SOU

Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag

Beteckning: SOU 1942:2
Typ: SOU

Hänvisat till av

Förarbeten

Prop. 1943:6: med förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdel¬ ning från aktiebolag, avsnitt 6

_V)NC<,

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNING A K 1942:2 FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED F Ö R S L A G T I L L

LAG MED SÄRSKILDA BESTÄMMELSER OM BEGRÄNSNING AV VINSTUTDELNING FRÅN AKTIEBOLAG AVGIVET

Sakkunniga

tillkallade

inom

Finansdepartementet

C 1 9

2 L

Statens offentliga utredningar 1942 K r o n o l o g i s k Betänkande med förslag till plan för organisationsarbetet inom försvarsväsendet. Beckman. 733 s. Fö. (Till betänkandet höra dels en bilaga innehållande personalförteckningar m. m., avsedd endast för tjänstebruk, dela ock ett hemligt bihang i tre delar.)

f ö r t e c k n i n g 2. Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag. Marcus. 22 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. =. ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1942:2 FINANSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAG MED SÄRSKILDA BESTÄMMELSER OM BEGRÄNSNING AV VINSTUTDELNING FRÅN AKTIEBOLAG AVGIVET

Sakkunniga

tillkallade

inom

Finansdepartementet

STOCKHOLM ISAAC MARCUS

1942 BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 427132

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kaiigl.

finansdepartementet.

Den 28 november 1941 bemyndigade Knngl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga att inom departementet biträda med utredning angående den tekniska utformningen av en lagstiftning om begränsning av vinstutdelning i aktiebolag. Med stöd av nämnda bemyndigande har Herr Statsrådet den 6 december 1941 tillkallat professorn S. H. Nial, justitierådet N. E. Stenbeck samt direktören M. E. Waldenström att såsom sakkunniga biträda med nämnda utredning samt tillika uppdragit åt Stenbeck att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga få härmed efter avslutad utredning vördsamt överlämna av motiv åtföljt förslag till lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag. Stockholm den 16 januari 1942. EINAR STENBECK HÅKAN NIAL

M. WALDENSTROM

F orslag till l a g m e d s ä r s k i l d a b e s t ä m m e l s e r o m b e g r ä n s n i n g av v i n s t u t d e l n i n g från aktiebolag. Härigenom förordnas som följer: 1 §• Utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt fastställd balansräkning för räkenskapsår, som utgår den 31 december 1941 eller senare, må, där ej annat nedan stadgas, icke överstiga sex procent av bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen. Med bolagets behållna förmögenhet avses bolagets tillgångar efter avdrag för skulder och värdeminskningsposter. Har vinstutdelning för de tre sista räkenskapsår, som utgått före den 1 januari 1940, skett med så stort belopp i förhållande till bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen för vart och ett av nämnda år, att utdelningen i medeltal (medeltalsprocenten) överstiger sex procent, må av vinsten utdelning ske med belopp motsvarande högst medeltalsprocenten av behållna förmögenheten enligt balansräkningen för det räkenskapsår utdelningen avser. Där vinstutdelning för det sista räkenskapsår, som utgått tidigare än den 31 december 1941, överstiger såväl sex procent av bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen för nämnda räkenskapsår som ock den enligt andra stycket beräknade medeltalsprocenten, må, utan hinder av vad i första och andra styckena stadgas, utdelning ske med belopp, motsvarande högst den procent av behållna förmögenheten, vartill förstnämnda vinstutdelning uppgick; dock m å höjning ej ske av det procenttal i förhållande till aktiekapitalet som denna vinstutdelning utgjorde. Om vid vinstutdelningens bestämmande enligt vad i första, andra och tredje styckena sägs erhålles ett procenttal i förhållande till aktiekapitalet, som innehåller ett bråktal, må, ifall bråktalet understiger en halv procent, procenttalet höjas till närmaste högre halva procent och, ifall bråktalet överstiger en halv procent, procenttalet höjas till närmaste högre hela procent av aktiekapitalet. 2 §.

Finnas i bolag aktier med företrädesrätt till vinstutdelning jämte rätt att, därest under föregående år sådan utdelning ej till fullo lämnats, av följande f—427132.

6 års utdelningsbara vinst bekomma vad som brustit, innan utdelning å andra aktier må äga rum (företrädesrätt till ackumulativ utdelning), skall belopp, som tillkommer sådana preferensaktier för tidigare år, icke inräknas i den enligt 1 § tillåtna vinstutdelningen. 3 §. Bestämmelserna i 1 § skola icke äga tillämpning, där vinstutdelning från aktiebolag understiger tiotusen kronor, ej heller i fråga om vinstutdelning från bolag (dotterbolag, dotterdotterbolag), vars aktier till mer än nittiofem procent ägas av annat aktiebolag (moderbolag) eller ock av ett eller flera sådana dotterbolag eller av moderbolaget och ett eller flera sådana dotterbolag tillsammans. Konungen äger medgiva aktiebolag med avseende å dess särskilda förhållanden undantag från bestämmelserna i 1 § samt därvid föreskriva de villkor för undantaget som prövas nödiga. 4 §• Sker vinstutdelning i strid med vad i denna lag stadgas, skola bestämmelserna i 54 § första stycket lagen om aktiebolag rörande återbäring av uppburen utdelning och ansvarighet för den brist som kan uppkomma vid återbäringen äga motsvarande tillämpning. 5 §. Styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet låter verkställa vinstutdelning i strid med denna lag, straffes med dagsböter eller fängelse. Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i svensk författningssamling, och gäller till den 1 juli 1943.

Motiv. Inledning. Gällande svensk aktiebolagslagstiftning känner två legala fonder, aktiekapitalet och reservfonden. Uppkommer på aktiebolags rörelse under ett räkenskapsår vinst, skola av årsvinsten — efter avdrag för vad som åtgår till täckande av möjligen förefintlig brist från föregående år — minst tio procent avsättas till reservfond, till dess denna uppgår till ett belopp, motsvarande tio procent av det inbetalda aktiekapitalet eller det högre belopp som kan vara bestämt i bolagsordningen. Bolagsstämma kan besluta större avsättning av årsvinsten än sålunda föreskrives, liksom bolagsstämma kan besluta avsättning till reservfonden av besparade vinstmedel. Från begreppet årsvinst ä r att skilja begreppet vinst enligt balansräkningen. Vinst enligt balansräkningen är vinst, som föreligger på bolagets verksamhet under hela den gångna verksamhetstiden och som ej utdelats eller överförts till reservfonden. Vinst enligt balansräkningen är således det överskott — efter täckning av bolagets skulder — som senaste balansräkningen utvisar utöver aktiekapitalet och reservfonden samt, där i stället för avskrivning å bolagets tillgångar avsättning skett till värdeminskningskonton (förnyelsefonder), jämväl behållningen å dessa konton. Vinsten enligt balansräkningen är den gräns, intill vilken utdelning lagligen må äga rum. Och det tillkommer ordinarie bolagsstämma att, sedan fastställelse skett av balansräkningen för föregående räkenskapsår, besluta huruvida och i vilken utsträckning utdelning av vinst enligt balansräkningen skall utbetalas till aktieägarna. Vid bedömandet av huru stor del av vinsten enligt balansräkningen som lämpligen bör utdelas måste beaktas det behov av frivillig reservering av vinstmedel, som med hänsyn till bolagets förhållanden föreligger för dess konsolidering och utveckling. Vid den frivilliga reserveringen av vinstmedel kunna bolagen framgå på två vägar. Dels kan reserveringen ske öppet genom frivillig ökning av reservfonden eller genom uppläggande av andra fonder, såsom dispositionsfond, vinstregleringsfond o. s. v., eller genom balansering av besparade vinstmedel. Dels kan reservering ske dolt därigenom att nedskrivning företages å värdet av bolagets tillgångar i vidsträcktare omfattning än som erfordras för tillgodoseende av föreliggande avskrivningsbehov; bolaget bildar s. k. dolda reserver. I dylika fall, liksom då dolda reserver uppkommit genom värdestegring å bolagets tillgångar,

