapital kunnat medgivas under förutsättning, att föreningen iklätt sig hälften av alla förluster på verksamheten intill det pantförskrivna insatskapitalet, borde en dylik förening kunna få en uppgift vid sidan av företagarnämnderna. Villkoren för en sådan förenings verksamhet kunde tänkas nära överensstämma med dem, som för närvarande gälla för garantiföreningarna. Utredningen har icke ansett sig böra utforma något detaljerat förslag härom. Med hänsyn till den psykologiska betydelsen av att de nybildade garantiföreningarna, av vilka ingen ännu kan sägas ha trätt i full verksamhet, ej omedelbart upplösas utan i stället komma till användning för ett deras ursprungliga ändamål närstående syfte, har utredningen dock ansett sig böra framlägga förslaget och rekommendera detsamma till övervägande.

Företagareföreningarna Företagareföreningarna avses komina att upplösas efter införandet av systemet med företagarnämnder. Bestämmelser rörande företagareförenings upplösning återfinnas i respek tiva föreningars stadgar. Därutöver gälla föreskrifterna i lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar. Fem av företagareföreningarna ha i sina stadgar en föreskrift, att vid föreningens upplösning dess tillgångar skola överlämnas till hushållningssällskapet för att användas till ändamål, överensstämmande med föreningens syften. De båda övriga föreningarna ha den bestämmelsen, att de, som vid föreningens trädande i likvidation voro medlemmar av föreningen, äga återbekomma en var sin insats eller, om tillgångarna ej därtill förslå, vad på insatsen belöper, och att, om överskott uppstår, detta skall överlämnas till länets hushållningssällskap. En likvidation av en ekonomisk förening är en förhållandevis omständlig och i varje fall tidskrävande procedur, särskilt om i samband därmed änd-

95 ring av stadgarna behöver vidtagas. Det senare torde bliva erforderligt om nämnderna skola kunna tillföras föreningarnas behållna tillgångar, vilket synes naturligt, då den åtgärd som nu ifrågasattes avser att överföra verksamheten på ett annat organ med likartade befogenheter och skyldigheter som företagareföreningarna och med samma syftemål, nämligen att främja hantverkets och småindustriens utveckling. Denna omläggning synes enklast kunna ske genom att företagarnämnden, sedan företagareföreningen vidtagit nödig stadgeändring, vid viss tidpunkt övertager vederbörande förenings tillgångar och ikläder sig dess åtaganden, sålunda även låneskulder till staten, landsting m. fl., varefter föreningen likviderar. Det är av största vikt, att i samband med föreningens likvidation avtal träffas om överlåtande på nämnden av föreningens tillgångar och skulder. Därvid kunna uppkomma frågor om den fortsatta förvaltningen av sådana föreningens tillgångar, som tillkommit genom bidrag från annan bidragsgivare ä n staten. Ha särskilda villkor fästats vid bidraget, har nämnden självfallet a t t godtaga dessa villkor. Utredningen förutsätter därvid, att i intet fall företagareförening emottagit donationsmedel eller andra bidrag eller lån på villkor, som icke äro förenliga med företagarnämndens syfte. Äro medel överlämnade till föreningen på sådana villkor, att tvekan kan uppkomma beträffande överlåtelse på nämnden, torde bidragsgivarens medgivande härtill böra inhämtas. Slutligen vill utredningen erinra om att den redan under behandlingen av det lokala organets utformning (s. 20) anfört, att, ehuru företagareföreningarnas omorganiserande till företagarnämnder bör ske så snart som möjligt, detta icke nödvändigtvis behöver äga rum omedelbart. Det torde nämligen vara lämpligt, att möjligheten hålles öppen att lämna en förening anstånd med överlåtelsen av verksamheten på nämnden till den senare tidpunkt, som bedömes ändamålsenlig med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet.

96 KAPITEL 10.

Sammanfattning av utredningens förslag En statlig verksamhet för främjande av hantverk och småindustri bör vid sidan av ett antal andra stödformer som sina viktigaste uppgifter få dels en organiserad rådgivning, dels en kreditgivning, anordnad under smidiga former och på för låntagaren ej alltför betungande villkor. En nödvändig förutsättning för en sådan verksamhet synes vara, att en lämplig organisation finnes, till vilken verksamheten kan knytas. Med hänsyn till arbetsuppgifternas karaktär bör verksamheten decentraliseras och anförtros lokala organ, som genom sin sammansättning kunna förutsättas besitta största möjliga orts- och personkännedom. Dessa lokala organ böra utformas såsom »företagarnämnder», sammansatta av representanter för det allmänna och för näringslivet till lika antal vardera. Ledamöterna utses i regel en av Kungl. Maj:t, en av länsstyrelsen, två av vederbörande landsting, två av vederbörande handelskammare samt två av vederbörande hantverks- och småindustridistrikt. I vissa fall får nämnden en annan sammansättning, men principen om paritet mellan antalet representanter för det allmänna och näringslivet uppehälles. Vissa ärenden avgöras av ett arbetsutskott, vari ingå representanter för det allmänna och näringslivet. Nu förefintliga företagareföreningar ombildas till företagarnämnder, varjämte sådana nämnder bildas inom de delar av landet, där företagareföreningar för närvarande icke finnas. Riket indelas i tills vidare tretton distrikt. I varje distrikt skall finnas en företagarnämnd. Vart och ett av de nuvarande företagareföreningarnas verksamhetsområden har därvid i regel ansetts böra utgöra ett distrikt. På grund av svårigheterna att bedöma omfattningen av nämndernas verksamhet i övriga delar av landet, ha distrikten där tills vidare gjorts förhållandevis vidsträckta. Distriktens omfattning skall kunna justeras av Kungl. Maj:t, så snart så befinnes påkallat. Kommunala underorgan till företagarnämnderna, s. k. »företagarkommittéer», beräknas få en viktig uppgift att fylla, men några utformade förslag i detta avseende ha icke framlagts, då organiserandet av dylika kommittéer ansetts vara vederbörande företagarnämnders och kommuners sak. Konsultationsverksamhet bedrives genom hos nämnderna anställda tjänstemän, en direktör och en eller flera konsulenter. Dessas rådgivning blir huvudsakligen av allmän teknisk och företagsekonomisk karaktär, under det att erforderlig, mera speciell rådgivning skall meddelas av den hela riket

97 omfattande konsulentverksamhet, som bedrives av Statens hantverksinstitut och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation (SHSO). Till den lokala konsulentens uppgifter hör även att skapa kontakt mellan företagaren och specialkonsulenten. För att stimulera önskvärd personlig kontakt mellan företagarna och för att väcka och vidmakthålla intresset hos företagarna för utbyte av rön och erfarenheter i tekniska och ekonomiska m. fl. frågor böra företagarnämnderna i samarbete med hantverkets och småindustriens organisationer och de kommunala myndigheterna anordna konferenser för distriktets företagare och andra för verksamheten intresserade, s. k. »företagardagar». Den långivning, som numera sker genom hantverkslånefonden, fonden för hantverks- och småindustrikredit och företagareföreningarna sammanslås till en enda låneform, varvid en lånefond bildas, ur vilken företagarnämnderna erhålla medel för utlåning till enskilda företagare. Som en grundprincip för nämndernas låneverksamhet har utredningen uppställt, att kredit skall kunna lämnas under möjligast smidiga former, och, då så med hänsyn till låntagarnas personliga kvalifikationer och det avsedda ändamålet bedömes lämpligt, utan särskild säkerhet eller mot eljest som mindre betryggande ansedd säkerhet. Lån bör beviljas endast i sådana fall, då företagaren icke kan täcka sitt legitima kreditbehov genom lån hos bank, sparbank eller annan kreditinrättning. Utredningen har uppställt vissa allm ä n n a regler för nämndernas långivning, men nämnderna böra i övrigt äga stor frihet vid verksamhetens handhavande. Beslut om lån av statsmedel till en och samma låntagare å belopp överstigande 25 000 kronor skall dock underställas Kungl. Maj:t för godkännande. Så skall även ske, om amorteringstiden överstiger 10 år eller, i fråga om lån till uppförande av byggnad, 20 år. Företagarnämnd erhåller medel till sin kreditverksamhet genom statslån. Vid utlåning får nämnden ej betinga sig högre ränta än den, efter vilken statslånet löper. Räntesatsen föreslås till 3 Va %, men frågan om räntesatsen bör kunna upptagas till omprövning, om det allmänna ränteläget skulle undergå en mera avsevärd sänkning. Därest räntesatsen med hänsyn till vedertagna principer för bestämmande av ränta å lån från statlig lånefond icke skulle kunna bestämmas på här angivet sätt föreslås, att ifrågavarande lån hänföras till räntetyp III b (3,25%) enligt kungörelsen angående ränta å lån från statens utlåningsfonder (1943:936). För undvikande av de risker, som företagarnämnds ledamöter skulle kunna bli nödsakade att ikläda sig på grund av nämndens allmänna ansvar gent emot förlagsgivaren staten, befrias nämnderna från förvaltningen av statliga lånemedel. Denna förvaltning liksom också kassarörelsen, i vad den avser låneverksamheten, åvilar riksbanken, vars avdelningskontor efter anmälan från företagarnämnd ha att emottaga och förvara säkerhetshandlingar, utbetala av nämnden beviljade lån till de enskilda låntagarna samt uppbära räntor och amorteringar. Beslutanderätten i låneärenden tillkommer emellertid 7—467121.

98 företagarnämnden i fråga om såväl låns beviljande som även vidtagande av åtgärd för indrivning av förfallen låneskuld. Statsverket föreslås i princip ikläda sig samtliga förluster, som uppkomma på lån, vid vilkas beviljande nämnden iakttagit de föreskrifter som utfärdats i avseende å låneverksamheten. För att begränsa statsverkets risk, så att denna hålles inom viss marginal, ställas till nämndernas förfogande från särskilt reservationsanslag å driftbudgeten anvisade medel — »förvaltningsbidrag» — som få av dem disponeras för avskrivning av förluster. Företagarnämnds personal utgöres av en direktör, minst en konsulent samt övriga erforderliga befattningshavare. Samtliga befattningshavare tillsättas av nämnden och beslut rörande tjänstetillsättningar kunna icke överklagas. Såväl direktör som konsulent böra, där ej synnerliga skäl till eftergift härifrån föreligga, inneha minst ingenjörsexamen vid statligt tekniskt läroverk (högre tekniskt läroverk) eller däremot svarande teknisk och merkantil kompetens. Härtill bör fordras flerårig praktisk erfarenhet från industriell verksamhet. Staten bör i princip ikläda sig kostnaderna för den minimiorganisation, som kan anses erforderlig för nämnderna under normala förhållanden. Ekonomiska bidrag beräknas emellertid även komma att tillskjutas från landsting, kommuner och enskilda. Utredningen har beräknat normalstaten för en företagarnämnds minimiorganisation, sedan verksamheten kommit i gång, till 42 000 kronor, vilket belopp helt skall gäldas av statsmedel. Under vissa förutsättningar skall högre statsbidrag kunna utgå. Företagarnämnderna underställas handelsdepartementet^ och tillsynen över verksamheten uppdrages åt kommerskollegium. För ärenden rörande företagarnämnder och därmed sammanhängande spörsmål anställes inom kollegium en särskild tjänsteman med benämningen »inspektör», placerad i lönegrad C 6, civila avlöningsreglementet. Den genom statens hantverkslånefond ävensom fonden för hantverks- och småindustrikredit bedrivna verksamheten avvecklas; avvecklingen av utestående lån verkställes av kommerskollegium och riksbanken. Ett bibehållande av garantiföreningarna rekommenderas till övervägande. Företagareföreningarnas verksamhet överföres till företagarnämnderna; omläggningen beräknas vara verkställd tidigast den 1 juli 1947.

99 Särskilda yttranden av herr Bosaeus. Givetvis ansluter jag mig obetingat till utredningens intentioner att söka åstadkomma en riksomfattande stödorganisation för landets småföretagare, grundad på regional rådgivningsverksamhet jämte, då ej annorledes kan ordnas, även kreditgivning, allt enligt de linjer som prövats och befunnits lämpliga i landets företagareföreningar. Men jag anser, att utredningsmajoritetens eget bidrag till föreliggande förslag, omläggningen av de primära organen från typen föreningar u. p. a. till s. k. företagarnämnder samt valet av tillsynsmyndighet, kommer att i hög grad försvåra ett effektivt genomförande av de goda intentionerna. Nämnda majoritet har icke beaktat den varning emot teoretiskt planerande utan hänsyn till föreliggande praktiska erfarenheter, som givits av det numera ovedersägliga misslyckandet av det förslag från 1940 års hantverks- och småindustriutredning, vilket ledde till inrättandet av fonden för hantverks- och småindustrikredit samt ett antal s. k. garantiföreningar. Företagareföreningar contra företagarnämnder Emot hittills använd benämning, företagareförening, liksom för Norrbottens vidkommande småindustriförening, har anmärkts, att förväxling skulle kunna uppstå med enskilda sammanslutningar inom näringslivet. I likhet med utredningsmajoriteten anser jag att benämningen företagareförening numera vunnit hävd. Den bör sålunda kunna utan olägenhet i framtiden användas för samtliga här ifrågakommande regionala organ. Erinringar emot nämndformen. I sak är skillnaden emellan den fritt arbetande föreningen u. p. a. och utredningens byråkratiskt uppbyggda nämnd av helt annan och större betydelse än namnfrågan. Företagarnämnderna innebära en likriktning över hela landet av en verksamhet, som dock i skilda förvaltningsområden måste arbeta under olika förhållanden och tillgodose olika behov samt bör kunna smidigt anpassas efter dessa. Nämnder enligt utredningens konstruktion bliva icke juridiska personer och kunna icke utöva affärsverksamhet. Där sådan är önskvärd, t. ex. för ordnandet av maskininköp på avbetalningskontrakt, varigenom säkerhet genom de osympatiska lösöreköpen göres överflödig, vid hjälp med råvaruanskaffning under vissa förhållanden o. s. v. måste nämnderna kompletteras med t. ex. föreningar u. p. a. eller aktiebolag, alltså hela stödverksamheten avsevärt kompliceras. Dessa konsekvenser har utredningen enligt min mening icke behörigen beak-

