Betänkande och förslag angående soldatvården

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1941: 30 •

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

SOLDATVÅRDEN AVGIVET AV

1940 ÅRS MILITÄRA SOCIALVÅRDSKOMMITTÉ

S T O C K H O L M 19 4 1

Statens offentliga utredningar 1941 Kronologisk

1. Sociala f ö r s v a r s b e r e d s k a p s k o m m i t t é n . B e t ä n k a n d e . D e l 3. F ö r s l a g till k r i g s p e n s i o n s f ö r o r d n i n g m . m . B e c k m a n . 120 s. F ö . 2. B e t a n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e r e s t a u r e r i n g e n av Upps a l a d o m k y r k a . U p p s a l a , A l m q v i s t & Wiksell. 82 s. 16 p l . E . 3. Å t g ä r d e r för b e k ä m p a n d e a v h o m o s e x u a l i t e t e n s s a m liällsfärliga y t t r i n g a r . N o r s t e d t . 58 s. J u . 4. U t r e d n i n g a n g å e n d e b y g g n a d s k o s t n a d e r n a . B e c k m a n , v i i j , 386 s. S. 5. B e t ä n k a n d e m e d a l l m ä n n a r i k t l i n j e r för å s t a d k o m m a n d e av t i d i g a r e i n b e t a l n i n g a v u t s k y l d e r . D e l 1. M a r c u s . 522 s. F i . G. B e t ä n k a n d e m e d a l l m ä n n a r i k t l i n j e r för å s t a d k o m m a n d e av t i d i g a r e i n b e t a l n i n g av u t s k y l d e r . D e l 2. M a r c u s . 113 s. F i . 7. F ö r s l a g till r ä t t e g å n g s b a l k a v K u n g l . Maj:t d e n 14 febr u a r i 1911 g o d k ä n t s å s o m g r u n d v a l för p r o c e s s l a g b e r e d n i n g e n s f o r t s a t t a v e r k s a m h e t . N o r s t e d t , iv, 530 s. J u . 8. L a g b e r e d n i n g e n s f ö r s l a g t i l l l a g o m a k t i e b o l a g m . m . 1. L a g t e x t . N o r s t e d t , v i j , 141 s. J u . 9. L a g b e r e d n i n g e n s f ö r s l a g till l a g o m a k t i e b o l a g m . m . 2. Motiv. N o r s t e d t . 720 s. J u . 10. 1938 å r s p e n s i o n s s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e m e d förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen. M a r c u s . 435 s. F i . 11. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g "om i n r ä t t a n d e av en s t a t l i g b r a n d s k o l a m . m . B e c k m a n . 63 s. K . 12. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g t i l l f ö r s t a t l i g a n d e av d e n allm ä n n a v ä g h å l l n i n g e n p å l a n d e t m . m . B e c k m a n 276 s. K . 13. F ö r s l a g till r e v i s i o n a v d e n s v e n s k a e v a n g e l i e b o k e n . N o r s t e d t , v i i j , 478 s. E . 14. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g o c h förslag till å t g ä r d e r för f r ä m j a n d e av h a n t v e r k o c h s m å i n d u s t r i . M a r c u s . 127 s. JI.

förteckning

15. B e t ä n k a n d e r ö r a n d e b e k ä m p a n d e av v ä g g o h y r a . I d u n . (4), 120 s. S. 16. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e v a t t e n f ö r o r e n i n g . 2. T e k n i s k a och b i o l o g i s k a u t r e d n i n g a r . N o r s t e d t . 288 s. J u . 17. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e r e v i s i o n a v t j ä n s t e f ö r t e c k n i n g e n i v a d a v s e r a l l m ä n n a c i v i l f ö r v a l t n i n g e n . D e l 1. L ö n e g r a d e r n a A l — A 29. N o r s t e d t . 134 s. F i . 18. S t a t s m a k t e r n a o c h f o l k h u s h å l l n i n g e n u n d e r d e n till följd a v s t o r m a k t s k r i g e t 1939 i n t r ä d d a k r i s e n . D e l 1. T i d e n a u g u s t i 1 9 3 9 - j u n i 1940. I d u n . 436 s. F o . 19. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e fiskarenas e k o n o m i s k a organisat i o n o c h r e g l e r i n g av fiskmavknaden. M a r c u s . 73 s. J o . 20. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d l y d e l s e av § 16 r e g e r i n g s f o r m e n . Hseggström. 128 s. J u . 21. S t a t i s t i s k u t r e d n i n g r ö r a n d e fri r ä t t e g å n g . N o r s t e d t . 38 s. J u . 22. B e t ä n k a n d e m e d förslag till l i v s m e d e l s s t a d g a in. m . Hseggström. 573. s. S . 23. D o m ä n s t y r e l s e n s förslag till g r u n d e r för v ä r d e r i n g av skog v i d t a x e r i u g a v f a s t i g h e t m . m . K i h l s t r ö m . 83 s. Fi. 24. B e t ä n k a n d e m e d förslag till l a g o m i n s k r ä n k n i n g i r ä t t e n a t t förvärva j o r d b r u k s f a s t i g h e t . M a r c u s . G2 s. J o . 25. S t r a f f l a g b e r e d n i n g e n s p r o m e m o r i a m e d förslag till l a g o m k a s t r e r i n g m . m . M a r c u s . 36 s. J u . 26. S u p p l e m e n t n r 6 till Sveriges f a m i l j e n a m n 1920. Stat. r e p r . - a n s t . 53 s. J u . 27. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g o c h förslag a n g å e n d e läkaru t b i l d n i n g e n . 1. U t b i l d n i n g e n t i l l m e d i c i n e l i c e n t i a t e x a m e n . T h u l e . v i j , 376 s. E . 28. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e u n d e r l ä t t a n d e av d e l t a g a n d e t i k o m m u n a l a v a l . N o r s t e d t . 60 s. S . 29. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 3. Statistisk undersökning angående fattigvårdens understödsverksamhet. B e c k m a n . 127 s. S. 30. B e t ä n k a n d e o c h förslag a n g å e n d e s o l d a t v å r d e n . Beckm a n . 147 s. F ö .

A n m . Om särskild t r y c k o r t ej angives, ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil u t g ö r a b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n a v g i v i t s , t. e x . E . = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . E n l i g t k u n g ö r e l s e n d e n 3 febr. 1922 a n g . s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g ( n r 98) u t g i v a s u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g m e d e n h e t l i g färg för varje d e p a r t e m e n t .

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1941: 30

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

SOLDATVÅRDEN AVGIVET AV

1940 ÅRS MILITÄRA

SOCIALVÅRDSKOMMITTÉ

STOCKHOLM 1 9 4 1 K. L. BECKMANS B O K T R Y C K E R I [1969 4l]

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för Kungl. försvarsdepartementet I

II.

III.

5 Inledning

9 A. Direktiven

9 B. Historik

11 C. Gällande bestämmelser för personalvården

17 Erfarenheter

rörande personalvården

A. Allmän del

21 B. Militära myndigheter 1. Armén 2. Marinen 3. Flygvapnet

22 23 30 34

C. Civila organisationer

36 D. Enskilda

46 E. Familjebidrag

49 F. Studieresorna

50 G. Utlandet

51 H. Sammanfattning

59 Soldatvårdens omfattning och förslag till organisation

61 A. Soldatvårdens omfattning

1. Syfte och grundprincip

2. Den religiösa soldatvården

3. Den sociala soldatvården

4. Den kulturella soldatvården

68 B. Soldatvårdens organisation

1. Allmän del

2. Ledningen

3. Bildningsnämnderna

4. Assistenter och ombud a) Organisation b) Benämningsfrågan c) Uttagning och utbi Idning d) Tjänsteställning m. m

85 85 86 88 89

5. Lokalfrågan

6. Den frivilliga fritidsundervisningen

7. Kostnader för den föreslagna organisationen

Sid

Kommitténs hemställan

111 A. Organisationen i krig

1. Soldatvårdsnämnden

2. Högkvarteret

3. Truppförbanden m. fl a) Bildningsnämnder b) Assistenter och ombud

112 112 112

B. Organisationen i fred

1. Soldatvårdsnämnden

2. Försvarsstaben

3. Truppförbanden m. a) Bildningsnämnder b) Soldatvårdsutbildning

fl

C. Övriga åtgärder Särskilt y t t r a n d e av herr Mogård

Bilagor

113 113 113 113 115

121—143

1. Kungl. Maj:ts instruktion för centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet 121 2. Bestämmelser rörande bildningsråd vid truppförband jämte vissa åligganden för truppförbandschef beträffande religiös och kulturell verksamhet 124 3. Sammanställning av författningar rörande krigsavlöning och social försvarsberedskap , 126 4. Handledningar för regements-, bataljons- och kompaniombud jämte anvisningar för nämnda ombud 128 5. Förslag till Kungl. Maj:ts instruktion för soldatvårdsnämnden

6. Förslag till Bestämmelser rörande bildningsnämnd vid truppförband m. fl 141 7. Soldathemmen

Till Statsrådet och Chefen for Kungl. Försvarsdepartementet.

Genom nådigt beslut den 25 oktober 1940 bemyndigade Kungl. Maj:t statsrådet och chefen för Kungl. Försvarsdepartementet att utse högst sju utredningsmän att inom departementet verkställa utredning angående biträde åt viss militärpersonal i personliga angelägenheter m. m. samt att besluta om sekreterarbiträde åt utredningsmännen ävensom den biträdeshjälp i övrigt, som kunde finnas erforderlig. Med stöd av ifrågavarande bemyndigande tillkallade statsrådet samma dag undertecknade, sekundchefen för Kungl. Svea livgarde, numera tf. ställföreträdande arméfördelningschefen i I I . arméfördelningen översten C. H. Tottie, dåvarande överstelöjtnanten, numera översten i trängen K. G. Björck, dåvarande kaptenen, numera majoren vid Kungl. Norrbottens regemente N. H. Jonson, kyrkoherden J. A. B. Mogård, Stockholm, advokaten W. R. Moberg, Stockholm, ombudsmannen S. Andersson, Göteborg, och generalsekreteraren Folke Thunborg, Stockholm, att inom departementet biträda med ifrågavarande utredningsarbete ävensom att avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Åt undertecknad Tottie gavs i uppdrag att som utredningsmännens ordförande leda arbetet. Genom nådigt beslut den 22 november 1940 kallades stabsadjutanten och kaptenen vid generalstabskåren C. Bennedich att såsom sekreterare biträda utredningsmännen vid uppdragets fullgörande. Utredningsmännen sammanträdde första gången den 9 december 1940, varvid utredningen antog benämningen »1940 års militära socialvårdskommitté». Kommitténs arbete har fortgått dels vid gemensamma sammanträden, dels även genom enskilda ledamöters och sekreterarens specialutredningar. Från marinen och flygvapnet har kommittén för erhållande av vissa upplysningar, främst av organisatorisk art, haft samråd med kommendörkaptenen av 2. graden i marinen J. E. S. Elliot, löjtnanten i kustartilleriets reserv P. G. Brunius samt kaptenen vid flygvapnet F. G. A. Ripa. Nämnda officerare ha på kommitténs begäran ställts till förfogande av chefen för marinen resp. chefen för flygvapnet. För kommitténs arbete ha vidare upplysningar inhämtats å skilda områden, genom sekreteraren C. W. Curtman i arbetsmarknadskommissionen, krigsarkivarien fil. dr B. Steckzén i vad avsåg försvarsstabens arbete på personalvårdsområdet vid krigsmakten samt fil. kand. S. Björklund, sekreterare i centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet.

6 Upplysningar ha vidare lämnats av personal ur försvarsstabens upplysningsoch pressavdelning m. fl. Beträffande familjebidragsfrågan har kommittén samrått med sociala försvarsberedskapskommittén och de särskilt tillkallade utredningsmän, vilka biträdde med utredning angående de åtgärder, som inom ramen för gällande bestämmelser kunna vidtagas för att åstadkomma snabbare behandling av ansökningar om familjebidrag. Sedermera har kommittén under hand även samrått med 1941 års krigsfamiljebidragskommitté. I lokalfrågor har kommittén samarbetat med »1940 års militära byggnadsutredning». För särskild utredning av frågan om frivillig fritidsundervisning har under juli månad 1941 följande biträdande sakkunniga stått till kommitténs förfogande nämligen undervisningsråden R. Wagnsson och V. Berglund, byråchefen i lantbruksstyrelsen A. P. Arnegren, rektorn II. Elldin, stabsadjutanten och kaptenen vid generalstabskåren G. W. Reuterswärd och redaktören E. Fors Bergström. Wagnsson har varit de biträdande sakkunnigas ordförande och Bergström deras sekreterare. Genom studieresor inom landet ha kommitténs ledamöter beretts tillfälle att taga del av personalvården vid truppförband inom armén och motsvarande enheter vid marinen och flygvapnet. Utomlands ha två av kommitténs ledamöter samt sekreteraren genom studier i Tyskland erhållit värdefullt underlag för personalvårdsproblemens bedömande. I icke ringa mån har kommittén under utredningsarbetets förlopp bl. a. genom hänvändelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet tagit initiativ till organisatoriska förändringar på personalvårdsarbetets område. De föreslagna organisatoriska påbyggnaderna och förändringarna hava kunnat genomföras utan tidsödande omgång, därigenom att krigsmakten under nuvarande förhållanden är krigsorganiserad. Ändringar och tillägg inom krigsorganisationen ha kunnat ske i kommandoväg, så att de organisatoriska förändringarna i förekommande fall anbefallts å generalorder resp. högkvartersorder. I den mån förändringarna icke kunnat ske utan ökade kostnader, ha de organisatoriska förändringarna föregåtts av konseljbeslut. Från kommittén har under utredningens förlopp bl. a. följande skrivelser avlåtits. Till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 11 december 1940 med begäran om tillsättande snarast av bataljons- och kompaniombud. Till nedan nämnda ungdomsförbund den 11 december 1940, Evangeliska Fosterlandsstiftelsens Ungdomsförbund, Folkpartiets Ungdomsförbund, Förbundet mellan Sveriges K. F. U. M., Svenska Baptisternas Ungdomsförbund, Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, Svenska Missionsförbundets Ungdomsförbund, Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund, Sveriges Förenade Studentkårer, Sveriges Godtemplares Ungdomsförbund, samt

7 Ungsvenskarna — högerns ungdomsrörelse. Skrivelsens lydelse följer här i sin helhet: 1940 års militära socialvårdskommitté, som bl. a. har till uppgift att utreda frågan om vilka åtgärder som böra vidtagas för att bereda personalen vid truppförband lämplig fritidssysselsättning och vägledning i angelägenheter av personlig karaktär, har beslutat att vända sig till vissa representativa ungdomsorganisationer för att genom, deras förmedling få en uppfattning om hur den berörda personalen själv ser på dessa frågor. Kommittén förutsätter att styrelsen för resp. förbund, genom hänvändelse till underorganisationer eller direkt till sådana medlemmar som under sistförflutna år fullgjort militärtjänst, kan införskaffa uppgifter om huru de åtgärder som hittills vidtagits på detta område uppfattats samt också vilka uppfattningar i övrigt, som äro rådande i fråga om den sociala omvårdnaden inom försvarsväsendet eller vilka önskemål därom som kunna hysas. Dessa yttrandens värde anser kommittén mest vila därpå att de komma från omdömesgilla menige från olika vapengrenar och i olika delar av landet. Yttranden från fältpräster och likställda avser kommittén inhämta på annat sätt. Kommittén finner det önskvärt att i synnerhet beträffande följande frågor redogörelser om medlemmarnas uppfattning lämnas; omvårdnaden beträffande militärpersonalens personliga angelägenheter (förekomst och behov av social kurator vid truppförband); organisationen av det frivilliga bildningsarbetet t. ex. studiecirklar, bibliotek o. s. v.; fältprästorganisationens effektivitet och önskemål härutinnan; regementsombudens (ev. bataljons- och kompaniombuds) verksamhet; uppfattningar i fråga om förströelseverksamheten i fält; lämpliga lokalutrymmen för fritidens utnyttjande inom och utom kasernerna (soldathemmens verksamhet). Svaren från de enskilda uppgiftslämnarna kunna antingen insändas i befintligt skick eller också av Eder sammanfattas i ett utlåtande varvid även förbundsstyrelsens mening bör angivas. Kommittén har härvid förutsett att högst ett hundratal medlemmar inom varje organisation skulle behöva tillfrågas. För kommitténs arbete vore av värde att resultatet av undersökningen kunde tillställas kommittén före den 15 januari 1941. Till överbefälhavaren den 11 december 1940 med begäran om svar på vissa frågor berörande utländsk soldatvårdsorganisation. Till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 21 december 1940 med förslag till handledning och anvisningar för regements-, bataljons- och kompaniombud. Till överbefälhavaren den 21 december 1940 med begäran att få taga del av dels de erfarenheter vilka vunnits å det socialvårdande området inom olika försvarsgrenar under tiden intill årsskiftet 1940—1941, dels de åtgärder som vidtagits under samma tid. Till cheferna för marinen och flygvapnet den 5 februari 1941 med begäran om förslag till krigsorganisation av den personalvårdande verksamheten inom resp. vapengrenar samt representanter för berörda vapengrenar avsedda att biträda vid kommitténs arbete. Till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 27 februari 1941 med framhållande av kommitténs uppfattning att lokalfrågan för truppens förströelse och trevnad bör ägnas nödig uppmärksamhet i samband med planerandet av aktuella ny- och ombyggnader av kasernförläggningar. Till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 3 mars 1941 med begäran om ändring av marketenterinämndernas sammansättning vid fältförbanden.

8 Till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 4 mars 1941 med begäran att assistenter och regementsombud vid en krigsfördelning under en dag skulle ställas till kommitténs förfogande. Till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 19 april 1941 med begäran om tillsättande av sociala rådgivare vid arméns depåer m. m. Till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 19 april 1941 med begäran om skyndsam utredning av frågan om effektivare handläggning av familjebidragsärenden. Till Konungen den 19 maj 1941 med underdånigt remissyttrande över förslag till gemensam sångbok för krigsmakten. Till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 17 juni 1941 angående inrättande av en socialdetalj vid försvarsstaben. Till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 20 juni 1941 med begäran om specialutredning av frågan om viss fritidsundervisning. Till 1940 års militära byggnadsutredning den 11 juli 1941 med angivande av kommitténs synpunkter i lokalfrågan. Till försvarsgrenscheferna den 8 augusti 1941 med begäran om vissa uppgifter rörande personalvården under tiden 1 september 1939—1 september 1941. Till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 9 augusti 1941 med begäran att fyra ledamöter av kommittén måtte beredas tillfälle att bedriva vissa studier i Finland. Till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet den 18 september 1941 med framställning om anordnande av försöksverksamhet beträffande fritidsundervisning under vintern 1941—1942. Därjämte har kommittén avgivit ett antal skrivelser, vilkas omnämnande här icke är erforderligt. Genom underhandssamråd med militära myndigheter har kommittén under arbetets fortgång givits tillfälle att i förekommande fall få sina synpunkter på personalvårdsorganisationen i krig beaktade. Den nu gällande krigsorganisationens utbyggnad av personalvården inom de tre vapengrenarna har tillkommit efter anvisningar av kommittén. Beträffande den föreslagna soldatvårdsnämndens framtida ställning har särskilt yttrande avgivits av kyrkoherde Mogård. I samtliga övriga förslag äro kommitténs ledamöter eniga. Efter fullgjort uppdrag få vi härmed vördsamt överlämna betänkande och förslag jämte bilagor. Stockholm den 25 oktober 1941. C. H. TOTTIE. GOTTFR. BJÖRCK.

BERTIL MOGÅRD.

NILS JONSON.

SVEN ANDERSSON.

WILHELM MOBERG.

FOLKE THUNBORG. / Carol

Bennedich.

I.

Inledning.

A.

Direktiven.

Enligt statsrådsprotokollet över försvarsärenden den 25 oktober 1940 anförde statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, att verkställande utskottet för Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund begärt en utredning rörande frågan om särskilda organ vid truppförbanden med uppgift att vara förbindelselänk mellan förbandschefen och personalen för framförande av önskemål i trevnadsfrågor m. m. Därjämte hade förbundet tänkt sig, att ifrågavarande organ skulle bidraga till att undanröja eventuellt förekommande misshälligheter. En undersökning förordades med syfte att utröna, huru hittills vidtagna åtgärder i sådan riktning verkat samt i vilken utsträckning sådana åtgärder vidtagits vid förläggningarna. Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet ansåg att det spörsmål, som avsågs med framställningen, ingick som ett led i en större fråga. Särskilt under mobilisering och förstärkt försvarsberedskap måste frågan om personalens omhändertagande överhuvud under fritid i vad avser sysselsättning och förströelse, påverkan i moraliskt hänseende m. m., tillmätas den största betydelse. I fortsättningen framhöll statsrådet följande: Det har redan tidigt stått klart, att särskilda åtgärder i sådan riktning äro nödvändiga under de särskilda förhållanden, som prägla tjänsten vid de krigsorganiserade förbanden med dess stora anhopning av män i olika åldrar, undandragna sin vanliga miljö. I enlighet härmed hava också dylika åtgärder vidtagits inom de krigsorganiserade förbanden. Vissa av dessa åtgärder voro redan planerade före den förstärkta försvarsberedskapens inträde, såsom placering vid förbanden av fältpräster, predikanter och regementsombud o. s. v. Andra åtgärder ha efter hand vidtagits efter initiativ från skilda håll. Att dessa åtgärder varit av mycket olika beskaffenhet och effekt vid skilda förband, ligger i sakens natur. Å andra sidan torde en riklig fond av erfarenhet på ifrågavarande område hava samlats under det gångna året. Tiden synes därför vara inne att söka ernå en överblick över vad som i detta hänseende hittills åtgjorts. Detta synes lämpligast kunna ske genom att en undersökning rörande hithörande förhållanden verkställes. På grundval av de erfarenheter som den gångna försvarsberedskapstiden i detta hänseende erbjuder bör denna utredning även sikta till att utarbeta förslag till erforderliga förbättringar och kompletteringar av krigsorganisationen på förevarande område. Därvid synas också de av socialdemokratiska ungdomsförbundet framförda önskemålen kunna vinna beaktande, varvid dock bör iakttagas, att åtgärder icke kunna få vidtagas, som verka försvagande på disciplin och befälsansvar. Framhållas bör emellertid i detta sammanhang, att fritidsförhållandenas ordnande icke är den enda och i många fall icke ens den viktigaste faktorn, då det gäller att verka för att den till krigstjänstgöring inkallade personalen skall med

10 trivsel finna sig i de ur personlig synpunkt i många fall påfrestande förhållandena under inkallelsen. Av ännu större betydelse är ofta att tillskapa möjligheter för de inkallade att komma till rätta med sina personliga bekymmer. Erfarenheten ger också vid handen, att en angelägenhet av största betydelse är, a t t förmåner och rättigheter av olika slag, familjebidrag m. m. komma de därtill berättigade till godo u t a n omgång och tidsutdräkt, liksom att tjänstledighetsfrågor s a m t därmed jämförliga angelägenheter må kunna behandlas med tillbörligt hänsynstagande även till de individuella behoven. På åtskilliga håll ha provisoriska åtgärder vidtagits genom a t t därför lämpade värnpliktiga fått tjänstgöra som rådgivare för kamraterna i angelägenheter av personlig art. Enligt min mening vore det av värde, om man regelmässigt vid de krigsorganiserade förbanden kunde äga tillgång till personal med särskild uppgift att tillhandagå de inkallade med råd och anvisningar i dylika angelägenheter, däri även inbegripna frågor av juridisk innebörd. Detta spörsmål torde därför böra uppmärksammas vid den ifrågavarande utredningen, därvid även på grundval av redan vunna erfarenheter torde böra framläggas de förslag av organisatorisk art som må finnas påkallade. Vad nu sagts hänför sig huvudsakligen till krigsorganisationen. I förevarande liksom i andra hänseenden bör denna emellertid vara förankrad i den i fredstid gällande organisationen. För den s. k. andliga vården vid försvarsväsendet finnes visserligen redan nu en fredsorganisation, bestående av centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet med underlydande organ vid de särskilda militära förbanden. Denna anordning har emellertid icke varit organisatoriskt förbunden med motsvarande verksamhet vid de krigsorganiserade förbanden, vilket haft till följd, att en viss villrådighet uppstått i fråga om kompetensområdena för de olika organen. Den av mig förordade utredningen bör hava till uppgift att söka finna former jämväl för reglerande av förhållandet mellan fredsoch krigsorganisationen på ifrågavarande område. Beträffande fredsorganisationen torde i övrigt särskilt böra uppmärksammas, a t t i densamma icke för närvarande finnas några särskilda anordningar vidtagna för a t t den enskilde soldaten skall erhålla bistånd i personliga angelägenheter av olika slag; sådant bistånd torde väl snarast hava förutsatts skola i mån av behov åvila kompanichefer och därmed jämförliga chefer vid sidan av deras egentliga åligganden. F r å n s e t t att detta naturligen kan komma att medföra, a t t resultatet blir synnerligen varierande beroende på skillnad i personlig läggning och uppfattning, synes det ifrågavarande intresset vara av så stor vikt, a t t det kan ifrågasättas, huruvida icke organ för ändamålet böra tillskapas redan i fredstid vid de särskilda förbanden. Icke minst vore detta av värde för förberedande av den motsvarande verksamheten under krigsförhållanden. Uppenbart är emellertid, att området för denna verksamhet är väsentligt mera begränsat i fredstid, då allenast ett relativt fåtal värnpliktiga av de yngsta årsklasserna äro samlade vid förbanden under tider, som på förhand äro bestämda. Till detta förhållande måste helt naturligt hänsyn tagas då det gäller att överväga huru en dylik verksamhet i fredstid bör vara ordnad. Rationellast vore måhända, att vid truppförbanden funnes en befattningshavare med särskild uppgift att såsom tjänstegrenschef inför truppförbandschefen föredraga frågor rörande de enskilda soldaternas intressen. Skulle det under utredningen visa sig, att dessa arbetsuppgifter under fredsförhållanden icke äro tillräckligt omfattande för att motivera en ny befattning för ändamålet, torde det böra övervägas att på annat sätt ställa kompetent arbetskraft till förfogande. Den utredning, som jag i det föregående berört, torde böra anförtros åt särskilda inom försvarsdepartementet tillkallade utredningsmän, vilka tillika böra hava till uppgift att avgiva förslag i ämnet. Utredningsmännens antal torde lämpligen böra bestämmas till högst sju. Därvid torde i främsta rummet försvarsstaben och armén böra permanent representeras bland de sakkunniga. Vid behandling av frågor som

11 beröra någon av de två andra försvarsgrenarna böra emellertid särskilda militära representanter för dem få ställas till utredningsmännens förfogande med rätt att få sin mening framförd vid förslagens avgivande. De i det föregående angivna synpunkterna torde få tjäna till ledning vid utredningsarbetets bedrivande men böra icke vara för utredningsmännen bindande, utan torde dessa böra äga full frihet att framlägga de förslag till frågornas lösning, som de finna mest ändamålsenliga.

B. Historik. De kommittérade ha icke funnit anledning att närmare ingå på den andliga och kulturella soldatvårdens tidigare utveckling i Sverige. Det väsentliga härom har redan i sammanfattning sagts i det betänkande, som år 1938 avgavs av 1937 års sakkunniga rörande den andliga vården inom försvarsväsendet. Vissa allmänna synpunkter och några fakta må dock här anföras såsom bakgrund till en kort redogörelse för 1939—41 års till en början rent spontana utveckling på området. När överbefälhavaren i början av år 1941 utfärdade handledningar och anvisningar för regementsombuden och för de just då nytillkomna bataljonsoch kompaniombuden, fogade han till anvisningarna följande allmänna uttalande. »Det är av yttersta vikt att under krig eller långvarig förstärkt försvarsb er edskap upprätthålla och utveckla icke blott soldatens militära färdigheter utan även den rätta soldatandan och den fasta disciplinen. För att detta syfte skall tillgodoses, ankommer det på varje chef och allt övrigt befäl att även vid sidan av den rent militära tjänsten städse omtänksamt vårda sig om sina underlydandes bästa. Härmed avses såväl soldaternas och deras familjers ekonomiska och andra enskilda förhållanden som den allmänna trevnaden i bivack, kvarter och kasern. Endast härigenom kan skapas ett sådant naturligt och förtroendefullt samarbete, präglat av ömsesidig respekt och soldatmässigt kamratskap, vilket ger truppen den inre styrka, som krigets hårda påfrestningar kräva.» överbefälhavaren har härmed pekat på några av all militär beredskaps grundförutsättningar, vilkas oundgänglighet icke minst kommit att klart framstå under de senaste årens långvariga svenska beredskap. E t t väsentligt inslag i all vård om soldatens anda är omsorgen om »soldaternas och deras familjers ekonomiska och andra enskilda förhållanden». Den svenska försvarsorganisationen äger även i detta avseende förpliktande traditioner. Särskilda omständigheter ha emellertid föranlett att under senare tid denna omsorg icke alltid fått i tillräckligt hög grad göra sig gällande. Några meningsskiljaktigheter ha dock aldrig rått om nödvändigheten av en soldatvård, som även sträcker sig till omsorg om soldatens och hans närmastes trygghet. ,1 ett land som vårt får ingen tvekan råda om samhällets ekonomiska och sociala förpliktelser mot soldaten. När landet av den enskilde kräver det yttersta offret i farans stund, synes det vara en naturlig förpliktelse att draga försorg om soldatens anhöriga. Först när så sker, blir det möjligt att inom krigsmakten skapa och vidmakthålla en rätt soldatanda.

12 Det råder intet tvivel om, att vårt land gick in i den nu varande krigsperioden utan att tillräckliga förberedelser träffats för den s. k. militära socialvården, vilken, även om den är av vitalt intresse för försvaret, i främsta rummet är en civil uppgift. Hade vi hösten 1939 dragits in i kriget, skulle utan tvivel allvarliga svårigheter ha uppkommit i fråga om de alltför svagt förberedda sociala hjälpåtgärderna för de inkallade värnpliktiga och deras anhöriga. Sedan dess har mycket betydelsefullt åtgjorts för att förbättra de inkallade värnpliktigas ställning. Rent organisatoriskt är emellertid alltjämt mycket ogjort. Vid varje mer omfattande inkallelse ha uppkomna friktioner erinrat om brister i den sociala omvårdnaden. Det är icke avsikten att i detta sammanhang närmare redogöra för dessa brister eller föreslå åtgärder för deras avhjälpande. I den mån detta ankommer på 1940 års militära socialvårdskommitté kommer så att ske på annan plats i detta betänkande. Det kan emellertid vara motiverat att här antyda, varför den militära socialvårdens behov icke tillgodosetts med före det andra världskrigets utbrott planerade åtgärder. Visserligen hade man under det förra världskriget vunnit viktiga erfarenheter om den militära socialvården, men dessa hade liksom så många andra av förra världskrigets lärdomar icke tillräckligt beaktats. Den starkt förkortade utbildningstiden för de i fred tjänstgöringsskyldiga värnpliktiga medförde helt naturligt icke så stora sociala påfrestningar. Det är dessutom uppenbart att den militära socialvårdens tvingande behov framträda först då äldre årsklasser inkallas till ut>sträckt tjänstgöring. Den i lag föreskrivna landsstormsövningen om 5 resp. 12 dagar, som endast en gång genomförts, har av flera skäl icke kunnat lämna någon erfarenhet av betydelse i berörda hänseende. När från och med sommaren 1936 en ny försvarsordning började genomföras i ett på grund av det tillspetsade utrikesläget efterhand alltmera forcerat tempo, koncentrerades med nödvändighet den aktiva personalens ansträngningar på uppgiften att bygga upp den rent militära organisationen och förse denna med materiel. Mycket hade dock kunnat vara annorlunda i fråga om förberedelsearbetet för den militära socialvården, liksom för religiös och kulturell soldatvård överhuvudtaget, om inom försvarets eller försvarsgrenarnas ledning denna verksamhet ägt särskilda företrädare. Det är nämligen uppenbart att det även i djupaste fred måste framstå såsom en viktig militär uppgift att sörja för social och andlig vård, för upplysning, trevnad och förströelse. Dessa uppgifter ha förklarligt nog — men knappast försvarligt — kommit att framstå såsom mindre viktiga, sedan den första utbildningsperioden förkortats därhän att den för de flesta icke kunde medföra några personliga bekymmer. När numera den första utbildningsperioden utsträckts till ett år böra dessa behov tillgodoses även under rent fredsmässiga förhållanden. Under ett beredskapsskede sådant som det nuvarande måste minst lika höga krav ställas på social och annan omvårdnad som under krig. Ty medan krigets ökade påfrestningar i sin mån motsvaras av en ökad anspänning av

13 folkets hela kraft, prövar den utdragna beredskapen hårt tålamodet, i all synnerhet om beredskapstjänsten drager med sig allvarliga ekonomiska bekymmer för de inkallade. Det är dessutom naturligt att helt andra åtgärder än de fredsmässiga erfordras för att lösa personalens fritidsproblem, då ett stort antal värnpliktiga spridas över hela vårt land till ofta isolerade förläggningar. När år 1925 beslut fattades om en genomgripande reducering av försvaret, slopades också den gamla regementspasto.rsinstitutionen och ersattes med en tämligen lösligt organiserad, vid sidan av annan civil ämbetsgärning utförd själavård samt understöd åt de på enskilt initiativ tillkomna soldathemmen. Detta medförde utan tvivel i vissa hänseenden ett avbräck i den andliga personalvården vid försvaret. I många fall hade enskilda regementspastorer gjort en värdefull insats för att höja den andliga nivån, trivseln och trevnaden. När det efter 1936 års försvarsbeslut kom till en utredning om den andliga vården, föll det sig därför naturligt att den kulturella vården även blev föremål för de sakkunnigas omsorg. I deras utlåtande väcktes icke blott förslag om upprättande av centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet — i det följande i detta betänkande benämnt centralrådet —, vilket även skulle innesluta en kulturvårdssektion, samt av bildningsråd vid truppförbanden utan föreslogs även förordnande i fred av s. k. regements- och bataljonsombud med uppgift att i krig handha den kulturella vården vid fältförbanden. De sakkunnigas 1938 avgivna förslag föranledde år 1939 proposition och riksdagsbeslut, som emellertid i främsta rummet tog sikte på fredsförhållanden och därför icke till alla delar förverkligade de sakkunnigas intentioner. Då det nu pågående kriget bröt ut hösten 1939 hade man sålunda preciserat vissa önskemål och dragit upp riktlinjerna för en viss organisation. Centralrådet, som sålunda fick börja sin verksamhet ungefär samtidigt med krigsutbrottet, hade, när den omfattande beredskapstjänsten började, endast hunnit vidtaga åtgärder för att genomföra den för fredsförhållanden planerade organisationen. I fråga om kulturvården var det förutsett, att centralrådet främst skulle inrikta sin kulturvårdande verksamhet på hemortsförbanden medan vid mobilisering en särskild bildningssektion skulle upprättas i högkvarteret. Det dröjde dock avsevärd tid, innan ett särskilt personalvårdande organ skapades i högkvarteret och innan ombudsinstitutionen officiellt inrättades. Under tiden fingo behoven tillgodoses genom improvisationer. Både centralrådet och militära chefer togo därvid betydelsefulla initiativ. Tack vare den bevarade freden kunde hela serien av improvisationer efterhand i viss utsträckning samordnas. Men även under det bevarade fredstillståndet ha olägenheter framträtt av den dualism, som åt centralrådet överlämnar även den administrativa ledningen av den andliga och kulturella vården vid hemortsförbanden, medan verksamheten vid fältförbanden samtidigt ledes av försvarsstabens avdelning för upplysning och press. Här må dock framhållas, att centralrådet till en

14 början var den enda organisation, som över huvud taget kunde utöva någon ledning av den andliga vården och avgiva förslag till personalplaneringar av fältprästerskap och regementsombud. Först sedan försvarsstabens organisation på detta område tagit fast form, har anledning framkommit att ändra centralrådets verksamhetsområde för att därigenom eliminera de svårigheter, som den nuvarande dubbelorganisationen i viss utsträckning medfört. I avdelningen för upplysning och press äger försvarsstaben numera i stort sett funktionsdugliga organ för ledning av hela den soldatvårdande verksamheten, i fred, vid beredskap och i krig, vid både fredsförband, depåer och fältförband. Den tidigare s. k. själavårdsdetaljen har numera ombildats till en själavårdssektion under ledning av fältprosten. Samtidigt har bildats en s. k. kultursektion, som sedan den 1 juli 1941 består av en bildningsdetalj, en förströelsedetalj och en vid nyss angivna datum nyupprättad socialdetalj. E t t nära samarbete har i allmänhet bedrivits mellan fältprästerskapet och den kulturella vårdens företrädare. Även om omsorgen om bildningsarbete, förströelse och socialvård företrädes av särskild personal, har samverkan med fältpräster och fältpredikanter visat sig betydelsefull. Innan ombudsinstitutionen utvecklats och vunnit stadga ha också kulturellt intresserade präster och predikanter gjort en erkännansvärd insats för både bildning och förströelse. Samverkan och goda råd voro väl behövliga, när bildningsassistenter och regementsombud utan föregående utbildning skulle övertaga sin speciella, tidigare icke bearbetade uppgift. »Ett intimt och oavbrutet samarbete» med fältprästerskapet anbefalles i gällande anvisningar för ombuden vid armén. Ombudens verksamhet är synnerligen omfattande och mångskiftande. Detta framgår bl. a. genom en uppräkning av de arbetsuppgifter, som åligga försvarsstabens bildnings-, förströelse- och socialdetaljer. Bildningsdetaljen handhar upplysnings-, studie-, föreläsnings- och biblioteksverksamhet samt tidnings- och tidskriftsdistribution, förströelsedetaljen handhar fältteateroch fältbiografverksamhet samt distribution av radioapparater, sällskapsspel o. d., socialdetaljen handleder ombudens socialrådgivning, står chefer och ombud till tjänst med rådgivning i svårare fall samt förmedlar, när så kan erfordras, rättshjälp. Socialdetaljen skall dessutom dels följa utvecklingen av lagstiftning och praxis i fråga om den militära socialvården för att kunna föranleda från militär sida erforderliga initiativ, dels biträda militära skolor med undervisning om den militära socialvården. Från och med ingången av år 1941 ha vid armén vid sidan av regementsombuden bataljons- och kompaniombud tillsatts. Senare ha även särskilda depåombud tillkommit. Marinen och flygvapnet ha fr. o. m. september 1941 erhållit en motsvarande organisation. Dessförinnan hade emellertid vid flottan en god insats gjorts av s. k. sociala kuratorer och bildningsassistenter, vilka tillkommit bl. a. efter initiativ av chefen för Stockholms örlogsstation, som inrättade vissa personalvårdsorgan redan före krigsutbrottet hösten 1939. Under olika former har även vid flygvapnet och kustartilleriet åtskilligt

15 kunnat åtgöras. I brist på fast organisation har resultatet dock i hög grad växlat beroende på vederbörandes personliga förutsättningar för uppgiften. Ombudet är, liksom assistenten i högre staber, ett biträde åt den militäre chefen. Den direkta ledningen av soldatens vård tillkommer, såsom flerfaldigt inskärpts, chefen. Ombudets uppgift är att biträda med vården om personalens intressen bl. a. genom att bringa missförhållanden till vederbörande chefs kännedom. Den sociala vården ankommer visserligen på civila myndigheter, men den under chefernas ledning utövade sociala rådgivningen vid truppförbanden är en synnerligen viktig del av den militära personalvården. Bataljonsombuden äro både genom gällande bestämmelser och rådande förhållanden inriktade på denna verksamhet, medan kompaniombuden i allmänhet särskilt syssla med de egentliga fritidsproblemen och regementsombuden, liksom assistenterna vid högre staber, främst måste koncentrera sig på vägledande verksamhet. I de allra flesta fall ha regementsombuden utfört ett gott arbete. Med hänsyn till att tyngdpunkten till en början lades på bildningsuppgifterna, rekryterades regementsombuden till stor del i samverkan med den fria bildningsrörelsen. Olika civila yrken voro representerade bland dem, såsom prästens, lärarens, folkbildningsledarens, fackföreningsombudsmannens, advokatens etc. På enstaka undantag när ha de visat sig vuxna sin uppgift och ha med små medel vunnit värdefulla resultat. Vissa chefer betraktade dem till en början med misstro, men denna uppfattning torde efter hand ha förbytts i förtroende under det praktiska samarbetet. Svårigheterna skulle dock ha varit helt andra, om de för sin uppgift icke särskilt utbildade ombuden omedelbart ställts inför krigets hårda krav på effektivitet och militär anpassning. Vid krigsutbrottet hösten 1939 existerade, såsom nämnts, icke några särskilda militära organ för personalvården. I avsaknad av central militär ledning för denna verksamhet kom centralrådets spontant organiserade s. k. bildningssekretariat — efter tillkomsten av Kungl. Maj:ts instruktion för centralrådet benämnt kulturvårdssekretariat — att hösten och vintern 1939/40 taga en livlig befattning med de flesta av de verksamhetsfält, som nu äro samlade i försvarsstabens kulturvårdssektion. Enär det nämnda sekretariatet bestod av en man, sekreteraren, som dock med sig lyckades förena några frivilliga krafter, kunde det som gjordes självfallet icke erhålla full effekt för hela krigsmakten. För ledning av verksamheten på fredsförläggningsorterna har detta sekretariat utfört ett omfattande och framgångsrikt arbete. De snabba växlingarna i den militära beredskapen och de därav föranledda omkastningarna på fredsförläggningsorterna försvårade även starten för bildningsråden. Flertalet av dessa började icke sin verksamhet förrän under år 1940, och först när på våren 1941 den i tjänst varande yngsta årsklassen ryckte in till ettårig första tjänstgöring ha bildningsråden ställts inför sin verkliga arbetsuppgift. Vid många truppförband har man emellertid funnit, att bildningsråden med sin nuvarande sammansättning icke äro effektiva. Sär-

16 skilt gäller detta i sådana fall, då civila ledamöter icke äro bosatta inom förläggningsorten. Även den militära organisationen av den kulturella vården vid fältförbanden växte, såsom redan antytts, fram under delvis ganska fria former. Sedan redan hösten 1939 vissa förundersökningar verkställts, organiserades från den 1 februari 1940 försvarsstabens bildningsdetalj, som inordnades i avdelningen för upplysning och press. Den första detaljchefen har om förhållandena yttrat följande: Verksamheten innebar för svenska förhållanden något tämligen nytt. I stor utsträckning måste den röra sig på det andliga området och antaga former, som voro obekanta för de militära myndigheterna, Detta medförde, att arbetet i hög grad fick karaktären av en pionjär verksamhet med allt vad en dylik medför av svårigheter och friktioner. Därtill kom att verksamheten måste forceras, vilket gav anledning till en mängd improviserade åtgärder och omöjliggjorde den lugna planmässiga utbyggnad, som annars utmärker statsförvaltningen. Trots dessa svårigheter vunnos snabba och goda resultat. Bildningsdetaljen löste betydande administrativa uppgifter under sitt första verksamhetsår, då den även hade hand om massanskaffningen och distributionen av radioapparater och idrottsmateriel till fältförbanden — det var ett kraftprov, när under krigsperiodens varuknapphet fotbollar, stötkulor och diskusar i ett slag anskaffades till vad man jämfört med 1 000 nya idrottsföreningar. En omfattande uppgift för bildningsdetaljen är kontrollen över massprenumeration på tidningar och tidskrifter till fältförbanden, vilken maximalt uppgått till närmare IV2 miljon tidnings- och tidskriftsexemplar under ett kvartal. Även upplysande broschyrer ha distribuerats. Stor omfattning har tack vare enskild givmildhet fältbiblioteksverksamheten fått. Mycket var redan åtgjort, främst genom centralrådet, när bildningsdetaljen organiserades. Våren 1941 hade genom detaljen satts i cirkulation sammanlagt 1 862 vandringsbibliotek på vartdera 30 böcker i växlande urval. Klagomål ha ibland framställts mot urvalet, men dessa klagomål ha varit så inbördes motsägande, att de enbart därigenom upphävt varandra. Med sina inemot 80 000 band är bildningsdetaljens samlade fältbibliotek rent numeriskt sett det femte i ordningen bland folkbiblioteken i Sverige. Bildningsdetaljen har även organiserat föreläsnings- och studiecirkelverksamhet vid fältförbanden, varvid dock den spridda förläggningen och bristen på lämpliga fritidslokaler berett svårigheter. Vid ett truppförband med dess även inom underavdelningarna växlande tjänstgöringsförhållanden är det dessutom alltid vanskligt att i längden hålla ihop en studiecirkel. Enkla, relativt korta grundkurser för militär ha därför sammanställts av Brevskolan och ha kunnat ställas till förfogande på särskilt förmånliga villkor. De ha omfattat svenska, engelska, tyska, matematik, föreningskunskap, bokföring, motorlära samt nykterhetsproblemet. Statsbidrag har emellertid utgått för förvärvande av handledning från alla företag i branschen. Bildningsdetaljen har även gjort propaganda för s. k. fältslöjd och för allsång. Under sommaren 1941 distribuerades c:a 250 000 exemplar av en försvarets sångbok »Sjung Kamrater», vari hundra sånger med noter sammanställts under ledning av professor Olallo Morales.

17 Försvarsstabens förströelsedetalj har även utövat en omfattande verksamhet, vilken emellertid varit föremål för en del kritik, riktad mot vissa programs bristande värdighet och allvar, mot uppträdande av balett ute vid fältförbanden, mot förevisning av äldre filmer vid fältbiografernas föreställningar o. s. v. Denna kritik synes hava skjutit över målet. Detaljen synes konsekvent ha eftersträvat att utan åsidosättande av kravet på kvalitet och god ton bjuda sådan underhållning och förströelse, som de från hemorten isolerade värnpliktiga äro vana vid från sina civila förhållanden. Fältteatern har haft en omväxlande repertoar och har anlitat många framstående artister — både de kungliga teatrarna och stadsteatern i Göteborg ha medverkat liksom också åtskilliga kända revy- och filmartister. Strävan att tillgodose allvarligare intressen har bl. a. tagit sig uttryck i anordnandet av en turné med Tor Hedbergs Johan Ulfstjerna. Även vid »lättare» föreställningar har publikens uppmärksamhet riktats på tidens allvar genom en prolog eller epilog av en svensk skald. Förutom de stora teaterturnéerna har förströelsedetaljen organiserat s. k. underhållningspatruller, som kunnat nå även mycket små enheter. Med stöd av chefer och ombud har dessutom truppen själv arrangerat mycket uppskattade föreställningar vid snart sagt alla beredskapsförband. Fältbioföreställningar ha givits i specialtält och i ortens biograflokaler, som ställts till förfogande på i regel synnerligen gynnsamma villkor. Filmbranschen har däremot icke sett sig i stånd att ställa den senaste produktionen till förfogande för dessa gratisföreställningar. — Fältteatern har från sin start den 13 januari 1940 givit i det närmaste 600 föreställningar för i runt tal 300,000 åskådare. Fältbiografverksamheten har fr. o. m. den 20 maj 1940 omfattat 10,000 föreställningar med över 2 miljoner åskådare. Nytillkommen är försvarsstabens socialdetalj, bl. a. i syfte att intensifiera den sociala upplysningsverksamheten, som tidigare i viss mån åsidosatts.

C. Gällande bestämmelser för personalvård. För att belysa i vilken omfattning bestämmelser för personalvården funnits före krigsutbrottet i september 1939 har kommittén vidtagit en undersökning av resp. reglementen och föreskrifter. Betydelsen av personalens omvårdnad i allmänhet är framhållen i arméns tjänstgöringsreglemente. Även i truppslagsreglementena vid armén framhålles befälets skyldighet att väl vårda sig om truppen. I arméns tjänstgöringsreglemente § 1 mom. 15 föreskrives: »Befälhavare skall i fråga om behandling av trupp verka i bästa mening uppfostrande och vägledande samt åvägabringa rättelse, så snart sådan erfordras. Särskilt skola kompani-, bataljons- och regementschefer noga övervaka underlydande befäls sätt att behandla och ägna omvårdnad åt truppen.» Dessa allmänna skyldigheter, som gälla varje militär chef, äro i ovannämnda reglemente närmare utvecklade under kompanichefens (motsvarande chefs) skyldigheter, där det bl. a. framhålles, att chefen med allvar och bestämdhet i tjänsten 2—1969 41

18 och noggrann tillsyn över deras uppförande, som stå under hans befäl, skall förena omvårdnad om deras bästa samt medelst sitt handlingssätt söka vinna deras förtroende. I gällande instruktioner för marina myndigheter liksom i reglemente för marinen återfinnes bland resp. personalchefers skyldigheter bestämmelsen om att chef skall »främja varje underlydandes rätt och bästa». Samma skyldighet uttryckes i instruktionen för chefen för flygvapnet. Dessa synnerligen allmänt hållna föreskrifter i personalvårdshänseende voro vid krigsutbrottet de enda, som voro kända för varje aktiv chef. Därjämte funnos ett antal bestämmelser av förvaltningsmässig karaktär rörande ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring (Sv. förf.-saml. nr 234/1927 m. fl), vissa föreskrifter rörande s. k. kompanikassor vid arméns truppförband (Sv. förf.-saml. nr 524/1916), bestämmelser för marketenterikassors handhavande m. fl. Undersökningen har givit vid handen att gällande bestämmelser för personalens omvårdnad varit mycket allmänt hållna. Dessutom ha de icke varit sammanförda på ett överskådligt sätt, som kunnat möjliggöra en samlad uppfattning om befälets skyldigheter och de inkallades rättigheter i vad avser omvårdnad i socialt hänseende. Först i juni 1939 tillkom centralrådet, som dock vid krigsutbrottet ännu icke hunnit få sin instruktion fastställd. Centralrådets möjligheter att verka under år 1940 voro vidare mycket begränsade. Flera medlemmar, däribland ordföranden och dennes suppleant, togos under längre tid i anspråk på annat håll. Centralrådet skulle verka för befrämjande, sammanhållning och kontroll av den andliga vården vid försvarsväsendet. Kungl. Maj:ts instruktion för rådet framgår av bilaga 1. Något senare fastställde Kungl. Maj.-t bestämmelser rörande bildningsråd vid truppförband jämte vissa åligganden för truppförbandschef beträffande religiös och kulturell verksamhet. Bestämmelserna återfinnas i bilaga 2. Instruktionen för centralrådet och bestämmelserna för bildningsråden gälla emellertid endast för fredsförhållanden och beröra icke i något hänseende den sociala omvårdnaden. Några föreskrifter för dessa institutioners verksamhet i krig funnos icke. Icke heller hade någon annan instruktion för den kulturella personalvårdsverksamheten i krig utfärdats. Som ledning för dylik verksamhet kunde dock 1938 års betänkande användas. I samband med beredskapsperiodens inträde hösten 1939 fanns dessutom, som tidigare framhållits, icke någon myndighet beredd att handhava personalvårdsarbetet. I socialt hänseende hade icke heller något förberedelsearbete i form av utfärdade bestämmelser utförts. Kort före krigsutbrottet utkom krigsavlöningsreglementet. De omfattande inkallelserna krävde självfallet en mångfald åtgärder för den sociala omvårdnaden. Ända fram till innevarande höst tynges beredskapen också i socialt avseende av en rik flora författningar berörande ekonomiska förmåner av allehanda slag. Alla dessa författningar ha sedermera samlats i en publikation, — Författningar rörande krigsavlöning och social försvarsberedskap (FKSF) — som tryckes och utgives genom lantförsvarets kommandoexpedition i försvarsdepartementet. I detta tryck införda författningar äro förtecknade i bilaga 3. Genom arbetsmarknadskom-

19 missionen, som närmast handleder familjebidragsnämnderna i deras verksamhet, har under beredskapsperioden en mängd tolkningsföreskrifter utfärdats. I syfte att i ett sammanhang söka åskådliggöra, vad författningar berörande den sociala omvårdnaden föreskrivit, utsände kommissionens familjebidragsbyrå sommaren 1941 »Anvisningar rörande tillämpningen av krigsfamilj ebidragsförfattningarna», vilka tillställts därav berörda chefer, assistenter och ombud inom försvarsväsendet m. fl. Dessa anvisningar, som äro avsedda för med handläggningen av dylika ärenden sysselsatt personal, äro icke så tillrättalagda att de äro brukbara för den enskilde mannen i ledet. Vid ett par tillfällen ha vidare försök gjorts att i mera populär och tillgänglig form återgiva gällande författningar. Det första exemplet härpå är en populärt avfattad broschyr med titeln »Till försvarets folk», som kort före årsskiftet 1939—1940 utgick i en upplaga om en kvarts million exemplar. Broschyren tillkom på enskilt initiativ men bekostades av statsmedel. Sedermera har ett antal liknande populära tryck utgivits på initiativ dels av centralrådet, dels av försvarsstaben. Strävan i dessa olika tryck har varit att till lättbegriplig text översätta den oftast mycket torra och för den enskilde i allmänhet svårbegripliga författningstexten. Ett flertal av dessa tryck ha illustrerats i syfte att populärt belysa de frågor, som i texten berörts. Särskilt må framhållas den nyligen av centralrådet utgivna broschyren »Modern soldatvård. Bildningsråden i verksamhet.» Denna broschyr innehåller alla erforderliga upplysningar rörande bildningsrådens verksamhet, till förfogande stående medel m. m. och får kommittén i detta avseende hänvisa till densamma. Kommittén vill i detta sammanhang icke underlåta att som sin bestämda mening framhålla betydelsen av att ingen möda lämnas ospard, då det gäller att för de inkallade klargöra innebörden av deras ekonomiska och övriga förmåner. Mycken oro stillas och många förfrågningar i allehanda ekonomiska frågor utebli, därest de inkallade på ett för dem lättfattligt sätt få kännedom om de rättigheter i socialt hänseende som statsmakterna fastställt. Aldrig så generösa och ändamålsenliga förmåner komma icke till den verkan som åsyftas, därest svårigheter med författningarnas tolkande medföra att den enskilde icke får sin rätt. E n populariserande upplysningsverksamhet härom i såväl tal som skrift är av utomordentlig betydelse. Vid tidpunkten för kommitténs tillsättande hade negativa erfarenheter i rikt mått gjorts. Allvarliga brister voro till finnandes beträffande icke bara den sociala utan även den kulturella omvårdnaden. I anslutning till kommitténs förslag att även bataljoner och kompanier (motsvarande truppförband) skulle förses med ombud till resp. chefers stöd och hjälp i personalvårdsarbetet utarbetades också förslag till handledningar och sedermera även anvisningar för ifrågavarande personals verksamhet. De av kommittén föreslagna handledningarna och anvisningar för regements-, bataljons- resp. kompaniombud fastställdes av överbefälhavaren på högkvartersorder och infördes i »Tjänstemeddelanden rörande Lantförsvaret» (TL). Handledningarna och anvisningarna ha senare häftats och utgivits i samlat skick. Lydelsen av

20 nämnda föreskrifter framgår närmare av bilaga 4. Dessutom föreligga nu i anslutning till dessa handledningar och anvisningar utformade särskilda anvisningar för personalvården vid resp. marinen och flygvapnet. Den redogörelse för gällande bestämmelser för personalvården, som kommittén här lämnat, synes även böra kompletteras med uppgifter om sådana föreskrifter, som under beredskapstiden utfärdats genom försorg av resp. försvarsgrenschefer. I syfte att erhålla en överblick häröver har kommittén från resp. chefer begärt redogörelse för de särskilda åtgärder i personalvårdshänseende, som vidtagits under tiden 1 september 1939—1 september 1941. Kommittén har emellertid icke funnit anledning att i detta sammanhang närmare ingå på omfattningen av dessa initiativ. Det må vara nog sagt att en kraftig vilja att göra det bästa möjliga kan spåras. Den till en början mycket bristfälliga organisationen av personalvårdsarbetet har givetvis menligt inverkat på verksamheten. Order eller direktiv för verksamheten från försvarsgrenschefernas sida ha, allteftersom centralrådets och sedermera försvarsstabens personalvårdsorganisation hunnit erhålla erforderlig stadga, blivit obehövliga. Huvuddelen av vidtagna åtgärder inskränka sig till fördelning av genom Kungl. Maj:t beviljade medel för olika slag av personalvårdsverksamhet samt distribution av på andra vägar erhållna bidrag m. m.