8 ger bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen — summan av bolagets tillgångar enligt balansräkningen efter avdrag för bolagets skulder och i balansräkningen upptagna värdeminskningsposter — icke ett riktigt uttryck för bolagets verkliga förmögenhetsställning. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 november 1941 hava fullmäktige i riksbanken framhållit bl. a., att utvecklingen på den svenska kreditmarknaden sedan april 1940 kännetecknats av sjunkande räntesatser och stigande likviditet. Denna utveckling hade kunnat fortgå intill mitten av 1941 utan att några bestämda tecken på en alltför likvid penningmarknad eller en prisuppdrivande köpkraftsökning hos allmänheten visat sig. Sedelcirkulationen visade under första kvartalet 1941 i stort sett stabilitet i förhållande till fjolårsnivån. Allmänhetens tillgodohavanden på checkräkning i affärsbankerna hade under de första fem månaderna 1941 varit av i stort sett samma storlek som ett år tidigare. Läget på aktiemarknaden vore efter en viss återhämtning från 1940 års bottenkurser förhållandevis stabilt under första halvåret 1941. Under de senaste månaderna hade däremot utvecklingen antagit en i viss mån annan karaktär. Sålunda hade beloppet utelöpande sedlar från slutet av juli visat en stigande tendens. De för allmänheten på checkräkning i affärsbankerna innestående medlen hade sedan juni 1941 varit icke obetydligt större än ett år tidigare. Aktiekurserna hade särskilt under september och oktober visat en tämligen markerad uppgång. — Den i korthet skisserade utvecklingen visade enligt fullmäktiges mening hän på vissa risker i nuvarande situation. Denna krävde skärpt uppmärksamhet från de penningvårdande myndigheternas sida samt ett övervägande av föreliggande möjligheter att ingripa för att i tid förhindra uppkomsten av ett sådant läge, att skadliga verkningar framkallades. De svårigheter, med vilka penning- och lönepolitiken för närvarande hade att brottas, nödvändigheten av stora, extraordinära statsutgifter i varje fall under den närmaste framtiden samt föreliggande utsikter att betalningsförhållandena till utlandet i viss utsträckning kunde ytterligare öka marknadens likviditet utgjorde vidare anledningar till att behovet av lämpliga åtgärder aktualiserats i syfte att motverka en alltför riklig betalningsmedelsförsörjning. — Fullmäktige ansåge, att penningpolitiken i lådande läge borde inriktas på bl. a. att motverka tillförseln till marknaden av ytterligare medel samt att den penningpolitik, som enligt fullmäktiges mening för närvarande vore av behovet påkallad, borde erhålla stöd av vissa kompletterande åtgärder på områden, som låge utanför riksbankens verksamhetsfält. I första hand ville fullmäktige erinra om vikten av att de tidigare ansträngningarna att hålla uppe eller öka det enskilda sparandet effektivt fullföljdes. I den mån den fria köpkraften icke i tillfredsställande utsträckning begränsades på denna väg, finge andra möjligheter prövas. De medel som valdes borde anpassas efter den art av inkomster, som begränsningen avsåge. Önskvärt vore, att inkomstbegränsningen fördelades så jämnt som möjligt i förhållande till bärkraften inom de olika inkomstgrupperna. För de avtalsbundna inkomsternas del syntes tills vidare de penningpolitiska önskemålen kunna i huvudsak tillgodoses genom den reglering, som i stort sett anslöte sig till de hittills före-

9 liggande formerna. Beträffande övriga inkomstarter komme nya åtgärder i fråga. Såsom särskilt svåråtkomlig med de vanliga medlen torde kunna anses den köpkraft, som härrörde från de fria inkomsterna samt från rörelsevinster från vissa kategorier av självständiga företag. — Fullmäktige ville betona bl. a. angelägenheten av att en ökning av aktieutdelningarna icke skedde, utan att bolagen i stället för att ställa disponibla medel till aktieägarnas förfogande såvitt möjligt företoge konsolidering av sin ekonomiska ställning, vilket — även bortsett från den penningpolitiska betydelsen — torde på längre sikt vara till fördel för det svenska näringslivet. En återhållsamhet i fråga om aktieutdelningarna skulle utgöra ett viktigt stöd för strävandena att hålla tillbaka en ökning av de avtalsreglerade penninginkomsterna. Om betryggande förhållanden med avseende på utdelningarna icke skulle anses föreligga, borde enligt fullmäktiges mening frågan om en begränsning genom lagstiftning underkastas en förberedande behandling. Med anledning av fullmäktiges skrivelse anhöll chefen för finansdepartementet i statsråd den 28 november 1941 om bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att inom finansdepartementet biträda med utredning angående den tekniska utformningen av en lagstiftning om begränsning av vinstutdelning i aktiebolag. Till grund för sin framställning anförde chefen för finansdepartementet: Delade meningar kunde råda angående riskerna för att aktieutdelningarna under nästa år skulle komma att i någon väsentlig utsträckning höjas. I vissa fall kunde utvecklingen tänkas framtvinga en sänkning, i andra kunde den däremot otvivelaktigt komma att innebära en stark lockelse till en höjning. Redan företagsekonomiska överväganden torde leda till återhållsamhet i fråga om aktieutdelningarna. Även utdelningarnas betydelse ur penningpolitisk synpunkt — vilken väsentligen vore knuten till deras av fullmäktige påpekade inflytande på regleringen av de avtalsbundna inkomsterna — borde ur aktiebolagens synpunkt utgöra ett starkt skäl för försiktighet. — Även om man torde kunna hoppas, att de av bankofullmäktige framförda synpunkterna på utdelningsfrågan skulle vinna allmänt beaktande, kunde man dock icke bortse från möjligheten av en ogynnsam utveckling. De lagstiftningsåtgärder, med vilka fullmäktige räknade i händelse av en sådan utveckling, krävde omsorgsfull förberedelse. En improvisation vore icke möjlig på detta i Sverige oprövade område. Under sådana förhållanden ansåge statsrådet, att frågan om utformningen av en lagstiftning, innefattande förbud mot höjning av aktieutdelningarna, i den mån de överstege en viss nivå, borde underkastas en teknisk prövning av på aktiebolagsrättens område sakkunniga, så att ett i vanlig ordning förberett lagförslag utan dröjsmål kunde föreläggas riksdagen, om Kungl. Maj :t skulle finna anledning därtill med hänsyn till att betryggande förhållanden med avseende å aktieutdelningarna icke visat sig föreligga. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1941 tillkallade chefen för finansdepartementet den 6 december 1941 undertecknade att såsom sakkunniga inom departementet biträda med utredning angående den tekniska utformningen av en lagstiftning om begränsning av vinstutdelningen i aktiebolag.