100 tat och undersökt. Ledamotskap i nämnd kan medföra avsevärda ekonomiska risker såsom i det aktuella fallet i en norrländsk skogsvårdsstyrelse. Att utredningen för att möta sådana risker sett sig nödsakad att rekommendera ett naturligtvis icke kostnadsfritt försäkringsförfarande lärer nog ej helt kunna borttaga olusten hos kvalificerade personer att åtaga sig ett oavlönat förtroendeuppdrag i en sådan nämnd. Utredningens av samma risker motiverade förslag att obligatoriskt koppla ihop nämndernas verksamhet med närmaste riksbankskontor skulle nog också i praktiken visa sig medföra åtskilligt ökad pappersexercis, trots utredningens försäkringar om motsatsen. Utredningen har på icke hållbara skäl låtit sig tvingas fram till ett komplicerat schema av nämnder enligt tre huvudtyper, varav en med åtskilliga varianter. Om verksamheten skulle utvecklas och distrikten måste delas upp blir det kanske nödvändigt med ytterligare typer och varianter. I denna underliga konstruktion får den viktiga faktorn länsstyrelsen ibland vara med, men ställes lika ofta (enligt utredningens förslag i tolv län förutom i överståthållarskapet) helt utanför. Beträffande representanter för handelskammar- respektive hantverksdistrikt blir anordningen också i viss mån flytande, varför dessas centralorganisationer måste kopplas in som skiljedomare. Intet av detta är näringspolitiskt motiverat utan betingas av dels utredningens grundprincip om lika representation för det allmänna och för näringslivet, dels en utan vederbörliga undersökningar hopkommen distriktsindelning. Nyssnämnda grundprincip är till sitt praktiska värde mycket diskutabel. Då det regionala organet får nödiga medel till sin verksamhet från det allmänna och har en tillsynsmyndighet över sig lärer eventuell majoritet av representanter från näringslivet icke taga risken av att åsidosätta det allmännas intressen. Redan den antydan om att det allmänna behöver garantier emot en intressekonflikt, som ligger i utredningens nyssnämnda princip med avgörandet hos ordföranden, visar en beklaglig brist på erfarenhet om det goda, av lojal objektivitet och uppoffrande intresse präglade samarbetet i hittills arbetande företagareföreningars styrelser, där länsstyrelse och landsting representerats av tillsammans blott 2 av 5—9 ledamöter. Vad beträffar utredningen om distriktsindelning, måste en vederhäftig sådan grundas på ingående överläggningar med lokala myndigheter och representanter för näringslivet i de berörda landsdelarna. Några sådana överläggningar ha icke kunnat komma till stånd inom den tid som stått till utredningens förfogande. En närmare granskning av utredningens förslag till företagarnämndens sammansättning ger anledning till ett flertal anmärkningar. Erfarenheten från »företagareföreningslänen» har visat, att länscheferna, direkt eller genom ställföreträdare, varit av ovärderligt gagn som auktoritativa och samlande ledare av föreningsverksamheten. Konsekvensen härav borde vara, att länsstyrelserna under alla förhållanden beredas representation i de regionala organisationerna och icke, som utredningen föreslår, bli de som i första hand uteslutas. Därest som hittills länen och icke utredningens distrikt bli de primära områdena — och detta kan ordnas såsom senare skall visas — samt länschefen eller dennes ställföreträdare blir självskriven

101 ordförande i länets organisation, så representerar denne i en person med fördel både regering och länsstyrelse. Därigenom beredes ytterligare utrymme för den praktiska erfarenheten om näringslivet inom verksamhetsområdet. Landstingen hava på vissa håll visat ett utomordentligt intresse för företagareföreningarnas verksamhet, annorstädes har gjorts gällande, att sådan verksamhet rätteligen icke är någon landstingets angelägenhet. Att likväl över hela linjen tillerkänna landstinget en så betydande ställning i det regionala organets ledning, som utredningen föreslagit, synes icke rimligt. Den obligatoriska placeringen av två representanter för vederbörande handelskammare kan likaledes med skäl påtalas. Envar, som h a r någon erfarenhet av arbetet inom handelskamrarna, vet att dessa oavsett ursprungliga intentioner kommit att väsentligen bli en plattform för de större företagarnes intressen. Detta beror helt enkelt därpå att dessa företagare inom handel, industri och sjöfart i övrigt ofta sakna regional representation fastän de äro sammanslutna i riksorganisationer. Företagarna inom småindustri och hantverk hava däremot, tack vare Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, SHSO, förträffliga distriktsorganisationer sorterande under den hela landet omfattande stora organisationen. För dem fylla handelskamrarna numera i allmänhet icke något påtagligt behov. Under diskussionerna i utredningen har förmenats, att den ena av de två nämndrepresentanter, som handelskammare skulle utse, borde tillföra nämnden viss nyttig erfarenhet om ekonomiska och andra förhållanden i stordrift. Detta har vissa skäl för sig och med sådan motivering upptogs på sin tid i företagareföreningarnas s. k. normalstadgar vederbörande handelskammare som förslagsgivare rörande en ledamot i föreningsstyrelse. Den andra av handelskammare utsedda nämndsledamoten skulle, alltjämt enligt utredningens diskussioner, närmast få representera den oorganiserade småföretagsverksamheten. Det torde emellertid ej behöva närmare utvecklas att SHSO:s distriktsorganisationer ha väsentligt bättre förutsättningar än handelskammare att tillvarataga även de oorganiserade småföretagarnas intressen, varför särskild representation för dessa genom handelskammare är överflödig. Visserligen är också möjligt att den andra av handelskammare obligatoriskt disponerade platsen i nämnden icke skulle komma oorganiserade företagare tillgodo utan vara en reserv, genom vilken eljest förbigångna, men befogade intressen skulle kunna få sin representation. Men denna reserv är i så fall alldeles otillräcklig såsom framgår av motiveringen till förslag härnedan om sammansättning av företagareföreningsstyrelse. En påfallande svaghet i utredningens förslag är att vikten av primärkommunernas intresse och medbestämmanderätt i de regionala organens verksamhet så föga beaktats. Ett markerat kommunalt intresse har dock under senaste åren framträtt där företagareföreningar finnas. Då man icke k a n räkna med att sekundärkommunerna, landstingen, allmänt äro villiga att engagera sig i här ifrågavarande angelägenheter, är det betydelsefullt att primärkommunerna, där dock behovet av näringslivets utveckling omedelbarast gör sig kännbart, icke lämnas åsido då det gäller att utse de personer,

102 som skola leda den regionala verksamheten. Genom delägarskap i företagareföreningar, vilket i stor utsträckning redan förefinnes, erhålla kommunerna nödig befogenhet att göra sig hörda, men i de av utredningen föreslagna nämnderna saknas motsvarande möjligheter. Erinringar emot föreningsformen. Huvudskälet för utredningens ställningstagande emot företagareföreningar är tydligtvis att dessa ej bekvämligen kunna passas in i den distriktsindelning, vid vilken utredningen utan närmare undersökning bundit sig. Att på så lösa grunder kasta den beprövade och lyckosamma föreningsorganisationen över bord för de nykonstruerade nämnderna synes ganska förhastat. Rimligare hade varit om befintliga företagareföreningar föreslagits få sitta i orubbat bo, ej blott tills vissa nödvändiga avvecklingsformaliteter hunnit ordnas utan till dess att praktisk erfarenhet utanför »företagareföreningslänen» visat vad värde nämndorganisationen kan ha. Som stöd för behovet av nämnder anför utredningen emellertid, förutom ovannämnda huvudskäl, åtskilliga andra brister hos företagareföreningarna. Utredningen skriver sålunda i början av sitt utlåtande och i försiktigt vaga ordalag att enligt dess förslag det nya organet skall anförtros vissa mera vittomfattande arbetsuppgifter än de, som nu åvila företagareföreningarna. Det underförstås sålunda att företagareföreningarna i vissa avseenden ej skulle räcka till för de nya uppgifterna. När utredningen längre fram i utlåtandet närmare preciserar nämndernas arbetsprogram möter intet som icke är sedan åratal välbekant från föreningarnas verksamhet, från deras möten i hemorterna och från deras gemensamma konferenser på socialdepartementets initiativ. Arten av det nya organets uppgifter enligt utredningen är realiter ej i något avseende ny. Att fylla dessa uppgifter i större skala än hittills, därest rikligare personliga och ekonomiska resurser ställas till förfogande, kunna föreningarnas styrelser naturligtvis lika bra som de av enahanda element, men utan hänsyn till olika regionala förhållanden och berättigade önskemål sammansatta nämnderna. I själva verket äro nämndernas förutsättningar sämre, så visst som byråkratisering, även om förhållandevis lindrig, alltid är ägnad att minska personligt intresse, arbetsglädje och initiativkraft. Utredningen antyder, att genom nämnderna anknytningen till näringslivet skulle bli än fastare än nu. Därvid har utredningen förbisett den pågående utvecklingen inom företagareföreningarna, som redan på ett par håll, i Värmlands- och Bohuslänsföreningarna, givit näringslivet både formellt och reellt starkare ställning än i nämnderna enligt utredningens förslag. Nästan över hela linjen följa övriga föreningar i realiteten de båda först anfördas exempel, ehuru den formella bekräftelsen fått anstå till lämpligt tillfälle. Ingenstädes föreligger numera någon principiell motvilja emot en sådan. Att enligt utredningen »det måste anses otillfredsställande att de tjänster, som det tilltänkta organet skall kunna bjuda småföretagsamheten, förbindes med skyldighet för företagaren att ingå som medlem i en förening» kan naturligtvis diskuteras. Men en stadgebestämmelse därom är icke i någon mån

103 konstitutiv för föreningarna. Ekonomiskt har den ingen betydelse såsom framgår av utredningens tabell 5 (s. 45) där andelsägande låntagare till ej närmare utrett antal ingå i den i sin helhet förhållandevis obetydliga gruppen »hantverks- och småindustriidkare». Bestämmelsen om det obligatoriska medlemskapet kan ha föranletts av den demokratiska synpunkten att en låntagare, om han så finner påkallat, skall utan vidare vara berättigad att föra sin talan på föreningens möten. Anses en sådan befogenhet värdelös, möter naturligtvis intet hinder för att bestämmelsen i fråga tages bort ur föreningsstadgarna. Företagareföreningarna tillvitas att inom dem, hittills åtminstone, angelägenheterna omhändertagits av en ganska liten krets personer. Så brukar det dock som bekant oftast och av naturliga skäl bli i sammanslutningar. Men om en föreningsledning förgubbas eller slumrar till, riskerar den mindre kretsen i och omkring styrelsen att bli föremål för samfälld och effektiv räfst från en föreningsmajoritet. I en nämnd enligt utredningens modell blir allt inflytande ofrånkomligt samlat hos ett fixerat fåtal. Någon enad opposition behöver detta ej befara enär mandatgivarne äro spridda utan särskild kontakt sinsemellan. Ett effektivt ingripande, om nämnden med åren blir alltmer passiv, skulle kunna förväntas blott från tillsynsmyndigheten, men därmed lärer under byråkratisk varsamhet dröjas i det längsta, helst om myndigheten i fråga enligt utredningens förslag i huvudsak har annat att bestyra. Som ett av skälen mot föreningsformen har utredningen anfört, att en förenings tillkomst vore beroende av enskilt initiativ och att dess avveckling kunde beslutas oavsett statsmakternas inställning därtill. I den praktiska verkligheten är det härvidlag så, att företagareföreningarna hittills tillkommit på initiativ av länsstyrelser eller landsting utom i ett fall, då en kungl. kommitté, västernorrlandsutredningen, först tog hand om uppslaget. Någon anledning lärer ej föreligga att vänta mindre nit och intresse hos motsvarande myndigheter eller åtminstone hos länsstyrelserna i landet söder om »företagareföreningslänen», därest statsmakterna ställa nödiga medel till förfogande. Om det skulle anses påkallat att vidtaga åtgärder i anledning av utredningens teoretiska farhågor för beslut om föreningarnas upplösning, må erinras att generella garantier emot missbruk av det förtroende, som företagareföreningarna åtnjuta från det allmännas sida, föreligga redan i bestäm melserna för de till föreningarna utlämnade statliga lånen. Dessa bestämmelser innehålla kraftigt verkande förbehåll rörande såväl återbetalning av lånen som kontroll över föreningarnas verksamhet. Det allra svagaste av de halmstrån, som utredningen sträckt ut för att hålla sitt nämndförslag över vattnet, är nog historien om den småindustriidkare, som under hänvisning till sitt medlemskap i en företagareförening ställt ohemula anspråk på ekonomiskt bistånd av föreningen. För skyldig objektivitet borde utredningen ej hava underlåtit att i detta sammanhang omnämna de farhågor i annan riktning, som yppats vid utredningens konferens med de västsvenska företagareföreningarna. Däi framhölls av erfaren person, som väl känner stödverksamhetens klientel, att eventuella nämnder komme att av

104 allmänheten betraktas som statliga institutioner, vilka ej alls ägde den frihet att avvisa olämpliga anspråk på understöd, som föreningarna hava, varför dylika anspråk på nämnderna säkerligen skulle bli flera och mera vittgående än hittills gent emot föreningarna. Även om sistnämnda inlägg ingalunda saknar skäl för sig lärer därav icke, liksom än mindre av utredningens historia kunna logiskt dragas längre gående slutsats, än att innebörden av vilken organisationsform som helst kan missuppfattas av enstaka, mer än lovligt naiva klienter. Förslag om företagareföreningar i samtliga län På grund av vad ovan anförts och med stöd av egen erfarenhet om näringslivets förhållanden även i landet söder om företagareföreningslänen, bland annat genom befattning med 1930-talets s. k. sociallån, anser jag att de avsedda nya regionala organisationerna böra få företagareföreningsform liksom ock att redan arbetande företagareföreningar böra få fortsätta sin verksamhet efter i huvudsak samma utvecklingslinjer som hittills. Önskvärda ändringar i företagareföreningarnas hittillsvarande förhållanden och arbetssätt gälla blott detaljer betingade av dels de större resurser, som verksamheten i framtiden torde få, dels erfarenheter av den hittillsvarande verksamheten, som ännu ej hunnit tillgodogöras av samtliga föreningar, dels slutligen diskussionerna under utredningens arbete. Innan jag närmare går in på frågan om de nya företagareföreningarna bör framhållas, att utredningens distriklsindelningsförslag redan vid sin första konfrontation med den praktiska verkligheten kommer att visa sig ohållbart. De arbetsuppgifter, som föreligga i Blekinge och Kopparbergs län, äro så stora att de ej kunna förutsättas bliva tillgodosedda inom distrikt omfattande därjämte ytterligare tre respektive två län. Vidare ha representanter för Gävleborgsföreningen på goda grunder bestämt avvisat tanken på utsträckning av föreningens verksamhet över Uppsala län. Redan dessa kända förhållanden göra sannolikt att en eventuell distriktsindelning alltifrån starten måste räkna med minst 16 distrikt istället för av utredningen angivna 13. Enligt min mening böra företagareföreningar bildas länsvis även i delar av landet som ännu sakna sådana. Full sysselsättning för personalen kan redan från början erhållas genom att länsföreningarna två och två tillsammans få gemensam personal och expeditionslokal intill dess arbetets omfång motiverar en uppdelning av kansliet. En granskning av de olika praktiska alternativ, som kunna tänkas för sammanförandet på angivet sätt av tvenne länsföreningar, visar att planen under alla förhållanden kan tillfredsställande genomföras. Att framlägga detaljerat förslag om samarbetet och de första nio gemensamma kansliorterna bör givetvis ske först sedan samråd ägt rum med vederbörande i länen. Länsföreningarnas och deras styrelsers sammanträden förutsättas skola äga rum på vederbörande länsstyrelse, dit konsulent med sina papper utan svårighet kan förfoga sig om kansliet är förlagt till annan residensstad.