21 II. Erfarenheter rörande personalvården. A. Allmän del. Den militära personalvården är särskilt i sin sociala del icke enbart ett viktigt militärt intresse utan även ur andra synpunkter ett samhällsintresse av första ordningen. På anfordran ha krigsmaktens myndigheter inkommit med rapporter dels över verksamhetens omfattning, dels över gjorda erfarenheter intill årsskiftet 1940—1941. I syfte att även ernå en uppfattning om de inkallades egna erfarenheter har kommittén hänvänt sig till ett antal ungdomsorganisationer, vilka i sin tur genom frågeformulär inhämtat upplysningar av medlemmar, som varit inkallade. Härtill ha resp. förbundsstyrelser i regel även fogat värdefulla yttranden i ärendet. Vidare har kommittén hört ett antal inom det personalvårdande området verksamma tjänstemän och andra. Även genom egna studieresor ha kommitténs ledamöter erhållit tillfälle att studera förhållandena. Slutligen har kommittén från utlandet fått vissa upplysningar, varvid en studieresa i Tyskland varit av särskilt värde. Inhämtandet av redogörelser och upplysningar från skilda håll och det därigenom erhållna materialet har för kommittén varit betydelsefullt, när det gällt att söka utreda frågan om biträde åt militärpersonalen i personliga angelägenheter. Innan kommittén ingår på en redogörelse för de olika myndigheternas och organisationernas m. fl:s erfarenheter och synpunkter synes anledning vara att först beröra de speciella förhållandena omkring inkallelserna. Det är kommitténs uppfattning att mycket av den kritik, som riktats mot personalvården, måste ses mot bakgrunden av de organisatoriska svårigheter, som hopade sig vid krigsutbrottet. Samtidigt med de omfattande inkallelserna pågick en för våra förhållanden mycket stor utbyggnad av den militära organisationen. Då det sålunda gäller att söka utröna, hur det har varit och, framförallt, varför vissa — stundom allvarliga — brister i vad avser personalvården förekommit, synas förhållandena vid inkallelserna vintern 1939—1940 böra beaktas. Självfallet har den med kort varsel inträffade mobiliseringen ställt utomordentligt stora krav på såväl den militära organisationen som den personal, vilken berördes av de omfattande inkallelserna. Det råder ingen tvekan om att man på ansvarigt håll haft fullt klart för sig, att svårigheterna skulle bliva stora. Det är emellertid angeläget att framhålla, att ansvaret för vissa missförhållanden och påtagliga försummelser endast delvis får läggas på de militära myndigheterna, vilka under forcering måste utföra ett organisationsarbete av utomordentlig omfattning. Att envar i sin stad — även de civila

22 medborgarna — medverka till lösandet av uppkomna svårigheter är oundgängligt. Utan hela samhällets medverkan fungerar icke en aldrig så förstklassig organisation. Dessutom kunna icke orimliga krav ställas på statsmakterna. Medborgarna ha i allvarstider plikter gentemot samhället, vilka måste medföra ökade offer av individen. Den »civila mobiliseringen», som skulle fylla luckorna efter de inkallade, var icke tillräckligt väl förberedd. Den partiella mobiliseringen hösten 1939 klargjorde genom sin begränsade omfattning icke helt bristerna häratinnan, ehuru de redan vid denna tidpunkt gjorde sig gällande. Verkligt allvarliga blevo bristerna — och de därmed sammanhängande kraven på återfående av arbetskraft — först i och med den omfattande mobiliseringen under våren 1940. Jord- och skogsbruk fordrade sin arbetskraft ganska snart efter inkallelserna. Det är uppenbart, att här berörda omständigheter avsevärt medverkat till det offentliga gnissel, som kännetecknade de första månaderna av det totala beredskapstillståndet. De militära myndigheterna ha också delvis berört de ovan angivna omständigheternas betydelse. En truppförbandschef, som närmare behandlat ifrågavarande ämne, anför härom. Väsentlig anledning härtill synes, enligt utsago från såväl enskilda som företagare, ha varit den, att man trots allt icke trott på möjligheten av en så allvarlig situation som förestående krig För tillgodoseendet av såväl folkhushållningens som de enskildas intressen erfordrades, så snart det militära läget tillät, hemförlovning eller hempermittering av åtskilliga mobiliserade jordbrukare och dessas ersättande med andra. Härvid uppstodo nya militära svårigheter nämligen att under en period av högsta beredskap avlösa de i vissa krigsbefattningar delvis inövade med andra ovana. Givetvis uppstodo för de berörda av båda kategorierna under personalcirkulationen, vilken kom att sträcka sig långt fram på sommaren, även sociala svårigheter. Härmed inflätade sig orättvisor i fråga om klassificeringen i A-, B- och C-jordbrukare m. m. Det har kunnat konstateras fall, då värnpliktig jordbrukare med intyg från vederbörlig nämnd beviljats hemförlovning för att sköta eget jordbruk och sedan befunnits ej vara i så trängande behov därav att hemförlovning var motiverad. Andra blevo lidande härpå. Det här allmänt sagda har anförts för att giva bakgrund till vissa nedan anförda frågor. Ett upprepande av nämnda missförhållande synes kunna förebyggas genom allvarligare förberedelsearbete i fredstid från de enskildas och det allmänna civilas sida. En skärpt kontroll av förberedelsearbetet synes därjämte nödvändigt. Ett led häri synes det nya mönstringsförfarandet utgöra. Det åsyftar i stort att under mera betryggande former kunna placera var man på rätt plats inom både det militära och civila området.

B. Militära myndigheter. I skrivelse den 21 december 1940 till överbefälhavaren över rikets försvarskrafter begärde kommittén att bliva satt i tillfälle att taga del av dels de erfarenheter vilka vunnits inom olika försvarsgrenar under tiden intill årsskiftet 1940—1941, dels de åtgärder som vidtagits under samma tid. Vad armén beträffar förutsatte kommittén, att vunna erfarenheter jämte redogörelse

23 för vidtagna åtgärder anknötos till verksamheten vid armékårerna. I samband härmed begärde kommittén att även erhålla uppgifter om vunna erfarenheter vid landstormstruppförband av olika kategorier. I syfte att icke alltför mycket tynga arbetet med sammanställningar av olika slag önskade kommittén undersökningarna beträffande landstormstruppförbanden begränsade till Södra militärområdet, varvid undersökningarna likväl skulle omfatta även sådana delar, vilka underställts marinens eller flygvapnets myndigheter inom området. Erfarenheter från bildningsrådens verksamhet under sista budgetåret skola framläggas av centralrådet i rapport till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet först den 1. instundande november, varför de endast i begränsad omfattning här kunnat omnämnas.

1. Armén. De inkomna yttrandena ha omfattat redogörelse för dels åtgärder som vidtagits dels erfarenheter som vunnits vid fältförband och depåer under beredskapstiden intill årsskiftet 1940—1941. Härvid ha frågor berörts, vilka icke direkt ha med krigsorganisationen att göra, men som komma behandlingen av organisationen i fred tillgodo. Det har för kommitténs arbete dessutom varit av mycket stort värde, att i ett flertal fall de militära cheferna till sina yttranden fogat uttryck för regementsombudens uppfattning i frågan. Den sociala omvårdnaden i form av rådgivning och stöd åt de inkallade har på ett markant sätt skjutits i förgrunden. Samtliga myndigheter, vilka funnit anledning att gå in på frågan, ha betonat att denna del av personalvården ovillkorligen bör givas prioritetsrätt framför den förströelsebetonade underhållningsverksamheten. Följande uttalande av en truppförbandschef synes täcka det stora flertalet militära chefers sätt att se på frågan om särskilt den sociala omvårdnaden. »Det är ställt utom varje tvivel att sådan hjälp måste lämnas, eljest skulle hela det militära arbetet bli lidande. Socialvårdande åtgärder synas nödvändiga för att den goda försvarsandan hos de inkallade skall kunna bevaras och ytterligare stärkas.» Enbart vetskapen om att vara föremål för omvårdnad från samhällets sida är, säger en annan truppförbandschef, ägnad att öva ett gott inflytande på truppens moral och hållning. Betydelsen för utbildningsarbetet av en god personalvård, särskilt i socialt hänseende, har även framhållits. E t t antal myndigheter har betonat betydelsen av prästernas verksamhet på det sociala området vid sidan av deras själavårdande arbete. Prästerna ha emellertid i regel icke direkt sysslat med rådgivning och stöd i sociala ärenden, utan så synes endast ha skett på ett fåtal håll. Organisatoriska skäl synas därvid ha varit avgörande. Inom fördelningsstab har exempelvis fördelningspastorn varit chef för den sektion, under vilken bildningsassistentens verksamhet sorterat. Enahanda har oftast varit förhållandet inom regementsoch andra staber, där likväl i de flesta fall ombuden föredragit sina ärenden

24 direkt inför chefen eller stabschefen. Bildningsassistenternas verksamhet synes under det i yttrandena berörda skedet i flera fall ännu icke ha omfattat något arbete på det sociala området, annat än i den mån distribution av för detta arbete nödiga författningar och instruktioner förekommit. Beträffande den kulturella omvårdnaden, d. v. s. fritids- och förströelseverksamheten synas bildningsassistenter även ha fungerat huvudsakligen såsom distribuerande organ till fördelningschefen underlydande truppförband, medan assistentens aktiva verksamhet varit inriktad mera på stabens egen personal. Härtill har givetvis också kommit en kontrollverksamhet, som dock av allt att döma icke varit alltför omfattande. Samordnandet av den sociala omvårdnaden och personalens underhållning i ett och samma organ har icke alltid ansetts lyckligt. De som i sina yttranden vidrört denna fråga ha i regel framhållit, att regements- och andra ombud icke alltid lämpa sig som handhavare av såväl det socialvårdande arbetet som underhållningsverksamheten. Det har icke alltid varit så lätt att finna personal, som besitter förutsättningar att sköta såväl socialt som kulturellt arbete. I det följande har valts att sammanställa gjorda erfarenheter rubrikvis och att därvid följa uppställningen under kapitel »II. Verksamhet» i de »Anvisningar för regements-, bataljons- (motsvarande) och kompani- (motsvarande) ombud för tjänstens praktiska utövande», vilka av överbefälhavaren i början av innevarande år anbefallts att tillsvidare lända till efterrättelse och som återfinnas i bilaga 4. »Den militäre chefen är den för hithörande verksamhet ansvarige. Regombudet är den militäre chefens biträde.» Samtliga myndigheter synas — ehuru saken av alla icke berörts — ha utgått ifrån, att den militäre chefen skall vara ansvarig för personalvården. Föreskrifter härom framgå för övrigt tydligt av tjänstgöringsreglementet för armén liksom av truppslagsreglementena. Det gäller ju att närma befäl och trupp till varandra, att med andra ord skapa samhörighetskänsla mellan den militära organisationens olika personalkategorier. En truppförbandschef säger härom, »att truppen vill känna sig omhändertagen av sitt befäl». Framförallt gäller detta kompani- och motsvarade chefer samt deras adjutanter. En annan truppförbandschef framhåller: »Enligt min åsikt böra de värnpliktiga alltjämt i första hand vända sig till kompanichefen i personliga angelägenheter och denne hänvisa till ombud eller juridiskt biträde endast i de fall han själv eller kompaniadjutanten på grund av bristande tid eller sakkunskap icke kunna lämna begärda uppgifter eller önskad handledning». Det måste anses vara en uppgift av allra största vikt, att detta förhållande uppmärksammas och att intet lämnas ogjort, som kan vara ägnat att öka samhörighetskänslan mellan chef och underlydande. Vidtagna åtgärder härut-

25 innan verka stärkande på disciplin och befälsansvar. — I detta sammanhang förtjänar framhållas, att en längre utbildningstid sannolikt avsevärt kommer att förbättra kontakten mellan befäl och trupp. Kommer till en längre utbildningstid en kader av sådan storleksordning, att kompani- (motsvarande) chefer uteslutande ha till uppgift att vara kompanichefer och icke därjämte skola bekläda allehanda andra befattningar, skulle ännu mera stå att vinna i avseende på personalvården. Vikten av att befälspersonalen erhåller upplysning och undervisning i personalvårdsärenden av olika slag har framhållits av vissa chefer. Härvid har särskilt påpekats vikten av att truppbefälet äger kännedom om vilka möjligheter till socialt stöd åt de inkallade, som givas i författningar och andra föreskrifter. Det har slutligen i myndigheternas yttranden framhållits som betydelsefullt, att truppvården går befälet i blodet. En truppförbandschef säger »Vilka bestämmelser, som än utfärdas, och vilka åtgärder, som än anbefallas och vidtagas för det socialvårdande arbetet bland trupperna i fält, beror dock effektiviteten därav på vederbörliga truppförbandschefer och deras vilja och förmåga att taga hand om sina förband.» Social, ekonomisk och juridisk rådgivning. Vid många truppförband synes befälet självt i förekommande fall ha handlagt särskilt de socialvårdande ärendena. De flesta chefer ha framhållit betydelsen av att den militäre chefen, vilken är betungad med massor av andra uppgifter, till hjälp och stöd har ett slags målsman i synnerhet när det gäller råd till och hjälp åt manskapet i sociala ting. Från många håll, där redan kännedom vunnits om den nya, försöksvis tillämpade ombudsorganisationen, har emellertid framhållits vikten av att kompaniombudets verksamhet även och framförallt blir av social karaktär. Sålunda kan följande uttalande av ett regementsombud anses uttrycka en allmän uppfattning i frågan. »Om den social vårdande verksamheten skall kunna skötas på ett tillfredsställande sätt, torde det vara nödvändigt med kompaniombud.» Redan kompaniet (motsvarande förband) är av den storleksordning att socialvårdsarbetet kräver ett särskilt biträde åt chefen. Omfattningen av detta arbete har varit synnerligen stor. Självfallet ha de första veckorna efter inkallelsedagen varit särskilt pressande, men även därefter har det sociala arbetet krävt sina män. Det har även i mycket stor utsträckning förekommit att regementsombuden, sedan truppförbandet förlagts i depå, fått stå till tjänst vid ordnande av ekonomiska frågor m. m. för såväl hempermitterade som i tjänst kvarvarande personal. Betydelsen av regionalt rekryterade ombud, vilket också framhållits från många håll, framstår härvid i klar dager. Bland yttrandena framskymtar också det värdefulla stöd, som B-klassarna kunna giva personalvården i socialt hänseende. I samband härmed böra svårigheterna för ombudsrekryteringen vid kavalleriet

26 uppmärksammas. Vid detta vapenslag återfinnas nämligen förhållandevis mycket få B-klassare i organisationen. Mängden av författningar om sociala stödåtgärder av olika slag har vidare varit så omfattande (jfr bilaga 3), att avsevärda svårigheter uppstått redan när det gällt att överhuvud sprida kunskap om existensen av dessa författningar. Än större svårigheter ha anmälts vid tolkandet av författningarna. Olika tolkningar av de civila myndigheterna i skilda delar av landet ha också givit anledning till missnöje hos truppen. I yttrandena har betydelsen av likformig tolkning inom olika familjebidragsnämnder understrukits. De flesta truppförband med undantag för infanteriets äro som bekant icke regionalt rekryterade och ge därför fritt spelrum för kritiska jämförelser. Sammanfattningsvis ha för arméns vidkommande följande synpunkter beträffande den sociala, ekonomiska och juridiska rådgivningen framkommit. 1. Den sociala delen av personalvården är det primära i personalvårdsarbetet. 2. Det militära befälet måste lägga sig vinn om att den sociala fronten blir väl tillgodosedd. Befälet och därvid särskilt kategorien kompani- och motsvarande chefer samt dessas adjutanter måste noga känna alla föreskrifter för verksamheten samt lagar och författningar ägnade att lätta den inkallades bekymmer för familj och anhöriga. 3. Även kompaniombuden måste besitta sådana egenskaper att de kunna biträda chefen och gå personalen till hända i sociala ärenden. 4. Populärt avfattade kommentarer till författningstexterna böra snarast distribueras till förbanden. Praktiska handböcker efterlysas. 5. Vissa lättnader i den rent militära tjänstgöringen anses vara erforderliga för ombuden även vid kompani. Upplysningsverksamheten. Om upplysningsverksamheten ha i de inkomna yttrandena icke några direkta erfarenheter givits. Anledningen härtill torde främst vara dels att tjänsten i detta hänseende delvis är av mycket grannlaga natur, dels att den förekommit i mycket liten omfattning. E n form av upplysningsverksamhet har emellertid varit föremål för behandling i myndigheternas yttranden. Det anföres såsom en brist, att centralt ordnad saklig upplysning i regel icke funnits att tillgå. Många framhålla att det exempelvis hade varit värdefullt, om man i saklig form kunnat möta missnöjet bland inkallade i avseende på ojämnheter i inkallelserna. Den ene hade varit inkallad längre tid än den andre o. s. v. Sålunda efterlyses större och rikhaltigare material, då och då utsänt i form av cirkulärskrivelser, vilka skola vara strängt sakliga och samtidigt användbara i försvarspropagandans tjänst. E t t värdefullt bidrag till en dylik upplysningsverksamhet skulle populära periodiska sammanställningar av försvarsmaktens tillväxt utgöra. I detta sammanhang har vidare den fara framhållits, som ligger i en allt

27 för långt driven militär och politisk sekretess. Visserligen anses myndigheterna icke ha åsyftat någon annan inskränkning i publiciteten än sådan som är nödvändig för att icke moraliskt bryta ned truppens vilja till kamp eller eljest försvaga vår ställning. Det goda blir dock här ofta fiende till det bästa. Vederhäftig och i tid tillhandahållen upplysning tar död på ryktessmideriet och undanröjer missnöje. Sammanfattningsvis ha erfarenheterna visat, dels att saklig upplysning i skilda frågor är nödvändig, dels att upplysningsverksamheten måste förberedas i syfte att nå truppen medan tid är. Fritidsverksamheten. Erfarenheten visar, att det är under perioder av minskad spänning, som fritidsproblemen framförallt fordra uppmärksamhet. Mer förströelse än eljest erfordras då. Det anses också att verksamheten för truppens förströelse i hög grad medverkat till att upprätthålla en god anda, Det bör emellertid särskilt framhållas, hurusom många hävdat den bestämda uppfattningen, att fritiden icke får utnyttjas och organiseras i sådan omfattning, att intet av densamma återstår för vila och för den enskildes privata angelägenheter. Vidare har från många håll erinrats om, att den centralt organiserade fritidsverksamheten ej kan fylla något ändamål, om icke den sociala personalvården tillgodosetts dessförinnan. På truppens eget initiativ organiserad förströelse har visat sig bliva mest uppskattad. Studie- och föreläsningsverksamheten. Studiecirkelarbetet är föremål för en ganska tveksam inställning. Sålunda framhålles, vilka stora svårigheter som förelegat, när det gällt att organisera sådan verksamhet under beredskapstiden. Vid fälttruppförbanden ha många gånger tjänstens art, täta omflyttningar av förbanden och primitiva förläggningsförhållanden helt naturligt försvårat och delvis omöjliggjort organiserandet av studiecirkelarbete. Ojämn tillgång på lärare och tröttande övningar försvåra också arbetet. Vid depåerna har den ständiga omsättningen på personal icke heller tillåtit något givande arbete. När det gäller cirklarnas omfattning, har vikten av att icke göra dessa alltför stora framhållits. Enkla och för soldatlivet avpassade cirklar ha emellertid sin plats i den fältmässiga bildningsverksamheten. De få, som många framhållit, icke göras för omständiga. Föreläsningsverksamheten har i regel omfattats med mycket stort intresse. I samband härmed har emellertid från åtskilliga håll framhållits vikten av att »tjatig» propaganda icke ingår i verksamheten. Vidare varnas för alltför »djupsinniga» ämnen. Ehuru centralt organiserad studie- och föreläsningsverksamhet fyller sin plats, framhåller likväl en del myndigheter, att man med självverksamhet vid förbanden i detta liksom även i övriga hänseenden kan komma mycket långt.

28 Biblioteksverksamheten. Fältbiblioteken, som ordnats genom försvarsstaben, ha mottagits med stort intresse och rönt mycken uppskattning. Den kritiken har emellertid riktats emot dem, att de äro alltför fåtaliga. I många fall ha truppförbanden själva anskaffat fältbibliotek. Det har tagit en ganska rundlig tid, innan biblioteksverksamheten kom igång. Tidningar, tidskrifter, radioapparater m. m. Erfarenheterna ha givit vid handen att distributionen av tidningar och radioapparater förlöpt i stort sett tillfredsställande. Vid beredskapstidens början hade det emellertid varit sämre ställt i detta hänseende. På sina håll framhålles som önskvärt att tidningar i tillräckligt antal distribueras. I samband härmed påpekas också vikten av att även isolerade truppförband erhålla såväl tidningar som även och framförallt radioapparater. Av myndigheternas rapporter framgår vidare, att ett mycket stort antal radioapparater anskaffats dels genom på privat väg sammanskjutna medel, dels genom att truppförbandens lägerkassor m. fl. kassor ställt medel till förfogande. Sammanfattningsvis kan beträffande nyhetstjänsten framhållas som ett absolut krav, att isolerade och avlägset liggande truppstyrkor i första hand böra förses med radioapparater och tidningar. Förströelseverksamheten. Fältbio- och fältteaterverksamheten har organiserats centralt genom försvarsstabens försorg. På initiativ inom resp. truppförband har denna centralt organiserade verksamhet kompletterats av en truppförbandens egen verksamhet. Sålunda ha, där så av lokala förhållanden låtit sig göra, biografföreställningar ordnats. Den centralt organiserade fältteaterns komplement från truppförbandens sida har utgjorts av en rätt omfattande kabaretverksamhet. Denna har stundom, där framstående förmågor vid förbanden stått att få, antagit en mera permanent karaktär. Sålunda ha militärkabaretensembler turnerat även inom andra truppförband. Försvarsstabens fältbiografer ha mottagits med mycket stort intresse. Kritik har emellertid riktats emot förevisning av film, som visat sig misslyckad redan vid framförandet inför civil publik. Fältteaterverksamheten från försvarsstabens sida har rönt särskild och allmän uppskattning. Samma mottagande ha de s. k. underhållningspatrullerna rönt. De senare omnämnas för övrigt av en del myndigheter såsom mycket väl sedda. Den kritik, som tidigare här nämnts, härrör huvudsakligen från frikyrkligt håll. Sång, dans m. m. ha alltefter förhållandena avsevärt bidragit till trevnaden under fritiden. I samband härmed må nämnas, att ett flertal myndigheter framhållit betydelsen av en god musikkår, varvid kritik riktas mot den militära musikpersonalens ianspråktagande för andra än musikaliska uppdrag. Militärmusikorganisationens alltför ringa omfattning har av många påtalats.

29 Sammanfattningsvis må framhållas att, ehuru en centralt verkande organisation anses oumbärlig, det viktigaste anges vara, att de inkallade genom självverksamhet under lämplig ledning förströ sig själva. Vikten härav har understrukits av samtliga myndigheter, som haft anledning att beröra frågan. I detta sammanhang betonas åter, att fritiden icke får överorganiseras. Samarbete med fältprästerskapet. De många beröringspunkterna mellan befälets och ombudens samt fältprästerskapets verksamhet beträffande fritidssysselsättning och socialvård framhållas. Från en del håll har hävdats, att någon gränsdragning knappast vore möjlig mellan företrädarna för å ena sidan den religiösa och å andra sidan den sociala och kulturella vården. Flertalet myndigheter ha emellertid förordat en organisation, vari regementsombudet erhåller en självständig ställning i förhållande till regementspastorn. Ett särskiljande i organisationen av företrädarna för andlig och social m. m. vård utesluter icke, som också framhålles, ett intimt och förtroendefullt samarbete. I regel torde också inom regementet ombudet ha föredragit sina ärenden direkt för regementschefen eller stabschefen. Kontakt med hembygden. Frågan om kontakt med hembygden har icke varit föremål för särskild undersökning. Av yttrandena framgår emellertid, att i den mån hembygden intresserat sig för sina egna, detta rönt en mycket livlig uppskattning och stor tacksamhet ifrån truppens sida. I sådana fall, då truppen under beredskapstiden varit förlagd inom egen provins, ha mycket gynnsamma erfarenheter gjorts. Exempel givas också på att omfattande hjälpverksamhet bedrivits för det egna, avlägset förlagda truppförbandet. Den omsorg, som överhuvudtaget nedlagts på denna kontakt, har givit goda resultat. Många bevis på ömsesidig uppskattning och förståelse ha givits. I samband härmed må också erinras om den av flera myndigheter påpekade betydelsen av ett smidigare ordnat permissions- och tjänstledighetssystem under beredskapstjänsten. Kravet på intyg som underlag för bifall till ansökan om permission och tjänstledighet har ansetts förkastligt. Ovissheten om, efter vilka grunder truppförbandschefer äga rätt att meddela permission och tjänstledighet, har föranlett många besvärligheter. Olikartade beredskapskrav, liksom sent utgivna och varierande bestämmelser, ha icke varit ägnade att skapa någon fast grund. De förhållanden, under vilka permittenters tågresor äga rum, böra ägnas uppmärksamhet. Kommittén finner det vara ett rimligt krav, att permissionsoch tjänstledighetsresor i samband med helger icke komma att stå tillbaka för allmänhetens resor. Dessa krav gälla självfallet icke bara arméns utan även övriga vapengrenars personal.

30 2.

Marinen.

De marina myndigheternas yttranden omfatta dels redogörelse för vad som åtgjorts i personalvårdshänseende, dels vissa i samband härmed uttalade allmänna önskemål. I avsevärd omfattning ha synpunkter framkommit, som även hänföra sig till personalvårdens organisation i fred. Av lätt insedda skäl fullgör en ojämförligt mycket större del av marinens personal sin krigstjänstgöring i eller i anslutning till sina fredsförläggningsorter. Stort utrymme har lämnats den kulturella fritids- och förströelseverksamheten, som inom marinen kommit att intaga en dominerande roll. Med bortseende från flottans sjöstyrkor, vilkas bemanning utgör en förhållandevis ringa del av marinens totala personalstyrka, ha marinens i land tjänstgörande delar förhållandevis stadigvarande förläggningsplatser. I motsats till förhållandena vid armén är personalen i mindre grad underkastad förflyttningar från en förläggning till en annan. Med undantag för bevakningsorgan i ensliga skärgårds- och kustområden torde dessutom personalen i land icke i den stora utsträckning som måste ske vid armén normalt behöva utsättas för primitiva förläggningsförhållanden. Tjänstgöringsförhållandena underlätta sålunda direkt fritidssysselsättning av mera permanent art. Svårigheter synas vid flottan icke heller ha uppstått, då det gällt att organisera denna verksamhet. Den sociala omvårdnaden har i stor utsträckning omhänderhafts av befälet. Där personalstyrkorna varit omfattande, ha särskilda sociala rådgivare eller juridiska biträden (kuratorer) utsetts. De ha haft till uppgift att lämna råd i sociala frågor, vid uppsättande av handlingar m. m. I vissa fall torde dessa sociala rådgivare ha bedrivit sin verksamhet vid sidan av sin ordinarie tjänstgöring. E t t gemensamt drag i de marina myndigheternas yttranden är den stora vikt som fästs vid möjligheter till utövande av idrott. Anslagen anses alltför små för att möjliggöra ett större deltagarantal i anordnade tävlingar. Flottan. I personalvårdshänseende skilja sig sjöstyrkorna och i land varande delar av flottan högst väsentligt från varandra. De särskilda förhållanden som känneteckna tjänsten ombord sätta även sin speciella prägel på personalvårdstjänsten. För i land befintliga delar av flottans personalstyrka, vilka utgöra huvuddelen, äro förhållandena i viss mån likartade med dem, som nu äro rådande vid krigsmakten i övrigt särskilt vid depåförbanden. I det följande har valts att följa enahanda disposition som i redogörelsen för erfarenheterna vid armén. Verksamheten och erfarenheterna av densamma. Samtliga myndigheter synas i likhet med vid armén ha utgått ifrån att den militäre chefen självfallet skall vara ansvarig för personalvården. Ansvaret

31 torde, framhålles det, kunna utläsas ur gällande bestämmelser i reglementen och föreskrifter. Social, ekonomisk och juridisk rådgivning. Vid kustflottan har den sociala vården handhafts av en social kurator. Denne sorterar under bildningsrådet, som under chefen leder all personalvårdsverksamhet vid kustflottan. Chefen för kustflottan anser, att den sociala verksamheten kan skötas av kuratorn ensam. Den utbyggnad av organisationen, som verkställts inom armén med olika slag av ombud och särskilda detaljerade instruktioner, anses »icke på något sätt» lämpa sig för kustflottan. Som skäl härför anföres bl. a. att »utrymmet ombord, särskilt å alla mindre och medelstora fartyg möjliggör icke heller ombordkommenderandet av särskilda ombud». Ytterligare skäl mot en organisation i överensstämmelse med armén anföras. Principen att fartygschefen svarar för allt inom sitt fartyg, och detta utan någon som helst inskränkning, framhålles såsom en alltför värdefull tillgång för att hänsynen till någon slags »enhetlighet» på här berört område skulle få rubba densamma. Vid marindistrikten ha olika vägar anlitats för den sociala delen av personalvården. Vid Ostkustens, Sydkustens och Västkustens marindistrikt har verksamheten handhafts av sociala kuratorer. Vid Ostkustens marindistrikt har även biträdande kurator varit utsedd. Särskilda skrivbiträden ha också utsetts och ställts till kuratorernas förfogande. Allmänt anses det kravet böra uppställas, att kuratorerna böra vara juridiskt utbildade och ha praktisk erfarenhet. Vid de mindre marindistrikten har befälet självt med hänsyn till personalstyrkans ringa omfattning kunnat ägna erforderlig tid åt den sociala verksamheten. Upplysni ngsverksamheten. Erfarenheter härutinnan ha icke kommit till synes i myndigheternas redogörelser. Fritidsverksamheten. Bildningsråden synas ha nedlagt ett omfattande arbete för fritidssysselsättningen. I land tjänstgörande styrkor ha härvid i allmänhet haft fördel av de möjligheter, som givas till förströelse i anslutning till de permanenta fredsförläggningarna. Sämre ställt har det härutinnan varit för kustflottan. Förhållandena torde emellertid avsevärt förbättras, sedan den nya sporthallen vid Hårsfjärden nu färdigställts. Lokalerna inom de militära etablissementen äro icke av den art att de kunna skänka den trivsel, som fritiden inom kaserngrindarna bör äga. I allmänhet betonas vikten av att icke överbelasta manskapets fritid med en alltför omfattande organisation av densamma. Erfarenheten säges ha givit vid handen, att viss varsamhet är av nöden vid disponerandet av sjöfolkets fritid. »Denna personalkategori är nämligen från civil verksamhet van att ordna för sig själv och är ganska känslig för vad den anser opåkallat ingripande.»

32 Studie- och föreläsningsverksamheten. Studiecirkelarbetet synes ha omfattats med mycket stort intresse ifrån organisatörernas sida. I likhet med vid armén tyder emellertid anslutningen icke på större intresse ifrån manskapets sida. Avgången ifrån det ursprungligen anmälda antalet deltagare i studiecirklarna har varit stor. Vid kustflottan har denna omständighet givetvis främst sin orsak i besättningsbyten, brist på ostörda lokaler, svårigheter att samla deltagarna på grund av tjänstgöring m. m. Vid marindistrikten synas, oaktat stundom relativt stort deltagarantal, svårigheterna att samla manskapet av lätt insedda skäl bestå i den förströelse å fritiden som närheten till större samhällen i och för sig erbjuder. Föreläsningsverksamheten under fritid har varit föremål för varierande intresse. I regel torde huvudparten av föreläsningarna ha ägt rum under fritid. Intresset har för det mesta varit svagt. Då föreläsningarna, när så kunnat ske, kombinerats med underhållning av annat slag, har besöksfrekvensen varit avsevärt större. Vid en örlogsstation ha samtliga föreläsningar förlagts till tjänstetid med därav följande obligatoriskt deltagande. På sina håll har samarbete ägt rum med civila föreläsningsföreningar såsom ABF och IOGT. Biblioteksverksamheten. Biblioteksverksamheten vid kustflottan betecknas som i stort sett tillfredsställande, även om önskemål framförts från en del håll om bättre tillgång på modern facklitteratur, lexikon och skönlitteratur av värde. Varje fartyg har haft bibliotek. Mot försvarsstabens fältbibliotek har icke någon erinran framställts med undantag av att från ett mindre marindistrikt en icke preciserad anmärkning gjorts mot bokurvalet. Av resp. redogörelser synes framgå, att biblioteksverksamheten t i d flottan nått en avsevärd omfattning. Samarbete har även ägt rum med lokala civila bibliotek, där kostnadsfri utlåning ordnats. Tidningar, tidskrifter, radioapparater m. m. Sedan möjlighet beretts till tidningsprenumeration på statens bekostnad, anses tillgången på dagliga tidningar och tidskrifter ha blivit god och tillräcklig. Kustflottan har även kostnadsfritt erhållit stora upplagor av diverse veckotidskrifter. Prenumerationen har fungerat oklanderligt på de flesta håll. På radiomottagare synes tillgången ha varit så riklig, att alla haft tillfälle att åhöra nyhetsförmedlingen genom radio liksom även program av skilda slag. Tillfälle har givits att regelbundet höra dagsnyheter. Från olika håll ha anmärkningar framförts mot personalens ovarsamma sätt att handskas med materielen. Förströelseverksamheten. Vid de större örlogsförläggningarna, stationerna i Karlskrona och Stockholm och depån i Göteborg, har förekommit en mycket livlig förströelse-

33 verksamhet i form av biograf, revyer, spex, kabareter m. m. Samarbete med ortens teater- och biografföretag har skapat möjligheter till teater- och biografbesök för avsevärt nedsatta biljettpriser. Fältteatern har, där besök kunnat avläggas, mottagits med stor uppskattning. Sången har i allmänhet rönt livlig anslutning. Bland övrig förströelseverksamhet må slöjden nämnas. Denna har med få undantag icke mottagits med det intresse man haft anledning att vänta. Som orsak härtill har anförts brist på verktyg och lokaler för verksamheten. Sammanfattningsvis kan anföras, att i likhet med vid armén den erfarenheten gjorts, att betydelsen av en centralt verkande organisation av förströelseverksamheten är stor. Det viktigaste anses emellertid vara att manskapet genom själ v verksamhet under lämplig ledning förmår att förströ sig självt. Samarbete med militärprästerskapet. Militärprästerskapets kontakt med personalvården har huvudsakligen upprätthållits genom resp. bildningsråd. Stort intresse har visats denna verksamhet från prästernas sida utöver den rena själavården. Vid kustflottan har stabspastorn haft gemensam mottagningslokal med sociala kuratorn och bildningsassistenten. Ombord tjänstgörande präster ha deltagit i anordnande av olika slags underhållning såsom frågesport, allsång m. m. Stundom har militärpastorn varit organisatör och ledare av föredrag och samkväm. Kontakten med hembygden. Självfallet anses även vid flottan strävan efter kontakt med hembygden utgöra en beaktansvärd fråga. Visserligen är den på grund av personalens jämförelsevis ringa omfattning icke ett lika stort problem som vid armén, men ändock av en betydelse som icke får förbises. I samband med denna fråga framstår även här vikten av ett ordnat permissions- och tjänstledighetssystem.

KTI st artilleriet. Inom marinen torde kustartilleriets personalstyrka utgöra en högst väsentlig del. Den grundval för en god personalvård, som i och för sig ligger i ett relativt stort antal aktivt befäl i förhållande till antalet inkallade är emellertid icke för handen. Självfallet har denna omständighet avsevärt bidragit till de svårigheter, som särskilt i början av beredskapsperioden yppade sig. När man sålunda bedömer förhållandena på personalvårdsområdet omkring tiden för inkallelserna och närmast därefter, bör sålunda hänsyn tagas till de speciella svårigheter som måste råda vid en sådan del av försvaret, där krigsorganisationen skall byggas på en synnerligen begränsad fredsorganisation. Oaktat mycket avvikande förhållanden å personalvårdsområdet råda vid 3—1969 41

34 kustartilleriet, ha i stort sett samma erfarenheter vunnits som vid armén. I den följande sammanfattningen upptages därför endast sådant som, utöver vad som tidigare relaterats, framkommit i kustartilleriförbandens skrivelser. Likaledes redogöres för sådana förhållanden, som i viss mån avvika från erfarenheter vid flottan. Beträffande den sociala, ekonomiska och juridiska rådgivningen har framhållits önskemålet att vid varje större förband borde finnas en juridiskt skolad — dock ej nödvändigtvis juridiskt examinerad — person, som på huvudförläggningsorten kan tjänstgöra som central instans för sådana frågor, som de längst bort belägna förläggningarnas (ytterförläggningarna) ombud, resp. expeditionspersonal icke kunna utreda. Det »juridiska biträde», som funnits vid varje större förläggning, har icke kunnat lösa alla frågor av gränsfallsnatur. Behov föreligger sålunda också av central juridisk rådgivning vid »personalcentralen». önskemål har också framkommit om att den »sociale kuratorn» skall kunna helt disponeras för denna sin tjänstgöring. Behov av skrivhjälp åt denne har också gjort sig gällande. I sammanhang med socialvården framhåller en regementschef, att möjlighet saknas att i ömmande fall lämna den inkallade snabb ekonomisk hjälp. Som en lösning av denna fråga föreslås »borgensfria lån ur manskapskassan». Härvid förutsattes att sådan långivning skulle ske med begränsning till sådana undantagsfall, där speciellt ömmande omständigheter föreligga. Beträffande fritidsverksamheten anföres, att möjligheterna till studier icke tillvaratagits i särdeles stor utsträckning. Någon anser det lämpligt, när det gäller att sporra intresset för studier, att på obligatorisk väg söka nå vad man önskar. Sålunda säger en regementschef, att »det skulle vara av värde, om obligatorisk undervisning kunde anordnas åtminstone i svenska språket. God kunskap i rättstavning, förmåga att någorlunda klart kunna uttrycka sig skriftligt, elementära kunskaper i svensk grammatik, god förmåga i innanläsning samt någon kännedom om svensk litteratur borde utan större svårigheter kunna bibringas majoriteten av de värnpliktiga. Där så ske kan, torde 4 timmar i veckan anslås till sådan obligatorisk undervisning. Sannolikt skulle härigenom även intresset för frivillig studieverksamhet stimuleras». I samband härmed framhålles det dock, att den ständiga cirkulationen av personal reser stora svårigheter för genomförande av förslaget. Det anses likväl vara vart ett försök.

3. Flygvapnet. Vid flygvapnet ha omständigheterna i ännu högre grad än vid marinen tillåtit krigstjänstgöring i anslutning till fredsförläggningsplatserna. Detta har givetvis avsevärt underlättat personalvården. Antalet inkallade vid flygvapnet har icke heller varit av den storleksordning, att några svårlösta, problem uppställt sig. Behov av personalvård i såväl socialt som kulturellt hänseende har dock gjort sig gällande.

35 Då beredskapstillståndet inträdde 1939, visade det sig ganska snart, att ett stort behov förelåg att hjälpa de värnpliktiga med råd och anvisningar i olika sociala frågor. Några direktiv härför ha icke utfärdats av chefen för flygvapnet. Frågan löstes på förbanden till att börja med så, att vederbörande divisionschef eller hans adjutant blev den rådgivande. Sedermera utsagos på en del håll för ändamålet särskilt lämpliga värnpliktiga av klass B, vilka fingo sätta sig in i gällande författningar och lagar och vilka de värnpliktiga sedan fingo rådfråga under särskild på order kungjord tid. Vid alla förbanden funnos dock icke lämpliga värnpliktiga av klass B, varför en i kommunallagstiftning o. d. förfaren underofficer blev social rådgivare. Vid de två intill Stockholm förlagda flottiljerna — F 2 och F 8 — ha de värnpliktiga erhållit hjälp hos »Kursverksamhetens vid Stockholms högskola Rättshjälpsbyrå». Vid flottiljen i Västerås har avtal träffats med Västerås Rättshjälpsanstalt om särskild mottagningstid och kostnadsfri konsultation för flottiljens manskap. Vid samtliga förband ha militärpastorerna hållit regelbunden mottagning för de värnpliktiga. För fritidssysselsättningen har förhållandevis mycket åtgjorts. Med anlitande av Brevskolan, andra korrespondensinstitut och vid förbanden tillgängliga lämpliga krafter ha studiecirklar ordnats. Sålunda ha kurser hållits i svenska, matematik och utländska språk, gengaskurser, undervisning i självdeklaration m. m. P å grund av att de flesta av flygvapnets förband äro relativt unga, funnos vid början av beredskapen endast mycket fåtaliga och små bibliotek. Under 1940 ha emellertid bibliotek kunnat iordningställas genom inköp av böcker och genom gåvor från bokhandlare och enskilda. Sedan statsunderstöd nu erhållits, komma biblioteken efter hand att utökas. Lokaltillgången anses emellertid dålig. Vandringsbibliotek ha erhållits såsom lån från såväl försvarsstabens bildningsdetalj som från bibliotek i orten. Radioapparater ha anskaffats i sådan utsträckning, att varje division kunnat disponera en apparat. Apparater äro vidare uppsatta i mässarna. Vid flera flottiljer finnas högtalaranläggningar. Förevisning av underhållningsfilm äger rum en—två gånger i veckan vid flottiljernas biograf anläggningar. Genom överenskommelse med på olika platser förefintliga teaterorganisationer hava avsevärda prisreduceringar erhållits. Med anlitande av förmågor bland förbandens personal hava revyer och kabareter med sång, musik, sketcher m. m. anordnats. Vid ett par förband hava bildats sångkörer och musikorkestrar, åt vilka undervisning meddelats. För att bereda manskapet möjligheter att framställa önskemål och förslag i frågor rörande förströelseverksamheten samt för att lämna anvisning på värnpliktiga, som lämpligen kunna bidraga vid underhållning, finnas ofta vid divisioner och skolor utsedda representanter, vilka stå till resp. bildningsråds förfogande.

36 C. Civila organisationer. För att få en uppfattning om vilken inställning den inkallade personalen själv haft till frågan om fritidssysselsättning och vägledning åt personalen i angelägenheter av personlig karaktär, beslöt kommittén redan vid sitt första sammanträde att direkt vända sig till vissa ungdomsorganisationer. Skrivelsen härom finnes återgiven å sid. 7. Kommittén ansåg, att denna undersökning skulle utgöra ett värdefullt underlag för bedömande av frågorna om sättet för fritidssysselsättningens ordnande och om vägledning åt de inkallade i angelägenheter av personlig art. Ehuru man insåg, att materialet icke skulle kunna stå kommittén till förfogande i så god tid, att det kunde vara kommittén till väsentlig nytta i samband med avgivande av förslag till provisorisk krigsorganisation av förströelse- och social vårds verksamheten vid de lägre truppförbanden, skulle det likväl bliva av stort värde för frågans slutliga behandling ur såväl krigs- som fredsorganisatorisk synpunkt. Det är även kommittén angeläget att framhålla att de inkomna svaren till fullo bekräftat det befogade i kommitténs första åtgärd, att i avvaktan på det definitiva resultat, vartill kommittén kunde komma, begära tillsättande av ombud icke blott vid regementen utan även vid bataljoner och kompanier (motsvarande förband). Den redogörelse, som här lämnas för ungdomsorganisationernas svar är avsedd att giva en bild av vad som i resp. yttranden synes vara väsentligt. Kommittén vill slutligen framhålla, att de erfarenheter och den uppfattning som kommit till synes i de civila organisationernas uttalanden grunda sig på beredskapstiden före årsskiftet 1940—1941. Delvis äro erfarenheterna att hänföra till beredskapstidens allra första början. 1. Evangeliska fosterlandsstiftelsen (De Ungas Förbund) har till insända svar å utsända frågeformulär fogat ett eget utlåtande i ärendet. Härav framgår att särskilt intresse visats för den sociala omvårdnaden. »Ett verkligt behov av en social kurator vid varje truppförband» föreligger, konstaterar förbundet. Beträffande personalvalet anses det självklart, att vederbörande måste besitta den nödvändiga sakkunskapen, men framhålles dessutom, att det icke är mindre viktigt, att det är en person, som truppen känner att den med förtroende kan vända sig till med sina bekymmer. Beträffande det frivilliga bildningsarbetet har från olika håll framhållits betydelsen av att fältbiblioteken förses med verkligt läsvärda böcker. För att få till stånd studiecirklar i större utsträckning vore det önskvärt att studieplaner uppgjordes och tillställdes förbanden, där man sedan genom provteckning kunde utröna intresset för de olika ämnena. Studieledaren borde erhålla lämpliga studiehandböcker och stå i kontakt med en central ledning för samtliga studiecirklar. Beträffande fältprästernas arbete har från något håll framhållits, att man vid de olika kompanierna och plutonerna borde taga vara på och utnyttja lämpliga

37 pojkar till att hålla korum och eventuellt mindre andaktsstunder. Fältprästen skulle i så fall till vederbörande befäl inlämna förslag härom. Genom att på detta sätt utnyttja frivilliga krafter finge fältprästen stöd i sitt arbete och anknytningspunkter vid varje kompani resp. pluton. De pojkar, som eventuellt komme att få en sådan uppgift, skulle naturligtvis fullgöra sin tjänst som vanligt. Förströelseverksamheten i fält är självklart ett svårt problem, beroende på de olika intressena, Flera av de inkallade anse, att sång- och musikstunder skulle komma att uppskattas. Vore det möjligt att vid olika förband uttaga lämpliga förmågor, som finge i uppdrag att hålla sång- och musikstunder vid de olika förläggningarna? I några svar har kraftigt betonats vådan av att anordna dans inom förläggningarna, dit traktens flickor föras i bil och buss. Ett dagrum vid varje förläggning, där manskapet har tillgång till tidningar och radio, torde tyvärr icke finnas i den utsträckning, som vore önskvärt. Soldathemmens utomordentligt stora uppgift bland de inkallade har varmt vitsordats av alla, som avgivit sina svar. Vi ville för vår del endast understryka önskvärdheten av att myndigheterna på allt sätt stödja denna behjärtansvärda verksamhet. Vi uttala till sist den förhoppningen, att allt måtte göras för manskapets andliga vård, vilket vi anse vara en säker väg till att i högsta grad stärka vårt lands beredskap. 2. Folkpartiets ungdomsförbund har genom utsända frågeformulär införskaffat upplysningar bland sina medlemmar. De insända svaren representera alla delar av vårt land, alla vapengrenar och flertalet typer av tjänstgöring. Förbundet har vid bearbetning av materialet för sin del funnit erfarenheterna från olika vapengrenar, årstider, förläggningar o. s. v. överraskande likartade och betraktar därför sin sammanfattning av de gjorda iakttagelserna såsom ganska allmängiltig. Förbundet framhåller vidare, att de angivna erfarenheterna icke få betraktas som ett uttryck för de inkallades genomsnittliga åsikt. »De svarande synas nämligen på något enstaka undantag när ha innehaft en relativt hög bildningsgrad och de tillhöra dessutom kretear med stort intresse för aktiv bildningsverksamhet.» Intressen för nykterhetsspörsmål och religiös livsform ha också givit svaren sin särskilda prägel. Den högre bildningsnivån och det större bildningsintresset bör dock icke enligt förbundets mening föranleda till någon reducerad värdesättning av materialet, eftersom personer med sådant utgångsläge och sådan inställning regelbundet bruka bliva tongivande i kamratkretsen med avseende på hithörande frågor. Intresset för religiösa och nykterhetssträvanden framträder närmast i synen på förströelseproblemen; förbundet vill framhäva att de »allvarliga» synpunkterna på hithörande spörsmål äro av stor vikt även om de icke omfattas av majoriteten bland de inkallade. Härefter följer förbundsstyrelsens sammanfattning av det väsentliga i dé avlämnade svaren. Under rubriken »Rådgivning i personliga angelägenheter» framhålles som »anmärkningsvärt nog», att de inkallade i regel synas ha funnit »förhållandena någorlunda tillfredsställande». I flertalet fall synes rådgivning i personliga angelägenheter ha förekommit i den fria formen, att någon kamrat med härför lämpad utbildning (jurist) eller erfarenhet anlitats som hjälpreda. Understundom har även någon av befälet fyllt denna uppgift.