10 Utländsk lagstiftning. I flera länder hava de genom det pågående kriget orsakade rubbningarna i det ekonomiska livet föranlett, bland andra lagstiftningsåtgärder, införande av bestämmelser genom vilka aktiebolags rätt att utdela vinst begränsats. I Danmark begränsades vinstutdelningen från aktiebolag genom lag av den 30 maj 1940, som sedermera ersatts av lagen av den 30 juni 1941. Enligt sistnämnda lag må för räkenskapsår, som utlöper före den 1 juli 1942, icke under någon form fastställas högre vinstutdelning till aktieägarna än som svarar mot medeltalet av utdelningsprocenten på det inbetalade aktiekapitalet för de tre sista, före den 1 september 1939 avslutade räkenskapsåren. Uppkommer bråktal, höjes det till närmast högre halvprocent. Utgör årsvinsten mer än ett belopp motsvarande nämnda genomsnittsutdelning med 50 procent tillägg, kan högst hälften av den däröver liggande delen av överskottet dock användas till supplering av utdelningen med högst 7 4 av denna. Av årsvinsten skall extraordinärt avsättas ett dubbelt så stort belopp som det, vilket utbetalas utöver genomsnittsutdelningen. Avsättningen skall ske till en särskild konjunkturfond. Denna kan icke användas till annat än täckning av brist, som ej kan täckas av årets vinst eller av bolagets övriga reserver utöver den legala reservfonden. Särskilda bestämmelser finnas för bolag som icke avlagt redovisning för ovannämnda tre år. Utan hinder av nu berörda stadganden kan alltid utdelas högst 6 procent av det inbetalade aktiekapitalet ( § 1 ) . Under inga omständigheter må fastställas högre utdelning än som ä r försvarlig med hänsyn till bolagets ekonomiska ställning och de rörelseförhållanden som man har anledning räkna med vid tiden för utdelningens fastställande (§ 3). Dispensrätt finnes ej angiven i lagen. I Finland har regeringen framlagt proposition (nr 128, dagtecknad den 28 november 1941) med förslag till lag om begränsande av dividend. Enligt förslaget skall vinstutdelningen i aktiebolag begränsas till sex procent på det till bolaget inbetalade aktiekapitalet. Har bolaget för de under åren 1936—1938 avslutade räkenskapsåren, eller, därest bolagets första räkenskapsår avslutats år 1937, för detta och följande räkenskapsår utdelat i medeltal större dividend, är bolaget dock berättigat att utdela en dividend, som motsvarar högst sagda medeltal. Har bolagets första räkenskapsår avslutats år 1938 och för sagda år utdelats högre dividend än sex procent, får ett belopp motsvarande högst denna dividend utdelas. Särskilda bestämmelser meddelas i förslaget för det fall att bolagets aktiekapital ökas. Enligt uppgift i svenska tidningar h a r riksdagen den 13 januari 1942 antagit propositionen. I Norge h a r vinstutdelningsbegränsning påbjudits genom Prisdirektoratets kunngjöring den 15 januari 1941, som ersatts av kunngjöring den 29 december 1941. Vinstutdelning m å tills vidare ske med högst 5 procent av aktiekapitalet vid räkenskapsårets början. Bolag som utdelat större vinst för åren 1938 och 1939 kunna dock utdela vinst, svarande mot genomsnittsutdelningen för n ä m n d a två räkenskapsår, dock icke över 8 procent av aktiekapitalet vid ifrågavarande räkenskapsårs början. Om aktiekapitalet höjts efter den 1 januari 1937 utan motsvarande inbetalning från aktieägarna, skall blott

11 aktiekapitalet per nämnda dag läggas till grund för beräkningen av vinstutdelning, med mindre Prisdirektoratet bestämmer annorlunda. Dispens för högre utdelning kan ges av Prisdirektoratet. Bestämmelserna gälla endast aktiebolag med aktiekapital om minst 25 000 kr. I intet fall må dock utdelas mer än som är försvarligt med hänsyn till bolagets ekonomiska ställning och till de rörelseförhållanden man har anledning räkna med, n ä r utdelningen fastställes. I Tyskland infördes redan år 1934 en särskild lag rörande vinstutdelning i kapitalbolag (Anleihestockgesetz). Denna lag begränsade emellertid storleken icke av vinstutdelningen utan blott av det belopp som kunde utbetalas kontant till aktieägarna genom föreskrift att utdelning överstigande visst belopp skulle för deras räkning placeras i statslån. Numera gäller förordningen den 12 juni 1941 om begränsning av vinstutdelning (Dividendenabgabeverordnung). Denna förordning gäller dock endast bolag, vars aktiekapital överstiger 300 000 riksmark. I en »Erste Verordnung zur Durchfuhrung der Dividendenabgabeverordnung» av den 18 augusti 1941 meddelas utförliga bestämmelser angående tillämpningen av Dividendenabgabeverordnung. Enligt sistnämnda förordning må vinstutdelningen i bolag, som för det senaste av förordningens bestämmelser icke berörda räkenskapsåret (i allmänhet kalenderåret 1939) ej utdelat mer än 6 procent av det inbetalade aktiekapitalet, icke överstiga 6 procent (§ 1 mom. 1 a). I bolag, som för nämnda år utdelat mer än 6 procent, får den sålunda utdelade vinstprocenten icke överstigas vid följande utdelningar (§ 1 mom. 1 b). Därjämte uppställas begränsningar i fråga om den del av vinstutdelningen som må utbetalas i kontanta pengar eller annan egendom till aktieägarna. Sålunda få i bolag, som avses i § 1 mom. 1 a, högst 6 procent och i bolag, som avses i § 1 mom. 1 b, högst den för där angivna år utdelade procentsatsen och aldrig mer än 8 procent utbetalas; procenttalen räknas i detta avseende p å aktiekapitalet vid slutet av det sista räkenskapsår, som icke faller under förordningen. Den del av beslutad vinstutdelning, som sålunda icke må utbetalas till aktieägarna, skall ofördröjligen placeras i Tyska rikets skattkammaranvisningar, vilka skola av bolaget förvaltas för delägarnas räkning (§ 2). Förordningen stadgar även skyldighet för bolag som utdela mer än 6 procent av det inbetalade aktiekapitalet att erlägga en särskild avgift (Dividendenabgabe) till staten. Riksekonomiministern kan meddela dispens från bestämmelserna i förordningen (§ 15). I Italien stadgades redan under abessinska kriget förbud för aktiebolag m. fl. företag att såsom utdelning utbetala över 6 procent eller att utgiva gratisaktier, såframt icke utdelningen under de tre senaste räkenskapsåren överstigit 6 procent, i vilket fall utdelning skulle få ske med ett belopp som motsvarade genomsnittsprocenten för nämnda tre år. Utdelning som icke utbetalades skulle placeras i statslån. Sedan denna lagstiftning efter abessinska krigets slut upphävts, utfärdades efter Italiens inträde i det nuvarande kriget en förordning av den 27 december 1940, som med några ändringar för-