105 Genom att de nya föreningarna liksom de hittillsvarande bleve länsföreningar skulle minst tvenne betydande fördelar vinnas. Dels skulle icke, såsom enligt nämndförslaget, hälften av rikets länsstyrelser uteslutas från ledningen av förening inom eget län, dels erfodrades icke att föreningarna uppdelades i den mån verksamheten växte, utan man behövde blott förflytta ifrågakommande förenings böcker och handlingar till nytt kansli, eventuellt kanske träffa avtal om fördelning av vissa inventarier, bådadera enkla procedurer. Att konsulents och övrig personals åligganden tills vidare fördelas på tvenne föreningar synes ej behöva möta betänkligheter. Såsom utredningen anför har en liknande fördelning av tjänstgöringen redan praktiserats med gott resultat. Därvid gäller den företagareförening och hantverksdistrikt. Gentemot nämndförslaget kominer mitt förslag att medföra en liten merkostnad, nämligen för arvoden till 25 arbetsutskottsordförande emot 13, korrigerat till 16 sådana. Skillnaden, 9 arvoden å 500 kronor, alltså 4 500 kronor torde mer än väl uppvägas av de fördelar, som mitt förslag innebär. Som grundprincip för företagareföreningarnas ställning har hittills gällt och bör enligt min mening för framtiden gälla, att föreningarna med undantag blott i ett enda hänseende skola fritt få ordna sina förhållanden och utöva sin verksamhet inom gällande lag om ekonomiska föreningar. Undantaget måste givetvis vara att verksamheten icke får skada berättigade närings- och arbetsmarknadspolitiska intressen inom andra liknande föreningars arbetsområden eller inom riket i dess helhet. Blott ett sålunda i möjligaste mån fritt arbetande organ kan i den viktiga frågan om ledningen fortgående och smidigt anpassa sig efter det praktiska livets i olika landsdelar växlande krav. Antalet styrelseledamöter i redan bestående liksom i nybildade företagareföreningar bör stadgeenligt vara högst nio, varav: som ordförande vederbörande landshövding eller av länsstyrelsen utsedd ställföreträdare för denne (respektive överståthållare eller dennes ställföreträdare) ; en utsedd av landsting två utsedda av hantverksdistrikt fem, eventuellt färre, utsedda såsom föreningen i sina av tillsynsmyndigheten godkända stadgar bestämt med hänsyn till förhållanden och behov inom arbetsområdet. Beträffande sistnämnda fem ledamöter kan man räkna med att föreningarna i eget intresse och i den mån så prövas önskvärt sörja för val, som ge ytterligare representation åt offervilligt landsting eller vid förening ytterligare binda andelsägande primärkommuner eller tillföra styrelsen värdefull sakkunskap från handelskammare eller annan näringslivets sammanslutning inom eller utom SHSO. Som exempel på det sistnämnda kan tänkas sammanslutning som ej konkurrerar med utan kompletterar SHSO:s verksamhet. En motsvarighet till sådant förhållande råder ju bl. a. emellan Sveriges Industriförbund och Sveriges Allmänna Exportförening.

106 Tillsynsmyndigheten Företagareföreningarna hava sedan sitt grundande stått i omedelbar kontakt med socialdepartementet på så sätt, att departementets föredragande tjänsteman för ärenden rörande föreningarna samtidigt fungerat som statens ombud i föreningarna, formellt under benämningen revisor. Enhetligheten i handläggningen av föreningarnas angelägenheter har blott såtillvida varit bruten att fördelningen av föreningarnas administrationskostnader ankommit på handelsdepartementet efter förslag av kommerskollegium. Vid genomförandet av den betydande utvidgning av föreningarnas verksamhet, som statsmakternas intresse för denna synes ge anledning att förvänta, vore det givetvis önskvärt att föreningarna alltjämt finge stå under omedelbar tillsyn av departement, vare sig att socialdepartementet eller handelsdepartementet därvid ansåges lämpligast. Hittillsvarande anordning behövde därvid ändras blott såtillvida att handläggningen av föreningarnas samtliga ärenden samlades på ett ställe samt att departementets arbetskrafter ökades i den mån de ökade arbetsuppgifterna krävde. Då emellertid utredningen upptagit frågan att till ett centralt verk överflytta tillsynen över de av utredningen förordade nämnderna, torde min avvikande mening rörande valet av sådant centralt verk även böra framföras. Enligt utredningens förslag skulle tillsynen över nämndernas verksamhet anförtros åt kommerskollegium, där ärenden om nämnderna skulle inför generaldirektören föredragas av en tjänsteman i byråchefs ställning. Även relativt obetydliga ärenden såsom lånefrågor rörande belopp något överstigande 25 000 kronor skulle från kollegium gå vidare till ny föredragning inför vederbörande departementschef. Detta medför givetvis en väsentligt tyngre expeditionen behandling än hittills av ärendena i fråga. Det synes i övrigt vara att befara att kommerskollegii interna förhållanden påkalla en än mer invecklad arbetsordning än vad utredningen utan ingående undersökning förutsatt. Vid diskussionen av frågan inom utredningen meddelades från sakkunnigt håll att det vore tvivel underkastat huruvida någon befattning motsvarande en byråchefs överhuvud taget kunde i kollegium inrättas för att handlägga den nya organisationens angelägenheter. Kollegii arbetsordning syntes allenast medgiva att en tjänsteman i underordnad ställning inom någon av kollegii byråer avdelades till eller anställdes för ändamålet i fråga. Därmed skulle man troligen vara framme vid en ända till tre gånger upprepad behandling av ärenden, som hittills kunnat slutföras i en sådan. Om det är nödvändigt att på ett centralt verk omedelbart överflytta den initiativkrävande omsorgen om en under stark utveckling varande småföretagsverksamhet, måste man förvisso gå längre än att enligt utredningens förslag utan vidare stoppa in ett sådant uppdrag i något fack på kommerskollegii många hyllor. Man torde böra sörja både för en mångsidig sakkunskap, som kan motivera vittgående befogenheter, och därjämte för en sådan frihet

107 från traditionsbundna arbetsformer, att en affärsmässig snabbhet i ärendenas behandling kan påräknas. Först sedan så skett är tillsynsmyndigheten kvalificerad att som enda instans, utom i sannolikt sällsynta fall av besvär hos regeringen, fullgöra sina funktioner på ett för näringslivet tillfredsställande sätt. Av sakkunskap erfordras ej blott teknisk-ekonomisk sådan utan även arbetsmarknadspolitisk och därjämte den praktiska erfarenhet, som kan hämtas från SHSO samt från företagareföreningarna. Inom nuvarande »företagareföreningslän» måste även under normala konjunkturer industriella och arbetsmarknadssynpunkter beaktas jämsides med varandra. Detsamma kommer säkerligen att visa sig påkallat även annorstädes, t. ex. i Kopparbergs och Blekinge län. Enstämmigt har hittills förutsatts, att vid kommande kriser handläggningen av en motsvarighet till 1930talets s. k. sociallån skall decentraliseras ut till de regionala organisationerna. Därmed kommer det sociala momentet att med än större tyngd göra sig gällande i organisationernas verksamhet. Siffermässigt kan detta belysas av en jämförelse emellan sociallåneanslagets belopp 16,5 mill, kronor under 1930talet och summan av hantverkslånefondens och företagareföreningarnas utlåningsbelopp c:a 6,1 mill, kronor hittills under 1940-talet. Godkännandet av företagareföreningarnas stadgalr bör i föreningarnas och det allmännas gemensamma intresse tillkomma det centrala verk, som eventuellt skulle bli tillsynsmyndighet. Om dessa stadgar icke, som i utredningens förslag avses, skola likriktas över hela landet utan i möjligaste mån kunna anpassas efter olika landsdelars förhållanden och en kommande utveckling, torde sammanjämkning av skilda intressen ofta visa sig påkallad. Därvid komma de praktiska erfarenheterna utifrån arbetsfältet säkerligen att visa sig värdefulla. Detsamma gäller vid utjämnandet av intressekonflikter även i andra frågor t. ex. stöd åt eventuellt konkurrerande nyanläggningar. Det sistnämnda torde bli aktuellt i den mån hittillsvarande tendens till ökning av de hjälpsökande företagens storlek utvecklas. Slutligen kräves ett betydande arbete för att planera och få igång de nya organisationerna i landsdelarna söder om »företagareföreningslänen». Detta arbete bör, om särskild tillsynsmyndighet finnes, ledas av denna i samråd med respektive landsdelars myndigheter och representanter för näringslivet. Även därvid bör tillsynsmyndigheten kunna förfoga över sakkunskap och erfarenhet av de olika slag som ovan angivits. F r å n de utgångspunkter, för vilka nu redogjorts, anser jag att kommerskollegium icke vederbörligen kan fylla uppgiften som tillsynsmyndighet. Utredningens kompromissförslag att förstärka kollegium med en allenast rådgivande nämnd innebär, att den erforderliga ökade sakkunskapen finge köpas för priset av ett ytterligare tillkrånglande av den administrativa proceduren. Skall den sistnämnda bli klar och enkel bör sakkunskap och beslutanderätt så långt möjligt är vara förenade på ett ställe, så att allenast en instans erfordras utom i de troligen sällsynta besvärsmålen. Dessa fordringar skulle

108 kunna uppfyllas av ett litet centralt verk, förslagsvis kallat statens företagslånenämnd. Av nämndens ledamöter borde en representera teknisk-industriell sakkunskap, en social sakkunskap (särskilt på arbetsmarknadspolitikens område), en utses efter förslag av SHSO, en efter förslag av företagareföreningarnas samarbetskommitté samt den femte vara nämndens föredragande och verkställande ledamot. Bland nämndens ledamöter skulle Kungl. Maj:t jämväl utse ordförande och ställföreträdare för denne. Den förbindelse med kommerskollegium, som är önskvärd, kunde i fullt erforderlig utsträckning tillgodoses genom att någon av kollegii tjänstemän, närmast då chefen för kollegii industribyrå, finge i nämnden representera teknisk-industriell sakkunskap. Nämndens föredragande ledamot borde äga samma kvalifikationer, som utredningen förutsatt hos den föredragande tjänstemannen i kommerskollegium. Statsförvaltningen har redan kollegiala verk, som med hänsyn till intresserepresentation och arbetssätt kunna vara förebildliga för den av mig föreslagna statliga nämnden. Ett sådant är exempelvis arbetsrådet. Härvidlag torde därför blott erfordras att komplettera ovan givna förslag med dels en sammanfattning av nämndens tilltänkta åligganden, dels en beräkning av dess administrationskostnader utöver vad utredningens förslag om kommerskollegium som tillsynsmyndighet skulle medföra. Nämndens

åligganden skulle i huvudsak

bliva:

att efter ansökan och prövning låta genom statskontoret utanordna erforderliga medel för företagareföreningarnas verksamhet. Dessa medel förutsättas skola utgå, i vad gäller lånerörelsen från en under statskontorets förvaltning stående företagslånefond (vari statsverkets fordringar på nuvarande företagareföreningar, hantverkslånefonden samt fonden för hantverksoch småindustrikredit finge ingå) och i vad gäller administrationskostnaderna från av riksdagen årligen beviljade anslag; att utreda och till vederbörande departement avlämna förslag rörande årliga behovet av förenämnda administrationsmedel; att efter prövning godkänna företagareförenings stadgar; att genom sin verkställande ledamot, eventuellt genom annan sin tjänsteman såsom statens ombud fortlöpande följa företagareföreningarnas verksamhet; att främja samarbete såväl emellan företagareföreningarna inbördes som emellan dessa och näringslivets egna organisationer (samarbetskommittéer, gemensamma konferenser); att för bildandet av nya företagareföreningar upptaga samarbete med representanter för länsstyrelser och landsting ävensom det enskilda näringslivet i landsdelar söder om »förtagareföreningslänen». Administrationskostnaderna för statens företagslånenämnd, utöver vad anlitandet av kommerskollegium som tillsynsmyndighet skulle medföra, bleve

109 väsentligen blott arvoden till nämndens ledamöter utom den verkställande ledamoten. Under förutsättning av samma arvoden som utgå i det nyss omnämnda arbetsrådet samt minst 25, högst 50 sammanträden per år skulle kostnaderna i fråga komma att ligga emellan 10 750 kronor och 13 500 kroI nor årligen. Erfarenheter från tillämpningen av 1940 års utrednings förslag 1940 års hantverks- och småindustriutredning avgav den 17 april 1941 förslag i samma syfte som det nu från 1945 års småföretagsutredning föreliggande. Förstnämnda förslag följdes av statsmakterna vid inrättandet år 1941 av fonden för hantverks- och småindustrikredit. SHSO har med erkäniiansvärd lojalitet sökt att främja det statliga initiativet genom att i södra och mellersta Sverige organisera sju s. k. garantiföreningar för utnyttjandet av fonden. Resultatet har emellertid hittills blivit att av fondens 2 milj. kronor utlämnats endast 8 lån om sammanlagt 52 000 kronor. Inom 1945 års utredning voro meningarna ursprungligen delade emellan alternativen att utan vidare stryka ett streck över den organisation, som framgått ur den föregående utredningens förslag, eller att söka få åtminstone någon nytta av det arbete och enskilda kapital, som nedlagts på garantiföreningarna. Som av utlåtandet framgår, vanns enighet om det senare alternativet, som i alla händelser ej medför någon kostnad för statsverket. Orsakerna till att 1940 års utredningsförslag visat sig praktiskt taget värdelöst äro naturligtvis flera. Det byggde väsentligen på teoretiska överväganden istället för praktiska erfarenheter, liksom enligt min mening även nu föreliggande majoritetsförslag delvis gjort, särskilt i vad avser företagarnämnder och tillsynsmyndighet. I tvenne andra avseenden har 1945 års utredning, ehuruväl med åtskilligt bättre omdöme än 1940 års, följt sin föregångares spår: i benägenheten att trots påtagliga praktiska olägenheter tillföra riksbanken arbetsobjekt i den planerade verksamheten samt i underskattandet av statsmakternas intresse för att stödja småföretagens utveckling. 1945 års utredning har sålunda i viss mån gjort ett samarbete med riksbanken obligatoriskt. I det av mig reservationsvis framlagda organisationsförslaget har jag däremot förutsatt, att företagareföreningarna alltjämt skola äga sådan frihet i sin ekonomiska förvaltning, att de i denna kunna följa helt affärsmässiga principer, alltså vara oförhindrade att anlita den bankförbindelse som de under föreliggande förhållanden anse sig hava största nyttan av. Misströstan om statsmakternas villighet till ekonomiska uppoffringar för småindustri och hantverk var en bland anledningarna till att 1940 års utredning avvisade tanken på att jämte kreditgivning söka ordna en både för krediternas rätta utnyttjande och i övrigt synnerligen välbehövlig konsulterande verksamhet. Vad sedermera från både regering och riksdag förekommit, har visat att de farhågor, som bidrogo till svagheterna i förslaget

110 från 1940 års utredning, icke voro berättigade. 1945 års utredning h a r också principiellt gått in på linjer, som föregående utredning ej vågade föreslå. Tyvärr har 1945 års utredning stannat på halva vägen när det gällt att logiskt fullfölja dessa linjer, över en omfattande primärorganisation har den föreslagit en tillsynsmyndighet, som ur alla andra synpunkter än inbesparandet av 10 000—15 000 kronor årligen måste anses icke kunna räcka till. Enligt min mening tillkommer det en utredning, som den nu ifrågavavarande, att inom rimliga gränser konsekvent söka få fram det bästa möjliga för de intressen, som dess arbete gäller. Därest utomvarande större intressen påkalla nedskärning av ett fullgott program, så bör denna nedskärning ankomma på slatsmakterna. För egen del hyser jag så hög uppskattning av hantverkets och småindustriens betydelse i Sveriges ekonomiska liv, att jag som ledamot av utredningen måste hävda att det statliga stödet åt dessa näringar bör uppbäras av en snabbt arbetande och i allo effektiv organisation, även om denna, jämförd med en tyngre arbetande och åt mångahanda andra uppgifter ägnad sådan, skulle betinga den merkostnad som ovan angivits. av herr

Johansson.