38 D e t är a n m ä r k n i n g s v ä r t , att n å g o t direkt önskemål om »social k u r a t o r » icke u t t a l a s från n å g o t håll. D ä r e m o t föreligger en allmän ö n s k a n o m »en fastare organisation». H ä r m e d t o r d e avses, säger förbundet, a t t l ä m p l i g p e r s o n erhåller direkt u p p d r a g och b e r e d e s ä n d a m å l s e n l i g a a r b e t s f ö r h å l l a n d e n i sin rådgivningsverksamhet. Frivillig bildningsverksamhet har förekommit endast vid ungefär hälften av de förband, som uppgifterna beröra. Tid och intresse uppgives däremot regelbundet hava varit förhanden (observera härvidlag vad som inledningsvis uttalats rörande uppgiftslämnarna). De former för sådan verksamhet, som särskilt rekommenderas, äro studiecirklar, kortare föreläsningar, bokutlåning samt även filmförevisningar och sångövningar. Såsom medel a t t få igång och intensifiera verksamheten framhäves i första hand anskaffande av erfarna och skickliga ledare, gärna hämtade från folkrörelsernas led. För organiserandet rekommenderas särskilda, av och bland manskapet utsedda bildningsråd inom varje förläggning. Härjämte efterlyses intresse från befälets sida. Själavården utgör ett område, där uppgifterna gå ganska mycket isär. Tätheten för fältprästernas besök har varierat från en gång i veckan till ingen gång, alla under en tjänstgöringstid på åtskilliga månader. Genomsnittet tycks ha varit c:a en gång i månaden, tydligen nästan undantagslöst för a t t hålla korum en söndag. Besöken synas i regel ha varit uppskattade, och önskemål om tätare besök äro vanliga. I de fall, där korum ägt rum på kommando och under vapen, har detta väckt reaktion, överhuvudtaget föreligga önskemål om friare och varmare former för fältprästens arbete. Samkväm under hans ledning och tillfälle till personligt umgänge märkas bland förslagen. I vissa fall synes m a n önska en moralisk övervakning från fältprästens sida och tänker sig honom som ledare för bildnings- och förströelseverksamheten i dess helhet. Förströelse på fritid har av många uppgiftslämnare praktiskt taget identifierats med bildningsverksamhet; om orsaken härtill har redan inledningsvis givits besked. Resultatet har blivit att materialet ger ganska få uppslag utöver dem som redan nämnts på tal om bildningsverksamheten. Beträffande det faktiska tillståndet framgår, att idrott idkats som förströelse vid flertalet förband, a t t radio, böcker och tidningar i allmänhet funnits, samt att befälet synes h a visat mer intresse för lättare förströelse än för bildningsverksamhet. Beträffande lokaler för a t t till-.. bringa fritiden synes läget genomgående ha varit föga tillfredsställande. I sitt y t t r a n d e h a r f ö r b u n d s s t y r e l s e n vidare för sin del s ä r s k i l t velat fram- . häva ö n s k e m å l e t om » u p p s ä t t a n d e av frivilliga o r g a n i s a t i o n e r b l a n d mans k a p e t för a t t tillgodose fritidens behov». D e t är g a n s k a u p p e n b a r t , säges det, »att befälets tid icke räcker till för a t t b e r e d a m a n s k a p e t l ä m p l i g syssels ä t t n i n g efter tjänstetid, eftersom befälet m å s t e anslå s t o r a delar av sin fritid till förberedelser och r a p p o r t e r » . S l u t l i g e n l ä m n a s en s k i s s e r a d a n v i s n i n g för, h u r frågan om p e r s o n a l v å r d e n i k u l t u r e l l t h ä n s e e n d e ö v e r h u v u d skulle k u n n a erhålla sin lösning. Med utgångspunkt från en sådan bestående institution som marketenterikommissionen torde det vara möjligt att bygga upp organ för olika sidor av manskapsvården i kasern och fält, organ som förena den militära disciplinens krav med det frivilliga arbetets uppslagsrikedom och glädje. Om dessa organ få en sanktionerad status, utvidgas deras möjligheter att träda i fruktbärande kontakt dels med befälet, dels med regementsombudet och fältnrästen, dels med organisationer som kunna och vilja bereda de inkallade hjälp i deras strävan a t t göra sin

tid mera givande. Särskilt bör påpekas att organisationer ur manskapets egna led i regel torde ha bättre utsikt än befälet att draga fram mera blygsamma »förmågor», och att detta bör kunna komma icke blott fritiden utan även tjänsten tillgodo. 3. KFUM har till de insända svaren fogat ett omfattande yttrande i ärendet. Beträffande den sociala omvårdnaden framhålles, att regementsombudets uppgifter äro så mångskiftande, att det varit honom omöjligt att ägna de enskilda förbanden den tid, som varit nödvändig. Juridiskt bildade värnpliktiga B-klassare eller andra personer med erfarenheter från kommunal förvaltning ha här ingripit hjälpande. Det framhålles vidare, att regementsombudsbefattningen motsvarat ett verkligt behov. Den har av någon betecknats som »oundgängligen nödvändig». Följande uttalande anger grunduppfattningen om värdet av denna verksamhet. Genom att denna verksamhet på allt sätt effektiviseras, undanröjas många irritationsmoment, som eljest menligt och ödesdigert kunna inverka på andan inom truppen. De i beredskapstjänst utkallades offer kunna i många fall vara betungande, men dessa bli lättare att bära, om det kan ske i känslan av att allt vad som kan göras för den enskilde också göres. I samband härmed påpekas betydelsen av att såväl bataljons- som kompaniombud komplettera organisationen för den sociala omvårdnaden. Såväl regements- som bataljonsombuden anses böra lösgöras från annan militär tjänst för att helt kunna ägna sig åt verksamheten. Bland övriga gjorda iakttagelser må särskilt följande framhållas. Organiserad studieverksamhet har endast förekommit sparsamt. Förläggningsförhållandena och ofta företagna förflyttningar angivas som den förnämsta orsaken härtill. Fältbibliotek ha förekommit vid åtskilliga men långt ifrån alla truppförband. Litteraturvalet har ansetts vara gott i försvarsstabens fältbibliotek. I föredragsverksamheten anses »markerad propaganda» mindre önskvärd. Det har icke förefallit »nödvändigt att föredragen så intensivt som måhända skedde vädja till värnandet av frihet och försvar för fosterlandet». »Att vi skall försvara oss är självklart. Det är ingenting att tjata om.» Organiserad förströelseverksamhet har förekommit i relativt stort utsträckning även vid de mindre förbanden — stundom dock alltför sporadiskt. Vid ett flertal förband har en kommitté bestående av värnpliktiga och under ledning av officer, fältpräst eller regementsombud svarat för förströelseverksamheten och ofta framhålles denna organisation som den lämpligaste. Vad som då b judes är »egen vara» och mottages därför med större tacksamhet och uppskattning. Filmvalet i fältbiografen anses i stort sett varit sådant, att manskapet väl uppskattat de program, som bjudits. »I några fall karakteriseras dock filmerna som skräp. De svenska filmerna i den skämtsamma genren åtnjöto den största popularitet». Idrotten anses böra mer beaktas. Ehuru kommittén icke direkt begärt uttalande om erfarenheter ifrån den

40 r e l i g i ö s a v e r k s a m h e t e n , m e n f ö r b u n d s s t y r e l s e n likväl b e g a g n a t tillfället a t t h ö r a sina m e d l e m m a r s u p p f a t t n i n g och därvid även för k o m m i t t é n i n t r e s s a n t a i a k t t a g e l s e r framförts, anföras h ä r n e d a n i skrivelsen å t e r g i v n a erfarenheter. Fältprästernas verksamhet. Vid de flesta av de förband, som beröras av detta yttrande, synas fältpräster ha varit verksamma, även om det i många fall på grund av skilda omständigheter förekommit blott få gudstjänster och korum. Då man vet, a t t fältprästen liksom regementsombudet har ett synnerligen stort arbetsfält och dessutom måste och bör ägna sig åt den religiösa gärningen närliggande uppgifter, förstår man de svårigheter, som utgöra ett hinder för tätare besök. Meningarna äro delade beträffande frågan huruvida manskapet bör kommenderas att deltaga i gudstjänster och andaktsstunder. En del anse det vara fullt naturligt att kommendering sker, andra beteckna detta förfaringssätt som förkastligt. Om korum hålles under tjänstetid bör det vara obligatoriskt, då tjänsten är obligatorisk. — över huvud bör det vara obligatoriskt, då det hålles i förläggningen. Då gudstjänst hålles på kyrkorum är det lämpligast med växlande frivilligt och kommenderat deltagande. Nattvardsgång förekom blott vid ett fåtal förband, och tillslutningen synes h a varit ringa. När det gäller a t t bedöma manskapets inställning till förkunnelsen namnes orden »tillgänglig, tacksam, respekt för andliga värden, bra, likgiltig, negativ». Flera beaktansvärda synpunkter på förkunnelsens både form och innehåll ha framförts. Kravet på förkunnelsens form ställes högst. Framförandet skall vara kort och kärnfullt och verka som en appell. »Vad som säges skall sägas av en karl till karlar.» Allt »Kanaans tungomål» måste bannlysas. Alla teologiska spekulationer och dogmatisk utläggning måste undvikas. Likaså allt aktualitetsjäkt. Exempel från rysk-finska kriget böra ej framdragas i tid och otid. Vad manskapet vill höra framhålles vara en ren evangelisk förkunnelse, som griper tag i den enskilde. Av avgörande betydelse är, a t t lyssnarna få en känsla av a t t det som säges har sin grund i den personliga upplevelsen. Prästen måste ha i minnet, a t t han talar till manlig ungdom och mot bakgrunden av detta förhållande bör hans lämplighet prövas. När det gäller den andliga vårdens organisation framhålles det som önskvärt, a t t bataljonspastorer och motsvarande tillsättas. Vidare böra i större utsträckning än vad som skett de frivilligas krafter utnyttjas. F ö r b u n d e t avslutar sin skrivelse m e d följande s a m m a n f a t t n i n g av gjorda iakttagelser. Social omvårdnad. Regementsombudsbefattningen motsvarar ett verkligt behov men bör kompletteras såtillvida a t t jämväl bataljons- och kompaniombud tillsättas. Lämpligheten av a t t vid varje kompani och motsvarande tillsätta en kommitté med socialvårdande uppgift och bestående av en förtroendeman från varje pluton och motsvarande framhålles. Bildningsverksamhet. Någon organiserad studieverksamhet i större omfattning h a r ej förekommit, beroende på olämplig årstid och ogynnsamma förläggningsförhållanden. Fältbibliotekens betydelse omvittnas. Föredrag ha hållits alltför sporadiskt och de psykologiska verkningarna synas icke alltid ha beaktats. Förströelseverksamhet har organiserats av regementsombud och fältpräster eller på manskapets eget initiativ. Betydelsen av självverksamhet framhålles.

41 Fältbiografens verksamhet har uppskattats och de svenska lustspelen ha varit mest omtyckta. Förekomsten av en del undermåliga filmer påtalas. Radioapparater ha ej funnits vid alla förband. Som synnerligen önskvärt framhålles att soldathem och fritidslokaler i större utsträckning än hittills måtte ställas till fältförbandens förfogande. Idrottsverksamhet. Idrottens betydelse för soldatutbildningen bör mer beaktas. Idrottsverksamhetens omfattning beror alltför mycket av chefens personliga intresse. Fältprästernas verksamhet har i stort slagit väl ut. önskvärdheten av att motsvarande befattningshavare tillsättas för bataljoner och motsvarande framhålles. Kraven på fältprästen och dennes förkunnelse sättas synnerligen högt. Andan inom truppen synes ha varit god. Nykterhetstillståndet har betecknats som i stort sett tillfredsställande men skrämmande undantag omnämnas. Kravet på officerskårens föredömliga uppträdande framhålles. Det sedliga tillståndet har varit svårt att bedöma. Hos några har den moraliska motståndskraften trubbats av genom militärlivet, hos andra har beredskapstjänsten medfört att hemmets värde och välsignelse upptäckts. 4. Svenska Missionsförbundets Ungdom har utan eget yttrande i ärendet insänt till förbundet inkomna svar på utsända frågeformulär. En sammanfattning har givit vid handen, att personalvården i stort sett fungerat tillfredsställande. Kritik förekommer dock, och i nedan angivna hänseenden ha allmängiltiga erinringar gjorts. Studiecirkelverksamheten har i allmänhet varit impopulär. E n del har emellertid framhållit, att studiearbetet under enkla former är mycket betydelsefullt och att det därför bör uppmuntras och stödjas. Soldathemmen äro allmänt populära. Fältprästerna äro för få och icke alltid »så lyckliga» i sin verksamhet. Många framhålla i samband härmed att prästen bör vara menig, varigenom han blir lättare tillgänglig för mannen i ledet. Spritmissbruket anses ha varit mindre allvarligt, under det att det sedliga tillståndet varit sämre. Befälets intresse för socialvården har varit skiftande men i allmänhet gott. Det framhålles dock att man ofta icke haft någon, att vända sig till i sociala angelägenheter. Några medlemmar fråga sig, varför man icke i dessa angelägenheter skall kunna vända sig till befälet. 5. Sveriges Godtemplares ungdomsförbund har med insändande av ett antal svar på av förbundet utsänt frågeformulär avgivit ett eget utlåtande i ärendet. I sex punkter har förbundsstyrelsen sammanfört erfarenheterna. 1. Omvårdnaden beträffande militärpersonalens personliga angelägenheter. Det synes oss som om en social kurator vid varje förband skulle ha en stor uppgift att fylla. Då det ofta förekommer att personal inkallas till tjänstgöring med mycket kort tidsfrist, är det självklart, att en hel del saker, som skulle ordnas innan man lämnar hemorten, bli åsidosatta. I dylika fall bör den sociala kuratorn träda emellan med råd och upplysningar. Den möjlighet man har på bostadsorten att få nöjaktiga upplysningar i frågor av enskild karaktär, finnes icke längre vid förläggningen och synes det oss därför vara av vikt att en social kurator finnes tillgänglig.

42 2. Organisationen av det frivilliga bildningsarbetet t. ex. studiecirklar, bibliotek o. s. v. Att organisera ett frivilligt studiearbete vid en militärförläggning — speciellt under fältförhållanden — har givetvis sina svårigheter. Den ojämna tjänstgöring, som förekommer, är en bidragande orsak till, att mången kanske underlåter att deltaga i verksamheten. En annan orsak torde även vara a t t intresset för dylik verksamhet från befälets sida lämnar en hel del övrigt att önska. Här borde befälet föregå med gott exempel och giva personalen den hjälp, som de så väl behöva. Biblioteksverksamheten bör kunna utbyggas och bokbeståndet bör sovras synnerligen väl. 3. Fältprästorganisationens effektivitet och önskemål härutinnan. Fältprästens verksamhet är av synnerligen svår natur. H a n måste i ordets allra största betydelse vara en person, som har förmågan och viljan att giva något av bestående värde. Fältprästen bör inte blott i religiöst hänseende vara den som hjälper de inkallade till rätta — han bör i de mest skiftande angelägenheter kunna giva ett gott råd och räcka en hjälpande hand. Det religiösa nitet får inte förtaga den hjälp och det bistånd, som fältprästen otvivelaktigt kan bli för beväringsmannen. 4. Regementsombudens (eventuellt bataljons- och kompaniombuds) verksamhet. I allt för stor utsträckning synas dessa ombud hittills ha förekommit endast till namnet, men icke till gagnet. En bättring måste komma till stånd då det gäller denna så viktiga detalj. Vi återkomma här nedan till detta i samband med våra förslag. 5. Uppfattningar i fråga om förströelseverksamheten i fält. Förströelseverksamheten varierar mycket vid olika förband. Vid en del förläggningar kan denna detalj vara synnerligen välordnad under det a t t den vid andra återigen har nära nog helt förbisetts. Det synes oss sjävfallet a t t förströelse i någon form måste förekomma för a t t de inkallade skall behålla sitt goda humör och i möjligaste m å n förhindra a t t defaitismen skall göra sitt insteg. Det behöver ju icke vara några märkvärdiga saker, som sker. Säkerligen finnas på varje förband några förmågor, som kunna bidraga till den allmänna trevnaden och det allmänna nöjet. Sångare, musikanter, deklamatörer, talare m. m. finnas alltid. Men det fordras a t t dessa få en ledare, som tager hand om och utformar de olika framträdandena. Det skulle säkerligen vara välkommet med åtminstone ett par, tre nöjesaftnar per månad. Detta skulle även medföra fritidsarbete för de agerande genom instuderande av nya program m. m. E t t allmänt önskemål synes oss vara att det florerande kortspelet stävjas. 6. Lämpliga lokalutrymmen för fritidens utnyttjande inom och utom kasernerna. Lokalutrymmen av denna art äro i dagens situation i många fall svåra och få inom förläggningens område och än värre ställer sig detta för förband i fält. Disponibla utrymmen måste ju utnyttjas för upplag och förråd. Det synes oss dock angeläget att allt göres för a t t lokaler för fritidsverksamheten ställas till förbandens förfogande — t. ex. genom avtal med befintliga lokalägare o. d. — även om vissa kostnader för statsverket härigenom skulle uppstå. F ö r b u n d s s t y r e l s e n förklarar vidare, att de s t ö r s t a p r o b l e m e n b e t r ä f f a n d e m i l i t ä r p e r s o n a l e n s e n s k i l d a angelägenheter, f r i t i d s s y s s e l s ä t t n i n g m. m. självfallet n o g u p p s t å vid s å d a n a t r u p p f ö r b a n d som ligga »ute i fält». V i d kasernförläggningar a n s e s i s t o r t s e t t g a n s k a goda förhållanden r å d a . I fråga om s t u d i e a r b e t e och b i b l i o t e k s v e r k s a m h e t m. m. a n s e s likväl s t o r a b r i s t e r finnas. A n l e d n i n g h ä r t i l l a n s e r f ö r b u n d e t vara att alltför r i n g a p r o p a g a n d a g j o r t s för d e s s a viktiga v e r k s a m h e t s g r e n a r .

43 Förbundet avslutar sin skrivelse med följande förslag till organisation av förströelseverksamheten m. m. »1. att vid varje regemente eller stridsgrupp inrättas följande funktioner: a) fältpräst, b) regementsombud, c) social kurator, vilka trenne gemensamt ha att organisera förströelseverksamheten, studiearbete, vården om personalens enskilda angelägenheter o. d.; 2. att dessa funktionärer icke belastas med annan verksamhet; 3. att vid varje förband utses ett kompaniombud, som helt får ägna sig åt detta arbete, och som sålunda har att vara representant för vid regementet eller stridsgruppen befintligt förströelseråd, bestående av ovan under 1. föreslagen personal; 4. att vid besättandet av dessa poster uttages manskap, som genom aktivt deltagande i de folkliga rörelserna har större möjligheter att komma i kontakt med personalen. Förbundsstyrelsen är medveten om svårigheten att kunna tillsätta personal, som fyller de ganska stora fordringar, som kan komma att ställas på dem, men med den omfattning som de olika ungdomsorganisationerna ha inom vårt land, äro vi övertygade om att det skall lyckas på ett utomordentligt sätt.» 6. Svenska landsbygdens ungdomsförbund har utan eget yttrande i ärendet insänt ett antal uttalanden från medlemmar. Även här står behovet av social hjälp i förgrunden. Dock påpekas också betydelsen av ordnad förströelse och bildningsverksamhet, ehuru enligt mångas uppfattning bildningsverksamheten mötes med ringa intresse. Betydelsen av att ombuden äro verkligt kvalificerade för sin uppgift framhålles. Soldathemmen ha varit till stort gagn, ehuru lokalutrymmena i dessa varit alltför små. Stor vikt tillmätes även här tillgång på samlingslokaler. Förhållandena ha givetvis, när det gäller fältförläggningar, växlat betydligt alltefter ortens tillgångar. Av särskilt intresse är en skribents syn på lokalfrågan. »De inkallade sätta större värde på att ha ett rymligt och trevligt logement än en s. k. samlingssal.» 7. Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund har tillfrågat ett relativt stort antal medlemmar. Kommittén har tillställts dels en sammanfattning av svaren på de till medlemmarna ställda frågorna dels förbundets eget utlåtande, i vilket även inrymmes ett förslag till organisation. I förbundets utlåtande konstateras, att de första 18 krigsmånaderna ställt stora krav på vårt folk. Ofta har det viktiga värvet att stå på vakt för fosterlandet endast kunnat fyllas under stora ekonomiska uppoffringar för den enskilde. »De inkallade ha dock utan klagan fullgjort sina åligganden i medvetande om lägets allvar. I stort sett synes beredskapen ha ordnats tämligen friktionsfritt på förläggningarna landet runt.»

44 Även om förhållandena i stort konstaterats vara tämligen goda, har kritik framförts. Förbundsstyrelsen har i sitt utlåtande påpekat, att irritationsmoment förekommit och alltjämt förekomma. Undanröjande av dessa irritationsmoment anses vara »ett elementärt intresse ur värnkraftens synpunkt». Den enskildes fri- och rättigheter liksom den i det civila högt värdesatta rätten att organisera sig anses sakna sin motsvarighet i den militära organisationen. Ett stundom »miserabelt tillstånd beträffande mathållningen» har även framkallat irritation. »Manskapet har inte haft möjlighet att inverka härpå, enär befälet inte tillåtit manskapet att göra sin stämma hörd.» Förbundet anser vidare, att »manskapsvården och därmed sammanhängande fritids- och förläggningsfrågor» är den grundval, på vilken demokratin kan utvecklas inom krigsmakten. Härvid förutsätter förbundet, att avkall icke får göras »på den allmänt vedertagna och givetvis nödvändiga disciplinen» och att det i samband härmed icke heller är »fråga om att söka påverka utnämningar och befordringar eller utbildningen som sådan». Slutligen sammanfattar förbundet sin uppfattning i ärendet i följande förslag: 1. Redan befintlig organisation med regements- och bataljonsombud bör dels vidare utvecklas inom infanteriet och dels utsträckas till andra vapenslag. 2. Såsom komplement till ombudsorganisationen bör vid varje kompani- (motsvarande) förband finnas en kommitté, som lämpligen skulle kunna kallas förtroenderåd. Sammanlagda antalet ledamöter bör icke överskrida 7. Till ifrågavarande råds uppgifter skulle sammanfattningsvis bl. a. höra, att medverka till missförhållandens undanröjande; att organisera fritidsverksamheten; att råda och hjälpa i personliga angelägenheter; att fungera som markententeristyrelse; att fungera som matkommitté samt att hålla kontakt med regements- och bataljonsombud. 3. Som styrelse för marketenterierna vid fältförbanden föreslås förtroenderådet fungera. 4. I vad avser marketenteriernas vid fasta förläggningar vinstmedel anses bestämmelser böra inryckas om att vinsten i första hand skall gå till uppsnyggandet av marketenteriets egna lokaler och anskaffandet av tidningar m. ni. 5. Fältbibliotek bör finnas vid varje förband. Central kontroll över deras innehåll anses nödvändig. Det bör vidare i regel icke tillåtas att man på förläggningarna tar emot böcker direkt från civila donatorer. 6. Soldathemmen fylla en stor uppgift vid de fasta förläggningarna. Deras verksamhet borde dock läggas på en bredare bas än den rent religiösa för att på så sätt nå större kontakt med den värnpliktiga. Framför allt borde soldathemsföreståndarna söka samarbete med de styrelser, som finnas — eller borde finnas •—• för kompanikassorna och gemensamt med dessa samt under medverkan av manskapet organisera kamrataftnar för de olika kompanierna. Biblioteksverksamheten bör ägnas större uppmärksamhet och ges större utrymme. Vi vilja även ifrågasätta, huruvida det inte skulle vara gagneligt med en enhetlig central ledning för samtliga soldathem, som erhålla bidrag till sin verksamhet. Denna centrala ledning — förslagsvis handhavd av Centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvaret — skulle då dels kunna fungera såsom en kontrollerande instans, som såg till att verksamheten icke bedrevs bristfälligt på väsentliga punkter, dels även stå till tjänst med instruktion och rådgivning för en rationell skötsel av soldathemmen, som står i bästa samklang med

de intentioner försvarsledningen gjort till sina, när det gäller den andliga och kulturella vården inom försvaret. 7. Det förekommer på många håll s. k. kompani- eller manskapskassor. Skall denna verksamhet överhuvud taget bedrivas i fortsättningen bör det absolut skapas enhetliga bestämmelser för såväl bedrivandet som kontrollerandet av verksamheten. Eftersom det i regel är på så sätt, att manskapet vid varje avlöningstillfälle får betala en viss summa (vanligen 25 eller 50 öre) och medlemskap i kassan sålunda icke är frivilligt, är det rimligt, att manskapet också får utse styrelse och revisorer för kassan. I det fall det är överskott i kassan vid utryckningen bör manskapet självt få avgöra vad pengarna skall användas till för ändamål. 8. Ett allmänt förhållande, som kunnat konstateras under beredskapstiden är, att de inkallade dels känna sig fråntagna de flesta fri- och rättigheter, dels sällan få vetskap om de rättigheter de i olika avseenden dock ha. Vi vilja därför föreslå, att det tryckes en broschyr — i trevligt utförande — vilken innehåller de rättigheter och förmåner den inkallade har. Broschyren bör delas ut till var och en omedelbart vid inryckningen. 8. Ungsvenskarna — högerns ungdomsrörelse — framhåller att, ehuru förekomsten av personalkuratorer vid truppförbanden ej varit ensartade, »vårdnaden av militärpersonalens personliga angelägenheter» synes ha varit bäst tillgodosedd. Sålunda säges, att de värnpliktigas juridiska angelägenheter varit föremål för relativt stort intresse från befälets sida. I avseende på bildningsarbetet och den andliga omvårdnaden anser förbundet bristerna ha varit mera påfallande. Den ofta svårlösta lokalfrågan har här lagt stora hinder i vägen, vilket dock icke kan sägas vara tillräcklig ursäkt för den ringa insats som gjorts i hithörande frågor. Gentemot fältprästorganisationen utövar förbundet kritik och framhåller följande. En allmän uppfattning på denna punkt är, att befordringssystemet för fältprästens vidkommande blott är ägnat att försvåra deras arbete. Det är mycket vanligt att de av någon anledning inneha kaptens rang, vilket också ett flertal uppgiftslämnare påtalat. Härmed har skapats ett avstånd mellan prästen och den värnpliktige som blott motverkar prästens uppgift i fält. Sin auktoritet bör han äga i egenskap av präst och ingenting annat. Vidare har från flera håll framställts önskemål om att en militärpräst bör finnas på varje kompani eller förband av kompanis storleksordning. Bildningsarbete i form av korrespondenskurser har i allmänhet misslyckats. Föredrag, diskussioner, studiecirklar och annan undervisning, som direkt organiserats inom förbanden, ha givit de bästa resultaten. Enär organisationen av denna verksamhet helt byggt på frivillig medverkan, har den, framhåller förbundet, för lärarna inneburit ganska stora uppoffringar. I detta sammanhang betonas slutligen vikten av att de frivilliga krafterna erhålla lindring i den vid sidan av bildningsarbetet jämnlöpande militära tjänstgöringen. »Det kan icke sägas att officerarna på denna punkt visat större förståelse.» För fritidens utnyttjande inom och utom kasernen finnas, enligt förbundets mening, knappast lämpliga lokaler, och studierum, som eventuellt ställas till förfogande, uppgivas i regel ha varit mycket otrivsamma.

46 D. Enskilda. Kommittén har haft ledamöter med erfarenhet från skilda områden av personalvårdsarbetet. Det på grundval av 1937 års sakkunnigas utredning tillkomna centralrådet har representerats av kommitténs ordförande och den prästerliga ledamoten. Ordföranden har dessutom kunnat företräda erfarenhet som truppförbandschef — regementschef. Den militära ledningen av personalvården under beredskapstiden har representerats av avdelningschefen vid försvarsstabens upplysnings- och pressavdelning. Av kommitténs övriga ledamöter ha två tjänstgjort som kompani- resp. batterichef. En har såsom regementsombud och ledamot av bildningsråd kunnat delgiva kommittén sina praktiska erfarenheter av denna verksamhet. I ett tidigt skede av sitt utredningsarbete inhämtade kommittén synpunkter på personalvårdsarbetet hos dem som vid beredskapstidens början satts att övervaka den sociala och kulturella verksamheten. Sålunda kallades krigsarkivarien fil. dr Steckzén att inför kommittén angiva sina allmänna synpunkter på det sociala och kidturella arbetet vid fältförbanden. Redan hösten 1939 startades på initiativ av dåvarande arméchefen en förundersökning under ledning av Steckzén. Det gällde då närmast att gripa tag i och söka skapa vissa normer för en mer allmän personalvårdsverksamhet än vad som ditintills kommit till stånd. Steckzéns uttalanden följa här sammanfattningsvis. E n enhetlig ledning är ofrånkomlig. Inom den organisatoriska ram, som kan befinnas vara ändamålsenlig, är det önskvärt med fria former. Det enskilda initiativet måste här leva och verka. All personal som sysslar med personalvården måste klart inse det militära arbetets prioritetsrätt. Det sociala och kulturella arbetet vid truppen är en nödvändig del av den militära verksamheten. Den måste ständigt foga sig efter de militära normer, som en krigsmakts maskineri alltid måste följa. Till hjälp i personalvårdsarbetet måste stöd sökas i civila organisationer. Omvårdnaden av truppen måste vara god. En god soldatvård utgör en betingelse för skapande av de »stålnerver», med vilka soldaten måste vara utrustad. E t t lyckligt resultat synes icke möjligt att uppnå utan att en ömsesidig förståelse mellan militärt och civilt liv skapas på ett mycket tidigt stadium. Som mycket betydelsefull framhölls vidare en långt driven upplysningsverksamhet i syfte att i tid undanröja anledningar till befogat missnöje. Personalvårdsarbetet fordrar en grundlig planläggning redan i fredstid. Improvisation, som tyvärr i mycket stor utsträckning kommit att känneteckna den åsyftade verksamheten, lämnar alltid rum för kritik. När det som nu gäller att komma fram till en vidare organisation av personalvårdsarbetet redan i fred, bör denna tagas till snarare i överkant än motsatsen. Den ofta återkommande kritiken gentemot bl. a. sättet för familjebidragens utbetalande fann kommittén anmärkningsvärd. Denna fråga var enligt kom-

47 mittens mening allvarlig och krävde snara åtgärder. Upplysningar införskaffades i syfte att få undersökt i vilken mån kommittén borde medverka till utredningen av ärendet. I slutet av februari månad lämnade sekreterare Curtman en redogörelse för arbetet med familjebidragen inom arbetsmarknadskommissionen liksom för sin uppfattning i frågan. Det då gällande systemet hade, enligt Curtmans mening, i stort sett fungerat tillfredsställande. Personalorganisationen var emellertid icke så utbyggd att familjebidragsarbetet kunde skötas utan gnissel. Många klagamål hade förekommit, men i betraktande av arbetets stora omfattning hade de varit förvånansvärt fåtaliga. Arbetsmarknadskommissionen ägde vid starten av arbetet icke några erfarenheter på området. Icke heller hade något förberedelsearbete kunnat utföras. Enligt Curtmans mening vore det vidare nödvändigt, att särskild personal inrymdes i den militära organisationen för att sköta den sociala fronten. Det var vidare nödvändigt, att denna personal utbildades för sin uppgift redan under tjänstgöringen i fred. E n central ledning av det sociala arbetet ansågs nödvändig. Bland den mängd såväl skriftliga som muntliga förfrågningar, som gjorts i kommissionen, hade förelegat många fall, som icke täcktes och icke heller kunde täckas av författningarnas föreskrifter. För en central ledning vore det därför önskvärt med rätt långt gående befogenheter att besluta och råda i ärenden av gränsfalls natur. I dessa fall gäller det oftast att handla snabbt och utan byråkratisk omgång. I syfte att under pågående utredningsarbete erhålla aktuella intryck av personalvårdsarbetet vid truppförband under fältförhållanden tillkallade kommittén i mars samtliga assistenter och regementsombud (motsvarande) vid ett högre truppförband. Härigenom ville kommittén genom direkt kontakt med de enskilda assistenterna och ombuden erhålla en uppfattning om hur arbetet förlöpte. Det erfarenhetsmaterial, som tidigare insamlats genom myndigheter och organisationer grundade sig på iakttagelser under tiden före årsskiftet 1940—1941. Ifrågavarande assistenter och ombud hade erfarenhet av de anvisningar för verksamheten, som på kommitténs initiativ i början av året utfärdats av överbefälhavaren för provisorisk tillämpning. En assistent framhöll, att starten varit ganska kärv, men att det därefter gått allt bättre. Särskilt framhölls vikten av att personalvårdens företrädare ägde direkt föredragningsrätt hos chefen eller stabschefen. Det vore alltför omständigt och icke heller för saken ändamålsenligt, om ett ärende först måste föredragas för avdelningschef, därefter för sektionschef som i sin tur skulle föredraga för stabschefen etc. Skilda linjer för själavård och övrig personalvård hävdades bestämt, vilket icke uteslöte ett nära samarbete med prästerskapet. De utfärdade anvisningarna ansågos väl vidlyftiga och stundom mycket vittgående. Ombuden finge icke under några förhållanden i sin verksamhet lägga sig i den militära tjänstens utförande. I den mån deras ställning i detta hänseende missförståtts borde den snarast rättas till. Anslagsfrågan betraktades som något oklar. Oaktat särskilda svårigheter icke varit

48 för handen, när det gällt att skaffa medel, hade en viss osäkerhet alltid rått när det gällt att kalkylera med eventuella medel. Planläggningsarbetet för verksamheten försvåras genom det osäkra ekonomiska underlaget. E n absolut förutsättning för att en assistent eller ett ombud skall lyckas i sitt arbete är, att han vinner icke bara manskapets förståelse och förtroende utan även officerarnas. Det senare ansågs vara minst lika viktigt. Den för den direkta personalvården avsedda personalen måste vidare utbildas för sin uppgift. Den borde inkallas till kurser av kortare varaktighet innan inkallelserna komma i gång i större omfattning och innan den placeras i sina befattningar. Orientering och undervisning om stabernas organisation och sätt att arbeta ansågs nödvändigt. Av ombudspersonalen måste vidare fordras ett korrekt militärt uppträdande. E t t av regementsombuden vidrörde huvudsakligen den socialvårdande sidan av personalvårdsarbetet. I avseende på handläggningen av familjebidragsärenden måste man snabbt komma ifrån »stelbentheten». »Antalet paragrafer att undanröja», när det gällde att hjälpa folk, borde vara så litet som möjligt. Från ett håll framhölls särskilt betydelsen av omväxling i framförallt förläggningsförhållandena. Täta ombyten av förläggningsplatser vore enligt vederbörandes uppfattning av större betydelse än fritidssysselsättningen, som sådan. Befälets inställning till fritidsverksamheten spelade en mycket stor roll. Negativitet eller passivitet från detta håll gjorde snart slut på all vilja att göra något härutinnan. Allmänt ansågs ätt försöken till studiearbete slagit fel. Särskilt hade detta varit en stor besvikelse för sådan ombudspersonal, som rekryterats från folkbildningsrörelsernas organisationer. Inom militärlivet hade man icke förty, som ett regementsombud framhöll, de största chanser, som kunde givas någon, när det gällde att väcka intresse för det fria folkbildningsarbetet. Det betänkliga vore att förhållandena i fält i regel icke möjliggjorde sådant arbete. De synpunkter, vilka framkommo i övrigt, överensstämde i stort sett helt med de erfarenheter, som framförts i de militära myndigheternas och de civila organisationernas yttranden. Kommittén har vidare vid skilda tillfällen under hand hört enskilda bebefattningshavare i olika frågor. Slutligen har kommittén vid upprepade tillfällen konfererat med de representanter, som utsetts att företräda marinen respektive flygvapnet. Vad som därvid framkommit avviker icke från de erfarenheter, som framgå av redogörelsen under rubriken »Militära myndigheter». Dessutom ha ifrågavarande representanters synpunkter fått göra sig gällande dels i redan fastställd organisation beträffande personalvårdens handhavande i krig, dels i det organisationsförslag, som kommittén framlägger i detta betänkande.

49 E. Familjebidrag. Från de flesta håll har stort missnöje kommit till uttryck beträffande familjebidragsärendenas handläggning. Även om här och var tidigare i betänkandet denna fråga vidrörts, har kommittén med anledning av frågans vikt velat göra den till föremål för särskild behandling. Ekonomisk trygghet för de inkallade och deras anhöriga är en ofrånkomlig förutsättning för att de krigstjänstgörande skola kunna koncentrera sig på sina militära uppgifter, liksom det är en akt av naturlig samhällssolidaritet att beakta detta sociala problem även ur icke-militära synpunkter. Den sociala vården innefattar icke blott den direkta försörjningen av familjerna genom olika i lag fastställda former av bidrag utan även annat stöd åt soldaten såsom hjälp i personliga ekonomiska angelägenheter m. m. Ehuru ansvaret för familjernas försörjning m. m. åvilar civila hemortsorgan, måste en individuell social rådgivning kunna lämnas vid truppen. Den väsentligaste anmärkningen mot det från början praktiserade systemet för familjebidragens utanordnande har gällt dröjsmålen med ärendenas behandling. Även vissa stundom anmärkningsvärda orättvisor i fråga om bidragsbeloppens storlek i skilda delar av landet ha påtalats. Slutligen har den s. k. behovsprincipens ändamålsenlighet ifrågasatts. Det har emellertid icke varit kommitténs uppgift att utreda dessa frågor, som för övrigt varit och fortfarande äro föremål för särskild utredning. Endast beträffande långsamheten i det till en början anbefallda utbetalningssystemet har kommittén funnit anledning att yttra sig. I skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet har kommittén framhållit nödvändigheten av att åstadkomma ett snabbt verkande ansökningsförfarande och utbetalningssystem. Enligt kommitténs uppfattning kan systemet för ansökningsförfarandet icke bygga på den militära organisationen vid mobilisering. Sålunda anförde kommittén i berörda skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet följande. »Gällande bestämmelser för familjebidragsärendens handläggning, i vad avser ansökningshandlingarnas iordningställande vid truppförbanden och insändande till familjebidragsnämnderna för prövning och utbetalning, motsvara icke kraven på effektivitet ur den enskildes och samhällets intressen. Vid upprepade tillfällen, så även i samband med de senaste inkallelserna, har systemet icke fungerat tillfredsställande. Den omständigheten att besvärligheter och dröjsmål alltjämt uppstå oaktat förhållandevis ringa omfattning av inkallelserna, aktualiserar kravet på en effektivisering. Det är kommitténs uppfattning, att, därest en totalinkallelse skulle komma till stånd och denna dessutom följdes av stridshandlingar, den bristande effektiviteten i familjebidragsärendenas handläggning skulle medföra allvarliga olägenheter för individen och samhället. För kommittén, som ingående undersökt frågan, synes det nödvändigt att avlasta den militära organisationen ifrån det arbete som nu åligger densamma i fråga om ansökningsförfarandet. 4—1969 41

50 Kravet på förutseende från statsmakternas sida och omtanken om de inkallades anhöriga bjuda därför att i fredstid så ordna denna fråga att familjebidragen i någon form automatiskt kunna utanordnas. Omfattningen av de militära myndigheternas medverkan skulle därmed högst väsentligt minskas. Handläggningen vid truppförbanden m. fl. skulle kunna inskränkas till att i förekommande fall bistå de inkallade vid skriftväxling med vederbörliga familjebidragsnämnder bl. a. i syfte att nå rättelse i förmenta orättvisor. Kommittén har ansett frågan om en förbättring i familjebidragsärendenas handläggning så betydelsefull att den snarast bör upptagas till utredning. Resultatet av en sådan utredning är vidare i viss mån avgörande för det förslag till organisation av personalvården, som kommittén bl. a. skall avgiva.» Frågan underkastades av statsrådet omedelbar utredning i syfte att inom gällande systems ram åstadkomma större smidighet. Utredningen resulterade även i ett förbättrat och snabbare ansökningsförfarande. En undersökning av möjligheterna till en fullständig omläggning av familjebidragssystemet har hänskjutits till 1941 års krigsfamiljebidragskommitté.

F. Studieresorna. Genom studieresor har kommittén vid två tillfällen givits möjlighet att mera ingående studera dels personalvården vid fälttruppförband och depåer, dels de betingelser för en ändamålsenlig personalvård som förläggningsförhållandena och lokalerna för fritidsverksamheten erbjuda. Studiebesök av lokal karaktär ha även avlagts. Likaså ha enskilda kommittéledamöter vid resor för andra ändamål haft tillfälle att inhämta erfarenheter. Slutligen har en del av kommittén genom en studieresa i Tyskland kunnat erhålla närmare kännedom om ledningen av det militära personalvårdsarbetet vid den tyska krigsmakten. För denna resa lämnas redogörelse under rubriken utlandet. Ändamålet med kommitténs två större studieresor, den ena till Norrland och den andra till södra Sverige, var främst att undersöka olika typer av förläggningar och särskilt fredsförläggningar. Kommittén återkommer till dessa spörsmål (sid. 91). Vad beträffar själva personalvårdsarbetet och särskilt ombudens verksamhet vid fälttruppförband och depåer, framkom härvid intet nytt utöver vad kommittén tidigare erfarit. Bildningsrådens verksamhet hade på sina håll berett en del bekymmer. Ofta hade de civila ledamöterna svårt att ställa sig till förfogande, när så var önskvärt. En väsentligt bidragande orsak till detta förhållande utgjorde enligt kommitténs mening den omständigheten, att de civila ledamöterna ej sällan voro bosatta långt utom förläggningsorten. Mångenstädes var också dessa ledamöters allmänna arbetsbörda så stor, att de hade svårt att få tiden att räcka till för uppdraget att verka inom bildningsrådet. Arbetsintensiteten inom bildningsråden har, i den mån den kan utläsas av antalet sammanträden, varit högst varierande. Där bildningsråden förmått att utgöra det samlande,

51 rådgivande och inspirerande organ som förutsatts, hade goda resultat åstadkommits. I detta sammanhang finner kommittén det angeläget framhålla, att bildningsrådens verksamhet just stod inför sin start, när krigsutbrottet kom. Kungl. Maj:t hade endast fattat beslut om inrättande av bildningsråd vid truppförbanden (motsvarande). Genom brev den 1 december 1939 hade bestämmelser för rådens verksamhet utfärdats. Oaktat de speciella omständigheterna icke tillåtit helt normala arbetsformer och det sålunda kan anses vanskligt att redan nu draga bestämda slutsatser av bildningsrådens verksamhet under beredskapstiden, har kommittén funnit det angeläget att verksamheten effektiviseras. Kommittén återkommer härtill i annat sammanhang (sid. 81). Genom det material, som dels införskaffats, dels ställts till kommitténs förfogande, vanns redan tidigt klarhet om lokalfrågans avgörande betydelse för personalvården. Studieresorna ha därför, som ovan nämnts, främst haft till syfte att giva en inblick i lokalförhållandena vid olika slag av förläggningar. Det har därvid i första hand gällt förhållandena i fredsförläggningarna, men besök ha även gjorts vid fältförläggningar i syfte att giva kommitténs civila ledamöter en uppfattning om svensk trupps förläggning i fält under nuvarande beredskapsförhållanden. Den vikt kommittén funnit anledning att tillmäta lokalfrågan har motiverat en särskild redogörelse för densamma på annan plats i detta betänkande (sid. 91). Bland de hjälpmedel för fritidens användning, som kommittén under dessa resor valt att närmare undersöka, utgöra anordningarna för idrott och annan fysisk fostran också ett avsnitt för sig. Här liksom i fråga om fritidslokaler är tillgången på ändamålsenliga anordningar mycket skiftande. Sedan emellertid idrotten i den förlängda utbildningen har kunnat inrymmas som en obligatorisk utbildningsgren, saknar kommittén anledning att närmare ingå på denna fråga. Kommittén förutsätter, att de militära myndigheterna begära medel till sådana anordningar, att idrottsövningar m. m. kunna utföras enligt det förutsatta programmet. Härför nödvändiga anläggningar komma givetvis även att lämna tillfälle till fritidsförströelse, i synnerhet under sommarhalvåret. Att obligatorisk idrottsverksamhet införes och särskilda åtgärder vidtagas för densamma bör endast stimulera och underlätta den under alla förhållanden betydelsefulla frivilliga idrottsverksamheten.

G. Utlandet. Det rådande utrikespolitiska läget har självfallet icke möjliggjort något mera omfattande studium av i vad mån de militärsociala uppgifterna tillgodosetts inom främmande staters krigsorganisationer. För att likväl erhålla de informationer om den militära organisationen av den sociala och kulturella omvårdnaden i utlandet, som omständigheterna kunde tillåta, hänvände sig kommittén till överbefälhavaren med begäran, att undersökningar skulle företagas i England, Finland, Frankrike, Schweiz, Turkiet, Tyskland och Ungern. Genom tillmötesgående från tyskt håll har en del av kommittén sedermera

52 givits tillfälle att i Tyskland studera organisationen av den militärsociala verksamheten. Fullständig rapport över ifrågavarande studier har överlämnats till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet. Resultatet av den undersökning beträffande övriga länder, som föranstaltats genom överbefälhavarens försorg har givit vid handen följande. Beträffande Finland har icke något nytt hitintills framkommit utöver vad som framgår av redogörelsen i 1938 års Betänkande och förslag rörande den andliga vården inom försvarsväsendet. Givetvis måste kriget 1939—1940 liksom det därpå följande beredskapstillståndet ha skänkt ett rikt erfarenhetsmateriel. Detta har emellertid ännu icke hunnit bearbetas i sådan omfattning, att någon överblick kunnat vinnas, önskemålet att under pågående krig i öster få tillfälle till studier såväl vid fronten som i hemorten har icke kunnat tillgodoses. Om England, varifrån närmare uppgifter om en eventuellt befintlig organisation icke stått att få, är endast känt att organisationen av förströelseverksamheten under början av det pågående kriget helt synes ha legat i resp. fältprästorganisationers hand. I Frankrike synas förhållandena i början av kriget ha varit enahanda som i England. Det är emellertid känt, att vid den nuvarande franska armén upprättats en socialbyrå — service social — vars allmänna uppgift är att »med bibehållande av en sträng militär hierarki, skapa en verklig solidaritet mellan befäl och manskap och sammansmälta armén till en enda stor familj». Denna vida uppgift att organisera den sociala vården och fostra till sammanhållning är av stort intresse. Uppgiften inskränker sig icke bara till omvårdnad om den militära personalen utan innefattar även de närmast anhöriga. I ett meddelande om ifrågavarande socialbyrå lämnas följande uppgifter. »Enär allt manskap numera är fast anställt, komma de unga, som nu taga anställning, att under flera år vara skilda från sina hem. Arméns socialbyrå skall under tiden handha deras moraliska fostran, sörja för deras allmänna trevnad och hjälpa dem och deras närmaste anhöriga att lösa därmed sammanhängande problem.» Socialbyråns verksamhetsfält är, som synes av ovanstående, vidsträckt. Genom dess försorg ha redan upprättats soldathem, s. k. »centres d'accueil», där permitterade kunna erhålla förplägnad och förläggning, varjämte ömsesidiga understödsföreningar, sjukkassor m. m. bildats. Bland de projekt, som äro under förberedande handläggning och rörande vilka förslag snart äro att vänta, kunna nämnas: skollovskolonier för de militäranställdas barn, mödrahjälp, sanatorier och vårdanstalter, yrkesskolor, juridiska rådfrågningsbyråer, platsanskaffningsbyråer, organisationer för familjehjälp med besök i hemmen av kvinnliga socialassistenter, studiecirklar, utbildningsanstalter, studielånkassor m. m. Samtliga dessa organisationer lyda under en central myndighet som vid

53 varje regemente låter upprätta en social detalj bestående av en officer med en kvinnlig assistent. I Tyskland har, som redan nämnts, kommittén lämnats tillfälle till personliga studier. Resultatet av dessa studier har varit mycket givande. Här skall endast lämnas en kort redogörelse för vad som därvid inhämtats. I övrigt får kommittén hänvisa till den rapport över resan, som överlämnats till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet. Det betonades, att man vid den tyska krigsmakten sedan lång tid tillbaka lagt sig vinn om den sociala verksamheten. Att kriget har en social och kulturell front av utomordentlig räckvidd, blev klart ådagalagt under förra världskriget. Redan under Reichswehrtiden hade de spörsmål, som sammanhänga med den sociala och kulturella omvårdnaden av truppen och dess anhöriga, gjorts till föremål för ingående begrundande. Begreppen »Fursorge» och »Versorgung» och allt vad därtill hör hade icke uppfunnits av det nya Tyskland, ehuru det nationalsocialistiska partiet vid genomförandet av de grundläggande idéerna spelat en mycket viktig roll. . Den verkställande delen av personalvården synes ligga i händerna på de s. k. »Fursorge»-officerarna. Vid de krigsorganiserade förbanden finnes vid varje division (arméfördelning), regemente, bataljon och dessa förbands motsvarighet en särskild »Fiirsorgeoffizier», vilken dock icke uteslutande handlägger dessa ärenden utan förenar befattningen med annan tjänst. Vid kompani är kompanichefen själv »Fiirsorgeoffizier». Några särskilda sociala kuratorer vid sidan av det militära befälet finnas sålunda icke. Man lägger dock stor vikt vid att till Fursorgeofficerare få lämpliga officerare. Det framhölls i detta sammanhang, att det är en truppförarangelägenhet av första ordningen att sörja för sitt folk. »Kompanichefen måste sörja för sitt folk.» Fursorgeorganisationen angavs arbeta smidigt. Man går sålunda icke de vanliga tjänstevägarna utan så direkt som möjligt. En kompanichef, som t. ex. får veta, att en soldats hustru icke anser sig få vad lagen tillförsäkrar henne, skriver i sådant fall direkt till vederbörande Fiirsorgeoffizier i hemorten eller direkt till vederbörande kommunala myndighet (Biirgermeister) eller motsvarande och påfordrar undersökning. I hemorten spela de s. k. »Fiirsorgeoffiziere» en mycket framstående roll. De finnas redan i fred. De utgöras av aktiva officerare, vilka äro territoriellt placerade vid de s. k. »Wehrkreisämter», närmast motsvarande våra inskrivningsområden. De ha emellertid intet med den värnpliktiges inskrivning eller rullföring att göra. Snarare skulle man kunna säga att de ha familjerna inom sitt område rullförda. E n »Fiirsorgeoffizier» arbetar genom besök i familjerna, där han medelst samtal gör sig underkunnig om familjens sociala och ekonomiska förhållanden. Det framhölls, att dessa officerare, vilka icke för sin verksamhet erhålla särskild utbildning, äro mycket populära. Till F-officerare uttagas sådana, som ha fallenhet för en verksamhet, som kräver en mycket stor grad av takt och psykologisk blick. Besitter vederbörande

54 dessa egenskaper kräves därutöver endast en fullständig kännedom om lagar och förordningar på det sociala området. Det ansågs självfallet, att den tyska krigsmakten skulle taga hand såväl om i tjänst varande soldaters anhöriga som f. d. soldaters — stamanställda underofficerares och manskaps — framtida existensmöjligheter. Det betonades, att denna verksamhet vore av sådan betydelse för krigsmaktens förankring i hela folket, att den under inga förhållanden finge överlåtas åt icke-militära myndigheter. Det var krigsmaktens både plikt och rättighet att sörja för sina soldater och deras anhöriga. Den ekonomiska försörjningen var mycket långt driven och tycktes mycket fast förankrad i den uppbyggda organisationen. Grundläggande princip angavs vara att alla familjer skulle leva kvar på samma ekonomiska standard som i fred. Krigets krav på »männen till fronterna» fick icke sänka familjens levnadsstandard, varav kunde följa bekymmer hos frontsoldaten. E n maximering av ersättningen har dock fastställts efter vissa beräkningsgrunder för olika personal- och familjekategorier. Det framhölls bl. a. med skärpa, att staten, som tagit mannen ifrån hans civila arbete för att använda honom i krigets tjänst, är skyldig att också återinsätta honom i hans yrke, när hans militära tjänst är slut. Det föreföll som om man på denna punkt var obeveklig och icke ryggade för även mycket stora kostnader för staten. Icke blott för dagen utan även för framtiden ställde krigsmakten det absoluta kravet på statsmakten, att mannens krigstjänst eller värnpliktstjänst i fred icke fick nedbryta hans civila yrkesverksamhet. Kommittén, som fick tillfälle till en rätt ingående inblick i den ekonomiska försörjningen, har härom lämnat närmare redogörelse i sin rapport. För kommitténs utredningsarbete var det av betydelse att kunna konstatera den utslagsgivande roll, som i Tyskland tillmätes den ekonomiska försörjningen av soldaten och hans anhöriga. I vilken omfattning dessa åtgärder praktiskt kunnat förverkligas undandrar sig självfallet kommitténs bedömande. Vid sidan av denna försörjning bedrevs en andlig vård av utomordentligt stora mått. Den andliga vården hade under förra världskriget till en början varit helt förbisedd. Stora svårigheter hade uppstått, då det gällde att organisera densamma under pågående krig och utöver provisoriestadiet kom man den gången aldrig. Till den andliga vården — »die seeliche Betreuung» — ansågs höra icke blott aktiv verksamhet till truppens förströelse genom tal och skrift av olika slag utan även passiv hjälp till självförströelse. Den andliga vården ansågs icke böra ha karaktären av en ständig matning av truppen. Man varnade för en verksamhet, som tog sig sådant uttryck att truppen slog sig till ro och krävde förströelse. Värdefullare vore en förströelseverksamhet, som byggde på truppens eget initiativ. Stort utrymme hade givits åt yrkesoch bildningsverksamhet. I längden vill icke soldaten vara föremål uteslutande för uppmuntran och lättare förströelse. Kravet på värdefullare verksamhet gör sig snart starkt gällande. Under förra kriget bedrevos civila yrkesstudier uteslutande bland studenter och likställda. Denna gång hade man framförallt gripit sig an med arbetarna. Genom en brevskola för yrkeskun-