12 vandlades till en lag av den 18 april 1941, varigenom utdelningen begränsades till 7 procent — procenten beräknad, vad aktiebolag beträffar, på det inbetalade aktiekapitalet — men med rätt för bolag att bibehålla en tidigare högre genomsnittsutdelning. I England infördes våren 1940 begränsning av vinstutdelning i aktiebolag till högsta beloppet av utdelningen under något av de föregående tre åren. Nybildade bolag få utdela intill 5 procent. Enligt lag den 28 februari 1941 får i Franlcrike under kriget för räkenskapsår, som utgår efter den 31 december 1939, icke utdelas högre vinst än för det av de tre senast före den 1 januari 1940 tilländagångna räkenskapsår, som givit den högsta utdelningen. Motsvarande gäller, om blott ett eller två räkenskapsår för bolaget gått till ända före den 1 januari 1940. Dock hindras ej härav utdelning intill 6 procent av inbetalade aktiekapitalet. För bolag, som bildas efter den 1 januari 1940 eller vars första räkenskapsår då ännu ej gått till ända, kan utdelning ske med 8 procent av inbetalade aktiekapitalet. Kapitalökning räknas såsom partiell nybildning, så att utdelningsmaximum ökas med 8 procent av det inbetalade nya aktiekapitalet. I Holland (det ockuperade området) gäller en förordning av den 15 augusti 1941, som i stor utsträckning synes utgöra en efterbildning av den tyska lagen. Enligt förordning den 14 oktober 1941 får i Belgien utdelningen, inklusive den skatt därpå som bolaget betalar för aktieägarnas räkning, icke överstiga 6 procent av summan av aktiekapitalet och reserver, bestämd enligt lagen den 10 januari 1940 (om krigskonjunkturskatt) art. 2, § 1 litt. c) och eventuellt ökad eller minskad enligt bestämmelserna i nämnda art. 2, § 7. Det belopp varpå utdelningsprocenten i första hand skall beräknas är summan av aktiekapitalet och reserverna per den 1 januari 1939 eller vid ingången av det räkenskapsår som slutade under 1939, med vissa justeringar. Rörande därefter skedd ökning eller minskning av aktiekapitalet och reserverna givas särskilda föreskrifter. Om bolagets vinst efter avdrag av skatter överstiger det belopp som må utdelas, skall överskottet placeras i statsobligationer under närmare angivna villkor. Dispensmöjlighet föreligger blott beträffande företag av allmänt intresse eller med allmännyttig verksamhet. Av denna redogörelse framgår, att lagstiftningen i olika länder sökt på skilda sätt vinna en begränsning av vinstutdelningen från aktiebolagen. De skiftande lösningarna torde delvis bero därpå, att de lagstiftande myndigheterna understundom sökt tillgodose även önskemål, vilka äro främmande för de penningpolitiska och företagsekonomiska synpunkter som av fullmäktige i riksbanken lagts på denna fråga och som även betonats av chefen för finansdepartementet. De sakkunniga, som icke hava att taga ståndpunkt till frågan om behövligheten av en lagstiftning med bestämmelser om begränsning av vinstutdelningen från aktiebolagen utan endast till frågan om den tekniska utformningen av en sådan lagstiftning, vilja till en början framhålla att — med hänsyn därtill alt den förmögenhet som är grundval för ett aktiebolags eko-

13 nomiska verksamhet är bolagets hela behållna förmögenhet, ej endast aktiekapitalet — det icke synes vara riktigt att såsom vissa av de främmande lagarna taga till utgångspunkt för en begränsning av vinstutdelningen från aktiebolag utdelningens procentuella förhållande till bolagets aktiekapital. Det vore synnerligen obilligt, om ej procentberäkningen — då ett bolag genom frivillig fondering av vinstmedel ökat bolagets eget kapital — finge utgå från icke blott det i bolaget insatta utan även det hos bolaget sparade kapitalet. Procentberäkningen synes böra utgå från bolagets behållna förmögenhet d. v. s. bolagets tillgångar efter avdrag för skulder och värdeminskningsposter. Därigenom erhålles jämväl den fördelen, att frågan om verkan av förändringar i aktiekapitalets storlek vinner en naturlig lösning. En ökning av aktiekapitalet med besparade vinstmedel medför icke, att behållningen och därmed storleken av den tillåtna utdelningen ökas. Om och i den mån nytt kapital tillföres bolaget i samband med ökning av aktiekapitalet, kommer visserligen större belopp att kunna utdelas från bolaget, men utdelningsprocenten påverkas icke. Emellertid måste beaktas, att — såsom förut erinrats — reserveringen av vinstmedel hos ett aktiebolag ej blott kan göras öppet genom ökning av reservfonden eller uppläggande av andra fonder, såsom *dispositionsfond, vinstregleringsfond o. s. v., eller genom balansering av besparade vinstmedel, utan även kan ske dolt därigenom att nedskrivning företages å värdet av bolagets tillgångar i vidsträcktare omfattning än som erfordras för tillgodoseende av föreliggande avskrivningsbehov. I ett sådant bolag kan en vinstutdelning te sig hög i förhållande till bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen, ehuru den i själva verket skulle vara synnerligen måttlig, om de dolda reserverna i stället till en väsentlig del upplagts öppet i fonder och sålunda ökat bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen. Dolda reserver kunna ock hava bildats i ett bolag genom värdestegring å dess tillgångar. Vid utformningen av bestämmelser angående utdelningsbegränsning vore det riktigast, om till utgångspunkt för beräkningen kunde lagas ett dylikt bolags verkliga förmögenhetsställning. En särskild värdering av bolagets behållna förmögenhet för detta ändamål är emellertid av praktiska skäl icke tänkbar. För att i det ifrågavarande avseendet åstadkomma största möjliga rättvisa synes ingen annan väg finnas än att den tillåtna utdelningen bestämmes enligt en procentsats i relation till tidigare vinstutdelningar, vilka i allmänhet få anses giva ett — om ock ej fullt rättvisande — uttryck för bolagets förmögenhetsställning. Även en utdelningsbegränsning, som tager hänsyn såväl till bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen som till tidigare utdelningar, innebär otvivelaktigt ett avsevärt ingrepp i aktieägarens ställning. Det måste befaras, att ett sådant ingrepp — i varje fall vid en mera varaktig tillämpning — skulle komma att verka hämmande på företagsamheten. I en tid av sjunkande penningvärde och stigande realvärden blir ingreppet för aktieägarna särskilt kännbart och k a n komma att framstå såsom orättvist. Placering i aktier är en placering i realtillgångar. Aktieägaren är andelsägare