Sedan småföretagsutredningen numera bl. a. avgivit förslag till bildande av företagarnämnder, får jag härmed med nedanstående yttrande framföra min reservation mot detta förslag. Enligt min uppfattning har man till en början icke tillräckligt undersökt en i detta sammanhang avgörande fråga, nämligen vad SHSO representerar för slags småindustri. Utredningen synes utan vidare ha utgått ifrån att denna organisation är den enda, som även representerar svensk småindustri. Utan att göra sig skyldig till några missvisande överdrifter eller generaliseringar borde man i stället med fog ha kunnat antaga att den småindustri, som är ansluten till SHSO utgör den allra minsta formen av småindustri, själva övergångsledet från hantverk, eller företag med en eller ett par mer eller mindre hantverksmässigt arbetande arbetare. Den typ av mindre industri, som Svensk industriförening företräder, och där produktionen sker i fullt industrimässiga former med tempoarbeten etc, har endast i undantagsfall anslutit sig till SHSO. Till följd härav kommer den av utredningen föreslagna verksamheten att vara till gagn endast för hantverket och den mindre mera hantverksbetonade småindustrien, medan den synnerligen betydande delen av vårt lands småföretagsamhet, som är alt hänföra till ren industri och vilken kan sysselsätta ända upp till mera än 50 arbetare utan att räknas till mindre storindustri, kominer att sakna möjligheter att tillfredsställande utnyttja de fördelar som den nya verksamheten skulle kunna erbjuda. Grunderna för sammansättningen av företagarnämnderna äro vidare — måhända till följd av de ovan kritiserade förhållandena — icke tillräckligt klart fastslagna. Då hantverket såsom sådant enligt förslaget genom SHSO kommer att bli representerat hade det mot bakgrunden av ovan framförda synpunkter legat vikt uppå, att det i förslaget tydligt uttalats, att de ledamöter, som tillsättes av handelskamrarna. uttages ur kretsar representerande

Ill den mindre och medelstora industrien, i undantagsfall handeln, och alltså icke även de få representera hantverket. Detta krav kunde realiseras genom en bestämmelse med innehåll, att under alla förhållanden endast två representanter fingo representera hantverket. Denna princip borde alltså fastslås såsom den riktiga och sättas emot utredningens på s. 21—28 uttalade åsikt, att endast i undantagsfall andra än SHSO:s representanter skulle sitta i företagarnämnderna. Beträffande konsulentverksamheten är utredningens förslag icke heller härutinnan tillfredsställande. Såsom enligt förslaget denna verksamhet lagts upp kommer den att lända endast hantverket till någon påtagbar nytta. Det torde nämligen få ställas helt andra krav på de konsulenter, som skola betjäna den mera avancerade och industriellt rationaliserande företagaregrupp, som de mindre och medelstora industrierna utgöra än på dem, som skola stå till hantverkares och hantverksbetonad småindustris förfogande. Vidare är det svårförståeligt, varför förutom de konsulenter, som redan finnas inom SHSO och SHI ytterligare ett antal lokala konsulenter, säkerligen icke understigande 30 st., skall behöva tillsättas. Konsulentverksamheten kommer i så fall att bli överbefolkad och tungrodd, utan att för den skull garanti finnes för att verkligen behövliga specialister på olika områden komma att ställas till förfogande. Det torde nämligen vara ett av de viktigaste kraven på konsulenterna, att de var och en, förutom en allmän utbildning, äga även specialkunskaper, enär de ju i stort sett skola ersätta den sakkunskap, som den större industriföretagaren har ekonomisk möjlighet att anställa för egen räkning. Såsom formerna för nyetableringen lagts upp har en viktig synpunkt icke beaktats, vars tillfredsställande reglerande är nödvändig för att icke olägenheterna skola bliva större än de eftersträvade fördelarna, nämligen den, som rör det centrala samordnandet av nyetableringarna. Till följd av att de lokala nämnderna givits relativt stor frihet i sin kredit- resp. rådgivningsverksamhet ligger det snubblande nära till hands att de lokala intressena komma att på varje ort överdimensioneras, när det gäller att nyelablera eller utvidga en lokal industri. I detta ligger en avsevärd fara, enär en överproduktion med skadliga, ja, kanske katastrofala följder för andra företag på andra håll, vilka kanske lagt ned betydande kostnader på att upparbeta den sålunda överproducerade artikeln kan komma att uppstå. Det har i praktiken ofta visat sig, att de mindre industriföretagarna ha lätt för att plagiera allt sådant, som visat sig gå bra med nyssnämnda betänkliga följder. Det skulle därför lätt kunna bli så, att det blir pionjärerna, som få göra arbetet medan mindre nogräknade efterföljare med hjälp av det allmänna få njuta frukterna. Därför borde den i utredningen förutsedda centrala inspektören ha givits större myndighet än blott och bart rådgivande. Han borde i stället ha fått det slutliga avgörandet i sin hand. Med hänsyn till ovan framförda betänkligheter mot utredningens förslag, skulle enligt mitt förmenande en annan organisationsform vara mera ändamålsenlig. Inom förslagsvis Kungl. Kommerskollegium kunde en speciell små-

112 företagsbyrå upprättas, vilken under ledning av en byråchef mottog samt slutgiltigt beredde och avgjorde alla ärenden. Såsom konsulterande organ till denna byrå borde sedan insättas ett speciellt företagarråd bestående av representanter för de olika näringsorganisationerna efter mönster av det föreslagna småföretagens exportråd, där alla sammanslutningar med intresse för dessa frågor skulle få bli vederbörligen företrädda. De lokala nämnderna, anslutna till respektive handelskamrar skulle såsom sin uppgift ha att bereda alla förekommande ärenden, även låneärenden samt avgiva förslag till den nyssnämnda centrala småföretagsbyrån, vilken efter företagarrådets hörande slutligen avgjorde de sålunda remitterade ärendena. På detta sätt skulle de ovan framförda farhågorna för överdimensionering av de lokala intressena på bekostnad av landets eller näringslivets i stort intressen bli eliminerade och de olika lokala intressena bli effektivt och nyttosamt samordnade. Vidare skulle en väsentlig besparing kunna göras därigenom att de lokala företagarnämnderna icke behövde egna kanslier. Verksamheten skulle nämligen med fördel för avsevärt mindre kostnader kunna anknytas till resp. handelskamrar. Konsulentverksamheten skulle centraliseras till det centrala ämbetsverket, varigenom möjligheter uppstode att tillskapa ett antal konsulentbefattningar med kvalificerade och specialutbildade befattningshavare. En dylik central organisation skulle med största säkerhet bliva betydligt billigare och framför allt åtskilligt mera effektiv än den i utredningen föreslagna. Sist och icke minst skulle den komma att på helt annat sätt skapa garantier för att verksamheten samordnades så att man icke på ett håll stjälpte vad man på annat hjälpte.

BILAGOR

8—467121.

114 Bilaga A.

PM angående åtgärder för att påverka industriens lokalisering i England av docenten Ingvar

Svennilson.

Lokaliseringsproblem Man har i England sedan en längre tid uppmärksammat att industrien ur många synpunkter icke är lämpligt fördelad på olika delar av landet, och att nytillkommande industriföretag icke visat en tendens att rätta till detta förhållande. Englands traditionella stora exportindustrier, kol- och textilindustri, ha ju sedan årtionden befunnit sig på strukturell tillbakagång. De ha övervägande varit lokaliserade i de nordligare delarna av landet. Andra industrier, som befunno sig på ett mera permanent depressionstillstånd, voro skeppsbyggeri och tunnplåtsindustri. Järnindustriens lokalisering har även förskjutits, och detta har medfört en nedgång av sysselsättningen i vissa delar av landet. De områden, som drabbats av denna tillbakagång, äro framför allt Englands nordöstra hörn omkring Newcastle (koloch varvsindustri), West Cumberland (kol- och järnindustri), södra Wales (kolindustri, järnindustri och tunnplåt) samt Skottland (varvs- och kolindustri). Inom dessa områden rådde under 1930-talet en mycket omfattande och lokalt starkt koncentrerad arbetslöshet, därav namnet »depressed areas». De nya och framför allt på hemmamarknaden inriktade lättare industrier, som växte fram på 1930-talet, tenderade att undvika dessa distrikt och visade samtliga en dragning till södra England och framför allt området kring London. England står även inför ett annat lokaliseringsproblem av betydande räckvidd. Typiskt för engelsk industri är sedan gammalt anhopningen till stora industridistrikt, där ofta ett flertal industristäder växt samman, så att bostadskvarter och industribyggnader blandats i en sotig röra. Att rätta till dessa missförhållanden har varit den främsta uppgiften för de engelska försöken att påverka industriens lokalisering. Man har därvid även eftersträvat att uppnå en större konjunkturstabilitet inom distrikt med övervägande »tyngre» investerings- och exportindustri genom att dit locka lättare hemmamarknadsindustri. Avsikten är även att söka uppnå en bättre balans mellan sysselsättningen av män och kvinnor inom olika områden. Åtgärder i denna riktning inleddes redan före kriget med inriktning på de nämnda »depressed areas». Efter kriget har denna verksamhet kraftigt utvidgats och blivit en av huvudpunkterna i den engelska omställningspolitiken.

Åtgärder för utveckling av development areas De gamla »depressed areas» ha numera döpts om till »development areas», vilka samtidigt givits en något större omfattning än tidigare. Åtgärderna för att stimulera ny industri inom dessa områden ha framför allt knutits till själva industribyggnaderna och deras utrustning med all slags »utilities», såsom kommunikationer, kraft, vatten och avlopp.

115 Inom varje »development area» finnes organiserat ett eller i Skottland två enskilda bolag, benämnda Trading Estate Ltd, Industrial Estate Ltd eller Development Company Ltd. Dessa bolag ha vanligen bildats på frivilligt initiativ, främst av större industrimän, men ha numera tilldelats en halvofficiell ställning. De lämna icke någon utdelning på det enskilda kapital, som satts in. Staten tillskjuter nu den alldeles dominerande delen av deras rörelsemedel. Numera kunna de betraktas som halvofficiella styrelser, som i praktiken omsätta den statliga politikens intentioner Majoriteten i styrelserna består fortfarande av större industrimän, men under senare tid ha även arbetarrepresentanter satts in. Däremot ingå icke i styrelserna några representanter för staten. Styrelsemedlemmarna uppbära icke någon lön. Den direkta ledningen av varje bolag handhaves av en heltidsarbetande och högt avlönad »general manager». Varje sådant bolag äger eller hyr från staten ett stort antal industribyggnader, som aro spridda inom området. Dessa kunna vara av tre typer. a) Den ursprungliga och mest intressanta formen är s. k. Trading Estates, som givit namnet åt de nämnda företagen. Inom varje »development area» finnes ett flertal sådana trading estates. De utgöras var och en av en större anläggning, som omfattar ett flertal industribyggnader. En normal storlek anges vara ett 80-tal fabriker med sammanlagt omkring 10 000 arbetare. Genom att koncentrera flera fabriker till en sådan anläggning uppnås följande fördelar. Det blir möjligt att ordna allmän planering, transporter samt kraft- och vattenförsörjning m. m. på ett enhetligt sätt och till lägsta möjliga kostnad. Inom området kunna dessutom tillhandahållas olika gemensamma anläggningar såsom konferensrum, restauranger, sociala och fritidsanläggningar m. m. Vidare räknar man med att kontakten mellan olika företag skall ha en utvecklande betydelse, som är särskilt stor inom ett område, där man tidigare icke haft någon »lättare» industri. Slutligen räknar man med att belägenheten i en sådan »trading estate» skall ha ett visst good-will- och reklamvärde Man har velat skapa ett centrum, som kunde bryta sig ut ur den hopplösa miljön i de gamla depressionsområdena. Industribyggnaderna inom området äro uppförda enligt standardritningar ma

S

rl

ar

Varje

mråde har därvid

fritt

men

utvecklat

npräglade ° r S r istil - w for - ^standardbyggnader. !f S °Man har vanligen sett till, att planen sin för lokalt omZ l w rimfS ' a t t m ö J h S h e t e r a,tt utvidga genom att bvgga till finnas för de enskilda foretag, som slåB sig ner där. Fabrikslokalerna hgras ut till företagarna. Tidigare skedde detta vanligen på 21 och k o r ^ l i t l l l t U P P f S ^ n i n g efter 7 och 14 år. Det förekom emellertid både längre beräknades före nåden + 4 ^ n ° / ^ > ^ kriget till 6 <>/o på byggnadskostPa 1 kostl Z Sr t t *°° * S * n inklusive utvecklingskostnaden för hela området. g e U b e t a l t e 4 /0 P å S i n a I å D f r å n S t a t e n rfJéWa ' m e n h a d e d * 5 första åren , Totalkostnaden per kvadratfot , D

tt, !

£

Cd l

l

och år uppgives numera ha stigit till 20 å 25

Shilli g fÖre kFiget Man har ej velat

f

-

P åIä 8g a det e " ski *da

foretage denna högre kostnad, då den delvis kan vara av tillfällig natur Företagen få darfor nu hyra till det pris, som en liknande fabriksbyggnad skulle ha betingat i respektive områden före kriget. Denna hyra fastställes genom särskilda statliga vardenngsman, s. k. »government valuers». Den ,så fastställda hyran gäller for de första fem aren. Kontrakten innehålla en bestämmelse, att en revision av hyran sedan skall ske efter det gängse marknadsvärdet. Staten begär nu icke längre någon ranta på sina lån till »trading estate »-bolagen. Detta är tydligen icke möjligt, da hyrorna icke längre täcka samtliga kostnader b) Samma »trading-estate»-bolag äga eller hyra även andra isolerade fabriksenheter, som de i sin tur hyra ut till olika företag på samma villkor som lokalerna nom »Trading Estates». Sålunda ha de övertagit ett stort antal större rustnings fabriker, som aro belägna inom respektive områden.