55 skåp vidmakthölls yrkeskunskapen och nyskapades även en yrkeskunnig arbetskraft, som utgjorde en ytterligt värdefull tillgång för kommande uppgifter. Redan nu hade man många brevskoleutbildade yrkesmän, vilka genom avlagda prov visat sådana kunskaper att kvaliteten ansågs tryggad. Genom stipendier till sådana, som visat särskilt framstående egenskaper, kunde vetandet vid behov ytterligare påbyggas. Brevskolan var organiserad i fyra avdelningar för affärsverksamhet, teknik, lantbruk och allmänbildning (humaniora). Varje avdelning innehöll en mångfald olika fack. Chefen för var och en av dessa »Lehrgänge» voro reservofficerare med — som det uppgavs — stor sakkunskap på resp. områden. Under dessa arbetade ett 25-tal av rikets mest framstående krafter inom varje område. Skolans häften utkommo var fjortonde dag och fördelades tjänstevägen. De rekvirerades av den enskilde mannen hos kompaniadjutanten (motsvarande). Tvång eller propaganda för deltagande utövades icke. Av lämnade uppgifter om de olika brevkursernas upplagor framgick, att de hade en synnerligen stor omfattning och att de följaktligen mottogos med mycket stort intresse. Bland de upplysningar, som lämnades om erfarenheten rörande ifrågavarande kursverksamhet kan följande förtjäna omnämnas. Bönderna voro de mest konservativa och ville ofta icke lära sig något nytt. Trädgårdsskötsel var föremål för ledningens särskilda omtanke i kursen för lantbruk. När soldaten blir civil, kan han fortsätta påbörjad kurs mot självkostnadspris. Texten i kurserna var militärt betonad. Det militära begreppssystemet var så att säga inarbetat i kurserna. Det betonades, att man nu hade bättre förutsättningar att lyckas med det kulturella arbetet än 1914 tack vare den omfattande verksamhet, som partiet utövade på detta område. Den enkle mannen stod enligt erfarenheten litet dröjande och misstroende gentemot bildningsverksamheten. Denna fick, vilket särskilt betonades, icke under några förhållanden ha karaktären av tvång på den enskilde. Såväl här ovan nämnda som en mångfald övriga grenar av personalvårdsarbetet voro inrymda i det s. k. »Allgemeine Wehrmachtsamt» inom »Oberkommando Wehrmacht». Personalvårdsarbetet var sålunda helt underordnat den rent militära ledningen. Arbetets vikt framhäves av dess inordnande i »Oberkommando Wehrmacht». Chef för denna ledning var en aktiv generallöjtnant. Det försök, som här gjorts att giva en bild av den omfattning personalvården erhållit inom den tyska krigsmakten, kan lämpligen avslutas med att återgiva vad »Allgemeine Wehrmachtsamt» sysslar med inom sina tre stora avdelningar, som var och en är indelad i fyra byråer. En avdelning handlägger frågor berörande krigslön och familjebidrag m. m., permissionsbestämmelser, uniforms- och klädselfrågor, soldatgravorganisation m. m. E n annan avdelning sysslar med lagar och författningar, organisation, avskedspremier, civilanställning för fast anställda, ombesörjande, av de värnpliktigas

56 övergång till civilt arbete, krigsskadeersättning med penningar, utbildning och arbete m. m. En tredje avdelning inrymmer allt som berör den kulturella vården, såsom s. k. tornistskrifter, fältbibliotek, musik, biograf, teater, litteratur, brevskolekurser m. m. Undersökningar som vidtagits beträffande Turkiet ha givit vid handen att någon speciell organisation av personalvården icke synes finnas vid den turkiska krigsmakten. Från Schweiz har redogörelse ingått, som tyder på en organisation av rätt omfattande slag såväl i vad avser förberedelsearbetet i fred som verksamheten under krigsmässiga förhållanden. Vid varje stab och vid varje truppenhet finnes en officer eller underofficer, »Fiirsorgeoffizier» eller »Fiirsorgeunteroffizier» ett slags ombud, till vilken manskapet med fullt förtroende kan hänvända sig med alla sina bekymmer och angelägenheter. Före tjänstgöringstidens avslutning bemödar denne sig om att skaffa arbete åt sådana, som sakna civil anställning. I fall, där uppsägning från arbetsplats sker eller tvist uppstår mellan arbetsgivare och arbetstagare, med hyresvärd och fordringsägare, skall ombudsofficeren (underofficeren) tala för soldaten eller f. d. soldaten och söka hjälpa honom. Gällande författning innehåller vidare upplysningar om förvärvsersättning och nödhjälpsunderstöd från stat och kommun, bolag, arbetsgivare och arbetstagare m. fl.; försäkringar mot sjukdom och olycksfall i eller som följd av militärtjänsten; moratorium för skulder och avbetalningsköp m. m.; rätt till uppsägning av värnpliktig från civil anställning; hyres- och arrendeskydd; röda korsets verksamhet m. m. Av särskilt intresse är den centrala byrån för soldatvård, »Zentralstelle fiir Soldaten-fiirsorge». År 1919 skapades en nationalfond med ändamål att bringa hjälp åt sådana soldater och deras familjer, som genom den militära tjänsten råkat i nödläge. Denna fond angives ha utbetalat 4 349 250 francs fr. o. m. mobiliseringen 1939 (september) t. o. m. januari 1940. Centralbyrån har överallt i landet erfarna ombud — män och kvinnor —, som ta hand om de nödställda och noga undersöka varje fall, som är i behov av vård. I detta sammanhang förtjänar att framhållas tillvaron av s. k. trupphjälpkassor, vilka sammanbragts av medel, som frivilligt insamlats bland officerare, underofficerare och manskap samt civila. Kassorna tillföras också medel, som inbragts genom försäljning av soldatmärken, förtjänst från konserter m. m. Samma centralbyrå understöder vidare soldathemmen, soldaternas läs- och skrivrum, schweiziska folkbibliotekets soldatavdelning samt dessutom kantonföreningar, vilka sörja för efterlevande till soldater, som avlidit i tjänst. Centralbyrån förser också truppförbanden med förströelsemateriel av olika slag. Militärsocial verksamhet bedrives förutom av den statliga centralbyrån även av talrikt förekommande traditionsföreningar i kantonerna, Civilanställning av arbetslösa krigsmän angives vara en av ombudsofficerarnas förnämsta uppgifter. Ombudsofficerarna stödjas härutinnan dels av de kantonala och kommunala arbetsbyrårerna dels av platsförmedlings-

57 organisationerna för »opartisk folkarbetsanvisning». Alla dessa instanser ta i första hand hänsyn till arbetslösa krigsmän och särskilt sådana, som fullgjort lång aktiv tjänst. Vid en demobilisering är frågan om arbetsanskaffning särskilt känslig. För mötande av arbetslöshet ha förbund, kantoner och kommuner förberett nödhjälpsarbeten, vilka tillgripas så fort läget kräver. I detta sammanhang hänvisas till de omskolningskurser genom korrespondensundervisning, som ledas av en sektion inom generalstaben och som syfta till att möjliggöra för de inkallade att finna ett nytt stabilare yrke. Det säges vara ofrånkomligt, att tjänsten av många soldater kräver stora ekonomiska offer, vilka trots all socialvård icke kunna lindras. Att förhindra varje offer eller varje slag av bekymmer ligger varken inom ramen för statsförbundets eller kantonernas möjligheter — icke heller kunna privata omvårdnadsorganisationer helt fylla behovet av hjälp. De ekonomiska skador de enskilda soldaterna utsättas för till följd av militärtjänstgöringen äro ytterst skiftande från fall till fall. Det anses omöjligt, att träffa lämpliga motåtgärder för alla fall. Till de upplysningar, som lämnats från Schweiz, har fogats en avskrift av en ämbetsredogörelse från generalstabens »Sektion fiir Soldatenfiirsorge». Ifrågavarande sektions verksamhetsområde är indelat i olika grenar. Den religiösa vården handhas av fältprästen, vilken finnes vid varje regemente. Vid vissa regementen finnas två präster — en protestantisk och en katolsk. Fältprästens verksamhet är reglerad i »anvisningar» av 1914 och en »handledning» av 1926. Ifrågavarande instruktioner, vilka i detalj reglera fältprästens tjänsteförhållanden och giva råd för verksamheten, framhålla bl. a. det förmånliga i att prästen vid sidan av sin religiösa — rent prästerliga verksamhet — efter måttet av sina krafter även ägnar den sociala vården av truppen uppmärksamhet. Den kulturella vården är en angelägenhet, som skötes av en särskild avdelning inom generalstaben. Enligt en arméorder av den 3 november 1939 åligger det denna avdelning att bidraga till upprätthållanden av en god anda vid truppen; att bevaka och befordra fosterlandskärleken; att giva insikt om arméns höga uppgift; att stärka de band, som förena folk och armé på så sätt att den senare ständigt kan känna sina band med folket; att, i egenskap av ansvarig myndighet för manskapets andliga spänst, bistå truppförbandschefer med idéer, hjälpmedel och personal. Det påpekas i samband härmed — fortfarande i instruktionen — att mellan allvarliga föredrag, som fordra en fortlöpande uppmärksamhet och som höra till arbetstiden, och den rena underhållningsverksamheten, vilken hör till fritiden, måste finnas en bestämd skillnad. Båda äro viktiga. Man måste emellertid skilja på kunskapsgivande och underhållande verksamhet. — Sektionen har i sitt arbete med truppen hjälp av särskilda officerare, med vilka

58 man står i förbindelse. Sektionen kungör i offentligt tryck sina anvisningar för verksamheten. Om truppens behov erhåller sektionen kännedom genom de särskilda ombudsofficerarna. Sektionens tjänstegrenar och verksamhet utgöras av: 1. Föredragsverksamhet. Denna tjänstegrens huvuduppgift angives vara nationell uppfostran. Föredragen skola väcka militär existensvilja. Föredrag i ämnena historia och samhällslära tjäna framförallt detta syfte. Föredrag, interfolierade med ljusbilder från landets skilda delar, stärka kärleken till hembygden. I avsikt att giva truppofficerarna material till anföranden inför truppen utgivas publikationer med koncentrerat stoff. 2. Boktjänst. Denna tjänstegren arbetar efter samma linjer som föredragsverksamheten. Broschyrer och skrifter med statshistoriskt och militärt innehåll spridas bland trupperna. Biblioteksverksamheten sorterar under denna tjänstegren. 3. Fritidshantverk eller slöjd befrämjas genom ungdomsorganisationerna. Material ställes till förfogande i särskilt inrättade verkstäder, där trä-, metalloch läderarbeten utföras o. s. v. Yrkesbrevskolor underhålla de civila yrkeskunskaperna liksom de befordra omskolning till nya arbetsområden. 4. Underhållningstjänsten avser att till truppens förfogande ställa soldatteater, kabareter, trolleriföreställningar, lutsångare, uppläsare o. s. v. Denna tjänstegren påräknar alltid omfattande medverkan från truppens sida. 5. Sporten sorterar även under den berörda sektionen så till vida, att verksamheten finansiellt understödjes. Skytteverksamhetens militära inriktning övervakas också av denna detalj. 6. Arméfilmtjänsten har till uppgift att förse icke blott truppen utan även civilbefolkningen med militära journal- och instruktionsfilmer. Framförandet av film organiseras dels genom ett antal fasta, dels genom ambulerande biografer. Som redan tidigare kommit till uttryck har sektionen även till uppgift att skapa förbindelse mellan armé och civilbefolkning. Det framhålles att erfarenheten alltid visat betydelsen av en god stämning i hemorten. Sektionen organiserar sålunda militärkonserter, uppförande av nationella festspel, förevisning av filmer över truppens liv o. s. v. Den sociala vården omhänderhaves likaledes av generalstabens »Sektion fiir Soldatenfiirsorge» liksom av de särskilda ombudsofficerarna i alla staber och vid alla truppenheter. Jämlikt tjänstgöringsreglementet äro alla truppförbandschefer rådgivare för sina soldater, för vilka de vid behov föra talan hos civila myndigheter. De viktigaste områdena för den sociala vården äro: gottgörelse för förlorad lön och arbetsförtjänst; militärnödhjälp; militärförsäkring; lindring av kontrakt; anställningsskydd; centralbyrån för truppvård med hjälp av statliga, halvstatliga och privata medel; soldathem m. m. Slutligen sortera härunder också de redan tidigare nämnda truppförbandens hjälpkassor, som bistå såväl soldaterna som deras familjer.

59 H.

Sammanfattning.

Av erfarenhetsmaterialet som här framlagts framgår, att den fråga, för vars utredning denna kommitté tillsatts, är av synnerligen stor omfattning. De från skilda håll insamlade erfarenheterna ha det gemensamt, att allt personalvårdsarbete, i fortsättningen här benämnt soldatvård, måste beaktas icke först i samband med omfattande inkallelser vid krig eller krigsfara utan även omsorgsfullt förberedas och planläggas redan i fred. Bristande förberedelser kunna väcka till liv misstämningar med vittgående konsekvenser. Soldatvården har förutom den religiösa sidan två andra aspekter, en social och en kulturell. Av dessa är utan gensägelse den sociala den primära. Båda behoven fordra uppmärksamhet såväl i krig som fred. I krig eller under därmed liknande förhållanden aktualiseras den sociala omvårdnaden särskilt i början av kriget eller beredskapstillståndet. Allt efter som tiden framskrider tränga kraven på den kulturella verksamheten i dagen. Självfallet blir under långvariga, av krigshandlingar icke uppfyllda perioder fordran på kulturell förströelse större än under pågående krigshandlingar. Den erfarenhet vi ha av långa händelsefattiga månader, får emellertid icke giva anledning till tron, att en övergång till krigstillstånd helt skulle avlyfta bekymren för vad som här kallats den kulturella verksamheten. Även under pågående krig äro antalet dagar, som uppfyllas av stridshandlingar för den enskilde individen, så förhållandevis litet, att problemet kvarstår i hela sin vidd. J u längre kriget varar, desto mera växer soldatens behov av andlig kost. Hos oss har fredstjänstgöringens längd intill de sista åren icke varit ägnad att skapa förståelse för att soldatvården är en viktig faktor även i fred. Fredsarbetet med soldatvården måste taga sig uttryck, dels i ett förberedelsearbete för krigsorganisationen, dels i omhänderhavandet av det fast anställda manskapet och de till värnpliktsutbildning inkallade årsklasserna. Genom krigsförberedelsearbetet måste betingelser skapas för omfattande ansvällning av soldatvårdsorganisationen i krig. Detta nödvändiggör en fast ledning av arbetet redan i fred samt dessutom utbildning och skolning för uppgiften av såväl det aktiva befälet som reservbefälet, utbildning av särskilda befattningshavare för soldatvården i krig, organisation av apparaten för såväl den sociala som den kulturella vården, förberedande av lagar och författningar berörande soldatvården samt följande av utvecklingen såväl inom som utom landet på hithörande område. Omhänderhavandet av det fast anställda manskapet och de värnpliktstjänstgörande årsklasserna i fred skall även skapa en fast kontakt mellan folket och krigsmakten. Det gäller här att skapa de erforderliga betingelserna för soldatvården. Till dessa höra främst att miljön är av den art, att soldaten känner trivsel under sin tjänstgöringstid. Denna miljö kan åstadkommas och är nödvändig som ett komplement till den militära utbildningen, vilken med krigets krav för ögonen måste vara hård. Bland annat erfordras trivsamma förläggningsförhållanden i avseende på logementens beläggning och inredning, samt fritidslokaler av olika slag, som möjliggöra, att

60 fritiden utnyttjas på omväxlande sätt för olika intressen m. m. Även fredstjänstgöringen medför krav på sociala åtgärder. Här fordras likaväl som i krig klara bestämmelser för ekonomisk gottgörelse av en mångfald olika slag. Beträffande manskapskassor av olika slag, vilka sammanbragts av medel, som tillskjutits av de värnpliktiga, böra dessa självfallet handhavas efter enhetliga grunder. De anmärkningar som framförts gälla kassor av typen marketenterikassor vid lägre truppförband och motsvarande, kompanikassor m. fl. Det synes rimligt att de värnpliktiga få tillfälle att utöva inflytande på kassans användning. Sålunda hemställde kommittén hos statsrådet och chefen för försvarsdepartementet att de s. k. marketenterinämnderna vid arméns truppförband i fält skulle erhålla en sammansättning, som tillgodosåg kontroll över och medbestämmande i användningen av influtna vinstmedel. Chefen för armén anmälde i sitt remissvar, att den av kommittén föreslagna sammansättningen av sådan nämnd till alla delar kunde godtagas. Den nya nämndens sammansättning jämte bestämmelser för revision har sedermera införts i alla nytryckta upplagor av soldatinstruktioner. En väsentlig fråga är slutligen arbetsanskaffningen, icke bara åt det uttjänta fast anställda manskapet utan även åt de värnpliktiga. Det är icke bara ett allmänt samhällsintresse, att den svenska soldaten efter fullgjord tjänst för kriget genast kan omplanteras i ett arbete, som kan ge honom och hans anhöriga bärgning. Men det är också ett speciellt militärt krav.

61 III. Soldatvårdens omfattning och förslag till organisation. A. Soldatvårdens omfattning. 1. Syfte och grundprincip. I den föregående redogörelsen har visserligen mycket framkommit, som är ägnat att belysa soldatvårdens syften, omfattning och metoder, icke bara i det svenska försvaret utan även inom andra länders försvarsorganisationer. Kommittén anser sig dock böra angiva några allmänna synpunkter på svensk soldatvård och i stora drag redogöra för omfattningen av dess arbetsuppgifter såsom inledning till det förslag om soldatvårdsverksamhetens framtida organisation, som här framlägges. Kommittén vill då såsom en grundläggande princip framhålla, att den svenska soldatvårdens problem måste få en lösning, som tar hänsyn såväl till våra traditioner och vårt moderna samhälles allmänna omvårdnad av medborgarna som även till den svenske soldatens kynne och sätt att reagera i sammanhang som dessa. Visserligen rör man sig vid behandlingen av detta problem med många för alla folk och alla tider gemensamma faktorer. I mycket gemensamma äro också många av de tidsbetonade faktorerna. Det gäller alltid för alla, och kanske i det totala mekaniserade krigets tid i ännu högre grad än förr, att en målmedveten anda hos soldaten är grundläggande för fosterlandets försvar. Soldatvården utgör icke något nytt kapitel i krigshistorien. I alla tider har det lika väl som nu gällt, att fältherren allena icke vinner slaget, och i alla tider har den store härföraren bland sina egenskaper även räknat förmågan att vinna sina soldaters förtroende och lydnad, att väcka deras tapperhet och kampvilja. »I det moderna kriget ha icke bara anspråken stegrats på den enskilde mannens tekniska skicklighet och förmåga till självständig handling, utan samtidigt ställas större krav än någonsin på hans vilja, hans trofasthet och hans mod. I det totala krigets tidevarv beröres frontsoldaten dessutom i högre grad än någonsin av det direkta hotet mot hemorten, som ingalunda är förskonad, från krigets påfrestningar därför att fronten håller. Samma sociala välfärdsstat, som vill vara en föresyn för den enskilde medborgaren, ställer nu på honom krav, för vilkas hårda verklighet mången tills helt nyligen blundade. Den svenske soldatens anda är lika väsentlig som många dyrbara vapen.» De ökade kraven på vilja, ståndaktighet och mod, som det mekaniserade och totala kriget ställer, och som här ovan utvecklats med ett citat ur en artikel av en militär ledamot av kommittén, kunna dock ingalunda mötas av

62 alla människor på samma sätt. Liksom varje individ får söka lösa problemet efter sin bästa förmåga, får också varje folk söka sin lösning. Ty det, som ger styrka och väcker offervilja, är ingalunda detsamma hos alla folk — allra minst i våra dagars splittrade värld. För den svenske soldaten är det dess bättre en naturlig sak att kämpa för sitt land. Men för svensken är det av ålder någonting lika väsentligt att han kämpar för friheten och en lagbunden rättsordning. För svensken av i dag är det dessutom något grundväsentligt att han kämpar för freden. Svensk soldatvård måste ta sikte på dessa grundvärden, och den måste också ta sikte på att dess föremål är den typiske svenske medborgaren, som även i soldatrocken vill vara en fri, rakryggad man, med anspråk på både andligt och ekonomiskt oberoende, blott han gör sin fulla plikt, och unnar andra deras fulla rätt. Hur mycket svensk soldatvård än i fråga om organisation, praktiska metoder och god ordning kan lära i främmande miljö, så är den dömd att misslyckas, om den ej till sin anda är ett med Sveriges folk. Det är av grundläggande betydelse för svensk soldatvård, att varken befäl eller manskap under vapenrocken är något annat än den frie svenske medborgaren. De oundgängliga och värdefulla militära lärdomarna utifrån få ej undanskymma, att vår vilja till försvar gäller vår frihet och vårt nedärvda samhällsskick liksom våra strävanden att ytterligare utveckla vårt folks andliga och materiella kultur. Svensk soldatvård måste syfta till att vara en medborgarvård, som särskilt ägnas dem, vilka genom sin värnplikt — i fred likaväl som i krig — nödtvunget avstängas från en del av de andliga och materiella tillgångar, som tillsammans skapa svensk miljö. Krigets natur är sådan, att hårda påfrestningar för den enskilde aldrig kunna undanröjas. Men just för dessa oundvikliga påfrestningars skull härmän all anledning att söka bespara soldaten sådana bekymmer, som man kan bespara honom, samt att giva sådan hjälp, som kan givas honom. Även i fredstid är en andlig soldatvård en väsentlig del av soldatuppfostran. Ty det är i fred icke mindre än i krig av vikt, att soldaten känner solidaritet med sin omgivning. Han måste känna tillit till sitt befäl, trivsel i sin miljö och förstå, att man vill hans väl. Just i fredstid, då icke samma spända stämning som för närvarande omger den militära tjänsten, är det av synnerligen stor vikt att skapa den känsla av trivsel och förtroende, som ger varje timme av utbildningen ökat värde. Under fredsutbildningen skall även det sinnelag utvecklas, som tillsammans med vapenövningen avser att göra den värnpliktige till en god soldat i krig. Fredstidens soldatvård har sålunda icke blott till syfte att medverka till ett gott resultat av vapenövningen. Den skall även ge sitt eget direkta resultat för framtiden. Av vad kommittén här anfört, framgår med all tydlighet, att enligt dess mening soldatvården är en nödvändig militär uppgift även om den som sådan icke får betraktas som något självändamål utan ytterst måste syfta till den enskilda medborgarens bästa. Dessa två syften låta sig för övrigt väl förenas.

63 Skall soldatvården kunna förverkligas i den mening, som här avses, är dess första betingelse, att det militära befälet känner personligt ansvar härför. Nu som förr måste soldaten i sin chef se en människa, till vilken han kan vända, sig med förtroende. Detta ställer stora krav på befälet av alla grader. När speciella organ ställas till det militära befälets disposition för att biträda med de särskilda kulturella och sociala soldatvårdsuppgifterna, så är avsikten på intet sätt att placera in ett den militära verksamheten ovidkommande organ mellan soldaten och hans befäl. Tvärtom är det en förutsättning för den nya organisationens hela verksamhet, att befälet utnyttjar den och identifierar sig självt med den. Kan däremot den samverkan, som inom den nya organisationen bör framväxa mellan civila och militära krafter, medverka till att på bägge håll nedbryta tendenser till ömsesidig isolering, som onekligen funnits, så kommer detta att vara till gagn icke blott för soldatvården, utan för vårt försvar i dess helhet och för hela vårt samhälle. Mellan försvaret och samhället i övrigt kunna i det nutida Sverige inga naturliga skrankor finnas. Mycket av den soldatvård, som kommittén, i likhet med de militära myndigheterna, vill främja, innebär, att civila intressen och civila synpunkter beredas plats i den militära organisationen. Kommittén finner det ur allmän medborgerlig synpunkt betydelsefullt att så kan ske. Men den anser det även för försvarets rent militära slagkraft betydelsefullt. I medborgaren-soldaten har det svenska försvaret en stor tillgång, bl. a. för undanröjande av missriktade motsättningar. Denna soldattyp kan giva ett väsentligt bidrag till den strikta disciplin och den lydnadsplikt, som kräves av varje svensk soldat, utan att denne därför skall behöva utplåna sin egen personlighet.

2. Den religiösa soldatvården. En ställning för sig, både genom sin art och sin vida äldre tradition, intar den religiösa soldatvården, vilken för en stor del av den kämpande krigsmakten har en central betydelse. Den svenske fältprästens verksamhet under stormaktstidens krig var icke oviktig. Bakgrunden till den stränga krigstukt, som den svenska ledningen sökte och delvis lyckades genomföra i den inhemska delen av den svensk-finska, hären, var religiös. Religiöst grundade voro även modet och offerviljan i den tidens svenska stridskrafter. Behovet av religiös soldatvård har överbefälhavaren, general O. G. Thörnell, belyst med dessa ord, yttrade i februari 1940: »Sverige måste jämte annan beredskap även bli andligt berett att möta faran. Varje svensk behöver äga den livskvalitet, som gör honom fri från panik och fruktan i farans stund. Närmast tänker jag då för min del på den fruktan för död och lidande, vilka så att säga ingå i krigets atmosfär, förlamar den enskildes förmåga av pliktuppfyllelse in i det sista och frestar till att inför påtaglig fara främst söka rädda sig själv. För flertalet människor finnes enligt min tro intet, som är mäktigare att övervinna denna fruktan,

64 än en sund kristen inställning med dess krav på trohet i den ålagda uppgiften samt dess förvissning om ^att livet här blott är ett övergående skede i vår tillvaro och att en högre kärleksfull mening ligger bakom det, som ofta synes oss bero på en blind slump. Att hos vårt folk stärka en sådan inställning är ock att stärka kraften i vår yttre försvarsberedskap.» Den religiösa vården inom krigsmakten skulle nu emellertid både ur religiös och mänsklig synpunkt vara ofullkomlig, om den enbart toge sikte på de uppgifter, som här ovan antytts. Religiös vård har sin egen uppgift och åstadkommer föga med de individuella människorna, som äro dess objekt, om den sätter sig före ett sådant program, som att i första hand göra dem till goda soldater. Den religiösa vårdens uppgift är att söka hjälpa individen att vara en god och trygg människa, varav sedan annat må följa såsom något sekundärt. Det är även ur andra synpunkter av vikt, att den religiösa soldatvården icke uppträder som om kristet religiös inställning vore ett oundgängligt element i det goda soldatskapet. Inom vår försvarsmakt finnas många, som utan att äga religiös övertygelse stå beredda att ge det yttersta offret för fosterland, för frihet och rätt, och som säkerligen också förmå att göra sin insats, om så kräves. Det ingår emellertid icke i kommitténs uppgifter, att närmare behandla den religiösa soldatvårdens principer och organisatoriska problem. Kommittén, som i sitt förslag till fredsmässig organisation av Försvarsstabens avdelning för »Upplysning och press» dock även behandlar den militära själavårdens inordnande, skulle emellertid icke ha på ett tillfyllestgörande sätt fullgjort sitt uppdrag, som avser den sociala och kulturella soldat vården, om den icke konstaterat, att oupplösliga band finnas mellan denna verksamhet och den militära självavården. E t t gott samarbete dem emellan, präglat av ömsesidig förståelse, är någonting för soldatvården väsentligt. Ty det duger lika litet på den andliga soldatvårdens område som ifråga om rent militära dispositioner, att olika tjänstegrenars åtgärder och syften i utförandet få skära ihop. Mellan den religiösa vården och den kulturella måste dock samtidigt gå en klar skiljelinje. Lika klart som man erkänner att inga utomstående instanser med fog kunna ingripa i den religiösa sidan av personalvården, lika klart måste man framhålla, att det icke finns fog för ens ansatser till religiöst förmynderskap över den kulturella verksamheten. Dessa tjänstegrenar måste såväl reellt som organisatoriskt vara klart sidoprdnade med varandra. Lika klart måste deras lydnadsförhållande vara till de militära cheferna.

3. Ben sociala soldatvärden. Militära myndigheter ha betecknat den sociala delen av soldatvården som det primära. Detta kan måhända i första taget synas krasst, men vid närmare eftertanke framstå skälen för denna uppfattning klart. Dessa skäl ha av en av kommitténs militära ledamöter i en artikel utvecklats med följande klargörande ord:

65 »Det innebär intet underskattande av de andliga faktorerna, av vad man med ett modernt slagord kallat den andliga beredskapen, om man konstaterar, att inom försvarsväsendet likaväl som annorstädes den andliga verksamheten behöver ett materiellt underlag. Och det vittnar endast gott om andan, när man konstaterar, att vården om soldatens familj kan vara betydelsefullare för hans motståndskraft än omsorgen om de kämpande styrkornas liv och lem. I det totala krigets tid gå frontsoldatens tankar med stegrad oro till de hemmavarande, som nu också befinna sig på en krigisk front med faror för liv och lem. Det är därför viktigare än någonsin att ge den vid fronten kämpande familjefadern känslan av att hans närmaste icke lida men, därför att han kallats ut. Från finska kriget (1939—40) föreligga gripande vittnesbörd om soldater, som mitt i den våldsamma artillerielden på karelska näset oroade sig mest av allt för huru de hade det där hemma. Under en fredlig beredskapsperiod, med dess i och för sig oroande väntan, kan denna oro för dem där hemma allvarligt tära på soldatens kraft och vilja. Och till denna oro kommer, om ej tillräckliga stödåtgärder vidtagas, lätt en gnagande känsla av att icke vara rättvist behandlad. Ty den, som är utkallad en längre tid, drabbas utan tvivel synnerligen hårt i jämförelse med övriga medborgare. Medan den ene ligger inkallad, själv lever under besvärliga förhållanden och får sin och de sinas ekonomi undergrävd, fullgör den andre kanske mot god betalning sin »värnplikt» i krigsindustriens tjänst. Det kan, säger den inkallade sig, inte vara någon rättvisa i att den som står i främsta linjen, beredd till försvar för folkhemmet, skall se sitt hem falla i ruin.» Därtill kommer den svenske medborgarens erfarenhet av den sociala omvårdnaden, som vårt samhälle på det civila livets områden ansett det vara en ambition att sörja för. Jämförelser mellan å ena sidan denna insats och å andra sidan samhällets vilja och förmåga att ta sig an de inkallades speciella problem i här berörda avseende måste på ett rimligt sätt motsvara varandra. Det ligger i sakens natur, att de sociala påfrestningarna plötsligt förstoras, när på en gång inkallelse sker med många årsklasser, som även rymma medelålders män. Kommittén anser emellertid, att en militär socialvårdande instans bör finnas jämväl i fred, dels i första rummet med hänsyn till förberedelserna för krigets påfrestning, dels i andra rummet för att ta itu med de fredsmässiga socialvårdsuppgifter, som den ettåriga värnplikten framkalla. De sociala påfrestningar, som beredskapsinkallelse och mobilisering dra med sig, kunna och böra icke mötas av militära myndigheter. Den sociala omvårdnaden om den militära personalens anhöriga är en uppgift, som naturligt tillkommer civila organ i hemorten. Men även krigsmakten måste på väsentliga punkter ta befattning med denna för de stridande styrkornas moral vitala fråga — såväl i fråga om åtgärdernas principiella innebörd som deras praktiska utformning. Man står därför här inför ett lagstifningsproblem av blandad civil och militär karaktär, beträffande vilket försvarsväsendets ledning delar ansvaret med övriga statsorgan. 5 — 1969 41

66 Frågan om denna socialvårds innehåll och avvägning ingår icke i kommitténs uppdrag, vilket inskränker sig till att gälla sådana organisatoriska åtgärder, som i vissa avseenden kunna komma ifråga på detta område. Denna frågas avgörande betydelse för den rent militära socialvårdsverksamheten synes dock kunna motivera, att kommittén gör ett principiellt uttalande. Även om statsfinansiella skäl göra det nödvändigt, att i vårt land de ekonomiska bidragen till de inkallades anhöriga åtminstone delvis avvägas efter behovsprincipen, så är det oundgängligen nödvändigt, att detta avvägande icke sker så njuggt, att de inkallades familjer pressas ned till det lägsta existensminimum, som gäller för hjälpen till socialvårdens vanliga klientel. Det är nämligen här icke fråga om social hjälp i vanlig mening, utan familjebidrag och andra bidragsformer måste betraktas såsom ett vederlag för tjänster, som vederbörande gör samhället. Med hänsyn härtill synes det heller icke orimligt, om sådana inkallade som åtnjutit socialhjälp eller eljest levat vid existensminimum, genom familjebidragen och andra bidrag förhjälpas till en standard, som ligger över deras förut normala. Detta soldatens vederlag måste börja utgå i omedelbar anslutning till inkallelserna. Även med alla hittills genomförda förbättringar av bidragsfördelningen till de inkallades familjer, är den nuvarande organisationen icke tillfredsställande. Utan att på något sätt vilja träda andra för närvarande verksamma kommittéer i ämbetet, anser sig den militära socialvårdskommittén böra uttala, att det enligt dess uppfattning är nödvändigt, att i fredstid lägga upp ett särskilt »mobiliseringsverk» för socialvården åt de inkallades familjer. Huru detta verk skall organiseras är det icke kommitténs sak att ens antyda. Som kommittén i det tidigare avsnittet, »Familjebidrag», angivit, måste det för hela soldatvården grundläggande kravet ställas, att denna fråga löses rationellt, så att man undgår upprepanden av de svårigheter, som flera gånger yppat sig vid massinkallelser under de senaste åren och som om vi omedelbart måst gå i krig, kunnat få allvarliga följder. För närvarande kräves liksom framdeles direkt militär medverkan vid handläggningen av dessa lagstiftnings-, organisations- och anslagsfrågor. Nu liksom under rent fredstillstånd måste det vara en väsentlig uppgift för den centrala socialvårdsinstansen i försvarets ledning liksom för berörda civila myndigheter att följa den sociala lagstiftningens utveckling i allmänhet. Den militärsociala lagstiftningens utveckling och praxis måste särskilt beaktas. Den militära ledningen måste vidare medverka till att på detta område de initiativ tagas, som ur soldatvårdens synpunkt synas påkallade. I krig, under beredskap samt i viss mån även i fred blir det dock den primära uppgiften för den centrala militära socialvårdsinstansen att biträda truppförbanden i deras socialvårdande uppgifter. Detta sker genom svar på tolkningsspörsmål, genom inskaffande av uppgifter och lämnande av upplysningar. Den socialvårdande centrala instansen bör ha bättre möjligheter än förbanden att komma i kontakt med civila och militära myndigheter samt enskilda sammanslutningar. Under dess verksamhet samlas en efter hand fördjupad

67 erfarenhet i hithörande spörsmål, som kan komma förbanden till godo. Hinder bör heller ej möta för icke tjänstgörande personal samt personals anhöriga att direkt vända sig till den centrala instansen. Denna del av verksamheten torde emellertid icke kunna förväntas bliva av större omfattning. Av synnerligen stor vikt är vidare att instansen får upprätthålla en nära personlig kontakt med de soldatvårdande organen vid förbanden, liksom också att den får taga verksam del i den fredsmässiga utbildningen av den assistent- och ombudspersonal, som skall biträda befälet vid förstärkt försvarsberedskap och mobilisering. Det är överhuvudtaget av vikt, att kontakten mellan de olika instanserna, liksom den soldatvårdande verksamheten i allmänhet, icke kringgärdas av detaljerade föreskrifter utan att arbetet får bedrivas i ganska fria former. Den socialvårdande verksamhet som utövas av de militära soldatvårdsorganen, måste väsentligen begränsas till att bli en upplysande verksamhet, varvid den individuella upplysningen, handledningen och rådgivningen blir den främsta uppgiften ute vid truppförbanden. Även om ett effektivt socialt mobiliseringsverk kommer till stånd, kan man förutse att de inkallade behöva upplysning om familjehjälpen, bl. a. för att få föreställningar om inbillade orättvisor skingrade eller faktiska orättvisor undanröjda. De behöva vidare hjälp för att göra framställningar vid inträdda förändringar i familjen etc. Att överflytta hela handläggningen av hjälpfrågorna i den hemmavarande hustruns, resp. andra hemmavarande anhörigas händer torde icke vara tillrådligt, då i sådant fall soldaten skulle plågas av oro för att på grund av formella brister icke fullt vederlag komme de närmaste till hända. Vid förbanden uppstår lätt missnöje med olika myndigheters beslut. De olika socialvårdsinstanserna böra medverka till att detta missnöje undanröjes, i den mån det är oberättigat, genom att personalen erhåller upplysning om skälen till besluten och, i den mån det är berättigat, genom att ändring sker i behörig ordning. Den centrala socialvårdsinstansen lär under krig — liksom för närvarande — överhuvudtaget få en betydelsefull uppgift såsom ett organ för upplysning till de militära cheferna och truppen. Upplysning skall vidare kunna lämnas till såväl civila som militära myndigheter och utredningsmän, som behöva och böra utnyttja dess direkta erfarenheter från truppförbanden. Särskilt viktigt är det, att verklig kontakt upprätthålles med den civila myndighet, som är tillsyningsmyndighet för familjebidragsnämnderna. Vid denna upplysningsverksamhet är det av vikt, att soldaten icke enbart orienteras om sina och sina närmastes rättigheter medan han är i krigstjänst. Erfarenheten från andra länder visar, att det även är av största vikt, att soldaten under krig orienteras om det stöd samhället vill och kan giva honom och hans närmaste, när han återgår till civil verksamhet — resp. måste finna nya existensmedel på grund av invaliditet eller andra skäl — samt om det stöd hans närmaste få, när han alls ej återvänder. Om all denna upplysningsverksamhet gäller emellertid, att dess värde blir intet, såvida icke statsmakterna så avväga de

68 statliga vederlagen, att soldaten känner sig rättvist behandlad och vet, att han och hans närmaste icke komma att bli sämre ställda än andra medborgare, därför att han gjort vapentjänst.

4. Den kulturella soldatvården. Den speciella militära upplysningsverksamheten, som måste gå hand i hand med den genom civila organ utövade och till hela folket riktade, bör emellertid organiseras genom det organ för soldatvården, som för närvarande är inrymt i försvarsstabens upplysnings- och pressavdelning. Till sin tidigare i detta kapitel avgivna allmänna deklaration om den svenska soldatvården, synes kommittén icke behöva foga några särskilda synpunkter på den militära upplysningsverksamhetens principiella inriktning. Här skall blott framhållas, att under krig den till krigsmakten speciellt riktade upplysningsverksamheten rätt bedriven kan få mycket stor betydelse för att höja vår motståndskraft. Denna upplysningsverksamhet bör använda alla tänkbara medel, som kunna stå till ledningens förfogande: radio, föredrag genom utsända föredragshållare, assistenter och ombud, film, teaterprogram, genom en fronttidning, särskilda småskrifter etc. Om sålunda i vissa lägen upplysningen kraftfullt bör kunna sättas in i praktiskt taget hela den militära bildnings- och förströelseverksamheten, så bör man eljest söka undvika, att all denna verksamhet får en prägel av målmedveten upplysning. Även i det hårdaste krig behöver soldaten nämligen avspänning likaväl som under värnpliktsutbildning i fred. Bildningsverksamheten kan därför icke tjäna sitt soldatvårdande syfte, om den icke normalt söker att i första hand tillgodose bildningsintressena. Förströelseverksamheten kan icke heller ställa sin publik till freds, om den ej i vanliga fall främst vill ge förströelse. Detta »tjata ej om självklara saker», som yttrats beträffande välment nationell propaganda, är en fingervisning om att upplysningen måste anpassas och avvägas med hänsyn till svensk mentalitet. Detta hindrar dock icke, att det kan vara önskvärt, att bildnings- och förströelseverksamheten ges en sådan karaktär, att den verkar uppbyggande — utan att därför vara påträngande uppbygglig. De kommitterade ha här nämnt bildnings- och förströelseverksamheten i ett sammanhang, och detta har icke skett utan avsikt. Ty även om av tekniska skäl dessa verksamheter måste bedrivas efter delvis olika linjer och måste äga särskilda målsmän och speciellt sakkunnig personal inom den kulturella verksamhetens ledningsorgan i försvarsstaben, så böra de bedrivas i samklang. I själva verket kan icke nog kontakt eftersträvas mellan bildnings- och förströelsedetaljerna. Ty även om truppen med rätta kan göra anspråk på lätt förströelse behöver och bör detta icke vara något hinder för att den får kultiverad förströelse, och även om bildningsarbetet bör ledas av allvarliga syften, så kommer det ofta till korta under fältförhållanden, om det icke bjuder på underhållande moment.

69 Kommittén finner det icke påkallat att här närmare gå in på de olika verksamhetsgrenar, som upptagits av försvarsstabens bildnings- och förströelsedetaljer och som i många fall övertagits från den pionjärverksamhet, som under de första krigsmånadernas igångsattes av centralrådet. De ha tillräckligt utförligt redovisats på annan plats i detta betänkande, och det torde icke vara lämpligt att kommittén i detalj drar upp riktlinjerna för alla dessa grenar av verksamheten. Dock vill kommittén gärna ha understrukit, att mycket av vad som prövats under beredskapsperioden på detta område, bör få fortsätta även sedan fullt fredstillstånd återinträtt. Även om bildningsråden vid truppförbanden, sedan deras organisation förstärkts och djupare förankrats i truppförbanden, efter hand kunna utveckla en allt mera omfattande verksamhet i nära samarbete med hemortens civila instanser på motsvarande områden, torde i flera hänseenden krigsmakten även under fred böra draga nytta av de förmåner, som en viss centralisering kan erbjuda. Detta gäller icke minst om biblioteksverksamheten, om tidnings- och tidskriftsprenumerationen, om på de värnpliktiga speciellt inriktad radioverksamhet, om filmförhyrning, om anskaffning av radioapparater. Det gäller även om den frivilliga undervisningsverksamhet, om vars praktiska prövning kommittén avgivit ett särskilt förslag, som i detta betänkande omnämnes under sin egen rubrik. Kommittén har den uppfattningen, att inom försvarsstaben ett ledande organ även i fred bör finnas för hela den kulturella verksamheten, för socialupplysning, bildningsarbete, och förströelse, vilket i sin tur bör vara samordnat med det ledande organet för den religiösa vården. Den kulturella soldatvården bildar ett sammanhängande komplex. Den bör på olika områden bedrivas med överensstämmande intentioner, och den bör i fred likaväl som i krig vid förbanden betjänas av för de olika grenarna gemensamma organ.

B. Soldatvårdens organisation. 1. Allmän del. Kommitténs åsikt rörande de faktorer, som utöva inflytande på soldatvården och organisationen av densamma, grundar sig främst på de insamlade erfarenheterna från två års beredskapstillstånd. Kommittén har inledningsvis och under kapitlet erfarenheter närmare redogjort för dessa iakttagelser. Det är emellertid nödvändigt att i detta sammanhang ytterligare framhålla några betydelsefulla omständigheter, som visserligen delvis redan kommit till uttryck i den tidigare lämnade redogörelsen. Dessa äro ägnade att belysa de väsentliga faktorer, som inverkat och som alltjämt inverka på soldatvården. Soldatvårdens syfte blir därmed också ytterligare belyst. Det är sålunda först och främst anledning att beakta de säregna förhållanden, som kännetecknat beredskapstillståndet. Under långa perioder härden svenska krigsmakten varit i tjänst, helt eller delvis mobiliserad, utan att krigshandlingar förekommit. I samma omfattning har väl knappast någonsin

70 tillförne i vårt land en stridsberedd krigsmakt stått med för fot gevär. Detta slag av krigstillstånd har fört med sig militärsociala krav, som hos oss icke varit förutsedda. Det synes kommittén självfallet, att här berörda omständigheter avsevärt bidragit till att soldatvårdsproblemen komplicerats. Även om förra världskriget gav många erfarenheter på detta område, ha dessa dock icke för vår del utnyttjats. Kommitténs undersökning huruvida intill årsskiftet 1940—1941 gällande krigsorganisation kunnat tillgodose kravet på ändamålsenlig soldatvård, har givit till resultat, att så icke varit fallet. Den viktiga del av den militära tjänsten, som soldatvården utgör, har enligt kommitténs mening tyvärr icke ägnats uppmärksamhet i nödig omfattning. Orsakerna härtill äro flerfaldiga. Vid tiden för det mera omfattande beredskapstillståndets inträde hösten 1939 saknades visserligen icke helt föreskrifter om att personalen måste omhändertagas i olika hänseenden. Men bestämmelserna voro så allmänt hållna, att de redan av denna grund icke rönte det beaktande, som varit önskvärt. De allmänna bestämmelserna i de militära reglementena voro icke kompletterade med en effektiv organisation av soldatvården. Organisation saknades vid beredskapstillståndets inträde. Det är vidare kommitténs uppfattning, att den sociala delen av soldatvården är grundläggande för all verksamhet härutinnan. Stöd för denna uppfattning har kommittén i rikligt mått också erhållit i yttranden såväl från militära myndigheter som från civilt håll. Även i utlandet inhämtade erfarenheter ha stärkt kommittén i riktigheten av denna ståndpunkt. Sålunda ha de flesta militära myndigheter givit uttryck åt den meningen, att aldrig så kraftiga ansträngningar i syfte att bereda personalen förströelse under fritid kunna leda till positivt resultat, därest icke de ekonomiska bekymren först avlägsnats. Disciplin och framåtanda, två element, som böra känneteckna krigsmakten, kunna icke skapas med mindre än att soldaten befrias från den på sinnet tärande oron för de anhöriga. Kommittén, som vill giva särskilt eftertryck åt denna mening, har därför funnit, att åtgärderna för att förbättra soldatvården i främsta rummet böra avse att undanröja den enskilde soldatens bekymmer för familj och anhöriga. I andra hand, men utan att anse dem mindre betydelsefulla, föreslår kommittén sådana åtgärder, som äro ägnade att giva förströelse i olika former under soldatens fritid. Ansvaret för soldatvården måste enligt kommitténs mening läggas på vederbörande militära chefer. Denna grundläggande princip har också kommit till uttryck i de anvisningar för regements-, bataljons- och kompaniombuden, som i början av innevarande år utfärdades. Förhållandet mellan chef och trupp synes under beredskapstiden i regel ha varit gott. Undantag ha likväl givits och givas alltjämt. För att intet skall underlåtas, som rimligen kan göras för soldatvården, är det emellertid nödvändigt att verksamheten ägnas ständig och fortlöpande kontroll från de högre militära chefernas sida samt att truppbefälet erhåller den skolning för ändamålet, som är nödvändig. Sistnämnda yttrande får dock icke förstås så att en utbildning för dessa uppgifter ensam

71 kan ge önskad effekt, ty huruvida man skall lyckas i dessa strävanden är mindre beroende av formell kunnighet och mera av sinnelaget. Såsom redan vid upprepade tillfällen antytts, ha brister funnits i soldatvården. Det synes icke fylla något ändamål att här, utöver vad som redan framgått av redogörelsen för erfarenheterna, detaljerat beröra anledningarna till de brister, som funnits och delvis ännu finnas. Här må endast några väsentliga orsaker nämnas. Mången gång ha befäl och trupp mötts med en ömsesidig misstro av mer eller mindre förutfattad och konstlad karaktär. Den tidigare förhållandevis korta utbildningstiden har måhända heller icke varit ägnad att grundlägga och befordra den kontakt mellan chef och trupp, som är nödvändig. I de flesta fall ha dessutom lokalförhållandena, även i permanenta förläggningar, icke heller varit sådana, att den för tjänsten nödvändiga känslan av trivsel under fritiden kunnat skapas. Kommittén har i annat sammanhang anledning att återkomma till lokalernas betydelse för soldatvården (sid. 91). Den fåtaliga befälskadern har slutligen icke medgivit, att truppbefälet i tillräcklig omfattning fått ägna sin tid åt truppen. Ofta har nämligen en mångfald andra tjänsteuppgifter ålagts truppbefälet. Att dessa organisatoriska brister, som icke varit ägnade att skapa goda förutsättningar för soldatvården, dessutom till tiden råkat sammanfalla med en period, under vilken social verksamhet inom samhället i övrigt stått främst på dagordningen, har ytterligare varit ägnat att understryka missförhållandet. Kommittén har därför funnit det särskilt angeläget, att hänsyn tages till de här berörda omständigheterna vid ett bedömande av förhållandena på soldatvårdsområdet. I detta sammanhang är det vidare anledning att något beröra den kritik, vilken riktats mot den omtanke om soldaterna, som visats från skilda håll under pågående beredskapstjänstgöring. Kommittén vill som sin uppfattning framhålla, att även om överdriven och under olämpliga former ådagalagd iver att hjälpa i undantagsfall förekommit, rationell soldatvård icke befrämjar en sådan veklighet och slapphet, som synes ha föresvävat vissa kritiker, utan tvärtom skapar ett gott underlag, på vilket disciplin och framåtanda så mycket säkrare kunna byggas. Missförstånden äro endast ägnade att framhäva nödvändigheten av att soldatvården erhåller en fast och klar organisation. När utrikesläget och det därav betingade kravet på beredskap hösten 1939 nödvändiggjorde en partiell mobilisering av för våra förhållanden stor omfattning, gjordes redan kort tid efter inkallelserna åtskilliga erfarenheter beträffande soldatvården. Kommittén har redan i kapitlet Erfarenheter berört de förhållanden, som gåvo anledning till dessa missnöjesyttringar. I syfte att bringa rättelse i de missförhållanden, som framträdde dels i anslutning till nyssnämnda partiella mobilisering, dels i samband med den mera allmänna mobiliseringen våren 1940, ha de militära myndigheterna gång efter annan i order och föreskrifter sökt effektivisera soldatvårdsverksamheten. Kommittén har kunnat konstatera, att resultatet av de genom myndigheterna vidtagna åtgärderna utfallit mycket olika. Härtill har en

72 mångfald omständigheter medverkat. I samband härmed synes det värt att bringa i åtanke, att vad som icke förberetts i en organisation och följaktligen icke kunnat uppbyggas efter en genomtänkt plan, i bästa fall kan hjälpligt rättas till under pågående intensiv verksamhet i övrigt men icke heller mer. Till någon verklig effektivitet kan en improvisation knappast leda. I varje fall nådde vår soldatvård icke därhän under tiden intill årsskiftet 1940—1941. Härmed är icke kommitténs avsikt att anklaga för bristande vilja eller för någon allmän försummelse. Det är snarare så, att svårigheterna blivit för stora för förmågan under rådande utomordentliga omständigheter. En allmän mobilisering berör hela folket och samhället. Det militära socialvårdsproblemet får därför under sådana omständigheter allmän räckvidd. Det intresse, som från militärt håll visats för de inkallades sociala omvårdnad, är därför också ett intresse, som i hög grad delas med hela folket. Kommittén fann sålunda ganska snart efter påbörjandet av sitt arbete i december 1940, att ytterligare åtgärder snabbt borde vidtagas för att i nödig omfattning provisoriskt tillgodose soldatvården. Enär kommittén självfallet icke var i tillfälle att då avgiva något slutligt förslag i ärendet beslöts, att den s. k. ombudsorganisationen, som i anslutning till 1937 års sakkunnigas riktlinjer bland annat genom centralrådet i viss mån redan kommit till stånd vid armén, skulle utbyggas vidare på så sätt att även bataljons- och kompaniombud skulle tillkomma vid de mobiliserade truppförbanden. Det var kommitténs avsikt, att den sålunda föreslagna organisationen, i avvaktan på det resultat, vartill utredningen kunde leda, tillsvidare skulle tillämpas provisoriskt. I samband med avgivande av förslag till en utbyggd ombudsorganisation hade kommittén även utarbetat handledningar och anvisningar för ombudens verksamhet. Ifrågavarande handledningar och anvisningar anbefalldes sedermera till efterrättelse genom överbefälhavaren. De erfarenheter, som kunnat utvinnas om soldatvården efter tillsättandet av ifrågavarande ombud, ha varit gynnsamma. Kommittén har fått intrycket att ombuden fylla en viktig funktion. De äro truppförbandscheferna till ett gott stöd, när de utnyttjas rätt och verka i den anda, som kommer till uttryck i utfärdade handledningar och anvisningar. Anmärkningar mot organisationen ha i regel gällt olämplig personal. Detta har givit kommittén anledning att fästa särskild uppmärksamhet vid de former, under vilka rekryteringen och skolningen av ombudspersonalen skall ske i framtiden. Kommittén återkommer härtill i annat sammanhang (sid. 88). Vid marinen och flygvapnet med sina jämförelsevis små personalstyrkor ha ävenledes åtgärder vidtagits i syfte att biträda truppbefälet i soldatvårdsarbetet. Dessa försvarsgrenars ombudsorganisation har emellertid intill september 1941 icke varit reglerad från centralt håll. Kommittén har dock på grund av det förhållandevis ringa antalet inkallade vid de sistnämnda försvarsgrenarna icke funnit anledning att under pågående utredning ingripa i det provisorium, som där tillämpats och som numera reglerats genom särskilda anvisningar.