14 i en förmögenhet, bestående av — åtminstone i väsentlig omfattning — realtillgångar. De aktiebolagsrättsliga reglerna om värderingen av aktiebolagens tillgångar medföra att realtillgångarnas stigande värde endast så småningom och i relativt ringa omfattning kan komma till uttryck i bolagsförmögenhetens värde enligt balansräkningen. En sådan reglering av vinstutdelningen som den ifrågasatta tenderar därför till att i viss mån jämställa aktieplacering med placering i obligationer, inteckningar och andra räntebärande fordringsbevis, trots aktieplaceringens företagsekonomiska karaktär och de därmed förbundna riskerna, som medföra att vinstutdelning för vissa år kan helt utebliva eller utgå med belopp understigande gällande penningränta. Om det skulle visa sig påkallat att utan hänsyn härtill meddela bestämmelser om utdelningsbegränsning, är det i varje fall skäligt att utgå från en procentsats som väsentligt överstiger penningräntan. Och i den mån en successiv stegring av realvärdena och ökning av levnadskostnaderna äger rum, synes — därest förutsättningarna för ett fortsatt tillämpande av en utdelningsbegränsning överhuvud alltjämt föreligga — ett skäligt tillägg till nämnda procentsats samt till det jämförelsetal som bildas på grundval av tidigare utdelningar böra kunna medgivas. De sakkunniga hava ansett det ringa tillägg som möjliggöres genom den föreslagna regeln i 1 § fjärde stycket vara från de här utvecklade synpunkterna rimligt och billigt, samtidigt som regeln underlättar den praktiska tillämpningen av den begränsning som föreslås av de sakkunniga. De särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning som föreslås i denna lag synas böra gälla beträffande såväl de allmänna aktiebolagen som aktiebolag, vilka äro underkastade särskild lagstiftning. Anledning torde icke föreligga att stagda undantag för bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag.

Speciell m o t i v e r i n g . 1 §• Första stycket. Av skäl som utvecklats i inledningen synes en lagstiftning om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag böra såsom första regel upptaga utdelningens begränsning till vissa procent av bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen. Med hänsyn till aktieplaceringens företagsekonomiska karaktär och de därmed förbundna riskerna — utdelning kan vissa år helt utebliva eller utgå med belopp understigande gällande penningränta — torde procentsatsen icke böra sättas lägre än sex procent. Bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen utgöres av sammanlagda värdet av bolagets tillgångar efter avdrag för bolagets sammanlagda skulder enligt balansräkningen samt för där upptagna värdeminskningsposter. Med värdeminskningsposter förstås ej endast förnyelsefonder, värdeminskningskonton o. d. utan även andra i balansräkningen upptagna poster, som innefatta korrigering av tillgångarnas redovisade värde. Vad de

15 av bolagen i stor utsträckning upptagna skattefonderna beträffar torde böra påpekas, att det visserligen — såsom av lagberedningen i motiven till dess förslag till ny aktiebolagslag (vid 107 § 1 mom. B V) erinrats — är från företagsekonomisk synpunkt riktigt att såsom passivpost uppföras ej blott på grund av taxering under räkenskapsåret eller något föregående år utgående skatter, som balansdagen äro oguldna, utan även de skattebelopp som belöpa på vinsten för räkenskapsåret. Vid frånvaro av uttrycklig bestämmelse torde dock skyldighet icke föreligga att såsom skuld redovisa mer än förstnämnda oguldna, bolaget genom taxering påförda skatter, och vid bestämmande av bolagets behållna förmögenhet får därför laglig skyldighet anses föreligga att avdraga allenast så stor del av skattefonden som motsvarar nämnda skatteskulder. Bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen motsvarar vad som även kallas bolagets eget kapital. Den i första stycket upptagna regeln är följdriktig främst för de fall, då i balansräkningen bolagets reservering av vinstmedel i väsentlig utsträckning redovisats öppet i fonder. Till de fall, då reserveringen av vinstmedel väsentligen skett genom s. k. dolda reserver, återkomma de sakkunniga vid andra stycket. Med hänsyn till aktiebolagslagstiftningens stränga bestämmelser om värderingen av aktiebolags tillgångar torde grundade erinringar icke kunna riktas mot utgångspunkten för ifrågavarande regel om viss procentsats i förhållande till bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen. Den synes ej kunna ersättas med den regel, som upptages i andra stycket, eftersom i många fall av olika skäl ett sådant jämförelsetal som avses i andra stycket icke finnes eller påverkas av tillfälliga omständigheter. Regeln framstår såsom en naturlig första regel vid en lagstiftning av ifrågavarande slag. Den föreslagna begränsningen av utdelningens storlek torde böra gälla endast i fråga om vinstutdelning till aktieägarna. Om exempelvis på grund av bestämmelse i bolagsordningen vinsten skall tillfalla annan än bolagets aktieägare, t. ex. ett ideellt ändamål, äro de stadganden, som föreslås icke tillämpliga. Andra stycket. I inledningen har framhållits, att förefintligheten av dolda reserver, uppkomna genom långt gående nedskrivningar av värdet av bolagets tillgångar eller genom värdestegring å dessa, kan medföra, att bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen icke utgör ett riktigt uttryck för bolagets verkliga förmögenhetsställning, samt att i sådana fall en bättre måttstock för bedömningen av bolagets förmögenhetsställning ej torde k u n n a fastställas än en procentsats bestämd i relation till utdelningarna från bolaget under en viss tidsperiod. Denna kan bl. a. av praktiska skäl ej göras för lång. Det h a r synts de sakkunniga lämpligt att till grund för beräkningen lägges utdelningen för de tre senaste räkenskapsår som icke i högre grad påverkats av särskilda på kriget beroende förhållanden. Då utdelningarna för kalenderåret 1939 i allmänhet icke torde hava i större utsträckning sålunda påverkats, föreslås i andra stycket, att utdelningen för de tre sista räken-

16 skapsår som utgått före den 1 januari 1940 skall vara avgörande d. v. s. utdelningen för åren 1937, 1938 och 1939 eller närmast motsvarande räkenskapsår. Enligt den regel som föreslås i andra stycket skall beräknas, h u r många procent den för vart och ett av nämnda tre år lämnade utdelningen utgjorde av bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen för det året. Om medeltalet av de sålunda erhållna procentsiffrorna, »medeltalsprocenten», överstiger sex, skall utdelning kunna ske med ett belopp, som motsvarar högst medeltalsprocenten av den behållna förmögenheten enligt balansräkningen för det räkenskapsår utdelningen avser. 1 Tredje stycket. Av såväl riksbanksfullmäktige som departementschefen h a r främst betonats behovet, från penningpolitisk och företagsekonomisk 1

En summarisk statistisk undersökning har under kontroll av auktoriserade revisorn Sven Påhlgren verkställts rörande de å A resp. A: 1 listan under åren 1937—1940 börsnoterade aktiebolagens utdelningar i procentuellt förhållande till bolagens behållna förmögenhet. Undersökningen grundar sig på tillgängliga tryckta uppgifter. Av utredningen inhämtas, att det procenttal, som utdelningen motsvarade, faller för år 1937 mellan 2"62— 9-79 (medeltal 5" 10) > »

» 1938 > 1939

> »

1-72—12-35 ( 2-99 —10-68 (

> >

4-95) 4-78)

> » 1940

3-29—10-86 (

4-69).