116 c) Slutligen har staten efter kriget börjat uppföra ett stort antal s. k. standardfabriker, som överlåtas åt »trading-estate»-bolagen för att av dem hyras ut till enskilda företag. . Den allmänna erfarenheten av denna verksamhet synes vara god. Ansökningarna att få hyra .fabriksutrymme ha många gånger överstigit tillgången. I södra Wales uppgavs nyligen ett tusental företagare stå B kö. De fördelar, som locka foretagen äro just nu främst, att bristen på lokaler inom alla områden är så fullständig och att möjligheterna att bygga äro ytterst små. Att hyra en lokal genom något forvaltningsbolag, erbjuder emellertid även andra fördelar. Dels kräves en mindre kapitalinsats, dels är åtminstone just nu, men kanske även normalt, årskostnaden för själva lokalen lägre än vad som kan uppnås, om man uppfor en egen lokal. Kanske icke minst viktigt är, att en fabriksenhet, som tillhör ett förvaltningsbolag h a r god tillgång till alla slags »utilities», transporter, kraft, gas e t c , tydligen till relativt låga och för företaget väl lämpade standardiserade taxor, som förvaltningsbolagen kunnat uppnå genom särskilda förhandlingar. Slutligen må nämnas, att företag, som starta inom en »development area» även i övrigt kunna fa sin finansiering underlättad genom lån. Dessa lån förmedlas åtminstone delvis genom de nämnda »trading-estate»-bolagen. Det engelska finansdepartementet har nyligen tillsatt en »Development Areas Treasury Advisory Committee» för att överväga alla frågor, som gälla kreditgivningen inom »development areas». Utöver denna verksamhet inom »development areas» uthyras eller överlåtas genom Board of Trade direkt rustningsfabriker och nyuppförda standardfabriker inom andra delar av landet. .. o Den statliga lokaliseringspolitiken går såsom av det föregående framgår tramst ut på att genom olika åtgärder underlätta för företagen att starta inom vissa områden, främst »development areas», och att därigenom locka så många företag som möjligt dit. Just nu kompletteras denna politik med det maktmedel, som ligger däri, att staten har genomfört en fullständig reglering av byggnadsverksamheten. Man vidhåller sålunda bestämt, att inga nya fabriker få byggas inom Londonområdet. I övrigt framhåller man emellertid, att byggnadsregleringen icke med någon större framgång kan användas för att tvångsvis påverka industriens lokalisering. Man anser det vara svårt för staten att mot företagens bestämda föresats driva dem från ett område till ett annat. I främsta rummet litar man därför till upplysningsverksamhet, rådgivning och förhandlingar.

Den statliga organisationen Den statliga organisationen för dessa uppgifter är relativt komplicerad och en betydande oklarhet synes råda om den kompetens som tillkommer olika departement. De som främst äro involverade äro — utom Board of Trade — Ministry ot Town and Country Planning, Ministry of Labour, Ministry of Supplies samt Admirality (det sistnämnda har fortfarande hand om varvsindustrien). Representanter för dessa departement bilda i London en kommitté kallad »Balanced Distribution of Industry Committee». Inom denna kommitté planlägges den allmänna lokaliseringspolitiken, och fattas viktigare beslut i enskilda fall. Denna kommitté har sedan sin exakta lokala motsvarighet inom var och en av de tolv regioner i vilka England och Skottland äro indelade. Inom varje sådant distrikt ha de olika departementen sin »Regional Controller», och dessa bilda tillsammans den regionala kommittén, som sålunda helt består av statstjänstemän. Vid sidan därav finnes inom varje region upprättat ett »Regional Board» sammansatt av statsrepresentanter, arbetare och företagare. Dessa »Regional Boards» upprättades under kriget i samband med krigsansträngningen men ha nyligen permanentats. Deras uppgift är för närvarande främst att medverka vid omställningen av industrien till fredsförhållanden, men de kunna även rådfrågas rörande frågor, som gälla lokaliseringen.

117 En företagare, som vill starta inom en region, får i första hand vända sig till en på lokaliseringsfrågor specialiserad lokal tjänsteman från Board of Trade, som sorterar under den regionala departementskommittén. Allt efter ärendets storlek och vikt passerar det sedan den regionala departementskommittén och därefter upp till den centrala departementskommittén i London. Uppenbart är att denna regionala organisation, till vilken vi icke ha någon motsvarighet här i landet, underlättar en smidig handläggning av de lokalt uppstående ärendena. De lokala tjänstemännen ha större möjligheter än de centrala att nära följa utveckling och förhållanden inom olika regioner. Forsknings- och planeringsverksamheten i de centrala departementen synes icke ännu vara tillfredsställande organiserad. Längst hade man kommit inom Board of Trade, där man upprättat ett särskilt Location of Industry Planning Room, dit hugade företagare kunde föras in och orienteras med hjälp av ett mycket omfattande kartmaterial. Detta omfattar främst arbetslösheten inom olika distrikt före kriget samt belägenheten av olika »trading estates», rustningsfabriker och standardfabriker som stå till förfogande. Vidare ingår i upplysningsmaterialet s. k. »Basing Services Charts», som åskådliggjorde läget inom olika områden beträffande tillgång på arbetskraft, transportmedel, elektricitet, gas, vatten och avlopp samt bostäder för arbetarna.

Allmänna synpunkter Genom den här redovisade organisationen ansåg man sig på ett tillfredsställande sätt kunna påverka industriens fördelning mellan olika regioner. Ett problem för sig som endast delvis kan lösas på denna väg, är givetvis planeringen inom varje sådan region, en fråga som närmast handhaves av Ministry of Town and Country Planning och som faller utanför ämnet för denna promemoria. Här skall endast framhållas, att regionplaneringen i England är långt mera utvecklad både teoretiskt, konstruktivt och praktiskt än här i landet. Som exempel kan nämnas den storslagna plan för decentralisering av London, som uppgjorts av Professor Abercombie. Även i England vänta dock många frågor på detta område på sin lösning. Liksom i Sverige bilda tydligen kommunernas särintressen det främsta hindret för en ändamålsenlig planering av större regioner. En begränsning av räckvidden av de åtgärder, som hittills företagits, ligger även däri, att man endast kunnat påverka lokaliseringen för nya fabriksenheter. Det stora problem, som föreligger i England, men som väl knappast är aktuellt här i landet, att få till stånd en utflyttning av industrien från gamla överhopade industridistrikt, kan ju icke lösas med de ovan angivna metoderna. Vilka åtgärder man i England kommer att vidtaga i detta syfte är ännu icke bestämt och synes icke heller ha mera ingående diskuterats. Stockholm den 14 november 1945.

118 Jämförelse mellan de olika företagareförVid jämförelsen h a r b o r t s e t t s från r e n t formella eller n u m e r a i n a k t u e l l a

Stadgar

N o r m a l s t a d g a r na

för

skiljaktigområdenas

förening

Bohusläns företagareförening

Värmlands läns företagareförening

1941 Firma och

§ 1. Föreningens firma är läns företagareförening u. p. a. § 2. Föreningens styrelse har sitt säte i § 3. Föreningen har till ändamål: att utreda möjligheterna för skapande av lönande småindustrier och att i övrigt söka främja utvecklingen av hantverk, mindre industri och jordbrukets binäringar inom län, att lämna upplysningar och råd rörande planering och finansiering av dylika företag,

= normalstadgarna

= normalstadgarna

= normalstadgarna

= normalstadgarna

= normalstadgarna, dock att ingressen till paragrafen utsäger, att »föreningen har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen.»

»Föreningen har till ändamål: att utreda möjligheterna för skapande av lönande hantverk och småindustrier samt företag tillhörande jord- och skogsbruk med binäringar, att genom propaganda främja planmässigt ökad företagsamhet på dessa områden, att . . = normalstadgarna, 2:a stycket, att verka för höjande av yrkesskickligheten inom föreningens verksamhetsområde, att . . = normalstadgarna, 3:e stycket, med den skillnaden, a t t i st. f. »utlämna lån eller förmedla sådana» endast står uttrycket »förmedla lån», att — i den mån erforderligt kapital ställes till föreningens förfogande — utdela bidrag samt lämna lån på fördelaktiga villkor till dylika företagare, att förmedla varor och förnödenheter åt medlemmarna till billigt pris, samt alt främja avsättningen av medlemmarnas produkter.»

= normalstadgarna

paragrafen nämner även »företagare, varom ovan förmäles». Eljest i sak = normalstadgarna, dock att för föreningens ändamål intresserade personer förutsättas befinna sig inom länet

att åt småföretagare, som äro medlemmar i föreningen, utlämna lån eller förmedla sådana från staten eller annan långivare, att förmedla varor och förnödenheter åt medlemmarna, att främja avsättningen av medlemmarnas produkter samt att i övrigt bedriva med föreningens ändamål förenlig verksamhet

Medlemskap och § 4. Till medlemmar av föreningen kunna antagas för föreningens syften intresserade enskilda personer, bolag, föreningar och stiftelser, ävensom länets landsting och hushållningssällskap samt kommuner och andra samfälligheter

119 Bilaga

B.

eningarnas stadgar och normalstadgarna h e t e r s a m t från geografiska läge. godkända

sådana

avvikelser,

som ä r o b e t i n g a d e a v de olika v e r k s a m h e t s -

år

Gävleborgs läns företagareförening 1941

Västernorrlands läns företagareförening och Jämtlands läns företagareförening 1937 resp. 1939

Västerbottens företagareförening

Norrbottens småindustriförening

ä n d a m å l m . m. = normalstadgarna

= normalstadgarna

=3 normalstadgarna

= normalstadgarna

= normalstadgarna

= normalstadgarna

= normalstadgarna

= normalstadgarna

i l:a stycket: »hemslöjd» i st. f. »jordbrukets binäringar» 2:a och 3:e styckena: = normalstadgarna, i st. f. 4:e och 5:e styckena: »alt befrämja småindustriens avsättningsmöjligheter». sista stycket: = normalstadgarna

l:a stycket: »att utreda möjligheterna för skapande av lönande småindustrier, företag tillhörande jordbrukets binäringar såsom fjäderfä-, kanin- och pälsdjursavel samt trädgårdsskötsel ävensom transportföretag m. m. samt genom propaganda främja planmässigt ökad företagsamhet på dessa områden», 2:a stycket: = normalstadgarna, 3:e stycket: = värmlandsföreningens 5:e stycke, 4:e stycket: = värmlandsföreningens 6:e stycke, 5:e stycket: »att befrämja småindustriens avsättningsmöjligheter»

paragrafen = väs- paragrafen = västernorrlandsoch ternorrlandsoch j ämtlandsf öreningar- jämtlandsföreningarnas, med den olik- nas med den olikheten, a t t första heten, att första stycstycket endast nämner ket endast nämner »möjligheterna för »möjligheterna för skapande av lönan- skapande av lönande småindustrier de småindustrier» och företag tillhörande jordbrukets binäringar» samt att i sista stycket tillägges »och jordbrukets»

insatser m. m. paragrafen nämner även »företagare inom hantverk, mindre industri och hemslöjd samt sammanslutningar av dylika». Eljest i sak

= normalstadgarna, dock att efter ordet »stiftelser» inskjutits »inom länet»

normalstadgarna

normalstadgarna

120 Stadgar Normalstadgarna

§ o. Medlem deltager i föreningen med minst en insats. Varje insats lyder å tio kronor. Insatserna betalas kontant

för

förening

Bohusläns företagareförening

Värmlands läns företagareförening

= normalstadgarna

»Medlems insats skall vara tio kronor för varje andel, medlemmen äger i föreningen; skolande insatserna betalas kontant. Medlem må ej innehava mer än femtio andelar.»

§ 6. Ansökan om inträde i före- = normalstadgarna ningen göres skriftligt till styrelsen, som har att pröva ansökningen. Enskild persons ansökan skall vara egenhändigt undertecknad; annan persons ansökan skall vara åtföljd av handling, styrkande beslut om inträde i föreningen § 7. Uppsägning till utträde ur för- = normalstadgarna eningen skall vara av vederbörande egenhändigt underskriven. Å enskild persons uppsägning skall namnunderskriften vara bevittnad. Annan medlems uppsägning skall åtföljas av handling, styrkande beslut om utträde ur föreningen § 8. Avliden medlems make eller = normalstadgarna, arvinge är berättigad a t t i den av- dock att i paragrafen lidnas ställe inträda såsom medlem omförmäld anmälan i föreningen. Medlemsskapet anses ej behöver vara skriftdärvid hava övergått å maken eller lig arvingarna, därest skriftlig anmälan därom inkommit till styrelsen senast två månader efter medlemmens frånfälle § 9. Styrelsen äger att ur förening- = normalstadgarna en utesluta medlem, som handlar i strid mot stadgarna eller andra föreningens beslut, icke uppfyller sina förpliktelser mot föreningen eller uppenbarligen skadar dess intressen

= normalstadgarna, dock att handling, styrkande beslut om inträde i föreningen skall utgöras av protokollsutdrag

= normalstadgarna, dock att handling, styrkande beslut om utträde ur föreningen skall utgöras av protokollsutdrag

Bestämmelse saknas

= normalstadgarna (föreningens stadgar § 8)

Bilaga B (forts.). godkända

år

Gävleborgs läns företagareförening 1941 = normalstadgarna, dock a t t för föreningens ändamål intresserade personer förutsättas befinna sig inom länet = normalstadgarna

Västernorrlands läns företagareförening och Jämtlands läns företagareförening 1937 resp. 1939

Västerbottens företagareförening

Norrbottens småindustriförening

= västernorrlandsoch jämtlandsföreningarna, dock a t t medlem ej må innehava flera än 200 andelar samt a t t medlems maximiinsats utgör 1 000 kronor

= västernorrlandsoch jämtlandsföreningarna

= värmlandsföreningen

>Om inträde i föreningen göres egenhändigt undertecknad ansökan till styrelsen, som har att pröva ansökningen»

= normalstadgarna

= värmlandsföreningen, dock att insatsbeloppet är fem kronor. Paragrafen har ett 3:e stycke: »Medlem, som till föreningen inbetalar mer än tvåhundrafemtio kronor (medlems maximiinsats) har a t t därvid angiva, huruvida det överskjutande beloppet skall användas till finansiering av föreningens organisation eller för bidrags- och låneverksamheten» = värmlandsföreningen

= normalstadgarna

= värmlandsföreningen

= värmlandsföreningen

= värmlandsföreningen

— normalstadgarna

Bestämmelse saknas

Bestämmelse saknas

Bestämmelse saknas

= normalstadgarna

= normalstadgarna (föreningarnas stadgar § 8)

= normalstadgarna (föreningens stadgar §8)

= normalstadgarna (föreningens stadgar §8)

122 Stadgar Normalstadgarna

för

förening

Bohusläns företagareförening

Värmlands läns företagareförening

1941 Medlem, som icke åtnöjes med styrelsens beslut om hans uteslutande, äger hänskjuta frågan till avgörande å första därefter infallande föreningssammanträde § 10. Medlem, som avgått eller uteslutits ur föreningen, äger ej r ä t t att utfå gjorda insatser eller andel i föreningens vinst eller någon del av dess övriga tillgångar I fall, som avses i 44 § 2 mom. lagen om ekonomiska föreningar, äger dock dylik medlem den r ä t t till inbetalda insatser och vinstutdelning, varom stadgas i 15 § första stycket samma lag

= normalstadgarna

§ 11. Till täckande av förvaltningskostnaderna skola användas i första hand de bidrag, som av medlem eller annan lämnats för sagda ändamål, och i andra hand insatskapitalet

normalstadgarna

= normalstadgarna (föreningens stadgar § 9)

Fondmedel och = normalstadgarna (föreningens stadgar § 10)

Bestämmelser om bidrags- och Bestämmelse saknas lånefond saknas i normalstadgarna

»De medel, som överlämnats till föreningen för bidrags- och låneverksamheten, skola bilda en fond, benämnd bidrags- och lånefonden» (föreningens stadgar § 11)

§ 12. Vinst å föreningens rörelse skall avsättas till reservfond till dess denna uppgår till belopp motsvarande minst 10 procent av föreningens utlånade medel enligt senaste bokslut. överskjutande vinstbelopp må enligt beslut på föreningssammanträde användas för annat föreningens ändamål

= normalstadgarna

»Har under ett räkenskapsår vinst uppstått avsattes därav 1 0 % till reservfond och lägges överskjutande belopp till bidrags- och lånefonden, såvida ej å föreningssammanträde beslutas, att beloppet skall användas för annat ändamål.»