2. Ledningen. Av vad som hitintills anförts, torde nödvändigheten av en fast ledning av soldatvårdsverksamheten vara tillräckligt motiverad. Denna ledning måste finnas i såväl krig som fred. Visserligen har hos oss under det pågående världskriget ledningen över åtskilliga provisoriestadier så småningom vuxit sig allt fastare, men den har dock ännu ej nått den organisation, som förhållandena nödvändiggöra. För fredstid finns för handhavande av soldatvården dessutom icke någon särskild ledning upprättad. Centralrådet har enligt sin av Kungl. Maj:t fastställda instruktion mera en stödjande och rådgivande uppgift. Det heter nämligen, att »Centralrådet har att verka för befrämjande, sammanhållning och kontroll av den andliga vården vid försvarsväsendet». Intet har därvid klart utsagts om samlad ledning av soldatvården. Ledningen av verksamheten i såväl krig som fred bör vara knuten till den militära ledningen. 1 fråga om ledningen i krig är det nödvändigt att först redogöra för den uppfattning i fråga om centralrådets ställning och arbetsuppgifter under krig, som kommit till uttryck i 1937 års sakkunnigas utlåtande. När ifrågavarande sakkunniga i november 1938 framlade sitt förslag om den andliga vården inom försvarsväsendet och i detsamma bl. a. föreslogo inrättande av ett centralråd för den andliga vården, ville förslagsställarna icke taga definitiv ståndpunkt till frågan om centralrådets ställning och arbetsuppgifter under krig. Nämnda sakkunniga, vilka dragit upp riktlinjerna för ombudsinstitutionen icke blott vid regementen utan även vid bataljoner och kompanier och vilka dessutom förutsatte, att under krig särskilda själavårds- och undervisningsdetaljer skulle ingå i högkvarteret, förklarade sig hysa tvekan, när det gällde att ta definitiv ståndpunkt i fråga om centralrådets ställning vid inträdande mobilisering. Tvenne alternativ äro möjliga, framhöllo de sakkunniga, och karaktäriserade på följande sätt de båda möjligheterna: 1. Centralrådets uppgifter övertagas av de i högkvarteret ingående själavårdsoch undervisningsdetaljerna, varvid Centralrådet upphör att fungera. Inom själavårdsdetaljen blir sålunda fältprosten närmast ansvarig för förbindelsen med den svenska kyrkans myndigheter, styrelserna för de frikyrkliga samfunden o. s. v. Chefen för bildningssektionen inom undervisningsdetaljen blir i motsvarande mån ansvarig för förbindelsen med resp. bildningsorganisationer m. fl. Båda dessa befattningshavare tvingas därigenom att så att säga hava ansiktet vänt åt två håll. Dels skola de hava uppmärksamheten riktad på förhållandena inom den mobiliserade försvarsmakten, där det kan gälla att med snabba åtgärder vidmakthålla organisationens funktionsduglighet. Dels skola de själva söka uppbringa nödig ersättningspersonal samt i hemorten organisera tillförseln av litteratur, film, tidningar och övrig materiel. 2. Det andra alternativet innebär, att Centralrådet fortsätter sin verksamhet, möjligen med någon ändrad sammansättning, och anslutes till försvarsdepartementet på ett sätt som motsvarar den ställning de militära förvaltningarna äga. Centralrådets uppgift under krig skulle i så fall huvudsakligen bliva att i hemorten organisera tillförseln av såväl personal som materiel för den andliga vården vid den mobiliserade försvarsmakten. Vid ett längre krig torde Centralrådet även

74 böra utgöra en föreläsningsdepå, som tillhandahåller ambulerande föreläsare m. m. I vissa fall kan Centralrådet erhålla uppgiften att insamla frivilliga medel för ändamål i samband med den andliga vården, som icke eljest kunna åvägabringas. Om det första av dessa alternativ yttrade de sakkunniga, att fördelen av en militärt enhetlig organisation icke torde uppvägas av nackdelen av en arbetsbörda, som kan komma att bliva alltför stor och betungande för funktionärerna inom högkvarteret. Det andra alternativet syntes de sakkunniga vara att förorda. De framhöllo dock önskvärdheten av fortsatta överväganden »inom det föreslagna Centralrådet och av vederbörliga militära myndigheter». Dessa närmare övervägande hade icke hunnit komma till stånd, när det andra världskriget bröt ut. 1939 års riksdagsbeslut avsåg endast den fredsmässiga organisationen av den religiösa och kulturella verksamheten vid försvarsväsendet, och när den 20 oktober 1939 Kungl. Maj:t utfärdade instruktion för centralrådet avsåg densamma också endast fredsverksamheten. Den på krigsutbrottet 1939 följande partiella mobiliseringen nödvändiggjorde av lätt insedda skäl, att en ledning av soldatvården vid fälttruppförbanden snarast skapades. Genom Kungl. Maj:ts beslut tillkom inom försvarsstaben en upplysnings- och pressavdelning, inom vilken ärenden berörande truppens omvårdnad i religiöst och kulturellt hänseende bl. a. skulle tillgodoses. Organiserad på detaljer för själavård, bildning, förströelse och film startades härmed en omfattande verksamhet. Det var emellertid ofrånkomligt, att en viss dualism mellan centralrådet och försvarsstaben härigenom uppstod. En uppdelning med tämligen vaga gränser har senare under hand kommit till stånd. Sålunda träffades överenskommelsen, att centralrådet skulle begränsa sin verksamhet till depåerna i hemorten under det att försvarsstaben skulle sköta verksamheten vid fälttruppförbanden. Enär en klar gränsdragning icke kunnat åstadkommas bl. a. därigenom, att fältdepåer förlagts i anslutning till mobiliseringsdepåer, har vid förbanden ofta uppstått fråga om, vilken myndighet man borde hänvända sig till. Den omständigheten, att det ålegat centralrådet jämlikt dess instruktion att till Kungl. Maj:t avgiva förslag till regementsombud m. m. vid fältförbanden, medan försvarsstaben utövat ledningen av verksamheten vid dessa, har på sina håll skapat en viss villrådighet. Av lätt förklarliga skäl har verksamheten vid fältförbanden skötts från försvarsstabens sida. Centralrådet har från att — som ursprungligen tänkts men icke klart utsagts — i fred ha intagit en ledande ställning genom omständigheternas makt i krigsorganisationen övergått till att bliva en rådgivande och stödjande myndighet. Ihågkommas bör dock, att, då centralrådet tillsattes, försvarsstaben icke utövade någon som helst verksamhet på detta område. Kommittén, som närmare undersökt ifrågavarande förhållanden, har för sin del funnit det olämpligt att två verkställande myndigheter äro verksamma på samma område utan var för sig klart avgränsade befogenheter. De arbetsformer, som med tiden under hand naturligt utvecklats och som efter hand alltmer givit centralrådet en ställning av

75 rådgivande och stödjande karaktär, har kommittén funnit ändamålsenliga och ägnade att givas permanent karaktär. Det behöver icke vidare utvecklas, hurusom under det pågående kriget de praktiska erfarenheterna oavlåtligt kommit att påverka både centralrådets arbetsförhållanden och utvecklingen inom försvarsstaben av de olika detaljer och den särskilda avdelning, vilka från militär sida nu handha de olika soldatvårdsuppgifterna beträffande särskilt de mobiliserade fältförbanden. Under krig och förstärkt försvarsberedskap synes det kommittén nödvändigt, att varje dualism i ledningen och administrationen av soldatvården undvikes och att sålunda under krigs- och beredskapsförhållanden även i organisatoriskt hänseende en förstärkt kontakt och ett klarare samordnande eftersträvas mellan soldatvårdens ledning och centralrådet. Härigenom framhäves centralrådets rådgivande och vägledande ställning såsom ett förbindelseorgan mellan de militära soldatvårdsorganen och de civila religiösa, kulturella och sociala myndigheter och organisationer, vilka äga särskild sakkunskap och särskilda resurser på de olika områden, som här komma i fråga. Utan att ytterligare gå in på alla de synpunkter, som tala för en dylik förenkling av organisation och arbetsuppgifter under krig, är det värt att framhållas, att 1937 års sakkunnigas tvekan mellan de tvenne alternativen är fullt förklarlig. Någon erfarenhet av den planerade verksamheten hade de sakkunniga icke att åberopa. Det övervägande, som av nämnda sakkunniga rekommenderats inom det föreslagna centralrådet och av vederbörliga militära myndigheter, hann som tidigare påpekats icke komma till stånd. Man kan emellertid icke nog högt värdera den banbrytande betydelse, som det nytillsatta centralrådets delvis improviserade insatser fingo för soldatvårdens utveckling under det första halvåret av det pågående världskriget. Men vid sidan av dessa positiva erfarenheter stå också negativa. Dessa ha framförallt sin grund i det centralrådet tilldelade verksamhetsfältet, där något annat än stöd och råd i soldatvården aldrig förutsatts. Med denna stödjande och rådgivande verksamhet som arbetsuppgift har organisationen tillmätts. Det är uppenbart, att principiella och praktiska skäl tala för den största möjliga överensstämmelse mellan freds- och krigsorganisation. Dessa krav böra enligt kommitténs uppfattning i lika hög grad gälla för den fredsmässiga utformningen av de militära soldatvårdande organen inom försvarsstaben som för fixeringen av centralrådets ställning och organisation under en kommande fredsperiod. Mellan dessa båda problemkomplex råder dessutom ett oupplösligt sammanhang. Man kan överhuvudtaget icke ta ställning till frågan om centralrådets funktioner och dess förhållande till den militära organisationen, utan att åtminstone i stora drag ha sökt klargöra för sig, huru under en kommande fredsperiod de olika organen för soldatvården inom försvarsstaben skola te sig och vara samordnade. Innan kommittén närmare ingår på frågan om centralrådets sammansätt-

76 ning och verksamhet är det därför nödvändigt att först beröra försvarsstabens organisation i fred för soldatvårdens handhavande. Kommittén har i frågan om försvarsstabens organisation utgått ifrån att dess nuvarande provisoriskt inrättade personalvårdande avdelning — Upplysnings- och pressavdelningen — skall bestå i fred, eventuellt såsom nu samordnad med press- och filmdetaljerna inom avdelningen. Organisationen bör nämligen göras sådan redan i fred. att en framtida improvisation av verksamheten så långt möjligt undvikes. Den krigsorganisation för den s. k. »Upplysnings- och pressavdelningen» som för närvarande tillämpas och som efter hand utbyggts, framgår av nedanstående diagram. Av därpå följande diagram (sid. 77) framgår kommitténs förslag till fredsorganisation för nämnda avdelning. Den bibehållna »soldatvårdsavdelningen» måste självfallet beträffande vissa Organisation i krig för » Upplysnings- och pressavdelningen» inom försvarsstaben. | Avd.-chef|

Souschef

Expedition

Press- och filmsektion3 Själavårdssektion

Kultursektion

Bildningsdetalj

Pressdetalj

Filmdetalj Upplys ning

ni II Fart- Tidningsbiblio- distributek tion

Förströelsedetalj IV Fronttidning

i Flm

n Teater

ra

Radio och spel

delar bli väsentligen en mobiliseringsorganisation. Detta gäller i särskilt hög grad om själavårdssektionen, då det under fred icke torde tarvas någon mera omfattande ledning från försvarsstaben av militärpastorernas verksamhet ute vid truppförbanden. Det kan emellertid vara lämpligt, att den som fältprost vid mobilisering avsedde prästmannen mot ett mindre arvode — förslagsvis 600 kronor per år — står till förfogande för handläggning av vid själavårdssektionen uppkommande spörsmål av rent prästerlig art. Vidare torde man böra utgå från att vid avdelningen finnes en befattning för en kommenderad officer, som skall handhava den formella handläggningen av mobiliseringsverket vid både själavårds- och kultursektionerna. Kommittén utgår ifrån att såväl mobiliseringsverket för fältprästerskapet som mobiliseringsverken för de i kultursektionen ingående detaljerna skola handhas av personal vid försvarsstaben, vilket ingalunda innebär, att 1

Endast i vad avser placerings- och organisationsfrågor. Därest avdelningschefen närmast sysslar med Press- och filmsektionen handlägger souschefen arbetet vid kultur- och själavårdssektionerna. 3 Sektionens detaljorganisation är icke angiven. 2

77 Förslag till organisation i fred för » Upplysnings- och pressavdelningen» inom försvarsstaben.

Expedition

Kultursektion

Press- och filmsektion Pressdetalj

Socialdetalj

Filmdetalj

Bildningsoch törströslsedetalj

Själavårds: sektion

centralrådets medverkan för urval av lämplig personal skulle upphöra. Med hänsyn till den synnerligen stränga sekretess, varmed mobiiiseringsverket alltid skall omgivas, måste man emellertid ifrågasätta lämpligheten av att åt civil personal i en mer eller mindre fristående organisation överlämna vården av dylika handlingar, som även inom den militära ledningen blott kunna disponeras under starkt restriktiva, med vittgående säkerhetsåtgärder omgivna former. Kent praktiska skäl tala också för att soldatvårdsavsnittet i mobiliseringsverket handhas av personal, som genom sin skolning är väl förtrogen med militär organisation och militära former och som har tillfälle att följa de förändringar inom organisationen, vilka gång efter annan inträffa. Kultursektionen kräver även i fred sin specielle chef. Eör denne gäller det att sammanfoga soldatvårdsarbetets olika verksamhetsfält till ett enhetligt helt. Kommittén föreslår, att chefsbefattningen inrättas som en heltidsavlönad civil tjänst på försvarsstabens stat i lönegraden A 27 enligt civila avlöningsreglementet. I likhet med vad som anförts om själavårdssektionen torde förströelsedetaljens verksamhet i fred väsentligen kunna begränsas till mobiliseringsförberedelse. Någon central ledning lär icke vara påkallad för förströelseverksamheten vid de i allmänhet i städer förlagda fredsförbanden. Smidigast synes det kommittén vara att under fred låta denna förpuppade förströelsedetalj såsom en del ingå i bildningsdetaljen, vilken av många skäl, som närmare skola utvecklas, måste utöva en omfattande verksamhet även under fredstid. Beredskapsperiodens erfarenheter ha enligt kommitténs förmenande vidare givit vid handen, att man redan enbart ur mobiliseringssynpunkt måste äga en central ledning av försvarets biblioteksväsende även under fred. Det kan nämligen icke i allmänhet vara möjligt att med biträde av enskilda givare vid mobilisering improvisera ett sådant militärt centralbibliotek, som efter två års ansträngningar nu står till förfogande, utan man måste vara så beredd, att på normalt mobiliseringsvarsel fältbibliotek kunna sändas med den

mobiliserade truppen i fält. Detta förutsätter en fortgående understödjande kontroll av förbandens bokköp och biblioteksverksamhet, sannolikt förbunden med en statsunderstödd central upphandling. Redan det rationella handhävandet av denna omfattande biblioteksverksamhet torde kräva sin man. —) Att bildningsdetaljen bland sin fasta personal måste äga en yrkesutbildad biblioteksman synes därför kommittén ofrånkomligt. Samtidigt lär man böra utgå ifrån att den speciella befattningen med biblioteksverksamheten icke bör handhavas av detaljchefen, enär en rad andra uppgifter även måste åligga honom. Han skall hava överinseendet över icke blott bildningsdetaljens mobiliseringsverk utan även över den förpuppade förströelsedetaljens, han skall på sitt område handleda utbildningen av värnpliktig personal avsedd till assistenter och ombud, han skall vid krigsskolorna och krigshögskolorna samt underofficersskolorna kunna meddela undervisning rörande personalvårdsproblemen och den krigsmässiga organisationen i detta syfte, han skall även gentemot bildningsrådens verksamhet i fred vara en impulsgivande och vägledande kraft i samarbete med centralrådet. Närmast under kultursektionschefen skall slutligen detaljen leda den frivilliga fritidsundervisningen vid krigsmakten. Som chef för bildningsdetaljen har kommittén tänkt sig en därför lämpad civil person. Tjänsterna för berörda personal i bildningsdetaljen böra inrättas som heltidstjänster och avlönas från försvarsstabens stat. De böra hänföras till lönegraderna A 24 resp. A 21 enligt civila avlöningsreglementet. I avdelningens fredsorganisation bör slutligen liksom vid tillämpad krigsorganisation även ingå en socialdetalj. Då mobiliseringsverket beträffande assistenter och ombud förlägges till bildningsdetaljen, kommer visserligen denna socialdetalj icke att i större omfattning taga befattning med frågor rörande mobilisering av personal. Den kommer dock att få sig ålagt ett synnerligen viktigt mobiliseringsproblem, nämligen att från militär sida följa statsmakternas, de socialvårdande myndigheternas samt särskilt familjebidragsnämndernas förberedelser under fredstid för det allmännas omsorger vid mobilisering om de inkallade värnpliktigas familjer och ekonomi. Även om man måste fastslå att lösningen av detta problem, som kommittén i annat sammanhang framhållit, främst är en samhällets civila uppgift och att vid mobilisering de militära myndigheterna icke få belastas med de rutinmässiga socialvårdande åtgärderna, anser kommittén ingen meningsskiljaktighet kunna råda därom, att det är ett vitalt militärt intresse, att de speciella socialvårdsproblem, som beröra de värnpliktiga och deras anhöriga, i fred underkastas en sådan planmässig förberedelse, i lagstiftningsväg och administrativt, att soldaten och hans familj få sitt rättmätiga vederlag utan friktion och utan dröjsmål från den dag mobilisering kungöres. För att bevaka detta vitala militära och medborgerliga intresse, måste försvarsstaben ha till förfogande sakkunnigt biträde, som kan ta initiativ samt utarbeta och föredraga yttranden rörande dessa sociala mobiliseringsproblem men som också kan bevaka de militära intressena beträffande de fredstida socialvårdsproblemen, som kunna

79 förväntas vinna allt större betydelse i och med tjänstgöringstidens förlängning till över ett år. Såsom chef för en dylik socialdetalj har kommittén tänkt sig en väl kvalificerad civil person. Chefen för socialdetaljen bör ha juridisk utbildning och social erfarenhet. övervägande skäl torde tala för att tjänsten tillsättes medelst förordnande för viss tid. Av detalj chefen kommer att fordras bland annat stor initiativkraft. Redan därför är det mindre lämpligt att tjänsten blir en sluttjänst. Den bör inneha vas av en jämförelsevis ung man, och ombyte efter en lagom tidrymd är snarast en fördel. Inom de militära staberna saknas befordringsmöjlighet för honom. Kommittén förutsätter därför, att tjänsten får besättas av statlig tjänsteman, som får behålla plats och tur i sitt vanliga verk. Lämplig tid för förordnandet synes vara tre år. Med hänsyn till nödvändigheten av att få en kvalificerad person synas tämligen goda löneförmåner böra tillförsäkras detaljchefen. Han lärer därför böra sättas lägst i löneklass C 1 enligt civila avlöningsreglementet. I fråga om kultursektionen gäller det, att den på nära håll bör äga tillgång till militärt sakkunnigt biträde. En dylik hjälp torde ofta kunna erhållas av avdelningschefen, vilken bör vara stabsutbildad regementsofficer, men det kan starkt ifrågasättas, huruvida icke under åtminstone vissa perioder en generalstabsaspirant lämpligen kunde kommenderas att tjänstgöra vid kultursektionen. Härigenom skulle man icke blott vinna det eftersträvade militära biträdet utan också ernå den väsentliga fördelen att inom försvarets ledning ett antal generalstabsofficerare efter hand stiftat praktisk kännedom med de kulturella och sociala soldatvårdsproblemen och vunnit förståelse för dem. För skrivhjälp m. m. torde för avdelningens soldatvårdsarbete böra inrättas en befattning som kanslibiträde i lönegraden A 7 och en som kontorsbiträde i lönegraden A 5. Den övriga hjälp i form av assistenter och ytterligare skrivhjälp, som kan befinnas erforderlig torde efter behovet kunna tillgodoses med värnpliktig personal. Beträffande benämningen av den avdelning inom försvarsstaben vilken avses handhava de frågor som här berörts, saknar kommittén anledning att direkt komma med förslag. Likväl vill kommittén i detta sammanhang göra en del påpekanden. Den omständigheten att inom avdelningen även rymmas tjänstegrenar för press och film, vilket i och för sig synes ändamålsenligt, gör en mot verksamheten i soldatvårdshänseende svarande lämplig benämning komplicerad. Det är ett direkt önskemål, att avdelningens namn så att säga kungör soldatvårdsverksamheten. I konsekvens med kommitténs förslag att infoga allt slag av militär personalvård under benämningen soldatvård, synes avdelningen därför böra benämnas »soldatvårdsavdelningen». Enär emellertid press och film som förutsatts alltfort skola inrymmas inom avdelningen blir genom en sådan benämning denna hälft av avdelningens verksamhet anonym. Den nuvarande benämningen synes emellertid kommittén icke lämplig. Sedan kommittén härmed motiverat sin uppfattning om att inom försvars-

80 staben redan i fred bör finnas en organisation, som kan förbereda arbetet i krig och såväl i krig som fred utöva ledning av soldatvården, kommer närmast frågan om samarbetet mellan försvarsstaben och centralrådet att beröras. Härav komma också att framgå de förändringar i nämnda råds sammansättning m. m., som nödvändiggöras av kommitténs organisationsförslag till soldatvårdens handhavande. I bilaga 5 har kommittén framlagt förslag till »Kungl. Maj:ts instruktion för soldatvårdsnämnden». Av praktiska skäl vill kommittén föreslå att denna myndighet erhåller benämningen soldatvårdsnämnden. Den nuvarande fullständiga benämningen på centralrådet har nämligen visat sig vara opraktiskt lång. Kommittén har diskuterat en mångfald olika förslag men icke kunnat finna ett bättre än soldatvårdsnämnden. Det är uppenbart, att benämningen rent formellt sett icke täcker marinens personal, där soldatbenämningen icke finnes. De praktiska synpunkterna böra emellertid i detta fall gå före de formella, såvida man icke genom att giva företräde åt de senare kan åstadkomma en benämning, som är lika ändamålsenlig. Den utformning av den fredsmässigt reducerade personalvårdande delen av försvarsstabens avdelning för upplysning och press, som tidigare här föreslagits, gör enligt kommitténs uppfattning naturligt att även utforma soldatvårdsnämndens fredsmässiga ställning och arbetsuppgift i nära anslutning till den krigsmässiga. Med en förstärkt utbyggnad av de personalvårdande militära organen i fred, synes det motiverat att även i fred undvika dualism, dels genom att tillförsäkra försvarsstabens avdelning för soldatvård en förstärkt representation inom soldatvårdsnämnden, dels genom att befria nämnden från viss administrativ befattning med den direkta soldatvården och understryka nämndens rådgivande och vägledande ställning såsom en förbindelselänk mellan de olika soldatvårdsorganen och de civila, religiösa, kulturella och sociala myndigheter och organisationer, som äga särskild sakkunskap och särskilda resurser på de olika områden, som här komma i fråga. Det är från dessa synpunkter, som kommittén framlagt sitt förslag till instruktion för soldatvårdsnämnden, som är en modifiering av gällande instruktion för centralrådet. Förslaget ansluter sig i allo till vad kommittén i olika sammanhang framhållit. Genom att i soldatvårdsnämnden — hittillsvarande centralrådet — bereda representation för det nya soldatvårdsorganet i försvarsstaben, har dualismen undvikits, bättre möjlighet till nära samarbete vunnits och har samtidigt en fastare förankring av centralrådet i den militära organisationen genomförts, utan att rådets civila karaktär åsidosatts. Antalet representanter för folkbildningsverksamheten har reducerats, men i gengäld har en särskild socialvårdssakkunnig ledamot tillkommit. Att centralrådets kulturvårdssektion föreslås bli en kultur- och socialvårdssektion sammanhänger med den betydelse, som den socialvårdande verksamheten inom försvarsväsendet redan fått. Det kan enligt kommitténs mening endast vara till fördel att soldatvårdsnämnden införlivar socialvården med

81 sin intressesfär, då socialvården är en väsentlig förutsättning för all annan soldatvård och då det endast kan lända till gagn, att försvarsväsendet även i detta hänseende biträdes av ett rådgivande organ med civilt inslag. önskemålet att starkare förbinda soldatvårdsnämnden med försvarsstaben är en motsvarighet till strävandena att ge bildningsråden en starkare förankring i truppförbanden. Lika värdefullt som det kan vara att för soldatvårdens utveckling få disponera över den civila sakkunskapen på området, lika nödvändigt är det, för att soldatvårdsnämndens impulsgivande insats skall bli effektiv, att en nära samverkan uppnås med de militära organen, vilkas uppgift det måste vara — i fred som krig — att på eget ansvar handhava även denna viktiga del av den militära verksamheten. I syfte att giva större frihet vid utseendet av ordförande har föreslagits, att Kungl. Maj:t skulle äga att utse en av de i instruktionen uppräknade ledamöterna till ordförande eller ock utse ordförande utanför denna krets. Av skäl, som icke närmare behöva utvecklas, synes det kommittén mest ändamålsenligt att fältprosten samtidigt är nämndens verkställande prästerliga ledamot. När fältprosten icke är bosatt i Stockholm eller dess närhet, förutsattes dock att den andre statskyrkoprästen fungerar som verkställande ledamot. •

3. Bildningsnämnderna. Som framgår av gällande bestämmelser om bildningsråd vid truppförband (se bilaga 2) äro dessa för närvarande avsedda att endast bestå i fredstid. De tillkommo genom Kungl. brev den 1 december 1939. Deras hittillsvarande verksamhet har till tiden helt sammanfallit med den vid tidpunkten för deras tillsättande redan inträdda beredskapsperioden. Resultatet av bildningsrådens arbete har varit mycket skiftande. Det har mångenstädes, väsentligen på grund av de särskilda omständigheter, sam varit rådande, varit svårt att ernå den effektivitet i bildningsrådens arbete som varit önskvärd. Kommittén har redan under rubriken studieresorna (sid. 50) berört en del av de orsaker, som medverkat härtill. Främst ha personalsvårigheter ställt sig i viss mån hindrande i vägen. Särskilt ha dessa uppstått, när det gällt att samla bildningsråden. Ehuru erfarenheter icke kunnat erhållas om normalt fredsmässig verksamhet, har kommittén funnit anledning att i hög grad ställa sig tveksam till effektiviteten av bildningsrådens nuvarande organisation. Orsakerna till det i stort sett negativa resultatet av arbetet äro givetvis flerfaldiga. Först och främst har en viss valhänthet i att gripa sig an med arbetet kunnat konstateras. Den uppgift, som enligt bestämmelserna ålagts bildningsråden, nämligen att verka samlande, rådgivande och inspirerande i det kulturella arbetet, har i åtskilliga fall icke fyllts. Vid närmare begrundande av bildningsrådens utvecklingsmöjligheter i framtiden har kommittén emellertid funnit den av 1937 års sakkunniga föreslagna organisationen av soldatvårdsarbetet vid truppförbanden, som sedermera utmynnat i bildningsrådens tillkomst, värd att bygga vidare på. I 6 — 1969 41

82 konsekvens med kommitténs förslag till en soldatvårdsnämnd såsom rådgivande och stödjande organ för ledningen av soldatvården synes vid truppförbanden (motsvarande) denna nämnd böra äga sin motsvarighet i där befintliga bildningsnämnder. Kommittén har frångått den gällande benämningen råd och i överensstämmelse med den föreslagna benämningen på det centrala organet, soldatvårdsnämnden, velat ändra ordet bildningsråd till bildningsnämnd. Detta innebär lika litet som kommitténs förslag i övrigt beträffande bildningsnämnderna någon principiell avvikelse från den väg, som statsmakterna på förslag av 1937 års sakkunniga beträtt. Kommittén har vidare kommit till den uppfattningen, att bildningsnämnderna böra bestå även i krig och då kvarbliva i hemorten. De skola sålunda vid mobiliseringsdepåer och motsvarande anstalter alltjämt bedriva sin verksamhet. De kunna härigenom bliva ett gott stöd för soldatvårdsarbetet i hemorten samt även bidraga till upprätthållandet av en eftersträvansvärd kontakt mellan hemorten och till fronter och gränser förlagda styrkor. Den omständigheten, att bildningsnämnderna skola bestå även i krig eller krigstid påkallar emellertid uppmärksamhet, när deras sammansättning skall bestämmas. Sålunda böra i förekommande fall ersättare vara utsedda. Dessa skola vara förberedda för sin verksamhet i bildningsnämnderna. E n bildningsnämnds verksamhet får sålunda icke avstanna av den grund, att en eller flera av dess medlemmar krigsplacerats utom förläggningsorten. Det kan med hänsyn härtill vara lämpligt att, utan eftergift i fråga om kvalifikationer för uppgiften, till medlemmar i bildningsnämnderna i fredstid så långt möjligt utse sådan personal, som kan beräknas kvarbliva vid förläggningsorten även i krig. Som framgår av kommitténs förslag till »Bestämmelser rörande bildningsnämnd» (se bilaga 6) kvarstå i huvudsak samma arbetsuppgifter som för närvarande åvila bildningsrådet. Beträffande sammansättningen ha flera skäl talat för att såväl underofficerarna som de värnpliktiga själva även bli representerade i nämnden. Detta har medfört en utökning av antalet ledamöter från fem till sju. Truppförbandschefen (motsvarande) bör vara nämndens ordförande. Visserligen ha inom kommittén betänkligheter häremot anförts. Otvivelaktigt betungas truppförbandschefen därigenom med ännu en syssla utöver honom redan anförtrodda. Kommitténs önskemål att soldatvårdsarbetet tillerkännes den ställning och vikt, som bör tillkomma detsamma, har motiverat förslaget "att placera truppförbandschefen (motsvarande) som ordförande. Enär det emellertid kan beräknas, att truppförbandschefen (motsvarande) icke vid alla tillfällen är i stånd att personligen leda verksamheten i nämnden, bör han ha rätt att för sig utse en officer som ersättare. Enligt kommitténs mening är det dessutom av betydelse, att en med soldatvårdsarbetet inom truppförbandet (motsvarande) väl förtrogen officer på sätt som föreslagits ständigt anknytes till bildningsnämnden. Såsom redan antytts har en representant för underofficerarna tillkommit. Enligt kommitténs mening föreligga visser-

83 ligen icke lika starka skäl för underofficerskårens representation i bildningsnämnden som för det fast anställda manskapets. I syfte att begränsa nämndens omfattning i största möjliga grad har kommittén därför övervägt, huruvida underofficerskåren överhuvudtaget skulle vara representerad. Representantskapet för det fast anställda manskapet och för underofficerskåren kunde utövas av en och samma person och sålunda ledamoten av bildningsnämnden vara alternativet underofficer eller underbefäl. Enär det emellertid är eftersträvansvärt att ha klara linjer, när det gäller att utse ifrågavarande representant, och det enligt kommitténs mening dock är önskvärt att underofficerskåren gives . tillfälle att aktivt deltaga i soldatvårdsarbetets ledning, synes det kommittén mest ändamålsenligt, att såväl en underofficer som ett underbefäl ingå som ledamöter i bildningsnämnden. Ytterligare ett skäl för detta önskemål är att därmed inom bildningsnämnden placeras en representant, vilken genom sina tjänstgöringsförhållanden mera permanent kan vara att påräkna för soldatvårdsarbetet. E n och samma representant för det fast anställda manskapet är med hänsyn till underbefälets tjänstgöringsförhållanden i regel icke tillgänglig under en så lång period, att en önskvärd kontinuitet i arbetet kan påräknas. För den expeditionella sidan av bildningsnämndens arbete är det slutligen icke minst värdefullt att kunna förfoga över en underofficer. I samband med behandlingen av frågan om underofficerskårens och underbefälets representation i bildningsnämnden har kommittén även hört representanter från resp. personalförbund, vilka därvid framfört sådana synpunkter att kommittén ytterligare styrkts i sitt förslag, att förutom en redan befintlig representant för det fast anställda manskapet även låta en underofficer ingå i bildningsnämnden. Tillsättandet av här berörda representanter i nämnden bör överlämnas åt truppförbandschefen efter förslag från underofficerskåren resp. det fast anställda manskapet. Det förutsattes vidare, att förslagen till truppförbandschefen (motsvarande) skola omfatta tre namn från resp. underofficerskåren och det fast anställda manskapet, av vilka truppförbandschefen utser en till ordinarie ledamot och en till suppleant ur varje personalgrupp. I det nu befintliga bildningsrådet äro de inkallade värnpliktiga icke representerade. Kommittén har emellertid funnit det önskvärt att en ändring härutinnan kommer till stånd, särskilt med hänsyftning på den längre utbildningstid, som nu ålagts de värnpliktiga. Det är även av betydelse ur andra synpunkter, att en värnpliktig anslutes till soldatvårdsarbetets ledning. Utseendet av sådan representant för de värnpliktiga bör förslagsvis tillgå så att varje kompani (motsvarande) utser en elektor, och att dessa elektorer vid gemensamt sammanträde och sinsemellan utse tre kandidater, av vilka truppförbandschefen (motsvarande) nominerar en till ordinarie ledamot och en till suppleant. Utseendet av den värnpliktige ledamoten bör icke äga rum förrän någon tid efter inryckningen, vilket kan innebära att denna plats i bildningsnämnden under en kortare tid måste vara vakant.

För närvarande ingå två civila ledamöter i bildningsrådet. Enligt kommitténs mening är det av stort värde, att folkbildningsarbetet även i framtiden kan representeras på sätt som nu sker. Dessa representanter utses nu av centralrådet på förslag av de samverkande folkbildningsförbunden. Kommittén finner att så alltjämt bör ske, dock bör enligt vad erfarenheten givit vid handen truppförbandschefen beredas möjlighet att inverka på valet av de civila representanterna. De samverkande bildningsförbunden böra ägna sina förslag synnerligen stor omsorg och icke nödvändigtvis begränsa urvalet till medlemmar av de organisationer, som tillhöra de samverkande bildningsförbunden. Av betydelse är dock att de föreslagna äro bosatta i förläggningsorten eller dess omedelbara närhet. Enligt kommitténs mening böra sålunda de civila ledamöterna utses av soldatvårdsnämnden efter förslag av de samverkande bildningsförbundens styrelse och sedan truppförbandschefen (motsvarande) hörts. Soldatvårdsnämnden förutsattes vidare efter enahanda grunder, som här föreslagits för de ordinarie civila ledamöterna, även utse suppleanter för dessa. Med hänsyn till svårigheten att inom mindre garnisonsorter, där mer än ett truppförband är förlagt, finna tillräckligt antal för uppgiften kvalificerade civila ledamöter, synes soldatvårdsnämnden böra ha fria händer att låta de civila ledamöterna verka inom mer än en bildningsnämnd. Beträffande militärpastorn förutsätter kommittén slutligen att denne liksom för närvarande är självskriven ledamot av bildningsnämnden, och att han alltfort utses till sin befattning efter nu gällande grunder. Till militärpastorns suppleant bör den på platsen lämpligaste soldathemsföreståndaren i första hand utses. Soldatvårdsnämnden bör utse suppleant. I sina huvuddrag bör sålunda bildningsnämndens organisation te sig som här nedan anges. I fråga om nämndens verksamhet hänvisar kommittén till sitt »Förslag till bestämmelser rörande bildningsnämnd vid truppförband m. fl.» (se bilaga 6). Ordförande (självskriven ledamot). En underofficer jämte suppleant. Ett underbefäl jämte supplean t. En värnpliktig jämte suppleant. Två civila ledamöter jämte suppleanter. Militärpastorn (självskriven ledamot).

Truppförbandschef (motsvarande). Till ersättare för ordföranden utses av truppförbandschefen (motsvarande) en officer. Utses av truppförbandschefen (motsvarande) på förslag av underofficerskåren. Utses av truppförbandschefen (motsvarande) på förslag av det fast anställda manskapet. Utses av truppförbandschefen (motsvarande) på förslag av genom resp. kompanier (motsvarande) utsedda elektorer. Utses av soldatvårdsnämnden på förslag av samverkande bildningsförbundens styrelse och sedan truppförbandschefen (motsvarande) hörts. Suppleant för militärpastorn utses av soldatvårdsnämnden, varvid lämpligaste soldathemsföreståndaren på platsen i första hand bör komma i fråga.

85 Som föreningslänk mellan de lägre enheterna och bildningsnämnden vill kommittén därjämte föreslå, att för trevnadsfrågor överhuvud vid varje kompani eller motsvarande enhet, på sätt som sker vid fältförbanden, någon bland manskapet utses att vara kompanichefens (motsvarande chefs) biträde.

4. Assistenter och ombud. a. Organisation. Som tidigare nämnts (sid. 14) hava med ingången av år 1941 vid arméns krigsorganiserade förband tillsatts särskilda bataljons- och kompaniombud. Vid marinen och flygvapnet har motsvarande organisation vunnit enhetlighet först innevarande höst. överbefälhavaren har nämligen helt nyligen utfärdat anvisningar för personalvården vid marinen och flygvapnet, som i princip överensstämma med de genom kommitténs försorg utformade anvisningarna för armén. Vid tidpunkten för kommitténs tillsättande var soldatvården icke i erforderlig grad tillgodosedd vid fältförbanden. Här må erinras om, att i sakkunnigeförslaget 1938, som i princip godkändes av statsmakterna 1939, förutom regementsombud även upptogos bataljons- och kompaniombud. Redan 1938 ansågs alltså att enbart regementsombud icke var tillfyllest. Vunna erfarenheter hava sedermera klart ådagalagt, att uppgifterna för ombudspersonalen avsevärt överstiga, vad man kunnat vänta. En omfattande lagstiftning för socialt och ekonomiskt stöd åt de till militärtjänst inkallade har väsentligt komplicerat den sociala rådgivningen. Det har i stor utsträckning icke varit möjligt för truppbefälet, att inom gällande organisationsram och jämsides med annan, rent militär och mången gång synnerligen betydelsefull verksamhet, bemästra och rätt tillämpa den mängd av föreskrifter, som utfärdats på berörda områden. På många håll har nödvändigheten av att äga särskild personal för att biträda de militära cheferna i soldatvårdsarbetet, framtvungit mer eller mindre provisoriska åtgärder utan stöd i gällande mobiliseringsföreskrifter. För att snarast avhjälpa dessa missförhållanden avlät kommittén, som tidigare nämnts, en skrivelse till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, vari ovanstående synpunkter framfördes och framställning gjordes om tillsättande av bataljons- och kompaniombud i överensstämmelse med 1938 års förslag, varvid dock bataljonsombuden närmast skulle avses att biträda vid handläggandet av sociala och ekonomiska frågor. Motsvarande åtgärder föreslogos också för landstormen. Kommittén underströk, att de föreslagna åtgärderna avsågo att avhjälpa »det för närvarande mest trängande behovet inom nuvarande organisationsram, utan att kommitténs slutliga förslag därigenom behöver anses bundet». Inom kommittén utarbetades även förslag till handledningar och anvisningar för ombudspersonal vid lantstridskrafterna, vilka handlingar överlämnades till överbefälhavaren och av denna

86 utan omgång efter smärre justeringar anbefalldes till efterrättelse. Dessa handledningar och anvisningar, vilka med vissa tillägg ännu gälla, återgivas i sitt kompletterade skick i bilaga 4. Kommittén undersökte vidare förhållandena vid marinen och flygvapnet och tog del av de provisoriska åtgärder, som efter hand vidtagits beträffande soldatvården. Kommittén kom därvid till den uppfattningen, att de riktlinjer, som befunnits lämpliga för verksamheten vid armén, borde vara normgivande även för marinen, ehuru marinens organisations- och utbildningsförhållanden kunde motivera vissa avvikelser. För flygvapnet kunde organisationen vid armén utan vidare läggas till grund för soldatvården. Hos överbefälhavaren begärdes alltså, att marinen och flygvapnet skulle förses med soldatvårdsorganisation i överensstämmelse med arméns. Endast sådana avvikelser, som kunde föranledas av organisatoriska krav, borde göras. Den utbyggnad av krigsorganisationen beträffande ombud och assistenter, som av Kungl. Maj:t efter hand fastställts, har tillkommit på kommitténs initiativ. En detaljredogörelse för denna organisation kan icke här lämpligen givas. Sammanfattningsvis må blott nämnas, att till förfogande för varje chef för kompani eller högre förband eller motsvarande styrkor ställts biträdespersonal, som alltefter sin placering benämnes ombud eller assistenter. Vid kustflottan har av organisatoriska skäl tillkommit en personalvårdschef. b. Benämningsfrågan. Kommittén finner det önskvärt, att en enhetlig benämning av personalen införes. Bärande skäl kunna icke andragas för olikartad benämning av denna personal enbart av den anledningen att de tillhöra olika försvarsgrenar. Där sådan likhet icke redan åstadkommits, bör den snarast skapas. Några synpunkter på benämningen anföras här nedan. Skilda meningar finnas rörande lämpligheten av benämningen ombud. Kommittén har därför ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet. Ombudsbenämningen är hämtad ur 1938 års sakkunnigeförslag. Det har emellertid visat sig, att benämningen ombud mångenstädes föranlett missförstånd beträffande ombudets ställning, uppgifter och befogenheter på så sätt, att ombudet ansetts böra uteslutande företräda manskapets intressen och önskemål. I den militära tjänsten få intressemotsättningar mellan olika personalkategorier icke göra sig gällande. I statsrådets och chefens för försvarsdepartementet direktiv till kommittén säges också, »att åtgärder icke kunna få vidtagas, som verka försvagande på disciplin och befälsansvar». Vid bedömandet av denna fråga är det av vikt att beakta, att benämningen ombud i viss mån vunnit hävd. Vidare bör ihågkommas, att vederbörandes uppgift är att biträda den militäre chefen i hans soldatvårdande verksamhet och att det är chefen, som är den ansvarige för att denna verksamhet bedrives och bedrives på ett rätt sätt. Felaktig uppfattning om ombudets ställning och uppgifter beror på bristande upplysning härom, möjligen också på en viss

87 misstänksamhet gentemot den avsedda verksamheten. Men missuppfattn i n g a r k u n n a u p p s t å , även om a n n a n b e n ä m n i n g fastställes och k a n s k e j u s t p å g r u n d av en ä n d r i n g . U p p l y s n i n g om o m b u d s v e r k s a m h e t e n s k a r a k t ä r t o r d e n u m e r a a l l m ä n t h a s p r i t t s . H ä r b e h ö v e r e n d a s t e r i n r a s om, a t t chefen för a r m é n d e n 20 j u n i i år u t f ä r d a d e en a r m é o r d e r , u r vilken följande a n f ö r e s : Det har likväl visat sig, a t t på sina håll missförstånd uppstått beträffande ombudens ställning och uppgift. Upplysningar från olika förband visa, a t t stundom icke blott truppen utan även ombuden på grund av tjänstens benämning missförs t å t t dess innebörd och velat uppfatta den såsom innebärande ett ombudsmannaskap för manskapet. Vid ett kompani har det rent av förekommit, att ett ombud såsom talesman för manskapet sökt genomdriva lindring av en i och för sig väl motiverad bestraffning. Varje dylik tendens måste tillbakavisas, men helst förebyggas. Jag vill därför understryka nödvändigheten av att icke endast cheferna utan även ombuden ta grundlig kännedom om alla för personalvården och ombudstjänsten gällande bestämmelser. För cheferna är det nödvändigt a t t tillse att alla ombud redan n ä r de överta sin tjänst erhålla ett exemplar av anvisningarna och uppmanas a t t ta grundlig kännedom om dessa. Därvid kan det också vara nödvändigt att muntligen för ombudet klargöra dess ställning till chefen och manskapet. Särskilt gäller detta kompaniombuden. Det är emellertid även av vikt att ombudens, särskilt kompaniombudens, ställning och uppgift klargöres för manskapet. Detta sker lämpligen genom att vid ett nyuppsatt fältförband snarast möjligt en redogörelse lämnas manskapet kompanivis rörande bestämmelserna om soldatvård och socialhjälp för de inkallade. När därvid ombudets ställning klargöres, bör dock framställningen icke få sådan form, att manskapet avskräckes att vända sig till ombudet med sina bekymmer och sina önskemål.1 E t t öppet och förtroendefullt förhållande från manskapets sida till ombudet är nödvändigt för a t t ombudet skall kunna biträda chefen på ett tillfredsställande sätt. Muntliga redogörelser för manskapet om soldatvården kunna alltefter förhållandena lämpligen lämnas av kompanichef, regementsombud eller bataljonsombud, eller av kompanichef och något av dessa ombud i samverkan. I dessa redogörelser bör uppmärksamheten icke blott riktas på kompaniombuden utan även klargöras a t t bataljonsombud finnas och att dessa även stå direkt till manskapets förfogande för rådfrågning beträffande socialhjälp och andra personliga bekymmer. Det är nödvändigt att bataljonsombuden regelbundet, minst en gång per vecka, hålla mottagning på varje kompani. För att möjliggöra detta och den nära kontakt med verksamheten vid kompanierna, som förutsattes i anvisningarna, skall bataljonsombudet enligt de nya sammansättningsplanerna vara u t r u s t a t med cykel. Även regementsombudet skall vara utrustat med cykel. K o m m i t t é n h a r icke funnit skäl a t t n u frångå d e n r e d a n h ä v d v u n n a omb u d s b e n ä m n i n g e n . D e t viktigaste i b e n ä m n i n g s f r å g a n s y n e s emellertid komm i t t é n vara, a t t s a m m a b e n ä m n i n g a n v ä n d e s inom hela försvarsväsendet för b e f a t t n i n g s h a v a r e m e d analoga uppgifter och ställning. I s a m b a n d h ä r m e d vill k o m m i t t é n som en l ä m p l i g å t g ä r d r e k o m m e n d e r a ett s a m m a n f ö r a n d e av de olika f ö r s v a r s g r e n a r n a s a n v i s n i n g a r för ifrågavarande p e r s o n a l s v e r k s a m h e t till en för h e l a k r i g s m a k t e n gällande »instruktion för soldatvården». 1

Kursiverat här.

88 c. Uttagning och utbildning. Den personal, som under alltjämt fortlöpande beredskapsperiod uttagits till assistenter och ombud, har av lätt insedda skäl icke erhållit en för sin verksamhet avpassad utbildning. Improvisationen har även i detta avseende kommit att känneteckna organisationen. Uttagningen av personal har skett efter de grunder för dess verksamhet, som framgår av anvisningarna i bilaga 4. Erfarenheterna ha emellertid givit vid handen, att ett starkt behov av speciell utbildning för uppgiften föreligger. Vid personalens uttagning är det nödvändigt att främst beakta de krav på vissa bestämda kvalifikationer för uppgiften, som föreligga. För närvarande torde i varje fall vid armén finnas en relativt väl skickad grupp assistenter och ombud, avsedd att i krig och under förstärkt försvarsberedskap eller motsvarande beredskapstillstånd betjäna krigsorganiserade formationer. Denna stab av soldatvårdspersonal skulle emellertid icke ha varit möjlig att rekrytera och utbilda under ett pågående krigs olika påfrestningar. Även om sålunda för den närmaste framtiden armén får anses väl tillgodosedd med erfaren personal i detta hänseende, är så icke utan vidare förhållandet i framtiden. Kommittén förutsätter därför, att man framdeles skall förbereda mobiliseringen av assistenter och ombud genom att under fred successivt utbilda därför lämplig värnpliktig personal. Då lämpligheten är beroende av de värnpliktigas civila verksamhet och deras intresseinriktning, kan ett urval för utbildning icke äga rum under rekrytåret. Det förefaller lämpligast, att exempelvis vid armén särskild utbildning ordnas under den repetitionsövning på cirka sex veckor, som kan förväntas bli förlagd till 27-årsåldern. Det lärer av organisatoriska skäl icke vara möjligt att för utbildning i fred disponera andra värnpliktiga än dem, som inkallas för obligatorisk tjänstgöring några år efter den första tjänstgöringstiden. Ehuru den värnpliktiges civila intressesfär bör vara grundläggande för urvalet, vill kommittén understryka det ändamålsenliga i, att man i så stor utsträckning som möjligt för ombudsutbildning uttager sådana värnpliktiga, som tidigare utbildats till värnpliktigt befäl. Detta önskemål får dock icke leda till att andra särskilt lämpliga värnpliktiga helt uteslutas från ombudsutbildning. Enär utbildningstidens längd och fördelning på olika perioder i en kommande försvarsordning ännu icke fastställts, kan kommittén icke här framlägga något detaljerat förslag till den fackutbildning i fred som ar ofrånkomlig för den personal, som i krig skall biträda med soldatvårdsarbetet. Det synes därför böra ankomma på försvarsstaben att snarast efter fastställd fredsorganisation organisera utbildningen av berörda personal. Sättet för personalens uttagning i fred lärer också ankomma på försvarsstaben att snarast föreslå, varvid de av kommittén framförda synpunkterna torde böra beaktas. Beträffande urvalet av till utbildning lämpliga värnpliktiga vill kommittén slutligen framhålla ytterligare några synpunkter. Soldatvårdsnämnden bör vid sidan av bildningsnämnderna och förbandscheferna kunna lämna ett

89 viktigt bidrag genom att ställa till förfogande sin egen personalkännedom och sina förbindelser med skilda bildnings- och socialvårdsorganisationer. Sedan under ett antal år en dylik utbildning genomförts, bör ett tillräckligt underlag stå till buds för att utan särskild rådgivning för varje särskilt fall fylla mobiliseringsbefattningarna. Kommittén förutsätter emellertid att soldatvårdsnämndens sakkunskap på berörda område anlitas. Den direkta befattningen med mobiliseringsverket bör däremot, som tidigare framhållits (sid. 77), åligga försvarsstaben och icke soldatvårdsnämnden. Till sist bör i detta sammanhang med några ord utbildningen av assistenter och ombud ytterligare beröras. Utbildningen, som sannolikt bör förläggas centralt till Stockholm, måste omfatta specialundervisning av särskilt kompetenta personer rörande soldatvårdens olika grenar. Viktigt är även att utbildning gives beträffande sociallagstiftning och socialpolitik i allmänhet. E n icke oväsentligt plats bör givas undervisning i militär organisation samt militär förvaltning och expeditionstjänst. Såsom lärare vid dessa kurser böra såsom redan tidigare antytts, cheferna för social- och bildningsdetaljerna bl. a. kunna fungera. d. Tjänsteställning m. m. Beträffande tjänsteställning och tjänstedräkt för den personal, som handhar soldatvården, ha olika uppfattningar gjort sig gällande. Det är icke möjligt att ta ställning till soldatvårdspersonalens uniformering och tjänsteställning som ett från övriga liknande spörsmål isolerat problem. Frågan måste ses i ett större sammanhang. Den personal, som härav beröres, tillhör den icke obetydliga personalgrupp inom den mobiliserade krigsmakten, som i sammansättningsplanerna upptages såsom »civil» personal. Denna intager en särställning inom organisationen. De speciella uppgifter, som tillkomma densamma, ligga i regel icke på det rent militära området. De former, under vilka personalen antages och de villkor, under vilka den arbetar, inverka också på frågans bedömande. Det är kravet på tillgång på sakkunskap inom olika områden vid truppförbanden och motsvarande, som tvingat till införandet av »civil» personal i den militära organisationen. I många fall behöver den sakkunnige icke ha någon militär utbildning. För ändamålet utnyttjas därför personal, som icke är värnpliktig eller som är frikallad. Därigenom sparas utbildade värnpliktiga och befäl. Den civila personalen utgöres av jurister, tolkar, ingenjörer, läkare, tandläkare, veterinärer, apotekare, post- och telegraftjänstemän, meteorologer och vågmästare m. fl., samt till soldatvården hörande personal såsom präster, predikanter, assistenter och ombud. Under sin tjänstgöring uppbär den civile avlöning samt erhåller en tjänsteställning, som svarar mot tjänstens art. Tjänsteställningen anges i sammansättningsplanerna för varje särskild befattning. Denna tjänsteställning tilldelas personalen under tjänstgöring vid mobiliserat förband, anstalt eller formation. Vederbörande konstitueras till innehavare av viss befattning, t. ex.