Medeltalsprocenten faller för perioden 1937—1939 mellan 2-52—10-45 (medeltal 4-96) 1938—1940 •> 1-72—10-38 ( > 4-83). Medeltalsprocenten för 1937givet antal bolag. Medeltalsprocenten

0 för 2 bolag 3> 1— 1-99 > 0 2— 2-99 > 1 > 3 - 3-99 > 5 > 4— 4-99 > 17 > 5— 599 > 16 > 6— 6-99 > 3 > 7— 7-99 > 3 > 8— 8-9!) » 8 » 9— 999 > 0 > 10-10-99 *__ 1 » 51 bolag.

De för åren 1937, 1938, 1939 och 1940 samt för perioderna 1937—1939 och 1938—1940 upptagna medeltalen (5-10, 4-95, 4-78 och 4-69 samt 4-96 och 4-83) äro naturligtvis såtillvida utan större statistiskt värde, att de äro grundade på en sammanräkning av det för varje särskilt bolag vid en jämförelse mellan vinstutdelningen och bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen framkomna procenttalet, utan hänsyn till de redovisningsmetoder (öppen eller dold reservering) som kan ligga till grund för bolagets balansräkning. Det torde böra påpekas, att vid den behållna förmögenhetens beräknande skattefond i dess helhet avdragits samt att ovisshet förelegat i fråga om vissa posters karaktär av värdeminskningsposter. Härav kunna vissa oriktiga avdrag hava föranletts, vilkas rättande dock troligen skulle medföra endast en ringa höjning av den beräknade behållna förmögenheten.

17 synpunkt, av förbud mot höjning av aktieutdelningarna. Ett tvång för bolag att sänka utdelningen från en redan uppnådd höjd till följd av bestämmelserna i första och andra styckena — i fall då sänkning ej skulle vara påkallad av hänsyn till bolagens rörelseresultat — skulle förvisso i många fall framstå såsom ett ogrundat och mycket kännbart ingripande. Den nedpressning av kursen på sådana bolags aktier, som kunde antagas följa av en fram-, tvungen sänkning av utdelningen, skulle kunna orsaka ekonomiska svårigheter för aktieägarna och även i övrigt medföra ekonomiska störningar. I tredje stycket har därför upptagits den regeln, att om vinstutdelningen för det sista räkenskapsår, som utgått tidigare än den 31 december 1941, överstiger såväl sex procent av bolagets behållna förmögenhet som den enligt andra stycket beräknade medeltalsprocenten, 1 utdelning, utan hinder av vad i första och andra styckena stadgas, må ske med belopp, motsvarande högst den procent av behållna förmögenheten, vartill förstnämnda vinstutdelning uppgick; dock må höjning ej ske av det procenttal i förhållande till aktiekapitalet som denna vinstutdelning utgjorde. Fjärde stycket. Vid utdelningens bestämmande enligt första eller andra stycket erhålles i regel ett procenttal i förhållande till aktiekapitalet, som innehåller bråktal. Om bolagets aktiekapital är 500 000 kr. och bolagets be hållna förmögenhet uppgår till exempelvis 655 300 kr., må enligt första stycket utdelas sex procent av sistnämnda belopp eller 39 318 kr. Detta belopp motsvarar 7 863 procent av bolagets aktiekapital. När sålunda bråktalet överstiger en halv procent, synes procentsatsen böra få höjas till närmaste hela procent, för att en lättförståelig hävdvunnen norm vid aktieutdelningens bestämmande skall kunna tillämpas. Tillåten utdelning skulle således i nämnda fallet bliva 8 procent av aktiekapitalet. När beloppet motsvarar t. ex. 7 382 procent och sålunda bråktalet understiger en halv procent, synes procentsatsen böra få höjas till närmaste halva procent. Tillåten utdelning skulle i sådant fall bliva 1% procent av aktiekapitalet. Även vid utdelningens bestämmande enligt tredje stycket erhålles i regel 1

Enligt den verkställda statistiska undersökningen överstiger nämnda utdelningsprocent för 17 av de 51 å A resp. A: 1 listan upptagna bolagen medeltalsprocenten för Skillnaden mellan utdelningsprocenten för 1940 och medeltalsprocenten 1937—1939 utgör for Holmens Bruks och Fabriks AB samt Sundsvalls Enskilda Banks AB 0-03 och tor följande bolag, AB Volvo 0-04, Sandvikens Jernverks AB 0-06, Stockholms Superfosfatfabriks AB 0-07, Wifstavarfs AB 0 14, Bergslagernas Järnvägs AB 0-20, Skandinaviska Banken AB 0 23, Höganäs-Billcsholms AB 0-39, Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund 0-42, AB Nordiska Kompaniet 0-53, Uddeholms AB 0-60, AB de Lavals Ångturbin 0-61, AB Svenska Kullagerfabriken 0-84, Stockholms Bederi AB Svea 0-73, AB Turitz & Co l o c och AB Åtvidabergs fabriker 1-27. För endast tre av ovannämnda bolag gäller emellertid att medeltalsprocenten för 1937— 1939 och utdelningsprocenten för 1940 överstiger 6 procent (AB Svenska Kullagerfabriken, AB Turitz & Co och AB Åtvidabergs fabriker). Att utdelningsprocenten för 1940 är högre än medeltalsprocenten 1937—1939 förekommer naturligtvis även i fråga om aktiebolag, som icke beröras av den statistiska utredningen, exempelvis vissa rederiaktiebolag såsom Bederi AB Svenska Lloyd m. fl.