§ 13. Styrelsen, som har a t t förvalta föreningens angelägenheter, består av sju ledamöter, vilka utses för två år i sänder. Av ledamöterna utses en av länsstyrelsen i län, en av länets landsting och en av länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt fyra genom val å ordinarie för-

9 styrelseledamöter, av vilka 6 väljas å ordinarie föreningssammanträde. Efter orden »större industri» har tillagts »och handel.» I övrigt i sak = normalstadgarna

9 styrelseledamöter, av vilka 6 väljas å ordinarie föreningssammanträde. I sistnämnda val må ej ombud för landstinget eller hushållningssällskapets förvaltningsutskott deltaga. Ingen särskild bestämmelse om vad de å föreningssammanträde valda ledamöterna böra representera

Styrelse, firmateckning

123 Bilaga B (forts.). godkända

år

Gävleborgs läns företagareförening

Västernorrlands läns företagareförening och Jämtlands läns företagareförening 1937 resp. 1939

Västerbottens företagareförening

Norrbottens småindustriförening

= normalstadgarna (föreningarnas stadgar § 9)

= normalstadgarna (föreningens stadgar §9)

= normalstadgarna (föreningens stadgar §9)

= normalstadgarna

= normalstadgarna (föreningarnas stadgar § 10)

= normalstadgarna ("föreningens stadgar §10)

= normalstadgarna (föreningens stadgar §10)

= värmlandsföreningen, dock att fonden kallas »lånefonden» (föreningens stadgar §12) I sak == värmlandsföreningen, dock att 1 5 % avsattes till reservfond. Dessutom ytterligare en punkt: »Då reservfonden uppgår till 2 5 % av insatskapitalet, skall avsättning till reservfond icke vidare ske» (föreningens stadgar §13)

= värmlandsföreningen (föreningarnas stadgar § 11)

= värmlandsföreningen (föreningens stadgar §11)

= värmlandsföreningen (föreningens stadgar §11)

= värmlandsföreningen

= värmlandsföreningen

= värmlandsföreningen

5 styrelseledamöter. I övrigt i sak = värmlandsföreningen, dock att dels samtliga å föreningssammanträde valda styrelseledamöter och suppleanter utses samtidigt och för samma period, dels ock, vid ledamots eller supple-

= västernorrlandsoch jämtlandsföreningarna, dock att suppleanterna skola vara personliga

= västernorrlandsoch jämtlandsföreningarna

normalstadgarna

medelsdisposition.

och förvaltning. 7 styrelseledamöter utsedda, två av länsstyrelsen, en av hushållningssällskapets förvaltningsutskott samt fyra genom val å ordinarieföreningssammanträde Ingen särskild be-

124 Stadgar Normalstadgarna

för

förening

Bohusläns företagareförening

Värmlands läns företagareförening

eningssammanträde. Av dessa fyra bör en representera länets större industri efter förslag av den handelskammare, till vilken länet hör, samt tre länets hantverk och mindre industri efter förslag av inom länet arbetande föreningar tillhörande Sveriges Hantverksoch Småindustriorganisation. Förslagen skola upptaga tre namn för varje if rågakommande plats i styrelsen. För varje styrelseledamot i enahanda ordning utses en suppleant Av de å ordinarie föreningssammanträde första gången valda styrelseledamöterna och suppleanterna avgå efter lottning t v å ledamöter och t v å suppleanter vid nästa ordinarie föreningssammanträde

5 suppleanter I övrigt i sak = normalstadgarna, dock med följande tillägg: »Avgår ledamot eller suppleant, innan tiden för hans uppdrag gått till ända, bör — ändå att styrelsen är beslutför med kvarstående ledamöter — ny ledamot eller suppleant utses vid nästfoljande sammanträde»

§ 14. Styrelsen utser inom sig ord- = normalstadgarna med tillägget: »samt förande och vice ordförande ett arbetsutskott på tre ledamöter»

= bohuslänsföreningen

§ 15. Styrelsen är beslutför, då minst 4 ledamöter äro närvarande. Till styrelsesammanträde skola dock, såvitt ske kan, samtliga ledamöter kallas. Vid förfall för ledamot bör suppleant för honom kallas

= normalstadgarna

»Styrelsen är beslutför, då minst fem ledamöter äro närvarande. Till styrelsesammanträde skola samtliga ledamöter kallas, i regel 8 dagar före sammanträdet. Vid förfall för ledamot bör suppleant, utsedd i samma ordning som ledamoten, kallas. Arbetsutskottet sammanträder så ofta behov därav föreligger och i enlighet med av styrelsen uppr ä t t a d arbetsordning.»

§ 16. Föreningens firma tecknas av — förutom styrelsen i dess helhet — den eller dem, som styrelsen därtill utsett. Dock må styrelsen icke bemyndiga tjänsteman hos föreningen a t t annorledes än i förening med styrelseledamot eller suppleant teckna firman § 17. Styrelsen utser inom eller utom styrelsen sekreterare, kassaförvaltare (tillika räkenskapsförare) och ombudsman samt anställer en konsulent I görligaste mån bör till två av

= normalstadgarna

s= normalstadgarna

= normalstadgarna

= normalstadgarna med följande tillägg: i första stycket:».. samt anställer, därest erforderliga medel ställas till föreningens förfogande, en konsulent».

125 Bilaga B (forts.). godkända

år

Gävleborgs läns företagareförening 1941

Västernorrlands läns företagareförening och Jämtlands läns företagareförening 1937 resp. 1939

Västerbottens företagareförening

Norrbottens småindustriförening

stämmelse om vad de å föreningssamm a n t r ä d e valda ledamöterna böra representera I övrigt = normalstadgarna (föreningens stadgar §14)

ants avgång före mandattidens utgång åtgärder böra — ändå att styrelsen är beslutför med kvarstående ledamöter — vidtagas för utseende av ny ledamot eller suppleant för den tid, som återstår för den avgångne

= normalstadgarna (föreningens stadgar §15)

— normalstadgarna

= normalstadgarna

= normalstadgarna

= normalstadgarna (föreningens stadgar §16)

»Styrelsen är beslutför, då minst tre ledamöter, därav minst två utsedda av länsstyrelsen, landstinget eller hushållningssällskapets förvaltningsutskott, äro närvarande. Till styrelsesammanträde skola dock, såvitt ske kan, samtliga ledamöter kallas. Vid förfall för ledamot bör suppleant, utsedd i samma ordning som ledamoten, kallas.» = normalstadgarna

= västernorrlandsoch jämtlandsföreningarna, dock att andra stycket, punkt 2, har följande lydelse: »Vid anmält förfall för ledamot skall dennes suppleant kallas»

= västernorrlandsoch jämtlandsföreningarna, dock a t t vid förfall för ledamot suppleant, utsedd i samma ordning som ledamoten, bör »företrädesvis» kallas

= normalstadgarna

= normalstadgarna

= värmlandsföreningen

= normalstadgarna, dock att i första stycket ej omnämnes ombudsman samt att samma stycke i det följande har lydel-

= värmlandsföreningen

= normalstadgarna (föreningens stadgar §17)

= normalstadgarna, dock a t t i första stycket ej omnämnes ombudsman samt a t t i tredje stycket endast namnes: »annan av

126 Stadgar Normalstadgarna

för

förening

Bohusläns företagareförening

Värmlands läns företagareförening

1941 i andra stycket: ». . två eller flera av nämnda befattningar

nämnda befattningar utses samma innehavare Därest med tjänsten som konsulent förenas annan eller andra av ifrågavarande befattningar, utgår härför ej särskilt arvode Styrelsen har att fördela arbetet mellan befattningshavarna, samt a t t , i m å n av behov, för dem utfärda instruktioner Bestämmelser om värde- och säkerhetshandlingar saknas i normalstadgarna

Bestämmelse saknas

§ 18. Räkenskaperna, som avslutas för kalenderår, skola — tillika med av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse —• före den första mars avlämnas till revisorerna

= normalstadgarna

»Styrelsen har att tillse, a t t alla till föreningen överlämnade värdeoch säkerhetshandlingar förvaras på betryggande sätt samt a t t föreningens utestående fordringar icke genom preskription eller annorledes förfalla eller minskas» (föreningens stadgar § 18) = normalstadgarna (föreningens stadgar § 19)

Revi§ 19. Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper granskas av det ombud, som Kungl. Maj:t eventuellt utser härför samt av två årligen utsedda revisorer, av vilka den ene utses av länsstyrelsen och den andre genom val å ordinarie föreningssammanträde. För vardera revisorn utses på nyss angivet sätt en suppleant

«* normalstadgarna

»Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper granskas av två revisorer, av vilka en utses av landstinget och den andre genom val å ordinarie föreningssammanträde. I sistnämnda val må ej ombudet för landstinget deltaga. För vardera revisorn utses på nyss angivet sätt en suppleant. Revisorerna och deras suppleanter väljas för det närmast följande kalenderåret; dock skola de revisorer och suppleanter, som första gången utses, väljas för tiden till utgången av år 1941.» (föreningens stadgar § 20)

§ 20. Före den 1 maj skall revisionen vara verkställd och av revisorerna underskriven berättelse över granskningen vara överlämnad till styrelsen Över anmärkningar, som göras av revisorerna, har styrelsen att avgiva skriftlig förklaring till ordinarie föreningssammanträdet

= normalstadgarna

= normalstadgarna, dock att den i första stycket angivna tiden är »före den 1 april» (föreningens stadgar § 21)

Bilaga B (forts.). godkända

år

Gävleborgs läns företagareförening 1941

Västernorrlands läns företagareförening och Jämtlands läns företagareförening 1937 resp. 1939

ifrågavarande bebefattningar» (föreningens stadgar § 18)

Västerbottens f öretagaref örenin g

Norrbottens småindustriförening

sen: ». . . samt anställer, därest erforderliga medel ställas till föreningens förfogande, övriga erforderliga befattningshavare» Bestämmelserna i normalstadgarnas andra och tredje stycke saknas

Bestämmelse saknas

= värmlandsföreningen (föreningarnas stadgar §18)

Bestämmelse saknas

sa värmlandsföreningen (föreningens stadgar §18)

= normalstadgarna (föreningens stadgar §19)

= normalstadgarna (föreningarnas stadgar §19)

= normalstadgarna, dock att datum är satt till före den 1 april

= normalstadgarna (föreningens stadgar §19)

= normalstadgarna (föreningens stadgar §20)

i sak = värmlandsföreningen (föreningarnas stadgar §20)

i sak = värmlandsföreningen

i sak = värmlandsföreningen (föreningens stadgar §20)

= normalstadgarna (föreningens stadgar § 21)

= värmlandsföreningen (föreningarnas stadgar §21)

= normalstadgarna

= värmlandsföreningen (föreningens stadgar §21)

sion.

128 Stadgar Normalstadgarna

för

förening

Bohusläns företagareförening

Värmlands läns företagareförening

1941 Förenings-

§ 2 1 . Föreningen håller ordinarie sammanträde varje år före den 1 juni på tid och plats, som styrelsen bestämmer Därvid skall förekomma: 1) u p p r ä t t a n d e av röstlängd, 2) val av ordförande vid samträdet, 3) val av justeringsmän, 4) fråga, huruvida sammanträdet blivit behörigen utlyst, 5) föredragning av styrelsens f ör valtningsb erättelse, 6) föredragning av revisorernas berättelse och den förklaring, som styrelsen må hava avgivit i anledning av berättelsen, 7) fråga om ansvarsfrihet för styrelsen, 8) fråga om användande av uppkommen vinst eller täckande av förlust, som uppstått, 9) bestämmande av arvode åt styrelse och revisorer, 10) val av ledamöter i styrelsen jämte suppleanter för dessa i enlighet med föreskrifterna i § 13, 11) val av en revisor och en revisorssuppleant. Därjämte behandlas, dels styrelsens framställningar och förslag, dels ock frågor, som av medlem väckts genom skriftlig framställning till styrelsen före den 1 april Intill dess ordförande blivit utsedd, föres ordet av styrelsens ordförande eller vice ordförande eller, vid förfall för dem, av den äldste bland de närvarande styrelseledamöterna

= normalstadgarna

i sak = normalstadgarna (föreningens stadgar § 22)

§ 22. Föreningen sammankommer till extra sammanträde, när styrelsen finner erforderligt eller sådant fall föreligger, som avses i 37 § andra och tredje styckena i lagen om ekonomiska föreningar. Vid sådant sammanträde behandlas först de i nästföregående paragraf andra stycket under 1)—4) omförmälda frågor. Om sammanträdets öppnande gäller vad som stadgats i sista stycket av sagda paragraf

= normalstadgarna

= normalstadgarna (föreningens stadgar § 23)

Bilaga B (forts.). godkända

år

Gävleborgs läns företagareförening 1941

Västernorrlands läns företagareförening och Jämtlands läns företagareförening 1937 resp. 1939

Västerbottens företagareförening

Norrbottens småindustriförening

sammanträden. = normalstadgarna (föreningens stadgar §22)

i sak = normalstadgarna, dock a t t framställning till styrelsen skall ske »före den 1 mars» (föreningarnas stadgar §22)

i sak = normalstadgarna

= normalstadgarna (föreningens stadgar §22)

= normalstadgarna (föreningens stadgar §23)

= normalstadgarna (föreningarnas stadgar §23)

= normalstadgarna

= normalstadgarna (föreningens stadgar §23)

9—467121.