90 »konstituerad löjtnants (o. s. v.) vederlike». Detta innebär, att han erhåller krigslön enligt den mot tjänsteställningen svarande krigslöneklassen samt äger bära däremot svarande tjänsteställningsbeteckning på uniformen. Med rådande bestämmelser är krigsavlöningen helt avhängig av tjänsteställningen. Den senare bestämmes icke enbart med hänsyn till rent militära skäl, d. v. s. tjänstens krav, utan även med hänsyn till den krigsavlöning, som den för vederbörlig befattning väl kvalificerade anses böra uppbära. Att märka är att krigslönen för de frivilliga utgår enligt för fast anställd personal gällande grunder och icke såsom för värnpliktiga. Frånsett de ekonomiska synpunkterna avser tilldelandet av tjänsteställning att inordna vederbörande befattningshavare i den militära organisationen på ett med hänsyn till tjänsten ändamålsenligt sätt. Härvid uppstår en avvägningsfråga beträffande den ställning vederbörande bör ha dels för sin tjänst vid vederbörligt förband såväl i förhållande till truppen som befälet, dels såsom företrädare för en tjänstegren i förhållande till motsvarande befattningshavare i högre och lägre instanser. Ur rent militär synpunkt föreligger härvid i regel icke något oavvisligt krav på tjänsteställningar, som äro högre än de, som ur ekonomisk synpunkt anses motiverade. Ofta framhålles, att en civil befattningshavare måste för att rätt kunna hävda sig själv och den tjänstegren han företräder ha en i förhållande till det befäl, som han kommer i kontakt med, tillräckligt hög tjänsteställning. Denna uppfattning företrädes bl. a. av dem, som förorda officers tjänstedräkt för präster, assistenter och ombud m. fl. Detta äger med det hittills tillämpade systemet inom vissa gränser sin riktighet. Det är emellertid också klart, att ifrågavarande personal såsom representanter för ett speciellt område framförallt skola verka med sakkunskapens auktoritet och mindre med den auktoritet, som automatiskt anses följa med graden. Särskilt gäller detta dem, som företräda soldatvården. E t t visst minimikrav på tjänsteställning kan emellertid i regel uppställas bl. a. betingat av att vederbörande måste tillförsäkras sådana förläggningsförmåner, då dylika kunna givas i fält, att han har möjlighet att på ett tillfredsställande sätt sköta sina åligganden. Det kan t. ex. ur arbetssynpunkt icke anses lämpligt, att ett bataljonsombud förlägges tillsamman med manskapet. Han måste ha större möjligheter till arbetsro än vad ett fullbelagt tält eller en lada medger. Genom att han gives sergeants tjänsteställning, tillförsäkras han, då förhållandena så medge, detta. De nya uniformsbestämmelserna, som gäller fr. o. m. den 1 oktober 1941, skilja sig från de tidigare huvudsakligast i fråga om gradbeteckningen på axelklaffarna. För den »civila» personalen var denna förut densamma som för militär personal, varför den mest iögonenfallande skillnaden mellan de två kategorierna då utgjordes av den passpoal, som viss civil personal bar. Erfarenheten från beredskapstjänstgöringen ger vid handen, att detta icke var lyckligt. Det är gradbeteckningen på fältmössan, som framförallt faller i ögonen. Passpoalens färg är ofta icke så lätt att uppfatta och i synnerhet icke för menige man att snabbt tyda. Följden härav blir, att den »civile»

91 i de flesta fall tages för officer (underofficer o. s. v.) och också oreflekterat tillmätes dennes rent militära kvalifikationer. Detta behöver icke i och för sig vara något fel men leder lätt till mindre lyckliga konsekvenser såväl för tjänsten som för ifrågavarande personal. Den militära organisationens art nödvändiggör emellertid, att all personal innehar en viss tjänsteställning. En ändring härutinnan för den civila personalen är därför knappast möjlig och har heller icke ifrågasatts av kommittén. Däremot är kommittén av den meningen att den rent militära gradbeteckningen bör borttagas. Till denna gradbeteckning måste de nyinförda »fyrkanterna» vid armén räknas. I stället böra facktecken införas för all civil personal, vilka bäras väl synliga såväl på uniformsrock och kappa som fältmössa. Dessa facktecken böra föreslås av vederbörlig myndighet och fastställas i vanlig ordning. I samband härmed bör på enahanda sätt titelfrågan lösas. Genom de åtgärder, som kommittén här föreslagit, kommer den civila personalens särställning i organisationen att på ett tydligt och bättre sätt markeras. Det skapas en speciell kår av »militärtjänstemän», om vars ställning och uppgifter ingen behöver vara i tvivelsmål. Det kan antagas, att detta i många hänseenden blir till särskild båtnad för den personal, som skall biträda med handhavandet av soldatvården. Alla problem om dess tjänsteställning och ställning till trupp och befäl förenklas högst avsevärt. Den kan ges de fördelar i ekonomiskt och andra hänseenden, som automatiskt följer med en viss befälskategori, och som av olika skäl anses böra tillkomma densamma, utan att den därför kommer att intaga en genom uniformsgrad markerad befälsställning gentemot truppen. »Militärtjänstemannen» kan förväntas ganska snart komma att intaga sin ställning i truppens medvetande såsom en inom den militära organisationen verkande ämbetsman, som har att svara för sin särskilda gren av tjänsten, utan att därvid företräda någon viss personalkategoris speciella synpunkter. Sammanfattningsvis vill kommittén sålunda förorda att den personal, som är avsedd att vid truppförbanden biträda de militära cheferna i soldatvårdsarbetet, tilldelas den tjänsteställning den nu enligt gällande planer innehar, men att den mot angiven ställning svarande militära gradbeteckningen utbytes mot facktecken. Dessa böra vara väl synliga och på ett tydligt sätt angiva den tjänstebefattning, som innehavaren bestrider. Ehuru kommittén saknar anledning att syssla med övrig »civil» personals tjänstedräkt, vill den emellertid icke underlåta att som sin uppfattning framhålla, att facktecknet allmänt borde vara den »civila» personalens yttre utmärkelse.

5. Lokalfrågan. Med utgångspunkt från de erfarenheter, som kommittén inhämtat genom myndigheter och organisationer m. fl. samt de studieresor, vilka företagits av ledamöterna, har lokalfrågan underkastats en ingående granskning. Det har därvid klart framkommit, att förläggningsförhållandena utöva ett avgörande

92 inflytande på soldatvårdsarbetet. Detta gäller såväl vid fältmässiga som vid fasta förläggningar. Enär det av flera skäl — bl. a. praktiska och ekonomiska — icke lärer vara möjligt att konsekvent genomföra ett krav på exempelvis särskilda fritidslokaler vid fältmässiga förläggningar, komma kommitténs överväganden endast att beröra lokalförhållandena vid permanenta förläggningar eller s. k. fredsförläggningar. Vid fältmässiga förhållanden förutsattes, att anskaffandet av dylika lokaler göres beroende av tillgången i orten, som, då förhållandena så medge, kompletteras med i rimlig omfattning anskaffade samlingslokaler av baracktyp (motsvarande). Det är icke kommitténs avsikt, att i lokalfrågan framlägga ett på en totalinventering av det nuvarande för dessa ändamål avsedda lokalbeståndet grundat detalj förslag. Ärendets vikt för soldatvården är emellertid, som tidigare framhållits, av den storleksordning, att vissa allmänna krav och riktlinjer för frågans lösning böra framföras. Redan i februari månad 1941 anmälde kommittén till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet sin uppfattning, »att lokalfrågan, för truppens förströelse och trevnad, borde ägnas nödig uppmärksamhet i samband med planerandet av aktuella ny- och ombyggnader av kasernförläggningar.» Det hade under hand kommit till kommitténs kännedom, att de besparingssträvanden, vilka representerades av 1940 års militära byggnadsutredning, i några fall hotade att gå ut över just sådana lokaler för truppens fritid, vilka kommittén för sin del ansåg nödvändiga. P å statsrådets uppdrag har sedermera samråd ägt rum med nämnda byggnadsutredning. Efter framställning från byggnadsutredningen har en skrivelse i lokalfrågan överlämnats från kommittén. I denna framhölls, att avsikten vore att komma med vissa önskemål, samt att kommittén betraktade fritidslokalfrågans lösning som en avgörande förutsättning för en ändamålsenlig soldatvård. Vidare anfördes som kommitténs uppfattning, att »de besparingssträvanden, vilka 1940 års militära byggnadsutredning bl. a. har till syfte, icke måtte få inkräkta på det oavvisliga kravet på ifrågavarande fritidslokaler.» I en till skrivelsen fogad promemoria framfördes bl. a. följande synpunkter. »Till en god omvårdnad av personalen hör enligt kommitténs mening främst, att de ordinarie förläggningslokalerna icke blott motsvara kraven på allmän hygien utan även att de skänka trevnad. Trevnadssynpunkten är under en lång utbildningstid icke den minst viktiga. Logementen böra icke vara så överbelagda, att rörelseutrymmet blir trångt. För närvarande äro våra kaserner på grund av omfattande inkallelser sedan lång tid tillbaka överbelagda. Även vid en återgång till normala förhållanden komma emellertid de trånga utrymmena i våra kaserner icke att tillåta en förläggning, som motsvarar de krav på hygien och trevnad, som rimligen böra uppställas.» Den undersökning av lokalförhållandena, som kommittén under sina studieresor företagit i åtskilliga förläggningar vid samtliga försvarsgrenar, har givit vid handen att mycket stora brister föreligga. Ofta kunna icke ens de blygsammaste anspråk på trevnad uppfyllas. De mest iögonenfallande bristerna

93 ur personalvårdssynpunkt vid större delen av förläggningarna gälla dels massförläggningen i få men stora logement, dels brist på samlingsrum för fritidsverksamhet, dels ock trånga och i regel mycket otidsenliga marketenterier och manskapsmässar för det fast anställda manskapet. Förhållandena äro på sina håll sådana, att omedelbara åtgärder synas kommittén i hög grad erforderliga. I första hand böra förhållandena vid norrlandstruppförbanden göras drägliga. Den långa vintern tvingar där till inomhusvistelse i större utsträckning än i södra delen av landet. Fritidssysselsättningen i form av såväl bildnings- som förströelseverksamhet kan icke på ett ändamålsenligt sätt ordnas i befintliga utrymmen vid huvuddelen av kasernförläggningarna. Det är kommittén också bekant, att särskilda rent militära krav framkommit på lämpliga skolsalar för den teoretiska undervisningen. Den utsträckta utbildningstiden och därav följande krav på ökad teoretisk undervisning kräva lektionsutrymmen, vilka för närvarande i stort sett kunna betecknas som obefintliga. Här nedan närmare preciserade fritidslokaler böra enligt kommitténs mening icke delas med annan verksamhet. Omständigheterna ha i sådana fall, där provisoriska eller andra anordningar likväl kunnat vidtagas i stor utsträckning, tvingat till att för fritidssysselsättning avsedda lokaler även tagits i bruk för förläggning, utbildning eller t. o. m. som förrådslokaler. Manskapsbibliotek synas förekomma allmänt, men de äro merendels mycket provisoriskt inredda, ofta trånga och utan att i något avseende vara i stånd att fylla de krav, som numera allmänt ställas på ett bibliotek. I anslutning till biblioteken behövliga läs- och skrivrum samt studierum ha i de flesta fall icke kunnat arrangeras. Anledningen till dessa förhållanden är oftast brist på utrymmen. Den studiebarack av standardtyp, som på centralrådets förslag på sina håll kommit till stånd, är en provisorisk lösning i detta hänseende men heller icke mer. Manskapsbibliotek, läs- och skrivrum samt studierum äro enligt kommitténs mening fritidslokaler, vilka skola finnas vid varje freds truppförbands (motsvarande) förläggning och vilka böra vara förbehållna den avsedda verksamheten. Även dagrummen äro lokaler, som endast i yttersta nödfall böra tillgripas för andra ändamål än för vad de avsetts. Där dagrummen verkligen använts för åsyftat ändamål har ofta inredningen varit bristfällig och otidsenlig. Marketenterierna äro i regel icke heller av den art att de motsvara de enklaste anspråk på trevnad. Visserligen har kommittén varit i tillfälle att se marketenterilokaler, som väl motsvara tidsenliga fordringar. Dessa undantag ha emellertid icke kunnat rubba helhetsintrycket av att mycket återstår att göra för att över lag höja dessa lokaler till en godtagbar standard. Marketenterierna böra ägnas den största omsorg. Förutsättningar finnas likväl på många håll att skapa tidsenliga och tillräckligt rymliga lokaler. E t t större mått av trevnad kan ej sällan uppnås genom bättre vård och utnyttjande av förefintliga utrymmen för ändamålet. E t t välordnat marketenteri bidrager avsevärt till den trevnad i kasern, som är så betydelsefull för truppvården.

94 Det är härvid icke minst viktigt, att inredningen av marketenterierna ägnas särskild uppmärksamhet såväl beträffande möbler som dekorationsdetaljer etc. Därest det visar sig, att lägerkassorna icke kunna bidraga till rationella ombyggnads- och inredningsarbeten synas statsmakterna snarast böra ingripa och stödja tillkomsten av ändamålsenliga marketenterier vid truppförbanden. Frågan om marketenteriernas förbättrande sammanhänger nära med det fast anställda underbefälets mässar. Kaderökning liksom utbildningsförhållanden ha i hög grad framhävt behovet av rymligare furirs- och korpralsmässar. Dessa voro i allmänhet redan under tidigare vanliga förhållanden alltför små. Slutligen framstår givetvis önskemålet om praktiskt inredda samlingslokaler för föreläsnings-, biograf- och teaterverksamhet m. m. För större samlingar torde lämpliga anordningar kunna vidtagas i befintliga gymnastikoch exercishus. Behov av mindre samlingssal föreligger även. E n mindre samlingssal finns i regel i anslutning till befintliga marketenterilokaler. Den är emellertid oftast ianspråktagen för helt andra än avsedda syftemål. Inredningen lämnar också i de flesta fall mycket övrigt att önska. Anordningar för idrott och fysisk fostran fordra också sitt beaktande i detta sammanhang. Då det emellertid, som kommittén tidigare framhållit (sid. 51), får förutsättas att dessa anordningar, sedan idrotten blivit en övningsgren på utbildningsprogrammet, på annat sätt komma till stånd, synes behovet av dem icke här särskilt behöva framhållas. Det är uppenbart, att anordningar för idrotten under övningstid även komma idrotten under fritid till godo. Kommittén fäster stor vikt vid att här berörda lokalfrågor snarast lösas. Dagrum, bibliotek, läs- och skrivrum m. fl. höra bland andra till grundvillkoren för en ändamålsenlig personalvård. Den enskildes eller gruppens privata intressen måste också få tillfälle att utvecklas under värnpliktstjänstgöringen. I syfte att giva den militära byggnadsutredningen ytterligare stöd vid bedömandet av, i vilken mån fritidslokalerna böra tillgodoses vid kasernbyggen, har kommittén till utredningen överlämnat svar på en del frågor. Dessa frågor ha under hand uppställts vid sammanträde med delegerade ur kommittén och arkitekter i militära byggnadsutredningen. Svaren åskådliggöra de allmänna riktlinjer, som kommittén funnit lämpliga att följa vid uppgörande av byggnadsplaner för fritidslokaler. Det synes angeläget, att ett allmänt byggnadsprogram för denna grupp av lokaler fastställes. Först med ett sådant program torde det vara möjligt för byggnadssakkunniga att över huvud utforma de tekniska byggnadsprogrammen. I detta sammanhang vill kommittén framhålla, att ett dylikt allmänt program enligt kommitténs mening på intet sätt avser att standardisera fritidslokalernas närmare utformande. Här bör inom det rimligas ram det lokala intresset och det enskilda initiativet alltjämt få göra sig gällande. De ovannämnda frågorna liksom kommitténs under hand översända svar återgivas här nedan.

95 Frågor. Svar. 1. Biblioteksoch studiecirkelverksamhet: A. Hur organiseras biblioteksverksamCentraliserat bibliotek för hela förheten vid ett regemente? bandet. Organisationen för krig bör möjliggöra utsändande av fältbibliotek. I dagrummen böra finnas kartverk, uppslagsböcker m. m. B. Vilka lokaler behövas för biblioBibliotekslokalen bör tillåta praktiska tek och studiecirklar? anordningar för hyllor. Läsplatser för ett begränsat antal. I anslutning till biblioteket bör vidare finnas ett särskilt läsrum och ett särskilt studiecirkelrum med plats för 20—40 personer. C. Hur böra dessa lokaler förläggas Det är förmånligt om dessa utrymmen i förhållande till de militära un- kunna förläggas i anslutning till milidervisningslokalerna? tära undervisningslokaler. Gemensamhetsbruk av studie- och läsrum möjligt. D. För huru stor procent av manEn besöksfrekvens av i runt tal 10 % skapsstyrkan bör man beräkna per dag av inneliggande styrka torde bibliotekslokalerna? Huru många vara sannolik. Av dessa torde ungefär hyllmeter? Vs utnyttja läsplatser i anslutning till biblioteket. E t t ordinärt regementsbibliotek torde omfatta omkring 2 000 band och erfordrar i runt tal 40 hyllmeter. E. Är det önskvärt, a t t biblioteket Biblioteket bör vara skilt från bullerförlägges inom samma byggnad sam omgivning. som marketenteriet? 2. Lokaler för yrkesundervisning slöjd: A. Vilka lokalbehov föreligga?

och

B. Kunna lokaler för a n n a t ändamål vid behov tänkas disponerade såsom fritidslokaler för slöjd och yrkesundervisning och i så fall vilka lokaler? 3. Teater, konsert, bio: A. Bör man förlägga biograf, konsertoch teaterverksamhet till gymnastiksal, marketenteri, undervisningslokaler eller särskild byggnad? B. Vilka bilokaler behövas för dessa ändamål?

Särskilda lokaler för denna verksamhet torde knappast vara möjliga att skapa för rimliga kostnader. Yrkesundervisningen torde helt böra förläggas till befintliga verkstadslokaler vid förbandet. Teoretisk yrkesundervisning torde böra bedrivas i befintliga lektionssalar av olika slag.

Gymnastiksalen är i regel den lämpligaste härför. Scen- och estradanordningar liksom lämplig belysning erfordras alltid. I lektionssalar böra anordningar finnas, som möjliggöra visning av film i samband med den teoretiska undervisningen och utbildningen. I gymnastiksalen eller annan större lokal erfordras maskinrum för filmapparaturen.

96 Idrott. Gymnastiksal med anordningar för A. Vilka önskemål finnas beträffande handboll och tennis m. m. Vid nybygglokaler för idrott? nad böra anordningar för åskådare beaktas. Därest inomhusbad (simbassäng) saknas i orten, bör sådant snarast ordnas. B. Vilka önskemål finnas beträffande Saknas naturbad bör snarast simbasutomhusarrangemang? säng ordnas. Till en kasernbyggnad måste höra idrottsplats. Bad och övrig personlig hygien: A. Vilka allmänna synpunkter på frågan om bastu och simbad föreligga? B. Finnes behov av frisörlokal inom förläggningen? Marketenteri: A. Allmänna synpunkter.

B : Kunna några generella normer bestraffande platsantal i förhållande till förläggningsstyrkan angivas?

C. Böra furirer ha egen serveringslokal eller endast eget sällskapsrum i förbindelse med den större serveringslokalen? D : Böra korpraler ha särskild avdelning eller kunna dessa sammanföras med furirernas avdelning resp. de menigas? E. Böra tidningsrum o. d. samt telefonhytter finnas i samband med marketenteri, även om varje kompani har dagrum samt läs- och skrivrum?

Bastu med duschanordning bör finnas vid varje truppförband (jfr 4: A). Utrymme bör beredas.

Beträffande anordningar för trivsel bör marketenteriet vara konkurrensdugligt med förläggningsortens kaféer och konditorier. Planeringen bör möjliggöra utomhusservering under sommarhalvåret. Besöksfrekvensen är avhängig av den trevnad som bjudes. Besökssiffran torde under dygnets olika tider variera från 0—30 %. Stundom kanske besökssiffran kan komma att uppgå till inemot 50 % av inneliggande styrka. Furirerna böra ha egen avskild lokal. Därest serveringen utan olägenhet kan ordnas gemensamt synes hinder härför icke möta. Särskild lokal för B-klassare behövs icke. Jfr 6:C.

Särskilda tidningsrum erfordras icke. Anordningar för tidningarnas bevarande böra finnas. Som skrivrum böra dagrummen närmast kunna avses. Telefon bör finnas i anslutning till marketenteriet.

Butik eller kiosk: A. Bör butik för tobak, choklad, tidInom marketenteribyggnaden ningar och dylikt förläggas inom nära anslutning till densamma. marketenteribyggnaden eller friliggande?

eller i

97 B. Kan det anses önskvärt, att butiken, om den förlägges inom marketenteriet, sammanföres med marketenteriets kassa?

Intet hinder,

De riktlinjer, som kommittén här framlagt, torde i sina detaljer närmare kunna utformas och läggas till grund för ett allmänt byggnadsprogram vid planerandet av de för soldatvården oundgängligen nödvändiga fritidslokalerna. Självfallet kommer ett program av den omfattning, som här skisserats, att vid ett eventuellt genomförande medföra avsevärda kostnader. Dessa torde emellertid enligt kommitténs mening stå i rimlig proportion till de värden, som stå att vinna. Kostnaderna torde till stor del kunna bestridas genom en väl skött marketenterirörelse. Den grupp av fritidslokaler, som tidigare här berörts, är att hänföra till sådana lokaler, vilka innanför kaserngrindarna skola öka trevnaden för de inkallade. E n annan grupp av fritidsutrymmen utgöres av de utanför kaserngrindarna liggande lokalerna. Kommittén har funnit anledning att bland dessa särskilt beröra de s. k. soldathemmen. Närmare redogörelse för soldathemmen lämnas i bilaga 7. Det arbete, som bedrives inom soldathemsrörelsen är av utomordentligt stort värde. Erfarenheterna från beredskapstjänsten vitsorda också detta allmänna omdöme. Religiös grund och frivillighet äro de två väsentliga faktorer, på vilka hela soldathemsrörelsen hittills vilat. Under senaste tid har kunnat förmärkas en strävan att inom soldathemsrörelsens ram även tillgodose fritidsverksamhet av icke rent religiös karaktär. Kommittén har med tillfredsställelse beaktat detta faktum. För att bringa soldathemsverksamheten till nära samarbete med soldatvården i övrigt böra emellertid, enligt kommitténs mening, truppförbandschefer och militärpräster i större utsträckning än vad nu är fallet, anknytas till styrelserna för resp. soldathem. Överhuvud bör hinder icke möta att till ledningen av soldathemmen knyta vilken lämplig och intresserad person som helst. Frågan om ett förstatligande av verksamheten har diskuterats. Kommittén har av flera skäl icke funnit anledning att föreslå en sådan åtgärd. Den religiösa prägel, som vilar över dessa hem, bör bibehållas. Detta bör likväl icke utesluta, att förströelseverksamhet av annat slag bedrives jämsides med den religiösa. Soldatvårdsnämnden bör utöva viss ledning och kontroll av verksamheten. Rätt och skyldighet för nämnden förutsattes, liksom för det nuvarande centralrådet, att yttra sig över begärda statsanslag för verksamheten samt över förslag till statsunderstödda om- och nybyggnader. Ävenså torde nämnden böra få yttra sig över kvalifikationerna för föreståndare vid soldathemmen. Till gruppen fritidslokaler »utanför kaserngrindarna» kan även räknas s. k. »soldathus». Denna typ av soldatlokal har i vårt land hittills varit tämligen okänd. Under pågående beredskap har här och var i större samhällen inrättats ett slags soldathem av profan karaktär. Dessa provisoriskt inrättade lokaler ha inrymt servering och givit tillfälle till förströelse i olika former så7—1969 41

98 som radio, musik, sällskapsspel och tidningsläsning m. m. På sina håll ha lottaorganisationen ställt sig i spetsen för inrättandet av dylika »soldathus». Ehuru dessa lokaler givetvis ha tillfällighetens prägel, har likväl det enskilda initiativet här fäst tanken på inrättande av permanenta »soldathus» i större garnisonscentra. Sådana klubbliknande lokaler skulle väl lämpa sig att mottaga manskapet under fritiden. Avsikten med dem skulle vara att förbilliga den enskildes utgifter för förströelse och rekreation utanför kasernerna. Kommittén, som beaktat det initiativ i frågan, som för Stockholms del tagits av några enskilda personer, vill för sin del rekommendera tillkomsten av dylika lokaler i större garnisonsorter. Om stiftelse bildas för byggande eller förvärv på annat sätt av sådana lokaler bör bidrag av statsmedel härför kunna utgå med förslagsvis högst 50 % av byggnadskostnaderna eller köpeskillingen. Därigenom torde det frivilliga intresset för detta slag av verksamhet kunna stimuleras till effektiv insats. Reglemente för byggnadens förvaltning liksom for den verksamhet, som där skall bedrivas, fastställes av soldatvårdsnämnden, som också har att pröva inkomna ansökningar om statsbidrag. Kommittén vill på denna punkt i tillämpliga delar hänvisa till det betänkande med utredning och förslag rörande tillgodoseendet av behovet av allmänna samlingslokaler, som avgivits av 1937 års utredning angående allmänna samlingslokaler. Stor vikt har här tillmätts förekomsten av vissa lokaler för fritidsverksamheten. Det är emellertid icke tillfyllest enbart med tillkomsten av sådana lokaler genom ny- och ombyggnad. Det är även av mycket stor betydelse, att lokalernas planering och inredning göres ändamålsenlig och trivsam. Som förhållandena nu äro lämna de, som tidigare berörts, mycket övrigt att önska. För närvarande finnes icke någon, som kan vägleda och råda i allt vad som rör anordning och inredning av för manskapet upplåtna lokaler. Myndigheterna vaka endast över medlens förvaltning. E t t visst anslag ställes till förfogande, varpå följer en mer eller mindre stereotyp lokal upphandling av möbler m. m. Sannolikt kunna de nu i regel allenarådande ekonomiska synpunkterna vid upphandlingen kompletteras med sådana, som även tillgodose rimliga anspråk på kvalitet, stil och trevnad. Dessa senare synpunkter torde kunna tillgodoses utan att kostnaderna därför avsevärt behöva ökas. Skulle emellertid icke detta önskemål kunna tillgodoses inom nu gällande kostnadsram synas inom rimliga gränser ökade anslag väl befogade. Det föreligger emellertid enligt kommitténs mening i detta avseende behov av ett visst mått av vägledande rådgivning. Denna rådgivning bör icke sammanföras med den myndighet, som svarar för anslagens förvaltning. Rådgivningen kan anordnas på ett smidigt sätt och utan stora kostnader genom att lokala militära myndigheter, truppförbandschefer (motsvarande), bemyndigas att tillkalla en på området erfaren person, man eller kvinna. Ifrågavarande person torde för ett arvode om högst 200 kronor per budgetår ställa sin erfarenhet till förfogande. Enär frågan vidare får anses vara nära sammankopplad med soldatvårdsarbetet överhuvud, har kommittén Övervägt, huruvida en central rådgivande instans borde inrättas och denna i så fall förläggas till försvarsstabens soldatvårds-

99 avdelning. I ledningen av soldatvården skulle sålunda ingå en i inredningsarbeten väl förfaren konsulent. Genom talrika resor, under vilka råd och anvisningar vid behov lämnades, skulle en dylik konsulent kunna uträtta ett värdefullt arbete till fördel för ökad trivsel i för manskapet upplåtna lokaler. Emellertid har kommittén, i avvaktan på det resultat, vartill den här ovan föreslagna åtgärden kan leda, icke nu velat föreslå inrättande av en dylik konsulentbefattning. Den föreslagna åtgärden, att särskilda medel ställas till truppförbandschefernas (motsvarande) förfogande för anlitande av viss expertis på området, torde tills vidare vara tillfyllest. Med högst 200 kronor per budgetår och truppförband (motsvarande) skulle med nu gällande organisation kostnaderna belöpa sig till 9 400 kronor vid armén, 1 200 vid marinen och 2 400 vid flygvapnet.

6. Den frivilliga fritidsundervisningen. Ett flertal samverkande omständigheter ha motiverat, att kommittén i sin utredning gjort frågan om fritidsundervisningen till föremål för särskilt omfattande behandling. Gång efter annan har under de senaste femtio åren spörsmålet om undervisning i icke militära ämnen under värnpliktsutbildningen ägnats undersökning. Längre än till teoretiska spekulationer kring ämnet ha emellertid de olika utredningarna icke fört. Det var först 1937 års sakkunnigas förslag till inrättande av bildningsråd vid försvarsgrenarnas truppförband och formationer, som föranledde ett beslut från statsmakternas sida. Kungl. Maj:t fastställde 1939, att dylika bildningsråd skulle inrättas. Härvid förutsattes, att bildningsverksamheten vid truppen enligt truppförbandschefens närmare bestämmande skulle handhas av nämnda råd. Det samtidigt inrättade centralrådet skulle närmast genom sin kulturvårdssektion med anvisningar utöva ett slags ledning av verksamheten. Bildningsverksamhet har också på sina håll bedrivits. Innevarande budgetår har vid flera truppförband en relativt omfattande verksamhet redan igångsatts. P å andra håll åter har så icke skett. Erfarenheter från under rent fredsmässiga förhållanden bedriven fritidsundervisning föreligga ännu icke. Tanken som föresvävat 1937 års sakkunniga, att i den militära organisationen införa utrymme för en fritidsundervisning efter mönster från det fria folkbildningsarbetet har tagit sig uttryck bland annat i de gällande bestämmelserna rörande bildningsråd vid truppförband (se bilaga 2), enligt vilka bildningsrådet skall utgöra ett samlande, rådgivande och inspirerande organ för den fria och frivilliga bildningsverksamheten m. m. Studiecirkeln ansågs som ett värdefullt medel för bildningsverksamheten bland den militära personalen. 1937 års sakkunniga anförde, att »bildningsråden böra låta sig angeläget vara att söka väcka intresse för denna verksamhet och på allt sätt bistå densamma, bl. a. genom att skaffa kvalificerade studiecirkelledare». Närmare riktlinjer för studieverksamheten utarbetades emellertid icke av de sakkunniga. Vid tidpunkten för ifrågavarande sakkunnigas utredning var utgångspunkten beträffande ut-

100 bildningstidens längd helt annorlunda mot vad nu är förhållandet. Sålunda har utbildningstiden för huvuddelen av de inkallade i fred i det närmaste fördubblats. Vidare ha de erfarenheter, som hittills kunnat utvinnas under beredskapsperioden, givit det resultatet, att studiecirkeln icke alltid är en lämplig form för bildningsverksamhet bland den militära personalen. Visserligen ha dessa erfarenheter icke grundats på normala fredsförhållanden eller ens därmed jämförbara utan på högst onormala sådana. Givetvis ha svårigheter och friktioner sammanhängande med beredskapens art högst väsentligt inverkat på det negativa resultatet av de försök till studiecirkelverksamhet, som åstadkommits. Enär det syntes kommittén uppenbart, att fritidsundervisningen utgör ett mycket viktigt led i den soldatvårdande verksamheten och att den värnpliktiga ungdomen bör uppmuntras till att söka kontakt med det frivilliga folkbildningsarbetet i dess olika former, har kommittén gått i författning om att få frågan särskilt utredd. Det var främst den väsentligt förlängda utbildningstiden och därmed sammanhängande speciella frågor liksom bristen på klara riktlinjer för bildningsverksamhetens bedrivande, som motiverade en speciell utredning. I skrivelse den 20 juni 1941 till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet begärde kommittén bemyndigande att tillkalla vissa biträdande utredningsmän. I skrivelsen anfördes följande. »Införandet av en till ett år förlängd första tjänstgöring under värnpliktsutbildningen ställer de militära cheferna och bildningsråden inför många nya problem i fråga om anordningarna för de värnpliktigas fritid. 1940 års militära socialvårdskommitté har även för avsikt att i enlighet med sitt uppdrag framlägga förslag rörande flera dylika uppgifter. En av dessa torde vara att bereda de värnpliktiga, som så önska, möjlighet att utnyttja en del av sin fritid för sin fortsatta civila utbildning vid frivilliga aftonkurser i garnisonsortens olika läroanstalter. Genom en sådan fritidsundervisning kan man å ena sidan hjälpa studieintresserade över det ettåriga avbrottet och för dem underlätta återanknytningen till tidigare verksamhet samt å andra sidan hos nya grupper väcka intresse för planmässigt bedriven utbildning. Kurserna torde böra organiseras av bildningsråden i fritt samråd med ortens skol- och bildningsinstanser. Särskilt statsbidrag torde böra utgå efter central prövning av kursplanerna. Kurserna böra anordnas så, att de kunna genomföras utan hinder för den militära utbildningens planenliga bedrivande. I första hand torde kursplanerna böra ta sikte på en blandad teoretisk och praktisk utbildning ägnad att höja de värnpliktigas civila yrkesskicklighet, men även allmänbildande kurser böra kunna komma ifråga. Måhända bör också övervägas, huruvida icke, när särskilda skäl föreligga, bidrag skall kunna utgå för enskild korrespondensundervisning. Det torde vara önskvärt att redan nästkommande höst organisera sådan frivillig kvällsundervisning. Då anordningarna måste skifta från ort till ort, lär det icke vara möjligt att i förväg exakt fixera kostnaderna, vilka dessutom komma att bero av anslutningen. Dock torde man efter särskild utredning

101 kunna ange några hållpunkter för kostnaderna samt framlägga förslag om verksamhetens omfattning under budgetåret 1941/42. Därvid torde normer böra fastslås för ersättning till lärarpersonal samt beträffande ersättning för utnyttjande av undervisningslokaler och undervisningsmateriel. Slutligen torde förslag böra utarbetas om anvisningar till civila och militära myndigheter och till bildningsråden och uppmaningar till lärarpersonalen samt utkast till icke bindande men normgivande planer för de mest vanliga kurserna.» De biträdande sakkunniga, vilka den 2 juli 1941 tillkallades för ifrågavarande utredning, kunde den 11 därpå följande augusti till kommittén avlämna sitt delbetänkande. Kommittén, som tagit under övervägande att i sin helhet införa de biträdande sakkunnigas utredning i detta betänkande har ansett, att så icke borde ske. Utredningen erbjuder åtskilligt av intresse för frågans belysande och har kommittén funnit sig i stort sett kunna dela den uppfattning i ärendet, som de biträdande sakkunniga framfört. Utredningen har överlämnats i särskild ordning. Kommittén har vid frågans utredande kunnat konstatera, att en sådan fritidsundervisning kan organiseras för de värnpliktiga, som gagnar den militära andan och samtidigt är nyttig ur bildnings- och utbildningssynpunkt. Det har därvid synts ofrånkomligt, att varje försök till lösning av problemet som sådant måste anpassas efter den militära utbildningens krav. Därjämte är det emellertid angeläget att framhålla, att skäl även ur samhällelig synpunkt starkt tala för en frivillig fritidsundervisning. Varje fritidsundervisning, som icke syftar till att nå för de värnpliktigas civila liv nyttiga resultat, skulle snart förlora i intresse för de värnpliktiga och därmed även i betydelse för den militära utbildningen. Under hand har av Arméns utbildningskommission inhämtats, att det förslag, som där förberedes, går ut på att en avsevärd tid anslås till medborgarskolning med däri ingående undervisning även i svenska och räkning. Då emellertid detta förslag ännu ej framlagts och då man ännu icke har kännedom om i vilken omfattning det kan komma att bliva realiserat, ifrågasätter kommittén, huruvida icke särskild frivillig undervisning i svenska och räkning borde ordnas för dem, som tidigare undervisats i svagare skoltyper. Det har vidare synts kommittén ofrånkomligt att försök med frivillig undervisning företagas, innan man slutgiltigt kan ta ställning till frågan om dess nytta och genomförbarhet. — Den verksamhet som på sina håll redan igångsatts på initiativ av skilda bildningsråd bör alltjämt bedrivas. Erfarenheter från denna kunna också läggas till grund för en framtida utformning av organisationen. Från centralt håll anordnad försöksverksamhet bör naturligtvis icke störa på enskilt initiativ anordnad bildningsverksamhet. — Genomförbarheten av en fritidsundervisning överhuvud är för övrigt beroende av det intresse den värnpliktiga ungdomen själv kan komma att visa liksom också av det arbete, som nedlägges av de militära cheferna och bildningsråden. I första hand har det därvid synts kommittén lämpligt att anordna ett begränsat försök under vintern 1941/42. I avvaktan på resultatet av ett sådant försök har

<•

102 anledning icke ansetts föreligga att utforma förslag till bestämmelser för verksamheten. Kommittén återkommer närmare till denna fråga. Som redan tidigare framhållits, är det icke riktigt att dra några allmänna slutsatser av studieverksamhetens svårigheter och begränsning vid beredskapsförbanden. Helt andra möjligheter torde föreligga för en frivillig undervisning i olika former under den värnpliktiges ettåriga fredsutbildning. Det är förhållandena under den fredsmässiga utbildningen, som man här närmast har att ta sikte på. De fredsmässiga förhållandena i en garnison skänka en vida fördelaktigare studiemiljö än som kan bjudas även i de mest inventiösa fältförläggningar under den förstärkta beredskapen. Det vore icke rimligt att ställa alltför höga förväntningar på anslutningen till och resultatet av en sådan frivillig undervisning, som främst är avsedd att gagna den militära utbildningen. Iakttar man icke en försiktig begränsning, så riskerar man å ena sidan att skapa en ram som aldrig fylles och väcka förhoppningar, som aldrig kunna gå i uppfyllelse. Å andra sidan kommer man att göra sådant intrång i den militära utbildningen, att enbart av denna anledning en reduktion av den alltför vittomfattande planen skulle framtvingas. Även med nödiga inskränkningar och med fullt hänsynstagande till synpunkter, som de militära organ, vilka i de olika försvarsgrenarna leda den militära utbildningens planläggning, velat göra gällande, anser kommittén sig kunna konstatera att inom nuvarande utbildningsram en fritidsundervisning kan organiseras. I detta sammanhang vill kommittén ansluta sig till vad 1937 års sakkunniga i sitt betänkande yttrat om den kulturella vården. Det är utan tvivel ett viktigt samhällsintresse, att medborgarna i vårt land i största möjliga utsträckning få stifta bekantskap med det frivilliga folkbildningsarbetet. Från statens, kommunernas och enskilda organisationers sida utföres sedan lång tid tillbaka ett omfattande arbete för att i allt vidare kretsar uppväcka och befrämja de andliga intressena. Trots alla på folkskolans område under de senaste decennierna genomförda reformer måste en frivillig folkbildningsrörelse betraktas som ett nödvändigt komplement till den obligatoriska skolundervisningen. Den nutida stegringen i intensitet på samhällslivets olika områden skänker kravet på fortbildning efter avslutad skoltid ökad styrka. Av betydelse i detta sammanhang är vidare den tekniska utveckling, som under de senaste åren snabbt omgestaltat formerna för vårt liv — och som också »revolutionerat» krigföringen och i hög grad skärpt kraven på de värnpliktigas utbildning. När man med statsunderstödda anordningar vill främja en frivillig undervisning för de värnpliktiga, får man icke vänta sig samma studieresultat som vid en dagsskola eller en aftonskola, vilken omedelbart ansluter sig till dagens arbetsliv. Den militära tjänsten sätter dessutom redan mycket snäva gränser för undervisningens yttre ram. Samtidigt är det dock ett militärt intresse, att en begränsad frivillig undervisning kommer till stånd. I samband med att inom kommittén beslut fattades om att begära tillkallande av särskilda fritids-

103 undervisningssakkunniga, anförde en militär ledamot med instämmande av övriga ledamöter följande: »Införandet fr. o. m. i år av en till ett år förlängd första tjänstgöring under värnpliktsutbildningen ställer de militära cheferna och de med dem samverkande bildningsråden vid truppförbanden inför många nya problem i fråga om anordningar för de värnpliktiges fritid. 1940 års militära socialvårdskommittén har ju även för avsikt att i enlighet med sitt uppdrag framlägga förslag rörande flera dylika uppgifter^ E n av de uppgifter kommittén torde böra taga upp är att bereda dem av de värnpliktiga, som så önska och kunna, möjligheter att systematiskt utnyttja en del av sin fritid för sin fortsatta civila utbildning. Genom frivilliga aftonkurser i garnisonsortens olika läroanstalter kan man bereda de deltagande värnpliktiga icke blott ett önskvärt avbrott i den militära verksamheten utan även en nyttig anknytning till deras civila intressesfär. Det lär visserligen aldrig kunna bli möjligt för flertalet deltagare att vid sidan av en ansträngande militär tjänst genomföra mera omfattande studier. Men mycket är redan vunnet, om man genom sådan undervisning å ena sidan hjälper studieintresserade värnpliktiga över det ettårslånga avbrottet och sålunda för dem underlättar återanknytningen till deras verksamhet och å andra sidan hos nya grupper väcker intresse för planmässigt bedriven utbildning. För sådana kurser som de här ifrågavarande torde några enhetliga snäva gränser icke böra uppdragas utan bildningsråden ges möjlighet att i fritt samråd med lokala skol- och andra bildningsinstanser utnyttja ortens möjligheter i enlighet med föreliggande speciella behov. Därvid torde det vara nödvändigt att statsbidrag får utgå, i förhållande till truppförbandens manskapsstyrka och efter central prövning årligen av de på varje ort uppgjorda kursplanerna». Vikten av att från militär sida ökad omsorg ägnas fritidsproblemet, sedan värnpliktsutbildningen förlängts, vill kommittén särskilt framhålla. Tidigare voro de värnpliktiga huvudsakligen inkallade till utbildning blott under sommarhalvåret, då i vårt land naturen själv drar försorg om fritiden. Nu skola de också tillbringa en hel vinter vid truppförbanden. Även om garnisonsorterna ge de värnpliktiga många tillfällen till förströelse under fritiden, får man icke bortse ifrån, att större delen av ett truppförbands värnpliktiga oftast icke höra hemma i garnisonsorten och sålunda för ett helt år är lösryckt från sin miljö och sina personliga vänner. Särskilt under vintern, då varje stadsbesök av en sådan främling i allmänhet drar med sig utgifter, är det av vikt att ge de värnpliktiga särskilda möjligheter till omväxling, till förströelse och utveckling. Även av detta skäl anser kommittén ett försök med frivillig undervisning för de värnpliktiga väl motiverat. Den form av folkbildningsarbete, som enligt kommitténs mening bäst lämpar sig, är frivilliga aftonkurser, i främsta rummet med praktisk syftning. Även studiecirkeln bör i viss utsträckning komma till användning och för vissa kategorier torde enskild korrespondensundervisning vara att före-

104 draga — stundom det enda tänkbara. Med hänsyn till den militära utbildningens krav är det emellertid nödvändigt att inskränka den frivilliga utbildningen till en kortare period av vinterhalvåret, sammanlagt 3Vä månader, med i huvudsak endast 2 kvällar i veckan. Undervisningen skulle sålunda i genomsnitt vid armén komma att omfatta drygt 28 kvällar med två 45 minuterslektioner. Avsikten med den frivilliga fritidsundervisningen har från början varit att gagna de värnpliktigas forttatta civila utbildning och giva dem, som så önska, lämplig fritidsförströelse. Med hänsyn till det fria och frivilliga folkbildningsarbetets särart och stora utbredning i vårt land bör sålunda en liknande verksamhet inom försvaret praktiseras efter allmänt vedertagna principer, såvida dessa icke bliva hindrande med hänsyn till den militära utbildningens krav. Då sådana hinder enligt kommitténs uppfattning icke synas föreligga, bör hithörande verksamhet i största möjliga utsträckning anknytas till det civila bildnings- och utbildningsarbetet och då icke bara i fråga om den praktiskt utformningen utan även då det gäller bevarandet av den anda, som genomsyrar folkbildningsarbetet i allmänhet. Då denna uppfattning varit vägledande i det av 1937 års sakkunniga avgivna betänkandet och även tjänat som ledstjärna för kommitténs arbete, innebär kommitténs ställningstagande till fritidsundervisningen intet annat än ett inflytande av det fria folkbildningsarbetet i kasernerna. Någon artskillnad i själva undervisningens bedrivande är icke av behovet påkallad. Det militära inslaget består här endast i att programmets omfattning måste göras beroende av de militära utbildningskraven i vad avser disponerandet av tid för undervisningen. Det är sålunda odisputabelt, att varje lösning av problemet måste anpassas efter den militära utbildningens nödvändighet. På den punkten förutsätter kommittén, att ingen oenighet kan råda. Beträffande fritidsundervisningens organisation har förutsatts, att kurserna ordnas genom de militära myndigheternas försorg och under övervakning av dem. — I avvaktan på det resultat vartill en eventuell försöksverksamhet kan leda, synes verksamheten tills vidare böra provisoriskt underställas överbefälhavaren genom försvarsstabens avdelning för upplysning och press, som i detta hänseende liksom i övrigt beträffande soldatvården bör samråda med soldatvårdsnämnden (centralrådet). Då verksamheten vidare skall baseras på civila läroanstalter och organisationer samt deras lärarekrafter, anser kommittén att det bör stadgas rätt för skolöverstyrelsen och dess underlydande inspektionsorgan att inspektera undervisningen ur pedagogisk synpunkt. Anmärkningar mot verksamheten, som framkomma vid inspektionen, skola underställas försvarsstaben och soldatvårdsnämnden (centralrådet). Vid truppförbanden skall verksamheten ledas av bildningsnämnderna under överinseende av truppförbandschefen. På orter, där flera truppförband av armén äro förlagda, böra de olika bildningsnämnderna bilda ett gemensamt undervisningsutskott för organiserande av kurserna. För erhållande av statsanslag måste de av bildningsnämnderna och undervisningsutskotten utarbetade

105 planerna underställas försvarsstaben, vilken i samråd med soldatvårdsnämnden (centralrådet) fastställer desamma. Det har icke undgått kommittén att en livlig medverkan från militärt håll är nödvändig, när det gäller att få fram intresset för verksamheten bland de värnpliktiga. Det är framförallt kompanichefernas — motsvarande chefers — aktiva medverkan, som är nödvändig. Kommittén utgår vidare ifrån, att de värnpliktiga skola bidraga till finansieringen av kursverksamheten genom en anmälningsavgift. Anmälningsavgiften motiveras i första hand med att deltagarna skola känna med sig, att de själva offrat något för undervisningen. Avgiften torde böra sättas till två kronor. Det bör nämligen vara av ett visst värde, att de värnpliktiga själva offra något för undervisningen. Kommittén har vidare prövat frågan, huruvida deltagande skall betraktas som kommendering eller icke. Uteblir deltagare från undervisningen utan styrkt laga förfall, skulle, i fall av kommendering, lärare eller cirkelledare omedelbart göra anmälan till vederbörande truppförband. Sannolikt torde ett sådant krav giva ett visst mått av stabilitet åt verksamheten och förhindra slarv och slentrian. Kommittén har emellertid starkt ifrågasatt en sådan ordning och icke ansett den välbetänkt med tanke på uppskattningen hos de värnpliktiga av fritidsundervisningen och dess framtida rykte. Då det får förutsättas, att den, som uteblir från en lektion utan att ha angivit särskilda skäl, erhåller disciplinstraff, skulle verksamheten kunna löpa risk att bliva jämställd med vanlig militärtjänst, vilket menligt skulle inverka på de värnpliktigas intresse för saken. Sådan tvångsprincip återfinnes icke inom folkbildningsarbetet och bör icke heller tillämpas här. Ordning, punktlighet och reda känneteckna ändå denna verksamhet, där den är som bäst. Detta åstadkommes genom ett förtroendefullt samspel mellan lärare och elever. Deltagare, som slarvar med sina uppgifter eller uteblir från undervisningen, avstänges. Även inom den frivilliga kursverksamheten inom försvaret böra sålunda dessa grundsatser bliva de enda vägledande. Att binda deltagarna vid lektionerna genom kommendering skulle med all säkerhet komma att motverka den anda av förtroende och samarbete, som bör genomsyra en verksamhet av detta slag. Farhågor för att kursdeltagarna skola utebliva från lektionerna i så stor utsträckning att verksamheten äventyras föreligga visserligen, men de få icke överdrivas. Det är emellertid uppenbart, att man måste räkna med en viss »avfallsprocent». Hänsyn härtill måste tagas vid fastställande av minimiantalet deltagare i klasser och cirklar. I syfte att få de värnpliktiga, som frivilligt anmäla sig till kurserna att också fullfölja dem, synes ett bevis om genomgången kurs böra tillmätas värde. Erfarenheterna tala för att ungdomar i den ålder, varom det här är fråga, äro måna om att skaffa sig meriter av detta slag. Den hårda konkurrensen om säkra och förmånliga arbetstillfällen bidrager till detta. En anteckning i inskrivningsboken över genomgången kurs skulle enligt kommitténs mening verka i samma riktning. Den omfattning en fritidsundervisning av här antydd art kan få, torde

106 svårligen låta sig beräknas med någon grad av sannolikhet. Tillträde till den frivilliga fritidsundervisningen bör icke vara förbehållet de värnpliktiga i allmänhet. Även det fast anställda manskapet liksom studenter och likställda böra ha möjligheter att deltaga i undervisningen. När det gäller de senare kategorierna torde en väsentligt lägre procent deltagare vara att påräkna. För beräknande av kostnaderna per budgetår är det emellertid nödvändigt att fixera det maximiantal, som kan givas tillträde till kurserna. De kalkyler, som härvid gjorts av de biträdande sakkunniga, bygga självfallet på antaganden, som först efter en försöksverksamhet kunna verifieras. Dessa sakkunniga ha i sina kostnadsberäkningar räknat med att högst en fjärdedel av de värnpliktiga komma att utnyttja de förmåner, som verksamheten innebär. Den angivna kvoten har synts kommittén väl hög, ehuru kanske försiktigheten bjuder att räkna med en så riklig tillströmning. Erfarenheterna från några större beredskapsförband i depå ha visat, att intresset för det frivilliga bildningsarbetet begränsas till högst 15 % av styrkan. Kommittén anser sig slutligen icke utan erfarenhet av den föreslagna försöksverksamheten kunna angiva den kvot, som bör läggas till grund för kostnadsberäkningarna. Vad angår lärarlönerna hade det varit önskvärt, om de kunnat bringas i överensstämmelse med vad som gäller inom de större bildningsorganisationerna. Skäl har icke synts kommittén föreligga att gradera ersättningen efter dyrorter. Ej heller torde så behöva ske olika ämnesgrupper emellan. Kommittén har enats om lämpligheten av att föreslå ett timarvode om 4 kronor gemensamt för hela landet. Vidare bör arvodet utbetalas till alla lärare oavsett om de äro militärer eller icke. I sin skrivelse till statsrådet rörande utredning av frågan om fritidsundervisningen underströk kommittén vikten av att den frivilliga kursverksamheten i första hand omfattar praktiska ämnen med anknytning till de värnpliktigas yrken och intressen. De biträdande sakkunniga ha också beaktat detta, men ha icke ansett det tillrådligt att inskränka utrymmet för undervisning i samhällskunskap och teoretiska ämnen. De förorda dessutom stor frihet vid uppgörandet av studieplanerna bl. a. med hänsyn till lokala intressen och företeelser. De sakkunnigas uppfattning i dessa frågor synes kommittén väl motiverad. De föreslagna kursplanerna äro preliminära och har kommittén därför icke ansett, att de behöva göras till föremål för särskild granskning. Dock bör stor vikt fästas vid undervisning i svenska språkets behandling i skrift. Som kommittén redan framhållit, är den icke beredd att nu framlägga ett slutligt förslag till fritidsundervisningens ordnande liksom kommittén icke heller anser sig kunna någorlunda precisera kostnaderna för densamma. Kommittén vill med förbehåll för den uppfattning i ärendet, som företrädes i detta betänkande, förorda det förslag till fritidsundervisningens ordnande, som de biträdande sakkunniga avgivit. Kommittén har i september 1941 föreslagit, att en begränsad försöksverksamhet anordnas redan instundande

107 vinter. Därvid förutsattes, att riktlinjer för verksamheten i överensstämmelse med kommitténs uppfattning skulle utfärdas av försvarsstaben, vilken i samråd med centralrådet skulle utöva ledningen av densamma,

7. Kostnader för den föreslagna organisationen. Omkostnadsstaten för soldatvårdsnämnden har kommittén funnit i stort sett böra omfatta samma utgiftsposter som för det nuvarande centralrådet. Anslaget till kurser torde emellertid framdeles kunna utgå, enär det förutsattes att utbildning av personal för soldatvården skall ledas av försvarsstaben och att kostnaderna därför böra beräknas i utbildningsanslagen i allmänhet. I avvaktan på en reglering av utbildningen torde emellertid anslagen alltfort böra inräknas i soldatvårdsnämndens budget. Utgiftsstaten för sammanträdesarvoden och omkostnader samt för expenser och oförutsedda utgifter finner kommittén redan med nu gällande organisation för lågt tilltagen. Under beaktande dels härav, dels av den ökade omfattning för nämnden, som kommittén föreslagit, böra nämnda poster utökas från 2 000 till 4 500 kronor resp. från 1 400 till 2 000 kronor. Den förhållandevis kraftiga ökningen av utgiftsposten sammanträdesarvoden och resekostnader med 2 500 kronor motiveras dessutom av att nämnden oftare än nu bör givas tillfälle att genom personliga studier taga del av arbetet vid truppförbanden. Kostnaderna för soldatvårdsnämnden komma sålunda enligt kommitténs förslag att belöpa sig till 15 400 kronor per år. E n specifikation av dessa samt en jämförelse med nuvarande kostnader lämnas här nedan.