18 ett procenttal i förhållande till aktiekapitalet, innehållande ett bråktal, varvid höjning enligt nu angivna regler kan ske. Om den högsta tillåtna utdelningen på grund av sista satsen i nämnda stycke är att bestämma till viss procent av aktiekapitalet, kommer dock en tillämpning av fjärde stycket knappast i fråga. Det är nämligen mycket sällsynt att utdelning sker med belopp, som i förhållande till aktiekapitalet utgör ett procenttal innehållande annat bråktal än */*« Beträffande tillämpningen av de i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna märkes, att såsom vinstutdelning skall räknas varje fördelning av vinst till aktieägarna i deras egenskap av aktieägare oavsett benämningen (t. ex. »bonus»). Vinstutdelning kan även ske i förtäckt form t. ex. genom att belopp tillerkännes aktieägare, vilket betecknas såsom arvode eller tantiem för arbete i bolagets tjänst men väsentligt överstiger en rimlig ersättning för det nedlagda arbetet och i verkligheten innefattar förtäckt utdelning. Vad sålunda överstiger en skälig ersättning för arbetet bör betraktas såsom utdelning. En sådan ståndpunkt intar svensk rättspraxis, icke blott i skatterättsligt avseende (jfr Reg. R:ns årsbok 1933 Fi nr 776 och 777) utan även beträffande aktiebolagsrättsliga (civilrättsliga) förhållanden. I sistnämnda avseende hänvisas till NJA 1920 s. 231. I detta rättsfall förklarade högsta domstolen enhälligt, att en beslutad utbetalning till bolagets verkställande direktör, med hänsyn såväl därtill att han själv innehade övervägande antalet av aktierna i bolaget som ock till storleken av de honom tillerkända beloppen och sättet för dessas beräknande, måste, ehuru betecknad såsom arvode åt honom i hans egenskap av verkställande direktör i bolaget anses till sin väsenthga del utgöra utdelning av bolagets tillgångar åt aktieägare i annan ordning än med lag och bolagsordningens bestämmelser därutinnan vore förenligt. Vinstutdelning kan även tillföras aktieägarna under sken av köp eller andra affärstransaktioner t. ex. genom lån av aktieägare till bolaget mot onormalt hög ränta. Om bolaget av sina aktieägare köper till uppenbart överpris eller till dem säljer för uppenbart underpris, kan den däri liggande förmögenhetsförskjutningen vara att bedöma såsom en förtäckt vinstutdelning. Ehuru i detta avseende inga prejudikat veterligen finnas, kan det knappast vara tvivelaktigt, att rättspraxis skulle intaga samma principiella ståndpunkt som i fråga om arvoden. Förutom genom vinstutdelning och vad därunder är att hänföra kan ett aktiebolag överflytta sina tillgångar till aktieägarna genom utskiftning vid bolagets upplösning och genom återbäring av aktiekapital i förening med nedsättning av aktiekapitalet. Att i förevarande sammanhang uppställa legala hinder för aktiebolags upplösning kan icke komma i fråga. Vad beträffar kapitalåterbäring i samband med nedsättning av aktiekapitalet kan sådan tänkas komma till användning i syfte att kringgå en stadgad utdelningsbegränsning t. ex. genom en kombination av gratisemission och nedsättning av aktiekapitalet med kapitalåterbäring. En lagregel i syfte att hindra dylikt kringgående — vilken väl skulle innebära, att återbäring av aktiekapital i

19 förening med nedsättning av aktiekapitalet annorledes än enligt 49 § aktiebolagslagen icke finge ske utan dispens av Kungl. Maj:t — synes emellertid icke kunna ifrågasättas. 2 §.

De i 1 § föreslagna reglerna begränsa endast den totala vinstutdelningen från ett aktiebolag. De medföra således icke något hinder för att visst slag av aktier, preferensaktier, erhålla större utdelning än som för deras del motsvarar den enligt 1 § tillåtna vinstutdelningen, under förutsättning att annat aktieslag, stamaktier, få så mycket mindre. Denna möjlighet att inom utdelningens totala belopp tillgodose olika aktieslags rätt till utdelning ä r emellertid icke tillfyllest i sådana fall, då preferensaktier med rätt till ackumulativ utdelning finnas och dessa under ett eller annat tidigare år icke till fullo erhållit den utdelning vartill de äga företrädesrätt. I sådana fall skulle preferensaktiernas rätt till ackumulativ utdelning kunna medföra, att stamaktierna genom bestämmelserna i 1 § berövades möjlighet att erhålla någon utdelning, även om uppkommen vinst skulle vara tillräcklig. Med hänsyn därtill föreslås i denna paragraf en undantagsregel av innehåll att den uteblivna utdelningen för tidigare räkenskapsår icke skall inräknas i den enligt 1 § tillåtna vinstutdelningen. Utdelningsbegränsningen kommer sålunda att drabba endast den utdelning som sker, sedan preferensaktiernas »nödlidande kuponger» blivit inlösta. 3 §.

Första stycket. Ifrågavarande lagstiftning torde icke böra gälla bolag i mindre förhållanden. Dels göra sig naturligtvis de penningpolitiska synpunkter, som ligga till grund för denna lagstiftning, icke med samma styrka gällande i fråga om mindre företag, och dels äro möjligheterna av kontroll särskilt vanskliga i mindre förhållanden, där bolagsbildningen ofta blott ä r en form för en enskild persons eller en familjs ekonomiska verksamhet och där avkastningen lätt kan tagas ut i form av avlöningar åt den eller de dominerande aktieägarna. I stället för en begränsning till bolag av viss storlek — varemot kan invändas icke blott att gränsen måste bliva godtycklig, utan även att det blir ett mindre önskligt språng mellan bolag som falla strax ovan och bolag som falla strax nedan gränsen — föreslås, att lagen icke skall äga tillämpning, där utdelningen från bolaget för räkenskapsåret understiger 10 000 kronor. Utdelningsbegränsningen synes icke böra gälla utdelning från s. k. helägda dotterbolag. Såsom skäl för denna ståndpunkt talar, att utdelningen från sådant dotterbolag endast ökar moderbolagets vinst och att den begränsning av vinstutdelningen från moderbolaget som kommer att äga rum enligt de för bolag i allmänhet föreslagna reglerna därför torde vara tillräcklig. Koncernen är endast en organisationsform för en enhetlig rörelse, och det synes icke i och för sig vara något att invända emot att en vinstförflyttning k a n