130 Stadgar Normalstadgarna

för

förening

Bohusläns företagareförening

Värmlands läns företagareförening

§ 23. Kallelse till föreningssammanträde såväl ordinarie som extra, skall ske genom brev, som med allmänna posten avsändes till varje föreningsmedlem senast på tionde dagen före sammanträdesdagen. Breven skola innehålla uppgift å ärenden, som skola behandlas vid sammanträdet. Andra meddelanden bringas till medlemmarnas kännedom på enahanda sätt

normalstadgarna

= normalstadgarna, dock a t t kallelse skall avsändas senast på fjortonde dagen före sammanträdet samt att sista punkten bortfaller (föreningens stadgar § 24)

§ 24. Medlem äger en röst för varje p å honom registrerad insats. Medlem är berättigad att överlåta sin rösträtt å annan medlem; dock må ingen på grund av fullmakt utöva rösträtt för mer än en medlem och ej heller utöva rösträtt för mer än en tiondel av det å föreningssammanträdet företrädda, inbetalta insatskapitalet

normalstadgarna

»Varje medlem äger en röst. Medlem är berättigad att överlåta sin rösträtt å annan medlem; dock må ingen på grund av fullmakt utöva rösträtt för mer än en medlem» (föreningens stadgar § 25)

§ 25. Omröstning vid föreningssammanträde sker öppet, där ej någon medlem påkallar sluten omröstning Såsom föreningens beslut gäller, där ej enligt 35, 42 och 43 §§ lagen om ekonomiska föreningar är annorledes föreskrivet, den mening, för vilken de flesta rösterna avgivas Vid lika röstetal avgöres val genom lottning. I andra frågor gäller den mening, ordföranden biträder.

normalstadgarna

= normalstadgarna (föreningens stadgar § 26)

Särskilda bestämmelser om andra Särskild bestämmelmeddelanden än kallelse till för- se saknas (jfr föreningssammanträde saknas i nor- eningens stadgar § 23) malstadgarna. Bestämmelse härom har influtit i normalstadgarnas §23

»Jämväl andra meddelanden än kallelse till sammanträde bringas till medlemmarnas kännedom genom brev, som avsändas med allmänna posten» (föreningens stadgar § 27)

131 Bilaga B (forts.). godkända

år

Gävleborgs läns företagareförening 1941

Västernorrlands läns företagareförening och J ä m t l a n d s läns företagareförening 1937 resp. 1939

Västerbottens företagareförening

Norrbottens småindustriförening

= normalstadgarna (föreningens stadgar §24)

= normalstadgarna, dock a t t breven skola vara rekommenderade och avsändas senast på fj or tonde dagen före samm a n t r ä d e t samt a t t sista p u n k t e n bortfaller (föreningarnas stadgar §24) För västernorrlandsföreningen har föreslagits en stadgeändring, varvid denna paragraf blir ändrad så, a t t breven ej behöva vara rekommenderade

»Kallelse till föreningssammanträde, såväl ordinarie som extra, skall ske genom kungörelse i de av länets tidningar, som styrelsen bestämmer, senast på fjortonde dagen före sammanträdesdagen. Andra ärenden än stadgeenliga skola i kungörelsen angivas»

= västernorrlandsoch jämtlandsföreningarna, dock a t t breven ej behöva vara rekommenderade (föreningens stadgar §24)

= normalstadgarna (föreningens stadgar §25)

= västernorrlandsoch jämtlandsföreningarna, dock a t t medlems röstantal är begränsat till högst 50

= västernorrlandsoch jämtlandsföreningarna, dock a t t ordet »registrerad» utbytts mot »ägd» (föreningens stadgar §25)

= normalstadgarna (föreningens stadgar §26)

Punkt 1 = normalstadgarna, dock »andel» i st. för »insats» Punkt 2 = normalstadgarna, dock a t t sista delen fr. o. m. »och ej heller . . .» bortfaller (föreningarnas stadgar § 25) Enligt för västernorrlandsföreningen föreslagen stadgeändring skall paragrafen få följande iydelse: Punkt 1. »Vid föreningssammanträde äger varje närvarande medlem en röst» Punkt 2 = nuvarande lydelse = normalstadgarna (föreningarnas stadgar §26)

= normalstadgarna

= normalstadgarna (föreningens stadgar §26)

Särskild bestämmelse saknas (jfr föreningens stadgar § 24)

= värmlandsföreningen (föreningarnas stadgar §27)

= värmlandsföreningen, dock att ordet »jämväl» bortfaller (föreningens stadgar §26)

= värmlandsföreningen (föreningens stadgar §27)

132 Stadgar

Normalstadgarna

för

förening

Bohusläns företagareförening

Värmlands läns företagareförening

§ 26. För föreningens förbindelser svara endast dess tillgångar, förfallna men ej guldna insatser inräknade § 27. Tvister mellan föreningen och styrelsen eller ledamot därav eller föreningsmedlem skola hänskjutas till avgörande av skiljemän enligt gällande lag om skiljemän

= normalstadgarna

= normalstadgarna med tillägg efter ordet »insatser»:»—och andra avgifter» (föreningens stadgar § 28) = normalstadgarna (föreningens stadgar § 29)

§ 28. Upplöses föreningen äga de, som vid föreningens trädande i likvidation voro medlemmar av föreningen, återbekomma en var sin insats eller, om tillgångarna ej därtill förslå, vad på insatsen belöper. Uppstår överskott skall det överlämnas till länets hushållningssällskap a t t användas till ändamål, överensstämmande med föreningens syften Föreningens protokoll, räkenskaper och övriga handlingar skola jämväl överlämnas till hushållningssällskapet att där förvaras § 29. I allt, varom här ovan ej annorledes stadgats, gäller lagen om ekonomiska föreningar § 30. Dessa stadgar skola för att v a r a giltiga godkännas av länsstyrelsen i län Ändring av stadgarna vare ej heller giltig, såvida den icke godk ä n t s av länsstyrelsen

= normalstadgarna

Allmänna

normalstadgarna

normalstadgarna

Bestämmelse saknas

Första stycket: »Upplöses föreningen, skola dess tillgångar överlämnas till hushållningssällskapet a t t användas till ändamål, överensstämmande med föreningens syften» Andra stycket = normalstadgarna (föreningens stadgar § 30)

= normalstadgarna (föreningens stadgar § 31) Bestämmelse saknas

133 Bilaga B (forts.). godkända

år

Gävleborgs läns företagareförening 1941

Västernorrlands läns företagareförening och Jämtlands läns företagareförening 1937 resp. 1939

Västerbottens företagareförening

Norrbottens småindustriförening

bestämmelser. = normalstadgarna (föreningens stadgar §27)

= värmlandsföreningen (föreningarnas stadgar §28)

= värmlandsföreningen (föreningens stadgar §27)

= normalstadgarna (föreningens stadgar §28)

= normalstadgarna (föreningarnas stadgar §29)

= normalstadgarna ("föreningens stadgar §28)

= värmlandsföreningen (föreningens stadgai §28) = normalstadgarna (föreningens stadgar §29)

= normalstadgarna (föreningens stadgar §29)

= värmlandsföreningen (föreningarnas stadgar §30)

= värmlandsföreningen (föreningens stadgar §29)

= värmlandsföreningen (föreningens stadgar § 30)

= normalstadgarna (föreningens stadgar §30)

= normalstadgarna (föreningarnas stadgar §31)

Bestämmelse saknas

= normalstadgarna (föreningens stadgar §31)

= normalstadgarna (föreningens stadgar §31)

Bestämmelse saknas Enligt för västernorrlandsföreningen föreslagen stadgeändring inflyter här en paragraf = normalstadgarna

Bestämmelse saknas

Bestämmelse saknas

134 Bilaga

C.

Företagareföreningarnas administrationskostnader och härför disponerade medel under åren 1940—1944 samt för 1945 anvisade statsbidrag, kronor. 1940

7 710 4 374 600 935

11 578 5 143 600 1 757

13 274 6 372 600 2 421

14 332 6 548 650 2 416

15 961 6 882 368 3 839

Summa

13 619

19 078

22 667

23 946

27 050

Disponerade medel. a) statsbidrag b) landstingsbidrag c) subventionsmedel . . . d) andra medel Summa

8 500 5 119 — — 13 619

8 500 6 000

12 000 6 000

8 500 6 000

8 500 6 000

4 578

4 667

9 446

12 550

19 078

22 667

23 946

27 050

2 862 1110 333 2 331

10 613 2 117 750 2 012

13 172 2 845 1 500 1183

13 268 3 159 1 897 2 661

6 636

15 492

18 700

20 985

4 875 —

8 000 2 000

8 000 2 000 4 968 6 017 20 985

Bohusläns förening.

Kostnader. a) löner b) resekostnader c) hyror d) övriga

Värmlands förening.

företagare-

läns

27 000

företagare-

Kostnader. a) löner b) resekostnader c) hyror d) övriga Summa Disponerade medel. a) statsbidrag b) landstingsbidrag c) subventionsmedel . . . d) andra medel Summa

1 761

5 492

8 000 2 000 719 7 981

6 636

15 492

18 700

17 000

135 1940 Gävleborgs förening.

läns

4 199

8 701 1745

9 466 2 207

Kostnader. a) löner b) resekostnader c) hyror d) övriga

1 456

12 245 2 169 1221 2 397

6 404

12 591

13 904

18 032

4 000

630 455 Summa

Disponerade medel. a) statsbidrag b) landstingsbidrag c) subventionsmedel . . . d) andra medel

—

8 000 1 500

8 000 1 500

8 331 1 500

2 404

3 091

4 404

8 201

Summa

6 404

12 591

13 904

18 032

8 825 2 725 986 2 225

10 498 4 326 1077 1285

10 785 3 654 1361 1 453

11812 3 566 1458 1 029

13 766 4 861 1 442 1 599

Summa

14 761

17 186

17 253

17 865

21668 Disponerade medel. a) statsbidrag b) landstingsbidrag c) subventionsmedel . . . d) andra medel

9 000 1 500 — 4 261

9 000 1 500

9 000 1500

9 000 1 500

9 000 1 500

6 686

6 753

7 365

11 168

Summa

14 761

17 186

17 253

17 865

5 856 711 450 2 188

6 788 2 028

8 160 2 066

8 527 1 968

8 251 2 429

4 126

2 096

2 217

Summa

9 205

13 472

12 892

12 525

13 567

Disponerade medel. a) statsbidrag b) landstingsbidrag c) subventionsmedel . . . d) andra medel

7 000 1 000 — 1 205

8 000 1 500

8 000 1 500

8 000 1500

8 000 1 500

3 972

3 392

3 025

4 067

Summa

9 205

13 472

12 892

12 525

13 567

Västemorrlands läns förening. Kostnader. a) löner b) resekostnader c) hyror d) övriga

Jämtlands förening.

läns

företagare-

23 500

företagare-

29 000

företagare-

Kostnader. a) löner b) resekostnader c) hyror d) övriga

20 500

136 1940

1944 Västerbottens företagareförening. Kostnader. a) löner b) resekostnader c) hyror d) övriga Summa

14 088 3 258 1 625 8 718 27 689

14 680 4 377 1510 7 283 27 850

16 742 4 645 1 891 8 146 31 424

17 704 5 250 2 545 6 134 31 633

15 932 4 467 2 148 3 077 25 624

Disponerade medel. a) statsbidrag b) landstingsbidrag c) subventionsmedel d) andra medel

9 000 8 000 6 049 4 640

9 000 10 000 — 8 850

9 000 10 000 6 526 5 898

9 000 10 000 6 553 6 080

9 000 10 000 3 810 2 814

27 689

27 850

31 424

31 633

25 624

4 188 446 500 1 080

12 069 2 756

13 141 2 263

—

7 937

4 744

15 856 2 328 1275 7 986

22 160^ 2 864 2 345 4 315

Summa

6 214

22 762

20 328

27 445

31684 Disponerade medel. a) statsbidrag b) landstingsbidrag c) subventionsmedel.... d) andra medel

6 214 — — —

9 500 500 5 000

9 500 500 5 000

9 500 500 5 000

16 500 16 500 8 000

8 262

5 828

12 945

7 184 31684

Summa Norrbottens förening.

29 000

småindustri-

Kostnader. a) löner b) resekostnader c) hyror d) övriga

Summa Sammandrag. Kostnader. a) löner b) resekostnader c) hyror d) övriga Summa

6 214

22 762

20 328

27 445

40 667 11514 4 161 15 146

62 674 20 370 4 505 25 839

81 416 22 862 6 239 22 130

90 869 101 583 24 712 26 831 8 853 10 091 21584 20 105

113 388 132 647 146 018 158 610

Totalsumma 1940—44 Disponerade medel. a) statsbidrag b) landstingsbidrag c) subventionsmedel.... d) andra medel Summa

29 000

622 151 39 714 15 619 6 049 10 106 71 488

52 875 52 875 24 000

63 500 63 500 27 500 6 526 35 121

60 000 60 000 27 500 7 272 51246

67 331 175 000 67 331 30 500 8 778 52 001

36 513 13 388 132 647 146 018 158 610

Totalsumma 1940—44 * Inklusive möbel- och inredningsavdelningen.

622 151

137 Bilaga D.

F ö r s l a g till Kungl. f ö r o r d n i n g a n g å e n d e f ö r e t a g a r n ä m n d e r och av s å d a n a n ä m n d e r b e d r i v e n l å n e v e r k s a m h e t m . m. Härmed förordnas som följer: Ändamål, arbetsuppgifter m. m. 1 §• Med ändamål att främja företagsamhet inom hantverk och småindustri skola inom riket finnas företagarnämnder med de uppgifter, som i 2 § angivas. 2 §. På företagarnämnd ankommer att handhava utlåning till företagare inom hantverk och småindustri, att lämna råd och anvisningar rörande planering, finansiering och skötsel av dylika företag samt att i övrigt utöva verksamhet, förenlig med nämndens i 1 § angivna ändamål. Nämndens verksamhet skall bedrivas enligt de bestämmelser, som meddelas i denna förordning eller med stöd därav. 3 §.

Tillsyn över företagarnämndernas verksamhet handhaves av den myndighet, Kungl. Maj:t därtill förordnar. 4 §.

Företagarnämnds verksamhetsområde skall utgöras av visst distrikt. Rikets indelning i distrikt fastställes av Kungl. Maj:t. Organisation 5 §• Företagarnämnd skall bestå av ett jämnt antal ledamöter, av vilka hälften skall representera statliga och kommunala myndigheter och andra hälften näringslivet. Företagarnämnd, vars distrikt omfattar endast ett län och ett landstingsområde, iskall bestå av åtta ledamöter, av vilka en, tillika ordförande, utses av Kungl. Maj:t, en av länsstyrelsen och två av landstinget. I fråga om de ledamöter, som skola representera näringslivet, skall tillfälle beredas inom distriktet verksam handelskammare att utse två ledamöter och vederböran-

138 de distrikt inom Sveriges hantverks- och småindustriorganisation att utse två ledamöter. I den mån nämnda organisationer icke begagna sin valrätt, utses jämväl dessa ledamöter av Kungl. Maj:t. Om sammansättning av övriga nämnder meddelas föreskrifter i den ordning, som i 21 § sägs. För envar av ledamöterna utses personlig suppleant i samma ordning, som gäller för den ordinarie ledamoten. Ledamöter och suppleanter utses för en tid av tre år. 6 §.

Hos företagarnämnd skall vara anställd en direktör samt övrig för verksamhetens bedrivande erforderlig personal. 7 §•

Företagarnämnd är beslutför, då mer än hälften av antalet ledamöter eller suppleanter, däribland ordföranden eller hans suppleant, är närvarande. Ordföranden har utslagsröst. För beslut fattat av nämnden svara de ledamöter, som i beslutet deltagit. 8 §•

Företagarnämnd må inom sig utse arbetsutskott för handläggning av de ärenden eller grupper av ärenden, som nämnden bestämmer. Ordförande i arbetsutskott utses av nämnden. Om utskottsledamot, som icke biträtt utskottets beslut i visst ärende, så påfordrar, skall beslutet underställas nämnden. 9 §• Företagarnämnd åligger att före mars månads utgång varje år till tillsynsmyndigheten avgiva redovisning för sin förvaltning jämte kortfattad berättelse över verksamheten under näst föregående kalenderår. Företagarnämnds förvaltning och räkenskaper skola granskas av två revisorer, utsedda för ett kalenderår i sänder, en av Kungl. Maj:t och en av vederbörande landsting. I distrikt, omfattande mer än ett landstingsområde, skall den landstingsvalde revisorn utses av det landsting, varom de i nämnden representerade landstingen träffa överenskommelse. Revisionsberättelsen, i vilken ansvarsfrihet för nämnden skall till- eller avstyrkas, skall tillika med nämnda redovisning och verksamhetsberättelse befordras till trycket samt dels utdelas bland ledamöterna i vederbörande landsting minst en månad före landstingets nästa lagtima sammanträde, dels ock samtidigt insändas till Kungl. Maj:t och tillsynsmyndigheten. På vart och ett av de i företagarnämnden representerade landstingen ankommer att för dess del bevilja eller vägra nämnden ansvarsfrihet för förvaltningen under det år, revisionen omfattar. Finner Kungl. Maj:t ansvarsfrihet icke böra beviljas företagarnämnd, förordnar Kungl. Maj:t om vidtagande av därav påkallade åtgärder.