Ordföranden, arvode Två sekreterare, arvoden Verkställande prästerlig ledamot Sammanträden och omkostnader Expenser och oförutsedda utgifter Kurser Summa kronor

Nu

Förslag

400 2 000 1 500 2 000 1 400 5 000 12 300

400 2 000 1 500 4 500 2 000 5 000 15 400

Efter ovannämnda reglering av utbildningen avgår 5 000 kronor, varför nämndens årsbudget kommer att belöpa sig till 10 400 kronor. Understöd i olika former till den frivilliga bildningsverksamheten, biblioteken och föreläsningsverksamheten m. m. vid truppförbanden bör äskas av försvarsstaben. Härvid förutsattes emellertid, att samråd i ärendet äger rum med soldatvårdsnämnden. Kommittén har slutligen icke funnit anledning att nu föreslå högre anslag för verksamheten vid bildningsråden än vad centralrådet i skrivelse den 10 april 1941 till Konungen föreslagit. Den begärda höjningen av dessa anslag synes väl motiverad. Den ändrade organisation av verksamheten, som kommittén föreslagit, kan emellertid föranleda vissa justeringar, som under nu-

108 varande förhållanden icke kunna överblickas. I detta sammanhang vill kommittén vidare framhålla den möjlighet för soldatvårdens ekonomiska stöd r som ligger i de inkomster, vilka tillföras de s. k. lägerkassorna. De torde vid förbanden komma att utgöra det förnämsta ekonomiska stödet för soldatvårdsverksamheten. Anledning finnes sålunda att väl utnyttja de influtna medlen, vilka skola vara manskapet till nytta och nöje. Stor frihet bör givas resp. chefer, när det gäller att använda influtna medel i soldatvårdsarbetet. Härigenom torde också vinnas större intresse och initiativkraft. Beträffande försvarsstaben innebär kommitténs förslag att den nu befintliga avdelningen vid staben bibehålles även i fred. Den fast avlönade personal, som kommittén ansett nödvändig dels för krigsförberedelsearbetet, dels för soldatvårdsverksamhetens ledning i fred utgöres av en avdelningschef — regementsofficer i lönegraden O a 5 eller Oa4, en chef för kultursektionen i lönegraden A 27, en chef för socialdetaljen i lönegraden C 1, en chef för bildnings- och förströelsedetaljen i lönegraden A 24 samt en bibliotekarie i lönegraden A 21. Sektions- och detalj cheferna samt bibliotekarien skola vara civila personer, vilka på förslag av chefen för försvarsstaben efter samråd med soldatvårdsnämnden, skola utnämnas resp. förordnas av Kungl. Maj:t. För fast kansli- och kontorspersonal böra vidare inrättas två befattningar, en i lönegraden A 7 och en i A 5. För resor torde vidare ett förhållandevis rikligt anslag böra stå till avdelningens förfogande. Såsom kommittén anfört beträffande soldatvårdsnämnden, bör ledningens personal i största möjliga utsträckning genom personliga studier taga del av arbetet vid truppförbanden m. fl. Anslaget till resekostnader torde därför böra beräknas till 5 000 kronor. För expenser m. m. bör beräknas 2 000 kronor. Därest vid nyuppsättning av avdelningen inredning m. m. särskilt måste anskaffas, förutsätter kommittén att engångsavgiften härför bestrides i vanlig ordning. Sammanfattningsvis kommer sålunda utgiftsstaten per budgetår för försvarsstabens soldatvårdsavdelning att belöpa sig till Militär personal. Avdelningschef Civil personal. Chef för kultursektionen Chef för socialdetaljen Chef för bildnings- och förströelsedetaljen Bibliotekare Kanslibiträde Kontorsbiträde Fältprosten, arvode

Lönegrad

Kronor

Oa 5—Oa4

11445 A 27 C 1 A 24 A 21 A 7 A 5

10 515 9 000 9 030 7 668 3 651 3 282 600

109 Sammandrag

av

kostnaderna.

Avlöning till avdelningschefen beräknad efter lägsta löneklass inom lönegraden Oa 5 Avlöning till civil personal Arvode Resekostnader Expenser m. m

Kronor

11 445 43 146 600 5 000 2 000

Summa kronor 62 191 De administrativa kostnaderna för den inom försvarsstaben föreslagna avdelningen komma sålunda att belöpa sig till kronor 62 191. Den till avdelningen kommenderade officeren liksom generalstabsaspiranten medföra dessutom kostnader, vilka dock belasta andra anslagstitlar. För bildningsnämnderna har kommittén icke förutsatt några utgifter. Det är emellertid icke osannolikt, att försöksverksamheten med fritidsundervisningen giver vid handen, att sådan medverkan från bildningsnämndens sida erfordras, att ett särskilt arvode är motiverat för den av nämndens civila ledamöter, som särskilt anförtros organiserandet av verksamheten. Kommittén vill emellertid icke utan erfarenheter av en försöksverksamhet nu framlägga förslag därom. Kostnaderna för utbildning av personal, avsedd att biträda med soldatvårdsarbetet i krig, låta sig för närvarande icke beräknas. De äro beroende av den organisation av uttagningen och utbildningen, som i sin tur måste grundas på den fredsorganisation av krigsmakten, som för närvarande är föremål för utredning. Kostnaderna kunna vidare icke beräknas bli av den storleksordning, att de behöva göras till föremål för särskild behandling. De torde böra inräknas i de stora anslagen för olika slag av utbildning inom krigsmakten. Beträffande kostnaderna för föreläsningsverksamhet m. m. vid de centrala utbildningsanstalterna för officerare och underofficerare förutsätter kommittén, att skyldighet att bedriva nämnda undervisning bör åläggas den personal, som föreslagits bli fast anställd på försvarsstabens stat. Därutöver torde framdeles böra beräknas mindre kostnader för sådana orienterande föredrag, där föreläsare i ämnet måste hämtas utanför försvarsorganisationen. För att bestrida utgifter för viss rådgivning i frågor angående anordning och inredning av för manskapet upplåtna lokaler har kommittén förutsatt (sid. 98) ett anslag av högst 200 kronor per budgetår och truppförband att disponeras av resp. truppförbandschefer (motsvarande). De sammanlagda kostnaderna för hela krigsmakten belöpa sig till 13 000 kronor. I detta sammanhang föreslår kommittén, att det stadgas rätt för resp. försvarsgrenschefer, att inom ramen för resp. belopp 9 400, 1 200 resp. 2 400 kronor verkställa de utjämningar i kostnaderna för rådgivningen, som organisatoriska skäl kunna göra lämpliga. Den angivna summan av högst 200 kronor per truppförband och budgetår bör sålunda betraktas som en beräkningsgrund. Sammanfattningsvis belöpa sig de administrativa årliga kostnaderna för

110 soldatvårdsarbetets krigsförberedelse samt för dess ledning i fred till 77 591 kronor, fördelande sig med 15 400 kronor på soldatvårdsnämnden och 62 191 kronor på försvarsstaben. Härtill komma 13 000 kronor för viss rådgivning beträffande bl. a. inredning m. m. av olika lokaler. Tillhopa belöpa sig de av kommitténs förslag föranledda administrativa kostnaderna för soldatvården till 90 591 kronor. Härtill kommer för den frivilliga fritidsundervisning, som av kommittén förordats och som bör vara tillgänglig för de värnpliktiga, vilka fullgöra sin första utbildning i fred, en kostnad per budgetår, som kan komma att belöpa sig till i runt tal 250 000 kronor. För den försöksverksamhet, som kommittén föreslagit innevarande år, har av Kungl. Maj:t begärts 29 000 kronor.

Ill

IV. Kommitténs hemställan. I överensstämmelse med vad som tidigare framhållits under kapitel I I I (sid. 73—107) hemställer kommittén dels att soldatvården erhåller följande organisation dels ock att de övriga åtgärder, som framföras under IV: C nedan (sid. 113), genomföras. Ledningen i krig, under förstärkt försvarsberedskap och i fred skall vara så organiserad, som i stora drag framgår av nedanstående diagram. Kungl. Maj:t

ÖB Högkvarter Försvarsstab

Soldatvårdsnämnd

Krigsmaktens truppförband, formationer och anstalter m. fl. Bildningsnämnder

Anm.

Streckad linje markerar samråds- och annan rådgivningsverksamhet.

A. Organisationen i krig*. 1. Soldatvårdsnämnden. Nämnden skall i överensstämmelse med kommitténs förslag till instruktion för densamma i bilaga 5 lyda direkt under Kungl. Maj:t och bestå av följande ledamöter, fältprosten, en präst i svenska kyrkan, en representant för frikyrkliga samarbetskommittén, avdelningschefen vid försvarsstabens avdelning för soldatvård, chefen för kultursektionen vid samma avdelning, en representant för försvarsväsendets underbefälsförbund, två representanter för folkbildningsverksamheten samt en socialvårdssakkunnig ledamot. För varje ledamot skall finnas en suppleant. Bland de utsedda ledamöterna eller ock utöver desamma utses ordförande. Verksamheten i nämnden skall vara fördelad på två sektioner, en religionsvårdssektion och en kultur- och socialvårdssektion. För varje sektion skall finnas en sekreterare.

2. Högkvarteret. Inom högkvarteret skall finnas en särskild avdelning (eller sektion), vilken för soldatvården skall inrymma en själavårdssektion och en kultursektion (jfr diagram sid. 76). Avdelningschefen skall vara stabsutbildad regementsofficer. Chef för själavårdssektionen är fältprosten. Chef för kultursektionen är den civila befattningshavare, som redan i fred förutsattes vara chef för sektionen. Vid sektionen skola handläggas alla frågor av social och kulturell art, som beröra krigsmaktens personal i krig. 3. Truppförbanden m. fl. a. B i l d n i n g s n ä m n d e r . Vid truppförbandsdepåer och motsvarande anstalter skola bildningsnämnderna i enlighet med förslag till bestämmelser för bildningsnämnder i bilaga 6 utöva sin verksamhet även under krig eller förstärkt försvarsberedskap (sid. 82). Nämnden skall ha följande sammansättning: Truppförbandschefen (motsvarande) skall vara ordförande. Till ersättare för ordföranden utses av ordföranden en officer; en underofficer jämte suppleant, som utses av truppförbandschefen på förslag av underofficerskåren; ett underbefäl jämte suppleant, som utses av truppförbandschefen på förslag av det fast anställda manskapet; en värnpliktig jämte suppleant, som utses av truppförbandschefen på förslag av genom resp. kompanier (motsvarande enheter) utsedda elektorer; två civila ledamöter jämte suppleanter, som utses av soldatvårdsnämnden på förslag av samverkande bildningsförbundens styrelse och sedan truppförbandschefen hörts samt militärpastorn jämte suppleant. Suppleanten utses av soldatvårdsnämnden. b. A s s i s t e n t e r och ombad. För att biträda resp. militära chefer i arbetet med personalens handhavande i socialt och kulturellt hänseende skola vid de krigsorganiserade truppförbanden, formationerna m. fl. fr. o. m. en enhet av kompanis (motsvarande) omfattning resp. vid flottan fr. o. m. fartyg eller fartygsförband med en personalstyrka över 40 finnas assistenter och ombud Gällande anvisningar för ifrågavarande personal böra inarbetas i en för hela krigsmakten gällande instruktion för soldatvården (sid. 87). Formerna för uttagning och utbildning av personal avsedd att bestrida befattningar som assistenter och ombud böra regleras av försvarsstaben, varvid av kommittén framförda erinringar böra beaktas (sid. 88). Nu gällande tjänsteställning för assistenter och ombud bibehålles. Gradbeteckningen utbytes mot facktecken, vilket även bör gälla för fältprästerskapet (sid. 89).

113 B. Organisationen i fred. 1. Soldatvårdsnämnden. Soldatvårdsnämndens organisation skall vara densamma i fred som under krig och förstärkt försvarsberedskap. Organisationens omfattning framgår av kommitténs förslag å sid. 111.

2. Försvarsstaben. För krigsförberedelsearbetet med soldatvården och för soldatvårdens ledning i fred skall vid försvarsstaben finnas en avdelning eller däremot svarande organisation. Avdelningschefen skall vara stabsutbildad och ha samma ställning som övriga avdelningschefer inom staben. Vid avdelningen skall finnas en själavår ds sektion och en kidtursektion. Den senare skall omfatta en socialdetalj och en bildnings- och förströelsedetalj. Chef för själavårdssektionen är fältprosten, vilken skall handlägga ärenden av rent prästerlig art. Chef för kultursektionen skall vara en civil befattningshavare, som tillsättes av Kungl. Maj:t på förslag av chefen för försvarsstaben i samråd med soldatvårdsnämnden. Chefer för resp. socialdetaljen samt bildnings- och förströelsedetaljen skola vara civila befattningshavare, vilka tillsättas efter enahanda grunder som föreslagits för kultursektionschefen. I övrigt skall vid avdelningen finnas den personal, som kommittén i annat sammanhang föreslagit (sid. 78—79). E n generalstabsaspirant bör beordras som biträde hos avdelningschefen. 3.

Truppförbanden m. fl.

a.

Bildningsnämnder.

Bildningsnämnder skola finnas vid samtliga fredstruppförband (motsvarande) och ha den sammansättning, som framgår av kommitténs förslag å sid. 112. b. Soldatvårdsutbildnin g m. ni. Snarast efter fastställd fredsorganisation bör försvarsstaben organisera utbildningen av personal avsedd att biträda med soldatvården i krig (sid. 88). Vid officers- och underofficersutbildningen skall grundlig kännedom meddelas om de speciella faktorer, som höra till soldatvården. I resp. personalchefers instruktioner skall ansvaret för verksamheten tydligt och klart preciseras. I tjänstgöringsreglementen och liknande föreskrifter skall varje chefs ansvar tydligt framhållas.

C. övriga åtgärder. Lokalfrågan bör snarast bringas till en lösning. Härvid bör ett allmänt byggnadsprogram fastställas, som anger vilka fritidslokaler av olika slag som 8—1969 41

114 skola finnas. För deras anordnande och inredande böra truppförbandschefer (motsvarande) bemyndigas tillkalla särskilda rådgivare (sid. 98). Frivillig fritidsundervisning bör införas fr. o. m. vintern 1942—1943 efter de riktlinjer, som närmare framgå av vad kommittén anfört under kapitel I I I B: 6 (sid. 99). Med närmare utformande av organisationen bör anstå till dess att resultat av försöksverksamhet föreligga. En praktisk handbok, i vilken soldatens sociala rättigheter angivas på ett för mannen i ledet lättfattligt sätt, bör snarast utarbetas.

115 Särskilt yttrande av herr Mogård. Innan jag närmare ingår på det förslag i fråga om soldatvården som enligt mitt förmenande bör komma till genomförande, vill jag nu redogöra för de överväganden av principiell natur, som varit vägledande för mitt ställningstagande till de här föreliggande organisationsproblemen. I sådant avseende får jag anföra följande. En förutsättning för att till de värnpliktiga kunna förmedla och stimulera de ideella strävanden, som under senare tider väckts hos stora delar av landets ungdom, är utan tvivel att det militära befälet lär sig inse och värdera betydelsen av att dessa impulser förmedlas till soldatförläggningarna. E n truppeller fartygschef, som energiskt vill befrämja sina underordnades väl, måste låta sig angeläget vara att på lämpligt sätt och i lämplig utsträckning organisera en god fritidssysselsättning för sitt folk. Hittills vunna erfarenheter hava ock ådagalagt, att där en god soldatvård i här förevarande bemärkelse åstadkommits, har den oftast vilat på det personliga intresset hos befälet. E t t starkt understrykande både under utbildningsstadiet och vid inspektioner av denna soldatvårds betydelse torde enklare och effektivare än inrättandet av en ny vidlyftig avdelning inom högkvarteret (försvarsstaben) leda till önskat resultat, medan förekomsten av en dylik särskild ledareorganisation lätteligen kan förväntas avtrubba befälets känsla av personligt ansvar inför ifrågavarande uppgifter. Den religiösa och kulturella soldatvården måste vidare i väsentliga stycken bygga på den ideella och andliga verksamheten å vederbörande truppförbands förläggnings- eller stationeringsort. Det religiösa gemensamhetslivet liksom ock biblioteks-, studiecirkels- och annan bildningsverksamhet samt även förströelseverksamhet kan visserligen organiseras i anslutning till förläggningen, och så har också i icke ringa omfattning länge skett. Dessa arter av fritidsliv måste dock alltid vara uttryck för självverksamheten hos militärpersonalen. Vad man alltid måste ha i ögonsikte är, att den svenske soldaten och matrosen är en vuxen medborgare. Under fullgörandet av sin värnplikt är han endast tillfälligtvis tagen ur sin civila omgivning, och då timmarna för hans militära utbildning eller tjänstgöring för dagen äro till ända, vill han, alldeles som vilken statlig anställningshavare som helst, känna sig fri. Han vill besöka ett församlingsmöte, ett föreningssammanträde, ortens folkbibliotek, en biograf eller ett kafé. Med tillkomsten av de folkliga bildningsorganisationerna, med uppkomsten av ett rikt utgrenat föreningsliv finns det knappast en kommun i riket, som icke under vanliga förhållanden kan bjuda den intresserade soldaten möjlighet att på ett värdigt och givande sätt tillbringa sin ledighet. Genom 1939 års beslut i fråga om den religiösa och kulturella verksamheten inom försvarsväsendet ha statsmakterna i de

lokala bildningsråden vid truppförbanden sökt åstadkomma ett instrument att till förläggningarna förmedla det andliga och kulturella intresse, som förefinnes inom civilbefolkningen å orten. Trots mycket ogynnsamma startoch organisationsförhållanden ha dessa bildningsråd med ringa ekonomiskt bidrag från det allmänna lyckats relativt väl med sin uppgift. Att det civila ortsintresset härvidlag kunnat väckas, har sannolikt icke minst berott på, att verksamheten besörjts under enkla, obyråkratiska former. Det är icke säkert, att den skulle trivas lika väl, om den inordnades under den militära stabsbyråkratin. I varje fall kan jag icke finna att skäl föreligga att redan nu — efter endast två år, under vilka såsom ock vitsordas i majoritetsförslaget det nuvarande systemet icke i tillräcklig utsträckning prövats — besluta en , genomgripande omorganisation med utgångspunkt från principer, i verkligheten j motsatta dem, som av statsmakterna knäsatts så sent som 1939. Vad det nu I närmast gäller är att väcka intresset hos folkrörelserna och bildningsorganisa- , tionerna att mera ivrigt taga sig an de värnpliktigas behov av studier och god förströelse. En lämplig åtgärd torde även vara att föreskriva, att de folkbibliotek som åtnjuta statsunderstöd lägga sig vinn om att underlätta boklån och tillgång till läsrum för militärpersonalen. E t t särdeles olyckligt uttryck för den militära övertron på den enhetliga organisationens betydelse lämnas i kommittémajoritetens förslag till inordnandet av fältprästerskapet och militärsjälavården under en sektion i försvarsstaben. Majoriteten avser här att för framtiden befästa en anordning, som på sin tid utan närmare överväganden råkade »slinka med» i 1937 års mobiliseringsverk och som sedermera på hösten 1939 vid högkvarterets organiserande automatiskt väcktes till liv. Den innebär tillkomsten av en uniformerad militärhierarki, vari under en s. k. fältprost stå tre »chefspastorer», under dessa »armékårspastorer», vidare »fördelningspastorer», varunder sortera »regements- och avdelningspastorer» samt lägst på skalan en skara »fältpredikanter», vilka avses huvudsakligen skola rekryteras av frikyrkopastorer, frälsningsofficerare samt K. F. U. M.-sekreterare. Tilläggas bör dock, att organisationen i hela sin omfattning icke är tänkt att fungera under vanliga fredstidsförhållanden. Under dessa utgör den endast en »förpuppad» idealbild, men såsom av det nyss anförda framgår färdig att vid ett enkelt »tryck på knappen» träda i funktion i all sin myndighet. Lyckligtvis torde numera ingen tvekan råda om ett levande kristligt inflytandes betydelse för landets försvarsmakt. Goda erfarenheter ha också gjorts beträffande fältprästerskapets insatser under beredskapstiden. Det bör dock observeras, att den goda erfarenheten alltid knutits till bestämd präst eller predikant. Det religiösa arbetets resultat bland de värnpliktiga är mer än någon annan verksamhet starkt personligt betingat. Det måste utströmma från en levande frikostig personlighet av den äkta religiositetens underfundiga humana och ej sällan högst omilitära art. Denna nådegåva har icke kommit alla präster och predikanter till del. Och dock har det visat sig, att det just varit detta slag av själasörjare, som gjort intryck på militär-

117 personalen. Några andra fältpräster erfordras icke ur vare sig militär eller kyrklig synpunkt. De behov av rituell och församlingsmässig natur som uppstå, kan militärmanskapet i likhet med övriga medborgare få tillgodosedda av förläggningsortens ordinarie prästerskap och frikyrkosamfund, varest man med öppna armar tar emot soldaterna. Ur denna synpunkt blir ett inordnande av själavårdens utövare i en strikt militär organisation, där alla poster oavsett tillgången på lämpliga personer alltid måste fyllas, där sedvanlig noggrann tjänsteställningsordning iakttages, och där den religiösa verksamhetens tjänare lyftas upp och bort från den gemenskap, vars andliga välfärd de skola främja, något av en parodi, samtidigt som denna vidlyftiga organisation genom befattningshavarnas placering i officerares krigslöneställning blir avsevärt utgiftskrävande. Då vidare i detta system även inneslutas frikyrkosamfundens pastorer, förutsattes sålunda, att dessa samfund, som principiellt taga avstånd från en statskyrka, skola med tillfredsställelse låta sig inordnas i en statlig militärkyrka. För mig framstår det som en angelägenhet av vikt att endast den lämplige anförtros fältprästens uppgift, och att hans arbete frigöres från tjänstegrad. Om han är värnpliktig, skall han vid inkallelse dela övriga inkallades villkor. Liksom den mobiliserade timmermannen, eller sadelmakaren kan placeras i dessa yrken inom den militära verksamheten, så bör den mobiliserade prästen eller frikyrkopastorn fullgöra sin soldatuppgift såsom fältpräst. Därest han i denna ställning såsom menig icke kan finna sig till rätta eller visar sig olämplig, bör han få återgå till vanlig soldattjänst. Själavården lärer näppeligen lida skada av en dylik frivillighet. Skulle vid tillfälle av mera omfattande mobilisering behov yppa sig av flera fältpräster än vad antalet värnpliktiga präster och andra för dylik tjänst lämpade medger, och skulle det härigenom visa sig nödvändigt att taga i anspråk personer, vilka icke äro värnpliktiga, måste naturligtvis andra regler gälla. Men även vid dylikt tillfälle borde som grundregel tjäna, att det på personlig övertygelse och frivilligt intresse grundade arbetet i själavårdens tjänst icke insnöres i officiella former. För den genom 1939 års riksdagsbeslut upprättade militärpastorsinstitutionen vid de fasta fredstidsförbanden har erfarenheten hittills knappast givit stöd för kravet på dess inordnande under särskild avdelning i försvarsstaben, ej heller ha veterligen härom några önskemål uttalats från vare sig truppförband eller militärpastorer. De fria former, varunder militärpastorerna få arbeta, torde i stort sett väl motsvara de önskemål, som kunna ställas på en verksamhet av åsyftad natur. Vad slutligen gäller frågan om uttagandet av lämpliga fältpräster, för vilket ändamål kommitténs majoritet anser en särskild själavårdsorganisation inom försvarsstaben nödvändig, kan det anföras, att ingen bättre känner en prästs eller predikants lämplighet än hans egen principal. Enligt nu gällande ordning har det inom försvarsdepartementet sedan juli 1939 upprättade Centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet

118 enligt särskilt beslut av Kungl. Maj:t att uppgöra förslag till mobiliseringsplacering av personal, som avses att handhava andlig vård inom krigsmakten. I Centralrådet finnas respresentanter för svenska kyrkan, för diakonistyrelsen och för frikyrkliga samarbetskommittén. I den mån Centralrådet fått fullgöra sin uppgift, har det innan förslag avgivits alltid inhämtat yttrande av vederbörlig kyrklig och frikyrklig myndighet. Det har skett under enkla former och utan uppbåd av omfattande administrativt förfarande eller anlitande av anställd personal, och misstagen torde ej ha blivit flera än vad fallet varit med den inom försvarsstaben upprättade, flera tjänstemän omfattande »själavårdsdetaljen». Jag kan icke heller finna övertygande skäl tala för nödvändigheten av att inom försvarsstaben inrätta en särskild socialdetalj under chefskap av en jurist. Det angives visserligen såsom en trängande militär angelägenhet, att de speciella socialvårdsproblem, som beröra de värnpliktiga och deras anhöriga, i fred underkastas en planmässig förberedelse såväl i lagstiftningsväg som i administrativt avseende, vilket säkerligen äger sin riktighet. Frågan är emellertid, om denna juridiska och administrativa angelägenhet skall besörjas av krigsmaktens operativa och strategiska ledning, försvarsstaben, eller av försvarsdepartementets kansliavdelning och kommandoexpeditioner, vilka till sitt förfogande hava en avsevärd både juridisk och militäradministrativ expertis. Försvarsdepartementet måste förutsättas just äga uppgiften att i vidsträcktaste mån befria militärledningen från arbetet med och bekymren för angelägenheter, som icke ha omedelbart sammanhang med krigsmaktens strategiska och operativa frågor. Det förefaller mig såsom ett svaghetstecken att till försvarsstabens direkta handläggning och initiativ knyta ledningen av ur rent militär synpunkt sekundära ehuru ur andra synpunkter betydelsefulla angelägenheter såsom religionsvård, studiecirklar, bibliotek, förströelse och socialrådgivning. Jag övergår så till det konkreta förslag i fråga om den svenska soldatvården, som på grundval av de i det föregående anförda principiella synpunkterna enligt min mening bör komma till genomförande. Vad till en början angår d e n a d m i n i s t r a t i v a l e d n i n g e n av s o l d a t v å r d e n enligt den av sakkunnigmajoriteten givna definitionen föra de av mig i det föregående angivna synpunkterna fram till tanken, att denna ledning bör omhänderhavas av ett organ av i allt väsentligt samma struktur som det nuvarande Centralrådet. Benämningen på detta organ synes på sätt majoriteten förordat kunna sättas till »Centralnämnden för soldatvård». Denna nämnd bör liksom hittills Centralrådet lyda direkt under Kungl. Maj:t i försvarsdepartementet. Utöver nu i Centralrådet ingående intresserepresentation torde i centralnämnden böra representeras försvarsstaben i ändamål att erhålla en intimare förbindelse med denna institution, vidare den praktiska socialvården samt slutligen den sociallegislativa sakkunskapen. Soldatvårdsnämndens uppgifter bli i avseende å soldatvårdens religiösa och kulturella sida desamma som i dessa hänseenden nu instruktionsenligt

119 åvila Centralrådet. Härtill komma så de socialvårdande uppgifterna, som väl rätteligen böra erkännas såsom de väsentligaste bland den av mig förordade soldatvårdsnämndens uppgifter. Dessa uppgifter kunna angivas såsom identiska med dem, som enligt majoritetens förslag skulle tillkomma »socialdetaljen» i försvarsstaben. Emellertid synes det mig i detta sammanhang böra påpekas, att sakkunnigmajoriteten förbigått frågan om samordnandet av den militärsociala verksamhet av central betydelse, som nu åvilar statens arbetsmarknadskommission närmare bestämt dess första avdelnings sektion för värnpliktshjälp (statsliggaren 1941/42, sid. 184—187), med den föreslagna militära soldatvårdsorganisationen. Jag anser mig beträffande arbetsmarknadskommissionens uppgifter på förevarande område allenast böra erinra, att densamma är tillsynsmyndighet med direktivrätt beträffande den centrala militärsociala författningen, krigsfamiljebidragsförordningen, samt förordningen om värnpliktslån. Enligt mitt förmenande är tiden nu kommen att överväga frågan om icke arbetsmarknadskommissionens ifrågavarande uppgifter borde överflyttas till den av mig förordade soldatvårdsnämnden. Härigenom skulle åtskilliga fördelar ur organisatorisk synpunkt stå att vinna, klarhet och reda erhållas i fråga om kompetensfördelning mellan olika organ o. s. v. Vidare skulle härigenom erhållas ett centralt organ, ägnat att övervaka tillämpningen av samtliga författningsbestämmelser av militärsocialt innehåll. Behovet av en dylik anordning har blivit alltmer framträdande i synnerhet som dessa författningar utfärdas å ett flertal olika statsdepartements föredragning (justitiedepartementet, försvarsdepartementet, socialdepartementet och finansdepartementet) . För min del finner jag vägande skäl tala för att arbetsmarknadskommissionens sektion för värnpliktshjälp uppgår i centralnämnden för soldatvård. Härigenom nödvändiggöres en till soldatvårdsnämnden anknuten kansliorganisation. Denna organisation bör då i första hand motsvara sektionen för värnpliktshjälp, varvid sektionens chef torde böra överflyttas såsom kanslichef och i sådan egenskap placeras i byrådirektörsgrad (A 28). Härtill bör emellertid komma den ytterligare kanslipersonal, som må erfordras för handhavande av centralnämndens löpande ärenden av kulturell och religiös natur. För de kulturella ärendena, som enligt sin natur äro båda talrikare och mera invecklade än de religiösa, torde böra avses en heltidsavlönad befattningshavare i sekreterargrad (A 24). De religiösa ärendena torde däremot böra beredas av soldatvårdsnämndens (förut Centralrådets) verkställande prästerliga ledamot samt den nuvarande religionsvårdssektionens sekreterare mot åtnjutande av härför redan nu utgående arvoden. Härtill kommer kontorspersonal, för vilket ändamål de nu i arbetsmarknadskommissionens värnpliktshjälpssektion anställda befattningshavarna torde vara tillfyllest. Med den ovan skisserade organisationen torde själva nämnden, d. v. s.

120 intresserepresentationen, böra givas karaktären av en styrelse, åtnjutande sammanträdesarvoden och resekostnadsersättning enligt kommittékungörelsen. Av vad i det föregående anförts torde framgå, att den nu av mig förordade organisationen — som avses för såväl freds- som krigsförhållanden — förutsätter slopandet av nu inom försvarsstaben verksamma »sektioner» och »detaljer» för religiös, kulturell och social verksamhet inom försvarsväsendet. Beträffande d e f ö r d e n r e l i g i ö s a v e r k s a m h e t e n a v s e d d a b e f a t t n i n g s h a v a r n a , förutsätter jag, att fältprostbefattningen liksom övriga för högre truppförband avsedda prästerliga befattningar omedelbart utmönstras ur gällande mobiliseringsplaner och de övriga urkunder, där nämnda anställningshavare eventuellt må förekomma. I anslutning till vad i det föregående anförts och med understrykande av, att den av mig förordade organisationen allenast kommer att medföra en kostnadsökning av c:a 10 000 kronor, motsvarande löneskillnad mellan en befattning i A 28 och Eo 24 samt lön för en befattning i A 24, sammanfattar jag mina yrkanden på följande sätt: Sammanfattning. 1) Den sociala, religiösa och kulturella verksamheten inom försvarsväsendet skall under Kungl. Maj:t i krig och fred ledas av en centralnämnd för soldatvård, bestående av: a) en styrelse av enahanda sammansättning som nuvarande Centralrådet, utökad med tre personer, representerande resp. försvarsstaben, den praktiska socialvården och den sociallegislativa sakkunskapen; samt b) ett kansli, bestående av en byrådirektör (A 28), motsvarande chefen för arbetsmarknadskommissionens värnpliktshjälpsektion, en sekreterare (A 24) för kulturella ärenden samt i övrigt värnpliktshjälpsektionens överflyttade kontorspersonal. 2) Den sociala ombudsorganisationen vid truppförbanden organiseras i stort sett i enlighet med sakkunnigmajoritetens förslag. 3) Den militärreligiösa organisationen vid truppförband utgöres i fred av militärpastorerna enligt nu gällande ordning och i krig av värnpliktiga fältpräster och fältpredikanter utan särskild tjänsteställning.

121 Bilaga

1.

K U N G L . M A J : T S INSTRUKTION

för centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet. (20 oktober 1939.) 1 §• Centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet är direkt underställt Kungl. Maj:t. Centralrådet har a t t verka för befrämjande, sammanhållning och kontroll av den andliga vården vid försvarsväsendet. Därvid åligger det centralrådet särskilt: a) a t t uppmärksamt följa utvecklingen inom de områden, som beröras av centralrådets verksamhet, och till Kungl. Maj:t göra de framställningar som centralrådet kan finna påkallade; b) att avgiva y t t r a n d e i ärende som av chefen för försvarsstaben eller försvarsgrenschef underställes centralrådet; c) att efter samråd med vederbörande myndigheter avgiva förslag rörande tillsättande av befattningshavare för den andliga vården inom försvarsväsendet; d) a t t utse civila representanter i bildningsråd vid truppförband (annan organisation) ; e) a t t uppehålla förbindelse med bildningsråden, följa deras verksamhet och till dem förmedla v u n n a rön och erfarenheter rörande verksamhetens bedrivande; f.) att efter framställning från bildningsråden anvisa föreläsare och förmedla anskaffning av litteratur; g) att samarbeta rned och understödja frivilliga organisationer som utöva religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet; samt h) a t t på grundval av vederbörligen fastställda planer uppgöra förslag till mobiliseringsplacering av personal, avsedd att vid mobilisering och i krig handhava andlig vård inom krigsmakten. 2 §• Det åligger centralrådet att varje år inom därför bestämd tid till Kungl. Maj:t avgiva de framställningar rörande medelsbehovet för den andliga vården inom försvarsväsendet som centralrådet finner böra göras hos nästföljande års riksdag. Centralrådet skall varje år före den 1 november till chefen för försvarsdepartementet avgiva berättelse om rådets verksamhet under nästföregående budgetår. 3 §• Centralrådet äger att av vederbörande myndigheter erhålla de upplysningar och det biträde som för centralrådets verksamhet erfordras och av myndigheterna kunna lämnas. Där centralrådet så finner nödigt må till överläggning med centralrådet kallas särskild sakkunnig. 4 §• Centralrådet består av åtta ledamöter, nämligen en generalsperson eller flaggman eller en regementsofficer, tillika ordförande, en i Stockholm eller dess närhet boende präst i den svenska kyrkan såsom verkställande prästerlig ledamot, en representant för svenska kyrkans diakonistyrelse, en representant för fri-

kyrkliga samarbetskommittén, en representant för försvarsväsendets underbefälsförbund samt tre representanter för folkbildningsverksamheten i landet. För varje ledamot skall finnas en suppleant. Ledamöter och suppleanter utses av Kungl. Maj:t för en tid av, i regel, tre år i sänder. 5 §• Centralrådets verksamhet är fördelad å två sektioner, religionsvårdssektionen och kulturvårdssektionen, vilka äga att, där ej annat av 8 § framgår, envar inom sitt område handlägga och avgöra till centralrådet hörande ärenden. Religionsvårdssektionen består av ordföranden, den verkställande prästerliga ledamoten samt de ledamöter som representera svenska kyrkans diakonistyrelse, i frikyrkliga samarbetskommittén och försvarsväsendets underbefälsförbund. Kulturvårdssektionen består av ordföranden, den verkställande prästerliga! ledamoten samt de ledamöter som representera folkbildningsverksamheten och ] försvarsväsendets underbefälsförbund. Hos centralrådet skola finnas två av Kungl. Maj:t förordnade sekreterare, en för vardera sektionen. En av sekreterarna skall enligt centralrådets bestämmande handhava ärenden som tillhöra centralrådet i dess helhet.

6 §• Den verkställande prästerliga ledamoten åligger särskilt att ombesörja den förberedande handläggningen av ärenden som avse militärpastorsorganisationen samt j att i övrigt bereda de ärenden som för sådant ändamål av ordföranden till honom överlämnas. Han äger tillika att genom råd och anvisningar handleda militärpastorerna i deras verksamhet. 7 §•

Centralrådet (sektion) sammanträder på kallelse av ordföranden. Därest för ledamot av centralrådet föreligger förfall för deltagande i utsatt sammanträde, åligger det honom att ofördröjligen därom underrätta centralrådets ordförande, vilken — så framt han ej med h ä n s y n till förekommande ärendens beskaffenhet; finner sådant obehövligt — låter till sammanträdet inkalla ledamotens suppleant, eller, om jämväl denne skulle anmäla förfall, suppleant för annan ledamot, vilken företräder samma eller liknande intressen som den ifrågavarande ledamoten. Förutom vid förfall för ledamot må suppleant kunna tillkallas för överläggning inom centralrådet. 8 §• Av centralrådet i dess helhet skola avgöras ärenden som avses i 2 § ävensom övriga ärenden av större vikt vilka ordföranden finner böra handläggas i sådan ordning. Vid dylikt sammanträde är centralrådet beslutmässigt när minst fyra ledamöter äro närvarande, dock att för fattande av beslut i ärende, vari framställning eller utlåtande skall avgivas till Kungl. Maj:t, erfordras antingen a t t samtliga ledamöter äro närvarande eller ock att sex ledamöter äro närvarande och minst fyra av dem om beslutet ense. Sektion är beslutmässig när minst tre ledamöter äro närvarande, dock att i ärende, vari framställning eller utlåtande skall avgivas till Kungl. Maj:t, erfordras, därest endast tre ledamöter äro närvarande, att de äro om beslutet ense. Vid lika röstetal äger ordföranden utslagsröst. 9 §• Vid centralrådets (sektions) sammanträde skall föras protokoll, angivande vilka ledamöter närvarit, förhandlingarnas ämne samt besluten.

123 10 §. Därest vid centralrådets (sektions) sammanträde ledamot har från beslut avvikande mening, äger han, då fråga är om framställning eller utlåtande till Kungl. Maj:t, att få sin mening återgiven i eller vidfogad den utgående expeditionen i ärendet, samt eljest antecknad i centralrådets protokoll. 11 §• Utgående expeditioner undertecknas av centralrådets ordförande och kontrasigneras av centralrådets vederbörande sekreterare. I skrivelse eller utlåtande som avlåtes till Kungl. Maj:t skall angivas vilka ledamöter deltagit i ärendets handläggning. 12 §. Beträffande redovisning av de för centralrådets verksamhet anvisade medel äger arméförvaltningens civila departement utfärda erforderliga föreskrifter. 13 §. I fråga om den andliga vården vid mobilisering och i krig skall gälla vad därom särskilt stadgas. Denna instruktion länder till efterrättelse från och med den 1 juli 1939. Det alla som vederbör hava sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit.

124 Bilaga K U N G L . BREV DEN I DECEMBER

2.

1939.

Bestämmelser rörande bildningsråd vid truppförband. Sedan centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet med skrivelse den 31 oktober 1939 avgivit förslag i ämnet samt utlåtanden däröver avgivits av arméförvaltningens civila departement den 7 november 1939 och av chefen för försvarsstaben den 20 november 1939, finner Kungl. Maj:t gott meddela följande bestämmelser rörande bildningsråd vid truppförband (annan organisation): 1. Bildningsråd skall under fredstid finnas inom armén: vid regemente, kår, skjutskolan för infanteriet och kavalleriet samt intendenturkompani; inom marinen: vid örlogsstation och Västkustens marindistrikt, kustflottan, kustartilleriregemente och Gotlands kustartillerikår; samt inom flygvapnet: vid flygflottilj och flygkrigsskolan. 2. Bildningsråd skall i sin verksamhet vara underställt truppförbandschefen (motsvarande chef). 3. Bildningsråd skall i sin allmänna verksamhet ställa sig till efterrättelse anvisningar från centralrådet. 4. Bildningsråd skall utgöra ett samlande, rådgivande och inspirerande organ för den fria och frivilliga bildningsverksamheten och skall i sådant syfte, enligt truppförbandschefens närmare bestämmande, sprida kännedom om den fria bildningsverksamhetens uppgift och betydelse: anordna föreläsningar och aftonunderhållningar; bilda studiecirklar och bistå dessa i deras arbete; h a n d h a v a skötsel och förvaltning av truppförbandsbibliotek och därmed sammanhängande bokinköp, uppgifts- och redovisningsskyldighet; uppmärksamma ett lämpligt tillgodoseende av lokalbehovet för bildningsverksamheten; samt biträda truppförbandschefen vid avgivande av yttranden och förslag rörande ärenden som höra till verksamhetsområdet. 5. Bildningsråd skall bestå av fem ledamöter, nämligen en officer såsom ordförande, utsedd av truppförbandschefen, militärpastor (marinpastor), en representant för det fast anställda manskapet, utsedd av chefen på förslag av underbefälet, samt två representanter från de statsunderstödda bildningsorganisationerna, utsedda av centralrådet på förslag av Samverkande bildningsförbundens styrelse; chefen för kustflottan dock obetaget att, då de ordinarie ledamöterna ej lämpligen kunna deltaga i sammanträde, tillfälligt sammansätta kustflottans bildningsråd på a n n a t sätt. För var och en av ledamöterna, utom militärpastor (marinpastor) skall finnas en suppleant, utsedd i den ordning som för ledamoten är föreskrivet, dock att där soldathem (örlogshem) upplåtes för bildningsråds verksamhet, vederbörande föreståndare för hemmet skall ingå såsom suppleant för militärpastorn. 6. Bildningsråd utser inom sig sekreterare. 7. Ledamot (suppleant) i bildningsrådet, utom militärpastor, skall utses för en tid av i regel tre år i sänder, dock att ledamot (suppleant), som representerar det fast anställda manskapet, utses för en tid av ett år i sänder. 8. Bildningsråd skall sammanträda på kallelse av ordförande. Därest för ordinarie ledamot föreligger förfall för deltagande i u t s a t t sammanträde, åligger det honom att ofördröjligen därom underrätta ordföranden. Denne äger a t t inkalla den ifrågavarande ledamotens suppleant, eller, om jämväl denne

anmäler förfall, suppleant för a n n a n ledamot vilken företräder Wftnma eller likn a n d e intressen som den ifrågavarande ordinarie ledamoten, å Truppförbandschef äger deltaga i bildningsrådets förhandlirfgar. 9. Bildningsråd besluter med enkel majoritet. Vid lika röstetal äger ordföranden utslagsröst. 10. Vid bildningsråds sammanträde skall föras protokoll angivande närvarande ledamöter samt besluten. 11. Ledamot i bildningsråd åtnjuter icke sammanträdesarvode. Resekostnadsersättning må utgå där truppförbandschef med hänsyn till föreliggande omständigheter prövar sådan ersättning skäligen böra utgå.

K U N G L . BREV DEN I DECEMBER I 9 3 9 .

Vissa åligganden för truppförbandschef beträffande religiös och kulturell verksamhet. Sedan centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet med skrivelse den 31 oktober 1939 avgivit förslag till bestämmelser rörande vissa åligganden för truppförbandschef (chef för annan organisation) beträffande religiös och kulturell verksamhet vid truppförband samt chefen för försvarsstaben den 20 november 1939 däröver avgivit utlåtande, finner Kungl. Maj:t gott föreskriva, a t t truppförbandschef skall a) med biträde av militärpastorn och bildningsrådet vid truppförbandet, i enlighet med vad därom särskilt stadgas, leda och befrämja religiös och kulturell verksamhet vid truppförbandet; b) uppgöra och i möjligaste nära anslutning till budgetårsskiftet till centralrådet överlämna plan för verksamheten under det nya budgetåret, skolande planen vara åtföljd av förslag därom från bildningsrådet; samt c) årligen före den 15 september till centralrådet insända kortfattad redogörelse rörande den religiösa och kulturella verksamheten vid truppförbandet under nästföregående budgetår.

126 Bilaga 3. Sammanställning av författningar rörande krigsavlöning och social försvarsberedskap införda i särskilt tryck (FKStf), som utgives av lantförsvarets kommandoexpedition. Nu gällande upplaga: 1941 års senare upplaga. Författningens art

Hänvisning till författningssamling

1. K r i g s a v l ö n i n g m. m. Krigsavlöningsreglementet

SF 278/1939 » 819/1939 » 641/1940 688/1940 285/1941 655/1939 Tillämpningsföreskrifter till krigsavlö758/1939 ningsreglementet 52/1940 689/1940 886/1940 680/1941 51/1940 Särskilda bestämmelser angående till813/1940 lämpning av krigsavlöningsreglementet 985/1940 286/1941 60/1926 Avlöning för rullförings- (sjörullförings-) 752/1939 befäl och värnpliktiga under fredstid 284/1941 m. m. 506/1941 Långtidstillägg för vissa värnpliktiga 986/1940 Krigsledighetsbestämmelser

Datum

15 juni 1939

3 september 1939

19 januari 1940

5 mars 1926 28 juni 1941 6 december 1940

Sjukvård och olycksfallsvård. Sjukvård ät personal vid försvarsväsen- » 757/1939 det under krigstjänstgöring Hemförlovning av sjukskriven personal TLA 5/1941 TSA 2/1941 Ersättning i anledning av kroppsskada, SF 234/1927 » 239/1936 ådragen under militärtjänstgöring Tillämpningsföreskrifter beträffande er- » 445/1927 sättning för ådragen kroppsskada Ersättning för skada till följd av olycks- » 333/1940 fall vid flygning 63/1940 Provisoriska bestämmelser om särskilda » förmåner åt viss personal, som drabbats av kroppsskada Familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka * 591/1941 drabbats av kroppsskada Tillämpningsföreskrifter beträffande fa- » 592/1941 miljebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drabbats av kroppsskada

20 oktober 1939 24 januari 1941 18 juni 1927 25 november 1927 17 maj 1940 23 juli 1940

28 juni 1941 28 juni 1941

127 Författningens art

Hänvisning till författningssamling

Ersättning i anledning av kroppsskada, SF 593/1941 ådragen under hemvärnstjänstgöring Tillämpningsföreskrifter beträffande er- » 594/1941 sättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring 3.

28 juni 1941 28 juni 1941

Familjebidrag. Krigsfamiljebidragsförordningen

223/1940 288/1941 322/1940 955/1940 289/1941 290/1941

16 maj 1941

824/1940 825/1940

31 augusti 1940 31 augusti 1940

727/1939 505/1940 560/1941 561/1941

14 oktober 1939 28 juni 1941 28 juni 1941

728/1939 782/1939

14 oktober 1939 31 oktober 1939

504/1940

14 juni 1940

»

504/1940

14 juni 1940

»

810/1939

17 november 1939

»

811/1939

17 november 1939

»

812/1939

17 november 1939

»

233/1940

19 april 1940

Krigsfamiijebidragskungörelsen Provisorisk 4.

Datum

höjning

av

familjepenning

17 april 1940 3 maj 1940

Värnpliktslån. Förordning om värnpliktslån Kungörelse om utsträckt tillämpning av förordningen om värnpliktslån

» i

5. Arbetsanställning, moratorium m. m. Förbud mot avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring ni. m. Semester för viss militär tjänstgöringstid Tillämpningsföreskrifter beträffande semester för viss militär tjänstgöringstid Utmätning hos vissa värnpliktiga m. m. Inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga Inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods (allmänna bestämmelser) Avdrag å skatt på grund av militär tjänstgöring Indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga Befrielse från indrivningsavgift vid indrivning av kommunalutskylder Bibehållande av rösträtt m. m. vid underlåtenhet att erlägga kommunalutskylder Anstånd med betalning av hyra m. m.

128 Bilaga

4.

Handledningar för regements-, bataljons- och kompaniombud. Högkvartersorder

den 4 januari

1941.

Nedanstående handledningar för i vederbörliga mobiliseringsplaner (sammansättningsplaner) såsom regements-, bataljons- (motsvarande) eller kompani- (motsvarande) ombud placerade eller tjänstgörande befattningshavare fastställas att försöksvis omedelbart lända till efterrättelse. Anvisningar för tjänstens praktiska utövande komma framdeles att utfärdas. I. Handledning för regementsombud. 1. Det åligger regementschef att vidtaga åtgärder för personalens omvårdnad i olika avseenden. För att biträda regementschefen vid handläggningen av ärenden rörande personalens sociala och ekonomiska angelägenheter, bildnings- och underhållningsverksamhet m. m. är vid regementsstab (motsvarande) en befattningshavare placerad såsom regementsombud. 2. Regementsombud skall genom insatser på det sociala och kulturella området verka för stärkandet av personalens fysiska och moraliska kraft. Under iakttagande av personalens stämningar och behov biträder han truppbefälet i vården av truppens personliga angelägenheter och i verksamheten för skapande och vidmakthållande av god soldatanda, varvid han särskilt uppmärksammar nyttiggörandet av fritiden. Det åligger sålunda regementsombud bl. a. att medverka vid organiserande och ledning av social, ekonomisk och juridisk rådgivning; att på grundval av den kännedom han vinner om stämningar och förhållanden hos truppen föreslå åtgärder för upplysningsverksamhet; att planlägga och organisera studie- och föreläsningsverksamhet; att organisera och leda fältbiblioteksverksamheten; att h a n d h a v a anskaffning och fördelning av tidningar, radioapparater, musikinstrument, idrottsmateriel o. d.; att organisera underhålls- och förströelseverksamhet, därvid tillvaratagande dugande krafter inom och utom förbandet; att genom anvisningar leda bataljons- och kompaniombuds verksamhet samt eljest bistå dem i deras arbete; att samarbeta med vederbörligt fältprästerskap; samt att samarbeta med organisationer i regementets hembygd, vilka där k u n n a verka för regementets personal, och särskilt med vederbörligt bildningsråd. 3. För tjänstens praktiska utövande gälla av överbefälhavaren utfärdade anvisningar. II. Handledning för bataljonsombud. 1. Det åligger bataljonschef att vidtaga åtgärder för personalens omvårdnad i olika avseenden. För a t t biträda vid handläggningen av ärenden rörande sociala och ekonomiska angelägenheter samt bistå personalen med råd och anvisningar i frågor av personlig art är vid bataljonsstab (motsvarande) en befattningshavare placer a d såsom bataljonsombud.

129 2. Bataljonsombud skall biträda bataljonschefen vid omhänderhavande av vården om truppens personliga angelägenheter samt i övrigt bistå vid handläggningen av ärenden av social och ekonomisk natur. Ombudet skall samarbeta med regementsombud eller, där regementsombud ej finnes, övertaga de åligganden, som tillkomma denne. Det åligger sålunda bataljonsombud bl. a. att h a n d h a v a upplysningsverksamhet i alla frågor, som rör personalens förmåner och rättigheter av olika slag och göra den förtrogen med hithörande lagar och förordningar; att gå personalen tillhanda vid avfattande av framställningar till olika myndigheter s a m t tillhandahålla erforderliga blanketter och formulär; att förklara och tillrättalägga anledningarna till bestämmelser och förordningar i hemorten, varom personalen genom underrättelser från hemorten kan erhålla en skev uppfattning; att hålla kontakt med de militära och civila myndigheter i hemorten, som handlägga hithörande ärenden; att iakttaga personalens ekonomiska och sociala bekymmer och på allt s ä t t bistå och uppmuntra personalen; samt att samarbeta med kompaniombud. 3. För tjänstens praktiska utövande gälla av överbefälhavaren utfärdade anvisningar. III. Handledning för

kompaniombud.