ske inom koncernen. En sådan vinstförflyttning utan de föreslagna restriktionerna torde understundom vara nödvändig för att den tillåtna utdelningen från moderbolaget skall kunna komina till stånd. Storleken av utdelningarna från de olika dotterbolagen saknar ofta den regelmässighet som utdelningarna från självständiga bolag uppvisa. Grundval för ett sådant jämförelsetal som avses med medelprocenten i 1 § andra stycket skulle komma att saknas, och den regel som i nämnda stycke föreslås kan därför ej komma till rationell tillämpning. Om inom en koncern en med god bokföringssed överensstämmande koncernredovisning äger rum, torde några vägande skäl icke kunna anföras mot att vinstöverföring ohindrat må ske från dotterbolag till moderbolag. Fara för en obehörig ökning av moderbolagets behållna tillgångar, varigenom ett kringgående av utdelningsbegränsningen skulle möjliggöras, synes uppkomma endast om till grund för vinstutdelning till moderbolaget skulle läggas hos dotterbolaget genom koncerntransaktioner skapade internvinster d. v. s. bokföringsvinster, som ännu ej realiserats genom vidareförsäljning till köpare utanför koncernen. En redovisning av sådana skenvinster för dotterbolag torde emellertid under nuvarande förhållanden icke kunna äga rum utan en så påfrestande skattebelastning för dotterbolaget, att ett dylikt förfarande knappast lärer vara lockande. Såsom helägt dotterbolag synes böra anses dotterbolag, däri moderbolaget äger mer än 95 procent av aktierna. Om aktiebolag (moderbolag) äger mer än 95 procent av aktierna i annat bolag (dotterbolag), böra därför bestämmelserna i 1 § ej gälla i fråga om vinstutdelning från dotterbolaget. Med ett sådant direkt dotterbolagsförhållande synes böra likställas indirekt dotterbolagsförhållande. Indirekt dotterbolagsförhållande föreligger, om ett eller flera dotterbolag eller moderbolaget och ett eller flera dotterbolag tillsammans äga så inånga aktier i ett annat bolag (dotterdotterbolag), att aktieinnehavet — om aktierna ägdes direkt av moderbolaget — skulle grunda moder- och dotterbolagsförhållande. De sakkunniga föreslå därför i första stycket andra satsen ett stadgande av innehåll, att bestämmelserna i 1 § ej heller äga tillämpning i fråga om vinstutdelning från bolag (dotterbolag, dotterdotterbolag), vars aktier till mer än nittiofem procent ägas av annat aktiebolag (moderbolag) eller ock av ett eller flera sådana dotterbolag eller av moderbolaget och ett eller flera sådana dotterbolag tillsammans. Vid direkt dotterbolagsförhållande kommer således undantaget att gälla jämväl till förmån för den minoritet som jämte moderbolaget äger aktier i dotterbolaget. Vid indirekt dotterbolagsförhållande gäller undantaget såväl den vinstutdelning, vilken går till moderbolaget och mellanstående dotterbolag, som den vinstutdelning vilken tillfaller minoritetsaktieägare. Andra stycket. Ytterligare undantag från reglerna i 1 § torde knappast böra upptagas i lagen. Emellertid kunna åtskilliga fall tänkas, då en sådan begränsning av utdelningen som följer av 1 § skulle kunna framstå såsom obillig. Ett aktiebolag kan exempelvis under åren 1937, 1938 och 1939 hava genom dold reservering genomfört en mycket stark konsolidering av sin ställ-

21 ning, vars frukt därefter börjar framkomma genom betydande vinster. I bolag med aktier av olika slag kunna sådana föreskrifter rörande företrädesrätt till utdelning tänkas uppkomma, att trots regeln i 2 § en tillämpning utan modifikationer av bestämmelsen i 1 § skulle kunna leda till obilliga resultat. Möjlighet bör därför finnas för Kungl. Maj:t att medgiva undantag helt eller delvis från dessa bestämmelser. En dispens bör kunna göras beroende av villkor. Då vinstutdelning skall bestämmas av ordinarie bolagsstämma, bör styrelsen, ifall den vill föreslå utdelning överstigande den som är tillåten enligt 1 §, begära dispens så tidigt, att dispensfrågan kan avgöras före bolagsstämman. Har styrelsen icke begärt dispens men bolagsstämmans majoritet önskar att dispens skall sökas, bör stämman ajourneras för att styrelsen i enlighet med stämmans direktiv skall kunna söka dispens och frågan därom hinna bliva avgjord. 4 §•

De civilrättsliga verkningarna av vinstutdelning i strid med den föreslagna lagen böra vara desamma som i 54 § aktiebolagslagen stadgas för olaga vinstutdelning. Föreskrift härom upptages i denna paragraf. Lika litet som aktiebolagslagen innehåller förslaget någon regel angående vem som kan föra talan om återbäring av utdelningen och om ansvarighet för brist. Talan i nämnda hänseenden torde kunna föras endast av bolaget genom dess styrelse, eventuellt en ny styrelse, eller genom likvidator och av bolagets konkursbo. Underlåtenhet från styrelseledamöters eller likvidatorers sida att vidtaga åtgärd för infordrande av beloppen kan medföra skadeståndsskyldighet gentemot bolaget. Att beträffande återbäring av vinstutdelning, som skett i strid mot denna lag, införa talerätt för allmän åklagare synes möta betänkligheter. Därtill kommer, att syftet med en sådan talerätt icke kan ernås, utan alt den förbindes med regler om kontroll över bolagets förmögenhetsförvaltning som icke torde kunna ifrågakomma. Ett från praktisk synpunkt tillfredsställande skydd mot vinstutdelning i strid med denna lag synes de sakkunniga kunna vinnas genom den bestämmelse om straff för styrelseledamöter och likvidatorer som upptages i följande paragraf. 5 §•

I denna paragraf stadgas, att styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet låter verkställa vinstutdelning i strid med denna lag, skall straffas med dagsböter eller fängelse. Straffbestämmelsen för likvidator avser det fall att vinstutdelning bestämts innan bolaget trätt i likvidation. I den mån detta beslut strider mot den föreslagna lagstiftningen drabbas likvidator, som verkställer utdelningen, av straff. Skulle förfarandet innefatta uppsåtlig överträdelse av bestämmelserna i 50 § 3 mom., 54 § 1 mom. första punkten eller 2 mom. eller 56 § aktiebolagslagen, inträder straff jämväl enligt 132 § 5) och 6) nämnda lag.

22 De sakkunnigas uppdrag avser den tekniska utformningen av en lagstiftning om begränsning av vinstutdelning i aktiebolag, så att ett i vanlig ordning förberett lagförslag kan utan dröjsmål föreläggas riksdagen, om Kungl. Maj:t skulle finna anledning därtill med hänsyn till att betryggande förhållanden med avseende å aktieutdelningarna icke skulle anses föreligga. De sakkunniga hava därför givit sitt förslag en sådan utformning, att det kan läggas till grund för ett lagförslag avseende vinstutdelning för räkenskapsår, som utgår den 31 december 1941 eller senare. Den föreslagna lagens provisoriska karaktär framgår av att dess giltighetstid föreslås utgå den 1 juli 1943. I fall lagstiftning av förevarande slag finnes behövlig för tid därefter, måste lagen underkastas erforderliga jämkningar. Huruvida förslag till lag som förelägges riksdagen bör innehålla bemyndigande i viss utsträckning för Kungl. Maj:t att förordna om lagens ikraftträdande, synes vara beroende av överväganden som icke ankomma på de sakkunniga. De sakkunniga hava icke närmare undersökt frågan, i vad mån en lagstiftning i överensstämmelse med deras förslag kan påkalla ändringar i skattelagstiftningen, då skattetekniska spörsmål icke synts falla inom de sakkunnigas uppdrag.

Statens offentliga utredningar 1942 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.)

Alhiiiiii l a g s t i f t n i n g .

Rättsskipning.

Fångvård.

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Statsförfattning. Allmän

statsförvaltning.

Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om begränsning a v vinstutdelning från aktiebolag. [2] Handel o c h sjöfart.

Kommunalförvaltning. Kommunikations väsen.

Statens o c h kommunernas

flnansväsen.

Bank-, kredit- o c h penningväsen.

Försäkringsväsen.

Politi.

Nationalekonomi o c h socialpolitik.

Kyrkoväsen.

U n d e r v i s n i n g s v ä s e n . Andlig odling i övrigt.

Iliilso- o c h sjukvård.

Allmänt näringsväsen.

Fast egendom.

Jordbruk m e d binäringar.

Försvarsväsen. Betänkande m e d förslag till plan för organisations arbetet inom försvarsväsendet. [1]

Utrikes ärenden.

427132. Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Stblm

Internationell

rätt.