139 10 §. Ordförande och övriga ledamöter i företagarnämnd så ock företagarn ä m n d s tjänstemän vare i utövningen av sina befattningar underkastade det ansvar, som i allmän lag stadgas om statens ämbets- och tjänstemän. F ö r de medel, som företagarnämnd haft under förvaltning, ansvara nämndens ordförande och övriga ledamöter gemensamt. Denna ansvarighet består, till dess ansvarsfrihet beviljats, eller, om klander anställes, förvaltningen blivit av vederbörande domstol godkänd, eller ock till dess ett år förflutit efter räkenskapens avlämnande, utan att talan i laga ordning anhängiggjorts. 11 §• Ersättning till ordförande, ledamöter och suppleanter samt av Kungl. Maj:t utsedd revisor ävensom rese- och traktamentsersättning till av landsting utsedd revisor utgår enligt de grunder, som Kungl. Maj:t bestämmer. Statslån till företagarnämnd 12 §. Till företagarnämnd må, i den ordning därom är särskilt stadgat, utgå statslån att av nämnden användas för beviljande av lån till företagare inom hantverk eller småindustri inom nämndens distrikt. 13 §.

Företagarnämnd, som önskar erhålla statslån, skall härom inom tid, som tillsynsmyndigheten bestämmer, till denna ingiva till Kungl. Maj:t ställd skriftlig framställning med angivande av det belopp, inom vilket nämnden önskar under det kommande budgetåret erhålla statslån för sin verksamhet. Tillsynsmyndigheten har att med eget yttrande överlämna sådan framställning till Kungl. Maj:t. Låneverksamhet H §. Lån må av företagarnämnd beviljas för anskaffande eller inredning av verkstadslokaler, för anskaffande och installering av maskiner eller annan utrustning, till förlagskapital. 15 §. Såsom villkor för beviljande av lån skall gälla, att sökanden bedömes äga personliga förutsättningar att skapa eller leda ett lönande företag, att lånet kan väntas främja en sund utveckling av sökandens företag,

140 att omständigheterna i övrigt göra sannolikt, att sökanden kominer att i föreskriven ordning fullgöra sina förpliktelser på grund av lånet, samt att sökanden icke kan täcka sitt kreditbehov genom lån hos b a n k , sparbank eller annan därmed jämförlig kreditinrättning. 16 §. Lån av statsmedel må icke utan Kungl. Maj:ts medgivande beviljas för längre tid ä n tio år, dock att lån för uppförande av byggnad må utan Kungl. Maj:ts medgivande beviljas för en tid av högst tjugu år. Ej heller m å till en och samma låntagare utan Kungl. Maj:ts medgivande beviljas l å n av statsmedel till högre belopp än 25 000 kronor. För lån skall ställas säkerhet, där ej företagarnämnd finner skäl eftergiva kravet därå. 17 §. Företagarnämnd må för lån av statsmedel icke betinga sig högre r ä n t a än som gäller för nämndens statslån. 18 §. Sedan företagarnämnd beviljat lån av statsmedel, har nämnden att d ä r o m göra anmälan till riksbankens kontor i nämndens kansliort eller, om d ä r ej finnes riksbankskontor, till det avdelningskontor, som fullmäktige i riksbanken bestämma. Efter sådan anmälan har kontoret att utbetala lånebeloppet till vederbörande låntagare, sedan den säkerhet lämnats, som må hava av nämnden betingats vid lånets beviljande. Betalning av räntor och lånebelopp skall av låntagaren fullgöras till riksbankskontoret. Om riksbankens medverkan i övrigt i avseende å företagarnämndernas låneverksamhet är särskilt stadgat. 19 §. Beviljat lån kan av företagarnämnd uppsägas till omedelbar betalning, där det befinnes att låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande eller använt lånebeloppet för annat ändamål än som avsetts eller visat försumlighet att erlägga föreskriven ränta eller amortering eller annorledes brutit mot lånevillkoren, så ock eljest när sådana förhållanden inträffat, att låntagaren med hänsyn till det med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet, eller de förutsättningar i övrigt, vilka lågo till grund för lånets beviljande, icke längre äro för handen. Statsbidrag till administrationskostnader ni. m. 20 §.

Till företagarnämnds administrationskostnader må utgå statsanslag. Till Kungl. Maj:t ställd ansökan härom skall av nämnden ingivas till tillsynsmyndigheten inom tid, som av denna bestämmes.

141 I den ordning, som särskilt bestämmes, må utgå statsanslag till täckande av förluster å låneverksamheten. Tillämpningsföreskrifter

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av tillsynsmyndigheten. Denna förordning etc.

Här nedan kommenteras

vissa av förordningens

paragrafer.

3 §•

Utredningen har föreslagit, att kommerskollegium skall vara tillsynsmyndighet. 5 §. Omfattar distrikt mer än ett län eller mer än ett landstingsområde, iakttages vid bestämmandet av nämndens sammansättning den i första stycket angivna grundregeln om paritetisk representation från det allmännas och från näringslivets sida samt i övrigt de vägledande synpunkter, som utredningen angivit å s. 24 ff. Utredningen har där anmärkt, att det tills vidare — med undantag för Stockholm — icke synes nödvändigt, att de städer, som ej deltaga i landsting, erhålla särskild representant i företagarnämnd. Skulle så befinnas önskvärt, får nämndledamöternas antal ökas med iakttagande av de angivna grundreglerna. 8 §. Som regel bör endast ett arbetsutskott utses. Hinder skall emellertid ej föreligga för nämnd att utse flera arbetsutskott om så befinnes lämpligt, exempelvis för behandling av vissa ärenden eller viss grupp av ärenden eller för beredning av någon större, betydelsefull fråga. 12 §. I särskild kungörelse (se efterföljande förslag) utfärdar Kungl. Maj:t föreskrifter rörande lån från fonden för lån till företagarnämnder. 13 §. Ur fonden för lån till företagarnämnder beviljar Kungl. Maj :t lån till företagarnämnderna i enlighet med en efter förslag av tillsynsmyndigheten uppgjord fördelning de olika nämnderna emellan. Det belopp, som av Kungl. Maj:t i enlighet härmed tilldelats företagarnämnd, tages emellertid icke i

142 anspråk av nämnden annat än i den mån lån beviljas enskilda företagrare. Medlen förvaltas av riksbanken, som på anmodan av nämnden direkt till vederbörade låntagare genom vederbörande riksbankskontor utbetalar av nämnden beviljade lån. Nämndens låntagarställning i förhållande till staaten inträder samtidigt med och i den mån av nämnden beslutade lån utbetialas till låntagarna. Nämnd, som önskar erhålla statslån, har i enlighet med denna parasgraf att göra en beräkning av låneverksamhetens sannolika omfattning under det kommande budgetåret samt att med ledning av det sålunda beräknade Hånebehovet till tillsynsmyndigheten ingiva till Kungl. Maj:t ställd framställming med förslag till belopp, inom vilket nämnden må under året utbekoimma statslån för sin verksamhet. 15 §. En lånesökandes möjligheter att täcka sitt kreditbehov hos sagda institutioner bör bedömas med skälig hänsyn till de lånevillkor, som erbjudas; honom. Erbjudes han kredit på villkor, som få bedömas såsom oskäliga, kan h a n icke anses i förordningens mening ha möjlighet att täcka sitt kreditbtehov hos institutionen i fråga. Kan en del av kreditbehovet tillgodoses på norimala villkor genom lån i bank, sparbank eller annan därmed jämförlig kreditinrättning, bör företagarnämnden hänvisa den lånesökande att i första Ihand täcka denna del av kreditbehovet i sådan kreditinrättning. Någon meraa ingående prövning av sagda möjligheter torde dock ej böra fordras av nämmden. 16 §. Eftergift av kravet på säkerhet är ej avsett ifrågakomma, då sökanden i kan ställa sådan. 18 §. Nämndens beslut i låneärende skall självfallet innefatta samtliga låntevillkor, alltså även uppgift på eventuella säkerhetshandlingar. Sannolikt Ikomm e r det i praktiken att visa sig lämpligt, att nämnden utskriver lånerevrersen (på av riksbanken fastställt formulär) och överlämnar densamma till riksbanken jämte protokollsutdrag rörande beslutet. Riksbankens befattning med verksamheten är närmare reglerad i särrskild kungörelse angående lån från fonden för lån till företagarnämnder.

143 F ö r s l a g till k u n g ö r e l s e a n g å e n d e lån från f o n d e n för lån till företagarnämnder Kungl. Maj:t har med stöd av riksdagens beslut funnit gott förordna som följer: 1 §• Statslån från fonden för lån till företagarnämnder må utgå till företagarnämnd att av nämnden användas för beviljande av lån till företagare inom hantverk och småindustri enligt vad därom är särskilt stadgat. Fonden förvaltas av riksbanken.

Lån från fonden beviljas av Kungl. Maj:t till visst högsta belopp för varje företagarnämnd och budgetår, att disponeras allt efter som nämnden i sin tur utlånar medlen. Sålunda disponerade medel återbetalas genom att av nämnden beviljade lån återbetalas på sätt i 4 §, andra stycket sägs. Om förfarandet vid ansökan om lån från fonden är särskilt stadgat. 3 §.

Å lån från fonden skall erläggas ränta efter 4 §.

Av företagarnämnd beviljade lånebelopp utbetalas, efter anmälan från nämnden, av riksbanken mot av nämnden föreskrivna säkerhetshandlingar. Riksbanken mottager inbetalningar av räntor och amorteringar å lån till företagare samt gör anmälan härom till företagarnämnd. ^ Riksbanken vidtager erforderliga åtgärder för att bevaka nämndens rätt såsom långivare ävensom, på framställning av nämnden i varje särskilt fall, åtgärder för indrivning av till betalning förfallna belopp. 5 §.

På riksbanken jämlikt 3 § ankommande uppgifter skola fullgöras av dess kontor i företagarnämndens kansliort eller, om där ej finnes riksbankskontor, av det kontor, som fullmäktige i riksbanken bestämma. Denna kungörelse etc.

144 Kommentar. I denna kungörelse regleras närmare den statliga långivningen till fföretagarnämnderna. Långivningen från nämnderna till de enskilda låntag.-arna regleras genom den förordning, till vilken förslag återfinnes h ä r ovan. Som framgår av kommentaren till 13 § av sistnämnda förslag kommejr en företagarnämnd icke i låntagarställning gentemot staten förrän av nämmden beviljade lån till enskilda företagare av riksbanken utbetalas till vederbörande låntagare. Kungl. Maj:ts i enlighet med 2 § i denna kungörelse fatttade beslut att bemyndiga företagarnämnd att disponera visst belopp för dess långivning innebär endast ett bestämmande av den ram, inom vilken näimnden äger erhålla lån för sin verksamhet. Nämndens låntagaransvar intirader först när och i den mån nämnden beviljar lån och dessa av nämnden beviljade lån utbetalas av riksbanken. Å andra sidan upphör nämndens amsvar för utbetalade medel när och i den mån de återbetalas till riksbankem av vederbörande låntagare. Utredningen har i kap. V (s. 66) framhållit, att utredningen anser en räntesats å 37a % lämplig, varvid räntesatsens storlek dock bör k u n n a uppltagas till omprövning, om det allmänna ränteläget skulle undergå en mera {avsevärd sänkning. För en sådan räntebestämmelse erfordras emellertid en ändring i 2 § kungörelsen den 31 december 1943 (nr 936), angående ränta ik lån från statens utlåningsfonder, där någon sådan räntetyp för närvarande icke finnes uppställd. Skulle endast någon av de räntesatser anses böra ifirågakomma, som finnas intagna i nämnda kungörelse, bör ifrågavarande lån hänföras till räntetyp III b, vilket skulle innebära en ränta av 3,25 °/o. 3 § i kungörelseförslaget får kompletteras, sedan avgörande härom träffats. I kungörelseförslagets 4 § ha intagits bestämmelser om riksbankens ställning till företagarnämnderna i förevarande avseende. Riksbanken förwaltar fonden och har att på anmodan av företagarnämnd utbetala till de ensskilda låntagarna av nämnden beviljade lån inom ramen för det belopp, K u n g l . Maj :t ställt till nämndens disposition. Bestämmelsen, att riksbanken skadl anmäla inbetalningar av räntor och amorteringar, torde i praktiken som regel böra tillämpas så, att sådan anmälan göres endast vid utebliven inbetallning. Fall kunna emellertid inträffa, då det vore av värde för nämnden att eirhålla avi även om de rättidigt gjorda inbetalningarna. I sådant fall bör den miöjligheten hållas öppen, att riksbanken kan anmodas lämna dylika fullstänndiga anmälningar.

\

Statens offentliga utredningar 1946 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer boteekna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till ändrade grunder för flottningslagstiftningen m. m. [3]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. 3etänkande med förslag till omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m. [10]

H a n d e l och sjöfart.

Kommunalförvaltning. Kommunikationsväsen. Betänkande ang, rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet.. [1] Statens och k o m m u n e r n a s

flnansväsen.

Bank-, kredit- och pemiingväsen.

Pollti.

Nationalekonomi och socialpolitik. Dödföddheten och tidigdödligheten l Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. [2] Betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag till allmänna barnbidrag m. m. [5] Bilagor [6]. Investeringsutredningens betänkande med utredning rörande personal- ooh materielresurser m. m. för genomförande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. [13] Den familjev&rdande socialpolitiken. [17] Betänkande med förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. [19]

Försäkringsväsen.

Allmänt näringsväsen. Betänkande med utredning och förslag ang. rätten till arbetstagares uppfinningar. [21]

Försvarsväsen. Betänkande med förslag ang. uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. [4] Betänkande och förslag rörande åtgärder för att begränsa antalet kontraktsanställt manskap inom krigsmakten. [7]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till boställsordning för folkskolans lärare m. ma. [8] 1945 års universitetsberedning. 1. Docentinstitutionen. [9] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. VI. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. [11] B. Förslag till undervisningsplaner. [15] H ä l s o - och sjukvård. 4. Realskolan. Praktiska linjer. [14] Betänkande ang. den centrala organisationen av det Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. civila medicinal- och veterinärväseendet. [20] Del 1. [12]

Industri. Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivningsoch rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder. [22]

Utrikes ärenden. Internationell r ä t t . F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Betänkande ang. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. [16] P M ang. utvecklingsplanering på jordbrukets område. [18] Marcus Boktr.-A.-B.. Sthlm 1946. 467121