1. Vid varje kompani (motsvarande) finnes ett kompaniombud med uppgift a t t vara ett stöd för kompanichefen i dennes verksamhet för personalens bästa, framförallt med hänsyn till nyttiggörande av fritiden. 2. Kompaniombud skall, vid sidan av ordinarie befattning, verkställa de uppgifter, som åläggas eller medgivas av kompanichefen och själv hos kompanichefen väcka förslag till åtgärder i angivet syfte. Det åligger sålunda kompaniombud bl. a. att medelst personlig omvårdnad om manskapet och vaket iakttagande av dess stämningar och förhållanden söka uppmuntra och bistå detta; att ombesörja distribution av böcker, tidningar m. m. inom kompaniet och söka förnya eller bibehålla bokbeståndet i vid kompaniet eventuellt befintligt fältbibliotek; att ordna föredrag, uppläsning, radiolyssnande, filmförevisning, teater m. m. och hos den enskilde söka väcka intresse för självstudier; att göra sig underrättad om vilka som kunna sjunga eller spela eller på a n n a t sätt medverka till personalens förströelse; samt att inom kompaniets underavdelningar skaffa sig medhjälpare för sin verksamhet. 3. För tjänstens praktiska utövande gälla av överbefälhavaren utfärdade anvisningar.

9—1969 41

130 Anvisningar för regements-, bataljons- och kompaniombud. Högkvartersorder

den 29 januari

1941.

(Med ändringar av den 8 september 1941 införda). Det är av yttersta vikt a t t under krig eller långvarig förstärkt försvarsberedskap upprätthålla och utveckla icke blott krigsmannens militära färdigheter utan även den rätta krigsmannaandan och den fasta disciplinen. För att detta syfte skall tillgodoses ankommer det på varje chef och allt övrigt befäl att även vid sidan av den rent militära tjänsten städse omtänksamt vårda sig om sina underlydandes bästa. Härmed avses såväl dessas och deras familjers ekonomiska och andra enskilda förhållanden som den allmänna trevnaden i de militära förläggningarna. E n d a s t härigenom kan skapas ett sådant naturligt och förtroendefullt samarbete, präglat av ömsesidig respekt och gott kamratskap, som ger personalen den inre styrka, som krigets hårda påfrestningar kräva. Vid arméns högre och lägre förband skola vid mobilisering och förstärkt försvarsberedskap de militära cheferna i sin personalvårdande uppgift biträdas av assistenter och ombud. Innebörden härav skall av chefen klargöras för assistenten eller ombudet samt av chef för kompani (motsvarande) även för personalen. Det är tjänstefel av assistenten eller ombudet att till annan myndighet eller utomstående vidarebefordra tjänsteärenden annat än när chefen därtill lämnat sitt medgivande. Assistent och ombud, med officers tjänsteställning, ställas efter förslag av centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet av Kungl. Maj:t till chefens för arméns förfogande för krigsplacering, med det u n d a n t a g att depåombud vid arméns truppförband i depå tillsättas av vederbörande chef och uttagas bland honom underlydande värnpliktig personal. Ombud, med underofficers tjänsteställning, tillsättes och krigsplaceras genom försorg av regementschef (motsvarande), i förekommande fall på förslag av den chef, vilken ombudet skall biträda, varvid när så lämpligen ske kan samråd med vederbörligt bildningsråd m å äga rum. Ombud, som utan särskilt tilldelad tjänsteställning utför sitt uppdrag vid sidan av ordinarie befattning, utses bland den värnpliktiga personalen av vederbörande chef. Ombud, som tillsättes av militär chef och som tilldelas tjänsteställning, bör vid förstärkt försvarsberedskap under kortare tid, dock högst 14 dagar, prövas ifråga om sin lämplighet, i n n a n krigsplaceringen fastställes. Ombud, utan särskild tilldelad tjänsteställning, kan ombytas då så synes påkallat på grund av den ökade arbetsbördan. För organisationen och det praktiska utövandet av denna tjänst vid mobilisering och förstärkt försvarsberedskap lända vid armén efterföljande anvisningar till efterrättelse. I.

Organisation.

A. V i d t r u p p f ö r b a n d i f ä l t . 1. Högkvarteret. överbefälhavaren leder den personalvårdande verksamheten vid krigsmakten. I försvarsstaben handhaves denna verksamhet av upplysnings- och pressavdelningen (Fst avd Up), som äger utöva kontroll över den personalvårdande verksamheten. Avd Up är för denna verksamhet organiserad på en själavårdssektion samt en kultursektion, vilken är uppdelad i en social-, en bildnings- och förströelsedetalj.

131 S j ä l a v å r d s s e k t i o n e n handhar företrädesvis den religiösa verksamheten. S o c i a l d e t a l j e n h a n d h a r den sociala upplysningsverksamheten och rådgivningen. B i l d n i n g s d e t a l j e n h a n d h a r upplysnings-, studie-, föreläsnings- och biblioteksverksamhet samt tidnings- och tidskriftsdistribution. F ö r s t r ö e l s e d e t a l j e n handhar fältteater- och fältbiografverksamhet samt anskaffning och distribution av radioapparater, sällskapsspel m. m. 2. Kår- och fördelningsstäber (motsvarande). Bildningsassistenten vid vederbörlig stab föredrager inför vederbörande militäre chef alla till den kulturella verksamheten hörande ärenden. Bildningsassistent vid fördelnings-(motsvarande)stab åligger särskilt: att genom personligt samarbete med ombuden vid fördelningschefen direkt underställda förband hålla kontakt med den kulturella verksamheten vid förbanden; a t t i samråd med n ä m n d a ombud uppgöra planer och beräkningar för anskaffning och fördelning av för den kulturella verksamheten erforderlig materiel; a t t vidtaga åtgärder för planmässigt bedriven teater- och biografverksamhet. 3. Regementsstäb. Regementsombud utövar sin verksamhet enligt i högkvo: Fst nr 1/1941 fastställd handledning. Regementschef utfärdar de n ä r m a r e föreskrifter för ärendenas handläggning och föredragning, som k u n n a befinnas erforderliga. 4. Bataljons- och kompanistaber (motsvarande). Batäljons-(motsvarande) och kompani-(motsvarande)ombud utöva sin verksamhet enligt i högkvo: Fst nr 1/1941 fastställd handledning. Bataljons- och kompanichefer (motsvarande) utfärda de närmare föreskrifter för ärendenas handläggning och föredragning, som. inom vederbörliga staber k u n n a befinnas erforderliga. B.

Vid truppförband

i depå.

5. Centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet (SF nr 790/39) lyder direkt under Kungl. Maj:t och utgör ett sammanhållande, rådgivande och kontrollerande organ för den verksamhet, som bedrives av de vid truppförbanden i depå befintliga bildningsråden. Centralrådet är delat i en själavårds- och en kulturvårdssektion. Det åligger centralrådet bl. a. att hos Kungl. Maj:t föreslå den personal, som vid mobilisering och i krig skall innehava vissa befattningar för religiös och kulturell verksamhet vid fältförbanden, exempelvis regementsombud. 6. Vid varje truppförband i depå finnes för den kulturella verksamheten (studie-, föreläsnings-, biblioteks- och i regel även förströelseverksamhet m. m.) såsom biträde till truppförbandschefen och underställt denne ett bildningsråd [kbr L'12 1939 (TLA nr 77/39), civdep cirk 10/12 1940 (TLA n r 96/40) och SF nr 579/40], Detta råd består av en ordförande (officer), vederbörande militärpastor, en representant för det fast anställda underbefälet samt två civila representanter för det statsunderstödda folkbildningsarbetet.

Under förstärkt försvarsberedskap bliva stuudom avvikelser från ovan angiven organisation erforderliga för att smidigt anpassa verksamheten efter rådande förhållanden.

132 II.

Verksamhet.

Vad i det följande säges om regementsombud gäller i tillämpliga delar även bataljons- och kompaniombud (motsvarande). 7. Den militäre chefen är den för hithörande verksamhet ansvarige. Kegombudet är den militäre chefens biträde. Vederbörande chef skall hålla sig väl orienterad om och vid behov giva erforderliga föreskrifter och anvisningar för regombudets verksamhet. Regombudet skall anpassa sin verksamhet efter den militära tjänstens krav och för sådant ändamål skaffa sig noggrann kännedom om de militära förhållandena — organisation, verksamhet, stabernas instruktioner och arbetssätt m. m. — samt fortlöpande taga del av vid förbandet utfärdade order, som beröra hans verksamhet. Han skall lägga sig vinn om ett taktfullt uppträdande samt söka åvägabringa ett förtroendefullt samarbete med såväl befäl som meniga. Regombudets verksamhet är icke alltid begränsad till det truppförband han tillhör utan kan även omfatta andra detta truppförband för längre eller kortare tid tillförda förband. Härvid bör samband sökas med den personal, som vid sistnämnda förband tidigare handhaft motsvarande verksamhet. Det är av vikt att regombudet så tidigt som möjligt söker samband med batombuden samt med deras hjälp inventerar lokaltillgångar och frivilliga krafter, som kunna vara till n y t t a för fritidsverksamheten. Regombudets insats för att nyttiggöra fritiden avser främst att väcka personalens intresse härför samt att stimulera det enskilda initiativet och självverksamheten vid de lägre förbanden. Det är betydelsefullt, att så sker redan i samband med det värnplitiga manskapets inryckning. Grunden till fritidsverksamheten bör byggas på den goda vilja och framåtanda, som i regel präglar personalen i början av en tjänstgöring. Försummelser att tidigt förbereda och planlägga fritidsverksamheten hava visat sig kunna omintetgöra resultaten av senare arbete på detta område. Den kulturella verksamheten organiseras främst i syfte att under fritiden bereda personalen tillfälle till sysselsättning av såväl nyttig som nöjsam natur. Den förutsätter därför självfallet frivilligt deltagande. Förlägges den undantagsvis till tjänstetid, kan obligatoriskt deltagande beordras. För regombudens verksamhet utgå inga anslag. Däremot kan påräknas kostnadsfri tillgång till det mesta av den materiel, som är nödvändig för den kulturella verksamheten. Bland personalen finnes dessutom i regel att tillgå lämpliga frivilliga krafter, såsom föreläsare, lärare, musikaliska och andra artister. De möjligheter som stå till buds att erhålla ekonomisk stöd för verksamheten ä r o : 1) Bidrag ur fredstruppförbandets lägerkassa. [Angående lägerkassor se allm bestämmelser i kbr 1/12 1939 (TLA nr 80/39 samt redovisningsföreskrifter m. m. utfärdade av arméförvaltningens civila departement 19/12 1939, dnr 5523.] 2) Bidrag från insamlings- eller donationsmedel (från Fst avd Up, radiotjänst, bildningsrådet, organisationer i hemorten). 3) Bidrag ur de marketenterikassor, som uppstå inom fältförbandet (angående marketenteri och dess handhavande se Soldi Kom). Överskott från fälttidningseller förströelseverksamhet (denna bidragskälla är mycket osäker). 8. Social, ekonomisk och juridisk rådgivning. Regombudet kan icke fylla uppgiften att vara social kurator för hela truppförbandet. Han bör direkt handlägga dessa ärenden endast inom regstaben och eventuellt inom närliggande förband. Den sociala kuratorverksamheten är batombudens huvudsakliga uppgift. Regombudet medverkar vid organiserande och ledning av denna verksamhet och tillser, att batombuden erhålla nödig handledning.

133 Regombudet skall förskaffa sig ingående kännedom om de för den militära socialvården gällande författningarna. Regombud liksom batombud måste k u n n a lämna korrekta uppgifter till personal, som söker råd och upplysning i löne-, familjebidrags-, tjänstledighets-, permissions- m. fl. frågor. Regombudet skall i den utsträckning så är möjligt sätta sig i förbindelse med. Statens arbetsmarknadskommission (värnpliktssektionen) och hemortens familjebidragsnämnder för a t t bättre lära känna hithörande ärendens behandling. Han bör hålla sig orienterad om pågående insamlingar för stödverksamhet av olika slag samt kan själv taga initiativ för att bispringa sådan personal, som är i behov av socialt eller ekonomiskt stöd. Rådgivning i juridiska ärenden bör om möjligt anförtros åt juridiskt bildad personal. L i t t e r a t u r : Författningar rörande krigsavlöning och social försvarsberedskap (FKSF), utgivna av lantförsvarets kommandoexpedition. 9. Upplysningsverksamhet. Regombudet skall genom ofta återkommande besök vid de olika förläggningarna och genom samarbete med bat- och kompombud uppnå och vidmakthålla kontakt med personalen, befäl såväl som meniga. Härigenom får regombuden tillfälle att iakttaga och följa personalens reaktion gentemot olika företeelser, som k u n n a vara ägnade att vidmakthålla eller undergräva en god soldatanda. Det åligger regombudet a t t hålla vederbörande chef underrättad om sina härvid gjorda iakttagelser samt föreslå de åtgärder i form av muntlig eller skriftlig upplysningsverksamhet, vilka synas betingade. 10. Studie- och föreläsningsverksamhet. Även om understundom de yttre förhållandena kunna försvåra regelbunden studiecirkel- och föreläsningsverksamhet, bör regombudet icke underlåta att söka få sådan till stånd. Som förebilder tjäna det fria och frivilliga bildningsarbetets verksam hetsformer. Regombudet bör äga god kännedom om de materiella förutsättningarna för organisation av studiecirkelverksamhet och bör beträffande rabatter och förmåner eller i fråga om val av läroböcker och korrespondenskurser med sakliga och vederhälftiga råd bistå dem, som direkt skola taga ledningen av studiecirklarna, eller dem som önska bedriva enskilda studier. Vid behov tager regombudet själv praktisk del i arbetet. Beträffande föreläsningar är regombudets uppgift att, i den mån lämpliga krafter finnas inom förbandet, försöka få till stånd utbyte (turnéer) av föreläsare inom de olika enheterna. Ofta kan förbandet få god hjälp på detta område av civila krafter från trakten kring förläggningarna. Truppförbandet kan även erhålla till sitt förfogande föreläsare genom högre chefs försorg. Regombudet skall då, även med kort varsel, kunna organisera en föreläsningsturné, under vilken denna kraft på ett ändamålsenligt sätt utnyttjas. Bland de formella kraven på en föreläsning för militär personal, som lever i fältförhållanden, kan n ä m n a s : den får ej vara lång (max 45 min), den skall vara saklig, lättillgänglig och åskådlig (helst illustreras med skioptikon eller film). Exkursioner med demonstrationer av förläggningortens sevärdheter ha i allmänhet visa sig väcka stort intresse. 11. Biblioteksverksamhet. Det åligger regombudet att medverka till anskaffning och organisation av fältbibliotek (vandringsbibliotek). Redan under utrustningen i depån bör regombudet förhöra sig hos bildningsrådet, om truppförbandsbiblioteket kan ställa vandringsbibliotek till förfogande. På detta sätt blir det möjligt att redan när

134 truppförbandet fått sin första mera permanenta förläggning kunna ordna med bokutlåning. Ytterligare böcker erhållas främst genom försvarsstabens fältbibliotek men även genom centralbibliotekens och folkbildningsförbundens vandringsbibliotek samt genom iusamlingar i hemorten. När böckerna anskaffats, åligger det regombudet a t t få till stånd en ändamålsenlig organisation av bokutlåningen och cirkulationen av biblioteken mellan de mindre enheterna. Av betydelse är, att boksamlingarna och vandringsbiblioteken sättas i händerna på lämpliga personer, som ha förmåga att väcka intresse för läsning och lämna personliga råd vid utlåningen. 12. Tidningar, tidskrifter, radioapparater m. m. Genom försvarsstabens förmedling ställas tidningar, tidskrifter, radioapparater, sällskapsspel, musikinstrument, sångböcker m. m. till förfogande att fördelas på lämpligt sätt bland personalen. Därvid bör beaktas betydelsen av att personalen redan från början av sin tjänstgöring har tillgång till dagliga tidningar och om möjligt radiomottagare. Regombudet bör emellertid även hänvända sig till fredstruppförbandets bildningsråd för utrustning med diverse materiel. Genom insamling och förhyrning kunna behoven kompletteras utöver det, som erhållits från försvarsstaben eller bildningsrådet. En rättvis fördelning av dylik materiel behöver icke alltid vara en uppdelning enbart med hänsyn till personalstyrkorna. Fem man i en isolerad förläggning k u n n a vara i större behov av en radioapparat än 50 man i en bygd, där de h a tillgång till radio hos värdfolk eller på kaféer. Vid truppförbandets förflyttning h a r regombudet att tillse, att materiel för fritidsverksamheten beredes plats på transportmedlen eller, där så ej kan ske, framställning göres om transport på a n n a t sätt. Ofta finnas bland personalen goda musiker, som emellertid ej våga medföra egna dyrbara instrument med h ä n s y n till de risker de löpa att få dem skadade. Då det emellertid är av värde att kunna bjuda på god musik, bör regombudet se till att instrumenten försäkras u t a n kostnad för ägaren samt att även för dess privata ägodelar transportmöjligheter ordnas. 13. Förströelseverksamhet. Fältbio- och fältteaterverksamhet organiseras i allmänhet centralt av högre stab eller av försvarsstaben. Ambulerande fältbiografer (normalljudfilm) ställas sålunda till chefs för högre truppförband förfogande för längre tid. Regombudets strävan bör vara att så planlägga fältbioverksamheten, att denna regelbundet kommer främst de delar av förbandet till godo, på vilkas förläggningsplatser offentliga förströelselokaler saknas. Härvid uppstå ofta transportsvårigheter, som måste övervinnas. Fältbioverksamhet kan även komma till stånd med hjälp av förbandets egna tillgångar. Varje regemente (motsvarande) disponerar i allmänhet en smalfilmapparat, vilken bör medföras av fältförbandet och till vilken regombudet kan anskaffa film. Ytterligare sådana apparater kunna tillhandahållas av försvarsstaben, avd Up. För fältteaterverksamheten ställes fältteatertrupp (professionella artister) till chefs för högre truppförband förfogande för viss tid. Vid uppläggande av turnéplan för fältteatertrupper gäller vad ovan sagts om fältbiograferna. För teater-, musikoch kabaretverksamhet finnas i allmänhet inom truppförbandets personal goda förmågor, vilka det gäller att uppmuntra till självverksamhet. Denna verksamhet bör kraftigt understödjas av regombudet. För amatörteaterverksamhetens del bör kontakt sökas med ortens teateramatörer för erhållande av amatörartister, rekvisita m. m. Pjäser kunna erhållas kostnadsfritt från försvarsstaben, avd Up.

135 Självfallet föreligger ingen principiell åtskillnad mellan de båda former av fritidsverksamhet, som betecknas som bildnings- och förströelseverksamhet, och vid ordnandet av aftonunderhållningar är det därför lämpligt att bjuda på såväl allvar som skämt. Detta ger underhållningsverksamheten dess rätta värde. Men även andra förströelsemedel böra bli föremål för regombudets uppmärksamhet, exempelvis unison- och kvartettsång, allmänbildningstävlingar, danstillställningar, lägerbål, schack-, couronne- och ping-pong-turneringar m. m. Sången, särskilt den unisona sången, är ett utomordentligt verksamt medel att skapa och vidmakthålla en god soldatanda och bör ägnas den största uppmärksamhet. Sångböcker böra genom regombudets försorg anskaffas och lämpliga sångledare utses. För handläggning av ärenden rörande idrott är vid varje regemente och i regel även bataljon en officer utsedd såsom idrottsofficer. Regombudet bör samarbeta med vederbörande idrottsofficer, särskilt beträffande anskaffning och fördelning av idrottsmateriel, samt på allt sätt u p p m u n t r a personalen att deltaga i frivillig idrott. Slöjd, sniderier och flätarbeten äro fritidssysselsättningar, som kunna vara till gagn och glädje. Verktygslådor och modellritningar kunna i viss utsträckning ställas till förfogande av försvarsstaben, avd Up. 14. Samarbete med bataljons- och kompaniombud. Regombudet förmedlar till bat- och kompombud för den kulturella verksamheten samt för den sociala och juridiska rådgivningen erforderligt material, i den mån så icke sker genom utsändning med av vederbörande truppförbandschef utfärdade order. H a n ordnar sammanträffanden med bat- och kompombud samt håller sig underrättad om deras verksamhet. Skriftliga rapporter och framställningar böra i största möjliga mån göras onödiga. 15. Samarbete med fältprästerskapet. Ett intimt och oavbrutet samarbete skall äga rum med fältprästerskapet. Regombudens och fältprästerskapets verksamhetsområden äga särskilt beträffande socialvård och fritidsverksamhet många beröringspunkter. Sålunda äga prästerna ofta god kännedom om socialvården och en från det kyrkliga ungdomsarbetet förvärvad vana vid ledandet av studiecirkel- och föreläsningsverksamhet. Korum eller annan andaktsstund kan ofta lämpligen äga rum i samband med av regombudet anordnad underhållning. 16. Kontakt med hembygden. Regombudet bör redan när fältförbandet sättes upp träda i kontakt med fredstruppförbandets bildningsråd eller den som vid depån kommer att handlägga med personalvården sammanhängande ärenden. Som redan nämnts utrustas fältförbandet av bildningsrådet med diverse materiel för fritidsverksamheten. Samarbetet med fredstruppförbandets bildningsråd, i vars uppgift stöd av den personalvårdande verksamheten vid fältförbanden ingår, skall under vistelsen i fält upprätthållas. #• Även med andra organisationer i hembygden, såsom ideella ungdomsföreningar eller för försvaret verkande organisationer, bör regombudet vinnlägga sig om a t t söka kontakt för att på olika sätt få stöd i sin verksamhet och därigenom tillmötesgå det intresse, som våra bygder alltid hyst för sina regementen.

136 I den bygd, dit truppförbandet blivit förlagt, bör regombudet söka samarbete med förefintliga lokala organ av folkrörelser, bildningsorganisationer, nykterhets föreningar och andra institutioner, som äro intresserade av att bidraga till den militära personalens trivsel. Det åligger regombudet att bistå de militära cheferna i deras strävan att skapa ett gott förhållande mellan truppen och befolkningen i den trakt, där truppförbandet är förlagt. För sådant ändamål bör ortsbefolkningen inbjudas till föredrag, konserter, föreställningar av underhållningspatruller o. d. I avlägsna bygder mottagas även mycket anspråkslösa arrangemang med stor tacksamhet.

r

137 Bilaga 5.

Förslag till Kungl. Majrts instruktion för soldatvårdsnämnden. §1. Soldatvårdsnämnden är direkt underställd Kungl. Maj:t. Soldatvårdsnämnden har att verka för befrämjande av den religiösa, kulturella och socialvårdande verksamheten inom försvarsväsendet. Därvid åligger det soldatvårdsnämnden särskilt: a) att uppmärksamt följa utvecklingen inom de områden, som beröras av nämndens verksamhet, och till Kungl. Maj:t eller till chefen för försvarsstaben göra de framställningar som nämnden kan finna påkallade; b) att avgiva yttrande i ärende, som av chefen för försvarsstaben underställes soldatvårdsnämnden; c) att efter samråd med vederbörliga kyrkliga myndigheter och chefen för försvarsstaben till Kungl. Maj:t avgiva förslag om tillsättande av befattningshavare för den religiösa vården i fred vid försvarsväsendet; d) att årligen avgiva förslag om värnpliktig personal lämplig att utbildas till innehavare av befattningar för kulturell och social verksamhet vid mobiliserade förband av krigsmakten; e) att utse civila ledamöter och suppleant för militärpastor i bildningsnämnd vid truppförband (annan organisation) i enlighet med bestämmelserna för sådan nämnd; härvid beaktas, att ledamöterna böra vara bosatta i eller i omedelbar närhet av förläggningsorten och att hinder icke möter för civil ledamot att vara ledamot i mer än en nämnd; f) att samråda med chefen för försvarsstaben vid upprättande av förslag till besättande av de civila sektions- och detaljchefsbefattningarna inom försvarsstabens avdelning för soldatvård; g) att i informatoriskt syfte följa bildningsnämndernas verksamhet och till dem förmedla vunna rön och erfarenheter rörande verksamhetens bedrivande ; h) att direkt samarbeta med frivilliga organisationer, som utöva religiös, kulturell och socialvårdande verksamhet bland försvarets personal, och att därvid särskilt befrämja den soldathemsverksamhet, som utövas utanför de militära förläggningarna; i) att i försvarsstaben medverka vid uppgörande av förslag till mobiliseringsplacering av personal, avsedd att vid mobilisering och i krig utöva religiös, kulturell och social vård inom krigsmakten. 2§. Det åligger soldatvårdsnämnden att varje år inom därför bestämd tid till Kungl. Maj:t avgiva framställning rörande medelsbehovet för soldatvårds-

138 nämndens egen verksamhet samt för understöd av soldathemsverksamheten. Soldatvårdsnämnden skall varje år före den 1 november till chefen för försvarsdepartementet avgiva berättelse om nämndens verksamhet under nästföregående budgetår.

3§Soldatvårdsnämnden äger att av vederbörliga myndigheter erhålla de upplysningar och det biträde, som för nämndens verksamhet erfordras och av myndigheterna kunna lämnas. Där soldatvårdsnämnden så finner nödigt, må till överläggning med nämnden kallas särskild sakkunnig.

Soldatvårdsnämnden består av nio eller tio ledamöter, nämligen fältprosten, en präst i svenska kyrkan, en representant för frikyrkliga samarbetskommittén, avdelningschefen i försvarsstabens avdelning för soldatvård, chefen för försvarsstabens kultursektion, en representant för försvarsväsendets underbefälsförbund, två representanter för folkbildningsverksamheten samt en socialvårdssakkunnig ledamot. Kungl. Maj:t utser bland de ovan i detta moment nämnda ledamöterna eller ock utöver desamma ordförande. För varje ledamot skall finnas en suppleant. Till ersättare för ordföranden, då denne är förhindrad utöva sin befattning, utser Kungl. Maj:t en av de ordinarie ledamöterna. De icke självskrivna ledamöterna skola vara bosatta i Stockholm eller dess närhet. Av de icke till försvarsväsendet hörande civila ledamöterna jämte suppleanter må högst två vara värnpliktiga. Fältprosten är verkställande prästerlig ledamot i soldatvårdsnämnden, dock att därest han icke är bosatt i Stockholm eller dess närhet eller eljest vid förfall för honom ordföranden äger uppdraga åt ovannämnde präst i svenska kyrkan att under fredstid vara verkställande prästerlig ledamot. Icke självskrivna ledamöter och suppleanter utses av Kungl. Maj:t för en tid av, i regel, tre år i sänder. fcft Soldatvårdsnämndens verksamhet är fördelad på två sektioner, religionsvårdssektionen samt kultur- och socialvårdssektionen, vilka äga att, där ej annat av 8 § framgår, envar inom sitt område handlägga till soldatvårdsnämnden hörande ärenden. Eeligionsvårdssektionen består av ordföranden, avdelningschefen vid försvarsstabens avdelning för soldatvård, fältprosten, den andre prästerlige ledamoten samt de ledamöter, som representera frikyrkliga samarbetskommittén och försvarsväsendets underbefälsförbund. Kultur- och socialvårdssektionen består av ordföranden, avdelningschefen i försvarsstabens avdelning för soldatvård, den verkställande prästerlige

139 ledamoten, chefen för försvarsstabens kultursektion, den socialvårdssakkunnige ledamoten samt de ledamöter, som representera försvarsväsendets underbefälsförbund och folkbildningsverksamheten. Hos soldatvårdsnämnden skola finnas två av Kungl. Maj:t förordnade sekreterare, en för vardera sektionen. E n av sekreterarna skall enligt nämndens bestämmande handhava ärenden som tillhöra nämnden i dess helhet. 6§. Det åligger särskilt den verkställande prästerlige ledamoten att ombesörja den förberedande handläggningen av ärenden som avse religionsvården vid försvarsväsendet. Han äger tillika att genom råd och anvisningar handleda militärpastorerna i deras verksamhet. ?§• Soldatvårdsnämnden (sektion) sammanträder på kallelse av ordföranden. Därest för ledamot av soldatvårdsnämnden föreligger förfall för deltagande i utsatt sammanträde, åligger det honom att ofördröjligen därom underrätta nämndens ordförande, vilken — så framt han ej med hänsyn till förekommande ärendens beskaffenhet finner sådant obehövligt — låter till sammanträdet inkalla ledamotens suppleant, eller om jämväl denne skulle anmäla förfall, suppleant för anuan ledamot, vilken företräder samma eller liknande intressen som den ifrågavarande ledamoten. Förutom vid förfall för ledamot må suppleant kunna tillkallas för överläggning inom soldatvårdsnämnden. 8§Av soldatvårdsnämnden i dess helhet skola avgöras ärenden, som avses i 2 §, ävensom övriga ärenden av större vikt vilka ordföranden finner böra handläggas i sådan ordning. Vid dylikt sammanträde är centralnämnden beslutmässig, när minst fem ledamöter äro närvarande, dock att för fattande av beslut i ärende, vari framställning eller utlåtande skall avgivas till Kungl. Maj.-t eller till chefen för försvarsstaben erfordras att minst sex ledamöter äro närvarande och minst fyra av dem om beslutet ense. Sektion är beslutmässig, när minst tre ledamöter äro närvarande, dock att i ärende, vari framställning eller utlåtande skall avgivas till Kungl. Maj :t eller till chefen för försvarsstaben, erfordras, därest endast tre eller fyra ledamöter äro närvarande, att minst tre äro om beslutet ense. I övrigt fattas beslut med enkel majoritet. Vid lika röstetal äger ordföranden utslagsröst. Vid soldatvårdsnämndens (sektions) sammanträde skall föras protokoll, angivande närvarande ledamöter, förhandlingarnas ämne samt besluten.

140 10 §. Därest vid soldatvårdsnämndens (sektions) sammanträde ledamot har från beslut avvikande mening, äger han, då fråga är om framställning eller utlåtande till Kungl. Maj:t eller till chefen för försvarsstaben, att få sin mening återgiven i eller vidfogad den utgående expeditionen i ärendet, samt eljest antecknad i soldatvårdsnämndens protokoll. 11 §• Utgående expeditioner undertecknas av soldatvårdsnämndens ordförande och kontrasigneras av nämndens vederbörande sekreterare. I skrivelse eller utlåtande, som avlåtes till Kungl. Maj:t, skall angivas vilka ledamöter som deltagit i ärendets handläggning. 12 §. Beträffande redovisning av de för soldatvårdsnämndens verksamhet anvisade medel äger arméförvaltningens civila departement utfärda erforderliga föreskrifter. 13 §. I fråga om den religiösa, kulturella och socialvårdande verksamheten vid mobilisering och i krig skall gälla vad därom särskilt stadgas.

141 Bilaga 6.

Förslag till bestämmelser rörande bildningsnämnd vid truppförband m. fl. 1. Bildningsnämnd skall finnas inom armén: vid regemente, kår (motsvarande), skjutskolan för infanteriet och kavalleriet samt intendenturkompani; inom marinen: vid örlogsstation och Västkustens marindistrikt, kustflotta, kustartilleriregemente och Gotlands kustartillerikår; samt inom flygvapnet: vid flygflottilj (motsvarande) och flygkrigsskolan. Då krigsorganisation tillämpas tillhör bildningsnämnd vederbörlig depå (motsvarande). 2. Bildningsnämnd skall i sin verksamhet vara underställd truppförbandschefen (motsvarande chef). 3. Bildningsnämnd skall i sin allmänna verksamhet ställa sig till efterrättelse anvisningar från försvarsstaben och soldatvårdsnämnden. 4. Bildningsnämnd skall utgöra ett samlande, rådgivande och inspirerande organ för den fria och frivilliga bildningsverksamheten och det socialvårdande arbetet och skall i sådant syfte, enligt truppförbandschefen s närmare bestämmande, sprida kännedom om den fria bildningsverksamhetens uppgift och betydelse; anordna föreläsningar och aftonunderhållningar; bilda studiecirklar och bistå dessa i deras arbete; handhava skötsel och förvaltning av truppförbandsbibliotek och därmed sammanhängande bokinköp, uppgifts- och redovisningsskyldighet; uppmärksamma ett lämpligt tillgodoseende av lokalbehovet för bildningsverksamheten; sprida kännedom om gällande föreskrifter rörande manskapets ekonomiska och sociala förmåner; samt biträda truppförbandschefen vid avgivande av yttranden och förslag rörande ärenden som höra till verksamhetsområdet. 5. Bildningsnämnd skall bestå av sju ledamöter, nämligen vederbörande truppförbandschef (motsvarande) såsom ordförande, militärpastor, en representant för underofficerarna, en representant för det fast anställda manskapet, en representant för det värnpliktiga manskapet samt två civila ledamöter; chefen för kustflottan dock obetaget att, då de ordinarie ledamöterna ej lämpligen kunna deltaga i sammanträde, tillfälligt sammansätta kustflottans bildningsnämnd på annat sätt. För varje ledamot skall finnas en suppleant. Ordföranden utser en officer som suppleant för sig. Representanterna för underofficerarna samt det fast anställda och det värnpliktiga manskapet utses av vederbörande truppförbandschef (motsvarande) på förslag av respektive personalkategorier. Från vardera kategorien avgives förslag omfattande tre representanter, av vilka en utses till ordinarie ledamot och en till suppleant. De två civila ledamöterna och deras suppleanter utses av soldatvårdsnämn-

142 den på förslag av Samverkande bildningsförbundens styrelse och sedan vederbörande truppförbandschef (motsvarande) hörts. Militärpastorns suppleant utses av soldatvårdsnämnden, varvid skall beaktas, att, där soldathem (örlogshem) upplåtes för bildningsnämnds verksamhet, vederbörande föreståndare i första hand skall ingå såsom suppleant för militärpastorn. 6. Bildningsnämnd utser inom sig sekreterare. 7. Ledamot (suppleant) i bildningsnämnd, utom ordförande och militärpastor, skall utses för en tid av i regel ett år i sänder. 8. Bildningsnämnd skall på kallelse av ordföranden sammanträda minst en gång i månaden. Därest för ordinarie ledamot föreligger förfall för deltagande i utsatt sammanträde, åligger det honom att ofördröjligen därom underrätta ordföranden. Denne äger att inkalla den ifrågavarande ledamotens suppleant, eller, om jämväl denne anmäler förfall, suppleant för annan ledamot, vilken företräder samma eller liknande intressen som den ifrågavarande ordinarie ledamoten. Ordförandens suppleant deltager i bildningsnämndens förhandlingar. 9. Vid bildningsnämnds sammanträde skall föras protokoll angivande närvarande ledamöter samt besluten. 10. Ledamot i bildningsnämnd åtnjuter icke sammanträdesarvode. Besekostnadsersättning må utgå där truppförbandschef med hänsyn till föreliggande omständigheter prövar sådan ersättning skäligen böra utgå.

143 Bilaga

7.

Soldathemmen. Om man frånser de båda örlogshemmen i Stockholm och Karlskrona, vilka upprättats medelst särskilda donationer, ha samtliga soldathem i Sverige tillkommit på initiativ av kristligt sinnade kretsar eller enskilda. Den första av dessa anstalter med uppgift att bereda fritidslokaler och vederkvickelse åt soldaten utanför kasernen utgjordes av soldathemmet i Stockholm, vilket kom till stånd redan år 1877. Initiativtagarna voro en krets fromma personer ur den tidens religiösa väckelserörelse. I paragraf 1 av den för sammanslutningen alltjämt gällande stadgan heter det: Detta sällskap, som kallas »Föreningen Soldaternas Vänner i Stockholm» har till ändamål att på Guds ords grund verka för soldaternas andliga och sedliga väl samt bjuda trevnad, vederkvickelse och umgänge med goda kamrater. För vinnande av dessa syften ävensom för att på ett allmännyttigt sätt kunna gagna de unga militärerna underhåller föreningen ett soldathem. Härmed angives i stort sett såväl tillkomsten som syftet med alla senare tillkomna soldathem. Dylika finnas numera vid så gott som samtliga kasernförläggningar i riket. De flesta — eller 31 soldathemsorganisationer med 30 soldat- eller örlogshem — äro anslutna till Förbundet Soldaternas Vänner, medan 10 organisationer med 12 soldathem äro fristående. Verksamheten vid hemmen underhålles och ledes av sammanslutningar av enskilda personer eller av föreningar, vilka antingen bildats för det speciella ändamålet, eller som upptagit detta arbete såsom en gren av sin övriga verksamhet. Ofta har sålunda soldathemsverksamheten blivit uttryck för alliansbehovet bland en orts kristliga samfund och organisationer, vilka besörjt verksamheten såsom ett led i sitt ungdomsarbete och ställt sina personliga och ekonomiska resurser till förfogande oavsett kyrkopolitisk eller konfessionell inställning i övrigt. Undantag från denna religiöst vida ram gives dock. Vid så sent som den 6 juni 1940 antagna grundstadgar för Stiftelsen Oscar Fredriksborgs Soldathem i Vaxholm föreskrives sålunda, att stiftelsens styrelse skall bestå av nio ledamöter, vilka samtliga utses av Filadelfia-Församlingen i Stockholm. Detta utgör dock ett undantag. Under soldathemsverksamhetens första decennier arbetade de lokala sammanslutningarna helt oberoende av varandra. Så småningom framträdde behovet av inbördes förbindelse och av ett samordnande av verksamheten. En riksorganisation kom därför till stånd år 1899 med namnet Förbundet Soldaternas Vänner. Dess centralstyrelse har sitt säte i Stockholm men innefattar medlemmar från skilda delar av landet. Verksamheten ledes av en fast anställd sekreterare. Ombud för lokalorganisationerna sammankomma i regel vartannat år till konferenser, vid vilka man dels förhandlar om gemensamma angelägenheter, dels söker att genom utredande föredrag giva nya impulser till kraftigare och bättre ordnad verksamhet. Enligt paragraf 1 av förbundets grundstadgar angives det gemensamma

144 syftemålet utgöra: »Soldaternas höjande i andligt och sedligt hänseende». I paragraf 2 heter det vidare: Förbundets grundsatser för bedrivande av soldatmission äro: 1. Verksamhetens uppgift är att föra soldaterna under inflytande av Kristi evangelium, som är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, samt att upprätta soldathem, där de kunna komma i personligt umgänge med gudfruktiga kamrater och erhålla den vederkvickelse och stillhet för sinnet, som kasern- och lägerliv icke erbjuda. 2. I soldathemmen skall Evangelium förkunnas till frälsning och uppbyggelse, samt tillfälle beredas soldaterna till bön och bibelstudium; till användande av litteratur och åhörande av föredrag, som äro ägnade att inom ramen för kristlig och fosterländsk åskådning främja soldaternas andliga utveckling, särskilt med avseende på nykterhet och sedlighet, ävensom deras allmänbildning; till brevskrivning samt där så befinnes lämpligt till intagande av förfriskningar. 3. Verksamheten i soldathem skall övervakas av en styrelse, bestående av på Herren Jesus Kristus troende personer, vilka gilla och tillämpa de grundsatser, som äro antagna av Förbundet Soldaternas Vänner. Styrelsen bör tillse, att verksamheten bedrives enligt de alliansprinciper, som omfattas av »Evangeliska Alliansen», att i följd härav ingen religiös propaganda förekommer, som avser att vinna anhängare för någon viss organisation, och ej heller någon politisk propaganda, av vad slag det vara må, samt att de olika verksamhetsgrenarna icke få inkräkta på det direkt religiösa arbetet. Den som förestår verksamheten i ett soldathem bör uppfylla samma fordringar, som ovan angivits för medlemmarna av hemmets styrelse, samt dessutom äga förmåga att inom hemmet upprätthålla ordning och god anda, så att verksamheten kan vinna utomstående omdömesgilla personers och i synnerhet vederbörande truppförbandschefers förtroende, samt att de besökande soldaterna erfara en känsla av hemtrevnad. I enlighet med erfarenheter, som inhämtades under det förra världskriget, har Förbundet Soldaternas Vänner under de senare åren arbetat på ett utbyggande av organisationen för att skapa de nödvändiga betingelserna för en utökad verksamhet under krigsmässiga förhållanden. Man har i detta syfte gjort försök att inom de olika arméfördelningsområdena få till stånd s. k. soldatmissionskommittéer, bestående av en representant jämte suppleant från var och en av de inom områdena befintliga sammanslutningarna för soldathemsverksamhet. I juli 1939 fastställdes vidare en mobiliseringsplan för förbundets verksamhet, enligt vilken provisoriska soldathem skola organiseras och soldathemskadrer upprättas. Under den förstärkta försvarsberedskapens villkor ha också genom förbundets försorg ett flertal tillfälliga soldathem upprättats å olika förläggningsorter, varjämte förbundet till förläggningarna spridit litteratur. Särskilt ha s. k. fälttestamenten utdelats i nära 200 000 exemplar. Ur reservationsanslaget till befrämjande av den andliga vården vid försvarsväsendet har under de senaste åren beviljats ett årligt anslag av 8 000 kronor för denna centralorganisations verksamhet, varjämte det av förbundet direkt ledda örlogshemmet vid Vitså brygga ur samma anslag under sista året fått 3 000 kronor. Till belysande av förbundets ekonomi kunna ur dess räkenskaper för år 1940 följande uppgifter lämnas: inkomster av kyrkokollekter utgjorde 21 092 kronor, årsavgifter och gåvor 2 400 kronor, kollekter

145 från soldathem 1 400 kronor. Ifråga om utgifter märkas löner 3 800 kronor, expeditionsomkostnader 1 866 kronor, konferenser och kurser 2 147 kronor, stöd åt lokalorganisationer 2 275 kronor, fälttestamenten 21 876 kronor och Vitså Orlogshem 6 687 kronor. Inkomsterna uppgingo till 54 239 kronor och utgifterna till 39 896 kronor. Behållningen beräknas komma att förbrukas genom kostnaderna för den pågående om- och tillbyggnaden av Vitså örlogshem. De lokala soldathemmen förete högst olikartade typer både ifråga om utrymmen och verksamhet. De flesta äro inrymda i för ändamålet uteslutande inredda fastigheter, medan några betjäna sig av förhyrd lägenhet i bostadsfastighet. I regel finns det en stor samlingssal, oftast anordnad och utstyrd såsom gudstjänstrum. Till denna sluta sig några mindre salar eller rum, försedda med bord och stolar. Några soldathem äga bibliotekslokal. De allra flesta förfoga över en större eller mindre boksamling. Endast i ringa antal fall förefaller det dock, som om biblioteksverksamheten systematiskt besörjdes enligt numera gängse biblioteksprinciper. Nästan undantagslöst är bostad åt föreståndaren inrymd i soldathemmet. E t t och annat hem förfogar över smårum, avsedda att kunna förhyras av värnpliktiga. De flesta bruka inreda kallar- eller vindsvåningen till förvaringslokal för av värnpliktiga inlämnade civila klädespersedlar. Sannolikt på grund av de ytterst begränsade ekonomiska resurser, varöver soldathemmen förfoga, förefalla de flesta hemmen ifråga om inredning och möblering ganska torftiga. Oftast har man bemödat sig att förlägga soldathemmen utanför men i omedelbar närhet av kasernerna. Ej sällan har tomtupplåtelse skett av kronan på mark som tillhör kasernområdet. Anmärkas bör, att vid om- och nybyggnader av soldathem under senare år av nyare tidsomständigheter bestämda förhållanden beaktats. Medan de äldre hemmens byggnader huvudsakligen tagit sikte på de unga soldaternas samling för religiös uppbyggelse, har man i nyare byggnadsplaner låtit inrymma lokaler för studiecirklar och frivillig bildningsverksamhet, för tidningsläsning och bibliotek. Särskilt har detta skett i de fall, då vederbörande till statsmakterna ingått med ansökan om anslag av lotterimedel eller andra anslag för finansiering av byggnadsföretag. Centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet, som fått dylika framställningar till yttrande, har därvid föreslagit Kungl. Maj:t att till anslagsbeviljandet knyta villkoret, att byggnadsritningarna skola underställas centralrådet och därvid gjorda erinringar beaktas. Centralrådet har härvid låtit sig angeläget vara, att nyinredda soldathem skola förses med tjänliga utrymmen för militärpersonalens fria och frivilliga bildningsarbete. Verksamheten å soldathemmen består till sin huvudsakliga del i den direkta lokalupplåtelsen åt värnpliktiga på dessas fritider. Lokalerna hållas öppna kvällar och söndagar, ej sällan även under eftermiddagarna. Militärpersonalen går ut och in hemvant, dricker kaffe, läser en tidning, skriver brev och torde vanligen betrakta anordningen såsom en mäss utanför kasern. Några kvällar i månaden anordnas av hemledningen soldataftnar med före-

I

146 drag, sång och musik samt en religiöst betonad avslutning, hållen av föreståndaren eller särskilt anmodad präst eller frikyrkopastor. Vid ett stort antal soldathem förekomma vidare gudstjänster på bestämda tider. Av inhämtade upplysningar synes framgå, att antalet deltagare i gudstjänsterna flerstädes är ringa, och att det hittillsvarande bruket att inrätta stora för detta ändamål särskilt invigda kyrksalar å soldathemmen icke betingas av förefintligt behov. I detta sammanhang torde dock böra anmärkas den i flera årsberättelser över verksamheten vid soldathem angivna förekomsten av s. k. brödrakretsar. Dessa bestå av kristligt intresserade värnpliktiga och stamanställda som å soldathemmen regelbundet samlas till andaktsstunder och bibelstudier, ledda av soldathemsföreståndaren. Antalet deltagare i dylika brödrakretsar kan ibland vara avsevärt. Från ett av soldathemmen i Skövde rapporteras sålunda för år 1940, att icke mindre än 200 soldater varit inskrivna i brödrakretsen. Det rapporterade antalet besökare å soldathemmen varierar annars högst väsentligt från ort till ort. Från det ena soldathemmet i Halmstad angives siffran 250 000 besökare under år 1940. I regel håller sig siffran vid 75 000. Från flera hem meddelas, att lokalerna, som icke beräknats för en beredskapstid med stora inkallelser, icke räcka till. E n väsentlig del av verksamhetens betydelse avhänger av soldathemsföreståndarna. En soldathemsföreståndares uppgift angives sålunda: »Han skall vara som en far eller äldre bror för soldaterna, villig att ständigt och på mångahanda vis vara rådgivare och hjälpare, ofta vara en förbindelselänk mellan soldaterna och deras föräldrahem samt en trägen besökare hos de sjuka». — Honom åvilar att besörja hemmets både materiella och andliga uppgifter. Han skall leda förekommande andaktsstunder och samkväm, förestå bokutlåningen, i sitt förvar taga klädespersedlar och värdesaker, som den värnpliktige icke anser sig kunna medtaga till kasernen. Han tjänstgör som fastighetens vice värd och tillser ordningen och snyggheten inom lokalerna. Han skall förestå serveringen och övervaka att denna bär sig ekonomiskt. I många fall är det även hans uppgift att insamla medel för verksamhetens bedrivande och han får i anledning härav företaga predikooch föredragsresor. Soldathemsf öreståndarna rekryteras i regel från religiösa lekmannakretsar. Somliga föreståndare ha förut varit frikyrkopredikanter eller frälsningsofficerare, andra ha diakonutbildning. Förbundet Soldaternas Vänner anordnar ibland kurser i syfte att dugliggöra personalen för uppgiften som föreståndare. Föreståndarelönerna variera men äro i regel tämligen låga. Oftast förekommer dock fri bostad i soldathemmet såsom en betydande löneförmån. Likaså har man allmänt sökt ordna pensionering för föreståndarna. För finansiering av de lokala soldathemmen tillämpas olika metoder. I regel har verksamheten från början byggts å insamlade medel eller donationer, för vilka en fastighet förvärvats. I fortsättningen har man erhållit nödiga inkomster dels genom anslag från det allmänna, dels genom medlemsavgifter och gåvor, dels genom viss affärsverksamhet. Statens bidrag ha

•

147 utgjorts av varierande belopp. Hela anslaget för soldathemsverksamhet har senaste budgetåret varit 40 900 kronor. Av detta belopp har såsom ovan angivits 8 000 kronor beviljats Förbundet Soldaternas Vänner samt 2 000 kronor till bidrag åt Svenska Kyrkans Diakonistyrelses militärutskott. E n del av dessa medel torde sedan ha tillflutit de lokala soldathemmen. Återstående delen av anslaget — 30 000 kronor — har fördelats med olika summor på 32 soldathemsorganisationer i landet. Anslag ha vidare under stundom lämnats även av kommuner och landsting. Av somliga räkenskaper framgår det, att bidrag ibland lämnats av truppförband och manskapskassor. Den i regel största inkomstposten härleder sig dock från insamlingar av olika slag, i synnerhet kollekter i kyrkor och bönhus. En betydande inkomstpost utgöres av vinsten på kaférörelse. Men det är icke alla soldathem, som bedriva servering. E t t och annat hem har vidare icke ringa inkomst av avgifterna för förvaring av klädespersedlar. Budgeten för ett ordinärt soldathem slutar -per år i medeltal på 15 000 ä 20 000 kronor. I styrelserna för soldathemmen sitta i regel de ledande personerna i de samfund, som tagit initiativet till och uppehållit verksamheten. I de mera kyrkligt betonade organisationerna har även militärpastorn en ledande ställning. I dessa brukar man även låta sig angeläget vara att få truppförbandets chef eller någon officer eller underofficer med i styrelsen. Det kan dock icke med fog sägas, att de mera frikyrkligt betonade soldathemmen skulle undandraga sig samarbete med militärpastorerna. Och ifråga om samarbetet med truppförbanden kan det tryggt påstås, att detta är synnerligen intimt och gott. Soldathemsföreståndaren går ut och in på kasernerna och betraktas i flertalet fall med stor välvilja av den militära ledningen. En ännu närmare kontakt även i organisatoriskt hänseende kunde kanske vara av betydelse för resultatet.

Statens offentliga utredningar 1941 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nnmnier i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar. [3] Förslag till rättegångsbalk. [71 Lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. m. 1. Lagtext. [81 2. Motiv. [9] Statistisk utredning rörande fri rättegång. [21] Straff lagberedningens promemoria med förslag till lag om kastrering m . m . [25] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. 1938 års pensionssakkuuniga. Betänkande med förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen. [10] Betänkande ang. revision av tjänsteförteckningen i vad avser allmänna civilförvaltningen. Del 1. Lönegraderna A l —A 29. [17] Betänkande med förslag till ändrad lydelse av § IG regeringsformen. [20] Kommunalförvaltning. Betänkande med förslag ang. underlättande av deltagandet i kommunala val. [28,

Statens och kommunernas flnansväsen. Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder. Del 1. [5] Del 2. [6] Domänstyrelsens förslag till grunder för värdering av skog vid taxering av fastighet m. ni. [23]

Politi. Betänkande med förslaj om inrättande av en statlig brandskola m. m. [11]

Nationalekonomi och socialpolitik. Utredning ang. byggnadskostnaderna. [4] Statsmakterna och folklmshållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 1. Tiden augusti 1939—juni 1940. [18] Socialvårdskommitténs betänkande. 3. Statistisk undersök• ning ang. fattigvårdens understödsverksamhet. [29]

Vattenviisen. Skogsbruk. Bergsbruk. BeVänkande ang. vattenförorening. 2. Tekniska och biole giska utredningar. [16]

Industri. Betänkande med utredning och förslag till åtgärder fe främjandeTav hantverk och småindustri. [14:

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Betänkande med förslag till förstatligande av den allmänt väghållningen på landet m. m. [12]

Bank-, kredit- och penningväseu.

Försäkrings väsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka. [2] Förslag till revision av den svenska evangelieboken. [13 Supplement nr 0 till Sveriges familjenamn 1920. [26] Betänkande med utredning och förslag ang. läkarutbildningen. 1. Utbildningen till medicine licentiatexamen. 127]

Hälso- och sjukvård. Betänkande rörande bekämpande av väggohyra. [15]

Allmänt näringsväsen. Betänkande med -förslag till livsmedelsstadga m. in. 22^

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande ang. fiskarenas ekonomiska organisation och reglering av fiskmarknaden. [19] Betänkande med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. i24]

Försvarsväsen. Sociala försvarsberedskapskommittén. Betänkande. Del Förslag till krigspensionsförordning m. m. [1] Betänkande och förslag ang. soldatvården. [30]

Ftrikes ärenden.

Stockholm 1941. K. L. Beckmans Boktryckeri. 1909 41

Internationell r ä t t .